RIKSDAGEKS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:55

RIKSDAGEKS PROTOKOLL.

1908. Första Kammaren. N:o 55.

Lördagen den 16 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades sju protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Ledighet från rikdagsgöromålen beviljades:

friherre Tamm under 8 dagar från den 18 innevarande maj

herr Fahlén » 4 » fr. o. m. » 19 » »

den förre på grund af ett ingifvet läkareintyg af följande lydelse:

Att herr baron G. Tamm, som lider af bröstsjukdom, är för
hälsans vårdande i behof af att vistas å landet varder härmed
på heder och samvete intygadt.

Stockholm den 15 maj 1908.

Maurits Aspelin.

Med. Dr.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 12
och 13 i denna månad bordlagda utlåtande, n.o 19, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning
om kommunernas bärkraft i förhållande till dem åliggande
skattebördor m. m.

Med föranledande af en inom Andra Kammaren af herr
K.\ A. Staaff m. fl. väckt motion, n:o 229, hade samma Kammares
femte tillfälliga utskott i afgifvet utlåtande föreslagit, att
Andra Kammaren måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så snart som möjligt låta anFörsta
Kammarens Frot. 1908. N:o 55.

Om utredning
rörande kommunernas
bärkraft
i förhållande
till
dem åliggande
skattebördor.

1

N:o 55. 2 Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning ställa en allsidig utredning rörande hvilka kommuner, som ägde
rörande kom- alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem åliggande
/sf skattebördor, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
helande till hvartill utredningen gåfve anledning

dern åliggande Sedan denna hemställan af Andra Kammaren bifallits samt
skattebördor, ifrågavarande beslut delgifvits Första Kammaren, hade denna
(F°rts.) kammare hänvisat ärendet till behandling af sitt andra tillfälliga
utskott, som i nu föredragna utlåtande hemställt, att Första Kammaren
ville biträda Andra Kammarens beslut i denna fråga.

Herr Bi Ring: Icke kan detta utskottets förslag utan vidare
godkännas af kammaren. Åtminstone kan jag icke vara med
därom. Det utskottet förordat är, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så snart som
möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande hvilka kommuner,
som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor, samt därefter för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill utredningen gifver anledning.

Alldeles omedelbart står det klart för herrarnes ögon, huru
ofantligt omfattande detta skrifvelseförslag är. Hvem kan beräkna,
huru stor och mångsidig den utredning skall bli, som här begäres?
En »allsidig utredning rörande hvilka kommuner, som äga alltför
ringa ekonomisk bärkraft», begäres. Den kommitté, sam skall
göra denna »allsidiga utredning», får ett arbete, som kräfver
mycken kraft och mycket lång tid. Det förekommer mig rent
af som en orimlighet att begära en sådan allsidig utredning.
Första Kammarens tillfälliga utskott har något hesiterat, men
ändå gifvit vika och har för egen del tillagt en synpunkt för
denna utredning, som gör, att man kanske blir ännu mera
betänksam mot den. Ty Första Kammarens tillfälliga utskott
vill icke blott, att denna utredning skall gälla hvilka skattebördor
de särskilda kommunerna ha — alla kommuners i landet
skatteställning i sin helhet skall utredas — utan också att undersökningen
skall omfatta och att den i första rummet bör omfatta,
huruvida denna ogynnsamma ställning framkallats endast af det
förhållandet, att omständigheter, som icke stå i kommunens
makt att öfvervinna, fördyrat fullgörandet af dess skatteplikter.
Alltså skall denna utredning ingå i, om jag så får säga, en
moralisk uppskattning af den skattetunga, som kommunerna
bära, och undersöka, huruvida de själfva hafva någon skuld i
denna skattebörda, eller om den har kommit öfver dem oförskylldt.
Låt oss tänka på, hvad det skall medföra, hvika oändliga
tvister det skall föra med sig och huru det skall blifva debatteradt,
huruvida beskattningen är oförskylld eller om den är själfådragen.
Och hvem skall sedan afgöra, huruvida en beskattning, som
kommunen åtagit sig, varit väl befogad eller icke?

Det sämsta argument jag någonsin hör nämnas här i riks -

Lördagen don IG Maj, e. ni.

3 N.o 55.

dagsdebatterna, är, när man säger, att det är endast fråga om en
skrifvelse och eu begäran om en utredning, att det kostar ingenting
att skrifva, och att hvarje utredning är ju önskvärd. I allmänhet
kan man ju säga, utan att på något sätt möta motsägelser,
att, så snart Riksdagen skrifver till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning i ett ämne, så innebär detta ett löfte utaf Riksdagen
att också vidtaga åtgärder med anledning af utredningen. Nu kan
detta så mycket mindre betviflas i detta fall, som Andra Kammaren
beslutit uttryckligen anhålla om förslag med anledning af utredningen,
och Första Kammarens tillfälliga utskott har gjort detta
ännu klarare. Det har gått ännu ett steg djärfvare framåt, ty
det skrifver, att just den blifvande utredningen skall klargöra,
på hvad sätt bidraget skall kunna lämpligast fördelas och huru
frågan i öfrigt skall kunna lösas utan att följderna blifva för
landet skadliga. Det är således ett alldeles direkt erbjudande
af att staten skall ingripa för att på detta sätt utjämna skattebördorna.
Nu frågar jag, om Första Kammaren verkligen är
beredd att här i kväll gifva ett sådant löfte och ikläda sig en
sådan proprieborgen för framtiden. Det kan icke det ringaste
betviflas, att här icke är fråga om småsaker utan om mycket
stora blifvande statsutgifter. Jag vill icke nu upprepa, hvad
jag vid ett föregående tillfälle har haft äran att anföra härom.

Här förelåg för en tid sedan ett förslag om skrifvelse rörande
utjämningen af skattebördorna för ett visst ändamål, för skoländamål.
Det afslogs af Första Kammaren. Nu kommer detta
förslag igen fastän icke ensamt, utan åtföljdt af ett mycket stort
sällskap, ty nu är icke blott fråga om de tunga skolutgifterna och
skolkostnaderna, utan nu gäller det alla kommunernas utskylder.
Om Första Kammaren då af slog den mindre frågan, så synes
det mig, som om den med kanske ännu större bestämdhet borde
afslå denna större, i hvilken den mindre blott ingår som en integrerande
del. Det är icke fråga om att förneka, att det finnes
en mycket ojämn skattetunga i våra kommuner, men det är en
sak, och en annan sak är, om detta skall utjämnas genom statsbidrag,
ty därom är frågan och icke om något annat.

Jag påminde vid förra tillfället om, huru vår statsbudget är
betungad, hurusom det är mycket svårt att få den att gå ihop,
hurusom statens inkomster från dess väsentliga inkomstkällor
hafva visat tendens att minskas, men hurusom statens utgifter
i mycket stark proportion ökas. Invänder man, att vi i allt fall
icke kunna komma ifrån att gå den väg, som här är antydd,
kan det kanske vara sant, ehuru det dock icke är sagdt, att därför
att man en gång gifvit sig in på på en statssocialistisk politik,
man skall utan bäfvan fortsätta på den alltjämt. Mig synes som
om detta förslag, som ser så oskyldigt ut, dock är af den allra
mest ingripande betydelse. Och från statsfinansiell synpunkt

Om utredning
rörande kommunernas
bärkraft
i förhållande
till
dem åliggande
skattebördor.

(Forts.)

N:o 55. 4

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning synes det mig vara att taga saken ganska lätt, om Riksdagen nu
rörande kom- utan vidare skulle bifalla detta betänkande. Därför vill jag för
"knift^Tför- m’n del åtminstone nu yrka afslag på detsamma.
hållande till

dem åliggande Friherre Gyllenstierna: Man kunde vänta, att Första Kärnskattebördor.
maren så väl först som sist skulle ge vika för de ständiga på(Forts.
) tryckningarne och bifalla en motion i detta syfte. Detta tycks
emellertid icke vara fallet. Man får ju gifva den föregående talaren
rätt i den saken, att det är en stor fråga, som vi här gifva
oss in på, men jag skall be Er, mina herrar, betänka, om det
icke är någon rättvisa uti att få fram en undersökning.

Vi sitta här i Riksdagen och bestämma utgifter och pålagor.
Senast i dag hafva vi på förmiddagen ytterligare beskattat kommunerna.
Huru detta kommer att verka i de olika landsändarne
i detta land, där så många olikartade förhållanden finnas, kan
omöjligen på förhand beräknas. Det har emellertid verkat sålunda,
att gång på gång hafva framkommit klagomål än från
det ena hållet än från det andra, dels öfver för tunga vägskatter,
dels öfver för dryga skolafgifter, dels öfver den stora fattigvårdstungan.
Jag vill be herrarne betänka, huru ett afslag på denna
motion skall uppfattas i dessa skattetyngda kommuner. Jag tror,
att de få den uppfattningen, att Första Kammaren icke bryr sig
om dem. Den hör deras klagomål, men den säger till kommunerna:
»I klagen, men I klagen dumt, därför fästa vi så litet afseende
vid edra klagomål, att vi icke ens bry oss om att undersöka
förhållandet och för resten, om I icke ären nöjda, kunnen I
resa till ett annat land, där ni kan få det bättre.» Jag tror, att
man på sina ställen kommer att fatta ett afslag af kammaren så,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Den förste talarens anförande påminde
mig om ett uttryck, som han fällde här i kammaren för någon
tid sedan. Han talade nämligen då om ansvarsdivision. Det är
nämligen så att, om man här i kammaren med 150 ansvariga
ledamöter väcker en fråga, som är något vidtutseende, känner
man egentligen icke något personligt ansvar, men om man sitter
fem ledamöter i ett utskott för att förbereda och utreda en sak
och tar den på allvar och känner en samvetsplikt att göra, hvad
som göras kan, är man icke så morsk i mun, så att man helt
enkelt förklarar, att här äro de fruktansvärdaste konsekvenser,
om detta förslag bifalles. Det är dock vi, som ännu hafva konsekvenserna
i vår hand. Riksdagen är icke bunden genom en
sådan utredning, som i detta fall är oerhördt nödvändig, såvidt
jag förstår. Enligt utskottets förslag är visserligen icke
meningen, såsom den förste ärade talaren sade, att man skall
sträcka ut sig öfver hvarenda kommun i vårt land och efterforska,
huru både de materiella och moraliska förhållandena i

Lördagen den ](> Maj, e. m.

5 N:o 55

fråga om beskattningstungan äro beskaffade. Ty det är ju lätt
att se af den statistik, som vi redan äga, hvilka kommuner som
äro osedvanligt och öfver medeltalet betungade, Vi ha icke så
förfärligt många af den sorten, utan deras antal är med afseende
på hela summan af kommunerna relativt ganska begränsadt.
Men i dessa kommuner, som det här är fråga om, råda i
många fall rent af himmelsskriande orättvisor. Jag tänker Bärskildt
på de kommuner, som jag har äran att representera inom
den nordligaste lappmarken. De äga en ytvidd som ett par, tre
af rikets län och hafva en befolkning af 13—14,000 människor,
däraf mera än hälften består af lappar, som äro fria från bevillning.
Jorden är där ytterst lågt taxerad, och det finnes där
blott en ringa inkomst af kapital och arbete. Därigenom blir
befolkningen alldeles tvungen af de störa skatterna att draga ut
åt andra håll eller att emigrera. År det då alldeles riktigt att
gång på gång oupphörligen säga: »Vi bry oss icke om detta.
Res och försvinn! Det''är», som det sades här en gång i fråga
om en lappmarkssocken, »bäst, att befolkningen exporteras.»
Fortsätt med det, så få vi se huru vi gå i land med att sköta
fäderneslandets affärer. Det är ur dessa synpukter, som man
icke får ta utskottets förslag så lätt, som här redan gjorts. Det
har icke med sig så vidsträckta konsekvenser, som man här har
utmålat, utan hvad utskottet föreslagit, det är en gärd af rättvisa
och rättfärdighet, som är alldeles nödvändig. För resten är det
ju icke enligt utskottets mening kontanta penningar af statsmedel
som det gäller, ehuru kanske den slutliga salderingen förutsätter
något bidrag, utan: för att ta ett närliggande exempel
från den förste talarens område, vill jag fråga: huru skall det
vara möjligt för en sådan där kommun att inrätta sig så, att
folkskolestadgans bestämmelser efterlefvas? Huru skola dessa
bebyggare, spridda på tjugo ä trettio mils afstånd, kunna hålla
tillräckligt med skolor och lärare? Det är absolut omöjligt. I
detta afseende har staten redan gjort något, men det är alldeles
otillräckligt, så att vi, som äro därifrån och äro kända af dem,
befinna oss i ständiga ansträngningar, enär vi anlitas af dem för
att genom enskilda medel få lappskolor och arbetsskolor etc. till
stånd. Detta finna vi oss i för att i någon mån fullgöra, hvad
staten borde gorå och som är dess närmaste plikt. Drager man
sig så lätt ifrån ett bifall till utskottets förslag, så att man säger,
att det drar alldeles för svåra konsekvenser med sig, då blir
resultatet, att de där trakterna måste ligga öde. I andra delar
af landet äro också ehuru i mindre grad liknande förhållanden
som där uppe rådande, men endast undantagsvis.

Vidare är det en annan börda, som kanske är den värsta
och helt visst den tyngsta i många kommuner. Det är väghållningsbördan.
Beträffande den skulle det hjälpa, såsom det varit
föreslaget i 30 till 40 år, att göra hela landstingsområdet till ett

Om utredning
rörande kommunernas
bärkraft
i förhållande
till
dem åliggande
skattebördor.

(Forts.)

N:o 55. 6

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning vägdistrikt. Det skulle förbättra saken med ett enda penndrag
rörande korn-ovärderligt sätt. På samma sätt är det med skol- och
Tra/fT/or- fattigvårdsdistrikten. I fråga om dem är det mycket svårt att
hållande till på rak arm säga, om ett sådant tillvägagångssätt är möjligt, och
dem åliggande för den frågans lösning kanske man ock behöfver andra medel.
skattebördor. Emellertid är det visst icke så farligt med den begärda ut(Forts.
) redningen, som här blifvit utmåladt, och dessutom är saken af
den natur, att kammaren icke kan hålla stånd mot en så billig
och rimlig begäran. Frågan har i ungefär samma ordalag varit
väckt under föregående riksdagar och senast vid den förra. Utskotten
hafva alltid, såvidt jag sett, tillstyrkt den, men Första
Kammaren har afslagit utskottens hemställan. Alltid mot större
och större minoriteter. Förra året var det endast några få röster
som skilde. Jag är öfvertygad, att, om kammareu nu afslår
frågan, hjälper det icke för mer än ett eller annat år. Och då
har kammaren icke ens äran af en frivillig åtgärd, utan det
sägs, att kammaren slutligen blifvit af sitt sent väckta samvete
förmådd att göra, hvad den längese’n bort göra. Det är därför,
som jag nu varit med om det beslut, hvartill utskottet kommit
och jag anser, att man icke behöfver tolka frågan så, som den
förste talaren gjorde. Huruvida afsevärda penningebelopp skulle
behöfvas, kan man vara tveksam om. Men säkert är, att saken
icke alltid gäller penningebidrag från statens sida. Särskild! beträffande
väghållningsfrågor med flera kunna enkla åtgärder vidtagas,
som skulle kunna lätta kommunernas ställning. Jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan.

Grefve Hamilton, Raoul: Jag delar den förste talarens
uppfattning däri, att frågan är utaf stor betydelse och vidtomfattande.
Den kräfver rätt mycket arbete, men säkerligen är
den också värd det arbete, som nedlägges på den, ty om icke
några åtgärder vidtagas med afseende på den kommunala beskattningen
på landet, kommer säkerligen en stor del af de fattiga
socknarna att förvandlas till ödemarker.

Jag råkade icke för länge sedan en värmländing, som var
på besök här i Stockholm, och han frågade mig, om jag icke
kunde skaffa honom någon anställning här i staden. Han hade
något penningar, och jag sade: »Gå till eder hemort och köp

Eder jord.» Men han svarade: »Det behöfver jag icke. Jag

kan öfvertaga min fars ställe, men hvad tjänar det till? Skatterna
äro där så stora, att jag icke kan erhålla en inkomst, motsvarande
skatten». Det gäller nu mellersta Sverige. Men jag
skall ta ett län, som icke är obekant för herr Billing. Det

ligger i hans eget stift. Där har gjorts en undersökning, som

gifvit vid handen, att de kommunala skatterna äro minst 50 %
större, än hvad de äro upptagna till i statistiken, ty till den
kommunala skatten måste man lägga vägskatt, prästerskapets af -

7 N:o 55.

Lördagen den 16 Maj, e. m.

löning och en del andra skatter. Och denna utredning har gif- Om utredning
vit vid handen, att uti ett härad i länet — och länet har 10 munernasbärhärad
— har kommunalskatten utgått med 14 gånger bevill- ^ft i förningskronan.
I det härad, som kommer närmast, utgick den hållande till
med 17 kronor per bevillningskrona och i det härad, där beskatt- dem åliggande
ningen var högst, utgick skatten med 27 gånger bevillningen. 8ca e or 0K
Det synes mig vara siffror som tala. Undersökningen visar ock- '' or
så, att, om man antager, att jordbruket ger 4 °o af fastighetens
taxeringsvärde, går en fjärdedel, ja en tredjedel af inkomsterna
åt för att betacka skatterna.

I de norrländska länen är det särskildt ett förhållande, som
bör beaktas. Staten äger en stor del af de norrländska kommunerna,
nämligen statsskogarne, och en stor del af dessa statsskogar
äro icke upptagna i mantal och därför betalas icke kommunalskatt.
Månne man icke skulle kunna begära, att staten, såsom
sig borde, delade bördorna och tungan af de kommunala
skatterna med de enskilda.

Den förste ärade talaren har som vanligt skrämt kammaren
med de statsfinansiella betänkligheterna. Jag har mer än en
gång sagt honom, att det är icke fråga om nya skatter, utan det
är blott fråga om att göra en rättvisare fördelning af de skatter,
som finnas. Och det är —- jag upprepar det för herr Billing —
endast en bokföringsfråga, om dessa skatter skola upptagas i
kommunernas eller i statens budget.

Mina herrar, jag trodde icke, att man i dag behöfde slösa
många ord på denna fråga, utan att utgången var gifven, att
motståndet var uppgifvet och att ingen skulle motsätta sig utskottets
förslag. För några dagar sedan såg jag af tidningarne,
att valmansförbundet, som lär vara det konservativa partiets organisation,
hade just tagit på sitt program denna fråga, som här
föreligger. Jag vågade därför hoppas, att de konservativa i dag
i denna kammare skulle bifalla utskottets förslag. De liberala
hafva redan skänkt frågan sitt stöd, eftersom det är de liberalas
motion. Utgången af voteringen i dag skall visa, om innehållet
i de konservativas program är att anse icke allenast som en
valmanöver för att fånga landtman, som önska lindring i skatterna,
utan är ärligt menadt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bellinder: Den fråga, som nu föreligger, är onekligen
mycket stor och svårlöst, och den är — det vill jag tillägga —
ingen partifråga. Den är ett samhällsondt, som trycker vårt land,
och som erkännes icke blott af socialisterna, af de radikala och
liberala utan minst lika mycket af konservativa medborgare. Jag
anser, att den ojämnhet, som råder i afseende å beskattningen i

N:o 55. 8

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning olika kommuner af vårt land, har ganska mycket bidragit till att
rörande korn- drifva de mindre jordbrukarne ur landet till Amerika.

Tra/tT/br- Det är nämligen så, att de svåraste skattebördorna hårdast
hållande till trycka de små kommunerna, som nästan uteslutande bestå af
dem, åliggande hemmansägare. Tydligt är, att i dessa kommuner, där någon
skattebördor, industri i högre grad icke utvecklats och större jordegendomar ej
(Forts.) finnas, fyrktalen skola bli mycket ringa. Klart är då också, att
i dessa små kommuner med fyrktal uppgående till kanske blott
tre-, fyra- ä femtusen fyrk, där man dock måste bestrida samma
slags utgifter till prästerskap, fattigvård, skolväsende och vägunderhåll
som i de stora kommunerna, skattebördorna skola bli
ofantligt mycket mera tryckande. Därför inträffar det också ofta
i våra landskommuner en så stor skillnad med afseende på beskattningen,
att den kan växla mellan 20 öre pr fyrk i somliga
kommuner och, för att taga ett jämnt tal, 220 öre pr fyrk i
andra. Beskattningen kan således vara 10 gånger så stor i en
kommun, som i eu angränsande, och en dylik ojämnhet finna
helt naturligt de skattedragande i högsta grad oriktig och orättvis.
Medgifvas måste också, att det ligger en orättvisa häri. På
hvad sätt denna åter skall af hjälpas, är icke lätt att säga. Icke
tror jag, att man i första hand bör tänka på att staten härvidlag
skall träda hjälpande emellan. Det kan hända, att man skulle
kunna nöja sig med andra åtgärder för att få skatterna utjämnade.
Kanske skulle en omreglering af kommunerna, liknande
den, som nu är föreslagen för pastoraten, verka godt med afseende
på utjämningen af de kommunala skatterna?

Ilur frågan skall lösas, vill jag emellertid icke nu diskutera.
Faktum är visserligen, att svårigheter möta oss, om vi ge oss närmare
in på densamma. Men svårigheter äro till för att lösas.
Så är det ock med den svårighet denna fråga erbjuder. Kanske
tager denna lösning lång tid, men uppgiften ligger nu en gång
för oss, och vi få icke gå ur vägen för den; för oss alla gäller
det att söka utjämna det olika skattetrycket kommunerna emellan.

Huru långt man vid denna utjämning bör gå, kan jag ej säga,
men att ett missförhållande af stor medborgerlig och skattepolitisk
betydelse föreligger, hvilket behöfver undanröjas, är uppenbart
för hvar och en. Vi ha i vårt land redan länge sökt utjämna
olikheterna i skattepolitiskt hänseende mellan rik och fattig och
jag tror, att vi i detta afseende icke stå efter andra land, utan
att vi tvärtom stå framför många i detta stycke. Vi hafva ju
här progressiv beskattning, inkomstskatt, särskild förmögenhetsskatt
och så vidare. Men ha vi förut varit med om att söka borttaga
ojämnheterna på detta område, tror jag, att vi icke heller
få draga oss undan för en skatteutjämning mellan olika kommuner.
Det blir annars i längden odrägligt för många af dem,
hvilka måste dras med dylika svåra förhållanden. Därför ha ock
högt aktningsvärda och redbara, men hårdt beskattade svenska

0 N o 5 r,.

Lördagen den IG Maj, e. m.

medborgare mer eller mindre kraftigt börjat ropa på hjälp i detta
afseende. De ha vändt sig till oss riksdagsmän med uppmaning,
att vi skola hjälpa dem, och jag kan för min del icke slå döförat
till för deras rop.

För att något må kunna göras, anser jag en utredning vara
mycket önskvärd. Jag upprepar, att frågan har ingen partipolitisk
prägel. Den är af allmängiltigt medborgerlig natur.

Jag önskar, herr grefve och talman, att utskottets yrkande
måtte bifallas och att Första Kammaren måtte biträda Andra
Kammarens beslut i denna fråga.

Herr Hetiman: Jag har också den oturen att höra till det
utskott, som framlagt detta betänkande. Jag säger »oturen»,
därför att de tillfälliga utskotten få mer och mer göra den erfarenheten,
att det är bäst att ställa sig afvisande mot en fråga
redan inom utskottet. Annars blir det ju i de flesta fall afslag
i kammaren.

Vi ha inom det utskott, som afgifvit detta betänkande, gång
på gång gjort denna erfarenhet, och vi hade nästan beredt oss
på att få göra samma erfarenhet också i dag. Likväl söka vi,
såsom utskottets ordförande landshöfding Berg antydt, lägga ned
det mest samvetsgranna arbete på frågorna, när vi behandla dem
i utskottet, ty det gäller för ett tillfälligt utskott ofta något mera
än att bara komma fram med ett utlåtande för eller mot en motion.
Det gäller också att såvidt möjligt söka slå en brygga
mellan de båda kamrarne, så att dessa kunna komma till samstämmiga
beslut. Detta vet jag också, att den förste talaren är
så mån om som någon af oss kan vara, och därför skulle jag
mycket önska, att herrarne behjärtade, att här föreligger en fråga,
där Andra Kammaren gång på gång fattat sitt beslut och där
Första Kammaren kommit endast några röster efter — dess beslut
har dock alltid varit emot Andra Kammarens.

Nu föreligger det verkligen skäl för att man skall gorå en
sådan utredning, som här ifrågasättes. Utskottets ordförande
har påpekat förhållanden i lapplandssocknar, som påkalla en verklig
utjämning af skatterna. Han har också påpekat, att frågan efter
en sådan utredning skulle på sina håll kunna lösas så lätt, att
staten icke behöfde träda emellan på annat sätt än genom att
åstadkomma en lagstiftning, genom att till exempel ändra grunderna
för vägbeskattningens utgående. Jag känner också inom andra
flelar af riket socknar, där omständigheterna äro likartade. Vi
ha socknar inom Marks och Kinds härad, där fattigvårdsbördan
är så tung, att löntagarne därför få släppa till en fjärdedel ä en tredjedel
af sin lön. Jag känner kyrkoherdar, som sitta med en inkomst
i ett för allt af 2,500 kronor, och som få betala 7 ä 800 kronor endast i
skatter för kommunala ändamål. Om en utredning angående
dessa fattiga socknar — statistiken visar oss, hvilka de äro — kom -

Om utredning
rörande kommunernas
bärkraft
i förhållande
till
dem åliggande
skattebördor.

(Forts.)

N:0 55. 10

Lördagen den 16 Mai, e- m Om

utredning mer till stånd, kan det hända, att man, utan att staten behöfver
rörande anlitas, kan finna på sådana åtgärder, som utjämna bördorna i
”kraft^för- dessa fattiga socknar och minska emigrationen, hvilken mer och
hållande till beröfvar landet dess barn.

dem åliggande Jag ber, herr vice talman, att få vördsamt lägga kammaren
skattebördor, hjärtat just detta, att Andra Kammaren gång på gång tagit

(Forts.) sjg an denna sap ocp fattat beslut i enlighet med motionen, och
att därför Första Kammaren måtte taga ett steg till mötes.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson, Albert: Det kan ej förnekas, att det finnes
åtskilliga kommuner, inom hvilka de kommunala skatterna äro
mycket betungande. Jag erinrar mig från min ämbetstid ett fall,
då en kommun var särskild! tryckt i detta hänseende. Den var
belägen i norra delen af vårt land. Jag hemställde till regeringen
om ett understöd till denna kommun. Regeringen kunde naturligtvis
icke utan vidare bifalla min hemställan, utan det skulle
ha blifvit proposition därom till Riksdagen. Men regeringen
måtte ha ansettt, att den icke borde aflåta en dylik proposition,
ty någon sådan blef icke aflåten. Jag vill sålunda icke förneka,
att det ofta kan förekomma — och verkligen är fallet — att
kommunerna öfver höfvan tyngas af skatter. Men hur skulle
det se ut, om kommunernas styrelser beslutade utgifter för kommunala
ändamål, och staten skulle deltaga i dessa utgifter i hvad
de öfverstege ett visst belopp? Då blef ve kommunen bestämmande
för statens bidragsskyldighet, och det går ju icke an.

