Rätt för kommun att erhålla ersättning för kostnader vid släckning (Riksdagens protokoll 1957:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 11

29 mars—3 april

Debatter m. m.

Fredagen den 29 mars

Sid.

Rätt för kommun att erhålla ersättning för kostnader vid släckning

av brand i statlig egendom................................

Ändring i flottningslagstiftningen ............................

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksnämnderna: Avlöningar..........................

Lantbruksnämnderna: Omkostnader........................

Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda planeringsåtgärder

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar......................

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter.....................

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nöt boskapsaveln.

........................................

Diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m..............

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen.................

Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen...........

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar................

Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket...........

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm ...........

Interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet...........................

40
46

Tisdagen den 2 april

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. sänkningen av minimi priserna

på torsk .......................................

1_Andra kammarens protokoll 1957. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Svar på interpellationer av:

herr Nestrup ang. bestämmelserna om återköp vid utminuteringsställe
av starkölstomglas

herr Gustafsson i Mem ang. överkörningsriskerna vid transport av

skolbarn................

Interpellationer av:

fröken Höjer ang. sinnessjukvårdspersonalens utbildning........

herr Senander ang. utbetalningen av statstjänstemannens schablontillägg
.......................

Sid.

Onsdagen den 3 april

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Bidrag till Föreningen för växtförädling

Statens jordbruksnämnd: Avlöningar.........

Statens jordbruksnämnd: Omkostnader..........

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond

Bidrag till jordbrukets rationalisering............

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
Fiskets befrämjande i de särskilda orterna
Statens skogsmästarskola: Avlöningar

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens
delfond .........................

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt
..................

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

Indragning till statskassan av ordensavgifterna m. m......

Åtgärder mot husbockens härjningar
Innehavet av Generalstabens litografiska anstalt
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten
Pensionsförmånerna för vissa överlantmätare

Bidrag till sjukkassorna m. m.................

Svar pa fråga av herr Nilsson i Östersund ang. uppförande av acton

på förteckningen över kostnadsfria läkemedel.............

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag
Nybyggnad för Musikaliska akademien med musikhögskolan m. m.
Göteborgs musikkonservatorium

Bidrag till anordnande av skolmåltider..............

Interpellation av herr Braconier ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig
tjänst i annat nordiskt land vid beräkningen av tjänsteår i
Sverige för erhållande av pension

65
65

68
71
76
80

104

107

108
112

119

120

122

151

152
155

166

Innehåll

Nr 11

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 mars Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om kommuns rätt till ersättning

för släckning av brand i statlig egendom.................... 6

_ nr 11, ang. ändring av villkoren för mätningsmannakompetens . . 6

— nr 12, om ändring i flottningslagstiftningen ................. 7

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
................................................ ®

Onsdagen den 3 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
(fr. o. m. punkt 92)................................

_ nr 5, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden.

.......................................•••••.•

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, ang. indragning till

statskassan av ordensavgifterna m. ........................

_ nr 11, om åtgärder mot husbockens härjningar ..............

_ nr 12, om åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink. . .

_ nr 13, ang. innehavet av Generalstabens litografiska anstalt ....

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen avser handelsdepartementet
...............................................

— nr 52, ang. ersättningar för yrkesskada.....................

_nr 53, ang. pensionsförmånerna för vissa överlantmätare.......

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, om bidrag

till sjukkassor m. ......................................

— nr 2, om ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag . .
Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. beredskapsstat för försvarsväsen det.

.................................................

_ nr 55, om anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan

— nr 56, om anslag till folkskoleväsendet m. m. (t. o. m. punkt 3) . .

104

107

108
108

112

119

120
122

151

154

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Fredagen den 29 mars

Kl. 13.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Widén, som vid kammarens
sammanträde den 10 januari beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen, denna
dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

134, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., och

nr 135, angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln;

till statsutskottet propositionen nr
136, angående överlåtelse av vissa kronan
tillhöriga fastigheter; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 138, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om medgivande att av
riksbankens medel taga i anspråk ett
belopp av förslagsvis 2 750 000 kronor
för anskaffande av en s. k. helrotationsmaskin
för sedeltryckeriet m. m.

§ 5

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 560, av herr Persson i Svensköp
m. fl.,

nr 561, av herr Svenning m. fl.,
nr 562, av herr Adamsson m. fl.,
nr 563 och 564, av fru Thorsson
m. fl.,

nr 565, av herr Sköldin m. fl.,
nr 566, av herr Hansson m. fl.,
nr 567, av herr Alemyr m. fl.,
nr 568, av herr von Seth m. fl.,
nr 569, av herr Eliasson i Moholm,
nr 570, av fröken Karlsson m. fl.,
samt

nr 571, av herrar Karlsson i Stuvsta
och Henning Nilsson i Gävle.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 572, av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., hänvisades motionen, såvitt
den angick de i Kungl. Maj:ts proposition
nr 97 framlagda författningsförslagen,
till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
och hänvisades till statsutskottet motionerna: nr

573, av herr Lindström m. fl., och
nr 574, av herr Kärrlander m. fl.

§ 6

Föredrogs den av herr Gerhard Nilsson
i Gävle vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
i anledning av att järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö ännu ej ombyggts
till normalspår.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Rätt för kommun att erhålla ersättning
för kostnader vid släckning av brand i
statlig egendom

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att erhålla
ersättning för kostnader vid släckning
av brand i statlig egendom.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WAHRENDORFF (bf):

Herr talman! Den nu gällande brandlagen
ålägger ju varje kommun att hålla
sig med ett brandförsvar, som ger ett
betryggande skydd mot skada av brand.
Denna skyldighet medför betydande
kostnader för kommunerna. Staten lämnar
visserligen bidrag till kostnaderna
för uppförande av brandstationer och
anläggande av branddammar m. m. Tidigare
har också kostnadsbidrag utgått
för inköp av motorsprutor och brandslangar.
De senare bidragen har emellertid
under de sista åren tagits bort
utan att någon som helst kompensation
lämnats kommunerna. De allra flesta av
landets större försäkringsanstalter ger
dessutom landskommunerna bidrag på
tills vidare 80 procent av den kostnad
som uppkommer vid släckning av brand
som uppstått i egendomar som är försäkrade
i respektive anstalter. Undantag
gäller dock för kostnad för släckning
eller avvärjning av skogsbrand. För stad
eller köping gäller denna ersättning endast
i de fall, då landskommunen fått
släckningshjälp vid brand inom landskommuners
område. Staten lämnar ersättning
för kostnad som uppstår vid
släckning av skogsbrand. Däremot gottgör
inte staten kommun, vars brandkår
deltagit i släckning av staten tillhörig
egendom. Då staten inte har sin egendom
försäkrad, får kommunerna inte
heller någon ersättning för brandsläckning
av sådan egendom, ett förhållande
som inte kan vara rättvist.

Jag har i min motion yrkat på att
kommun skall erhålla ersättning för

kostnader som uppstår vid släckning av
brand i statlig egendom. Statens brandinspektion
har i detta fall sedan sitt
sista yttrande ändrat ståndpunkt, eftersom
man dragit in det statliga bidraget
beträffande inköp av motorsprutor och
brandslangar. Detta bidrag uppgick till
mellan 600 000 och 700 000 kronor. Den
tidigare rådande känslan av orättvisa
har således ytterligare förstärkts genom
att detta bidrag tagits bort. Brandinspektionen
förordar därför att sådana
föreskrifter meddelas, att landskommun
må erhålla ersättning för
släckning av brand på annan staten tillhörig,
oförsäkrad egendom än skog.

Järnvägsstyrelsen å sin sida har i sitt
yttrande inte någonting emot att på de
anläggningar som ägs av SJ svara för
den kostnad som uppstår vid brandsläckning.
Utskottet har emellertid hänvisat
till 1954 års brandlagsrevision,
som ännu icke slutfört sitt arbete med
en allmän översyn av brandlagstiftningen.
Det spörsmål som uppmärksammas
i motionen sägs inte kunna
brytas ut ur andra problemställningar.

I sitt remissyttrande över motionen
har emellertid länsstyrelsen i Malmöhus
län anfört, att utredning om rätt
för kommun att kräva ersättning för
släckningskostnad icke bör få ytterligare
fördröja lösandet av frågan om frivilligt
åtagande från statens sida beträffande
statlig egendom. Jag vill, herr
talman, understryka detta yttrande
samtidigt som jag uttalar den förhoppningen,
att 1954 års brandlagsrevision
påskyndar sitt arbete så att frågan snarast
möjligt bringas ur världen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring
av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

§ 9

Ändring av flottningslagstiftningen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om ändring i vissa hänseenden
av flottningslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till behandling
av lagutskott hänvisade motioner,
nr 224 i första kammaren av herr Näsgård
in. fl. samt nr 266 i andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag till nästkommande års riksdag
till ändring av flottningslagstiftningen i
följande hänseenden:

dels att förvaltningen av de allmänna
flottlederna skall med samma inflytande
tillkomma vardera kategorien skogsägare
och sådana flottande som icke
utövar inflytande i förvaltningen i
egenskap av skogsägare,

dels ock att om särskild sammanslutning
(skogsägarförening) finns som
nöjaktigt företräder enskilt skogsbruk
inom området, inflytandet för denna
grupp av skogsägare bör tillkomma
sammanslutningen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:224 och 11:266 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Ifcrr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Det föreliggande ärendet
gäller tillgodoseendet av ett gammalt
och enligt motionärernas mening
välmotiverat önskemål. Frågan gäller
om de mindre skogsägarna, som ofta
även är strandägare, skall tillerkännas
medinflytande i fråga om flottningsföreningarnas
förvaltning. Dessa får för
varje kubikfot virke som levereras betala
sin anpart av kostnaderna för utflottningen,
medan det i realiteten förbeliålles
virkesköparna att inneha beslutanderätten
i flottningsföreningarna.

Jag tillät mig påstå, att det här rör
sig om ett gammalt och välmotiverat
önskemål. Därvidlag vill jag i all korthet
åberopa, att riksdagen redan år
1925 i skrivelse till Kungl. Maj :t anförde
följande: »Enligt utskottets mening
får de mötande svårigheterna icke
hindra, att ansträngningar göres för
finnande av en sådan lösning av hithörande
problem, som i vidare utsträckning
än vad fallet är med nu gällande
bestämmelser, tillgodoser skogsägarnas
berättigade intressen i föreliggande
hänseende.» År 1935 upprepade
riksdagen detta med ett uttalande, varur
jag nöjer mig med att citera en mening:
»Enligt utskottets mening måste
det därför anses önskvärt, att de mindre
skogsägarna beredes ökat inflytande å
de allmänna flottledernas förvaltning.»

Mot bakgrunden av dessa riksdagens
uttalanden framstår det som anmärkningsvärt,
att tredje lagutskottet år 1957
föreslår att motionerna härom ej skall
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

För sitt ställningstagande åberopar
utskottet några remissyttranden. Bland
dessa återfinnes ett anmärkningsvärt
uttalande. I reciten till utskottsutlåtandet
återgives följande: »Den nuvarande
flottningslagstiftningen lägger inga hinder
i vägen för den ekonomiskt betingade,
nödvändiga avvecklingen av oekonomiska
smärre flottleder, medan det
kan förmodas att större inflytande för
skogsägarna på flottledsförvaltningen i
detta hänseende kan medföra svårigheter.
» .lag finner det angeläget att uttala
en bestämd gensaga mot ett sådant uttalande.
Detta går ju ut på att de enskilda
skogsägarna och deras föreningsrörelse
skulle brista i ekonomiskt omdöme
jämfört med vad skogsbolagen —•
som nu har den faktiska beslutanderätten
— besitter.

Herr talman! Det synes mig även mot
bakgrunden av att ett sådant uttalande
citeras i utskottets recit anmärkningsvärt,
att remissyttrandet från Skogsägareföreningarnas
riksförbund endast
omnämnes med en axelryckning. Jag

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Ändring av flottningslagstiftningen

tillåter mig därför att läsa upp ett kort
avsnitt ur deras yttrande. Det heter
däri:

»Ett samarbete mellan huvudintressenterna
är därför nödvändigt, och ett
intimt sådant bör kunna etableras i
flottningsfrågor likaväl och med samma
gynnsamma resultat som då det gäller
inmätningsfrågor, där ett tidigare, ensidigt
och helt dominerande köparintresse
numera avlösts, genom att säljaroch
köparrepresentationen i mätningsföreningarna
blivit jämställda. Samma
princip borde även beträffande flottningsverksamheten
skapa betingelser
för ett mera förtroendefullt samarbete
i en för industrien och skogsbruket viktig
fråga till båda parters gagn.»

Det synes mig att detta korta citat
belyser vad det här är fråga om. Jag
ber, herr talman, att under åberopande
av det anförda få yrka bifall till yrkandet
i de likalydande motionerna nr
224 i första kammaren och nr 266 i
andra kammaren.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Den föregående talaren,
som ju är en av motionärerna i
detta ärende, slutade med att yrka
bifall till motionerna. Någon reservation
finns inte, utan utskottet är alldeles
enhälligt i sitt ställningstagande. Jag
skulle därför kunna helt kort inskränka
mig till alt hänvisa till utskottets yttrande.
Utskottet åberopar ju uttalanden
från remissinstanserna, av vilka så
gott som samtliga avstyrker att den ifrågasatta
lagändringen nu vidtages. En av
remissinstanserna har oreserverat tillstyrkt
motionerna, en annan remissinstans
har helt avstyrkt motionerna,
medan övriga remissinstanser, bland
andra skogsstyrelsen, domänstyrelsen
och kammarkollegiet, anser att resultatet
av nu pågående utredningar skall
avvaktas. Även utskottet har kommit
fram till sist angivna ståndpunkt. Utskottet
anser det inte vara lämpligt att
bryta ut spörsmålet om flottningsorga -

nisationen ur sitt sammanhang med
övriga delar av flottningslagstiftningen,
varför utskottet inte funnit sig kunna
nu bifalla det i motionerna framställda
yrkandet. Utskottets ställningstagande
innebär ju inte ett avvisande av förslaget
om lagändring i berörda hänseenden,
utan utskottet förutsätter endast
att resultatet av de pågående utredningarna
skall avvaktas.

Utskottet är som sagt fullkomligt enigt
i denna fråga, och jag skall inte yttra
mera i ärendet utan ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Utskottets talesman säger,
att denna fråga bör lösas men att
det inte bör ske nu. Jag ber att få erinra
om att riksdagen har sagt så ändå sedan
år 1925. När blir det tid?

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ärendet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

ja-propositionen. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 17 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Kungl. Maj :ts förslag under punkten
6 (s. 15—30) innebar — förutom hemställan
till riksdagen att medgiva ändringar
i personalförteckningen och
fastställa ändrad avlöningsstat — en
medelsanvisning av 10 933 800 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 147 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., i vilka
motioner, såvitt nu vore i fråga, yrkats
att riksdagen måtte under lantbruksnämndernas
avlöningsanslag anvisa ett
till 9 933 800 kronor minskat belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteck -

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

ningen för lantbruksnämnderna, som
angivits av utskottet;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 10 933 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hieggblom och östlund, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 147 och II: 186,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som
angivits av reservanterna;

b) fastställa av dem framlagd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 9 933 800 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter känner sig litet oroliga
för övertidsarbete vid behandlingen
av detta utskottsutlåtande, där reservationer
är fogade till 23 punkter.
Det ligger emellertid så till, att utskottet
beträffande nionde huvudtiteln företagit
ändringar endast beträffande en
enda punkt. Utskottet bar gått med på
en anslagshöjning med 7 500 kronor för
att möjliggöra upptagande av statistik
rörande insjöfisket. Det är utskottets
enda ändring i Kungl. Maj:ts förslag,
och eftersom det väckts rätt många motioner
i fråga om nionde huvudtitelns
olika punkter, är det självklart att utlåtandet
presenteras med åtskilliga reservationer.

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Vad beträffar de elva reservationer,
som är undertecknade av enbart högermän,
har jag tänkt framlägga motiveringen
för alla elva på en gång dels
för att spara tid och dels på grund
av att motiveringen är densamma för
samtliga dessa reservationer. Det är besparingsreservationer,
som syftar till
att minska de statliga utgifterna och därmed
möjliggöra att vi vid riksdagens
slut får litet större valfrihet i fråga om
skatteprocentens bestämmande än vad
fallet skulle bli om vi utan vidare accepterade
de förslag som departementscheferna
lagt fram under respektive
huvudtitlar.

För min egen del blev jag under den
debatt, som fördes här i kammaren när
huvudtitlarna skulle remitteras, ganska
övertygad om att ifall vi över huvud taget
skall kunna resonera om en skattesänkning
— om än aldrig så liten —
måste den bygga på verkliga utgiftsminskningar.
Med den förutsättningen
låg det naturligt till -— kärleken skall
ju alltid begynna på hemmaplan — att
de ledamöter inom högerpartiet, som
har med jordbruksfrågorna att göra,
satte sig ned och undersökte beträffande
vilka poster i huvudtiteln man utan
någon större våda kunde föreslå reduceringar.

Vi kom fram till att det för olika grupper
av anslagsäskanden var välmotiverat
med besparingar. Vi fann först och
främst en grupp av anslagsposter, där
den verksamhet, som staten bedriver,
undan för undan minskats på grund av
att behovet av respektive åtgärder undan
för undan blivit mindre. Beträffande
dessa anslagsposter kunde vi nog
konstatera, att departementschefen nästan
överallt mött en viss ovilja från vederbörande
ämbetsverks sida att föreslå
nedsättningar av anslagen, även om
respektive ämbetsverk eller styrelse haft
att redovisa en utveckling som varit sådan,
att medelsbehoven blivit mindre.

Vi har kunnat vitsorda, att departementschefen
på flera punkter tagit till

besparingsmetoden, men vi har inte
kunnat anse, att hans besparingar överallt
gått tillräckligt långt.

Jag kan exemplifiera. När det gäller
bekämpandet av sjukdomar bland nötkreaturen,
på vilket område staten
engagerat sig sedan en lång följd av år,
har ju mycket glänsande resultat uppnåtts,
både när det gäller nötkreaturstuberkulosen
och den smittsamma kastningen.
Veterinärstyrelsen redovisar,
att antalet djur, som reagerar för nötkreaturstuberkulos,
inom det friförklarade
området — d. v. s. hela landet
utom Skaraborgs län — är nere i 0,07
procent, och inom det område, som inte
är friförklarat, är de reagerande djurens
antal nere i 0,2 procent. Men inte
desto mindre föreslår veterinärstyrelsen
ett höjt anslag för nötkreaturtuberkulosens
bekämpande. Departementschefen
har dock nedsatt anslaget, och det är
tacknämligt. Men vi tycker, att man
utan våda kan gå ett stycke till.

Ännu gynnsammare ter sig förhållandena
när det gäller den smittsamma
kastningen. Under år 1955 upptäcktes
i hela vårt land inte mer än 15 besättningar
som reagerade, och under första
halvåret 1956 upptäcktes 4 besättningar.
Men icke desto mindre äskas ett anslag
på 600 000 kronor.

Nu är detta förslagsanslag, och då
kan man naturligtvis säga, att det inte
spelar någon roll vilken siffra vi sätter
UPP> ty det går ju inte åt mer pengar
än som enligt de bestämda reglerna utgår
till djurägarna och de veterinärer,
som sköter kontrollen. Men om man
skall sikta till en beskattning som smyger
sig efter behoven, är det naturligtvis
en oriktig linje att sätta upp förslagsanslag
till högre summor än som beräknas
gå åt; detta förrycker överblicken
över hur stora möjligheter vi har att
sänka skatten. Vi är också fullt på det
klara med att vi genom en nedsättning
av anslagen inte påverkar förekomsten
av denna sjukdom, och vi tycker nog

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

ändå att även förslagsanslagen bör gestaltas
efter det verkliga behovet.

Ett annat område, där det bakom
vårt besparingsförslag ligger ett konstaterande
av en minskad verksamhet, är
statens jordbruksnämnd. Denna har haft
ganska växlande arbetsuppgifter under
tidernas lopp. Under krisåren hade
jordbruksnämnden hand om betydande
delar av krisregleringarna. Sedan gjordes
i anslagsäskandet en klyvning så
att man gav ett särskilt anslag till statens
kommission för krisuppgifter på
livsmedelsområdet. Det varade några
år, och nu slår man ihop det. Den sammanlagda
summan blir lustigt nog ungefär
densamma. I år kommer jordbruksnämnden
och begär ett höjt anslag fastän
vi alla vet att hela det våldsamt sammanpressade
arbete, som jordbruksnämnden
fick göra förra året inför beslutet
om prisreglering tre år framåt
i tiden, inte är aktuellt förrän ett nytt
sådant avtal skall göras. Den saken har
för resten beaktats inte bara av oss
motionärer som där förordar en liten
nedprutning, utan också av de motionärer,
som från olika partier fört fram
förslaget om att lantbruksstyrelse och
jordbruksnämnd skall slås samman.
Dessa motionärer argumenterar också
för sitt förslag med att jordbruksnämndens
uppgifter har väsentligen minskats.
Med erfarenhet från olika håll
har man alltså kommit till att har uppgifterna
minskats så bör också besparingar
kunna göras på själva anslagsbeloppet.
Det är på några punkter vi
från dessa utgångspunkter begärt nedsättningar.

Sedan är det några andra punkter
där vi också begär nedsättningar därför
att de statliga bidragen, som samlade
dock går till några hundratusental
kronor, har praktiskt taget ingen
betydelse när de delas ut. Det mest
uppseendeväckande anslaget på den
fronten är det anslag som ges till svinaveln,
till stöd åt fargaltar. När det delas
ut på de olika galtarna ute i landet

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

så blir det hemma i mitt län kr. 45: 50
på en föreningsgalt och 21 kronor på
en galt som ägs av enskild person. När
en galt lämnar efter sig 800—900 grisar
och bara en gris är värd 100 kronor,
så är det klart att detta betalande
av småpengar inte har någon som helst
praktisk betydelse.

Detsamma gäller beträffande bidraget
till tjurar inom södra Sverige. Jag
tror nog att det i norra Sverige alltjämt
har betydelse, och vi har inte yrkat på
anslagets hela avskaffande. Men i ett
slättbygdsområde som i mitt hemlän är
bidraget 88 kronor per tjur. Det blir
ungefär en nedsättning av språngavgiften
med 1 krona per ko, medan seminföreningarna
kan klara sina betydligt
större kostnader utan några statliga bidrag.
Det har gjort att vi har yrkat
nedsättning av detta anslag, och utskottet
har så till vida godkänt vår argumentering
både i fråga om detta och i
fråga om anslaget till sjukdomsbekämpande,
som jag förut talade om, att utskottet
med anledning av vår motion
har på olika punkter begärt att riksdagen
skall hos Kungl. Maj :t begära en utredning
om dessa anslags behövlighet.
och utformning för framtiden.

Man skulle ju kunna tycka att man
som motionär under sådana förhållanden
skulle tacka och ta emot, och det
hade jag kanske litet känsla för, om
det inte hade funnits ett litet förspel till
den här saken, som vi ännu inte har
glömt. För två år sedan motionerade
samma motionärer, som nu motionerar
om nedsättning, om en utredning på
dessa punkter. Jag har gått och sett på
motionen och funnit att den i vissa detaljer
praktiskt taget sammanfaller till
ordalydelsen med den skrivning, som
jordbruksutskottet nu efter två års betänkande
varit vänligt att utfärda. Jordbruksutskottet
nämner några poster där
det kan vara lämpligt att göra en översyn
men säger att utredningen bör kunna
få ta upp även andra punkter. Det
anfördes i vår motion för två år sedan,

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

att samma synpunkter som vi lagt på de
punkter vi redovisat kan läggas på en
del andra bidragsposter under nionde
huvudtiteln, som från början kommit
till för alt i ett visst läge stimulera en
viss förbättringsåtgärd och som sedan
slentrianmässigt bibehållits sedan ändrat
penningvärde reducerat bidragets
betydelse och andra åtgärder skulle ge
mera nytta för pengarna.

Nu blev vi alltså på den punkten bönhörda
efter två år, men under den tiden
har vi gjort oss mödan att leta upp
vilka punkter som möjligen skulle kunna
bli föremål för prutning, och när nu
utskottet kommer och traskar patrull
två år efteråt och ger oss den utredning
vi begärde för två år sedan, är vi visserligen
tacksamma för det och yrkar
inte avslag, men vi vidhåller de prutningar
som vi själva beräknat skall kunna
vara möjliga att genomföra.

Sedan har vi några andra prutningar,
som betyder en viss minskning av de åtgärder
som staten vidtar. Där är vi
alltså inte på det planet jag förut nämnde,
att behovet av åtgärder minskats ute
i landet och att vi därför skall minska
bidraget, utan det gäller ett sådant bidrag
som till den inre rationaliseringen.
Där har vi krävt en så betydande nedskrivning
av anslaget som med 4 miljoner
kronor. Det betyder självfallet att
de åtgärder för den inre rationaliseringens
genomförande som lantbruksnämnderna
kan vidta under det närmaste
året blir reducerade i motsvarande
mån, men därmed är inte sagt att det
gäller för all framtid. Investeringarna
får skjutas på framtiden på samma
sätt som en mängd nyttiga investeringar
inom olika grenar av näringslivet i dagens
läge får skjutas på framtiden därför
att staten lägger sin tunga hand
över investeringsverksamheten.

Vi är nog också av den uppfattningen,
att det kanske inte skadar om lantbruksnämnderna
tar sig en funderare över
om en del av de verksamhetsgrenar som
befrämjas genom anslaget till den inre

rationaliseringen är riktigt lämpliga.
Det går åt en hel del pengar till nyodling
i en situation då man inom stora
områden lägger ned redan odlad jord.
Det går också åt rätt mycket pengar till
betesförbättring av skogbärande mark,
medan man genom nedläggning av jordbruk
kan få en hel del förut odlad
mark som betesmark utan några andra
åtgärder än vanlig brukning och frösådd.

Jag kan också nämna stenröjningsanslaget.
I vissa områden har det nog
alltjämt betydelse och bör givetvis inte
försvinna helt, men vi kan redan nu
konstatera att skog börjar växa på en
del av de områden som stenröjts med
statliga bidrag. Det kan därför knappast
vara klokt att utan en noggrann översyn
fortsätta på detta sätt.

Vi har alldeles tydligt nu kommit in
i en tid då det pågår en generationsväxling
inom det svenska jordbruket, vilken
vi förut har fått en bild av genom
utredningar. Det finns mellan 50 000
och 60 000 jordbruk där ägarna nu har
en ålder över 60 år och där ingen hemmavarande
släkting är beredd att taga
vid. De jordbruken kommer tydligen
undan för undan att föras ut till avsalu,
och det måste påverka situationen
på rationaliseringsområdet. Under sådana
förhållanden kan det inte vara
någon större olägenhet att man tar sig
en funderare över på vilka sätt man under
den närmaste framtiden bäst kan
befrämja den rationalisering som är av
största värde.

Jag beklagar att denna sak inte har
tagits upp bland de utredningspunkter
som jordbruksutskottet har nämnt,
men utskottets skrivning är så generös,
att även den punkten mycket väl kan
bli föremål för beaktande, och det hoppas
jag att den också blir.

Sedan vill jag beröra en punkt som
mera gäller en bokföringsfråga. I huvudtiteln
tas det upp ett anslag till
statens allmänna fastighetsfond för avskrivningar
på byggnader och för bygg -

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

nadsreparationer. Vi finner att det belopp
som tagits upp för hela fonden är
25 procent större i år än förut. En så
stor ökning av kostnaderna för fondens
verksamhet kan inte gärna föreligga,
och jag får närmast den känslan, att
departementet sökt plocka in så mycket
i den här fonden att det inte kan bli
några pengar över till en skattesänkning
— det är den vanliga bokföringsmetoden
när man gömmer vinster antingen
genom avskrivning eller genom
dolda punkter. Vi har inte tyckt det
vara orimligt att peka på denna sak
och föreslå oförändrat anslag.

Slutligen, herr talman, kommer jag
till punkt 6 i utskottsutlåtandet som nu
har föredragits. Vi har ställt ett yrkande
om minskning av löneanslaget till
lantbruksnämnderna med en miljon
kronor och en motsvarande minskning
av omkostnadsanslaget. Jag får redovisa
att vi självfallet bedömer anslagsbehovet
från de utgångspunkter som vi
på olika sätt har givit till känna här i
riksdagen om lantbruksnämndernas
verksamhet. Vi har haft att ta ställning
till frågan, om lantbruksnämnderna
skall betungas av jordförvärvslagen, och
vi har nu yrkat att den inre rationaliseringens
omfattning skulle minskas under
nästa år. Från de förutsättningarna
menar vi att det finns underlag för
en prutning på anslagen både till löner
och till omkostnader.

Jag är emellertid inte övertygad om
att det inte också skulle uppenbara sig
möjligheter till prutningar om man toge
sig före att göra en översyn av lantbruksorganisationens
utveckling. Den
kom till efter 1947 års beslut och startade
1948. Den har alltså nu fungerat
i åtskilliga år, men den omfattning den
hade från början har mig veterligt inte
på något ställe minskats i nämnvärd
grad. På de områden där den visat sig
vara icke tillräcklig har däremot organisationen
byggts ut till ganska stor
omfattning.

I den lilla skrift från statsrevisorerna

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

som ligger på våra bänkar lämnas en
redovisning för statsrevisorernas syn
på frågan om en ändring av länsindelningen.
Där får vi veta att lantbruksnämnderna
nu har 700 anställda och
ett lönekonto på 10,9 miljoner kronor.
Samtidigt får vi veta att hushållningssällskapens
lönekonto uppgår till 5,9
miljoner, alltså ungefär hälften så mycket.
När man ser på de bägge jordbruksorganisationernas
— lantbruksnämndernas
och hushållningssällskapens —
verksamhet i en bygd, där de arbetar
sida vid sida med att hjälpa det svenska
jordbruket, får man den ofrånkomliga
uppfattningen, att det är hushållningssällskapens
verksamhet, som betyder
mest för jordbrukarna. Därmed har
jag inte sagt, att hushållningssällskapens
tjänstemän arbetar mer än lantbruksnämndernas.
Däremot anser jag,
att jag därmed har underlag för den
uppfattningen, att lantbruksnämndernas
tjänstemän i så hög grad är sysselsatta
med allt det myckna arbete, som
följer med jordlagarnas tillämpning,
uppsikt över jordförvärv och över jordbrukets
skötsel i övrigt, att om man
hade bifallit våra yrkanden, att statens
ingripanden på dessa områden skulle
begränsas, hade det förefunnits utrymme
för en rätt väsentlig prutning av
dessa anslag.

Med detta har jag, herr talman, redovisat
de skäl, som ligger bakom de
11 reservationer, som jag sedan på de
olika punkterna kommer att yrka bifall
till. Jag kan trösta kammaren med att
jag i varje fall inte kommer att trötta
kammarens ledamöter med ständiga
uppresningar och knapptryckningar. Vi
får vid mönstra någon gång och sedan
får det vara nog med det.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt C av herr Eskilsson
in. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Hseggblom har på
en gång talat för samtliga reservationer

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

och blandat in i diskussionen allt som
rör jordbruket. Jag tycker, herr Hseggblom,
inte att detta är riktigt. Det gäller
dock på de olika punkterna uppgifter
som är vitt skilda. Därför måste vi
hålla de olika punkterna isär och debattera
varje punkt för sig. Annars vet
kammarens ledamöter varken ut eller
in. Man vet ju då inte vad det egentligen
är fråga om. Jag kominer alltså nu
bara att yttra mig om den första reservationen
om prutning av anslaget till
lantbruksnämnderna med en miljon kronor.

Det är ju högerns stora besparingsprogram,
som kommer igen här och
som riksdagen har haft att ta ställning
till i vad det avser även andra departement,
och som ju går ut på att det skulle
finnas möjlighet till skattesänkning, om
vi följde högern.

Herr Haeggblom har ju själv under
denna punkt talat om jordbrukets framtid
och rationalisering in. m. Han menar,
att om riksdagen hade följt högern
och avslagit förslaget om jordförvärvslag,
skulle det ha blivit en minskning
av arbetet, och i så fall skulle det finnas
underlag, som herr Haeggblom sade,
för prutningen här.

Herr Haeggblom talade även om generationsväxlingen
och sade att en massa
jordbruk försvinner. Ja, det är så.
Det beräknas att ungefär 6 000 jordbruk
per år försvinner. Under de senaste nio
åren har alltså försvunnit sammanlagt
54 000 jordbruk. Men det innebär väl
ingen minskning i arbetet för lantbruksnämnderna
utan tvärtom en påfrestning
på dessa, då de får ta ställning till olika
förslag med anledning av denna utveckling.
Jag förstår därför inte, att det
skulle kunna vara möjligt att minska arbetet
hos lantbruksnämnderna.

Vidare gjorde herr Hseggblom gällande,
att jordbruksnämnden skulle
kunna ha en mycket mindre organisation,
därför att vi har beslutat en annan
prissättning på jordbrukets produkter.
När vi beslöt detta, var det en hel del,

bland annat undertecknad, som inte alls
trodde, att det skulle bli så förfärligt
enkelt. Om vi tar del av arbetet hos
jordbruksnämnden med all den statistik,
som där förekommer och som
innebär, att man varje dag skall följa
kontinuerligt utvecklingen för att kunna
bedöma priserna och prissättningen,
finner vi, att nämndens arbete inte har
minskat, utan det är väl tvärtom så att
arbetet där har ökat.

Sedan kunde det vara anledning att
tala om skatten ur principiell synpunkt.
I princip skall väl skatt utgå i förhållande
till de behov som föreligger hos
såväl stat som kommun med hänsyn
till de angelägenheter som måste ordnas.
Vi har ju alltid i detta land varit glada
över att vi har möjligheten att oss själva
beskatta. Här är det ju de valda ombuden
som får bestämma. Det är riksdagens
sammansättning som avgör vad
riksdagen beslutar. Det är ingenting att
göra åt det, utan vi måste följa de lagar
och förordningar som finns. Det är alldeles
självklart, att om riksdagen beslutar
en del åtgärder kostar det pengar.

Det är väl också så, att under årens
lopp har riksdagsmän varit mycket flitiga
i att motionera om nya uppgifter
och nya förslag. Jag tror inte högern i
detta fall stått andra partier efter. Den
sammanställning, som budgetdelegerade
har gjort och som har delats ut på bänkarna,
där motionerna är redovisade
och där också ökningar och minskningar
på olika punkter redovisats, är ganska
intressant att gå igenom. Jag har
roat mig med att se på de olika punkterna
och undersöka vilken roll högern
har spelat. Högern har i motioner föreslagit
en sammanlagd utgiftsminskning
på 170 miljoner, men tyvärr — eller vi
kanske kan säga som väl är — är högerns
ökningsförslag större. Högern har
nämligen föreslagit ökningar på en hel
massa punkter, vilka ökningar sammanlagt
uppgår till 174 577 300 kronor. Högerns
besparingsförslag i motioner ser
faktiskt ut så, att det är en nettoök -

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

ning med 4 577 300 kronor. Skulle vi
följa högerns motioner, lierr Hseggblom,
finns det ingen möjlighet att sänka skatterna,
utan då får vi i stället öka dem.

På några punkter förordar högern
stora ökningar, t. ex. till flygmateriel
45 miljoner och till vägväsendet 120
miljoner. Sedan är det otaliga punkter,
som det föreslås ökningar på. När det
gäller vägarna säger högern, att kostnaderna
skall täckas av bilskattemedel,
men det föreslås i alla fall en sammanlagd
ökning på den punkten som vi
omöjligen kan komma ifrån.

När det gäller nya tjänster undrar jag,
hur det skulle ta sig ut i lantbruksstyrelsen,
om lantbruksnämndernas avlöningsanslag
skulle minskas med en miljon
kronor. Det är klart att det måste
bli mycket stora konsekvenser. Det är
ungefär tio procent som man vill ta
bort, och självfallet bleve det en stor
del av personalen som i så fall måste
entledigas den 1 juli. Jag vet att herr
Gustafson i Dädesjö kommer att gå igenom
denna punkt och tala om vilka
konsekvenser det blir och hur många
tjänstemän på olika områden som måste
permitteras.

Men högern har också en annan motion
som är med i dag vid punkt 177,
och det gäller lantmäteristaten. Där begär
man visserligen utredning, men det
är ju så att beträffande lantmäteristaten
har föredraganden inte gått med på
lantmäteristyrelsens förslag. Lantmäteristyrelsen
har föreslagit, att det skulle
inrättas 70 nya tjänster, varav 11 lantmätare,
19 mätningstekniker och resten
lägre personal. Föredraganden har inte
gått med på mer än 8 nya tjänster, och
därför är högern mycket sur emot föredraganden.
Motionen är framburen i
andra kammaren av herr Nilsson i Bästekille,
och bland dem som undertecknat
den är också herr Hseggblom.

Nu säger man, att det är för stor arbetsbalans
inom lantmäteriet, och det
känner vi till. Vi hade uppe denna
fråga föregående år och behandlade eu

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

väldig massa motioner från olika delar
av landet. Motionärerna anser mycket
riktigt, att arbetsbalansen bör nedbringas,
och för den skulle behöver det
tillsättas nya tjänster. Man talar också
om att taxan skall höjas, så att dessa
tjänster så att säga blir självbärande.
Alltså, inkomsterna skulle öka. Det är
gott och väl, men å andra sidan känner
vi ju till, att har man bara anställt nya
tjänstemän, blir det ökning av kostnaderna,
och så är det väl troligt att det
blir även i detta fall.

Jag vill inte, herr talman, kritisera
motionärerna, och jag vill inte kritisera
högerns ledamöter för att de yrkat på
ökade anslag på olika punkter. Det finns
naturligtvis skäl, föreställer jag mig, på
alla punkter att göra detta. Men man
måste reagera när högern säger, att om
vi bara får som vi vill, skall vi kunna
göra så och så, och då kan vi ha andra
skatter. Högern menar, att då är det ett
visst underlag för en skattesänkning.

Man kan inte resonera på det sättet,
utan man får ta verkligheten som den
är. När vi har en jordförvärvslag, måste
vi också ordna så, att denna jordförvärvslag
blir efterlevd, och det måste
finnas tjänstemän till det.

I den högerreservation som är aktuell
vid punkt 6 säger man, att lantbruksnämndernas
kostnader i relation till
utlämnade bidrag ständigt ökat. Ja, det
är en konsekvens av att lönerna har stigit
under denna tid, men arbetsuppgifterna
har också ökat, så man kan inte
säga någonting om det. Sedan jämför
högerreservanterna lantbruksnämndernas
avlöningskostnader med hushållningssällskapens.
Nu är hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas
uppgifter tämligen vitt skilda saker, och
därför kan man knappast jämföra dem.
Deras uppgifter är stora på bägge håll.
Nu finns visserligen här en motion, som
högern har åberopat, om att man skulle
sammanslå hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna, men det har inte
blivit gjort ännu, och jag har svårt att

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

förstå att så kan bli fallet. Vi får rätta
oss efter det läge som är och efter de bestämmelser
som finns.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Punkt 6 i förevarande
utskottsutlåtande innehåller den första
av en serie på 13 olika prutningar på
nionde huvudtiteln, som högern motionerat
om och reserverat sig för. Herr
Hseggblom har i sitt resonemang utvecklat
motiveringen för nödvändigheten av
de begränsningar som man föreslagit.

Hur högern har lyckats i stort med
sin besparingsaktion vid årets riksdag
har utskottets ordförande nyss påvisat.
Vi har i jordbruksutskottet inte varit
obenägna för en diskussion om skäligheten
av att pruta på anslag av ringa
eller begränsad betydelse. Men vi får
tala vidare om den saken längre fram
i huvudtiteln. Beträffande punkt 6 vill
jag bara anföra, att detta sätt att hugga
till och skära ned lantbruksnämndernas
avlöningsstat med en miljon kronor
utan någon antydan om hur detta
skall ske och överlåta åt lantbruksstyrelsen
att ordna personalindragningarna
vittnar om en nonchalans för konsekvenser,
som jag förmodar att herr
Hseggblom inte skulle vilja vara med
om att tillämpa som praxis vid riksdagens
budgetbehandling i övrigt.

I sin motion hänvisar högern till den
nedprutning som föreslagits för jordbrukets
rationalisering, vilket enligt motionärerna
skulle motivera en inskränkning
av den icke ordinarie personalen
hos lantbruksnämnderna. Det går ett
rykte att mycket framstående experter
lämnat sin medverkan vid utarbetandet
av högerns besparingsmotion under
nionde huvudtiteln. Jag har ingen misstanke
om vem som är vem, och jag väntar
ingalunda att herr Hseggblom skall
avslöja det heller, men jag har begärt
ordet för att belysa, så långt jag förstår,

konsekvenserna för lantbruksnämndsorganisationen,
om de besparingar som
föreslås från högerhåll skulle genomföras.

Lantbruksstyrelsen har utarbetat sina
petita för en personalkader, som är väl
anpassad för av riksdagen tidigare fastställda
arbetsuppgifter. Dessa ärenden
är aktuella och kan inte avvisas eller
läggas åt sidan. En reducering av avlöningsstaten
för den icke ordinarie personalen
med en miljon kronor kommer
att beröva nämnderna en del av deras
funktionsduglighet och elasticitet.

Enligt ett alternativ skulle en miljon
kronors nedprutning betyda entledigande
av all extra kontorsbudspersonal,
slopande av övertidsersättning och indragning
av följande rekryteringspersonal,
nämligen 6 lantbruksassistenter av
28, 16 lantbruksinstruktörer av 64, 5
tekniker av 23 och 21 skrivbiträden i
reglerad befordringsgång. Det är 25
procent av här ifrågavarande personal.
Var och en förstår, att detta är orimligt,
om nämnderna skall kunna fullfölja
sina rationaliseringsuppgifter.

Ett annat alternativ innebär entledigande
av viss extrapersonal, såsom
9 lantbruksassistenter av 28, 6
eo assistenter av 8, 21 lantbruksinstruktörer
av 64, 7 tekniker av

23 och 28 biträden i reglerad befordringsgång
av 85. Vill man gå den
vägen innebär det 33 procents reducering
av ifrågavarande personal. Det
skulle medföra, att förhållandet mellan
antalet högskoleutbildade och deras biträden
bleve utomordentligt ogynnsamt.
Det kan inte vara god ekonomi att sysselsätta
högkvalificerad arbetskraft med
rutinjobb av bokföringskaraktär.

Det finns kanske också ett tredje alternativ,
vilket skulle omfatta entledigande
av 4 eo lantbrukskonsulenter av
22, 5 byggnadskonsulenter av 25, 2
lantbruksingenjörer av 8, 6 lantbruksassistenter
av 28, 4 assistenter av 18, 16
lantbruksinstruktörer av 64, 6 tekniker
av 23 och 20 biträden i reglerad be -

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

fordringsgång av 85. Detta sistnämnda
alternativ avser entledigande av personal
i samtliga kategorier där eo och
extra personal nu finns. Det motsvarar
drygt 23 procent av här ifrågavarande
personal. Även i detta fall blir arbetet
förutom genom nedskärningen i och
för sig lidande därigenom att den högskoleutbildade
personalen, som till stor
del har ordinarie tjänster, inte rationellt
kan utnyttjas på grund av brist på biträden.

Vad detta innebär i verkligheten för
rationaliseringsarbetet borde högerns
framstående experter bestämt närmare
ha tänkt sig in i. Besparingarna blir,
såvitt jag kan förstå, ett slöseri, genom
mindre noggrann planering, större tidsutdräkt
vid ärendenas handläggning och
misshushållning med den kvalificerade
arbetskraften.

I sin reservation har högern gjort en
jämförelse mellan den betydelse för rationaliseringsarbetet
på jordbrukets olika
områden som lantbruksnämnderna
har och den verksamhet hushållningssällskapen
utövar. Det tjänar inte mycket
till att göra sådana jämförelser. Vid
andra tillfällen har man från samma
håll påvisat, att de resultat som man
nått inom det svenska jordbruket genom
strukturrationaliseringen och den
nya produktionsinriktningen inte är ett
resultat av lantbruksnämndernas verksamhet
och inte heller av lagstiftningen
utan ett resultat av de enskilda jordbrukarnas
arbete. Det tjänar ingenting
till att diskutera den saken, ty det är
säkerligen här fråga om ett samspel
mellan olika krafter, nämligen de enskilda
jordbrukarna, lantbruksnämndernas
arbete beträffande den yttre rationaliseringen
och hushållningssällskapens
beträffande driftrationaliseringen
samt jordbrukets egna ekonomiska
organisationer, och det finns ingen
anledning att försöka värdesätta dessa
olika faktorer var för sig.

Herr talman! .lag har velat visa på
konsekvenserna för lantbruksniimnder2
— Andra kammarens

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

nas del om högerns förslag skulle vinna
bifall, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NORUP (bf):

Herr talman! I förevarande utlåtande
behandlar utskottet nionde huvudtiteln,
och eftersom jag har signerat den, ber
jag att få säga några ord.

Den första ärade talaren i detta
ärende, herr Hseggblom, förde sparsamhetens
talan och sade att det är alldeles
nödvändigt att spara. Nu är det ju så,
att man som jordbruksminister har att
kämpa emot en finansminister, vars
uppgift är att se till att de begärda anslagen
blir nedprutade i enlighet med
regeringens strävan att iaktta sparsamhet
på olika områden. Om jag skulle
se det enbart ur jordbrukets synpunkt,
så tycker jag att nedprutningarna på
jordbrukets område har varit alldeles
för stora. Men detsamma gäller helt säkert
för alla departementschefer på det
område var och en av dem har att bevaka.
Det har många gånger varit med
svidande hjärta jag har gått med på besparingarna
under denna huvudtitel.
Men skall det sparas med statens utgifter,
så måste alla hjälpas åt.

Under dessa förhållanden — med den
i hög grad nedbantade nionde huvudtiteln
— blir man verkligen förvånad
över att högerpartiet, som annars alltid
har förklarat sig vilja företräda
jordbrukarnas synpunkter, har föreslagit
en hel del ytterligare prutningar.
•lag skall inte ingå på något bemötande
av herr Haeggbloms anförande på de
olika punkterna, men jag vill ändå säga
några ord beträffande omkostnaderna
för avlöningar till den vid lantbruksnämnderna
anställda personalen. Där
har högerreservanterna föreslagit en
nedprutning på en miljon kronor. Det
är ett stort belopp. Men om riksdagen
skulle bifalla det förslaget, så tror jag
ändå att det i realiteten inte skulle betyda
någon besparing alls, ty den skulle

protokoll 1957. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

uppvägas av ett betydligt försämrat utbyte
av det arbete lantbruksnämnderna
bär sig ålagt.

Om man skulle nagelfara högerns besparingsförslag,
skulle jag tro att man
på försvarets område — som ju högern
så gärna slår vakt om — kunde göra
lika stora och kanske större besparingar
än de som föreslagits under denna
huvudtitel. Som herr Gustafson i Dädesjö
nyss påpekat, kan man väl heller
inte utan vidare föreslå en nedprutning
på en miljon kronor på denna punkt
utan att ha någon plan över hur besparingarna
skall gå till! Vi måste väl i
allt vårt handlande se till att högt utbildade
och väl avlönade tjänstemän
utnyttjas på bästa möjliga sätt, och för
att detta skall ske är det nödvändigt att
de får erforderlig biträdande personal
till hjälp. Men staten har inte velat ordinarieanställa
sådan hjälppersonal,
utan det får bli extrafolk, eftersom organisationen
ännu är ny och väl därför
inte på alla områden funnit sin form.
Det kan därför bli fråga om en del omorganisationer
här och var, och om vi
då skulle ha ordinarie personal, skulle
staten inte utan vidare kunna säga upp
den utan att ikläda sig stora kostnader,
för vilka staten inte får några motprestationer.
Högern säger sig företräda den
rationella företagsamheten i samhället,
men herr Haeggbloms förslag att pruta
en miljon kronor utan plan tycker jag
är ett av de mest orationella som någonsin
kommit fram. Jag kan aldrig tänka
mig att riksdagen utan vidare kan godkänna
en sådan nedprutning.

Sedan har man i utskottet sagt att det
inom jordbrukets organisationer troligen
finns en del saker och ting, vars
utformning inte sammanfaller med tidens
krav, och att man därför bör göra
en översyn. Ja, det är möjligt. Jag har
ingen anledning att tala emot utskottet
därvidlag. Men jag vill säga, att om
en utredning göres på de föreslagna
punkterna, så kan det hända att den
kommer att ge ett resultat, som skulle

få många av dem som nu yrkar på en
sådan utredning att känna sig bönhörda
över hövan, men inte på det sätt de
tänkt sig! Men den dagen den sorgen!

Jag skulle dock tro, att under nu föreliggande
förhållanden finns ingen anledning
att i större utsträckning gå med
på de prutningar som föreslagits från
högerhåll. Herr Hseggblom sade ju också,
att utskottet i så gott som alla punkter
godkänt förslagen i Kungl. Maj :ts
proposition. Man kan naturligtvis se
dessa frågor ur olika synpunkter. I den
mån man föreslagit en rationalisering
som skulle medföra ett bättre resultat
liar jag inte någon anledning att motsätta
mig den. Men jag kan inte förstå,
att man genom de nedprutningar som
här föreslagits verkligen skulle kunna
åstadkomma ett för jordbruket bättre
resultat. Jag kan medge att man efter
en utredning kan få fram ett bättre resultat
på vissa områden, men det kan
också bli så, att kanske resultatet blir
sämre på andra områden.

I debatten här i dag har även nämnts
statens jordbruksnämnd. Denna institution
har varit föremål för mycken
diskussion och den har även varit föremål
för ett par utredningar, där olika
intressegrupper synat dess utformning.
Man skar ner mycket på det förslag,
som den första utredningen lade fram,
och ytterligare en del på vad den andra
utredningen föreslog. Det har dock sedan
i praktiken visat sig, att med hänsyn
till de uppgifter som i dag åligger
statens jordbruksnämnd kan man inte
ställa sig kallsinnig inför de krav som
kommer därifrån. Jag har den erfarenheten,
att i de förslag som kommer från
statens jordbruksnämnd när det gäller
någon utökning av personal eller när
det gäller utredningsfrågor har man
endast velat tillgodose vad som varit
absolut nödvändigt.

Jag kan bara tänka mig en anledning
till att man nu vill pruta på anslaget till
lantbruksnämnderna utan att på något
sätt ange hur denna nedprutning skall

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

ske: man är principiellt emot den verksamhet
som lantbruksnämnderna bär
att handlägga. Man kan naturligtvis ha
olika meningar om denna sak, men när
nu riksdagen beslutat om lantbrukets
organisation i lantbruksnämnder, så
bör deras verksamhet bedrivas i enlighet
med detta beslut och departementschefen
får se till att arbetet bedrives så
rationellt som möjligt. I den mån jag
som nuvarande chef för lantbruksstyrelsen,
under vilken lantbruksnämnderna
sorterar, har möjlighet därtill är
det min mening att vi skall pröva alla
möjligheter att förbilliga med iakttagande
av att arbetet blir så rationellt
utfört som möjligt.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
de olika detaljerna här. Jag har dock
ansett det nödvändigt att deklarera vilken
synpunkt jag lagt på utformningen
av nionde huvudtiteln som nu varit föremål
för jordbruksutskottets bedömande.

Det är emellertid en sak, som jag inte
med bästa vilja kunnat få ökat anslag
till, och det är byggandet av lantbrukets
ungdomsskolor. Jag är övertygad om
att många i denna kammare skulle vilja
tillmötesgå ökade anslagskrav. I reservationerna
har också begärts en ökning
av anslaget från 2 ‘/2 till 4 miljoner.
Detta kan vara berättigat och är det
också enligt min mening. Men jag har
tidigare sagt att vid avvägningen av de
allmänna investeringarna och de privata
investeringarna måste man gå sparsamhetens
väg.

Mitt slutomdöme, herr talman, är att
jordbrukspropositionen bär sparsamhetens
prägel i för jordbruket alldeles för
stor utsträckning, men att detta har varit
nödvändigt i förevarande situation.
Med anledning därav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr H7EGGI1LOM (h):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
började med att rikta den anmärkning -

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

en mot mig, att jag tagit upp debatt om
alla reservationerna och det tycktes
herr Pettersson i Dahl inte vara tilltalad
av. Han var dock underrättad härom
och vad jag gjorde skedde i samförstånd
med denna kammares talman.

Men sedan drog sig herr Pettersson i
Dahl ingalunda för att låta debatten
svälla långt utöver detta utlåtandes ram
och tala om förslag från högerns sida
som gällde helt andra huvudtitlar. Debatten
har alltså genom herr Petterssons
i Dahl ingripande ingalunda begränsats
till en enda punkt.

Herr Pettersson i Dahl ansåg, att han
genom en uppräkning av frågor där
högern yrkat ökade anslag fick argument
mot den besparingsaktion, som vi
igångsatt när det gäller denna liksom
andra huvudtitlar, och herr Gustafson
i Dädesjö var redan färdig att utfärda
betyg och sade att herr Pettersson i
Dahi, utskottets ärade ordförande, redan
visat hur högern i stort sett hade
lyckats med sin besparingsaktion. Mig
veterligt har vi dock ännu inte nått
fram till det datum då alla propositioner,
till vilka besparingsaktioner kan
knytas, är lagda på riksdagens bord.
Det kan därför finnas anledning för
herrarna att vänta, tills vi når fram till
»slutavräkningen». I denna församling
kommer säkert ingenting bort av vad
högern yrkat i höjda anslag, och vi skall
även se till att ingenting heller kommer
bort av vad vi yrkat i nedsättningar.
Men för dagen bör nog denna fråga få
vila.

Jag skall inte fortsätta debatten i
detta stycke, ty jag tycker att jag redovisade
min ståndpunkt tillräckligt utförligt.
Men jag vill påpeka, att hela
den argumentering, som presenterades
av herr Pettersson i Dahl och herr Gustafson
i Dädesjö rörande verkan av de
besparingar, som vi har föreslagit, bygger
på att lantbruksnämndernas verksamhet
skall vara densamma som nu.
Herr Gustafson i Dädesjö sade, att de
föreslagna besparingarna inte kan gö -

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

ras, om lantbruksnämnderna skall fortsätta
sin nuvarande verksamhet. Herr
Pettersson i Dahl räknar också med att
verksamheten skall fortsätta och att, när
fler och fler jordbruk blir övergivna
av sina brukare och det inte finns någon
nära släkting som kan ta vid, är
det lantbruksnämnderna som skall
träda till. Men det finns ju möjlighet
att låta jordbrukarna själva reda upp
sådana affärer.

Jag känner inte precis behov av att
ha några auktoriteter bakom mig, ty
jag har själv varit i tillfälle att sätta
mig in i saken. Men jag kan inte underlåta
att nämna, vad ordföranden i en
lantbruksnämnd kom och sade till mig
efter en debatt, som fördes på en plats
ute i landet häromdagen. Vi hade då
inte resonerat om just dessa saker, men
han sade sig kunna instämma med mig
i allt — även i att den rationaliseringsverksamhet,
som behöver ske i och
med att vi tvingas att slå ihop brukningsdelar,
därför att det inte finns tillräckligt
med brukare, skulle gå mycket
fortare och smidigare, ifall den
skedde fritt och utan att lantbruksnämnderna
kopplades in för att bevilja
tillstånd och överväga, om de olika fastigheterna
skall kunna äga bestånd som
självständiga brukningsdelar och allt
vad det nu är som har bestämts i de
nya jordlagarna.

Jag redovisade öppet, att min argumentering
utgick från att dessa jordlagar
inte skulle betunga lantbruksnämndernas
verksamhet. Det är klart
att herr Norup, som lagt fram förslaget
om jordlagarna i deras nuvarande utformning,
inte kan göra annat än att
föreslå den organisation, som behövs
för att genomföra vad som stadgas i lagarna.
Men vi som vänt oss mot dessa
bestämmelser har ingen anledning att
ta ansvaret för att pengar skall ställas
till förfogande för en verksamhet, som
vi betvivlar är så nyttig som det gjorts
gällande. När herr Norup hävdar, att
vi som för den fria företagsamhetens

talan borde inta en annan ståndpunkt,
vill jag säga: Om inte lantbruksnämnderna
i så hög grad hindrade den fria
företagsamheten, skulle vår inställning
vara en annan.

Vad vågar man då räkna med att en
sådan reducering av lantbruksnämndernas
verksamhet skall ha för inverkan
på personalbehovet? Jag erinrar mig
från en redovisning som lämnades för
några år sedan, antingen i riksdagstrycket
eller i JO:s ämbetsberättelse,
att ungefär 30 procent av det arbete,
som lantbruksnämndernas tjänstemän
var sysselsatta med, hänförde sig till
tillsynen av jordlagarnas efterlevnad.
Jag har inte fått någon nyare siffra,
men om jag antar, att en reducering av
lönekostnaden med 10 procent är rimlig,
tror jag inte jag rör mig så långt
från verkligheten. En del av de besparingsalternativ,
som herr Gustafson i
Dädesjö förde fram, var inte alls så
avskräckande.

Men, herr talman, vad jag tycker mig
kunna konstatera är att samtliga talare,
som uppträtt här, varit oerhört ivriga
att göra sig urarva till sparsamhetssynpunkter,
som en gång det gamla lantmannapartiet
i den svenska riksdagen
kämpade för och säkert fick uppbära
lika mycket ovett för på sin tid som vi
nu får göra, när vi för sparsamhetens
talan. Men jag ser det för min del som
en angelägen uppgift för dem inom högerpartiet,
som är jordbrukare, att i
någon mån sörja för att dessa traditioner
ändå hålls levande, och vi skall låta
riksdagen ta ställning till i vilken utsträckning
besparingsförslag kan genomföras.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Hseggblom började
sitt senaste anförande med att tala om
att jag hade kritiserat honom därför att
han rört sig över hela fältet på en gång.
Det gör jag, herr Hseggblom, fortfarande.
För att det skall bli någon reda

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

på debatten måste vi ta varje punkt för
sig. Det går inte att på samma gång tala
om lantbruksnämnderna, smittsamma
husdjurssjukdomar, priserna för smågrisar
och annat, utan vi måste ta debatten
om varje sak för sig. Att sedan
dessa debatter inte alls behöver vara
långa, det håller jag med herr Hseggblom
om. Det är riktigt att herr Hseggblom
på förhand talat med mig om hur
vi skulle gå till väga här i kammaren
vid behandlingen av jordbrukshuvudtiteln,
men han sade inte då, att han
tänkte röra ihop alltsammans på det
sätt han här gjort.

I slutet av sitt anförande åberopade
herr Hseggblom det gamla lantmannapartiet.
Ja, jag tror inte att t. ex. en
sådan företrädare för det gamla lantmannapartiet
som Carl Ifvarsson i
Renneslöv skulle ha velat skriva under
på herr Hseggbloms sätt att här framträda
och argumentera. Det kan jag
aldrig tänka mig, så realistiskt som Carl
Ifvarsson såg på problemen och bedömde
varje sak för sig. Därtill kommer,
att förhållandena nu är helt annorlunda
än på det gamla lantmannapartiets
dagar.

Herr Hseggblom ansåg att det i stället
var jag som rörde mig över ett för stort
fält, eftersom jag också talade om sådant
som faller under andra huvudtitlar.
Det är riktigt att jag tog upp även
sådana frågor, men jag vill erinra om
att den motion som har avgivits från
högerns sida börjar med orden: »Årets
riksdagsarbete bör enligt vår mening
inriktas på att genom begränsning av
statsutgifterna söka skapa utrymme för
en skattesänkning.» Det är detta som
måste bli konklusionen av högerns aklion,
ocli då är det väl riktigt att man
även redovisar högerns motioner under
andra huvudtitlar för att se om det
finns möjligheter till en skattesänkning.
Det finns det nu inte, ty högerns förslag
innebär som jag nämnt en nettoökning
av utgifterna på 4,5 miljoner
kronor.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Det är klart att man, såsom herr
Hseggblom säger, måste vänta till slutet
av riksdagen för att se vart det bär hän,
men jordbruksministern som lagt fram
denna proposition har ju att rätta sig
efter gällande förordningar. Högern resonerar
som om det inte funnes någon
jordförvärvslag, men det finns det ju,
herr Hseggblom. Det är möjligt att samhället
varit annorlunda, om högern haft
majoritet i riksdagen, och herr Hseggblom
tror säkert att samhället då skulle
ha varit bättre. Det tror jag för min del
inte, och var och en får väl ha den
uppfattning som han anser riktig. I
varje fall har inte högern majoritet för
närvarande, och då får högern finna
sig i att vi andra också vill ha någonting
att säga till om. Det är nog inte
något att göra åt den saken.

Vidare säger herr Hseggblom, att de
som yrkar enligt högerns förslag på denna
punkt inte har något ansvar för den
skull att de velat ha mindre organisation.
Men känner högern något ansvar,
när den vill skära ned anslaget med en
miljon kronor och skicka i väg alla
dessa tjänstemän den 1 juli? Det är väl
ändå alldeles orimligt att bära sig åt
på det sättet, och jag kan inte tänka
mig att man på något håll instämmer
med högern i detta avseende.

Det kan hända att herr Hseggblom
inte har något behov av att ha auktoriteter
bakom sig, men vi fick i alla fall
veta vid behandlingen i utskottet, att
förslaget inte var tillyxat på en höft
utan att högern hade hört sig för hos
en myndighet, ett departement som har
mycket med saken att göra, och fått
stöd för sin uppfattning, så nog ville
högern då göra gällande, att den har
auktoriteter bakom sig. .lag måste i
alla fall vidhålla, att det faktiskt ser
ut som om det var tillyxat på en höft
när man här utan vidare vill skära
bort en miljon.

Under detta anförande hade herr talmannen
övertagit ledningen av förhandlingarna.

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lantbruksnämnderna: Omkostnader —

skilda planeringsåtgärder

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hseggblom
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 148 ja och
30 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7

Lantbruksnämnderna: Omkostnader

Under punkten 7 (s. 30—33) hade
Kungl. Maj :t föreslagit en medelsanvisning
av 2 871 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
de under föregående punkt omförmälda
motionerna, nämligen I: 147
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, likalydande med II: 186 av

Lantbruksnämnderna: Kostnader för sär herr

Hseggblom m. fl., vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte under förevarande anslag anvisa
ett till 2 500 000 kronor minskat belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 871 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och östlund, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att, med anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogagade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
särskilda planeringsåtgärder

Kungl. Maj:t hade under punkten 10
(s. 37) i överensstämmelse med lant -

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

bruksstyrelsens förslag hemställt om
anslagsanvisning med ett oförändrat belopp
av 75 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 147 av herr Ohlson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., i vilka
motioner hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts framställning om anslagsanvisning
till förevarande ändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore
i fråga, till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för särskilda planeringsåtgärder
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hxggblom och östlund, vilka
ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen,
att, med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr II7EGGBLOM (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Eskilsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 11—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! För en stund sedan yttrade
utskottets ärade vice ordförande
här ifrån talarstolen, att man inte bör
misshushålla med arbetskraft på det sättet,
att man använder överkvalificerad
sådan för uppgifter, som kan utföras av
lägre personal. Jag instämmer helt med
honom i detta uttalande.

