Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:115

Torsdagen den 28 oktober

KL 14.00

Om flyktingfamiljers förenande i Sverige

§ 1 Meddelande ang. ärendeplan

Herr TALMANNEN yttrade:

TUl kammarens ledamöter har utdelats en preliminär ärendeplan för behandhng av utskottsbetänkanden under höstsessionen. Jag vUl understryka att de däri gjorda tidsangivelserna är preliminära och att vissa avvikelser från planen kan bh ofrånkomUga.

§ 2 Om flyktingfamiljers förenande i Sverige

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att I ett sammanhang besvara dels herr Werners i Malmö (m) i kammarens protokoU för den 14 oktober intagna fråga, m 285, dels herr Stålhammars (fp) i kammarens protokoll för den 15 oktober intagna fråga, nr 302, och anförde:

Herr talman! Herr Werner I Malmö har frågat mig hur jag bedömer Sveriges möjhgheter att med stöd av FN:s deklaration 1948 om de mänskhga rättigheterna och FN:s deklaration 1959 om barnets rättigheter medverka tUl att barn tUl flyktingar som befinner sig i Sverige här kan förenas med sina föräldrar.

Herr Stålhammar har frågat mig om regeringen är beredd att vidtaga åtgärder för att påverka enskUda medlemsländer I FN tlU en bättre efterlevnad av FN:s konventlon om de mänskhga rättigheterna, specieUt när det gäller minderåriga barns rätt att leva tiUsammans med sina föräldrar.

Jag ber att få besvara herr Werners och herr Stålhammars frågor i ett Sammanhang.

FN;s deklaration 1948 om de mänskhga rättigheterna och FN:s deklaration 1959 om barnets rättigheter är inte juridiskt bindande traktater. De kan ej åberopas som formellt stöd i frågor som behandlas i deklarationerna, eftersom de inte grundar några formeUa rättigheter för enskUda eller formella förpUktelser för staterna. Beträffande 1948 års deklaration kan det vidare vara skäl att erinra om att bl. a. öststaterna nedlade rösten vid slutvoteringen om deklarationen.

De FN-konventioner om mänskUga rättigheter, som antogs av FN;s generalförsamUng 1966 och som genom proposition förelagts riksdagen för godkännande Innevarande session, har ännu ej trätt i kraft och det dröjer sannolikt innan så sker. Härför krävs nämhgen att 35 stater har ratificerat dem och i dag är antalet uppe i omkring 15. Den ena konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har vidare ej några bestämmelser om klagomålsförfarande. Enhgt den andra

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om flyktingfamiljers förenande i Sverige

konventionen, som handlar om medborgerliga och pohtiska rättigheter, krävs att en stat avger särskUd förklaring, om den vUl godta att annan stat skall få klaga över hur den tUlämpar konventionen. Mot bakgrund av vad som skedde i FN under behandlingen av dessa konventioner kan man tyvän förutse att många stater ej kommer att godta detta klagomålsförfarande. I nyssnämnda proposition har föreslagits att riksdagen godkänner ett sådant förfarande med klagomål av stat mot stat tUl det Internationella forum, som skaU upprättas enUgt konventionen. Vidare har i propositionen föreslagits att riksdagen godkänner den enskUdes rätt att klaga tUl detta forum, om han anser sig ha blivit föremål för en rättighetskränkning.

TiU vad jag nu sagt viU jag foga en folkrättshg synpunkt, som klargjordes av min företrädare som svar på en fråga I rUcsdagens andra kammare den 12 november 1970 om återförening av sphttrade famiher, och jag citerar:

"Enhgt en allmänt erkänd folkrättsUg regel kan en stat ej göra framstäUningar i annan stat tUl förmån för en medborgare I sistnämnda stat. En framstäUning på diplomatisk väg tUl förmån för annat lands medborgare kan därför a-wisas som obehörig inblandning. Denna regel gäUer i princip t. o. m. när någon är dubbel medborgare, t. ex, om det är fråga om en person som både är svensk och grekisk medborgare.

Som bekant finns det på många håU I världen famUjer, som lever splittrade och som på grund av de politiska förhåUandena i sina hemländer inte kan återförenas med anhöriga I andra länder. Regeringarna i vistelseländerna har på grund av regeln om obehörig inblandning praktiskt taget inga möjligheter att hjälpa dessa olyckhga människor tih återförening, om det Inte finns någon medborgarrättsUg anknytning till -vistelselandet. Hur gärna svenska regeringen än skuUe vUja bistå måste jag aUtså med beklagande konstatera att vi saknar möjligheter att göra det."

Vad min företrädare anförde för ett år sedan gäller fortfarande.

Med hänsyn tiU vad jag nu sagt bhr svaret

a) på herr Werners fråga, att våra möjligheter att i de enskUda faUen Ingripa tiU förmån för de olyckUga människor det här gäUer är praktiskt taget obefintliga och

b) på hen Stålhammars fråga, att det I dag inte finns någon traktatmässig grund på vUken man skuUe kunna basera sådana åtgärder, som hen Stålhammar syftar på; berörda FN-deklarationer är ej juridiskt bindande och FN-konventionerna har ännu ej trätt i kraft.

Hen WERNER i Mahnö (m):

Hen talman! Tack för svaret, herr utrikesminister! Statsrådet förstår nog att det är ett alldeles speciellt människoöde som har föranlett min fråga.

Måhända kan det för någon te sig underhgt att man vih göra ett stort pådrag med anledning av ett enda människohv I en värld, som är så fyUd av hdande och förföljelse för rruhoner. Men människohvet är väsentligt nog för dem det gäher. Dessutom är det en mycket väsentlig principfråga, nämhgen den som kommer till uttryck i FN:s deklaration av 1959 om barnens rätt tUl vård och fostran av sina föräldrar.

Nu framhåUer utrikesministern att öststaterna lade ned sina röster när frågan om de mänskliga rättigheterna behandlades i generalförsamUngen 1948. Det hedrar i och för sig inte dessa stater, och det innebär vidare Inte det förhåUandet att deklarationens moraliska styrka därigenom skulle minska, desto mer som öststaterna mig veterligen Inte lade ned sina röster när deklarationen om barnens rätt 1959 behandlades i generalförsamlingen. Det är ju denna deklaration som det i första hand gäller.

Man kan kanske tycka att vår hUa nation inte har anledning att ta upp frågor med en så omfattande principiell räckvidd. Det bhr emellertid just de små länder som för en neutral utrikespoUtik vUka i särskUd grad får kontakt med invandrare som söker fristad. Därmed får vi också uppleva flyktingtragedier av sådant slag som har aktuahserat denna fråga. FördenskuU har vi också anledning att ta till vara dessa människors Intressen både inåt och utåt.

Jag vet att Alva Myrdal mycket bestämt och hederligt har uttalat sig i ärendet om famUjen Porizka. Det är gott och väl. Men rätt forum är näppeligen svensk press, TiUhör man den stora FN-famUjen, bör man väl också kunna förhandla på regeringsnivå mer eller mindre formeUt, om man känner sig förhindrad att föra saken på tal i FN,

Att ständigt avstå från dyhka initiativ med hänvisning tiU att ärendet är att betrakta som en "intern angelägenhet" för främmande makt är rent mänskligt inte relevant vid ett tUlfälle när så mycket av tragedin utspelas inför öppen ridå i vårt land. Tragedin med den UUa PavUna har här föhts av tusenden och åter tusenden medborgare, och tidningen Arbetet har registrerat 60 000 namn i denna fråga. Människorna har rätt att shppa detta cyniska poUtiska spel med ett Utet människoUv, Förvisso upplever medborgarna tragedin till en del som en rent svensk angelägenhet.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om flyktingfamiljers förenande i Sverige

Hen JONSSON i Ahngsås (fp):

Herr talman! Herr Stålhammar, som stäUt denna fråga, är förhindrad att själv ta emot svaret och det har faUit på mm lott att göra det.

Jag ber att få tacka herr utrUcesministern för svaret på frågan. Bakgrunden tUl denna är den händelse som engagerat oss aUa mycket hårt den här hösten, nämligen det tjeckoslovakiska paret Anna och Jhi Porizka och deras försök att få sin sexåriga dotter Pavllna tlU Sverige, Som vi vet sitter Anna Porizka just nu fängslad i Tjeckoslovakien efter det misslyckade försöket att själv hämta hit sitt barn.

Men innan händelsen hade drivits så långt hade ett otal försök gjorts att förmå de tieckoslovakiska myndigheterna att lämna ut flickan tiU Sverige, Paret Porizkas hungerstrejk under sommaren väckte opinionen, och den tjeckoslovakiska ambassaden här i Stockholm fick ta emot över 20 000 namnunderskrifter på en protesthsta. Dessutom gjorde ett flertal riksdagsmän från samthga riksdagspartier framställningar och uppvakt-rungar för att hjälpa famUjen. Trots att man från den tieckoslovakiska ambassadens sida uttryckte sig positivt om möjligheterna för famihen att få återförenas blev det inte något som helst resultat.

Frågan var aUtså föranledd av denna händelseutveckling och avsåg vUka möjhgheter regeringen var beredd att vidta för att inom FN förmå länder, som direkt bryter mot de konventioner där det uttalas att

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober

Om flyktingfamiljers förenande i Sverige

minderåriga barn bör få leva tUlsammans med sina föräldrar, att bättre föha dessa konventioner. Nu inskränker sig utrikesministerns svar tUl ett beklagande av att sådana möjUgheter saknas. Även om jag är medveten om att vi hite har makt eller möjlighet att föreskriva hur andra länder skall behandla sina medborgare, har vi ändå ordets makt att påverka opinioner. Det har stundom visats sig vara ett effektivt vapen i kampen för mänskliga rättigheter. Även diktaturregimer är känshga för det påtryckningsmedlet. I de fah människor kommer i kläm mellan ohka pohtiska maktintressen — särskUt i de faU där barn blh objektet för repressaUer riktade mot vuxna — måste det vara de makthavandes främsta uppgift att genom alla tUl buds stående medel mUdra verkningarna av sådana metoder, och att landets stats- eUer utrikesminister kraftfullt och ofta ger vår mening tiU känna i en fråga där praktiskt taget varje medborgare sluter upp kan få ett avgörande mflytande även på till synes okänsliga makthavare.

Herr utrikesministern WICKMAN;

Herr talman! Jag tror inte att det föreligger någon skillnad mellan mig och de två frågestäUarna vid bedömningen av de förhåUanden som vi här talar om. Jag utformade mitt svar som ett svar på de konkreta frågor som hade ställts och som ju gäUde den svenska regeringens möjligheter att i sin egenskap av regering, med åberopande av FN:s deklarationer och konventioner, påverka i det här faUet den tjeckoslovakiska regeringen. Jag tycker att det kan vara riktigt att använda det tUlfälle som en sådan här fråge- och svarsstund mnebär att klargöra det faktiska rättsläget mellan nationerna I sådana här frågor. Det var det jag försökte göra i mitt svar, och det ledde tlU den negativa slutsatsen, utförligt motiverad, att vi inte rättsligt kan ta upp regerlngsförhandhngar i en fråga av detta slag med den tjeckoslovakiska regeringen.

Det enda som svenskar. Inklusive den svenska regeringen, kan göra är via opinionsbUdningen. Man kan diskutera hur pass effektivt det medlet är på kort sikt. På lång sikt är det den enda vägen att i en sådan här fråga påverka ett annat lands regering. Jag vUl också i det sammanhanget erinra om de utomordentligt kraftfulla uttalanden som Alva Myrdal, vid det tiUfället tf. utrikesminister, gjorde just när det gäUde instäUningen tih de grundläggande rättigheter som här hade satts åt sidan.

Det är alltså vad som är möjhgt att göra, och vi kommer att fortsätta att göra det. Vi har också för den tjeckoslovakiska regeringen betonat — Inte på grundval av någon rättshg möjlighet tiU Inblandning men väl som en upplysning — att det är ofrånkomhgt att de förhåUanden som det här gäUer är en belastning på det svenska folkets instäUning tiU Tjeckoslovakien och att det underförstått bör tas med också i den tjeckoslovakiska regeringens bedömning vid dess framtida handlande.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för det senaste inlägget, som gav Utet mera kött pä benen och där utrikesministern nämnde de kontakter som tagits med tjeckiska regeringen.

Sedan anförde utrikesministern att det är den fria opinionsbildningen

vi i sista hand får hta tUl. Men en sådan opinionsbildning skulle ju få styrka och stöd av något anförande i generalförsamUngen, Även om man nu inte kan tUlämpa FN;s konventioner, så måste det väl ändå vara den svenska delegationen obetaget att föra saken på tal i FN. Jag tror att ett irutiativ där vore välgörande också med tanke på det påhopp som det kommuTUStiska partiorganet Rude Pravo har gjort genom påståendet att de svenska opinionsyttringarna i fallet Porizka skuUe bortse från barnet och bara vara uttryck för "en brett upplagd antitieckoslovaklsk kampanj". Inget kan ju vara felaktigare.

Vad det gäher är att man här aUmänt reagerar mot en omänskhg hållning, som tyvärr är mycket utbredd I världen, även I vår världsdel. När statsministern var i Tanzania anförde han i ett tal att det I södra Afrika finns en gräns för det mänskhgt anständiga. Den gränsen går sannerligen inte bara i Afrika utan tvärs genom Europa.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. medverkan äv svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

Hen JONSSON i Ahngsås (fp);

Herr talman! Utrikesministern refererar tiU de möjligheter regeringen har när det gäUer att påverka opinionen och de uttalanden som gjorts. Jag vUl tolka utrikesministerns svar så att man Inom regeringen kommer att aktivera sig på den här punkten för att hjälpa tiU att göra tUlvaron mera mänskhg för de stackars människor det här gäUer — om det sen sker inom FN:s ram eller på annat verksamt sätt.

Jag vill tiUägga att jag tror att ett ännu klarare besked i dag från utrikesministerns sida skuUe vara av stort värde i sak och utgöra ett bra riktmärke för andra länders hållning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Ang. medverkan av svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Wikströms (fp) i kammarens protokoU för den 14 oktober intagna fråga, nr 288, dels herr Burenstam Linders (m) i kammarens protokoU för den 14 oktober intagna fråga, nr 292, tUl herr statsrrunistern, och anförde:

Herr talman! Hen Wikström har frågat mig om jag anser att den svenska utrikesrepresentationen bör medverka tUl att nobelpriset kan överlämnas till sådana pristagare som Inte kunnat komma tUl Sverige. Herr Burenstam Linder har frågat statsministern efter vUka principer svenska ambassader kan och bör medverka vid överlämnandet av nobelpris tUl pristagare, som av ohka skäl varit förhindrade att mottaga priset i Sverige. Den senare frågan har överlämnats till mig för besvarande. Jag ber att få besvara dessa båda frågor på samma gång.

Först måste jag erinra om att överlämnandet av nobelpriset inte är någon regeringsfråga. Det är sålunda den från regeringen helt fristående Nobelstiftelsen som ansvarar för prisets överlämnande. Också i det faUet att en pristagare av en eUer annan anledning inte kan komma till

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. medverkan av svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

Stockholm för att hämta sitt pris, är det Nobelstiftelsen som har att besluta om formerna för prisets överlämnande.

På begäran från Nobelstiftelsen har svenska ambassader i ett par tidigare fah medverkat vid överlämnande av nobelpris i utlandet.

