protokollet för den 23 Februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:302

Den 2 Mars.

395

Onsdagen den 2 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 23 Februari.

§ 2-

Bordlädes andra gången vid nu skedd föredragning:
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 8;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 15, 16 och 17.

Hvad särskild! angick Stats-Utskottets ofvanomförmälda Utlåtande N:o
19 beslöt Kammaren, att samma Utlåtande skulle företagas till slutligt afgörande
i sammanträdet Måndagen den 7 Mars och då sättas främst till
föredragning.

§ 3.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12, i anledning af väckt förslag
rörande organisation af domstolsväsendet.

Första punkten föredrogs, hvarefter rörande sättet för föredragningen
yttrades af

Herr Carl Ifvarsson: Då båda punkterna i Lag-Utskottets före liggande

Utlåtande stå till hvarandra i så nära sammanhang, att de svårligen
kunna hvar för sig särskildt behandlas, så vill jag hemställa till
Kammaren, huruvida icke öfverläggningen bör få omfatta begge punkterna
på en gång.

Kammaren medgaf, att äfven andra punkten i sammanhang med den
första nu finge komma under föredragning; och sedan, i anledning deraf,
jemväl andra punkten blifvit uppläst, lemnades ordet ånyo till

Herr Carl Ifvarsson: Det är icke ovanligt att, då en fråga framlägges
till Riksdagens afgörande, få höra det omdömet om densamma att
den icke är ny. Ett sådant omdöme vore ock befogadt beträffande förevarande,
af mig väckta fråga, ty den har varit å bane många gånger tillförene
under min riksdagstid. Denna fråga har i sednare tider fått en ökad
vigt och betydelse genom flerfaldiga omständigheter och icke minst genom

396

Den 2 Mars.

Riksdagens skrifvelse den 15 Maj 1868, åsyftande vissa domsärendens
öfverflyttande från administrationen till domstolarne samt embetsverkens
förenklande. Frågan har nu i trenne år hvila t, och då de i nyssnämnda
skrifvelse åsyftade ändamål äro af sådan beskaffenhet, att de icke kunna i
någon nämnvärd grad uppnås, med mindre domstolsväsendet dessförinnan
ordnas, så har jag velat ånyo väcka denna fråga till lits och dervid påpekat
de i min tanke stora fördelar, som genom densamma skola ernås,
om mitt förslag antages. Jag har tillförene, då denna fråga förevarit vid
riksdagen, anmärkt, att de mindrä städer, som, enligt min tanke borde
läggas under landsrätt, skulle först höras i frågan, och jag har nu velat
bereda tillfälle härtill äfven för de landsbygder, som skulle under en och
samma domare förenas med närliggande stad. Och just emedan stadsoch
landsinnevånarne böra höras innan sammanslagning verkställes, har jag
ansett mig icke böra utarbeta något fullständigt förslag i frågan, utan
endast hemställt, att Riksdagen skulle i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville, efter vederbörandes hörande, i ämnet framställa
förslag, som upptoge huruledes sammanslagning lämpligast kunde
verkställas.

Hvad nu främst beträffar första punkten i Utskottets Utlåtande, der
Utskottet uttalar den åsigten, att det icke är ändamålsenligt och lämpligt
att den af mig väckta frågan må förekomma i sammanhang med förut
under förhandling varande förslag, så vill jag förklara, att det för min
del är likgiltigt, huruvida den tages i sammanhang med dessa förslag eller
behandlas särskilt för sig, men att jag helst ville att det behandlingssätt
valdes, hvarigenom frågan kunde fortast bringas till ett lyckligt slut. Men
att, såsom Utskottet gjort, afstyrka bifall till min motion på den grund,
att förslag om domstolsväsendets omorganisering för närvarande är under
Kong!. Maj.-ts pröfning, sådant anser jag icke vara välbetänkt. Jag tror
nemligen, att, då Kong]. Maj:t icke ännu för Riksdagen framlagt det förslag
till domstolsväsendets omorganisation, hvarom Rikets Ständer i skrifvelse
den 28 Maj 1866 anhållit, utan detta förslag således fortfarande är
under beredning, det vore särdeles lämpligt att nu i sammanhang dermed
få frågan utredd i det syfte jag framhållit. Jag anser detta afvigt, emedan
det är angeläget icke blott att skyndsamhet i lagskipningen åstadkommes,
utan äfven att tillfälle måtte beredas för andra och flera ärendens
handläggande vid underdomstolarne, än som hittills varit förhållandet.
Om man nu undanskjuter den ena eller andra af dessa angelägenheter,
så skall det blifva en alltför lång väntan, innan den sedermera genomföres.
Ty om nu endast eftersträfvas snabbhet i lagskipningen, men
frågan om de administrativa ärendenas handläggande vid underdomstolarne
förkastas, så är jag viss om, att, då denna inom kort ånyo framställes,
man skall få höra invändningar derom, att det vore nödigt att
först se huru det bär sig med hvad som redaii blifvit genomfördt, och att
det skulle vara omöjligt för domstolarne att medhinna flera ärenden. Derföre
tror jag det vara alldeles nödvändigt att min motion antages nu, då
domstolarnes omorganisation förestår, ty eljest skall man helt visst inom
kort framkomma med begäran om ytterligare förändringar. Och om
inom en snar framtid sådana blifva oundvikliga, så vore det ju onekligt
en stor fördel, om de vidtoges i sammanhang med dem, som närmast

Den ’i Mars.

897

förestå. Jag tror ock, att reformen, sådan jag föreslagit densamma, skulle,
om den rätt genomfördes, undanrödja nuvarande olägenheter och tillfredsställa
verkliga behofvet, ty derigenom skulle de rättsökande få kortare väg
till tingsstaden, och domarne icke såsom hittills nästan jemnt vara stadde
på resande fot, enär de Unge ett mindre vidsträckt distrikt sig anförtrodt.
Äfven för småstäderna skulle, såsom jag i motionen sökt visa, eu stor fördel
beredas derigenom, att de då icke såsom nu skulle betungas af de
dryga och betungande omkostnaderna till borgmästareaflöning; likasom ock
det blefve en förmån för såväl stad som landsbygd att icke behöfva hvar
för sig, utan gemensamt, bygga och underhålla tingshus och ransakningshäkte.
Af alla dessa skäl anser jag det vara af vigt att ju förr desto
heldre gripa sig an med reformens fullständiga genomförande, ty vi få eljest
länge vänta på ett önskadt resultat. Genom hvad jag sålunda anfört
tror jag mig hafva ådagalagt, att hvad Utskottet andragit mot första delen
af min motion icke förtjenar afseende.

Hvad vidare angår andra punkten i Utlåtandet, så tillåter jag mig
att i detalj följa Utskottets motivering, ehuru densamma, enligt min åsigt,
egentligen icke förtjenar sådant.

Utskottet säger först: “Beträffande återstående delen af motionen,

eller frågan om åtskilliga mindre städers förening med vissa delar af landet
under gemensam domare eller domstol och domsagornas reglering med
hänsigt härtill, samt att, vid hädanefter inträffande ledigheter, vid utnämnandet
må fästas det vilkor, att innehafvare af ifrågavarande befattningar
skola vara underkastade den förflyttning och den förändring af tjenstgöring
och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig, så har
hittills icke mött något hinder för mindre stads förläggande under landsrätt,
då staden derom gjort framställning hos Kongl. Maj:t, och sådant
lärer äfven hädanefter bifallas, då skäl dertill förefinnes, utan att någon
åtgärd å Riksdagens sida derför erfordras.“ Ja, jag medgifver, att Utskottet
har rätt deruti, att hinder hittills icke mött för mindre stads läggande
under landsrätt, äfvensom att städerna ensamt borde tillerkännas
rättigheten att taga initiativet, om det endast vore deras fördel som här åsyftades,
men då jag med mitt förslag afser icke allenast stadens, utan äfven
hela landets bästa och fördel, så anser jag det icke vara orätt att initiativet
tages från Riksdagen.

Vidare heter det i Utlåtandet: “Sällsynt lärer väl ock vara, att någon
i tjenst varande landtdomare vägrar att underkasta sig domsagans deraf
följande utsträckning, helst dermed alltid förenas eu det ökade besväret
fullt motsvarande tillökning i inkomst." Jag betviflar ingalunda, att en
domare vill åtaga sig ökade göromål, såvida dessa medföra tillökade inkomster,
men man får väl icke se saken ensidigt från domarens synpunkt,
utan man måste ock tillgodose de rättsökandes bästa, ty det är ju för
dessa och icke för domarens egen förmån, som domare finnas till och domsagorna
ordnats så som skett. Jag vill påminna, att jag i fråga om fördelningen
afser de domsagor, som äro sä stora att domarne derstädes omöjligen
kunna medhinna flera göromål, och icke de mindre, ty med dem kan
en stad med beqvämlighet förenas utan domsagornas delning. Jag tror,
att småstäderna skola vara belåtna med och, likasom landsbygden, vinna
fördel, om domstolen sammanträdde en gång i månaden; men det kan för

398

Den 2 Mara.

ingendera, vara ändamålsenligt, om sammanträdena skulle ega rum mera
sällan, såsom t. ex. tre gånger om året, livilket nu är fallet å landet, och
jag vill icke begära att småstäderna skola sammanläggas med landet, om
ingen förändring i tingsterminerna kommer till stånd. Att detta sednare
likväl snart måste ske, derom egen jag åtminstone någon förhoppning.

Utskottet yttrar vidare: “Att åter emot någon stads vilja förlägga
den under landsrätt, lärer väl icke låta sig göra, så länge 31 § Regeringsformen
qvarstår oförändrad, och en framställning till Kongl. Maj:t af det
innehåll, motionären föreslagit, skulle således innebära den anhållan, att
Kongl. Maj:t ville antingen hos Riksdagen göra förslag till ändring af
nämnda grundlagsparagraf och derjemte af 13 § 3 mom. Riksdagsordningen,
så att minskningen i antalet af städer med egen jurisdiktion icke
måtte rubba förhållandet emellan antalet af städernas och landets representanter
sådant det nu förefinnes.Jag får tillstå, att hvad här säges
väcker min förvåning, då jag jemför detsamma med hvad Utskottet förut
i betänkandet, såsom jag nyss upprepat, yttrat om, att hittills icke mött
något hinder för mindre stads förläggande under landsrätt, då staden
derom anhållit. Det synes, såsom om Utskottet ansåge att, om staden
sjelf gjorde sådan framställning, det skulle betyda mindre, ifall deraf uppstode
någon rubbning i nuvarande förhållande emellan antalet af städernas
och landets representanter, än om Riksdagen gör en sådan framställning.
En sådan rubbning må uppkomma på hvad sätt som helst, så är
det dock, enligt min åsigt, af mindre betydelse, om städerna få en eller
annan representant mindre och landsbygden i samma mån flera; någon
grundlagsförändring behöfves icke heller, om städerna läggas under landsrätt.
Deremot erfordras en sådan, om föreningen blott sker under en och
samma domare, såsom jag alternativt föreslagit, och frågan reducerar sig
då egentligen till den städerna nu tillhörande valrätt vid tillsättande åt
domare, hvilken rätt då skulle antingen utsträckas till omkringliggande
landsbygder eller ock alldeles upphöra för städerna. Huruvida en grundlagsändring
blir nödig, beror således af förberedande åtgärder och jag ansåg
mig endast af sådan anledning böra i motionen vidröra denna omständighet,
på det att icke eu lucka skulle förefinnas i densamma.

I utlåtandet står härefter: “Skulle det åter vara motionärens mening,
att föreningen emellan stad och land må ske på det sätt, att domaren
eller domstolen i stad äfven blefve domare eller domstol för ett visst
landtdistrikt, så kunde, med bibehållande af städernas nuvarande, genom
grundlagen befästade valrätt, sådant icke ske annorledes, än att Konungens
rätt till utnämnande af landtdomare inskränktes, såsom i fråga om
borgmästares tillsättande är stadgadt, eller till valet emellan trenne af
staden föreslagne, äfven om ingendera af dessa, ehuru de möjligen kunde
nöjaktigt fullgöra domarens åligganden inom ett litet stadssamhälle, innehade
de egenskaper, som erfordras för domareverksamheten på landet, der
vigtigare och mera invecklade rättsfrågor oftare förekomma". Ja, det kan
vara möjligt, att man inom städerna bättre än på landet kunnat åtnöjas
med domare, som egt mindre sakkunskap; men om så hittills varit förhållandet,
är det väl icke derföre önskvärdt att sådant äfven skall blifva
detsamma hädanefter. Och då numera juridisk embetsexamen alltid fordras
och domare i stad kommer att sysselsätta sig med göromål som förut

Den 2 Mars.

899

endast tillhört landtdomare, så skall han derigenom förvärfva en större
praktisk skicklighet, hvilken då kommer staden till godo. Och det vore ju
en vinst för staden, om den hädanefter oftare än hittills finge en skicklig
jurist till domare. Jag tror mig således hafva visat, att ej heller denna
invändning förtjenar afseende.

Slutligen har Utskottet yttrat, att det vore mindre välbetänkt att sätta
vissa domare i en provisorisk ställning. Jag vill påstå, att, om man någon
gång ärnar reglera domstolsväsendet, sådant likväl icke kan ske inom en
mansålder, derest man icke griper sig an dermed så fort ske kan. Och
jag anser det vara nödigt att, i den mån ledigheter inträffa, de särskilda
embetena, intill dess reformen hinner genomföras, tillsättas med de vilkor
jag i motionen angifvit. Och enligt min åsigt är det bättre att förfara
sålunda, än att låta embetena, på sätt nu ofta eger rum, bestridas af
tillförordnade domare, hvilket icke alltid länder till båtnad för de rättsökande.

Hvad jag i min motion föreslagit innefattar egentligen endast förberedande
åtgärder till den stora omorganisation inom rättskipningens och
statsförvaltningens områden, hvilken förestår och icke kan undvikas, om
samhällets välbefinnande icke skall äfventyras. Jag tror, att ingen skall
kunna påstå, att samma förhållanden förefinnas nu, som vid den tid då
vår civillag blef gällande. Många förändringar uti denna hafva visserligen
försiggått, men ännu återstå att utföra många, som oundgängligen påkallas
af de helt och hållet nya förhållanden, som uppkommit genom den
numera lifiiga samfärdseln .i alla riktningar. Yi se huruledes i sednare
tider många köpingar uppstått, som i alla afseenden stå framför många
af våra gamla städer. Och då genom denna lifiiga samfärdsel redan framkallats
åtskilliga förändringar ej endast i våra konstitutionel utan äfven
i våra handels- och näringsförhållanden, kunna vi ju icke stå qvar på
samma punkt inom lagskipningens och statsförvaltningens områden, utan
vi måste ovilkorligen skrida till verket med att rensa bort hvad som derinom
är föråldradt och icke öfverensstämmande med nutida förhållanden.

Genom hvad jag nu anfört, tror jag mig hafva ådagalagt, att Utskottet
icke i nödig mån beaktat vigten af det förslag jag framställt, äfvensom
att de skäl hvaruppå Utskottet grundat sitt afstyrkande utlåtande,
icke förtjena synnerligt afseende; och jag yrkar derföre att Kammaren
måtte bifalla min motion, hvars innehåll torde vara så bekant att jag icke
behöfver nu åter uppläsa densamma.

Herr Aflig ren: Frågan om förändring i de mindre städernas juris diktion

tror jag förr eller sednare måste lösas och måhända ju förr dess
bättre.

Dessa våra småstäder, som i sjelfva verket till ett icke ringa antal
ej äro annat än små jordbruksidkande samhällen, hafva tillkommit på allt
för mycket tillkonstlade grunder, för att, sedan dessa grunder försvunnit,
fortfarande kunna såsom stadssamhällen bestå, utan att deras innevånare
skola alltför mycket betungas med utgifter och bidrag för aflöning åt
tjenstemän, hvilkas sysslor säkerligen utan olägenhet kunna bestridas af
motsvarande embets- och tjenstemän å landsbygden. — Hvad nu särskildt
angår domarebefattningarne eller borgmästare och råd, så voro dessa i

400

Dea £ Mars,

för dna tider en rent borgerlig municipal institution. Såväl borgmästare
som rådmän utsågos af borgerskapet bland dess egna medlemmar. Dessa
tjenstemäns åliggande var då äfven något helt annat än nu för tiden;
de hade nemligen hufvudsakligen att vaka öfver det privilegierade borgerskapets
fri- och rättigheter. I städerna, såsom kändt är, koncentrerades
orternas handel samt industri, och borgmästare och råd voro ett slags
målsmän för borgerskapets monopolier, livilka de ock sä noga sågo till
godo, att, så snart någon slags industri uppkom å landsbygden, förordning
eller förbud deremot genast utverkades, hvarigenom densamma tillintetgjordes.

Efter mångårig strid utkommo ändtligen under sednare hälften af 1840-talet handels- och näringsfrihetslagar, som sedermera efterföljts af andra
författningar i samma anda. Och nu torde vi, mine Herrar, vara ense
om, att borgmästare och råds fordna uppdrag, att försvara borgerskapets
fri- och rättigheter, icke vidare exsisterar, helst borgerskapet sjelft, åtminstone
i våra småstäder, snart är att hänföra till den tid som gått.

Genom vår nuvarande fria handels- och näringslagstiftning, genom
våra kommunallagar, som gifva åt folket sjelfverksamhet och ett slags sjelfstyrelse,
samt slutligen genom vår nu gällande Riksdagsordning hafva åtminstone
de mindre stadssamhällena och landsbygden hlifvit försatta i en
sådan likhet till hvarandra, att de få skiljemärken, som fortfarande finnas,
böra kunna till båtnad såväl för småstäderna som landsbygden undanrödjas.

Jag har här till hands Justitiestatsministerns embetsberättelse för år
1867, och jag fäster mig särskildt vid hvad* uti densamma förekommer
angående Södermanlands län, dervid jag finner att under nämnda år blifva
till rådstufvurätterna i Trosa och Mariefred instämda, till den förra
åtta och till den sednare tre civila mål, samt icke flera brottmål och ansökningsärenden
hlifvit anhängiggjorda, än att de jemte de civila tvistemålen
utan tvifvel kunnat på ganska kort tid handläggas och afdömas
af landtdomaren i orten. Vid betraktandet häraf må man val fråga, om
det är nödvändigt för dessa städer att aflöna en särskild domarekår. Jag
för min del tvekar icke att härtill svara ett obetingadt nej, ty jag tror
att dessa städer med fördel kunna i judicielt afseende sammanslås med
närliggande landsbygd. Och enahanda är förhållandet med ett betydligt
antal andra städer. Man må invända, att inom dessa småstäder också
förekomma ekonomi- och förvaltningsmål. Detta eger visserligen sin riktighet,
men jag är öfvertygad att dessa äro af den beskaffenhet, att de
i allmänhet kunna handläggas af kommunalstyrelserna, och hvad sist angår
andra ärenden, såsom t. ex. förrättande af bouppteckningar och auktioner,
så tror jag att städernas invånare skulle bäst åtnöjas med att i
afseende härå åtnjuta samma frihet som landsortens bebyggare.

Man kan invända, att icke något tvång bör användas emot städerna
för att åvägabringa deras förening med landsbygden under gemensam domare.
Sjelf hyllar jag denna åsigt, och motionären har ju ej heller påyrkat
något sådant. Jag är ock öfvertygad, att det skulle vara alldeles
öfverflödigt, ty jag tror, att, om Regeringen toge saken om hand och framlade
förslag för vinnande af det mål motionären afsett, skulle en stor del

städer

Den 2 Mars.

