Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:111

Torsdagen den 21 oktober

Kl. 14.00

Val av ledamot i talmanskonferensen, m. nt

§ 1 Upplästes följande till kammaren Inkomna ansökningar:

Till riksdagens kammare

För fullgörande av uppdrag som delegat vid Förenta nationernas generalförsamUng anhålles härmed om ledighet från riksdagsarbetet från och med den 25 oktober till sessionens slut.

Stockholm den 18 oktober 1971

C. G. Regnen

Till riksdagens kammare

Härmed anhåller vi om ledighet från riksdagsarbetet under tiden 25-29 oktober för besök I BerUn.

Stockholm den 20 oktober 1971

Per-Eric Ringaby

Lars Schött

Mårten Werner i Malmö

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 2 Val av ledamot i talmanskonferensen, m. m.

Herr SVANBERG (s) erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! De på föredragningslistan uppförda valen är föranledda av att herrar Enarsson, Larsson I Lotorp och Peterson I Karlskrona avlidit samt att herr Johansson i Ljungby avsagt sig sitt uppdrag som ledamot i talmanskonferensen. För vart och ett av dessa val har valberedningen enhälligt godkänt en gemensam lista av det utseende som framgår av en till kammarens ledamöter utdelad promemoria. Såsom ordförande i valberedningen ber jag att få framlägga dessa listor.

Sedan herr Svanberg härefter avlämnat Ifrågavarande listor företogs val av en ledamot I talmanskonferensen, en ledamot i finansutskottet, en suppleant i skatteutskottet, en suppleant I försvarsutskottet, en ledamot I

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. säkerheten för den civila luftfarten vid luftförsvarsövningar

soclalförsäkringsutskottet, en suppleant i soclalförsäkringsutskottet, en suppleant i riksdagens lönedelegation, en medlem I Nordiska rådet och en suppleant i Nordiska rådet.

De för nämnda val framlagda listorna, alla med partibeteckningen "Den gemensamma listan", upplästes av herr talmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns att föhande personer, vilkas namn upptagits på respektive listor, utsetts att vara

ledamot i talmanskonferensen Sigurdsen, fru (s)

ledamot i finansutskottet Brundin (m)

suppleant i skatteutskottet Andersson i Ljung (m)

suppleant i försvarsutskottet Runesson (s)

ledamot i socialförsäkringsutskottet Marcusson (s)

suppleant i socialförsäkringsutskottet Lindström (s)

suppleant i riksdagens lönedelegation (för återstående del av valperioden) Winberg (m)

medlem i Nordiska rådet

Knut Johansson I Stockholm (s)

suppleant i Nordiska rådet Häll(s)

§ 3 Ang. sälterheten för den civila luftfarten vid luftförsvarsövningar

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara fru Dahls (s) I kammarens protokoll för den 14 oktober Intagna fråga, nr 293, och anförde:

Hen talman! Fru Dahl har frågat mig om det i Sverige förekommer luft försvarsövningar som kan tänkas hota den civila luftfarten samt vUka åtgärder jag vidtagit för att skärpa säkerhetsbestämmelserna I detta avseende.

Till skydd för den civila luftfarten har upprättats kontrollerat luftrum inom vilket flygning måste ske enligt internationellt fastställda föreskrifter. För den mUltära flygverksamhet, som berör detta luftrum, har

tillämpningsföreskrifter införts, vilka ger en mycket hög grad av säkerhet. Nr 111 Sålunda övervakas och kontrolleras denna flygverksamhet från gemen- Torsdagen den samma civila och militära trafikledningsorgan, bl. a. med hjälp av radar. 1 21 oktober 1971

ordnings- och säkerhetsbestämmelser för militär flygning regleras den --------

militära flygverksamheten vid bl. a. "luftförsvarsövningar". Bestämmel- "S- säkerheten serna fastställs av chefen för flygvapnet, I berörda delar efter samråd med for den civila luft-luftfartsverket. Vid större övningar utfärdar chefen för flygvapnet och farten vidluftför-luftfartsverket tillsammans speciella flygsäkerhetsbestämmelser, som svarsövningar t. ex. kan innebära flyttning av civil luftfart och kontrollerat luftrum från aktuella övningsområden. Civila flygplan utgör inte mål vid flygvapnets övningar. De nuvarande bestämmelserna är utformade så att den civila luftfarten inte skall hotas.

För att tillgodose flygsäkerheten pågår ett fortlöpande arbete. Bl. a. har 1966 års flygtrafikledningskommitté nyligen framlagt ett förslag som innebär en integrering av civil och militär trafikledning i syfte att på bästa sätt tillgodose flygsäkerheten.

Jag har inte funnit anledning att i avvaktan på ett ställningstagande till flygtraflkledningskommitténs förslag vidtaga särskilda åtgärder utöver dem som redan vidtagits av chefen för flygvapnet och luftfartsverket.

Fru DAHL(s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för det svar jag fått, som jag bedömer vara mycket positivt. Min fråga är föranledd av den svåra flygolycka som i somras inträffade i Japan som en följd av en kollision mellan ett militärt flygplan och ett civilt flygplan och som enhgt vad som uppgavs berodde på att man vid det tillfället faktiskt hade arbetat med civila flygplan som anfallsmål i de militära övningarna. Efter den olyckan lämnades också uppgifter i pressen, som tydde på att liknande förhållanden skulle förekomma även i andra länder än I Japan, och det är klart att detta var mycket oroande.

Nu har jag fått ett svar som innebär att det inte alls skulle förekomma I Sverige vare sig att civila plan används som mål vid försvarsövningar eller att över huvud taget flygfarten i de korridorer som används för den civUa flygfarten skulle kunna hotas vid de militära övningarna. Jag skulle då vilja ställa en föhdfråga, eftersom försvarsministern här åberopade de Internationellt fastställda föreskrifterna, nämligen om det inte skulle vara påkallat att från svensk sida ta ett initiativ för att skärpa de internationella bestämmelsema i detta avseende. Vi är ju för den civila luftfarten beroende av de regler andra länder har och de intemationella bestämmelser som gäller, och det skulle därför kanske vara lämpligt med ett svenskt initiativ i denna fråga.

Herr försvarsministern ANDERSSON:

Herr talman! Även om det i så fall skulle vara kommunikationsministern som finge ta detta initiativ, medger jag att det ligger något i fru Dahls tanke, och vi skall överväga om det finns ett behov av att Sverige tar upp denna fråga på det internationella planet. Det är. som fru Dahl erinrar om .ett faktum att det inte bara är i Japan som det förekommit att civila plan blivit använda som mål. Det förekommer tyvärr också i

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. miUtära studiebesök m. m. i Sverige och NATO-länder

andra länder, dock icke i Sverige. Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. militära studiebesök m. m. i Sverige och NATO-länder

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Hallgrens (vpk) i kammarens protokoll för den 15 oktober Intagna fråga, nr 299, och anförde:

Hen talman! Herr HaUgren har frågat mig om jag anser att ömsesidigt kadettutbyte och studiebesök från blivande officerare från svenska försvarsmakten och NATO-länders militära enheter är lämpliga med hänsyn tiU Sveriges roll som neutral stat.

Utbytena och studiebesöken avser inte bara kadetter utan också officerare och är inte begränsade bara tUl NATO-länder. Det förekommer t. ex. ett utbyte med vissa länder som är an.slutna till Warszawapakten, dock ännu Inte för kadetter. Jag räknar med att sådant kadettutbyte kommer till stånd även med dessa länder.

Utbyten och studiebesök är alltså inte beroende av ett visst lands eventuella pakttillhörighet. Jag anser därför inte att det utbyte som nu sker med N.'\TO-länder är olämpligt.

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för det svar jag har fått. Den här frågan har kommit till med anledning av en artikel I Norrteljc Tidning den 20 augusti i år. Artikeln skUdrar svenska kustflottans taktiska övningar i södra Bottenhavet och Ålands hav. Det framgår också att de svenska kadetterna som skeppskamrater haft amerikanska kadetter under hela manövern. Skribenten avslutar sin artikel med konstaterandet att det är ganska ovanligt att USA har utbyte av blivande marinofficerare med Sverige. Det amerikanska utbytet brukar i regel begränsas till NATO-staterna och vissa länder I Latinamerika. Utbytet har också enligt artikeln varit ömsesidigt, dvs. de svenska kadetterna har gjort liknande övnings- och studiebesök ombord på enheter ur den amerikanska Medelhavsflottan.

Som försvarsministern sade är det inte ovanligt att representanter för den svenska krigsmakten har samröre med NATO-ländernas militärer. Han påpekade också att utbyte förekommer med länder som tillhör Warszawupaktcn. Det skulle således vara en jämvikt härvidlag.

Men det är väl en annan fråga, när man bötiar att samöva. För min del betraktar jag det hittills kända utbytet som en samövning, och då är det enligt min bestämda uppfattning helt oförenligt med den neutralitetspolitik som deklarerats av regeringen.

Försvarsministern har känt till det här förhållandet. Han har inte ingripit, och jag anser att det är anmärkningsvärt. Man bör inte ha något samröre med länder som är anslutna till vare sig den ena eller den andra pakten. Jag anser att den högsta militära ledningen här i landet har alltför fria händer och får styra och ställa alldeles för mycket. En skärpt

kontroll på den punkten anser jag vara nödvändig.

Det som nu har skett kan mycket väl vara en trevare till ett mera omfattande militärt utbyte, som i sin tur kan bereda väg för ett närmande tUl Atlantpakten ochdärmed ocksä till ett totalt uppgivande av den neutralitetspolitik som vi har fört. Jag tror inte att det är önskvärt vare sig åt det ena eller andra hållet.

Herr försvarsministern ANDERSSON:

Herr talman! Herr Hallgren frågade om jag kände till de här besöken. Jag kan meddela att det är jag som har beslutat dem. Vi har sådant utbyte av kadetter både på flygsidan och på marinsidan - med flera länder. 1 fråga om USA rör det sig om att tre svenska kadetter vatie sommar får vara med några veckor på ett amerikanskt fartyg och tre amerikanska kadetter på ett .svenskt. Självfallet är det inte fråga om någon samövning utan det är fråga om att som i allt annat sådant utbyte dessa kadetter skall få lära känna en annan försvarsmakts organisation och få personliga förbindelser.

Jag har under hela 1960-talet försökt att få detta slag av utbyte vidgat tUl så många länder som möjligt. Jag har haft många resonemang med representanter för Sovjetunionen. Jag har varit där och diskuterat dessa frågor. Jag har också talat med representanter för den polska försvarsmakten. Det hela har lett till att vi även med dessa länder nu kommit så långt att vi beträffande Sovjetunionen fastlagt ett program för utbyte av officersdelegationer under 1971 och 1972. Nästa vecka kommer tUl Sverige chefen för sjökrigsskolan i Leningrad med en delegation som skaU få tillfälle att studera utbildningen av marin personal i vårt lund, och till våren skall officerare från vår sjökrigsskola åka till Leningrad och göra .samma studier där.

På samma sätt har vi inom armén och Inom flygvapnet beslutat om sådana besök i ett av ryska och svenska regeringarna faststäUt program. Vi har också föreslagit - i varje fall har jag gjort det personligen - att det också bör vara utbyte av kadetter. Hade inte händelserna i Tjeckoslovakien 1968 kommit emellan, hade sådant utbyte redan förekommit inom flygvapnet. Jag tror att det kan ske nästa år. På samma sätt föres resonemang med Polen.

