Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:125

Torsdagen den 11 november

Kl. 14.00

Ang. informationen om utfärdandet av skolbetyg

§ 1 Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.

§ 2 Ang. informationen om utfärdandet av skolbetyg

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för att besvara herr Johanssons i Skärstad (c) i kammarens protokoU för den 27 oktober intagna fråga, nr 329, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad har frågat mig, om det kan anses vara tiUfredsstäUande att skoUedare och lärare först långt in på terminen får veta att eleverna skaU ha betyg vid utgången av samma termin.

Bedömningen av elevernas arbetsresultat skaU som anvisrungarna tUl läroplanen utsäger vara fortlöpande. Denna bedömning är således en kontinuerhg process. Skolöverstyrelsens beslut nyhgen innebär enbart att — såsom tidigare gällt för fackskolan och gymnasiet med undantag för höstterminen 1970 - bedömningen skaU redovisas i betygsform även vid höstterminens slut.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbUdningsministern för svaret.

Det är väl Inte fel att påstå att det råder något av vUlervaUa på betygsområdet i dag. Man frågar: SkaU vi ha betyg eller Inte, och hur ofta? Stark kritik har riktats mot det betygssystem vi nu har - med all rätt skulle jag -vilja säga.

Kritik har redan riktats även mot det betygssystem som håller på att utarbetas. Samtidigt som man måste beklaga att vi inte nått längre på detta område inom vårt skolväsende får man verkUgen hoppas att skolöverstyrelsen inte producerar något som kommer att skapa större irritation än den vi redan har.

Anledningen till min fråga är att när halva höstterminen gått får lärarna via massmedia veta att betyg skall ges för höstterminen. Utbildningsministern måste ändå vara medveten om att lärarna uppfattade situationen så när höstterminen började att man inte skuUe ge några betyg vid dess slut.

Det måste väl vara något fel vid uppläggningen när lärare och elever Inte kan få ett sådant besked vid terminens bötian. Kommunikationerna måste också vara dåliga mellan skolöverstyrelsen och lärarna när beskedet måste komma via massmedia.

Anser utbUdningsministern verkligen att denna ordning är tiUfredsställande?

När det gäUer betygssystemets utformning — för någon form av betyg

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. principema för statens konstråds beställningar

måste finnas — anser jag att elever, föräldrar och lärare skall få vara med och säga det avgörande ordet.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Jag delar herr Johanssons i Skärstad uppfattning att det är önskvärt med god information ut tUl lärarna på ett så tidigt stadium som möjligt, 1 detta konkreta fall hade skolöverstyrelsen av någon anledning inte möjhghet att ge ett besked före terminsstarten. Det är i och för sig beklagligt men jag utgår från att specieUa svårigheter har förelegat I detta fall. Beslutet togs av skolöverstyrelsen den 27 september.

Jag vill med anledning av herr Johanssons i Skärstad allmänna resonemang om betygssystemet understryka att skolöverstyrelsen har beslutat om förlängd remisstid tih den I juni. Det bör ge mycket goda möjhgheter för både elever, lärare och föräldrar att diskutera och kritiskt granska det nya förslaget och bedöma det mot det nuvarande. Självfallet har man också möjligheter att lämna fram förslag till nya lösningar. Redan i den referensgrupp som utarbetat detta förslag har lärare, föräldrar och elever varit representerade. Även i fortsättningen kommer det att finnas möjhgheter för aUa dessa tre kategorier att påverka det förslag som regeringen så småningom skaU få från skolöverstyrelsen.

Hen JOHANSSON I Skärstad (c):

Herr talman! Mot bakgrunden av det som utbUdningsministern senast sade hoppas vi på en bättre ordning i framtiden tUl skolans bästa. Jag anser nämUgen att skolan behöver få en bättre och mera långsiktigt upplagd Information om planeringen Inom sitt område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Ang. principema för statens konstrads beställningar

Herr utbUdningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Palms (s) i kammarens protokoll för den 2 november intagna fråga, nr 342, och anförde:

Herr talman! Herr Palm har frågat mig om jag är beredd att redogöra för de principer som hgger tih grund för de bestäUningar som sker via statens konstråd.

Enligt instruktion för statens konstråd har konstrådet till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga värden införhvas med samhällsmiljön.

Rådet består av ordförande, vice ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och fyra av de övriga ledamöterna utses av Kungl. Maj:t. Därvid utses en av ledamöterna på förslag av byggnadsstyrelsen och fyra på förslag av akademien för de fria konsterna och Konstnärernas riksorganisation.

Innan rådet fattar beslut om medelsdispositioner skall samråd ske med byggnadsstyrelsen, nationalmuseum eller i vissa faU annan myndighet.

Med ledning av den allmänna målsättning som anges i instruktionen
har rådet att själv avgöra hur de tUlgängliga medlen skaU användas för Torsdagen den
olika konstnärliga arbeten. 11 november 1971

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Motivet för min fråga är den oro som kommer tUl uttryck I konstnärskretsar och inom konstnärernas riksorganisation K RO beträffande sysselsättningsläget I denna utpräglade låginkomsttagargrupp. För hela utsmyckningen av stora offentliga lokaler har bestäUningar ibland gjorts hos en enda konstnär. Detta har varit fallet i bl, a, universitet och sjukhusanläggningar,

SärskUd uppmärksamhet tiUdrog sig för någon vecka sedan utsmyckningen av riksdagshuset när konstverk av en enda konstnär, till en kostnad av en kvarts miljon kronor, placerades på ett enda stäUe i huset, 1 detta fall är det emellertid, enhgt uppgift som jag fått från upplysningstjänsten, fråga om en deponering från statens konstråd, vilket innebär att riksdagen inte uppträtt som köpare.

När statens konstråd bildades efter lågkonjunkturen 1937 på initiativ av den dåvarande kulturministern Arthur Engberg var ju avsikten att öka sysselsättningen, bl, a, genom att sprida uppdragen på ett större antal goda konstnärer. Insatserna skuhe under inga förhåUanden betraktas som ett socialt stöd — något som jag vet att alla yrkesutövande konstnärer föraktar. De vill kort och gott ha fler uppdrag där deras arbetsinsatser avlönas på ett hygghgt sätt, VI som genom ohka uppdrag känner stämningarna bland dessa kulturarbetare vet hur ofta de understryker behovet av att motverka kommerslahseringen för att göra vår samhälls-mUjö vackrare och mänskhgare.

Vad jag sagt om den aktuella utsmyckningen i detta hus utgör naturligtvis Ingen kritik av det förnämUga konstverk som vi nu kan glädja oss åt att få uppleva på nära håll. Min fråga är av mer principiell karaktär, och jag har velat vidarebefordra de farhågor I detta avseende som uttalats och sannoUkt också kommer till fortsatta uttryck från konstnärskretsar. Jag uttrycker därför förhoppningen - som jag tror på goda grunder — att utbildningsministern har dessa frågor under observans.

Ang. principema för statens konstråds beställningar

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Efter herr Palms preciseringar vUl jag bara göra några korta kommentarer.

År 1963 gjorde konstrådet totalt 73 beställningar av skulpturer och staffllkonst. År 1970 fördelade konstrådet medel tUl 900 enheter, varav stafflikonsten upptog 886, Dessa inköp fördelas på Inte mindre än 400 konstnärer. De anförda siffrorna visar enligt min uppfattning att konstrådets verksamhet tUl följd av den för några år sedan ändrade konstruktionen och av allmän praxis kommit att spridas så att aUt fler konstnärer fått bestäUningar, Jag vill inte gärna diskutera det konkreta fallet utan önskar beträffande konsten I riksdagshuset endast understryka att det var första gången som rådet gjort Inköp av oljemålningar från den ifrågavarande konstnären,

TUI slut, herr talman, vill jag tillägga för ordningens skull att I

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. tidpunkten för tillsättande av utredning om beskattningen av ideella föreningar

Om en tågfärjeförblndelse Ystad-Polen

instruktionen för konstrådet finns särskUda jävsregler som hindrar att ledamöter kan gynna sig själva. Dessutom äger val av ledamöter rum vart tredje år.

Hen PALM (s);

Herr talman! Jag tackar utbUdningsministern för de preciserade uppgifterna. Samtidigt vUl jag än en gång uttrycka den oro som finns på ohka håU och understryka att det är värdefuUt att vi har fått den här mera siffermässiga redogörelsen inför kammaren. Tack än en gång!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. tidpunkten för tillsättande av utredning om beskattningen av ideella föreningar

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Norrbys i Gunnarskog (c) i kammarens protokoll för den 4 november intagna fråga, nr 348, och anförde:

Herr talman! Herr Norrby i Gunnarskog har frågat mig när jag avser att tiUsätta den av 1965 års riksdag förordade utredningen om de ideella föreningarnas beskattning.

TUl svar får jag meddela att jag avser att anmäla frågan om direktiv för en sådan utredning vid denna veckas konselj.

Herr GERNANDT (c);

Herr talman! Jag ber att på herr Nonbys i Gunnarskog vägnar — han är förhindrad att närvara — få tacka finansministern för svaret. Det är ju glädjande att utredningen kommer i gång så snabbt, och det är naturligtvis ännu mera glädjande om utredningen kan ge ett tillfredsställande resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om en tågfärjeförblndelse Ystad-Polen

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöU ordet för att besvara herr Peterssons i Röstånga (fp) i kammarens protokoll för den 3 november intagna fråga, nr 346, och anförde;

Herr talman! Herr Petersson i Röstånga har frågat om jag delar hans uppfattrung att en tågfärjeförblndelse Ystad-Polen kan vara ett viktigt regionalpolitiskt komplement för att styra investeringar tUl sydöstra Skåne.

Den nuvarande bUfärjeförbindelsen mellan Ystad och Polen har haft positiv betydelse för Ystadsområdet. En komplettering av denna färjeför-blndelse med en tågfärjeförblndelse skuUe enligt min bedömning i och för sig kunna förbättra områdets UtveckUngsmöjUgheter. Frågan, som emellertid också har andra viktiga aspekter, kommer att prövas av regeringen inom den närmaste tiden.

Hen PETERSSON i Röstånga (fp);

Herr talman! Först vUl jag betona att jag var tveksam, huruvida jag skulle StäUa denna fråga tUl kommunikationsministern eUer tUl inrikesministern. Färjeförbindelserna sorterar naturligtvis under kommunikationsdepartementet, men denna specieUa fätieled kan inte betraktas ur isolerad kommunikationssynpunkt. Den är i högsta grad en regionalpohtisk sak med stor betydelse för sydöstra Skåne, där ju folkavtapprungen under decennier varit alltför stor och bidragit tUl att ge Skåne den befolkningsmässiga slagsida som råder för närvarande.

Jag tackar statsrådet Holmqvist för det positiva svar jag har fått. Det bör glädja inte bara mig utan aUa människor som bor och verkar i hela Österlen.

De polska trafikmyndigheterna har uttryckt både oro och otåhghet över att de inte får besked från motsvarande myndigheter i Sverige om hur dessa ställer sig tUl en tågfätieled Ystad-Polen. I Polen står man i begrepp att bygga en ny färja, och man awaktar otåhgt det svenska svaret. Och i Ystad och i Österlen råder samma oro, samma otåhghet. Oron får ibland ny näring genom vissa skriverier, som förekommer även i SJ;s egen tidning. Denna tågfärjeförblndelse är aUtså en hjärtesak för regionen. Det knyts stora förhoppningar till nyinvesteringar därigenom, och man tror och hoppas att man skaU kunna ändra på befolkningsutveckhngen.

Vad som i denna fråga varit ytterst allvarUgt och vanskligt är att en eventueU - jag betonar eventuell — satsning på Trelleborg-Sassnitz kommer att äventyra den regionalpoUtiska utvecklingen i Sydöstskåne, SkaU vi hjälpa denna region kan vi inte låta SJ arbeta i en riktning och statsmakterna i en annan. Det fordras alltså nyinvesteringar inom regionen, investeringar som skuUe göra att folkminskningen slutar, att det skapas nya arbetstiUfäUen och att det över huvud taget skapas en framtidstro på denna del av Skåne,

För framtida lokahseringar kan ingen åtgärd i denna första omgång vara mer angelägen än en klarsignal för denna tågfärjeled. Jag anser frågan vara av den vikt att den inte kan bedömas av SJ, utan den måste regeringen bedöma helt och hållet själv. Jag frågar; Innebär detta besked att den regionalpohtiska bedömningen kommer att gå före SJ;s ekonomiska bedömning?

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Om en tågfärjeförblndelse Ystad-Polen

Herr inrikesministern HOLMQVIST;

Herr talman! Jag noterar att herr Peterssons I Röstånga Inlägg också utgör ett uttryck för att hans parti är intresserat av dessa frågor. Sedan lång tid tUlbaka har utveckhngen nere i sydöstra Skåne engagerat de politiskt verksamma där. Det finns inom socialdemokratiska partiet en särskild kommitté som sysslar med sydöstfrågorna i Skåne, Den kommittén uppvaktade för en tid sedan kommunikationsministern just I detta ärende och fick av honom det beskedet, som man noterade med tacksamhet, att ett beslut är att vänta redan före årsskiftet.

Jag har haft tillfäUe både i höst under två dagar och även i tidigare sammanhang att besöka kommunerna i Österlen, och därför är jag väl informerad bl. a. genom samtal med representanter för Ystads kommun

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. tidsstudier

om hur betydelsefull man anser att denna fråga är på det kommunala planet.

Eftersom regeringen intagit den ståndpunkten att man skall kunna bringa denna fråga tUl ett snabbt avgörande, vilket är uttryck för att vi är medvetna om hur stämningarna är i Österlen, tror jag att vi kan anse att frågan kommit ett gott stycke framåt.

Herr PETERSSON i Röstånga (fp):

Herr talman! Jag vill betona att detta för folkpartiets del inte är någon ny sak. Vi har förut verkat för den, och på vårt landsmöte förelåg åtskUUga motioner i denna fråga, vilka landsmötet tog mycket positiv ställning till. Vi har samma åsikt inom hela partiet, och det är alltså inte bara vi riksdagsmän från Skåne som driver denna fråga.

Jag vill säga att det är omöjligt att lokahseringspohtlskt satsa på Österlen om statens järnvägar samtidigt skah fatta beslut i en helt annan riktning. Om jag uppfattat saken rätt, och det tror Jag, kommer man att samordna åtgärderna för att få effekt. Mister Ystad denna tågfärjeled kan man med säkerhet räkna ut att det kommer att drabba järnvägsnätet I övrigt. Då känner man igen mönstret, och spåren förskräcker.

Vi väntar nu på regeringens helhetsbedömning som inrikesministern talat om. Under tiden får inga missar göras — missar som skuhe avskräcka från nyinvesteringar och nyetableringar Inom detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Ang. tidsstudier

Herr Inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Gustafssons i Säffle (c) i kammurens protokoll för den 4 november intagna fråga, nr 352, till herr socialministern, och anförde:

Herr talman! Herr Gustafsson I Säffle har frågat socialministern om han vUl medverka till att garantier skapas för att tidsstudier bedrivs under mänskligare former. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Arbetsstudiefrågor faUer inom parternas fria förhandlingsområde och anledning saknas att Ingripa för att ändra på detta förhållande. Ett arbetsstudleavtal träffades mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen år 1948 och enligt vad Jag erfarit pågår förhand-Ungar om en revision av detta avtal.

