RIKSDAGENS *0* PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1970:12)

RIKSDAGENS *0* PROTOKOLL

Nr 12

FÖRSTA KAMMAREN

1970

19—20 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 mars

Sid.

Svar på enkla frågor:

av fru Florén-Winther (m) om statsanslag till cancerforskning
av herr Richardson (fp) om hänsyn till den regionalpolitiska
målsättningen vid lösandet av trafikfrågorna i Skaraborgs

län ..................................................

av herr Ernulf (fp) ang. nedläggning av järnvägen Borås—Var berg

och Borås—Alvesta ................................

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. totalkostnadskalkyler vid lokalisering
av företag och institutioner till storstad eller till
annan ort ............................................

Invandringspolitiken ........................................

Om ett temporärt pris- och lönestopp ..............._.........

Om prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamål
................................................

Om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete ....

Miljövården, m. .........................................

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Lands bygdens

jägare ..........................................

Om åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter ........

Om kontroll av bilhandel och bilreparationer ................

Om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken ............

Likheten inför lagen ........................................

47
50

Interpellationer:

av herr Sörenson (fp) om statlig utbildning av p sy koterapeuter 52
av herr Sörenson (fp) om förbättrad psykisk hälsovård...... 53

Meddelande ang. enkel fråga av herr Petersson, Hans, (fp) om
inskrivning av akademiska betyg för vissa vuxenstuderande .. 54

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Fredagen den 20 mars sjj

Svar på enkla frågor:

av herr Werner (vpk) ang. förbrukningen av el-ström vid uppvärmning
av villor m. m................................. 55

av herr Werner (vpk) ang. besvärsrätt för hyresgäster i ärenden
angående bebyggelseplanering ...................... 56

Interpellation av herr Wikström (fp) om förmedling genom kyrkorna
av kommande svenska biståndsinsatser i Vietnam...... 59

Meddelande ang. enkel fråga av herr Schött (m) om utbildning
vid lärarhögskolan i Kalmar av lärare i musik................ 59

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 19 mars

Statsutskottets utlåtande nr 35, ang. invandringspolitiken ...... 12

Bankoutskottets utlåtande nr 15, om ett temporärt pris- och lönestopp
.................................................. 27

— nr 16, om prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för

jordbruksändamål........................................ 29

Första lagutskottets utlåtande nr 14, om en översyn av lagen om
försäkringsavtal.......................................... 31

— nr 16, om förbud mot ljuddämpare på jaktgevär............ 31

— nr 17, ang. ny delgivningslag m. m......................... 31

— nr 18, ang. formerna för internationella överenskommelsers

införlivande med svensk rätt.............................. 31

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. pensionstillskott m. m. .. 31

— nr 14, om ersättning från sjukförsäkringen för s. k. merpresta tioner,

m. m............................................. 32

— nr 15, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens all männa

konferens år 1969 vid dess femtiotredje sammanträde
fattade beslut............................................ 32

— nr 16, om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete
.................................................... 32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om slopande av taxeringsbevis
vid ansökan om lagfart................................ 36

— nr 16, om rätt att avlägga prov för körkort med automatväxlad

bil .................................................... 36

— nr 17, om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans

katt .................................................... 37

— nr 18, om vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m......... 37

— nr 19, om överförande till de allmänna domstolarna av ärenden
angående återkallande av körkort...................... 43

— nr 20, ang. allmän folk- och bostadsräkning................ 43

Innehåll

Nr 12

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 0, om ökat stöd åt jordbruket i
norra Sverige............................................ 43

— nr 7, om statsbidrag till underhåll av skogsvägar............ 43

— nr 8, om kondemneringsbidrag för fiskefartyg.............. 43

— nr 9, om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund Landsbygdens

jägare .................................... 43

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. grunderna för
utdelning av utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” 45

— nr 7, om tillvaratagande av arkivmaterial i samband med företagsnedläggningar
........................................ 45

— nr 8, om åtgärder för att hindra utrotning av vissa djurarter 45

— nr 9, om kontroll av bilhandel och bilreparationer.......... 46

— nr 10, ang. ett system att motverka skadeverkningarna av viss

reklam .................................................. 47

— nr 11, om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken .... 47

— nr 12, ang. ungdomsbrottsligheten ........................ 50

— nr 13, ang. likheten inför lagen .......................... 50

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Torsdagen den 19 mars

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Som förut meddelats inställes arbetsplenum
fredagen den 20 mars. I stället
hålles bordläggningsplenum kl. 10.00.

Om statsanslag till cancerforskning

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara fru Florén-Winthers (m)
fråga till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet om statsanslag
till cancerforskning, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 10 mars, och anförde:

Herr talman! Fru Florén-Winther har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han är beredd att medverka
till att sådana cancerforskare som inte
kommer i åtnjutande av icke statliga
forskningsanslag i stället erhåller statliga
anslag om så befinnes skäligt, vilket
— enligt frågeställaren —- för närvarande
måste anses vara fallet vid Radiumhemmets
cancerforskningslaboratorium
i Stockholm. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Forskare kan, om så befinnes skäligt,
erhålla forskningsanslag från bl. a.
forskningsråden och — i detta fall —
även från Riksföreningen mot cancer.

Prövningen av om ett enskilt forskningsprojekt
skall erhålla anslag görs av
forskningsråden resp. Riksföreningen.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min frå -

ga om möjligheterna för cancerforskare
att få statliga anslag. Svaret är i stort
sett vad jag hade väntat mig att få.

Jag är helt medveten om alla de svårigheter
som finns i de här sammanhangen.
Men det jag ville veta var egentligen:
Vad kan principiellt göras när
mycket pengar och stora arbetsinsatser
har lagts ned på ett forskningsprojekt
i flera år och detta sedan mer
eller mindre kört fast? En forskare borde
då veta, om det finns möjligheter att
ytterligare pröva projektet. Självklart,
herr statsråd, har jag känt samma vanmakt
som andra lekmän inför sådana
här problem. Vi vet att en hel värld
kämpar mot cancersjukdomen och att
pengar satsas för att man en dag skall
nå gåtans lösning. Det enda vi kan göra
är att ge forskarna alla de resurser som
de kan behöva. Därför ville jag pröva
den här sista vägen, ty jag känner det
personligen som om samhället har huvudansvaret
för denna forskning liksom
för alla andra forskningsgrenar.

När en icke statlig medelsanvisare
tycker att en forskare inte nått fram till
ett resultat så snabbt som önskvärt vore,
kunde det kanske tänkas en automatisk
ordning enligt vilken projektet
skulle kunna prövas exempelvis hos statens
medicinska forskningsråd. Därmed
skulle det finnas en sista möjlighet att
undersöka om projektet ändå kunde vara
någonting att arbeta vidare med.
Personligen har jag den uppfattningen
att staten i alla sådana här fall måste
vara den sista ansvariga. Det är heller
ingenting ovanligt att när inga andra
möjligheter funnits har staten försökt ta
upp tveksamma fall till prövning.

Jag har uppfattat sista stycket i
statsrådets svar på min enkla fråga på
det sättet att forskare som arbetat med
hjälp av enskilda anslag från olika håll

6 Nr 12 Torsdagen den 19 mars 1970

Om hänsyn till den regionalpolitiska målsättningen vid lösandet av trafikfrågorna
i Skaraborgs län

liar en viss möjlighet att få sina pro- lägg så att sådana möjligheter finns
jekt prövade också av statens medi- också för projekt som blivit avvisade
cinska forskningsråd. av icke statliga medelsanvisare.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Situationen är den att
staten under ett antal år har givit pengar
till Riksföreningen. Riksdagen har
beviljat sammanlagt 15 miljoner kronor
under en femårsperiod. Under denna
femårsperiod har det kommit till stånd
en ganska självklar och naturlig arbetsfördelning
mellan å ena sidan Riksföreningen
och å andra sidan det medicinska
forskningsrådet. Därav har följt
alt det medicinska forskningsrådet har
beviljat allt mindre anslag till cancerforskningen.
Framställningarna har i
stället prövats av Riksföreningen. Dock
har man sett till att det funnits ett nära
samarbete mellan dessa två organ.

Fru Florén-Winther säger att det naturligtvis
principiellt sett vore önskvärt
att ett forskningsprojekt, som har fått
pengar under en tid, kunde fullföljas
till ett slut. Det är självklart att det vore
önskvärt att så kunde ske, men vi
får ständigt beakta, att vi måste låta de
experter som finns på detta område
pröva varje projekt för att se om det är
livskraftigt eller ej. Anser denna expertis
enhälligt att ett visst projekt inte är
vidare utvecklingsbart och att ytterligare
medel inte bör ges, finner jag det
rimligt att bidragsgivningen till ett sådant
projekt upphör.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag uppfattar statsrådet Mobergs senaste
anförande såsom utomordentligt
positivt, speciellt detta att man skall
försöka tillvarata alla prövningsmöjligheter
som finns. I fråga om forskningsprojekt
av olika slag, där tveksamhet
kan råda, är det alltid en positiv sak
att projektet kan komma under ny prövning.
Jag tolkar statsrådets senaste in -

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om hänsyn till den regionalpolitiska
målsättningen vid lösandet av trafikfrågorna
i Skaraborgs län

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Richardsons
(fp) fråga om hänsyn till den regionalpolitiska
målsättningen vid lösandet
av trafikfrågorna i Skaraborgs län,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 4 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig om regeringen är beredd att
vid lösandet av trafikfrågorna i Skaraborgs
län — framför allt järnvägstrafiken
i Vararegionen samt vägbyggandet
— ta vederbörlig hänsyn till en övergripande
regionalpolitisk målsättning.

Svaret är ja.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Norling för detta klara, enlydiga,
mycket positiva och uppmuntrande
svar.

Diskussionen om de lokalpolitiska
problemen tycks på senare tid ha förts
in på delvis nya spår. Detta gäller visserligen
inte själva målsättningen men
däremot medlen. Man kan iaktta en förändring
redan i en delvis ny terminologi:
man talar ju alltmera om regionalpolitik
och mindre om lokaliseringspolitik.

Det nya består främst i att man vill
satsa mera på generellt verkande medel
än tidigare. Detta kommer till uttryck
i landshövding Lemnes lokaliseringsutredning,
i ett betänkande av expertgruppen
för regional utrednings -

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Om hänsyn till den regionalpolitiska målsättningen vid lösandet av trafikfrågorna

i Skaraborgs län

verksamhet och i en gemensam hemställan
från länsstyrelserna inom de fyra
nordligaste länen.

Inrikesminister Holmqvist berörde
denna problematik i ett intressant föredrag
vid en sparbankskonferens för någon
tid sedan. Han deklarerade klart
sin uppfattning, att generella medel
måste tillgripas i ökad omfattning, och
han niimnde som exempel åtgärder inom
trafikpolitiken.

Den intressanta frågan blir då: Hur
omsättes denna grundsyn i praktisk politik?
Tar statliga trafikmyndigheter —
jag tänker främst på SJ och vägverket
— rimlig hänsyn till en övergripande
regionalpolitisk målsättning? Vet den
ena handen egentligen vad den andra
gör? Eller förhåller det sig kanske rentav
så, att man motverkar en viss målsättning
ulan att man egentligen är
medveten om det?

Så tycks det faktiskt förhålla sig, om
man skall tro vad de norrländska länsstyrelserna
påstår. ”Det är uppenbart
att trafikpolitikerna helt underskattar
de krafter som ligger inbyggda i en trafikpolitisk
målsättning”, heter det i deras
framställning. Vidare sägs det: ”Å
ena sidan säger man att trafikpolitiken
icke syftar till att påverka befolkningsoch
näringslivsutvecklingen — å andra
sidan formulerar man förslag vars konsekvenser
är liktydiga med en stark riktad
näringslivs- och därmed befolkningsutveckling.
” Det är inte underligt
att det uppstått besvärliga regionalpolitiska
problem, menar man, då trafikpolitikerna
tror att de inte påverkar utvecklingen
med sina åtgärder. ”Det
verkliga förhållandet är i stället”, heter
det vidare, ”att samhället indirekt . . .
har accepterat att trafikpolitiken fungerat
som det kraftigaste lokaliseringspolitiska
styrmedlet med effekter som är
starkt koncentrerande och centraliserande,
d. v. s. motsatta dem som nu eftersträvas
enligt uttalade önskemål av
decentraliseringskaraktär.”

Detta tycks också passa bra in på

förhållandena i Skaraborgs län. Länet
är uppdelat i fem planeringsregioner.
Av dessa är Vararegionen den minsta
och samtidigt den minst expansiva. Befolkningen
tenderar i själva verket att
minska, och det finns all anledning att
se framtiden an med oro. Problemet berördes
för övrigt av min värderade
bänkkamrat, herr Paul Jansson, i remissdebatten
i år.

I detta läge företar sig SJ det märkliga
att man planerar att lägga ned järnvägstrafiken
på Västgötabanan och detta
innan en tillfredsställande ersättningstrafik
kan ordnas. Man tänker alltså
företa sig en åtgärd som rimligtvis
måste motverka den målsättning som
man har inom regionalpolitiken.

Av kommunikationsministerns svar
kan jag nu dra den slutsatsen att det
inte blir någonting av med den här aviserade
järnvägsnedläggelsen. Det är väl
en riktig tolkning? Det är i så fall mycket
glädjande.

Till dessa bekymmer med hotet om
en järnvägsnedläggelse — som dock nu
väl får anses undanröjt — kommer så
det förhållandet att Skaraborgs län under
lång tid varit styvmoderligt behandlat
vad gäller väganslagen. Det har
lett till att flera angelägna vägbyggnadsprojekt
måst skjutas upp år efter
år. Jag kan som exempel nämna den erbarmligt
dåliga och därigenom också
trafikfarliga vägen Skara—Falköping.
Kan jag också på den punkten få dra
den slutsatsen att det kommer att ske en
ändring till det bättre?

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Richardson har av
mitt ja på hans fråga dragit mycket
vittgående slutsatser, vilket må vara honom
tillåtet. I detta ja skulle bland annat
ligga att jag konstaterat att någon
nedläggning av Västgötabanan inte skall
ske och att en tillräcklig upprustning
av vägnätet i området skall ske. Kanske
var det också andra åtgärder som herr
Richardson ansåg låg bakom mitt ja.

Torsdagen den 19 mars 1970

8 Nr 12

Ang. nedläggning av järnvägen Borås—Varberg och Borås—Alvesta

Till detta vill jag bara konstatera att
när man diskuterar trafikfrågorna i
Skaraborgs län eller någon annanstans
så skall man naturligtvis ha sakläget
klart för sig innan man drar några slutsatser.
I en sådan här fråga finns det
all anledning att vänta till dess hela
sakmaterialet ligger på bordet. Jag skall
emellertid ge herr Richardson en mycket
kortfattad redogörelse för hur det
ligger till beträffande Västgötabanan,
eftersom den speciellt nämndes. Jag
skall däremot inte gå in på hela trafikpolitiken,
vilket knappast låter sig göra
vid besvarandet av en enkel fråga.

Redan den 10 mars 1967 fick statens
järnvägar regeringens principiella tillstånd
att på den s. k. Västgötabanan i
dess nuvarande sträckning, Sjövik—Vara—Skara—Forshem,
lägga ner all trafik
utom vagnslasttrafiken på delsträckan
Nossebro—Götene. Nedläggningen
gjordes dock beroende av följande villkor: För

det första sattes tidigaste nedläggningstidpunkt
till maj månad 1968.

För det andra skulle en ganska omfattande
närmare angiven vägupprustning
vara slutförd före en nedläggning.

För det tredje skulle SJ före nedläggningen,
med hänsyn till behovet av en
samlad trafiklösning för banans hela
trafikområde, Göteborg—Forshem, inkomma
med en plan för ersättningstrafiken
på landsväg, ägnad att i möjligaste
mån tillgodose i remissammanhang uttalade
önskemål om genomgående persontrafik
Göteborg—Sollebrunn—Nossebro—Vara.
Den planen skulle i sin
tur godkännas av Kungl. Maj:t.

Statens järnvägar har nu, för något
mer än en månad sedan, inkommit med
en plan och därvid även meddelat att
den anbefallda vägupprustningen har
slutförts. Planen är för närvarande ute
på remiss, och efter remissbehandlingen
kommer ärendet att på sedvanligt
sätt beredas inom kommunikationsdepartementet.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Min tolkning av statsrådets
lakoniska svar var självfallet en
smula provokativ och skämtsam, men
det korta svaret måste väl ändå dölja
något substantiellt innehåll.

Man kan givetvis också fråga sig om
de villkor regeringen uppställt är uppfyllda.
Det är en tolkningsfråga, och
jag kan försäkra herr statsrådet att befolkningen
i Vararegionen verkligen
inte anser att villkor nr 2 — slutförande
av vägupprustningen — är uppfyllt.
Man anser heller inte att planen för
ersättningstrafiken är uppgjord i enlighet
med de önskemål som finns och
de krav som kan ställas på en god service
på kommunikationsväsendets område.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. nedläggning av järnvägen Borås—
Varberg och Borås—Alvesta

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Ernulfs
(fp) fråga angående nedläggning av
järnvägen Borås—Varberg och Borås—
Alvesta, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 mars, och anförde: Herr

talman! Herr Ernulf har frågat
mig, om jag anser att en nedläggning
av järnvägen på sträckorna Borås—-Varberg och Borås—Alvesta skulle vara
förenlig med kravet på god samhällelig
service.

Några framställningar från SJ :s styrelse
om tillstånd att lägga ned järnvägslinjerna
Borås—Varberg och Borås
—Alvesta har inte inkommit till Kungl.
Maj :t. Utan tillgång till det omfattande
material, som alltid finns tillgängligt
när prövning av sådana framställningar
sker, är det inte möjligt för mig att
svara på herr Ernulfs fråga.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Ang. nedläggning av järnvägen Borås—Varberg och Boras—Alvesta

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Norling för svaret på min fråga.

Orsaken till att jag ställde den är att
chefen för SJ:s driftavdelning för omkring
en månad sedan fastställde eu
plan för undersökning av trafiksvaga
banor. Den planen upptar, som statsrådet
säkert vet, Borås—Varberg och
Borås—Alvesta—Karlskrona som trafiksvaga
banor.

Vidare har SJ:s generaldirektör Lars
Petersson i en tidningsintervju nyligen
uttalat sig om risken för att man kommer
att lägga ned åtminstone persontrafiken
på dessa banor.

Om denna undersökning skulle leda
till att järnvägslinjerna bedöms såsom
icke lönsamma — enligt den definition
som SJ utgår från — är det enligt min
mening angeläget att man inte bara tar
företagsekonomiska hänsyn utan också
verkligen allvarligt beaktar de samhällsekonomiska
synpunkterna. Näringslivet
i Sjuhäradsbygden i södra
Älvsborgs län kämpar, som väl är allmänt
bekant, med speciella svårigheter.
Om det till dessa bekymmer skulle komma
oron för att järnvägstrafiken — åtminstone
vad gäller persontrafiken men
kanske också så småningom godstrafiken
— till stor del skulle läggas ner, då
uppstår en mycket tråkig situation.

Jag förutsätter att i det omfattande
material som herr statsrådet räknar
med att få in, om det nu skulle komma
en framställning om nedläggning, också
ingår en utredning om de samhällsekonomiska
konsekvenserna.

Jag undrar, herr statsråd, om inte
dessa frågor är så pass aktuella i olika
delar av vårt land att det skulle vara
anledning att, innan eventuella framställningar
om nedläggningar inkommer,
göra en genomgripande översyn
av trafikpolitiken med hänsyn till samhällsekonomin.
Man får ibland höra att
persontrafiken ersättes av busslinjer,
men detta utgör inte någon fullgod ersättning.
Det är inte bara näringslivet

som har svårigheter, det är också en
lokaliseringsfråga för de enskilda människorna.
Vill vi inte att alla människor
skall flytta till storstäderna, så måste
vi också klara kommunikationerna
även för den del av befolkningen som
inte har tillgång till bil.

