Protokoll 1992/93:3
ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:3
Riksdagens protokoll
1992/93:3
Onsdagen den 7 oktober
Kl. 10.00-12.55
1 § Ny riksdagsledamot m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
1992/93:3
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från Riksskatteverket inkommit bevis om
dels att Lars Ulander (s), Farsta, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 7 oktober 1992 sedan Anita Modin (s) avsagt sig sitt uppdrag som riks-
dagsledamot. Till ersättare har utsetts Sylvia Lindgren, Enskede, Bengt
Lindqvist, Tyresö, Kristina Persson, Stockholm, Sven-Åke Nygårds,
Bromma, Carin Jämtin, Stockholm, Stig Gustafsson, Bromma, och Kristina
Nordström (alla s);
dels att Elisabet Nihlfors, Stockholm, och John Ahlmark, Stockholm, (båda
fp) utsetts till ersättare för riksdagsledamöter med stöd av 14 kap. 14 § valla-
gen.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 7 oktober 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
2 § Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen
Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! De senaste veckorna har varit dramatiska. Svensk ekonomi
hamnade i en akut ekonomisk kris och vårt land försattes i en utomordentligt
allvarlig situation. Riskerna för enskilda människor blev stora. Räntorna
steg till sådana nivåer att många fruktade att de skulle tvingas gå från hus
och hem.
En lång rad i grunden sunda företag med kapacitet att stå emot kriser höll
likväl på att slås ut. Väl utslagna hade de aldrig kommit igen. En flerdubb-
ling av arbetslösheten hade varit oundviklig. Till detta kommer det skenande
budgetunderskottet. 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 3
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
När arbetslösheten stiger måste en allt större del av skattepengarna använ-
das till att betala arbetslöshetsunderstöd, förtidspensionering och socialbi-
drag. När statsskulden växer slukar ränteutgifterna alltmer resurser. Det blir
allt mindre pengar kvar till välfärden, till pensioner och barnbidrag, sjuk-
vård och äldreomsorg, ungomsverksamhet och kultur.
Dessa dramatiska hot, riktade mot enskilda människor och familjer, mot
företag och kommuner, ja, mot hela vårt land, ledde till något som redan
måste beskrivas som ett historiskt beslut från Socialdemokraternas sida.
Trots att det finns en klar borgerlig majoritet i riksdagen, trots att regeringen
har bedrivit en utmanande blockpolitik och trots att Socialdemokraterna
kunde ha utnyttjat situationen för att uppnå egna partipolitiska fördelar er-
bjöd vi vårt stöd för att i samverkan lösa krisen.
Financial Times skrev häromdagen att inget annat socialdemokratiskt
parti i världen skulle ha kunnat spela en liknande roll. Vi ställde upp, men
vi gjorde det inte för att rädda regeringen Bildt, vi gjorde det för Sveriges
och medborgarnas skull. Vi gjorde det därför att ingen regering i framtiden -
vare sig en borgerlig eller en socialdemokratisk - kommer att kunna förverk-
liga sina idéer, sina visioner, sina förhoppningar om vi inte får ordning på
landets ekonomi igen. Det är en gemensam grundläggande förutsättning.
Det har varit svåra och smärtsamma beslut. De drabbar löntagare, barnfa-
miljer, pensionärer och boende. Men jag vill med skärpa understryka att
dessa grupper skulle ha drabbats långt värre om vi hade låtit utvecklingen
löpa i väg av sig själv, styrd av marknadskrafterna. Effekterna skulle ha blivit
långt värre. Därför har vi gått in och försökt lindra effekterna genom poli-
tiska beslut.
Vi har också skärpt skatterna för höginkomsttagarna, kapitalägarna och
förmögenhetsägarna. Avdragsrätten för dem som bor i villa och bostadsrätt
har vi kunnat hålla kvar på en högre nivå. Vi har avvisat det som vi menar
är skadliga och orättfärdiga nedskärningar i välfärden. Vi gör en enorm sats-
ning för att få ned arbetslösheten och skapa sysselsättning. Nära 10 000 öron-
märkta miljoner satsas nu på utbildning och jobb. Det kommer att innebära
att mer än 100 000 människor slipper att gå arbetslösa. Vi har dessutom av-
värjt en rad hot mot löntagarna och deras organisationer. Det har vi gjort för
att få ned arbetslösheten, pressa räntorna och börja kampen mot det farliga
budgetunderskottet.
Jag har hört några borgerliga företrädare säga att det var Carl Bildt som
öppnade samarbetet. Med förlov sagt, det var Socialdemokraterna för det
är vi som tar riskerna. Jag har också sett att en del tidningar beskriver den
uppgörelse som vi nu har fått till stånd mellan den borgerliga regeringen och
Socialdemokraterna som blockpolitikens död. Det är ett något yrvaket på-
stående.
Också den regering jag ledde var en minoritetsregering som var tvungen
att söka stöd hos andra partier för att lotsa sina förslag genom riksdagen.
Det gjorde vi i god pragmatisk anda. Därför har svensk ekonomi, trots kri-
sen, också starka sidor. Vi har Europas lägsta inflation, löneökningar som är
betydligt lägre än i Tyskland och låg sjukfrånvaro. Det är effekterna av en
rad viktiga beslut som togs under den förra socialdemokratiska regeringens
tid. Vi gjorde t.ex. upp om skattereformen och energipolitiken. Vi tillsatte
Rehnberggruppen, vi förändrade sjukförsäkringen, vi fick ett EES-avtal och
vi lämnade in ansökan om medlemskap i EG. Blockpolitiken har i praktiken
varit begravd under lång tid, men den återuppväcktes förra hösten när vi fick
en statsminister som proklamerade den enda vägens politik och en moderat-
ledd regering som sade att vi nu skall sänka skatterna och privatisera så att
marknaden kan ta över och lösa alla problem.
Mitt erbjudande att regeringen skulle ta 100 dagar på sig och fundera ige-
nom hur man skulle hantera den besvärliga parlamentariska situationen av-
färdades arrogant med att socialdemokratin var överkörd av regeringens
handlingskraftiga rivstart. Nöjda och självsäkra moderata statsråd började
sälja ut statliga företag och utlova dramatiskt sänkta skatter till dem som har
förmögenheter och aktier, dvs. de som i den moderata propagandan kallas
för de välståndsbildande krafterna. Det är en del av dessa krafter som nu har
gått bärsärkagång i den svenska ekonomin och krossat mycket av styrkan
och framtidstron.
När regeringen Bildt presenterade sin regeringsförklaring för ett år sedan
konstaterade jag att det var ett bräckligt dokument som hade utformats för
att göra det möjligt att bilda en regering, men som det inte skulle vara möj-
ligt att regera efter. Jag påpekade vid samma tillfälle att redan knappt tre
veckor efter valet hade den svenska aktiebörsen fallit med åtta procent. Det
var uppseendeväckande eftersom alla hade väntat sig det rakt motsatta: att
marknaden skulle reagera positivt på en borgerlig valseger. Jag sade: ”Tänk
om det är så att marknaden inte litar på den borgerliga finanspolitiken.”
Mina farhågor viftades bort. Regeringen fortsatte på sin enda väg. Vårt land
styrdes, enligt statsministern, av Sveriges mest kompetenta regering.
Så sent som i juni i år, när riksdagen skiljdes åt, konstaterade en nöjd stats-
minister: ”Vi kan i dag säga att Sverige äntligen är på rätt väg in i 90-talet
med dess rika möjligheter.” Han sade vidare att: ”Det alternativ som social-
demokratin står för saknar vaije form av realism...”
Så kom då upprinnelsen till krisen: regeringens möte på Harpsund den 22-
23 augusti. Då, om inte förr, borde regeringen ha utarbetat ett nytt alternativ
och därefter ha tagit kontakt med socialdemokratin. I stället efterlämnade
mötet på Harpsund intrycket att löftena om nya reformer och fortsatta skat-
tesänkningar skulle uppfyllas.
Kursen låg fast. Regeringen förde, enligt finansministern, ingen veckopo-
litik. Håll ut! sade statsministern. Och Alf Svensson kommenderade: Upp
med mungiporna, det är inte så farligt som det låter. Det lät ungefär som när
försvarsminister Anders Björck inspekterar ett militärt hederskompani. Då
förstår TV-tittarna vad jag menar.
När oron ändå ökade sade statssekreteraren i statsministerns kansli irrite-
rat i en intervju att marknaden har bristande kunskaper. Jag vill påstå att i
det ögonblicket kraschlandade de högtflyende och redan vingliga nyliberala
idéerna. Den i moderata ögon snudd på gudomliga marknaden visade sig
ha en rad dåligt informerade överstepräster, som inte hade vett att ge sin
välsignelse åt den enda vägens politik.
När Riksbanken tvingades höja räntan till historiskt höga 500 % kom san-
ningens minut. Först då kom det som jag kallar för förhandlingar verkligen
till stånd mellan regeringen och socialdemokratin.
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Det var med förvåning jag tog del av regeringsförklaringen. Den uppgö-
relse som träffats med socialdemokratin, och som redan betraktas som histo-
risk, nämns mera i förbigående. Regeringen missar ju därmed ett viktigt till-
fälle att visa att vi i Sverige - tillsammans över blockgränserna - är beredda
att gå till offensiv, att visa hur vi tänker ta itu med de stora problemen som
arbetslösheten, de höga räntorna och budgetunderskottet. Riksdagsöppnan-
det blev därmed i onödan en förlorad dag för svensk ekonomi.
Regeringen fortsatte däremot att utmåla sitt första år som lyckosamt. Det
ger enligt min mening inte något ansvarsfullt och krismedvetet intryck. Det
finns ett illavarslande bråddjup mellan den bistra verklighet vi just nu står
mitt uppe i och regeringsförklaringens påstående att den politik som rege-
ringen för ett år sedan lade fast har varit framgångsrik. Regeringen lovade
förra hösten att bryta den ekonomiska stagnationen. I stället har svensk eko-
nomi hamnat i en akut ekonomisk kris, som regeringen inte på egen hand
haft kraft att ta sig ur. En uppgörelse med socialdemokratin blev nödvändig.
Regeringen lovade också att välfärden och den sociala omsorgen skulle
förbättras. I stället har vi upplevt ett år av nedskärningar och försämringar.
Regeringsförklaringen innehåller därtill klart missledande formuleringar.
Alla vet att det blir hyreshöjningar. I regeringsförklaringen uttrycks det:
”Byggkostnaderna sjunker. Ökad konkurrens kommer att pressa kostna-
derna än mer.” Att villa- och bostadsrättsinnehavare genom uppgörelsen
med socialdemokratin också i fortsättningen får rätt att dra av 30 % nämns
inte. Skulle det inte ha varit på sin plats att ge det beskedet till alla dem som
oroar sig för hur de skall kunna klara sina lån? I stället säger regeringen att
kapitalinkomstbeskattningen, och därmed avdragsrätten, sänks till 25 % år
1995. Vi vet ingenting om det i dag, men vi vet att många förtvivlat undrar
om de om ett år skall kunna bo kvar i sina hus och bostadsrätter.
Det faktum att tiotusentals kommunalt anställda kvinnor inom sjukvår-
den, barnomsorgen och äldreomsorgen riskerar att mista jobbet påstår rege-
ringen cyniskt ger kvinnor nya möjligheter att starta eget. Det är inte fråga
om att kvinnor får det bättre. Det som händer är att de sparkas ut från sina
arbetsplatser, för att möta efterkrigstidens största arbetslöshet och skyhöga
räntor, som gör det väldigt svårt att starta eget företag. Om man vet någon-
ting om småföretagsamhet inser man det.
Jag upplever det som att regeringsförklaringen på vissa punkter är en för-
olämpande underskattning av det svenska folkets fattningsförmåga.
Fru talman! Vi har under de senaste åren fått uppleva förändringar i en
omfattning och i en takt med få motsvarigheter, åtminstone i modem tid.
Det började när hela den kommunistiska samhällsmodellen bröt sönder och
samman. Vid det tillfället passerades en historisk milstolpe. Öststatskommu-
nismens kollaps var slutet på en mörk epok, som inte bara plågat och för-
tryckt folken i de tidigare kommunistiska länderna utan som i 40 års tid har
delat Europa och hållit världen i terrorbalansens järngrepp.
När Berlinmuren föll blev det ljusare, men mitt i glädjen fanns det ändå
anledning för oss i väst att vara försiktiga med att slå oss själva för bröstet.
Jag sade det vid flera tillfällen. Att kommunismen vittrade sönder inifrån
var en stor sak, men det betydde inte att marknadsekonomin automatiskt
befriades från sina begränsningar, baksidor och avarter. Det har vi fått upp-
leva med smärtsam tydlighet sedan dess.
Redan ett par år in på det 90-tal som skulle bli de nyliberala marknadsföre-
språkarnas verkliga skördetid är deras övertro på marknadslösningar djupt
misskrediterad.
Den fria marknad, som 80-talets trosvissa nyliberaler menar borde sköta
allt, som omsorg, vård och utbildning, rister nu av inre konvulsioner. Den
nyliberala marknadsmodellen byggde inget bestående där den under 80-talet
praktiserades. Den skapade i stället en rad gigantiska problem som arbets-
löshet, budgetunderskott, konkurser, ett fattigare och ett orättvisare sam-
hälle.
De marknadsaktörer som likt ett slags ekonomins västernhjältar red i väg
utmed den nyliberala vägen mot friheten, lyckan och tillväxten har ramlat
ned från sina höga hästar. Hoppet ställs nu återigen till politiken och till de
gemensamma lösningarna. Men politikens villkor har förändrats. Vi kan inte
bara gå tillbaka till gårdagens politiska lösningar - så enkelt är det inte. Vi
behöver ett nytt tänkande och en ny strategi. Jag menar att det nu är dags
för dagens radikala politiker och världens framstående nationalekonomer
att komma samman, precis som på 30-talet, och inte bara enas om en teori
om hur man skall kunna sköta våra länder på ett anständigt sätt utan också
omsätta kunskaperna i praktisk handling.
Som jag ser det, är det den största politiska och ekonomiska uppgiften de
närmaste åren, att i Sverige och i omvärlden hitta en modell och metoder
som gör att vi varaktigt får ned arbetslösheten. Arbete är själva grunden för
att människor skall ha frihet att forma sina liv som de själva vill. Full syssel-
sättning är nödvändig för att minska de ekonomiska och de sociala klyftorna
i ett land, och arbete åt alla är en förutsättning för att människor skall ha
tilltro till demokratin.
Det som följer i arbetslöshetens spår - försämrad levnadsstandard för
många människor och ökade orättvisor mellan dem som har och dem som
saknar möjlighet att försörja sig, känslan att stå utanför och vara värdelös -
skapar ett spänt och farligt politiskt klimat.
I det sammanhanget är den uppgörelse vi nu har åstadkommit i Sverige
faktiskt ett inte oväsentligt bidrag. Det ger ett hopp inom och utom Sverige.
Alla länder måste nu göra sitt yttersta för att få ned antalet arbetslösa i de
egna länderna. Men det räcker inte.
Det ekonomiska och politiska samarbetet mellan länderna måste öka. Vi
är alldeles för beroende av varandra för att kunna åstadkomma en långsiktigt
hållbar utveckling på egen hand. Kapitalet rör sig redan fritt över gränserna,
och det måste också de politiska besluten göra. Det gäller inte bara den eko-
nomiska politiken och kampen mot arbetslösheten. Det gäller i lika stor ut-
sträckning ansvaret för miljön, flyktingpolitiken, Östeuropas återuppbygg-
nad och insatserna i tredje världen.
Marknaden skall användas till sådant som den är bra på, men det krävs
politisk handling för att demokrati, frihet, rättvisa och fred skall prägla ut-
vecklingen i det framtida Europa och Sverige.
Det handlar om rätt till arbete, social trygghet, god miljö och möjligheter
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
för människor i olika länder, med olika etniskt och nationellt ursprung, att
leva tillsammans, utan rädsla och konflikter.
Mot denna bakgrund är det nu en och annan som får ångra att han beskrev
socialdemokratin som en förbrukad kraft. Jag är stolt över att leda ett parti
som tillhör både gårdagen och framtiden.
(Applåder)
Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Det är förvisso kris i Sverige, och det behövs krafttag - det
kan jag hålla med Ingvar Carlsson om. Samtidigt som jag gratulerar rege-
ringen till att det blev en uppgörelse med Socialdemokraterna vågar jag på-
stå att det var bra att några partier stannade utanför regeringssfären - annars
kunde riksdagen lika gärna stänga för säsongen, så fort den har öppnat. Ris-
ken kvarstår att detta är ett transportkompani.
Vi lovar att göra vad vi kan för att vara livaktiga och obekväma som oppo-
sitionsparti. Jag förstod att Socialdemokraterna kommer att vara både rege-
ringsparti och oppositionsparti - det blir intressant. Ny demokrati må synas
vara ett litet parti, men det är större än vad det verkar. Och glöm inte den
allmänna opinionen! Den finns kvar, och det var faktiskt därifrån vi kom en
gång.
I det nya parlamentariska läget har vi ännu större anledning att attackera
den politiska klassen, vars privilegier inte påverkades av de två krispaketen
över huvud taget. Vi kommer också att försöka avslöja spelet om de heliga
korna. Jag återkommer till det.