Vid denna punkt har jag emellertid
väckt en motion, i vilken jag påtalat
just ett sådant förhållande. Utskottet
har tydligen inte observerat, att man
i det fall jag påtalat misshushållar med
arbetskraft på det sätt, som dess vice
ordförande nyss fördömde. Vid växtskyddsanstalten
försiggår just nu nematodundersökningar.
Denna uppgift
är mycket viktig, eftersom nematodfaran
blir allt allvarligare för den svenska
växtodlingen. För att man skall kunna
komma till rätta med dessa nematoder
krävs det, att de lockas ut — som det
heter — ur jordproven och identifieras.
Det förra arbetsmomentet är mycket
enkelt och kan utföras av ett vanligt
biträde. Nu är emellertid anhopningen
av sådana prov vid växtskyddsanstalten
så stor, att man till detta enkla arbete
får använda så högt kvalificerad
arbetskraft som folk i 29 lönegraden,
vilken egentligen har den betydligt mer
kvalificerade uppgiften att identifiera
vederbörande nematoder.

Det är denna detalj som jag har påtalat.
Jag menar, att man borde kunna
sätta till ett biträde, som kunde hjälpa
till med de enkla arbetena och låta den
kvalificerade arbetskraften utnyttjas
till forskningsarbete, vilket den ursprungligen
och rätteligen är avsedd
att utföra. Genom att man saknar denna
lägre arbetskraft kan man inte ta emot
alla de prov, som skickas in, utan man
tvingas på växtskyddsanstalten att hänvisa
odlarna till motsvarande undersök -

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruks undervisningsanstalter -

mngar i Danmark eller England. Detta
är väl knappast som det bör vara.

Jag skall inte uppta tiden så länge
med denna sak; jag vill bara peka på
detta förhållande, ifall frågan återkommer
en annan gång, så att man då observerar,
att man här misshushållar med
arbetskraft på just det sätt som nyss
fördömdes från utskottets sida.

Jag skall, herr talman, inte yrka bifall
till min motion, eftersom jag vet
att det inte länder till något resultat.
Jag har sagt detta bara därför att jag
vill göra utskottet påmint om att det
bör se upp en annan gång, då ett sådant
förhållande påtalas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 17—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter Under

punkten 47 (s. 152—154) hade
Kungi. Maj:t föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa ett oförändrat belopp
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:91 av fru Nilsson
in. fl. och II: 109 av herr Andersson i
Björkäng m. fl., i vilka motioner yrkats
att riksdagen måtte för ändamålet för
nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:91 och 11:109, till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson, Franzén och Pettersson
i Dahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 91
och II: 109, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! I en reservation på
denna punkt har vi — i enlighet med
väckta motioner — yrkat på ett med
1,5 miljoner ökat anslag. Även lantbruksstyrelsen
har föreslagit en höjning
av anslaget till 4 miljoner kronor.

Förre jordbruksministern sade att det
kan vara berättigat med ett ökat anslag
men att man på grund av den stränga
sparsamhet som måste iakttas inte kunnat
höja summan. Man måste begränsa
utgifterna för investeringsändamål. Utskottet
har samma motivering för sitt
avslagsyrkande på motionerna.

När man tar del av lantbruksstyrelsens
äskanden under denna punkt finner
man, att det finns ansökningar inne
från 27 skolor, varav 10 lanthushållskolor,
vilka arbeten representerar en sammanlagd
byggnadskostnad av i runt tal
25 miljoner kronor. Vid 10 skolor har
statsbidragsberättigade byggnadsarbeten
av olika skäl igångsatts eller redan
färdigställts, representerande en kostnad
av i runt tal 9 miljoner kronor.

Nu är frågan den, om det är riktigt
som Kungl. Maj :t och utskottet här säger,
att man begränsar utgifterna för investeringsändamål.
I verkligheten är
det ju så, att landstingen lägger ut
pengarna. Huvudmännen förskotterar.
alltså pengarna, varför investeringarna
blir lika stora ändå. Egentligen är det

Fredagen den 29 mars 1957 Nr 11

Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag

undervisningsanstalter

alltså en osanning som här redovisas.
Man gör som man gjort många gånger
förut — vältrar över utgifterna från
stat till kommun.

Det kan inte vara riktigt. Det kan
inte hjälpas att det finns ett stort behov
av pengar till detta ändamål, och
därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Givetvis finns det stort
behov av pengar till byggnadsarbeten
vid lantbruksundervisningsanstalterna.
Det är dock, som generaldirektör Norup
nyss anförde, begränsningarna av de
statliga investeringarna som gör, att
man här måste vara sparsam. Med hänvisning
till vad han här yttrat skulle
jag kunna nöja mig med att yrka bifall
till utskottets förslag, men jag vill dock
stryka under att utskottet framhållit, att
det är nödvändigt att »ifrågavarande
undervisningsanstalter inom rimlig tid
får utföra planerade byggnadsarbeten».

Jag vill sedan säga till herr Pettersson
i Dahl, att man nog kan diskutera
lämpligheten av den praxis som håller
på att utbildas i flera landsting, nämligen
att förskottera anslag för nybyggnadsändamål
till lantmanna- och lanthushållsskolorna.
Landstingen anvisar
här tillfälligtvis de medel som behövs
i avvaktan på att staten skall ställa
pengar till förfogande. Men om dessa
pengar verkligen ställs till förfogande
kan vi i närvarande stund inte säga någonting
om.

•lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! I motion nr 109 i denna
kammare har jag velat understryka
lantbruksstyrelsens hemställan under
denna punkt. Vad man här begär är
mycket blygsamt om man tänker på att
det ligger inne ansökningar om statsbidrag
på inte mindre än sammanlagt

till byggnadsarbeten vid vissa lantbruks 34

miljoner kronor. Det tar bortåt 13—
14 år att bevilja dessa ansökningar om
man fortsätter i nuvarande takt.

Det är alldeles klart att man får vara
försiktig med pengarna och spara, men
om man väger olika investeringsbehov
mot varandra råder det ingen tvekan om
att detta hör till de mera angelägna.
Det gäller ju att investera för att få tillfälle
att ge unga människor ökade kunskaper.
När det som i detta fall gäller
att bibringa dem kunskaper som i sitt
dagliga arbete framställer livsmedel, är
det nog en investering som man borde
betrakta som synnerligen värdefull.
Jämför man dessa anslag med de
pengar som går till industriens yrkesskolor,
så ligger nog dessa senare skolor
betydligt bättre till. På den nu fördragna
punkten gäller det dock en utbildning
av företagare som samtidigt är arbetare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Häruti instämde herr Onsjö (bf):

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
44 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 45—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln

Kungl. Maj :t hade under punkten 55
(s. 167—169) föreslagit en medelsanvisning
av 350 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 147 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag skulle uppföras med
ett belopp av 150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i
fråga, till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av nödboskapsaveln
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 350 000 kronor;

2) med anledning av vad som anförts
i motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
dels företaga en i utskottets utlåtande
närmare berörd utredning, dels förelägga
riksdagen de förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

Reservation hade avgivits

a) av herrar Eskilsson, Hseggblom
och östlund, vilka ansett att utskottet
bort under 1) hemställa, att riksdagen

måtte, med anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till motionerna
1:147 och 11:186, såvitt nu
vore i fråga, till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av
nötboskapsaveln för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 150 000 kronor;

b) av herrar Nord, Hansson, Sigfrid
Larsson, Franzén, Anlby och Ahlsten,
vilka ansett att utskottets motivering
bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Under denna punkt redovisar
utskottet de förslag om utredning
av möjligheterna till besparingar
under nionde huvudtiteln, vilka framlagts
i motioner från högerhåll. Jag och
några andra av utskottets ledamöter har
inte ansett oss kunna förena oss med
majoriteten i vad gäller motiveringen
till begäran om utredning på denna
punkt, och vi har därför fogat en reservation
till utlåtandet.

Anslaget för åtgärder mot husdjurssjukdomar
och övriga anslag, som anförts
som lämpliga besparingsobjekt, har
numera, framhålles det, blivit så små,
att de i stort sett är utan betydelse.
Men samtidigt som man anser att anslagens
litenhet gör att effekten inte
längre förefinns, föreslår man en
minskning av anslagen. Nu tycker jag
det är mycket svårt att begripa, hur
man kan ge anslagen en större effekt
genom att minska dem. Om man skall
dra ut konsekvensen av resonemanget,
borde man väl helt enkelt låta anslagen
falla bort.

När det gäller dessa anslag anlägger
jag delvis andra synpunkter än dem,
som väl motionärerna och kanske också
utskottet har anlagt. Anledningen till att
anslagen har blivit så små är ju, att de
inte har höjts under hela den tid, då
vi har upplevt inflationen. Jordbrukarna
själva har fått betala de högre kost -

Fredagen den 29 mars 1957 Nr 11 27

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

naderna. När inte anslagen efter denna
utveckling bär samma ekonomiska betydelse
och i varje fall inte längre kan
stimulera produktionen, ligger det naturligtvis
något i uppfattningen, att
man helt enkelt kan ta bort dem. Jag
och andra i utskottet har ej heller varit
främmande för tanken att man bör göra
en översyn av dessa anslag. Men dessa
anslag har enligt mitt förmenande också
en annan uppgift.

Vi har ju i hushållningssällskapen en
stab av konsulenter med skilda arbetsuppgifter,
men framför allt husdjurskonsulenter,
som sysslar med aveln
på husdjurens område. Husdjurskonsulenterna
kan tack vare dessa små anslag
— jag säger, märk väl, små —
lättare komma i förbindele med jordbrukarna
ute i bygderna och lättare
medverka till att frågorna blir lösta
på det sätt som man eftersträvar. Jag
vill hänvisa till att Kungl. Maj:t beträffande
anslaget för svinavel och galthållning
skriver, att villkoret för att anslaget
skall utgå är att för besättningarna
inom området god hälsokontroll är genomförd.
Till detta anslag har man således,
trots att det är så litet, knutit ett
allmänt villkor. Det är just sådana allmänna
önskemål, som jag tror att vi
med dessa små anslag ger konsulenterna
vissa möjligheter att genomdriva,
eftersom de då likväl har något — låt
vara att det är små belopp — att erbjuda.
Anslaget har ju också i första
hand använts för småbruket och varit
till hjälp för dess del.

Nu vill utskottet ha en utredning till
stånd, och detta förslag biträdes även
av oss som reserverat oss beträffande
motiveringen. Vi har emellertid menat
att motionerna bör överlämnas till utredningen
utan att riksdagen gör något
uttalande angående anslagsminskningar.
Utredningsmännen bör alltså vid sin
prövning icke vara bundna av något
som helst uttalande i detta hänseende.

Herr Hmggblom talade mycket om de
smittosainma sjukdomarna. .lag deltog

i går i ett sammanträde, där man mycket
ingående diskuterade hur man på
lämpligt sätt skulle kunna bekämpa sperilla
inom nötkreatursaveln. De som
känner till förhållandena vet, att denna
sjukdom medför sterilitet hos hondjuren
och är oerhört farlig för aveln.
Nu har man börjat ett bekämpande i liten
skala på detta område, och frågan
var hur arbetet skulle fortsättas och
var pengar skulle erhållas för fullföljande
av verksamheten. Rationaliseringen
går ju framåt. Genom seminverksamheten
kan man nu, för att ta ett
exempel, använda en tjur till tusen kor
i stället för tidigare till hundra. Därmed
följer emellertid också vissa riskmoment,
och här har vi ett. Det måste
ur allmän synpunkt vara mycket angeläget
att se till att sjukdomsalstrande
bakterier kan bekämpas på ett tidigt
stadium. Om man alltså vunnit vissa
resultat på ett område, dyker det genast
upp nya områden där bekämpande åtgärder
måste sättas in. Utskottet har
därför rätt i att man inte kan motsätta
sig en omprövning av hithörande
frågor. Däremot är naturligtvis det besparingsförslag,
som högermotionärerna
framlagt utan närmare motivering, inte
ur några synpunkter hållbart.

Under denna punkt har intagits en
motivering för Kungl. Maj :ts förslag
att slopa bestämmelserna om avhorning
av tjurar såsom villkor för erhållande
av statsbidrag. Denna fråga behandlades
i riksdagen i fjol, och riksdagen avslog
då en motion på detta område. Nu har
det inom jordbruksdepartementet upprättats
en promemoria i denna fråga.
Utskottet anför härom: »Inom jord bruksdepartementet

har utarbetats en
promemoria i ämnet, som något belyser
effekten av bestämmelserna. Det
framgår att antalet olyckor av detta
slag minskat, både totalt och de som
haft dödlig utgång. Det är också tydligt,
att bestämmelserna har sin del i
denna gynnsamma utveckling.»

Vi reservanter har inte velat draga

28 Nr 11 Fredagen den 29 mars 1957

Notboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

denna slutsats av departementspromemorian.
Vi förmenar att utvecklingen
har gått i rakt motsatt riktning mot
vad jordbruksutskottet här angivit. I
denna promemoria redovisas av riksförsäkringsanstalten
lämnade statistiska
uppgifter, vilka visar att man under
åren 1934—1937 hade i medeltal 5 invaliditetsfall
och 2,5 dödsfall per år.
Under perioden 1948—1951 var det i
medeltal 2,5 invaliditetsfall och 1,25
dödsfall årligen. Anledningen till att
olycksfallsfrekvensen har gått ner så
förhållandevis kraftigt är givetvis, att
seminverksamheten satte i gång omkring
år 1945 och att fram till år 1951
en mycket stor del av avelsföreningarnas
tjurar ersattes av tjurar, som stod
uppställda i seminstallarna och av den
anledningen blev föremål för annan
skötsel än övriga tjurar. För år 1952
redovisar riksförsäkringsanstalten ett
invaliditetsfall och ett dödsfall. Om jag
inte tar fel orsakades detta dödsfall av
att en ladugårdsförman angreps av den
första avhornade tjur som blev fullvuxen
vid ökna säteri. Om inte denna
tjur avhornats hade statistiken kanske
visat noll dödsfall under år 1952, d. v. s.
under det första år då dessa bestämmelser
var i kraft.

Därefter började emellertid olycksfallen
att öka i antal. För år 1953 redovisar
riksförsäkringsanstalten tre fall
av invaliditet och tre dödsfall. Det inträdde
sålunda en betydande ökning av
antaiet olycksfall under det andra året
bestämmelserna var i kraft. Svenska
lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag
redovisar i skrivelse till departementet
den 5 september 1956 att antalet

invaliditetsfall under perioden 1950_

195o ökat från ett till tre per år och att
det inträffat två dödsfall under den
senare delen av perioden, sålunda under
den tid bestämmelserna varit i
kraft. Inom departementet drar man
slutsatsen, att om man — trots det statistiska
materialets obetydliga omfattning
— över huvud taget kan utläsa nå -

gon tendens, så måste den innebära att
olycksfallsfrekvensen ökat sedan bestämmelserna
trädde i kraft. Det är sålunda
raka motsatsen till var jordbruksutskottet
anfört, .lag föreställer mig att
det föreligger något missförstånd från
utskottsmajoritetens sida, då en departementspromemoria
redovisas på detta
sätt för riksdagen.

Utskottet säger vidare, att även om
olyckornas antal minskat, kvarstår givetvis
ändå behovet av ökad säkerhet
för återstående tjurskötare. Utskottet
tillägger att en tjurhållare gör ringa
förlust genom att undandraga sig tvånget
att avhorna sina tjurar, ty han förlorar
inte mer än statsbidraget.

Jag borde kanske, herr talman, inte
tala så mycket om den här saken i dag,
men jag tycker att det skulle vara orätt,
om vi upphävde denna lag utan att göra
klart för oss hur saken ligger till. Jag
vill påminna att alla de som ivrade för
denna lagstiftning nu, sedan de vunnit
erfarenheter av utvecklingen, säger att
det var ett misstag att denna lag kom
till- Både Lantbruksförbundet, RLF och
nu även departementet går på samma
linje och kräver att lagen skall hävas.
Bakom detta ligger inte något försök
från tjuruppfödarnas sida att gå emot
riksdagsbeslutet och skapa en egen linje;
från första stund gick man lojalt
in för detta, men det har faktiskt visat
sig att, som det står i denna promemoria,
antalet olyckor ökat sedan lagen
infördes. Tjurarna tycks vilja hämnas
på människorna för att de blir stympade,
ehuru de inte kommer åt dem som
de borde hämnas på utan det i stället
blir någon stackars tjurskötare, vilken
inte har något ansvar för detta, som
råkar illa ut. Det förhåller sig inte heller
på det sättet, som utskottet tycks
tro, att det är tjurköparna som svarar
för avhorningen. Vi vet, att tjuruppfödning
sker på ett mycket begränsat antal
gårdar här i landet, och det är på dessa
gårdar som avhorning äger rum. Sedan
kommer tjurarna ut i landet och skall

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

skötas av helt andra människor. Det
har alltså inte något samband annat än
i det avseendet, att vi här i landet alltsedan
seminverksamheten startade har
haft en köparnas marknad på detta område.
Seminverksamheten har ökat med
ungefär 25 000 kor om året, och det
betyder att mellan 250 och 300 tjurar
varje år kan tas bort från de enskilda
besättningarna och ersättas med tjurar i
seminverksamheten. Detta medför ju
att antalet tjurar minskar. När man
bedömer denna statistik, måste man
alltså ta hänsyn till att, samtidigt som
antalet olycksfall ökat, så har antalet
tjurar på grund av seminverksamheten
minskat. Strängt taget borde ju i stället
resultatet ha blivit, att antalet olycksfall
minskat.

Om vi skall ha avhornade tjurar eller
inte beror på köparna. Vill köparna
inte ha avhornade tjurar, måste uppfödarna
anpassa sig därefter. Jag vill
därmed ha sagt, att det inte från jordbrukets
sida förekommer någon trilskhet
eller något försök att desavuera
riksdagens beslut.

Till herr Sköld vill jag säga, att jag
såsom ordförande i RSS själv klubbfäst
beslut om att seminföreningarna endast
skulle köpa avhornade tjurar. Men vid
fjolårets stämma fick jag klubbfästa ett
beslut i motsatt riktning. Det går nämligen
inte att arbeta emot den utveckling
som äger rum på detta område.

Det är för att göra dessa små justeringar
i utskottets motivering som vi
till punkten fogat denna reservation.
.lag föreställer mig att riksdagen, när
den fattar beslut i denna fråga, också
vill besluta om eu motivering som överensstämmer
med den promemoria, som
är upprättad i departementet och som
ligger till grund för Kungl. Maj :ts beslut
i ärendet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade med 5 b betecknade reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är under denna
punkt som utskottet hemställer, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära en
utredning angående vissa anslag under
nionde huvudtiteln i syfte att åstadkomma
en minskning av statsutgifterna.
Det är alldeles riktigt att detta yrkande
bygger på högerns sparsamhetsmotioner,
om jag så får uttrycka saken. Men
utskottet har ju inte velat ge sig in på
sådana saker som t. ex. lantbruksnämndernas
organisation, vilket vi debatterade
i en föregående punkt. Här finns
nämligen inte någon förutsättning för
att ta ståndpunkt, och motionärerna har
inte heller kunnat visa att det finns någon
sådan möjlighet.

Men något annorlunda ställer det sig
när det gäller anslag som används såsom
bidrag till enskilda jordbrukare
och andra näringsutövare eller såsom
bidrag till jordbrukarnas organisationer.
När här i riksdagen en rad företrädare
för praktiskt jordbruk säger, att
dessa bidrag inte längre är av någon
betydelse och att de pengar som staten
ger ut inte är till någon nytta, har man
väl anledning att spetsa öronen och
fråga, om det kanske ligger någonting
i detta tal. Man bör inte obesett minska
anslagen, men undersöka möjligheterna
därtill, ty ingen kan ju ha intresse av
att det ges ut pengar som inte fyller något
ändamål.

Nu har utskottet varit helt enigt om
att hemställa om denna utredning. Herr
Ahlsten och några till har reserverat sig
mot motiveringen. Jag måste säga att
jag ställer mig frågande, vad det nu
skall tjäna till. Vad är det man opponerar
mot? Man opponerar mot vad majoriteten
har sagt i motiveringen, att sådana
statsbidrag som täcker en mycket
liten del av kostnaderna för det ändamål
till vilket statsbidragen lämnas inte
längre fyller någon uppgift.

Då siiger herr Ahlsten, alt det beror
på att penningvärdet har sjunkit och
jordbrukarna fått för litet, men han

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

medger att det har gått bra ändå. Ingen
olycka har skett, eftersom jordbrukarna
själva haft bärkraft att ta på sig dessa
kostnader för nyttiga ändamål. Under
sådana förhållanden finns det väl inte
anledning att säga, att det är alldeles
säkert att dessa bidrag ändå bör finnas
kvar? Jo, herr Ahlsten har ett motiv
till. Han säger att även sådana här små
bidrag är bra för jordbrukskonsulenterna
i hushållningssällskapen, tv om de
har dessa små bidrag att locka med,
har de lättare att komma till tals med
jordbrukarna och få dessa att lyssna på
nyttiga lärdomar.

Är det inte ett underbetyg åt våra
jordbrukskonsulenter när herr Ahlsten
vill förutsätta, att man behöver ha en
liten drickspeng att sticka åt jordbrukarna
för att de skall lyssna till nyttiga
lärdomar? Jag måste säga att reservanternas
motstånd mot utskottsmajoritetens
motivering bygger på mycket svaga
grunder.

I detta utlåtande tas också upp ett av
Kungl. Maj :t framlagt förslag om att man
skall upphäva det för vissa statsbidrag
på boskapsskötselns område stadgade
villkoret att tjurar, för vilka statligt inköps-
eller underhållsbidrag utgår, skall
vara avhornade.

Som alla vet uppställdes det villkoret
för att man skall minska olycksfallsrisken
för tjurskötarna. Herr Ahlsten som
representant för tjuruppfödarna har både
i fjol och i år energiskt argumenterat
för den uppfattningen, att villkoret har
varit till skada. Förra året ville utskottet
inte gå med på att ta bort det, eftersom
vi inte visste mycket om saken —
det fanns inte någon utredning, och de
uppgifter som förelåg var helt motstridande.
Nu har jordbruksministern i år
föranstaltat om en utredning. Den är
knapphändigt redovisad i nionde huvudtiteln,
men enligt den utredningen
fyller detta villkor numera inte något
ändamål. Det är för litet för att vara
av betydelse, och det har inträffat många

omständigheter som gör att det inte
längre spelar någon roll.

Inom utskottet har vi inte kunnat
undgå att böja oss för denna argumentering.
När vi dessutom sätter i fråga
en utredning om borttagandet av detta
bidrag, har vi ytterligare en anledning
att säga att det inte går att upprätthålla
villkoret.

Herr Ahlsten har nu några invändningar
mot vår motivering. Det gäller
först tolkningen av promemorian. Promemorian
säger att det inte går att läsa
ut någon tendens åt vare sig det ena
eller andra hållet. Herr Ahlsten vill närmast
läsa ut en tendens att bidraget varit
alldeles verkningslöst, men vi i majoriteten
säger att det nog i början haft
en viss verkan. Nu är ju detta ingenting
att tvista om, eftersom båda meningsriktningarna
oavsett tydningen är med
på att ta bort villkoret. Vad kan det ha
för betydelse om vi står här och läser
upp siffror, när vi alla måste medge, att
de omfattar så få fall att det är svårt
att säga någonting bestämt?

Det är den ena saken i motiveringen
från utskottets sida som reservanterna
är emot. Så är det en sak till. Utskottet
säger att när vi nu tar bort det medel,
som riksdagen en gång har tillgripit för
att minska olycksfallsrisken för tjurskötarna,
så står ju i varje fall denna
risk kvar. Vi påfordrar inte att den eller
den åtgärden skall vidtagas för att minska
denna risk, ty vi har inte något förslag
som vi kan peka på. Det enda vi
säger är, att vi förutsätter att vederbörande
myndigheter följer denna fråga
om tjurskötarnas olycksfallsrisk med
uppmärksamhet och om det finns anledning
återkommer i saken. Kan det
verkligen vara någonting att opponera
emot? Skall tjuruppfödarna vara så
känsliga för att riksdagen säger att det
finns en olycksfallsrisk här? Det gäller
ju människors liv ocli människors hälsa;
är det då för mycket att man pekar
på det? Jag tycker det är skuggrädsla

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

när man från reservanternas sida inte
vill vara med om det uttalandet.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag, både
kläm och motivering.

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld menar att
detta anslag, som gått ut till tjurföreningarna
och som vederbörande förlorar,
inte är en tillräckligt stark sak för
riksdagen att ställa sin vilja bakom, och
av den anledningen kan vi släppa det
hela. Jag är inte av den meningen, herr
Sköld, utan läget är helt enkelt det att
var och en, som har följt utvecklingen
ute i det praktiska livet och som läser
denna promemoria, kommer till det resultatet
att här föreligger en ökad
olycksfallsrisk genom att man avhornat
tjurarna och gjort dem besvärligare att
sköta. Detta speglas såväl i statistiken
som i bedömningen från tjurskötarnas
sida, vare sig det är anställda lantarbetare
som tjurskötare eller det är jordbrukarna
själva som sköter detta i tjurföreningarna.
Det är ju det som är den
springande punkten.

Vi har ju lagstiftat med tanke på att
förhindra en ökad olycksfallsrisk på
detta område. Nu visar statistiken att
utvecklingen har gått i fullständigt motsatt
riktning mot vad vi trodde när vi
lagstiftade. Jag menar att det är själva
kärnpunkten, herr Sköld, och jag är
övertygad om att ingen här i riksdagen
skulle vilja vara med om att upprätthålla
denna lag en dag längre i den händelse
vi har begått ett misstag. Nu har
alla dessa myndigheter sagt att vi har
begått ett misstag, och därför tycker jag
det är hederligt att också riksdagen säger
ifrån på detta sätt.

Det föreligger ju här en promemoria
från departementet, och jag tycker faktiskt
att man skall referera Kungl. Maj:t
på ett riktigt sätt, även om det är en
före detta Kungl. Maj:l som sköter referatet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ahlstens replik
gick ut på att det är bestyrkt att avhornade
tjurar åstadkommer större
olycksfallsrisk än behornade tjurar. Det
finns i varje fall inte ett ord i promemorian
om den saken, och därför finns
det inte någon anledning att diskutera
den. Och det är väl så mycket mindre
anledning att diskutera denna fråga om
avhorningens betydelse för olycksfallsrisken,
när utskottet föreslår att villkoret
för statsbidrag — att avhorning
av tjurar skall ske — skall tas bort. Och
när utskottet inte med ett ord säger att
vi reflekterar på att återinföra den bestämmelsen,
vad är det då för mening
i det resonemang herr Ahlsten förde?

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
nr 5) a) av herr Eskilsson m. fl.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
här tagit upp vissa motionärers yrkande
om att en del anslag, som nu utgår, skulle
avskaffas. Jag vill inte vända mig mot
det i och för sig; det är klart att bland
de många anslag, som utgår på jordbrukets
område och av vilka en hel del
har utgått under mycket lång tid, kan
det ju alltid finnas något som kanske
för närvarande inte är så särdeles motiverat.

Jag kan alltså vara med på en översyn
då det gäller vissa av dessa anslag. Men
jag kan inte vara med på att man skall
utreda beträffande vilka anslag som
helst, att man med andra ord kastar vilka
anslag som helst in i utredningskvarnen.
Och det anslag, som jag då närmast
tänker på, är betitlat »Bidrag till
återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond».

Det rör sig här om ett anslag, som direkt
går lill produktiva ändamål, till
rationaliscringsändamål, och som jag

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

ser det ett mycket viktigt ändamål. Härtill
kommer ju också den omständigheten,
att detta anslag för inte så länge
sedan var föremål för utredning, för
övrigt en utredning, som tillsattes av
jordbruksminister Sköld. Denna utredning
kom sedan med ett betänkande,
som regering och riksdag godtog. Jag
tycker inte det har gått så många år
sedan dess, att man nu behöver utreda
denna sak igen, även om det under hela
tiden, sedan anslaget kommit till, har
funnits vissa, som inte har velat vara
med om detta anslag. Jag vill förbehålla
mig rätten, att när vi kommer till ifrågavarande
punkt ställa ett yrkande, men
jag har velat ta upp saken här, alldenstund
även detta anslag är nämnt i utskottets
motivering under den punkt vi
diskuterar.

Sedan var det ett yttrande av herr
Sköld som jag noterade. Det är möjligt
att jag i någon mån missförstod honom,
men han sade, att då det gäller
anslag av denna art, kan man ju alltid
vara med om en ändring.

Om man skall ta upp frågan om anslagen
under nionde huvudtiteln, så tycker
jag förstås för min del, att man kunde
behöva inte bara se på de anslag som
utgår direkt till jordbrukare utan också
diskutera hela den jordbruksapparat
som har byggts upp. Den har byggts upp
i olika etapper och under olika förhållanden,
en bit har lagts till då och en
bit då. Jag skulle mycket väl kunna vara
med om en översyn av denna jordbruksapparat,
därför att man kan ju bli litet
betänksam inför det förhållandet, att
denna jordbruksapparat växer ut varje
år med en eller annan ny tjänsteman
samtidigt som antalet människor sysselsatta
inom jordbruksnäringen oupphörligen
minskar och samtidigt som en
hel del menar, att hela näringen är överdimensionerad.
Jag vill bär påpeka, att
jag inte menar, att den i verkligheten är
överdimensionerad, men det finns ju
de som menar det. I en sådan situation
anser jag, att man skulle kunna tänka

sig en översyn också av jordbruksapparaten.

Herr talman! Med anledning av vad
utskottet har skrivit på s. 46 har jag
velat göra dessa reflexioner. Jag kommer
att på punkt 115 framställa ett konkret
yrkande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag skall inte säga något
annat med anledning av herr Karlssons
i Stuvsta yttrande än att vad vi talar
om när det gäller maskinanskaffning
är bidrag till gemensam maskinanskaffning.
Sedan dessa beslut fattades, har
det skett en utveckling inom jordbrukets
område, som innebär, att de enskilda
jordbrukarna i mycket stor utsträckning
har själva skaffat sig maskiner och
att den gemensamma maskinanskaffningen
har kommit att inskränkas till
specialmaskiner. Förutsättningarna för
anslaget är sålunda helt annorlunda i
dag än när anslaget kom till. Därför
kan det vara skäl att se även på detta
anslag. Jag säger detta bara för att
slippa återkomma under en följande
punkt.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag vill inte alls bortse
från att förhållandena kan ha ändrat
sig, men ett faktum är ju, att detta anslag
utnyttjas för närvarande, och då
kan det ju inte rimligen vara överflödigt.
Om det inte hade funnits något
intresse för anslaget och dess användning
skulle man möjligen kunna ställa
krav på dess avskaffande, men nu finns
det uppenbarligen ett sådant intresse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen a)
av herr Eskilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om motiveringen propositioner dels på

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av densamma
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen
b) av herr Nord in. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ahlsten begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering under
punkten 51 i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen b) av
herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ahlsten
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 119 ja och
54 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkten 52

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 53

Diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m.

Under punkten 57 (s. 170—171) innefattade
Kungl. Maj :ts framställning en
medelsanvisning av 191 000 kronor.

3_Andra kammarens protokoll 1957.

Utskottet hade i samband härmed
handlagt följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) 1:60 av herr Johansson, Theodor,
m. fl. och 11:63 av herr Persson i
Svensköp m. fl., likalydande, i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
beräkna ett statsbidrag av 65 000 kronor
till Sveriges fjäderfäavelsförening
och alltså till Diverse åtgärder på husdjursavelns
område in. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 206 000
kronor; samt

b) I: 147 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Nilsson, Yngve, likalydande med
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., vari
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte fastställas till ett
belopp av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 63 samt I: 147 och
II: 186, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Diverse åtgärder på
husdjursavelns område m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
191000 kronor;

2) med anledning av vad som anförts
i motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
dels företaga en i utskottets utlåtande
närmare berörd utredning, dels förelägga
riksdagen de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Eskilsson, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett att utskottet
under 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till motionerna
I: 147 och It: 186, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 60 ocli II: 63, till Diverse
åtgärder på husdjursavelns område
in. in. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 100 000 kronor;

Yr 11

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

område m. ni.

Diverse åtgärder på husdjursavelns

b) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Johan Persson, Franzén, Pettersson i
Dahl, Antby och Ahlsten, vilka ansett
att utskottet bort under 1) hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
Kung], Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:60 och 11:63
ävensom med avslag å motionernaI: 147
och 11:186, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, till Diverse åtgärder
på husdjursavelns område m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag
av 206 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr AHLSTEN (fp);

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt har utskottet också haft
att ta ställning till en motion, vilken har
gått ut på att anslaget till stöd åt Sveriges
fjäderfäavelsförening skulle ökas
med 15 000 kronor från av Kungl. Maj:t
begärda 50 000 kronor till 65 000 kronor.

Föreningen har redovisat att den behöver
en ökning av anslaget till 80 000
kronor för att kunna bedriva sin verksamhet
i den omfattning som den nu
har, och den redovisar också att den
under de tre senaste åren haft betydande
underskott i sin drift.

Nu har motionärerna inte ansett att
man skulle gå på ett så högt belopp som
föreningen har äskat, utan de har nöjt
sig med hälften och yrkat på en höjning
med 15 000 kronor. Föreningen
har sina lönekostnader i viss mån knutna
till den allmänna löneutvecklingen
och framför allt till lönerna för hushållningssällskapens
tjänstemän. Föreningen
har på sistone inte kunnat ge
sina anställda den löneförbättring som
tillkommit andra utan har fått nöja sig
med att betala mindre löner till de anställda.
Nu vet vi att det blir en ny
lönereglering, som kommer att betyda
att hushållningssällskapens tjänstemän
i viss mån får en ytterligare löneförbättring,
och det kommer att ställa för -

eningen i ännu sämre läge när det gäller
att bedriva dess verksamhet än vad
den tidigare haft.

Man har sagt, att föreningen bör anskaffa
pengar från annat håll, framför
allt från ägghandelsorganisationen. Jag
vill i detta sammanhang framhålla att
ägghandelsorganisationen befinner sig
bland dem, som under lång tid fått lov
att till sina medlemmar avräkna ett pris
för produkterna, som ligger under nedre
prisgränsen, och att till organisationen
av helt naturliga skäl är ansluten
endast en ringa del av den totala produktionen,
jämfört med anslutningen till
organisationerna när det gäller mjölk
och slakt. Man har således på det hållet
inte samma möjlighet att bistå föreningen
som man kanske bär när det
gäller andra verksamhetsområden.

Vi har ansett att det är skäl i att en
gammal förening, som har drivit verksamheten
under många år och som på
grund av den allmänna ekonomiska utvecklingen
i landet har råkat i mycket
stora ekonomiska svårigheter, inte skall
behöva sitta emellan på det sätt som
här sker, utan att föreningen bör komma
i åtnjutande av ett något förhöjt anslag,
så att den har möjlighet att uppehålla
sin verksamhet i den omfattning
som den hittills har gjort.

Med anledning härav, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
(nr 6 b), som är avgiven vid
denna punkt av herr Nord m. fl.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, nr 6)a), som vid
denna punkt är avgiven av herr Eskilsson
in. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört under en tidigare punkt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på

Fredagen den 29 mars 1957 Nr 11 35

smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder mot

Förekommande och hämmande av
tuberkulos hos nötkreaturen

1 ;o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Eskilsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen,
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen av herr Nord m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ahlsten begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Ahlsten
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 53 :o) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Eskilsson m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 72 ja och GC> nej,
varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
53 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 54—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot
tuberkulos hos nötkreaturen

Kungl. Maj :ts under punkten 74 (s.
222—225) gjorda framställning innefattade
en medelsanvisning av 800 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
handlagt följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 147 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Nilsson, Yngve, likalydande med
11:186 av herr Hceggblom m. [I., vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder mot
smittsam kastning hos nötkreaturen

ifrågavarande förslagsanslag skulle för
nästa budgetår uppföras med ett belopp
av 650 000 kronor; samt

b) I: 150 av herr Sundin, likalydande
med II: 189 av herr Wahrendorff m. fl.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kung], Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 147 och
II: 186 samt I: 150 och II: 189, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 800 000 kronor;

2) att motionerna 1:150 och 11:189,
såvitt däri yrkats författningsändringar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att riksdagen måtte, med anledning
av vad som anförts i motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t ville dels företaga en
i utskottets utlåtande närmare berörd
utredning, dels förelägga riksdagen de
förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och östlund, vilka
ansett att utskottet bort under 1)
föreslå riksdagen att, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 147 och II: 186
i förevarande del, ävensom med avslag
å motionerna 1:150 och 11:189, såvitt
nu vore i fråga, till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 650 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till reservationen av herr Eskilsson
m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Punkten 70

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 71

Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot

smittsam kastning hos nötkreaturen

Under punkten 76 (s. 227—228) hade
Kungl. Maj :t föreslagit en anslagsanvisning
av 375 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 147 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve,
samt II: 186 av herr Hseggblom m. fl.,
vari, såvitt förevarande punkt anginge,
hemställts att ifrågavarande anslag
skulle för nästa budgetår uppföras med
ett belopp av 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:147 och 11:186, såvitt nu vore i
fråga, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot smittsam kastning hos
nötkreaturen för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 375 000
kronor;

2) med anledning av vad som anförts
i motionerna 1:147 och 11:186, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
dels företaga en i utskottets utlåtande
närmare berörd utredning, dels förelägga
riksdagen de förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och östlund, vilka
ansett att utskottet bort under 1)
hemställa att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 147
och II: 186, såvitt nu vore i fråga, till
Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreaturen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 300 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Eskilsson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 72—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Bidrag till hushållningssällskapen:

Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BÖRJESSON (bf):

Herr talman! 1 anslutning till denna
punkt föreligger en motion från ledamöter
på kalmarbänken angående ny -

inrättandet av en jordbruksinstruktörsbefattning
på Öland. En sådan befattning
har förordats av 1954 års öutredning
i dess delbetänkande, och både
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i södra Kalmar län har i yttranden
häröver funnit en sådan anordning
ytterst angelägen. Öland har stora
förutsättningar för specialodlingar, varför
där skulle finnas ett väl grundat
verksamhetsfält för en sådan instruktör.
Dessa specialodlingar har redan nu
stor omfattning; man räknar med att
cirka en femtedel av landets areal av
fältmässiga köksväxtodlingar finns här.

Då ett flertal av specialgrödorna kontraktodlas
för konservfabrikerna är det
nödvändigt att genom egen försöksverksamhet
bedöma t. ex. olika sorters odlingsvärde,
att sakkunnigt analysera
konsumenternas köpvalsinriktningar
och, från fabrikerna lämnade pris- och
kontraktsförslag m. m. För den enskilde
odlaren är det som regel ej möjligt
att behärska alla de mer eller mindre
komplicerade odlingsprisen och därmed
sammanhängande förhandlingstekniska
frågor. Det får anses vara ett absolut
krav för att få till stånd och bevara en
utökad specialodling att teoretisk sakkunskap
finnes tillgänglig.

Men det gäller inte bara en rådgivande
verksamhet, som sysslar med skiftande
slag av växtgrödor, utan tanken
har varit att det vore lämpligt att den
befattningshavare som här föreslagits
också sysslade med rådgivning inom
animalieproduktionen och även med
andra frågor, t. ex. byggnadsfrågor. För
att stärka näringslivet och motverka
avfolkningen är det påtagligt att anpassning
av produktionen vid de olika
konjunkturskiftningarna hör eftersträvas.
Detta betyder att under vissa tider
det måste göras omställningar av driftförhållandena,
och även i sådana fall
är biträde med sakkunnig rådgivning
ytterligt värdefullt.

Utskottet vill ej nu vara med om att
tillstyrka motionen med den motive -

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

ringen, alt man bör avvakta resultatet
av den av jordbruksministern föranstaltade
översynen av upplysnings- och
rådgivningsverksamheten på jordbrukets
område. Jag ämnar ej ställa något
yrkande men vill uttala en förhoppning
om, att i motionen nr 187 i denna
kammare framförda önskemål måtte i
en kommande uppläggning av hushållningssällskapens
personalorganisation
beaktas.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Vi är några motionärer
på gotlands- och östgötabänkarna, som
i en motion har begärt löneuppflyttning
för två maskininstruktörer, en i vartdera
länet. En liknande motion väcktes
i fjol men det blev tyvärr då liksom
nu avslag.

Det gäller här bara två personer i
hela landet, och några farliga konsekvenser
i lönehänseende kan inte föreligga
med den föreslagna uppflyttningen.
I hushållningssällskapens personalförteckningar
finns upptaget 26 befattningar
som maskinkonsulenter i lönegrad
Ca 29 eller maskininstruktörer i
Ca 17. Samtliga hushållningssällskap
utom Gotlands och Östergötlands har
maskinkonsulenter. Anledningen till att
man inte i nämnda län har maskinkonsulenter
är den, att tillgången på fullt
utbildad personal för dessa befattningar
är mycket knapp. Därför anställdes
för en del år sedan -— med lantbruksstyrelsens
medgivande -—• maskininstruktörer
i lönegrad Ca 17. Dessa maskininstruktörer
har mycket självständiga
arbetsuppgifter. De meddelar undervisning
om olika maskiner vid sällskapens
kursverksamhet, de granskar
ansökningar, utför besiktningar och
kontroll i samband med maskinlåneverksamheten,
ger råd vid maskininköp,
utför värderingar o. s. v., och när
det gäller försöksverksamhetens mekanisering
åvilar dem också konstruktion

och tillverkning av såningsmaskiner,
tröskverk, självbindare in. m.

Maskinkonsulenten förbereder också
ärenden, som handlägges av sällskapens
maskinnämnd, gör sammanställningar,
för statistik o. s. v. Jag känner väl till
deras arbetsuppgifter och vågar därför
säga att det är mycket ansvarsfyllda
plikter, som fordrar kunniga och kompetenta
befattningshavare.

Om man nu menar att en maskininstruktör
inte bär huvudansvaret, så är
det ju precis samma förhållande med
t. ex. förste jordbruksinstruktören, och
den befattningen är placerad i lönegrad
19. En motsvarande uppflyttning av
dessa maskininstruktörer skulle inte på
något sätt rubba den lönegradsserie,
som gäller för jordbruksinstruktörsbefattningarna,
och den skulle inte heller
på något sätt avvika från de normer
som fastställts av den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen.

Jag vill också påpeka, att dessa maskininstruktörstjänster
aldrig blivit föremål
för någon översyn eller någon
prövning av tjänsteförteckningsrevisionen.
Två befattningshavares löneuppflyttning
— ja, det kan ju inte gärna
på något sätt rubba den samhällsekonomiska
balansen och i detta fall inte heller
få några som helst konsekvenser i
lönehänseende för andra befattningshavare.
Det står självklart de ifrågavarande
hushållningssällskapen fritt att
i stället anställa maskinkonsulenter.
Men vad medför det? Jo, det innebär
endast att statens kostnader blir avsevärt
större, då sådana befattningar ligger
12 lönegrader högre. I praktiken är
faktiskt dessa arbetsuppgifter så likartade,
att en dylik löneskillnad inte
kan motiveras.

Men nu har dessa båda hushållningssällskap
två bra och kunniga befattningshavare
som maskininstruktörer.
Det är personer som sällskapen är måna
om att få behålla och som rättvisligen
borde vara fullt jämställda i lönehänseende
med förste jordbruksinstruktö -

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket

ren, något som för övrigt också påpekats
i lantbruksstyrelsens anslagsäskanden
i fjol.

Utskottet säger, att det inte förebragts
några ytterligare skäl i motionen, som
kan motivera ett annat ställningstagande
än de utskottet gjorde i fjol. Ja, jag
beklagar, men det finns inga andra skäl
än dem vi uppgivit i motionen, och för
min del tycker jag att de är tillräckliga.
Jag borde kanske vid det här laget
ha lärt mig, att det är lika svårt som
att ta ner månen att här i riksdagen
försöka rubba en lönegrad, om det så
bara gäller en eller två befattningshavare.
Men jag kan inte underlåta att
strida vidare för denna sak, eftersom
jag tycker den är rättvis och riktig, och
därför, herr talman, har jag åtminstone
velat ge min uppfattning till känna.

I detta yttrande instämde herrar Ahlsten
(fp) och Svensson i Stenkvrka
(bf).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har i ett tidigare
sammanhang här i kammaren haft tillfälle
att peka på de svårigheter som
ölänningarna har och det resultat som
ö-utredningen kommit fram till. Jag vill
också nu understryka vad herr Börjesson
yttrade, när han talade för motionen.
Att ett utskott hänvisar till en sittande
utredning, är ju inte så ovanligt,
men om en utredning kommit till ett
visst resultat och ett utskott sedan hänvisar
till ytterligare en utredning, kan
det lätt bli så, att mycket viktiga frågor
förhalas och lösningen fördröjs
nästan hur länge som helst.

Jag skall givetvis inte ställa något
yrkande, när inte huvudmotionären
gjorde det, utan jag vill bara uttala den
förhoppningen, att i varje fall jordbruksupplysningskommittén
kommer
till det resultatet, att ölänningarna behöver
ytterligare en jordbruksinstruktörsbef
att ning.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Hamrin tycker
inte att vi skall vänta på en utredning.
Men det skulle vara något alldeles nytt
här att inte avvakta en sittande utredning.
Det är vi vana att göra, och vi
vill inte springa före en utredning och
ordna med nya tjänster enbart på
grundval av en motion.

Fröken Wetterström säger, att om vi
skulle flytta upp två instruktörstjänster,
skulle detta inte få några konsekvenser.
Fröken Wetterström måtte
aldrig ha deltagit i någon förhandling,
ty då skulle hon inte kunna prata på
detta sätt. Vi har ju i alla fall 26 hushållningssällskap
och följaktligen en hel
mängd tjänster som är likvärdiga med
de nu ifrågavarande. Flyttar vi en
tjänst någonstans, får det omedelbara
konsekvenser på många andra håll.
Man får faktiskt inte föra fram en så
tokig uppfattning som den fröken Wetterström
här hävdat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna SO—83

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84

Bidrag till bokföringsverksamheten inom
jordbruket

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr WAHRENDORFF (bf):

Herr talman! Jag har väckt en motion,
11:420, angående bidrag till ekonomikonsulentverksamhct
vid en del
av de hushållningssällskap, som infört
sådan verksamhet. Under en följd av år
har olika statliga utredningar pekat på
behovet av ekonomikonsulenter. Typjordbrukskommittén
konstaterade i sitt
år 1952 avgivna betänkande, att förhållandena
i vårt land inte var tillfredsställande,
då det gällde förmedling av

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm

erfarenheter och forskningsresultat på
det jordbruksekonomiska området.
Kommittén framhöll vidare att det i
sällskapen fanns vad beträffade det
egentliga jordbruket specialiserade konsulenter
för växtodling, husdjursskötsel
och maskinanvändning och att dessa
bedrev var och en inom sitt område
upplysningsverksamhet rörande jordbrukets
teknik. Men specialiserade som
de var kunde de icke inom ramen för
sin rådgivning överblicka jordbruksdriften
i dess helhet, vilket vore nödvändigt
för att kunna bedriva en fruktbärande
upplysningsverksamhet i fråga
om produktionsgrenarnas rätta inbördes
anpassning och om åtgärder till
förbättrad ekonomi för jordbruket i
dess helhet. På grund härav beslöt
Kungl. Maj:t 1953 att tillsätta två ekonomikonsulentbefattningar
här i landet,
och de fick ett visst bidrag som
kanske inte var riktigt vad Kungl. Maj :t
tänkt sig, då en viss nedskärning skedde
i jordbruksutskottet. Sedan har tre
andra hushållningssällskap gått in för
sådan verksamhet och bekostar denna
av egna medel. I yttrande över motionen
konstaterar statskontoret att uppgiften
är behjärtansvärd, men det ifrågasättes
om det inte går att finansiera
verksamheten på annat sätt än genom
bidrag från staten. Småbruksutredningen
framhåller också i betänkande avgivet
1955, betydelsen av denna rådgivning
och dess vikt speciellt för de mindre
jordbruken.

Jag har i dag intet yrkande, men att
jag tagit upp frågan beror på att den
verksamhet som bedrivits i Värmland
har visat sig vara av synnerligen stor
betydelse. När det gäller upplysning på
jordbrukets område tror jag att man
måste söka sig in på de vägar som den
jordbruksekonomiska verksamheten anvisar.
Jag hoppas, herr talman, att vid
ett senare tillfälle i annat sammanhang
få komma tillbaka till denna fråga.
Jag tror inte att det är riktigt att

vi skjuter på den år efter år. Jordbruksutskottets
motivering för ett uppskov
är, att jordbruksupplysningskommitténs
utredning pågår, men jag är säker på
att när den utredningen är klar, finns
det en annan kommitté som skall utreda
frågan på nytt, och då finnes
möjlighet att skjuta på den ytterligare.
Jag skulle i stället gärna se att frågan
kunde lösas fortast möjligt.

Herr Agerberg (h) instämde häri.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 85—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm

Kungl. Maj ds under punkten 96 (s.
268—269) gjorda framställning innefattade
medelsanvisning med oförändrat
belopp av 210 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:57 av herr Osvald
m. fl. och II: 59 av herr Hansson m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att anslaget till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
måtte under budgetåret 1957/58
utgå med 420 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 57 och II: 59, till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 210 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Nord, Hansson, Sigfrid Larsson,
Yngve Nilsson, Antbg, Hieggblom,

Fredagen den 29 mars 1957 Nr 11 41

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm

Nilsson i Lönsboda och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna 1:57
och 11:59, till Befrämjande av fröodlingen
m. in.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 420 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! I år liksom vid tidigare
tillfällen uttalar utskottet sin uppskattning
av det växtförädlingsarbete som
pågår vid Weibullsholm. Utskottet säger
också att denna verksamhet är väl
förtjänt av statsmakternas intresse och
bistånd. Efter ett sådant erkännande
hade man väntat att utskottet skulle varit
villigt att ge någonting för dessa
vackra ord. Nu förordar utskottet emellertid
oförändrad medelsanvisning för
nästa budgetår. Det är, tycker jag, ungefär
som att överlämna en blomma
men låta den som får blomman betala
den själv. Det är billigt för den som
lämnar sådana blommor men dyrt för
den som får dem.

Det har ju stått strid om detta anslag
under de senare åren. Orsaken har
varit att många i riksdagen anser, att
det vetenskapliga arbete som bedrives
vid Weibullsholmsanstalten är värt ett
bättre statligt stöd än det fått under
senare år. De skäl som använts för att
påverka opinionen har huvudsakligen
varit att om anslaget till Weibullsholm
ställs i relation till anslaget till Svalövsinstitutionen,
eller till de egna omkostnaderna,
har detta anslag ständigt
förminskats. Det statsbidrag som Weilnillsholm
haft täckte 1949/50 ungefär
35 procent av anstaltens kostnader. För
närvarande täcker det inte mer än omkring
20 procent. Anslaget till Svalövsinstitutionen
har under samma tid ökats

med 134 procent under det att anslaget
till Weibullsholm ökat med endast omkring
20 procent. Under det att Weibullsholm
år 1949 hade ett anslag som
motsvarade ungefär en tredjedel av anslaget
till Svalöv så har Weibullsholm
nu ett anslag som motsvarar ungefär
en sjättedel av anslaget till Svalöv.

Det är önskemål om återställande av
de tidigare relationerna i anslagen som
legat till grund såväl för den motion
som lämnades i år som för den reservation
som är fästad vid detta utlåtande.
Det har ju blivit på det sättet, att under
det att man till den ena parten lämnat
väsentligt ökade anslag under senare
tid, så har anslagen till Weibullsholm
varit oförändrade. Detta har i realiteten
kommit att innebära att anslagen
till Weibullsholm inte bara varit oförändrade
utan minskats, eftersom penningvärdeförsämringen
urholkat dessa
anslags viirde.

Som alla känner till har 1953 års växtförädlingsutredning
nu framlagt sitt
förslag. Där föreslår den, att man bör
återställa de tidigare relationerna i
fråga om dessa anslag. Man anser att
dessa anslag för arbetstrygghetens skull
bör vara fastställda för fem år. Det har
ju under tidigare år varit så, att man
beträffande denna fråga avslagit de
framställda yrkandena om anslag med
den motiveringen, att det pågår en utredning
och att resultatet därav skall
avvaktas. Denna utredning har ju haft
till uppgift att undersöka växtförädlingens
existensvillkor och de anslag
som bör utgå. Nu är, som jag sade, denna
utredning färdig och resultatet av
dess prövning överensstämmer med yrkandena
både i motion och i reservation.
Emellertid har man ändå avstyrkt
de framställda yrkandena.

I propositionen heter det, att denna
utredning behöver ses över. Detta argument
har utskottsmajoriteten också tagit
till sitt: man behöver se över utredningen
och så avvakta vad denna över -

42 Nr 11 Fredagen den 29 mars 1957

Befrämjande av froodhngen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm

syn kan komma fram till. Man tvingas
då att fråga: Vad avser denna nya översyn?
Såvitt jag är rätt underrättad, avser
den inte anslagets storleksordning
eller avvägning. I varje fall har det
sagts mig, att de remissinstanser, som
har krävt en sådan översyn, icke har
menat att denna fråga utan helt andra
borde göras till föremål för översyn. Om
detta är riktigt, kan jag inte förstå, att
man inte skulle kunna ta ställning till
frågan om anslaget, som ju enligt remissinstansernas
mening icke behöver
ses över. Nu kommer väl denna fråga
åter att förhalas. Jag ber att få fråga
än en gång: Var sker denna översyn?
Vem skall göra den? Och när skall den
vara färdig?

Jag hoppas att detta krav på ny översyn
inte skall bli en anledning till att
på nytt förhala denna frågas lösning.
Under den tid denna utredning har
pågått har den nämligen blivit en direkt
orsak till en nedskärning av anslaget till
Weibullsholm, ty sedan den tillkommit
har man inte velat vara med om någon
ändring. Principen att Weibullsholm
bör ha anslag har ändå godkänts för
länge sedan, och vad man bär begärt
är endast en kompensation för den
minskning, som penningvärdeförsämringen
har åstadkommit, och ingenting
mer.

Jag tror för min del inte, att någon
har drömt om att denna växtförädlingsutredning
skulle komma fram med ett
förslag, som innebure ett borttagande
av anslaget till Weibullsholm, och knappast
heller att den skulle föreslå en
minskning av detta anslag. Man får
nog understryka, att det är nödvändigt
att det finns åtminstone en växtförädlingsanstalt
som på något så när jämställd
fot kan konkurrera med den statliga
Svalövsanstalten. Värdet av en sådan
konkurrens har ju erkänts tidigare,
även av dem som har varit motståndare
till en uppräkning av anslaget till Weibullsholm.

Det pågår just nu både vid Svalövsanstalten
och vid Weibullsliolmsanstalten
vad man kallar resistensförädling.
Det gäller att få fram sorter, som är
mera motståndskraftiga mot sjukdomar
och parasiter. En sådan förädlingsverksamhet
är i dagens läge utomordentligt
viktig för det praktiska jordbruket. Den
intensifierade jordbruksdriften har tyvärr
åstadkommit, att angreppen av
växtsjukdomar och parasiter har ökat,
och det råder ingen tvekan om att denna
förädling, som går ut på ökad resistens
mot sådana faror, är lika viktig
i dag som försöken att få fram rikt avkastande
sorter, sorter med bättre bakningsduglighet
etc. en gång var. Nu
har man i sin petitaskrivelse från Weibullsholm
sagt, att man befarar att denna
resistensförädling inte kan upprätthållas
i önskvärd utsträckning, om man
inte får en ökning av anslaget. Skulle
det gå därhän att man behöver inskränka
detta arbete vid den ena av
anstalterna, begår vi väl en handling,
om vilken man kan säga att snålheten
bedrar visheten. Jag vill inte att man
i denna diskussion skall bygga på en
jämförelse mellan de två anstalterna och
försöka ge den ena ett bättre anseende
än den andra. Jag vill bara framhålla,
att båda anstalterna är nödvändiga och
att båda utför ett utomordentligt värdefullt
växtförädlingsarbete. Skulle man
göra en jämförelse, skulle enligt min
uppfattning inte Weibullsholm komma
till korta.

När jordbrukarna väljer sina utsäden
av t. ex. korn och vete, vet de att vårt
lands mest odlingsvärda sorter fås ifrån
Weibullsholmsanstalten. Den uppskattning
som det praktiska jordbrukets
folk ger av Weibullsholms vetenskapliga
arbete, kontrasterar enligt min mening
litet väl starkt mot statsmakternas inställning
visavi anslaget för samma arbete.
Den betydelse, som Weibullsholmsanstaltens
resultat har fått för
det svenska jordbruket är också en an -

Fredagen den 29 mars 1957 Nr 11 43

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga

verksamheten å Weibullsholm

visning om det stora värde dess växtförädlingsarbete
har inte bara för jordbruket
utan för hela det svenska folkhushållet.

Jag tror för min del också, att det är
nödvändigt inte bara med konkurrens
på det ekonomiska fältet; jag tror även
att det är välgörande med konkurrens
mellan vetenskapsmän vid olika institutioner,
som ger dem anledning att
försöka förstå varandra och överträffa
varandra i vetenskapliga framsteg på
växtförädlingens område. Från dessa
synpunkter finner jag det inte berättigat
att uppehålla en så markerad skillnad
i fråga om det statliga stödet, som
det nu mellan de båda växtförädlingsanstalterna
varande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 10, av herr Anderberg m. fl.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Efter herr Hanssons
anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Herr Hansson erinrade om att
denna fråga har aktualiserats gång efter
annan de senaste åren, men varje
gång som det kommit fram förslag om
förhöjt anslag till Weibullsholm har
man hänvisat till en pågående utredning.
Nu är denna utredning klar och
har lagt fram sitt förslag, men då kommer
Kungl. Maj:t med sin proposition
till riksdagen om oförändrat belopp,
jämfört med föregående år, och säger,
att planen måste överarbetas ytterligare,
innan man kan ta ståndpunkt till
frågan om en höjning av anslaget. Utan
att på något sätt vilja göra en jämförelse
med det anslag, som utgår till
Svalövsanstalten — det kan man icke
göra, ty det råder olika förhållanden
beträffande relationerna till statsmakterna
— kan man ändå konstatera, att
Weibullsholmsanstaltens anslag, såsom
herr Hansson mycket riktigt sade, hål -

ler på att urholkas i en utsträckning
som är oroande. Det är inte underligt,
om de som har intresse för uppehållandet
av denna verksamhet känner farhågor
inför utvecklingen.

Nu har bolaget i sin ansökan framhållit
ett par saker. Man ämnar dels
uppta försöksverksamhet vid Röbäcksdalen
i Västerbotten, dels utvidga den
viktiga resistensförädling, om vilken
herr Hansson här talat. Forskningen
och försöksverksamheten vid Weibullsholm
har ju mycket stor omfattning,
framför allt när det gäller vete och
korn. Jag vill nämna några siffror som
åskådliggör detta. Vid frökontrollanstalterna
i Skara, Linköping och Örebro,
således de anstalter som ligger
inom det stora mellansvenska spannmålsområdet,
utgör weibullsholmssorterna
för höstvete 73 procent, för vårvete
91 procent och för korn 68 procent
av den totala provtagningen vid
anstalterna. Dessa siffror säger en hel
del om vikten av att verksamheten vid
Weibullsholm får det stöd som kan
behövas.

Förädlingsverksamhet av det slag
som det här gäller ger inte alltför stort
ekonomiskt utbyte för förädlarna själva,
ty i och med att en spannmålssort
kommer ut i marknaden är den var
mans egendom. Vi saknar här i landet
en speciell lagstiftning av den art som
man har på en hel del håll utomlands
och som ger så att säga ett patentskydd
åt en viss odling. Hittills har man i
vårt land intagit den ståndpunkten, att
det i stället skall utgå statsbidrag till de
anstalter som bedriver förädlingsverksamhet.

Det skulle vara ytterligare en hel del
att anföra i detta ärende, men när vi
alla är överens om att det är fråga om
en verksamhet av mycket stor betydelse,
så tycker jag, att vi också borde ta
konsekvenserna därav och således bifalla
den reservation som på denna
punkt är fogad till utskottsutlatandet.

44 Nr 11 Fredagen den 29 mars 1957

Befrämjande av froodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Allmän (fp).

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att i dag deklarera min
inställning till Weibullsholmsanstalten
som sådan, särskilt som jag många
gånger förut i denna kammare framhållit
att enligt min mening denna anstalt
spelar en betydelsefull roll på
växtförädlingens område och att den
verksamhet som där utföres bör stödjas
av statsmakterna. Vad det här gäller
är ju helt enkelt frågan, om vi i
dag skall fördubbla statsanslaget till
Weibullsholm samtidigt som spörsmålet
om anstaltens ställning i förhållande
till staten, statsbidragets storlek och
villkoren för statsbidraget befinner sig
under utredning.

Enligt min uppfattning kan det inte
gärna vara rimligt att under sådana förhållanden
gå in för en fördubbling av
anslaget.

Herr Hansson i Skegrie sade att utredningen
var färdig. Jordbruksministern
har emellertid förklarat att det
skall ske en översyn av utredningsresultatet.
Herr Hansson frågar då vad
denna översyn avser, var den skall ske
och när den är färdig. Jag föreställer
mig att herr Hansson riktar dessa frågor
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Eftersom han inte
är här nu får väl herr Hansson intet
svar på frågan i dag. Det går ju dock
an att interpellera här i kammaren och
få svar av jordbruksministern. Med det
nära förhallande som jag föreställer mig
råder mellan herrarna skall det väl
inte bli svårt att få besked på den
punkten.

Vi kan alltså konstatera att det pågår
en utredning. Utredningen gäller emellertid
inte principen om Weibullsholm
skall ha statsbidrag. Den principen är

nämligen godtagen. Frågan är hur stort
beloppet skall vara samt villkoren för
statsbidrag.

Herr Antby talade om att Weibullsholm
har planer på att ta upp nya områden
och utvidga gamla. Det är gott
och väl. Det är dock rimligt att även
sådana saker får komma med i den pågående
utredningen. Vi följer ju den
principen här, att när man har en sak
under utredning gör man inte någon
väsentlig ändring i det bestående förrän
utredningsmaterialet ligger på riksdagens
bord. Så får vi göra även denna
gång. Det kommer inte att hända någon
olycka om vi gör så. Denna verksamhet
har nämligen inte bara intresse
för det allmänna och för jordbruket
utan den har också ett stort intresse
för företaget självt. Företaget kommer
att driva denna verksamhet i eget intresse
i avvaktan på utredningen, och
det saknar inte resurser att göra det.
Det finns därför inte, såvitt jag förstår,
några bärande skäl för att frångå en
gammal god princip att inte göra några
väsentliga förändringar i bestående förhållanden
så länge en utredning pågår.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Givetvis har jag den
största respekt för vad herr Sköld sade,
att man inte bör föregripa resultatet
av en utredning. Nu har emellertid en utredning
förekommit på detta område.
Denna utredning lade fram sitt resultat
hösten 1955.

Under flera år har Weibullsholm måst
arbeta med ett förhållandevis litet bidrag.
Man har inte fått samma ersättning
för det fallande penningvärdet som
kommit andra institutioner till del. Det
är inte underligt om man känner oro inför
utvecklingen, när frågan gång på
gång skall förhalas.

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm

Herr HANSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nyss lyssnat
till en av dem som varit med i utredningen
och varit med om att lämna remissvar
o. s. v. Han sade att den översyn
som krävdes inte gällde anslagens
omfattning utan andra ting. Det var
därför jag frågade vad översynen avsåg.

Nu säger herr Sköld att jag kunde ha
frågat jordbruksministern efteråt om
detta. När utskottet tagit översynen som
sin väsentliga motivering, förutsatte jag
att utskottet hade besvärat sig med att
ta reda på vem som gör denna utredning,
var den förrättas och vilka direkven
är.