Jag hoppas att herr statsrådet kommer
att ha förståelse för dessa synpunkter.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! I årets statsverksproposition
föreslås driftbidraget höjt från
215 till 230 miljoner kronor när det
gäller bidrag till SJ för trafik på olönsamma
bandelar. Denna inte oväsentliga
höjning av bidraget kan till största
delen förklaras av att det ersättningsberättigade
nätet utökats med ett antal
bandelar som tidigare inte betecknats
som trafiksvaga men som vid den senaste
nyligen gjorda separatredovisningen
har befunnits olönsamma. Det
kan noteras att båda de banor som herr
Ernulf berör i sin fråga, nämligen
Borås—Varberg och Borås—Alvesta,
tillhör denna kategori av banor, för vilka
alltså staten, under förutsättning att
riksdagen godkänner det ökade ersättningsbeloppet,
tills vidare kommer att
täcka underskottet.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag noterar naturligtvis
herr statsrådets senaste uttalande med
tillfredsställelse och tolkar det som en
positiv inställning till de problem som
jag har berört i min fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. totalkostnadskalkyler vid lokalisering
av företag och institutioner till
storstad eller till annan ort

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
(ep) fråga angående totalkostnadskalkyler
vid lokalisering av företag och
institutioner till storstad eller till annan
ort, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 mars, och
yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag avser vidtaga åtgärder
för erhållande av totalkostnadskalkyler
vid lokalisering av företag och
institutioner till dels storstäder, dels
orter ute i landet.

Med anledning av en motion i andra
kammaren av herr Haglund m. fl. vid
1969 års riksdag anhöll riksdagen hos
Kungl. Maj:t om utredning rörande produktionskostnaderna
i skilda regioner.
På grund härav har Kungl. Maj:t den
27 juni 1969 uppdragit åt expertgruppen
för regional utredningsverksamhet
(ERU) att utreda denna fråga. Expertgruppen
kommer härvid också att belysa
de samhällsekonomiska konsekvenserna
av olika lokaliseringsalternativ.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Jag måste försöka något litet teckna
bakgrunden till att jag ville få en diskussion
kring detta problem.

Bakgrunden är självfallet den stora
folkomflyttning som sker och som vi
har diskuterat i många sammanhang i
denna kammare. Denna folkomflyttning
åstadkommer ju en våldsam förändring
på många områden, och nu
håller situationen på att förvärras. En
rad av faktorer bidrar till att det sker
en förstoring av tendensen i utvecklingen.
Jag kan nämna här just minskningen
av de produktiva åldrarna i
landsorten, det stora kvinnounderskottet
och de psykologiska effekterna av

en ensidig och till synes hopplös utveckling.
I en tid då man kräver ökad
service på olika områden blir det på
en del håll alldeles tvärtom. Vi har nyss
hört här i debatten hur kommunikationerna
läggs ned. Det gäller inte bara
järnvägarna, utan framför allt kanske
busslinjenätet, som berör en mycket
stor del av landsbygden. Det klarar
alltså inte riktigt sin serviceuppgift.

Då inställer sig frågan: Hur kan detta
ske när man är överens om att denna
utveckling kan vara mycket allvarlig
på sikt? Varför uppnår man inga
resultat av betydelse trots att man försöker
med åtgärder av olika slag? Varför
får denna utveckling fortsätta?

Den huvudsakliga orsaken till denna
omvandling är förskjutningen av arbetstillfällena.
I de areella näringarna
minskar sysselsättningen, och de nya
arbetstillfällena uppstår i tätorter och
då främst i de större tätorterna. Varför
detta sker beror till viss del på spekulation.
Man satsar kapital och arbetskraft
i de orter där man kan räkna med
att värdena snabbast ökar. Det kan ju
givetvis också vara företagsekonomiska
bedömningar bakom placeringen av
verksamhet i de största tätorterna.

Men de totala kostnaderna — och nu
kommer jag fram till frågan — och
konsekvenserna av denna omvandling
kommer inte in i avvägningen eller beaktas
i varje fall alltför litet av samhället,
företagen och den enskilda människan.
Det är här som jag anser att det
råder en stor brist i dag.

Jag kan peka på bara några exempel.
Tidsförlusterna i t. ex. en stad av
Stockholms storlek på grund av de dagliga
resorna till och från arbetet är ju
enorma, men vi har inte fått detta pro
blem riktigt belyst. Professor WilliamOlsson
skissade i en skrift för några år
sedan det här problemet och försökte
uppskatta kostnaden till ungefär 1,3
miljarder kronor per år. Det gällde då
kostnaderna både för resorna och för
tidsförlusterna för samhället och den
enskilde.

Vi har andra frågor, t. ex. utbyggna -

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Ang. totalkostnadskalkyler vid lokalisering av företag och institutioner till storstad

eller till annan ort

den av vägnätet i en stor koncentration.
1 den senaste vägplanen liar vägverket
uttalat att kostnaderna för utbyggnad
av vägnätet förstoras per innevånare
räknat ju större tätorten blir,
och det är ju ett observandum.

Utbyggnaden av bostäder och annan
serviceverksamhet kräver också enorma
insatser. Det finns en intressant artikel
av Wilhelm Paues i Industriförbundets
tidskrift i oktober i fjol. Han
redovisar där hur företagen kalkylerar
fel. Han visar att det behövs två arbetare
under minst ett år för att skaffa
bostad och annan service åt en arbetare
som kommer till Stockholm från
exempelvis Norrland. Det innebär alltså
under ganska lång tid en minskning
av arbetskraften i stället för som man
tänkt sig en ökning.

Vi har också frågor om överrörligheten
och frågor om miljön. Alla dessa
problem vägs inte in i diskussionen om
folkomflyttningen. Och man frågar sig
varför man inte tidigare har tagit upp
dessa problem. Varför har man inte
försökt driva en debatt omkring dessa
frågor och belyst aspekterna? Därmed
kanske man kunnat påverka utvecklingen
en del.

Nu har vi fått besked om att frågorna
överlämnats till arbetsgruppen ERU
i anledning av ett riksdagsbeslut i fjol.
Det är i och för sig en framgång, men
jag har fått en upplysning om att det
beräknas ta tre år innan ERU:s utredningsarbete
kan leda till några resultat.
Jag vill därför fråga: Vad tänker inrikesministern
göra under tiden? Skall
vi vänta under ytterligare en femårsperiod
innan det händer något i detta
avseende? ERU tillsattes ju 1965, och
man har arbetat en hel del med dessa
frågor. ERU har nu lämnat ett betänkande
— det visste jag inte när min
fråga ställdes — vari man belyser en
hel råd problem utan att man kan ge
något svar på dem. Risken är att det
tar alldeles för lång tid. Vi frågar oss
om man inte måste vidta några åtgär -

der under tiden, t. ex. genom att tillsätta
eu parlamentarisk arbetsgrupp
som bearbetar delresultat.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Johan Olsson
tecknade en bakgrund till varför han
hade ställt frågan. Såvitt jag kunde förstå
var det väl samma motivering som
gjorde att utskottet redan i fjol beslöt
sig för att begära denna utredning och
belysning av frågeställningen. Ur den
synpunkten hade det kanske varit överflödigt
att anföra en motivering för någonting
som riksdagen redan har anslutit
sig till.

Däremot måste jag erkänna att jag
inte kan ge ett besked om när ERU blir
klar med sitt arbete. Jag har inte fått
den uppgift som herr Olsson har erhållit
att det skulle ta tre år. Jag har ställt
samma fråga till en medarbetare som
svarat att det inte är möjligt att ge något
besked om när arbetet blir färdigt.
Jag skulle vilja gå ännu längre och säga
att vi blir väl aldrig riktigt färdiga med
en sådan fråga. Här gäller det naturligtvis
att få ett bättre underlag för
våra beslut, och det räknar jag med att
expertgruppen efter hand kommer att
ge oss. Till det skall jag be att få återkomma
när vi efter någon tid får tillfälle
att diskutera lokaliseringspolitiken
i hela dess vidd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 35,
angående ökat stöd till vuxenutbildningen.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 36, angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
godkännande av avtalet mellan staten,

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken
domkyrkan och samfälligheten om restaurering
av Uppsala domkyrka samt
Bidrag till restaurering av äldre domkyrkor,
till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1018—1020.

Ang. invandringspolitiken

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande invandringspolitiken
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13, punkterna B 13—B 16,
enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2 januari
1970, föreslagit riksdagen att

1. godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet i fråga om överföring
till Sverige av vissa zigenare,

2. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa a.

till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 800 000 kronor,

b. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor,

c. till Anpassningsåtgärder för invandrare
ett reservationsanslag av
2 600 000 kronor,

d. till Undervisning för invandrare
i svenska språket m. m. ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade bland annat i fråga
om kollektiv överföring till Sverige
av vissa utomnordiska zigenare förordat,
att denna överföring i ett första
skede skulle kunna avse ett årligt antal
om 40—50 personer över 16 år samt
deras barn; utöver denna kollektiva
överföring borde enskild invandring av
zigenare få förekomma enligt samma
principer som gällde för övriga invandrare.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
204, av herr Wikström, och II: 226, av
herr Ahlmark, vari yrkats, att riksdagen
skulle i sin behandling av ”organiserad
överföring av vissa zigenare” i
statsverkspropositionens bilaga 13 inskärpa
vikten av propositionens ord om
att ”utöver denna kollektiva överföring
bör---enskild invandring av zige nare

få förekomma enligt samma principer
som gäller för övriga invandrare”,

dels motionen 1:676, av fru Olsson,
Elvy, och fru Hamrin-Thorell, vari anhållits,
att riksdagen måtte

1. i överensstämmelse med de grunder
som förordats av invandrarverket

a. höja anslaget till Stiftelsen Invandrartidningen
från 750 000 till 1 315 000
kronor,

b. höja anslaget till Internatundervisning
i svenska språket och studiecirklar
i elementär svensk samhällskunskap
för invandrare från 150 000 till
475 000 kronor,

2. anvisa för budgetåret 1970/71 till
Anpassningsåtgärder för invandrare ett
i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 685 000 kronor förhöjt reservationsanslag
av 3 285 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
699, av herr Wikström och fru HamrinThorell,
samt 11:737, av fru Anér och
herr Mundebo, i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte

1. anhålla om förslag till 1971 års
riksdag om statligt stöd till kommuner
för anpassningsverksamhet bland invandrare,

2. påpeka behovet av att åtgärder —
utan att avvakta invandrarutredningens
betänkande — vidtoges omgående avseende a.

ökade resurser till invandrarverket
för statlig informationsverksamhet,

b. särskilda åtgärder för att bereda
kvalificerat utbildade invandrare arbetsmöjligheter
som svarade mot deras
kvalifikationer,

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

dels de likalydande motionerna l:
7DO, av herrar Wikström och Richardson,
samt 11:811, av herr Wedén och
fru Anér, vari föreslagits, att riksdagen
skulle till Statens invandrarverk anvisa
1 000 000 kronor att fördelas mellan de
romersk-katolska, grekisk-ortodoxa och
mosaiska församlingarna liksom andra
religiösa invandrargrupper för deras
kurativa insatser bland invandrarna,

dels motionen 11:54, av fröken Asbrink
och herr Blomkvist, såvitt nu
vore i fråga,

dels motionen 11:526, av herr Börjesson
i Falköping,

dels ock motionen 11:768, av herr
Hy Itänder m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:204 och 11:226 godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 2 januari 1970 i fråga om överföring
till Sverige av vissa zigenare,

2. att riksdagen på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln för budgetåret
1970/71 måtte anvisa

a. till Statens invandrarverk ett förslagsanslag
av 9 800 000 kronor,

b. till Omhändertagande av flyktingar
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor,

c. till Undervisning för invandrare i
svenska språket m. m. ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 700 och II: 811 samt
1:676 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 till Anpassningsåtgärder
för invandrare anvisa
ett reservationsanslag av 2 600 000
kronor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 699 och II: 737 såvitt nu vore
i fråga,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
11:54 såvitt nu vore i fråga,

Ang. invandringspolitiken

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 526,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 768.

I fråga om bidrag till Stiftelsen Invandrartidningen
hade utskottet å sid.
5 i det tryckta utlåtandet anfört följande:
”Utskottet har inte övertygats
om att tillräckliga skäl föreligger att gå
ifrån propositionens anslagsberäkning
på denna punkt.”

I vad gällde anslag för viss undervisning
i svenska språket och svensk samhällskunskap
hade utskottet å sid. 5
i det tryckta utlåtandet yttrat följande:
”Utskottet kan mot bakgrund av hittills
gjorda erfarenheter inte ansluta sig
till en sådan vidgning av försöksverksamheten.
De brister i undervisningen
i svenska som konstaterats diskuteras
f. n. inom skolöverstyrelsen och invandrarutredningen.
Det bör noteras att den
av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade svenskundervisningen
genom studieförbunden för
budgetåret 1968/69 tog i anspråk nära
18 milj. kr.”

Såvitt rörde fråga om religiösa gruppers
kurativa verksamhet hade utskottet
å sid. 5 i det tryckta utlåtandet anfört
följande: ”Medelsanvisning för religiösa
gruppers kurativa verksamhet
får bedömas i samband med den försöksverksamhet
som bedrivs med en
kurator i Växjö och en ortodox präst i
Kristianstad. Stöd kan också gå ut till
invandrarnas organisationer. En väsentlig
kurativ verksamhet har utvecklats
i anslutning till Invandrartidningen.
De regionala insatserna har hittills lett
fram till att ett 20-tal kommuner inrättat
särskilda informationscentraler för
invandrare. Enligt utskottets mening
finns inte skäl för en särskild medelsanvisning
enligt förslaget i motionerna
1:700 och 11:811. Motionernas allmänna
syfte får inom ramen för tillgängliga
medel tillgodoses bl. a. i samband
med pågående försöksverksamhet.”

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

Reservationer hade avgivits

1, beträffande bidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen, av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Kaijser (in), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Nordstrandh (m), Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande
på sid. 5, som började med ”Utskottet
har” och slutade med ”denna
punkt” bort hava följande lydelse: ”Motionsförslaget
återförs till stiftelsens styrelses
av invandrarverket godtagna förslag.
Avsikten har uppgetts närmast vara
att tidningen som nu kommer ut på
finska, grekiska, italienska, serbokroatiska
och tyska språken skulle kunna
ges upplagor även på engelska och turkiska.
Med hänsyn till vikten av att
nå invandrarna med grundläggande information
har utskottet funnit att ytterligare
360 000 kr. bör beräknas för
ändamålet.”;

2, beträffande undervisning i svenska
språket och svensk samhällskunskap,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande
på sid. 5, som började med ”Utskottet
kan” och slutade med ”18 milj. kr.”
bort hava följande lydelse: ”Invandrarnas
möjligheter att så snart som möjligt
efter ankomsten kunna få kontakter
och kunskap om svenska samhällsförhållanden
kan vara avgörande för
den fortsatta anpassningen. Försöksverksamheten
med koncentrerad svenskoch
samhällsundervisning bör vidgas.
Utskottet biträder det i motionen I: 676
framlagda förslaget som i överensstämmelse
med invandrarverkets anslagsframställning
medför att utöver Kungl.
Maj:ts förslag 325 000 kr. bör beräknas
för ändamålet.”;

3, beträffande religiösa gruppers kurativa
verksamhet, av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp)
och Kaijser (in), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Nordstrandh (m), Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att efter det stycke i utskottets
yttrande på sid. 5, som började med
”Medelsanvisning för” och slutade med
”pågående försöksverksamhet” bort införas
text av följande lydelse: ”En sålunda
vidgad försöksverksamhet bör
snarast prövas för att ta till vara de
särskilda möjligheter som kan stå till
buds för att inom de angivna grupperna
få till stånd en effektiv och uppsökande
kurativ verksamhet. Utskottet
förutsätter att erfarenheterna kan ge
bättre underlag för en prövning av
medelsbehovet.”;

4, beträffande medelsanvisningen under
anslaget till anpassningsåtgärder
för invandrare, av

a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka —
vid bifall till såväl reservationen 1 som
reservationen 2 — ansett, att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 700 och II: 811
samt med bifall till motionen I: 676 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 till Anpassningsåtgärder
för invandrare anvisa ett
reservationsanslag av 3 285 000 kronor;

b. herrar Bohman (in), Kaijser (ni),
Nordstrandh (in) och Wennerfors (m),
vilka — vid bifall till reservationen 1
men avslag å reservationen 2 — ansett,
att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:700 och 11:811 samt 1:676 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln för

lorsdngen den 19 mars 1970

budgetåret 1970/71 till Anpassningsåtgiirder
för invandrare anvisa ett reservationsanslag
av 2 960 000 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Det finns i Sverige i dag
omkring en halv miljon människor som
har invandrat från olika länder, främst
från de nordiska länderna. Utan den
invandringen, och det rör sig om människor
som ofta är yrkesutbildade, hade
vi inte kunnat klara vårt behov av arbetskraft.
Under år 1909 med dess högkonjunktur
steg invandrarsiffrorna till
över 60 000, en ökning som är mer än
dubbelt så stor jämfört med år 1968. Vi
har ställt målet högt: att invandrarna
skall beredas en med den övriga befolkningen
jämförbar ställning. Det är riktiga
och fina beslut. Men vi får inte bara
ställa målet högt, vi måste också försöka
leva upp till det och vara beredda
att satsa pengar, kanske främst de närmaste
åren.

Vad fordras för att människor från
andra länder som kommer till oss skall
kunna finna sig till rätta, trivas här och
trivas med oss svenskar? Jag tänker
inte på sådana primära saker som att
ha arbete och bostad, utan mer på den
information som invandrarna bör få om
Sverige och om hur det svenska samhället
fungerar. Den informationen bör ske
så snart de kommit hit, men vi måste
även förse invandrarna med fortlöpande
samhällsinformation. Vi svenskar får
sådan information varje dag genom tidningar,
radio och TV samt genom upplysningsbroschyrer
av olika slag.

Trots att vi svenskar ständigt får denna
information visar undersökningar att
informationen inte alltid når oss, inte
är tillräcklig. Vi är inte alla gånger helt
upplysta om våra rättigheter och skyldigheter.
Vi måste då försöka sätta oss
in i den situation som den invandrande
befinner sig i när han kommer hit. Allting
är nytt för honom, han förstår inte
vårt språk eller mycket litet därav. För
invandraren är information ett livsvillkor.
Men hur skall den nå fram till ho -

Nr 12 15

An>;. invandringspolitiken
nom? Möjligheterna är så begränsade.
Det uppstår missförstånd mellan den
svenske medborgaren och invandraren,
missförstånd som det sedan kan vara
svårt att överbrygga.

Det är också viktigt att invandrarna
så snart som möjligt efter ankomsten
(ill Sverige får en effektiv undervisning
i svenska språket, inte därför att vi så
fort som möjligt skall försvenska dem,
utan därför att det är svårt för att inte
säga omöjligt att leva i ett land utan att
förstå och kunna tala eller läsa språket
där.

I de två första reservationerna, som
är fogade till statsutskottets utlåtande nr
35, har vi reservanter följt de önskemål
som invandrarverket har föreslagit i
sina petita angående medel för anpassningsåtgärder.
Det är för det första att
ökade medel för bidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen bör beviljas. Denna
tidning ges i dag ut på fem språk, finska,
grekiska, italienska, serbokroatiska
och tyska. En utökning till flera språk
är högst nödvändig. Främst står önskemålet
att den utges på engelska och turkiska
språken.

Invandrartidningen är en enkel och
blygsam tidning på fyra sidor och kommer
ut 46 gånger om året i omkring
30 000 exemplar varje gång. Den har visat
sig vara en utomordentlig informationskanal
och är mycket uppskattad av
invandrarna. Under sammanträffande
med invandrare hör man ofta önskemålet
att tidningen bör utkomma med ett
utökat antal sidor.

Utskottet skriver att det inte har kunnat
övertygas om att tillräckliga skäl
föreligger att frångå propositionen angående
anslagsberäkningen. Jag kan
inte tyda den skrivningen på annat sätt
än att utskottet, liksom departementschefen,
ej är riktigt berett att stå fast
vid det beslut som riksdagen fattade
1968 om att invandrare skall åtnjuta
samma samhällsservice som övriga invånare.
I samhällsservice ingår — det
är vi väl överens om — information om
det svenska samhället.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

I reservation 2 har vi tagit upp internatundervisning
i svenska och svensk
samhällskunskap. Vi bygger här på invandrarverkets
petita, som vill utöka
den försöksverksamhet som påbörjats.
Utskottet skriver på denna punkt: ”Utskottet
kan mot bakgrund av hittills
gjorda erfarenheter inte ansluta sig till
en sådan vidgning av försöksverksamheten.
De brister i undervisningen i
svenska som konstaterats diskuteras
f. n. inom skolöverstyrelsen och invandrarutredningen.
Det bör noteras att
den av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
anordnade svenskundervisningen
genom studieförbunden
för budgetåret 1968/69 tog i anspråk
nära 18 milj. kr.”