Jag anser personligen att detta utbyte, som gäller NATO-länderna Norge och Danmark samt England och Amerika och dessutom de neutrala staterna i Europa inklusive Jugoslavien, inte bör begränsas till mindre länder. Jag har betraktat det som självklart att de båda supermakterna bör vara med i bilden, men då skall det vara båda. Utbytet skall vara allsidigt, och det är det på väg att bli.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. militära studiebesök m. m. i Sverige och NATO-länder

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! När försvarsministern säger att det är han som har beslutat detta, förstår man att hela denna uppläggning givetvis betyder ett vidgat militärt utbyte med kanske väsentligt flera stater. Då frågar man sig osökt: Hur kommer man att ställa sig exempelvis beträffande militärt utbyte med Spanien, som ju också är knutet till Atlantpakten? verkligen ursäkta att jag betvivlar att avsikten är att få en sådan jämvikt.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Om krigsplacering av reservofficer vid hemvärnsförband

Är det inte så att man vill ha ett närmare, ett intimare samarbete med NATO-länderna, men för att opinionen inte skall bh så stark måste man också för syns skull koppla in exempelvis några länder som tillhör Warszawa pakten?

Jag vill för min del deklarera att jag anser att ett neutralt land absolut inte skall ha några som helst sådana samövningar, ty här var det faktiskt fråga om samövningar. 1 den nämnda artikeln står det bl. a. som överskrift "Östhammarpojke och amerikanska kadetter krigar tillsammans". Eie var på en övning tillsammans en hel vecka. Jag kan inte fatta annat än att det är en övning tUlsammans.

Herr försvarsministern ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror nog att herr Hallgren själv begriper att det är helt orimligt att tala om att tre unga svenska kadetter som fått tillfälle att under en veckas tid vistas ombord på ett amerikanskt fartyg därmed inleder en samövning mellan den svenska och den amerikanska marinen. Det är ett studiebesök och inte en samövning; tag inte för gott aUt vad tidningarna skriver!

Jag har den personliga Inställningen att just för att Sverige är ett fritt, oberoende och neutralt land bör vi även från försvarsmaktens sida medverka I de avspänningssträvanden ute i världen som nu tycks ha avlöst det kalla krigets epok. Det kan vi göra genom personellt utbyte med sådana forsvarsmakter som vi önskar ha personellt utbyte med - där kan Spanien om ni så vill uteslutas; det landet har aldrig varit på tal I sådana här sammanhang.

Det är inte alls så att vi här, för att få möjligheter att främst samarbeta med NATO-länder, tar med några länder från Warszawapakten. Om samarbetet på dessa områden hittills inte har bhvit allsidigt, beror det Inte på Sverige. Våra initiativ känner man till inom Warszawapakten, och gudskelov tycks nu, som jag har sagt, en ändring vara på väg sä att vi får det allsidiga utbyte som det självfallet måste vara fråga om för en neutral och fri stat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om krigsplacering av reservofficer vid hemvärnsförband

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Torwalds (c) i kammarens protokoll för den 15 oktober intagna fråga, nr 308, och anförde:

Herr talman! Herr Torwald har frågat mig huruvida reservofficer (som på grund av sin levnadsålder ej längre är krigsplacerad vid fältförband) har möjlighet att - med bibehållande av reservofficersskapet - bli krigsplacerad på någon befattning vid lämpligt hemvärnsförband på eller i närheten av hemorten.

Svaret på don framställda frågan är ja.

Överbefälhavaren har utfärdat de bestämmelser som behövs för att reservofficerare skall kunna krlgsplaceras i hemvärnet.

I princip sker krigsplacering i hemvärnet av reservofficerare endast I speciellt viktiga befattningar, t. ex. som kretshemvärnschef. För hemvärnet är det mycket angeläget att dessa befattningar kan besättas av kvalificerad personal. För närvarande är ca 20 procent av hemvärnets kretshemvärnschefer reservofficerare eller pensionsavgångna officerare.

Krigsplacering i hemvärnet sker för tjänstgöring i den hemvärnskrets eller det hemvärnsområde där vederbörande är bosatt.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag tackar för det Uka korta som positiva och klarläggande svaret.

Anledningen till att jag har frågat är att jag liksom många andra reservofficerare faktiskt svävat i okunnighet om möjligheten att bli krigsplacerad i hemvärnet.

En reservofficer placeras ju efter utbildningen vid ett bestämt regemente och den placeringen behåller han hela sin tjänstetid, oavsett om han byter bostadsort. Vanliga värnpliktiga krlgsplaceras i regel på ett förband I närheten av hemorten, men så är alltså Inte faUet med en reservofficer; om han en gång har placerats vid exempelvis I 15 i Borås fortsätter han att vara placerad där oavsett om hans bostadsort ändras till Stockholm, Sundsvall eller vad det nu kan vara.

En reservofficer, som efter 47 års ålder av fysiska skäl normalt inte längre får vara krigsplacerad vid fältförband, omplaceras vanligen till ett lokalförsvarsförband. Även dessa förband ligger dock i anslutning till det regemente där vederbörande är placerad såsom reservofficer. Det kan starkt Ifrågasättas om detta alltid är så lämpligt! Lokalförsvarsförbanden har ju 1 regel sådana krigsuppgifter att de utomordentligt snabbt skall kunna träda i funktion, och det är svårt om vederbörande reservofficer bor i en helt annan ända av landet. Han är kanske den viktigaste mannen som chef för förbandet och borde därför snabbt kunna vara på plats.

Tanken har alltså kommit upp att det kanske vore lämpligast om vederbörande reservofficer i stället kunde tillträda en befattning i hemortens hemvärn. Det är väl så för många av dem som det har varit för mig: vårt försvarsintresse väcktes under de allvarsfyUda åren i bötian av 1940-talet. Man bötiade kanske i hemvärnet som 15- eller 16-åring och blev så småningom reservofficer. Man ser det nu som att man sluter cirkeln genom att få en möjlighet att återinträda I en lämplig befattning Inom hemortens hemvärn.

Jag vet att hemvärnet numera uppskattas på ett helt annat sätt än förr inom hela krigsmakten. Man tilldelar det allt bättre vapen och utrustning, och det är ju ett bevis för att man inser den viktiga roll hemvärnet spelar i totalförsvaret. Inte minst den nya beväpning som kommit till gör ju att befälet behöver den bättre utbildning som reservofficerarna 1 regel har.

Jag tackar alltså för svaret och hoppas att utvecklingen kan gå därhän att det sprids en litet allmännare Information bland de äldre reservofficerarna om denna möjlighet att bil krigsplacerad I hemvärnet på hemorten.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Om krigsplacering av reservofficer vid hemvärnsförband

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971 Ang. principerna för förordnande av statliga representanter i länsstyrelser

§ 6 Ang. principema för förordnande av statliga representanter i länsstyrelser

Herr dvilministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Fiskesjös (c) i kammarens protokoU för den 14 oktober intagna fråga, nr 295, och anförde:

Herr talman! Herr Fiskesjö har frågat mig vilka principer som har legat tiU grund för förordnandet av de statliga representanterna i de nya länsstyrelserna.

En huvuduppgift för de nya länsstyrelserna är att på grundval av den centrala statliga planeringen samstämma och samordna den statliga planering som sker regionalt med den kommunala planeringen. Detta har motiverat ett kommunalt Inflytande på styrelsens sammansättning, vilket tUlgodoses genom att landstinget väher fem ledamöter. När regeringen tiUsatte övriga fem ledamöter var en vägledande princip att tillgodose också behovet av att tillföra länsstyrelsen erfarenheter från andra områden av samhällslivet, främst näringsliv och arbetsmarknad. Vid tUlsättningen har regeringen även försökt tillse att de av statsmakterna antagna målen för samhällsutvecklingen får en förankring I styrelsernas sammansättning.

Hen FISKESJÖ (c);

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern för svaret på min fråga, även om det gav föga klarhet om den mest iögonfallande princip som regeringen tillämpat. Min fråga är naturligtvis betingad av den berättigade förundran som regeringens urval av de statliga representanterna i de nya länsstyrelserna väckt i skUda delar av landet.

När länsstyrelsereformen beslöts av riksdagen förra året var som bekant meningarna delade om hur de tio lekmannarepresentanterna skulle utses. I länsförvaltningsutredningen, som låg till grund för reformen, hade en knapp majoritet - fem av nio - föreslagit att landstingen skulle utse sex av de tio och regeringen de resterande fyra. Minoriteten i utredningen ansåg att landstingen borde utse alla tio för att bl. a. säkerställa, att länsstyrelsen skulle komma att avspegla den väljande korporationens sammansättning I politiskt avseende. I riksdagen drev centern denna linje och krävde således att landstingen skulle utse samtliga.

Men regeringen genomdrev ett hälftenbruk - fem landstingsvalda och fem regetlngsutnämnda. När nu länsstyrelsernas sammansättning är klar ser man till fullo vad som var avsikten med detta hälftenbruk. Avsikten var helt enkelt att regeringen skulle få möjlighet att med hjälp av de fem regerlngsutnämnda ledamöterna försäkra sig om socialdemokratisk majoritet även I län där partiet i landstingen är i klar minoritet.

Denna nu realiserade avsikt är anmärkningsvärd, bl. a. av det skälet att det aldrig sades ut att man hade den avsikten. Den framkom inte vare sig i propositionen till 1970 års riksdag eller i den debatt som fördes i kamrarna. Av de akter som står till buds framgår det snarast att skälet för att man skulle ha fem regerlngsutnämnda närmast var att man därmed nära nog symboliskt ville markera att länsstyrelserna fortfarande var

statliga myndigheter.

Den ordning som tillämpas framstår som särskilt anmärkningsvärd om man begrundar ett uttalande I länsförvaltningsutredningens betänkande. Där står det bl. a.; "Vidare bör gälla, att landstingets val äger rum efter det Kungl. Maj:t utsett ledamöter. Härigenom förebygges risken för att en av landstinget avsedd balans I politiska och andra avseenden rubbas i efterhand." Mot detta uttalande har jag Inte kunnat finna någon polemik i proposition 103 tlU 1970 års riksdag. I kammardebatten utgick man också från, utan att bli korrigerad, att det skulle gå tUl så som utredningen hade tänkt sig härvidlag. Men i verkhgheten blev det alltså tvärtom. Först valde landstingen i proportionell ordning sina fem representanter, därefter utnämnde regeringen så många socialdemokrater som behövdes för att säkerställa majoritet för det egna partiet. Över hela linjen har man tydhgen ansett det vara ett axiom att statsintresset, näringshvsintresset och arbetsmarknadsintresset bäst företräds av socialdemokrater.

Vad civilministern anfört rubbar Inte min uppfattning att de nya länsstyrelserna I flertalet faU fått en ur bl. a. politisk synpunkt mycket egendomlig sammansättning.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. principerna för förordnande av statliga representanter i länsstyrelser

Herr civilministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall gärna, på den korta tid som nu står till mitt förfogande, bidra till att skapa all den klarhet som kan vara önskvärd kring det sätt på vilket regeringen har tillsatt dessa ledamöter och hur vi har resonerat rent principiellt.

Det är fortfarande fråga om en statlig länsstyrelse. Såvitt vi kan förstå föreligger också önskemål från centerpartiets sida att vi till denna statliga länsstyrelse skall delegera det mesta möjliga av de åtgärder som staten skall ta ansvaret för I fråga om exempelvis den regionala planeringen. VI tycker att det är en riktig linje att vi i mesta möjhga mån skaU försöka genomföra regionalpolitiken i samverkan mellan stat och kommun på länsplanet. Men om det skall bh en regionalpolitik som så att säga hänger ihop för hela landet, måste vi sörja för att den som har det yttersta ansvaret för de statliga åtgärderna också kan förankra sin politik i den regionala statsförvaltningen.