I 1954 års debatt yttrade herr Sköld,
att vi borde vänta på den utredning som
då försiggick för att få en ny utgångspunkt
för avvägningen av anslaget. Nu
har 1953 års växtförädlingsutredning
gjort denna avvägning, och såvitt jag
vet har alla remissinstanser instämt i
att denna avvägning är riktig. Vi har nu
en god plattform för att bedöma dessa
frågor.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
ta herr Hansson på allvar. Han talade
här om en utredningsman. Var det en
utredningsman, som arbetar med den
nya översynen eller en medlem av den
gamla utredningen? Jag har inte något
intresse av att veta vad en utredningsman
i den gamla utredningen har för
synpunkter på översynen. .lag har i det
avseendet bara intresse av jordbruksministerns
synpunkter.

Att vi inom utskottet inte gått åstad
och försökt förhöra jordbruksministern
om lians planer, heror på att vi förutsätter
att jordbruksministern har ett
levande intresse för frågan och vill föra
den framåt. Har herr Hansson en annan
uppfattning, får detta bli hans sak.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Om det finns ett sådant

intresse hos jordbruksutskottet, som
herr Sköld nyss vittnade om, hade man
kunnat kosta på sig ett uttalande om att
denna översyn borde ske snabbt och
snarast kunna föreläggas riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
91 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
80 ja och 73 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
alt uppskjuta behandlingen av
återstående delar av detta utlåtande och
övriga på föredragningslistan uppförda

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

Interpellation ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet

ärenden till kammarens sammanträde
den 3 nästkommande april.

§ 11

Interpellation ang. sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf),
som yttrade:

Herr talman! Frågan om bättre sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och
fastlandet har länge varit föremål för
uppmärksamhet, men någon tillfredsställande
lösning har dock inte kunnat
uppnås. År 1945 anhöll riksdagen om
en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan. I anledning härav tillsattes
1945 års Gotlandskommitté, som
i sitt år 1951 avgivna betänkande rekommenderade,
att en helt ny trafikorganisation
skulle upprättas. På grundval
härav har en del försök gjorts att
åstadkomma bättre trafikförhållanden.
Sålunda fördes för ett par år sedan förhandlingar
i detta syfte mellan kommunikationsdepartementet
och Ångfartygsaktiebolaget
Gotland. För närvarande
handlägges frågor i detta ärende, främst
rörande båtmaterielen, av en lokal kommitté
på Gotland.

Det skall givetvis medges, att en viss
rationalisering av transporterna mellan
Gotland och fastlandet ägt rum under
senare år. Fartygsmaterielen bar sålunda
i viss utsträckning förbättrats genom
kompletterings- och ombyggnadsarbeten
samt nyanskaffningar, och vissa anordningar
har vidtagits för underlättande
av lastning och lossning.

Man måste emellertid konstatera, att
sjöfartsförbindelserna mellan Gotland
och fastlandet trots dessa förbättringar
dock är långt ifrån tillfredsställande.
Detta gäller i synnerhet i fråga om
godstrafiken, som alltjämt kräver fördyrande
omlastningar. Gotlandskommittén
underströk med skärpa, att transportförhållandena,
särskilt beträffande

ömtåliga färskvaror, med det snaraste
borde förbättras. Gotland är ju i första
hand ett jordbruksalsterproducerande
län med en alltjämt ökande överskottsproduktion.
Det främsta avsättningsområdet
är Stockholm, som i allt större
utsträckning bör kunna taga emot de
de gotländska jordbruksprodukterna.
Transportorganisationen har emellertid
inte kunnat förbättras på det sätt som
är nödvändigt med nutida krav på hög
kvalitet av levererade varor. Inte heller
ur passagerartrafikens synvinkel kan
den nuvarande trafikorganisationen sägas
vara helt tillfredsställande.

Förutsättningen för tillfredsställande
sjöfartsförhållanden synes vara, att färjeförbindelser
upprättas i enlighet med
vad Gotlandskommittén förordat. Ångfartygsaktiebolaget
har visserligen insatt
en bilfärja men inte någon färja av
den kapacitet, som utredningen ansåg
erforderlig. Det måste framstå som synnerligen
angeläget, att ändamålsenliga
bilfärjor anskaffas. Möjligheterna härtill
sammanhänger givetvis med de
hamnförhållanden som står till förfogande.
För närvarande är en utbyggnad
av Visby hamn aktuell. Det synes
emellertid brista avsevärt i den önskvärda
samordningen för en lösning av
dessa frågor. Å ena sidan säger man,
att hamnens storlek måste bero av fartygens
storlek, medan man å andra sidan
hävdar, att hamnens storlek får avgöra
båtmaterielens utformning. Den
erforderliga kontakten för överenskommelse
härom synes hittills inte ha kunnat
uppnås.

Under de förhandlingar, som förevar
mellan kommunikationsdepartementet
och ångfartygsaktiebolaget, kunde inte
klarhet uppnås i fråga om bolagets ställning.
Det är nu 12 år sedan riksdagen
uttalade sig för att en bättre trafikorganisation
måste skapas. Kravet på frågans
lösning har under årens lopp vuxit
sig allt starkare.

Staten har, såsom jag omnämnt, tidigare
fört vissa underhandlingar i syfte

Fredagen den 29 mars 1957

Nr 11

Interpellation ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet

att åstadkomma en bättre trafikorganisation.
I nuvarande läge synes det vara
nödvändigt, att från statens sida nya
initiativ tages. Det bör lämpligen ske
genom upptagande av nya förhandlingar
med ångfartygsaktiebolaget och den
lokala kommittén. Statens medverkan
framstår nu som den enda möjligheten
att inom snar framtid få en tillfredsställande
lösning av frågan till stånd.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande
fråga: Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att snarast möjligt
söka få till stånd tillfredsställande
sjöfartsförbindelser mellan Gotland och
fastlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1957/58,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.,
nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 58, i anledning av väckt motion
om skyndsam översyn av gällande före -

skrifter angående pensionering av viss
arbetspersonal;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1957/58 till Bidrag
till sjukkassor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag, dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten till
fiske,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande rätten
att överklaga ägodelningsrätts beslut
angående avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden, och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och
flottledsbyggnader m. m. å skogar i
enskild ägo,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt stöd åt
verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg,
och

nr 11, i anledning av väckt motion om
anvisande av medel för befrämjande av
fiskefartygs förseende med räddningsflottar;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om klarläggande av vissa arbetsmarknads-
och andra problem i samband

Nr 11

Fredagen den 29 mars 1957

med en ökad automation inom industri
och förvaltning m. m.,

nr 15, i anledning av väckt motion
angående skyndsamma åtgärder i syfte
att åstadkomma klargörande normer
för vad offentliga tjänstemän har att
iaktta i sina förbindelser i tjänsten och
privat med leverantörer och andra företag,

nr 16, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning angående åtgärder
mot spritmissbruk i samband
med jakt,

nr 17, i anledning av väckt motion
angående prövning av frågan om förbilligande,
modernisering och större
spridning av det statliga utredningstrycket,
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett förlag och en bokhandel
för det statliga, kommunala och
internationella trycket.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål,
samt akademier m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 154, i anledning av väckta motio -

ner angående ändring av 7 § lagen om
bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter;

nr 155, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen;
och

nr 156, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift om visst kungörande
av beslut om indragning av allmän
väg.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål,

nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. in.,
nr 140, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, och

nr 141, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 575, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 97, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m., och
nr 576, av herr Larsson i Hedenäset,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 97.

Vidare anmäldes, att i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. avlämnats motionerna:
nr 577, av herr Rydén,
nr 578 och 579, av herr Hagberg m. fl.,

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

nr 580 och 581, av herr Ohlin m. fl.,
nr 582, av herr Wedén,
nr 583, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 584, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.

Slutligen anmäldes följande motioner,
nämligen

nr 585, av herr Antby, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 107, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.,
nr 586, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 108, angående
höjning av vissa postavgifter m. m„
nr 587, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m.,

nr 588, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Ekendahl, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 123, angående

anslag för budgetåret 1957/58 till folk skoleseminarieorganisationen

m. m.,
nr 589, av herr Senander m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 127, med förslag till instruktion för
riksdagens ombudsmän,

nr 590, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 132, angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet,
och

nr 591, av herr Agerberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 135, angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 2 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidna mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Adolv Olsson vårdas å
Södersjukhusets hjärtklinik sedan den
25 mars 1957.

Intygas Stockholm den 30 mars 1957
Gustav Nglin
överläkare

Kammaren beviljade herr Olsson ledighet
från riksdagsgöromålcn från och
med den 25 mars tills vidare.

4 — Andra kammarens protokoll 1957. .

§ 3

Svar på fråga ang. sänkningen av minimipriserna
på torsk

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ELIASSON, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig, om jag har för avsikt att
med hänsyn till fiskarnas reaktion inför
sänkningen av minimipriser på
torsk vidtaga åtgärder för att återställa
det pris, som gällde före den 17 mars
i år.

• 11

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

Svar pa fråga ang. sänkningen av minimipriserna på torsk

Med anledning härav får jag anföra
följande. Under de senaste två åren har
för sydkustens prisregleringsområde
tillämpats säsongmässiga variationer i
minimipriserna på torsk. Säsongvariationerna
har utformats så, att de lägre
priserna gällt under den tid — företrädesvis
våren — då det egentliga säsongfisket
efter sydkusttorsk bedrives och
beredning i större omfattning sker för
framställning av frysta filéer, medan de
högre priserna gällt under återstoden
av året. Förfarandet avser att stimulera
till en större infrysning av fisk under
de perioder, då tillgången är god, för
att därigenom förbättra fiskets avsättningsförhållanden.

Under år 1956 infördes den högre
minimiprisnivån för sydkusttorsk den
15 augusti. De enligt beslut av statens
jordbruksnämnd från denna dag fastställda
minimipriserna på torsk med
huvud för storleksgrupperna 1 och 2
utgjorde 56 respektive 53 öre per kilogram.
Från och med den 18 mars i år
har nämnda minimipriser säsongmässigt
sänkts till 54 respektive 51 öre per
kilogram, vilket formellt framstår som
en prissänkning. I verkligheten har
emellertid en prishöjning skett. De från
och med den 18 mars i år fastställda
minimipriserna bör nämligen rätteligen
jämföras med de priser, som gällde
under motsvarande tid förra året, då
det egentliga säsongfisket efter sydkusttorsk
bedrevs. En dylik jämförelse ger
vid handen, att en prishöjning skett
med 1 öre per kilogram. Minimipriserna
förra våren för torsk med huvud i
storleksgrupperna 1 och 2 utgjorde
nämligen 53 respektive 50 öre per kilogram,
medan de nu — som nyss nämnts
—■ fastställts till 54 respektive 51 öre
per kilogram.

Det bör i detta sammanhang även
beaktas, att den säsongmässigt högre
prisnivån under innevarande år — till
skillnad mot vad fallet var förra året —
tillämpats under en stor del av beredningssäsongen.
Denna började i år re -

dan i januari månad. De tillämpade minimipriserna
har sålunda överstigit
fjolårets från beredningssäsongens början
till och med den 17 mars med 3 öre
per kilogram och under tiden därefter
med 1 öre per kilogram.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons fråga.

Härpå anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Eliasson få framföra ett tack för
att han har svarat på min fråga. Statsrådet
säger i sitt svar, att det är säsongmässiga
variationer som har varit
den främsta orsaken till att denna prissänkning
har genomförts. Det är dock
så, herr statsråd, att det för denna yrkesgrupp
liksom för alla andra yrkesgrupper
inträffat någonting som kallas
kostnadsökningar — åtminstone säger
yrkesfiskarna själva så — och jag tror
dem på deras ord. Jag hade ändå tänkt
mig, att herr statsrådet i slutet av sitt
svar skulle förklara sig villig att försöka
få till stånd en ändring till det
bättre, d. v. s. till vad som gällde innan
den senaste prissänkningen ägde rum.
Jämförelsen med förra årets priser blir
nämligen haltande, om man inte tar
hänsyn till den kostnadsökning, som
onekligen har inträtt.

Man säger, att man genom den prissänkning
som genomförts vill skapa
större avsättning och mer omfattande
djupfrysning av filéer. Varken yrkesfiskarna
eller jag tror att denna lilla
prissänkning kommer att slå igenom i
konsumentledet, utan resultatet blir endast
en minskad inkomst för yrkesfiskarna.
Konsumenterna får med största
sannolikhet betala samma priser
som gällt innan denna prissänkning
skedde — det tror jag inte att någon
vågar bestrida. Detta är inte bara min
egen reflexion, ty senast i går middag
träffade jag samman med en yrkesfiskare
från Simrishamn, som hade

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957
Svar på fråga ang. sänkningen av minimipriserna på torsk

samma uppfattning. Han kunde inte
förstå motiveringen till att man, när
man hade fått vidkännas kostnadsökningar,
skulle drabbas av prisnedsättningar,
vilka inte kom konsumenterna
till godo.

Till sist skulle jag i all stillhet vilja
vädja till det nya statsrådet Eliasson att
när det gäller dessa frågor försöka göra
så gott han kan, så att denna grupp,
som jag inte anser vara på något sätt
privilegierad förut, inte skall få vidkännas
inkomstminskningar. De behöver,
herr statsråd, alltför väl de många
gånger små inkomster som de har.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Man får ändå bedöma
denna fråga med hänsyn till de faktiska
förhållandena. Man kan ju inte diskutera
den utan att ta hänsyn till det läge,
som råder och som jag förmodar att
herr Nilsson i Bästekille känner något
till.

Jag är visst medveten om att kostnadsnivån
för dessa fiskare kan ha
ökats, men man bör inte bortse från
att vi har haft rekordstora fångster av
torsk på sydkusten i år jämfört med
de närmast föregående åren. Fångstkvantiteten
av torsk var i januari i år
1 655 ton mot 968 ton samma månad
i fjol. I februari i år uppgick fångsten
enligt preliminära uppgifter till 1 350
ton mot 244 ton i februari i fjol.

Man har nu stora avsättningssvårigheter,
och Sydkustfisk har sänt ut ett
meddelande vari det säges att exportmöjligheterna
är utnyttjade. Sydkustfisk
har i samråd med Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund och Skånes
fiskareförbund beslutat att från
1 april införa fångstbegränsning på
torsk vid sydkusten. Denna fångstbegränsning
innebär, att ransonen tills
vidare utgör 1 400 kilo per man och
vecka. Vidare har Sydkustfisk ansett
sig från och med 1 april böra återgå
till tidigare gällande garantipriser för

torsk, d. v. s. för torsk utan huvud,
storleksgrupp 1, 50 öre per kg, och för
storleksgrupp 2, 40 öre per kg. Med
hänsyn till avsättningssvårigheterna för
torsk har Sydkustfisk även vädjat till
fiskarna att i största möjliga utsträckning
försöka övergå till sillfiske, eftersom
man bedömer sig ha lättare att exportera
ett överskott av sill.

Hur man i ett sådant läge på allvar
kan göra gällande, att en prissänkning
ter sig helt omotiverad, har jag svårt att
förstå. Jag kan inte finna annat än att
det måste vara principiellt riktigt, att
man håller förhållandevis högre priser
på denna fisk, när man har begränsade
fångstkvantiteter, och att man vidtar en
viss prissänkning under de tider, då
fångsterna är goda och då man ju på
allt sätt bör stimulera avsättningen
bl. a. genom beredning av filéer. Det
är det faktiska läget.

Herr Nilsson i Bästekille säger, att
fiskarna utgår från att denna prissänkning
inte kommer att slå igenom i motsvarande
sänkning av konsumentpriserna.
Jag vet inte, herr talman, om
det är min uppgift att kontrollera den
saken, men jag trodde faktiskt, att herr
Nilsson hyste ett obegränsat förtroende
för näringslivets vilja att åstadkomma
prissänkningar i den mån produktionskostnaderna
sjunker. År motsatsen fallet,
får man väl ta upp en diskussion
om saken, men det tror jag knappast
tillkommer mig.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr statsrådet säger
att vi har mycket större fångst i år än
förra året, och det hoppas han jag vet.
Ja, herr statsråd, det vet jag mycket
väl. Jag vet till och med att kusterna
förra året var spärrade av is, så att
fiskarna inte kunde gå ut, vilket medförde
ytterst låg fångst 1956. Det är varken
mig eller någon annan obekant.

Statsrådet nämnde alt Sydkustfisk
har rekommenderat införande av rån -

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om återköp vid utminuteringsställe av
starkölstomglas

sonering. Därmed kommer vi in på ett
problem som statsrådet själv snuddade
vid, nämligen exportmöjligheterna. Han
säger att det inte längre går att exportera
torsk. Jag skall inte ta upp någon
debatt i den saken nu, eftersom den
inte hör hit; jag bara konstaterar faktum.

Sedan säger statsrådet, att han inte
förstår att jag kan tvivla på näringslivets
vilja att sänka priset på den färdiga
produkten när priset till producenterna
har sänkts. Ja, varken jag eller
yrkesfiskarna eller någon annan
tror att denna tvåöring kommer att slå
igenom i sänkta konsumentpriser. Det
tror i grund och botten inte heller
statsrådet, som sade att detta inte hör
till hans område. Det må så vara, men
kvar står det faktum, att man har berövat
denna yrkesgrupp en del av dess
inkomst utan att kunna garantera att
konsumenterna får motsvarande nytta
av det. Därför säger jag som yrkesfiskare
har sagt till mig: Är det någon
idé att sänka priserna då man inte
kan göra gällande, att det kommer att
synas även i konsumentledet?

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av det senaste anförandet säga,
att herr Nilsson i Bästekille väl får ta
kontakt med dem, som sköter beredningen
och försäljningen, och undersöka
om det blir någon prissänkning.
Jag har inte uttalat att det kommer att
bli någon prissänkning, men jag trodde
herr Nilsson hyste obetingat förtroende
för att dessa instanser genomförde prissänkningar
om det var möjligt. Eller
herr Nilsson kanske yrkar på införande
av priskontroll?

Jag konstaterade nyss, att en prissänkning
bör stimulera till ökad beredning
av filéer, vilket måste vara ett intresse
för fiskarna. Herr Nilsson har
icke kunnat bestrida, att de högre priserna
har varit gällande under en del

av beredningssäsongen och att priserna
nu under högsäsong är högre än i fjol,
fastän fångsten nu är betydligt större
än under motsvarande säsong 1956.

Jag tror jag med gott samvete kan
överlåta åt var och en att dra slutsatserna
och avgöra, vem som har bedömt
denna fråga riktigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om återköp vid utminuteringsställe
av starkölstomglas

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I anledning av herr Nestrups
fråga om Nya systemaktiebolagets
återköp av öltomglas kan jag meddela,
att bolaget sedan länge utan egentlig begränsning
löser in tomma ölbuteljer från
kunder som köper starköl. Detta utesluter
självfallet inte att misstag i något
fall förekommit från personalens sida.
Att medverka till »klara bestämmelser»
i denna fråga — som enligt herr Nestrups
uppfattning är av den omfattning
och betydelse att han ansett riksdagens
interpellationsinstitut vara lämpligt för
att aktualisera densamma — är under
dessa omständigheter knappast av nöden.

Vidare anförde

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag får till herr statsrådet
framföra mitt tack för det snabba
svaret på min interpellation. Den gäller
ju en mycket liten sak, men det är
i alla fall fråga om Systembolagets umgänge
med allmänheten.

Det har förekommit att man har begärt
av kunder, att de skall köpa lika
många flaskor starköl som de lämnar
tombuteljer. Detta kan naturligtvis icke

Tisdagen den 2 april 1957

Nr 11

Svar på interpellation ang. iiverkörningsriskerna vid transport av skolbarn

vara riktigt, och det är inte heller, enligt
vad statsrådet har sagt, i enlighet
med de regler som gäller för återköp
av tombuteljer. Det har emellertid förekommit.
Det undandrar sig min vetskap,
i vilken utsträckning så har skett,
men det är inte otroligt att det varit
ofta. Nu såg jag emellertid i tidningarna
i går att de åtgärder vidtagits, som
jag menade att herr statsrådet skulle
kunnat medverka till. Jag vet inte om
det skett med herr statsrådets medverkan,
men innebörden är i alla fall, att
försäljarna tydligen skall meddelas, att
de skall rätta sig efter de utfärdade
reglerna och enbart efter dessa och sålunda
inte själva föreskriva några regler
för allmänheten.

Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. överkörningsriskerna
vid transport av skolbarn

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet HENRIKSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Mem
har frågat mig, om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att eliminera
överkörningsriskerna vid transport
av skolbarn.

Interpellanten synes närmast avse trafiksäkerheten
vid de s. k. skolskjutsarna.
Efter samråd med ecklesiastikministern
vill jag till en början framhålla,
att trafiksäkerhetsfrågan vid dessa skolskjutsar
uppmärksammats i den författning,
som reglerar statsbidragen för
denna verksamhet och vari hl. a. föreskrivits,
att skjutsarna skall anordnas
på ett för barnens hälsa och säkerhet
betryggande sätt. Vidare har skolöverstyrelsen
i särskilda anvisningar hl. a.
understrukit nödvändigheten av att vederbörande
skolstyrelse, som närmast
är ansvarig för alt skolskjutsarna även
ur trafiksäkerhetssynpunkt är anord -

nade på lämpligt sätt, tillser att endast
fullt tillförlitliga entreprenörer anlitas
samt att fordonen är i fullgott skick.
I god tid före varje läsårs början skall
den lokala skolledningen undersöka,
om dessa krav är uppfyllda. Dessutom
bör skolstyrelsen under läsårets gång
tid efter annan låta kontrollera, att distriktets
skolskjutsverksamhet fortgår på
ett ur trafiksäkerhetssynpunkt betryggande
sätt. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har utfärdat särskilda
bestämmelser, vilka ur trafiksäkerhetssynpunkt
bl. a. reglerar skolskjutsarnas
utrustning m. m.

Sedan skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t avgivit förslag till ny bidragsförfattning
på området, har styrelsen nu
i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påbörjat arbetet med utarbetande
av nya anvisningar för verksamheten.
Enligt vad jag under hand inhämtat
avses bl. a. att ytterligare framhäva
kraven på chaufförerna i fråga om
såväl körskicklighet som personlig
lämplighet och förmåga att upprätthålla
ordning bland barnen, något som
är av särskild betydelse vid barnens påoch
avstigning. Vidare avser styrelsen
att lämna närmare anvisningar i fråga
om anordnande av hållplatser, så att
barnen kan förflytta sig till eller från
skolbyggnaden så säkert som möjligt.

I detta sammanhang vill jag även erinra
om att den trafikundervisning,
som sedan flera år med ökad intensitet
pågår i våra skolor, givetvis är av
betydelse för trafiksäkerheten även vid
skolskjutsarna.

Trots att det sålunda gjorts eller görs
åtskilligt för att förhindra olycksfall i
samband med skolskjutstrafiken, har
det beklagligtvis inte gått att helt eliminera
olycksriskerna. I vilken utsträckning
olyckor förekommit går inte
att utläsa ur den officiella statistiken.
Efter vad jag erfarit från hl. a. Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande, torde dock olyckor i samband
med skolskjutsar lyckligtvis ha

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

Svar på interpellation ang. överkörningsriskerna vid transport av skolbarn

varit relativt sällsynta. Jag är emellertid
angelägen att framhålla, att jag och
självfallet berörda myndigheter är tacksamma
för alla förslag, som kan framkomma
till åtgärder för att reducera
och helst helt undanröja olycksriskerna.

Interpellanten har för sin del ifrågasatt,
om man inte kunde föreskriva att
fordon, varmed skolskjuts utföres, skall
förses med särskild markering, samt
ålägga förarna av andra fordon att
starkt begränsa hastigheten eller stanna
när en skolskjuts stannar för av- eller
påstigning. I den mån skolskjuts utföres
med buss, innehåller gällande vägtrafikförordning
föreskrifter i fråga om
den olycksrisk som avses. Fordonsförare
är nämligen skyldig att hålla tillräckligt
låg hastighet, då fordonet nalkas
spårvagn eller buss, som stannat
för passagerares på- eller avstigning.
Skolskjutsarna utförs emellertid också
i stor utsträckning med droskbilar eller
privata bilar. Om man införde föreskrifter
av den innebörd interpellanten
avser torde man få ställa särskilda krav
på markeringen. Den måste sålunda vara
så stor och iögonenfallande samt
vara placerad på sådant sätt och därtill
under mörker vara så belyst, att
den utan svårighet kan tilldra sig övriga
fordonsförares uppmärksamhet.
Frånsett de praktiska svårigheter, som
de föreslagna åtgärderna kan medföra
bl. a. beroende på att skolskjutstrafiken
för närvarande bedrivs under mycket
olika former och med olika slags fordon,
synes man kunna ifrågasätta det
lämpliga i att i trafiklagstiftningen införa
ytterligare specialregler beträffande
vissa slag av fordon. Jag är alltså
i viss mån tveksam på denna punkt.

Jag vill slutligen framhålla, att frågan
om förbättring av trafiksäkerheten vid
skolskjutsarna i hög grad sammanhänger
med vad som kan göras för en
större säkerhet i trafiken över huvud
taget. I detta hänseende har, såsom min
företrädare framhållit i ett nyligen lämnat
interpellationssvar, åtskilligt gjorts

under senare år. 1953 års trafiksäkerhetsutredning
— som kommer att framlägga
sitt slutbetänkande under våren
— avser att föreslå ytterligare åtgärder
i syfte att främja den allmänna
trafiksäkerheten.

Härefter anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Interpellanten är på
grund av sjukdom förhindrad att närvara,
och han har ombett mig att framföra
ett tack till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
det svar, som i dag har lämnats.

Jag anser mig mot bakgrunden av
det svar som erhållits inte ha anledning
alt försöka framprovocera någon större
debatt i denna fråga. Låt mig bara påpeka
en sak! Statsrådet meddelade att
skolöverstyrelsen i samråd med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen påbörjat
utarbetandet av nya anvisningar för
skolskjutsverksamheten. Det är tillfredsställande
att så skett, och min förhoppning
är, att det vid denna överarbetning
av anvisningarna må prövas
vad som är möjligt att göra för att uppnå
en förbättrad trafiksäkerhet och
att detta sker med särskilt beaktande av
de krav, som en ökad intensitet av såväl
trafiken i allmänhet som av skolskjutsarna
ställer.

Det är visserligen sant, att allt som
är önskvärt på detta område ej kan ernås
enbart med författningar och bestämmelser.
Jag vill ge herr statsrådet
rätt i vad han sade på den punkten.
Mycket kan uppnås genom ett samarbete
med skola och hem, och en rätt
omfattande trafikundervisning förekommer
ju redan vid våra skolor. Detta
förhållande får dock inte undanskymma
angelägenheten av att författningarna
anpassas efter tidens krav
och att härvidlag alla uppslag till förbättringar
allvarligt prövas.

Herr talman! Jag har anledning att
hoppas och även tro, att så kommer att

Tisdagen den 2 april 1957

Nr 11

Svar på interpellation ang. överkörningsriskerna vid transport av skolbarn

ske vid den pågående översynen av anvisningarna.
Jag ber med detta att än
en gång få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungi.
Maj:ts på bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål,
och

nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den
11 juni 1943 (nr 382), m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 140, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 7 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 141, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å kammarens bord
vilande motionen nr 575, av herr Gustafson
i Göteborg in. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 576 av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 97, hänvisades motionen,
såvitt den angick de i propositionen
framlagda författningsförslagen, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna
nr 577, av herr Rydén,
nr 578 och 579, av herr Hagberg
in. fl.,

nr 580 och 581, av herr Ohlin m. fl.,
nr 582, av herr Wedén,
nr 583, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 584, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 585,
av herr Antby;

till bevillningsutskottet motionen nr
586, av herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 587, av fröken Elmén m. fl., och
nr 588, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Ekendahl;

till behandling av lagutskott motionen
nr 589, av herr Senander in. fl.;

till statsutskottet motionen nr 590, av
herr Johansson i Norrköping m. fl., och
till jordbruksutskottet motionen nr
591, av herr Agerberg m. fl.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 54—58, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 13—15, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 9—11 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 14—18.

§ 9

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
fastlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och
2 skulle uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 53 bland två

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

Interpellation ang. sinnessjukvårdspersonalens utbildning — Interpellation ang. ut
betalning av statstjänstemannens schablontillägg

gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

§ 11

Interpellation ang. sinnessjukvårdspersonalens
utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition
under elfte huvudtiteln s. 148
meddelas, att förslag angående högre
utbildning för sinnessjukvårdspersonal
senare torde få underställas riksdagens
prövning. Av redogörelsen angående
sinnessjukvårdsproblem framgår klart,
att det icke endast gäller att förbättra
landets sinnessjukvård genom utökning
av antal platser. Det viktigaste framhåller
departementschefen är, att platserna
är rationellt ordnade samt »kanske
framför allt att personalen är större
och bättre utbildad». Jag vill livligt instämma
i att den moderna sjukvården
inom alla olika specialiteter fordrar väl
utbildad personal. Från och med våren
1956 har grundutbildning anordnats
för sinnessjukvårdspersonal. Den högre
sjukvårdspersonalen, den som skulle
leda arbetet å vårdavdelningarna och
vid de olika specialavdelningarna, har
som regel däremot icke erhållit tillnärmelsevis
den utbildning, som en modern
sinnessjnkvård oavvisligen kräver.

Såväl i Norge som i Danmark är utbildningen
för den högre personalen
vid sinnessjukhusen ordnad enligt samma
principer som för personal vid
kroppssjukhus. I dessa länder är man införstådd
med att en god sinnessjukvård
icke kan ske, om icke sjukvårdspersonalen
erhållit de kunskaper för sin
uppgift, som den moderna mentalsjukvården
fordrar. Även i Sverige har behovet
av kunskaper varit synnerligen
påtagligt och utredningar har i åratal
pågått för att lösa frågan på ett för sinnessjukvården
tillfredsställande sätt.

Man har därvid, som även framgår av
årets statsverksproposition, klart uttalat,
att målet är att höja standarden på
sinnessjukvården i nivå med kroppssjukvårdens.
Ännu har dock ej förslag
framlagts angående utbildning för den
del av sjukvårdspersonalen, som skall
såväl i fråga om arbetsorganisation som
kunskaper vara den ledande för arbetet
inom sinnessjukvården.

Herr talman! Då ett uppskjutande av
beslut angående ovannämnd utbildning
ytterligare hindrar sinnessjukvården i
dess utveckling mot modern sjukvård
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga: När

avser herr statsrådet att för
riksdagen framlägga förslag angående
högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. utbetalningen av

statstjänstemännens schablon tillägg

Herr SENANDER (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det har väckt undran
bland statstjänstemännen, att det schablontillägg,
som enligt riksdagens beslut
om löneplansrevision för statstjänstemännen
skulle utbetalas för första halvåret
innevarande år, icke utbetalades
vid sistlidna månadsskifte. Riksdagen
fattade sitt beslut den 27 februari i år,
varför många statstjänare väntat sig att
utbetalning skolat ske vid nämnda tidpunkt.

Enligt uppgift skulle avsikten vara att
uppskjuta utbetalningen till juni månad.
Om denna uppgift är riktig, innebär
den, att många statstjänare inte skulle
få ut sitt schablontillägg före semesterns
påbörjande. Såsom torde vara känt
börjar sommarsemestrarna för framför

Tisdagen den 2 april 1957

Nr 11

Interpellation ang. utbetalningen av statstjänstemannens schablontillägg

§ 14

allt de lägre statstjänstemannen redan
den 1 maj.

Det sammanlagda belopp, som därigenom
skulle innehållas, uppgår till i runt
tal 100 miljoner kronor. Med hänsyn
bland annat till den långa tid statstjänstemännen
fått vänta på sin avlöningsförstärkning
måste det anses oriktigt att
på sätt, som nu synes planeras, uppskjuta
utbetalningen av schablontillägget.

Med hänvisning till vad jag anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få framställa följande
fråga:

Kan det förväntas att utbetalningen
av statstjänstemännens schablontillägg
sker vid avlöningstillfället i slutet av
innevarande april månad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till stadgan för det internationella
atomenergiorganet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap, och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördctröskor.

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 142, med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag,

nr 143, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsför ordningen

den 26 maj 1954 (nr 521),
in. in.,

nr 146, angående folkhögskolans ställning
och uppgifter,

nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. in.,
nr 148, angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter m. m., och

nr 149, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 592, av herr Helén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 106, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.,

nr 593, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, in. m.,

nr 594, av herr Rydén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 108,
angående höjning av vissa postavgifter
in. in.,

nr 595, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1957/
58 in. in.,

Nr 11

Tisdagen den 2 april 1957

nr 596, av fröken Höjer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 112,
angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende driftbidragen
till primärkommunerna,
nr 597, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 112,

nr 598, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 117,
angående teckning av ytterligare aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. in.,

nr 599, av herr Andersson i Ronneby
ni. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 122, angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område,
nr 600, av herr Jacobson i Vilhelmina
ni. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 122,

nr 601, av fröken Karlsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.,

nr 602, av herr Bengtsson i Göteborg
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 120,

nr 603 och 604, av fröken Karlsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 123, angående anslag för
budgetåret 1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
in. in.,

nr 605, av fröken Wetterström m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 123,

nr 606, av herr Helén och fru Sandström,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 123,

nr 607, av herr Jansson i Kalix in. fl.,

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57,
nr 608, av herrar Asp och Eriksson
i Bäckmora, likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 125,
nr 609, av herr Eliasson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 127, med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän,
nr 610, av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Nilsson i Lönsboda, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 129, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.,

nr 611, av herr Lundberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 129,

nr 612, av herrar Staxäng och Hedin,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 129, samt

nr 613, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 130, med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.31.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Onsdagen den 3 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet propositionen nr
142, med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
så ock om fortsatt giltighet av samma

lag!

till bevillningsutskottet propositionen
nr 143, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsför ordningen

den 26 maj 1954 (nr 521),
m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
146, angående folkhögskolans ställning
och uppgifter;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
148, angående vissa åtgärder för flyktingstudenter
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 149, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§
lagen den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

statsutskottet motionen nr 592, av
herr Helén in. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 593,
av herr Magnusson i Borås in. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
594, av herr Ilydén;

till statsutskottet motionerna:
nr 595, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.,

nr 596, av fröken Höjer,
nr 597, av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl.,

nr 598, av herr Lundberg,
nr 599, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 600, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.,

nr 601, av fröken Karlsson m. fl.,
nr 602, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.,

nr 603 och 604, av fröken Karlsson
m. fl.,

nr 605, av fröken Wetterström in. fl.,
nr 606, av herr Helén och fru Sandström,
samt

nr 607, av herr Jansson i Kalix m. fl.;
till jordbruksutskottet motionen nr
608, av herrar Asp och Eriksson i Bäckmora;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

609, av herr Eliasson i Stockholm,
nr 610, av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Nilsson i Lönsboda,
nr 611, av herr Lundberg,
nr 612, av herrar Slaxiing och Hedin,
samt

nr 613, av herr Carlsson i Stockholm
in. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 59—61 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

§ 4

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till Föreningen för växtförädling

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sinnessjukvårdspersonalens
utbildning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående utbetalningen av statstjänstemännens
schablontillägg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel (Forts.)

Fortsattes behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda
framställningar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 92—96

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97

Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd

Kungl. Maj :t hade under punkten 102
(s. 276—277) föreslagit medelsanvisning
med oförändrat belopp av 100 000
kronor till förevarande förening.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:89 av herr Elof sson,
Gustaf, m. fl. och II: 115 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för verksamhetsåret
1957 bevilja Föreningen för
växtförädling av fruktträd ett anslag av
155 000 kronor.

av fruktträd

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:89 och 11:115, till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd
för budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Hansson, Yngve Nilsson, Antby,
Nilsson i Lönsboda och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 89
och II: 115, till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
155 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Den verksamhet, som
av Föreningen för växtförädling av
fruktträd bedrives vid Balsgård, är
mycket betydelsefull, och den har varit
till stort gagn för frukt- och bärodlingen
i vårt land. Detta har ju också såväl
det allmänna som enskilda organisationer
insett, och Balsgård har fått stöd i
form av anslag. Men det är här som på
alla andra områden, att omkostnaderna
blir högre och högre, och då därtill
de enskilda anslagen tenderar att minska,
är den ekonomiska situationen mycket
brydsam för föreningen. Skall verksamheten
kunna hållas i gång i samma
utsträckning som hittills behövs ökade
anslag, och att föreningen kan fortsätta
sitt värdefulla förädlingsarbete får anses
vara ett allmänt intresse.

Men om inte föreningens ekonomi
tryggas, kommer de praktiska resultaten
av forskningsarbetet att avsevärt
fördröjas, vilket kan betyda ytterligare
försämrade möjligheter för vår svenska
fruktodling. Vi vet alla, hur betydelsefull
denna bär- och fruktproduktion är
för vårt land. Det sammanlagda värdet
uppskattas till omkring 400 miljoner

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

kronor, och 80 procent av produktionen
beräknas komma på småodlare och husbehovsodlare.

Då vår svenska fruktodling har svåra
avsättningsproblem — inte minst på
grund av den hårda utländska konkurrensen
— är det värdefullt att forskningsuppgifterna
inte blir eftersatta genom
brist på medel utan också i fortsättningen
kan fullföljas så att man får
fram nya fruktsorter, varigenom den
svenska frukten kan hävda sig bättre i
konkurrens med den utländska. Här har
forskningen stora möjligheter att nå
resultat, resultat som nationalekonomiskt
sett kan innebära miljonvinster.

Föreningen har under de senaste åren
erhållit ett statsanslag på 100 000 kronor
per år, vilket man i år har begärt
att få höjt till 170 000 kronor, en begäran
som även lantbruksstyrelsen har
tillstyrkt. Det må nämnas att växtförädlingsutredningen
i sitt betänkande
framhöll betydelsen av ett ökat stöd åt
Balsgård, och det är att beklaga, att
departementschefen ännu inte velat ta
ställning till utredningens förslag. Men
medan man väntar på dessa utredningars
resultat, blir de ekonomiska svårigheterna
för Balsgård allt större och
större.

För att i någon mån kompensera
Balsgård för de fördyrade omkostnaderna
och möjliggöra att verksamheten
skall kunna upprätthållas i sin nuvarande
omfattning har i en flerpartimotion
framställts yrkande om ett med
55 000 kronor ökat anslag, vilket utskottets
majoritet dock icke velat gå med på.

Herr talman! Då föreningen är i stort
behov av större anslag ber jag att få
yrka bifall till den av herr Nord m. fl.
avgivna reservationen nr 11).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Frågan om statsanslag
till Balsgård har varit föremål för diskussion
många gånger här i kammaren,
och jag skall genast tacksamt erkänna,
att riksdagen vid två tillfällen varit

vänlig nog att höja bidragen. Det vill
jag inte dölja; vi har varit tacksamma
för det och vi är fortfarande tacksamma
för det.

Men alla känner vi till utvecklingen
på det ekonomiska området. Anslag,
som var tillräckliga bara för två eller
tre år sedan, räcker inte på långt när
i dag. Varför vet vi också alla —• det
behöver jag inte särskilt tala om. På
grund av denna ekonomiska utveckling
blir driftunderskottet vid Balsgård
större för varje år som går: 1955 var
underskottet 28 000 kronor, 1956 var
det 55 000 kronor och för 1957 beräknas
det bli minst 60 000 kronor.

I det läget kanske många ställer frågan:
Finns det då inga möjligheter att
genom t. ex. ökade försäljningar skaffa
Balsgård större inkomster? Ja, var och
en som följt med denna fråga vet väl,
att bland annat möjligheterna att få inkomster
av plantskolealster, som exempelvis
under åren 1951—53 kunde ge
ända upp till 20 000 kronor per år, är
praktiskt taget obefintliga i dag. Anledningen
känner vi alltför väl till: nyplantering
äger icke rum längre, utan
denna del av verksamheten, som gav
rätt stora inkomster, är inte att räkna
med nu. Därtill kommer, att på grund
av tillväxten av befintliga kulturer numera
inte så stora arealer står till förfogande
för odling av andra inkomstbringande
grödor.

Naturligtvis har det påpekats, att man
ju har Knut och Alice Wallenbergs stiftelse,
som förut stött verksamheten. Ja,
denna stiftelse har givit mycket pengar
till Balsgård, och under fjolåret var
stiftelsen också vänlig nog att betala
en hel del av underskottet, men samtidigt
sades det klart och tydligt ifrån,
att vi fick räkna med att det var sista
gången vi kunde få anslag från stiftelsen.
Mot detta invänds kanske, att man
tar väl inte så där utan vidare sin hand
från verksamheten, utan om det skulle
visa sig nödvändigt, betalar man väl
ännu en gång i avvaktan på utredning -

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till Föreningen för växtförädling

ens förslag. Detta kan varken jag eller
någon annan säga någonting bestämt
om, men det sades i alla fall förra året
klart ifrån, att något anslag från stiftelsen
inte var att påräkna för framtiden.

Yrkesfruktodlarna, som står hårt
trängda i nuvarande ekonomiska läge,
har inte möjligheter att tillskjuta de
medel, som Balsgård så väl skulle behöva.
Det är därför vi, i detta mycket
ansträngda läge, från kristianstadslänsbänken
med biträde av ledamöter på
malmöhuslänsbänken gjort en förnyad
framställning om det ökade statsanslag,
som Balsgård så väl behöver.

Då kanske någon vill ställa frågan:
Kan man inte göra några indragningar,
exempelvis minska på personalen? Ja,
man kan minska på allting här i världen,
höll jag på att säga, men då får man
också ta konsekvenserna. Om man t. ex.
avskedar trädgårdsmästaren, vaktmästaren,
städerskan, kontoristen, laboratoriebiträdet
och husföreståndarinnan
jämte halva trädgårdsarbetarstammen,
då kan man få det hela att gå ungefär
jämnt ihop. Men vad innebär detta? Jo,
att av effektiviteten återstår 10 procent.
Sedan måste man lägga till förlusten
av många års arbete, som alltså inte
kan ersättas. Alla i denna kammare
känner till att forskning är något som
måste bedrivas på lång sikt. Den ger
inte en snabb utdelning, utan på resultaten
måste man vänta ganska länge.

Nu har man kommit ett stycke på väg
med verksamheten där nere. Man är så
långt kommen att man kan föra ut vissa
sorter i praktiska försök. De som har
intresse för frågan vet säkerligen också,
att det är många rätt gamla sorter
som förekommer i den svenska fruktodlingen.
En del av dessa har den respektabla
åldern av över 200 år, andra
är kanske inte mer än 125 eller 130 år.
Alla förstår emellertid att på detta område
måste vi gå in för att skaffa oss
nya möjligheter.

I detta läge, då lantbruksstyrelsen

av fruktträd

liksom växtförädlingsutredningen har
tillstyrkt ökat statsbidrag, hade man
väntat sig — det måste jag framhålla —
ett något positivare ställningstagande
från utskottets sida. I stället hänvisar
utskottet till jordbrukshögskoleutredningen
och säger att vi får vänta på
resultatet av denna. Det är klart att man
kan vänta, men då tar man medvetet
den risken att institutionen inte kan
fortsätta med verksamheten utan själv
eventuellt nödgas nedlägga den. Jag
tycker att det skulle vara synd om staten,
som dock redan satsat en hel del
pengar till detta ändamål, nu, när det
behövs litet till, skulle säga att det bryr
vi oss inte om, vi får vänta på utredningen.
De resultat som redan vunnits
och som kan vinnas anser jag vara av
så stor betydelse, att verksamheten är
värd ett ökat stöd även i fortsättningen.
Jag tror inte det är riktigt att man skall
vänta, som utskottet föreslår.

Det skulle finnas många andra skäl
att anföra, men jag anser att det sagda
får vara nog och ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det råder inte några
delade meningar om betydelsen av
fruktträdsförädlingsanstalten på Balsgård.
Det är en nyttig och nödvändig
verksamhet som där bedrives, därom
är alla överens. Att inte Kungl. Maj:t
har föreslagit ett höjt anslag och att
jordbruksutskottet icke heller har velat
tillstyrka motioner i detta syfte beror
helt enkelt därpå, att frågan om
denna institutions framtida status befinner
sig under utredning.

En särskild sakkunnigberedning har
som bekant arbetat med bland annat
denna fråga och har avlämnat ett förslag,
som Kungl. Maj:t hittills inte tagit
ställning till. Jag kan mycket väl
förstå att man inom regeringen tvekar
att ta upp detta förslag därför att det i

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

grund och botten innebär, att Balsgård
skulle få samma ställning som utsädesföreningen
i Svalöv. Vi har ju här i
riksdagen sannerligen inte tyckt att
den konstruktionen med en statlig institution,
som skall arbeta på att framskapa
sorter, som sedan skall säljas i
marknaden, har varit lycklig.

Nu har frågan hänskjutits till jordbrukshögskoleutredningen,
och där bedrives
arbetet med sikte på att snart
komma till ett resultat. Den kommer att
undersöka, om det finns möjlighet att
bevara denna anstalt som en anstalt,
där det privata intresset har ett avgörande
inflytande. Jag för min del
tror, att det är den enda möjligheten
att få en förståndig konstruktion. Men
om man skall göra detta, är det klart,
att en förändring av statsanslaget kommer
att förändra förutsättningarna för
utredningsarbetet, och därför bör inte
riksdagen nu ändra anslagsbeloppet.

Ifrån reservanternas sida har man
sagt, att det är fara för att anstaltens
verksamhet kommer att krympa samman
i väntan på utredningen. Vi har
från utskottsmajoritetens sida hållit för
sannolikt, att de intressen, som har
skapat denna anstalt — den har ju
skapats utan något initiativ eller understöd
från statens sida — kommer att
upprätthålla sin skapelse den relativt
korta tid, som kan återstå, intill dess
det kommer ett förslag på riksdagens
bord om anstaltens framtida ställning.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr NORUP (bf):

Herr talman! Herr Sköld liar ju sagt
ungefär vad som kan sägas om denna
fråga. Jag vill bara tillägga en sak, som
kan förklara en del. Man har från Kungl.
Maj ds sida inte kunnat bestämt ange
det anslagsbelopp, som skulle kunna
föreslås riksdagen nu. Men på s. 92 i
utskottets utlåtande återges följande uttalande
av departementschefen: »Verksamheten
torde emellertid vara av så -

dan betydelse, att det bör tillses, att
föreningen får möjlighet att fortsätta
denna.» Denna mening är väl ändå en
tillräcklig garanti för att man inte kommer
att lämna Balsgård utan möjligheter
att fortsätta.

Det är klart att jag i långa stycken
kan instämma med min ärade länskamrat.
Men på det stadium frågan nu
ligger, tror jag, att den kommer att få
den bästa lösningen om den, såsom
här föreslagits, hänskjutes till jordbrukshögskoleutredningen
och att man
därefter får ta slutlig ställning till densamma.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill bara efter herr
Norups sista anförande säga, att jag
tror, att han personligen är intresserad
av att denna institution kan fortsätta
sin verksamhet. Jag kan också vara
så vänlig att jag säger, att jag tror,
att även herr Sköld har intresse av att
denna institution skall kunna fortsätta.
Men i dag är vi i det läget, att institutionen
har framlagt något som kan
kallas en nödbudget. Det är i ett sådant
läge jag anser det vara fara på färde.
Man kan vänta för länge — det har
man nog fått erfara mer än en gång —
och det är detta vi riskerar. Kammaren
må besinna, att när vi från hela kristianstadslänsbänken,
oavsett partipolitisk
uppfattning, har kunnat enas om
detta, så är det inte något hugskott från
någon enskild ledamots sida, utan det
ligger ett rejält och sakligt underlag
bakom motionens yrkande.

Jag vidhåller det yrkande jag ställt.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Vi har nog observerat,
att det finns starkt intresse från kristianstadslänsbänken
i denna fråga. Men
man kan väl också ha rätt att säga, att
ett så lokalt belönat intresse kanske
inte har så stora förutsättningar för en
objektiv inställning lill saken.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Statens jordbruksnämnd: Avlöningar

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Balsgårds verksamhet
har inte bara lokalt intresse. Den är ju
erkänd över hela vårt land. Därpå tyder
bl. a. den omständigheten att många
hushållningssällskap på olika håll och
även uppe i Norrland ger Balsgård
sitt stöd. Den verksamhet, som där bedrivits,
har givit husbehovsodlingen
stora möjligheter att kunna hävda sig
även i andra delar av vårt land än Kristianstads
län.

Jag är tacksam för utskottsmajoritetens
representanters vitsord, att denna
verksamhet är betydelsefull och bör
fortsättas. Men nu är ju förhållandet
det, att på grund av ökade omkostnader
och minskade anslag blir den ekonomiska
situationen alltmer brydsam
för föreningen, och det behövs mera
medel för att kunna hålla verksamheten
i gång i nuvarande omfattning. Därför
vädjar jag till kammarens ledamöter att
här stödja reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Bästekille begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
97 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Bästekille begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 89 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 98—100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Statens jordbruksnämnd: Avlöningar

Under punkten 106 (s. 281—285) innefattade
Kungl. Maj :ts framställning —-förutom hemställan till riksdagen att
medgiva ändring i personalförteckningen
och fastställa ändrad avlöningsstat
— en anslagsanvisning av 2 524 000
kronor, vilket belopp översteg innevarande
budgetårs medelsanvisning med
174 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 147 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte under förevarande anslag
anvisa ett belopp av 2 224 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
viss ändring i personalförteckningen
för statens jordbruksnämnd;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

Onsdagen den 3 april 1957 Nr 11

Statens jordbruksnämnd:

c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 524 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Heeggblom och östlund, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
angiven ändring i personalförteckningen
för statens jordbruksnämnd;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 224 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till den debatt, som fördes i fredags,
få yrka bifall till reservationen nr
12 av herr Eskilsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 102

Statens jordbruksnämnd: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade under punkten
107 (s. 285—280) föreslagit en medelsanvisning
av 033 000 kronor eller
02 000 kronor mindre än för innevarande
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
5 — Andra kammarens protokoll

till Jordbrukarungdomens förbund

till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 147 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Nilsson, Yngve,
samt II: 186 av herr Heeggblom m. fl.,
i vilka motioner hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte under
förevarande anslag anvisa ett belopp av
583 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 633 000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation
hade herrar Eskilsson, Hseggblom och
Östlund hemställt, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:147 och 11:186, såvitt nu vore i
fråga, till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 583 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber även här att få
yrka bifall till reservation av herr Eskilsson
m. fl., nr 13).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 103—110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund

Underpunkten 118 (s. 322—323) hade
Kungl. Maj:t föreslagit en medelsan -

1957. Nr 11

Omkostnader — Bidrag

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund

visning med oförändrat belopp av
225 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 162 av herr Johansson, Anders,
m. fl., likalydande med II: 196 av herrar
Antby och Andersson i Hyssna, i
vilka motioner föreslagits att riksdagen
som bidrag till Jordbrukarungdomens
förbunds verksamhet kalenderåret 1957
måtte bevilja ett anslag av 275 000 kronor;
samt

b) 1:233 av herr Sveningsson m. fl.
och 11:282 av herr Stiernstedt m. fl.,
likalydande, i vilka motioner föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att bidraget
till Jordbrukarungdomens förbunds
verksamhet kalenderåret 1957 skulle utgå
med 300 000 kronor, varvid särskilt
borde beaktas behovet av ökade resurser
för verksamhet bland den kvinnliga
ungdomen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 162 och II: 196 samt I: 233 och
11:282, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 225 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Uno Olofsson, Antby, Andersson
i Hyssna och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:233
och II: 282, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna 1:162
och 11:196, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 275 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jordbrukarungdomens
förbunds verksamhet är ju så välkänd
och uppskattad att man ej här behöver
lämna någon närmare redogörelse för
densamma. Jag vill bara understryka
den stora betydelse denna verksamhet
haft och har på sina håll på landsbygden.
Jag är förvissad om att denna verksamhet
i stor utsträckning har bidragit
till att göra ungdomarna förtrogna med
jordbruksnäringen och i någon mån
också bidragit till att minska flykten
från landsbygden. Icke minst arbetet
bland unga odlare och bygdegårdsverksamheten
har bidragit härtill. Därför
bör den verksamhet som förbundet bedriver
på alla sätt uppmuntras och stödjas.
Ökade omkostnader för verksamheten,
bland annat lönelyftning till
instruktörer och konsulenter, dyrare
resekostnader etc. gör att det utgående
anslaget är alldeles otillräckligt. Styrelsen
för Jordbrukarungdomens förbund
har därför hemställt om ett med 50 000
kronor ökat anslag, vilken begäran även
lantbruksstyrelsen tillstyrkt.

Men nu är det här som på andra
punkter i jordbrukets huvudtitel — alltför
många för resten. Denna ungdomsverksamhet
är nämligen under utredning,
och härpå har såväl departementschefen
som utskottet stött sig, då de
föreslår oförändrat anslag. Lantbruksstyrelsen
har, som jag nyss nämnde,
tillstyrkt det högre anslaget oaktat utredningen,
»då förbundet är i starkt behov
av höjt bidrag», som det heter i
motiveringen. I ett par motioner har
också yrkats högre anslag.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Nord m. fl. avgivna reservationen
nr 14).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):
Herr talman! Jag kan också understryka
värdet av den verksamhet som
Jordbrukarungdomens förbund bedri -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond

ver, och jag är fullt medveten om att
förbundet för att uppehålla sin verksamhet
i full omfattning kan få vissa besvärligheter
under den tid utredningsarbetet
om förbundets och dess verksamhets
ställning pågår. Frågan är hänskjuten
till utredning, och jag vill för
min del hoppas att vi ganska snart skall
kunna komma fram till ett resultat som
ger Jordbrukarungdomens förbund det
stöd som är motiverat.

Jag ber med hänvisning härtill och till
utskottets utlåtande att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Lönsboda begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
lll:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11‘2—11 i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115

Bidrag till återbetalning av lån från
jordbrukets maskinlånefond

Under punkten 122 (s. 327—328) innefattade
Kungl. Maj :ts framställning
anvisande av ett förslagsanslag av
1 510 000 kronor mot för innevarande
budgetår 1 660 000 kronor. Kungl. Maj :ts
förslag innebar, att bidragsramen fastställdes
till oförändrat belopp av
1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, till Bidrag
till återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
1 510 000 kronor;

2) att motionerna 1:147 och 11:186,
såvitt anginge fastställandet av bidragsramen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att riksdagen måtte, med anledning
av vad som anförts i motionerna I: 147
och 11:186, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville dels företaga en av
utskottet närmare berörd utredning,
dels förelägga riksdagen de förslag,
vartill denna kunde föranleda.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Som jag tillät mig
framhålla vid behandlingen av punkt
51 :o) har ett visst partis sparsamhetsoffensiv
gjort ett bestämt intryck på
hela jordbruksutskottet. I skrivningen
till punkten 51 :o) har ju utskottet förordat,
att beträffande en hd rad anslag
under nionde huvudtiteln bör utredas
huruvida de inte skulle kunna upphöra.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till jordbrukets rationalisering

Bland de anslag, som där namnes,
är också det som återfinns under
punkt 115:o). Redan vid behandlingen
av punkt 51 :o) underströk jag, att
jag inte kan vara med om att man uttalar
sig för ett avskaffande av detta
anslag. Det kan kanske invändas, att
utskottet inte har tagit definitiv ställning,
men det är uppenbart, att om
man skriver till regeringen och anhåller
om utredning angående avskaffande
av ett visst anslag innebär detta,
att man i sak har tagit ställning.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid frågan, då jag utvecklat mina synpunkter
tidigare, utan jag skall nöja
mig med att hemställa om att punkten
3) i utskottets kläm måtte utgå.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Karlsson i Stuvsta, att den omständigheten
att utskottet har gått med på
en utredning om en hel massa anslagspunkter
under jordbrukshuvudtiteln
inte alls innebär att vi sagt, att vi vill
ha någon minskning eller ändring här,
utan vi har bara inte velat motsätta oss
en utredning. Jag tycker nog, att herr
Karlsson i Stuvsta inte bör dra den
slutsats av utskottets skrivning som
han här gjort. Vad utredningen kommer
till kan inte vare sig jag eller någon
annan säga, och det är mycket möjligt
att den inte går så mycket in på just
denna punkt.

Jag kan nog delvis instämma med
herr Karlsson i Stuvsta i att detta anslag
fortfarande behövs, och jag har
inte alls någon åstundan att det försvinner.

Vad sedan gäller att punkt 3) i klämmen
skulle utgå är det väl nödvändigt,
herr Karlsson i Stuvsta, att svara på
motionerna, och det är alldeles omöjligt
att ta bort den. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av herr
Karlsson i Stuvsta.

Kammaren biföll utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 116—119

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120

Bidrag till jordbrukets rationalisering

Kungl. Maj:t hade under punkten 127
(s. 336—341) föreslagit medelsanvisning
med oförändrat belopp av

14 000 000 kronor. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle bidragsramen minskas
med 500 000 kronor till 16 500 000 kronor,
varav 1 500 000 kronor avsetts för
bidrag till yttre rationalisering och

15 000 000 kronor för bidrag till inre
rationalisering m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
motioner, nämligen

a) I: 147 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Nilsson, Yngve, likalydande med
II: 186 av herr Hseggblom m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte fastställa bidragsramen för anslag
till jordbrukets rationalisering för
nästa budgetår till 12 500 000 kronor
och följaktligen till förevarande ändamål
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

b) II: 482 av herrar Sjölin och Dahlén,
vari hemställts, att riksdagen måtte
dels till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa
i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna
14 000 000 kronor ett förslagsanslag av
100 kronor, dels fastställa ramen för beviljande
av bidrag till jordbrukets rationalisering
under budgetåret 1957/58
till 16 500 000 kronor;

c) I: 365 av herr Franzén.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:147 och
11:186 samt 11:482, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:147 och 11:186 samt 11:482,
såvitt anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till
jordbrukets rationalisering under budgetåret
1957/58;

3) att motionen 1:365, såvitt avsåge
yrkandet om hemställan hos Kungl.
Maj:t att vidtaga åtgärder i syfte att
snarast möjligt iordningställa en fiskehamn
vid Hallshuks fiskeläge och om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förskottera
härför erforderliga medel ur
förevarande anslag, icke måtte föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd;

4) att motionen I: 365, såvitt däri
yrkats att — därest yrkandet under
3) icke kunde bifallas — bemyndigandet
måtte få gälla för andra angelägna
fiskehamnsanläggningar på Gotland,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Eskilsson, Hxggblom och
östlund, vilka ansett att utskottet bort
under 1) och 2) hemställa

1) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna 1:147 och
II: 186, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag på motionen 11:482, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 147 och II: 186, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionen 11:482, såvitt nu vore i fråga,
fastställa ramen för beviljande av bidrag
till jordbrukets rationalisering till

Bidrag till jordbrukets rationalisering

12 500 000 kronor under budgetåret
1957/58;

b) av herrar Nord, Johan Persson,
Antby och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett att utskottet bort under 1) och 2)
hemställa

1) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionen 11:482, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:147 och 11:186, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av 100
kronor;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 482, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1:147
och II: 186, såvitt nu vore i fråga, fastställa
ramen för beviljande av bidrag
till jordbrukets rationalisering till
16 500 000 kronor under budgetåret
1957/58;

c) av herr Franzén, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Herr

ANTBY (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt av huvudtiteln har utskottet
bland annat haft att ta ståndpunkt
till en motion, väckt av herr Sjölin
m. fl. i denna kammare. Med hänvisning
till det stora reservationsbelopp
som finns i detta anslag föreslår motionärerna
eu annan konstruktion av
detsamma, nämligen att riksdagen skall
besluta om en ram, inom vilken verksamheten
skall få röra sig för nästkommande
budgetår. Denna ram är lika
med vad som föreslås av Kungl. Maj :t.

Vidare önskar motionärerna, att anslagsbeteckningen
skall ändras till förslagsanslag.
Dessa synpunkter har tidigare
framförts i riksdagen, då understödda
av utlåtanden från lantbruksslyrelsen
och statsrevisorerna. På det
håll jag företräder har vi funnit dessa
synpunkter beaktansvärda och vi har

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till jordbrukets rationalisering

därför velat reservationsvis framlägga
dem inför kammaren.

Jag vill också säga några ord om högerns
förslag i detta sammanhang. Högern
vill ju spara även på detta anslag,
och jag tror för min del att det finns
möjligheter till besparingar på denna
punkt. Vi från vårt håll har emellertid
inte nu velat gå längre i fråga om nedskärning
av anslaget än vad Kungl.
Maj :t föreslagit för innevarande år.

I högerns reservation har man bl. a.
tagit upp frågan om nyodling och säger
att anslaget för detta ändamål inte
längre har något berättigande. Det är
nog riktigt, om man ser saken i stort,
men det finns vissa fall då det kan vara
fullt motiverat med en viss nyodling
lika väl som det kan vara försvarligt
med igenläggning av odlad jord. Det
går inte att komma ifrån att förhållandena
på olika håll skiftar i detta avseende.

Från högerhåll har också framförts
anmärkningar mot lantbruksnämndernas
handhavande av rationaliseringsverksamheten.
Det är möjligt att det
i vissa fall finns anledning till klander,
och jag vill uttrycka den förhoppningen
att man, i den mån man handskats
mindre lämpligt med anslaget, tar sig
till vara för framtiden och använder
pengarna på ett sätt som är försvarbart.

Herr talman! Jag yrkar med dessa
ord bifall till reservation 16 b).

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt, som i fredags fördes här i kammaren,
ber jag att få yrka bifall till
reservationen av herr Eskilsson m. fl.

Jag vill tillägga några ord med anledning
av vad herr Antby här sagt
om behovet av nyodling av mark, stenröjning
o. d. Det är självklart att en
minskning av statsbidraget inte skulle
betyda att det utfärdas något förbud
mot att sådana åtgärder vidtages, utan
överallt, där det visar sig lönsamt, bör

man på vanligt sätt gå in för åtgärder
av detta slag, precis som alla jordbrukare
får göra som inte kommer i åtnjutande
av statsbidrag på grund av
åkerarealens storlek.

Jag har bara velat säga detta för att
inte något missförstånd skall uppstå.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Bara några ord i anledning
av herr Antbys inlägg.

Vad beträffar folkpartimotionen om
förändring av anslagets karaktär till
förslagsanslag och anvisande av ett
symboliskt belopp på 100 kronor, så
räcker det med att hänvisa till motiveringen
i utskottets förslag år 1955.
Lantbruksstyrelsen hade år 1953 själv
velat ha ett förslagsanslag, och statsrevisorerna
som ägnade frågan uppmärksamhet
var inne på samma linje,
men utskottet och även riksdagen följde
Kungl. Maj :t, som stödde sig på
statskontoret och riksräkenskapsverket.
Deras synpunkter kan kort sammanfattas
på det sättet, att ur finanspolitisk
synpunkt är det önskvärt att
av riksdagen beslutade utgifter omedelbart
och i sin helhet regleras genom
anslag på riksstaten, varigenom det
också blir lättare att överblicka och
kontrollera hela budgetutvecklingen.
Riksräkenskapsverket höll också på
täckningsregelns bibehållande i detta
avseende.

Detta är egentligen motiveringen för
utskottets ställningstagande i år när
det gäller denna del av förevarande
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Med anledning av diskussionen
rörande punkten 120 dels i
dag och dels i fredags vill jag framföra
några synpunkter, som jag har på
frågan såsom ledamot i en delegation
för jordbrukets inre rationalisering.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering

Den rationaliseringsverksamhet som
det här är fråga om sker nog inte av
okynne. Kostnaderna är trots bidragen
så stora, att man noga överväger sådana
företag, innan man sätter i gång
med dem.

Det brukar varje år ställas krav på
tilläggsanslag, och det är inte så, som
man skulle kunna tro, att dessa medel
inte går åt.