Det är självfallet regeringens uppfattning att ambassaderna även I fortsättningen bör medverka i de fall så påkallas av Nobelstiftelsen,

Herr WIKSTRÖM (fp);

Herr talman! Sverige har på sistone utsatts för en föga smickrande uppmärksamhet i samband med avslöjandena om behandUngen från svensk sida av Alexander Solsjenitsyn. Det har nu fastslagits, att det enda Solsjenitsyn begärde var ett inbjudningskort tUl svenska ambassaden, där han skulle kunna motta nobelpriset. Han framförde aldrig önskemål om några ceremonier I samband med prisutdelnlngen. Sedan kritik riktats bl, a. i New York Times mot den svenska regeringen, såg sig statsminister Palme tvungen att skriva en Insändare där, i vUken han hävdade att det var Solsjenitsyns svenske förläggare som hindrat Moskvaambassaden att överlämna nobelpriset. Förlaget skuUe nämhgen enhgt hen Palme ha velat göra utdelningen till en pohtisk manifestation, som kunde uppfattas som en ovanhg handhng mot Sovjet, Förläggaren dementerade omedelbart och eftertryckhgt herr Palmes påstående i en svensk tidning. Enhgt vad herr Palme sade i sin dueU i TV med Vilhelm Moberg har han därefter bett den svenske förläggaren om ursäkt i ett telefonsamtal, men något offentligt tillrättaläggande av de missvisande uppgifterna har herr Palme Inte kostat på sig att pubUcera,

Den tyske författaren Heinrich BöU Intervjuades i svensk TV för några dagar sedan om bl. a. behandlingen av Solsjenitsyn och sade: "Genom sin tvekan har den svenska regeringen överbetonat prisets politiska karaktär." Det är en god sammanfattning av den undfaUenhet som präglat den svenska håUningen.

I Insändaren I New York Times skriver statsministern: "Ambassaderna skaU akta sig för att bli aUtför djupt Inblandade I värdlandets interna angelägenheter." Tidigare har man från svensk sida hävdat att det är vi själva som anger vUlkoren för vår neutraUtet och att den svenska utrikespolitiska håUningen inte får innebära passivitet eller tystnad. Det är märkligt att detta inte synes ha gäUt i faUet Solsjenitsyn.

På samma sätt tycks ett missförstånd råda om ambassadernas uppgift, SjälvfaUet skall de följa gäUande regler, men enUgt Wienkonventionen, som den svenska riksdagen har godkänt, har ambassaderna bl, a, tih uppgift att utveckla de kulturella och vetenskaphga förbindelserna mellan de berörda länderna. Måste Inte överlämnandet av ett nobelpris höra till denna uppgift? Har man inte från regeringens sida genom sin tvekan, genom sina många besked, gett utdelandet av htteraturpriset en politisk Innebörd det Inte hade behövt få? En fastare attityd från svensk sida skuUe ha kunnat skapa respekt både för nobelpriset och för regeringens grundsyn på de kulturella förbindelserna mellan stater, I stäUet har man lyckats ge Solsjenitsyn själv och omvärlden ett Intryck av kluvenhet och undfallenhet.

Nu vlU jag fråga utrikesministern om svaret skaU tolkas så att, om

Nobelsthtelsen föreslår det, ambassaden I Moskva är vUUg inbjuda Alexander Solsjenitsyn tUl ambassaden för att där mottaga priset.

Herr BURENSTAM LINDER (m);

Herr talman! Utrikesministerns svar innehåUer tre moment. För det första viU utrikesministern göra gäUande att detta på något sätt mte skuUe vara en regeringsfråga. Det har jag väldigt svårt att förstå. Det måste vara en regeringsfråga hur långt de svenska ambassaderna skaU medverka vid utdelande av nobelpris, och det är det som min och jag tror också hen Wikströms fråga gäUer, Om detta mte skuUe vara en regeringsfråga, varför har då herr Palme yttrat sig i en utländsk tidning? Varför har statsministern skrivit in insändare i New York Times? Det är mycket sällsynt såvitt jag förstår att regeringschefer skriver Insändare i tidningar, och jag kan inte tolka det på annat sätt än att denna fråga av statsministern uppfattas som en regeringsfråga. Jag har för övrigt riktat min fråga tUl herr Palme, ty jag tyckte att om han har tillfäUe att skriva insändare I utländska tidningar borde han också ha tUlfäUe att svara på riksdagsmäns frågor I den svenska riksdagen. Men jag vill ändå tacka herr Wickman för det svar som jag har fått.

Det andra förhåUande som herr Wickman försöker antyda i sitt svar är att ambassader 1 bara ett par faU tidigare medverkat vid prisutlämnande, TUl att börja med är väl förhållandet det att de svenska ambassaderna regelbundet medverkar i alla möjliga sorters kontakter, notiflkatloner om att pris har tUldelats och aUehanda älskvärdheter mot nobelpristagare — jag tror att det har varit på det sättet i alla de olika faUen, Vidare är det inte bara i ett par fall som svenska ambassader har medverkat vid utdelande av pris. Jag har gått Igenom nobelprisutdelningens historia, och det visar sig att 1924, 1939, 1944, 1962 och 1965 har svenska ambassader utdelat pris i utlandet tlU mer än ett dussin nobelpristagare. Det är att observera att vi 1939 och 1944 under brinnande krig fann att svenska ambassader kunde utdela pris tUl utländska nobelpristagare. Det förefaller mig som om detta är det första fall, herr Wickman, där svenska regeringen eller en svensk ambassad har funnit att det inte var lämpligt att träda i den typen av kontakt.

Sluthgen, herr talman, vih utrikesministern för närvarande överflytta skulden — om vi får kalla det så — för vad som har inträffat på Nobelstiftelsen. Om man i aUa tidigare fall har haft olika kontakter mellan ambassader och nobelpristagare vore det mycket märkvärdigt om det inte hade funnits en sådan tanke hos Nobelstiftelsen även nu. Dessutom är detta den sista i en serie av undanflykter som den svenska regeringen har gjort. Man har anklagat Solsjenitsyn och förläggaren, man har anfört aUa möjliga synpunkter i insändare och debatter. Nu, herr utrikesminister, får vi alltså — får vi väl tänka oss — den sista förklaringen: det är Nobelstiftelsen som Inte har velat komma med detta förslag.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. medverkan av svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

Herr utrUcesministern WICKMAN:

Herr talman! Det anmärkningsvärda i både herr Wikströms och herr Burenstam Linders inlägg är att båda två trots Innehållet i mitt svar och

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. medverkan av svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

trots vad som verkhgen har offenthggjorts mycket utförligt i massmedia utgår från att den svenska ambassaden i Moskva inte bara tidigare utan också nu skulle vägra att överlämna nobelpriset eller — för att vara exakt — de s. k. insignlerna tUl Solsjenitsyn. Det är rätt anmärkningsvärt att denna — jag kan mte uttrycka det på annat sätt - grundfalska historieskUdring upprepas från denna talarstol.

Vad är det som har hänt? Den avgörande inledningen tlU frågan om ambassadens medverkan vid överlämnandet av nobelpriset var det brev från Nobelstiftelsen och Svenska akademien som ambassadör Jarring hade med sig tUl Moskva I november 1970, där han på Nobelstiftelsens uppdrag framförde ett erbjudande om överlämnande av priset. Jag tror att det är \iktigt att understryka att det var på Nobelstiftelsens uppdrag; det är självfaUet det jag syftar på när jag i mitt svar säger att formerna för utdelandet av nobelpris Uksom naturUgtvis själva utseendet av nobelpristagare är Nobelstiftelsens uppgift och icke svenska regeringens.

Det var tre alternativ som Nobelstiftelsen via ambassaden stäUde Solsjenitsyn Inför, eftersom det då var klart att han Inte kunde komma tUl Stockholm vid det här tUlfäUet: att priset skulle Ugga kvar i Stockholm, att det skuUe översändas som så att säga en vanhg försändelse eher att det skuUe överlämnas på beskickningen.

Jag kan i och för sig mycket väl förstå Solsjenitsyn, som kunde säga att mget av de här alternativen var särskUt attraktivt. Men skulden tlU att detta var de föreUggande alternativen Ugger icke hos Nobelstiftelsen, icke hos svenska ambassaden, icke hos svenska regeringen, utan var ansvaret för det hgger känner frågarna och hela svenska folket tUl, I den situationen föredrog alltså Solsjenitsyn att ha diplom och pristecken hggande kvar i Stockholm i hopp om att få tUlfäUe att senare motta dem.

Sedan har vi upprepat att erbjudandet att överlämna priset på ambassaden kvarstår. Solsjenitsyn har tagit stäUning tUl det senast i ett brev, som offentUggjordes i svensk press för ett par veckor sedan, där han säger att han är beredd att ta emot priset i Moskva vUket år som helst. Men han tlUägger att "det måste ske offentligt och på vUUcor att jag kan håUa min Nobelföreläsning I samband därmed". Vidare skriver han: "Men eftersom situationen I vårt land mte heUer under år 1971 är mogen för detta — så har vi ingenting annat att göra än att vänta, kanske ett år till."

Detta betyder att Solsjenitsyn bedömer situationen i sitt hemland på precis samma sätt som den svenska ambassaden och den svenska regeringen gör: det är icke möjhgt att överlämnandet kan ske i de offentliga former som Solsjenitsyn önskar, och i så faU får aUtså överlämnandet anstå.

Herr WIKSTRÖM (fp);

Herr talman! Utrikesministern är förvånad över att herr Burenstam Linder och jag ger våra synpunkter tUl känna, men det är verkhgen inte det som ger någon anledning tUl förvånmg. SolsjenUsyn frågar faktiskt i

sitt brev, som utrikesministern citerade valda delar ur: " är

Nobelpriset verkhgen ett tjuvgods som man måste överlämna Inför stängda dörrar utan vittnen?"

Det har uppenbarhgen varit många turer i det här ärendet, men den

som har vilselett allmänheten är ju herr Palme med sitt brev i New York Times, och jag förstår att det är känshgt att lägga det till rätta. Ändå är jag övertygad om att det finns människor i det här landet som utgår från att varken påven eller herr Palme är ofelbar och att ett misstag kan konigeras. Det var grovt vilseledande uppgifter som gavs i denna insändare. Jag tycker att vi skall ta på oss bördan och Inte bara överlåta åt Alexander Solsjenitsyn att rätta tUl de misstag som görs i Sverige.

En sak kan vi vara överens om: det är glädjande att vi nu har fått ett klart besked om att ambassaden i Moskva numera är beredd att överlämna detta pris.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. medverkan av svenska ambassader vid överlämnande av nobelpris i utlandet

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! VI har aUtså, som herr Wikström påpekade, fått ytterligare en gång understruket att den svenska ambassaden och den svenska regeringen är beredda att utdela detta nobelpris. Vi har tidigare sett i en del tidningsartiklar att det har förklarats att så skuUe vara faUet. Men varför blev då inte Solsjenitsyn ens inviterad till besök på ambassaden? En sådan framställan av honom måste uppenbarligen ha gjorts. Hur kan man tänka sig, om man är författare och har fått nobelpris, att vederbörande land på ett eher annat sätt är berett att se till att det nobelpriset utdelas, om man inte ens bhr utsatt för ett sådant minimum av älskvärdhet som att få den typ av kort som Solsjenitsyn önskade för att komma på besök hos den svenska ambassaden?

Innan det blev en storm om detta som vi nu diskuterar förekom en del uttalanden i pressen. Jag är medveten om att massmedia har sina problem med att alltid få ett exakt återgivande. Men jag har här framför mig en artikel i Dagens Nyheter från början av september, där en hög representant för utrikesdepartementet förklarade att det enligt diplomatisk praxis tedde sig helt naturhgt att inte invitera Solsjenitsyn tiU Moskvaambassaden och arrangera en prisceremoni där. Jag upprepar att jag är medveten om svårigheterna för pressen att aUtid exakt återge. Det är emellertid en väsentligt annorlunda bUd som nu kommer fram, sedan det har rests viss kritik mot det sätt pä vilket denna fråga har handlagts. Detta gör att regeringens uppträdande framstår som anmärkningsvärt, aUdeles specieUt med tanke på att herr Palmes ur aUa möjliga synvinklar underhga brev tiU New York Times visat sig vara en så IUa underbyggd skrivelse.

Dessutom skriver ju Solsjenitsyn den 20 september i det brev som utrikesministern själv citerade ur, att han just har hört i radio att en representant för svenska utrikesdepartementet meddelat att utrikesdepartementet är berett att arrangera en ceremoni för nobelprisets överlämnande på svenska ambassaden i Moskva, om pristagaren själv skuUe önska det. Så tlUägger han: "Detta är nytt. Tidigare resonerade inte utrikesdepartementet så." Det måste ju vara konstigt om vår svenska ambassad i Moskva icke lyckas bättre överföra regeringens budskap och synpunkter i en så viktig fråga som hur detta borde ha handlagts.

Herr utrikesminister! Vi hör ju ofta sägas att Sverige skah klart och ärhgt - för att citera herr Palme från den stora socialdemokratiska partikongressen för en tid sedan - framlägga sina synpunkter. Jag anser

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om bistånd i vissa faU till svenska massmediakorrespondenter i utlandet

att man inte speciellt klart och ärligt har redogjort för en svensk ståndpunkt, givit uttryck för svenska ideal och förphktelser i denna viktiga fråga. Enligt Wienkonventioner för diplomatiska förbindelser skaU vi ägna oss åt ett kulturellt utbyte - och jag anser att nobelprisen hör dit.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Jag märkte att herr Wikström gjorde om Svenska Dagbladets manöver genom att - jag kan inte se det på annat sätt — avsiktligt vantolka vad jag framhöU här, när han sade att det är intressant att svenska ambassaden numera är vUhg att överlämna nobelpriset. Svenska ambassaden har — för att upprepa jag vet inte för vUken gång i ordningen - hela tiden varit vUlig att överlämna nobelpriset. Man har emeUertid inte - och det är den distinktionen som är nödvändig att göra här - varit: vlUlg att göra det i de offentUga former som vi från våra värderingar kan finna vara normala och naturliga vid ett överlämnande av nobelpriset men som icke under rådande förhåUanden i värdlandet är möjUga för en ambassad i Moskva att verkstäUa,

Så säger herr Burenstam Linder; Men om ambassaden är vilhg att överlämna priset, varför kan den då inte Inbjuda hen Solsjenitsyn tlU ambassaden? Det är, såvitt jag kan förstå, egentligen den enda punkten som lever vidare i debatten — historien om de s, k. inbjudningskorten, I verkUgheten har ju Solsjenitsyn besökt ambassaden; alltså har han i någon form inbjudits tUl ambassaden. Att ambassaden för det samtal jag här tidigare har citerat valde en annan väg än att överlämna ett Inbjudningskort, tycker jag inte är någon väsenthg punkt. Det väsentliga är att ambassaden hela tiden har varit beredd att överlämna nobelpriset.