Från mänga organisationer mötte vi också önskemål om att de skulle få representanter i de nya länsstyrelserna. Vi sade till organisationerna att det inte är avsikten att det skall vara någon korporativ styrelse. Det insåg organisationerna. Men vi var intresserade av att de nämnde namn på personer vilka skulle kunna vara lämpade för uppgifter som de nya länsstyrelserna skal! hantera. Vad vi har sett som regeringens uppgift har varit att komplettera landstingens val med ledamöter som hade sådana erfarenheter från näringsliv och arbetsmarknad att vi skuUe kunna få en länsstyrelse som kunde arbeta med den effekt som vi aUa önskar.

Vi sade oss att riktmärket må väl då bli att vi försöker att i varje länsstyrelse skaffa fram två ledamöter med löntagarerfarenheter och två ledamöter med företagarerfarenheter. Av de 96 ordinarie ledamöter som det var fråga om att täcka in med hjälp av detta sätt att resonera kunde vi ta ett 80-tal frän de ohka förslag som organisationerna sänt till oss. Pä några punkter tvingades vi gå ifrån de förslag som vi fick. Organisatio-

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. principerna för förord nan de av statliga representanter i länsstyrelser

nerna föreslog nämligen ofta folk från samma kommuner, och för att undvika en geografisk snedbelastning av länsstyrelsens sammansättning fick man då plocka fram namn från annat håll.

Det såg ut ungefär så, när vi fick in de olika personförslagen från organisationerna, att löntagarerfarenheterna i betydande grad representerades av socialdemokrater. Vi tyckte för vår del att det fanns ingen anledning att diskriminera dem därför. När det gällde företagarerfarenheter var de personer som fördes fram till övervägande delen folk från den borgerliga sidan, och vi tyckte på samma sätt att det därvidlag inte fanns skäl att diskriminera dem. Och den sista ledamoten, den femte, skulle alltså representera statlig och kommunal verksamhet.

Jag har så här kortfattat försökt redovisa efter vilka principer vi har resonerat. Jag kan sluta med att säga att jag tror att vi i län efter län har lyckats med att någorlunda genomföra denna uppläggning av sammansättningen av länsstyrelsens ledamöter.

Hen TALMANNEN yttrade:

Före den fortsatta debatten vill jag erinra om tidsbestämmelserna för frågestunderna: Svar på enkel fråga och anförande med anledning därav får omfatta högst tre minuter.

Hen FISKESJÖ (c):

Herr talman! Civilministerns senaste inlägg föranleder mig inte att frångå det omdöme som jag avgav i mitt första anförande: Regeringens agerande i den här frågan är underligt. Får jag ta ett par konkreta exempel.

1 Hallands län sitter 28 borgerliga landstingsmän och 18 socialdemokrater - aUtså en borgerlig majoritet med 60 procent. I den nya länsstyrelsen däremot sitter efter regeringsutnämningen en socialdemokratisk majoritet med 60 procent. 1 Jönköpings län är det ungefär likadant, och jag skulle kunna anföra flera exempel.

Detta måste, herr talman, hur man än ser det karakteriseras som en mycket egendomUg ordning, och det kan inga bortförklaringar från civilministerns sida rubba.

Civilministern sade i sitt inlägg att det inte har funnits någon anledning att diskriminera socialdemokraterna. Nej, det finner man när man tittar på förteckningen över de utnämnda, att någon diskriminering av socialdemokrater har det sannerligen inte varit tal om.

Civilministern sade också att två av de fem ledamöterna skulle ha löntagarerfarenhet, och då fanns det tydligen bara socialdemokrater att tillgå på den kanten, trots att vi vet att det finns gott om löntagare som har sin politiska hemvist på annat håll. Sedan skulle det vara tvä med företagarerfarenhet, och dessa skulle då tas från den borgerliga kanten. Men hur det nu är har man lyckats att även när det gäller företagarrepre-sentanterna ragga upp socialdemokratiska företagare runt om i de olika länen, och regeringsutnämningen har i flera län resulterat i fyra socialdemokrater och en borgerlig.

Herr civilministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan trösta herr Fiskesjö med att det finns både borgerligt folk med bland dem som har löntagarerfarenheter och socialdemokratiskt folk med bland dem som har företagarerfarenheter. Vi har alltså inte när det gäller de förslag som förts fram från olika organisationer på folk som har erfarenheter, lämpade för de här uppgifterna, i något sammanhang diskriminerat någon på grund av vederbörandes politiska uppfattning. Och jag vill betona detta med erfarenheter, för de sitter inte i länsstyrelserna som representanter för sina respektive organisationer eller som representanter för några branscher, utan de sitter där som statliga styrelseledamöter på grundval av sina erfarenheter och det allmänna förtroende som de åtnjuter.

Här kommer vi också in på en annan och mycket större fråga, nämligen hur vi skall se på arbetsfördelningen mellan stat och kommun på länsnivån. Den frågan är så stor att vi uppenbarligen Inte kan diskutera den i dag inom ramen för frågeinstitutet. Vi kan måhända diskutera den i annat sammanhang. Herr Fiskesjö hävdar att de statliga frågor för vilka ansvaret delegeras till länsnivå helt plötsligt blir kommunala frågor och atl de bör handläggas av de kommunala majoriteterna där. Jag tror emellertid inte att den argumentationen är hållbar, om vi vill föra en aktiv regionalpolitik med genomslagskraft i hela landet - som vi ju alla förklarar att vi vill.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. handläggningsordningen hos koncessionsnämnden för miljöskydd

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang, handläggningsordningen hos koncessionsnämnden för miljöskydd

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Hedins (m) i kammarens protokoll för den 14 oktober intagna fråga, nr 278, till herr industriministern, och anförde:

Herr talman! Herr Hedin har frågat industriministern om han anser det vara principiellt rikligt att koncessionsnämnden för miljöskydd slutbehandlar en ansökan om utbyggnad av miljöfarlig anläggning av viss omfattning samtidigt som sökanden hos koncessionsnämnden ansökl om en fortsatt utbyggnad med flerdubbel omfattning och därmed väsentligt ökade miljörisker.

Som svar på herr Hedins fråga vill jag hänvisa till miljöskyddslagens bestämmelser. Enligt 13 § i lagen skall ansökan om tillstånd innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar. Koncessionsnämnden är vid sin bedömning inte bunden vid det aktuella ärendet utan har möjlighet att beakta inte bara känd ulan även väntad utveckling. 1 vilken utsträckning detta bör ske beror på omständigheterna i det särskilda fallet.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. handläggningsordningen hos koncessionsnämnden för miljöskydd

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaret på min fråga. Jag bedömer svaret som positivt och anser att det innebär ett klarläggande som kan vara mycket värdefullt i aktuella koncessionsärenden.

Jag vill emellertid fråga om svaret principiellt sett innebär att koncessionsnämnden kan bordlägga en ansökan om en utbyggnad om nämnden efter denna första ansökan har fått in en ny ansökan om ytterligare utbyggnad med betydligt större kapacitet än den tidigare, alltså göra en bordläggning för att nämnden skall kunna behandla båda ansökningarna samtidigt.

Bakgrunden till min fråga är det aktuella fallet med Marviken. Där har Vattenfall begärt att få bygga en oljekraftanläggning på 200 megawatt, men innan den ansökan slutbehandlats kom det in en ny ansökan om utbyggnad till I 000 megawatt, alltså en högst väsentligt större kapacitet på anläggningen. I det första fallet tycks myndigheter och remissinstanser av skilda slag vara överens om att utbyggnaden kan tolereras från mihömässiga synpunkter. Men det blir ju en helt annan sak när man går upp tUl en fem gånger så stor kapacitet. Dä kommer det verkligt betydande miljörisker in i bilden. Man kan säga att det i detta sammanhang finns fog för talesättet att om man räcker någon ett hllfinger så tar han hela handen. Det verkar som om Vattenfall vill gå till väga på det sättet.

Det är uppenbart att det föreligger risk för felinvesteringar, om dessa båda ärenden handläggs var för sig i två etapper. På Vattenfall har man redan offentligt förklarat, att om man får tillstånd till den första utbyggnaden, sä är man beredd att redan i det skedet bygga t. ex. oljelagringsanläggning, magasin och hamn i en storlek som räcker för en senare utbyggnad lill I 000 megawatt. Om man dä skulle få nej på sin ansökan om den senare utbyggnaden, så har man uppenbarligen gjort betydande felinvesteringar.

Gör man däremot så, som i och för sig vore riktigt, att man begränsar sig till en utbyggnad till 200 megawatt och sedan får bygga ut till 1 000 megawatt, sä är också det ofördelaktigt, eftersom det naturligtvis är billigare atl redan från början bygga ut anläggningen för den större kapaciteten. Delta är bakgrunden till att jag anser det vara mycket angeläget atl vi får principerna helt klara i detta fall.

Jag tackar än en gång för svaret men skulle gärna vilja ha det ytterligare klarläggande som jag här efterlyst.

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag började min parlamentariska bana inom konstitutionsutskottet och är därför utomordentligt försiktig i mitt umgänge med sädana här frågor. Herr Hedins fråga är i själva verket en fråga om lagtiUämpning. Riksdagen och regeringen stiftar och ändrar lagar, men vi får akta oss väldigt noga för att lägga oss i tillämpningen i ett konkret fall. Därför kan jag inte ens principiellt uttala mig om hur koncession.s-nämndcn bör förfara i ett sådant här fall. Mitl resonemang får därför bli allmänt och kan inte röra del enskilda fallet.

Det är alldeles klart att koncessionsnämnden kan ge tillstånd till en ombyggnad eller tillbyggnad av ett företag, oberoende av om där föreligger en ansökan om ytterligare utbyggnad. Den nya ansökan om utbyggnad är ett helt nytt och fristående ärende, som nämnden kan bifalla eller avslå, oberoende av hur man har behandlat den första ansökan.

Mitt svar pä herr Hedins konkreta fråga, om koncessionsnämnden kan bordlägga ett ärende, är att jag inte ser något hinder för nämnden att bordlägga ett ärende om den så önskar. Men det får bli koncessionsnämndens absoluta ensak att göra det. Nämnden kan också välja att ge tillstånd till en första etapp, men göra det tillståndet mycket begränsat. När den sedan tar ställning till utbyggnaden blir det kanske nödvändigt att skärpa bestämmelserna för utsläpp i luften och i vattnet.

Svaret på frågan är alltså att koncessionsnämnden givetvis kan vilandeförklara ett sådant här ärende, men det får den själv avgöra; jag får Inte lägga mig i det.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. järnvägstrafiken på linjerna Mora-Brunflo och Forsmo-Hoting

Hen HEDIN (m):

Herr talman! Jag tackar ytterligare för det svar som jag nu har fått och som jag tycker är än mera positivt.

Jag kanske kan vara fri att säga hur jag bedömer det hela. Jag tycker att omständigheterna i det särskilda fall som statsrådet talade om i sitt första svar avgjort är sådana att koncessionsnämnden borde bordlägga den första ansökan och behandla hela frågeställningen i ett sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. järnvägstrafiken på linjerna Mora-Brunflo och Forsmo-Hoting

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herrar Wikners (s) och Winbergs (m) i kammarens protokoll för den 14 oktober Intagna frågor, nr 277 och 282, och anförde;

Herr talman! Herr Wikner har frågat mig om jag avseratt vidta några åtgärder för att förhindra nedläggning av persontrafik på inlandsbanan mellan IVIora, Sveg och Brunflo.