Detta är alldeles riktigt och nödvändigt,
och jag hoppas att jag inte skall
tolka utskottets skrivning så att det råder
något motsatsförhållande mellan utskotlsmajoriteten
och reservanterna.
Det gäller ju bara att komplettera den
undervisning som sker via studieförbunden
och studiecirklarna — komplettera
den med en internatundervisning.
Det är ändå ganska krävande för invandrarna
att fullfölja och nå resultat i
de cirkelstudier som nu bedrivs. Vi måste
betänka att studierna sker på kvällstid
efter en krävande arbetsdag och i
ett så svårt ämne som svenska språket.
Erfarenheterna från den försöksverksamhet
som påbörjats har visat att det
är mycket lyckat att följa upp dessa
studier med en internatundervisning.
Det är ett mycket bra komplement, om
man kan göra det på t. ex. en folkhögskola
under några sommarveckor.
Tyngdpunkten är då lagd på språkundervisning,
men man kan också komplettera
med information om det svenska
samhället.

För närvarande sker försöksverksamhet
med undervisning i samhällskunskap
i studiecirklar. Det är av utomordentligt
stor betydelse att denna försöksverksamhet
kan utökas så att vi får
erfarenheter av vilket studiematerial
som behövs och hur det bör utformas

för att passa olika invandrargruppers
skilda behov och så att vi får kunskaper
om de krav som bör ställas på lärare,
för att ta ett par exempel.

Vad gäller reservation 3 skall jag inte
beröra den — det kommer någon annan
att göra här efter mig.

Jag ber, herr talman, att med tanke
på den starkt ökande invandringen och
på att våra åtgärder på anpassningssidan
är så klart otillräckliga få yrka bifall
till de reservationer som är fogade
till utskottets utlåtande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar berör, som redan
påpekats, vissa framställningar som gäller
invandringspolitiken, där vi reservanter
på tre punkter har anmält avvikande
meningar från utskottsmajoritetens
förslag.

Den första frågan gäller bidrag till
Stiftelsen Invandrartidningen. Det är
som bekant ett organ, som riktar sig
till olika invandrargrupper med aktuell
information om förhållanden av intresse
i vårt land. Tidningen innehåller
också i någon mån nyheter från deras
eget land. Tidningen utkommer för närvarande
på fem språk, men invandrarverket
anser det önskvärt att den ges
ut på ytterligare ett par språk; man
har då närmast tänkt sig engelska och
turkiska. Vi har ju numera ett betydande
antal turkiska invandrare i vårt
land. Om man också kunde ge ut tidningen
på engelska, är det sannolikt att
man betydligt skulle vidga kretsen av
dem som har nytta av detta informationsorgan.
Tidningen är också ganska
tunn, varför det givetvis vore önskvärt
att den finge ett något fylligare innehåll.

Den utvidgning av informationstidningen
som invandrarverket önskar genomföra
drar en kostnad av 360 000
kronor. Vi ansluter oss i den reservation,
som är gemensam för oppositionspartierna,
till invandrarverkets förslag.

Torsdagen den 19 mars 1971)

Nr 12

Reservation 2 avser ökade möjligheter
till undervisning i svenska språket
och i svensk samhällskunskap. Denna
information och undervisning kan naturligtvis
ske på olika sätt. Den kan ske
genom undervisning vid internat, som
det väl här närmast är fråga om, vilket
möjliggör en mera koncentrerad undervisning,
eller genom information på
annat sätt, om möjligt omedelbart efter
det att vederbörande kommit in i landet.

För dem som fått arbete här och har
för avsikt att stanna måste det vara
av mycket stor betydelse att så snabbt
som möjligt kunna anpassa sig till våra
förhållanden, få kännedom om olika
samhällsfunktioner och serviceorgan
och att nödtorftigt kunna göra sig förstådd
på vårt språk.

Det kan invändas att denna form av
undervisning blir dyr och att det finns
andra möjligheter, exempelvis studiecirklar
o. d. Det kan medges att även
andra vägar är tänkbara och säkert också
måste användas, men vi bör nog vara
på det klara med att det med hänsyn
till alla parter är viktigt att anpassningen
till de nya förhållandena sker
så snabbt som möjligt.

1 reservation från folkpartiet och
centerpartiet har på denna punkt föreslagits
en ökning av anslaget för detta
ändamål med 325 000 kronor. Detta
överensstämmer med invandrarverkets
förslag, som vi alltså ansluter oss till
i reservation 2.

Reservation 3, som är gemensam för
oppositionspartierna, bygger på motion
I: 700 av herrar Wikström och Richardson.
I motionen utvecklas ett intressant
resonemang om de så kallade invandrarkyrkornas
ställning och möjligheter
när det gäller att ta hand om invandrare
från olika länder, att orientera
dem i vårt samhälle, hjälpa dem
med språket — det gäller alltså kurativ
verksamhet i största allmänhet. Jag
skulle tro att vi här har ett instrument
med stora möjligheter som har föga beaktats.

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

Ang. invandringspolitiken

Det måste ligga ett oerhört stort värde
i att de som kommer hit och möter
eu helt främmande miljö och livsstil
kan få hjälp och råd av människor som
redan är acklimatiserade och känner
våra förhållanden, som kan hjälpa dem
att förstå något av det nya som möter
dem, som kan göra det lättare att forcera
den barriär av obegripligheter,
som främlingen säkert känner när han
kommer från ett land med andra vanor,
uppfostringsprinciper och förhistoria.

Olika kyrkor och trossamfund är
verksamma på detta område. Främst
kanske kan nämnas de romersk-katolska,
grekisk-ortodoxa och mosaiska församlingarna.
Prästernas arbete är —
och jag citerar här motionen — ”till
stor del av rent kurativ art. De arbetar
i praktiken som oavlönade tolkar och
medhjälpare åt den svenska socialvården,
när invandrarna själva har svårt
att hitta rätt i dess labyrinter och inte
fattar vad som krävs av dem och vad
som erbjuds. De ger invandrarna hjälp
mot hyresocker, bistånd vid arbetsförmedling,
bilägger nationella och andra
motsättningar inom invandrargrupperna
själva, fungerar kort sagt som en
mångspråkig sluss in till det svenska
samhället.”

För detta arbete får dessa församlingar
och frivilligt arbetande krafter
ej något ekonomiskt stöd och har måhända
inte med nuvarande regler någon
möjlighet att få det.

Motionärerna föreslår att 1 miljon
kronor ställs till invandrarverkets förfogande
att fördelas mellan de nämnda
församlingarna liksom andra religiösa
invandrargrupper för deras kurativa
verksamhet bland invandrarna. Vi har i
reservationen inte fullföljt motionärernas
yrkande beträffande pengarna, men
vi finner det angeläget att riksdagen
uttalar sig för en vidgad försöksverksamhet
för att inom de angivna grupperna
få till stånd en effektiv och uppsökande
kurativ verksamhet. Det bör
vara möjligt att inom ramen för de medel
som finns tillgängliga för anpass -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

ningsåtgärder för invandrare även ge
bidrag till denna speciella art av konstruktivt
anpassat stöd. Sedan får väl
erfarenheten kanske bättre visa vilket
medelsbehov som kommer att föreligga,
och med stöd av denna erfarenhet kan
man kanske på detta sätt också återkomma
med ett för detta speciella ändamål
lämpligt avpassat ekonomiskt
stöd.

Jag vet inte hur många människor
det är som kommit hit till Sverige från
andra länder, men över 200 000 arbetsanmälda
utlänningar har registrerats
under de senaste sju åren. Det totala antal
utlänningar som här vistas är väl
säkerligen det dubbla — sannolikt mer
— och det kommer utan tvivel att öka.

Vi bör ju vara medvetna om att befolkningsstrukturen
håller på att förändras.
Vi möter här ett problem som
vi saknar erfarenhet av, men vi bör
räkna med att flertalet av dem som
kommer hit kommer för att stanna och
inlemmas i vårt samhälle. Det gäller att
ta vara på dessa människor så att de
inte för all framtid känner sig som
främlingar i det land som de har kommit
till.

Vi är ju i detta land i allmänhet
känsliga för minoriteternas rätt, åtminstone
så länge vi har problemen
på avstånd. Jag skulle vilja påstå att
det i dag är en aktuell fråga hur vi
skall kunna undvika att detta problem
också blir vårt eget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Arten och graden av ett
samhälles humanitet visar sig knappast
i behandlingen av de stora kollektiven
utan snarare i sättet att värna om minoriteterna.
Det gäller i särskilt hög grad
invandrarna. Av de tre motioner som
nu behandlas av kammaren och där jag
står som första namn sysslar den första
med frågan om invandringen av zigenare.
I motionen föreslår jag att utöver

den kollektiva överföring av zigenare,
som regeringen föreslår, också en enskild
invandring skall få förekomma
enligt samma principer som gäller för
övriga invandrare.

Mot bakgrunden av den våldsamma
debatt som ägde rum i höstas och med
tanke på de betydande opinionsmässiga
svårigheter som föreligger när det gäller
att få svenska folket att acceptera zigenarna
tycks det mig viktigt att riksdagen
här intar en mycket bestämd
hållning. Utskottets skrivning är också
på denna punkt positiv, även om det i
en litet snorkig formulering säger att
ett bifall till hemställan i motionerna
inte lämpligen kan komma i fråga. Men
självfallet är behandlingen av motionen
inte det viktigaste — det är behandlingen
av zigenarna som ligger mig om
hjärtat.

I den motion som jag i denna kammare
väckt tillsammans med fru Hamrin-Thorell
föreslås att regeringen skall
ge förslag till nästa års riksdag om
statligt stöd till kommuner för anpassningsverksamhet
bland invandrare. Detta
sker bl. a. mot bakgrund av de erfarenheter
som jag vunnit som ordförande
i Stockholms stads utlänningsutredning,
som nyligen lagt fram förslag till
ett kommunalt handlingsprogram.
Stockholm är därmed den första kommun
som publicerat ett invandrarprogram.

Men invandrarproblematiken är akut
inte bara för Storstockholmskommunerna,
där en tredjedel av landets invandrare
bor, utan för ett mycket stort antal
svenska kommuner. Betydande insatser
har skett från frivilliga organisationers
sida — jag tänker på KFUM
och KFUK, invandrarkyrkorna, vissa
ungdomsrörelser och folkbildningsorganisationer.
Likaså har enskilda företag
gjort åtskilligt för att underlätta invandrarnas
anpassning. På sina håll har
också kommunerna vaknat upp och informationscentraler
inrättats av samma
typ som den utlänningsutredningen i
Stockholm tillskapade i slutet av 1967,

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

11»

Immigrant Service mitt emot Centralstationen.
AU denna institution behövs
framgår av att besöksantalet där har
ökat kraftigt alltsedan starten — det
var under februari månad i år över
3 000. Liknande mottagningscentraler
behövs i alla större invandrarkommuner,
gärna tillskapade i samverkan mellan
kommunen och enskilda organisationer
som vill ta medansvar för invandrarnas
anpassning.

Invandrarverket har informellt gjort
stora insatser för att väcka kommunerna
tiil insikt om deras ansvar på det
här området. Min erfarenhet är att invandrarverket
därvid har arbetat både
okonventionellt och målmedvetet och
etablerat mycket fruktbara kontakter
med organisationer och folkrörelser liksom
med tjänstemän och förtroendemän
i kommunerna. Ytterligare insatser behövde
dock ske här. Det är angeläget att
invandrarutredningen på lämpligt sätt
bearbetar frågan om hur kommunerna
skall stimuleras till initiativ på denna
viktiga och växande sektor.

I motionen föreslår vi också ökade
resurser till invandrarverket för statlig
informationsverksamhet och särskilda
åtgärder för att bereda kvalificerat
utbildade invandrare arbetsmöjligheter
som svarar mot deras utbildning.

Utskottet vill inte tillmötesgå dessa
krav utan hänvisar till invandrarutredningen.
Låt mig här säga att det är
nödvändigt att inte en rad angelägna
insatser hejdas bara av det skälet att
invandrarutredningen har tillsatts. Den
beräknas dessutom inte bli färdig under
de närmaste åren. Det är önskvärt
att invandrarverket redan nu får resurser
för att smidigt och utan överdrivna
formaliteter kunna sätta in hjälpåtgärder
där dessa befinnes nödvändiga.

Den tredje motionen, som jag väckt
tillsammans med herr Richardson, är
för mig kanske den mest angelägna. Vi
föreslår där att riksdagen till statens invandrarverk
skulle anvisa en miljon
kronor att fördelas mellan de romerskkatolska,
grekisk-ortodoxa och mosaiska

Ang. invandringspolitiken
församlingarna liksom till andra religiösa
invandrargrupper för deras kuraliva
insatser bland invandrarna.

Det råder ingen som helst tvekan om
att de som har de bästa kontakterna
med de stora invandrargrupperna för
närvarande är församlingspräster i de
katolska och ortodoxa församlingarna.
Dessa arbetar utan att ens tillnärmelsevis
ha samma ekonomiska resurser som
svenska kyrkans församlingar och de
frikyrkliga församlingarna. Vi har i motionen
närmare utvecklat detta. Utskottet
förhåller sig emellertid helt kallsinnigt
och säger att medelsanvisningen
för religiösa gruppers kurativa verksamhet
får bedömas i samband med den
försöksverksamhet som bedrivs med en
kurator i Växjö och en ortodox präst i
Kristianstad. Den försöksverksamheten
har emellertid nu bedrivits så pass
länge att man både på invandrarverket
och i andra sammanhang, där man nära
följer invandrarnas situation, vet att
detta skulle vara en utomordentlig väg
att snabbt få effektiv kurativ hjälp
bland invandrargrupperna.

Utskottsmajoriteten är formell och
närmast byråkratisk. På det sättet upplever
många invandrare svenska myndigheter.
Låt mig ta ett aktuellt exempel.
En jugoslavisk medborgare, som är katolsk
präst och tillhör dominikanorden,
kom i december 1969 till Sverige
för att ta hand om den katolska själavården
bland de 12 000 kroater som
för närvarande finns i Sverige. Kyrkan
uppfattar det som en betydelsefull del
av hans uppgift att han skall hjälpa sina
landsmän till rätta i Sverige och underlätta
deras anpassning i det svenska
samhället. För att underlätta sina egna
studier av det svenska språket och den
svenska kulturen anhöll han hos arbetsförmedlingen
i Lund i början av februari
1970 om ett studiestipendium likt
det stipendium som hans landsmän åtnjuter
för sina språkstudier. Efter några
dagar fick han till svar att hans ansökan
hade avslagits i Stockholm. I Lund förklarade
man för honom att han var ett

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

specialfall, då han inte var anställd hos
någon svensk firma. Vid en förfrågan
huruvida han kunde anmäla sig till en
intensivkurs i Malmö hos Folkuniversitetet
påpekade man där för honom att
det i så fall var nödvändigt att han undertecknade
en försäkran om att han
inte skulle anhålla om något studiestipendium.
Denne katolske pater talar flytande
tyska, franska, kroatiska, italienska
och naturligtvis latin, och jag skulle
tro att han lär sig tala svenska utan något
statligt bidrag, men tycker kammaren
verkligen att detta är ett anständigt
sätt att behandla en präst som kommer
till Sverige för att speciellt ägna sig åt
att hjälpa 12 000 kroater med deras anpassning
i det svenska samhället och
som därför snabbt vill lära sig svenska?

Vår motion om ett omedelbart utgående
stöd till de religiösa invandrargrupperna
har på ledarplats understötts
av bl. a. Handelstidningen i Göteborg
och Dagens Nyheter, två tidningar som
inte utan vidare brukar vara språkrör
för kyrkornas sak. På den här punkten
ser de klart. Invandrarkyrkorna skulle
kunna bli en effektiv kanal för hjälp till
anpassning i det svenska samhället.
Men inte bara Handelstidningen och Dagens
Nyheter har stött vårt förslag. Aftonbladet
skrev i början av mars med
anledning av vår motion följande:

”Vi vill i övrigt gärna hålla med om
att Sverige tar dåligt hand om sina
invandrare. Vi stöder den folkpartimotion
och den s-motion, som båda syftar
till ekonomiskt stöd åt de fattiga invandrarkyrkorna,
som gör en betydelsefull
social insats.

Med protestanter, vänsterkritiker o. a.
har vi givetvis delat tron på det rika
Rom, som borde kunna sörja för alla
sina barn. Dessvärre är den teorin också
speciellt utbredd på Nordirland, vilket
knappast talar för dess trovärdighet.
Själva sträckte vi vapen inför fp-motionens
formulering: ''Verkligheten är den,
att en enskild katolik inte har mer ekonomiskt
utbyte av påvens tiaror än en
svensk pensionär av riksregalierna.’

Visserligen utmärks riksdagsprosan
av mörklagda språktunnlar och destruktiva
irrgångar, men inte kan väl ens
riksdagens ledamöter förkasta en motion
med en så lysande retorik?”

Tyvärr tycks det fullt möjligt att riksdagen,
om den följer utskottsmajoriteten,
inte bara förkastar motionen utan
också avstår från möjligheterna att göra
omedelbara och effektiva insatser via
invandrarkyrkorna för att ta hand om
den växande gruppen invandrare i vårt
samhälle.

Herr talman! Låt mig i all blygsamhet
instämma med Aftonbladet och yrka bifall
till reservation 3.

Herr KAIJSER (m) :

Herr talman! Detta är ju en viktig
och intressant fråga. Jag skall bara ägna
den några få ord. Det väsentliga har
redan sagts av de föregående talarna.

Jag vill erinra om att särskilt fru
Elvy Olsson talade om det stora antal
utlänningar som finns här i landet.
Herr Per Jacobsson omnämnde hitkomsten
av helt nya folkelement, som
praktiskt taget inte har förekommit här
tidigare men som nu när det är fråga
om stora mängder kan betyda en hel
del för befolkningsstrukturen här i landet.
Man kan väl räkna med att en mycket
stor del av dem kommer att stanna
kvar här.

Många olika skäl kan ha förmått invandrarna
att resa hit. Framför allt har
naturligtvis arbetstillfällena här i landet
lockat. Utlänningarna har givetvis
tillfört oss en mycket välbehövlig arbetskraft.
För invandraren betyder inflyttningen
en mycket betydande omställning.
Han måste anpassa sig till nya
förhållanden i sitt nya hemland. Ett
hem skapas ju inte bara av materiella
ting. Den kultur som invandraren för
med sig värdesätter han kanske inte
sällan högre här än i sitt hemland. Den
nationella kulturen i form av sedvänjor
och traditioner är något som utgör en
viktig miljöfaktor. Många är de åtgär -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

der som hör vidtas för att invandrare
skall kunna anpassas till sitt nya land.

Samhället hör i möjligaste mån tillgodose
de invandrades förväntningar.
Invandrings- och minoritetspolitiken
bör utformas så att individerna i minoriteterna
naturligtvis i första hand skall
anpassas till den nya situalionen här
i landet, men sedan skall de också få
valfrihet i avseende på hur mycket de
vill sammansmälta med befolkningen
hiir och hur mycket de vill bevara av
inhemska traditioner, främst i vad gäller
olika kulturaktiviteter, såsom upprätthållande
av språkkunskaperna, utövande
av sin religion och eventuella
särskilda konstarter samt andra seder
och vanor.

Alla dessa frågor är ju under behandling
hos invandrarutredningen. Vi hade
förra året en motion som berörde en
hel del av de här sakerna och i vilken
vi hade vissa synpunkter på dem. Vi
ville att motionen skulle överlämnas till
invandrarutredningen. Det gick inte
riksdagen med på. Jag är emellertid
övertygad om att utredningen, som arbetar
under herr Möllers ledning, kommer
att ta upp alla frågor som kan
vara av intresse i detta sammanhang
och kommer att bearbeta alla problem
som kan vara aktuella.

Syftet med alla de åtgärder som vidtas
är naturligtvis det allra bästa. Men
jag tror ändå inte att man kan blunda
för det faktum att när ett så stort antal
utlänningar kommer till vårt land
— som ofta bosätter sig i grupper och
som mer eller mindre isolerar sig från
omgivningen — kan det inte undvikas
att det då och då uppstår irritation
mellan invandrarna och den svenska
befolkningen. Det kan inträffa på arbetsplatser,
i bostäder och kanske framför
allt på sådana platser där det råder
en svår bostadsbrist och där även den
.svenska befolkningen har svårt att få
bra bostäder.