Det första krispaketet vanns - enligt uppgift i media, som är mera intresse-
rade av sport än av politik - med 10-5 av Socialdemokraterna. Därför finns
där också starka socialdemokratiska inslag - det kan jag hålla med Ingvar
Carlsson om. Det lär då behövas någon som påminner om marknadsekono-
min, någon som envetet jobbar för företagsamheten och som vill skapa jobb,
inte skapa sysselsättning.
Det skall i detta läge också bli intressant att se hur media kommer att
agera. Det finns ju i praktiken inte en enda tidning i Sverige utanför de fem
partiernas kontroll, dvs. de fyra regeringspartierna plus Socialdemokra-
terna. Tidningarna är partiorgan, även om man koketterar med prefixet obe-
roende.
Vilken är då Socialdemokraternas roll i det hela? Ja, vi har alldeles nyss
fått höra hur världens bästa socialdemokrater ingripit för att rädda Sverige;
ädelmodet känner inga gränser. Men man har hittills fått för litet beröm, har
jag förstått, bl.a. i regeringsförklaringen.
Socialdemokraterna har gått ut och talat om för sina medlemmar, att me-
dan statsminister Carl Bildt ställer till problemen är det Ingvar Carlsson, Al-
lan Larsson och Mona Sahlin som löser dem. Jag förmodar att det är litet
svårt för regeringspartierna att öppet kommentera det här - ni skall ju sam-
arbeta.
Låt mig säga att Socialdemokraterna genom ett mångårigt regeringsinne-
hav ligger bakom de tomma löftena och de s.k. reformerna, som i själva ver-
ket var kedjebrev, som skulle betalas av våra barn. Nu sprack den ballongen.
Verkligheten är vår värsta fiende, brukar man säga på den kanten, och nu är
verkligheten här.
Det blev inte så mycket av de pensioner som man utlovade, och den soli-
dariska lönepolitiken gav färre jobb, inte fler. Det sociala skyddsnätet visade
sig inte fungera utan självrisker för medborgarna. Världens längsta semester
har också visat sig vara för lång, och jag förstår inte att man blir så förvånad
över det. Sysselsättningspolitiken har hela tiden resulterat i arbetslöshet när
verkligheten trängt sig på.
Nej, jag tror inte att Socialdemokraterna har räddat Sverige i detta läge.
Men de kan göra det, därför att de deltar i arbetet med att städa upp det som
de själva har ställt till. Det är snyggt, så länge det varar.
Vad jag kan se, och vad Socialdemokraterna förvisso hoppas se, är att
Folkpartiet och Socialdemokraterna faller i armarna på varandra. Det är gi-
vetvis en stimulerande vittring av makt för ett parti som vantrivs så otroligt
utanför regeringens maktsfär. Nu är de med och kan tala med sina kompisar
i regeringen vaije dag.
Jag kan tänka mig den politiska klassen samlad i ett klassrum, med Carl
Bildt som ordningsman, skötsamme Alf längst fram på första bänk, lille
Olof, med en obesprutad slangbella i fickan, som kikar ut genom fönstret,
och buspolarna Ingvar och Bengt längst bak som drar Anne Wibble i håret.
Då och då kommer magister Verkligheten in, och han har påfallande drag av
Bengt Dennis - Rambo - och skrämmer klassen till ordning och läxläsning.
Körsång kommer alldeles uppenbart att bli det sämsta ämnet - det låter som
om man kommer att sjunga kanon i stället.
Om vi tittar på krisens anatomi efter de här två krispaketen kan vi konsta-
tera att operationen möjligen lyckades men att patienten fortfarande ligger
i respirator med ca 20 % ränta. Valutaoron fortsätter, och Alf Svensson och
jag, som känner psalmboken väl, ställer givetvis upp på psalmistens ord: Vår
egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förödda. Dock med oss står den starke
man, vi står av honom stödda.
Det som nu kan rädda Sverige är händelser i Europa. Man ställer sig då
frågan om den tyska riksbanken är lika intresserad av att lösa Sveriges pro-
blem som den svenska riksbanken är. Jag tror inte riktigt det. Vi måste ha
tur, men det har ju skickliga människor - och efter vad jag har förstått finns
det gott om dem i denna kammare, i alla partier.
Krisen är för övrigt inte bara ekonomisk och monetär, utan den är interna-
tionell, social och psykologisk.
Den ekonomiska och monetära delen av krisen behandlades alltså med
skrämselterapi: Man skrämde fram två paket. Man skrämde med det kända
i form av en riksbankschef och med det okända i form av något som kallas
för marknaden, låt vara att man hade svårt att förstå vad det var. Helst ville
man även den här gången tro att det var unga, ouppfostrade män i blanka
kostymer - det är så skönt att skylla på dem. Sedan visade det sig att markna-
den var någonting annat, nämligen verkligheten.
Nu frågar man sig: Vem skall skrämma facken, så att de inte spelar bort
hela vitsen och hela vinsten med krispaketet, och vem skall skrämma ihjäl
de heliga korna, som jag skall återkomma till?
Jag menar att vad det nu handlar om är de riktiga jobben och inte syssel-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
|
Prot. 1992/93:3 7 oktober 1992 |
sättningen. Det gäller att öka den produktion som skapar välståndet och inte |
Låt oss då se vad som finns!
|
Partiledardebatt |
Det riskkapitalbolag som i våras beslöts på Ny demokratis initiativ har kla- En annan sektor som vi har talat om är turistsektorn. Nu talar man om hur Byggsektorn har vi talat om. Arbetslösheten är som störst inom bl.a. bygg- Sedan måste konkurslagarna ändras. Nu ryker leverantörerna: Så fort det Fri konkurrens är också ett sätt att få fram nya jobb och nya idéer. Det Arbetsrättslagstiftningen är en annan sak som har att göra med de riktiga Och så, snälla Olof Johansson, sätt inte i gång med t.ex. nya miljöskatter Så till de heliga korna. Man skulle kunna tro att vi befann oss i det indiska |
|
8 |
år. Jag tänker naturligtvis på biståndspolitik, flyktingpolitik och den poli- |
tiska hemmamarknaden, som vi så vanvördigt brukar kalla det politiska träs-
ket: partistöd, presstöd och organisationsstöd - visst går det att plocka flera
miljarder där!
I stället sade man: 10 % minskning av de statliga partistöden om några år.
Det är ungefär som att dra in reklamanslaget efter annonskampanjen - det
blir nämligen efter nästa val. Varför skall de politiska partierna leva väl i
krisens Sverige? Det fattar inte jag. Jag tycker att vi skall föregå med gott
exempel. Annars visar vi bara att vi inte orkar eller vill dela de problem som
andra i samhället råkar ut för.
Politikerna fick tydligen sitt i den här uppgörelsen, och det fick också
facken - de fick nämligen sitta kvar på a-kassorna. Det är ju hela deras makt-
bas. Hade det någonting med Sveriges ekonomiska kris att göra? Ingenting!
Men det hade att göra med den politiska makten.
Nå, vem skall nu skrämma i gång en vettig flyktingpolitik? Den vi i dag
har är nämligen inte vettig. Vi har nu omkring 70 000 personer i våra flyk-
tingläger och -slussar - siffran ökar med ungefär 2 000 i veckan. Prognosen
är 100 000 innan året är slut. Det kan betyda att vi då har 400 flyktingförlägg-
ningar i ett land där det finns 286 kommuner. Vi har fem gånger så många
som de övriga nordiska länderna tillsammans.
Jag har från regeringen hört uttalanden av typen att det inte går att göra
någonting åt detta. I så fall tycker jag att man skall säga det till folk. Männi-
skor kommer nog att ställa sig en och annan fråga! Men framför allt går det
inte längre att sopa de här problemen under mattan. Nu måste flykting- och
biståndspolitiken diskuteras - lugnt, kraftfullt och realistiskt - och anpassas
till verkligheten.
Den verkligheten är hård. Det visar sig nu vid en undersökning att 20 mil-
joner ryssar är beredda att lämna sitt land. 8 % av dem sätter Sverige högst
på listan över länder dit de vill komma. De kan börja åka den 1 januari nästa
år. Då kan vi återigen få se ett Jugoslaviensyndrom utvecklas. Då måste vi
givetvis ha agerat i förväg - jag tänker då på visum, ändrade asylregler, änd-
rade ekonomiska villkor och tydliga signaler ut i landet.
Jag har ett konkret förslag till regeringen. Jag tror att det vore bättre att i
regeringen, i riksdagen och över allt lägga ihop bistånds- och flyktingpoliti-
ken i ett departement med en minister, i ett utskott, osv. Det handlar ju om
att på bästa sätt hjälpa andra. Flykting- och biståndspolitik måste gå hand i
hand - först då kan vi hjälpa så många som möjligt med de medel vi har råd
att anslå.
Till er som sitter i riksdagen vill jag bara säga att vi faktiskt alla är valda
av svenska väljare - vi är anställda av dem och de betalar oss löner - så vi
borde faktiskt lyssna till vad de säger. Om ni inte har märkt att människor i
dag är oroade och att det finns en social oro runt om i landet, om ni inte har
hört hur det låter ute i landet - då har ni inte ordentligt hållit örat till marken.
Människor är nog mycket förvånade över att ingenting görs på den här
sidan, och jag är också förvånad. Jag tycker att vi måste se upp nu och inte
kalla allting för godhet; det är i så fall en dum godhet. Jag vet inte vad som
är värst: dum godhet eller god dumhet?
Jag hoppas de frågorna, medan den här sociala bomben tickar vidare i Sve-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
10
rige, kan behandlas med samma samling som svenska politiker visat sig
vuxna när det är en ekonomisk kris.
(Applåder)
Anf. 3 LARS WERNER (v):
Fru talman! I går kväll demonstrerade vi mot regeringens politik - i alla
fall en del av oss. Men det var naturligtvis också en demonstration med ud-
den riktad mot de orättvisa krisuppgörelser som har träffats de senaste veck-
orna. Det var ganska skönt att få uppleva känslan av att vi var många som
protesterade mot nerrivandet av den generella välfärden. Det hade varit bra
om flera av aktörerna kring krispaketet hade varit med och känt stämning-
arna.
Sverige är ett bra land att leva i. Det har större tänkare än jag sagt tidigare.
Jag ser att Gösta Bohman är närvarande, och han brukar i juni varje år säga
på det sättet. Jag har emellertid behov av att säga detta i en tid då man håller
på att riva ner mycket av det som har byggts upp här i landet. Inkomster
och utbildning är högre och mera jämnt fördelade än i många andra länder.
Bostadsstandarden är mycket hög, och vi har egentligen inga slumområden.
När jag var en liten grabb fanns det fortfarande människor i det här landet
som var tvungna att bocka och buga för att genom fattigvården tigga sig till
litet mat och kläder. Jag minns när min far blev stadsfullmäktige i denna stad
1946. Då fick han till slut sin skuld på ett par tusen kronor till fattigvården
avskriven. Det var nämligen inte fint att ha en stadsfullmäktige som hade en
skuld till fattigvården.
Sedan min barndom tycker jag att det här landet gradvis har förbättrats.
Jag var för ung för att uppleva massarbetslösheten på 30-talet. Jag har i
stället fått uppleva välfärdspolitikens framväxt, som jag menar i huvudsak är
ett resultat av svensk arbetarrörelses arbete.
I dag för vi ett annat resonemang. I dag har den svenska högern - med
Moderata samlingspartiet som ledande kraft - regerat landet i över ett år. I
dag har vi en arbetslöshet som kan jämföras med arbetslösheten på 30-talet.
I dag har vi ett budgetunderskott som hotar välfärden för kommande genera-
tioner.
Innan denna regering tillträdde utlovade man storstilat en ny start för Sve-
rige. Nu vet vi vad den nya starten innebar. Den var inte ny. Den var nygam-
mal.
Ny-start-programmet skulle innehålla en mängd s.k. dynamiska effekter.
De effekter som skattesänkningarna har åstadkommit har dock verkat i rakt
motsatt riktning. Budgetbekymmer, rekordräntor och en allvarlig arbetslös-
het gör att Carl Bildt och hans mer eller mindre anonyma vapendragare i
regeringen har anledning att vara litet besvikna på dynamiken. Med dyna-
mik menar jag något som är progressivt och framåtsyftande.
Jag varnade i valrörelsen för vad jag kallar den borgerliga budgetbomben.
Med högerns skattesänkningsfilosofi kan vi i dag se att mina farhågor har
besannats - i långt större utsträckning än vad jag själv trodde. Den enda vä-
gens färdriktning har lett till ett gigantiskt budgetunderskott som gör vägen
ofarbar för vaije ansvarsfull regering. Den enda vägen har nått vägs ände.
Jag sade tidigare att man verkade vara inne i en rondell, och jag tycker att
man fortfarande snurrar runt i den. Det är bara synd att man hann köra sön-
der så mycket innan man upptäckte att den enda vägen bär rakt upp i skogen.
Det hjälpte inte att den enda vägen var en Europaväg. Katastrofen blev bara
så mycket större när man åkte av.
Jag har vuxit upp och fostrats inom den svenska arbetarrörelsen. Sten An-
dersson kallar mig för gråsosse. Jag vet inte om jag skall vara stolt över det,
men jag är åtminstone en del av den svenska arbetarrörelsen. En sak har jag
emellertid fått lära mig, nämligen att svensk högerpolitik - om den kallas för
moderat politik eller något annat - inte är bra för oss. Svenska Högerpartiet,
nuvarande Moderata Samlingspartiet, har hela tiden motsatt sig uppbyggna-
den av den generella välfärdspolitiken, som ändock har gett de flesta männi-
skor en trygghet.
Som vi hörde i regeringsförklaringen i går förs nu en debatt monotont om
privatisering och bolagisering. Detta var huvudtemat i regeringsförkla-
ringen. Inte ens Ingvar Carlsson fick ett vackert ord, fast han har varit med
och försökt hjälpa till. Jag förstår att han är besviken i dag.
Inte trodde jag att jag skulle få uppleva den dag då socialdemokraterna
skulle enas med en moderat statsminister om att avskaffa semesterdagar,
spara i sjukförsäkringarna och införa karensdagar. Moderater och socialde-
mokrater har under de senaste dagarna enats i politiken. Det är en ganska
förunderlig tid vi lever i. Jag förstår att Leif Blomberg, Metall, säger -
många socialdemokrater tycker nog inte om att jag påminner om det - att
det var ett självmål och en tåfjutt i högerkrysset. Jag tycker att det var en
snedspark.
Visst behövs det en sanering av statens finanser, inte minst efter den opti-
mistiska skattesänkningsyran. Men man måste ta fördelningspolitiska hän-
syn, och det har man inte gjort.
Är det då möjligt att lägga fram förslag som inte innebär att de svagaste
grupperna drabbas hårdast? Ja, visst är det möjligt.
Vårt parti har lagt fram sådana realistiska förslag till en rättvis sanering av
statsfinanserna. Det paket som den stora alliansen mellan borgerlighet och
socialdemokrati har kokat ihop uppfyller inte kraven på en rättvis fördelning
av bördorna.
Vi kan ta förslaget om karensdagar som exempel. Vi vet att det förslaget
hårdast drabbar dem som har ohälsosamma miljöer eller sådana jobb där det
är svårt att vara litet snuvig på jobbet. Vi ledamöter kan åka in till riksdagen
och sitta och snora på våra rum, även om vi har en lätt förkylning. Om vi
däremot hade jobbat inom sjukvården eller livsmedelsindustrin hade vi inte
kunnat göra på det sättet.
Finns det då inget sätt att skära i sjukförsäkringen så att det inte drabbar
de svagaste särskilt hårt? Jo, det gör det.
Från vårt parti har vi föreslagit att man skall sänka taket i sjukförsäkringen
till en ersättningsnivå motsvarande 5 basbelopp, i stället för nuvarande 7,5.
Det betyder att vi som ”svälter” oss fram med en lön på en kvarts miljon om
året får klara oss med lika mycket pengar som en medelinkomsttagare när vi
blir sjuka. Det vore väl inte så dumt?
Vi har också föreslagit att man skall slopa grundavdraget för inkomster
över brytpunkten. Det betyder att höginkomsttagarna, och inte låginkomst-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
11
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
12
tagarna, får dra åt svångremmen. Det vore en solidarisk beskattning som
skulle dra in mest köpkraft för dem som har mest.
Förslaget om att ta bort två semesterdagar drabbar verkligen inte direktö-
rerna med fallskärmsavtal. Den här regeringen ser till att de lugnt kan gunga
vidare utan att riskera att kraschlanda i någon dyster ekonomisk verklighet.
Den realiteten får däremot vanligt folk smaka på. Det märkliga är att detta
inte har hindrat socialdemokraterna med Ingvar Carlsson i spetsen att göra
upp.
Hade det inte varit klokare att ni under de nätter ni höll på och förhand-
lade hade tagit in någon person med facklig erfarenhet? Ni hade då kunnat
få veta att hur ni än gör med förslaget om att minska antalet semesterdagar
så gör ni fel. Jag hade kunnat ställa upp själv - det är ändå så många som
väcker mig på nätterna.
Ni skapar nu vad Stig Malm skulle kalla en ren klasslagstiftning. Jag håller
med honom på den punkten.
