Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:13

Torsdagen den 21 januari

Kl. 19.30

Allmänpolitisk debatt

Förhandlingarna leddes tUl en början av fru andre vice talmannen.

§ 1 AUmänpoUtisk debatt (forts.)

Herr BLOMKVIST (s):

Fru talman! De principiella riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken drogs upp av 1966 års riksdag. De kan i stort sett sammanfattas i tre punkter. ArbetsmarknadspoUtikens målsättning är för det första att åstadkomma och bevara fuU sysselsättning, för det andra att stärka den enskUda människans stäUning på arbetsmarknaden och för det tredje att vara ett aktivt instrument för att uppnå en ökning av den ekonomiska tUlväxten.

Otvivelaktigt har denna arbetsmarknadspolitik varit tUl gagn för den största delen av det svenska folket. Den har bl. a. medverkat tUl att i stort sett stärka näringsUvets konkurrenskraft och har därmed även givit löntagarnas organisationer ökade möjligheter att förbättra löne- och arbetsvUlkoren för sina medlemmar. Erfarenheterna från de gångna åren visar dock att strukturomvandUngen inom näringsUvet har medfört betydande svårigheter för oUka grupper av arbetstagare, inte minst för den äldre och handUcappade arbetskraften.

Arbetsmarknadspolitiken Uksom näringspolitiken har väl i stor utsträckning varit inriktad på att skapa allt bättre förutsättningar för marknadsekonomin. Den främsta uppgiften har under en lång följd av år varit att med arbetsmarknadspoUtiska medel anpassa arbetskraften tUl strukturomvandUngen inom näringsUvet och med samhällspolitiska insatser stödja och hjälpa de friställda och utslagna. Vi har emellertid fortfarande inte något effektivt instrament att från samhäUets sida styra denna utveckUng. Den pågående strukturomvandUngen har därför i många fall åstadkommit avsevärda svårigheter för människor i kommuner med ensidigt näringsUv i olika delar av vårt land, inte minst för den äldre och lokalt bundna arbetskraften.

Eftersom min partivän Paul Jansson om en stund kommer att ta upp dessa människors sysselsättningsproblem, vUl jag endast understryka de uttalanden om den äldre arbetskraften som tidigare gjorts från kammarens talarstol. Jag vUl poängtera att vi av arbetsgivama måste kräva att de på morgondagens arbetsmarknad tar sitt fulla ansvar för denna arbetskraft. Att åldersfördelningen ute i samhället även skall återspeglas i företagen och i statliga och kommunala verksamhetsgrenar måste vara en självklar målsättning under 1970-talet. Om arbetsgivarna inte medverkar tUl detta, bör regeringen så snart som möjUgt vidtaga sådana åtgärder att

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

100

vi kan trygga sysselsättningen för den äldre och lokalt bundna arbetskraften.

Det som i dag ändå inger förhoppningar inför framtiden är utbyggnaden av regionalpoUtiken i de sysselsättningssvaga områdena. De arbetsmarknadspoUtiska och regionalpolitiska insatserna kommer här att komplettera varandra. Inrikesministern har beräknat att lokaUseringsstödet under de gångna åren har givit sysselsättning åt närmare 18 000 personer. Jag hoppas att de nya riktlinjer som antogs av 1970 års riksdag skall kunna ge en ökad stimulans för näringslivets utveckling i stödområdet.

Men, fra talman, även landsdelar utanför detta område brottas med strukturproblem som skapar svårigheter och bekymmer för drabbade människor och berörda kommunala myndigheter. I mitt hemlän har under år 1970 varslats om fristäUningar för inte mindre än 1 400 personer. Drygt hälften av dessa friställningar berör anställda inom TEKO-industrin och hushåUsporsUnsindustrin. Det skuUe vara frestande att här mer ingående belysa länets problem — sådana som näringsstrukturen, ett ensidigt näringsUv i ett stort antal kommuner och löner som, i förhållande tUl riket i övrigt, Ugger synnerligen lågt. Jag skall emellertid nu avstå från detta. Jag har möjlighet att återkomma tUl dessa frågor vid ett annat tiUfäUe.

Jag skall i stället säga något om två motioner som jag och mina partivänner från länet har väckt vid årets riksdag. Vi har i den ena motionen tagit upp de svårigheter som hushåUsporsUnsindustrin står inför på hemmamarknaden och exportmarknaden. Vi motionärer anser att denna bransch i dag brottas med problem liknande dem som TEKO-industrin och den manueUa glasindustrin har. HushåUsporsUnsindustrin tUlhör, Uksom dessa båda industrigrenar, de mest löneintensiva branscherna i vårt land. Bland annat genom en konkurrens sedan mänga år på hemmamarknaden från lågprisprodukter av utländskt ursprung har branschen haft betydande svårigheter att uppnå lönsamhet för sina produkter — ett förhållande som exempelvis medfört en koncentration tUl ett mindre antal företag. Det största företaget — Aktiebolaget Rörstrands porslinsfabriker i Lidköping — kommer den I mars att friställa omkring 250 personer. Efter personalinskränkningarna kommer ändå företaget att stå inför uppgiften att skapa sysselsättning ät 600 Lidköpingsbor. Mot bakgrund av branschens behov av en ökad konkurrenskraft, och för att i någon mån trygga sysselsättningen för de anställda, har vi föreslagit att det av riksdagen beslutade stimulansprogrammet för den manuella glasindustrin även skall omfatta denna industrigren.

I den andra motionen har vi tagit upp de långsiktiga problem som befaras uppkomma i länets TEKO-område, nämUgen Falköpings kommun. Av de yrkesverksamma i kommunens tätort är för närvarande 50 procent sysselsatta inom TEKO-företag. Enbart under år 1970 har 200 TEKO-anstäUda berörts av företagsnedläggelser eller driftsinskränkningar. För att komma tUl rätta med dessa sysselsättningsproblem och på sikt kunna åstadkomma en industrieU expansion på detta område anser vi att stödet tUl TEKO-industrin i Falköping bör kompletteras med lokaUseringspolitiska åtgärder, som i första hand bör syfta tUl en

differentiering av näringsUvet.

Även om Skaraborgs län Ugger utanför stödområdet, vUl jag vädja tUl regeringen att välvUUgt pröva kommande framställningar om lokaliseringsstöd från berörda kommuner. I samband med Länsprogram 1970 har länsstyrelsen och planeringsrådet sökt utarbeta ett regionalpoUtiskt handUngsprogram. Ett huvudmoment i detta arbete har varit en klassificering av orter och regioner i länet. Länsstyrelsen och planeringsrådet har också preUminärt beslutat att hos inrikesdepartementet presentera ett storstadsalternativ i Skaraborgs län. Med hänsyn tUl länets gynnsamma läge mellan de expansiva storstadsregionerna Stockholm och Göteborg kan denna region utvecklas tUl attraktivt storstadsalternativ. För den framtida utvecklingen vore det ytterst värdefuUt, om länet kunde komma i fråga ■vid ullokalisering av exempelvis statlig verksamhet, kvaUficerad utbUdningsservice och konsulentverksamhet av olika slag.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

HerrTOBE(fp);

Fru talman! Då jag anmälde mig på talarlistan angav jag kommunal självbestämmanderätt såsom tema för mitt anförande. Detta har nu upptagits under mbriken "Arbetsmarknads- och regionalpoUtik", och dit hör väl också egentligen mitt ämne. Den kommunala självbestämmanderätten är så naturlig, att den inte behöver någon egen rubrik.

I går ägde här rum ett intressant meningsutbyte — en verkUg debatt — där herr Erlander spelade första fiolen. Han avsade sig då äran av att ha hittat på det kommunala sambandet och gav den åt Louis De Geer. I det sammanhanget framhöll herr Erlander att Sverige har den bäst utvecklade självstyrelsen av de länder vi räknar med och att demokratin därför är starkare förankrad här än i något annat land.

Jag tänkte tala litet kring detta ämne, och jag har då som grund väsentligen vad som står i Kommunal tidskrift nr 1 i år. Detta nummer som kom häromdagen innehåUer nägra tänkvärda uppsatser av olika slag som har med denna sak att göra.

Först skulle jag vilja något beröra de kommunenkäter som har gjorts under senare år, framför aUt under 1970 men även tidigare, och som behandlas och även kritiseras i tidskriftsnumret. Kommunerna har varit utsatta för oUka förfrågningar på det sociala och på det ekonomiska området. Delvis har enkäternas resultat bUvit av tvivelaktigt värde, framför allt därigenom att det var 848 kommuner som fick förfrågningar, medan vi nu inte har mer än 464 kommuner. Det var ju ett aber att man skuUe komma med enkäterna mitt i en skarv. Man förutsåg kanske inte — det gjorde i varje fall inte jag — att det skulle bU så många kommunsammanläggningar den I januari 1971. Hur som helst, enkätresultaten har i många avseenden inte blivit påUtUga.

Vidare har svarsfrekvensen varit däUg. Kommunerna har tydUgen inte varit riktigt övertygade om att det har varit så ändamålsenligt eller ens nyttigt med allt detta uppgiftslämnande.

Man har frågat sig; Är det för att hjälpa oss eller för att dirigera oss? Framför allt när det gäUer ekonomin är det ju bra för folkhushållet i dess helhet att få reda på hur stora anspråk landets kommuner har. Den

101

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

102

kommunala sektorn kan inte få ta i anspråk för mycket av de samlade tUlgångarna. Det kan därför behövas en dämpning och det förstår kommunalmännen. Samtidigt kan det finnas anledning att i vissa regioner stimulera tUl ökad verksamhet.

Kommunalmännen är naturUgtvis Utet oroUga för att en dirigering skaU kunna ske sedan materialet bearbetats. Jag tänker då främst på Länsprogram 70 som nu är ute på remiss hos kommunerna och som åtminstone i den förberedande uppläggningen innehåller vissa antydningar om att kommunerna inte själva får välja det ena eller det andra. Även detta program är dessutom uppgjort med de gamla kommunernas inventering som utgångspunkt.

I en av tidskriftsuppsatserna — en medarbetare i långtidsutredningen är författaren — sägs ärUgt ifrån att det är ett expertuppdrag som utförts och att det ankommer på politikerna på riksplan och kommunalplan att när det gäUer den offentUga sektorn successivt genomföra ett förverkUgande med materialet som underlag.

Redan i remissdebatten har vi hört att det inte för den offentUga sektorn betraktas som ett program som skall följas. Det framhålls också att det statistiskt sett är svårt att fånga in den offentliga sektorns produktivitet. Man betonar och jag vUl understryka detta att den offentliga sektorns verksamhet behövs för att företagen skall fungera -infrastrukturen i planeringsordboken — och att det borde forskas mera angående sambandet mellan dessa båda sektorer. Vi i Sverige har inte anlagt några nya städer av typen new towns i Storbritannien, där man haft en kalkyl över vad oUka projekt fått kosta så att man kunnat avläsa det ekonomiska resultatet. Men t. ex. när det gäller Stenungsund och Väröbacka borde man något närmare studera hur dessa båda sektorer påverkar och behöver varandra. Upplysningar angående detta kunde vara tUl ledning för fortsatt samhällsplanering.

Den bearbetning som är gjord av KELP — kommunalekonomiska långtidsplaneringen — 1969 kommer enUgt uppgift att redovisas i statens offentliga utredningar. Men eftersom materialet ännu inte framlagts kan jag inte säga någonting om detta.

Det har emeUertid framkommit att investeringstakten i kommunerna förefaUer att bU lägre 1975 än den varit 1970, och man funderar över orsakerna tUl detta. Inte heller här har man utgått från de aktuella kommunerna och det måste naturligtvis påverka resultatet. I den mån flera kommuner gått samman kan det finnas en överkapacitet i fråga om vissa Ibkaler; möjligen kan de ändras om och användas för andra ändamål, så att man inte behöver bygga så mycket nytt.

Vidare är det, som framhåUs i en av uppsatserna, en erfarenhet att kommunerna under den senare delen av en prognosperiod är försiktiga med att ange att man skaU bygga så och så mycket, utan det stäUs på framtiden. Det är samma motvUja som finansministern har mot att fastställa planer för sin verksamhet från det ena året tUl det andra. Vi diskuterade många gånger på Helgeandsholmen, om riksdagen skulle anta en vägplan eUer inte. Det har då alltid från regeringens, framför allt finansministerns, sida sagts; »Vi vill inte ha någon vägplan. Vi vUl ha frihet att även nästa år laborera med de här pengarna: Vägplanen får bara

utgöra en riktUnje. Vi kan ha den för att år från år avläsa hur mycket vi tagit av vägplanen."

På samma sätt är det med kommunalmännen. Man kan inte binda sig fem år framåt och säga att vi skaU bygga det eller det. Man måste ha handUngsfrihet i det läge där byggandet bUr aktueUt och man måste ha möjlighet att välja. Att göra denna prioritering är en av kommunstyrelsens och fuUmäktiges viktigaste uppgifter. Man skaU kunna träffa ett val meUan uppförandet av en idrottshall och en skola, det ena utan statsbidrag och det andra med statsbidrag, varpå man får ta det kommunala poUtiska ansvaret. Det skulle vara lättvindigt om man alltid kunde skjuta ifrån sig ansvaret på statliga myndigheter och säga: »Vi fick inte bygga det och det, eller vi kunde inte göra det och det.» En sådan bekväm position längtar inte kommunalmännen efter och de bör inte heller ha den.

Det utövas naturUgtvis en statUg påverkan i oUka avseenden. Vägverket bygger självt och vägverket ger statsbidrag tUl gator och vägar. Skolöverstyrelsen ger statsbidrag, arbetsmarknadsstyrelsen har stor inverkan på den kommunala utbyggnaden i stora områden. Om man ger statsbidrag och gör insatser i en kommun, skall det givetvis i rimlig mån kunna förekomma en statUg påverkan.

Beträffande standardfrågorna, som hänger ihop med statsbidrag av oUka slag, har det kommit en intressant kungörelse, nr 641, förra året, som är värd att omnämna här — aUa har kanske inte heUer uppmärksammat den. Såvitt jag förstår har den utarbetats på finansdepartementets förslag. Den innehåller en bestämmelse som säger att myndighet som har med standardkrav att göra när det gäUer statsbidrag eUer motsvarande inte får utfärda förskrifter som gör att kommunernas utgifter direkt eller indirekt ökar. Det är en viktig sak som vi många gånger tidigare talat om i riksdagen, men nu har den kommit på pränt. Vi kan alltså i fortsättningen inte längre skylla på att statUga verk skärper kraven på kommunernas standard i fråga om olika anläggningar. Det får man inte göra utan att Kungl. Maj:t givit tiUstånd därtUl. Denna kungörelse är omnämnd i finansplanen, där finansministern förresten tagit upp de kommunala och ekonomiska problemen tUl ett intressant skärskådande. Jag kan hålla med finansministern om det mesta som står där.

Det kommunala sambandet kan angripas på olika punkter. En författare i Kommunal tidskrift, som tydUgen varit med om arbetet i långtidsutredningen, tar det hela Utet teoretiskt. Han säger att den ekonomiska beslutanderätten i vårt land delegerats på låg nivå. Hos landsting och kommuner som har stora befogenheter i fråga om ekonomiska avgöranden finns det alltså en betydande självständighet. Jag känner tUl att en del samhäUsvetare ser saken på det sättet, men jag tycker att det är en felaktig inställning tUl problemet. Vi har historiskt sett haft en lokal självstyrelse under många århundraden, fastän under tidligare århundraden i mycket blygsam form, men den nuvarande självstyrelsen har i alla faU mer än hundraårig tradition och praktik. Ibland talar man om att det är staten som har lämnat dessa uppgifter åt kommunen, och man jämför med andra stater som icke har gjort det.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

103

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

104

exempelvis Frankrike och Holland. Själv brukar jag som exempel ta Frankrike där det efter vad jag minns finns 38 000 kommuner, varav nio utan någon invånare. Det är förståeUgt att staten kan göra Utet hur som helst med sådana kommuner; eller de kan behöva statens hjälp, om man uttrycker saken på det sättet.

I Holland som fysiskt sett är det hårdast planerade landet i Europa har kommunerna inte alls samma beskattningsrätt som hos oss, utan de får sina pengar från staten. Det Ugger dä mycket i att kommunerna också låter staten bestämma en hel del.

Jag återkommer alltså tUl att det är berättigat med en statlig påverkan när kommunerna får pekuniär hjälp av staten och när staten själv gör anläggningar som inverkar på kommunernas utbyggnad. Men kommunen måste själv träffa valet mellan det ena och det andra, och då uppkommer frågan; SkaU vi ta emot ett statsbidrag och göra det som åläggs oss eUer skaU vi göra någonting annat som vi mäste betala själva?

Jag vUl också nämna litet om bostadslånegivningen som hör ihop med statens inverkan på den kommunala utvecklingen. På grund av ett riksdagsbeslut 1969 görs nu upp en bosladsbyggnadsplan med femårigt perspektiv. För de två första åren under femårsperioden fördelas ramarna på hela riket, men för de tre sista åren under perioden är det bara de expansiva kommunerna aUtså de kommuner som har en kraftig företagsutveckling och en positiv befolkningsutveckling — något som naturUgtvis även hänger ihop med möjligheten att skaffa bostäder — under det att de andra kommunerna som står stUla eller är s. k. avfolkningskommuner inte kän komma i fråga.

De som har konstruerat detta system har tydligen inte satt sig in i att det föreligger ett behov att göra en planering även för sådana kommuner som inte är expansiva. Förutom att dessa kommuner lever i ovisshet beträffande aUting annat skaU de dessutom leva i ovisshet om de över huvud taget får bygga någonting under det tredje, fjärde eUer femte året under perioden. FörhåUandena är besvärUga nog ändå. Jag skulle vUja dra en lans för dessa kommuner; jag anser att vi bör tänka pä dem. Svenska kommunförbundet har gjort en framställning tUl regeringen i ämnet och jag hoppas att denna framställning kommer att föranleda ändringar i det nuvarande systemet.

I Kommunal tidskrift återges ett diagram över utvecklingen av antalet kommuner i riket. 1945 fanns det 2 514 kommuner, 1952 var antalet mindre än hälften, eUer 1 034 kommuner, och nu i år är det 464 kommuner. Diagrammet är på skämt utdraget tUl år 1977, då det bara skuUe finnas 4 kommuner kvar, dvs. det skuUe gå 6 län på varje kommun, om utvecklingen fortsätter på detta sätt. Vi bör kanske ta oss en Uten funderare över varför vi har tUlskapat denna helt nya kommunindelning. Förra året, efter en ganska stor sammanläggning av kommuner, hade 64 procent, aUtså mer än hälften av antalet kommuner, mindre än 5 000 invånare. I år är siffran bara 29 procent, och när sammanläggningarna är klara 1974, är det bara 2 procent av kommunerna som har mindre än 5 000 invånare.

