prot 1969:12 (Riksdagens protokoll 1969:12)

RIKSDAGENS

.liåiSli

"ÖB

[•Ml

PROTOKOLL

Nr 12

ANDRA KAMMAREN

21—25 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 21 mars

Anslag till skolväsendet:

Bidrag till driften av grundskolor m. m.........................

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor.......................

Slopande av vissa punktskatter.................................

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

Rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader.........

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen......

Meddelande ang. dagens sammanträde...........................

Beskattningen av företagsvinster................................

Frivillig medling i samband med äktenskapstvist..................

Rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött fartyg.. .

Kyrkofriden..................................................

Ersättning ur dödsbo för viss vård..............................

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och kort tidsanställda,

m. m..........................................

Upphävande av affärstidslagen.................................

Ett bättre djurskydd, m. m.....................................

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst.............

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten

Röbäcksdalen...............................................

Sekretesskydd för röstlängd....................................

Utredning angående den regionala och lokala förvaltningens uppgifter

och organisation............................................

Interpellation av herr Sellgren (fp) ang. samordning mellan trafikpolitiken
och lokaliseringspolitiken inom det norra stödområdet
Meddelande om enkla frågor av:

herr Hyltander (fp) ang. vissa underbefälselevers tjänstgöring.....

1 —• Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Sid.

42
45

Nr 12

Innehåll

Sid.

herr Sjöholm (fp) ang. ökad automatik vid indrivning av skatt... 89

herr Werner (m) ang. barnavårdsnämnds befogenheter vid omhändertagande
av ungdom.................................... 89

Tisdagen den 25 mars

Svar på interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen.
............................................ 89

herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. handläggningen av utlänningsärenden.
.......................... .................... 95

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. bristen på personal inom sjukvården.
.................................................. 98

Svar på interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. vidgad
rätt till invaliditetsersättning och på fråga av herr Westberg i Ljusdal
(fp) ang. invaliditetstillägg................................ 102

Interpellationer av:

herr Fälldin (ep) ang. beskattningen av låginkomsttagare......... 108

herr Fälldin (ep) ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av

arbetskraft............................................... 110

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. forskningen om massmedias påverkan
på människors beteenden och handlingsmönster........ 111

Meddelande om enkel fråga av herr Ahlmark (fp) ang. försäljningen
av pistoler................................................. 113

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 21 mars

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, om ändring i jordförvärvslagen,

m. m.......................................... 5

Statsutskottets utlåtande nr 35, om anslag till skolväsendet.......... 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. slopande av vissa punktskatter.
................................................... 19

— nr 13, om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och

organisationer............................................. 21

-— nr 14, om rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostna der.

...................................................... 27

— nr 15, om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.
................................................... 30

— nr 16, om beskattning av vissa naturaförmåner................ 36

— nr 17, ang. beskattningen av företagsvinster................... 36

Innehåll

Nr 12

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om frivillig medling i samband med

äktenskapstvist............................................ 39

— nr 11, om borttagande ur brottsbalken av påföljden suspension 41

— nr 12, om begränsning av straffbestämmelsers användningsområde 41

— nr 13, om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grund stött

fartyg................................................ 41

— nr 14, om vidgad straffbarhet vid rattonykterhet............... 42

— nr 15, ang. kyrkofriden..................................... 42

— nr 17, om ersättning ur dödsbo för viss vård................... 45

— memorial nr 18, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut om viss

översyn av medborgarskapslagstiftningen..................... 47

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda, m. m...... 47

— nr 18, om avgångsbidrag i vissa fall........................... 56

— nr 19, om en allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring 56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, om vissa åtgärder mot markspekulation.
.................................................... 57

— nr 14, om upphävande av affärstidslagen...................... 57

— nr 15, om viss övervakning av från utlandet inkommande motorfordon
.................................................... 60

— nr 17, om ett bättre djurskydd och om överflyttande på polismyndighet
av tillsynen över djurskyddet...................... 60

—- nr 18, om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst 70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen............ 73

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, om vård av svenska

patienter utomlands........................................ 79

— nr 11, om bättre service i bostadsområden..................... 79

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, om sekretesskydd för röstlängd 79

— nr 16, om utredning angående den regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation........................... 80

— nr 17, om stärkande av riksdagens kontrollmakt i en ny författning.
..................................................... 86

'' i V'':

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Fredagen den 21 mars

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs den av herr Lindberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående beredande
av sysselsättning åt äldre friställd
arbetskraft inom skogslänen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Justerades protokollsutdrag beträffande
i nästföregående paragraf redovisade
beslut.

§ 5

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 100, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290), m. m.

§ 6

Anslag till skolväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1969/
70 till skolväsendet jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10 punkt
D 8, s. 199—207) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 2 770 000 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:185
av herr Schött m. fl. och II: 200 av herrar
Åkerlind och Werner, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om utredning och
förslag om vidgade möjligheter för skoltrötta
elever att erhålla befrielse från
åttonde och nionde skolåret i grundskolan
samt att sådan befrielse kompletterades
med rätt att erhålla motsvarande
undervisning vid senare tidpunkt,

dels de likalydande motionerna I: 474
av herr Lidgard och 11:573 av herr
Nordstrandh m. fl., vari hemställts att
riksdagen beslutade att inrätta en Uptjänst
som övningslärare vid grundskolan
i vart och ett av ämnena musik, teckning
och gymnastik för var och en av de

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

nio kommunerna med mindre lärarhögskola
samt att riksdagen anvisade
härför erforderliga medel,

dels de likalydande motionerna I: 515
av herr Wirtén in. fl. och II: 549 av herr
Källstad m. fl., vari hemställts att riksdagen
beslutade att inrätta 72 Up-tjänster
för övningslärare för tjänstgöring på
grunskolans låg- och mellanstadium
samt att anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1 014 000 kr.
förhöjt förslagsanslag till den praktiska
lärarutbildningen under anslaget Bidrag
till driften av grundskolor in. m.,

dels motionen 11:562 av fru Mogård,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anliölle om skyndsam
utredning samt förslag till åtgärder för
att tillgodose kravet på likvärdig standard
i rikets grundskolor.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 515 och Ii: 549
i vad de avsåge inrättande av 72 s. k.
Up-tjänster,

b. avslå motionerna I: 474 och It: 573
i vad de avsåge inrättande av 27 Uptjänster,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:515 och 11:549 samt
1:474 och 11:573, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till driften av grundskolor in. in.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 2 770 000 000 kr..

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 185 och II: 200,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 562.

Keservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Bohman (in), Källstad (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp) samt fru Sundberg
(m), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
ihotionerna 1:474 och 11:573 samt

I: 515 och II: 549 uttala att i envar av de
nio kommunerna med mindre lärarhögskolor
från och med nästa budgetår borde
inrättas en Up-tjänst som övningslärare
vid grundskolan i vart och ett av
ämnena musik, teckning och gymnastik.

Ett särskilt yttrande hade avgivits beträffande
inrättande av s. k. Up-tjänster
av herrar Bengtson, Thorsten Larsson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och Elmstedt
(samtliga ep).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Bakgrunden till vårt
krav om inrättande av Up-tjänster i
övningsämnen för låg- och mellanstadiet
i grundskolan är i korthet följande.

I samband med den nja lärarutbildningen
för klass- och ämneslärare ställdes
vissa skolenheter inom det allmänna
skolväsendet till lärarhögskolornas
förfogande för bl. a. försöks- och demonstrationsverksamhet.
I kommuner
med sådana skolor kan inrättas särskilda
lärartjänster med förordnande för
sex år att fullgöra tjänstgöringen vid
de skolenheterna. De tjänsterna kallas
för Up-tjänster. Skolöverstyrelsen har
nu i upprepade skrivelser till Kungi.
Maj:t t. ex. i december 1967 och i oktober
1968 föreslagit att sådana tjänster
inrättas för övningslärare på lågoch
mellanstadiet i grundskolan. Utbildningsministern
har emellertid i stället
inrättat sådana tjänster för övningslärare
på grundskolans högstadium och
i gymnasiet men avvisat skolöverstyrelsens
förslag om djdika tjänster på lågoch
mellanstadiet.

.Tåg vill också erinra om att skolöverstyrelsen
gång på gång har framhållit
för Kungl. Maj:t att behovet av Uptjänster
för övningslärare är särskilt
stort just på låg -och mellanstadiet, betydligt
större än exempelvis i gymnasium
och fackskola. Vidare är kvaliteten
på undervisningen i övningsämnen
på Tåg- och mellanstadiet i betydande

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

utsträckning beroende av den förbättring
av lärarutbildningen som inrättandet
av ytterligare Up-tjänster skulle
medföra.

Departementschefen har även i år
avvisat skolöverstyrelsens förslag och
hänvisat till den dispensmöjlighet som
finns för vissa kommuner. Det har vidare
uppdragits åt skolöverstyrelsen att
följa och redovisa erfarenheterna av
lärarutbildningsverksamheten under läsåret.

Jag kan inte finna att de föreslagna
åtgärderna utgör något acceptabelt alternativ.
Från vårt håll har i flera motioner
föreslagits att de aktuella tjänsterna
skall inrättas, och i vår reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet
har vi framhållit vikten av att
27 sådana tjänster kommer till stånd.
Det gäller ämnena musik, teckning och
gymnastik. Utskottet menar emellertid
att tillräckliga erfarenheter ännu inte
vunnits av verksamheten vid skolenheterna
för försöks- och demonstrationsverksamhet
och anser sig inte heller i
år böra tillstyrka inrättandet av Uptjänster
för övningslärare med tjänstgöring
på låg- och mellanstadiet.