Hen GUSTAFSSON I Säffle (c):

Herr talman! Så länge vi på en stor del av vår arbetsmarknad har det nuvarande lönesystemet med ackordsbetalning måste det också finnas tidmätning eller tidsstudier som underlag för ackordsättningen. Att dessu tidsstudier är en källa till Irritation och framkaUande av stress är allmänt känt. Det är därför av största vikt att tidsstudierna utföres på ett för den anstäUde så skonsamt sätt som möjligt. I de flesta fall sker delta också. Men det finns exempel på motsatsen.

Orsaken tiU min fråga är en händelse som inträffade I början av den

här månaden vid ett större företag i MeUansverige, Ackordet hade sänkts med 60 öre. De anstäUda protesterade och sittstrejkade, Kontrollstudler gjordes på en anstäUd av en verkstadsLngenjör, en tidsstudieman och verkstadsklubbens ordförande. Den anstäUde blev tUlsagd att det gick för långsamt. Han koUapsade och blev sjukskriven. Att det tUl sist blev en uppgörelse där ackordet sänktes med 25 i stäUet för 60 öre är en annan sak. Vad man reagerar mot är att människor skaU pressas tUl sitt yttersta för att klara sin existens. Här måste på ett eller annat sätt garantier skapas för att förhindra ett upprepande,

I svaret sägs också att samhället inte har någon anledning att ingripa för närvarande, och det är väl riktigt. Att man är intresserad av dessa frågor framgår dock inte minst av att den svenska nationaUcommlttén för 1972 års FN-konferens om utveckUngstendenserna inom arbetsmUjöområdet har anfört vissa synpunkter. Dess ordförande är förre statsministern Erlander, Kommittén .säger:

"Arbetsmihöbegreppet har vidgats från att från början endast omfatta arbetsolycksfall till en totalsyn på människans arbetsmihö sedd såväl ur fysisk som psykisk synpunkt. Det har också bhvit aUt svårare att dra gränsen meUan den inre och den yttre mihön. Detta bör leda till en bättre integration inom miljöområdet,"

För att nå därhän säger man bl, a, att samhäUet bör genom lagstiftning fastställa de krav som skaU stäUas på arbetsmiljön. Detta kommer väl så småningom.

Jag ber att få tacka inrikesministern för svaret.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. tidsstudier

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är väl medveten om att sådana händelser som den åberopade föranleder diskussion om huruvida det nuvarande systemet är rimhgt. Det är aUdeles klart att man på arbetstagarsidan har den uppfattningen att arbetsgivaren i dag i åtskUUga frågor har ett tolkningsföreträde som inte är motiverat. Det gäller på oUka områden Inom arbetsUvet där man I dag från arbetstagarsidan begär att få ett större inflytande över bedömningen och anser att arbetsgivarens ståndpunkt inte alltid skall vara vägledande när en uppgörelse inte kan ske.

Jag vet inte hur ackordet i det berörda fallet hade tillkommit och om det fanns en uppgörelse, men är omständigheterna de som nämndes har säkerUgen vederbörande fackförbund och Landsorganisationen uppmärksammat händelsen, så att den bUr föremål för diskussion i anslutning tih den revision som jag talade om.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. vissa ideella organisationers verksamhet bland alkoholister och narkomaner

§ 7 Ang, vissa ideella organisationers verksamhet bland alkoholister och narkomaner

Herr socialministern ASPLING erhöU ordet för att besvara herr Sellgrens (fp) i kammarens protokoll för den 2 november intagna fråga, nr 337, och anförde;

Herr talman! Herr SeUgren har frågat om jag har uppmärksammat det framgångsrika arbete, som utförs av ideella organisationer och reUgiösa församlingar bland alkohohster och narkomaner, och om jag med anledning därav är beredd att ta initiativ tiU samverkan mellan myndighetema och dessa organisationer,

IdeeUa organisationer och stiftelser, varav vissa med religiös förankring, gör sedan lång tid tillbaka betydelsefulla insatser i vården av alkoholmissbrukare. Ett trettiotal vårdanstalter drivs av sådana sammanslutningar, varvid driftkostnaderna betalas helt av statsmedel. Inom den öppna nykterhetsvården utför bl. a, länkorganisationerna ett värdefullt arbete, som tUl stor del betalas av statsmedel från anslaget Bidrag tiU Länkrörelsen m, m. Från detta anslag utgår även bidrag tUl sammanslutningar för stöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare samt till viss konvalescentvård för narkotikamissbrukare. Det är helt naturhgt att ett nära samarbete sker mellan myndigheterna och organisationerna beträffande denna verksamhet, och såvitt jag har mig bekant fungerar detta samarbete på ett tiUfredsstäUande sätt.

Hen SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialminister AspUng för svaret på min enkla fråga. Det utgör ett erkännande av vad som görs bland Ideella organisationer och religiösa församlingar.

Jag tycker ändå att svaret inte är helt tUlfredsstäUande, Det är uppenbart att samhällets resurser att hjälpa människor, som knäckts av alkohohsm och narkomanl, till ett normalt Uv är aUtför begränsade. Oftast blir det det vanliga mönstret, att de olyckhga vandrar ut och in genom ohka anstalter: vårdhem, sjukhus, fängelser. Den sista anhållen kan bh sluten psykiatrisk vård, och då är man vanUgen knäckt för Uvet,

Under de senaste åren har det emeUertid bUvlt vanUgare och vanhgare att människor i den här olyckhga situationen har funnit att en radikal kristen upplevelse ger deras liv en ny inriktning genom tro på Kristus och att de därigenom har befriats från ett förödande begär. Den möjligheten har alltid funnits och använts. Men det är påfaUande hur det på den senaste tiden närmast utvecklats tUl en rörelse att olyckUga människor söker sig tUl de kristna församlingarna. Där upplever de också att tron på Kristus håller och ger dem kraft att motstå en till synes outsläcklig törst efter alkohol eUer narkotika. I den kristna gemenskapen får de även daglig hjälp tiUs de är rehabUiterade, Inte sällan får de bo I ett kristet hem och som medlem i famihen uppleva en sida av Uvet som förut varit dem fuUständigt främmande,

1 andra fall finns särskUda hem — typ Strandgården — där de under en återanpassningstid får leva i en miljö som hjälper dem tillbaka till självförtroende och själslig balans. Den här verksamheten får på sina håll.

särskUt i Lewi Pethrus' stiftelse för fUantropisk verksamhet, en sådan omfattning att behov uppstått av särskUda polikliniker där alkohol- och narkotikaskadade kan tas emot. Jag föreställer mig att en sådan klinik skuUe bli ett centrum för samverkan mellan läkare, socialvårdare och själasörjare.

Den här verksamheten uppmärksammas av lokala myndigheter, såsom socialvårdare, arbetsförmedlare och läkare vid sjukhus, och även på det regionala planet, som vid våra fångvårdsanstalter, där skyddskonsulenterna är med.

Att jag framstäUde min fråga beror på att jag inte tycker mig ha märkt att regeringens uppmärksamhet är tUlräckhgt stor på det här området. Det svar jag har fått av socialministern, där han pekar på det bidrag som går ut tUl de ohka organisationerna, röjer också något av detta. SkuUe det bidraget vara ett mått på vad som görs, då släpar samhällets åtgärder efter i väsenthg grad. Jag skuUe därför vUja efterlysa vad regeringen gör, -via socialstyrelsen, kriminalvården och arbetsmarknadsstyrelsen, för att söka lämphga former för kontakt och samarbete med de här organisationerna. Jag vUl gärna ha en närmare precisering på den punkten.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. vissa ideella organisationers verksamhet bland alkoholister och narkomaner

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Inom nykterhetsvården drivs, som jag tidigare har framhålUt, ett trettiotal av sammanlagt ca 50 erkända och enskUda anstalter av stiftelser eUer Uknande organisationer av ideeU natur. I flera faU finns förankring hos något religiöst samfund. Inom den halvöppna och öppna nykterhetsvården förekommer i stor utsträckning medverkan av ideeUa och andra organisationer. Ett tiotal organisationer driver alkoholpohkhniker med stathga och kommunala bidrag. Många övervakare och frivUhga medverkande inom nykterhetsvården tUlhör Ideella eUer reUgiösa samfund.

Vad gäller inackorderingshemmen drivs så gott som samthga av kommuner. Lewi Pethrus' stiftelse för fUantropisk verksamhet driver dock med stöd av statsbidrag ett inackorderingshem med skyddad sysselsättning i Järbo, Stiftelsen driver också, som nämnts, ett konvalescenthem benämnt Strandgården, Kommunal nykterhetsnämnd som sänder alkoholskadade till detta hem får statsbidrag med 75 procent av vårdkostnaden. Vidare driver stiftelsen ett natthärbärge i det s, k. Nalenpalatset i Stockholm. Stockholms kommun bidrar tUl dtiften av denna anläggning. Stiftelsen har såvitt jag har mig bekant också för avsikt att starta en alkoholpohkhnik i Nalenpalatset.

Jag har, herr talman, bara velat göra en kort sammanfattning för att belysa dels den samverkan som här förekommer med ideeUa och reUgiösa samfund och organisationer, dels det aktiva stöd som samhället i olika former ger verksamheten. Det gäUer inte bara den statUga sidan utan också den kommunala sidan. Denna verksamhet är under utveckhng.

Hela nykterhetsvården är ju I dag föremål för en intensiv debatt. En rad utredningar pågår, som har tiU uppgift att bl, a, se över principer och framgångshnjer på nykterhetsvårdens sida.

Jag tycker, herr talman, att det sagda understryker att från samhällets sida är dessa frågor i hög grad i centrum för uppmärksamhet och aktivitet.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. vissa ideella organisationers verksamhet bland alkoholister och narkomaner

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag tackar för det här tUlägget tUl svaret, som ytterligare visar socialministerns positiva instäUning tUl denna verksamhet. Men jag är övertygad om att här finns väsentligt mycket mer att göra, inte enbart på det statsbidragsberättigade området, Lewi Pethrus' stiftelse har särskilt nämnts, och jag kan säga att man inom den verksamheten under det här året på frivillig väg samlat in mellan 2 och 2,5 mUjoner kronor. Om man då tänker på att statens bidrag tUl länkrörelsen m. m. är 500 000 kronor, kan man få ett mått på vad staten gör i förhåUande tiU enskUd verksamhet. Omslutningen för den verksamhet som jag här nämnt är i år ca 5 mUjoner kronor.

Men, herr socialminister, det är inte bara stöd på det ekonomiska området utan även samverkan i kontakt mellan de olika organen som jag efterlyser. Man upplever på sina håU mer eller mindre något av en bodelning mellan exempelvis sjukvård och själavård. Därför menar jag att det borde vara helt naturligt att en läkare eller en socialarbetare i sin kontakt med alkohol- eller narkotikaskadade frågar om han eUer hon skulle vUja få kontakt med själasötiare. Jag tror att man från centralt håll kan medverka tUl ökad kontakt på detta område. Det skulle hjälpa även i fråga om kontakterna med skyddskonsulenterna.

Sedan jag hade lämnat in den här frågan träffade jag en skyddskonsulent från en av våra fångvårdsanstalter. Han tog kontakt med mig och sade: "Det händer saker och ting i er församhng," Ja, sade jag. Sedan talade han om att han fått aUt fäne kUenter på grund av de många omvändelser som har skett i fråga om alkohol- och narkotikaskadade. Han sade vidare: "Medan ni har hand om dem har vi inga problem," Detta visar att det finns kontakt på det regionala planet. Men den bör fördjupas så att den blir ett led i normal kontakt mellan dessa organisationer och samhällets ohka funktioner. Härvidlag efterlyser jag just ett initiativ från regeringens sida via de olika ämbetsverken.

Herr socialministern ASPLING;

Herr talman! Jag skall bara göra en kort kommentar.

När herr Sellgren nämner siffror här, så bör det ändå understrykas att anslaget till länkverksamheten väsentligt ökats under senare år. Jag nämner bara som ett exempel att 1968/69 utgick ett anslag på 700 000 för alkoholskadade — det är uppe i 1,5 mUjoner i dag.

Men det här belyser ju inte hela den verksamhet samhäUet bedriver. Låg mig nämna anslaget till nykterhetsnämnderna; det är ett anslag på 85 mUjoner.

Jag har med detta velat betona att samhällets insatser på det här området är omfattande och har ökat starkt under senare år.

Sedan tar herr Sellgren upp frågan om sjukvården och kontakterna där. Det är ju framför aUt en fråga för landstingen och huvudmännen, och det är självfaUet så att landstingen i oUka avseenden söker utveckla kontakter - jag skulle vUja säga demokratin mom sjukvården - för att i hög grad se tUl att de enskUda patienterna kan erhåUa allt det stöd de behöver under en sjukdomstid.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. handläggningen av de affärsdrivande verkens lokaliseringsfrågor m. m.

Herr civilministern LUNDKVIST erhöU ordet för att besvara herr Mattssons i Skee (c) I kammarens protokoU för den 4 november intagna fråga, nr 347, och anförde:

Herr talman! Herr Mattsson i Skee har frågat mig av vUken anledning beslut av affärsdrivande verk i frågor som rör lokaUsering av anläggning eUer fördelning av resurser inom visst län såsom framgår av 38 § länsstyrelselnstruktlonen undantagits från länsstyrelsens handläggning.

Enligt länsstyrelseinstruktionen (1971:460), som trädde I kraft I samband med den partieUa omorganisationen av länsförvalttungen, skah central myndighet och länsstyrelsen samråda i vissa planeringsfrågor. Har central myndighet fattat beslut som rör lokahsering av anläggning eUer fördelning av resurser inom visst län och finner länsstyrelsen att beslutet strider mot regionalpolitiska mål för länet, bör länsstyrelsen påkalla att regeringen omprövar beslutet.

Det Ugger i sakens natur att de affärsdrivande verkens handläggning, med hänsyn tUl att deras verksamhet skaU bedrivas i affärsmässiga former, inte alltid kan bindas genom generella regler på samma sätt som övriga förvaltningsmyndigheters handläggning, I enhghet med riksdagens beslut om den partiella länsförvaltningsreformen (prop, 1970:103 s. 141, SU 132, KU 34, rskr 248 och 308) har därför de bestämmelser, som jag har nämnt nu. Inte gjorts tUlämpliga på de affärsdrivande verken, SjälvfaUet bör emeUertid de affärsdrivande verken så långt möjligt föha de regionalpoUtiska riktlinjer som statsmakterna drar upp. Det är därför angeläget att de samråder med länsstyrelsen i frågor av regionalpohtisk betydelse för länet, I sådana frågor är givetvis inte heher länsstyrelsen på grund av Ifrågavarande generella bestämmelser som gäller förvaltningsmyndigheterna i övrigt förhindrad att påkaUa regeringens uppmärksamhet i anledning av beslut av affärsdrivande verk.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. handläggningen av de affärsdrivande verkens lokaliseringsfrågor m m.