401

städer begagna sig af ifrågavarande rättighet, dess heldre som deras utgifter
derigenom skulle förminskas, hvilket torde vara dess mera eftersträfvansvärdt,
som deras inkomstgifvande rättigheter i sednare tid r allt mer och
mer förminskats, under det att samtidigt dermed utgifterna förökats

Som vi alla känna, så är frågan om domstolarnes å landsbygden organisation
och sättet för deras verksamhet likasom den rörande öfverlemnande
till de vanliga domstolarne al åtskilliga, för närvarande icke dithörande
ärenden, just nu under Kongl. Maj:ts pröfning, och med afseende
härå anser jag förevarande förslag hafva framkommit å en lämplig tidpunkt,
enär det vore önskligt att i sammanhang med de under Kongl.
Maj:ts pröfning varande förslag blefve utredt, under hvilka vilkor småstäderna
kunde medgifvas att förläggas under landsrätt. Och det är svårt
för Representationen att framkomma med ett fullständigt utarbetadt förslag
i eu så vidtomfattande fråga som denna, hvilken måste åtföljas af
ändringar ej mindre i grundlag, utan ock i civillag, hvilka förändringar
lämpligen torde kunna af Regeringen utarbetas och för Riksdagen framläggas.

Tillåt mig slutligen påpeka, att det är de mindre städernas sanna
intresse, som jag för min del, i likhet med motionären, afser, och jag önskar
att Utskottet hade kommit till ett annat resultat än det, som nu
framlagts, och som grundar sig å motiver, hvilka den föregående talaren,
enligt min uppfattning, så nöjaktigt vederlagt, att något vidare ordande i
sådant syfte icke erfordras. Då emellertid eu af Utskottets ledamöter,
Grefve Sparre, som reserverat sig emot Utlåtandet, framställt ett nytt förslag,
genom hvilket, efter min åsigt, man närmar sig det mål motionären
afsett, vill jag inskränka mig till att yrka afslag å Utlåtandet samt bifall
till det al Grefve Sparre i hans reservation framställda förslag. Genom
Första Kammarens i frågan redan fattade beslut vet jag, att densamma
vid innevarande Riksdag fallit. Derigenom är saken likväl endast undanskjuten
till en framtid, som jag hoppas icke må vara allt för aflägsen.

Med Herr Ahlgren instämde Herr Östman och Herr Tjernlund.

Herr Ribbijng: Motionärens förslag sönderfaller, enligt min upp fattning,

egentligen uti trenne särskilda punkter, ehuru Utskottet ansett
de tvänne sednare af dessa stående i ett så nära sammanhang med hvarandra,
att Utskottet vid besvarandet af motionen sammanfört desamma
under ett nummer. Sålunda yrkar motionären till eu början: att Riksdagen
ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det. Kongl. Maja., vid behandling af
frågan om organisation af underdomstolarne på landet, täcktes vidtaga
och föreslå åtgärder, ledande icke allenast till snabbhet i lagskipningen,
utan äfven till beredande a.f tillfälle för handläggning af andra och liera
ärenden vid samma domstolar än de nu hithörande; för det andra: att
Kongl. Maj:t dervid ville taga i öfvervägande, om icke åtskilliga af rikets
mindre städer — efter vederhörandes hörande — må kunna med vissa
delar af landet under gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna
derefter lämpligen fördelas; samt ändtligen för det tredje: huruvida
icke, vid inträffande ledigheter, hädanefter och intill dess reformen

Riksd. Prot, 1670. A A/d. I Band. 26

402

Den 2 Mars.

hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvare
af dessa befattningar skola vara underkastade den förflyttning samt
förändring i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande kan
anses nödig."

Enligt Kammarens vid början af föredragningen fattade beslut får
den nu pågående diskussionen omfatta Utlåtandet i sin helhet, men detta
hindrar väl icke, såsom jag förmodar, att Herr Talmannen, efter diskussionens
afsilande må framställa proposition på hvar och en af de tvänne
af Utskottet särskilda punkterna, hvilka, enligt mitt förmenande, icke stå
i så nära sammanharg med hvarandra, att det ju icke kan vara möjligt,
att den ene skulle kunna afslås och den andra bifallas, något som den
värde reservanten, hvilken, som vi alla känna, är så van att behandla
lagfrågor, äfven tyckes anse, då han, med förkastande af första delen af
motionärens framställning, yrkat, att återstående båda delarne borde under
någon förändrad form godkännas. •

Hvad nu första punkten af motionärens förslag angår, så inskränker
jag mig till att erinra, hurusom Utskottet påpekar, att frågan om domstolarnes
organisation och sättet för deras verksamhet likasom den rörande
öfverlemnande till de vanliga domstolarne af åtskilliga ärenden,
hvilka för närvarande handläggas af andra myndigheter, redan, till följd
af underdåniga skrifvelser af den 28 Maj 1866 och den 15 Maj 1868, är
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning; och att frågan om öfriga förändringar
af rättegångsordningen i den af motionären angifna syftning icke lämpligen
kan förekomma till behandling, innan den förstnämnda blifvit slutligen
afgjord, och anser jag mig med erinran om dessa förhållanden ock hafva
anfört tillräckliga skäl för bifall till Utskottets afstyrkande af denna punkt.
Det har nemligen, åtminstone hitintills, varit vanligt, att, sedan Representationen
öfverlemnat ett ärende till Kongl. Maj:t, och innan Kongl. Maj:t
hunnit framställa något förslag i ämnet, Riksdagen då icke framkommit
med några påminnelser, såsom om man trodde att det icke skulle blifva
någonting af med hela saken, eller att man begärt vidare ändringar, innan
man ännu vetat hvilka de ändringar i det bestående, hvilket det nya
förslag månde blifva, hvars utarbetande af Kongl. Maj:t är föranstaltadt
och som är i görning. Jag anser för min del, att det nu vore mindre
passande och ingalunda välbetänkt att begära något nytt i den syftning
motionären föreslagit, innan man får kännedom om hvad Kongl. Maj:t i
detta ohänseende kommer att proponera.

Återstå då de tvänne andra punkterna utaf motionärens framställning.
Den ärade herr motionären har ansett Utskottets motivering för
afslag äfven å dessa vara så underhaltig och skälen af så klen beskaffenhet,
att de egentligen ej ens förtjent afseende. För Utskottet har saken
icke företett sig alldeles så, och jag anhåller att i korthet till detta förhållande
få uppgifva anledningen. Motionären föreslår, att Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, om icke åtskilliga al rikets mindre städer —
efter vederbörandes hörande — må kunna med vissa delar af landet under
gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen
fördelas, och det är ej alldeles klart hvad den ärade motionären med
dessa ord afser, att man egentligen skulle bedja Kongl. Maj:t göra. Frågan
blir nemligen här: hvad lian Kongl. Maj:t i detta fall göra, och med

Den 2 Mars.

403

detta “kan* menar jag hvad han kan lagenligen eller grundlagsenligen
göra? Den 31 § i gällande Regeringsform stadgar: “Städernas till del tagande

i riksdagsmannaval berättigade innevånare ega att till borgmästaretjenster
föreslå treune behörige män, då Konungen en af dem utnämne.
“ Således äro härigenom städerna tillförsäkrade den rättigheten
att på förslag till borgmästaretjenst få uppföra trenne personer och presentera
dessa för Konungen, på det att en af dessa må till borgmästare
utnämnas. Konungen kali alltså, så länge denna grundlagsparagraf qvarstår,
ej besluta att beröfva städerna deras rätt att, på sätt §:en stadgar,
medverka eller bestämmande inverka vid tillsättande af deras domare.
Lika litet kunna städerna, som hafva “egen jurisdiktion", beröfvas
den rättighet gällande § 19 mom. 3 Riksdagsordningen medgifver dem att
välja särskilde riksdagsmän. Det är i sammanhang med, i betraktande
af dessa grundlagsstadganden, som Utskottet börjat sin motivering angående
nu ifrågavarande punkt med att anmärka att hittills icke något hinder
mött för mindre stads förläggande under landsrätt, då staden derom gjort
framställning hos Kongl. Maj:t, och ant sådant äfven hädanefter lärer bifallas
då skäl dertill förefinnes, utan att någon åtgärd å Riksdagens sida
för möjliggörande häraf erfordras, lika litet som någon särskild påminnelse
från Kongl. Maj:t till städerna, att de så kunna göra, eller fråga
till dem om de vilja det. Motionären anmärker vid denna erinran om
städernas frihet, hvilken erinran han tror visa, att Utskottet blott tagit i
betraktande städernas fördel, att han, motionären, deremot med sitt förslag
afsett en fördel ej allenast för städerna utan äfven för landet och
samhället i sin helhet. Jag betvifla!* icke det ringaste hans goda afsigt
härutinnan, men jng tillåter mig erinra ännu eu gång, att här är fråga
om en städerna lagligen tillerkänd rättighet som icke kan dem beröfvas,
förr än härom gällande grundlagsbud blifvit förändrade. Detta har ock
Utskottet påpekat i tredje punkten i sammanhang med dess i andra punkten
gjorda, nyss omnämnda erinran, och ehuru jag erkänner att motionären
hemställt i sin motion, det åtskilliga mindre städer skulle “till—
spörjas" om förändringen, vet jag dock icke huruvida deras bifall skulle
utgöra ett vilkor för framställande af ett förslag från Kongl. Maj:t i den
syftning motionären önskat. Motionärens förslag synes mig väl icke vara
fullt klart i detta fall, men om jag förstått honom rätt i hans muntliga
anförande, skulle detta städernas eget bifall till att läggas under
landsrätt verkligen förutsättas, innan Kongl. Maj:t till Riksdagen derom
afgåfve förslag. Om så är, reduceras motionens hela betydelse i förevarande
del derhän, att Kongl. Maj:t skulle fråga hvarje stad: “Vill ni eller vill
ni icke"? En sådan fråga synes mig dock besynnerlig, då, såsom jag
redan haft äran nämna, de smärre städerna redan ega rätt att, efter ansökning
hos Kongl. Maj:t, komma under landsrätt, och om man nu förutsätter
att ingen förändring kan sättas i verket, förrän de små städerna
svarat ja, men dessa händelsevis i stället skulle säga nej, så hjelper det
ju ej, att Kong! Maj:t framställt någon förfrågan i ämnet, och hela den
åtgärd, om hvars vidtagande i särskild skrifvelse gjorts ansökan, vore då
lindrigast sagdt ändamålslös. Det andra alternativet vore, om städerna
verkligen svara ja; då skulle alltså Kongl. Maj:t enligt motionärens önskan
framlägga ett förslag till Riksdagen, grundadt på vederböiandes hörande.

•104

Den g Mars

Men denna behandling af ärendet förefaller mig helt och hållet bak- och
framvänd, ty så länge Riksdagen ej upphäft 31 § Regeringsformen och
ändrat 18 § 3 mom. Riksdagsordningen, blir ju då dess åt motionären
yrkade anhållan hos Kongl. Maj:t detsamma som att säga till Kongl.
Maj:t: “Gör oss ett förslag, så skola vi sedan se till huruvida vi

kunna förändra grundlagen så att förslagets antagande blir möjligt.“
Detta är ju rent af orimligt, ty Kongl. Maj:t skulle på detta sätt framställa
ett förslag “på försök11, för att Riksdagen sedermera skulle yttra
sig ej öfver lämpligheten af det framlagda utan först, med afseende på
grundlagen, deröfver, om Riksdagen alls ville hafva något förslag i den
riktningen. Jag har redan vid annat tilllälle yttrat, och jag upprepar:
ännu en gång, att Kongl. Maj:t har icke tid till att framlägga dylika
förslag blott på försök, och innan Riksdagen fattat beslut, vare sig om
godkännande af de principer, hvarpå det skulle hvila, eller ens om den
lagliga möjligheten att antaga det. Bättre är då, och den enda råtta
ordningen att först uppdraga åt vederbörande Utskott att föreslå ändring
i 31 § Regeringsformen, ty Riksdagens beslut att ändra eller icke ändra
detta grundlagsbud är rätta svaret på den af motionären framställda frågan,
och såsom säkert kan man antaga, att, så länge Riksdagen icke
bifallit denna grundlagsförändring, Riksdagen icke heller “vill1 hafva den
förändring motionären föreslagit,

Eller har jag måhända missförstått motionärens mening beträffande
städernas samtycke? Vill han måhända, att Kongl. Maj:t skulle framkomma
med. förslag till de ändringar han önskar, äfven om de hörda
större städerna svarade nej? i så fall skulle Riksdagens anhållan till
Kongl. Maj:t innebära, att. Kongl. Maj:t tillika ville tillse och för Riksdagen
lägga fram ett förslag till förändring af 31 § Regeringsformen, och
att den af motionären påyrkade underdåniga skrifvelsen skulle omfatta
icke allenast begäran om förslag till ändring i domstolsorganisationen utan
äfven till förändring i ofvannämnda grundlagsparagraf. Men detta är
dock det, som, enligt mitt förmenande, minst bör kunna komma i fråga
att skrifva om till Kongl. Maj:t, Visserligen behöfver Riksdagen rätt ofta
besvära Kongl. Maj:t med begäran om utredning af hvarjehanda ärenden,
men detta sätt att gå till väga bör man. just derför att det ändå så ofta
blir nödigt, icke använda oftare och i andra tall, än då Riksdagen sjelf
är urståndsatt att kunna framlägga något dugligt förslag. År nu detta
beträffande de meranämnda grundlagsparagraferna händelsen? Det synes
mig sannerligen derutaf mindre passande, att Riksdagen skulle tillstå, det
Riksdagen sjelf icke kan besluta eller vet, om den skall vilja att en grundlagsförändring
skall ske eller icke. - Således, om ändring skall vidtagas
i såväl 31 § Regeringsformen som 13 § Riksdagsordningen, bör Riksdagen
först vara för sin del derom ense, och för det andra bör eu dylik
förändring föregå den reform motionären vill genomföra i fråga om domstolarnes
reorganisation. Skulle åter Riksdagen nu förklara sig vilja lemna
derhän, huruvida någon grundlagsförändring i det afsedda syftet bör vidtagas
eller icke, och det oaktadt hos Kongl. Maj:! anhålla, det han ville
framlägga förslag till den förändring motionären begärt, lärer förmodligen
Kongl. Maj:t - eller rättare, så hoppas jag och förväntar att han svarar:

Den 2 Mara.

405

dermed dröjer jag till dess Riksdagen vidtagit lämpliga förändringar i 31
§ Regeringsformen, och till dess det visar att den gjorda framställningen
kan hafva laglig möjlighet att gå igenom på fullt grundlagsenlig väg.
Huru jag än vänder motionärens förslag, så synes det mig alltså icke
hafva skäl för sig, och jag måste för min del anse Utskottet hafva på
fullt tillfredsställande sätt motiverat sitt förkastande af detsamma

Den ärade representanten mot Utskottets Utlåtande har visserligen
vidlyftigt utbredt sig öfver de särskilda förhållanden i afseende på domstolarne,
som fordom varit rådande såväl i städerna som på landsbygden,
äfvensom öfver frågan om en tidsenlig doinstolsorganisation, och den andre
calaren i ordningen har framhållit åtskilliga allmänna satser för att dermed
bevisa behofvet och nödvändigheten af att bifalla reservantens förslag;
men ehuru jag icke kan gilla alla dessa allmänna framställningar, så
vill jag nu icke upptaga Kammarens tid med att till granskning och vederläggning
upptaga desamma. Ty Kammaren har icke att nu fatta beslut
om dylika allmänna resonnementer, utan föremålet för dess beslut är
det sätt, motionären liar föreslagit till afhjelpande af de olägenheter han
ansett häfta vid våra domstolars nuvarande organisation och vårt rättegångsväsende.
Jag har derföre hållit mig till Herr Carl Ifvarssons motion,
och har dervid icke kunnat finna Utskottets skäl till dess förkastande så
lätta, som motionären förklarat dem vara.

Men om nu så är. att första delen af motionärens förslag, eller aflåtande
af underdånig skrifvelse med anhållan, det Kongl. Maj:t, vid behandling
af frågan om organisation af underdomstolarne på landet, ville
vidtaga och föreslå åtgärder, ledande icke allenast till snabbhet i lagskipningen
utan äfven till beredande af tilliälle för handläggning af andra
och flera ärenden vid samma domstolar, än de nu dithörande — icke
har skäl för sig. och om äfven den andra delen af förslaget — eller att
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, om icke åtskilliga af rikets mindre
städer må kunna med vissa delar af landet under gemensam domare eller
domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen fördelas —icke heller
bör af Riksdagen bifallas, så synes mig den återstående tredje delen af
samma förslag, eller frågan om domarnes försättande i en provisorisk
ställning, vara alltför tidigt väckt, då det deruti heter, att Kongl. Mnj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke, vid inträffande ledigheter. hädanefter
och intilldess reformen hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet
fästas, att innehafvare af domarebefattningar skola vara underkastade
den förflyttning samt förändring i tjenstgöring och aflöning, som
för ändamålets vinnande kan anses nödig. Om man måste medgifva att
amovibiliteten hos embetsman i allmänhet visat sig medföra endast tvetydigt
gagn och nytta, så är det åter ett både kandi och erkändt faktum,
att domarnes försättande i eu osäker och provisorisk ställning är positivt
skadlig. Jag vill visserligen icke förneka, att förhållanden kunna gityas,
då det vore önskligt och är lämpligt att embetsman tillsättas endast på vissa
vilkor, så att de kunna blifva underkastade förändring i tjenstgöring och
aflöning o. s. v.; men uti en dylik ställning böra embetsman icke försättas
förr, än något positivt förslag föreligger till förändring i utötningen
och förvaltningen af deras embeten; och något dylikt förslag lärer väl
ännu icke kunna anses vara väckt; så mycket mindre som det är bero -

406

Den 2 Mara.

ende på en förändring i grundlagen, som ännu ej blifvit ens motionerad,
än mindre förklarad hvilande och aldra minst antagen. Om man sålunda
nu skulle börja med att sätta domarekorpsen på osäker fot, innan ett sådant
förslag framställes, och derigenom möjligen skulle dermed kunna
vinna det ändamål att få öfvergången lättare verkställd, när en gång reformen
kommer till stånd, så. anser jag denna sistnämnda fördel i framtiden
ingalunda uppvägas af de stora olägenheter, för det närvarande, som,
innan de ännu ej ens föreslagna, än mindre genomförda förän dringar ne
hunne komma till stånd, otvifvelaktigt skola låta sig förnimma.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, då Riksdagen ännu ej
erhållit kännedom om innehållet af Kongl. Maj:ts förslag angående domstolarnes
organisation, då en grundlagsförändring synes mig nödvändigt
böra föregå ett gillande af motionens andra del, och då densamma skulle
komma att försätta våra domare i en osäker och för det allmänna menlig
ställning, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan i båda punkterna af
Utlåtandet, med anhållan om framställande af särskild proposition på hvar
och en af desamma.

Grefve. Sparre: Hvad jag afsett uti den reservation, jag framställt
emot föreliggande Utlåtande, är detsamma som jag antydde, då jag för
några dagar sedan deltog i den diskussion, som härstädes uppstod med
anledning af Justitie-ombudsmannens till Riksdagen sist aflåtna embetsberättelse
— jag menar nödvändigheten af stora och genomgripande reformer
i lagstiftning och rättsskipning. Och då nu ett förslag blifvit väckt,
hvari sättet för genomförande af en sådan reform angifves, så ville jag,
att Representationen icke skulle kallt och likgiltigt förkasta detsamma.