Dessa omständigheter innebär att alla
anpassningsåtgärder är så mycket mera
betydelsefulla när det gäller att un -

Ang. invandringspolitiken

danröja de irritationsmoment som här
kan föreligga.

Man kan väl inte heller vara helt
blind för det förhållandet att när så
många människor kommer till oss från
utlandet så kan det hända att det också
kommer en del som inte är så önskvärda.
Jag tänker exempelvis på vad
som står nämnt i tidningen i dag. Här
är det naturligtvis i och för sig fråga
om rena undantagsfall, även om så inte
är förhållandet beträffande den grupp
som det just här gäller. Men också dessa
undantagsfall innebär att kravet på
anpassningsmöjligheter till samhället är
ännu större än det annars skulle vara.

När det gäller de reservationer som
har fogats till utskottets utlåtande —
av vilka vi har skrivit under den första
och den tredje — har jag ingenting att
tillägga utöver vad de föregående talarna
har sagt.

Den andra reservationen har vi inle
anslutit oss till. Det kan måhända förefalla
egendomligt, men vad det här gäller
är internatkurser och en summa på
325 000 kronor. Hur många kan komma
i åtnjutande av denna undervisning
bland de 60 000 invandrare som kom
till vårt land förra året? Det frågar man
sig. Hela det belopp som används för
språkundervisning i svenska och som
går ut genom studiecirklar är beräknat
till ungefär 20 miljoner kronor.
Den stora summan satsar vi alltså, och
jag tycker att det nu diskuterade beloppet
är en liten detalj, som kanske inte
spelar så stor roll.

Det är ganska egendomligt att så
många utlänningar kommer in här i
landet. Herr Åkerlund sade under remissdebatten
i år att han undrade om
det skulle födas några svenska barn
här i landet. Under vart och ett av de
senaste tre åren har bruttoantalet inflyttade
från icke nordiska länder stämt
ganska väl överens med det antal legala
aborter, som gjordes i vårt land 1969.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 3 samt
till följdreservationen 4 b.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna göra
några kommentarer, eftersom jag har
nöjet att vara ordförande i invandrarutredningen,
som arbetar intensivt med
dessa problem. Jag vill instämma i fru
Olssons uttalande att det mål vi har
satt upp för vår invandrarpolitik har
satts högt. Vi tillämpar en ganska generös
invandrarpolitik. Det betyget gäller
inte minst de ansträngningar vi gör
på bred front för att lösa de praktiska
problem som uppstår vid en så stor invandring
som den som nu äger rum.

Vi har satt upp målet att de som
kommer hit skall behandlas på samma
sätt som svenska medborgare, ges samma
möjligheter att leva en fullvärdig
tillvaro och ha samma rättigheter. Invandrare
skall inte vara andra klassens
medborgare. Från våra utgångspunkter
är det ett helt naturligt mål som är
uppsatt.

Vi har också strukit ett streck över
ett par begrepp, som tidigare har florerat
ganska mycket och förvirrat diskussionen
— och som också återfinns i
någon av motionerna. Jag avser begreppen
integration och assimilering.
De orsakade många missförstånd och
vanföreställningar — och väckte på
många håll bland invandrarna också
farhågor. Jag tror alltså att det var ett
mycket klokt grepp när inrikesministern
i sina direktiv sade ifrån att vi
skulle lämna hela den begreppsbestämningen
och ta sikte på åtgärder som
är behövliga för att de som önskar
stanna här skall kunna leva ett liv med
samma rättigheter som övriga svenska
medborgare. Hela diskussionen om integration
och assimilering kan vi alltså
lämna utanför denna debatt, och ingen
har heller här tagit upp de begreppen.

Vårt land är ganska nytt som invandrarland,
och vi möter en rad svåra
praktiska problem. I invandrarutredningen
har vi inkallat praktiskt taget
alla invandrargrupper till långa utfrågningar,
där invandrarna under timmar
har fått berätta som sina bekymmer,

sina önskemål och sin kritik. Vi har
fått intrycket att det finns ytterst litet
medveten diskriminering gentemot utlänningar
och invandrare i vårt land.
Däremot finns naturligtvis enormt mycket
okunskap, men också en svalhet i
umgänget med utlänningarna och i sättet
att ta emot dem. Detta är dock inte
särskilt karakteristiskt för vårt sätt att
behandla utlänningar, utan vi är ganska
svala och reserverade även i vårt
sätt att umgås med varandra. Vårt uppträdande
är inte baserat på aversion eller
främlingsfientlighet, riktad direkt
mot utlänningarna.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid de allmänna problemen i fråga om
invandringen. Låt mig säga att det naturligtvis
är önskvärt och behövligt att
här satsas mycket större belopp efter
hand. Men det är inte bara fråga om
anslag, utan vi måste också komma på
de rätta metoderna att lösa de konkreta
problemen. Det gäller inte minst
den fråga som måste anses ha nyckelkaraktären,
nämligen invandrarnas utbildning
i svenska språket. Anslaget
härför har ju vuxit, och nu föreslås att
vi inom kort skall fatta beslut om en
summa av 20 miljoner kronor. 90 000
utlänningar är inregistrerade deltagare
i cirklar och andra former för svensk
språkutbildning. Åtskilliga av dem är
dubbelräknade, och jag vet inte exakt
det rätta antalet. Men om det rör sig
om förslagsvis cirka 50 000 personer så
är det ändå en betydande skara invandrare
som årligen i skilda former — intensivkurser,
studiecirklar o. s. v. —
arbetar med att tillägna sig svenska
språket.

Men det finns en råd problem som
ingalunda är lösta, det gäller t. ex. pedagogiska,
metodiska och praktiska frågor.
Det pågår många intensivkurser,
men jag tror det är riktigt att vi är inställda
på eu ökad omfattning av dessa.
Helst skulle de invandrare som så önskar
kunna genomgå en form av intensivkurs
av internatkaraktär på låt mig
säga en månad. Man kan också tänka

Torsdagen den 19 inars 1970

Nr 12

sig eu liingre tid. Efter ett sådant inledande
skede skulle den fortsatta utbildningen
i svenska kunna omhändertas
av cirklar och dylikt på kvällstid.
Men här stöter vi på ett av de svåra
hindren, nämligen att det oftast saknas
intresse hos invandrarna att lära
sig svenska. Invandraren har många
gånger inte klart för sig om han vill
stanna här. Många är av typen gästarbetare
— varav många från Finland
— som kommer för att stanna en säsong
eller ett år eller två, för att därefter
återvända när de tjänat tillräckligt
med pengar. Många från Balkanländerna
och Främre Orienten har samma
inställning, de avser icke att stanna
här och vill alltså inte lägga ned tid
och intresse på att lära sig svenska
språket. De har också ofta två arbeten:
de slutar ett jobb klockan 5 och har
ett annat arbete på kvällen. De har alltså
inte tid att lära sig språket utan vill
tjäna så mycket pengar som möjligt för
att skicka dem till sina föräldrar och
släktingar eller för att resa tillbaka och
köpa en gård eller något liknande.
Många gånger saknas alltså motivet till
att lära sig svenska, och det är svårt att
komma åt detta. Vi kan inte sätta upp
som ett villkor att invandrarna skall
lära sig så och så mycket. Jag fäster
uppmärksamheten på detta inte därför
att vi skall försöka komma undan några
svårigheter utan emedan vi skall ha
klart för oss att det finns grupper av
invandrare som vi icke når. Men — och
här kan företagen naturligtvis ställa
skärpta krav — de som är positivt inställda
till att stanna här och lära sig
svenska språket, skall ha möjligheter
att göra detta på ett effektivt sätt. Var
och en som under olika former försökte
lära sig utländska språk —• under intensivkurser
eller studiecirklar på kvällarna
— vet hur oerhört svår den senare
metoden är. Det finns många som
är mycket pessimistiska och anser att
det är näst intill meningslöst att lära sig
svenska på ett par timmar i veckan. Jag
tar avstånd från en sådan inställning

Ang. invandringspolitiken

ty jag anser att rätt upplagda cirklar
som arbetar metodiskt och med lämpliga
hjälpmedel, varav vi ännu inte har
tillräckligt mycket till förfogande, skall
kunna vara en värdefull hjälp i detta
avseende. Vad som gäller svenska språket
kan också sägas gälla den allmänna
samhällsinformationen.

Jag nämnde företagen. Jag hoppas att
de skall vara redo att åta sig ett större
ansvar och större ekonomiska förpliktelser
här, så att vi kan få utbildningskurser
i svenska språket och allmän
samhällsinformation på tid som är betald
av företaget. Företagaren kommer
då mycket snabbare att få effektivt utbyte
av sin utländske anställde, som på
ett helt annat sätt blir skickad att läsa
arbetsföreskrifter, ta reda på arbetarskydd
o. s. v. Här har både företagarna
och fackföreningarna ett mycket stort
ansvar, som de ännu inte levt upp till i
full och önskvärd utsträckning.

Jag vill också säga att jag tror att
det är riktigt att vi inte bara försöker
utvidga Invandrartidningen, utan också
söker flera kanaler för informationen
till invandrarna liksom även en information
som riktar sig till svenska
folket, som vet alltför litet om den stora
skaran invandrare. Vi har ju för närvarande
cirka en halv miljon människor
i detta land som är födda utomlands.

Här kommer också kyrkan och invandrarnas
organisationer in. Det har
betonats att man önskar att vissa kyrkor
skall få ökat stöd. Man kan förstå
denna principiella inställning. Det skulle
vara önskvärt — och vi kommer naturligtvis
också att beakta detta — att
få möjligheter att stödja invandrarnas
organisationer som kan bli ett värdefullt
led när det gäller att sprida information.

Så kommer jag till kyrkorna. Låt mig
föra in en bild som inte talar så starkt
för motionen — motionären begärde
ursprungligen en miljon kronor, vilket
var en betydande summa med tanke på
att det rörde sig om tre kyrkor. Av de

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

1 800 brev som kom till Invandrartidningen
under ett par års tid och som
har bearbetats av en ung forskare gällde
endast sex brev kyrkliga och religiösa
angelägenheter. Jag nämner siffran
bara för att hålla en viss balans i resonemanget.

Jag instämmer helt med herr Wikström
när han säger att utredningen nu
skall försöka stimulera kommunerna
till ökade insatser. Det är alldeles självklart
att det vilar ett primärt ansvar på
kommunerna och deras sociala nämnder
och andra organ. Det har också i
praktisk verksamhet gjorts vissa försök
i två kommuner. Det gäller Malmö som
är en storstad, och det gäller Lessebo
som är en av dessa mindre kommuner
där man har en stor anhopning av invandrare
och man försöker få hela det
kommunala maskineriet att sätta sig i
rörelse för att vidtaga åtgärder, vilkas
effekt man sedan skall avläsa.

Jag håller med om att herr Wikströms
exempel — den kroatiske pastorn
— är mycket drastiskt, ett fall där
byråkratin visar sig från sin sämsta
sida. Men jag hoppas att efter hand som
invandrarverket kommer i gång och får
resurser, vana och rutin skall verket
kunna undanröja de byråkratiska hinder
som finns. Sverige är, som jag startade
med att säga, ganska nytt som invandrarland.
Vi kommer att få dras
med många av dessa bekymmer under
en tid innan vi får grepp på de praktiska
lösningar som vi sedan kan satsa
på. Jag kan nog utan vidare hävda att
både regeringen och riksdagen har visat
och visar en klar, entydig och positiv
vilja att lösa dessa problem, och det
tycker jag är en alldeles förträfflig och
lovande utgångspunkt.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Möllers mycket sympatiska
anförande. Jag delar hans uppfattning
på nästan alla punkter. Jag vill
emellertid omedelbart säga att det inte

gäller tre kyrkor utan det gäller alla de
religiösa invandrargrupper och församlingar
som finns. Det är ett ganska
stort antal. Jag kan inte på rak arm
säga hur många, men det rör sig om i
varje fall mer än eif hundra. Det blir
alltså inte så stora belopp på varje
enhet.

Jag vill heller inte föregripa den stora
stat—kyrka-frågan genom att förorda
något slags permanent stöd, utan det
gäller ett provisoriskt stöd för alt hjälpa
dessa grupper och kyrkor att underlätta
anpassningen för invandrarna.

Beträffande uppgiften om att 6 av
1 800 brev gällde kyrkliga och religiösa
angelägenheter vill jag säga att vad
dessa katolska och ortodoxa präster och
andra sysslar med är inte i snäv mening
religiösa frågor utan hela anpassningsproblemet.
Jag tror att de är de
första att undanbe sig statligt stöd till
den religiösa verksamheten. Det gäller i
stället den kurativa verksamheten.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det var intressant att få
höra herr Möllers anförande. Jag tycker
att han underströk vad jag hela tiden
försökte säga. Jag förstod emellertid inte
riktigt slutsatsen att vi visar god vilja
i målsättningen. Jag tycker inte att regeringen
har visat god vilja när det gäller
anslaget för nästa budgetår. Jag har
sagt det tidigare, men jag vill understryka
att jag anser att invandrarutredningen
har fått direktiv som är bra.

Herr Möller sade sedan att det gäller
att finna metoder för t. ex. svenskundervisningen.
Han sade att det kan vara
arbetsamt med cirkelstudier, och det
vill jag än en gång understryka. För invandrarutredningen
skulle det vara
mycket positivt om den försöksverksamhet
med internatundervisning som har
påbörjats kunde byggas ut. Invandrarutredningen
skulle kunna dra nytta av
en sådan verksamhet när man skall
framlägga förslag om de åtgärder som
bör vidtagas. Det är också alldeles rik -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

tigt att många av dem som kommit hit
år negativt inställda till att lära sig
svenska språket. De har för avsikt att
resa tillhaka, och man bör därför ha en
uppsökande verksamhet. En sådan verksamhet
bedrivs för närvarande, men
den bör utvidgas så att de förstår att
även om de skall åka tillbaka är det
svårt att klara sig i det här samhället
om de inte kan göra sig förstådda.

Jag vill även understryka att studierna
till viss del bör bedrivas på arbetstid,
och jag tror att företagen själva
skulle räkna ekonomiskt rätt om de
ställde denna tid till förfogande.

Invandrarutredningen arbetar med
dessa problem, och man bör under tiden
inte vidta några andra åtgärder.
Med tanke på att det är så litet som har
begärts av invandrarverket och med
tanke på den stora ökningen av antalet
invandrare under det senaste året innebär
den utökade verksamhet som här
föreslagits inte på något sätt att föregripa
utredningen utan endast att hjälpa
den.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
herr Möller anfört kan jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter, beträffande vilka endast yrkats
bifall till utskottets förslag, komme
att sammanföras, samt därefter särskilt
i fråga om viss del av utskottets
motivering.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkterna
1 och 2.

Beträffande punkten 3, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt såvitt avsåge

Ang. invandringspolitiken
bidrag till Stiftelsen Invandrartidningen,
därefter särskilt i vad anginge anslag
för viss undervisning i svenska
.språket och .svensk samhällskunskap
samt vidare, med beaktande av utgången
i nyssnämnda två delar, särskilt beträffande
anslagsberäkningen i dess helhet.

Därefter gjorde herr talmannen angående
punkten 3 såvitt gällde bidrag
till Stiftelsen Invandrartidningen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
3 såvitt avser bidrag till Stiftelsen Invandrartidningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. invandringspolitiken

Ja — 61;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 3 i vad rörde
anslag för viss undervisning i svenska
språket och svensk samhällskunskap
gjorde herr talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,

1 anledning vara uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
3 såvitt avser anslag för viss undervisning
i svenska språket och svensk samhällskunskap,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med

2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —31.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
härefter dels utskottets hemställan i
punkten 3 beträffande anslagsberäkningen
i dess helhet, dels ock vad utskottet
hemställt i punkterna 4—7.

Med avseende å det stycke i utskottets
motivering, som rörde frågan om
religiösa gruppers kurativa verksamhet
och å sid. 5 i det tryckta utlåtandet började
med orden ”Medelsanvisning för”
och slutade med ”pågående försöksverksamhet”,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna motiveringen med det
tillägg, som föreslagits i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets motivering
i denna del oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets motivering i utlåtande nr
35 sid. 5 som börjar med orden ”Medelsanvisning
för” och slutar med ”pågående
försöksverksamhet”, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen
med det tillägg, som föreslagits i den
av hem Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ett temporärt pris- och lönestopp

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
om ett temporärt pris- och lönestopp.

I de likalydande motionerna I: 819,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
11:943, av herr Dahlgren m. fl., hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning angående möjligheterna att
införa ett temporärt pris- och lönestopp,
varvid särskilt konsekvenserna
för låginkomstgrupperna borde belysas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:819 och 11:943.

Reservation hade anmälts av herr
Larsson, Thorsten, (ep), som dock ej
antytt sin mening.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Börjesson
i Glömminge (ep) och herr Stridsman
(ep).

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 15 behandlas en motion som
tar upp den besvärliga frågan om de
kostnadsstegringar som vår tid får uppleva.
Ständigt blir alla och envar påminda
om den höjning av priserna
som sker år efter år. Detta utlöser givetvis
hos enskilda såväl som hos olika
grupper strax en åstundan att kompensera
sig för inträffade prishöjningar.

Inom varje avtalsområde kan man pe -

Om ett temporärt pris- och lönestopp
ka på det berättigade i en lönekompensation
för levnadskostnadsökningen, och
en höjning av produktionspriserna kommer
”som ett brev på posten” efter ett
lönepåslag. De olika lönepåslagen liksom
andra ekonomiska ersättningar
tunnas ut i den prisstegringsdrive som
vi befinner oss i. Många får därför en
mycket liten ekonomisk kompensation,
samtidigt som produktionsfördyringen
blir en black om foten för såväl exporten
som produktionen i övrigt och därmed
negativt påverkar folkhushållet i
allmänhet.

Vårt ekonomiska balansläge gentemot
omvärlden försämras. Kronvärdet sjunker
och inflationen hastar vidare. Perioder
har funnits även under senare
år då produktiviteten varit stabilare
och givit ett positivare utslag än på den
allra senaste tiden. Denna utveckling
föranleder betänksamhet.

Olika vägar kan beträdas för att nå
stabilitet i ett inflationsläge. Jag tänker
då närmast på en restriktiv finans- och
penningpolitik.

Men när inte detta synes vara nog
och när vi, herr talman, nu efter en
ständig prisstegringstrend ser ut att gå
mot ett nytt ”inflationsskutt” påminnande
om den engångsinflation vi hade
år 1951, är det säkerligen tid att överväga
och förbereda ytterligare stabiliseringsåtgärder.
Som framhålls i motionen
kommer de människor som har de
lägre inkomsterna värst i kläm vid denna
inflatoriska utveckling.

Vi har i motionen pekat på metoden
att införa ett temporärt pris- och lönestopp,
avsett att bryta en inflatorisk utveckling.
Vi är medvetna om att en sådan
metod i sig även kan inrymma vissa
negativa faktorer, och därför bör
möjligheterna att genomföra den utredas.
Flera länder i Europa har i viss
mån tillämpat metoden. Englands ekonomi
synes ha mått väl av detta, för att
nämna ett exempel. I varje fall har
pundets stabilare ställning blivit ett
faktum. Samtidigt har man i England
inte samma höga priser på varor och

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om ett temporärt pris- och lönestopp
förnödenheter som man har i vissa andra
länder i Europa, däribland vårt land.

I dagens läge har vi, som från centerpartiet
handlagt frågan i utskottet, emellertid
nöjt oss med en blank reservation
resp. ett särskilt yttrande. Vi har
dock genom detta velat föra fram frågan
i den diskussion om nödvändigheten
att få ett bättre grepp om kostnadsstegringarna
som förs i vårt land. Det måste
vara regeringen angeläget att på något
sätt få ett grepp om inflationen. Eller
är det inte så? Det ser ibland ut som
om denna åstundan inte fanns hos regeringen.
Det är givetvis politiskt lättare
att låtsas som om ingenting hänt
och endast konstatera att någon anledning
att ingripa inte finns. Varje människa
upplever dock situationen som
ständigt besvärligare ju mer den så kallade
priskarusellen snurrar vidare. Omvårdnaden
om såväl den enskildes som
det allmännas ekonomi fordrar ett mera
aktivt handlande.

