Riksbankens sedelutgivning m. m............................... 3 (Riksdagens protokoll 1956:24)

RIKSDAGENS

WiM PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 24

30—31 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 maj

Sid.

Riksbankens sedelutgivning m. m............................... 3

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m....... 72

Avsättningar till budgetutjämningsfonden........................ 79

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i butikstängningslagen .... 81

Torsdagen den 31 maj

Anförande av talmannen i anledning av vårsessionens avslutning . . 87

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. riksbankens sedelutgivning

m. m..................................................... 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevillning arna

för budgetåret 1956/57 m. m........................... 72

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. vissa avsättningar till budget utjämningsfonden

.......................................... 79

— memorial nr 160, ang. gemensam votering i fråga om grunder

för byggnadsbidrag till realskolor .......................... 81

Andra lagutskottets memorial nr 40, med sammanjämkningsförslag

ang. ändring i butikstängningslagen.......................... 81

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Torsdagen den 31 maj

Gemensam omröstning i fråga om grunder för byggnadsbidrag till

realskolor ................................................ 85

Tredje lagutskottets memorial nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av väckta motioner ang. reformering

av skogslagstiftningen .................................... 86

Statsutskottets memorial nr 159, ang. statsregleringen för budgetåret
1956/57 87

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående åtgärder för en
skyndsam räntesänkning.

I en den 9 mars 1956 dagtecknad proposition,
nr 117, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1956
till och med den 30 juni 1957 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
voro 1 och 2 §§ så lydande:

1 §.

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst sextusen miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt må

Konungen, under tid då riksdagen ej
håller session, på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd
med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva
riksbanken att utgiva sedlar till ett
belopp av ytterligare högst sjuhundra
miljoner kronor. Dylikt av Konungen
lämnat medgivande skall, därest detsamma
icke godkännes av riksdagen
inom tjugu dagar från början av nästföljande
session, efter utgången av nämnda
tid upphöra att gälla.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft dels två
i anledning av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 538 av herr Birke
m. fl. och motionen i andra kammaren
nr 708 av herr Hjalmarson m. fl., dels
ock två likalydande motioner angående
åtgärder för en skyndsam räntesänkning,
väckta inom första kammaren under nr 3
av herr Persson, Helmer, och inom andra
kammaren under nr 3 av herr Hagberg
m. fl.

I motionerna 1:538 och 11:708 hade
hemställts, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 117, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning rörande
riksbankens ställning och organisation,
bankofullmäktiges sammansättning och
eventuellt inrättande av ett bankråd
ävensom utredning och förslag till ändrad
lydelse av myntlagen, samt att riksdagen
måtte uttala, att sedelomloppet
icke till mer än högst två tredjedelar av
maximibeloppet för sedelutgivningen
borde vara täckt av skattkammarväxlar
och obligationer.

I motionerna I: 3 och II: 3 hade hemställts,
att riksdagen måtte förklara, att
en skyndsam räntesänkning, i första
hand till nivån före april 1955, skulle
genomföras samt i skrivelse till rege -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
ringen och riksbanksledningen begära
skyndsamma åtgärder i denna riktning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 117;

2) att motionerna 1:3 och 11:3 samt
I: 538 och II: 708 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Svärd, Schmidt, Nordqvist
i Karlskoga och Gustafson i Göteborg,
som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 117;

2) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 538 och II: 708 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förutsättningslös
utredning rörande dels riksbankens
ställning och organisation, dels revision
av myntlagen och dels täckningsbestämmelserna
för sedelutgivningen;

3) att motionerna I: 3 och II: 3 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid överläggningen om detta utlåtande
må överläggning jämväl äga rum om
bevillningsutskottets betänkande nr 50
samt statsutskottets utlåtande nr 156. Det
förutsättes dock att de särskilda yrkanden,
som rör bevillningsutskottets betänkande
nr 50 och statsutskottets utlåtande
nr 156, ställes sedan dessa utlåtanden
i vederbörlig ordning föredragits.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! I dag för tre veckor sedan
diskuterade vi här i kammaren i
anslutning till bevillningsutskottets betänkande
nr 40 av regeringen i särskild
proposition föreslagna nya skalor för
den statliga inkomstskatten samt högerns
i partimotioner framlagda förslag till sådana
skalor. Av särskilt intresse även i
nu förevarande sammanhang är finans -

ministerns då hävdade mening, att »det
av regeringen presenterade förslaget faktiskt
är ett förslag i överkant» samt att
högerns förslag måste betraktas »såsom
ansvarslöst lättsinne».

Här skall inte bestridas, att det föreligger
en väsentlig skillnad mellan den
av Kungl. Maj:t föreslagna skattesänkningen
och den, som högern med sina
skatteskalor åsyftat. I förra fallet rör
det sig om cirka 375 miljoner kronor, i
senare fallet var det fråga om cirka 825
miljoner kronor, i båda fallen för helt
budgetår räknat.

En väsentlig skillnad, en skillnad av
grundläggande natur föreligger emellertid
även i ett annat hänseende. Regeringen
har med sina förslag till skattesänkning
stannat för det lägsta belopp,
som den på grund av utvecklingen, på
grund av gjorda utfästelser och på grund
av det faktiska läget sett sig tvingad att
framlägga. Att det skett ytterst motvilligt,
behöver ingen vara i tvivel om. Högerns
förslag om skattesänkning däremot
är uttryck för dess allmänna inställning
och ledande tanke, att en ordentlig eller
rejäl skattesänkning är ofrånkomlig med
hänsyn till de enskilda människorna,
deras handlingsfrihet och vilja till självhävdelse,
med hänsyn till företagsamheten
i dess skiftande former samt med
hänsyn till utvecklingen i stort, samhällsekonomiskt
och i andra hänseenden.

Med denna inställning är det självfallet,
att högern måste finna, att skattebetalarna,
oavsett det inkomstskikt, vartill
de är att hänföra, blivit på grund
av 1947 års s. k. reform av den direkta
statliga beskattningen och vad som följt
i dess spår skattemässigt i hög grad
misshandlade. Insikten därom har blivit
alltmer framträdande. Redan 1949
års skatteutredning med dess socialdemokratiska
majoritet var också enhällig
i den meningen, att skattetrycket, sådant
det framgick ur 1947 års beslut,
borde mildras. Vilket resultat har emellertid
denna inställning lett till? Jo, till
följd av den fortgående penningvärdeförsämringen
och den på grund därav
inträdda automatiska inkomststegringen

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

kommer, med den av regeringen föreslagna
skattesänkningen, alla skattskyldiga
med visst undantag, såväl gifta som
ogifta, att alltjämt få betala en direkt
statlig skatt icke oväsentligt högre än
vad som avsågs med 1947 års beslut.

Regeringens förslag kan därför närmast
betraktas, låt mig säga, såsom en
gest mot de många skattebetalarna. Det
utgör ingenting annat än en viss mindre
begränsning av den fortgående skatteskärpningen,
en justering av skattesatserna
en aning nedåt; och konsekvensen
blir, att skatterna nästa år tar i anspråk
en större andel av inkomsterna än som
skedde exempelvis år 1954, då man på
regeringshåll väl började räkna med att
det inte skulle gå att komma ifrån en
skattesänkning. EU återförande av skattetrycket
till 1954 års nivå, ett återställande
med andra ord av den relation
mellan skatt och inkomst, som då rådde,
skulle ha krävt en skattesänkning mer
än dubbelt så stor som den nu avsedda.
Staten hade alltså för sådant fall bort
avstå från ytterligare bortåt 400 miljoner
kronor av skattbetalarnas inkomster.
Men om man nu på högerhåll ifrågasätter
någonting sådant, blir det med
finansministerns terminologi »ansvarslöst
lättsinne», vilket väl, milt uttolkat,
närmast har till syfte att med starka ord
söka avleda uppmärksamheten från vad
högerns krav i fråga om skattesänkning
realiter innebär. Till ytterligare belysning
därav skall jag dock tillåta mig antyda
ännu en utgångspunkt av intresse
vid bedömandet av vad som bort vara
försvarligt och möjligt, när det gäller avvägningen
av en rimlig och skälig beskattning.

Efter krigets slut, från år 1945 till år
1955, har den beskattningsbara inkomsten
tredubblats. Den har för samtliga
skattskyldiga ökats från i avrundade tal
6,7 miljarder till 19,3 miljarder och
enbart för fysiska personer och därmed
jämställda från 5,6 miljarder till 16,4
miljarder. Vi har alltså haft och har att
falla tillbaka på ett underlag för den
statliga inkomstskatten av utomordentlig
styrka, och gäller detta, även om man,
såsom sig bör, beaktar försämringen av

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
penningvärdet. En stilla undran må därför
tillåtas: socialdemokratien har suttit
vid makten under de tio å elva år,
varunder den antydda utvecklingen av
skatteunderlaget ägt rum. Skulle det inte
ha varit möjligt att genom en anpassning
undan för undan till denna utveckling
ha nått därhän, att den skattelättnad, som
vi på högerhåll eftersträvar, redan i dag
förelegat? Det synes mig, som om den
frågan måste besvaras jakande. Det hade
säkerligen varit möjligt. Ett annat svar
vore något av den obotfärdiges förhinder,
ett uttryck för en inställning och
en vilja att så långt möjligt sabotera
varje krav på verkliga skattelättnader.

Den antydda utvecklingen av skatteunderlaget
borde dock föranleda till något
större frimodighet i fråga om möjligheterna
till skattelättnader. Denna utveckling
har dock pågått i varje fall sedan
seklets början, då det gällde täckning
av utgifterna i en riksstat, balanserande
på ett belopp av omkring 120 miljoner
kronor. Denna utveckling skall väl också
tillåtas fortsätta, och man behöver väl inte
förutsätta att den skall strypas! Sedan
skall man aldrig bortse från, att höga
skatter regelmässigt betyder minskat
sparande, uppbromsad företagsamhet
och långsamt stigande levnadsstandard
— låga skatter däremot ökat sparande,
stegrad företagsamhet och höjning av
levnadsstandarden i allt snabbare takt.
Det är sålunda ytterst fråga om ett
val mellan ökad samhällelig och ökad
enskild förfoganderätt över avkastningen
av arbetsinsatserna i samhället.

Man vill emellertid på regeringshåll
icke gärna deltaga i någon diskussion
från dessa utgångspunkter. Man biter
sig fast i de egna meningarna utan att
lyssna till erinringar eller förutsättningslöst
pröva förslag, som riktas mot dem.
Ett exempel härpå utgör riksdagsmajoritetens
avvisande hållning till de av
högern föreslagna skatteskalorna. Man
nödgas om än motvilligt erkänna, att
dessa ur tekniska och andra utgångspunkter
hade bestämda företräden framför
de av regeringen föreslagna, som
nu på grund av riksdagens beslut skall
tillämpas från och med ingången av år

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
1957. Man anför dock vissa reservationer,
ehuru utan närmare konkretisering.
Eftersom högern, heter det exempelvis,
ansett sig kunna acceptera ett så stort
årligt skattebortfall som 825 miljoner
kronor, har de av högern föreslagna skalorna
kunnat uppbyggas så, att de ger
en jämnare stegring av skattesatserna
vid stigande inkomst, underlättar en
framtida breddning av de enhetliga skikten
och medför en förskjutning uppåt i
inkomstlägena av övre gränsen för sambeskattning
enligt tudelningsprincipen.

Att märka är emellertid, att dessa företräden
hos högerns skalor icke är avhängiga
av skattebortfallets storlek. De
sammanhänger med skalornas konstruktion
som sådan. Riksdagsmajoriteten hade
sålunda kunnat aceptera skatteskalorna
samt taga ställning till skattesänkningens
storlek genom ett fastställande
av uttagningsprocenten till, låt mig säga,
110. Men det passade inte regeringspartierna
att acceptera ett förslag från oppositionspartiet
högern. Man föredrog försämrade
skatteskalor med skärpt progression
och hårdare marginalbeskattning.
Hänsynen till de stora medelklassgrupperna
i samhället ställdes i bakgrunden.
Motverkandet av högerns strävan
till en rättvis behandling av dessa betraktades
närmast såsom en förtjänst.
Man betraktade såsom oriktigt, att »de
största relativa lättnaderna skulle komma
gifta skattskyldiga i mellanlägena till
godo». Och därtill fogades, efter allt
att döma, det ur regeringspartiernas
synpunkt tyngst vägande skälet för en
negativ inställning, så utformat: »Skillnaden
i kronor räknat mellan den skattelättnad,
som de minsta inkomsttagarna
skulle få, och den, som skulle tillkomma
de största inkomsttagarna, är vidare avsevärt
större i motionärernas förslag än
i det som förordas av departementschefen.
»

Det är överraskande, och det är i
högsta grad anmärkningsvärt, att man
sedan något år tillbaka från regeringspartiernas
sida börjat föra ett dylikt resonemang.
Det är att ställa de grundläggande
principerna för en progressiv
inkomstbeskattning på huvudet. Det är

detsamma som åt! hävda, att, därest man
har en skatteskala, uppbyggd på progressiv
grund och avsedd för att genom
reglering av uttagningsprocenten uppåt
eller nedåt, alltefter de växlande behoven,
tillföra statsverket det belopp, som
erfordras för vinnande av balans mellan
riksstatens utgifts- och inkomstsida,
då skall skattebeloppet vid höjning av
uttagningsprocenten stiga progressivt
men vid sänkning av uttagningsprocenten
falla med samma antal kronor för
alla skattebetalare. Om sålunda vid en
sänkning av uttagningsprocenten fyratusenkronorsmannen
får en skattelättnad
på, låt mig säga, 10 kronor, har fyrtiotusenkronorsmannen
också att nöja
sig med detta belopp. Jag skall inte här
närmare karakterisera en argumentation
till förmån för en sådan ordning. Jag
måste dock bekänna att jag för min del
har mycket svårt att i sammanhanget
komma förbi begreppet demagogi.

Jag skall härtill endast foga, att såväl
1949 års skatteutredning som den proposition,
grundad på denna skatteutrednings
förslag, som förelädes 1952 års
riksdag, var helt främmande för sådana
tankegångar som jag här antytt.

En deklaration beträffande en annan
fråga torde i sammanhanget kunna vara
på sin plats. I diskussionen talar man
nu allt oftare om barnbidrag, barnavdrag,
angelägenheten av en höjning av
barnbidragen samt högerns förment
ljumma inställning till spörsmålet därom.
Att denna diskussion icke syftar till
ett klarläggande av högerns verkliga
uppfattning, ligger i sakens natur. Klart
är emellertid, att det är en falsk attityd,
som axlas, om andra partier söker inbilla
människorna, att det egna intresse!,
de egna uppslagen sträcker sig längre
än högerns. Detta framgår därav:

att högern 1947 bestämt motsatte sig
avskaffandet av barnavdragen såsom varande
en i princip riktig metod att via
beskattningen lätla barnfamiljernas försörjningsbörda
genom att från beskattning
undantaga en skälig andel av inkomsten,
som på grund av denna försörjningsbörda
icke representerade någon
som helst skattekraft;

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

att högern städse vidhållit riktigheten
av denna uppfattning;

att högern emellertid, och detta främst
ur sociala synpunkter, accepterat även
barnbidragen;

att högern icke heller frånträtt denna
sin inställning;

att högern med sina skatteskalor avsett
att tillföra barnfamiljerna en omedelbar
skattelättnad, beräknad till 325
miljoner kronor eller sålunda ett belopp
väsentligt större än vad regeringspartierna
hitintills vågat ställa i utsikt
vid en höjning kanske nästa år av barnbidragen;
samt

att högern uttryckligen givit till känna,
att den, efter genomförandet av den
avsedda skattesänkningen för alla, är beredd
att, så snart budgetläget det medger,
genom höjning av barnbidragen eller
införande av barnavdrag eller på
båda dessa vägar söka ytterligare tillgodose
barnfamiljernas berättigade intressen.
Ett fortsatt misstänkliggörande
av högerns ståndpunkt och målsättningar
i antydda hänseenden borde verkligen
icke vara att räkna med!

Det är klart, att högern allvarligt beklagar,
att regeringspartierna avvisat ett
synnerligen tillfredsställande och bärande
alternativ till regeringens förslag till
skatteskalor och därmed till sänkning
av den direkta statliga beskattningen. I
det härigenom uppkomna läget har emellertid
högern på grund av den trängande
angelägenheten att söka åvägabringa
en effektiv skattesänkning sett
sig nödsakad att, med begagnande av regeringens
egen metod — låt vara att de
däri ingående skatteskalorna är behäftade
med allvarliga brister — fullfölja
kravet på en sådan sänkning, så långt
detta nu är möjligt. Högerreservanterna
föreslår sålunda en uttagningsprocent för
senare hälften av budgetåret 1950 57 av
90, vilket betyder en skattesänkning av
cirka 725 miljoner kronor för helt budgetår
räknat. Motsvarande belopp blir
såsom känt för regeringspartiernas vidkommande
375 miljoner kronor och för
folkpartiets del, med en uttagningsprocent
av 95, 545 miljoner kronor.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Jag skall så övergå till att något syssla
med övriga punkter i högerreservationen.

Förslaget om ränta på överskjutande
skatt innebär, att skattskyldig, som låter
den överskjutande skatten innestå till
den 15 juni året efter det debitering av
slutlig skatt ägt rum, erhåller ränta med
3,5 procent å det innestående beloppet.
Denna ränteersättning motsvarar sålunda
i det närmaste 7 procent för år räknat.

Syftet med den föreslagna anordningen
är att minska statens säsongmässigt
starkt stegrade lånebehov under den
sista månaden under kalenderåret, vilket
delvis sammanhänger med de avsevärda
utbetalningar av överskjutande
skatt, som måste ske i december varje
år och som varierat mellan 500 och
670 miljoner kronor.

Utskottet understryker angelägenheten
av att man tillvaratar befintliga möjligheter
att minska statens antydda, säsongmässigt
återkommande lånebehov
samt anser, att den föreslagna åtgärden
i och för sig torde vara ägnad att leda
till en viss sådan minskning. Men utskottet
stannar som vanligt vid att förutsätta
att Kungl. Maj:t skall ägna frågan
uppmärksamhet vid strävandena att jämnare
fördela statens lånebehov.

Reservanterna kan inte finna annat
än att såväl motionärerna som utskottet
självt anfört sådana skäl till förmån för
den ifrågasatta anordningen, att denna
bör prövas redan under det stundande
budgetåret. Reservanterna är så mycket
mera angelägna därom som anordningen
i fråga måste vara ägnad alt stimulera
till sparande och att vänja människorna
vid att i den mån det är dem
möjligt bidra till ett allt större personligt
sparande.

I partimotioner från folkpartiet och
högern föreslås sänkning av statsskatten
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
till den nivå, som giillde före riksdagsbeslutet
den 26 maj 1955 om höjning av
denna skatt. Regeringspartiernas genomdrivande
av denna höjning medförde eu
skärpning av skattesatsen för de juridiska
personerna med 25 procent och
därmed eu inkomstskatt på företagens

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

vinster av upp emot 60 procent, vartill
kommer skatten för delägarna i företagen,
i den mån utdelning sker, på 40, 50,
60 procent eller mera. Propositionens
framläggande var en överraskning, liksom
ock den bristande konsekvensen i
de överväganden eller brist på överväganden,
som ledde därtill. Framläggandet
skedde utan någon föregående utredning,
utan belysning av annan sakkunskap
än regeringens egen och utan varje
som helst beaktande av sambandet mellan
företagsbeskattningens höjd och
grunderna för de ditintills gällande avskrivningsreglerna.
Man går inte för
långt, om man säger, att haveriet för
tanken eller planen på införande av ett
i statlig regi organiserat tvångssparande
i stor stil utlöste ett starkt begär, en
obetvinglig lust att i en hastig vändning
i annan ordning tillfredsställa ett
föga måttfullt fiskaliskt intresse — och
så kom propositionen på riksdagens bord!

Denna höjning av företagsbeskattningen
sades vara avsedd som ett led i den
anhopning av restriktiva åtgärder, som
riktade sig mot investeringsverksamheten
inom näringslivet. Att vissa inflationssymtom
ligger på lur över oss skall
icke ifrågasättas. Angelägenheten av att
motverka dessa symtom står väl också
klar för oss alla. Detta bör emellertid
icke, såsom ofta betonats särskilt från
högerhåll, ske genom åtgärder, som i
alldeles övervägande grad riktar sig mot
näringslivets investeringsmöjligheter. En
sådan politik minskar icke spänningen
mellan tillgång och efterfrågan. Den motverkar
i stället en sådan höjning av
produktiviteten i samhällsekonomien, att
tillgången på varor och tjänster kan
ökas. Därigenom försvåras också stabiliseringen
av det ekonomiska läget.

Jag skall emellertid icke fördjupa mig
i dessa spörsmål. De kommer väl att
belysas mer ingående och sakkunnigt
från annat håll. Att jag för min del funnit
den ifrågavarande skatteskärpningen
synnerligen löst grundad och därför
anser, att den bör snarast möjligt elimineras,
framgår såväl av det sagda som
av den av mig och herr Nilsson i Svalöv

till utskottsbetänkande! fogade reservationen.

Anledning till någon mera ingående
diskussion angående kvarlåtenskapsskatten
föreligger icke för mitt vidkommande
i dagens läge. Högern har emellertid
städse ställt sig oförstående till denna
skatteform. Det har skett på grund
av dess konstruktion, på grund av dess
inkonsekventa och irrationella ställning
i skattesystemet samt på grund av dess
påtagligt destruktiva verkningar på viljan
till sparande, till risktagande och
till produktiva insatser över huvud taget.

Från sålunda antydda utgångspunkter
är det nu reservanternas förhoppning,
att den igångsatta utredningen skall fullföljas
i snabbast möjliga takt och att
enighet om kvarlåtenskapsskattens avskaffande
skall vinnas i anslutning därtill.
På högerhåll är vi emellertid alltjämt
ganska oförstående inför vad som
egentligen skall utredas. Vi menar också,
att det inte kan vara påkallat att vid
ett eventuellt avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
söka kompensation för det
skattebortfall, som därigenom uppstår.
Kvarlåtenskapsskatten är nu enligt vårt
sätt att se ingenting annat än en ren
konfiskation. Detta framgår redan av
dess ojämna och godtyckliga verkningar.
Endast ett exempel därpå! För den, 6om
haft sin förmögenhet under exempelvis
fem å sex år före dödsfallet, kan kvarlåtenskapsskatten,
alltså den avlidnes
skatteskuld till det allmänna, komma att
motsvara upp till 10 å 11 procent av
förmögenheten för varje år som förmögenhetsinnehavet
varat, medan samma
skatt för den, som haft sin förmögenhet
i kanske sextio år eller mer, endast motsvarar
en årlig förmögenhetsskatt på
någon procent eller mindre. Kvarlåtenskapsskatten
kan sålunda i vissa fall nå
upp till fem eller sex gånger den engångsbeskattning
av förmögenhet, vars
införande så livligt diskuterades i början
av 1940-talet och som då betraktades
närmast såsom något i beskattningsväg
ganska orimligt.

Kvarlåtenskapsskattens slopande in -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

nefattar också en konsekvent linje i
strävandena att minska konsumtionen
och öka sparandet. Dess eliminerande
kommer därför att befordra företagsamheten
i detta land och därmed en ökning
av skatteunderlaget. Någon kompensation
för dess bortfallande kan sålunda
inte vara påkallad.

I olika sammanhang har framhållits,
att en viss sänkning av den allmänna
statliga förmögenhetsskatten borde komma
till stånd. 1949 års skatteutredning
var av den meningen. De tyngst vägande
reservationerna inom utredningen
avsåg också förmögenhetsbeskattningen.
Högern har jämväl anslutit sig till denna
uppfattning och från sådan utgångspunkt
hävdat, att förmögenhetsskatten
skall vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Högern utgår därvid ifrån att de
sammanlagda direkta skatterna för medborgaren
regelmässigt skall täckas av
dennes inkomst. Det måste därför framstå
såsom föga rimligt, att den andel av
inkomsten, som konsumeras i och för
erläggande av förmögenhetsskatten, skall
bilda underlag för inkomstskatten och
föranleda ett ytterligare skatteuttag därå
med kanske 50 å 60 procent eller mer.

I den till utskottsbetänkande! fogade
högerreservationen fullföljes tanken på
en avdragsrätt av här angiven innebörd.
För att skattebortfallet i förhållande till
vad som nu gäller icke skall framstå
såsom alltför stort, kombineras förslaget
med en höjning av skattesatserna i
förmögenhetsskatteskalorna. Ett fullföljande
av reservanternas förslag borde
därför kunna godtagas även av företrädare
för mycket avancerade fiskaliska
intressen.

Reservationen upptar slutligen förslag
om en höjning av skattepliktsgränsen
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.
Det förefaller också, som om
det knappast kan vara praktisk politik
att i längden rida spärr däremot. Har
man beträffande inkomstbeskattningen
accepterat den s. k. tudelningsprincipen
för äkta makar för inkomster upp till
15 000 å 16 000 kronor, måste denna
princip leda till konsekvenser även för
förmögenhetsbeskattningen.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. nu
Jag skall, herr talman, i vederbörligt
sammanhang ställa de yrkanden, som
föranledes av vad jag i det föregående
anfört.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skall försöka om
möjligt undvika att upprepa vad herr
Velander har sagt i de avseenden våra
uppfattningar sammanfaller.

I finansplanen redogör finansministern
för sin syn på det ekonomiska läget.
I kompletteringspropositionen konstateras,
att någon markerad förändring
icke bär inträtt sedan finansplanen
skrevs. Expansionstendenser finns ännu
av sådan styrka, att läget kräver en
fortsatt restriktiv politik. Den totala efterfrågan
är alltjämt för hög inom landet,
säger finansministern. Huvudinstrumentet
för denna restriktiva politik
bör alltjämt vara kredit- och finanspolitiken.
Jag har fäst mig vid ordet »alltjämt»,
men jag skall inte ta upp någon
debatt om vad som har varit —- den
saken har för övrigt herr Velander varit
inne på. Jag vill bara konstatera att
regeringen misslyckats att styra utvecklingen
enbart med regleringar och finanspolitik
vilket oppositionen också tidigt
förutsagt skulle bli följden. Nu har
kreditpolitiken fått lov att verka cirka
ett år med till synes gott resultat. Finansministern
erkänner också, att kreditpolitiken
väsentligt mindre än finanspolitiken
är fastlåst till tiden och
kan relativt smidigt anpassas till variationerna
i det ekonomiska livet och
till konjunkturens gradvisa förskjutningar.
Jag är också glad över att vi
ur denna årligen återkommande ekonomiska
debatt nu kan avföra tvisten om
värdet av penningpolitiken, där regeringen
till sist anpassat sig efter oppositionens
rekommendationer.

Fortfarande har dock regeringen kvar
sin gamla vidskepliga tro på högbeskattningens
viilsignelse. Erfarenheten borde
dock visa, att finanspolitiken ur konjunkturpolitisk
synpunkt är av underordnad
betydelse. Trots att den praktiserats
i en följd av år, har den icke

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
hindrat den fortgående penningvärdeförsämringen.

Den skattesänkning —• om man nu
skall använda det ordet — som uppstår
genom de nya skatteskalorna, måste väl
också tolkas som ett, om ock motvilligt
erkännande härav. Från vår sida anser
vi, att skattesänkningen bör göras större,
och vi föreslår att skatteuttaget bestämmes
till 95 procent av grundbeloppet,
medförande ett skattebortfall, för
vilket det finns gott utrymme inom budgeten.
Jag erkänner gärna, att utrymmet
till och med är så stort, att det skulle
medge ett uttag av 90 procent, såsom
högern föreslår. Att vi inom folkpartiet
bar stannat vid 95 procent beror främst
på två saker: för det första, att vi vill
vara säkra på att även nästa budgetår
kunna bibehålla detta skatteuttag, och
för det andra, att vi under det budgetåret
har att räkna med ökade statsutgifter
bl. a. för stöd åt barnfamiljerna
och för genomförande av en höjning av
de kommunala ortsavdragen.

Vi är väl alla överens om sambandet
mellan sparande och investeringar, mellan
investeringar och produktionsökning
och mellan produktionsökning och
höjd levnadsstandard. Men att det råder
ett bestämt samband mellan sparande
och skatteuttaget, synes regeringen inte
vilja inse, trots att finansministern erkänner
att det personliga sparandet har
visat en glädjande tillväxt under det
gångna året. Det är ett sparande som
dock delvis torde kunna tillskrivas det
s. k. premiesparandet.

Sparandet är enligt vår mening inte
statiskt. Vår övertygelse är, att en rejäl
skattesänkning kommer att medföra ett
ökat personligt sparande. Regeringen
misstror emellertid i det fallet medborgarna.
En skattelindring'' skulle bara
öka konsumenternas efterfrågan på varor,
men att en skattelindring, som verkligen
syntes på skattsedeln och i preliminärskattetabellen,
är ett medel, som
också kan bidraga till att minska anspråken
på höjda löner och därmed
motverka höjda levnadskostnader, vill
tydligen inte finansministern räkna med.

Men om finansministern inte tror på ökning
av det personliga sparandet, så
finns det val ingen anledning att tvivla
på att en ökning av företagssparandet
skulle ske i minst samma omfattning
som företagsbeskattningen sänkes. Avsikten
med de på varandra staplade
s. k. tillfälliga skärpningarna jämte de
permanenta, strängare reglerna för avskrivningsrätt
och lagervärdering har
angivits vara att begränsa efterfrågan
i företagarsektorn. De får den effekten,
endast om de åstadkommer chockverkan,
d. v. s. är kortvariga. I annat fall
blir de direkt inflationsskapande genom
att avtrubba kostnadsmedvetandet,
d. v. s. benägenheten till sparsamhet.
En sänkning av uttagningsprocenten för
bolagen är därför i dagens läge snarast
ett vapen mot inflation. Jag vill också
påpeka att en enhällig företagsbeskattningskommitté
avvisat variation av skatteuttaget
för bolag och föreningar som
konjunkturutjämnande medel.

Herr Velander uppehöll sig en hel
del vid kvarlåtenskapsskatten. Från vår
sida har vi liksom högern ifrån början
ansett denna vara en principiell abnormitet.
Den omständigheten, att regeringen
tillsatt en kommitté för översyn av
dödsbobeskattningen, utgör enligt vår
mening intet skäl mot ett omedelbart
avskaffande av en skatteform, som vi,
under alla förhållanden och oavsett vad
utredningen kan komma att föreslå, aldrig
kan acceptera.

Det finns ingen anledning för mig att
fördjupa mig i siffror och detaljer. De
finns redovisade i folkpartiets motioner.
Jag vill försöka att i en sats fånga
vår syn på skattepolitiken. Den måste
vara produktionsfrämjande. Det innebär
bland annat att den skall uppmuntra
sparsamhet, omtanke, arbetsamhet,
viljan för den enskilde till utbildning,
till att göra sitt bästa, att sätta in alla
sina krafter på en insats av högsta klass.

Jag skall inte gå djupare in på problemet
sparandet och kapitalbildningen.
Alla är vi överens om att endast ett ökat
sparande ger utrymme för flera bostäder,
skolor, sjukhus, reningsverk o. s. v.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Den frågan kommer säkerligen att belysas
bättre av andra talare i fortsättningen
än vad jag kan.

Till sist, herr talman, vill jag säga det
är intressant med bildspråk. Såväl den
nuvarande som den förre finansministern
använder det ibland. Medan förre
finansministern var ute och seglade
med orevade segel och tvingades söka
lä än här och än där för konjunkturens
kastvindar —- ett sätt att segla som sannerligen
inte ger något pris i kappsegling
— går vår nuvarande finansminister
i vinteröverrock och vågar inte
knäppa upp en enda knapp av rädsla
att få hicka — epidemisk till och med.
Men, ärade kammarledamöter, den som
under nuvarande väderleksförhållanden
ådrar sig en besvärande hicka, får nog
söka anledningen i andra utsvävningar
än en uppknäppt vinteröverrock.

Tillåt mig, herr talman, att berätta
en kort saga, som säkerligen de flesta
här minns! Solen och stormen fick en
gång syn på en gumma, klädd i päls.
De slog vad om vem som snabbast skulle
kunna ta av gumman pälsen. Stormen
tog i det värsta den orkade, men
gumman bara svepte pälsen allt tätare
om kroppen. Solen däremot behövde
endast en kort stund för att gumman
skulle slita av sig pälsen.

Sagan åskådliggör två olika slag avsamhällssyn:
den ena med tvång och
regleringar som föder nytt tvång och
nya regleringar, den andra med uppmuntran
och frihet. Om finansministern
hade varit närvarande här, skulle jag
vilja ha sagt till honom: Låt oss försöka
med solsken, herr finansminister, så
kanske inflationspälsen kommer av
ganska snart!

Herr talman! Jag återkommer med
mina yrkanden.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Riksdagen har ju egentligen
redan för några veckor sedan tagit
ställning till hur stora förutsättningarna
är för eu skattesänkning här i landet.
Efter ett övervägande inom regeringen
av olika förslag, varav ett sedan

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
underställdes riksdagen, stannade riksdagen
för att vi för närvarande inte har
råd med en större skattesänkning än
med 375 miljoner kronor. Förslaget var
så avvägt, att dessa pengar kommer att
innebära en lindring i skatten väsentligen
för de mindre inkomsttagarna.
Man vågade sig inte på det större förslag,
som också hade utarbetats av statsskatterevisionen
och som skulle kosta
ytterligare 125 miljoner kronor.

Vi erinrar oss alla att högern gick
fram med sina speciella skatteskalor.
Den nöjde sig icke med 375 miljoner
kronor, utan ville ha en skattesänkning
med ytterligare 450 miljoner kronor. Vi
kommer ihåg från debatten, att den lindringen
väsentligen skulle komma de stora
inkomsttagarna till godo. Men det är
ju i överensstämmelse med högerns samhällssyn,
och det är bara roanhaftigt av
högern att bekänna färg.

Folkpartiet var kanske inte lika manhaftigt.
Man anslöt sig därifrån till de
skatteskalor, som var utformade av regeringen
och som var förelagda riksdagen,
men man sade samtidigt, att man sedermera
ville komma igen och föreslå en
mindre uttagningsprocent än 100. En dylik
ytterligare lindring kommer naturligtvis
icke på samma sätt som regeringsförslaget,
till vilket riksdagen anslöt
sig, att främst hjälpa inkomsttagare
med mindre och måttliga inkomster,
utan beroende på progressiviteten i skatteskalorna
kommer förslaget att mera
gynna de större än de mindre inkomsttagarna.
Folkpartiet har nu lagt fram
sitt förslag om en sänkning av uttagningsprocenten.

Sedan riksdagen fattade sitt beslut i
fråga om skatteskalorna, har det inte inträffat
någon ändring i det ekonomiska
läget. Jag vill instämma i vad en av de
föregående talarna sade, nämligen att
därest man skall besluta en ytterligare
skattesänkning, bör man också vara säker
på att kunna behålla den under en
följd av år. Det gör att folkpartiets talesman
här icke har vågat sig på att föreslå
eu sänkning till 90 procent utan
har stannat vid 95. Jag tycker likväl att
det är rätt djärvt, om det nu verkligen

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
är så, att folkpartiet vill vandra vidare
på reformernas stråt och ett följande år
kanske även medverka till en betydande
ytterligare sänkning av skatterna, speciellt
på det kommunala området.

Jag vill påpeka att för budgetåret
1957/58 visar alla beräkningar på en
stagnation i statens inkomster; staten
kommer inte att få in mera pengar, som
kan användas för en skattesänkning.
Däremot har vi att räkna med en mångfald
nya utgifter, vilka, efter allt att döma,
kan komma att överstiga en miljard
kronor. Bör man inte under sådana förhållanden
vara försiktig med att nu ge
löften om skattesänkningar, om man vill
medverka till att de skall hållas?

I kompletteringspropositionen räknas
med automatiska stegringar för budgetåret
1957/58 på 200 miljoner kronor.
Däri har ju inte inräknats de ytterligare
kostnader, som vi kan komma att få för
försvaret i anledning av förslag från den
försvarsberedning, som vi vet arbetar
för närvarande — och försvarsberedningar
brukar ju sällan komma med
större besparingar. Ej heller har räknats
med ytterligare kostnader för vägväsendet,
där vi nog alla måste erkänna
att en kraftig upprustning behövs. Ej
heller ingår i den summa jag nämnde
den egentliga kapitalbudgeten. Vi har
uppenbarligen att räkna med en ökning
av försvarsutgifterna — bortsett nu från
vad försvarsberedningen kommer till —
på kanske hundratalet miljoner kronor.
Man har diskuterat och redan i princip
tagit ställning till frågan om en skördeskaderegleringsfond.
Det skulle bli ytterligare
100 miljoner kronor. Jag hyser
varken hopp eller misströstan om en
lönehöjning för 1957/58, men vi skall
komma ihåg att varje procent kostar 45
miljoner kronor. Med bara ett par procent
är vi strax uppe i 100 miljoner kronor.
Samtidigt är vi ense om att vi skall
genomföra en barnfamiljsfrämjande
socialpolitik. Bara att återföra barnbidragen
till samma realvärde, som de hade,
när de kom till, kostar ungefär 200
miljoner kronor. Sedan är vi ju också
glädjande och nästan rörande ense om
att vi skall höja de kommunala ortsav -

dragen. Det kommer att kosta staten
minst 300 miljoner kronor, och det kan
bli 500 miljoner kronor, om staten skall
ta hela utgiften på sig.

På detta sätt kan vi för budgetåret
1957/58 sannolikt räkna med krav på
utgiftsökningar överstigande en miljard
kronor. Vi måste utan tvivel genomföra
en del av dessa reformer, men om vi
dessutom verkligen vill ge oss in på en
familjefrämjande politik och också höja
de kommunala ortsavdragen, måste vi
vara ytterligt betänksamma mot en ytterligare
skattesänkning i år. Ett löfte
om en sådan skattesänkning kan nämligen
icke hållas, om vi skall genomföra
allt detta andra.