Hvarje stor förändring i ett lands politiska förhållanden åtföljes
inom kort af en stor förändring jemväl i dess lagstiftning. Historien
visar oss sedan hundra år tillbaka sanningen häraf. Den Franska revolutionen
medförde en sådan förändring, och de Fransyska lagarne från
denna tid utgöra ännu ett mönster för andra civiliserade länder. Tjugu
år derefter, då statshvälfningen hos oss egde rum, började äfven vi
aåt tänka på reformer i vår civila lagstiftning, och en komité nedsattes
för sådant ändamål, hvilken arbetade i 40 år och derunder föreslog en
mängd reformer, som numera blifvit till någon liten del genomförda. Den
politiska reform, som vi utförde år 1806, var betydelsefull och kan derföre
ej heller undgå att åtföljas af förändringar i vår civillag, framför allt i
rättegångs-ordningen, der behofvet af sådana är mest påträngande. Då
nu motionären i sitt förslag angifvit sättet, hvarigenom en sådan reform
skulle kunna genomföras och icke behöfva uppskjutas till en aflägsen framtid,
så bör — jag upprepar det — ett sådant förslag icke tillbakavisas.

En föregående ärad talare yttrade, att Riksdagen, enligt hans åsigt,
icke. nu kunde hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida ej åtskilliga
mindre städer lämpligen kunde läggas under landsrätt. Han ansåg
en sådan anhållan icke böra ifrågakomma, förr än ändring skett i
31 § .Regeringsformen, som tillförsäkrar städernas innevånare en viss valrätt
vid tillsättande af borgmästare. Men deremot kan man ju invända, att
denna 31 § icke kan ändras, för än i densammas ställe ett nytt förslag
blifvit framstäldt; och på sådant sätt komma vi i en circulus, och i

Den 2 Mars.

407

eviga tider blir ingenting åtgjordt i saken. Samme talare sade ock, att
jag i min reservation yttrat mig egentligen endast om allmänna frågor,
om stad och land—ja, mine Herrar, jag måste bekänna, att jag gjort mig
skyldig dertill; men då motionen just afser upphörandet af den skilj da
jurisdiktionen för städerna, så menar jag, att hvad jag yttrat verkligen
hörde till saken. Vidare sade samme talare, att det vore olämpligt att i
skrifvelse till Kongl. Maj;t anhålla, att, i och för reformens genomförande,
vissa domare skulle förordnas till embeten under föreskrift^ vilkor, emedan,
såsom han yttrade, Kongl. Maj:t icke kunde veta, huruvida Riksdagen derefter
ville gå in på att ändra grundlagen i det syfte, som med reformen
öfverensstämde. Men, mine Herrar, om Riksdagen aflåter en sådan skrifvelse,
så skall denna väl icke vara endast en naken klämm, utan dess
innehåll sådant att Kongl, Maj:t af densamma ser hvad Riksdagen verkligen
vill, nemligen att den principiela skilnaden emellan stad och land
borde upphöra, och att de städer, som icke vore sä stora att de behöfde
särskild domstol, måtte förenas med närliggande landsbygd under samma
domare.

Jag har i reservationen yttrat — och jag ber att än en gång få
upprepa den bekännelsen •— att jag är konservativ i lagfrågor; jag står
nemligen på samma punkt nu som för 22 år sedan, då jag först började
deltaga i lagstiftningen, och jag vidhåller fortfarande de åsigter, jag uttalat
* i de fyra komitéer för behandling af lagfrågor, i hvilka jag varit ledamot.
Således skall ingen kunna med någon rättvisa beskylla mig för att
omfatta omstörtande åsigter, men då jag är angelägen att bibehålla det
väsendtliga i samhällsinstitutionerna, är jag angelägen att utsofra tillfälliga,
af öfvergående och längesedan försvunna tidsförhållanden framkallade
anordningar. Jag tror icke heller, att Sverige, under det andra
länder i Europa gå med jättesteg framåt, kan bibehålla antediluvianska
former; jag tror icke, att Sverige kan fortfara att trampa på samma
punkt, som utlandet för 80 å 90 år sedan öfvergifvit. Vi kunna icke
låta bli att följa med strömmen. Göra vi det, så skulle utländingen förundra
sig öfver, att hos oss finnas institutioner, som förefalla honom obegripliga.
En sådan institution är städernas särskilda jurisdiktion, som
uppkommit å en tid, då all handel och industri endast kunde trifvas
inom stadsmurarnes skydd, och som sedan bibehållits under tider, då man
sökt att fortfarande binda industrien vid städerna. Men dessa tider äro
nu förbi. Industrien är frigjord, den höjer sig på starka vingar för
att inandas friheten och skall numera icke kunna hållas fjettrad inom
en ståltrådsbur.

Gemensamma stadgande:! för stad och land erfordras derföre; och
med sådana kunna vi undvika nuvarande slöseri med domarekrafter, dertill
vi icke hafva råd. Många genomgripande förslag, som beröra såväl
städernas som landsortens intressen, skola framkomma, deribland om inrättande
af handelsdomstolar, och vi kunna väl icke tänka på att inrätta
sådana ensamt för städerna, ty mångenstädes på landet är industrien lika
blomstrande.

Utan att vilja göra Riksdagen några förebråelser för overksamhet
inom lagstiftningens område, kan jag dock icke underlåta att påpeka,
hvilken undransvärd verksamhet Rikets Ständer i detta afseende utveck -

408

Den 2 Mara.

lade under det decennium, som närmast föregick 1866. Yi gingo under
denna tid betydligt framåt, och liera författningar i vigtiga ämnen utkommo.
Vi fingo nemligen år 1855 en förordning om stöld, år 1858 en
om bedrägeri och förfalskning, år 1861 eu om misshandel å person, och
under samma tid utkommo ny testamentslag, konkurs- och boskilnadslag,
preskriptionslag och en författning, hvarigenom de så kallade tysta förmånsrätterna
upphäfdes. Allt detta, mine Herrar, utvisar en alldeles
ovanlig verksamhet. Men från år 1867 ända tills nu hafva vi icke företagit
oss något enda sådant större lagstiftningsarbete. Man söker snarare
att motverka lagstiftningens fortskridande, ty så snart ett genomgripande
förslag framkommer, så uppställer man deremot de obotfärdigas
förhinder, eller ock söker man - såsom den föregående talaren — att
afleda verksamheten genom att införa den i en ändlös cirkelgång. Vi
hora nu icke låta hindra oss af sådana försök, utan bifalla detta förslag,
synnerligen som detsamma icke afser annat än att bereda oss fria händer,
så att vi icke behöfva öfver en mansålder vänta på den ifrågavarande
reformens genomförande, då den eu gång beslutas. Om Riksdagen
nu hos Kongl. Maj:t framställer sina åsigter i ämnet, så anser jag tiden
vara särdeles väl vald, helst Kongl. Maj:t för närvarande har under pröfning
ett förslag angående domstolsorganisationen på landet, i sammanhang
med hvilket detta borde behandlas.

Jag hade i min reservation sagt, att jag med afseende så val på den
begränsning till utrymmet, som är utstakad för en reservation, som äfven
på en skyldig grannlagenhet mot eder tid, mine Herrar, icke ansett lämpligt
att inlåta mig på några vidlyftiga yttranden angående utsigterna för
en framtida förändring af domstolsorganisationen i Sverige. Men oberoende
af den slutliga utgången häraf anser jag dock lämpligt, att, då
tanken derpå framställes för Representationen, och då realiserandet deraf
snart måste förestå, Representationen icke tillbakavisar ett sådant steg
som det nu föreslagna, som under alla tider och alla förhållanden måste
vara lämpligt.

Jag ber nu att få yttra några ord angående motionärens yrkande
om bifall til! första punkten af hans förslag, i afseende hvarå jag för
min del icke kan med honom instämma. I kännen utan tvifvel alla,
mine Herrar, att i anledning af den underdåniga skrifvelse i ämnet, som
1866 års Riksdag aflat, Kongl. Maj:t nedsatt en komité, hvilken redan
utarbetat och afgifvit ett förslag till förändrad domstolsorganisation, som
för närvarande är beroende på Högsta Domstolens pröfning. I kännen
vidare, att 1868 års Riksdag till Kongl. Maj:t aflåtit eu underdånig skrifvelse
angående vissa måls öfverflyttande från de administrativa embetsverken
till domstolarne. Jag instämmer med den siste ärade talaren
deruti, att jag anser det icke vara lämpligt att nu aflåta en förnyad skrifvelse
i samma ämne samt befarar, att, om eu skrifvelse nu skulle beslutas
i detta syfte, och som jemväl afsåge en ökad snabbhet i lagskipningen,
den möjligen skulle komma att tillbakahålla det förslag angående
en förändrad domstolsorganisation, som redan blifvit utarbetadt. Jag
vet, huru mycket tid det erfordras för hvarje nytt förslag att genomgå den
vanliga skärselden. Af dessa och flera skäl har jag icke ansett det vara
lämpligt att biträda motionärens framställning i dess första punkt, som

Den 2 Mars.

409

kunde komma att verka ett uppehåll med framläggandet af det redau
utarbetade förslaget, så mycket heldre som jag anser detta befordra det
syfte, som med motionärens framställning i dess helhet biifvit afsedd.
Beträffande denna punkt instämmer jag derföre med Herr Ahlgren.

Herr Axel Bergström: Den förste talaren, motionären, var un der

sitt föredrag så lågmäld, att största delen deraf undgick mig. Detta
är så mycket mera att beklaga, som antagligen åtskilligt af hvad han
yttrade varit värdt att åhöra och annat varit frestande att försöka vederlägga.
Ett och annat enstaka yttrande kunde dock af mig uppfattas.
Så hörde jag t. ex. honom förklara, att han funne Utskottets motivering
för afslag å motionen underhaltig. Denna förklaring förundrar mig ingalunda,
ty intet är vanligare, än att eu motionär, hvars förslag icke lyckats
att vinna framgång inom Utskott, finner motiverna i Utskottets afstyrkande
Betänkande underhaltigt. Förhållandet kommer mig att minnas
ett bekant yttrande af en bekant författare i anledning af den allmänna
klagan öfver den juridiska stilens obegriplighet, nemligen att den
tappande parten aldrig i verlden lär sig begripa hvad den vinnande genast
med största lätthet fattar. Vidare hörde jag motionären uttala det
förmenande, att Utskottet varit skyldigt bevisa, att hans förslag vore
odugligt. Ett sådant anspråk synes mig innebära, en omkastning af bevisningsskyldighet,
. Tvärtom torde det böra anses åligga en motionär att
bevisa, först att det bestående är odugligt och vidare att hvad han vill
sätta i stället derför är bättre och mera lämpligt.

Den andre talaren i ordningen, Herr Ahlgren, framförde hvad han
kunde hafva att säga med ljudelig stämma. Hvarje hans ord trängde
fram till mina öron; men jag finner intet i hans föredrag att bemöta.

Hvad nu angår sjelfva saken; så enär, till följd af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 28 Maj 1866, innefattande framställning om
reglering af domstolsväsendet på landet, ett lagförslag i ämnet biifvit af
dertill utsedde komiterade utarbetarlt och. om jag är riktigt underrättad,
föredraget i Högsta Domstolen, emellan hvars Herrar ledamöter samma
förslag för närvarande cirkulerar; torde det finnas i hög grad olämpligt,
att Riksdagen nu skulle framkasta nya synpunkter och förslag att af
Kong]. Maj:t tagas i öfvervägande vid uppgörandet af slutligt förslag till
en reorganisation af underdomstolarne på landet. Sådant skulle endast
tjena till att än vidare uppskjuta en reform, hvars genomförande man
annars inom en icke aflägsen tid kunde vänta. Inom städernas rättskretsar
skipas för närvarande rätt en gång i veckan; och förr än fråga på
allvar kan uppstå att i judicielt afseende förena land och stad till en
jurisdiktion borde man kunna erbjuda städernas innevånare fördelen af
rättsskipning åtminstone eu gång i månaden. Detta är nemligen det
högsta, hvarpå man i det utarbetade lagförslaget vågat tänka för de mera
befolkade delarne af landet, under det man i fråga om de mera glest
bebodda delarne måst åtnöja sig med en ännu långsammare lagskipning.
Organisationen af underdomstolarne på landet måste derföre, i miu tanke,
framstå fullfärdig, så att städernas innevånare kunna med öppna ögon
bedöma hvad de ega, hvad de komma att mista och hvad de få, innan
man med något hopp om framgång kan inlåta sig på försök att förmå

410

Den 2 Mars.

dem uppgifva sin genom grundlagens stadgande kringgärdade egna jurisdiktion.

I fråga om sättet, hvarpå den af motionären såsom önskvärd ansedda
föreningen af land och stad till eu gemensam jurisdiktion skulle kunna
åstadkommas, synes mig motionären icke hafva gjort sig klart reda för och
vederbörligen särskilt de olika fall, som dervid låta tänka sig, hvadan
också motionären icke heller papekat eller framhållit något visst sätt såsom
det lämpligaste och ändamålsenligaste. För min del tänker jag mig
tre alternativ såsom möjliga. Det första vore att åstadkomma en organisk
förening emellan land och stad i judicielt afseende sålunda, att all
begreppsskilnad derutinnan upphörde samt land och stad uppginge i den
gemensamma rättskretsens högre enhet; hvaremot i alla öfriga afseenden,
der för närvarande en motsättning emellan land och stad eger rum, samma
motsättning, oberoende af den judiciela föreningen, kunde fortfara. Det
andra alternativet vore att låta staden fortfarande behålla sin jurisdiktion,
men i judicielt afseende med staden förena omkringliggande landsbygd
på sådant sätt, att stadens borgmästare tillika blefve domare å landet.
Staden komme i sådant fall att blifva det principala och landsbygden
ett accessorium; och sakna vi i vårt land icke exempel på en
sådan organisation, ity att borgmästaren i Göteborg tillika och sjelfskrifvet
är häradshöfding i Säfvedals härad, i hvilken egenskap han med
häradets nämnd inom häradet skipar lag och rätt. Det tredje alternativet
vore att staden, utan att upphöra att i öfrigt vara stad, mistade
egen jurisdiktion och, såsom det heter, förlädes under landsrätt; hvarpå
exempel flera gånger förekommit inom vårt land.

Hvad angår det första alternativet, torde detsamma afgifva grundlaget
för eu framtida omgestaltning af vårt lands hela rättsförfattning. I
en sådan utsträckning innebär det en stor tanke, hvilken dock hvarken
Lag-Utskottets ordförande i sin afgifna skriftliga reservation, än mindre
motionären uttalat. För min del skulle jag med glädje helsa den dag, då
eu sådan ombildad rättsförfattning kunde komma till stånd. De stora
grunddragen deraf föreställer jag mig på följande sätt. Hela riket skulle, utan
åtskilnad emellan land och stad, indelas i ett lämpligt antal rättskretsar,
hvarje försedd med sin särskilda domstol, hvilken borde vara kollegialiskt
sammansatt. Processen vid dessa domstolar skulle så väl i civila som kriminel:!
mål vara rent muntlig, och ej såsom förhållandet för närvarande
är, ej mindre vid öfverrätterna och i Högsta Domstolen utan äfven vid
underrätterna, skriftlig. Det är visserligen ett allmänt föreställningssätt,
att processen vid underdomstolarne i vårt land redan nu är muntlig, men
intet är oriktigare, ty processen är rent skriftlig. Allt hvad som andrages,
ehvad det sker muntligen eller skriftligen, måste tagas till protokollet,
och hvad som ej influtit i protokollet kan ej tagas i öfvervägande vid
domslutet. Grundmaximen för den skriftliga processen: lLquocl non est in
actis, non est in mundo“ d. v. s. “hvad som icke finnes i den skriftliga
akten, betraktas såsom funnes det icke till i verlden“, gäller således i sin
fulla utsträckning äfven inom vår rättegångsordning. Men innan man kan
öfvergå till det rent muntliga förhandlingssättet vid domstolarne, lärer det
blifva nödigt att skapa och utveckla ett rättslärdt advokatstånd, hvars införande
hos oss länge utgjort ett föremål för de tänkandes önskningar.

Den 2 Mars.

411

Öfver de särskilda rättskretsens domstolar skulle stå en enda kassationsdomstol
med den begränsade kompetens, som vore en nödvändig följd af
samma domstols egenskap att uteslutande vara kassationsdomstol. Förefunnes
de nu af mig i största korthet antydda organisationer och förutsättningar;
så skulle icke heller slutstenen i hvarje folklig rättsförfattning, nemligen
juryinstitutionen, länge låta vänta på sig. På sådant sätt skulle man
kunna fullständigt och organiskt åstadkomma en förening i judicielt afseende
emellan stad och land; och jag skulle med glädje medverka till
hvarje åtgärd, som man, med ett dylikt mål klart för ögonen, kunde ifrågasätta;
men, såsom jag förut nämnt, hvarken motionären eller reservanten
synas hafva tänkt åt detta håll, utan i stället inskränkt sig till att föreslå
något, hvilket jag, för att begagna ett af Lag-Utskottets herr ordförande
ofta uyttjadt uttryck, skulle vilja benämna “pjask-“ eller ‘''fnaskreform
“.

Vidkommande det andra alternativet, hvilket synes närmast hafva
föresväfva! motionären, då han nedskref motiverna till sitt förslag, eller
att, såsom han uttrycker sig, vissa delar af domsagorna på landet skulle,
der det lämpligen ske kunde, förenas med närmast belägna städer under
en och samma domare eller domstol; så vill jag, för att icke vara vidlyftig,
åberopa de skäl, Lag-Utskottets Betänkande innehåller mot antagande
af detta alternativ och Indika synas mig tillfyllestgörande. Detta alternativ
företer stora svårigheter, ehvad det skulle realiseras sålunda att landsoch
stadsdomstolen fortfarande blefve åtskiljda och endast finge ordföranden
gemensam, eller ock sålunda att domstolen blefve en och densamma
för hela rättskretsen, d. v. s. för så väl staden som landsbygden.

Beträffande sist det tredje alternativet eller att lägga de mindre städerna
under landsrätt med eller mot deras vilja, hvilket alternativ synes
föresväfva!; motionären vid framställande af sjelfva det positiva förslaget;
så kan jag äfven i denna del inskränka mig till att åberopa dels hvad
Betänkandet innehåller, dels ock hvad Herr Ribbing anfört. Tvångsvis kan
en stad icke förläggas under landsrätt, så länge stadgandet i 31 § Regeringsformen
qvarstår oförändradt; och då motion om sådan förändring icke
blifvit väckt samt, äfven om den vore väckt, icke torde kunna vinna bifall,
så länge man icke gjort sig fullt reda för, huru rättsförfattningen
slutligen bör organiseras; synes mig någon båtnad af bifall till hvad motionären
föreslagit icke vara att vänta.

Jag vill gerna skänka vitsord åt reservantens försäkran, att han i likhet
med motionären icke afsett annat än åstadkommande af en tidsenlig
domstolsorganisation, samt således icke befattat sig med den politiska frågan
om städernas representationsrätt, hvilken, ehuru i Riksdagsordningen
sammanställd med jurisdiktionen, lätteligen kunde och borde genom förändring
af grundlagsstadgandet göras oberoende deraf. Jag får, jag kan
således icke antaga, att motionären eller reservanten vid framställande af
sina förslag haft en politisk bitanke, åsyftande att minska stadsrepresentanternes
antal inom denna Kammare; men nog skulle de varit mera fredade
för misstankar om sådan biafsigt, i händelse de uttalat den stora
grundsatsen om en fullständigare organisk förening emellan land och stad
i judicielt afseende, i stället för att inskränka sitt reformförslag till de
mindre städerna. Hvad mena för öfrigt motionären och reservanten

412

Den 2 ilars.

med mindre städer? “stor‘ och “liten“ äro redan relativa begrepp; hvithet
i ännu högre grad gäller om “större- och mindreAf ett så obestämdt
uttryck som ■‘mindre städer•* skulle Kongl. Maj:t, om motionen
vunne framgång, icke kunna hemta någon säker ledning för bedömande af
hvad som Riksdagen dermed menat. En stad, hvilken motionären och
Riksdagen möjligen ansåge höra till de mindre, skulle kunna af Kongl.
Maj:t räknas till de större och tvärtom.