För att komma tUlbaka tUl herr Palmes insändare i New York Times vUl jag framhåUa att den handlar om två saker. Den är — och det är naturligtvis motivet för att den skrevs — ett försvar mot det angrepp mot svensk utrlkespohtik som New York Times hade riktat med utgångspunkt från Solsjenitsynaffären men som ju gick mycket längre än den, I insändaren redovisade också, vUket jag tycker var fullt adekvat i sammanhanget, herr Palme den som jag tror av alla länder fuUt accepterade — och rimliga — synen på ambassaders sätt att uppträda i sina verksamhetsländer. Att en ambassad är skyldig att anpassa sig efter de regler som gäUer i värdlandet är en sak. En helt annan sak är att svensk utrlkespohtik icke anpassar sig efter sådana regler.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om bistånd i vissa fall till svenska massmediakorrespondenter udandet

Herr utrikesministern WICKMAN erhöU ordet för att besvara herr Gernandts (c) i kammarens protokoll för den 14 oktober intagna fråga, nr 291, och anförde:

Herr talman! Herr Gernandt har frågat mig vad jag kan göra för att med största kraft bistå svenska massmediakorrespondenter som kommit I

besvärliga situationer vid tjänstgöring utomlands.

Mitt svar är föhande. Föreskrifter finns utfärdade för ambassader och konsulat om hur de skaU bistå svenska medborgare bl. a. i ärenden av straffrättsUg natur. I AUmänna föreskrifter för utrikesrepresentationen heter det;

"Så snart beskickning eller konsulat erhåUer kännedom om att svensk medborgare Inom beskickningens eUer konsulatets verksamhetsområde anhåUits eUer häktats i awaktan på förundersökning eUer rättegång eUer på annat sätt berövats sin frihet i samband med brott, åUgger beskickningen eller konsulatet att lämna honom det bistånd som är påkaUat med hänsyn tUl brottets art, poUs- och rättegångsväsendets tUlstånd och omständigheterna i övrigt. Också i andra faU av frihetsberövande skaU beskickning eller konsulat i mån av möjlighet lämna motsvarande bistånd. Även om den svenske medborgaren inte begärt utlandsmyndighetens hjälp, skall den ingripa. Dess intervention får emellertid icke ges sken av att utlandsmyndigheten hyser misstro mot lagligheten i de utländska myndigheternas åtgärder eller beslut,"

I det föhande anger föreskrifterna vUka särskUda åtgärder som skall vidtas t. ex. att tUlse att advokat förordnas, att målet Inom rimlig tid kommer upp för domstol, att överklagande sker osv.

Dessa föreskrifter är av genereU natur och gäUer varje svensk medborgare som råkar I trångmål. Inom ramen härför måste man i varje särskUt faU bedöma vUka åtgärder som är lämphga och påkaUade, Detta gäller även massmediakorrespondenter.

Jag anser ej att några särskUda föreskrifter bör utfärdas för dessa.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om bistånd i vissa fall till svenska massmediakorrespondenter i utlandet

Herr PERSSON I Heden (c):

Herr talman! Jag har bhvit ombedd av herr Gernandt att motta utrikesministerns svar på hans enkla fråga, och jag vUl därför framföra ett tack till utrikesministern för det lämnade svaret.

Av svaret att döma är aUmänna föresktifter utfärdade för vårt lands beskickningar och konsulat att handlägga sådana här grannlaga ärenden, när sålunda människor i främmande länder råkar Ula ut. Jag sätter inte alls i tvivelsmål att dessa våra beskickningar och konsulat gör det bästa möjliga för sådana människor. Det gäUer rent allmänt svenska medborgare. Men den aktuella frågan gäller speciellt sådana svenska medborgare som dhekt eller indhekt för svensk räkning är i tiänstgöring utomlands — utrikeskorrespondenter och hknande. Och med utrikeskorrespondenter avser jag förutom tidningsskribenter givetvis även radio- och TV-personal, Den offentliga informationsverksamhet som seriösa korrespondenter utövar i samhällets tjänst måste anses utgöra en god form av representation för hemlandet. Deras arbete bör därför värdesättas och understödjas med den bästa formen av Integritetsskydd som varje särskUd situation medger. Jag anser att de nämnda utrikeskorrespondenterna, radio- och TV-personal m. fl. bör åtnjuta det skydd och den integritet som våra sändebud av olika grader erhåller i främmande land.

Får jag tUl sist fråga utrikesministern, om utrikesministern är villig att åstadkomma ett sådant skydd för svenska medborgare i dyUk tiänstgöring eller medverka tUl försök att få ett sådant skydd till stånd.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om omprövning av det svenska u-landsbiståndet tiU Iran

Herr utrikesministern WICKMAN;

Herr talman! Som svar tUl hen Persson I Heden vUl jag säga att jag i denna fråga inte har för avsikt att uppträda diskriminerande mot någon svensk medborgare. VI behandlar alla svenska medborgare Uka; de har samma rätt att stäUa anspråk på våra beskickiungars stöd, när de råkar I sådana situationer som här varit anledningen tUl att denna fråga framstäUts. Det finns Inga skäl för att behandla svenska medborgare oUka i sådana sammanhang.

GivetvJis kan vi inte i enskUda faU redovisa vUka åtgärder som vidtagits, men jag vlU gärna använda detta tlUfäUe tlU att förklara att beskickningen i Prag I det fall som här är aktueUt har uträttat ett utomordenthgt gott arbete.

Herr PERSSON i Heden (c);

Herr talman! Jag är angelägen om att än en gång understryka att jag givetvis inte Ifrågasätter att våra beskickningar, såväl i Prag som annorstädes, har gjort allt som kunnat göras i uppkomna situationer. Jag menar bara att utrikeskonespondenter samt radio- och TV-personal ju på sätt och vis representerar Sverige, när de befinner sig i främmande land för att där inhämta nyheter och beskriva förhåUanden och därefter vidarebefordra sina Iakttagelser tUl hemlandet. De är sändebud och representanter för Sverige, och därför kan man anse att de liksom tjänstemän och andra på ambassaderna bör ha specieUa rättigheter och ett specieUt skydd.

SjälvfaUet skall vaqe svensk medborgare i främmande land ha det skydd som är möjligt att ge. Någon diskriminering förutsätter jag att det inte är fråga om I detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om omprövning av det svenska u-landsbiståndet till Iran

Herr utrikesministern WICKMAN erhöU ordet för att besvara fru Erikssons i Stockholm (s) i kammarens protokoll för den 14 oktober intagna fråga, nr 297, och anförde:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm har frågat mig om regeringen tänker ompröva det svenska u-landsbiståndet tUl Iran med anledning av den utmanande lyx, som utvecklats i samband med Irans 2 500-årsjubUeum.

Sveriges bistånd till Iran utgörs förutom av bidrag tUl löner för några biträdande FN-experter nu enbart av en famiheplaneringslnsats tUl ett värde av högst en halv mUjon kronor. Denna sker i enUghet med tidigare principer för svenskt famUjeplaneringsbistånd och ingår i ett av FN:s utveckhngsprogram (UNDP) samordnat bistånd till det iranska famihepla-nerlngsprogrammet. Det svenska biståndet lämnas enhgt Ingånget avtal. Det är emellertid frågan om en engångsinsats. Regeringen överväger inga nya biståndsinsatser tUl Iran.

Fra ERIKSSON I Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Det är uppenbarligen ett mycket ringa bistånd vi har givit tUl Iran, bara en halv mihon kronor under detta år. Vid sidan om de enorma kostnader som galaspektaklet i Iran krävde är ju det oerhört htet. Man har sagt att spektaklet kostade någonting meUan 3 och 12 miljarder — pengar som tagits från ett folk i nöd och förtryck.

Avsikten med min fråga var att få en försäkran om att vi inte genom vårt bistånd har hjälpt tUl att finansiera jubUeumsfestligheterna i Iran och att vi Inte heller tänker ge bistånd, som kan användas för att betala sådana räkningar med. Det utmanande slöseriet I samband med jubileet har varit till mycket stor skada när det gäUer människors Intresse för att ge u-landshjälp. Man säger t. ex.: SkaU vi betala tUl nationer som beter sig på det sättet med sina pengar? Därför är detta inte bara en fråga som gäUer u-landshjälpen tUl Iran, utan det inträffade är verkUgen en olycka för hela denna form av bistånd — som vi hoppas kunna ge även i fortsättningen, åtminstone tUl andra länder.

Min fråga var också ett desperat försök att ge uttryck för någonting av det som de flesta människor här i landet känner, nämligen att det var en meningslös lyx som utvecklades vid jubUeumsfhandet I ett land som är så fattigt som Iran.

Personligen beklagar jag att vårt land Uksom andra nationer, styrda av mycket oUka politiska system, tyckte att vi måste vara med på denna fest, som f. ö. den svenske representanten påstod vara "toppen", och därmed glorifierade dem som jag betraktar såsom förtryckare i sitt land.

Men det är, som sagt, en passerad historia, och jag är glad över att utrikesministern nu i alla faU förklarar, att vi inte har för avsikt att fortsätta att ge något bestämt bistånd. Jag tror att det är nyttigt att folk får klart för sig, att vi mte har medverkat och slängt bort pengar på sådant som folk Inte vUl ge pengar till.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om medlemskap för Tyska demokratiska republiken i Världshälsoorganisationen (WHO)

överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om medlemskap för Tyska demokratiska republiken i Världshälsoorganisationen (WHO)

Herr utrikesministern WICKMAN erhöU ordet för att besvara herr Måbrinks (vpk) I kammarens protokoll för den 15 oktober Intagna fråga, nx 301, och anförde:

Herr talman! Herr Måbrink har frågat mig om min syn på Tyska demokratiska republikens medlemskap i WHO och Sveriges hållning till detta lands ansökan om medlemskap.

Stadgan för Världshälsoorganisationen, som är ett av FN:s fackorgan, är helt klar när det gäUer medlemskap. Där står I artikel 4 att medlem av FN kan bh medlem av WHO genom att underteckna eller på annat sätt godkänna WHO:s stadga. I artikel 6 föreskrlves, att annan stat kan bh medlem sedan dess medlemsansökan godkänts av Världshälsoförsam-

2 Riksdagens protokoU 1971. Nr 115-117

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om medlemskap för Tyska demokratiska republiken i Världshälsoorganisationen (WHO)

lingen genom enkel majoritet. Alla medlemsstater har en röst. Det ankommer alltså på den stat, som önskar bU medlem av WHO, att ansöka därom.

Världshälsoförsamlingen kommer under sin session I maj 1972 att diskutera den medlemsansökan som föreligger från den Tyska demokratiska republiken. Det svenska ställningstagandet i denna fråga kommer att företas i överensstämmelse med den s. k, universahtetsprincipen. Detta innebär att vi stöder inval av alla stater som vi erkänt.

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag vUl tacka utrikesministern för svaret.

Anledningen till att jag har stäUt frågan är Sveriges stäUningstagande, när WHO:s 24:e session i maj detta år behandlade TDR:s ansökan om medlemskap. Som bekant lade Sverige ned sin röst.

Motiveringarna för den svenska regeringens ståndpunkt är helt oacceptabla. Man kan Inte i det här faUet åberopa att TDR inte är medlem i FN. Man kan Inte heller åberopa att Sverige Inte har erkänt TDR. Som utrikesministern har redogjort för står det i WHO:s stadgar, artikel 6, att Världshälsoförsamlingen tUl medlem av WHO kan anta stat som inte är medlem av FN. Som bekant är Västtyskland medlem i WHO men däremot inte medlem i FN. Jag förmodar att Sverige röstade för Västtysklands Inträde i detta FN:s fackorgan.

Den 11 mars i år svarade föne utrikesministern på en fråga, om länder utanför FN skulle Inbjudas till den FN-konferens om den mänskliga mUjön som anordnas i Stockholm nästa år. Utrikesministern sade då föhande: "Den svenska regeringen har ständigt betonat, att den mänskUga mUjöns problem är någonting som i högsta grad angår aUa människor. Vi kommer därför att arbeta för en överenskommelse om vidast möjliga deltagarkrets."

Herr utrikesminister! Var finns logiken? Jag vill fråga: Är inte sjuk-och hälsovård samt medicinska forskningsresultat också någonting som angår alla människor på den här planeten? Som bekant har just TDR en väl utbyggd hälsovård och en framstående medicinsk forskning och skulle därmed också kunna göra en värdefull insats i WHO;s arbete. Av stor betydelse är också att TDR är ett viktigt transitoland.

Men alla dessa betydelsefulla fakta bekymrar tydligen inte herr utrikesministern. Han fortsätter att envist blunda för fakta. När den svenska regeringen skall förklara varför man inte erkänner TDR, är hänsynstagandet till partivännen WUly Brandt i FörbundsrepubUken en betydelsefuU faktor. TydUgen är detta också faUet när Sverige skaU ta StäUning för TDR:s medlemskap i WHO. Det är väl också därför som utrikesministerns och regeringens argumentation helt saknar logik.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Jag skaU inte besvara herr Måbrinks frågor nu av den enkla anledningen att jag senare på dagordningen kommer att besvara en interpeUation som gäUer erkännande av TDR. Jag får då tillfälle att återkomma tUl dessa frågor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om inflytande för regeringen i fråga om statschefens utrikes resor Nr 115

Herr utrikesministern WICKMAN erhöU ordet för att besvara herr Måbrinks (vpk) i kammarens protokoU för den 15 oktober intagna fråga, nr 310, och anförde:

Herr talman! Herr Måbrink har frågat om jag anser att regeringen bör ha något inflytande vid bestämmandet av målen för statschefens utrikes resor.

Svaret på herr Måbrinks fråga är ja. Statschefen brukar inte företa officiella resor till utlandet utan föregående samråd med regeringen. Detta gäUer för övrigt också kungahusets övriga medlemmar.

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om inflytande för regeringen ifråga om statschefens utrikes resor

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag vUl tacka för svaret på min fråga.

Jag har stäUt frågan med anledning av att tUlförordnade statschefen deltog i det Iranska hovets festspektakel med anledning av 2 500-årsjubi-leet. Det anmärkningsvärda är att Sverige låter sig representeras i ett land, där man utan överord kan säga att det råder ett feodalt system med en självutnämnd härskare som med hjälp av USA-imperahsmen utövar en grym terror mot befolkningen.

Jag skall nämna några exempel på hur denne självutnämnde härskare styr landet Iran. Några dagar före det stora frosseriets början lät han anestera 4 000 människor — bland dessa befann sig flera berömda författare och poeter - och 15 personer tillhörande den hanska befrielsefronten arkebuserades, AUa universitet i Iran var stängda under festligheterna, och detta naturhgtvis av den anledningen att aUa de tusentals dignitärerna från oUka länder skuUe ostört få vältra sig i lyxen.

Det råder inget tvivel om att ett svenskt officiellt deltagande betyder att härskaren i Iran utnyttjar detta för att stärka sin hiternatloneha politiska prestige. Sverige har också genom den svenska delegationens närvaro bidragit till att stärka härskarens propagandamaskineri,

Sveriges regering och inte minst utrikesministern talar ofta om soUdaritet med de förtryckta folken I världen. Hur skulle det vara om regeringen också i praktiken konsekvent tillämpade dessa uttalanden?

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Att både sättet att fira 2 500-årsjubUeet i Iran och förhållandena i övrigt i landet strider mot grundläggande svenska värderingar behöver jag inte särskUt understryka, utan jag vUl uppehålla mig vid den fråga som herr Måbrink dhekt stäUde.