Det är naturligtvis en bedömningsfråga
om man anser att erfarenheter i
tillräcklig utsträckning vunnits eller
inte. Jag tycker att tiden nu är mogen
för att de 27 tjänster vi föreslår skall
inrättas.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till den vid punkten 8 fogade
reservationen 1.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Poängen i det förslag
om inrättande av Up-tjänster, som vi
nu behandlar, är att lärarkandidaterna
genom den verksamhet som bedrivs av
lärare med Up-tjänster skall komma i
kontakt inte blott med klasslärarnas
undervisning utan också med de fackutbildade
övningslärarnas undervisning
i respektive ämnen på låg- och mellanstadiet.
Därvid skulle också en efter -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

strävansvärd integrering främjas av läro-
och övningsämnen.

Det föreligger i detta sammanhang
en uppenbar motsättning mellan skolöverstyrelsen,
det pedagogiska verket,
å ena sidan och utbildningsdepartementet,
det uteslutande administrativa organet,
å andra sidan. Jag tycker att man
i denna fråga, som huvudsakligast är
av pedagogisk-metodisk art, måste hålla
sig till skolöverstyrelsen, detta så mycket
mer som skolöverstyrelsen i denna
fråga mot sin vana är mycket envis.
När skolöverstyrelsen har framlagt ett
förslag som avslås av departementet -—
såsom inträffade i detta fall förra året
— brukar man ge upp, åtminstone för
någon tid. Nu kommer skolöverstyrelsen
omedelbart tillbaka med sitt förslag
om Up-tjänster. Denna envishet
måste, som jag ser det, bottna i att man
bedömer förslagets angelägenhetsgrad
som utomordentligt hög.

Jag vill dessutom med min trots allt
inte så ringa erfarenhet av den önskade
integreringen av undervisningen tilllägga,
att också jag anser det vara pedagogiskt
betydelsefullt för lärarutbildningen
att vi får de föreslagna tjänsterna.
Med hänsyn till att det i reservationen
dessutom föreslås endast ett
mindre antal dylika tjänster i enlighet
med min motion tycker jag, att det från
budgettekniska och finansiella synpunkter
inte hör innebära någon våda att
bifalla reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten 8 fogade reservationen
1.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Trots att statsutskottet
enhälligt och rätt summariskt avstyrkt
min motion II: 562 ber jag att få ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
en stund för att närmare utveckla det i
motionen framförda förslaget om en utredning
och förslag till åtgärder för att
åstadkomma en likvärdig standard i ri -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

kets grundskolor, ett förslag som baserar
sig på faktiska missförhållanden.

Den obligatoriska skolan, grundskolan,
har alltsedan starten haft att kämpa
med åtskilliga svårigheter. En del
av dessa problem, nämligen splittringen
på högstadiet och snedvridningen i
elevernas val, har riksdagen försökt lösa
med sitt beslut hösten 1968 om en
revidering av grundskolans läroplan.
I debatten då, liksom många gånger tidigare,
uttalades farhågor för de elever
som inte tillhör genomsnittet — jag tänker
på de högt begåvade, de specialinriktade,
elever med låg begåvningsnivå
enligt de kriterier som vi i dag uppställer
för vad som menas med begåvning,
elever med uttalad skolleda o. s. v.

Dessa farhågor har alltid mötts med
lösenordet »individualiserad undervisning».
Det är också otvivelaktigt så, att
en individualiserad metodik är den enda
vägen att hantera den sk dform vi
valt —• den så gott som helt odifferentierade
skolan. En förutsättning för att
man skall kunna tillämpa en individualiserad
metodik är tillgången på läromedel.
Det är alltså inte längre så, att
läraren ensam är den faktor som avgör
om en skola är bra eller inte. En
undervisning i sammanhållen klass
måste grunda sig på en bra lärare med
moderna metoder och en rik tillgång på
differentierade läromedel: övningsmateriel,
läroböcker och inte minst AVhjälpmedel
som bandspelare och projektorer,
så småningom också inlärningsstudios,
vilket tas upp i en motion
med bl. a. mitt namn som skall behandlas
senare i dag.

Det har många gånger krävts från
vårt parti att forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete skulle prioriteras och
att informationen om befintliga och nytillkommande
läromedel skulle förbättras
till skolans folk. En reform utan
tillräckliga resurser är och förblir ihålig.
I propositionen i höstas om den reviderade
läroplanen anfördes att tillgången
på pedagogiska hjälpmedel nu

avsevärt förbättrats. Låt oss utgå från
att det förhåller sig så. Men den viktigaste
frågan återstår: Finns dessa läromedel
ute i skolorna?

Det ankommer på kommunerna att
utrusta sina skolor med moderna och
ändamålsenliga hjälpmedel — med det
viktiga undantaget att en nybyggd skola
får statsbidrag till den första uppsättningen
audivisuell utrustning. Det
säger sig självt att detta är dryga utgifter
för kommunerna. Endast få kommuner
torde förmå utrusta sina äldre
skolor med en så modern audivisuell
utrustning som den nybyggda skolan
får. Här kommer alltså att föreligga en
standardskillnad mellan äldre och nya
skolor inom en kommun. Men därtill
kommer att en utrustning av skolorna
med de läromedel som krävs — och
nya, mer effektiva läromedel tillkommer
årligen — är helt beroende av kommunens
ekonomiska möjligheter, där
många andra viktiga ting konkurrerar
om utrymmet och kanske prioriteras,
och av skolstyrelsernas insikter i vad
som krävs för en modern skola. Avsevärda
standardskillnader kan alltså uppstå
mellan olika kommuner.

Jag vill understryka att det inte handlar
om att elever får gå i olika moderna
skolor som är olika i fråga om bekvämlighet
eller trivsel. Nej, det handlar om
faktorer som är avgörande för undervisningens
kvalitet.

Detta är enligt min mening ett oefterrättligt
förhållande. Då statsbidragen
till lärare infördes i mitten av 1800-talet
var motiveringen den, att det inte
fick bero på församlingarnas olika bärkraft
hurudana lärare folkskolorna hade.
I dag är standarden och effektiviteten
hos undervisningen i hög grad
beroende också av en jämn standard
beträffande läromedlen. Det förefaller
mig självklart att statsmakterna måste
garantera detta genom en ändrad eller
utökad statsbidragsgivning eller genom
ålägganden eller direktiv till kommunerna.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Nu finns det en utredning som sysslar
med frågan om läromedel. Kommer inte
denna att ta upp den här frågan? Förre
ecklesiastikministern Edenman uttalade
i direktiven till läromedelsutredningen:
»Ansvaret för att det inom vårt utbildningsväsen
finns tillgång till pedagogiska
hjälpmedel åvilar ytterst statsmakterna.
» Med regeringspartiets doktrinära
syn på samhället drog han dock
därav slutsatsen att man borde överväga
en samhällsägd förlagsverksamhet
för produktion och distribution av läromedel,
och en sådan har ju också beslutats.
Den väsentliga frågan om hur
man i dagens helt förändrade skolsituation
skall kunna tillse att alla skolor i
landet håller en någorlunda jämn standard
förbigick han. Läromedelsutredningen
har inte fått den frågan på sitt
program.

I debatten i dag är jämlikhetsfrågorna
brännande aktuella. Ofta diskuterar
man den inverkan på en elevs situation
och framgång i skolarbetet, som olika
sociala miljöer kan medföra. Det är
självklart att detta är en fråga som vi
bör göra allt för att lösa. Men även delta
kan karakteriseras som en jämlikhetsfråga.
I den obligatoriska skolan bör
bristande jämlikhet i undervisningen
inte få förekomma.

Det här kan vi göra någonting åt. En
ung människa med skolsvårigheter, s. k.
bristande begåvning eller annat, skall
inte behöva få en sämre start i livet
för att han råkar hamna i en skola,
som på grund av dålig utrustning har
små möjligheter att ge honom den individuella
undervisning han behöver.

Utskottet har anfört att det ankommer
på skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna
att genom upplysning och
rådgivning verka för att en tillfredsställande
standard upprätthålles i skolorna.
Ja, detta görs redan i dag, men
missförhållandena ändras mte på det
sättet.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motion nr 562 med begäran om en

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

utredning om hur likvärdig standard
skall kunna uppnås i alla rikets skolor.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(in).

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! På de flesta punkter i
statsutskottets utlåtande nr 35 är utskottet
enhälligt. Reservationer föreligger
endast på två punkter, och det är
intressant att notera att det inte på
någon punkt förekommer någon gemensam
borgerlig reservation. Sä har förhållandet
varit under tidigare år. I
fjol bl. a. beträffande den fråga som
nu behandlas. Eftersom kommunisterna
vid omröstningen röstade för den
borgerliga reservationen, fick denna i
andra kammaren en knapp majoritet,
medan första kammaren med exakt
lika stor majoritet biföll utskottets förslag.
Därmed föll också yrkandet i reservationen.

I år står även centerpartiet bakom
utskottets hemställan, och reservationen
har endast samlat namn från folkpartiet
och moderata samlingspartiet.