Det är förut af den förste talaren påvisadt, huru statens utgifter
särskildt under de sista årtiondena oerhördt stigit. Skulle
staten nu öfvertaga någon mera af sevärd del af kommunernas
utgifter, då får jag säga, att det nog skulle bli bekymmersamt
för Riksdagen att kunna anskaffa de nödiga medlen för såväl
statens egna utgifter som för kommunernas. Hvad särskildt väghållningsbesväret
beträffar, så har den frågan varit före i år, och
Riksdagen har afslagit förslaget om en utjämning i detta besvär.
Vägunderhållsskyldiglieten är otvifvelaktigt mest betungande för
kommunerna i Sveriges norra län. Dessa kunde verkligen^ behöfva
ett understöd. Men skulle staten öfvertaga hela underhållet
af vägarne, då blefve detta oerhördt dyrt, mot hvad det nu är.
Om utsikt funnes att erhålla statsunderstöd, komme kommunerna
troligen icke att vara så sparsamma som de under nuvarande
förhållanden måste vara.

En utjämning af de kommunala skattebördorna kan ju vara
önskvärd, men om staten helt och hållet skall träda emellan,
blifva utgifterna för staten så stora, att man svårligen kan gå i
land med dem.

Jag vill, som sagdt, icke förneka utan är tvärtom öfvertygad
om, att vissa kommuner kunna behöfva statens understöd och hjälp,

Lördagen den 16 Maj, e. m.

11 N o 55.

men detta måste vara i alldeles särskilda fall. Det nu föreliggande
förslaget innebär i själfva verket, att staten i allmänhet
skulle åtaga sig att bispringa kommunerna vid deras utgifter.
Detta kan jag icke vara med om, och därför måste jag yrka
afslag å utskottets hemställan.

Herr Ekman: Ifall det här vore fråga allenast om bördor

af rent kommunal natur, hvilka det stod i kommunernas makt
att påtaga sig eller icke, skulle jag ställa mig mycket tveksam,
huruvida jag skulle ge förslaget min röst. Men kommunerna ha
stora bördor för ändamål, som icke uteslutande äro kommunala,
utan som till väsentlig del måste anses vara statsändamål. Så
är fallet med utgifterna för folkundervisning, fattigvård, sjukvård
och mycket annat sådant. Kommunalskattekommittén har också
i utlåtande den 18 maj 1900 betonat, »att omvårdnaden om de
fattiga och orkeslösa icke borde vara en uteslutande kommunal
uppgift utan fast mera en för statslifvets kraft och hälsa betydelsefull
angelägenhet, som ägde berättigade anspråk på statens
understöd».

Då det nu är så, att betydande bördor påläggas kommunerna
för statsändamål, vore det rättvist — det inser hvar och en -—■
att dessa bördor drabbade alla kommuner lika, att de vore jämnt
fördelade öfver hela landet. Men att åstadkomma något sådant
är för närvarande faktiskt omöjligt.

Vid sidan af en stor och rik kommun, som med lätthet bär
sina bördor, kan det finnas en liten och fattig kommun, hvilken
endast med största möda kan bära dem. Därför har utskottet
också ansett, att undersökningen i främsta rummet bör omfatta
utredning, huruvida den ogynnsamma ställningen framkallats endast
af det förhållandet, att omständigheter, som icke stått i kommunens
makt att öfvervinna, fördyra fullgörandet af de plikter,
som åligga alla delar af samhället.

Därmed har utskottet, såsom nämnts, syftat bland annat på
det förhållandet, att kommunernas indelning är så ojämn, att
utgifter, som skulle vara lika för alla, drabba högst olika; och
det kan icke förnekas, att det skulle vara önskligt, om en utredning
kunde framkomma med uppslag till utjämnandet af sådana
orättvisor. Äfven i många andra fall tror jag, att det vore lämpligt
att anställa en sådan utredning, hvarom här är fråga, isynnerhet
om Riksdagen mer och mer tvingas att pålägga kommunerna
bördor, hvilka äro af denna allmänna beskaffenhet. Sådana
bördor hafva vi, såsom en föregående talare erinrade, ålagt dem
i dag på förmiddagen, och ytterligare kraf i denna riktning
komma nog att framställas, allt eftersom de sociala behofven
göra sig gällande. Jag tror därför, att det är nödvändigt att få
en utredning, så att man med öppna ögon ser, hvad man gör.

Utskottet har antydt, att utredningen skulle kunna inskränkas

Om utredning
rörande kommunernas
bärkraft
i förhållande
till
dem åliggande
skattebördor.

(Forts.)

N:o 55. 12

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning att omfatta de kommuner »som den nu tillgängliga statistiken
rörande korn- visar vara öfver höfvan betungade». Jag tror också, att det till
”Traf™*för- en början kan vara fullt berättigadt, att undersökningen på detta
hållande till sätt begränsas.

dem åliggande Redan därmed skulle mycket vara vunnet.
skattebördor. jag jjan jcke annat gn yrka bifall till utskottets förslag.
(Forts.)

Herr Blomberg: I väsentliga delar kan jag förena mig

med den föregående talaren. Jag vill emellertid särskildt påpeka,
att kommunerna ha en dubbel uppgift, dels uppgiften att utföra
viss verksamhet, som staten genom sin lagstiftning ålägger
dem — ett åläggande, som innebär, att kommunerna också på
den väg staten anvisat, skattevägen, äga att förskaffa sig de
medel, hvilka erfordras för denna verksamhets utförande —
och dels en uppgift — en rätt och befogenhet — att frivilligt
utföra verksamhet för gemensamma ändamål. Hvad denna senare
verksamhet angår, så är det gifvet, att kommunerna själfva
allt framgent böra bära ansvaret för dess ekonomiska följder.
Om kommunerna lättsinnigt binda sig vid dryga utgifter, måste
de också bära dessa. Staten har ingen skyldighet att därvidlag
träda hjälpande emellan.

Hvad åter angår de uppgifter, som åläggas kommunerna af
staten, och hvilka uppgifter staten genom möjligen ändrad lagstiftning
kan utvidga, så måste helt naturligt staten, om kommunernas
krafter icke förslå därtill, till dessas bekostande lämna
hjälp, så och i den mån som staten under utvecklingens gång
anser erforderligt. Därför tror jag, att man gör alldeles orätt,
om man fullständigt afvisar den tanke, som är bärande för det
föreliggande förslaget. Ty det är omöjligt att fordra af en hel
del utaf våra kommuner, att de skola fullgöra sina förpliktelser
med afseende på fattigvård, hälsovård och skolväsende i den omfattning,
staten med stigande utveckling kan påfordra, därest
icke staten själf träder fram och hjälper dessa kommuner i och
för värfvens utförande.

Men att på det sätt, som nu i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens beslut af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
förordats, säga, att man skall göra en undersökning »rörande
hvilka kommuner, som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i
förhållande till dem åliggande skattebördor», det synes mig vara
att använda ett förvillande uttryck. Det får här icke blifva fråga
om de skattebördor, som kommunerna ha att bära, utan endast
om de kommunala förpliktelser — med däraf följande skattebördor
— som lagligen åligga kommunerna. Det är med afseende
på dessa en utjämning bör äga rum. Hvad kommunen
frivilligt åtager sig, det bör den själf bära; det däremot, som
statens lagstiftning ålägger kommunen, bör lämpas efter kommunens
förmåga att bära bördan.

Lördagen den IG Maj, e. m.

13 N:o 55.

Därför synes det mig, att man bör biträda Andra Kamma- Om utredning
rens beslut i dess allmänna syfte men med sådan ändring, som rörande komföranledes
af nu gjorda erinringar och som torde kunna inskräu-"kraft ''i*för -kas till, att ordet »skattebördor» utbytes mot orden »kommunala hållande, till
förpliktelser». Det är till dessas fullgörande staten bör bidraga, dem åliggande
icke till lättande af de skattebördor, som kommun kan genom skattebördor
eget frivilligt beslut ha ådragit sig. (Forts.)

Jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets framställning
ändrad på följande sätt:

»att Riksdagens Första Kammare med anledning af den af
herr K. A. Staaff m. fl. väckta motionen måtte besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t så
snart som möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande
hvilka kommuner, som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i
förhållande till dem åliggande kommunala förpliktelser samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
gifver anledning.»

Grefve Wachtmeister, Hugo: Jag bar vid föregående

tillfällen uttalat min mening i frågan, och jag har sålunda ingen
anledning att nu utförligare uppehålla mig vid densamma.

Jag vill blott säga, att jag önskar all framgång åt utskottets
förslag, ehuru jag för min del ansett, att man borde både
lättare och hastigare kunna ernå åtminstone något af hvad i
motionen åsyftas, därest man toge hvarje del af det kommunala
skatteområdet för sig. Första Kammaren har emellertid bestämdt
vägrat att följa deuna väg. Detta faktum, sammanställdt med
det yttrande, som i afton framkommit, att en utredning sådan
den är i motionen afsedd, måste bli alltför stor och omfattande,
gör, att man kan sluta sig till, att många här i kammaren anse
förhållandena böra förblifva sådana de äro. Och dock stå vi inför
ett påtagligt samhällsondt, som verkat och kommer att verka
hämmande på vårt lands hela utveckling.

Den kyla och det bristande intresse, som Första Kammaren
lagt i dagen, så snart det blifvit fråga om att lämna hjälp åt
de betryckta kommunerna, kan jag absolut icke fatta. Én välbärgad
och bärkraftig landsbygd måtte väl verka som en gynnsam
faktor för den lugna samhällsutvecklingen, under det att en
af skatter utsugen landsbygd —- ja, uttrycket är icke för starkt
— ger den lämpligaste jordmånen för missnöje.

Hvad beträffar själfva det sätt, hvarpå utjämningen skulle
åstadkommas, är det ju den blifvande utredningens sak att föreslå
detta. Emellertid ställer jag mig icke så betänksam som
den förste ärade talaren inför tanken på direkta statsbidrag.

Jag skulle då snarare kunna ställa mig betänksam inför tanken
på att sammanslå flera kommuner till större distrikt eller andra

N.o 55. 14

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning utvägar i sådan riktning, detta af skäl som det skulle bli för
rörande korn- långt att nu här framhålla.

mkrajtt&f&r- Statsutskottets herr ordförande har i debatten för en tid
hållande till sedan sagt, att liksom det måste finnas fattiga och rika individer,
dem,''åliggande måste det också finnas fattiga och rika kommuner. Om denna
skattebördor, jämförelse är korrekt, bör den äfven kunna utsträckas till sta(Forts.
) tens skyldighet gentemot dessa olika kategorier. Liksom de
fattiga innebyggarne i landet åtnjuta dels skattefrihet, dels bevillningsfria
afdrag, borde väl staten kunna lämna de fattiga
kommunerna direkta bidrag, hvilket ju skulle motsvara en skattelindring
för dessa kommuner.

Herr vice talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Törnebladh: Ett bifall till utskottets hemställan innebär
naturligtvis, åtminstone i ganska stark mån, ett hänvisande
till utskottets motivering, och då denna fråga är så ytterst viktig,
är det också af betydelse, att icke något i motiveringen inflyter,
som kan blifva missförstådt.

Här har talats om åtskilliga sätt att hjälpa de mera betryckta
kommunerna, och jag finner också, att det är ett önskemål, som
man bör tänka på, men direkt statsbidrag är väl icke det enda
sättet. Jag vill påminna om, att, hvad vägtungan beträffar, det
har i denna kammare talats om, att distrikten skulle kunna göras
större. Det finns nog äfven i andra fall möjlighet att utsträcka
distrikten, att t. ex. anlita landstingen mer. Men utskottet har
tämligen tydligt påpekat statsbidrag, och jag vill i det fallet
anmärka, att staten för närvarande ju verkligen bidrager t. ex.
i afseende på folkskoleväsendet ganska betydligt, och det finnes
eller har åtminstone förr funnits möjlighet att i det afseendet
särskildt bispringa de mera nödställda kommunerna, och man
kan ju tänka sig att återupplifva detta i den mån det är möjligt
nu. Att staten bidragit åtskilligt till de kommuner, som finnas
i de nordligaste delarna af vårt land, det känna vi. Vi hafva
under de senaste riksdagarna beviljat — och jag tror med rätta
— ganska afsevärda bidrag, kanske för små, till lappmarkens
socknar, så icke har Riksdagen ställt sig fullkomligt afvisande,
fast det kan ju hända, att bidragen skulle kunna blifva större
än de nu äro. Men då här blifvit framhållen skillnaden mellan
de kommunalutgifter, som bestämmas af kommunerna själfva,
och de kommunalutgifter, som äro ålagda från staten, så finner
jag, att denna skillnad nog är fullt riktig. Huruvida det af herr
Blomberg föreslagna uttrycket, kommunala förpliktelser, är fullt
tydligt, det vågar jag icke afgöra. Det förefaller mig icke vara
alldeles oomtvistligt hvad det skall vara, men jag fäster uppmärksamheten
därpå, att denna skillnad mellan de utgifter, som kommunerna
själfva hafva att bestämma, och de utgifter, kommu -

Lördagen den 16 Maj, e. m.

15 N o 55.

nerna måste underkasta sig, därför att de tjäna ett statsändamål, Om utredning
som är lagdt på kommunerna, denna skillnad framträder ickerö,''“”fe ^cFm''
alls i utskottets motivering, utan tvärtom den försvinner genom
motiveringen, och jag vill bevisa detta genom att hänvisa her- hällande till
rama till hvad som står på 9:e sidan: »det i motionen och Andra dem åliggande
Kammarens beslut använda ordet »skattebördor» anser utskottet skattebördor.
icke böra fattas annorlunda än som ett allmänt uttryck för alla (Forts.)

— det är jag som kursiverar »alla», men det står där — »på
kommunen hvilande skatter och onera, äfvensom andra utgifter,
och i öfrigt förhållanden, hvilka kunna anses ogynnsamt inverka
på dess ekonomiska bärkraft». Det är så allmänt hållet, att i
detta innefattas allt möjligt, som kommunerna besluta i utgifisväg,
vare sig staten ålägger utgiften eller det är kommunerna
som ha att göra detta. Och det är en fara, som jag anser vara
mycket stor, ty utredningen blir därigenom mycket mera vidlyftig,
än den annars skulle vara, om den vore inskränkt, så som en
och annan här framställt.

Om kammaren nu bifaller utskottets hemställan och Riksdagen
skrifver till Kungl. Maj:t, då hafva vi den gifna följden,
att på eu 4, 5, 6 år få vi icke någon sådan här motion att befatta
oss med, ty nog dröjer utredningen så länge, men jag anser
icke ens den utsikten vara tillräcklig anledning för mig att ställa
mig på samma ståndpunkt som utskottet, särskildt med den motivering
som utskottet har, och därför måste jag yrka afslag.

Herr Benedicks: Gentemot den siste, högt ärade talaren
får jag framhålla, att jag kan fullkomligt dela hans uppfattning
angående det nu föreslagna yttrandet — särskildt som konstitutionsutskottets
ordförande formulerade detsamma — kommunala förpliktelser
i stället för skattebördor, men jag vill hvad den siste
ärade talaren beträffar påpeka, att på 8:de sidan, alltså föregående
det yttrande han uppläste, står det ett stycke, som lyder:

»Hvad det första skälet beträffar, kan naturligtvis undersökningen
inskränkas till de kommuner, som den nu tillgängliga
statistiken visar vara öfver höfvan betungade, och bör undersökningen
i främsta rummet omfatta utredning, huruvida denna
ogynnsamma ställning framkallats endast af det förhållande, att
omständigheter, som icke stått i kommunens makt att öfvervinna,
fördyra fullgörandet af de plikter, som åligga alla delar af samhället».

Jag tror, att denna passus är alldeles tillräckligt förklarande.

Gent emot den förste ärade talaren får jag säga, att det var
med öppna ögon för de konsekvenser, som däraf kunde följa,
som utskottet fattat sitt beslut. Men det ligger icke på det plan,
som herr statsutskottsordföranden har sagt. I första rummet har
jag tänkt mig, att det skulle ligga på ett helt annat plan: nämligen
hos landstingen. Denna uppfattning har äfven delats af

N:0 55. 16

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning andra talare, som sedan uppträda men jag önskar i främsta
rörande ta-jummet denna undersökning, speciellt af den orsaken, att man
mkraftTf&r- på senare tider kommit under fund med, att det är först och
hållande till främst de skattebördor, som träffa mycket fattiga kommuner,
dem åliggande som därifrån åstadkomma en alldeles för stor emigration. Dessa
skattebördor. är0 utan tvifvel kanske just den viktigaste orsaken till denna för
(Forts.) landet så skadliga rörelse.

Den förste ärade talaren fäste sig vid, att det stod i klämmen,
att det skulle blifva en allsidig utredning. Ja, jag vill icke vara
så elak, att jag antager, att han menade att en ensidig utredning,
skulle vara bättre; men det kunde, med tanken på hvad nästa
år kan beslutas om svenska folkets representation, blifva en möjlighet
för den socialistiska falangen att verkligen åstadkomma
en ensidig utredning. Då blir det enligt min tanke Första Kammaren,
det i första rummet gäller, och jag är öfvertygad—och det
finna nog herrarna själfva—att rättvisa och billighet då icke
komma i åtanke.

Därför, herr talman, tillåter jag mig instämma med dem,
som yrkat bifall till skrifvelsen.

Herr Jonsson: Det lärer knappt kunna förnekas, att en utredning
i denna fråga är på sin plats, men allt beror på, att
denna utredning blir baserad på sunda principer, och att Riksdagen,
då den skrifver, just pekar på hvad som bör göras. Frågan
är: hvad skall denna utredning omfatta? Är det meningen
att man blott skall gå efter den statistik, som finnes öfver kommunernas
finanser, eller skall utredningen äfven sträckas därhän
att undersökning anställes, huruvida taxeringen af fastigheterna
är riktig eller icke? Såvidt jag kan förstå, måste utredningen
äfven omfatta detta, för att man skall komma till en riktig uppfattning,
om kommunerna verkligen äro hårdt betungade, och
man skall kanske finna, att kommunernas bördor äro större, än
hvad de behöfde vara, om taxeringen vore riktig. Jag har velat
förutskicka detta, för att man icke må förbise, att utredningen
måste blifva af mycket omfattande beskaffenhet, och för att man
från första början må hafva klart för sig denna sak, så att undersökningen
må kunna begränsas till de kommuner, som antagas
verkligen förtjäna att erhålla understöd.

Såvidt jag kan finna, hafva befogade anmärkningar framställts
mot motiveringen till utskottets betänkande, liksom äfven
själfva klämmen kunde vara bättre, såsom den sannolikt skulle
blifva, genom att man bifölle herr Blombergs ändringsförslag i
det fallet. Men för att betänkandet måtte blifva af sådan beskaffenhet,
att motiveringen stämmer öfverens med klämmen,
skall jag bedja att få yrka återremiss till utskottet.

Lördagen den 16 Maj, e. va.

17 N o 55.

Herr Blomberg: Jag skall fatta mig mycket kort. Natur- Om utred ning
ligt är, att mitt nyss framställda yrkande icke kan anknytas till Yrande komden
motivering, som linnes i Andra Kammarens utskottsbetän-X-«/fT/oVbände,
icke heller till Första Kammarens utskottsuttalanden, hållande till
utan att det måste byggas på de motiv, jag själf anförde. Och dem åliggande
då gifvetvis det skulle vara en stor fördel, om med en ny kläm skattebördor.
af sådan innebörd, som jag förordat, kunde förbindas jämväl en (Forts.)
ny formulering af motiveringen, så instämmer jag i föregående
talares yrkande om återremiss.

Herr Clason: Jag hade begärt ordet för att instämma med
herr Blomberg i hans första yrkande, särskildt med hänsyn till
de synpunkter, som här framhållits i afseende å emigrationen.

Då nu emellertid herr Blomberg instämt i yrkandet på återremiss,
skall jag bedja att äfven få förena mig om detta.

Herr Afzelius: Jag anser det mycket angeläget, att något

åtgöres i denna sak, men kan å andra sidan icke underkänna
de skäl, som från åtskilliga håll anförts för en inskränkning af
klämmen. Endast för att antyda, huru jag för min del skulle
vilja begränsa denna, skall jag föreslå en omredaktion. Hvad
som står på åttonde sidan: »utredning rörande hvilka kommuner,
som äga alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem
åliggande skattebördor» skulle ändras till »i förhållande till dem
åliggande skyldigheter för ändamål, som tillika kunde anses vara
statsändamål». Och i öfverensstämmelse därmed skulle motiveringen
också ändras så, att på sidan 9 det skulle heta: »Det i
motionen och Andra Kammarens beslut använda ordet »skattebördor»
anser utskottet icke böra fattas annorlunda än som ett
allmänt uttryck för alla på kommunen ^vilande skatter och onera
för ändamål, som tillika kunna anses vara statsändamål». Jag
kan naturligtvis icke ifrågasätta, att kammaren skulle omedelbart
antaga en sådan ändring, utan har blott velat antyda, i hvilken
riktning en sådan ändring skulle gå; jag förenar mig i yrkandet
på återremiss.

Herr Billing: Då genom det yrkande, som nu framkommit,
frågan i icke oväsentlig mån reducerats, skall jag för min del
icke motsätta mig yrkandet på återremiss, utan återtager mitt
förra yrkande och instämmer i fråga om återremissen, hvarvid
man särskildt torde böra taga i öfvervägande den tanke, som
fått uttryck i herr Afzelius’ formulering.

Herr Törnebladh: Då yrkande på återremiss blifvit framställdt,
och mina betänkligheter därigenom äro häfda, skall jag
med nöje förena mig i nämnda yrkande och återtaga mitt förra
yrkande.

Första Kammarens Prat. 1908. N:o So.

2

N:o 55. 18

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om utredning Herr Anderson, Albert: Då här förslag framställts om

rörande kom- återremiss, och detta yrkande tillika innefattar en inskränkning
"kraf™1.för-"i det af utskottet nu framlagda förslaget, ber jag att få återtaga
kallande till mitt yrkande på afslag och instämma med dem, som yrkat
dem åliggande återremiss.
skattebördor.

(Forte.) Herr Berg, Lars: Då flera talare här framställt förslag

om återremiss, och den formulering, som nu gjorts, ungefär
öfverensstämmer med utskottets uppfattning af saken och därjämte
kanske är vida bättre och försiktigare uttryckt, vill jag
alltså gärna förena mig med dem, hvilka framställt detta
yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
därpå, att utlåtandet skulle visas åter till utskottet, och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 13 och 15 i denna månad bordlagda memorial
n:o 16, angående fullbordad granskning af de i statsrådet
förda protokoll.

Utskottets tillkännagifvande, att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot af statsrådet tillämpa §106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Anmärknin- Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan af
gar mot stats- vissa ärenden.
råd.-

Punkten 1.

Beträffande nedan omförmälda, i protokoll öfver landsförsvarsärenden
för den 22 mars 1907, punkten 17 behandlade
ärende hade utskottet anfört följande:

Stadsfiskalen A. H. Landgren i Umeå instämde till rådstufvurätten
i nämnda stad ryttmästaren vid Norrlands dragonregemente
Henry Henriques under yrkande, att enär Henriques den 28 januari
1903 klockan mellan tio och elfva förmiddagen, då en under
hans befäl varande trupp, bestående af ryttare och skidlöpare,
varit stadd på marsch genom staden och en del af truppen befunnit
sig på Storgatan därstädes, låtit truppen göra halt och
först efter omkring en fjärdedels timmes uppehåll åter fortsätta
marschen, samt Henriques därigenom vållat hinder i trafiken å
nämnda gata, Henriques måtte fällas till ansvar för hvad honom
sålunda läge till last.

Lördagen den 16 Maj, e. m. 19 n 0 55.

Rådstufvurätten afkunnade utslag den 20 april 19013 och, Anmärkninenfir
Henriques på grund af hvad i målet förekommit måste 9ar m°t statsanses
hafva vid åtalade tillfället orsakat trafikhinder, pröfvade råd‘

rådstufvurätten, med stöd af 2 § 6 mom. i ordningsstadgan för (Forts.)
rikets städer den 24 mars 1868 och 1 § 5 mom. i de af Konungens
befallningshafvande i Västerbottens län den 3 augusti
1891 för Umeå stad fastställda särskilda ordningföreskrifter, rättvist
döma Henriques att därför höta tio kronor, äfvensom förplikta
honom att ersätta i målet hörda sju vittnen för deras
inställelser.

Öfver rådstufvurättens utslag anförde ryttmästare!! Henriques
besvär i Svea hofrätt under yrkande att, då målet icke vore af
beskaffenhet att tillhöra allmän domstols pröfning, det mot honom
väckta åtalat måtte ogillas. Då detta därjämte vore fullkomligt
obefogadt, yrkade Henriques erättning för rättegångskostnaden
såväl vid rådstufvurätten som i hofrätten.

Genom utslag den 21 april 1904 undanröjde hofrätten rådstufvurättens
utslag beträffande ansvarsfrågan, enär den åtgärd,
som i målet lagts klaganden till last, af honom vidtagits i hans
egenskap af befälhafvare för ofvannämnda trupp, och målet således
jämlikt 18 § mom. 1 a) i kungl. förordningen den 11 juni
1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes tillhörde krigsdomstol.
Rådstufvurättens utslag i fråga om kostnaderna å målet
blef af hofrätten endast på det sätt ändradt, att klaganden befriades
från skyldigheten att utgifva ersättningar till af åklagaren
i målet inkallade sex vittnen, hvilka ersättningar skulle gäldas af
allmänna medel. Godtgörelse för utgifterna å målet i hofrätten,
hvarå klaganden framställt anspråk, kunde honom icke tillerkännas.

Uti hofrättens utslag sökte ryttmästaren Henriques ändring
hos Kungl. Maj:t under yrkande, att honom måtte tillerkännas
ersättning för kostnaderna å målet; men förklarade Kungl. Maj:t
sig genom utslag den 16 februari 1906 ej finna skäl att göra
ändring i hofrättens utslag.

Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 28 januari 1907
anhöll ryttmästaren Henriques att för sina å ofvannämnda rättegång
häfda kostnader vid rådstufvurätten, i hofrätten och hos
Kungl. Maj:t af allmänna medel utbekomma ersättning med ett
sammanlagdt belopp af 209 kronor 38 öre. Sedan vederbörande
blifvit hörda, föredrogs ärendet inför Kungl. Maj:t den 22 mars
1907 af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet
Tingsten, som därvid hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
på grund af hvad i ärendet förekommit i nåder medgifva att
ifrågavarande belopp, 209 kronor 38 öre, finge af arméförvaltningen
till sökanden utbetalas från fjärde hufvudtitelns anslag
till extra utgifter. Denna hemställan, i hvilken statsrådets ofriga
ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

N:o 55. 20

Lördagen den lö Maj, e. m.

Anmärknin- Utskottets eget yttrande i ärendet lydde sålunda:
gar mot stats- »p lag är bestämdt, under hvilka villkor ersättning af ailråd-
manna medel må utgå till dem, som blifvit föremål för krimi(Forts.
) neu utgärd, hvilken sedan befunnits oriktig. Men lagstiftaren
bar öppnat möjlighet till sådan ersättning allenast för oskyldigt
häktade och dömde, icke för dem, som tilläfventyrs utan skäl
blifvit åtalade. Vid detta förhållande synes uppenbart, att Kungl.
Maj:t icke kan äga någon befogenhet att bevilja sådan godtgörelse,
hvarom här är fråga.

Men äfven om man skulle anse, att en sådan åtgärd icke
vore direkt stridande mot lagstiftningens grunder, torde det dock
påtagligen vara olämpligt att, efter det domstolarne, som hafva
att pröfva parts yrkande att erhålla ersättning för rättegångskostnad,
ogillat sådant yrkande, Kungl. Maj:t tilldelar parten
ersättning af allmänna medel. Därest någon brist skulle förefinnas
i stadgandena om rättegångskostnad, något hvarom utskottet
icke har anledning att uttala sig, torde denna brist höra
afhjälpas på lagstiftningens väg, men ingalunda föranleda till
åtgärd af det slag, som i detta ärende vidtagits.