Herr Winberg har frågat mig om det finns förutsättningar att även i framtiden bibehålla järnvägstrafiken på sträckan Forsmo-Hoting.

Jag ber att få besvara de båda frågorna i ett sammanhang.

I konseljen den 15 oktober 1971 uppdrogs åt samtliga län.sstyrelser att till den I oktober 1974 genomföra en regional trafikplanering i enlighet med anvisningar, som successivt kommer att utfärdas av chefen för kommunikationsdepartementet på grundval av förslag frän trafikplane-ringsulredningcn. 1 avvaktan på planeringens genomförande kommer regeringen att iaktta viss återhållsamhet i fråga om beslut rörande nedläggning av ytterligare järnvägslinjer. I samband med atl regeringens beslut offentliggjordes förra veckan uttalade jag, alt beslutet bl. a. innebär atl frågor rörande nedläggning av inlandsbanan får anstå till dess

2 Riksdagens protokoll 1971. Nr 111- 113

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. järnvägstrafiken på linjerna Mora-Bmnflo och Forsmo-Hoting

man har tillgång til! en trafikplanering i berörda län.

Härav följer alt regeringen i avvaktan på resultatet av trafikplaneringen inte avser att fatta något avgörande i fråga om den del av inlandsbanan som sträcker sig mellan Mora och Brunflo och som SJ begärt att få lägga ned.

Vad gäller linjen Forsmo-Hoting har jag inhämtat att en lönsamhetsundersökning av i första hand persontrafiken vid linjen pågår inom SJ:s regionala organ. Nägon framställning från SJ om driftförändring vid linjen Forsmo-Hoting föreligger inte, och jag är inte beredd alt utan ett närmare underlag göra något uttalande i frågan. Regeringens bedömning av denna fr.iga liksom av andra inkommande ärenden angående järnvägsnedläggningar kommer givetvis atl ske med hänsyn tagen till den igångsatta regionala trafikplaneringen och till de möjliga återverkningar denna kan få på enskilda bandelar.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret. Det innebär att man skjuter denna fråga något framåt i tiden.

Indragningen av persontrafiken mellan Mora, Sveg och Brunflo har faktiskt irriterat den befolkning som under många år varit beroende av denna trafik. SJ har gjort ett flertal lönsamhelsberäkningar och dessa tycks ge samma resultat, nämligen att persontrafiken är olönsam och måste dras in.

Vad är då orsaken till detta? Till en del måste det vara att man ständigt höjer biljettpriserna och att man drar in de serviceorgan, som skall vara till nytta för dem som skall använda Järnvägen. Jag tänker här närmast på påstigningsanhalter m. m. 1 alla sammanhang åberopar man ständigt 1963 års riksdagsbeslut, och jag frågar då om persontrafiken inom glesbygderna måste vara lönsam.

I sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 står på s. 65 följande, som Jag ber herr talmannen atl fä citera: "Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att aktiviteten på det trafikpolitiska området samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthälla från lokahseringssynpunkt önskvärd olönsam Järnvägs- eller landsvägstrafik." Något längre ned heter det: "Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att ersättning bör utgå av allmänna medel i den män del inte med kravet på kostnadstäckning går atl lämna en viss bygd den trafikscrvice som från samhällets synpunkt är rimlig. Problemet gäller i första hand persontrafikförbindelserna för glesbygderna och vissa öar."

Det är klart utsagt atl olön.sam persontrafik pä järnväg i glesbygd bör upprätthållas för att tillgodose Irafikservice åt en viss bygd.

Det är över 19 mil från Sveg till Östersund. Invånarna i Sveg med omnejd är beroende av att kunna besöka Östersund, dels därför att centrallasarettet är beläget där, dels därför all Svegs lasarett kommer att omändras till läkarstation. Ungdomarna är numera hänvisade lill gymnasier och fackskolor i Östersund. Genom att Östersund är residensstad är vi hänvisade till atl besöka staden i olika sammanhang. Sveg är prioriteringsorl i fråga om lokalisering. Om vi mister persontrafiken blir

det försämrad service. Trafikolyckorna ökar på våra landsvägar. Är det då vettigt atl än mera trafik överföres till vägarna? Jag anser att vi bör få behålla vår Järnvägslinje.

Herr WINBERG (m):

Herr talman! Också jag ber att få framföra ett tack tUl statsrådet för svaret på frågan.

Låt mig först till dem av kammarens ledamöter, som kanske inte är så geografiskt orienterade inom detta område, säga att banan Forsmo-Hoting är 12 mil lång, att den förbinder norra stambanan vid Forsmo i Sollefteå kommun med inlandsbanan vid Hoting i Fjällsjö kommun, att den byggdes en gång av staten och öppnades 1925, att den delvis går i Ängermanälvens dalgång och i ett område vars vägnät till åtskilliga delar är av låg standard.

Nu säger statsrådet att en lönsamhetsundersökning pågår inom SJ beträffande den ifrågavarande bandelen. Detta är i och för sig ägnat att oroa, eftersom lönsamhetsundersökningar av detta slag hittills i regel brukat leda till nedläggning. Forsmo-Hoting-banan går i ett glesbygds-och avfolkningsområde. Folkmängden inom detta område av övre Ådalen har av olika skäl relativt sett minskat mera än I något annat område I landet på senare tid. Pä femton år har befolkningen i stora delar gått ned med mer än 40 procent. Det är alltså ett område, där speciella åtgärder är erforderliga för befolkningens service och för områdets möjligheter att leva vidare. Att lägga ned en transportgren i ett område, som verkligen är i behov av stimulans, tycker Jag inte är en påfallande klok åtgärd. Samhällets transportpolilik måste väl snarare anpassas till de regionpolitiska målsättningarna.

Jag vill också påpeka att Ängermanälven fortfarande används såsom fiottled, men om flottningen i framtiden kommer att nedläggas - vilket man i dag inte alls vet - kan denna bandel komma att vara utmärkt för transport av slora delar av det rundvirke som nu flottas.

Nu har emellertid någonting nytt hänt sedan Jag ställde min fråga. Regeringen har offentliggjort sitt uppdrag till länsstyrelserna om utförande av en s. k. regional trafikplanering till den I oktober 1974. Till dess skall återhållsamhet iakttas med beslut om nedläggningar av Järnvägar, sägs det. Ända är statsrådet tyvärr inte beredd att göra något uttalande beträffande denna bandels framtid, vilket Jag får beklaga. Jag kan konstatera alt ordet återhållsamhet tydligen inte är så mycket värt när det gäller de konkreta fallen.

Mot bakgrunden av att statsrådet nu Inte vill göra något uttalande vill jag ställa frågan; Tänker regeringen även i fortsäliningen vara lika lyhörd som tidigare för SJ:s nedläggningspropåer?

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. järnvägstrafiken på linjerna Mora-Bmnflo och Forsmo-Hoting

Herr kommunikationsministern NORLING;

Herr talman! Lät mig allra först till herr Winberg säga, atl Jag, för alt del skall vara möjligt för mig att la ställning till ett ncdläggningsärende, först måste fä ärendet. Jag kan inte besluta om ärenden, som jag inte har fått. Jag har inte fått något ärende rörande Forsmo- Hoting frän SJ. Om herr Winberg begär atl Jag skall la ställning till den Järnvägsnedläggclscn

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. järnvägstrafiken på liiijerna Mora-Brunfio och Forsmo-Hoting

nu, får han väl först på något vis se till att jag får en framställning om nedläggning.

Sedan vill Jag gärna framhålla, att frågan om Järnvägsnedläggningar och det beslut som regeringen nu har fattat om en trafikplanering över hela landet ju hänger intimt samman. Jag kan inte finna vad det ligger för värde i att i dag, när vi startar denna landsomfattande trafikplanering, stiga upp och säga att man känner en oro över dessa frågor som man med viss rätt har kunnat känna tidigare.

Tanken är nu atl vi skall genomlysa dessa frågor i hela landet. Vatie enskild kommun skall vara med och säga sin mening. Länsstyrelserna skall leda arbetet. Regeringen skall ge råd och anvisningar till länsstyrelserna i de fall sådana behövs, osv. Det kan väl då Inte heller för riksdagen ligga något större värde i att föregripa länsstyrelsernas och kommunernas agerande, åtminstone i starten. Låt oss gärna komma tillhaka till detta när vi märker hur arbetet fortskrider. Finner vi brister i det, skall vi naturligtvis påpeka dem. Men låt oss nu få sätta i gång detta arbete och se vart del leder. Vi har garanterat att länsstyrelser och kommuner I hela landet får v.jra med och säga sin mening. Det borde borga för att arbetet skall ske på ett sätt som kan garantera sakkunnig behandling av frågorna.

Herr Winberg påstår att de lönsamhetsundersökningar som SJ företar oroar människorna. Det kan han naturligtvis tillåta sig att säga. Herr Winberg har själv varit med i riksdagen om atl ge SJ uppdraget att göra dessa underf.ökningar. Man skall kanske vara litet försiktig, när man sedan kritiserar S.l för saker och ting som man själv har vant med om att besluta.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ställde min fråga, innan detta beslut fattades av regeringen. Därför var Jag litet oroad. Vi vill inte föregripa någonting, men de bygder som berörs av detta nedläggningshot måste väl ändå ha rätt att känna oro.

Vi vet också atl landstinget har skickat en skrivelse till kommunikationsministern. Landstinget framhåller i sitt yttrande, att det ser med ytterst stor oro på denna nedläggning.

Sedan bör man inte se dessa transportproblem enbart ur ekonomisk synpunkt utan även från sociala och näringspolitiska aspekter inom lokaliseringsområdena. Det är mot den bakgrunden och med tanke på glesbygden som Jag har velat göra detta påtalande.

Hert WINBERG (m):

Herr talman! Om Jag skall vara positiv mot kommunikationsministern kanske Jag kan tolka honom så, all det är formella skäl som gör att han nu inte kan uttala sig om Forsmo-Hoting-banan men att han i själva verket på grund av del allmänna uttalande som regeringen har gjort här - skulle mena alt man skall vara återhållsam även beträffande den banan till dess den regionala trafikplaneringen är klar.

Får jag sedan - eftersom kommunikationsministern talade om alt kommunerna och de lokala organisationerna skulle ha inflytande på de här nedläggningarna också säga all denna fråga var uppe vid de

landstingsmöten som ganska nyligen hålhts både I Västernorrlands och i Jämtlands län. Frågan är ju av intresse också för Jämtlands län eftersom, på grund av en indelningsändring, den norra delen av banan den I Januari 1974 kommer att ligga nära Jämtlands län. Landstinget i Jämtlands län har ju också, som även herr Wikner nämnde, gjort en hemställan till statsrådet om att inga ytterligare inskränkningar i Järnvägstrafiken skall ske inom länet.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. statens järnvägars krav pä bidrag från kommuner till olönsam kollektiv trafik

§ 9 Ang, statens järnvägars krav på bidrag från kommuner till olönsam kollektiv trafik

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp) i kammarens protokoll för den 14 oktober intagna fråga, nr 289, och anförde:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om SJ:s krav på kommunerna för olönsam kollektiv trafik är I överensstämmelse med kommunikationsdepartementets intentioner.

För SJ:s busstrafik - Jag utgår från att det är den som avses med herr Westbergs fråga - gäller, hksom för affärsbanenätet, att verksamheten skall ge full kostnadstäckning. 1 den mån detta inte är möjligt kan SJ pä samma villkor som privata och kommunala trafikföretag få statsbidrag för driften.