Huvudprinciperna för lärarutbildningsreformen
beslöts av 1967 års riksdag,
och reformen trädde i kraft den 1
juli i fjol. Vi är alltså inne på det första
läsåret med de nya principerna. Beslutet
innebär bl. a. att särskilda skolenheter
för försöks- och demonstrationsverksamhet
skulle inrättas i varje kommun
med lärarhögskola, och dessa skolenheter
har till uppgift att medverka
vid grundutbildning, fortbildning och
vidareutbildning av lärare i grundskolan
och på det gymnasiala stadiet. Dessa
skolenheter ersätter de tidigare övningsskolorna
och skall ha en normal
uppbyggnad för att ge den rätta tillämpningen
till skolväsendet.

Låg- och mellanstadiet undervisas i
stort sett av klasslärare. I år liksom i
fjol föreslås i två motionspar inrättandet
av s. k. Up-tjänster för övningslärare
även på dessa stadier.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Statsutskottet avstyrker även i år dessa
motioner, bl. a. med motiveringen att
de pedagogiska tankar som ligger bakom
systemet med de nya skolenheterna
borde prövas och att tillräckliga
erfarenheter av verksamheten ännu inte
kan redovisas.

Jag vill emellertid erinra om vad som
anförs i bilaga 10 till statsverkspropositionen
under en annan rubrik än den
vi behandlar i dag, nämligen rubriken
Lärarhögskolorna med underrubriken
Utbildningskostnader. Där meddelas det
att Kungl. Maj:t i ett annat sammanhang
kommer att få förslag om medgivande
att i kommun med större lärarhögskola
del av undervisningsskyldighet
för innehavare av särskild ordinarie
tjänst i övningsämne försöksvis får
förläggas till mellanstadium och lågstadium.
Vidare kommer förslag att
framläggas om uppdrag åt skolöverstyrelsen
att redovisa erfarenheterna av
lärarutbildningsverksamheten under
budgetåret 1968/69 inom skolenheterna
för försöks- och demonstrationsverksamhet
i vad gäller den praktiska utbildningen
av klasslärare i övningsämnen.

Vad beträffar fru Mogårds motion om
utredning angående åtgärder för att tillgodose
kravet på likvärdig standard i
våra grundskolor erinrar hon själv i motionen
om två fakta, dels att statsbidragsgivningen
till grundskolan är föremål
för översyn, dels att det ankommer
på kommunerna själva att utrusta
såväl äldre som nyare skolor med moderna
och ändamålsenliga hjälpmedel.
Det är, som utskottet framhåller, skolöverstyrelsens
och länsskolnämndernas
uppgift att verka för att skolorna ges
den standard som behövs för att undervisningen
skall få det innehåll vi anser
att den bör ha. Inom ramen för skollagen,
skolstadgan och vissa anvisningar
måste emellertid kommunerna själva
som huvudmän för grundskolan ha ansvaret
för att skolorna får en tillfredsställande
standard. Någon särskild ut -

redning är enligt utskottets mening inte
erforderlig.

Herr talman! Jag ber att på samtliga
punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Werner i denna kammare
väckt en motion nr 11:200; en likalydande
motion har avlämnats i första
kammaren av herr Schött m. fl. Detta
motionspar behandlar möjligheten för
de skoltrötta eleverna att få befrielse
från åttonde och nionde skolåren. Motioner
med samma syfte väcktes både
1967 och 1968 med något olika formuleringar.

År 1967 avstyrktes motionen på
grund av att man hade uppfattat den
oriktigt och läst »tvång» där det stod
»rätt». På detta grundade utskottet sitt
avstyrkande. År 1968 avstyrkte utskottet
motionen med motiveringen att andra
åtgärder än befrielse för skoltrötta
elever i första hand skulle komma i
fråga t. ex. placering i observationsklinik
eller förlängd praktisk yrkesorientering.

I årets motionspar har vi skrivit att
sådan placering kan vara en utväg i
vissa fall. För somliga kan det dock
vara lämpligt med lärlingsutbildning
eller utbildning i yrkesskola, och för
andra åter kan det vara helt olämpligt
att förlänga skolgången och tvinga skoltrötta
elever att fortsätta i en skola,
som de egentligen hatar och inte kan
finna sig till rätta i och därför inte
heller kan tillgodogöra sig undervisningen.

Vi har också begärt att denna befrielse
skall kompletteras med rätt att
före 21 års ålder läsa in de årskurser
som man har förlorat. Det var detta
förslag utskottet hade missförstått år
1967, då det fattade det som att vi begärde
att det skulle råda ett tvång att
läsa in kurserna före 21 års ålder. Det
är inte alls meningen.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Utskottet liar emellertid i sin skrivning
i år också erinrat om sitt utlåtande
nr 179 för år 1968, där man anförde
att det bör ankomma på de lokala
skolstyrelserna att i undantagsfall
göra jämkningar i utbildningsgången
rörande enskilda elever för nionde
skolåret. Jag har tittat litet på det utskottsutlåtandet,
och jag tycker att det
är rätt egendomligt att utskottet hänvisar
till det. Utlåtandet bygger på en
motion som begär förlängd praktisk yrkesorientering
och som utskottet avstyrker.
Man anser att skolstyrelserna
inte skall få någon generell rättighet
av det slaget, utan att en förlängning
bara skall ske i enstaka undantagsfall.
Men jag är ändå glad över att utskottet
för varje år har måst något utvidga sin
motivering i den här frågan, och jag
tror inte att man kommer ifrån saken.
Förr eller senare blir det säkert nödvändigt
att göra någonting på detta
-område.

Jag anser det så viktigt att vi inte
ytterligare förlänger lidandet för dessa
mycket skoltrötta elever att jag, herr
talman, vill yrka bifall till motion nr
11: 200.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Eftersom herr Jönsson
i Arlöv framhållit att centerpartiet i år
har följt utskottet och inte reservanterna
när det gäller Up-tjänsterna vill
jag erinra om att vi har fogat ett särskilt
yttrande till denna punkt i utskottsutlåtandet.
Vid utskottsbehandlingen
har vi gjort den bedömningen
att eftersom den organisation som fungerar
har prövats så kort tid, så bör
den få verka något längre, innan man
absolut bestämt kan avgöra om den är
riktig eller behöver ändras.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Herr Åkerlind har redan
erinrat om att hans motioner under
de senaste åren i denna fråga har
avslagits. Även i år föreslår statsutskot -

Bidrag till driften av grundskolor in. m.

tet avslag på hans motion. Visserligen
är vissa elevers skoltrötthet ett allvarligt
problem, men ett bifall till motionen
skulle ge de elever som det här är
fråga om ett sämre utgångsläge än deras
jämnåriga. Andra möjligheter att
komma till rätta med dessa elevers
anpassningssvårigheter måste användas.
Vi har bl. a. den möjlighet som
herr Åkerlind själv erinrade om att ge
dessa skoltrötta elever en utvidgad
praktisk yrkesorientering. Då är dessa
elever fortfarande skolpliktiga och står
inskrivna i skolan, och då blir det inte
prejudicerande om en elev sköter sig
illa eller inte trivs.

Många begåvade och skötsamma elever,
kanske de flesta, har perioder av
skoltrötthet. Man skulle göra dessa elever
en stor otjänst genom att ge dem
den möjlighet som motionärerna avser.
I alldeles speciella undantagsfall bör
det ankomma på de lokala skolstyrelserna
att göra jämkningar i skolgången
beträffande nionde skolåret. De elever
det här är fråga om behöver i själva
verket den största omvårdnaden ifrån
skolans sida.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag är inte alls säker
på att man, som herr Jönsson i Arlöv
säger, skulle göra dessa elever en otjänst
genom att befria dem från någonting
som de i många fall själva uppfattar
som ett tvång, ett lidande, en psykisk
misshandel. Herr Jönsson anser att vi
bör ge dessa elever möjlighet till förlängd
praktisk yrkesorientering. Men
varför gick då utskottet förra året emot
förslaget om ett generellt sådant bemyndigande,
ett ställningstagande som utskottet
nu hänvisat till i motiveringen
för sitt yrkande om avslag på min
motion?

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 56 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:185
och 11:200; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen IT: 562;

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 17, s.
235—238) föreslagit riksdagen att till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 21 655 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 467
av herr Larfors m. fl. och 11:534 av
herr Hedin m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 481
av herr Lundström in. fl. och II: 588 av
herr Ullsten m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 484
av herrar Nils Nilsson och Ernst Olsson
samt II: 538 av herrar Johansson i Skärstad
och Nilsson i Tvärålund,

dels de likalydande motionerna I: 511
av herr Svenungsson m. fl. och II: 530
av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl.,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag beslutade
att driftbidrag skulle utgå till
Restenässkolan,

dels de likalydande motionerna I: 518
av herr Wirtén m. fl. och II: 554 av herr
Lothigius in. fl., såvitt nu var i fråga,

dels motionen II: 578 av herr Romanus
in. fl. i vad avsåge hemställan att
riksdagen beslutade att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om att förslag
snarast framlades beträffande ställningstagande
till 1964 års utlands- och internatskoleutrednings
förslag i frågan om
riksinternatskolor.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 578, såvitt nu var i fråga,

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört angående förslaget
om riksinternatskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:467 och 11:534 i vad de avsåge
statsbidrag till Solbacka läroverk,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 481 och II: 588 i vad de avsåge
statsbidrag till årskurserna 1—6
vid Höglandsskolan i Stockholm,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 484 och II: 538,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 511 och II: 530 i vad de avsåge
statsbidrag till Restenässkolan,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 518 och II: 554 i vad de avsåge
höjning av statsbidraget till Grännaskolan
med 100 000 kr.,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:467 och 11:534, 1:481
och II: 588,1: 511 och II: 530 samt I: 518
och II: 554, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 655 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson (ep), Thorsten Larsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Källstad (fp), Westberg i Ljusdal
(fp) och Elmstedt (ep), som ansett att

dels utskottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:511 och 11:530 besluta att
statsbidrag från och med budgetåret
1969/70 skulle utgå ur förevarande anslag
till Restenässkolan;

dels utskottet under 7 vid bifall till
yrkandet beträffande hemställan under
5 hort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:511 och 11:530 ävensom
med avslag å motionerna 1:467 och
11:534, 1:481 och 11:588 samt 1:518
och II: 554, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor för

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 855 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits beträffande
stöd till internatskolor av herrar
Virgin, Kaijser och Bohman samt
fru Sundberg (samtliga in).