Då således Kungl. Majrts ifrågavarande beslut, ur hvilken
synpunkt man än ser saken, icke kan anses välgrundad!, och då
en fortsatt tillämpning af den princip, som röjer sig i beslutet.,
kan leda till betänkliga konsekvenser, har utskottet ansett sig
böra hos Riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen
enligt § 107 regeringsformen.»

Herr Billing: Det är icke utan skäl, som detta dechargebetänkande
ådragit sig en ovanlig uppmärksamhet^ Visserligen
ha dechargebetänkanden vid föregående riksdagar i någon mån
haft samma karaktär som det här föreliggande, men årets betänkande
har dock på den vägen gått längre, än hvad man förut
gjort.

Om någon, som icke känner till hvad 107 § R. F. innehåller,
komme att läsa detta dechargebetänkande, läsa de särskilda anmärkningspunkterna
och sedan försökte att göra eu slutledning
om livad månne den 107 § i R, F. innehåller, är jag viss därom,
att han icke skulle kunna vara så skarpsinnig och icke heller så
gissug, att han skulle af de här framlagda anmärkningspunkterna
kunna sluta till hvad den 107 § i R. F. säger. Och om Hans
Järta, den främste vid författandet af regeringsformen, när han
nedskref denna 107 § i R. F., tänkt sig in i framtiden och föreställt
sig hvilka åtgärder med anledning af denna paragraf
konstitutionsutskottet skulle komma att vidtaga, så är jag viss
därom, att, fastän Hans Järta är en af de allra skarpaste intelligenser,
som Sverige någonsin haft, han aldrig hade kunnat uträkna
eller tänka sig möjligheten af att man skulle tolka och
använda denna 107 § i R. F., såsom här skett.

Lördagen den 16 Maj, e. m.

21 No 55.

Och om någon, som känner till hvad 107 § i R. F. inne- Anmärkninhåller
och satt sig någorlunda in i hvad den bjuder, sedan löser detta 9ar mot statsdechargebetänkande,
så kan han svårligen undgå att tänka, att ’a(''
det sätt, hvarpå konstitutionsutskottet här användt denna paragraf, or B''
åtminstone icke står i öfverensstämmelse med den tanke och den
mening, som grundlagstiftaren i den velat inlägga. Det kan vara
skäl att till protokollet intaga denna 107 § för att de, som möjligen
läsa riksdagshandlingarna och icke hafva tillgång till grundlagarna,
skola kunna med den jämföra hvad här framkommit.

»Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter
samfälldt eller eu eller flera af dem, uti deras rådslag om
allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och
''drift sitt förtroendeämbete utöfvat, äge då utskottet att sådant
tillkännagifva för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl
det kräfva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att
han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem,
emot hvilka anmärkning blifvit gjord.»

Kan det nu verkligen vara konstitutionsutskottets mening,
att de regeringsbeslut, mot hvilka det gör anmärkning, på det
sättet visa, att dessa statsråd i sina rådslag om allmänna mått
och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller att föredraganden
icke med nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utöfvat? Denna grundlagsparagraf gifver konstitutionsutskottet
en anmärkningsrätt och ålägger det en anmärkningsplikt,
men paragrafen angifver också af hvad art konstitutionsutskottets
granskning skall vara. Den ställer konstitutionsutskottet såsom
en granskare af det allmänna regeringssättet och af de enskilda
statsrådens allmänna ämbetsförvaltning, men den ålägger icke
konstitutionsutskottet att göra anmärkningar mot beslut af eu så
ringa betydelse och om hvilkas riktighet så olika meningar åtminstone
kunna finnas som de här i detta dechargebetänkande
antecknade. Genom att på detta sätt utöfva sin anmärkningsplikt
sjunker enligt min uppfattning konstitutionsutskottet ned
från den höga plats, där regeringsformen har ställt det. Och det
synes mig, som om utskottet i stället konstituerade sig till ett
slags, jag vill icke säga statsrevision, ty om en statsrevision kommit
med dessa anmärkningar, skulle man hafva sagt, att den
handlat alldeles för småaktigt, utan snarare till ett slags nedre
statsrevision eller jag skulle vilja säga, att det gör sig till ett slags
juridisk diskussionsförening, där man diskuterar små juridiska
frågor och tvistar om lagparagrafer eller administrativa stadgande^
om hvilkas tolkning olika meningar kunna göra sig gällande.

Att en sådan granskning icke kan vara regeringsformens mening,
det skulle falla ännu skarpare i ögonen, om utskottet, i stället
för att citera 107 § i R. F., hade skrifvit ut den 107 §. Då tror jag
icke, att konstitutionsutskottet skulle hafva åberopat den. Jag

N:o 55. 22

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Lördagen den IS Maj, e. m.

kart icke föreställa mig, att konstitutionsutskottet skulle t. ex.
mot föredraganden i fråga om tolkning af en paragraf i hälsovårdsstadgan
velat skrifva, att föredraganden icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller att han icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeämbete utöfvat. Jag tror icke, att det skulle
skrifvit t. ex., att Riksdagen måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke Riksdagen borde hos Kungl. Maj:t framställa önskan om att
från statsrådet skilja statsrådet Swartz, därför att han medgifvit
förändring af namnet på en socken i Västergötland.

Men när man på detta sätt tillämpar och använder regeringsformens
107 §, hvad blir följden af det? Följden blir ingen annan
än den, att konstitutionsutskottets anmärkningsplikt mister i
auktoritet inför Riksdagen. Det är ett ordstäf, som säger, att
man har sökt efter en sak så noga, att man kunde hittat en
knappnål. Detta betänkande visar, att konstitutionsutskottet har
sökt i statsrådsprotokollen så noga, som man söker efter knappnålar,
och det har funnit sju knappnålar. Dessa sju knappnålar
äro då väl afsedda att vändas mot regeringen. Jag kan icke
annat än beklaga, att så mycket och så flitigt och så skarpsinnigt
arbete icke har åstadkommit ett rikare resultat och att, då det
behöfs så väl riksdagskrafter på mera gifvande arbeten, de skola
på det sättet behöfva användas i konstitutionsutskottet. Ett mycket
framstående statsråd för många år sedan, en af de skickligaste
och samvetsgrannaste människor, sade en gång till mig, som
då var ledamot af konstitutionsutskottet: »säkert är, att hvarje
regering begår många fel, men lika säkert är, att konstitutionsutskottet
aldrig hittar dem». Jag är viss därom, att också vår
nuvarande regering begår många fel, men jag är lika viss om,
att de fel, som konstitutionsutskottet här har anfört, icke äro af
den beskaffenhet, att de hade bort af konstitutionsutskottet antecknas
såsom fel eller äro ägnade till att på något sätt förminska
Riksdagens förtroende för landets regering.

Jag anhåller, att anmärkningarna måtte läggas till handlingarna.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Konstitutionsutskottet är

nu ett abstrakt begrepp, som för olika punkter i detta betänkande
varierar något, men dä de nyss gjorda anmärkningarna vändts
mot utskottet i dess helhet, skall jag, ehuru icke skyldig till alla
de sju knappnålarnas uppletande, bedja att här få bemöta dessa
anmärkningar.

Det är vanligt vid denna tid på året, d. v. s. när dechargebetänkandet
framlägges, att man får i pressen se ungefär samma
tankar, som nyss uttalades af föregående talare: »År det värdigt
konstitutionsutskottet att komma med dessa små anmärkningar?
Det var aldrig meningen! Så bör icke 107 § R. F. tolkas!»
Denna visa är gammal, nästan lika gammal som vår författning.

Lördagen den 10 Maj, e. in.

2il N:a 55.

Den bär uttalats redan af denna författnings egentliga upphofsman,
nemligen Hans Järta. Men det är att märka, att denna
teori aldrig har upptagits i praktiken; det har aldrig varit regeln,
att konstitutionsutskottets anmärkningar endast skulle omfatta
stora och viktiga saker; det har aldrig ansetts oriktigt eller onödigt,
att utskottet kommer med sådana små detaljanmärkningar.
Redan vid den första riksdagen, då utskottet fann sig föranlåtet
att framställa anmärkning mot ett statsråd, vid riksdagen 1817 —
18, var det tre småsaker det framkom med. Detta fortsattes under
följande riksdagar, hvilket föranledde Hans Järta att 1826
skrifva sin bekanta skrift: »Om rätta förståndet och tillämpningen
af §§ 106 och 107 i regeringsformen», där han uttalar ungefär
samma tankar, som vi i dagarne läst i åtskilliga tidningar, och
som äfven af den siste ärade talaren blifvit framhäfda, nämligen
att utskottet endast borde komma med anmälan enligt 107 §,
om det, såsom allmän resumé af sina gjorda fynd i statsrådsprotokollen,
kunde fälla ett generellt omdöme, att något visst statsråd
i sina rådslag »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller att
någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift
sitt förtroendeämbete utöfvat». Men, mina herrar, denna sin uppfattning
lyckades Järta aldrig göra gällande. Den har icke ens
tillämpats på hans tid. Endast vid en riksdag, nämligen vid
1840—41 års riksdag, var verkligen konstitutionsutskottets betänkande
uppställdt efter denna formel, men jag tror icke det var
med anledning af Järtas teori, som det så skedde, utan man
hade ett helt annat skäl. Vid denna riksdag framställde konstitutionsutskottet
72 anmärkningar enligt 107 § samt åtalade statsrådet
för 31 brott mot 106 §. Vid ett sådant kaos af anmärkningar
fann utskottet nödvändigt att hafva något sammanbindande
för det hela, och då hittade man på denna sak. Här ser
man, hette det, att statsrådet icke är värdigt att vara statsråd
vidare, och såsom bevis därpå anfördes dessa 72 anmärkningar.
Det var således en praktisk åtgärd för att få enhet i mångfalden.
Det är likväl den enda gång, utskottet förfarit på detta sätt, och
jag är äfven säker om, att om jag nu hade tillfälle att genomgå
de konstitutionsutskottsbetänkanden, i hvilkas tillkomst den siste
ärade talaren har tagit del, skulle i dem finnas anmärkningar af
icke starkare kaliber än de nu gjorda. Att man på detta sätt
icke följt Järtas teori, utan gått en annan väg, det har nog sina
goda skäl. Denna teori är nämligen i högsta grad opraktisk, ty
hvad skulle egentligen konstitutionsutskottet få att göra enligt
samma teori? Jo, det skulle år efter år sitta tyst och arbeta i
sitt rum och endast vid detta säregna tillfälle stiga fram och visa
världen hvad det gjort, när det kan säga: »Här hafva vi

funnit ett statsråd, som icke är värdigt att vara statsråd längre.»
Jag hoppas och tror, att den tid icke skall komma, då konstitutionsutskottet
efter granskning af statsrådets handlingar för ett

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Ko 55. 24

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

år skall komma till det resultatet, och följaktligen tror jag, att
utskottet aldrig skulle få tillfälle att tala om hvad det gjort och
arbetat, om det skulle €ölja denna sats. Nej, skall utskottets arbete
hafva verklig praktisk betydelse, då bör väl ändå utskottet
arbeta på annat sätt och med annat mål för ögonen; då bör dess
arbete — så tänker jag, och så hafva utskottets ledamöter tänkt
alltsedan år 1817 — gå ut på att peka på en och annan princip,
som följts i regeringen, men som enligt utskottets mening icke är
gagnelig. Naturligt är, att utskottet därvid skall vara bundet af
107 §, d. v. s. saken i fråga bör afse rikets sannskyldiga nytta,
och anmärkningen måste vända spetsen mot ett visst statsråd.
Man har icke rätt att göra andra slags anmärkningar än sådana,
som riktas mot ett visst statsråd, om man än därvid icke afser
statsrådet personligen, utan endast de principer, hvilka, såsom de
tillämpats, befunnits icke lända till rikets sannskyldiga nytta.
Efter detta system har utskottet, såsom nämdt är, verkat under
hela den tid, utskottet framställt anmärkningar, och jag tror därför,
att vi såsom praktiskt folk kunna lägga denna gamla teori,
som ännu i dag förekommer i åtskilliga handböcker, till handlingarna
såsom en kuriositet, hvilken icke vidare har aktuell
betydelse.

Klart är, att, om man nu gör såsom utskottet alltid har
gjort, nämligen undersöker i hvarje särskilt fall, om den princip,
statsrådet har följt, är gagnelig, eller om den icke öfverensstämmer
med rikets sannskyldiga nytta, man då kommer in på det
subjektiva gebitet, och där, medgifver jag, kan den ena tänka
på ett sätt och den andra på ett annat, och så hafva vi också
gjort i konstitutionsutskottet, såsom man kan se däraf, att somliga
äro med om en anmärkningspunkt och andra om en annan.

Emellertid bör, då man sålunda vill bedöma hvad utskottet
gjort, man icke hänga upp sig på, om anmärkningen är formellt
af betydelse eller icke. Det är icke denna sak här är fråga om,
utan huruvida den princip, efter hvilken vederbörande statsråd
handlat, kan anses vara för riket gagnelig eller icke. Uti den
andra punkten, den första jag varit med om, handlar det om
den principen, huruvida ett statsråd i regeringen kan tillstyrka
en åtgärd, som, enligt hvad vi i utskottet ansett, uppenbarligen
strider mot hälsovårdsstadgans beslämmelser. När vi läste hälsovårdsstadgan
och jämförde dess stadgande med hvad statsrådet
föreslagit, tingo vi intrycket, att här uppenbarligen var eu strid
mellan lagen och lagens tillämpning. Det är alldeles detsamma, hvad
saken formellt gällde, om den gällde en fabrik, eu handtverkare
eller något annat, men själfva principen, att en administrativ
förordning icke bokstafligen efterlefves såsom andra lagar,
föreföll oss icke riktig.

Den andra punkten, som jag för min del var med om, och
hvarom jag tror, att nästan alla inom utskottet hade samma upp -

25 N:o 55.

Lördagen <len 10 Maj, e. m.

fattning, ehuru det icke framgår af betänkandet, rör sig om den Anmärknintjänstledighet,
som blifvit beviljad sekreteraren von Sydow för9ar *''

ett år. Vi måste ovillkorligen säga oss, att det var en fullkorn- rport8i)
ligt oriktig princip att lämna en statens ämbetsman, i synnerhet
om han bekläder ett så viktigt ämbete, ett års tjänstledighet,
då icke något som helst giltigt skäl anförts för hans ansökning
därom. Det var icke någon angelägenhet, som rörde honom
personligen, inga andra förhållanden, såvidt jag kan se, än att
tjänstemannen i fråga ville träda i en privat korporations tjänst,
antagligen för att få bättre betaldt, och möjligen för att, sedan
han under ett år pröfvat sysslan, alldeles lämna statstjänsten.

Att för sådant ändamål lämna tjänstledighet och därunder låta
sysslan skötas af vikarie, som måste anses mindre än den ordinarie
innehafvare!! i stånd att sköta densamma, kan icke anses
med rikets sannskyldiga nytta öfverensstämmande.

Det tredje fallet, i hvilket jag gjort anmärkning och som
jag därför särskildt vill taga upp till försvar, förekommer i sista
punkten. Där har det, såvidt vi kunnat finna, gällt en mycket
viktig och intressant principfråga, nämligen huruvida, då besvär
anförts i en viss administrativ fråga, det är för mycket begärdt,
att vederbörande taga hänsyn till de upplysningar, som den förklarande
parten lämnat, och som kunna hafva inflytande på sakens
utgång, åtminstone efter vanligt bondförstånd.

Således har det icke alls varit så obetydtiga saker, såsom vi
sett dem i konstitutionsutskottet, låt vara att de i och för sig
själfva icke äro så graverande för regeringen. Det är tvärtom
så, att jag tycker, att ett sådant dechargebetänkande som detta
är ett hedersamt dokument för regeringen; att utskottet kunnat
läsa och resonera om allt, som förekommer i regeringen under
ett helt år, men icke kunnat hitta på något mera graverande,
det borde regeringen vara belåten med. Det är helt enkelt ett
bevis för, att landet är ovanligt väl förvandt. Men drifver
man satsen, att utskottet ingenting skall göra annat än då det
vill antyda för Riksdagen, att denna bör ingå till Kungl. Maj:t med
begäran om ett statsråds afskedande, så gör man sig skyldig till
en absurditet. Det vore detsamma som att yrka på tillämpningen
af eu teori, som aldrig hittills tillämpats och som aldrig kan
komma att tillämpas, ty säkert är, att särskildt inom statsrättens
område man får lof att böja sig för praktiken, för häfden. Här
har en praxis utbildat sig, och denna praxis har utskottet följt
i sitt betänkande. Denna praxis lär icke kunna vidare bringas
ur världen genom den teori, Hans Järta på sin tid framställde,
och som i dessa dagar återupprepats och väl länge än kommer
att återupprepas af dem, som anse, att ingenting bör göras. Det
vore för staten säkerligen mycket olyckligare, om man följde
denna teori, än om man följer den praxis, som nu uppstått. Ty
på det senare sättet blir emellertid fingret satt på en och annan

N:o 55. 26

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärknin- felaktighet genom dessa små anmärkningar, som, äfven om de
9ar »löt stats-för tillfället förnämt visas tillbaka, dock alltid kunna medföra,
*a ''. att man i framtiden icke handlar på samma sätt, åtminstone
or 8,/ om något skäl finnes för anmärkningen.

Jag anser sålunda, att den motivering, föregående talaren
framställt, var alldeles oriktig, ja, till och med ganska skadlig,
om den finge blifva gällande. Däremot har jag ingenting emot
det slut, hvartill han kom, och jag ber att få instämma i det.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter förevarande
punkt lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottet hade vidare anmält ett nedan omförrnäldt, i protokoll
öfver civilärenden för den 28 juni 1907, punkten 31, behandladt
ärende, hvari förekommit följande:

Uti 16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan för riket den 25
september 1874 föreskriftves:

»Hälsovårdsnämnden skall vaka öfver att fabriker och näringar
icke inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men
för arbetare, närboende eller det allmänna. Förefinnes sådan
olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga
åtgärder till dess afhjälpande. Verkställes ej detta inom
föreskrifven tid och är den anmäkta olägenheten svår, må nämnden
äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens fortsatta
drifvande.»

Vidare föreskrifves i 23 § af hälsovårdstadgan följande:

»När hälsovårdsnämnden ej mindre vid de tillfällen, då
det, enligt hvad här ofvan uti denna stadga är sagdt, tillkommer
nämnden att meddela bestämmelser, än äfven eljest
vid särskilda fall finner nödigt att i hälsovårdsväg lämna föreskrift
eller meddela förbud, äger nämnden, då påföljd ej finnes
bestämd i denna stadga eller annan allmän författning eller i
sådant stadgande för staden, som enligt 24 § tillkommit, att
antingen omedelbart eller efter förutgången erinran efter omständigheterna,
genom föreläggande af vite göre sig hörsammad.»

Uti en till hälsovårdsnämnden i Göteborg ingifven skrift af
den 22 oktober 1906 anförde byggmästaren A. Hellqvist, såsom
ägare till fastigheten n:o 1 Litt. B i första kvarteret af elfte roten
i staden Göteborg, att uti huset å angränsande fastighet n:o 2
Litt. A i samma kvarter och rote funnes två trappor upp inrymd
en af O. Adolfson förhyrd verkstad för tillverkning af bleckkärl,
samt att maskinerna i berörda verkstad åstadkomme starkt buller
och svåra stötar, hvilket i hälsoväg inverkade i hög grad menligt
på hyresgästerna i Hellqvists fastighet. Med anledning häraf
anhöll Hellqvist, att hälsovårdsnämnden måtte vidtaga åtgärder

Lördagen den IG Maj, e. m.

27 N o 55.

för undanröjande af de orsaker, som föranledde ifrågavarande Anmärkning
menliga förhållanden. rjar stats

Hälsovårdsnämnden utlät sig genom beslut den 7 november . .

1906, och enär genom hvad i ärendet förekommitt blifvit utredt, 1
att verksamheten i Adolfsons bleckslageriverkstad drefves på
sådant sätt, att genom buller och stötar från maskiner i verkstaden
men till hälsan uppstode för hyresgäster i Hellqvists angränsande
fastighet, pröfvade hälsovårdsnämnden, jämlikt 16 §

4 mom. i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, lagligt
ålägga Adolfson, vid vite af femhundra kronor, att, därest
bleckslagerirörelsen fortfarande skulle i fastigheten bedrifvas, inom
en månad därefter hafva vidtagit sådana åtgärder, att maskinernas
användande icke blefve i hälsoväg till men för närboende.

Öfver detta beslut anförde Adolfson besvär hos Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län under yrkande
att, som det buller maskinerna i klagandens verkstad åstadkomme
icke vore att hänföra till sådant men för närboendes hälsa, som
afsåges uti 16 § 4 mom. i hälsovårdsstadgan, Konungens befallningshafvande
måtte upphäfva hälsovårdsnämndens beslut.

Genom resolution den 17 januari 1907 fann Konnungens
befallningshafvande klaganden icke hafva anfört skal, ledande
till ändring i hälsovårdsnämndens öfverklagade beslut.

Häröfver anförde Adolfson besvär hos Kungl Maj:t och
yrkade att, då den af hälsovårdsnämnden gjorda tolkning af
16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan vore oriktig, Kungl. Maj:t
måtte, med upphäfvande af Konungens befallningshafvandes resolution,
undanröja hälsovårdsnämndens klandrade beslut.

Uti afgifna underdåniga utlåtanden hemställde hälsovårdsnämnden,
magistraten, Konungens befallningshafvande och medicinalstyrelsen,
att besvären måtte lämnas utan afseende.

Målet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 af
dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, som
därvid hemställde att, då hvad i målet förekommit icke vore af
beskaffenhet att ifrågavarande yrkande bort af hälsovårdsnämnd
upptagas till pröfning, Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande
af Konungens befallningshafvandes öfverklagade resolution, undanröja
hälsovårdsnämndens klandrade beslut. Denna hemställan, i
hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl.

Maj:t bifallen.

Utskottet hade härom utlåtit sig sålunda:

»Hvad som vid detta ärendes behandling ådragit sig utskottets
uppmärksamhet är, att hälsovårdsnämndens klandrade beslut blifvit
af Kungl. Maj:t undanröjdt på den grund, att det i målet
framställda yrkande icke bort af hälsovårdsnämnd upptagas till
pröfning. Det synes nämligen utskottet uppenbart, att den uti
16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan gifna allmänna föreskrift, att
hälsovårdsnämnd skall vaka öfver att fabriker och näringar icke

N o 55. 28

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forte.)

inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för
arbetare, närboende eller det allmänna, innefattar befogenhet för
hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder till afhjälpande jämväl af
sådan olägenhet i hälsoväg, hvaröfver anmärkning i förevarande
fall blifvit hos hälsovårdsnämnden framställd. Då utskottet finner
det vara af vikt, att icke ett prejudikat i förevarande
hänseende skapas, som kan komma att att inverka på hälsovårdsmyndigheternas
uppfattning vid bedömandet af frågor af enahanda
eller likartad innebörd, har utskottet ansett sig böra hos
Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen.»

Herr Juhlin: Herr talman, mina herrar! I sitt memorial,

angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll,
har konstitutionsutskottet ansett sig böra hos Riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
på den grund, att han vid föredragning af civilärenden
den 28 juni 1907 tillstyrkt Kungl. Maj:t att undanröja
ett beslut, fattadt af hälsovårdsnämnden i Göteborg.

Förhållandet var i korthet det, att en tillverkare af bleckkärl
i Göteborg hade en verkstad, hvars maskiner åstadkommo
starkt buller och svåra stötar, hvilket i hälsoväg inverkade menligt
på hyresgästerna i grannens lägenhet. Denne gjorde anmälan
hos hälsovårdsnämnden, som beslöt lagligt ålägga verkstadsinnehafvaren
att, vid vite af 500 kronor, därest bleckslagerirörelsen
fortfarande skulle i fastigheten bedrifvas, inom eu månad därefter
hafva vidtagit sådana åtgärder, att maskinernas användande
icke blefve i hälsoväg till men för närboende. Öfver detta beslut
anförde verkstadsinnehafvaren besvär hos Konungens befallningshafvande
under yrkande att som det buller, maskinerna i klagandens
verkstad åstadkomme, icke vore att hänföra till sådant
men för närboendes hälsa, som afsåges i 16 § 4 mom. i hälsovårdsstadgan,
Konungens befallningshafvande måtte upphäfva
beslutet. Besvären ogillades af Konungens befallningshafvande.
Verkstadsinnehafvaren anförde besvär häröfver hos Kungl. Maj:t
På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t att då hvad i målet
förekommit icke vore af beskaffenhet, att ifrågavarande yrkande
bort af hälsovårdsnämnd upptagas till pröfning, med upphäfvande
af Konungens befallningshafvandes öfverklagade resolution undanröja
hälsovårdsnämndens klandrade beslut.

Hälsovårdsstadgan af den 25 september 1874: 16 § handlar
i 1 mom. om vissa uppräknade fabriker, som icke få vid stad
anläggas, såsom fabriker för tillverkning af animaliska gödningsämnen,
fosfor, vissa syror m. m.; 2 mom. handlar om sådana
fabriker, som endast få förläggas å öppen och rymlig tomt i sådan
trakt af staden, som ej är tätt bebyggd, såsom färgerier,
garfverier m. m., som utan att tillhöra de inom mom. 1 upp -

29 N:o 55.

Lördagen den IG Maj, e. in.

räknade, dock till följd af det sätt, hvarpå de drifva?, eller egen- Anmärkninskapen
af de ämnen, som genom dem bearbetas eller beskaffen- 9at
heten dels af affallen vid deras drifvande, dels af därvid utström- n,’ort3 )
mande rök och ångor eller medels spridande af elak lukt eller
genom fara för vattnets orenande eller ock af annan anledning
kunna blifva för hälsan vådliga. I 3 mom., där bland annat talas
om fabrik eller näring, som redan fanns, då stadgan trädde
i tillämpning, föreskrifves, att hälsovårdsnämnden skall tillse, att
de »sanitära bristerna» såvidt möjligt förekommas. I d mom.
heter det: »Hälsovårdsnämnden skall vaka öfver att fabriker och
näringar icke inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg
till men för arbetare, närboende eller det allmänna. Företinnes
sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga
tjänliga åtgärder till dess af hjälpande.»

Frågan gäller: Kan störande af grannarna i närmaste hus
falla under 16 § mom. 4 i gällande hälsovårdsstadga? Hälsovårdsstadgan
är utfärdad af Kungl. Maj:t utan Riksdagens hörande.
För att Kungl. Maj:t skall kunna på detta sätt inskrida
i den enskildes göranden och låtanden, måste det allmännas intresse
vara på något sätt kränkt. Det är såsom handhafvare af
den allmänna polisuppsikten som Kungl. Maj:t har kunnat utfärda
denna stadga. Sålunda för att den administrativa inyudigheten
skall kunna inskrida i ett fall som detta, måste ett allmännt
intresse stå på spel. Så har säkerligen Kungl. Maj:ts mening
varit vid stadgans utfärdande och så måste stadgan tolkas.

För att ett allmänt intresse skall i ett fall som detta stå på
spel, skall antingen liälsofaran vara synnerligen stor, sålunda faran
för människors, äfven om de äro helt få, lif och hälsa vara
särskildt stor eller ock skall, om faran är mindre, det vara en
större skara människor, hvilkas hälsa äfventyras. Detta framgår
ock af motiven till gällande hälsovårdsstadga. Det är uppenbart,
att intetdera förelåg i nu föreliggande fall.