Vidare kan jag icke undgå att anmärka, hurusom hvad så val motionären
som reservanten föreslagit, eller att vid utnämningar till ifrågavarande
befattningar skulle fästas det vilkor, att innehafvare borde vara
underkastade den förflyttning m. m., som för ändamålets vinnande kunde
anses nödig, är uppenbarligen stridande emot stadgandet i 36 § Regeringsformen,
att de, som bekläda domareembeten, så högre som lägre, samt
alla andra embets- och tjensteman än de i föregående 36 § nämnda icke
kunna, utan efter egna ansökningar, till andra tjenster befordras eller flyttas.
Detta stadgande är icke någon förmedlande lag, af beskaffenhet att
derå kan lämpas rättsordspråket: •*förord i ryter lag,“ Nej! det är eu
ovilkorlig lag, hvilken icke kan modifieras genom något slag af förord eller
förbehåll, äfven om sådant intages i den fullmakt, hvarigenom domaren
utnämnes till sitt domareembete. Grunden för lagbudet är nödvändigheten
att göra domarens ställning så trygg som möjligt; att bereda honom utsigten
att kunna sjelfständigt och oafhängigt utöfva sitt samhällsvigtiga
kall utan fruktan för äfventyret att emot sin vilja blifva förflyttad till
andra platser. Att begära, det Kongl. Magt, vid utfärdande af fullmakter
för domare, måtte låta deri inflyta ett vilkor eller förbehåll af ofvanomförmälda
beskaffenhet vore att begära, det Kongl. Maj:t skulle förbise
stadgandet i åberopade grundlagsstadgande och handla i strid dermed.

Jag har nu, så godt jag kunnat och förmått, sökt värja Lag-Utskottets
Betänkande. Mig lyster dock att förflytta kriget in i fiendens eget
land och något litet granska halten af de skäl, reservanten i sin skriftliga
reservation anfört till stöd för motionärens af honom i vissa delar omfattade
förslag.

Såsom anmärkningsvärdt förekommer först reservantens yttrande, att
“skilnaden emellan lands- och stadsrätt är en qvarlefva, af medeltidsinstitutioner,
som vår lagstiftning behållit, sedan det öfriga Europa redan
utplånat de sista spåren deraf". Så vidt motionären härmed afser den i
vårt land befintliga skilnaden emellan land och stad i judicielt afseende,
behöfver jag, för att ådagalägga det oriktiga i hans yttrande, endast
nämna, att jemväl i Danmark, Norge och Finland städerna hafva egen
jurisdiktion. Jag känner med visshet några andra länder i Europa,
hvarest förhållandet är enahanda, och jag tror mig känna ännu flera sådana,
hvilka jag dock, af fruktan för att göra mig skyldig till något misstag,
icke nu vill nämna. “Det öfriga Europa''*, d. v. s., enligt reservantens
förmenande, Europa med undantag af Sverige, krymper således betydligt
tillsammans, och undantagen eller motsättningarne blifva betydligt
flera än reservanten synes hafva trott.

Vidare förklarar reservanten, att städernas särskilda arfs- och giftorätt
upphörde med år 1845. Detta förklarande innefattar ett nytt misstag;
ty det var icke städernas, utan landsbygdens särskilda arfs- och

Den 2 Mars.

413

giftorätt som då upphörde. Det var flen urgamla Svenska arfs- och
giftorätten, enligt hvilken broder ärfde dubbelt mot syster samt man giftes
till två delar och hustru till tridiung i den kommunikabla egendomen,
som ändrades till likhet med den arfs- och giftorätt, hvilken gällde i städerna.
På sådant sätt åstadkoms likhet i detta afseende emellan land
och stad.

Uti sin ifver att såsom privilegium utmärka ailt, hvad städerna haft eller
hafva egendomligt uti institutioner, tvekar reservanten icke att skildra den
kommunalstyrelse, hvilken före antagande af 1862 års författningar angående
kommunalstyrelse å land och stad förefanns, i städerna, såsom ett
dem i motsats mot landsbygden tillkommande privilegium. Äfven denna
skildring är oriktig; ty den urgamla Svenska sjelfstyrelsen inom kommunen
hade aldrig utslocknat å landsbygden; den fortlefde der alltjemt och
utöfvades å socknestämman. Lefde den än ett tynande lif, under det till
följd af lätt förklarliga anledningar det kommunala lifvet inom städerna
var något fylligare och kraftigare; så kan ett sådant förhållande ingalunda
berättiga till att utmärka den kommunala sjelfstyrelsen i städerna
såsom ett dem tillkommande privilegium.

Reservanten har vidare sökt stämpla stadsdomstolarne såsom särskilda
privilegierade domstolar. Eu sådan uppfattning kan icke gillas. Rådstufvurätt
är lika allmän underrätt i stad som häradsrätt är det å landet. Om
än organisationen af dessa, båda slag af domstolar är olika i sä måtto,
att i häradsrätt dömer häradshöfding med nämnd och i rådstufvurätt
borgmästare med rådmän; så ingå dock rådstufvurätterna lika väl som
häradsrätterna såsom integrerande delar i vårt lands allmänna rättsförfattning.
Endast hvad angår ett och annat särskildt slag af mål
kunna rådstufvurätterna betraktas såsom särskilda domstolar, t. ex. i
fråga om vexelmål. 88 § af vexellagen stadgar nemligen: “Dom stol

i vexelmål vare rådstufvurätt i stad, der svaranden bor eller
anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas, Rådstufv urätten i
närmaste stad derintill“. Den första delen af åberopade stadgande utgör
icke annat än en följdriktig tillämpning af lagens allmänna regel, att den,
som vill kära till annan för gäld eller i annat tvistemål, som rörer hans
person, bör stämma honom till den rätt, hvarunder han sitt bo och hemvist
häfver ; men den sednare bestämmelsen, att vexelgäldenär, som å landet
bor eller anträffas, bör instämmas till rådstufvurätten i närmaste stad
derintill, utgör ett verkligt undantag från den allmänna regeln och konstituerar
rådstufvurätt uti angifna, händelse till eu privilegierad domstol
för sakens skull. Granden för stadgandet är behofvet att åt vexeltvister
bereda en snabbare rättsskipning, än vid de allmänna underdomstoiarne
på landet, d. v. s. häradsrätterna, för närvarande kan åstadkommas.
Likartade undantagsstadganden finnas för närvarande hvad angår tullmål
och, om jag ej missmirmer mig, äfven för postmål. Anmärkta förhållanden
innebära ytterligare svårigheter, hvilka icke ens reservanten, än
mindre motionären uppmärksammat; men de synas mig vara af den vigt
och betydelse, att man icke kan undgå att från synpunkten deraf betrakta
motionärens reformförslag. Stora landsorter finnas för närvarande, inom
hvilka städer ligga så aflägse från hvarandra eller eljest finnas i så ringa
antal, att en eller annan stads förläggande under landsrätt skulle föror -

414

Den 2 Mars.

saka innevånarne långa resor och stora kostnader i och för utförande af
mål utaf omförmälda beskaffenhet, så länge nemligen de fortfarande skola
handläggas vid rådstufvurätt; och sådant påkallas fortfarande af nödigt
afseende å den skyndsamhet i behandling, som naturen af målen kräfver.

Ifrande mot det för närvarande, enligt reservantens förmenande, rådande
slöseriet med domarekrafter gör han den reflexionen, att tillgången
på ovanligare sådana är i allmänhet inom samhällena icke stor. Jag har
alltid trott, att kännetecknet å det ovanliga vore, att det icke förekomme
ofta eller i stor mängd, emedan det, i samma mån man såge det ofta
eller till stort antal, upphörde att vara ovanligt och närmade sig till det
vanliga. Det sanna i reflexionen består således deri, att det ovanligare
icke är vanligt; men ingen har vågat påstå motsatsen, och jag inser icke
hvad konseqvenser man kan afvinna eu så vanlig sanning.

Under sitt föredrag försäkrade reservanten, att han i grunden vore
till sina politiska och legislativa åsigter konservativ. Jag tror fullt och
fast på uppriktigheten och sanningen af denna försäkran; men jag kan
dock icke tillbakahålla en iakttagelse, som jag i afseende å reservanten
ofta haft tillfälle att göra, nemligen att han i likhet med andra stora
statsmän mästerligt förstår att i mån af behof och när omständigheterna
sådant bjuda högst betydligt modifiera sin konservatism.

Till sist får jag yrka bifall till Lag-Utskottets Betänkande i heladess
vidd.

Grefve Sparre: Jag skulle ej vågat att ännu en gång upptaga

Kammarens tid, om jag icke ansåge det ämne, vi afhandla, af synnerlig
vigt och betydelse. Jag anser nemligen ett bifall till det förslag, jag
framställt, såsom ett erkännande från Kammarens sida af en stor princip,
och jag önskar derför högeligen att frågan icke måtte falla. Må det derföre
tillåtas mig att med några få ord bemöta den siste värde talarens
argumenter.

Jag har sagt, att städernas särskilda aids- och giftorätt upphörde genom
Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845. Häremot har den värde representanten
från Christianstad invända att mitt yttrande varit i så måtto
oriktigt, att det icke varit städernas särskilda aids- och giftorätt, utan
den gamla odalmannarätten eller landsrätten, som sistnämnda år upphörde.
Må det förlåtas mig, om jag anser en sådan argumentation för advokatyr;
ty när jag med mitt yttrande åsyftade att uttala det faktum, att den
olika lagstiftningen för stad och land, i fråga om aids- och giftorätten, år
184o upphörde, och att hela landet derigenom kom att lyda under en
gemensam lag, så är väl detta detsamma, som att städernas särskilda arfsoch
giftorätt upphörde.

Vidare har samme talare vändt sig emot mitt yttrande, att vår lagstiftning
bibehållit skilnaden emellan stads- och landsrätt, sedan det öfriga
Europa utplånat de sista spåren deraf, samt anfört att våra grannländer
Danmark och Norge i detta afseende stå på samma ståndpunkt som vi.
Detta är mig väl bekant, men jag kan tillika upplysa, att sedan några år
tillbaka är utarbetadt ett förslag till ny rättegångsordning för Norge, och
att i Danmark fråga blifvit väckt om eu ny, tidsenlig domstolsorganisation,
hvarigenom skilnaden mellan stad och land i rättsligt afseende skulle för -

Den 2 Mars.

415

svinna. I sistnämnda landet har denna skilnad till en del redan upphört.
Ehuru jag således väl kände dessa förhållanden i våra små grannländer,
ansåg jag dock obehöflig! att taga dem i betraktande, och jag anser mig
hafva varit fullt berättigad att använda det uttryck jag haft, nemligen
att i hela det öfriga Europa skilnaden emellan stads- och landsrätt försvunnit.

Den föregående talaren har jemväl anmärkt, att hvarken jag, såsom
reservant, eller motionären inlåtit oss på frågan om sättet, huru de af
oss föreslagna förändringarne i domstolsorganisationen skulle ske. Jag har
såväl uti min reservation, som då jag sist hade ordet, sagt, att jag icke
vill inlåta mig på en så vidt omfattande fråga, hvilken icke har något inflytande
på den sak, som nu är föremål för öfverläggning. Hurudan
denna organisasion än må blifva, hvilka grunder dervid än må följas, bör
man först söka undanrödja de hinder, som stå i vägen för reformen, så
att dessa icke längre finnas, när Representationen blir ense om, att densamma
bör genomföras; och det är detta jag med mitt förslag åsyftat.
Jag kan icke inse, att jag hade gjort saken någon tjenst, om jag yttrat
mig om behöfliglieten af kassationsdomstolar, jury och dylikt, ty detta
hör platt icke till den sak, som nu är i fråga. Må vara, att mitt förslag
är, såsom den värde talaren uttryckte sig, eu “pjaskmesyr“, men dylika
pjaskmesyrer är jag beredd att när som helst vidtaga.

Den värde talaren har vidare mycket riktigt anmärkt, att jag förnämligast
sysselsatt mig med de mindre städerna och icke ifrågasatt omorganisation
af städernas jurisdiktion i allmänhet. Orsaken härtill ligger
i den grundsats, jag hyser, och hvilken jag för mig gjort till lag, att icke
utkasta alltför stora och vidtomfattande planer. Jag tror, att man säkrare
når målet, om man med små, men stadiga steg utan skutt söker upphinna
detsamma. Om jag således inskränkt mitt förslag till de mindre
städerna, har det varit derföre att jag ansett bibehållandet af de större
städernas jurisdiktion kunna försvaras dermed, att deras folkmängd är
stor nog att lemna en särskild domstol tillräcklig sysselsättning. Då en
förändring utaf deras domstolsväsende i det afseende, hvarom nu är fråga,
således för dem är obehöflig, och då jag, genom att framlägga ett alltför
omfattande förslag, möjligen skulle riskerat att icke nå det mål, hvartill
jag sträfvar, inskränkte jag mitt förslag till de mindre städerna i riket.

I den siste talarens yttrande om nyttan och nödvändigheten af ett
advokatstånd vill jag till alla delar instämma, så mycket mera som jag
vid en föregående riksdag tillsammans med honom i Lag-Utskottet utarbetat
ett förslag till införande af ett dylikt stånd i vårt land, hvilket förslag
dock sedermera strandade på Högsta Domstolens afstyrkande. I denna
del äro vi fullkomligt ense.

Hvad nu till sist angår flen värde talarens invändning, att domarnes
ställning skulle blifva provisorisk, om de utnämndes med vilkor att vara
underkastade den förändring i tjenstgöring och aflöning, som kunde anses
nödig för vinnande af det ändamål jag med mitt förslag åsyftat, samt att
Regeringsformens 36 § derigenom skulle blifva för nära trädd, så ber jag
få erinra, att vi hafva trettioårig häfd på ett sådant förfarande vid domares
utnämnande. I trettio år hafva domare erhållit fullmakt på sina
befattningar, med vilkor att de skulle underkasta sig den förändring i

416

i''en 2 Mars,

tjenstgöring och aflöning, som kunde blifva en följd af domsagornas omreglering;
och jag tror icke att mitt förslag är mera grundlagsvidrigt än
detta förfarande. Jag anhåller tillika, att den värde talaren ville upplysa
mig om, huru det skulle tillgå att någonsin få en sådan förändring som den
ifrågavarande, om icke domarne utnämndes med detta vilkor, ty det torde
allt blifva nödvändigt att utnämna någon domare, innan reformen blifvit
till fullo genomförd.

Jag tror mig nu hafva upptagit de vigtigaste af den siste talarens
argumenter, och hoppas att Kammaren icke funnit dem så gripande, att
de kunna verka till afslag å mitt förslag.

Herr Lindström: Om det också må medgifvas att, i afseende på

de reformer, som under de sednaste åren blifvit genomförda i vårt land,
och dem, som ännu stå på dagordningen, den siste ärade talaren icke visat
någon benägenhet för “skutt", så tror jag mig kunna påstå, att han i
fråga om den reform, som i dag utgjort föremål för Kammarens öfverläggningar,
icke kan anses hafva gått så synnerligen rakt på målet. Jag
hemställer till honom sjelf, om han icke gjort sig skyldig till den cirkelgång,
hvarom han talat, då han föreslagit, att Riksdagen skulle ingå till
Kongl. Maj:t med begäran om något, som ingalunda är klart uttryckt,
utan snarare förefaller som en tanke blott och bart.

Jag får bekänna, att när jag först läste den vid Utskottets Betänkande
fogade reservation, som den ädle Gretven nu påyrkar att Kammaren
skall godkänna, kunde jag icke riktigt fatta syftet med densamma.
Lättare hade jag då att fatta motionärens mening, såsom mera klart uttryckt,
i det lian, bland annat, föreslår, att Riksdagen ville hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, vid behandling af frågan om organisation
af underdomstolarne på landet, täcktes vidtaga och föreslå vissa åtgärder.
Reservanten går icke så långt. Utan att begära några åtgärder af Kongl.
Maj:t önskar han endast, att Kongl. Maj:t täcktes taga saken i öfvervägande,
och det kunde verkligen hända, att Kongl. Maj:t vid sådant förhållande
lät saken hvila, och det så mycket snarare som Regeringen torde
finna hinder möta att bifalla ett så omfattande förslag.

Det var kanske en dylik uppfattning hos den ädle reservanten sjelf,
som tillät honom att i början af sitt sista anförande tillkännagifva, att
han skulle anse ett bifall till sitt förslag som ett erkännande frän Kammarens
sida af en stor princip. Han har således uppvaktat Kammaren,
icke med ett lagförslag utan med fett principbetänkande —■ något som
från ett Lag-Utskott torde vara högst ovanligt.

Jag anhåller att få upptaga ett och annat yttrande af den siste talaren.
Han sade, att några stora reformer icke vidtagits i vårt land, sedan
det nya statsskicket blifvit infördt, och att tiden nu vore inne att med
allvar taga i tu med sådana. Men om man medgifver, att några större reformer
icke blifvit genomförda efter vår Representations ombildning, torde
det också medgifvas att. om man vill reformer, man bör börja med stora
och icke med så obetydliga, som jag vågar påstå det ifrågavarande förslaget
åsyftar.

Reservanten

Den 2 Mars.

417

Reservanten har visst rätt uti sitt påstående, att man först måste söka
undanrödja hindren för den reform, man vill genomföra, och jag skulle
gerna vara honom dermed behjelplig, men jag tror, att man måste aldra
först taga reda på, hvilka hindren äro, och detta har icke reservanten
gjort. De anmärkningar, den ärade representanten för Dpsala framställt
emot såväl reservantens som motionärens förslag, har reservanten icke besvarat
på annat sätt, än att han alldeles gått förbi dem. Men vill man
verkligen en reform, får man väl icke förbise de största hindren, och de
vigtigaste, som uppställa sig emot den reform, hvarom nu är fråga, ligga
obestridligt uti 31 och 36 §§ åt'' vår Regeringsform.

Den ädle Grefven har förmodligen insett detta, enär hans försvar i
denna del varit särdeles lamt.

Bland de sista ord, Herr Grefven yttrade, förekom, att under tretio
års tid domare blifvit utnämnde med vilkor att underkasta sig en blifvande
förändring i tjenstgöring och aflöning, men då torde det tillåtas
mig fråga: om ett sådant förfarande så länge praktiserats, om Kongl.
Maj:t verkligen har eu sådan rätt, hvartill skulle det då tjena att besvära
Kongl. Maj:t med en särskild framställning i detta ämne?

Motionären har framhållit, att förändringen skulle ligga i landsbygdens
intresse, och detta kan ingen neka; en stadsrepresentant har sagt,
att de små städerna skulle vara intresserade af att reformen blefve genomförd,
och att döma af dessa Utlåtanden skulle reformen ligga i hela
landets intresse. Om verkligen hela landet skulle vara intresseradt af att
dessa förhållanden blefve jemnade, vore detta eu sak, till hvars genomförande
en hvar borde söka bidraga, ty sedan kunde man väl slippa höra
talas om ett särskild! landtmannaparti.