Finns det då inget sätt att få fart på investeringarna utan att sänka arbetsgi-
varavgifterna och ta bort semesterdagar? Jo, det gör det.
Det stora problemet för företagen, liksom för många privatpersoner, är
den höga räntan. Den beror delvis på den höga tyska räntan. Den beror na-
turligtvis också på att penningmarknadens pirayor har spekulerat med ris-
kerna för en svensk devalvering. Den främsta orsaken är dock att vi politiker
har gett oss i marknadens våld, eftersom staten varje år behöver låna upp en
nätt summa pengar för att täcka underskottet i budgeten.
Just nu lånar staten upp pengar i utlandet via de svenska företagen. Dessa
tar då ut en mellanskillnad - med hänsyn till devalveringsrisk eller spekula-
tionsrisk, vad de nu kallar den - för att inte förlora pengar om Sverige skulle
devalvera. Det höjer ju räntan. När vi kallades in till regeringen för några
veckor sedan fick jag höra att lönekostnaderna inte är det stora problemet,
utan det är faktiskt kapitalkostnaderna. Då måste ju åtgärderna sättas in där,
och inte mot folks semesterdagar.
Det finns saker i det första krispaketet som jag tycker är bra. Låt mig i det
sammanhanget än en gång ge en eloge till Bengt Westerberg - det är inte så
ofta man har anledning att göra det - som lyckades slå vakt om handikapput-
redningens förslag, så att det förslaget skall genomföras. Detta menar jag
ärligt - det har jag råd med.
En annan sak som är bra är naturligtvis besparingarna när det gäller militä-
ren. Militären hade fått 7 miljarder extra för den kommande femårsperio-
den. Merparten var ju inte priskompensation utan nya, friska pengar.
Regeringen anser t.ex. fortfarande att dessa pengar räcker för en ny sats-
ning, för att köpa nya stridsvagnar. Jag är ingen militärexpert, jag är en van-
lig sketen furir i den svenska marinen. Men så mycket har jag lärt mig-jag
kan ju läsa mig till en del - att stridsvagnar är litet passé. Borde man inte
göra som en del andra länder, dra slutsatser av allt detta?
För ett år sedan ställde regeringen upp på borggårdsbacken. ”Vi är Sveri-
ges mest kompetenta regering”, sade Carl Bildt med all den auktoritet han
är mäktig. Nu har man hunnit husera inne i Rosenbad ett år, och vi har litet
av facit i handen. Jag tror inte det spelar någon roll vilket betygssystem man
hittar på, för den här regeringen klarar sig inte undan betyget underkänt.
Jag vet inte om det nu skall heta ”inte fullt godkänd” - det är ju lika illa. Och
det hjälper inte att ni kallar in lan Wachtmeister ibland, eller Ingvar Carls-
son, för något slags kvartssamtal. Det ändrar ju inte inriktningen att man
fuskar sig fram på det här sättet. Jag tycker inte att Ingvar Carlsson skall
sätta sig ned för fler kvartssamtal, för det ger honom ett dåligt rykte.
För min del skulle jag inte rekommendera ytterligare ett år av misslyckan-
den. Möjligen kunde man hitta på någon annan yrkespraktik som skulle
passa. Jag har läst en del om att det i den här regeringen är litet dåligt beställt
med arbetslivserfarenheten. Men med det dåliga arbetsmarknadsläge som
råder fick man väl först skicka i väg er tillsammans till jobbsökarkurs. Vilket
underbart ord - jobbsökarkurs! Jag tror inte att ens den här regeringen har
uppfunnit det; så dåliga är ni inte.
Jag böljade med att säga att Sverige är ett bra land att leva i. Det är temat,
när ni håller på att rasera och nyordna. Nu skall ni ju kalla in ärkebiskopen
när ni skall nyordna almanackan. Jo, Werkström vill vara med.
Men jag vill sluta med att säga att ett bra land kan bli bättre. Vad som
behövs för att åstadkomma det är en ny och bättre regering i Rosenbad. Det
förutsätter också att Ingvar Carlsson får hjälp att komma ur klistret. Det gäl-
ler att få Ingvar Carlsson och socialdemokratin på bättre tankar och skynd-
sammast avsluta samarbetet med moderaterna.
Sedan vill jag bara ställa en fråga till fru talmannen och alla som sitter i
den här kammaren: Hade det inte varit lämpligt att kalla in den svenska riks-
dagen när man träffade den här uppgörelsen, eller i varje fall skatte- och
finansutskotten?
Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag har noterat att Lars Werner själv har gett sig ut på en jobb-
sökarkurs. Det har slutat med att han har blivit borgerlig vigselförrättare.
Alla finner vi våra nya roller i den förändrade politiska miljön.
På några punkter vill jag kommentera det som har sagts under den tidigare
debatten. Jag hade ju i går möjlighet att presentera regeringens inriktning
av arbetet och politiken för det kommande året, och jag ser det nu som min
uppgift att kommentera det som sägs från oppositionspartiernas - i opposi-
tion av varierande grad - sida under dagens debatt.
Först vänder jag mig självfallet till Ingvar Carlsson, vars anförande huvud-
sakligen handlade om historien - vad som har varit, vad som är bakgrunden,
hur det har blivit som det har blivit. Det säger sig självt att det han hade att
anföra på den punkten inte kan undgå en del kommentarer av kritisk och
avvikande natur från min sida.
Alla vet att de ekonomiska problem som Sverige har i dag - kombinatio-
nen av en strukturkris, en finanskris och en konjunkturkris - har sina rötter
långt tillbaka i tiden. Alla vet att det som gick verkligt snett för Sverige var
1980-talet, som blev ett förlorat decennium när det gällde möjligheten att
varaktigt ta itu med strukturproblemen i svensk ekonomi. Då bedrevs - det
är oförsynt att påpeka det, men det måste göras - en politik som kallades
den tredje vägens ekonomiska politik. Den innebar att kostnaderna sköt i
höjden. År efter år efter år ökade kostnaderna mer än vad produktion och
ekonomi kunde bära. Det medförde att vi förlorade marknadsandelar på de
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
13
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
internationella marknaderna. Det innebar att industrin och den exportorien-
terade delen av näringslivet i övrigt trängdes undan år efter år.
Välfärden kommer inte av politiska beslut eller politisk retorik, utan väl-
färden grundas i arbete och företagande. Basen för detta arbete och detta
företagande försvagades år efter år. Till detta kom så, under slutet av 1980-
talet, spekulationsekonomins effekter, de närmast kasinoartade förhållan-
den som vi då hade i svensk ekonomi. Låt mig bara påminna om - ifall vi ser
tillbaka på den politiska debatt som fördes under de åren - att det inte var
vi, när vi diskuterade ekonomisk politik i valrörelserna, som hade dalmati-
nerhundar och sportbilsägare på valaffischerna. Den typen av mentalitet
fanns på annat håll.
Så småningom, efter alla varningar och alla problem, började dock en in-
sikt vakna om att detta inte längre skulle fungera. Det var Kjell-Olof Feldt
som första gången hösten 1989 började tala om det stålbad som skulle
komma - ett stålbad som en effekt av den tredje vägens ekonomiska politik,
som dess främste arkitekt utmålade som ett stort misslyckande. Det var hös-
ten 1989 som nedgången av industrikonjunkturen började, som arbetslöshe-
ten började öka, som vi började förlora de 170 000 industrijobb som vi har
förlorat sedan dess. Det är det som är krisens yttersta grund.
Sedan har vi finanskrisen, krisen i de offentliga finanserna, och många
andra problem. Men det är alltså den industriella krisen - att sysselsätt-
ningen har vikit i industrin och att produktionen har fallit - som är den ytter-
sta grunden. Det började hösten 1989, och det har inte blivit bättre sedan
dess. Utslagningen har fortsatt i mycket snabb takt.
Jag sade att insikten om detta fanns. Den insikten fanns också inom soci-
aldemokratin - den började bryta fram. Det förekom också under det året
en ganska livaktig och intressant debatt på den punkten.
Jag skall återge vad Klas Eklund har uttalat i Tiden, som hade ett special-
nummer om ekonomin under sommaren. Han sade: Jag vill understryka att
dagens problem, hög arbetslöshet och finanskris, i första hand är en följd av
80-talets överhettning och inflation. Vi var åtskilliga som då varnade för att
det skulle gå - och det är ett uttryck som jag inte vet om talmannen tillåter i
kammarens protokoll, men det börjar på h och slutar på e, och det kan vara
ett bindestreck emellan - åt h-e om vi inte lyckades bryta inflationen. Vi
lyckades inte få ned inflationen, och nu går det följaktligen åt h-e - alltså
detta brännbara ord som han beskriver att vi har hamnat i.
Så var det alltså. Insikten om att kostnader och inflation måste ned kom
alltför sent, och nu befinner vi oss mitt inne i den desinflationsprocess som
förvisso är en utomordentligt besvärlig process.
Ingvar Carlsson frågade varför det inte har förekommit någon samverkan
tidigare, under hösten, under vintern och under våren. Men sanningen är
ju, om man tittar på den ekonomiska politik som den socialdemokratiska
oppositionen då förde, att den innebar en återgång till vad som gällde innan
insikterna började smyga sig in i socialdemokratin. Det var fundamentalis-
ternas månader inom socialdemokratin. Då sade man nej till alla bespa-
ringar. Då sade man nej till alla strukturförändringar inom den offentliga
sektorn. Då sade man nej till snart sagt varje förändring över huvud taget.
14
Man sade t.o.m. nej till en analys som gick ut på att Sverige hade mycket
grundläggande ekonomiska problem som krävde omprövning av alla.
Jag sade då - jag var också övertygad om det, och det visade sig vara kor-
rekt - att omprövningens tid skulle komma och att det skulle finnas förutsätt-
ningar för en samverkan och samsyn över blockgränserna, eftersom Sverige
är ett land med en tradition där vi, trots hettan i den politiska debatten, har
en förmåga att finna varandra i samlade lösningar när detta är nödvändigt i
nationens intresse. Så blev det också till slut.
Historien i den delen kommer väl vad det lider, när den tiden är mogen,
att skrivas. Men låt mig, som en randanmärkning till det som Ingvar Carlsson
hade att säga, tala om att det var den 26 augusti som jag personligen tog
kontakt med Ingvar Carlsson i ett samtal, då jag sade att detta är en kris som
är långt värre än vad de flesta har klart för sig. Jag tyckte att det fanns skäl
att under diskreta, inte publika, former inleda en dialog för att se vilka möj-
ligheter till samsyn och samförstånd som fanns. Vi kom överens om en meka-
nism för detta. Den fungerade litet fram och tillbaka.
Jag avslöjar emellertid inga större hemligheter om jag säger att det på re-
geringssidan ett tag fanns en betydande otålighet i fråga om dessa samtal.
Det fanns ibland en tendens till att varje öppen hand som regeringen visade
möttes av litet av en knytnäve i TV från den ena eller andra företrädaren för
oppositionen, och samtalen gick inte riktigt framåt. Jag talade direkt med
Ingvar Carlsson om de bekymmer som jag hade och att samtalen måste
komma i gång med högre tempo för att vi skulle få se om det fanns någon
möjlighet. Det var ingen av oss som i detta skede kunde vara absolut överty-
gad om att det skulle vara möjligt. Men åtminstone jag hade en skyldighet
att göra mitt yttersta för att se om möjligheten fanns.
Det var först så småningom, när krisen blev riktigt akut, som vi fick en
möjlighet till riktiga överläggningar. Låt mig säga att de nätter då överlägg-
ningarna pågick och som ligger bakom oss var nätter då vi inte alltid tyckte
samma sak. Det var nätter då det fanns humör från bägge sidor. Det var nät-
ter då det var alldeles uppenbart att de ideologiska skillnaderna i svensk poli-
tik finns kvar - tack och lov, höll jag på att säga - men då det ytterst var det
gemensamma ansvarstagandet som fällde avgörandet. Vi kom då fram till att
man i vissa situationer måste ha förmågan att skilja mellan huvudsak och
bisak. Och huvudsaken var att rädda svensk ekonomi och att skapa förtro-
ende för stabiliteten i den ekonomisk-politiska omläggning som vi bägge var
beredda att göra. Detta krävde en samverkan mellan regeringen och den so-
cialdemokratiska oppositionen.
Ideologiska skillnader till trots, irritation till trots och motsättningar och
enstaka sakfrågor till trots tog ansvarstagandet överhanden. Det var och är
en mycket stor styrka för vår nation.
Jag har i andra sammanhang uttalat min erkänsla för socialdemokratin och
för Ingvar Carlsson i det sammanhanget, och jag gör det gärna även från
riksdagens talarstol.
Detta är historien, och vi kommer säkert att få många anledningar att åter-
komma till den. Mycket kommer att skrivas och sägas om Sverige, landet
som det så länge gick så bra för men som sedan började misslyckas, som för-
lorade ett 70-tal, förlorade ett 80-tal, men som sedan till slut i alla fall tog sig
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
15
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
16
samman och på 90-talet visade att man hade förmågan att bygga nytt där så
mycket hade gått snett.
Det är emellertid viktigt att se hur vi skall gå vidare. Krisuppgörelsen har
ett antal komponenter som är viktiga. Den första är att vi måste bli av med
de strukturella underskotten i de offentliga finanserna, och det måste ske
genom besparingar. Vi har börjat bra. Vi fattade beslut i denna riksdag i vå-
ras om ca 20 miljarder kronor i omedelbara besparingar och om 15 miljarder
kronor ytterligare inom bostadsfinansieringssystemet. Som en följd av kris-
uppgörelsen kommer det att ske besparingar på ytterligare ca 30 miljarder
kronor.
Jag skulle vara oärlig om jag sade att detta är allt och att det inte behöver
sparas mer. Det är fel. Underskottet är fortfarande för stort, och det fortsät-
ter att växa. Vi har många obetalda räkningar från de senaste åren och de-
cennierna som måste betalas. Det vore oansvarigt att vältra över dessa på
framtiden och kommande generationer genom att finansiera en stor del av
de statliga utgifterna med lån. I dag vet ju alla att lån måste betalas med
ränta. Och att betala räntor är lika dyrt för staten som för villaägare och före-
tagare. Därför måste vi så snabbt som möjligt vara redo att gå vidare med
den politik som innebär att vi kan ompröva och spara i offentliga åtaganden.
Vi behöver en nationell dialog om vad som verkligen är nödvändigt av alla
de åtaganden som vi har tagit på oss och alla de system som vi har fattat
beslut om i en tid då vi trodde att pengar växte på träd eller att staten dispo-
nerade guldgruvor. Nu måste vi inse att vi lever på lånade pengar och på
lånad tid. Ju förr vi kommer ut ur detta, desto bättre. I detta sammanhang
markerar krisuppgörelserna en böljan och absolut inte något slut.
Den andra komponenten är självfallet att stärka företagens konkurrens-
kraft. Även i fråga om detta är krisuppgörelsen enligt min mening ett genom-
brott. Vi säger nu tydligt att vi måste förstärka företagen. Det gör vi genom
sänkta skatter. Det handlar om löneskatterna. Vi vill bromsa nedgången och
skapa nya sysselsättningstillfällen eller åtminstone se till att de gamla inte
slås ut. Även i detta fall tror jag att det kommer att bli nödvändigt att gå
vidare. Vi uppnår nu visserligen en mycket påtaglig förstärkning av konkur-
renskraften, i storleksordningen tio procentenheter gentemot de viktigaste
industriländerna under de närmaste åren. Det är mycket betydelsefullt. Men
efter det att vi har förlorat marknadsandelar under så lång tid räcker det inte
med att uppnå det som vi nu uppnår, dvs. att vi slutar förlora marknadsande-
lar. Sverige måste bli en nation som börjar vinna marknadsandelar och gör
det varaktigt under 1990-talet. Det kräver att vi går vidare också i den delen
av den inriktning som krisuppgörelsen innebär.
Den tredje komponenten var Ingvar Carlsson inne på. Även om vårt
språkbruk är annorlunda tror jag att det är åtskilligt som förenar. Vi måste
finna europeiska lösningar på den europeiska krisen - stabilisera valutorna,
bekämpa arbetslösheten, få i gång investeringar och tillväxt och ge våra bi-
drag för att lösa krisen i Central- och Östeuropa. Där kan och måste Sverige
spela en aktiv roll under kommande år.
Det har talats mycket om det som är unikt och om det som är historiskt
under de veckor som ligger bakom oss. Ingenting av det som sagts, även om
retoriken ibland blir högstämd, har varit fel. Men allt detta är en del av ett
epokskifte i Sverige, ett epokskifte som har pågått under lång tid, ibland litet
smygande, men som nu har blivit så oerhört tydligt.
Vi har lämnat den period då vi kunde tro att pengar växte på träd, då vi
kunde ägna stor tid i den politiska debatten åt att fördela en välfärd vars
produktion vi tog för självklar. Nu måste vi återvända till att producera väl-
färden innan vi fördelar den. Vi måste inse att välfärdens grund inte är poli-
tiska beslut eller politisk retorik, utan välfärdens grund är arbete, sparande
och företagande. Om vi kan återupprätta dessa dygder runt om i hela det
svenska samhället under dessa år, då har vi också lagt grunden för att efter
det stålbad som Feldt varnade för ge oss tillbaka möjligheterna att fördela
välfärden. Men först måste vi producera välfärden, och det är detta som
måste stå i politikens centrum. Det är detta som är vägen. Där finns inget
alternativ.