Någon anledning att antaga, att lagstiftaren vid den slutliga
redigeringen velat frångå dessa synpunkter, framgår icke af tillgängliga
handlingar. I rättegångar ha likartade frågor synnerligen
ofta varit föremål för tvist.

Jag vill visst icke förneka, tvärtom påstå, att man i stadgeväg
kan förbjuda sådant som detta, men det hör icke under
hälsovårdsstadgan. Denna har också på ett enda undantag när
aldrig vid rättegångsförhandlingarna angående dylika frågor åberopats.

Jag har här en förteckning öfver en hel del dylika mål, men
jag skall ej trötta kammaren med att uppläsa dem. Af denna
''förteckning framgår, att i domstolarna hafva meningarna ofta
varit synnerligen delade, huruvida en olägenhet af ifrågavarande
slag varit tillräckligt stor eller icke för att en granne och hans
hyresgäster skulle vara underkastade att tåla densamma eller icke.

N:o 55. 30

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Om Kungl. Maj:t fastställt Konungens befallningshafvande^
öfverklagade resolution, då skulle ha skapats ett prejudikat, som
kunnat medföra ganska betänkliga följder. Man skulle bara behöfva
gå till hälsovårdsnämnden och de administrativa myndigheterna
för att få afgjorda ömtåliga och svåra rättsfrågor af
ifrågavarande slag, frågor, om hvilka meningarna bland högsta
domstolens ledamöter mer än en gång varit delade.

Det skulle ju då t. ex. kunna inträffa, att en nervös person
af en läkare får ett intyg, att hans hälsa lider af buller från en
handtverkares, en industriidkares verkstad, från en tryckeripress,
ja kanske från en spårvagn eller automobil, och så skulle hälsovårdsnämnden
på grund häraf kunna försvåra eller förhindra, ja,
kanske förbjuda den lofliga näringen eller driften.

Det har helt visst heller aldrig varit deras mening, som utfärdat
hälsovårdsstadgan, att frågor af den art som den föreliggande
skulle kunna afgöras af hälsovårdsnämnden. De tillhöra
laga domstol, och vederbörande hafva saknat laga grund
för att i ett fall som det ifrågavarande tillämpa gällande hälsovårdsstadga.

Herr Berger: Jag kan i motsats till den föregående ärade
talaren icke finna annat än att den åberopade bestämmelsen i
hälsovårdsstadgan här varit tillämplig, ty bestämmelsen är så
formulerad, att om ifrågavarande buller i hälsoväg varit till men
för närboende, såsom i ärendet varit styrkt, hade nämnden rätt
att genom vite tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder
till olägenhetens afhjälpande. Det är nu visserligen så, att efter
det Kungl. Maj ds besked, hvarom här är fråga, hade den ifrågavarande
husägaren naturligtvis kvar sin rätt att vid domstol
anhängiggöra sin talan, men det är dock en väsentlig skillnad
på att få en sådan här sak hastigt afgjord af administrativ myndighet
och att nödgas processa vid domstol i många år om saken.
Nu sade den föregående talaren, att han ansåge lämpligare, om
jag fattade honom rätt, att domstol hade befattning med sådana
här saker än administrativ myndighet. Jag vill icke inlåta mig
på frågan, hvilket som kan vara det lämpligaste, men om Kungl.
Maj:t ansett att ifrågakomna ärenden borde förbehållas domstol,
hade Kungl. Maj:t bort åvägabringa den ändring i hälsovårdsstadgan,
att hälsovårdsnämnden ej hade att befatta sig med dylika
saker; och så länge hälsovårdsstadgan är oändrad, bör stadgan
enligt utskottets mening tillämpas i öfverensstämmelse med sin
ganska tydliga lydelse.

Efter härmed slutad öfverläggning lades föreliggande punkt
till handlingarna.

Punkten 3.

Angående nedannämnda i protokoll öfver civilärenden för

Lördagen den 16 Maj, e. m.

31 N o 55.

den 5 juli 1907, punkten 19, behandlade ärende hade utskottet Anmärkninaniört:
gar mot »tåls råd.

»Uti en till Kungl. Maj it ställd, af öfverståthållarämbetet vForts)
med underdånig skrifvelse den 3 juni 1907 öfverlämnad skrift
anhöll sekreteraren i ämbetets afdelning för polisärenden A. Hj.
von Sydow, att lian, som blifvit utsedd till verkställande direktör
i Svenska arbetsgivareföreningen och ordförande i dess styrelse,
måtte, för att kunna emottaga detta uppdrag under ett år, erhålla
tjänstledighet från och med den 1 juli 1907 till och med den 30
juni 1908, med skyldighet för honom att till vikarie afstå alla
de med tjänsten förenade löneförmåner.

Öfverståthållarämbetet hemställde uti sin underdåniga skrifvelse
om bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 af
dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, som
därvid hemställde, att Kungl. Maj:t måtte bevilja von Sydow
tjänstledighet till och med den 30 juni 1908, med skyldighet att,
räknadt från och med den 1 juli 1907, afstå alla med tjänsten
förenade löneförmåner. Denna statsrådets hemställan, i hvilken
statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t
bifallen.

Det har ådragit sig utskottets synnerliga uppmärksamhet, att
ifrågavarande tjänstledighetsansökning blifvit af Kungl. Maj:t
bifallen. Visserligen vill utskottet icke bestrida, att Kungl. Maj:t
äger rätt att, när giltig anledning därtill föreligger, bevilja en
ämbets- eller tjänsteman äfven en längre tids tjänstledighet från
innehafvande befattning. Men i förevarande fall har, enligt utskottets
mening, ingalunda någon giltig anledning förelegat. Till
stöd för tjänstledighetsansökningen har icke anförts annat skäl
än att sökanden önskade under ett år ägna sig åt en uppgift,
som är af helt och hållet enskild natur och saknar allt samband
med hans verksamhetsområde i statens tjänst. Att enbart på
sådan grund bevilja innehafvaren af en befattning inom administrationen
ledighet under så lång tid, som här är fallet, finner
utskottet i hög grad anmärkningsvärdt. Det måste anses vara
af stor vikt för en befattnings behöriga upprätthållande, att den
såvidt möjligt skötes af ordinarie innehafvaren. Och det är
uppenbart, att, därest en sådan princip, som i detta ärende vunnit
tillämpning, opåtaldt skulle få göra sig gällande vid tjänstledigheters
beviljande, densamma kan komma att leda till synnerligen
betänkliga konsekvenser för statstjänsten. På grund häraf har
utskottet funnit sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.»

Herr Juhlin: Herr talman, mina herrar! I konstitutions utskottets

här föreliggande memorial har utskottet i mom. 3

N o 55. 32

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärknin- funnit sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementsgar
mot stats- chefen gorå anmälan enligt 107 § regeringsformen.

rad■ Förhållandet var, att sekreteraren i öfverståthållareämbetels

(Forts.) afdelning för polisärenden A. Hj. von Sydow i eu underdånig
skrifvelse af den 3 juni 1907 anhöll, att han, som blifvit utsedd
till verkställande direktör i Svenska arbetsgifvareföreningen och
ordförande i dess styrelse under ett år, måtte erhålla tjänstledighet
med skyldighet för honom att till vikarie afstå alla de med
tjänsten förenade löneförmåner. Ansökningen, som tillstyrktes
af öfverståthållarämbetet, bifölls af Kungl. Maj:t på min hemställan,
i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig.

Jag erkänner villigt, att tvekan rådde vid afgörandet af
denna fråga.

Men som bekant pågår en för staten högst betänklig flykt
från ämbetsmannabanan till enskild tjänst, och det är just de
mest skicklige, de mest energiske och initiativkraftige män, som
öfvergå från statstjänst till enskild tjänst, män, som skulle göra
staten de största tjänster och som staten så väl behof de. Med
sådana fakta för ögonen måste det väl anses lända till »rikets
sannskyldiga nytta», att man försöker att hålla sådana framstående
och förtjänstfulle män kvar i statens tjänst. Och det är
just detta, som i ifrågavarande fall skett och som uteslutande
varit bestämmande vid afgörandet af den begärda ansökningen.

Sekreteraren von Sydow var erbjuden att under ett år sköta
eu befattning i enskild tjänst på sådana villkor, att han uppenbarligen
genast skulle ha afgått från sin tjänst, om ansökningen
afslagits. Nu är sekreteraren von Sydow allmänt erkänd såsom
en synnerligen skicklig ämbetsman och en mycket framstående
polistjänstemän, som det skulle bli ganska svårt att ersätta.
Måste det ej under sådana förhållanden anses, att man handlat i
statens välförstådda intresse, om man beredde staten möjlighet
att behålla honom vid hans innehafda statstjänst?

Herr Berger: Ämbetsmännen i vårt land hafva en i alla

afseenden gynnad ställning, de hafva god, mången gång riklig
aflöning, de hafva rätt till pension för sig själfva och för hustru
och barn, de hafva rätt till semester; blifva de sjuka, få de
likväl behålla större delen af sin aflöning, och de kunna i regeln
icke skiljas från sina ämbeten, därest de sköta dem oklanderligt.
Till gengäld för alla dessa förmåner har staten enligt mitt förmenande
rätt att fordra, att ämbetsmännen skola sköta sina ämbeten,
och det är ej öfverensstämmande med eu god statsförvaltning
att det tillätes att en vikarie får uppehålla ett viktigt ämbete
därför, att den ordinarie ämbetsmannen må få tillfälle att
ägna sig åt privat verksamhet och därigenom skaffa sig bättre
• ekonomiska förmåner än staten kan gifva honom, utan i sådana
fall som det förevarande bör ämbetsmannen få välja emellan att

Lördagen den 16 Maj, e. m.

33 N o 55,

tjäna staten eller att öfvergå till den privata verksamheten, och Anmärkninväljer
han den senare, bör han lämna ämbetet och låta det gar mot statsöfvertagas
af en annan ordinarie innehafvare. ra°"

Nu sade den föregående ärade talaren, att det måste lända (Fort8-)
till rikets sannskyldiga nytta, att man söker hålla en skicklig
tjänsteman, en sådan som herr von Sydow, kvar i statens tjänst,
och den ärade talaren tilläde att, om den ansökning, som von
Sydow ingaf, blifvit afslagen, hade han tagit afsked. Detta är
ju mycket möjligt, men lika möjligt kunde det i ett sådant fall som
det.föreliggande hafva varit, att vederbörande genom att säga nej
till en sådan ansökning, finge behålla ämbetsmannen kvar i det
ämbete, som han skulle hafva lämnat, om han varit i tillfälle
att under ett år pröfva, om han trifdes i den privata verksamhet,
som erbjudits honom. Man skall för öfrigt icke tro, att det är
alldeles säkert, att en ämbetsman tager afsked och afgår äfven
om han hotat därmed; det kan lätt hända, att han låter öfvertala
sig att stanna kvar, sedan han funnit, att hotet ej hade
någon verkan. I allt fall bör staten handla efter bestämda principer,
och den riktiga principen är härvidlag, att den, som ej
vill sköta sitt ämbete, bör mista det, och han bör ej få hafva
det kvar i reserv för att när honom lyster återtaga detsamma.

Man skrifver och talar ofta i vårt land om byråkrati och
byråkrater. Mången gång torde hvad sålunda talas och skrifves
vara ganska obefogadt eller åtminstone öfverdrifvet, men här
hafva vi, enligt min åsikt, framför oss en yttring af den byråkratiska
andan, ty den grundsats, som här fått göra sig gällande,
är i själfva verket den, att ämbetet är till för ämbetsmannens
skull och icke tvärtom ämbetsmannen för ämbetets. Att
den ifrågavarande ämbetsmannen kunde tro, att det skulle lyckas
honom att få bifall till sin ansökning visar, att byråkratien känner
sin makt, och att han därutinnan icke missräknade sig, utan fick
Kungl. Maj:ts godkännande af sitt anspråk, har synts utskottet
vara så anmärkningsvärdt, att utskottet därom ansett sig böra
göra anmälan hos Riksdagen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, lades nu föredragna
punkt till handlingar^.

Punkten 4.

Beträffande nedannämnda, i protokoll öfver civilärenden för
den 15 november 1907, punkten 49, a, behandlade ärende hade
af utskottet anförts:

Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 8 november
1907 anhöll generaldirektören och chefen för kungl. järnvägsstyrelsen
M. R. Sahlin, att, då efter ingången af år 1908 någon
generaldirektörsbefattning vid statens järnvägar icke komme att
Första Kammarens Prof. 1908. N:o 55. 3

N:0 55.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

34 Lördagen den 16 Maj, e. m.

finnas å ordinarie stat, honom måtte beviljas nådigt afsked med
1907 års utgång från den befattning såsom generaldirektör och
chef för järnvägsstyrelsen han på grund af nådigt konstitutorial
den 23 september 1904 innehade, äfvensom att Kungl. Maj:t
måtte, med tillämpning af det Kungl. Maj:t af 1907 års Riksdag
lämnade bemyndigande, förklara honom berättigad att bibehålla
aflöning från och med år 1908 å indragningsstat.

Vid föredragning af nämnda ansökning inför Kungl. Maj:t
den 15 november 1907 af dåvarande chefen för civildepartementet
statsrådet Juhlin hade denne, bland annat, yttrat, att sedan
Kungl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april 1907 förelagt
Riksdagen förslag till förändrad organisation af järnvägsstyrelsen
och därunder lydande förvaltningar samt tillika gjort framställning
angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar.
Riksdagen i skrifvelse den 1 juni 1907 anmält, att Riksdagen i
anledning af förevarande proposition och i ämnet väckta motioner,
bland annat, dels godkänt ett vid skrifvelsen fogadt förslag
till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar, dels
ock medgifvit, att Kungl. Maj:t finge meddela erforderliga föreskrifter
beträffande innehafvare af sådana nu befintliga befattningar,
hvilka föreslagits skola indragas eller väsentligt förändras,
och både Kungl. Maj:t därefter den 23 april 1907 beslutit utfärda
aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar.

»Det sålunda beslutade aflöningsreglementet förutsätter, att
generaldirektören, hvilken enligt nu gällande bestämmelse tillsättes
genom konstitutorial, skall allenast förordnas å viss tid.

Enligt nu gällande aflöningsreglemente är det årliga arfvodet
till generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen bestämdt
till tolftusen kronor; och är i pensionshänseende genom nådiga
brefvet den 15 oktober 1897 stadgadt, att denne skall vara berättigad
att från och med månaden näst efter den, då han efter
sextiofem lefnadsår och minst tio tjänstår, såsom chef för järnvägsstyrelsen
från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af sextusen
kronor, hvarjämte meddelats särskilda bestämmelser för det, här
ej föreliggande fall, att han är delägare i statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t på grund af ofvanberörda,
utaf Riksdagen Eders Kungl. Maj:t lämnade medgifvande
och med bifall till den af generaldirektören Sahlin gjorda framställning,
måtte förklara, att generaldirektör Sahlin skall äga att
af trafikmedel under titel ''indragningsstat’ uppbära från och med
år 1908 intill månaden näst efter den, då generaldirektör Sahlin
fyllt 65 år, ett årligt belopp af tolftusen kronor samt därefter
under generaldirektör Sahlins återstående lifstid ett belopp af

Lördagen den 16 Maj, e. m. 35 n 0 55

sextusen kronor om året; dock med skyldighet att, i händelse Anmärkningeneraldirektör
Sahlin kommer att anställas i rikets, Riksdagens gor mot statseller
kommuns tjänst, i allo frånträda det till generaldirektör råd''
Sahlin å indragningsstat utgående belopp, därest detta under- (Forts)

stiger eller är lika med den nya aflöningen, och, därest detsamma
öfverstiger berörda nya aflöning, vidkännas mot den senare svarande
afdrag.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan
hade Hans Maj:t Konungen behagat lämna bifall.

Utskottet hade i detta ärende vidare yttrat:

»Då Riksdagen i samband med den beslutade omorganisationen
af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar
medgaf Kungl. Maj:t rätt att meddela erforderlig!! föreskrifter beträffande
innehafvare af sådana befattningar, hvilka skulle indragas
eller väsentligt förändras, utgick Riksdagen uppenbarligen
därifrån, att Kungi. Maj:t vid tillämpningen af ifrågavarande
medgifvande endast skulle vidtaga sådana åtgärder, som ur såväl
nämnda befattningshafvares som det allmännas synpunkt kunde
betecknas såsom fullt tillfredsställande och ändamålsenliga. Vid
afgörandet af frågan om en ämbete- eller tjänstemans försättande
å indragningsstat borde följaktligen hänsyn tagas icke blott till
dennes befogade anspråk på att icke genom den beslutade omorganisationen
blifva lidande utan äfven därtill, att statsverket
icke komme att onödigtvis betungas af allt för stora utgifter.

Att vid ifrågavarande ärendes afgörande sistnämnda synpunkt
icke vunnit det beaktande man kunnat fordra, synes utskottet
ligga i öppen dag. Uppå därom gjord underdånig ansökning
har Kungl. Maj:t försatt generaldirektören Sahlin å indragningsstat,
med rätt för honom att intill uppnådd pensionsålder
uppbära den lön han såsom generaldirektör förut åtnjutit
eller 12,000 kronor om året samt därefter under sin återstående
lifstid en årlig pension af 6,000 kronor utan någon som helst
skyldighet att förrätta ett däremot svarande arbete eller att emottaga
annan befattning i rikets tjänst, därest sådan skulle komma
att honom erbjudas. Att denna åtgärd måste betecknas såsom i
hög grad olämplig, torde icke med fog kunna bestridas. Redan
ur principiell synpunkt finner utskottet det synnerligen betänkligt
att försätta en i sin kraftigaste verksamhetsålder varande ämbetsman
i den ställning, att han skall under hela sin återstående
lifstid äga att af staten uppbära full lön och pension utan att
vara skyldig att förrätta något som helst arbete i statens tjänst.

Och framför allt synes en dylik åtgärd vara anmärkningsvärd,
då den, såsom i förevarande fall är förhållandet, ådrager statsverket
en utgift, som kan komma att uppgå till ett högst afsevärdt
belopp.

Den af Kungl. Maj:t träffade anordning har synts utskottet
så mycket mera anmärkningsvärd, som utvägar icke torde saknats

N:0 55. 36

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

att få frågan ordnad på ett sätt, som varit fullt tillfredställande
ur båda de synpunkter, som, enligt hvad utskottet ofvan angifvit,
måste vid densammas bedömande fasthållas. Då det uppenbarligen
icke kunde ifrågasättas att utan vidare entlediga en person,
hvilken gjort sig känd såsom en synnerligen duglig ämbetsman,
hade lämpligen bort så förfaras, att generaldirektör Sahlin erhållit
rätt att tillsvidare uppbära den lön han såsom generaldirektör
åtnjutit, men med skyldighet att, då tillfälle därtill erbjöde
sig, mottaga annan befattning i rikets tjänst, jämförlig med den
befattning han vid afskedets erhållande innehade. Genom en
dylik anordning hade å ena sidan all nödig hänsyn blifvit tagen
till den grannlaga ställning, hvari generaldirektör Sahlin kommit
genom den beslutade omorganisationen, och å andra sidan hade
Kungl. Maj:t haft i sin hand att bestämma, när generaldirektör
Sahlin åter skulle inträda i rikets tjänst och den till honom utgående
aflöning å indragningsstat upphöra. Enligt utskottets uppfattning
hade denna provisoriska anordning icke behöft blifva af
någon långvarig natur, då det säkerligen icke mött några svårigheter
att bereda generaldirektör Sahlin en tjänst motsvarande den
han förut innehaft.

Utskottet anser sig böra framhålla att, därest generaldirektör
Sahlin mot förmodan skulle hafva förklarat sig icke vilja ingå
på en anordning sådan utskottet ofvan angifvit, det dock står
Kung. Maj:t öppet att så förfara med stöd af § 35 regeringsformen,
hvilken i förevarande fall otvifvelaktigt ägt tillämplighet.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,
enligt utskottets åsikt, genom sitt i förevarande
ärende afgifna rådslag tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga
en åtgärd, som icke blott i och för sig måste betecknas såsom
synnerligen olämplig utan äfven kan komma att för statsverket
medföra högst afsevärda kostnader, har utskottet funnit detta
ärende vara af den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107
regeringsformen, hos Riksdagen göras mot föredragande departementschefen.
»

Herr Juhiin: Herr talman, mina herrar! I den 4:e punkten
af det föreliggande memorialet har konstitutionsutskottet ansett
sig böra gorå anmälan mot föredragande departementschefen
därför att denne tillstyrkt Konungen att vid entledigandet af
generaldirektören Sahlin från chefsbefattningen vid statens järnvägar
bevilja honom rätt att intill dess han fyllt 65 år uppbära
ett årligt arfvode å 12,000 kr., motsvarande den lön han haft,
dock med skyldighet för Sahlin, att i händelse han kommer att
anställas i rikets, Riksdagens eller kommuns tjänst, i allo frånträda
beloppet, därest detta understiger eller är lika med den
nya aflöningen eller, därest detsamma öfverstiger berörda nya aflöning,
vidkännas mot den senare svarande afdrag.

Lördagen den 16 Maj, e. m.

37 N o 55.

Här gäller det tolkningen af § 35 i regeringsformen, där det Anmärkninlieter,
att de och de ämbetsmännen inneha »förtroendesysslor»,9ar
hvarifrån Konungen må dem entlediga, när han pröfvar rikets ’
tjänst det fordra. Frågan gäller då: Kan en förtroendeämbets- v ort8''
man afskedas, närhelst Konungen så finner för godt eller först
när han befinnes sköta sin tjänst så att Konungen icke längre
kan hysa det förtroende till honom, som skötande af en så viktig
plats, som han bekläder, det kräfver.

I konstitutionsutskottets förslag till 1809 års regeringsform
säges det i ifrågavarande afseende endast, att bland de första
villkoren för en styrelses förmåga att verka kraftfullt är makten
att kunna till- och afsätta de ämbetsmän, som i styrelsens verksamhet
förnämligast böra deltaga. Och såsom motiven för att
landshöfdingar böra räknas till förtroendeämbetsmännen anföres,
att de icke blott hade att verkställa Konungens befallningar utan
borde vara själfständigt verksamma för att skaffa sig underrättelse
angående sitt län. I anförd reservation yrkades af några
ledamöter i utskottet, att Konungen borde, i stället för att kunna
afsätta en landshöfding, äga makt, om han ej uppfyllde sina
skyldigheter eller icke verkställde Konungens befallningar, att på
ett hälft eller helt år suspendera honom, som då skulle få behålla
halfva eller hela lönen.

Vid frågans behandling hos Rikets ständer gjordes anmärkning
mot att förtroendeämbetsmännen icke vore likställda med
andra ämbetsmän. A utskottets vägnar svarades, att Konungen
ej kunde vara ansvarig för en god, kraftfull styrelse, om han ej
ägde makt att fråntaga dessa sitt förtroende, då de ej svara däremot.
Oskicklighet och missbruk kunde ofta undankomma laga
rannsakning och dom.

Efter 1809 synes intet beträffande tolkningen af denna. §
förekommit vid Riksdagen.

Af hvad sålunda förekommit torde den slutsatsen kunna
dragas, att anledningen till att förtroendeämbetsmännen gjorts
mera afsättliga än andra allenast varit den att de bekläda så
viktiga ämbeten, att, därest de icke motsvara det förtroende
Kungl. Maj:t bör kunna hysa till en sådan ämbetsman, de böra
genast kunna från sitt ämbete afskedas.

Nu kan invändas, att, ehuru det är ostridigt att detta varit
anledningen till förtroendeämbetsmännens undantagsställning, så
skulle detta icke hindra Kungl. Maj:t att, om han af annan anledning
skulle vilja afskeda en ämbetsman, begagna sig af ifrågavarande
stadgande. Nu är ju dock regeln den, att en undantagsbestämmelse
måste tolkas restriktivt. Som bekant äro ju
ämbetsmännen oafsättliga, därest de icke genom laga rannsakning
och dom dömas förlustiga sitt ämbete. Det undantag, som
gjorts beträffande företroendeämbetsmännen, måste därför tolkas

N:o 55. 38

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj, e. m.

restriktivt, d. v. s. man har icke rätt att tillämpa undantagsbestämmelsen
i annat fall än det hvarför den gifvits.

I de två fall, då undantagsbestämmelsen hittills tillämpats,
har också sådant varit för handen, som med densamma afsågs.
Något sådant fall förelåg däremot icke vid fattandet af det beslut,
som nu af konstitutionsutskottet klandras.

Den synnerligen duglige ämbetsman, som det då var fråga
om, hade skött sin mycket kräfvande tjänst med största nit och
intresse. Det kunde därför ej ett ögonblick bli tal om att han
borde af skedas därför att han mistat Kungl. Maj:ts förtroende, vare
sig till följd af oskicklighet, vårdslöshet eller försummelse eller
af någon annan orsak.

Det förelåg således alls icke något sådant fall, som berättigade
Kungl. Maj:t att mot honom använda det ifrågavarande stadgandet
i § 35 regeringsformen.

Man kan då fråga: hvarför bibehölls han ej då på platsen.

Anledningen var den, att så skicklig ifrågavarande ämbetsman
än var, så lyckades man få tag i en person, eu fackman,
som af Kungl. Maj:t ansågs ännu skickligare, ännu mera lämpad att
sköta den ytterst kräfvande och viktiga befattningen som chef
för vårt största och viktigaste kommunikationsverk. Denna plats
är så viktig, att Kungl. Maj:t ansåg den omständigheten, att man
skulle få lof att aflöna såväl den förre som den nye chefen, icke
vara af beskaffenhet att därtill taga hänsyn, att man till följd
däraf skulle afstå från en anordning, som i öfrigt syntes lämplig
och fördelaktig för staten. Därför fann Kungl. Maj:t det vara för
staten synnerligen förmånligt, att den förre chefen afträdde och
efterträddes af den sedermera utnämnde.

Nu kan man fråga, hvilken rätt den förre chefen hade?

Jag har ju i det föregående redan sagt, att enligt Kungl.
Maj:ts åsikt § 35 R. F. ej kunde på honom tillämpas. Han
var således i alldeles samma ställning som hvarje annan ämbetsman,
som ej är förtroendeämbetsman.

Om staten ej längre ville använda honom i den tjänst han
innehade, så hade han visserligen ej någon rätt att fortfarande få
utöfva tjänsten, men han hade rätt att fordra att komma i åtnjutande
af sina fulla aflöningsförmåner.

Det var denna hans rätt, som han icke på något sätt förverkat,
som Kungl. Maj:t icke ansåg sig kunna lagligen förvägra
honom, och därför sattes han på indragningsstat med fulla aflöningsförmåner.
Kungl. Maj:t kunde omöjligen förhålla honom
hvad Kungl. Maj:t ansåg vara hans lagliga rätt och därför kunde
beslutet ej blifva annat än det blef. Att söka tvinga honom att
gå in på att med frånträdande af sin rätt blott tillsvidare få
uppbära sin lön och lefva i ett pinsamt osäkerhetstillstånd för
att sedan, när helst så befalldes, kanske mot sin vilja nödgas
mottaga en befattning, som han ej ville eller kunde mottaga

39 No 55.

Lördagen den 16 Maj, e. m.

utan att kanske råka i ekonomisk misär, kunde helt naturligt Anmärkninunder
sådana förhållanden ej komma i fråga. Konstitutions 9ar
utskottets resonemang förefaller mig litet egendomligt. Utskottet ,Forta,
tyckes ej vilja klandra mig, därför att jag ej tillstyrkte, att § 35
R. F. tillämpades. Utskottet säger ju att »då det uppenbarligen
icke kunde ifrågasättas att utan vidare entlediga en person, hvilken
gjort sig känd såsom eu synnerligen duglig ämbetsman» etc.