Folkpartiet har föreslagit en uttagningsprocent
av 95, vilket innebär en
inkomstminskning för statskassan av
170 miljoner kronor. Ett genomförande
av det förslaget skulle alltså kosta ungefär
lika mycket som ett återställande av
barnbidragens tidigare köpkraft. Om
folkpartiet, såsom man från det hållet
ofta låter påskina, verkligen vill genomföra
en skattereform till förmån för de
mindre inkomsttagarna, borde folkpartiet
rimligen ha gått in för det förslag
som framlagts av statsskatterevisionen
om ett minskat uttag av ytterligare 125
miljoner kronor i skatt. Men det förslaget
accepterades inte av folkpartiet.
Folkpartiet vill nu i stället använda 170
miljoner kronor för att sänka skatteuttagningsprocenten
med ytterligare 5
procent. Beroende på progressiviteten
skulle det i pengar räknat framför allt
bli en lättnad i skatten för de relativt få
människor som har de stora och de större
inkomsterna.

Om uttagningsprocenten enligt folkpartiets
förslag skulle fastställas till 95,
kommer detta att innebära, att gifta
skattebetalare med en inkomst upp till
15 000 kronor får ungefär lika stor skattesänkning
i pengar räknat, som de skulle
få enligt skatterevisionens alternativ
R 3 i fråga om skatteskalorna. För gifta
personer med en inkomst av 20 000 kronor
kommer folkpartiets förslag emellertid
att innebära en skattelindring som
är 50 procent större än enligt de antag -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

na skatteskalorna. Vid 50 000 kronors inkomst
blir det 110 procent mer i skattelättnad,
vid 100 000 kronors inkomst
150 procent mer, och om vi kommer
upp till de få inkomsttagare, som har
400 000 kronor i inkomst, blir skattesänkningen
500 procent större.

Folkpartiet vill använda de pengar,
som förmenas stå till förfogande för en
skattesänkning, icke för att väsentligen
hjälpa de många människor, som har
små och måttliga inkomster, utan för att
framför allt ge de större inkomsttagarna
en högre skattesänkning. Det må nu
vara folkpartiets åsikt att man bör göra
så. Vi andra kan emellertid inte blunda
för förslagets konsekvenser, och vi har
därför i stället valt att framför allt söka
hjälpa de många och små inkomsttagarna
genom att bereda dem en verklig
skattelättnad och förbereda ytterligare
åtgärder.

Den progressiva beskattningen är ju
på sätt och vis ett inslag i vår socialpolitik.
Folkpartiets förslag att sänka
uttagningsprocenten skulle komma att
betyda, att vid en inkomst av 10 000 kronor
skulle gift person få en ytterligare
skattelättnad av 27 kronor, medan en
ensamstående med samma inkomst finge
48 kronor. Vid en inkomst av 15 000 kronor
skulle en gift person få 37 kronor
mer, men en ensamstående 68 kronor.
Den ensamstående får alltså dubbelt så
mycket i skattesänkning som en gift
person. Det är först vid mycket höga
inkomster som det enligt folkpartiets
förslag blir en ungefär lika stor skattesänkning
för gifta och ogifta.

Om vi alltså skulle tillämpa metoden
med en lägre uttagningsprocent, skulle
detta socialpolitiskt sett verka mycket
trubbigt. Meningen iir väl ändå inte att
vi i större utsträckning skall hjälpa de
ensamstående än de gifta. Vid både
skattesänkningar och skattehöjningar är
det alltid fråga om ett socialt avvägande.
Vid detta övervägande har folkpartiet
nu föredragit att välja den vägen
att hjälpa de ensamstående mer än de
gifta och de större inkomsttagarna mer
än de mindre.

Högerns skattesiinkningsförslag skulle

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
få samma verkan fastän i ännu större
utsträckning, eftersom högern vill sänka
uttagningsprocenten till 90. Där blir det
ju på samma sätt, så att upp till 15 000
kronors inkomst för gifta blir skattesänkningen
50 procent större, vid 50 000
kronor blir den 200 procent större och
för de få personer, som har över
400 000 kronor, blir det 1 000 procent
mer än förut. När det gäller de ensamstående
och de gifta blir det naturligtvis
samma fördelning som enligt folkpartiets
förslag, så att man i större utsträckning
hjälper de ensamstående — i
dubbel utsträckning ungefär.

Nu har det sagts, senast av herr Velander,
att regeringspartierna skulle i
sina förslag avse att hjälpa alla med en
lika stor penningsumma. Det kan man
ju inte göra, när man har ett progressivt
skattesystem. En man med 8 000
kronors inkomst får ju enligt regeringsförslaget
70 kronors skattelättnad, en
man med 10 000 kronor får 109 kronor,
medan däremot en man med 50 000
kronor får 560 kronor. Att det måste bli
så, det är givet i och med att man har
ett progressivt system, men man behöver
ju inte skärpa det på det sättet,
att vill man ytterligare hjälpa 8 000-kronorsmannen, ger man honom 35 kronor,
och 10 000-kronorsmannen ger
man denne ytterligare 54 kronor, men
50 000-kronorsmannen ger man 1 203
kronor och 400 000-kronorsmannen
20 145 kronor. Det är där vi har de största
verkningarna av de 1 000 procenten.
Han fick enligt skatteförslaget ändå
2 000 kronor; nu skulle han enligt högerns
förslag få 20 000 kronor ytterligare.

Jag vill med detta ytterligare understryka
den sociala trubbighet som det
innebär, när man vill använda ett progressivt
system genom att sänka uttagningsprocenten
och även när man vill
höja den. Man måste i det sammanhanget
även överväga skalan.

Nu har högern sagt i sin reservation,
att man vill koncentrera lättnaderna
till mellanskiktet. Man vill genomföra eu
ordentlig skattelättnad för de allt vanligare
arbetsinkomsterna. Man und -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

rar då, vilka dessa mellanskikt är, vilka
inkomster det är som blir allt vanligare.
Enligt den sista statistiken, som
jag bara har sett i korrektur, är företagarnas
medianinkomst — alltså den
inkomst där hälften av företagarna ligger
under och hälften över •—- för 1954
något över 7 000 kronor, och när det
gäller de anställda ligger den faktiskt
litet högre; där var det nära 7 300 kronor.
Vi förstår då, att den undre hälften
får mycket ringa hjälp av både folkpartiets
och högerns förslag, och räknar
vi, som statistiken har börjat göra
under de sista åren, även med fjärdedelarna,
så visar det sig att den övre
kvartilen, d. v. s. den övre fjärdedelen
av samtliga företagare, är de som ligger
över 10 750 kronor. Det är alltså
bara inom denna övre fjärdedels toppskikt
som man får någon egentlig nytta
och glädje av högerns och folkpartiets
förslag.

När det gäller de anställda låg siffran
vid något över 10 000 kronor, och
alltså är det på samma sätt även där.
Det är den övre fjärdedelens toppskikt
som får nytta av förslaget, men när man
talar om mellanskikten, måste det väl
betyda den andra och tredje fjärdedelen.
Det kan väl inte vara bara toppen
av den högsta fjärdedelen, men det är
där som vinsten kommer.

Om man nu säger mot denna statistiska
undersökning, att det kanske är
litet olika för ensamstående och gifta,
så är det riktigt. Den övre fjärdedelen
av de gifta männen bland löntagarna
omfattar dem som har över 12 000 kronor,
men eftersom gränsen inte ligger
vid 10 000 kronor eller vid 12 000 kronor
utan när det gäller gifta mellan
14 000 och 15 000, kommer ju ytterst få
över den gräns, där man får någon större
hjälp av skattesänkningen. Detta behöver
ju inte betyda att detta högerns
och folkpartiets förslag är oresonligt,
det behöver bara betyda att det enligt
deras sätt att bedöma vad som är förnuftigt
och riktigt anses lämpligt att
inrikta sig på toppen på den högre fjärdedelen,
när man skall sänka skatten.

Det har i en föregående debatt nämnts
en del siffror. Det nämndes att inemot
2 miljoner hade mindre än 10 000 kronor.
Enligt den senaste statistiken är
det något under 3 miljoner som ligger
under 10 000 kronor, men gränsen för
det lägsta skatteuttaget går ju ungefär
vid 14 000 å 15 000 kronor, och mellan
10 000 och 15 000 ligger 655 000 inkomsttagare.
Varken de 3 miljonerna
eller de 655 000 får någon egentlig glädje
av folkpartiets och högerns förslag.
Det betyder att det är 3,5 miljoner som
inte får det. De inkomsttagare, som ligger
över 15 000 kronor men under 20 000,
är ungefär 140 000, och över 20 000
finns det 110 000. Det är alltså 250 000
inkomsttagare, av vilka det närmast är
de 110 000, som får någon glädje av
folkpartiets och högerns framstöt.

Jag skulle icke ha gjort denna undersökning,
om man inte i högerns motion
så kraftigt framhållit att lättnaderna bör
koncentreras till mellanskiktet. Ordentliga
skattelättnader skulle genomföras
för de allt vanligare arbetsinkomsterna,
säger man. Det är i själva verket de
mycket ovanligare arbetsinkomsterna som
skulle få den större lättnaden. Det är
där tyngdpunkten ligger enligt både högerns
och folkpartiets förslag.

Här har talats litet om bolagsskatten.
Både högern och folkpartiet går emot
den föreslagna uttagningen av 275 miljoner
kronor. Denna har ju en konjunkturpolitisk
uppgift. Dessa pengar skall
inte användas för att täcka utgifter på
riksstaten, utan de skall sättas undan.
Avsättningen av de 275 miljoner kronorna
har till uppgift att begränsa investeringsintensiteten
hos de företag,
som är självfinansierande. Beskattningen
måste verka på det sättet över hela
linjen, men speciellt gör den det när det
gäller sådana bolag. Innan företagsbeskattningskommitténs
principer förts ut
i livet och med hänsyn till den inskränkning
av kommitténs förslag, som
företogs, tror jag att det i varje fall under
övergångstiden och i en högkonjunktur
sådan som den nuvarande kan
vara klokt och riktigt att förfara på

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

det sätt utskottet har föreslagit. Jag hade
ju hellre sett att det avsedda syftet
nåtts genom att man vidtagit andra åtgärder,
nämligen i fråga om avskrivningsmöjligheterna
och sådant, men när
man inte har velat göra det, är det här
förfarandet ett av de återstående vapen
som man kan använda. Jag tror som
sagt inte att det i nuvarande läge är
möjligt att borttaga denna broms.

Vad kvarlåtenskapsskatten beträffar
har vi talat mycket och ofta om denna.
Här har nu bara folkpartiet krävt ett
omedelbart avskaffande. Högern med sin
mera realistiska bedömning av saken
har förklarat att den är fortfarande liksom
förut emot kvarlåtenskapsskatten,
men den vill avvakta utredningens resultat.
Utskottet har alltså mot folkpartiets
röster stannat för att man bör avvakta
vad utredningen därvidlag må leda
till.

När det gäller förmögenhetsskatten
är förhållandet ungefär omvänt. Folkpartiet
säger: »Vårt hjärta är helt och
fullt med på förslaget att minska förmögenhetsskatten,
men vi kan inte göra
det nu.» — Högern menar: »Låt oss
omedelbart vidta en ändring där!» —
Den ändringen skulle ju innebära att
några tiotal miljoner kronor av denna
skatt lyftes undan från de stora förmögenlietsägarna.

Jag vill erinra om att vi förr i världen
hade en förmögenhetsskatt som var
hopkopplad med inkomstskatten. Den
beräknades först med 1/60 av förmögenheten,
sedan med 1/100 av förmögenheten,
och denna summa lades sedan
i toppen av inkomstbeskattningen. Sedan
togs det där bort. Man befriade
först förmögenheter på 30 000 kronor
och sedan förmögenheter upp till 50 000
kronor från all förmögenhetsskatt. Härigenom
fick de många små förmögenheterna
en fullständig befrielse från förmögenhetsskatt.
Vidare innehar det nya
systemet, att förmögenhetsskatten beräknades
för sig, inkomstskatten för sig.
Det är två skilda skatter det här gäller.

Nu vill högern liksom folkpartiet på
nytt i princip koppla ihop de båda sla -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
gen av skatter. Den, som betalar 1 000
kronor i förmögenhetsskatt, skulle få
minska sin beskattningsbara inkomst
med samma belopp. Detta skulle innebära
att ägaren av en förmögenhet på
t. ex. en miljon kronor, som hade en
relativt liten inkomst, skulle få en mycket
liten skattelättnad i jämförelse med
den miljonär som hade en mycket stor
inkomst. Det synes ha varit förslagsställarnas
avsikt, att man på det sättet skulle
hjälpa framför allt förmögenhetsägare
som desslikes har mycket stora
inkomster. Jag såg att en herre log och
skakade på huvudet inför detta resonemang,
men den föreslagna ordningen
måste nog verka på det sättet, när man
har en progressiv beskattning. Miljonären
har ju ungefär 13 000 kronor i förmögenhetsskatt,
och om han fick göra
avdrag med det beloppet från en inkomst,
som är mycket stor, så medför
det en stor skattelättnad, men görs avdraget
från en inkomst, som är betydligt
mindre, medför det en mindre lindring
i beskattningen. Det måste verka
på det sättet — det kan man inte komma
ifrån.

All politik, herr talman, är ju litet
grand av ett spel; det är tämligen uppenbart
att det är så. Jag har en större
sympati för högerns spel i detta fall.
Högern försöker ändå åstadkomma en
minskning av utgifterna för att balansera
den minskning av inkomsterna,
som skulle bli en följd av de föreslagna
skattelättnaderna. Jag tycker att det är
fair play över det, men jag kan dock
inte bedöma i vad mån beräkningarna
är riktiga.

När det gäller folkpartiet däremot,,
tycker jag att spelet är mera tydligt, då:
man reellt vill öka utgifterna och samtidigt
vill minska skatteinkomsterna.
Detta erinrar mig rätt mycket om det
kortspel, som en gång Bellman besjöng,
då han skildrade kortspelet på värdshuset
Klubben. När jag häromdagen tittade
på den episteln, tyckte jag att folkpartiets
ansikte, om jag så får säga, hela
tid skymtade vid bordet. Jag citerar
Bellman:

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
Trumf i bordet!

Såg Du den?

Sötaste mor Wingmark, stick över,
stick över!

Mera klöver, mera klöver,
mera klöver än!

Herr talman! Jag kommer sedermera
att yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Människorna har en
viss benägenhet att ruta in i system och
scheman, och om inte allting passar in
i ritningarna, letar man fram någonting
som kan göras till syndabock för att
man inte fått sina önskemål genomförda.
I politiskt avseende kan det nog sägas,
att den ekonomiska politiken har
blivit denna syndabock. Man talar i
många sammanhang om att hade inte
en felaktig ekonomisk politik förts, så
skulle man kunnat uträtta både det ena
och det andra på olika områden. Det
har blivit en sorts patentmedicin för
oppositionen, som den tillgriper vid alla
möjliga tillfällen, att det hade gått
mycket bättre att lösa den fråga, som
just diskuteras, om en annan ekonomisk
politik hade förts.

I viss mån kan utgångsläget sägas vara
detsamma, när det nu gäller att bedöma
vårt ekonomiska läge. I reservationen
till bankoutskottets utlåtande
står: »Av tillgängliga ekonomiska informationer
framgår, att riskerna för
nya balansstörningar i den inhemska
ekonomien alltjämt är påtagliga. Utskottet
vill med anledning härav understryka
vikten av att en restriktiv ekonomisk
politik fullföljes.»

Då är frågan närmast: Vilka åtgärder
bör man vidtaga? Eller skall man inte
vidtaga några åtgärder alls? Man kan
ju föra en ekonomisk politik, som leder
till att pengar flyttas över mellan människorna,
och på så sätt förändra de
ekonomiska förhållandena. Detta kan
ske på många olika sätt. Jag erinrar
mig t. ex. vad som berättas om en av
våra främsta konstnärer, inte nu levande,
nämligen Döderhultarn. När han en

gång skulle resa till Amerika, råkade
han bli av med sina pengar redan i
Köpenhamn, och då han kom hem och
man beklagade honom, sade han mycket
lugnt: »Det gör ingenting, för det
är andra människor som har pengarna
nu!» Så kan man också resonera.

Högern talar mycket om frihet och
anser, att man skulle kunna avskaffa
kreditrestriktionerna, bolagsskatten och
nästan vad som helst. Ja, vi skulle nog
inte do av en sådan medicin, utan likafullt
leva vidare. Men jag erinrar mig
i det sammanhanget en debatt i någon
liälsovårdsfråga, där en talare yttrade:
»Skall vi behöva införa så många bestämmelser
och ett sådant krångel på
detta område? Skulle man inte kunna
göra det hela betydligt enklare och avskaffa
alla bestämmelser?» Då svarade
en annan talare, som för övrigt var läkare:
»Jo, visst kan man slopa alla bestämmelser
i hälsovårdsavseende. Resultatet
blir bara det, att de starkaste
individerna kommer att leva vidare,
medan alla de andra dör som följd av
de sämre förhållandena på hälsovårdens
område.» Jag tror att man kan anlägga
ungefär samma synpunkt på frågan om
den ekonomiska politiken. Det skulle
säkert gå att avskaffa alla restriktiva
ekonomiska åtgärder, men då skulle nog
en hel del av dem, som ekonomiskt inte
är så starka, råka i en mycket besvärlig
situation, och jag anser att vi
av sociala skäl inte bör slå in på sådana
vägar.

Vi från vår sida är ingalunda helt
belåtna med den ekonomiska politik
som bär förts. Den är obehaglig i många
avseenden, och kreditrestriktionerna
drabbar småföretagare och jordbrukare
så hårt, att man faktiskt måste överväga
att på nytt ta detta problem under
omprövning. Det förefaller som om de
större företagen skulle ha betydligt
bättre möjligheter att hävda sig. Kreditrestriktionerna
drabbar också ganska
blint, när det gäller rena affärskrediter.
Om höstsäden har gått ut för en jordbrukare
och han måste så på nytt, kan
det hända att han inte lyckas få den
kredit han behöver för att köpa den nya

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

säden. Meningen var väl inte, att sådana
svårigheter skulle uppstå, och därför
kan det möjligen behöva övervägas
att vidtaga någon ändring på detta område.

Oppositionen kallar oss gärna högskattepartier,
och jag förstår att detta
är mycket tacknämligt i agitatoriskt avseende;
ordet kommer antagligen att bli
flitigt använt fram till den 16 september.
Jag skulle i det fallet vilja tillåta
mig att erinra om vad vi någon gång
anfört, nämligen att vi inte vill acceptera
högräntepartiernas politik. Vi har
visserligen nödgats gå med på en räntehöjning,
men det betyder inte att vi
i fortsättningen önskar ha så hög ränta,
utan det bör vara ett av målen för våra
strävanden att få en mera normal ränta.

Man har kanske lagt alltför stor vikt
vid skattepolitiken; det är närmast den
saken jag skulle vilja tala om, eftersom
den sammanhänger med bevillningsutskottets
föreliggande betänkande. Man
kan fråga vad oppositionen egentligen
vill på den punkten. Det talas om en
rejäl skattesänkning, om att skattedragarna
är besvikna över att de inte får
en riktig skattesänkning, o. s. v.

Herr Velander sade att man gärna
skulle upplysa om vad detta innebär,
och jag skulle vara mycket tacksam om
högern ordentligt ville klarlägga vad
dess skattesänkningsförslag innebär i
olika avseenden. Men jag måste säga, att
jag betvivlar att det alls kommer att
ske, i varje fall inte före den 16 september.
Jag skulle i stället förmoda att
man kommer att tala om att högern föreslagit
besparingar till så och så mycket,
men jag skulle nog bli ganska förvånad
om man närmare skulle specificera
dessa besparingar. Ty vi känner
alla till den i viss mån lidandets riksdag,
som högern haft under detta år, då den
fått lov att yrka bifall till reservationer
om besparingar på sådana saker som
signalsäkerhetsanläggningarna vid järnvägarna,
investeringsanslagen beträffande
vattenkraften, till samlingslokaler, till
mödralijälpen etc. Det skall bli ganska
intressant att se om högern verkligen

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 24

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
kommer att redovisa den sidan av sitt
skattesänkningsförslag.

Vad sedan själva skattesänkningen beträffar
är det ofta så, att när man nämner
ordet rejäl skattesänkning får folk
den uppfattningen, att den som har
10 000 kronor i inkomst skall få åtminstone
några hundralappar i skattesänkning.
Även beträffande den saken skulle
det vara intressant, om högern verkligen
i siffror ville visa hur stor skattesänkningen
blir. Att den som har 5 000
kronor i inkomst enligt högerförslaget
får en skattesänkning, som är fem kronor
större än vad regeringsförslaget ger,
har jag tyvärr inte sett framhållas i några
broschyrer från högerpartiet. Och inte
heller har jag sett någonting om att
den som har en inkomst på 8 000 kronor,
för att ta ett annat exempel, får en
sänkning vid varje skatteuppbörd med
ungefär fem kronor. Ja, jag tror det
skulle vara mycket upplysande, om folk
verkligen finge veta vad högerns skattesänkningsförslag
innebär.

Man talar i allmänhet om att skatten
skall sänkas. Men begreppet skatt omfattar
som bekant inte bara statsskatt,
utan jag vill mycket starkt understryka,
att det också finns en kommunalskatt,
som i många inkomstlägen är större än
statsskatten. Jag förstår emellertid högerns
iver att statsskatten skall sänkas,
ty den är progressiv, och följaktligen
verkar en skattesänkning på ett helt annat
sätt på statsskatten än på kommunalskatten.
Man har till och med på det
hållet föreslagit så stor sänkning av
statsskatten att jag för min del, när vi
behandlade bevillningsutskottets betänkande
nr 40, framhöll att högern därigenom
kunde äventyra att vi över huvud
taget skulle kunna genomföra en
kommunalskattesänkning genom att höja
ortsavdragen. Om man skall göra denna
kommunalskattesänkning, måste nämligen
staten på något sätt träda in till
kommunernas stöd — man kan inte gärna
tänka sig att det skall kunna ske i
någon annan form.

I fråga om skattesänkningsförslaget
skulle jag vilja citera något av vad som

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

står i reservationen till bankoutskottets
utlåtande nr 30, där reservanterna bl. a.
föreslår följande skrivning: »Utskottet
vill emellertid framhålla det betänkliga
i att låta tyngdpunkten i de inflationsbekämpande
åtgärderna alltför stelt och
ensidigt läggas på produktions- och investeringssidan.
»

Det tyder väl närmast på att man
skulle önska att komma åt konsumtionen
på något sätt i stället. Men i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 heter det i
högerreservationen, att skattesänkningen
på 825 miljoner kronor vore möjlig
att genomföra »utan att detta behövde
föranleda betänkligheter eller risker ur
vare sig statsfinansiell eller samhällsekonomisk
synpunkt».

Jag tycker nog att dessa båda uttalanden
inte precis är så samstämmiga.
Det blir ju ändå så, att man kastar ut
en betydligt större köpkraft i marknaden
om man sänker skatten med det
rätt avsevärda belopp som högern här
föreslagit.

Ja, detta var några ord om inkomstskatten,
som ju diskuterades rätt ingående
när vi tidigare behandlade frågan
om skatteskalorna.

Vad gäller de andra skatteformerna
vill jag bara ytterligare understryka, att
vi redan beträffande förmögenhetsskatten
föreslagit en höjning av den skattefria
delen, och en sådan höjning får
man hoppas också blir genomförd så
småningom. Frågan är under utredning.

När det gäller kvarlåtenskapsskatten
framhöll vi, när den genomfördes, att
vi principiellt var motståndare till denna
skatt. Under senare år har vi vid
flera tillfällen motionerat om att en utredning
borde företagas av frågan för
att därmed få klarlagt, hur det skulle
verka om den skulle avskaffas. För detta
har vi ibland klandrats; man har sagt
att det är inkonsekvent. Jag kan inte
förstå att det är inkonsekvent, ty när
en skatt har verkat några år kan det,
även om man var motståndare vid dess
införande, vara eu hel del synpunkter
man måste lägga på det hela för att få
fram verkningarna, om den skulle avskaffas.

Nu kan man konstatera att högern
visserligen i sin reservation säger, att
»skälen för ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
är så starka, att beslut
härom bort av riksdagen fattas utan någon
som helst ny utredning». Ja, men
när det gäller en hel del andra frågor,
som jag själv haft anledning att tala
för och där jag tyckt att det kunde vara
ganska klart att man skulle kunna
ta föreliggande förslag utan utredning,
har jag tyvärr inte haft högern på min
sida, utan man har mycket starkt betonat,
att frågorna naturligtvis måste utredas
och att pågående utredning måste
slutföras innan man kan tänka sig att
vidtaga några ytterligare åtgärder. Nu
kan jag emellertid konstatera, att i slutet
av detta stycke om kvarlåtenskapsskatten
har högern faktiskt nära nog
slutit upp på samma linje som vi haft,
d. v. s. att frågan skall utredas. Man
vill där avvakta utredningens slutförande.

Om jag slutligen skall säga några ord
om företagsbeskattningen, påstås det att
det medför mycket stora olägenheter att
den har höjts. Det skulle jag kanske kunna
förstå på ett sätt, ty företagsbeskattningen
verkar väl i viss mån såsom en
omsättningsskatt. Men när man vill motivera
talet om beskattningens olägenheter
för företagen ställer jag mig litet
mera tveksam och frågar: I vilket avseende
har den medfört olägenheter? Är
det så, att företagen har det mycket
svårt att betala löner åt arbetarna? Förra
året hade vi den svårigheten att lönerna
blev större än vad vår ekonomi
kunde bära. I år har det på det ekonomiska
området träffats en överenskommelse,
som utfallit mycket väl, och jag
har därför inte hört att någonting sagts
i detta fall.

Är det så att företagen har en så hög
skatt, att de inte vill investera? Tvärtom
förhåller det sig så, att vi har svårigheter
med att företagen vill investera
mer än vår ekonomi kan bära. Vad
kan man mer visa på? Har företagen
fått så små vinster, att de är pressade
i detta avseende? Tvärtom har de uppgifter,
som på detta område brukar läm -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

nas varje vår, visat att utdelningarna är
stora — större än de tidigare varit. Vad
skulle man då kunna leta upp för någonting
som skulle motivera att det föreligger
så stora faror? Slutsatsen är
ju, att produktionen stiger och att investeringslusten
är mycket stor. Vad är
det då som skulle tyda på att det skulle
bli så vådliga konsekvenser med att behålla
den broms, som den höjda företagsbeskattningen
utgör?

Skattepolitiken bör främja sparandet
och produktionen o. s. v. — som herr
Spetz sade. Vem vill inte det? Visst vill
vi allesammans utforma skattepolitiken
på det sättet. Men det förhåller sig ju
så att vi vill ha folkpension, undervisning,
försvar och allt annat som finns
på utgiftssidan, och det är detta som
dikterar vilka skatter vi skall ha.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att det råder en väsentlig skillnad mellan
de politiska åtgärder, som regeringen
måste vidta, och de som oppositionen
kan vidta. Herr Spetz talade om sagoberättande,
och jag kunde då inte tycka
annat än att det i många fall var så,
att både folkpartiet och högern berättar
sagor, -ty man målar mycket vackra bilder,
som folk tycker om — jag tycker
också mycket om sagor. Men det är
bara under en kort stund som sagor kan
avnjutas; sedan kommer vi tillbaka till
verkligheten och måste ta itu med vardagens
praktiska problem igen. Det är
i denna situation som regeringspartierna
befinner sig och som oppositionen kan
hamna i, men med den ställning, som
oppositionen för närvarande har, kan
den fortsätta med att berätta sagor, och
på detta sätt måste vi beteckna deras
politik.

Med dessa reflexioner, herr talman,
skall jag be att få ansluta mig till det
yrkande, som herr Sjödahl har varslat
om, nämligen om bifall till utskottets
förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! .lag föreställer mig, att
kammarens ledamöter kände sig något
förbluffade då de lyssnade till den dra -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

matiska avslutningen av herr Sjödahls
anförande. Så vitt jag vet, var det första
gången i riksdagens historia som herr
Sjödahl framträdde såsom bellmanstolkare.
Har herr Sjödahl för avsikt att
uppträda såsom konkurrent till Evert
Taube? Eller vad var meningen med detta
dramatiska framträdande? Nå, det
skadar kanske inte med en smula dramatik
över våra skattedebatter, som ju
av naturliga skäl har en viss benägenhet
att bli tämligen torra.

När jag lyssnade till herr Sjödahl, kunde
jag emellertid inte underlåta att göra
en bestämd observation, och det var
den, att herr Sjödahl med anmärkningsvärd
lätthet gick förbi ett väsentligt avsnitt
av det stora problem, vi i dag diskuterar,
nämligen det avsnitt som gäller
den svenska företagsamhetens beskattning,
den svenska företagsamhetens
framtid och därmed det svenska välståndets
framtid — element som alla är intimt
förbundna med varandra. För egen
del tycker jag att detta är så mycket
mera anmärkningsvärt som herr Sjödahl
var ordförande i företagsbeskattningskommittén
och i denna egenskap enligt
min mening borde haft särskild anledning
att uppehålla sig vid den sidan av
saken. Men herr Sjödahl gjorde egendomligt
nog inte detta. Kanske detta mitt
lilla inpass kan föranleda honom att något
senare under debatten uppehålla sig vid
detta viktiga ämne. Däremot uppehöll
sig herr Bengtson, som hade ordet närmast
före mig, tämligen ingående vid
dessa ting. Jag skall be att få säga några
ord om denna sida av problemet.

Jag kan inte låta bli att reagera emot
de skönmålningar, som rätt flitigt kommer
till synes, när det gäller det svenska
näringslivet och dess framtida förhållanden
—- skönmålningar, som avspeglades
i herr Bengtsons anförande. Han
talade om företagens vinster och deras
utdelningar, deras investeringsvilja o.
s. v., och han ansåg att man allmänt
måste dra den slutsatsen, att den företagsbeskattning
vi har, den investeringsavgift
vi har, de nya regler om lagervärdering
och avskrivning vi har inte
haft någon deprimerande inverkan på

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
det svenska näringslivet ■—- det blomstrar
ju mer än någonsin tillförne.

Men, ärade kammarledamöter, jag undrar
om inte detta är en felbedömning
av situationen. Ingalunda vill jag bestrida,
att det svenska näringslivet har haft
en utomordentlig fördel av den mycket
långa högkonjunktur som har rått i världen,
en fördel som näringslivet i andra
länder också naturligtvis har haft, eftersom
högkonjunkturen är internationationellt
betonad. Men vårt näringsliv har
ju haft den egendomliga fördelen framför
många andra länder, att våra exportprodukter
betalats relativt högre än vi
fått betala för våra importprodukter.

Men hur ser det nu egentligen ut, om
man går bakom denna fasad och försöker
att närmare sätta sig in i förhållandena? Herr

Bengtson menade att här finns
en utomordentligt stark investeringsvilja
inom näringslivet, att här föreligger tillfredsställande
uppgifter om årsresultat,
om produktionsutvecklingen, produktiviteten
etc. Ja, det är riktigt. Men, mina
damer och herrar, dessa siffror säger
föga, om de inte jämföres med motsvarande
siffror från de länder, som konkurrerar
med oss. Vad spelar det för
roll, om vi har en produktivitetsutveckling
med de eller de procent-talen, om
våra konkurrenter har en produktionsökning,
som är dubbelt så stor? Då har
vi mycket liten glädje av de resultat, vi
för vår del kan uppvisa.

Jag skall med särskild adress till herr
Sjödahl, som jag vet är intresserad av
dessa frågor, anföra några siffror, som
jag för min del anser verkar oroväckande.
I varje fall herr Sjödahl och kanske
också andra ledamöter av kammaren
har haft tillfälle att studera den senaste
årsrapporten från OEEC. Den visar, att
den genomsnittliga utvecklingen av industriproduktionen
i hela Västeuropa
under åren 1952—55 utgjorde 25 procent.
I täten låg Västtyskland med en
ökning av 42 procent. Därefter följde
Österrike, Italien och Holland med omkring
30 procent. Bland övriga viktigare
industriländer hade Storbritannien,
Frankrike och Belgien en ökning med

17—18 procent, medan Sverige kom
längst ned i kön med endast 12 procent.
Dessa siffror från OEEC kan väl av
ingen bestridas.

Många länder har inhämtat vårt försprång
eller gått om oss. Vi hade ett betydande
försprång, när kriget slutade,
tack vare att vår produktionsapparat
var intakt. Vi kunde göra »en flygande
start», som det så riktigt har sagts, men
vårt försprång har inhämtats och många
av våra konkurrenter har gått om oss.
Och, herr Sjödahl, det intressantaste är
att det knappast kan vara någon tillfällighet,
att denna process har skett under
en period, då här hemma en rad pålagor
och restriktiva åtgärder lagts på det
enskilda näringslivet, medan man i andra
länder har bedrivit en mer företagsvänlig
och utvecklingsfrämjande politik.
De vinstsiffror o. s. v., som i dessa dagar
publiceras och som herr Bengtson
uppehöll sig vid, kan naturligtvis se
tillfredsställande ut. Men jag vill understryka
vad jag för ett ögonblick sedan
påpekade, nämligen att de säger föga,
om man inte jämför dem med de resultat,
som ingår från utlandet och objektivt
redovisas av stora internationella
organisationer, exempelvis OEEC.

Här talas så mycket —■ och det gjorde
den ärade talaren närmast före mig —
om näringslivets starka investeringsvilja.
Men är detta någonting att förundra
sig över, mina damer och herrar? Näringslivet
måste självt konstatera var det
befinner sig i det internationella sammanhanget,
ty det förhåller sig ju så
att det svenska näringslivet i eminent
grad är ett näringsliv baserat på export.
Hade vi en sådan väldig hemmamarknad
som Förenta staterna, hade förhållandena
ställt sig annorlunda för oss,
men nu är vi i alldeles övervägande
grad beroende av vår export. Herr Sjödahl
hade kanske tillfälle att läsa den
framställning som härförleden ingavs till
bevillningsutskottet från Industriförbundet,
ett som jag tycker välskrivet och
objektivt hållet aktstycke. Industriförbundet
framhåller i denna skrivelse, att
det finns en stark investeringsvilja, men,
som förbundet också understryker, räc -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

ker det inte i en tid av snabb expansion
av inkomster och konsumtion att
investeringarna håller samma takt som
konsumtionen. Skall balansen hållas,
måste investeringstakten vara väsentligt
snabbare. Jag tror för min del inte, att
balansen mellan varutillgång och pengar
förbättras, om man försvårar en effektivisering
av varuproduktionen, ty, herr
Sjödahl, produktionsminskning är inte
detsamma som återställd ekonomisk balans.

Den nuvarande sammanlagda beskattningen
av företagsamheten till den del
— och det är den alldeles överväldigande
delen — den bedrives i bolagsform har
tillsammans med kreditrestriktionerna
starkt begränsat företagens möjligheter
till investeringar. Detta förhållande är
särskilt allvarligt, eftersom grunden till
en fortsatt höjd levnadsstandard i landet
hotas. Situationen är, såvitt jag begriper,
betänklig även med hänsyn till
att utnyttjandet av de ny tekniska landvinningarna
i form av atomenergi och
automation kräver betydande investeringar.

Jag skulle vilja erinra ledamöterna
om vad som hände i denna kammare i
går kväll ungefär klockan 10. Vi fattade
då här i kammaren i stor och glädjande
enighet ett par beslut som, om man så
vill, kan kallas historiska. Jag syftar, som
kammarens ledamöter förstår, på besluten
om riktlinjer för utredningsarbetet
på atomenergiområdet och om lagen till
rätt att utvinna atomenergi. I en kort
deklaration före fattandet av detta beslut
underströk tredje lagutskottets ordförande,
att vi nu står på tröskeln till en ny
tidsålder, och han antydde — enligt
min mening med full rätt — de enorma
möjligheter för vårt folks andliga och
materiella lyftning och förkovran, som
atomkraftens fredliga utnyttjande innebär.
Handelsministern begärde ordet efteråt,
som ledamöterna erinrar sig, och
underströk detta herr Osvalds uttalande.
Jag är säker på att ingen här i kammaren
hade någon annan mening. I atomkraften
ligger fantastiska möjligheter
förborgade.

Men, jag undrar, herr talman, hur

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

många av kammarens ärade ledamöter
som i går kväll, i det ögonblick vi fattade
dessa betydelsefulla beslut, verkligen
skänkte en tanke åt frågan om de
enorma kapital, som erfordras, om inte
dessa av oss alla varmt omfattade och
högt ställda förhoppningar skall bli blott
en vacker dröm och inget annat. För
vårt näringsliv fordras här investeringar
av en storleksordning, som vi kanske i
dag knappast kan göra oss en föreställning
om. Men hur skall — jag vill rikta
den frågan exempelvis till herr Sjödahl
— medel till dessa jättelika investeringar
kunna åstadkommas, om företagsamheten
i det här landet även i fortsättningen
liksom hittills skall pressas av en
orimlig skattebörda, av investeringsavgift,
av skärpta avskrivnings- och lagervärderingsregler
o. s. v.? Jag undrar, om
inte under utvecklingens och händelsernas
eget tryck majoriteten i denna kammare
—- inklusive herr Sjödahl — och i
riksdagen tämligen snart kan komma att
tvingas att tänka om i dessa ting och
inta en annan och mera progressiv hållning
till näringslivet och dess kapitalbehov
än den, som under de senare åren
har tagit sig så markanta uttryck.

Efter detta, herr talman, skulle jag
gärna vilja säga några få ord om en
angelägenhet som intresserar mig alldeles
speciellt, men som man kanske här i
kammaren inte har fäst så stort avseende
vid, i varje fall inte så stort avseende
som den enligt min mening förtjänar.

Utskottsmajoriteten har tämligen snävt
behandlat flertalet av de förslag från
oppositionens sida, som ryms inom det
stora frågekomplex, som vi här behandlar,
och herr Sjödahls anförande vittnade
ju inte om någon större uppskattning
av de olika initiativ, som har kommit
från vårt håll. Men å andra sidan måste
jag i rättvisans namn säga, att bevillningsutskottets
majoritet dock i åtminstone
ett avsnitt av sitt betänkande har
gett uttryck åt någonting, som skulle
kunna kallas för en viss förståelse för
ett av de uppslag, som har kommit från
oss. Det galler förslaget rörande »ränta
på överskjutande skatt». .lag medger gär -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

na, att denna rubrik verkar ganska avskräckande
och tråkig. Många kanske
här i kammaren slår ifrån sig med båda
händerna och säger, att detta är ett tekniskt
problem, ett problem för uppbördsmän
och experter, något som inte har
större intresse i det sammanhang som
vi för närvarande här är inne på.