Nackdelarna med denna nya kommunindelning — för att börja med dem — är bl. a. svårigheten att hålla en kommunal demokrati i gång och

att komma nära alla människor som bor i kommunen och som den kommunala verkställigheten skall arbeta för och ge service åt i olika avseenden. Fördelen är möjUgheten för kommunerna att utöva en kommunal självstyrelse, dvs. att leva upp tUl 3 § kommunallagen, enligt vUken kommunerna äger att själva vårda sina angelägenheter. Hade de inte kapacitet att göra det, kunde de inte, utöva en kommunal självstyrelse. När man då haft detta mål och skapar kommuner med större kapacitet, var också förhoppningen att man skulle avlasta statliga organ en del detaljverksamhet som de statliga organen måste ta på sig därför att kommunerna inte kunde klara det hela. Därför behövs det en kommunal ekonomisk långtidsplanering — förhåUandena har blivit helt annorlunda än tidigare då verksamheten kunde bedrivas med enklare förvaltning. Denna kommunala långtidsplanering har praktiserats i många av våra kommuner redan i början av 1950-talet. Den på initiativ av inrikes- och finansdepartementen igångsatta KELP-verksamheten har naturligtvis medfört att ännu fler kommuner påbörjat en sådan planering, men detta är aUtså inte en departemental uppfinning som kanske många tror.

Jag återkommer alltså till att ansvaret för utvecklingen och förverkligandet på kommunal nivå skall ligga på kommunalmännen. Man har alltid stora ambitioner, och det skaU man ha. Därför inträder en bristsituation — man har större ambitioner än tUlgångar. Då mäste kommunstyrelsen och fuUmäktige bära ansvaret för vad man skaU ta av det ena för att ge åt det andra, aUtså vUken prioritering man skall göra.

Sedan finns en viktig regel, huvudregeln i detta sammanhang: att den som planerar i görligaste mån skaU ha ansvaret för att det man planerar också genomförs.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Herr JANSSON (s);

Fru talman! Sveriges Radio kunde för en stund sedan meddela att remissdebatten nu pågår på sin tredje dag under växande irritation från ledamöternas sida över långpratandet. Trots att det är mycket få ledamöter närvarande, skall jag inte bU någon längpratare, det lovar jag.

Statsbudgeten 1971 är stram och återhåUsam, men man kan ändå på väsentUga punkter i budgeten finna klara reformistiska strävanden som bör hälsas med tUlfredsstäUelse av stora grupper av svenska folket.

Vad jag särskUt tänker på i det sammanhanget är de satsningar som görs för att öka tryggheten mot arbetslöshet och åtgärder för att förbättra mUjön på arbetsplatserna.

Det anslag som nu föresläs tiU arbetsmarknadspoUtiken rör sig om belopp pä inte mindre än närmare 2,3 mUjarder kronor. Om man gär tUlbaka tio år i tiden, till början av 1960-talet, ser man att motsvarande anslag för dessa ändamål var 460 mUjoner. Det innebär att på en tioårsperiod har statens satsningar femdubblats på detta område.

Den ökning av anslagen tUl arbetsmarknadspoUtiken med 340 miljoner kronor som föreslås i årets statsbudget är också i hög grad angelägen. Trots att vi den senaste tiden haft full sysselsättning i landet, bortsett från den regionala obalans som finns särskilt i Norrlandslänen, har vi 1970 kunnat förmärka att efterfrågan på arbetskraft börjat minska. I

105

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

106

november månad i fjol redovisade arbetsförmedUngarna ca 10 000 färre arbetstUlfällen än ett år tidigare, och detta motsvarades i sin tur av att man hade 8 000 fler arbetslösa i november i fjol än motsvarande tid 1969.

StrukturomvandUngen inom näringsUvet accelererar som bekant i våldsam takt, och antalet varsel som utfärdas för personaUnskränkningar och driftsnedläggningar talade herr Blomkvist om för en stund sedan. Jag kan bara komplettera att vad gäUer mitt eget hemlän, Skaraborgs län, har för första kvartalet 1971 varslats om fristäUning av ytterligare 428 personer beroende pä personaUnskränkningar och driftsnedläggningar.

Det är alldeles uppenbart att dessa siffror måste vara ett allvarUgt observandum för oss. De pekar på att den fulla sysselsättningen inte är någonting givet utan att den ständigt måste erövras på nytt om människorna skall kunna känna trygghet och säkerhet i tillvaron.

En grupp som alltid drabbas hårdast av strukturomvandlingen i näringsUvet är den äldre arbetskraften och de handikappade. Äv de I 319 arbetslösa som registrerades i Skaraborgs län i fjol var inte mindre än ca 41 procent 60 år och däröver. Det är därför somjag med tUlfredsstäUelse kan konstatera att regeringen börjat ta krafttag för att förbättra den äldre och den handikappade arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.

Regeringen gör ett viktigt uttalande i statsverkspropositionen. "Både arbetsplatser och arbetsuppgifter måste utformas med särskUd hänsyn tUl de grupper som annars har svårt att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Först när alla möjligheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden är prövade bör sysselsättning i skyddat arbete aktuaUseras."

Den skyddade sysselsättningen är viktig, och det aviseras också generösare regler för statsbidrag tUl skyddade verkstäder, men den enskUde arbetstagaren upplever det säkerUgen som allra mest meningsfuUt att så längt möjligt kunna göra en insats på den öppna arbetsmarknaden.

Den utveckUng vi haft under senare tid, då äldre och handikappad arbetskraft stampats ut från näringslivet, måste brytas. Detta har starkt understrukits av många talare under denna remissdebatt. Man får alltför ofta ett intryck av att företagen vid anstäUandet av arbetskraft, om valet t. ex. står mellan en 25-åring och en 50-åring, automatiskt sorterar bort 50-åringen enbart på grund av hans ålder. Denna diskriminering av äldre arbetskraft måste upphöra och vi måste i jämUkhetens intresse ge alla en chans att visa vad de duger tUl oavsett när och var de har råkat bli födda.

Invandringen av utländsk arbetskraft tUl vårt land har under senare tid varit mycket kraftig, och det finns personer som hävdar att denna invandring kanske har gått aUtför snabbt. Det förekom tidigare under debatten ett meningsutbyte om detta mellan inrikesministern och herr HagneU, närmast föranlett av att man kanske inte hunnit bygga tUlräckligt många bostäder osv. för denna kategori. Det är emellertid otvivelaktigt tUlskottet på arbetskraft utifrån som gjort det möjligt för oss att öka vår produktion och därmed höja vår standard här hemma.

Under senare tid har vi dock kunnat förmärka att myndigheterna i de länder, som fått exportera arbetskraft tUl oss, nu med olika medel

försöker locka tUlbaka emigranterna därför att man anser sig behöva dem i sin egen industri. Dessa strävanden är naturligtvis helt förståeliga och legala, men om de skuUe medföra en återvandring i stor skala av denna arbetskraft, kan det komma att förorsaka bristproblem på vår egen arbetsmarknad. Inte minst från dessa utgångspunkter är det viktigt att vi tar tUl vara den arbetskraft vi själva har och de reserver som finns bland de äldre, de handikappade och främst bland de gifta kvinnorna.

En annan fråga som också givits stark prioritet i statsverkspropositionen är arbetarskyddet och arbetsmUjön. Även om man alltid bör vara på det klara med att de insatser som görs för en förbättrad hälsovård — oavsett om det gäller företagshälsovård eller annan hälsovård — i första hand måste betraktas som en humanitär angelägenhet, vUken syftar tUl att undvika mänskligt Udande genom förebyggande av sjukdom, olyckor och ohälsa, vet vi att sjukvårdskostnaderna i vårt land alltmer tenderar att antaga sådana proportioner att de bUr bekymmersamma för sjukvårdshuvudmännen, dvs. landstingen. I detta sammanhang har mUjön på arbetsplatserna naturligtvis en avgörande betydelse. Att behöva riskera hälsan i arbetet måste betraktas som förkastUgt såväl ur humanitär som ur ekonomisk synpunkt, då den mänskliga arbetskraften är den största tUlgång som näringsUvet har, trots automationen och en alltmer avancerad teknisk utrastning.

Arbetsgivareföreningen har som bekant begärt överläggningar med LO och gemensamma undersökningar om anledningen tUl den ökade frånvaro, som man under senare år sagt sig märka på arbetsplatserna, särskilt inom industrin. PersonUgen tror jag att mycket av denna frånvaro har sina orsaker i dåUg mUjö och stressfaktorer inom arbetsUvet.

I anslutning tUl förslagen i statsverkspropositionen har vi, de socialdemokratiska ledamöterna från Skaraborgs län, väckt en motion, där vi trycker på nödvändigheten att utöka arbetarskyddsverkets personal. Vi menar att det bör finnas personal för arbetarskydd placerad Uiom varje län i stället för, som nu är fallet, inom elva distrikt i landet.

Vid besök ute pä arbetsplatserna har vi gjort de erfarenheterna, att många huvudskyddsombud upplever det som otUlfredsstäUande att de geografiska avstånden meUan arbetsplatserna och yrkesinspektionens tjänstemän är alltför stora. Man har en känsla av att det brister i kontakterna på detta område. Vi tycker att man så att säga bör gå motsatta vägen mot vad man gör annars — i stället för att centralisera borde man här decentraUsera och få arbetarskyddstjänstemän placerade vid varje länsstyrelse. Vi tror att man då för det första skuUe vinna en bättre lokal kontakt med de olika arbetsplatserna. Industrin i vårt land har ju expanderat ganska kraftigt under de senaste åren. För det andra skulle man genom samarbete på länsstyrelserna kanske kunna spara in en del personal som annars måste nyanställas för denna verksamhet.

Slutsatsen, fru talman, bUr alltså för min del att vi inte har råd att låta bU att ta till vara den arbetskraftsreserv som finns bland äldre och handikappade. Vi har heller inte råd att avstå från de gifta kvinnornas insats på arbetsmarknaden, och vi har definitivt inte råd att fortsättnings-■vis låta tiotusentals människor skadas i arbetslivet varje år.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

107

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

108

Herr DAHLBERG (s);

Fru talman! Under rubriken "Arbetsmarknads- och regionalpolitik" är inte mindre än 22 talare anmälda, alltså drygt en femtedel av dem som har anmält sig tUl debatten. Det vittnar om den stora vikt som vi i riksdagen lägger vid dessa problem. Att det blir en del upprepningar kan väl inte undvikas.

Den nu framlagda budgeten tar bl. a. sikte på att skapa en positiv bytesbalans i våra ekonomiska förbindelser med Omvärlden. Debatten här i riksdagen har rört sig om sättet och metoderna att nå detta mål. Ingen talare har pä aUvar velat förorda att målet skall uppnås genom en nedskärning av importen. Vi vill ha en fri handel. Vårt land är bäst betjänt av detta.

En bättre bytesbalans måste åstadkommas via en ökning av exporten. Härför behövs ökade industriinvesteringar och ett bättre utnyttjande av vär arbetskraft. Vi vet att tillgängen på arbetskraft är begränsad i stora delar av landet, och de årskullar som nu uppnår arbetsför ålder är inte särskilt stora. Vi får vidare ta hänsyn tUl den arbetstidsförkortning som riksdagen enhälUgt har godkänt.

Vi är knappast betjänta av att lita tUl den arbetskraft vi kan hämta från andra länder. TUlgången på arbetskraft är begränsad även i våra nordiska grannländer. Framför allt Finland har på sistone velat behålla sin arbetskraft. Den industrialisering som för närvarande pågår i Finland är ett tecken på att arbetskraften där tillmäts stort värde.

Vi kan inte heller räkna med nägon större arbetskraftsimport från Sydeuropa. Den arbetskraft vi kan uppbringa där har väl också svårare att anpassa sig i vårt land än vad den nordiska arbetskraften har. Många invandrare från Sydeuropa tar anstäUning i Sverige en kortare tid och lever här under stora ekonomiska uppoffringar för att så fort som möjligt skaffa sig ett litet kapital att ta med tUlbaka tUl hemlandet.

Vi måste därför i större utsträckning Uta tiU våra egna arbetskrafts-tUlgångar och se efter var vi har outnyttjad arbetskraft. Den största reserven utgörs av den kvinnUga arbetskraften, men den är också lokalt bunden. Den finns på de orter där näringslivet är ensidigt — bruksorterna, gmvsamhäUena och de platser där skogsindustrins anläggningar är belägna. Det är därför följdriktigt att regeringen nu har satsat pä en utbyggnad av barnstugorna och barndaghemmen för att kunna lösgöra den kvinnliga arbetskraften.

När man nu skaU öka industrivesteringarna, måste man i allt högre grad ta hänsyn tUl var arbetskraftsreserverna finns. Vi måste förlägga en utvidgning av industrin tiU de platserna. Man kan säga att här räcker det inte enbart med arbetsmarknadspolitik. Den är som sagt lokalt bunden. Här mäste regionalpoUtiken och näringspoUtiken spela en allt större roll. Vi hoppas också att den kontroU som etableringen nu skall bli föremål för kommer att sättas på sitt prov här.

En annan viklig faktor när det gäller att lokaUsera industrin är den samhällsservice som finns på oUka orter. Förlägger man utvecklingen av industrin tUl de platser i landet där hela samhäUsservicen tagits i anspråk kommer det att krävas följdinvesteringar vid sidan av industrUnvesteringarna för att människorna skall få en hyggUg samhäUsservice. Det kan

hända att dessa följdinvesteringar blir så stora att de vinster vi gör på en ökad export förbrukas av kommande ytterUgare investeringar. Därför är det angeläget att undersöka även var vi kan göra dessa nya satsningar på industrin och ta i anspråk redan gjorda kommunala investeringar.

Våra samlade resurser är ju begränsade, de mä vara av enskUd, kommunal eller statlig art.

Vi vet att den omstrukturering som ägt rum i värt land på en rad orter bidragit tUl att samhäUsservicen inte är utnyttjad. Det finns många områden där vi har vägar byggda, där det finns skolor som inte är utnyttjade, där det finns butiker, sjukhus osv. När man skall etablera nya industrier är det därför angeläget att man undersöker, att vi inte får ökade sidoinvesteringar utan utnyttjar den samhällsservice som finns.

Man kan också göra andra stora besparingar. Den inre obalans som vi har i vårt land meUan Norrland å ena sidan och det övriga landet å den andra har medverkat tUl att samhället måste vidtaga åtgärder av olika slag. Då spelar framför aUt skatteutjämningen en stor roU. Vi vet att de pengar som kommuner och landsting får på grund av bristande skatteunderlag inte är några naturliga skattekronor. De som har ett naturUgt skatteunderlag vet att bakom detta står reella inkomster av vad slag det vara må. Det måste därför särskUt för finansministern vara angeläget att man kan öka den naturliga skattekraften i de områden som Ugger under riksmedeltalet. Om man tänker sig att man kunde öka skatteunderlaget i Norrbotten med 10 procent utöver vad som sker i hela riket skuUe detta innebära en besparing för finansministern pä 20—25 mUjoner kronor. Det bör alltså ur statskassans synpunkt vara angeläget att förlägga industrierna i områden, där man vet att man eljest måste träda in med skatteutjämning. Detta kan ocksä medföra att det blir mindre anspråk på arbetslöshetsmedel och beredskapspengar, som också skaU tas ur statskassan.

Därför är en ökad industrialisering av Norrland inte bara ett Norrlandsintresse. Den måste vara en riksangelägenhet. Vi vet att samhället under de gångna åren fått göra stora investeringar via beredskapsarbeten för att skapa en god samhäUsservice i mänga samhällen uppe i övre Norrland. Det är den samhällsservice som pä så sätt skapats, som måste tas i anspråk när det gäller ökad industrialisering. Det har bidragit tUl att en del företag här i MeUansverige har funnit det förenligt med sina intressen att flytta upp tUl Norrbotten, exempelvis Scania Vabis tUl Luleå, Bultfabriken tUl Kalix och Sieverts kabelverk tUl Öjebyn. De har funnit sig väl tiU rätta där.

Jag skall sluta detta korta anförande med att citera ett bevingat ord som förre finansministern Ernst Wigforss — som i dagarna fyller 90 år — myntade på 1930-talet. Han sade "att vi aldrig kan bU sä fattiga att vi inte har råd att arbeta". Jag tror att norrlänningarna viU uppfyUa detta krav och ge sitt bidrag för att framför allt återställa en positiv bytesbalans för hela riket men också för att rätta tUl den obalans som finns meUan Norrland och det övriga landet. Vi har den chansen i dag. Om vi förlägger industrier tUl områden där det råder obalans kan vi både skapa balans inom landet och genom ökad export skapa balans utåt.

Vi är i Norrbotten ganska tacksamma för de väldiga investeringar som

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

109

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

skaU göras i de statliga basnäringarna — LKAB, Norrbottens järnverk, Statens skogsindustrier och Vattenfall — där man under en femårsperiod är beredd att satsa 1,7 mUjarder kronor. Det kommer att ge en hel del arbete. Men vi är också ytterst angelägna om att det enskilda näringslivet skall inse att det ovanpå dessa basnäringar finns plats för enskUda företag att etablera sig där uppe. Det måste vara förenligt med vår strävan att åstadkomma ett positivt resultat i våra bytesaffärer och skapa den harmoni och balans som vi behöver få inom landet.

110

Herr HERMANSSON i Malmberget (vpk);

Fru talman! Under senare hälften av 1960-talet har konflikterna på den svenska arbetsmarknaden ökat i ett accelererande tempo. En livUg debatt om anledningen tUl de aUt större och allt fler konflikterna har uppstått. Som nyvald riksdagsledamot, kommen direkt från produktionen, vUl jag naturligtvis föra upp denna debatt tUl riksdagen.

Inom de industrier där konflikterna har fått större omfattning är enigheten ganska stor om konfUktorsakerna. LO;s målsättning att genom centralt samordnade förhandlingar minska löneklyftorna kan vara välment, men resultatet har blivit ett annat än det man syftade tUl. Ingen enskUd företagare, ja inte ens det statsägda LKAB, har velat underordna sig denna målsättning. LKAB:s verkställande direktör har förklarat att man även där tvingas följa de regler som gäller på den aUmänna lönemarknaden — dvs. tUlgäng och efterfrågan får styra löneutveckUngen.

LKAB har under 1960-talet haft en i det närmaste obegränsad tUlgång på arbetskraft. Trots att så varit fallet har man drivit en mycket härd rationaUsering som fått tUl resultat att produktionen ökat kraftigt samtidigt som antalet gmvarbetare minskat. I Malmberget har sålunda personalstyrkan gått ner med I 200 man sedan anställningsstoppet infördes 1964. Den ökade arbetstakten innebär att gruvarbetarna både fysiskt och psykiskt sUts ner aUt snabbare. Det är inte ovanligt att en gruvarbetare som anställs när han är 20 år och får stå i frontarbete är nedsliten redan i 40-årsåldern, och han omplaceras dä i ett betydUgt sämre betalt arbete.

Trots denna hårda rationalisering har man på grund av den goda tiUgången på arbetskraft och genom sin maktställning som ortens enda industri kunnat pressa tillbaka arbetarnas lönekrav.