Herr TALMANNEN yttrade:
Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta även punkten 14. Yrkanden
beträffande sistnämnda punkt frainställes
dock först sedan densamma föredragits.

Punkten 13 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Reservationen vid punkt
13 i statsutskottets utlåtande nr 35 bygger
på en motion, som undertecknats
av representanter för de fyra största
riksdagspartierna. Reservationen gäller
Restenässkolan.

I statsverkspropositionen heter det:
»Såväl alternativet med elevhem — allt
efter olika elevgruppers behov mer eller
mindre nära anknutna till skolenheter
— som alternativet med renodlade
internatskolor synes tills vidare
böra finnas.» Det är en uppfattning
som jag delar. Internatskolorna bör finnas;
de fyller en stor uppgift. Men jag
har den meningen att man bör undvika
att rekryteringen till dessa skolor
blir ensidig när det gäller elevernas
sociala bakgrund. I dessa skolor skall
det inte bara finnas rikemansbarn, och
inte bara sådana som av olika orsaker
är i behov av iniljöbyte. Det är säkert
bäst om eleverna representerar ett tvärsnitt
av det svenska samhällets sociala
sammansättning. Så är förhållandet
vid Restenässkolan.

Vid intagningen till skolan tas det
hänsyn till om de sökande har ett dokumenterat
behov av att gå på internatskola
— elever med ett dylikt behov
påträffas i alla samhällsgrupper.
På skolan finns sålunda elever som av
olika skäl behöver miljöbyte — barn

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

till ensamma mödrar som utöver sitt
arbete inte klarar den fostrande uppgiften,
barn som för en skuggtillvaro
i hemmet och riskerar bli indragna i
sällskap som är klart olämpliga. Där
finns vidare elever som bor långt från
närmaste skolort och som av olika skäl
inte klarar de långa resorna; det kan
vara handikapp, sjukdom eller någonting
annat som är orsaken till det. Sedan
har vi de utlandssvenska barnen
och andra elever — från olika samhällsgrupper
— som önskar en sådan
skolgång.

Restenässkolan är den enda internatskolan
av detta slag i det folkrika göteborgsområdet
— det finns över huvud
taget ingen mer sådan skola på
västkusten. Den är belägen några kilometer
från Ljungskile, och där undervisas
cirka 300 elever, varav 200 som
internatelever. Rekryteringen sker från
hela landet, och för närvarande är 22
län representerade inom skolans elevkår.
Det brukar i regel vara dubbelt
så många sökande till skolan som det
är möjligt att anta. De uppnådda studieresultaten
vid Restenässkolan är
goda. Undervisningen meddelas av välmeriterade
och skickliga lärare. När
det gäller lokaler och utrustning är
standarden hög. Restenässkolan kan
absolut inte räknas till de icke namngivna
skolor om vilka det i statsverkspropositionen
sägs att de har dåliga i
lokaler och dålig utrustning.

Statsbidrag utgår till eleverna på
skolan med 6:50 kr. per elev och dag
ur anslaget Bidrag till vissa internat- i
skolor m. m. Men en del av eleverna
får inget bidrag alls; de kan inte heller i
erhålla studiebidrag eller studielån.

Det gäller dem som går på gymnasiet,
som inrättades 1967 och till vil- :
ket det intas 45 elever varje läsår. :

Nu innehåller reservationen ett för- i
slag om att man skulle så att säga flyt- i
ta upp den här skolan så att den fick :
sitt bidrag under rubriken »Privatsko- i
lor: Bidrag till vissa privatskolor» och :

inte under rubriken »Bidrag till viss»
internatskolor».

När det talas om gymnasieundervisningen
vid Restenässkolan måste man
komma ihåg, att där prövas en mycket
intressant pedagogik. Undervisningen
är dels muntlig och dels korrespondensundervisning.
Den har redan befunnits
vara synnerligen effektiv, och
dessutom är denna metod ekonomiskt
fördelaktig.

Restenässkolan fyller ett dokumenterat
behov, lärarna är välmeriterade och
skickliga, eleverna representerar ett
tvärsnitt av det svenska samhället med
hänsyn till social sammansättning, studieresultaten
är goda, eleverna trivs
utmärkt, byggnaderna och undervisningen
är av hög klass. Vad kan man
mer begära av en skola?

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johansson
i Skärstad (ep), Åberg (fp)
och Berndtsson (fp).

Herr KÄLLSTAD (fp) :

Herr talman! Jag delar den uppfattning
som herr Mattsson framfört. Jag
skulle endast helt kortfattat vilja trycka
på ett av skälen till att statsbidrag bör
utgå till Restenässkolan, nämligen att
där har tagits nya pedagogiska initiativ
och bedrivs en uppslagsrik pedagogisk
försöksverksamhet.

Det nya gymnasiet vid Restenässkolan
är ett internatgymnasium med kombinerad
lärarledd undervisning under
muntliga kursperioder vid skolan och
självständigt arbete med hjälp av självinstruerande
studiematerial under mellanperioderna
på hemorten eller vid
skolan. Det är alltså fråga om en mycket
intressant padagogisk uppläggning. Under
tiderna mellan de muntliga kursperioderna
tar skolan också så långt det
är möjligt ansvar för sina elevers studier.
Eleverna arbetar då med hjälp av
självinstruerande studiematerial från

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Hermods-NKI under fortlöpande kontakt
med Hermods och med lärarna vid
skolan. Genom denna uppläggning förverkligar
Restenässkolans gymnasium
i pedagogiskt hänseende de grundläggande
idéer som har förordats av gymnasieutredningen
— jag tänker på individualiserad
undervisning, koncentrationsläsning
och självständigt arbete.

Skolan lämpar sig också bra för vuxna
elever med förvärvsarbete och för
vissa elever med handikapp. För utlandssvenska
elever öppnas en möjlighet
som inte tidigare funnits.

Jag tycker att detta pedagogiska initiativ
är värt att riksdagen beviljar den
form av statsbidrag som förordas i reservationen
under punkt 13, och jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Vi hade i fjol i denna
kammare en ganska ingående debatt om
de privata skolorna och framför allt
de privata internatskolorna.

Vi är alla medvetna om de svårigheter
som dessa skolor brottas med. Det
råder emellertid ovisshet om skolornas
framtid.

Även om jag har den bestämda uppfattningen
att samhälle, stat och kommun,
har ansvaret för vårt lands skolväsen
skall jag inte nu — med hänsyn
till kammarens arbetsbelastning och
fjolårets debatt i frågan ■— ta upp en
ny debatt utan bara understryka utskottets
enhälliga mening om önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t snarast för
riksdagen redovisar sin inställning till
utlands- och internatskoleutredningens
förslag.

Varje år föreligger motioner om nya
och ökade bidrag till olika privatskolor.
Statsutskottet har i konsekvens med vad
man sålunda uttalat inte ansett sig
kunna tillstyrka någon av de i år väckta
motionerna med sådana önskemål. På
denna punkt är utskottet enhälligt utom
beträffande Restenässkolan. Enligt utskottsinajoritetens
uppfattning kan inget

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

skäl åberopas för att denna skola skall
behandlas annorlunda än andra skolor.
De pedagogiska skäl som anförts såväl
i motionen som i reservationen och
också i kammaren kan säkerligen åberopas
för många andra skolor, bland annat
de skolor som reservanterna själva
varit med om att avstyrka anslagsframställningar
till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! 1964 års utlands- och
internatskoleutredning har i sitt betänkande
kommit med åtskilliga förslag om
internatskolornas framtida ställning
och verksamhet.

I förra årets statsverksproposition förklarades
att förslagen från denna utredning
avsågs att tas upp till behandling
i en särskild proposition till det
årets riksdag, alltså 1968 års riksdag.
Men behandlingen av frågan om internatskolornas
ställning och verksamhet
har ännu i dag, i mars 1969, inte kommit
till stånd. Statsutskottet påpekade
dock i sitt utlåtande förra året att man
av många skäl fann det angeläget att
skingra den ovisshet som måste råda så
länge statsmakterna inte tagit ställning
till internatskoleutredningens förslag
en uppfattning som även riksdagen gett
till känna för Kungl. Maj :t.

Nej, någon klarhet har inte skapats.
Däremot torde departementschefens inställning
till denna fråga i årets statsverksproposition
kunna beskrivas som
att han dragit en osäkerhetens eller
oviljans mörka skynke över hela ärendet.