Oavsett svårigheterna med avsättningen
av jordbrukets produktion måste ju
en fortlöpande rationalisering ske inom
jordbruket lika väl som inom andra näringar.
Bland annat behövs det bättre
byggnader. Bättre byggnader betyder
ju trevligare arbetsplats för dem som
arbetar i ladugårdar o. s. v. Just anslaget
till byggnader kanske inte alltid
går åt, men det beror inte på att inte
behovet finns utan på att ett bygge ändå
kostar så pass mycket för en jordbrukare,
att vederbörande drar sig för att
sätta i gång med ett byggnadsföretag.
Detta talar nu i stället för att man bör
underlätta byggandet med bidrag.

Anläggningar av jordbruksvägar skulle
under innevarande år i vårt län tarva
fyra eller fem gånger så stort anslag
som det som nu har anvisats för detta
år. Nu sker det en viss omdisponering
av anslagen, så att man bättre kan tillfredsställa
behoven. Det är nödvändigt
att bygga ut jordbruksvägarna, för att
man skall kunna hämta produkterna
med bilar och köra fram med moderna
maskiner. Bara i ett enda skifteslag
drog byggandet av en genomfartsled
med sig en utbyggnad av jordbruksvägarna
för cirka 100 000 kronor. Det blev
en hävstång för hela bygden att få detta
vägnät.

Reservanterna har nämnt betesanläggningar.
När bidrag begärs till en
betesanläggning, som projekteras, blir
det en ingående överläggning med ägaren,
och den stående regeln är att man
då ställer såsom villkor, att han slutar
att använda skogen som betesmark. Att
skogen upphör att vara betesmark med -

för bättre skötsel och högre avkastning
av skogen.

När det gäller stenröjning är behovsprövningen
också rätt sträng. En mängd
ansökningar avslås, därför att planerna
inte kan räknas som ekonomiskt försvarbara.
Men om en jordbrukare, som
får bidrag till skiftena 1 och 2 och avslag
för skiftena 3 och 4, likväl när
han ändå har stenröjningsvagnen där,
vill röja skiftena 3 och 4, kan ingen
hindra honom från detta, även om man
anser att det inte är ekonomiskt försvarbart.
Det får bero på hans eget bedömande.

Man får inte begära, att de ungdomar
som kommer hem från lantbruksskolorna
skall avstå från att förbättra fastigheterna
med ledning av vad de lärt sig
i skolorna. Men på grund av deras ekonomiska
situation är det nödvändigt
att de får en stimulans och ett handtag,
så att rationaliseringen kan ske.

Överläggningen vad härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som yrkats
i den av herr Eskilsson m. fl. vid
punkten fogade reservationen; samt
3 :o) bifall till utskottets hemställan
med i reservationen av herr Nord m. fl.
föreslagen ändring; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkten 121

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering Under

punkten 128 (s. 341) hade
Kungl. Maj:t föreslagit medelsanvisning
med oförändrat belopp av 300 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1: 235 av herr Lindblom
m. fl. och 11:277 av herr Rimäx
in. ft., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte, såvitt nu vore i fråga,

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering

besluta sådan ändring i 5 § andra stycket
kungörelsen den 3 juni 1955 (nr
354) angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering, att bidrag
skulle kunna utgå även till företag
med, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft,
två helårsanställda arbetare
mot för närvarande endast en sådan
arbetare.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, till Bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

2) att motionerna 1:235 och 11:277,
såvitt nu vore i fråga, i vad avsåge yrkandet
om ändring av bestämmelserna
i kungörelsen 1955: 354 angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Johan Persson,
Franzén, Yngve Nilsson, Hseggblom,
Ahlsten, Rimås och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett att utskottet under 2) bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:235 och 11:277,
såvitl nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta företaga den författningsändring,
som reservanterna förordat.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Beträffande denna
punkt skall jag bara hålla ett kort anförande.

Jag vill från början klart säga ifrån
till kammarens ärade ledamöter, att här
inte är frågan om att anslagen skall
ökas. Reservanterna går med på samma
medelstilldelning som departementschefen
har föreslagit. Det är endast i tilllämpningen
som vi vill ha någon ändring.
Här delar sig, som var och en kan
konstatera, utskottets ledamöter så, att

nio ledamöter av tjugo ställer sig bakom
den reservation som avgivits.

När vi år 1955 här i kammaren beslutade
om dessa nya rationaliseringsbidrag
och lån, var det ett tvisteämne
om de skulle tilldelas trädgårdsodlare
som hade högst en helårsanställd arbetare
plus tillfällig arbetskraft eller jämväl
dem som hade två helårsanställda
arbetare plus tillfällig arbetskraft. Den
som här i kammaren flitigast förfäktade
tanken att utsträcka förmånen till
företagare med två helårsanställda arbetare
var herr Nilsson i Göingegården.
Men han fick inte gehör för sina
åsikter.

I den praktiska tillämpningen har det
visat sig, att man är tacksam för att
möjligheter ges till dessa lån och bidrag
men att man vill ha möjligheten
utsträckt till att gälla också odlare som
har två helårsanställda arbetare. Den 11
mars i år var alla Skånes riksdagsmän
inbjudna till Hälsingborg för att få,
som det hette, »informationer» från alla
handelsträdgårdsmästare. Där fanns
icke några delade meningar i hela denna
till 300 människor uppgående församling
om denna sak. Man var nöjd
med dessa bidrag men ville att tillämpningen
skulle vara sådan, som vi nu
föreslår i reservationen.

Under sådana omständigheter, inte
minst med hänsyn till att det inte krävs
ökad medelsanvisning och att de människor
som detta berör klart och tydligt
sagt ifrån att en ändring på denna
punkt är berättigad, tycker jag kammaren
skulle kunna gå med på detta
ändringsförslag.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! När riksdagen 1955 fattade
beslut om statligt stöd åt trädgårdsnäringens
rationalisering uppstod
en tvist om hur man skulle definiera
begreppet mindre trädgårdsföretag —

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering

vilket herr Nilsson i Bästekille här relaterade.
Jag vill påminna om att den
tvisten byggde på det förhållandet, att
lantbruksstyrelsen föreslagit, att till
mindre företag skulle hänföras företag
med högst två helårsanställda arbetare
förutom brukaren eller driftledaren.

När propositionen skrevs uttalade departementschefen
följande: »För min
del vill jag föreslå, att med mindre
företag skall avses företag med — förutom
brukaren och tillfällig arbetskraft
— ej mer än en helårsanställd arbetare.
»

När utskottet sedan behandlade ärendet
anslöt det sig till departementschefens
uppfattning. Utskottet hade dock
tydligen en känsla av att formuleringen
kanske inte var alldeles riktig, tv man
åstadkom en rätt egendomlig skrivning.
Jag citerar: »Såsom påpekats i
propositionen innebär denna regel dock
inte, att företag med flera anställda
skall helt avstängas från möjligheten att
erhålla lånegarantier. En dylik möjlighet
torde sålunda undantagsvis .. . böra
finnas. Utskottet vill understryka önskvärdheten
av att den närmare utformningen
och tillämpningen av undantagsbestämmelsen
icke sker enligt alltför
snäva grunder.»

Först bestämmer man sig alltså för
att man skall ha denna tilldelning efter
dessa snäva grunder, så att endast företagare
med en heltidsanställd skall kunna
få bidraget. Sedan tillägger man att
tillämpningen inte bör ske efter alltför
snäva grunder utan att företag med två
anställda bör kunna få del av bidraget.

I år säger utskottet att det har gått
alltför kort tid för att kunna göra någon
ändring på denna punkt. Vidare
menar man att detta skulle medföra
vissa konsekvenser på jordbrukets område.
Vilka konsekvenser redovisar man
inte. Man redovisar dock mycket knapphändigt
lantbruk.sstyrelsens yttrande
till årets proposition om bur detta verkar.
Lantbruksstyrelsen redogör först
för de saker jag här redogjort för, alltså

bestämmelserna från 1955. Sedan säger
styrelsen beträffande behovet av pengar,
att alltför kort tid har gått för att
dra bestämda slutsatser. I ett avseende
har emellertid erfarenheterna under det
gångna året varit sådana, att styrelsen
redan nu föreslår en viss jämkning i
gällande bestämmelser nämligen beträffande
kretsen av de företagare som kan
erhålla lånegaranti. Efter att ha redogjort
för riksdagens beslut förra året
säger man följande: »Den sålunda beslutade
begränsningen har emellertid
medfört, att ett flertal företag av mindre
omfattning uteslutits från möjligheterna
att erhålla lånegaranti och bidrag
till rationaliseringsåtgärder. Bland företag,
som normalt har två helårsanställda
arbetare, finnes nämligen många,
som f. n. kämpar med ekonomiska svårigheter
och som skulle erhålla en avsevärd
förbättring av lönsamheten, därest
de hade möjlighet att vidtaga erforderliga
rationaliseringsåtgärder. Det
är därför enligt styrelsens uppfattning
i hög grad angeläget, att bestämmelserna
ändras på sådant sätt, att företag
inom denna grupp normalt — och ej
som nu är fallet blott undantagsvis —
skall kunna komma i åtnjutande av här
ifrågavarande statliga stöd. Styrelsen
erinrar i detla sammanhang, att jordbruksutskottet
i sitt utlåtande över propositionen
1955: 104 underströk önskvärdheten
av att den av Kungl. Maj:t
förordade undantagsbestämmelsen icke
skulle tillämpas alltför snävt. Uttalandet
ger visserligen möjlighet till viss
uppmjukning av den nuvarande gränsen.
Det behov av stöd, som föreligger
inom denna kategori, är emellertid så
stort, att det synes riktigare, att gränsen
dragés så, att stöd normalt får utgå
även till företag med, förutom brukare
och tillfällig arbetskraft, två helårsanställda.
» Del är denna lantbruksstyrelsens
starka motivering som utskottet
avfärdar endast med att säga, att man
icke nu är beredd att företa denna ändring.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering

Herr talman! Den motion som från
vårt håll inlämnats bygger på lantbruksstyrelsens
förslag. Vi anser att
motiveringen är så stark att riksdagen
nu borde besluta om den önskade ändringen.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det framgår av vad de
båda föregående talarna yttrade att
detta är en gammal fråga. Den behandlades
1955, och riksdagen beslöt då att
rationaliseringsbidraget skulle begränsas
till trädgårdsidkare med högst en
anställd arbetare.

Nu har lantbruksstyrelsen kommit
tillbaka med sitt förslag från 1955. Förslaget
har burits fram av motionärer
och har också förelagts Kungl. Maj:t,
som prövat lantbruksstyrelsens skäl
men inte funnit skälen bärkraftiga. Utskottet
har haft samma uppfattning. Ty
det kan ju inte kallas för starka skäl att
säga, att det finns trädgårdsodlare med
mera än en anställd, som har ekonomiska
svårigheter. Det finns naturligtvis
trädgårdsidkare, som har både tio
och tjugo anställda och kämpar med
ekonomiska svårigheter, men det är ju
inte möjligt att ge rationaliseringsbidrag
till alla, som har ekonomiska svårigheter.
Detta bidrag är ju avsett att
underlätta rationaliseringen för mindre
trädgårdsidkare.

Man säger, att det inte kostar mer
pengar, men det är väl klart att det
kommer att kosta mer pengar, om man
utsträcker statens bidragsverksamhet
till en ny kategori. Kom ihåg att det
inte är fråga om lån. Det är fråga om
bidrag utan återbetalningsskyldighet,
och det bör väl mana till en viss försiktighet.

Nu vill jag emellertid säga, att ett av
huvudskälen mot att nu ändra den intagna
ståndpunkten är att det för rationaliseringsbidrag
på jordbrukets område
fordras, att jordbruket icke skall vara
större än att det finns högst en anställd

arbetare. Om man nu för trädgårdsnäringens
del skulle gå upp till två anställda,
medför detta konsekvenser för jordbruket,
som rör sig om miljonbelopp.
Det förvånar mig därför att särskilt de
som är förespråkare för att man skall
minska rationaliseringsbidraget till
jordbruket kan vara med om att vidta
en åtgärd, som kan leda till att rationaliseringsbidraget
på jordbrukets område
kommer att bli ännu större.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON (bf) :

Herr talman! När anslaget till denna
verksamhet ursprungligen infördes,
stannade man av försiktighetsskäl vid
trädgårdsodlingar med en anställd. Det
sades uttryckligen ifrån i propositionen
att detta var en försöksverksamhet och
att man därför från början inte ville
gå längre än till företag med en anställd.
Om jag minns rätt, omfattade företag
med en anställd 60—70 procent av alla
företagare. När man började denna
verksamhet var det enligt min mening
riktigt att sätta denna gräns, eftersom
ju det anslag, som beviljades, var begränsat.
Det var inte mera än två miljoner
kronor till lån och 300 000 kronor
till bidrag, och dessa belopp avsåg i
första hand de mindre företagen.

Nu har det emellertid visat sig, att
denna verksamhet inte nått den omfattning
som man ursprungligen räknade
med. Det har blivit väsentligt mindre
uttag i fråga om såväl lån som bidrag,
och det anslag som förut fixerats har
visat sig mer än väl räcka till. Under
sådana förhållanden kan man nu ha rätt
att begära att verksamheten utökas till
företag med två anställda.

Det kan vara riktigt som herr Sköld
nyss sade att det kostar mera pengar. Det
är självklart. Ger man bidrag till företag
med två anställda, faller ungefär 80 procent
av alla företag inom denna gräns,
men pengarna räcker mycket väl till
ändå, skulle jag tro. Det finns ett så

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering

stort anslag över, att verksamheten i
realiteten inte kommer att kosta mer,
även om man gör denna utvidgning.

Jag anser därför att man nu mycket
väl kan ta ett steg till och utöka verksamheten
till företag med två anställda.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Sköld påstår att
det skulle medföra vissa konsekvenser,
om man utsträcker bidragsgivningen till
att omfatta även trädgårdsodlare med
två anställda. Herr Hansson har redan
påpekat — vilket upplystes vid hälsingborgsmötet
— att de pengar, som är
anslagna till denna verksamhet, inte
går åt. Man kan tvärtom räkna med att
det anslag, som är tillgängligt, skall
räcka även med denna utvidgning av
tillämpningen, och då tycker jag den
bör genomföras. Hade vi varit osäkra,
huruvida pengarna skulle räcka till,
hade vi krävt ökad medelsanvisning,
men det har vi reservanter inte gjort
utan vi har endast begärt denna lilla
ändring.

Jämförelsen med jordbruket haltar,
eftersom jordbruk med en anställd i dag
är rätt stora jordbruk. Det är nu helt
annorlunda än tidigare. De konsekvenser
som herr Sköld talar om blir nog
inte så farliga, och i likhet med herr
Hansson tror jag, att anslagen skulle
räcka till.

Bakom dessa yrkanden står människor,
som själva har sysslat med denna
verksamhet. Det kan kanske vara
nödvändigt att någon gång även ta hänsyn
till uppfattningen hos de människor,
som ha sakkunskap på ifrågavarande
område.

Herr ItlMÅS (fp):

Herr talman! Såsom herr Hansson
sade räcker anslaget till, eftersom det
stora flertalet trädgårdsföretag har just
en anställd och de som har två anställda
eller därutöver är mycket få. Den grupp
som vi nu tvistar om, nämligen företag

med två helårsanställda, är mycket
liten.

Herr Sköld säger att konsekvensen av
ett bifall till reservationen skulle vara
att företag på jordbrukets område med
två anställda skulle falla under samma
bestämmelser som företag inom trädgårdsnäringen.
Emellertid kommer väl
den följdverkan inte automatiskt, utan
vi måste besluta om den saken här i
riksdagen. Vidare är det så, att med den
rationalisering som jordbruket har genomgått
är ett jordbruksföretag med
två anställda numera ett stort företag.
Därför förefaller detta tal om konsekvenserna
egendomligt. Jag har svårt
att föreställa mig att någon här i riksdagen
skulle föreslå, att samma bestämmelser
skulle tillämpas på storjordbruken,
om man nu beslutar sig för att
ändra definitionen av begreppet småföretag
inom trädgårdsnäringen till att
omfatta öven företag med två anställda.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är litet överraskande
att höra herr Nilsson i Bästekille
säga, att det inte är farligt att öka statens
utgifter när det finns pengar anslagna.
Det är alltså herr Nilssons mening
att pengar som är anslagna skall
till varje pris gå åt. Så är det med
sparsamheten med statens utgifter på
den kanten!

Det sägs vidare att det inte finns någon
likhet mellan jordbruk och trädgårdsodling
på detta område, eftersom
ett företag med en arbetare på det ena
hållet motsvarar en helt annan storlek
än ett företag med en arbetare på det
andra hållet. Ja, därom har vi ingen
utredning, och därom vet vi ingenting.
Jag skulle inte för min del våga säga,
att omsättningssiffrorna är så olika, och
det är ju ytterligare ett skäl för att
man här inte skall ge sig till att fatta
ett beslut utan att veta vad det är man
ger sig in i.

Herr Bimås säger att vi kan ta lätt
på konsekvenserna, eftersom det ändå

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

är riksdagen som beslutar. Men är inte
det starkaste argumentet som reservanterna
framför vad som framkommit vid
ett möte i Hälsingborg mellan trädgårdsodlare.
Man tillmäter alltså trädgårdsidkarnas
mening en avgörande betydelse.
Det blir väl på samma sätt om
jordbrukarna anordnar ett stort möte.
Här gäller emellertid frågan, till vilka
ändamål det kan vara rimligt att ge
gåvor av statens pengar, och det är en
sak som inte bara yrkesutövarna skall
bedöma.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Sköld tror att jag
har den uppfattningen att pengar som
är anslagna till något ändamål absolut
måste gå åt. När riksdagen anslagit medel
för en viss verksamhet och de inte
går åt men man kan nå praktiska resultat
med samma anslag, anser jag det
riktigt att dessa pengar får gå åt. Här
kan vi vinna någonting positivt, och
det är anledningen till att vi har framställt
detta yrkande.

Om sedan herr Sköld vill döma ut
sakkunskapen hos de trädgårdsodlare
som var samlade i Hälsingborg, får
det stå för hans räkning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
121: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Bästekille begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 100 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Punkten 122

Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti

Kungl. Maj:t hade under punkten 129
(s. 342—348) föreslagit en medelsanvisning
med oförändrat belopp av
200 000 kronor. Kungl. Maj:ts förslag
innebar vidare, att statlig kreditgaranti
under nästa budgetår skulle få lämnas
för samma ändamål och intill samma
belopp som för innevarande budgetår.

I övrigt hade Kungl. Maj:t under förevarande
punkt framlagt förslag angående
räntan å vissa lån och köpeskillingar.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 154 av herr Nord, likalydande
med II: 191 av herrar Åhman och
Rimås;

b) I: 235 av herr Lindblom m. fl. och
II: 277 av herr Rimås m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte, såvitt nu vore i fråga, besluta
sådan ändring i 5 § andra stycket

Onsdagen den 3 april 1957 Nr 11

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 354)
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering, att lånegaranti
skulle kunna utgå även till företag
med, förutom brukaren och tillfällig
arbetskraft, två helårsanställda arbetare
mot för närvarande endast en
sådan arbetare; samt

c) 1:386 av herr Hermansson, likalydande
med II: 479 av herr Hansson,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta dels att lån, avseende
trädgårdsnäringens rationalisering,
måtte få beviljas i enlighet med
de i motionerna anförda grunderna,
dels att lån, avseende uppförande av
lagerhus m. m. för jordbruksändamål,
måtte få beviljas intill ett belopp av 6
miljoner kronor.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 386 och II: 479, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att under budgetåret 1957/58
statlig kreditgaranti måtte få beviljas
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill
ett belopp av 15 000 000 kronor, för
jordbruksegnahemslån in. in. intill ett
belopp av 20 000 000 kronor och för
driftslån intill ett belopp av 6 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att,
om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. in. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 4 000 000 kronor,
dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp
av 2 000 000 kronor;

3) medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egna -

hemslånefonden, som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, måtte få för år 1958 nedsättas
till 3,6 procent;

4) medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som år
1920 eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan måtte, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda
grunder, som gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1958 få utgå efter 3,6 procent; B.

att motionerna I: 386 och II: 479
samt I: 235 och II: 277, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i vad avsåge
yrkandena om ändring av bestämmelserna
i kungörelsen 1955:354 angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:386 och 11:479,
såvitt nu vore i fråga, i vad de icke
behandlats under B., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 154 och II: 191
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits

a) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Johan Persson, Franzén, Yngve Nilsson,
Hseggblom, Ahlsten, Rimås och
Nilsson i Bästekille, vilka ansett att utskottet
under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 386 och II: 479 samt
I: 235 och II: 277, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta företaga den författningsändring,
som reservanterna förordat;

b) av herrar Nord och Rimås utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Med hänvisning till
diskussionen under föregående punkt
angående statligt stöd åt trädgårdsnäringens
rationalisering yrkar jag bifall
till reservationen under denna punkt
av herr Nord m. fl.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag vill göra några
erinringar mot den motivering som utskottet
har anfört för sitt avstyrkande
av motionerna 154 i första och 191 i
andra kammaren. Det förefaller mig som
om utskottet först hade beslutat avslå
motionerna och sedan sökt finna en
lämplig motivering. Man hänvisar endast
till slutyrkandet i lantbruksstyrelsens
anslagsframställning, där styrelsen
efter en rätt klar motivering för en sänkning
av garantitaket till 90 procent stannar
för att föreslå att en sådan ändring
ej skall ske nu. Utskottet har emellertid
uraktlåtit att ta hänsyn till lantbruksstyrelsens
med anledning av motionerna
avgivna remissyttrande, där det
bland annat säges, att det enligt styrelsen
med hänsyn till numera — jag ber
att få understryka uttrycket »numera»
— rådande förhållanden inte är något
att erinra mot att som huvudregel införes,
att belåningsgränsen skall vara
90 procent av det uppskattade värdet,
dock under förutsättning att möjlighet
hålles öppen att, om särskilda omständigheter
därtill föranleder, lämna lånegaranti
för jordbruksändamål till det
högre belopp som nuvarande bestämmelser
medger.

Hushållningssällskapens förbund har
i sitt remissyttrande över motionerna
förordat — i likhet med vad som yrkats
i motionerna — att den övre belåningsgränsen
för lånegaranti vid inköp av
egnahemsjordbruk sänkes iill 90 procent
av fastighetens uppskattade värde.
Efter en motivering för tillstyrkande av
motionerna uttalar förbundet: »Som

lantbruksstyrelsen anfört i sina förslag
till anslagsäskanden för budgetåret

1957/58 finnes därför anledning överväga,
om icke en skärpning av gällande
bestämmelser för beviljande av lånegaranti
för jordbruksegnahemslån och
driftlån nu är påkallade.»

I detta remissyttrande säges vidare:
»Ett annat skäl för en omprövning torde
enligt förbundet vara, att den höga belåningsgräns,
som nu gäller, i en del
fall kan medverka till att en lånesökande
icke i tillräcklig utsträckning
beaktar utvecklingen på litet längre
sikt, utan i stället lägger alltför stor
vikt vid möjligheterna att omedelbart
och med mycket begränsade egna resurser
kunna etablera sig som egen
jordbrukare. Gällande bestämmelser kan
på så sätt stimulera till att han ger sig
in på något, som han kanske ännu ej
har erforderliga förutsättningar att gå
i land med och som, om det misslyckas,
försätter honom i en besvärlig och föga
avundsvärd situation. Man kan därför
inte bortse ifrån att det allmänna
i sådana fall kan bidraga till ett chanstagande,
som icke är ekonomiskt försvarbart.
»

Det torde ute på den svenska landsbygden
finnas många exempel på att
detta Hushållningssällskapens förbunds
yttrande är riktigt. Det har berättats
mig från en grannsocken, att en stockholmsfamilj
där förvärvade ett mindre
jordbruk. När mannens gamla yrkeskamrater
besökte honom och frågade
hur det var att vara bonde, svarade
han: Det är rena semestern! Det visade
sig emellertid att han inte kunde existera
på detta jordbruk mer än ett eller
ett par år. Det finns många exempel av
liknande art, där man med dessa generösa
lånegarantibestämmelser lockat
folk att skaffa sig jordbruk och under
några få år föra en ekonomiskt synnerligen
besvärlig tillvaro för att slutligen
återgå till tidigare sysselsättningar. Det
förekommer ju att man inom andra
yrken tror och säger att jordbruksnäringen
är särskilt favoriserad, och det
finns pressorgan som understryker ocli

Onsdagen den 3 april 1957 Nr 11

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

uppehåller denna uppfattning. Enligt
inin mening är det därför inte riktigt
och klokt att statsmakterna genom en
dylik generös lånegarantigivning lockar
folk, som inte har förutsättningar därtill,
att ägna sig åt jordbruk.

Jag är något förvånad över att inte
högerrepresentanterna har funnit lämpligt
att här iakttaga den sparsamhet som
är behövlig. Att statens medel utsättes
för betydande risker framgår tydligt
om man tar hänsyn till den under senare
år inträdda avsevärda ökningen
av förlusterna på lånegarantiverksamheten,
en ökning som ju enligt lantbruksstyrelsen
klart uttalade uppfattning
kommer att bli ännu större om de
nuvarande garantireglerna bibehålies.
Det är väl dock så, att det är ungefär
lika mycket värt att undgå en förlust
som att göra en besparing av samma
storlek.

Herr talman! Utskottet har icke gjort
några erinringar mot de skäl som åberopas
i motionerna, och jag tolkar detta
som ett godkännande av dessa skäl, vilket
bör föranleda lantbruksstyrelsen att
nästa år föreslå en ändring i enlighet
med det i motionerna framställda yrkandet.
Jag kan därför, herr talman,
avstå från att yrka bifall till motionerna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Allmän framställde
inte något yrkande, och han ville tolka
utskottets utlåtande som ett bifall till
motionerna. Jag tror inte, herr Allmän,
att man skall dra för stora växlar på vad
utskottet skrivit. Utskottets ställningstagande
innebär ett avstyrkande av motionerna
och kan väl heller inte tolkas
på annat sätt.

Herr Allmän säger att det sker en hel
del misslyckade hemmansaffärer. Många
är stora optimister och köper jordbruk,
som de sedan inte kan sköta, varför de
måste återgå till sina tidigare yrken när
de konstaterat att de totalt misslyckats.
Tyvärr förhåller det sig på det sättet,

men jag skulle knappast tro att det har
något som helst samband med bestämmelsen
om en lånegaranti till 100 procent.
Det beror på andra omständigheter,
köparnas personliga kvalifikationer
o. s. v. Det är många tyvärr som ger sig
in i företag som de inte är lämpade för.
De tror, att bara de får förvärva ett
jordbruk, blir skötseln så förfärligt lätt.
De föreställer sig också att ekonomien
inte skall bereda något bekymmer utan
kommer att ordna sig av sig själv.

Herr Åhman hänvisar till lantbruksstyrelsens
yttrande. Lantbruksstyrelsen
hänvisar ju i sitt yttrande angående motionerna
till vad styrelsen anfört i sin
anslagsframställning till Kungl. Maj:t.
Och vad bär styrelsen sagt där? Jo, styrelsen
har sagt, att om vederbörande
har eget kapital och kan göra avbetalningar,
så är det naturligtvis värdefullt;
det bör man hålla på om det är möjligt.
Men å andra sidan säger styrelsen, att
det är den sökandes personliga kvalifikationer
som avgör, om han har möjligheter
att ro företaget i hamn. Jag delar
helt och hållet denna lantbruksstyrelsens
uppfattning.

Jag vet inte om herr Åhman varit i
tillfälle att i det praktiska livet bevittna,
hur personer, som haft så mycket pengar
att de kunnat köpa ett jordbruk och
betala hela gården och ändå har haft
pengar över, fått uppleva att företaget
efter inte så många år gått omkull. Om
företaget skall lyckas beror givetvis på
vederbörandes kvalifikationer att sköta
ett jordbruk. Det är å andra sidan åtskilliga,
som startat ett företag med
mycket små penningtillgångar men som
genom energiskt arbete från både sin
egen och sin hustrus sida på ett alldeles
utmärkt sätt bringat företaget i hamn.
Detta är inte alls ovanligt, och det vore
felaktigt att ändra bestämmelserna på
sådant sätt, att det bleve omöjligt för
sådana personer att förvärva ett jordbruk.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag finner det rätt förvånande
att utskottets ordförande vill
göra gällande, att en lånegaranti på 100
procent och statsgaranterade lån även
till driftkostnaderna inte skulle locka
en hel del personer, som saknar förutsättningar
att bli jordbrukare, att skaffa
sig ett jordbruk. Om man inte behöver
lia något eget sparkapital och inte heller
behöver skaffa sig någon privat borgen,
så är det ju ganska klart att det
lockar många att »hoppa på» ett företag,
som de inte är kapabla att föra i
land.

Om de som vill skaffa sig ett jordbruk
däremot måste ha ett eget sparkapital
på 10 procent av anskaffningskostnaden
eller om de måste skaffa privat borgen
hos t. ex. en jordbrukare, så skulle det
vara en viss garanti, ty en sådan borgensman
har säkerligen större möjligheter
än lantbruksnämndernas tjänstemän
att bedöma vederbörandes kvalifikationer
i detta avseende.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Om lånegarantigivningen
lockar eller inte, har jag inte yttrat
mig om. Vad jag har sagt är, att det
finns många jordbrukare, som inte haft
några kontanter att tala om men som
genom sin duglighet och energi faktiskt
bringat företaget i hamn.

Sedan vill jag säga till herr Åhman,
att jag har den uppfattningen, att dessa
låneansökningar av lantbruksnämnderna
prövas mycket restriktivt. Det räcker
för övrigt inte alls att man får låna
pengar till själva köpet; man måste
dessutom ha pengar till en hel del andra
saker, uppsättning o. s. v.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Det lämnas även driftlån
till de andra saker som behöver anskaffas,
herr Pettersson i Dahl! Detta
tovde vara tillräckligt skäl för att vederbörande
kan vara rätt oförsiktig när

han ger sig på ett företag på detta område.

För övrigt säger herr Pettersson i
Dahl att det med nuvarande bestämmelser
är en tillräckligt restriktiv granskning
för att några olämpliga personer
inte skall ge sig på ett jordbruksföretag.
Jag ber då att få hänvisa till den redogörelse
som lantbruksstyrelsen lämnat
beträffande de kraftigt ökade förlusterna,
vilka man väntar skall bli ännu
större i framtiden.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr
Nord in. fl. vid punkten fogade reservationen
a); och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 123—131

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132

Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna

Kungl. Maj:t hade under punkten 143
(s. 387—390) föreslagit, att för ifrågavarande
ändamål skulle för nästa budgetår
anvisas ett från 53 000 kronor till
58 000 kronor uppräknat belopp.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 157 av herr Boman
m. fl. och II: 193 av herr Jacobsson
i Tobo m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att ett belopp
av 7 500 kronor ställdes till fiskeristyrelsens
förfogande för insamling av primärstatistik
över insjöfisket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 157 och II: 193, till Fiskets befrämjande
i de särskilda orterna för budget -

Onsdagen den 3 april 1957 Nr 11 81

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna

året 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av G5 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Kristiansson,
Pettersson i Dahl, Gustafson i Dädesjö,
Jacobson i Vilhelmina, Sköld och
Johanson i Västervik, vilka ansett att
utskottet hort föreslå riksdagen att, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 157 och
II: 193, till Fiskets befrämjande i de
särskilda orterna för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 58 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSON i Dädcsjö (s):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av förevarande punkt avgjordes utskottets
ställningstagande med lottens
hjälp. Till punkten har herr Lage Svedberg
m. fl. fogat en reservation till förmån
för Kungl. Maj :ts förslag.

Föreliggande punkt avser anslag till
insamling av primärstatistik över insjöfisket.
Beträffande saltvattensstatistiken
har Kungl. Maj:t höjt årets anslag
med 5 000 kronor. För nu ifrågavarande
statistik har fiskeristyrelsen
begärt 5 700 kronor till en försöksvis
anordnad statistik grundad på stickprovsundersökning
enligt en av statistiska
centralbyrån utarbetad metod.
Fiskeristyrelsens framställning har
stötts av motionärerna, men Kungl.
Maj:t har i år inte velat vara med om
en medelsanvisning för detta ändamål.

Motionärernas förslag avser, som jag
nämnde, endast eu stickprovsundersökning.
Man vet sålunda ingenting om
kostnaderna för insamlandet av det statistiska
materialet i full utsträckning
och än mindre om de säkert stora kostnaderna
för bearbetning av materialet,
vartill något anslag inte är beräknat i
år. Detta strider emot den allmänt antagna
principen att man inte bör fatta
beslut i frågor, diir ingen plan rörande
(i — Alu!ra kammarens protokoll 1!),r>7. .

de ekonomiska konsekvenserna i full
utsträckning föreligger. Visar det sig
att metoden på grund av kostnadsskäl
eller på grund av andra praktiska hinder
inte kan genomföras för hela landet,
måste ju de anslagna medlen betraktas
som mer eller mindre bortkastade.

I fjol uttalade utskottet även att resurser
inte torde finnas för att omedelbart
tillgodose samtliga föreliggande behov,
bland dem ännu mera angelägna
önskemål om förbättrad statistik rörande
skilda delar av samhällslivet. Vid behandlingen
av motsvarande anslag vid
1954 års riksdag föreslogs i ett par motioner,
att av anvisade medel för statistik
beträffande saltsjöfisket halva beloppet
skulle få tas i anspråk för sötvattensstatistiken.
Då statistiken för
sistnämnda ändamål skulle insamlas
försöksvis, skulle man kunna fortsätta
med denna insamling försöksvis enligt
nämnda motioner under 1954.

Vi har med beaktande av vad som nu
anförts ansett oss icke kunna gå med på
detta, innan klara planer föreligger för
samtliga de kostnader, som blir följden
av ett återupptagande av sötvattensstatistiken.
Visar det sig att metoden inte
är användbar för olika ändamål i hela
landet, som jag nyss nämnde, så är
pengarna relativt bortkastade. Vi har
ansett att utskottet på mycket goda
grunder kunnat tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag på denna punkt, och jag ber
med dessa ord, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Svedberg
m. fl.

Herr IIEDIN (b):

Herr talman! Som vi nyss hörde har
saltsjöfiskets behov på detta område
uppmärksammats, och det förefaller
mig både rättvist och rimligt att även
insjöfisket, som utskottet föreslår, får
tillgång till fiskeristatistik; detta har
begärts under många år utan resultat.

Insjöfisket har givetvis en ringa omfattning
i jämförelse med saltsjöfiskct,
>’r 11

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna

men det finns dock ungefär 2 000 yrkesfiskare,
och enligt uppgift ett mycket
stort antal binäringsfiskare, nämligen
50 000 å 60 000 stycken. Enligt samma
källa beräknas det årliga värdet av insjöfisket
till cirka 25 miljoner kronor,
motsvarande 12—15 miljoner kilo. Insjöfisket
har alltså inte bara under avspärrningstider
stor betydelse för folkhushållet.

Fiskeristyrelsen har i samråd med
statistiska centralbyrån utarbetat ett
förslag innebärande att man skall göra
en fullständig statistik för de större insjöarna.
Beträffande de övriga sjöarna
delar man upp landet i ett antal zoner,
sex eller åtta. Man väljer en norrlandszon
och en zon i södra Svealand eller
norra Götaland, och inom de zonerna
skall man under en tioårsperiod välja
ut ett mindre antal sjöar av minst en
kvadratkilometers storlek. Insamlingarna
inom såväl de större sjöarna som
inom dessa zoner skall göras av länens
fiskeritjänstemän, och man slår ut resultatet
från samtliga sjöar över hela
landet och får på det sättet en totalstatistik.
Så småningom ämnar man gå
över till andra zoner och överarbeta
hela landet. En totalstatistik skulle bli
för omfattande och dyrbar, och inte
heller har man tänkt sig en sådan. Men
sakkunskapen anser, att denna metod
ger en tillräckligt tillförlitlig statistik.
Den plan som reservanterna efterlyser
finns alltså redan, för övrigt beställd av
förra statsrådet fru Kock i samråd med
överdirektör Hult i fiskeristyrelsen.

Kostnaderna för uppgiftsinsamlingen
blir första året särskilt stora. Då skall
man nämligen trycka blanketterna. Anslaget
beräknas enligt uppgift inte behöva
höjas senare år. Bearbetningen i
statistiska centralbyrån kommer givetvis
till, men den bör enligt uppgift kunna
klaras med relativt små kostnader;
man har nämnt ett par tusen kronor.
Reservanternas förmodan att detta kommer
att leda till betydande kostnader
har alltså inget hållbart underlag.

Statistiken har givetvis mycket stor
betydelse, vilket vitsordas inte bara av
remissinstanserna utan också av utskottet.
Det är heller ingen nyhet, utan som
vi hört förut har statistiken funnits tidigare,
men inom fiskeristyrelsen anses
det vara en stor brist att inte ha tillgång
till någon aktuell statistik. Helt
nyligen har man från FAO, FN:s organ
»Food and Agriculture Organization»
begärt att få statistik från det svenska
insjöfisket med anledning av att en
kommitté bildats för insjöfisket i norra
Europa. Det är väl nästan generande för
fiskeristyrelsen att för närvarande stå
utan möjlighet att lämna en sådan uppgift.

Vid de ersättningsanspråk för mistad
fiskerätt, som uppkommit genom nya
fiskelagen, genom sjöregleringar eller
genom de allt vanligare föroreningarna
av vattendragen har hittills en aktuell
statistik saknats, vilken i viss mån
skulle kunna ligga till grund för bedömningen
av anspråken. Man har från
många håll vitsordat, att man saknar
bärande grunder för bedömningen. För
båda parterna i målet vore det givetvis
av värde att man finge en rättvis bedömning,
och därför är det ett allmänt
intresse att statistiken för insjöfisket
kommer till stånd. Insjöfiskarna själva
har ett mycket stort intresse av att få
en statistik, som visar vilken betydelse
deras näring har. De hoppas därför på
riksdagens välvilja i detta avseende och
jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hedin gör gällande
att det i framtiden inte kommer att
bli nödvändigt med några höjda anslag
för insamlande och bearbetning av statistikuppgifter
på detta område. Jag vet
inte vad lierr Hedin grundar detta an -

Nr 11

Onsdagen

tagande på, men jag tror att vi i dag
inte kan säga någonting om den saken.

Vidare framhåller herr Hedin att det
vid avgörandet av de vattenregleringsoch
vattenföroreningsmål, som då och
då förekommer, är av stort värde att ha
tillgång till denna statistik för att rätt
bedöma värdet av fisket som näringsfång.
Men den föreslagna metoden innebär
ju en insamling punktvis för vissa
större sjöar i olika zoner, och om vi
samlar in statistiska uppgifter för t. ex.
Vänern, Vättern och Bolmen för att ha
dem till hands vid uppkommande sjöregleringsmål,
så undrar jag vad det
kan vara för nytta med det, när det gäller
att fastställa värdet av fisket t. ex.
i sjön Åsncn. Det förstår jag inte.

Jag vidhåller att vi här måste ha en
plan över vad detta statistikinsamlande
kan komma att kosta i fortsättningen.
Några sådana beräkningar har vi inte
nu, och med hänsyn härtill ber jag, herr
talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr IIEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar de framtida
kostnaderna för denna statistik
bygger jag min uppfattning på de två
byråchefer — en i fiskerislyrelsen och
en i statistiska centralbyrån — som
har utarbetat här föreliggande statistikförslag.

Herr Gustafson i Dädesjö tror inte
att statistiken har något värde i andra
fall än sådana som rör sjöar, för vilka
man insamlat uppgifter, alltså de större
sjöarna i landet. Man har emellertid
ansett att värdet av statistiken är störst
beträffande de stora sjöarna, men samtidigt
räknar man med att få en ganska
god uppfattning om värdet av fisket
även i andra sjöar, om man slår ut det
statistiska materialet på sådana vatten,
där någon statistikinsamling inte har
gjorts. Många menar rent av att en sådan
metod ger ett riktigare resultat än
en statistik omfattande hela landet, ty i
senare fallet är det på många ställen
alldeles omöjligt att få riktiga siffror.

den 3 april 1957

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna

Detta är emellertid en teknisk fråga,
som jag här inte närmare skall ingå på.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Frågan om insamling
av statistiska uppgifter över insjöfisket
har länge varit föremål för behandling
inom fiskarnas organisationer. Tidigare
har vi haft statistik även för detta fiske,
men år 1924 indrogs statsbidraget härför.
Därefter är den tillgängliga statistiken
över detta fiske mycket knapphändig,
och för många insjöar och vattendrag
saknas den fullständigt.

Om man jämför förhållandena på
detta område med utvecklingen av statistiken
på andra områden i samhället,
så måste vi säga oss att läget beträffande
insjöfiskets statistik inte är tillfredsställande.
Samtidigt som det statistiska
materialet inom andra områden
har blivit alltmera utförligt och
omfattande, saknas i stor utsträckning
alla uppgifter om insjöfisket. Man kan
förstå att fiskarnas organisationer år
efter år har gjort framställningar om ett
återupptagande av den statistik som
fanns före 1924. Fiskeristyrelsen har
också vid upprepade tillfällen påtalat
denna sak och i sina anslagsäskanden
begärt medel för ändamålet. Statistiska
centralbyrån är även mycket positivt
inställd till frågan och har i samråd
med fiskeristyrelsen utarbetat en plan
för återupptagande av denna statistikverksamhet.
Den planen går ut på att
försöksvis föra statistik inom vissa områden
med användande av den s. k.
samplingsmetoden.

I jordbruksutskottet har man år efter
år behandlat denna fråga i anledning
av inkomna motioner. .lag har då gjort
den glädjande iakttagelsen att intresset
för ifrågavarande statistik ständigt har
ökat och att fler och fler av utskottets
ledamöter har insett betydelsen av denna
statistik. I år har vi också kunnat
samla utskottets majoritet för förslaget.
Det förslag som nu föreligger är sålunda
grundat på ett gammalt krav från

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna

fiskarnas sida, ett krav som har vunnit
större och större förståelse. Jag hoppas
därför att riksdagen i dag är beredd att
bifalla förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är nog riktigt vad
både herr Hedin och herr Arweson har
sagt, att det länge varit tal om att skaffa
en statistik för insjöfisket. När vi skall
bedöma denna fråga måste vi emellertid
observera, att det här gäller ett nytt
anslag. Man kan visserligen säga att
före 1924 fanns det anslag till en sådan
statistik, men vi har rett oss utan den
i över 30 år. Det är väl inte så märkligt
om statsmakterna känner sig tveksamma
inför behovet att här lägga ner
pengar, ty vad man än vill säga rör det
sig om en mycket liten del av det svenska
näringslivet. Jag är för min del alldeles
övertygad om att om vi skulle
falla på den idén att skaffa en statistik,
som kostar så mycket per yrkesutövare
som det här är fråga om, skulle våra
kostnader för statistik bli kolossalt
stora.

Men detta är en sak för sig, en annan
fråga är: har riksdagen verkligen en
grundval att stå på för ett beslut i dag
om startande av en statistikundersökning
av insjöfisket? Utskottet har inte
haft några informationer om vad man
egentligen avser med denna statistik.
Herr Hedin har varit flitig och försökt
skaffa sig en uppfattning om vad det
skulle gälla, och jag tvivlar inte på att
den uppfattning han här deklarerat omfattas
av vederbörande tjänstemän i statistiska
centralbyrån. Men kan det vara
tillräckligt att vi fattar ett beslut på
grundval av vad några tjänstemän i statistiska
centralbyrån har uppgivit för
herr Hedin? Ja, det är en fråga.

Vad är det då som vi skulle få? Jo,
vi skulle få en statistik över vissa stora
sjöar. Och det må vara hänt, detta säger
något om dessa sjöar men inte nå -

got om det svenska insjöfisket i det
stora hela. För viktiga delar av fiskevattnen
i övrigt skulle man göra upp
en tioårsplan, man skulle undersöka en
zon varje år. Mer kan man inte göra om
det inte skall kosta mycket mera pengar.
Men denna zon säger ingenting om andra
zoners tillstånd. För varje år som går
blir ju denna statistik föråldrad och
säger mindre och mindre. Det blir helt
enkelt fråga om stickprov. Men jag undrar
mycket vad man skall bygga på sådana
stickprov.

Och vad kostar det hela? 7 500 kronor
för insamling av uppgifter det
första året. Vad kostar det att bearbeta
detta material? Jag har en erfarenhet
av statistiska centralbyrån som inte är
så ringa, och jag vet att det dyraste
är att få saker och ting bearbetade, och
det är också det svåraste att få utfört.
Det kan till och med hända att om man
samlat in uppgifter ett år får man resultatet
tre år senare. När det inte är
fråga om en löpande statistik utan om
en stickprovstatistik, kan man med allvar
sätta i fråga, om det ligger något
större värde i denna.

Vad kostar själva bearbetningen? Det
kanske herr Hedin också kan svara på.
Man vet faktiskt ingenting om den saken.
Jag menar därför att det vore rätt
märkligt, om riksdagen skulle med en
så ringa kunskap om grunden för ett
nytt anslag i dag besluta om ett sådant.

I så fall gör vi någonting som vi i
grund och botten inte vet vad det betyder.

Ett argument, som framförts av utskottet,
har ju varit att denna statistik
skulle kunna vara till nytta vid bestämmandet
av ersättningar till fiskerättsägare,
som genom lagstiftning har förlorat
sin fiskerätt. Men dessa utbetalningar
är verkställda långt innan statistiken
kommer fram, och en undersökning
i en zon kan väl inte läggas till
grund för beräkningar vid en vattenreglering
inom en helt annan zon.

Nej, med den struktur denna statistik

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

har saknar dessa argument all bärkraft,
och till slut står väl ingenting annat
kvar än att —- jag tror det var herr
Arweson som sade det ■—• det är rätt
generande för fiskeristyrelsen att inte
kunna svara på utlänningars frågor.
Men jag tycker nog att fiskeristyrelsen
kan fortsätta att vara generad ännu någon
tid, till dess att riksdagen får på
sitt bord ett förslag, som visar oss vad
ett beslut i denna sak innebär, ty det
vet vi inte i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Dädesjö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
132 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 99
ja och 111 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Statens skogsmästarskola: Avlöningar

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 133—148

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149

Statens skogsmästarskola: Avlöningar

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet avstyrkt en motion, nr II: 278,
där jag och några andra ledamöter
hemställt, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla att en utredning
skyndsamt verkställes för att, med beaktande
av de i motionerna anförda
synpunkterna, utröna i vad mån det antal
elever, som nu årligen utexamineras
från skogsmästar- och skogsskolorna,
behöver utökas för att motsvara det
kommande behovet av personal med
nämnda utbildning---».

Anledningen till att vi väckt motionen
är den framträdande roll som skogen
spelar för vårt land och det intresse
för skogsvården, som kommer till synes
från olika håll. Det har ju sagts att kronan
och bolagen sköter sina skogar
bättre än de enskilda skogsägarna, och
skall man döma av antalet skogligt utbildad
personal i dessa skogsägarkategorier,
skulle man väl nästan kunna tro
att påståendet är riktigt.

Men genom den undervisning som
äger rum vid lantmannaskolorna och
genom de insatser, som görs av skogsvårdsstyrelserna,
har också de enskilda
skogsägarna fått ett verkligt intresse för
skogsvård, och jag skulle tro, att de inte
alls är på efterkälken. Det hindrar ju
inte, att det som är något så när hyggligt
kan göras mycket bättre, och jag
vill bara erinra om vad som skett på
den allra sista tiden. .lag kan nämna
Sveriges skogsägares föreningars riksförbunds
underdåniga skrivelse till
Kungl. Maj:t i december 1954, vari det

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond

förutsattes, att en upprustning av skogsvården
inom slcogsägarföreningarna
skulle ske med för ändamålet kvalificerad
personal. När denna verksamhet
kommer i gång, går det åt betydligt
mera skogsutbildat folk.

Jag kan erinra om att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
föreslår
inrättande av skogsvårdsområden.
I spetsen för varje sådant område måste
det finnas en utbildad skogsman. Jag
kan också tala om att i den s. k. Sköldska
skogsmotionen kom det ett förslag
om särskilda föreningar för skogsvård,
och de skulle också stå under ledning
av fackutbildat folk.

Det är alltså tydligt och klart att här
kommer att gå åt många fler som kan
sköta skog, och det har också remissinstanserna
varit på det klara med. Sålunda
skriver styrelsen för statens
skogsmästarskola, att »behovet av personal
med skogmästarskole- och skogsskoleutbildning
synes komma att öka
och därmed också medföra större krav
på skolornas kapacitet. En närmare förutsättningslös
kartläggning av detta behov
synes otvivelaktigt böra komma till
stånd.»

Skogsstyrelsen skriver: »En mera allsidig
utredning om personalbehovet för
olika skogliga uppgifter än den, som
legat till grund för besluten om anordnande
av den ovannämnda tillfälliga
utbyggnaden av skogsskoleutbildningen
med kursen vid Bjärka-Säby, synes
smellertid påkallad.»

Domänstyrelsen har sagt: »Styrelsen
delar uppfattningen, att ett större behov
än vad som kunnat framgå av arbetsmarknadsstyrelsens
utredning kommer
att uppstå, sedan den skogliga yrkesundervisningen
utbyggts och en bättre
samverkan inom bondeskogsbruket
kommit till stånd.»

Herr talman! Jag har velat peka på
det stora behovet av utbildat skogsfolk,
och jag har också velat fästa kammarens
uppmärksamhet vid att remissinstanserna
delar denna min uppfatt -

ning. Arbetsmarknadsstyrelsen har skrivit
följande: »Enligt styrelsens mening
ger sålunda det redan förefintliga utredningsmaterialet
stöd för behovet av
en omedelbar utbyggnad av skogsskoleutbildningen.
Därest emellertid kompletterande
undersökningar på någon
punkt skulle visa sig önskvärda, är styrelsen
beredd att utföra sådana inom
ramen för den av 1956 års riksdag beslutade
utredningsverksamheten i syfte
att skaffa bättre överblick över tillgång
och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft.
» När man läser det remissyttrandet,
får man ju lov att hålla med om att
motionen är till viss del besvarad. Jag
skulle bara, herr talman, med detta
lilla anförande vilja understryka det
stora beheovet, och jag skulle också vilja
vädja till jordbruksministern att i
nästa års budget se litet på dessa saker,
så att det blir möjligheter att få litet
mera folk på detta område, ty det behövs.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 150—196

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 197

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:
Byggnadsstyrelsens delfond

Kungl. Maj:t hade, under åberopande
av vad som anförts angående ersättning
till statens allmänna fastighetsfond vid
anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor, under punkten 210 (s.
551) föreslagit, att anslaget skulle uppräknas
från 3 912 000 kronor till
4 112 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
de inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 147 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Nilsson, Yngve, samt II: 186 av
herr Ilseggblom m. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

måtte under förevarande anslag anvisa
ett belopp av 3 898 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:
Byggnadsstyrelsens delfond
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 112 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hieggblom och Östland, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga, till Ersättning till
statens allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens
delfond för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
3 898 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen,
av herr Eskilsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 198—204

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 205

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt

Kungl. Maj:t hade under punkten 218
(s. 557—563) hemställt om ett anslag
av 680 000 kronor att avräknas mot

automobilskattemedlen. Vidare hade
Kungl. Maj:t hemställt, att det äskade
beloppet måtte få disponeras i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder
departementschefen förordat i sitt
anförande under förevarande punkt.

I sammanhanget hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 242 av herr Nilsson,
Yngve, m. fl. och II: 275 av herr Hansson
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att den kollektiva återbäringen av skatten
på bensin till trädgårdstraktorer
måtte få användas — förutom till de i
statsverkspropositionen angivna ändamålen
— även till utredningar och organisationsarbete
för bildandet av försäljningsföreningar
inom trädgårdsodlingen,
till specialkonsulentverksamhet
i yrkesorganisationernas regi, till konsumtionsbefrämjande
åtgärder samt till
stöd åt yrkesutbildningen genom anslag
åt trädgårdsyrkets lärlingsnämnd.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 680 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:242 och 11:275 medgiva att ifrågavarande
belopp måtte få disponeras i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som utskottet förordat.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Johan Persson,
Franzén, Yngve Nilsson, Hieggblom,
Ahlsten, Rimås och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett att utskottet under 2) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 242 och II: 275 måtte
medgiva, att ifrågavarande belopp finge
disponeras i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som reservanterna
förordat.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Även under denna
punkt förhåller det sig så som under
punkt nr 121. Här begäres inga ökade
medel av riksdagen, utan det är fråga
om en utvidgad tillämpning för användningen
av de medel som är anslagna.
Jag vill säga detta klart och tydligt
från början, så att inte de av kammarens
ledamöter som åhör debatten skall
tro att det är fråga om att kräva statsverket
på nya pengar. Vi har den åsikten
att de pengar som är anslagna räcker
till, men vi tycker att den användning
av dem, som Kungl. Maj :t har föreslagit
och som vi inte har någonting
emot, skall utsträckas till att gälla en
hel del andra saker som vi anser vara
nödvändiga, t. ex. utredningar, organisationsarbete,
specialkonsulenter,
yrkesutbildning m. m.

Den som har läst något i utskottets
utlåtande har väl också läst sig till att
lantbruksstyrelsen på denna punkt helt
och hållet delar den uppfattning som
företrädes av reservanterna. Man har
kommit till den bestämda åsikten efter
ett års erfarenhet, att tillämpningsområdet
bör kunna vidgas.

Som alla erinrar sig var det i fjol
riksdagen beslöt att dessa medel skulle
gå tillbaka till trädgårdsodlingen föratt
användas till nödvändiga ting på
dess område. Det var naturligtvis tacknämligt
att riksdagen då fattade detta
beslut, men kunde vi nu få en vidare
tillämpningsanordning, vore det så ännu
mer.

Någon har, det vet jag, under hand
framfört den meningen, att här liksom
under föregående punkt kan anföras,
att på grund av likheten med jordbruket
man inte kan utvidga tillämpningen
till att gälla den punkt där vi har begärt
sådan tillämpning. Med anledning
därav vill jag erinra om att riksdagens
beslut i fjol i fråga om dessa restitutionsmedels
användning tog som rikt -

punkt just förhållandena på fiskets område.
Där användes dessa medel även
för de saker och ting som vi här tänkt
oss. Om jag inte är fel underrättad, utgick
i fjol närmare en halv miljon kronor
för dessa ändamål av de medel
som då stod till fiskets förfogande.

Jag vill erinra kammaren om att när
första kammaren behandlade denna
punkt i fredags, var det endast fyra
röster som skilde utskottet och reservanterna
åt, vilket man nog kan säga
var en överraskning för de flesta, som
nog hade väntat en annan utgång.

Under sådana förhållanden och då
det förslag vi framfört i reservationen
är sakligt berättigat, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till denna punkt.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga är det två faktorer som
man i första hand bör notera. Herr
Nilsson i Bästekille var också inne på
det.

Den ena faktorn är, att riksdagen i
fjol har beslutat, att dessa pengar skall
gå till motsvarande ändamål som fiskerinäringens
bensinskattemedel. Det heter
nämligen i det beslut, som sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet
i fjol fattade så här: »De ändamål,
som i främsta rummet bör främjas, torde
närmast kunna jämföras med dem,
som fiskerinäringens bensinskaltefond
avser att understödja.»

Den andra faktorn är de grunder,
efter vilka fiskerinäringens bensinskattefond
användes. Riktmärket för användningen
av dessa medel är att genom
bidrag stödja sådan verksamhet,
som är av praktisk betydelse för fiskerinäringen
såsom organisationsarbete och
studieverksamhet inom fiskarkåren,
forsknings- och försöksverksamhet på
fiskets område samt åtgärder till främjande
av avsättning av fisk.

Beslutet i fjol innebar, att åt lantbruksstyrelsen
överlämnades att i sam -

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

råd med representanter för trädgårdsnäringen
göra upp förslag till disposition
av dessa medel. Det har lantbruksstyrelsen
gjort, och den disposition man
gjort upp överensstämmer med vad utskottet
sagt, nämligen att det skall vara
ändamål motsvarande dem som fiskets
pengar användes till.

Under sådana förhållanden frågar
man sig: varför ändras ett sadant förslag,
som ändock är uppgjort av de
främsta experter vi har på trädgårdsodlingens
område? Det är rätt svårt att
finna någon stark saklig grund för en
sådan ändring, såvitt jag kan förstå.
Man har t. ex. här motsatt sig en sådan
sak som användning av pengar till
organisationsarbete, trots att det tydligt
står i reglerna för användning av
fiskets bensinskattefond, att medlen
skall användas för organisationsarbete
inom fiskarkåren. Men när det gäller
organisationsarbete inom trädgårdsodlarkåren,
vill man inte vara med på det,
och dock är det ju på det sättet, att för
dagen är organisationsarbete något av
det viktigaste för trädgårdsodlarna. Sådan
verksamhet innebär ju, att man
skulle kunna få ett bättre grepp om
sin näring, att man skulle kunna bättre
bestämma priser gentemot mellanhänderna.

På tal om organisationsändamål säger
utskottet bland annat: »Vid bidrag till
fasta anläggningar såsom packningsoch
sorteringslokaler synes böra tillses,
att ej konkurrensförhållanden inom
branschen härigenom påverkas.» Jag
skall be att få fråga vad som ligger i
denna sats, alt man skall använda dessa
pengar till byggande av packningscentraler
men att de inte far påverka
konkurrensförhållandena inom branschen.
I allmänhet är det väl så, att organisationsarbete
syftar till att ta bort
konkurrensförhållanden inom eu
bransch. Ingen skall inbilla sig att produkterna
skulle bli dyrare för konsumenterna,
om man fick en bättre organisation
bland trädgårdsodlarna. hör -

hållandet är nog i stället det, att på
grund av bristande konkurrens inom
odlarkåren blir vinsterna i mellanhandsledet
så mycket större, medan
konsumenterna får betala precis detsamma
som annars.

Man har även motsatt sig anslag till,
såsom det heter, konsumtionsbefrämjande
åtgärder. Då det gäller fisket står
det också klart utsagt att pengarna får
användas till sådana ändamål. Det är
väl inte någon tvekan om att avsättningen
av trädgårdsprodukter skulle
kunna väsentligt ökas genom vissa åtgärder,
till exempel bättre förpackning,
bättre sorteringar, standardisering i
vissa fall. Samtidigt skulle detta otvivelaktigt
vara till gagn för konsumenterna.
I det yttrande, som avgivits av
Svenska lantarbetarförbundet, säges
klart ifrån att åtgärder av detta slag
skulle vara lika mycket till gagn för
konsumenterna som för odlarna.

Vidare har man motsatt sig det krav
som framställts om anslag till fackorganisationerna
för hållandet av s. k.
specialkonsulenter. Det är väl på den
saken som utskottet syftar, när det i
utlåtandet säges att medlen icke bör
användas för sådana ändamål till vilka
statsmedel i annat sammanhang kan
utgå. Och när utskottet vidare säger att
man inte vill att det skall tillsättas
tjänster av detta slag, med hjälp av de
medel som det här gäller, eftersom det
allmänna då kan få ett moraliskt ansvar
för tjänsterna, så förmodar jag
att man leker med tanken att de konsulenter,
som redan finns inom hushållningssällskapen,
i stället kan användas
för detta ändamål. Men vad som
i dag behövs inom trädgårdsnäringen
är tekniska konsulenter, detta inte
minst därför att de rationaliseringsåtgärder,
som skall vidtagas, måste främst
ske på det tekniska området.

Såvitt jag är riktigt underrättad finns
det för närvarande inte några tekniska
konsulenter som kan användas för att
t. ex. avge yttranden över rationalise -

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

ringslån. Därvidlag går det nu till på det
sättet, att lantbruksstvrelsen ofta får
hänvända sig till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
och anhålla om
att deras egen konsulent yttrar sig över
frågor av teknisk karaktär. Men fastän
denne tekniske konsulent alltså anlitas
för statens räkning, vill inte utskottet
lämna något bidrag till hans avlöning.
Även när det gäller att anordna kurser
för trädgårdsnäringen hos hushållningssällskapen,
är man i stor utsträckning
hänvisad till att använda de specialkonsulenter
som nu finns inom odlarorganisationerna.

Det är till avlönandet av sådana specialkonsulenter
som det begärda anslaget
skulle användas. Jag tycker för min
del att det är litet genant att man från
statens sida säger nej till ett dylikt bidrag,
samtidigt som man anlitar organisationernas
konsulenter för statens
räkning, eftersom det inte finns några
statliga befattningar av detta slag.

Vad sedan det moraliska ansvaret beträffar
lämnades det på 1940-talet från
statens sida faktiskt bidrag till upprätthållandet
av konsulentbefattningar
inom fackorganisationerna. Att detta
anslag sedan borttogs år 1948, om jag
minns rätt, har såvitt jag vet inte utlöst
något slags moraliska verkningar.

Jag måste säga att det är svårt att
finna någon förklaring till att man,
trots att det i fjol gavs så klara intentioner,
inte har velat vara med om att
använda ifrågavarande medel på det
sätt som lantbruksstyrelsen och fackmännen
pa området har velat använda
dem. Jag för min del vill uttala den förhoppningen,
att den behandling som i
år kommit ärendet till del inte skall
upprepas, utan att medlen i fortsättningen
får användas på det sätt som de
instanser, vilka här yttrat sig, anser vara
det rätta.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 23, av herr
Nord in. fl.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det rör sig här inte om
statsmedel i vanlig mening, utan om näringsutövarnas
egna pengar, som felaktigt
råkat hamna i statens kassakista
för bestridande av utgifter för vägändamål.
Man hade därför faktiskt vågat
hoppas att odlarnas egna synpunkter
på medlens användning skulle komma
att tillmätas avgörande betydelse. Så
har emellertid inte skett. Herr Hansson
har här nyss redogjort för detta, och
jag skall försöka undvika att upprepa
vad han sagt.

Det egendomligaste är enligt min mening
att man här motsätter sig att bensinskattemedel
skall få användas till
organisationsarbete i syfte att bygga
upp en ekonomisk föreningsrörelse på
trädgårdsnäringens område med tonvikt
på avsättningsfrågans ordnande.
Detta är en av trädgårdsnäringens viktigaste
arbetsuppgifter för närvarande,
men trots detta nekar man trädgårdsnäringen
att använda — såsom vi ser det
— sina egna medel för just detta ändamål.

Vad vi tvistar om här är inte endast
en fråga om huruvida trädgårdsnäringen
skall få använda dessa medel till
det ena eller andra ändamålet, utan
frågans kärnpunkt är faktiskt — vilket
herr Hansson också var inne på — om
man genom beslutet i år delvis skall
upphäva det beslut, som man fattade i
fjol, och göra detta utan att det klart
och tydligt redovisas inför kamrarna.
Vid beslutet i denna fråga förra året
yttrade utskottet följande: »De ändamål,
som i främsta rummet bör främjas,
torde närmast kunna jämföras med
dem, som fiskerinäringens bensinskattefond
är avsedd att understödja.» Herr
Hansson har här redogjort för parallellerna.
Utskottet sade vidare: »Lantbruksstyrelsen
bör i samband med sina
äskanden av medel till bensinskatterestitutionen
för budgetåret 1957/58 inkomma
med förslag till sådana ändamål,
vartill såväl fondmedlen som de

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

årliga restitutionsmedlen skall användas.
»

Det är detta lantbruksstyrelsen gjort.
Den bär följt de direktiv, som riksdagen
gav förra året, och när den gjort
det, skall riksdagen i år indirekt säga:
»Visserligen har lantbruksstyrelsen följt
de direktiv vi gav i fjol, men det hindrar
inte att vi nu skall ge den ett bakslag,
ty vi står inte fast vid dessa direktiv
längre.» Detta sker utan att det
redovisas i utskottsutlåtandet; det sveps
in i sådana sällsamma ord som att det
allmänna inte bör »genom medelstilldelning
från detta anslag» ådraga sig »moraliskt
ansvar för tjänster eller löneoch
anställningsvillkor».