Hen MATTSSON i Skee (c):

Herr talman! Jag ber att fä tacka civUministem för svaret.

Länsstyrelserna har ju ålagts betydhgt stöne uppgifter i planeringsarbetet nu, och i länsstyrelsekungörelsen - t, ex, 5 § - sägs att det åligger länsstyrelsen att särskilt ta befattning med den regionalpolitiska planeringen. Så gör man en uppräkrung av ohka ämnesområden och nämner bl, a. väg- och trafikväsendet.

Mot denna bakgrund blev jag något förvånad över att finna att de affärsdrivande verkens beslut, som kunde beröra frågor inom ett län, var undantagna från den granskning som I övrigt tillkommer länsstyrelsen enhgt 38 § som Jag åberopat I min fråga. Exempelvis statens järnvägar är ju ett mycket stort affärsdtivande verk på det mycket viktiga trafikområdet. Och eftersom länsstyrelserna nu skaU ha att syssla med den regionalpohtiska planeringen och uppnåendet av de mål som man sätter upp, så måste det vara nödvändigt att åstadkomma samstämmighet mellan de åtgärder som man planerar från ett affärsdrivande verks sida och de mål som man sätter upp för utveckhngen inom ett län. Jag tycker

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. handläggningen av de affärsdrivande verkens lokaliseringsfrågor nt m.

inte minst att detta bUr särskUt angeläget när länsstyrelserna, enhgt kommunikationsdepartementets kommuniké, under de närmaste åren skaU syssla med omfattande trafikplanering. Då måste det etableras ett mycket intimt samråd meUan affärsdrivande verk och de planerande länsmyndigheterna, och då är det verkhgen angeläget att man i tid kommer in i den diskussionen.

I svaret sägs att på grund av de affärsmässiga former som de affärsdrivande verken skaU bedriva sin verksamhet i kan man inte knyta upp deras handläggning på samma sätt som när det gäUer förvaltningsmyndigheterna. Jag har en viss förståelse för det. Jag noterar också med tacksamhet det uttalande som civUmmistern gör, att man från de affärsdrivande verkens sida så långt möjligt skaU föha upp de regionalpolitiska riktUnjerna. Men jag tror att man från länsplaneringssldan upplever det som en brist att inte ha någon fastare form av samråd eUer diskussioner med de affärsdrivande verken. Jag vUl fråga om det inte nu med de ökade trafUcplaneringsuppgifterna finns anledning att överväga någon form av mera bundet samråd meUan länsstyrelser och affärsdrivande verk, även om detta inte kan ske i anslutning tih 38 § länsstyrelseinstruktionen.

Herr civUministem LUNDKVIST:

Herr talman! SkiUnaden mellan de affärsdrivande verken och förvaltningsmyndigheterna är bl. a. att det inom de affärsdrivande verken sker en resursfördelning på löpande band och i annan ordning än den som kan snöras hi i bestämmelser som skaU gäUa för förvaltningsmyndigheter.

Den trafikplanering som länsstyrelserna nu har fått i uppgift att ta ansvaret för är däremot just ett uttryck för hur vi ser på den samordning som måste komma till stånd meUan å ena sidan länsstyrelsemas regionalpoUtiska verksamhet och det ansvar de har sig ålagt där och å andra sidan de uppgifter som SJ har att svara för i det sammanhanget, nämhgen trafiken på statens jämvägar.

Det är ju självklart att den planering som länsstyrelserna skall ha ansvar för när det gäUer trafiken i hög grad kommer att innebära att ett samarbete blh nödvändigt mellan SJ och länsstyrelserna. AU planering som länsstyrelserna är engagerade i regionalpolitiskt kommer att kräva motsvarande samarbete när det gäUer övriga statUga affärsdrivande verk. Det finns inga motiv för att inrymma den affärsdrivande verksamheten i den typ av bestämmelser som gäUer för de övriga förvaltningsverksamheterna.

Hen MATTSSON i Skee (c);

Herr talman! Jag kan förstå de argument som civUministem här anfört, men då tycker jag också att det är mycket angeläget att understryka vikten av att detta samråd kommer tUl stånd i god tid, så att man från länsplaneringssldan inte bara blir hänvisad tUl att "påkaUa regeringens uppmärksamhet i anledning av beslut av affärsdrivande verk", som avslutningen på civUministerns svar lyder, utan att det bhr ett aktivt samarbete, så att inga olägenheter av denna paragraf behöver uppkomma.

Herr civUministem LUNDKVIST:

Herr talman! Om jag fortfarande häUer mig till trafikplaneringen som ett exempel I detta sammanhang, så kan väl mte länsstyrelserna komma In I mera god tid än när man har lagt ansvaret för trafikplaneringen på länsnivån hos länsstyrelserna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang. de ekonomiska förutsättningama för fortsatt undervisning vid samernas folkhögskola i Jokkmokk

Herr statsrådet MOBERG erhöU ordet för att besvara herr Öhvalls (fp) I kammarens protokoll för den 5 november Intagna fråga, nr 356, till herr utbildningsministern, och anförde:

Herr talman! Herr ÖhyaU har frågat chefen för utbildningsdepartementet om han är beredd att medverka tUl att skapa ekonomiska förutsättningar för fortsatt undervisning vid samernas folkhögskola i Jokkmokk. Enhgt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara frågan.

Svenska samernas riksförbund och Same—Ätnam har hos Kungl, Maj:t aktualiserat frågan om fortsatt undervisning vid samernas folkhögskola. Frågan bereds för närvarande i utbUdningsdepartementet,

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. de ekonomiska fömtsättningarna för fortsatt undervisning vid samernas folkhögskola i Jokkmokk

Hen ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min fråga, som dock egentligen inte gav mig något besked - frågan bereds för närvarande; den står alltså öppen.

Nu är det ju så, att man på samernas folkhögskola under flera är har arbetat under mycket otrygga förhåUanden, Man har inte kunnat planera för framtiden, eftersom framtiden har varit så oviss. Skolans nuvarande huvudman. Svenska missionssäUskapet, kyrkan och samerna har nu för avsikt att lägga ned skolan, Jokkmokks kommun och sameorgarusatloner-na har I det läget förklarat sig vUllga att bilda en stiftelse för att överta skolan. Men sameorganisationerna har samtidigt sagt att de inte har någon möjlighet att klara sin andel av de ekonomiska åtagandena, och man räknar med att staten I det läget skall träda till.

Skolan har under innevarande läsår hankat sig fram tack vare gåvor och bidrag från ohka organisationer och enskilda personer. Det är inte att undra på, om både skolans ledning och elevkåren finner en sådan situation vara mycket besvärande, ja olustig. Elevkåren har också I en amper skrivelse meddelat även chefen för utbildningsdepartementet att man uppskattar skolan, att man önskar ha den kvar och att man vill ha ett samiskt inflytande över skolan.

Samernas folkhögskola står öppen för alla, men den skall ju Inom ramen för folkhögskolestadgan också bedriva sådana aktiviteter som tjänar samiska önskemål om skolan såsom ett samiskt kulturellt centrum. Skolan är välbelägen I Jokkmokks kommun och den har goda förutsättningar att etablera ett samarbete även med folkbUdningsorganisationer,

2 Riksdagens protokoll 1971. Nr 125-127

Nr 125

Torsdagen den 11 novembe.r 1971

Ang. biståndet till Zambia

Dessutom är mihön den bästa tänkbara för en skola av den här typen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som jag förmodar att herr ÖhvaU förstår är jag förhindrad att nu ge ett definitivt besked, eftersom detta är en budgetfråga. De speciella problem som uppstår genom att den nuvarande ägaren-huvudmannen har sagt sig vilja sluta redan från den 1 januari och inte vid budgetårsskiftet — detta vet de intresserade - kommer vi att kunna klara i särskUd ordning.

Hela frågan är under remissbehandling, VI har ännu inte fått in remissvaren från aUa de myndigheter som har anledning att uttala sig om framstäUningen, men jag kan försäkra herr ÖhvaU och kammaren i övrigt att regeringen kommer att se tUl att verksamheten vid denna skola kommer att kunna fortsätta under nästa läsår.

Hen ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar för det positiva beskedet, även om det är kortsiktigt. Man måste förstå att situationen inte är tUlfredsstäUande för dem som skaU arbeta I skolan. Men genom det sista uttalandet statsrådet gjorde vill jag ändå tyda svaret som positivt.

Jag vill ge ett htet ord på vägen. Samerna är vår enda infödda minoritet och samekulturen betyder mycket för Norrbottens län, ja, mycket för hela landet. Skolans framtid bör säkras, och jag hoppas att man i departementet ger samerna den trygghet de behöver för sin verksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Ang. biståndet till Zambia

Herr statsministern PALME erhöU ordet för att besvara herr Wirmarks (fp) i kammarens protokoll för den 29 oktober Intagna fråga, nr 336, och anförde:

Herr talman! Herr Wirmark har frågat mig vUka slutsatser i fråga om ökat svenskt bistånd tUl Zambia jag dragit av mina överiäggnlngar under besöket i Zambia.

Under mitt besök var det svenska biståndet ett viktigt ämne i överläggningarna med president Kaunda och hans regering. Förslag till biståndsinsatser fördes fram och principer för utveckhngssamarbetet diskuterades. VI hoppas på ett snart förverkhgande av planerna på ett ökat svenskt stöd tiU Zambia.

Hen WIRMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret, men jag hade önskat att beskedet varit tydligare. Min förhoppning var att statsministerns besök i Zambia och samtalen med president Kaunda och hans medhjälpare skuUe ha föranlett statsministern att mera i detalj redovisa sina slutsatser om den svenska hjälpen.

VI vet aUa att det svenska biståndet tUl Zambia hittills varit obetydUgt

i jämförelse med de Insatser vi gör i Etiopien, Kenya och Tanzania, Där har volymen varit minst fem sex gånger större, VI vet också att Zambia har den mest utsatta politiska situationen av aUa Afrikas fria stater. Transportlederna och försörjningssituationen har drabbats hårt av Rhodesiakonflikten och den långvariga bojkotten. Landet är nästan omringat av regimer, som är fientligt InstäUda tUl Zambia och dess regim. President Kaunda har blivit en symbol för det fria Afrika, Skulle Kaunda och hans regim falla, vore detta ett bakslag för hela det fria Afrika med oöverskådliga verkningar.

Skälen för ett ökat svenskt bistånd är alltså starka. Trots att vi från liberalt håll fört fram förslag i den här riktningen har ökningen hittUls varit långsam. Vi har pekat på behovet av förvaltnlngsblstånd, experthjälp och annan teknisk hjälp, kredUblstånd tlU infrastruktureUa projekt etc. Men några rejäla satsningar har Sverige Inte gjort. Det var därför välkommet att statsministern gjorde det här besöket och på sä sätt betonade vårt Intresse för ett ökat samarbete med Zambia,

Jag upprepar min fråga: På vUka områden blev statsministern övertygad om att Sverige bör ge hjälp? NI beskrev I Zambia effektfullt Zambeslfloden som en "anständighetens gräns" men det måste väl också betyda att statsministern är beredd att förorda snabba och betydligt större svenska insatser för att stödja och försvara anständigheten just I det gränsområde som är mest hotat.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. biståndet tiU Zambia

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag är kanske htet förvånad över att herr Wirmark trodde att jag skuUe ge detaljerade besked. Hade jag gjort det borde herr Wirmark som ledamot av SIDA:s styrelse ha kraftigt protesterat, därför att det i första hand är SIDA som skaU utforma förslag.

Det gick tUl så att vi hade mycket utförliga diskussioner om biståndsarbetet. Jag hade med mig en särskUd underdelegatlon med företrädare för SIDA och UD:s biståndsavdelning som diskuterade med representanter för motsvarande organisationer I Zambia, Hela det materialet sammanställs nu Inom SIDA för att bilda underlag för planeringen av biståndet I Zambia, Jag hoppas att de som arbetar I SIDA - och Inte minst dess styrelse och därmed också hen Wirmark — med Uv och lust skaU ge sig I kast med den uppgiften. Det är det första.

Del andra gäUer biståndsplanerlngen. Det är en principfråga vi här diskuterat. Svenskt bistånd är utformat på sådant sätt att man icke skall direkt påverka mottagarlandets planering. Det är mottagarlandet som gör upp sina nationella planer, och sedan skaU vårt bistånd passas In Inom ramen för dessa nationella planer. Jag vUl understryka att det är en princip som mycket uppskattas av mottagarländerna.

Nu arbetar man I Zambia med en sådan plan, men man är Inte ännu färdig. Man förklarade sig fullt Införstådd med att en rad stäUnlngstaganden beträffande svenskt bistånd Icke kunde ske förrän man själv klarat ut sin planering.

Detta låser naturligtvis Inte biståndet. Det finns en rad ting som är klara och där man redan ungefär vet vad planerna blir. Att man Inte är helt färdig låser Icke ett utvidgat svenskt bistånd, men det gör att SIDA,

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. biståndet till Zambia

UD och regeringen har svårt att ta ställning till en rad punkter ännu.

President Kaunda uttryckte sin tUlfredsställelse över vår princip och beklagade att de inte klarat sin del. Han uttalade också en förvissning om att de skuhe bU klara.

Slutligen vUl jag säga till herr Whmark att jag uppskattar hans klara ställningstagande mot raspohtiken i södra Afrika och det stöd som Sverige av det skälet bör ge regimen I Zambia, Jag har blivit en del angripen i konservativ press utomlands och I Sverige för uttrycket att Zambeslfloden utgör något av en gräns för mänsklig anständighet. Det gläder mig att herr Wirmark och jag på den punkten är överens, för det tUlhör de viktigaste internationeUa frågorna I dag.

Herr WIRMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar för de preciseringar som jag nu fick om Innehållet I överläggningarna I Zambia, Jag viU bötia med att säga att jag hoppas att statsministern inte tar aUtför allvarligt på de negativa kommentarer som gjorts tlU hans tal vid Zambeslfloden. Det var många med mig som tyckte att det var ett av de bästa talen vi hört statsministern hålla — I varje fall det som refererats för oss.

Statsministern nämnde också att jag som ledamot av SIDA;s styrelse skulle ha möjhghet att veta en del om vad som planerats inom SIDA, Det har jag naturligtvis. Jag avsåg här inga underhandsbesked, utan jag ställde en offentlig fråga för att ge statsministern möjlighet tUl en offentlig redovisning av vad han hade kommit tUl för slutsatser vid sina samtal I Zambia.

Trots det besked jag fått måste jag säga att jag hade väntat mig att statsministern skuUe kunna ge ett mera distinkt svar än han gav här.

Har statsministern inte själv dragit några positiva slutsatser? På vilka områden skuUe vi kunna göra en betydligt större insats i Zambia? Förvaltningsområdet? Landsbygdens utveckUngsområde? Infrastruktur-projekt, t, ex, I fråga om vägar eller telekommunikationer? Har statsministern Ingen slutsats som han vUl redovisa offenthgt?