När frågan om svensk medverkan i denna tUlställnlng aktualiserades och ett samråd ägde rum med regeringen — ett sådant samråd sker alltid i sådana här frågor - var utgångspunkten för regeringens bedömning självfallet den krets av nationer som var inbjudna och hade accepterat. TUl de Inbjudna som hade accepterat hörde Inte bara statscheferna I Norge och Danmark samt Finlands president utan även president Podgornyj och Tlto i Jugoslavien, Under sådana omständigheter fann regeringen inte skäl att avråda från deltagande.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. påverkan på skolbarns inställning tiU militäryrket

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag tycker inte att exempelvis den sovjetiske statschefens deltagande på något sätt ursäktar Sveriges deltagande i det här spektaklet i Iran. Jag tycker att det är precis hka avskyvärt.

Jag tycker också att regeringen, som nu har ett visst ansvar för vart statschefen åker, i fortsättningen skaU visa mer restrUctivitet när det gäUer att skicka i väg officieUa representanter. Man måste ta hänsyn tUl vad det är för länder man skickar dem tUl på uppdrag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. påverkan på skolbarns uiställning till militäryrket

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöU ordet för att besvara fru Theorins (s) I kammarens protokoU för den 21 oktober intagna fråga, nr 313, och anförde;

Herr talman! Fru Theorin har frågat mig om jag anser det förenligt med objektivitet och etiska normer att hos skolbarn göra reklam för mUitäryrket och om jag är beredd att medverka till att krigets avigsidor också iUustreras i skolorna.

Riksdagen har beslutat att vi skaU ha ett mlhtärt försvar, TIU detta krävs yrkesutbUdad personal. Jag anser det därför rimUgt att det ges information om de yrken som finns Inom försvaret. Sådan Information får i skolan lämnas om aUa yrken.

Ungdomsverksamhet bedtivs av de frivUliga försvarsorganisationerna och hemvärnet. Dessutom anangerar försvarsgrenarna varje år praktikantläger för ungdom i gymnasieåldern. TUl denna ungdomsverksamhet får rekrytering inte ske förrän det år ungdomarna fyUer 15 år. StrldsutbUd-nlng skaU inte förekomma förrän det år de fyller 16 år.

När det gäUer upplysning om krigets avigsidor anser Jag det självklart att man så långt det är möjligt bör Informera ungdomen om alla de tragedier och ohygghgheter som följer av krig.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min fråga.

Den föranleddes i första hand av TV 2-programmet "Vad gör armén med våra barn" som skrämmande klart visade att barn i åldrarna 14 och 15 år under en fjorton dagars sommarkurs inte bara fick information om mUitäryrket, Uknande driU som under en värnpliktstjänstgöring, övningar i disciplinär lydnad samt information om mUltärernas uppfattning om samhäUet och försvaret. De fick dessutom delta i regelrätta skjutövningar med k-pist - det lär också ha förekommit övningar med granatgevär och något slags automatkarbin - samt motorcykelträning. Och som avslutning efter en upptrissad dag fick de vara med om en regelrätt stridsöviung. Där skedde då genomgång av förutsättningarna för kriget, som var en fientlig spaningstrupp på Fårö, därefter spaning och lokahsering av fienden, så ner I skyttestäUnlngar. Fram på natten, när

spänningen var pä toppunkten, blev det urladdning genom att någon skrek "Eld! ", och alla bötiade skjuta med sina k-pistar.

För att rekrytera tUl detta s, k. praktlkantläger — I verkligheten ett rekryteringsläger för mihtäryrket — gick armén ut medd den broschyr Jag har här, där föräldrarnas medgivande krävdes. Broschyren - som nu återges på kammarens TV-skärm - visar två glatt leende pojkar som sysslar med en radiosändare. Kring pojkarna har man ritat en reklammässigt glättad lyckoklöver. Som information sägs bl, a. att praktikantläger anordnas för manhg skolungdom som fyUt lägst 15 år. Vidare; "Under ett par trevliga och mtressanta sommarveckor får Du en kort orientering om arméns verksamhet. Du får göra utflykter till ohka sevärdheter och Du får utöva idrott, bad och frUuftshv, Programmet anpassas tUl regementenas och truppslagens ohka verksamhet. Du kan t, ex. få handskas med radiostationer, förevisningsvapen och tenäng-gående fordon.

För den som fyllt 16 år kan också motorcykelkörning förekomma."

Men Inte ett ord om att regelrätta skjutövningar och stridsövning skulle förekomma!

Jag kan inte se annat än att här har förekommit aktiviteter som riksdagen inte medgivit,

I en motion av herr Palm förra året krävdes bl, a, att stridsutbildning i gängse mening Inte får förekomma förrän det år vederbörande fyUt 18, Statsutskottet sade med anledning av detta: "Utskottet har däremot förståelse för syftet i samma motions yrkande angående åldersgräns för stridsutbildning. Egentlig strldsutbUdnlng avses emellertid inte förekomma förrän under den s, k. hemvärnssoldatsskolan som syftar tUl att vederbörande skall kunna antas som hemvärnsman det år han fyller 18 år. För tillträde tlU denna skola skall fordras genomgången tvåårig hemvärns-rekrytskola om minst 100 timmar samt att vederbörande under året fyller minst 16 år. Under rekrytskolan — som alltså kan påbörjas tidigast det år vederbörande fyller 15 år — avses förekomma utblldningsgrenar som miUtär idrott, grundläggande skjututbUdning, sjukvårdstjänst och orienteringar om totalförsvaret m. m."

Jag kan inte tolka utskottet och riksdagens uttalande på annat sätt än att stridsutbUdning inte får förekomma för barn om 14 och 15 år. För egen del delar jag herr Palms uppfattning om att gränsen borde vara 18 år.

Det förekommer också annan PR-verksamhet för mUitäryrket i våra skolor. Skolscheman med färgbUder på oUka vapen kan knappast vara den sakUga information om miUtäryrket som riksdagen givit medgivande tUl.

I objektivitetens namn bör, som jag ser det, då också våra skolbarn informeras om krigets avigsidor och de moderna förstörelsevapnen och deras fruktansvärda konsekvenser — på försvarets bekostnad.

Är försvarsministern beredd att tUlse att så sker och att riksdagens beslut hite överträdes i vad det gäUer ohka slag av utbUdning för mUitäryrket?

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. påverkan på skolbarns inställning tiU militäryrket

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. frågeformulär som används vid upprättande av förslag tiU befordran av reservofficerare

Herr försvarsministern ANDERSSON:

Herr talman! Såvitt jag kan finna är det på en punkt som man möjligen här inte har föht bestämmelserna, nämhgen om det skulle vara så att 14-åringar har deltagit i stridsövningar. Det ryms Inte alls under de bestämmelser som är utfärdade, utan då har det begåtts ett fel. När man fyllt 16 år får man delta I stridsövning enUgt det beslut som riksdagen fattade föna året - enhäUigt så långt jag förstår,

Fra THEORIN (s):

Herr talman! Det har förekommit stridsutbUdning för 14-årlngar och 15-åringar. Samtliga på Ifrågavarande praktlkantläger deltog I den avslutande stridsövningen på natten. Såvitt jag nu kan förstå har det fastlagts att här har begåtts ett fel. Jag förutsätter då självfaUet att försvarsministern ser tUl att så inte vidare kommer att ske.

Den in:formation som riksdagen har talat om och som också försvarsministern åberopar i sitt svar skaU vara en objektiv upplysning om mUitäryrket. Däremot kan man knappast säga att den broschyr som har gått ut tUl barn och föräldrar är en objektiv Information om vad som kommer att ske på dessa läger: Jag efterlyser självfallet i objektivitetens namn att barnen inte bara mdoktrineras för ett militäryrke utan också informeras om konsekvenserna av de moderna vapnen, vad de för med sig och vad de innebär för mänskligheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang. frågeformulär som används vid upprättande av förslag till befordran Jiv reservofficerare

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöU ordet för att besvara fröken Sandells (s) i kammarens protokoU för den 21 oktober intagna fråga, nr 318, och anförde:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat mig om jag uppmärksammat de formulär som försvaret tillställer reservofficerare i samband med befordrlngsförslag I vad avser frågor om den anställdes eventuella brottslighet och om jag ämnar ta Initiativ till ändringar därvidlag.

Enligt reservbefälskungörelsen för krigsmakten skall vid anställning som reservofficer bl. a. beaktas om den som kommer I fråga visat laglydnad. Befordran får ske endast av den som visat duglighet och pålithghet I tjänsten och I övrigt är lämphg. Inom armén och i viss utsträckning inom marinen förekommer vid anstäUning och befordran av reservofficerare formulär, enhgt vUka vederbörande bl, a, intygar att han inte står under åtal för brott. Med hänsyn tUl den personaUcontroll som i annan ordning kan företas vid anställning inom krigsmakten anser jag att formulären inte behöver InnehåUa uppgifter av ifrågavarande slag. Jag ämnar därför vidta åtgärder som leder tUl att formulären omarbetas eller inte längre används.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har aU anledning att känna mig nöjd med den syn som försvarsministern här har deklarerat på den fråga som jag har stäUt, Jag vUl också framföra ett tack tUl försvarsministern för den uppgift som han lämnar i slutet av sitt svar, att han ämnar vidta åtgärder som leder tUl att formulären omarbetas eher inte längre används.

Bakgrunden tUl min fråga är föhande. För ett par månader sedan fick en ung man i min bekantskapskrets en skrivelse från det regemente där han är enroUerad som löjtnant i reserven. I denna skrivelse meddelades att regementschefen avsåg att hos Kungl, Maj:t föreslå vederbörande för befordran till kapten.

Förutom att det hemstäUdes om ett läkatintyg med bifogad skärm-bUdsundersöknlng stäUdes fyra frågor, och i varje fall tre av dem väckte mitt Intresse och min stora förundran. Jag vlU, herr talman, få dessa frågor bevarade till eftervärlden I protokollet genom att läsa upp dem för kammarens ledamöter. De har föhande lydelse;

"1. Önskas ifrågavarande befordran?

2. Är Ni straffad efter senast vunnen befordran?

3. Står Ni under tUltal för brott?

4. Är Ni straffriförklarad efter senast vunnen befordran? " Man frågar sig vad syftet kan vara med att stäUa sådana frågor.

Jag är mycket glad över den deklaration som försvarsministern har gjort och vill ytterUgare tacka för denna samtidigt som jag uttalar den förhoppningen att det inte är så inom det svenska försvaret att man ser varje civUanställd person som en presumtiv brottsling.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. benämningen på statliga institutioner

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Ang. benämningen på stadiga institutioner

Herr socialministern ASPLING erhöU ordet för att besvara herr Romanus' (fp) i kammarens protokoU för den 15 oktober Intagna fråga, nr 305, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat mig om jag anser att statliga institutioner bör ges namn efter regeringens ledamöter medan dessa fortfarande är i aktiv politisk verksamhet.

Enligt min mening kan man tänka sig en situation då en regeringsledamot varit personligen starkt engagerad i en ideell förening och det av den anledningen kan vara motiverat att knyta hans namn tUl exempelvis en skola för handikappade som tidigare drivits av denna förening.

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Jag måste erkänna att jag är förbluffad över socialministerns svar. Jag är tacksam för uppriktigheten i det, men verkhgen Inte över ståndpunkten. Jag hade väntat mig en otvetydig bekännelse tiU den i vårt land vedertagna principen att offenthga platser, institutioner etc. inte skaU ges namn efter ännu verksamma personer, allra minst efter personer i pohtisk maktstäUning,

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. benämningen pä statliga institutioner

Jag hade väntat mig att socialministern skulle beteckna det faU, som han själv syftar på I sitt svar, som ett olycksfaU i arbetet. Så var det tydligen inte. Det var uttryck för regeringens principiella håUning. Det fhms alltså risk för att beslutet om Ingemundskolan kommer att följas av fler namnpoUtiska insatser i samma stil.

VI får kanske uppleva att den bibUoteksskola, som förläggs tUl utbildningsministerns hemstad, kaUas Ingvarskolan — namnet "Carlssons skola" är ju redan upptaget — för att hugfästa den stora Insats för bibliotekarieutbUdningens kvahtetshöjning som utbUdningsministern gjorde i våras.

Socialhögskolan I Göteborg kanske döps om tiU Svenskolan. Då glömmer vi mte herr Mobergs msatser för den proposition om socionomutbUdningen som riksdagen hade anledning att delvis underkänna under våren.

Och varför stanna vid skolor? Varför inte döpa om Statsföretag AB tiU Sven-Göran-verken, så att tidigare styrelseordförandens namn Inte helt faller i glömska? Och den bekanta gruvan i Stekenjokk, där herr Palme högg i sten så uppmärksammat i valrörelsen, kanske I framtiden får gå tUl historien som Olofsbrottet.

Någon kanske menar att det här är en bagatell. Ja, naturligtvis, om det hade varit ett olycksfaU i arbetet — men inte om det bhr vanligt. Att ge namn tUl offentUga Institutioner efter regeringens ledamöter kan uppamma kryperi och mställsamhet. Inte ens så fina personer som statsråd står väl över sådana mänskUga svagheter som fåfänga och äregirighet.

Den reaktion som föht från både elever, anstäUda och kommunalt verksamma i det faU socialministern aktuaUserar visar med all önskvärd tydlighet att vi i Sverige Inte önskar importera personkultens beteendemönster, inte ens i denna mycket hndriga form. Herr Asphng kan vara säker på att regeringens vidare insatser i denna genre kommer att följas uppmärksamt av en stor aUmänhet.

Herr socialministern ASPLING;

Herr talman! Jag tycker nog att herr Romanus tar i htet väl kraftigt. Han antydde ju själv att man kunde se på det här som en mera rudimentär och vad han kallade bagateUartad historia. Sedan drog han emellertid upp en diskussion och passade på att använda tiden till en rad politiska lustigheter. Jag har begärt ordet bara för att säga föhande.

Herr Romanus' fråga syftar uppenbart på den gymnasieskola för svårt handikappade elever som tUls vidare har sina lokaler inom det av Karolinska sjukhuset disponerade Norrbackaområdet i Solna. Låt mig betona att skolan har försökskaraktär. Den omfattar ett hundratal elever, och den drivs av Solna kommun med statUg kostnadstäckning. Skolans framtida förläggning och utformning utreds för närvarande av skolöverstyrelsen och styrelsen för vårdtjänst. Därvid torde man i samråd med blivande väidkommun i första hand eftersträva att integrera skolan med någon befinthg gymnasieskola.

När Norrbackalnstitutets verksamhet nedlades den första juli i år, förelåg av administrativa skäl behov av ett eget namn för den av föreningen bedrivna skolverksamheten. Eftersom skolan skall flyttas, ville

man undvika att ge namnet lokal anknytning, och efter kontakter med skolmyndigheterna i Solna fick skolan namnet Ingemundskolan efter en mångårig och uppskattad ordförande i styrelsen för det förutvarande Norrbackainstitutet.

Märkvärdigare än så är det inte, herr Romanus.

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Socialministern kanske tycker att det är lustigt med det här namnet, och att det hela är en bagatell. Jag kan försäkra att de som är berörda av detta, såväl eleverna som personalen vid skolan och hkaså de kommunalt verksamma, inte- tycker att det är lustigt. Kulturnämnden i Solna har för övrigt avstyrkt namnet med sju röster mot två, vUket socialdepartementet inte tog någon hänsyn till.