Kommunal bidragsgivning till olönsam busslinjetrafik förekommer sedan flera år vid sidan av den statliga bidragsgivningen. Den omfattar såväl privata och kommunala som statliga trafikföretag. Kommunerna har befogenhet att lämna sådana bidrag inom ramen för den kommunala kompetensen enhgt 3 § kommunallagen. Den samverkan mellan stat och kommun i fråga om det ekonomiska ansvaret för olönsam trafikförsörjning som efter hand utvecklats har i många fall lett tUl både billiga och rationella trafiklösningar.

Att av principiella skäl utestänga SJ eller andra statliga trafikföretag från möjligheten att med kommunal bidragsgivning ombesötia sådan trafik, som kommunerna själva vill behålla eller anordna, skulle kunna få den effekten att trafikförsörjningen blev jämförelsevis svagare och mindre ändamålsenligt anordnad.

Eftersom kommunerna själva kan avväga bidragens storlek mot den önskade trafikens omfattning och kostnaderna härför samt träffa de överenskommelser som man finner påkallade, utgör kommunerna aktiva parter när det gäller att praktiskt påverka trafikens utformning med hänsyn tUl kommunens bästa. Det ter sig därför rimhgt att SJ - i lika mån som privata och kommunala trafikföretag — kan begära och mottaga kommunala bidrag för olönsam busstrafik.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Hen talman! Jag ber att få lacka kommunikationsministern för svaret på min fråga. Men det vore fel att säga att Jag finner svaret tillfredsställan-

Nr 111

Torsdagern den 21 oktober 1971

Ang. statens järnvägars krav på bidrag från kommuner tiU olönsam kollektiv trafik

de. Tvärtom, jag tycker det är olyckligt att SJ:s förluster på den kollektiva trafiken skaU få övervältras på kommunerna. Detta drabbar särskilt de ekonomiskt svaga glesbygdskommunerna och kommuner som inom sig har vidsträckta glesbygdsområden. Min hemkommun, som tiUhör den senare kategorin med vidsträckta glesbygdsområden, krävdes förra året på 27 200 kronor I subventioner till SJ:s busstrafik. I år hade man nästan fördubblat kravet, till 53 500 kronor. Där fanns det tydligen ingen som helst tanke på prisstopp. Efter förhandlingar har beloppet prutats ned tUl 38 200 kronor, men också det är ett anmärkningsvärt högt belopp. Av en annan kommun i västra Hälsingland begär SJ 12 000 kronor för att upprätthålla en enda Unje. För att nu nämna ett par exempel.

Nu säger kommunikationsministern: "Eftersom kommunerna .själva kan avväga bidragens storlek", etc. Jo, Jag tackar Jag. Det kommer ändå ett krav, och vägrar man att betala hotas man med nedläggning av ifrågavarande trafiklinje.

EnUgt 1963 års trafikbeslut skulle målet för den statliga trafikpolitiken vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsötining. Nu har man genom att lägga ned järnvägar eller genom att med olika åtgärder omöjliggöra persontrafik på Järnvägar fört över eller rättare sagt tvingat över en ännu större del av persontrafiken till landsvägsbussar, och när berörda vägbusslinjer Inte bär sig, debiteras kommunerna allt större belopp. Detta kan enligt min uppfattning knappast vara i Unje med andemeningen i 1963 års trafikpolitiska beslut.

Även för de busslinjer som Inte utgör ersättning för en nedlagd persontrafik på Järnväg har man samma målsättning, nämligen att trygga en tillfredsställande trafikförsötinlng, och de bör därför anses vara Inbegripna i berörda trafikbeslut. Det borde vara möjligt att undgå en sådan utveckling som vi nu kan konstatera genom en fördelning av kostnadema mellan olika linjer och genom en större satsning på en kollektivbiljett för busstrafiken.

Jag vill fråga kommunikationsministern: Delar statsrådet min uppfattning att det som för närvarande sker på detta område, med de ständigt stigande krav som ställs på kommunerna i detta sammanhang, inte är en tillfredsställande tillämpning av 1963 års trafikpolitiska beslut?

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Weslberg i Ljusdal gick Inte In på själva principfrågan i sin replik, vilket Jag tyder så att han trots allt inte ansåg det vara nödvändigt att diskutera den. Jag syftar på det förhållandet att statens Jämvägar skall ha rättighet att lika väl som andra trafikföretag söka kommunala bidrag, om företaget upprätthåller en verksamhet, vilken kommunen har begärt och om vilken man har träffat ett avtal. Jag är glad för att herr Westberg inte ifrågasatte att SJ skulle vara undantagna från rätten att söka bidrag för att täcka sitt underskott.

Jag övergår härefter till den fråga som herr Westberg närmast kommenterar, nämligen hur detta skulle kunna rimma med statsmakternas uttalade uppfattning, som fortfarande gäller, att man skall försöka .:iet...ii,.fjjjjj, ,J tillfredsställande transportförsötining i landets olika

delar. I detta sammanhang måste vi väl ändå slå fast ytterligare en elementär sak. Det är väl Inte herr Westbergs och inte heller någon annans mening att man skall bryta den kommunala kompetensen att bestämma över sin egen trafikförsörjning. Skulle så vara fallet, bör herr Westberg säga att staten med ändring av vad som nu gäller skulle ha möjlighet att inverka på hur de interna kommunala trafikförsörjningsplanerna bör vara ordnade. Jag tror att herr Westberg inte menade detta, och jag räknar därför inte med någon sådan ändring av hans uppfattning i denna fråga. Kvar står dä frågan om hur man i det enskilda fallet kan bedöma de möjligheter kommunerna har att med sina resurser ge kommuninnevånarna en rimlig trafikservice. Herr Westberg går av naturliga skäl ner till sin egen hemkommuns trafikförhållanden och konstaterar vilka bekymmer man där har. Det är Inte för mig möjhgt och Inte heller riktigt att gå in på det enskilda fallet. Jag gör det Inte 1 annan mån än att jag konstaterar vad herr Westberg inte nämnde, nämligen att Ljusdal har fått ett extra skatteutjämningsbidrag, som kan utgå till kommunerna för att dessa skall förbättra sin trafikförsörjning. Jag känner inte till beloppet - jag har bara låtit mig underrättas om att Ljusdal har sökt och fått ett extra skatteutjämningsbidrag. Det är en av de vägar som man går för att komma I åtnjutande av sådana statliga medel, vilka riksdagen beslutat att kommunerna skall kunna söka för att hjälpa upp finanserna för den viktiga sektor som den kommunala traflkförsötinmgen utgör.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. statens järnvägars krav på bidrag frän kommuner till olönsam koUektiv trafik

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det torde inte vara kommunikationsministern obekant att det extra skatteutjämningsbidraget inte är destinerat speciellt till trafikförsötiningen. Däremot står det i 1963 års trafikbeslut att staten skall svara för en tillfredsställande trafikförsötinlng i landets olika delar. Det beslutet kan väl kommunikationsministern Inte springa ifrån, och jag ställde frågan; Anser kommunikationsministern att vad som för närvarande sker, när SJ begär allt större och större belopp av kommunerna, är i Unje med andemeningen i 1963 års trafikbeslut? På den frågan fick jag Inget direkt svar.

Det är klart att vi på kommunalt håll är angelägna att se till att det blir en tillfredsställande trafikförsörjning. Men vi anser inte att kostnaderna skall behöva belasta kommunerna I den utsträckning som nu sker. Framför allt drabbas de ekonomiskt svaga kommunerna, och det är en utveckling som jag finner vara mycket olycklig.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Bara ett tillrättaläggande av en direkt felaktig uppgift som herr Westberg i Ljusdal lämnade. Han sade att skatteutjämningsbidraget inte är specialdestinerat till kommunal trafikförsötinlng. Jo, det är just vad det är! Varje år anmäls I statsverkspropositionen ett belopp för extra skatteutjämningsbidrag att sökas av skattetyngda kommuner Just för kommunal trafikförsörjning.

Detta skall talas om - och herr Westberg bör ha det klart för sig - så att inte de riksdagsledamöter som kan dela hans uppfattning går och bär på den en enda minut till.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Om betalning med check i detaljhandeln

§ 10 Om betahiing med check i detaljhandeln

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara herr Romanus' (fp) I kammarens protokoU för den 15 oktober Intagna fråga, nr 306, till herr handelsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat chefen för handelsdepartementet om han vill medverka tiU att de som har checklön och andra checkkonton åter får möjlighet att betala med check I detaljhandeln om godkänd legitimation uppvisas. Frågan har överlämnats tUl mig för besvarande.

De restriiktioner som efter överläggningar mellan bankerna och rikspolisstyrelsen införts fr. o. m. I juh I år beträffande användningen av checken som betalningsmedel I detahhandeln har starka skäl för sig. De har lett till att antalet till pohsen anmälda checkbedrägerier minskat frän 6 544 under jull-augustl 1970 till 2 879 under motsvarande period 1971.

Restriktionerna innebär I praktiken att detaljhandeln för att undvika förluster måste kräva legitimation av kunden, om denne vill betala med check. Många företag har emellertid ansett att de Inte kan ta på sig bördan av identltetskontroll. De har föredragit att upphöra med att ta emot checkar som betalning.

Det är från konsumentsynpunkt angeläget att legitimationsfrågan löses. Detta är emellertid en uppgift för näringslivet och dess organisationer. Något Initiativ från regeringens sida övervägs Inte för närvarande.

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Ungefär en och en halv miljon människor i vårt land har checklön. Dessutom finns det ungefär en halv mUjon andra checkkonton. Dessa två mihoner kontoinnehavare drabbades den I Juli I somras av en kraftig försämring av servicen genom att de inte längre får betala med check i detaljhandeln. Det var en försämring som i går av TCO i en skrivelse tUl Bankföreningen kallades för ett grundskott mot checklönesystemet.

Herr Lidbom säger nu att det fanns goda skäl för restriktionerna. Ja, visst fanns det goda skäl för åtgärder av något slag, nämligen de starkt ökande checkbedrägerierna. Det är ingen tvekan om det, men fanns det verkligen skäl för så drastiska åtgärder? Hade det inte gått lika bra att bara införa legitimationstvång i detaljhandeln? Man kan I varje fall säga så mycket: Om det hade funnits intresse av att ge så god service som möjhgt åt de hederliga kontoinnehavarna, så hade I första hand ett legitimations-tvång bort prövas.

Handeln har anfört ett som jag tycker ganska dåligt skäl. Man säger, att om man skulle fortsätta att ta emot checkar, så hade man behövt införa skärpt legitlmationskontroll, och det skulle ha inneburit längre väntetider med åtföljande Irritation. Man kunde väl ha försökt så att man fått se hur det hade blivit.

E.n stor livsmedelskedja i Stockholm, Metro, har använt denna metod. Jag talade med dess chef i dag. Han .sade atl man på tre månader inte har haft några negativa erfarenheter. Man har .satt fast en professionell

checkbedragare, och har fått två falska checkar på vardera ungefär 25 kronor. Det fanns inga klagomål vare sig från de anställda eher från kunderna över att det skulle vara krångligt att begära legitimation.

Man kan hävda att detta inte är någon statlig angelägenhet. Herr Lidbom säger nu att det från konsumentsynpunkt är angeläget att legitimationsfrågan löses. Jag ber att få tacka för det uttalandet. Det är viktigt att detta säges. Hittills har konsumentsynpunkterna lyst med sin frånvaro. Men herr Lidbom hänvisar sedan till att det är näringslivet som skall lösa problemet.