Men nu är det just fråga, om reformen verkligen ligger i hela landets
intresse, och för att afgöra denna fråga måste man taga hänsyn till de
förändrade politiska förhållanden, som sedan fyra år tillbaka inträdt i
vårt land, och om icke genom den föreslagna förändringen en betänklig
rubbning skulle ske i våra grundlagar. Denna punkt, som är den vigtigaste,
har både af motionären och reservanten högst obetydligt blifvit
vidrörd.

Medgifvande, att vår nuvarande domstolsorganisation icke är i alla
afseenden lämplig, och att ett annat förhållande bör uppkomma, anser jag
dock, att man först och främst måste söka få reda på hindren, hvarefter
det icke torde blifva så synnerligen svårt att undanrödja dem. Men det
visar sig snart, att hindren äro af den beskaffenhet, att de icke kunna
borttagas på den väg motionären föreslagit. Jag hemställer derföre till
motionären, om han icke skulle vilja låta det nuvarande förslaget falla
och i stället söka en ny uppslagsända för frågans lösning, nemligen att
redan under denna riksdag söka ändring i 31 och 36 §§ Regeringsformen.

Så länge dessa hindrande grundlagsparagrafer qvarstå, och man ej väljer
den rätta vägen att få dem bort, får jag förklara att, huru mycket
jag än önskar reformens framgång, jag dock först vill hafva grundlagen i
denna del ändrad, innan jag kan bifalla motionärens förslag, hvarföre jag
yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Rihd. Prat. 1870. 2 Afd. 1 Band.

27

418

Den 2 Mars.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag förra gången hade ordet, tog jag

kanske väl länge Kammarens tid i anspråk, och jag skulle icke ytterligare
hafva begärt ordet, om jag icke känt mig dertill manad af sakens beskaffenhet.

Jag beklagar mycket, att jag icke lyckats göra mig hörd af en föregående,
ärad talare, och samma förhållande torde äfven nu inträffa. Men
då jag, som han vet. icke kan förflytta mig till honom, utan måste tala
från min plats, torde det vara lämpligast att han flyttar sig närmare mig,
om han vill höra hvad jag har att säga.

Emellertid har jag förnummit, att en del af mitt anförande blifvit
uppfattadt, och med nöje har jag hört att icke ett enda af de skäl jag
anfört angående nyttan och behöfligheten af reformen blifvit vederlagdt,
hvarken af Utskottet eller motståndarne inom Kammaren. De skäl, som
blifvit framlagda emot mitt förslag, hafva hufvudsakligen varit af formel
beskaffenhet och sådana, som bero på eu godtycklig uppfattning af frågan.
Den ene finner reformen icke passande af den orsaken och deri andre för
en annan orsaks skull. Det enda hufvudsakliga inkast, jag hört framställas
emot mitt förslag, är att det icke skulle vara fullt grundlagsenlig^ ity
att Regeringsformens 36 § skulle lägga hinder i vägen för embetsmäns
förflyttning till andra tjenster. Jag bär dock icke föreslagit embetsmännens
förflyttning i annan mån, än att, vid inträffade ledigheter, hädanefter
och intilldess reformen hunne genomföras, det vilkor måtte fästas vid
utnämnandet, att innehafvarne af dessa embeten och tjenster skulle vara
underkastade den förändring i tjenstgöring och aflöning, som blefve en
följd af förflyttning från stad till land och tvärtom och af tillökningen
eller minskningen i inkomster allt efter göromålens beskaffenhet. För ett
sådant förslag tror jag icke grundlagen lägger något hinder.

Hvad beträffar andra punkten af mitt förslag, så får jag erinra, att
det i främsta rummet afser småstädernas förläggande under landsrätt, och
att grundlagsförändring icke behöfver komma i fråga, så vida dessa gå in
på en sådan reform, och huru det kan komma att gå med den saken, kan
man icke veta, förr än svar från dessa städer ankommit. Jag tror dock,
att ganska få af de smärre städerna skola vägra underkasta sig en förflyttning
under landsrätt, om rättsskipningen på landet så ordnas, att domstolen
sammanträder en gång i månaden. Skulle de dock vägra att ingå
på den föreslagna reformen, först då kunde det blifva fråga om en förändring
af grundlagsstadgandet i 31 § Regeringsformen, men att föreslå
en sådan förändring, innan man vet, om densamma blir behöflig, anser
jag för min del olämpligt.

En talare har sagt, att bevisningsskyldigheten åligger motionären.
Jag tror också, att jag sökt med bevis styrka mitt förslag, och något
bättre bevis för detsammas behöflighet kan väl icke anföras än dels Rikets
Ständers skrifvelse den 28 Maj 1866 angående domstolsväsendets omorganiserande
och dels Riksdagens skrifvelse den 15 Maj 1868, åsyftande
vissa domsärendens öfverflyttande från administrationen till domstolarne
samt embetsverkens förenklande. Representationen har således redan erkänt
behofvet af den reform jag åsyftat. De nya skäl, jag i min motion
anfört, nemligen de fördelar som genom frågans ändamålsenliga lösning
skulle uppkomma både för landet och för städerna, för domstolsordfö -

JJen 2 Mars.

419

randerne och för hela samhället, hafva deremot icke blifvit vederlagda,
utan man har endast gjort några lösa inkast med afseende å den formela
sidan af saken.

Jag tror att frågan är så utredd, att mitt förslag förtjenar afseende,
och jag yrkar fortfarande bifall till detsamma.

Friherre Gfripenstedt: Herr Talman! Mine Herrar! Jag skall

inskränka mig till endast några få särskilda anmärkningar.

Alla de talare som här yttrat sig tyckas vara ense om, att den första
punkten i motionärens förslag, nemligen aflåtande af eu skrifvelse som
afsåge påskyndande af en förändring i rättegångsordningen, icke borde bifallas.
De öfriga tvänne punkterna hafva deremot i reservantens förslag
blifvit med någon förändring upptagna, Jag får likväl fästa uppmärksamheten
på, att hvad den första af dessa punkter beträffar angående
sammanslagning af vissa städer och landtdistrikter till gemensam jurisdiktion
motionären icke uttryckt sin tanke så klart, att jag åtminstone kunnat
fatta hans mening. I motiveringen säger han nemligen, att förändringen
skulle tillgå på det sättet, att vissa delar af domsagorna förenades
med närmast belägna städer under en och samma domare eller domstol,
men i slutsatsen af sin motion hemställer han, huruvida icke Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, om icke åtskilliga af rikets mindre städer må
kunna med vissa delar af landet under gemensam domare eller domstol
förenas. Det är dock en högst väsendtlig skilnad mellan dessa förslag
som jag ber att få något taga i betraktande. Ty i det ena fallet skulle
städerna komma att såsom egna rätissamfund bestå, med sin särskilda i
grundlagen tillförsäkrade ordning för domarens tillsättande, och framdeles
blott få vissa juridiska annexer eller prebende!!, om jag så får uttrycka
mig, sig tillagda; men i det andra skulle de såsom egna jurisdiktioner
försvinna och förenas med landet. Hvad det första alternativet vidkommer,
har detta ej något inflytande på städernas ställning i förhållande
till landet såsom sjelfständig» kommuner och rättssamfuud betraktade;
ty då städerna blefve beståndande, skulle de väl också bibehålla sina
egna domare äfvensom rättigheten att genom förslag deltaga i dessas tillsättning,
hvilket emellertid blefve en inskränkning i Kongl, Majsts rätt att
utse domare för landtdistrikten. Men om åter småstäderna skulle försvinna,
så verkar detta, bland annat, äfven i konstitutionelf hänseende,
nemligen i afseende på valrätt och tillsättning af riksdagsmän. Det är
derföre af vigt att göra sig noga reda för hvilken af dessa utvägar som
meningen är att förorda, ifall en skrifvelse skulle allåtas.

För min del tror jag icke, att någondera är särdeles lämplig. Det
enda Tätta medlet att vinna en sådan förändring som i derå hänseenden
kan vara önsklig, är utan tvifvel, såsom ock den ärade representanten
från Christianstad redan antydt, en organisk Sammansmältning af städerna
och landet; men detta är en så stor fråga, att den icke kan eller bör
tagas isolerad, utan måste behandlas i sammanhang med många andra af
densamme värde talaren jemväl antydda vigtiga omständigheter.

Hvad den andra punkten beträffar, eller att man för att icke lägga hinder
i vägen för reformen redan nu skulle bestämma eller fästa vissa vilkor vid

420

Den 2 Mars.

utnämnandet af domare, så har den ärade reservanten nyss sagt, att ett
sådant vilkor icke skulle möta någon svårighet i grundlagens bestämmelser,
så mycket mindre som ett dylikt förfarande redan vore praktiseradt.
Jag ber dock att få anmärka, att denna åsigt är oriktig. Något sådant
vilkor som här blifvit föreslaget har verkligen hittills aldrig blifvit i någon
domarefullmakt intaget. I dessa förekommer visserligen ett förbehåll,
men detta gäller blott i afseende på regleringen af domsagornas gränser,
eller att den domare som utnämnes skall underkasta sig den förändring,
som domsagan möjligen kan komma att af vissa skäl undergå. Men till
detta vilkor inskränker sig icke reservantens förslag, utan detta går ut
på att bestämma, att ‘''innehafvarne af dessa befattningar skola vara underkastade
den förflyttning samt förändring i tjenstgöring och aflöning,
som för ändamålets vinnande kan anses nödig. “ Detta vilkor är, såsom
hvar och en finner, fullkomligt olika med det, att området af en domsaga
kan något jemkas, och det står, enligt min tanke, i bestämd strid med
både grundlagens anda och föreskrift. Ty, mine Herrar, man må tänka
sig hvad det vill säga att göra det vilkor vid en domares utnämnande, att
han när som helst skall vara underkastad förflyttning från ett ställe till
ett annat. Skulle man kunna uppställa ett sådant vilkor, hvarför kunde
man då icke äfven tillägga andra vilkor, som af ett eller annat skäl
kunde synas vara lämpliga? Skulle det till exempel vara rimligt att göra
till ett vilkor, vid utnämningen af Högsta Domstolens ledamöter, att
dessa skulle finna sig vid att kunna förflyttas eller vara amovibla? Om
också detta exempel ej eger sin fulla tillämpning på det förhållande
hvarom nu är fråga, lärer det dock ej kunna nekas, att båda dessa vilkor
hafva det gemensamt att de skulle minska domarnes sjelfständighet.

För min del tror jag alltså, att grundlagen lägger ett bestämdt hinder
i vägen för att antaga den andra punkten, och då den första, såsom
jag nyss nämnde, ej heller synes mig, i sakens närvarande skick, vara
lämplig, så förenar jag mig med dem som tillstyrkt bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Det är visst icke med så litet tvekan
som jag begärt ordet. Jag har nemligen hört åtskilliga talare,
hvilkas skarpa omdöme jag högt uppskattar, anse att 31 § Regeringsformen
skulle lägga hinder i vägen för framgången af Herr Ifvarssons
förslag. Jag har dock icke kunnat fatta denna grundlagsparagraf på det
sättet. Den innehåller visserligen ett förbehåll för städerna att få utse
sina borgmästare, men icke säger den huruvida det skall finnas ett större
eller mindre antal städer eller borgmästare eller representanter för städerna
eller landsboarne. Då motionären icke begärt eller föreslagit något annat
än att -omregleringen skulle ske efter vederbörandes hörande, d. v. s.
städernas, och då här endast är fråga om de smärre städerna, så tror
jag att de skulle gå in på eu sådan reglering. Då Kongl. Maj:t är alldeles
oförhindrad att förläna stadsrätt åt köpingar och andra kommuner
som begära en sådan rätt, och hvarigenom städernas antal således ökas,
så tror jag att Kongl. Maj:t är lika oförhindrad att på en sådan framställning
minska deras antal, oafsedt stadgandet i 31 § Regeringsformen. I
afseende på de smärre städernas representanträtt vill jag hemställa om

Den 2 Mars.

421

icke sådana städer, t. ex. Trosa eller Mariefred, skulle kunna vara lika
väl representerade och väga lika mycket i Representationen, om de valde
riksdagsman tillsammans med sin landsort som nu då de välja tillsammans
med andra större städer, der de helt och hållet försvinna. Riksdagsordningen
lägger icke heller hinder i vägen för en sådan förändring.
Den omtalar icke på något ställe att städerna ovilkorligen skola hafva
så eller så många representanter i Riksförsamlingen och ej färre; utan
säger endast att städerna eller de valkretsar som af dem bildas skola hafva
ett visst antal innevånare för att få skicka en representant till Riksdagen.
Motionären har visserligen i sitt förslag begagnat ordet “ förflyttning“ och
detta strider mot 36 § Regeringsformen — men jag tror att Utskottet
mycket väl kunnat, om det velat framgång åt förslaget, utbyta detta mot
“omreglering“. Utskottet har icke velat det, utan haft de obotfärdigas
förhinder, och det kunde derföre vara så godt att bibehålla detsamma
för att dermed yttrycka hvad motionären egentligen åsyftat. Men om
Utskottet på något sätt kan öfvertygas om nödvändigheten af en sådan
omreglering, som jag och, utan tvifvel, många med mig anse för behöflig,
så tror jag att det skulle vara skäl att återremittera Betänkandet, på det
att Utskottet skulle kunna föreslå en bättre redaktion åt förslaget än
motionären gjort.

Jag yrkar af dessa skäl återremiss af Utlåtandet.

Herr Carl Ifvarsson: Jag får med anledning af den siste ärade

talarens anförande blott hemställa, att Kammaren icke måtte återremittera
Utskottets Utlåtande. Skulle ordet “förflyttning11 anses betyda något
egentligt i den underdåniga skrifvelsen, så skulle jag mycket gerna gå in
på att utstryka det, oaktadt jag icke anser detta vara förhållandet.
Emellertid vill jag, för att håfva alla betänkligheter, föreslå att orden
“förflyttning samt* må utgå, då förslaget i denna del kommer att lyda:
“att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, dels om icke åtskilliga af rikets mindre
städer må kunna med vissa delar af landet under gemensam domare eller
domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen fördelas, och dels om
icke, vid inträffande ledigheter, hädanefter och intill dess reformen hinner
genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne. af
dessa befattningar skola vara underkastade den förändring i tjenstgöring
och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig“.

Grefve Sparre: Jag instämmer i motionärens sednaste yrkande,

icke derför att jag icke anser att, — då Kongl. Maj:t under tretio år
utnämnt domare med vilkor att de skulle underkasta sig den förändring
i tjenstgöring och aflöning, som af domsagornas förändrade reglering kunde
blifva en följd, och hvilken utnämning jag således betraktar såsom vilkorlig,
— det vilkor som nu är i fråga lika väl skulle kunna bifogas.
Men då i sådana frågor som denna, der man möter motstånd, det är af
vigt att undvika jemväl skenet af möjliga invändningar, så vill jag instämma
deruti, att de ifrågavarande orden må utgå. I sådant fall måste
man väl erkänna, att de återstående orden innebära precist detsamma

422

Den 3 Mar».

som det vilkor Kongl. Maj:t redan under många år fastställt vid utnämningar
till landtdomare.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Efter den förändring motionären

gjort i sitt förslag afstår jag från mitt yrkande om återremiss och instämmer
med honom.

öfverläggningen var slutad och propositioner framställdes enligt de
gjorda yrkandena för hvardera punkten särskildt. Rörande l:a punkten
hade yrkats dels bifall till Utskottets hemställan och dels afslag derå
samt antagande i dess ställe af det förslag, som, för så vidt första punkten
anginge, innehölls i Herr Carl Ifvarssons motion. Då Herr dalmannen
fann propositionen på bifall till Utskottets hemställan besvarad med öfvervägande
ja. begärdes votering.

Följande voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i första punkten af
dess Utlåtande N:o 12,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutit. att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t, vid behandling af frågan om organisation af
underdomstolarne på landet, täcktes vidtaga och föreslå åtgärder, ledande
icke allenast till snabbhet i lagskipning^!, utan äfven till beredande af
tillfälle för handläggning af andra och flera ärenden vid samma domstolar
än de nu dithörande.

Omröstningen visade 96 ja mot 74 nej, hvadan Utskottets hemställan
bifallits.

Derefter upptogos de yrkanden, som förekommit angående andra punkten,
och afgåfvos i enlighet dermed propositioner, af hvilka Herr Talmannen
fann den besvarad med öfvervägande ja, som afsåg bifall till Utskottets
förslag. Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf följande voteringsproposition
nu uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i andra punkten af
dess Utlåtande N:o 12,

röster ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutit, att Riksdagen skall till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, dels
om icke åtskilliga af rikets mindre städer må kunna med vissa delar af
landet under .gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna
derefter lämpligen fördelas, och dels om icke, vid inträffande ledigheter,

Dell 2 Mars.

423

hädanefter och intill dess reformen hinner genomföras, det vilkor må vid
utnämnandet fästas, att innehafvare af dessa befattningar skola vara
underkastade den förändring i tjenstgöring och aflöning, som for andamålets
vinnande kan anses nödig.

Denna omröstning utföll med 75 ja mot 91 nej och hade Kammaren
alltså beslutit i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 4.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15, i anledning afKongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående försäljning till Carlskrona stad af eu
kronan tillhörig tomt derstädes jemte andel uti en byggnad.

Härvid yttrade:

Herr Gu in »Hus: .lag kan icke underlåta anmärka att det före kommer

mig underligt, att en ganska rymlig stadstomt med derå befintlig
teaterbyggnad, om än blott stommen dertill, skall af Staten afstås foi en
summa af blott 1,500 R:dr; och det skulle i sanning vara lyckligt för
skådespelarkonstens spridning inom landet, om den kunde ofta erhålla
dylika byggnader för ett sådaut pris. Hvad nu sjelfva. beloppet betraffar,
står såsom motiv för detsamma, dels i den Kongl. Propositionen och dels
i Stats-Utskottets Utlåtande, att det grundar sig på en af vederbörande
i behörig ordning verkställd värdering. Jag förmodar att till grund for
denna uppskattning blifvit lagd den afkomst ifrågavarande lagenhet Granat,
och vid sådant förhållande undrar jag icke så mycket på, att priset

blifvit obetydligt. . . .

Ja» har velat göra denna anmärkning, men jag vågar ej tillåta mig

framställa något särskilt yrkande om afslag. Carlskrona stad ar van att
omhuldas af Staten, och då jag finner att Staten utan någon sorts godtgörelse
har hållit Carlskrona stad med teaterbyggnad i 90 är och jag
förmodar att sådant skulle blifva förhållandet äfven för framtiden, om ej
förevarande köp nu bifölles, vill jag, såsom namndt, låta vid Utskottets

Utlåtande bero.

Herr Pulan der: Jag ber endast få nämna att, enligt min upp fattning,

Carlskrona stad genom detta köp torde böra anses gorå en, om
än obetydlig afbetalning å det omhuldande, hvilken enligt den föregående
talarens antydan, skulle ha kommit nämnda samhälle till del. förhållandet
är nemligen det, att värderingssumman, i stället för att vara ior låg,
numera snarare torde böra anses för hög, och jag är fullt förvissad, att
om den värde- talaren haft kännedom om lokalen, om den störa utsträckningen
af Carlskrona stad samt om tomternas ringa värde i den aflägsna
stadsdel, der den ifrågavarande byggnaden är belägen han ingalunda
skulle hyst några betänkligheter vid att gifva sitt bifall till den ifrågavarande
försäljningen. Huset är visserligen i närvarande stund vardt mer
än 1 500 R:dr, men det kommer sig deraf, att den gamla, kronan, tillhöriga
materialboden blifvit inredd till teater samt genom bidrag åt konst -

421

Den 2 Mars.