Herr talman! Det lär vara första gången som en statsminister från en demokrati utanför Afrika besökte Zambia, Det är också ett land som vi känner oss stå politiskt nära. Jag tycker allt detta — även att det väl motsvarar den beskrivning som statsutskottet och riksdagen tidigare har givit på land som vi bör hjälpa - gör att det finns aU anledning att se till att vår hjälp tlU-Zambia snabbt ges väsentligt vidgad omfattning och att vi aUtså även preciserar på vUka områden vi skall ge den hjälpen.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag har ganska klara och personliga uppfattningar om hurudan vår hjälp till Zambia skulle se ut. Men jag hade med mig alla experter på området, som nu sammanställer sitt material. Det tillhör det sätt vi arbetar på här I landet. Jag väntar nu tills de kommer med sina förslag. De förslagen har herr Wirmark möjligheter att påverka i sin kapacitet och sedan har Jag möjligheter att påverka dem I min kapacitet. Men låt oss vänta tills de har jobbat färdigt med dem.

Jag vill bara allmänt säga - eftersom detta är offentUgt - att det var

väldigt bra att få detta tUlfäUe att se svenskt biståndsarbete i funktion. Det talas ofta om att här slösas pengar pä alla möjliga onyttiga ting. Men jag talade med exempelvis dem som skötte om brunnsborrning, svenska grabbar som var ute I byarna och hjälpte till att borra brunn sä att befolkningen där fick vatten. Därigenom fick byarna Uv. Jag talade med en annan expert I Zambia som jobbade på jordbrukets område I en by och som sade att det var inte bara det att han kunde hjälpa dessa människor att organisera sitt jordbruk utan hans tillvaro hade dessutom fått en helt annan dimension när han fick uppleva gemenskapen med människorna I Zambia. Sådana konkreta exempel på vad svensk hjälp innebär var en mycket effektfuU dementi på de påståenden som vi Ibland möter I den allmänna debatten om att det här är pengar bortslängda till Ingen nytta.

Om vi I dag Inte kunde lösa problemen om hur vår hjälp till Zambia I framtiden skall se ut - det måste gå genom aUa kompetenta organ - så har ju herr Wirmark och jag fått chansen att här markera att det är viktigt att hjälpa de stater som kämpar mot rasförtrycket. Det är därför viktigt att vi har nära förbindelser med Zambia - att svensk u-hjälp uträttar någonting konkret och bestående för de länder som är mottagare av hjälpen.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Herr Inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Ångströms (fp) den 14 oktober framställda Interpellation, nr 159, till herr statsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Ångström har frågat statsministern vilka åtgärder som är planerade för att Infria de löften som regering och riksdag vid skilda tillfällen hur gett befolkningen I Vindelådalen om bestående lokaliseringspolitiskii insatser som kompensation för de arbetstillfällen som [idtt förlorade genom ati \''indelälven bevarats outhyggd. Interpella-tlnnen lui overläninal lill ni!,-' :oi h,- vji.inil'-

Jag vit! da först eriiii.i oiii :ill reseiin;:,'!-! i iti deki hj;'i i: i :ipril 1*70 framhöll, utt Vindelälvsområdet tillliiirde del ini, si.nli.r.i i,|. .num vUket särskUt sysselsättnlngsstöd skulle utgå enligt den jv leue'ii-ueii i. i framlagda propositionen om den Ibrtsatta regionalpolitiken. Vidure förklurade sig regeringen avse att åstadkomma tidigareläggning av samhälleliga Investeringar I Vlndelsälvsområdet samt att uppdra åt kommittén för planering av turistanläggningar oeh frUuftsområden all utarbeta ett program för turism och friluftsliv I området.

Dessa är således de löften som regeringen har gett och det kan inte vara herr Ångström obekant att de har följts upp i konkreta insatser. Beträffande åtgärder som just nu är aktuella vill Jag Inledningsvis nämna, att volymen av pågående eller för Innevurunde år heslutude beredskapsarbeten är i Västerbottens län 220 mihoner kronor. Vidure har 1 är beslut fatluts om reglonalpohliskl stöd i 27 fall lill nylokalisering eller

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

utbyggnad för en sammanlagd investeringskostnad av 84 mihoner kronor. I sysselsättningsstöd tUl företag I Västerbottens län har hittUls bevihats ca

1 mUjon kronor, motsvarande ett tUlskott i sysselsättningen med 200
årsanställda. Jag nämner dessa länssiffror med tanke på att utvecklingen I
Vindelälvsområdet Inte kan ses Isolerad utan beror av vad som händer I
regionen som helhet.

Vad särskUt gäller Vindelälvsområdet pågår för närvarande ett omfattande och varierat program för att på såväl kort som lång sikt främja sysselsättningen. Från utredningen för planeringen av turistanläggningar har enUgt regeringens dhektiv framlagts förslag för utvecklingsarbetet Inom turistsektorn, 1 övrigt har förslag till utvecklingsåtgärder framlagts av länsstyrelsen I Västerbottens län I Länsprogram 70.

1 betydande omfattning sker redan I Vindelälvsområdet, i vilket jag i detta sammanhang Inräknar kommunerna Vindeln, Lycksele och Sorsele, en tidigareläggning av investeringar av det slag som regeringen förutskickat. Nu pågående eller beslutade beredskapsarbeten I området kostnadsberäknas till totalt 59 mUjoner kronor och ger I vinter sysselsättning för I runt tal 600 personer. Jag kan vidare nämna, att industricentrautredningen har kommit en god bit på väg I sina undersökningar av möjligheterna att förlägga ett Industricentrum till Lycksele. För området betydelsefuUa vägförbättringar finns upptagna I vägverkets långtldsplan. Vägarbeten, däribland ombyggnad av väg 363 efter Vindelälven pä sträckan Bodarna - Hjuken Ingår även I de förut nämnda beredskapsarbetena. Eftersom Interpellanten särskilt nämner jordbruket vill jag också erinra om det extra stöd till Jordbruket som enligt beslut vid årets riksdag utgår I Norrland.

Samtidigt med de nu nämnda åtgärderna fortsätter strävandena att med lokaliseringspoUtiska medel tillföra området ny sysselsättning. I juli I år beviljades t. ex. bidrag oeh lån till ett företag I Lycksele med närmare

2 mUjoner kronor. Vidare är en skyddad verkstad, som skall sysselsätta
40 personer, under byggnad I Sorsele,

Insatserna I Vindelälvsområdet utgör exempel på regeringens selektiva sysselsättnlngsfrämjande poUtik, Denna politik får en betydande förstärkning vid genomförandet av regeringens förslag till konjunkturstimulerande åtgärder.

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar Inrikesministern för svaret på min Interpellation, Bakgrunden till den är föhande.

För mer än ett och ett halvt är sedan, närmare bestämt den I april 1970, framträdde statsminister Olof Palme Inför massmedia och kungjorde, alt regeringen fattat det slutgiltiga beslutet alt Vindelälven skulle bevaras oulbyggd för all framtid. De flesta uppfattade väl det så att punkt nu var satt för en mer än tio är gammal strid om älven och så atl människorna i ådalen hade fått ett besked att rätta sina livsbetingelser efter.

Med det beskedet lämnade statsministern ocksä en försäkran om att likvärdiga kompenserande arbetstillfällen skulle skapas i bygden, och han konfirmerade därmed del uv riksdugen tidigare fattade beslutet atl

bestående arbetstiUfäUen skuUe ges tiU Vindelådalen som en kompensation. Det är på infriandet av löftena från landets statsminister och från riksdagen som folket I ådalen nu väntar. Under den tid Vindelälvsdebatten pågick - det är väl bäst att säga förra gången - avstannade I stort sett utvecklingen i ådalen. Rationaliseringar inom jord- och skogsbruk har måst ställas på framtiden, då man inte vetat om arealerna skulle överdämmas. Absolut nödvändiga bro- och vägbyggnader har satts på väntelistorna och en IndustrUokaUsering i området har omöjliggjorts,

Ådalen mer eller mindre kvävdes i det här väntandets famntag, och de uppvaktningar som gjordes rörande ohka objekt i ådalen har mötts av statsmakternas attityd: Vi skall vänta och se hur det bhr med en utbyggnad av älven.

Denna bakgrund, herr inrikesminister, är en tungt vägande orsak till den moraUska skyldighet som statsmakterna har mot folket I det här området.

En annan aspekt är att Vindelälvens bevarande är det första verkliga provet på svenska folkets mognad att ta konsekvenserna av bevarade mihöer och andra naturvårdsintressen, VUl vi åstadkomma något, räcker det Inte bara med fagert tal, VI måste också alla soUdariskt vara med och betala. Och betalningen tiU hjälp åt människorna i Vindelådalen är säfskilt angelägen nu, då de är I en verklig nödsituation.

Den här nödsituationen avspeglas kanske bäst i en studie av befolkningsutvecklingen Inom området. Under 1960-talet, tiden för debatten, minskade de åtta kommunblocken inom området med nära 15 procent. I den mest utsatta kommunen, Sorsele, var utflyttningen hela 20 procent. Det betyder att var femte sorselebo har brutit upp från hembygden under den här tioårsperioden, och det är omöjligheten att skaffa arbete som ligger bakom detta. Vid en jämförelse finner man att för Västerbottens och Norrbottens län i sin helhet är befolkningsmlnsk-ningen under samma tid 2,3 procent.

När man tittar på de här dystra siffrorna för Vindelådalen är det att märka att det är unga människor som flyttat ut. Befolkningspyramiden ser allt oförmånUgare ut med brist pä människor i de produktiva åldrarna.

Det här är alltså situationen för dagen, och det är också bakgrunden till den oro inför framtiden som gör sig aUtmer märkbar i området.

Så kommer jag tUl Inrikesministerns svar, som andas belåtenhet med vad som uträttats. Herr inrikesminister! Jag tror mig ha fuUt mandat för att säga att det är en mycket djup och bred klyfta mellan den situation som människorna i ådalen upplever och det svar som Inrikesministern har lämnat. Åtgärderna räcker Inte, Det behövs ett mycket fastare grepp.

Jag har I dag talat med arbetsförmedhgen I Sorsele och fått veta att den inte har ett enda fast arbetstiUfälle att erbjuda en ung människa som kommer och söker ett jobb. Chans finns tUl beredskapsarbete, men det är ju främst avsett för ett äldre kUentel, Räknar man verkligen med att en ung människa skah se beredskapsjobben som en framtid? 1 så fall tror jag att man räknar fel. Det är de bestående arbetstUlfällena människorna väntar på. Jag vUl återge ett yttrande av en kommunalman. Han sade att en mindre industri, låt oss säga på bara 50 man, skuUe betyda att kommunen skuUe börja andas igen. Jag tycker att det fångar situationen i

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Nr 125

Torsdagen den Il november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

ett nötskal, Ville man bara visa den goda vUjan, göru en satsning på framtiden, så tror jag att gensvaret skuUe bil överraskande positivt. Det jag kanske saknar mest I svaret från inrikesministern är de konkreta objekten för den satsning på framtiden som kommunalmannen och även jag efterlyser.

Det finns ett bestående hinder för en ordenthg industrUokahsering, och det är väg 363, Jag anser att regeringens insatser till förmån för den vägen hittills har varit aUdeles för blygsamma. Från Vindeln upp mot fjällvärlden är vägen den kanske sämsta länsvägen I hela Norrland, Vissa passager är för trånga för att tillåta större transporter, och broarna saknar bärighet, I dag måste man fortfarande köra en lång omväg med timmertransporter. Man måste åka över Storuman för att komma med timret och det sågade virket ner mot kusten och förädlingsindustrin och konsumenterna, och det är en extra kostnad som det förut låga rotvärdet på skogen inte kan bära. Detta är en mycket betydelsefuU sak för folket i området, då skogsbruket fortfarande spelar en mycket dominerande roll.

De arbeten som nu är I gång på väg 363 är otUlräckhga för att ge en god sysselsättning och för att snabbt få vägen I ett bra skick. Vid extrajobb för att stimulera konjunkturen har, vad jag vet, 15 man fått sysselsättning på väg 363, men det är ju Inte alltför Imponerande, Jag hoppas att det I framtiden skaU bh en mera koncentrerad satsning,

I sitt svar talar inrikesministern om de Insatser som är gjorda I Västerbottens län, men om länet I de flesta sammanhang skall nämnas som en enhet bUr redovisningen vilseledande, då det gäller min frågeställning beträffande åtgärder I Vindelådalen, I ett avsnitt talar dock Inrikesministern om satsningen just på detta område. Jag hade inte riktigt klart föl mig hur många kommuner som var inräknade, men med den förklaring som Inrikesministern gav här att det gäUer Vindeln, Lycksele och Sorsele kommuner, är Ju situationen något gynnsammare än om man hade räknat alla de åtta kommunblocken som ingår i området.

Det är ett mycket stort område det gäller. Vissa kommuner har över 20 längdmil, och Jug tror utt man också måsle ha detta klart för sig om man vill sätta åtgärderna i deras rätta summunhang.

Det är inte min avsikt all fälla några negativa omdömen på denna punkt. De beredskapsarbeten som startats är bra och fyller en viktig uppgift I ett uppehåUande försvar för ådalens människor men - och det vill jag slå fast — vad ådalen nu behöver är fasta Jobb som man kan planera framtiden på.

Herr talman! Jag vet Inte om det kan anses förmätet att jag som Interpellant kort summerar några av de åtgärder som jag anser först böra komma i traga som en insats för ådalen. Det blir:

hn snabb utbyggnad av väg 363 så att transporter obehindrat kan kommu tram, alltså ett ökat tempo,

skapandet av ett rekreations- oeh rehahllilerlngscentrum i Vindeln -del linns en riksdagsmotion därom oeh en utredning pågar, oeh jag hoppas att detta förslag skall fä regeringens fulla stöd,

åtgärder syftande att stimulera något företag alt sälla I gäng en produktion I de fabrikslokaler I Vindeln pä 8 000 kvadratmeter som är nybyggda men som står tomma sedan nägot år tUlbaka,

en mindre IndustrUokalisering tUl Sorsele som en första hjälp till denna kommun, och sedan, som industriministern nämnde,

kraftigt stöd till ett industricentrum I Lycksele,

En annan viktig sak i detta sammanhang är att man bör samordna Insatserna I Vindelådalen, Varför kan man Inte tUlsätta en arbetsgrupp av representanter från kommunerna, länsstyrelsen, AMS och industridepartementet, vUken skulle få tlU uppgift att arbeta med hela problematiken 1 ådalen? Jag har en känsla av att den ena Instansen stundom Inte känner tUl vad den andra gör och att man då I många fall går vid sidan om varandra. En sådan Instans skuUe kunna håUa Ihop frågan, ta Initiativ och driva på, och det är just vad som behövs nu. Det brådskar, ty snart sviktar samhällsservicen I området. Det är särskUt påtagligt I den övre delen av älvdalen.

Herr talman! Jag har här velat tolka den besvikelse som nu finns I Vindelådalen över de otillräckliga eller utbllvna åtgärderna.