Vad kan då staten göra? Låt mig bara peka på ett par saker.

För det första var det ett statligt initiativ som låg bakom åtgärden. För det andra har staten med liv och lust gått i spetsen för att försämra servicen. Det statliga Systembolaget var en av undertecknarna av helsidesannonsen. Man kan faktiskt säga att Systembolaget ger den allra sämsta servicen, eftersom bolaget begär legitimation men ändå Inte tar emot checkar.

Det är litet komiskt när statsrådet Lidbom säger att man inte har velat ta på sig bördan av identltetskontroU. Det har ju Systembolaget faktiskt gjort redan tidigare. Ändå vill man Inte ge den riktiga servicen.

En sak skulle man från statens sida alltså kunna göra: gå I spetsen med gott exempel. En annan vore att inleda överläggningar och backa upp den aktlon som TCO satt i gång. Kan regeringen inte göra så mycket?

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Om betalning med check i detaljhandeln

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag bhr något förvånad när Jag hör herr Romanus' utläggningar. Han medger att det fanns goda skäl att Ingripa mot checkbedrägerierna och vidta åtgärder av något slag för att komma till rätta med dem. Han säger att det borde ha räckt med legitimation. Man borde inte ha gått längre.

Ja, man har inte gått längre! Det står fullkomligt fritt för alla detaljhandlare att acceptera checken och nöja sig med legitimation. Att de behöver kräva en sådan beror bara på att de måste skydda sig själva mot förlustrisker när bankerna inte längre utan vidare löser in checkar på belopp under 300 kronor från detaljhandeln som de gjorde tidigare. Genom att denna Inlö.sen från bankernas sida upphör, måste detaljhandeln i sin tur skydda sig mot förluster och kräva legitimation. Men ingen har ifrågasatt annat än att ett sådant system skulle kunna få fungera.

När det gäller vad staten skulle kunna göra hade Jag Inte trott att syftet med herr Romanus' framställning var att undersöka möjligheten att underlätta spritinköp I systembutikerna. Jag trodde att framställningen hade ett något vidare syfte.

Generellt sett tror jag att jag kan säga att vi gjort vad som för närvarande rimligtvis kan göras i ämnet.

TCO har tagit upp denna fråga och med stor skärpa och goda argument fört fram konsumentsynpunkterna, men till skillnad från herr Romanus har organisationen vänt sig till rätt adressat. Man har vänt sig till bankerna och begärt deras medverkan att införa identitetskort för alla checklöneinnehavare.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Om betalning med check i detaljhandeln

Hert ROMANUS (fp):

Herr talman! Statsrådet Lidbom säger att man inte behöver gå längre än att införa legitimationstvång. Nej, men man har ju gjort det. Man har gått längre och vägrar numera I många fall att ta emot checkar I detahhandeln. Det proklameras från handelns sida att den mest konsekventa linjen är att inte ta emot checkar från någon kund, och det har det stora statliga företaget Systembolaget varit med om.

Min fråga gäller Inte alls bara Systembolaget. Men när staten är med och ger ett dåligt exempel, så bör väl den saken påpekas även om det gäller Systembolaget! Var det nödvändigt att göra på det sättet? Varför kan inte kunderna, när de ändå måste ha legitimation med sig, få betala med en check? Detta är en serviceförsämring, vad man än i övrigt kan tycka om saken.

Man kan inte heller bortse från att det för huvudparten av checkinnehavarna, nämligen de som är hederliga och som är fullt villiga att legitimera sig, har bhvit en serviceförsämring som resultat av överläggningar, vilka tagits upp på Initiativ av ett statligt organ, nämligen rikspolisstyrelsen.

Ingen kan få mig att tro att inte rikspolischefen, som har utvecklat så mycken energi i detta fall, också skulle ha kunnat hävda konsumentsynpunkterna och säga; Försök först med någonting som är bättre för konsumenterna, de många vanUga, hederliga konsumenterna!

Inget kan heller få mig att tro att en regering, som är så förtiust i att Ingripa och pUla på andra områden i vårt ekonomiska liv, inte skulle kunna ta upp överläggningar Igen och hävda konsumentsynpunkterna. Det är vackert när statsrådet säger att det är bra om det blir gjort, men regeringen kunde möjligen göra litet mer.

Det finns också en annan aspekt. Man har från handelns och bankernas sida sagt att det tar så och så lång tid att få fram legitimationskort. Men det måste väl vara ett samhällsintresse att alla människor har möjlighet att legitimera sig på ett förfalskningssäkert sätt, och det är ju ett statligt företag som levererar legitimationskorten. Också där skulle staten kunna hjälpa till med att befrämja konsumentintressen - om man vill. Men vill man Inte hävda konsumentintressena, utan bara tvär sina händer, behöver man naturligtvis inte göra någonting - så långt har hert Lidbom aUdeles rätt.

Herr statsrådet LIDBOM;

Herr talman! VI kunde naturligtvis ta upp överläggningar i detta ämne med bankerna och detaljhandeln om det fanns någon anledning att bryta upp den underhandsöverenskommelse som har träffats mellan bankerna efter Initiativ av rikspoUsstyrelsen. Men den överenskommelsen går inte längre än den rimUgen måste göra om vi skall nå det primära syftet att komma till rätta med checkbedrägerierna, vilket också I mycket stor utsträckning har lyckats.

Uppgiften att tillvarata konsumentintressena inom den ramen tror Jag för min del kan anförtros åt TCO och övriga fackliga organisationer som intresserar sig för denna fråga; de har säkerligen en betydande förmåga att klara upp saken direkt med bankerna.

Jag ser för närvarande ingen anledning att göra något regeringsingripande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Ang. läroböckernas behandling av familjen och dess roll i samhäUet

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för att besvara herr Karl Bengtssons i Varberg (fp) i kammarens protokoll för den 14 oktober Intagna fråga, nr 283, och anförde:

Herr talman! Herr Karl Bengtsson I Varberg har frågat mig om Jag anser att läroböckernas behandling av famUjen och dess roll I samhället står i överensstämmelse med målen i läroplanen för grundskolan.

De läroböcker som används i skolväsendet skall med vissa undantag granskas av statens läroboksnämnd. Däremot granskar inte nämnden s. k. bredvidläsnlngshtteratur. Det är skolstyrelsen som, efter förslag av rektor och lärare, beslutar om vilka böcker som skall antas.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. läroböckernas behandling av familjen och dess roll i samhället

Herr KARL BENGTSSON i Varberg (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret, ehuru jag inte kan vara nöjd med det.

Ur läroplanen för grundskolan allmän del I, dess mål och riktlinjer, under rubriken Hem, skola och samhälle vill Jag citera följande: "Det gemensamma ansvaret och intresset för de ungas utveckhng bör förena hem, skola och samhälle I ett fruktbärande samarbete. Under barnets år i skolan har hemmet det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård. Av största betydelse är då att söka överbrygga de olikheter i normer som kan finnas mellan hem och skola."

De barn som läser samhällskunskap på mellanstadiet är tio år gamla, och eftersom det Inte längre förekommer hemläxor har inte barnets föräldrar samma möjligheter som tidigare att följa upp det undervisningsmateriel som barnen undervisas med. I början på året beslutade statens läroboksnämnd antaga till praktisk prövning en bok med studiehandledning i samhällskunskap för mellanstadiet. Den här läroboken har rönt uppmärksamhet i det att föräldrar tUl barn står undrande inför de värderingar och det synsätt som i grundläggande samlevnadsnormer kommer till synes i boken.

För att konkret belysa vad Jag menar med detta vill Jag återge vad som står skrivet i grundboken under rubriken Vad är en familj?: "Man behöver Inte gifta sig med varandra för att bilda famUJ. En del vuxna har valt att leva tillsammans och skaffa sig barn utan att Ingå äktenskap." Denna mening, herr statsråd, delas säkerligen inte av flertalet föräldrar. Det är nog en minoritet som viU att deras barn skall få den synen på familjebildning.

Varför måste denna i grundboken beskrivna form för familjebildning särskilt framhållas? Nägot försök att förklara giftermålets innebörd och betydelse görs inte, I vatie fall inte i denna grundbok. Man talar inte ens om den rättslöshet som kan bil följden av en samlevnad utan vigsel I någon form.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. läroböckernas behandling av familjen och dess roll i samhället

Jag finner det angeläget, och det gör säkerligen de flesta, att våra barn skall läras förstå och tolerera dem som tänker annorlunda. Men det måste också anses som mycket viktigt att det mönster som utvecklats genom generationer Inte helt plötsligt bryts. Och om jag har rätt I mitt antagande att det övervägande flertalet ser traditionell famUjebildnlng efter äktenskap såsom naturligast, då måste det också vara rimligt att barnen bibringas detta som vägledning.

Jag viU fråga: Delar statsrådet denna mening?

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Nej, herr Karl Bengtsson I Varberg, Jag delar verkligen inte den meningen. Att legalisera en enda famUJetyp och lära ut att andra former för famUjegemenskap är oriktiga eller olämpliga eller ovärdiga -det hoppas jag att svensk skola aldrig skall göra.

Hen KARL BENGTSSON I Varberg (fp);

Herr talman! Jag har ordagrant citerat vad som står i boken just under den rubrik jag nämnde. Av statsrådets svar kunde man möjligen få det Intrycket att varken han själv som statsråd eller utbildningsdepartementet har något ansvar för de läroböcker som ges ut. Men skolöverstyrelsen bör också ha som en angelägen uppgift att nogsamt granska de läromedel som används.

Jag vlU gå vidare. Det finns väldigt många ofullständiga hem, och väldigt många barn tvingas acceptera att leva utan antingen mor eller far. Det är alldeles självklart att övriga barn måste få Insikt om detta och om att dessa barn och föräldrar naturligtvis kan leva lyckliga och harmoniska precis som alla andra. Men att så djärvt och kategoriskt I en lärobok I samhäUskunskap lansera tanken att människor skall leva samman och skaffa sig barn utan någon som helst juridisk bindning anser Jag inte kan stå i överensstämmelse med de idéer som satts upp som målsättning i läroplanen, bl. a. av riksdagen.

Läroboken är mycket orienterande i nutid, vilket är bra. Vissa förhållanden tycker man måhända verkar för tioårlngar svårförståeliga och därför omotiverade. Jag citerar under rubriken "Blockflöjt och piano" ur samma lärobok: "Anna sitter i väntrummet medan Jonas spelar. Tonerna från hans blockflöjt blandar sig med pianoklanger från rummet mitt emot. Anna läser Vietnambulletinen" - det är alltså mamman.

Ett numera rätt vanligt sätt att skriva läroböcker är att man låter det
liksom bil en dialog mellan någon person I boken och läsaren. I detta fall
talar Anna direkt till läsaren. Jag citerar: "Anna berättar om sig själv så
här. Hon gifte sig 1961 och skilsmässodomen kom för några veckor sen.
Men i två år har hon levt en.sam rned Jonas. — Det har varit mycket
lättare tycker Jag. En stor frihet. Man kan äta när man vill. Ta hem
kompisar när man vill--- ."

Vidare säger hon: "------ Vi går in i vardagsrummet. Där finns soffa,

ett Utet bord, bokhylla, Annas säng.- Vill du ha en öl? VI tar en öl

Här tycker Jag man har anledning att reagera starkt, och många

föräldrar gör också detta. Den elev Anna riktar sig till är alltså tio år. När blev öl en lämplig dryck för barn, och vad har skolan för anledning att framhålla ölet I detta sammanhang? För denna tloåring förefaller det naturligt att Anna bjudit på ett glas juice eller någon annan lämplig dryck.