Jag ville påpeka detta för att kammaren
skall ha klart för sig att det vi nu
skall besluta betyder — om vi följer utskottsmajoriteten
— att vi delvis upphäver
det beslut vi fattade i fjol. Det kan
väl inte vara kammarens mening att vi
skall göra det. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Nord in. fl.
avgivna reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Såsom de föregående
talarna här har påpekat råder det inte
någon tvist om belopp. Det är fastslaget
i grunderna för beräkningen av
bensinåtgången genom trädgårdsnäringen,
att de skattebelopp, som faller på
bensinmängden, skall ställas till förfogande.
Trädgårdsnäringen får alltså alla
dessa pengar. Nu är inte förhållandet
det, som herr Rimås envisas att påstå,
att de är trädgårdsnäringens egna pengar.
De är uppburna i skatt och har influtit
till statsverket. I och med detta
har de blivit statsmedel. Staten återbär
sedan dessa pengar till näringen
för att användas till gemensamma ändamål,
men eftersom det är statsmedel
som utdelas, måste ju statsmakterna ta
ansvar för hur de användes. Det ligger
väl i sakens natur, att det måste finnas
klara, rediga linjer för medelsanvänd -

ningen. Om det inte finns sådana, kan
staten inte bära ansvaret.

Vad gäller de ändamål, vartill medlen
skall få användas, har Kungl. Maj:t
emellertid icke kunnat godta alla dem,
som lantbruksstyrelsen har föreslagit.
Varför? Helt enkelt därför att utredningen
om medelsanvändningen på dessa
punkter är så pass oklar, att det inte
varit möjligt att överblicka användningen.
När utskottet har granskat förslagen,
har det kommit till samma uppfattning.
Anvisningarna är alldeles för
vaga på vissa punkter, och därför har
utskottet följt Kungl. Maj ds förslag. Den
omständigheten att det i fjolårets beslut
ingick, att man skulle i huvudsak följa
reglerna för återbäring av bensinskatt
för fiskerinäringen, innebär inte, att
man fördenskull skall godta utformningen
av de användningsändamål som
föreslås. Man måste kräva klarare linjer
och bättre utredning, innan man godkänner
ett användningsområde. Därför
är det alldeles malplacerat när det påstås,
att riksdagen i år skulle dra ett
streck över vad den beslöt i fjol. Så
förhåller det sig ingalunda. Tillåt mig
att ett ögonblick stanna inför några av
de användningsområden, som Kungl.
Maj:t och utskottet i år inte velat godta.

Det är då för det första fråga om anslag
till de s. k. specialkonsulenterna.
Det pågår för närvarande en utredning
om hela statens konsulentverksamhet.
Denna utredning kan komma att innebära
att det skall ges statsbidrag till
dylika specialkonsulenter, men bidragen
skall då inte tas av dessa pengar
utan av vanliga riksdagsanslag. När
herr Hansson säger, att det på 1940-talet
fanns statsbidrag till specialkonsulenter
skall man observera, att det var
bidrag, som gick direkt ur statskassan
på ett vanligt riksdagsanslag. Det är
klart att staten då tog ett ansvar för
de tjänstemän som avlönades med tillhjälp
av dessa pengar. Detta ansvar
kunde staten ta, ty ett sådant anslag
kan höjas hur mycket som helst. Här

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

gäller det emellertid ett belopp, vars
storlek vi aldrig på förhand kan bedöma,
och därför går det inte att på
detta sätt ge anslag av dessa medel.
Konsekvenserna skulle staten inte kunna
bära, eftersom den inte har någon
egentlig bestämmanderätt över hur stort
beloppet skall bli.

Om nu den utredning som pågår leder
till att trädgårdsnäringens specialkonsulenter
skall få bidrag på samma
sätt som hushållningssällskapens och
mejerinäringens — jag vet inte om de
fortfarande har statsbidrag, men de hade
det förr — skall naturligtvis pengar
inte tas ur detta anslag för detta ändamål,
tv då bleve detta tillgodosett på
annan väg. Skulle däremot utredningens
förslag och statsmakternas ståndpunktstagande
till förslaget komma att innebära,
att det inte skall lämnas sådana
statsbidrag, finns det inte något hinder
för att lämna bidrag ur dessa medel till
konsulenterna. Att då som lantbruksstvrelsen
föreslår, låta lantbruksstyrelsen
få rätt att bestämma kompetensen för
dessa konsulenter och föreskriva t. ex.
att av den och den examen följer den
och den lönegraden eller den och den
pensionsrätten, är en omöjlig anordning.
Lantbruksstvrelsen kan inte få
lov att bestämma detta, tv då kommer
man att skriva ut växlar på statsverket,
som statsverket inte kan infria, ty dessa
pengar räcker inte för ändamålet. Vad
skall det förresten tjäna till att låta
lantbruksstyrelsen bestämma kompetensen
för sådana konsulenter? År inte de
som skall utnyttja konsulenternas tjänster
kompetenta att bestämma vad för
slags människor de vill anställa? De är
ju högsta sakkunskap. Lantbruksstyrelsen
är ju inte den högsta sakkunskapen
på detta område.

Vi menar att om det skall utgå bidrag
av dessa medel, skall det ske i
form av klumpanslag men inte som ett
specificerat bidrag till löner för konsulenter
med bestämd kompetens, lön
och pension. Det är detta som gör att

man inte nu kan vara på det klara med
att vi bör ge bidrag ur detta anslag till
specialkonsulenter. Den frågan är alltför
invecklad och för litet utredd för att
vi skall kunna ta ståndpunkt till den.

Låt mig tala om en annan sak, bidrag
till organisationsarbetet för att skapa
försäljningsföreningar. Inte har utskottet
i princip något emot tanken på sådana
bidrag, men liksom Kungl. Maj:t
har vi funnit, att organisationerna på
trädgårdsnäringens område inte har
den omfattning och den stadga, att man
kan vara säker på att ett statsbidrag till
sådant organisationsarbete kommer att
användas på tillfredsställande sätt. När
vi har sagt att man inte skall förrycka
konkurrensförhållandena, menar vi bara,
att en liten grupp av näringsidkare
inte skall få bidrag för att skapa en organisation
och uppföra t. ex. en packnings-
eller sorteringscentral och utestänga
andra näringsidkare av samma
slag på orten därför att dessa kanske
tillhör en annan organisation. Då får
den ena gruppen ett stöd av statsmedel
som inte den andra gruppen får.
Därför har vi sagt att man skall se till,
att dessa anslag ges till organisationer
som står öppna för alla trädgårdsidkare
i orten, så att alla trädgårdsodlare behandlas
på samma sätt. Detta är inte
detsamma, som det herr Hansson i Skegrie
avsåg när han talade om att ändra
konkurrensförhållandena mellan t. ex.
trädgårdsidkarna och handeln. Det är
inte detta det hr fråga om utan endast
om förhållandet mellan trädgårdsidkarna
själva.

Låt mig till sist bara säga några ord
om den konsumtionsbefrämjande propagandan.
Det är väl möjligt att man
kan få ett sådant organisationsväsen
inom denna näring, att vi kan låta dem
med dessa pengar trycka affischer, där
det står »Ät mera grönsaker!» eller »Ät
mera frukt!» eller vad man tänker skriva.
Men nog är det väl rimligt, att vi
får veta vad man avser att göra och hur
man tänker lägga upp propagandan, ty

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

när man ger sig ut på reklamens vida
fält, kan man lätt trampa fel.

Utskottet har inte tagit någon ståndpunkt
till medlens användning i framtiden.
Kommer det utredda, klara förslag,
som det går att ta ställning till,
kommer helt säkert jordbruksutskottet
inte att vägra att tillstyrka att bidrag
lämnas ur dessa medel till åtskilligt
flera områden än nu. Men lantbruksstyrelsens
förslag på dessa punkter håller
icke måttet. Det ger oss icke den ledning
för vårt bedömande som vi måste
kräva. Det är att hoppas att det nästa
år skall komma andra och mera genomtänkta
förslag på denna punkt, eftersom
den nye chefen för lan tbruksstyrelsen
ju har varit med om att bedöma denna
sak även från regeringens synpunkt och
därför kan se saken lite mera allsidigt
än vad man tydligen hittills har gjort i
lantbruksstyrelsen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Herr Skölds argumentering
hör, enligt min mening, inte till
de starkare. I varje fall skall jag be att
få den frågan först och främst besvarad,
vad som är orsaken till att man
tillåter fiskets restitutionsmedel att användas
för organisationsarbete men icke
låter trädgårdsodlingens organisationsarbete
få del av motsvarande pengar.
Herr Sköld är en så gammal organisationsman
att han har reda på, att en
organisation inte växer ut av sig själv.
Den måste arbeta sig fram.

Nu sade herr Sköld, att organisationerna
inom trädgårdsnäringen inte har
den omfattning och den utbredning som
behövs för att kunna stödjas. Man bör
stödja organisationsarbetet, herr Sköld,
för alt organisationerna skall få en ordentlig
omfattning och bli slagkraftiga.
Det iir till detta arbete man skall använda
pengarna. Niir det gäller fiskets
område säger man jo att pengarna an -

vändes till fiskerinäringens föreningsverksamhet.

Herr Skölds invändning här, att förmånerna
skall utgå till alla grupper, är
så självklar, att saken egentligen inte
behöver framhållas. Det stora felet när
det inte finns tillräckligt starka organisationer
är, att det kan finnas flera
olika grupper som arbetar var för sig.
Meningen är att genom organisationsarbetet
få dessa grupper att samarbeta.
Det är som sagt så enkelt att man inte
skulle behöva säga det till en så pass
rutinerad föreningsman som herr Sköld.

Beträffande avsättningen säger herr
Sköld att utredningen är bristfällig. Jag
nämnde för min del att ett exempel på
en avsättningsbefrämjande åtgärd kunde
vara en bättre förpackning av varor.
Det kan väl ändå inte begäras, att man
skall visa upp dessa nya förpackningar
i jordbruksutskottet, visa upp hur lådorna
skall se ut och hur hela förpackningen
skall te sig, för att jordbruksutskottet
skall bli övertygat om att utredningen
är tillfredsställande. Det gäller
t. ex. en standardisering av vissa sorter.
Det är också sådana saker som sker
ute i organisationerna, men det kostar
pengar att göra sådant arbete. Vi är
doek överens om herr Sköld och jag,
att det är en åtgärd som inte är till
gagn bara för odlarna utan även — och
kanske inte minst — för konsumenterna.
Det gäller att få en bättre vara, en
vara som man kan lita på att den håller
den utlovade kvaliteten.

När herr Sköld talar om att utredningen
om pengarnas användning åt
oklar, måste jag fråga vad det är för
utredning. Såvitt jag vet har det gått
till på det sättet, att lantbruksstyrelsen
har hört representanter för olika trädgårdsodlarorganisationer.
Dessa har
sedan kommit fram med förslag till användning.
Kungl. Maj:t har sedan utsett
representanter från vissa av dessa organisationer,
vilka tillsammans med
lantbruksstyrelsens representanter lagt
fram förslag. Detta är, såvitt jag vet,

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

det utredningsarbete som här förekommit
och det är i full överensstämmelse
med vad riksdagen beslutat. Jag kan
inte finna att det på något sätt är oklart.
Det är så tydligt man över huvud taget
kan tänka sig, och som jag sade står
detta punkt för punkt i full överensstämmelse
med principen för användningen
av fiskets pengar.

Herr Rimås nämnde att detta var
trädgårdsnäringens egna pengar, men
det ville inte herr Sköld godkänna. Jag
får säga att skillnaden här är mera formell
än reell. Detta är pengar som har
betalats i bensinskatt. Bensinen har använts
till maskiner som icke sliter vägarna.
Följaktligen är det exakt samma
princip som när man inte tillåter att
den av fiskebåtarna och jordbrukstraktorerna
använda bensinen skall beskattas.
Man kan mycket väl använda det
uttrycket, att det här är pengar som står
till trädgårdsodlarnas förfogande. Staten
har endast genom att lämna dem till
ett statligt organ velat förbehålla sig ett
visst inflytande över användningen. Sedan
vill jag säga att det inte alls är
fråga om att utmäta löneställning eller
pensionsrätt för konsulenterna. Det är
endast meningen att de organisationer,
som har specialkonsulenter anställda,
skall få medel till hjälp för att avlöna
dessa.

Vad sedan kompetensförklaringen beträffar
är det väl intet fel att säga, att
när dessa medel användes genom lantbruksstyrelsen,
så har lantbruksstyrelsen
en kontroll på att de går till konsulenter
som har en viss utbildning. Herr
Sköld sade nämligen att lantbruksstyrelsen
inte besatt den verkliga sakkunskapen.
Det har jag för min del inte påstått.
Jag sade att trädgårdsnäringens
representanter tillsammans med lantbruksstyrelsen
torde utgöra den främsta
expertisen i detta land och därför också
bör känna till var dessa pengar bäst
behövs när de skall lämnas ut.

Herr talmannen återtog nu ånyo ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Vems pengarna är, skulle
nog herr Sköld och jag kunna tvista
om hur länge som helst. Jag har den
uppfattningen att felaktigt inbetald
skatt, som återbetalas, är dens pengar,
som en gång betalade skatten. Men den
saken må nu vara.

Herr Sköld menar att statsmakterna
här måste få bestämma. Han säger
bland annat att organisationerna inte
har den stadga, att de kan handha denna
sak. Jag vill slå fast detta negativa
uttalande men försöka medverka till att
det blir positivt för trädgårdsnäringens
del. Det skulle kunna stimulera trädgårdsodlarna
att få bättre fart på sina
organisationssträvanden, så att inte
bristen på starka organisationer behöver
bromsa. Sedan får man naturligtvis,
när man lyssnar till herr Sköld, akta
sig för att tro att det inte finns något
organisationsväsen inom trädgårdsnäringen.

De bensinskattepengar som det här är
fråga om kommer i första hand från
handelsträdgårdsmästarna. Det är inte
bensinskattemedel som utgår på gräsklippningsmaskiner
i stadsparker och
annat.

Om vi då håller oss till handelsträdgårdsmästarna
vill jag säga, att det finns
en organisation som heter Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
— förkortat
SHTF. Inom den organisationen
finns 50 procent eller något därutöver
av handelsträdgårdsmästarna, och medlemmarna
representerar 70 procent av
arealen. Jag vill säga detta här i kammaren
för att man inte skall få den
uppfattningen, att det inte finns några
som helst organisationer på trädgårdsodlingens
område.

Vad sedan gäller specialkonsulenterna
tycker jag nog det är litet egendomligt,
att de specialkonsulenter som redan arbetar
skall utestängas från möjlighet att
få del av dessa bensinskattemedel. Det
är orimligt alldenstund SHTF redan
förut haft statsbidrag för dessa special -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

konsulenter. Bidraget drogs in i början
av 1940-talet. Om man nu inte får bensinskattemedel
för detta ändamål, måste
man använda inkomster av medlemsavgifter.
Man måste anse att det är egendomligt,
vilken inställning man än har
till frågan i övrigt.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Hansson yttrade,
att frågan vems pengar detta är mest är
en formell fråga, men det är i stället en
högst reell fråga.

När jordbrukare använder bensin till
sina traktorer, får de individuellt genom
restitution tillbaka vad de betalat
i bensinskatt. En sådan ordning kan
inte genomföras på trädgårdsodlingens
område. Pengarna betalas in till staten,
och när de sedan skall gå tillbaka,
får inte varje trädgårdsidkare tillbaka
sin del, utan man får nöja sig med generella
bidrag till organisationerna.
Detta är en högst reell skillnad. Staten
har tagit in pengarna och låter dem gå
tillbaka till vissa ändamål, som den enskilde
trädgårdsidkaren inte med säkerhet
får nytta av. Det är detta som
skapar statens ansvar inför denna fråga.

Herr Hansson tycker inte alls det är
märkvärdigt, att lantbruksstyrelsen skall
bestämma kompetensen för de speciallconsulenter
till vilka det skall ges
statsbidrag. Det talar knappast för herr
Hanssons uppfattning, att detta skulle
vara trädgårdsidkarens egna pengar, om
man skall tillämpa en så byråkratisk
metod, att ett statligt verk skall bestämma
vad slags folk organisationerna skall
anställa för att befrämja sina åtgärder.
Det är att gå bra långt, och jag kan inte
tro att det är trädgårdsidkarna som för
fram det förslaget, utan det är väl riksdagsmannen
Hansson som blivit mer
byråkratisk än byråkratien själv. Kan
man inte tänka sig att trädgårdsidkarna
får frihet att själva avgöra, vilka människor
som passar bäst?

Herr Hansson sade alt min argumentering
inte var stark. Han menade vid

att jag inte lyckats klargöra för herr
Hansson vad jag menade. I så fall vill
jag säga till herr Hansson, att det alltid
är två parter som är involverade i ett
sådant resonemang, och det är inte alldeles
säkert att den som försöker klargöra
bär skulden till att motparten inte
förstår.

Herr Hansson frågade mig, hur man
kan tillåta att fiskare får bensinskattepengar
till organisationsarbete. Ja, jag
har uppfattat det så, att det beror på att
våra fiskare är väl organiserade, så att
man vet, vem man ger pengarna till.
Det är inte lika säkert på trädgårdssidan.
Herr Hansson säger att det är
självklart, att man skall sträva efter enhetlighet,
och det kan ju vara bra, men
så länge vi inte har garanti för enhetligheten
är det hela oklart. Innan man
ger pengar till ett sådant organisationsarbete,
bör det väl i varje fall föreligga
en organisationsplan.

Om man inte går försiktigt fram här,
kan man lätt skapa tvister mellan trädgårdsidkarna
själva. Om en organisation
får stöd men en annan inte får stöd,
uppstår det en känsla av orättvis behandling.
Det bör alltså finnas en organisationsplan
som är diskuterad och
godtagen, så att man vet vad man gör,
men någon sådan har vi ännu inte sett
till.

När herr Hansson skidie skildra det
utredningsarbete som ligger bakom det
föreliggande fördelningsförslaget, sade
han närmast att det inte var någon utredning
alls, utan att trädgårdsorganisationerna
hade fört fram några önskemål,
som lantbruksstyrelsen hade accepterat
och skyfflat in till Kungl. Maj:t.
Det var först när det kom till Kungl.
Maj:t som man började tänka sig för
och so efter, om det hela gick ihop. Det
gick inte ihop. Därför kommer vi inte
längre i dag än att vi får säga, att alla
pengarna må användas för bidrag till de
ändamål som här är föreslagna. Kan
man sedan komma med bättre belägg
för att pengar skall gå även till andra

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

ändamål, så inte skall riksdagen säga
nej. Vi skall inte gå emot den principen,
att trädgårdsnäringen skall få samma
möjligheter som fiskerinäringen efter
hand som man lyckas göra klart för oss
hur pengarna skall användas.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Sköld ansåg att
riksdagen inte kunde ta ansvar för att
en del av dessa pengar används till
arbete på lösande av avsättningsproblemet.
Han ansåg att riksdagen borde vara
försiktig på detta område. Om vi håller
oss till den del av trädgårdsodlingen
som innefattar fruktodling, vet emellertid
herr Sköld lika bra som alla andra,
att vi inom riksorganisationen sedan åtskilliga
år har bedrivit ett intensivt arbete
för att få fram helt andra förpackningar
än sådana som fanns då vi tog
vid. Det erkännes nu också av praktiskt
taget alla handelns parter att det har
skett en stor förbättring på detta område,
och jag tror, att om en förbättring
kan komma till stånd även beträffande
den övriga delen av trädgårdsodlingen,
skulle det vara till fördel inte bara för
oss näringsutövare utan kanske framför
allt för konsumenterna.

Herr Sköld uttalade sin rädsla för att
organisationerna inte skulle stå öppna
för alla. Jag vill fullt och helt instämma
i vad herr Hansson sade. Om det
skapas en organisation, är det väl meningen
att den skall stå öppen för alla
— den saken tycker jag inte behöver
diskuteras.

Sedan måste jag säga, att man strider
om påvens skägg när man talar om
vems pengar detta är, trädgårdsodlarnas
eller statens. Den frågan tycker jag
vi kan lämna åt sidan. På detta område
liksom på andra återlämnar staten till
respektive näringsutövare de pengar
som kommit in från bensinskatten. Som

herr Sköld anmärkte i förbigående är
det på jordbrukets område en individuell
återbetalning, men herr Sköld vet,
att vi senast vid fjolårets riksdag framförde
den tanken, att det skulle bli så
även på trädgårdsodlingens område.
Men då sades det från andra sidan att
det skulle bli så mycket kineseri, att
man inte kunde ge sig på det. Inför detta
böjde vi oss och anslöt oss till den meningen,
att vi skulle lägga upp det hela
på samma sätt som gäller för fisket.

Sedan får jag säga, även med risk att
herr Sköld inte tycker om det, att meningen
med det av mig förut omtalade
hälsingborgsmötet inte var att vi riksdagsmän
skulle informera trädgårdsodlarna,
utan det var trädgårdsodlarna
som skulle informera oss riksdagsmän.
I mötet deltog 300 trädgårdsodlare med
olika politiska uppfattningar, men på
denna punkt hade de den enstämmiga
uppfattningen, att en utvidgning till de
områden, som vi här kämpar för, skulle
vara riktig och rättvis. Det borde väl
säga även herr Sköld något.

Herr Sköld talar om statens ansvar.
Vi vågar väl ändock påstå, att varken
lantbruksstyrelsen eller triidgårdsodlarnas
organisationer skall visa någon ansvarslöshet.
Vi skall göra vårt bästa på
alla områden för att få denna fråga löst
och tillämpad i praktiken på sådant
sätt, att ingen kan göra någon berättigad
anmärkning.

Sedan får jag säga, att herr Sköld besitter
en oerhört stor sakkunskap då det
gäller att torna upp svårigheter inför
kammaren. Den som inte kände till detta
förut kunde naturligtvis bli alldeles förskräckt
inför all den bevisning herr
Sköld anförde. Mästerskapet då det gäller
att överdriva svårigheter ligger hos
herr Sköld. Jag skulle dock tro, att herr
Sköld vid närmare eftertanke inte står
kvar vid den åsikten, att vad vi här
framför är så oordentligt, att det inte
kan tagas upp.

Jag vidhåller, herr talman, det yrkande
jag ställde i början av debatten.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! När herr Sköld ville bemöta
mina argumenteringar beträffande
benämningen »egna pengar», tog herr
Sköld anordningen för jordbrukets restitutionsmedel
till intäkt för att säga att
jag hade fel, ty jordbrukarna lämnades
en individuell restitution.

Vi kan ju då tala om fisket i stället,
herr Sköld. Där lämnas kollektiv restitution
liksom på trädgårdsnäringens
område. Vad gäller fisket har man, såsom
jag ett par gånger har sagt, tillåtit
att dessa pengar får användas för syften,
som man inte godkänner i fråga om
trädgårdsnäringen. Jag har ännu inte
fått någon klar uppfattning om varför
man nekar i det ena fallet men i det
andra fallet är med på att använda
pengarna på detta sätt.

Herr Sköld menar att lantbruksstyrelsen
inte borde få kompetensförklara
konsulenterna. Om det i stället vore på
det sättet, att ingen kompetensgranskning
kunde ske genom något statligt organ,
skulle jag tänka mig att herr Sköld
i stället hade använt detta som argumentering
för att pengar icke borde
utgå till dylika tjänstemän. Detta är ju
en garanti för att dessa pengar, som nu
kallas statens, verkligen kommer till användning
för avlöning av folk som har
kompetens för de uppgifter, till vilka de
skall användas.

Herr Sköld säger, att om man inte
förstår en sak, så behöver det inte bero
bara på den ena parten. Jag vill säga,
att herr Sköld i varje fall icke är någon
stor pedagog på detta område. Strax efter
det att herr Sköld sagt detta sade han
nämligen, att han inte visste vad han
gick att besluta om. Jag tycker för min
del att det är klart utsagt vad man här
beslutar om. Riksdagen sade klart ifrån
i fjol, att dessa medel skulle förvaltas
av statskontoret men disponeras av lantbruksstyrelsen
i samråd med trädgårdsnäringens
representanter, som skulle
framlägga förslag till pengarnas an7
— Andra kammarens protokoll

vändning. Det är precis vad som har
skett.

Jag vill till sist bara säga, att det här
är fråga om att göra en fördelning av
dessa medel i överensstämmelse med
vad riksdagen i fjol uttalade, och de
förslag, som bär lämnats av lantbruksstyrelsen
och i motionen, står i överensstämmelse
med riksdagens intentioner.
Jag ber därför ännu en gång att få yrka
bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna diskussion, som mer och mer
urartat till att herr Hansson upprepar
sina argument i anförande efter anförande
i den tron, att de väl ändå till
slut skall bita på någon. Jag skall inte
göra något liknande. Jag skall bara be
att få säga en enda liten sak: Herr Hansson
skall inte tro att formell kompetens
alltid är lika med reell.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Bästekille begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
205 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring diiri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter hiirefter

1957. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Bästekille begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
112 ja och 98 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 206—211

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212

Lades till handlingarna.

§ 7

Kapitalinvesteringar för jordbruket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Byggnadsarbeten m. m. vid statens
försöksgårdar

Kungl. Maj:t hade under denna punkt
(s. 3—6) föreslagit en medelsanvisning
av 107 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 55 av herr Olofsson, Uno, m. fl.;
samt

b) II: 110 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.

I motionerna hade yrkats, att riksdagen
måtte — utöver av Kungl. Maj:t
upptagna medel under förevarande anslag
— anvisa ett belopp av 312 800
kronor för uppförande av maskinhall
och arbetarbostäder samt för utförande
av yttre arbeten och dikning vid
Röbäcksdalens försöksgård;

c) I: 230 av herr Werner, likalydande
med 11:287 av herr Wahrendorff.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 55 och
11:110 samt 1:230 och 11:287, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, till Byggnadsarbeten m. m. vid
statens försöksgårdar för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 107 500 kronor;

2) att motionerna 1:230 och 11:287,
såvitt däri yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
snara åtgärder för verkställighet av
riksdagens tidigare fattade beslut angående
Sunne försöksgård i Värmlands
län, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Hansson, Franzén, Uno
Olofsson, Jacobson i Vilhelmina, Östlund,
Agerberg, Nilsson i Lönsboda
och Andersson i Långviksmon, vilka
ansett att utskottet under 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 55 och II: 110 ävensom
med avslag å motionerna I: 230 och
11:287, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Byggnadsarbeten
m. m. vid statens försöksgårdar för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 162 500 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det väckte allmän glädje
och tillfredsställelse, när 1949 års riks -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

dag beslutade om inrättandet av Röbäcksdalens
försöksinstitution på jordbrukets
område, vilken var avsedd för
de fyra nordligaste länen. Detsamma
var förhållandet då 1952 års riksdag
beslutade att en filial till statens växtskyddsanstalt
skulle inrättas. Vid 1954
års riksdag fattades beslut om inrättande
av en filial till statens maskinoch
redskapsprovningar. Vi kan också
glädjas åt att det under åren 1951—1956
gjorts betydande investeringar i byggnader,
markförvärv, dikningar etc. vid
Röbäcksdalen. Bland medelsanvisningarna
kan nämnas, att 1 080 000 kronor
anslagits till uppförande av institutionsbyggnad
och försökslada samt därmed
sammanhängande yttre arbeten. Med
dessa investeringar har riksdagen tydligen
avsett, att här ifrågavarande institution
skall ta sikte på mera allmännorrländska
problem och sålunda intaga
en särställning i förhållande till
försöksgårdarna.

Riksdagen har alltså visat stort intresse
för tillkomsten av Röbäcksdalens
försöksinstitution, men det finns
bland annat ett förslag från lantbrukshögskolans
sida, som mött ringa förståelse.
Det avser bostäder för ladugårdsskötaren,
gårdskarlen, traktorskötaren
och försöksförmannen. Först i år
har Kungl. Maj :t gått in för att en av
dessa bostadsbyggnader skall uppföras.
Det måste givetvis vara felaktigt att de
vid Röbäcksdalens försöksinstitution
anställda skall bo så långt från arbetsplatsen
som nu är fallet. För ladugårdsförmannen
är avståndet 8 km, och för
de övriga befattningshavarna är det 5
km. Det är ju inte rim och reson att förhållandena
skall vara sådana. Om vi
har råd att kosta på drygt en miljon
kronor för andra anordningar vid Röbäcksdalen,
så borde vi vid också draga
försorg om att de vid institutionen anställda
beredes bostäder. Detta område
är mycket stort och har ingen bebyggelse.
där vederbörande kan få bostad.

Båda kamrarnas samtliga represen -

tanter för Västerbottens län har därför
vid årets riksdag i motioner yrkat alt
riksdagen måtte bevilja de anslag, som
lantbrukshögskolan begärt för nästa
budgetår. Högskolans framställning avser
bland annat tre arbetarbostäder till
en kostnad av 165 000 kronor och en
maskinhall till en kostnad av 90 000
kronor. På Röbäcksdalen finns för närvarande
maskiner och dylikt till ett
värde av minst 50 000 kronor. Dessa har
man för tillfället lyckats få in i den
s. k. försöksladan, men, mina damer
och herrar, hur blir det till våren, när
vissa försök skall utföras och ladan
måste användas för det ändamål den ursprungligen
varit avsedd för? Dessa
traktorer och övriga maskiner måste
då stå ute under bar himmel. Det är inte
så man skall behandla dyrbara jordbruksmaskiner.
Staten föregår i detta
fall inte med något vackert exempel.

När denna fråga behandlades i utskottet
bereddes representanter för
lantbrukshögskolan tillfälle att framföra
sina synpunkter, och de svävade därvid
på målet beträffande bland annat
denna maskinhall och framhöll, att den
skulle kunna byggas billigare än till det
beräknade beloppet av 90 000 kronor.
Det gjorde att de av motionärerna som
sitter i utskottet resonerade som så, att
det var bättre att släppa en del av vad
vi motionerat om och endast hålla fast
vid att det skulle bli en arbetarbostad
till. Vi önskade alltså endast det tillägget
till Kungl. Maj ds förslag, att det
skulle byggas ytterligare en arbetarbostad.

Det visade sig också att vår förhoppning
att få majoritet i utskottet var
nära att förverkligas. Av utskottets 20
ledamöter var det inte mindre än 9
som röstade för reservationen. Ilade en
av de ordinarie ledamöterna, som i
lantbrukshögskolans styrelse yrkade på
de större anslagen, deltagit i utskottets
behandling av frågan och inte låtit sin
plats, ehuru han var närvarande, intas

100

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

av en motståndare till denna sak, hade
det blivit lottning.

Det är alltså, herr talman, en ytterst
blygsam och rimlig begäran som dessa
9 reservanter gör sig till tolk för. Jag
vill erinra om att dessa reservanter
återfinns i samtliga inom jordbruksutskottet
företrädda partier; där finns således
representanter för högern, folkpartiet,
bondeförbundet och socialdemokraterna.

Till detta vill jag lägga, att första
kammaren för en stund sedan har tagit
reservationen med 67 röster mot 62. Det
visar ju att det tycks finnas ett ganska
kraftigt stöd åt vad som framhållits i
reservationen.

Jag vill sluta med att säga, att svårigheterna
att få kompetent arbetskraft
till jordbruket i Röbäcksdalen kommer
att bestå till den dag vi kan bereda de
anställda vid jordbruket möjlighet att
få bostäder.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
av herr Lage Svedberg in. fl. fogade
reservationen under framhållande
av att ett bifall till reservationen endast
innebär en utgiftsökning på 55 000
kronor.

Häri instämde lierr Östlund (h)

Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Jacobson i Vilhelmina
sagt på denna punkt, åtminstone
när det gäller sakfrågorna. Jag vill emellertid
tillägga några ord även med risk
för att kanske upprepa en del av vad
herr Jacobson i Vilhelmina sagt; det är
nödvändigt för sammanhangets skull.

Röbäcksdalen är ju avsedd att bli
något mer än en vanlig försöksgård,
nämligen en lantbruksförsöksanstalt
för Norrlands jordbruk, där grundläggande
forskning kan bedrivas. Den är
ju också undantagen från den utredning
om statens försöksgårdar som pågår.
Därmed är utsagt, att tvekan när

det gäller anslagen till anstalten inte
beror på tveksamhet angående lämpligheten
att fortsätta utbyggnaden. Röbäcksdalen
är en viktig sak för hela
jordbruket, särskilt då det inom övre
Norrland, vilken landsdel det här gäller.
Det är därför beklämmande att det
ekonomiska klimatet skall vara så kärvt,
att jordbruksministern tvingats vara så
restriktiv när det gäller anslagen till
anstaltens upprustning och därmed till
fullföljandet av riksdagens tidigare beslut.

Efter många om och men, efter framstötar
från lantbrukshögskolan och riksdagsmän
samt efter utredning beslöt
riksdagen för rätt många år sedan att
anstalten skulle komma till stånd. År
bar lagts till år många gånger om, men
ännu är anstalten inte på långa vägar
färdig. Man saknar fortfarande nödvändiga
bostäder för personalen, och åkerjorden
är inte ens färdigtäckdikad. Var
och en begriper, även om han inte är
så väl insatt i jordbruksfrågor, att en
väldränerad åkerjord är grundförutsättningen
för att ett jordbruk av denna art
skall kunna bedrivas. Vidare saknas,
som vi hört, förvaringsplats för den
dyrbara maskinparken.

Lantbrukshögskolan har i år begärt
90 000 kronor för byggandet av en maskinliall.
Man har vidare begärt 165 000
kronor för uppförande av tre arbetarbostäder.
För yttre arbeten har lantbrukshögskolan
begärt 153 000 kronor
och för fullföljande av täckdikningen
4 800 kronor. Sorgligt nog har departementschefen
endast kunnat gå med på
en arbetarbostad samt 45 000 kronor till
yttre arbeten, ledningsarbeten, planeringar
o. d. Inte ens de 4 800 kronorna
till dikning har departementschefen
kunnat gå med på. Detta är verkligen
beklagligt. Här har riksdagen för flera
år sedan beslutat om denna anstalt, men
kraft och vilja att fullfölja beslutet
och ordna upprustningen tycks saknas.

Vi anser, att om riksdagen efter en
grundlig utredning och prövning av

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

101

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

denna fråga — det är sålunda inte något
förhastat beslut eller någon överrumpling
— har sagt A, så bör den också
ha moralisk skyldighet att säga B och
ordna så, att beslutet blir effektuerat
och de redan nedlagda pengarna blir
till den nytta som förutsatts. Det säger
sig självt, att en halvfärdig anstalt av
denna art inte kan tjäna sitt ändamål.

Om man skall kunna få kunnigt och
intresserat folk till anstalten, måste
man ha bostäder. Sådana finns inte, och
inte heller är det möjligt att hyra bostäder
inom rimligt avstånd från anstalten,
beroende på att vattenfallsstyrelsen
och andra som har stora arbeten
i gång i trakten — jag vill nämna Stornorrforsen
och ett stort sorteringsverk
där uppe — har hyrt alla tillgängliga
bostäder. Det finns familjer som hållit
på i tre år att skaffa sig bostad i Tegsområdet
utan att lyckas. Enligt upplysningar
som jag fått -—• och som också
herr Jacobson i Vilhelmina nämnde
— bor flera av befattningshavarna vid
anstalten på långa avstånd därifrån.
Jag besökte själv anstalten så sent som
i söndags och fick då höra, att föreståndaren
bor 8 km från anstalten. Ladugårdsförmannen
och försöksledaren
bor 5 km från gården, och man betalar
250 kronor i månaden i hyra. För gårdskarlen
och traktorskötaren har man inrättat
tillfälliga bostäder i en gammal
byggnad, men dessa bostäder är under
all kritik. De saknar värmeledning,
vatten, avlopp och alla bekvämligheter.

Vidare har Lantbrukshögskolans styrelse
begärt medel för uppförande av
en maskinhall. Hittills har man fått inhysa
maskinparken på olika håll, i
brädskjul och smålador ute på fälten
samt i ett par gamla ladugårdar och i
en försökslada på anstalten. Men om
försöksverksamheten skall kunna igångsättas
i sommar, som man förutsätter,
så måste maskinerna och redskapen
ställas under bar himmel. Då har man
nämligen inga möjligheter att hysa dem
under tak. Det har beträffande detta

förhållande invänts, att det inte är så
farligt, och att hundratusentals jordbrukare
i vårt land har det lika illa ställt
därvidlag. Jag vill då genmäla, att om
det skulle vara så illa ställt, att hundratusentals
jordbrukare här i landet måste
ha sina redskap ute under bar himmel,
så är detta alls inte något stöd för
att staten bör föregå med dåligt exempel.
Det borde vara tvärtom.

Sedan är det en sak till i detta sammanhang,
som jag ifnner allvarligt och
betänkligt, nämligen den att personalen
vid anstalten faktiskt av omständigheterna
har bibringats den uppfattningen,
att intresset från statsmakternas sida
för denna anstalt håller på att svalna.
Personalen frågar sig därför med oro
om det verkligen är meningen att den
idé, som låg bakom tanken på anstaltens
tillkomst, skall få lov att förfuskas.
Vederbörande frågade mig rent ut om
den saken, när jag besökte anstalten i
söndags. Om anstaltens befattningshavare
har den uppfattningen, så kan man
givetvis inte hindra ett visst vemod och
en viss pessimism att smyga sig in
bland personalen till förfång för arbetet
där.

Reservanterna har prutat ned yrkandena
i motionen till att omfatta endast
ännu en bostadsbyggnad — d. v. s. två
byggnader i stället för den enda av departementschefen
föreslagna — men
inte ens detta har utskottsmajoriteten
velat gå med på. Som herr Jacobson i
Vilhelmina nämnde, är den avgivna reservationen
dock glädjande stark, 9 reservanter
mot 10 för utskottet. Första
kammaren har redan bifallit reservationen,
och jag hoppas att andra kammaren
nu går samma viig.

När man följer denna frågas behandling,
är det faktiskt svårt att värja sig
för tanken, att den gamla mentaliteten
beträffande Norrland ännu sitter kvar
hos oroande många människor i vårt
land, nämligen den att Norrland är en
koloni, från vilken det bara är att ta,

102 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

men åt vilken man inte behöver ge något
tillbaka.

Jag hoppas att riksdagen i dag ger
prov på en annan inställning och bifaller
reservanternas blygsamma yrkande
i reservationen till punkt 3, till vilket
yrkande jag ansluter mig, även om det
sker med en viss beklämning. Jag skulle
nämligen helst ha sett, att motionärernas
yrkande i denna sak helt hade
kunnat förverkligas.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
herr Jacobson i Vilhelmina och herr
Andersson i Långviksmon när de pläderar
för försöksgården i Röbäcksdalen.
Det ligger ju ingenting märkvärdigt
häri, ty det är ju ett rent lokalt intresse.

Hela utskottet är ense om att det är
angeläget att försöksgården så snart
som möjligt blir iordningställd. Som
här vid upprepade tillfällen framhållits
råder det ett strängt ekonomiskt klimat,
som gör att man tyvärr måste bedöma
dessa anslagsposter med mycket stor
återhållsamhet. Det är faktiskt ingenting
att göra åt detta. Man befinner sig
väl inte i värre belägenhet här än på
många andra håll. Ni har visserligen
prutat ned av motionärerna yrkade
312 800 kronor till 55 000 kronor, och
ni beklagar att utskottet inte ens kunnat
gå med på detta.

Det är ju meningen, att om det är
möjligt skall man bygga Linerohus, varigenom
man skulle kunna spara på
byggnadskostnaderna. Det pågår en utredning
om det är möjligt att bygga så
även där uppe, och det är ett av de
starka skälen för att man skall vänta
med beslut i frågan. Herr Jacobson i
Vilhelmina och herr Andersson i Långviksmon
har talat om att befattningshavarna
bor långt från arbetsplatsen, särskilt
då ladugårdsskötaren. Men det blir
ju en ny bostad, och ladugårdsskötaren
skulle ju kunna bo där, varigenom han
kommer alldeles inpå arbetsplatsen.

Vidare ligger ju försöksgården allde -

les utanför Umeå, och det är väl sällsynt,
att en skolanläggning på landsbygden
ligger så nära en tätort. När det
gäller försöksledaren är det väl ingenting
märkvärdigt i att han bor 5 km
från arbetsplatsen, och det bör väl inte
vara något hinder för honom att bo så
långt från arbetsplatsen.

Utan att på något sätt gå emot herrarnas
uppfattning om försöksgården
och dess utbyggnad kan jag inte finna
annat än att riksdagen gör klokast i att
besluta i enlighet med utskottets förslag.
Nu har herr Jacobson i Vilhelmina
åberopat första kammarens beslut, och
att denna kammare med 5 rösters majoritet
bifallit reservationen. Nu bör ju
andra kammaren hävda sig och hålla på
sitt, och jag hoppas verkligen att andra
kammaren följer sina gamla traditioner
och hävdar sig gentemot första kammaren
genom att bifalla utskottets hemställan,
till vilken jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag har varit i tillfälle
att höra många motiveringar för bifall
till utskottsförlag men har ännu inte
under mina över 20 år som riksdagsman
hört utskottets talesman yrka bifall
till utskottets förslag med den motiveringen,
att andra kammaren skall
hävda sig gentemot första kammaren.
Detta är inget sakskäl, herr Pettersson
i Dahl, utan skall herr Pettersson i Dahl
yrka bifall till utskottets förslag skall
det vara med en saklig motivering. Men
det är nog ganska svårt att i detta fall
uppbringa en saklig motivering.

Herr Pettersson i Dahl säger, att man
inte kommer i ett sämre läge där uppe
än på många andra håll. Inte heller
detta är en hållbar motivering.

Vidare säger herr Pettersson i Dahl,
att det inte kan vara svårt för dessa befattningshavare,
som bor i närheten av
Umeå stad som är en tätort, att skaffa
sig bostad. Jo, herr Pettersson i Dahl,
det är oerhört svårt att få bostad

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 103

Byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar

både i Umeå landsförsamling, där Röbäcksdalen
ligger, och i Umeå. Herr
Andersson i Långviksmon talade om
sjöregleringarna och det stora kraftverksbygget
i Stornorrforsen, vilket gör
det oerhört svårt att få tag i bostäder.
Bostadsbristen är med andra ord mycket
stor.

Slutligen vill jag säga, att beträffande
denna utredning angående Linerohus
har högskolestyrelsen ingivit en skrivelse
till departementet, som återges i fjolårets
motion. Det heter där: »Enligt
uppgift från länsbostadsnämnden i Västerbottens
län bör man för enplanshus
av här avsedd standard i Umeå landskommun
kalkylera med en byggnadskostnad
av 50 000—55 000 kronor.»
Alltså, herr Pettersson i Dahl, får vi ytterligare
55 000 kronor, finns det möjlighet
att bygga ett för ändamålet lämpligt
hus utan att behöva experimentera
med ett s. k. Linerohus.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
tyckte inte om vad jag sade om
att andra kammaren bör hävda sig
gentemot första kammaren. Men herr
Jacobson och herr Andersson i Långviksmon
hänvisade ju själva med glädje
till första kammarens beslut i denna
fråga och tyckte att vi här borde följa
första kammaren. Jag kan därför inte
förstå det otillbörliga i att jag följde
herrarnas föredöme. Är det osakligt att
argumentera så i ena fallet, så är det
väl osakligt också i det andra fallet!

Vad beträffar det s. k. Linerohuset
får det vara hur det vill med den saken,
men det används mycket i södra Sverige
och ser ut att bli mer och mer vanligt
där. I Stockholm har man också
börjat gå in för dessa billigare hus. Om
typen är lämplig längst uppe i norr vill
jag inte yttra mig om, men undersökningar
pågår, och om de visar att denna
hustyp är lämplig där uppe, så tycker
jag att man också där bör bygga så -

dana hus. Därför anser jag att vi bör
vänta ett år till.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till samma hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jacobson i Vilhelmina
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 67 ja och 138 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Punkterna i—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

I.ades till handlingarna.

104 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

§ 8

Indragning till statskassan av ordensavgifterna
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion angående indragning till
statskassan av ordensavgifterna m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 432, hade herr Spångberg
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder
dels för att indraga ordensavgifterna
till statskassan eller i varje fall låta
statsverket utfå ersättning för de beräknade
kostnaderna för sin befattning med
ordensutnämningarna, dels ock för att
befria domstolarna från den i 1806 års
föreskrift stadgade skyldigheten att genom
justitiekanslern underrätta Kungl.
Maj:ts orden om dömda personers ordensinnehav.

Utskottet hemställde, att motion
II: 432 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
avser en motion, vari hemställes att
riksdagen skulle besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder
»dels för att indraga ordensavgifterna
till statskassan eller i varje fall
låta statsverket utfå ersättning för de
beräknade kostnaderna för sin befattning
med ordensutnämningarna; dels
ock för att befria domstolarna från den
i 1806 års föreskrift stadgade skyldigheten
att genom justitiekanslern underrätta
Kungl. Maj :ts orden om dömda
personers ordensinnehav».

Ordensväsendet har ju, efter att från
början ha varit en statlig angelägenhet,
blivit en slags stödorganisation som
skall ge glans och inkomst åt hovet och
kretsarna där omkring. Statsverket har
åter kommit in i bilden genom att dess
verk och departement skall medverka

vid beredningen av ordensutnämningarna;
dessa handhas ju i stor utsträckning
av statliga organ. Det har påpekats
i motionen, att för detta arbete åtgår en
avsevärd tid för dessa verk och departement,
och det är för detta arbete som
det krävs ersättning i motionen. Det
vore ju rimligt, att dessa kostnader bures
av ordensväsendet och inte som nu
av skattebetalarna.

Utskottet säger att detta arbete är
obetydligt. Utskottet stöder sig därvid
bl. a. på ett uttalande som Svea hovrätt
gjort i ett remissyttrande över motionen.
Det säges där att det är mycket
ringa tid som går åt och att tiden närmast
»bör räknas i timmar». Jag vet
inte hur stor krets Svea hovrätt avser
med denna sin beräkning. Det är väl
möjligt att det inom Svea hovrätt inte
går åt så många timmar årligen för
detta arbete. Men sammanlagt, på länsstyrelser,
i verk, departement och inrättningar
får man nog räkna med att
dessa timmar blir dagar, att dagarna
blir veckor och veckorna månader, varför
man kanske snarare bör räkna med
år än med timmar för statens medverkan.
Åtminstone har de uppgifter som
lämnats mig från olika håll varit av sådan
art, att jag haft anledning dra dessa
slutsatser. Någon verklig redogörelse
för den för ändamålet använda tiden
har utskottet inte lämnat. Om det vore
så ringa tid som ginge åt, då blev det
inte heller så svårt att betala ifrågavarande
kostnader. Dessutom skulle det
se litet bättre ut, om så skedde.

Utskottet åberopar sig också på statskontoret,
som remissbehandlat motionen.
Statskontoret förklarar, att det
blir inte så mycket pengar över, utan
att »ordensavgifterna utgör ersättning
för juvelerararbeten o. d., varjämte kostnaderna
för löner och pensioner samt
expenser vid Kungl. Maj :ts orden bestrides
med avgifterna». Detta uttalande
säger egentligen ingenting om den
tid som åtgår i ordenskapitlet för dessa
uppgifter. Men när det inte anses vara
mera arbete för statens verk än att det

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

105

Indragning till statskassan av ordensavgifterna m. m.

kan räknas i timmar — och det är ju
där man gör det egentliga arbetet — så
kan det väl inte vara så förfärligt mycket
pengar, som behöver gå till löner,
pensioner, expenser och dylikt i ordenskapitlet
som ersättning för dess arbete
med utnämningar av ordensinnehavare.
Jag har ingen anledning betvivla,
att uppgifterna i och för sig är
riktiga och att pengarna används för de
angivna ändamålen. Men inte avser väl
dessa utgifter det egentliga arbetet med
utdelandet av ordnar, utan det avser
andra ting. Det kan ju finnas befattningar
inom hovet, som delvis har anknytning
till ordensväsendet, med någon
timmes arbete då och då. På den
punkten har det inte lämnats någon
redovisning, men hela ordensväsendet
anknyter ju till hovet och mycket personligt
till kungen själv.

Inkomsterna från ordensväsendet
måste dock vara betydande. När det
blir endast 14 000 kronor över, när
pengarna använts till anslag, löner, expenser
och dylikt, skulle det vara intressant
att få veta vilka befattningshavare
det gäller. Men frånsett detta är
också 14 000 kronor pengar, som bör
kunna användas till att minska de belopp
skattebetalarna får erlägga för här
ifrågavarande arbete. Det säges ingenting
om dessa inkomster, men man kanske
kan få en aning om dem vid ordensregnet.
Det utdelas — enligt vad sekreteraren
i ordenskapitlet för någon vecka
sedan skrev i Svenska Dagbladet med
anledning av denna motion — omkring
1 200 ordnar och medaljer varje år, och
för ordnarna får ju mottagarna betala
rätt avsevärda belopp. Hur mycket det
är kan en utomstående knappast se,
men att det rör sig om sexsiffriga tal —
något hundratusental kronor per år —
är alldeles uppenbart.

Då kanske man säger: Det går ju åt
pengar för att tillverka ordnar. Ja, men
det görs ju knappast några ordnar —
det hela har blivit ett slags evighetsmaskinen,
som bygger på att de utde -

lade ordnarna skall lämnas tillbaka till
ordenskapitlet vid innehavarens död.
Då putsas de upp, och nya innehavare
av de avlidnas ordnar utses. Dessa får
betala några hundra kronor, och så
fortsätter maskineriet att under bestående
glans ge hovet inkomster.

Det första yrkandet i motionen går
alltså ut på att statsförvaltningen skall
ha ersättning för sin befattning med
ordensväsendet. Det andra yrkandet går
ut på att domstolarna skall befrias från
de särskilda besvär som de har, då riddare
av kungliga ordnar dömes för
nesliga brott. Under 19 kap. 12 § rättegångsbalken
finner vi ett stadgande av
följande lydelse — jag tar bara ett kort
avsnitt:

»Varder riddare dömd för sådana
nesliga brott, att fråga om hans ordens
fråntagande kan uppstå, bör domstolen
genast efter utslagets utfärdande om
brottets beskaffenhet underrätta justitiekanslersämbetet,
som sedan äger att
iakttaga vad Kungl. Maj :t detsamma särskilt
härom föreskrivit» — och nu kommer
det väsentliga — »skolande med
verkställandet av den brottsliges bestraffning
uppehållas, till dess ordenskapitlets
yttrande blivit meddelat och
genom justitiekanslersämbetet varder
vederbörande kungjort.» Detta kanske
var begripligt för 150 år sedan när stadgandet
skrevs, men det har faktiskt inträtt
en förskjutning i själva tänkesättet
under dessa 150 år, som gör att denna
bestämmelse för moderna människor
ter sig fullständigt obegriplig.

Men till detta kommer det verkligt
besynnerliga, som jag för min del inte
har tänkt på tidigare, nämligen att det
införes rättsstridiga föreskrifter i Sveriges
Rikes lag. I denna bok som utges
och tryckes på nytt varje år, införes
dödkött, bestämmelser som man helt
enkelt inte kan tillämpa. Men man trycker
dem och för in dem i denna tjocka
lunta, som både är tillräckligt svår att
orientera sig i och tillräckligt tjock för

106 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Indragning till statskassan av ordensavgifterna m. m.

att man skall kunna rensa bort något av
det som är fullständigt orimligt.

Nu ligger det ju så till, att myndigheterna
inte kan följa dessa bestämmelser
utan att bryta mot någon annan av
bestämmelserna. Där stöder jag mig på
vad Svea hovrätt anför och vad allmänna
beredningsutskottet välvilligt har
intagit i sitt utlåtande på s. 2. Hovrätten
säger där, att tillämpningen inte
kan »anses vara förenlig med gällande
lagstadganden om verkställighet av
straff och om expediering av domar i
brottmål. Det torde få anses att brevet
i nu förevarande del blivit genom senare
verkställighetslagstift ning i realiteten
upphävt. Någon tvekan synes ej

råda i detta hänseende---». Dels

har man alltså denna bestämmelse om
remiss och uppskjutande av straffverkställigheten
när man misstänker att en
riddare begått sådana nesliga brott, att
man skall ta en orden ifrån honom, och
dels har man en bestämmelse om att
man inte får ta hänsyn till detta. Är det
rimligt att över huvud taget ha sådana
bestämmelser i lagstiftningen?

Utskottet konstaterar också att man
inte tillämpar bestämmelsen numera,
och utskottet anför att principiella skäl
kan åberopas för motionärens uppfattning.
Men så säger utskottet till sist att
de spörsmål, som motionären framfört,
»icke är av sådan praktisk betydelse,
att de kan motivera någon riksdagens
åtgärd i ärendet». Om det finns sådana
föreskrifter i lagen som inte följs,
skall man då ha dem kvar under motivering
att de inte har någon praktisk
betydelse? Nog är det en något underlig
motivering för att ha kvar överåldriga
bestämmelser, som alla instanser här
har sagt att man inte längre kan följa.

Med hänvisning, herr talman, dels till
vad jag anfört i motionen och dels till
utskottets motivering ber jag få yrka
bifall till motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fåfängans mark -

nad, som herr Spångberg har läst sitt
anatema över, skulle jag med glädje avskaffa,
men det har inte herr Spångberg
velat i sin motion. Han vill reformera
den och dra in litet extra pengar till
staten på den. Därför vill han inte avskaffa
ordensväsendet och har inga
djupare principiella invändningar mot
den sak han här har sysslat med. Han
har inte framfört det uppslag, som statskontoret
har kommit med, nämligen att
man skulle tvinga alla som får ordnar
att lösa ut dem, så att staten får större
inkomster av ordensväsendet än den nu
har. Det är ett uppslag som jag tycker
motionären skulle kunna använda, om
han vill skaffa staten större inkomst.

Det är riktigt att det kanske rent av
verkar skrattretande, när det fortfarande
står kvar sådana bestämmelser som
att, om en riddare är åtalad, så skall
ordenskapitlet först erhålla underrättelse,
innan man dömer honom. Det är
nog ingen i utskottet, som tycker, att
denna bestämmelse är riktig. Men vi
har betraktat det som en så liten sak,
att det inte var värt att ta det så allvarligt
som motionären har gjort, när han
inte samtidigt tar upp hela ordensväsendet
till diskussion.

Med denna motivering, som jag tycker
kan vara lika hållbar som någon
annan, har utskottet beslutat avstyrka
motionen, även om vi, som vi har sagt,
ansett att det ligger något i den. Vi är
inte så förstockade, som herr Spångberg
har velat göra gällande, men vi
tycker, att man bör betrakta detta som
den lilla sak den är.

Därför har vi som sagt avstyrkt motionen,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag skall inte engagera
mig för eller mot den här motionen. Jag
kan hålla med fru Eriksson i Stockholm
om att saken inte är stor. Vad man möjligen
skulle kunna ha emot motionen
är, att om man biträder förslaget om en

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

107

reformering av den här trafiken, godtar
man i viss mån ordensväsendet som
sådant. Jag har en gång tidigare i denna
kammare givit till känna min uppfattning
i denna sak, och jag vill bara
här konstatera, att jag anser det vara
mest värdigt en demokratisk församling
att avskaffa hela ordensväsendet.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av de invändningar, som fru
Eriksson i Stockholm har gjort på utskottets
vägnar.

Hon säger att det är en liten sak, som
man över huvud taget inte anser vara
av den storlek, att man vill ta bort den
ur lagen. Jag tänker då på bestämmelsen
om uppskjutande av straffverkställigheten.
År det en liten sak, att man i
lagen har bestämmelser, som inte kan
följas? Jag anser det vara en ganska
stor fråga principiellt sett, alldeles oavsett
hur man ser på ordensväsendet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen 11:432 av
herr Spångberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Åtgärder mot husbockens härjningar

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 3G nej, varjämte
51 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Åtgärder mot husbockens härjningar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckta motioner om åtgärder mot husbockens
härjningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Denna fråga kan kanske
för en och annan tyckas mindre
betydelsefull, men icke förty bör man
uppmärksamma, att denna skadegörare
åstadkommer en stor nationalekonomisk
förlust och stora förluster för den enskilde.
Statens skogsforskningsinstitut
säger i sitt remissvar, att det är ett allvarligt
problem. Beträffande den bekämpning,
som från försäkringshåll numera
intensivt bedrives, är det ju bara
att hoppas att den får positiv verkan.

Frågan är om det bara är ett försäkringsinstansernas
spörsmål. Det är sannerligen
inte några begränsade skadeverkningar
som åstadkommes på detta
sätt; det finner man, om man samlar de
uppgifter som förekommer i pressen
och på annat håll. örtofta kyrka måste
i juli månad 1949 stängas på grund av
husbockens svåra attacker. Bjälklagen
och takstolarna var då fullständigt de -

108 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

struerade. Samma ödeläggelse liar drabbat
inalles ett halvt dussin skånska kyrkor.
Torekovs kyrka måste 1951 till stor
del rivas och byggas om för en kvarts
miljon kronor. För ett par år sedan
brakade ett stall i Skåne och en ladugård
på Gotland ihop på grund av husbocksangrepp.

I Blekinge och södra Kalmar län är
över hälften av husbeståndet hemsökt,
i Blekingesocknarna Ringamåla och
Backaryd över 75 proc. Det är emellertid
inte blott skadornas omfattning, som
inger de allvarligaste bekymmer, utan
också deras för andra än experter under
åratal oftast omärkliga fortskridande.

Det har förekommit så sent som i
vinter att hela bostadshus har blivit utsynade
och nu används för övningsändamål
av brandkårerna. Husbocksproblemet
har också fått större betydelse
genom den numera ofta använda
metoden för ombyggnad av gamla hus
genom boasering av väggarna med plattor.
På det sättet blir sedan, när skadorna
uppmärksammas, förlusterna ännu
större. Det är också fara att brädgårdarna
infekteras och blir förökningsoch
spridningscentra för denna skadegörare.
Jag vill därför understryka, att
det är nödvändigt inte bara att 1956 års
skogshögskole- och skogsforskningskommitté
kommer att uppta detta spörsmål
till prövning utan även att frågan uppmärksammas
av alla de institutioner,
som på ett eller annat sätt kan bidra
till att skadeinsekten kommer ur världen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner om åtgärder till
förhindrande av skadegörelse av mink.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Innehavet av Generalstabens litografiska
anstalt

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion angående innehavet av
Generalstabens litografiska anstalt.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 434, hade herr Hagnell hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Konungen
måtte anhålla att staten i överensstämmelse
med donatorns önskan
skulle taga hand om innehavet av sitt
företag, Generalstabens litografiska anstalt,
»på det att inrättandet af en större
lithografisk inrättning för statens
räkning derigenom må underlättas».

Utskottet hemställde, att motion
II: 434 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den som kommer resande
till Stockholms stad och stiger
ut från stationen finner mitt emot vid
Vasagatan ett hus, på vilket det överst
står »Esselte». Därunder uppräknas en
del av de företag, som Esseltekoncernen
köpt in och lagt under sig under
årens lopp. Där står också namnet
»Generalstabens litografiska anstalt».
Man kan undra med vad rätt
detta företag står under koncernens
namn. Generalstabens litografiska anstalt
donerades nämligen till staten år
1872 av den person, som då varit innehavare
av anstalten under några tiotal
år. Hur kan den enskilda storkoncernen
få sätta det statliga företaget under sitt
namn? Det donationsbrev, som år 1872
utställdes till staten, innehöll den formuleringen
från donatorns sida, att
han ville överlämna denna inrättning
till svenska staten såsom gåva jämte materiel
enligt de inventarieförteckningar,
som var upprättade, »på det att inrättandet
af en större lithografisk inrätt -

Nr 11

109

Onsdagen den 3 april 1957

Innehavet av Generalstabens litografiska anstalt

ning för statens räkning derigenom må
underlättas». Kungl. Maj :t tackade och
tog emot och sade sig ha funnit, att
denna donation var för staten fördelaktig.

Icke desto mindre har man nu slarvat
bort detta företag, så att det ligger
under en enskild koncern. Där hör det
inte hemma. Har man tagit emot en donation
skall man sköta företaget i enlighet
med donatorns önskningar. Det
är den hemställan jag här vill göra.

Mot denna hemställan har allmänna
beredningsutskottet skrivit en halv sida,
och den handlar om helt andra saker
än äganderätten till anstalten. Allmänna
beredningsutskottet bygger sitt
utlåtande på remiss av ärendet till
byggnadsstyrelsen, som hyrt ut lokaler
före år 1925 till denna statliga inrättning,
och till rikets allmänna kartverk,
vilket ritar kartor, som den privata
koncernen är förläggare av och som
trycks på det statliga företag, vilket
den tagit hand om. Utskottet bygger
även på remiss till försvarsstaben. Det
kan vara intressant att se vad denna
säger. Den förklarar sig se på denna
fråga ur militär beredskapssynpunkt
och undrar, om GLA skall kunna klara
av karttrycket, om staten tar hand om
företaget. Det tvivlar man på och chefen
för försvarsstaben kan ej tillstyrka
att staten övertar GLA.

Det är emellertid inte fråga om att
överta ett företag eftersom det är statens
eget företag. Det frågan gäller är,
att har man sagt ja från statens sida
och tagit emot en donation, skall man
sköta den.

Jag har försökt ta reda på vilket departement
som har ansvaret för det donerade
företaget. Såvitt jag funnit känner
sig inget departement ansvarigt för
GLA. Jordbruksdepartementet har viss
befattning med karttrycket på grund av
att kartverket sorterar under det. Karttrycksfrågor
är under diskussion, men
äganderätten till den anstalten, som
man fått i donation, torde knappast

kunna sortera under det departementet.
Anstalten togs emot av lantförsvarsdepartementet,
som försvann år 1920, om
jag inte missminner mig. I försvarsdepartementet
tycks man heller inte kännas
vid ägandeansvaret till detta statliga
företag. Har kanslihuset slarvat
bort donationen?

Generalstabens litografiska anstalt,
d. v. s. SLT-koncernen, säger i sitt
svar: »Att nu taga initiativ till framställande
av anspråk på statlig äganderätt
till GLA synes oss vara i högsta
grad opåkaliat.» Det skulle med andra
ord vara opåkallat att staten tar hand
om det egna företaget, som man har fått
i donation. Det är klart att SLT-koncernen
vill behålla detta statliga företag
och skylta med dess namn, men det
finns ingen anledning till att så skall
fortfara att ske.

Utskottet säger i sin motivering att
frågan om de avtal som GLA slutit med
staten är av civilrättslig natur. Det är
alldeles riktigt, men det är ett faktum
som inte har någon betydelse i detta
sammanhang. De avtal, som man slutit,
har gällt hyreskontrakt, som kompletterats
med bestämmelser om vissa beredskapsåtgärder,
såsom utbildning av generalstabsofficerare,
men dessa kontrakt
har inte ändrat äganderättsförhållandet
när det gäller den donation
som staten mottagit.

Allmänna beredningsutskottet hänvisar
också till 1946 års tryckeriutredning
och menar tydligen att kammaren
skulle kunna vara nöjd med den hänvisningen.
Men 1946 års tryckeriutredning
lämnade sitt betänkande år 1949,
och sedan dess har den inte haft något
sammanträde. Eu hänvisning till denna
utredning kan således inte ha något
större värde i detta sammanhang, särskilt
som det i direktiven för utredningen
inte fanns någon som helst
punkt, som angav att utredningen även
skulle syssla med frågan om äganderätten
till den statliga donation det här
gäller.