Häraf skulle man ju kunna draga den slutsatsen, att utskottet
ej ansett § 35 R. F. böra tillämpas. Men längre ned
säger utskottet, att, om generaldirektör Sahlin ej skulle ha velat
ingå på eu anordning sådan utskottet ofvan angifvit, d. v. s.
om han ej velat gå in på att låta försätta sig i ett sådant där för
honom ytterst obehagligt osäkerhetstillstånd, då skulle Kungl.

Maj:t på honom tillämpat § 35 R. F.

Utskottet har också talat om att den ifrågavarande åtgärden
lian — utskottet säger försiktigtvis lian — komma att förorsaka
staten stora kostnader. Jag erkänner, att det kan synas blifva
förhållandet, isynnerhet om man ser saken med byråkratiska
glasögon med ringa synvidd. Det återstår emellertid att bevisa
detta. Man bör nämligen härvid betänka, att en chef för ett
stort affärsverk kan genom en enda klok åtgärd, genom ett enda
godt grepp i rätta ögonblicket inbespara sin lön många gånger om.

På grund af hvad jag anfört anser jag, att det klandrade
beslutet varit, ej såsom utskottet säger, synnerligen olämpligt,
utan i stället synnerligen lämpligt, och hvad mera är lagligt,
rättvist och till rikets sannskyldiga nytta.

Herr Berger: Jag nödgas åter på utskottets vägnar tvista
något med den föregående ärade talaren. De skäl för den ifrågavarande
åtgärden, som den ärade talaren gjorde gällande, hafva
nog allesammans varit framförda i konstitutionsutskottet, men
utskottet har icke funnit dem vara öfvertygande. Kungl- Maj:t
hade enligt utskottets uppfattning haft rätt att utan vidare gifva
generaldirektören Sahlin afsked med åberopande däraf, att rikets
tjänst det fordrade, såsom orden lyda i 35 § regeringsformen.

Att så oresonligt skulle förfarits, har utskottet emellertid icke
velat ifrågasätta, utan utskottet förmenar endast, att Sahlin bort
få sin lön 12,000 kronor om året tills vidare, och jag kan icke
finna annat än att utskottet haft rätt däri, att Kungl. Maj:t icke
bort uppgifva sin rättighet att, naturligtvis med beaktande af
Sahlins billiga anspråk, objektivt bestämma hvilket ämbete Sahlin
lämpligen skulle kunna få och att Kungl. Maj:t icke boit öfverlåta
åt Sahlin att själf bestämma efter sitt subjektiva tycke, hvilket
ämbete han kunde vilja hafva.

Jag tror visserligen, att, den här saken kommer att reda sig
mycket bra och att Sahlin rätt snart kommer att återbördas åt
statstjänsten men det må väl ändå anses riktigare, att en sådan

N o 55. 40

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärknm- här sak ordnas på det sättet, att den enskilde får lita på att
gar stats'' staten är rättvis emot honom, än att staten skall förlita sig på
''Forts) ^en enskilde icke kommer med några obefogade pretentioner.

^ ‘ Formellt har ju Sahlin nu rätt att så länge honom lyster upp bära

sin lön 12,000 kronor om året utan något som helst arbete
åt staten.

Hvad nu angår den rätta tolkningen af 35 § regeringsformen,
står det ju i denna paragraf, att Konungen kan afskeda
en förtroendeembetsman när rikets tjänst det fordrar, och jag
tycker dessa ord äro tydliga nog. i förevarande fall lärer det
väl hafva varit så att, med anledning af omorganisationen af
järnvägsstyrelsen, rikets tjänst fordrade, att Sahlin lämnade sitt
chefskap, och Kungl. Maj:t hade således haft rätt att gifva
Sahlin afsked utan vidare, äfven om Sahlin, såsom ju var förhållandet,
åtnjöt Kungl. Maj:ts förtroende. Kungl. Maj.-t hade
därför enligt utskottets förmenande bort tillämpa 35 § regeringsformen
under den förutsättningen, att Sahlin mot förmodan förklarade
sig icke åtnöjas med att tills vidare få uppbära sin lön
12,000 kronor.

Visserligen är ämbetsmannaståndet i vårt land ganska mäktigt,
men man bör väl ändå icke hafva- så djup respekt för
ämbetsmännen, att man icke mot dem vågar begagna sig af
gällande tydlig lag, där så erfordras.

Friherre Gripenstedt: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga och tänker ej heller gifva mig in på den konstitutionella
sidan af saken, men jag kan icke låta den förste talarens yttrande
passera utan en protest.

Början af hans anförande finner jag fullt riktig, då han tager
regeringen i försvar därför att den ej af skedade generaldirektören
Sahlin, men sedan talaren kom in på orsaken hvarför herr Sahlin
fick lämna sin plats, då finner jag verkligen hans anförande högst
anmärkningsvärdt. Han sade det berodde därpå, att man ville
hafva en ännu skickligare person på denna post. Ja, jag är icke
kompetent att bedöma hvilken som här är den skickligaste, men
jag tror, att det var en följd af helt andra omständigheter att
Sahlin lämnade sin plats. Generaldirektör Sahlin hade varit ordförande
i en kommitté med uppgift att utarbeta förslag till omorganisation
af järnvägsstyrelsen; jag hade äran sitta i samma
kommitté och därför har jag nu tagit till orda. Det förslag, som
regeringen framlade till omorganisation af järnvägsstyrelsen, var
ej öfverensstämmande med det af kommittén afgifna utan därifrån
väsentligen afvikande, och detta var nog anledningen hvarföre
Sahlin ej ville stanna kvar såsom chef för järnvägsstyrelsen,
i det han ansåg sig ej kunna sköta denna post efter den genomförda
omorganisationen. Det är endast detta jag velat yttra.

41 N:o 55.

Lördagen den 16 Maj, e. va.

Herr Juhlin: Jag vill endast upplysa om att den siste ärade Anmärknintalaren
tror alldeles fel och att det ej är riktigt hvad han påstodgar r^.fdstaU
skulle vara orsaken till herr Sahlins entledigande. (Forts)

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, lades föreliggande
punkt till handlingarna.

PunJcten 5.

I afseende å nedan omförmälda, i protokoll öfver finansärenden
för den 1 februari 1907, punkten 1, behandlade ärende
hade utskottet anfört följande:

Med anledning af en utaf riksantikvarien gjord underdånig
framställning om företagande genom sakkunniga personer af en
systematisk undersökning af svenska ortnamn uppdrog Kungl.

Maj:t, som ansåg en förberedande undersökning böra vidtagas
för åstadkommande för Sveriges del af ett arbete, väsentligen
motsvarande det i Norge med anslag af allmänna medel utgifna
samlingsverket »Norske Gaardsnavne», den 2 maj 1902 åt en
kommitté att i sådant syfte dels för ett län eller landskap låta
verkställa undersökning af namnen å byar och gårdar äfvensom
å viktigare berg samt större skogar, sjöar och landsträckor, dels
ock efter vunnen erfarenhet uppgöra och så snart ske kunde
underställa Kungl. Majrts pröfning plan för arbetet i dess helhet
jämte beräkning af de penningbelopp, som för arbetets fullständiga
utförande kunde antagas vara erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref af den 20 oktober
1905 på framställning af nämnda kommitté meddelat fastställelse
af plan för undersökningarna beträffande ortnamnen i Alfsborgs
län, ingick kommittén den 23 mars 1906 till kammarkollegium
med en skrifvelse, däruti kommittén hemställde, att kammarkollegium
ville, efter det vederbörande blifvit hörda, hos Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning, att Timmelheds socken i
Redvägs härad af nämnda län måtte benämnas Timmele samt
att, därest denna namnförändring vunne Kungl. Majrts bifall,
förordnande måtte meddelas, att för de till Timmelheds by
hörande fastigheter i nämnda socken byanamnet i jordeboken
skulle förändras till Timmele.

Öfver kommitténs framställning hördes Timmelheds sockens
kommunalstämma, Timmelheds byamän äfvensom vederbörande
häradsskrifvare, domkapitlet i Skara samt Konungens befallningshafvande
i Alfsborgs län.

Socknens kommunalstämma förklarade sig anse, att namnet
Timmelhed borde bibehållas. Stämmans ordförande var dock af
en motsatt mening.

Häradsskrifvaren i fögderiet tillstyrkte den föreslagna namnförändringen.

M:o 55. 42

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Domkapitlet i Skara förklarade sig för sin del icke hafva
något att erinra mot kommiténs förslag.

Konungens befallningshafvande tillstyrkte den föreslagna förärdringen
af sockennamnet.

Sedan ortnamnskommittén satts i tillfälle att yttra sig öfver
de i ärendet afgifna utlåtandena, ingaf kommittén till kammarkollegium
en den 22 november 1906 dagtecknad skrift i ämnet,
däruti kommittén förklarade sig till alla delar vidhålla sitt förslag,
då den sent inkomna skrifformen Timmelhed ej trängt igenom
i uttalet, hvilket utgjorde Timmele (Temmella) och skrifformen
Timmelhed i allt fall så mycket mindre kunde sägas vara den
häfdvunna, som formen Timmel(l)e upptagits i de flesta mera betydande
publikationer, såsom t. ex. generalstabens karta, ekonomiska
kartverket, Sidenbladh: »Sveriges härads- och sockennamn»
och Höjer: »Konungariket Sverige», liksom den äfven användts
af kommunalstämmans ordförande i det från kommunalstämman
insända protokollsutdraget.

Med underdånig skrifvelse den 27 november 1906 öfverlämnade
kammarkollegium ärendet till Kungl Maj:ts pröfning och
anförde därvid för egen del, att kollegium ej hade något att erinra
mot nådigt bifall till hvad kommittén föreslagit. Kollegium hemställde
därför, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att Timmelheds socken
från och med ingången af år 1907 skulle benämnas Timmele;
och komme kollegium att sedermera i sinom tid meddela beslut
i anledning af kommitténs framställning i öfrigt eller i hvad anginge
förändring af jordebokens namn å Timmelheds by med
mera.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 1 februari 1907
af chefen för finansdepartementet, statsrådet Sivartz, som därvid
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att Timmelheds
socken skulle benämnas Timmele. Denna hemställan, i hvilken
statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t
bifallen.

Enligt hvad utskottet inhämtat, har kammarkollegium, efter
erhållen del af Kungl. Maj:ts beslut, den 19 februari 1907 förordnat,
att i jordeboken byanamnet för de till Timmelheds by
hörande fastigheter i Timmele socken skall förändras till Timmele.

Utskottet hade för sin del yttrat sig i ärendet på följande sätt:

»Då den s. k. ortDamnskommittén först tillsattes, erhöll den
af Kungl. Maj:t, såsom ofvan framhållits, i uppdrag att låta verkställa
undersökning af namnen å byar och gårdar äfvensom å
viktigare berg samt större skogar, sjöar och landsträckor. Detta
dess uppdrag har sedermera utvidgats därhän, att kommittén
skulle äga att i vissa fall jämväl föreslå ändringar af ortnamn.
Det synes emellertid utskottet tydligt, att sådana förändringar af
ortnamn endast böra förekomma, då verkligt behof däraf före -

Lördagen den 16 Maj, e. m.

43 N:o 55.

ligger, och utskottet har icke kunnat finna ådagalagdt, att uti Anmärkninnu
ifrågavarande fall något sådant behof skulle förefinnas. De5™'' n^stat>>''
skål, som af kommittén anförts till stöd för den föreslagna namn- . *,

förändringen, nämligen att det nu brukliga uttalet vore Timmele '' °r
eller Temmela, och att den förra benämningen eller därmed liknande
under 1500-talet varit den vanliga, hafva nämligen synts
utskottet icke vara af den art, att de bort föranleda bifall till
kommitténs framställning. Kommittén har själf uppgifvit, att
härledningen af namnet är okänd och har således däruti ej kunnat
finna något stöd för sitt förslag. Den omständigheten åter,
att den af kommittén förordade formen upptagits i vissa tryckta
arbeten har, enligt utskottets uppfattning, så mycket mindre bort
utgöra något dylikt skäl, som, såsom af handlingarna framgår,
benämningen Timmelhed sedan mycket lång tid tillbaka varit
den officiella i både kyrkoböcker och kronoräkenskaper. Att
under sådana förhållanden endast med hänsyn till ett visst å
orten brukligt uttal, hvilket enligt uppgifter, som lämnats utskottet,
icke lärer vara det allenarådande, företaga eu namnförändring,
synes utskottet vara så mycket mera betänkligt, som
ett dylikt förfarande skulle leda till allt för orimliga konsekvenser.
Hvad som emellertid framför allt ådragit sig utskottets uppmärksamhet
är, att förevarande namnförändring beslutats i strid
mot socknens önskan och byamännens enhälligt uttalade och,
enligt utskottets uppfattning, välgrundade protester. Det synes
nämligen utskottet uppenbart, att vid afgörande af frågor af
denna art ett synnerligen stort afseende måste fästas vid deras
önskningar, som äro i saken närmast intresserade, och detta så
mycket mera, som man i våra dagar ansett sig böra genom särskild
lagstiftning bereda skydd för enskilda släktnamn. Att eu
kommun bör kunna äga samma anspråk på skydd för sitt namn
som eu enskild, finner utskottet ligga i öppen dag, likasom ock
att enahanda skydd på om möjligt än starkare grunder bör tillkomma
enskilda fastighetsägare för de gårdar, som af dem innehafvas.
Äfven torde böra beaktas att, då anslag från de särskilda
orternas landsting och hushållningssällskap i och för det
betydelsefulla arbetets fortsatta bedrifvande blifvit af Riksdagen
vid beviljande af anslaget framställdt såsom villkor för dess utgående,
erhållandet af ett sådant i hög grad äfventyras för den
händelse de i saken närmast intresserades önskningar ej tillmätas
någon betydelse, utan att de tvärtom utsättas för att genom
Kungl. Maj:ts beslut påtvingas namnförändringar uteslutande på
grund af kommitterades uppfattning.

Då det synts utskottet vara af vikt, att ett ytterligare fortskridande
på den sålunda inslagna vägen icke måtte ifrågakomma,
har utskottet funnit sig böra hos Riksdagen mot föredragande
departementschefen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
»

N:o 55. 44

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärknin- Herr statsrådet Swartz: Konstitutionsutskottet har riktat

/jar 7^tdstats''anmärkning mot ett på min föredragning af Kungl. Maj:t fattadt
,1 '' , beslut, hvarigenom förordnats, att Timmelheds socken skulle be(Fort8°
nämnas Timmele.

Enligt den för kammarkollegium gällande instruktion tillkommer
det kollegium att fastställa eller ändra namn på de i
jordeboken intagna hemman och lägenheter. Beträffande de större
territoriella indelningarna har motsvarande uppdrag däremot ej
lämnats åt kollegium, utan är rätten att fastställa eller ändra
deras namn förbehållen Kungl. Maj:t.

I fråga om ordningen för ortnamns fastställande eller ändring
har ej genom 1905 års plan för ortnamnsundersökningarna
gjorts någon förändring, utan har ortnamnskommittén endast att
framställa förslag, som sedan pröfvas af Kungl. Maj:t eller kammarkollegium
och blifva alltid innan ärendet företages till pröfning
resp. intressenter eller, i fråga om namn på socknar etc.,
kommunerna jämte vederbörande ortsmyndigheter satta i tillfälle
att yttra sig.

I det vida öfvervägande antalet fall och i långt större utsträckning
än man vågat beräkna hafva kommitterades förslag
vunnit bifall af vederbörande i orten, hvilket torde kunna tjäna
som bevis, att kommittén gått varsamt fram. I det jämförelsevis
ringa antal, där mot de föreslagna namnformerna gjorts erinringar,
som ej uppenbart varit fotade på oriktiga grunder, hafva
de beslutande myndigheterna, så långt sig göra låtit, sökt tillgodose
vederbörandes önskningar och ofta bibehållit en begärd
namnform, äfven om den verkställda utredningen gifvit stöd för
att en annan namnform varit att föredraga. Vid en granskning
af kommitterades tryckta arbeten påträffar man också som bevis
därpå ej sällan anteckningar, att namnet bibehållits på jordägarens
begäran.

Med den form, som sålunda användes för namnärendes behandling,
torde den af utskottet uttalade fruktan för att kommuner
och enskilda skulle »utsättas för att genom Kungl. Maj ds
beslut påtvingas namnändringar uteslutande på grund af kommitterades
uppfattning» ej vara af förhållandena påkallad.

Den nu framställda anmärkningen går ut på att, i anledning
af ett utaf ortnamnskommitterade framställdt förslag och efter
det vederbörande blifvit hörda, på min föredragning mot socknens
önskan och byamännens enhälligt uttalade och enligt utskottets
uppfattning välgrundade protester, Timmelhed ändrats till Timmele.
Det har nämligen synts utskottet uppenbart, att vid afgörande
af frågor af denna art ett synnerligen stort afseende måste
fästas vid deras önskningar, som vore i saken närmast intresserade,
och detta så mycket hellre, som man i våra dagar ansett
sig böra genom särskild lagstiftning bereda skydd för enskilda
släktnamn.

Lördagen den IS Maj, e. m.

45 N:o 55.

Oafsedt denna efter min mening icke fullt träffande järn- Anmärkninförelse
med enskilda släktnamn, är det gifvet, att en kommun ''Jar ™fd8taU''
eller enskild bör äga ett visst skydd för socknens eller hemma- ''

Hets rätta namn, men frågan gäller just att få bestämd den or
rätta namnformen.

Många fall förekomma nämligen, där på samma ort skiljaktiga
namnformer användas i jordeboken, i orten, å officiella
kartor etc., liksom också ej sällan en ort skrifves på ett sätt i
jordeboken, på ett annat i postortsförteckningen, på ett tredje i
telegrafförteckningen o. s. v. Ehuru vederbörande naturligen
hafva frihet att i sina enskilda angelägenheter använda den
namnform, som honom behagar, är det i det allmännas intresse
nödvändigt att få fastslaget, hvilken af namnformerna eller, där
dubbelnamn förekommer, hvilketdera af namnen, som skall utgöra
den officiella beteckningen; och är det just eu af ortnamnskommitténs
uppgifter att i detta afseende väcka förslag.

Hade jordeboksnamnen någon gång i tiden undergått en
fullständig sakkunnig granskning, kunde man ju ifrågasatt, att
dessa i tveksamma fall skulle äga obestridt vitsord. Så är dock
ej fallet. I jordeböckerna hafva namnen merendels okritiskt afskrifvits
jordebok efter jordebok, med de förändringar, häradsskrifvarne
ofta godtyckligt på egen hand ansett sig kunna däri
vidtaga. I ej så få fall hafva de nuvarande jordeboksnamnen
för sin tillkomst att tacka endast ett en gång influtet skriffel, så
t. ex. Backen för Bäcken, Ljufön för Tjufön, etc. eller missuppfattning,
såsom just Timmelhed för Timmele.

Om därför anledning förekommer, att en i jordeboken intagen
namnform är felaktig, får man ur andra tillgängliga källorr
äldre jordeböcker, dialektuttal etc. leta sig fram till den namnform,
som bör anses vara den rätta, på sätt planen för ortnamnskommitténs
arbete närmare utvisar.

Hvad det nu anmärkta fallet angår, är det ostridigt, att det
ursprungliga namnet är Timmele, efter hvad talrika medeltidsurkunder
utvisa, samt att Timmelhed utgör en ganska sent i
jordeboken inkommande felaktig skrifform, som ännu ej ingått i
dialektuttalet. Väl har nu utskottet anfört, att enligt uppgifter,
som lämnats utskottet, det af kommitterade angifna uttalet icke
»lärer» vara det allena rådande, men torde denna efter uttaycket
att döma ej fullt säkra uppgift icke kunna tillerkännas den betydelse,
som utskottet tyckes hafva tillagt densamma. Gifvet är, att
hvarje felaktig skrifform i jordeboken vid vissa tillfällen kan
komma att — särskilt vid uppläsning — uppträda såsom uttalsform,
äfven om i det naturliga talet, såväl dialektens som de
bildades, den ej trängt igenom, såsom fallet efter noggrann undersökning
visat sig vara just i fråga om förevarande namn.

I hvarje fall hafva kommitterade stödt sitt förslag och Kungl.

Maj:t sitt beslut ej endast på den omständigheten, att den fel -

N:o 55. 46 Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkning aktiga skrifformen icke inträngt i dialektuttalet. Särskildt hafva

gar Tåd köinmitterade framhållit, att skrifformen Timmelhed så mycket
(Forts) mindre kunde anses häfdvunnen, som formen Timmele upptagits
i de flesta mera betydande publikationer såsom t. ex. generalstabens
karta, ekonomiska kartverket, Sidenbladh »Sverigesliäradsoch
sockennamn», Höjer »Konungariket Sverige», liksom de äfven
användts af kommunalstämmans ordförande i det från kommunalstämman
insända protokollsutdraget.

Häremot har utskottet erinrat, att den omständigheten, att
Timmele upptagits i vissa tryckta arbeten så mycket mindre borde
utgjort något skäl för namnändringen, som, såsom af handlingarna
framginge, Timmelhed sedan mycket lång tid tillbaka varit
den officiella i både kyrkoböcker och kronoräkenskaper. Om utskottet
under »tryckta arbeten» äfven inbegripit våra officiella
efter noggranna undersökningar på platsen tillkomna kartverk,
kan iag gifvetvis ej instämma med utskottet utan måste vid frågans
bedömmande tillägga dem synnerlig betydelse. Hvad kronoräkenskaperna
angår, torde, då utskottet åberopat handlingarna i
ärendet, utskottet härmed endast hafva afsett jordeböcker och
tiondelängder. Med undantag för 1611 års jordebok och en
tiondelängd af år 1645 förekommer Timmelhed i jordeböckerna
först år 1761, hvilket ur namnsynpunkt måste vara en sen tidpunkt.
Tidigare förekommer väl former på Timmeled, utan
»h», men dessa äro att likställa med de många sockennamn i
Västergötland, som af misstag i jordeboken fått ett »d» tillagdt,
såsom Rommeled, och af hvilka de, som varit föremål för kommitténs
arbeten, med socknemännens samtycke återfått sin ursprungliga
form, t. ex. Ropimele: Utskottet har särskildt fram hållit

kyrkoböckerna. Häremot kan emellertid ställas, att visserligen
den i Ulricehamn numera bosatte kyrkoherden i sina skrivelser
i regel användt kyrkobokens namnform Timmelhed, men
att däremot, att döma efter de källor jag här haft att tillgå,''synes
hafva varit vanligt äfven vid tiden för namnändringen, att i de
från socknen utgångna skrivelser i kommunala ärenden trots det
jordeboken hade Timmelhed, socknen betecknats Timmelle, såsom
äfven skedde i det protokollsutdrag, hvarigenom de å kommunalstämma
närvarande afstyrkte namnformens förändring, dock med
Konungens förtroendeman, kommunalstämmans ordförande såsom
reservant. Jag vill till öfriga skäl lägga, att i alla de publikationer,
som under de senaste 30 å 40 åren utgått från Statistiska
Centralbyrån, hvilken myndighet alltid ägnat noggrann omvårdnad
om sockennamnen, användts namnformen Timmelle.

Jag vågar därför hysa den åsikt, att jag i det af utskottet
anmärkta fall icke rätt skulle hafva fullgjort min plikt som
Konungens rådgifvare, om jag i strid mot allmänt gängse äldre
namnformer, kartor och liknande större publikationer samt emot
myndigheternas uttalade mening, på de skäl byamännen anfört

Lördagen den 16 Maj, e. ra.

47 N:0 55.

tillstyrkt bibehållandet af den i jordeboken sent inkomna felaktiga Anmärkninskrifformen
Timmelhed i stället för Timmele. !,a1

I anslutning härtill anser jag mig ock till sist särskildt, med ^Forta)

hänsyn till den af utskottet uttalade meningen, att det vore af
vikt, att ett fortskridande på den sålunda inslagna vägen ej
ifrågakomme, böra framhålla, att jag visserligen i likhet med
utskottet finner, att vid afgörandet af frågor af denna art stort
afseende bör fästas vid deras önskningar, som i saken äro närmast
intresserade, men att jag omöjligen kan, på sätt utskottet synes
ifrågasätta, åt dem inrymma rätten att få frågan afgjord uteslutande
med hänsyn till dessa önskningar, allra minst om, såsom i
förevarande fall, den af sakkunniga uttalade och af samtliga
myndigheter i öfrigt biträdda uppfattningen går i annan riktning.

Herr Cl ason: Då jag deltagit i utskottets beslut i denna
punkt, skall jag be att få angifva skälen därtill. Innan jag gör
det, skall jag emellertid med anledning af livad som yttrades
vid början af denna debatt om konstitutionsutskottets dechargebetänkande
be att få erinra därom, att Hans Järta också på sin
tid hade åtskilliga uttalanden om hvad meningen vore med statsutskottets
åligganden med afseende å statsregleringen o. d., och
jag tror, att, om man lade Hans Järtas uttalanden därom på den
ena sidan och den praxis, som utbildat sig i statsutskottet, på
den andra sidan, man kanske skulle finna lika stor skillnad mellan
Hans Järtas uttalanden och statsutskottets praxis, som man
nu anser sig finna mellan Hans Järtas uttalanden och konstitutionsutskottets
praxis.

Det antyddes redan vid debattens början, att denna anmärkning
skulle gälla en ytterst obetydlig fråga. Ja, den ort,
till hvilken anmärkningen närmast anknyter sig, är obetydlig,
men däraf följer icke, att saken är det. Ty om, såsom jag för
min del anser, det här gäller en princip, är lyckligtvis den
svenska samhällsbyggnaden sådan, att den principen skall tilllämpas,
vare sig det gäller rikets hufvudstad eller den obetydligaste
by i en aflägsen landsända. Och jag är för min del böjd
att betrakta det som en fördel, att denna gång principen är fästad
endast vid en liten obetydlig ort, ty det ligger då så mycket
mer i öppen dag, att det bär gäller en princip, och att icke något
som hälst intresse vare sig af lokalpatriotisk eller personlig
art spelat in. Jag tviflar icke heller på, att den anmärkning, som
konstitutionsutskottet här gjort, också af alla har uppfattats från
den synpunkten såsom en hemställan från utskottet, att ett fortskridande
på en enligt utskottets åsikt principiellt oriktig väg
icke vidare måtte äga rum.

Den princip, som det här gäller, är frågan om eu orts — en
kommuns, en bys eller en landtgårds — rätt att, så länge den
eller dess närmaste rättsinnehafvare det önskar, få behålla sitt

N o 55. 48

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

ärliga namn. Frågan härom har blifvit brännande på grund af
det intrång den rätten på senare tid börjat lida i vårt land med
anledning af åtskilliga åtgöranden från den för några år sedan tillsatta
s. k. ortnamnskommittén. När den kommittén först tillsattes,
år 1902, uttalades i Kungl. Maj:ts beslut därom, att kommittén
skulle åvägabringa en undersökning af rikets ortnamn.
Sedermera fick kommittén år 1905 ett anslag af Riksdagen. Men
sedan detta anslag var beviljadt, kom kammarkollegium in till
Kungl. Maj:t och förordade, att »en allmännare revision» af
namnen skulle vidtagas — allmännare alltså än den förut påtänkta
— och ehuru Riksdagens godkännande var knutet vid den
plan, som, då det gafs, var framlagd för Riksdagen, blef i stället
för kommitténs arbete fastställd eu annan, ändrad plan, enligt
hvilken kommittén i vissa fall skulle hafva rätt att själf besluta
namnförändringar — detta rörande de s. k. naturnamnen — och
i andra fall synes det hafva införts en viss »förenkling i sättet
för vederbörandes hörande» med hänsyn till »önskvärd skyndsamhet»
i ärendenas afgörande. Sedan dess har ortnamnskommittén
gått fram ganska friskt med våra ortnamn. Den har
hemställt om strykning af bokstäfver här och där, särskildt slutbokstäfver,
den har ändrat stafningen — något som i förbigående
sagdt såvidt jag kan förstå, den tyckes hafva fått rätt att
göra på eget bevåg, blott den följer vissa stafningsprinciper, således
utan vederbörande ortinvånares hörande.