Herr talman! .lag har emellertid inget
yrkande utöver det särskilda yttrande
och den blanka reservation som fogats
till utskottets utlåtande.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits först av herr andre
vice talmannen och därefter av herr
förste vice talmannen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larssons
inlägg är egentligen ganska överflödigt,
det anser vi nog ganska allmänt bland
utskottets majoritet. Han har varit lika
vältalig i utskottet som här i kammaren,
men han har inte lyckats precisera
sina önskemål i en reservation där
han kunnat skriva ut vad det är han
vill, utan han har endast avgivit en
blank reservation. Han har inte kunnat
övertyga den borgerliga hälften i utskottet,
som brukar kunna hålla ihop
i olika sammanhang, och inte ens sina

egna partivänner, utan den ena hälften
av centerpartiets representanter har avgivit
ett särskilt yttrande, medan herr
Thorsten Larsson själv har avgivit en
blank reservation. Detta verkar föga
övertygande.

Jag skulle inte heller ha tagit upp tiden
med något anförande i detta ärende,
om inte herr Thorsten Larsson nyss
gjort det påståendet att regeringen låtsas
som om ingenting hänt på det område
det här gäller. Vi har inom utskottet
räknat upp hela den långa rad
utredningar som bedrivits på detta område.
Vi har erinrat om behandlingen
av denna fråga och de remissvar som
avgivits framför allt av löntagarorganisationerna.
Man är därför nog starkt
medveten om att det här gäller en stor
fråga, men vi bör vara på det klara
med —- och på denna punkt är utskottet
praktiskt taget enhälligt — att denna
fråga inte kan attackeras genom införandet
av ett generellt pris- och lönestopp.
I utskottsutlåtandet sägs också att
även om ett pris- och lönestopp är av
temporär natur, kan det få allvarliga
negativa konsekvenser för samhällsekonomin.
Ärendet är behandlat med all
den omsorg som det anstår ett utskott
i dess arbete.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Även om jag förstår att
det är ont om tid för kammarens överläggningar,
vill jag litet grand motivera
den ”delade uppfattning” som råder
bland centerpartiets utskottsledamöter
och som herr Palm berörde. Det
är inte så som det ser ut att jag som
avgivit en blank reservation inte står
för det särskilda yttrandet. Jag skulle
mycket väl ha kunnat stå för det särskilda
yttrandet, och jag tycker att detta
yttrande är mycket bra och klart motiverat,
men jag ville ha den bättre möjlighet
som jag ansåg föreligga genom en
blank reservation att här tala om att

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om prioritering inom kreditpolitiken av garantilän för jordOruksändamål

jag reagerar litet hårdare än mina partikamrater
i det avseende det här gäller.
.lag tror att den debatt som i detta ärende
kommer att föras i andra kammaren
visar att företrädarna för centerpartiet
vill klargöra den uppfattningen att
det är nödvändigt att här sker någonting.
När jag anklagade regeringen för
att inte vara tillräckligt aktiv, herr
Palm, menade jag att man borde försöka
åstadkomma någonting annat och
att man borde pröva andra vägar än vi
för närvarande gör. De åtgärder som
vidtagits har inte visat sig vara tillräckligt
effektiva, och herr Palm kan väl
inte anse att vi kan vara nöjda med
den kostnadshöjande utveckling som vi
i dag upplever?

Herr PALM (s):

Herr talman! När man så frimodigt
attackerar regeringspolitiken som herr
Thorsten Larsson här nyss gjorde, borde
man kanske ha ansträngt sig så
mycket att man kunnat precisera ett yrkande
så att det kunnat bli föremål för
votering i kammaren. Men så luftigt är
herr Larssons resonemang att det inte
kunnat läggas till grund för en votering.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om prioritering inom kreditpolitiken
av garantilån för jordbruksändamål

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
om prioritering inom kreditpolitiken
av garantilån för jordbruksändamål.

I de likalydande motionerna 1:230,
av herr Svanström m. fl., och II: 269, av
herr Johansson i Växjö m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle uttala, att
garantilånen vad beträffade jordförvärvs-
och rationaliseringslånen borde

gå utanför den kvot som riksbanken
beslutat och alltså vara oberoende av
den ökade inlåningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:230 och 11:269.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson (ep), Börjesson i
Glömminge (ep) och Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:230 och 11:269 hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande
prioritering inom kreditpolitiken av
garantilån för jordbruksändamål.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I det nyss behandlade
ärendet har jag väl tillräckligt understrukit
uppfattningen att stabiliserande
åtgärder är nödvändiga. Om verkligt
stabiliserande åtgärder vidtagits, hade
vi kanske haft möjlighet att ge högre
prioritet åt en en viss kreditgivning än
vi nu har. De kreditrestriktioner som
vi tagit upp motionsledes och även i
reservationen till detta utskottsutlåtande
ger klart vid handen besvärligheterna
i vår kreditsituation.

Under det gångna året har som bekant
bostadssektorn särskilt prioriterats,
och det är ingenting att säga om
det, men kreditgivarna i övrigt, jordbrukskassor
och banker, har efter riksbankens
restriktiva åläggande själva
måst vara de prioriterande vid kreditgivningen.
Detta är kanske riktigt i viss
mån, men när det gäller områden där
staten vill att en viss låneverksamhet
skall leda till ett visst strukturellt rationaliseringsresultat
bör väl ändå sådana
krediter prioriteras framför andra.
Bankinrättningarna har hittills försökt
tillmötesgå denna statliga lånegaranti
så mycket som möjligt, men kreditrestriktionerna
har blivit hårdare och
hårdare, och nu är det alltså inte möj -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om prioritering inom kreditpolitiken av
ligt att släppa fram en del lån fastän
de är garanterade av staten.

I den situationen måste man väl ställa
frågan: Är det inte möjligt att få en
viss prioritering för en sådan kreditgivning
som den statliga lånegarantin? I
reservationen har vi därför hemställt
att riksdagen i anledning av motionerna
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande prioritering inom
kreditpolitiken av garantilån för
jordbruksändamål.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till föreliggande reservation.

Herr PALM (s):

Herr talman! Också här gäller det
renodlade centerpartimotioner, och den
fråga som har aktualiserats är ingalunda
ny.

Det finns, som herr Thorsten Larsson
sade, en sektor som är prioriterad
när det gäller långivningen, och det är
bostadssektorn. Utskottet har inte ansett
det vara angeläget att diskutera någon
omprövning av de gällande reglerna.
Utskottet påpekar att i samband
med beslutet 1962 om antagande av de
kreditpolitiska beredskapsiagarna avvisade
riksdagen förslag om att garantilån
för jordbruksändamål skulle innefattas
i prioriteringen. Utskottet anför
vidare att de skäl som föranledde detta
ställningstagande alltjämt är giltiga.
Utskottet är praktiskt taget enhälligt.
Endast tre centerpartister vill ha en
utredning på det här området.

Man noterar samma sak här som i det
föregående ärendet, nämligen att det är
ett allmänt uttalat önskemål som förs
fram. Motionärerna har inte plockat
fram en enda siffra som skulle kunna
bevisa att en omprövning av det ställningstagande
som gjordes 1962 i den
här frågan skulle vara motiverad. Inte
en enda rad är siffermässigt belagd,
och utskottets majoritet har inte ansett
att det finns anledning att i det här
avseendet frångå det ställningstagande
som riksdagen har hållit fast vid i
många år.

garantilån för jordbruksändamål

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig endast kommentera
vad herr Palm sade om att det
inte finns en enda siffra som visar att
situationen är besvärligare nu. Herr
Palm kan ju slå upp vilken tidning som
helst eller vilket meddelande som helst
från bankerna och finna att kreditrestriktionerna
är besvärligare i dag än
för bara ett år sedan. Visst finns det
siffror på detta, även om det inte anförs
några i motionen eller i reservationen.
Hos kreditinstituten finns det
siffror som talar sitt tydliga språk om
att det är besvärligare att få lån nu på
den sektor som garantilånen utgör än
det har varit tidigare.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Thorsten Larsson inte har lyckats övertyga
någon i utskottet mer än sina
partivänner.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Naturligtvis kan man
fråga sig varför just garantilånen till
jordbruket, där staten har tecknat garanti,
hindras från att bli placerade.
Över huvud taget tycks den ena handen
inte veta vad den andra gör, när staten
åtar sig garanti för en viss kreditvolym
och sedan restriktioner införes i en utsträckning
som medför svårigheter att
placera lånen.

Det finns ytterligare ett verkligt
skäl till att just jordbrukets garantilån
bör särskilt beaktas. Är det inte så, herr
Palm, att priserna på jordbruksprodukter
avvägs med hänsyn till kostnaderna
inom jordbruket? Det förutsätts att
jordbruket skall bedriva en viss rationalisering
för att åstadkomma den avsedda
bärigheten. Är det inte då märkligt
att man samtidigt bereder svårig -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om prioritering inom kreditpolitiken av gurantilån för jordbruksiindamål

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar

heter för jordbrukarna att få den rationalisering
som dock vid prövningen
av garantilånen anses motiverad och
klar? Skall det inte vara möjligt att få
litet fason på detta?

Till sist vill jag fråga: Är det inte
märkligt att det är just under nuvarande
regim som den kapitalistiska
ränteutsugningen i form av höga räntor
firar sådana triumfer?

Herr PALM (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
inlägg visar hur det hrister i preciseringen.
Han ger sig in på frågor
som inte ens berörs i motionerna eller
utskottsutlåtandet. Det blir flera tillfällen
att motionera vid kommande
riksdagar. Men det är angeläget att man
preciserar sig en smula, om man skall
kunna övertyga utskottet och även kammaren,
förmodar jag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till min värderade
granne, herr Palm, få säga på
tal om jordbrukets garantilån, att de
verkligen har med saken att göra, eftersom
dessa lån är till för en avsedd rationalisering.
De har alltså en uppgift.
Så preciserade är de. Tag reda på det,
herr Palm!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om
en översyn av lagen om försäkringsavtal; nr

16, i anledning av motioner om
förbud mot ljuddämpare på jaktgevär;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny delgivningslag
m. m.; och

nr 18, i anledning av motioner angående
formerna för internationella överenskommelsers
införlivande med svensk
rätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av motioner angående
pensionstillskott m. m.;

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om rätt till en längre sammanhängande
nr 14, i anledning av motioner om
ersättning från sjukförsäkringen för

s. k. merprestationer, m. in.; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt till en längre sammanhängande
ledighet från arbete

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av motioner
om rätt till en längre sammanhängande
ledighet från arbete.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:852, av herr Dahlén m. fl., samt II:
1025, av fru Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes giva enskilda individer
rätt att under den aktiva levnadsperioden
åtnjuta längre sammanhängande ledighet
i form av sabbatsperioder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 852 och II: 1025 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
(fp), herr Axelson (fp) och
fru Frsenkel (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 852 och II: 1025 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
möjligheterna att inom ramen
för den allmänna försäkringen eller

ledighet från arbete

annorledes giva enskilda individer rätt
att under den aktiva levnadsperioden
åtnjuta längre sammanhängande ledighet
i form av sabbatsperioder.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 16 ansluter sig till två likalydande
motioner om rätt till en längre
sammanhängande ledighet från arbetet.
Utskottet har avfärdat motionerna från
realiteternas fält med den inte direkt
ovanliga motiveringen att de varit föremål
för riksdagens behandling för inte
så länge sedan och att därefter ingenting
har inträffat, som motiverar att
man ändrar inställning till frågan.

Förslaget om en utredning för att ge
enskilda människor rätt att under sin
yrkesverksamma period i livet få en
sammanhängande ledighet, som vi kallat
sabbatsledighet, har alltså med den
huvudmotiveringen blivit avstyrkt av
utskottet. Det är emellertid inte riktigt
att ingenting har hänt sedan sist.
Redan för flera år sedan uttalade åtminstone
en del av de remissinstanser
som utskottet den gången rådfrågade
ett positivt intresse för denna
sabbatsledighet. Sedan dess har frågan
varit uppe till diskussion i flera
instanser. Det har gjorts representativa
uttalanden från både arbetstagare och
arbetsgivare om att detta förslag bör
behandlas som det seriösa uppslag det
är när det gäller att hjälpa många människor
både till en trivsammare tillvaro
och en mer effektiv yrkesutövning.

AMS har anslutit sig till dem som anser
att spörsmålet om större flexibilitet
i fråga om såväl arbetstidens fördelning
under den aktiva tiden som längden
av denna förtjänar att uppmärksammas.
Det finns all anledning att
uppmärksamma åtskilliga av de utlandserfarenheter
som är redovisade i motionerna.
De är nämligen på många håll
mycket positiva. I England, Australien,
USA och Island — alltså såväl den lilla
nationen som den mycket stora — har
man gjort positiva erfarenheter just när

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

det gäller en sammanhängande ledighet
för olika yrkesutövare. Bland de yrkesgrupper
som berörs finns lärare, bilarbetare,
metallarbetare och typografer.
Det går alltså inte att lägga fram
argumentet att möjligheterna är begränsade
till s. k. intellektuella yrken — såsom
t. ex. forskare eller professorer i
olika ämnen.

1 Australien berörs en stor del av
befolkningen direkt av ett beslut om
sabbatsledighet. Här hemma har eu
sammanhängande ledighet mest varit
förbehållen yrkesutövare med alldeles
speciella yrken. Man frågar sig om det
skall behöva vara så även i framtiden.
Hur man än ställer sig till ett förslag
som detta kan ingen människa förneka
att sådan ledighet behövs. Vad som skiljer
sig är väl åsikterna om hur man på
ett praktiskt och ekonomiskt sätt skall
klara upp detta i framtiden. Ingen lär
vara okunnig om att denna möjlighet
kommer att stå öppen i framtiden —
frågan är bara när.

Stressen i yrkeslivet får vi alla själva
uppleva, ocl) vi kan läsa om faran av
den i tidningarna varenda dag. Inte
bara läkare har erfarenhet av människornas
psykiska ohälsa. Bandet rullar
för fort för oss alla — Chaplins
”Storstad” har fått en alltmer påtaglig
realitet och är ingen parodi längre.
Senast har också erfarenheterna frän
de vilda strejkerna givit hela svenska
folket en tankeställare. Människor som
inte får tillfälle att ens sköta sin personliga
hygien under en lugn stund
på dagen måste till slut drivas antingen
till ursinne eller till apati.

Miljön vi bygger upp omkring oss
bidrar inte heller till människornas
trivsel. Jag bilade i går morse förbi
den mardrömsliknande byggnationen
ute i Täby, där människor sitter i små,
små celler med vattentäta skott emellan.
En del kommer förmodligen från
en by, en köping, eu småstad eller kanske
från glesbygden. Det måste vara
hemskt att inte riktigt få kasta loss någon
tid i livet från den här tillvaron.

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

Nå, vad skall man använda denna
sammanhängande ledighet till? Från
dem som anser att detta förslag är så
verklighetsfrämmande att det lätt kan
avfärdas hörs sådana tongångar som att
”nu skall de ha folk att ligga på sofflocket
och ta igen sig”. Det är verkligen
en tillspetsad formulering när det gäller
att människor som behöver en längre
tids rekreation också skall kunna få
detta — vilket inte alls är detsamma
som att ligga på sofflocket. Men denna
sammanhängande ledighet kan självfallet
utnyttjas på helt andra sätt för att
de som vill — det är ju aldrig fråga
om annat än frivillighet — skall kunna
komma i bättre balans än förut. Ledigheten
kan ju också utnyttjas till studier
och vidareutbildning, det är självklart.
Till detta utnyttjar t. ex. de amerikanska
lärarna i stor utsträckning
sitt s. k. sabbatsår. Själv får jag i sommar
en amerikansk gäst som har denna
sabbatsledighet och som skall studera
utbildningen inom Skandinavien.

Vidare kan ledigheten ge familjer
med barn en chans att verkligen umgås
med varandra. Är det verkligen inte
möjligt för oss att inse att den mänskliga
samvaron inom en familj är av oerhört
stor betydelse?

Vidare: Vi satsar för framtiden på
vuxenutbildningen. En princip i detta
system måste helt enkelt vara att man
varvar yrkesarbete och studier. Det
förefaller självklart, annars kan man
inte bygga ut vuxenutbildningen och
möjliggöra för människor att i studier
vid vuxen ålder ta igen vad de förlorat
som unga. Och detta måste förutsätta
en sammanhängande ledighet. Vuxenutbildningen
vill för övrigt inte enbart
ta sikte på de människor som gått miste
om utbildningen i unga år utan också
på dem som vid vuxen ålder önskar
lära något nytt för att byta yrke eller
gå snabbare fram inom det de redan
har valt.

Det har dock redan nu dragits i tvivelsmål
om myndigheter och arbetsgivare
inom det enskilda näringslivet

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om rätt till en längre sammanhängande
ställer sig så positiva till arbetstagarnas
önskan att vidareutbilda sig som
man hade hoppats. Staten bör ju där gå
före med gott exempel och ge tjänstledighet.
Även om det kanske inte direkt
gynnar den tjänst som vederbörande
innehar, kan ju staten i alla fall
dra nytta av det på en annan tjänst.
Det är i alla fall ett steg i rätt riktning,
när det sägs i ett förslag till en kungörelse
som finansdepartementet arbetar
med gällande tjänstledighet med
C-avdrag: ”myndigheterna bör iakttaga
en välvillig inställning till ansökningar
om tjänstledighet för studier vid institution,
som drivs av staten eller som
åtnjuter bidrag av statsmedel.”

Även om detta uttalande inte säger
så mycket, tyder det på en medvetenhet
som förut saknats om att människor
behöver ocli tydligen vill ha en
sammanhängande ledighet för att förnya
sig.

Vår nuvarande justitieminister herr
Geijer kan inte bli vare sig förvånad
eller överraskad över de upprepade
framstötar som görs i denna fråga. Redan
för fem år sedan uttalade han sig
mycket positivt angående detta problem:
”Tanken på en sammanhängande
ledighet är en av mina gamla käpphästar.
I framtiden blir man tvungen
att välja mellan olika alternativ, när det
gäller den ökade fritiden. En möjlighet
är kortare arbetsvecka” — och det har
vi nu fått — ”eu annan längre semester
varje år. En tredje möjlighet är att
den längre ledighet som kan ges skall
tjäna som en verklig period för återhämtande
av krafter och inte som den
nuvarande semestern främst tjäna till
att pusta ut efter ett års arbetsmödor.
Idén om en längre ledighet har förekommit
på senare tid i en rad diskussioner,
och jag tror att det är ett system
som kommer att bli verklighet inom en
inte alltför avlägsen framtid.” Jag föreställer
mig att en på arbetsmarknadspolitiska
frågor så driven jurist som
herr Geijer inte har ändrat ståndpunkt

ledighet från arbete

— ännu mindre sedan också vuxenutbildningen
kommit in i bilden.

Vårt förslag är att man i god tid tar
under övervägande, undersöker och utreder
de frågor som här måste beaktas

— att det är många sådana frågor har
både motionärerna och reservanterna
fullt klart för sig. En del uppslag har
motionärerna redan pekat på, men det
finns fler. Man kan tänka sig ledigheter
i förhållande till en förlängd aktiv
yrkesperiod, alltså i förhållande till
pensioneringsåret. Man kan tänka sig
ledighet hopsamlad av ett par eller flera
års semestrar — det kanske passar dem
som verkligen vill vidareutbilda sig.
Den kan tänkas inbyggd i socialförsäkringssystemet.
Man måste ställa ledigheten
i förhållande till det antal år vederbörande
har arbetat i sitt yrke. Formerna
för arbetsgivarnas självklara medbestämmanderätt
måste naturligtvis
också utredas. Självklart, säger motionärerna,
får kravet på sabbatsledighet inte
drivas därhän att viktiga funktioner
inom arbetslivet förhindras eller åsidosätts.
Samförstånd mellan arbetstagare
och arbetsgivare är en självfallen förutsättning
för ledigheten. En del av
dessa frågor kan naturligtvis lösas genom
överenskommelse mellan parterna
på arbetsmarknaden, men inte alla.

De ekonomiska överenskommelserna
måste givetvis stå i blickpunkten, och
vi är inte mer verklighetsfrämmande
än att vi i dem ser frågekomplex som
det tar tid att noggrant överväga och
bringa till en acceptabel lösning. Det
är just på grund av alla dessa komplicerade
problem som vi — som inte ser
denna sabbatsledighet som en utopi —
vill i tid få en utredning som ordentligt
genomarbetar problemet.

Med dessa synpunkter ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
gick ju långt utöver vad som krävs i

Torsdagen den 1!) mars 1970

Nr 12

denna motion. Hon var inne på
frågor och mycket annat.