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Innehavet av Generalstabens litografiska anstalt

Jag anser därför att det är på mycket
svaga grunder som allmänna beredningsutskottet
här enat sig om att avstyrka
motionen, och jag hemställer att
kammaren måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att staten i
överensstämmelse med donators önskan
skall handha sitt företag, GLA, på det
sättet, att inrättandet av en större litografisk
inrättning för statens räkning
därigenom må underlättas.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är friska tag motionären
här visar. Han har ju inte de
hämningar, som följer med de många
riksdagsåren, och han begär därför inte
en utredning, när han här kommit på
en fin sak, såsom han tycker, utan han
vill att riksdagen direkt skall fatta beslut
i ärendet, d. v. s. besluta att ta
hand om det egna företaget.

Herr Hagnell tycker att det är litet
svagt av utskottet att säga, att det här
gäller frågor av civilrättslig natur som
utskottet inte vågar ta ställning till, och
han finner det ännu svagare av utskottet
att hänvisa till en utredning som
inte på länge har haft något sammanträde.
Han kan ha rätt däri, men det
senare har inte varit det huvudsakliga
motivet för utskottet att avstyrka motionen.
Vi har helt enkelt varit tvungna
att avstyrka, eftersom vi inte med säkerhet
har vetat något om äganderättsförhållandena.
Det finns ingen möjlighet
för ett utskott att med hjälp av några
remissutlåtanden klarlägga den saken.
Herr Hagnell har själv suttit sekreterare
i en utredning om de statliga företagsformerna
— det är tydligen där
han fått ögonen på den här historien
— men han har inte därigenom blivit
visare än att han varit med om att skriva
ett betänkande, där det säges att det
finns delade meningar om giltigheten
av det kontrakt, som man slöt år 1923,
liksom om riktigheten av det beslut som
fattades år 1919, när staten lät företaget
övergå till SLT från Börtzells tryckeri -

aktiebolag. Om man inte är mer bestämd,
när man har tillfälle att producera
sig i form av ett utredningsbetänkande
efter att väl ha gått djupare in
i ärendets olika detaljer, så är det mycket
begärt att ett utskott, som får så liten
tid på sig och som är så litet insatt
i ämnet, skall kunna bilda sig en
uppfattning om vem som egentligen
äger företaget och hur kontraktsförhållanden
och annat har skötts. Vi inom
utskottet anser i varje fall att det inte
har varit möjligt för oss att göra det.

Det är naturligtvis lätt att hävda den
ena eller andra ståndpunkten i detta
ärende, men det är absolut omöjligt att
göra det med stöd av skäl, som kan vara
godtagbara här i kammaren. Under alla
förhållanden borde det väl åtminstone
ske en utredning, innan man tar definitiv
ställning till saken. Det finns väl
f. ö. möjligheter för Kungl. Maj :t att något
så när hävda sig gentemot detta privata
företag — det verkar nästan som
om herr Hagnell ville göra det hela till
en statlig Unmansaffär eller något sådant.

Utskottet har varit betänksamt, och
denna betänksamhet har utskottet låtit
komma till uttryck genom att avstyrka
motionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det var en ganska tendentiös
beskrivning som utskottets ordförande
lämnade. Det är visserligen riktigt
att det råder delade meningar om
ett hyreskontrakt, som slöts 1923. Det
hyresförhållande som där avsågs upp--hörde 1925, när Esselte flyttade till
egna lokaler i stället för att arbeta i
statligt subventionerade lokaler, som
man dittills gjort. Om detta hyreskontrakt
gäller eller inte, därom råder delade
meningar, men det råder inga delade
meningar om en donation, som
Kungl. Maj :t genom sin namnunderskrift
har tackat och tagit emot.

Jag har inte begärt någon utredning,
säger man, och det bör man göra, när

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

111

Innehavet av Generalstabens litografiska anstalt

man inte är säker på en sak. Men att
staten äger sitt företag är ingenting att
utreda. Man har fått en donation och
tagit emot den. Saken är bara att det
ser ut som om man håller på att slarva
bort donationen. Man kan ha olika synpunkter
på hur det civilrättsligt förhåller
sig med dessa hyreskontrakt, men
det är en annan sak. Den frågan har
utskottet sysslat mycket med men inte
med frågan om ägandeförhållandet. Den
har utskottet helt gått vid sidan av.

Det är mycket begärt att utskottet
skall ta ställning till dessa svåra civilrättsliga
frågor, ansåg utskottets ordförande.
Vad jag har begärt är att Kungl.
Maj:t, soin äger och har ansvaret för
företaget, skall sköta sitt företag. Har
man fått och tagit emot en donation,
skall man väl inte hålla på att utreda
äganderätten. Det är meningslöst att
hänvisa till behovet av en utredning
och ännu meningslösare att hänvisa till
1946 års tryckeriutredning, som inte
har med ägandefrågan att göra.

Allmänna beredningsutskottet har
svarat på en helt annan sak än den,
som var kärnpunkten i motionen, och
därför kommit till resultatet att motionen
bör avstyrkas. Jag hemställer att
kammaren måtte bifalla motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har uppfattat motionen
så, att vi skulle ta ställning till
frågorna: Vem har äganderätten till
vad? Vad är det som är donerat? Vad
skall i denna dag krävas tillbaka?
Vad är det som är bortslarvat? Vi
har sagt att detta kan vi absolut
inte uttala oss om. Är det hela detta
företag som trycker kartor som är
statens eller hur ligger det till? Det
vet vi inte. Jag tycker att herr Hagncll
har mycket dåligt angivit vad han anser
är statens egendom, vad som staten
blivit bedragen på och vem som
slarvat bort donationen. Det behövs
tydligen någon liten utredning innan
man säger att det ena och det andra

har skett. Så tveksamma har vi varit
att vi avstyrkte motionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Man kan tvista om hur
mycket som hör till Generalstabens litografiska
anstalt inom Esseltekoncernen,
där företaget nu är helt inbakat.
Det behövs säkerligen processer och
civilrättsliga tolkningstvister för att ur
Esseltekoncernen rycka ut den del som
exakt motsvarar donationen. Detta har
jag aldrig ansett att allmänna beredningsutskottet
skulle utreda. Jurister
måste nog arbeta i flera år på att klargöra
gränserna för detta företag som
nu är invävt i Esseltekoncernen. Detta
bör väl vara Kungl. Maj :ts uppgift att
i de sammanhangen bevaka ägandeintresset,
eftersom Kungl. Maj :t har
emottagit detta företag. Vad är det för
mening i att göra en donation till staten,
om staten sedan inte bevakar sin
äganderätt till egendomen? Nu har det
gått 85 år, sedan donationen gjordes,
och jag anser att det är på tiden, att
staten tar vara på företaget och fullföljer
donatorns önskningar.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag instämmer i stort
sett med motionärens syfte och i stora
delar med hans motivering men jag
måste reagera emot hans historieskrivning
beträffande det s. k. slarvet från
Kanslihuset. Det har ändå varje gång
skett fullkomligt affärsmässiga uppgörelser,
det är en sak som jag tycker
man bör konstatera vid detta tillfälle.

Sedan vill jag ytterligare understryka
en sak. Jag är fullkomligt överens
med motionärerna om att denna sak
på något sätt måste klaras upp, så att
man blir av med detta egendomliga förhållande
beträffande Generalstabens litografiska
anstalt och får möjlighet att
sätta statens reproduktionsanstalt i
stånd att ta hand om statens kartor.

Jag her alltså, herr talman, att få in -

112

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

stämma i yrkandet om bifall till motionen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Hyreskontraktet har
tillkommit i anständiga former; något
annat har inte ifrågasatts. Det har inte
skett någonting på området beträffande
äganderätten sedan man tackade och
tog emot donationen. Staten har därefter
inte lämnat ifrån sig donationen.
Det finns ingen anledning att skylta
med den under Esseltekoncernen som
visserligen sköter företaget, eftersom
den övertog skötseln av det statliga
företaget av dem som fått rätten att
sköta det, men inte äger det.

Äganderätten tycks emellertid inget
departement känna sig ansvarigt för.
Då kan den sidan av saken inte vara
bra skött från Kanslihuset mellan 1872
och fram till nu.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hagnell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 434 av
herr Hagnell.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne

flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hagnell
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och
64 nej, varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Anslag under statens allmänna fastig hetsfond

(handelsdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 3, s. 3—6) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hermansson m. fl.
(1:297) och den andra inom andra
kammaren av herr Staxäng in. fl.
(II: 241), hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 113

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

1:297 och 11:241, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustaf Karlsson, Karl
Andersson, Sundelin, Sunne och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Andreasson
och Svensson i Kungälv, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 297 och II: 241, till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,

2) av herr Malmborg, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag förmodar att denna
fråga måste vara både enklare och klarare
för kammarens ledamöter än den
vi nyss tog ställning till. Frågan gäller
en sak som ganska ofta varit uppe till
överläggning i riksdagen. Jag har också
en bestämd känsla av att riksdagen
har fått en klarare positiv inställning
till ett stöd åt de företagare det här
gäller.

Sedan många år tillbaka har det stått
klart för riksdagen, att den mindre
skeppsfarten har fått arbeta under mycket
svåra förhållanden i jämförelse med
fraktare från utlandet, som har bedrivit
fraktfart längs våra svenska kuster.
I en utredning som kom till stånd år
1954 — en utredning angående aktuella
spörsmål för mindre och medelstort
tonnage — var det särskilt ett par
synpunkter som starkt underströks.
Den ena var försvarssynpunkten. Den
mindre skeppsfarten var härvidlag
ganska betydelsefull, och det framhölls
också, att i första hand med hänsyn till
landets försvarsberedskap men även
med hänsyn till andra förhållanden var

det nödvändigt att åtgärder vidtoges
för att förbättra de ekonomiska betingelserna
för det mindre och medelstora
tonnaget. Vikten av sådana åtgärder
har vidare också blivit uppenbar och
allteftersom det tonnage som går på
världshaven har blivit större och större
har det mindre tonnaget blivit allt viktigare
när det gäller att distribuera de
importerade varorna längs den svenska
kusten. Man föreslog också från denna
utrednings sida flera åtgärder för att
stödja den mindre skeppsfarten. Man
föreslog bl. a. att den lånefond, som
hade inrättats, i viss mån skulle omformas
och att vissa uppmjukningar av
lånevillkoren skulle ske. Man föreslog
också, att en ändring av lånenämndens
sammansättning skulle övervägas.

Jag vill på denna punkt framföra min
tacksamhet till departementschefen för
att han tagit upp just denna del i sitt
förslag till riksdagen. Där föreslås en
uppmjukning av lånevillkoren i vad
avser lånegränsen — eventuellt en höjning
från 70 till 80 procent av anskaffningsvärdet.
Vidare föreslås en förlängning
av amorteringstiden, och departementschefen
har även tagit upp
frågan om lånenämndens sammansättning.
Jag tror att jag kan försäkra departementschefen,
att det har väckt
stor tillfredsställelse bland dessa småföretagare
att han i förslaget till årets
riksdag pekat just på dessa saker.

I den motion, som har väckts, har vi
pekat på en del andra förslag till uppmjukningar,
som har redovisats i den
av mig förut nämnda utredningen.

När departementschefen i enlighet
med utredningens förslag också reserverar
en viss del av lånefonden för det
minsta tonnaget, har vi motionärer
framhållit, att en ökning av denna del
vore befogad. Vi har också påpekat, att
det skulle vara till fördel för dessa
mindre fraktare vid beställning av nya
båtar alt redan under byggnadstiden
kunna få en viss del av lånen. Såväl
Sveriges scgelfartygsförening som sjö -

8 — Andra kammarens protokoll 7.957. Nr 11

114

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

fartsstyrelsen har också uttalat det
önskemålet, att lån bör kunna utlämnas
för anskaffning av lämpligt andrahandstonnage.

Nu har departementschefen utöver
dessa nämnda uppmjukningar också begärt
ett visst bemyndigande, som också
utskottet har tillstyrkt. Det förefaller
mer än sannolikt, att de av mig nämnda
önskemålen skulle falla under det
bemyndigande, som departementschefen
här får.

Hittills är det aliså ingen skiljaktighet
mellan å ena sidan reservanterna,
samt å andra sidan utskottet. När det
gäller investeringsbeloppet har vi emellertid
anmält en avvikande mening.
Departementschefen och utskottet har
inte ansett sig kunna gå längre än till
tre miljoner kronor och har såsom skäl
hänvisat till det ekonomiska läget. Vi
motionärer och reservanter har ansett,
att det är nödvändigt att en något högre
anslagssumma beslutas. Inte minst
har ju utredningen på sin tid framhållit
nödvändigheten av ett mycket större
belopp, nämligen 25 miljoner kronor,
vilket sedan tagits upp av såväl lånenämnden
som sjöfartsstyrelsen.

I propositionen redovisas motiven
för denna anslagsökning, och där framhålles,
att det hos lånenämnden finns
ansökningar om lån från fonden på
sammanlagt 15,5 miljoner kronor, vilka
icke behandlats. Av sistnämnda belopp
avser 11,1 miljoner kronor lån för fartyg,
som redan är levererade eller kommer
att levereras under innevarande
år. Trots detta har departementschefen
icke kunnat begära mer än tre miljoner
kronor. Vi reservanter har med
hänsyn till det ekonomiska läget stannat
vid fem miljoner kronor.

Om kammaren bifaller propositionen
och utskottets förslag, tror jag att man
gör samma misstag som riksdagen gjorde
för några år sedan, då man gick
med på en ökning från 60 000 till
120 000 kronor av maximibeloppet för
lån från fiskerilånefonden men icke

samtidigt ökade investeringsbeloppet.
Detta medförde att höjningen av maximibeloppet
icke kunde realiseras, utan
i stället för 120 000 kronor kunde bara
45 000, 50 000, 60 000 och i något enstaka
fall ett något högre belopp utlämnas
per båt.

Man kan därför starkt befara att om
riksdagen inte går med på en ökning
av investeringsbeloppet till denna lånefond,
föreligger det risk för att den
uppmjukning av lånevillkoren, som här
föreslagits och som jag hoppas riksdagen
kommer att besluta, inte medför
den önskade effekten. Jag har framhållit
detta redan i utskottet, och när jag
nu fått några nya uppgifter, stärker
detta de farhågor som jag här har framhållit.

Det är att märka att enligt förslaget
én tredjedel av dessa tre miljoner kronor,
alltså en miljon kronor, i viss mån
skall reserveras för det minsta tonnaget
upp till 250—300 bruttoton. Om lånevillkoren
ändras så att man kan få
lån upp till 80 procent, är det alldeles
tydligt, att det minsta tonnaget skulle
få ett mycket ringa belopp, endast omkring
800 000 kronor.

Hurudant är då läget i dag när det
gäller ansökningar beträffande det minsta
tonnaget? Ja, hittills har det tyvärr
varit så — vilket departementschefen
här har velat rätta till — att större
rederibolag har fått det mesta av lånen
från denna fond. De har byggt båtar
på upp till 499 bruttoton, s. k. paragrafbåtar,
medan det knappast har
kommit någon ansökan alls beträffande
det minsta tonnaget. Lånen har alltså
gått till en företagargrupp som man
från början givetvis inte tänkte sig.
När man nu i alla fall skall fortsätta
att lämna lån ur fonden till sådana byggen,
kommer givetvis ansökningar fortfarande
att lämnas. Det belopp på
800 000 kronor som skall stå till förfogande
för det minsta tonnaget blir
otillräckligt.

Man har framhållit, att eftersom det

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

115

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

förut inte kommit några ansökningar
avseende det minsta tonnaget, bör man
vänta till ett kommande år med att öka
investeringsbeloppet till lånefonden, så
att man får visshet om det kommer
några ansökningar som avser båtar tillhörande
det minsta tonnaget. Jag måste
medge att det ligger någonting i ett
sådant resonemang.

Enligt uppgifter jag nu har fått,
föreligger emellertid omkring tolv ansökningar
hos den organisation som
företräder det minsta tonnagets intressen,
nämligen Sveriges segelfartygsförening.
Dessa ansökningar har visserligen
ännu inte kommit in till lånenämnden.
Man frågar sig nu, hur mycket
pengar anslaget kan räcka till för varje
ansökan. Blir det en hård ransonering,
vågar man inte ta risken att göra en
beställning. Det föreligger dock tolv ansökningar
som i viss mån är bundna
genom organisationen. Av dessa gäller
hälften nybyggnader och hälften andrahandstonnage.

Vad kostar då en sådan båt? Kostnaderna
har stigit starkt. Det har uppgivits
för mig att stegringen under det
senaste året har gått upp med 600 kronor
per dödviktston och att kostnaderna
i närvarande stund är omkring 2 500
kronor per dödviktston. En nybyggd
båt tillhörande det minsta tonnaget,
upp till 300 bruttoton, vilket motsvarar
omkring 500 dödviktston, kostar alltså
omkring 1,2 miljoner kronor. Bara omkring
800 000 kronor kommer enligt utskottets
förslag att bliva disponibla för
detta ändamål. Följaktligen är det riktigt
som det har upplysts mig, att anslaget
knappast ens kan räcka till två båtar,
och då måste beloppet vara för litet.
Det är på den punkten reservanternas
förslag skiljer sig från departementschefens
och utskottets förslag.

Jag skall efter de långa debatter som
varit i dag inte utveckla denna fråga
mer. Jag vill bara vädja till kammaren
att se till att en ökning kommer till
stånd, när det är alldeles tydligt alt

det anslag som utskottet föreslår sannolikt
blir otillräckligt. Det gäller småföretagare
som fyller en mycket viktig
uppgift inom varudistributionen längs
våra kuster och inte minst inom vänersjöfarten.
Dessa företagare trängs i närvarande
stund mycket hårt i konkurrensen
med det utländska tonnaget, som
har blivit moderniserat i mycket hög
grad. Moderniseringen har möjliggjorts
av subventioner och generösa lånebestämmelser.
I den fråga vi nu behandlar
är det inte fråga om subventioner,
utan endast om lån på goda villkor.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som är fogad vid detta
betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Dahl (s), Svensson i Krokstorp (h) och
Johansson i öckerö (fp).

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Utöver vad herr Staxäng
nyss har sagt vill jag endast göra
några reflexioner.

Vi vet alla, vilket svårt problem det
är att frakta det flytande bränsle vårt
land behöver. Inte minst fick vi vetskap
om detta föregående vinter, då ju
praktiskt taget alla Sveriges hamnar
var lamslagna av ishinder, kanske med
något undantag på västkusten. De påfrestningar
som vår transportapparat
då blev utsatt för, gjorde att denna
verksamhet inte kunde skötas på tillfredsställande
sätt. I Göteborgs hamn,
som väl var den enda verkligt stora
hamn som var öppen, måste man vidta
särskilda anordningar för att ordna
vidaretransport av flytande bränsle.
Man fick på Göteborgs södra sida anlägga
en särskild oljetank. Man transporterade
bränslet från den norra sidan,
och det pumpades i SJ:s tankvagnar,
som man inte kunde skaffa
fram i tillräcklig mängd och som man
hade väldigt svårt att vidarebefordra
på grund av den ansträngda transportsituation
som då uppstod.

116 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

Vad beträffar vidarebefordran av det
viktiga flytande bränslet är det ju utan
tvekan så, att det är billigast att frakta
det med småtonnage när det gäller den
inhemska transporten. På sista tiden
har man när det gäller hemtransporten
övergått till att använda allt större tonnage.
Vi förstår vad det betyder när vi
vet, att ett tankfartyg på 40 000 bruttoton
kan frakta olja ett öre billigare per
liter än ett fartyg på 10 000 ton. Man
har alltså när det gäller detta led gjort
vad man kunnat men man har inte försökt
förbilliga transporterna på den inhemska
fraktmarknaden.

De lånebestämmelser som tidigare
gällde utgjorde ett hinder för vad man
här vill komma fram till, nämligen de
mindre fraktfartygsbyggarnas möjligheter
att erhålla lån. Jag är i likhet
mer herr Staxäng tacksam för att utskottet
och Kungl. Maj:t på denna
punkt fått en annan inställning, vilket
gör det möjligt att nu bygga småtonnage;
de intressenter det är fråga om
har nu fått möjligheter att få lån på
en procentuellt större del av kostnaden
än tidigare.

Herr Staxäng nämnde nyss att det för
närvarande ligger inne ansökningar om
tolv sådana byggen. Detta är dock i
början på året, innan de nya bestämmelserna
blivit riktigt kända. Man får
utgå ifrån att antalet kommer att mångdubblas
under året. Som herr Staxäng
sade finns det inte mer än 3 miljoner
kronor till förfogande. Detta utgör en
flaskhals när det gäller att förbilliga
vidaretransporten av det flytande bränslet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson i Torp instämde häri.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det råder tydligen inga
delade meningar mellan herrar Staxäng
och Andreasson å ena sidan samt
departementschefen och utskottsmajo -

riteten å den andra när det gäller den
allmänna motiveringen. Vad som skiljer
oss åt är som vanligt vår uppfattning
om hur stort anslag som kan beviljas.

Vi är från utskottsmajoritetens sida
medvetna om att detta är ett behjärtansvärt
ändamål, och det har vi också
tryckt på i vår skrivning. Vi får ju,
som herr Staxäng själv framhöll, nya
bestämmelser, som tar sikte på att förbättra
lånevillkoren för det minsta tonnaget.
Man bör väl då avvakta något
år och se vad dessa bestämmelser kan
medföra, innan man höjer anslaget.
Jag är inte alldeles övertygad om att
herr Staxäng har rätt när han säger,
att detta anslag inte kommer att räcka.
Vad vi för dagen har att ta hänsyn till
är de ansökningar som nu ligger inne.
Herr Staxäng säger, att det hos en viss
organisation skulle ligga tolv ansökningar.
Man får väl göra en prövning,
när de kommer in.

Jag vill understryka vad vi från utskottets
sida sagt: »Vad beträffar kapitalbehovet
vill utskottet erinra om att
enligt av Kungl. Maj:t år 1955 utfärdade
föreskrifter skall för prövningen av
ansökningar om lån bl. a. gälla, att
företrädare skall lämnas ansökningar av
den, vars behov av medel för avsett
ändamål måste antagas icke kunna tillgodoses
annorledes än genom lånet.»
Tidigare har det byggts nästan uteslutande
paragrafbåtar. Dessa är i och för
sig ett värdefullt tillskott till vårt tonnage,
men genom denna skrivning blir
det såvitt jag förstår möjligheter att
ytterligare gynna det mindre tonnaget.

Vad som skiljer oss åt är vår uppfattning
om anslagsbehovet. Kungl.
Maj:t har föreslagit att lånefonden skall
tillföras 3 miljoner, medan motionärerna
vill att detta belopp skall höjas till
5 miljoner. Det är väl ändå så, att vi
under nuvarande förhållanden får iakttaga
återhållsamhet, och det har vi
från utskottsmajoritetens sida ansett bör
gälla även denna punkt. Man bör väl i

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

117

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

varje fall avvakta utvecklingen under
ett år och se vad den utvisar.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (li):

Herr talman! Bara några ord med
anledning av den senaste talarens anförande.
Det är givetvis klart, att den
uppmjukning, som nu föreslagits, tillkommit
i syfte att skapa möjligheter
till en modernisering av det minsta
tonnaget. 80 procent av det minsta tonnaget,
alltså det under 300 bruttoton,
utgörs av fartyg, som har en ålder av
30 år eller däröver, och närmare 40
procent av fartygen är över 50 år
gamla. Behovet av en modernisering är
alltså mycket stort. Det finns utsikter
att det blir ganska många ansökningar,
men då det belopp, som faller på dessa
fartygs del, är ganska litet, kan en modernisering
icke komma till stånd i
önskvärd omfattning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag instämmer gärna i
de uttalanden som gjorts beträffande
det mindre tonnagets betydelse för den
svenska sjöfarten; därom råder inga
delade meningar. Men jag kanske samtidigt
får framhålla att en del av det
mindre tonnage, som sökt och kommit
i åtnjutande av stöd från denna lånefond,
knappast kan sägas tillhöra företag,
om vilka användes beteckningen
småföretag. En rad av de ansökningar
som ligger inne hänför sig till stora
svenska rederier. Detta förhållande bör
kammarens ledamöter vara medvetna
om. Av den anledningen kan också de
siffror, som här anförts, bli en smula
missvisande. Jag betvivlar för övrigt
att det mindre tonnaget skulle ha varit
av särskild betydelse för att komma
till rätta med de svårigheter, som vi
under föregående år, alltså vintern
1955/50, hade beträffande transporterna
av flytande bränslen. Dessa svårig -

heter sammanhängde ju med en tidig
isläggning och hård väderlek, och det
lär knappast kunna ledas i bevis att vi
stått oss bättre om det mindre tonnaget
haft en större omfattning än det nu
har.

Bortsett från detta instämmer jag
helt i alla de i denna debatt gjorda uttalandena
om att det mindre tonnaget
har sin betydelse och sin givna plats i
den svenska sjöfarten. Jag är också
tacksam för reservanternas erkännande
att det viktigaste är att lånevillkoren
ändras på sådant sätt, att det blir de
mest behövande som kommer i åtnjutande
av stöd från statsmakternas sida.
Särskilt herr Staxäng har här lämnat
vissa uppgifter, vars riktighet ingen kan
bestrida, även om jag kanske till dessa
får foga några kompletterande uppgifter.

I mars 1957 förelåg ansökningar om
lån å sammanlagt 21 miljoner kronor,
hänförliga till 23 olika fartyg. Av dessa
var det endast ett enda som tillhörde
den minsta klassen, omfattande fartyg
under 400 dödviktston. De allra flesta
av de återstående ansökningarna hänförde
sig till kategorien paragrafbåtar,
d. v. s. båtar som lastar upp till 1 000
ton. Herr Staxäng och jag är ju överens
om att det inte är denna typ som
statsmakterna har särskild anledning att
i dagens läge lämna sitt stöd. Det är
båtar, som i allmänhet seglar in tillräckligt
för att kunna amortera och
finansiera sig själva.

Beträffande de av herr Staxäng sist
lämnade uppgifterna om de ansökningar,
som för närvarande uppges inneligga
hos Sveriges segelfartygsförening,
kan jag tillfoga att hälften av dessa ansökningar
hänför sig till inköp av
andrahandstonnage, sålunda redan befintliga
båtar. Det kan naturligtvis sägas
att medel bör kunna ställas till förfogande
även för modernisering av
tonnage. .lag tror emellertid att det i
första hand är angeläget att stöd lämnas
åt nyanskaffning av mindre tonnage.

118 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

Av den tidigare av mig nämnda summan
beträffande låneansökningarna, 21
miljoner kronor, hänförde sig omkring
hälften till fartyg, som är avsedda att
levereras under år 1957 och som sålunda
i allmänhet redan nu är under
byggnad och därför under alla omständighetr
kommer som ett tillskott
till den svenska handelsflottan.

Slutsatsen av vad jag nu sagt kan
egentligen bara bli en, nämligen att vi
i dag inte har någon säker grund för
bedömande av den omfattning ansökningarna
skulle få, därest lånevillkoren
ändrades. Under sådana förhållanden
vore det väl rimligt att, som utskottets
talesman här framhöll, avvakta någon
tids erfarenhet innan man i dagens ansträngda
läge ökar anslaget med 2 miljoner
kronor i enlighet med reservanternas
förslag. Jag vill också erinra
kammarens ledamöter om att detta anslag
i fjol höjdes från 2 till 3 miljoner
kronor. Jag undrar om inte den försiktighet,
som i allmänhet präglar riksdagens
arbete och särskilt statsutskottets
rekommendationer, borde få göra
sig gällande även i detta sammanhang.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Med anledning av handelsministerns
anförande vill jag endast
framhålla att en enkel räkneoperation
ger vid handen, att om hälften av de
ansökningar, som ligger inne hos Sveriges
segelfartygsförening, är avsedd
för nybyggnader, och då ett sådant
fartygsbygge — som herr Staxäng redan
tidigare påvisat — går till över
1 miljon kronor, så skulle det i varje
fall behövas 6 miljoner kronor för detta
ändamål. Då är ändå att märka, herr
talman, att dessa ansökningar föreligger
redan nu, i början av april månad,
d. v. s. efter det tre månader förflutit
av innevarande år.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett ord till herr
Andreasson.

Även om lånevillkoren nu komrne att
ändras är det väl ingen som allvarligt
räknar med att staten skall helt finansiera
det tonnage som kan komma att
anskaffas i framtiden. Förutsättningen
för statens stöd är ju medverkan även
från andra håll.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Gustaf Karlsson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Königson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 133 ja och
75 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 119

Pensionsförmånerna för vissa överlantmätare

Punkten 8

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning i vissa fall
i anledning av yrkesskada.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Pensionsförmånerna för vissa överlantmätare Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

53, i anledning av väckta motioner angående
pensionsförmånerna för vissa
överlantmätare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har vid detta betänkande
anmält en blank reservation. Det
är emellertid inte meningen med detta
mitt anförande att det skall utmynna i
något annat yrkande i själva klämmen
än som utskottet föreslagit. Jag kan
dock inte underlåta att här beröra just
pensionsförmånerna och lönefrågan för
de befattningshavare som en motion i
denna kammare har tagit upp.

Motionen syftar till att i fråga om
pensionsförmånerna en rättelse borde
kunna komma till stånd för de överlantmätare
som avgått före den 1 juli 1951
och att pensionen alltså borde beräknas
efter den lönegradsplacering som år
1951 kom dess befattningshavare till del
eller lönegrad Ca 37.

Förhållandet berör ju också andra
befattningshavare, som vid ungefär samma
tidpunkt fick en ny lönegradsplacering.
Det föreligger dock här enligt mitt
förmenande en särställning för dessa
befattningshavare, och jag vill därför
erinra om det uttalande som gjordes på
sin tid när lantbruksnämnderna inrät
tadcs och då departementschefen berör -

de löneställningen för här ifrågavarande
befattningshavare, nämligen överlantmätarna.
Han sade då: »Då jag nu
övergår till frågan om personalens löneställning
m. m. vill jag först beträffande
överlantmätarna såsom min mening
uttala, att den nuvarande lönegradsplaceringen
är låg redan med hänsyn till
de tjänsteåligganden som för närvarande
särskilt efter omorganisationen av
lantmäteridistrikten åvila dessa befattningshavare
såsom lantmäteriväsendets
främsta företrädare i länen.»

Alltså: redan vid denna tid, 1948, ansåg
man en höjning av lönerna för dessa
befattningshavare vara befogad. Det tilldelades
också dessa befattningshavare
ett särskilt tillägg på 1 200 kr utöver
lönen. Motionärerna ansåg därför att för
de överlantmätare, som avgick före
den 1 juli 1951, detta borde räknas dem
till godo vid bestämmandet av deras
pensionsförmåner.

När man talar om lönegrad Ca 37 och
pekar på att dessa befattningshavare
tilldelades ett särskilt tillägg på 1 200
kronor så medger jag, att skillnaden
mellan Ca 33 som de fick år 1948 och
Ca 37 är större än tillägget på 1 200
kronor. Bland dessa befattningshavare
— det är bara några få stycken det gäller
-— finns det dock ett par som hade
betydligt större tillägg.

Jag förstår att det är utsiktslöst att
ställa ett yrkande om bifall till motionen
och skall därför inte göra något
sådant, men jag har inte kunnat underlåta
att peka på den orättvisa, som verkligen
drabbat dessa befattningshavare,
och det är därför jag anmält denna
blanka reservation.

Häri instämde herr Rylander (fp).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom herr Staxäng
inte ställde något yrkande, kan jag fatta
mig ganska kort.

Som herr Staxäng redovisade, är det
här fråga om de överlantmätarc, som
var föremål för lönereglering 1951 och

120

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till sjukkassor m. m.; tillika svar på fråga ang. uppförandet av acton på
förteckningen över kostnadsfria läkemedel

därvid placerades i 37 lönegraden. Jag
är emellertid inte lika övertygad som
herr Staxäng om att man redan 1948
var fullt överens om att dessa befattningshavare
skulle vara placerade i 37
lönegraden. Herr Staxäng medgav ju
också att det extra lönetillägget på 1 200
kronor per år inte helt täcker skillnaden
mellan 33 och 37 lönegraderna.
Dessutom vill jag understryka vad vi
framhållit i utskottsutlåtandet, nämligen
att man från exempelvis statens lönenämnds
sida vid löneregleringen 1951
inte var övertygad om att här ifrågavarande
tjänster skulle vara placerade
i 37 lönegraden. Nämnden ansåg att den
placeringen var för hög.

Frågan är här huruvida vi skall låta
en lönereglering få retroaktiv verkan i
pensionshänseende — och den principen
tror jag inte att någon här vågar
sig på att knäcka! Det finns väl nämligen
också andra grupper, som ansåg
sig vara placerade i för låga lönegrader,
och där man därför med samma
rätt kan hänvisa till att pensionerna
borde utgå efter den lönegrad vederbörande
tjänst blivit placerad i efter en
vidtagen lönereglering. Det är den frågan
det här gäller.

Herr talman! Med hänsyn till de principiella
betänkligheterna och de konsekvenser
ett bifall till motionens förslag
skulle få, har utskottet inte kunnat tillmötesgå
motionärernas yrkande på denna
punkt, och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Bidrag till sjukkassor m. m.; tillika svar
på fråga ang. uppförandet av acton på
förteckningen över kostnadsfria
läkemedel

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverks -

propositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till Bidrag till sjukkassor
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Nilsson, hade tillkännagivit
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Nilssons i Östersund fråga
angående uppförandet av acton på förteckningen
över kostnadsfria läkemedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I detta ärende har sammansatta
utskottet tagit ställning till en
motion, som jag m. fl. framlagt i kammaren
och som innebär att karensbeloppet
för kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel höjs från 3 till 5 kronor. Föregående
år stannade andra lagutskottet
för ett beslut, som dock icke blev
riksdagens, att ersättning icke skulle utgå
med mindre än medicinkostnaden
uppgick till minst 5 kronor. I likhet med
fjolårets andra lagutskott har jag fortfarande
den uppfattningen att det skulle
vara av värde att få bort dessa för
administrationen såväl som för apotek
och sjukkassor så tyngande småutbetalningar.
Denna förändring som nu föreslås
kan icke medföra högre kontantutlägg
för någon än högst en krona.
Man torde därför icke kunna påstå att
därmed skulle skapas besvärligheter för
enskilda människor att erlägga hela
detta belopp. Mycket avsevärda besparingar
kan emellertid göras genom att
antalet verifikationer därmed skulle
minska med cirka 4 å 5 miljoner.

Utskottet åberopar nu den av förutvarande
socialministern tillsatta utredningen.

Uti direktiven för denna utredning
har även behandlats de motioner som
väckts i syfte att om möjligt få bort de

Nr 11

121

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till sjukkassor m. m.; tillika svar på fråga ang. uppförandet av acton på
förteckningen över kostnadsfria läkemedel

småbelopp, som nu tynger administrationen.
Utskottet hänvisar till den pågående
utredningen och avslår därför
motionerna.

Då emellertid något utredningsresultat
inte kan förväntas förrän tidigast
år 1958 finner jag det väl motiverat, att
riksdagen redan nu vidtar den lilla förändring
som här föreslås. Jag hoppas
också att den pågående utredningen
skall komma till det resultatet, att de
verkligt dyra medicinerna bör rabatteras
kraftigare. Säkerligen finns det
också all anledning att pröva listan
över de fria läkemedlen. Det måste nämligen
vara av stor betydelse att de dyra
medicinerna blir bättre rabatterade,
medan däremot de enklare, vanliga förkylningsmedicinerna
i allt större utsträckning
bör kunna betalas av de sjuka
själva.

Jag skulle, herr talman, ha velat yrka
bifall till den reservation som avgivits
av herr Mannerskantz. Av formella skäl
lär detta inte gå för sig, men jag har
ändå inför kammaren velat deklarera
min uppfattning i denna fråga.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Merr talman! Eftersom den föregående
ärade talaren inte ställde något yrkande
skulle jag kanske ha kunnat nöja
mig med att hänvisa till vad utskottet
sagt och yrka bifall till dess hemställan.
Emellertid kanske jag tillätes säga
att beträffande den reservation, som är
fogad till delta utlåtande, visste nog reservanten
hur det låg till med förutsättningarna
för att kunna ställa ett yrkande
i kamrarna. Nu har han ställt till en
del besvär för herr Magnusson i Borås,
och det får vara en sak som herrarna
må klara upp sinsemellan.

Såsom det redan har erinrats om är
det huvudsakliga skälet för utskottets
ställningstagande översynen av med
läkemedelsreformen sammanhängande
frågor. Det har också framhållits att
motionärernas tanke, att man skulle

kunna reducera beloppet, inte ar möjlig
att realisera av hänsyn till att bidraget
är utformat så att sjukkassan tar
en krona och femton öre för varje sjukkassemedlem.
Detta stänger möjligheten
att på denna punkt tillmötesgå motionärerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat, om jag har för avsikt
att uppföra acton på förteckningen över
de läkemedel som skall tillhandahållas
kostnadsfritt.

Spörsmålet om komplettering i olika
hänseenden av förteckningen över kostnadsfria
läkemedel har varit föremål
för utredning inom medicinalstyrelsen.
Styrelsen har den 2 april 1957 till
Kungl. Maj:t överlämnat resultatet av
sina överväganden. Frågan huruvida
läkemedlet acton och vissa andra närstående
läkemedel bör tillhandahållas
kostnadsfritt vid vissa sjukdomar, bland
annat astma, har prövats under utredningen.
Styrelsens ställningstagande innebär,
att de nämnda läkemedlen för
närvarande inte bör uppföras på förteckningen
över kostnadsfria läkemedel.
Som skäl härför anföres, att erfarenheten
ännu är otillräcklig såväl av nyttan
av långtidsbehandling med dessa läkemedel
som framför allt av frekvensen
av komplikationer.

Medicinalstyrelsens förslag skall nu
remissbehandlas i vanlig ordning, varefter
jag kommer att ta ställning till den
av herr Nilsson berörda frågan.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att min företrädare med stöd av bemyndigande
den 15 juni 1956 tillkallat
generaldirektören Åke Natt och Dag att
såsom utredningsman biträda med översyn
av sjukkassetaxan och vissa andra
spörsmål. Till dessa spörsmål hör vissa
frågor rörande läkemedelsreformen. Se -

122 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna

dan utredningsmannen tillkallades har
det visat sig önskvärt, att problemen angående
läkemedelsreformen granskas ur
vidare synvinkel än som då förutsattes.
Jag överväger därför att göra hela frågekomplexet
rörande läkemedelsreformen
till föremål för en allsidig översyn.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Jag ber att få tacka den nye socialministern
för svaret på min fråga. Jag
har för avsikt att fatta mig mycket kort,
när jag skall kommentera detsamma.

Jag vill börja med att säga att acton
är ett läkemedel som ordineras bland
annat till dem som drabbas av astmasjukdomar.
Dessa människor är i regel
ganska svåra att placera in i arbetslivet
och därmed följer, att de ofta lever under
stora ekonomiska svårigheter. Acton
är ett mycket dyrbart läkemedel och
det är av denna anledning många gånger
svårt för vederbörande att själva kunna
betala det. Detta är i stora drag bakgrunden
till den fråga som jag har ställt
till socialministern.

Socialministern har nu framhållit att
man inom medicinalstyrelsen har gjort
en utredning som även gällt frågan, huruvida
andra läkemedel än de, som är
uppsatta på den fria listan, skulle kunna
utlämnas till allmänheten utan avgift.
I denna utredning har man även
övervägt, om acton och vissa närstående
läkemedel skulle kunna tillhandahållas
kostnadsfritt vid vissa sjukdomar,
bland annat astma. Medicinalstyrelsen
har på den punkten kommit till
ett negativt resultat.

Medicinalstyrelsen säger, att den för
närvarande icke är beredd att rekommendera,
att acton uppföres på den fria
listan. Detta motiveras med att erfarenheten
ännu är otillräcklig såväl av nyttan
av långtidsbehandling med detta läkemedel
som framför allt av eventuella
komplikationer.

Jag skall som lekman helt naturligt
inte göra några kommentarer till den
utredning och det resultat, som medici -

barnbidrag

nalstyrelsen har presterat. Jag vill dock
knyta den enkla reflexionen till vad
medicinalstyrelsen säger, att man har
väl ändå rätt att som lekman tycka att
det är underligt, att läkarna runtom i
detta land ordinerar mediciner, vilkas
verkningar de inte har fullt klart för
sig.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
sagt om de astmasjukas ekonomiska omständigheter
vill jag uttrycka den förhoppningen,
att statsrådet tar sig en ny
funderare på denna sak, när medicinalstyrelsens
utredning remissbehandlats.

överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 januari 1957 dagtecknad
proposition, nr 12, vilken hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26

juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

1 §

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barn -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

123

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

bidrag med 400 kronor om året i enlig- i propositionen nr 1 samt förenämnda
het med vad nedan närmare stadgas. motioner liänskjutits till behandling av
Allmänt barnbidrag---i riket. sammansatt stats- och andra lagutskott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1, bilaga 7, punkt 23, föreslagit
riksdagen att under femte huvudtiteln
till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 632 000 000 kronor.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet
hade till behandling förehaft ett
antal motioner.

I motionerna 1:329 av herrar Birke
och Sveningsson och II: 475 av herr
Heckscher m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

a) besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 12;

b) antaga ett i motionerna intaget
förslag till lag om ändring av lagen den
21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp; c)

antaga ett i dessa motioner likaledes
framlagt förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänt barnbidrag.

I motionerna I: 87 av fru Wallentheim
m. fl. och II: 90 av fru Torbrink
m. fl. hade hemställts — såvitt nu vore i
fråga — »att riksdagen måtte besluta att
hos regeringen hemställa om skyndsam
utredning för införandet av indexreglering
av de allmänna barnbidragen».

I motionerna I: 172 av herrar Grym
och Hedström och II: 229 av herr Eassinantti
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära en skyndsam utredning
om möjligheterna att införa ett särskilt
kallortstillägg på allmänna barnbidrag
och särskilda barnbidrag».

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen nr 12, ovannämnda punkt

Sammansatta utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 12 framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag;

B. att motionerna 1:328 och 11:406,
I: 329 och II: 475, II: 16 och II: 24 samt
II: 361, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 260 och II: 347, såvitt nu
vore i fråga, II: 15 samt II: 360 till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 632 000 000 kronor; D.

att motionerna

1) II: 394,

2) 1:87 och 11:90, såvitt nu vore i
fråga,

3) I: 172 och II: 229 samt

4) II: 398

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I. Vid utskottets hemställan under A

1) av herr Mannerskantz, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå det genom propositionen
nr 12 framlagda förslaget till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

2) av herr Rubbestad, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen nr 12 framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag — måtte för sin del
antaga följande förslag till

124

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

Lag \

om ändrad lydelse av 1 % lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

1 §

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
i enlighet med vad nedan närmare
stadgas. Bidraget skall för första
barnet till varje moder utgöra 290 kronor
för år och eljest 400 kronor för år;
dock att bidrag för barn till ogift moder
eller änka alltid skall utgå med 400
kronor för år.

Allmänt barnbidrag---i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

3) av herr Lundberg, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen nr 12 framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen att
lagen skulle träda i kraft den 1 juli
1957.

II. Vid utskottets hemställan under B

av herr Mannerskantz, som under åberopande
av vad han anfört i sin reservation
vid utskottets hemställan under
A. ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 329 och II: 475 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om differentierade
barnbidrag samt att motionerna 1:328
och II: 406, II: 16, II: 24 samt II: 361, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet enligt reser -

vantens förslag hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

III. Vid utskottets hemställan under C

1) av herr Mannerskantz;

2) av herr Rubbestad;

3) av herr Lundberg.

IV. Vid utskottets hemställan under
D, punkten 3) av herr Åkerström, utan
angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Jacobsson, fröken Elmén och herr
Jacobsson i Tobo.

Punkten A

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Denna fråga hade vi
uppe till diskussion också förra året. I
anslutning till det förslag om en skattesänkning
med 375 miljoner kronor, som
jag ansåg tvivelaktigt om det ur landets
synpunkt var lämpligt att genomföra,
sade jag, att därest man ville ha en
skattesänkning, vore det rimligt att lämna
101 miljoner till barnbidragen och
genomföra höjningen av dessa ett år tidigare
än vad som avsågs. Det sades då,
att man inte hade haft tillfälle och tid
att utarbeta en proposition, men både
från andra lagutskottet och från andra
håll hävdades, att höjningen av barnbidragen
borde ske år 1957, och det ansågs
vara en mycket viktig sak.

I dag visar det sig, att den alltför
optimistiska syn man hade föregående
år så att säga dragit ned en rullgardin,
och de herrar och damer som alltid talar
om skattesänkning kan ånyo motivera
sina förslag så, att när nu frågan
om barnbidragen tas upp, skall verkställandet
av höjningen skjutas ett halvt
år framåt, därför att vi inte har råd
med en höjning från den 1 juli 1957.
Jag är ense med Kungl. Maj:t vad propositionens
utformning beträffar, men
däremot har jag i en motion krävt, att
beslutet om en höjning skall träda i
kraft den 1 juli innevarande år.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 125

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

Jag tycker det är underligt, att när
det blir trångt på penningmarknaden,
så spelar det ingen roll, om utredningar
och andra instanser hävdat, att vi bör
försöka skydda hemmen och barnen —
nej, då får hemmen och barnen maka
åt sig, och alla andra intressen skall ha
sitt först. I dagens situation borde väl
i stället det mest angelägna vara just
hemmen och barnen. Barnen skall ju
vara ett lands framtid, men det förefaller
som om man nu ville se barn och
ungdom endast som delar i en befolkningspolitik,
vars syfte är att få fram
arbetskraft, och eftersom det i dag är
billigare att importera färdig arbetskraft
utifrån än att stödja vår svenska
ungdom, så bör vi gå in för en sådan
import. Det är självklart, att lägger man
dylika synpunkter på frågan, bör vi importera
arbetskraft och hävda den
krassa uppfattningen om kärlek utan
barn samt gå in för en upplysning, som
kan hindra att barn kommer till världen
i en atmosfär, där de måste sägas
icke vara välkomna.

Jag vill erinra om att i fråga om försvaret
säger man alltid, att det är den
svenska ungdomen som skall klara det
och att det är naturligt, att ungdomen
skall ställa sig till försvarets förfogande
i olika sammanhang. Om det vore som
förr i tiden, då man hade knektar på
rote, som de olika familjerna skulle
hålla, så kan det hända, att man skulle
motivera annorlunda, men eftersom alla
barn är underkastade det militära systemet,
är det givet, att bördorna fördelas
mycket olika.

Det är också litet konstigt, att det är
omöjligt att höja barnbidragen från den
1 juli, trots att vi samtidigt får se, att
kostnaden för exempelvis mjölk kommer
att stiga. Det iir även ganska känt,
att exempelvis råvarorna för charkuterivaror
har stigit med 11, 12, kanske
13 procent under det gångna året. Om
man ser på den procentuella fördelningen
inom den branschen, visar det.
sig, all arbetskraftskostnaderna bär

minskat med åtminstone en halv procent,
såvitt jag har kunnat överblicka
detta. Man kan även konstatera, att hyrorna
stigit mycket kraftigt. Vi har ju
även fått, som jag hoppas, bara en föraning
om en energiskatt, som skulle innebära
ytterligare kostnad för hemmen.
Om man genomför dessa nya pålagor
och tar i beräkning vad som redan har
åstadkommits, så finner man, att de
svenska hemmen, speciellt barnfamiljerna,
kommit i en situation, som motiverar,
att man ger dem hjälp i stället
för att kallsinnigt säga, att vi inte har
råd med det utan måste försöka skjuta
det på framtiden.

Utskottet har i sin motivering klart
sagt ifrån, att med den penningvärdeförsämring,
som har skett sedan barnbidragen
beslutades, är det ofrånkomligt,
att en höjning sker, och man anser
också att tiden egentligen är inne för
att ge höjda barnbidrag. Men så kommer
det vanliga: i år har vi inte ekonomiska
möjligheter att klara detta, utan
vi får vänta till den 1 januari 1958.

Man tycker i alla fall, att riksdag och
regering och de som styr och ställer i
samhället redan föregående år borde ha
kunnat inse, att den lilla ekonomiska
förbättringen då inte var av den beskaffenheten,
att man skulle kunna ordna
en skattesänkning och julgransplundring
för att vi nu skulle ha gjort av med
det hela. Barnen som ju ändå skulle ha
varit med i det sammanhanget borde
väl i alla fall ha fått sitt.

Jag har i min motion yrkat, att höjningen
av barnbidraget skulle trött i
kraft den 1 juli 1957 och i en reservation
understrukit det, och jag ber att få
yrka bifall till min reservation på den
punkten.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
om de andra reservationerna. Det har
i herr Manncrskantz’ reservation framskymtat
att han vill ha en ändring i
fråga om barnbidragen på sådant sätt,
att de som har det relativt bra ordnat
i detta .samhälle skall få ytterligare

126 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna

hjälp på bekostnad av de andra grupperna.
Med anledning av vad som sägs
i den reservationen, så skall vi erinra
oss, att genom att vi tar ut avgifterna
till barnbidragen genom en progressiv
beskattning, åstadkommer vi en sorts
automatisk behovsprövning. Genom
progressiviteten tar vi ju ut mera av de
större inkomsttagarna än av de mindre.
Nu anser herr Mannerskantz, att vi inte
skall göra något åt barnbidragen, utan
vi skall spara så mycket, att det finns
utrymme för att i framtiden återinföra
barnavdrag vid beskattning.

Vad innebär det? Det innebär kort
och gott, att de som har det bra ställt
skall få det bättre. Herr Mannerskantz
kanske lever kvar i den uppfattningen,
att de grupper som har medelinkomster
och stora inkomster skulle kunna åstadkomma
någon sorts A-typer i fråga om
barn och att man med hänsyn därtill
skulle ha anledning att ge dessa grupper
en premierad ställning i samhället.
Jag tror det är orimligt att man slår in
på den vägen i det här sammanhanget.

Jag tror därför, herr talman, att vi i
dagens läge skall sluta tala om barnfamiljerna
och intresset för dem, därför
att i praktiken kommer vi inte att ge
dem något av det som de behöver. Det
är riktigt att vi för närvarande har
ungefär 1 839 000 barn i åldern 0—16
år. Det innebär, att kostnaderna för
höjda barnbidrag från den 1 juli kommer
att stiga med cirka 101 miljoner
kronor. När man samtidigt vet att realvärdet
från 1947 i fråga om barnbidraget
har sjunkit med cirka 50 procent,
tycker jag verkligen, att man skall kunna
ge detta lilla handtag från den 1 juli.

Sedan är det självklart att man kommer
in på frågan om skatten, att vi inte
har pengar m. m. Men, ärade kammarledamöter,
i ett modernt samhälle, där
vi vill se till att en aktiv familjepolitik
skall föras och där vi behöver kulturella
och andra anslag av en storleksordning
som aldrig tillförne, är det inte möjligt
att fortsätta med denna metod, när det

barnbidrag

är något som man inte önskar få genomfört,
att bara hänvisa till den ekonomiska
situationen. Jag har den uppfattningen
att därest läget nu är sådant att
vi saknar ekonomiska möjligheter i övrigt,
så har vi ju möjligheter att genom
en höjning av uttagningsprocenten för
den direkta skatten, låt oss säga till 110,
ta ut de pengar vi behöver för vårt reformarbete.
Vill vi i vårt land värna
om människorna, så måste vi också se
till att vi har de ekonomiska resurserna
som behövs därtill. Därför vädjar jag
till kammaren att gå med på min reservation,
som innebär att vi åt barnfamiljerna
ger ett stöd som de behöver i dagens
situation.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till min vid utskottsutlåtandet
fogade reservation.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Det är så riktigt som
herr Lundberg har sagt: denna fråga
är ingalunda ny. Den debatterades för
ra året, den debatterades vid årets remissdebatt,
och nu är vi framme vid
den på allvar.

Herr Lundberg konstaterade att barnbidragens
realvärde, sedan de infördes
1947, har minskat med omkring 50 procent.
Nu må man förvåna sig hur mycket
som helst över att andra sociala bidrag
undan för undan justerats upp medan
barnbidragen lämnats oförändrade,
bortsett från höjningen på 30 kronor
1952, då barnavdragen vid den kommunala
beskattningen togs bort. Men, herr
Lundberg, det är inte bara så att realminskningen
av barnbidraget är 50 procent
genom att levnadskostnaderna ökat.
Det är en annan sak som också måste
in i bilden, och det är att inkomsterna
stigit. De har till och med stigit i högre
takt än minskningen av realvärdet, och

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

127

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

detta betyder väl att någon del av eftersläpningen
av barnbidragen har eliminerats.
Men samtidigt har skattetryckets
automatiska skärpning gjort, att barnfamiljernas
andel av statsskatten ökat
från 14,1 % 1948 till 22,4 % 1954.

Jag tror herr Lundberg att oavsett
från vilken utgångspunkt vi nu startar
vår argumentering så kan vi nog enas
om att vi alla vill barnfamiljernas bästa,
även om vi går olika vägar för att nå
det. Regeringen har framlagt ett förslag
om höjning av barnbidraget från 290
kronor per barn och år till 400 kronor
per barn och år. Man upphäver inte genom
detta realminskningen, men det
är ju en förbättring av de kontanta bidragen.
De övriga politiska partierna
har gått med på detta. Det är endast
högern, som tredskas. Och varför gör
vi då detta? Är det på grund av att vi
tycker att det är en oväsentlig del i vår
familjepolitik att barnfamiljerna hjälps?
Nej, här startar vi från olika utgångslägen.
Herr Lundberg med meningsfränder
startar från den utgångspunkten
att staten skall ta hand om oss och
ge oss vad vi behöver, och vi startar
från den utgångspunkten att vi vill ge
människorna så stora möjligheter som
tänkas kan för att de skall kunna klara
sig själva. Vi vill således inte gå med
på de kontanta bidragen. Vi konstaterar
att de innebär ökade statsutgifter, och
ökade statsutgifter innebär ökade skatter,
ett bibehållande av högt skattetryck.
Vi anser att vi måste bygga upp i stället
för att bara bygga vidare på en
grund av provisorier. Vi är övertygade
om att vi måste hålla igen på statsutgifterna
för att ge människorna ökade
möjligheter. Ty det är ju ändå människorna
själva som skapar de resurser,
som regeringen så länge och till så stor
del har disponerat över.

Det förslag till skatteändring, som vi
ladc fram vid förra årets riksdag, tog
sikte på barnfamiljerna. Enligt det skatteförslaget
fick de ungefär 835 000 barnfamiljerna
i vårt land 185 miljoner stör -

re skattesänkning än enligt regeringens
förslag. En total inkomstökning på 210
miljoner och bibehållet skattetryck ansåg
vi mindre värd för barnfamiljerna
än 185 miljoner i sänkt skatt. Härigenom
skulle också, enligt vårt förmenande,
garantier skapas för en fortsatt produktionsstegring,
själva grunden för en
fortsatt välståndsökning.

Herr Lundberg tog upp en fråga som
statsrådet Lindström berört när hon
säger att »vi måste få till stånd en rättvisare
avvägning av samhällets ekonomiska
stöd åt barnfamiljerna än den
som har åstadkommits med hjälp av
barnavdragen». I all enkelhet utgick
jag ifrån att när man ville åstadkomma
en lättnad för barnfamiljerna så gällde
det i första hand att skipa rättvisa mellan
familjer i samma inkomstläge, familjer
med barn och familjer utan barn.
Vi kommer ju aldrig ifrån att det föreligger
en standardskillnad mellan familjer
med barn och familjer utan barn.

Vidare har jag fortfarande svårt att
förstå, varför just barnavdragen skall
stå i strykklass när alla andra avdrag
accepteras. Kommunala ortsavdrag, reseavdrag
och övriga former av befintliga
avdrag måste ju verka på det sättet,
att de ger en högre inkomst, en större
skattelättnad. Det är ett axiom; det går
inte att på denna punkt argumentera på
något annat sätt.

Genom att nu inte höja de kontanta
bidragen skulle vi inom en snar framtid,
hoppas jag, kunna återinföra barnavdragen,
naturligtvis kombinerat med
barnbidrag, eftersom det alltid kommer
att finnas barnfamiljer i sådana inkomstklasser
att de inte kan tillgodogöra
sig barnavdrag.

Vidare skall vi inte glömma att det
finns andra vägar alt gå för att hjälpa
barnfamiljerna. Vi har t. ex. frågan om
avdrag för kostnaderna för barns och
ungdoms studier och annan utbildning,
frågan om bostadsrabatter o. s. v. Det
iir på många olika vägar som man måste
siitta in hjälpåtgärderna för barnfamil -

128 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

jernas del, något som väl alla är inriktade
på att göra.

Jag kan inte, herr talman, förstå annat
än att utvecklingen, som har gått
mycket snabbt och som kanske kommer
att gå ännu snabbare, kommer att skapa
ett annat samhälle än det vi nu lever i,
ett samhälle med nya problem men också
med nya möjligheter att lösa dessa
problem. Vad som då särskilt faller i
ögonen är utvecklingen mot högre och
jämnare inkomster. Det är mot denna
bakgrund som jag tror att det måste ske
en omprövning av socialpolitiken i dess
helhet. Alltjämt måste målsättningen
vara att de, som verkligen behöver
hjälp, skall få hjälp och kanske en snabbare
och större hjälp än de nu kan få.
Samtidigt gäller det emellertid, att driva
en sådan politik att man ger så
många människor som möjligt största
möjliga förutsättningar att klara sig
själva.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Mannerskantz avgivna
reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det låter vackert när
fru Ewerlöf här talar om en humanism
som anpassar sig efter utvecklingen,
men det är dock, fru Ewerlöf, fråga om
en humanism utan värme och kraft. Inkomsterna
har mig veterligt stigit för
alla medborgare inte bara för dem som
bär barn att försörja. Det har med
andra ord skett en allmän standardökning.

Fru Ewerlöf talar här om att det inte
kan vara riktigt att staten tar hand om
allt flera uppgifter. Ja, för den som levt
under goda förhållanden kan det gå an
att resonera på detta sätt. För oss andra
är staten något som gett oss många värden
som fru Ewerlöf inte riktigt fattar
betydelsen av.

Fru Ewerlöf anser att vi bör eftersträva
ett samhälle med fria människor.
För den som i likhet med mig växt upp
på ett bruk, där det, fru Ewerlöf, fanns

frihet i gammal mening, d. v. s. där det
rådde nöd, arbetslöshet och ständig
ofrihet för de anställdas del, har den
sociala politik som förts, inte minst när
det gäller familjerna, inneburit så stora
värden att vi anser den vara en nödvändig
förutsättning för att bevara och
bygga ut friheten i nuet och framtiden.

Det resonemang om skatterna, som
fru Ewerlöf här förde, utgör ett skattetänkande
som vi skall akta oss för,
även om allt fler av oss kommer upp i
de inkomstgrupper som fru Ewerlöf vill
skydda. Vad det här gäller är barnen,
framtiden, och därför måste hjälpen
ges direkt till dem som behöver den.
Barnfamiljerna inom de grupper, som
fru Ewerlöf vill hjälpa, kan klara sig
ändå.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om
att också jag skulle ha reagerat mot
det samhälle, som herr Lundberg talade
om såsom ett för så många människor
ofritt och svårt samhälle, men
vi lever inte längre i ett samhälle av
den beskaffenhet, som herr Lundberg
så ofta skisserar här i kammaren.

Jag skulle vilja säga, att så mycket
förstår jag av herr Lundbergs argumentering
att jag har respekt för den. Den
dag, jag här i kammaren kan konstatera
att herr Lundberg har något av samma
respekt för andras politiska uppfattning
tror jag vi kan bli ännu bättre vänner
än vad vi är i dag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag tror, att vi allesamman
är överens med herr Lundberg om
att en socialpolitik av den typ, som han
talar om, är motiverad och att den har
varit motiverad. I själva verket är den
socialpolitiska utbyggnad, som ägt rum
i det svenska samhället, en av de omständigheter
som skapat den svenska
livsform vi uppskattar. Detta gäller på
alla möjliga områden och även på det
förevarande.

Nr 11

129

Onsdagen den 3 april 1957
Ändrad lydelse av

Den diskussion vi för i dag förs
emellertid, som redan fru Ewerlöf
framhållit, i ett litet annat läge än det vi
rörde oss i under den tid, som herr
Lundberg närmast avser. Här framförs
från alla håll — inte minst från regeringens
egna företrädare — kravet på
sparsamhet med statens medel, kravet
på att hålla utgifterna nere, kravet på
att man också skall lindra beskattningen.
Det är väl alldeles uppenbart, att
om detta skall ske endast i fråga om
små utgifter blir det verkningslöst. En
begränsning av statsutgifterna, som inte
avser de stora kostnaderna — och det
är dem vi här håller på med — är bara
ett tomt talesätt och inte någonting
annat.

Det är alltid roligare att ge än att
säga nej. Jag önskar att jag befunne mig
i samma situation som herr Lundberg
och kunde säga: »Låt oss ge barnfamiljerna
det ena och det andra.» Det är en
utomordentligt behaglig situation. Men
att säga nej utifrån relativt hårda synpunkter,
därför att man har tanke icke
blott på barnfamiljerna av i dag utan
också på hur det över huvud taget skall
bli med den ekonomiska utvecklingen
i vårt samhälle för framtiden, är inte
alls lika behagligt. Jag är alldeles på det
klara med att man i dessa sammanhang
inte fiskar åt sig någon större sympati
med en kritisk inställning. Alla vill
ha sänkta skatter, men alla vill inte
vara med om de begränsningar av statsutgifterna
som de föranleder.

Låt mig också ta upp en annan fråga
i detta sammanhang. Här har ofta talats
om att systemet med barnavdrag
skulle vara en orimlig lösning, därför
att det gynnade just de större inkomsttagarna.
I själva verket förhåller det sig
så, att beskattningen nu för tiden spelar
en roll längre och liingrc ned i samhället.
För flertalet barnfamiljer är skatterna
i dag en faktor av väsentlig betydelse.
Fru Ewerlöf liar framhållit,
att barnfamiljernas andel av den totala
skattebetalningen har vuxit. Till följd

1 § lagen om allmänna barnbidrag

av inflationen är dessutom skatterna
betydelsefulla vid en lägre realinkomst
än tidigare, eftersom skatteskalorna
ändå i huvudsak är beräknade med
hänsyn till penninginkomsten och inte
till realinkomsten. Låt mig vidare citera
vad utskottet skriver på sid. 19 i sitt
utlåtande: »I detta sammanhang vill utskottet
framhålla, att det statliga stödet
åt barnfamiljerna i andra former än allmänna
barnbidrag undergått en kraftig
ökning under den tid som förflutit sedan
allmänna barnbidragen infördes.
En motsvarande utveckling har ägt rum
i fråga om kommunernas och landstingens
familjestödjande åtgärder. Den förbättring
av barnfamiljernas ekonomiska
läge, som härigenom skett, torde i
främsta rummet ha kommit barnfamiljerna
inom de lägre inkomstgrupperna
till del.» Om det förhåller sig så som
utskottsmajoriteten säger måste man
komma ihåg, att detta innebär, att dessa
problem särskilt för de lägre inkomstgrupperna
i viss mån funnit sin lösning
på andra vägar än de som det här är
fråga om.