Kommitténs åtgöranden hafva nu frapperat på åtskilliga
håll, och speciellt har man stundom uttryckt sin förundran öfver,
att samma slags språkmästare, som eljest i tal och skrift ej äro
böjda att lämna kvar ett spår af härledning eller af ords samhörighet
med äldre former och dylikt, beträffande ortnamnen i
stället vilja drifva fram en återgång till urgamla former, alldeles
med bortseende från den historiska utveckling, som med dessa
namn under senare århundraden ägt rum. Konstitutionsutskottet
fann sig föranlåtet att infordra handlingarna i hithörande mål,
och konstitutionsutskottet fann då Kungl. Maj:ts beslut speciellt
i förevarande fall ur principiell synpunkt påkalla utskottets uppmärksamhet.

Det, som då närmast fäste utskottets uppmärksamhet, var
den kraftiga protest, som från vederbörandes sida hade framställts
mot namnändringen. Kommunen protesterade visserligen
med ett undantag, men i alla fall således så godt som enhälligt,
och byamännen protesterade i eu enligt utskottets uppfattning
synnerligen välgrundad skrifvelse, som jag här skall be att få
anföra till kammarens protokoll:

»Af handlingarna i ärendet hafva vi inhämtat, att namnet på
vår by under gångna tider stafvats på mångahanda olika sätt.
Somliga af dessa namnvarianter kunna väl för vårt, nutidsmänniskans,
öga och öra te sig något sällsamma. Vi äro dock öfver -

Lördagen den 1<> Maj, e. in.

49 N:0 55.

tygade om att de allesamman, hvart och ett på sin tid, val fyllde Anmärkninsitt
ändamål, samt att de, som använde dem, hade dem kära,Sar motstöt*-och att de ej gärna hade utbytt dem mot andra. Vi hafva ej ™ '' .

heller sport, att något sådant någonsin föreslogs dem. Man hade
väl då annat att tänka på och syssla med. Vi kunna ej heller
rätt förstå, huru någon (myndighet eller enskild) skulle kunnat
ha något intresse af att namnet på deras (vår) by skulle ha bokstafverats
på annat sätt än det på hvarje tid häfdvunna.

I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan
inneslutet. Den i denna tiden och ibland oss häfdvunna bokstafveringen
af namnet på vår by är Timmelhed. För oss är det
namnet kärt, ty det är för många af oss namnet på vår födelseoch
fosterbygd och våra fäderneärfda gårdar; för oss alla är det
namnet på våra hem. Vi förstå väl vetenskapsmannens intresse,
då han forskar efter de svenska ortnamnens ursprungliga form.

Vi värdera och taga med nöje kännedom om resultaten af denna
hans forskning — det ligger ett stycke af vårt folks historia däri.

Men kommer han för att, rustad med statsmyndigheternas maktmedel,
ålägga oss att skrifva våra ortnamn på något fornsvenskt
sätt och icke så som det vunnit burskap i denna tidens språk,
då protestera vi på det bestämdaste. Vi protestera mot ifrågasatt
påbud, att namnet på vår församling, vår by och våra gårdar
skall bokstafveras på något annat sätt än det nu och ibland oss
häfdvunna, och anhålla vördsamt, att det måtte fortfarande skrifvas
Timmelhed.»

Utskottet undrade då, hvilka skäl det kunde hafva varit,
som kunde tala starkare än denna hofsamma och väl motiverade
protest, men utskottet kunde verkligen icke finna några skäl af
den allra minsta bärkraft.

Att det namn, som ortnamnskommittén ville påtvinga kommunen
och fastighetsägarne trots deras protester, var brukligt på
1500-talet — för öfrigt vill jag tillägga, att äfven då förekommo
en hel del växlande varianter — kunde gifvetsvis ej vara något
giltigt skäl, för så vidt vi ej skola slå in på principen, att man
bär och hvar skall upplifva namn från 1500-talet, fastighetsägarne
till trots.

Nå, härledningen då, som kommittén i andra fall användt
såsom skäl — fanns något skäl i den? Nej, kommittén säger
själf, att härledningen af namnet är kommittén fullständigt obekant.
Det enda kommittén meddelar om denna sida af saken
är, att hed i namnet beror på missuppfattning. Ja, det kan ju
hända. Men om man går till äldre geografiska arbeten, befinnes,
att i socknen ursprungligen funnits en stor hed, som dock
numera förlorat sin karaktär af hed, sedan trakten blifvit allt
mer och mer uppodlad.

Vidare har anförts, att några författare i senare tider börjat
skrifva namnet på sätt kommitterade föreslagit, och speciellt ha

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 55. 4

N:0 55. 50

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

i detta afseende åberopats vissa kartografer. Men då kan man
först erinra därom, att, när ortnamnskommittéu tillsattes, anfördes
just såsom bevis för, att den borde sysselsätta sig med
namnrevision, det förhållandet, att kartografer i allmänhet skrifva
namn så ytterst godtyckligt. Vidare vill jag påminna, att det
icke skulle vara någon konst att uppräkna en hel mängd arbeten
af andra författare, där namnet skrifves på det af sockenborna
förordade sättet, och jag tror, att man skulle kunna säga, att
ju närmare socknen dessa böcker äro publicerade, desto mera
blir detta regel. Nu har från statsrådsbänken anförts, att statistiska
centralbyrån sedan ett antal år tillbaka skrifvit på annat
sätt. Jag vet dock icke, om statistiska centralbyrån är någon
auktoritet i namnfrågor; det har jag för min del åtminstone ej
förut haft någon kännedom om. Förmodligen beror dess stafningssätt
uteslutande på dess chefs stafningssätt vid en viss tidpunkt;
det är hela saken. Men slutligen — och det synes mig
bär vara det afgörande —- är förhållandet ju det, att den namnform,
som socknens invånare hålla på, är, såvidt jag kan förstå,
den officiella. Den har för närvarande, åtminstone intill namnförändringsbeslutet,
varit jordeböckernas namnform och kronoräkenskapernas
namnform. Den har där börjat användas på
1600-talet och har sedermera från 1700-talet blifvit den vanliga.
Jag vill i det hänseendet erinra om, att den utredning, som
kommittén förebragt, innehåller blott ett ytterst ringa fåtal exempel
från 1700-talet, men däraf kan man naturligtvis ej draga
den slutsats, att det är de enda exempel, som finnas i den vägen
från 1700-talet. Men vidare har denna namnform användts nästan
utan undantag i kyrkoböckerna, sedan kyrkoböcker i socknen
upplades i början af 1600-talet — det framgår för resten af
handlingarna. Vidare kan jag tillägga, att jag påträffat samma
namnform i ting sprotokoll från 1700-talet; jag har tyvärr ej haft
tillfälle att se några från längre tid tillbaka, ty sådana torde ej
finnas i hufvudstaden. Och när en person från ifrågavarande
socken år 1652 inställde sig i svenska riksdagm, skrefs hans
namn in i hans stånds matrikel med socknens namn angifvet
såsom »Timmelhed». Således tror jag man med fullt fog kan
säga, att det namnet är häfdvunnet.

I förbigående vill jag för öfrigt erinra, att, då ortsnamnskommittén
vid sina undersökningar i regel håller sig till kronoräkenskaperna,
men icke går till tingsprotokoll eller kyrkoböcker
och dylika handlingar, den synes mig förbigå flere af de viktigaste
källorna, ty det är naturligtvis ur dessa senare källors
namnformer, som befolkningen i orten får sin kunskap om namnen,
eftersom enligt dem prästbetyg, lagfartsbevis o. d. handlingar
äro utfärdade.

Återstår ett skäl, ortnamnskommitténs anförda hufvudskål,
och det är uttalet, jämfördt med namnets äldre former. Namnet

Lördagen den 16 Maj, e. m.

51 N:o 55.

skall, enligt ortsnamnskommitténs mening, stafvas såsom det Anmärkninuttalas,
och det, uttalet angifver kommittén vara Timinele ellerVar
Temmele, hvarför också detta namn skall skrifvas icke Temmele, '' .

utan Timmele. Jag vill då i förbigående anmärka, att enligt or 8''
hvad i utskottet upplysts af personer, som känna till denna ort,
förekommer där äfven uttalet Timmelhed, ehuru det naturligtvis
i slarfvig form blir Timmele, alldeles som man i slarfvigt tal
säger Stock(h)olm, utan att h höres vidare skarpt, eller Karlsta(d)
utan att d höres.

Men nu äro vi ock framme vid den andra princip, som i
detta mål synes vilja göra sig gällande.

Den första lyder: en kommuns innevånare eller — hvad
som är ännu värre — ägarne af en gård, ett hemman må protestera
aldrig så mycket, det hjälper dem icke att få behålla det
gamla namnet på sitt hem; det skall trots deras protester påtvingas
dem ett annat. Och den andra principen lyder: det nya
namnet, som skall påtvingas dem, skall vara lika med uttalet,
lika med eu af de mer eller mindre slarfviga uttalsformer, som
förekomma. Jag tror nog att man kan säga, att utskottet haft
ganska goda skäl att reagera mot sådana principer.

Nu har här från statsrådsbänken anförts, att detta d, som
fanns i slutet af socknens namn, blifvit borttaget i en hel del
andra västgötanamn. Jag kan dock icke förstå, att det kan vara
ett skäl att taga bort det äfven här. Om det finnes en del kommuner,
som icke vilja hafva detta d kvar i sitt namn och därför
intet hafva att erinra mot förändringen, så förstår jag rakt
inte, att detta kan vara ett skäl att taga bort d äfven där byinnevånarne
och kommunens innevånare däremot protestera.

Jag undrar, om det kan vara lämpligt att införa eu sådan princip
i allmänhet, och jag tror, att särskildt på namnområdet detta
skulle leda till ganska egendomliga resultat.

Jag tror också, att utskottet haft så mycket större skäl att i detta
fall reagera, som det är tydligt, att man från den kommitté, som
är upphofvet till hela denna sak, visserligen icke synes hafva
att vänta någon så synnerligen stor hänsynsfullhet i dylika frågor.
Sedan utskottet handlagdt ärendet, har utskottet fått ett
särskildt bevis på den saken. Bland handlingarna i målet fanns
nämligen ett papper, som visserligen uppgafs innehålla uttalanden
från en af kommitténs medlemmar, men som icke var undertecknadt
och i hvilket icke heller på något annat sätt denna
uppgift fanns bestyrkt. Och så gärna vi än i utskottet hade
velat citera detta papper till vår förmån, ansågo vi oss då icke
böra göra det. Nu har emellertid i pressen under de senaste
dagarna offentligen meddelats, att detta papper i sin helhet verkligen
härrör från en af kommitténs medlemmar, och våra betänkligheter
mot att anföra det äro således häfda. Det skall ut -

N o 55. 52

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forta.)

gorå ett svar på byamännens protester, och jag skall be att få
citera några utdrag ur detsamma.

»Byamännen åberopa till att börja med flydda tiders vittnesbörd.
De säga sig nämligen vara »öfvertygade om» att forna
tiders »mångahanda» och »något sällsamma» stafningar af namnet
för dem, som använda dessa stafningar, voro »kära och att de
ej gärna hade utbytt dem mot andra». Denna öfvertygelse synes
emellertid vara föga välgrundad, enär namnet har att uppvisa
ett otal af olika stafningar — hvaraf 46 upptagas i här bifogade
handlingar — och sålunda ändrats minst 45 gånger — ja, naturligtvis
mycket oftare, enär äldre stafningar ofta återupptagits —
under de 446 år, från hvilka man känner detsamma. D. v. s.
att dess stafning ändrats i medeltal minst hvart 10:de år, hvilket
förfaringssätt just icke ådagalägger någon större grad af kärlek
till det bestående.»

Nu är förhållandet det, att dessa 46 eller 45 olika namnformer,
hvilka kommittéledamoten här omtalar, allesamman med
ett undantag äro antecknade från senast början af 1600-talet.
Sedan tillkom blott en ny variant, som stack upp vid ett tillfälle
under början af 1700-talet. Men detta hindrar icke kommittéledamoten
att använda denna statistik för att ådagalägga, att
namnet ändrats eu gång hvart tionde år. Jag hemställer till herrarne,
hvad man skall säga om en sådan statistik. Detta vore ju detsamma
som att säga: en million menniskor hafva i Sverige dött
af pesten sedan 1400-talet, d. v. s. på ungefär 500 år — alltså
do i Sverige årligen 2,000 menniskor i pesten. Verkliga förhållandet
är emellertid, att pesten icke förekommit i Sverige sedan
1711. Det är ungefär en dylik statistik, som denne kommittéledamot
förebragt.

Kommittéledamoten fortsätter: »Byamännen» hafva ej heller
sport», att något sådant förslag som det förevarande någonsin
förr väckts. Kommitterade ha lika litet försport något dylikt och
tro sig till och med kunna bestämdt påstå, att så icke skett. Men
anledningen till denna uraktlåtenhet är icke den af byamännen
förmodade, att »man hade väl då annat att tänka på och syssla
med», utan fastmer den, att allt hitintills jordeboksskrifvare, kartografer,
geografer o. s. v. stafvat namnet efter sitt eget godtycke,
den ene si, den andre så, utan att visa byamännen den hänsynsfulla
uppmärksamheten att åtspörja dem om deras mening i
frågan.»

Nu har kommittén tydligen ansett sig hafva visat byamännen
en sådan hänsynsfull uppmärksamhet genom att spörja dem,
men jag hemställer, huruvida det sätt, hvarpå kommittérade därefter
behandla dem, verkligen är hänsynsfullt.

Vidare yttras längre fram:

»Byamännen uppge, att »den i denna tiden och ibland oss
häfd vunna bokstaf veringen af namnet på vår by är Timme! hed».

Löräagon den 10 Maj, e. m.

53 N o 55.

Detta påstående är emellertid icke med verkliga förhållandet Anmärkninöfverensstämmande.
Visserligen vilja vi icke bestrida uppgiften,^™'' ™n^stats''
att byamännen i gemen så bokstafvera, helst detta förhållande ''.

synes oss för själfva frågan vara af mycket oväsentlig betydelse; or 8''
ty kan hela Sveriges befolkning tid efter annan i än en, än en
annan punkt förbättra sin stafning, så får man väl hoppas, att
ej heller dessa byamän sakna de nödiga förutsättningarna för ett
ortografiskt framåtskridande.»

Härefter följer referatet af de tryckta arbeten, där namnet
förekommer, och så heter det längre ned:

»Byamännen protestera mot »vetenskapsmännens» försök att
med »maktmedel ålägga» dem att skrifva Timméle. Denna protest
är obehöflig, enär svenska folkets urgamla frihet bl. a. innebär
rätten att efter eget godtfinnande få stafva väl eller illa. Det
förblir dem sålunda i alla händelser obetaget att behålla den för
dem enligt egen uppgift »kära» — »kära», bär satt inom citationstecken!
— stafniugon af Timmele med ett onödigt h och ett dito
d, likaväl som ingen förmenar dem att skrifva någodt i st. f.
något m. m. Däremot synes en protest vara mera behöflig, därest
byamännen med sitt uttalande afse att hindra Sveriges öfriga
allmänhet och särskildt dess myndigheter och skriftställare att
stafva namnet i öfverensstämmelse men de uttal, som det i omkring
400 år ägt och ännu äger.»

Hvad nu denna rätt, som kommitterade vilja tillerkänna
byamännen, beträffar, nämligen att de få skrifva huru de behaga,
så är det klart, att den är för dem fullkomligt betydelselös, då i
alla officiella handlingar, med hvilka de komma i beröring, prestbetyg,
lagfartsbevis, debetsedlar o. s. v., ett annat skrifsätt skall
dem påtvingas.

Emellertid synes mig i detta papper principen träda fram
ganska klar och ganska ohöljd. Hvad de i detta mål närmast
intresserade — ortens innebyggare, gårdarnes ägare, de, som dagligen
höra och säga och skrifva namnet — hvad de önska och
vilja, det skall vara alldeles bestydelselöst. Mot dem framskjutes
och framhålles »Sveriges öfriga allmännhet», som faktiskt knappast
har någon föreställning om denna ort och i hvarje fall föga
intresserar sig för densamma, och vidare framskjutas Sveriges
»myndigheter och skriftställare», d. v. s., såvidt jag kan förstå,
hufvndsakligen ortnamnskommittén. Och den allenarådande normen
skall vara uttalet, sådant dessa sistnämnda uppfattat det och i
skrift velat uttrycka det. Lägger jag så därtill, att denna kommitté
efter den s. k. nystafningsukasens tillkomst utverkat ett
bemyndigande af den dåvarande regeringen att i vissa förslag
använda denna nystafning, så kan man klart se konsekvenserna.

De betyda närmast, att hvar kommittén går fram, skola, trots ortbefolkningens
protester, alla fv falla, alla / i slutet af stafvelser utbytas
mot v, alla namn på liv (t. ex. hvitt m. fl.) ändras.

N:0 55. 54

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Men det kommer naturligtvis icke att stanna därvid, ty samme
* skriftställare», som äro upphofsmännen till denna ukas, hafva
som bekant mycket längre gående åsikter. Vi kunna då låta eu
hel mängd bekanta ortnamn passera revy för oss och tänka oss,
hvart man kommer, om man fortskrider på denna väg och därvid
t. ex. utbyter o mot å, g (det lena i början af ord) mot j, k
mot tj, c mot It o. s. v., allt önskemål, som framställas från detta
håll. Ja, herrarna kunna själfva tänka sig, hvilket utseende då
skall presteras af exempelvis sådana namn som Ståkkhålm med
Tek och två å, Nårrtjöping med å och tj, Jötebårj med å och två
j, Jävlebårjs, Skarabårjs, Alvsbårjs, Kronobärjs län etc.

Därmed må nu vara huru som helst, det må blifva en ny
ukas eller stanna vid den gamla och vid denna uttalsprincip, det
är dock klart för mig, att saken gäller icke i detta fall denna
obetydliga ort i Västergötland, hvars namn ingen förut kände,
utan för mig har det varit tydligt, att den gäller alla de orter i
Sverige, till hvilka ortnamnskommittén kan komma, däribland
också den ort, om hvilken hvar och en af oss skulle kunna säga,
såsom de stackars byamännen säde: »För oss är det namnet kärt,
ty det är för många af oss namnet på vår födelse- och fosterbygd
och våra fädernearf da gårdar; för oss alla är det namnet på våra
hem.»

Om nu här kunde finnas ett spår af statsintresse, så skulle
jag kunna böja mig — ett spår af statsintresse att påtvinga denna
ort detta för den främmande namn. Det är naturligtvis ett statsintresse
att få en bestämd namnform, men att få just den, som
orten protesterar emot, är icke något som helst statsintresse. Tvärtom
skulle jag vilja säga: äfven om och just om man önskar en
stark regeringsmakt, tror jag för min del, att det ligger i statens
eget intresse, att den icke slösar sin kraft och sin myndighet på
områden, som icke på något sätt tillhöra statslifvet, och att den
respekterar det enskilda lifvets område och respekterar den urgamla
svenska satsen, som brukar uttryckas med de orden, att
»hvar och en är heire hemma». Och jag tror, att man i detta fall
har så mycket större skäl härtill, som det här gäller ett undersökningsarbete,
som i mycket hög grad måste lita till de olika bygdernas
understöd, hvarför det för dess fortgång säkerligen icke
skulle vara af nytta, om det skulle framgå med ett sådant åsidosättande
af en rättmätig bygde- och hembygdskänsla, som i detta
fall har varit förhållandet.

Det är af dessa skäl, som jag deltagit i utskottets anmärkning.

Herr Behm: Till hvad den föregående ärade talaren yttrat
skall jag be att få säga några ord.

Jag vill då till eu början anhålla att få redogöra för de
föreskrifter, som i förevarande afseende lämnats kommittén för
undersökning af svenska ortnamn, och tillåter jag mig föredraga

Lördagen den 16 Maj, e. m.

55 N o 55.

råd.

(Forte.)

fogande till kommittén trån regeringen aflåtna skrifvelse af den Anmatkmn
4 maj 1906. _ a

»Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 20 oktober 1005
anbefallt Eder att låta med iakttagande af de grundsatser, som
angåfvos i en af Eder omarbetad plan för Edert arbete, dock
med visst undantag beträffande s. k. naturnamn, utarbeta och
utan särskild kostnad för statsverket till trycket befordra redogörelserna
för ortnamnen i Älfsborgs län, enligt hvilken plan i
fråga om stafningen af de i arbetet ifrågakomna namnen skulle
följas grunderna i 7:de upplagan af den utaf svenska akademien
utgifna ordlistan, har Kungl. Maj:t, som den 7 april 1006 utfärdat
cirkulär angående gemensam norm för undervisning i svensk
rättskrifning vid åtskilliga läroanstalter, af livilket cirkulär ett
exemplar härvid bifogas, funnit godt, i anledning af Eder den
2 maj 1006 i ämnet gjorda framställning, med ändring härutinnan
af förut gällande bestämmelser, förordna, att vid stafningen
af de ifrågavarande namnen I ngen iakttaga hvad i berörda cirkulär
finnes föreskrifvet rörande vissa ljudbeteckningar. Rvilket
jag, p. n. b. får Eder till svar och efterrättelse härigenom meddela.

Stockholm den 4 maj 1906.

BERG.

lläcklin.»

Det kan ju med skäl sättas i fråga, huruvida det var så
särdeles lämpligt af den dåvarande regeringen att vid denna tid
påbjuda den för skolornas tre lägsta klasser föreskrifna stafningen
till efterföljd vid kommitténs arbeten, då denna nystafning ännu
icke tillämpades i offentligt tryck och offentliga publikationer eller
i allmänhet i tidningspressen. Emellertid synas dessa föreskrifter
angående nystafningens tillämpning hafva burit frukt, att döma
efter huru det under förra året gått i en annan stackars kommun
inom Älfsborgs län.

Det förhåller sig nämligen så, att äfven en socken vid namn
Grofvared i Ås härad af Älfsborgs län under förra året fått sitt
namn förändradt. Namnet har förut af socknemän och offentliga
myndigheter skrifvits Grofvared, men under ortnamnskommitténs
arbete i enlighet med dess framställning har Kungl. Maj:t ändrat
detta namn, så att det nu skall skrifvas Grovare. Ortnamnskommittén
anför såsom skäl för denna förändring, att den grundar
sig på namnets härledning och på uttalet.

Hvad härledningen beträffar, meddelar kommittén, att ordets
första led öfverensstämmer med namnet på en sjö, som heter Gro
och hvilken ligger inom socknen, och detta låter ju ganska rimligt.
Den andra delen af ordet skulle härledas af det fornsvenska
ordet vara, hvilket enligt ortnamnskommitténs uppgift betyder
»strandterräng»; och sålunda skulle väl namnet Grovara betyda
strandterrängen vid sjön Gro. I fråga åter om uttalet är detta
obestridligen i vårdslöst språk Grovare. Af dessa skäl anser

N:o 55. 56

Lördagen den 16 Maj, e. m -

Anmärknin- således kommittén socknens namn numera böra skrifvas Grovare.
gay motsats- Angående skrifsättet i gamla tider upplyser kommittén, att under
. '' 1300-talet fanns — enligt Diplomatarium — namnet Grovara,

'' or '' och att under 1500-talet åtskilliga varianter däraf förekommit.

Huruvida nu den uppgifna härledningen är den rätta, torde
kanske icke vara så lätt att afgöra, men hvad som däremot är
obestridligt, det är, att socknens namn redan i tiondelängden för
år 1564 skrifves Groffvaredh, och att detta skrifsätt sedan bibehållits
i jordeböckerna ända från 1600-talets början och till nu.
Den häfd, som med skäl åberopas beträffande namnet Timmelhed,
finnes således i ännu större mån för namnet Grofvared.

Förslaget om namnförändringen underställdes socknemännens
pröfning, och kommunalstämman yttrade sig däröfver i februari
månad 1907 samt anförde därvid följande: »Namnet har för stor
likhet med komparativen af adjektivet grof, därföre bör d bibehållas
i slutet. För det andra kunna vi ej gilla nystafningen i
namn. F har visserligen tillkommit på senare tider, men då
adjektivet grof stafvas med v, är det så mycket mera skäl, att
det bibehålies, för att ej man må tro, att namnet har något med
grof att göra».

Någon försköning af namnet blef det visserligen icke, det
håller jag med socknemännen om. Emellertid har namnet på
detta sätt blifvit mot deras bestridande ändradt, och detta på,
som mig synes, svaga grunder. Då icke något annat skäl än
den måhända icke så säkra härledningen samt uttalet finnes anfördt
för utbyte af det häfdvunna skrifsättet Grofvared mot
Grovare, så synes det mig, som om nystafningsregeln, att v skall
träda i stället för fv, här fått spela in. För denna nystafnings
tillämpning måste åtminstone en af kommitténs ledamöter anses
vara synnerligen benägen. Men skulle det nu under fortgången
af ortnamnskommitténs arbeten komma att förfaras efter nu gällande
nymodiga stafningsprinciper och efter dem, som kanske
framdeles komma att gälla och hvilka torde blifva ännu mera
äfventyrliga, samt dessutom namnen skrifvas med ledning af
dialektuttalet, torde våra ortnamn mångenstädes blifva alldeles
oigenkännliga.

Det förekommer mig, som om vid dessa ärendens handläggning
alltför stor vikt fästats vid myndigheters och utomståendes
mening, men däremot föga eller ingen hänsyn tagits till socknemännens
uttryckta önskan. Trots hvad vi nyss hörde från statsrådsbänken
måste jag anse, att åtminstone i dessa ifrågavarande
fall tillräckligt afseende icke blifvit fästadt vid ortbefolkningens
och jordägarnes obestridliga rätt att få behålla namnen på sina
gårdar oförändrade, såvida icke några särskild! talande skäl till
förändring föreligga. Man skulle ju nämligen kunna tänka sig,
att det finnes flera orter med samma namn och att det kan vara
skäl att ändra ett namn, på det att förväxling icke så lätt må

Lördagen den lö Maj, a. va.

57 N:o 55.

kunna uppkomma. Möjligen kunna ock andra giltiga anled- Anmärkninningar
till namnförändring föreligga. Något sådant har emeller-gur w^stats''
tid icke kunnat åberopas i någotdera af de af mig omnämnda ... ‘ .

fallen, och därför anser jag, att den förändring, som här skett,
varit olämplig. Det är för att söka förekomma ett fortgående på
denna väg, som jag för min del biträdt den ifrågavarande anmärkningen.