Inrikesministern slutade sitt Interpellationssvar med att säga att Insatserna I Vindelådalen utgör exempel på regeringens selektiva, sysselsättnlngsfrämjande politik. Jag uppfattar detta som en rent förödande kritik av denna.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Herr Intikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ängström tycks ha glömt bort att han ganska nyligen varit med om att fatta beslut om en omorganisation av våra länsstyrelser, som I den nya skepnaden får just den samordnande funktion som herr Ängström framhöU som nödvändig. Den nya länsstyrelsen kommer alltså faktiskt att ha dessa möjligheter till planering. Därför har ocksä länsstyrelsen I Västerbotten redan I Länsplan 70 gjort ett försök tUl samordning oeh presenterat åtskUUga projekt.

Det är beklagligt all Inte herr Ångström, som tydligen Intresserar sig för utvecklingen I dessa kommuner, har gjort sig underrättad om vad som ligger bakom de siffror s(->m Jag har nämnt, I sä fall borde han ha kommit till en annan bedömning än han nu gjorde I slit Inlägg, Han erkände att tillkomsten av etl industricentrum i Lycksele kan bli av viss betydelse. Jag tror utt mun kommer utt ta till ännu starkare ord I Lycksele kommun, om dellu jirojekt nu kan realiseras med statens hjälp, VI är redan ell långt stycke pä väg, men Jug tror Inte alt nägon hade föreställt sig utt delta induslrieentriim skulle kunnul slå färdigt i dag.

Den nyetablering o<r\ jag speciellt omnämnde I Lycksele - Llndab heter företaget och dei kommer från Grevle I Skåne ger sysselsättning ål 20 personer. Det är en suisiiing på 2 miljoner kronor frän statens sida, Jug skulle ha kunnat nämna även de aiulra ärenden som hur avgjorts I år, men jug nöjde mig med utt ta frum detta för juli månad. Inte mindre än fem förelag I tlessa tre kommuner har latt både bidrag och lån av staten för att byga ul veiksunihelen. Bidragen rör sig om 3 mihoner kronor, hmen om 2..- miljoner kronor, oeh del blir sysselsättning för 100 mun genom de beslut som ful luts i ar i truga om lokaUseringsåtgärder.

J.iu skull seilan gå In pä beredskapsarbelena, som herr Ångström liksnin i sista stund I sitt anförande sade var välkomna; helu hans attityd till den satsningen vur doek ringuklunde etlersom lian menade all här

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

gäUde det bara insatser för stunden. Herr Ångström har tydligen Inte klart för sig att alternativet, en utbyggnad av älven. Inte heller skulle ha givit en säker bestående sysselsättning.

Jag har inte velat vidga beskrivningen av sysselsättningar utan har strängt hållit mig tiU de tre kommunerna — jag kunde haft anledning att ta med Vännäs, men den orten har sådan kustkontakt att jag utesluter den. Jag utesluter också i min beskrivning Arjeplog, som också skulle kunna räknas In I Vlndelälvssystemet, Jag håller mig alltså tUl de tre Vindelälvskommunerna,

Arbeten för sammanlagd 59 miljoner kronor har alltså nu satts Igång där. Vad betyder dessa arbeten? Herr Ångström ville tydUgen att jag skulle försöka specificera. Jag kan Inte göra det tUl alla delar. De består av vägbyggnadsarbete, skogsvårdsåtgärder och landskapsvård, som naturligtvis har ett stort utrymme I detta sammanhang. Men där finns också med en vigselkyrka I Lycksele, ett Industrihus i Lycksele kommun, väg-och skogsstationer. 1 Sorsele kommer ett hantverkshus för 1 mihon kronor och ett hotellannex för 1 mUjon kronor. En ganska omfattande stugby byggs upp I Ammarnäset för 1,2 mUjoner kronor. Hen Ångström borde, om han hade varit Intresserad av saken, veta att den här satsningen, när det gäller både hotellet och stugbyn, är någonting som Ingår i den planering som har gjorts för turismen I området. Flera av de åtgärder som jag har angivit återfinnes I länsplanen och Intar också en mycket framträdande plats bland länsstyrelsens önskemål beträffande utveckhngen Inom länet.

Med den här redogörelsen har jag väl kunnat ge ytterhgare besked och därmed konkretiserat svaret, SjälvfaUet finns det bland beredskapsarbetena sådant som har en utomordentlig betydelse för näringshvets utveckling; det gäUer inte minst vägbyggen och brobyggen. Under mina besök I Vindelådalen har Jag sannerligen många gånger fått höra hur betydelsefullt det är för den redan etablerade industrin men också för möjligheterna att få ny företagsamhet tiU området atl man har bra vägar, så att företagen kan klara transporterna på ett tUlfredstäUande sätt.

Herr Ångström är starkt kritisk mot de här åtgärderna, som aUesammans ändå visar att samhäUet har fått gå in och satsa stora belopp Inom regionen. Det har Inte varit möjligt mer än I begränsad utsträckning att få enskild verksamhet med I sammanhanget. Detta borde kanske ändå leda herr Ångström tUl funderingar om hur det över huvud taget kan vara möjligt att åstadkomma en bättre utveckling I denna landsända utifrån de politiska utgångspunkter som han själv företräder.

Hen LARSSON I Umeå (fp):

Herr talman! När man hör inrikesministerns svar till herr Ångström bhr man Utet förvånad. Här försöker Inrikesministern att blanda in aUmänt lokaUseringspolitiska åtgärder som om de skulle utgöra det speciella stöd som är lovat till befolkningen I Vindelådalen. Det som Inrikesministern nu har redovisat utgör väl ungefär ett normalstöd som man kan vänta I den situation som råder I denna del av Norrland.

Inrikesministern talar med förkärlek om Lyckselereglonen, eftersom det där har gjorts särskilda insatser. De har emellertid varit absolut

nödvändiga, och jag förestäUer mig att regeringen hade fått lov att göra dem även om löftet beträffande Vindelådalen inte hade getts.

Jug tycker att inrikesministern gör det htet grand för lätt för sig då han hänvisar till att de nya länsstyrelserna kommer med förslag. Det förehgger ändå sedan ett par år en skrivelse till regeringen från länsstyrelsen i Västerbottens län om väg 363, där man talar om att projekteringen är klar och arbeten kan Igångsättas, Visserligen har arbetet påbörjats i viss utsträckning men det är alldeles för Utet, Skall man göra någonting för ö-vre delen av Vindelådalen, då måste man först se till att det finns farbara vägar I området.

Jag tycker emeUertid att man har förbisett det viktigaste I den här frågan. Bevarandet av Vindelälven är kanske det största eller åtminstone det mest omdebatterade mUjöpoUtlska beslut som vi har fattat här i riksdagen. När man fattar ett sådant beslut och ger löften fordras det väl också att man försöker göra extra Insatser, Jag erkänner utt det finns förslag men konkreta åtgärder saknas. Miljöfrågor kommer att tas upp också I andra delar av landet, och jag förmodar att regeringen kommer att få göra deklarationer också I de sammanhangen. Jag tror att det vore värdefuUt om man I samband med detta också kunde peka på Vindelådalen, där regeringen har givit direkta löften, och visa att de Iciftena även Infriats.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandUngar,

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra inrikesministern att det är just omsorgen om de människor som bor här I ådalen som har gjort alt jag har framställt den här InterpeUationen, Som bakgrund har Jag min nära kontakt med dessa människor. Jag tror att om inrikesministern gjorde en resa I ådalen nu, skulle han möta precis samma stämningar som min Interpellation andas - en klar besvikelse över de åtgärder som hittills har vidtagits från regeringens sida ,

Sedan säger Inrikesministern att Jag är starkt kritisk mot de åtgärder som har vidtagits. Men det är väl alldeles fel; då har Inrikesministern helt mlssuppfattut mig. Jag är kritisk för att åtgärderna är för bristfälliga oeh för få. Det saknas etl fast grepp om de åtgärder som är vidtagna. Det var I detta hänseende som Jag efterly,ste det samordnande organet.

Jag får kanske tala om uti Jag tillhör länsstyrelsen I Västerbotten. VI har väl inte uppfattat det sä all vi hur en direkl målinriktning för Vindelådalen, utan vi har ju det samlade perspektivet för hela länet att arbeta med. Det är självfallet att vi också skall ta upp den speciella problematik som finns i Just Vindelådalen. Men det är inte länsstyrelsen som har att infria löftena om de särskilda kompensationerna, ulan det är regeringens sak att fatta beslut om dessa åtgärder.

Likadant är det väl beträffande länsstyrelsens arbete oeh Länsprogram 70. Man kan sägu atl det är förslag frän länsstyrelsen om konkreta åtgärder som kan vidtas dels i detta område, dels i länet i dess helhet. VI

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

har inte uppfattat det så att i och med att länsstyrelsen skriver om dessa åtgärder och argumenterar för dem. kommer detta sedan att bil regeringens beslut. Men vi är tacksamma för den positiva attityd som Inrikesministerns svar andas när han hänvisar till Länsprogram 70, som har utarbetats av länsstyrelsen.

Beträffande lokaliseringsåtgärderna I Lycksele så är denna stad klassificerad som en speciell stödjepunkt för Inlandet. VI har nog uppfattat det så att de åtgärder som vidtas i Lycksele är till nytta för hela området. Inlandet behöver den här stödjepunkten. Inte minst då det gäller skolan och underlaget för ett gott gymnasium.

Även I detta avseende skuUe Jag kunna starta en ny InterpeUationsdebatt och säga att vi fortfarande anser att det har hänt för htet I Lycksele. Där tycker jag dock att det är mycket mera hoppfullt nu än för Vindelådalen I dess helhet. VI noterar verkhgen som mycket positiva de åtgärder som har lett fram till att Llndab har etablerat sig I Lycksele och att övriga av Inrikesministern uppräknade åtgärder har kommit till stånd. Jag vUl poängtera att vi har en tacksam attityd när det finns skäl att ha den attityden, ty vi är minsann inte bortskämda I detta område.

Herr Inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror det har mindre betydelse om tacksamheten riktas tUl regeringen och myndigheter. Vad Jag däremot tror är mycket angeläget är att riksdagsmän som Interpellerar och talar om sin egen bygd och näringslivets utveckling är bekanta med vad som verkligen händer där Ty inte minst de företag - Jag har nämnt några här - som verkligen anser sig hu gjort en insats för att skapa sysselsättning Inom bygden fär Ju en känsla av utt deras ansträngningar inte är någonting vurdu. när inie riksdagsmännen känner till dem eller anser del mödan v.' . : ' innu dem. Därför hade jag som sagi anledning att här inesentna Ii !',i ;jg ser del som någonting väsentligt och berömvärt alt t örelag i de kommuner, som nu är berörda, pä del sätt som skett hur utvecklat sin verksamhet.

Jag nämnde uti sysselsättnin,:.;ysir)ili'', h ii mjnUI ' iVel t'n ungefär 200 nytillkomna arbetstagare eller arbeistilltällen. hn lul ilel jvd-.i li;i luller också Inom Vindelådalen. Del är åtskilliga företugure som :;r-; ji-i ''i i!! de fiek delta tillskott från staten hur sugl: Nu skall jag verkligen v.ina ett försök - nu skall Jag utvidga min verksamhet. Men allt detta tycks Ingenting vara värt när herrarna talar här I riksdagen.

Vi har satsat 60 mUjoner kronor på beredskapsarbeten Inom tre kommuner. Och detta viftar man bort som någonting som hör till del ordinära, som man hade anledning att vänta sig! Jag ber herrarna ta fram papper och penna och göra en kalkyl över vad det skulle ha betytt, om vi hade agerat pä samma sätt Inom andra kommuner I det här landet.

Nej, alldeles uppenbart är att vi har fullföljt vårt program. Del är en betydande satsning som nu sker på Vindelälvsområdet, oeh jag Iror all vi har goda utsikter att kunna fullfölja detta också i framtiden. Men då skall man ha optimism och då skall man oekså ge erkännande ät det som verkligen sker.

Hen LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Inrikesministern hävdar att vi säger att det som gjorts inte är någonting värt. Jag vet Inte hur han kunnat få den uppfattningen. Vad jag har sagt är att de åtgärder som vidtagits är de ordinära åtgärder som behöver vidtagas för hela den här regionen.

Men speciellt för Vindelådalen har det ju inte Insatts några åtgärder. Vad man där framför allt behöver är en utbyggnad av vägen. Och vill inrikesministern ta krafttag för att bygga ut denna väg, så skuUe detta i aUra högsta grad stödja näringslivet I området och minska kostnaderna för skogstransporter osv. Det vore en åtgärd som man skulle sätta stort värde på - en konkret åtgärd för Vindelådalen. När det gäller det övriga däremot betraktar Jag det som en allmän skyldighet för regeringen att se UU att lokaUseringspolitiska åtgärder sätts In.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. sysselsättningen för befolkningen i Vindelådalen

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vUl också påpeka den missuppfattning — om jag skall kalla det så - av attityden som kom till uttryck I Inrikesministerns anförande. Jag känner tUl — jag tror Jag kan säga det - varje lokaUserlngsåtgärd som är vidtagen i det här området, och jag noterar de vidtagna åtgärderna som positiva och som ett tillskott. Men det som skiher Inrikesministern och mig i bedömningen är att jag anser att åtgärderna i Vindelådalen är alldeles otiUräckUga och Inte I överensstämmelse med de löften som regering och riksdag tidigare har givit.

Jag viU också säga att när det gäller den totala Insatsen — om Jag räknar de speciella Vlndelådalskommunerna som har de verkligt stora svårigheterna, Vindeln och Sorsele - så ger de lokaliseringspoUtiska Insatserna just I det här området Inte på något sätt regeringen anledning att utbrista i lovord över sina insatser. De har tvärtom en rätt blygsam karaktär vid en jämförelse med andra kommuner inom stödområdet.

Herr Inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Man kan givetvis ha oUka uppfattningar i detta faU; det måste herrarna vara medvetna om. Och om vi skaU gå vida längre än vi här gjort, så får vi anvisa betydUgt mer pengar till beredskapsarbeten, och då får herrarna väcka en motion om det, så att vi får de ökade resurserna härför.

Dessutom vill jag säga att de tre kommunerna finns med I den mycket stora satsning just på vägarna som gjorts i delta område. Det framhöll jag I mitt förra Inlägg. Jag tolkade det också på det sättet att herr Larsson I Umeå med tUlfredsställelse noterade detta och att den bedömning som gjorts av länsstyrelsen och andra var riktig, när man rekommenderade en stark satsning på vägarbeten. Väg 363 finns ju med i det sammanhanget. Där sker det en utbyggnad och förbättring. Jag förstår därför inte herr Larssons invändning på den punkten.

Herr LARSSON I Umeå (fp):

Herr talman! Det är väl ändå så, herr Inrikesminister, att den satsning som görs på väg 363 endast är av ganska Uten omfattning. Med den klarar man bara en liten delsträcka av vägen. Nej, vad man där skulle göra vore

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boende-kosmadema

att satsa ordenligt på hela vägsträckan. Man får inte ned transportkostnaderna bara genom att göra en bit av vägen klar, ty då får man besvärUga flaskhalsar.