(Applåder)
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det finns i Sverige en lång tradition av politiskt samarbete på
vissa områden. Det gäller framför allt dem som har med Sveriges relationer
till omvärlden att göra, t.ex. utrikes- och säkerhetspolitiken, Europapoliti-
ken och ibland även försvarspolitiken.
Jag tycker att den nu aktuella krisuppgörelsen skall ses i detta samman-
hang. Svensk ekonomi har sedan mycket lång tid tillbaka varit starkt utrikes-
beroende. Utrikeshandeln har varit en viktig drivkraft, för att inte säga den
viktigaste, i den ekonomiska tillväxten i Sverige. Detta utrikesberoende har
ökat successivt under hela detta sekel och i accelererande takt under det se-
naste årtiondet.
Till det har bidragit dels den ökade internationaliseringen av de svenska
företagen, dels kapitalets ökade rörlighet. Företagens minskade råvarube-
roende och deras ökade frihet att avgöra var de skall göra sina investeringar
ställer allt större krav på oss i Sverige att erbjuda ett gott företagsklimat och
ett gott investeringsklimat för att vi skall kunna konkurrera med andra län-
der.
När det gäller kapitalets rörlighet kan vi konstatera att summor som är
mångdubbelt större än de rika ländernas samlade valutareserv varje dag rör
sig över våra gränser. Det är klart att så enorma valutaflöden kan skapa osä-
kerhet på marknaderna.
Tempot i beslutsfattandet har ökat radikalt. Det här ställer krav på ett
mycket snabbt agerande av dem som har ansvaret för vårdandet av penning-
värdet och ekonomin i stort.
Riksbanken har sedan länge befogenheter att ingripa vid sådana här tillfäl-
len för att vända eller stoppa valutaflöden och för att lugna en orolig mark-
nad. Den har också fått använda de här instrumenten i allt större utsträck-
ning under senare tid.
Det här understryker, tycker jag, behovet av att vi har en självständig riks-
bank som kan agera snabbt och som har entydiga mål för sitt agerande, dvs.
att försvara växelkursen.
Men också kraven på det politiska systemet skärps. Penningpolitiken är
det effektivaste sättet att snabbt hantera sådana här uppkommande obalan-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 3
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
ser och problem. Den kan ge en respit för det politiska systemet men kan
inte slutligt lösa problemen. För det krävs finanspolitiska åtgärder som alltid
fordrar litet längre tid än de penningpolitiska.
Finanspolitiken, budgetpolitiken, är ju traditionellt ett mycket trögt sy-
stem. Ärenden skall diskuteras, utredas, remissbehandlas, beredas, förank-
ras, beslutas och implementeras. Det här är en process som traditionellt ofta
tar lång tid - ett år, två år och ibland ännu längre tid. Den tiden finns ofta
inte i den värld som vi nu lever i och där det går allt snabbare.
De gångna veckorna illustrerar mycket tydligt kravet på att kunna fatta
beslut mycket snabbt. Här gavs inte lång tid. Här handlade det om att fatta
beslut inom några dygn. Jag använder avsiktligt termen dygn, eftersom ordet
dagar inte längre är relevant.
Man kan tycka att det är odemokratiskt att några få personer får ett öppet
mandat och skall fatta beslut som är mycket mycket vittgående.
När ni i riksdagsgrupperna för regeringspartierna och Socialdemokraterna
gav oss, några få politiker, ett öppet mandat att fatta beslut, gjorde ni det
naturligtvis fullt medvetna om att alternativet skulle ha varit att andra kraf-
ter hade tagit över, medan den här demokratiska processen hade sin gång.
Det hade självfallet varit ännu mindre demokratiskt än det beslutsfattande
som vi nu har upplevt.
Till det kommer - jag tycker att det är viktigt att tillägga det - att en bred
samverkan mellan partier också ger legitimitet åt paket och uppgörelser som
träffas. Det ser man inte minst på allmänhetens uppbackning av de krispaket
som nu har lagts fram.
Finns det då inga alternativ till den typ av åtgärder som vi nu har redovi-
sat? I de senaste dagarnas debatt har vi upplevt kritik mot marknadens aktö-
rer, eller åtminstone misstänksamhet mot dem. En del har böljat ropa på
regleringar. I en del länder har man gått från ett oreglerat system till ett mera
reglerat.
Men faktum är att detta inte är något alternativ. Valutaregleringen blev i
praktiken helt omöjlig på grund av de stora betalningsströmmar som beror
på den omfattande handeln mellan länder. Det finns alltså ingen återvändo
till en mera idyllisk tillvaro - om man nu tycker att vi hade en sådan för tio
eller tjugo år sedan.
Vi kommer inte undan att Sverige måste vara konkurrenskraftigt, att vi
måste kunna erbjuda ett gott investeringsklimat och att vi måste ha ordning
på vår egen ekonomi.
Man kan naturligtvis under veckor som dem som vi nu har upplevt tycka
att priset är väldigt högt. Men då skall man veta att det pris vi skulle ha fått
betala för alternativet, dvs. ett isolerat Sverige i en alltmer internationalise-
rad värld, skulle vara många många gånger högre. Det skulle vara omöjligt
att upprätthålla vårt välstånd och vår välfärd om vi inte hade den öppenhet
mot omvärlden som vi faktiskt har.
Vårt välstånd är beroende av fri handel, och fri handel kan bara vara fri åt
två håll - dvs. vi kan inte ensidigt tillgodogöra oss fördelarna av en fri handel,
utan det är också fråga om ett erbjudande till den värld som vi lever i.
Däremot kan man nog konstatera - som både Ingvar Carlsson och Carl
18
Bildt i varje fall har antytt - att de senaste månadernas oro i Västeuropa är
ett starkt argument för ett fördjupat monetärt samarbete inom EG.
Jag tror att det är klokt att vi förbereder oss på att sådana här akuta situa-
tioner kommer att dyka upp också i framtiden. Då gäller det att ha en realis-
tisk bild av de problem som vi står inför och att diskutera hur olika krislägen
skall hanteras. Det bästa är naturligtvis om man alltid kan vara steget före,
dvs. slippa de akuta kriserna. Men jag tror att det i regel kräver ett krismed-
vetande som man inte realistiskt kan räkna med förrän krisen är ett faktum.
Det blir möjligt att genomföra åtgärder när det krismedvetandet väl finns.
Jag tycker att det är viktigt att också fortsättningsvis eftersträva ett brett
samförstånd så långt det över huvud taget är möjligt med hänsyn till den de-
mokratiska legitimitet som jag talat om och till möjligheterna att få förtro-
ende för den här typen av åtgärder både i och utanför Sverige.
Jag tycker naturligtvis att det är mycket bra att Socialdemokraterna har
ställt upp, och jag tycker att Ingvar Carlsson personligen har gjort en stor
insats här. Men det har självfallet också varit rimligt att Socialdemokraterna
ställt upp, eftersom svårigheterna i så hög grad går tillbaka till deras rege-
ringsperiod. Det gäller den urholkade konkurrenskraften. Det gäller finans-
krisen. Det gäller budgetunderskottet och flera andra problem.
Samarbete över blockgränsen har tidigare ofta misstänkliggjorts. Sådana
försök kommer man säkert att göra nu också. Men perspektivet måste efter
det som nu har hänt för lång tid framåt ha förändrats. Samarbete i för landet
centrala frågor står inte i motsatsställning - jag vill understryka det - till att
en ideologisk debatt förs. Tvärtom blir denna i själva verket ännu viktigare
i ett läge, där vi som ansvariga politiker ofta tvingas begära mycket öppna
mandat av väljarna för att kunna påverka den ekonomiska utvecklingen.
Fru talman! Jag är mycket medveten om de svårigheter som enskilda män-
niskor, familjer, företag och kommuner möter i vardagen för närvarande.
Maria-Pia Boethius frågar i en artikel i Dagens Nyheter i dag vad krispake-
ten innebär för kvinnor och barn. Det är en viktig fråga. Liknande frågor
som uttrycker oro ställdes i samband med LO:s demonstrationer i går.
Jag vill gärna säga, fru talman, att jag delar all den oro för utvecklingen i
det svenska samhället som kommer till uttryck på många olika sätt för närva-
rande. Solidariteten kommer verkligen att sättas på prov nu när Sverige be-
finner sig i en ekonomisk krissituation. Jag är glad över att i det läget också
ha möjlighet att med brett politiskt stöd lägga fram en reform för personer
med funktionshinder, dvs. de mest utsatta personerna i vårt samhälle.
En del av kritikerna när det gäller krispaketen försöker skapa ett intryck
av att här står de hårda frågorna, dvs. ekonomin, mot de mjuka som handlar
om social välfärd, kvinnor och barn. Det är en felsyn. Det största hotet mot
de mjuka värdena är en ekonomi i obalans. Det är obalansen, inte försöken
att komma till rätta med denna obalans, som är det stora hotet. Den som är
för mjuk för att ta itu med de ekonomiska problemen riskerar att långsiktigt
skapa ett hårt samhälle.
För oss liberaler, fru talman, är det avgörande skälet till att vi ställer upp
på hårda paket att det är nödvändigt just för att slå vakt om de mjuka vär-
dena.
(Applåder)
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
20
Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Ingen kris är en annnan lik. Ändå finns det klara likheter mel-
lan de kriser som vi upplevt i Sverige de senaste decennierna. Sverige är ett
litet land med stort internationellt beroende och med en allt större öppenhet
mot omvärlden. Det ökar vår sårbarhet, i synnerhet om vi lever över våra
tillgångar. Då slår beroendet mot konkurrensförmågan. Hundratusentals
människor är ju för sin försöijning beroende av att vi kan sälja det som vi
producerar utanför vårt lands gränser och av att vår konkurrensförmåga
räcker för att hålla vår hemmamarknad någorlunda intakt - just det som
Bengt Westerberg berörde.
Det finns klara gränser också för vad vår konkurrens- och intjäningsför-
måga klarar att bära i form av välfärd. Går vi utöver vår förmåga, slår den
ekonomiska verkligheten tillbaka. För högt skattetryck skadar stimulanser
och drivkrafter för arbete och produktion. Kostnaderna ökar ju mer vi över-
skrider gränserna. Inflation leder till konkurrensförluster som slår mot ar-
betstillfällena. Allt detta är elementära självklarheter. Ändå visar erfarenhe-
terna att det är enklare att angripa symtomen än de grundläggande orsa-
kerna. Devalvering av den egna valutan är ett typiskt symtomangrepp. Om
vi dessutom lånat utomlands i stor omfattning blir devalvering rena Döbelns-
medicinen. Därför har krisuppgörelserna de senaste veckorna en så avgö-
rande betydelse. De innebär ett klart omtänkande jämfört med tidigare de-
cennier. Aldrig tidigare - under överblickbar tid - har den politiska uppslut-
ningen varit så total kring den fasta växelkursen.
Attackerna mot den svenska kronan har också skapat ett krismedvetande,
som gör det politiskt möjligt att mobilisera de politiska krafterna för att
”rätta munnen efter matsäcken”. Det visar det politiska systemets styrka.
Det är min övertygelse att det på ett avgörande sätt stärker det politiska sy-
stemets legitimitet och auktoritet för framtiden. Det förutsätter självklart att
vi gemensamt - statsmakterna och Riksbanken - lyckas med denna politik.
I dag kan vi glädjas åt att räntorna är på väg neråt.
Inte minst efter valutaavregleringen i mitten av 80-talet och innan en ny
stabil växelkursregim etablerats i Europa föreligger stora risker. Det väst-
europeiska experimentet att skapa en gemensam valutapolitik leder inte hel-
ler det till enkla segrar. Problemet är inte enbart att komma överens. Det
gäller än mer att tygla verkligheten, inte minst de olikheter som finns i eko-
nomisk styrka och utvecklingsnivå mellan olika västeuropeiska stater. Det
är inte de formella överenskommelserna som avgör framgången. Det är de
ekonomiska realiteterna. Därför är inte den närmare integrationen i Väst-
europa i sig någon ”lösning”. Den egna ekonomiska styrkan i förhållande till
aktuella samarbetspartners är och blir avgörande.
Vår bristande konkurrenskraft har lett till en omfattande avindustrialise-
ring av Sverige. För att skapa trygga jobb måste stora ansträngningar göras
för att vända denna utveckling. Det kräver åtgärder som ibland uppfattas
som orättvisa. Typexempel är lindrigare beskattning av kapital, arbetande
kapital, investeringskapital, riskvilligt kapital. Avgörande är också företags-
klimatet, t.ex. hur vi behandlar våra många mindre och medelstora företag,
vilka arbetsförutsättningar de får och har. Det gäller i hög grad också egen-
företagen inom jordbruk, service och tillverkning. Det är därför regerings-
förklaringens reformundantag med sänkta skatter på dessa områden är ett
måste. Där finns de största möjligheterna att ersätta de många jobb som gått
förlorade.
Stora beroenden av omvärlden minskar våra handlingsmöjligheter. Det
gäller vår utlandsupplåning. Det gäller vårt inhemskt skapade kapital och
var det placeras, inom och utanför landets gränser. Det gäller vår produk-
tionskapacitet inom industrin. Det gäller vårt utnyttjande av våra egna re-
surser, i första hand människors arbete, kunskaper och initiativförmåga. Det
är därför de arbetsmarknadspolitiska insatserna måste leda vidare till fasta
jobb med ökad kompetens i bagaget. Därför är satsningen på ungdomarna
och deras praktikmöjligheter så avgörande liksom att utslagningen från ar-
betsmarknaden blir mindre. Därför är utbildningen och arbetslinjen A och
O i arbetsmarknadspolitiken.
Att ta till vara våra egna resurser innebär bl.a. att se marken som en till-
gång, för att producera livsmedel av hög kvalitet, för att producera energi-
och industriråvaror på ett uthålligt sätt. Det gäller att utnyttja våra resurser
i hela landet. Därför är inte ”hela Sverige skall leva” ett slagord. Det är en
realekonomisk nödvändighet. Dessutom är det en förutsättning för uthållig
produktion, med ökat inslag av resurser som ständigt förnyas. Det borde vi
ha lärt av 70-talets oljekris och den samhällsekonomiska förlusträkning den
innebar - och fortfarande innebär - för vår ekonomi och för vår miljö.
Det är mot den bakgrunden man skall se regeringens politik för ändrade
prisrelationer mellan förnybar, miljövänlig energi å ena sidan och använd-
ning av miljöskadliga lagerresurser å den andra. Bara efter det första rege-
ringsåret kommer ca 10 miljarder kronor att ha omfördelats till fördel för
energi som skall in och till nackdel för energi som skall ut. Jag återkommer
gärna senare till lan Wachtmeisters inlägg i det här ämnet.
Denna strategi är en nödvändig förutsättning för att skapa en uthållig ut-
veckling. Men det krävs mycket mer. Vi måste ställa om vårt samhälle så att
knappa resurser används effektivare. Hushållning är det övergripande kra-
vet. Återvinning, återanvändning, producentansvar för produktionens av-
fall, ren produktion, minimering av mängden avfall är några av metoderna
för att skapa ett kretsloppssamhälle. ”Deponiernas tidevarv” måste få ett
slut. Att deponera avfall är att skapa monument över en misslyckad miljöpo-
litik. Det är ingen som vinner på en sådan utveckling, allra minst kommande
generationer. Det är ett slags marknära variant av ”de höga skorstenarnas
epok”. De släppte ut allt elände i luften.
Centerns vision är ett kretsloppssamhälle där vi tar ansvar för vad vi gör,
inte bara i nuet, utan också för kommande generationer.
Att förorenaren skall betala är en numera accepterad princip. Men det
återstår mycket för att göra principen till konsekvent verklighet. Så länge vi
inte klarar tillämpningen, har vi inte heller en uthållig utveckling.
Krisen på miljöområdet uppfattas inte som lika akut som de ekonomiska
obalanserna. Men det innebär verkligen inte att miljöfrågorna har blivit
mindre betydelsefulla i vårt nuvarande turbulenta ekonomiska skede. Fak-
tum är att vi bara i Sverige ökar vår miljöskuld med ca 7 miljarder kronor
per år, enligt beräkningar som vi har gjort. Den utvecklingen måste vändas
i sin motsats. Bara så kan visionen om uthållig utveckling förverkligas. Alter-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
21
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
22
nativet är högre skattetryck i framtiden för att reparera i efterhand, i stället
för att låta den som orsakar problemen betala priset i dag. Det handlar om
rättvisa.
Rättvisa är också avgörande för att få full effekt av ett krismedvetande.
Bara om alla som kan är med och bär bördorna av en nödvändig anpassning
mobiliseras kraften i krismedvetandet. Det förutsätter att de svagaste i sam-
hället skyddas. Det förutsätter grundtrygghet som begränsning och mål för
varje ingrepp i det sociala välfärdssystemet. Ett särskilt ansvar har vi för de
äldre, som inte själva kan påverka sin ekonomiska situation särskilt mycket.
Det gäller de allra sämst ställda i den gruppen. Det gäller också dem som
är handikappade, liksom andra grupper i vårt samhälle. Dem får vi aldrig
glömma. Där krävs permanent och generellt fungerande skyddsnät, en gene-
rell välfärdspolitik. Solidaritet med de svaga, även när det blåser kyliga vin-
dar, är välfärdsstatens signum.