Herr Heiiman: Jag skall fatta mig helt kort, och jag kan

göra det så mycket hellre, som hvad jag har att säga icke alls
har sitt intresse omkring Timmele och som jag icke vill hafva
ett spår af sken att önska stryka under konstitutionsutskottets
anmärkning mot vår med rätta högt ansedde finansminister. Men
det är själfva principen, som det för mig här gäller, och denna
har blifvit något, om ock i korthet, vidrörd af den närmast föregående
talaren. Jag menar, att det vemod, som jag föreställer
mig att Timmeleborna kände, när de vaknade den 2 februari
1907 och funno, att man mot deras protester tagit från dem
deras kära hemortsnamn, det vemodet kände hela svenska folket
den 8 april 1906, när det fann, att genom en polisukas, underskrifven
af Kungl. Maj:t, hade hela vårt svenska språk blifvit på
en gång vandaliseradt. Och när nu Kungl. Maj:ts regering fortgått
på denna väg genom att, såsom det upplysts af den siste
ärade talaren, ändå fatta ett beslut, som utgör en konsekvens af
den ursprungligen Bergska skolukasen i afseende å vårt språk,
så intages fosterlandsvännen med rätta af den vemodiga tanken,
att detta kan vara ett förebud till att Kungl. Maj:ts regering
icke skall fästa afseende vid den trängtan, som går genom hela
vårt svenska folk att få denna språkukas vänd tillbaka till hvad
som ändå var dess ursprungliga och ganska oskyldiga syfte. Tv
början till densamma var ju en petition från Svenska allmänna
folkskolelärareföreningen om att svenska akademiens ordlista
måtte utgifvas med det tillägget, att den icke skulle vara bindande
i så måtto, att man skulle hafva rätt att slippa betrakta
såsom fel i skolan, när vid t-ljudets teckning dt utbytes mot t
och när vid v-ljudets teckning fv eller liv utbytes mot v. Denna
petition kom till stånd redan år 1903, men föll då på svenska
akademiens bestämda afstyrkande. Sedan förnyades den af fyra
kollegier här i Stockholm och remitterades därpå år 1905 till
öfverstyrelsen för rikets läroverk, som gaf sitt utlåtande i början
af år 1906. Detta utlåtande var så affattadt, att öfverstyrelsen
blott ur pedagogisk, men alls icke ur språklig synpunkt fann sig
böra tillstyrka petitionen. Svenska akademien, som begärde att
också få yttra sig, ställde sig i princip i många hänseenden på
petitionärernas sida, men afsade sig bestämdt allt ansvar för vidtagande
af en så våldsam ortografisk förändring, när den icke
var på något sätt förberedd bland allmänheten. Icke desto mindre

N.o 55. 58

Lördagen den IG Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

utfärdades så den Beigska ukasen, ock på morgonen den 8 april
1906 vaknade vi. således med samma vemodskänslor som de stackars
Timmeleborna. För dem hade man fördärfvat deras namn,
men vi tycka alla med rätta, att man för oss fördärfvat hela vårt
språk, således en af nationens högsta klenodier.

Nu hade man hoppats, att, då till regeringen kom eu ganska
allvarlig påminnelse från våra förnämsta talare i Första Kammaren
i fjor i samband med konstitutionsutskottets utlåtande, regeringen
skulle föra saken tillbaka till dess ursprungliga innebörd
i så måtto, att man skulle få denna ukas ändtligen upphäfd och
att det icke måtte betraktas såsom fel, då vår ungdom hädanefter
stafvade på samma sätt, som vår klassiska litteratur stafva!'',
som den stora, hufvudsakliga delen af pressen stafvar och som
allmänheten och våra offentliga handlingar stafva. Därigenom
skulle dock vår ungdom hjälpas att få denna klyfta, som nu
ställer sig mellan ungdomen och vår klassiska litteratur, möjlig
att öfverkomma. Man hoppades gärna, att vår regering i detta
fall skulle rätta hvad en ukas har fördärfvat af vårt lands nationalegendom.
Det är denna önskan jag velat uttala i förevarande
sammanhang.

Den åtgärd af regeringen, som afses i den nu föredragna
punkten af konstitutionsutskottets betänkande, är ju grundad på
en helt annan process än den Bergska skolukasen, ty i det föreliggande
ärendet hafva ju myndigheterna och de personer, som
det gäller, blifvit hörda. Men genom den Bergska ukasen har
en ändring skett, utan att svenska folket fått på något sätt yttra
sig, och detta fastän Riksdagen förut haft att göra med många
liknande skolfrågor. Och här gäller det, huruvida Timmeleborna
skola få skrifva sitt namn huru de vilja, huruvida det skall
skrifvas Timmele eller Timmelhed, men våra barn få »bockar»,
om de vilja skrifva efter vår gamla klassiska litteratur. Om de
skrifva ordet blödt, så att man ser, att det kommer af blöda, så
blir det fel för dem.

Det är här detta vi önska, att vår regering icke måtte slå
döförat till för vårt folk, utan trots detta prejudikat, som föreligger
beträffande Timmele, snarast möjligt vidtaga anstalter, för
att det svenska folket och de svenska barnen må få igen sitt
skriftspråk.

Herr statsrådet Swartz: Jag kan omöjligen underlåta att

uttrycka min högsta förvåning öfver den argumentation, som de
två sista talarne användt till stöd för konstitutionsutskottets anmälan
för Riksdagen, att det funnit mig såsom föredragande för
Konungen i ett mål handlat på ett sätt, som strider mot rikets
sannskyldiga bästa, nämligen herrarnes missnöje med ett cirkulär,
som en för länge sedan afgången ecklesiastikminister kontrasignerat.
Här har diskussionen rört sig om nystafningsukasen

Lördagen den 16 Maj, e, in.

59 N o 55.

eller dess afläggare från maj 1906, hvilken utfärdats under då- Annuirkninvarande
ecklesiastikministern Fridtjuv Berg, och den sättes nu \9a‘
samband med denna fråga om Timmelhed, -lag kan för min del (Forts)
icke begripa, att det tinnes det ringaste samband mellan det påbud,
som då utfärdades, och fastställandet af ett ortnamn sådant
som det nu ifrågavarande. Då var det fråga om att införa alldeles
nya regler för svenska språkets stafning i allmänhet och
tillämpa dessa stafningsregler äfven på ortnamn. Här är det
icke fråga om stafningen af ett ord, utan om bestämmande af
en namnform, om det skall vara Timmelhed eller Timmele. Det
kan så mycket mindre hafva att göra med nystafningsukasen,
som Timmele är det ursprungliga. Man vill återföra namnet till
såsom det skrefs på 1500-talet. Och detta trodde jag verkligen,
att de ärade talarne hade mera sympati för än för nystafningsukasen.
Jag kan mycket väl förstå den missbelåtenhet, som
gjort sig gällande öfver nystafningsukasen, men hvad jag omöjligt
kan begripa är, att det därför skulle finnas något berättigad
i konstitutionsutskottets anmärkning mot mig i fråga om detta
ärendes föredragning inför Kungl. Maj:t.

Friherre Palmstierna: Jag skall icke alls tala om konstitionsutskottets
anmärkning i denna småsak och ännu mindre
försöka lösa frågan om Timmelhed eller Timmele. Utan det är
en annan sida af saken, som jag skall be att få som hastigast
beröra.

När jag läser detta betänkande och hör denna diskussion,
så tänker jag, att det är allt mycket väsen för ingenting. Om
ortnamnskommittén, som tillsattes år 1902 och efter 4 år
kommit fram med förslaget om Timmele i stället för Timmelhed,
skall utsträcka sina undersökningar öfver hela riket, blefve kostnaderna
så kolossala, att hela saken vore omöjlig. När man hör,
hvilka undersökningar, lrvilka skrifverier och hvilken diskussion
det varit om ett namn, måste man likaledes tänka, att skall detta
utsträckas öfver hela Sverige, blir det rent af omöjligt. Nu vill
kommittén icke hafva detta Timmelhed, enär det namnet icke
användts längre tillbaka än sedan 1629. Häröfver hafva hörts
Timmelheds sockens kommunalstämma, Timmelheds byamän,
vederbörande häradsskrifvare, domkapitlet i Skara och Kungl.

Maj:ts befllningshafvande i Älfsborgs län, således sex stycken.

Därefter yttrade sig kommittén ånyo, hvarefter kammarkollegium
afgaf utlåtande och Kungl. Maj:t fattade beslut i saken. Alltså
har frågan genomgått nio stadier. Då vi lefva i en tid, som
skulle vara praktisk, så frågar jag, om icke den tid och de skrifverier,
som kostats på detta Timmelhed eller Timmele och möjligen
skola offras, om undersökningen skall fortgå hela riket
igenom, kunde besparas och användas till annnat. Jag tycker

N:o 55. 60

Lördagen den 16 Maj, e. in.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

att byamännen hade rätt, när de sade, att man förr i tiden både
annat att tänka på.

Herr Berg, Lars: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna
sena och otacksamma timme, men då herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet anmärkte, att frågan om Timmele icke
hade något att göra med den s. k. »rättstafningsukasen», ber jag
att därom få yttra ett par ord. Det är mycket sant å ena sidan,
men å andra sidan är det också lika sant, att den s. k. ortnamnskommittén
i sammanhang med »ukasens» utfärdande utverkat
sig rätt att använda det nya staf sättet, och därmed har den
fortgått, såvidt man kan höra af herr statsrådets förklaring, utan
någon kontroll, utan att underställa någon myndighets pröfning ortnamnsförändringar,
som äro lika stora, ja, mycket större och mycket
mera stötande än hvad som skett med Timmelhed. Dagligen
hotas vi med, att våra ortnamn förvanskas på rikets kartverk,
och att ortnamnskommittén på suveränt sätt förändrar våra egna
egendomars, våra hems och våra bostäders namn. Detta kan
och vill väl icke föredraganden eller regeringen låta ohejdadt
fortgå. Jag, som alltid varit en varm vän af min fosterbygd och
mitt fosterland, kan icke undgå att, när jag ser Helsingland och
Gefle stafvas med ä, bli beklämd och upprörd samt undra, såsom
en föregående talare sade, hvad det är för ett statsintresse, som
här finnes för dylik despotism. Man måste, när man tar del af
konstitutionsutskottets betänkande, liksom Timmelheds byamän
fråga sig, om det finnes något intresse alls eller blott godtycke,
och om rikets sannskyldiga nytta fordrar detta ingripande i enskildes
förhållanden, trots man så bevekande ber att bli förskonad
därifrån. Nej, tvärtom, det är nog i verkligheten något annat,
som ligger under och som gör, att ortnamnskommittén icke allenast
bland befolkningen utan äfven bland topografiska kårens
tjänstemän och rekognoscörer väckt förtviflan öfver sina godtyckliga
tilltag att ändra ortnamn, våra nomina propria, utan att
fråga invånarena och därigenom, som det synes och allmänt tros,
uppträder som agent för spridande af nystafningens välsignelse
öfver hela vårt land, stödd af regeringens auktoritet och Riksdagens
anslag till våra kartverk.

Om nu våra namn, namnen på våra egendomar, våra egna
hem och den jord, som fädrens aska gömmer, förändras, så att
de bli oigenkännliga, så behandlas vi ju som ett eröfradt folk.
Det har icke allt hittills mig veterligen funnits något exempel på,
att regeringen under protest af egarne har ändrat något ortnamn,
icke heller har det försports något missnöje med våra
kartnamn, förrän ortnamnskommittén vidtagit dessa talrika namnförändringar
dels genom nystafning, dels genom direkt förändring,
och hvad som sker är en småsak mot hvad som antagligen hotar
att ske. Jag är öfvertygad om, att Riksdagen nu blifvit väckt

Lördagen den 10 Maj, e. in.

Öl N o 55.

af detta betänkande, och jag tackar utskottet för detta. Det Anmärkningäller
ingen liten och ringa sak, utan en stor principfråga, och9ur
den kommer mig att tänka på, att vårt eget fäderneslands namn .p ''
af alla dessa ofonetiska och icke ljudenliga namn är det mest ^

ofonetiskt stafvade. Ty skall det staf vas, som det uttalas »fonetiskt»,
hvilket tyckes vara ledstjärnan för ortnamnskommitténs
handlingssätt, så kommer vårt fädernesland Sverige att stafvas
»Svärrje». En sådan konsekvens kommer säkerligen denna kammare
och äfven den andra att inlägga alla krafter för att afstyra.
Jag är förvissad om, att om det icke hjälper på annat
vis, så torde bevillningsvägran böra tillgripas, att således icke bevilja
medel till ortnamnskommittén och icke till kartverket, så
länge vi på detta sätt behandlas. Det är den omständigheten,
som gör, att de föregående talarne med rätta hafva nämnt
stafningsukasen såsom sammanhörande med denna fråga.

Herr Heiiman: Om herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
haft tillfälle att höra på mitt yttrande från början,
så skulle det icke hafva undgått honom, att jag tog afstånd från
konstitutionsutskottets anmärkning i denna del.

Herr statsrådet får icke undra på, att hvarje anledning man
får att befara, att stafningsukasen af den 7 april 1906 skall stå
kvar, väcker oro hos hvarje fosterlandsvän landet rundt, särdeles
då man gifver akt på den likgiltighet för saken, som regeringen
har visat trots den oro, som spridt sig öfver hela landet. Så
innerligt jag hoppas, önskar och vet, att herr statsrådet och hela
regeringen i öfrigt sitter i bästa ro trots de anmärkningar, som
konstitutionsutskottet nu gjort, lika innerligt önskar jag, att regeringen
icke måtte få ro hvarken för sina samveten eller för folket,
så länge stafningsukasen af den 7 april 1906 står oförändrad kvar.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter nu
föredragna punkt lades till handlingarne.

Punkten 6.

Beträffande nedan omförmälda, i protokoll öfver ecklesiastikärenden
för den 27 mars 1907, punkten 24, och den 22 november
1907, punkten 23, behandlade ärende hade utskottet anfört,
bland annat, följande:

Uti en till Kungl. Maj:t den 20 mars 1907 ingifven skrift
anhöll kommittén för Sveriges deltagande i internationella idrottsoch
turistutställningen i Berlin 1907 att för nämnda utställning
få från lifrustkammaren till låns utbekomma ett antal föremål,

Indika af lifrustkammarens intendent skulle närmare utses. Då
det vore kommitténs sträfvan att till heder för fosterlandet göra
den svenska afdelningen af ifrågavarande utställning så mångsidig
och representativ som möjligt och då ett urval af vapen

N:o 55. 62

Lördagen den 16 Maj, e. na.

Anmärknin- från lifrustkammaren skulle vara af största värde och betydelse
gar mot stats- fgr Sveriges representerande på vapenafdelningen, vågade komrad''
, mittén hoppas på ett nådigt svar å sin framställning, detta så
(Forte.; mycket mera som kommittén redan räknade H. M:t Konungens
jaktklubb såsom utställare af en samling föremål, som skulle på
det lyckligaste sätt kompletteras genom ett urval af t. ex. ett
tjugutal jaktgevär och en del jaktrekvisita från äldre tider ur
lifrustkammarens samling. Ifrågavarande föremål skulle uppsättas
i en montre under glas. Såsom pendant till denna vore
det i hög grad önskvärd! att erhålla äfven en montre med äldre
värjor och andra vapen, att utgöra en retrospektiv utställning i
samband med den samling af moderna, nu i bruk varande fäktvapen,
som komme att ingå i den svenska utsällningsafdelningen.
Då Tyskland äfvenledes anordnade eu retrospektiv vapenutställning
och då det syntes utgöra ett nationellt och för lifrustkammaren
själf angeläget intresse att göra dess värdefulla samlingar
bättre bekanta i utlandet, syntes det kommittén, som om detta
tillfälle att öka värdet af den svenska afdelningen af utställningen
icke borde försummas. Hvarje sådan åtgärd eller garanti,
som lifrustkammarens intendent efter Kungl Maj:ts beslut kunde
anse nödig eller nyttig vid utlånandet af de ifrågavarande föremålen,
ville kommittén med största noggrannhet och beredvillighet
efterkomma.

Genom nådig remiss den 21 mars 1907 anbefallde Kungl.
Maj:t nordiska museets nämnd att skyndsamt inkomma med
underdånigt utlåtande i ärendet och därvid, efter samråd med
föreståndaren för lifrustkammaren, lämna specificerad uppgift å
de föremål, som, därest Kungl. Maj:t med anledning af den underdåniga
framställningen skulle anse en utlåning böra medgifvas,
kunde därvid ifrågakomma, med angifvande för hvarje föremål
af det penningbelopp, för hvilket detsamma vid utlåning borde
försäkras, samt de villkor i öfrigt, som vid utlåning borde föreskrifvas.

Till åtlydnad häraf afgaf Nordiska museets nämnd den 22
mars 1907 underdånigt utlåtande i ärendet samt anförde därvid,
bland annat, följande:

Nämnden, som i hög grad beaktade de fosterländska sträfvande^
hvilka besjälade de kommitterade, hade redan tidigare under
hand meddelat dem, att nämnden, som inför Kungl. Maj:t vore
för samlingarne ansvarig, ej kunde tillstyrka utlåning från lifrustkammaren
till sagda ändamål annat än i det fall kommitterade
önskade en samling, visande vapentillverkningens tekniskt sedt
höga ståndpunkt under 1600- och 1700 talen i Sverige, hvilket
erbjudande likväl af kommitterade under hand afböjts. Sedan
nämnden tagit kännedom om den förslagsvis upprättade förteckningen
öfver de föremål, som skulle eventuellt i Berlin utställas,
funne nämnden, emedan utställningen blifvit såväl kvalitativt som

Lördagen den 16 Maj, e. in.

63 N.o 55.

kvantitativt omfångsrikare än hvad enligt nämndens uppfattning Anmärkninförst
varit meningen, än mindre anledning att tillstyrka nådigt Sar mot,
bifall till den gjorda anhållan. (Förtal

Vid denna frågas slutliga bedömande vore det måhända nödvändigt
att låta äfven andra synpunkter göra sig gällande än
dem nämnden genom sin ställning till lifrustkammaren måste
anse afgörande för sitt afstyrkande underdåniga yttrande; och
skulle Kungl. Maj:t i följd af dessa skäl, oaktadt nämndens afstyrkande,
linna utlåning böra äga rum, ville nämnden icke på
grund af det mellan Kungl. Maj:t och nämnden träffade aftal
däremot lägga hinder, under förutsättning att nämnden befriades
från allt ansvar för föremålen under utlåningstiden, och finge
nämnden, i enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag, i underdånighet
föreslå vissa uppgifna säkerhetsåtgärder.

Vid nämndens utlåtande fanns fogad en förteckning å de
föremål i lifrustkammaren, som eventuellt borde för ifrågavarande
ändamål utlånas.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 27 mars 1907 af
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld, som
därvid hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att de i
berörda förteckning upptagna föremål, med undantag likväl af
de med utflyttningsnumren 3259 och 3589 betecknade värjor,
måtte under den af nämnden angifna förutsättning i fråga om
ansvaret för föremålen från lifrustkammaren utlånas till den internationella
idrotts- och turistutställningen i Berlin år 1907, dock
under villkor att någon kostnad i anledning däraf ej förorsakades
lifrustkammaren samt att i afseende å föremålen iakttoges de säkerhetsåtgärder
nämnden föreslagit. Denna hemställan, i hvilken
statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t
bifallen.

På grund af Kungl. Maj ds förenämnda beslut blefvo ifrågavarande
föremål utlämnade till den svenska utställningskommittén
och af denna exponerade å den beramade utställningen. Då
föremålen den 31 maj 1907 återlämnades till nordiska museet,
befunnos de flesta vara mer eller mindre skadade. Skadornas
beskaffenhet angafs i ett den 31 maj 1907 af lifrustkammarens
föreståndare och en amanuens • vid nordiska museet upprättadt
besiktningsinstrument.

Med underdånig skrifvelse den 29 juni 1907 öfverlämnade
nordiska museets nämnd ofvannämnda besiktningsinstrument till
Kungl. Maj:t under anhållan att, då Kungl. Maj:t befriat nämnden
från allt ansvar med afseende på dessa föremål under utlåningstiden,
i det inventeringsinstrument, som upprättades öfver lifrustkammarens
samlingar, när de mottogos af nordiska museet, måtte
göras anteckning om ifrågavarande föremåls förändrade skick eller
ock att mer berörda besiktningsinstrument måtte biläggas sagda
inventeringsinstrument.

N:o 55. 64

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forte.)

Genom nådig remiss den 11 juli 1907 anbefallde Kungl.
Maj:t kommittén för Sveriges deltagande i den internationella
idrotts- och turistutställningen i Berlin år 1907 att till Kungl.
Maj:t inkomma med underdånig förklaring i anledning af hvad
nordiska museets nämnd i ofvannämnda skrifvelse anfört och i
sammanhang därmed yttra sig, huruvida de i nådiga brefvet den
27 mars 1907 föreskrifna säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått
blifvit vidtagna, samt om och i hvad mån kommittén åtoge sig
godtgöra kostnaden för afhjäsande, såvidt ske kunde, af de
under utlåningstiden uppkomna skador, som enligt besiktningsinstrumentet
förefunnits å flertalet af de utlånade föremålen vid
deras återlämnande till lifrustkammaren, och lämna ersättning
för den skada, som ej kunde afhjälpas.

Till åtlydnad häraf inkom kommittén den 25 september 1907
med underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid, bland
annat, att de i nådiga brefvet den 27 mars 1907 föreskrifna
säkerhetsåtgärder blifvit på det noggrannaste iakttagna. Då kommittén
emellertid icke ville undandraga sig det ansvar, som med
afseende å nämnda föremål ålåge kommittén, anhöll kommittén,
att frågan därom måtte underkastas fullt opartiskt och rättvist
bedömande genom särskildt utsedda sakkunniga personer.

Till följd af nådig remiss afgaf nordiska museets nämnd
den 11 november 1907 utlåtande i ärendet i anledning af hvad
kommittén i sitt afgifna yttrande anfört, därvid nämnden afstyrkte
af kommittén framställdt förslag om skadornas afhjälpande och
eu besiktning af sakkunnige före och efter denna procedur.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 november 1907
af chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld,
som därvid hemställde, det Kungl. Maj:t täcktes förklara hvad
i ärendet förekommit ej föranleda annat yttrande, än att anteckning
om det förändrade skick, hvari ifrågavarande föremål befunnit
sig vid återställandet efter utlåningen till utställningen i
Berlin, finge, sedan en af kommittén utsedd person fått tillfälle
att å dess vägnar närvara och yttra sig, göras i ofvan berörda
inventeringsinstrument, hvarvid uppkommen meningsskiljaktighet,
som ej kunde häfvas, skulle anmärkas i ett protokoll, som skulle
biläggas inventeringsinstrumentet och till hvilket däri skulle göras
hänvisning. Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter
förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

För egen del hade utskottet i ärendet anfört följande:

»Af den ofvan lämnade redogörelsen torde till fullo framgå,
att Kungl. Maj:ts ofvannämnda beslut att medgifva utlåning af
ifrågavarande föremål från lifrustkammarens samlingar varit allt
annat än välbetänkt. Det synes utskottet vara uppenbart, att eu
utlåning af svenska historiska föremål utom landets gränser icke
bör ifrågakomma utan att särskildt talande skäl därför blifvit

Lördagen don 16 Maj, e. m.

65 N:o 55.

anförda. Detta var emellertid i förevarande fall ingalunda för- Anmärkninhållandet.
Tvärtom förelågo, enligt utskottets uppfattning, tungt9ar ”^afvägande
skäl mot ett bifall till ansökningen. Den ifrågavarande (ports)
utställningen var, såsom dess namn också angifver, icke någon
historisk utställning, där det från forskningssynpunkt kunde vara
önskvärdt, att jämväl vårt land representerades, utan en exposition
af nutida handelsvaror af modern tillverkning, tillkommen
för att höja intresset för idrotts- och turistlif. Att till en dylik,
utom landet anordnad utställning, utlåna oersättliga historiska
och konstnärliga föremål, finner utskottet i hög grad olämpligt,
och detta i så mycket mera, som nordiska museets nämnd bestämdt
afstyrkt en sådan utlåning under framhållande af den stora risk,
som därmed vore förbunden. Att de flesta föremålen, under
utlåningstiden åsamkades skador, rörande hvilkas omfattning och
betydelse utskottet dock icke anser sig kunna afgifva något bestämdt
omdöme, visar också till fullo, att de af museinämnden uttalade
betänkligheter mot utlåningen voro fullt befogade.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,
enligt utskottets uppfattning, vid ifrågavarande
ärendes behandling icke ådagalagt nödig omsorg om staten tillhöriga,
historiskt värdefulla föremål, och då det är af vikt, att
utlåning af dylika föremål från statens samlingar till utställningar
af ofvannämnda eller därmed likartad natur icke vidare må ifrågakomma,
har utskottet funnit sig böra hos Riksdagen göra anmälan
mot föredragande departementschefen enligt § 107 regeringsformen.
»

Herr Sjöholm: Utskottets uttalande i denna punkt är så

vidlyftigt, att man icke behöfver göra något tillägg, och hvar
och en, som tagit del af betänkandet, kan fatta innebörden och
betydelsen. Kommittén för Sveriges deltagande i en internationell
turistutställning i Berlin gjorde ansökan hos Kungl. Maj:t att få
låna vissa historiska minnen och konstskatter till denna utställning.
Nordiska museets nämnd, hvars yttrande infordrades af
Kungl. Maj:t, af styrkte detta i sitt utlåtande, icke en utan två
gånger, och framhöll, att det i allmänhet var olämpligt att utlåna
sådana saker utom landets egna gränser. Därjämte yttrade
nämnden något om att denna utställning var anordnad på ett
mycket otillfredsställande sätt, och att det förelåg en mer än vanligt
stor risk för att föremålen skulle bli förstörda. Nämnden
bifogade en förteckning öfver de föremål som eventuellt borde
utlånas, upptagande deras värden i kontanta penningar, men såsom
intendenten för lifrustkammaren säger, funnos vissa föremål,
som ägde sådan historisk karaktär, att en värdesättning vore
ogörlig, då de voro oersättliga och för landet ägde ett värde,
som icke kunde omsättas i penningar. Emellertid biföll Kungl.

Maj.t kommitténs ansökning, och sakerna fraktades ut. När de

Första Kammarens Frat. 1908. N:o 55. 5

N:o 55. 66

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Anmärknin- kommo hem, befanns att de, såsom betänkandet uppgifver, voro
9ar stats~ delvis skadade och delvis förstörda. Det upplystes, att auled(Forts
1 n''n§en till detta var, att vid inpackningen i Berlin rådt en sådan
or s'''' villervalla, att man fruktat, att sakerna skulle bortstjälas, och
därför måst kasta dem handlöst i lårarna.

Där ser man, huru det går till vid sådana utlåningar. Det
lär vara ett faktum, att nästan aldrig föremålen bli oskadade.
Nu säger man: ja, detta är en liten fråga, och det är icke konstitutionsutskottet
värdigt att komma fram därmed. Det beror
på, huru man ser saken. Ser man den från synpunkten,
att anmärkningen skulle vara ett klander mot regeringssystemet,
är det naturligtvis en obetydlig fråga. Men från den synpunkten
får saken icke betraktas utan från den fosterländska synpunkten,
och sedd därifrån är den en stor fråga, ty för hvarje
fosterlandsvän måste väl de historiska minnena vara kära och
konstföremålen mycket dyrbara. Få de fortfarande på detta sätt
utlånas, kunna en annan gång, trots alla försiktighetsmått, skadorna
blifva mycket större.

Det har sagts, att vi slagit in på en orätt väg, genom att
göra anmärkning här, då olägenheten varit så ringa, men så inträffar
en annan gång en stor olägenhet, och då skyller man på
konstitutionsutkottet och säger, att det är ett fel, att utskottet icke
förr anmärkt på detta, och att om man icke gjort anmärkning
förut, får man icke göra det nu. Dylikt har händt flera gånger
och kommer att upprepas. Därför synes det mig, att konstitutionsutskottet
handlat mycket klokt genom att i tid göra anmärkning,
innan någon större olägenhet inträffar, hvilket lätt kan
hända. Syftet med anmärkningen är sålunda ingenting annat,
än, såsom utskottet säger, att utlåning af föremål af ofvannämnda
natur och med dem likartade icke vidare må ifrågakomma.
Jag hoppas, ja, jag är förvissad om, att detta syftemål
skall vinnas, och då har konstitutionsutskottets anmärkning icke
varit förgäfves.