älskare bland stadens innevånare försatt i ett sådant skick, som i någon
män kan motsvara anspråken i en så undangömd vrå af landat som
Carlskrona Jag ar föröfrigt öfvertygad att, om Staten på motsvarande
vi or kunde få realisera sm öfverflödiga fasta egendom, vare sig i Carlskrona
eller annorstädes, den ingalunda derpå skulle göra någon dålig affär.

Vidare anfördes ej och Utskottets tillstyrkande bifölls.

Likaledes biföllos samma Utskotts Utlåtanden:

• a '' “ledTg, -Maj.-ts nådiga Proposition, angående

jordafsondrmg från f. d. monsterskrifvarebostället Namn och f. d. hofsmedsbostallet
Kjedum, för anläggning af skolhus i Naums och Kiedums
församlingar uti Skaraborgs län; och

■ a ''fT''° * raon^eclndl? ^ongl- Maj:ts nådiga Proposition, angående

jordafsondnng från f. d. trumpetarebostället Kyrkö vid Westgöta regemente
for anläggning af skolhus i Molla församling

§ 5.

^\?redy.°8s Stats-Utskottets Memorial N:o 18, angående bestämmandet
af aflöningen för de vid innevarande riksdag hos Kamrarne och Utskotten
samt i Riksdagens Kansli anställde tjensteman och vaktbetjente.

Utskottets hemställan rörande aflöningen åt Första Kammarens
tjensteman och vaktbetjente.

Herr Ola Bosson Olsson: Det förefaller mig litet besynnerligt,
att tvanne notarier i Första Kammaren skola hafva två R:drs större aflönmg
om dagen än notarierna i Andra Kammaren. Att så var förhållandet
vid förra riksdagen är kändt, men när denna högre aflöning då
föreslogs och bifölls så skedde det på det skal, att dessa båda notarier
icke bhfvit tillsätta förr än den 15 Februari, då notariernas mera lediga
hd var tiUandagången och deras mera brådskande arbeten tagit sin början.
Ftt sådant förhållande eger dock mig veterligen icke rum i år, då de
i råga varande notarierna blifvit antagne på samma gång som sina kamrater
redan vid riksdagens början, och får jag derföre föreslå, att dessa
tvä notariers arvoden måtte nedsättas till tio Rall- per dag.

Herr John Ericson: I afseende å ordnandet af göromålen inom
Kamrarnes kanslier bör det väl dock lämpligast öfverlemnas åt hvardera
Kammaren sjelf att afgöra, huru den vill hafva göromålen inom sitt
kansli fördelade. Såsom bekant, står så tillsammans med tillkomsten af
de ifrågavarande förste notarierna, att Första Kammaren vid sistlidne
riksdag antog tvänne kontrollnotarier, hvilka det skulle åligga att öfvervaka
de andra notariernas protokollsföring, för att dels fullständigare och
noggrannare referater skulle kunna åstadkommas, och dels ledamöternas
besvärliga justermgsarbete i någon mån skulle underlättas. Att vid sådant
förhållande Andra Kammaren nu skulle lägga sig emot Första Kammarens
beslut och nedsätta aflöningen för desse tjenstemän, som Första
Kammaren for sitt behof ansett nödiga, det vill jag för min del, med

Den 2 Mars.

425

fästadt afseende jemväl å den grannlagenhet Kamrarne äro skyldiga hvarandra,
helt och hållet på det allvarligaste bestrida. Härtill kommer —
jag torde böra fästa uppmärksamheten derpå — att Första Kammaren
har endast åtta ordinarie notarier, under det att de i Andra Kammaren
uppgå till tolf, äfvensom att i öfrigt Första Kammaren i sitt kansli icke
sysselsätter så många tjensteman som Andra Kammaren. Jag skulle på
det högsta beklaga, om Andra Kammaren skulle äfven i år med hänsyn
till dessa tjensteman begå samma grannlagenhetsfel mot Medkammaren,
som den gjorde sig skyldig till vid förra riksdagen, och jag vågar derföre
anhålla, att Kammaren måtte bifalla Stats-Utskottets hemställan i
denna punkt.

Grefve Sparre: Jag instämmer till alla delar med den siste talaren.
Sjelf under förra riksdagen ledamot af Första Kammaren, kom jag
i erfarenhet af den särdeles nyttiga och välgörande inrättningen att hafva
sådana notarier som dessa att öfvervaka och kontrollera de öfriges referater,
och, mine Herrar, den som är nog olycklig att så ofta taga Kammarens
tid i anspråk som jag, och erhåller sådana här luntor till justering,
den vet hvad det vill säga, och hvilka fördelar det medför, att ega
till sitt biträde dylika öfvervakande notarier. Jag hehöfde aldrig justera
mina yttranden under sista riksdagen. Jag instämmer också med den
föregående talaren deruti, att då Första Kammaren ansett eu sådan anordning
för sig lämplig, det icke är rätt grannlaga af oss, att på något
sätt lägga oss emot densamma. Jag hemställer också, om vi hade gjort
ett arrangement, som rörde denna Kammare enskilda men Medkammaren
behagade säga nej dertill, hvad vi skulle tycka om ett slikt beteende.
Följden af Andra Kammarens vägran i fjor att bevilja det arfvode åt
dessa förste notarier, som var dem utlofvadt, var, om jag minnes rätt,
den att Första Kammarens ledamöter enskildt måste göra ett sammanskott,
för att desse tjenstemän skulle erhålla det belopp, som blifvit
dem tillförsäkradt; men att det icke kan vara riktigt lämpligt att göra
en sådan åtgärd å den ena Kammarens sida nödvändig, det synes mig
sannerligen falla af sig sjelf.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förevarande hemställan.

Grefve Pos se: Jag tror, att de föregående båda talarne så full ständigt

utredt denna fråga, att ingenting annat för mig återstår än att
med dem instämma, under uttalande af den önskan att Kammaren måtte
visa den grannlagenhet mot Första Kammaren, att den icke på något sätt
ingriper i förevarande lilla anordning. Jag yrkar bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.

Vidare anfördes icke. Utskottets förslag bifölls.

Utskottets hemställanden rörande aflöningen för tjenstemännen och
vaktbetjeningen hos Andra Kammaren, Konstitutions-, Stats-, Bevillningsoch
Banko-Utskotten

Biföllos.

426

Den 2 Mars.

Med anledning af Utskottets hemställan angående aflöningen åt
tjenstemännen och betjente hos Lag-Utskottet anförde:

Öd '' i

Grefve Sparre: Jag är förlägen att begära Kammarens uppmärksamhet
i denna fråga. Jag är alldeles icke den som tillstyrker några öfverdrifna
aflöningar: tvärtom, jag har inom Talmanskonferensen i min
mån sökt verka att få dem inskränkta till minsta möjliga belopp, men
jag vädjar till Kammarens bedömande, huruvida det kan vara billigt att,
på sätt Stats-Utskottet här gjort, föreslå samma arfvode för sekreterarne
i Lag-, Banko-, Bevillnings- och Konstitutions-Utskotten. Såsom
Herrarne behagade inhemta af förevarande Betänkande, har Talmanskonferensen
föreslagit, att sekreteraren i Lag-Utskottet skulle erhålla 500
R:dr i månadsarfvode. Jag ber Herrarne taga i öfvervägande beskaffenheten
och antalet under de tre föregående riksdagarne utaf de Utlåtanden,
som expedierats från detta Utskott, och Herrarne skola finna, att
antalet uppgår till jemn! samma siffra (ISO) som mängden af de expeditioner
tillsammans, som utgått från Konstitutions-, Banko- och Bevillnings-Utskotten.
Och i afseende å beskaffenheten, hvilken skilnad! Yi
hafva under denna riksdag att afgifva utlåtande öfver eu fullständig omarbetning
af kommunallagarne, en genomgående revision af strafflagen
och dessutom den massa öfriga ärenden, som numera hänskjutas till LagUtskottets
handläggning. Redan nu är antalet expeditioner, som denna
riksdag kommit från Lag-Utskottet, lika stort — jag tror att siffran är
densamma — med antalet åt dem, som utgått från Stats-Utskottet. Men
jag vågar säga, att det besvär, den möda, den förmåga, som erfordras
för författande af de förra, icke är jemförlig med hvad som i den vägen
författandet af de sednare krafvel. Jag vill icke,i öfrig! anställa någon
jemförelse, men jag kan icke underlåta fästa uppmärksamheten på, att,
då Stats-Utskottets sekreterare uppbära 500 R:dr per månad, samt dessutom
är till honorarier åt detta Utskotts tjensteman föreslagen eu summa
af, som jag tror, 3,000 R:dr, hvaraf enligt hittills vedertagen praxis större
delen tillfaller sekreterarne, så erhåller hvardera af de ni ett mycket,
mycket större arfvode än sekreteraren i Lag-Utskottet för närvarande
åtnjuter. Detta, har också haft till påföljd, att vid föregående riksdagar
sekreterarne i Lag-Utskottet icke kunnat uthärda med sina ansträngande
göromål, och att på grund deraf vid en riksdag ett särskild! biträde måste
anlitas för kommunallagarnes behandling. Denne person begärde visserligen
icke något särskilt arfvode, men om han så hade gjort, både
Utskottet derom måst till Riksdagen göra hemställan. Då Lag-Utskottet
vid denna Riksdag icke har för ändamål att göra en sådan hemställan,
då Herrarne vid jemförelse mellan det arbete, som åligger sekreteraren i
detta Utskott, och det, som kommer på sekreterarne i de tre öfriga först
omförmälda Utskotten, böra kunna finna, att det icke kan vara med rättvisa
förenligt att tilldela så lågt arfvode åt den förre som åt de sednare,
och då på grund häraf Talmanskonferensen föreslagit ett månadsarfvode
af 500 R:dr samt, så vidt den satsen är sann, att arbetaren är sin lön
värd, det är Representationen värdigt att tillräckligt aflöna dem, som
nöjaktigt fullgjort sina arbeten, så hemställer jag, att Kammaren ville,
med underkännande af Stats-Utskottets förslag, bifalla Talmansk onferen -

Den 2 Mars.

427

sens . förslag och sålunda bevilja sekreteraren i Lag-Utskottet ett arfvode
af 500 R:dr per månad.

Grefve Posse: Styrkan i Grefve Sparres argumentation ligger enligt

mitt förmenande icke i jemförelsen mellan Lag-Utskottet och Statsutskottet,
ty om jag ser på antalet Betänkanden och på dessas storlek
för .att deraf bedöma det arbete som blifvit nedlagdt, så synes det som om
Stats-Utskottets. sekreterare haft ett vida mer ansträngande göromål än
Lag-Utskottets. Deremot anser jag den jemförelse, som Grefve Sparre gjorde
mellan den olika grad af skicklighet, som erfordras af Lag- Utskottets sekreterare
i förhållande till Bevillnings- och Banko-Utskottens likbenämnde tjensteman,
vara alldeles riktig. Sekreterarne i båda dessa sistnämnda Utskott hafva
numera i jemförelse med såväl Stats-Utskottets som Lag-Utskottets sekreterare
ofantligt litet att göra, och jag tror jemväl att man icke af dem behöfver
fordra en så långt drifven vetenskaplig bildning som af vare sig LagUtskottets
eller Konstitutions-Utskottets sekreterare. Att härvid mäta lönerna
efter antalet Betänkanden och dessas omfång tror jag visserligen
icke vara helt och hållet riktigt, men då måhända mången gör det,
så ber jag att i detta afseende få delgifva en tabell för att låta Herrarne
veta hur saken gestaltat sig under de trenne sista riksdagärne.

Under 1867 års riksdag hade nemligen:

Konstitutions-Utskottet	15	Betänkanden	på	inalles	9	ark.
Bevillnings-	D:o	26	D:o	44	r>	191	>4
Banko-	D:o	35	D:o		„	301	»
Lag-	D:o	86	D:o		»4	341	44
Stats-	D:o	105	D:o	>4		106	44

och skilnaden är ungefärligen lika stor de båda följande riksdagarne, nemligen
för 1868:

Konsti tu tions-Utskottet 10 Betänkanden på tillsammans 8 ark.

Bevillnings-	D:o	21	D:o		44	151 -
Banko-	D:o	30	D:o	»	44	281 -
Lag-	D:o	52	D:o	V	44	39| „
Stats-	D:o 110	D:o	»	44	116 „
samt för 1879: Konstitutions-Utskottet	14	Betänkanden på	samfäldt	16l ark.
Bevillnings-	D:o	17	D:o	„	44	131 „
Banko-	D:o	22	D:o	w	44	22l „
Lag-	D:o	42	D:o	44	t,	31

Stats- D:o 104 D:o „ „ 111A „

Den uppfattning, som vid frågans behandling inom Stats-Utskottet
ville göra sig gällande, var, att man borde ordna lönerna så, att Bevillningsoch
Banko-Utskottens sekreterare framdeles finge nedsättning från 400
till 350 Riksdaler, under det att de öfriga Utskottens sekreterare bibehölles
vid nuvarande lönebelopp, nemligen 400 Riksdaler för Konstitutionsoch
Lag-Utskotten samt 500 R:dr för Stats-Utskottet; men då det nu
redan var temligen långt framlidet på riksdagen samt de nuvarande tjenstemännen
mottagit och tillträdt sina befattningar under förutsättning att
erhålla de jöner, som under förra riksdagarne beviljats, så ville StatsUtskottet
icke för denna riksdag göra någon ändring i detta afssende.

428

Den 2 Mars.

Utskottet har emellertid antydt sin mening att under loppet af Riksdagen
inkomma med förslag till aflöningarnes reglerande för kommande
riksdag eller en gång för alla, och jag tror att Stats-Utskottet dervid icke
skall fästa afseende å de yrkanden som nu göras. Inom Utskottet har
den åsigten blifvit temligen allmänt uttalad, att riksdagen väl kunde hafva
vigtigare göromål att sysselsätta sig med, än att den skulle hvarje år använda
ett eller annat plenum för att diskutera så obetydliga saker som
lönerna till sin kanslipersonal; och att man derföre borde i detta afseende
gå tillväga på samma sätt som i fråga om riksdagskostnaderna, om
hvilka man förra riksdagen beslöt hur de tills vidare skulle utgå.

Tills vi på detta sätt få frågan ordnad för framtiden torde det icke
vara skäl att nu och för dessa fyra månader göra någon ändring i hvad
Stats-Utskottet på goda skäl föreslagit.

Herr Bjerkander: Jag är hufvudsakligen förekommen af den föregående
talaren, och då han uppgifvet det antal Betänkanden, som Lagutskottet
vid förra Riksdagen afgaf, så vill jag endast ytterligare erinra
om hvad dessa Betänkanden innehålla. Hela antalet utgjorde, såsom föregående
talare uppgaf, 42 Betänkanden, af hvilka icke mindre än 29 innehöllo
endast afslag å framställda motioner, och hvilka'' således icke kunde
hafva varit så särdeles svåra att uppsätta. Af de öfriga 13 innehöllo
5 endast förslag om skrivelser till Kongl. Maj:t, och således var af hela
antalet icke flera än 7, som innehöllo lagförslag. Jag vill likväl nämna,
att dessa förslag voro hufvudsakligen uppgjorda af motionärerna sjelfva,
och att Lag-Utskottet endast med mer eller mindre förändringar förordade
dem. Jag tror således icke att göromålen hvarken till mängd eller beskaffenhet
äro i allmänhet så ansträngande inom Lag-Utskottet, att någon
förhöjning i sekreterarens aflöning behöfver göras, synnerligast som det
visat sig, att ingen brist på sökande till denna plats uppstått, utan tvärtom
ett ganska stort antal ansökningar inkommit äfven denna Riksdag.

När frågan nästa gång förekommer inom Stats-Utskottet vill jag för
min del tillstyrka, att lönerna för Konstitutions-, Banko- och Bevillningsutskottens
sekreterare skola nedsättas, om man ock skulle bibehålla samma
aflöning som hittills för Lag-Utskottets sekreterare, som jag medger
har mer att göra än de förra. Jemför man dock å andra sidan LagUtskottets
sekreterare med Stats-Utskottets, så skalUman, såsom föregående
talare anmärkte, finna en betydlig skilnad i göromål, ty hvar och
en af Stats-Utskottets sekreterare har ungefär dubbelt så mycket att göra
som Lag-Utskottets; och således kan jag för min del icke annat än yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Herr Talman! mine Herrar!
Den för Riksdagen antagna arbetsordningen föreskrifver, att vid ett af de
så kallade Talmanssammanträdena skall uppgöras förslag till bestämmande
af arfvoden åt “tjenstemännen och vaktbetjeningen hos Kamrarne och
Utskotten samt i kansliet11, och att detta skall ske “efter samråd med
Utskottens ordförande och Riksdagens Kansli-deputerade“, på det att ett
jemförande bedömande må ega rum af de arbeten, som inom Utskotten
eller i kanslierna verkställas, och arvodena derefter lämpas. En sådan

Den 2 Mars.

429

undersökning har hos talmanssammanträdet egt rum såväl denna som
föregående riksdagar, och det är således icke riktigt hvad i Stats-Utskottets
Betänkande säges, att någon noggrann undersökning icke egt rum,
“huruvida någon jemkning i afseende på afiöningens beräknande i öfrigt
borde åvägabringas Jag vågar tro, att allt, som kunnat göras för att
ingå i ett fullständigt bedömande af denna fråga, verkligen gjorts inom
Talmanssammanträdet, då samtlige dess ledamöter jemte Utskottens ordförande
och riksdagens Kanslideputerade hafva undersökt de skäl, som
från ena eller andra sidan blifvit framställda; och jag kan intyga, att
såväl denna som föregående riksdagar har man, med afseende å antalet
af den tjenstemannapersonal som inom Utskotten användes, ansett arbetet
inom Lag-Utskottet om icke qvantitativt så dock qvalitativt uppgående
emot det inom Stats-Utskottet. Det är icke riktigt, såsom ordföranden i
Stats-Utskottet gjort, att mäta dessa arbeten efter antal och ark, ty bedömandet
och jemförandet bero här icke på antalet timmar, som blifvit använda
å arbetet, utan på den förmåga som måst förefinnas för att kunna
åstadkomma detsamma; och då tror jag man måste erkänna, att af LagUtskottets
sekreterare fordras sådana förkunskaper och insigter i de ämnen
han skall behandla, att han väl förtjenar den högre aflöning Talmanssammanträdet
föreslagit. Men äfven om man mäter efter de sifiror, som här
uppgifvits, nemligen för Lag-Utskottet 42 Betänkande!! och 31 ark emot
104 betänkanden och 111.] ark för Stats-Utskottet, allt under förra riksdagen,
så må man tillika besinna, att Stats-Utskottet har två högt aflönade
sekreterare med 650 R:drs månadsarfvode hvardera, gratifikationerna
inberäknade, — arfvoden, som många under föregående riksdagar
ansett snarare för högt än för lågt tilltagna —, och man måste då finna
icke annat än billigt, att åt Lag-Utskottets sekreterare gifves åtminstone
500 R:dr i månaden.

Således påyrkar jag, att, såsom Talmanssammanträdet förslagit, arfvodet
för Lag-Utskottets sekreterare bestämmes till sagde 500 R:dr i månaden.