Inrikesministern sade också att det behövs mer pengar, om vi skall öka beredskapsarbetena, och han rekommenderade därför oss att väcka motioner i ärendet. Det skaU vi gärna göra. Jag hoppas att vi då också får regeringspartiets stöd, så att motionerna går Igenom,

Hen ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara ha noterat att en motion om särskilda öronmärkta pengar för vägarbeten på väg 363 väcktes vid vårriksdagen. Det önskemålet är därför redan uppfyllt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Ang, åtgärder för att sänka boendekostnadema

Herr Inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Werners i Tyresö (vpk) den 15 oktober framställda interpellation, nr 160, och anförde:

Herr talman! Herr Werner i Tyresö har frågat dels om Jag är beredd att skyndsammast möjligt medverka tUl en omläggning av systemet för bostadsbyggandets finansiering genom en statlig totalfinansiering förslagsvis genom en statlig bostads- och samhällsbyggnadsbank, dels hur Jag ser på frågan om ett statligt ingripande I syfte att bryta monopolkedjorna Inom byggnadsbranschen genom ett förstatligande av I första hand cementvarulndustrin samt andra åtgärder i syfte att öka samhällets Inflytande över byggnadsmaterlallndustrln, dels ock om jag vill medverka till att den statliga marklänefonden får ökade resurser till att tUlgodose kommunernas behov av krediter för markanskaffning.

Svårigheter under mitten av 1960-lalet att trygga kredltförsörjnlngen för bostadsbyggandet föranledde år 1966 regeringen att tillsätta en delegatlon för bostadsfinansiering för att ta upp överläggningar i saken med de större kreditinstituten. Överläggningarna ledde fram till en överenskommelse mellan delegationen och kreditinstituten att Instituten skulle ställa erforderliga krediter till förfogande för det statsfinansierade bostadsbyggandet med viss fördelning över året. Sedan dess har sådana överenskommelser kunnat träffas varje år för del årets bostadsbyggande. Erfarenheterna av överenskommelsernas tillämpning är på det hela taget tillfredsställande, och vi har på detta sätt fått väsentligt bättre förutsättningar för bostadsbyggandets kreditförsörjning än tidigare. Under Innevarande ål- har sålunda kredltförsötinlngen fungerat utan nämnvärda störningar. De förseningar av Igångsättningen som har registrerats har haft andra orsaker.

Åtgärder har vidare vidtagits från statsmakternas sida med särskild Intiktnlng pä att säkra den långfristiga kreditgivningen till bostadsbyggandet, bl, a. genom att bostadskredller har getts en prioriterad ställning. Ett annat led I dessa strävanden utgör samarbetet meUan de båda statsägda

bankerna Postbanken och Kreditbanken, Dessa banker har nyligen bUdat ett gemensamt bolag för emission av bostadsobUgatloner och för långfristig kreditgivnlng.

Mot den bakgrund jag här har tecknat anser jag det Inte påkallat att nu aktualisera någon sådan omläggning av bostadsbyggandets finansiering som InterpeUanten avser.

Med anledning av interpellantens påpekande om sambandet mellan räntenivå och hyresnivå vUl jag erinra om att det finansieringssystem som gäller inom stora delar av bostadssektorn, paritetslånesystemet och dess motsvarighet för äldre årgångar, har den fördelen att det eUminerar effekten på hyrorna av tiUfäUiga räntefluktuationer. En hög räntenivå påverkar därför på kort sikt inte hyrorna i det bostadsbestånd där detta system gäUer. Inte heller på lång sikt blh det någon sådan påverkan, såvida räntenivån endast tUlfälligt är hög.

Beträffande konkurrensen inom byggnadssektorn viU jag nämna att jag I direktiven för byggkonkurrensutredningen har starkt framhåUit behovet av att undanröja ohka hinder för konkunens inom byggproduktionsom-rådet. I avvaktan på att utredningens arbete slutförs vUl jag inte gå In på frågan om vUka Ingripanden från samhäUets sida som kan vara erforderliga.

Jag kan vidare I detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att ohka undersökningar pågår I fråga om byggnadsmateriahndustrin. Sålunda undersöker statens pris- och karteUnämnd försäljnlngsförhållandena Inom stora delar av byggnadsmaterlalsektorn och en särskUd sakkunnig utreder InstaUatlonssektorn, bl, a, dess struktur och konkurrensförhållanden.

Vad slutligen angår mterpeUantens fråga om ökade resurser tlU markförvärvslånefonden vill jag svara att detta är en anslagsfråga som prövas i det nu pågående budgetarbetet. Resultatet av denna prövning kommer att redovisas i statsverkspropositionen.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

Hen WERNER I Tyresö (vpk);

Herr talman! Låt mig först tacka inrikesministern för svaret på min interpellation. Jag överraskar väl inte någon — inte ens inrikesministern -om jag samtidigt säger att det var ett tämligen magert svar på de frågor som jag har ställt.

Frågorna är Inte nya och kommer heller Inte att under överskådlig tid bh inaktueUa, I botten ligger de sociala problem som är förknippade med de höga boendekostnaderna, framför aUt i nyproduktionen, och som bl. a. tar sig uttryck I att aUt fler färdigstäUda lägenheter står outhyrda trots att ett faktiskt bostadsbehov föreUgger. Jag har i min interpellation gett exempel på det ökade antalet famiher som erhåUer bostadstiUägg, vUket är en talande bild av de konsekvenser som stegringen av hyreskostnaderna fört med sig.

I och för sig borde regeringen, framför allt inrikesministern, ha bilden helt klar för sig och komma med åtgärder för att motverka den fortsatta kostnadsökningen inom bostadsbyggandet, men jag är tveksam om han har det. I stället mtar man i långa stycken atthyden, att "visst har vi uppmärksammat att kostnadsutveckUngen går uppåt". Men åtgärderna

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

för att motverka den har ersatts med en självbelåtenhet, parad med kraftlöshet, och man har Inte tagit några rejäla tag på detta område.

Nu kan naturligtvis Inrikesministern säga att regeringen nyligen har kommit med förslaget om höjt lånetak och förslag om förbättrade bostadstillägg. Att höja lånetaket var nödvändigt, men åtgärden var OtiUräcklig. TIU frågan om de utvidgade bostadstUläggen vill jag säga att också de var nödvändiga. Men aldrig så generösa bidragsregler, aldrig sä generösa bostadstillägg kan Inte lösa problemet med kostnadsutveckUngen I nyproduktionen, där huvuduppgiften är att åstadkomma en vändning. Det kan man aldrig göra med socialpohtik, utan där måste man i stället angripa hela det nuvarande spekulationsmaskineriet och bryta med den nuvarande affärs- och profitlnställnlngen inom bostadsproduktionen.

Jag har i min interpellation tagit upp fyra väsentliga punkter som bidrar tUl kostnadsfördyringen. För det första högräntepohtiken, för det andra frånvaron av ett rationellt finansieringssystem, för det tredje monopoliseringen Inom byggnadsmaterlallndustrln och för det fjärde markspekulationen.

När det gäUer räntan är det uppenbart att eftersom kapitalkostnaderna I nybyggda hus utgör cirka två tredjedelar av hyrorna måste man för att komma åt de höga boendekostnaderna ägna största uppmärksamhet åt räntor och amorteringstidens längd. Många hyresgäster såg och ser säkert också efter diskontosänkningen i dag med tillfredsställelse fram mot hyressänkningar. Förvåningen är - och förvåningen blir - naturligtvis mycket stor när diskontosänkningarna inte slår igenom på hyrorna i fastigheter som är statsbelånade före 1959, eftersom den s, k. länga räntan, som berör fastlghetsbelåningen, inte berörs av diskontoförändringen. Om den långa räntan sänks I samma takt som diskontot skulle en halv procents sänkning I fastigheter, som är statsbelånade före 1959, innebära hyressänknlngar pä ea 9 procent. I hus med paritetslån skulle effekten inte bil densamma, men det skulle minska behovet av hyreshöjningar längre fram I tiden.

I svaret är inrikesministern också inne på parltetslånens Inverkan på hyresnivån, där han säger att räntefluktualloner Inte på kort lid påverkar hyrorna i det bostadsbestånd där det här systemet gäller. Men, herr Holmqvist, räntan har ju en direkt verkan på byggnadskostnaderna när det gäUer byggnadskreditlven, vUket är mycket väsentligt och naturligtvis I sin tur påverkar hyressättningen.

Jag är då Inne på frågan om kreditförsörjningen och frågar om statsrådet är beredd att skyndsammast medverka tUl en omläggning av systemet för bostadsbyggandets finansiering genom statlig totalflnanslerlng, förslagsvis genom Inrättandet av en statlig bostads- eller samhäUs-byggnadsbank. På den frågan har Inrikesministern svarat nej med motivering att erfarenheterna av den uppgörelse som träffats med kreditinstituten fungerar tUlfredsstäUande. Vidare hänvisas till samarbetet mellan Postbanken och Kreditbanken.

Här vill jag uttrycka förvåning över atl Inrikesministern i svaret Inte med etl enda ord berör vad hans företrädare mycket bestämt hävdade, nämligen att bostadsbyggandets kreditförsörining skulle få sin bästa

lösning, om staten helt toge ansvaret för finansieringen genom att tUlhandahåUa hela den för bostadsbyggandet erforderliga krediten. I utskottsutlåtanden varje år sedan 1967 har det här citerats, och man har också hävdat att "de fördelar som från bostadssektorns synpunkt är förenade med en sådan finansieringsordning synes utskottet så påtagUga att de bör avstås endast av mycket tungt vägande skäl".

Nu räcker det naturligtvis Inte med att enbart år efter år hänvisa till en principieU instäUning, utan någonting konkret måste ju också komma ur det hela.

Låt mig i det här sammanhanget fråga Inrikesministern: Är det möjligen så att den nuvarande departementschefen inte betraktar den här frågan som så viktig? Jag tror att det vore välgörande med ett klart besked på den här punkten, särskilt efter svaret i dag men också efter det uttalande i Veckans Affärer som gjordes förra året och där InrUcesministern på frågan "Vill ni ha en statlig byggbank?" svarade: "Finansieringen av bostadsbyggandet är en fråga om resursfördelning, i vUken institutions-problematiken spelar en underordnad roll - Inte aUs så central som många tycks tro. VI har klarat oss hyggUgt med den struktur kapitalmarknaden har."

Min fråga gäller aUtså: Delar inrikesministern sin företrädares synpunkter, eller gör han det inte, när det gäller formerna för kreditgivningen till byggandet?

TIU dess ett klart besked kommer på den här punkten vill jag karakterisera den nuvarande departementschefens målsättning som en reträtt från tidigare målsättningar som man givit uttryck för.

När det gäUer markförvärvsfonden uppfattade vi beslutet när den inrättades som ett klart åtagande från statens sida. Därför framstår den av regeringen för del här budgetåret föreslagna summan 50 mUjoner som småpill 1 sammanhanget. Vid den saneringskonferens som hölls I Malmö i oktober förra året framhöUs att en ökning av marklånefonden till 200 mUjoner kronor är ett minimum för att kommunerna skall kunna tillgodose sitt kapitalbehov och ha en chans att motverka den privata spekulationen. Vi har också i motioner tiU årets riksdag erinrat om att den utredning som föreslog inrättandet av marklånefonden beräknade att behovet från kommunernas sida av sådana lån år 1974 skulle vara över 200 miljoner kronor. Det beloppet var uppenbarligen inte tilltaget i överkant, vilket bestyrktes av att för ett och ett halvt år sedan förelåg ansökningar från kommunerna på lån om sammanlagt 224 mUjoner kronor.

Inrikesministern har verkUgen inte förlängt Interpellationssvaret med att ge synpunkter på frågan om han är beredd att ge marklånefonden ökade resurser för att tUlgodose kommunernas behov av kredit för markanskaffning.

Herr talman! Bara några ord tUl sist om min fråga om statligt Ingripande I syfte att bryta monopolkedjorna inom byggnadsbranschen genom förstatligande. Där hänvisar inrikesministern bara till olika' utredningar och undersökningar som pågår. Jag tycker det hade varit betydligt intressantare att få höra inrikesministerns mening om de problem jag har tagit upp I min interpellation.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

3 Riksdagens protokoU 1971. Nr 125-127

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

Faktum är ju ändå - vUket inte på något sätt behöver utredas ytterligare - att praktiskt taget två storföretag styr största delen av den tunga materiaUndustrln. Det är Cementa och Gullhögens Bruk, företag som I sin tur ägs av två av de femton familjerna, famUjen Wehtje och Industrivärden, Handelsbanksgruppen,

Vi upplever i dag mycket starka koncentrationsprocesser Inom byggnadssektorn med sammanflätning av stora privatbyggmästare, bygg-nadsmaterlalproducenter och affärsbanker, som genom stora markförvärv sluter hela produktionskedjan och gör den s, k, konkurrensen helt obeflntUg, Resultatet blir naturligtvis höga produktionskostnader och i sista hand höga hyreskostnader.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag bara noterar att herr Werner nu också har berört höjningen av lånetaket. Formuleringarna i interpeUationen gav mig intrycket att han menar att vi dröjt aUtför länge innan vi höjde lånetaket.

Jag vill erinra om att en viss tröghet måste finnas I det avseendet, just med hänsyn tUl att vi är måna om att försöka hålla byggnadskostnaderna nere. VI menar att en viss försiktighet när det gäUer att höja lånetaket därför är motiverad. Det ger anledning för byggherrarna att verkligen fundera över om man inte kan pressa kostnaderna Just med syfte att få fram en så låg hyra som möjligt.

När det gäller herr Werners påpekande om att hus byggda före 1959 Inte påverkas av förändringar I räntan, så vet herr Werner att detta hör samman med att vi har en uppgörelse. Hyresgästernas riksförbund förhandlar med fastighetsägarna om hyressättningen. Då binder man sig för en viss period. Det är klart att när det bhr aktuellt med nya förhandlingar, kan man aktuahsera sådana här frågor. På samma sätt är det ju möjligt för fastighetsägarna att I samband med omläggning av lån få beaktat det nya ränteläge som inträffat. Nog finns det möjligheter där också att få del av en sänkning av räntan.

Jag erinrar dock om att när det gäUer parltetslånen har vi bundit oss vid ett fixerat procenttal. Det gör ju att förändringar inte där påverkar de aktuella hyrorna.

Det är väl riktigt att det uppkommer kostnader också därför att man lånar pengar under byggtiden. Det har Inte varit så stor skUlnad nu på räntan för byggkredltivel och den mera långsiktiga finansieringen. Det har Inte, menar jag, varit anledning att tro att vi där skulle nå nämnvärt längre I det läge vi har befunnit oss. En hten förändring av räntan kan naturligtvis spela In även där, men det har en relativt obetydlig inverkan när det gäller den delen av byggkostnaderna.