Jag tycker, herr statsråd, att denna grundbok i samhällskunskap vittnar om en värdslös behandling av famihen och dess roll i värt samhälle. Jag frågar: Vågar man hoppas på bättring härvidlag?

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Nu för herr Karl Bengtsson i Varberg plötsligt in ett annat moment I diskussionen och ställer en ny fråga. Jag tror att det blir orimhga situationer i dessa frågestunder om vi inte för en principdiskussion.

På den första frågan, som var en principfråga, har jag gett ett klart svar. Vi måste bereda utrymme i våra läroböcker åt ohka familjebildningar och diskutera dem som något naturligt. Den Inställning som herr Bengtsson visade i sitt första Inlägg skulle skapa en utomordenthgt tråkig situation för de väldigt många barn som kommer från ofullständiga familjer, famUjer där en skilsmässa har Inträffat eller där det är fråga om en ensamstående far eher mor.

Det andra avsnittet I en enskild lärobok, som herr Bengtsson snabbt citerade, kan Jag omöjligt här kontrollera. Herr Bengtsson får väl vidta åtgärder så att läroboksnämnden tittar på detta. Men jag kan tala om att denna bok har granskats på sedvanligt sätt, med lärare Inkopplade, och jag tror att man har försökt göra en vettig bedömning med hänsyn till de krav som kan ställas. För den skolstyrelse, de rektorer och lärare som skulle vilja ha en annan lärobok än denna, finns dessutom andra alternativ att välja mellan.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. behandUngen av TRU-kommitténs förslag om produktionsresurser för radio och TV i undervisningen

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Ang. behandUngen av TRU-kommitténs förslag om produktionsresurser för radio och TV i undervisningen

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Wikströms (fp) i kammarens protokoll för den 14 oktober intagna fråga, nr 284, och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat mig om jag avser att avvakta läromcdelsulredningens slutbetänkande innan slutgiltig ställning tas till TRU-kommitténs förslag angående produktionsresurser för radio och TV i undervisningen.

Remissbehandlingen av TRU-kommitténs betänkande är inte avslutad. I avvaktan härpå är jag inte beredd att nu ta ställning till frågan om den fortsatta handläggningen.

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Ang. behandlingen av TRU-kommitténs förslag om produktionsresurser för radio och TV i undervisningen

Hen WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

TRU var Ju en ovanligt splittrad utredningsprodukt. De kraftfulla reservationerna hade en huvudinvändning: Underlaget för ställningstagande till organisationsform för den framtida produktionen saknas. Generaldirektör Orring skrev: "Här" — dvs. i utredningens resonemang - "saknas genomgående den helhetssyn på utvecklingen inom utbildningsområdet som är nödvändig för en realistisk bedömning av vilken roll en programproduktion för eter- eller annan distribution kan komma att inta."

Liksom reservanterna är de flesta remissinstanserna kritiska till att utredningen lägger fram ett förslag om organisationsform innan man tagit fram den av utredningen själv aviserade sammanfattningen av de pedagogiska och organisatoriska effekterna av de läromedel som utvecklats och provats Inom försöksverksamheten. Dessa instanser frågar ocksä varför TRU inte mer ingående utrett behovet av elerdistribuerad undervisning och hur detta behov kan komma att förändras under de närmaste decennierna.

Den främsta invändningen mot TRU-förslaget är dock att frågan måste behandlas i ett övergripande sammanhang. Den period är förbi när TV-undervisning sågs som det nya universalmedlet. 1 dag strävar man efter en helhetssyn vad gäller insatsen av läromedel. Enligt egen utsago kommer utredningen i sitt slutbetänkande att framlägga en rad förslag med direkt eller indirekt anknytning till eterburna läromedel. Innan utredningens ställningstagande i dessa grundläggande frågor föreligger är det därför enligt min mening olyckligt att binda sig i frågan om TRU-kommitténs förslag.

Nu vet vi att läromedelsutredningen väntas bh klar kring årsskiftet. Vi vet också - delvis av utbildningsministerns svar - atl förlängd remisstid har medgetts flera organisationer I fråga om TRU;s förslag. Det är alltså fullt möjligt att ulan tidsförlust göra en sammanvägning av TRU-betän-kandet och läromedelsutredningens förslag. Mot bakgrund av vad remissinstanserna anfört skulle det vara säreget om utbildningsministern skulle avslå från den möjligheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Föredrogs och hänvisades Kungl. MaJ;ts proposition nr 124 till försvarsutskottet.

§ 14 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningarna nr 170-176.

§ 15 Interpellation m 111 ang. användningen av abortfoster vid medicinsk forskning

Ordet lämnades på begäran till

Hen PETERSSON i Röstånga (fp), som yttrade:

Herr talman! Genom fack- och dagspress har del

framgått alt

abortfoster utnyttias i den medicinska forskningen. Artiklar påstår bl. a. Nr 111

att man håller fostren vid hv genom att låta blod cirkulera och Torsdaeen den

undersöker hur de t. ex. påverkas av hormoner. Misstankar framkastas 21 oktober 1971

om medveten fördröjning av abortingrepp för att få så stora forsknings---------

foster som möjhgt.

Allmänheten och främst abortopererade kvinnor känner olust och indignation samt har svårt att göra en bedömning av nyttan med denna typ av medicinsk forskning.

Jag förutsätter att vissa påståenden är oriktiga men finner det synnerligen angeläget att misstankar vederlägges samt att korrekt information lämnas till allmänheten.

Med hänvisning till det framförda anhåller Jag om kammarens tillstånd att till herr socialministern få rikta följande fråga:

Är statsrådet villig att ge en information för att dels vederlägga oberättigade misstankar, dels lämna allmänheten upplysning om betydelsen av medicinsk forskning med abortfoster?

Denna anhållan bordlades.

§ 16 Interpellation nr 178 ang, beredskapsarbeten för kvinnor

Ordet lämnades på begäran till

Fru JONÄNG (c), som yttrade:

Herr talman! Den osedvanligt höga arbetslösheten i Sverige har drabbat kvinnorna särskilt hårt. Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning i september var 113 000 personer arbetslösa. Drygt hälften av dem, 64 000, var kvinnor. Arbetsmarknadsstyrelsens sammanställning över arbetssökande som inte erhållit arbete visar samma tendens. Senast de i veckan presenterade siffrorna ger vid handen att arbetslösheten bland kvinnorna är hög och att den är i stigande. Kvinnoarbetslösheten är mest utbredd bland de ensamma mödrarna. Bland dessa uppges andelen arbetslösa vara fem gånger så stor som bland gifta män.

Man torde kunna utgå från att friställningen av arbetstagare varit och är särskilt påtaghg i av kvinnor dominerade delar av näringslivet. Under de båda högkonjunkturåren 1969 och 1970 utgjorde kvinnorna en betydelsefull arbetskraftsreserv. Antalet industrisysselsatta kvinnor ökade då med 10 procent. Den innevarande konjunkturnedgången har i fråga om de kvinnliga arbetstagarna inneburit en nedgång som beräknats till 4 procent; för männen är nedgången 3 procent. Samtidigt med denna utveckling fortsätter fler och fler kvinnor att söka sig ut på arbetsmarknaden.

Det är givetvis ett primärt mål för den ekonomiska politiken att motverka arbetslösheten. Åtgärder som stimulerar investeringarna men Också konsumtionen måste vidtas. Dätiämte måste bl. a. beredskapsarbeten beredas dem som saknar sysselsättning. De insatser som gjorts eller förberedes i detta avseende synes emellertid i hög grad varit inriktade på att skaffa arbetstillfällen åt manliga arbetslösa. Byggnads-och vägarbeten representerar en stor andel av de förekommande beredskapsarbetena.

Nr 111 vilket det i och för sig Inte finns anledning att klandra.

Torsdagen den Kvinnorna har emellertid därigenom kommit att blott i ringa

21 oktober 1971 utsträckn.ing få beredskap.sarbete. För närvarande uppges antalet kvinnor

-------------------- på beredskapsarbete vara endast 600-700, och det väntas inte öka till

mer än omkring 2 000. Denna siffra skall Jämföras med 30 000, som är det beräknade totala antalet beredskapsarbetssysselsatta under den kommande vintern.

Från arbetsmarknadsmyndigheterna framhåUes att män och kvinnor i princip bör arbeta i alla yrken och att det också skall gälla för beredskapsarbeten. Det är inga invändningar att göra mot en sådan inställning, med reservation för att det kan finnas fysiskt påfrestande sysselsättningar för vilka kvinnor kan vara mindre lämpade.

Trots den av arbetsmarknadsmyndigheterna uttalade principiella inställningen föreligger alltså del faktum att bara en Uten del av beredskapsarbetena kommer kvinnor till godo. Det beror förmodligen på förutfattade meningar på olika håll i fråga om kvinnliga och manliga arbeten. Det krävs särskilda åtgärder för att bryta dessa förutfattade meningar. 1 avvaktan på att sådana åtgärder skall ge resultat måste arbeten som enligt nuvarande värderingar passar kvinnorna ställas till förfogands.

Med hänvisning till del anförda hemställer jag om kammarens medgivande atl till herr inrikesministern få ställa föhande frågor:

Vilka åtgärder har vidtagits eller avses bli vidtagna för att erbjuda arbetslösa kvinnor beredskapsarbeten?

Har särskilda åtgärder vidtagits för att öka antalet kvinnor i beredskapsarbeten, som av hävd uppfattats som lämpade enbart för manliga arbetstagare?

Är statsrådet beredd medverka till att beredskapsarbeten som enligt gängse uppfattning är bäst passande för kvinnor ställes till förfogande?

Denna anhållan bordlades.

§ 17 IntCTpellation nr 179 ang. prisregleringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Missnöjet hos breda lager av landets konsumenter med de alltmer tilltagande prisstegringarna under år 1970 ledde till beslut om totalt prisslopp från den 7 oktober, kort efter riksdagsvalet samma år. Partiellt prisstopp hade varit rådande från den 27 augusti.

Trots alt den av riksdagsmajoriteten beslutade höjningen av mervärdeskatten med 5 procent slog igenom blev höjningen av livsmedelspriserna 5 procent frän del totala prisstoppels införande fram till slutet av mars 1971. Resultatet av åtgärderna blev alltså en påtaglig uppbromsning av prisstegringarna.

Sedan dess har emellertid en stegring etappvis inträtt. Frän december

1970 till .iuli i år steg livsmedelspriserna med 6,6 procent, därefter steg

32 frän Juli till augusti konsumentprisindex på livsmedel med ytterligare 10

Torsdagen den 21 oktober 1971

enheter eher med 3,1 procent. Livsmedlen har ahtså blivit nära 10 Nr 111 procent dyrare på åtta månader.

Den uppbromsning av prisstegringarna som skedde efter det totala prisstoppets Införande den 7 oktober 1970 har stegvis upphört genom uppmjukningar. Prisstoppet har inte gällt de varor som Inte fanns på marknaden vid nyssnämnda tidpunkt. I februari 1971 kom nya regler innebärande en urholkning av prissloppet. Vissa hvsmedel frisläpptes från prisstoppet liksom en del textUvaror. Statens priskontrollnämnd erhöll även riktlinjer från regeringen innebärande generösare möjligheter att ge dispenser från prisstoppet. Enhgt en artikel i Dagens Nyheter den 7 aprU 1971 hade av 4 000 ansökningar hos SPK om sådana dispenser ca I 300 helt bifalUts och 560 delvis blfaUlts. Etter det LO-SAF-avtalet träffades upptogs förhandlingar om prisstegringar mellan SPK och branschorganisationerna. Resultatet har redan visat sig.

