RIKSDAGEMS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:47

RIKSDAGEMS PROTOKOLL.

1913. Andra kammaren. Nr 47.

Tisdagen den 20 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet så lydande sjukbetyg: Att

ledamoten av Riksdagens Andra kammare herr Johan
Forssell lider av gallstenskolik, så att han tillsvidare ej kan deltaga
i förhandlingarna, intygas härmed.

Stockholm 19 maj 1913.

Gotthold Arbman,
leg. läkare.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Hans excellens herr statsministern Staaff, som anförde: Svar d inter Ledamoten

av denna kammare, herr Starbäck, har till mig Pdilation.
riktat följande spörsmål:

1) År det regeringens avsikt, att omedelbart igångsätta
den utredning, varom i Riksdagens skrivelse 1912 numro 271
hem ställes?

2) År det regeringens avsikt, att låta denna utredning
omfatta åboar och med dem mer eller mindre likställda lägenhetsinnehavare
å såväl rekognitionshemman, som å under bruk
skatteköp^ hemman?; och

3) År det regeringens avsikt, att, i händelse utredningen
skulle visa, att, även en sådan utväg vore nödvändig för att för
åbor, som av ena eller andra anledningen tvingats att lämna
sina lägenheter eller i en framtid kunde därtill tvingas, möjliggöra

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 47. 1

Nr 47. 2

Tisdagen den 20 maj.

Svar å intcr- bildandet av nya egna hem, tillse, att sådan möjlighet under
pellation. betryggande förhållanden bereddes dem å för ändamålet lämpliga
(Forts.) kronodomäner?

Första frågan.

Såsom interpellanten erinrat har Riksdagen förlidet år på
lagutskottets, i anledning av motion av herr Lindhagen m. fl.,
gjorda hemställan i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning rörande antalet och beskaffenheten
av de å rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter
jämte de villkor, å vilka dessa innehavas, ävensom i vad mån
och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter må kunna
tryggas i besittningsrätten till desamma, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning må kunna föranleda.
Denna skrivelse avser sålunda endast lägenhetshavare å rekognitionsskogshemman.

Denna skrivelse överlämnades den 6 juni 1912 till kammarkollegium
för yttrande; och har därefter Kungl. Maj:t på given
anledning genom nådigt brev den 20 december 1912 anbefallt
kollegium att skyndsammast möjligt inkomma med förslag till
det sätt, varpå utredningen i detta jämte andra hos kollegium
föreliggande ärenden rörande den s. k. åborättsfrågan lämpligast
och med minsta tidsutdräkt skulle kunna anordnas.

Med anledning härav har kammarkollegium i skrivelse den
8 januari 1913 — vilken emellertid först den 25 därpåföljande
februari inkom till Kungl. Maj:t — meddelat, att kollegium
ansåge den i Riksdagens ifrågavarande skrivelse begärda utredning,
varvid till stor del sådana synpunkter komme i betraktande,
som vore främmande för kollegii verksamhetsområde, icke lämpligen
böra — i motsats mot vad som tillstyrktes beträffande en
liknande utredning, vartill jag nedan återkommer — därest
Kungl. Maj:t överhuvud funne anledning anbefalla dess verkställande,
utföras genom kollegium, utan tillstyrker kollegium,
att den överlämnas åt en kommitté eller en kommission.

Det är regeringens avsikt att snarast möjligt sörja för att
den sålunda föreslagna utredningen blir igångsatt och med all
skyndsamhet bedriven.

Andra frågan.

Med anledning av interpellantens under 2) gjorda fråga, om
det är regeringens avsikt att låta utredningen omfatta åboar och
lägenhetshavare icke blott å rekognitionsskogshemman, utan även
å under bruk skatteköpta hemman, får jag erinra, att under
förlidet års riksdag, efter motion av herrar C. G. Ekman och
Ericsson i Vallsta, jordbruksutskottet hemställde, att Riksdagen

3 Nr 47.

Tisdagen den 20 maj.

måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t måtte Svar d intérverkställa
utredning rörande såväl de på rekognitionsskogshemman pellation.
som de under bruk skatteköpta hemman befintliga och förutvarande (Forts.),
åbors rättigheter samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill
en dylik utredning kunde föranleda. Denna hemställan bifölls
av Andra kammaren, men avslogs av den första.

Beträffande denna fråga — som även avsågs i regeringens
förutnämnda uppdrag till kammarkollegium den 20 december
1912 och vilken redan dessförinnan, i anledning av särskilda av
herr Lindhagen m. fi. enskilda personer hos Kungl. Maj:t gjorda
och av Kungl. Maj:t för yttrande till kollegium överlämnade
framställningar, var föremål för dess behandling — anför kollegium
i förutnämnda den 25 sistlidne februari till Kungl. Maj:t
inkomna utlåtande, att i syfte att till kronan återvinna under
bruk skatteköpta hemman och torp, vara åbo funnits, under
nästlidet år ett antal rättegångar anhängig] orts av kollega
advokatfiskalsämbete, och att flere sådana torde komma att under
den närmaste tiden anhängiggöras. Då dessa frågor således på
det närmaste beröra kollega och dess advokatfiskal ämbetsverksamhet,
anser kollegium utredningen i nämnda del böra överlämnas
till kollegium. Vidare yttrar kollegium, att, då frågan om den
rätt, som må tillkomma åbor å de under bruk skatteköpta hemman
och om de åtgärder, som må böra vidtagas för tillgodoseende
av denna rätt, är intimt sammanbunden med den rätt kronan
må äga till samma hemman, syntes övervägande skäl tala för
att åborättsutredningen till denna del överlämnades till den, som
får sig anförtrott att verkställa utredning angående kronans sagda
rätt, det vill säga enligt kollega förslag kollegium.

Upplysningsvis kan jag meddela, att kammarkollegium den
25 januari 1913 erhållit Kungl Maj:ts i högsta domstolen meddelade
uppdrag att i anledning av en där anhängig rättegång,
verkställa utredning i hithörande ämne, vilken utredning, delvis
av principiell innebörd, för närvarande pågår inom kollegium.

Det är givetvis regeringens avsikt att snarast föranstalta
även om den nu åsyftade utredningen.

Huruvida utredningen i denna del kommer att i enlighet
med kammarkollegii hemställan överlämnas till kollegium eller
— vilket även kunde hava vissa skäl för sig — sättas i närmare
samband med utredningen rörande åbor å rekognitionsskogshemman,
därom är jag nu icke i tillfälle att avgiva någon
bestämd förklaring. — Emellertid är det, vare sig fråga är om
det ena eller andra slaget av hemman, naturligen av vikt,''att
hänsyn tages icke blott till fall, där lägenheter, som här avses,
ännu äro kvar i åbons besittning, utan även till fall, där åbon
med eller utan skäl gått sin rätt förlustig, och därmed är jag
inne på det

Nr 47. 4

Tisdagen den 20 maj.

tredje

Svar d interpellation.

.(Forts.) av de av interpellanten framställda spörsmålen, nämligen, om
det är regeringens avsikt, att, i händelse utredningen skulle visa
att även eu sådan utväg vore nödvändig för att för åbor, som
av ena eller andra anledningen tvingats att lämna sina lägenheter
eller i en framtid kunde därtill tvingas, möjliggöra bildandet
av nya egna hem, tillse, att sådan möjlighet under betryggande
förhållanden bereddes dem å för ändamålet lämpliga kronodomäner
?