Jag har begärt ordet, herr talman,
inte bara för att framföra dessa allmänna
synpunkter utan också för att gå
in på en annan fråga, som är berörd
i den motion, som väckts av herr Birke
m. fl. i första kammaren och av mig
själv jämte några andra i denna kammare.
Vi har fört fram tanken på en
differentiering av barnbidragen, så att
de skall utgå först från det andra barnet
i familjen. Utskottet avvisar denna
differentiering praktiskt taget utan motivering.
Man säger bara, att man inte
vill höra talas om den. Det kan under
sådana omständigheter vara skäl alt gå
in på hur motiveringen är beskaffad,
först och främst ur rättvisesynpunkt.

I själva verket är det först i flerbarnsfamiljerna,
som de ekonomiska
problemen blir väsentligt större till följd
av barnantalet. Enbarnsfamiljen är i
detta sammanhang inte så mycket sämre
ställd än eu familj utan barn. Ur den

9 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 11

130 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna

synpunkten finns det anledning att särskilt
inrikta sig på flerbarnsfamiljernas
problem.

Också en annan frågeställning är i
detta sammanhang väsentlig och bör
inte glömmas bort, ehuru vi ofta blundar
för den. Det är den som sammanhänger
med själva befolkningsutvecklingen.
För 20 år sedan diskuterade man
ivrigt i Sveriges riksdag vad man skulle
göra för att lösa befolkningsfrågan, som
man då uppfattade som ett av de allra
allvarligaste sociala problemen. I dag
befinner vi oss i ett läge, som är föga
olikt det som rådde i mitten av 1930-talet. Om inte barnantalet i familjerna
ökar, kommer vi att få en mycket olycklig
sammansättning av befolkningen
med fullkomligt förödande inverkningar
på hela vår ekonomi. Åldersfördelningen
är nämligen sådan, att vid en
viss tidpunkt antalet människor i de
produktiva åldrarna är för litet i förhållande
till det antal som skall leva
av produktionen.

Nu kan man med all rätt säga, att
man inte kan köpa barn. Det varken
kan eller bör man göra. Befolkningspolitiken
kan inte lösa dessa problem på
den vägen att man säger: »Så och så
mycket betalt får ni per barn.» Det
finns dock, herr talman, ett visst sammanhang,
och det inträder framför allt
därför att de förvärvsarbetande mödrarna
är de, som har svårast att klara
stora familjer, och därför att det är i
de stora familjerna, som barnen främst
har behov av att modern skall vara
hemma. Vad man då bör eftersträva
är att i flerbarnsfamiljerna få barnbidrag
av sådan storlek, att de ger den
förvärvsarbetande modern åtminstone
någon kompensation för att hon lämnar
sitt förvärvsarbete. Full kompensation
kan man kanske inte ge i några inkomstgrupper,
men ett faktum är ju — något
som bör kunna glädje herr Lundberg
— att vid en differentiering är det just
för de lägre inkomsttagarnas familjer
som denna kompensation till en mor

barnbidrag

som lämnar sitt förvärvsarbete blir
särskilt betydelsefull. Jag tror att det
är angeläget att man inte blundar för
att detta är ett problem av betydelse
även ur andra synpunkter än dem som
tidigare åberopats här i debatten. Vi
måste nämligen komma ihåg, att socialpolitiken
visserligen i mycket hög
grad måste uppbäras av känsla och inlevelse,
men att socialpolitiken i dagens
samhälle också är någonting av väsentlig
betydelse för det svenska samhällets
produktionsförmåga och den framtida
gestaltningen av det svenska samhällets
ekonomiska struktur. Från den
synpunkten kan man inte lämna de
befolkningspolitiska problemen ur sikte.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Den fråga vi hör har att
ta ställning till betyder väldigt mycket
ur ekonomisk synpunkt. Det rör sig ju
om ungefär 700 miljoner kronor per år.
Visserligen blir det inte mer än 632
miljoner kronor under det kommande
budgetåret med hänsyn till att man räknar
med att detta inte skall tillämpas
förrän från den 1 januari 1958, men det
nya förslaget innebär dock en ökning
med inte mindre än omkring 200 miljoner
kronor per år.

Vi vet ju att det ekonomiska läget i
detta land är ganska ansträngt. Redan i
statsverkspropositionen betonades, att
man behövde låna ungefär 700 miljoner
kronor på den allmänna lånemarknaden.
Dessutom har vi lagt märke till,
att finansministern är på det klara med
att vi måste skaffa pengar på ett eller
annat sätt. Vi hörde nyss av herr Lundberg
att han tyckte att det vore ganska
naturligt att höja skatterna nu. Ja, vad
för intryck har det förslag gjort som
finansministern nyss skickade ut på remiss
till olika myndigheter? Såvitt jag
läst tidningarna rätt har herr Lundbergs
egna organisationer avstyrkt förslaget.
Åtminstone Landsorganisationen — men
även några andra — vill inte vara med
om denna relativt enkla höjning som

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

131

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

elskatteförslaget innebär. Vilka höjningar
får man då inte tänka sig om man
undan för undan skall öka på detta förslag
till nya utgifter? Man bör väl ändå
ta sig en funderare över om verkligen
det svenska samhället har råd att lägga
ut så mycket pengar på detta område.

Både i propositionen och i utskottsutlåtandet
har gjorts gällande, att levnadskostnaderna
sedan 1947 stigit med
54 procent. Det är nog riktigt. Men för
att få bilden klar måste man se på löneutvecklingen
under motsvarande tid.
Man finner då att det stora flertalet inkomsttagare
i detta land i genomsnitt
fått en lönehöjning med 100 procent
medan levnadskostnaderna endast stigit
med 54 procent. En betydande förbättring
har alltså inträtt sedan 1947, och
detta bör man beakta när man talar om
de stora svårigheterna för barnfamiljerna
nu. De har det faktiskt mycket bättre
nu än 1947, även utan dessa extra
tillskott, som nu förordas.

Jag var med vid beslutets fattande år
1947. Jag satt med i den kommitté som
gick in för att avveckla barnavdragen
vid den statliga beskattningen för att i
stället få enhetliga barnbidrag. Jag ansåg
att detta var en lycklig lösning, och
jag vill inte alls att vi skall gå tillbaka
till det gamla systemet med barnavdrag.
Hur verkar dessa? Jo, under förutsättning
att barnavdragen är lika stora
över hela linjen verkar detta system så,
att de stora inkomsttagarna får många
gånger större skattelättnad än de mycket
små inkomsttagarna. En sådan väg
anser jag för min del att man inte under
några omständigheter bör beträda.
I det hänseendet föredrar jag den linje
som är framlagd i propositionen. .lag
har dock icke helt kunnat biträda
Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende.

Innan jag lämnar herr Lundberg vill
jag bemöta honom på ännu en punkt.
Man gjorde gällande att man nu fått en
ny väldig stegring i livsmcdelskostnaderna.
.lag vill då be herr Lundberg
läsa socialstyrelsens statistik över lev -

nadskostnaderna. Han skall då finna att
indextalet för livsmedel under maj månad
1956 var 156. Redan under samma
månad sjönk det till 155. I september,
oktober och november låg talet på 153,
alltså åtskilligt lägre än under maj månad.
Först i januari 1957 steg indextalet
med ett par enheter, men det var
också allt. Levnadskostnaderna däremot
höjdes under tiden, men det berodde
på andra faktorer än livsmedelspriserna,
framför allt på priset på alkoholhaltiga
drycker och tobak, vilka
ökade från 1956, då indextalet för dessa
varor var 135, till i år, då index nu är
150. Här har alltså skett vissa höjningar,
som vi här i riksdagen har medverkat
till på ett eller annat sätt, under det
att livsmedelspriserna i stort sett har
stått stilla. Herr Lundberg har därför
fel, när han kritiserar mjölkpriset i
detta sammanhang.

Jag har här lämnat ett förslag angående
barnbidragen, vilket går ut på en
viss besparing. Jag har gått ut från erfarenheten,
att det är mycket svårare
för familjer med många barn än för
familjer med bara ett enda barn. Det är
alldeles felaktigt, att det första barnet
kostar mest. Ju flera barn det finns i
en familj, desto större svårigheter får
familjen att klara sig. Därför menar jag
att en familjestödjande åtgärd bör gå
ut på att ge mera åt det andra och de
följande barnen i en familj än åt det
första. Det är denna princip jag har
följt, när jag väckt min motion.

Jag menar att alla första barn i s. k.
fullständiga familjer skall komma i åtnjutande
av de bidrag som nu gäller,
390 kronor per år. Dessutom går jag
med på att alla barn utom det första
skall kunna få 400 per år. I den grupp
som får det högre bidraget innesluter
jag också barn till ogifta mödrar och
änkor, som också har svårare att klara
alla utgifter. Men i fullständiga familjer
med ett barn, där familjefadern lever
och har full sysselsättning bör, anser
jag, det mycket väl gå att klara sig

132 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna

med det bidrag som redan nu utgår,
d. v. s. 290 kronor per år.

Med de uppgifter jag funnit i propositionen
har jag räknat ut, att man med
mitt system skulle kunna spara inte
mindre än 105 miljoner kronor per år.
Det är självklart att detta i det trånga
ekonomiska läge, som vi nu bär, skulle
betyda ganska mycket. Det kan knappast
komma någon och säga att man är
för snål mot familjerna, om man går
på denna linje. Jag vill gärna deklarera
att jag tycker det är oriktigt, att
så fort det kommer ett barn till världen
skall samhället ta hand om det. Vi bör
nog visa på att föräldrarna bör ha en
viss ansvarskänsla, åtminstone för det
första barnet, och ha insikt om att det
är på dem som bördan bör vila när det
gäller vården av barnet och de kostnader
som följer därav. Först när det blir
flera barn, bör staten ge det stöd som
är nödvändigt, framför allt då åt de
verkligt barnrika familjerna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som i
detta betänkande är avgiven av mig.
Jag vill peka på att det i propositionen
lämnas en redogörelse för vilka organisationer
som delar uppfattningen, att
ökat stöd bör utgå först till det andra
barnet i familjen. Bland dessa har vi
länsstyrelser och en rad kända organisationer,
Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.
Jag tycker då att jag är i gott
sällskap, när jag yrkar bifall till den
reservation som bygger på denna
princip,

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till både herr Heckscher
och herr Rubbestad skall jag säga,
att de inte skall glömma bort att dagens
barn är vår framtid och att det är angeläget
för oss även som riksdagsmän att
tänka på den saken.

barnbidrag

Herr Heckscher säger att vi måste begränsa
statens stora utgifter. Jag har
försökt medverka till att begränsa exempelvis
försvarskostnaderna. Detta har
varit absolut omöjligt. Kanhända det
blir annorlunda nu sedan herr Heckscher
har kommit hit.

Herr Rubbestad talar om skatter. Jag
vill upprepa att jag inte delar uppfattningen
om införande av energiskatten,
men däremot anser jag att det ur andra
synpunkter är riktigare att ta ut skatt i
form av direkta skatter, därför att dessa
är progressiva.

Vad beträffar levnadskostnaderna vill
jag bara anföra, att mjölkpriset, om jag
inte minns fel, kommer att höjas vid
mitten av detta år. Detta kanske är
fel. Den statistik jag anförde visade
exempelvis att råvaran för våra charkuteriprodukter
har stigit med omkring
13 procent. Detta har jag från ett bokslut
vid en charkuterifabrik; uppgiften
är alltså mycket färsk. Herr Rubbestad
anför statistik för levnadskostnadernas
utveckling sedan maj 1956. Vi skall
komma ihåg att det här gäller försämringen
för barnfamiljerna sedan 1947,
varför det finns all anledning att se
annorlunda på denna sak.

Herr talman! De anföranden som här
har hållits kan inte ändra min uppfattning
att vi måste se till, att vi för
och inte bara talar om en aktiv familjepolitik.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Vi kommunister har särskild
anledning att känna oss relativt
nöjda med det förslag som föreligger.
Under en följd av år har vi sökt vinna
förståelse för en höjning av barnbidragen.
Man har tidigare vinkat med kalla
handen och funnit på en rad motiveringar
för att avslå våra önskemål och
förslag i denna riktning. Vi noterar därför
det föreliggande förslaget som en
god delframgång i våra strävanden.

Kanske tillfredsställelsen något grumlas
av det förhållandet — och det är

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

133

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

alla medvetna om — att även ett belopp
av 400 kronor inte på långa vägar täcker
penningvärdets försämring, långt
mindre ger barnfamiljerna del av den
allmänna standardförhöjningen. Familjeberedningen
framhåller ju också, att
prisstegringen från den 1 juli 1947 till
juli 1956 kan beräknas till 49 procent.
Efter detta datum har flera nya prisstegringar
kunnat noteras. Skulle barnfamiljerna
kompenseras för dessa prisstegringar,
borde bidragsbeloppen komma
långt över 400 kronor per år.

Vi anser emellertid att, med hänsyn
till att beloppet inte täcker penningvärdeförsämringen
och därför inte på
ett tillfredsställande sätt löser det stora
eftersläpningsproblem, som barnfamiljerna
har att brottas med, alla skäl talar
för att den föreslagna höjningen borde
träda i kraft redan den 1 juli i år.

Efter att ha hört talesmännen för högerpartiet
vill jag bara säga, att jag inte
tvivlar på att fru Ewerlöf har en mycket
god social ambition. Det kan vara
en bra personlig tillgång, men om de
tankegångar, som kommit till uttryck
i högerpartiets motion, i vilken talas
om vikten av högre produktion, lägre
skatter och barnavdrag samt ur dessa
synpunkter yrkas avslag på höjningen,
vill jag bara ha sagt, att högerpartiets
linje till sina verkningar kommer att
innebära en konservering av barnfamiljernas
svårigheter. Lagen om de allmänna
barnbidragen skulle bli illusorisk
och skulle inte kunna fylla sin
uppgift. Det kan ju heller inte vara riktigt,
som också framförts, att man på
enbarnsfamiljernas bekostnad skall tala
om flerbarnsfamiljernas större behov.

Naturligtvis har flerbarnsfamiljerna
större problem än vad kanske enbarnsfamiljen
har. Det skulle dock vara i hög
grad orättvist mot enbarnsfamiljerna,
därest flerbarnsfamiljernas problem
skulle lösas på dessas bekostnad. Här
bör andra vägar sökas för en god lösning.

Hur kostnaderna för dessa förbättringar
skall fördelas, kan man diskutera.
Det synes oss vara på tiden att de
som tillgodogör sig den dyrbarhet som
heter mänsklig arbetskraft, borde i högre
grad än nu sker betala för denna arbetskrafts
uppfostran, försörjning och
utbildning. Det vore naturligt och i
takt med utvecklingen. Högerpartiet synes
mig vilja det motsatta. Dess uppdragsgivare
vill ha den färdiga arbetskraften
gratis.

Jag tvekar inte att ge utskottet en
eloge för den välvilliga skrivning det
kostat på de kommunistiska motionerna.
Motionärerna kan emellertid inte
och än mindre barnfamiljerna vara
nöjda med enbart välvilliga skrivningar.
Utskottet skriver: »I och för sig är
en höjning av de allmänna barnbidragen
redan från och med den 1 juli väl
motiverad.» Ja, just det. Vårt förslag,
att höjningen till 400 kronor skall träda
i kraft redan den 1 juli, är verkligen
väl motiverat. Men man frågar sig då
varför utskottet avslår vårt förslag.
Samma välvillighet präglar utskottets
skrivning rörande förslaget om indexreglering.
Här skriver utskottet, »att det
är angeläget att tillse att barnbidragsförmånen
icke urholkas till sitt värde
till följd av en inflationistisk utveckling».
Det är ju alldeles riktigt. Det är
verkligen angeläget att förhindra en sådan
utveckling. Men så kommer utskottets
klimax: Det statsfinansiella läget
tillåter ingen höjning förrän den 1 januari
1958.

Detta kroniska nödargument tycks
kunna räcka till för utskottet. Jag skulle
till nöds kunna förstå även detta argument,
därest det användes med konsekvens.
När anslagen till försvarsutgifterna
behandlas, talas det mycket om
de s. k. automatiska höjningarna. I de
sammanhangen hör vi mycket litet av
det s. k. »statsfinansiella läget». Cirka
två och en halv miljarder kronor till
rustningar anses vid dessa tillfällen

134 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

nära nog som »litet». Men när det gäller
barnfamiljerna tillämpas inte lagen om
de automatiska höjningarna.

Det tycks inte heller bekymra utskottet
nämnvärt att vid samma tidpunkt
som denna lag skall träda i kraft kommer
genom en annan kungl. proposition
— därest den bifalles — hyrorna
att stiga avsevärt. Under tiden fram till
den 1 januari kommer priserna att stiga
ytterligare på flera nödvändighetsvaror.
Denna utveckling på prisfronten
ger oss alla skäl att antaga, att redan
då denna lag skall träda i kraft — enligt
utskottets förslag — är bidragen till en
del redan urholkade.

Denna utveckling på prisfronten och
det faktum, att barnfamiljerna sedan
länge lider av en stark eftersläpning på
grund av de utgående bidragens minskade
köpkraft, motiverar ett bifall till
våra motioner.

Indexreglering av de allmänna barnbidragen
är lika möjlig och lika nödvändig
som den för våra folkpensionärer
är. Denna indexreglering tycks
klaffa bra, och den ger pensionärerna
ett bra skydd mot penningvärdeförsämring.

Varför är det så svårt att finna samma
vägar för barnfamiljerna? Dessa
träffas som bekant mycket hårt av ett
sjunkande penningvärde. Jag utgår också
ifrån att riksdagen, när den fattar
beslut, verkligen avser att de belopp
som anslås till barnfamiljerna skall behålla
det penningvärde som gäller. Enda
förutsättningen härför är en indexreglering.
Självfallet såg vi gärna — om en
indexreglering skulle komma till stånd
— att bidragsbeloppens grundbelopp
motsvarade det värde de hade 1947. Så
blir ju inte fallet. Trots detta anser vi
det vara värt ett försök att indexreglera
även de allmänna barnbidragen. Det är
också möjligt att när så anses påkallat,
på liknande sätt som görs för folkpensionärerna,
från fall till fall besluta om
ett standardtillägg. Vi tillmäter denna

fråga stor betydelse och anser att en
urholkning av barnbidragen inte får ske.

Jag skulle slutligen vilja säga, att löftesbrotten
gentemot barnfamiljerna är
för många och kommer för ofta. Regeringen
har lovat att hindra prisstegringar,
men prisstegringarna fortsätter.
Statsministern lovade i höstens valrörelse
att ingen ny omsättningsskatt
skulle komma. Redan är förslag om
nya indirekta skatter ute på remiss.
Statsrådet fru Lindström lovade i ett
tidningsuttalande — tillsammans med
dåvarande finansministern — den 26
februari 1956, att höjningen av barnbidragen
skulle genomföras den 1 juli
1957. Det löftet är man nu i färd med
att bryta.

Att vara löftesbrytare är inte vackert,
men framför allt är det inte bra för politiker
att strö omkring sig löften som
de inte har för avsikt att hålla. Nu vill
jag gärna tro att statsrådet Lindström
verkligen har kämpat för att höjningen
av de allmänna barnbidragen skulle träda
i kraft den 1 juli. Vad som förvånar
mig mest är att utskottet inför den utvecklingen,
som jag har tecknat och
som utskottet måste vara medvetet om,
inte vill biträda statsrådet Lindströms
den 26 februari 1956 uttalade önskan.

Vår motion nr 24 av Hilding Hagberg
in. fl. sammanfaller helt med den reservation
som herr Lundberg har anfört.
Jag ber därför, herr talman, att med det
anförda som motivering få yrka bifall
till reservationen av herr Lundberg.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! De allmänna barnbidragen
spelar en utomordentligt stor
roll inte minst i de delar av landet där
vi har de mest barnrika familjerna och
det största antalet familjer i mindre
bemedlad ställning. Från dessa syn -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

135

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

punkter är det synnerligen tacknämligt
att det förslag nu kan behandlas som
statsrådet fru Lindström bär förelagt
riksdagen. Det beslut som kommer att
fattas i huvudfrågan betyder oerhört
mycket för många familjer i vårt land.

Det var emellertid, herr talman, inte
detta som föranledde mig att begära ordet,
utan jag ville säga några ord i anslutning
till den reservation under IV,
D 3, som herr Åkerström har avgivit i
sammansatta stats- och andra lagutskottet.

Vi har i motion 11:229 föreslagit en
utredning om möjligheterna att införa
kallortstillägg på de allmänna barnbidragen
och på de särskilda barnbidragen.
En ledande princip för barnbidragen
är ju att de skall utjämna levnadskostnaderna
mellan å ena sidan barnfamiljer
och å andra sidan ensamstående
och familjer utan barn. Denna
målsättning går som en röd tråd genom
alla de reformer som har företagits på
detta område. Redan befolkningsutredningen
slog fast denna princip.

I vår motion har vi menat, att man
måste jämställa barnfamiljerna på en
ort med andra medborgargrupper på
samma ort. I kallorterna är differensen
mellan barnfamiljernas levnadsstandard
och andra medborgargruppers större än
på andra håll, och av detta billighetsskäl
föreslog vi en utredning.

Vad säger då utskottet? Utskottet konstaterar
kallt, att det inte har funnits
skäl förorda en sådan utredning. Jag
måste säga att det vittnar om att utskottet
inte allvarligt har penetrerat de problem
som vi tagit upp till övervägande
i vår motion. Utskottet har inte funnit
skäl, säger man. Har inte utskottet kunnat
finna att det är kallare i vissa delar
av värt land än på andra håll? Då måste
jag säga, att utskottet tydligen har gripits
av någon sorts vårkänsla, när det
här i riksdagshuset suttit och diskuterat
dessa frågor. Man har i varje fall
inte känt några olustkänslor, när man
diskuterat kylan, tv då skulle man inte

kommit till den negativa slutsats som
redovisas i utskottsutlåtandet.

För att slippa alla missförstånd vill
jag framhålla, att det inte är obehagligt
att bo i kallorterna. De fjällresor, som
nu utgår från de stora städerna till våra
nordliga regioner, är ju ett vittnesbörd
om motsatsen. Men jag anser att vi här
har en praktisk kostnadsfråga. Likaväl
som de föräldrar, som skickar sina barn
till fjällen, får lov att se till att de har
en lämplig utrustning — och en sådan
kostar pengar — får familjerna i kallorterna
se till, att deras barn har en
lämplig vinterutrustning när de skall
traska tre, fyra kilometer till skolan på
mer eller mindre väl plogade vägar. Det
är faktiskt en praktisk kostnadsfråga
som vi fört in i bilden.

Utskottet försöker motivera sin negativa
ståndpunkt med att statsmakterna
på sin tid avvisade tanken på att göra
de allmänna barnbidragen dyrortsreglerade.
Men detta är ju en helt annan sak.
Det är ju samma temperatur på en femort
och en treort i mellersta Sverige.
Denna motivering är därför utomordentligt
malplacerad, när den framförs
i detta sammanhang.

Även bostadskostnaderna är ovedersägligen
högre i kallorterna. Jag behöver
inte komma med någon detaljerad
argumentering på den punkten; det ligger
i öppen dag. Jag vill emellertid erinra
om att differentieringen av de statliga
bidragen på bostadsfronten inte
uppväger merkostnaderna. Det bostadspolitiska
bränslebidraget är för en familj
i Sydsverige 60 kronor lägre än för
en familj i norra Sverige, och dessa 60
kronor utgör ingalunda full kompensation.

Jag vill erinra om att länsstyrelsen i
Norrbottens liin, i samband med allmänna
barnbidragsreformen och i anslutning
till de kommunala ortsavdragens
avskaffande, i sitt yttrande framhöll,
att den genomsnittliga utdebiteringen
i Norrbotten var 15 kronor. Höjningen
av de allmänna barnbidragen

136 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

hade bort vara 67 kronor för att full
kompensation skulle ha uppnåtts. Nu
blev höjningen 30 kronor. Det är inte
min avsikt att här riva upp en gammal
debatt, men jag vill påvisa att reformen
1951 ställde de norrländska länen i ett
relativt sett sämre läge än övriga län.

Detta är emellertid ingen specifik
norrbottensfråga; jag anser att vi här
har att göra med en betydande norrlandsfråga,
som gäller den sociala rättvisan.
Det är möjligt att mina klienter
ar för små för att intressera en så stor
församling som denna. Får man tolka
moder Sveas känslor efter utskottsutlåtandet,
tycks hennes hjärta vara tämligen
kallt. Jag vill i alla fall ta ett litet
prov på hennes moderskärlek, och därför
kommer jag, herr talman, så småningom
att yrka bifall till motionen
II: 229.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Representanterna i
sammansatta stats- och andra lagutskottet
för den politiska meningsriktning
jag tillhör har anslutit sig till utskottsmajoritetens
förslag om höjda allmänna
barnbidrag, till vilket utskottets förslag
jag sålunda yrkar bifall.

Den omständigheten att vi anslutit
oss till utskottsmajoritetens förslag betyder
inte att vi gjort avkall på den
uppfattning, som vi från folkpartiets
sida tidigare framfört, nämligen att man
enbart med en höjning av barnbidragen
inte kan skapa rättvisa för barnfamiljerna.
Vi vidhåller alltså, herr talman,
denna vår uppfattning. Det är att
beklaga, att riksdagen föregående år
inte beaktade den motion som väcktes
från folkpartiets sida. Riksdagen hade
då fått tillfälle att pröva dessa frågor,
och en riktig avvägning mellan de olika
åtgärderna hade kunnat ske. Man hade
då kunnat få fram nettoeffekten av de
olika åtgärderna. Med anledning härav
har herr Per Jacobsson, fröken Elmén
och jag förenat oss i ett särskilt yttran -

de till utskottsutlåtandet, där vi redovisat
denna vår uppfattning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I den fråga som nu behandlas
har utskottet intagit en mycket
förstående hållning till barnfamiljerna
och deras behov av ekonomiskt stöd.
Jag är tacksam för detta. Av utskottets
skrivning har jag dock förstått att utskottet
egentligen gärna skulle ha sett,
att Kungl. Maj:t kunnat vara litet generösare.
Utskottet har således gjort sig
mödan att räkna ut den faktiska penningvärdeförändringen
under hela den
period, då vi har haft barnbidrag här
i landet, och därvid kommit fram till
ett procenttal som ligger ett stycke över
det som Kungl. Maj :t räknade med i
höstas, då avvägningen skedde av den
barnbidragshöjning som i dag underställes
riksdagens beslut. Men det ligger
ju också ett halvår mellan då och nu.
Utskottet säger likväl, att det finner
skälen »godtagbara» när regeringen
stannat för en uppräkning av barnbidragen,
som ligger något under den
fulla kompensationen för penningvärdeförändringen.
Det betyder att utskottet
har böjt sig för samma sträva ekonomiska
realiteter som regeringen måst
ta hänsyn till. Vi har helt enkelt inte
haft råd med en större utgiftsökning på
denna budgetpost än de 200 miljoner
kronor per år som den här förordade
uppräkningen kostar. När vi säger att
vi inte haft råd, säger vi det inte kallsinnigt,
herr Lundberg, utan vi säger
det med varmt beklagande av att samhället
inte har tillräckliga resurser att
sätta in på detta avsnitt. Genom denna
begränsning har vi dock orkat med att
göra vissa andra smärre anslagslyftningar
och reformer till barnfamiljernas
bästa. Som kammarens ledamöter
kanske erinrar sig beslöts här förra
onsdagen en anslagshöjning med någon
miljon kronor till hemvårdarinnor och
småbarnsinstitutioner. Ett förslag om

Nr 11

137

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

stöd till ofullständiga familjer har just
i dagarna presenterats för riksdagen.
Det kommer att dra en kostnad av cirka
5 miljoner kronor. Vidare kan erinras
om den utsträckning av barnbidragen
till viss ungdom mellan 16 och 18 år,
som föreslås under åttonde huvudtiteln
under namn av »generella grundstipendier»
och som kommer att kosta omkring
9 miljoner kronor per år. Samtliga
dessa åtgärder bör ju komma in i
bilden av vad statsmakterna nu gör för
att ge familjepolitiken en önskvärd upprustning.
Det blir för helt budgetår 215
miljoner kronor i inkomstökningar för
barnfamiljerna.

En del motionärer har likväl menat
att staten inte gör tillräckligt i detta
avseende. Här föreligger således ett förslag
om indexreglering av barnbidragen,
i kammaren framfört av herr Henning
Nilsson i Gävle, och ett förslag,
för vilket herr Lundberg temperamentsfullt
pläderat och som innebär att barnbidragshöjningen
skulle träda i kraft
den 1 juli i år, alltså ett halvår tidigare
än enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har redan tidigare för riksdagskollegerna
förklarat varför regeringen
inte förmått fullfölja sin avsikt från
förra våren att höja barnbidragen redan
fr. o. m. den 1 juli i år. I det uttalande
den 26 februari i fjol, som herr
Nilsson åberopade, nämndes dock ingenting
om tidpunkten för höjningen,
det sades endast att förslag skulle komma
att föreläggas 1957 års riksdag.
Däremot yttrade jag här i kammaren
den 11 april, att det var regeringens avsikt
att höja barnbidragen fr. o. m. den
1 juli 1957. Jag vill markera att det är
en viss skillnad mellan å ena sidan en
avsikt, som kan kullkastas av force
majeure, och å andra sidan löften, respektive
löftesbrott, det ord som herr
Nilsson här använde. Hösten 1956 gäckade
vårens förhoppningar. Ett hastigt
försämrat internationellt klimat kom att
avspeglas i våra ståndpunkter till bland
annat försvarsutgifterna. Både infla -

tionshot och knapphet på kapital har ju
därjämte tvingat till återhållsamhet. Att
nu, sedan inkomst- och utgiftsstaten för
nästa budgetår är noga hopfogad, stoppa
in däri en extra utgift på 100 miljoner
kronor, som herr Lundberg rekommenderar,
är ogörligt. Tanken är vacker
men tyvärr inte livsduglig.

Inte heller tror jag att en indexreglering
av barnbidragen är tänkbar med
hänsyn till folkhushållets ekonomi i en
framtid, om vilken vi inte vet mycket
mer än att den kommer att stå oss dyrt.

I den planerade stora pensionsreformen
ingår en folkpensionshöjning, som kommer
att engagera statskassan mycket
kraftigt. Jag tänker emellertid mindre
på denna utgift — ty både barn och
gamla har rätt att slippa spelas ut mot
varandra — än på de väldiga investeringar
i skolor och bostäder, i forskning
och vetenskap, som framtiden
fordrar, inte minst, utan kanske främst
i barnens och ungdomens intresse. Vår
familjepolitik kan som följd därav komma
att behöva växlas över från ökad
kontant hjälp till ökad service via olika
samhälleliga institutioner, och det är
under sådana förhållanden föga lämpligt
att genom indexreglering av barnbidragen
binda staten vid ett åtagande
som kan bli mycket betungande för
framtiden.

Så har vi den motsatta sidans motionärer
och reservanter, som anser att
den nu föreslagna upprustningen av familjepolitiken
är för stort tilltagen.
Högerreservanterna yrkar rent avslag
på barnbidragshöjningen och vill använda
de 100 miljoner kronor, som därigenom
skulle inbesparas, till skattesänkningar
i stället. Herr Rubbestad
vill ha en differentiering av barnbidragen
efter barnantalet, varigenom 52 miljoner
kronor skulle sparas.

I högerreservationen gör man gällande
att det förslag till skattesänkningssystem,
som högern i fjol lanserade,
skulle ge barnfamiljerna eu skattelättnad
på cirka 190 miljoner kronor,

138 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

d. v. s. ungefär den summa som barnbidragshöjningen
innebär. Uträkningen
är i stort sett riktig, men det är fel att
tala om att barnfamiljerna får denna
skatteminskning, ty det är endast vissa
barnfamiljer som får en motsvarande
skattekompensation, om vi följer högerns
förslag. Ty högerns skattelättnader
enligt 1956 års modell är störst för
familjer med mellan 15 000 och 100 000
kronors inkomst. Medan t. ex. barnfamiljer
med mellan 5 000 och 12 000
kronor i inkomst per år skulle få 9,1
procent i skattesänkning, skulle barnfamiljer
med 25 000 kronors årsinkomst
få en skattesänkning på 24
procent.

Vidare pläderar högerreservanterna
för ett återinförande av barnavdrag i
beskattningen i förening med nu utgående
barnbidrag. Men om vi skulle använda
de aktuella 200 miljonerna per
år till statliga och kommunala ortsavdrag
till barnfamiljerna i stället, så
skulle det bli 500 kronor per barn i sådant
ortsavdrag. Verkningarna därav
för barnfamiljer med 14 000—15 000
kronors årsinkomst eller mera — det
gäller för denna grupp av familjer en
halv miljon barn — skulle bli en lika
stor summa i skattelättnad som den
kontanta barnbidragsökningen uppgår
till, eller större, medan förslaget skulle
ge mindre än kontantbidraget till den
miljon barn — två tredjedelar av alla i
barnbidragsåldern — som växer upp i
familjer med mindre än 14 000—15 000
kronors årlig inkomst. Och ändå tror
högern att detta bättre svarar mot barnfamiljernas
behov, i synnerhet om det
kompletteras med skatteavdrag för ungdomens
studier och en mindre pressande
sambeskattning. Däremot säges
inte ett ord i reservationen om vad
högern i andra sammanhang vill ta
ifrån barnfamiljerna: de nya grundstipendierna
på 9 miljoner kronor vill
man ta bort; 27 miljoner kronor till
skolmåltider har man nyss röstat emot i
första kammaren; 10 miljoner kronor till

fria läroböcker vill man slopa, och 5,6
miljoner kronor till mödrahjälp och
hemhjälp röstade man emot förra onsdagen.
Det förefaller mig verkligen vara
ett ganska ljumt intresse för barnfamiljerna
som högern här lägger i dagen.

Även folkpartiledamöterna har i ett
särskilt yttrande engagerat sig för eu
både-ocli-linje, d. v. s. både skatteavdrag
och kontanta barnbidrag. Detta betyder
detsamma som jag nyss påpekade
visavi högerns hållning, nämligen en
differentiering av samhällsstödet till
barnfamiljerna efter inkomstläge. Barnfamiljer
i högre inkomstläge skulle genom
denna både-och-linje få en större
ekonomisk lättnad än familjerna i lägre
inkomstklasser, och detta på bekostnad
av skattebetalarna i alla inkomstskikt
och hushål Isgrupper. Detta skulle medföra
en omfördelning av inkomsterna
till de sämst ställdas nackdel. Den »ekonomiska
rättvisa», som efterlyses i folkpartiets
yttrande till utskottsutlåtandet,
uppnås väl knappast på det sättet.

Det vore enligt min mening lika litet
rättvist att differentiera barnbidragen
efter antalet barn — som herr Rubbeslad
förordar — även om detta i förstone
kan förefalla bestickande. Naturligtvis
har en flerbarnsfamilj i allmänhet
en sämre ekonomisk ställning än en
enbarnsfamilj, men att utesluta alla enbarnsfamiljer
— inalles 428 000 eller
nästan hälften av samtliga barnfamiljer
— från en välmotiverad ökning av
barnbidraget skulle enbarnsfamiljerna
med rätta ha svårt att förstå det rättvisa
i. Det första barnet är så att säga
det dyraste i anskaffning — något som
bl. a. har vitsordats i den motion, som
herr Heckscher har talat för här i dag.
Det första barnet medför ju i regel en
omställning av moderns arbetskraft och
berövar därigenom den unga familjen en
del av dess inkomster. Inte någon gång
under uppväxttiden blir heller det
första barnet billigare än barnet nummer
två eller tre. Möjligen är det rent
av tvärtom. Även om enbarnsfamiljer -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 139

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

na efter omställningssvårigheterna i
början så småningom får en bättre ekonomisk
grund att stå på än flerbarnsfamiljerna,
varierar dock förhållandena
med de individuella omständigheterna,
och det måste därför uppfattas som
en orättvisa att utesluta enbarnsfamiljerna
från den uppjustering av barnbidragen
som nu är aktuell.

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och det är många namn på talarlistan.
Även om det vore frestande
att bemöta många av de enligt min mening
tvivelaktiga åsikter som framförts
från oppositionen, skall jag avstå från
detta. Jag tror att vi gör barnfamiljerna
den största nyttan, om vi inte stöper
om det nuvarande systemet. Det generella
och lika barnbidraget till alla barn
utan behovsprövning är ett lika enkelt
som rättvist system: varje barn värderas
här lika.

Herr talman! Med det anförda uttalar
jag en förhoppning att kammaren kommer
att följa utskottets rekommendation.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad statsrådet fru Lindström
sade om att vi har 428 000 enbarnsfamiljer
som inte får uteslutas
från barnbidragsförmånerna. Vi får
emellertid komma ihåg att barnfamiljerna
är av tre slag: för det första de som
ännu bara har ett barn men kommer
att få flera framdeles, för det andra enbarnsfamiljer
som har haft flera barn,
men där ett antal av dem har kommit
över barnbidragsåldern, och för det
tredje sådana familjer som bär ett barn
och inte får flera. Iakttar man den indelningen,
så tror jag att man rör sig
med helt andra siffror än vad statsrådet
Lindström här anförde.

Jag kan inte se att det ligger någon
orättvisa i att man, när det gäller åtgärder
av här ifrågavarande typ, försöker
anlägga i viss män befolkningspolitiska
synpunkter och so efter vilka fa -

miljer som brottas med de största svårigheterna.
Statsrådet och jag tycks
emellertid vara ense om att det första
barnet är — som fru Lindström uttryckte
det —• dyrast i anskaffning.
Men kostnaderna i fortsättningen är
utan tvivel större för flerbarnsfamiljerna,
och det är det jag tycker att man
här skall fästa avseende vid.

Sedan bara några ord till herr Henning
Nilsson i Gävle och herr Lundberg.
Båda två kopplade samman försvaret
och socialpolitiken, och det är
ju en traditionell sammankoppling — i
varje fall från kommunisternas sida.
Den görs alltid på det hållet, och det
är därför inte överraskande att så skett
även i dag. Låt mig emellertid i sammanhanget
erinra om att den kompensation
för ökade kostnader, som herrar
Lundberg och Nilsson i Gävle så ivrigt
pläderade för i detta fall, inte är ifrågasatt
beträffande försvaret. Där har man
tvärtom sagt ifrån att det finns ett tak,
som inte får överskridas. Om kostnaderna
har ökat, har det inte varit någonting
att göra åt den saken. Jag tycker
därför att denna sammankoppling
snarast talar emot herrar Lundbergs
och Nilssons i Gävle ståndpunkt.

Herr talman! Jag glömde i mitt förra
anförande att ställa något yrkande. Jag
begagnar därför tillfället att nu yrka
bifall till herr Manncrskantz’ reservation
på samtliga punkter.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet fru Lindström
säger att de flesta anser att det
första barnet är dyrast, så är det naturligtvis
på det sättet att de som talar så
bara har ett barn och de har därför
ingen erfarenhet av något annat. Hade
de däremot många barn skulle de säkerligen
vara på samma linje som jag och
säga, att det är mycket dyrbarare med
det andra barnet. Alt det sedan är
mycket dyrare i anskaffning med det
första barnet beror ju på hur man har
det ställt.

140 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957
Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
gjorde gällande att hon inte lovat något
beträffande höjning av barnbidraget
utan bara anmält sin avsikt här i kammaren.
Jag förmodar att när en regeringsledamot
anmälde sin avsikt att
höja barnbidragen från 1 juli 1957 var
väl avsikten att inge riksdagens ledamöter
den uppfattningen, att det skulle
komma ett förslag i den riktningen.
Eller får jag tolka detta svar på det
sättet att när en regeringsledamot anmäler
sina avsikter får riksdagen inte
räkna med att dessa kommer att följas?

Det har också sagts här — och det
är jag fullt medveten om — att man
kan ha en uppfattning det ena året men
att ett mellankommande hinder kan
omöjliggöra fullföljande av vad man
tänkt sig, och statsrådet talade om force
majeure. Jag skulle vilja fråga vad det
är för någonting. Force majeure har
väl i stället inträffat för barnfamiljerna
som ända sedan 1947 fått ett bidragsbelopp
som sedermera visat sig inte
motsvara den köpkraft riksdagen vid
det tillfället avsåg att det skulle ha. Det
är alltså barnfamiljerna, som enligt min
mening råkat ut för force majeure, och
inte regeringen.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte första gången
som statsrådet Lindström och jag
näbbas om barnavdragen.

Det är självfallet att barnavdraget
verkar mera reducerande på skatten i
de högre inkomsterna än i de lägre.
Men jag kan fortfarande inte förstå annat
än att accepterar man över huvud
taget den linjen att man har skatteavdrag
— vilket vi ju har i olika sammanhang
— måste det verka så. Om
man vill få bort denna följd vore den
radikalaste vägen att helt enkelt avskaffa
alla avdrag. Nu vill jag särskilt
understryka alt det inte är mitt förslag,
att man skulle göra detta, men

från den argumentering som statsrådet
Lindström utgår vore det, tycker jag,
det enda logiska.

För många barn och många mammor
kan det förvisso betyda mycket att
mammorna får en summa i handen,
som går direkt från mamman till barnet.
Men jag tycker i alla fall att det är
fel att undervärdera den lättnad som
familjen kan få genom skattesänkning.
När statsrådet Lindström nyss konstaterade
att dessa cirka 835 000 barnfamiljer
enligt vårt skatteförslag får en
skattelättnad på ungefär 190 miljoner
kronor, så får man ju inte glömma, vad
det kan innebära för barnen i dessa
familjer. Det kan betyda bättre bostad,
bättre kost, bättre kläder. Man skall
inte reducera fördelarna för barnet till
endast det kontanta bidraget. Det tycker
jag är en snedvridning av problemet.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
kritik statsrådet fru Lindström riktade
emot den uppfattning, som vi har gjort
oss till tolk för, vill jag endast framhålla
följande. I vårt särskilda yttrande
rörande skatteavdrag för barn och barnbidrag
anför vi, att vi förra året föreslog,
att man skulle försöka skapa ett
system, där man kunde se nettoeffekten
av en kombination av dessa båda metoder.
Man kan enligt min uppfattning
konstruera systemet på ett tillfredsställande
sätt och statsrådet Lindström har
inte övertygat mig om motsatsen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Heckscher
påtalade, att jag tog upp frågan
om försvarsutgifterna i samband med
behandlingen av barnbidragen vill jag
påminna om att det var herr Heckscher
som sade, att vi skulle försöka
dra in på de verkligt stora utgifterna.
Ett sådant område är just försvaret. Efter
allt vad man sett av militärparader

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

141

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

och dylikt är det min uppfattning, att
vi skulle kunna spara mycket på det
området utan att därmed åstadkomma
någon skada. Framför allt måste vi
emellertid se till att vi har ungdom för
produktionen, liksom även för försvaret
— försvaret kan ju inte reda sig
enbart med robotar — men det är också
nödvändigt att den ungdom vi har
får känna att samhället har något att ge.

Herr Rubbestad sade att om det första
barnet blir dyrast beror på hur man
har det ställt. Har man sett sociala skadeverkningar
i olika sammanhang vågar
man påstå att de största tragedierna,
inte minst hland unga människor, utspelas
just vid det första barnets ankomst.
Herr Rubbestad kan naturligtvis
förklara, att han har så och så många
barn och har kunnat dra försorg om
dem. Men detta är kanhända en investering
och ingår i jordbrukskalkylen, och
då blir det en helt annan sak ur herr
Rubbestads synvinkel.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Först några ord till fru
Ewerlöf. Hennes idé, att man skulle avskaffa
alla skatteavdrag därför att man
inte nu vill återinföra barnavdragen, är
ju en ganska hissnande sådan. Om fru
Ewerlöf vill försöka inarbeta detta förslag
i det alternativ till skattesänkning,
som högern framfört, skall det bli roligt
att möta det i den allmänna debatten.
I denna speciella fråga hör det
knappast hemma.

Till herr Heckscher vill jag säga, att
jag visst inte anser att det ligger någon
orättvisa i att man undersöker, hur
barnbidraget verkar befolkningspolitiskt
såtillvida, att man försöker hjälpa
alla familjer lika mycket med barnkostnaderna.
Däremot kan jag inte gilla
herr Heckschers tankegång, att man genom
att öka barnbidragen så att säga i
crescendo, alltefter antalet syskon, skall
försöka locka fram flera barn åt samhället.
Det tycker jag är en motbjudande
inställning. Jag vill för min del

inte gärna använda herr Heckschers uttryck
att »köpa barn», men jag tycker
det luktar litet av att »köpa barn» i alla
fall.

Till herr Henning Nilsson i Gävle
vill jag säga, att när jag talade om skillnaden
mellan avsikt och löfte, gjorde
jag detta endast för att markera en
distinktion, inte för att antyda att man
borde räkna med att avsikter inte fullföljes.
Avsikter kan vara goda eller onda,
men en avsikt kan ju kullkastas av
force majeure. Herr Nilsson undrade
vad force majeure är för något —- han
får väl slå upp det i någon uppslagsbok.

Herr Rubbestad har inte varit riktigt
logisk i sin inställning. Hans goda hjärta
har föranlett honom att göra ett undantag
för enbarnsfamiljer, där modern
är ogift eller änka. Därmed komplicerar
han den administrativa handläggningen
av barnbidragen på ett sätt, som bl. a.
familjeberedningen och socialstyrelsen
bestämt har varnat för. Jag tycker att
herr Rubbestads argumentering såsom
stöd för hans yrkande är en smula
märkvärdig. Om barnet nummer två och
nummer tre i en syskonkrets blir billigare
»i drift» än den förstfödde, såsom
herr Rubbestad sade nyss, varför
skulle då den förstfödde ha lägre barnbidrag,
såsom herr Rubbestad föreslår?

Resonemanget påminner mig om en
Gahlinhistoria, där den ena väninnan
anförtror den andra, »att min fästman
vill att vi skall bo hos mina föräldrar,
när vi har gift oss. Han säger att om två
kan leva lika billigt som en, bör väl fyra
kunna leva lika billigt som tre.»

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att statsrådet
fru Lindström kan med någon rätt
beskylla mig för att vilja »köpa barn»,
det uttryck som hon först sade alt hon
inte ville begagna men senare själv använde.
Det förhåller sig helt enkelt så,
att när man har eu fullständig födelsekontroll,
vilket vi ju i Sverige för när -

142

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

varande kan sägas ha, så träffas det i en
familj överväganden i samband med
en ökning av barnantalet. Dessa överväganden
hänger mycket nära ihop med
frågan, hur ett ökat barnantal kommer
att inverka på hustruns möjligheter till
förvärvsarbete och därmed på hela familjens
ekonomi. En sådan sammankoppling
är vanlig; sådana överväganden
göres i praktiken av de enskilda
människor det är fråga om. Och det är
ingen mening med att vi här i riksdagen
skall blunda för att detta är förhållandet.

Till herr Lundberg vill jag genmäla,
att nog har det prutats på försvarsutgifterna
alltid, nog har de hållits nere.
Om herr Lundberg hade lyssnat till vad
exempelvis dåvarande försvarsministern
sade under remissdebatten i år,
hade han fått klart för sig, att därvidlag
i hög grad gjorts ekonomiska överväganden.
Sådana överväganden är nödvändiga
på alla områden, herr Lundberg.
Man kan inte välja ut bara en
huvudtitel och säga att den skall vara
sakrosankt. Man måste göra prutningarna
där de behövs. Om man i kanslihuset
prutar mera på den ena huvudtiteln
än på den andra, är det vår uppgift
här i riksdagen att försöka korrigera
misstagen.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
fru Lindströms framförda historia
hör väldigt dåligt hemma i denna
debatt. När hon vill göra gällande, att
jag inte är logisk i mitt resonemang,
måste jag tillbakavisa hennes påstående.
Jag har hävdat, att det är de många barnen
i en familj som är betungande. Jag
har också sagt i min motion, att ogifta
mödrar och änkor har det svårare än
fullständiga familjer att ordna försörjningen.
Jag har alltså gått på den linjen,
att en fullständig familj med ett
barn, där barnafadern har full sysselsättning,
bör kunna klara sig med 290
kronor, som den nu har, under det att

mångbarnsfamiljen kan behöva ytterligare
110 kronor, alltså sammanlagt 400
kronor, för varje barn utöver det första.
Det är den åsikten jag har förfäktat,
och jag tycker den är logisk.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
rekommenderar mig att använda lexikon.
Men det är kanske bättre att vi
talar svenska, och jag frågar: Vad var
det för oförutsedda händelser som omöjliggjorde,
att man föreslog höjda barnbidrag
från den 1 juli?

Vad var det för oförutsedda händelser
som inträffade för barnfamiljerna? Jo,
det var det obehagliga faktum, att de
slantar de fått visade sig inte räcka till
för att köpa varor i den myckenhet som
avsågs, då riksdagen beslutade om barnbidragen
år 1947. Barnfamiljerna råkade
alltså ut för en oförutsedd händelse
av ganska bitter karaktär.

Men vad var det för oförutsedda händelser
som regeringen råkade ut för?
Var det möjligen att man måste ge större
anslag till det militära än man hade
tänkt sig från början?

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för en replik till herr Rubbestad.
Herr Rubbestad har talat om det olika
behovet av barnbidrag i familjer med
ett och i familjer med flera barn. Han
tycker — och jag säger fortfarande som
jag sade tidigare, att det kan verka bestickande
— att flerbarnsfamiljerna behöver
kraftigare ekonomiskt stöd än fåbarnsfamiljerna.

Men herr Rubbestad förbigår de praktiska
svårigheterna vid en differentiering
av barnbidragen. Dessa praktiska
svårigheter inträder inte minst genom
att han ömmat för de enbarnsfamiljer,
där det inte finns mer än en försörjare
— en ogift mor eller en änka. Vad sker,
för att ta några exempel på dessa praktiska
svårigheter, när en flerbarnsfa -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

143

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

milj mister sitt första barn genom död
eller genom överföring till fosterhem
eller genom att föräldrarna skiljs och
tar med sig var sina barn i olika bon?
Skall barnbidraget reduceras för det
kvarlämnade barnet nummer två, som
då så att säga blir första barnet i syskonskaran,
eller skall barnbidraget höjas
för det förflyttade första barnet, när
detta i sin tur blir barn nummer två
eller nummer tre i ett fosterhem? Skall
den frånskilda modern, om hon fått
vårdnaden om sitt första barn, ha det
lägre barnbidraget, medan fadern, som
behåller barnet nummer två, få det högre
bidraget? Skall en ogift mor, vilken
som helst, med ett barn alltid få det
högre bidraget? Hur skall man rättvisligen
skilja på en ogift mor som är
ensam med sitt barn och en ogift mor,
som sammanbor under äktenskapliga
former med barnets far? Eller skall
man inte skilja på dem i barnbidragshänseende?
Blir det inte i det sista
fallet en stimulans för de ogifta föräldrarna
att låta bli att legalisera sitt förhållande,
om ett giftermål medför en
reduktion av barnbidraget? Herr Rubbestad
skulle kanske genom sitt förslag
helt ofrivilligt komma att uppmuntra
den omoral, som han i andra sammanhang
brukar gå till storms mot.

Ja, herr Rubbestad, jag bara undrar.

Herr ÅKERSTRÖM (s) :

Herr talman! Jag ber att få börja med
att lämna en förklaring till den blanka
reservation, som finns fogad till detta
utlåtande. Jag kommer inte att yrka bifall
till de motioner, för vilka herr
Lassinantti talat, men jag vill framhålla,
att det ligger en del i motionärernas
resonemang, och helt tillfredsställande
är nog inte den motivering som utskottet
anfört, när motionerna avvisats.

Men denna fråga har även andra
aspekter. Det bjuder mig emot att säga,
att i våra nordliga bygder är det så besvärligt
och så mycket dyrare att dväljas,
ty jag tänker på att vi vill ha dit

kvalificerad arbetskraft, intellektuell
och annan. Måste jag då tala om, att det
är väldigt besvärligt att bo där uppe hos
oss, bidrar jag kanske till att försämra
möjligheterna att få dit denna arbetskraft.
Men skulle det gå därhän, att
motionärerna segrar, så skall jag inte
vara ledsen, ehuru jag som sagt kommer
att yrka bifall till utskottets hemställan
i denna del.

När jag hörde herr Lundbergs resonemang
tänkte jag, att när vi blir i tillfälle
att läsa hans anföranden i protokollet,
kommer vi nog att finna en del inkonsekvenser.
Han domderade väldigt mot
dem som inte ville följa honom i hans
yrkande, att höjningen av barnbidragen
skall träda i kraft den 1 juli. Men han
sade också — i sitt andra anförande —
att den familjevänliga och stödjande politik,
som förts under senare tid, har
varit mycket värdefull, och att vi nu
tar ett ytterligare steg till stöd åt barnfamiljerna
genom höjningen av barnbidragen.
Man kan naturligtvis diskutera
om höjningen är tillräcklig, men utskottet
som haft samma besvär, som alla utgiftsprövande
utskott har, har måst säga
sig att det finansiella läget inte är sådant,
att vi kan säga ja till herr Lundbergs
eller kommunisternas propåer.

Vi är ju på det klara med att här skett
en hel del. Det har ju redan citerats
från utskottets skrivning, att här göres
och har gjorts en del på andra områden
till stöd för barnfamiljerna, sedan vi beslöt
de allmänna barnbidragen. Tanken
att man skulle stryka bort eller, som
herr Rubbestad vill, reducera bidraget
för det första barnet kan enligt min
mening inte alls vara betingad av några
rättviseskäl. Det finns anledning erinra
om att när vi slopade rätten till barnavdrag
vid beskattningen, så skulle ju
det allmänna bidraget bl. a. vara eu
kompensation för bortfallet av den rätten.
Vid den tiden var vi ju på det klara
med alt det skulle innebära en nettovinst
upp till 20 000 kronors inkomst
och kanske lilet därutöver, sedermera

144 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

upp till 23 000 å 25 000 kronor, beroende
på dyrortsgrupp, medförde denna
åtgärd en förlust. Herr Rubbestads linje
och för övrigt högerns, som den är
tänkt men inte direkt påyrkad, innebär
ju, att man alldeles skulle tappa bort
det skäl som vi då hade när det gäller
de större inkomsterna. Man ville nämligen
ge ett verkligt nettostöd åt barnfamiljerna
med de lägre inkomsterna,
men det ansågs inte föreligga samma
anledning, när man kom upp till högre
inkomstlagen.

Här har sagts — herr Rubbestad har
särskilt betonat det — att det är rätt
enkelt att klara det första barnet ekonomiskt,
och han åberopar sin rent personliga
erfarenhet. Jag har talat med
många jordbrukare långt tillbaka i tiden,
innan vi hade de allmänna barnbidragen,
och alla de resonliga jordbrukarna
vidgick, att de i alla fall hade
det litet lättare att klara flera barn i
familjen än t. ex. industriarbetarna.
Däri ligger väl också förklaringen till
herr Rubbestads erfarenheter.

När jag dömer efter de fall jag känner
till, så vill jag visserligen inte använda
så starka ord som herr Lundberg,
att det är enbarnsfamiljerna som
drabbas av den största tragiken — det
är nog litet för mycket sagt — men
faktum är, att jag har många exempel
på att barnfamiljer, som har två eller
tre barn, har haft en bättre ordnad
familjeekonomi än de hade vid tiden
strax efter det att det första barnet
kom. Jag tror inte på att man utan vidare
kan slå fast, att vi skall stryka ett
streck över det allmänna barnbidraget
för det första barnet. Det skulle vara
fullständigt orimligt och orättvist, och
man skulle också ha tappat bort motiveringen
för att man bytte ut rätten till
barnavdrag vid beskattningen mot allmänna
barnavdrag.

När jag tog del av bur högern argumenterar
för sin ståndpunkt och när
jag avlyssnade fru Ewerlöfs resonemang,
som innehöll mycket milda ton -

fall — avsikten var väl att man skulle
spåra ett socialt patos i hennes anförande
— så måste jag tyvärr säga, att
på mig hade det motsatt effekt. Det verkade
som ett försök att bibringa kammaren
den föreställningen, att när högern
går in för att yrka avslag på den
föreliggande propositionen, så är det
av omtanke om de stora barnfamiljerna.
På mig verkar det mycket utmanande,
det måste jag säga. Det har ingenting
med fakta, med rättvisa eller med
socialt patos att göra. Det måste vara
betingat av några andra motiv.

Sedan kom herr Heckscher och talade
om motivet: vi måste spara pengar.
Skall vi spara på statens utgifter, så
måste vi skjuta in oss där det ger större
summor. Det är klart att det är huvudmotivet.
Men så kom ett tillägg, och
det var väl ett sekundärt motiv, nämligen
befolkningspolitiska synpunkter.
Vad menar man i allmänhet med befolkningspolitiska
synpunkter? Vi är ju
vana vid att tänka oss, att man därmed
nog närmast menar, att man skall vidta
åtgärder vilkas yttersta konsekvens kan
bli en ökad nativitet. Så har vi uppfattat
det. Jag har emellertid för egen
del aldrig velat vara med om att när
det gäller de allmänna barnbidragen ens
snegla åt befolkningspolitiska synpunkter.
Även om det har funnits partivänner,
som kan ha givit uttryck åt den
meningen, har jag alltid ogillat den argumenteringen
från vem den än har
kommit. Det har väl sagts, att det i dagens
samhälle finns annat, som verkar
negativt eller positivt i den riktningen,
men frågan om hur det är ställt med
nativiteten behöver vi inte ge oss in
på nu.

Över huvud taget vill jag deklarera,
att jag aldrig vill vara med om att rösta
för att vi skall återinföra — även om
det är som ett slags kompromiss — rätten
till barnavdrag vid beskattning. Det
kommer alltid att ha den effekten, att
man ger ett större handtag åt barnfamiljerna
med de större inkomsterna än

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

145

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

man ger åt barnfamiljer med de lägre
inkomsterna. Vi skall erinra oss, att det
kan förekomma, att det finns många
barn i en familj men ingen egentlig beskattningsbar
inkomst. Föreslår man
barnavdrag vid beskattningen blir det
närmast ett uttryck för en vilja att ta
ganska ringa hänsyn till de sistnämnda
barnfamiljerna.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Åkerströms hjärta
inte är där utskottsmajoritetens är, och
inte heller är det väl någon tvekan om
var hans förnuft står, eftersom han underkände
utskottsmajoritetens motivering
änskönt han i slutet av sitt anförande
yrkade bifall till utskottets förslag.
Jag vill notera detta med tillfredsställelse,
och jag hoppas, att kammaren
inte följer den officielle herr
Åkerström utan följer den mänsklige
herr Åkerström.

Herr Åkerström sade, att man inte
skall utge att det är besvärligt att bo
hos oss i Norrland. Det har jag aldrig
sagt, utan vad jag har hävdat är att klimatet
i Norrland är så strängt, att föräldrarna
har högre utgifter för barnens
kost, kläder och bostad än på andra
håll i landet, och att man med utgångspunkt
från de principer som gäller
för familjepolitiken, och då särskilt
för de allmänna barnbidragen,
måste kompensera detta på något sätt.
Vi skall väl ändå vara realister. Hyrorna
i Stockholm blir inte billigare om
vi börjar propagera för att det är mycket
billigt att bo i Stockholm, och klimatet
blir inte mildare i Norrland om
vi försöker göra gällande motsatsen.
Herr Åkerström och jag är väl ense om
att gräset inte börjar gro i Norrland
bara därför att vi skulle uppträda i
julottan iförda shorts. Vi har emellertid
inte begärt någonting annat än en
10 — Andra kammarens protokoll 1957.

utredning för att klarlägga detta
problem.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag åter tar kammarens uppmärksamhet
i anspråk, men jag måste säga
ett par ord i anledning av herr Åkerströms
anförande.

Det är alldeles riktigt, att den ursprungliga
utgångspunkten för hela
mitt resonemang är, att vi icke har råd
att öka den sammanlagda kostnaden för
barnbidragen. Från den utgångspunkten
ställer man sig då frågan: Kan man
inom ramen för denna sammanlagda
kostnad åstadkomma en bättre ordning
än den nuvarande?

Herr Åkerström säger att man måste
hålla i minnet vad man tänkte på när
man införde de allmänna barnbidragen
som ersättning för barnavdrag vid beskattning,
och det är naturligtvis riktigt
att man inte får glömma bort det.
Men det har hänt oerhört mycket i det
svenska samhället under denna period.
Bland annat har det skett en reallönehöjning,
som i viss mån ändrar förutsättningarna
för själva den politik som
man stannade för 1947, och det vore
orealistiskt att inte ta hänsyn till det.

När sedan herr Åkerström säger, att
han inte ens vill snegla åt de befolkningspolitiska
synpunkterna, så respekterar
jag detta som uttryck för herr
Åkerströms känsla och temperament,
men jag respekterar det inte om det
skall vara uttryck för en realistisk uppfattning,
ty vare sig herr Åkerström
sneglar åt befolkningspolitiska synpunkter
eller inte så finns problemet
där. Vi är inte komna till riksdagen
enbart för att ge uttryck åt våra egna
känslor, utan vi måste också fästa avseende
vid den verklighet som finns i
det svenska samhället. Den befolkningspolitiska
utvecklingen, åldersfördelningen
i samhället, är något som kan
vara tråkigt och obehagligt att tala om
men som därför inte förlorar sin realiVr
11

146 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna

tet, vare sig det är herr Åkerströms partivän
herr Myrdal eller en högerman
som talar om saken.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Åkerström beskyllde
mig för inkonsekvens när jag
gjorde de sociala jämförelserna, så vill
jag erinra honom om att jag gjorde en
social analys av samhället av i dag i
jämförelse med det samhälle, som högerns
representanter utmålade. Enligt
deras uppfattning blir bilden av i dag
ljus. Om man däremot betraktar barnfamiljernas
ställning i sammanhang
med den allmänna standardförbättring
som skett här i landet i övrigt, blir
bilden mörk.

Då jag talade om social tragik vid
första barnet var det därför att i en
kommitté, där jag haft äran sitta, har
man fått se hur aborterna då det gällt
ungdom, som varit rädd för att få barn,
har varit skrämmande många, och
rädslan har varit motiverad av olika
skäl. Detta problem synes mig innebära
en tragik av stora mått.

Till herr Heckscher skulle jag vilja
säga, att likaväl som högern har låtit
generalstabens folk utforma motioner
när det gäller höjning av försvarsanslagen
har jag ansett det vara min skyldighet
att se till, att de folkgrupper,
som jag är satt till att försvara, icke
bara kommer efter. Det går inte att göra
några jämförelser mellan försvaret och
den fråga vi här diskuterar.

Herr Åkerström skulle jag till sist
vilja rekommendera att läsa protokollet
för den 11 april 1956. Sedan kanske
hans logik blir litet annorlunda än den
varit i dag.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
några ärade tidigare talare efterlyst utskottets
motivering för att det funnit
sig böra avstyrka motionerna om kall -

barnbidrag

ortstillägg vill jag erinra om vad som
står på s. 19 i utskottets utlåtande. Jag
citerar: »Utskottet, som vill erinra om
att tanken på en dyrortsreglering av de
allmänna barnbidragen avvisades då
dessa infördes i vårt land samtidigt
som den tidigare gällande dyrortsgrupperingen
av de särskilda barnbidragen
slopades, finner ej skäl tillstyrka att en
sådan utredning sker.»

Det är detta som vi, herr talman, ansett
oss böra åberopa som skäl för att
vi inte kunde gå in för en ny dyrortsgruppering.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher yttrade
något om att en ledamot av riksdagen
inte skall vara här bara för att ge uttryck
för sin rent personliga uppfattning
utan han skall också ta hänsyn
till faktiska förhållanden. Herr Heckscher
gör en subjektiv bedömning beträffande
vad som är det faktiska förhållandet
och sedan rekommenderar han
mig att ta hänsyn till att han har presterat
fakta, medan jag uteslutande skulle
ha nöjt mig med att framhäva min rent
personliga uppfattning.