Statsutskottets andra avdelning säger
nu i sitt utlåtande — vilket herr Jönsson
i Arlöv också framhöll — att det
krävs att departementschefen lyfter
bort detta skynke för att nu använda en
mera informell vokabulär. Situationen
är nämligen ohållbar och borde vara
det för statsrådet också, eftersom han
i statsverkspropositionen deklarerat, att
stat och kommun i princip har påtagit

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

sig helt och fullt ansvar för skolväsendet
i vårt land samtidigt som han säger
att alternativet med renodlade internatskolor
tills vidare synes böra finnas.
Men hur skall dessa skolor kunna existera,
och var finns ansvaret för att de
skall kunna arbeta under sådana förhållanden
att undervisningens kvalitet hålls
i paritet med de statliga skolornas? Och
eu inte mindre viktig fråga: Hur påverkar
de nuvarande ekonomiska svårigheterna
elevrekryteringen?

Den enda möjligheten för dessa skolor
att fortsätta sin verksamhet är att
höja elevavgifterna, vilka redan nu är
så höga, att elevmaterialet åtminstone
ur ekonomisk synpunkt måste bli ytterligt
snedvridet.

Till årets riksdag har flera motioner
inkommit med förslag att förbättra situationen
för internatskolorna. Herr
Mattsson redogjorde nyss för de principer
som gäller för bidragsgivningen,
och jag skall inte gå in på den frågan.
Men jag vill erinra om att skolöverstyrelsen
föreslagit att ett par av dessa skolor
skall föras över till det s. k. större
bidraget. Så blev nu inte fallet och
departementschefen har inte givit någon
förklaring eller motivering till detta.

Moderata samlingspartiets representanter
i statsutskottet har inte reserverat
sig vid punkt 13 beträffande ökningen
av anslaget till Restenässkolan
med 200 000 kronor. Vi har i stället avgivit
ett särskilt yttrande. Jag vill här
med kraft framhålla, att vår uteblivna
reservation inte innebär, att vi inte
anser att skolan är i trängande behov
av ett ökat anslag. Det är den med all
säkerhet. Men jag tycker inte att det
kan vara riktigt, att vi i andra avdelningen
sitter och gör bedömningar om
vilken eller vilka skolor som är mest
nära sin undergång och med förslag
till anslag åt dem bidrar till att de
kan hållas i gång ytterligare en tid,
varigenom man minskar trycket på
statsmakterna att ta ställning. Säkert

är att statsmakterna måste ta ställning
i denna fråga, ifall rykten om nedläggning
av internatskolor skulle börja sprida
sig. Dessutom tycker jag inte det
skulle vara riktigt handlat mot de andra
internatskolorna, vilkas ekonomiska
svårigheter i vissa fall är minst lika
stora.

Det krävs att vi får ett förslag från
departementet. Utskottet har också i
sitt utlåtande betonat vikten av att
Kungl. Maj :t snarast för riksdagen redovisar
sin inställning till förslaget om
riksinternatskolor. Vi anser att vi lägger
en större tyngd bakom det kravet, om
vi inte samtidigt kräver en ökning till
eu enda skola.

Herr talman! Jag har inget yrkande
att ställa.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (m).

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag vill för min del, då
det inte finns någon representant för
moderata samlingspartiet som står för
reservationen, gärna deklarera att åtminstone
mitt namn skulle ha funnits
där, om jag inte av uppdrag på annan
ort varit förhindrar att delta i handläggningen.

Jag vill också säga, att därutöver torde
åtskilliga andra från partiet utanför
utskottet dela uppfattningen att Restenässkolan
är förtjänt av statsbidrag.
Bland motionärerna finns ju, vilket jag
också vill understryka, representanter
för samtliga stora partier.

Det är icke —■ det bör också understrykas
— en så att säga nedklassning
eller nedvärdering av andra privatskolors
nödvändiga behov av bidrag, om
man i dagens situation stöder just Restenässkolan,
kring vilken så många nu
samlats, vilka bedömer situationen så, att
det här gäller en fråga som man faktiskt
borde kunna lösa nu, alldeles oavsett
vad vi kan komma att göra för de
andra privatskolorna. Jag vill understry -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

ka, att deras behov också snart måste
tillgodoses, då gärna — det är en förhoppning,
men bara en förhoppning —
alla tagna i en grupp. Blir det inte av,
måste vi återigen gå den singulära vägen.

Jag vill alltså yrka bifall till reservation
2.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag befinner mig i den
för en nyvald ledamot mycket upplyftande
situationen att ha fått en motion
tillstyrkt av statsutskottet. Vi, herr
Sundman, herr Wennerfors, herr Strömberg
och jag, har föreslagit, att riksdagen
mycket kraftigt skulle uttala behovet
av att få ett besked från regeringen
om internatskolornas framtida ställning,
och det har statsutskottet tillstyrkt.

Men vår motion innehåller också ett
andra moment, som gäller pengar, och
i den delen har statsutskottet avstyrkt
motionen. Vi föreslår att man i avvaktan
på detta besked skulle ge Viggbyholmsskolan
de ökade medel som har
föreslagits av skolöverstyrelsen. Utskottet
säger att det är medvetet om de
svårigheter som internatskolorna åsamkas
av den ovisshet som nu har rått
under flera år.

Det torde inte vara någon hemlighet
för någon, varken inom riksdagen eller
utanför den, att Viggbyholmsskolan är
en av de skolor som för närvarande
kämpar med de största ekonomiska svårigheterna.

Viggbyholmsskolan har varit eu föregångare
pedagogiskt sett och när det
gäller att ge eleverna inflytande över
undervisningen. En sådan samverkan
har nu även börjat genomföras inom
det statliga skolväsendet men den här
privatskolan har alltså gått i spetsen.

Det vore tragiskt om Viggbyholmsskolan
skulle tvingas att avveckla sin
verksamhet i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande, eller om den skulle
vara tvungen att undergräva sin ekonomi
under denna tid, så att den inte

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

kan fungera i framtiden sedan ett sådant
ställningstagande skett. Det skulle
helt strida mot andan i det utskottsförslag.
som riksdagen nu står i begrepp
att ansluta sig till.

Det görs för närvarande stora ansträngningar
att klara verksamheten på
Viggbyholmsskolan under ytterligare ett
år. Täby köping, som redan gjort stora
insatser, har bl. a. uppvaktat utbildningsdepartementet
om den saken. Givetvis
uppstår det svårigheter då man
under flera år väntat på besked och samtidigt
haft oförändrade bidrag. Även personalen
vid Viggbyholmsskolan har vissa
anspråk på att få följa med i den allmänna
standardhöjningen. Kostnaderna
ökar men inte bidraget.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan vill bara uttrycka den förhoppningen,
att man i utbildningsdepartementet
skall finna möjligheter att hjälpa
Viggbyholmsskolan att klara nästa
läsår. Ett sådant handlande vore helt
i linje med det föreliggande utskottsförslaget.
Ett motsatt handlande skulle
däremot strida mot andan i utlåtandet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Först vill jag framföra
några principiella synpunkter beträffande
privatskolorna.

Jag har den uppfattningen, att det
är ganska farligt om man inte håller sig
inom vissa bestämda gränser, eftersom
det annars kan uppstå skolor för särskilda
kategorier människor, vilket på
allt sätt bör förhindras. Vi bör ha ett
sammanhållet skolväsende när det gäller
grundskolan och gymnasiet, fullt demokratiskt
och tillgängligt för ett genomsnitt
av den svenska ungdomen. Det har
också omvittnats här i kammaren att
Restenässkolan har ett sådant genomsnitt.
Vi kan i detta sammanhang lämna
folkhögskolorna och vuxenundervisningen,
d.v.s. det som rör folkbildningen,
åt sidan. Folkrörelserna har ju
handhaft denna utbildning, och vi är

2—■Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

nog alla glada häröver och finner det
också riktigt.

Det behövs emellertid några internatskolor
i vårt land. Motiveringar härför
har framförts här i kammaren och jag
skall bara upprepa dem som hastigast.
Givetvis behövs internatskolor för våra
utlandssvenskars barn, och utlandssvenskarna
blir ju fler och fler allteftersom
våra u-landsengagemang ökar.
Dessutom har vi en kategori ungdom
som kommer från splittrade hem. Här
kan en internatmiljö vara alldeles utmärkt
och hjälpa vederbörande på vägen
under de svåraste ungdomsåren. Det
har ju visat sig i andra skolor, även på
Restenässkolan, att det varit en god lösning.
Jag vill inte sticka under stol med
att det också kan vara en fara för skolan,
i varje fall om verksamheten inte
hålls inom rimliga gränser. Men det är
ju skolans sak att avgöra den saken.
Internatskolorna har i varje fall — och
det gäller även i hög grad folkhögskolorna
— påtagit sig ett ansvar av social
karaktär, något som vi har anledning
att vara mycket glada över.

Jag vill emellertid återkomma till vad
jag tidigare framhållit och säga att det
— förutom att krav självfallet måste
ställas på undervisningens kvalitet —
måste tillses att internatskolorna inte på
något sätt blir klassbundna. Det engelska
systemet med public schools är
ju närmast ett varnande exempel för
oss här i Sverige och är sannerligen
inget att eftersträva. Motsvarigheter
härtill finns också i andra länder, och
allt tyder på att det är fråga om en från
demokratisk synpunkt mycket farlig
företeelse.