I den tekniska utveckUngens spår har följt en försämring av arbets-platsmUjön. Då den moderna maskinutrustningen i huvudsak drivs med dieselbränsle blir avgaserna ett fruktansvärt problem. Detta borde man låta kvalificerade läkare och andra experter få undersöka verkningarna av. De tUlåtna gränsvärdena för dessa avgaser måste sänkas och sedan oviUkorUgen respekteras av företagsledningen. Dammproblemen har också ökat med de nya arbetsmetoderna. Vi har sUikosen som ett gissel. Den har drabbat och drabbar allt flera. BuUerskadorna är allmänt förekommande bland gruvarbetarna. En hörselskada som är orsakad av buUer kan inte repareras.

Därför är kraven på kortare arbetstid och sänkt pensionsålder särskUt berättigade för denna kategori på den svenska arbetsmarknaden — ja, inte bara berättigade utan också livsnödvändiga.

utöver detta med den försämrade arbetsmiljön vUl jag också påtala den auktoritära ledarskapsprincip som tUlämpas av ledningen vid LKAB. Dess ökända tesfUosofi är en amerikansk bestäUningsprodukt. Ett av gruvarbetarnas krav är att hela detta testänkande skall avskaffas. Från USA importerade tesfUosofier borde inte höra hemma i svensk industri, alUa minst i ett statsägt företag som LKAB.

Det är företagets omättliga vinstbegär som gjort alla dessa problem så akuta. Om en maskin går sönder tar det som regel bara sekunder innan reparatörerna är på plats. Men när en gruvarbetare känner sig dåUg får han vänta 14 dagar på företräde hos läkaren. Maskinernas väl har gått före människornas.

Vidare bör det nämnas att många olika system för samverkan meUan bolaget och de anställda har prövats. Men inget av dessa system har gett oss minsta chans tUl medinflytande. Här finns,fru talman, den verklighet som gjorde att vi gruvarbetare miste tålamodet och gick ut i en spontan strejk. Men uppgörelsen i våras löste inte alla problem som jag här har nämnt. Mycket återstår ännu.

Industrins företrädare har alltid med framgång kunnat hävda sin fria och oberoende ställning gentemot samhället. De lagar som reglerar arbetsmarknaden gynnar ensidigt arbetsgivaren. Kollektivavtalslagen är i sin nuvarande utformning direkt riktad mot arbetarna. Enligt denna lag medges att avtal träffas som strider mot demokratiska rättsbegrepp och ger enskUda oinskränkt rätt att fritt anstäUa och avskeda folk, Ukaledes oinskränkt rätt att leda och fördela arbetet. Det får inte vara beroende av ett fätal om de anstäUda skaU kunna känna trygghet i tUlvaron. Denna odemokratiska rätt, som under lång tid fått gälla enligt den ökända och förhatliga § 32, har under senare tid utnytyats tUl än mer odemokratiska avtalsbestämmelser, som t. o. m. förklarar det som en avtals- och därmed lagstridig handling om ett flertal arbetare samtidigt slutar sin anställning. Sådana avtal försvaras av dem de gagnar med motiveringen att de bevarar lugnet på arbetsmarknaden. Detta lugn kan inte garanteras om priset härför är de anstäUdas trygghet. Det måste i stäUet ur demokratisk synpunkt ordnas så, att det som är tUl gagn för dem som arbetar också präglar vår tids arbetslagstiftning.

Konflikterna under år 1970 har varit explosiva uttryck för den ständiga konflikt som finns mellan arbete och kapital. De av dessa problem, fru talman, som kan regleras genom beslut i riksdagen, kommer jag molionsledes att ta upp, varvid det blir tiUfälle att mera ingäende granska dem.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Herr KARLSSON i Malung (s):

Fru talman! 1970 var ett i många hänseenden händelserikt är. Vi hade val tUl enkammarriksdagen, poUtiska satsningar i syfte att skapa bättre regional balans, en ovanligt kraftig högkonjunktur med åtföljande prisstegringar och ett poUtiskt ingripande i form av prisstopp, ett kärvt kreditläge; ett år med dyster trafikolycksfallsstatistik; en politisk debatt där alla var angelägna att skapa ökad jämlikhet. Detta är bara några plock ur 1970 års händelser.

Förhoppningarna är att den vUja tUl ökad jämUkhet, som fanns från

111

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

112

alla poUtiska partier under valrörelsen, också skall finnas nu under den kommande treårsperioden, innebärande praktiska ätgärder för att förbättra levnadsförhåUandena för de sämst ställda. Sämst ställda inte bara ekonomiskt utan också socialt, arbetsmarknadsmässigt och dä det gäller möjUgheter tUl utbildning och kultureUa upplevelser. Människor som bor i mindre expansiva orter och områden måste i framtiden få känna ett bättre stöd frän och större samhörighet med människor som bor i de mer expansiva områdena.

Efter den långa och intensiva debatt som förts, där i sak det mesta sagts även kring arbetsmarknads- och regionalpolitiken, tänker jag begränsa mig tUl att i korthet beröra några arbetsmarknads- och regionalpoUtiska frågor av länskaraktär och dä tala om mitt hemlän, Kopparbergs län.

Ett län som Kopparbergs, från vUket utflyttningen de senaste åren varit bland de största som något län fått uppleva under 1960-talet, börjar nu uppvisa en stagnation i utflyttningstakten. Om detta skaU vändas tUl en positiv utveckling, krävs dock insatser av mycket stor omfattning och av alla näringsgrenar.

Länet brukar betraktas som ett vackert och attraktivt område för besökare, vUket bevisas av det stora antal turister som årUgen besöker länet. Visst är länet vackert, men det är också på många sätt ett län dit vi kan hälsa både industrier och andra näringsgrenar välkomna utan att behöva skämmas för vad vi kan erbjuda på oUka områden.

Vi har förhoppningar på utflyttning av statliga verk till länet - en lokaliseringspoUtisk insats som skulle skapa nya arbetstUlfällen i den centralregion som häUer på att byggas upp inom länet och där nya arbetstiUfäUen behövs, särskilt för kvinnor. Men därutöver krävs ytterUgare insatser över hela länet; samtliga planeringsregioner och särskUt den nordligaste, Mora planeringsregion, behöver nya arbetstUlfällen för att klara sitt befolkningsunderlag och bibehålla den service som redan finns, utvecklad på basis av det befolkningstal som funnits. Skall industrin kunna nyrekrytera kvalificerad arbetskraft erfordras ytterligare service pä utbildningsområdet inom länet.

Länets norra och västra delar har sina speciella problem, med stora avstånd och vikande befolkiungsunderlag. Kraftiga satsningar behövs utan tvivel från flera samhällsorgan, om de nybildade kommunerna skall kunna motsvara de förväntningar som ställs på dem. Kommuner som Mora, Malung, Vansbro och Älvdalen är alla beroende av kraftiga satsningar från samhällets sida för att de på sikt skall kunna utgöra attraktiva orter för ett befolkningsunderlag som är så stort att den mest behövliga samhäUsservicen kan klaras på respektive ort — detta inte minst med tanke pä de långa avstånden inom dessa regioner men också tUl andra orter där service står att få.

Om lokaUseringspoUtiska satsningar i syfte att skapa nya arbetstillfällen och bredda en orts och ett områdes näringsUv skall ge positivt resultat krävs också fullföljande av denna satsning i form av samhälleliga basinvesteringar, varvid inte minst bostadsbyggandet måste utgöra en väsentlig del. Bostadskvoten tUl Kopparbergs län släpar efter och behöver kraftigt ökas. Om, som vi hoppas, statliga lokaliseringar äger rum tUl

länet krävs särskUd satsning på bostadsbyggandet, så att de människor som behöver flytta tUl länet för att nyetableringarna skaU kunna klaras ocksä utan längre dröjsmål kan erhålla bostäder. Detta skaU kunna ske utan att det verkar negativt på ett redan nu eftersläpande bostadsbyggande.

En ökad andel av anslaget tUl vägarna är erforderlig, specieUt med tanke på den större trafikintensitet som vägarna utsätts för sedan flottningen upphört i hela Dalälven — aUtså i både Väster- och Österdalälven. Den glädjande stora turisttrafiken tiU vårt lands sydUgaste fjäU som finns i länet får ju inte skrämmas bort av mycket svåra förhållanden på våra vägar, där särskUt osäkerheten i trafiken kan bli ett dystert inslag. Människor bör på allt sätt stimuleras att turista i våra svenska fjäU, så att vinterturistandet inte behöver vara en negativ andel i vär handelsbalans. Ett led i den behövliga stimulansen är bättre framkomUghet och större trafiksäkerhet pä vägarna i fjäUområdenas närhet.

Jag vUl än en gång, fru talman, understryka behovet av bättre undervisningsmöjligheter för länets ungdom som ett led i strävandena tUl bättre levnadsförhållanden i Kopparbergs län.

Ökad jämlikhet kräver tryggad sysselsättning och goda arbetsförhållanden för alla människor — även för de äldre och för dem som bor i glesbygder och mindre expansiva orter. De satsningar som föreslås i årets statsverksproposition när det gäller arbetslivet är att hälsa med tUlfredsstäUelse. Vi måste hoppas att den fulla sysselsättningen kan vara rådande och innebära arbete och trygghet ät aUa, ocksä äldre och handikappade som bor i mindre sysselsättningsstarka områden. Satsningarna på att förbättra förhåUandena pä arbetsplatserna är, hoppas jag, en första åtgärd i en allmän demokratiseringsprocess inom arbetsUvet, där arbetsplatsens utformning är en ■viktig del men där även arbetarskyddet och företagshälsovården måste vara ingående, väsentUga delar. ÄrbetsplatsmUjön måste vara en av de viktigaste faktorerna i miljödebatten. Arbetet på ökad jämUkhet måste fuUföljas och intensifieras, innebärande ett bättre och rättvisare samhäUe, byggt på alla människors lika värde.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Herr HAMRIN (fp):

Fru talman! Vi går nu över tUl ett nytt avsnitt i årets remissdebatt och börjar med socialpolitiken. Jag hoppas att antalet anmälda talare under de olika debattavsnitten inte direkt avspeglar riksdagens intresse för frågorna; det är ju relativt få talare antecknade under denna rubrik. Men jag är också på det klara med att aUa avsnitt som vi behandlar måste sättas in i sitt stora sammanhang. När jag lyssnade på fru Thorssons anförande i natt — det var för övrigt ett anförande som var värt att höras av flera än av dem som då var närvarande; jag tyckte det var en väckarklocka när det gäUer de frågor hon behandlade — gjorde jag den reflexionen att de inrikespolitiska problem vi sysslar med här i Sverige och har att ta ansvaret för ter sig ganska små när man ställer dem i belysning av de stora internationella frågorna. Samtidigt vUl jag dock säga, att om vi skall kunna skapa den opinion för våra insatser på det internationeUa planet som det är vår absoluta skyldighet att försöka

113

8 Riksdagens protokoll 1971. Nr 12-13

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

114

åstadkomma, så fordras det också en insats på det inrikespolitiska planet, och inte minst när det gäller de sociala frågorna.

I den framlagda statsverkspropositionen är prutningarna mänga. Med rådande ekonomiska läge har det varit nödvändigt att pruta. Jag skaU inte här närmare ingå på regeringens ansvar för de bristande resurserna när det gäUer att i år ta nya tag för en önskad fortsatt reformpolitik. Den bristande överensstämmelsen mellan de centrala verkens önskemål — trots stränga direktiv att hålla igen — och vad som tiU sist visar sig möjligt att tUlgodose är i varje fall iögonfallande. Förmodligen är det inte med nägon större entusiasm som vederbörande departementschef har använt den rödpenna som satt spär efter sig i de framlagda planerna. Sannolikt gäller detta ocksä för socialdepartementet. Men vem som än har bromsat Ugger ansvaret för den framlagda propositionen hos vederbörande statsråd och departement.

Det var med en viss förväntan som jag tog del av socialhuvudtiteln. Av förhandsreferatet av trontalet fick man närmast intrycket att de sociala reformernas tid trots de knappa ekonomiska resurserna ännu inte är förbi. Efter genomläsning av socialhuvudtiteln har jag fått en delvis annan uppfattning. I siffror räknat verkar det imponerande att anslagsäskandena under denna huvudtitel uppgår tUl i det närmaste 15 mUjarder kronor och i år har ökat med över 1,5 mUjarder. Men en närmare genomläsning visar att de flesta ökningarna har samband med automatiska kostnadsstegringar tUl följd av inflation eUer ett ökat antal åldringar eUer är en följd av tidigare fattade beslut — utgifter som en aldrig sä energisk finansminister knappast kan säga nej tiU. Vad man saknar är uppgifter om att tandvårdsförsäkringen skuUe ha tagit något steg framåt, att stödet tUl hälsovårdsupplysning skulle ha ökat mer, att vi skulle ha fått en kraftigare satsning på ungdomsvården, framför aUt på åtgärder mot narkotikamissbruket. Vad man däremot ofta finner är en hänvisning till landstingens och primärkommunernas ansvar för ätgärder pä olika områden. Den saken tål att tänka pä ett slag.

Pä aUt fler områden har det skett ett överflyttande av huvudmannaskapet frän stat till kommun, oftast till landstingen. Det gäller ansvaret för mentalsjukvården och de handikappade, och det gäller den öppna sjukvården, för att ta några exempel. Det är bra att tron på kommunernas förmåga att klara sina uppgifter är så stor att statsmakterna inte tvekar att lägga över uppgifter på landstingen när det måste ske en upprustning pä ett område. Men det är mindre bra att det inte bara är ansvaret utan även en ökad del av kostnaderna för vården som samtidigt flyttas över tUl kommunerna såsom uppgjorda avtal beträffande kostnadsfördelningen meUan stat och kommun visar har skett ibland. Följden av en sädan utveckling kan vi nu avläsa i landstingens skattesats. För inte så länge sedan förklarade dåvarande inrikesministern att han med oro säg fram mot den dag då den kommunala skattesatsen skulle nå upp till 20 kronor. Arets medelskattesats närmar sig 25. Enligt verkstäUda prognoser för åtskUliga landsting kommer den i mitten av 1970-talet att vara åtminstone 5 kronor högre, om ingenting händer med den kommunala utgiftsstegringen. Jag förutsätter emellertid — detta är en självklarhet — att ändringar kommer tUl stånd i gällande avtal mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen för tiden efter är 1971, då nuvarande avtal löper ut. Jag förutsätter också — detta är lika självklart — att den oförutsedda belastning som kommunerna råkat ut för dä kommer att mUdras.

Lika nödvändigt är det att den pågående utredningen inom socialdepartementet rörande sjukvårdskostnadernas expansion snarast slutförs. Detsamma gäller skatteutjämningsrevisionen som tUlsattes i aprU 1970 och som enligt riksdagens beslut skall se över kostnadsfördelningen meUan stat och kommun. Eftersom riksdagen uttalade sig för att utredningen skulle sikta på förhållandena sådana dessa kunde tänkas gestalta sig i mitten av 1970—talet och därefter, torde i varje faU riksdagen ha avsett att utredningen skulle vara klar i god tid före den tidpunkten. Mänga kommuner, inte minst våra landsting, avvaktar med stora förhoppningar utredningens resultat. Det är därför med stor förvåning man konstaterar att det i direktiven tUl utredningen förklaras att kommittén inte skaU syssla med frågan om kostnadsfördelningen meUan stat och kommun. Denna fråga tycks finansministern lägga på is i avvaktan på att länsberedningens arbete med arbetsfördelningen mellan stat och kommun skaU slutföras. Som ledamot av länsberedningen måste jag tUlstå att jag inte hade klart för mig att beredningens arbete var av sä brådskande natur. EUer för att uttrycka det utan ironi; Finansministern borde Ukaväl som jag veta att beredningens arbete är upplagt på så läng sikt att det är omöjligt att vänta med att vidtaga en ändring för de alltmer skattetyngda landstingen tiU dess utredningens resultat föreligger. Är det måhända finansministerns egna skattebekymmer som ligger bakom frångåendet av riksdagens beslut?

På socialhuvudtitelns område är det framför allt två avsnitt som kräver uppmärksamhet. Det är de äldres och de handikappades situation. Vi åldras så olika. Förslitningen, psykiskt och fysiskt, varierar med olika arbeten. . Åldrandet upplevs individueUt — en del ser fram emot pensionsdagen med förväntan och andra med obehag, eUer kanske t. o. m. en viss fasa.

I vårt samhälle bortser man gärna frän sanningen i det gamla ordspråket att man är så gammal som man känner sig. Det är ordnat sä att en människa pensioneras vid en viss ålder, och därigenom av mänga betraktas som gammal. Den äldres situation blir på detta sätt konstlad.

Förra året diskuterades här i riksdagen frågan om pensionsåldern. En utredning kommer att taga upp de frågor som sammanhänger därmed. Vi har från folkpartiets sida pläderat för en rörlig pensionsålder och en mjukare övergång tUl pensionering. Vi vUl ha en pensionsreform som ger individen verklig möjlighet att själv välja tidpunkten för sin egen pensionering efter det behov som han själv känner och som ingen annan kan ge uttryck för. Det individueUa åldrandet och oUka arbetens krav gör att en reform av detta slag måste anses självklar. Vi vill komma bort från den fixering tUl en viss pensionsålder som nu finns och som är aUtför genereU för att passa aUa. Vi anser att aUa pensionsåldrar inom en viss tidsram — vi har sagt 63 - 70 år — skaU anses som Uka naturliga. Nu måste människor som vUl ha en tidigare pensionering släpa sig fram de sista åren tUl 67 års ålder, medan andra — som både kan och vUl fortsätta arbetet sedan de uppnått denna ålder — abrupt avpolletteras den dag de fyUer 67

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

115

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

116

år. En viktig grundförutsättning för vår framtida poUtik när det gäller de äldre är alltså en rörligare pensionsålder. Men vi har också hävdat att en direkt övergång frän yrkesarbete tUl pensionärstUlvaro — enligt nuvarande system — är alltför tvär.

För många människor innebär detta — den ena dagen verksam, den andra dagen pensionär — en rad svära problem. Kontakten med arbetskamrater, medverkande i fackorganisation etc. bryts tvärt. Den pensionerade förlorar kontakter, aktiviteter och engagemang. Forskningsresultat pekar också på att pensioneringen ofta för med sig ett snabbare åldrande. Den hastiga övergången frän ett aktivt yrkesliv tUl en passiv pensionärstUlvaro är ofta direkt skadlig. Vi måste därför fä en mjukare övergäng genom att skapa arbetstUlfällen som anpassas för den som viU arbeta pä deltid eller i ett arbete som stäUer mindre krav - som en övergångsform. Företag som anstäUer äldre arbetskraft bör kunna få statlig stimulans. Stat, kommun och landsting bör föregå med gott exempel genom att i större utsträckning än nu anstäUa äldre och inrätta deltidstjänster.

Rent generellt måste det finnas en stark strävan att i större utsträckning än hittUls anpassa arbetsplatsen tUl individens förutsättningar, åtgärder som inte bara kommer de äldre tiU godo.