Det har framhållits, att en viss olikhet förefinnes mellan de
åbor eller deras rättsägare, vilka sitta eller suttit å rekognitionsskogshemman,
och dem, vilka hava eller hava haft sina lägenheter
å under bruk skatteköpta hemman. Denna olikhet har
ansetts bero — bortsett från den mindre eller större svårigheten
för kronan att under den ena eller andra förutsättningen pa rättslig
väg återvinna hemmanet i fråga om rekognitionsskogshemman
har som bekant av särskild anledning någon sådan möjlighet
ansetts ej alls vara för handen) — på den olika ställning, som
åbon i de olika fallen intager eller intagit. Medan vid rekognitionsskogshemmanens
försäljning till skatte förbehåll ej gjordes
om rätt för innehavaren av lägenheter av ifrågavarande beskaffenhet
att å dem kvarsitta, lära däremot förbehåll i sådant
avseende i regel förekomma i skatteköpebreven angående under
bruk skatteköpta hemman. Härav skulle, har man ansett, beträffande
förutvarande åbor å rekognitionsskog shemman bliva eu
följd dels att möjlighet för dem eller deras rättsägare att på
rättslig väg återvinna den förlorade åborätten i regel ej förefinnes,
dels ock att hela den brydsamma ställning, vari dessa åbor
kommit, vore kronans skuld, i den mån kronan ej iakttagit
åbons rätt i skatteköpebreven. Då det gällde, att komma dessa
illa ställda förra åbor eller deras rättsinnehavare till hjälp, skulle
alltså kronan hava särskilda skyldigheter beträffande förutvarande
åbor å under bruk skatteköpta hemman, däremot, vid vilkas skatteförsäljning
förbehåll som nyss nämnts från kronans sida i regel
gjorts, skulle av denna anledning dessa vara bättre ställda med
hänsyn till möjligheten att återvinna den rätt, de utan skäl
kunna hava förlorat, varjämte även deras anspråk skulle vara
mindre gent emot det allmänna, om från dess sida ingenting
uraktlåtits i omförmälda avseende mot åborättens innehavare.

Såsom förut vid dessa ärendens behandling blivit erinrat
och nu även framhålles av interpellanten, lär man emellertid vid
fråga om åtgärder i nu avsett hänseende ej böra fästa sig ensamt
vid statens skyldigheter, utan lära väl statsmakterna böra
kunna träda hjälpande emellan, även om enbart billigheten så
kräver

En utväg kan härvid vara den af interpellanten anvisade —

Tisdagen den 20 maj.

5 Nr 47.

kronodomäners upplåtande till egna hem åt ifrågavarande åbor Svar ä intereller
deras rättsägare. Andra åtgärder kunna måhända även pollution.
tänkas. Att söka bilda sig en bestämd åsikt om vilken eller (Forts.)
vilka utvägar som tilläventyrs böra väljas torde svårligen vara
möjligt förr än något resultat föreligger av de nämnda utredningarna,
av vilka i varje händelse skulle framgå de närmare omständigheter,
vilka man i olika fall hade att beakta i omförmälda
och andra avseenden.

Vidare yttrade:

Herr S tar bäck: Herr talman, mina herrar! Jag ber att

till h. ex. herr statsministern få framföra mitt vördsamma tack
för det svar han givit på mina olika frågor.

Jag vill vid detta tillfälle icke inlåta mig på någon utläggning
av spörsmålet, som ju i och för sig är ganska komplicerat,
utan måste anse h. exc. herr statsministerns svar tillfredsställande,
för såvitt som det satts i utsikt en omedelbar utredning,
omfattande båda de grupper av åbor jag i min interpellation
berört, och det dessutom också medgivits, att man bör
hava uppmärksamheten riktad på den väg, som jag velat anvisa
för kompensation åt dessa människor i den händelse de skulle
förlora det som de själva anse vara sin rätt.

Jag tillåter mig endast med avseende å denna utredning
hemställa till h. exc. herr statsministern huruvida det vid igångsättandet
av denna utredning icke bör tagas i övervägande att
låta inflytande på utredningens sammansättning komma till
stånd från de håll, som denna utredning särskilt avser, för att
på så sätt åbornas önskemål i frågan må såvitt möjligt komma
till sin rätt.

Vidare tillåter jag mig här fästa kammarens uppmärksamhet
på, att bland redan bordlagda ärenden har från jordbruksutskottet
ett betänkande ingått, som avser en av herr
Karlsson i Fjäl m. fl. väckt motion beträffande dessa åbors intressen,
och det torde alltså bliva tillfälle att återkomma till
frågan.

Herr Lindhagen: Den av herr Starbäck väckta interpella tionen

rör sig särskilt om åborna på vissa kronans f. d. egendomar.

Jag hade tänkt att komplettera denna interpellation med eu
annan, som skulle avse den mark i allmänhet, på vilken dessa
åbor för närvarande bo, men de myckna riksdagsgöromålen och
det hopade arbetet i Riksdagen i allmänhet har gjort, att det
knappast varit vådligt eller möjligt för mig att besvära kammaren
med denna sak också.

Jag skall emellertid be att få fästa regeringens uppmärksamhet
på, att det, som kan göras för dessa åbor, har mycket

Nr 47. (5

Tisdagen den 20 maj.

intimt samband med det, som kan göras med hänsyn till hela
den mark, på vilken åborna bo. Jag medger, att i den mån
staten kan, särskilt för åbor på rekognitionsskogshemman, avhjälpa
det missförstånd, som där ägt rum, i det att staten icke,
då den avhände sig skogarna, tillförsäkrade åborna rätt att sitta
kvar på sin jord, bör det missförståndet av statsmakterna genom
särskild lag avhjälpas. Men i övrigt blir det nog som sagt
nödvändigt se saken vidare, och nu har kammarkollegiet ju
avgivit svar på de petitioner, som i dessa frågor i allmänhet
ingivits till Kung! Maj:t, och däribland även den, vari jag
särskilt hade framfört Andra kammarens åren 1908, 1909 och
1910 i ärendet fattade beslut. Nu finner man, att kammarkollegiet
ställt sig mycket hjälplöst inför detta och i själva verket
ger hela spelet förlorat. Men jag ber, att regeringen icke måtte
förhasta sig i denna sak, utan tänka något över densamma, så
att icke detta kammarkollegii ord blir det sista ordet i denna
ofantligt viktiga sak.

De kronoegendomar, som här beröras, äro först de här under
bruk skatteköpta åbohemmanen, om vilka det här talats. Där
pågår på sätt och vis en utredning, och jag skall icke vidare
inlåta mig därpå.

De andra äro själva rekognitionsskog ärna. Om man nu skall
tänka efter, vad staten kan och bör göra, så är det därvid tre
omständigheter att taga i betraktande. Den ena är, att staten
har den moraliska rättsgrunden, ty när staten skänkt skogarna
för att uppehålla vissa näringar, vissa bruksrörelser och dessa
näringar nedlagts, ligger det i sakens natur inför eu oförvillad
rättsuppfattning, att dessa skogar borde återgå till staten. Nu
ha de emellertid behandlats som privata tillhörigheter, och därvid
föreligga för det andra de bekanta prejudikaten av år 1897,
varigenom efter stämning av kronan dess talan om att få tillbaka
dylika skogar i vissa fall ogillades av domstolarna, eu nedslående
följd av den formella rättskipningen vid våra domstolar i allmänhet.
Nu har kammarkollegiet också särskilt fäst sig vid

detta och menat, att allt slags vidare utredning om rekognitionsskogarna
är ändamålslös. Det är kammarkollegii sista ord. Jag
vill dock fästa uppmärksamheten på, att dessa processer bilda
prejudikat endast i fråga om de skogar, som domarna rörde. Men
det finnes en hel mängd eller åtminstone särdeles många sådana
rekognitionsskogar, om vilka ingen process ännu varit, och där
det finnes möjlighet att upptaga ny process, och då ställer sig
frågan så: bör detta ske mot 1897 års prejudikat eller ej?