Sedan vill jag till herr Werner I Tyresö säga att interpellationssvar ger naturligtvis uttryck för vad en fackminister tycker. Men - och det vet herr Werner också - interpeUationssvaren utformas givetvis i samförstånd med andra representanter för regeringen. Därför är det nog inte idé att spekulera i att det skulle finnas några skUjaktlgheter i uppfattning mellan mig och min företrädare i de frågor som gäller finansieringen. Herr Werner vet att de varit föremål för diskussioner på den socialdemokratiska partikongres.sen och även I andra sammanhang. Jag har gett uttryck

för samma mening som den föne inrikesministern har gjort, nämligen att samhället skah ha ett ansvar för finansieringen. Men sedan är det fråga om hur vi arbetar, och därvidlag har jag i ett uttalande för ett år sedan sagt att jag inte fäster avgörande vikt vid själva institutionsformen, utan det väsentliga är att vi får det att fungera. Det är för mig det allra viktigaste. Jag tror som sagt inte det finns anledning att spekulera över några motsättningar på denna punkt.

När det gäller markförvärvslånen har jag sagt att jag inte kan svara på det med hänsyn tUl att det är föremål för övervägande hur mycket medel som för kommande budgetår kan avdelas för detta ändamål. Jag har samma uppfattning som herr Werner att det är värdefullt att vi har tiUgång tUl medel för detta viktiga ändamål. Men man skaU vara försiktig när man rör sig med siffror, herr Werner, De här 224 miljonerna representerar inte helt sådana förvärv som går in under anskaffningen enligt den författning som gäller. Man har ibland från kommunernas sida aktualiserat helt andra markförvärv än dem som här skah komma i fråga. Antingen kan det ha varit så att marken inte skah tas i anspråk inom rimlig tid, eller också har det varit fråga om en annan typ av markförvärv än dem som är avsedda.

Heh allmänt vlU jag emeUertid säga att efter hand har det visat sig att de medel vi startade med — det var 30 mihoner från början — varit OtiUräckUga. Därför har vi också efter hand uttökat de medel som står till förfogande för ändamålet.

När det gäUer materiaUndustrln har jag valt att inte säga någonting, eftersom det pågår en utredning. Jag har då inte anledning att föregripa den. Men jag viU, herr Werner, helt aUmänt säga att det är Utet felaktigt att beskriva utveckUngen inom materiaUndustrln enbart så att det skulle vara en koncentration som hade gått alltför långt. Man kan kanske säga det beträffande vissa materialslag, men i andra faU skulle vi nog som representanter för bostadskonsumenterna ha anledning att säga att det borde vara mer av samverkan, kanske också större företag. Det finns sådana sektorer också inom materiahndustrin där vi onekhgen har en aUtför stark splittring och där man inte kan nä den optimala effekt som borde vara önskvärd med hänsyn tUl intressena att håUa kostnaderna nere.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

Herr WERNER i Tyresö (vpk):

Herr talman! Jag spekulerade inte så mycket i motsättningar. Jag bara konstaterar att herr Holmqvists företrädare ändå gav uttryck för en mer positiv uppfattning när det gäUer totalflnanslerlng genom förslagsvis en bostads- eUer samhäUsbyggnadsbank. Jag vUl erinra om att när delegationen för bostadsfinansiering 1968/69 avlämnade sitt betänkande så framhöll man att man stäUde upp tre huvudönskemål.

Det första var att kreditsystemet skuUe fungera så att bostadsbyggandet får den andel av det samlade kreditutbudet som svarar mot statsmakternas bostadsbyggnadsplaner. För det andra skulle kreditutbudet få en tidsmässig och geografisk fördelning som är anpassad till den konkreta produktionsplaneringen. Det tredje önskemålet var att de negativa effekterna av den nuvarande uppdelningen på byggnadskredit

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. åtgärderför att sänka boendekostnadema

och fastighetslån skuUe eUmineras, så att man skuUe främja ett rationellt byggande och underlätta genomförandet av stora fleråriga projekt.

När det gäUde det första önskemålet framhöll delegationen att kreditförsörjningen tiU nya bostäder hade fungerat tillfredsställande åren 1967-1968, vUket inte heller jag bestrider. Förtjänsten härav tillskrev man de överenskommelser som träffats med kreditgivarna om bostadsbyggandets krediter. Man påpekade i detta sammanhang också att det goda kredltmarknadsläget hade varit den faktor som avgörande bidragit tUl bostadsbyggandets kreditförsörjning.

Men det förhåUandet att kredltförsötinlngen under senare år har fungerat tUlfredsstäUande bL a, därför att de privata kreditinstituten inför hotet om ett nytt finansieringssystem för bostadsbyggandet finner det pohtiskt och psykologiskt nödvändigt att i större utsträckning och vid aktueU tidpunkt tUlgodose kreditanspråken, kan enUgt min mening inte försvara underlåtenheten att införa ett system som äger alla förutsättningar att fungera bättre och som ligger helt i hnje med de politiska beslut som fattats beträffande bostadsbyggandet.

När det gäUer markförvärven skaU jag inte tvista om siffrorna men, statsrådet Holmqvist, markförvärvsfondens storlek är alldeles för liten, om den skall kunna bidra tUl kommunernas möjhgheter att föra en aktiv markpohtlk. Det kan de inte göra med ett anslag på 50 mUjoner kronor — vi vet ju att kommunernas fastighetsförvärv under senare år uppgår till ett belopp av meUan 600 mihoner och i mihard kronor.

Jag övergår härefter tUl frågan om byggnadsmateriaUndustrln. VUka är det som bestämmer inom byggnadsindustrin? Staten satsar de stora pengarna, och kommunerna är ofta stora byggherrar, men vilka är det som bedriver produktionen, tUlverkar byggnadsmaterialen och tar vinsten härav? Det är ett fåtal stora byggnads- och byggmaterialföretag, som är underställda storbankerna.

Den nya Skandinaviska enskUda banken kommer ytterhgare att öka konsumtionen och fåtalsmakten. En enda bank kommer att behärska I stort sett hela kedjan från järn, stål, trä och cement tUl väggar, dörrar, fönster, inredning, kylskåp, strömbrytare, telefoner osv,, kort sagt det mesta från käUaren till skorstenen.

Det är också storbankerna som Ugger bakom den omfördelning och sammanslagning Inom byggnadsbranschen, som har aktuaUserats och accentuerats framför allt sedan mitten på 1960-talet, Skandinavbanken har länge genom Custos, Företagsfinans m. fl. förvaltningsbolag dhlgerat den stora gruppen, men på senare tid har också Handelsbanken och EnskUda banken fått upp bUcken för de profiter som står att vinna, om man kontrollerar kedjor av byggföretag och byggmaterialproducenter.

Jag vUl fråga inrikesminister Holmqvist: Är Inte detta oroande?

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har visat på att det har tillsatts en utredning, som skaU se över förhåUandena inom byggmateriaUndustrin, Det kan ju, herr Werner i Tyresö, vara ett uttryck för att regeringen har funnit det angeläget att se på vissa företeelser I detta sammanhang. Men jag tycker ändå att det vore angeläget för herr Werner att erkänna att det finns

andra områden, där vi kanske skulle önska att det i dag fanns mer av samverkan.

Det är visserUgen sant att det finns sådana grupper som herr Werner talar om, vilka har fuUständiga sortiment, men jag har nog ändå en känsla av att det på träindustriområdet fortfarande förekommer en stark spUttring. Det finns många tegelföretag i vårt land, för vilka sannerligen inte det utmärkande är att man tagit tUl vara stordriftens fördelar,

BUden är aUtså inte så entydig som herr Werner gör gällande.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Ang. erfarenhetema av viss social forskning

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Wiklunds i Stockholm (fp) den 15 oktober framstäUda interpellation, nr 165, och anförde;

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm har frågat om jag vill redogöra för erfarenheterna av det arbete som bedrivs av samarbetskommittén för social forskning och för de projekt som finansieras genom ett särskilt anslag tUl försöksverksamhet på det sociala området.

Genom beslut den 18 aprU 1969 har Kungl, Maj:t förordnat att till socialdepartementet skaU vara knuten en samarbetskommitté för social forskning. Kommittén har tih uppgift att ta upp frågor om undersökningar av allmänt intresse som aktuaUseras I det soclalpoUtlska arbetet och främja samarbete I sådana frågor mellan förvaltningen och den vetenskaphga forskningen. Det är här fråga om såväl behandhngsforskning som annan social forskning. Genom sin sammansättning har kommittén anknytning tUl berörda statliga myndigheter och forskningsorgan liksom tUl Svenska kommunförbundet och det sociala arbetet ute på fäUet,

En av kommitténs sekretariat gjord kartläggning av forskningsprojekt och undersökningar på det sociala området har redovisats i Forskningsprojekt, undersökningar m. m. på det sociala området 1967-1969 (Ds S 1970:2), Kartläggningen avsåg att ge en överbhck över avslutad, pågående och planerad social forskning samt andra undersökningar rörande sociala frågor. Dess syfte var också att i någon mån tUlgodose det behov av information och dokumentation på området som finns hos ohka intressenter, såväl forskningsinstitutioner och enskUda forskare som statliga och kommunala myndigheter m, fl. Kartläggningen skuUe vidare tUlsammans med ytterUgare material Ugga till grund för kommitténs fortsatta överväganden.

Mot bakgrund av bl, a, projektinventeringen har samarbetskommittén diskuterat behovet av forskning på oUka sociala områden, forskningsprogram, forskningens roU för den sociala planeringen, samordningsfrågor m. m. Diskussionerna har bl. a, lett till att en särskild utredningsgrupp tiUsatts Inom samarbetskommittén I bötian av innevarande år med uppgift att göra en analys av behov, resursfördelning och Inriktning av den sociala sektorns forskning och utvecklingsarbete samt forskningens och utveckUngsarbetets roll I den sociala sektorns planering. Gruppen har

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

inlett sitt arbete med att utföra en enkätundersökning rörande den sociala sektorns forskningsresurser och deras fördelning på vetenskapUga forsknlngsdisciphner och tUlämpningsområden, Enkätmaterialet är för närvarande föremål för bearbetning. Resultatet av utredningsgruppens arbete torde i sin helhet kunna redovisas under senare delen av år 1972,

Fr, o. m. budgetåret 1970/71 finns under socialdepartementets huvudtitel ett särskUt anslag tiU Försöksverksamhet m. m. För nämnda budgetår har anslagits 2 mUjoner kronor och för innevarande budgetår samma belopp, hittUls aUtså sammanlagt 4 mUjoner kronor. Anslaget avser försöksverksamhet, utveckhngsarbete och undersökningar inom ohka delar av det sociala området. Det gäller bl. a, prövning och utvärdering av nya metoder, men också andra undersökningar, som dhekt siktar tiU en vidareutveckhng av ett visst område, såväl när det gäller mål och metoder som organisation och resursanvändning.

Av anslagna medel har Kungl, Maj:t hittUls anvisat närmare 2 mihoner kronor till ett tiotal oUka projekt, avseende dels oUka verksamheter för förskolebarn, dels en rad frågor rörande socialvård i aUmänhet,

Ett stort projekt på förskoleområdet avser en undersökning angående integrering av handikappade barn i barnstugor. Projektet startade våren 1971 och beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1972-1973. Ett annat omfattande projekt, som helt nyligen beslutats, gäUer dels förskoleverksamhetens utformning och innehåU, dels utbyggnadsplaneringen för kommunernas insatser på förskoleområdet. Andra projekt på detta område omfattar bl, a. en undersökning rörande samarbetet mellan föräldrar och daghemspersonal.

När det gäller socialvård i aUmänhet är det hittUls största projektet planerings- och utveckUngsarbete för en socialcentral och fältorganisation i Tierps kommunblock samt i anslutning härtUl en undersökning angående samband meUan sociala och medicinska förhåUanden. Syftet är alt försöka tlUämpa och vetenskapUgt utvärdera helhetsprincipen i socialt arbete. Projektet påbötiades våren 1971, Medel har vidare anvisats för en utvärdering m. m. av försöksverksamhet vid vissa socialvårdskonsulent-distrikt. Nyligen har också medel bevUjats tUl ett projekt, som syftar tUl att finna lämpUga former för samarbete inom det sociala området på det primärkommunala planet mellan oUka myndigheter och huvudmän. Andra projekt gäUer bl. a. åldringsfrågor och en undersökning rörande social rehabUitering inom ett bostadsområde. Ett annat projekt som kan nämnas avser viss försöksverksamhet rörande vård av alkoholmissbrukare.

Planeringen av samtliga dessa undersökningar har skett i samråd med socialstyrelsen. Enligt Kungl. Maj;ts beslut skaU resultatet av undersökningarna redovisas tUl socialstyrelsen. Tidpunkten för dessa redovisningar är beroende av omfattningen av respektive projekt. Några av undersökningarna beräknas bli slutförda och redovisade inom den närmaste tiden.

Hen WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Den bekanta signaturen Jolo berörde i sin tidning för den 14 september i år i ett kåseri de utmärkta socialvårdande apparater och organisationer som vi har och påpekade samtidigt hur klent det egentligen är med vår socialterapeutiska förmåga, vår förmåga att

verkligen ge bot och rehabilitering. Han gjorde det i föhande ordalag; "Socialvården påminner mig om det stadium i u-båtens tekniska utveckling, då man lärt sig få ned den tUl botten men ännu Inte kommit på hur man skah få upp den,"

Antag att detta är sant bara till hälften! Det borde räcka för att starkt driva på en vetenskaphgt förankrad utveckhng. Inriktad på att skapa bra, terapeutiska rehablllterlngsmodeUer Inom de olika områdena av socialvård i vidsträckt mening.

Mest besvärande och plågsam är den stora och svåra bristen på verkligt adekvat och därmed effektiv terapi för sådana socialt problematiska människor som alkoholister, narkomaner och kroniskt kriminella,

I detta läge för man debatten I socialpolitiskt Intresserade kretsar efter i huvudsak två linjer:

1, Sätt in medel på att öka forskningsinsatserna, främst dem som avser behandUngsforsknlngen, och sök finna praktiska vägar för sådan forskning!

2, Satsa mera på profylax i dess olika former, inte minst då det gäller barn och ungdom och vad avser miljöerna, den inre mUjön, t, ex,, arbetsplatserna, och den stora, yttre miljön, boendeförhållandena och allt övrigt som ligger I regionalpolitikens förlängning.

Här gäUer det alltså den första debattllnjen. Mitt eget Intresse för social behandhngsforskning fångades och stimulerades på aUvar I slutet av 1950-talet, då riksdagen skrev till regeringen och begärde en utredning om förutsättningarna att på viss plats försöksvis åstadkomma en förstärkning av de krimlnalvårdande och soclalvårdande Institutionerna,

Uppdraget överlämnades till kommittén angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten, där Jag som ledamot fick en viss InbUck I hur utomordentligt svårt och komplicerat och framför allt tidskrävande det är att bedriva meningsfuU behandhngsforskning, och alltså inte bara i och för sig viktig deskriptiv social forskning - som vi har ganska gott om, tycker jag för min del. Kommittén lämnade 1964 sitt betänkande med titeln Aktion mot ungdomsbrott, där en plan framlades för ett sju- å åttaårigt forskningsprojekt. Inklusive Inkörnings- och utvärderingstid, I en medelstor kommun till etl pris av 42 miljoner kronor. Det blev naturligtvis, herr socialminister, Ingenting av med detta försök hur väl det än var planerat och vetenskapligt kalkylerat med kontrollort och aUt,

Som ledamot av nordiska nämnden för alkoholforskning har Jug sedan dess Ukväl haft gunska goda möjligheter att även en smula Inifrån följa forskningsutvecklingen.