Vi har i en motion begärt att en statlig utredning skall få i uppdrag att lämna förslag tUl åtgärder av detta slag som samhället kan vidtaga för att underlätta för de äldre som önskar fortsätta sitt yrkesliv. Men frågan om de äldre och arbetsmarknaden är så allvarlig att sannolikt andra åtgärder mäste vidtagas om inte en attitydförändring snabbt kommer tUl stånd på arbetsmarknaden. Det är alltför kortsynt att lägga enbart företagsekonomiska synpunkter på frågan. Om man menar något med talet om jämUkhet får inte en snabbare takt i inkomstökningen för de fuUt arbetsföra innebära att de inte fullt arbetsföra stämplas ut och halkar efter. NäringsUvet måste se tUl att de arbetstUlfäUen som lämpar sig för äldre och handikappade också utnyttjas pä detta sätt. Samhällsekonomiskt och humanitärt är detta riktigt, även om det snävt företagsekonomiskt skulle ha vissa nackdelar.

Vad jag nu sagt gäUer inte bara de äldre, utan det gäller hela låglönegruppen och människor med olika slag av handikapp: utbildnings-mässiga, yrkesmässiga, fysiska och mentala.

De äldres bostadsområden måste planeras sä, att de blir bekväma att använda. De måste utformas med tUlgång tiU service av olika slag, något som ju kommer alla i området boende tUl del. Men med den målsättning vi har, att ge möjUghet för de äldre att sä länge som möjligt efter egna önskemål bo kvar i normal bostadsmiljö, är det självklart att planeringen särskUt måste ta hänsyn tUl dessa behov.

I folkpartiets strävan efter ett mänskligare samhälle är det naturligt att frågan om de äldres aktivitet och trygghet får en förstahandsrang. Vi måste när vi granskar den sociala och kultureUa välfärdspoUtiken se den i relation tUl att människor är oUka och ställer individueUa krav, har olika attityder och åsikter. Det är för oss omöjligt att betrakta de äldre som ett koUektiv. Vi måste komma bort från slentriantänkandet, att de äldre skuUe vara en enda stor homogen grupp. Gör vi inte det, riskerar vi att

diskussionen om de äldres problem bara kommer att handla om pensionens höjd och vårdmöjligheterna. Detta är viktiga frågor, men äldreproblematiken innehåUer så mycket mer. Den måste utgå från att de äldre är individer, har individueUa problem och önskemål. Det är därför vi verkat för en rörlig pensionsålder, där individen själv inom en åldersperiod får avgöra när han vUl pensioneras, en successiv nedirappning av yrkesverksamheten för de äldre, där var och en på sikt ges möjlighet att efter egen önskan gå över tUl mindre krävande sysselsättning, deltidsarbete etc. Det är därför vi så starkt har velat trycka pä att de äldre måste ges större möjligheter att vara med i samhälleliga aktiviteter efter pensioneringen, dels därför att de självfallet mäste utöva inflytande över sin egen situation men också för att ersätta den mängd av sociala kontakter som avbryts i samband med pensioneringen. Det är därför vi vUl ha en utbyggd samhällelig service som ger de gamla möjUgheter att om de sä vill fortsätta att bo kvar i egen lägenhet.

En förbättrad service är en förutsättning för att eventueU flyttning till ålderdomshem kan senareläggas. Att planeringen av bostadsområden tar hänsyn tUl dessa servicekrav är självklart. Vi har krävt en förbättrad information. Det är också en förutsättning för att de äldre skall kunna medverka i oUka aktiviteter och använda sig av en förbättrad service. Vi har drivit de här frågorna och vi kommer att fortsätta med det. Det är bra att andra partier nu har anslutit sig tUl vår inställning. Jag lyssnade bl. a. på statsminister Palme när han i maj 1970 i Dagens eko redogjorde för de slutsatser man hade kommit tiU i den överläggning angående de äldre som hölls på Harpsund. Det var faktiskt en utomordentligt skicklig sammanfattning av vad som sägs i folkpartiskriften »Aktivitet och trygghet för de äldre» som kom ut i augusti 1969.

Erfarenheten visar att det är de äldre och handikappade som drabbas värst av företagsnedläggningar. Två år 1970 presenterade undersökningar har belyst de allvarliga problem som på dagens arbetsmarknad är ett faktum för äldre och handikappade. Den ena undersökningen är framlagd av dr Einar Helander vid Stockholms läns landstings arbetsträningsinstitut i Edsberg. Däri visas på de skrämmande framtidsperspektiv som kraven pä dagens arbetskraft ger. Om några år kan man räkna med att över 800 000 människor av medicinska, sociala eller andra skäl inte klarar av att konkurrera om arbete på den öppna marknaden. Den andra undersökningen har gjorts av Byggnadsindustrins arbetsforskningsinstitut och omfattar byggnadsarbetare i 50—65 års ålder i Malmö- och Luleå/Kalix-områdena. Undersökningen visar att den uppdrivna arbetstakten skapar många och i viss utsträckning också svårlösta problem. De intervjuades hälsa-befanns vara sämre än väntat och ledde tUl att inte mindre än en fjärdedel av faUen rekommenderades fortsatt läkarkontroll.

Denna utveckling måste brytas. Statsmakter, kommuner, näringsliv och löntagarorganisationer måste göra en samfäUd attack mot de brister i arbetsmUjön som leder tUl att äldre människor "stampas ut" från arbetsmarknaden. Vi måste förhindra att äldre människor isoleras från samhällsarbete och arbetsUv.

Det finns också åtskUliga andra frågor, fru talman, som jag skulle vUja ta upp, men jag är väl underkunnig om att tiden rinner fort. Jag skall

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

117

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

därför sluta mitt anförande med en liten påminnelse om de handikappade och deras situation.

Jag är väl medveten om och tacksam för att åtskUUgt har gjorts för de handikappade under socialminister AspUngs tid i regeringen. Men åtskUUgt återstår att göra. Jag förmodar att socialministern liksom många av oss riksdagsmän får brev frän olika häll i landet, där man påtalar olika saker, ibland för egen del, ibland på grund av att samhällsintresset kräver det. Jag har ett sådant brev framför mig och jag skaU läsa upp några rader ur det som avslutning på detta anförande. Brevet kommer frän en äldre handikappad dam som bl. a. skriver; "Det är dyrare att leva för sjuka än för friska pensionärer. De friska kan gä och leva normalt, vara med i livet, de handikappade med endast folkpension blir utestängda. De har ej råd med taxiresor för att uträtta ärenden, handla, besöka vänner, bibliotek, konserter o. d. Man vUl ändå ha några intressen kvar om man skall orka leva." En ökad produktivitet ger ökade möjUgheter för oss friska som är med i arbetsUvet. Det är emellertid skäl att tänka på dem som inte har den förmånen så att de inte halkar efter utan får all möjlig hjälp att följa med i utvecklingen.

Vi har i en folkpartimotion framställt ett yrkande som vid första påseende kan förefaUa ganska egendomligt. Vi yrkar nämligen att de handikappade som har möjligheter att rusta upp sin permanenta bostad också skall få möjlighet att rusta upp sin sommarstuga om de har någon. Som jag sade kan yrkandet i första ögonblicket förefalla egendomUgt, men varför skall inte en handikappad ha den möjligheten när vi som är med i yrkeslivet, om vi har en sommarstuga, har möjUghet att använda den som vi vUl och kan. Även de handikappade borde ges möjlighet tUl en sådan anordning.

I detta anförande instämde herrar Hörberg (fp) och Henmark (fp).

118

Fru RYDING (vpk);

Fru talman! I årets statsverksproposition uttrycker finansministern sina bekymmer över att priserna i Sverige i fjol tenderade att stiga oroväckande snabbt. Men hade herr Sträng sett utvecklingen med andra ögon än s. k. biandekonomiska ögon, dvs. kapitaUstiska, hade han blivit mindre förvånad. Prisstegringar har bUvit en vanlig företeelse under det stadium av kapitalism som vi nu befinner oss i, då priskonkurrens i stort ersatts av konkurrens genom s. k. marknadsföring, reklam osv., vUket allt ytterUgare höjer priserna. Man brukar skylla de höga priserna på vad man kallar de höga lönerna. Detta är falskt. Monopolkapitalisterna höjer sina priser för att fä största möjliga profit och före höjningen av lönerna. Arbetarnas lönekrav är deras försvar mot monopolkapitaUsmen.

Sedan mycket lång tid tUlbaka har vänsterpartiet kommunisterna krävt att medvetna ätgärder skulle vidtagas från myndigheternas sida för att få stopp på prisstegringarna. Vi har krävt prissänkningar. När nu priserna under förra aret oroväckande snabbt fått hålla pä att stiga under åtta månader, eller som herr Sträng på ett mycket finare sätt uttrycker det i finansplanen — "dä utveckUngen indikerade en påtagUg höjning av marginalerna och då ytterUgare prishöjningar aviserades" —

fann regeringen det för gott att tre veckor före valet införa ett preUminärt prisstopp på ett antal varor. Som vi alla vet följdes detta prisstopp efter några veckor av ett allmänt prisstopp.

Vpk;s krav och den opinion som fanns ute bland löntagarna, vUken vi hjälpt tUl att skapa så gott vi har kunnat, hade alltså lett tUl detta totala prisstopp, visserligen för sent insatt men dock genomfört. Men, fru talman, den 1 januari i år blev aUa varor rätt väsentligt dyrare på grund av det beslut som redan i maj månad förra året fattades om mervärdeskattens höjning. Jag vill erinra om att denna höjning genomdrevs i full enighet mellan regeringen och de borgerUga partierna.

Jag tror emellertid att samtliga ledamöter här i riksdagen nu fått möta den reaktion som denna höjda moms medfört och också fått ta del av de ytterligare bekymmer för den vanliga familjen för att få debet och kredit att gå ihop. LöntagarfamUjerna är djupt oroade över det prisläge som vi nu har. Främst gäUer det de dagliga inköpen av oundgängliga livsmedel.

Finansministern kallar denna momshöjning "den stora fördelningsreformen", detta därför att, som han i föregående års remissdebatt sade; "Finansministern tar inte in några pengar på skattereformen och ger inte ifrån sig nägra pengar."

Ja, meningen skulle väl kanske ursprungligen ha varit en strävan tUl socialdemokratisk bättre jämlikhet via skattepolitiska åtgärder i ett blandekonomiskt samhäUe. Men hur har det blivit?

Fru talman! Alla indirekta skatter — aUtsä också den nu höjda momsen — drabbar hårdast de grupper i samhället som har de lägsta inkomsterna. BarnfamUjerna drabbas allra hårdast därför att deras konsumtion är relativt störst.

Det är inte obekant att vänsterpartiet kommunisterna under förra året Uksom nu i år i en motion krävt att nu när den höjda mervärdeskatten är ett faktum borde den åtminstone avskaffas på livsmedel. Detta skulle innebära en omedelbar och kännbar sänkning av priserna på den grupp av viktiga konsumtionsvaror som tar en så stor del av en vanlig löntagares budget. Det skuUe också bli en i dag nödvändig lättnad i första hand för låginkomsttagare och barnfamUjer.

Herr Sträng påstod i sitt anförande första dagen under denna remissdebatt att han hade bra mycket lättare än herr Bohman att tala tUl massorna — och detta bestrider jag inte aUs — men hur skuUe det vara om herr Sträng också någon gång lyssnade till massorna.

Det har under senare år visat sig att antalet människor i vårt land som tvingats att söka socialhjälp har ökats mycket snabbt och detta därför att deras inkomst inte räcker tUl att betala mat och hyra. Detta kostar också pengar för samhället, och det är därför som vi inte alls tror på påståendet att den genomförda s. k. stora fördelningsreformen skulle befria finansministern eller kanske rättare sagt i detta sammanhang det svenska samhäUet och kommunerna från att ge ifrån sig några pengar. En politik som har tUl följd att aUt fler vanUga löntagare tvingas att söka socialhjälp måste det vara något fel på, särskUt som vi samtidigt kan konstatera den mycket goda vinstutvecklingen för kapitalägarna.

Regeringen säger att låginkomsttagare och barnfamiljer inte alls skall få bekymmer med den höjda momsen, därför att de har fått kompen-

Nrl3

Torsdagen den 21 januari 1971

AUmänpoUtisk debatt

119

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

120

sation för denna. Ja, fru talman, det aUmänna barnbidragets höjning från 900 kronor tUl 1 200 kronor per år bestrider vi inte alls, men vi bestrider att detta skuUe vara något slag av kompensationshöjrung. Redan under föregående år påpekade vi med stöd av material från riksdagens upplysningstjänst att den höjning av barnbidraget som nu genomförs innebär att detta återfår sitt realvärde från den tidpunkt då det infördes i slutet av 1940-talet. Om jag minns rätt, slog det på fyra kronor tUl herr Strängs fördel — så var det med den kompensationen!

Det är inte heller obekant för någon här och inte heller för regeringen att kommunalskatterna oavbrutet stigit och nu beräknas uppgå tiU i genomsnitt 22:49 för år 1971 mot 14:63 för bara tio år sedan. Inte blir det någon lättnad för låginkomsttagarna och barnfamUjerna i de vanUga inkomstlägena. Det är helt orimUgt att koppla bort kommunalskatten, när man diskuterar skattetrycket för medborgarna, som regeringen och främst herr Sträng har en sådan benägenhet att göra.

Jag vUl sedan ta upp en fråga som gäUer de höga och stigande hyrorna. 1 Göteborg som jag kommer ifrån finns det över 600 outhyrda lägenheter. Visserligen har man satt upp gardiner för en del fönster för att det inte skaU se alltför Ula ut, men i aUa faU! Dessa lägenheter står inte tomma därför att det inte finns några barnfamUjer i Göteborg som står i bostadskö och som är i skriande behov av lägenhet, utan därför att dessa famUjer trots både statligt och kommunalt bostadstUlägg inte klarar av att betala hyran. Det går inte att bestrida den utveckling som jag här har gett några exempel pä.

Vårt parti är givetvis inte motståndare tUl att det bUr lägre direkta statsskatter för de lägre inkomsttagarna och för barnfamiljerna. Men vi är motståndare tUl att de indirekta orättvisa skatterna finns och att dessa höjs. Vi är motståndare tUl den utveckling som driver kommunalskatterna i höjden, som ökar taxor och hyror och som sammanlagt gör att de kategorier som får denna sänkta statliga skatt själva får betala denna och mer därtUl, fast på annat sätt. Regeringen kan omedelbart ändra på en del av denna felaktiga poUtik. Därför säger vi: Ta bort momsen på alla Uvsmedel! Då skulle den utlovade skattesänkningen för de lägre inkomsttagarna kunna få någorlunda avsedd effekt.

Vi är medvetna om att detta vårt förslag kostar ett par mUjarder kronor. Men, fru talman, vänsterpartiet kommunisterna har inte en gång utan gång på gång visat var dessa pengar skall tas. Vi har alltså fuU täckning för vårt krav om att momsen skaU tas bort på Uvsmedel.

De skatteskärpningar som vi har föreslagit och som vid detta laget torde vara väl kända för de flesta är bl. a. skärpning av skatten på höga inkomster, stora förmögenheter, arv och gåvor, aktievinster, markvinster osv. Enligt siffror med faktaunderlag som vi lämnat i våra motioner, ger dessa skärpta skatter de mUjarder som behövs. Om man aUtså anser att statskassan behöver denna summa, står valet mellan att ta ut dem genom skatt på maten eller genom skatt på kapital- och bolagsvinster. Vi anser att det senare är det riktiga, och det borde faktiskt också en socialdemokratisk regering göra.

TUl sist, fru talman, ännu en fråga. Barnstugeverksamheten har det talats om åtskUUgt under de senare åren. Det framhålls alltid från

regeringshåU när denna fräga diskuteras att vi här haft en kolossal acceleration. Jag bestrider inte att antalet platser i våra barnstugor har ökat, men om man skaU tala om nägon stor acceleration, får man inte glömma bort det bottenläge som vi befann oss i bara för några år sedan. Det är ju så att om man har talet 10 och ökar detta tUl 20, bUr det en hundraprocentig ökning — det går inte att bestrida.

I årets budget ökas driftsanslaget tUl barnstugorna med 53 mUjoner kronor och uppgår nu tiU 130 mUjoner. Det kan låta bra och bestickande. Men låt oss se hur det är i verkligheten.

EnUgt låginkomslutredningen fanns det i Sverige den I aprU 1970 i åldern 0—6 år 122 700 barn tUl heltidsarbetande mödrar. I samma åldrar fanns 92 500 barn tUl deltidsarbetande mödrar - med deltidsarbetande menar jag sådana som arbetade över 20 timmar per vecka.

TUl detta kommer aspekten om alla förskolebarns sociala anpassning, som barnstugeverksamheten kan medverka tUl. Jag skall inte uppehåUa mig mera vid detta i dag, men jag vill ha det noterat därför att de siffror jag nämnde alltså avsåg barn tiU förvärvsarbetande mödrar. Om jag har räknat rätt blir det således 215 200 barn, och den siffran vUl jag ställa i relation tUl att antalet statsbidragsberättigade platser i daghemmen den I juU 1970 utgjorde 33 800.

TUl dessa siffror vUl jag också nämna att enligt finansplanen, och erUigt kommunernas egna planer, 25 000 nya platser i dag- och fritidshem kommer att påbörjas under innevarande och nästa budgetår. Enbart under 1970 var det 50 000 kvinnor som gick ut i förvärvsarbete. Bland dem var det hälften, alltså 25 000, som hade barn i föreskoleåldern. Varje människa som har lärt sig plus och minus i skolan kan alltså mycket lätt räkna ut hur Ula det är ställt med barnstugorna i Sverige trots den stora och kolossala acceleration som man talar om från regeringshåll.

I detta sammanhang måste jag påpeka att jag inte vUl anklaga alla kommuner för ett dåUgt läge på barnstugefronten. På flera håU bland landets kommuner finns vUjan men inte de ekonomiska förutsättningarna. En kommunalman kan nämUgen inte höja kommunalskatten hur mycket som helst. Det är alltså pengar det är fråga om i detta sammanhang.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det vore rimUgt att åtminstone lönekostnaderna inom barnstugeverksamheten skulle övertas av staten. Dessa utgör mer än 70 procent av de sammanlagda utgifterna och uppskattas enligt vad som meddelats oss från riksdagens upplysningstjänst tUl omkring 280 mUjoner kronor för år 1971.

SamhäUet kan i dag inte stå tUl svars för en sådan eftersläpning som nu finns i fråga om barnstugeplatser. Här om någonstans måste krafttag göras för en ändring, och de måste göras omedelbart. De ekonomiska satsningarna pä detta område kommer att ge mångfaldig utdelning — både ekonomiskt och på annat sätt. Det är dock de statliga myndigheterna som skall bära huvudansvaret för dessa satsningar.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Fröken PEHRSSON (c):

Fru talman! Jag vUl ägna några minuter åt barntUlsynsfrågorna. Såsom fm Ryding nämnt är dessa frågor ytterst aktueUa.