Som fru Hamrin-Thorell sade har
samma motionsyrkande behandlats vid
två föregående riksdagar, 1960 och
1969. Sedan behandlingen vid fjolårets
riksdag för några månader sedan har
det ju inte hänt så mycket. År 1966 var
motionen på remiss till berörda parter
på arbetsmarknaden, till kommunförbund
och landstingsförbund o. s. v. Vid
remissbehandlingen var en hel del positiva
till tanken. Dock var meningarna
beträffande sättet att lösa detta delade
— om det skulle ske avtalsvägen eller
via lagstiftningen. Det var detta som
gjorde att andra lagutskottet tog ställning
på det sätt som här är redovisat.

Jag tror också att det finns ett sådant
här behov, framför allt på vuxenutbildningssidan.
Men om det skall vara
ett sabbatsår utan krav på några som
helst redovisningar av vad man skall
använda det till, tror jag att frågan
kommer i ett helt annat läge. Enligt
klämmen i reservationen skulle alla ha
rätt att kräva sammanhängande semester.
Detta är en stor arbetsmarknadsfråga,
och man kan inte generellt säga
att var och en skall ha denna rättighet.
Vi har ont om arbetskraft, ofta kvalificerad
sådan. Det gör att man måste
pröva om man inte avtalsvägen kan
lösa frågan. Andra lagutskottet har därför
funnit att motionen i nuvarande
läge inte behöver föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag undrar om herr
Dahlberg under de senaste dagarna har
läst igenom motionen ordentligt. Där
finns nämligen angivet en rad möjligheter
att använda sabbatsledigheten,
t. ex. till studier, vidareutbildning, rekreation,
samvaro med barnen och omhändertagande
av dem. Man kan därför
inte påstå att vi inte har givit exempel

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

på vad sabbatsledigheten skall användas
till. Vi har i motionen också lärt oss
att vi inte skall kalla det sabbatsår, vilket
man har gjort som en överföring
från engelskan. Vi har, därför att det
mötte så mycken försmädlighet när vi
sista gången tog upp den benämningen,
i stället kallat det sammanhängande ledighet.

Dessutom är det inte alls meningen
att alla människor skall ha denna ledighet.
Av remissvaren har framgått att
många inte alls vill ha sådan ledighet
därför att arbetet innebär en så stor tillfredsställelse
och är så lagom avvägt
för dem att de anser det vara trivsammare
och bättre att fortsätta med sitt
arbete.

Det finns emellertid människor som
blir hårt stressade av sitt arbete, och
det var därför jag nämnde frågan om
miljön. Den sattes in i det sammanhanget
att urbaniseringen och en miljö
som inånga människor vantrivs i skapar
en stress som tillsammans med den
stress vissa arbeten utövar på människor
åstadkommer en psykisk ohälsa.
Detta gör att de är i behov av och mycket
gärna vill ha en större sammanhängande
ledighet än vad en semester
kan åstadkomma, även om denna är
längre för en del yrkesutövare.

Jag tycker att herr Dahlberg, som
ordentligt brukar sätta sig in i frågorna,
kunde ha tagit litet bättre reda på
vad vi egentligen vill med denna motion.
Jag vill ytterligare påpeka att vi
inte tror att detta kan ske i morgon och
inte heller nästa år. Men det vore klokt
att börja se på problemet för att i framtiden
kunna genomföra denna reform.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt som fru
Hamrin-Thorell säger att hon har angivit
exempel på vad man skulle kunna
åberopa för att få denna ledighet. Men
alla vet att de personer det här är fråga
om har arbeten, och om man skall ha
ledighet är det ofta en arbetsmarknadsfråga.

Om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete
miljö -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

Om man blir sjuk eller på grund av
t. ex. stress behöver vila är det läkarna
som skall utfärda intyg om detta. Det
råder ingen tvekan om att man får ledighet,
om en läkare sagt att man behöver
vila för att återvinna sina själsliga
krafter. En arbetsgivare kan inte
vägra ledighet, om man av hälsoskäl är
i behov av vila.

När det gäller ledighet för utbildning
är väl arbetsgivarna i regel villiga att
ge sådan, om utbildningen är av den arten
att vederbörande behöver den för
sitt arbete. Det ligger ju i företagets eget
intresse. Men detta gäller kanske framför
allt lärare. Ordinarie och extra ordinarie
lärare kan ju få ledighet för
utbildning.

Frågan gäller emellertid nu hela den
svenska arbetsmarknaden, i vilken situation
man än befinner sig. Det är alltså
stora perspektiv som skulle öppnas,
och man vet inte vart det hela skulle
leda. Den allmänna försäkringen kommer
också in i sammanhanget. Under en
sådan ledighet som föreslås här måste
man givetvis ha det skydd som den allmänna
försäkringen innebär, i händelse
av att man råkar ut för olycksfall eller
sjukdom. Pensionspoäng skulle man
också gå miste om. Frågan har alltså en
stor ekonomisk räckvidd.

Jag tror liksom fru Hamrin-Thorell
att samhället så småningom kommer
dithän att medborgarna får rätt till en
längre sammanhängande ledighet, men i
dagens läge är många andra frågor mer
aktuella än denna. Den mest aktuella
vid årets riksdag har ju varit att få ned
den allmänna arbetstiden från 42,5 till
40 timmar i veckan. Det är ett stort steg
och kommer att ställa stora krav på arbetsmarknaden.
Frågan är i vilken takt
vi kan gå fram och hur mycket näringslivet
och arbetsmarknaden tål.

Men att det finns ett behov och att
detta är ett problem, därom råder inga
delade meningar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen

jämlikt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av motion om slopande
av taxeringsbevis vid ansökan
om lagfart;

nr 16, i anledning av motioner om
rätt att avlägga prov för körkort med
automatväxlad bil; och

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

nr 17, i anledning av motion om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans katt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. miljövården, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motioner
om vissa ändringar i miljöskyddslagen
in. in.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 119 i
första kammaren av herrar Wirtén och
Skärman samt nr 130 i andra kammaren
av herr Tobé m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära förslag
till komplettering av miljöskyddslagen
av innebörden,

1. att tillståndsplikt infördes beträffande
vägar och flygplatser,

2. att minimireglerna för utsläpp av
avloppsvatten från vattenklosett eller
tätbebyggelse omfattade krav på minst
biologisk rening samt

3. att en tidsplan fastställdes för övergång
till biologisk rening vid redan befintliga
reningsverk.

Vidare hade utskottet behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, nr
415 i första kammaren av herr Bohman
m. fl. och nr 459 i andra kammaren av
herr Holmberg m. fl., i vilka likalydande
motioner yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om a) att förslag till riksplan
angivande högsta tillåtna immissionsgränser
för olika delar av vårt land
måtte föreläggas riksdagen för godkännande,
b) skyndsam utredning av frågan
rörande en samordnad och effektiv
kontroll av tillämpningen av gällande
föreskrifter rörande miljövården.

Ang. miljövården, ni. m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna 1:119 och 11:130,
såvitt avsäge tillståndsplikt i fråga om
vägar och flygplatser, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:119 och 11:130,
såvitt avsåge rening av avloppsvatten
från vattenklosett eller tätbebyggelse
m. in., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:415 och 11:459,
såvitt avsåge förslag till riksplan rörande
immissionsgränser, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

I). att motionerna 1:415 och 11:459,
såvitt avsåge kontroll av tillämpningen
av gällande föreskrifter rörande miljövården,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om tillståndsplikt
enligt miljöskyddslagen för vägar
och flygplatser, av herrar Åkesson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (in), Tobé (fp)
och Hedin (in), vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:119 och 11:130, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
anhålla, att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
måtte införas i fråga om
vägar och flygplatser;

vid B i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om rening av
avloppsvatten från tätbebyggelse och
vattenklosett, av herrar Åkesson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (in), Tobé (fp)
och Hedin (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. miljövården, m. m.

a. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:119 och 11:130 hos
Kungl. Maj :t anhålla, att riksdagen
måtte föreläggas förslag till bestämmelser
om minst biologisk rening av avloppsvatten
som härrörde från tätbebyggelse
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

b. att motionerna, såvitt nu vore i
fråga, i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

vid C i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om förslag till
riksplan rörande immissionsgränser, av
herrar Lidgard (in) och Hedin (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen med
bifall till yrkandet i motionerna 1:415
och II: 459, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag
till riksplan, vari högsta tillåtna immissionsgränser
för olika delar av vårt
land funnes angivna, måtte föreläggas
riksdagen för godkännande;

vid D i utskottets hemställan

IV, beträffande kontroll av tillämpningen
av gällande föreskrifter rörande
miljövården, av herrar Lidgard (in)
och Hedin (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 415 och II: 459, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan
rörande en samordnad och effektiv
kontroll av tillämpningen av gällande
föreskrifter rörande miljövården.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Reservationerna I och
II till tredje lagutskottets utlåtande nr
18 är i stort sett en uppföljning av ett
par reservationer som avgavs när miljöskyddslagen
antogs av riksdagen år

1969, och jag skall därför bara i korthet
nu beröra dem.

I reservation I upprepas kravet på att
vägar och flygplatser skall vara underkastade
samma tillståndsplikt enligt
miljöskyddslagen som andra miljöstörande
anläggningar. Visserligen är det
riktigt att frågan om anläggning av vägar
och flygplatser prövas i särskild
ordning, men den prövningen sker i
första rummet från exploateringssynpunkt
och icke från miljövårdssynpunkt,
även om naturligtvis myndigheterna
i den utsträckning de finner lämpligt
kan ta en viss hänsyn till miljöfrågorna.
Om man emellertid föreskriver
en prövning också enligt miljöskyddslagen,
får man en garanti för att även
miljösynpunkterna beaktas.

Vi har ju under senare år sett exempel
på anläggning av flygplats där
det verkligen hade varit angeläget att
miljöskyddssynpunkterna fått komma
till tals på ett annat sätt än som skett.
Jag tror att herr Skärman närmare kommer
att belysa detta förhållande, och
jag begränsar mig därför nu till att yrka
bifall till reservation I.

Reservation II avser en annan fråga,
nämligen hur mycket man skall rena
avloppsvattnet. Föroreningen av sjöar
och floder har nått en sådan omfattning
världen över att man mer och mer börjar
komma på det klara med att radikala
och effektiva åtgärder i fråga om
rening av avloppsvatten är nödvändiga
för att det inte skall uppstå skador som
inte kan repareras eller som det i varje
fall kommer att kosta mycket stora belopp
att reparera. Det är därför alldeles
otillräckligt att räkna med slamavskiljning
som en godtagbar reningsmetod. I
reservationen hävdar vi att höggradig
biologisk rening bör vara det normala
minimum när man renar avloppsvatten.
Vi anser det angeläget att lagtexten klart
ger uttryck åt detta.

Det är av den anledningen, herr talman,
som jag också yrkar bifall till reservation
II.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Motionsparet 1:119 —
där jag är medmotionär — och II: 130
rör frågor om komplettering av den
miljöskyddslag, som vi så sent som föregående
år antagit och som ännu inte
varit i kraft fullt ett år.

1 samband med propositionens framläggande
väckte folkpartiet en omfattande
och genomarbetad motion med
bl. a. just de yrkanden, som vi nu åter
för fram.

Jag vill med några exempel från fältet
motivera, varför vi anser att tillståndsplikt
är erforderlig även för vägar
och flygplatser. Vi har avstått från
att begära koncessionsplikt för järnvägar,
då utbyggnad av sådana knappast
förekommer längre. Från min egen
praktik kan jag annars påvisa, att
t. o. m. vid utbyggande av dubbelspår
stora obehag i form av bullerstörning
kan uppstå utan att järnvägens grannfastigheter
ens betraktats som sakägare,
därför att dessa fastigheter inte ansågs
direkt berörda av järnvägsbreddningen
som utfördes på järnvägens egen mark.
Men spåren flyttades in på knutarna till
vederbörande fastigheter.

När det gäller vägar sker bedömningen
på samma sätt. En fastighet kan ligga
hur nära som helst intill en nybyggd
eller utbyggd väg och bli bullerskadad
utan att den i juridiskt hänseende anses
berörd. Vid Partilie t. ex. har Europaväg
3 utbyggts med fyra filer och breda
banketter. Följden har blivit att några
år tidigare byggda, stora hyreshus
kommit så nära motortrafiken och blivis
så bullerstörda, att kommunens
hälsovårdsnämnd nödgats ingripa och
utdöma vissa bostäder. Xu står således
moderna lägenheter obebodda där. På
många platser har väg byggts så nära
villor att bullerstörningen blivit olidlig,
utan att ägarna ens betraktats som sakägare
av samma skäl som jag nämnde
när det gällde järnvägsbreddningen.

När det gäller flygplatser är förhållandena
sådana, att större och mera
bullerstörande flygplanstyper kan in -

Ang. miljövården, in. m.
föras utan att grannfastigheterna iir att
anse såsom sakägare. Statsverket har
när det gäller militära flygplatser visat
ett visst föredöme, det måste man erkänna.
Om man vid en flygplats börjat
flyga med Tunnan, .1 29, och sedan övergår
till plan av typen Lansen eller Draken,
som i starten drar på med efterbrännkammare
som dånar kraftigt, då
blir bullret enormt förstorat. Detta anses
i alla fall inte beröra fastighetsägarna
såsom sakägare i närheten av flygplatsen.
Och ännu värre blir det väl
när Viggen kommer. Ändå sker ingen
ändring i rättsställningen. Enbart av
tillmötesgående från statens sida har
obeboeliga fastigheter blivit inlösta. Ersättning
för det intrång som bullerökningen
medförde kunde dock inte medgivas
och inte heller ersättning för den
värdeminskning som den ökade störningen
måste ha fört med sig.

I anförda fall borde det ha varit
självklart att frågan om ändrade vägar,
införandet av annan flygplanstyp eller
omläggning av start- och landningsbanor
för flyget borde vara beroende av
tillståndsplikt enligt 6 § miljöskyddslagen,
vilket krävs för all annan miljöskadlig
verksamhet. En sådan prövning
skulle automatiskt medföra att problemet
med bullerstörningarna löstes men
även att de betydande ingrepp i naturen
som nyanläggning av vägar och
flygplatser innebär reglerades. Vi behöver
i detta fall bara tänka på Sturup.
Bedömningen skulle komma att ske på
ett föredömligt likartat sätt för alla slag
av miljöskadande anläggningar.

Herr talman! Jag ber därmed att få
tillstyrka bifall till reservation I.

På samma sätt kan påvisas, hur avloppsutsläppen
i många fall medfört så
allvarligt förorenande att det inneburit
utbredda rubbningar i den naturliga balansen
i vattensystemen. Det fordras
därför krafttag för att komma till rätta
med föroreningarna. Av denna anledning
envisas vi med att kräva minst
biologisk rening för utsläpp av avloppsvatten
från vattenklosett eller från tät -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. miljövården, m. m.
bebyggelse. Lagen har enligt vår mening
i detta hänseende en alltför lag
ambitionsgrad. Vi anser att det är bättre
med en hög ambitionsgrad i lagen, som
man när det gäller befintliga anläggningar
lättare kan dispensera från, än
eu låg ambitionsgrad, som lätt blir normerande
även för nya anläggningar.

Herr talman! Jag ber med denna korta
motivering att få yrka bifall även
till reservation II.

Herr OHLSSON, EBBE, (in):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna III och IV, som
innebär bifall till motionerna I: 415 och
II: 459.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Som ett par av de föregående
talarna anfört, är det inte länge
sedan denna nya miljöskyddslag genomfördes
— den har bara varit i tilllämpning
åtta månader. Följaktligen
kan väl sägas att det är litet för tidigt
att ändra lagens innehåll. De anföranden
som både herr Ernulf och herr
Skårman har hållit innebär väl bara
en upprepning av vad man från folkpartiets
sida sade vid förra årets debatter,
när denna lag antogs. Det dubbelkommando
som folkpartiet i dag begagnar
sig av, med både herr Ernulf och
herr Skårman som talare, får väl närmast
ses som exempel på att det finns
ambitioner. Men vi har ingen anledning
att från dessa utgångspunkter gå
med på vad reservanterna föreslagit,
allra helst som utskottet i år har en
större majoritet bakom sig, eftersom
centerpartiets representanter i detta fall
inte ställt upp på folkpartiets och moderata
samlingspartiets sida. Följaktligen
kan sägas att det nu står en starkare
majoritet bakom utskottets förslag,
som innebär ett direkt avslag på de
motioner som i detta ärende väckts.
Bara några ord om dem!

Både herr Ernulf och herr Skårman

tog upp vägarna och flygplatserna i
sina resonemang. Jag vill bara säga att
det ju redan i dag finns en tillståndsgivning
när det gäller tillkomsten av
vägar och flygplatser, och det finns därför
ingen anledning att vidga tillståndsplikten
enligt miljöskyddslagen på det
sätt som här föreslagits.

Herr Skårman anförde exempel på
att järnvägar byggs dubbelspåriga och
att detta åstadkommer bullerskador. Jag
skulle då vilja ställa följande fråga: Menar
herr Skårman att man måste flytta
hela denna järnvägslinje? Detta måste
nämligen bli konsekvensen av det inlägg
som herr Skårman här gjorde. Men
jag kan inte tänka mig att man utan
vidare kan ge sig på att ändra sträckningen
av en hel järnväg bara därför
att den åstadkommer dessa skador. Det
har ju bullrat tidigare där järnvägen
ligger, och det är väl inte heller tätare
tågförbindelser bara därför att man
kör på dubbla spår. Jag tycker att det
exempel herr Skårman anförde inte säger
någonting alls. Ungefär samma bedömning
vill jag göra av hans resonemang
beträffande flygplatserna — det
var mest om de militära flygfälten han
talade.

Jag medger gärna att det är i allra
högsta grad obehagligt med bullret vid
dessa platser, men menar man allvar
med talet om en prövning med hänsyn
till miljön, så kan ju konsekvensen
bli en flyttning av de militära flygfälten
med oerhörda kostnader för det
svenska samhället. Jag ser till den sidan
av saken, tv den måste tas med
i bedömningen när man skall ta ställning
till motionsförslaget om en kontroll
ur miljösynpunkt i fråga om tillkomsten
av olika anläggningar.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Utskottet har utförligt skildrat sin
ståndpunkt, vilken överensstämmer med
det beslut som riksdagen fattade i fjol.
Det är bara en kort tid sedan lagen
antogs, och det finns följaktligen ingen
anledning att nu göra några ändringar
i den. Herr Ebbe Ohlsson gav sig inte

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

in på någon sakbedömning av moderata
samlingspartiets reservationer, och jag
kan därför begränsa mig till att såväl på
dessa punkter som på de övriga yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ställde en direkt fråga till mig. Men
först skall jag kanske förklara varför
vi vill ha in en koncessionsprövning av
vägar och flygplatser i miljöskyddslagen.
Meningen är att man skall få en
likartad bedömning och inte kunna
slinka ifrån att betrakta grannar till dessa
vägar eller flygplatser såsom berörda
sakägare därför att deras mark inte
berörs utan bara råkar ligga bredvid.
Sådan är nämligen den officiella bedömning
som har gällt och fortfarande
gäller vid fastställandet av en vägplan
eller byggandet av en flygplats.

I fråga om järnvägarna har vi inte
yrkat något, men även där ställde herr
Göran Karlsson en fråga. Jag vill nämna
ett fall mellan Herrljunga och
Alingsås. Där byggdes ett dubbelspår,
och spåret flyttades för att få eu bättre
kurvdragning. Det var inte fråga om att
flytta järnvägslinjen eller att lägga ned
den. Det gällde stambanan mellan
Stockholm och Göteborg. Genom den
nya kurvdragningen kom det ena spåret
att ligga alldeles intill knuten av ett
bostadshus. Den ingenjör som planlade
arbetet antog att järnvägen ägde all
mark som var berörd. Således var tomtägaren
inte berörd av ändringen utan
fick dessa snälltåg, som går med 130
kilometer i timmen, susande förbi luisknuten
på tre, fyra meters håll, vilket
naturligtvis gjorde att huset inte var beboeligt.
Nu fanns det inga gränsmärken.
Ägrogränsen var kanske inte så
klar, och markägaren begärde därför
en gränsbestämning. Efter mycket mätande
och utredande visade det sig att
SJ faktiskt hade lagt beslag på, jag kan
inte säga hur mycket, men i varje fall
några kvadratmeter av hans mark. Där -

Anff. miljövården, m. ni.

med blev han sakägare, och SJ fick helt
enkelt lösa in huset.