Ja, så upprepar jag, har staten den moraliska rätten och skulle
också genom skogarnes återvinnande på domstolsväg på det

verkningsfullaste sätt vinna syftet att betrygga de åbors besittningsrätt,
som bo på dessa skogar. Därtill kommer också, att
.1897 års prejudikat tillkom under en stämning, då dessa frågor

Tisdagen den 20 maj.

7 Nr 47.

voro fullkomligt främmande för folket och rättskipningen.
Kronans talan fördes ytterligt lamt, efter vad man kan inhämta
av rättegångshandlingarna. Och sedermera ha så många nya
omständigheter framkommit till bestyrkande av kronans rätt,
att jag tror, det icke är försvarligt av statsmakterna att på grund
av nyssnämnda prejudikat icke söka få till stånd en ny prövning
beträffande de skogar, där prejudikat ännu icke föreligger. För
det tredje har genom regeringsrättens förra året givna utslagom
Tunabergs allmänning fastslagits att alla tidigare beslut,
varigenom rekognitionsskogar fått skattelösas för ett obetydligt
belopp, varit olagliga. Detta skärper också högeligen statens
befogenhet att ingripa.

Så ha vi de s. k. stoclcfängstprivdegierna. De ha nu blivit
avlösta och försvunnit ur världen, dels genom att kronan bortskänkt
en hel del hemman såsom vederlag för dem, och dels
genom att avverkningsrättsinnehavarna fått uttaga en massa skog
för att tillgodogöra sig sin stockfångsts kapitalvärde och i det
fallet återgå skogarna till kronan igen. Nu har också begärts
en utredning om detta. Det är ju så, att man vet — och det
finnes även papper i domänstyrelsen på det •— att detta vederlag
ofta var så oerhört stort, att det icke var någon måtta på detsamma.
Fn skogsfångst värd 100,000 kronor i kapitalvärde med
hänsyn till de privilegierade trädens antal och värde fick privilegieinnehavaren
avstå ifrån för ett vederlag värt mer än 2Va
million kronor. När hemman lämnades som vederlag skedde
detta lika rikligt. Nu säger kammarkollegium, att det visserligen
kan vara av intresse att få en utredning om detta. Men det är
troligen lönlöst, ty lagfart har meddelats, och kronan kan icke
göra någonting däråt. Nu är det i alla fall fråga huruvida
det kan sägas vara utan nytta att göra en utredning, om huru
det gått till i gamla tider. Det har ju för det första kulturhistoriskt
intresse, men för vår tid har det även ett praktiskt
ekonomiskt intresse, att man verkligen får en sådan undersökning
för att komma under fund med, om icke här och var kronan
ännu har möjlighet att på juridisk väg vinna något, och för
övrigt också möjligen kunna överväga, om icke så stora orättvisor
begåtts och onödiga donationer gjorts, att de kunde på något
sätt synas i sömmarna, om än naturligen med nödig varsamhet.

Vidare avsåg petitionen jordprivUegierna i Norrbotten. Det
är en outredd sak, och man vet icke riktigt vart dessa skogar
tagit vägen, som kronan skänkt bort. Kammarkollegium ställer
sig tveksamt. Men man bör väl dock ändå undersöka saken.
Jag kommer ihåg, att när lagutskottet som sakkunnig tillkallade
kammarrådet Björkman, som tyvärr till obotlig skada för dessa
frågor icke längre finnes till, så framhöll han också, att han
hade den bestämda känslan av, att här var ett rikligt fält för
fruktbara uppdaganden.

Nr 47. 8

Svar d interpellation.

Tisdagen den 20 maj.

Slutligen berörer petitionen s. k. bortslumpade kronomärke)-.
Det svarar nu kammarkollegium på, att kollegium icke vet, vad
som menas med de bortslumpade kronomarkerna. Själv har
jag fått under resor kännedom om åtskilligt, som kan räknas
hit. Det finnes emellertid också ett kammarkollegii utlåtande
av december 1911, tror jag, som åberopades av lagutskottet, då
lagutskottet år 1912 behandlade förslaget om suspension av den
20-åriga hävdelagen. I det utlåtandet åter vet kammarkollegium,
vad som menas med bortslumpade kronomarker. Vid det tillfället
var kammarrådet Björkman med, men han finnes som
sagt icke mera. Då åberopades bland annat som exempel just
på bortslumpade kronomarker, att man vid skattelösen av rekognitionsskogarna
tappade bort en hel del skogsmarker. Vart
dessa skogsmarker tagit vägen sedan, vet man icke. Det är
möjligt, att de på något sätt lagfarits. Men kammarkollegium
trodde, att det här kunde finnas högst värdefulla marker för
kronan att tillvarataga. Jag skall be regeringen i den punkten
benäget läsa kammarkollegii utlåtande av år 1911 och efter
den läsningen lämna kammarkollegii sista utlåtande utan avseende.

§ 4.

Hans excellens herr statsministern Staaff, som härefter på
begäran ånyo erhöll ordet, anförde: Herr talman! Till mig

har ledamoten av denna kammare herr Lindhagen framställt
följande spörsmål:

1) Anser regeringen att ordensväsendet är ägnat att hos
landets ämbetsmän och övriga framskjutna medborgare främja
demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper eller
håller ej regeringen, i likhet med 1912 års Andra kammare,
snarare före, att omförmälda vid sidan av grundlagarna uppkomna
institution bör väsentligen avskaffas, och kan något intresse
från regeringens sida påräknas för denna angelägenhet?

2) Anser regeringen att de civila ämbetsmännens paraduniformer,
vilka varken behövas eller brukas i och för tjänsten,
äro av några förnuftiga förhållanden påkallade eller håller icke
regeringen, i likhet med 1908 års riksdag, snarare före att det
vid sidan av grundlagarne och löneregleringarna uppvuxna
bruket av dylika uniformer må kunna avskaffas, och kan det
emotses, att det skarpa klander herr statsministern vid 1910 års
remissdebatt riktade mot den dåvarande regeringen för dess
beslut över förenämnda riksdags framställning i ämnet skall
taga gestalt i ett verkningsfullt intresse för saken hos den nuvarande
regeringen?

Beträffande det förra av dessa spörsmål, tillåter jag mig
anföra följande.