Bakom ert resonemang i dag från högersidan
har det ju funnits en vilja att
man skall göra något för barnfamiljerna,
men, ärade kammarledamöter, hur
tar den sig uttryck? Jo, i klämmen i högerns
reservation begäres, »att riksdagen
måtte avslå det genom propositionen
nr 12 framlagda förslaget till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag».
Det är summan av hela detta
resonemang. Visserligen återges på s. 21
delvis vad som funnits i motionens motivering,
men därigenom har man fört
in i bilden en del ting, som vi inte i
detta sammanhang kan diskutera. Jag
skulle här vilja avge ett personligt omdöme
och säga, att resonemanget i andra
stycket på s. 21 i högerns reservation
i föreliggande utlåtande är grundfalskt.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

147

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det var bara med anledning
av att både herr Lassinantti och
herr Åkerström uttalat sina sympatier
för motionen om kallortstillägg och att
ingen före herr Jacobsson i Tobo sagt
någonting mot den, som jag begärde ordet.
Jag vill gärna understryka i detta
sammanhang, att jag väl kan förstå att
det — som herr Lassinantti här framhållit
— finns vissa kostnader för barnfamiljerna,
som blir större i de norrländska
köldhålen än i mildare landskap.
Tjockare kläder, pjäxor och allt
vad herr Lassinantti här nämnde kostar
alltid mera.

När han emellertid påstår, att bostäderna
generellt är dyrare i Norrland,
kan man emellertid inte hålla med honom.
Vi känner exempelvis till bostadskostnaderna
i Stockholm.

Jag tror, att det är rätt svårt att mäta
merkostnaderna på kallorter. Nu har vi
ju ett dyrortssystem, som utjämnar en
del av skillnaderna i levnadskostnader,
men kallortstillägg förekommer ingenstädes
i fråga om de sociala förmånerna,
t. ex. inte när det gäller folkpensionerna.

För min del tror jag inte att det är
praktisk socialpolitik att införa ortsdifferentierade
allmänna barnbidrag.
Man har i viss utsträckning gjort det i
Danmark, men det har inte skett med
hänsyn till klimatiska omständigheter
utan av dyrhetsskäl, och i administrativt
avseende lär det föra med sig mycket
krångel.

Jag anser därför att de är klokare,
om kammaren följer utskottet på denna
punkt.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har här tidigare berört
det förhållandet, att departementschefen
på sin tid avvisade tanken på
en dyrortsgradering av de allmänna
barnbidragen. Men jag vill också erinra
om vad departementschefen sade
år 1951 när barnbidragsreformen var

aktuell här i riksdagen. Han framhöll
då, att det rättvisaste naturligtvis vore
att göra en reglering under hänsynstagande
till bland annat dyrortsgrupperingen
och särskilt den faktor som skattetrycket
utgjorde. Departementschefen
uttryckte också sin sympati för det yttrande,
som då avgivits av länsstyrelsen
i Norrbottens län och som jag här tidigare
redovisat.

Vad vidare bostadskostnaderna beträffar
torde det vara uppenbart, att
dessa är högre i övre Norrland eller
över huvud taget i Norrland än i riket
i övrigt, och den kompensation, som genom
de bostadspolitiska förmånerna
lämnas exempelvis mindre bemedlade
familjer, undanröjer inte denna olikhet.

Jag vidhåller alltså, herr talman, att
det är orealistiskt att åberopa de skäl
som man här gjort, när man avvisar tanken
på kallortstillägg genom att tala om
dyrortsgradering av barnbidragen. Det
är fråga om någonting helt annat, och
även bostadskostnaderna ingår i de omständigheter
som kan anföras som skäl
för en differentiering.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Utskottet har ägnat herr
Keijer och mig den uppmärksamheten
att avstyrka en motion, som vi med
mycken möda plitat ihop och som avsåg
en förbättring av villkoren för barnbidrag
till döva och blinda barn. Det
gäller sådana barn, för vilka det nu
inte utgår barnbidrag mer än för ett
kvartal och inte under den övriga delen
av året när de vistas på skolhem.
Jag ämnar inte ta kammarens tid i anspråk
för någon rekapitulering av motionens
innebörd. Jag vill bara beklaga
att motionen inte funnit nåd för utskottets
ögon. Såväl socialstyrelsen som lärare
vid vederbörande skolhem har
ansett att barnbidrag borde utgå för
blinda ocli döva barn under hela året.
Motiveringen har naturligtvis varit, att
föräldrarna till dessa barn redan genom
barnens Ivtc är hårt drabbade och

148 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

har merutgifter och särskilda omkostnader,
exempelvis för sina besök hos
barnen på skolhemmen. Dessa barn är
ju också mer än många andra i behov
av den uppmuntran som besök kan utgöra.

Herr Keijer och jag har i vår motion
alternativt hemställt om ökat anslag till
kläder och skodon för dessa barn. Det
har nämligen sagts, att det brister åtskilligt
i fråga om möjligheterna i detta
avseende. Utskottet har för året inte
heller godtagit detta alternativ, men jag
är övertygad om att våra synpunkter
har framtiden för sig.

Jag har bara velat anmäla detta. I
huvudärendet yrkar jag bifall till utskottets
förslag. Jag anser att vi med
tillfredsställelse bör hälsa detta tillfälle
att öka de allmänna barnbidragen till
föreslagna 400 kronor. Ur den synpunkten
är detta en stor dag i den svenska
riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav i fråga om punkten
A. med undantag av ikraftträdandebestämmelserna
till lagen om allmänna
barnbidrag propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Mannerskantz i förevarande
del avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation herr Rubbestad
fogat vid punkten; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herrar
Rubbestad och Heckscher begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
med 2:o) betecknade ha flertalets mening
för sig. Herr Rubbestad yrkade
emellertid även i fråga om kontrapropositionen
votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen

angående punkten A. i sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 2, utom i vad angår ikraftträdandebestämmelserna
till lagen om allmänna
barnbidrag, antager det förslag, som innefattas
i den av herr Mannerskantz
angivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation som vid denna
punkt avgivits av herr Rubbestad i
motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
85 ja och 56 nej, varjämte 71 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten A. i utskottets
utlåtande nr 2, utom i vad angår
ikraftträdandebestämmelserna till lagen
om allmänna barnbidrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 149

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

av herr Mannerskantz i nu förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 174 ja och 38
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande del.

Härefter framställde herr talmannen
beträffande ovan omförmälda ikraftträdandebestämmelser
propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
dels ock på godkännande av ikraftträdandebestämmelserna
i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Lundberg
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
ikraftträdandebestämmelserna till
sammansatta stats- och andra lagutskottets
föreliggande förslag till ändrad lydelse
av lagen om allmänna barnbidrag,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
dessa bestämmelser i den lydelse som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
192 ja och 12 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till ikraftträdandebestämmelser.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr GEZELIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara anmäla att
min knapp inte fungerade.

Punkten B. föredrogs; och anförde
därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Mannerskantz’ reservation
under denna punkt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B. i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

150 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 173 ja och
38 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D. föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Under denna punkt yrkar
jag bifall till motionen nr 229 i
denna kammare.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! På denna punkt har jag
och några kammarkamrater en motion
som gäller indexreglering av barnbidragen.
Fördenskull skall jag säga några
få ord. Jag skall absolut inte dra upp
en ny debatt. Det har varit en mycket
intressant debatt här i denna fråga.

Vi har med bestämmandet av beloppet
för barnbidragen också fastställt den
relation, som befunnits skälig mellan
levnadskostnaderna och statens bidrag
till barnfamiljerna. Barnbidragen har,
som sagts tidigare, blivit urholkade under
den tid de har utgått. I dag har riksdagen
reparerat denna skada. Det finns
säkerligen många barnfamiljer, som är
glada över detta beslut. Folkpensionerna
är indexreglerade för att de skall behålla
realvärdet. Vi motionärer menar,

att det är lika rättvist att barnbidragen
också blir indexreglerade. Om de bleve
det, kanske vi sluppe debatter sådana
som denna. Det var bara denna åsikt
jag ville göra mig till tolk för.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till motionen nr 90 i denna kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
På framställd proposition biföll kammaren
utskottets i punkten under mom.
1) gjorda hemställan.

Beträffande mom. 2) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen 11:90; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Torbrink
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten D. mom. 2)
i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen 11:90 av
fru Torbrink m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Fru Torbrink begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 176 ja och 23 nej,

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

151

Nybyggnad för Musikaliska akademien med musikhögskolan m. m.

varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D. mom. 2).

I fråga om mom. 3) framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen 11:229; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lassinantti begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten D. mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 229 av
herr Lassinantti in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Lassinantti
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 183 ja
och 14 nej, varjämte 16 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i mom. 3).

Slutligen biföll kammaren på given
proposition utskottets i punkten I). under
mom. fh) gjorda hemställan.

§ 17

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj ds i stats -

verkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1957/58.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Anslag till Musikaliska akademien
med musikhögskolan m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Nybyggnad för Musikaliska akademien
med musikhögskolan m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! På grund av den långt
framskridna tiden skall jag inskränka
mig till att säga, att ju längre Musikaliska
akademien får vänta på att hela
dess utbyggnadsprojekt förs i hamn,
desto mer växer inte bara olägenheterna,
utan också kostnaderna.

Samtidigt som de gamla lokalerna vid
Nybrokajen ligger illa till i förhållande
till de nya lokalerna vid Valhallavägen,
skulle de ligga väl till för andra institutioner,
som väntar på att lokalerna skall
friställas för deras räkning. .lag hoppas
att också den synpunkten blir beaktad
när Musikaliska akademiens byggnadsfråga
nästa gång behandlas.

.lag har inget yrkande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! .lag ber all få instämma
med föregående talare. Jag vill bara tillfoga,
att detta är ett typiskt exempel på

152 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Göteborgs musikkonservatorium

den s. k. samordningsministerns hårdhänta
framfart. Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har inte
kunnat infria sitt löfte att bygget skulle
fortsätta. Det har, såsom framhållits i
motionen och nu också av reservanten,
bara föranlett att det blir dyrare och
dyrare ju längre man uppskjuter detta
avbrutna bygge, som inte hunnit längre
än till första etappen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Hallén om att det finns många andra
angelägna behov som måste tillgodoses
under åttonde huvudtiteln och att det
hela tiden är fråga om svåra avvägningar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 6

Göteborgs musikkonservatorium

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergman in. fl. (I: 67) och den andra
inom andra kammaren av herr Sehmidt
m. fl. (II: 74), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels till Göteborgs
musikkonservatorium under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1957/58 anvisa ett engångsanslag av
125 000 kronor, dels ock uppdraga åt
Kungl. Maj:t att utfärda villkor för
medlens disponering i enlighet med de
riktlinjer som angivits i ett i motionerna
refererat, av direktören för musikhögskolan,
professorn B. A. Carlberg,
den 15 november 1956 avgivet yttrande.

Utskottet hemställde

a) att motionerna I: 67 och II: 74
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande verksamheten vid

musikkonservatoriet i Göteborg under
budgetåret 1957/58.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Hesselbom, Bergman, Sunne och
Ståhl, fröken Elmén, herr Andreasson
och fru Sjövall, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 67 och
II: 74 till Göteborgs musikkonservatorium
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 75 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDREASSON (s):

Herr talman! Till denna punkt är
knuten en reservation, som går ut på att
ett anslag på 75 000 kronor skall lämnas
till Göteborgs musikkonservatorium.

Låt mig först säga, herr talman, att
detta inte är någon lokal angelägenhet.
De flesta eleverna vid Göteborgs musikkonservatorium
kommer inte från Göteborg,
ehuru Göteborgs stad och där
verkande organisationer har fått ta på
sig hela kostnaden. Musikkonservatoriet
har tillkommit efter det att 1947 års musikutredning
avgav ett betänkande i
februari 1954, kallat »Musikliv i Sverige»,
där man föreslog att det skulle
upprättas två musikkonservatorier, varav
ett i Göteborg och ett i södra Sverige.
Kostnaderna beräknades till 310 000
kronor per år.

I slutet av 1954 startades detta musikkonservatorium,
som är en påbyggnad
av Göteborgs gamla orkesterskola,
tillkommen 1916, med anslag från Göteborgs
stad och enskilda organisationer
i staden. År 1956 hemställde Göteborgs
musikkonservatorium om ett anslag på
125 000 kronor för bedrivande av verksamheten.
Det fick man inte, men Göteborgs
stad trädde hjälpande emellan
liksom tidigare, och resten av de medel
som behövdes för verksamheten anskaffades
på privat initiativ.

För budgetåret 1957/58 erfordras det,
enligt den utredningsman som Kungl.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

153

Maj:t på begäran av statsutskottet år
1956 tillsatte, 125 000 kronor för denna
verksamhet. Ehuru utredningen ännu
inte är avslutad har utredningsmannen
ansett sig böra förorda ett dylikt anslag
på 125 000 kronor.

Statsutskottets majoritet har vid utformandet
av sitt svar på denna hemställan
antagit, att man i fortsättningen
liksom hittills skall kunna bedriva denna
verksamhet utan statsbidrag. Det är
emellertid inte möjligt. Göteborgs stad
har för sin del sagt ifrån, att den inte
längre orkar med detta. Jag vill erinra
om att Göteborgs stad för närvarande
har utgifter på 4,5 miljoner kronor per
år för liknande ändamål, till vilka det
på övriga ställen utgår statsbidrag. Staden
anser sig således inte ha någon
möjlighet att bestrida detta belopp.
Statsutskottets majoritet har i sin skrivning
lämnat en anvisning på att man
möjligen skulle kunna tänka sig att
kostnaden för denna verksamhet kan
bestridas med bidrag ur lotterimedelsfonden,
något som vi emellertid inte är
riktigt övertygade om.

Motionärerna sträcker sig, herr talman,
inte längre än till en begäran om
anslag på 75 000 kronor, d. v. s. samma
yrkande som är inrymt i reservationen
vid punkt 6, och jag ber att få yrka bifall
till densamma.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det finns många goda
och starka skäl för ett statligt stöd till
den musikverksamhet, som bedrivs vid
konservatoriet i Göteborg. På den punkten
råder det säkerligen inga meningsskiljaktigheter
mellan reservanterna och
utskottet i övrigt — det vill jag gärna
fästa herr Andrcassons uppmärksamhet
på. Det var alltså anledningen till att
utskottet förra året begärde den utredning
som herr Andreasson nämnde och
som professor Carlberg nu håller på
med.

Utredningen går ut på att undersöka
förutsättningarna för ett permanent mu -

Göteborgs musikkonservatorium

sikkonservatorium i Göteborg. Utredningen
är emellertid inte färdig i alla
avseenden — jag pekar på frågan om
omfattningen och frågan om huruvida
verksamheten skall kombineras med en
praktisk lärarkurs för musikutbildningen.
Det är visserligen sant att professor
Carlberg har yrkat bifall till framställningen
från Göteborg, men utredningen
som helhet är inte färdig, fastän den
väntas ganska snart.

Det är mot hakgrund av detta förhållande
som utskottet inte har kunnat gå
så långt som till att tillstyrka motionen.
Det är emellertid inte det enda skälet,
utan därtill kommer ett annat skäl: utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t också
skall bli satt i tillfälle att överblicka
den samlade utredningens resultat och
ta de initiativ som läget då kräver. Vi
har från utskottets sida inte ansett det
vara lämpligt att föregripa denna utrednings
resultat, men å andra sidan —
jag knyter an till vad jag började med
— föreligger det såsom herr Andreasson
underströk starka skäl för ett understödjande
av dylik utbildning på
andra platser än bara Stockholm. Utskottet
har därför velat sträcka sig ganska
långt som det framgår av skrivningen.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t skall ha några möjligheter att
hjälpa till, och jag vill inte sticka under
stol med att vad vi haft i tankarna här
är lotterimedel. Jag kan mycket väl förstå,
att statsrådet Lange, som ansvarar
för dessa medel, inte tycker om utskottets
skrivning på denna punkt, men jag
tror under alla förhållanden, att det är
nödvändigt att Kungl. Maj:t håller denna
fråga i sin hand och att inte riksdagen
föregriper ärendets utveckling.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har egentligen inte
för avsikt att blanda mig i denna debatt,
men när kammaren nu går att besluta,

154

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Göteborgs musikkonservatorium

bör man vara medveten om att möjligheterna
att med lotterimedel tillgodose
de önskemål, som här kan föreligga,
kommer att vara till ytterlighet begränsade,
för att inte säga obefintliga under
nästa budgetår.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Här har skyllts på att
utredningen inte är färdig. Det bör
emellertid påpekas, att riksdagen i maj
1956 uttalade en önskan om ytterligare
utredning. Utredningen tillsattes dock
först den 26 oktober, men utredningsmannen
var färdig med sitt utlåtande redan
den 15 november. Det som nu efterlyses
av den fortsatta utredningen är
inte av sådan art, att riksdagen inte
skulle kunna göra ett bestämt uttalande
om att utbildningen skall fortgå.

Utredningsmannen har ställt tre frågor
till sig själv, när han har lämnat
ett utlåtande till utskottet, och det gäller
behovet, kvaliteten och utvecklingsmöjligheterna
för den undervisning
som här bedrives.

Vad behovet beträffar gör utredningsmannen
en jämförelse med Danmark.
Redan nu finns där fem konservatorier.
I Jylland finns tre på en folkmängd,
som är något större än den i västra
Sverige.

Vad beträffar kvaliteten av den undervisning
som bedrives säger han, att
Göteborgs musikkonservatorium ledes
på ett om klokhet och ansvarskänsla
vittnande sätt och att det meddelar en
högt stående undervisning.

I fråga om utvecklingsmöjligheterna
framhålles att musikhögskolan behöver
avlastas. Detta gäller framför allt utbildningen
av musiklärare och kyrkomusiker.
Han anser, att det tvärtom är
ett önskemål från musikhögskolans
sida att ett par landsortskonservatorier
upprättas.

Behoven är så stora att förr eller senare
nya utbildningsmöjligheter måste
skapas. Nu är jag på det klara med
att här har också förelegat ekonomiska

skäl, och man har inte velat ta på sig
ansvaret att rekommendera detta, förrän
man fått se resultatet av den fortsatta
utredningen. Men vad som återstår
av utredningen har inte med själva
principfrågan att göra. Vi har i riksdagen
fattat principbeslut av betydligt
större räckvidd än det som det nu gälgäller.
Nu är frågan vad vi skall göra
med de 16 elever, som går i yngsta årskursen,
och de 10 elever, som går i andra
årskursen. Det är den stora frågan.

Här är det inte heller fråga om ett
nytt musikkonservatorium, utan frågan
är, om det musikkonservatorium i Göteborg,
som varit i verksamhet ett par
år, skall upphöra eller ej. Då man kan
förutse ökade krav på utbildningsmöjligheter
och vi väl alla får försöka hjälpa
till —• i det föregående har såväl
enskilda som Göteborgs stad hjälpt till
—• vore det önskvärt med ett uttalande
och åtgärder snarast möjligt av sådan
art, att dessa 26 elever, som vid vårterminens
slut inte vet vad de skall ta sig
till, inte behöver avbryta sin utbildning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

§ 19

Anslag till folkskoleväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

155

Punkten 3

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj:t hade (punkt 228, s. 540
—543) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 26 200 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
1 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:286) och den andra inom
andra kammaren av herrar Bengtsson
i Göteborg och Lothigius (II: 320),
i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av punkterna 228 och 229
i årets statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, måtte 1) besluta, att kommuner
som tillhandahölle skolmåltid
måtte tillerkännas rätt att av i måltid
deltagande barn uttaga en avgift motsvarande
en fjärdedel av kommunernas
egna driftkostnader härför, dock högst
25 öre per måltid; 2) avslå Kungl.
Maj:ts förslag att dels till Bidrag till anordnande
av skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor, dels
till Bidrag till anskaffande av inventarier
för skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 650 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johanson i Västervik väckt motion
(II: 326).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II:
326 samt 1:286 och 11:320, sistnämnda
två motioner såvitt här vore i fråga, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:286 och 11:320, såvitt här
vore i fråga, besluta att kommuner, som

tillhandahölle skolmåltid, skulle tillerkännas
rätt att av i måltid deltagande
barn uttaga en avgift av högst 25 öre
per måltid och till följd härav avslå
Kungl. Maj :ts förslag att till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor ävensom motionen
II: 326.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Till denna punkt i statsutskottets
utlåtande är fogad en reservation,
som i huvudsak biträder i ärendet
väckta motioner och som gäller
statsbidraget till kommunerna för anordnande
av skolmåltider. Jag vill, herr
talman, omedelbart säga ifrån, att jag
för min del är fullt medveten om den
verkligt stora och värdefulla tillgång
som dessa skolmåltider utgör, framför
allt för barn som har lång väg till skolan
och även i sådana fall där modern
har förvärvsarbete utanför hemmet eller
där andra omständigheter gör att
barnen inte kan äta hemma.

Statsbidraget har ju egentligen från
början varit avsett som ett stimulansbidrag
för att kommunerna skulle ordna
dessa skolmåltider. Bidraget har emellertid
minskat i värde undan för undan
framför allt på grund av att det har varit
knutet till antalet skattekronor per
invånare i kommunen. 1952 var statens
utgifter på detta område i runt tal 22
miljoner kronor, medan kommunernas
kostnader uppgick till i runt tal 40 miljoner
kronor. Den statistik vi har härrör
från 1954 och den visar, att medan
statens kostnader ökat med bara ett par
miljoner kronor, så hade kommunernas
kostnader stigit till 77 miljoner kronor.

En viss orättvisa kan man säga gör
sig gällande beträffande detta statsbidrag.
I norra .Sverige anordnas skolmåltider
så gott som hundraprocentigt, medan
det i Malmöhus län är inte mindre
än 61 skoldistrikt, som för närvarande
inte har någon skolmåltidsverksamhet,

156 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till anordnande av skolmåltider

och endast 11 skoldistrikt som har det.
I Kristianstads län är det 43 distrikt,
som inte anordnar skolmåltider, och
endast 11 som gör det.

Det finns också här och var i landet
skolmåltidslokaler, som uppförts för
dyra pengar men som tyvärr står tomma
på grund av att vederbörande kommun
inte har beslutat att ordna skolmåltider.
Kommunerna kan ju fatta beslut
härutinnan efter eget skön, och i
den mål skolmåltider anordnas utgår
statsbidrag.

Enligt det föreliggande förslaget
skulle kommunerna få rätt att uttaga
högst 25 öre per måltid. Skolmåltiderna
utgör i och för sig en kommunal servicetjänst,
som med nuvarande ökade
inkomster till någon del torde kunna betalas
av dem som åtnjuter förmånen.
Jag såg i dagens tidningar att Stockholms
stad hade beslutat att höja barndaghemsavgifterna.
De skall från och
med maj månad utgå med inte mindre
än en krona. Jag måste säga, att ett
sådant beslut enligt min mening är betydligt
allvarligare än ett beslut om
medgivande för kommunerna att ta ut
25 öre per skolmåltid.

Såsom här redovisats skall under
nästa år serveras i runt tal 147 miljoner
skolmåltider. Med en avgift av 25 öre
per måltid skulle det — såsom i motionerna
redovisats — utgöra omkring
36 miljoner kronor. Det är med andra
ord 735 000 barn som skulle komma i
åtnjutande av denna förmån. Jag vill
framhålla att detta statliga bidrag väl
från början inte varit tänkt som någon
familjesocial åtgärd. Skolmåltiderna
torde i första hand ha varit avsedda att
utgöra en samhällelig service, som samtidigt
skulle till barnen förmedla en
hälsosammare kost eller under alla omständigheter
ge dem möjligheter att få
ett lagat mål mat under skoldagen. Man
kan givetvis säga att även en så blygsam
avgift som 25 öre per måltid kommer
att betunga de familjer som har flera
barn. Det är väl ingen tvekan om att så

blir fallet, men kommunerna har ju då
möjligheter att träda emellan. Kommunerna
föreslås med andra ord endast få
rätt att ta ut denna 25-öring. De slantar,
som barnen i dessa familjer för närvarande
säkerligen får till gotter och till
sådant, som brukar kallas snask, uppgår
med all säkerhet till betydligt större
summor än dessa 25-öringar till skolmåltiderna
utgör.

Herr talman! Jag vill med dessa få
ord yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen av
herr Arrhén m. fl.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Egentligen är det inte
någon större överraskning att högerreservanterna
och högermotionärerna gör
denna framstöt för att minska statsverkets
kostnader med dessa 26 miljoner
kronor och i stället vill öppna vägen
för uttagande av avgifter av barnen.
Redan år 1946, då de stora linjerna för
denna reform drogs upp, var högern
inne på avgiftsresonemanget, och efter
elva år är vi nu tillbaka där igen. Ändå
är skälen för de avgiftsfria skolmåltiderna
lika starka i dag som de var
då beslutet fattades för tio år sedan.
Om man erkänner principen, att samhället
skall hjälpa till att jämna ut
barnkostnaderna och att lyfta av bördorna
från barnfamiljerna, finns det
enligt min mening bara en enda ståndpunkt
just i fråga om skolmåltiderna.
På en del håll säger man, som exempelvis
herr Nilsson i Göingegården gör,
att en så låg avgift som 25 öre per barn
och måltid kanske inte kan betyda så
mycket i dagens läge. Jag undrar det.
Låt mig ta ett exempel. För en familj
med fyra barn i skolåldern gör det i
alla fall fyra 25-öringar, d. v. s. en krona,
om dagen. Om jag räknar med 200
dagar med skolmåltider, så får en sådan
familj dock vidkännas en utgift
på 200 kronor per år. Det är möjligt
att någon tycker att det inte är några
pengar att tala om, men det finns i alla

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

157

fall tusentals familjer i detta land, för
vilka 200 kronor spelar en oerhört stor
roll. Skolöverstyrelsen gjorde för några
år sedan en undersökning rörande antalet
barn som deltager i skolmåltiderna
i 447 landsbygdsdistrikt, och undersökningen
visade att deltagarprocenten
var så hög som 99,1. I det 70-tal stadsdistrikt, som undersökningen
omfattade, var deltagarantalet 87,4 procent.
Jag vill här ställa den frågan till
herr Nilsson i Göingegården: Om man
i dessa distrikt införde en 25-öresavgift
per barn och måltid, tror verkligen
reservanterna att man då skulle notera
samma deltagarprocent? Jag tror det
inte. Men vilka barn vore det då, som
inte komme till skolmåltiderna? Jo, jag
skulle tro att det vore just barnen från
de familjer, som har svårast att komma
ut med denna 25-öring. Och vilka barn
bleve då skolmåltiderna avsedda för?
Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att själva föra resonemanget vidare.

I England har man ett system med
måltidsavgifter, och det berättas därifrån
att det inte är så ovanligt att barn
från familjer i svaga ekonomiska omständigheter
inte har råd att deltaga
i skolmåltiderna. Under utskottsbehandlingen
av detta ärende framhölls
det att man kunde tänka sig att kommunerna
just för barn från ekonomiskt
svaga hem skulle kunna få avgiftsfria
skolmåltider, men med ett sådant
system skulle vi ju komma tillbaka till
den gamla irriterande ordningen från
efterkrigsåren. Då hade vi ett system
med polletter mot betalning för en del
barn och utan betalning för andra.
Skall vi nu få en ekonomisk och social
klassificering innanför skolans
väggar? I utskottet har vi inte velat
vara med härom. Skolan är inte någon
lämplig plats för en dylik klassificering,
åtminstone inte vad beträffar den
obligatoriska skolgången.

Så några ord till herr Nilsson i
Göingegården, som sade all del i skånelänen
inte förekommer skolmåltider i

Bidrag till anordnande av skolmåltider

så stor utsträckning som på många andra
håll. Men om man följer högerns
linje, tror herr Nilsson i Göingegården
då att skolmåltiderna blir vanligare i
Skåne? Det tror jag knappast. Många
kommuner befinner sig i ett sådant ekonomiskt
läge, att de är i mycket hög
grad beroende av statsbidraget till skolmåltiderna.
För några timmar sedan
hörde jag i första kammaren ett exempel,
där en kommun har ett statsbidrag
som motsvarar ungefär 45 öre per barn
och måltid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Frågan om skolmåltidernas
framtida finansiering är som bekant
föremål för utredning av en parlamentarisk
kommitté. Och under tiden
som denna utredning pågår, upplever
vi alltså att representanter för ett riksdagens
parti lägger fram ett allvarligt
menat förslag om att vi utan att avvakta
utredningens resultat plötsligt skall avbryta
den nuvarande statsbidragsgivningen
och från och med den 1 juli i år
ställa kommunerna inför en helt ny
situation.

Vad skulle följden bli, om det förslag,
högerreservanterna här framlagt,
skulle segra i dag? Jo, det skulle innebära
att kommunerna mitt under löpande
budgetår berövades en inkomst, som
man där kalkylerat med, när man gjort
upp sin budget. De rika kommunerna
skulle väl då kunna ta från något budgetöverskott,
men för många kommuner
skulle det innebära att man tvingades
att i hast improvisera ett uppbörds- och
kontrollsystem, som i förevarande motion
visserligen framställes som mycket
lättarrangerat men som i verkligheten
skulle bli mycket besvärligt att ordna.

Förra veckan hörde vi hur högerns
representant här i kammaren, herr Cassel,
talade för en hel rad reservationer
på det familjesociala området. Han sade
därvid bland annat alt det mest ange -

158

Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till anordnande av skolmåltider

lägna var att göra en samordning av de
olika förmåner som föräldrar och barn
kan komma i åtnjutande av, men det
var lika viktigt, sade herr Cassel, att
man inte skapade ett besvärligt system
för uppbörd och annan administration,
vilket pålade staten och skattebetalarna
onödiga kostnader. Inte desto mindre
har högern här lagt fram ett förslag,
som om det genomfördes skulle leda till
en mycket besvärlig administrationsapparat
med ty åtföljande kostnader.
Högerrepresentanterna säger, att genom
att ta ut en avgift på 25 öre per måltid
skulle kommunerna få in 36 miljoner
kronor, samtidigt som man bara tar
bort ett statsbidrag på 26 miljoner kronor.
Enligt det resonemang högern för
skulle alltså 10 miljoner kronor bli kvar
som ren vinst för kommunerna. Man
har sålunda inte räknat med ett enda
öres kostnad för administrationen. Jag
har varit i ett land där man har denna
betalning per skolmåltid, besökt 40 olika
skolor och tagit reda på hur man där
burit sig åt. Man hade i allmänhet följt
systemet med kuponger köpta en gång
i veckan av eleverna för pengar som de
fått med sig av föräldrarna. Så lämnade
de kuponger till lärarna som fungerade
som vakter vid måltiderna. Men skolbarn
är inte alltid hundraprocentigt pålitliga
i fråga om de uppgifter man lägger
på dem. Vid flertalet av skolorna
fanns det därför alltid elever som inte
hade med sig kuponger eller inte hade
med sig pengar den dag kupongerna
skulle köpas. Jag frågade hur man bar
sig åt för att se till att barnen ändå fick
det mål mat de behövde. Då beskrev
man att man hade ett belöningssystem
för särskilt duktiga barn som gjort goda
prestationer. Dessa duktiga barn, vilka
som belöning fått en kupong, avstod då
denna kupong åt den slarviga eleven.
Systemet ledde alltså till att man i stället
för att belöna de duktiga barnen belönade
de slarviga.

Jag tycker detta är karakteristiskt för
hela det sätt på vilket denna aktion

från högerns sida lagts upp. Man vill
ha ett lättåtkommet beröm för sparsamhet,
medan man i själva verket försätter
kommunerna i en situation som
skulle bli mycket besvärlig och som
sannerligen inte skulle gynna de kommuner
som varit ordentliga och duktiga
och planerat i god tid för detta system.
Vi är nog många som gärna skulle
vilja veta om detta bara är en försöksballong
eller om högern kommer att
fullfölja denna aktion i samband med
det förslag till ändrade statsbidragsregler
som inom kort skall behandlas av
riksdagen. Högern har inte väckt motion
i anslutning till proposition nr 112
där dessa frågor behandlas, och såvitt
jag vet har man inte heller i den parlamentariska
kommittén framfört förslag
i denna riktning. Det hela är såvitt jag
förstår ett försök att fiska åt sig ett beröm
av den typ som herr Hecksclier
tidigare i dag trodde att andra var ute
på jakt efter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag måste för min del
också understryka att många familjer
säkerligen kommer att känna sig ganska
betungade av om man nu här skulle gå
in för ett nytt system för betalande av
skolmåltiderna. Jag anser emellertid att
det här ändå huvudsakligen är fråga
om hur man skall fördela kostnaderna
mellan stat och kommun. Av ett yttrande
av herr Nilsson i Göingegården fick
man nästan den uppfattningen att även
han ser det så. Han sade nämligen att
kommunerna skulle endast få rätt att ta
ut en avgift men de skulle inte vara
tvungna att göra det. Om man då tänker
på att kommuner, vilkas barnfamiljer
i det stora hela har relativt små inkomster,
inte kommer att försöka få ut
någonting av familjerna — jag skulle
tro att kommunerna kommer att behandla
de olika familjerna lika, trots

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

159

att detta nog inte varit reservanternas
mening — så blir det i alla fall fråga
om huruvida kommunerna eller staten
skall betala. Eftersom det här är fråga
om den mest kostnadskrävande delen
av skolverksamheten näst lärarlönerna,
är det ganska stora belopp det gäller för
kommunerna. Om vi dessutom betänker
att statens bidrag går ut i omvänd proportion
till kommunernas skattekraft,
till antalet skattekronor per invånare i
kommunerna, förstår vi att man helt
och hållet skulle vända upp och ned på
de förhållanden som hittills rått. De
kommuner som verkligen behöver hjälp
här skulle lida största inkomstminskningen
genom bortfallet av detta bidrag,
under det att ett antal kommuner, som
motionärer och reservanter kanske huvudsakligen
känner till, kommer att
kunna ta detta med ganska stort lugn.
Jag anser inte att staten bör handla på
detta sätt. Det vore ett så allvarligt avsteg
från vad vi hittills i stort sett varit
överens om att jag inte kan finna det
rimligt.

Därtill kommer också, såsom den
föregående talaren var inne på, att det
pågår utredning om skolmåltiderna och
bidragen därtill. Det kan inte ur några
synpunkter vara lämpligt eller rättvist
att nu gå in för motionens linjer, utan
jag hoppas för min del att kammaren
ansluter sig till utskottet.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Först ett ord till herr
Blidfors, som säger att om man inför
25-öringen skulle säkert flera barn bli
borta från skolmåltiderna. Det där är
ju ett antagande som det inte finns något
stöd för. För min del tror jag inte
alls det. Jag tror att barnen kommer
även i fortsättningen. Det är ju inte
fråga om att utestänga några från skolmåltiderna.
Jag har för min del tvärtom
framhållit att dessa är av så stort
värde att de bör fortsätta och till och
med utökas. Herr Blidfors tog också ett
exempel från England. Det var nog li -

Bidrag till anordnande av skolmåltider

tet illa valt med hänsyn till de beslut
just på detta område som England nyligen
fattat.

För att ta ett exempel från ett land
som ligger oss närmare så kan vi ta
Bergens stad i Norge som för sin del
nyligen beslutat att gå ifrån fria skolmåltider.

Herr Helén efterlyste allvaret i vår
framställning. Det råder ingen tvekan
om att det ligger allvar bakom, det vill
jag betyga.

Herr Helén snuddade också vid en
annan sak, och det var utredningen på
detta område. Det är ingen lustig historia.
Jag vill minnas, att utredningen påbörjade
sitt arbete med denna fråga år
1952, men redan år 1953 kopplade den
av det på grund av andra uppgifter, som
den ställdes inför. Den återupptog arbetet
1954, kopplade av ärendet 1955 samt
började igen 1956 för att, såvitt jag vet,
på nytt koppla av ärendet samt i början
av 1957 för fjärde gången ta upp det till
avgörande. Under tiden har ju statsbidragets
värde för kommunerna minskat.
Det är inte längre det stimulansbidrag,
som det från början avsågs vara.
Att komma under en kostnad av 1 krona
per skolmåltid torde inte vara lätt. Om
det under nästa år kommer att utspisas
147—150 miljoner skolmåltider, rör det
sig alltså om en utgift på cirka 150 miljoner
kronor. Detta statsbidrag på 26
miljoner till kommunerna har ju då inte
tillnärmelsevis samma betydelse som
tidigare.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då herr Nilsson i Göingegården
försökt visa att den utredning,
som tillsattes för några år sedan,
inte skulle ha tagit så allvarligt på detta
problem, bör kanske ett tillrättaläggande
göras från min sida.

Det är alldeles riktigt, att utredningen
fått att behandla åtskilliga statsbidrag
på skolans område, och det har
ett par gånger hänt, som herr Nilsson

160 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till anordnande av skolmåltider

säger, att vissa andra frågor behövt
forceras. Det är emellertid inte så, att
utredningen skulle ha tagit lätt på sin
uppgift och inte fullgjort, vad som kunde
begäras av den, utan det är tvingande
omständigheter som gjort, att den
fått ägna sig åt andra saker med undanskjutande
av här ifrågavarande problem.

Att utredningen tillsattes för att behandla
bl. a. skolmåltiderna berodde ju
på att staten genom penningvärdeförsämringen
fått sin andel minskad, varför
ett visst återställande av proportionerna
borde ske. Men nu har vi andra
bidrag på skolans område, där det gått
på omvänt sätt, d. v. s. att staten fått sin
andel ökad i stället för minskad, och
därför har vi inom regeringen tyckt att
det gjorde inte så mycket om denna sak
droge ut litet på tiden, ty vi skulle
kanske få ändra en punkt i en riktning
och en annan punkt i motsatt riktning.

Jag har bara velat tala om detta, eftersom
det föreföll som om herr Nilsson
i Göingegården menade att utredningen
varit försumlig. Så är inte förhållandet.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När jag anslutit mig till
utskottets hemställan har jag gjort det i
huvudsak av de skäl, som herr Blidfors
och herr Helén framfört och som jag
inte nu upprepar. Jag vill bara säga,
att jag är ganska förvånad över att herr
Nilsson i Göingegården ville göra gällande
att det inte från början var familjesociala
skäl som låg bakom införandet
av skolmåltiderna. Jag erinrar
mig att sekreteraren i den kommitté,
som lade fram dessa förslag, i en artikel
i »Sunt Förnuft» — en tidskrift,
som jag förmodar att herr Nilsson i Göingegården
brukar läsa — när man frågade,
varför kommittén inte tillräckligt
mycket sysslat med frågan om hur skolmåltidsverksamheten
skulle organiseras,
ursäktade sig med att säga, att utredningen
behövt så lång tid, innan den

kunnat komma till klarhet, huruvida
måltiderna skulle vara avgiftsfria eller
inte. Den diskussionen kan väl inte ha
varit förestavad av annat än familjepolitiska
resonemang.

Sedan kanske jag får säga till min
vän herr Helén, att man inte behöver
resa till Amerika för att få erfarenhet
av de besvärligheter som följer med
att avgifter uppbärs för skolmåltiderna.
Det har vi rik erfarenhet av i Nacka,
där för cirka 10 år sedan en enhällig
skolstyrelse och en enhällig fullmäktigeförsamling
var överens om att avskaffa
dessa avgifter, innan vi hade några
statsbidrag för verksamheten.

I stället för att försöka övervältra
kostnaderna för dessa måltider på barnfamiljerna
för att därigenom ge lättnader
åt oss barnlösa tycker jag att högern
skall hjälpa oss med en annan sak,
nämligen att få till stånd rationaliseringar
på området. Vi har ju från folkpartihåll
på ett tidigt stadium hävdat
att rationaliseringsundersökningar bör
företas på skolmåltidsområdet. Vi vill
med bibehållen standard nedbringa
kostnaderna för måltiderna.

Den utredning vi begärde ställde sig
riksdagen mycket kallsinnig till, men
den kom ju till stånd i alla fall, och
det har nu pågått rationaliseringsundersökningar
under ett par år i skolöverstyrelsen.
I propositionen säges nu,
att dessa s. k. arbetsstudier pågår också
innevarande år, och de skall sedan redovisas.
Jag vill hemställa till statsrådet
att han hjälper oss, så att vi verkligen
får en fyllig redovisning, som kan
läggas till grund för en ingående debatt
om hur dessa skolmåltider skall
ordnas på det mest rationella sättet, för
att vi med bibehållen standard skall
kunna nedbringa kostnaderna. Jag har
nämligen den uppfattningen, att mycket
härvidlag fortfarande kan behöva göras.
Det gäller både kostnaderna för
driften och kostnaderna för lokaler och
inventarier. Herr Nilsson i Göingegården
har rätt i att det är en mycket all -

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

161

varlig historia, när kommuner har investerat
pengar i lokaler och inventarier
och sedan inte har någon skolmåltidsverksamhet
där.

I utskottsutlåtandet har också frågan
om måltidernas sammansättning berörts.
Vi måste hjälpas åt att få fram
en god sammansättning av måltiderna.
Detta har en mycket stor betydelse för
barnens hälsa, inte minst för deras
tänder.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Man har i den tidigare
debatten som förts här om barnbidragen
uttalat sin välvilja gentemot barnfamiljerna,
men man har kommit till
olika slutsatser när det gäller sättet
att hjälpa dem. Förhållandet är väl
detsamma beträffande den lråga som vi
nu diskuterar. Högern vill avlasta kostnaderna
från staten och övervältra dem
på kommunerna, alltså flytta över dem
från den progressiva till den proportionella
beskattningen och därmed
mildra skatterna i första hand för de
större inkomsttagarna.

Jag har i denna fråga väckt en motion,
där jag icke har berört skolmåltiderna
över huvud taget utan har begränsat
mig till de skolmåltider, som
intas av barn från andra kommuner än
den där skolan är belägen, framför allt
med tanke på läroverksungdomen. Personligen
har jag givetvis inte någonting
emot att man höjer bidragen över hela
fältet för skolmåltiderna. När herr Nilsson
i Göingegården säger att detta bidrag,
som utgår från staten, har minskat
år från år, varför drar man då icke
konsekvensen därav och begär att det
skall ökas i stället för att begära att få
det minskat eller borttaget?

.lag har visserligen sett på denna fråga
ur lokal synpunkt, det skall jag erkänna.
Här har man nu ett bidrag till
skolmåltider, maximerat till 85 öre för
barn utanför den komnlun där skolan
11 —Andra kammarens protokoll 1957.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

är belägen. Vissa kommuner har byggt
bra och trevliga lokaler för detta ändamål.
Men — ärade kammarledamöter!
— dessa lokaler har, exempelvis i min
hemkommun, ännu i dag inte använts
för skolmåltider, beroende på att en del
av de kommuner, varifrån barnen rekryteras
till skolan, har vägrat att betala
mellanskillnaden mellan statsbidraget
och den reella kostnaden för skolmåltiden.
Kommunen har alltså visat
sitt intresse, man har byggt och investerat
kapital i en snygg lokal, men
man har inte kunnat utnyttja den för
det ändamål som den är byggd för. Därför
har jag i min motion hemställt, att
maximibidraget för barn från andra
kommuner skall höjas från 85 öre till
en krona.

Nu kanske någon frågar: Är det där
så mycket att bråka om? Kan inte den
kommun där skolan är belägen betala
denna mellanskillnad mellan statsbidraget
och den reella kostnaden för
skolmåltiden? .lag tror att detta stöter
på mycket stora svårigheter. Bland annat
förhåller det sig nämligen så att
en del grannkommuner har gått med
på att betala denna mellanskillnad, medan
ett fåtal kommuner inte har gjort
det. Skall nu kommuner, där skolan är
belägen, betala mellanskillnaden, kommer
detta att verka på det sättet att de
grannkommuner, som redan gått med
på att åtaga sig detta inte kommer att
stå fast vid sitt beslut. I så fall kommer
de kommuner, där skolan är belägen,
att få betala hela denna merkostnad.
Allt detta bör ses i samband med slopandet
av terminsavgifterna, vilket
medför att kommunernas utgifter har
ökat.

Slutligen vill jag endast konstatera
att både utskottet och reservanterna är
överens om att barnen behöver få en
väl lagad måltid om dagen, men man
är inte överens om hur saken skall
ordnas. Jag skall inte nu uppta tiden
längre, herr talman. Med anledning av
att utskottet har skrivit så positivt beNr
It

162 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till anordnande av skolmåltider

träffande min motion skall jag inte ställa
något yrkande utan ber med dessa
ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Johanson i Västervik
är tacksam för utskottets positiva
skrivning på den punkt han har tagit
upp i sin motion.

För herr Nilsson i Göingegården vill
jag beträffande mitt englandsexempel
framhålla, att detta gällde relationen
mellan avgifter och frånvarofrekvens —
ingenting annat.

Fröken Vinge talade om de familjesociala
skälen såsom förekommande i
1946 års debatt här i kammaren. Jag
skall be att få komplettera detta uttalande
med följande upplysning. På mitt
bord här i kammaren har jag, herr talman,
proposition nr 174 år 1946, och
det skall bli mig ett stort nöje att om
någon minut få överlämna till herr Nilsson
i Göingegården sidorna 27 och 51
till överläsning. Jag tror att han därefter
måste konstatera att utskottet har
rätt i fråga om de familjepolitiska skälen.
Det var argument både för befolkningsutredningen
och departementschefen
1946.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Denna motion väcktes
inte i avsikt att på något sätt komma åt
institutionen såsom sådan. Men om detta
bidrag från början har inneburit en stimulans,
så bör den dagen komma då
denna stimulans skall upphöra. Det lär
ju inte vara nyttigt att hålla på med stimulansmedel
någon längre tid.

Jag har svårt att förstå att detta skulle
betyda en så allvarlig försämring på
detta område som här sagts. Jag tror
inte att ekonomiska skäl hindrar så
värst många i dag i detta land från att
erlägga 25 öre om dagen för en så stor
fördel som dessa måltider utgör. Särskilt
mot bakgrunden av det myckna

talet om att barnen har alltför mycket
pengar till sötsaker förefaller de ekonomiska
argumenten byggda på svag
grund.

Det har sagts att det skulle vara administrativt
alldeles för besvärligt och
dyrbart att inkassera dessa avgifter.
Jag har svårt att föreställa mig detta.
Det system med kuponger, som talats
om i motionen, är måhända inte det
idealiska, men det finns exempel på
andra sätt att lösa detta. På andra områden
tar man upp avgifter med hjälp
av kortsystem och annat. Jag tror också
det skulle vara möjligt att ordna detta
så att de som verkligen är i behov att
få dessa måltider gratis skulle kunna få
denna förmån utan den sociala klassificering,
som här talats om tidigare.

Jag vill erinra om att i ett remissyttrande
över befolkningsutredningens
förslag om fria skolmåltider för 11—12
år sedan påtalade Stockholms folkskoledirektion
de administrativa svårigheterna
i samband med en eventuell avgift
men konstaterade samtidigt att de
inte finge anses vara av sådan betydelse
att de borde vara avgörande för frågans
bedömning. Det kan ju inte gärna ha
blivit värre på det området under senare
år.

När man så talar om de familjesociala
skälen, vill jag också konstatera att bakom
denna motion ligger för min egen
del också övertygelsen att det inte är
till nytta för det uppväxande släktet att
få måltiderna gratis. Enligt min mening
minskar det respekten för vad det dagliga
brödet betyder i form av arbete
och kostnader. Det finns exempel som
bär vittne härom. En sådan bristande
aktning är alltid stötande, och den är
det särskilt mot bakgrunden av den nöd
som härskar på olika håll i världen.
Jag vågar påstå att även åtskilliga
föräldrar behöver en påminnelse om
att dessa måltider representerar ett
stort värde. Det går ju här som i så
många fall när det gäller naturaförmåner,
att man inte uppskattar dem rätt.

Nr 11

163

onsdagen den 3 april 1957

Jag är medveten om att den 25-öring
det här gäller bara blir en symbolisk
ersättning, men det är min uppfattning
att den kan bidraga till att hos föräldrar
och barn skapa förståelse för dessa
måltiders värde.

Man säger nu att detta betyder en
ytterligare belastning på våra barnfamiljer.
Ja, det blir en merbelastning av
cirka 1: 25 per barn och vecka. Bidrar
denna åtgärd till en bättre förståelse
för den stora gåva som det dagliga brödet
utgör, så tvekar inte jag att rubricera
åtgärder som ett stöd för barnfamiljerna,
ett stöd i strävan att skapa
medborgare som förstår att man inte får
någonting gratis utan att det bakom
våra materiella fördelar ligger insatser
av arbete och kapital.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att avge en kort deklaration utan
polemik emot någon föregående talare.

Den princip jag hyllar beträffande
skolväsendet, som är ett samfällt intresse,
och särskilt när det gäller grundskolan,
är att det bör bygga på alla
barns likhet och likställighet när det
gäller de kollektiva anordningarna. Jag
vill inte delta i den diskussion, som tidigare
här i kammaren har förts om
den lämpligaste rent tekniska anordningen
för skolfrukostarna. Jag bara
konstaterar att jag betraktar dessa gemensamma
skolfrukostar, trots den kritik
som kunnat förekomma och som
kanske ibland varit berättigad, såsom
ett oerbört framsteg i förhållande till
min egen tid, då jag gick i en liten skola
på landet, där man på matsäckarna
kunde so klasskillnaderna mellan fosterbarn,
statarbarn och bondbarn. Det
är bilder som liitt bränner sig fast hos
eu skolpojke och lever kvar i livet.
Denna gemensamhet och likställighet
är för mig ett så stort ideellt värde att

Bidrag till anordnande av skolmåltider

det är tillräckligt för att avgöra min
ståndpunkt i frågan.

Härutöver skulle jag bara vilja säga,
att jag trots vad som sagts här tidigare
tror det finns många familjer som befinner
sig i den ekonomiska belägenheten,
framför allt om de har många barn
i skolan, att denna s. k. symboliska 25-öring ändock blir en viss kännbar belastning
för familjen. Det är väl också
troligt såsom statsrådet här har anfört,
att det kommer att ske en viss överflyttning
av kostnader till ofta mindre
bärkraftiga landskommuner. Tar jag
härtill också de administrativa besvärligheter,
som är förbundna med upptagandet
av avgiften, har jag anfört några
av de skäl, herr talman, som gör att jag
i denna fråga kommer att följa utskottet.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara en fråga
till herr Bengtsson i Göteborg. Han
sade några ord om att vi ville skapa ansvar
hos barn för vad de får, och de
får inte denna känsla av ansvar om de
får det gratis. Då blir min fråga: Vad
är det för skillnad om t. ex. kommunen
betalar eller om staten också hjälper
till?

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När det här skolfrukostsystemet,
som jag i princip gillar,
blir fullt utbyggt genom att alla kommuner
som lämpligen kan ordna skolfrukostar
också gör det, lär det komma
att medföra en totalkostnad för hela
riket som torde ligga någonstans mellan
200 och 300 miljoner kronor. Då
frågar man sig: Hur skall denna totala
kostnad fördelas?

När skolfrukostsystemet infördes här
i landet var det ju från början meningen
att staten skulle bära en väsentlig del
av kostnaden. Statsbidraget sattes till
en fix summa per utspisad måltid, eu
summa som dock varierade på grund av
skattekraften hos de olika kommunerna.

164 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Genom penningvärdets fall har statsbidraget
här som på så många andra områden
blivit urholkat och i själva verket
har tyngden av skolmåltiderna i
stället vältrats över på kommunerna.
För många kommuner utgör skolmåltiderna
en av deras dyrbaraste utgifter.

Den s. k. Curtmanska kommittén, som
ju sysslat med detta sedan flera år, lär
väl så småningom bli färdig med sitt
betänkande. Jag skulle mycket misstaga
mig, om den inte kommer med förslag
som går ut på att någorlunda återställa
den ursprungliga kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, sådan
den var när systemet började tillämpas.
Men gör man det, och om man då har
kommit upp till en kostnad av 200 å
300 miljoner kronor måste det ju betyda,
att man kommer med anspråk på
statskassan på åtskilliga tiotal miljoner
kronor för detta ändamål mer än för
närvarande. Då frågar jag mig: Kommer
det att bli möjligt för statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
att i sin stat och i sina förhandlingar
med finansdepartementet utverka så
stora anslag för just detta ändamål i
konkurrens med allting annat, som
man behöver pengar till? Eller kommer
man inte — enligt min mening ganska
naturligt — att säga sig, att vi får försöka
att ha med en tredje part och låta
någon del betalas av föräldrarna. Det
är i och för sig rimligt, att de betalar
någon del av kostnaderna som det ändå
måste dra att ge barnen mat, även om
det bara är fråga om lunch. Någon del
av kostnaderna måste man lägga på föräldrarna,
någon del på kommunen och
någon del på staten. Jag kan inte tänka
mig, att det blir möjligt att i budgeten
få utrymme för den mycket stora
utökning av kostnaderna som ett riktigt
återställande av fördelningen mellan
stat och kommun skulle medföra.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det framgår ju av herr
Cassels inlägg, att han ser denna fråga

på längre sikt, och att han anser, att den
borde lösas i sitt rätta sammanhang, inte
nu utan när den Curtmanska kommitténs
förslag föreligger. Men samtidigt argumenterar
herr Cassel på en annan linje.
Han säger att statsbidraget förlorat sitt
relativa värde, och så tar han det till
intäkt för att vi nu i dag skulle ta bort
hela statsbidraget. Det är väl ändå en
logisk kullerbytta, herr Cassel.

Den som avslöjat vad man från början
syftat till var ju herr Bengtsson i
Göteborg. Det är uppenbart att han är
ute för att uppfostra barn och föräldrar,
och ingen kan mer än jag instämma i
att de som tar emot en förmån verkligen
bör veta vad den är värd. Men har
herr Bengtsson och de andra motionärerna
verkligen tänkt sig in i alla praktiska
konsekvenser? Endera måste man
arbeta med kontantuppbördssystem
med pengar eller kuponger per dag
eller per vecka. Det innebär att mycket
små barn i mycket större utsträckning
än nu skall ha pengar med sig till skolan.
Alla aktiva skolledare hävdar energiskt
att barnen i så stor utsträckning
som möjligt inte skall ha pengar med
sig i skolan, så att pengar inte skall bli
liggande i pulpeter eller i kläder, utan
man skall försöka så långt det är möjligt
undvika de stöldrisker och inbrottsrisker,
som kan uppstå. Man vill
också undvika att i sådana uppbördssammanhang
diskreditera och förödmjuka
de barn, som inte skulle kunna
förete betalning en viss dag därför att
de på grund av föräldrarnas slarv eller
ovilja inte fått slanten med sig.

Den andra vägen, som herr Bengtsson
tydligen nu med frångående av motionen
varit benägen att följa, syftar till
ett uppbördssystem över barnens huvud,
alltså betalning från föräldrarna
till skoldistrikten. Hur kan man då
samtidigt använda detta som argument
för att hos mycket små barn inpränta
respekten för det dagliga brödet? Också
det är att trolla med logiken.

Jag skulle vilja fråga herr Cassel och

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11

105

de andra, som här så energiskt försöker
driva en dålig sak: Har ni verkligen
tänkt efter, om läget i våra skolor är
sådant, att man just nu skall belasta
klasslärare, överlärarexpeditioner och
rektorsexpeditioner med den kontrollapparat
och den uppbördsapparat det
här är fråga om? Anser ni att klasslärarna
för närvarande har så gott om
tid, att vi kan lägga på dem denna extra
börda, och anser ni, att de med sådant
jämnmod burit bördan av att vara övervakare
vid skolfrukostar, att de också
med glädje skulle ta på sig uppgiften
som kupongrivare?

Nej, det finns nog till sist bara ett
enda ord som väl täcker den situation,
i vilken högern genom denna aktion
försatt sig. Det är ett ord, som herr
Cassel återgav förra våren, när det påvisades,
att han i en annan skolfråga
ändrat mening från en vecka till en annan.
Han citerade Grönköpings Weckoblad
och angav sin egen ställning med
orden: »Vad rätt du tänkt, fast det var
fel.»

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Herr Helén tror inte att
motionärerna har tänkt sig in i de svårigheter,
som kan uppstå med detta system.
Jag vill erinra om, att i motionen
talas det om kupongsystem som ett exempel
på hur det skulle kunna ordnas,
och jag har här dragit fram systemet
med kort. Det fungerar ju i andra sammanhang.
Jag känner rätt väl till en
kommun, där skolungdom vid en viss
ålder inte längre har fri bussresa, trots
att de bor på ett avstånd från skolan
som i yngre år kvalificerar dem till det.
Där får man betala korten för barnen,
och de äldre barnen liksom de yngre
barnen måste alltid ha med sig dessa
kort. .lag har aldrig märkt att det medfört
några som helst svårigheter, och
jag har vissa förutsättningar att uttala
mig om den saken, eftersom jag har
fyra barn, varav tre i skolåldern.

Jag tror inte att det är nödvändigt att

Bidrag till anordnande av skolmåltider

barnen har en 25-öring med sig till skolan
och betalar denna eller köper en
kupong för att de skall förstå att det är
fråga om en avgift för måltiderna. Föräldrarna
har nog möjlighet att tala om
för barnen att skolfrukosten inte är
någonting som man får gratis utan som
mamma och pappa måste betala för —
detta lika väl som man nu i vissa kretsar
litet föraktfullt talar om den där
skolfrukosten som lämnas gratis.

Jag har med detta bara velat säga att
vi givetvis har tänkt oss in i hur saken
skulle ordnas i praktiken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Göingegården begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
169 ja och 27 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

166 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

Meddelande ang. sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1 — Interpellation
ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig tjänst i annat nordiskt land
vid beräkningen av tjänstår i Sverige för erhållande av pension

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående punkter av förevarande utlåtande
samt övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kammarens
sammanträde den 5 innevarande månad.

§ 20

Meddelande ang. sammansatta stats- och

andra lagutskottets utlåtande nr 1

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (h), som
yttrade:

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1 skall jag be
att få anföra följande. Jag vill först
framhålla att vad jag nu yttrar ingalunda
är avsett som någon anmärkning
mot presidiet eller mot sekretariatet.

Ett par minuter innan detta ärende
upptogs till behandling erhöll jag ett
meddelande från talmannen att yrkande
av formella skäl inte kunde ställas om
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.
I första kammaren hade
emellertid reservanten och talmannen
kommit överens om att yrkande skulle
ställas på så sätt att hemställan gjordes
om att 5 § måtte utgå. Jag hade dock
ej vetskap om detta. Om så hade varit
fallet, hade jag givetvis ställt ett yrkande,
då jag vet att mitt parti står bakom
ett sådant.

Jag har, herr talman, velat meddela
detta, för att klargöra av vilken anledning
som omröstning icke förekom i
denna fråga.

§ 21

Interpellation ang. tillgodoräknande av
tidigare offentlig tjänst i annat nordiskt
land vid beräkningen av tjänstår i Sverige
för erhållande av pension

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under senare år har en
rad åtgärder vidtagits på bl. a. lagstiftningens
område i syfte att avlägsna sådana
hinder, som ännu möter nordiska
medborgare, vilka önskar söka sin utkomst
i annat nordiskt land. På flertalet
områden är en fri nordisk arbetsmarknad
i dag en verklighet. Svårigheter har
dock uppkommit att förverkliga den
gemensamma arbetsmarknaden för vissa
yrkeskategorier. Då det gäller allmän
tjänst begränsas möjligheterna av grundlagsföreskrifter.
Trots detta kan man
räkna med att också befattningar i offentlig
tjänst i högre grad än vad för
närvarande är fallet kommer att besättas
med medborgare från annat nordiskt
land — en, som det synes mig, i
hög grad önskvärd utveckling.

En svårighet vid överflyttning från
offentlig tjänst i ett nordiskt land till
offentlig tjänst i annat nordiskt land,
som uppkommer även då svenska medborgare
haft tjänst i annat land men
återgår till offentlig tjänst i Sverige, består
i att enligt gällande regler tidigare
tjänstgöring i något annat av de nordiska
länderna icke får åberopas som
grund för pensionsberäkning. Detta förhållande
utgör en starkt återhållande
faktor, när i det enskilda fallet en person
har att taga ställning till om han
skall taga tjänst i annat land än i hemlandet.

Den principiella sidan av hithörande
spörsmål har uppmärksammat vid Nordiska
rådets senaste session i Helsingfors,
där rådet i anledning av ett medlemsförslag
antog en rekommendation
till regeringarna i de nordiska länderna
att låta utarbeta en redogörelse om förutsättningarna
för införandet av en
sådan ordning, enligt vilken offentlig
tjänstgöring i ett land skall likställas
med tjänst i annat nordiskt land försåvitt
angår rätten till pension. En lösning
på det principiella planet kan kanske
väntas så småningom.

Onsdagen den 3 april 1957

Nr 11 167

Interpellation ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig tjänst i annat nordiskt
land vid beräkningen av tjänstår i Sverige för erhållande av pension

Uppenbarligen kan man emellertid
icke slå sig till ro därmed. Av stor betydelse
är vilken inställning statsmakterna
intager till detta spörsmål i avvaktan
på att generella bestämmelser så
småningom kan komma till stånd, över
det nyssnämnda medlemsförslaget till
Nordiska rådet inhämtades yttrande
från bl. a. statskontoret, som däri anförde
att frågan inrymde ett flertal
svårlösta problem, vilka icke utan vidare
kunde generellt regleras. Enligt
statskontorets mening vore en prövning
från fall till fall att föredraga framför
generellt utformade riktlinjer.

Mot bakgrund av vad nu anförts är
det av intresse att taga del av hur en
sådan prövning i ett enskilt fall verkligen
utfallit. För några år sedan överflyttade
till Sverige en högt kvalificerad
vetenskapsman — medborgare i annat
nordiskt land — sedan han utnämnts
till professor vid en svensk medicinsk
högskola. Han hemställde hos Kungl.
Maj:t att hans tidigare tjänstgöring i
hemlandet — bl. a. cirka tio år vid olika
statliga och kommunala sjukhus liksom
även några månaders tjänstgöring i
Sverige före utnämningen till professor
— måtte få tillgodoräknas honom i pensionshänseende.
Framställningen tillstyrktes
av universitetsmyndigheterna,
bl. a. universitetskanslern, men avstyrktes
utan närmare motivering av statskontoret.
I sitt beslut följde Kungl. Maj:t
statskontoret men medgav dock, att sju
månaders tidigare tjänstgöring vid
svenskt sjukhus finge tillgodoräknas såsom
tjänsteår för pension.

Därest detta fall är att betrakta som
ett prejudikat och Kungl. Maj :t kommer
att intaga samma hållning i andra liknande
fall, torde en omflyttning av offentliga
tjänstemän inom Norden praktiskt
taget omöjliggöras.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet få rikta en fråga

om statsrådet är beredd att — i avvaktan
på generella regler — medverka
till en sådan ordning att i individuella
fall av överflyttning från offentlig tjänst
i ett nordiskt land till sådan tjänst i
Sverige medgiva tillgodoräknande av tidigare
offentlig tjänst i det andra nordiska
landet vid beräkningen av tjänsteår
i Sverige för fastställande av pension? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 161, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention om social trygghet mellan
Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

159, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning m. in.; och

nr 160, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 150, med förslag till lag om kommunalförbund,
in. in., och

nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den

168 Nr 11

Onsdagen den 3 april 1957

19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Ulla Frostenson under
tiden fr. o. in. den 2/4 1957 t. o. m.
den 5/4 1957 på grund av akut övre

luftvägsinfektion med feber är till arbete
oförmögen, intygas.

Stockholm den 2/4 1957

F. Hagerman
leg. läkare

Fru Lidman-Frostenson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen den 2—
5 innevarande april.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.24.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57
704396