Genom miljöskyddslagen skulle man
kunna fä eu likartad bedömning av alla
miljöskadehänsyn. Meningen är alls
inte att förhindra att det byggs en väg
eller flyttas en järnväg, men de som
lider skada genom buller eller störningar
på annat sätt skall behandlas lika i
alla situationer.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationerna I
och 11.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Åkesson in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkesson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. miljövården, m. m.
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Fru Wallentheim (s) anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Åkesson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkesson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

förste vice talmannen förklarade, alt
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten C framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herrar Lidgard och Hedin vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Lidgard och
Hedin vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten D
förekomna yrkandena propositioner,
först på hifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades
i den av herrar Lidgard och Hedin vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

YYnner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Lidgard
och Hedin vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej —17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av motioner om
överförande till de allmänna domstolarna
av ärenden angående återkallande
av körkort; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
ökat stöd åt jordbruket i norra Sverige; nr

7, i anledning av motioner om
.statsbidrag till underhåll av skogsvägar;
och

nr 8, i anledning av motioner om
kondemneringsbidrag för fiskefartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om anslag ur jaktvårdsfonden till
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

I de likalydande motionerna I: 917, av
herr Andersson, Ivar, och herr Karlsson,
Ove, samt II: 1105, av herr Wikner
m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att uttala sig för att ett
årligt anslag ur jaktvårdsfonden om
225 000 kronor borde tillerkännas Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte lämna motionerna I:
917 och 11:1105 utan åtgärd.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Reservation hade anförts av herrar
Lage Svedberg (s), Wikner (s), Nygren
(s) och Brännström (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 917 och II: 1105 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört angående årligt anslag ur
jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens
jägare.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! I jordbruksutskottets
utlåtande nr 9 behandlas motionsparet
1:917 och 11:1105, vari frågan om anslag
till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens
jägare tages upp. Utskottsmajoriteten
hänvisar i utlåtandet till den
tidigare riksdagsbehandlingen av denna
fråga och till tidigare utskottsutlåtanden
samt avslår yrkandet.

Vi befinner oss ändå i en något annorlunda
situation i dag än vi gjort
tidigare. Administrativ oklarhet bör inte
kunna motivera ett avslag från riksdagens
sida, vilket tidigare hävdats.
Riksdagen har också tidigare uttalat sig
för att bidrag kan utgå till annan organisation
än Svenska jägareförbundet.
Eftersom det nu förekommer ett samarbete
mellan organisationerna, som man
också hoppats på tidigare, bör den argumenteringen
vara undanröjd.

Med hänsyn till omfattningen av Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare
— förbundet är numera en ganska
stor organisation som är representerad
i 20 län och har 135 avdelningar — och
till förbundets stora insatser på jaktoch
viltvårdens område samt till den
kursverksamhet som förbundet bedriver
på dessa områden torde det vara
ganska svårt att i fortsättningen hålla
förbundet utanför möjlighet att erhålla
anslag ur jaktvårdsfonden.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationen
av herr Lage Svedberg in. fl.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det finns inte någon
anledning att i dag taga upp en debatt
i denna fråga. Kammarens ledamöter
känner mycket väl till de argument
som anförts i tidigare debatter i frågan,
och det har icke tillkommit något nytt
som skulle kunna ge utskottet anledning
att ändra sin ståndpunkt. Därför
tror jag att kammarens ledamöter även
denna gång kommer att följa utskottets
hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Ove, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om åtgärder

Då emellertid herr Karlsson, Ove, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
”För nit och redlighet i rikets
tjänst”; samt

nr 7, i anledning av motion om tillvaratagande
av arkivmaterial i samband
med företagsnedläggningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att hindra utrotning
av vissa djurarter

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av motioner om åtgärder för att hindra
utrotning av vissa djurarter.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
955, av fru Florén-Winther, och II:
1134, av herr Lothigius m. fl., hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i motionerna anförts angående
åtgärder för att hindra utrotning
av i motionerna angivna djurarter
samt att i motionerna diskuterade
frågeställningar skulle upptagas till
överläggningar vid Förenta nationernas
miljövårdskonferens i Stockholm år
1972.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:955
och II: 1134 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 12

för att hindra utrotning av vissa djurarter

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! De flesta remissinstanserna
har ju ställt sig positiva till
motionerna 1:955 och 11:1134. I motionerna
föreslogs åtgärder för att förhindra
utrotning av vissa djurarter,
varjämte vi önskade att de i motionerna
diskuterade frågeställningarna
skulle upptagas till överläggningar vid
Förenta nationernas miljövårdskonferens.

Utskottet har avslagit båda yrkandena
och har gjort det framför allt med
den motiveringen att miljökonferensen
inte kommer att ta upp dessa problem.
Nu är ju programmet för FN:s miljövårdskonferens
preliminärt, vilket också
framgår av utskottets utlåtande. Vi
motionärer hade trott att vi var ute i
god tid, eftersom det återstår två år för
att förbereda behandlingen av olika
frågor där. Vi har ansett att naturvården
med sikte på de vilda djuren och
deras bevarande i framtiden är en viktig
fråga som bör vara med vid en naturvårdskonferens.
Men vi hoppas att
frågan hålls levande i andra sammanhang.

Även om jag, herr talman, inte kommer
att ställa något yrkande, uttrycker
jag en förhoppning att vid den fortsatta
behandlingen av olika miljöfrågor
också olika djurarters möjligheter att
överleva beaktas. Frågan om de vilda
djuren och deras framtid i Sverige är
viktig, framför allt för samerna. Med
en stor rovdjursstam blir antalet rivna
renar högt — den senaste statistiken visade
996 rivna renar under ett år. Det
tyder på att rovdjursstammen kan medföra
vissa problem. Ändå anser motionärerna
att också de inhemska rovdjuren
måste bevaras. Hela denna fråga
bör, anser vi, ytterligare bevakas i både
svenska och internationella sammanhang.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om kontroll av bilhandel och bilreparationer Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om kontroll av bilhandel
och bilreparationer.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
/.'' 63, av herr Sveningsson m. fl., och
II: 79, av fru Sundberg m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om en utredning
angående förutsättningarna för
åvägabringande av en sådan kontroll
på sektorn bilhandel och bilreparationer,
att kvarstående ur trafiksäkerhetsoch
konsumentsynpunkt allvarliga missförhållanden
i möjligaste mån undanröjdes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:63 och 11:79 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Även om jag har begärt
ordet vid behandlingen av detta
enhälliga utlåtande vill jag säga ifrån
att jag inte har för avsikt att framställa
något yrkande. Ingen skall därför behöva
komma för sent till tåget eller
flyget för den sakens skull.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande
i år om min motion — som jag
i dessa frågor om bilhandeln och bilreparationerna
har lämnat för tredje
gången — har fått en mera välvillig
utformning än tidigare, och jag är tacksam
för den förändring till det bättre
som här har inträffat.

Det är inte möjligt annat än att alla
måste uppmärksamma vad som händer
och sker med bilarna ute på olika håll
i landet. Framför allt är jag tacksam
för att utskottet har insett nödvändigheten
av att det här i vissa fall blir en
annan ordning med bilhandeln och
bilreparationerna. Det uttalande som
utskottet gör tycker jag även bör föras

till kammarens protokoll: ”Utskottet
delar motionärernas uppfattning om att
den kontroll, som nu utövas över bilhandeln,
inte är tillfredsställande, och
utskottet ser mycket allvarligt på frågan.
Inte minst från trafiksäkerhetssynpunkt
är det av största vikt att den
av motionärerna påtalade ''skumraskhandeln’
saneras.” Detta uttalande är
värdefullt för frågans vidare behandling.

Nu är utskottet överens med motionärerna
om behovet av en bättre kontroll
över bilhandeln och bilreparationerna.
Det förefaller därför som om
den saken inte behöver diskuteras vidare.
Annars skulle jag kunna redovisa
en hel del material i detta avseende.

Utskottet har också fått erfara att
det blir allt svårare för varje år som
går att hitta någon remissinstans som
inte inser att förhållandena är sådana
att det är angeläget att rätta till dem.
Utskottet tillstyrker därför utredning.

Vad som främst är angeläget är att
dessa skumma och ansvarslösa individer
som direkt lurar folk när det gäller
bilaffärer och bilreparationer antingen
får ändra på sina affärsprinciper
eller också på ett eller annat sätt
får sluta med sin ansvarslösa verksamhet.
De som svarar för dessa avarter på
bilmarknaden måste fostras till en annan
inställning. Enbart här i Stockholm
räknar man med att ungefär 150 personer
driver rörelse med bilar efter vad
man kan kalla för ansvarslösa principer.

Däremot kan jag inte vara lika belåten
med det resultat som utskottet kommer
fram till när man nu ställer förhoppningar
på att konsumentutredningen,
visserligen efter tilläggsdirektiv som
utfärdas, skall komma fram till ett förslag
om en för konsumenterna ocli samhället
godtagbar ordning för framtiden.
Var och en förstår att det inte är
möjligt att åstadkomma en individuell
konsumentupplysning i fråga om gamla
bilar. Två bilar som är lika gamla
och har körts samma vägsträcka kan
vara av väsentligt olika värde. Den ene

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

föraren har skött hilen och handskats
väl med den, medan den andre föraren
kanske har varit rena motsatsen. Att
lämna en individuell konsumentupplysning
i fråga om de 400 000—500 000
begagnade bilar som varje år byter ägare
är inte möjligt.

År 1908 hade utskottet eu förhoppning
om att den då tillsatta reklamationsnämnden
skulle klara av dessa bekymmer
med bilaffärerna och bilreparationerna.
År 1969 hade utskottet inte
längre denna förhoppning, eftersom reklamationsnämnden
då hade tillstyrkt
vår motion om en utredning.

I debatten här i kammaren förra året
uttalade utskottets talesman mycket stora
förhoppningar på trafiksäkerhetsverket.
Detta verk skulle få ökade anslag,
och fick man bara de anslag som behövdes
till trafiksäkerhetsverket skulle
frågan lösas — inget tvivel om den
saken. Varken reklamationsnämnden
eller trafiksäkerhetsverket har dock
funnit någon lösning.

åled den inställning utskottet nu har,
åtminstone inledningsvis i sitt utlåtande,
borde utskottet ha bifallit motionen
och överlåtit till Kungl. Maj :t att bestämma
hur utredningen skall ske. Eller
också borde utskottet ha föreslagit att
motionen med utskottets utlåtande skulle
överlämnas till den utredning som
fått i uppdrag att syssla med dessa bilfrågor.

En bättre ordning och en större trygghet
i fråga om bilaffärerna och bilreparationerna
måste enligt min mening
bygga på en allmän och bättre
ansvarskänsla och hänsyn mot samhället
och den enskilde medborgaren. Även
de som svarar för avarterna på bilmarknaden
måste, som jag redan sagt,
fostras till en annan inställning. Den
hänsyn och den ansvarskänsla jag här
åsyftar finns redan hos de flesta som
yrkesmässigt sysslar med bilar. Målsättningen
måste vara att skapa den
ansvarskänsla hos alla inom motorbranschen
som är så angeläget.

I det läge frågan nu befinner sig av -

slår jag, herr talman, från att framställa
något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
lorevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr It),
i anledning av motioner angående ett
system att motverka skadeverkningarna
av viss reklam, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om kartläggning av mångsyssleriet
inom politiken

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motion om kartläggning av mångsyssleriet
inom politiken.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, II: 1107, av herr
Ahlmark, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj.-t måtte taga
initiativ till en kartläggning av ”mångsyssleriets”
omfattning och verkningar
i svensk politik.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 1107 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson, Kilsmo, Rimås och Sellgren
(samtliga fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, sand
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motion II:
1107 i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Motionen om kartläggning
av mångsyssleriet inom politiken
kan inte påstås vara särskilt populär
bland riksdagsmännen och andra poli -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

tiskt engagerade människor, men icke
desto mindre är den ytterst aktuell.

Jag kan inte se annat än att vi skulle
vara i behov av en ordentlig kartläggning
av mångsyssleriet inom politiken.
Att frågan är aktuell visar den ögonblickliga
situation som vi just nu befinner
oss i. Under de senaste omröstningarna
har 42, 43, 42 respektive 43
personer i första kammaren varit borta.
Varför? Troligen är inte alla sjuka,
vilket skulle varit en godtagbar motivering
för deras bortovaro. En del
måste givetvis vara borta, därför att
just riksdagsmän behövs för vissa uppdrag.
Men varför är de andra borta?
Det kan väl inte vara så att de är borta
av ren slöhet, utan man får väl tolka
allt till det bästa och förmoda att de
är borta på grund av att de har andra
uppdrag att verkställa.

Vi har haft ett praktexempel i fråga
om uppdragsmängd också i denna kammare,
där vi har haft förmånen att ha
åtminstone en person med 200 uppdrag
jämte riksdagsuppdraget. Det är
inte dåligt! Av den anledningen anser
jag att en vederhäftig kartläggning av
mångsyssleriet är mycket välmotiverad.
Därigenom skulle vi som har något att
bestämma i de olika instanser som fördelar
de mångfaldiga uppdragen kunna
göra det på grundval av en vederhäftig
redovisning. Det är inte i alla situationer
som de politiska föreningarna,
mötena och sammanträdena kan verkställa
något sådant, ty vi vet att där
ambitionerna har sin förankring i armbågarna
är det nästan omöjligt att komma
till rätta med detta problem. Det
är inte sällan människorna inom politiken
är begåvade med mycket kraftiga
armbågar.

Av denna anledning har fyra stackars
folkpartister i beredningsutskottet
skrivit en reservation, och jag ber, herr
talman, att frimodigt få yrka bifall till
denna reservation.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! I mångt och mycket av
det herr Kilsmo sade kan jag instämma.
Jag kan också instämma i det sista han
sade i sitt anförande, att det är synd om
de stackars folkpartisterna i utskottet
som sålunda betygat att de inte kan ordna
denna fråga inom sitt eget parti utan
måste stödja sig på ett riksdagsbeslut
för att kunna komma till rätta med
mångsyssleriet.

Jag har den uppfattningen — och den
delas av beredningsutskottets majoritet
— att detta til syvende og sidst är en
de politiska partiernas angelägenhet. I
dessa dagar då vi skall nominera kandidater
till landsting, kommunalfullmäktige,
riksdag o. s. v. har vi ett lämpligt
tillfälle att inom alla de olika politiska
partierna ta upp denna fråga till diskussion.
Så sker också, i varje fall inom
det parti som jag representerar, och vi
anser att frågan om en breddning och
förstärkning av den kommunala demokratin
äger stor aktualitet i den allmänna
debatten i dag. Vi hoppas och förutsätter
att partierna vid fördelningen av
uppdrag tar hänsyn härtill och till de
önskemål som bringat denna motion till
riksdagens bord.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte alls ha
begärt ordet igen med anledning av det
sakliga inlägg som herr Carlsson här
höll. Men eftersom han gjorde en liten
extra utflykt i början vill jag avvisa
denna orättvisa och felaktiga beskyllning
som han där kom med. Det är ju
inte så att det bara är folkpartiet som
kan ha sina bekymmer — visst har vi
det — men beträffande mångsyssleriet
tror jag nog att herr Carlssons parti
tar priset. Det finns ju som alla väl vet
en utredning som är publicerad i Aftonbladet
den 9 mars, där det bl. a. sägs att
av herr Carlssons partivänner har en 28
uppdrag, en 20 uppdrag, en 23 uppdrag,

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Om kartläggning av mångsyssleriet inom politiken

en annan 20 uppdrag och ytterligare en
annan nämnd person 20 uppdrag. Jag
sitter i ett landsting, där herr Carlssons
parti har majoritet, och bevare mig väl
så många uppdrag några få representanter
där plockar till sig.

•lag tror därför att man inte skall beskylla
andra partier för att de har stora
problem i detta avseende utan i stället
sanningsenligt säga, att detta är en allvarlig
fråga för alla politiska partier inklusive
det största partiet. Då talar man
sanning.

Fröken STENBERG (in):

Herr talman! Mitt namn står under
utskottets majoritetsskrivning, och det
är bara en kompletterande synpunkt jag
skulle vilja lägga till protokollet.

1 utskottets skrivning sägs bl. a. att
den s. k. kommunalforskningsgruppen i
sin undersökning lär uppmärksamma
frågeställningen omkring riksdagsledamöters
och andra politikers olika engagemang.

Då vore det anser jag, herr talman,
värdefullt om också spridningen av förtroendeuppdrag
på riksregional och
kommunal nivå mellan den kvinnliga
och manliga politiska representationen
kunde belysas. Det är ju som bekant endast
i 50 år som den svenska kvinnan
formellt — i och med att hon fick rösträtt
— räknats som fullmyndig medborgare.
Hennes etablering i politiken får
nog sägas ha gått långsamt. I riksdagen
har ju antalet kvinnliga ledamöter
aldrig nått över 15-procentstrecket, och
siffrorna för kommuner och landsting
är också låga.

Det vöre därför intressant att få en
vetenskaplig analys som ger en jämförelse
av fördelningen på politiska uppdrag
— ”mångsyssleriet” alltså — mellan
förtroendevalda kvinnor och män.

Det vore intressant att få vetenskapligt
belagt om det fortfarande kan sägas
att det saknas kompetenta kvinnor och
att få belagt om det kanske bara är fördomar
som gör att fördelningen av upp -

drag i det avseendet är så sned som man
kan ana av den tillgängliga statistiken.

Mina ärade manliga kammarkolleger
kanske ursäktar — och det gör ni väl så
här inför påskledigheten —- att jag citerar
en manlig politiker nämligen liberalen
Bror Petrén, som i ett brev till
Kerstin Hesselgren år 1936 som orsak
anger något som han kallar för ”männens
egen framkomstönskan”. Är förhållandet
möjligen detsamma nu? Det befaras
ju som bekant inför kommunsammanslagningen
att det minskade antalet
förtroendeposter och politiska uppdrag
i första hand kommer att gå ut över
kvinnorna och detta ibland med den
argumentationen ”att platserna är ju så
dyrbara”.

Jag har i olika sammanhang och från
skilda partiers kvinnor, senast vid ett
stort nämndkvinnomöte, fått ta del av
dessa farhågor, vilka jag härmed framför.

Det vore därför intressant att genom
kommunalforskningsgruppen få en redogörelse
för hur just uppdragsfördelningen
ser ut mellan de politiskt aktiva
männen och kvinnorna. Jag vill här citera
utskottets skrivning: ”Frågan om
breddning och förstärkning av den kommunala
demokratien äger stor aktualitet
i den allmänna debatten.”

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde fru Harnrin-Thorell
(fp) och fru Florén-Winther
(in).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Kilsmo att min extra utflykt i början
av mitt anförande, som herr Kilsmo
sade, var beroende av den extra utflykt
som herr Kilsmo gjorde i slutet av
sitt anförande.

Herr Kilsmo säger att det finns ledamöter
i landsting och annat som plockar
till sig uppdrag. Jag vet att det
finns ledamöter såväl i riksdagen som i

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ang. likheten inför lagen
landsting som har många uppdrag, men
kan man säga att de plockar till sig uppdragen?
Jag har för mig att de i ett demokratiskt
samhälle utses och väljes
till de uppdrag de har att sköta.

Men i stort sett ber jag till fullo att
få instämma i uppfattningen att det bör
ske en översyn av denna fråga inom
partierna. Det är ju denna diskussion
som pågår i dagens Sverige. Jag hoppas
att den skall fortsätta och sätta spår efter
sig så att uppdragen fördelas på ett
annat sätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av motion angående
ungdomsbrottsligheten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. likheten inför lagen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner angående likheten inför
lagen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
980, av herr Svanström, och II: 1125,
av fru Jonäng, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta om en undersökning
av rättsväsendets funktion vad gällde
likhet inför lagen i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna

I: 980 och II: 1125 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13 behandlas ett
mycket viktigt problem, nämligen frågan
om likheten inför lagen. Det är en
mycket stor fråga, och jag skall inte vid
denna tid på dagen ta upp någon principiell
debatt. Jag vill endast göra ett
par kommentarer till utskottets utlåtande.

Utskottet skriver att frågan om likheten
inför lagen och bristerna därutinnan
torde få hänföras till strafflagstiftningen
och då närmast till brottsbeskrivningar
och avvägningar av straffsatser
för olika kategorier av brott.

När man talar om likhet inför lagen,
brukar man i allmänhet mena att straff
eller andra påföljder av ett brott skall
utmätas oberoende av hänsyn till person.
Därför förbryllar mig utskottets
skrivning rätt mycket, när det sägs att
det skulle vara bristande likhet inför
lagen att brottsbeskrivningarna är olika
och att straffsatserna är olika. Det kan
väl inte vara utskottets egentliga mening.