De nuvarande s. k. svenska riddareordnarna leda som be -

9 Nr 47.

Tisdagen den 20 maj.

kant — med undantag av Karl XIII:s orden — sitt ursprung Svar d interfrån
1700-talet, serafimer-, svärds- och nordstjärneordnarna från pellation.
1748 och vasaorden från 1772. På framställning av rikets ställ- (Forts,
ders sekreta utskott (vilket såsom skäl bland annat framhöll de
utländska ordnarnas för stora lockelse för svenska män) utfärdades
den 23 febr. 1748 ordensstatuter, enligt vilka riddare
skulle utnämnas genom sluten omröstning i rådet, varvid Konungen
ägde 2 röster. Redan i 1751 års nya statuter ändrades
emellertid formen för utnämnandet, så att denna befogenhet
tillädes i stället för rådet Konungen i ordenskapitel, så sammansatt
som statuterna närmare angiva. Sedermera har alltjämt
rättigheten att utnämna riddare utövats av Konungen ensam
och ej Konungen i statsrådet; något uttalande härutinnan finnes
emellertid ej i någon av våra grundlagar. I svensk grundlag
omnämnes riddare- eller ordensväsendet endast i 39 § regeringsformen
på tal om, vilka befogenheter, som ej få utövas av
regent under Konungens utrikes resa (eller sjukdom 41 §). Det
heter nämligen där, att regent ej äger »adligt stånd och värdighet
förläna eller till grevligt och friherrligt stånd upphöja
eller riddarevärdighet utdela».

Med vad jag nu anfört har jag velat visa, att, när interpellanten
förmenat, att ordensinstitutionen i Sverige uppkommit
vid sidan av grundlagarna, detta knappast är riktigt, då den ju
genom uttryckligt uttalande i 1809 års regeringsform förutsättes
såsom befintlig, i det att nämligen som sagt för ett visst fall
en föreskrift gives, att ordensvärdighet icke får utdelas.

Anmärkas må emellertid, att enligt gammal hävd Konungen
i statsrådet utdelar en del medaljer, som ej hava något med
riddareväsendet att skaffa. Dessa hava ofta karaktären av ett
samhällets och offentlighetens erkännande av en viss behjärtad
handling.

Ordensväsendet existerar som bekant i alla europeiska länder
med undantag av Schweiz och Portugal; i det sistnämnda
landet avskaffades det i samband med införandet av det republikanska
statsskicket. Av utomeuropeiska länder förekommer
det även i flera republiker, dock ej i Nordamerikas förenta stater.
I de främmande länder, där ordensväsendet förekommer,
utdelas också oftast ordnar i samma utsträckning som hos oss
och understundom i större. I England tilldelas ordnar i mycket
mindre skala än i andra länder, men däremot i så mycket större
utsträckning vissa medaljer; ordnar bäras dock där endast rent
undantagsvis till civil dräkt. Franska republikens regering har
i sin hand att utdela förutom hederslegionens fem grader icke
mindre än ett fyrtiotal ordnar och medaljer.

Efter dessa erinringar skall jag nu övergå till att redogöra
för de grunder, efter vilka svenska ordnar pläga utdelas.

Beträffande ordensutmärkelser till landets egna medborgare

Nr 47. 10

Tisdagen den 20 maj.

Svar å intet-- kan jag fatta mig kort. Det är ju allmänt bekant, att ämbetspellation.
män, civila och militära, hos oss i allmänhet erhålla ordnar
(Forts.) enligt vissa regler allt efter ämbetsställning och ämbetsålder.

Vad öfriga medborgare angår, finnas icke några sådana regler.
Skall man bilda sig ett omdöme om ordensväsendets olika
sidor, bör man emellertid bland de mångskiftande anledningarna
till ordensutmärkelser icke förbise den, som ligger i uti handling
ådagalagt intresse för ett eller annat allmänt ändamål —•
exempelvis vetenskapliga företag av kostsam natur, kongresser
o. s. v., liksom även fromma stiftelser.

Något vidlyftigare skall jag redogöra för utdelningen av
svenska ordnar till utlänningar -— detta särskilt därför att jag
trott mig finna, att denna sida av ämnet, vilken likväl, såsom
jag senare skall få tillfälle understryka, nog är den utan jämförelse
mera viktiga av dem, vilka ivra för ordensväsendets avskaffande,
icke rönt mycken uppmärksamhet. På sätt var och
en kan av statskalendern inhämta, tilldelas ordnar åt främmande
länders medborgare i ganska rikt mått — vissa ordenskategorier
upptaga till och med flera utlänningar än svenskar. Det kan då
vara av intresse att göra sig reda för vilka grunder, som tilllämpas
vid dessa omfattande förläningar. I sådant syfte har jag
förskaffat mig kännedom om de anteckningar, som förts vid två
tillfällen under innevarande år, då ordnar i stort antal tilldelats
utlänningar, nämligen den 2 januari och den 10 mars. Dessa
anteckningar upptaga för varje utnämning orsaken till densamma,
och med ledning härav får man således en god bild av vilka
synpunkter, som göra sig gällande vid dessa utnämningar.

Begynner jag då med den 2 januari, finner jag, att av då
verkställda ordensutnämningar några utgjorde tacksamhetsbevis
för ceremoniella tjänster. Så hade vår envoyé i Berlin officiellt
bevistat en begravning vid ett av de tyska hoven och vid detta
tillfälle uppvaktats av en tysk officer, som därför erhöll en orden.
Representationen vid kejsarens av Japan begravning föranledde
ett par ordensutmärkelser. Eu liknande anledning i
Belgien föranledde även en utnämning.

Vidare förekomma två ordensutmärkelser till olönade konsuler.
Våra olönade konsuler och generalkonsuler i främmande
land, uppgående till ett antal av över 500, pläga efter en tids
tjänstgöring eller vid avgång erhålla ordensutmärkelse som ett
tacksamhetsbevis.

En annan kategori är den, som utgöres av utlänningar, vilka
vid flera tillfällen tillhandagått våra beskickningar i utlandet —
och därigenom även svenska staten eller åtskilliga av dess medborgare
— med värdefulla tjänster. Av sådan anledning dekorerades
vid det nu ifrågavarande tillfället sekreteraren hos den
japanske utrikesministern ävensom en argentinsk ämbetsman.

Som bekant, förekommer det ofta, att våra officerare för

Tisdagen den 20 maj.

11 Nr 47.

studier av främmande länders försvarsväsenden vistas utomlands. Svar d internet
tillmötesgående, som därvid visas dem, plägar föranleda tack- pellation.
samhetsbevis i form af ordnar. Den 2 januari erhöll sålunda en (Forts.)
dansk överste, som gått en utkommenderad svensk överste till
banda, en orden. Yår militärattachés bevistande av de danska
fälttjänstövningarna var orsak till en dansk kaptens dekorerande.

Två belgiska militärer dekorerades med anledning av en svensk
kaptens studier i Belgien, en annan svensk kaptens studieresa
till Tyskland medförde dekorerande av en tysk militär, svenska
militärers närvaro vid de franska höstmanövrerna föranledde ordensutdelning
till tre franska militärer. Den vänlighet, varmed
skeppsgosseavdelningen mottogs vid sitt besök i Riga, föranledde
en ordensutmärkelse till en rysk officer och utdelning av medaljer
till fem ryska maskinister. En svensk marinofficers studier
å olika ställen i Tyskland föranledde ordensutmärkelser till
några tyska marinofficerare, visad gästfrihet vid Oscar II:s besök
i Stettin ordensutmärkelser till denna stads överborgmästare
och borgmästare.

Men utom de nu nämnda ordensförläningarna ägde ifrågavarande
dag den 2 januari en stor mängd andra av de mest
olikartade anledningar rum.