121

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

122

Finansminister Sträng gav förra året ut en liten bok med titeln Fakta om skatter. Där skriver han att vi i framtiden förmodligen ej kan räkna med ökad invandring från andra länder, då de flesta av dessa behöver sina egna arbetskraftsresurser. I detta läge, skriver finansministern, utgör de hemmavarande kvinnorna en mycket värdefull arbetskraft. Jag tror att detta konstaterande är helt riktigt. Om vi vill ha ut kvinnorna i förvärvslivet, är det emellertid flera krav som måste beaktas.

Det måste först och främst finnas tUlgäng tUl lämpligt arbete och vidare ökade möjUgheter tUl deltidsarbete. Det mäste även bli ökade möjUgheter tiU utbildning och fortbUdning. Slutligen är det viktigt att barntUlsynen ordnas på ett tUlfredsstäUande sätt. Detta är ett ytterst angeläget krav. Det brister för närvarande oerhört i detta avseende.

Jag har hämtat mina siffror i detta sammanhang från långtidsutredningens kalkyler för utvecklingen 1970-1990, och de skiljer sig därför något frän dem som fru Ryding nämnde. Enligt denna utrednings kalkyler hade vi 1970 i vårt land nära 823 000 barn i åldern 0—6 är. Om man räknar med att 50 procent av barnen i denna ålder behöver plats på daghem — och det kan vara lågt räknat — kommer man fram tUl att det behövs drygt 411 000 platser. Hur mänga platser har vi dä att erbjuda? Ja, enligt senast tUlgängliga siffror, som är daterade den 31/7 1970, finns det 32 626 daghemsplatser och meUan 30 000 och 32 000 platser pä famUjedaghem. Dessutom finns det ungefär 80 000 platser på lekskolor. Men dessa ger tUlsyn endast några få timmar per dag och då som regel för barn till föräldrar som inte förvärvsarbetar.

Med fritidshemmen, som tar hand om barn i skolåldern, är det ännu sämre bestäUt. EnUgt den tidigare nämnda utredningen fanns det 1970 958 000 barn i åldern 7-15 år. Om man räknar med att endast 25 procent i denna åldersgrupp behöver tiUsyn, kommer vi ändå fram tUl att 240 000 ungdomar skulle vara i behov av tillsyn och sysselsättning under icke skoltid. Hur har det då planerats, och vad har vårt samhälle att ge dessa ungdomar? Jo, vi hade 6 411 platser pä fritidshem den 31 juli 1970. Ungefär 240 000 platser behövdes, 6 400 erbjöds — i allra högsta grad skrämmande siffror!

Det är med dessa siffror som bakgrund som man verkligen måste fråga sig om statsmakterna kan slå sig tiU ro med att tala om att 25 000 nya platser beräknas bU påbörjade innevarande och nästa budgetår, detta samtidigt som man vill fortfara att begränsa statsbidragen tUl familjedaghem enUgt gällande kvot- och balansregel. Från centerpartiet vUl vi med skärpa framhålla att så länge denna stora brist på tUlsynsplatser består, så länge masta aUa till buds stående medel utnyttjas för att öka platsantalet för barntUlsynen. I detta allvarUga läge borde det stå klart för envar att det mäste lättas på de spärrar — kvot- och balansregler — som fortfarande gäUer. Varför kan man inte helt enkelt ta bort både kvotregeln och balansregeln? Det är praktiska åtgärder som borde vara självklara i en krissituation.

Nog borde alla vara eniga om att famUjedaghem är ett utmärkt komplement tUl tUlsyn i barnstugor. FamUjedaghem har ju möjlighet att ta emot barnen på tider då institutionerna normalt inte har öppet, t. ex. i de faU då föräldrarna skiftarbetar. FamUjedaghem kan också ge en

lugnare miljö än institutionerna och en mer personlig omvårdnad.

Jag vUl gärna citera familjedaghemsutredningen, som lämnade sitt betänkande 1967. Utredningen framhåUer; "Familjedaghem är en barntUlsynsform, som för många barn kan var att föredraga framför den kollektiva vården. Ett exempel är det infektionskänsliga barnet.

Det finns också barn som ej tål den koUektiva samvaron med andra. För nervösa och känsUga barn kan det bli för påfrestande."

Ett annat skäl som talar för famUjedaghem är att vårdtiden i famUjedaghemmen lättare kan anpassas efter föräldrarnas önskemål. Vidare kan långa avstånd tUl barnstugan utgöra skäl för föräldrar att ha barnen nära hemmet. Jag tycker att vär strävan att öka antalet platser för barntUlsyn framför allt måste sikta på vad som är bäst för barnen. Man har vid läkarkontroU av fyraåringar kommit fram tUl att nästan en fjärdedel av barnen har nervösa besvär.

Enligt vissa uppgifter saknar i dag 50 000—60 000 barn under 10 år varje slag av tillsyn när föräldrarna arbetar. I detta ytterst bekymmersamma läge viU jag också nämna att en grupp från pedagogiska institutionen i Stockholm har gjort en undersökning som visar att barn som kommer från stora bostadsområden och som saknar tillsyn ger upphov tiU ett nytt slags människa. Barnen bUr bråkiga, skräniga, känslokaUa och inåtvända. Hur blU dessa barn som vuxna? Måste inte samhället söka alla möjligheter för att hjälpa och stödja så många som möjligt? Det kan inte vara realistiskt att i detta läge behålla kvot- och balansregler som begränsar statsbidragsgivningen tUl famUjedaghem. Genom att lätta pä eller helst ta bort reglerna skulle man bidra tUl ökad satsning på famUjedaghem och därmed öka tillsynsplatserna utan att fördenskull begränsa tUlskapandet av barnstugeplatser. Det skulle bli tUl gagn för barnen, och det är faktiskt viktigare än aUa möjliga restriktioner.

Kanske vi kan förvänta en bättre anpassning tUl behovet för framtiden? I statsverkspropositionen nämner statsrådet att barnstugeutredningen har att söka finna en planering av barntUlsynen, en planering som tillgodoser efterfrågan av permanenta och tUlfälliga lokaler — såväl barnstugor som famUjedaghem — som smidigt kan anpassas tUl förändringar i efterfrågan.

Detta tycker jag lät positivt, och jag vill gärna också citera vad statsrådet fru Odhnoff sade i en riksdagsdebatt i våras.

"I väntan pä barnstugeutredningens förslag tUl fastare planering behövs redan nu okonventioneUa grepp för att snabbt tUlfredsställa efterfrågan. Befintliga lokaler av oUka slag — lämpliga lägenheter i viUor och radhus, butikslokaler, skolor, kommunalhus med lediga utrymmen osv. — kan med mättliga ändringar göras om tUl väl fungerande daghem, fritidshem och lekskolor av permanent eller tUlfäUig karaktär, alltefter behovet."

Statsrådet fortsatte; "Det är viktigt att normer och kvalitetskrav hålles på en reaUstisk nivå som kan svara mot både barnens behov och kommunens faktiska möjligheter. Orealistiska standardkrav får inte bli ett hinder för att tUlfredsställa behovet av barntUlsyn.

Vidare kan det bU aktueUt att pröva en mera öppen verksamhet vid våra barnstugor. Dagbarnvårdare och barnsköterskor i trefamiljssystem

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 13 kan där finna en organisatorisk och pedagogisk förankring, och föräldrar

Torsdagen den 1'™ kan finna en stimulerande samUngspunkt."

21 ianuari 1971 Jg vUl verkUgen instämma i vad statsrådet säger och uttrycka min

_____________ glädje över att regeringen nu tycks vara beredd att bygga ut platserna för

Allmänpolitisk barntUlsyn. Jag vUl också uttrycka förhoppningen att den nya upp-

debatt fattning om barntUlsynen som statsrådet nämnde i riksdagsdebatten i

våras kommer att bU vägledande för departement och myndigheter. Jag tycker att första resultatet från regeringens sida borde bU att nu avlägsna de spärrar som begränsar statsbidraget tiU famUjedaghem, vUket centern ständigt föreslär i motioner. Vi har verkligen inte råd att låta vår största tUlgång, barnen och ungdomen, sitta emeUan därför att planeringen och förutseendet varit alltför bristfäUiga.

124

Herr WENNERFORS (m):

Fru talman! Jag skaU tala om frågor som rör ökad jämställdhet mellan könen. Egentligen skulle jag kunna beklaga att inte dessa frågor har fått ett alldeles eget avsnitt i denna debatt — det är inte så särskilt många som har berört frågan om jämställdhet meUan könen. Några har inlett sina anföranden med den frågan eller i förbigående berört den, men mer har det inte varit. Vid höstens remissdebatt på Helgeandsholmen var det två talare i andra kammaren som behandlade dessa frågor.

Nu tror jag inte att detta är ett rättvisande mått på intresset bland de 350 riksdagsmännen för dessa frågor, men det är tUlräckligt Utet för att jag skaU låta bli att stryka mig på talarUstan — man har ju fått en hel del råd i den vägen. Jag skulle också kunna hänvisa tUl mitt inlägg i höstens remissdebatt. Mina åsikter i det gamla stenhuset är alltså i detta nya plåthus i det närmaste oförändrade även om man förändras från dag tiU dag. Denna inrikespolitiskt betydelsefulla deklaration möts säkert med stor glädje och tacksamhet — jag känner sympatin och värmen strömma emot mig!

Jag inledde mitt anförande i höstremissen med att tala om korta och långa kjolar och jämställdhetsdebattens samband med modeutvecklingen. Det väckte faktiskt intresse pä sina håU — jag fick t. o. m. några smått reaktionära socialdemokrater att lyssna tiU vad jag hade att säga. Men självfallet kunde jag höra ett hotfullt mummel i flertalet partigrupper när jag påstod, att när babyn är nägra månader gammal har mannen samma förutsättningar som kvinnan — med undantag för amningen — att sköta både babyn och babyns syskon liksom övriga sysslor i hemmet.

Detta är en av de principfrågor som vi måste ta ställning tUl om vi verkligen vUl öka jämstäUdheten. Jag är glad inte bara över att socialministern är här i kammaren utan också över att han ser positivt på dessa frågor. Detta gav han uttryck åt i ett svar på en interpellation från mig i höstas som gäUde tUläggssjukpenningen. Det är ju kvinnan som efter havandeskap kan fä tUläggssjukpenning, men faktiskt skulle mannen efter ett par månader lika bra som sin hustru kunna sköta hemmet och babyn. Därför undrade jag om inte mannen skulle kunna få samma tUläggssjukpenning. Det går för närvarande inte, men på min interpeUation tiU socialministern i höstas fick jag aUtså ett positivt svar, varför jag hoppas att frågan snart skall lösas. Detta är en av de mänga frågor som måste lösas.

Det gäller inte enbart att skapa valfrihet för kvinnan. Jag ber er observera att det här egentligen inte är en kvinnofråga. Många inbUlar sig det, och de rycker ögonblickligen av gammal vana på axlarna och lyssnar inte längre. Men detta är i hög grad en fräga som borde engagera aUa oss manliga individer. Med tanke pä konventioner och skrivna och oskrivna regler i arbetslivet är det faktiskt svårt i dag för en man att för några månader eller ett år göra arbetsbyte med sin maka. Vi måste ägna oss åt dessa frågor betydUgt mer än vad vi gör. Vi måste skapa familjevänliga arbetstider, vi måste skapa möjligheter tUl avsevärt mycket flera deltidstjänster. Jag tror att vi kan se fram mot en tidsperiod, kanske om 10-15-20 är, när både hon och han i hemmet har deltidstjänst. Det hänger på arbetsgivaren — den enskilde företagaren, kommunen, staten — om detta blir möjligt. Men jag tror att människorna kommer att kräva det.

Observera således att detta inte är en kvinnofråga utan en fräga för hela familjen! Det är en fräga om valfrihet för familjen, och det är, fru talman, någonting som jag och — det vet jag — flera koUeger i kammaren kommer att arbeta för under 1970-talet.

Var nu detta så viktigt att jag inte hade kunnat göra som flera av mina koUeger, dvs. stryka mig på listan och avstå från att gå upp i talarstolen? Är jämställdhetsfrågorna sä väsentliga att vi kan ägna dem några minuter under en debatt som tar flera dagar i anspråk? Är de så viktiga, fru talman? Jag tycker det.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Fru talman! Steget meUan socialpolitik — ytterst omsorgen om de svaga och skyddslösa — ett ämnesområde som vi nu lämnar, och kriminalpolitiken, som vi nu skall ta upp, är inte eller borde inte vara långt. Att värna den enskUdes - särskUt de svagas - rättstrygghet hör av gammalt tUl de primära statsuppgifterna i varje demokrati som förtjänar namnet. Rent principiellt är väl detta förhållande aUmänt accepterat.

Men det tycks höra tiU vår tids kännetecken att rättstryggheten tenderar att undergrävas, och detta sä allvarligt att vi nästan börjar godta att brottsUgheten är frän år skaU stiga. Justitieministern - som jag tUl min glädje ser närvararande här i kammaren — ger klara besked i statsverkspropositionen. Brottsligheten har ökat under hela 1960-talet, och ökningen har varit särskUt markant under 1970. Antalet brottsbalksbrotl som kommit till poUsens kännedom under föregående år överstiger sannolikt 450 000. Detta faktum, fru talman, tUlika med den sedan länge låga uppklaringsprocenten, ökningen av även vissa svårare brott, ogynnsamma prognoser om brottsutvecklingen på längre sikt och hög frekvens av narkomani och alkoholism gör att mänga medborgare, med rätt eUer orätt, tvekar om huruvida vårt samhälle är att anse som ett rättstrygghetens samhälle.

Det talades i slottskapellet i samband med riksdagens öppnande om duaUsmen hos människan, motsättningen meUan det ideala moraUska kravet och oförmågan att motsvara detta krav. Denna dualism finns ju också i samhällsarbetet. Ligger inte rättstrygghetsfrågan nära tUl hands som exempel på hur det sedan länge råder i varje faU en tydlig brist på

125

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

126

överensstämmelse mellan ett av sålunda nästan alla godtaget rättstrygghetskrav och verkligheten själv?

Om man nu skall ta upp debatten om rättstryggheten och söka få detta ideal bättre förverkligat, har man ofta förenklat det för sig genom att enbart tala om lag och lagtUlämpning. Motpolen i debatten om hithörande ting är åsikten att nästan alla a-wikelser i det mänskUga beteendet och nästan aU brist pä hänsyn tUl medmänniskan är miljöfrågor, som lätt kan botas genom förändringar av samhällsstrukturen och ökad inbyggnad av olika positiva stimuli i denna struktur.

Men, fru talman, mitt emeUan de omutliga lagbuden, avsedda att reglera samlevnaden, och den bistra och kaUa samhäUsstrukturen står den enskUda människan med alla sina primära behov, sina drömmar, sin ömhetslängtan, sina ambitioner och förhoppningar, kanske t. o. m. maktanspråk, allmänt taget hennes högst individuellt präglade reaktioner på omgivningen. Här duger inga förenklingar för att påverka utvecklingen tUl lycka och välgång för individ och samhälle.

Problematiken blir nog i varje faU litet sannare och mera närgängen om också den mänskliga samvetsfunktionen, samvetsoron, och hur den behöver få spela sin mänskligt viktiga roU — såsom också skedde i talet i SlottskapeUet — tas med i våra funderingar om samhäUsfrågorna och nu närmast om rättstryggheten. Tydligen rör vi oss här med en högst kompUcerad fråga, som inte får sin lösning i den djupa medmänskliga soUdaritetens tecken — den egentligen enda rätta lösningen — genom enkla yttre åtgärder. Det räcker inte med lagbud och strängare påföljder och inte heller enbart med förändring av den yttre samhäUsmUjön, ty människan själv är ett Ulfundigt ting, som vi alltså inte kan lämna åsido när frågan om rättstryggheten tas upp till granskning.

Hur mänga har inte räknat med att en genomförd poUtisk demokrati, breddad folkbUdning och höjd levnadsstandard, möjliggörande ökad jämUkhet, skulle nästan automatiskt leda till större samhäUsanpassning hos den enskilde och minskad brottslighet? Återljud av denna tankegång kunde märkas i debatterna i andra kammaren så sent som i höstas. Men inte kan man säga att vi lyckats öka rättssäkerheten i meningen medborgarens trygghet tUl person och egendom i takt med att demokratin vidgats, folkbildningen blivit större och levnadsstandarden stigit. De dunkla krafter som leder tUl avvikelser från samhällssolidariteten har tyvärr inte kunnat dämpas under det att vi allt bättre sökt förverkliga och i långa stycken förverkligat dessa ideal. Visst kan man peka pä struktureUa inslag i det nya, kompakta samhället, som direkt stimulerar dessa krafter och som det därför finns särskUd anledning att observera. En del gruppers mentaUtet och attityd tUl samhäUet påverkas tydligen ogynnsamt av våldstendenser i främmande länders samhällen eller omstörtningar på det internationella planet, förmedlade tUl oss som fUmunderhållning eller nyheter genom massmedia. En och annan tar okritiskt emot skUdringarna av sädana våldshandlingar från andra breddgrader och efterbUdar sedan dessa handlingar som medel i den strävan till ökad rättvisa och jämlikhet, som också vi i vårt land behöver ägna oss åt.

Den s. k. välståndsutvecklingen, grundad i de många tekniska fram-

stegen, kan sålunda medverka tiU att öka hotet mot rättstryggheten, inte bara i t. ex. trafiken. I överflödssamhäUet tycks det också för rätt många vara svårare att skilja på mitt och ditt. Rotlöshet, ensamhet och vantrivsel i urbaniseringens samhälle är därtill inte sällan en viktig orsaksfaktor vid oöverlagda och ibland kriminella handlingar.

Här har vi alltså att göra med andra typer av påfrestningar än t. ex. oron för levebrödet i det gamla samhället, som ibland kunde leda fram tUl brottslighet. Det är ett hälsotecken att trivseln pä arbetsplatserna bUvit en av tidens viktigaste angelägenheter vid sidan av mUjöförstö-ringens bekämpande. Sett mot denna bakgrund kan man förstå, utan att därför godta den ökade användningen av olika bruksgifter med ökat giftmissbruk och sociala skadeeffekter såsom konsekvens, en del unga och obefästade människors svårigheter att stå emot den flyktmöjlighet som bruk av narkotika innebär. TUl en början var det kanske bara enkel äventyrslystnad som var drivkraften; i andra fall rör det sig om otillräcklig kraft att stå emot narkotikalangares lockelser.

Vad man däremot inte kan förstå är den i stort sett defensiva och rätt avvaktande alkohol- och narkotikapolitik som aUtjämt förs i vår välfärdsstat.