Jag kommer att yrka bifall till reservationen
om ett statsbidrag till Restenässkolan
på 200 000 kronor från och
med nästa budgetår. Det är angeläget
att vi ger till känna en så stark opinionsyttring
som möjligt härför, även om det
inte kan bli något mer än eu sådan. Vad
som emellertid i längden är viktigast är
att Restenässkolan kommer att räknas

in bland de riksskolor som vi skall ha
i vårt land. Vi anser inom den västra
delen av landet att en sådan skola behövs
där. Det är mycket som talar för att
vi också i Västsverige skall ha en internatskola,
när det nu skall bli ett nät
av ett antal sådana skolor i vårt land.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till den vid punkten
13 i statsutskottets utlåtande nr 35 fogade
reservationen 2.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Regeringen har här fått
bakläxa av statsutskottets majoritet. Utbildningsministern
har, alldeles som en
försumlig elev i statsrådets eget skolväsende,
fått en anmärkning i den mest
kvalificerade formen, nämligen skriftlig.
På annat sätt kan man inte tolka
utskottets mycket kraftiga understrykande
av att det nu äntligen måste göras
något i internatskolefrågan, vilken
regeringen på ett så nonchalant sätt år
efter år har visat ifrån sig. Jag hoppas
att den anmärkningen går hem och uppfattas
för vad den är avsedd att vara.
Jag tror också att anmärkningen skulle
ha blivit effektivare, om utskottet hade
vågat sig på att föreslå något konkret nu
såsom ett exempel på att något måste
göras och göras snabbt.

Som jag ser det hade det inte varit
särskilt märkvärdigt för statsutskottets
andra avdelning att verkligen försöka
bedöma skola efter skola. Det är ju vad
andra avdelningen i utskottet alltid har
gjort i frågor av detta slag. Skolorna har
aldrig behandlats som en helhet, har
aldrig tagits in i systemet och fått bidrag
efter enhetliga grunder, utan man
har tagit en skola i sänder, precis som
olika grupper av motionärer nu har föreslagit
att man skulle göra även i detta
fall. Låt mig här bara erinra om exemplet
Grännaskolan, som för ett par år
sedan togs in i bidragssystemet med den
mycket goda motiveringen, att skolan
helt enkelt inte kunde överleva medan
man väntade på det förslag som vi alla

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

19=

hoppas skall framläggas. I varje fall
kunde den inte överleva utan att pressa
upp sina elevavgifter till storleksordningen
15 000—17 000 kronor per elev
och år.

Men nu gäller det för min del närmast
Restenässkolan, och där har det, herr
Jönsson i Arlöv, anförts åtskilligt fler
skäl än den höga pedagogiska standarden
för att bidrag omedelbart bör utgå
till den skolan. Det allra viktigaste motivet,
eller i varje fall det mest överhängande,
är av ekonomisk art. Skolan
måste få hjälp. Jag vill inte säga att den
måste läggas ned, om den inte får de
200 000 kronor det här gäller, men det
föreligger en uppenbar risk för att skolan
tvingas i väg åt det håll som herr
Svensson i Kungälv och jag är lika rädda
för, d. v. s. att bli någon sorts klassskola
genom att tvingas gå upp med
elevavgifterna till den storleksordning
som riksdagen ville undvika när det gällde
Grännaskolan. Det är den saken det
gäller — och det är bråttom! Det är
heller inte säkert att skolan kan undgå
den risken så lång tid som det kan
dröja innan utbildningsministern och
regeringen äntligen blir färdiga med sitt
ställningstagande till frågan om internatskolorna.
Därför menar jag att riksdagen
bör statuera ett exempel, låt mig
gärna säga det, och öka kraften i sin
anmärkning genom att bifalla reservationen
2.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Slopande av vissa punktskatter

Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Bengtson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 100 ja och 87 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

§ 7

Slopande av vissa punktskatter

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, med anledning av motioner
angående slopande av vissa
punktskatter.

Nr 12

Fredagen den 21''mars 1969

Slopande av vissa punktskatter

Sedän utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr: talman! Sedan vi nu fått en allmän
mervärdebeskattning torde tiden
vara inne också för en mera allmän avveckling
av de olika punktskatterna.

Många synpunkter kan anläggas på
frågan. Det kan vara orationellt att bibehålla
det nuvarande punktskattesystemet.
I förevarande betänkande behandlas
förslag om borttagande av den särskilda
varuskatten på choklad och konfektyrvaror
samt borttagande av försäljningsskatten
på guldsmedsvaror. Den
punktskatt som statsfinansiellt betyder
mest är ju energiskatten, som för stora
delar av näringslivet är mycket betungande.
Många av dessa punktskatter föranleder
också mycket administrativt arbete.
Det gäller särskilt skatten på guldsmedsvaror,
som många dessutom undgår
att drabbas av genom den livliga resetrafiken
och särskilt genom gränshandeln.

Utskottet har tydligen också uppfattningen
att det nu snart är på tiden att
dessa punktskatter avvecklas, men utskottet
menar att avvecklingen måste
ske i ett större sammanhang. Det är
även jag på det klara med, och därför
har jag inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Frågan om en avveckling
av den särskilda försäljningsskatten
på guldsmedsvaror har ett flertal år behandlats
av kammaren. Inom guldsmedsbranschen
hyste man förhoppningar
om att det i och med mervärdeskattens
införande skulle bli en avveckling
av den 20-procentiga skatt som belastar
branschen. Denna förhoppning
har icke infriats. Guldsmederna hade
dock skäl för sin förhoppning, eftersom

uttalanden i den riktningen gjorts av allmänna
skatteberedningen, finansministern
och bevillningsutskottet. De principiella
skäl som anfördes av allmänna
skatteberedningen mot den särskilda
försäljningsskattens konkurrenssnedvridande
effekt är lika aktuella i dag som
tidigare.

Från och med årsskiftet 1968—1969
har försäljningsskatten på guldsmedsvaror
avvecklats i Norge. Detta har medfört
betydande svårigheter för guldsmederna
i gränstrakterna till Norge.
Det är i dag synnerligen svårt att sälja
guldvaror och kanske ännu svårare att
sälja silvervaror i dessa gränsområden,
därför att de svenska köparna åker över
till Norge och inhandlar varorna där.
Våra liberala införselbestämmelser gör
att resande från utlandet kan medföra
guldsmedsvaror till betydande belopp,
vilket självfallet medför ett stort avbräck
för guldsmedsbranschen. Försäljningsskatt
utgår nämligen inte på guldsmedsvaror
som resande från utlandet
för in, om — som det stadgas — varorna
kan antas icke överstiga behovet under
resan och omfattar artiklar som vanligen
medförs på resor. Här förekommer
ingen värdegräns. Genom den skattefria
försäljning som förekommer ombord på
fartyg och flygplan i internationell trafik
försämras de lojala guldsmedernas
konkurrenssituation samtidigt som staten
går miste om betydande skatteintäkter.

På grund av en mycket kringskuren
position besväras den svenska guldsmedsbranschen
i hög grad av betydande
statliga pålagor. Lönsamheten har
blivit allt sämre, vilket medfört ökade
svårigheter att bereda personalen sysselsättning
såväl inom industrin som på
verkstäderna och i butikerna. Man har
fått en sjunkande omsättning, vilket i
förening med en hårdnande konkurrens
från grannländerna medfört att branschen
för närvarande befinner sig i ett
mycket prekärt läge.

Försäljningsskatten på guldsmedsva -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

ror är jämte skatten på knutna mattor
den enda kvarvarande punktskatt som
uttages i detaljhandelsledet. Någonting
som i mycket hög grad komplicerar de
svenska guldsmedernas bokförings- och
redovisningsarbete är de olika system
som tillämpas i fråga om försäljningsskatten
och mervärdeskatten. Det gäller
då framför allt de småartiklar som tillverkas
av silvermaterial. Man kan ta typen
armband, ringar och berlocker, som
betingar ett pris vilket ofta inte överstiger
5 kronor. Att ha en speciell skatt
och kontrollbokföring för denna mängd
av småartiklar skapar administrativa
svårigheter för företagarna. Man beräknar
att kostnaderna för det arbete som
guldsmederna utför uppgår till 6 miljoner
kronor per år.

Vi kan även notera ett annat märkligt
förhållande som uppstår på grund av
den utgående skatten; konstnärer som
arbetar med silversmide belastas med
ett 25-procentigt påslag. Detta påslag
utgår därvidlag både på idé och arbete.
Om de i sin konstnärliga verksamhet
arbetar med guld och silver skall en
speciell skatt utgå. Om de arbetar med
annat material utgår ingen skatt. Detta
är en princip som är mycket underlig,
eftersom konstnärernas arbete över huvud
taget är befriat från skatt.

I motionerna I: 690 och II: 776 har vi
motionärer hemställt om förslag till nästa
års riksdag om en avveckling av försäljningsskatten
på alla slags guldsmedsvaror.
I sitt betänkande nr 11 säger bevillningsutskottet
att det tidigare uttalat
sig för att försäljningsskatten (och pälsvaruskatten)
»borde kunna räkna med
en viss prioritet vid en skatteavveckling
på grund av att de besvärande konsekvenserna
av dessa skatter är särskilt
påtagliga». Utskottet har dock inte kunnat
tillstyrka motionen.

Det är klart att det skulle bli ett kraftigt
inkomstbortfall om skatten skulle
tas bort. Vi är alla medvetna om detta,
men jag är övertygad om att ett borttagande
av den kraftiga skatten på guld -

smedsvaror skulle medföra en betydligt
ökad försäljning här i landet, vilket
skulle medföra en ökad skatteintäkt tack
vare mervärdeskatten. Branschen skulle
också få ett bättre ekonomiskt läge. Man
skulle kunna ha mera folk i arbete varigenom
inkomstskatten skulle öka.