Så finner man en tysk bokförläggare dekorerad på grund
av ådagalagt intresse för svensk litteratur, en dansk apotekare
för tjänster, bevisade svenska apotekare, en österrikisk-ungersk
konsul för gåvor till kungl. biblioteket, generaldirektören för
norska statsbanorna för samarbete med svenska statsbanorna, en
norsk kapten för tillmötesgående mot svenskar i Narvik, en tysk
ämbetsman för förtjänster om färjleden Trälleborg—Sassnitz, en
annan tysk ämbetsman för förtjänster om en annan trafikfråga,
två handlande i Brasilien för förtjänster om hemskaffandet av
nödlidande emigranter från Brasilien, en argentinare för förtjänster
om svenska sektionen vid eu konstutställning i Buenos Ayres
och en fransman för liknande förtjänster, en argentinsk ingenjör
för tjänster mot den svenska hjälpföreningen i Buenos Ayres,
en österrikisk-ungersk ämbetsman och en direktör för handelsmuseet
i Wien för tjänster vid generaldirektörens i kommerskollegium
resa för studium av handelsärendens administrativa
handläggning, en dansk professor, som anlitats såsom sakkunnig
i fråga om en svensk ämbetstillsättning, en tysk ämbetsman
för hjälp åt departementalkommittén, en tysk professor för välvillig
hjälp åt en svensk docent vid dennes studieresa, en annan
tysk professor, rektor vid veterinärhögskolan i Berlin, för tjänster
mot svenska studerande vid samma högskola, tyske residenten
i en afrikansk besittning för tjänster åt en svensk vetenskaplig
expedition, en fransk diplomat i Teheran för vård om svenska
intressen i Persien och särskild välvilja mot de svenska gendarmeriofficerarne
därstädes.

Nr 47. 12

Tisdagen den 20 maj.

Svar d inter- Övergår jag så till ordensutdelningen den 10 mars — det
pellation. andra av de utav mig exempelvis valda tillfällena — finna vi,
(Forts.) att även då ett avsevärt antal utlänningar erhöllo ordensutmärkelser.
Den gången förekommo blott tre ordensförläningar
av mera ceremoniella skäl. Några utmärkelser på grund av
militära studieresor förekommo alls icke. Däremot blevo en tysk
och en österrikisk ämbetsman dekorerade för upprepat tillmötesgående
mot våra beskickningar i Berlin, resp. Wien.

I övrigt förekom följande. Den bekanta, med anledning av
Malmslättsolyckan tillsatta järnvägskommissionen hade gjort en
studieresa i Preussen och därunder rönt mycket tillmötesgående,
vilket föranledde ordensutmärkelser till fem preusiska järnvägsämbetsmän.
En preusisk ämbetsman erhöll en utmärkelse för förtjänster
om svenska lantmäteriväsendet, en dansk medborgare för
förtjänster om svensk industri, en dansk amtsveiinspektor för tillmötesgående
vid vägkommissionens studiebesök i Danmark, två
danska köpmän och en dansk premiärlöjtnant på grund av visad
välvilja vid jubileumsskyttetävlingen i Köpenhamn, en rysk medborgare
för förtjänster om den svenska hydrografisk-biologiska.
kommissionen, en fransk medborgare för förtjänster om svensk
järnexport, en framstående svensk-amerikan, en borgmästare i
en amerikansk stad för främjande av svensk export — denna
anledning till ordensutmärkelse åt utlänning lär för övrigt allt
oftare förekomma — en professor i Jerusalem, tillika svensk generalkonsul
därstädes, för förtjänster om svenska Jerusalemsföreningen,
en egendomsägare och en läkare i Bolivia för förtjänster
om Nordenskiölds vetenskapliga expedition till Bolivia 1908—1909.

Efter att sålunda hava redogjort summariskt för ordensutdelningarna
inom landet och mera utförligt för ordensförläningarna
till utlänningar, skall jag nu upptaga till besvarande det
av interpellanten framställda spörsmål i denna del, vilket i själva
verket innesluter två olika frågor. Först begär nämligen interpellanten
att få veta, huruvida regeringen anser, »att ordensväsendet
är ägnat att hos landets ämbetsmän och övriga framskjutna
medborgare främja demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper».
Det förefaller självklart, att, såsom denna fråga
blivit formulerad, den givetvis av var och en, till vilken den
riktades, måste besvaras med nej. Ingen har väl någonsin ens
ifrågasatt, att ordensväsendet skulle vara särskilt ägnat att främja
demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper. Då interpellanten
i det andra ledet av spörsmålet önskar veta, huruvida
regeringen håller före, att ordensinstitutionen bör väsentligen
avskaffas och huruvida något intresse kan från regeringens
sida påräknas för denna angelägenhet, skulle det således vara lätt
att svara härpå, ifall man, såsom interpellanten också synes ha
gjort, utgår från att allt, som icke särskilt främjar demokratiskt
sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper, bör avskaffas. Men

Tisdagen den 20 maj.

13 Nr 47.

saken är nog ej fullt så enkel. För att besvara detta andra led Svar d interav
frågan, bör man väga mot varandra de nackdelar, som ordens- imitation.
väsendet innebär, och de fördelar det möjligen erbjuder. (Ports.)

I förra avseendet skulle man måhända kunna säga, att ordensväsendet
i viss mån giver ett synligt uttryck åt den klassskillnad,
som kan företinnas i samhällena. Man kan vidare vara
ense därom, att, där ordensväsendet bidrager att framkalla eller
utveckla vissa personliga egenskaper hos bärare av eller strävare
efter ordnar, dessa egenskaper närmast torde vara fåfänga och
benägenhet för flärd. Däremot skulle det säkerligen vara en stor
överdrift att påstå, att ordnar ha någon ovillkorlig verkan till
det dåliga på dem, som erhålla sådana. Erfarenheten visar
fastmera, att även medborgare, som mottagit ordnar, kunna bevara
både demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper.

Beträffande ordensväsendets kreditsida får man icke underlåta
taga hänsyn till vad jag nyss antydde rörande de reella tjänster
i form av understöd och bidrag till behjärtansvärda ändamål,
vilka understundom finna sin belöning i form av en ordensutmärkelse.
Men kreditsidans huvudpost är dock alldeles givet att
finna i de utrikes ordensförläningarna. De anförda exemplen
torde visa, i vilken betydande utsträckning och för vilken mångskiftande
mängd av åt vårt land eller dess invånare bevisade
tjänster ordnar utdelas till främmande länders medborgare. Man
inser lätt, huru svårt det kunde vara för oss att icke hava sådana
tecken till erkänsla att utdela. Säkert är, att de av våra
landsmän, som vid utförande av offentliga uppdrag eller på studieresor
o. s. v. blivit välvilligt bemötta och rönt särskilda tjänster
av utlänningar, pläga visa synnerligt intresse för att deras
utländska hjälpare skola erhålla en orden. Och jag kan tillägga,
att sådant intresse understundom tager sig enträgna uttryck även
hos personer, vilka själva icke mottaga ordnar.

Det behöver knappt påpekas, att man naturligtvis icke kan
bibehålla ordensväsendet allenast för utlänningar. En sådan anordning
skulle uppfattas såsom innebärande eu ringaktning för
utlandet och högst betydligt sänka ordnarnas värde såsom tacksamhetsbevis
för gjorda tjänster.