Beträffande alkoholpoUtiken anser vi på värt häll oss inte kunna vänta särskUt mycket längre pä att se praktiska resultat av den nu femåriga alkoholpolitiska utredningens arbete. Riksdagen lät också förstå sin otålighet i höstas dä den enhälUgt uttalade sig för en särbehandling genom denna utredning av olika frågor, i första hand av mellanölsfrågan som ju blivit ett av nästan alla berörda instanser vitsordat och starkt påträngande problem bland i synnerhet ungdomen. Det är av största vikt att utredningen slutför hela sitt arbete men nu utan dröjsmål framlägger förslag i meUanölsfrågan och att detta sedan snabbt kommer pä riksdagens bord. De frivUliga överenskommelserna om vissa försäljnings-och reklambegränsningar kan nog betraktas som välmenade men är dock enUgt vad undersökningar, inte minst av Bryggareföreningen, och den direkta erfarenheten pä många håll i landet visat alltför bräckliga åtgärder för att godkännas såsom tUlräckliga, om man besinnar lägets allvar bland stora ungdomskategorier främst i de större tätorterna.

Även i narkotikafrågan mäste efterlätenhetens politik brytas. Visst är denna fråga komplicerad och visst, fru talman, har det på sistone gjorts stora insatser för att få broms på den internationella narkotikalangningen. Men det rör sig också om en invecklad inhemsk narkotikaproblematik. Det gick att komma tiU rätta med flera av denna frågas delproblem, t. ex. langningen av narkotika inom vårt eget land, genom den koncentrerade kampanjen 1969. För närvarande står dock inte längre de 600 poUsmän som då särskUt avdelades för narkotikabekämpning tUl förfogande för denna uppgift. Rikspolischefen uttalade i höstas att om man inte får personalresurser för bevakning av detta frontavsnitt i kampen mot brottsligheten sviktar man och är inte längre i stånd att hålla langartrafiken inom rimliga gränser och därmed inte heUer att framgångsrikt bekämpa brottsUgheten som ju i så hög grad är betingad av alkohol-och narkotikamissbruk. Det är inte godtagbart att man i detta läge tycks vUja lägga narkomanvårdskommitténs slutbetänkande med dess många

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

ill

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

128

konkreta förslag, bl. a. beträffande särskUd behandUng av kriminalvårdens stora narkomankUentel, åt sidan utan ytterligare åtgärder.

Rättstrygghet innebär att ett rimligt skydd lämnas den enskUde individen mot andra människors rättskränkningar. Om rättstrygghetsproblemet i grunden i varje fall också har att göra med den enskUdes personliga beskaffenhet och hans individueUa reaktionsmönster — och då närmast hans vUja tUl mänskUg hänsyn — liksom med de mUjöstimulanser han utsätts för är det självfallet inte oviktigt att han då och då på ett särskUt sätt erinras om att just visa hänsyn till medmänniskan. Där har vi åter det där mycket personliga, moralfunktionen, samvetet eller vad man nu vUl kalla det. Denna funktion behöver stimuleras, inte minst i vår tid. Detta kan naturUgtvis ske på många oUka sätt. Närmast tänker man väl då pä hemmen, föräldrarna, skolan, kyrkor och samfund, ideella organisationer osv.

Polisen spelar säkert i kriminalpolitiken sin mest betydelsefuUa roll på det preventiva planet, innan impulsen tUl en lagstridig handUng tagit överhanden. PoUsmakten borde därför främst fungera som den viktiga och helst även vänUga påminnaren om angelägenheten av hänsyn tUl medmänniskan och tUl det allmännas bästa. På många håll och i stor omfattning har polisen dock tvingats att nästan helt avstå från preventionen och den allmänna samhäUsservicen i övrigt gentemot medborgarna för att så gott som enbart ägna sig åt att klara upp och utreda redan begångna brott. Men fastän man mest ägnar sig åt brottsutredningar är uppklaringsprocenten som bekant sedan länge låg. De många påpekandena om att poUsen dock har fått stora personal-tiUskott efter 1965; då förstatUgandet skedde, biter föga som försvar för polisväsendets stora, klart konstaterade personalbrist i nuläget. Det starkt förändrade samhället med dess kraftiga motortrafik och alltmer ökade kompUkationer allmänt taget i umgänget mellan individerna i tätorter och städer fordrar helt andra och långt större personalresurser för allmän bevakning än vad som var fallet i det gamla samhäUet. DärtUl kommer den stora personalökning som en sä stor kår med dygnetomtjänstgöring kräver för att möjliggöra arbetstidsförkortningarna. PersonaltUlskottet i år äts ju praktiskt taget helt upp av den aktueUa arbetstidsförkortningen.

Som ett allmänt mål på polissidan i samhäUets brottsbekämpande verksamhet bör man efter min mening uppställa ett tUlstånd då polisen har personeUa och därmed tidsmässigt rimUga möjUgheter att rejält ägna sig åt oUka former av förebyggande insatser. Det vore antagUgen SamhäUsekonomiskt lönande att söka uppnå detta mål. Vi anser oss därför böra lägga fram konkreta förslag som bidrag tUl att utveckla inte bara ett effektivt brottsbekämpande utan även en alltmer serviceinriktad poUs.

TUl rättstryggheten hör givetvis utom den enskildes trygghet på gatan och i bostaden även hans möjligheter att tillvarata sina intressen inför domstolar och myndigheter, Uksom att tUlse att de samhäUsreaktioner som sätter in då någon begår en lagöverträdelse är acceptabla och föremål för rimUg offentlig kontroU samt att dessa reaktioner har en såvitt möjUgt rehabUiterande effekt. I den sistnämnda frågan påyrkar vi en allmän översyn av kriminalvården med särskUd vikt vid personalutbUdningen och

frivården. TUl alla dessa viktiga trygghetsfrågor fär vi anledning återkomma i samband med motionsyrkanden från vårt håU.

Herr talman! Låt mig bara tUl slut åter betona att det visserligen är en angelägen sida av den problematik jag här berört att man kan skapa mänskligt trivsamma och positiva mUjöer i allmänhet samt för den enskUde utvecklingsfrämjande yttre samhäUsstmkturer, men aU erfarenhet och människokunskap säger att rättskränkningar gentemot andra därmed inte vissnar ned av sig själva. MUjöfaktorerna är ytterst viktiga, men samspelet mellan dessa faktorer och de individueUa faktorerna kan man inte bortse ifrän, hur positiva miljöfaktorerna än är. I arbetet pä att öka rättstryggheten räcker det därför inte med att bara söka påverka mUjöfaktorerna i gynnsam riktning. Här krävs en stor satsning på ett både — och.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandUngar.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Fröken MATTSON (s);

Herr talman! En hel del av det som sades i det föregående anförandet är jag helt beredd att instämma i; många av de psykologiska rundmålningar som herr Wiklund i Stockholm gjorde stämmer säkerligen. Å andra sidan sade han mycket som inte kan få stå oemotsagt.

Herr Wiklund och jag tillhörde samma utskott i den gamla riksdagen. Vi gjorde en del resor internationeUt och studerade hur man i andra länder sökt lösa rättstrygghetsproblemen och det föränderliga samhällets problem och hur man sökt tUlvarata möjligheterna att minska brottsUgheten och öka säkerheten. Det enda man vet är att vi egentligen ingenting vet om det långa förloppet, eftersom det inte utförs tUlräckligt med forskning på detta område. Vi känner inte tUl någon patentlösning — vi vet endast att problemen existerar.

I den statsverksproposition som nu har lagts fram är det mycket man saknar under justitiedepartementets huvudtitel. En hel del antyds icke ens; en hel del behöver kompletteras. Samtidigt uttalas det i statsverkspropositionen klart och tydligt att kampen mot brottsligheten och kampen för rättstrygghet måste föras över ett mycket brett fält. Det innebär först och främst att man måste förstärka och effektivisera poUsen. Vi fick höra att antalet poUser måste ökas mycket kraftigt. I år har man föreslagit en förstärkning av polisen. Men jag viU erinra om att centerpartiet och folkpartiet i fjol var i stort ense med regeringspartiet när vi tog stäUning tUl anslagen tUl poUsen, även om de skUjde sig från regeringspartiet däri att de något ville prioritera trafikpolisen. Det var moderata samlingspartiet som krävde ytterligare polistjänster.

Vi vet ännu inte hur långt centraUseringssträvandena inom rikspoUs-styrelsen kan föra. Man har sagt mig att det är möjligt att centraliseringen kan uppväga en hel del av de minskningar som uppstår genom en kommande arbetstidsförkortning. Man kan naturligtvis kräva fler poliser. Men jag tycker ändå att det finns skäl att påpeka att Sverige anslår större belopp av skattemedel tUl polisens verksamhet än något annat nordiskt land. Vi satsar 125 kronor per invånare på polisen. Motsvarande siffror i

129

9 Riksdagens protokoll 1971. Nr 12-13

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

130

de borgerligt styrda länderna Danmark och Norge är 72 respektive 53 kronor och i Finland 50 kronor. Det är möjligt att denna jämförelse inte är den enda som bör göras. Man kan t. ex. mäta den s. k. polistätheten, dvs. antalet poUsmän per tusen invånare. Siffrorna bUr då för Sverige 1,66, för Danmark 1,61, för Finland 1,56 och för Norge 1,31. Dessutom satsar vi i Sverige — vUket ocksä bör tas med i bilden — mycket mer på teknisk utrustning än man gör i våra skandinaviska grannländer. Jag har bara velat lämna dessa uppgifter, och jag ämnar inte tala mer om polisfrågan. I mitt parti anser vi inte heUer att man enbart genom poUsövervakning skapar ett rättstryggare samhäUe. Vi menar att en sådan övervakning innebär att man kväver symtomen medan man i stäUet måste gå tUl grunden med dessa problem. Kampen mot brottsUgheten måste föras på ett mycket brett fält — och det gör man bl. a. genom att effektivisera ett samarbete mellan skola, barnavårdsnämnd och poUs. Dessutom kan man minska återfallsbrottsUgheten genom en förbättrad kriminalvård.

Enligt mitt förmenande har det ägnats aUtför stor uppmärksamhet ät de 400 nya polistjänster som föresläs i årets statsverksproposition och alltför Uten uppmärksamhet åt det som ändå händer på själva kriminalvårdsfältet. Studerar man statsverkspropositionen noggrant märker man att vi är i färd med att lägga ned anstalter. Man märker att vi, i stället för att behålla de sjumetersmurar som finns och fortsätta att bygga sädana, exempelvis runt en tUlbyggnad för ett 160 intagna på Österåker, kommer att ersätta murarna med nätstängsel. Jag kan också upplysa att det jämte denna tUlbyggnad skall byggas en kUnik för social rehabilitering och arbetsträning.

Frivärden kommer att få ökade resurser. Antalet nya tjänster är inte stort - det rör sig om ett 40-tal aUt som allt - men dessa tjänster kommer att betyda ganska mycket. Det centrala samarbetsorganet för ungdomsfrågor har utarbetat ett förslag till åtgärder. Just nu håller man på att skriva instruktioner för lokala samarbetsorgan, som skall ta itu med det som herr Wiklund i Stockholm uppehöll sig vid — den tUltagande nedbusningen — pä ett konstruktivt sätt genom att skapa fritidssysselsättningar och sålunda förhindra att något händer. Det är något ganska väsentligt!

Något annat som syftar framåt i hög grad är den stora satsning som inte står omnämnd i statsverkspropositionen tUl alla detaljer men som ändå är värd att peka på — det ökade samarbetet meUan skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsverket och bostadsförmedUngen — jag vUl speciellt trycka pä bostadsförmedUngen, eftersom en riktig, lämpUg och trivsam bostad är en av de viktigaste förutsättningarna för att den som en gång har varit intagen på någon av våra anstalter skaU kunna känna sådan trygghet och trivsel att han eUer hon kan gä tUlbaka tUl arbetslivet.

Jag vUl också peka på vad fackföreningsrörelsen har gjort, inte minst genom Byggnads. Tack vare fackförbundens medverkan har man lyckats ge de intagna en yrkesutbildning. Jag viU också framhålla det samarbete som inletts med Metall, genom vilket våra interner skall få lära sig ett metaUarbetaryrke — montörsarbete eUer något Uknande. Jag vUl ocksä peka pä samarbetet med frivilliga organisationer.

Inom frivårdens ram har det kommit och skall komma tUl nya frivårdshotell och nya frivårdsanstalter. Vi har kommit mycket långt från det anstaltstänkande som man väl fortfarande har kvar i vissa delar av Europa. Vi är verkligen inne pä den väg som herr Wiklund tidigare antydde, när Jian sade att det inte är lagbestämmelser som sädana och hårda påföljder som kan motverka brottsUgheten. Det är i stäUet de möjligheter vi har att positivt bygga upp den intagnes förutsättningar att efter vård inom kriminalvårdens ram komma ut med ett yrke, med en bostad och med möjligheter att anpassa sig i det normala Uvet.

Denna mycket liberala syn tycker jag tränger igenom på lång rad håll i den proposition som har lagts fram. Jag tänker inte gå in på alla detaljer. Men jag tycker dock att det är värt att understryka att också vi från socialdemokratiskt häU har ägnat dessa frågor stor uppmärksamhet, så stor att den upptog ett betydande avsnitt i det jämlikhetsprogram som lades fram vid vär senaste partikongress och kring vUket en arbetsgrupp inom partiet nu arbetar vidare pä fram tUl nästa kongress.

Vi vUl inte säga att vi lever i ett verkligt rättstryggt samhälle. Det finns inget samhälle, vare sig i öst eller väst, som är det. Jag vUl stryka under att man ofta far med överdrifter och att det är ganska farligt att peka på statistiken över antalet begångna brottsbalksbrotl och ouppklarade brott. Man bör påpeka att de tre senaste årens statistik bara är preUminär. Inom denna statistik kan 20 — 30 brott vara begångna av samma man eller kvinna, och man skaU heUer inte glömma bort att det är antalet anmälningar och inte antalet faktiska brott som förekommer i denna statistik.

Vad uppklaringsprocenten beträffar så anges den för varje år. Vi får redan nu så tidigt på det nya året påminnelser om att verkligt otäcka brott, som begicks i fjol och som aUtså kommer att redovisas så som ouppklarade för fjolåret, har klarats upp i år. Detta ger verkligen medborgarna ett intryck av att vi dock lever i ett samhälle, som sätter in all sin kraft just på att klara upp de verkligt svära och aUvarliga brotten.

Jag vUl tUl sist apropå folkpartiets aviserade motion om en översyn av vår kriminalvård bara säga, att det är ganska osäkert om en stor parlamentarisk utredning verkUgen kommer till rätta med detta problem.

Vi har under de senaste veckorna kunnat läsa en hel del om de överläggningar som kriminalvårdsstyrelsens representanter har fört med de förtroendevalda från Österåker. Man har kommit fram tUl vissa gemensamma överenskommelser, som kommer att leda tUl konkreta förslag. Vi kan hitta exakt dessa förslag i den redovisning som justitierådet Ingrid Gärde Widemar gav i höstas av de förslag som kommittén för anstaltsbehandUng inom kriminalvårdens ram sade sig ämna lägga fram detta år. Denna utredning måste uppenbarligen börja anpassa sina bedömanden tUl den nya situationen.

Det är så mycket som händer inte bara inom våra anstalter och utanför dem. Det händer också en hel del inom de utredningar som pågår, och vi vet alla att en stor parlamentarisk utrednings första och mest betydande funktion egentUgen är att stoppa upp aU utveckUng, aUa andra utredningar som pågår, alla förslag som man har tänkt sig lägga fram. Därför trorjag att det trots allt är bättre att vi etappvis som vi gjort

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

131

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

hittills försöker lösa våra problem när det gäller både att skapa rättstrygghet för den enskUda människan och att hjälpa dem som har gätt över lagens råmärken en eller annan gång att komma tiUbaka i ett samhälle där de får arbete, bostad, yrkesutbUdning och en lust att vara tUlsammans med oss andra i soUdaritet och trivsel.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort genmäle;

Herr talman! Jag blev kanske något förvånad när fröken Mattson i början av sitt anförande menade att jag skulle ha sagt att det första och mest angelägna skulle vara att förstärka poUsen. Det har jag inte sagt, utan jag har tvärtom utvecklat att många i debatten gör det för enkelt för sig; jag har försökt lägga ett nyanserat perspektiv pä denna problematik. Jag har dessutom sagt att polisen fungerar allra bäst då den är preventiv, servicebetonad. Att poUskåren nu numerärt inte är tUlräcklig vUl jag åter belägga genom att hänvisa tUl rikspolischefen. Jag kan inte finna annat än att han har fog för sitt yrkande om bättre personalresurser. Han säger att poUsen sviktar under bördan av narkotikamissbruket och all den brottsUghet som hänger samman därmed och att han därför behöver en förstärkning på 800 man — vi skaU inte nämna länspoUscheferna som krävde ett mycket större antal. I statsverkspropositionen är hälften så många ytterligare tjänster föreslagna.

Vad tUl sist gäller kriminalvården och det som fröken Mattson anförde om den är ju detta verkligt tunga motiv för en parlamentarisk utredning. Jag tycker det är värt all uppskattning att det socialdemokratiska partiet arbetar med en grupp, efter vad fröken Mattson berättade. Men det vanUga sättet att gripa sig an med samhällsproblem är väl ändå att man har parlamentariska utredningar. Vi kommer att yrka på det i den partimotion som vi kommer att väcka inom de närmaste dagarna.

Jag är ganska säker på att fröken Mattson och jag är eniga beträffande många av dessa svåra frågor, inte minst är vi det när det gäller behovet av en ökad forskning. Vi vet för Utet om dessa frågor. Låt oss göra vad vi kan för att öka och intensifiera forskningen rörande kriminalitetsproble-

132

Herr HEDIN (m):

Herr talman! "Läget inom polisväsendet är ansträngt och situationen måste betecknas som allvarlig. Trots att alla tUlgängliga resurser hårt utnyttjats har läget under senaste året avsevärt försämrats. Sålunda visar brottsligheten en mycket kraftig ökning. Det är med nuvarande resurser inte möjligt att ge den enskUde medborgaren tUlfredsställande skydd tiU person och egendom."

Så lyder inledningen tUl den petitaskrivelse som rikspolisstyrelsen lämnade i höstas.

Under 1969 fick vi en uppbromsning av brottsutvecklingen, som annars under de senare åren normalt har ökat med ungefär tio procent per år. Den mycket intensiva satsningen på narkotikaområdet torde ha varit anledningen tUl att vi under 1969 kunde registrera en nedgång med nära fyra procent, men glädjen blev tyvärr mycket kortvarig.

Det har inte varit möjligt att fortsätta med den målinriktade aktivitet

som poUsen då gjorde med hänsyn till behovet på andra områden, och brottskurvan pekar nu åter mycket markant uppåt. Under januarioktober 1970 — det är de senaste siffror vi har — ökade brottsbalks-brotten totalt med mer än 17 procent i jämförelse med 1969.