Saken blir heUer Ingen bagatell, om den är uttryck för en princip. Det är därför jag tycker att socialministerns svar är så uppseendeväckande. Frågan är om det finns flera principer som man kan tolka ut av socialministerns senaste inlägg. Om t, ex, institutioner som skall flytta hgger i farozonen mer än andra när det gäUer den fortsatta tiUämpningen av personkulten. Det bör kanske riksdagen uppmärksamma i samband med den vidare behandhngen av utflyttningen av statliga institutioner från Stockholm. Annars kommer oron att bh aUmän.

Jag uppskattar ändå, som jag sade tidigare, socialministerns uppriktighet i det här faUet. 1 de uppgifter, som tidigare kommit ut från kansUhuset tUl allmänheten, har nämhgen uppriktigheten lyst med sin frånvaro. Den inblandade personen själv har sagt helt anspråkslöst, att man väl har hittat namnet i almanackan, att det inte finns någon anledning att blanda in honom i detta och att ett tidigare ordförandeskap I styrelsen för institutionen Inte har med saken att göra. Talesmän för socialdepartementet har emellertid försäkrat att beslutet har fattats efter kontakt med herr Bengtsson och med hans godkännande.

Jag skaU Inte ge mig in i någon polemik med herr Bengtsson, eftersom han inte är här. Jag kan bara säga att jag tycker att det borde vara självklart för en demokratisk pohtUcer som bhr tUlfrågad om en sådan här sak — om han nu har bUvit det — att med detsamma avstyra påfundet. Lika vanUg som metoden att ge namn åt institutioner och platser efter aktiva politiker i maktställning är i länder med andra samhäUsskick, hka stötande upplevs den nog av den svenska aUmänheten,

Det fanns en enda sak i herr Asphngs senaste anförande som inger en viss förhoppning. Han påpekade att skolan har försökskaraktär. Låt oss då hoppas att även namnglvnlngen har skett på försök och att den reaktion som nu har kommit avskräcker från vidare övningar i samma stU.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. benämningen på statliga institutioner

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. åtgärder i samband med arbetstidsförkortningen inom vårdsektorn

§ 11 Ang. åtgärder i samband med arbetstidsförkortningen inom vårdsektorn

Herr socialministern ASPLING erhöU ordet för att besvara herr Svenssons i Malmö (vpk) i kammarens protokoll för den 22 oktober intagna fråga, nr 322, och anförde:

Herr talman! Hert Svensson i Malmö har frågat om jag har uppmärksammat med vilka åtgärder arbetsgivarsidan möter arbetstidsförkortningen inom vårdsektorn. Med anledning härav får jag anföra föhande.

Enligt vad jag inhämtat från Landstingsförbundet kommer arbetstidsförkortningen på vårdområdet att genomföras dels genom schemaomläggningar, dels genom utökning av antalet anställda. Vid arbetet med schemaomläggningar håUer landstingen på sedvanligt sätt kontakt med personalorganisationerna. Arbetstidsförkortningen på den landstings-kommunala sektorn beräknas medföra en kostnadsökning på lönesidan med drygt 5 procent. Några ogynnsamma verkningar på patientvården bör inte uppkomma genom denna arbetstidsförkortning, eftersom de nya tjänstgöringsscheman som nu håller på att upprättas för tiden fr. o, m. år 1972 bygger på samma principer som tidigare med avseende på vårdens kvahtet.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag får tacka för svaret.

Arbetstidsförkortningen har i den officiella propagandan satts upp på plussidan i diskussionen om de lönarbetandes -vUlkor, och detta redan innan den genomförts.

Men hur kommer verkligheten att se ut? Hur bhr det för det första med tidpunkten för reformens genomförande? Det är mig bekant att vissa huvudmän inom vårdsektorn planerat att skjuta på tidpunkten till efter den I januari 1972, Jag viU därför fråga om socialdepartementet kommer att generellt tolerera att man på detta sätt luckrar upp en lagbestämmelse, med åberopande av föregivna kostnadsskäl.

För det andra: Hur möter arbetsgivarsidan inom vårdsektorn arbetstidsförkortningen? Vi kan ta ett praktiskt exempel från en vårdinstitution I Sydsverige, Redan innan arbetstidsförkortningen genomförts vidtar man praktiskt taget anstäUningsstopp för den lägre personalen, och man avser att skjuta på förverkligandet av arbetstidsförkortningen. Redan dessförinnan kommer dagpersonalen att skäras ner — beträffande en avdelning har jag fått uppgift om nedskärning från 20 tiU 15 anställda. Ett färre antal skaU alltså sköta samma arbetsuppgifter på kortare tid. Alternativt förs en del av arbetet över på nattpersonalen vars antal förblir oförändrat men där arbetstiden alltså förkortas.

Här är således ett exempel på den sorts arbetsköparpolltlk, som ständigt strävar att omintetgöra de verkhga effekterna av den fackhga kampen. Arbetstidsförkortningen tas tUl intäkt för att pressa upp prestationerna ytterhgare och detta i betydhgt högre grad än vad den förkortade arbetstiden I och för sig skuUe nödvändiggöra vid oförändrad arbetsvolyrn och samma antal anstäUda.

Vad gör socialdepartementet och dess understäUda organ, och vad gör regeringen som politisk myndighet för att bevaka förhållandena och undvika denna utveckhng för de anstäUda? Det är ju ofta socialministerns partivänner som hamnat på posterna som administratörer för vårdsektorn på det sekundärkommunala planet. Och tror socialministern att detta är förenligt med en mänskhg målsättning för vården? Vad bhr det för vård när en och en halv å två arbetskrafter på tio minuter skaU tvätta och sätta upp tio åldriga och handikappade patienter till morgonkaffet? Är det rätt väg att lösa vårdsektorns kostnadsproblem genom att förstöra förutsättningarna för aU personUg vård?

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. åtgärder i samband med arbetstidsförkortningen inom värdsektorn

Hen socialministern ASPLING;

Herr talman! Jag vUl fästa herr Svenssons I Malmö uppmärksamhet på att det beslut riksdagen har fattat beträffande arbetstidsförkortningen Innebär att 40-tlmmarsveckan skaU vara genomförd den 1 januari 1973. På oUka sektorer har det sedan träffats avtal, som innebär att man genomför arbetstidsförkortningen tidigare, bl, a. inom den sektor vi diskuterar här i dag.

De frågor det här gäUer avgörs i hög grad — vUket herr Svensson torde känna tUl — genom lokala förhandUngar meUan arbetsmarknadens parter och, om någon av parterna anser det nödvändigt, genom mera direkta, centrala förhandUngar i vederbörlig ordning.

Herr Svensson bör också känna till att den högsta tillsynen över landstingens sjukvårdande verksamhet enhgt sjukvårdslagen utövas av socialstyrelsen. Denna tUlsyn sker även genom inspektioner. Länsläkarna är också skyldiga att med lämpliga meUanrum eUer då särskUd anledning förekommer inspektera vissa sjukvårdsanstalter inom sina verksamhetsområden. Dessutom håUer socialstyrelsen fortlöpande kontakter med oUka representanter för sjukvården — förtroendemän, administratörer och läkare — och har härigenom en god överbhck över vad som sker inom sjukvården.

Jag är övertygad om att bl, a socialstyrelsen Uksom tidigare kommer att föha utveckhngen på vårdsidan efter de ändrade förhållanden som på arbetstidens områden kommer att inträda nästa år.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Efter dhekta samtal med dem som utövar vården och med representanter för vårdpersonalen, är jag inte lika övertygad som socialministern om att inspektionen kommer att fungera så effektivt som önskvärt vore, om man Inte från socialdepartementet särskUt uppmärksammar denna fråga.

Det är heher inte riktigt, som socialministern säger i sitt första svar, att den här typen av motåtgärder från arbetsköparsidan inte skulle påverka vården. Många bland den lägre vårdpersonalen, som har varit med i vården sedan 1940-1950-talen har tämligen konsekvent bekräftat intrycket att just arbetsförhållandena, den uppressade arbetstakten och kravet på ökade prestationer har medfört en mycket tydlig försämring av den personUga vården.

Och varför, skuUe jag vUja fråga, är det vid en arbetstidsförkortning av

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. tillämpning på vissa filmer av bestämmelsema om hets mot folkgrupp

detta slag jämt och ständigt de lågavlönade som skah betala kostnadsökningen med åtföhande större stress I arbetet? Vore det inte på tiden att tidsstudera den alltmer överdrivna högre byråkratin inom både den stathga och den landstingskommunala sektorn? Dess förmåga att hålla utvecklingen under effektiv uppsikt kan tydhgen ifrågasättas.

Herr socialministern ASPLING;

Herr talman! Jag har, herr Svensson, en mycket stor tUltro tlU personalens fackhga organisationer. Hen Svensson pekar särskUt ut den lägre personalen. Han bör känna tlU att Kommunalarbetarförbundet är part i målet här. Jag är övertygad om att detta förbund både nu och i fortsättningen kommer att föha aUa dessa frågor med stor uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Ang. tillämpning på vissa filmer av bestämmelsema om hets mot folkgrupp

Herr justitieministern GEIJER erhöU ordet för att besvara herr Takmans (vpk) i kammarens protokoll för den 21 oktober intagna fråga, nr 314, och anförde;

Herr talman! Herr Takman har frågat mig, om bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp har någon tillämpning på fUmer med utpräglad rasistisk tendens.

Den av herr Takman nämnda straffbestämmelsen är tlllämpUg på blografföreställnhigar.

Herr TAKMAN (vpk);

Herr talman! Vanhga medborgare kan dömas för hets mot folkgrupp tUl fängelse eller böter. Det skuUe verka stötande och egendomligt om samma ideologi kunde uttryckas fritt och ohämmat när den framförs av mäktiga finansintressen.

När min fråga ställdes, visades i Stockholm två fUmer som gör propagande för USA;s angreppskrig i Indokina. Den ena. De gröna baskrarna, glorifierar USA;s motsvarighet tUl Hltlertysklands SS-trupper, FUmen bekostades av Pentagon. Nu har den tagits bort från programmet i Stockholm, tyvän mte på grund av de demonstrationer den utlöste utan som en föhd av ett farhgt attentat med en mUitär rökfackla. Attentatet kunde ha medfört en katastrof med många dödsoffer, och det är självklart att jag tar avstånd från det.

Den andra aktuella fUmen, The Losers, Förlorarna, visas fortfarande på två biografer i Stockholm. Den har av recensenterna kallats "kryptofascistisk", "sadistisk", "rasistisk". I fUmen förekommer om och tUl vietnameser sådana rephker som "din snedögda häxa", "din råtta", "ditt satans vietnamesiska svin". Men fUmen är så förvhrad och förvinande att dessa rephker trots allt mte säger mycket om dess karaktär. Den är en samvetslös spekulation i våldspornografi.

Jag vUl erinra om att Sveriges officieUa representanter på senare år varit aktiva, ofta berömvärt aktiva, mot rasism på det internationella planet. Vid FN:s generalförsamUngs möte 1970 var Sverige sålunda med och genomdrev flera resolutioner för åtgärder mot nazism, rasism, apartheid och liknande ideologier. Den 11 november, för att ta ett exempel, röstade Sverige för en resolutlon om fostran av ungdom i respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Där uppmanades aUa regeringar att "vidta effektiva åtgärder för att bekämpa propaganda för orätt-visa krig och rasistiska och Uknande Ideologier",

Det ser Ula ut, och det är Ula, om denna inställning används som dekoration vid högtidliga InternationeUa sammankomster men inte får någon motsvarighet I praktiska åtgärder på hemmaplan.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. omprövning av filmgranskningsrådets ställning

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Ang. omprövning av filmgranskningsrådets ställning

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för att besvara herr Wikströms (fp) i kammarens protokoU för den 19 oktober Intagna fråga, nr 311, och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat mig om jag avser att ompröva fUmgransknlngsrådets stäUning.

År 1954 inrättades efter riksdagens beslut ett granskiUngsråd knutet tUl statens biografbyrå. Rådet skuUe ge den aUmänna opinionen en viss Insyn i censurens verksamhet och samtidigt också censurens utövare värdefuUa kontakter med representativa företrädare för samma opinion. Rådet skuUe därigenom avvätia misstankar om eventuellt maktmissbruk från censurmyndighetens sida. Rådet skulle av censurmyndigheten kallas In för att höras 1 frågor om totalförbud av eller väsentliga Ingrepp i filmer eUer ehest då frågan om ett censutingripande förefaller biografbyrån särskilt svårbedömd.

I Instruktionen för biografbyrån infördes år 1963 en bestämmelse om att fUmgransknlngsrådets yttrande skulle inhämtas, om fråga uppkom att förbjuda del av sådan film som vunnit erkännande som fUm av betydande konstnärligt värde eUer vilken uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande. Härmed markerades rådets uppgift att fungera återhåUande när ingrepp i filmer med konstnärligt värde aktuahserats.

Filmcensurutredningens under 1969 avgivna betänkande har överlämnats till massmedieutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt utredningen givna uppdraget.

Med hänsyn härtlU är jag nu inte beredd att ompröva filmgranskningsrådets ställning.

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har ju på sistone haft en ganska upprörd debatt om fUmcensuren och fUmgransknlngsrådets ställning. FUmcensurutrednlngen krävde häromåret att filmcensuren för vuxna skuUe avskaffas. Efter långt och moget övervägande har man från regeringens sida kommit tUl att det

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. omprövning av filmgranskningsrådets ställning

inte är rimligt att föreslå det. För min del kan jag ansluta mig till regeringens uppfattning på den punkten och anföra samma motiv som UtbUdningsministern har gjort, nämligen att vi skuUe översköljas av en myckenhet av våld som skuUe utsätta inte minst tonåringar för onödiga risker.

Men nu har ändå den märkhga situationen uppstått, att utbUdningsministern agerar som om han på en gång vill ha kvar censuren och upphäva den. I en rad uppmärksammade faU har regeringen nämhgen omprövat biografbyråns och filmgranskningsrådets ställningstaganden och släppt fria fUmer som dessa organ velat förbjuda, främst på grund av starka och råa våldsinslag. Det är särskUt fUmen The Losers som har stått i ramphuset, I de sju ärenden som utbildningsdepartementet handlagt I år har I två fall överklagandena lämnats utan bifall, medan regeringen i fem faU frlslä])pt filmer som biografbyrån och filmgranskningsrådet velat totalförbjuda.

Det tycks mig aUtså som om statsrådet Carlsson velat försöka sitta på två stolar på en gång. Å ena sidan skah fUmcensuren vara kvar - och det tycker jag kanske är bra. Ä andra sidan desavuerar han gång på gång de fUmgranskande Instansernas utslag. Reaktionen hos rådets medlemmar har, enligt vad som framkommit i ohka tidningsartiklar, bUvit den att man undrar över motiven till att ett sakkunnigt organ som filmgranskningsrådet får sina rekommendationer underkända av ett statsråd och hans medhjälpare, som med all säkerhet inte besitter större kompetens än rådet i fråga om bedömningen av filmernas karaktär. I realiteten håUer aUtså en omprövning av rådets stäUning på att ske.