På den ärade interpeilantens spörsmål, huruvida regeringen
anser, att ordensinstitutionen bör väsentligen avskaffas får jag
efter det anförda svara, att, därest fråga vore om att över hela
världen avskaffa ordensväsendet, en sådan åtgärd helt visst kunde
vara mycket tilltalande. Men frågar man däremot, huruvida det
för ett litet folk som vårt med synnerligen stora, alljämt sig
ökande internationella intressen och förbindelser skulle vara lämpligt
att avskaffa ordensväsendet, medan det överväldigande flertalet
andra länder bibehåller detsamma, är regeringen icke beredd
att besvara en sådan fråga jakande.

Vad angår herr Lindhagens andra spörsmål, kan jag fatta

Nr 47. 14

Tisdagen den 20 maj.

Svar d Mer- mig kortare. Jag skall inskränka mig till att säga, att lika litet
pellation. nu som 1910 finner jag civila paraduniformer vara av några
(Forts.) förnuftiga förhållanden påkallade. Jag anser tvärtom, att det
riktigaste vore, om alla civila uniformer avskaffades med undantag
av sådana, som äro erfoderliga för vissa tjänstemän — exempelvis
järnvägs-, post- och telegraftjänstemän i och för själva
tjänsteutövningen.

Mina kolleger dela mitt intresse för en reform, men i vad
mån och huru snart detta regeringens intresse kan leda till något
resultat, beror på omständigheter och hänsyn, på vilka jag
icke nu kan närmare inlåta mig.

Härpå yttrade

Herr Lindhagen: Jag skall be att få tacka statsministern

för svaret. Det blev ungefär, som jag väntat det, och det var
också nog svårt att svara på annat sätt.

Nu vill jag emellertid litet ingå på själva saken, oavsett
den hänsyn, som en regering säger sig nödgas taga till dolda
makter, och då skall jag be först att få säga några ord med
anledning av svaret, i vad det avsåg ordensväsendet.

Nu har jag hört någon säga, att dessa frågor voro visserligen
ganska intressanta, men att det i alla fall vore en liten
sak. Jag har verkligen väckt den på tal därför, att jag ansett
den vara en i sitt slag mycket stor sak. Det är nämligen eu
symbol för någonting, som icke är riktigt, och det verkar genom
efterföljandets makt, och det leder till, såsom herr statsministern
mycket riktigt erkände, att ingalunda främja ett demokratiskt
sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper. Har man således
den utgångspunkten, bör man också, tycker jag för min del,
draga konsekvensen litet modigare, särskilt en frisinnad regering,
än som gjordes av den sista talaren. Det är en stor sak,
att även på de högsta posterna det ådagalägges, att man vill
taga bort vad som här är i fråga. Det visar sinnelaget icke
blott i denna fråga, utan ett sinnelag, som hos folket i allmänhet
väcker förtroende. Vill man verkligen börja att göra något
på detta område, där regeringen verkligen har i sin hand att
göra något, och på samma gång taga bort någonting, som är en
symbol för vrångheten i det nuvarande samhällslivet, då kan man
också vänta av ett sådant sinnelag ett fortsatt modigt framåtgående
även på andra områden. Det väckte exempelvis stor tillfredsställelse,
när i Danmark dess första frisinnade regering började
sin regering med att helt enkelt avlägga statsrådsuniformen
och säga: »Den där bry vi oss icke om att bära». Därmed
var den saken avgjord.

Nu har emellertid herr statsministern till förmån för, att
ordensväsendet fortfarande skall äga bestånd, anfört för det för -

Tisdagen den 20 maj.

15 Nr 47.

sta, att hela världen i det närmaste har ordnar och att man
bör väga ordensväsendets fördelar och nackdelar mot varandra.
Det kommer således till ett vägande. Jag tycker, att här icke
borde, åtminstone ej för en vensterregering, förekomma ett dylikt
tvivlande. Jag kan icke finna annat, än att detta väsende
är ett utslag av ockret på den allmänna fåfängan och således
bidrar att skapa ett svalg mellan högsta regeringsfullkomligheten
och folket. Nej, det bör icke få finnas här något vägande å
ena eller å andra sidan, utan vi böra säga ifrån, att detta skall
bort.

I en serie små skrifter, kallade svenska folkets öresskrifter,
utgiven på Folkupplysningsföretagets förlag 1897 och redigerad
av en medlem av den nuvarande ministären, nämligen dess
krigsminister, bär en publikation titeln: »Bort med ordenshum bugen!»

I denna finnas många och kraftiga utsagor, såsom
jag tycker det bör låta. Men jag vill icke återgiva några av
desamma, fastän det vore nog så intressant, då det skulle föra
alltför långt, men jag vill säga, att den skriften såsom eu sammanfattning
av det hela även slutar med orden: »Bort med

ordenshumbugen!»

Nu är det emellertid ganska underligt i alla fall med dessa
skiftningar i livet. När man börjar så sunt och sant, varför
kan man då icke fullfölja sin en gång intagna ståndpunkt i en
för hela folket så lättfattlig sak? Varför skall makten så demoralisera
oss? Det gör den i alla fall, det måste väl ändå
herrarne medgiva. Kan det dock icke tänkas någon gång, att
det måste komma därhän, att utövandet av makt och mottagandet
av maktbefogenheter kunna ske med bibehållande av vakthållningen
kring ungdomens ideal? Så länge det icke går, är
det icke värt att tala om genombrott. Det blir något perfektum,
något förflutet, över dem alla.

När nu herr statsministern här vägde nackdelar och fördelar
mot varandra, uppräknade han följande skäl, varför ordensväsendet,
såsom jag uppfattade det enligt hans uppfattning, tills
vidare borde bibehållas.

För det första, säger han, är det icke alltid sagt, att den,
som får ordnar, därigenom förlorar sitt demokratiska sinnelag.
Det är ett av skälen. Ja, att rannsaka hjärtan och njurar är
icke så lätt att göra, men jag undrar i alla fall, om icke den
där granne mannen med ordnarne skulle komma litet närmare
det demokratiska idealet, ifall han vid de stora festligheterna
eller tilldragelserna finge uppträda i sin enkla svarta frack, utan
att man på hans person hänger allt detta lull-lull, så att man
ofta icke ser, vart själva människan tar vägen.

Men det är en annan sak, som man härvid måste tänka på,
nämligen att det allmänna tänkesättet på höjderna i gemen demoraliseras,
och det i ganska hög grad, av detta ordensväsende.

Nr 47. 16

Tisdagen den 20 maj.

Som bevis kan jag anföra en liten av mig känd episod från ett
ämbetsverk. Där utnämndes det en gång en chef, och när han
kommit dit och hållit sitt tal och hade varit där ett par tre dagar,
var den första kommunikation han fick med kollegiets främste
eller vad man skall kalla dem, som sutto där och jämte honom
avgjorde ärendena, att en av de allra förnämsta där, en
klok och rättrådig, skicklig och hygglig person, vände sig till
honom och sade följande: hör du, kära bror, du skulle kunna
göra dig ofantligt populär i detta verk, ifall du lagade så, att
vi finge vår orden något tidigare än nu. Jag frågar: vittnar
icke detta i alla fall om vilket gränslöst förstörelsemedel i själva
verket detta ordensväseende är — denna uppfinning av den
ärftliga regeringsmakten — vars syfte, såsom Nordisk familjebok
säger, varit att skapa en vakthållning omkring konungamakten.
Däri har Nordisk familjebok alldeles rätt, ty detta är
den egentliga, historiska grunden till detta ordensväsendets uppkomst
och avsikten med detsamma.