(Applåder)
Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Vi har redan hört åtskilligt om den svenska ekonomiska kri-
sen och om problemen som den fört med sig. Jag tror att man kan påstå att
Sveriges ekonomiska politik fungerat som en felkonstruerad snöplog, som
plogat och plogat. Framför plogen har samlats allt mer snö. Så har vi i 20 år
plogat en allt större skuld, allt större ekonomiska problem framför oss. Nu
väller blöta snömassor över plogbladet. Sverige höll på att alldeles köra fast,
och nu kan vi konstatera att flykten från verkligheten är slut.
Ingvar Carlsson sade i sitt inledningsanförande: Vi gjorde det för att rädda
Sverige. Det är bra sagt och bra gjort. Det vore förstås modigare att säga:
Vi gjorde det för att vara med och rätta till det vi själva varit med om att
åstadkomma.
Fru talman! Trots kris och svåra ekonomiska bekymmer, måste vi tillstå
att vi i grund och botten är väldigt privilegierade, om vi jämför med stora
delar av världen. Vi har också en tendens att lätt glömma dem runt omkring
oss, i vår närhet, som har det verkligt svårt. Många gånger tror jag att det är
ett omedvetet skydd för oss själva. Vi uthärdar helt enkelt inte att se våldet,
nöden, misären i Somalia och Mozambique, kriget i Bosnien, flyktingarna i
Afghanistan. Vi diskuterar hellre och mer engagerat de mindre orättvisorna,
så att säga mer hanterlig nöd, ur vårt eget hemmaperspektiv. Och likväl ver-
kar vi numera i en så internationaliserad värld att avstånden spelar en allt
mindre roll för vår egen svenska säkerhet och trygghet.
Det samhälle som vi lever i har länge varit dominerat av ett slags kollekti-
vistiskt tänkande. Det har inpräntats i oss att det är staten som skall upp-
täcka och korrigera orättvisorna och lösa alla tiygghetsproblem. Man skulle
nästan kunna säga att vi fostrats med tryggheten som drog. Vi är sämre på
att personligen, som individer och familjer, vara med och skapa trygghet. Vi
är bäst på att förvänta trygghet.
Naturligtvis måste vaije parti ta sitt ansvar vid ett så här kritiskt tillfälle.
Jag kan försäkra att vi kristdemokrater hela tiden varit inställda på att samla,
inte på att spräcka regeringen. Försöken att få in en kil mellan regeringens
partier lyckades heller inte.
Den eniga politiska demokratiska kampen mot en av marknadsekonomins
avigsidor har haft en rejält avkylande effekt på nervositeten vid Reuterskär-
marna. Visserligen finns det ett och annat efterskalv på marknaden. Men vi
hoppas att vi tillsammans har lagt grunden till ett fortsatt positivt samhälls-
bygge, ett bygge som bildligt talat tål en del svängningar på både Richter-
och Reuterskalor.
Fru talman! Det finns sannolikt också en positiv sida av krisen. Tänk om
en viss fred och försoning över blockgränsen på den ekonomiska politikens
område kunde leda till att vi mer ägnar oss åt den välfärd som inte enkelt
kan mätas i kronor. Det handlar om att sätta människan i centrum, varje
människas värde och personliga värdighet.
Jag talade nyss om flykten från verkligheten på det ekonomiska området.
Mångas vardag är just att fly verkligheten, inte på grund av penningproblem,
inte på grund av valutaoro, utan på grund av förlorade, brustna, svikna rela-
tioner mellan barn och vuxna, mellan vuxna och vuxna.
I regeringsförklaringen skriver vi att alkoholen är ett av vårt lands största
sociala problem. Säkert är det så. Men varför är det så? Det bakomliggande
största sociala problemet är, tror jag, ensamheten. Man kan leva mitt i stor-
staden och ändå uppleva ensamheten. Nu skall det bli en i stället för två ka-
rensdagar. Detta har debatterats åtskilligt. I vårt land, fru talman, finns
många ungdomar som varje år är 365 karensdagar ifrån en verkligt djup
mänsklig gemenskap. Häromdagen rapporterades från Världsutställningen i
Sevilla att besökarna på Stockholms utställning var mest fascinerade av
trygghetslarmet för äldre. Tekniken med knappen kopplad till larmcentralen
beundrade man, men besökarnas ständiga frågor var: ”Lämnar ni gamla en-
samma? Tar ni inte hand om era gamla?”
Fru talman! Samma fråga kommer åter: Varför är det så? Jag tror inte att
den offentliga sektorn klarar av att till mer än en viss och begränsad del
tränga undan ensamheten. Jag tror att det är i de små naturliga gemenska-
perna detta kan ske.
Det är därför vi kristdemokrater talar så mycket om familjepolitik. Det
gör vi inte därför att ett bidrag i sig avgör allt, inte heller därför att vi tror att
det finns en lösning på alla problem eller att all ensamhet kan lyftas bort. Vi
gör det därför att vi tror att det trygga och fungerande samhället får sina
bästa förutsättningar, kommer att fungera bäst, om vi bygger samhället på
dessa små naturliga gemenskaper - familjen, arbetslaget, vänkretsen. Jag är
naturligtvis glad över att det i regeringsförklaringen står att ett vårdnadsbi-
drag lika för alla barn mellan ett och tre år är en fortsatt högt prioriterad
reform.
Motpolen till den kommunistiska planekonomin och kollektivismen är
inte en renodlad marknadsekonomi, enligt mitt sätt att se, utan det är ett
samhälle uppbyggt av små naturliga gemenskaper, där den öppna familjen
är den viktigaste.
För många är EG och EU raka motsatsen till den lilla naturliga gemenska-
pen. Kristdemokraterna i Europa har dock hela tiden varit noga med att
framhålla sambandet mellan de gemenskaper samhället består av, från den
lilla familjen till den stora europeiska unionen. Sambandet uttrycks i det som
brukar kallas subsidiaritetsprincipen. Den innebär att alla beslut skall fattas
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
23
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
24
på lägsta effektiva nivå. Där sätter många punkt. Men principen innebär
också att den person eller grupp som skall fatta beslutet kan behöva stöd i
olika former, subsidier. Det här stödet, som inte behöver vara pengar, ges av
en större gemenskap till en mindre, t.ex. av staten till kommunen, av kom-
munen till den enskilde medborgaren.
Fru talman! Europaparlamentet har utropat nästa år som de äldres år och
som ett år för solidaritet mellan generationerna. 1994 har av FN utnämnts
till familjens år. Det är inte minst u-länderna som i FN ivrat för detta. Sverige
har mycket att lära av Europa och av biståndsländerna när det gäller ökad
mänsklig gemenskap.
Subsidiaritetsprincipen kan också gälla att se livet som en helhet. Vi ser
det nyfödda barnet, förskolebarnet, skolflickan och -pojken, gymnasisten,
den vuxne som träder in på arbetsmarknaden, mamman och pappan, den
arbetslösa, den pigga pensionären, den vårdbehövande, kanske dementa
åldringen, den mycket svårt sjuke. De flesta av dessa ”roller” skall vi alla
passera i livet. Därför kan vi tränas i att se andra i oss själva, i vår egen verk-
liga eller tänkta situation. Under den ena eller den andra perioden i livet kan
vi behöva samhällets och medmänniskors stöd.
Det här är en bra bas för att begrunda var politikens gränser slutar och var
det personliga ansvaret börjar. Samhället byggs inte uppifrån. Kollektivet
tröstar och hjälper inte alla ensamma i vårt samhälle. Det är enskilda männi-
skor som är medmänniskor. Vi skall bygga samhället så att vi frigör männi-
skors medmänsklighet, inte så att vi institutionaliserar och byråkratiserar.
Mindre av knappar som leder till anonyma datorer och elektroniska trygg-
hetssystem och mera av mänskliga handslag, mänskliga omsorger och
mänsklig värme!
(Applåder)
Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att beklaga att tre fjärdedelar av regering-
ens ledamöter väljer att inte vara närvarande i kammaren i samband med att
vi i en mycket allvarlig situation debatterar regeringsdeklarationen. Det vi-
sar bristande respekt för riksdagen, bristande respekt för svenska folket.
Statsministern borde ha bättre disciplin på sina statsråd.
Jag skulle vilja ställa två frågor, en allvarlig och en något mindre allvarlig,
till Carl Bildt. Jag har sagt att det framför allt är av hänsyn till landet och
enskilda människor som Socialdemokraterna har träffat denna uppgörelse.
Men det finns ytterligare en faktor som jag vill redovisa för riksdagen. Det
är att jag själv som statsminister haft behov av att träffa uppgörelser över
blockgränserna. Vid några viktiga sådana tillfällen har Centerpartiets och
Folkpartiets ledare, Olof Johansson och Bengt Westerberg, ställt upp. Det
var en faktor som hade betydelse för mig. De ställde upp för landet då, och
vi har gjort det nu. De blev attackerade av högerkrafterna. Det tycker jag
att det också skall påminnas om en sådan här dag.
Jag vill därför rikta en fråga till Carl Bildt. Förutsatt att vi hade haft en
exakt likadan situation men med en socialdemokratisk statsminister och en
moderat oppositionsledare: Skulle Moderaterna ha ställt upp på samma sätt
som Socialdemokraterna har gjort i dag?
Min andra fråga handlar inte om regeringsförklaringen utan om en sak
som inte finns med i regeringsförklaringen men som jag läste om i Svenska
Dagbladet - inte helt oviktig i sammanhanget. Där citeras näringsminister
Per Westerberg. Det gäller ett pressmeddelande - han har skickat ut det på
engelska - med rubriken ”Per Westerberg on the Privatization of the Swe-
dish Government”. Det betyder: Per Westerberg om privatiseringen av den
svenska regeringen. Min stilla undran är: Vad innnebär det att Sveriges rege-
ring skall privatiseras? Döljer det sig något allvarligt bakom detta?
Sedan vill jag påpeka att det var vi socialdemokrater som i valrörelsen
sade att det inte fanns utrymme för vare sig kostnadskrävande reformer eller
ofinansierade skattesänkningar. De borgerliga partierna lovade mängder av
reformer och skattesänkningar. På frågan hur de skulle finansieras svarade
herrTobisson: Först sänkervi skatterna, sedan får vi se var vi skall skära ner.
Vi har sagt nej till ofinansierade skattesänknigar till högavlönade och för-
mögna. Vi sade nej till nya reformer. Men i vår ekonomiska motion i vintras
presenterade vi en budget som var 8 miljarder starkare än regeringens. Vid
telefonsamtalet den 26 augusti - jag vill få bort all mytbildning-var vi, Carl
Bildt, inte i närheten av några förhandlingar.
Under resten av min korta replik vill jag ägna Lars Werner några allvars-
ord. Vänsterpartiet, då Vänsterpartiet kommunisterna, hade under slutet av
80-talet chansen att vara med och ta ansvar. Nästan alltid svek modet, Lars
Werner. Detta har inte bara jag kunnat konstatera, utan det har även Bo
Hammar, medlem i vpk:s styrelse i 16 år, klart och tydligt avslöjat i sin nyli-
gen utgivna bok ”Ett långt farväl till kommunismen”. Bo Hammar beskriver
tillståndet inom vpk under slutet av 80-talet som kaotiskt, laddat och fyllt av
interna motsättningar. Han skriver: ”Allra besvärligast blev det de gånger
vpk-gruppen hade möjlighet att påverka politiken genom en uppgörelse med
socialdemokraterna och regeringen.
Anklagelser om svek, förräderi och klassamarbete ven genom luften.---
Kommunismens mest aggressiva vokabulär kom till flitig användning. Lugn
och harmoni rådde däremot när vpk stod utanför politiken och vi fick nöja
oss med eldande tal inför tomma riksdagsbänkar.”
Eftersom Lars Werner tidigare i talarstolen sade att han själv kunde ha
ställt upp, vill jag erinra om ett specifikt tillfälle vid en svår kris för Sverige
då jag var statsminister. Vi hade förhandlingar hemma i min bostad, och vi
träffade en preliminär uppgörelse. Den klarade uppenbarligen Lars Werner
inte att föra hem i sin grupp. Men han ringde inte och talade om detta för
mig, utan jag fick reda på det via ett TT-meddelande när jag satt på en press-
konferens. Efter det förlorade jag min tro på möjligheten att göra upp med
Vänsterpartiet.
Jag vill fråga Lars Werner: Vad har Lars Werner för recept för att undvika
att svenska företag faller som käglor och att arbetslösheten flerdubblas? Vad
säger Lars Werner till dem som sitter fast i räntefällan? Det är väldigt enkelt
att röra sig med ord och säga att det inte skall drabba den ena eller den
andra. Men Socialdemokraterna är ett parti som är för stort för att kunna
glida undan så enkelt. Vi är ett parti där vi är vana att ta ett ansvar. Vi har
en ideologi som håller, och vi har ett partiprogram. Därför vågar vi göra upp
även med motståndare, för vi vet var gränsen går för att vi skall kunna be-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
25
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
26
hälla vår själ. Det är skillnaden mellan ett parti som kan regera och styra ett
land och ett parti som förfaller till opportunism.
(Applåder)
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Det är dålig disciplin på regeringen, säger Ingvar Carlsson.
Jag tycker att det är dålig disciplin i riksdagen. Ingvar Carlssons partimed-
lemmar lämnar kammaren när någon annan än han talar. Det kan missupp-
fattas av folk som ser det och som då tror att det handlar om ett transport-
kompani som är på väg att transportera sig hem i stället.
En del frågar sig nog varför det inte är någon debatt, varför det inte är
några repliker. Då skulle ni ha varit med på en talmanskonferens som var
ganska tragikomisk, för då hade ni fått svaret. Jag kan bara säga att det inte
var Ny demokrati som ville ha denna föreläsningsserie, som vi får vara med
om i dag.
Svar på frågor lär vi väl inte få, så det gäller bara att köra vidare som förut.
Det vore dock intressant att få svaret på frågan vad den privilegierade poli-
tiska klassen tycker att den själv skall göra. Jag kan ställa frågan, och jag vet
att jag inte får något svar
Jag tycker att det som Alf Svensson sade var bra, att ensamheten är ett av
de största sociala problemen. Det håller jag med om. Vi i Ny demokrati har
ofta talat om en grupp på - noga räknat - 130 000 personer, som är väldigt
utsatt, nämligen fattigpensionärerna, vilka lever under existensminimum.
Jag hoppas nu att man gör någonting åt deras situation. Det står någonting
mystiskt i regeringsförklaringen, som jag förmodar betyder att man tänker
göra något. Men förra året när man skulle ta itu med saken gjorde man ing-
enting annat än att tillsätta en utredning. Att förbättra för fattigpensionä-
rerna skulle kosta en fraktion av det som man lägger ned på den politiska
sektorn, på u-hjälp och på allt möjligt annat.
Slöseriet inom Invandrarverket måste tas upp till diskussion. Ni tror att
det rör sig om en liten siffra, men det gör det inte. Snart finns det 400 förlägg-
ningar i Sverige. Det är ingen konst alls att spara in miljoner kronor på var
och en av dessa förläggningar. Vi i Ny demokrati kommer senare att ta upp
en debatt här i kammaren och visa att det i dag handlar om kontrakt där man
hade kunnat spara 15 miljoner kronor per förläggning - jag avser då 600-
personersförläggningar, med låt oss säga 5 å 10 miljoner kronor i genomsnitt.
Det är fantastiska belopp. Sådant slöseri måste man åtgärda och våga ta
bort.
Sedan skulle man som alla andra kunna säga: Vad var det vi sade? Ja, vad
var det vi i Ny demokati sade förra året, när alla andra sade att det var så
väldigt egendomligt att anse det möjligt att spara 196 miljarder på sex år?
Den större delen av dessa 196 miljarder utgjordes av en automatisk effekt
inom den offentliga sektorn, dvs. 120 miljarder på sex år - 20 miljarder om
året. Vårt förslag innehöll den typ av besparingar som ni nu håller på att tala
om i den här fempartikonstellationen. Ni talar bl.a. om effektivisering av
sjukvården, om avmonopolisering när det gäller den offentliga sektorn, om
att lägga upp arbetslöshetsförsäkringen på ett annat sätt, om att rationalisera
i kommunerna och om en ny bostadspolitik. När vi räknade med dynamiska
effekter, sade ni att det inte finns några sådana. Vi räknade med att de dyna-
miska effekterna skulle ge 127 miljarder. Vad är den dynamiska effekten i
dag, om jag får fråga? Över 100 miljarder, åt fel håll. Så nog finns det dyna-
miska effekter, eller hur?
Skillnaden mellan det paket som ni körde med och det vi hade bakom ryg-
gen var att vi hade experter till vårt förfogande, som hade jobbat i kanske
100 gånger fler mantimmar än det hårdkör som föregick ert paket. Så är det
med det.
Vi i Ny demokrati sade också en annan sak som borde nämnas, eftersom
den har diskuterats. Vi sade att svenska folket nog är med på att ta bort helg-
dagar. Kan ni tänka er! Alf Svensson kunde vara dubbelt så hänryckt på
pingstdagen, så att han kunde avstå från annandag pingst. Vi hade den de-
batten, och jag vill upprepa det igen: Varför tar man inte bort klämdagarna?