Nu kan man göra på två sätt. Det ena är att man avskaffar filmgranskningsrådet och låter regeringen ta hand om aUa överklaganden beträffande biografbyråns beslut. Departementet blh då filmgranskningsråd. Det andra sättet är att man låter rådet vara det organ som får fatta det definitiva beslutet. Det kan knappast vara rimligt att fortsätta den praxis som nu har börjat tillämpas och enhgt vUken man har kvar censuren men samtidigt gång på gång frisläpper de fUmer som biografbyrån och filmgranskningsrådet velat totalförbjuda,

I varje faU tror jag det är nödvändigt att utbUdningsministern funderar över konsekvenserna av den praxis han nu håller på att etablera, Föhderna måste ju bh prejudicerande, SkaU då filmgranskningsrådets experter föha sin egen på sakkunskap grundade och relativt restriktiva hållning eher den mera lössläppta praxis som departementet nu undan för undan bygger upp?

Herr utbUdningsministern CARLSSON:

Herr talman! Vi har under 1971 fått överklaganden till regeringen beträffande tio fUmer. I fyra av dessa fall har regeringen fattat beslut som varit annoriunda än de ställningstaganden fUmgranskningsrådet och biografbyrån har gjort, I övriga fall har alltså Inte någon desavuering — om man nu skaU använda ett sådant uttryck - kommit till stånd, utan det har varit en gemensam bedömning av filmernas karaktär.

Men det är väl ändå en Utet väl snabb slutsats att man inte skulle behöva ha en prövning av regeringen och att filmgranskningsrådet som

konsekvens härav skulle vara högsta instans. Jag tror att det finns en del som menar att det i dessa ärenden som i åtskUliga andra är av värde att man kan överklaga till en annan högsta Instans.

Som min uppfattning vUl jag ändå uttala att någon förändring I regeringens praxis Inte har ägt rum. Jag tror att vi har fuUföht en praxis från flera år tUlbaka. Vi har menat att det skall vara mycket starka skäl om man skall tUlgripa censur men att det fortfarande finns vissa filmer där ett censuringripande är befogat.

Om vi i samband med massmedieutredningens arbete eUer i annat sammanhang bestämmer oss för att vi också långsiktigt skall ha censuren kvar, bör vi naturligtvis också överväga om den nuvarande organisationen är den idealiska. Det är möjUgt att man kan finna andra former. Men eftersom frågan gällde om jag nu är beredd att uttala att vi bör ompröva fUmgransknlngsrådets arbete, är alltså fortfarande mitt svar att vi inte ämnar göra en sådan omedelbar omprövning. Vad som långsiktigt kan hända vUl jag däremot i dag mte ta stäUning till.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. behovet av skolläkare

Herr WIKSTRÖM (fp);

Herr talman! Jag har något andra uppgifter än statsrådet. Det är elva ärenden som i år har överklagats, och fem fUmer har frisläppts, I två fall har överklagandena lämnats utan bifall och fyra ärenden är ännu ej avgjorda. Men det är möjligt att jag kan ha fel på den punkten. Hur som helst är det i längden en orimlig situation att man har ett sakkunnigorgan som vill totalförbjuda vissa fUmer, varefter fUmbolagen springer till departementet, där man släpper fUmerna fria. Bl, a, tycker jag att departementet skulle besparas den säkerUgen Inte särskilt angenäma uppgiften att se allt detta dravel och sedan tvingas ta stäUning till det.

Jag tror det är angeläget att man relativt snart omprövar detta, om inte annat så på det sättet att man säger sig att det skah utomordentUgt starka skäl tiU för att man skaU gå emot fUmgranskningsrådet, som ju på det här området har speciell sakkunskap. Debatten under de senaste veckorna kan nog vara vägledande för departementet på den punkten.

I övrigt tror jag att herr Carlsson och jag allmänt har ungefär samma värderingar i fråga om filmcensuren. Det är den oklarhet som nu råder som jag har velat påtala.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Ang. behovet av skolläkare

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara fru Berglunds (s) i kammarens protokoll för den 22 oktober intagna fråga, nr 320, och anförde:

Herr talman! Fru Berglund har frågat mig om jag avser att ta initiativ tUl åtgärder som syftar tUl att bättre än nu tiUgodose behovet av skolläkare.

MöjUgheterna att tUlgodose behovet av skolläkare är givetvis beroende bl. a. av utbUdningskapaciteten vid de medicinska fakulteterna. Denna

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. behovet av skolläkare

har stigit starkt under hela 1960-talet,

Jag vUl tUlägga att frågan om Inrättande av skoUäkarbefattningar avgörs av de kommunala organen.

Fru BERGLUND (s):

Herr tcJman! Jag får tacka utbUdningsministern för svaret på min fråga.

Självfallet är det så att tillgången på läkare också inverkar på tillgången på skoUäkare, men där har inte ökningen varit lika med utbildningskapacitetens ökning. Att jag I dag aktuahserar frågan här beror på att många elever upplever en stor otUlfredsstäUelse med nuvarande förhållanden, som kan Innebära att de så gott som under hela sm gymnasiala utbUdning är utan skolläkare. FörhåUandena i grundskolan är hkartade på många håll.

De som I primärkommunerna har ansvaret för skolhälsovården har mycket svårt att komma tiU rätta med läkarproblemet, beroende på den aUmänna situationen på läkarrekryteringsområdet men också tlU en del beroende på att landstingen är huvudmän för provlnsiaUäkarna och att det i stora delar av vårt land är väldigt säUsynt med privatpraktiserande läkare.

I många kommuner har provinslaUäkarna frivUUgt åtagit sig "skolläke-ri" utöver schemalagd tid. I andra kommuner fungerar inte skolhälsovården beroende på att ingen läkare vUl åta sig uppgifter med mindre än att detta arbete får ingå i den arbetstid som läkaren skaU fullgöra för landstingets räkning.

Landstingen skulle i princip överlåta viss läkararbetskraft tUl primär-kommunerna. Landstingsförbundet har Inte något att Invända mot ett sådant arrangemang. Men I praktiken är det mycket besvärligt för landstingen att genomföra detta för närvarande, då man i de berörda kommunerna har svårt att tillgodose sjukvårdsbehovet — det finns långa väntelistor - samtidigt som provlnsiaUäkare inom ramen för schemalagd tid måste avdelas för hälsovårdsuppgifter som åUgger landstingen, t, ex. barna- och mödravård.

I den skoldebatt som förs i dag talas om "elewårdsteam" och i dessa ingår skolläkaren. Man säger också att det behövs medicinsk expertis för att skolan skall kunna få en aUsldlg belysning av elevens situation. Från att tidigare ha varit företrädesvis en hälsokontroherande verksamhet har skolhälsovården blivit en mycket mångfasetterad verksamhet. Många gånger ägnas stor del av arbetstiden åt mentalhyglenisk verksamhet i samarbete med övrig personal, SkoUäkarbristen gör emellertid att det haltar på den punkten, och det är också det som elevrådsfunktionärer har tryckt på, när de ringt tiU mig.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Jag är medveten om att här finns vissa problem på den kommunala sidan som har varit svåra att lösa i praktiken. Det är emeUertid knappast möjUgt för mig att gå in och styra utveckhngen därvidlag. Men eftersom staten har ansvaret för läkamtbUdningen kan jag säga att vi om några år kommer att stå betydUgt bättre rustade när det

gäller den utbUdade arbetskraft som krävs i detta fall. År 1965 fanns här i landet ungefär 8 000 läkare, år 1970 var antalet 10 000, och vi räknar med att ha 17 000 läkare år 1980, Vi kan aUtså utgå från att med den snabba ökningen av antalet utbildade läkare kommer de problem som nu finns att bh lättare att handskas med för kommunens vidkommande.

Fm BERGLUND (s):

Herr talman! Jag vUl framhålla att med den planering man har på det regionala planet borde skolhälso vård ens behov tillgodoses på ett helt annat sätt än nu. Det är också min förhoppning att vi skall kunna åstadkomma ett bättre samarbete meUan läkarna, kommunerna och landstingen, så att situationen förbättras. En del läkare tycker att det för närvarande finns tendenser till att betrakta läkararbetskraften som en handelsvara, och det skuUe vara mycket olyckligt om detta är anledningen tUl att läkarna inte vUl åta sig arbete inom skolhälsovården.

Som jag ser det borde det finnas möjligheter för berörda parter att träffa sådana överenskommelser att alla, aUtså även läkarna, betraktade överenskommelserna som ägnade att på bästa sätt använda de knappa läkarresurser vi har och att även skolhälsovården då kunde få litet störte andel av de tUlgängliga resurserna än för närvarande. Detta skulle vara tiU stort gagn för alla de elever, som i dag Inte har några praktiska möjligheter att utnyttja den förmån som det ändå är att ha tiUgång till en effektiv skolhälsovård.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Meddelande om ändrad tid för besvarande av interpellationer angående den östpakistanska konflikten

Hen TALMANNEN yttrade;

Jag får meddela att InterpeUationerna nr 150, 162, 172 och 182 angående den östpakistanska konfhkten kommer att besvaras vid kammarens sammanträde tisdagen den 2 november.

§ 16 Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att besvara fru Marklunds (vpk) den 14 oktober framställda interpeUation, nr 131, och anförde:

Herr talman! Fru Marklund har I en InterpeUation frågat, om jag avser att via den svenska FN-delegationen eUer på annat sätt uttala Sveriges stöd för kravet i PRR:s sjupunktsprogram att USA skall lämna Indokina. Vidare har interpeUanten frågat, hur jag nu ser på frågan om svenskt erkännande av RepubUken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering.

Vad gäller interpellantens första fråga vill jag hänvisa tih att Sverige

S Riksdagens protokoU J971. Nr 115-117

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

konsekvent uttalat sig till förmån för en poUtisk lösning av Vietnamkon-fllkten. Denna instäUning kom tUl uttryck såväl i ett uttalande av mig den 6 juU 1971 i anledning av sjupunktsförslaget som i mitt anförande den 28 september ii år i den allmänna debatten i FN:s generalförsamling.

Vad särskUt sjupunktsprogrammet beträffar framhöll jag den 6 juli, att det är svenska regeringens förhoppning att förslaget genom sitt konkreta Innehåll skall förmå bryta dödläget i Parisförhandlingarna och utgöra Inledningen tUl en ny förhandllngsfas, som kan leda tUl ett slut på kriget och ge det -vietnamesiska folket möjlighet att självt bestämma över sin framtid.

Som svar på den senare frågan vih jag säga föhande,

I anledning av en motion i bötian av Innevarande år om upprättande av diplomatiska förbindelser med den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam, något som ju förutsätter erkännande, hänvisade utrikesutskottet i ett betänkande så sent som den 16 aprU (UU 1971:6) till vad utskottet anfört i samma ämne vid två tidigare tiUfäUen (UU 1969:16 och 1970:3). 1 1969 års utlåtande anförde utskottet föhande:

"Läget i Sydvietnam är oklart och föränderligt till föhd av det krigstUlständ som alltjämt råder I landet. Det är att hoppas att fientlig-heterna skaU upphöra och att de sydvietnamesiska parterna I konflikten skah kunna enas om att bilda en regering som har det sydvietnamesiska folkets stöd.

Så länge som det nuvarande ömtåUga och svåröverskådUga läget består bör Sverige inta en avvaktande håUning till frågan om erkännande av den provisoriska revolutionära regeringen. Separata svenska initiativ i er-kännandefrägan, t. ex. i den form som motionärerna åsyftar, torde inte vara ägnade att underlätta en lösning av konflikten."

I anslutning tUl nu citerade uttalande konstaterade utrikesutskottet i betänkandet den 16 aprU 1971, att situationen i Sydvietnam ej undergått sådana förändringar som motiverar en omprövning av den inställning som Sverige hittills Intagit i vad gäher de i motionen berörda frågorna. Motionen avslogs också av riksdagen på utskottets hemstäUan.

Jag kan inte se att läget i Sydvietnam, sedan utrikesutskottet avlämnade sitt betänkande, undergått sådana förändringar som motiverar en annan slutsats än utrikesutskottets.

Fru NORDLANDER (vpk);

Herr talman! Jag får tacka för det svar som utrikesministern har givit på fru Marklunds mterpellation. Tyvärr är svaret I stor utsträckning en hänvisning till vad som förut sagts I denna fråga,

USA-lmperlalisternas angreppskrig mot de Indokinesiska folken fortgår med oförminskad styrka. Den s, k, vietnamisering av kriget som USA påstår sig främja ändrar inte krigets karaktär av USA:s överfaU på mindre nationer. Det enda denna politik medför är att USA:s asiatiska legoknektar får svara för försöken att rycka fram I träsk, risfält och djungler, medan de amerikanska styrkorna förbehålls "noblare" uppgifter som luftbombardemang, giftbesprutning och artUleribeskjutnmg. USA motsätter sig att dra sig tUlbaka från Indokina, vilket är grundförutsättningen för fred i området, USA försöker att slingra sig ifrån varje reeU

förhandling om ett tUlbakadragande, Man vägrar att avge ett allvarligt svar på Sydvietnams provisoriska revolutionära regerings sjupunktsprogram för fred, vUket är den enda verkhga och reahstiska lösningen.

Det är därför viktigt att allt stöd ges åt PRR:s fredsinitiativ. Det är detta fru Marklunds första fråga gäUer; Ämnar regeringen uttala sitt stöd för PRR;s sjupunktsprogram? Den frågan kringgår utrikesministern genom att hänvisa tUl att Sverige är för "en pohtisk lösning av Vletnamkon-fhkten", och genom att anföra att han har uttalat förhoppningarom att förslaget skall förmå bryta dödläget i Parisförhandhngarna,

Frågan gäUer Inte om regeringen är för en poUtlsk lösning utan vUken lösning. Och den enda lösningen erbjuder PRR:s sjupunktsprogram. USA måste ut ur Indokina. Frågan gäller inte heller om regeringen ställer positiva förhoppningar på förhandhngsförslaget. Frågan gäUer i stället om regeringen är beredd att uttala sitt stöd för PRR:s sjupunktsprogram, samt om man är beredd att manifestera den svenska folkmajoritetens åsikt och bidra till att stärka världsopinionen för det enda realistiska fredsprogrammet. På denna fråga borde ett klart besked lämnas.

På fru Marklunds fråga om statsrådets syn nu på ett svenskt erkännande av Sydvietnams provisoriska revolutionära regering svarar utrikesministern med att citera utrikesutskottets utlåtande över motioner som vpk tidigare väckt, 1 dessa utlåtanden hävdas att läget i Sydvietnam är "oklart", att det är "ömtåhgt" och att det är "svåröverskådhgt". Dessa omdömen om läget i Vietnam ändrar inte sin karaktär av undanghdningar därför att de än en gång upprepas.

Läget i Vietnam och Indokina i övrigt är inte "oklart" och "svåröverskådhgt". Det finns ett utomordenthgt rikt faktamaterial, som helt klart visar att Saigonjuntan endast har sina positioner på grund av stödet från USA:s mihtärmakt. Det står heU klart att PRR regerar på fyra femtedelar av Sydvietnams territorium.

Och i vUket avseende är läget "ömtåhgt"; Där bedrivs redan ett totalt krig, och USAs angrepp har karaktäriserats som folkmord. Inte heller förhandhngsläget kan anses "ömtåhgt". USA vägrar ju föra reahstiska förhandlingar. Ömtåligt är läget i Indokina endast för angriparn a, vUk a hder svåra nederlag på slagfältet och vUkas trupper demoraUseras och kan hållas kvar bara genom ökande mängder sprit och knark.