Herr Staaff: Jag finner mig äfven förekommen af Stats-Utskottets
ordförande, med hvilken jag ber att få instämma, och anser att man här
icke har annat att pröfva, än huruvida Lag-Utskottets sekreterare må
vara tillräckligt godtgjord med den i Betänkandet föreslagna afloningen,
hvilken efter 400 R:dr i månaden gör 4,800 R:dr per år, eu summa som
jag anser vara en fullt tillräcklig ersättning för arbete äfven af den art
som nämnde sekreterares. Det är visserligen sannt, att ett eller annat af
Lag-Utskottets Betänkanden kan vara vidlyftigare än de af andra Utskott,
men man må å andra sidan taga i betraktande, att denne sekreterare
icke åligger det hopsamlande af materialier, det undersökande af statistiska
tabeller och de förfråganden på flera håll, som inom Stats-Utskottet
erfordras för att komma till ett upplysande resultat, ty sedan han en
gång satt sig in i sitt ämne, lagkunskapen, så förorsakar det honom icke
så mycket mer arbete, om ett Betänkande inom Utskottet är några ark
längre eller kortare än ett annat. Således yrkar jag för min del å fasthållande
vid den af Stats-Utskottet föreslagna, till 400 R:dr i månaden
belöpande afloningen för ifrågavarande tjensteman.

430

Den 2 Mars.

Grefve Sparre: Hvad den siste värde talarens yttrande om det
ifrågavarande arfvodesbeloppet angår, ber jag få anmärka, att här alls
icke är fråga om att aflöna Lag-Utskottets sekreterare med 4,800 R;dr
utan med 1,600 R:dr, enär man, då riksdagen icke räcker längre än fyra
månader, icke kan tala om helt årsarfvode. Vi höra äfven besinna, att
denne sekreterare, som mellan riksdagarne är boende i landsorten, under
riksdagstiden nödgas afstå en de! af sina inkomster åt en vikarie som
upprätthåller hans öfriga tjenstebefattningar, hvadan någon tillökning i
hans arfvode vid Riksdagen ej kan anses obillig. Man säger visserligen,
att det finnes fullt upp med sökande till denna befattning hos Lag-Utskottet,
men förutom den person som för närvarande innehar platsen,
känner jag för min del icke mer än en, som satt i fråga att erhålla detta
förtroende. Jag ber Herrarne godhetsfullt fästa afseende -vid, att de ledamöter,
som bedras med det uppdraget att sitta i Lag-Utskottet, öiverösas
af göromål till den mängd och af den odrägliga beskaffenhet, att vi
måste erkänna* att vi icke inför Riksdagen kunna stå till svars för vårt
arbete, om vi icke vid detsamma ega tillgång till en duglig och skicklig
sekreterare; i annat fall blifver, i sanning, vårt arbete alltför tungt och
mödosamt.

En talare har sagt, att flera af Lag-Utskottets Betänkanden innehålla
afstyrkande1», af väckta förslag. Men för att väl motivera ett afstyrkande
erfordras lika mycken skicklighet — och ofta mycket större —
än för att afgifva en hemställan om bifall till eu motion. Vi hafva väl fått
höra skarpa kritiker af nästan hvarje motionär, som från Utskottet fått
mottaga ett afstyrkande Utlåtande å hans förslag. Det torde då vara
nödigt, att Utskottets motivering är uttömmande och väl affättad. Mera
öfverseende med motiveringen hafva deremot herrar motionärer visat, då
Utskottet funnit sig föranlåtet att tillstyrka bifall till deras framställningar;
då hafva de icke alltid så noga frågat efter, om Utskottet gifvit fullgoda
skäl för det slut hvartill det kommit. Vilj en I således, mine Herrar,
ställa oss till ansvar för våra åtgöranden inom Utskottet — och detta är
eder rättighet — så vägren icke att gifva skäligt arfvode åt den tjensteman,
som å Utskottets vägnar affatta!- dess beslut, ty det är fysiskt omöjligt,
att vi sjelfve, öfverhopade af göromål som vi äro, kunna åtaga oss
jemväl detta arbete.

Man har äfven gjort en jemförelse mellan Stats-Utskottets och LagUtskottets
Utlåtanden. Jag hemställer dock, om det kan vara verkligt
allvar att vilja jemföra det sätt, hvarpå Stats-Utskottets Betänkanden äro
skrifna, med den uttömmande behandling af hvarje ärende som erfordras
af Lag-Utskottet. Jag undrar om icke Stats-Utskottets Utlåtanden i allmänhet
i största korthet innehålla ett af- eller tillstyrkande, hvilket endast
grundar sig derpå, huruvida Statsverkets tillstånd medgifver den
ifrågasatta utgiften eller icke. Jag säger icke detta, för att ii någon män
vilja nedsätta värdet af detta Utskotts arbeten. Tvärtom anser jag det
vara en förtjenst att i korthet affatta sina tankar; men jag vill dock ej
jemföra Stats-Utskottets arbete med Lag-Utskottets. Dessutom har redan
af Herr vice Talmannen blifvit anmärkt, att hos Stats-Utskottet tvänne
sekreterare äro anställde; antalet Betänkanden, som afgifvas af detta Utskott,
visar, att deras numerär uppgår till dubbelt mot Konstitutions-,

Den 2 Mars.

431

Bevillning»- och Banko-Utskotten tillsammans, sjelfva behandlingen af de
ärenden åter som hänskjuta» till Stats-Utskottet måste blifva mera kort
och summarisk än det arbete, som inom öfriga Utskott nedläggas på till
dem hänvisade förslag. Den siste talaren har sagt, att det icke åligger
Lag-Utskottets sekreterare att hopsamla sådana materialier och göra sådana
efterforskningar som öfrige sekreterare inom Utskotten. Jag gratulerar
verkligen den värde talaren, som synes färdig att när som helst
skaka ur armen sådana Betänkande!! som dem Lag-Utskottet afiåter.
Hvad särskildt deras korthet beträffar, så har jag ansett denna som deras
största förtjenst, ty det förhåller sig härmed såsom Yoltaire eu gång sade,
när man förebrådde honom att alltför vidlyftigt hafva behandlat Carl
XII:s historia: “jag hade verkligen icke tid att skrifva kortare."

Jag vill nu endast tillägga, att, efter hvad jag har mig bekant, Första
Kammaren nyss i enlighet med Herrar Talmäns förslag beslutat bevilja
sekreteraren hus Lag-Utskottet ett arfvodesbelopp af 500 R:dr i månaden.
Äfven vågar jag å mina kamraters inom Lag-Utskottet vägnar
förklara att, derest herrarne vilja, att vi fortfarande skola sköta det oss
lemnade uppdraget, vi jemväl hos eder bönfalla att åt vår sekreterare
gifva en skälig aflöning, och det nyssnämnda beloppet är icke mer än
skäligt åt den person, som skall ega de insigter som erfordras för att i
Lag-Utskottet föra pennan. Vid sistlidne riksdag ifrågasattes äfven denna
tillökning i arfvodet, och man kunde då endast på detta sättet undvika
en större kostnad härutinnan, att man anlitade andra personer, som utan
ersättning biträdde Utskottet. Jag har likväl för min del trott, att Riksdagen
icke velat, att dess arbeten skola utföras gratis.

Herr Liss Olof Larsson: Jag har begärt ordet, med anledning

af den föregående talarens anförande. Han nämnde nemligen ingenting
om, huruvida den nuvarande sekreteraren hos Lag-Utskottet fått något
bestämdt löfte om att nu få högre aflöning än vid sistlidne riksdag då
han medtogs hit. Jag antager, att hvarken Lag-Utskottets ordförande
eller Lag-Utskottet i dess helhet eller någon annan kunnat gifva ett sådant
löfte, samt att således denne sekreterare vid innevarande riksdag
sökt befattningen utan att på förhand hafva påräknat ett högre månadsarfvode
än 400 R:dr. Nu säger visserligen ordföranden i Lag-Utskottet,
att vi böra höja arfvode!, om vi vilja fä en duglig karl till sekreterare i
detta Utskott. För min del kan jag ej fatta detta hans yrkande annorlunda,
än att den nuvarande sekreteraren i Lag-Utskottet icke skulle vara
eu duglig karl, ty han har ju icke gjort anspråk på högre lön än han
för närvarande har, och derföre borde vi höja månadsarfvodet till 500
R:dr för att få en ännu dugligare sekreterare i detta Utskott. Då jag
emellertid icke vill vara med om något klander mot den nuvarande sekreteraren
i Lag-Utskottet, hvilken jag anser ganska väl fullgöra sina skyldigheter,
vill jag lemna mitt bifall till hvad Stats-Utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Friherre Al strömer: Jag tror icke, att det är skäl att så mycket
strida om denna sak. Jag erkänner, att Grefve Sparre kan hafva rätt uti
sitt påstående, att Lag-Utskottets sekreterare i visst hänseende bör hafva

432

!Den 2 Mar s.

större insigter och förkunskaper än öfrige sekreterare hos Utskotten; men
äfven oafsedt detta antagande, samt då upplyst blifvit, att Första Kammaren
redan, med afslag å Stats-Utskottets hemställan i denna punkt,
bifallit Talmanskonferensens förslag att förhöja ofvannämnde sekreterares
månadsarfvode till 500 R:dr, kan jag ej undgå att härvid göra den lilla
kalkylen, att, om nu Andra Kammaren bifaller Stats-Utskottets förslag
oförändradt i denna punkt, och vi således för denna obetydliga sak nödgas
anställa gemensam votering, så kan ensamt denna komma att för
Statsverket blifva dyrare än det lilla tillöknings belopp hvarom nu är
fråga; ty en sådan gemensam votering kan föranleda en dags förlängning
af riksdagen med tliy åtföljande dagsarfvoden åt hela tjenstemannapersonalen
vid Riksdagen. Jag tillstyrker på denna grund bifall till Talmanskonferensens
förslag, att sekreterarens i Lag-Utskottet månadsarfvode måtte
förhöjas till 500 R:dr, och detta gör jag så mycket heldre som StatsUtskottets
ordförande redan på förhand gifvit oss ett löfte, att vi för
framtiden kunna hoppas att undslippa dessa årligen återkommande arfvodesregleringar,
enär Stats-Utskottet är betänkt på att under riksdagens
lopp inkomma med förslag om bestämmande af fasta löner för de
vid Riksdagen anställde tjensteman och betjente.

Herr Asker: Då Lag-Utskottets ordförande under denna öfverlägg ning

åberopat ett yttrande, som han förmodade att Voltaire någon gång
fällt öfver sitt arbete “Carl XII:s historia11, her jag endast härvid få göra
den rättelse, att det var Walter Scott, som om sitt verk “Napoleons historia41
yttrade de bekanta orden: “Jag hade icke tid att skrifva den kortare11
; samt att dessa ord återfinnas i Geijers litteraturblad bland denne
författares samlade skrifter.

Öfverläggningen förklarades vara slutad. Herr Talmannen framställde
propositioner på bifall dels till Utskottets förslag i oförändradt skick och
dels på bifall till samma förslag, med den förändring att arfvodet för
sekreteraren i Lag-Utskottet skulle höjas till 500 R:dr i månaden. Den
förra af dessa propositioner fann Herr Talmannen besvarad med öfvervägande
ja, men då votering äskades, blef nu följande voteringsproposition
uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller, i oförändradt skick, hvad Stats-Utskottet i dess Memorial
N:o 18 hemställt angående arfvoden och dagtraktamenten för de
tjenstemän och betjente, som vid innevarande riksdag äro hos Lag-Utskottet
anställde,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med bifall till Stats-Utskottets hemställan
i öfrigt, beslutit att arfvodet för sekreteraren hos Lag-Utskottet skall
utgå med Femhundra Rall- i månaden.

Omröstningen, som i vanlig ordning anställdes, utföll med 115 ja
mot 43 nej, i följd hvaraf förevarande hemställan i oförändradt skick af
Kammaren bifallits.

Hemställandet

Den 2 ilars.

433

Hemställandet om Riksdagens Kansli och öfriga hemställanden å sidan
7.

Biföllos.

Hemställandet nederst ä sidan 8, om beviljande af ett särskilt gratifikationsanslag
åt tjenstemäunen hos Stats-Ut skottet.

Herr Ola Bosson Olsson: Stats-Utskottet har i denna punkt till
gratifikationer åt dess tjensteman begärt en summa, som jag anser vara
för stor. Den är visserligen icke större än det belopp, som lör enahanda
ändamål vid sistlidne riksdag beviljades, ehuru detta anslag då rönte icke
obetydligt motstånd, synnerligast inom denna Kammare, hvarest det efter
en längre" diskussion var nära att icke blifva bifallet. Då nu emellertid
den föreslagna summan till gratifikationer är lika stor som vid förra riksdagen,
förmodar jag Utskottets mening vara att äfven i år till samma
tjensteman utdela fika stora belopp som i fjor, då, förutom det vanliga
arfvodet, den ena af Stats-Utskottets sekreterare tick i gratifikation uppbära
600 Rall-, den andra ända till 1,000 R:dr o. s. v. Jag skulle likväl
icke så mycket hafva brytt mig om att klandra eller motsätta mig det
nu föreliggande förslaget, derest icke Stats-Utskottets ordförande nyss sagt,
att Stats-Utskottet vore betänkt på att under denna riksdag framkomma
med ett förslag till fast reglering för framtiden af de vid Riksdagen anställde
tjenstemännens löner. Men just i förhoppning att derigenom
Stats-Utskottet vid detta förslag till lönereglering icke må för framtiden
begära så stort belopp till gratifikationer, är det som jag nu motsätter
mig, att den ifrågasatta summan i dess helhet må beviljas. Jag gör detta
så mycket heldre, som Stats-Utskottets ordförande redan vid förra riksdagen
antydde, att denna summa var för stor, och att den för en kommande
riksdag borde förminskas. Då emellertid nu icke så skett, yrkar
jag för min del, att det ifrågavarande beloppet må från 3,400 R:dr nedsättas
till 2,000 R:dr.

Herr Jöns Pehrsson: Mot hvad hittills i detta Utlåtande blifvit
hemstäldt har jag ej velat göra någon anmärkning, emedan jag anser, att
tjenstemäunen vid Riksdagen böra hafva tillräcklig aflöning, likasom vi
sjeltva. Men då man i allmänhet sträfvar att komma ifrån det så kallade
sportelsystemet., torde det icke heller vara skål att längre tillämpa detsamma
vid Riksdagen. Jag tror äfven att, om detsamma här afskafiädes,
någon brist, på skicklige sökande till tjenstemannabefättningar vid Riksdagen
icke skulle uppstå, dä ju afiöningarne äro ganska tillräckliga. Man
bär sagt att, om icke hela det föreslagna gratifikationsbeloppet beviljades,
så skulle möjligen riksdagen komma att förlängas, hvarföre man äfven
genom högre lön borde sporra tjenstemännens nit. Men jag för min del
tror, att det bästa korrektivet mot tjenstemännens bristande nit ligger
deruti att, så framt någon tjensteman vid Riksdagen icke gerna och utan
afseende på eu hög gratifikation fullgör sina skyldigheter, vi äro i tillfälle
att vid en kommande riksdag icke låta eu sådan tjensteman ånyo vinna
Uikad. P,o(. lts7U. 2 A/d. 1 Band. 28

434

Den 2 Mars.

anställning. För öfrigt anser jag, att eu eller annan försumlighet å någon
tjenstemans sida icke kan inverka på tiden för riksdagens afsilande, så
länge alla de öfrig» samvetsgrant fullgöra hvad dem åligger. För min del
önskade jag således helst, att, hela detta gratifikationsbelopp icke funnes
till, emedan jag anser det obilligt att Stats-Utskottet skall till sin disposition
ega några särskilda summor, genom hvilkas användande def må
kunna locka till sin tjenst en och annan redan förut tillräckligt gynnad
tjensteman. Dessa Utskottens sekreterare hafva ju merendels redan förut
andra tjenster med löner på stat, och böra väl då, derest de vid Riksdagen
äfven blifva såsom sekreterare anställde, finna sig belåtne med det
arfvode, som Riksdagen dem tilldelar, utan att deruti fver göra anspråk på
särskilda gratifikationer. Men då den föregående talaren icke velat utslå
hela det föreslagna beloppet, ånöjer jag mig för närvarande att instämma
uti det yrkande om nedsättning af ifrågavarande belopp, som han framställt.

Medan jag har ordet, ber jag få tillägga att, hvad särskilt korrekturläsningen
å tryekeriafdelningen vidkommer, jag funnit att denna icke
alltid varit så noggrann och punktlig som ensidigt vore; så har det t. ex.
inträffat att i tvänne af mig väckta motioner åtskilliga tryckfel insmugit
sig. . ,

Jag upprepar min önskan att Kammaren måtte bifalla den föregående
talarens yrkande att det i denna punkt föreslagna beloppet afhögst 3,400
R:dr måtte till 2,000 R:dr nedsättas.

Grefve Posse: Frågan huruvida så beskaffade särskilda arfvoden

eller gratifikationer, som här äro föreslagna, böra gifvas eller icke, har
verkligen två sidor, jag vill icke bestrida det, men säkert- är likväl, att
Riksdagen under eu lång följd af år beviljat dylika arfvoden, hvilka derföre
nu ingå såsom eu påräknad inkomst för de tjensteman, som förut
plägat erhålla de n; och så vida Riksdagen framdeles skall kunna påräkna
lika göda tjenstemannakrafter som hittills, så må vi antingen bibehålla
gratifikationerna eller ock höja de fasta arfvodena. Hvilkendera vägen
man än går, blir besparingen således ganska obetydlig.

Jag ber nu att få redogöra för, huru dessa gratifikationer de tre föregående
åren blifvit fördelade.

Inom Stats-Utskottet har sekreteraren erhållit 600 R:dr; sekreteraren
för Riksgäldsafdelningen, som har mindre månadsarfvode än sekreteraren i
Utskottet, bär i denna sin egenskap bekommit 600 R:dr, men dessutom
400 R:dr i honorarium derför att han såsom statskommissarie biträdt med
upplysningar inom afdelningen, och sålunda har totalbeloppet af hans aflöning
utjemnats till likhet med sekreterarens inom Utskottet; kamereraren
har erhållit 200 Rall-, notarien i inkomstafdeluingen 600 Rall-, två notarier
i utgiftsafdelnmgen 600 R:dr tillsammans, och de återstående 400
R:dr har Utskottet käft rätt att fördela efter eget godtfinnande mellan
sina öfrige tjensteman. På tryekeriafdelningen har föreståndaren fått
450 R:dr, trenne korrekturläsare 200 R:dr hvardera eller tillsammans 600
R:dr, samt trenne motläsare 100 U:dr hvardera eller tillsammans 300 Ralr.
Hafva korrekturläsarrie icke gjort sin tjenst fullgodt, så må det ursäktas
dem såsom det får ursäktas andra.

Den 2 Mars.

435

För (lön handels:! att Riksdagen vill fortfarande lemna gratifikationer,
eå bör den icke minska dem. En annan sak är, om man höjer de fasta
arfvodena, men nu äro dessa redan bestämda, och således bör man för
denna gång Eke minska gratifikationerna.

Hvad sättet för dessa gratifikationers fördelande beträffar, så tror
jag, hvad särskildt Stats-Utskotfet angår, det vara bättre, om man lemnar
fördelningens bestämmande åt Utskottets medlemmar, som känna så
väl personalen som arbetets omfång och sålunda äro i tillfälle att kunna
bedöma, huru medlen lämpligast skola fördelas, än om Riksdagens samtlig0
ledamöter, som i detta afseende icke kunna ega tillräcklig detaljkännedom,
skola besitta sig med samma fördelning.