Vad är det för märkvärdigt med Kristi Himmelfärds dag? Jag har diskuterat
detta ute i Europa. Vad tror ni Mitterrand skulle säga om ”jours de kläm”,
”squeeze days” och alltihop det där? Tror ni att det över huvud taget skulle
fungera? Klämdagar lamslår industrin. De är en av de mest idiotiska saker
som vi har. Här borde den politiska viljan prövas. Det är två dagar som före-
gås av klämdagar, nämligen första maj och Kristi Himmelfärds dag. Så det
kan vi tydligen göra upp om med Socialdemokraterna och kds.
Jag tror att alla de här sakerna är marginella för folk. Jag tror inte alls att
det handlar om några dagars semester, utan det handlar om betydligt vikti-
gare saker. Kan man betala räntan? Kan man leva kvar där man bor? Kan
man få arbete? Det är nog dags att nyktra till på den här punkten. Att böija
med diskussioner mellan facket och fack 1, fack 2, fack 3 och alla möjliga
andra är så typiskt svenskt.
Sedan vill jag säga ett par ord om ett tredje paket. Det är inte precis något
större drag under galoscherna nu i Sverige. Hjulen går i stället långsammare
och långsammare. Det första paketet som man kom med var egentligen som
att kasta grus i det maskineri som gick för långsamt. När man kom på det,
kom det gudskelov ännu ett paket som innehöll litet olja. Men det behövs
ytterligare ett paket. I detta paket måste man strukturellt skära ned budget-
underskottet mycket mer än vad man hittills har gjort. Då ryker de heliga
korna, så att det är lika bra att ni börjar titta på saken. De pengar som då
inbesparas bör användas till att skapa efterfrågestimulans, även efterfråge-
stimulans som icke är finansierad. I annat fall kan det bli slut på konsumtio-
nen. Man kommer att bli tvungen att dra ned och bromsa så mycket att det
blir en stor kris i början av nästa år. Det gäller att börja tänka på detta i
förväg och inte under de tre sista dagarna innan det går fullständigt åt hel-
skotta.
Jag vill snabbt kommentera en sak i regeringsförklaringen. Det gäller sko-
lan. Man hoppas på att det skall bli Europas bästa skola. Men inte lär det bli
så med det bisarra betygssystem som utredningen kom fram till. Den enda
av dem som var med i utredningen och som gick emot detta betygssystem i
denna kammare var Ny demokratis representant. Senare har remissinstan-
serna visat att betygssystemet är fullständigt vansinnigt. Jag hoppas att rege-
ringen avser att skrota förslaget och att man ger stöd, uppmuntran och ut-
vecklingsmöjligheter till nya duktiga lärare. Vi kan nog vara överens om en
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
27
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
28
sak: om vi skall investera för framtiden i Sverige, skall vi investera i skolan
och satsa på ungdomar och utbildning. Detta skall göras på ett klokt sätt. I
annat fall måste man tydligen skrämma lärarfacket.
Min taletid är ute. Jag vill bara snabbt tillägga att alla straffskalor i brotts-
balken måste ses över. Det är groteskt att det utfärdas så ynkliga straff i Sve-
rige än i dag. De överensstämmer icke med folkviljan när det t.ex. gäller
våldtäkter, dråp och mord. Där finns det mycket att göra för justitieminis-
tern. Tack.
(Applåder)
Anf. 10 LARS WERNER (v):
Fru talman! Carl Bildt raljerade litet grand över att jag har sökt nya ar-
betstillfällen. Han talade om jobbsökarkurs. Jag har blivit borgerlig vigsel-
förrättare, och det borde ni väl vara glada över, på rekommendation av
”överståten”, som Carl Bildt kallar honom - han är faktiskt landshövding -
och av Ingvar Carlssons och min borgerliga hemkommun Tyresö. Där tyckte
man att jag var lämplig att sköta den uppgiften. Men jag lovar en sak: Jag
kommer aldrig att legalisera sådana omoraliska, lösaktiga förbindelser som
regeringen och Socialdemokraterna har ingått. Det kan jag lova.
Ingvar Carlsson sade att modet svek Vänsterpartiet. Sedan kom min
gamle vän Bo Hammar att figurera i debatten. Det blir han säkert glad över,
eftersom han får 20 kr per bok som jag kan prångla ut åt honom. Jag har en
bänkgranne snett bakom mig, som var partisekreterare på sin tid, då Ingvar
Carlsson och Thage Peterson uteslöt Bo Hammar ur det socialdemokratiska
partiets ungdomsförbund. Men Sten Andersson, som jag litar på, säger att
den frågan fortfarande är bordlagd. Frågan är ju om ni behöver ta in Bo
Hammar på nytt eller om han är bordlagd. Men sedan har Sten Andersson
hittat på en ny historia, nämligen att en undersökningskommission är tillsatt.
Jag förstod att Ingvar Carlsson skulle vara sur. Jag gick ju inte upp i talar-
stolen i dag för att tillfredsställa Ingvar Carlsson. Det måste jag ärligt säga.
Jag träffade honom i källaren i går. Han var sur som ättika, eftersom han
inte hade ätit. Men jag hoppades att han skulle äta till i dag, så att han skulle
vara på bättre humör. Men för att tala litet allvar, Ingvar Carlsson, så är det
ju faktiskt inte jag som kritiserar Socialdemokraterna hårdast. Det är ju de
egna medlemmarna. Jag vet inte om Stig Malm eller Leif Blomberg räknas
som medlemmar. De får ju inte vara med på VU:s möten.
Jag skall inte raljera över att Ingvar Carlsson inte var på Sergels torg i går,
men det är ju faktiskt inifrån som kritiken kommer. Jag är mild som en väs-
tanvind i fråga om kritiken mot er, fast jag tycker inte om den här uppgörel-
sen som ni har varit med om att träffa.
Ingvar Carlsson frågade vad vi har för recept. Vi har framställt andra för-
slag. Vi var beredda att diskutera, men ni var så sugna på att göra upp med
regeringen och uppträda statsmannamässigt och ansvarsfullt. Jag hävdar
fortfarande att ni ger er på de svagaste grupperna i samhället. Varför? Det
gäller sjukförsäkringarna, arbetsskadeförsäkringen och karensdagarna. Ni
kommer inte att kunna klara ut detta. Men skyll inte på mig. Det är ju inifrån
som ni får kritik, och den har ni gjort er förtjänt av.
Jag vill ta upp en fråga och rikta mig till regeringen - det är ju inte Ingvar
Carlsson som sitter i regeringen. Regeringen har nu på nytt gett sig på kom-
munerna. Den statliga konfiskationen av kommunernas pengar leder till
neddragning av kommunal service, vilket leder till arbetslöshet, som i sin
tur leder till minskade skatteintäkter, vilka leder till försämrad ekonomi för
staten och kommunerna. Allt detta drabbar barnen.
Man talar om att hålla balans i budgeten. I anslutning till barnlobbyns hea-
ring i förra veckan var det någon som sade att barn inte går i repris, om man
inte skaffar nya, och det är väl inte för sent ännu. Vi har nog anledning att
hålla oss väl med barnen. En dag blir vi gamla. Då är vi utlämnade till deras
välvilja och önskan att betala skatter till sjuk- och åldringsvården. På vilket
sätt, Carl Bildt, kommer fortsatta skattesänkningar att leda till en bättre si-
tuation för barnen nu och i framtiden? När ni talar om skattesänkningar, ra-
serar ni den generella välfärden. Av olika skäl tycker jag att vi skall hålla oss
väl med barnen, inte bara för att de skall betala för oss på gamla dar, utan
också för att jag inte vill se några generationsmotsättningar.
(Applåder)
Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Lars Werner har blivit borgerlig vigselförrättare. Också jag
har varit inblandad i rekommendationsprocessen. Jag tror att han är utomor-
dentlig i den rollen. Lars Werners gamla kyrka har ju så att säga brutit sam-
man, så han blir tvungen att söka sig en ny. Han lovade nu i alla fall att han
inte skall viga samman Ingvar Carlsson och mig. Lars Werner är redan en
populär person hos min hustru. Han ökar nu ytterligare sin poularitet på den
punkten. Hon undrar vad jag egentligen har för mig på nätterna nu för tiden.
Så till barnen. Vad betyder då detta för barnen? För kommande generatio-
ner, för framtiden är detta en nödvändighet. Det värsta vi kunde göra vore
att kortsiktigt vägra att angripa problemen i dag och skjuta dem framför oss
till i morgon, när de blir sjufalt värre. Om det är något vi alla skall lastas för,
är det att vi inte i går gjorde det som borde ha gjorts för att förhindra den
situation som vi i dag befinner oss i. Att bara vältra över skulder till morgon-
dagen, att ge barnen ett skuldsatt samhälle, är nog det värsta man kan tänka
sig. De får då betala skulderna för oss, Lars Werner, i stället för att betala
Lars Werners åldringsvård. Låt oss se till att vi lämnar över ett samhälle som
inte är så skuldsatt som det riskerar att bli.
Så till Ingvar Carlsson och hans frågor. Först den 26 augusti. Ingvar Carls-
son sade att det alls inte var någon förhandling. Jag håller med om det. Det
var inte någon förhandling. Det var inte avsikten att det skulle vara en för-
handling. Men det var en kontakt för att etablera en kanal, för att se hur
långt vi kunde gå. Den kontakten stapplade sedan fram. Det fanns från rege-
ringens sida - det vet Ingvar Carlsson och andra i den socialdemokratiska
ledningen - en betydande otålighet med de samtalen. Till slut gick det. Jag
känner själv en betydande politisk och personlig tillfredsställelse över det.
Ingvar Carlsson ställer frågan om Moderaterna hade varit beredda att
ställa upp om situationen hade varit den omvända, med en socialdemokra-
tisk regering och moderat opposition. Det finns två aspekter på den frågan.
Den ena är den som Alf Svensson berörde. Det har ju en del att göra med
skulden för det som har inträffat. Vi har diskuterat det tidigare. Jag lägger
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
4 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 3
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
30
det åt sidan. Den andra aspekten är att när Ingvar Carlsson sökte samverkan
under sina år som statsminister, var det sällan en samverkansinvit som ut-
sträcktes till oss moderater. Det vét Ingvar Carlsson och alla i denna kam-
mare. Det var en invit till samverkan, säkert för att åstadkomma sakliga lös-
ningar men också för att splittra den borgerliga oppositionen.
Jag klandrar inte Ingvar Carlsson för att han egentligen aldrig seriöst prö-
vade möjligheten till samverkan med oss moderater under de åren. Han och
socialdemokratin behövde uppenbarligen sina djävulsbilder av högern. De
målades upp i de grällaste av färger år ut och år in. En del av de djävulsbil-
derna kommer nu tillbaka på annat sätt. Jag har själv fått höra från ledande
företrädare för socialdemokratin, från denna talarstol, att jag är en person
som aldrig kan samverka med någon om någonting över huvud taget. Det
var den djävulsbild som målades upp, och som man delvis levde på. Nu är
den lagd åt sidan. Jag tycker att det är tillfredsställande. Jag sträcker gärna
ut en hand till försoning över all den retorik i det hänseendet som förekom-
mit över landet under många år. Men låt oss inte glömma att det var så det
var. Det var så det hette, och hur fel visade sig detta inte vara. Också jag,
också vi moderater, kunde få till stånd en samverkan, inom borgerligheten,
självfallet, men också i kritiska lägen med socialdemokratin.
Jag vet av personlig erfarenhet från många års politiskt arbete att det
bortom retoriken och dogmatiken i svensk socialdemokrati finns oerhört
mycket av sunt förnuft, verklighetssinne och en storsinthet. Den återfinns
inte alltid i det som sägs från talarstolarna. Men den finns nedanför talarsto-
larna, och det betyder väl så mycket.
Det är på den grunden vi skall gå vidare. Det finns i dagens debatt en liten
tendens att bara tala om det politiska spelet och glömma den ekonomiska
verkligheten. Det vi har lyckats uppnå med krisuppgörelserna - som är vik-
tiga och historiskt unika - är ett andrum. Det är en början, men inte så
mycket mer. Den ekonomiska nedgången är unikt djup, unikt långvarig och
unikt svår. Den kommer man inte över enbart med dessa åtgärder. Det kan
man göra med sådana åtgärder som vi nu har inlett. Vi kommer att få fort-
sätta att spara på de offentliga utgifterna för att undvika att vi lämnar över
till våra barn ett skuldsatt samhälle och en stat som inte kan stå på egna ben.
Vi kommer att få fortsätta att förbättra villkoren för produktion och företag-
samhet. Lyckas vi inte få i gång produktionen av välfärden är varje politisk
diskussion om att fördela välfärden bara ett meningslöst slag i luften.
Vi har lagt många myter åt sidan under dessa veckor, dygn och nätter. Men
det är mycket som återstår för att verkligen fullborda det epokskifte i Sverige
som jag talade om tidigare och som vi alla måste inse allvaret i.
(Applåder)
Anf. 12 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig ta upp några av de saker som lan Wachtmeister tog
upp i sitt anförande. Ian Wachtmeister gav en felaktig beskrivning av svensk
flyktingpolitik. Att det finns många människor i flyktingförläggningar i Sve-
rige i dag beror naturligtvis inte på den svenska flyktingpolitiken utan på si-
tuationen i framför allt Jugoslavien. Den svenska flyktingpolitiken innebär i
korthet att vi gör en individuell prövning när det gäller människor som kom-
mer hit och att de som har skyddsbehov får stanna i Sverige. Jag kan inte se
att det skulle vara några brister eller fel i den politiken. Däremot är det klart
att det finns stora brister och fel i situationen i Jugoslavien, dvs. huvudorsa-
ken till att det finns många människor här.
Sedan vill jag ta upp ett tema som lan Wachtmeister ofta återkommer till.
Det är det han kallar det politiska träsket, där det skulle finnas mycket
pengar att spara för att sanera svensk ekonomi. Om man lägger ihop de
pengar vi satsar på partistöd, presstöd och organisationer blir det drygt 2 mil-
jarder kronor. Om alla de pengarna togs bort skulle vi bara marginellt på-
verka situationen för de svenska statsfinanserna.
Jag tycker att det är rimligt att man har ett partistöd. Partier skall inte vara
beroende av att ha partiledare eller vice partiledare som är miljonärer eller
vara beroende av pengar från intresseorganisationer. Jag tycker att det är
rimligt att vi har ett presstöd för att kunna ha en mångfald i den svenska
presskören. Det är rimligt att vi ger statligt stöd till handikapporganisatio-
ner, pensionärsorganisationer och idrottsorganisationer. De gör oerhört vik-
tiga saker för sina olika grupper - för människor med funktionshinder, för
gamla människor och inte minst, vad gäller idrottsrörelsen, för unga männi-
skor.
Nu kommer Wachtmeister säkert att gå upp i talarstolen och säga att Wes-
terberg inte har begripit hur mycket stöd som går ut. Men jag har tittat litet
noggrannare på vilka pengar som dessutom finns med när man anger betyd-
ligt högre tal för organisationsstöd. Ibland förekommer siffror på upp till 9
miljarder kronor. Då räknas också in det u-landsbistånd som går genom en-
skilda organisationer. Det är ett par miljarder av dessa pengar. Men Wacht-
meister vill ju dessutom skära på u-landsbiståndet för sig. Det blir över hu-
vud taget inga pengar kvar, om han skall ta två miljarder här också. Här in-
går lönebidrag till personer med handikapp, som med hjälp av detta bidrag
får arbete ute i enskilda företag och organisationer. Här ingår bidragen till
enskilda daghem och bidragen till studieförbunden, som används för att ge
människor möjligheter till utveckling och förkovran. Det är bara fantasier
när Wachtmeister säger att detta är ett sätt att sanera svensk ekonomi.
Sedan sade han någonting som jag inte riktigt begrep. Jag skulle vilja ha
en förklaring. Wachtmeister sade att vi skall göra ytterligare nedskärningar
för att angripa det strukturella budgetunderskottet. Den typen av nedskär-
ningar behövs säkert. Men sedan sade han att vi skall ta de pengarna och
skapa efterfrågestimulans. Om vi gör nedskärningar för att få ner det struk-
turella budgetunderskottet och sedan använder de pengarna till efterfråge-
stimulans, hur går det då med det strukturella budgetunderskottet?
En av de grundläggande insikterna man skall ha när man närmar sig pro-
blem av detta slag är att pengar bara går att använda en gång, och inte två.
Ett av Wachtmeisters huvudproblem är att han ofta använder pengar inte
bara två gånger, utan ännu fler.
Lars Werner frågade hur det går för barnen i kristider. Som barnminister
i regeringen känner jag ett stort ansvar och stor oro för vad som nu håller på
att hända i samhället. Det sade jag förut.