Vidare fann herr statsministern, det vara så utomordentligt
bra att ha dessa ordnar för att därmed kunna belöna utlänningar.
Det tycks alltså, som om man icke behöfde ta hänsyn till att
vi demoralisera oss själva, bara vi kunna belöna utlänningarna;
att de taga skada, gör naturligtvis ingenting i denna protektionistiska
tid, då den satsen gäller, att man endast skall taga hänsyn
till det egna landets invånare och icke till andra lands. Nu
vill jag emellertid säga, att detta kan icke vara annat än en
ofantligt obetydlig synpunkt. Det är väl någonting, som får
falla till marken inför allt det andra. Och för övrigt vill jag
framhålla, att Amerika t. ex, icke har något ordensväsende. Hur
bär man sig då åt där? Jo, man reder sig ändå, och jag tror icke,
att det skall lyckas att införa något ordensväsende i Amerika
bara av hänsyn till utlandet.

Det var kanske på den saken, herr statsministern tänkte,
då han kom med det tredje och sista skälet, att det särskilt
för ett litet land icke duger att nu avskaffa ordensväsendet.
Ja, men varför skall icke ett litet land kunna avskaffa det, när
ett stort land icke anser sig behöva det? Varför skola vi mer
än andra behöva förstöra oss med eu sådan sak? Är det icke
tvärtom så, att det just för ett litet land är av vikt att avskaffa
ordnarne, då det väl särskilt för det lilla landet är viktigt
att samla sina moraliska egenskaper okränkta på bästa sätt.
Därför är det för ett litet folk kanske ännu viktigare, åtminstone
lika viktigt som för stora, att avskaffa ordensväsendet.

Det är verkligen en ganska trist historia detta. Jag har
emellertid ingenting vidare att tillägga, än att jag skulle be att
få ytterligare åberopa de av mig nyss omnämnda maningsord,
som i upplysningssyfte spredos av den tidsålder och de kretsar,
där den nuvarande liberala ministärens vagga stod. De manings -

Tisdagen den 20 maj. 17 Nr 47,-

ord man då riktade till folket, lydde som sagt: »bort med ordenshumbugen».

Jag övergår nu till frågan om paraduniformerna. Som
herrarne kanske erinra sig och vi hngo meddelatnu av herr statsministern,
förhåller det sig på det viset, att Riksdagen år 1908
hos Kungl. Maj:t begärde, att paraduniformer, som endast användes
vid lyxtillfällen och utom tjänsten, skulle avskaffas.

Det var en princip och det stod ock i ett visst slags sammanhang
med löneregleringarne; meningen var, att de unga tjänstemännen
icke skulle vara tvungna att skaffa sig uniformer.

Dessa ha också i viss mån enahanda nedbrytande betydelse
som ordnande, om än kanske icke lika stor. När denna
skrivelse kom till den förra ministären, undrade man ganska
mycket, hur den skulle gorå. Den fann sig emellertid och utfärdade
blott en förordning, som förklarade, att det fanns icke
något tvång att bära uniformen. Nu är det emellertid så, att
tvånget naturligtvis ligger i bruket, i fåfängan och i kraven
hos de äldre, att de yngre icke skola protestera och visa sitt
demokratiska sinnelag. Denna förordning var sålunda helt na-,
turligt utan verkan. ,

För att belysa detta, skall jag be att få taga eu bild från
mitt eget ämbetsverk. När denna förordning kom ut, ansåg jag
mig, då jag varit med om att få fram denna skrivelse, böra föreslå,
kamraterna, att vi då skulle taga Konungen på orden och låta,
bli att bära dessa tråkiga och meningslösa uniformer, som vi
draga på oss för syns skull den 2 januari varje år, det enda
tillfälle, då vi ha dem i tjänsten; därjämte brukar de ju användas
endast vid bröllop, kungliga festligheter och dylikt. Men
det visade sig då, att denna reform ännu icke mognat i detta
verk, det var icke någon, som ville gå med på det. Men jag
sade, att jag för min del ville utnyttja statsmakternas besked.

Jag hade förut icke velat bråka, men då nu regeringen sagt, att
man kunde låta bli uniformen, och Riksdagen önskat det, var
det min bestämda föresats att icke uppträda i uniform vidare.

Nå, följden blir, att den 2 januari sitter borgmästaren där i civil
frack, och alla de andra äro uppsträckta i paraduniform. Nu
har det emellertid kommit in en upprorsanda i detta verk. Sista
gången var det en av rådmännen, som förklarade: nu bär jag
inte uniformshatt längre. Den 2 januari detta år såg det
därför ut på följande sätt: vi sutto där i ofantlig prakt med
överståthållaren såsom hedersgäst. Den senare har sin hatt i
borgmästarens tambur, själv sitter borgmästaren i civil frack,,
under det att alla de andra äro klädda i uniform och ha sina
trekantiga hattar placerade som två långa slaglinjer av F-båtar
framför sig på bordet, alla utom en rådman, som har sin hatt.
hemma. På det sättet ser man i alla fall, att det går framåt.

Nu vill jag återgå till ämnet och citera slutorden i det an~

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 47. 2

Nr 47. 18

Tisdagen den 20 maj.

förande, vår nuvarande statsminister höll vid remissdebatten 1910,
och som utgöra en ytterligare bekräftelse på vad jag tillät mig
påpeka vid den uteblivna dechargedebatten i år, nämligen den
—• — — jag vill inte använda ordet humbug, ty det är inte
parlamentariskt, men i alla fall någonting sådant där, som ligger
bakom hela denna politiska turnering mellan olika politiska partier.
Då gällde det naturligtvis att klämma åt herr Lindman
grundligt. Och det tog sig följande uttryck. Efter att ha vidlyftigt
refererat saken och framhållit, att Riksdagens mening
vant ett verkligt upphävande av rätten till att bära paraduniform,
heter det: »Det kan således vara av betydelse för dem, som
hava något intresse för politisk psykologi, att konstatera, att
civilministerns reformiver stannar långt bakom Första kammarens,
åtminstone då det gäller avskaffande av onödig lyx och flärd».

Jag måste säga mig, att det förefaller påtagligt, att man med
detta cirkulär icke vunnit någonting. Ett bevis därpå var, att,
trots Lindmanska ministärens förklaring, vid fester föreskrevs, att
civil paraduniform skulle användas. Genom påpekande av Dagens
Nyheter blev detta sedan ändrat, så att när man nu inbjudes
till dylika tillställningar, kan man bära antingen uniform
eller civil frack. »Vad som blifvit gjort har, såvitt jag kan förstå,
endast blivit gjort för att man skall synas ha gjort något,
men med bibehållande av det gamla», slutar herr Staaff sitt yttrande
i ämnet vid remissdebatten.

Ja, det var nu ministären Lindman. Den gjorde då i alla
fall någonting; om det också var för att »synas» ha gjort någonting,
bär den i alla fall verkat, att borgmästaren i Stockholm
nu icke bär paraduniform. Men statsminister Staaff uti den liberala
ministären, som fällde dessa skarpa ord, han vill inte ens synas
ha gjort någonting, han gör ingenting alls.