Utskottet har inte biträtt motionen
men ändå gjort en i viss mån positiv
skrivning. Jag knyter därför en förhoppning
om att man vid en framtida
prövning tänker på att ta bort den särskilda
försäljningsskatten på guldsmedsvaror.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Befrielse från arbetsgivaravgift
för vissa stiftelser och organisationer

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, med anledning av motion
om befrielse från arbetsgivaravgift
för vissa stiftelser och organisationer.

I motionen II: 376 av herr Bimås
rn. fl. hade hemställts att riksdagen beslutade
att från allmän arbetsgivaravgift
befria sådana stiftelser som vore
fritagna från skyldighet att erlägga statlig
inkomstskatt och att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 376.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Lundström (fp),
Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson
(in), Tistad (fp), Mattsson (ep), Magnusson
i Borås (m), Börjesson i Falköping
(ep), Ahlmark (fp) och Josefson
i Arrie (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi vet alla varför den
allmänna arbetsgivaravgiften infördes.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

Det var för att få in pengar för att kompensera
det skattebortfall som mervärdeskatten
ledde till. Skatten på näringslivets
investeringar togs bort. I stället
fick man betala en ny löneskatt på 1
procent av lönesumman.

Men det finns en rad organisationer
som inte har tjänat någonting nämnvärt
på övergången till mervärdeskatt men
däremot tvingas betala arbetsgivaravgiften.
De har fått en väsentlig ökning av
sin skattebörda. Den lättnad som momsen
betytt för andra finns inte för dem.
Men löneskatten måste de likafullt betala.

Det är klart att det aldrig kan bli fråga
om någon millimeterrättvisa. En skatteomläggning
betyder nästan alltid att
några får skärpt tryck och andra vissa
lättnader, och ofta är det mycket befogat.
Men vad motion II: 376 talar om är
de ideella oganisationer som i huvudsak
bekostar sin verksamhet med hjälp av
gåvor och insamlingar. De måste nu
betala 1 procent av sin lönesumma i en
ny skatt. Någon dispensregel finns inte
för arbetsgivaravgiften. Och medvärdeskatten
har inte inneburit någon lättnad
för dem. De har fått ännu en tung börda
i en budget, som ofta redan tidigare var
hårt belastad.

Ta t. ex. Svenska missionsförbundet!
Löneskatten betyder för det samfundet
nära 200 000 kronor. Så mycket mer per
år måste Svenska missionsförbundet
samla in i kollekter och andra gåvor
för att kunna hålla samma personalstyrka
som tidigare och då har jag bortsett
från alla kostnadsstegringar i övrigt.
Det är knappast rimligt och rättvist.
Det var inte heller löneskattens
syfte då den infördes att de organisationer,
som helt eller delvis finansieras
med insamlade medel, skulle drabbas så
hårt som faktiskt har blivit fallet. I
framtiden bör det bli en ändring,, så att
undantag från arbetsgivaravgiften, eller
del av den, kan medges för samfund och
ideella organisationer av den typ jag här
talat om.

Det är klart att det kan bli avgränsningsproblem.
Det kan bli svårigheter
med de organisationer som bedriver en
blandad verksamhet, som alltså har vissa
kommersiella inslag men i huvudsak
arbetar med insamlade medel. Men
jag tror att man kunde övervinna de
här svårigheterna, om man gick in för
det. För t. ex. frikyrkorna är den nya
skatten en kollekt- och insamlingsskatt.
Att avskaffa den orättvisan kan inte
vara någon omöjlig uppgift.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Ahlmark nyss sagt.
På grund av den skatteomläggning som
gjordes förra året genom införandet av
mervärdebeskattning och därmed följande
löneskatt har den märkliga situationen
uppstått, att vi har fått en hårdare
belastning på ideella organisationer,
ja i stor utsträckning just på sådana
som bedriver humanitär verksamhet.

Herr Ahlmark nämnde frikyrkornas
ställning, och jag kan ansluta mig till
hans synpunkter. Jag vill dock gärna
hämta ett annat exempel från de oragnisationer
som driver en direkt hjälpverksamhet
i u-länder eller eljest där nöden
är som störst. I motionen nämns bl. a.
Lutherhjälpens insamlingsverksamhet.
Just i dagarna driver denna organisation
sin stora insamling. Den syftar helt
och hållet till att stärka vår internationella
hjälpverksamhet. Nog tycker jag
att en organisation, som har detta som
sitt syftemål och sin enda uppgift, borde
vara befriad från en arbetsgivaravgift.
I stället tar nu staten in i avgift 1 procent
av dess lönekostnader här i landet.

Jag är medveten om att det är förknippat
med stora svårigheter att finna
en norm, som kan åstadkomma ett rättvist
urval av de organisationer som skall
vara befriade från arbetsgivaravgift.
Även om jag inte kommer att framställa
något yrkande, vill jag dock säga att jag
har starka sympatier för motionens
syfte.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 13 vill
jag framställa det yrkandet, att riksdagen
i anledning av motionen 11:376
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en skyndsam utredning syftande till att
från allmän arbetsgivaravgift befria religiösa
och andra ideella organisationer,
som för sin verksamhet i huvudsak är
beroende av insamlade medel.

Faktum är ju, herr talman, att staten
sticker ned sin näve i kollektboxen och
tar av de insamlade kollektpengarna.
Det tycker jag är osnyggt för att inte
säga orättfärdigt. Bakgrunden är den,
att vi här i riksdagen förra året för att
motverka skattebortfall vid övergången
från allmän varuskatt till mervärdeskatt
antog ett förslag om allmän arbetsgivaravgift
som skulle utgå med 1 procent av
de utgivna lönerna. Bestämmelsen återfinns
i förordningen den 6 juni 1968.

I den diskussion som fördes om arbetsgivaravgiften
framhölls det bl. a. att
avgiften inte kunde betraktas som en
skattehöjning för arbetsgivarna, eftersom
mervärdeskatten på andra punkter
innebär skattelindringar för företagen.
Det har redan sagts från herr Ahlmarks
sida och likaså har det betonats av herr
Josefson i Arrie vilken effekt detta får
för de kristna samfunden och de ideella
organisationerna. De skall som alla
andra arbetsgivare erlägga arbetsgivaravgift
från den 1 januari i år. Dessa
organisationer kan inte få de skattelättnader
som de kommersiella företagen
får, eftersom de inte har någon inkomst
av kommersiell produktion. Det
innebär t. ex. för frikyrkornas del att
de offermedel som upptagits frivilligt
och som kommer från inkomster som i
vanlig ordning beskattats sedan genom
arbetsgivaravgift på löner åt missionärer,
pastorer, centralt anställd personal
och övriga skall tullas av staten. Herr
Ahlmark framhöll mycket riktigt att det
för Svenska missionsförbundets del innebär
omkring 200 000 kronor i ett slags

extra skatt. Detsamma gäller pingstvännerna
som får ungefär 200 000 kronor i
extra skatt. Alltså 400 000 kronor bara
från dessa två samfund. Och vad innebär
det inte vidare för de övriga kristna
organisationerna? Det blir en mycket
tung pålaga för dem som bygger hela
sitt arbete, hela sin verksamhet på frivilliga
gåvor — som kommer från redan
beskattade inkomster.

Det inkomstbortfall för statsverket
som befrielse från den allmänna arbetsgivaravgiften
för dessa ideella organisationer
skulle medföra torde bli mycket
begränsat. Men det skulle för dessa
organisationer innebära att de slipper
att med säkerligen stora svårigheter försöka
öka sina insamlingar för att täcka
den kostnadsstegring som uppkommit
genom arbetsgivaravgiftens införande.
Det är inte så egendomligt att det finns
samfundsledare som har uttalat att det
måste väl vara ett misstag begånget när
den extra skatten infördes. Tänk dessutom
på att frikyrkopastorerna i Sverige
i verklig mening tillhör låglönegrupperna.
Det är egentligen fantastiskt hur
små inkomster de har för det ideella
och självuppoffrande arbete de utför.

Nu skall alltså församlingarna, som
lever och arbetar på kollektmedel och
frivilligt insamlade gåvor, få denna
extra skatt. Det kan t. o. m. inträffa att
den höjs. Om den om ett eller ett par år
höjs till 2 procent, skulle det praktiskt
taget innebära en ekonomisk gastkramning,
kanske ekonomisk kvävning av
samfunden. Det är därför, herr talman,
som jag framställt detta yrkande som
jag hoppas att riksdagen skall bifalla.

I detta anförande instämde herrar Nelander
och Jonsson i Mora (båda fp).

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag har den förhoppningen
att de flesta i denna kammare
inser det berättigade i motionärernas
krav, att ifrågavarande organisationer
undantas från arbetsgivaravgiften. Hos

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

bevillningsutskottets majoritet har dock
viljan att tillgodose detta krav saknats.
Sannolikt ser man problemet på avstånd
och engagerar sig inte för att försöka
förstå problemets räckvidd för de
grupper det närmast gäller. Detta framgår
av utskottets betänkande där det
anförs, att avgiften inte är särskilt betungande
för arbetsgivaren.