Såsom skäl till utslag af gratifikationerna har blifvit åberopadt, att
man i det förslag till fast reglering för framtiden, hvarom Utskottet i
Betänkandet talat, icke vill se ett dylikt afiöningssätt bibehållet. Men
jag tror, att denna argumentation icke är hållbar, ty det är icke gitvet
att Utskottet i sitt kommande förslag håller på dessa gratifikationer, derföre
att de hittills utgått och möjligen äfven nu komma att beviljas, utan
sannolikt år, att Utskottet för framtiden föreslår fasta löner, oberoende
af hvad Kammaren för denna gång beslutar.

Öfverläggningen var slutad. De gjorda yrkandena upptogos och propositioner
framställdes å desamma. Då Herr Talmannen förklarade sig
anse ja öfvervägande för bifall till Utskottets förslag, begärdes votering.
Följande voteringsproposition blef då uppsatt, justerad och anslagen.

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Ståts-Utskottet å sid. 8
af dess Memorial N:o 18 hemställt om anvisande af ett belopp å Tretusenfyrahundra
Riksdaler att användas till gratifikation åt de tjensteman
inom Utskottet, som finnas deraf gjort sig förtjente,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är det ifrågasatta gratifikation sanslaget beviljadt till nedsatt
belopp af Tvåtusen Riksdaler.

Omröstningen visade 47 ja mot 103 nej, och hade Kammaren alltså
beslutat i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Utskottets tvänne sista hemställanden

Biföllos.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotta
Utlåtande N:o 1, med anledning af väckt motion Nio 35, om återhemtandepå
Statsverkets bekostnad af dem, som utan att hafva godtgjort sina
fordringsegare eller lagligen afträdt sin egendom, afvika till Amerika.

43G

iien 8 Mars.

§ 7.

Föredrogs Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 2, i anledning af Herr Ake Anderssons motion N:o 62, om rättighet
för rusthållare vid de indelta kavalleriregementena att under vissa vilkor
begagna nummerhästen till måttligt arbete.

Härvid yttrade:

Herr G. von Geijer: Frågan synes visserligen ringa, men härstä des

väckt, måste den hafva betydelse, och eu äfven ringa motion kan hafva
en stark växtkraft.

Då jag i 32 år tjenstgjort som officer vid Skånska dragonregementet,
och under denna tid i tio år innehaft den sqvadronschefsplats jag
ännu bekläder; och då inom Kammaren knappast finnes någon med eu
längre kavalleris;hk erfarenhet, anser jag mig böra med några ord uttala
mig så väl angående motionen som Utskottetts Betänkande öfver densamma.

Sjelfva motionen synes mig vara en liflig illustration till de mångfaldiga
förvecklade förhållanden, hvilka indelningsverket som arméorga
libation erbj uder.

Motionären bemärker så smult som träffande, ''‘att det val ej kan
kallas annat än en lyx, att under elfva månader om året underhålla en
häst, utan att få begagna den till något arbete under denna tid “

Jag bär nog länge varit rusthållare för att förstå och dela motionärens
uppfattning; men då här ej är fråga om en sådan häst, utan om
hela indelta kavalleriets, d. vi s. cirka 3,700 sådana hästar, hvilka underhållas
elfva månader om året, utan att få till arbete begagnas, så
betänker jag mig ej att, enligt min öfvertygelse, kalla detta eu statslyx.

Men nu är det just detta förhållande, som i så väsendtlig män karakteriserar
sjelfva indelningsverkets natur, och torde derföre det af motionären
påpekade obehag och onus få qvarstå eller bortfalla, med institutionen
sjelf.

Motionären har i sin motion begärt, att rusthållare:! måtte medgifvas
att begagna rustningshästen vid jordbruksarbete. Utskottet bär ej vågat
eller ej ansett sig böra gå så långt, men tillstyrkt att de rustande måtte
erhålla rättighet att köra rustningshästen till ett afstånd af två mil från
rusthållet eller från utfodringsstäilet samt för lätt åkdon.

Redan som förhållandet nu är, är tillsynen med rustningshästens
vård mycket ofullständig; men om Utskottets förslag antoges, blefve den
omöjliggjord. Huru skulle vara möjligt att kontrollera, det den bestämda
våglängden ej öfverskrides, och huru tvistig skulle ej uppfattningen af begreppet
lätt åkdon blifva?

Att tillstyrka Utskottets Betänkande anser jag vara alldeles omöjligt.

Äfven utan att vara kavallerist vet man nogsamt, att rytterihästens
dressur afser att resa hästens hals, placera hufvudet lodrätt, hvarigenom
ryggraden sänkes och bakbenen makas mera under hästens buk, hvarigenom
han blifver skicklig till snabba vändningar och kommer i ryttarens

Den 2 ålar».

437

hand. Med ett ord, rytterihästens dressur afser att förlägga tyngdpunkten
mera åt hästens bakdel. Huru förhåller sig nu med draghästen?
Der förlägges tyngdpunkten på hästens framdel, dit han sjelf villigt öfverfiyttar
densamma, och i samma mån som våglängden utsträckes, i samma
mån som vägarne äro djupa och leriga, i samma mån det lätta åkdonet
lätteligen kan utbytas mot ett något tyngre, eller i alla fall belastas
med eu svår last — i samma mån får man se draghästen utsträcka
hufvud och hals, kröka ryggraden uppåt och sätta frambenen långt under
sig.

Då nu indelta kavalleriet endast har tjugu dagar om året för bemödandet
i sitt syfte — tyngdpunktens förläggande åt hästens bakdel, men
rusthållare» skulle få de återstående trehundrafyratiofem dagarne om året
till bemödandet i sitt syfte — tyngdpunktens förläggande åt framdelen,
så synes lätteligen, att de rustande snart skulle utgå ur den striden med
eu afgjord seger, och rustningshästen inom kort blifva en lika villig och
användbar draghäst som en ännu ringare kavallerihäst, än hvad den nu,
strängt taget, är.

Att antaga Utskottets förslag vore visserligen att beträda den väg,
som leder till lindring i rustningen, men ej att beträda den, elter min
mening, angelägnare väg, som leder till aflösning af rustningen, men
säkert är, att det skulle medföra upplösning af indelta kavalleriet, utan
vederlag, och detta bär motionären troligen ej menat.

Jag yrkar afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Sven Nilsson iÖsterslöf: Utskottets förslag innehåller egentligen
icke något annat, än hvad som redan finnes stadgadt i liera Kongl.
Bref. Kongl. Brefvet af den 9 Mars 1694 förbjuder visserligen att begagna
nummerhästen för kärra, men i (ifrigt finnes i Utskottets förslag
icke något tillagd! till hvad som förut är gällande. Jag bar nu rättighet
att köra nummerhästen för släde, och jag undrar då om hästens
tyngdpunkt kommer att blifva olika placerad, om jag begagnar den för
släde eller för kärra. I den ort jag tillhör köra kavalleri-officerarne ofta
sina tjenstehästar, men jag tror att ryttarnes hästar kunna lika val som
officerarnes uthärda sådant arbete. Kavallerihästen antingen bortackorderas
til! utfodring eller födes hos rusthållare», men ofta är denne eu
gammal bonde, som icke vågar sätta sig upp på en yster häst. Om hästen
endast, finge ridas, men ej köras, skulle den således ofta komma att
sakna motion, och jag tror derföre att det skulle vara till fördel äfven
för nummerhästen, om den finge rastas för åkdon.

Hvad angår den förste talarens yttrande att, om Utskottets förslag
antoges, det skulle vara svårt afct kontrollera att den bestämda våglängden
icke öfverskreds, så medgifver jag visserligen, att det skulle blifva
svårt för officerarne att följa med då hästarne rastas, men jag tror dock,
att gemenskapen, som vanligen finnes i närheten af rusthållarne och liästarne,
är lika mån som officerarne att hästarne befinnas i godt skick.
Det nu föreslagna stadgandet inskränker icke rusthållarnes skyldigheter,
men de äro icke förbundne att hafva vackra hästar, som sätta näsan i
vädret, deras åliggande är endast att hålla finska och starka hästar. Det
är visserligen vackert att hafva prydliga hästar, men mot fienden hjelper

438

Den 2 Mars.

det mindre, att hästarne sätta näsan i vädret än att de gä fram. Jag
anser således, att man, för att få på ett ställe sammanförda alla hithörande
stadgande!!, hör bifalla Utskottets förslag, och jag delar icke den
förste talarens farhåga att indelningsverkets bestånd derigenom hotas.

Herr Lytt ken s: Jag ber att i korthet få redogöra för de inöfver,
som föranledt Utskottet att tillstyrka ifrågavarande förslag. Den första
förordningen i ämnet är påbudet af den 7 Mars 1084, och sedan dess
hafva flera förordningar utkommit, Indika mer eller mindre skärpt förbudet
att till körning begagna nummerhästen. I förordningen den 9
Mars 1694 förbjöds det att använda nummerhästen för kärra och till
tungt och skipsamt arbete, men ordställningen är der så otydlig, att
ovisst är, om förbudet innefattar både användandet till tungt och släpsamt
arbete och till kärra. Vidare är det i förordningen af 1757 förbjudet
att begagna nummerhästen till gästgifveriskjuts, men deremot niedgitvet
rusthållare!! att begagna hästen i sitt eget arbete. Utskottet har
derföre ansett det redan vara rusthållare tillåtet att till körning använda
nummerhästarue, och har derföre icke dragit i betänkande att göra
ifrågavarande hemställan, hvilken jag anhåller att Kammaren måtte
bifalla.

Herr John Ericson: Inom indelningsverket är särskild! kavalleriet
säkert det vapen, der det mest visat sig, huru olämpligt det underliållssätt
är, på hvilket indelningsverket är grundadt. A ena sidan är
det orimligt, att tjenstehästen, å hvars duglighet kavalleristens förmåga
att fullgöra sina åligganden helt och hållet beror, skall, såsom nu är
fallet, vara i elfva månader af året skiljd från sin ryttare.- och å andra
sidan förefaller det lika orimligt att låta en häst, af hvilken man företrädesvis
måste fordra uthållighet och vana vid mödor, förblifva i overksamhet
under så lång tid, och derför är det helt naturligt, att man tänker
sig tjenstehästen, då han ej för sitt egentliga ändamål användes,
kunna på annat sätt göras nyttig. Så länge denna institution finnes,
blir det dock aldrig skal att göra tjenstehästen för sin bestämmelse ännu
användbarare genom att, på sätt Utskottets förslag åsyftar, göra honom
till draghäst. Det nuvarande stadgandet, att rusthållare må till lättare
körslor begagna nummerhäst, är vidt skiljdt från Utskottets förslag att
han skulle få bestämd rättighet att använda den til! körning för sitt
åkdon vid två mils färd, i hvilket förslag jag alldeles icke kan instämma,
och det är redan af en föregående talare påpekadt, att, hvad våglängd
och åkdonets lätthet beträffar, det biiiver hardt när omöjligt att utöfva
någon slags kontroll.

Min lifiiga önskan är, att indelningsverket måtte upphöra att användas
som anskafiiiingssätt för både trupp och hästar, men detta måste
åstadkommas på helt annat sätt än att genom förändrade bestämmelser
till rusthållarnes lättnad betaga arméen möjlighet att uppfylla de militära
anspråk man har rätt att ställa på den, och med denna min uppfattning
af förevarande fråga instämmer jag i Herr von Geijers yrkande
om afslag å Utskottets hemställan.

Den 2 Mars.

439

Herr Uhr: Såsom rusthållare bär jag i många år begagnat min

nummerhäst såväl till ridt som för släde och aldrig derför försport något
åtal, hvarför jag ansett mig vara i min goda rätt, och om jag ej begagnat
hästen till körning jemväl för eu lätt vagn, har detta ej skett derför,
att jag ej trott det vara tillåtet, hvarå jag först genom Utskottets
förevarande hemställan blifvit uppmärksamgjord. Att köra sådan häst
för lätt vagn tror jag icke skadar honom, och af samma åsigt som jag är
säkert hvar och eu, som har begrepp om, huru eu häst bör skötas. Ty
en häst blifver oduglig äfven deraf att han får stå för mycket stilla, och
anser jag derföre både nyttigt o h nödvändigt att lian motioneras. Jag
bär sett flere officerare, som varit rusthållare, begagna sina tjenstehästar
för både släde och vagn'', och om deras hästar icke deraf blifvit sämre, böra
väl ej heller andra rusthållare hästar blifva det genom en lika behandling.
För öfrigt har man tillräcklig kontroll emot öfveransträngning af
rusthållshästen deruti att, om sådan häst skadas genom rusthållare^
förvållande, denne får skaffa annan häst i stället. Om hästen, sedan han
blifvit körd, vill sätta näsan i vädret och föra fram delen så att han kan
stå på benen, tror jag det är mindre skadligt för honom att köras för
släde eller lätt vagn än att låta honom ridas af en oerfaren drängpojke.
För min del hyser jag följaktligen ingen betänklighet för att bifalla Utskotta
förslag.

Grefve Sparre: Jag börjar på samma sätt som den siste talaren.

..Äfven jag har begagnat, jag vill icke säga min, utan mine, två eller tre,
rusthållshästar till ridt och körning och icke försport någon anmärkning
deremot. Jag känner intet förbud emot dylikt användande af nummerhäst.
I gällande författning heter det blott, att rusthållshäst icke får
användas till tungt och släpsamt arbete.

Då emellertid ett så beskaffadt stadgande redan finnes, vet jag ej hvartill
den af Utskottet föreslagna framställningen skulle gagna; ty då dess förslag
icke innehåller något egentligen nytt, innebär det endast ett slags medgifvande
af, att vi anse oss nu ej ega rätt att använda rusthållshäst, på
sätt Utskottet föreslagit.

Vi böra såsom representanter vara synnerligen uppmärksamme derå
att vi ej skjuta ifrån oss en skyl iighet, som åligger oss såsom enskilde,
personer. Vi veta nemligen, att vi för våra rusthåll uppbära augmentsränta,
ofta till ej obetydligt belopp, men då åligger det oss också att
hålla rustningshästarne i godt skick. Huru skulle väl detta sednare vara
möjligt, om det tillätes rusthållare att begagna nummerhästen för kanske
ofta påkommande färder af 2 mil, hvarunder den kan fara ganska illa.
Med den erfarenhet jag bär om förhållandet mellan befäl och rusthållare,
tror jag att antagande af det föreslagna stadgandet endast skulle medföra
men; och om ej någon vet att berätta annat än hvad den siste talaren
berättade och hvad jag berättat, att ingen anmärkning gjorts mot ett
måttligt begagnande af rustningshästen, så inser jag ej hvartill den föreslagna
skrifvelsen skulle tjena.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: En föregående talare har
sagt det vara svårt att uppdraga en skilnad mellan tungt och lätt åkdon

440

Den 2 Mars.

samt att kontrollera, att våglängden, två mil, ej öfverskrides, och deri sett
en betänklighet mot antagandet af Utskottets förslag. Jag tror dessa
skäl vara utan betydelse, om man besinnar, att det är rusthållaren, som
måste anskaffa hästen, ofta till ganska högt pris, och således också får
lof att vara mån om, att den icke öfveranstränges. Ty om häste-n för
hårdt strapatseras, blifver den sannolika följden att han kasseras vid
mönstringen. För min del kan jag ej finna, att det på något sätt skadar
hästen, om han måttligt köres för släde eller lätt vagn, och då jag anser
Utskottets förslag således lända till fördel och nytta jemväl för hästen,
tvekar jag icke att rösta för bifall.

Herr Åke Andersson: Då jag väckt ifrågavarande motion, var

min afsigt att derigenom återförskaffä rusthållaren den rätt han redan
egde vid indelningsverkets införande. Ty genom den första författning i
detta ämne betogs rusthållaren endast rättighet att begagna tjenstehäst
till tungt och släpsamt arbete, och var det honom således medgifvet, att
använda hästen till lätt och lindrigt arbete. Detta gamla stadgande synes
mig dock vara genom sednare utkomna Kong!. Bref upphäfdt. I 1694 års
författning heter det nemligen, att rusthållare ej egde rättighet att köra
rusthäst för kärra eller vagn eller annorledes begagna honom till släpsamt
arbete. Utskottet bar nu föreslagit, att hästen må användas för åkdon,
såväl kärra som vagn, på eu våglängd af högst två mil, och ehuru jag
anser mitt förslag, att han må begagnas till måttligt arbete, vara det rättaste,
är jag dock belåten med Utskottets förslag.

Eu föregående talare har yttrat att, om rusthål Ishästen, som blott en
månad årligen begagnas för tjenst, under öfriga delen af året sättes lör
vagn. hästen skulle blifva förderfvad. Jag tror motsatsen. Finge hästen
ingen motion under dessa elfva månader af året, vore rusthållaren sannerligen
att beklaga. Det finnes rusthållare, bvilka icke hafva någon dräng
och som sjelfve icke kunna rida; huru skulle dessa kunna tillgodose hästens
behof af rörelse, om de ej finge sätta honom för städa eller en
lätt vagn ?

Då tiden är så långt framskriden, vill jag ej uppehålla Kammaren
längre, utan inskränker mig till att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Jöns Andersson: Såsom medlem af det Utskott, till hvilket
behandlingen af denna fråga uppdrogs, yrkade jag, att rust hållarens rättighet
att använda nummerhäst skulle utsträckas ända derhän, att han
måtte få begagna hästen på samma sätt som officeraren begagnar sin tjenstehäst,
såväl till ridning som körning för lättare eller tyngre åkdon. Sådant
är icke förbjudet, vare sig i 1687, 1G94 eller 1757 års författningar,
hvilka endast stadga att rustningshäst icke bör användas till tungt och
släpsamt arbete. Sistnämnda år afgick visserligen från Kongl. Krigskollegium
en skrifvelse af innehåll, att Krigskollegium hade att föreslå att
rusthållarens rätt till rustningshästens bruk inskränktes till att med honom
färdas högst två mil, men någon förklaring eller påbud i anledning af denna
skrifvelse har, såvidt känd t är, aldrig blifvit utfärdad.

Betraktar man deremot Kongl. Krigskollegii kungörelser den 23 Juni
och den 22 Juli 1806, hval •igenom tillkäunagifves, att Kongl. Majit beha -

Den 2 Mars.

441

gat stadga en bestämd plikt af 30 riksdaler för vanskötsel af rustningshäsfc,
vill det deraf tydligt synas att rusthållare!! egde rättighet att låta
sin häst rastas på det sätt som syntes honom för hästen tjenligast; och
då han endast hade att iakttaga att hästen icke vansköttes, kan jag ej
se annat, än att det var rusthållaren tillåtet att begagna honom både till
ridt och körning för lätt vagn, om han ej deraf for illa. Jag anser det
af Utskottet föreslagna stadgandet icke medföra någon olägenhet, hvarföre
detsamma torde af Kammaren godkännas.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till och
dels utslag å Utskottets hemställan. Då, efter afgifna propositioner på
dessa yrkanden, den på bifall förklarats vara med öfvervägande ja besvarad,
begärdes votering.

Följande omröstningsproposition blef då uppsatt, justerad och anslagen
:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskott
hemställt i dess Utlåtande N:o 2,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan af slagen.

Omröstningen utföll med 84 ja mot 41 nej. Utlåtandet har alltså
bifallits; och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, detta beslut,
genom utdrag åt protokollet, Första Kammaren delgifvas.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som under detta sammanträde
blifvit af Kammaren fattade.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3''/4 e. m

In fidem
11. Husberg.

\