Herr statsrådet Hammarskjöld: Då säkerligen här råder
en oriktig föreställning om beskaffenheten af de skador, som
verkligen tillfogats de föremål, som utlånades till utställningen,
skall jag be att få lämna några upplysningar. Innan
jag börjar, vill jag dock betona, att jag icke på något vis vill
förringa betydelsen af dst besiktningsinstrument, som lifrustkammarens
intendent uppgjort, ty det är efter hans ståndpunkt
och synpunkt fullkomligt riktigt. Skillnaden ligger däri, att han
vill icke, att en rostskada, som uppkommit på ett vapen, skall
få tagas bort, äfven om det kan ske aldrig så lätt. Den skall
sitta kvar, man får endast göra så mycket som att smörja stället
med olja, så att icke rosten sprider sig. Han har för mig
personligen medgifvit, att det vore ingen svårighet, men säger,

Lördagen don 16 Maj, e. m.

67 N:o 55.

att ur muscisynpunkt är det ett fel att taga bort eu däck, ty Anmärknindessa
vapen äro historiska dokument, och man får icke göra^ar n^8tats''
någon åverkan på dem. Det är från museisynpunkt detta fram- ’

hållits, och jag respekterar det. or 8

Men jag föreställer mig, att, när herrarna läst dessa anmärkniugar:
svårt rostskadad etc., tänka herrarna, att det blifvit
djupa hål i vapnen, som aldrig någonsin kunna tagas bort. Men
det är misstag, ty det går att taga bort dem, på somliga synnerligen
lätt och på andra med mera besvär. Detta har också intygats
af en svärdfejare, som deltagit i sista besiktningen, då
äfven ett ombud för kommittén var närvarande.

Hvad oljefläckarna beträffar, har intendenten sagt mig, att
det möter icke någon svårighet att taga bort dem, om de sitta
på metall eller trä, d. v. s. på pipor och kolfvar till gevär, men
att det är svårt att taga bort dem från hundhalsbanden, och
därför har han föredragit att låta dem sitta kvar. Jag har nu
velat säga detta för att borttaga de öfverdrifna föreställningar,
som möjligen uppkommit vid läsning af besiktningsinstrumentet.

Den sista ärade talaren yttrade, att en del af de nämnda
föremålen blifvit alldeles förstörd, men detta är ett misstag.

Icke något föremål har blifvit förstördt, men de äro mer eller
mindre skadade. Den största skadan består däri, att en träbit
på 5 ä 6 centimeters längd och icke fullt så tjock som denna
blyertspenna, med en skoning af sköldpadd, hvilken bit satt lös
förut, alldeles lösbrutits från ett gevär och kommit bort. Likaså
har en bit af en hornskoning, så stor som pekfingernageln, på
en gevärskolf kommit bort. Dessa äro egentligen de obotliga
skadorna, de andra äro icke obotliga. Då jag tillstyrkte Konungen
att medgifva utlånande af dessa föremål, skedde det därför
att det framställts för mig, att utställningen icke vore endast,
såsom det sagts i betänkandet, en turist- och idrottsutställning
af moderna handelsvaror utan äfven en retrospektiv utställning
af finare vapen, hvarest tyskarna skulle uppträda med en mycket
vacker samling, och det tycktes mig vara af intresse att låta
allmänheten se äfven de rätt vackra saker vi ägde i den vägen.

Det är mycket riktigt, att nordiska museets nämnd och intendenten
för lifrustkammaren afstyrkte saken. Men när det förklarades,
att det var möjligt, att sakerna skulle få utlånas, sade
de: skola vi skicka något, skola vi skicka det finaste vi ha, så
att vi slå alla medtäflare. Så föreskrefvos flera detaljerade försiktighetsmått,
och kommittén ålades att på det noggrannaste
iakttaga alla de ytterligare försiktighetsmått, nordiska museets
nämnd funne godt föreskrifva. Nu måste jag beklaga, att icke
dessa försiktighetsmått till alla delar iakttagits. Jag har ingen
anledning att förneka, att jag anser mig hafva handlat oförsiktigt,
och vill tillägga, att, hvad min ämbetsförvaltning vidkommer

N:o 55. 68

Lördagen den 16 Maj, e. in.

Anmärknin- jag icke vidare torde komma att gifva mitt tillstyrkande till något

gar mot stats- så<jant. Detta är det enda jag i denna sak har att omförmäla.
råd. ”

(Forte.) Friherre Klingspor: Jag begärde ordet, då herr statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet erkände, att han möjligen
handlat oförsiktigt. Det stötte mig därför, att jag tycker
det vara hårdt, att ett statsråd, som har så allvarsamma saker
att behandla, skall behöfva inför kammaren liksom göra ursäkt
i en sak, som dock måste ur synpunkten af hans verksamhet i
dess helhet anses vara af förhållandevis mindre betydelse. När man
ser dessa sju anmärkningspunkter, kan man icke undgå att tänka
på de sju magra nöten; de äro ju behandlade litet enligt alla
kokkonstens regler, men om de blifvit smakligare, lämnar jag
därhän.

Den förra punkten, i hvilken jag äfven tänkt yttra mig, var
af den beskaffenhet, att den möjliggjorde att få gifva uttryck åt
mitt missnöje med såväl stafningsukasen som ortsnamnskommittén,
då man ansåg, att finansministern stod på så säkra fötter, att han
icke kunde lida på minsta vis däraf, att en och annan begagnade
denna lilla flagga såsom uttryck för sin misstämning och önskan
att slippa denna klåfingrighet på namn, hvilka närmast intresserade
önska få behålla,

Hvad denna fråga åter beträffar, kunde den hafva upptagits
på annat sätt. Vi hafva ju statsrevisorerna, hvilka gå omkring
och granska såväl i nordiska museet som på andra håll.
De åstadkomma en ganska tjock lunta med förhållandevis rätt
litet innehåll, och vidare finnes en s. k. sump i statsutskottet, där
det mesta i anmärkningsväg slutligen hamnar. Sumpen är stor,
där finnes plats. Det uttalande, som konstitutionsutskottet användt
om denna lilla malheur, nämligen att det önskar ett förbud
mot att vidare utlåna dessa föremål till utställningar, visar
att man skjutit öfver målet. Meningen är väl, att man skall
vara aktsam om de mycket dyrbara föremålen, och att det skulle
gifvas uttryck för ett missnöje, att de utlånats till en utställning,
som kanske var mindre lämplig, och att man icke tillhörigt
skyddat dem. Men naturligtvis är det ett långt steg härifrån
till att begagna detta som anledning att låta statsrådet inför
kammaren förklara, huru fläckarna tillkommit och bedja om
ursäkt.

Jag har velat uttala detta, ty jag finner denna sak icke vara
någon värdig exponent på konstitutionsutskottets arbete, och anhåller,
att punkten måtte läggas till handlingarna.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter förevarande
punkt lades till handlingarna.

Lördagen ilen IG Maj, e. in.

Gl» N:o 55.

Punkten 7. Anmärknin Angående

nedan omförmälda, i protokoll öfver ecklesiastik- fJar stat6''
ärenden för den 26 juli 1907, punkten 24, behandlade ärenden (porta)
hade outskottet yttrat följande:

Å kyrkostämma med Åkerby församling den 28 december
1906 valdes med slutna sedlar till skolrådsledamöter för fyra år
J. E. Johansson i Sörby med 186 fyrk och E. Wahlström i
Kroksta med 115 fyrk, den senare efter lottning mede. J. Hjelmstedt
i Nyåker, hvilken jämväl erhållit 115 fyrk. Vid valet hade
afgifvits 16 röstsedlar, hvaraf 13 förklarats ogiltiga, emedan å
dem icke förefunnits anteckning om respektive röstandes fyrktal.

Af de tre godkända röstsedlarna hade två, representerande tillhopa
186 fyrk, innehållit allenast ett namn, nämligen J. E. Johansson,
och deri tredje, med åtecknadt röstvärde af 115 fyrk,
innehållit namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström.

Öfver detta val besvärade sig folkskolläraren C. G. Forslund
hos domkapitlet i Uppsala och anförde därvid följande: Enär,

såsom ock af kyrkostämmans ordförande före valet tillkännagifvits,
hvarje röstsedel skulle upptaga två namn, hade de två röstsedlar,
som innehållit endast namnet J. E. Johansson, bort underkännas.
I följd däraf och då blott en giltig röstsedel, upptagande
namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström, afgifvits,
hade dessa två personer bort förklaras valda till skolrådsledamöter.

Då så emellertid icke skett, yrkade klaganden, att domkapitlet
måtte, med ändring af kyrkostämmans berörda beslut, förklara
de två valsedlarna med allenast Johanssons namn ogiltiga, samt
Hjelmstedt och Wahlström, som hvardera erhållit 115 röster, lagligen
valda till ledamöter af församlingens skolråd.

Genom utslag den 13 april 1907 utlät sig domkapitlet, att
enär upplyst vore, att af de 16 vid ifrågavarande kyrkostämma
aflämnade röstsedlar 13 icke blifvit godkända på den grund, att
röstvärde icke åsatts desamma, men det lagligen tillkommit kyrkostämmans
ordförande att hafva låtit verkställa sådan anteckning,
och denne genom sin försummelse därutinnan alltså vållat, att
större delen af de i kyrkostämman deltagande församlingsmedlemmarne
ej fått utöfva sin rösträtt, ty och som vid sådant förhållande
kyrkostämmobeslutet, i hvad det anginge J. E. Johanssons
och E. Wahlströms val till skolrådsledamöter, måste anses
ogiltigt, funne domkapitlet, som, då valet afsett tillsättning af två
ledamöter i skolrådet, jämväl ansåge de tvenne valsedlar, å hvilka
allenast ett namn upptagits, vara ogiltiga, de anförda besvären
icke kunna föranleda till annan åtgärd, än att öfverklaga de
kyrkostämmobeslutet, såsom icke i laga ordning tillkommet, undanröjdes,
hvar jämte domkapitlet föreskref, att, sedan domkapitlets
utslag vunnit laga kraft eller, därest det blefve öfverklagadt,
vederbörlig stadfästelse, nytt val skulle i behörig ordning anställas
för utseende af två ledamöter i församlingens skolråd.

N o 55.

70

Lördagen den IG Maj, e. m.

Anmärkningar
mot stats
råd.
(Forts.)

Öfver domkapitlets utslag besvärade sig Forslund hos Kungl.
‘Maj:t, som däröfver hörde vederbörande.

Besvären föredrogos den 26 juli 1907 inför tillförordnad regering,
bestående af hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Trolle, statsrådet Hederstierna, som vid tiden för beslutets
fattande var tillförordnad chef för ecklesiastikdepartementet, samt
dåvarande statsråden Tingsten och Dyrssen; och enär klagan om
upphäfvande af berörda kyrkostämmobeslut på den af domkapitlet
anförda grund icke blifvit inom laga tid förd, samt domkapitlet
vid sådant förhållande icke ägt att ingå i pröfning af berörda
skäl för valets upphäfvande, ty och som, på sätt jämväl domkapitlet
ansett, de två valsedlar, som innehållit endast namnet
J. E. Johansson, vore, vid det förhållande, att förrättningen afsett
val af två ledamöter i skolrådet ogiltiga, alltså och då “under
sådana förhållanden giltiga röster afgifvits allenast åE. Wahlström
och C. J. Hjelmstedt, fann kungl. regeringen på föredragandens
hemställan skäligt att, med upphäfvande af domkapitlets utslag
och ändring af ifrågavarande kyrkostämmobeslut, förklara, förutom
Wahlström, Hjelmstedt vara i stället för J. E. Johansson
vald till ledamot af församlingens skolråd.

Utskottet hade för egen det i ärendet yttrat följande:

»Såsom af den ofvan lämnade redogörelse torde framgå, hvilar
Kungl. Maj ds ifrågavarande beslut på den principen, att yrkande,
som framställes först uti öfver anförda besvär afgifven förklaring,
icke kan till pröfning upptagas. Riktigheten af denna princip
kan utskottet emellertid icke godkänna. En sådan princips tilllämpning
i mål af förevarande slag leder nämligen till den efter
utskottets uppfattning synnerligen betänkliga konsekvensen, att
personer, som äro nöjda med ett vals utgång, detta oaktadt i
många fall skulle blifva nödsakade att öfver valförrättningen anföra
besvär.

Orimligheten af denna konsekvens torde klart framgå af följande
exempel. Vid en valförrättning hafva afgifvits 10,000
röster å A och 9,000 å B. Ehuru 2,000 röster af hvardera gruppen
varit kassabla, hafva samtliga dock blifvit godkända och A
förklarats vald med 10,000 röster. Öfver valets utgång besvära
sig B:s anhängare under yrkande, att de å A afgifna 2,000 rösterna
måtte kasseras och B förklaras vald med ett röstetal af 9,000
röster. Uti öfver besvären afgifven förklaring framställa då A:s
anhängare det yrkandet, att, därest de å A afgifna 2,000 rösterna
förklaras ogiltiga, jämväl de å B afgifna 2,000 med fel behäftade
röster måtte kasseras och A trots de anförda besvären förklaras
vald med ett röstetal af 8,000 röster. Med tillämpning af ofvannämnda
princip skulle utgången af besvären blifva, att, då det af
Ars anhängare framställda yrkandet icke kan till pröfning upptagas,
B förklaras vald med ett röstetal af 9,000 röster. För att
trygga sig mot en sådan eventualitet skulle således de, som röstat

Lördagen den IG Maj, e. m.

71 N o 55.

å A, vara nödsakade att, ehuru de äro nöjda med valets utgång, Anmärkninbesvära
sig under yrkande, att, därest besvär komme alt anföras 9ar »*o£*la<söfver
A:s val på den grund att 2,000 å honom afgifna röster *a ''

rätteligen bort kasseras, jämväl 2,000 å B afgifna med fel be- or a''

häftade röster måtte förklaras ogiltiga.

Att tillämpningen af en till dylika konsekvenser ledande
princip måste betecknas såsom ett utslag af eu alltför långt
drifven formalism, torde icke kunna bestridas. Att densamma
fått göra sig gällande i den administrativa rättsskipningen, finner
utskottet så mycket mer anmärkningsvärdt, som eu alldeles motsatt
princip finnes stadgad med afseende å rättegångsmål. Uti
25 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas nämligen, att ändå att part
ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äger han att till bemötande
af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut
i fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan
fullföljas.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och då det är af
vikt, att merberörda princip icke må vinna häfd i den adminstrativa
rättsskipningen, har utskottet funnit förevarande ärende vara
af beskaffenhet, att anmälan därom bör göras hos riksdagen
enligt § 107 regeringsformen.»

Herr statsrådet Hederstierna: Herr talman, mina herrarI

Jag ber om ursäkt, att jag så här sent på kvällen anhåller att
få påkalla herrarnas uppmärksamhet med anledning af den anmärkning,
som här gjorts emot mig i detta ärende. Jag ber
emellertid att få yttra några ord, enär det förefaller mig, som
om utskottets föreliggande memorial ger vid handen, att utskottet
icke fått riktigt klart för sig de skäl, som egentligen ligga
till grund för Kungl. Maj:ts beslut i detta ärende. Jag skall
fatta mig så kort som möjligt.

Här var fråga om ett skolrådsval, som förrättats i en socken
i ärkestiftet. Vid valet hade afgifvits 16 röstsedlar, men
valförrättaren hade försummat att låta göra anteckning på 13
af dessa röstsedlar, hur många fyrk de representerade. Detta
hade till följd, att när han sedermera skulle bestämma valresultatet,
så ogillade han dessa 13 röstsedlar. Vidare hade 2 af de
vid valförrättningen afgifna röstsedlarna, representerande tillhopa
186 fyrk, lydt endast å ett namn, J. E. Johansson, oaktadt antalet
skolrådsledamöter, som skulle väljas, uppgick till 2; slutligen
var det en röstsedel, som, enligt hvad sedermera upplysts,
afgifvits af skolläraren i församlingen. Denna röstsedel representerade
115 fyrk och upptog 2 namn: C. J. Hjelmstedt och
E. Wahlström.

Nu förklarade valförrättaren, att de sedlar, som innehöllo
endast 1 namn, gillade han, hvadan J. E. Johansson förklarades
vald. Sedan anställde han lottning mellan de 2 namn, som

N:0 55. 72

Lördagon den 16 Maj, e. m.

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

vant upptagna å skollärarens valsedel, och då utgick namnet
Wahlström såsom det vinnande. Således förklarades Johansson
och Wahlström valda. Denne Johansson hade också stått på de
13 röstsedlarne, så han var tydligen majoritetens man. Nu
brydde sig majoriteten icke om att klaga öfver detta valresultat;
men den som klagade var skolläraren, och han sade att det var
galet, att valförrättare!! gillat de 2 röstsedlar, som upptogo
endast ett namn. Han yrkade därför att Johanssons val skulle
förklaras ogiltigt och det andra namnet på hans röstsedel tas
för godt, d. v. s. att Wahlström och Hjelmstedt skulle förklaras
hafva blifvit valda.

Först när förklaring skulle afgifvas öfver besvären, gjorde
församlingens icke klagande medlemmar den invändningen, att
det var galet från början och yrkade på valets upphäfvande.
Detta blef också domkapitlets beslut; domkapitlet upphäfde valet,
på grund af att valförrättaren oriktigt förfarit, och förordnade
om nytt val. Häröfver klagade skolläraren hos Kungl. Maj:t
och sade: Det var icke alls hvad jag ville! Jag ville att det

skulle blifva Wahlström och Hjelmstedt; men att det hela skulle
upphäfvas, det hade jag icke tänkt och har icke heller begärt det.

Så låg saken inför Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t förklarade,
att som ingen anfört besvär med yrkande om valets upphäfvande,
utan detta yrkande framkommit först i förklaringen, kunde ingen
hänsyn tagas därtill, utan valet skulle stå fast, och som förrättningen
afsett val af 2 ledamöter i skolrådet, förklarades de röstsedlar,
hvilka upptagit endast namnet Johansson, ogiltiga, till följd
hvaraf Johanssons val upphäfdes och Wahlström och Hjelmstedt
förklarades valda.

Nu säger konstitutionsutskottet, att konsekvensen af denna
Kungl. Maj:ts åsikt skulle blifva betänklig; och utskottet anför
ett exempel, hvaraf orimligheten af denna konsekvens skulle
framgå. Det förrättas ett val, där A blir vald med 10,000 röster
och B med 9,000 röster; såväl A som B hafva 2,000 kassabla
röster. Nu klaga blott de, som röstat på B, och säga: det här
är oriktigt därför att det afgifvits 2,000 kassabla röster på A.
Däremot klaga icke A:s anhängare. Då skulle, säger konstitutionsutskottet,
konsekvensen af Kungl. Maj:ts åsikt i detta fall
vara den, att man bara skulle taga hänsyn till, att det var oriktigt
att man gillat de 2,000 röster, som afgifvits på A, och att
man skulle bibehålla de 2,000 rösterna för B, som sålunda finge
9,000 röster, och så skulle B framgå af valresultatet på den grund
att A:s anhängare först i förklaringen gjort anmärkning mot det
oriktiga att B:s 2,000 kassabla röster gillats. Detta, säger konstitutionsutskottet,
står bestämdt i strid med 25 kap. 7 § rättegångsbalkens
stadgande, som säger att »ändå att part ej fullföljt
talan mot underrätts utslag, äger han att till bemötande af veder -

Lördagen den 16 Maj, e. m.

73 N o 55.

parts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i fråga, som Anmärkninrättegången
rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas». 3ar mot stats Jag

vill säga, att, om Kungl. Maj:ts beslut varit så som kon- ™ ■

stitutionsutskottet här antagit, så hade dessa anmärkningar från or 8''

konstitutionsutskottets sida varit fullkomligt riktiga. Men det är
icke alls förhållandet. Jag ber att få klargöra saken med ännu
ett exempel. Jag antar, att i en rättegång A stämmer B och
yrkar att få ut 10 kronor. B gör en massa jäfsanmärkningar
mot de vittnen som A åberopar. Dessa anmärkningar ogillas,
och rättegången slutar med att B dömes att betala 5 kronor.

Häröfver klagar icke B, B nöjer sig med detta, men A däremot
klagar och yrkar att få ut sina 10 kronor. Då får, enligt detta
stadgande af rättegångsbalken, B åberopa alla sina jäfsanmärkningar,
som han fått ogillade af häradsrätten, han får göra allt
hvad han kan för att få saken pröfvad, men endast för det resultat
att han skall slippa betala de återstående 5 kronorna. Däremot
kan han omöjligen i förklaringen yrka, att när A fullföljer här
och begär att få ytterligare 5 kronor, så skall jag be att få blifva
befriad från de 5 kronor, som jag redan är dömd till. Det är
det som är omöjligt.

På samma sätt är det i det fall, som föreligger. Hvad hade
resultatet blifvit, om valet upphäfts? Hvad hade resultatet blifvit,
om dessa 13 röstsedlar, som upptogo namnen Johansson och
Carlsson, hvilka från början afgifvits, hade gillats? Jo, då hade
Johansson och Carlsson blifvit valda, under det att skollärarens
2 namn, Hjelmstedt och Wahlström, hade fallit igenom. Men
Wahlström var en gång redan förklarad vald. Resultatet skulle
således blifva, att skolläraren på sin egen klagan skulle få det
sämre än han redan hade det från början enligt det kungjorda
valresultatet. Det är alldeles i strid med all rättegångsordning.

Nu säger konstitutionsutskottet, att det må vara sant, att
det juridiskt är riktigt, men det kan icke vara lämpligt, att en
enda person — här skolläraren i församlingen — får tillsätta
sina kandidater till skolrådsledamöter.

Jag vill för visso medgifva, att i administrativ lagskipning
får man ofta bortse från att icke alla processuella villkor äro
uppfyllda, och det går icke, vågar jag säga, en konselj utan att
man får blunda för att icke dessa iakttagas, men här förelåg en
särskild anledning att iakttaga den processuella formen, den nämligen
att administrativa myndigheter och Kungl. Maj:t böra akta
sig för att tumma på en valförrättning, som vunnit laga kraft.

Börjar man en gång slå in på den bogen, att en administrativ
myndighet eller hvilken myndighet som helst skall inlåta sig i
pröfning af huruvida ett val blifvit lämpligt och väl skött, ehuru
klagan däröfver icke förts, kan man komma in på farliga konsekvenser.
Det är detta, som är anledningen till att Kungl. Majds
beslut blifvit sådant som det är.

Första Kammarens Frat. 1908. N:o 55.

6

N:o 55. 74

Anmärkningar
mot statsråd.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Jag skulle vilja tillägga ännu ett par ord med anledning af
ett yttrande, som i början af debatten i dag fälldes af herr Nyström.
Jag tror visserligen, att det är öfverensstämmande med gammal
praxis inom konstitutionsutskottet, att man, oaktadt man icke
anser, att statsrådet i visst fall visat oskicklighet, bristande nit
etc. i tjänstens utöfvande, ändå gör anmärkning för att visa, att
man icke gillar den princip, som kommit till synes i det beslut
man klandrar. Men jag undrar, om icke just i detta betänkande
konstitutionsutskottet mer än i de föregående gjort anmärkning
på Kungl. Majits beslut i administrativa lagskipningsmål, och det
är detta jag finner innebära en särskild fara. Det skedde ju så
i frihetstiden! Då gick ju så liberalt till, att sedan man förlorat
hos Kungl. Maj:t klagade man hos ständerna, och dessa
upphäfde Kungl. Majds beslut, om de så funne för godt. Så
långt har man icke kommit nu och lärer nog icke heller komma.
Men det är dock detta att, sedan Kungl. Maj:t fattat beslut i
administrativa lagskipningsmål, konstitutionsutskottet sätter sig
och säger: Vi skulle nog hafva dömt på annat sätt, detta tycka
vi icke om; och så anmäler man detta för Riksdagen med den
pretention, att Kungl. Maj:t skall låta bli att döma på detta sätt
nästa gång. Det är detta, att konstitutionsutskottet sätter sig som
en öfverdomstol öfver Kungl. Maj:t i rena administrativa lagskipningsmål,
som jag anser innebära en fara för vårt samhällsskick.

Jag tror visserligen, att så länge herrar statsråd, hvilket parti
de än må tillhöra, hafva mod att själfva stå för sin åsikt och
icke känna sig öfvertygade af hvad konstitutionsutskottet sagt,
upprepa de naturligtvis de råd de förut gifvit, konstitutionsutskottets
anmälan må gå i hvilken riktning som helst. Men tendensen
att konstitutionsutskottet lägger sig i Kungl. Maj:ts administrativa
lagskipning, när det icke vill påstå, att statsrådet genom
sitt råd gjort sig skyldigt till oskicklighet eller fel i utöfningen
af sitt ämbete, tror jag innebär en fara.

Herr Berger: Herr statsrådet har nu utvecklat de formella
skäl, som föranledt att Kungl. Maj:t ansett sig böra stanna vid
det resultat, hvartill Kungl. Maj:t i förevarande ärende kommit.
Jag vågar icke påstå, att den doktrin, som herr statsrådet utvecklat,
saknar skäl för sig, men jag må väl ändå hafva rätt att säga
åtminstone det, att det vore högeligen att beklaga, om man icke
finge något jämka på samma doktrin. Konsekvenserna blifva
eljest i många fall mycket ledsamma.

Förhållandet var det, att Johansson förklarades vald till
skolrådsledamot vid kyrkostämman. Johanssons anhängare klagade
naturligtvis icke häröfver. De voro nöjda med valet. Johanssons
anhängare visste visserligen, att Johanssons 186 röster
voro ogiltiga, men de visste på samma gång, att 1,650 röster på

Lördagen den 16 Maj, e. m.

75 N:o 55.

Johansson blifvit kasserade obehörigen. De kände sig därför Armärkninsäkra
på att Johansson icke skulle kunna undanträngas, och så 9ar 8tatK''
snart de kunde, nämligen i förklaringen hos domkapitlet, upp- .

lyste Johanssons anhängare, att de 1,650 rösterna blifvit obehö- or 8''
rigen kasserade, och begärde de därför nytt val. Men Kungl.

Maj:t förklarade slutligen Hjelmstedt vald i stället för Johansson.

Huru skulle nu Johanssons anhängare enligt Kungl. Maj:ts
mening bunt sig åt för att få rätt? Jo, såvidt jag förstår, skulle
Johanssons anhängare för att få sin rätt varit tvungna att öfverklaga
valet, ehuru Johansson därvid blifvit vald. Johanssons
anhängare skulle, för att bevara sin rätt, hafva öfverklagat valet
och yrkat att, om Johanssons 186 röster frånginge honom, skulle
å andra sidan fästas afseende vid de 1,650 kasserade, på Johansson
afgifna rösterna, eller, med andra ord, Johanssons anhängare
skulle, fastän Johansson var vald, hafva öfverklagat valet och
yrkat, att om Johanssons 186 röster frånginge honom, borde
nytt val anställas, emedan genom felaktighet vid valet 1,650
röster frångått Johansson.

Det är detta, att man skulle vara tvungen att klaga, fastän
man vunnit, som det allmänna rättsmedvetandet har svårt att
förlika sig med. En jurist kan måhända lära sig att detta är
högsta rätt, men menige man kommer helt visst alltid att anse
sådant som högsta orätt.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, lades förevarande
punkt till handlingarna.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de
under dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.