Inte minst i Stockholm råder förhåUanden som man absolut inte kan tUlåta på sikt. På T-banan tvingades poUsen under december att göra inte mindre än tusen ingripanden eller i genomsnitt mer än 30 per dag. Jag har här advents- och julnumret år 1970 av Katarina Församlingsblad. I denna finns rubriken "Aftonsäng kl. 15 i Katarina". Det heter i artikeln "Aftonsångsgudstjänst i Katarina kyrka får flyttas från kl. 18 på söndagarna tUl kl. 15 enligt tillstånd från domkapitlet. TUlståndet har begärts av kyrkoherden efter samråd med präster, kyrkoråd och musiker. SärskUt äldre församlingsbor har varit oroliga för att passera kyrkogården och angränsande gator på kväUstid, då ordningen ofta störs och någon effektiv polisbevakning inte kunnat ordnas."

Nog har det väl ändå, herr talman, gått bra långt när man ansett sig behöva tUlgripa en sådan åtgärd att man ändrar pä en gammal tradition därför att inte ens kyrkobesökarna kan känna trygghet.

En av samhäUets viktigaste uppgifter är väl ändå att ge medborgarna ett rimligt mått av skydd tUl Uv och egendom. Regeringen bär genom många underlåtenhetssynder en stor del av ansvaret för den här mycket oroande utveckUngen. Den ökande brottsligheten är särskUt oroande därför att de grövre våldsbrotten blivit aUt råare och ökat så markant. Man kan verkUgen fråga sig vad det är för ett samhälle vi lever i när gamla människor ofta inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott av rädsla för överfall.

Av resultaten av regeringens underlåtenhetssynder vUl jag särskUt nämna otUlräckliga personella resurser för poUsen och minskade möjligheter tUl karaktärsfostran av vår ungdom. Respekten för de etiska och kristna normerna, som utgör grundvalen för rättsmedvetandet i den västerländska kulturtraditionen, har tyvärr minskat genom den avkrist-ningsprocess som ägt rum i vårt samhälle under de senaste decennierna. Regeringspartiet är inte utan delansvar för detta.

För att bryta denna mycket oroande utveckling måste åtgärder vidtas på en mycket bred basis. Jag håller med föregående talare om att det självfallet inte bara är fråga om en förstärkning av polisen utan om en mängd oUka ätgärder. Kriminalvården måste moderniseras och ges ökade resurser, och framför allt behöver den öppna vården betydligt större uppmärksamhet än tidigare. Vi måste skapa en bättre UvsmUjö inom bostadsområden med goda möjUgheter tUI meningsfuU fritidssysselsättning. Vi måste satsa hårt och intensivt på idrott och annan fritidsverksamhet, inte minst inom ramen för de ideella organisationerna. Lärarna mäste fä ökade möjUgheter att ge sina elever en god fostran tUl respekt för vedertagna normer, hänsynstagande tUl medmänniskor, tUl god stU och hyfsat uppträdande. Skolans roU som fostrare måste återstäUas. Undervisningen i rättsvård inom samhällskunskapen måste utbyggas inte minst med poUsens medverkan.

Jag tror att det är mycket värdefuUt och angeläget att poUsen får en naturlig kontakt med ungdomen genom denna undervisning och också pä

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

133

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

AUmänpoUtisk debatt

134

många andra sätt. Huvuddelen av vår ungdom är mycket skötsam — vUket vi lätt glömmer bort med tanke på att det är en minoritet som missköter sig men som är så mycket mer högljudd. Jag tror att det är angeläget att polisen får kontakt med all ungdom, och inte minst med den skötsamma ungdomen, för att skapa ett ömsesidigt förtroende och för att övervinna det misstroende mot och det obefintUga samarbete med polisen som tyvärr är alltför vanUgt också hos den ansvarskännande ungdomen, en ungdom som ofta är väl förtrogen med vad som händer i den s. k. undre världen och som alltså skulle kunna ge polisen god hjälp.

En organisatorisk åtgärd som enligt min mening borde kunna medverka till ett bättre förhällande mellan polis och allmänhet är att man ger poUserna speciella ansvarsområden. Detta är ett steg i riktning mot kvarterspoUs, men kvarterspoUs är mycket personalkrävande. En poUsmän som bor inom ett område skulle t. ex. kunna ha det som sitt ansvarsområde. Även om han inte bor där, skulle han inom sitt område försöka lära känna de speciella problem som där finns och om möjligt också lära känna de människor som där bor eller som flyttar in. Jag tror att detta i hög grad skuUe kunna medverka tUl bättre förhåUanden och större möjligheter att hålla ordning i dessa områden.

För att skapa förnyad respekt för de moraUska normer som är nödvändiga i ett rättssamhälle är givetvis en kristen fostran särskUt värdefull och samhäUsnyttig. Det är därför mycket angeläget att både stat och kommun har en aUmänt positiv inställning tUl kristen aktivitet och på oUka sätt stöder kyrkligt och övrigt reUgiöst arbete. De borgerligas krav i riksdagen under åtskUliga år på avdragsrätt för gåvor tUl bl. a. religiösa och ideella organisationer är ett förslag tUl konkreta åtgärder som kunde underlätta en kristen fostran. Jag beklagar att socialdemokraterna hittUls har avslagit denna framställning.

När det gäUer den polisiära övervakningen diskuterades förra året mycket intensivt frågan om TV-övervakning. I en arbetsgrupp inom moderata samlingspartiet hade vi föreslagit en viss utökning av den redan etablerade TV-övervakningen. I Aftonbladet och i den socialdemokratiska propagandan gick man till våldsamt anfall mot detta förslag, som man karakteriserade som ett stort angrepp pä den personliga integriteten. Överallt pä gator och torg skulle vi ha vakande ögon som såg aUt vad vi hade för oss, sades det i buskpropagandan. Man talade t. o. m. om OrweUs vision av 1980 med den av staten helt kontrollerade människan.

Det kan kanske vara pä sin plats att så här i efterhand, då valkampens hetta har lagt sig, se efter vad moderata samUngspartiets arbetsgrupp egentligen sade. Det stod så här i rapporten; "Vi har tidigare berört den offentUga mUjön och ordningens upprätthållande på offentliga platser. Förutom en förstärkt patruUering borde en utökad användning av TV-bevakning prövas. Detta bör gälla såväl kommunikationscentra som vissa torg och öppna platser." Och i en av de 19 sammanfattande punkterna hette det: "Ökad TV-bevakning av offentUga platser prövas."

Justitieministern har i årets petita föreslagit en utökning av TV-bevakningen i tunnelbanorna, vUket jag hälsar med stor tillfredsställelse. Jag hoppas att Aftonbladet nu inte skaU gå tUl storms mot justitieministern med samma frenesi som man gjorde i valrörelsen mot

moderata samUngspartiet. Tidigare har ju som bekant TV-övervakning införts på SJ;s centralstation i Stockholm med mycket gott resultat. Det har blivit betydligt bättre förhållanden än tidigare, och jag tror inte att en enda SJ-resenär har känt sin integritet hotad genom att polisen i stället för att direkt vid patruUering gå och se pä honom eller henne gör det på en TV-skärm nere i källarplanet. Denna anläggning kostade ungefär 1,4 miljoner kronor. Den beräknas motsvara en personaUnsats av inte mindre än 20 poUstjänster, vUket innebär en kostnadsbesparing på meUan en halv och en miljon kronor om året. Det är alltså en mycket lönsam investering i rättstrygghet.

Nog finns det väl ändå mycket starka skäl att utnyttja TV-övervakning också på andra platser där bevakningen är nödvändig men svår och personalkrävande, i synnerhet så länge som personaltUldelningen från regeringens sida är så snålt tUltagen som för närvarande.

Jag erinrar om de siffror som redan nämnts i debatten. RikspoUs-styrelsen har begärt 800 tjänster, regeringen har gått med pä hälften, eller 400. Det innebär i realiteten en nedskärning av polisens personella resurser från den I januari 1972, eftersom situationen då påverkas av arbetstidsförkortningen. Man har inom rikspolisstyrelsen beräknat att arbetstidsförkortningen motsvarar över 600 tjänster.

Det finns därför aU anledning för riksdagen att följa moderata samlingspartiets förslag att gä med pä de 800 tjänster, som rikspolisstyrelsen begärt.

Efter alla exempel under senare år på allt brutalare metoder i den kraftigt ökande brottsligheten, är det en aUtmer enhäUig opinion som kräver kraftåtgärder för att komma tiU rätta med utvecklingen. Jag har redan tidigare påpekat att det måste tUl en mängd oUka åtgärder och att en förstärkning av poUsen bara är en, men en mycket viktig sådan, och en åtgärd som kan ge snabba resultat.

I pressen — och då också den socialdemokratiska — har under det senaste halvåret önskemålen om fler poliser blivit alltmer markerade, inte minst efter det beklagliga rånmordet i Älvsjö.

Tidningen Arbetet hade en ledare den 11 december med rubriken "Stoppa brottsvågen!" Där heter det: "I väntan pä att den brottsförebyggande verksamheten utformas och slår igenom - och det tar aUtid tid — måste poUsens resurser ytterligare förstärkas och förstärkas ordentligt. Regeringen bör göra klart för sig, att det är ett krav, som har en stor majoritet av svenska folket bakom sig och sedan handla därefter."

Tyvärr har regeringen inte följt detta goda råd från Arbetet.

Fröken Mattson var inne på polissituationen och lämnade bl. a. en del uppgifter från de andra nordiska länderna. Jag kan inte härifrän kontrollera dessa uppgifter, men jag erinrar mig att vi pä ett sammanträde helt nyUgen fick en statistik som utvisade att det inte var någon större skUlnad mellan de nordiska länderna i fråga om polistätheten. Dock låg Sverige sämst tUl i jämförelsen. Men det är inte det väsentliga i sammanhanget. Det väsentliga är att brottsligheten här i värt land är avsevärt högre än i de andra länder som kan jämföras med oss.

Jag har tittat rätt mycket på internationell statistik. Jag erkänner att den är svår att hantera och att den kan bedömas Utet oUka i oUka länder.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

AUmänpoUtisk debatt

135

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

men tendensen är helt klar; vi Ugger avgjort i topp i fråga om brottslighet. Det är det som är det väsentliga och som ger anledning tUl att vi här måste få fler poliser för att klara situationen.

Det som framför allt gör att vi måste öka polispersonalen är att uppklaringsprocenten är förhåUandevis så låg. Jag har inte den senaste statistiken, men det rör sig om litet över 30 procent totalt, för tUlgreppsbrotten litet över 20 procent. Det fär inte vara så att man med fog kan säga att brott lönar sig. En läg uppklaringsprocent som den vi har är i och för sig en faktor som pressar upp brottsligheten. Omvänt får ökade möjligheter att upprätthålla ordning och upptäcka brott än dubbel effekt.

TUl sist, herr talman, vill jag säga några ord om polisens situation. Den enskUde poUsmannen har en utomordentUgt svår uppgift. Han pressas allt hårdare av en allt tyngre arbetsbörda. Samtidigt blir hans arbete aUtmer riskfyUt. Det är orimligt att begära att poUserna skaU stå ut med sina påfrestande arbetsförhållanden utan rejäla löneförbättringar. Det är också orimUgt att begära att de skaU orka med ständigt ökande arbetskrav.

Jag hoppas, herr talman, att det skall bU möjUgt att snart nå positiva resultat i de pågående förhandlingarna och att riksdagen skall känna större ansvar än regeringen när det gäller att möjliggöra större effekt hos polisen och samtidigt rimligare arbetsbelastning på den enskUde poUsmannen.

Alha sist vUl jag framföra den förhoppningen att frågan om ersättning tiU polisman för kroppsskada i samband med tjänsten kommer att lösas. Regeringen har pä ett direkt upprörande sätt misskött denna fråga, som vi i moderata samlingspartiet anser ytterst angelägen. Under tiden januari—oktober 1970 inträffade inte mindre än 686 fall av polismisshandel, vUket innebär en kraftig ökning. Det är verkligen hög tid att regeringen följer riksdagens uppmaning och gör något i denna för den enskUde polismannen viktiga fråga.

136

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! "Detta fick riksdagsmännen höra i Slottskyrkan" — så lydde Expressens reflexrubrik över referatet av direktorns i Svenska kyrkans centralråd Ingmar Ströms predikan vid gudstjänsten som föregick det högtidUga öppnandet av enkammarriksdagen.

Vad var det då som denne frispråkige kyrkans man lät oss höra? Jo, bl. a. att riksdagsmännen "sanningen att säga" inte är så särskilt populära just nu. Detta visste vi kanske förut. Och det är väl egentligen inte för att själva bU populära som vi sitter i riksdagen utan för att i någon mån motsvara de förväntningar som ställs på oss att vi skall göra det bästa för vårt samhäUe och våra medborgare.

Men orsaken tUl impopulariteten är kanske rent av att finna hos oss själva. I det vid nämnda tUlfäUe anförda citatet av Herbert Tingsten om den poUtiska debatten heter det, att motståndarna i denna beskrivs som "oskickUga, odugliga och misstänkta för ond vilja" — onekligen både fult och onödigt. SkuUe vi inte litet mer kunna hålla oss tUl sak och litet mindre nedsvärta eller misstänkUggöra varandra? Kanske skulle politiken vinna därpå och vi själva bli mer tUlfredsställda.

Textorden i slottskapeUet ur Elihus strafftal tiU Job - "Om du är rättfärdig, vad giver du Honom", dvs. Gud? — överfördes tUl oss med frågan; Vad ger poUtikerna människorna? Ja, vad ger vi? — Vi strävar väl alla att ge våra medborgare ett så bra samhäUe som möjligt. Väl träter vi mänga gånger om de oUka vägarna att nå detta mäl. Men inte skulle vi behöva misstänkUggöra varandras motiv härvidlag. Jag tror emellertid att vi poUtiker har lätt att fastna i det materiella. Och visst är dessa ting viktiga. Men vi måste komma ihåg, att "icke aUenast av bröd lever människan". Det finns värden som ger bättre underlag för lycka, tUlfredsstäUelse och harmoni. Om vi försöker lösa problemen ur rättfärdighetens synvinkel, om vi låter kärlekens och försonlighetens ande bU vägledande för våra förslag och handUngar, skulle detta vara av stort värde för vårt folk. InspirationskäUan tUl detta är - och därvid håller jag helt med Ingmar Ström — evangeUernas Kristusgestalt.

Hur stor del av vårt folk tror detta? Jag skulle vilja säga: betydligt fler än man ofta menar. Det är sant att den stora mängden inte offentligt väljer sida och inte så lätt låter engagera sig. Att man ändå har en stark och nedärvd känsla för vad som är rättfärdigt och betydelsefullt vittnar åtskUUga undersökningar om. Så lät t. ex. Svenska kyrkans centralråd nyligen göra en attitydundersökning, där 73 procent av aUa föräldrar gav jakande svar på följande fråga; "VUl Ni att Era barn skall få en kristen fostran? " Samkristna skolnämnden, som är ett samarbetsorgan för kyrka, frikyrka och Kristliga lärarförbundet, sökte genom en ny undersökning skapa klarhet om vad man konkret lade in i dessa svar. Det var gifta människor som fick frågan: "Om man tänker på olika slags uppfostran — tror Ni det är mycket bra med kristen fostran, eUer ganska bra eUer ganska Ula eller mycket Ula med kristen fostran?" 18 procent svarade "mycket bra" och 55 procent "ganska bra". Det var således återigen 73 procent positiva svar. En stor majoritet av vårt folk är alltså positiv tUl en kristen fostran och anser att en sådan gör ungdomen mer laglydig - 86 procent —, mer hjälpsam — 84 procent —, mer rättvis, mer vidsynt och mer frikostig. Framtidsönskningarna för barnen visar utan tvivel en mer reaUstisk än materialistisk instäUning, trots att valmöjligheten var Uten.

Vad har nu detta att säga oss politiker? Oavsett vUken personUg instäUning vi själva har måste vi väl alla ge Samkristna skolnämnden rätt, då den sammanfattar; "I diskussionen kring skolans och förskolans uppgifter kan detta inte undgå att klargöra för de ansvariga att samhället måste agera på ett sådant sätt att förtroendet frän dessa ganska stora föräldragrupper icke sättes på prov genom åtgärder som får tUl följd att kristendomen sätts på undantag i den offentUga skolans arbetsprogram. Den i stort sett positiva attityd, som skolnämnden finner i 1969 års läroplan för grundskolan, ligger i Unje med de önskemål, som man bör ställa på skolan i detta avseende."

1957 års skolberedning erinrades redan i sina direktiv om de karaktärsfostrande och personUghetsdanande uppgifterna som uppfostrans ■viktigaste. Och i sitt betänkande säger utredningen själv; "Genom den etiska fostran skall eleverna bibringas en klar uppfattning om de moraUska normer som måste gälla i ett demokratiskt samhälle." Kring ett sådant uttalande måste det väl råda en ganska enhällig uppslutning, ty ett

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

138

samhälle kan inte i längden bestå utan en moralisk normsättning.

1 propositionen till 1962 års riksdag om grundskolan gjorde ecklesiastikminister Edenman ett klart och riktigt uttalande, som väl kan betraktas som ett etiskt minimum. Det lydde; "Respekten för sanning och rätt, för människolivets okränkbarhet och därmed för rätten tUl personlig integritet representerar sä omistliga tUlgängar, att de kan sägas utgöra nägra av de grundvärden, som måste bestämma skolans mål och inriktning. Även om i övrigt det mesta är föränderUgt i utvecklings-samhäUet, ges det vissa grundvärden, som aldrig förlorar sitt innehåll och sin gUtighet. Det är av avgörande betydelse för skolans fortsatta arbete, att denna målsättning är allmänt godtagen." — Det har senare understrukits att denna målsättning gäUer också gymnasiet och i övrigt hela vår skola.

I våra skolor skall enligt riksdagens beslut och i anledning därav utfärdade läroplaner religionskunskapen ge kristendomen en plats som svarar mot dess i jämförelse med andra reUgioner dominerande ställning i vår kulturmUjö. Denna undervisning skall grundas pä Bibeln, kristendomens egen urkund.

Jag har åtskUliga gånger mötts av frågan: Kan inte kristendomsundervisningen göras frivUlig? Jag har alltid svarat; Nej, det kan den inte! Alla ungdomar som gär ut frän vår svenska skola skaU ha med sig en fond av kunskap om Bibeln och kristendomen.

Undervisningen skaU ske objektivt — därom har enighet rått aUtsedan 1919. Ingen påtryckning fär ske på eleverna, vare sig från ateistiskt eller kristet häU. Men den skall inte därför vara oengagerad. Jag har tidigare tUlåtit mig uttrycka det så; Objektiviteten betyder för det första respekt för saken, för det andra respekt för individen. Saken, objektet, skall meddelas eleverna, och det är i första hand kristendomen, i andra hand andra reUgioner. Beträffande individen får undervisningen inte vara proselytvärvande, men den fär inte heller ta som sin uppgift att undergräva kristen tro. Frågan om alternativ skola har då och då förts fram. Så skedde t. ex. vid fjolårets kyrkomöte och riksdag. Vad man främst syftar tUl är att religionskunskapen skall få en än mera positiv inriktning. Givetvis behjärtar jag denna instäUning. Vad jag befarar är emellertid att den obligatoriska skolan därvid kanske riskerar få mindre eUer kanske ingen religionsundervisning alls. Den fond av kunskap i detta ämne som jag menar aUa elever skall ha med sig ut i livet och som kyrka, frikyrka och samfund kan bygga vidare på skuUe för det stora flertalet bli mindre, kanske ingen aUs. Hänsynen tUl denna, som jag menar, majoritet av ungdomen gör att jag tvekar om följderna. I statsutskottets awisande utlåtande i fjol avlämnades ett särskUt yttrande, somjag för min del kan instämma i.