Jo, det är verkligen sant, ministären har gjort något, enligt
vad som berättats mig, förra året vid en stor bankett, riksdagsbanketten,
tror jag det var. Den uppträdde nämligen då i lilla
uniformen -—- det var väl en kompromiss. Nu får jag säga, att jag
tycker verkligen, att skall man vid ett sådant tillfälle ha uniform,
skall man väl ha full galauniform, men ministären uppträdde
i den lilla uniformen. Detta var väl en kompromiss för
tillfället. Då kunde man möjligen dragit den slutsatsen, att på
detta skulle sedan följa ett fullkomligt avskaffande även av den
lilla, så att man kom till ingen uniform alls. Men vad inträffade?
Jo, i år har ministären uppträtt i stor uniform. Detta är väl
ändå icke i överensstämmelse med statsministerns slutord i 1910
års remissdebatt? Det måste herrarne erkänna, vilket parti ni
än tillhöra.

Ja, så komma vi till vad statsministern nu slutade med:
»i vad mån regeringen kan göra någonting i denna sak, beror
på omständigheter och hänsyn, som man nu icke närmare kan

19 Nr 47.

Tisdagen den 20 maj.

inlåta sig på». Ja, där ha vi den ärftliga regeringsmakten igen.

Nu är emellertid på det viset, att ordnarne äro icke föreskrivna
någonstans och uniformerna icke heller föreskrivna någonstans.
Herr statsministern sade, att det var oriktigt, då jag
nämnde i min interpellation, att ordnarne uppkommit vid sidan
av grundlagarne. Men man kan val ändå icke påstå, att det
behövs en grundlagsändring för att få dem avskaffade? Tvärtom,
det exempel han anförde, visar, hur denna sak uppkommit
och fått en ofantlig betydelse vid sidan av grundlagen. Det var
nämligen så, att då 1809 års grundlagar helt slarvigt skrevos,
råkade pennan att i en paragraf få in de ord, där det talas om,
att regenten icke får utdela riddarevärdighet. Men att med ledning
därav försöka få fram någon grundlagskaraktär åt ordensväsendet
kan väl icke betraktas annat än såsom ett slaveri under
de gamla formerna, ty det, som verkligen är ämnat att ha
grundlagskaraktär, får väl dock en helt annan form än de ord,
som herr statsministern citerade. Med andra ord, detta är någonting,
som kan avskaffas när som helst, och som regeringen kan
avskaffa när som helst, om den förklarar: »vi vilja icke vara
med om det längre». Åtminstone borde regeringsmedlemmarne
själva kunna hålla sina händer rena från allt detta. Vad är
det nämligen för det första för historia, att regeringen sitter i
enskild statsrådsberedning och bestämmer, huru ordnarna skola
fördelas? Vad ha herrarne för befogenhet att göra det? Det
står inte någonstädes i grundlagen. Det är att demoralisera regeringsmakten
på det allra högsta. Regeringsmakten skulle icke
alls ta befattning med denna sak. Vidare låta regeringsmedlemmarne
behänga sig själva med ordnar. Detta borde de icke
heller göra, om de vore sina principer trogna, framför allt icke
sedan de ju såsom politici kunnat se saken riktigt i sömmarne.

På samma sätt är det vidare m.ed uniformerna. Statsrådet
borde göra precis som den danska ministären, förklara: vi vilja
icke använda dessa uniformer. Det är väl bra egendomligt, att
särskilt inför Andra kammaren, där man gett ett dylikt bragelöfte
1910, sedan komma och återtaga detta sitt löfte, samt att ena
året uppträda i lilla uniformen och året därpå i den stora.

Detta allt visar just, hur demoraliserande denna sak är även
på de mest förståndiga, förtjänta och rättrådiga män.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 23 och 24, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 117-—128, bevillningsutskottets betänkande nr 49, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 133—142 samt Andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

Nr 47. 20

Tisdagen den 20 maj.

§ 6.

Härefter gav herr talmannen ordet till

Her vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att kammaren behagade besluta, att å
föredragningslistan för morgondagens plenum måtte näst efter
jordbruksutskottets utlåtande nr 132, uppföras konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23 och samma utskotts utlåtande nr 24,
samt därefter särskilda utskottets utlåtande nr 1 och sedan
övriga ärenden i den ordning, de förekomma å föredragningslistan.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av medel, som influtit genom försäljning av föråldrade
handvapen, m. m,;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anställande av en extra föredragande inom sjöförsvarsdepartementet; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av fonden för krigsfartygs byggande till anskaffande
av ångpannor i reserv för torpedbåtar m. in.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av en förrådsbyggnad i Boden;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av hyres- och arrendemedlen under femte huvudtiteln
till bestridande av kostnader för förvärv av mark för Fårösunds
kustposition;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av koldepån å flottans varv i Karlskrona;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg för vissa departementsskrivare hos arméförvaltningen;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg åt fältläkaren E. I. Boman;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skjutbana för Skaraborgs regemente;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärvande åt kronan av vissa jordområden för anläggande av
en skjutbana för Älvsborgs regemente m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökat förrådsutrymme vid Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen; -

Tisdagen den 20 maj.

21 Nr 47.

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande av kostnader för undersökning av tilltänkta förläggningsorter
för vissa truppförband;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av särskilt rekryteringsbidrag för fyllande av 1914
års stater;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande i Boden av ett exercishus för artilleripjäser;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anställande av en mariningen jörsstipendiat över stat;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande av korvtillverkning vid flottans kokinrättning i Karlskrona; nr

99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel
till inköp av en del tomter i Karlskrona för beredande av
möjlighet att framdeles utvidga flottans varvs område därstädes
m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlämnande till lantförsvaret av viss del av förra majorsbostället
Gudhem nr 1—9 jämte Holmäng nr 1 Hulegård i Skaraborgs
län i och för användning till remontdepå m. m.; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledning
av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars
tjänst.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
ändringar i avlöningsreglementet för statens järnvägar m. m.
samt i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till en
överstyrelse för skolväsendet i riket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 131, i anledning av Kung!. Maj:ts förslag angående anslag
till bestridande av kostnader dels för viss materielanskaffning
för marinen, dels för anskaffning av mobiliseringsförråd av
stenkol för marinen, dels för penningbidrag åt värnpliktige och
dels för fartygsexpeditioner och beredskapsåtgärder vid marinen
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i bestämmelserna om avlöning av lärarinnorna
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m.;

Nr 47. 22

Tisdagen den 20 maj.

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande av ett hospital å biskopsb ostället Sundby
nr 1 jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie
tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens
järnvägar m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 50, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositon med
förslag till förordning angående beskattning av vissa sockerlösningar
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 51,'' i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 143, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
stat för veterinärhögskolan m. m. jämte tre i ämnet väckta
motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande å ordinarie stat av statens hydrografiska byrå m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av vissa delar av förra militiebostället Rinkaby nr
17 och 22 i Kristianstads län; och

nr 146, i anledning av väckt motion om anslag till lån åt
lappar i Västerbottens och Norrbottens län för inköp av renar;
samt

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till en central anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande av kostnaderna för en allmän pensionsförsäkring,
samt de med föranledande av nämnda proposition
väckta motioner.

§ 9.

Justerades ett protokollsutdrag.

Tisdagen den 20 maj. 23 Nr 47.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Härrklättan under 10 dagar fr. o. m. den 22 maj och
» Mehn » 3 » » » 22 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,25 e. m.

In fidem
Per Cronvall.