PrisutveckUngen är onekUgen oroväckande. Uppnådda löneförbättringar, som i allmänhet kan betecknas som synnerligen magra, äts upp av prishöjningar. Uttalanden om att en prisstabilitet skulle ha inträtt har utlöst spekulationer om att prisregleringen helt kommer att avvecklas. Instundande årsskifte har nämnts som en tidpunkt då detta kan väntas bh fallet.

Uttalanden av detta slag kan enbart stimulera tlU ett fortsättande på den redan inslagna vägen. Riktigare borde enligt min mening vara att skärpa priskontrollen och förstärka de prlsövervakande organen i stället för att uppmjuka respektive avveckla prisregleringen.

Med stöd av det anförda hemställer Jag om kammarens medgivande att till herr handelsministern få rikta frågorna:

1. Vill statsrådet kommentera uppgifter i tidningspressen om att regeringen skulle ha för avsikt att avveckla prisregleringen?

2. Hur bedömer statsrådet den väntade prisutvecklingen och behovet av en fortsatt, eventueUt skärpt tillämpning av prisreglermgslagen?

Denna anhållan bordlades.

§ 18 Interpellation nr 180 ang, studiemedel till juridik- och religionskunskapsstuderande i Göteborg

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid Göteborgs universitet har det sedan lång tid tillbaka varit möjligt att bedriva studier i första terminens ämnen i jur.kand.-utbildningen. De återstående åtta terminerna har däremot fått förläggas till någotdera av universiteten i Uppsala, Lund eller Stockholm. I avsikt att komma ifrån de olägenheter, som ett byte av studieort under pågående läsår medför, bedriver Kursverksamheten vid Göteborgs universitet I samarbete med juridiska fakulteten vid Lunds universitet sedan vårterminen 1963 undervisning i de ämnen, rättshistoria och nationalekonomi, som utgör den andra och i Göteborg felande delen av första studieåret för jur.kand.-examen. Verksamheten har successivt utvidgats till att numera

3 Riksdagens protokoU 1971. Nr 111-113

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

omfatta samtliga ämnen I denna examen. Härigenom har de första av den grupp studerande, som påbörjade sina studier vårterminen 1968, redan kunnat avlägga sin examen.

Undervisningen sker i form av s. k. universitetscirklar och föher de studieplaner, som gäller för jur.kand.-utbUdningen vid Lunds universitet. Ingen av cirklarna uppfyUer emellertid vUlkoren för statsbidrag, varför verksamheten hittUls bedrivits helt utan bidrag från stat och kommun. Generellt gäller att såväl föreläsningar som seminarieövningar handhas av lärare från juridiska fakulteten vid Lunds universitet och motsvarar vad de juridikstuderande I Lund kommer I åtnjutande av. Examinationen i Göteborg äger rum vid samma tUlfälle som I Lund och med Identiska tentamensuppgifter. Det finns således inga skillnader mellan Lund och Göteborg i vad gäher undervisning och examination.

För att få tentamen godkänd för jur.kand.-examen fordras att den studerande är inskriven vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet och är medlem av Lunds studentkår. Som Inskrivna vid Lunds universitet har de juridikstuderande i Göteborg också kunnat uppbära studiemedel på samma sätt som andra studerande vid denna läroanstalt. Genom beslut av den 29 mars 1971 har emeUertid centrala studiehjälpsnämnden fastställt att undervisning av ifrågavarande slag inte är studiemedelsberättlgad. Som skäl för sitt ställningstagande har nämnden hänvisat dels tih att utbildningen vid Kursverksamheten I Göteborg Inte finns upptagen på Kungl. Maj:ts förteckning över läroanstalter, vid vilka studiemedel kan utgå, dels till att berörda personer inte kan sägas i egentUg mening studera vid Lunds universitet. För att betecknas som studerande vid en viss läroanstalt fordras nämUgen enligt nämndens mening inte bara formell inskrivning utan också deltagande i eventuellt förekommande obligatorisk undervisning samt I den examination som anordnas vid läroanstalte:a.

Centrala studiehjälpsnämndens ställningstagande berör även en annan grupp i Göteborg, som under lång tid erhållit utbildning under likartade former, nämUgen de elever som studerar rehgionskunskap. Dessa kurser startades 1967/68 och bedrivs liksom den Juridiska utbildningen i form av universitetscirklar. Undervisningen står öppen för alla, men endast 60-70 procent av eleverna har formell behörighet för universitetsstudier. 20 procent av eleverna är blivande präster och övriga lärare eUer blivande lärare. Undervisningen är upplagd på samma sätt som för motsvarande UtbUdning vid Lunds universitet och bedrivs med några få undantag med lärare från detta universitet. Kurserna är också sanktionerade av teologiska fakulteten i Lund. Liksom i fråga om den juridiska utbildningen är all examination identisk och parallell med den som sker vid Lunds universitet.

Konsekvenserna av centrala studiehjälpsnämndens beslut torde Inte bh att undervisningen i juridUc och religionskunskap i Göteborg upphör, eftersom efterfrågan även fortsättningsvis kommer att vara stor från personer, som av ohka skäl är bundna till Göteborg. Däremot kommer endast de som har råd att studera utan studiemedel att kunna fortsätta studierna. För dem som är beredda att resa tUl Lund för att symboliskt delta i den obligatoriska undervisning, som samma lärare redan givit i

Göteborg, och för att undergå examination synes det vara möjligt att även I fortsättningen erhålla studiemedel för utbUdning i Göteborg. Det kan emellertid ifrågasättas om denna omväg är till fördel för studiernas framgångsrika bedrivande.

Med anledning av vad här anförts hemställer jag om kammarens tillstånd att tUl herr utbildningsministern få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att de juridik- och rehgionskun-skapsstuderande som är inskrivna vid Lunds universitet men har sin undervisning förlagd tUl Göteborg även i fortsättningen ges möjlighet att erhålla studiemedel?

Nr 111

Torsdagen den 21 oktober 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 19 Interpellation nr 181 ang. undervisning om kost och diet för diabetiker

Ordet lämnades på begäran till

Herr RICHARDSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Sockersjuka är aUtjämt en av de stora folksjukdomarna I vårt land. Inte mindre än omkring 160 000 personer beräknas Uda av diabetes mellitus. Deras hälsotillstånd är i hög grad beroende av den kostbehandling de huvudsakligen själva får ta ansvaret för. Detta Innebär självfallet att det är nödvändigt för att inte säga livsviktigt, att dessa patienter har tUlräckhga kunskaper för att kunna följa de rekommendationer i fråga om kost som ges.

I en nyhgen pubhcerad rapport rörande en undersökning av bl. a. dlabetikers kunskaper I näringslära i aUmänhet och dietkost i synnerhet (Läkartidningen 1971, vol. 68, nr 39, s. 4379 ff.) konstateras, att dessa kunskaper är synnerligen bristfälliga. Den i undersökningen faststäUda normen för godkänt betyg i näringslära uppnåddes exempelvis av endast 5 procent av de insuhnbehandlade patienterna. Det kan också noteras att de I undersökningen ingående sjuksköterskeeleverna hade i det närmaste hka dåliga kunskaper i näringslära.

Det nedslående resultatet sammanfattas sålunda; "De flesta Insulin-behandlade patienter som ingick i denna undersökning hade haft sockersjuka i ett flertal år. Dietlistor användes endast i någon mån eller

Inte alls av flertalet--- . Endast en del av patienterna hade en adekvat

måltldsplanerlng. MeUanmålen var ofta för få, frukostmålet för htet och middagsmålet för stort. Kunskaperna om våra vanhgaste näringsämnen var dessutom så otillräckliga att det förefaller orimhgt att huvudparten av de insulinbehandlade patienterna åt en adekvat kost. För de tablettbe-handlade patienterna var läget ännu sämre såväl beträffande måltidsplanering som kunskaper I sjukdoms- och näringslära. I själva verket var deras kunskapsnivå inte större än vad man kunde påvisa hos patienter som ej hade diabetes mellitus och som följaktligen inte haft denna anledning att fundera över några dietproblem."

Detta sakernas tillstånd måste rimligtvis - även för en lekman -framstå som djupt otillfredsställande. Det är olyckligt alt den enskilde

Nr 111 diabetikern inte får den vägledning i dietfrågor som skuUe kunna

Torsdagen den förbättra hans hälsotillstånd och välbefinnande, och det är därtill

21 oktober 1971 olyckligt att dyrbara och starkt begränsade sjukvårdsresurser Inte kan

------------------- frigöras för andra sjuka i den utsträckning som en effektivt anordnad

förebyggande vård skulle kunna tillåta.

Med hänvisning till vad jag här framhållit ber Jag om kammarens tillstånd atl till herr socialministern ställa föhande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidtaga för att ge diabetiker en adekvat och effektiv undervisning om kost och diet?

Denna anhållan bordlades.

§ 20 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts proposition nr 132 med förslag till förordning om ändring i förordningen (1958:295) om sjömansskaU.

§ 21 Meddlelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor framställts, nämligen

den 19 oktober av

Nr 312 Herr Burenstam Linder (m) lill herr Industriministern angående vissa statliga åtgärders Inverkan på sysselsättningen:

Har de åtgärder staten vidtagit under senare tid varit ägnade att trygga sysselsättningen vid Junex?

den 20 oktober av

Nr 313 Fru Theorin (s) till herr försvarsministern angående påverkan på

skolbarns inställning till militäryrket;

Anser försvarsministern att det står i överensstämmelse med objektivitet och etiska normer I ett demokratiskt samhälle att via PR-verksamhet som spännande sommarkurser med praktisk övning i krigföring och skolscheman med färgbilder ur kustartilleriets vapenarsenal locka barn till militäryrket och är för.svarsminislern beredd att tillse att som motvikt krigets avigsidor illustreras för våra skolbarn?

Ni 314 Herr Takman (vpk) till herr Justitieministern angående tillämpning på vissa filmer av bestämmelserna om hets mot folkgrupp;

Har brottsbalkens 16 kap. 8§ om hets mot folkgrupp någon tillämpning på filmer med utpräglad rasistisk tendens?

Nt 315 Hen Persson i Heden (c) till herr industriministern angående tidpunkten för framläggande av förslag till utvecklingsstöd för TEKO-industrin:

När h.ar regeringen för avsikt att lägga fram det under sommaren
36 aviserade förslaget lill utvecklingsstöd för TEKO-industrin?

den 21 oktober av Nr 111

Torsdagen den Nr 316 Herr Hovhammar (m) till herr handelsministern angående 21 oktober 1971

konsekvenserna av regeringens pohtik I EEC-frågan:

Vilka konsekvenser har regeringens hittills förda politik i EEC-frågan haft när det gäller utländska Investeringar i Sverige, vilka vi gått miste om?

Nr 317 Herr Stridsman (c) till herr kommunikationsministern angående förbättrade förbindelser över Torne älv:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att förbättra förbindelserna över Torne älv vid Anttls?

Nr 318 Fröken SandeU (s) till herr försvarsministern angående frågeformulär som används vid upprättande av förslag till befordran av reservofficerare:

Har statsrådet uppmärksammat de formulär som försvaret tlUstäUer reservofficerare I samband med befordrlngsförslag I vad avser frågor om den anställdes eventuella brottslighet och ämnar statsrådet ta initiativ till ändringar därvidlag?

§ 22 Kammaren åtskildes kl. 15.39.

In fidem LARSMUNTZING

/Solveig Gemert