När vi före sommaruppehållet behandlade propositionen om socionomutbUdningen och i samband därmed Inrättandet av en professur i socialpolitik och ett institut för social forskning, tog Intresset för den speciella sociala behandlingsforsknlngen åter fart på många håll Ilandet. Som Jag utvecklat i min Interpellation håller den bristande förmågan till verklig rehabilitering av aUlför mänga av dem som den sociala människovården har med all göra dock mera kontinuerligt I gång Intresset för hehandllngsforskning hos både dem som mer regelrätt sysslar med social verksamhet och åtminstone en viss del av allmänheten. Behovet av vetenskapligt belagd behandllngsmetodik eller -teknik gör sig alltså ulan

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

avbrott påmint. Men detta behov aktuaUserades nu på ett alldeles särskUt sätt, I trängseln i våras med andra viktiga riksdagsfrågor debatterades dock denna fråga just Inte alls I riksdagen.

Nu har beslutet om det sociala forskningsinstitutet följts upp genom ett nyligen avgivet betänkande om mål. Inriktning och organisation av institutets verksamhet och en i dagarna lagd proposition på grundval av detta betänkande.

Jag ber att få tacka socialministern för det snabba och utförliga svaret på min Interpellation, som föranletts av vad jag nyss berörde, nämhgen det starka behovet av hjälp från den sociala behandlingsforsknlngen till de olika sociala hjälporganen och ett översiktligt, offentligt och auktoritativt besked om vad som är under utveckling inom området för denna forskning. Bakom låg dock också - det vUl jag gärna erkänna - en viss undran över hur det kan bh med samordningen mellan de forskningsaktiviteter som bekostas på utblldnlngshuvudtlteln och dem som socialministern har inflytande över via samarbetskommittén och forskningsanslaget under soclalhuvudtlteln.

Interpellationssvaret ger god orientering och bra kompletterande Information om nuläget rörande den sociala forskningen och även om den sociala behandlingsforsknlngen mot bakgrunden av stencllen Forskningsprojekt, undersökningar m. m. på det sociala området 1967-1969. Huvudsyftet med min Interpellation är därmed uppnått.

Jag har dock behov av ett klargörande på en speciell punkt I svaret. Av slutet I andra stycket på s. 3 får man Intrycket att vissa undersökningsprojekt gäUande bl. a. åldringsvård, social rehabUitering inom ett bostadsområde och försöksverksamhet rörande vården av alkoholmissbrukare är aktuella för anslagsstöd. Men det framgår Inte fullt tydUgt om sådant stöd verkligen redan har bevUjats lill dessa projekt.

Sedan har Jag aUtså, särskilt efter läsningen av betänkandet om organisationen av och målsättningen för institutet för social forskning, funderat rätt mycket över hur man mer reglerat tänker tillgodose det naturliga behovet av samordning mellan verksamheter vid Institutet för social forskning och övrig social forskning, främst då den som socialministern tar befattning med både I Initialskedet och då slutprodukten I sinom tid kommer fram. Man bör ju effektivt undvika dubbelarbete, något som bl, a, forskningsberedningen i den rapport om samhällsforskning, sorn åberopades av utbildningsutskottet i dess betänkande nr 11 I år rörande social utbUdning och forskning, understryker. Jag har Inte vid studier av organisationsbetänkandet avseende forskningsinstitutet eller av riksdagstrycket rörande den här frågan kunnat hitta nägot slags kopp-llngsschema avseende relationen meUan sociala forskningsaktiviteter under utbildningsdepartementet respektive socialdepartementet. Jug vill gärna säga att Jag Inte frågar för atl jag är ute efter att påyrka resursöverföringar mellan departementen rörande den sociala forskningen ulan för att just förebygga dubbelarbete. Jag är för övrigt fullt övertygad om att det pä forskningsområdet 1 stort oeh kanske särskilt pä det sociala forskningsområdet är enbart nyttigt med konkurrens och aktiviteter från olika håll för att driva på forskningen. Men detta utesluter Ju Inte samordning. Hur skall den ordnas? Är del t. ex. tänkt att professorn I

socialpohtik skall knytas till samarbetskommittén? Jag frågar därför att i propositionen 141 om det sociala forskningsinstitutet, som vi alldeles nyss har fått på riksdagens bord, talas om denne professors anknytning tUl samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet, till nämnden för soclonomutbUdning och till läranådet vid Socialhögskolan I Stockholm. Man väntar sig att det också skuUe sägas någonting om att han naturligen även borde ingå såsom ledamot av samarbetskommittén. Slutligen, herr talman, en liten detalj. I organisationskommitténs betänkande om forskningsinstitutet refereras tUl samarbetskommittén för social forskning och dess utredningsgrupp för resursinventering, som också socialministern I sitt svar omnämner. I betänkandet sägs att gruppen beräknas bli klar med sitt arbete nu I höst — I slutet av 1971, står det - men I Interpellationssvaret nämns senare delen av 1972, Är det senare beskedet riktigast? Jag frågar om den här saken som ett ytterUgare uttryck, herr socialminister, för den iver Jag känner för att forskningsresultat skall komma fram Inom rimlig tid, en Iver som säkert socialministern också bär inom sig. Den Ivern drivs väl av den övertygelse man kan se formulerad I en inskrift på universitetet I Reykjavik; "Forskning främjar varje framsteg." VI måste alltså främja forskningen för att främja framstegen och detta också på det sociala åtgärds- och behandhngsområ-det.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag vill gärna understryka herr WUclunds I Stockholm engagemang I de här frågoma. Det är inte första gången han och jag i riksdagen diskuterar forskningens betydelse för hela det sociala området, även om vi kanske Inte har gjort det I denna kammare. Jag skall kommentera några av hen Wiklunds synpunkter och också söka besvara en del av de frågor han riktade till mig.

VI har Inom departementet haft en stark känsla av att på det sociala området över lag behövs en genomlysning, en bättre översikt. Jag tror också man kan säga att de Inventeringar vi har gjort I oUka avseenden har gett oss ett mycket värdefuUt material.

Jag -vill gärna betona att behandUngsforsknlngen självfaUet är en av de allra viktigaste uppgifter vi har oss förelagda när det gäUer att få bättre utgångspunkter för Insatserna. Genombrottet för heUietssynen I det människovårdande arbetet och strävan Inom såväl sjukvård som socialvård att satsa så mycket som möjligt på öppna vårdformer ställer naturligt nog helt nya krav på vård- och behandlingsarbetet.

Den inom samarbetskommittén gjorda projektlnventerlngcn visade att mänga projekt gällde undersökningar rörande vård-oeh behandllngsmetodik. Från anslaget lill Försöksverksamhet m. m, har medel beviljats lill framför allt två undersökningar som direkt syftar till bättre behandling, samordning oeh rationalisering av arbetet ute på fältet. Till grund för undersökningarna ligger helhetssynen.

Den ena undersökningen är det s, k, Tlerpprojektet, som Jag omnämnde I mitl interpellationssvar oeh som bl, a. är inriktat på sambandet mellan sjukvård och socialvård, den andra är försöksverksamheten med social samverkan på det primärkommunala planet.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

Jug vill också säga till herr Wiklund att vi självfallet är ytterst angelägna om att medverka till att vi får en samordning till stånd, som så långt möjligt åstadkommer samlade effekter av de oUka Insatserna.

Herr Wiklund nämnde att det i dagarna tUl riksdagen har lämnats en proposition, I vUken föreslås att institutet för arbetsmarknadsfrågor den I januari 1972 ombUdas tUl ett institut för social forskning. Institutets verksamhet skall gälla forskning på både del arbetsmarknadspolltlska och det socialpolitiska området. Den sociala forskningen förstärks som bekant med en professor I socialpolitik. 1 propositionen erinras om den verksamhet som bedrivs av samarbetskommittén när det gäller samordningen av den sociala forskningen. Det är naturligt att det nya Institutet och samarbetskommittén nära samarbetar I frågor rörande den sociala forskningen.

Herr Wiklund frågade om de av mig i interpellationssvaret omnämnda projekten beträffande åldringsfrågor, en undersökning rörande social rehabilitering Inom ett bostadsområde och slutligen projektet om en viss försöksverksamhet rörande vård av alkoholmissbrukare redan fått bidrag så att man kan starta de här forskningsobjekten. Mitt svar är ja - vi har i dessa tre faU bifalUt de framstäUningar om medelstUldelning som har gjorts.

De inventeringar som jag talade om skaU naturligl-vis också Ugga till grund för fortsatta ställningstaganden på konkreta, bestämda områden. Det är ju I hög grad detta som är syftet med de Insatser som samarbetskommittén har gjort och som vi I fortsättningen Inom samarbetskommittén kommer att vara engagerade 1.

Jag skall därför avslutningsvis bara säga att vi I det fortsatta arbetet funnit det angeläget att den analys rörande den sociala forskningens behov, resurser och Inriktning som görs inom den särskilda utredningsgruppen nu skall bilda grund för de fortsatta diskussionerna och övervägandena Inom kommittén. Kommitténs fortsatta verksamhet är därför I hög grad beroende av utredningsgruppens arbete.

I övrigt vill Jag erinra om att kommitténs uppgifter är att tu upp frågor om undersökningar av allmänt Intresse som aktualiseras i det .socialpolitiska arbetet oeh främja samarbetet I sådana frågor mellan förvaltningen och den vetenskapliga forskningen. Kommittén skall vara en förbindelselänk mellan forskningen oeh förvaltningen, ett gemensamt forum där frågorna tas upp allteftersom de anmäler sig. Jag tror att vi därigenom oekså kan lämna ett värdefullt bidrag tUl samordningen. Det är genom insatser av det här slaget som vi bör kunna äsladkomina bättre samordning och bättre samverkan på detta myckel viktiga fäll.

Herr WIKLUND I Stockholm (fp):

Herr talman! Det är Ju någonting ganska nytt med social forskning ordnad pä det vis som vi nu resonerar om. Det är därför för tidigl alt dra slutsatser om dess resultat. Vi får väl se om några år, om det dä finns unlednlng att framställa någon liknande Interpellation och göra ett försök tUl någol_slags utvärdering av vad detta forskningsfält kan ha givit.

Strängt taget skulle det Ju gå till på det sättet, atl vi forskade först och fick fram vissa resultat och sedan byggde upp den vårdorganisation vi

lämpligen borde ha med ledning av forskningsresultaten. Jag tänker t, ex, på helhetsprincipen. Jag är visserhgen fullt övertygad om den principens riktighet utan forskningsrön — av praktisk erfarenhet och så — men det skuUe ju vara väldigt bra att ha den belagd vetenskaphgt i förväg.

Nu vill jag naturligtvis lägga till - och det är ingen särskUt originell synpunkt — att det väl bhr så här, eftersom det ju gäller en experlmenteU forskning, det är en målforskning. Det Ugger då I sakens natur att man forskar medan den verksamhet man söker genomforska försiggår. Man forskar i en pågående verksamhet, som man tror att man har lagt upp på ett riktigt sätt, och sedan söker man fä forskningsresultat som bekräftar att det är så.

Jag vUl till sist säga att jag är mycket tiUfredsstäUd över beskedet om att positivt beslut fattats om anslag tiU de i svaret nämnda projekten rörande åldringsfrågor, en undersökning om social rehabilitering Inom ett bostadsområde och ett projekt som avser försöksverksamhet beträffande vård av alkoholmissbrukare. Detta framgick inte fuUt tydhgt av svaret, tyckte jag, men vi har nu fått ett klart besked.

Nr 125

Torsdagen den 11 november 1971

Ang. erfarenheterna av viss social forskning

Överläggningen var härmed slutad,

§ 14 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj:ts propositioner nr 142 tih skatteutskottet, nr 154 tUl trafikutskottet, nr 159 och 160 tUl jordbruksutskottet, nr 162 tUl skatteutskottet, nr 163 tiU jordbruksutskottet, nr 167 tUl justitieutskottet samt nr 174 och 175 tUl finansutskottet,

§ 15 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1521 och 1522 tUl finansutskottet samt nr 1523 tlU trafikutskottet.

§ 16 Föredrogs och bifölls interpellatlonsframstäUningama nr 205 och 206,

§ 17 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts propositioner:

Nr 139 angående finansiering m. m. rörande vissa statliga bolag

Nr 152 med förslag tUl förordning om ändring i förordningen

(1922:260) om automobilskatt, m. m.

Nr 164 med förslag tUl lag om bestämning av volym och vUct, m. m.

Nr 165 med förslag tiU lag om handel med ädelmetaUarbeten

Nr 166 med förslag tiU lag om ändring i lagen (1955:183) om

bankrörelse, m, m.

Nr 172 angående godkännande av avtal mellan Sverige och Norge för

undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter pä inkomst och

förmögenhet

Nr 125 § 18 Anmäldes och bordlades motionen nr 1524 av herrar Winberg och

Torsdagen den 11 november 1971

Nordgren i anledning av Kungl, Maj:ts proposition nr 147 angående ändrad regional organisation av SJ.

§ 19 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att föhande enkla frågor framställts, nämligen

den 10 november av

Nr 363 Fru Anér (fp) till herr jordbraksmlnistem angående åtgärder

mot tillförsel av vissa gifter tUl födan hos djur;

Anser jordbruksministern att Sverige vidtagit tUlräckliga åtgärder inklusive forskning för att förhindra att aflatoxlner och andra mycotoxlner via fodermedel kommer in i födan hos djur och därigenom till människor och där framkallar ökad risk för cancer?

den 11 november av

Nr 364 Herr Hagberg (vpk) tUl herr finansministern angående storföretags investeringar i utlandet;

Hur ser statsrådet på att storföretag, samtidigt som de inför

anställnings- och investeringsstopp i Sverige, gör stora investeringar i

produktion i andra länder?

Nr 365 Fru Eriksson i Stockholm (s) tiU herr justitieministern angående tidpunkten för nedläggande av fångvårdsanstalten på Långholmen; När avser Justitieministern att lägga ner Långholmen?

Nr 366 Herr Bergqvist (s) till herr finansministern angående tidpunkten för tUlsättande av utredning om beskattningen av pensions- och kapital-försäkringar :

När räknar regeringen med att kunna tUlsätta den av riksdagen begärda utredningen angående beskattningen av pensions- och kapital-försäkringar?

Nr 367 Herr Brundin (m) tiU hen statsministern angående förhandUngama meUan Sverige och EEC:

Avser herr Statsministern att skyndsamt Informera riksdagen om

läget i Sveriges förhandlingar med EEC och därigenom bereda

riksdagen möjlighet att debattera denna fråga?

Nr 368 Herr Börjesson i Falköping (c) tUl herr finansministern angående

tUlhandahållandet av deklarationsblanketter:

VUl statsrådet medverka tUl att deklarationsblanketter finns tUlgängUga i god tid så att någon fördröjning av den anledningen ej uppkommer i vad det gäUer nästa års deklarationer?

§ 20 Kammaren åtskUdes kl. 16.38.

In fidem

LARS MUNTZING

/Solveig Gemert