Jag tycker att man skall ta larmrapporterna från Barnlobbyn, Barnmiljö-
rådet och andra på stort allvar. Det har regeringen också gjort. Vi har sagt
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
31
|
Prot. 1992/93:3 7 oktober 1992 |
att vi skall ta reda på vad som faktiskt händer. Mycket av det som uttalas nu |
vad som faktiskt har inträffat.
|
Partiledardebatt |
Vi har nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med andra Som framgick av regeringsförklaringen i går återkommer jag också till Fru talman! Låt mig till sist kommentera en sak som Ingvar Carlsson tog I söndags träffade jag ett antal sådana entreprenörer nere i Skåne. De har (Applåder) Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c): Fru talman! Eftersom generositet är en bristvara i politiken tycker jag att Jag tror att det är viktigt att vi talar i klartext på det här området. Det finns När landet däremot hotas av en djup ekonomisk kris, kan det ibland inte |
|
32 |
andra när man själv sitter i regeringsställning. |
På den här punkten har Ingvar Carlsson visat att han har en konsekvent
hållning. Jag tror att jag kan uttrycka den uppskattningen för Ingvar Carls-
son som person och hans sätt att fungera i sådana här sammanhang utan att
försvaga hans ställning. Ibland kan det ju vara ett problem att få beröm från
andra partier.
Jag upplevde däremot något av ett problem i början av den här diskussio-
nen. Det var så svårt att komma till skott. Det var litet oklart om alla signaler
gick fram. Jag skickade själv i väg en signal via några intervjuer där jag ta-
lade om öppenhet för omprövning när det gäller vissa skatter, reallöneskyd-
det, villaavdraget och momsen. Ingvar Carlsson uppfattade signalen. Det
kom i alla fall en signal tillbaka, och jag förstår den också. I dag kan vi kon-
statera att det blev ändringar på dessa punkter.
Anledningen till att jag gav den signalen trots att jag är en del av en rege-
ring som fungerar som en helhet, är naturligtvis inte enbart för att plötsligt
gå in i rollen som partiordförande, utan de risker som jag såg i de inmålnings-
försök som förekom på hemmaplan spridda via TV och annat. Där sades
liknande ultimativa saker om vårdnadsbidraget som hade kunnat låsa situa-
tionen. Jag anser att det hade varit en katastrof för landet. Det fanns ingen
anledning att dölja sina egna uppfattningar i den här situationen.
Låt mig därefter ta fasta på några av de saker som Ingvar Carlsson tog upp
i sitt anförande. Det gäller bl.a. återkopplingen till 30-talet och att det be-
hövs en kombination av politiker med radikala visioner och framstående na-
tionalekonomer. Det borde vara så i dag att våra ekonomiska forskare har
ett eldorado när det gäller att fördjupa sig i det skeende som vi har gått ige-
nom under senase tid. Det är viktigt att så sker. Då får man veta hur markna-
den agerar och vad som är de egentliga, underliggande och pådrivande me-
kanismerna. Jag tror att det utifrån en analys av krisutvecklingen och hur
man kan hantera en sådan situation finns utomordentligt goda möjligheter
att ta fasta på det Ingvar Carlsson sade i detta avseende.
Andra saker som jag har noterat hos Socialdemokraterna är att de har litet
svårt att förstå att andra partier också kan ha en ansvarsfull inställning till
t.ex. arbetsmarknadspolitik. När man skall trösta marknaden är det ju inte
alltid populärt att säga att man skall driva en radikal arbetsmarknadspolitik.
Det är en minuspost i sammanhanget.
Det arbetsmarknadspaket på tio miljarder kronor som nu är en del av kris-
uppgörelsen är ju i viktiga delar det förslag som Börje Hörnlund hade lagt
fram till finansdepartementet. Det var förresten på femton miljarder kronor.
Men tiomiljaderspaket blir ungefär lika mycket när man räknar om det till
helårseffekt. Jag hade blivit förvånad om vi inte hade kunnat komma till
enighet i det avseendet.
Jag skall återkomma till lan Wachtmeister i nästa replik. Jag vill bara på-
minna lan Wachtmeister om innebörden av energiskatteuppgörelsen från i
våras. Den var ju att man förenade dessa olika syften, dvs. att skapa en god
miljö och ändå klara konkurrenskraften för svensk industri. Om lan Wacht-
meister har glömt bort det, vill jag gärna friska upp minnet i den delen.
(Applåder)
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 3
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
34
Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag har ännu inte hört lan Wachtmeister hålla ett enda anför-
ande utan att ta upp biståndet. Han talar om heliga kor som skall slaktas. I
dag föll det mycket märkliga uttalandet att biståndspolitiken skall anpassas
till verkligheten. Ian Wachtmeister talar ju ofta om verkligheten.
Fru talman! Sedan har jag litet svårt att låta bli att anknyta till den bild
som målades upp här för en god stund sedan om klassrummet. Jag får natur-
ligtvis tacka för att jag satt välartad långt fram. Men låt oss se hur det skulle
se ut om vi hade Nydemokraterna där.
Ja, att Bert Karlsson skolkar och inte är med vet vi ju, och det ser vi ju här
också, på tal om transportkompani. Ian Wachtmeister själv skulle väl hålla
sig längst bak i salen och stapla ölbackar och slamra och gå an, gissar jag.
Sedan skulle han tala om att det var verkligheten. Som biståndsminister
skulle jag göra mitt yttersta fpr att få någon att ställa upp och ge honom ex-
tralektioner i geografi, om det nu fanns någon som tog på sig en sådan svår
uppgift. Jag är inte helt säker på att en sådan pedagog existerar, trots allt tal
om duktiga lärare som skulle kunna lyckas.
Fru talman! Trösten finner man naturligtvis i att Wachtmeister nu citerar
psalmboken och inte längre bara hojtar: Häng mé, häng mé! Risken är na-
turligtvis att han fortsätter på den lutherska psalmen han var inne på tidigare
och enbart klämmer i med ”Platt intet oss förfärar”.
Frågorna om biståndet och vårdnadsbidraget har varit mycket på tapeten
i samband med krisuppgörelsen för vårt partis vidkommande.
Jag skall utan omsvep säga att det är tungt att det inte går att upprätthålla
enprocentsmålet. I regeringsförklaringen står det emellertid klart och enty-
digt att vi skall sträva efter att nå dit igen. Vi skall nu koncentrera oss på att
få biståndet att bli så effektivt som möjligt och se till att nedskärningarna
inte drabbar de sämst ställda, katastrofanslaget eller enskilda organisationer
som vi vet gör ett mycket bra arbete.
Fru talman! Jag vill passa på tillfället att understryka - det är inte me-
ningen att ge några bortförklaringar - att relationerna mellan i- och u-värld,
mellan norra och södra halvklotet, styrs förvisso icke enbart via biståndsbud-
getar.
För några veckor sedan hade Världsbanken sitt årsmöte i Washington. Då
betonade Världsbankens ledare, Mr Preston, igen vad Uruguayrundan och
handelspolitiken betyder för de fattiga folken. Han underströk att de fattiga
länderna skulle få ca 50 miljarder USA-dollar om Uruguayrundan skulle
föras till ett slut.
Vi i de starka i-länderna har varit väldigt måna om att riva murar i Europa,
mellan kommunismen och den fria demokratiska världen. Vi skall vara
mycket glada över att de murarna har rivits. Det finns dess värre ett mindre
intresse för att engagera sig i att riva de handelshinder som är till så starkt
förfång för de fattiga länderna.
Fru talman! Det är viktigt att vi koncentrerar oss på en effektiv bistånds-
politik. Vi kan alla vara klara över - ingen kan ha någon annan uppfattning -
att det behövs fortsatta insatser för de sämst ställda medmänniskorna som
lever oss fjärran.
Låt mig erinra om en sådan sifferuppgift. I Somalia har 200 000 barn dött.
Det är detsamma som tvä årsklasser. Det är som om första och andra årskur-
serna i Sverige hade försvunnit.
Det går att vitsa om detta och dra upp mungiporna. Jag medger att jag
säkert kunde ha uttryckt mig bättre. Men någon gång, särskilt här i dag, vill
jag att vi tar till oss detta, nämligen att i jämförelse med ofantligt många
människor världen över har vi det, trots allt tal om kriser, oerhört bra.
Vi mår mentalt bra i Sverige av att få hjälpa. Jag tror faktiskt att Skriftens
ord gäller, vare sig man tror på Skriften som Guds ord eller inte, dvs. att det
är saligare att ge än att ta.
(Applåder)
Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill inleda mitt sista inlägg med att ge ett par kommentarer
till debatten.
För det första är jag är förvånad över att framför allt Carl Bildt inte har
tagit upp någon diskussion om regeringsförklaringen med tanke på den kri-
tik jag har riktat mot den.
För det andra vill jag instämma i vad framför allt Bengt Westerberg och
Alf Svensson har sagt gentemot Ny demokrati. Regeringen har sammantaget
längre taletid än vad jag har. Jag får därför uttala att jag instämmer till fullo
när de gäller både bistånd och flyktingar. Jag tycker att det är viktigt att mar-
kera detta.
Jag är möjligen förvånad över att statsministern hela tiden överlåter åt
Bengt Westerberg och Alf Svensson att föra debatten mot Ny demokrati.
Det vore värdefullt om Moderaterna gjorde en lika kraftfull markering mot
Ny demokrati.
Jag vill erinra Carl Bildt om att när vi hade de första kontakterna pågick
en moderat kampanj mot socialdemokratin i annonser och på affischpelare
runt om i landet. Det var inte den bästa atmosfären som därmed skapades.
De budskap som gick ut vidhöll sänkta skatter och nya reformer. Då fanns
det ingen plattform att ha som utgångspunkt i resonemangen.
Jag får väl tolka bäst jag kan det Carl Bildt sade om framtiden. Jag tror
emellertid att det aldrig går att angripa ett borgerligt parti i framtiden på
samma sätt för att träffa uppgörelser med socialdemokratin efter det som nu
har inträffat. Jag ser det som något positivt.
Apropå djävulsbilder: Jag tror inte att någon har utsatts för sådant mer än
min företrädare Olof Palme.
Jag fick inte något svar alls på min andra fråga som jag ställde. Om privati-
seringen innebär att regeringen förbereder att gå i opposition, är jag fullt
beredd att låta det initiativet ligga utanför den överenskommelse vi har träf-
fat.
Jag har också en kort kommentar om vad som står i regeringsförklaringen
om den väg vi måste vandra för att svensk ekonomi skall börja växa igen.
Jag blir litet orolig när statsministern samtidigt säger att han kör med turbo-
fart på den vägen. När moderata statsråd kör med turbofart på den väg vi
skall vandra känner jag oro för svenska folket och för oss övriga.
Så till Lars Werner. Ja, Bo Hammar är ett sanningsvittne. Han var en av
Werners närmaste medarbetare, och han säger att när man i Vänsterpartiet
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
35
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
36
skulle föra diskussioner om samverkan med Socialdemokraterna och träffa
uppgörelser, vann de krafter som inte ville vara med och ta ansvar. Därmed
undergrävdes möjligheterna att föra en politik under min tid som statsminis-
ter mellan de partier som ändå hade röstat fram mig som statsminister. Det
var därmed en oerhört allvarlig situation som uppstod. Det skedde i ett läge
då det var nödvändigt att strama åt politiken för att klara jobben. Det är
riktigt att det fanns facklig kritik då som nu mot detta. Jag tvingades t.o.m.
att driva frågan till en regeringskris då jag såg hur allvarlig situationen var.
Jag tror att många som då var med och fällde hårda ord i dag är beredda
att säga att det var synd att den socialdemokratiska regeringen inte fick ige-
nom sina förslag. Då hade tiotusentals människor som nu går arbetslösa haft
ett jobb att gå till.
Nu befinner vi oss i en ännu allvarligare situation. Det är riktigt att jag
återigen framför kritik. Men frågan är: Vad är alternativet?
Låt mig vara mycket konkret. En person som förra året hade ett lån i vil-
lan, radhuset eller bostadsrätten på 500 000 kr, har fått den månatliga ränte-
kostnaden höjd med 3 430 kr. Varje månad! Den som har 750 000 kr i lån får
en ökning på över 5 000 kr i månaden.
Sedan har det blivit en situation då räntorna har rusat i höjden. Frågan
blev då om vi socialdemokrater skulle göra något åt detta. Eller skulle vi
göra det bekvämt för oss och ställa oss vid sidan och säga att det är nu borger-
lig majoritet och att vi inte skall besudla oss med regeringen Bildt? Det är
klart att det hade varit enkelt. Det hade varit lättare för mig, och jag hade
sluppit de protester som kommer från eget håll.
Men, Lars Werner, jag hade inte kunnat se de människor jag åker tillsam-
mans med i bussen från Tyresö och som jag möter i tunnelbanan i ögonen,
om jag hade vetat att socialdemokratin hade kunnat vara med och hjälpa till
att pressa ner räntan och få bukt med det budgetunderskott som hotar all
välfärdspolitik i framtiden. Om jag hade försökt att komma undan litet enk-
lare i diskussionen, precis på det sätt som Bo Hammar redovisar att ni reso-
nerade i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, hade jag haft svårt att sitta på
Tyresöbussen.
Då tar jag hellre det obehag som det innebär på kort sikt att få kritik, till
en del även från mitt eget håll. Jag kan försäkra att jag efter den här krisen
också fortsättningsvis sover väldigt gott om natten. Jag tror att jag skulle ha
sovit betydligt sämre, om jag hade gjort det lätt för mig på kort sikt och kom-
mit undan kritiken. Från första stund, herr talman, har jag inte tvekat ett
ögonblick om att det var den ansvarsfulla vägen som socialdemokratin skulle
gå-
(Applåder)
Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag har tre minuter på mig - snabba tag. Ja, herr statsminis-
ter, det gäller jobben. Det gäller inte sysselsättning och konstgjord andning.
Där är vi överens.
Om Alf Svensson aldrig har hört mig tala utan att säga u-hjälp, bevisar det
hur sällan Alf Svensson är i denna kammare. Men då har han sällskap med
många andra, förstod vi.
Bengt Westerberg säger att det förhållandet att det är många i de svenska
flyktinglägren beror på hur det är i Jugoslavien, inte i Sverige. Nu är det sagt
att 70 000 flyktingar råkade hamna i Sverige, medan 7 000 råkade hamna i
Danmark, 3 000 råkade hamna i Finland och 5 000 råkade hamna i Norge.
Så bedrivs alltså svensk flyktingpolitik.
När vi tar upp nästa fråga - organisationsstöd, partistöd och presstöd -
menar vi fortfarande: Sänk partistödet! Vi föregår med gott exempel. Jag
tycker att det är en ynkedom att ingen är med på det.
Jag påstår att de samlade stöden är 15 miljarder kronor och att 20 % är 3
miljarder. Jag föreslår att man gör en utredning, rensar och analyserar. Från
Riksrevisionsverket finns 222 sidor material om detta. Det är inte alls bara
handikapp- och idrottsrörelserna som får stöd. De går in på en sida. Så det
finns mycket att göra.
Jag påstår att de heliga korna, som jag har nämnt här, är värda minst 45
miljarder kronor, och nu skulle jag vilja att regeringen, som har hela utred-
ningsmaskineriet, själv visar för svenska folket hur stort beloppet är. Då ta-
lar jag alltså om flyktingpolitiken, u-hjälpen och den politiska sektorn. Ut-
red det! Visa siffrorna, är ni snälla, så skall vi tala om dem sedan!
När det sedan gäller paket nummer tre, som jag talade om, försökte Bengt
Westerberg visa någon sorts ekonomiskt klartänkande som inte var så särde-
les klart faktiskt. Jag talade om att ytterligare minska det strukturella bud-
getunderskottet. Det finns en utomordentlig metod att göra detta utan att
också minska efterfrågan, och det är de förslag som jag kom med.
Marknaden, verkligheten, skulle däremot mycket väl förstå, om man sam-
tidigt tillfälligt ökade den dynamiska delen, alltså att man sätter sig ytterli-
gare litet i skuld för att få hjulen att gå. Jag är övertygad om att det jag nu
säger tyvärr kommer att bli oerhört aktuellt. Man måste göra både och. Man
måste bromsa strukturellt och gasa på den andra sidan.
Sedan kan det vara bra att säga någonting om det fria ordet här nu, när
det skall finnas ett fritt ord. Den stora politiska maktapparat vi nu kommer
att få se agera har kontroll över det mesta i radio och TV och i tidningsväg.
Då är det alltså viktigare än någonsin med fri radio och TV.
Då ber jag att få berätta att fortfarande år 1992 arbetas det frenetiskt i
utredningar och på andra håll på att åstadkomma politisk kontroll och styr-
ning över radion och föreskriva vilka politiska organ som skall ge vem till-
stånd att öppna sin lilla radiokanal. Detta pågår än i Sverige. Det pågår där-
emot inte längre i Albanien och Sovjet.
(Applåder)
Anf. 17 LARS WERNER (v):
Herr talman! Nu kan det väl ändå vara slutdiskuterat om att jag har fått
jobb som borgerlig vigselförrättare. Håller ni på ett tag till, kommer jag att
tala om att jag också har varit officiant i 35 år och just nu har bildat en firma
med min vän Fridolfsson, med Sten Andersson som måttagare, som son till
en gammal snickare.
Skämt åsido! Jag vill ta upp en annan fråga som har diskuterats i samband
med krispaketet. Jag vill fråga Olof Johansson, om han tycker att den indrag-
ning av köpkraft som det innebär att höja momsen med tre procentenheter
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
37
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
38
rimmar väl med centerns allmänna profil, när man i vart fall i retoriken talat
mycket om de sämst ställda pensionärerna och nästan gjort gällande att de
är de som har slagits mot matmomsen. Litet har väl vi också gjort.