Men det förhåller sig nog inte på det
sättet. Bakom denna bleka och intetsägande
rubrik, »ränta på överskjutande
skatt», reser sig, om man vill tränga in
i tingen, ett problem av inte alldeles betydelselös
art, ett statsfinansiellt problem,
ett budgettekniskt problem, ett inflationsproblem,
ett problem som, om
jag inte är alldeles oriktigt underrättad
—- jag ser inte finansministern närvarande,
men jag antar han skulle kunna
bekräfta vad jag här säger —- under de
senare åren väckt någon oro, för att
inte använda ett starkare uttryck, inom
finansdepartementet, inom bankofullmäktige
och inom riksgäldsfullmäktige.
Jag kan gärna, herr talman, medge, att
det här ämnet är en smula benigt, men
jag skall i alla fall försöka att klara upp
vad det i själva verket är fråga om.

Vi har såsom kammarens ledamöter
givetvis vet — herr Velander berörde
ju också detta problem i sitt inledningsanförande
-—• en mycket kraftig säsongvariation
i svensk ekonomi. Denna säsongvariation
tar sig numera det uttrycket,
att statsverket under andra halvåret
lånar väldiga belopp i riksbanken. Denna
företeelse utgör i sin tur en störande
och balansrubbande faktor. Förklaringen
till att riksgäldskontoret under senare
halvåret måste låna upp högst avsevärda
belopp i riksbanken är väsentligen
att finna i de stora utbetalningar av
överskjutande skatt, som måste göras
varje år i december. Det rör sig här —
herr Velander nämnde siffrorna — om
belopp som de senare åren varierat mellan
500 miljoner och 670 miljoner kronor,
vilka belopp alltså på ett bräde
skall anskaffas av riksgäldskontoret.

Jag skulle vilja presentera kammaren
ytterligare ett par siffror, som möjligen
kan intressera, åtminstone därför
att de tal, som jag kommer att nämna,

är så stora. Jag talade om de betydande
säsongvariationerna under budgetårets
två halvår. Under andra halvåret
1954 redovisades ett kassamässigt utgiftsöverskott
av 1 123 miljoner kronor.
Under första halvåret 1955 lämnade däremot
driftbudgeten ett inkomstöverskott
av 1 097 miljoner kronor. Vad beträffar
budgetåret 1955/56 — alltså det budgetår
som nu går mot sitt slut — förelåg
under andra halvåret 1955 ett utgiftsöverskott
av 1 065 miljoner kronor,
och under första halvåret 1956 beräknas
ett inkomstöverskott av 1 165 miljoner
kronor.

Vad döljer sig nu bakom dessa tal?
Den ojämna fördelningen av statens inkomster
och utgifter under de ifrågavarande
två budgetåren medför ett underskott
under andra kalenderhalvåret på
över 1 miljard kronor och ett överskott
på ungefär samma belopp under första
halvåret. Det beror, som jag sade för
ett ögonblick sedan, huvudsakligen på
redovisningen av överskjutande skatt,
kvarstående skatt och fyllnadsskatt. Den
överskjutande skatten belastar statsverket
i november och december, medan
den kvarstående skatten och fyllnadsskatten
redovisas som inkomst under
mars—maj. Nu säger kanske någon —
och jag återkommer till vad jag påpekade
för ett ögonblick sedan — att det här
gäller tekniska frågor och metoder för
redovisning av budgettransaktioner och
att experterna och uppbördsmännen får
försöka klara ut dessa saker. Men jag
vill ännu en gång understryka, att frågan
inte är så obetydlig. Den är mycket
viktig och rör oss alla här i landet, inte
minst oss som sitter i riksdagen.

För att skaffa pengar till dessa högst
betydande skatteåterbetalningar under
senhösten — upp till 700 miljoner kronor
på ett bräde -— nödgas riksgäldskontoret
gå till riksbanken och låna dessa
pengar. Att uppbringa pengarna på
vanligt sätt i marknaden går inte under
nuvarande förhållanden, som damerna
och herrarna vet. Men vad innebär denna
upplåning i den sedelutgivande banken?
Det skulle kanske vara alldeles
onödigt att påminna om den saken, men

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

den innebär ingenting annat än en påspädning
i icke ringa grad — om man
nu skall använda ett så milt uttryck om
så stora belopp som det här är fråga
om — med nya inflationspengar till den
redan alltför stora tillgång på denna dubiösa
vara, som i så hög grad bekymrar
oss alla. Sådan upplåning i riksbanken
måste verka inflationsdrivande, därom
är vi nog i grund och botten alla ense.
Upplåning på kapitalmarknaden däremot
har inte denna tråkiga följdverkan,
och jag antar att vi alla är ense även
därom.

Vi har på vårt håll något funderat
över om man inte skulle kunna hitta på
något sätt, medelst vilket man skulle
kunna komma till rätta med dessa besvärligheter,
som är ytterligt bekymmersamma
för dem, som nu skall försöka
skaffa dessa pengar åt staten. Vi har
inte velat vara med om åtgärder i tvångets
tecken; vi tror inte på dem. Vi har
tänkt att man skulle försöka sig fram
på en annan väg, på frivillighetens väg.
Vi har här försökt komma fram till en
anordning, som i varje fall skulle i betydande
utsträckning minska detta enorma
upplåningsbehov under senhösten,
kanske rent av komprimerat till december
månad. Vi ser saken på det bär sättet.

Att ha ett belopp över för julens extra
utgifter framstår för många som angeläget
— dessa återbetalda skattepengar
användes ju i betydande utsträckning
till juluppköpen. Numera finnes emellertid
i stigande omfattning en annan
extra utgiftspost, som väger ganska
tungt för människorna, nämligen semesterutgifterna.
Vi föreslår nu följande anordning.

Var och en får i vanlig ordning under
hösten sin slutskattesedel. Den, som
har överskjutande skatt att hämta, får i
samband därmed en anvisning på beloppet.
Det bör på denna anvisning
meddelas, att summan kan lyftas senast
den sista december, såsom fallet nu är,
men att ägaren, om han låter den stå
inne till den 15 juni nästa år, kommer
att få inte blott sin överskjutande skatt
utan därutöver 3,5 procent på beloppet.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
Detta sammanlagda belopp bör anges i
kronor, och av praktiska skäl bör det
enligt vår mening vara så att det minsta
belopp, varpå räntan beräknas, skall vara
100 kronor.

Nu vill jag medge, att utskottsmajoriteten
inte har visat sig ointresserad av
detta vårt uppslag; det är ju klart, att
utskottet inte kan stå främmande för de
svårigheter, som föreligger för finansdepartementet,
för riksbanken och för
riksgäldskontoret. Utskottet har lagt i
dagen ett visst intresse för vårt uppslag
och skriver, att det enligt utskottets mening
är angeläget, att man tillvaratar
befintliga möjligheter att undvika statens
säsongmässigt återkommande lånebehov
under de sista månaderna av ett
kalenderår. Den åtgärd, som vi nu föreslår,
föranleder utskottet vidare att säga,
att den i och för sig torde vara ägnad
att leda till sådan minskning, och det är
onekligen rätt mycket sagt av en majoritet,
som i allmänhet ställer sig ganska
kallsinnig till de propåer, som vi kommer
med i ärenden som ligger under
bevillningsutskottets domvärjo.

Men efter detta medgivande har naturligtvis
utskottet sina invändningar att
göra. Sålunda anmärker man på vad
man kallar de relativt sett höga räntekostnaderna.
Det kan naturligtvis sägas.
Men härtill skulle jag dock vilja erinra,
att förslaget ju i denna del endast innebär,
att statsverket för den förmån
som ett sådant arrangemang för statsverket
skulle innebära betalar en ränta
efter samma procentsats som statsverket
använder, då det utkräver ränta av
medborgarna. Den premie på 2,5 å 3
procent, som tillkommer dem som begagnar
sig av den av oss föreslagna möjligheten,
anser vi vara rätt väl avvägd.
Förslaget står ju också i tämligen god
överensstämmelses med det premierande
av sparandet, som riksdagen har beslutat
och som, måhända till överraskning
för många, har visat ett så gynnsamt
resultat.

Men utskottsmajoriteten har ytterligare
en invändning. Den förefaller vara en
smula rädd för vad man kallar »de administrativa
olägenheter, som uppenbar -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
ligen skalle följa med en sådan åtgärd».
Jag tror, att majoriteten inte skulle ha
skrivit på detta sätt, om det inte hade
varit så att utskottet tvingats arbeta under
stark tidsnöd. Som exempel på hetsen
i utskottet kan ju nämnas, att motionerna
aldrig förelåg tryckta vid utskottsbehandlingen,
utan motionärerna hade
dragit försorg om att de i slencilerat
skick tillhandahölls utskottet. Det är
min tro — och jag har visst fog för den

— att om bevillningsutskottet hade haft
tillfälle att närmare undersöka det uppslag,
som vi här har kommit med, och
närmare orienterat sig om vad berörda
myndigheter tycker och tänker i den här
frågan, skulle majoriteten ha varit med
om en betydligt mera positiv skrivning
på denna punkt än nu blivit fallet.

Nu är det riktigt, och det påpekade
också herr Velander, att utskottet förutsätter
att »Kungl. Maj:t ägnar denna fråga
uppmärksamhet i sina strävanden att
mera jämnt fördela statens lånebehov
under året». Ja, det vill jag verkligen
hoppas att Kungl. Maj:t gör! Jag tror
nämligen att här föreligger ett uppslag
som är väl värt att ta fasta på och närmare
utreda. Kunde genom denna anordning
i frivillighetens tecken — jag
vill understryka att det är ett rent frivilligt
tillvägagångssätt som vi föreslår

— statsverkets utbetalningar av överskjutande
skatt under senhösten blott
nerbringas med låt oss säga hälften,
skulle mycket vara vunnet.

Frågan om statens väldiga upplåningsbehov
just vid denna tidpunkt av året
är ingalunda, det vill jag innan jag slutar
än en gång starkt understryka, mina
damer och herrar, i första rummet ett
budgettekniskt eller ett lånelekniskt problem;
det är någonting mycket mera.
Vi står här inför en angelägenhet med
vida aspekter i fråga om både penningvärde,
valutareserv och kostnadsläge.
Eller annorlunda uttryckt — denna fråga
utgör i grund och botten, om vi vill
se realistiskt på den, ett ingalunda oviktigt
avsnitt av det stora problem, som vi
här i kammaren brukar kalla kampen
mot penningvärdeförsämringen.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
till orda om inte herr Hagberg hade provocerat
mig därtill i sitt anförande.

Han nämnde, att man skulle försöka
stimulera folk att låta vad de betalat
för mycket i skatt stå inne under en tid.

Jag måste säga att syftet är synnerligen
aktningsvärt, men utskottet har
funnit så många invändningar mot detta
förslag, att det inte utan en ordentlig
undersökning vågade sig på att tillstyrka
förslaget. Utskottet har bett Kungl.
Maj:t att uppmärksamma frågan. Kunde
det syfte vinnas, som högermotionärerna
avsett, vore det mycket önskvärt. —
Herr Hagberg bär nog förstått att utskottet
inte alls är ogint på denna punkt —
tvärtom.

Herr Hagberg nämnde vidare några
exempel på hur stor produktionsökningen
varit i vissa länder, medan Sverige
hade en låg procentuell siffra. Låt oss
emellertid komma ihåg en sak! Det gäller
i det här fallet krigshärjade länder.
Man kan här göra en jämförelse med en
person, som av brist på arbete eller av
annan orsak ett år inte haft högre inkomst
än 2 000 kronor. Han har då inte
några större svårigheter att sedermera
under andra och gynnsammare förhållanden
höja sin inkomst med låt oss säga
400 eller 500 procent.

Vad beträffar företagsbeskattningen
vill jag fästa uppmärksamheten på att
investeringsavgiften och den höjda bolagsskatten
betraktar vi såsom tillfälliga
ting, som inte skall bli bestående. Men
beträffande företagsbeskattningen avundas
vi nog i det stora hela här i landet
av främmande stater, beroende på att vi
har större avskrivningsmöjligheter och
många flera förmåner för företagen än
de flesta andra länder. Jag vill erinra
om att t. ex. i Norge betraktar man nog
vår — ur deras synpunkt — låga företagsbeskattning
såsom en fråga, som för
dem gör den ekonomiska samverkan
svårare. Jag tror att man säkerligen i
hög grad överdriver verkningarna av
den företagsbeskattning som finns i detta
land. Den är i det stora hela gynn -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

sammare för näringslivet än i de flesta
andra länder.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl har nu,
jag vet inte för vilken gång i ordningen,
understrukit, att den skärpta företagsbeskattningen
är av tillfällig karaktär.
Herr Sjödahl, finns det någonting mera
permanent i svensk lagstiftning än en
såsom tillfällig angiven skattelag? Jag
har inte upplevat många exempel på
motsatsen under de rätt många år, jag
har varit med i riksdagen.

Vidare säger herr Sjödahl, att många
länder avundas oss den »lindriga» företagsbeskattning
vi har. Ja, jag vet inte
hur därmed kan förhålla sig, men jag
läste faktiskt i tidningarna om en konferens,
som ett antal av riksdagens gäster
österifrån nyligen hade med konjunkturinstitutet
och dess chef, vilken
därvid bland annat redogjorde för företagsbeskattningen
i Sverige. En ledamot
av denna delegation förklarade, enligt
tidningarnas referat, när han hörde denna
redogörelse för den svenska företagsbeskattningen,
att han inte skulle i sitt
land kunna tänka sig att på det sättet
belasta näringslivet.

Nu fäster jag personligen inte så förfärligt
stort avseende vid detta lilla intermezzo,
men den redogörelse som konjunkturinstitutets
chef vid detta tillfälle
lämnade var givetvis riktig. Ett faktum
är dock, herr Sjödahl, att företagsbeskattningen
här i landet ligger vid 60
procent. Härtill kommer något som inte
finns i andra länder, nämligen att vi
har en dubbelbeskattning av företagsvinsterna.
Först beskattas vinsterna hos
företaget och sedan hos aktieägarna.
Detta är ett ovanligt tillvägagångssätt.
Därigenom kommer man upp i eu helt
annan skattebörda än den som framgår
enbart av det förhållandet, att bolagsskatten
formellt iir 50 procent eller omkring
60 procent, om man räknar med
kommunalskatten.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag skulle bara vilja
varna herr Hagberg och andra för att

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

göra för mycket av samtalet mellan konjunkturinstitutets
chef och gästerna från
öster. Dessa gäster representerar ett
land, där man säkert har mycket låga
skatter på den förstatligade industrien,
men där man i stället har sådana skatter
på varorna, att folk över huvud taget
inte kan skaffa sig dessa varor. Jag
varnar alltså för att för mycket lita på
omdömen från våra gäster från öster!

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev mycket glad
över att höra herr Sjödahls bestämda
uttalande mot en hård konsumtionsbeskattning.
Det går ju för närvarande illavarslande
rykten om att vi i behörig tid
har att emotse en väsentlig skärpning
av den svenska konsumtionsbeskattningen
— en ny omsättningskatt.

Jag utgår ifrån, att herr Sjödahl i detta
sammanhang och vid den tidpunkten
kommer att hävda samma hårda inställning
mot konsumtionsbeskattning,
som han gjort just nu.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! På dagens långa föredragningslista
är jag den förste som representerar
bankoutskottet. Det är givetvis
riktigt att sammankoppla bankoutskottets
utlåtande nr 30 med bevillningsutskottets
betänkande nr 50, ty de
berör i viss utsträckning samma arbetsfält.
Vi brukar ju ha två ekonomiska
huvuddebatter om året, en i samband
med bankoutskottets dechargebetänkande,
då man riktar blickarna bakåt, och
en i samband med sedelutgivningsrätten,
då man riktar blickarna framåt.
Det är den senare vi har i dag.

Det är emellertid inte min avsikt att
gå in på de gamla och kända elementen
eller faktorerna i detalj, vare sig
de heter räntepolitik, restriktiv kreditpolitik,
i n vest er i ngsa vgifter, skärpt bolagsskatt
m. in. — andra talare kommer
att svara för en detaljdebatt om dessa
olika element. Dock vill jag påpeka, att
även om meningarna går isär i detaljer,
råder en principiell enighet om att da -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

gens läge kräver en kärv ekonomisk politik.

Det väsentliga är emellertid inte dessa
olika faktorer och element i och för
sig, utan den verkan de kan åstadkomma
på löntagare, företagare och jordbrukare
i deras lönepolitik, prispolitik,
utdelningspolitik m. m. Man skulle kunna
jämföra de faktorer, som jag här berört,
med semaforer, som skall visa rött,
gult eller grönt ljus på de ekonomiska
allfartsvägarna, och det är våra statsmakter,
som sköter dessa semaforer. För
närvarande visar alla semaforerna ett
klart rött ljus icke blott i vårt land, utan
i alla västeruropeiska länder, där vi har
en fri eller relativt fri ekonomisk politik.

Jag går nu att granska hur dessa semaforer
påverkar de olika gruppernas
löne- och prispolitik m. m. Det är då
ganska naturligt, att jag börjar med löntagarna,
som representerar den utan
varje jämförelse viktigaste faktorn, arbetslönerna.
Vi bör beakta, att cirka 80
procent av produktionsvärdet på våra
produkter representerar successivt under
produktionsprocessen nedlagda arbetslöner.
Det är då ganska naturligt,
att lönepolitiken bär eu avgörande betydelse
när det gäller den ekonomiska
balansen i samhället.

Har då löneförhöjningarna varit för
stora, lagom eller för små? Att 1955 års
lönerörelse gick till överdrifter är väl
numera alla eniga om. Följderna uteblev
inte heller. Hur är det med årets
lönerörelse? Vi var alla belåtna med
den; den medförde generellt fyra procent,
och vi slapp uppleva de svåra
skakningar i samhället, som våra grannländer
Danmark och Finland fick genomgå.
Vi räknar med en produktivitetsökning
av 3,5 till 4 procent om året,
och en löneförhöjning om 4 procent
skulle alltså falla ganska väl in i ramen.

Men vid de centrala löneförhandlingarna
diskonteras den beräknade produktivitetsstegringen
ett år i förskott, och
härtill kommer, att under året summerar
sig en del andra löneförhöjningar.
Varje företagare vet att vid de förhandlingar,
som pågår under avtalsperioden

i samband med rationaliseringen, indragning
av folk i arbetsprocessen eller
sänkning av ackord på grund av bättre
metoder och maskiner, måste han bevilja
vissa löneförhöjningar, och dessa
summerar sig till de löneförhöjningar,
som man centralt har kommit överens
om. Det är därför inte otänkbart att
slutresultatet för detta år blir lönehöjningar,
som ligger vid 6 procent, och
då tangerar man gränsen till det farliga.

Vi är tämligen eniga i vårt land om
att vi önskar en fri lönemarknad. Statens
ingrepp bör begränsa sig till förlikning
och medling och — märk väl
— till att skickligt sköta de semaforer,
jag här talade om, och att signalera det
rätta ljuset i det rätta ögonblicket.

När det gäller lönemarknaden tror
jag det vore mycket lyckligt om vi kunde
komma över till tvååriga avtal. Tveksamheten
på detta område, som gjort att
vi inte kunnat realisera sådana avtal
annat än i mycket begränsad omfattning,
beror på misstro till penningvärdet.
Men om vi kunde få tvååriga avtal,
skulle det lägga en ganska god grund
för stabiliteten i penningvärdet, alldeles
bortsett från att vi skulle slippa dessa
utslitande löneförhandlingar, då vår
dyraste och mest kvalificerade arbetskraft
går åt. Vad vi i dessa dagar får gå
igenom här i riksdagen med nattplena
till klockan 12—2 är bara ljumma och
sköna västanfläktar jämfört med de ansträngningar,
som våra företagsledare
och ombuden på arbetarsidan tvingas
att utsätta sig för när avtalen skall uppgöras
på vårsidan. Även på detta område
skulle vi alltså kunna vinna en hel
del nyttig arbetstid.

Den reella lönehöjningen skulle för
övrigt inte bli mindre, om vi hade tvååriga
avtal. Men vi skulle då inte i förskott
ta ut produktivitetsstegringen, utan
den skulle tas ut samtidigt som lönehöjningen.

Många, inte minst på arbetarsidan —
jag vänder mig nu särskilt till herr Geijer
-— säger på tal om företagarna, att
man inte bör kasta sten i glashus. Jag
vill då svara, att jag icke representerar
företagarna, utan bara ett företag. Fi -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

nansministern vände sig i sitt förstamajtal
på Gärdet mot bolagens utdelningspolitik.
Där är det, sade lian, inte
alls fråga om 4 procent, utan om 10—
15 procent, och han fördömde skarpt
denna politik. Gentemot detta argument
vill jag påpeka, att aktieägarna är starkt
underkompenserade. Jag är över huvud
taget motståndare till allt kompensationstänkande,
men vill i alla fall göra
detta påpekande. Vidare betyder ju aktieutdelningarna
rent ekonomiskt ganska
litet i förhållande till lönerna. Jag vänder
mig även här till herr Geijer, ty
han har en annan uppfattning och anser
att aktieutdelningarna har en mycket
stor ekonomisk betydelse. Jag bestrider
däremot inte, att aktieutdelningarna
kan ha en viss psykologisk effekt.
Jag förstår mycket väl att det kan skorra
illa i öronen på löntagarna, vare sig
de nu är arbetare eller tjänstemän, om
företagen manar till moderation i lönepolitiken
men samtidigt höjer utdelningen.
Det vore därför säkerligen klokt
av våra företagsledare att tänka på det
röda ljuset, som semaforen nu visar,
även när det gäller utdelningspolitiken.

Jag går härefter över till jordbrukarnas
stora grupp. Här kommer en mycket
irrationell faktor in i bilden, nämligen
väderleken och därmed skördeutfallet.
Risken att det skall bli ett dåligt
skördeutfall innevarande år — den möjligheten
finns — ligger som ett mörkt
moln vid horisonten. Riksbankschefen
Åsbrink sade vid debatten på Arosmässan
i Västerås, att ett dåligt skördeutfall
förvisso inte får tas som intäkt för krav
på stegrade inkomster. Det är naturligtvis
riktigt, men å andra sidan kan man
förstå jordbrukarna i deras kompensationskrav,
om skördeutfallet skulle bli
katastrofalt dåligt. Om detta emellertid
skulle ta sig uttryck i stegrade priser på
jordbruksprodukter, så har vi ju prisoch
lönespiralen i full gång igen. Man
skall inte måla hin på väggen förrän
han finns diir. En god skörd vore verkligen
något att hoppas på i år och något
som skulle utgöra en fördelaktig faktor
i vår ekonomi och hjälpa oss i våra
strävanden att upprätthålla ekonomisk

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

balans. Måtte detta hopp inte bara bli
ett önsketänkande utan omsättas i praktisk
verklighet.

Jag vill, herr talman, sammanfatta
mina synpunkter på detta område på
följande sätt. Vi bör eftersträva att om
möjligt genomföra principen om tvååriga
avtal. Våra företagare bör såväl
i eget som landets intresse bedriva en
försiktig politik när det gäller aktieutdelningar
och framför allt när det gäller
utdelningshöjningar. Skulle vi mot
förmodan få en dålig skörd även i år,
får den inte kompenseras genom höjda
jordbrukspriser. En dålig skörd är ingen
anledning till stegrade inkomster,
utan då måste vi i stället söka fördela
inkomstminskningen på landets alla befolkningsgrupper
och inte låta det resultera
i stegrade jordbrukspriser.

Vi har hittills i den ekonomiska debatten
nästan uteslutande tänkt på inflationshotet
och riskerna för en överkonjunktur.
Men, mina damer och herrar,
börjar inte den åtstramande ekonomiska
politiken inte blott i vårt land
utan även i många andra länder visa
tecken på att ge god effekt? Prisrörelserna
bär börjat förändras. Priserna på
så viktiga varor som metaller och gummi
pekar definitivt nedåt. De internationella
konjunkturkurvorna för viktiga
varor går också deciderat nedåt. Det talas
ofta om att våra terms of trade skulle
förbliva ofördelaktiga för oss, men
faktum är att tendensen just nu pekar
i motsatt riktning. Priserna på flera av
våra viktigaste importvaror är på väg
nedåt. Av våra exportvaror däremot är
det endast trävarorna, som hittills drabbats
av ett bakslag -—- i varje fall är
prissituationen dör mycket labil och
osäker. Från Förenta staterna, det stora
industrilandet, som alltid har stor inverkan
på världskonjunkturen, kommer
tecken på bakslag på textil- och bilområdet,
och även på andra områden börjag
inen där bli tveksam. Om utvecklingen
skulle gå dithän gäller det för
dem som sköter våra semaforer, d. v. s.
statsmakterna, att i tid slå om ljuset
från rött till gult och kanske också
ganska snabbt till grönt, ty det är en

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
allmänt känd erfarenhet, att en lågkonjunktur
visar tendens att mata sig själv.
Den utvecklas alltid i ett hastigare tempo
än en högkonjunktur. När priserna
faller blir människorna försiktigare.
Den gamla traditionella konjunkturkurvan
från tiden före första världskriget
visade ju alltid en sakta stigande tendens
för en högkonjunktur men en mycket
brant kurva för omslaget till lågkonjunktur.

Jag tror inte att vi har att vänta något
kraftigt fall i konjunkturen, men
jag vill sluta mitt anförande med att
uppmana statsmakterna, som har hand
om semaforerna, att med beaktande av
dessa ekonomiska fakta i tid slå om ljuset,
därest det visar sig erforderligt.

Herr SVÄRD (h):

Det hade, herr talman, varit min fasta
avsikt att i dag alldeles avstå från polemik.
Herr Bengtsons anförande skulle
emellertid för denna inställning kunna
betraktas som force majeure med ungefär
samma effekt som en opåräknad
översvämning på grund av en läcka någonstans.
Jag skall emellertid trots detta
inte härav locka mig till någon nämnvärd
polemik, utan egentligen bara begränsa
mig till det konstaterandet, att
den sakliga och intellektuella nivån i
herr Bengtsons kritik oroväckande börjar
närma sig den nivå, som kännetecknar
ledarspalten i bondeförbundets stora
ledande tidning.

Det är min förhoppning att herr Bengtson
inte i anledning av detta omdöme
föranstaltar om åtal mot mig för ärekränkning.
Herr Bengtson skulle möjligen
i så fall kunna åstadkomma fällande
dom!

Det är bara på en punkt som jag vill
ge ett besked, vilket naturligtvis har
ett visst sammanhang med herr Bengtsons
uppläggning av problematiken. Det
är på den punkten, där han efterlyser
vår vilja att redovisa våra besparingar.
Dessa besparingar är i varje fall redovisade
i olika utskottsbetänkanden och i
kamrarnas debatter, och de är sammanfattande
redovisade i högerpartiets skat -

temotion. I allt det informationsmaterial,
som från vårt håll skickats ut i
landet, återfinnes samma redovisning.

Sedan jag nu svarat på en fråga kanske
jag kan ha rätt att också ställa en. Har
bondeförbundet för avsikt att sammanfattande
redovisa de punkter, på vilka
bondeförbundet yrkat höjningar av utgående
anslag, och de resultat för skatteläget,
till vilka detta med bondeförbundets
egna utgångspunkter måste föra?
Har bondeförbundet därutöver för
avsikt att sammanfattande redovisa de
skäl, som förmått partiet att så helhjärtat
ansluta sig till vissa kommunistiska
motioner rörande den ekonomiska politiken? Med

detta, herr talman, är herr Bengtson
för mig ett avslutat kapitel.

Vi har här i landet en benägenhet att
hålla oss med auktoriteter. De är olika
vid olika tidpunkter, men d> är alltid
auktoriteter — så länge deV t^arar. Alla
auktoriteter för närvarande lär oss att
det riktiga penningssystemet för vår del
är en pappersmyntfot. Den internationella
expertisen har här i det väsentliga
en avvikande uppfattning.

Frågan om penningsystemet i ett land
är inte bara en teknisk angelägenhet
eller en fråga uteslutande för nationalekonomer
och finansexperter. Den är i
högsta grad en allmän och en allmänpolitisk
fråga — av betydelse för rättssäkerheten
i samhället, för våra möjligheter
till internationella förbindelser, för
trygghet i sparandet och till det sparade.

Herr talman! Fredagen den 11 maj
1950 kommer säkerligen att framstå som
en historisk dag. Den dagen upphävde
Västtyskland den hembudsskyldighet på
utländsk valuta, som ålades det tyska
folket genom en s. k. nödförordning av
den 15 juni 1931. Med detta beslut är en
period slut i Västtyskland; Hjalmar
Schachts period, krigets, krigsekonomiens
och nederlagsekonomiens period.

Det belgiska parlamentet avgör denna
vecka vilken guldtäckning som skall tilllämpas
för den belgiska sedelutgivningen.
Ett beslut om en täckning med 33 1/3
procent torde komma att fattas. I

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Schweiz har man sina pengar täckta med
guld eller utländska valutor till 40 procent.
I Amerikas förenta stater fungerar
ett system med guldstandard i praktiken.
Det är lagfäst i detta land. Den
nuvarande engelske finansministern mr
MacMillan är uppenbarligen inställd på
att försöka närma sig något slags guldstandard
för det engelska pundet. Detta
är för honom en trossats, och han tänker,
och tänker i handling i det avseendet.
Hans svårigheter är de svårigheter
som skapas av nödvändigheten för
England, som importerar alla sina råvaror
och den väsentliga delen av sina
livsmedel, att ställa om sitt näringsliv
för det mindre rum i världen som nu
och i en framtid står till dess förfogande.

Våra auktoriteter här i landet har ansett
sig kunna konstatera att tanken på
en internationellt godtagen täckning för
sedelutgivningen är död. Den är icke
död. Den lever i högsta grad.

Av de fakta jag anfört torde man kunna
dra den slutsatsen, att den internationella
utvecklingen snabbare än de
flesta av oss har räknat med kan komma
att tvinga oss att taga ställning i
denna väsentliga medborgerliga fråga —
inte tvinga oss med något slags hot, utan
ställa oss inför valet mellan att förena
oss med en internationell gemenskap,
byggd på guldstandard, eller ställa oss
utanför. Vilkendera utvägen vi väljer,
får vi ta konsekvenserna, de fulla konsekvenserna.
Jag har sagt att denna utveckling
kan gå snabbare än expertisen
i vårt land i dag räknar med, och jag
tror inte att man kommer ifrån valet,
därför att man nu hänger sig åt en observans,
som i och för sig är rätt märklig,
eller därför att man i debatten vägrar
att söka sig ut på något djupare vatten
än dem vi är vana vid.

En guldstandard — knuten till guldet,
inte därför att det är guld utan därför
att det är någonting objektivt, någonting
som möjliggör hederliga former för internationellt
ekonomiskt umgänge, för
internationella ekonomiska förhållanden
—- är för hela vår välståndsutveckling
av avgörande betydelse. Det är därför

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

inte bara fråga om för oss att välja i
en tvångssituation; det kan ligga i vårt
intresse, i vårt verkliga intresse, att
ordentligt förbereda ett sådant val, att
ställa in oss på en annan lösning än pappersmyntfoten
av de centrala rättsliga
och ekonomiska problem som penningväsendets
gestaltning bjuder.

Det har sagts att under förutsättning
av en guldstandard är den fulla sysselsättningen
inte tänkbar, och därvid har
man hänvisat till erfarenheter från gångna
decennier. Jag tror att hela den tankegången
bygger på ett missförstånd,
bygger på en föreställning som inte är
reell i den värld där vi nu lever. Den
är i själva verket ingenting annat än ett
uttryck för en defaitism i fråga om möjligheterna
att förena full sysselsättning
och ett fast penningvärde. Det är för
övrigt en då och då antydd omständighet,
som i detta sammanhang måste tillmätas
avgörande betydelse. Vår behållning
av utländska valutor sätter bestämda
gränser för våra möjligheter att driva
en sysselsättningsskapande politik, oavsett
om vi har en pappersmyntfot eller
om vi är anslutna till ett system med
en internationell standard.

Det sägs också, att visserligen är guldstandardsprincipen
riktig — den har
bara det felet att den inte håller när
den bäst behövs. I krissituationer är
det första man gör, att man avskaffar
de bestämmelser om guldtäckning som
man har. Även där tillåter man sig en
historisk parallell, vars giltighet i nu
rådande läge allvarligt kan ifrågasättas.
Det torde vara riktigt att i internationella
katastrofsituationer måste man åtminstone
modifiera guldtäckningsbestämmelserna,
hur de än är utformade.
Möjligheten att göra detta finns också
i alla de lagstiftningar av denna art som
existerar. Men, herr talman, det förhållandet
att normer för ett hederligt umgänge
människor emellan inte under alla
förhållanden kan vara giltiga, är inget
argument mot normerna. Vi har, för att
ta ett exempel, en tryckfrihetslagstiftning
som ger oss tryckfrihet. Vi är klart
medvetna om att det kan komma situationer,
då denna måste avskaffas. Vi

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

har en medborgerlig rätt till brevhemlighet
och till telefonhemlighet, men
även i dessa avseenden måste vi räkna
med möjligheten av inskränkningar i
prekära lägen. Det är kanske snarare på
det sättet, att vi genom att skapa dessa
möjligheter för extraordinära situationer
gör själva rättigheten som sådan möjlig
under normala förhållanden.

Nu tror inte jag på något vis, herr
talman, att vi i ett sammanhang kan
gå över till någonting annat än pappersmyntfot.
Jag är övertygad om att vi
behöver en förberedelsetid och att vi
måste räkna med en övergångstid. Men
det är då väsentligt att denna används
på ett sådant sätt att det mål, vi strävar
efter, kommer närmare och inte längre
bort.

Enligt riksgäldskontorets prognoser
kommer den sista juni nästa år 82 procent
av våra sedlar att var täckta av
statsskuldförbindelser. Det betyder att
82 procent av samtliga utelöpande pengar
har sin motsvarighet i en i riksbanken
på regeringens och riksdagens order
tillskapad kredit. Är det någon som
med denna risk för ögonen tror att vi
skall kunna ha vår handlingsfrihet, om
den situation uppkommer, då vi måste
ha handlingsfrihet?

Det är detta som är bakgrunden till
vår tanke att man redan nu på något
vis skulle sätta en gräns för rätten till
statlig upplåning i den sedelutgivande
banken. Man bör inte beröva sig möjligheterna
till de ofrånkomliga säsongutjämningar
som tyvärr måste ske den vägen,
men man bör hindra att dessa leder
till att nivån av den sammanlagda i
riksbanken placerade statsskulden oavbrutet
stiger. Vi hade för vår del tänkt
oss att denna begränsning skulle knytas
till sedelutgivningsrätten, därför att
man därmed under provisorietiden •—
jag upprepar det, herr talman: under
provisorietiden — skapar ett något så
när smidigt instrument och framför allt
därför att man tvingar vederbörande
att, om gränsen för denna upplåning
skulle överskridas, offentligt redovisa
fakta för riksdagen och underställa problemet
riksdagens prövning.

Det är nu emellertid uppenbart att
man mot varje ny tanke kan anföra en
lång rad argument, betydande argument
och mindre betydande argument.
Därför har vi nöjt oss med
att begära att detta problem liksom
det stora problemet om riksbankens
organisation skall utredas. Det skall
undersökas i vilken mån man kan göra
centralbanken med dess primära ansvar
för penningvärdet självständig. I svensk
tradition har det avgörande varit att
göra riksbanken självständig i förhållande
till Kungl. Maj:t. Nu gäller det att
göra riksbanken självständig såväl i förhållande
till Kungl. Maj:t som i förhållande
till riksdagen och riksdagsmajoriteten.
Detta är ur medborgarnas synpunkt
det aktuella problemet, och det är ett
problem som måste lösas, vad man än
säger om saken i dag.

Jag har, herr talman, tillåtit mig dessa
reflexioner i vetskap om att de inte
har någon högre grad av riksdagsaktualitet.
Men jag har gjort det därför att
jag är alldeles övertygad om att den
problematik, jag har antytt, kommer att
bli av avgörande betydelse för detta land
inom den allra närmaste framtiden.

Tillåt mig så till slut bara, för att inte
behöva besvära kammaren någon mera
gång, att utan särskild motivering få
yrka bifall till reservationen nr 3 vid
statsutskottets utlåtande nr 156. (Herr
talmannen: Jag får göra talaren uppmärksam
på att yrkanden måste framställas
i anslutning till vederbörande
utskottsutlåtandes föredragning.) Då
framför jag min vördsamma ursäkt, herr
talman!

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi har ju redan hunnit
ganska långt på den här debatten, och
jag vill för min del inte medverka till
att förlänga den i onödan. Jag kan i
det väsentliga hänvisa till vad som för
vår del sagts av herrar Velander och
Hagberg när det gäller de frågor, som
ligger inom bevillningsutskottets räjong,
och varför inte också till vad som yttrades
av herr Spetz, i vars anförande jag
har möjlighet att instämma i mycket

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

långa stycken. Och när det nu senast
gällt bankoutskottets utlåtande, så har
herr Svärd närmare uppehållit sig vid
den reservation som där är intagen.
Detta gör att jag kan inskränka mig till
vissa sammanfattande reflexioner med
anledning av vad som hittills förekommit.

Vi har för vår del närmast velat betrakta
denna debatt såsom en följetong
till skattedebatten för några veckor sedan.
Vi stred då för en annan skatteskala
än den som blev av riksdagen beslutad.
Jag erinrar i korthet om att den
av oss presenterade skalan skulle vid
100 procents uttag ha inneburit en skatteminskning
för närmaste budgetår med
225 miljoner och för därpå följande
budgetår med 825 miljoner, således respektive
125 och 450 miljoner mer än
regeringen föreslår.

Vi hade i skattedebatten tillfälle att
närmare utveckla vad vi betraktade såsom
företräden hos den skala vi presenterade
framför den skala som regeringen
föreslagit. Vi försökte särskilt
betona, att vi hade tagit till uppgift att
nedbringa marginalskatten speciellt
inom det aktuella skikt, där den stora
gruppen av yrkesverksamma medborgare
numera befinner sig, nämligen skiktet
mellan 10 000 och 30 000 kronors inkomst.
Det är där marginalskatten för
närvarande främst har sin ogynnsamma
effekt och där behovet särskilt har
framträtt att åstadkomma en bättre
tingens ordning.

Om man utgår från detta skikt och
den marginalskattesänkning, som det
framför allt gällt att där åstadkomma,
så ger det sig nästan som en följd, hur
skalan skall se ut nedanför och ovanför
detta skikt. Man kan ju inte ha hur
höga trappsteg som helst mellan de olika
skikten, utan har man en gång bestämt
sig för en viss skiktfördelning i
området med 10 000—30 000 kronors inkomst,
så får man sedan ta konsekvenserna
nedåt och uppåt. Och vad konsekvenserna
nedåt beträffar, så innebär
de för vår del förslag om ett lägre skatteuttag
även för de minsta inkomsttagarna
än regeringen bär föreslagit.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. ni.

Vi har i dag återigen fått bevittna,
hur herr Sjödahl gett sig hän åt den speciella
form av vältalighet i dessa ämnen,
som jag hade anledning att apostrofera
i skattedebatten och vars effekt
jag nu inte skall lägga ned någon möda
på att söka fördunkla.

Vår skala har dessutom fördelen att
den s. k. tudelningsprincipen kommer
att tillämpas betydligt längre upp än
som är möjligt enligt regeringens förslag.
Vi har åstadkommit en väsentlig
omfördelning till de giftas favör i förhållande
till de ensamstående, något
som också gör det möjligt för oss att i
fortsättningen gå litet långsammare
fram när det gäller de fortsatta familjestödjande
åtgärderna; vi stöder ju familjerna
genom den av oss föreslagna
skattesänkningen med inte mindre än
325 miljoner kronor.

Vi beklagar självfallet, att vi blivit
urståndsatta att nu yrka skatteuttag enligt
vår egen skala och tvingas att —
som vi hoppas tillfälligt — utgå från
den nyligen av riksdagen beslutade skalan,
som i sin uppbyggnad enligt vår
mening lider av fundamentala brister.
För att komma i närheten av den totala
skattesänkning vi åsyftar, yrkar vi 9ö
procents uttag, motsvarande en skattesänkning
för nästa budgetår av 200 miljoner
och för därpå följande budgetår
av 725 miljoner. Detta innebär inte på
något sätt, att vi ämnar ge avkall på den
skatteskala, som vi tidigare har presenterat,
utan vi kommer att återigen föra
fram vårt förslag vid ett annat tillfälle.
Med vårt yrkande om uttagsprocenten
vill vi endast markera, att vi har möjligheter
till en total skattesänkning av helt
annan storleksordning än regeringen.

Det intressanta för vår del skulle denna
gång vara inte att diskutera skatteskalornas
detaljer mer ingående utan att
få tillfälle att visa upp det underlag, på
vilket vi stöder våra längre gående yrkanden
i skattefrågan. Det stora intresset
för oss är att, särskilt från regeringens
sida, få den reaktion på våra skatteförslag,
som först nu kan bli fullständig,
sedan vi motionsvis in i minsta detalj
bär angivit hur saken ter sig för

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

vårt vidkommande både med avseende
på budgetåret 1956/57 och — självfallet
i en mera preliminär form; annat är
inte möjligt — budgetåret 1957/58. Jag
är angelägen om att få bekräftat, huruvida
man från regeringens sida är beredd
att erkänna att genom det förslag,
som vi på detta sätt lagt fram, har lämnats
ett vederhäftigt alternativ till det
av regeringen förfäktade förslaget; att
förslagen visserligen baserar sig på olika
åsikter om den ekonomiska politik
som bör föras här i landet, men att i
och för sig vårt alternativ håller från
våra utgångspunkter. Jag är angelägen
om detta, därför att det i förstone verkade,
när vi hade framlagt våra skalor,
som om diskussionen skulle komma att
domineras av påståenden om lättsinne,
bluff och valdemagogi.

Jag övergår härefter till att säga något
om de av oss föreslagna prutningarna.
Vi har å ena sidan ökade anslag på 77
miljoner kronor, som skall kompenseras,
men vi har å andra sidan minskade
anslag på inte mindre än 163 miljoner
kronor, och då räknar jag inte in ytterligare
minskningar på 43 miljoner kronor,
som mera gäller formella besparingar.
Vi kommer fram till just de 125 miljoner
kronor totaliter i form av minskade
anslag, som behövs för att för det
kommande budgetåret täcka det inkomstbortfall,
som vårt ursprungliga
skatteyrkande skulle ha fört med sig.
Den största posten bland våra prutningar
gäller avskrivningsanslaget på lånefonden
för bostadsbyggande. Det har ju
varit en viss kritik, efter vad jag kan
förstå, mot denna prutning, inte i själva
saken, ty det beror ju på vilken uppfattning
man har, utan formellt sett. Men
det är då anledning att särskilt understryka,
att minskningen av avskrivningsanslaget
i detta fall inte beror på att vi,
såsom folkpartiet i vissa sammanhang
varit inne på, velat ändra själva avskrivningsreglerna.
Det är inte en minskning
av avskrivningsanslaget av den innebörden,
som vi avser, utan minskningen av
detta anslag är en följd av att det utgiftsanslag,
på vilket avskrivning skall

ske, har minskats så, att vid en avskrivning
efter nu gällande regler en besparing
uppstår av den omfattning, som vi
här redovisat. Denna prutning är icke
från vår sida primärt föranledd av önskan
att åstadkomma en skattesänkning.
Vi betraktar den inte såsom en uppoffring
utan såsom ett led i vårt alternativ
till den förda bostadspolitiken. För oss
är en sanering av bostadsmarknaden en
nyckelfråga, både när det gäller att häva
bostadsbristen och att komma till rätta
med vår samhällsekonomi i stort. Detta
kan endast ske genom att komma ifrån
den förfalskning av läget med därav följande
kostnadsfördyringar, som de generella
subventionerna leder till.

Jag kan kanske rent parentetiskt här
få framhålla, att en utredning, som vi
har mottagit i stabiliseringsutredningen
och som gjorts av Lars Lindberger, utmynnar
i slutsatsen, att ett återställande
av balansen mellan tillgång och efterfrågan
på kapitalkrävande nyttigheter
inom den allmänna sektorn, främst
bostadsförsörjningen, utgör en första
förutsättning för att det över huvud taget
skall kunna bli möjligt att på längre
sikt vidmakthålla en stabil prisnivå.
Detta är en tanke, uttryckt med andra
ord, som vi många gånger framfört. Vi
har precis samma inställning till detta
problem, nämligen att dessa saker måste
till för åstadkommandet av en stabil
prisnivå.

Bland prutningarna finns några, som
såvitt jag förstod herr Bengtson på sitt
oefterhärmligt älskvärda sätt begärde att
återigen få upplysning om. Jag fick ju
för min del det intrycket av herr Bengtsons
anförande, att det sista han önskar
är att verkligen bli upplyst om vederhäftigheten
punkt för punkt i högerns
förslag. Han önskar kunna intala
sig att han är i god tro, när han fortsätter
att resonera kring dessa ting på
det sätt han gjorde i sitt anförande. I
den mån herr Bengtson önskar närmare
upplysningar kan jag hänvisa till att han
har allt material i den motion, som är
väckt från högerns sida, där varje särskilt
anslag är redovisat och där det

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

finns alla möjligheter att göra utflykter
i agitationen på det sätt, som herr Bengtson
här i dag har gjort.

Jag vill beträffande de föreslagna prutningarna
säga, att vi är fullt medvetna
om att det bland dem finns önskvärda
ting, som även vi i och för sig skulle ha
velat medverka till. Men det har gällt
för oss att tillfredsställa ett primärt intresse
av att kunna få ned det allmänna
skattetrycket här i landet, och för
det fordras självfallet vissa uppoffringar.
Vi vill inte göra gällande att vi bjuder
det svenska folket gratis en kraftigare
skattesänkning än vad andra kan
prestera, utan vi lägger fram det hela
för svenska folket på det sättet, att om
man avstår från det och det, kan det
sammanlagda resultatet leda till en skattesänkning
av den omfattning vi har föreslagit.
Det kan då hända att det ter
sig litet annorlunda med exempelvis det
där låneanslaget till statens järnvägar
och med de övriga utpekade sakerna i
vår förteckning. För varje gång säger
man: »Det är ju orimligt — kunde ni
inte vara med om det, när de andra var
med om det?» Men när det visar sig,
att dessa anslagsminskningar i summerat
skick möjliggör en betydande skattesänkning,
har man anledning att se på
dessa prutningar på ett annat sätt. Jag
förstår att herr Bengtson inser detta
och därför avser att fortfarande plottra
ut i agitationen minskningarna på varje
särskild punkt och uppehålla sig vid
det i stället för att tala om totalitcten.

Vi har så långt det har varit oss möjligt
fullföljt beräkningarna även för budgetåret
1957/58. Jag skall inte ingå på
detaljerna där, i den mån inte den fortsatta
debatten ger mig anledning till det.
Vi menar att vi visat upp, att vi i jämförelse
med regeringens alternativ står
väl till boks med den skattesänkning
som skulle ha kommit till stånd, om våra
skalor blivit antagna, och att vi har
minst sagt samma möjligheter som regeringen
att vara med om höjningen av
ortsavdragen vid kommunalbeskattningen
och övriga ting. Det enda som skiljer
oss åt är, att vi inte kan tänka oss
att redan till nästa år gå vidare på fatt
Första kammarens protokoll 1956. Nr 24

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
miljestödets område. Vi anser att vi först
måste avvakta en konsolidering av den
skattesänkning, som skulle ha skett om
vårt förslag gått igenom, under ett eller
annat år, innan man går vidare med frågan
om barnbidrag eller barnavdrag. Vi
menar att det skulle vara av värde att
vila något på hanen. Erfarenheterna utifrån
har ju givit vid handen, att skattebortfallet
vid en skattesänkning av den
omfattning som vi föreslagit och med
den konstruktion som skalan har fått
på jämförelsevis få år återhämtats. I
Tyskland har man ansett, att man efter
ungefär två år har återvunnit inkomstbortfallet
tack vare de gynnsamma verkningar
på det allmänna ekonomiska förloppet,
som en skattesänkning i och för
sig medför. Och därmed är man tillbaka
vid möjligheten att gå vidare i tillfredsställandet
av de önskemål som man
temporärt skjutit undan.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
skatter som konstituerar det bundna
överskottet — den höjda bolagsskatten,
investeringsavgiften och bilaccisen —
det har föregående talare gjort. Vi har
ju haft tillfälle att utveckla vår syn på
dessa skatter ända från första början,
när bolagsskatten höjdes i fjol, när investeringsavgiften
och bilaccisen infördes
i början av förra året, och när dessa
frågor återkom detta år. Det innebär
inte att vi på något sätt försvagat budgeten
samhällsekonomiskt sett genom att
vi har gått emot dessa ting, som vi anser
snarast ha en motsatt effekt mot den
avsedda.

För att sedan säga några rent allmänna
ord om den ekonomiska politiken så
är det ju uppenbart att vi, trots de åtgärder
av olika slag som vidtagits, alltjämt
lever över våra tillgångar. Man har
mycket prisat den uppgörelse, som träffats
på arbetsmarknaden i vår. Det är
klart att vi kan ha anledning att vara
glada över att förhållandena har utvecklat
sig på ett annat sätt här än i låt oss
säga Finland och Norge. Men samtidigt
måste vi alla vara medvetna om att vi
inte kan vara säkra på att inte den löneutveckling
som vi motser under detta
år, med den generella lönehöjning som

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
skett och med den löneglidning som pågår,
går utöver ramen för produktivitetsförbättringen.
I alla händelser ger vår
handels- och bytesbalans klart belägg
för att vi lever över våra tillgångar. Det
är någonting som vi har kämpat länge
med. Det måste ändå finnas någonting
som brister i systemet, och vi lever i
den föreställningen, att detta ytterst
hänger samman med den statliga sektorns
alltjämt fortlöpande ansvällning
och det försvagande som sker av både
incitament och möjlighet till privat sparande
hos företag och enskilda. Hur
skall det över huvud taget vara möjligt
att fortsätta med en metod, som innebär
att man medvetet strävar efter att öka
möjligheterna för konsumtionens tillväxt
på bekostnad av investeringarna. Dessa
försöker man nu med alla möjliga åtgärder
hålla tillbaka, under det att konsumtionen
ju får gå framåt allt efter de
resultat som uppnås av arbetsmarknadens
parter —- sedan får man jämka det
hela efter dessa resultat. Då är det bara
den privata sektorn som alla åtgärder
riktas emot, och såsom redan framhållits
från flera håll går det ut över produktionen
och möjligheterna att öka
produktionstakten. Därmed minskas också
möjligheten att uppnå en naturlig balans,
som ju förutsätter att de varor som
tillverkas motsvarar efterfrågan.

För att bereda varaktig övergång till
balanserad ekonomi tror vi i första
hand på nödvändigheten av en skattesänkning
av den omfattning och innebörd,
som vi föreslagit med vår skatteskala,
och dess hållbarhet statsfinansiellt
och samhällsekonomiskt anser vi
oss ha visat upp i vår motion. Till komplettering
härav har vi föreslagit en rad
av sparstimulerande åtgärder, vilkas behandling
blivit uppskjuten till hösten —
så där står vi ännu så länge med tomma
händer. Sedan väl det sparfientliga
klimat, som den nuvarande regimen
framkallat, ersatts av ett sparvänligt,
bör ett nytt perspektiv kunna öppna
sig. Vi tror i princip inte på välsignelsen
av ett statligt tvångssparande genom
överbalansering av budgeten eller i andra
former. Den betydande överbalan -

sering, som ägt rum under en rad av
år, har inte skapat balans men väl lett
till ständigt och kraftigt stegrade statsutgifter.
En fortsatt utveckling i sådan
riktning, att ett statligt tvångssparande
får ersätta de tillbakahållna möjligheterna
till privat sparande, måste till slut,
vare sig man vill det eller inte, leda
fram till en totalitär stat.

Det är för mig en källa till förvåning
att våra demokratiska socialister — jag
vet att ni är det och vill vara det -—-inte tycks besväras av denna problematik.
Däremot finner jag, i den mån jag
har möjligheter att följa med diskussionen
inom Labour i England, att man
där mycket ofta givit uttryck för farhågor
i detta hänseende. En framträdande
labourman, Richard Crossman, har
nyligen i en broschyr framhållit vikten
av att socialdemokratien på ett helt annat
sätt än tidigare söker värna den enskildes
rätt emot staten i stället för att
utvidga statens makt, vilket i längden
gynnar kommunismen. Här hos oss spelas
alltjämt på den melodien, att vi skuRe
vara inne i en mer eller mindre ödesbestämd
utveckling, som undan för undan
tvingar staten att överta uppgifter
från den privata sfären. Statsministern
har vältaligt målat ut, hur vi i atomåldern
och genom automationen o. s. v.
kommer att ställas inför krav, som obönhörligt
leder till ett oavbrutet övertagande
från samhällets sida av uppgifter,
som tidigare har klarats i enskild
regi.

Vi omfattar inte denna fatalistiska
tro. Har vi inte tidigare kunnat genomföra
en industriell revolution i detta
land i väsentligen enskild regi? Se på
utvecklingen i Förenta staterna, som ju
är föregångslandet för oss alla och som
representerar toppen av vad man nått
i materiella framsteg utan ett uns av
socialism! Det är således inte någon
nödvändighet att lösa dessa frågor efter
de av statsministern förutsatta linjerna
även om det kan vara ett tacksamt
skäl att åberopa till stöd för en fortsatt
utveckling i socialitisk riktning. Men
om det är så, att man inte önskar denna
utveckling, är det angeläget att söka

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

tillvarata alla möjligheter att bryta den,
innan det är för sent.

Allt detta gör att vi i nuvarande läge
har koncentrerat våra ansträngningar
på att bryta en utveckling, som i längden
är ägnad att sätta de enskilda människorna
i efterhand i förhållande till
kollektivet. Det är här som kammarens
ledamöter skall finna bakgrunden till
att vi inte har lämnat någon möda
ospard för att begagna hela denna riksdagssession
från dess början till dess
slut till att konsekvent lägga till rätta
vid behandlingen i alla respektive utskott
våra många frågor för att med
hjälp av detta arbete vid riksdagens slut
kunna presentera ett hållbart förslag till
vad vi har velat kalla en rejäl skattesänkning.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
emot både herr Ewerlöf och herr Svärd
för den utförliga redovisning beträffande
högerns prutningsförslag, som de här
varslat om. Jag vill emellertid säga, att
jag inte har så stora förhoppningar om
att folk så mycket läser riksdagsmotioner.
Men det finns ju en hel rad andra
skrifter som kommer ut, och förmodligen
kommer där att inflyta utförliga
redovisningar beträffande prutningsförslagen
—- det hoppas jag på.

Anledningen till att jag är misstänksam
är att när vi har sett dessa besparingsförslag
behandlas i riksdagen har
det inte visats någon överdriven iver att
driva dem hårdare eller att begära voteringar
med anledning av dem, utan
vid ett tillfälle fick t. o. m. jag stå till
tjänst med att begära votering, så att
herr Svärd och herr Ewerlöf fick vara
med och rösta, nära de ville pruta på
anslaget till samlingslokaler med två
tredjedelar.

Jag skulle vara tacksam om man också
vill redogöra för hur det ligger till
i fråga om enskilda motioner. Det finns
en motion från högern, vari yrkas på
en höjning av ortsavdragen med 1 000
kronor för varje barn. Detta skulle kosta
cirka 250 miljoner kronor i statsskatt
och lika mycket i kommunalskatt, men

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
mig veterligt har det inte redovisats,
hur motsvarande besparingar skall
åstadkommas.

Beträffande herr Svärds frågor, om
vi skall redovisa vilka höjningar vi har
fört fram, vill jag säga att det är självfallet
att vi kommer att göra det. Att
vi skulle ansluta oss till några kommunistiska
motioner exemplifierades ju inte,
men efter vad jag minns var det i
går en del högerledamöter som röstade
på ett kommunistiskt yrkande i en fråga.
Kanske var det detta som föresvävade
herr Svärd.

Slutligen vill jag säga beträffande
kvaliteten och nivån av ett inlägg, att
det kanske inte är så farligt, herr Svärd,
hurudan kvaliteten är på ens inlägg, bara
man själv vet om vilken nivå inlägget
står på.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte det var
nödvändigt att för herr Bengtson specificera
de reservationer som bondeförbundets
representanter i bankofullmäktige
gjort. Antalet bondeförbundsrepresentanter
där är ju inte större än att till
och med herr Bengtson skulle kunna
hålla reda på det.

Vad sedan angår redovisningen av våra
besparingsförslag så återfinns denna
på s. 12 och 13 i partiets motion, och
den har i denna form publicerats i ett
mycket stort antal dagliga högertidningar.
Jag vet ärligt talat inte vad man därutöver
kan begära i redovisningsavseende.
Men jag skall med stort intresse
avvakta den stund när herr Bengtson
och bondeförbundet begär en skärpning
i beskattningen utöver vad något annat
parti här har föreslagit, därför att herr
Bengtson och hans parti har begärt höjda
statsutgifter.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vi har i år fått ett påtagligt
vittnesbörd om den kortfristiga
giltigheten hos alla nationalbudgetberäkningar.
När jag säger detta innebär
det ingen kritik emot nationalbudgctdelegationen,
utan osäkerheten ligger i sa -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
kens egen natur. Enligt de kalkyler, som
vi fick i början av riksdagen i den då
framlagda nationalbudgeten för 1956,
6yntes utsikterna goda att uppnå balans
i vår ekonomi. Inflationstrycket tedde
sig inte oroande. Man räknade med att
nationalprodukten skulle öka med 3 procent.
Detta skulle möjliggöra en ökning
av den privata konsumtionen med 3 procent,
den offentliga konsumtionen med
4 procent och de privata och offentliga
investeringarna med 2 procent. Beträffande
utrikeshandeln förutsattes en förbättring
av bytesrelationen, som skulle
möjliggöra en utjämning av fjolårets latenta
underskott i bytesbalansen.

I den nu reviderade nationalbudgeten
har viktiga korrigeringar måst göras för
de antaganden, som gjordes i början av
året. Sålunda har industriens planerade
investeringar visat en tendens till ökning
trots gällande restriktioner och pålagor,
och samma expansiva tendens har
man kunnat konstatera inom andra investeringsområden.
Jag har flera gånger
frågat ledande industrimän varför de i
denna tid och trots investeringsavgift
med mera sådant ändå är så angelägna
om att öka på investeringarna, och svaret
har alltid blivit att de måste det
för att kunna hänga med i konkurrensen.
Inte minst gäller det om våra exportindustrier.

I den nya försörjningsbalansen räknar
man nu med att den privata investeringsverksamheten
kommer att öka med så
mycket som kanske 5 procent och den
offentliga investeringen med 3 procent.
Samtidigt förutses en ökning av den offentliga
konsumtionen med minst 5 procent.
Genom alla dessa omständigheter
har anspråken på våra resurser ökats i
sådan grad att återigen uppenbar risk
föreligger för fortsatt prisstegring och
för ett ökat underskott i vår betalningsbalans
gentemot utlandet. I bankoutskottets
utlåtande räknar man, vill jag minnas,
med ett underskott i bytesbalansen på
400 å 450 miljoner kronor innevarande
år, medan man i början av året trodde
sig kunna uppnå jämvikt. Härtill bidrar
kanske framför allt den volymmässiga
importökningen, särskilt av bränslen,

men så har det också skett en försämring
av våra bytesrelationer gentemot utlandet,
visserligen inte stor men i alla
fall sådan, att den har återverkat på
vår internationella betalningsbalans.
Glädjande nog har de sista dagarna,
som herr De Geer anförde, en tendens
visat sig till lägre priser på en del av
de produkter vilka vi måste importera.

Den verkliga orsaken till den bristande
yttre och inre balansen ligger dock
i det förhållandet — vilket först herr
De Geer och sedan herr Ewerlöf underströk
—■ att vi har levat och lever över
våra tillgångar. Skall vi fortsätta på detta
sätt som vi har gjort de senare åren,
hjälper inga regleringar, inga som helst
åtgärder. Vi kommer då att rutscha nedför
med vårt penningvärde. Det måste
bli en annan mental inställning hos det
svenska folket för att en förbättring skall
komma till stånd. Vi kan inte fortsätta
att bevilja oss ökade formella inkomster
år efter år utan att det återverkar på
penningens värde.

Med anledning av vad som förekommit
särskilt i fråga om valutareserven och
det inhemska penningvärdet, har riksbanken
ju dragit till skruvarna ytterligare
och anbefallt affärsbankerna att
nedbringa sin kreditvolym, undantagandes
bostadskrediter, så att denna volym
den 31 augusti i år kommer att understiga
motsvarande volym den 31 juli i
fjol med 5 procent. Då en minskning
skedde med 1 procent i slutet av förra
året, innebär den nya given en ytterligare
nedpressning med 4 procent. Affärsbankerna
gick omedelbart med på
det ställda villkoret, under förutsättning
att sparbankerna och jordbrukskassorna
följde med, vilket nu har skett. Sålunda
har den här restriktiviteten kommit
till stånd.

Denna ytterligare kreditåtstramning,
som nu satts i gång från riksbankens
håll och som torde ha varit ofrånkomlig,
får i första hand ett hämmande inflytande
på krediter för konsumtionsändamål
— åtminstone borde den få det.
Men vi får vidare räkna med att krediter
för investeringssyfte blir föremål
för en mera kritisk bedömning. All -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

mänt gäller dessutom, att gamla kredittagare
får inställa sig på ökade amorteringskrav.
För de självfinansierande
företagen blir effekten minskad tillgång
på likvida medel, då dessa företag sannolikt
i större utsträckning än tidigare
utsätts för krav på krediter till sina
kunder. Härigenom kan en dämpning av
investeringsverksamheten förväntas på
vissa områden, varvid dock bör beaktas,
att expansionen inom den offentliga investeringssektorn
verkar i motsatt riktning.
Jag tror att de här åtgärderna betyder
mera i investeringshämmande syfte
än vad investeringsskatten gör ■— ja,
säkerligen är så förhållandet.

Det återstår nu att se, om en balans
kan uppnås utan att särskilda kompletteringsåtgärder
vidtas för att ytterligare
öka sparandet — det har ju ökats i
år — och minska konsumtionen. Här
kommer jag in på det andra problemet,
som vi har oss förelagt till behandling
i dag, nämligen skattefrågan.

Den budget- och skattepolitik, som har
förts under de senare åren, har inneburit
en praktiskt taget oavbruten skärpning
av skattebelastningen. Har det någon
gång skett en reduktion av beskattningen,
har vi fått en inflation efteråt,
som har förtagit skattesänkningens effekt.
Den principiellt nya uppläggningen
av den statliga budgetpolitiken för
nästa år, som ju innebär att alla de statliga
investeringarna, icke blott de produktiva
statliga investeringarna, skall finansieras
av löpande inkomster eller
skatter, har vi i varje fall icke kunnat
gå med på.

Konsekvensen härav blir att, med de
statliga investeringarnas nuvarande omfattning,
det årliga skattebehovet lyfts
upp med ett belopp av storleksordningen
1 miljard. Man kan uttrycka samma sak
genom att säga att detta belopp, 1 miljard,
representerar ett permanent tvångssparande.
Vi håller före, att statsmakterna
måste sätta som mål att steg för
steg pressa ned skattetrycket till en
mera rimlig nivå.

Det är mot den bakgrunden som folkpartiet
föreslår en sänkning av uttagningsproccnten
till 95 mot av regeringen

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
förordade 100, och motiven i övrigt härför
har ju herr Spetz redan anfört. Någon
i debatten har också nämnt, att
detta för helt budgetår betyder en skattelättnad
på 165 å 170 miljoner kronor
utöver regeringens förslag, följande budgetår
dock blott ca 55 milj.

Herr Sjödahl fällde i det sammanhanget
ett kuriöst yttrande. Han nämnde, att
»regeringen beslöt» att sänka skatten
med 375 miljoner kronor. Vad »regeringen
beslöt» är tydligen lag även för riksdagen
enligt herr Sjödalils terminologi.

Nu kan man invända att även den
skattesänkning, som folkpartiet föreslagit,
är begränsad. Den måste emellertid
ses i sitt sammanhang. Den innebär första
steget på vägen mot en mera rimlig
skatt. För övrigt är sänkningen av den
statliga inkomstskatten endast en av de
angelägna skattereformer som måste
komma. Ett alltför långtgående förslag
nu i fråga om uttagningsprocenten, såsom
högern föreslagit, begränsar i motsvarande
mån möjligheterna att inom
rimlig tid gå vidare med speciella skattesänkningsreformer,
som av olika skäl
är önskvärda. När herr Sjödahl talade
om de olika given i skattefrågan, karakteriserade
han högern såsom varande det
mera realistiskt inställda partiet, medan
folkpartiet, som begärde en mindre skattesänkning,
var ett utsvävande parti.

Folkpartiet har för sin del redan vid
årets början dragit upp sina riktlinjer
härvidlag. Det gällde bland annat höjning
av de kommunala ortsavdragen,
rättvisare beskattning för barnfamiljerna,
en höjning av förvärvsavdragen för
att lätta sambeskattningen, avdrag för
understöd åt studerande och slopande
av kvarlåtenskapsskatten. Allt detta är
angelägna reformer, och skall de genomföras
inom rimlig tid fordras en noggrann
och långsiktig avvägning. Det gäller
att planera en skattesänkning, så att
den håller, när den ställs inför de oundgängliga
kraven på förbättringar t. ex.
inom undervisningsväsendet och i fråga
om kulturanslagen. Skattesänkningslinjen
måste hålla, inte bara nästa budgetår
utan även under de år som kommer
därefter.

Nr 24

Onsdagen den 30 mai 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Nu anför finansministern konjunkturpolitiska
skäl som motivering för sin totalbalansering
av budgeten, d. v. s. att
både drift- och kapitalbudgeten skall bestridas
med årets löpande inkomster.
Den uppfattningen kan vi inte godtaga.
Det är visserligen sant att ett överskott
av löpande inkomster utöver löpande
utgifter i och för sig har en köpkraftsindragande
effekt, men någon entydig
regel på hur stort detta överskott i olika
lägen bör vara kan inte uppställas. Sådana
måste bli resultaten av en bedömning
bl. a. av beskattningens effekt på
det frivilliga sparandet, arbetsviljan och
över huvud taget verkningarna på samhällsekonomien
på längre sikt. Man bör
utgå ifrån vad statsverket behöver för
att bestrida de löpande utgifterna och
därutöver taga hänsyn till konjunkturläget
och utvecklingstendenserna. Denna
uppläggning har statsmakterna under
senare år beslutat i princip. Följer man
inte detta principbeslut, hamnar vi som
i år i tvångssparande och överbeskattning.

Ingen torde kunna bestrida att det
finns utrymme för en större sänkning av
inkomstskatten än den finansministern
föreslagit. Det hänger på viljan att sänka
skatterna. Den oro, som uttalats här
i dag inför en skattesänkning, är skäligen
överdriven och torde mera vara
inspirerad av allmän olust inför tanken
på avbrott i skattehöjningspolitiken
än av oro för de statsfinansiella och
samhällsekonomiska konsekvenserna.

Vad är det som har skett under de
senare åren? Jo, det är att den idividuella
sparviljan och sparförmågan har
smulats sönder under skatteskruvens
press. Företagssparandet har hittills spelat
en viktig roll för finansiering av investeringarna
inom industrien. Efter de
senaste skatteskärpningarna för bolag
måste denna väg till kapitalbildning av
allt att döma betraktas såsom stängd. De
regleringar, som statsmakterna med förkärlek
där tillgriper, sätter ur spel vad
som varit och fortfarande borde vara
det ekonomiska livets regulator. Om den
nuvarande ekonomiska politiken fortsätter,
föreligger risk för att tillväxten i

produktionen avstannar, att ökningen i
levnadsstandarden hejdas, att bostadsbristen
förvärras och att det blir en ökad
förstörelse av kapitalvärden med ty åtföljande
social oro. Tiden borde därför
vara mogen att satsa på en mera frisk
och frejdig inställning. Den galluppundersökning,
som jag refererade under
den senaste skattedebatten, visar att en
sådan inställning trots allt ännu finns
hos majoriteten av det svenska folket.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Redan under arbetet
inom statsskatterevisionen framförde
jag den meningen, att de nya skatteskalorna
redan från början borde tillämpas
med en lägre uttagningsprocent än 100,
om detta med hänsyn till budgetläget
kunde låta sig göra. Jag uttalade också
i ett särskilt yttrande till revisionens
betänkande antydningsvis att ett skatteuttag
av 95 procent vid tillämpningen
för första gången av de nya skatteskalorna
väl kunde tänkas. Jag var inte
ensam om denna uppfattning, som senare
framförts av folkpartiet både i motioner
och i en reservation till det nu
föreliggande utskottsbetänkande!. Skälen
härtill bär framlagts både i motionerna
och i debatten här i dag av tidigare
talare från folkpartiet. Jag behöver
inte och skall inte heller upprepa
dem. Jag kan instämma med herr Spetz
och herr Ohlon, och jag instämmer också
i de yrkanden, som jag vet att de
kommer att framställa om bifall till den
reservation som avgivits av herr Spetz
m. fl. och som också jag har undertecknat.

Låt mig, herr talman, endast därutöver
med ett par ord få understryka
slutorden i motionen 790 i andra kammaren.
Det heter där bland annat, att
en alltför hård beskattning på längre
sikt medför allvarlig risk för sparandet
i samhället och därmed också för framstegstakten.
Lägre skatt kommer att stimulera
sparandet, öka lusten till ökade
arbetsansträngningar, ja, öka själva arbetsglädjen.

Det är bl. a. därför, herr talman, som

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

jag finner det högst önskvärt att en
skattesänkning, som ett bifall till folkpartireservationen
skulle innebära, kommer
till stånd.

När herr Sjödahl i dag och vid andra
tillfällen gjort stora ansträngningar för
att övertyga kammaren om att folkpartiet
med sitt förslag om 95 procents uttag
avser att hjälpa de stora inkomsttagarna
— jag förmodar han menar på de
smås bekostnad — måste han göra detta
en aning tanklöst. Jag föreställer mig,
att herr Sjödahl, om han talade nu, skulle
använda starkare ord. Han vet ju vad
syftet är med en varierande uttagningsprocent,
och han vet alldeles säkert vad
skatteskalorna skall användas till. Om
den mening angående skatteskalor och
uttagningsprocent, han framfört här i
dag och vid andra tillfällen, är riktig,
kanske jag kan få lov att fråga: Är det
inte möjligt för regeringen — eventuellt
med herr Sjödahls hjälp — att konstruera
en skatteskala, som även vid
progressiv beskattning är användbar i
mer än ett budgetläge?

När herr Sjödahl vidare berömmer
högern för realism i dess ställningstagande
till kvarlåtenskapsskatten — den
vill som bekant vila på hanen — men
inte bär ett ord till övers för högern,
när den går en annan väg i fråga om
förmögenhetsskatten, får man väl ta detta
med jämnmod. Jag vill bara säga:
Man märker avsikten.

Jag ber att få nöja mig med detta
korta anförande och kommer att ansluta
mig till yrkandet om bifall till folkpartireservationen.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag kan inte konkurrera
med ett par tidigare talare, när det gäller
att berätta sagor eller vara lyrisk.
Herr Spetz berättade sagan om solen och
vinden, som slog vad om vem som kunde
få pälsen av gumman. Det framgick
av sammanhanget, att herr Spetz hade
sina sympatier för solen, medan vinden
representerade finansministerns politik.
För min del drog jag ett par slutsatser
av herr Spetz’ bildspråk. För det första,

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
herr Spetz, får man väl ändå betrakta
både vinden och solen som generellt
verkande medel. Det kan ju ha ett intresse
att konstatera detta, eftersom vi
också debatterar penningpolitik. För det
andra kunde man möjligen av herr
Spetz’ historia få den uppfattningen, att
folkpartiets krav på höjda statsutgifter
och större skattesänkning än vad regeringen
föreslår, snabbt tar av gumman
hennes päls. Det är, herr talman, kanske
inte så ovanligt att sådana saker inträffar
för en kvinna, när hon upplever
sol och vår.

Det har talats här om skatter, men jag
tänkte i stället tala om den ekonomiska
politiken. Jag skall inte gå in på herrar
Ewerlöfs och Svärds resonemang om huruvida
det finns statsfinansiell täckning
för högerns förslag. Jag skall inte heller
gå in på de besparingar högern har velat
göra. De har debatterats mycket här
i kammaren. Det mest uppseendeväckande
har ju varit, att man velat skära ned
anslaget till signalsäkerhetsanordningarna
hos statens järnvägar. Man menar väl,
att trafikanterna skall lita på högern i
stället. Utan att på något sätt vara expert
på skattefrågor vill jag i det sammanhanget
ändå ifrågasätta, om det
finns någon social täckning för detta
skattesänkningsförslag. Det kan ju också
ha intresse att få svar på den frågan.

Jag måste säga, att jag ställer mig undrande,
när herr Ewerlöf framhåller, hur
ivrigt högern stöder barnfamiljerna genom
sin större skattesänkning. Vad ger
den för ett par makar? Jo, det blir 5
kronor mer än regeringens förslag för
den som har 5 000 kronor i årsinkomst,
32 kronor mer än regeringens förslag
vid 8 000 kronors årsinkomst, och vid
10 000 kronors årsinkomst 49 kronor
mer än regeringens förslag. Kan man
verkligen säga, att de stora grupper av
vårt folk, som har så här begränsade inkomster,
verkligen på det sättet får något
slags kompensation för den standardförsämring,
som inträffat i fråga om
barnbidragen på grund av penningvärdets
fall.

Man frågar sig, om detta iir ett förslag
som tillgodoser rimliga krav på

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
rättvisa för barnfamiljerna vid avvägningen
av beskattningen. Nej, här har
man glömt bort vardagsmänniskorna,
vilket inte är så ovanligt.

Tillåt mig sedan, herr talman, att göra
ytterligare en liten kommentar till
vad som har sagts under debatten! Det
gäller närmast vad herr Svärd yttrade.
Jag skall dock inte ingå på någon närmare
polemik mot herr Svärd, ty det
skulle inte vara ägnat att behålla möjligheterna
till en saklig diskussion att
här ta upp herr Svärds argumentering
till bemötande. Men jag skall tillåta mig
att göra en kommentar på en enda
punkt.

Jag ber kammarens ledamöter att observera
herr Svärds formulering när han
säger, att högern vill göra riksbanken
självständig mot såväl regeringen som
riksdagen. Så uppfattade jag i varje fall
hans yttrande, och det förvånar mig inte
med hänsyn till de tankegångar som
man tidigare framfört från den sidan.
Utan att i alla avseenden anse, att riksbankens
politik är riktig, måste jag reagera
emot att man vill eliminera folkets
inflytande över riksbankspolitiken. Det
är en ganska anmärkningsvärd rekommendation
som här kommer från herr
Svärd. De finanspolitiska åtgärderna,
som många gånger kan vara utomordentligt
hårda, förberedas vanligtvis genom
en utredning, de remissbehandlas sedan,
manglas i Kungl. Maj:ts kansli och
behandlas i riksdagen i utskott och kamrarna,
varvid riksdagens ledamöter har
möjlighet att framföra motioner och yrkanden.
Men när det gäller frågor om
kreditpolitiken och om hur långt skärpningen
av densamma skall drivas, vill
man nu att folket inte skall ha möjlighet
att genom sina valda ombud här i
riksdagen utöva något inflytande. Jag
kan för min del icke låta en sådan uppfattning
stå oemotsagd.

I övrigt skall jag inte yttra mig om
de motioner, som väckts rörande riksbankens
ställning o. s. v., då jag förmodar
att herr Boo kommer att beröra både
dem och vissa andra detaljer i utskottets
utlåtande och reservation. Jag

skall i stället hålla mig till mer allmänna
synpunkter.

Man har i Västeuropa en högkonjunktur,
för att inte säga en överkonjunktur.
En rad länder har, som vi alla vet, måst
tillgripa olika åtgärder för att hindra
alltför stora pris- och lönestegringar och
för att förebygga importstegringar som
smälter samman valutarserverna. I England,
där som bekant högern regerar,
har man tvingats att successivt höja den
officiella räntan med 2,5 procent och att
genomföra en mängd andra åtgärder.
När det här i Sverige från högerhåll klagas
över att vi lägger tyngdpunkten i
våra åtgärder på investeringssidan och
företagen, kan det vara skäl att påminna
om, att även den engelska högerregeringen
har skärpt avskrivningsreglerna
och höjt skatten på företagens utdelade
vinster. Dessutom bär man i England
genomfört en höjning av konsumtionsbeskattningen,
höjt bilaccisen med 60
procent och skärpt villkoren för avbetalningsköp.
Det skadar kanske inte att
påminna härom när vi diskuterar högerns
och folkpartiets krav på slopande
av den höjda bolagsbeskattningen och
upphävande av investeringsavgiften och
bilaccisen.

Även i Västtyskland har man genomfört
en höjning av diskontot. Den officiella
räntan har där sedan augusti månad
i fjol höjts i tre etapper med sammanlagt
2,5 procent.

Trots denna utpräglade högkonjunktur
utomlands kan man ändå med en viss
rätt säga, att vårt land har en relativt
god ekonomisk stabilitet. Även om årets
lönehöjningar blev större än vad man
förutsåg vid årsskiftet, har de dock blivit
väsentligt mindre än de lönehöjningar
vi upplevde i fjol. Dessutom har
vi lyckligtvis undgått sådana omfattande
arbetskonflikter som Finland och Danmark
har besvärats av.

I den nu framlagda kompletteringspropositionen
och den bedömning, som
där görs av vad som hänt sedan årets
statsverksproposition framlades, fäster
man sig kanske mest vid de beräkningar
som gjorts i nationalbudgeten om utri -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

kesliandelns utveckling. De nya beräkningarna
tyder på att det finns risk för
en försvagning av vår valutareserv på
grund av stegrad import och en för vårt
land ogynnsam utveckling av prisrelationerna
på världsmarknaden.

Den skärpning av kreditpolitiken, som
nyligen företogs, har av riksbanksledningen
motiverats med hänvisning till
vikten av att vår valutareserv inte försvagas.
För min del vill jag påpeka, såsom
jag har gjort många gånger tidigare
här i kammaren, att det är naturligt att
en skärpt kreditpolitik skapar svårigheter
främst för de mindre företagen. De
har i allmänhet mera begränsade vinstmarginaler
och mindre möjligheter till
självfinansiering, vilket gör att de är mera
känsliga för en skärpt kreditpolitik
än större och väl konsoliderade företag.
Man kan fråga sig i dagens läge, hurudan
situationen nu skulle ha varit, om
vi hade följt oppositionens råd och praktiskt
taget enbart litat till kreditpolitiken.
Då hade säkerligen svårigheterna
varit ännu mycket större, och även antalet
konkurser hade varit större än vad
det är i dag. Vad jag skulle vilja understryka
i detta sammanhang är, att kreditpolitiken
måste handhas med varsamhet.
Även om man för en stram kreditpolitik,
kan lättnader på vissa punkter
vara nödvändiga att genomföra. Jag vill
alltså understryka att kreditpolitiken,
även om den är nödvändig, icke får föras
så hårt och stelbent, att den allvarligt
skadar vissa produktionsgrenar. Jag
tänker här särskilt på en del mindre företag,
som kämpar med utomordentliga
svårigheter att klara sina rörelsekrediter.
Jag tänker också på jordbrukarna,
särskilt i de trakter, där man under två
år drabbats av skördeskador, och där
man nu har ogynnsamma efterverkningar
särskilt av fjolårets torka. Vi måste
ha klart för oss att skördcskadelånen
inte kan klara hela kreditproblemet.

Jag menar alltså, att även om en stram
kreditpolitik föres, kan det vara befogat
att medge vissa lättnader i kreditåtstramningen,
t. ex. för att tillgodose
oundgängligen nödvändiga krediter för
jordbruket inom de trakter av landet,

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
där stora likviditetssvårigheter uppstått
till följd av det dåliga skördeutfallet under
dessa två år. Jag vill påminna om
att riksbanksfullmäktige i ett remissyttrande,
som finns återgivet i bankoutskottets
utlåtande nr 20, medgivit att undantag
från kreditrestriktionerna bör kunna
åstadkommas, när utomordentliga förhållanden
gör det nödvändigt. Vad jag
här alltså särskilt velat understryka är
detta uttalande, liksom bankoutskottets
uttalande i nyssnämnda utlåtande, om
vikten av att riksbanksfullmäktige följer
utvecklingen med uppmärksamhet och
vidtager de lättnader för ett tillgodoseende
av småföretagens kreditbehov, som
befinnes möjliga att genomföra.

Folkpartiets och högerns ledamöter i
bankoutskottet framhåller i sin gemensamma
reservation vikten av att en restriktiv
ekonomisk politik fullföljes samt
nödvändigheten av att de statliga utgifterna
begränsas och att den pågående
utgiftsstegringen bromsas. Jag vill till
detta bara säga att den budget, som regeringen
lagt fram för riksdagen, har
präglats av återhållsamhet. Det har man
erkänt även från oppositionens sida.
Men måhända är det tillåtet att fråga,
om folkpartiet i sitt handlande verkligen
vinnlagt sig om att bromsa den pågående
utgiftsstegringen, och om dess
skatteförslag innebär att budgeten får
den efterfrågebegränsande effekt som i
nuvarande läge framstår som en nödvändighet.

För övrigt har högern 1948 i en reservation
i bankoutskottet förklarat, att
en överbalansering av budgeten i vissa
lägen är önskvärd. Det ter sig därför
egendomligt att högern nu så gärna vill
beteckna en totalbalansering av budgeten
såsom en överbeskattning och ett
osympatiskt tvångssparande.

Oppositionen säger att de inflationsbekämpande
åtgärderna inte bör ha sin
tyngdpunkt på produktions- och investeringssidan
-— det är en synpunkt som
går igen i reservationen till bankoutskottets
utlåtande. Men samtidigt vill oppositionen
främst lita till penningpolitiken
och en rörlig ränta. Men om tyngdpunkten
i den ekonomiska politiken skall

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
ligga på de penningpolitiska åtgärderna,
är det ändå näringslivets investeringar
som i första hand kommer att hållas
tillbaka, ty stat och kommun är ju inte
så känsliga för en räntestegring eller en
skärpt kreditpolitik. På den privata konsumtionen
har ju räntestegringen ganska
ringa effekt. Jag tycker att oppositionens
resonemang härvidlag är lika inkonsekvent,
som när oppositionen säger
att man bör föra en mera konsumtionsbegränsande
politik, medan högern och
folkpartiet samtidigt går emot t. ex. bilaccisen.

Nu siäges i reservationen — och jag
vill därvid anknyta till några synpunkter,
som herr Hagberg drog upp — att
man måste söka nya former för uppmuntran
av det enskilda sparandet. Det
är en synpunkt som jag utan vidare instämmer
i, och jag tror att denna fråga
måste prövas — var det nu skall ske.
Jag vet inte, om det skall ske i riksgäldsfullmäktige
eller någon annanstans.
Det nuvarande premiesparandet är inte
så lyckligt utformat i alla hänseenden.
Det är vi nog alla på det klara med.
Framför allt är det otillfredsställande att
det mycket betydelsefulla amorteringssparandet
är ställt utanför. Det diskuteras
också att det är otillfredsställande,
att vi inte kan få någon större kännedom
om hur stort det verkliga nysparandet
inom premiesparandet är.

Det är nog inte — det vill jag gärna
understryka — så lätt att finna former
för att stimulera det enskilda sparandet,
vilka samtidigt är enkla att tillämpa och
som premierar alla former av sparande.
Det är dock angeläget att man här gör
förnyade försök med hänsyn till de enorma
investeringskrav, som vi står inför
i dag och i ännu större utsträckning
kommer att ställas inför inom en nära
framtid.

Problemet beträffande investeringarna
är inte — det skulle jag vilja säga till
högerns talesman — så enkelt som att
bara säga: Nu skall vi skära ned de
allmänna investeringarna. Kan vi göra
det exempelvis för vägväsendet, forskningen,
undervisningen, sjukvården och
vattenvården? Problemet är väl snarare

att eliminera den oerhörda eftersläpning,
som förligger på dessa områden.

Hur är det då inom näringslivet? Jo,
i dag byter man inte en maskin först
när den är utsliten. I regel är det så, att
man byter ut den långt tidigare, därför
att det finns modernare och effektivare
maskiner. Vill man hålla sig framme i
konkurrensen, krävs det en mycket snabbare
förnyelse av maskinparken än tidigare.
Därtill kommer de enorma investeringsbehov
som atomkraften och
automationen aktualiserar. Även om en
stor del av vår nationalinkomst går till
investeringar, måste man konstatera att
våra investeringsbehov i framtiden kommer
att vara så stora, att kapitalanskaffningsfrågan
ser ut att bli alltmer brännande.

Problemet om att öka det personliga
sparandet i tillräckligt hög grad blir inte
mindre svårlöst av att vi alla är i
princip ense om åtgärder som ökar
tryggheten för människorna, t. ex. på
ålderdomen. Det leder i varje fall till
att tvånget för den enskilde att lägga
undan en slant inte framstår såsom lika
påtagligt nu som tidigare.

Min slutsats blir alltså den, att även
om vi kan finna lämpliga former för att
stimulera det personliga sparandet, så
kommer vi, om det nuvarande konjunkturläget
i huvudsak består, icke att kunna
klara problemen enbart genom en uppmuntran
av det personliga sparandet.
Problemet kvarstår om vilken avvägning
som bör göras i den ekonomiska politiken
mellan de finanspolitiska och de
penningpolitiska åtgärderna, för att balansen
i samhällsekonomien och framstegstakten
i samhället skall säkerställas.
Skall tyngdpunkten i den ekonomiska
politiken läggas på en restriktiv kreditpolitik,
vilket högern och folkpartiet
tydligen anser, måste detta verka återhållande
främst på näringslivets investeringar.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När vi bär i dag diskuterar
den ekonomiska politiken och räntepolitiken,
är det klart att meningarna

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

kan bryta sig och att olika förslag kan
framläggas när det gäller att nå det mål
man strävar efter. En sak tror jag i alla
fall att man kan konstatera. De riktlinjer,
som ingick i 1947 års riksdagsbeslut
om att man skulle föra en lågräntepolitik,
innebar att man skulle se till, att
det rådde full sysselsättning, man skulle
se till, att näringslivet kunde florera
på ett tillfredsställande sätt, och man
skulle inte lägga några hinder i vägen
för framåtskridandet. Jag vill nu fråga:
Hur mycket finns kvar av det riksdagsbeslutet
i dag? Vi har ingenting annat
kvar än den fulla sysselsättningen, fastän
denna nu är en överfull sysselsättning.
Allt det andra har försvunnit. Man
kan ju säga att näringarna i viss mån
har hävdat sig på en hel del områden,
men på andra områden har de haft det
ganska svårt.

Jag har inte hört ett enda ord sägas
här i dag om den skärpta kreditpolitiken
eller om den högränta som nu tilllämpas.
Man anser väl att detta är saker
som följer med tidens utveckling och
bör accepteras. Men jag tror, herr talman,
att den fulla sysselsättningens politik
går dåligt ihop med en högräntepolitik.
Jag vågar säga att utvecklingen
för närvarande ter sig mycket bekymmersam.
De mindre yrkesutövarna har
stora svårigheter att kämpa mot. För det
svenska jordbruket är det mycket bekymmersamt
med krediterna, för småföretagare
och småhantverkare, som inte
har haft möjlighet att samla något kapital,
utan är beroende av att få låna
kapital för att utöva sin verksamhet, är
det mycket besvärligt. Genom skärpningen
av kreditrestriktionerna blir
svårigheterna större för varje dag.

Jag vill inte påstå annat än att man
naturligtvis bör uppmuntra bostadsbyggandet.
Regeringens förslag i fråga om
bostadsbyggandets omfattning nästa år
gick, som ni vet, ut på ett nytillskott av
53 000 lägenheter, under det att högerns
och folkpartiets förslag gick vida utöver
detta antal. Alla människor vill naturligtvis
ha en god bostad att flytta in
i, det kan man inte säga någonting om.
Men jag tror å andra sidan inte att stats -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
makterna i den utsträckning, som skett
under de senaste åren, kan fortsätta att
ge så stora subventioner för detta ändamål
som hittills. När man nu gick in
för en liögräntepolitik för att uppnå en
snar återhämtning i samhällsekonomiskt
avseende, tror jag att det hade varit nyttigt,
om man låtit den politiken slå igenom
på alla områden och inte undantagit
en detalj. Alla människor har ju goda
inkomster i vårt land, och jag tror
därför att det hade varit möjligt att spara
litet på subventionerna åt bostadsbyggandet
och därigenom minska statens
utgifter i väsentlig grad. Jag tror
att det är någonting som behövs.

Vad nu beträffar den nuvarande situationen
har jag här ett urklipp ur en
tidning från i går som berör den saken.
Hantverkets och småindustriens organisationer
har hållit ett sammanträde som
refererats. Det framgår av referatet att
bankkrediterna till småindustrierna har
minskat med mellan 40 och 50 miljoner
kronor. Det är naturligtvis svårt för dessa
småföretag, när de får en sådan kreditskärpning
att kunna fortsätta sin
verksamhet. Här redovisas antalet konkurser
inom dessa småföretag. Från
1954 till 1955 hade det ökat med 32 procent,
och under det första kvartalet i
år var ökningen ytterligare 44,5 procent
från fjolåret. Jag kan inte tänka
mig annat än att sådant måste uppmärksammas
av regeringen. Det är väl ändå
inte meningen, att man skall föra en
sådan kreditpolitik, att man slår ihjäl
alla dessa mindre företag, som har en
mycket stor uppgift att fylla i det svenska
samhället. Jag tror att här måste vidtagas
åtgärder ganska snart, om man vill
nå ett hyggligt resultat och inte vill låta
ett nytt 1930-tal uppkomma.

Vi kan också se litet på vår handelsbalans.
Här har man talat om att man
skall hålla ett stabilt penningvärde, att
man skall försöka uppnå utjämning i
balansen och att vår valuta skall förbättras.
Men är det någon som har sett
hur det ter sig? Jag har inte hört att det
har berörts under denna debatt. År 1955
hade vi ett underskott i vår handelsbalans
på något över 1 200 miljoner kro -

Nr 21

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
nor, och de fyra första månaderna av
1956 var underskottet 882 miljoner. Hur
skall det te sig, innan året är slut, när
underskottet ligger på 882 miljoner under
de fyra första månaderna? Jag får
verkligen säga, att jag förvånar mig över
att regeringen kan sitta med armarna i
kors och se på denna utveckling utan
att försöka inskrida för att få någon
rättelse. Vi kan inte fortsätta med detta
system i längden — det är min fasta
uppfattning. Jag tror alt man får tillgripa
andra åtgärder än att bara säga:
»Då ökar vi på investeringsavgiften, då
ökar vi på bilaccisen och då lägger vi
på nya skatter.» Jag tror inte det finns
någon möjlighet att nå det resultat man
vill på den vägen. Jag tror att man måste
försöka att med en viss begränsning
hålla import och export någotsånär jämställda.

Jag är mycket oroad för den utveckling
som vår lönemarknad fått. Jag vill
förutskicka att jag har ingenting emot
att människorna får det bättre, men jag
tror inte att denna utveckling kan fortsätta
länge till. Det förstår man nog,
om man följer med litet vad som sker
i andra länder. .lag tror inte att vi har
möjlighet att i fortsättningen kunna få
exportera våra varor i den utsträckning
som vi behöver, emedan de kommer att
bli för dyra och andra länder kan framställa
dem billigare. Därför måste vi
nog, även om det svider, få upp ögonen
för att vi måste hjälpas åt att vidta åtgärder,
så att vi får möjlighet att konkurrera
med andra länder även i fortsättningen.
Det lär nog inte gå att bara
vrida åt skruven och säga: »Nu ökar vi
lönerna.» När sedan lönerna har ökats,
så ökar man priserna på de producerade
varorna, så går det ett år, och sedan
är skruven i gång igen. Så har vi
haft det nu under en lång följd av år
utan att man har försökt att göra någonting.
När man nu har låst fast våra
livsmedelspriser för tre år, då tycker
jag också det skulle vara rimligt att begära,
att man också låste fast på andra
områden, t. ex. lönekraven, och såg till,
att inte de varor som produceras, belas -

tas med högre priser än vad som är skäligt
för näringens fortsatta bestånd.

Till sist vill jag bara säga, att här måste
snarast möjligt vidtagas åtgärder för
att ge de mindre företagarna en möjlighet
att ordna sina krediter, att få låna
upp det kapital som de behöver för sin
fortsatta näring. Jag tror också att man
fortast möjligt bör undersöka, om vi inte
kan återgå till en lågräntepolitik igen.
Den högräntepolitik, som tillämpas, innebär
bara en överflyttning av kapitalet
från de sämst ställda till de bäst
ställda. De, som har mera, får mera, och
de, som är beroende av det lånade kapitalet,
blir sämre ställda för var dag
som går, med en sådan högräntepolitik
som nu tillämpas. Det är därför jag anser
att man bör slå in på den vägen att
fortast möjligt tillrättalägga detta.

Herr Söderquist deklarerade på tal
om skatteskalorna, att han i kommittén
hade antytt, att hans anslutning till majoritetsförslaget
inte innebar att uttagsprocenten
inte skulle kunna sänkas. Detta
är alldeles riktigt; det sade herr Söderquist
i kommittén. Nu vet jag inte,
om jag fattade herr Ewerlöf fel, men jag
tyckte att han sade att högern blivit
tvungen att framlägga sitt skattesänkningsförslag
på den grund, att skatteskalekommittén
inte kom till ett resultat,
som man från högerns sida kunde
anse tillfredsställande. Jag får säga, att
vi inom kommittén först sökte nå ett
samarbete över hela linjen; men jag
fick den uppfattningen — kanske med
orätt — att högerns representant mot
slutet inte var angelägen om att träffa
någon uppgörelse. Jag tror för min del
att han var mer inställd på att gå sin
egen väg — annars hade det kanske funnits
möjligheter att nå en enhetlig uppgörelse.

Det högsta förslaget av högerns representant
i kommittén — jag tittade på betänkandet
omedelbart innan jag gick upp
i talarstolen — var, såvitt jag kan minnas,
att skatterna skulle sänkas med
442 miljoner. I sitt numera framlagda
förslag vrkar högern emellertid på en
sänkning med 825 miljoner. Jag skall

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

inte nu uppta någon diskussion om hur
en så stor skattesänkning skall kunna
genomföras — det får framtiden visa
— men jag skulle vilja ställa en fråga
till herr Ewerlöf. Om riksdagen skulle
gå med på högerns förslag till skattesänkning,
är då högerns uppfattning
den, att vi nu har en sådan reserv och
ett sådant statsfinansiellt läge i övrigt,
att det blir möjligt att genomföra både
denna skattesänkning på 825 miljoner
och en sänkning av den kommunala beskattningen,
som vi hoppas — skatteskalorna
blir ju klara till hösten — skall
komma att röra sig om mellan 400 och
500 miljoner? Det skulle vara intressant
att höra, hur högern tänker sig att den
saken skall kunna ordnas. Jag har noga
granskat högerns förslag, men jag kan
inte finna annat än att det kommer att
behövas ett mycket stort överskott under
det nya budgetåret för att man skulle
kunna våga räkna med möjligheten
av en total skattesänkning av ungefär
1,3 miljarder, den kommunala och den
statliga skattesänkningen sammanräknade.
Jag tror för min del, att högern i
detta fall kanske har räknat litet för
fort.

Sedan skulle jag vilja deklarera, att
alla människor naturligtvis önskar en
skattesänkning. Det skulle vara alldeles
fel att tro, att vi från bondeförbundets
sida inte skulle önska en så stor skattesänkning
som det är möjligt att åstadkomma.
Det gör vi visst. Men man får
också tänka på om hela skattesänkningen
skall komma enbart på den statliga
beskattningen, eller om man inte bör
försöka dela upp den skattesänkning,
som är möjlig att genomföra, på både
statlig och kommunal beskattning. Jag
för min del anser att den kommunala
beskattningen är lika betungande som
den statliga och att man därför bör
söka sänka skatterna på bägge områdena.

Det finns i detta sammanhang all anledning
att påminna om nödvändigheten
av sparsamhet med allmänna medel.
Jag tror att statsmakterna bör vara
angelägna om att sparsamhet iakttages
så långt möjligt, och jag anser att

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
den i år framlagda budgeten visar att
man försökt gå den vägen. Det kan dock
inte hjälpas att jag fortfarande tror, att
det finns möjligheter att göra ytterligare
inbesparingar, som är välbehövliga och
bör genomföras fortast möjligt. Såsom
läget för närvarande är, herr talman,
anser jag att man både från riksdagens
och från regeringens sida har all anledning
att vara så sparsam som möjligt
med våra skattemedel, ty skatterna är i
dag mycket betungande. Om det finns
möjligheter till en större skattesänkning
än den i år föreslagna, så hoppas jag att
den skattesänkningen skall göras nästa
år; och då bör den också gälla den kommunala
beskattningen, som synnerligen
kraftigt trycker skattedragarna ute i
kommunerna. Man bär rätt att framhålla,
att besparingsåtgärder bör genomföras
både i kommunal och i statlig regi,
ty där iakttas nog inte samma sparsamhet
som den enskilde medborgaren
i olika avseenden måste ålägga sig.

Jag har endast velat påpeka, herr talman,
att en skattesänkning är välkommen
och välbehövlig och att detta gäller
även på det kommunala området.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustaf Elofsson
ställde till mig frågan, vilka möjligheter
vi har att vid kommande riksdag ta
del i ett beslut om en ändring i kommunalbeskattningen
i form av höjda ortsavdrag.

På denna fråga vill jag svara, att detta
spörsmål är i detalj redovisat i den
motion, som vi har avlämnat i detta
ämne. Av denna redovisning framgår att
vi med vårt skattesänkningsförslag och
med den politik vi i övrigt deklarerat,
särskilt med avseende på barnbidragen,
har minst samma möjligheter som regeringen
med sitt skattesänkningsförslag
att, under i övrigt lika förhållanden, delta
i elt beslut om ändring av kommunalbeskattningen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Vid en ekonomisk debatt,
som den vi här i dag för, utgår

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
man ju i första hand från den situation,
som just nu föreligger. Vi kan då konstatera,
att vi bär en konjunktur, som
fortfarande är hög, även om den ingalunda
är entydig; till skillnad från konjunkturläget
för några år sedan är konjunkturbilden
för dagen ganska skiftande.
Våra exportindustrier har rätt gynnsamma
förutsättningar, medan däremot
hemmamarknadsindustrierna i vissa fall
har det ganska besvärligt. En annan sak,
som kan konstateras, är att de vidtagna
åtgärderna för att dämpa ned konjunkturen
— alltså räntehöjningen och kreditåtstramningen
— ännu inte fått sådana
verkningar, att vi kan säga att konjunkturen
har vänt. Om vi ser på läget
i andra länder, i första hand de moderna
industriländerna, finner vi att de brottas
med samma problem. Så snart man
har full syselsättning, gör dessa problem
sig gällande, och därvidlag är ju Tyskland
det senaste exemplet.

I denna debatt, där åtskilliga talare
haft ordet före mig, har jag observerat
en rätt stor väsensskillnad i fråga om
argumenteringen från ett par av oppositionens
främsta talesmän. Herr Ewerlöf
kom i sitt anförande in på subventionernas
roll när det gäller att få en
samhällsekonomisk balans. Även om jag
inte använder samma ord som herr
Ewerlöf, tror jag ändå att han närmast
vill beteckna det såsom något slags ekonomiskt
bedrägeri att staten på olika
områden lämnar stora subventioner. Tidigare
hade herr De Geer såsom talesman
för folkpartiet haft ordet, och när
han kom in på frågan om den kommande
lönerörelsen, sade han att det oroande
molnet på lönerörelsens himmel är
att vi kan riskera få en sådan skörd
inom det svenska jordbruket, att det
kan bli fråga om att på ett eller annat
sätt kompensera jordbruket för inkomstbortfallet.
Herr De Geer sade, att detta
inte får leda till prisstegringar.

Vad ligger bakom ett sådant tal? Det
är litet oklart, och det hade kanske varit
bäst, om herr De Geer själv klarat
upp det resonemanget. Jag för min del
kan inte komma fram till någon annan
slutsats än att det måste leda till att vi

kommer in på subventionsvägen igen.
Här står alltså två av oppositionens
främsta talesmän på en ganska viktig
punkt i den ekonomiska politiken på två
helt skilda linjer. Man kan väl då inte
säga att det är ett entydigt alternativ
till regeringens politik, som här lagts
fram.

Om man för övrigt ser på den föreliggande
ekonomiska situationen, kan
man väl säga, att den senaste lönerörelsens
resultat i stort sett kan komma
att rymmas inom den nuvarande prisnivån.
Större är väl problemet med den
ökade investeringsbenägenheten. Om
prognoserna är riktiga, ligger den största
faran inom den privata sektorn, och
då kommer också in i bilden vad som
skett i fråga om ökade aktieutdelningar
och de goda vinstresultaten i företagen.
Jag skall inte gå närmare in på dessa
frågor, då jag förutsätter att det senare
kommer talare, som är intresserade
just av dessa spörsmål. Jag vill bara
konstatera att investeringarna inom den
privata sektorn till stor del ligger utanför
byggnadsregleringen och således
inte kan styras av den. Om man skall
få någon motverkande åtgärd på detta
område, måste det ske med i huvudsak
andra medel.

Eljest är väl det svåraste problemet
i dagens situation, såsom redan nämnts
av åtskilliga talare, att utvecklingen av
vår handelsbalans är oroande. Underskottet
var ju reellt sett i fjol cirka 400
miljoner kronor, och man beräknar att
det skall bli någonting liknande i år.
I den situationen är alla överens om att
detta inte är en önskvärd utveckling.
Men hur skall man få denna utveckling
att vända? Här tycks enighet föreligga
om att den hårda kredit- och penningpolitiken
skall fullföljas. Det är endast
våra kommunister och herr Rubbestad,
som har deklarerat en annan mening.
Den kommunistiska motionen är t. o. m.
så verklighetsfrämmande, att den föreslår
riksdagen att skriva till regering
och riksbank och begära att man skall
få en skyndsam räntesänkning. Man
tycks här inte räkna med eller i varje
fall hesitera inför de verkligt svåra pro -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

blem som rullas upp, om man skulle gå
en sådan väg. All den spekulation som
ges möjlighet till fritt utlopp, har man
tydligtvis inte tagit med i dessa beräkningar.
Det är ett ganska lättsinnigt resonemang
som man fört i det avseendet.

Men även om man i övrigt är överensom
att den hårda linjens politik skall
fullföljas, så förefaller ändå situationen
i visst avseende förvirrad. Vi har här
tidigare under den senaste tiden diskuterat
kreditåtstramningens inverkan på
de olika företagstyperna. De klagomål,
som har framförts mot kreditrestriktionernas
verkningar, har ju i första hand
gällt hantverkets och småindustriens
möjlighet att få lån. Nu har ju på den
allra sista tiden dessa problem tagits
upp till en specialutredning av konjunkturinstitutet.
Vi får väl avvakta vad den
kan ge för resultat, särskilt som man
tidigare från bankoutskottets sida har
deklarerat, att om det kan påvisas att de
nuvarande åtgärderna leder till ett speciellt
ogynnsamt läge för någon grupp,
så skall man överväga att vidtaga rättelse.

Nu kommer vidare in i detta sammanhang,
att representanter för Industriförbundet
och andra företrädare för
arbetsgivarna även de anmäler stort
missnöje och anför, att inflationsbekämpandet
ensidigt lagts på investeringssidan.
Man säger att det är konsumtionen,
som måste klämmas åt för att vi
skall kunna hindra valutautströmningen
och få en verklig balans i samhällsekonomien.
I den föreliggande reservationen
till bankoutskottets utlåtande ansluter
sig oppositionen till dessa tankegångar.
Jag skall här be att få citera en
mening i reservationen. Den har följande
lydelse: »Den privata företagsamheten
har i dämpande och investeringshämmande
syfte pålagts särskilda skatter
och kreditrestriktioner. Utskottet
vill emellertid framhålla det betänkliga
i att låta tyngdpunkten i de inflationsbekämpande
åtgärderna alltför stelt och
ensidigt läggas på produktions- och investeringssidan.
»

Om man nu vill fullfölja den hårda
linjens politik, men på samma gång är

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
missnöjd med fördelningen mellan investerings-
och konsumtionssidorna av
det återhållande tryck, som måste utövas,
vad är det då för åtgärder, man
har att föreslå? Det finns inte ett ord
därom i den föreliggande reservationen,
och anförandena här i dag har ingalunda
gett någon klarhet i detta avseende.
Jag ställer därför frågan till oppositionspartiernas
företrädare: Om det nu är
så att ni liksom Industriförbundet och
Arbetsgivareföreningen deklarerar ett
missnöje med regeringens politik på detta
område, vad har ni för andra åtgärder
att föreslå? Det går inte att här
väja undan för en sådan frågeställning
genom att hänvisa till allmänna talesätt
om skattesänkning och det sparande,
som skulle följa av en dylik åtgärd.
Skattesänkningen -— oavsett hur den än
utformas, men i varje fall så som den är
föreslagen av regeringen — kommer
att i stor utsträckning bli konsumtionshöjande.
Ingen tror väl att vi omgående
kan öka sparbenägenlieten i sådan grad,
att denna löser huvuddelen av detta problem.

Det har här även talats om den skärpta
företagsbeskattningen. Det har sagts,
att denna borde försvinna snarast möjligt
för att företagens investeringar skall
kunna ökas och produktionen på så sätt
bli större. Det är i och för sig ett riktigt
resonemang. Men varför har man
vidtagit åtgärden att skärpa företagsbeskattningen?
Det är ju därför att •—
såsom jag tidigare påvisat — investeringsbenägenheten
är hög inom det enskilda
näringslivet och därför att man
har velat dämpa denna med bl. a. företagsbeskattningen.
Om man nu lättar på
den, får man en konjunktur, som blir
försämrad ur inflationssynpunkt genom
ett ännu större tryck på investeringssidan.

Men det var inte där man skulle företa
någon förändring, utan det var ju
på konsumtionssidan! Här föreligger väl
olika möjligheter att begränsa konsumtionen.
Det förslag till tvångssparandc,
som det obligatoriska sparandet kanske
felaktigt döptes till, vill man inte höra
talas om från oppositionens sida. Herr

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
Velander bär tidigare i dag varit inne
på frågan och fördömt tvångssparandet
i ganska hårda ordalag. Om man dessutom
skall döma av de uttalanden, som
kommit från olika håll och de artiklar,
som har förevarit i oppositionspressen,
så är man ingalunda heller trakterad av
att acceptera någon form av omsättningsskatt.

Om man nu inte vill vara med på någon
av dessa konsumtionsbegränsande
åtgärder, vad är det då man vill över
huvud taget?

Här har herr Ewerlöf tidigare i ett
anförande sagt, att situationen är den,
att vi låter konsumtionen öka undan för
undan — den går framåt och investeringarna
pressas tillbaka. Detta skulle
alltså vara felaktigt. Och herr Ohlon
var i sitt anförande inne på samma sak
och beskrev det ungefär på det sättet,
att vi har levat och vi lever över våra
tillgångar. Oppositionens talesmän pekar
här alltså på konsumtionssidan, där man
vill ha begränsningen, men man kan inte
komma fram med något som skulle vara
ett alternativ.

Nu är det ju så, att denna debatt i
stor utsträckning kommit till på hemställan
av företrädare för oppositionspartierna,
och skall det vara någon mening
med en sådan ekonomisk debatt i
all brådska och hets i riksdagen dessa
dagar, borde man gå in på dessa konkreta
frågeställningar och säga ifrån vad
det är i regeringspolitiken, som man inte
kan acceptera och vad man har för förslag
i det här avseendet. Enligt min mening
är det i dagens debatt den väsentliga
fråga som borde bli besvarad.

Vid diskussionen om kreditåtstramningen
är det inte bara industriens utan
även bostadsbyggandets kreditförsörjning
som kommer in i sammanhanget.
När vi hade bostadsdebatten här för några
dagar sedan, var det en företrädare
för folkpartiet som deklarerade, att den
felaktiga ekonomiska politiken under
efterkrigstiden har hindrat att vi fått ett
sådant bostadsbyggande, att bristen på
bostäder kunnat hävas. Vi har hört detta
många gånger förut, och det är ett
dunkelt uttalande. Men nog är det på

det sättet, att om vi under de senaste
åren haft besvärligheter när det gäller
bostadsbyggandet, som i första hand legat
på kreditförsörjningens område, är
det väl inte konsekvent av folkpartiet
att driva den tesen i dag när man på
samma gång inte vill acceptera den budgetpolitik,
som utformats i statsverkspropositionen
till årets riksdag och enligt
vilken man genom den totala balanseringen
vill ge större möjligheter för
bl. a. bostadsbyggandet att erhålla lån
på låneinarknaden. Det kan väl inte vara
en felaktig politik i dagsläget. Om man
påstår detta, är det väl ungefär detsamma
som att handla som den där mannen
som sprang gatan fram och för att
inte själv bli anhållen ropade: »Tag fast
tjuven!»

Denna ekonomiska debatt är åtminstone
delvis knuten till proposition nr
117 om riksbankens sedelutgivning och
om sedelinlösningskyldigheten. Alla i utskottet
har tillstyrkt propositionen i
dessa avseenden, men oppositionen bär
ändå funnit det nödvändigt att komma
med ett eget yttrande även i detta sammanhang.
Med en långsökt motivering
kommer man fram till att man inte vill
motsätta sig den föreslagna höjningen
av sedeltaket. Men man är tveksam. Reservanterna
resonerar som så, att en ny
höjning av det s. k. sedeltaket i rådande
läge kan tolkas som tecken på bristande
framgång i kampen mot de inflationistiska
krafterna. Nu är det väl
så, att sedelmängden i och för sig inte
driver fram den inflationistiska utvecklingen,
utan den utgör väl snarare en
registrator av vad som sker i samhällslivet
i övrigt. Men i ett expanderande
samhälle är det väl nödvändigt att vi
även får en ökning av de betalningsmedel,
som sedelutgivningen innebär. Den
är ingalunda den enda betalningsformen
vi har i samhället, men även sedelutgivningen
måste följa med, om vi får
en ökad nationalprodukt, en ökad konsumtion
o. s. v.

Här har föreslagits att denna höjning
av sedeltaket skulle göras med 200 miljoner
kronor. Om vi ser på de tidigare
beslutande höjningarna och på den in -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

koinstutveckling som kan beräknas under
det innevarande året, kan vi säga att
beloppet inte är onormalt på något sätt,
och därför är reservationens konstaterande
i detta avseende ganska långsökt.

I den högermotion, som väckts med
anledning av propositionen, föreslås en
råd ganska långtgående åtgärder, som
givetvis har föranlett delade meningar i
utskottet. I motionen föreslås t. ex. att
riksbankens ledning skall frigöras från
beroendet av regering och riksdag och
att den skall ha till uppgift att, med denna
oberoende ställning som bakgrund, i
varje situation verka för ett bevarat penningvärde.
Därför vill man även att riksbankens
organisation skall ändras, så att
man utser ett bankråd.

Om man först går in på principfrågan
om den oberoende ställningen, finner
man att riksbanken skulle ställas
»över» regering och riksdag och få möjlighet
att bestämma den ekonomiska ramen
för skeendet och i stor utsträckning
dirigera vår utrikeshandel. Om det nu blir
en försämrad konjunktur, kanske med en
viss arbetslöshet, och bankrådets uppfattning
om hur samhället skall ingripa i den
situationen inte överensstämmer med
riksdagsmajoritetens uppfattning, då är
denna riksdagsmajoritet, som dock har
valts av svenska folket, maktlös mot denna
fristående riksbank, vilken skulle ledas
av ett bankråd och få en opolitisk
sammansättning.

Herr Eliasson har redan varit inne
på »opolitiskheten». Jag vill understryka
att det är ganska svårt att i samhället
finna människor som är sakkunniga
på detta område och samtidigt politiskt
könlösa, ty här finns ju skärningspunkterna
i det politiska livet. Vårt näringsliv
är i dag ingalunda opolitiskt, tvärtom
tycks näringslivets branschorganisationer
allt mer politiseras. Det är,
märk väl, inte socialdemokratien som
har åstadkommit detta. Ett sådant här
bankråd skulle väl därför närmast kunna
karakteriseras, inte såsom opolitiskt
i det ordets fulla bemärkelse, utan kanske
närmare såsom representerande en
annan politisk uppfattning än den nuvarande
regeringen. Hankrådet skulle på

t Första kammarens protokoll 1''.)'')(>. Sr 2i

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
så sätt kunna bli en »trojansk häst»
gentemot den nuvarande politiska regimen.
Jag vet inte, men det är kanske det
man har avsett med hela förslaget.

Nu har oppositionspartiernas företrädare
i bankoutskottet reserverat sig för
motionens utredningsyrkande på denna
punkt. Utredningsmajoriteten avstyrker
en sådan utredning och hänvisar i övrigt
till att inom riksbanken pågår en
översyn av 1949 års bankkommittés förslag
till ny riksbankslag och att man
vill avvakta resultatet av denna översyn.

I de föreliggande högermotionerna
och i reservationen föreslås dessutom utredningar
om en råd olika, mycket omfattande
problem. Störst i det här avseendet
är väl spörsmålet om vår anslutning
till ett internationellt samarbete
med valutakonvertibilitet som
grund. Det är ett oerhört stort och svårt
problem.

Jag vill bara, utan att här ta kammarens
tid i anspråk ytterligare för att
ingående diskutera detta, hänvisa till att
inom regeringen och, tror jag, i riksbankens
ledning säkerligen finns intresse
för att anpassa hela vår ekonomiska
politik och vår utrikeshandel på ett sådant
sätt, att vi om möjligt kan gå över
till ett system av konvertibilitet när denna
blir en verklighet. Vi har i varje fall
genom den omfattande frilistningen av
vår utrikeshandel tagit ett steg i denna
riktning.

Vidare vill man i dessa motioner, att
sedelutgivningen skall stå i ett visst förhållande
till guld- och valutareserven.
Den väg, som motionärerna och även
reservanterna förordar, är väl knappast
framkomlig i dagens läge, därför att
man för närvarande måste göra ganska
stora kortfristiga upplåningar för att
täcka statens utgifter mellan de olika
skatteuppbörderna. Dessa medel är ju
avsedda att återbetalas med kort frist,
men de lånetransaktioner, som måste
genomföras, skulle inte kunna förverkligas
med det förslag som motionärerna
har ställt i detta avseende. Man får alltså
i varje fall först skapa andra förutsättningar,
så att statens inkomster flyter
in jämnare och man slipper tvånget

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

av en sådan här tillfällig upplåning, innan
man kan tänka sig att genomföra
motionärernas förslag.

Med det nu anförda har jag redogjort
för hur majoriteten i bankoutskottet ställer
sig till den föreliggande propositionen
och motionerna och hur den ser på
dagens ekonomiska situation. Jag ber,
herr förste vice talman, att få återkomma
med yrkande i detta avseende.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Denna debatt liksom alla
s. k. stora debatter har ju hittills med
något enstaka undantag haft den karaktären,
att ett antal monologer har
framförts. De olika partierna gör sina
deklarationer, och högern har hittills
hunnit med att avge inte mindre än fyra
sådana. Vilka slutsatser man skall dra
därav, överlåter jag till kammarens ledamöter
att själva avgöra. För min del
vill jag bara säga att det nog behövs
många deklarationer från högerns sida,
om den med sin ekonomiska politik
skall ha någon som helst utsikt att övertyga
de s. k. vardagsmänniskor som
man med sådan förkärlek brukar tala
om.

Emellertid skall ju denna debatt röra
sig om dels den allmänna ekonomiska
politiken, dels skatteuttaget för kommande
budgetår. Jag tror att denna sammankoppling
av diskussionen är helt
riktig, därför att frågan om skatteuttaget
eller skatteavvägning över huvud taget
ju inte kan behandlas isolerad från
den allmänna ekonomiska politik som
bedrives. Skatternas avvägning har ju
ett mycket intimt samband med ägandeförhållandena
i samhället. Om de avgörande
produktionsgrenarna och kreditväsendet
vore i samhällets ägo, skulle
ju skattepolitiken kunna utformas på
helt annat sätt än under nuvarande förhållanden,
då det privata kapitalet är
praktiskt taget allenahärskande inom
industri och kreditväsen. Det är också
denna privatkapitalets ställning som
medför att den ekonomiska makten och
rikedomen koncentreras till allt färre
händer. Här har vi även att söka orsaken
till att priserna fortsätter att stiga,

att kronans värde sjunker, att storföretagens
vinster ökas år från år och att
mindre företag förlorar sin tidigare relativa
självständighet eller går helt under.

Regeringens försök att med skattepolitik,
med investeringsavgift och kreditrestriktioner,
återhållsam lönepolitik
o. s. v. styra den ekonomiska utvecklingen,
som man säger, och åstadkomma
balans i samhällsekonomien är enligt
min mening dömt att misslyckas, då
man inte tar hänsyn till de ekonomiska
realiteterna och de kapitalistiska produktionsförhållandenas
lagbundna utveckling.

Jag skall med ett par exempel belysa
att utvecklingen, allt tal om utjämning
till trots, går just den väg som jag här
nyss antydde. Tag exempelvis en sådan
sak som förmögenheternas tillväxt och
fördelning i vårt nuvarande samhälle.
Jag vill då bara hänvisa till att från
1952 till 1954 ökade förmögenheterna
på över 50 000 kronor från 22,3 miljarder
kronor till 25,4 miljarder. Naturligtvis
hade under tiden tillkommit en
del nya förmögenhetsägare över 50 000
kronor, men huvudparten av denna förmögenhetsökning
beror inte därpå, utan
på att de stora förmögenhetsägarna ytterligare
berikat sig. Miljonärernas andel
i den samlade förmögenhetssumman
ökade exempelvis under dessa två år
från 11 procent till 13,3 procent, samtidigt
som vi fick 375 nya medlemmar
i vår rätt stora miljonärsfamilj här i
landet.

Knappast under någon tidigare period
i vårt lands historia har det varit så
stora vinster i storföretagen som under
de senare åren. Jag hänvisar till senaste
numret av Statistisk Tidskrift, där man
redovisar den sammanlagda bruttovinsten
under 1954 för 1 468 företag med
393 000 arbetare. Dessa företag hade på
ett år en redovisad vinst på 2 688 miljoner
kronor. Det innebär att bruttovinsten
för varje arbetare i dessa företag
uppgick till 6 840 kronor, d. v. s. en
summa som inte så värst mycket skiljer
sig från den genomsnittliga årsinkomsten
för en arbetare här i landet.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Det är dessa väldiga vinster som bildar
underlagen för den kapitalistiska
spekulationen. Nu hävdar regeringen att
man skall försöka undanröja dessa missförhållanden
genom investeringsavgift,
kreditrestriktioner, hög ränta och återhållsam
lönepolitik. Men ingen av dessa
åtgärder drabbar i verkligheten de storkapitalistiska
krafter som har det huvudsakliga
ansvaret för inflationen och
det försämrade penningvärdet. Åtgärderna
gynnar dem i stället, och de som
drabbas är ju framför allt arbetarna, de
lägre tjänstemännen och den stora massan
av jordbrukare här i landet.

Tag en sådan sak som investeringsavgiften,
som man i så många anföranden
i riksdagen vänt sig mot från de
borgerliga oppositionspartierna. Om
kammarens ledamöter tittar i nr 1 av
Ekonomisk Tidskrift i år, finner ni där
en undersökning om hur investeringsavgiften
har verkat. Det visar sig att under
1955 hade 40 procent av industriföretagen
skurit ned sina planerade investeringar,
under det att 60 procent
inte alls hade låtit sig påverkas av investeringsavgiften.
Men inom dessa 40
procent — och det är ju det som är av
det största intresset — var det framför
allt de mindre företagen som hade tvingats
att skära ned investeringarna. Företag
med under 50 anställda skar alltså
ned sina investeringar med 39 procent,
under det att övriga företag — de stora
företagen med 50 arbetare eller flera
•— endast begränsade investeringarna
med 9 procent. Därvid skall man ju
komma ihåg, att det här skedde under
en period, när man trodde att investeringsavgiften
var tillfällig. Nu, när det
har gått in i det allmänna medvetandet,
att investeringsavgiften permanentats,
kan man inte förutsätta att de stora företagen
alls skall låta sig påverkas av
den avgiften. Den räknas in i kostnaderna
och slår igenom i priserna.

Därom vittnar för övrigt den reviderade
nationalbudgeten, som förutser en
ökning av industriens investeringar för
detta år med 33 procent i jämförelse
med 1955.

Jag måste således konstatera, att verk -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
ningarna av investeringsavgiften inte
alls blivit de som regeringen hävdade.
Spekulationen fortsätter lika ohämmat
som förut. De stora företagarna drar fördel
av denna politik, medan de mindre
kommer i svårigheter.

Räntehöjningen har haft samma verkan.
Herr Boo menade nyss, att det vi
hade föreslagit var helt verklighetsfrämmande,
nämligen att återgå till lågräntepolitiken.
Men låt oss undersöka,
herr Boo, hur räntehöjningen i realiteten
har verkat i den svenska ekonomien.
Den har verkat så, att kreditinstituten,
fastighetskapitalet och alla företag, som
inte är beroende av lånade pengar, hämtar
hem jättevinster på den höjda räntan.
Alla andra förlorar. Den hyreshöjning
som genomfördes den 1 oktober
1955 som en direkt konsekvens av räntehöjningen
från april månad i fjol, beräknas
kosta hyresgästerna och egnahemsägarna
omkring 200 miljoner kronor
om året. Det beräknas att bönderna
— framför allt de mindre •— belastas
med omkring 125 miljoner kronor
per år i höjda räntekostnader. Det är ju
allmänt bekant, att kommunerna, som
måste ta upp lån till sin verksamhet,
belastas med ökade ränteutgifter, och
kreditrestriktionerna framtvingar drastiska
inskränkningar som försämrar den
kommunala servicen, inte minst på undervisningsväsendets
område. Det beräknas
att i runt tal 200 miljoner kronor
måste uttagas skattevägen för att betala
de höjda ränteutgifterna för stat,
kommuner och landsting.

Denna räntepolitik, som står i strid
med regeringens tidigare utfästelser,
gynnar det fåtal kapitalägare, som genom
utlåning av pengar får en ytterligare
ökning av sin arbetsfria inkomst,
ty räntan är ingenting annat än arbetsfri
inkomst, den saken har i varje fall
tidigare omvittnats också från socialdemokratiskt
håll. Hela denna räntepolitik
innebär, att fantastiska belopp —.
uppskattningen är ännu svår att göra,
men det kanske rör sig om någon miljard
per år — överföres från 90 procent
av folket till de återstående 10 procentcn,
den lilla klick som vi i det politiska

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
språkbruket benämner storfinans. En
sådan politik kan enligt min mening inte
motverka skadliga och krisfrämjande
företeelser inom det ekonomiska livet,
utan kommer att skärpa dem i stället.

Vi anser därför att en omläggning av
räntepolitiken måste göras med det snaraste.
En återgång till lågräntepolitiken
bör medföra generella hyressänkningar
och minskad räntebelastning för egnahemsägare,
småföretagare, jordbrukare,
kommuner och landsting.

1 samband med den nya räntepolitiken
skärptes också kreditrestriktionerna.
Detta skulle, enligt regeringens mening,
minska bankernas utlåning, vilket
i sin tur skulle verka dämpande och inflationshämmande.
Jag skall ta några
exempel för att visa, att det inte alls
blivit på det sätt som regeringen deklarerade
här inför riksdagen. Låt mig
erinra om att i april månad 1954 var
affärsbankernas utlåning 10 296 miljoner
kronor. I april månad 1956, sedan
högräntan verkat i ett år, var utlåningen
i samma banker 10 726 miljoner
kronor, alltså en ökning på över 400
miljoner kronor. Jämför vi sparbankernas
utlåning i april förra året med utlåningen
i april i år, visar det sig att
den ökat från 6 932 miljoner till 7 295
miljoner, d. v. s. en ökning med 363
miljoner kronor. Vad visar detta? Det
visar, att talet om att högräntan och
de skärpta kreditrestriktionerna skulle
medföra en dämpning av lånemöjligheterna
och spekulationen inte slagit in.

Erfarenheten visar, tycker jag, att ingen
av de åtgärder som kommit till användning
för att »styra» den ekonomiska
utvecklingen har fört i den riktning
som regeringen har förutsatt. Däremot
försiggår en väldig kapitalöverföring,
som jag nyss nämnde, från mindre inkomsttagare,
småföretagare och jordbrukare
till de stora förmögenhetsägarna.
I samband därmed blir prisnivån
högre, inflationen fortsätter och penningvärdet
försämras.

Denna utveckling borde säga alla,
som vill eu framstegsvänlig politik, ett
fast penningvärde och en bättre stan -

dard för de breda folklagren, att en annan
ekonomisk politik måste föras från
statsmakternas sida, en politik, som tar
sikte på att göra slut på storfinansens
allenavälde i den svenska ekonomien.

Om statsmakterna skall, som det heter,
kunna styra ekonomien, måste man
ha möjligheter att ingripa på vissa punkter.
Då måste riksdagen föra en sådan
politik, att man i samhällets ägo överför
viktiga nyckelindustrier. Jag nämner
som exempel skogsindustrien. Den
svarar för över 40 procent av exporten
för närvarande. Den bygger på vårt
lands råvarutillgångar, som måste betraktas
och som alltid från arbetarrörelsens
sida har betraktats som hela folkets
egendom. Det är på tiden att sådana
näringsgrenar helt överföres i
samhällets ägo. Detsamma gäller våra
malmtillgångar. Ett steg har nu tagits
genom lapplandsgruvornas förstatligande,
men det bör följas av fler. Vi anser
vidare att försäkringsväsendet bör förstatligas.
För närvarande förvaltar privatkapitalister,
framför allt genom de
tre storbankerna, försäkringsfonder som
uppgår till över 12 miljarder kronor.
Det är i mycket stor utsträckning småfolkets
pengar som ligger i dessa fonder.
Jag tycker att det är på tiden, att
dessa fonder undandras storfinansens
kontroll och överföres till staten, vilket
skulle inskränka storfinansens maktställning.

Enligt min mening kan man endast
med en politik i den riktning jag här
antytt styra den ekonomiska utvecklingen.
Som det nu är blir regeringen styrd
av monopolkapitalet, men det är inte
så den svenska väljarmajoriteten vill ha
det.

I fråga om skattepolitikens utformning
har jag i samband med behandlingen
av regeringens förslag till nya skatteskalor
framfört kommunisternas ståndpunkt.
Jag skall därför inte upprepa
den. Jag vill endast i korthet erinra om
att den innebär att vi i nuvarande läge
accepterar de nya skatteskalorna men
förordar en sådan höjning av de skattefria
ortsavdragen, att den första hundralappen
i veckan för gift person inte

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

blir föremål för beskattning. Därigenom
skulle ett visst existensminimum garanteras.

De borgerliga oppositionspartierna
tävlar nu för brinnande livet om utformningen
av den mest gångbara skattedemagogien
inför höstens val. Högerpartiet
tycks just nu ligga en hästlängd
före folkpartiet. Hur ställningen blir i
september återstår att se.

Vad innebär då högerns förslag? Jag
sknlle vilja säga, utan att ingå på någon
detaljgranskning, att den skattemotion
som föreligger från högerhåll är ett
av de mest reaktionära dokument som
lagts fram, i varje fall under min tid i
riksdagen. För att kunna åstadkomma
en skattesänkning som innebär ett par
kronor i veckan för en vanlig arbetarinkomst
och tusenlappar om året för de
största inkomsttagarna, föreslår högern
bland annat att man skall minska mödrahjälpen
med 2 miljoner kronor, ge
400 000 kronor mindre till ferieresor för
barn, 400 000 kronor mindre till utrustning
av samlingslokaler, 3 500 000 mindre
till läkemedelsrabatter, 136 miljoner
mindre till statligt stöd för bostadsbyggandet,
1 300 000 mindre till ungdomens
fritidsverksamhet, samtidigt som man
beskärmar sig över den stora ungdomsbrottsligheten,
24 miljoner mindre till
bostadsförbättringar o. s. v.

Listan är lång, men det anförda får
räcka för att illustrera det ärkereaktionära
innehållet i högerns linje. Jag undrar
om herr Hjalmarsons vardagsmänniskor
kommer att uppskatta den här
nya given när de får reda på vad högerns
linje egentligen innebär.

Till högerns och folkpartiets skattepolitik
hör också att de vill sänka bolagsskatten,
och detta i ett läge när storföretagen
har en vinstkonjunktur som aldrig
tidigare, vilket möjliggör att ungefär
en tredjedel av produktionens värde
kan avsättas för investeringar samtidigt
som utdelningarna till aktieägarna
på ett år har kunnat höjas med 10 å
15 procent.

Bolagens möjligheter att smussla undan
de verkliga vinsterna är alltjämt
stora även om vissa skärpningar skett

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
under senare tid, och skatten på vad
som efter alla deklarationsjuridiska
knep redovisats som vinst är ingalunda
för hög.

Högerns och folkpartiets tal om »skattesocialisering»
klingar ihåligare än de
flesta slagord som utkolporterats från
det hållet. Om en 50-procentig bolagsskatt
i Sverige innebär socialisering
skattevägen, vad skall då ledarna i högern
och folkpartiet säga om bolagsskatten
i deras andliga fosterland eller, som
herr Ewerlöf nyss sade, »i föregångslandet
för oss alla», nämligen Amerikas
förenta stater. Där var bolagsskatten
för två år sedan 55 procent och är nu
liksom här 50 procent. Det är väl ändå
inte möjligt att herr Ewerlöf vill beskylla
regeringen Eisenhower för att syssla
med smygsocialisering!

Med det anförda har jag velat klargöra
att den meningsriktning jag representerar
inte kan ansluta sig till den
skattedemagogi, som högern och folkpartiet
tänker göra som ledmotiv i den
förestående valrörelsen.

Jag vidhåller den tidigare deklarerade
meningen om en höjning av de skattefria
ortsavdragen och yrkar med anledning
av bankoutskottets utlåtande nr
30 bifall till motionerna nr 3 i denna
och i andra kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! När man blickar ut över
salen här får man den uppfattningen, att
samordningen av debatten kring de tre
propositioner, som är föremål för behandling
i dag, icke är så värst mycket
populärare än samordningen av avtalsrörelsen
var på vårsidan. Det kanske har
sin förklaring. Det är tydligen så att de
utskott, som behandlat dessa frågor, icke
på förhand varit medvetna om att utlåtandena
skulle behandlas i ett sammanhang.
Och därför är inte utlåtandena
samordnade. Här kommer experter i
skattefrågorna upp i början av debatten
och håller sina anföranden, och sedan
kominer bankoulskottets talesmän och
talar om de frågor, som hör samman med

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
det utskottets utlåtande. Sedan måste
riksdagsmännen, antingen de vill eller
ej, försöka samordna vad som sagts och
försöka få ut något därav till ledning för
sitt ståndpunktstagande senare, när beslut
skall fattas.

I mångt och mycket förefaller det som
om ganska stor enighet här skulle föreligga.
Jag tror att vi alla är överens
om att vi skall eftersträva en bättre balans
i samhällsekonomien än den, som
varit möjlig att uppnå hittills, och att
det i det avseendet är nödvändigt att
föra en stram politik och att öka exporten
för att bereda större utrymme för den
import, som vi behöver för att tillfredsställa
alla de behov, som finns inom landet
och tillgodose våra önskemål på varor
som kommer utifrån. Jag tror också
att vi är överens om att det skulle vara
synnerligen lyckligt om sparandet kunde
ökas — och ökas kraftigt — ty därigenom
skulle efterfrågan på varor, konsumtionsvaror
i första hand, minska och
det skulle bli mera över till att bygga
ut produktionsapparaten och på så sätt
skapa ett ökat välstånd. Frågan är bara
hur vi skall kunna komma fram till någonting
som svarar mot vad vi på olika
håll önskar. Vi är inte överens om metoderna,
och vi är inte heller överens
om hur de olika metoderna verkar. Det
är väl en av anledningarna till att vi
diskuterar i dag om både det ena och
det andra.

Herr Gustaf Elofsson har tidigare i
dag erinrat om att vi hade underskott i
utrikeshandeln föregående år på 1 200
miljoner kronor. Siffran är inte alldeles
exakt, men det spelar mindre roll.
Han tog som jämförelse de fyra första
månaderna i år och pekade på att underskottet
under den tiden är 800 miljoner
kronor. Då måste vi ju få den uppfattningen
att vi närmar oss rena katastrofen
— 1 200 miljoner under hela
fjolåret och 800 miljoner under de fyra
första månaderna i år skulle rent matematiskt
visa hän mot ett underskott i år,
som blir exakt dubbelt så stort som
1955.

Man kan dock icke använda statistik
på det sättet som herr Elofsson gjorde.

Skall man göra jämförelser måste man
också ta jämförliga perioder. Under de
fyra första månaderna förra året var
underskottet 856 miljoner kronor och under
de fyra första månaderna i år 882. Det
skiljer 26 miljoner. Det är beklagligt i och
för sig, eftersom 1955 var ett ogynnsamt
år, men det är inte så katastrofalt, som
man skulle kunna tro av de uppgifter
herr Elofsson lämnade. Till den ogynnsamma
sidan kan man möjligen lägga att
vintern har varit besvärlig för export,
möjligen skulle vi om det varit en normal
vinter ha kunnat hålla ungefär samma
siffra som föregående år. Totalsiffran
för fjolåret var ju oroande ur den synpunkten,
att vi också fick ett betalningsunderskott.
Underskottet i utrikeshandeln
var 1 350 miljoner, men sjöfartsnäringen
bidrog med en utjämning
på 1 100 miljoner. Vi hade alltså ett underskott
på 250 miljoner. Ytterligare poster
tillkom emellertid, vilket gjorde att
den totala bristen steg till 370 miljoner
kronor. Och det är alldeles klart att vi
kan inte köra hur länge som helst i den
takten, utan åtgärder måste vidtas för
att bringa bättre balans.

Jag tror att vi i stort är överens om
att det också skulle vara tillfredsställande,
om valutareserven kunde höjas i
stället för att minska. Det märkliga är
att den inte bär minskat under de tolv
sist förflutna månaderna, trots de siffror
som här nämnts. Den är praktiskt taget
oförändrad. Anledningen härtill förmodar
man vara att det skett vissa förskjutningar
i betalningsterminerna på det sättet,
att man tar in exportvalutorna snabbare
och drar litet på betalningarna för
sådana varor som man importerar. Förklaringen
till att vi kunnat hålla en oförändrad
valutareserv trots underskott i
handeln på nära 400 miljoner kronor
skulle följaktligen ligga i det förhållandet.
Det finns inga säkra uppgifter hur
det verkligen ligger till därmed, men
förklaringen verkar inte alldeles verklighetsfrämmande.
Det är nog troligt att
det förhåller sig så.

Herr Gustaf Elofsson uttalade också
vissa betänkligheter mot löneutvecklingen.
Det rörde sig under föregående år

Onsdagen den 30 mai 1956 fin.

Nr 24

om lönehöjningar på mellan 8 och 10
procent, för vilka diet sannolikt inte
fanns täckning i produktionsutvecklingen.
Innevarande år har den avtalsmässiga
lönehöjningen begränsats till 4 procent,
och det är väl möjligt att vi skall
klara den höjningen utan att herr Elofsson
behöver oroa sig alltför mycket. Men
fortsätter den fulla sysselsättningen,
finns det en tendens till löneglidningar
som ligger utanför avtalsrörelsen, och
därför är det väl inte sannolikt att den
totala höjningen av lönenivån kommer
att stanna vid 4 procent, utan troligen
blir det något däröver.

Herr Elofsson hade också ett önskemål
om en snar återgång till lågräntepolitiken
— jag höll på att säga låglönepolitiken.
Visst kan man ha önskemål i
det avseendet, men med de siffror och
redovisningar framför sig, som återfinnes
i bankoutskottets utlåtande, är det
väl inte många som i dag skulle vilja
rekommendera en sådan återgång, i varje
fall inte inom en snar framtid. Den
höga räntan har varit i kraft under ett
år. Jag är inte alldeles säker på att
dess verkningar ännu slagit igenom så
pass att någon i dag vågar stiga upp och
avgöra, om verkningarna varit gynnsamma
eller ofördelaktiga. Sannolikt har
verkningarna varit gynnsamma ur vissa
synpunkter och ogynnsamma ur andra.
Till de ogynnsamma verkningarna
hör helt naturligt den kostnadshöjande
effekt, som ligger i en högre ränta. Men
vi har faktiskt ingenting på vilket vi
kan bygga ett bestämt antagande om räntehöjningens
verkningar och som i varje
fall skulle kunna leda mig till en rekommendation
att vi bör återgå till en
lägre ränta. Samtidigt skulle vi nämligen
då, enligt riksbankens uppfattning,
sannolikt behöva släppa litet på kreditrestriktionerna.

I själva skattefrågan skall jag inte yttra
mig; den har varit föremål för debattinlägg
tidigare i dag. Däremot har jag
fäst mig vid vad som står skrivet i den
reservation som högerns och folkpartiets
representanter gemensamt fogat till
bankoutskottets utlåtande nr 30. Där
framhålles, såsom herr Bengtson redan

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
tidigare påpekat här i dag, att man
anser det litet betänkligt att låta tyngdpunkten
i de inflationsbekämpande åtgärderna
alltför stelt och ensidigt läggas
på produktions- och investeringssidan.
Det säges inte mera. Men det får
väl ändå tolkas så, att högerns och folkpartiets
representanter i bankoutskottet
förmenar, att ytterligare något i åtstramande
riktning också borde ha gjorts på
konsumentsidan. Jag har gjort mig precis
samma fråga som den herr Bengtson
här fastnat inför: hur går detta
uttalande i reservationen till bankoutskottets
utlåtande nr 30 egentligen ihop
med de borgerligas reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 50, där
man framhåller önskvärdheten av vissa
skattesänkningar, som man anser skulle
verka stimulerande och följaktligen hälsobringande
i den kris som man väl får
förmoda att vi fortfarande lever i.

Jag skall inte återfalla på herr Spetz’
sol- och vårhistoria, utan anföra eif annat
litet exempel, som inte är någon fabel,
utan som är hämtat ur verkligheten.

En bekant till mig skulle köpa en
skjorta i en inte alltför stor butik. Affären
hade en relativt god sortering i
fråga om färger men var mindre väl
sorterad i fråga om storlekar. Min vän
hittade en skjorta, som passade i färg
men som var ett nummer för liten. »Den
sträcker sig ju alltid något i tvätten, så
att den blir nog bra när den blivit tvättad
en gång», sade biträdet. Min vän
litade inte på det uttalandet utan fortsatte
att välja bland skjortorna i affären.
Han fick till slut fram en annan
skjorta, som i färg gick bra ihop med
färgen på hans hår och ansikte. Färgen
var alltså bra, men den skjortan var ett
nummer för stor. Biträdet sade då: »Den
krymper alltid något i tvätten». Min vän
kunde inte låta bli att fråga: »Vad är
det för skjortor ni har i den här affären;
de små numren sträcker sig ju
och de stora krymper.»

Så förhåller det sig också med högerns
och folkpartiets reservationer vid dessa
båda utskottsbetänkanden. Enligt reservationen
till bankoutskottets utlåtande
skulle en åtstramning verka krym -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
pande. Enligt reservationen till bevillningsutskottets
betänkande skulle en frisläppning
också verka i samma riktning.
Båda dessa påståenden kan väl inte vara
riktiga.

Bakom skrivningen i reservationen till
bankoutskottets betänkande ligger, förmodar
jag, ett önskemål om att man skulle
ha vidtagit åtgärder som dämpade
konsumtionen. Enligt reservationen till
bevillningsutskottets betänkande önskar
högern och folkpartiet att man skulle
sänka skatten, vilket väl måste få till
resultat att konsumenterna skulle få mer
pengar att köpa för.

Men politik är ju en gång för alla det
möjligas konst! Det är kanske därför
inte alldeles nödvändigt att bokslutet
går ihop, om man nu skall jämföra reservationerna
till bankoutskottets och
bevillningsutskottets betänkanden. Man
kan kanske ha olika meningar om samma
sak.

Egentligen, herr talman, har väl tonerna
i dag varit betydligt mattare än
när vi tidigare fört en ekonomisk debatt,
i all synnerhet en ekonomisk debatt några
månader före ett val. Jag vet inte, om
detta sammanhänger med att de, som
skulle tjänstgöra som opposition, har resignerat
inför händelseutvecklingen eller
räknar med att alla olika medel i
kampen mot inflationstendenserna nu
har prövats. Vi har prövat också det
radikalmedel som tidigare har anvisats
som det enda tänkbara, nämligen räntevapnet
och kreditåtstramningen, som i
viss utsträckning skulle ha karaktären av
automatiskt verkande medel.

Erfarenheterna har hittills inte givit
något utslag i den riktningen att detta
är den medicin som kan hjälpa oss över
alla svårigheter. Därför är det väl sannolikt
att även de åtgärder, som nu
tynger företagarna, får bibehållas. Investeringsavgiften
och den höjda bolagsskatten
får bestå. Det är väl också någonting
som i och för sig är värt att
fundera över, att investeringsviljan hos
företagarna inte synes ha ryggat inför
de trösklar och den belastning som en
särskild investeringsskatt och en höjd

bolagsskatt ändå måste utgöra. Fortfarande
är önskemålen i fråga om investeringar
större än som är möjliga att
tillmötesgå. Sysselsättningen är fortfarande
god. Produktionsapparaten skulle
behöva byggas ut och fullkomnas, men
detta är inte möjligt, då vi inte har resurser
att avstå allt som skulle erfordras
för det ändamålet.

För min del har jag svårt att tro, att
en skattesänkning för fysiska personer
i den situationen skulle underlätta våra
strävanden att komma fram till den
samhällsekonomiska balansen. Allting
talar för att en sådan skattesänkning skulle
medföra ytterligare svårigheter. Den
fulla sysselsättningen måste tydligen utgöra
en så stark stimulans, att företagarna
vill ta de risker, som kan ligga
i att belastningen på kostnadssidan blir
för hög; de räknar med att de kan täcka
dessa kostnader. Jag håller med herr
Bengtson om vad han sade tidigare i dag,
nämligen att både investeringsavgiften
och bolagsskatten inte är någonting annat
än ett slags omsättningsskatt som
företagaren måste ta ut vid försäljningen
av sin produktion, om han kan göra
det. Så länge den fulla sysselsättningen
vidmakthålles, kan han uppenbarligen
göra det, och därför verkar dessa faktorer
inte så återhållande som man hade
väntat att de skulle göra. Den fulla
sysselsättningen ger tydligen företagarna
samma stimulans att köra vidare som
den ger löntagarna att försöka få så
mycket som möjligt med av vad den fulla
sysselsättningen ger. I det avseendet
är sålunda båda parterna likställda.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren menade, att det inte rådde överensstämmelse
mellan vad reservanterna
har begärt i bevillningsutskottet och vad
de begärt i bankoutskottet. Han demonstrerade
detta med en expressiv historia
om inköp av en för stor eller en för liten
skjorta, men jag fick det intrycket,
att liksom herr Strand blandade ihop
de två skjortorna, så blandade han även

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

ihop två ting här, nämligen den statsekonomiska
balansen å ena sidan och
den samhällsekonomiska balansen å den
andra. Det är två olika ting.

Herr Strand sade också att investeringslustan
trots alla pålagor på näringslivet
var lika stor som förut, ja, rent av
större. Vad beror nu detta på? Jo, det
beror på att vi händelsevis befinner oss
i en sådan utvecklingsperiod, att näringslivets
materiella resurser måste byggas
om och byggas ut för att vi skall
kunna stå oss i konkurrensen, inte minst
när det gäller våra exportindustrier.

I slutet av sitt anförande betonade
herr förste vice talmannen, att beträffande
fysiska personer ville han inte gå
med på någon sänkning av beskattningen.
Jag skulle då vilja ställa den frågan
— eftersom de fysiska personerna här
ställdes i förgrunden -— om herr förste
vice talmannen ändå inte innerst inne
tycker, att företagsbeskattningen för närvarande
är i högsta laget.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara svara herr
förste vice talmannen på den kritik han
riktade mot mitt anförande. När han
frågade, om det var någon som tänkte
sig att man skulle kunna återgå till en
lågräntepolitik efter det att denna högräntepolitik
har gällt under knappast ett
år, så vill jag bara säga, att den överenskommelse
som träffades när vi inträdde
i regeringen var att man skulle
ha en låg ränta. Men den har man gått
ifrån. Det har resonerats om medicin
här, och jag får säga det, herr förste
vice talman, att den döbelnmedicin, som
vi fått under den sista tiden, nog har
hjälpt för tillfället — det vill jag inte
neka till. Men sjukdomen kommer igen,
och därför behöver vi en medicin som
hjälper för en längre tid framåt. Det är
därför som jag menar att man bör förbereda
åtgärder för att i någon mån,
kanske på mer än ett håll, kanske över
hela näringslivet, göra vissa begränsningar
för att kunna återställa den ekonomiska
balansen och kronans värde.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det skulle vara
beklagligt om herr Ohlon finge den
uppfattningen, att jag skulle anse att
skjortorna spelade någon roll i den samhällsekonomiska
balansen. Vad jag ville
framhålla var, att om den lilla skjortan
sträcker sig och den stora krymper i tvätten,
så får man olika resultat av samma
behandlingsmetod. Jag tog det exemplet
för att försöka förklara, att oppositionen
i sin reservation till bankoutskottets
utlåtande efterlyser vissa åtgärder,
som kan hålla tillbaka konsumtionen,
men i reservationen till bevillningsutskottets
utlåtande föreslås åtgärder, som
skulle ge konsumenterna mera pengar
att köpa för. Jag har svårt att tänka mig
att båda dessa åtgärder skulle kunna ge
precis samma resultat, nämligen den åtstramning
som man eftersträvar på konsumtionssidan.

Till herr Elofsson vill jag säga, att
jag inte har fäst någon avgörande vikt
vid den tidsperiod, under vilken vi har
haft den högre räntan, när jag sade att
jag inte tror på möjligheten att återgå
till lågräntepolitiken. Det skulle spela
mycket liten roll om ett eller två år, eller
en kortare tid förflutit, bara utvecklingen
hade gått i sådan riktning, att
situationen i dag gav oss möjlighet att
sänka räntan. Men sedan åtgärden vidtogs
har ingen sådan förändring skett.
Om det var riktigt att höja räntan i april
månad förra året, måste det vara lika
riktigt att behålla höjningen i år, eftersom
inga sådana förändringar inträffat
i vårt ekonomiska läge, att det skulle vara
försvarbart att gå tillbaka redan efter
ett år.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Efter den debatt om den
ekonomiska politiken, som här har förts
i anslutning till de tre utskottsutlåtanden
som finns uppförda på kammarens
föredragningslista i dag, vill jag inskränka
mig till att med endast några få orti
beröra två folkpartireservationer, som

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
finns fogade vid statsutskottets utlåtande
nr 156.

I reservationen nr 1 framställes intet
vrkande. Vi har genom denna reservation
endast velat erinra om vårt tidigare
ställningstagande till förslaget om investeringsavgift.
Reservationen nr 2 berör
LKAB och Kungl. Maj:ts förslag om att
belopp motsvarande under budgetåren
1955/56 och 1956/57 inflytande avkastning
av statens aktier i LKAB måtte
avsättas till budgetutjämningsfonden för
att sedermera återföras till bolaget. Avsättningsbeloppen
har beräknats till 81,4
respektive 111,4 miljoner kronor och
skulle anvisas genom anslag på kapitalbudgeten.
Riksräkenskapsverket har i
denna fråga förordat ett annat tillvägagångssätt.
Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör utdelningen i sin helhet redovisas
såsom inkomst på driftbudgeten
samt de för bolaget erforderliga medlen
tillföras bolaget från anslag på riksstaten.
Dock anser riksräkenskapsverket att
skäl kan anföras för att den ökning av
statens utdelning från bolaget, som inträffar
vid ett slopande av avsättningar
till dispositionsfond, avsättes för framtida
investering i LKAB. Det skulle i så
fall röra sig om ett beräknat belopp, som
efter olika beräkningsgrunder skulle
uppgå till i ena fallet 30 miljoner och i
andra fallet 50 miljoner kronor för vart
och ett av de ifrågavarande budgetåren,

I vår reservation nr 2 till statsutskottets
utlåtande nr 156 framhålles, att
Kungl. Maj:ts förslag om att hela den
från LKAB härrörande vinsten för de
båda budgetåren skall reserveras för
framtida investeringsändamål utgör ett
klart avsteg från gällande budgetprinciper.
Om den metoden allmänt tillämpades,
skulle det få till följd att ett
statsföretag inte komme att lämna något
som helst bidrag till förräntningen
av det i företaget investerade kapitalet,
även om finansiella möjligheter härtill
förelåge. Reservanterna anser att det inte
finns något sakligt skäl, varför inte
den staten normalt tillkommande avkastningen
från LKAB även i fortsättningen
skulle inräknas bland driftbudgetens ordinarie
inkomster. I den mån emellertid

som avkastningen tillfälligtvis innehåller
medel, vilka rätteligen bort överföras
till dispositionsfond, anser reservanterna
i likhet med riksräkenskapsverket
att det kan vara naturligt, att denna del
av vinsten reserveras för investeringsändamål.

I reservationen föreslås alltså, att ett
belopp av 30 miljoner kronor må avsättas
till budgetutjämningsfonden för att
där särredovisas såsom avsedda för framtida
investering i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt att motsvarande
belopp må av statskontoret överföras till
särskilt konto i riksbanken.

Herr talman! Jag ber att senare få
återkomma med yrkande om bifall till
den med 2) betecknade reservationen
till statsutskottets utlåtande nr 156.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! .lag skall i likhet med
herr Sundelin endast uppehålla mig vid
de förslag som framlagts i statsutskottets
utlåtande nr 156.

Statsutskottet har där tagit ställning
till de av Kungl. Maj :t föreslagna avsättningarna
till budgetutjämningsfonden,
och det råder delade meningar om
två slag av sådana avsättningar. När det
gäller avsättningen av investeringsavgifter,
vilken beräknas uppgå till 75 miljoner
kronor under nästkommande budgetår,
bär högern i en reservation yrkat,
att sådan avsättning ej skall ske, men
då motiveringen endast är, att högern
gått emot investeringsavgiften såsom sådan,
får man väl fatta yrkandet som en
ren demonstration. Utskottet anser för
sin del att denna inkomst, som är av
tillfällig karaktär, inte bör disponeras
i den allmänna budgeten, utan bör avsättas
enligt förslaget och medlen insättas
på särskilt konto i riksbanken.

Vad sedan gäller frågan om avsättning
av LKAB:s vinstmedel, så erinrade herr
Sundelin om att dessa medel för innevarande
och nästa budgetår beräknas
uppgå till 192,8 miljoner, alltså närma -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

re 200 miljoner. Folkpartiet vill i sin
reservation endast avsätta 60 miljoner
för innevarande och nästa budgetår, vilket
skulle motsvara den extra utdelning
som staten väntas få på aktierna i bolaget
därigenom att avsättning till företagets
dispositionsfond enligt den träffade
överenskommelsen inte skall ske
för dessa verksamhetsår. Högern har för
sin del accepterat, att ett belopp motsvarande
hela den tidigare fondavsättningen
eller sammanlagt 100 milj. skall
ställas till företagets förfogande i framtiden.

Kungl. Maj :ts förslag innebär, att hela
den beräknade vinstutdelningen på
närmare 200 miljoner skall reserveras
för framtida investeringar i företaget,
och utskottet delar denna uppfattning,
då vi är medvetna om att LKAB inom
några år kommer att kräva stora investeringsbelopp.
Det kan vara angeläget
att då ha dessa medel till förfogande.
Men jag vill understryka, herr talman,
att utskottets förslag inte innebär
att medlen ställs till Kungl. Maj ds förfogande,
utan att det kommer att ligga
i riksdagens hand att besluta när, i vilken
omfattning och på vad sätt dessa
medel framdeles skall få disponeras av
företaget.

Jag vill i detta sammanhang anknyta
till det avsnitt i herr De Geers anförande,
där han talade om företagens vinstutdelningar
och sade sig vilja visa röd
semafor och varna för en alltför generös
utdelningspolitik. Han rekommenderade
återhållsamhet, och enligt min
uppfattning bör denna rekommendation
även gälla LKAB. Man bör inte, såsom
folkpartiet föreslår, utdela dessa vinster
till skattebetalarna i form av skattesänkningar
nu; det är ju för att få utrymme
till sina skattesänkningsförslag
som folkpartiet vill ta bl. a. dessa vinstmedel
i anspråk. Det skall därför bli av
stort intresse att se herr De Geers votum,
när vi kommer fram till denna
punkt på dagordningen.

Jag har ingen anledning att vidare
uppehålla mig vid högerreservationen,
då ju inte någon av högerns talesmän
berört denna fråga i debatten och man

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
väl alltså får betrakta högerreservationen,
även när det gäller avsättning av
vinstmedlen i LKAB, såsom ett demonstrationsförslag,
som inte är allvarligt
menat.

Jag återkommer senare med yrkande
på denna punkt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag avser inte att nämnvärt
förlänga denna debatt. Sedan jag
begärde ordet, har det förekommit en
del uttalanden från andra håll, som gör
att jag inte behöver inlåta mig på alla
spörsmål som jag hade i åtanke, när jag
begärde ordet.

Herr Sjödahl talade om för oss, att
olika krav på ökade utgifter från det
allmännas sida skulle komma att anmäla
sig och att man ur sådan synpunkt
inte kunde inlåta sig på någon större
skattesänkning än den utskottsmajoriteten
funnit sig kunna förorda. Jag har
tidigare varit något inne på utvecklingen
av skatteunderlaget, och jag tror, att
det, av vad jag då yttrade, framgått,
att man måste ha att räkna med en fortsatt
utomordentligt stark utveckling av
detta skatteunderlag och att det därför
inte förelåg någon anledning att vara
så pessimistisk som herr Sjödahl låtsades
vara.

Herr Sjödahl gjorde också gällande,
att högern alltjämt ställer barnbidragen
i bakgrunden. Jag skall därtill inte tilllåta
mig annan kommentar, eftersom jag
tidigare rätt uttömmande har behandlat
spörsmålet härom, än att jag gärna vill
ställa den frågan till herr Sjödahl: Vilket
är i dagens läge av större vikt — att
man söker åstadkomma en så stor skattesänkning
som möjligt för alla eller att
man pressar ned denna skattesänkning
till förmån för höjda barnbidrag eller
stöd i annan form åt barnfamiljerna?
Om man genom en skattesänkning för
alla kan nå ett resultat, som ger mer
även åt barnfamiljerna än den höjning
av barnbidragen, som diskuterats, kan
jag inte finna annat än att man måste
ställa en skattesänkning för alla i första
planet.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

När herr Sjödahl var inne på sina
exempel, talade han hpprepade gånger
om de största inkomsttagarna, inkomsttagare
med exempelvis 400 000 kronor
i inkomst. Jag vill blott fråga, varför
herr Sjödahl drar fram sådana inkomsttagare
i sammanhanget, de torde ju vara
så utomordentligt få!

Herr Sjödahl ställde sig mycket frågande
till högerns tal om det behov av
skattesänkning, som kunde föreligga för
mellanskikten. Jag skall inte fördjupa
mig i detta spörsmål, men jag skall be
att få hänvisa herr Sjödahl till motionen
i andra kammaren nr 683, det stycke
som börjar nederst på s. 14. Där
konstateras, att skattesatsen för beskattningsbara
inkomster närmast under
8 000 kronor är 12 procent. Skattesatsen
för beskattningsbara inkomster närmast
över 12 000 kronor är inte mindre än
25 procent. Vid en ökning av den beskattningsbara
inkomsten med något
över 4 000 kronor stiger alltså marginalskattesatsen
med 13 enheter —- vid
110 procents uttag 14,3, alltså mer än
en fördubbling. Det är klart, att man
här har att göra med de inkomstskikt,
som man plägar beteckna som mellanskikten.
Därmed menar jag i varje fall
inkomsttagare med inkomster liggande
mellan 10 000 och 25 000 å 30 000 kronor.

Herr Sjödahl uppträdde — och det
var självfallet mycket överraskande —
såsom oppositionsman i förhållande till
regeringen. Han sökte nämligen energiskt
uppvisa, att de av regeringspartierna
genomdrivna skatteskalorna icke
har en sådan elasticitet, att de kan läggas
till grund för ett annat skatteuttag
än just det vid grundbeloppsnivå. Det
utgör, med mitt sätt att se, ett underkännande
av dessa skalor, ett underkännande
av mycket allvarlig karaktär, ty
då är väl skalorna enligt tidigare gängse
mening otjänliga för sitt ändamål.
Jag har varit angelägen om att konstatera
detta. Jag är också angelägen om
att få veta, varför herr Sjödahl varit så
ivrig att medverka till att genomdriva
dessa skatteskalor. Har det varit för att

mera definitivt fastlåsa eller binda skatteuttaget
just vid den av regeringspartierna
föreslagna nivån?

Herr Bengtson ställde en del frågor.
Han har, så vitt jag kan förstå, fått svar
på dem dels av herr Svärd, dels av herr
Ewerlöf. Jag förstod emellertid inte herr
Bengtsons sätt att resonera på vissa
punkter. Han berättade historien om
Döderhultarn, som for till Köpenhamn,
där han blev av med sina pengar, och
som menade att detta inte gjorde någonting,
eftersom det var andra, som
fått pengarna och nog kunde använda
dem. Tror herr Bengtson att företrädarna
för företagsamheten i detta land —
denna företagsverksamhet då tagen i
vidsträckt mening, alltså inkluderande
även jordbrukarna — kan resonera på
det sättet? Tror herr Bengtson, att de
säger som så, att det gör detsamma vem
som egentligen har hand om våra pengar,
tv de, som har det, kommer i alla
fall att använda dem?

Herr Bengtson yttrade någonting om
att han hade funnit att representanter
för såväl högern som folkpartiet tyckte
om sagor, och han bekände vidare, att
även han för egen del hade ett verkligt
intresse för sagor. Jag vill härtill bara
säga, att herr Bengtson nog inte hade
behövt deklarera, att han hade intresse
för sagor — det framgick nämligen
utomordentligt tydligt av vad han här
anförde.

Herr Bengtson var inne på frågan om
bolagens behov av pengar. De hade, så
vitt jag förstod, enligt hans mening god
tillgång på pengar, och de hade också
nu redovisat högre vinster och utdelningar
än tidigare. Det är ju ett stort
och komplicerat problem, som herr
Bengtson berörde. Det är också ett problem,
som återkommer i så många sammanhang.
Det är därför kanske lämpligt,
att det sägs något ord på den punkten,
i synnerhet som vår högt aktade finansminister
i silt förstamajtal också var
något inne därpå, i det han ansåg, att
företagen inte var så särdeles solidariska
med regeringen i dess »kamp mot
inflationsfebern i samhällskroppen»,

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

samtidigt som han levererade skarp kritik
mot höjda utdelningar. Här skymtade
sålunda bolagsvinsterna.

Jag har redan sagt, att det är ett
komplicerat spörsmål, som här möter
oss. Enligt en vid senaste månadsskiftet
tillgänglig uppgift uppgick emellertid de
då kända utdelningarna till aktieägarna
för börsnoterajde företag till 369 miljoner
kronor mot 322 miljoner kronor för samma
bolag i fjol. Av denna ökning på 47
miljoner kronor tar staten tillbaka cirka
50 procent och kommunerna tar också
en del. För aktieägarna återstår sålunda
kanske 20 miljoner kronor. Detta belopp
bör jämföras med den beräknade inkomstökningen
för löntagarna med en
miljard kronor efter årets avtalsuppgörelser.
Under 1955 steg de totala inkomsterna
med 2,3 miljarder kronor.
Kan någon under sådana förhållanden
på allvar tro, att de 20 miljonerna nämnvärt
höjer »inflationstemperaturen» eller
att de över huvud taget utgör någonting
som man särskilt behöver tala om eller
klandra i detta sammanhang.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Ingen av oppositionens
talesmän i bankoutskottets ärende har
ännu yrkat bifall till reservationen. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen
i bankoutskottets utlåtande nr
30.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga någonting med anledning av herr
Strands skjortköp •—- det var så få ledamöter
närvarande i kammaren då herr
Strand höll sitt anförande att jag upprepar
historien. Herr Strand var alltså
ute och köpte skjortor och kom in i en
butik, där det fanns en bra sortering av
skjortor med avseende på färger o. s. v.
Men skjortorna passade inte hans storlek.
En var litet för stor, men då sade
biträdet: »Köp den ändå, för den krymper
i tvätten!» Men han tog den inte
utan valde en skjorta av en annan färg,
som emellertid var för liten. Men biträdet
sade då: »Det är inte så kinkigt med
det, den sväller i tvätten.»

Konklusionen av historien om skjort -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
köpen drog herr Strand när det gäller
oppositionen inom bankoutskottet respektive
bevillningsutskottet. I bankoutskottet
krympte oppositionens skjortor,
men i bevillningsutskottet svällde oppositionens
skjorta — där finns det bara
en, nämligen skatten.

Jag tror att herr Strand uppfattat det
hela fel, beroende på att vi ser något
olika på en skattesänkningseffekt. Den
stimulerar arbetslusten och sparsamhetsviljan.
Om däremot staten tar hand om
pengarna, vet man inte hur det går. Sannolikt
går pengarna till utgifter och därmed
indirekt till ökad konsumtion.

Jag vill därför säga — inte till herr
Strand, som inte är närvarande, utan
till de andra i kammaren — att oppositionens
skjortor i bankoutskottet krymper
och att oppositionens skjorta i bevillningsutskottet
också krymper, åtminstone
enligt vår uppfattning.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Tvåkammarsystemet i
vårt statsskick har sina fördelar men
också sina nackdelar. Finansministern
är för närvarande upptagen av att klarlägga
regeringens ekonomiska politik i
andra kammaren. Han hade hoppats att
få tillfälle att möta även första kammaren,
men första kammaren har inte varit
så debattlysten som han trott, varför han
inte kommit hit.

Jag skall emellertid från regeringens
sida ge några kommentarer till den
debatt som här har förts.

I den mån jag haft tillfälle att höra
debatten eller få den refererad för mig,
förefaller det som om alla talare •—
med kanske ett undantag — skulle bedöma
inflationsriskerna på ungefärligen
samma sätt som regeringen har gjort.
Vi är ju också övertygade om att någon
annan bedömning icke kan åstadkommas,
i all synnerhet när man har en så
obehaglig mätare på övertrycket som
förändringarna i valutareserven.

Jag föreställer mig alltså, att vi alla
är överens om den samhällsekonomiska
bakgrund, mot vilken vi har att taga

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
ställning till de problem som vi diskuterar
i dag.

Herr De Geer hade visserligen ett anförande,
där han i den del, som jag fick
tillfälle att lyssna till, ville fästa regeringens
uppmärksamhet på att det fanns
tecken utanför vårt lands gränser, som
tydde på att vi kanske inom kort kunde
möta ett annat ekonomiskt klimat än
det som hittills rått och som vi under
de senaste åren har vant oss vid att
möta. Det är klart att regeringen med
stor uppmärksamhet har följt de tecknen,
men ännu vågar man väl inte dra
några säkra slutsatser.

När man i Förenta staterna förra
gången hade en regress av ganska betydande
dimensioner, trodde man att
det skulle sänka temperaturen i Europa.
Det visade sig, att det europeiska näringslivet
var ganska okänsligt. Därav
följer självfallet inte, att en sådan historia
kommer alt upprepas. Och givetvis
följer vi med stor uppmärksamhet
vad som händer.

Men, herr De Geer, hur blir det om
man i de länder, dit vi säljer våra varor,
genom politiska åtgärder, överbalansering
av budgeten, skärpt kreditpolitik eller
vad man tillgriper, verkligen åstadkommer
en avmattning av konjunkturen.
Det är nämligen vad som sker —
det amerikanska näringslivet är ju för
närvarande utsatt för en press från
centraladministrationen för att få till
stånd en sänkning av det något för högt
uppdrivna varvtalet. Om detta lyckas i
Förenta staterna eller England, då blir
ju läget mycket bekymmersamt för oss,
om vi i vårt land skapar en egen inflationsunge.
De åtgärder som man i andra
länder vidtar måste i viss utsträckning
medföra en press på vår industris
exportmöjligheter. Jag menar, att om i
den situationen vår exportindustri skall
kunna hävda sig så måste den — det
har herr de Geer själv sagt många gånger
— arbeta under ekonomiska förhållanden,
som inte är inflationspåverkade,
med de kostnadsfördyringar som därigenom
sker. Med andra ord — vi kan komma
i ett konkurrensläge, då det just på
grund av de av herr De Geer påpekade

förhållandena är angelägnare än någonsin
att vi håller inflationstendenserna
borta från vårt näringsliv.

Med denna lilla reservation tror jag
att alla har bedömt utgångsläget på ungefärligen
samma sätt som regeringen och
dess experter. Jag föreställer mig också
att vi alla är i stort sett överens om att
när man vill angripa en överkonjunktur,
så har man de olika instrument att
välja på som vi här talar om. Ingen
skulle komma på idén att vilja frånkänna
finanspolitiken en väsentlig roll. Jag
skulle vilja gå ett steg längre. Jag skulle
vilja säga, att om man driver en så
hård kreditpolitik som den vi har drivit
nu under nära ett och ett halvt år,
är det ännu viktigare att åtgärderna
kompletteras med en stram finanspolitik.
Ty om man inte samtidigt för en
stram finanspolitik, betyder det att staten
duschar ut pengar. Det kommer att
framtvinga en ännu starkare kreditrestriktivitet,
för att motverka verkningarna
av de penningduschar, som en lättsinnig
lånepolitik från statens sida skulle
stänka över det ekonomiska livet.

Det förhåller sig inte så att vi kan
låta kreditpolitikens skärpning åtföljas
av en ökad lättsinnighet på det statsfinansiella
området, om vi icke vill att
kreditpolitiken skall bli så hård, att det
praktiskt taget blir omöjligt för en råd
företagare att klara den. Om detta är
förutsättningarna — och i stort sett är
vi ju överens om det — lyssnar man
uppmärksamt på dem, som anser sig företräda
det enskilda näringslivets intressen,
för att höra hur de bedömer deåtgärder
som skall vidtas.

Jag lyssnade till herr Ewerlöf i årets
remissdebatt. Herr Ewerlöf är mycket
klok, men jag trodde inte att han var
så klok som han föreföll att vara i januari
då han framhöll, att högerpartiet
vid denna riksdag kommer att acceptera
icke bara regeringens bedömning av läget
utan också regeringens uppfattning
att läget kräver en mycket sträng finanspolitik.
Han sade till mig ungefär följande:
Fn skattesänkning, som kommer
till stånd genom att en offentlig konsumtion
på det sättet förvandlas till en

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

enskild konsumtion, har inte det ringaste
att betyda ur restriktivitetssynpunkt.
De skattesänkningar som vi kommer att
föreslå är skattesänkningar åstadkomna
genom besparingar, besparingar i det
allmännas konsumtion. Det kan inte vara
någon som helst risk ur konjunktursynpunkt,
att den enskilde får möjlighet
att konsumera det som det allmänna
avstår från att konsumera.

I andra kammaren tog jag upp denna
sak med högerledaren och sade, att högerledaren
i första kammaren gjort ett
mycket intressant och mycket värdefullt
uttalande och att jag gärna skulle
vilja höra, om högerledaren i andra
kammaren hade en lika bestämd uppfattning
om att regeringens uppläggning
av finanspolitiken är riktig. Då svarade
herr Hjalmarson, att han till hundra procent
skrev under herr Everlöfs uttalande.
Han tilläde att statsministern ånyo
skulle få anledning att konstatera att
högerpartiet är ett parti att lita på.

Herr Ewerlöf sade under remissdebatten
också någonting annat som är intressant.
Han sade, att när högern kommer
med besparingar, tänker högern inte
ta i anspråk vare sig avskrivningsanslag
eller det beräknade budgetöverskottet.
Det lät mycket fint. Man kan ju diskutera,
vad man skall spara på. Med den
vikt, som regeringspartierna lägger på
kampen emot inflation, är det däremot
givet att vi betraktade det såsom ett värdefullt
stöd, att högerpartiet så pass
oreserverat anslöt sig till vår bedömning
om budgetens balansering.

Nu är vi snart vid slutet av denna mödosamma
riksdag, och nu frågar herr
Ewerlöf: Kan ni inte erkänna att vi har
presterat ett rejält alternativ till regeringens
politik? Jag skulle gärna vilja
göra det. Det finns många skäl som gör
att det hade varit värdefullt att fortfarande
ha högern, med den ekonomiska
sakkunskap som otvivelaktigt finns där,
såsom ett stöd för bondeförbundets och
socialdemokratiens bedömning av läget
och av vilka åtgärder som skall vidtas.
Men jag kan inte kassera in det på det
sättet, som man trodde sig kunna göra
under remissdebatten. Hur än högern

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

försöker att trolla så är det ju obestridligt
att det finns ett kassamässigt underskott
på totalbudgeten för högern med
196 miljoner kronor, under det att det
finns ett kassamässigt överskott för regeringen
på 493 miljoner kronor, d. v. s.
en faktisk försämring av positionerna
med nära 700 miljoner kronor. Hur detta
uppstått skall vi inte gå närmare in
på nu. Jag skall bara för att något visa
hur det går till, erinra om att högern
säger: Vi skall återgå till den bolagsskatt
som vi hade förut. Det gör 275 miljoner
kronor. Dessa liksom förs över
stat av högerpartiet. Varför? Jo, de läggs
nu enligt beslutet i en fond för pensionsändamål.
Ja visst, men ur konjunktursynpunkt
skulle ju enligt högerförslaget
de 275 miljonerna ställas till
näringslivets förfogande. Jag betvivlar
inte att näringslivet skulle använda beloppet
på ett klokt sätt, men hur man
än lägger dessa 275 miljoner kronor
kommer de ju ut, och blir följaktligen
en påspädning. Sänkningen av fordonsskatten
och den särskilda investeringsavgiften
ger också ett hundratal miljoner
kronor. Man får räkna hur man
vill, men det blir i alla fall mindre
stramhet, ty mer pengar kommer i omlopp.

Jag skall inte fördjupa mig i detta.
Jag vet, att herr talmannen vill försöka
avsluta debatten. Jag vill bara konstatera
att av de siffersammanställningar
som vi har försökt att göra i kanslihuset
framgår det, som jag nyss sade,
att högerns förslag i dag är 700 miljoner
kronor vekare än den strama budget
som regeringen har lagt fram och som
vi i januari trodde att vi fick stöd för
hos högern.

Folkpartiets förslag är också 700 miljoner
kronor svagare. På många punkter
är orsaken densamma som för högern.
Däremot finns det den skillnaden
mellan folkpartiets och högerns ställningstagande,
att högern fortfarande säger
att den kämpar för en stramare livsföring
och en stramare budget och att
den oinitierade kan få den föreställningen
att högern fortfarande ansluter sig
till regeringens bedömning, under det

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

att folkpartiet konstaterar att regeringen
har bedömt läget något för allvarligt.
Folkpartiet menar att vi inte behöver
ha en så stark budget, som den regeringen
har framlagt, utan att man kan tänka
sig vissa uppmjukningar av den av folkpartiet
föreslagna storleksordningen. Det
är klart att man kan säga: Vi kan finna
oss i en skillnad på 500 miljoner kronor
mellan regeringens och folkpartiets
förslag, vi kan ta 600 miljoner kronor,
vi kan placera strecket var som helst,
ty det är ju godtyckligt valt. Jag hade
cn diskussion med herr Ohlin på den
punkten i början av riksdagen, och jag
sade då: Det är klart att strecket är godtyckligt
valt, och det kunde ha varit lika
lämpligt att stanna vid 800 eller 900 miljoner
kronor. Men herrarna skall inte
försöka komma ifrån, att om det finns
risk för inflation, så bör budgeten vara
så stark som det är politiskt möjligt att
åstadkomma. Det har inte varit politiskt
möjligt att göra en starkare budget, men
att av den omständigheten dra den slutsatsen
att det inte gör någonting för
konjunkturerna, om man försämrar budgeten
genom att så att säga ge ut ytterligare
700 miljoner kronor är att fullständigt
felbedöma läget. Om det hade
funnits möjlighet att sätta sig ned här
—- om tiden hade medgivit det —■ och
diskutera igenom dessa problem, så tror
jag att alla skulle ha kommit överens
om att det måste förhålla sig så. Är vi
överens om att det finns inflationsrisker
för närvarande och är vi överens om att
man i kampen mot dessa inflationsrisker
har kreditåtstramningen och en stark
finanspolitik som medel, så är det riskabelt
att försvaga det ena vapnet så kraftigt
som både höger och folkparti nu är
i färd med att föreslå.

Jag skulle vilja rikta en fråga till högern.
Folkpartiet är det ju svårare att
fråga, eftersom detta bedömer inflationsriskerna
som mindre. Om man betraktar
läget som så allvarligt som bondeförbundet
och socialdemokraterna gör och anser
att det är en viktig uppgift att ta
upp kampen mot inflationen, hur skall
man då åstadkomma den effekt som man
vill nå, när man minskar den finanspolitiska
verkan så kraftigt som både

höger och folkparti gör? Det lär väl inte
gå på annat sätt än genom att vidta ytterligare
en skärpning av kreditrestriktionerna.
Detta är den enda konsekvensen,
om riksdagen skulle följa högerns
och folkpartiets linje. Då finge vi en
ännu stramare kreditransonering, då
finge vi riskera ytterligare stegringar av
räntan med alla de konsekvenser som
det skulle ha.

Vi behöver inte betrakta detta såsom
ett akademiskt problem. Vi har ju haft
precis det problemet uppe den gången
engelsmännen gjorde experimentet att
genomföra en skattesänkning trots att
alla människor sade att det fanns risk
för inflation. Hur gick det? Var det
klokt att driva fram en stor skattesänkning?
Jag tror att inte ens finansminister
Butler för närvarande betraktar det
såsom något särskilt starkt utslag av
ekonomisk klokhet. Sedan finns det en
valpolitisk klokhet, och den visade sig
vara förträfflig. Men att det skulle vara
klokt ur ekonomisk synpunkt att handla
så som den engelska högerregeringen
gjorde tror jag inte någon vågar påstå
för närvarande, och det har ju lett precis
dit som vi säger att en försvagning
av budgeten kommer att leda. Jag ser att
herr Svärd är så intresserad att han
störtar fram för att ta del av denna nyhet,
och det bör han verkligen göra. Det
ledde precis dit man kunde vänta: regeringen
i England fick tillgripa en
skärpning av kreditrestriktionerna och
nya höjningar av räntan. Är det verkligen
detta som näringslivets folk just nu
bäst behöver, en ytterligare skärpning
av kreditpolitiken? Jag tror det inte,
utan jag tror faktiskt att vi liksom så
många gånger förut företräder näringslivets
intressen, även om man på det hållet
inte vill kännas vid det utan bekämpar
oss så gott det nu går.

Det finns många andra intressanta
synpunkter också, lierr talman, men de
är inte så intressanta att jag vågar uppta
kammarens tid med dem i dag. Skulle
någon av de ärade opponenterna ha intresse
för att fortsätta den principiella
diskussion, till vilken herr Ewerlöf inbjöd,
så inte är jag ovillig.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är inte alls min mening
att polemisera mot hans excellens
herr statsministern.

Jag kunde emellertid inte undgå att
reagera mot ett exempel som herr Velander
gav och som jag tror att det
måste sägas några ord om. Han talade
om företagens vinster och anförde då
vinsterna för ett visst antal företag samt
drog därefter bort såväl bolagskatten
som den personliga skatten och fick så
fram en summa. Denna jämförde han
sedan med hela arbetarkårens höjda löner.
En sådan jämförelse kan väl inte
bli rimlig. Man får i så fall ta med alla
företagen, och dessutom får man dra
bort skatten på båda hållen, om jämförelsen
skall bli riktig.

Vad beträffar sagoberättandet vill jag
säga, att när man umgås med högern och
folkpartiet, blir man ju van vid att höra
sagor, och det kanske gör att man inte
har så mycket intresse för detta slag av
sagor.

Herr VELANDER (li) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Bengtson, när
han vidrörde frågan om bolagens ökade
vinster, inte gjorde det minsta försök att
åstadkomma något underlag för vad han
då yttrade, varför gav han sig då in på
den frågan? Jag förutskickade, innan
jag kom med någon reflexion därom,
att det var mycket svårt att lämna något
besked i det hänseende, som herr Bengtson
berörde. Därför betonade jag uttryckligen,
att jag inte hade något annat
material till förfogande än en uppgift
beträffande de redovisade utdelningarna
för de börsnoterade företagen
vid månadskiftet. Denna uppgift anförde
jag, men jag sade samtidigt att den
inte gav något fullständigt underlag för
en diskussion på den punkten. Det var
herr Bengtson som tog upp frågan, och
han hade bort komma med det underlag,
som lian nu klandrar andra för att inte
ha kunnat åstadkomma.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Jag är herr statsministern
mycket tacksam för alt han genom

5 Förslå kammarens protokoll 19!>6. AV 24

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
sitt inlägg i sista minuten, när denna debatt
höll på att slockna, velat visa att regeringen
erinrat sig att det finns en första
kammare. Jag är så mycket tacksammare
som jag på det viset får tillfälle att
säga vad jag kan till mitt försvar, mot
en kritik, som redan framförts i andra
kammaren. Det föreföll mig, som om
herr statsministern ville med hänvisning
till det anförande, som jag höll i
remissdebatten, leda i bevis att vi inte
alls hade fullföljt det bragelöfte, som vi
då uttalade. Jag är för min del tvärtom
alldeles på det klara med att vi rigoröst
har hållit oss inom den ram, som vi där
angav.

Det kan väl ändå inte vara möjligt,
att statsministern har fattat det uttalande,
som jag gjorde i remissdebatten, på
det sättet att vi skulle avsett att stödja
regeringens krav på den höjda bolagsskatten
med dess 275 miljoner, på investeringsavgiften
med dess 75 miljoner
eller på bilaccisen med dess 75 miljoner,
som ju ligger i reserv såsom ett
bundet överskott, och som skall medverka
till att den statliga upplåningen i
motsvarande mån skall minskas? Vi har
ju från första stund motsatt oss dessa
förslag. Vi gjorde det redan i fjol. Förra
våren, när investeringsavgiften var uppe,
förklarade vi, att vi av samhällsekonomiska
skäl inte godtog den såsom en
adekvat åtgärd i inflationsbekämpande
syfte. Vi godtog inte heller den höjda
bolagsskatten. Vi anser, att den snarare
verkar i motsatt riktning mot den avsedda.
Vi anser att den verkar kostnadsfördyrande
inom näringslivet, att den
förslöar intresset av en sparsam skötsel
av företagen, då det är så litet kvar av
vinsten efter denna höjda skatt, den
minskar företagssparandet o. s. v. Vi
anser, att dessa pengar skulle samhällsekonomiskt
fått en nyttigare effekt, om
de hade fått stanna kvar hos företagen.

När statsministern nu kommer med
denna häpnadsväckande siffra ■— att vi
skulle ha brustit i redovisning för 600 å
700 miljoner kronor av det som skulle
ha ingått i våra utfästelser — är det ett
för mig oförklarligt misstag att i vad
jag uttalade i remissdebatten inlägga den

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

meningen, att vi hux flux skulle varit
beredda att acceptera dessa skatteformer.

Vad jag uttalade mig om var, att vi
icke avsåg att föreslå någon sänkning
av den direkta skatten genom nya skatteskalor
i vidare mån än vi kunde visa
upp motsvarande besparingar på anslag
i driftbudgeten. Jag antydde i det sammanhanget,
att det kunde vara möjligt,
att det obundna överskottet på driftbudgeten
kunde komma att av oss tas i anspråk
för att förvandla det statliga
tvångssparandet till ett ökat enskilt sparande
genom att använda metoden med
skatteavdrag för vissa sparformer, varigenom
man kunde få ett större enskilt
sparande än den minskning av det statliga
sparandet, som skulle komma till
stånd. Vi har inte behövt taga denna
möjlighet i anspråk. Vi har i stället föreslagit
att vinstmedlen från LKAB, som
regeringen ville reservera för investeringar
i LKAB, i stället skall reserveras
för att täcka det skattebortfall som kan
bli en följd av bifall till de sparstimulerande
åtgärder, som vi har påyrkat. Vi
har således alltjämt lämnat det obundna
överskottet på driftbudgeten orubbat,
och därmed har vi också mer än fyllt
våra åtaganden.

När jag nu i en hast bläddrar igenom
mitt anförande, kan jag möjligen förstå
att statsministern på en punkt kan ha
missuppfattat innebörden. Jag sade, att
jag kunde lugna finansministern med
att vi för den allmänna skattesänkningen
icke tänkte taga i anspråk vare sig
avskrivningsanslag eller det beräknade
budgetöverskottet. Med avskrivningsanslag
syftade jag då på vad jag tidigare
hade sagt om den stora extra avskrivning,
som sker på bostadsområdet med
342 miljoner kronor, en extra avskrivning
för tidigare egnahemslån. Det låg
där i budgeten och kunde synas inbjuda
till rofferi, men jag ville redan från början
säga att vi respekterade den extra
avskrivning, som där hade gjorts och
skulle lämna den oantastad. Nu överflyttades
detta uttalande om att respektera
avskrivningsanslaget till vad som före -

kommer bland våra prutningar, där det
talas om avskrivning på lånefonden till
bostadsbyggande med 136 miljoner kronor.
Men detta är ett avskrivningsanslag
av en helt annan innebörd. Jag försökte
redan i mitt första anförande göra detta
klart. Det är inte så, att vi här försöker
ändra avskrivningsreglerna på sådant
sätt att vi får dessa pengar över, utan
vi har angripit de anslag, på vilka avskrivningarna
skall ske, och satt ned
dem med ett belopp av sådan storleksordning,
att de avskrivningar som behövs
efter vanliga regler blir 136 miljoner
kronor mindre. Jag vågar påstå att
rent statsfinansiellt och budgetmässigt
betraktat är det en fullkomligt behörig
åtgärd att på detta vis räkna det som en
verklig besparing.

Jag kunde förstå, när jag var inne i
andra kammaren och hörde en del av
finansministerns anförande, att han inte
ville göra gällande att detta inte skulle
vara statsfinansiellt fullkomligt riktigt
och befogat men menade att det i
stället skulle ha den innebörden, att det
under ett visst övergångsskede kunde bli
fråga om att staten får göra utbetalningar
av en viss storleksordning utan att
kunna kassamässigt tillgodogöra sig därav
föranlett minskat avskrivningsbehov.
Det må vara hänt att det kan ligga något
i att det på det viset blir en diskrepans
i tiden mellan å ena sidan nedsättningen
av anslaget och å andra sidan
den fördel man vinner av minskat
avskrivningsbehov. Jag vill emellertid
säga, att detta att man skulle gå så långt
som att ta hänsyn till denna faktor är
att ställa ett hårfint krav. Det har funnits
så mycket mindre anledning till det
som vi menar, att redan åtgärden att
nedsätta de anslag som det här är fråga
om kommer att samhällsekonomiskt ha
en effekt, som är av mycket större betydelse
än det som vi nu här talar om
med hänsyn till budgetens roll i samhället.
Vi menar att vi på denna väg
skulle fortare komma fram till den sänkning
av byggnadskostnaderna, som ändå
till sist måste till för att få fason på
bostadsmarknaden. Även samhällseko -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

nomiskt ser vi oss bättre ställda med
detta förslag, än med regeringsalternativet.

Jag kan således inte, herr statsminister,
ta på mig — vilket jag självfallet
skulle ha gjort, om jag blivit övertygad
därom — att det finns något överord i
vad som sades i remissdebatten utifrån
de utgångspunkter vi ville ge uttryck
för. Det skulle för mig vara utomordentligt
beklagligt, om det skulle stå kvar
som ett intryck av denna debatt, att vi
i början av riksdagen farit i väg och givit
utfästelser som vi genom vad vi nu
presenterar inte har kunnat hålla. Finns
det någonting som ger anledning till en
skillnad i uppfattningen, beror det i så
fall på ett missförstånd beträffande vad
som är att inlägga i de olika uttalanden
som här är gjorda.

Slutligen vill jag betona, i likhet med
vad statsministern nämnde i början av
sitt anförande, att vi inte på något sätt
menat att vårt längre gående skatteförslag
skulle betraktas såsom ett uttryck
för att vi anser oss kunna visa grönt
ljus i den situation, där vi nu befinner
oss. Vi har fortfarande all anledning att
räkna med rött ljus och har inte ändrat
vår uppfattning om risken för en fortsatt
inflation, men beträffande de faktorer
som inverkar härvidlag, anledningen
till att vi alltjämt befinner oss i detta
läge, och beträffande de remedier,
som skall användas för att komma till
rätta med situationen, har vi mycket
olika uppfattningar.

Jag har i mitt tidigare anförande här
sökt visa, att vi vill sätta in denna rejäla
skattesänkning såsom ett, enligt
vårt sätt att se, väsentligt led i de åtgärder
som behövs för att komma över till
en ekonomi med större trygghet och för
att bättre kunna bevara penningvärdet
än som är möjligt med den ekonomiska
politik, som vi för närvarande bedriver.
Det är så långt ifrån någonting som kan
anses vara ett uttryck för lättsinne, att
vi vill släppa på spärrar o. s. v., att vi
tvärtom förmenar att vi med dessa åtgärder
har tagit ett första steg på den
väg, som vi mödosamt måste vandra för

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
att verkligen komma till rätta med förhållandena.

När jag nu ser finansministern i kammaren,
vill jag med några ord beröra
vad finansministern sade i andra kammaren.
Han gjorde där gällande att vårt
förslag skulle innebära en ökning av
konsumtionen. Vi menar tvärtom att vi
har förebyggt detta, då vi endast tar
minskningar av verkliga statsanslag som
grund för sänkningen. Vi räknar med
att det i stället för en total konsumtion
av motsvarande belopp för statlig räkning
kommer att bli en mindre ökning
av konsumtionen, emedan väl alltid något
kommer att sparas av den skattesänkning
som skulle ske.

Jag hörde i andra kammaren finansministern
säga, att den höjning av hyrorna,
som skulle bli en följd av vårt
yrkande på bostadsområdet, skulle komma
att inverka på lönerna därigenom
att löntagarna skulle komma att kräva
kompensation för hyreshöjningen. Men
finansministern måste väl ändå räkna
med att en skattesänkning av den omfattning,
som vi har velat genomföra,
härvidlag skulle komma att bli en motvägande
faktor. Det är väl av minst
samma värde att få en förbättring av
levnadsstandarden i form av att man
får behålla litet mer av sin inkomst
som att få den i form av en löneförhöjning.
Det första alternativet är faktiskt
mycket tryggare, ty på den vägen
kan man ju ha utsikter att verkligen få
behålla vad man mottar, vilket man inte
har för den händelse man undan för
undan tar ut det hela i form av löneförhöjningar.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! .lag vill inte på något
sätt föregripa finansministern, om han
vill svara herr Ewerlöf på hans sista
fråga och om vi nu på detta sätt skulle
låta detta bli en samlad debatt mellan
första och andra kammaren, vartill herr
Ewerlöf inbjöd.

Jag vill bara påpeka för herr Ewerlöf,

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 195G fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
att för genomsnittsinkomsltagaren, en
person som bär exempelvis 10 000 eller
12 000 kronor i inkomst, kan väl högerns
förslag inte innebära så förfärligt
många tior i skattesänkning. Men däremot
är det obestridligt, att högerns linje
i bostadsfrågan måste medföra en hyreshöjning
för en tvårumslägenhet på
kanske 300 kronor om året. Är verkligen
högerpartiet berett att göra en så
kraftig skattesänkning, så är det ju ett
helt annat skattesänkningsförslag än det
som herr Ewerlöf tidigare presenterat.

Nej, det förhåller sig nog så att högerns
förslag i bostadsfrågan innebär
en så kraftig hyreshöjning att de konsekvenser,
som finansministern nämnde
om i andra kammaren, icke kommer
att motverkas av de tior i ytterligare
skattesänkning som ett accepterande av
högerlinjen skulle medföra för genomsnittsinkomsttagaren.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att konstatera detta, utan för att säga
till herr Ewerlöf, att ingen människa
naturligtvis ett ögonblick ifrågasätter
annat än att godtaga herr Ewerlöfs här
avgivna förklaring, att vad lian sade i
januari var avsett att tolkas på det sättet
som herr Ewerlöf nu säger. Men nog
var det svårt att kunna inlägga den tolkningen
i den diskussion, som jag hade
tillfälle att föra med herr Ewerlöf i januari
månad. Ty, ärade kammarledamöter,
vad gällde den diskussionen? Jo,
den gällde inte alls att högern var motståndare
till en viss del av beskattningen.
Vi hade alldeles klart för oss, att högern
ville gå in för en ytterligare sänkning
av inkomstskatten. Vi visste, att
högern ville sänka de skatter, som herr
Ewerlöf talat om. Men det nya och epokgörande
var, att herr Ewerlöf accepterade
regeringens bedömning av finanspolitiken
i dess konjunkturpolitiska
sammanhang. Då spelar det väl konjunkturpolitiskt
ingen roll, om högern
är motståndare till en viss form av beskattning,
ifall högern förklarar att den
vill åstadkomma skattesänkningar genom
reella besparingar. Och det sade ju
herr Ewerlöf vid den tidpunkten. Det
var väl då ganska naturligt, att vi trodde

att alla de skattesänkningar, som högern
gick in för, skulle motsvaras av reella
besparingar.

Kammarens ledamöter erinrar sig säkerligen,
att jag blev mycket förvånad
och gick upp och frågade, om jag hade
missuppfattat saken. Nej, fick jag till
svar, jag hade uppfattat det precis riktigt,
d. v. s. reella besparingar skulle
motsvara skattesänkningen. Jag gick
och grubblade på detta ett helt dygn
och kom tillbaka till frågan i andra
kammaren dagen därpå och sade till
herr Hjalmarson: »Jag har i första kammaren
fått den sensationella upplysningen,
att högern är beredd att gå in för
besparingar som motsvarar skattesänkningen.
Är detta riktigt?» Högerledaren
svarade: »Det är riktigt till hundra procent.
» Det är klart att jag då fick den
uppfattningen, att det inte fanns någon
möjlighet att tolka högerns inställning
på annat sätt än vad jag gjorde.

Men även om jag nu medger, att jag
kanske borde ha pressat högern ännu
en gång med frågan, om det var alla
skattesänkningar eller bara en del som
högern ville klara genom besparingar,
skulle jag ändå vilja varna högern för
att driva denna formella finansdiskussion
alltför långt. Hur förhåller det sig
nämligen i verkligheten med besparingarna
och med uppfyllandet av det begränsade
löfte, som herr Ewerlöf nu säger
att han avgav? Jo, herr Ewerlöf, vi
har tittat på det i kanslihuset. Det visar
sig nu, att högern vill åstadkomma
besparingar på inte fullt 70 miljoner
kronor, men att högern föreslår utgiftsökningar
på ett ännu större belopp. Hur
gick det med besparingarna? Högern
bär för att uppnå reella besparingar bär
pressat på sådana ting, vilket kammarens
ledamöter väl känner till, som anslaget
till förvärv av billinjer till postverket,
televerkets investeringar, statens
järnvägars anslagsbehov, statens järnvägars
förvärv av billinjer, statens vattenfallsverks
investeringsanslag, förrådsbyggnader
för civilförsvaret, bidrag till
allmänna samlingslokaler o. s. v. Trots
alla ansträngningar äts ju alla dessa reella
besparingar upp av den stora ut -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

giftspost, som högern föreslagit, när den
förordat repetitionsövningarnas bibehållande
i full utsträckning. Icke ens ett
löfte i den mycket begränsade form, som
herr Ewerlöf nu vill göra gällande, kan
sägas ha blivit realiserat. Det är inte
riktigt att högern vid framräknande av
dessa besparingar har tagit i anspråk
endast reella besparingar, utan man har
tagit i anspråk även formella besparingar,
nämligen i de fall där man tar i anspråk
reservationer. Under bidraget till
jordbrukets rationalisering, exempelvis,
sparar högern 14 miljoner kronor. Det
är ingenting annat än en bokföringsåtgärd,
därför att det är fråga om att ta
i anspråk en reservation. Under anslaget
till åtgärder för ökad skogsproduktion
sparar högern 1,6 miljoner kronor.
Det är heller ingenting annat än en formell
besparing — besparingen gäller bara
en reservation på anslaget. Jag tror
alltså att högern skall vara mycket försiktig,
även med den tolkning som här
har lämnats. Jag är ledsen över att jag
inte fördjupade diskussionen i januari
ytterligare, så att det blev klart, att det
inte var högerns mening att framlägga
en lika stark budget som den regeringen
framlagt.

Sedan vill jag, eftersom herr Ewerlöf
nu intagit försvarsposition vid talarstolen,
inbjuda honom att avfyra en salva
mot regeringsbänken om ett ögonblick.
Jag vill fråga honom: Har det inte precis
samma konjunkturpolitiska risker att
i nuvarande läge släppa loss 700 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit,
oavsett i vilken ordning det
sker, eller finns det någon särskild metod
hos högern som gör att dessa 700
miljoner kronor inte skulle kunna störa
vårt ekonomiska liv?

Folkpartiets ledare, herr Ohlon, och
jag brukar ha många intressanta diskussioner.
Jag tycker att han oförskyllt har
kommit alldeles för billigt undan i dag.
Men han har inte gått upp i debatten.
För att det inte skall bli något missförstånd,
vill jag säga att i tillämpliga delar
gäller min kritik här även herr Ohlon
— han kan tillägna sig den i proto -

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

kollet — ty han har också försvagat
budgeten med 700 miljoner kronor
mer än regeringen ansett försvarligt.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Statsministern uppmanade
mig att vara försiktig i detta sammanhang.
Ja, men tänk att vi har varit
så försiktiga, herr statsminister, att alla
dessa av statsministern uppräknade besparingar,
som även vi erkänner bara
är av formell innebörd, har vi räknat
ifrån. Från den under rubriken »Av högerpartiet
föreslagna utgiftsminskningar»
upptagna summan, 206 541 000 kronor,
har vi dragit ett belopp av
43 099 600 kronor, som utgör summan
just av de av statsministern nu uppräknade
formella besparingarna. Jag har
för egen del betonat, att vad som därefter
återstår är att betrakta som reella
besparingar.

Jag skulle vilja hemställa att statsministern,
eventuellt med finansministerns
hjälp, ville erkänna att det är fullkomligt
statsfinansiellt och budgetmässigt
riktigt att redovisa såsom en verklig besparing
ett minskat avskrivningsbehov
för bostadsbyggande, under förutsättning
att man sätter ned anslagen på det
sätt som vi har föreslagit. Hur skulle

— om nu regeringen själv hade accepterat
den tanke, som ligger bakom vårt
yrkande om minskning av dessa anslag

— regeringen ha redovisat rseultatet i
budgeten? Skulle det inte ha skett på
precis samma sätt som vi har gjort, nämligen
så att avskrivningsanslaget minskats
136 miljoner kronor. Nu förstod jag
av vad finansministern sade i andra
kammaren, att han ville göra gällande,
att detta visserligen inte skulle vara
statsfinansiellt oriktigt men att det samhällsekonomiskt
inte skulle komma att
verka med en gång utan först med någan
förskjutning i tiden. Jag skall gärna
erkänna att jag inte på ett tidigare stadium
uppmärksammat, att det kan vara
en viss sådan diskrepans. Men att det
är behörigt och riktigt att säga, att vi
har presenterat verkliga sänkningar i

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
statsbudgeten till ett belopp som sammanlagt
motsvarar det som vårt skattesänkningsförslag
representerar, kan icke
bestridas.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Om jag medger att herr
Ewerlöf har rätt i att högern varit försiktig,
då det gällt ianspråktagande av
reservationer för besparingar, så medger
herr Ewerlöf, att regeringen har rätt i
att en nedsättning av avskrivningsanslagen
icke påverkar det budgetår, som vi
nu diskuterar. Eftersom denna post är
betydligt större än den post, som vi tidigare
diskuterat, gör reflexionerna sig
själva.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Från statsministerns sida
har i denna debatt talats mycket om
försiktighet. Det hade kanske varit skäl
att finansdepartementets statssekreteraravdelning
ålagt sig en viss grad av försiktighet
i sina uttalanden om högerpartiets
ståndpunkter, detta alldeles särskilt
med hänsyn till de konsekvenser man
måste dra av dessa uttalanden — för
regeringspolitikens egen del.

Med den utgångspunkt som statsministern
har när det gäller att bedöma den
s. k. samhällsekonomiska effekten av
budgeten, totalbalanseringens utgångspunkt,
kommer man t ex. logiskt och
ofrånkomligt till den slutsatsen att avskrivningarna
på bostadslån och andra
lån, som staten utlämnar, skall upphöra.
Jag är inte alldeles övertygad om att man
är beredd att taga den konsekvensen av
sin ståndpunkt i kanslihuset.

Det är dessutom på det sättet att de
invändningar i detta avseende, som
statsministern här har framfört, redan
är upptagna till diskussion i den högermotion
som vi debatterar. Vad beträffar
bedömningen av den s. k. konjunkturpolitiskt
betingade beskattningen kan
den bara bedömas ur synpunkten av det
s. k. statliga upplåningsbehovet. Man finner
då att regeringen genom denna konjunkturpolitiskt
betingade beskattning

tror sig kunna bringa ned det statliga
lånebehovet under nästa budgetår till
noll. Vi har fått en prognos av riksgäldskontoret,
som slutar på att det under
nästa budgetår — från den 1 juli i år
till den 30 juni nästa år — i realiteten
kommer att ske en ökad statlig upplåning
i riksbanken med 630 miljoner kronor.
Därav kan man draga slutsatser rörande
den direkta samhällsekonomiska
betydelsen av dessa konjunkturpolitiskt
betingade skatter ur just den synpunkt
som statsministern här anlade.

Det skulle vara åtskilligt att säga också
om det sätt på vilket en bostadspolitik
av den art, som vi har tänkt oss, påverkar
hyrorna. Men jag tror inte att
den diskussionen är så särskilt nödvändig
efter socialministerns anförande i
bostadsfrågan häromdagen och med hänsyn
till vad som tidigare i olika sammanhang
anförts av majoriteten om väntade
hyreshöjningar i anledning av framlagda
högerförslag till ändringar av bostadspolitiken.
Hävdar statsministern att
de procentsiffror, som i sådana sammanhang
tidigare har angivits, visat sig vara
riktiga?

Den socialdemokratiske partiledaren
kritiserar i dag det svenska högerpartiets
ekonomiska politik, dess skattepolitik
och dess statsfinansiella ståndpunkt.
Den engelske socialdemokratiske partiledaren
kritiserade för något mer än ett
år sedan mr Butlers budget, som herr
Erlander i dag har uppehållit sig vid.
Liksom herr Erlander ansåg han sig
kunna draga vissa slutsatser om de följder
till vilka denna budget skulle leda.
De slutsatser mr Gaitskell drog var att
den budget, som i dag av herr Erlander
betecknas som expansiv och inflationistisk,
skulle leda till svsselsättningsminskningar
och till press på den engelska
prisnivån nedåt.

Det är riktigt att mr Butler enligt
mångas bedömning avvecklade budgetöverskottet
i för snabb takt, under det
att vi ökade vårt budgetöverskott. Det
är riktigt att den engelska prisnivån steg
under förra året, men trots den avveckling
av budgetöverskottet, som där skedde,
steg prisnivån mindre än i Sverige.

Onsdagen den 30 maj 1956 fin.

Nr 24

Dock ökade vi vårt budgetöverskott. Den
steg mindre, trots att i England under
förra året inträdde den försämring i fråga
om terms of trade som vi i år har
att räkna med här. Jag tror att man på
den punkten skall vara en smula försiktig
på socialdemokratiskt håll, särskilt
när man talar om resultatet av mr Butlers
budget för valutautvecklingen. Valutautvecklingen
i England nyss och valutautvecklingen
i Sverige nu tycks ha
vissa olikheter, herr statsminister!

Det skulle vara mycket att tillägga om
den engelska finanspolitiken, men det är
bara en sak som jag vill passa på att
göra statsministern uppmärksam på, och
det är att den ökning i budgetöverskottet
som man anser sig kunna få fram i
den nya engelska budgeten, den får man
fram väsentligen genom en sänkning av
statsutgifterna. Det är en företeelse som
icke har förekommit i det här landet
under den nu sittande regeringens tid.

Låt mig till slut bara fråga: Varför
har man bara uppehållit sig vid England.
Det finns ett land som heter
Schweiz, där man förra året genomförde
en stor skattesänkning. Den schweiziska
prisnivån sjönk under förra året;
den svenska prisnivån steg.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! lag ser att herr talmannen
fattade klubban, innan jag fick ordet,
för att försöka få ett slut på debatten.
Jag skall tillmötesgå hans önskemål.
Jag skall inte företa några turistresor
vare sig till Schweiz eller till England.
Jag skall bara rätta till några uppenbara
misstag som herr Svärd gjorde
sig skyldig till och som han lätt kan
få rättade av statssekreteraren i finansdepartementet,
vars kunnighet han berömde.

Avskrivningar har ingenting att göra
med det som herr Svärd talade om. Avskrivningskvoten
fastställes för att man
skall få ett riktigt uttryck för statens
förmögenhetsställning. Nu diskuterar vi
den konjunkturmässiga situationen av i
dag och vilken finanspolitik vi nu skall

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.
föra. Då har vi sagt så här — för att uttrycka
det utan några krusiduller: Vi
skall ha täckning för de utgifter som vi
föreslår, så att vi slipper störa lånemarknaden
med lån. Det har vi i den
budget som regeringen har lagt fram,
men varken högern eller folkpartiet har
möjlighet att åstadkomma denna täckning.
Vi har t. o. m. en täckning som gör
att vi kan verkställa en avskrivning av
statsskulden, inte någon stor avskrivning
men dock med 32 miljoner kronor.

Det är detta som är det relevanta. Avskrivningarna
av olika värden i staten
kan vi reglera som det befinnes lämpligt
för att kunna ge en rimlig redovisning
av statens förmögenhetsställning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan, utom såvitt
anginge motionerna 1:3 och 11:3,
samt särskilt rörande samma hemställan,
i vad den avsåge nämnda motioner.

I fråga om utskottets hemställan, utom
såvitt anginge berörda motioner, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i punkterna 1
och 2 i den av herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i angivna delar vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de yrkanden,
som framkommit beträffande utskottets
hemställan, i vad den avsåge motionerna
I: 3 och II: 3, propositioner, först på bifall
till berörda hemställan samt vidare
på bifall till ifrågavarande motioner; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1956/
57, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 april 1956 dagtecknad proposition,
nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1956/
57, m. m., hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 27 § 3 mom,, och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);

dels ock, bland annat, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1956/57 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 175 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade i nedan
angivna delar hänvisats följande i
anledning av proposition nr 175 väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:598
av herr Ohlon m. fl. och II: 790 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175 måtte besluta, att för
senare hälften av budgetåret 1956/57
statlig inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt med 95 procent av grundbeloppet
i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
100 procent; samt

B) de likalydande motionerna 1:599
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 791 av herr
Hjalmarson m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen nr 175
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §

1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272) med den ändring, att
till 69 § 1 mom. fogades ett nytt stycke
av den lydelse, som i motionerna angivits; 2)

under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionen angivna
riktlinjer bort och borde föras samt att
en skattesänkning i enlighet med vad
som yrkats i reservation I 1 till bevillningsutskottets
betänkande nr 40 år 1956
bort genomföras, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyklig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt
för förra hälften av budgetåret 1956/57
med 110 procent av grundbeloppet och
för senare hälften av samma budgetår
med 90 procent av grundbeloppet; samt

3) upptaga inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57 på sätt i motionerna
närmare angivits.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

It de likalydande motionerna I: 290
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238 av herr
Hjalmarson m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt och

3) förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt;

II) de likalydande motionerna 1:293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1) att 10 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt — i fråga om skatten
för aktiebolag, ekonomiska föreningar
m. m. — skulle givas den lydelse, som
författningsrummet hade före den genom
förordningen den 3 juni 1955 (nr
300) vidtagna ändringen, att gälla den

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

skatt som skulle påföras enligt 1957 års
taxering, samt att förordningen samma
dag (nr 301) med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa
år för aktiebolag m. fl. skulle upphävas
i vad densamma avsåge preliminär skatt
för inkomståret 1956;

2) att upphäva förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt
från och med den 1 juli 1956 samt
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning om en moderat höjning av
arvslottsbeskattningen;

III) de likalydande motionerna 1:304
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II:
220 av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten och eventuellt,
om så bedömdes nödvändigt som
kompensation härför, en skärpning av
arvsskatten på större förmögenheter;

IV) de likalydande motionerna 1:441
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 575 av herr
Hjalmarson m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

V) motionen 1:499 av herrar Werner
och Lodenius, vari hemställts, att riksdagen
måtte hesluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
av frågan om höjning av det skattefria
avdraget vid förmögenhets- och arvsbeskattning,
så att förslag i ämnet kunde
föreläggas senast 1957 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 175
framlagda förslag angående skatteprocentcn
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:598 av herr Ohlon in. fl.
och 11:790 av herr Ohlin m. fl. samt de
likalydande motionerna 1:599 av herr
Ewerlöf in. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge

skatteprocenten — besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1956/57 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet; B)

att riksdagen måtte med avslag å
de likalydande motionerna I: 599 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:791 av herr
Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring av 69 § 1 mom. uppbördsförordningen,
antaga det vid propositionen
nr 175 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom.
och 69 § 1 mom. uppbördsförordningea
den 5 juni 1953 (nr 272);

C) 1) att de likalydande motionerna I:
293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring av 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt och av förordningen
med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa år för
aktiebolag m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna I:
441 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 575 av
herr Hjalmarson m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D) 1) att de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge avskaffande av kvarlåtenskapsskatten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna 1:
293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin in. fl., såvitt motionerna avsåge
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och utredning om höjning av arvslottsbeskattningen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

31 att de likalydande motionerna I:
304 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
11:220 av herr Hansson i Skegrie in. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

4) att motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius, såvitt motionen avsåge
skattepliktsgränsen för kvarlåtenskapsskatten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E) 1) att de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt samt
10 § och 11 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen 1:499 av herrar Werner
och Lodenius, såvitt motionen avsåge
höjning av skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F) att motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius, i vad motionen ej behandlats
under D 4 och E 2, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1956/57 måtte, med avslag å de likalydande
motionerna I: 599 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge beräkning
av inkomsterna å driftbudgeten för
budgetåret 1956/57, beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna 1:599 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl. samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:598 av herr Ohlon m. fl.
och II: 790 av herr Ohlin in. fl., såvitt
motionerna avsåge skatteprocenten -—
under uttalande att en statlig budgetpolitik
enligt i förstnämnda motioner angivna
riktlinjer bort och borde föras
samt att en skattesänkning i enlighet
med vad som yrkats i reservation I till
bevillningsutskottets betänkande nr 40
år 1956 bort genomföras, besluta, att

inkomstskatten m. m.

statlig inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1956/57 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 90 procent av grundbeloppet; B)

att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 599 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring av 69 § 1 mom. uppbördsförordningen,
antaga det vid propositionen
nr 175 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272) med vissa under
punkten angivna ändringar;

C) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 293 av herr
Ohlon m. fl. och 11:224 av herr Ohlin
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:441 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
575 av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring av 10 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
och av förordningen med bestämmelser
om beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl., dels
antaga det vid motionerna 1:441 och
11:575 fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt och dels antaga
under punkten infört förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 3 juni 1955 (nr 301) med bestämmelser
om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag m. fl.;

D) ---(lika med utskottet)---

riksdagens åtgärd;

E) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 290 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:238 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge
avdragsrätt vid taxeringen till statlig inkomstskatt
för erlagd förmögenhetsskatt
samt höjning av skattepliktsgränsen för
äkta makar vid taxering till statlig förmögenhetsskatt,
antaga vid motionerna

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.
Ang. uttagningsprocenten

fogade förslag dels till förordning om
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt och
dels till förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt;

F) — — — (lika med utskottet)

--- ■— riksdagens åtgärd;

G) att bevillnmgarna för budgetåret
1956/57 måtte, i anledning av de likalydande
motionerna 1:599 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge beräkning
av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57, beräknas på sätt
under punkten angivits;

II) av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Söderquist, Strandh och Anderson
i Sundsvall, vilka

dels under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 598 av herr
Ohlon m. fl. och 11:790 av herr Ohlin
in. fl. ansett, att utskottet under punkten
A bort hemställa, att riksdagen måtte —
i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 175 framlagda förslag angående
skatteprocenten och med bifall till de
likalydande motionerna I: 598 av herr
Ohlon m. fl. och II: 790 av herr Ohlin
m. fl. samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 599 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 791 av herr Hjalmarson m. fl.,
såvitt motionerna avsåge skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1956/57 med
110 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
95 procent av grundbeloppet;

dels under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 293 av herr
Ohlon m. fl. och 11:224 av herr Ohlin
in. fl. ävensom de likalydande motionerna
1:441 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
575 av herr Hjalmarson m fl. — såvitt
motionerna avsåge den förhöjda skattesatsen
för aktiebolag, ekonomiska föreningar
in. in. — ansett, att utskottet under
punkten C bort hemställa, att riks -

för den statliga inkomstskatten m. m.

dagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 293 av herr Ohlon
m. fl. och 11:224 av herr Ohlin m. fl.
ävensom de likalydande motionerna I:
441 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575
av herr Hjalmarson m. fl. antaga i denna
reservation infört förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
och

2) förordning om upphävande av förordningen
den 3 juni 1955 (nr 301) med
bestämmelser om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag
m. fl.;

dels under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I: 293 av
herr Ohlon m. fl. och 11:224 av herr
Ohlin m. fl., såvitt motionerna rörde
kvarlåtenskapsskattens avskaffande, ansett,
att utskottet bort under punkten
D 2 hemställa, att riksdagen måtte — i
anledning av de likalydande motionerna
1:290 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:238
av herr Hjalmarson m. fl. ävensom de
likalydande motionerna I: 293 av herr
Ohlon m. fl. och II: 224 av herr Ohlin
m. fl., samtliga motioner såvitt de avsåge
kvarlåtenskapsskattens avskaffande
— antaga under punkten infört förslag
till förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt;

dels ock ansett, att utskottet under
punkten G bort hemställa, att bevillningarna
för budgetåret 1956/57 måtte, med
avslag å de likalydande motionerna I:
599 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 791
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge beräkning av inkomsterna
å driftbudgeten för budgetåret 1956/57,
beräknas på sätt under denna punkt angivits.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Kristet isson
i Osby, Spetz, Söderquist, Strandh
och Anderson i Sundsvall.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! .lag ber beträffande
punkt A få yrka bifall till den av herr

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

Nilsson i Svalöv och mig avgivna reservationen,
och likaså beträffande punkterna
B, C och E. Under punkt D har jag
inte något yrkande att framställa.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att under punkterna
A, C, D och G få yrka bifall till
reservationen nr II av herr Kristensson
m. fl., beträffande punkt G dock endast
om kammaren bifaller yrkandena
under punkterna A, C och D.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i alla punkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt och, där så erfordrades, varje moment
av utskottets i det nu ifrågavarande
betänkandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av
herr Velander, att kammaren skulle bifalla
punkten A i den av honom och
herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o) av
herr Spetz, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i mot
svarande del av herr Kristenssons i Osby
m. fl. vid betänkandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Spetz och Velander begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja

inkomstskatten m. m.

för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz''
yrkande.

Herr Velander äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 50 punkten A antager
bifall till herr Spetz’ yrkande i
ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Velanders yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 32;

Nej — 83.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten A i den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ju — 94;

Nej — 15.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på bifall till punkten
B i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten B i den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 13.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten C framställda
yrkandena propositioner, dels på
bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt, dels på bifall till punkten C
i den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen,
dels ock på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av herr Kristenssons i Osby m. fl.
vid betänkandet anförda reservation;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innehölles i herr Kristenssons
i Osby m. fl. reservation i förevarande
del, uppsattes, upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
Ja — 94;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten D mom. 1 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten D mom. 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
moment hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten D mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 30.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

inkomstskatten m. m.

Härpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkten D mom. 3
och 4 hemställt.

I fråga om punkten E mom. 1, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla punkten E i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten E mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motsvarande
punkt i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

ja — 100;

Nej — 13.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkten E mom. 2
samt punkterna F och G hemställt.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

7»

Ang. vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte
i ämnet väckta motioner.

I statsverkspropositionen (bilaga 1)
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 4 januari 1956,
föreslagit riksdagen, såvitt nu var i fråga,
medgiva dels att avsättning av kommunalskattemedel
finge ske till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/
57 för att där särredovisas, dels att i enlighet
med de grunder som i nämnda
statsrådsprotokoll förordats ett belopp av
350 miljoner kronor finge avsättas till
budgetutjämningsfonden för budgetåret
1956/57 för att där särredovisas samt att
motsvarande belopp finge av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i
riksbanken.

Kungl. Maj:t hade sedermera i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 175,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 13 april 1956, föreslagit riksdagen,
såvitt nu var i fråga, medgiva dels
att i enlighet med de grunder som i
nämnda statsrådsprotokoll förordats ett
belopp av 75 miljoner kronor — i stället
för i statsverkspropositionen förordade
350 miljoner kronor — finge avsättas till
budgetutjämningsfonden för budgetåret
1956/57 för att där särredovisas samt
att motsvarande belopp finge av statskontoret
överföras till ett särskilt konto
i riksbanken, dels att belopp motsvarande
under budgetåren 1955/56 och 1956/
57 under riksstatstiteln Fonden för statens
aktier inflytande avkastning av staten
tillhöriga aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag finge under respektive
budgetår avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp finge av
statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:599) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 791), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om
riksdagens medgivande att avsätta ett belopp
av 75 miljoner kronor till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/
57 för att där särredovisas samt att överföra
motsvarande belopp till ett särskilt
konto i riksbanken, dels medgiva, att för
vart och ett av budgetåren 1955/56 och
1956/57 ett belopp av 50 miljoner kronor
av under riksstatstiteln Fonden för
statens aktier inflytande avkastning av
staten tillhöriga aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag finge avsättas
till budgetutjämningsfonden för att där
särredovisas samt att motsvarande belopp
finge av statskontoret överföras till
ett särskilt konto i riksbanken, dels ock
medgiva, att belopp motsvarande under
budgetåren 1955/56 och 1956/57 under
riksstatstiteln Fonden för statens aktier
inflytande avkastning av staten tillhöriga
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag utöver vad som förut upptagits
finge under respektive budgetår avsättas
till budgetutjämningsfonden för
att där särredovisas under rubriken
»Reserver för sparstimulerande åtgärder»
samt att motsvarande belopp finge
av statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Schmidt m. fl. väckt motion (II:
792), i vilken föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 175 måtte medgiva, att för
budgetåren 1955/56 och 1956/57 30 miljoner
kronor å vartdera budgetåret finge
avsättas till budgetutjämningsfonden för
att där särredovisas såsom avsedda för
framtida investering i LKAB samt att
motsvarande belopp finge av statskontoret
överföras till särskilt konto i riksbanken.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte medgiva, att
avsättning av k o in in un alska 11 (‘medel

-80

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden

finge ske till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57 för att där särredovisas; II.

att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 599 och II: 791, såvitt
nu vore i fråga — medgiva, att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 13 april 1956 förordade
grunder ett belopp av 75 miljoner
kronor finge avsättas till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57
för att där särredovisas samt att motsvarande
belopp finge av statskontoret överföras
till ett särskilt konto i riksbanken;

III. att riksdagen måtte —- med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 599 och II: 791 samt
II: 792, förstnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga — medgiva, att belopp
motsvarande under budgetåren
1955/56 och 1956/57 under riksstatstiteln
Fonden för statens aktier inflytande
avkastning av staten tillhöriga aktier i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
finge under respektive budgetår avsättas
till budgetutjämningsfonden för att där
särredovisas samt att motsvarande belopp
finge av statskontoret överföras till
ett särskilt konto i riksbanken.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde, Widén och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Ager i
fråga om avsättning till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57 av ett
belopp av 75 miljoner kronor, utgörande
under budgetåret beräknad uppbörd av
allmän investeringsavgift för 1956;

2) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde, Widén och Gustafsson
i Stockholm samt fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte — i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 599 och
II: 791 samt med bifall till motionen II:
792, förstnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga — medgiva, att för vart -

dera av budgetåren 1955/56 och 1956 57
ett belopp av 30 milj. kronor finge avsättas
till budgetutjämningsfonden för
att där särredovisas såsom avsedda för
framtida investering i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt att motsvarande
belopp finge av statskontoret överföras
till särskilt konto i riksbanken;

3) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under II och III
hemställa,

II. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:599 och 11:791, såvitt
nu vore i fråga — avslå Kungl. Maj:ts
förslag om riksdagens medgivande att
avsätta ett belopp av 75 miljoner kronor
till budgetutjämningsfonden för budgetåret
1956/57 för att där särredovisas
samt att överföra motsvarande belopp till
ett särskilt konto i riksbanken;

III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
792 samt med bifall till motionerna I:
599 och II: 791, såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva, att för vart och ett av
budgetåren 1955/56 och 1956/57 ett belopp
av 50 miljoner kronor av under
riksstatstiteln Fonden för statens aktier
inflytande avkastning av staten tillhöriga
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag finge avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp finge av
statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken;

b) medgiva, att belopp motsvarande
under budgetåren 1955/56 och 1956/57
under riksstatstiteln Fonden för statens
aktier inflytande avkastning av staten
tillhöriga aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag utöver vad som upptagits
under a finge under respektive budgetår
avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas under rubriken
»Reserver för sparstimulerande
åtgärder» samt att motsvarande belopp
finge av statskontoret överföras till ett
särskilt konto i riksbanken.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

,81

Nr 24

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i butikstängningslagen

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
varje punkt av utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utvskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande punkt av den
av herr Svärd m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
lörra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten III, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i punkten III i
den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i motsvarande
punkt i herr Svärds in. fl. vid
utlåtandet anförda reservation.

På därefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Föredrogs ocli bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 159.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
160, i anledning av kamrarnas skiljakti (!

Förslit kammarens protokoll 19GG. Nr 21

ga beslut i fråga om grunder för byggnadsbidrag
till realskolor.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Därefter godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i
butikstängningslagen

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 40, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i butikstängningslagen den
21 juli 1948 (nr 608) jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom propositionen nr 162 hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608). Propositionen
innefattade förslag till ändrad lydelse
av 2 § 6) och 12) samt 4 och 6 §§
nämnda lag jämte ikraftträdandebestämmelse
av visst innehåll.

I avgivet utlåtande, nr 36, över propositionen
jämte i anledning av densamma
väckta motioner hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med avslag å propositionen
i vad denna innefattade förslag
till ändring av 2 § 6) butikstängningslagen
samt med förinälan att utskottet funnit
4 och 6 §§ i det i propositionen framlagda
förslaget icke böra i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga
ett såsom utskottets förslag betecknat
förslag till lag om ändring av nyssnämnda
lag. Detta förslag innefattade — i anslutning
till utskottets hemställan om avslag
å propositionens förslag om ändring
av 2 § 6) butikstängningslagen — annan
ikraftträdandebestämmelse iin den i propositionen
föreslagna.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i butikstängningslagen

Vid utskottets utlåtande fanns, såvitt
nu var i fråga, fogad en av herr Nils
Elowsson m. fl. avgiven reservation, vari
yrkats, att riksdagen måtte bifalla det i
propositionen framlagda förslaget, i vad
detta avsåge ändring av 2 § nämnda lag,
ävensom bifalla det i propositionen framlagda
förslaget till ikraftträdandebestämmelse.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade kamrarna vid behandling
av utskottets utlåtande stannat
i olika beslut, i det att första kammaren
beslutat bifalla vad utskottet i utlåtandet
hemställt, medan andra kammaren beslutat
godkänna 2 § i den lydelse, som
föreslagits av Kungl. Maj:t, och i övrigt
beslutat bifalla vad utskottet i utlåtandet
hemställt.

Med anledning av vad sålunda förekommit
lvade utskottet, i syfte att åstadkomma
sammanjämkning mellan kamrarnas
beslut, i det nu föreliggande memorialet
hemställt, att kamrarna, med frånträdande
av sina tidigare fattade beslut
beträffande lagförslaget, måtte antaga i
memorialet infört förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608).

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut
hänför sig till frågan om frigörande
av automathandeln från vissa inskränkningar.
Första kammaren har avslagit
den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen
i fråga om denna handel. Andra kammaren
har antagit Kungl. Maj:ts förslag i
denna del med den ändringen att den i
propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen
rörande automatförsäljning
av preventivmedel uteslutits.

Med hänsyn till de ståndpunkter, som
kamrarna sålunda intagit, finner utskottet
sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
meningar lämpligen böra ske på
så sätt att första kammaren biträder andra
kammarens beslut i fråga om automathandelns
frigörande från vissa inskränkningar
och att båda kamrarna godkänner
den av Kungl. Maj:t föreslagna över -

gångsbestämmelsen, innebärande att i
fråga om försäljning av preventivmedel
från automatapparat hittills gällande bestämmelser
skall tillämpas, intill dess
Konungen annorlunda förordnar.»

Med hänsyn till riksdagssessionens nära
förestående slut hade utskottet tillika
hemställt, att förevarande memorial måtte
företagas till avgörande efter allenast
eu bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Huss, Mannerskantz, Alvar Andersson
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
samt fru Ewerlöf, vilka anfört:
»Första kammarens beslut innebär att
kammaren avslagit det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget till ändring i butikstängningslagen,
i vad avser automatliandeln.
Andra kammaren har fattat ett positivt
beslut i frågan. Det föreligger alltså
två principiellt olika beslut, av vilka
det ena innebär rent avslag. I)å någon
reell sammanjämkning av de skiljaktiga
meningar, åt vilka kamrarna sålunda givit
uttryck, visat sig icke vara möjlig,
har utskottet bort för riksdagen anmäla,
att frågan om ändring i butikstängningslagen,
i vad avser automathandeln, för
innevarande riksdagssession förfallit.»

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Detta memorial innehåller
ett förslag, som av utskottsmajoriteten
är betecknat som en sammanjämkning.
Men det är det inte, ty den prestation,
som skulle fullgöras av andra kammaren,
består bara däri att båda kamrarna,
alltså även andra kammaren, skulle
godkänna den av Kungl. Maj:t föreslagna
övergångsbestämmelsen, d. v. s.
den som rör försäljning av preventivmedel.
Den är ju inte något bytesobjekt,
som man kan anse ha något som helst
värde för första kammaren, utan det hela
är en ren inbjudan att första kammaren
skall frånträda sitt beslut och ansluta
sig till andra kammaren.

Då jag anser att detta ärende inte är

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i butikstängningslagen

av den natur, att det bör behandlas på
detta sätt, ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på förevarande memorial.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Här är det ju fråga
om ett sammanjämkningsförslag. Då ett
sådant uppgöres, blir det naturligtvis så,
att någon får ge efter mer eller mindre.
Att försöka göra en definition av sammanjämkningsförfarandet
på det sätt,
som herr Mannerskantz gjort, tror jag
inte finns någon som helst anledning till.
Det kunde möjligen vara uttryck —
kanske inte för misshumör — men i alla
fall för otillfredsställelse, och det kan
man naturligtvis kosta på sig. Men det
brukar inte vara vanligt att man gör det,
sedan majoriteten inom ett utskott kommit
överens om det sätt, varpå man skall
företa en sammanjämkning.

Det är vad man har gjort här, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det under behandling
varande memorialet hemställt;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt memorial nr 40, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 275, i anledning av väckt motion
angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar; och

nr 27G, i anledning av väckta motioner
om upphävande av § 114 regeringsformen.

Anmäldes bankoutskotlets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 277, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
(nr 117) med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning in. m. jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående åtgärder för en
skyndsam räntesänkning.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 293, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Nya Zeeland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fin.

Sammanjämkningsförslag ang. ändring i butikstängningslagen

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 319, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om höjning av
folkpensioner m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 331, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring; samt

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige m. ro.; samt

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Sedan de på föredragningslistan upptagna
ärendena nu har genomgåtts, vill
jag erinra om att vid det plenum, som
utsatts att hållas kl. 19.30 i kväll, kommer
allenast att äga rum en bordläggning.
I övrigt fortsätter plenum i morgon.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.39.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 30 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30; av väckta motioner angående en reforoch
dess förhandlingar leddes av herr mering av skogslagstiftningen.
andre vice talmannen. _

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
memorial nr 25, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
tredje lagutskottets utlåtande i anledning

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 19.35.

In fidem

G. H. Berggren

Torsdagen den 31 maj 1956

Nr 24

Torsdagen den 31 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 160 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må — med godkännande
av de av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 mars 1956 förordade
grunderna för byggnadsbidrag till realskolor
vid högre allmänna läroverk, fristående
statliga realskolor, kommunala
flickskolor, kommunala realskolor och
praktiska kommunala realskolor, att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57 — finna motionerna
1:546 och 11:723, 1:421 och 11:513
samt I: 549 och II: 720, de fyra förstnämnda
såvitt bär är i fråga, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att — med
godkännande i övrigt av de av departementschefen
förordade grunderna för
ifrågavarande byggnadsbidrag — i anledning
av motionerna 1:546 och II:
723, 1:421 och 11:513 samt 1:549 och
II: 720, de fyra förstnämnda såvitt här
är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t medgiva,
att i särskilda fall statsbidrag må
utgå för byggnadsföretag, som avser realskolor
och därmed jämförliga skolor,
utan hinder av att arbetet påbörjats före
den 1 juli 1956, dock icke tidigare än
den 1 juli 1954.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställ -

des omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 56.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 491, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 76 ja och 121 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 146 ja och
177 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 25 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 315, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden; och

nr 335, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

321, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och

nr 326, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

Nr 24

Torsdagen den 31 maj 1956

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 322, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 323, för herr Olof Andersson att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 324, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 325, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 327, för herr talmannen Gustaf Valdemar
Nilsson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

328, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 329, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara suppleant för en
fullmäktig i riksgäldskontoret; och

nr 330, för herr Lars Arthur Widén att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 333, till Konungen angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1956/57, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 341, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 22 mars 1956 avslutad
överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
återställande av rättigheter på det
industriella rättsskyddets område, m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 342,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 343, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående riktlinjer
för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag),
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 347, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets
vägar.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående en reformering av
skogslagstiftningen.

I detta memorial hade utskottet anmält,
att, då kamrarna stannat i olika beslut
rörande utskottets i utlåtande nr 20 gjorda
hemställan beträffande motionerna nr
123 i första kammaren av herr Strand
m. fl. samt nr 175 i andra kammaren av
herr Skoglund i Umeå m. fl., angående
en reformering av skogslagstiftningen,
och sammanjämkning visat sig icke vara
möjlig, frågan måste anses ha förfallit.

Torsdagen den 31 maj 1956

Utskottet hade tillika hemställt, att memorialet
-måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera beslöts på gjord proposition,
att memorialet skulle läggas till
handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1956/57.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 336, angående statsregleringen för
budgetåret 1956/57; och

nr 337, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1956/57.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Nr 24 87

Justerades protokollsutdrag för denna
(lag.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag tillkännage, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin
början tisdagen den 16 oktober, då
kamrarna kommer att kallas till sammanträde
klockan 14. Kallelser kommer
att utfärdas genom sedvanlig annonsering
i dagspressen och genom tillkännagivande
i radio.

Till kammarens ledamöter vill jag nu,
när vi skiljs efter slutad vårsession,
framföra en önskan om en god och angenäm
sommar. Vi har haft en anhopning
av arbete mot riksdagsessionens
slut, som knappast är önskvärd och som
vi väl med gemensamma ansträngningar
får försöka undvika till ett kommande
år.

Så mycket angelägnare är det, att efter
denna hårda vårspurt det nu lämnas
kammarens ledamöter tillfälle till åtminstone
någon rekreation innan de
uppgifter, som de har att fullfölja i sin
borgerliga näring, kommer över dem sedan
de hopats under den tid de ägnat
sig åt riksdagsarbetet, och ännu mera
innan de kommer ut i den stundande
valstrid, som ingår som ett viktigt led i
varje politikers arbete.

Jag önskar kammarens ledamöter en
god och angenäm sommar!

Härmed förklarar jag 1956 års vårsession
avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
10.15.

In fidem
G. H. Berggren