PRR representerar Sydvietnams folk och är den enda vietnamesiska regeringen på Sydvietnams territorium.

Utrikesministern säger att läget Inte förändrats på sistone. Det är väl riktigt i så måtto att PRR fortsätter att vara Sydvietnams verkhga regering och att den kontrollerar fyra femtedelar av sitt lands territorium. Men däremot har saker inträffat som utrikesministern nog har uppmärksammat, saker som klart belägger att PRR är Sydvietnams folks rätta företrädare och att Saigonjuntan är en qulshngregim. Det ena är de fakta som avslöjats från Pentagondokumenten och som klart visar att Saigonregimen är tUlsatt av USA. Det andra är den valfars som president Thieu och USA anordnade och som ytterligare underbygger dessa fakta. Bl, a, dessa omständigheter har ytterligare klargjort att Saigonregimen endast representerar sig själv och USA:s Intressen och att Sydvietnams verkhga regering är PRR, Detta borde vara skäl nog för Sverige att ompröva sin

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

Nr 115

ställning till vUken regering i Sydvietnam som skaU erkännas.

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Det klara besked om den svenska InstäUningen till sjupunktsjjrogrammet som fru Nordlander efterlyser har helt otvetydigt lämnats — både den 6 juU när sjupunktsprogrammet nyss hade framlagts i Paris och, som jag påpekar i svaret, i FN.s generaldebatt. På den punkten råder det inget tvivel.

Vad som kanske emeUertid bör beaktas i sammanhanget är att Sverige, vid sidan av Frankrike, fortfarande är det enda land i västvärlden som gett sjupunktsprogrammet detta stöd. Det är självfaUet en besvikelse för den svenska regeringen att detta stöd inte fått en vidare anslutning än vad som hittUls varit faUet. Den serie av erkännanden som kommer till Hanoi kan väl öka förhoppningarna att det svenska stödet i fortsättningen Inte skall framstå Uka isolerat som det dess värre hittills gjort.

När jag hänvisar tlU utrikesutskottets motiveringar för att tidpunkten i våras icke var inne — Uksom jag anser att den icke heller nu är det — att erkänna den provisoriska regeringen, mnebär det självfaUet Inte någon värdering av den provisoriska regeringens pohtiska och morahska ställning. Det innebär inte heher att i och för sig rätt betydelsefuUa ändringar inte ägt rum i Sydvietnam under det senaste halvåret. De betydelsefulla förändringar som jag syftar på gäUer framför aUt de ökade förutsättningar som nu synes förehgga att få till stånd en brett sammansatt regering i Sydvietnam, en regering som representerar alla politiska, sociala och religiösa folkrörelser i landet. De grupperna är som bekant aktiva i städerna i Sydvietnam, även I de städer som den provisoriska regeringen Icke behärskar. De agerar mycket aktivt poUtiskt och utgör i dagsläget ett påtagligt hot mot president Thieus maktställning. Det är naturligtvis också anledningen tUl att de Inte fick delta i parlaments- och presidentvalen. De grupperna omfattar som bekant betydande buddistsekter och fackföreningar. De är inte kommunistiska, men de är beredda att samarbeta med den provisoriska regeringen, och de är även beredda att samverka med medlemmar i den nuvarande Saigonregeringen, aUt i syfte att skapa en nationell samling för att uppnå fred i Sydvietnam och åstadkomma ett totalt tillbakadragande av de amerikanska styrkorna.

Som bekant har också den provisoriska regeringen i sitt sjupunktsprogram förklarat att dessa grupper skaU representeras i den nationella enhetsregeringen. Det betyder att den poUtiska lösning som vi hela tiden efterlyst i vår kritik av den amerikanska VietnampoUtiken ser ut att komma något närmare sitt förverkUgande trots de besvikelser som naturUgtvis också markerar utveckUngen.

Det kanske kan vara skäl att också här något kort kommentera den s. k. vietnamiseringspolltlken. Den Innebär — och det bUr delvis en upprepning av vad som sagts tidigare här från talarstolen — att det numera är vietnameser som skaU slåss mot vietnameser på marken, medan amerikanerna skall fortsätta att kriga från luften. De amerikanska markstridskrafterna dras bort, men de amerikanska flygplanen stannar. De mte bara stannar, utan bombningarna mot Syd- och Nordvietnam liksom mot Laos och Kambodja har ökat under den senaste tiden. Jag vill

också erinra om att i FN:s generaldebatt tog jag upp frågan om de ökade amerikanska bombningarna. Även på den punkten var det dess värre, såvitt jag kunnat finna, bara den svenske delegaten som gjorde det. Detta betyder att det än så länge är felaktigt att beteckna den amerikanska vietnamiseringspolitiken som någon fredspohtik. 1 sin nuvarande utformning leder den tUl en förlängning av kriget och tUl ett fortsatt Udande för det vietnamesiska folket.

Ända sedan 1965 har den svenska regeringen konsekvent framhåUit att problemen i Indokina Inte kan lösas med mUitärt våld. Deii sanrUngen är uppenbar mte bara för en helt överväldigande folkmajoritet i Sverige, utan bUr aUtmer uppenbar för aUt fler människor ute i världen, inte minst också i Förenta staterna.

Den nya vietnamiseringspolitiken från den amerikanska regeringens sida kan naturhgtvis även ses som ett uttryck för att den amerikanska regeringen på sitt sätt anpassar sig tiU denna växande opinion. Men så länge som det amerikanska stödet till Thleu består och så länge det amerikanska flyget fortsätter att operera i den förödande omfattning som sker, kvarstår självfallet det amerikanska ansvaret för utvecklingen i Sydvietnam. Därför måste vi från svensk sida fortsätta att upprepa vårt krav på en politisk lösning i Indokina. Med poUtisk lösning menar vi -för att än en gång upprepa detta — en lösning som beaktar de indokinesiska folkens självklara, suveräna rättigheter: rätten att få väha sin egen väg, sin egen hvsform och sina egna Institutioner utan inblandning utifrån.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om svenskt erkännande av Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

Fra NORDLANDER (vpk);

Herr talman! Jag tror att många med mig gläder sig över det klara, positiva stäUningstagande som utrikesministern här har gjort i sitt inlägg. Men Sveriges erkännande av Saigonregimen är ju en legallsering av denna regim även om förbindelserna, som man säger, nu frusits ner.

Som jag motiverade också i mitt föna Inlägg representerar Inte Saigonjuntan Sydvietnams folk. Därför måste Sverige definitivt bryta med Saigonregimen.

PRR har det sydvietnamesiska folkets stöd. Ett svenskt erkännande av PRR skulle vara ett stöd åt Sydvietnams kämpande befolkning och skulle dessutom manifestera ett stöd för PRR;s sjupunktsprogram.

Ett svenskt erkännande av PRR skuUe få andra s, k. västländer att följa efter.

Ett svenskt erkännande av Sydvietnams verkUga regering skuUe vara en konsekvens av den princip som den svenska regeringen hävdar ligger bakom svenska erkännanden, universahtetsprincipen. Ett svenskt erkännande av PRR bör vara en konsekvens av svensk neutraUtetspoUtik,

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 115

§ 17 Ang. principema för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. principema för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att besvara fru Rydings (-/pk) den 14 oktober framstäUda Interpellation, nr 133, och anförde:

Herr talman! Fru Ryding har I en InterpeUation frågat mig, om jag delar de I hennes interpellation refererade aUmänna principerna för ett svenskt erkännande av och upprättande av diplomatiska förbindelser med annat land, och hur jag ser på deras tUlämpning när det gäUer ett svenskt erkännande av Tyska demokratiska republiken. Vidare frågar interpellanten om ett svenskt erkännande av Tyska demokratiska republiken kan emotses inom den närmaste tiden.

Svaret på den första frågan är ja. De 1967 angivna minimikraven för erkännande av och för upprättande av diplomatiska förbindelser med ett annat land gäUer oförändrade. Jag skaU be att få upprepa vad som då sades:

"Vid bedömningen av erkännandefrågor kan man anlägga ohka synpunkter. I Sverige brukar vi i första hand anse avgörande att den makt, som skaU erkännas, har vunnit ett rimligt mått av självständighet utåt, som någorlunda allmänt godtagits av omvärlden. Vidare krävs en rimlig stabihtet inåt, genom att det finns statliga myndigheter som faktiskt upprätthåUer kontroll över ett visst territorium och där utövar suveräna befogenheter.

Enhgt praxis ges svenskt erkännande, när vi dels anser att minimikraven är uppfyUda, dels finner att inga särskUda skäl talar emot erkännande."

Vad beträffar interpellantens andra fråga, nämUgen spörsmålet om dessa principers tUlämpning när det gäller Tyska demokratiska repubhken viU jag säga, att det - aUdeles oavsett om nyssnämnda minimikrav skuUe kunna anses uppfyllda eller inte — förehgger särskilda skäl, som talar emot ett svenskt erkännande för närvarande av detta land. Jag skaU här något beröra dessa skäl.

Det är sant att den politiska situationen på ett glädjande sätt ändrats så tiU vida som de fyra stormakterna nått en uppgörelse i BerUnfrågan. Förbundsrepubliken och Tyska demokratiska repubhken har också Inlett förhandhngar rörande tiUämpningen av fyrmaktsuppgörelsen om Berlin. Dessa förhandlingar pågår, och resultatet skah sedermera understäUas segrarmakterna från andra världskriget, Äv dessa fakta kan man dra slutsatsen, att förhandhngarna i Tysklandsfrågan aUtjämt befinner sig i ett ömtåligt läge. Vi är angelägna att inte genom några åtgärder — t. ex. ett isolerat svenskt erkännande av Tyska demokratiska repubhken -tUlföra detta ömtåUga läge några nya komplikationer. Det skulle också störa de kontakter mellan FörbundsrepubUken och Tyska demokratiska republiken, som syftar tlU att normaUsera förhållandet dem emeUan.

TUlåt mig här påpeka att det inte förhåUer sig så som InterpeUanten tror, nämhgen att ett svenskt erkännande av Tyska demokratiska republiken skulle störa dem som är kritiska mot den västtyska regeringens avspännlngspoUtik. Tvärtom skulle ett erkännande i nuvarande ömtåhga läge i Tysklandsfrågan kunna utnyttjas som ett argument mot den

avspännlngspoUtik, som förs av den västtyska regeringen och som vi på svensk sida hoppas skah bära frukt och slutligen leda tlU att såväl FörbundsrepubUken som Tyska demokratiska repubhken upptas I FN.

Vad jag nu sagt besvarar också Interpellantens tredje fråga. Svenska regeringen har, i awaktan på utveckUngen av den serie förhandlingar och kontakter jag nämnt, inte några planer på att ompröva sin inställning till frågan om ett erkännande av Tyska demokratiska republiken. Detta hindrar å andra sidan Inte att vi Inom nuvarande Inofficiella ram utvecklar vår handel, samfärdsel samt andra faktiska förbindelser, bUate-ralt och InternationeUt, på många områden med Tyska demokratiska republiken.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. principerna för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Då herr utrikesministern inte hade möjlighet att besvara fru Rydings interpeUation vid annan tidpunkt än i dag har fru Ryding på grund av förhinder anmodat mig att mottaga svaret på hennes interpeUation. Jag får på fru Rydings — och egna — vägnar tacka för InterpeUationssvaret.

Herr utrikesministern säger sig dela de I ett interpeUationssvar år 1967 refererade allmänna principerna för ett svenskt erkännande av annat land. Men han underlåter att ge ett svar på frågan om tUlämpningen av dessa aUmänna principer på Tyska demokratiska repubUken. Det heter i svaret på denna punkt; "— alldeles oavsett om nyssnämnda minimikrav skulle kunna anses uppfyUda eUer inte -". Men det var just detta fru Ryding önskade höra herr utrUcesmlnisterns mening om. Jag får därför hemställa om ett svar på denna punkt. Anser herr utrikesministern att Tyska demokratiska republiken uppfyller de även i Interpellationssvaret upprepade aUmänna principerna för ett erkännande, i detta faU från svensk sida? På den första delen av frågan svarade herr Wickman "ja" - blh svaret på den nu förtydligade frågan ett ja eUer ett nej, herr Wickman?

I övrigt anföres i interpellationssvaret att det finns "särskilda skäl", som talar emot ett svenskt erkännande för närvarande av DDR. Den springande punkten är härvidlag om ett svenskt erkännande skuUe verka "störande" på de pågående förhandUngarna om Berlinfrågan. Herr Wickman anser att ett sådant steg från svensk sida kunde utnyttjas mot den västtyska regeringens avspänningspohtUc. 1 fru Rydings interpellation hävdades tvärtom att en fortsatt svensk vägran att upprätta diplomatiska förbindelser med DDR är en tUlgång för den reaktionära propagandan i Västtyskland, som häri ser ett stöd för sin hållning. Denna bedömning finner jag vara logisk — medan interpellationssvarets argumentering betänkligt brister i logik.

Vi har alltså skUda meningar härom. Men bortsett från detta skulle jag tro, att förbundskansler WUly Brandt Inte är svarslös mot en kritik från reaktionärt västtyskt håll om att ett erkännande från ett tredje land vore riktat mot västtyska regeringens avspänningspohtlk. Herr Brandt har ju t. o. m. på särskUd fråga från en journalist anfört att "världen går inte under" om Sverige nu skuUe erkänna DDR. EnUgt vanUgt språkbruk torde det betyda att frågan inte är av avgörande vikt för eUer inte inverkar alls på den förhandhngssltuation som herr Brandt befinner sig i.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. principema för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

Men — låt oss se till de historiska erfarenheterna. Under Hallstein-doktrinens tid hotades från västtyskt håU, att varje land som erkänner DDR får räkna med att Västtyskland bryter de diplomatiska förbindelserna med detta land. Jugoslaviens erkännande av DDR ledde infe till en sådan åtgärd. Under år 1969 var det ytterligare sju oavhängiga afrikanska och asiatiska stater som upprättade diplomatiska förbindelser med DDR. Detta hade inte påvisbara negativa verkningar. Under år 1970 inleddes — och stördes uppenbarligen inte — samtal mellan DDR;s regeringschef och representant för Tyska förbundsrepubliken. Ytterhgare länder — även latinamerikanska — upprättade diplomatiska förbindelser med DDR. Nu har — varom nämndes I fru Rydings Interpellation — Finland förklarat sig berett att upprätta förbindelser med de båda tyska staterna. Har detta negativt påverkat Berlinförhandlingarna, herr Wickman? Är det exempelvis inte så, vUket säkert herr utrikesministern känner tUl, att den s, k. språkhga tvisten under Berhnförhandhngarna skjutits åt sidan och att man fortsätter förhandlingarna? Det har uppenbarhgen inte blivit en sådan påverkan.

Hela denna framstäUning att ett erkännande av DDR från svensk sida negativt skulle påverka de Inledda förhandhngarna mellan de båda tyska staterna och skada avspänningspohtlken från den västtyska regeringens sida, skulle - om den vore riktig — innebära att ett sådant erkännande riktar sig mot avspänningspohtlken. Men det är ju uppenbart att det i stället måste betecknas som ett led I denna, att den främjar avspänningspolitiken.