Sedan till Ingvar Carlsson. Bo Hammar är sanningsvittne. Ja, det är klart.
Han kommer ju från socialdemokratin, och där är ni alla sanningsvittnen.
Nu är det så här, Ingvar Carlsson, att man inte alltid får sina egna med sig.
Ta Lillemor Arvidsson i Kommunal, som säger att summan av de två paketen
för Kommunalfamiljen, med en heltidsanställd och en som jobbar 80 %, är
ökade kostnader med en tusenlapp i månaden. Det har vi räknat ut, säger
Lillemor Arvidsson. Hon är besviken på Ingvar Carlsson och Socialdemo-
kraterna och tycker att man borde ha tagit en extra sväng förbi Sveavägen
68 vid demonstrationen i går. Det tycker inte jag. Jag anser inte att ni var
huvudmotståndarna, men ni har ansvar för det som skett.
Ingvar Carlsson säger: Jag hade inte kunnat se folk i ögonen på bussen
från Tyresö. Vad är det för dumheter? Om Ingvar Carlsson inte hade gått
med på uppgörelsen, hade han kunnat se folk mera i ögonen. Jag har kunnat
se dem i ögonen när jag kritiserar Socialdemokraterna.
Vi skall inte bråka om att Ingvar Carlsson inte var med på Sergels torg i
går, men han hade kunnat vara med och hört vad hans egna sade om honom
och den uppgörelse som Socialdemokraterna har träffat.
Låt mig till sist, herr talman, ta upp en fråga som har försvunnit i debatten.
Det är frågan om utlandslånenormen. Jag vill fråga statsministern: Vore det
inte bättre att svenska staten i nuläget tog upp sina utlandslån själv i stället
för att gå via de svenska företagen, som sedan lägger på en extra ränta? Jag
skulle gärna vilja att statsministern svarade på den frågan, för den är ju inte
helt ointressant när det gäller statsskulden och ränteläget här i landet.
Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Det ena hänsynslösa avslöjandet kommer ovanpå det andra.
Nu får vi reda på att Lasse Werner i tysthet har extraknäckt i 30 år som be-
gravningsofficiant. Det var ett ovanligt långdraget farväl till kommunismen.
Vad gäller utlandslånenormen vill jag bara säga att det har skett en föränd-
ring i politiken i det hänseendet. Det sker nu en statlig utlandsupplåning för
att säkra valutareserven och för att via Riksbanken göra vissa avlyft i ban-
kerna.
Däremot att böija låna utomlands till statens budgetunderskott tror jag
inte i nuvarande läge - eller i något läge alls egentligen - vore en bra politik.
Man skulle riskera att ge alldeles felaktiga signaler. Vi skall hantera vårt bud-
getunderskott själva inom landet. Vi skall framför allt se till att det snart bör-
jar att minska.
Så till Ingvar Carlsson. Han har varit kritisk mot regeringsförklaringen.
Det hade varit mera konstigt, om han inte hade varit det. Även om vägen är
gemensam när det gäller stora delar av den ekonomiska politiken, företräder
vi trots allt skilda meningar på andra områden, som alls icke är oväsentliga:
skolpolitiken, rättspolitiken, delar av miljöpolitiken och annat. Där skall
den politiska debatten fortsätta under den tid som ligger framför oss, och det
kommer den att göra.
Låt mig också påpeka att när jag sade att vi for med turbofart på den ge-
mensamma vägen, var det efter det att vi hade tillbringat natten tillsammans
och till massmedias och marknadernas häpnad hade åstadkommit ytterligare
en viktig uppgörelse. Då for vi med turbofart på den gemensamma vägen.
Det var utan dalmatinerhundar, men det var en gemensam bil som Ingvar
Carlsson och jag då hade ansvaret för.
Vad gäller samverkan och överenskommelser är det viktigt att ha klart för
sig att samverkan är viktig när det är samverkan om rätt politik. Jag är inte
den som förordar samverkan för samverkans egen skull. Om alla samverkar
om någonting som är fel, är detta ytterst ändå fel, trots att alla råkar sam-
verka kring det. Därför skall halten i varje överenskommelse avgöras av om
den är rätt eller fel, av om den bidrar till lösandet av våra ekonomiska pro-
blem eller inte.
Det är därför också viktigt att vi har en riktig analys av vad som har hänt,
av vad som är roten till krisen och av vilken väg som kan leda framåt under
kommande år. Jag måste därvidlag, mot bakgrund av mycket av den offent-
liga debatt som förs, entydigt säga att det är en utveckling baserad på mark-
nadsekonomi, fri konkurrens och öppenhet gentemot omvärlden som är
grunden för välfärden.
Det är inte för mycket av marknadsekonomiskt orienterad politik som har
gett oss krisen, utan det är för litet av denna politik som har fört oss in i
problemen. Det är inte mindre av denna politik som skall föra oss ut ur pro-
blemen, utan det är faktiskt mer av den som krävs under kommande år för
att vi skall kunna återupprätta tilltron till styrkan i den svenska ekonomin.
Ingvar Carlsson var inne på det berömda stoppaketet från vintern 1990.
Jag skall inte i detalj gå in på det utan vill bara säga att det var ett av de
allvarligaste i en lång följd av stickspår som vi har varit inne på. Det kanske
illustrerar vikten av att Sverige i detta läge, när nationer testas och när det
blåser på marknaderna ute i Europa, har en regering som står på en ekono-
miskt liberal och en marknadsekonomisk grund.
Detta har varit avgörande för förtroendet till inriktningen av den svenska
ekonomiska politiken och för inriktningen av strävandena att återupprätta
styrkan i svensk ekonomi. Hade vi inte haft det, hade vi haft avsevärt sämre
förutsättningar för att klara den kris som vi nu befinner oss mitt uppe i.
Till det har kommit effekterna av krisuppgörelserna med socialdemokra-
tin. De har gett ökat stabilitet och större styrka åt den nationella politik som
vi vill föra. De har gett bättre möjligheter att klara en situation där vi lever
på lånade pengar och på lånad tid.
Vi har tillbringat nätter tillsammans för att uppnå dessa resultat. Vi har
konstaterat att dessa nätter har varit ganska tuffa, men att ansvarstagandet
till slut har dominerat. Säkert kommer det att ligga stenar framför oss på
vägen under kommande veckor och månader. Det kan gälla tvister om tolk-
ningar och situationer där vi måste inse att snabbheten i beslutsfattandet kan
stå i en omvänd korrelation till kvaliteten i beslutsfattandet på olika punkter.
Då måste vi kunna resonera med varandra. Nätterna ligger bakom oss, men
det är många dagar av gemensamt ansvarstagande som ligger framför oss alla
i denna kammare när det gäller att klara den unikt djupa och allvarliga kris
som många år och decennier av försyndelser och felaktigheter har fört oss in
i.
(Applåder)
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
40
Anf. 19 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det är naturligtvis inte så att alla tidigare jugoslaver kommer
till Sverige. Kanske ett par miljoner är på flykt från sina hem, de flesta själv-
fallet i närområdet, ett par hundra tusen i Tyskland och åtskilliga tiotusental
också i andra länder.
Skälet till att många av dem kommer hit är naturligtvis att många har vän-
ner och bekanta här. De känner till Sverige genom vykorten som har kommit
härifrån och vad man har berättat för dem om det nya landet som man har
kommit till, inte alltid som flyktingar utan ofta genom arbetskraftsinvand-
ring på 60- och 70-talet.
Det finns ingen som blundar för problemen i Jugoslavien, inte heller för
de problem som kan skapas i Sverige och i många andra länder som har tagit
emot ett stort antal personer från Jugoslavien under senare tid, men Ny de-
mokratis kampanj mot invandrare och emot flyktingar har ju inte startat
med krisen i Jugoslavien utan pågick med samma intensitet innan den stora
flyktingströmmen kom hit. Alla människor som har lyssnat till Wachtmeister
under de år som han har varit verksam som politiker liksom för den delen
även de som har läst hans böcker vet detta.
Jag förnekar inte alls att det skulle gå att skära i anslagen till idrotten, till
partierna, till bistånd och annat, och Ny demokrati har naturligtvis sin fulla
frihet att framföra sådana synpunkter. Men när man använder uttrycket ”det
politiska träsket” är det bra att veta vad som åsyftas med detta. Det är id-
rottsorganisationer, handikapporganisationer, pensionärsorganisationer,
politiska partier osv. Jag tycker att benämningen ”det politiska träsket” på
dessa folkrörelser är något inadekvat.
Att tala om det politiska träsket när Röda korset, Rädda barnen och andra
organisationer hjälper till att effektivisera vårt u-landsbistånd tycker jag är
fullständigt vansinnigt, men det är precis det som Wachtmeister och Ny de-
mokrati gör.
Det var just därför att Ny demokrati är ett sådant alternativ i politiken
som tydligt framträder av sådana här debatter och exempel, som jag person-
ligen och det parti som jag företräder tyckte att det var så oerhört viktigt,
när Sverige hade hamnat i en kritisk situation, att vi gjorde upp med social-
demokraterna, att vi kunde finna en brygga över blockgränsen för att nå
fram till en gemensam syn på och gemensamma förslag till hur krisen skulle
hanteras.
Även om det då blossar till av gamla motsättningar i debatten - det skrivs
tidningsartiklar och görs uttalanden som kanske inte precis främjar samar-
betsklimatet - hoppas jag ändå att det skall ha inneburit ett genombrott för
ett bredare samarbete också för Sveriges relationer till omvärlden i denna
viktiga fråga, på samma sätt som vi tidigare har haft samarbete när det gäller
utrikespolitik, Europapolitik, försvarspolitik och mycket annat.
Herr talman! När partiledare och en del andra var inbjudna till en middag
med riksdagsjournalisterna för ett tag sedan råkade fru talmannen Ingegerd
Troedsson i sitt tacktal säga att vi i dag skulle ha inte en partiledardebatt utan
en partiledaröverläggning. När jag nu har åhört och deltagit i denna debatt
tycker jag inte att det var någon dålig beskrivning.
(Applåder)
Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Lars Werner tog upp pensionärernas situation, och det finns
anledning att svara på de frågor som har ställts. Uppgörelsen innebär ju bl.a.
att de sämst ställda pensionärerna skall hållas skadeslösa för den neddrag-
ning av pensionerna som ingår i uppgörelsen.
När det gäller matmomsen och den differentierade mervärdesskatten vet
Lars Werner var jag står. Jag skall för säkerhets skull upprepa det. Vi har
varit pådrivande när det gällt att få ned momssatserna på sådant som ingår i
livets nödtorft. Till en del har vi lyckats, nämligen när det gäller maten och
persontransporterna. Det vore bra om så också vore fallet med bostäderna.
Jag har kvar den uppfattningen, eftersom det handlar om nödvändiga utgif-
ter för alla människor.
Vi har fortsatt att slå vakt om differentieringen av mervärdesskatten,
också i de överläggningar som nu har ägt rum. När andra har sviktat har vi
stått fast. Även om gapet har minskat något, ändrar vi i båda fallen med tre
procentenheter i förhållande till de beslut som redan tidigare har tagits. Tidi-
gare har beslutats om en sänkning av den generella nivån från 25 % till 22 %.
Genomför vi inte det, finns det en logik i att lägga tre procentenheter också
på 18-procentsnivån. Vi har gått med på det, men vi anser att man därmed
också har fastlagt en princip. När man sänker den generella nivån skall man
sänka även den lägre nivån.
Låt mig något beröra debatten mellan lan Wachtmeister och Bengt Wes-
terberg. Det är egentligen fel att den debatten förs så ensidigt mellan dessa
två, eftersom den gäller något av politikens kärna och förutsättningar.
Jag tror att det är viktigt att vi alla i detta hus står upp för demokratin och
för vanligt folks möjligheter att vara med i medlemsburna partier. Det är
också viktigt att vi får ut information på bredden i det svenska samhället.
Det finns på andra håll avskräckande exempel, som det verkligen inte finns
anledning att följa. Jag hoppas att lan Wachtmeister inte är företrädare för
en uppläggning där miljonärerna svarar för politiken och folket får rätta sig
därefter.
(Applåder)
Anf. 21 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill erinra om några få meningar i regeringsförklaringen.
Där står: ” Regeringens utgångspunkt är den syn på människors lika värde
och människolivets helgd som genom Sveriges kristna och humanistiska tra-
dition är så starkt förankrad i vårt land.” Där står också att den svages rätt
till trygghet och integritet och den ensammes rätt till delaktighet utgör grun-
den för den politik som vi skall föra.
Herr talman! Det har här talats om den gemensamma vägen. Jag undrar
om det inte är dags att böqa tala om den smala vägen och om det är den vi
befinner oss på. Det är utomordentligt viktigt att understryka människovär-
dets roll och betydelse. Ingen skall hamna vid sidan om eller fösas åt sidan.
Jag talar då inte enbart om dem som bor fjärran från oss i fattiga länder, s.k.
u-länder, utan jag talar också i allra högsta grad om äldre, barn och kvinnor
i vårt eget land.
Jag tycker att vi av och till ser att det jag talade om inledningsvis, ensamhe-
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
41
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsför-
klaringen
ten, får göra sig gällande alldeles för mycket. Det finns symtom på bristande
respekt för medmänniskan. Jag vill inte kasta detta över något parti eller
någon politiker, utan jag tycker att vi alla kan ta åt oss.
Herr talman! Jag har mycket svårt att förstå hur man kunde komma till
den slutsats som en domstol gjorde för några dagar sedan då en våldtäktsman
dömdes till lagens mildaste straff, två års fängelse, efter våldtäkt på en 13-
årig flicka. Motiveringen var att flickan såg vuxen ut. Förövaren antogs inte
kunna inse att hon var ett barn. Vilket förakt för barnet! Hur kan en våldtäkt
på ett barn - ett brott som skadar henne en lång tid framåt, kanske för hela
livet - ge ett kortare straff på grund av brottslingens felbedömning? För
flickan blir ju brottet inte mindre grovt, mindre avskyvärt och mindre
mänskligt förnedrande. Man skulle också kunna tillägga: Vilket förakt för
kvinnan! För mig är det dessutom obegripligt att brottet skulle bedömas mil-
dare om det var fråga om en vuxen kvinna.
Herr talman! Jag tror att frågorna om människovärdet nu måste kunna få
mer utrymme i den debatt som kanske kommer att äga rum litet i skuggan
av den ekonomiska uppgörelsen över blockgränsen.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag tror att detta kommer att
auktorisera och främja demokratin.
(Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.
3 § Avsägelse
Talmannen meddelade att Ingrid Detter de Lupis (m), Stockholm, anhållit
om att bli entledigad från uppdraget som ersättare för ledamot av riksdagen.
Kammaren biföll denna framställning.
42
4 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad
motionstid
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:1 till utbildningsutskottet
1992/93:2 till trafikutskottet
1992/93:4 till justitieutskottet
1992/93:5, 6 och 8 till lagutskottet
1992/93:9 till trafikutskottet
1992/93:11 till justitieutskottet
1992/93:12 till näringsutskottet
1992/93:14 till utbildningsutskottet
1992/93:19 till lagutskottet
1992/93:26 och 35 till justitieutskottet
1992/93:36 till finansutskottet
1992/93:38 till lagutskottet
1992/93:49 till trafikutskottet
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
Beträffande proposition 1992/93:35 Immunitet och privilegier för minis-
tcrrådsmötcn och ämbetsmannakommittémöten inom Konferensen om sä-
kerhet och samarbete i Europa (ESK) hade regeringen föreslagit att riksda-
gen skulle besluta att motionstiden förkortades till sex dagar.
Kammaren beslöt att förkorta motionstiden för denna proposition till att
utgå måndagen den 12 oktober.
Beträffande proposition 1992/93:49 Förlängd trafik på inlandsbanan hade
regeringen föreslagit att riksdagen skulle besluta att motionstiden förkorta-
des till sju dagar.
Kammaren beslöt att förkorta motionstiden för denna proposition till att
utgå tisdagen den 13 oktober.
5 § Återkallelse av proposition, m.m.
Regeringen hade genom skrivelse 1992/93:39 återkallat proposition
1991/92:141 om upphävande av lagen (1986:1242) om försöksverksamhet
med kooperativ hyresrätt, m.m.
Förste vice talmannen anmälde att han avskrivit detta förslag samt de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1991/92:BolO-Bol3.
Förste vice talmannen meddelade att motioner med anledning av skrivel-
sen fick väckas senast den 13 oktober kl. 16.30.
Regeringens skrivelse lades till handlingarna.
6 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:7 Rätten till folkpension m.m.
43
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
7 § Kammaren åtskildes kl. 12.55.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2§ anf. 15 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
I Gunborg Apelgren
44
Innehållsförteckning
Onsdagen den 7 oktober
Prot. 1992/93:3
7 oktober 1992
1 § Ny riksdagsledamot m.m.............................. 1
2 § Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen..... 1
Ingvar Carlsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Lars Werner (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
3 § Avsägelse ......................................... 42
4 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad mo-
tionstid ......................................... 42
5 § Återkallelse av proposition, m.m....................... 43
6 § Bordläggning ...................................... 43
45
gotab 42115, Stockholm 1992