Det är klart att beskrivningen av ett
bedrägeribrott och beskrivningen av ett
mordbrott måste vara olika. Det är ingen
bristande likhet inför lagen, och det
har utskottet naturligtvis inte heller
menat. Likaså är det klart att straffsatsen
för t. ex. tillgrepp i ett varuhus,
snatteri, måste vara annorlunda än
straffsatsen för mord.

Utskottets uppläggning av ärendet är
för mig så egendomlig att jag måste avstå
från att diskutera det mycket stora
problem som likheten inför lagen enligt
min mening utgör.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 1 april till och med den 11
april 1970 för att i Geneve leda nedrustningsdelegationens
arbete.

Stockholm den 19/3 1970

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed får undertecknade anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet den
1—den 3 april 1970 för deltagande i
Interparlamentariska unionens rådsmöte
och kommittésammanträden i Monaco.

Stockholm den 19 mars 1970

Sture Palm Kaj Björk

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

12, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

104, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkpropositionen gjorda
framställningar rörande invandringspolitiken
jämte motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på ti 11-liiggsstat II till riksstaten för budgetåret
1909/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens .skrivelser
till Konungen:

nr 87, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid polisförhör,
in. in.;

nr 88, i anledning av motioner om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om befrielse
för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål in. in.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 100, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 101, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny delgivningslag
in. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 17 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 120, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Inter -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Interpellation om statlig utbildning av psykoterapeuter

nationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 15 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

37, angående samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan
forskning och utbildning m. m.;

nr 61, angående stödåtgärder på fiskets
område, in. in.;

nr 67, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. in.;

nr 73, angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation och
till en rikskampanj mot nedskräpning;
samt

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala; samt

nr 42, angående överlämnande till
allmänna beredningsutskottet av två till
statsutskottet hänvisade motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, med anledning av motioner om
den allmänna arbetsgivaravgiften;

nr 21, med anledning av motion angående
trafikpolitiken;

nr 22, med anledning av motioner angående
tullklareringen av flygplan;

nr 23, med anledning av motioner angående
rätten till avdrag för reklanioch
representationskostnader;

nr 24, med anledning av motioner
angående beskattningen av likvid för
stormfälld skog; samt

nr 25, med anledning av motioner
om ökad information till allmänheten
i skattefrågor;

andra lagutskottets memorial nr 29,
angående överlämnande till statsutskottet
av två till lagutskott hänvisade motioner;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av motion om förbud
mot avyttring till enskild av kommunägd
mark;

nr 22, i anledning av motioner om
begränsning av stadsplaneläggning till
samhällsägd mark; samt

nr 24, i anledning av motioner angående
dels reglerna om personlig lämplighet
för körkortsinnehav, dels införande
av personlig prövning och test
av körkorlssökande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner nr 35, 36, 52, 54
och 62 utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar från
det propositionerna kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation om statlig utbildning av
psykoterapeuter

Ordet lämnades härefter till herr SÖRENSON
(fp), som yttrade:

Herr talman! Den 27 november 1968
meddelade statsrådet Moberg i första
kammaren att han icke då var beredd
att uttala sig i frågan om en eventuell

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Interpellation om förbättrad psykisk hälsovård

statlig utbildning av psykoterapeuter.
Skälet var, att en skrivelse från Riksförbundet
för mental hälsa (RMH) med
förslag till sådan utbildning då var utsänd
för remissbehandling och svar hade
ännu inte inkommit i sådan utsträckning,
att ett ställningstagande av utbildningsdepartementet
kunde göras.

Rimligen har nu svaren inkommit och
lid funnits för ett ställningstagande från
utbildningsdepartementets sida. Veterligen
har intet förslag till statlig utbildning
i ämnet framlagts.

Situationen är alltså den att medan
behovet av väl utbildade psykoterapeuter
på skilda nivåer växer, erbjuder inte
staten någon sådan utbildning. Detta
förhållande bör icke få bestå länge.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till det för det aktuella ärendet i utbildningsdepartementet
ansvariga statsrådet
få ställa följande frågor:

Vill statsrådet sammanfatta remisssvarens
bedömning av RMH:s förslag
till utbildning av psykoterapeuter?

Är något förslag till statlig psykoterapiutbildning
att vänta under innevarande
år?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om förbättrad psykisk
hälsovård

Herr SÖRENSON (fp) fick ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! I april 1968 uttalade
riksdagen på förslag av allmänna beredningsutskottet
att ”en prioritering
av ekonomiska resurser och utbildningsmöjligheter”
gällande en effektiv utbyggnad
av den psykiska hälsovården
bör komma till stånd (allmänna beredningsutskottets
betänkande nr 21 år
1968). Riksdagen beslöt att giva Kungl.
Maj:t denna mening till känna.

Nästan två år har gått, sedan riks -

dagen gjorde detta uttalande. Vi har
trätt in i sjuttiotalet. Frågan om den
psykiska hälsovården tycks inte minska
men öka i betydelse. Det finns grund
för påståendet att frågan om vårt folks
psykiska hälsa kommer att bli en av
detta årtiondes politiska huvudfrågor.

Riksdagen har givit uttryck åt den
tanken, att såväl utbildningsmässigt som
ekonomiskt bör här en prioritering till
förmån för den psykiska folkhälsan
komma till stånd. Det måste vara av
allmänt intresse att veta hur Kungl.
Maj:t ser på den här antydda frågan och
om initiativ till en bättre psykisk hälsovård
är att förvänta.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
frågor:

Har Kungl. Maj:t sedan riksdagen i
april 1968 gjorde ovan i korthet refererade
uttalande tagit några initiativ för
att förbättra den psykiska hälsovården
i vårt folk?

I så fall vilka?

Är några initiativ att vänta under år
1970?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1021, av herr Andersson, Axel,
nr 1022, av herr Andersson, Ingvar,
nr 1023, av herr Blomquist,
nr 1024, av herr Nilsson, Nils, och
herr Wirtén,

nr 1025, av herr Olsson, Johan, och
herr Larsson, Thorsten,

nr 1026, av herr Petersson, Hans,
nr 1027, av fröken Stenberg och herr
Lidgard,

nr 1028, av fröken Stenberg m. fl.,
nr 1029, av fröken Stenberg m. fl.,
samt

nr 1030, av herr Wallmark,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående musik- och dansulbildning
m. in.; ävensom

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Meddelande ang. enkel fråga

nr 1031, av herr Ernulf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
40, med förslag till ändring i regeringsformen,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Petersson,
Hans, (fp) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
”Ämnar Statsrådet vidtaga åtgärder

för att de vuxenstuderande som enl. KK
11.4.1969 beretts tillfälle till akademiska
studier skall kunna få samtliga tidigare
förvärvade akademiska betyg inskrivna
i sin tentamensbok?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Fredagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Ang. förbrukningen av el-ström vid
uppvärmning av villor m. m.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk)
fråga till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående förbrukningen
av el-ström vid uppvärmning
av villor in. m., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 27
februari, och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
chefen för inrikesdepartementet om
han har uppmärksammat det slöseri
med elström som enligt frågeställaren
förekommer i företrädesvis villor med
eluppvärmning på grund av otillfredsställande
värmeisolering och om han
överväger något initiativ i syfte att
skärpa gällande bestämmelser och kontrollen
av deras tillämpning. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

I Svensk byggnorm, som getts ut av
statens planverk, ges ingående bestämmelser
om de krav på värmeisolering
som ansetts böra gälla för husbyggandet
inom olika delar av landet. Dessa
bestämmelser har i huvudsak karaktär
av bindande föreskrifter. Enligt beslut
av Kungl. Maj:t tillämpas föreskrifterna
från och med den 1 januari 1968.
Kontrollen över deras tillämpning
handhas på det lokala planet av byggnadsnämnd
och ansvarig arbetsledare

samt på det centrala planet av planverket.

I bestämmelserna om värmeisolering
anges vissa minimikrav på isoleringsförmågan
i olika byggnadsdelar. När
dessa normer utarbetades beaktades inte
bara bostadshvgieniska synpunkter
utan även — bl. a. mot bakgrund av
1940-talets ransoneringsbestämmelser
— det samhällsekonomiska intresset av
återhållsamhet vid användning av värmeenergi.
Kraven på värmeisoleringsförmåga
har därför satts högre än som
kan anses motiverat av enbart bostadshygieniska
skäl. Den nuvarande, av allt
att döma tillfälliga, bristen på elektrisk
kraft motiverar inte en skärpning av
gällande byggnadsbestämmelser om
värmeisolering.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.

I samband med elransoneringen har
man propagerat för sparsamhet med elström
i olika sammanhang. Det är naturligtvis
bra om man kan spara ström
genom att inte låta en eller annan lampa
lysa i onödan. Men samtidigt — vilket
jag också har påtalat i frågan —
försiggår ett mycket större slöseri med
elström, som det hittills inte så mycket
har talats om. Det gäller eluppvärmda
hus som har otillfredsställande värmeisolering
i golv, tak och väggar. Där
kan man rikta grava anmärkningar mot
stora byggnadsföretag, förmedlande
försäljningsorgan samt kommunala beslutande
och kontrollerande instanser,
vilka godkänner hus med dålig värmeisolering.
Jag ifrågasätter därför om
inte statsmakterna bör fastställa mer
skärpta bestämmelser för sådan isolering.

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

Ang. besvärsrätt för hyresgäster i ärenden

Nu får man i Stockholmstrakten, som
tillhör zon 3, uppleva att hus byggs
med så höga k-värden som 0,5. Efter
påpekanden lovar sedan byggnadsfirman
att rätta till detta så att k-värdet
kommer ner i 0,4. Det mest anmärkningsvärda
i det sammanhanget är att
den kommun det här gäller uppenbarligen
godtar ett så högt k-värde.

Statsrådet Lundkvist påstår att den
tillfälliga bristen på elektrisk kraft inte
motiverar en skärpning av gällande
byggnadsbestämmelser om värmeisolering.
Vi kan bortse från det nu aktuella
läget och se frågan i ett något vidare
sammanhang. Vi har i dag omkring
80 000 eluppvärmda småhus. I olika beräkningar
som har gjorts har man kommit
fram till att vi år 1975 har 400 000
eluppvärmda småhus här i landet, och
år 1985 har vi 900 000 hus. Även om
dessa siffror är tilltagna i överkant,
kommer ändå dessa problem då att bli
av en helt annan dimension än de är
i dag. Skall man komma till rätta med
dem tror jag att det är nödvändigt att
skärpa bestämmelserna när det gäller
värmeisoleringen i eluppvärmda hus
och att fastställda k-värden på omkring
0,20, ett värde som expertisen på området
är rätt överens om. Jag delar därför
inte de slutsatser som statsrådet
drar, utan jag tror att detta är en fråga
som man måste beakta med hänsyn inte
främst till det aktuella läget utan till
den framtida utvecklingen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan berätta för herr
Werner att planverket har uppmärksammat
vissa brister i kontrollen på
den här punkten. Man ägnar sig alltså
åt denna typ av brister i kontrollen och
lämnar anvisningar till byggnadsnämnderna
om att kontrollen måste skärpas.

Vi löper utan tvivel vissa risker för
att de bestämmelser vi har inte blir
iakttagna, och det kan bl. a. gälla beträffande
de fabrikstillverkade småhusen,
vilka jag misstänker att herr Wer -

angående bebyggelseplanering
ner syftar på. Planverket har inte endast
tagit kontakt med tillverkarna utan
också påbörjat en utredning för att
komma fram till hur man när det gäller
de fabrikstillverkade husen skall få den
effektiva kontroll för tillämpning av
dessa bestämmelser som inte endast
herr Werner utan även jag finner nödvändig.

Beträffande frågan huruvida man
skall styra utvecklingen mot en viss
typ av uppvärmning i våra hus i framtiden
och om man skall göra det mot
bakgrunden av vilken typ av uppvärmning
som på kort tid kan anses vara
den mest ekonomiska är det svårt för
oss att i dag med någorlunda säkerhet
fastställa vilka uppvärmningsmetoder
som i framtiden kan visa sig vara de
bästa. I olika avseenden, inte minst på
det tekniska planet, kommer det förmodligen
att hända så mycket att man
bör följa utvecklingen med uppmärksamhet
och i första hand via bestämmelser
tillgodose de intressen som man
har avsett att tillgodose när man fastställde
de bestämmelser vi har.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. besvärsrätt för hyresgäster i ärenden
angående bebyggelseplanering

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk)
fråga till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående hesvärsrätt
för hyresgäster i ärenden angående
bebyggelseplanering, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 27
februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
chefen för justitiedepartementet om
han anser att bemödandena att engagera
medborgarna i samhällsplaneringen
och öka deras insyn i denna motiverar
en uppföljning genom att även hyresgäster
genom lagändring blir jämställ -

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Ang. besvärsrätt för hyresgäster i ärenden angående bebyggelseplanering

da med markägare med avseende pA
besvärsrätt och om han vill medverka
till att en sådan lagändring kommer till
stånd. Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Det är väsentligt att människor som
skall leva i den miljö som formas av
den fysiska planeringen bereds ökad
insyn i och inflytande över planläggningsarbetet.
Angeläget är bl. a. att hyresgäster
i planeringsarbetet likställs
med markägare i fråga om möjligheten
att påverka utformningen av bebyggelseplanerna.

Den år 1968 tillsatta bygglagutredningen
har som huvuduppgift att pröva
ett nytt planeringssystem som syftar
till förbättrad planläggning och större
möjligheter för olika intressenter att
göra sig gällande under planeringsarbetet.

Frågan om och när åtgärder skall
vidtas bör bedömas i samband med att
bygglagutredningen redovisar sina
överväganden i dessa avseenden.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Lundkvist även för svaret på denna
fråga. Jag är något mer nöjd med detta
svar än med det föregående, även om
jag anser att repliken nyss gav mig litet
mer på hand.

Var och en som äger några kvadratmeter
mark är sakägare och har alltså
rätt att enligt lagen inom en viss klagotid
anföra besvär över en av kommunen
fastställd stadsplan. Hundratals hyresgäster,
som i högre grad än någon
markägare kan vara beroende och intresserade
av stadsplanen i fråga, har
i dag inte samma möjlighet.

Planverket har i december i skrivelse
till landets byggnadsnämnder rekommenderat
dem att vidta åtgärder i syfte
att engagera samhällsmedborgarna i
samhällsplaneringen. I samband därmed
uttalade planverkets chef att om
rekommendationerna inte hade åsyftad
verkan, borde kanske bestämmelserna

skärpas. Det uttrycker inte bara en
medveten linje att öka, som det heter,
samhällsmedborgarnas engagerande i
samhällsplaneringen, utan är också eu
fråga om att vidga deras rättigheter
som konsumenter. Från den utgångspunkten
anser jag det vara logiskt -—
och det motsägs heller inte i statsrådet
Lundkvists svar — att man vidgar den
rättigheten så att även hyresgäster kan
anföra besvär. Vad jag är ute efter är
att hyresgästerna — konsumenterna —
i detta avseende bör jämställas med
markägare.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

37, angående samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan
forskning och utbildning m. in.;

nr 61, angående stödåtgärder på fiskets
område, m. in.;

nr 67, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.; samt
nr 73, angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation och
till en rikskampanj mot nedskräpning.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret, hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge ändring i familjebidragsförordningen,
till lagutskott samt
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1021—1030 till statsutskottet
och

motionen nr 1031 till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 41 samt
memorial nr 42, bevillningsutskottets

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

betänkanden nr 10 och 21—25, andra
lagutskottets memorial nr 29 ävensom
tredje lagutskottets utlåtanden nr 21,
22 och 24.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 74, med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen
in. m.

Såsom bordlagda skulle jämväl antecknas
propositionerna

nr 60, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
in. in.; och

nr 66, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
in. in.

Herr WIKSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner nr 37, 60, 61, 66,
67, 73, 74 och 110 utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter 15
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, med anledning av motioner
angående beskattningen av idrottsföreningar
och andra ideella organisationer; nr

29, med anledning av motioner om
avdrag vid inkomstbeskattningen för
s. k. garantiskuld; samt

nr 30, med anledning av motioner om
rätt att avlämna självdeklaration till
valfri länsstyrelse eller lokal skattemyndighet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner om
förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning;

nr 21, i anledning av motion om offentligt
biträde åt part i ärenden rörande
administrativt frihetsberövande;
samt

nr 22, i anledning av motioner angående
handläggningen av lagsökning och
betalningsföreläggande;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
jämte motioner i ämnet;

nr 18, i anledning av motioner om
lagstadgad skyldighet för företag att
varsla om driftinskränkning eller företagsnedläggning; nr

20, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med vård i hemmet
av ungdomsvårdsskoleelev; samt

nr 21, i anledning av motioner om
rätt för kommun att föra talan mot föräldrar
om återvinning av ekonomiskt
bidrag till barn;

tredje lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av motioner om rätt för tullen
att utfärda provisoriskt körförbud
för inkommande fordon; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorde framställning
angående Främjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1970/71 jämte motioner; samt

nr 12, i anledning av motioner om
ett avlösningssystem vid sjukdom och
semester för jordbrukare.

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Interpellation om förmedling genom kyrkorna
av kommande svenska biståndsinsatser
i Vietnam

Ordet lämnades härefter till herr
WIKSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! Svenska ekumeniska
nämnden ingav för några månader sedan
en skrivelse till utrikesministern
av följande lydelse:

”Det vietnamesiska folkets lidanden
år efter år under ett grymt och skoningslöst
krig har starkt engagerat svensk
opinion och allmänhet. Den svenska
kristenheten i dess skilda trossamfund
har helt delat känslan av oro och vanmakt
inför det som skett. De planerade
svenska och nordiska hjälpinsatserna
sedan stridigheterna en gång upphört
åtnjuter därför ett mycket brett stöd.

I detta läge synes den Svenska ekumeniska
nämnden, högsta samordnande
organ för de svenska trossamfunden,
angeläget att hjälpen förmedlas på ett
flertal vägar: i form av direkta statliga
insatser, hjälp via Förenta nationerna
och stöd via frivilliga hjälporganisationer.
Härvidlag vill nämnden för sin del
särskilt fästa uppmärksamhet vid de
kyrkliga hjälporganen, framför allt
Kyrkornas världsråd och Lutherhjälpen,
vilka enligt många vittnesbörd
från senaste tid äger ett stort förtroende
hos det svenska folket.

Kyrkornas världsråd är redan intensivt
engagerat i hjälparbetet i Vietnam,
främst genom de två organen Asian
Christian Service och Vietnam Christian
Service, till vilka även den svenska
Lutherhjälpens medel i betydande
belopp kanaliseras. Denna hjälp når
såväl Nord- som Sydvietnam samt Nationella
befrielsefronten. Redan nu
skulle alltså denna väg kunna brukas
för den rent humanitära svenska hjälpinsatsen.

Därtill kommer att Kyrkornas världsråd
har en plan i beredskap för ett
mycket omfattande uppbyggnadsarbete
i Vietnam, så snart krigshandlingarna
avslutats, och har särskild personal
från Asien som förbereder dess för -

Meddelande ang. enkel fråga
verkligande. I Sverige avser såväl
Lutherhjälpen som Frikyrkan hjälper
att samordna sina insatser inom ramen
för denna Kyrkornas världsråds plan.

Med anledning härav får härmed
nämnden, efter kontakt med de berörda
hjälporganen, genom dessa erbjuda
möjligheter till snabb kanalisering av
en del av de kommande svenska biståndsinsatserna
i Vietnam. Samtliga
dessa organ har förklarat sig villiga att
utföra eu sådan förmedlande funktion,
förutsatt att det sker inom ramen för
de projekt och insatser som kan rymmas
inom Kyrkornas världsråds ovan
antydda biståndsplan.”

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till utrikesministern få ställa följande
fråga:

Hur ser utrikesministern på förslaget
från Svenska ekumeniska nämnden
att de kommande svenska biståndsinsatserna
i Vietnam till viss del kanaliseras
genom Kyrkornas världsråd,
Lutherhjälpen och Frikyrkan hjälper?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Schött (m) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”Vill Statsrådet medverka till att av
skolöverstyrelsen föreslagen Särskild
utbildning av lärare i musik anordnas
även vid lärarhögskolan i Kalmar, vilken
från och med höstterminen 1970
disponerar modern musikinstitution?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.20.

In Hdem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970