Det finns uppenbarligen i huvudsak två strömningar inom Västtyskland. Den ena fullföher en politik mot avspänning, mot normaUsering av relationerna tiU den andra tyska staten — den andra är för en normaUsering av dessa relationer, företräder Unjen att båda tyska staterna bör ha säte och stämma I FN, att säkerheten I Europa måste tryggas. Logiken säger att den senare strömningen inom det tyska folket skuUe uppleva det som en uppslutning bakom denna sm strävan, om andra länder lämnade ett påtagligt bevis för att också de stöder normahseringssträvandena.

Det finns åtskUUgt mer att tUlägga, Jag kanske får anledning att återkomma. SpecieUt är jag intresserad av att få ett svar på frågan om herr utrikesministern anser DDR uppfyUa de allmänna kriterierna för ett erkännande enligt de refererade principerna.

En annan fråga i anslutning tUl det jag anfört är: VUken strömning Inom Västtyskland anser herr Wickman det vara angeläget för svensk utrlkespohtik att stödja — den som är mot normahseringssträvandena och företrädes av samma kretsar som tidigare hävdade den s, k. HaUstein-doktrinen, eUer den som i hkhet med västtyska regeringen betraktar DDR som en suverän tysk stat med vUken det är angeläget, också ur den europeiska säkerhetens intresse, att upprätta normala folkrättsliga förbindelser?

TUl sist vlU jag, trots beskedet att regeringen inte i nuläget tänker ompröva shi inställning tUl erkännandefrågan, notera som positivt att regeringen \i\l vidareutveckla handel, samfärdsel m. m. med DDR inom den nuvarande inofficiella ramen.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Mitt svar här bhr i stor utsträckning ofrånkorrUigen en uppreprung av det svar jag redan har lämnat. Vad beträffar herr Olssons första fråga, om kriterierna är uppfyUda eller inte, så delade Jag i InterpeUationssvaret upp kriterierna i två grupper. Det jag kaUade för minimikraven, som gäUer den territoriella suveräniteten och kontrollen, betraktar jag inte som något problem i det östtyska faUet, Den andra gruppen av kriterier är emellertid Uka viktig, VI skaU komma ihåg att ett erkännande från en stats sida av en annan icke är en fråga om så att säga en formahuridisk bedömning utan i sista hand alltid en politisk fråga, en fråga huruvida ett erkännande skulle ha politiskt gynnsamma, negativa eUer eventueUt neutrala effekter. Den poUtiska bedömningen är naturligtvis den centrala frågan, när vi har att ta stäUning tiU om den svenska regeringen skall erkänna Östtyskland eller inte.

Vår slutsats är mycket bestämd och entydig: ett isolerat svenskt erkännande — med isolerat menar jag då självfaUet isolerat inom den krets av nationer som det här är fråga om - skulle i nuvarande läge ha negativa effekter på de förhandhngar som är ett väsentligt element i den pågående avspänningspohtlken. Vi anser att vårt handlande här måste bestämmas av de effekter det får på den avspänningspolitik som det i hög grad är ett svenskt Intresse att ge aUt stöd. Ett svenskt erkännande av Östtyskland i dag skuUe ju Innebära en förändring i relationen mellan de två förhandlande parterna. Det skulle förändra relationen ensidigt mellan Sverige och den ena av de berörda parterna i förhållande till vad som gäUer i dag. Sveriges läge är ett annat än Finlands. Det finska erbjudandet om erkännande var ju riktat tiU båda de tyska staterna, eftersom Finland i motsats tUl Sverige inte tidigare har erkänt den västtyska staten. Därför är Sveriges situation i det här faUet inte analog med Finlands.

Den här bedömningen är inte någon särskUt originell svensk bedömning, utan det är en bedömning som delas av andra regeringar, bland andra den franska, vUken president Pompidou vid sin senaste presskonferens gav utomordentligt klart och bestämt uttryck för.

Vi anser också att ett svenskt erkännande skuUe — där kommer jag tiU andra delen av herr Olssons uppföljningsfråga till mig — negativt påverka även utveckUngen inom FörbundsrepubUken. Herr Olsson sade att det rimligen borde förhåUa sig precis tvärtom. Nej, dess värre, om man så vlU, är det Inte på det sättet. Jag tror att det är rätt rimligt att i första hand fästa avseende vid den bedömning som den regering gör som är ansvarig för den västtyska pohtiken i dag. Det är mte uttryck för någon auktorltetstro från den svenska regeringens sida att säga att WUly Brandt bedömer den här situationen bättre och säkrare än vad vi själva gör och vad InterpeUanten och herr Olsson rimligen kan göra anspråk på att göra. Vår uppfattning bygger också på vad man lätt kan övertyga sig om ifaU man själv besöker FörbundsrepubUken och samtalar med de tyska politikerna.

Både effekten på förhåUandet meUan parterna i de pågående förhandhngarna och de negativa verkningarna på den västtyska regeringens möjhgheter att driva sin pohtik vidare är avgörande skäl för den svenska regeringen att inte överväga något isolerat svenskt erkännande av Östtysk-

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. principerna för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Ang. principerna för svenskt erkännande av annan stat, m. m.

land. Så länge det nuvarande läget råder kommer vi att hålla fast vid den ståndpunkten.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag måste få fråga utrikesministern vad han menar med uttrycket "isolerat svenskt erkännande". Det finns i Interpellationssvaret, och han har dessutom upprepat det två gånger här. Mig veterligt har minst 30 stater tidigare erkänt Östtyskland. Utrikesministern sade "den krets av nationer" utan att närmare specificera vad han avsåg. Rör det sig om neutrala nationer, vUket man skuUe kunna förmoda eftersom Sverige torde vara ett neutralt land, eUer är det någon annan krets av nationer som utrikesministern syftar på?

Utrikesministern anser tydhgen att man skall åka till Västtyskland för att få svar på alla frågor. Vad anser man där, hur skaU detta skötas, hur skall vi förfara? Endast där kan man få upplysning om hur frågan skall handläggas och hur en uppgörelse skaU komma tUl stånd.

Utrikesministern nämnde Finland och sade att Finland inte tidigare har erkänt någon tysk stat, medan Sverige, neutralt som vanligt, har erkänt Västtyskland och menade att det skuUe innebära skUda förutsättningar. AUt talar för att det finns en hnje i svensk politik gentemot de tyska staterna, där man erkänner och upprätthåUer kontakt med endast den ena pirten och anser att den ensam vet hur förhandhngarna skah skötas. Det gäller ju två parter, och det vore rimligt om man även tog kontakt med Tyska demokratiska repubUken för att få reda på uppfattningen där om hur förhandhngarna skaU skötas.

När det gäUer frågan om vad som är känsUgt och inte känsUgt har det sagts av vår tidigare utrikesminister och av andra företrädare för socialdemokratiska partiet att man skuUe negativt påverka och lägga sig i förhandhngarna om man erkände DDR I det här läget, AU logik talar för att det Inte kan vara så utan måste vara tvärtom, och det har jag tidigare framhålht här. Jag vUl då fråga utrikesministern vilken påverkan han anser att det norska stortingets val av fredspristagare i år har på den här frågan. Uppfattas det också som en Inblandning? Den främsta motiveringen till Nobelpriset var ju WlUy Brandts poUtik för en avspänning mellan de två tyska staterna. Detta skulle då också påverka störande, såvitt jag förstår.

En sak som jag tror är mera central berörs i utrikesministerns motivering, framförd i TV häromdagen, att i en erkännandefråga måste hänsyn tas tUl hur erkännandet påverkar Sveriges förhåUande till andra stater. Är det möjligen det som är den viktigaste orsaken till att Sverige inte erkänner en de facto existerande nation, DDR?

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Det som bestämmer ett svenskt erkännande av en annan stat är, för att återigen upprepa det, dels att förhållandena i den stat det gäller uppfyller de krav som Sverige traditionellt stäUer som viUkor för ett erkännande, dels att antingen — negativt uttryckt — poUtiska skäl inte talar mot ett erkännande eller — positivt uttryckt — att de politiska effekterna av erkännandet är positiva. Jag har utförligt motiverat varför

vi bedömer det så att ett erkännande av Tyska demokratiska republiken i dagsläget skuUe ha negativa verkningar på den poUtlk som vi anser det vara vår ganska självklara uppgift att ge aUt möjligt stöd, nänUigen WUly Brandts avspännlngspoUtik. Därför befinner vi oss inte på något sätt i någon motsatsställning tUl det norska stortinget när det, uppenbarligen utifrån samma bedömningar, valde WUly Brandt tUl nobelfredspristagare I år.

Det är rätt självklart att en regering bedömer verkningarna av sina handlingar — det vore egendomligt om en regering Inte gjorde det. Men det är något helt annat än att säga att den svenska regeringens utrikespolitik skuUe bestämmas av andra stater. Naturligtvis har inte det svenska erkännandet av Hanoi bestämts av Hanoi; det har bestämts av den svenska regeringen därför att den ansåg att det skuUe ha positiva effekter. I fråga om DDR anser vi att ett erkännande skulle ha negativa verkningar för de krafter i Europa som vi önskar stödja. Det är förklaringen till vårt handlande. Detta hindrar inte att vi, som det står i InterpeUationssvaret och som jag också sade i FN:s generaldebatt, självfaUet ser fram mot den dag då båda de tyska staterna är medlemmar i FN.

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om bistånd till Demokratiska republiken Vietnam med anledning av översvämningar

Herr OLSSON I Stockholm (vpk):

Herr talman! Det är uppenbart att utrikesministern och jag har delade meningar i denna fråga, och vi kommer aUtså inte längre. Jag vUl bara upprepa en fråga: Vad menar utrikesministern med ett Isolerat svenskt erkännande med tiUägget att det handlar om en krets av nationer? Vad syftar utrikesministern på för krets av nationer? Är det möjligen neutrala nationer eUer någon annan krets av nationer?

Herr utrikesministern WICKMAN;

Herr talman! Ja, t. ex. Österrike och Schweiz! Om vi skulle erkänna Tyska demokratiska repubUken före dessa bägge länder, skulle det naturligtvis ha en helt annan utrlkespohtisk betydelse än erkännandena från de stater som herr Olsson åberopat. Detta är inte någon värdering av dessa andra stater. Det är bara fråga om ofrånkomliga fakta i den europeiska poUtiken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 18 Om bistånd till Demokratiska republiken Vietnam med anledning av översvämningar

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att besvara herr Takmans (vpk) den 15 oktober framstäUda hiterpeUation, m 161, och anförde:

Herr talman! Herr Takman har frågat vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att ge Demokratiska republiken Vietnam särskUt materieUt bistånd med anledning av de svåra översvämningarna i augusti 1971.

Regeringen är väl informerad om de förhåUanden som herr Takman

Nr 115

Torsdagen den 28 oktober 1971

Om bistånd tiU Demokratiska republiken Vietnam med anledning av översvämningar

beskriver.

Regeringen kommer med anledning av översvämningarna att som bistånd tUl Demokratiska repubUken Vietnam anslå 4 mihoner kronor utöver de 25 mUjoner kronor om året som nu utgår som humanitärt bistånd. Formerna för den nya insatsen diskuteras för närvarande med de vietnamesiska myndigheterna. Under översvämningarna har stora mängder skolböcker och skrivpapper förstörts av vatten, och den redan tidigare stora pappersbristen har därmed förvärrats. Möjligheterna undersöks därför att i första hand leverera papper utöver de kvantiteter som tidigare förmedlats genom Röda korset.

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag är verkhgen mycket tacksam för det svar som jag har fått. Ytterligare några ord kanske är motiverade om bakgrunden tUl den fråga som jag har ställt.

Tyfoner och översvämningar drabbar ofta Sydöstasien med katastrofal verkan. Men det regn som tydhgen mom loppet av ett par dygn föU i Nordvietnam nu i augusti tycks ha överträffat alla tidigare regn i modern tid i dessa delar av Indokina, "Aldrig hade Röda flodens vatten stigit så högt", heter det i en rapport i den officiella tidningen Vietnam Courier för den 13 september, och rapporten fortsätter: "Aldrig hade en sådan mobUlsering av mänsklig styrka setts i Vietnam för att komma tUl rätta med den natur som slet sig loss,"

Tack vare sitt utomordentUgt starka, moderna luftvärnssystem har Nordvietnam undgått den kemiska krigföring som ödelagt praktiskt taget all skog och annan vegetation i stora delar av Sydvietnam och Laos och därmed gjort dessa områden försvarslösa mot naturkatastrofer. Nu, den 23 oktober, drabbades t. ex. de fem nordhgaste provinserna av Sydvietnam av en tyfon, som under en natt och några morgontimmar var så våldsam att den, enhgt ett UPI-telegram från Saigon den 24 oktober, tvingade t. o. m. de stategiska bombplanen av typ B 52 att inställa sina raider. Dessa plan går som bekant på 10 000 meters höjd. I dessa fem provinser av Sydvietnam finns det inte mycket skog eUer annan vegetation kvar som skydd mot tyfoner och översvämningar.

I Nordvietnam är situationen en annan. Men de massiva bombningar som under mer än tre år lade nästan hela landet i ruiner kan naturhgtvis inte ha varit utan betydelse för översvämiungarna nu. De av oss här I riksdagen som rest i Demokratiska republiken Vietnam under och efter dessa bombningar känner tUl hur deformerad landskapsbUden har blivit. Utefter kusten fanns t. ex. väldiga palmlundar, som måste ha spelat en stor skyddande roll men som reducerades tUl fils av bomberna från luften och artUlerielden från sjunde flottan. Det planmässiga arbetet att bygga ut och förstärka dammsystemen I hela Röda flodens deltaområde har givetvis försenats av kriget. Ett stort antal dammar och fördämningar var för övrigt dhekta mål för bombningarna, och många fick svåra skador. Som bekant har bombningarna av Nordvietnam inte upphört ännu. Det bör kanske också nämnas att vattennivån i många av Röda flodens bifloder normalt hgger över de omgivande fälten. Det bhr därför mycket svåra föhder när vattnet stiger och bryter sig igenom på någon punkt.

Torsdagen den 28 oktober 1971

Som ett uttryck för den svenska soUdariteten med Demokratiska Nr 115 repubUken Vietnams folk och regering i kampen mot översvämningarna kunde Svenska kommittén för Vietnam och Vietnamhjälpen redan den 10 september överlämna en check på 100 000 kronor. Men vatie sådan solidaritetsyttring bhr förstås ytterligt otUhäckUg i sak när behoven är så enorma som de är i Vietnam. Jag är därför mycket glad över det svar jag här har fått av utrikesministern. Att regeringen med anledning av översvämningarna kommer att anslå 4 mihoner kronor utöver de 25 mUjoner kronor om året som utgår som humanitärt bistånd, detta är just det svar jag hoppades på och som jag oreserverat tackar för.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 19 Föredrogs och biföUs InterpeUationsframstäUningarna nr 186—189.

§ 20 Anmäldes och bordlades motionen nr 1507 av herr Johansson i Holmgården m. fl: i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 124 angående organisation m. m. av försvarets materielverk.

§ 21 Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades att föhande enkla fråga denna dag framstäUts, nämligen av

Nr 335 Fru Normark (s) till herr kommunikationsministern angående

konstruktionen av förarhytten i vissa lastfordon:

Är herr statsrådet beredd att medverka tUl att sådana bestämmelser utformas för förarhyttens konstruktion i lastfordon av s. k. bulldog-typ att säkerheten förbättras för förare och passagerare?

§ 22 Kammaren åtskUdes kl. 16.30.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert