RIK 8 DA G ENS P R OTOK ÖL L

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:34

RIK 8 DA G ENS P R OTOK ÖL L.

1890. Andra Kammaren. N:o34.

Onsdagen den 30 April

kl. 7 e. m.

§ 1-

Till fortsatt föredragning anmäldes bevillningsutskottets betänkande
n:o 7, angående tullbevillningen, dervid i ordningen först förekom

Punkten 12.

Utskottet, som från Kongl. Maj:t fått emottaga, till den åtgärd Ang. ändrad
utskottet kunde finna detsamma föranleda, ett af tullkomitén afgifvet lydelse af 9 #
utlåtande med förslag till förändrad lydelse af mom. 5 af § 9 i tull^lundcrrättaxeunderrättelserna
m. m., hemstälde med anledning deraf, att be- iclsema.
rörda moment måtte erhålla följande lydelse:

Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma
åter utföra, antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke
tullpligtigt utländskt råämne till produkt, som i mom. 1 omförmäles,
eller ock bearbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne, till
annan produkt, än förut i denna § sagdt är, må vid införseln erlagd
tullafgift kunna återfås under iakttagande af följande vilkor:

a) att den, som vill af sådan förmån komma i åtnjutande, skall
derom hos generaltullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift om
den varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning skall till riket införas,
samt om bearbetningens art äfvensom om den tullkammare, vid
hvilken införseln skall ske; hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer
så väl den grund, efter hvilken restitution må åtnjutas, dervid hänsyn
jemväl må tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust,
som ock den minsta qvantitet, hvilken får till utförsel angifvas; b)

att i hvarje förtullningsinlaga afsigten med införseln angifves;

c) att utförseln sker vid samma tullkammare, der införseln egt
rum, så vida icke generaltullstyrelsen i särskildt fall annorlunda medgift; Andra

Kammarens Prot. 1890. N:o 34.

1

N:o 34. 2

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. andrad d) att vid utförseln angifningsinlagan skall vara åtföljd af tillver5
mom. i tull- ^.ar®ns U1’-der edlig förpligtelse afgifna och af två trovärdige män till
taxeunderrät- rigtigheten bestyrkta försäkran, att exportvaran blifvit inom landet tilltelserna.
verkad och att till dess framställning användts en viss uppgifven
(Forts.) mängd af för sådant ändamål från utlandet af tillverkaren införda, anmälda
och förtullade varor;

e) att de, i enlighet med hvad ofvan föreskrifvits, vid utförseln
lemnade uppgifter, så vidt möjligt är, af tullförvaltningen kontrolleras,
för hvilket ändamål tullförvaltningen eger, om så anses nödigt, låta
tekniskt undersöka varan:

f) att utförseln verificeras på sätt förut i denna § sagdt är;

g) att återutförseln eger rum och restitutionen sökes inom ett år
från varans införsel, skolande restitutionsansökningen innehålla uppgift
om tiden, då råvaran blifvit införd, och lägenheten, med hvilken införseln
skett; samt

h) att varuegaren ställer sig till efterrättelse de ytterligare föreskrifter,
hvilka generaltullstyrelsen må ega meddela till förekommande
af missbruk utaf en sålunda medgifven förmån, samt godtgör alla de
i och för restitutionsförmånens åtnjutande uppkommande kostnader.

Derest utländskt bränvin etc.--(oförändradt) — — myckenhet

normalliter.

b) att efter förestående moment måtte under samma § införas ett
nytt moment så lydande:

6. Befinnes någon hafva för erhållande af tullrestitution enligt
bestämmelserna i denna paragraf lemnat uppgift, som med verkliga
förhållandet icke öfverensstämmer, kan generaltullstyrelsen förvägra
honom rätt att vidare erhålla sådan restitution.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts af

herrar J. Bengtsson i Gullåkra och 8. Cederschiöld, hvilka
ansett att utskottets hemställan i denna punkt, i hvad samma hemställan
afsåge förändrad lydelse af nämnda författningsrum, bort på
följande sätt affattas:

»Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma
åter utföra, antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke
tullpligtigt utländskt råämne till produkt, som i mom. 1 omförmäles,
eller ock bearbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne, till
annan produkt, än förut i denna § sagdt är, må, så framt generaltullstyrelsen
finner sådant, utan fara för missbruk, kunna ske, vid
införseln erlagd tullafgift kunna återfås under iakttagande af följande
vilkor:

(I öfrigt lika med utskottets förslag).»

samt af herr K. Styffe, hvilken åberopat en af honom inom''
tullkomitén i förevarande fråga afgifven reservation.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Onsdagen den 30 April, e. m.

3 N:o 34.

Herr Cederschiöld: Ehuru jag, herr talman, måste upprigtigt
bekänna, att jag icke är någon synnerligt varm vän af den utsträckta
rätt till tullrestitution, som här blifvit ifrågasatt, kan jag dock låta
mina betänkligheter i detta afseende falla, men blott under förutsättning,
att i momentet införes det ytterligare vilkor, som af herr Bengtsson
och mig föreslagits i vår mot utskottets betänkande i denna del
afgifna reservation, och att således rätten till den restitution, som här
är i fråga, i hvaije särskildt fall göres beroende af generaltullstyrelsens
pröfning, huruvida sådan restitution må kunna utan fara för missbruk
medgifvas.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att redogöra för de
skäl, på grund af hvilka jag anser en sådan inskränkning vara oafvisligen
nödvändig. De återfinnas fullständigt i den reservation, som
af herr öfverdirektören Styffe afgifvits mot tullkommtiténs betänkande i
ämnet och som i denna del biträdts af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
i deras i ärendet gemensamt afgifna underdåniga utlåtande.

Mot stadgandet af en sådan inskränkning anför utskottet egentligen
två omständigheter, hvilka återfinnas på sid. 52 i dess betänkande.
Der säger utskottet först, att det för generaltullstyrelsen
skulle medföra obehag af flera slag, om åt styrelsen skulle uppdragas
»rätt att vägra restitution af den grund, att behörig kontroll ej skulle
kunna åstadkommas». Det skälet skulle jag tillmäta mycken betydelse,
om detsamma blifvit åberopadt af generaltullstyrelsen. Men då förhållandet
tvärt om är det, att styrelsen lifligt förordat en sådan inskränkning,
som i reservationen blifvit ifrågasatt, synes mig utskottets
yttrande i detta afseende icke innebära annat än en väl långt
gående och helt visst öfverflödig ömhet om generaltullstyrelsens välbefinnande.

Utskottet anför vidare mot eu sådan inskränkning, »att om tullkomiténs
förslag antages, ett korrektiv mot framställningar om restitution
för varor, hvilkas tillverkning är särskildt svår att kontrollera, redan
ligger deruti, att kostnaderna för den kontroll generaltullstyrelsen
måste finna sig nödsakad att i ett sådant fall föreskrifva, blifva så
stora, att de öfverstiga fördelen af restitution». Det vill häraf synas,
som om utskottet egentligen åsyftat detsamma, som i reservationen
af ses; men i så fall hemställer jag, om det icke är vida bättre att säga
rent ut hvad man vill än att söka på en omväg nå samma mål.

Jag får på grund af hvad jag nu anfört anhålla, det kammaren
måtte, med afslag å utskottets hemställan, bifalla herr Bengtssons och
min reservation.

Herr Styffe: Den reservation, jag i denna fråga afgifvit, skiljer
sig från utskottets förslag hufvudsakligen blott derigenom, att jag ansett
tullrestitution böra vägras dels i det fall, då restitutionen skulle
kunna skada en inhemsk industri, såsom förhållandet är med vissa
exportindustrier, såsom jag senare skall visa, dels ock, då kontrollen

Ang. ändrad
lydelse of 0 $
5 mom. i tulltaxeunderrättdserna.

(Forts.)

N:o 34. 4

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändrad är förenad med så stora svårigheter, att fara för missbruk förelydelse
af 9 § finnes_

taxeunderrät- De fall, då denna restitution kan skada eller leda till förfång för
telsema. eu inhemsk industri, äro visserligen icke många, men kunna likväl
(Forts.) vara ganska afsevärda. Om t. ex. någon skulle hit införa utländska
stål- eller jerngöten, för att här utvalsa dem till stångjern och sedan
utföra jernet till utlandet, naturligtvis försedt med stämplar från det
verk, der utvalsningen skett, så lider det intet tvifvel, att en sådan
industri skulle lända till skada för afsättningen af annat svenskt jern.
Ett sådant industriknep kunde icke heller blifva lönande under annan
förutsättning, än att utländingen föranleddes tro, att den vara han
köpte vore svenskt träkol»}em, och derför betalade densamma högre.
Som bekant är, åtnjuter svenskt träkolsjern på den utländska marknaden
ett betydligt högre pris än annat jern, till följd af sin större
renhet. Om nu köparne af sådant jern, som här utvalsats af utländska
göten, komma under fund med att det jern, de från Sverige få, är af
samma beskaffenhet som det jern de kunna köpa hemma, lära de nog
underlåta att derför betala ett högre pris. Att export af dåligt svenskt
jern skadar afsättningen för allt svenskt jern har i alla tider varit insedt
och erkändt.

Det var väl icke för ro skull som man fordom här underkastade
allt jern före exporten så kallad »vräkning»! Nej, detta skedde just
för att om möjligt förekomma, att ett dåligt eller underhaltigt jern
skulle exporteras.

Äfven inom andra industrigrenar äro liknande fall tänkbara. Om
någon skulle hit införa sämre finskt smör och här omarbeta och ompacka
detsamma, och sedan utföra det till England, så är det väl
högst sannolikt, att äfven detta skulle kunna inverka menligt på afsättningen
af godt svenskt smör.

Utskottet har icke yttrat sig om den frågan, huruvida en tullrestitution
i något fall skulle kunna lända annan svensk industri till
förfång, utan endast sagt, att det ligger utom generaltullstyrelsens befogenhet
att afgöra sådant. Detta är naturligtvis rigtigt, så länge
icke något derom är stadgadt. Men hvem tillkommer då ett sådant
afgörande? För att förenkla afgörandet af en dylik fråga, har jag
föreslagit, att detta i forsta hand skulle tillkomma generaltullstyrelsen,
och tänkt mig att dervid skulle tillgå på följande sätt. Då eu ansökning
om tullrestitution för ett nytt varuslag inkommer till generaltullstyrelsen,
skall styrelsen först undersöka, huruvida den anser eu
kontroll mot missbruk vara möjlig eller icke. Funne styrelsen eu
kontroll icke vara möjlig, så behöfde styrelsen naturligtvis icke ingå
i någon pröfning, huruvida tullrestitutionen kunde lända annan näring
till förfång, utan kunde då afslå ansökningen endast på den grund,
att fara för missbruk förefans. Ansåge styrelsen åtel’, att någon
sådan fara icke förefunnes, så borde styrelsen taga i öfvervägande,
huruvida tullrestitutionen kunde lända annan näring till skada, och i

Onsdagen den 30 April, e. m.

5 N o 34.

sådant fall kunde styrelsen utfärda kungörelse till vederbörande närings- Ang- andrad
idkare, som kunde känna sig berörda af restitutionen, med uppmaning att | al tu£
inom viss tid inkomma till styrelsen med sina anmärkningar. Ivomme iaXeunderräticke
några sådana, vore styrelsen oförhindrad att bifalla ansökningen. telserna.
Inkomme åter anmärkningar, kunde styrelsen antingen genast afgöra (Forts.)
frågan, eller ock förut infordra yttranden från andra myndigheter, eller
slutligen, om frågan befunnes vara allt för tvistig och grannlaga, hänskjuta
densamma till Kong!. Maj:t.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen synas i sj elfva verket
hafva erkänt möjligheten af en sådan fara, som jag har antydt; men
de hafva endast yttrat, att »tillvaratagandet af svenska näringarnes
intresse i detta hänseende skulle ligga utom området för ifrågavarande
lagstiftning. > Detta yttrande har jag svart att fatta. Enär en sådan
industri, "som jag nu'' antydt, möjliggöres just genom tullrestitutionen,
så finnes det väl icke något enklare sätt att förekomma missbruket
än genom att vägra restitution i dylika fall. kullrestitutiouen är ju
en undantagsförmån, och det kan väl icke vara skäl att genom en
dylik befordra sådana mer eller mindre oärliga industrier, son?jag förut
beskrifvit.

För öfrigt är jag, i likhet med den föregående talaren, af den
åsigt, att tullrestitution bör vägras i det fall att kontrollen, praktiskt
taladt, är outförbar, och således fara för missbruk förefinnes.

Det är icke alltid möjligt att genom undersökning af den färdiga
varan utröna mängden och arten åt de råämnen, som för dess framställande
användts. Till och med om det använda råämnet helt och
hållet ingår i den färdiga varan, är det icke alltid möjligt att bestämma
dess mängd. Men ofta kan en stor de! af råämnet gå förlorad
vid tillverkningen, och inom den kemiska industrien förekomma
många fall, då icke ett spår af vissa materialier, som för tillverkningen
erfordrats, ingår i den färdiga varan.

Det skulle väl kunna synas, som om man alltid borde genom
tillsyningsmän, som öfvervälla tillverkningen, kunna kontrollera mängden''
af de utländska råämnen, som för en varas framställande åtgått;
men detta är icke heller alltid möjligt. Det är svårt nog att kontrollera
mängden af färdigt fabrikat, som utgår från en fabrik, och
ännu mera svårt är det naturligtvis att jemväl kontrollera mängden
och beskaffenheten af de materialier, som för en varas tillverkning
blifvit använda. Svårigheterna växa ytterligare, om vid samma fabrik
flera olika varuslag samtidigt framställas. Jag har i min reservation
anfört ett exempel derå.

Om ett ölbryggeri skulle begära restitution för det utländska
malt, som för ölets framställande hade åtgått, och bryggeriet derjemte
använde inhemskt malt, är det uppenbart, att det skulle vara förenadt
med de allra största svårigheter att kontrollera mängden af det utländska
malt, som åtgått t, ex. till en hektoliter sådant Öl, soin derifrån
exporteras. I denna punkt har ocksh, pa sätt den föregående

N:0 34, 0

Onsdagen den 30 April, e. m.

telserna.

(Forts.)

Ang. ändrad talaren nämnt, både kommerskollegium och generaltullstyrelsen haft
5dmoma{till8amma uppfattning som jag och deri biträdt min reservation.
taxeunderrät- grund af hvad jag nu anfört skulle jag visserligen helst sett,

om jag med någon förhoppning om framgång kunnat yrka bifall till
min reservation emot tullkomiténs betänkande i oförändradt skick.
Men för att förenkla frågan, tror jag det vara lämpligare att föreslå
en liten förändring i första stycket på sid. 53 af utskottets betänkande.
Jag skall derför anhålla, att — efter herr Cederschiölds föredöme
— der efter ordet »må» få infoga orden: »så framt generaltullstyrelsen
finner sådant utan fara för missbruk och utan förfång
för annan inhemsk industri kunna ske.» Hela stycket blefve då af
följande lydelse:

»Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma
åter utföra, antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke
tullpligtigt utländskt råämne till produkt, som i mom. 1 omförmäles,
eller ock bearbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne, till
annan produkt, än förut i denna § sagdt är, må, så framt generaltullstyrelsen
finner sådant utan fara för missbruk och utan förfång
för annan inhemsk industri kunna ske, vid införseln erlagd tullafgift
kunna återfås under iakttagande af följande vilkor:»

Jag tager mig friheten anhålla om proposition å denna förändring
af första stycket i utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag skall inskränka mig till att
yrka afslag på utskottets betänkande i denna del och bifall till den
af kommerserådet Cederschiöld och mig afgifna reservationen. Jag
skall för resten icke heller hafva någonting emot, om den af herr Styffe
tillstyrkta redaktionsförändringen införes, men att gå in på utskottets
förslag vill jag icke.

Herr E. G. Boström: För min del skall jag anhålla om bifall
till utskottets förslag oförändradt. Het är egentligen i en enda punkt,
som reservanterna skilja sig från utskottet, i det att reservanterna
velat medgifva restitution endast under vilkoret: »så framt generaltullstyrelsen
finner sådant utan fara för missbruk kunna ske», då deremot
utskottet velat utan en sådan inskränkning bereda industriidkarne förmånen
af restitution. Jag tillåter mig först erinra att, sådan författningen
nu lyder, är rättighet till restitution medgifven utan inskränkning,
när råvaran är utländsk. Men bestämmelsen är så affattad, att
man icke derur kan se, huruvida restitution skall erhållas, när fabrikatet
är en bearbetning af på samma gång en inhemsk och eu icke tullpligtig
utländsk råvara; och för denna händelse har utskottet velat
göra ett förtydligande. För öfrigt har generaltullstyrelsen, enligt hvad
den sjelf förklarat, ansett sig böra ega rätt att bestämma de vilkor och
den kontroll, under Indika restitution må medgifvas. Men man har
ansett lämpligare att i författningen sådana bestämmelser borde finnas

Onsdagen den 30 April, e. m.

7 N:0 34.

införda, att hvar och en skulle kunna se hufvuddragen af vilkoren för 4*9- anj™d

en sådan restitution. < , 5 mom. i tull Nu

har man sagt, att tullstyrelsen visserligen har ratt att kon- taxeunderrättrollera
en tillverkning, hvarvid restitution sökes, men att tillverkningen telsema.

kan vara sådan, att en kontroll kan vara omöjlig, och att tullstyrelsen (Forts.)

då bör hafva rättighet att säga, att ingen restitution kommer att ega rum.

_. För min del håller jag före, att om än kontrollen i många fall kan

vara svår, så är den dock icke omöjlig att åstadkomma. Ty om man
icke på annat sätt kan åstadkomma kontroll, så måste den kunna
åstadkommas, om man håller en kontrollör, som följer, tillverkningen
från början till slut. Det synes mig som en oegentlighet,, om man
säger till en fabrikant att han icke får någon restitution, men
till en annan att lian får en dylik förmån. Deremot torde det vara
rigtigare om hvar och en, som vill hafva restitution, far göra framställning
derom till generaltullstyrelsen och af denna myndighet erhålla
besked, under Indika vilkor han får restitution. Då står det framdeles
i hans fria skön att kunna erhålla en sådan restitution, om han finner
det löna sig för honom att underkasta sig de vilkor och den kontroll,
hvarunder restitution kommer att medgifvas.

Om författningen deremot skulle få sådan lydelse, som reservanterna
föreslagit, skulle det kunna inträffa att, om fara för missbruk kuude
tänkas, den mindre industriidkare!! icke skulle få någon restitution på
sin tillverkning, derför att den drefves i så liten skala, då deremot eu
annan tillverkare, som drefve sitt arbete i större omfång, och för hvilken
det kunde löna sig att underkasta sig en dyrbarare kontroll, skulle
få restitution. Jag föreställer mig att det skulle väcka ond blod, om
restitution på det sättet skulle lemnas i det ena fallet, men icke i det
andra. Korrektare synes det då vara att, sedan de vilkor, hvarunder
restitution kommer att ske, blifvit förut bestämda, öfverlåta åt hvar
och en att afgöra, om han finner förmånen af restitution under dessa
vilkor vara med sin fördel förenlig eller icke. Det är på dessa skäl
utskottet kommit till det slut, som här föreligger.

Herr Styffe hade några särskilda erinringar. Han ville att såsom
vilkor för den sökta restitutionens åtnjutande derjemte skulle styrkas, att
sådant kunde ske »utan missbruk eller förfång för annan inhemsk
industri.»

I den delen hafva de båda embetsverk, som blifvit hörda öfver
tullkomiténs utlåtande, enstämmigt sagt, att en sådan kontroll icke
lämpligen kunde åläggas tullstyrelsen, och jag föreställer mig äfven att
det skulle vara ganska kinkigt att bestämma Indika tillverkningar, som
skulle anses skadliga för annan svensk industri. Dessutom ber jag
få erinra att den restitution, som herr Styffe klagar öfver, länge faktiskt
förefunnits utan att hafva föranledt någon olägenhet. Så t. ex. står
det hvar och en fritt att taga in utländska göten och få restitution
på dem, när de föras ut i förädlad form. Och så har skett. Men
jag tror icke att resultatet af denna affär varit sådant, att det manat

N:o 34. 8

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändrad till fortsättning, likasom det ej heller stält samma fabrikat af svensk
lydelse af 9 j r4vara [ misskredit, och icke lärer man heller hafva skäl att vara rädd
taxeunderrät- for att sa ska11 ga for framtiden.
telsema. Hvad det finska smöret beträffar, så är det allmänt kändt, att

(Forts.) stora qvantiteter deraf tagits in i vårt land och omarbetats. Utaf
denna tillverkning utföres icke så mycket till England som icke mera
till Lybeck. Men jag tror icke, att man haft någon olägenhet häraf
för vår svenska smörexport. Allt smör, som utföres, synas och klassificeras,
och hittills har, som jag nämnde, icke visat sig någon olägenhet
af det omarbetade finska smöret.

För min del tror jag att, när man lagstiftar för praktiska saker,
man icke för mycket bör fästa sig vid teorier, utan hålla sig till den
faktiska verkligheten. Och det torde ej med fog kunna sägas, att
förhållandena hitintills gifvit något stöd för de klagomål, som herr
Styffe uttalat.

Jag anhåller för min del om bifall till utskottets förslag.

Herr Lönegren: Första momentet i 9 § tulltaxeunderrättelserna
innehåller bestämmelsen, att restitution af erlagd tull får åtnjutas för
sådana der specificerade artiklar, som af utländskt råämne blifvit här i
landet tillverkade. Nu gäller frågan, om denna förmån skulle beviljas
äfven för sådana varor af samma slag, i hvilka ingå såväl utländska
som inhemska råmaterialier. För min del har jag i princip intet att
anmärka emot ett bifall härtill, men jag tror dock, att man här vid
lag bör gå försigtigt till väga, och håller på att bland vilkoren för
rättighet till restitution intages den bestämmelsen, att kontroll skall,
der tillverkningen icke skett under tullbevakning, kunna verkställas
angående befintligheten och qvantiteten i exportvaran af de varuslag,
för hvilka restitution sökes. Af mom. e) vill det synas, som skulle
bevillningsutskottet hylla samma åsigt, men i detta moment är inryckt
en mellanmening: — »så vidt möjligt är» — och denna mellanmening
betager i många fall stadgandet all kraft och tillämplighet. I betänkandet
förekommer ett uttalande om det lämpliga deruti, att allmänheten
får kännedom om de vilkor, som skola gälla i fråga om tullrestitution,
och detta anser äfven jag vara fullt rigtigt, men då utskottet
säkerligen måste hafva klart för sig, att restitution i ganska
många fall, till följd af omöjligheten att kontrollera tillverkningen, ej
kan medgifvas, då synes mig af en sådan uppfattning böra följa, att
paragrafen äfven bör innehålla det stadgandet, att tullstyrelsen eger vägra
restitution i sådana fall, der kontroll öfver varans beståndsdelar är
omöjlig och missbruk således kan vara att befara. Utskottet har
resonnerat så, att tullstyrelsen kunde i dylika fall föreskrifva sådana
bestämmelser angående tillverkningen, att kostnaden för kontrollen
komme att öfverstiga restitutionsbeloppet, hvaraf följden skulle blifva
den, att restitution ej söktes; men jag hemställer, om detta kan vara
rätta sättet att gå till väga. Rigtigare och bättre synes mig vara att

9 N:o 34.

Onsdagen den 30 April, e. m.

saga sin mening rent ut och stadga, att, då kontroll är omöjlig, har
tullstyrelsen rätt att säga nej. Derigenom förebygges ock den missuppfattning
hos allmänheten, att, sedan tullkomitén och utskottet liberalt
tillstyrkt samt Riksdagen beviljat restitution för alla dylika varor,
det är tullstyrelsen, som af egen magtfullkomlighet förvägrar sådan förmån.

Herr Styffe har i sin reservation framdragit åtskilliga exempel på
tillverkningar, å hvilka kontroll är absolut omöjlig, och jag tror, att
flera andra exempel skulle kunna anföras. Jag ber i detta hänseende
att med herr talmannens tillåtelse få något beröra en artikel, som omnämnes
i nästa punkt af betänkandet, nemligen punsch. Utskottet
säger der, att punsch tillverkas såväl af utländsk som inhemsk sprit,
och att det till punschen använda sockret lika ofta torde vara af svensk
som utländsk tillverkning. Om så är, och jag har anledning att antaga
det, ehuru jag saknar visshet om att dylik vara exporterats och
drawback derför begärts och erhållits, så är det säkerligen absolut
omöjligt att genom varans analyserande komma till visshet om huruvida
spriten eller sockret är svenskt eller utländskt fabrikat eller, om
både svensk och utländsk vara deri ingår, huru mycket af hvarje sort.
Enda utvägeu att få restitution för sådan vara blir då, att tillverkningen
af punsch sker under kontroll af tullbevakning; men detta är
förenadt med ganska stora svårigheter, bland annat derför att punschen
vanligen brygges i större partier på en gång, men exporten sker i
mindre poster. Då punsch förekommer af blandadt ursprung till export,
kan enligt nu gällande bestämmelser ingen restitution medgifvas,
och jag vill ej vara med om att restitutionsförmån beviljas för dylik
vara. År punschen åter tillagad af uteslutande utländska råämnen, då
borde ock, som hittills, restitution beviljas, utskottet obetaget att bestämma
strängare vilkor än de nu gällande för att ådagalägga att råämnena
äro af utländskt ursprung.

Af hvad jag sagt framgår, att jag icke kan gilla utskottets förslag,
utan instämmer i den af herrar Cederschiöld och Bengtsson afgifna reservationen.

Hvad angår herr Styffes förslag, att tullstyrelsen skulle kontrollera
exportvarors beskaffenhet och ingå i pröfning angående deras inverkan på
andra svenska exportvarors afsättning i utlandet eller på annan svensk
industri, så vill jag för min del vördsammast undanbedja mig detta
uppdrag. Jag tror icke att det är tullstyrelsens uppgift att utöfva en
sådan kontroll och ej heller att styrelsen disponerar tillräckliga krafter
härför. Ändamålet skulle också ej derigenom vinnas, enär export
af en underhaltig vara aldrig kan hindras eller forekommas, äfven om
restitution kan förvägras.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till herrar
Cederschiölds och Bengtssons reservation.

Ang. ändrad
lydelse af 9 §
5 mom. i tulltaxeunderrättelserna.

(Forts.)

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats: l:o
bifall till utskottets hemställan oförändrad; 2:o bifall till densamma

N:o 34. 10

Onsdagen den 30 April, e. m.

med det i herrar Bengtssons och Cederschiölds reservation föreslagna
tillägg; och 3:o bifall till herr Styffes förslag. Herr talmannen gaf
proposition på hvart och ett åt dessa yrkanden, af hvilka det, som afsåg
bifall till förenämnda reservation, förklarades hafva de flesta rösterna
för sig. Som votering likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till utskottets hemställan oförändrad,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 12:te punkten
af betänkandet n:o 7 med det tillägg, som af herrar Bengtsson
och Cederschiöld i deras reservation föreslagits, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i oförändradt skick bifallit utskottets
nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 135 ja och 42 nej: och hade kammaren
i följd deraf fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna 13 och 14.

Biföllos.

§ 2.

Föredrogs vidare bevillningsutskottets betänkande, n:o 8, angående
hvitbetssockertillverkningsafgiften. I detta betänkande hemstälde
utskottet, att ett af herr F. G. Björck i hans motion n:o 184
framstäldt förslag om upphäfvande af hvitbetssockeraccisen icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Björck, som yttrade: Den andra delen af min motion, som handlar
om upphäfvande af accisen för i Sverige af hvitbetor tillverkadt socker,
betraktar jag såsom ett vigtigt ärende i landtbrukets intresse och hoppas
derför, att åtminstone jordbrukarne från de södra delarne af landet,
som kunna hafva fördel af odlingen utaf hvitbetor, skola se skäl till
någon förändring i nu gällande bestämmelse rörande den ifrågavarande
accisen. Jag har likaså tänkt, att denna förändring skulle medföra
någon fördel för arbetarne i allmänhet.

Onsdagen den 30 April, e. m.

11 N:0 34.

Utskottet säger i sitt betänkande: »en dylik åtgärd skulle visserligen
innebära en utomordentlig uppmuntran åt landets hvitbetssockerindustri,
men att denna näringsgren jemväl under närvarande förhållanden
drifves med mycket godt resultat, torde vara allmänt kändt».
Ja, men skulle vi derför icke vilja, att den skulle gå ännu bättre, än
hvad den nu gör? Jag tror att, om denna industri skulle drifvas med
bättre resultat, än hvad den nu gör, fordras också litet mer kapital.
Men kapitalet kan icke verka ensamt, utan tillgång på mer arbetskrafter,
och det bör väl vara ur Riksdagens synpunkt rätt att tillgodose
arbetarne på något område. Skulle vi afslå en sådan begäran, som
den nu föreliggande, vore detta detsamma som att saga: »vi vilja icke
skaffa arbetarne mer att göra, än hvad de nu hafva». Från min synpunkt
sedt, anser jag det icke vara rätt klokt handladt. Jag tror, att
ju mer arbete arbetarne kunna få, dess bättre skulle vi kunna hafva
råd att betala det genom tullarne fördyrade fläsket, hvarom vi talade
för en stund sedan. Men skulle de tillbakahållas, så att de icke finge
något arbete, hade vi heller icke något, hvarmed vi kunde betala hvarken
fläsket eller papperet. Jag tror, att vi af rent intresse för arbetarne
just böra bevilja den föreliggande motionen. Derför anser jag,
att det, ur statens synpunkt bedömdt, vore bättre, i fall staten afstode
de ifrågavarande 600,000 kronorna, som under det senaste året indrifvits
genom tullen på denna industri, och dessa fördelades bland en
mängd jordbrukare och industriidkare i denna gren samt lemnade arbete
åt en mängd arbetare i de trakter, der sådant kan ske med fördel.
Det torde i detta fall icke uppstå någon fara för statsverket.

Det säges visserligen uti utskottets betänkande: »att i Skåne den
ena hvitbetssockerfabriken anlägges efter den andra». Ja, det vore väl,
om der uppstodo mer, så att vi kunde förse oss ur hvitbetorna med
socker till det mesta af våra behof. Från flere trovärdiga personer
har jag hört talas om, att i Tyskland och Ryssland drifves sockertillverkning
af hvitbetor. Det vore derför icke ur vägen att Sverige äfven
försökte på det hållet. Från min synpunkt sedt, tror jag, att här
borde denna motion anses vara värdig något bättre resultat, än hvad
utskottet kommit till. Likaså borde äfven det ordspråk, som här alltid
förut gjort sig gällande, och hvilket också innebär en sanning, besannas,
nemligen att, när jordbrukaren har penningar, hafva alla penningar,
derför att den jordbrukande befolkningen gör omsättningar på industriens
alla områden samt lemnar arbete och förtjenst åt arbetarne på
många håll.

På dessa skäl, herr talman, yrkar jag nu afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan

N:0 34. 12

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändrad
lydelse af 4 §
2 mom. oeh 42
$ i hränvinsförsäljningsförordningen.

§ 3.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets memorial n:o
9, i anledning af återremiss utaf lista punkten i utskottets betänkande
nio 2 angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Vid behandling af utskottets ofvannämnda betänkande nio 2 hade
Riksdagens kamrar, enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag,
till utskottet återremitterat betänkandets lista punkt, hvari utskottet
hemstält, att två lika lydande motioner, afgifna, den ena inom Första Kammaren
under nio 4 af herr C. Treffenberg, och den andra inom Andra
Kammaren under nio 12 af herr S. M. Olsson, rörande ändrad lydelse
af 4 § 2 mom. och 42 § i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin, äfvensom en af herr C. G. Anderson i Skeenda
inom Andra Kammaren väckt motion, nio 14, om ändrad lydelse af
4 § 2 mom. i berörda förordning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Aled anledning deraf hemstälde utskottet i nu föreliggande memorial: att

Riksdagen med anledning af herrar Treffenbergs, S. M. Olssons
och C. G. Andersons motioner måtte hos Kongl. Majit i skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Majit, efter verkstäld utredning, för
nästa Riksdag framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten för
spritvaruhandlande att å annat ställe än det, der han utöfvar sin försäljningsrätt,
drifva handel med bränvin.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts

af herrar E. G. Boström och K. Styffe, hvilka ansett, att herrar
Treffenbergs och S. M. Olssons ifrågavarande motioner bort bifallas;
samt

af herrar J. Bengtsson i Gullåkra och H. Cavalli, hvilka på de
af utskottet förut anförda skäl fortfarande ansett, att motionerna bort
afslås.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Då utskottet i sin motivering

erkänt, att missbruk vid försäljning af bränvin genom agenter egt
rum, så hade utskottet, som jemväl har motionsrätt, bort föreslå sådan
lagförändring, att det onda kunnat undertryckas. Utskottet har visserligen
föreslagit en skrifvelse i ämnet till Kongl. Majit, men om
Riksdagen antoge skrifvelseförslaget, skulle det dröja ett helt år, innan
någon ändring kunde ifrågakomma. Jag är alltså för min del icke
belåten med utskottets förslag, utan yrkar derför afslag å detsamma,

Onsdagen den 30 April, e: m.

13 N:o 34.

men på samma gång ber jag få yrka bifall till de af herrar C. ^Ing. ändrad

Treffenberg och C. M. Olsson i ämnet väckta motioner. lydelse af 4 §

° 2 mom. och 42

| i bränvins Herr

Anderson i Skeenda: Jag skulle helst hafva sett, attförsäljningsför utskottet

tillstyrkt motionerna, men, då nu Första Kammaren redan ordningen.
bifallit skrifvelseförslaget, man genom att här fatta ett annat beslut (forts.)
skulle riskera att förlora hela saken, hvilken utgång jag allra minst
önskar, skall jag på denna grund anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr Cederschiöld: Utskottet har i slutet af sin motivering

upprigtigt erkänt, att det icke tilltrott sig att framlägga ett nöjaktigt
förslag till stadgande i den rigtning, som åsyftas i motionerna. Vid
sådant förhållande, och då utskottet på grund af den äterremiss af dess
förra betänkande i ämnet, som förekommit, ansett sig i allt fall böra
föreslå någon åtgärd, har utskottet framkommit med sitt förslag till
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Detta förslag är, såsom redan blifvit
närnndt, godkändt af Första Kammaren. Då således ett annat beslut
från Andra Kammaren skulle medföra, att icke någonting komme att
vid denna riksdag i saken åtgöras; skall jag för min del anhålla om
bifall till utskottets hemställan. .

Herr S. M, Ölsson: Ehuru jag helst skulle önskat att

min motion finge framgång, tror jag, att sedan Första Kammaren
nu fattat beslut i enlighet med utskottets förslag, det icke vore
klokt att här bifalla motionen, ty då skulle frågan förfalla. Om man
vill göra något åt saken, bör man derför i stället antaga utskottets
förslag i den förhoppning, att regeringen till nästa Riksdag skall framlägga
ett förslag, som afser afhjelpande af de olägenheter, hvilka i motionen
framhållits. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag kan för min del icke finna,

att någon förändring af frågan inträffat, sedan den sist afgjordes
inom kammaren, och det fans icke heller någon, som kunde vederlägga
det skäl, hvilket då anfördes för afslag, nemligen bestämmelser i franska
han delstraktaten. Då nu icke heller något nytt skäl tillkommit sedan
dess, skall jag fortfarande anhålla om afslag å utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag skall deremot på de af den siste ta laren

anförda skäl be att få yrka bifall till utskottets hemställan. Det
var just med anledning deraf, att kammaren ansåg att franska handelstraktaten
icke lade hinder i vägen beträffande de svenska handelsresandena,
som man återremitterade ärendet till utskottet. Man ansåg
sig derför heller icke kunna räkna med i traktatens bestämmelser de
franska handelsresandena, af hvilka det här på landsbygden åtminstone
icke finnes många, som resa omkring.

N:o 34.

14

Onsdagen den 30 April, e. m.

Häruti instämde herr Hansson i Solberga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till särskilda propositioner upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan,

§ 4.

Föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10, i
anledning af väckt motion om ändring i §§ 68, 69, 70 och 71 riksdagsordningen.

§ 5.

Ang. ändring Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
i visso, grund-Q:0 ] p? j anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
som^berdraför- ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65,
vältning en af 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i auledning af väckt
riksbanken, motion om ändringar i 71 och 72 §§ regeringsformen.

Under punkten 1 af detta utlåtande hemstälde utskottet, att de
genom Kongl. Maj:ts berörda proposition framlagda förslag till ändrad
lydelse af ofvannämnda §§ i regeringsformen och riksdagsordningen
måtte af Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Deremot hade i afgifven reservation herrar P. Larsson i Fole,
I. Månsson, P. Nilsson i Råby, S. F. Norén, A. Svenson i Bossgården,
C. Andersson i Hamra, J. Sjöberg och P. Pehrsson i Norrsund,
under yrkande om afslag å förevarande kongl. proposition,
föreslagit, det Riksdagen måtte antaga som hvilande följande förslag
till ändring af § 71 riksdagsordningen:

«

»Riksdagen skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera
kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att, jemlikt särskilda
reglementen, riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta. Desse fullmägtige skola i hvardera verket vara
sju. Valen ske medelst slutna sedlar.

Fullmägtige i riksbanken väljas å lagtima riksdag för en tid af
tre år. Den, som bland fullmägtige skall vara ordförande, väljes
särskildt. Af de öfriga sex skola årligen tvenne afgå. Vid de tillfällen,
då på en gång val af samtlige fullmägtige eger rum, bestämmes
genom lottning den ordning, i hvilken de fullmägtige, ordföranden
undantagen, skola afgå. Afgående fullmägtig kan återväljas. Har
fullmägtig före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid

15 N:o 34.

Onsdagen den 30 April, e. m.

aflidit eller af annan orsak afgått eller har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för honom återstått.

Val af fullmägtige i riksgäldskontoret sker hvarje lagtima riksdag.
Först utses den, som bland fullmägtige skall vara ordförande, och
sedan de öfrige sex.

Ordföranden bland fullmägtige för hvartdera verket eger afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Fullmägtige
välja sjelfve bland sig vice ordförande att föra ordet, när hinder
för ordföranden inträffar.»

Herr Widström, hvilken anmält sig vilja afgifva yttrande i fråga
om sättet för föredragningen af ifrågavarande ärende, erhöll ordet och
anförde: Jag ber att fa hemställa, att kammaren i afseende på före
dragningssättet af detta betänkande måtte besluta att först till behandling
företaga frågan om förändring af 72 § regeringsformen, och
sedermera paragraferna i den ordning, de förekomma i betänkandet.

Till hvad herr Widström i fråga om föredragniugssättet sålunda
föreslagit, lemnade kammaren sitt bifall.

I följd häraf föredrogs nu till en början § 72 regeringsformen
så lydande:

Nuvarande lydelse:

Riksbanken förblifver under
Riksdagens egen garantie och vård,
så att den ostörd må förvaltas af
de fullmägtige, kamrarne dertill
förordna, efter de ordningar, stadgar
och reglementen, hvilka redan
gjorda är o eller vidare af Riksdagen
göras kunna. Riksdagen
allena eger rätt att genom banken
utgifva sedlar, som för mynt i
riket må erkännas. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, efter deras
lydelse, med silfver eller guld af
banken inlösas,

Föreslagen lydelse:

l:o. Riksbanken förblifver under
Riksdagens garantie samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt.

2:o.'' Riksbankens styrelse utgöres
af nio fullmägtige, förordnade
tre af Konungen och se.e af
Rilcsdagen. Fullmägtige förordnas
för tre år i sänder, och skola tre
af dem årligen afgå, en bland de
af Konungen och två bland de af
Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet
blifva fullmägtige af Riksdagen
vägrad, skall nytt förordnande
af samtlige fullmägtige ega
rum för nästkommande tre år.
Afgående fullmägtig kan återväljas.
Hav fullmägtig före utgången
af den för honom bestämda
tjenstgöring stid aflida eller af annan
orsak afgått, förordnas ny

Ang. ändring
i vissa grundlagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Forts.)

N:o 34. 16

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring
i vissa grundlagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
Riksbanken.

fullmägtig i den afgångnes ställe
för den återstående tiden.

(Forts.)

För fullmägtige skola finnas sex
suppleanter, utsedde för ett år i
sender, två af Konungen och fyra
af Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att
utgifva banksedlar. Dessa sedlar
skola, vid anfordran, inlösas af
banken med guld efter deras lydelse
och må, så länge de sålunda
inlösas, för mynt i riket erkännas.

Ordet lemnades till

Herr Hedin, som yttrade: Beträffande syftet af den föreslagna
grundlagsförändringen hade jag vid remissen af den kongl. propositionen
den äran att temligen tydligt gifva min mening till känna.
Jag har nu begärt ordet för att helt kort angifva de skäl, på grund
af hvilka, äfven om jag gillade detta syfte, jag likväl skulle nödgas
rösta för afslag å den föreliggande propositionen, nemligen att den är
redigerad på ett synnerligen oväntadt bristfälligt sätt.

Om den kongl. propositionen varder antagen, kommer hädanefter
riksbankens styrelse att sönderfalla i två kategorier, nemligen dels
riksdagens fullmägtige, dels Kongl. Maj:ts fullmägtige, i stället för
att nu styrelsen består uteslutande af Riksdagens fullmägtige. Emellertid
hafva de, som redigerat detta underliga grundlagsförslag, lemnat
en bestämmelse i regeringsformen orubbad, hvarpå jag vördsamt anhåller
få fästa herr talmannens uppmärksamhet, nemligen 2:a stycket
i 111 § regeringsformen, hvilket lyder på följande sätt: »Riksdagens
fullmägtige och revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga
befallningar utan af Riksdagen allena och enligt dess instruktioner, ej
heller till redo och ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.» Het
är alldeles gifvet, att detta sista stycket af 111 § regeringsformen,
hvilket för närvarande gäller och är tillämpligt om hela riksbanksstyrelsen,
icke kan, så länge man nemligen håller sig till den föreslagna
grundlagsändringens ordalydelse, blifva tillämpligt på mer än
en kategori i styrelsen, nemligen de två tredjedelar, Som utgöra Riksdagens
fullmägtige, men icke på den tredjedel, som består af Kongl.
Maj:ts fullmägtige. Då frågar man sig: skola alltså Kongl. Maj:ts
fullmägtige i Riksbankens styrelse få sina befallningar från någon
annan än Riksdagen, d. v. s. från Kongl. Maj:t, handla enligt andra
instruktioner än riksdagens fullmägtige? Det är vidare alldeles tydligt,
hvad fullmägtiges ansvar beträffar, att, så länge detta stycke i
111 § regeringsformen bibehålies oförändradt, den nuvarande ansvarighetslagen
icke kan — redan lydelsen af dess rubrik förbjuder det —

Onsdagen den .''JO April, e. m.

IT N:0 34.

tillämpas på Kongl. Maj:ts fullmägtige i riksbanken. Detta är den Ang. ändring
tydliga logiska följden, men lär emellertid icke vara meningen. % nssa grmd Men

hur har man då sökt afhjelpa den uppenbara motsägelseng^ba-öVaföremellan
å ena sidan den föreslagna ändrmgen af 72 § regeringsformen valtningen af
jemte de flere grundlagsparagrafer, hvarom här är fråga, och å andra riksbanken.
sidan det sista stycket af 111 §? Ja, derom får man en oväntad (Forts.)

upplysning, om man vänder sig till senaste bankkomitcs förslag till
lag för Sveriges riksbank. I enlighet med den lagskrifningskonst,
som den nuvarande regeringen tycks vara benägen att göra gällande
och enligt hvilken grundlagen skall kunna rubbas genom allmän lag
eller administrativ förordning, har man i 40 § af nämnda lagförslag
föreskrifvit följande: »Fullmägtige» — förmodligen menas här både
Riksdagens och Kongl. Maj:ts fullmägtige —, »kunna ej i och för sin
befattning med riksbanken emottaga föreskrifter af någon annan än
Riksdagen och dess bankoutskott, i de fall detta sistnämnda eger att
sådana å Riksdagens vägnar meddela; och äro fullmägtige för sina
åtgärder i denna egenskap Riksdagen eller dess bankoutskott och revisorer
allena redo skyldige.» Vidare heter det: »I fråga om ansvarsfrihet
för fullmägtige beslutar Riksdagen.» Och slutligen: »Om fullmägtigs
ansvarighet, derest han öfverträder eller eftersätter honom i
denna egenskap åliggande pligter, stadgas i särskild ansvarighetslag.»

Hvilken ansvarighetslag, som här menas, vet jag icke, ty det är icke
sagdt, att det blir den nu gällande ansvarighetslagen för bankofullmägtige
som kommer att gälla såväl för Kongl. Maj:ts som för riksdagens
fullmägtige. Sålunda, för att få afhjelpt den uppenbara motsägelsen
emellan hvad Kong!. Maj:t föreslagit såsom grundlagsändring
och den qvarstående senare delen af 111 § regeringsformen skall jag
vända mig till ett förslag till eu civillag! År nu detta rätta sättet
att redigera grundlagsstadganden?

När jag jemför det af Kongl. Maj:t framlagda ändringsförslaget
med den nu gällande grundlagen, så kan jag icke häraf draga någon
annan slutsats, än att meningen är, att den magt, som Riksdagen för
närvarande allena utöfvar, i afseende på fastställandet af reglemente
för riksbankens förvaltning, fortfarande skall vara åt riksdagen allena
förbehållen. Men nej, så är icke meningen. Och för att fa veta,
hvad som skall vara rätta meningen, måste jag vända mig, icke till
en grundlagsparagraf, utan till ett förslag till lag, för Sveriges riksbank.
I detta förslag heter det visserligen i 45 §: »De föreskrifter
som utöfver denna lag erfordras angående riksbankens förvaltning,
meddelas af Riksdagen i särskilt reglemente.» Men vidare heter det:

»Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner Konungen reglementet
icke vara stridande mot denna lag, varder detsamma af Konungen
till efterrättelse kungjordt.» Det vill säga: icke i kraft af grundlagen
utan i kraft af en allmän lag, hvartill förslag här föreligger,
skall Kongl. Maj:t hafva veto mot ett af Riksdagen antaget reglemente,
om hvilket vi efter grundlagen ingenting annat veta än att det fast Andra

Kammarens Prat. 1890, N:o 34. 2

N:o 34. 18

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring ställes af Riksdagen allena! Är detta ett rimligt sätt att skrifva
i vissa grund- grundlag4?

lsomb™öraför- Nåväl, om Kongl. Maj:t finner sig befogad att utöfva detta veto
valtningen af mot reglementet, hvad blir då följden? Skall riksbankens styrelse
riksbanken, vara utan reglemente i sådant fall, eller är det kanske meningen att
(Forts.) öppna dörren för en tillämpning i ty fall af Konungens administrativa
lagstiftningsmagt? Ja, icke vet jag. Men det vet jag, att den önskan
som här om dagen uttalades beträffande en motion, som då förevar,
nemligen att eu dylik motion aldrig måtte återkomma inför den svenska
riksdagen, är ännu mer befogad i fråga om denna grundlagsändring,
på hvilken jag nu, herr talman, anhåller om afslag.

Vidare anförde:

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Mine herrar! Rörande
motivet till att denna kongl. proposition framkommit kan man se
utaf det yttrande, som chefen för finansdepartementet anfört och som
åtföljer den kongl. propositionen, att anledningen dertill icke varit
hvad man annars, då det gäller förslag till förändring i grundlagen,
skulle väntat sig, nemligen ett särskildt behof, så att det skulle varit
bristfälligheter i riksbankens skötsel. Så har ingalunda varit fallet,
och detta är heller icke någonting som statsrådet sökt bevisa eller
som den senaste bankkommittén sökt ådagalägga. Motivet måste sålunda
vara ett annat. Och detta motiv anför man vara just hvad som också
säges i statsrådets yttrande, nemligen att det skulle ytterligare framkomma
ett förslag till omorganisation icke blott af riksbanken utan
äfven af de enskilda bankerna, ett förslag, åsyftande indragning af de
sistnämndes sedelutgifningsrätt under loppet af 10 år och dess öfverflyttning
på riksbanken, som derigenom skulle blifva i egentlig mening
eu central- och nationalbank. För att kunna sköta riksbanken i sådant
skick skulle det alltså fordras bättre och större förmågor än hittills.
Ja, må så vara. Det är en sak, som jag icke kan bedöma. I förbigående
och inom parentes vill jag säga, att jag nog tror att svenska
folket åstunda!’ ett förslag sådant som den senaste bankkomitén framstäf,
frånsedt förvaltningen, som ett önskningsmål. Men att fullmägtige
icke skulle kunna, med den sammansättning de för närvarande
hafva, sköta detta vigtiga uppdrag, utan att man skulle vara nödgad
att företaga en så genomgripande omorganisation af denna korporation,
det är något som jag icke är fullt förvissad om. Ty redan den
omständigheten, att riksbanken under eu tid af 200 år stått endast
under riksdagens vård och garanti, att den derunder alltjemt gjort
framsteg och åstadkommit stadighet i penningerörelsen i jemförelse
med föregående tider, visar fastmera, att man ingenting har att befara,
om riksbanken fortfarande får förblifva under riksdagens vård, utan
snarare motsatsen. Det är också något, som herrarne torde allmänt
medgifva, att riksbanken skulle kunna skötas bättre redan derigenom

Oasdagen den 30 April, e. m.

19 N:o 34.

att den finge öfvertaga hela sedel utgifuiugsrätten, tv konkurrensen blefve Ang. ändring
mindre. i vissa grund lag

tror derför, att bakom detta motiv kanske ligger ett annat,

Jag vill dermed ingalunda hafva sagt, att det icke finnes någon sanning "valtnZgZaf
i detta motiv. Men det skulle kunna ligga någonting der bakom och riksbanken.
det är möjligen en kompromiss, som måhända skulle möjliggöra för- (Forts.)
slagets framgång. Man vet, att, då det gäller indragning af de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt, det är ganska svårt att få med
sig vårt öfverhus, som ju representerar kapitalet och der det enskilda
bankintresset företrädesvis har sina målsmän. Vårt öfverhus, som
icke. är så benäget för det inflytande, som Andra Kammaren utöfvar
på riksbanken, skulle likaså gerna se att magten något öfverflyttades
från det hållet till Kongl. Maj:t Detta skulle alltså utgöra en orsak,
att Första Kammaren skulle biträda förslaget. Kongl. Maj:t åter skulle
lägga sin hand vid verket till att genomdrifva denna vigtiga reform,
emedan konungamagten derigenom skulle komma att stärkas. Andra
Kammaren slutligen skulle medgifva inskränkningen i dess inflytande
på riksbanken på den grund och under den förutsättning, att banken
komme i en säkrare ställning genom att få öfvertaga hela sedelutgifningsrätten.
Men huruvida man gör klokt i att på sådana grunder
öfvergifva ett system, som så länge pröfvats, det är något, som jag
betviflar.

Jag skall blott tillägga något rörande följderna af hvad förslaget
innehåller beträffande 72 § regeringsformen: att Riksdagen skulle hafva
rätt att på samma sätt som förut genom dessa fyratioåtta valmän
tillsätta sex fullmägtige och Konungen tre. Detta synes vid första
påseendet oskyldigt. Det synes icke betyda synnerligen mycket, ty
sex uppväga ju tre. Men om jag får tala Öppet, så tror jag, att saken
gestaltar sig något annorlunda. Ty Första Kammaren och Andra
Kammaren hafva icke samma intressen att bevaka, och så kunde det
inträffa, att dessa fyratioåtta valmän, utsedde tjugofyra från hvardera
kammaren, råkade i spändt förhållande till hvarandra. För att valet
icke skall utfalla slumpvis genom lottning upprättar man listor, så att
tre skola kunna försvara Första Kammarens och tre Andra Kammarens
intressen, och så skulle de valda med de tre af Konungen tillsatta
fullmägtige sköta riksbanken. Jag vill då fråga: hurudan blir ställningen?
De, som valts från Andra Kammaren, stå längst till venster
och de, som valts från Första Kammaren skulle dela Kongl. Maj:ts
uppfattning och öfverflytta riksbankens förvaltning till ett regeringsparti
hellre än till Andra Kammaren. Derför är det mycket möjligt,
att dessa tre skulle förmedla saken så, att Andra Kammarens inflytande
öfver bankens förvaltning skulle blifva af noll och intet värde.

Huru detta åter skulle inverka på det politiska lifvet, det kunna
herrarne sjelfva förstå af det historiskt gifna. För att nu icke tala
om Englands historia rörande den kamp, som fördes på 1600-talet
mellan å ena sidan regenterna af det Stuartska huset och å andra

N:o 34. 20

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring sidan parlamentet, isynnerhet underhuset, i hvilken kamp det visade
i vissa grund- • parlamentet kunde häfda sin sjelfständighet, den sjelfständighet

som beröra för- som an '' dag är sa utmärkande för denna nation, gent emot konungavaltningen
af magten endast genom och på grund af beskattningsfrågan, som (ehuru
riksbanken, herrarne måhända skola invända, att beskattningsfrågan är ej att för(Forts.
) blanda med frågan om riksbankens förvaltning, der bestämmandet om
bankovinstens användande icke ens förekommer) dock enligt mitt förmenande
står i det närmaste samband med frågan om riksbankens
förvaltning, så ber jag att få anföra fakta ur vår egen historia. Sedan
1809, då vår regeringsform tillkom, har representationen genom konstitutionsutskottet
anstält åtal mot ett eller flere af statsråden, hvilka
icke -vägrat sin kontrasignation å beslut, hvilka, enligt nämnda utskotts
uppfattning, varit i mer eller mindre mån ingrepp i Riksdagens rättigheter;
men vid alla dessa tillfällen (åtal), hafva nämnda vederbörande
blifvit frikända af Riksrätten, denna rikets högsta domstol. Detta visar
dels den kamp som Riksdagen måste föra för att värna sina rättigheter,
dels huru riksdagen icke ens genom dessa åtgärder kunnat
tillkämpa sig seger och rättvisa. Men deraf följer äfven, att vi icke
böra släppa de rättigheter, som vi fått i arf af våra förfäder.

På dessa grunder, herr talman, yrkar jag afslag å detta konstitutionsutskottets
betänkande i den föredragna punkten: förslag till
förändring af 72 § af regeringsformen.

Herr Rydin: Hen fråga, som nu föreligger, hafva vi vid denna

riksdag att taga i betraktande från grundlagssynpunkt. .Här är nemligen
meningen att göra den förändring i grundlagen, som fordras för
att åstadkomma en banklag och en omorganisation i bankväsendet vid
följande riksdag. Vi hafva således icke att diskutera banklagen annat
än i det förhållande, i hvilket den står till grundlagen och om vi taga
den nu gällande banklagen i betraktande, sä innehåller den i 7 §:
»Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna
lag faststälda grunder.

Henna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än på
sätt i regeringsformens 87 § stadgadt är; och ege, i afseende på verkställigheten,
samma kraft och verkan, som öfriga gällande lagar».

Stadgar och reglementen kunna således enligt 1830 års banklag
utfardas, men lagen gäller framför reglementen och föreskrifter; den
eger i afseende på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga
gällande lagar. Bankoreglementet är alltså underordnadt donna lag,
som gäller för banken. Det blir genom förslaget ingen förändring i
detta förhållande, ty det skall alltid finnas en banklag, som bestämmer
grunden för bankens verksamhet och åligganden mot allmänheten, och
derjemte ett reglemente derutöfver. Om denna grundlagsändring företages,
blir det således icke svårare än nu, ty reglementet för riksbanken
gäller icke, om det kommer i strid med den för riksbanken gäl -

Onsdagen den 30 April, e. m.

21 N:0 34,

laude lagen, och något armat är icke stadgadt i den nu gällande grund- Ang. ändring
lagen. Och i förslaget till ny banklag står det uttryckligen: »De fö-j nssa 9rvfdreskrifter,
som utöfver denna lag erfordras angående riksbankens för- ^mberöråfförvaltning,
meddelas af Riksdagen i särskild! reglemente». vattningen af

Det är således Riksdagen lika väl då som nu som har rätt att riksbanken.
utfärda de särskilda föreskrifter, som ytterligare erfordras genom ett (Forts.)
särskildt reglemente, och Konungen har icke denna rättighet. Det heter
vidare: »Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner

Konungen reglementet icke vara stridande mot denna lag, varder detsamma
af Konungen till efterrättelse kungsord!». Konungen har icke rätt att
deltaga i förvaltningen, ty det är Riksdagen, nu som då, hvilken eget*
gifva föreskrifter utöfver hvad banklagen innehåller, och icke Konungen.
Således är det i detta hänseende ingen förändring och ingen fara
för att Riksdagens rätt inskränkes.

Beträffande 111 § 2 mom. regeringsformen, så gäller detsamma såsom
förbud för åklagaremagten att icke under några förhållanden anställa
åtal mot fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontor utan
efter Riksdagens beslut. Ej heller får någon befallning, d. v. s. förvaltningsföreskrift,
gifvas annat än af Riksdagen.

Sådana äro förhållandena med den föreslagna grundlagsändringen.

Jag förmår icke finna hvari skilnaden skulle ligga, som skulle gifva
Konungen större magt än han nu har i afseende på riksbankens styrelse.

I afseende på sjelfva lagen, som Konung och Riksdag gemensamt
skola stifta, der är det den frågan som skall diskuteras: »viljen I flytta
in så och så mycket eller litet i den lagen af hvad som är upptaget
i bankkomiténs betänkande». Det blir en cura posterior, som tillhör
nästkommande Riksdag, men denna grundlagsändring har endast afseende
på att möjliggöra denna lag för riksbanken, om man har den
åsigten att Konungen och Riksdagen gemensamt skola stifta denna
lag, samt Konungen skall kunna utöfva inflytande på banklagförslaget.

Detta är en nyhet, säger man. Ja, mine herrar, det är på visst sätt
en nyhet, ty det finnes ingen bestämmelse i nu gällande grundlag om
Konungens rätt i detta hänseende. Man har varit fasligt noga att
betaga Konungen all rätt i fråga om riksbanken. Men på hvad sätt
skedde genomdrifvandet af realisationen 1776? Hvem gjorde det 1830?

Var det icke Konungen? Hvad står det i banklagen af 1830? Det
står, att riksbanken är skyldig att invexla sina sedlar. Men om riksbanken
icke kan göra detta, så stämmes banken till Kong!. Maj:ts och
Rikets Svea Hofrätt. Men, mine herrar, hur går det då, om man icke
kunde göra en anmälan till Konungen, att han behagade i sista hand
söka rädda riksbanken ur dess förlägenhet. Således kan man icke
komma ifrån, att Konungen har något inflytande på bankväsendet i
allmänhet och äfven på riksbanken. Man kan icke taga bort Konungen
såsom en faktor i banklagsstiftningen af det enkla skälet, att riksbanken
har betydelsen af eu nationalbank. På samma sätt, som regeringen
har att tillse, att bankerna i allmänhet göra sin skyldighet, har

N:o 34. 22

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring Konungen skyldighet att öfvervaka riksbanken och detta är erkändt
\agsparagra}er, *.1830 ärs banklag. När nu Konungen är förpligtad att gripa in i
som beröra för- v*ssa fall, då man vänder sig till honom för att begära hjelp, kan det
vattningen af då vara någon fara, om Konungen insätter en eller annan ledamot i
riksbanken, riksbankens styrelse?

(Forts.) Här är icke fråga om Konungens magt och Första eller Andra

Kammarens magt, utan frågan gäller att på bästa sätt ordna styrelsen
för riksbanken. Hvarför har frågan en så stor betydelse? Jo,'' derför
att i intet annat land än möjligen Finland banken helt och hållet hvilar
i statens hand. Banken har här icke sin grund i tillskott från enskilda
personer, som drabbas af förlust, om banken icke fullgör sina
skyldigheter. Hvem är ansvarig derför? Jo, bankofullmägtige på order
från Riksdagen. Hvem är Riksdagen ansvarig för? För ingen. Man
kunde svara: för kommittenterna,omen den ansvarigheten kan just icke
hafva någon större betydelse. Åtminstone kan man icke göra hvad
som i andra land göres mot bankstyrelser i sådana fall, ty man kan
icke utkräfva skyldigheten att fullgöra bankens åligganden af svenska
Riksdagen, som ensam sköter eu så vigtig penningeinstitution, som den.
Het är betänkligt att låta en sådan penningeinstitution bero på politiska
förhållanden och konjunkturer, och det är denna betänklighet, som
gjort att man söker ordna styrelsen på annat sätt och öfverlemna åt
Konungen rätten att der vara representerad. Men förhållandet blir
ännu mera betänkligt, när man vill låta riksbanken blifva den enda
sedelutgifvande banken i riket och borttaga denna rätt för de enskilda
bankerna. Men om man tager bort denna de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt, så kan åtminstone fordras så mycket, att Konungen
sättes i tillfälle att skydda den enskilde i afseende på det sätt,
hvarpå riksbankens verksamhet ntöfvas, och detta sker derigenom, att
Konungen väljer ledamöter bland fullmägtige. Jag är icke i stånd att
inse, hvarför denna organisationsfråga skall göras till en magtfråga
mellan Första Kammaren och Andra Kammaren samt Konungen, då
man blott helt enkelt söker åstadkomma något af den beskaffenhet, att
det kan lemna garanti för eu god bankförvaltningsstyrelse.

Då grundlagsförslaget går i denna rigtniug, så vill jag för min
del yrka bifall till detsamma. Den anmärkning, som framstälts mot
111 § 2 mom. regeringsformen har ingen vital betydelse i det afseende,
ty genom bibehållandet af detta stadgande vid grundlagens ändring
skulle. Konungens magt icke komma att utvidgas och Riksdagens
magt icke på minsta sätt derigenom inskränkas.

Herr Ljungman: Då herr Rydin i sitt anförande nämnde, att

detta nu föreliggande kong], förslag skulle erbjuda stora fördelar,
.och. att det vore önskligt att erhålla en ny fullständig banklag, så
vill jag fästa hans uppmärksamhet uppå, att de grundlagsförändringar, som
nu föreslagits, till största delen alldeles icke äro för ändamålet nödiga.

År 1887 förelädes Riksdagen af Kongl. Maj:t ett dylikt förslag

Onsdagen den 30 April, e. m.

23 N:0 34.

till banklagstiftning som det ifrågavarande, efter det att Riksdagen re-A«.?- ändring
dan 1886 förelagts ett grundlagsförslag, deri man inskränkt sig blott* vissa 9ru™doch
bart till ändring af 71 § riksdagsordningen. Och vill man somberöraförfrågan
på lifvet, så skall man finna, att ändring af ensamt denna pa- valtningen af
ragraf är för ändamålets vinnande alldeles tillräcklig, hvarför det således icke riksbanken.
är nödvändigt att, såsom man här gjort, ändra äfven åtskilliga andra (Forts.)

paragrafer. Ty de ändringar, som nu önskas, hafva framstälts först
och främst för att Konungen skulle fa rätt att sätta till 3 ledamöter i
bankens styrelse, hvilket naturligtvis icke är nödvändigt för att få en
god banklag. Det är lika litet någon nödvändighet nu som 1887 och
1886. Andra skälet är, att man vill undandraga från gemensam votering
eu del ärenden, t. ex. frågan om decharge åt bankens styrelse,
hvilka ärenden nu äro föremål derför, och i stället göra kamrarue likstälda,
emedan denna kammare, som har större antal ledamöter, ju betyder
litet mera, då det kommer till gemensam votering om sådana
frågor.

Herr Rydin anförde vidare, att, trots bestämmelserna i 111 § 2
inom., skulle reglementet gälla äfven för de af Konungen valde fullmägtige.
Dervid vill jag fästa hans uppmärksamhet derpå, att grundlagen,
enligt 84 § regeringsformen, skall tolkas efter ordalydelsen och
alldeles icke efter lagförslag, hvilka endast äro och kanske aldrig komma
att bli annat än blotta förslag, ty det är ingen säkerhet att de någonsin
varda antagna.

Om vi se på det kungliga förslaget, så har man i 72 § utelemna!,
att riksbanken skall förvaltas efter de af Riksdagen antagna ordningar,
stadgar och reglementen. Jemför man 72 §, sådan den lyder
enligt samma förslag, med ordalydelsen i 111 § 2 mom., der det heter,
att: »riksdagens fullmägtige och revisorer kunna ej, i och för sin befattning,
emottaga befallningar utan af Riksdagen allena, och enligt dess
instruktioner», så är det sjelfklart, att man nödgas sluta till, att dessa
af Riksdagen utfärdade instruktioner icke gälla de af Konungen valde
fullmägtige utan endast de af Riksdagen tillsatte. Annars är det obegripligt,
att man i 72 § uteslutit ordet »reglementen», utan att man
i 111 § gjort någon ändring, som angifver att äfven de kunga valde
bankofullmägtige såsom sådane endast hafva att emottaga »befallningar
af Riksdagen allena».

Herr Rydin antydde något om »realisationen», som Sveriges riksbank
måst underkasta sig. Ja, det är en sorglig historia, men vi hafva
den just från kouungamagten, från de olycksaliga krig, i hvilka eu
oklok Konung störtade fosterlandet.

Såsom motiv för Konungens nu föreslagna nya befattning med
banken anföres, att han skall upprätthålla banken, då sådana förhållanden
inträffa, att banken icke kan fullgöra sina förbindelser; men
detta härrör från den rätt, Konungen har att sammankalla Riksdagen.

Det är en känd sak, att, om banken icke kan infria sina sedlar, så
återstår intet annat medel att hjelpa saken, än att Riksdagen samman -

N:o 34. 24

Onsdagen den 30 April, e. in.

Ang. ändring kallas, och Riksdagen får genom låu eller på annat sätt ställa så till,
Lgsparagmfer banken kan fullgöra sina förbindelser. Konungen har inga medel
som beröra för-att disponera för det ändamålet, som kunna anses tillräckliga. Vid
valtningen af ett sådant sorgligt förhållande, att riksbanken icke kan inlösa sina sedriksbanken.
lar, då är det svenska folket, som på ett eller annat sätt får se till att
(Forts.) banken kan göra det.

Då herr Hedin anfört så starka formella skäl mot antagande af
detta Kongl. Maj:ts förslag, och då dessa förändringar i regeringsformen
icke motiverats såsom »högst nödiga och nyttiga», så skall jag be att
få yrka afslag på utskottets betänkande.

Häruti instämde herr Andersson i Hasselbol.

. Herr Herslow: Herr talmani Oaktadt man äfven i år, precis

som hvar enda gång denna fråga kommer före, börjar med att genom
alla möjliga insinuationer försöka förgifta stämningen, så hoppas jag
dock, att det lugn, som erfordras för att i fredligt mak tala om de
anledningar, som framkallat detta förslag, icke ännu skall helt vara
försvunnet.

Jag ber då att först få upptaga ett par formella anmärkningar,
som gjorts.

I 111 § regeringsformen säges, att »Riksdagens fullmägtige och
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar
utan af Riksdagen allena;. Det är ett klart generelt stadgande och
bör förblifva oföräudradt. När helst Riksdagen sätter till fullmägtige
eller revisorer, så hafva de att i denna sin befattning endast af Riksdagen
mottaga instruktioner; det gäller icke blott dem, Riksdagen sätter
in i banken, utan på hvithet annat område som helst, der Riksdagen
tillsätter fullmägtige. Så snart de äro Riksdagens fullmägtige, behöfva
de uti det dem lemnade uppdraget endast taga instruktioner från Riksdagen.
Häri gör det nya förslaget icke den ringaste ändring, och det
fans således icke den minsta anledning att förändra denna grundlagsparagraf.

Utöfver detta stadgande gör den nya banklagen för ett visst fall
eu särskild bestämmelse. Alla bankens fullmägtige — de af Konungen
förordnade lika val som de af Riksdagen tillsatte — hafva icke att för
sin befattning i banken mottaga instruktioner af någon annan än Riksdagen.
Kongl. Maj;t har i sjelfva verket icke någonting annat med
bankförvaltningen att göra, än att han får tillsätta tre fullmägtige, som
jemte Riksdagens sex fullmägtige förvalta banken. Men reglementering,
instruktioner för bankens förvaltning, pröfningen af huru Riksbankens
fullmägtige skött sig, pröfningen om huruvida de förtjent decharge
eller. icke, allt detta har Kongl. Maj:t icke att taga befattning med,
utan det är Riksdagen uteslutande förbehållet.

Det är mycket ledsamt, att icke sjelfva banklagen föreligger redan
nu, så att herrarne samtlige haft anledning att taga del af den; man

Onsdagen den 30 April, e. ro.

25 K: O 34.

skulle då kanske icke så lätt i denna debatt skjutit in så pass betydelselösa
anmärkningar, som vi nyss fått höra.

Jag ber att derefter få vända mig till den ärade talaren på norrlandsbänken.
Han började på samma sätt antyda, att här låg någonting
under. Konungen skulle tillsätta tre fullmägtige och Riksdagen
sex, detta för att inbilla folket, att Riksdagen hade något att bestämma
i afseende å bankens styrelse. Men denna styrelse skulle tillkomma
på det sättet, att Riksdagens ena kammare tillsatte tre fullmägtige och
den andra kammaren tre, och på så sätt skulle tre stå mot tre, representerande
hvar sina olika åsigter och intressen. Mellan dessa skulle
sedan Kongl. Maj:ts fullmägtige intaga en medlande ställning, men det
komme då alltid att gå så, att de senare skulle hålla i hop med de af
Första Kammaren valde, och Andra Kammaren skulle förlora allt inflytande
öfver bankens förvaltning.

Jag ber då att få nämna, att just detta förslag, som ofta förut
varit väckt inom Riksdagen, att nemligen hvardera kammaren skulle
välja tre fullmägtige för sig, äfven inom båda bankkomitéerna frambärs.
Men efter omsorgsfull pröfning afstod man derifrån, just af den
farhåga, att dessa då skulle komma att stå mot hvarandra och Kongl.
Maj:t derigenom få för mycket magt. I stället enades man om, att
framdeles, såsom nu, skulle kamrarne välja sina elektorer, men dessa
skulle sedan gemensamt sammanträda och välja Riksdagens sex fullmägtige,
och man har i alla detaljbestämmelser arbetat på att dessa
sex sedan icke skola komma att stå tre mot tre, utan bilda ett enda
homogent helt. Ja alla nio skola, för så vidt sådant kan genom lagens
anordningar åstadkommas, sedermera, fastän de komma från olika håll,
sammansmälta till en enhet. De välja sjelfva, gemensamt, och utan
att i sitt val vara bundna af någon kategori, inom sig sin ordförande,
vice ordförande och direktör, supplera hvarandra, oberoende af hvilken
auktoritet som tillsatt dem o. s. v. De må komma från olika håll,
det gör detsamma; då de en gång kommit in i bankstyrelsen, skola
de känna sig såsom en enhet.

Nu till hufvudsaken! Man frågar, hvartill hela denna reform är
nyttig? Jag vill ej nöja mig med att hänvisa till huru centralbankerna
i alla de stora länder, som omgifva oss, äro inrättade. Om vi gå tillbaka
till de tider, då bankerna bildades, så finna vi, att under bankverksamhetens
småningom skeende utvidgning en strid uppstår mellan
två olika rigtningar, å ena sidan den, som vill att bankverksamheten
skall vara fri, emedan den är eu gren af den allmänna näringsverksamheten,
den representerar näringsomsättningen inom det ekonomiska
lifvet, i det den tager upp från ett håll öfverskottet af hvad som der
producerats och för det öfver till ett annat ställe för att nära äfven
denna del och bringa äfven den till blomstring^ I denna egenskap
är det en verksamhet af renaste privata natur. A andra sidan se vi,
att i samma ögonblick man sammanknutit bankverksamhet med sedelutgifning,
behöfver denna privata verksamhet stå under en ganska all -

Ang. ändring
i vissa grunilagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Forts.)

N:o 34. 2G

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring varlig kontroll; och då måste staten gripa in och söka se till, att den
^la^ara^afer ^leb som är nödvändig för bankverksamhetens utveckling, undersom
beröra för- kastas den begränsning, som är nödig för kontrollen öfver utgifningen
valtningen af af pappersmynt; myntverk måste stå under statskontroll, vare sig de
riksbanken, utgifva metall- eller pappersmynt. Och det är intressant att se, huru
(Forts.) de olika länderna efter olika skaplynne ordnat förhållandet mellan
dessa båda faktorer och reglerat deras samverkan.

Alla de stora centralbankerna, utom Rysslands och Finlands, äro,
såsom vi veta, icke statens; deras kapital är privategendom. Englands,
Tysklands, Frankrikes, Italiens och Belgiens banker egas af privata
delegare; endast i ett par af dem ingår staten såsom delegare, men
då på privaträttslig grund; den innehar en del aktier i banken, men
på alldeles samma sätt som hvaije annan delegare. Men på samma
gång har staten gripit in kontrollerande öfver förvaltningen: högst
betydligt i Tyskland och Norge, något mindre i Danmark, mindre i
Italien samt ännu mindre i Frankrike och Belgien, När vi slutligen
komma till Englands bank, så är der statens kontroll nästan ingen;
den enda kontrollen utöfvas af parlamentet i det ögonblick då detta,
det år då bankens oktroj löper ut, har att pröfva huru vida den gjort
sig förtjent af att fa fortgå; då debatteras allvarligt dess betydelse och
behöflighet för landet och då, i parentes sagd!, passar staten vanligen
också på att betinga sig allt fördelaktigare vilkor i afseende å den
verksamhet, som banken utöfvar för statens räkning, i det att banken
handhafver hela den fonderade statsskulden och är statens kassaförvaltare.
I öfrigt rör banken sig alldeles oberoende efter egen bolagsordning
och eget reglemente.

Öfver allt har man erkänt såsom nödvändigt, att, om staten skall
ha något inflytande på landets centralbank, detta endast får afse kontrollen.
Det går icke an, att staten såsom politisk faktor griper in
störande uti bankens lif, ty banken har sin verksamhetsuppgift, sitt
lif för sig, som icke får sammanblandas med statens. Alla de stora,
ekonomiskt utvecklade staterna hafva gått derhän, att staten icke fått
någon större dispositionsrätt öfver bankens medel än öfver hvarje enskild
persons egendom. Bankens egendom är icke statens egendom,
just derför att staten icke skall råka ut för den frestelse, som eljest
ligger så nära till hands, eller att med bankens medel främja syften,
som icke äro bankens utan statens, eller den tillfälliga politikens, eller
kanske rent af det tillfälligt forskande partiets.

När Sveriges bank grundades, så var det samma tanke, nemligen
att taga banken i skydd mot politikens inflytande, som gjorde, att
banken blef Riksdagens bank. Man var rädd för konungamagten,
emedan den då var skäligen okontrollerad, den enda statsmagten eller
i hvarje fall den mest utpreglade politiska magten, och då man ville
hafva banken fri från politiska inflytandens störande ingrepp i bankens
lif eller, rättare sagd!, i det ekonomiska lif, som genom banken förmedlades,
så tog man banken under Riksdagens vård. Konungen fick

Onsdagen den 30 April, e. eg.

27 N:0 34.

icke -röra vid den, icke ens omedelbart meddela sig med den; om Ang. ändring
under bankstyrelsens förhandlingar en kunglig kommissarie kom in,'' ”ss“ rj™nfd^
måste, såsom än i denna dag, styrelsen afbryta sina förhandlingar; Som beröra,förden
får icke ens öfverlägga, än mindre besluta i hans närvaro. vältning en af

Denna skygghet var då ganska naturlig; men, mine herrar, nu riksbanken.
frågas det: är "denna skygghet fortfarande lika naturlig? År det icke (Forts.)
tvärt om numera så, att vi, om vi vilja vara opartiska, måste erkänna,
att det är Riksdagen och icke konungamagten, som nu är den mest
politiska magten i vårt land. Konungamagten blir allt mer den exekutiva,
den förvaltande statsmagten, och den bör som sådan vara en
stark magt; men den egentligen politiska, i hvarje fall den oroligt
politiska magten, det är Riksdagen. Tron I icke, att alla i hela landet,
som tänka på denna ändrade ställning, nu äro mera ängsliga för
Riksdagen än för regeringen, när det gäller banken, just derför att de
önska precis detsamma, som man i alla andra länder önskar, nemligen
att framför allt skydda det ekonomiska lifvet mot att blifva beherskadt
af oroliga politiska inflytelser.

Då det blir fråga om att göra riksbanken till eu sådan centralbank,
af hvilken all annan bankverksamhet och hela det finansiela
lifvet i riket skulle bero, blir denna oro, denna önskan dubbelt liflig».
Tro herrarne då, att det endast är ett konstladt behof detta,
att under sådana förhållanden söka sätta banken i skydd för de politiska
kastvindarna? Det är just den tanken, att Riksdagen är en farligare
politisk magt än konungamagten, som gör att de privata bankerna
kunna hålla sig så fullständigt uppe; man är rädd för Riksdagens
bank, åtminstone vill man ej se den allherskande, och derför
vill man ej släppa det banksystem som kontrolleras af Konungen.

År nu denna rädsla obefogad? Erkänna måste vi väl ändå, att
Riksdagen såsom envåldsherskare öfver banken först och främst är eu
orolig och nyckfull herre: de politiska vindar, som blåsa i landet,
komma först in i Riksdagen. För det andra är Riksdagen vida mer
oansvarig än Kong!. Maja. Kong!. Maj:t måste genom sina ministrar
ställa sig ansvarig inför representationen för hvarje åtgärd. För hvad
Riksdagen gör ansvarar den hvarken för Kong!. Maj:t eller någon annan
och dess beslut fattas ofta genom slutna voteringar, der den enskildes
andel i ansvaret icke ens kan märkas. Slutligen och det allra
farligaste är, att Riksdagen är den skattebeviljande myndigheten och
har till sin uppgift att skaffa penningar, då sådana behöfvas. Kommer
nödens stund, då vi tryckas af skatter, huru ytterligt nära ligger
icke då frestelsen att begagna sedelpressen i stället för skatteexekutionen
för att skaffa sig mynt, och ett, tu, tre hafva vi för mycket sedlar;
de kunna icke lösas in och då blir det eu realisation, hvilket, som vi
veta, blott är ett vackert namn för hvad som i sjelfva verket är en
statsbankrutt med ty åtföljande tvångsackord.

Det är, som sagdt, denna farhåga för att få Riksbanken i sitt nuvarande
skick ensam herskande öfver landets hela ekonomi, som fram -

N:o 34. 28

Oasdagen dea 30 April, e. m..

Ang. ändring kallat misstroende och åstadkommit att vi så småningom fatt tvenne
hg sparagrafer banksystem i riket, båda sedelutgifvande och båda drifvande precis
som. beröra för- samma rörelse: det ena systemet, riksbanken med sitt hufvud-och sina
vattningen af afdelningskontor, som står under Riksdagens vård, och det andra systeriksbanken.
met, privatbankerna med sina afdelningskontor, som förvaltas af enskilde,
(Forts.) men under kontroll af Kong!. Maj:t. År detta lyckligt? Har det icke
under 50 år oupphörligt gifvit anledning till strid och hafva icke alla,
som tänkt sig in i dessa frågor, hoppats på en förändring derhän, att
man skapade eu stor, gemensam sedelutgifvande bank, gaf åt den en
organisation, som vore noga afpassad för dess hufvuduppgift, att upprätthålla
sedelvärdet i riket, och skaffade den den tryggaste grundval,
som vore möjlig. I öfrigt borde bankverksamheten vara fri, men dock
så, att alla de privata bankerna stäldes i direkt beroende af centralbanken,
som vore x-ikets bank.

Men huru skall detta ske? Huru skall man få denna centralbank
sådan, att den kommer att hvila på ett underlag, hvars fasthet ingen
kan sätta i fråga, och sådan, att ingen behöfver rädas för att åt den
banken öfverlemna herraväldet öfver hela landets ekonomiska lif? Det
är klart, att man för att vinna det målet först måste skapa ett godt
lnateiåelt underlag, basera den på starka fonder. Det kan anses redan
vara gjordt. Vår svenska riksbank är i-edan nu, om vi lägga ihop
alla dess fonder under olika namn, sä stark, i förhållande till sin rörelse
och omsättning, att den mäter sig med de solidaste banker i
Europa. De flesta af de stora centralbankerna hafva i förhållande till
sin rörelse mindre grundfond än riksbanken. Men mycket vigtigare
än grundfonden är en rigtig förvaltningsform, ty om man gåfve åt eu
bank, som blott hade 109 millionei’s upplåning och sedelskuld, ett
eget kapital af likaledes 100 millioner, men läte den röra sig i en
oförståndig form, så kan banken förvalta dessa medel så, att den ändock
icke kan honorera sina förbindelser. Fonderna spela icke så
stor rol och jag ber att få säga till denna kammare, som alltid sträfvat
att ställa fonderna, att detta är mycket bra, men att det utöfver
ett visst belopp betyder mycket litet. Franska banken är verldens
största och, jag tror mig kunna påstå det, verldens solidaste bank, och
dess förbindelser eller hvad den är skyldig allmänheten mot sina sedlar
och insättningsbevis representerar oftast bortåt tjugu gånger dess
grundfond. A andra sidan: när Göteborgs handelskompani gick i kull,
tror jag icke dess skuld uppgick till två gånger grundfonden. Allt
beror på huru banktillgångarne placeras. Med en sådan rörelse som
iranska bankens, der risken är liten, der är grundfonden blott en liten
riskfond, som man icke behöfver större, derför att alla inlånade medel
hållas i en ständigt rörlig, ständigt väl betryggad och lätt tillgänglig
form, löpa ut och in i en cirkelgång, som sällan hakar sig på någon
punkt. Vexelcirkulationen försiggår på ungefär 42 dagar, så korta
papper rör man sig med der. Dock, jag skall icke gå in i vidare
detaljer. Här är icke plats för att fullständigt redogöra för den ro -

Onsdagen den 30 April, e. m.

29 N:0 34.

relseform, som i det kong!, förslaget är framlagd till fastställelse för Ang. ändring
riksbanken; jag vill blott förklara, att den är af det slag, som moti-j vissa 9ru™*-veras och betingas af de inre fordringarne på en stark s e d el u t g i f- sombertiraftSrvande
bank. valtningen af

Men utom kapitalfonden och den lagstadgade rörelseformen, åter- riksbanken.
står såsom den allra vigtigaste basen för en centralbank dess konsti- (Forts.)
tutiva grund, bankens rättsliga ställning. Såsom vi veta finnas nu
blott ytterst fa bestämmelser i banklagen; i allt öfrig! hänger banken
på Riksdagens godtycke. Riksdagen kan genom ett nytt reglemente
kasta om hela ordningen och sättet för bankens rörelse, hvilken dag
som helst inrätta allt i en alldeles ny form, tills nästa Riksdag inför
ännu en annan form för bankens organisation. Jag frågar: ingifver
sådant trygghet och är det lyckligt att detta skall fortgå?

Man har under senaste tid på två olika vägar häri sökt ändring.

Den första, som 1881 års bankkomité inslog, var utan fråga den kraftigaste
och mest radikala. Enligt dess förslag skulle visserligen Kongl.

Maj:t icke tillsätta tre utan endast en ledamot i styrelsen, men i stället
skulle bankens rättsgrund blifvit — jag erkänner det villigt —
ännu vida starkare än i det nu föreliggande förslaget. Riksbanken
skulle då från att hafva varit eu statsinstitution öfvergått till att
blifva ett vanligt privaträttsligt institut, hvilande på kontraktets enkla
form. Banken skulle vara en bolagsegendom, tillhörig delegare, af
livilka staten skulle ingå med 2/3 och enskilde med en tredjedel
af bolagskapitalet. Detta betyder icke så mycket, tycker man;
staten skulle ju ändå vara hufvudegaren! Men äfven om staten fått
9/io> ja 09/ioo aktierna och endast en hundradedel lemnats till enskilde,
vore i samma ögonblick bankens grund en totalt annan än nu. Banken
hade dermed i ett drag förändrats till en privaträttslig institution,
i hvilken staten endast vore en stor delegare. Efter den förändringen
blefve det foga vigtigt, ja nästan endast en formsak, en etikettsfråga,
hvem som skulle sätta till ordförande, om Konungen eller någon annan.
Bankoutskottet försvunne af sig sjelf, dess funktioner skulle öfvertagas
af ett bankråd. De 48 elektorer, som vi nu utse, skulle Riksdagen
visserligen fortfarande välja, men till att inträda som ledamöter i bankstämman.
Riksdagens befattning med banken skulle inskränka sig till
detta val, genom hvilket hvardera kammaren skulle utse 24 ledamöter
i bankstämman. Denna blefve sedan uteslutande bankens principal.

Detta var obestridligen ett mycket kraftigt förslag, hufvudsakligen
derför att det ställer riksbanken på privaträttslig grund såsom i alla
andra länder. Men man märkte ganska fort att förslaget icke kunde
gå. Inom såväl regeringen som kamrarne fick man den uppfattningen,
att enskilde delegare i riksbanken vore något, som Riksdagen icke
skulle acceptera. Man måste på en annan väg söka lösa svårigheterna,
om man ej ville fortfarande hafva banken som en rent politisk
anstalt. Det återstod intet annat än att flytta in banken under
civillagens tak, sammanföra alla grundreglerna för riksbankens förvalt -

No 34. 30

Ocsdageu den 30 April, e. in.

Ang. ändring ning och skötsel i en lag, som skulle stiftas på samma sätt som civili
vissa grund- ]a~ ej]er a£ Konung och Riksdag gemensamt, och således icke rubbas
som beröra för- endast genom reglemeutariska förordningar. Att någon i denna kamvaitningen
af mare, som med allvar tänkt sig in i saken, kan finna det öuskvärdt
riksbanken, att genom en enkel röstpluralitet, vunnen vid gemensam votering,
(Forts.) kunna kasta om grunderna för bankens hela förvaltning, hvarpå landets
ekonomiska välfärd är beroende, och derigenom med ruin hota
livar enda en medborgare, det finner jag mest förunderligt i hela denna
diskussion. Önskar jag väl åt mig sjelf — vore det klokt, vore det
förståndigt, om jag så gjorde — att kunna handla utan någon som
helst kontroll af lag? Kan någon af oss helt umbära den kontrollen?
År det klokt att ställa hela landets ekonomiska välfärd på okontrolleradt
godtycke, vore det än Riksdagens?

Nu är frågan före att få en sådan lag, få en bank, som ensam
har hela sedelutgifningsrätten, och till hvilken de andra bankerna skola
stå i subordinationsförhållande. Vi kunna ej få det utan att mellan
de två närvarande banksystemen söka åstadkomma eu kompromiss.
Det gäller att till ett organiskt helt sammansmälta riksbankssystemet
och Rongl. Maj:ts privatbanksystem. Jag tror icke, att man kan, om
man allvarligt pröfvar förslaget, finna annat äu att fördelningen mellan
Kong!. Magt och Riksdagen är gjord så, att konungamagten icke får
mycket, men Riksdagen får ofantligt mycket. Kong!. Maj:t — får tre
stycken ledamöter, hvilka emellertid tillsammans med de sex af riksdagen
valda ledamöterna ställas helt under Riksdagens uppsyn och
kontroll. Mot detta uppgifver Kongl. Maj:t, å sin sida, hela det banksystem,
öfver hvilket han har allena magten och kontrollen. Jag tycker
detta är ett byte, hvarigenom hvad Riksdagen gifver sannerligen
uppväges af hvad Riksdagen får. Och bör man i denna kammare, der
jag vet att den önskan är allmän och liflig och der man ledes af den
rigtiga insigten eller instinkten att all sedelutgifning i vårt land skall
vara koncentrerad i en punkt och der fullständigt reglerad af staten,
bör man här, frågar jag, tveka, då detta mål nu kan nås? År det
skäl att låta ett retsamt ord eller en snedvriden stämning förleda till
att kasta bort hvad vi så länge eftersträfvat och nu kunna vinna?

Med det nu framlagda lagförslaget kunna vi komma derhän, att
vi få eu statsbank, som, väsentligen tryggad mot politiska vådor, hvilande
på fast underlag, förvaltas af sakkunnig styrelse efter lagstadgade
grunder. År detta ringa ting att nå?

Jag nämnde sakkunnig styrelse och ber att få återkomma till 72
§:s andra moment, som stadgar att Konungen förordnar tre ledamöter.
Det kan ju hända, särskildt i tider af politiska stridigheter, att en
bankstyrelse, dä den skall af Riksdagen tillsättas, på grund af konflikter
eller misstämningar, till stor del tillsättes icke precis med tanken
på att erhålla de för banken bästa och lämpligaste personerna.
Det kan hända att de dugligaste karlarne i bankstyrelsen äro i strid
med oss på annat håll, motverka oss på andra områden, och derför

Onsdagen den 30 April, e. ra.

31 N:o 34.

kasta vi undan dem. Det kan hända. Vore det då så förfärligt illa, Ang. ändring
att i styrelsen funnos några, som tillsattes uteslutande ur synpunkten1 mssa 9ru1]d"
af bankens bästa, att der funnos några oberoende af tillfälliga politiska^''beröra förvindar,
så att om Riksdagen bytte om alla sina sex ledamöter, vore vältning^ af
dock i styrelsen qvar tre, och dessa alla sakkunnige. Sakkunnige, ja, riksbanken.
ty då Kongl. Maj:t skall utnämna dem genom ansvarige ministrar, (Forts.)
tror jag icke, att han kan antagas skola tillsätta någon annan än den
han pröfvar vara verkligt kompetent för uppdraget.

Riksdagen har ofta med stort förstånd gjort sina val och jag tror
att landet bör känna sig tacksamt mot Riksdagen för den omsorg
Riksdagen vid alla tillfållen egnar banken. Men jag vill visst icke
säga, och jag tror icke heller att kammaren vill det, att man alltid
valt med tanke på att få den bäste och dugligaste bankmannen. Nu
säger man i kammaren: det torde Kongl. Maj:t icke heller alltid göra.

Må vara! Men, erkännom likväl, det ges större utsigter för att han
skall göra det, än vi sjelfva. Han har icke det slags intresse vid
sådana val, som Riksdagen har, och han behåller icke det ofta farliga
herravälde öfver dem han tillsätter, som Riksdagen öfver sina. Ingen
annan egenskap än duglighet och sakkunskap gör för honom en person
önskvärd som fullmägtig. Att se banken klokt och sjelfständigt
skött, det är det enda regeringen kan tänkas vid sitt val ha i syfte.

Det förut framlagda bankförslaget syftade till samma mål genom
att låta bankstämman tillsätta fullmägtige, ty enskilde delegare kunde
gerna icke vid val af fullmägtige hafva annat intresse än att utse de
för bankens fördelaktiga ledning lämpligaste personerna.

Om vi nu kunna genomföra detta, få en bank, som fortfarande
står i allt under Riksdagens egen kontroll, men som är stäld på lagens
fasta, i stället för reglementets lösa grund, och hvars rörelse- och förvaltningsform
är faststäld i lagen, en bank, som slutligen genom sin
styrelses sammansättning bjuder ytterligare garanti för klok och sakkunnig
förvaltning, och om vi kunna få denna länge efterlängtade centrala
riksbank utan att samtidigt dermed tillfoga de enskilda bankerna
någon skada, utan tvärt om genom en försigtigt och beqvämt ordnad
öfvergång så småningom föra dessa till den ställning de i framtiden
böra intaga — om vi kunna få allt detta och det inom kort tid, så
frågar jag, kan det vara lämpligt att utan vidare förkasta denna möjlighet?
Det är ju för öfrigt icke fråga om att nu genast definitivt
antaga lagen, ty det gäller i dag blott en grundlagsförändring, som
icke kan vidtagas förrän vid kommande riksdag, dä man hinner blifva
fullt förtrolig med banklagsförslaget. Nog är det skäl att låta denna
fråga hvila så länge, för att under tiden grundligt taga den i betraktande.
Om Riksdagen lemnar bifall i dag är ju intet dermed afgjordt.

Riksdagen har blott bevarat eu möjlighet åt eu kommande riksdag,
hvilken möjlighet, om den nu kastas bort, enligt min tanke, icke
snart fås tillbaka, och hvars bortkastande man kan komma att djupt
få ångra.

N:o 34. 32

Onsdagen flen 30 April, e. ro.

Ang. ändring
i vissa grundlagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Forts.)

Jag tillåter mig derför hos kammaren och Eder, herr talman, hemställa
om bifall till att Kongl. Maj:ts förslag må få blifva hyllande
till nästa riksdag.

Herr Jonson i Fröstorp: Jag har endast begärt ordet för att

få till protokollet anteeknadt, att jag icke kan vara med om att rösta
vare sig för utskottets eller Kongl. Maj:ts förslag.

Jag skall icke ingå i vederläggning af de vackra tal, som här
hållits, men jag vill säga, att jag är mycket betänksam, när det gäller
att göra ändring i våra grundlagar, och här gäller det eu ändring i
några paragrafer af regeringsformen, som innehålla svenska folkets
heligaste och dyrbaraste rättigheter.

Hvad sjelfva förslaget för öfrigt angår, så säger man att det är
alldeles nödvändigt, derför att man behöfver nya banklagar. Det tror
jag icke. Man kan här stifta nya banklagar, utan att, såsom utskottet
här föreslagit, gifva Kongl. Maj:t andel och beslutande rätt i riksbank
styrelsen. För mig är det alldeles klart, att på samma gång
Andra Kammaren antager föreliggande förslag, på samma gång har
Andra Kammaren afsagt sig allt inflytande på riksbankens förvaltning
för framtiden. På dessa skäl kan jag icke vara med om förslaget.

Under de många år jag suttit i denna kammare, har jag icke
sett några olägenheter af de val till riksbankens fullmägtige, som egt
rum. Och jag tror icke att, om föreliggande förslag antoges, det
skulle blifva i minsta mån bättre stäldt för riksbanken.

Emellertid skall jag nu sluta med att yrka rent afslag å såväl
den kongl. propositionen som utskottets förslag. Jag vill äfven nämna,
att, om jag blir nödsakad att rösta mellan utskottets förslag och reservanternes,
kommer jag naturligtvis att rösta för reservanternes
förslag, derest detta blir kontraproposition. Men till dess yrkar jag
afslag å utskottets föreliggande förslag.

Herr Olsson i Kyrkebol instämde häruti.

Herr Månsson: Såsom herrarne se af utskottets betänkande,

har jag jemte andra utskottsledamöter icke kunnat vara med om att
biträda föreliggande Kongl. Maj:ts förslag. Vi hafva nemligen ansett,
att här vore fråga om rubbningar i det närvarande, så djupa och så
opåkallade — efter hvad man har sig bekant angående de förhållanden
som hittills egt rum — att vi icke kunnat gå in derpå. Man säger
här, att vi borde vidtaga denna förändring af grundlagen, derför att
vi skulle få en ny banklag. Det är sålunda det perspektivet — banklagen
— som skall erhållas såsom utbyte mot denna grundlagsförändring.
Jag får då säga, att, om det skulle vara så, om man skulle
få en sådan banklag, som den senaste komitén uppgjort och den förelåge
till behandling — jag skulle för min del icke rösta derför. Jag
kan icke vara med om att taga något enda steg för att fa eu sådan

Onsdagen den 30 April, e. m.

33 N:o 34.

ny banklag. Jag har nemligen trott mig finna, att emot det att riks- f^n9- ändring
banken blefve den enda sedelutgifvande banken, skulle så väsentliga* vissa 9ru1^-inskränkningar ske i riksbankens öfriga förvaltning, att det, efter min sJm beröra föruppfattning,
är omöjligt att gå in derpå, så vida riksbanken skall valtningen af
blifva af någon betydelse såsom bank. De privata bankernas ställ- riksbanken.
ning är deremot enligt detta nya bankförslag så väsentligt förbättrad, (Forts.)
att det blefve de, som droge det längsta och största strået. Det är
verkligen ofortydbart, att Riksdagen, trots det herr Herslow nyss
yttrade, då skulle afstå från sin egentliga förvaltning af riksbanken.

Den hade endast att, på sätt nu sker, besluta angående reglemente
för riksbanken, dess inkomster och utgifter; i öfrigt skulle hela riksbankens
förvaltning ordnas genom en lag, stiftad utaf Konungen och
Riksdag, således af civillags natur; och hurudan denna lag skulle
blifva, veta vi ännu icke. Vi veta icke, hvad som der komme att
skrifvas. Det är icke denna kammare ensam, som skulle bestämma,
hvad som skulle stå i den lagen.

Vidare har herr Herslow sagt, att det varit misstroendet mot
den oansvariga Riksdagen, som framkallat de privata bankerna. Jag
är icke af den meningen. Jag tror, att de privata bankerna uppkommit
af ren spekulation. Under hela den tid Riksdagen skött riksbanken,
eller öfver 200 år, har, så vidt jag vet, ingen väsentlig anmärkning
rigtats emot det sätt, hvarpå riksbanken blifvit skött. Det
oaktadt hafva ständiga försök, än på det ena, än på det andra sättet,
blifvit gjorda för att dels bereda enskilda personer inträde i riksbanken,
dels skaffa privatbankdr en eller annan rättighet. Så vidt jag
kunnat finna, hafva dessa fordringar icke varit dikterade af några fel
uti Riksdagens förvaltning af riksbanken, utan helt och hållet berott
af enskilda bankintressen.

Det har sagts, att Riksdagen är oansvarig, men icke Konungen
och regeringen, Ja, det har förut påvisats, huru det förhåller sig
med denna ansvarighet. Vi torde nog litet hvar veta, huru det går,
om en regeringsledamot blir åtalad eller klandrad för någon af sina
handlingar. Det har ännu aldrig visat sig, att en riksrätt fält en
sådan. Och jag tror, att äfven om han blefve fäld, blefve det ej så
mycket bevändt med ansvarigheten eller möjligheten för honom att
ersätta hvad som felats. Jag tror, att garantien är lika stor, ja ännu
större, om denna magt och rätt, som här är i fråga, ligger hos Riksdagen.
Man bör dock icke alldeles glömma bort de förhållanden, som
funnits och som gifvit anledning till att Konungen afstått från sin
rätt med hänsyn till riksbanken, och att denna magt lemnats åt Riksdagen
allena. Jag tror, att sådana anledningar dertill funnits, att det
icke är skäl för Riksdagen att lemna ifrån sig denna magt utan några
synnerligen vigtiga och giltiga orsaker. Och för min del är jag öfvertygad
om, att icke något sådant förekommit, som kan gifva anledning
till en återgång.

Hvad deremot vi reservanter funnit vara af behofvet påkalladt,

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 34. 3

N:o 34. 34

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring det vore att få en bättre och säkrare kontinuitet i riksbankens styrelse,
iaTaraZt™ icke en Riksdag skulle kunna genom en möjligen för tillfället
som beröra för- varande partibildning omskapa hela riksbankens styrelse. Häri hafva
valtningen af vi funnit något felaktigt, som borde rättas. Vi hafva derför tillåtit
riksbanken, oss att föreslå en ändring i 71 § riksdagsordningen till afhjelpande
(Forts.) af berörda missförhållande. Derigenom skulle styrelsens kontinuitet
bevaras och derigenom skulle udden vara bruten utaf de anmärkningar,
som kunna göras mot nuvarande förhållanden.

Jag tror således, att de skäl, som förefunnits för att riksbanken
öfverlemnades åt Riksdagen, böra stå för vårt minne, då vi nu handla
och afgöra i detta ärende. Och jag tror, att vi böra lemna såsom
arf efter oss den rätt och magt, som våra förfäder funnit nödigt
lemna åt rikets ständer. Om denna magt ligger hos Riksdagen, tror
jag att den hvilar i de säkraste händer, och att den säkraste garantien
förefinnes. Det är derför, herr talman, som jag skall be att få yrka
afslag på nu föreliggande paragraf.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Hamra, Pehrsson
i Norrsund, Sjöberg, Svensson i Bossgården, Nilsson i Råby, Jönsson
i Mårarp, Petersson i Boestad och Andersson i Löfhult.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen
anförde: Man kan egentligen icke undra på, att man vid afgö randet

af en så vigtig fråga som denna är mycket försigtig och betänksam.
Man kan med skäl säga, a& det är anledning att tänka två
gånger på saken. Ja, här är verkligen fråga om att tänka två gånger
på denna sak, ty det gäller att antaga såsom hvilande ett grundlagsändringsförslag,
som först vid nästkommande riksdag kan blifva
antaget såsom gällande. Ett skäl — ett bland många andra — hvarför
man nu skulle kunna vara tveksam, måste ligga deruti, att man
icke har fullständig kännedom om den lag, som kan komma att blifva
antagen och gällande för banklagstiftningen i öfrigt. Det har visserligen
bland kammarens ledamöter utdelats ett komitébetänkande, innehållande
detta lagförslag, och i statsrådsprotokollet angifves, att det
vore finansministerns afsigt att föreslå ett i grunden likartadt föreslag
till antagande för kommande Riksdag, för så vidt denna grundlagsförändring
nu antages. Men vi hafva icke inom riksdagen fått tillfälle
att debattera denna fråga, att höra meningarna derom. Det kan komma
i fråga förändringar under detta år, i fall önskningar, som kunna anses
giltiga, derom framställas; och först då, när det är fråga om att samtidigt
antaga det ena och det andra förslaget, kan Riksdagen verkligen
med skäl sägas veta hvad den gör. Om det nu gälde antagandet af
ett grundlagsändringsförslag, utan att man vore viss om, hvilket banklagsförslag
som kunde af båda kamrarne i öfrigt antagas, så kan det
icke komma i fråga, att någon vore nog oförsigtig att gifva detsamma
sin röst. Men det innebär icke någon större fara att antaga förslaget

Onsdagen den 30 April, e. m.

35 N:o 34.

såsom it rikt när. och sedan göra det till föremål för ny pröfning. Det Ang. ändring
kan val hända, att några af dem, som nu äro emot förslaget, under* OTSS“ 9ru''n-dårets
lopp kunna komma till en annan åsigt. Jag vet sjelf af egen ^0mPberöra förerfarenhet,
att det tarfvar ganska lång tid och mycket studium att sätta valtningen af
sig in i alla dessa bankfrågan rörande omständigheter. Jag vill visst riksbanken.
icke påstå, att jag nog djupt inträngt deri. Men jag vet dock, att (Forts.)
det fordrar ganska mycket arbete för att komma så pass långt som
till den punkt, der jag står; och jag föreställer mig, att många riksdagsmän
med mig skola erkänna, att de ännu icke nog grundligt satt
sig in i denna verkligen djupt ingripande fråga.

Förslagets motståndare hafva här betraktat frågan nästan uteslutande
från den synpunkten, att Andra Kammaren här skulle göra ett
offer, skulle förlora något af sin magt. Gent emot detta har med skäl
framhållits att det gäller att göra detta offer, som dock — derom är
jag öfvertygad — är jemförelsevis ringa, emot vinsten att få en tryggad
centralbank, så ordnad, att man kan anse den upprätthålla myntvärdet
och fylla sin mission bättre än den nuvarande. Jag tillåter
mig icke med någon insinuation beröra den frågan, om den nuvarande
eller kommande Första eller Andra Kammaren kan missbruka sin magt
med afseende på riksbankens angelägenheter. Men säkert är — och
det måste alla medgifva •— att ofta beror på en lott, hvilken som kommer
att hafva befattning med riksbankens förvaltning, och det kan
komma att bero på partiernas ställning gent emot hvarandra. Det
kan användas som partibelöning eller såsom straff, och sådant är otvifvelaktigt
icke lyckligt och godt för den gilla gången af bankförvaltningen.
För att få en motvigt mot sådana vindkast har Kongl. Maj:t
ansett önskvärdt att bestämma, att Konungen äfven kunde utöfva något
inflytande på förvaltningen. Det har framhållits af många talare,
att riksdagsmannen, som lägger voteringssedeln i urnan, är oansvarig
utom för sitt samvete, då deremot embetsmannen är ansvarig. Man
har väl sagt, att många af Konungens rådgifvare icke blifvit fälda,
såsom kanske eu och annan riksdagsman ansett böra ske. Derom vill
jag icke yttra mig. Men säkert är, att embetsmannen är ansvarig icke
blott inför Riksdagen, utan äfven inför Kongl. Maj:t och hela landet,
och detta mera än den som blott lägger sin voteringssedel i urnan,
hvarjemte embetsmannen är bunden af sin ed. Det förslag vid tillsättande
af en plats, som uppgöres af en ansvarig embetsman, måste
innebära någon trygghet, att han icke kan binda sig af andra hänsyn
än institutionens gagn.

Fn af de förste talarne yttrade, att hela förändringen icke vore
synnerligen nödig. Ja, huru skall man kunna döma, om saken är nödig
eller icke? Det förefaller mig, som om de många framställningar,
som gjorts dels enskildt, dels från allmänhetens sida i pressen, dels
inom riksdagen under många år, om nödvändigheten af en ändring i
banklagen, borde utgöra nog bevis för, att det verkligen är nödigt att
skrida in. Den allmänna åsigten inom riksdagen, äfven bland bank -

N:0 34. 30

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring män, är, att det vore önskvärdt, att den enskilda sedelutgifningsrätten
i vissa grund- Jj0mme j riksbankens händer allena. Men det gäller då att tillse, och
som beröra för- det är Kong!. Maj:ts skyldighet att tillse, att verkligen eu sådan orvaltningm
af ganisation erbjudes riksbanken, som kan gifva tillräcklig säkerhet för
riksbanken, att den skall kunna fylla sin uppgift. Detta har nu skett. Under
(Forts.) föregående riksdag, dä förslag i detta hänseende framkom, afsåg man
icke mer än att till hälften lösa frågan, att minska sedelutgifningen till
en viss gräns och lemna åt framtiden att utkämpa striden om riksbankens
ordnande, hvilken tid skulle inträffa, då den enskilda sedelutgifningsrätten
borttoges. För min del har jag ansett, att det vore
lämpligt att frågan nu så afhandlades, att man kunde se eu terminus,
då det blefve slut med den enskilda sedelutgifningsrätten, och samtidigt
framställning gjordes om framtida ordnande af riksbanken. Jag
har sett ett ytterligare skäl deruti, att ''Riksdagen vid många tillfällen
icke velat vidtaga partiella förändringar i den ena eller andra frågan,
utan förklarat: »låt oss se förslaget i sin helhet; låt oss se den slutpunkt,
till hvilken det hela syftar». Sådan synes mig Riksdagens åsigt
hafva varit i många andra frågor, och jag tänkte mig derför, att det
också i detta fall skulle vara Riksdagen välkommet att få se ett fullständigt
ändringsförslag framlagdt. Detta behöfver naturligtvis icke
vara någon anledning för kammaren att antaga detta förslag, men det
förklarar, hvarför man ansett sig böra göra upp ett sådant förslag, som visar,
hurudan ställningen kommer att te sig år 1903, då hela omorganisationen
skulle vara fulländad.

Mot förslaget har man bland annat anmärkt, att Andra Kammaren,
om förslaget antages, skulle förlora sitt inflytande på riksbankens
styrelse. Jag kan omöjligt finna detta antagande befogadt, då ju dels
gemensamma voteringar äro bibehållna för frågor om reglemente för
riksbanken, dess inkomster och utgifter, dels äfven sex fullmägtige
skola af kamrarne utses enligt samma grunder som nu; och slutligen
Riksdagen genom sina revisorer och sin egen ställning såsom hittills
skulle komma att utöfva kontroll öfver bankens styrelse, så väl öfver
de af Kongl. Maj:t tillsatta som de af Riksdagen valda fullmägtige.

Man har äfven sagt, att de enskilda bankernas intressen genom detta
förslag blifvit i så hög grad gynnade. Jag kan icke finna detta. Man
har — om jag ett ögonblick får gå in på den saken — understöd!
deras existens under de närmaste åren genom att bevilja dem kassakreditiv
och rediskonteringsrätt till en viss grad. Men detta är väl
det enda lämpliga sätt, hvarpå man slutligen skall kunna komma derhän,
att all deras sedelutgifningsrätt borttages. Och jag tror för öfrigt,
att Andra Kammaren, liksom också den första, år 1903, då den
dagen kommer, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphört
och dessa antagligen till stor del öfvergå till aktiebanker, må hända då
skulle befinnas villig att fortfarande medgifva dem någon lindring i
afseende på rätten att hos riksbanken på billiga vilkor verkställa diskontering
eller också på något annat sätt gynna de enskilda banker,

37 N:0 34.

Onsdagen den 30 April, e. m.

som vilja förbinda sig att hålla bankkontor i landsorten. Ty jag till- Ang. ändring
låter mig hemställa till dem af herrarne, som hafva affärer i landsorten, )*l™“ragrafer,
huru vida det icke måste anses särdeles behöflig^ att här och hvar sgm fgrl
finnas enskilda bankkontor. Riksbanken må få ett afdelningskontor i valtnmgen af
hvart län eller somligstädes flera — den kan dock icke på för allmän- riksbanken.
heten fullt tillfredsställande sätt leda hela penningerörelsen. Nej, detta (Forts.)
är omöjligt, så framt icke der äfven tillika finnas enskilda banker.

En säkerhet, som skall kunna belånas i riksbanken eller i ett dess afdelningskontor,
måste vara af så oomtvistelig qualité, att det icke kan
sättas i fråga att den ej utgöres af fullgoda papper. Enskilda banker
åter kunna belåna papper, som äro af tvifvelaktig art för dem, som.
icke känna lånesökandens person; deras styrelser kunna nemligen genom
personalkännedom der uti orten eller genom kännedom om egendomars
värde, hvilket eljest måste bedömas endast efter taxeringsvärdet,
lätt afgöra, hvad värde dylika papper i verkligheten hafva. Och
jag är för. min del öfvertygad, att ganska många skulle känna sig missbelåtna,
om icke lån skulle kunna beviljas dem, äfven om de icke kunna förete
papper, hvilkas säkerhet officielt är alldeles oomtvistelig.

På grund häraf hyser jag den öfvertygelsen, att det skulle vara
en olycka för vår penningerörelse, om de enskilda bankernas afdelningskontor
alldeles skulle upphöra. Dock vill jag naturligtvis icke derför
det ringaste motsätta mig en sådan organisation, som nu är föreslagen,
eller att riksbanken skulle komma att ega afdelningskontor i hvarje
län, kanske i ett och annat till och med flera.

Jag vågar icke upptaga kammarens tid med att ingå på yttranden,
som röra förslagets detaljer i ett eller annat afseende. Jag har
endast velat yttra detta, som jag nu sagt, i afseende på denna
dess vigtigaste paragraf. Jag för min del skulle vara synnerligen belåten,
ja, jag går så långt, att jag tror att äfven Riksdagen i en framtid
skulle vara ganska belåten, om förslaget nu blefve antaget, ehuru
man nu för ögonblicket synes hysa en viss motvilja för detsamma.

Herr Björck: Jag vill i denna fråga yttra några ord för att ge
tillkänna min ståndpunkt i densamma. Här är fråga om en stor förändring
af våra grundlagar, och då tror jag vi böra se oss väl före
och icke gå för brådstörtadt till väga. Jag har under riksdagarne här
ofta funnit, att man, när förslag till ändring af någon enskild paragraf
i grundlagen förelegat, alltid plägat göra stora, vidtomfattande inkast
deremot. Nu är det fråga om att ändra många paragrafer i grundlagen.
Må vi då se oss visligen före, att vi icke ha för brådt!

Annars brukar det alltid heta: »frågan är för litet utredd». Jag
tror, att denna fråga är för litet utredd nu. Jag tror, att det tål vid
att tänka på saken litet mera och jag vill äfven framhålla, att man
bör taga i noggrant öfvervägande innehållet uti alla de grundlagsparagrafer,
som hafva något samband med denna, genom att de inne -

N:o 34. 33

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring hålla bestämmelser i frågan, så att man icke efteråt kan komma och
\aqsparaqrafer
som beröra för- öfver banken.

valtningen af Vi hörde vid debatten i denna kammare angående föreslagna förriksbanken.
ändringar i strafflagen herr justitieministern yttra, i fråga om bestäm*
(Forts.) melser angående vanfräjdsstraffet, att detta vore häfdvunnet och derför
icke kunde borttagas. Jag från min sida sade, att det var en häfdvunnen
orättvisa, men icke dess mindre skulle det stå qvar. Här visar
det sig, att det är fråga om att taga bort en rättvis sak, som är
häfdvunnen såsom rättvisa. Är det då icke så mycket mer skäl att
behålla den. När riksbankens styrelse och förvaltning i öfver 200 år,
efter hvad jag har hört, legat under Riksdagens görande och låtande,
då må man väl säga, att den saken också är häfdvunnen. Och något
sådant böra vi icke lemna ifrån oss, förrän vi äro öfvertygade, att vi
få något bättre i stället.

Derför, herr talman, ber jag att få yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Ljungman: Enligt nu gällande bestämmelser förvaltas riksbanken
enligt lag af år 1830 och enligt reglementariska föreskrifter,
som äro utfärdade af Riksdagen. Så vidt jag vet, har här ä kammaren
icke någon gjort invändningar emot, att hufvudgrunderna för riksbankens
vård och förvaltning fastställas genom af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt antagen lag, och, så vidt jag kan erinra mig, vann
1887 ett förslag till en sådan lag Ändra Kammarens bifall.

Men det är eu himmelsvid skilnad mellan att begära och önska,
att hufvudgrunderna för riksbankens förvaltning fastställas genom lag,
och att gå så långt som föreliggande förslag, hvilket ur 72 §
regeringsformen fullständigt utesluter hvarje ord, som antyder, att Riksdagen
skall ega rätt att utfärda reglementariska föreskrifter för riksbankens
förvaltning.

Det finnes, så vidt jag vet, ingen, som yttrat säg önska att man
fortfarande skall behålla gemensamma voteringar i fråga om sådana
stadganden för riksbankens förvaltning, som böra vara af lags natur.
Men väl yttrades det af mig, att detta nu föreliggande förslag går för
långt i att genom ändring af 70 § regeringsformen begränsa antalet
af de frågor, som böra vara föremål för gemensam votering. Så kan
jag t. ex. icke finna något skäl, hvarför man skulle votera gemensamt,
när det gäller décharge för riksgäldsfullmägtige, men icke om décharge
för riksbanksfullmägtige, och ej heller hvarför man skall undandraga instruktionen
för bankoutskottet och instruktionen för revisorerna af riksbanken
den gemensamma voteringen. Denna sak får för öfrigt ökad
betydelse derigenom, att förslaget i § 72 regeringsformen innehåller den bestämmelsen,
att nytt förordnande af samtlige fullmägtige skall ega rum,
derset ansvarsfrihet blifvit vägrad någon eller några af dem.

Det torde vara obestridligt, att en ändring i nuvarande förhållanlen
är behöflig, och jag tillhör dem, som äro villiga att medverka till

Onsdagen den 30 April, e. m.

39 N:o 34.

en sådan förändring. Men jag kan icke vara med om att antaga så- Ang. ändring
som hvilande ett förslag, hvilken såsom här tydligt blifvit påvisadt, \a^JgZfer'',
eger så stora formella brister som detta. Dessutom vill jag påpeka, som ieröraföratt
enligt min öfvertygelse antagandet af ett sådant förslag som detta valtningen af
icke på något sätt skulle komma att öka Andra Kammarens förhopp- riksbanken.
ningar att få sina önskningar med afseende på riksbanken uppfylda. (Forts.)
Första Kammaren satte sig 1887 deremot, och jag är öfvertygad, att
den kommer att så göra äfven framdeles. Vi hafva för öfrigt senast
i qväll fått ett nytt bevis derpå, då Första Kammaren afslagit Andra
Kammarens önskan om inrättande af ett nytt afdelningskontor. Det
förslag, som framlades af senaste bankkomité, innehöll i afseende härpå,
att 1903 ett sådant kontor skulle finnas i hvarje län, men icke dess
mindre har Första Kammaren nu afslagit förslaget om inrättande af
ett nytt afdelningskontor i ett af rikets största län.

Det synes mig sålunda lika litet vara att hoppas något tillmötesgående
från Första Kammaren i denna som i andra stora frågor, såsom
t. ex. försvarsfrågan, frågan om den kommunala rösträttens begränsning
o. s. v. Man får se tiden an, till dess man får en annan
stämning i Första Kammaren. Sedan kan det vara tids nog att ändra
§ 72 i regeringsformen.

Jag yrkar derför fortfarande afslag å utskottets förslag.

Herr Thestrup: Såsom af flere föregående talare blifvit anmärkt,
är det här icke fråga om att fatta något definitivt beslut i detta
ärende, utan det är endast fråga om att till grundlagsenlig behandling
antaga nu föreliggande förslag såsom hvilande och derigenom möjliggöra
för nästkommande Riksdag att, i händelse då framlagda banklagsforslag
skulle vinna Riksdagens bifall, kunna antaga nu föreslagna
grundlagsförändringar. De skäl, som från olika håll blifvit framstälda
rörande förslagets förmenta allt för stora utvidgning af Kongl. Maj:ts
magt genom bestämmelsen om Kongl. Maj:ts rätt att tillsätta tre ledamöter
i riksbankens styrelse, hafva, synes det mig, blifvit fullständigt
vederlagda af hvad som yttrats af den ärade representanten för Malmö
och ledamoten i senaste bankkomité, herr Herslow. Och då jag i
likhet med honom anser önskvärdt, att de privata bankernas sedelutgifningsrätt
indrages och vi för hela riket fa en enda sedelutgifvande
bank, ber jag att på det varmaste få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hörnfeldt: Doktor Herslow har så fullständigt motiverat
de skäl, som legat till grund för den senaste bankkomiténs förslag
och Kongl. Maj:ts derpå grundade proposition, att jag i det fallet icke
behöfver nämna någonting vidare, utan helt enkelt kan ansluta mig
till hvad han har yttrat.

För öfrigt ber jag att få nämna, att det förefaller mig högst
egendomligt, att åtskillige talare kunnat säga, att det af Kongl. Maj:t

N:o 34. 40

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring framlagda förslaget skulle leda derhän, att Andra Kammaren skulle
lagsparagrafer förlora . ratt att besluta i bankfrågor, och att intresset för sådana
som beröra för- iragor i stället skulle hufvudsakligen öfverflyttas till Första Kammaren.

Vriksbanken! F.örsta °°b Andra^ Kammaren skulle nemligen, säga de, ha helt

(Forts) ? laa bitresscn i bankfrågor. Hvaruti denna olikhet skulle bestå, har

jag dock omöjligen kunnat göra klart för mig. Jag föreställer mig
nemligen, att I örsta Kammaren så väl som den andra måste vara intresserad
af att bankens styrelse och förvaltning är sådan, att landet deraf
har nytta och gagn. Och då grunderna för valsättet vid utseende af
bankofullmägtige icke komma att ändras genom antagande af nu föreliggande
förslag, kan jag icke förstå, huru desse talare kunna tro, att
bankintresset i större eller mindre mån skulle komma att öfverflyttas
flan den ena kammaren till den andra, om Kongl. Makts förslag
antages.

För min del tror jag icke derpå. En annan talare har äfven
sagt att man ej borde öfverlemna förvaltningen i Konungens hand,
men derom är det här alldeles icke fråga och lika litet är det fråga
om att Kiksdagen skulle släppa ifrån sig sin magtställning gent emot
riksbanken. Het gäller här endast att göra ett sådant medgifvande,
att åt Kongl. Maj:t skulle inrymmas rätt att i riksbankens styrelse
förordna tre ledamöter eller fullmägtige, under det att de öfriga sex
fullmägtige skulle af Kiksdagen förordnas.

Man har här under föregående riksdagar icke en gång, utan ofta
fått höra uttalas den önskan att blifva qvitt privatbankerna, och att
man borde försöka arrangera vart bankväsende så, att Sveriges riksbank
blefve den enda sedelutgifvande banken i riket. Het är då besynnerligt
att, när man ändtligen kommer fram med ett förslag i sådant
syfte, alla möjliga hinder ställas i vägen för dess antagande. Jag
ber herrarne ursäkta att jag påpekar att, derest detta förslag af Riksdagen
bifalles, så blir deraf en gifven följd, att man för nästa Riksdag
kommer att framlägga ett nytt förslag om förändrad banklagstiftning.
Men äfven om så skulle ske, vill man ändock icke af ett eller annat
skäl antaga förslaget. Somliga tycka att förslaget icke är godt; andra
anmärka^ att det inrymmer för stor magt åt Kongl. Maj:t. Å andra
sidan måste man väl ända medgifva det billiga deri att, om man vill
att Kongl. Maj:t skall gorå några medgifvanden, så måste också Riksdagen
å sin sida vara något tillmötesgående. Ty det är alldeles uppenbart
att, om förslaget kommer att afslås, Kongl. Magt då skäligen
icke kan gå till väga på annat sätt än att till flera af de enskilda
bankerna lemna ytterligare oktroj, hvilket åter skulle hafva till påföljd
att vi ännu under många herrans år komme att få dragas med privatbankerna
samt att till eu oviss, långt aflägsen framtid komme att undanskjutas
frågan om att få riksbanken ombildad till rikets enda sedelutgifvande
bank, hvilket vi ju sa länge eftersträfvat. Jag säger ännu
eu gång att, derest förslaget icke bifalles, Kongl. Maj:t skall se sig

Onsdagen den 30 April, e. m.

41 N:o 34.

nödsakad att, för att icke ställa till en allt för stor strypning i penninge- Ang. ändring
väsendet i landet, bevilja nya oktrojer. 1 vissa 9rund Ett

annat skal, som för mig är mycket talande för ett yrkande ^JllPberöraförom
bifall till Kongl. Maj:ts, af konstitutionsutskottet tillstyrkta samt vältningen af
af herr finansministern nyss förordade förslag, ligger deri att, för den riksbanken.
händelse förslaget, nu afsloges, betoges derigenom en kommande Riks- (Forts.)
dag all möjlighet att inlåta sig på bankfrågan och derigenom komme
den frågan att få hvila under hela den följande treårsperioden. Jag
kan dessutom icke se någon möjlig olägenhet af att för närvarande
antaga förslaget, och äfven om vi kunde tänka oss möjligheten utaf,
att nästa Riksdag komme att afslå förslaget, så hafva vi i allt fall
genom dess antagande nu beredt våra efterträdare den fördelen, att de
blefvo satta i tillfälle att pröfva detsamma och i sammanhang dermed
jemväl det förslag, som Kongl. Maj:t icke torde underlåta att framlägga
angående privatbanklagstiftningen.

Jag har velat anföra detta och till protokollet förvara min mening
i denna fråga, emedan jag känner i luften, att förslaget möjligen
kan komma att falla. Jag har dessutom särskild anledning att uttala
min åsigt, då jag deltagit i den af Kongl. Maj:t tillsatta komité, som
framlagt detta förslag, hvilket nu varit föremål för så mycken kritik.

Jag skulle visserligen hafva mycket mera att tillägga, men det redan
sagda kan vara tillräckligt i synnerhet efter det fullständiga och väl
motiverade anförande, som herr Herslow i dag haft.

Jag får derför, herr talman, för min del yrka bifall till den nu
föredragna punkten.

Med ^ herr Hörnfeldt förenade sig herrar Elowson, grefve De la
Gardie, Åkerlund, Mallmin, Höglund, Liljenberg och Wester.

Herr Danielson: Ja, huru varm vän man än kan vara af att
få riksbanken ombiidad till en enda sedelutgifvande bank i landet, så
tror jag verkligen, att detta förslag är sådant, att det tål att tänka
på, innan det antages. Jag kan ej värja mig för den uppfattningen,
att här föreligga vissa otydligheter och oegentligheter samt vissa motsägelser.
Detta har också blifvit delvis erkändt i den för förslaget
begagnade motiveringen å sid. 20, der det nemligen heter: »då de
fullmägtige i riksbanken, hvilka komma att af Kongl. Maj:t förordnas,
enligt föreliggande förslag ej skulle deltaga i utförandet af de uppdrag,
hvilka enligt 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32 och 68 §§
riksdagsordningen åligga fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i
riksgäldskontoret gemensamt, blir väl häraf en följd, att vid ifrågavarande
ärendens behandling riksgäldskontoret kan komma att representeras
af sju, men riksbanken endast af sex ledamöter, under det
att, å andra sidan, vid sådana gemensamma sammanträden, som föranledas
af de fullmägtige i de båda verken af Riksdagen särskildt
gifna, i grundlagarne icke omförmälda uppdrag, i hvilka intet hinder

N:o 34. 42

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring finnes för samtlige fallmägtige i riksbanken att deltaga, riksbanken
t visso, grund-^an ]<01ulna att företrädas af nio, men riksgäldskontoret endast af sju
som beröra för- ledamöter.» En dylik oegentlighet som den, att den ena gången riksvaltningen
af gäldskontoret blefve starkare representeradt än riksbanken och den
riksbanken, andra gången ett motsatt förhållande eger rum, synes mig icke böra
(Forts.) få förefinnas i en grundlag.

Här har också framhållits en annan omständighet, nemligen att
riksbankens verksamhet vore så okontrollerad, att i följd deraf det
blefve nödvändigt, att Kongl. Maj:t skulle ega utse personer, som der
skulle inträda såsom kontrollanter på denna verksamhet. Men jag
må undra, om den föreslagna kontrollen verkligen skulle blifva så synnerligen
stor, som man föreställer sig. Det tycks som om, derest
Kongl. Maj:t skulle få rätt att så väsentligt deltaga i bankens förvaltning,
borde också Kongl. Maj:t ha skyldighet att bidraga till garantierna
för bankens behöriga förvaltning. Derom innehåller emellertid
förslaget ingenting, utan i det fallet finge det förblifva vid det förhållande,
som för närvarande eger rum. Jag erinrar mig härvid, hurusom
en annan talare ifrågasatt, hvari ansvarigheten från Kongl. Maj:ts
sida egentligen skulle bestå, och han kom till det resultatet, att icke
någon som helst ansvarighet härvid förefunnes. Ingen af oss har för
öfrigt fått bevittna, att någon statsrådsledamot blifvit tilltalad för sina
åtgärder såsom sådan, vare sig i det ena eller andra afseende!. Ty
äfven om anledningar icke saknats, så tillämpas i allt fall härvid icke
våra grundlagars bestämmelser, och man vet dessutom ganska väl,
huru långt det skall gå, innan någon riksrätt kommer till stånd. Dels
skall konstitutionsutskottet uttala sig för tillsättande af riksrätt och
dels skola båda kamrarne hafva beslutat denna åtgärd.

Det har till och med blifvit sagdt, att sjelfva våra grundlagar äro
så beskaffade, att man efter de gamla kollegiernas förändring samt
sedan presidenterna blifvit ersatta med generaldirektörer, o. s. v., skall
hafva svårt att få eu riksrätt till stånd. Jag behöfver endast erinra
herrarne huru det tillgick, då Kongl. Maj:t till Riksdagens antagande
framlade förslag till lag om aktiebanker. Detta förslag godkändes af
Riksdagen i mars eller maj månad. Men hvad hände? Jo, denna lag
blef ej utfardad förr än i slutet af samma år. Under tiden hade eu
särskild bankinrättning fatt oktroj på utfärdande af obligationer till
ett hundratal millioner. Tro icke herrarne, att, om bankofullmägtige
hade varit de, som så förfarit, de fått sitta hårdt emellan. Är detta den
garanti man vill hafva. Då regeringens ansvarige ledamöter kunnat
så förfara i en sådan fråga, hvad skall man då kunna tro om de ledamöter,
som af regeringen skulle tillsättas i riksbanken och som möjligen
skulle kunna tänkas komma att bero af dess åsigter. Är detta
uppmuntrande? Vi minnas alla med hvilken ledsnad man erfor, att
först sedan nämnda bolag fått sin oktroj, så kom den afsedda lagen ut.
Man har i allmänhet ansett att, då Kongl. Maj:t inkommit till Riksdagen
med lagförslag, och Riksdagen bifallit detta, förslaget i och med detsamma

43 N:0 34.

Onsdagen den 30 April, e. m.

betraktats såsom lag. Jag kan således ej finna, att föreliggande för- Ang. ändring
slag innebär någon synnerlig kontroll eller garanti. Riksdagen harf mssa (Jru™l~
alltid vårdat sig noga om att bevara sin rätt i fråga om riksbankens som beröra förvärd,
och det torde icke kunna framvisas ett enda exempel på, att vattningen af
Riksdagen gjort sig skyldig till Övergrepp i fråga om riksbanken, riksbanken.
Tvärt om torde man böra erkänna, att Riksdagen alltid val vårdat sig (Forts.)
om denna. Jag skall för min del icke vara rädd, om de enskilda
bankerna få ytterligare oktroj på några år, ty detta innebure mindre
fara än om vi skulle få en banklag, sådan som den föreslagna och
hvilken för mig icke är synnerligen tilltalande.

Vidare har man sagt, att förslaget borde antagas jemväl för att
derigenom åt nästa Riksdag bereda möjlighet att få pröfva förslaget.

Men deremot får jag erinra, att det tillkommer oss att säga vår mening
efter vår uppfattning och icke med hänsyn till hvad som må
tillhöra en kommande Riksdag. Och om vår uppfattning är, att det
ifrågavarande förslaget icke är lämpligt, så böra vi väl icke rösta för
bifall till detsamma endast af den anledning, att det skulle få ligga på
bordet till nästa riksdag. Det är vår pligt att uttala vår verkliga
uppfattning; och då jag är af den åsigten, att förslaget är olämpligt
och icke på något sätt egnadt att befrämja det syfte, som man här
sökt att framhålla, så vill jag för min del icke vara med om dess
antagande, synnerligast som detsamma innebär en väsentlig minskning
i Riksdagens rättigheter. Jag vill för öfrigt ej vara med om att afsäga
oss detta dyrbara arf, vi hafva från 1809 års män, som blifvit
af Rikdagen i så många år väl vårdadt. Jag yrkar derför afslag å
utskottets hemställan och hoppas, att denna kammare skall afslå föreliggande
förslag.

Häruti instämde herrar Petersson i Runtorp, Bladlik Folke
Andersson, Norén, Olson i Stensdalen, Erikson i Myckelgård, Bäckgren,

Jansson i Saxhyttan, Odell, Olsson i Frösvi, Erickson i Bjersby,

Holmgren, Jönsson i Gammalstorp, Olsso?i i Ornakärr, Eliasson,

Er sson i Vestlandaholm och Anderson i Skeenda.

Herr Sven Nilsson: En bland de största och ansvarsfullaste af
de skyldigheter Riksdagen har är den att försvara det svenska folkets
rättigheter. För min del kan jag icke finna, att vi skulle göra det,
i fall vi gå in på det förslag, som här föreligger. Man har visserligen
sagt att Riksdagen icke skulle förlora det ringaste af sin magt, hvilken
skulle blifva alldeles orubbad, i fall det föreliggande förslaget antoges. Men
jag hemställer till de herrar, som uttalat en sådan åsigt, om icke Riksdagen
i verkligheten skulle afhända sig ej så obetydligt af sin magt
genom att åt Kongl. Maj:t inrymma rättigheten att tillsätta en del af
bankofullmägtige. Det kan också bli en annan fråga, huru vida ej
sjelfva styrelsens sammansättning, på sätt här är föreslaget, skulle
innebära att Riksdagens rätt rent af äfventyras. För min del anser

N o 34. 44

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring jag att, så länge Första Kammaren är sammansatt som den nu är, och
i vissa grund- ^ ^ värr föga förhoppning förefinnes att få densamma förändrad i en

Lan st) clv CLor&TEv * <—5 j. 1 o

som beröra för-mera liberal rigtning på ännu många år, så förefaller det mig vara
valtningen af alldeles tydligt, att, då Kongl. Maj:t skall tillsätta tre ledamöter af
riksbanken, styrelsen, och Riksdagens båda kamrar skola tillsätta styrelsens öfrige
(Ports.) ledamöter, följden helt naturligt blir den, att en öfvervigt inom styrelsen
skall uppstå af två tredjedelar mot en tredjedel, hvilken senare
skall anses vara representerad af Andra Kammaren. Hvad får då
denna kammare att säga i riksbanken? Jo, att opponera sig. Detta
kan man väl kalla ett ingrepp i det svenska folkets rättigheter, och
jag kan icke föreställa mig annat, än att just den bland dessa det
svenska folkets rättigheter, som vi på detta sätt skulle öfverlemna åt
Kongl. Maj:t, är allt för dyrbar i förhållande till det lilla mål, som
man eftersträfva!’, nemligen att få privatbankernas sedelutgifningsrätt
afskaffad. Jag tror också för min del att frågan om sedelutgifningsrätteu
icke nu är så synnerligt påträngande som förr, eller som det
låter från vissa, håll. Jag medgifver naturligtvis gerna, att man bör
sträfva efter att få en nationalbank för hela riket. Det är ett mål,
som synes mig i högsta grad eftersträfvansvärdt. Och jag tror, att
man måste undertrycka privatbankerna förr eller senare, ty i och med
detsamma man grundat en nationalbank, så har man grundlagt dess
öfvervälde öfver privatbankerna. Jag tror emellertid, att, med det
sätt, hvarpå våra sparbanker nu skötas, den allra största delen af allmogen
på landsbygden vänder sig till dem för att fa sina penningangelägenheter
besörjda, och derför är behofvet att behålla privatbankerna,
åtminstone på landsbygden, ej så stort, som det förut varit.
Och om man omhuldar sparbankerna på rätt sätt, så skall det visa
sig, att man mer och mer icke blir så synnerligen angelägen att från
samma håll som förr ifrågasätta, att privatbankerna måtte upphöra.
Detta, tror jag, blir en tidsfråga, snart nog af den beskaffenhet, att vi
slippa få höra talas om den. Således tror jag icke, att man behöfver
från den sidan vara så synnerligen angelägen att lemna bort den rätt,
Riksdagen har öfver riksbanken, mot ett så obetydligt intresse, som ligger
i den uteslutande sedelutgifningsrätten hos privatbankerna. Frågan
om en enda sedelutgifvande nationalbank är af den beskaffenhet, att
den tränger sig fram trots allt motstånd.

Det har här blifvit sagdt, att man bör taga det föreliggande förslaget,
emedan partiställningen kan blifva sådan, att fara uppstår för
hela riksbankens existens. Jag tror för min del näppeligen, att det
kan komma i fråga, att partiställningen blir värre, än den är för närvarande
och under ett par, tre år varit. Kan någon med skäl påstå,
att denna partistrid medfört den allra ringaste fara för riksbanken?
Jag har aldrig erfarit det. Partierna hafva visserligen i vissa fall uppstält
olika kandidater till fullmägtigeplatserna. Men i alla fall styres riksbanken
bra och på ett sätt, som icke gifver anledning till anmärkning.

Man har också sagt: Hvilken är ansvarig för riksbanken? Riks -

Onsdagen den 30 April, e. m.

45 N:0 34.

dagen är icke ansvarig. Jag undrar hvilken som skulle vara ansvarig Ang. ändring
utom den, som å folkets vägnar vårdar och förvaltar riksbanken, nem- * msm Skäligen
Riksdagen. Men hur blir det, om det nya förslaget antages? "omber''iraförKonungen
är oansvarig, och någon garanti för att regeringen skulle vattningen af
kunna göras ansvarig finnes icke. Det är ganska märkliga och grava riksbanken.
anmärkningar, som stundom blifvit mot regeringen gjorda i konstitu- (Forts.)
tionsutskottet, men der ser man, huru den ena kammaren står emot
den andra, och på det sättet faller frågan, och det blir ingen anmärkning
af, och om än en anmärkning skulle kunna vinna Riksdagens
godkännande, hvilka utsigter förefinnas för att Riksdagen af dömande
myndigheter får rätt? Jag föreställer mig, att det i sådana fall skall
gå på samma sätt som hittills. I synnerhet så länge det finnes ett så
starkt privatbanksintresse inom riksdagen, särskildt inom Första Kammaren.
De anmärkningar, som framdeles skola komma att framställas
af konstitutionsutskottet, skola af sådan anledning blifva synnerligen
lama. Det blir således nog Riksdagen, som äfven för framtiden finge
blifva ansvarig för riksbankens skötsel, ehuru en del af magten öfver
densamma blifvit lemnad i andra händer.

Man har också talat om, att det är alldeles nödvändigt att denna lag
antages, om man önskar en utsträckning af afdelningskontoren i landsorten
och i synnerhet om man sträfvar efter, att det måtte finnas ett
afdelningskontor i hvarje residensstad. För min del tycker jag, att
vi gått den vägen under flera år; vi hafva skaffat oss ett nytt afdelningskontor
för nästan hvarje riksdag, och jag föreställer mig, att vi
skulle kunna fortsätta på samma sätt utan att behöfva skaffa oss någon
ny banklag. Det kan ordnas lika bra under nuvarande förhållanden
som med den lag, som är ifrågasatt.

Det är ett skäl till, som jag skall be att få upptaga, ehuru det
egentligen icke är något skäl. Man har ansett, att det icke vore någon
fara att nu antaga lagen, emedan den derigenom endast antages hyllande
till nästa riksdag för att då efter de nya valen åter pröfvas.

Ja väl, mine herrar, i politiskt hänseende skulle jag verkligen icke
vara rädd att lemna ett sådant uppskof, ty jag är viss om, att, derest
Riksdagen nu antoge lagen, folket skulle vara tillräckligt vaket öfver
sina rättigheter, för att nästa Riksdag skulle komma att vara sammansatt
på sådant sätt, att förslaget då skulle falla. Men när jag har den
öfvertygelsen, så förstår jag icke, hvartill det skulle tjena att antaga
ett förslag, som i alla fall kommer att förkastas. Jag tror sålunda ej
heller, att det finnes någon orsak att låta beveka sig af det skälet,
att lagen bör antagas hvilande till kommande riksdag, för att efter de
nya valen Riksdagen må komma i tillfälle att pröfva och afslå frågan.

Jag säger som den siste talaren: Våra förfäder hafva genom
grundlagen gifvit oss i arf denna rättighet, som i sitt slag är nästan
allenastående och som vår tids folk icke skulle vara mägtigt att skaffa
sig. År det då skäl att afhända sig en sådan rätt? Och egen nu Riksdagen
denna rätt att ensam styra och öfvervaka riksbankens angelä -

N o 34. 46

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring
i vissa grundlagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Ports.)

genheter, utan att Konungen har rätt att blanda sig deri, så kan
jag icke vara med om att afhända folkets representanter denna dyrbara
rätt.

På denna grund anhåller jag, herr talman, om afslag å utskottets
förslag.

I detta anförande förenade sig herrar Truedsson, Ollas A. Ericsson,
Vahlin, Oyllensvärd, Larsson i Berga, Nilsson i Skärhus, Björkman,
Svensson i Karlskrona, Bruse, Andersson i Upsal, Pehrsson i
Önnerud, Tysk, Hansson i Solberga, Olsson i Sörnäs, Bromée och
Lundström.

Herr Her slo w yttrade: Jag skall be att till bemötande af några
föregående talare få yttra ännu ett par ord.

En talare yttrade, att då kammaren brukade visa sig så försigtig,
när det gälde att ändra en enda liten grundlagsparagraf, man icke nu
borde rusa åstad och antaga hela denna mängd af förändringar. Hade
denne talare något uppmärksammare granskat betänkandet, så skulle
han hafva funnit, att i de andra paragraferna det endast är fråga om
den förändringen, att i stället för orden »fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontor et» står »de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret», sålunda blott och bart en omskrifning
af en benämning.

En annan talare, herr Ljungman, påstod, att man allt för mycket
inskränkt antalet af de frågor, som skola afgöras genom gemensam
votering, emedan man gått för långt i att i banklagen upptaga en del
bestämmelser, som hittills stått i bankoreglementet. Jag erkänner, att
det i en och annan punkt är mycket svårt att afgöra, hvad som bör
stå i lagen och hvad som bör stå i reglementet. Het är stundom
nästan en smakfråga, hvarom mycket skiftande meningar kunna råda.
Men detta är ju ej sä farligt; jag föreställer mig, att det icke skulle
vara omöjligt att, derest man vid blifvande granskning af banklagen finner
den eller den frågan böra öfverlemnas åt gemensam votering, då stryka
densamma i lagen och öfverflytta den till reglementet.

Det är en punkt, vid hvilken flere hafva dröjt, nemligen att Riksdagen
under 200 år haft riksbankens styrelse om hand och att under denna
tid ingen olycka, ja ingen anledning till anmärkning förekommit.
Mine herrar, det är en välsignad sak att kunna glömma. Tänk om
vi evigt skulle bära i vårt minne icke allenast hvad vi sjelfva lidit,
utan hvad våra förfader lidit, och det så lång tid tillbaka som under
200 år. Jag tror för öfrigt, att om någon af de herrar, som nu prisa
de tvenne sista seklens bankhistoria, intresserar sig så mycket för
historien, att han litet närmare tager reda på landets ekonomiska utveckling
under denna långa tid, i den mån denna påverkats af banksystemet
— ja, jag vill icke begära, att studierna skola omfatta de 200
sista åren, utan blott detta århundrade — så skall han finna, att det

Onsdagen den 30 April, e. ro.

47 N:0 34

verkligen gifvits tillfällen, då detta arf från 1809, som man talat om, Ang. ändring
icke blifvit lyckligt förvaltadt af Riksdagen, och då landet fått dyrt* *’*ss“ 9rund~
svida derför, icke minst den fattiga landtbefolkningen. sombe^raför

Mine herrar, ett godt arf är en välsignad sak, och det är eu vattningen af
härlig sak att rätt förvalta det; men till en rätt förvaltning hör äfven riksbanken.
att försöka förkofra det, att söka göra det säkrare och solidare, och (Forts.)
att i en förbättrad, mera betryggad form öfverlemna det åt efterkommande
slägten. Jag tror och är öfvertygad om, att alla de, som haft
någon närmare befattning med frågan, hafva, i likhet med regeringen
sjelf, varit af den öfvertygelsen, att riksbanken, derest förslaget antoges,
skulle blifva en mycket starkare institution än den för närvarande
är, och sålunda ett mycket bättre arf att lemna till kommande generationer.

Man har sagt, att riksbanken visat sig kunna bestå prof. Men
hafva verkligen dessa prof varit af så allvarlig art? Mine herrar, vi
äro exceptionelt ett lyckligt folk. Under snart tre mansåldrar ha vi
varit välsignade med yttre och inre fred. Då kan hvilket banksystem
som helst någorlunda hjelpa sig fram. Men må de herrar, som uttalat
sig med en sådan säkerhet om riksbankens förmåga att i framtiden
bestå äfven hårda prof, antingen sjelfva allvarligare tänka sig in i
saken eller ock rådfråga någon, som gjort detta, och de skola säkerligen
komma till insigt derom, att om några pröfningar af allvarligare
art skulle möta, så kommer hvarken riksbanken eller privatbankerna
att bestå det profvet, och det af den grund, att de äro så inrättade,
att de ej ömsesidigt stärka utan ömsesidigt försvaga hvarandra.

Jag nämnde nyss, att vi voro ett lyckligt folk, och jag angaf
skälen derför. Jag hörde nu från min ärade vän på kristianstadsbänken
ytterligare bekräftadt, att vi äro mycket lyckliga. Han sade
nemligen, att det vore märkvärdigt om partistriderna i landet skulle
kunna blifva så farliga, att genom deras förvållande riksbanken skulle
råka i våda, då vi nu, efter hans mening, i tre år haft förskräckliga tider,
men riksbanken likväl trots den häftiga partikampen bestått profvet!

Mine herrar! Vi ha just i dag på förmiddagen behandlat vår egentliga
ekonomiskt politiska stridsfråga! Var det ej förfärligt, hvad den tog
för våldsam glöd och förskräckliga dimensioner! Nej, mine herrar, sä
länge ett lands politiska partiförhållanden äro sådana, att de, äfven då
de anses vara som värst, taga så beskedlig gestalt, är det ingen fara
för riksbanken, den må vara i Riksdagens eller Kongl. Maj:ts hand.

Men audra länders historia visar, att politiska strider kunna taga en
annan karakter; och då sådana stormar komma, vore det en välsignad
sak att hafva hela landets kapital, alla våra tillgångar, den rikes så väl
som den fattiges, under litet fastare tak och mellan litet solidare
murar, än det nuvarande banksystemet består sig med.

Jag undrar derför, om icke herrarne böra gifva sig tid att tänka
på denna sak två gånger.

N:o 34. 48

Onsdagen den 30 April, e. m.

Ang. ändring
i vissa grundlagsparagrafer,

som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Forts.)

Herr Dahn: Då jag vid remissen af denna fråga yttrade mig,
hade jag nu icke ämnat begära ordet, enär min åsigt i frågan ju är
kammaren bekant. Men jag kan icke underlåta att med några ord
besvara herr Herslow, som yttrade, att man borde se tillbaka på huru
riksbanken i forna tider blifvit styrd, och ville han naturligtvis dermed
säga, att om Kongl. Maj: t haft sin hand med i denna styrelse, skulle
dessa olyckliga realisationer icke hafva inträffat. Jag vill då erinra
derom, att fastän Kongl. Maj:t ej haft med riksbankens förvaltning att
göra, har han dock försökt sig tillräckligt på det finansiella området
för att lemna exempel på, hur det skulle kunna ha gått, i fall Kongl.
Maj:t haft riksbanken i sina händer. Jag vill visst icke gå så långt
tillbaka som till Karl XH:s mynttecken, men vi kunna ju se till hur
det förhöll sig med Gustaf III:s generaldiskontkontor. Detta var, som
vi veta, eu statens låneinrättning, helt och hållet både förvaltad och
kontrollerad af Kongl. Maj:t. Konungen tillsatte nemligen ej blott
dess styrelse — fem direktörer —jemte ombudsman, utan äfven revisorer,
tre till antalet, af Indika bankofullmägtige hade att genom lottning
utse två. Denna inrättning egde bestånd i två år eller till och med
år 1789, då rikets ständer måste öfvertaga den. Det heter då, att
Kongl. Maj:t och rikets ständer funno för godt att rikets ständer
öfvertogo rikets gäld, som borde förvaltas af ett deras eget verk och
kontor genom fullmägtige, utsedde af rikets ständer, under Kong!.
Maj:ts hägn och skydd. Skogman säger härom, att det var »ett artigt
sätt att ställa eu misshushållande regering under förmynderskap af
rikets ständers utredningsmän.» Emellertid vållades riksbanken ständigt
bekymmer af denna rikets gäld. Vid 1800 års riksdag ålades
riksbanken att innan 1808 års slut inlösa 15,000,000 riksdaler
riksgäldssedlar — pappersmynt utan realunderlag •—• hvilka allesammans
jemte ett eller annat hundratusen derutöfver vid 1808 ars
slut äfven voro inlösta. Resten af riksgäldssedlarne inlöstes af riksgäldskontoret
genom inflytande bevillningsmedel. Men icke för ty
fans vid 1808 års slut mellan sex å sju millioner i riksgäldssedlar

utelöpande, och man kom sedermera under fund med, att det träffats

en hemlig öfverenskommelse mellan Kongl. Maj:t och riksgäldslcontoret
om en ny utgifning af riksgäldssedlar för bestridande af en del af
krigskostnaden. Alla dessa sedlar måste naturligtvis äfven inlösas;
och riksbanken fick göra det. Jag skall icke tala om Gustaf IV

Adolfs attentat mot banken eller de försträckningar, som vid regementsförändringen
skedde. Det var också tydligt, att, genom Finlands
skilsmessa ifrån Sverige, det skulle blifva ytterligare svåra tider för
riksbanken, då allt i Finland utelöpande svenskt sedelmynt — sä

riksbanks- som riksgäldssedlar — ju måste af banken inlösas med
klingande mynt, så att, äfven om Kongl. Maj:t tillsatt några fullmägtige,
eu realisation helt säkert ej uteblifvit.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade, att
man kunde misstänka att, om .Riksdagen fortfarande skulle utse samt -

Onsdagen den 30 April, e. m.

49 N:o 34.

lige fullmägtige, fullmägtigskapet kunde komma att göras till partibelöningar.
Men det kunde ju hända, att det fullmägtigskap, som
Kong!. Maj:t hade att lemna, också kunde komma att utgöra endast
ynnestbevis. Jag vill visst icke påstå något sådant, men det vore
väl icke omöjligt. Antecedentier i liknande fall äro må hända icke så
svåra att uppleta.

Herr Rydin yttrade, att Kongl. Maj:t redan nu har ett visst inflytande
öfver riksbanken, då det är bestämdt i 2 § lagen om rikets
ständers bank, att på Kongl. Maj:t må det ankomma att pröfva, hvilka
utvägar må vidtagas för att enligt grundlagen upprätthålla allmänna
förtroendet och återställa banken i det skick 1 § stadgar, och att detta
vore ett skäl att medgifva Kongl. Maj:t ännu större inflytande. (Detta
är en ny illustration till satsen »mer vill mer ha».) När derför
Kongl. Maj:t redan nu har en så stor magt, synes det tvärt om mig
ingalunda vara skäl att öka den.

Herr Rydin sade vidare, att Riksdagen är oansvarig. Men det
är väl ändå samma Riksdagens garanti, som upprätthåller riksgäldsobligationernas
värde, som äfven får draga försorg om att bringa
jemvigt mellan riksbankens guldkassa och sedelstock, att i yttersta
hand bevilja medel, så att icke all bankverksamhet och all rörelse
upphör och hela statsmaskineriet står stilla. Riksdagens garanti är
sålunda i min tanke något vida mera än Kongl. Majrts garanti.

Herr Herslow uttalade sin fruktan för, att Riksdagen kunde kasta
om hela bankens förvaltning genom ändring i bankoreglementet. Men
meningen vore ju att, om en ny lag rörande riksbanken kommer till
stånd, få intaget i denna lag det väsentligaste af de bestämmelser,
som stå i reglementet.

Vidare yttrades det, att, om vi nu kastade bort detta förslag, så
vore det icke sagdt, att vi erbjödos ett sådant mera. Detta innebär,
synes mig, ett slags hot. Men denna hotelse från det hållet blir utan
betydelse, då man vet, att det finnes mer än ett sätt för denna kammare
att i nödfall pressa fram sin mening gent emot vissa intressen
och nå det länge önskade målet, eu enda sedelbank. Att Kongl.
Maj:t beviljar oktrojer åt enskilda banker på nya fem år, finner jag
helt naturligt. Jag skulle ej hafva något att invända, äfven om det
skedde för tio års tid, då jag ej betviflar Kongl. Maj:ts omtänksamhet
att i så fall göra det vilkorligt, och då i allt fall den nya lagstiftningen
för riksbanken ej skulle komma att tillämpas förr än 1903.

Herr Herslow sade också, att han vore säker på, att hela landet
önskade, att Kongl. Maj:t skulle erhålla del i riksbankens styrelse.
Jag deremot är öfvertygad om, att den del af landet, som kallas landsbygden,
önskar alldeles icke något sådant, och äfven från städerna
tror jag mången icke önskar det. Det skall också bli intressant att
se vid den stundande valkampanjen, hvar landet i denna fråga ligger;
och om så är fallet, som herr Herslow tror, skall det väl, om vi nu
afslå det föreliggande förslaget, inom kort ge sig till känna.

Andra Kammarens Prot. K:o 34. 4

Ang. ändring
i vissa grundlag
sp aragrafer,
som beröra förvaltningen
af
riksbanken.

(Forts.)

N o 34. 50

Onsdagen den 30 April, e. m.

Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i fråga om den nu föredragna paragrafen och
dels på afslag å densamma; och förklarade herr talmannen sig anse
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering
begärdes och företogs enligt en nu uppsatt och af kammaren
godkänd voteringsproposition, så lydande:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet i dess utlåtande
n:o 11 hemstält i fråga om § 72 regeringsformen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^j;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets hemställan i nämnda del.

Omröstningen utföll med 67 ja och 122 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmälde herr Nilson i
Lidköping sin reservation.

Herr Anderson i Tenhult erhöll ordet och yttrade: Sedan nu
den föreslagna förändringen i denna 72 § afslagits, hemställer jag, att
de öfriga paragraferna i förslaget vid föredragningen ej måtte uppläsas,
utan endast nämnas till sitt paragrafnummer.

Denna hemställan bifölls.

50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65 och
68 §§ riksdagsordningen.

Hvad utskottet hemstält afslogs.

I fråga om § 71 riksdagsordningen anförde:

Herr Månsson: Jag skall be att på de skäl, som finnas anförda

i den vid betänkandet fogade reservationen, få yrka afslag på utskottets
förslag och bifall till den af oss föreslagna lydelsen af 71 § riksdagsordningen.
Denna förändring afser, såsom herrarne finna, att få

Onsdagen den 30 Apail, e. m.

51 N:0 34.

större säkerhet och kontinuitet i riksbankens styrelse, än nu är fallet,
och detta vore något, som kunde anses både nödigt och nyttigt.

Jag yrkar derför, såsom sagdt, bifall till reservationen.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren hvad herrar P. Larsson m. fl. i sin vid utlåtandet fogade
reservation i fråga om lydelsen af denna paragraf föreslagit.

§ 73 riksdagsordningen.

Utskottets förslag af slogs.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckt
motion om tillägg till § 16 regeringsformen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyade förordningar
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 10, angående stämpelafgiften;

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrade
bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin; och

n:o 12, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

lagutskottets utlåtande n:o 49, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till
ändring i strafflagens bestämmelser i fråga om ådömande af frihetsstraff;
samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj-.t angående befrämjande af frivillig ålderdomsförsäkring;

n:o 34, i anledning af väckt förslag beträffande nattåg å norra
stambanan;

n:o 35, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
landskylden till kyrkor och presterskap inomBohus län; samt

N:0 34. 52

Onsdagen den 30 April, e. m,

n:o 36, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om upphörande eller inskränkning af skyldigheten att
förrätta syner å indelta arméns torp.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 10,58 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebo lag, 1890.