Det lydde; "ÅtskUliga föräldrar hyser otvivelaktigt en önskan att skolan skall ge mera utrymme åt positiv kristendomsundervisning och etisk fostran. Dessa berättigade önskemål bör så långt möjligt tUlgodoses på annat sätt än genom skapande av en direkt alternativ skolorganisation. Därvid kan som fjolårets kyrkomöte redan gjort i skrivelse tUl Konungen, framhåUas önskvärdheten av en generös instäUning från myndigheternas sida gäUande givetvis också medlemmar av svenska kyrkan — tUl

ansökningar om tiUstånd enligt skollagens 27 § att i skolans stäUe ombesörja religionsundervisning, då trosskäl åberopas och vederbörUg motsvarande undervisning kommer att meddelas de elever som avses."

För övrigt bör statsmakterna i högre grad än hittUls genom bidrag och lättnader stödja och uppmuntra de ideella och kristna folkrörelserna, deras församUngar och avdelningar. En betungande arbetsgivaravgift, en hindrande investeringsavgift på kyrkbyggen, en kvardröjande arvsbeskattning för de fria samfunden etc. - aUt detta är något av en beskattning av idealiteten, som snarast borde undanröjas och som påtalats i motioner ocksä vid denna riksdag.

Kyrka-stat-utredningen har i ett av sina betänkanden påvisat vUken oerhörd tUlgång för vårt land — inte minst pä det sociala området -svenska kyrkan och de fria trossamfunden är. Ur statistiken kan nämnas att dessa trossamfunds gudstjänster — inklusive svenska kyrkans — varje vecka besökes av i runt tal 550 000 personer. Sammanfattningsvis kan anföras att cirka två mUjoner svenskar är engagerade i kyrklig eller frikyrklig verksamhet.

I den situation, andligt och moraliskt, i vUken vårt land befinner sig, är det förvisso angeläget att alla goda krafter enas för att undanröja stötestenarna på de ungas väg, ge stöd åt de många ungdomsorganisationerna med frivilUgt arbetande krafter och i skolans undervisning få den rätta betoningen av fostran och vägledning. Ungdomsorganisationernas stöd bör så snart de ekonomiska möjligheterna medger höjas. Det är bl. a. en allmän önskan att åldersgränsen tolv är för fritidsgrupper snarast sänkes tUl tio år i likhet med vad fallet är på landstingsområdet.

Att lag och ordning skall råda i ett land, därom torde de allra flesta vara ense. Att trygghet skaU ges, så att gamla och ensamma kan våga sig ut på gator och i tunnelbanestationer utan att behöva frukta överfaU, det tycker vi också bör vara självklart. "Det är" — som Gunnar Helén nyligen yttrade i en intervju — "demokratins stora dUemma att vi inte har orkat med att hjälpa olyckliga och ensamma aggressiva människor tUl en sådan personlighetsutveckling, att det för dem är uteslutet att gä fram och slå ner en äldre och svagare människa". — Att en starkare poUsbevakning måste tUl är ofrånkomligt. I regel rör det sig om ungdomar som upplever det etablerade samhället som nedtryckande och orättvist. Så tar man tUl utomparlamentariska medel, vilket naturligtvis är förkastUgt. Sambandet mellan lagstiftning och moral är otvetydigt. Kyrkor och samfund skall föra rättfärdighetens talan men samtidigt förkunna evangeliet, omsatt i praktisk handling.

Våra ungdomsorganisationer bör - besjälade av sann idealitet som de är - göra sitt yttersta för att nä de ungdomar som annars går tUl gäng och raggargmpper. Ungdomsorganisationerna bör, som redan framhålUts, få det aUmännas uppmuntran och ekonomiska stöd.

Herr talman! Vår ungdom, som i stort sett är fin, framåtsträvande och ambitiös, är aUtför dyrbar för vårt framtida Sverige, för att vUseledas av små extrema men högljudda grupper.

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

Herr ERNULF (fp);

Herr talman! Den kampanj mot narkotikalangningen och missbruket

139

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

140

av narkotika som rikspolisstyrelsen startade i början av år 1969 gav intressanta lärdomar. Man avdelade ungefär 600 polismän för den stora kampanjen. På kort sikt fick man goda resultat. Narkotikalangningen trängdes tUlbaka. Såvitt man kan förstå minskade också rekryteringen tUl narkotikamissbrukarnas skara. Men dessutom minskade för första gången på många år brottsUgheten i allmänhet, särskUt antalet förmögenhetsbrott. Narkotikamissbrukarna drivs ofta tUl att begå stölder eUer andra förmögenhetsbrott för att komma över pengar tUl inköp av narkotika. När narkotikamissbruket i viss omfattning trängdes tUlbaka och en mängd narkotikalangare och även en del narkotikamissbrukare togs om hand för straff eUer vård, minskade därför antalet förmögenhetsbrott.

Polisens resurser var emellertid inte tUlräckliga för att man någon längre tid skuUe kunna avdela en så stor del av resurserna tUl narkotikabekämpning, utan denna verksamhet måste begränsas. Resultatet uteblev inte. Den minskning av brottsligheten, som jag nyss nämnt, tycks enligt hittUls tUlgängliga preUminära siffror ha begränsats tUl de tre första kvartalen år 1969. Redan under det fjärde kvartalet tycks trenden ha vänt. Och under år 1970 var brottslighetens ökning rekordartad, samtidigt som narkotikamissbruket uppenbarligen blossade upp på nytt. Detta missbruk tycks för övrigt nu ha spritt sig långt utöver de största städerna, som tidigare var de egentliga härdarna.

VUka lärdomar kan man dra av detta?

Först och främst kan man konstatera att en tUlräckUgt stor insats från polisens sida på kort sikt kan tränga tUlbaka inte bara narkotikalangningen och missbruket av narkotika utan ocksä brottsligheten i aUmänhet. Men man måste också tyvärr dra den slutsatsen att en kortvarig kampanj bara ger tUlfällig verkan. I Japan genomförde man för några år sedan en mycket omfattande kampanj som jag tror sträckte sig över tre är, och man tycks genom den ha nått en del bestående resultat. Men då är att märka att den kampanjen var mycket intensivare och mer omfattande än den i Sverige.

Det var alltså mycket olyckUgt att poUsens resurser inte räckte tUl för att fuUfölja narkotikakampanjen. Den omständigheten i förening med den verkligt oroväckande ökningen av både våldsbrottsligheten och förmögenhetsbrotten under år 1970 gör det nödvändigt med en ordentUg upprustning av poUsens resurser. Som tidigare framhålUts i kväll motsvarar den ökning av poUspersonalen som föreslås i årets statsverksproposition i stort sett bara den arbetstidsförkortning som inträder den I januari 1972, och detta även om man till de 400 polistjänsterna lägger ökningen av annan personal, som ju delvis har tUl uppgift att avlasta den egentliga poUspersonalen vissa göromäl. Det är aUtsä inte fråga om någon reell förstärkning av de personeUa resurserna. Och den upprustning som föreslås i fråga om utrustning m. m. är helt otUlräcklig för att kompensera stUlaståendet på personalsidan — alltså ett stUlastående medan brottsligheten ökar med 10 procent eUer därutöver.

BrottsUgheten har nu nått en sådan omfattning att jag tror de flesta är överens om att den är ett verkUgt aUvarligt samhällsproblem. Samhället kan inte längre garantera den enskUde medborgaren ett rimligt skydd till person och egendom. Det är på sitt sätt glädjande att rikspolisstyrelsen

öppet har fastslagit detta i sina petita. Det borde då vara en väsentUg uppgift för regeringen att föreslå åtgärder för att komma tUl rätta härmed.

Nu är vi aUa överens om att man inte löser problemet med den ökande brottsUgheten enbart genom att utöka polisen. Men på kort sikt är den mest effektiva åtgärden en ökning av polisens personeUa och övriga resurser tUl en rimUg nivå. Men sedan fordras en läng rad ätgärder på oUka områden. Nya metoder måste prövas för att resocialisera lagöverträdarna, både inom anstaltsväsendet och inom frivården. Jag föreslog i mitt anförande i remissdebatten förra året att man åtminstone beträffande våldsbrottslingarna skulle försöka med nya metoder, särskUt eftersom de ofta har psykiska störningar och enligt min mening därför borde fordra särbehandling, helst på särskUda anstalter, där den expertis som finns i landet skuUe kunna medverka i en försöksverksamhet - mer kan man naturligtvis inte kaUa det.

Oavsett vad man kan göra inom kriminalvården måste naturligtvis huvudvikten läggas på förebyggande åtgärder. Det är aUa överens om, men mycket litet av förebyggande åtgärder har vidtagits i förhäUande till behovet. För att man skaU lägga tonvikten på förebyggande åtgärder talar givetvis bäde effektivitetsskäl och humanitetsskäl. Jag tror att man skall göra klart för sig att det kommer att fordras mycket omfattande insatser på en rad oUka områden, mycket mer omfattande än vad jag tror att de flesta riksdagsledamöterna är instäUda på, eftersom man inte har studerat behovet av åtgärder pä alla områden.

Vi har underlåtit att i tid stämma i bäcken, och därför måste vi nu stämma i ån. Vi vet att det är betydligt arbetssammare och dyrbarare. Ju längre vi dröjer, desto mer kommer åtgärderna att kosta. I detta förebyggande arbete mäste man engagera hem och skola, barnavärds-nämnder och andra samhällsorgan för ungdomsvården och inte minst frivUliga organisationer av oUka slag. Detta har ocksä framhållits tidigare i kväU.

För att arbetet skaU bli framgångsrikt är det också angeläget att få medverkan från massmedierna. När det gäller Sveriges Radio bör staten enUgt min mening förhandla om en nedtoning av våldet i TV-program-men. Det är visserligen knappast vetenskapligt bevisat om och i vUken grad våldsprogram i TV verkar förråande på tittarna, men det är så pass mycket som talar för att särskUt det s. k. underhållningsvåldet i längden kan verka avtrubbande på deras allmänna inställning tUl våld, att man, enligt min mening allvarligt bör överväga åtminstone en nedtoning av väldsinslagen i programmen. Ännu angelägnare är det att dämpa våldsinslagen i biografernas fUmer, där våldet tycks få allt större utrymme.

I mitt anförande i remissdebatten förra året omnämnde jag ett uttalande av den bortgångne författaren Lars GörUng, som i sina böcker behandlat ungdomsbrottsligheten. Han tUlfrågades en gång hur brottsligheten enligt hans mening skulle kunna motverkas och svarade då, att han trodde att den enda utvägen var att få ett slags väckelse tiU stånd. Jag tror att det Ugger mycket i det svaret. Vi måste på något sätt motverka den ökade våldsmentaliteten i vårt samhälle över huvud taget och också

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 13

Torsdagen den 21 januari 1971

Allmänpolitisk debatt

142

återskapa respekten för andras egendom. Det är naturligtvis inte möjligt att fä fram en sådan väckelse genom ett riksdagsbeslut. Vad vi kan göra är att starta en upplysningskampanj mot våld och annan brottslighet och att i övrigt sätta in åtgärder av de slag jag nyss nämnt. Ett exempel på sädana åtgärder är den rättsundervisning som förekommer i skolorna med polisens medverkan och som jag tror har slagit väl ut. Men den förekommer ju i aUdeles för liten utsträckning.

Jag tycker att det är regeringens skyldighet att i den oroande situation som vi befinner oss beträffande brottsutvecklingen ta ett verkligt initiativ. Problemet är väl främst att utforma åtgärderna sä att de blir effektiva men samtidigt inte aUtför drastiska. En parlamentarisk beredning med uppgift att snabbt utarbeta närmare förslag tUl åtgärder är sannoUkt den bästa arbetsmetoden. Folkpartiet upprepar i år sitt förslag om en kriminalpolitisk beredning för utformning av vår kriminalpolitik. En sådan beredning skuUe kunna fä till sin första uppgift att planlägga en upplysningskampanj mot brottsligheten för att därefter utarbeta förslag tUl den rad av åtgärder som behövs. För dessa åtgärder finns det redan rätt mycket utredningsmaterial, det gäUer helt enkelt att komma överens om att satsa pä åtgärderna.

Jag vUl, herr talman, tUlägga några ord om allmänhetens uppträdande vid våldsbrott. Ofta skUdrar tidningarna hur en angripen lämnas utan hjälp mot våldsverkare trots att många människor finns i närheten. Det verkar nästan som om dessa ofta tror att det inte är tUlåtet att ingripa för att hjälpa en person som överfalUts. Jag tror det vore värdefullt med en information tUl aUmänheten om att den som kommer en angripen till hjälp har samma rätt att använda våld som nödvärnsreglerna ger den angripne. Även om poUsen skulle få ökade resurser, kan den ju inte finnas tUl hands överallt. Jag tycker det bör anses som en moralisk plikt för personer som bevittnar ett angrepp att i mån av förmåga — och det sista viU jag understryka, annars kan olyckliga följder för hjälparen kanske uppkomma — hjälpa den angripne, tUls poUs hinner tUlkaUas och komma till platsen. NaturUgtvis kan detta ibland kompUcera utredningen i saken och ibland leda tUl att hjälpen går litet för långt. Men det är enligt min mening inte ett tiUräckUgt motargument.

Herr talman! Som riksdagsman för Sjuhäradsbygden hade jag helst önskat att här kunna ta upp en del av bygdens speciella problem. Det gäller TEKO-industrins situation och även företagsamheten i övrigt. Det gäller också de olägenheter för bäde företagen och de enskUda människorna i mindre samhällen som orsakas av att väganslagen i sä liten grad gär tUl vägbyggande och framför allt till underhäll av de något mindre vägarna, de s. k. sekundärvägarna. Och det gäller den oro som råder beträffande järnvägskommunikationerna. I dagens nummer av Borås Tidning redovisas verkUgt oroväckande nedläggningsplaner från SJ;s sida beträffande den östra delen av Sjuhäradsbygden.

Nu räknar jag emellertid med att kunna återkomma i dessa frågor i andra sammanhang under vårriksdagen. Med hänsyn tUl den långt framskridna tiden i fråga om både dagar och tidpunkt på kvällen för denna remissdebatt skaU jag därför inte, herr talman, ytterligare förlänga debatten genom att nu ta upp dem.

Pä förslag av herr talmannen beslöt kammaren att uppskjuta den f»} J3

fortsatta överläggningen tUl morgondagens sammanträde.

Torsdagen den

§ 2 På hemstäUan av herr talmannen beslöts att Kungl. Maj;ts proposi-_______

tioner nr I och 2 skulle sättas sist på föredragningsUstan för morgondagens plenum.

§ 3 InterpeUation nr 31 ang. gymnasial utbildning för elever som väljer skogsbrukslinjen

Ordet lämnades på begäran till herr LINDBERG (s), som yttrade;

Herr talman! EnUgt 1970 års riksdagsbeslut skaU huvudmannaskapet för skogsbrukets yrkesskolor ligga under landstingskommunalt huvudmannaskap. Tidpunkten för övergången sattes tUl den I juli 1971 med en övergångstid av tre år. Vidare innebär riksdagens beslut att om skogsyrkesutbUdnigen skall inrymmas i gymnasieskolan förutsätter detta att huvudmannaskapet skaU vara primär- eUer landstingskommunalt.

Nu har den situationen uppstått att det endast är ett fåtal landsting som den I juli 1971 är beredda att övertaga huvudmannaskapet.

Enligt uppgift lär Svenska landstingsförbundet vid minst tre tillfällen under år 1970 - den 12.2, 9.3 och 1.10 — ha uppmanat landstingen att inte föra några förhandUngar av bindande karaktär med den tidigare huvudmannen skogsvårdsslyrelserna. 1 den sistnämnda skrivelsen anges som skäl för den negativa attityden "nu rådande oklarhet i fräga om landstingens framtida åtaganden för skogsyrkesutbUdningen (grund-, fort-och vidareutbildning) och förväntade förhandlingar rörande statsbidrag samt OJST;s kommande förslag om skogsbruksskolornas antal, lokalisering, personalfrågor m. m.".

När riksdagen tog stäUning tUl huvudmannaskapsfrågan rådde fullständig enighet kring det beslut som fattades. Utifrån detta konstaterande förutsätter jag att samtliga riksdagens ledamöter ansåg att ett överförande av huvudmannaskapet borde ske så snart som möjligt. EnUgt vad jag underrättats om torde det egentUga hindret för landstingen nu vara att statsbidragsfrågan ännu inte blivit löst.

Därest förhandlingar mellan Landstingsförbundet och utbildningsdepartementet inte snabbt leder tUl resultat kommer detta att innebära att de flesta landsting inte övertar skogsyrkesutbUdningen frän den I juU 1971. Om sä blir fallet måste skogsvårdsstyrelserna tUldelas medel för att under kommande läsår kunna bedriva yrkesutbildningen inom skogsbruket på traditioneUt sätt.

Denna utbildning kan då inte inordnas i gymnasieskolan vUket medför
att eleverna inte får samma utbUdningsmöjUgheter som de ungdomar som
väljer andra Unjer inom gymnasieskolan. Bland annat utesluts möjlig
heterna tUl studier i allmänna ämnen som t. ex. svenska och arbetslivs
orientering samt tUl fritt tillval i aUmänna ämnen. Dessutom får inte
eleverna tUlgodogöra sig genomgångna läsår vid kommande övergångar tiU
bl. a. fackskolan. Det blir således i första hand eleverna som får sitta
emellan om inte förutsättningar skapas för en gymnasial yrkesutbUdning [43

Nr 13 även på skogsbrukets område.

Torsdaeen den_ EnUgt vad jag har förstått, har inga regelrätta förhandlingar förts för
21 ianuari 1971 ' ' ° statsbidragsfrågan. Det är ytterst beklämmande om de
____________ ungdomar, som önskar utbilda sig tUl skogsarbetare, skall få erfara att de

på grund av ett uteblivet förhandUngsresultat fär en sämre utbUdning än

andra ungdomar.

Med hänvisning tUl det anförda anhåller jag om kammarens tUlstånd

att få ställa följande fråga tUl herr utbildningsministern;

VUka omedelbara åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för att de elever

som önskar välja skogsbrukslinje i gymnasieskolan skaU kunna erhålla

gymnasial utbUdning från den 1 juU 1971?

Denna anhållan bordlades.

§4 Kammaren åtskUdes kl. 23.04.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

jSolveig Gemert

144