Den allmänna arbetsgivaravgiften är,
som tidigare framhållits, avsedd att
kompensera staten för en del av dess
inkomstbortfall i samband med övergången
till mervärdeskatt. Det borde då
ha skapats sådana regler för avgiftens
indrivning, att negativa följder inte
uppstår för verksamhet som bärs upp
av gåvor och inte drivs i vinstsyfte. Så
onyanserade som reglerna nu är drabbas
alla organisationer, som bygger sin
verksamhet på frivilligt insamlade medel,
oavsiktligt — hoppas jag —• mycket
hårt. Det är anmärkningsvärt, att
undantag kunnat medges enbart för rederinäringen,
som ju dock drivs i vinstsyfte,
och för statsunderstödd verksamhet.
Kan avgiften nedsättas för redarna,
varför kan den då inte slopas
när det gäller kristna organisationers
löner till missionärer och andra ulandsarbetare.
Såvitt jag kan förstå beror
utskottets avslagsyrkande på bristande
insikt och därav följande avsaknad
av vilja att förorda undantagsregler
för här berörd verksamhet.

Låt mig liksom herr Ahlmark — även
herr Källstad snuddade vid den saken
— ge ett exempel på hur hårt denna
avgift kan drabba en enda organisation.
Pingströrelsens cirka 575 församlingar
avlönar omkring 1 500 predikanter,
evangelister och andra i dess
verksamhet engagerade personer. Dessutom
underhåller pingströrelsen landets
största missionärskår, som enligt senaste
uppgift uppgår till 547 missionärer.
Någon samlad statistik på de anställda
inom landet finns inte. Eftersom
det här rör sig om — något som även
herr Källstad påpekade ■—- en verkligt

lågavlönad grupp, har jag beräknat den
sammanlagda lönesumman — lågt räknad
— till storleksordningen 20 miljoner
kronor. Den kan vara högre och
borde — om församlingarna hade förmåga
att ge skäliga löner — uppgå till
storleksordningen 35 miljoner kronor
årligen. För pingströrelsens del beräknas
sålunda arbetsgivaravgiften till
minst 200 000 kronor per år.

Vilka är det nu som skall inleverera
dessa 200 000 till staten? Är det lönsamma
företag eller företag som genom
rationalisering kan behålla oförändrade
vinstmarginaler sedan skatten betalts?
Nej, ingetdera. Det är enskilda människor,
som för övrigt tillhör den mest
homogena gruppen av lojala skattebetalare
och som mindre än de flesta andra
belastar samhället men som nu i
stället samhället belastar. Dessa människor
tillhör också till mycket stor,
kanske övervägande del låginkomstgrupperna
i samhället. Det är inte obekant
att de ideella organisationerna för
eu hård kamp för sin ekonomi — det
gäller nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen
och många andra organisationer
som arbetar ideellt. Särskilt slitsamt
har de ideella organisationerna inom
avfolkningsorterna. De har där kyrkor,
kapell eller andra lokaler som drar höga
kostnader, de yngre medlemmarna avflyttar
och ansvaret ligger kvar på en
allt mindre grupp med allt högre genomsnittsålder.
Så länge man orkar vill
man uppehålla verksamheten; många
gånger är dessa kyrkor eller andra lokaler
den enda samlingspunkten på orten.

Det finns ett direkt orättfärdigt drag
i denna skattebelastning. Medlemmarna
inom de kristna organisationerna följer
i sitt offrande Jesu tes: Given kejsaren
vad kejsaren tillhörer och Gud
vad Gud tillhörer. Sedan man betalt sin
skatt har staten sålunda inte rätt att
beskatta församlingskassan; den är tabu
för staten.

Det talas ofta om rättfärdighet även i

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

politiska sammanhang. Här är det i hög
grad angeläget att staten handlar rättfärdigt.
Den samlade beskattningen av
enbart de religiösa sammanslutningarna
kan komma att uppgå till en miljon kronor
per år. Hur många nya missionärer,
kyrkor eller vilka möjligheter att vidga
sin verksamhet i övrigt man kunde
åstadkomma för detta belopp är lätt
att räkna ut. Man kan inte längre tala
om att avgiften inte är betungande för
denna grupp, såsom utskottet anser.
Den blir en svår belastning och kan
uppfattas som uttryck för en negativ
inställning från statens sida till den
enorma insats för samhällets bestånd
som dessa hängivna människor utför.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Källstads yrkande.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! När arbetsgivaravgiften
infördes var det säkerligen många som
i likhet med mig inte tänkte på den
sida av saken som vi nu diskuterar och
som delvis tagits upp i förevarande motion.
Jag tycker emellertid att både motionärerna
och herr Källstad begränsat
frågan till att gälla ett visserligen viktigt
men dock mindre delproblem. Frågan
har ju intresse inte bara för de kristna
samfunden; den har också intresse för
de politiska partierna och organisationerna,
för fackföreningsrörelsen och
andra folkrörelser som får betala arbetsgivaravgift
trots att de inte fick någon
motsvarande lättnad vid borttagandet
av skatten på investeringsmedel. Det
finns anledning att poängtera att denna
fråga borde ses över, och med utgångspunkt
från bevillningsutskottets skrivning
utgår jag ifrån att man också inom
utskottet hyser förståelse för synpunkten
att det måhända kan finnas skäl
att medge undantag. Men det får inte
vara på det sättet att man på denna
fråga endast anlägger religiösa, kristna
aspekter •— det här är en fråga som har
intresse även för andra ideella organisationer
såsom jag nämnt.

Jag vill alltså poängtera att jag också
gärna skulle se att man framdeles gjorde
en översyn av detta. Det yrkande som
ställts, som ju är begränsat till att gälla
de religiösa samfunden, är emellertid en
grund som man knappast kan stå på när
man vill begära en utredning av frågan.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Kungälv (s).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det är ganska förunderligt
att man nästan ständigt när vi diskuterar
skatter betraktar dem som ett
straff och som bortkastade pengar, antingen
det är enskilda eller organisationer
som betalar. Ändå transfererar vi,
som jag nämnde häromdagen, 20 procent
av bruttonationalprodukten. En så stor
andel av vad vi skapar av varor och
tjänster omfördelas — det bör man tänka
på och inte bara resonera som om
skatterna är bortkastade pengar. De används
ju till sådant som vi har beslutat
om, ofta till behjärtansvärda ändamål,
antingen det är organisationer eller enskilda
personer som får pengarna.

Herr Sellgren sade att bevillningsutskottet
har bristande insikt i detta
ämne. Vilket utskott är mer kompetent
än bevillningsutskottet att bedöma denna
fråga? Där sitter ändå personer soro
har stor insikt på olika områden —• även
på detta område — men inte någon
enda av utskottets ledamöter har kommit
på idén att yrka någonting sådant
som herr Källstad här yrkade. Vi har
nämligen alla kommit underfund med
att det inte är möjligt att finna någon
norm som skapar rättvisa i det här fallet.

Bevillningsutskottet har lång erfarenhet
av att det, om man ett år gör ett undantag,
nästa år väcks motioner om
andra undantag. Här gäller det en avgift
av generell natur, och vi klarar inte
problemet genom att medge något undantag,
hur behjärtansvärd vederbörande
organisations verksamhet än är.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

Här föreslår herr Källstad, att religiösa
och andra ideella organisationer
skall befrias från avgiften. Därmed skall
idrottsrörelsen, politiska partier o. s. v.
också befrias, och vi får nästa år motioner
där det påpekas, att andra ändamål
är lika behjärtansvärda och att avgiften
i de fallen spelar en ännu större
roll.

Jag tycker att kammarens ledamöter
bör lita på bevillningsutskottet när det
uttalar att vi inte kan klara upp detta
problem. Därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Henriksons uttalande vill jag först säga,
att mitt yrkande icke är begränsat enbart
till religiösa organisationer, utan
det står uttryckligen att det gäller religiösa
och andra ideella organisationer.

Till herr Brandt vill jag säga, att han
borde ha läst yrkandets sista rad, där
det står »organisationer som för sin
verksamhet i huvudsak är beroende av
insamlade medel».

Förra året ville utskottet inte bestrida,
att skäl kunde åberopas för att
undanta vissa subjekt från skyldighet
att erlägga avgift, men uttalade att det
var svårt att finna en norm för undantagen
och hänvisade till svårigheter med
gränsdragningen. Det hette att det knappast
är möjligt att finna en norm för
sådana undantag som tillgodoser rättvisekravet
utan att äventyra syftet med
avgiften.

Jag menar att det nu finns en sådan
möjlighet. Om man går till Statistisk
årsbok, tabell 377, rubriken »Bildningsverksamhet
m. m.» med uppgifter om
vissa organisationers medlemstal 1960,
1965 och 1967, finner man att där redan
har dragits en gräns. Där uppräknas
nämligen 21 organisationer, bl. a. Riksidrottsförbundet,
vars medlemsantal
man endast uppskattningsvis redovisar.

Men eftersom Riksidrottsförbundet inte
är beroende av insamlade medel kan vi
i detta sammanhang bortse från denna
organisation. Av de resterande 20 organisationerna
är 19 namngivna med tillsammans
800 000 medlemmar. Under en
annan rubrik »Övriga», redovisas 25 000
medlemmar, men det är oklart vad för
slags organisationer det här rör sig om.
Yrkandet skulle sålunda gälla de 19
sammanslutningar som finns angivna
och som utgörs av lågkyrkliga och frikyrkliga
sammanslutningar samt nykterhetsorganisationer.
Det finns alltså,
herr talman, möjligheter att komma till
rätta med den här frågan så att arbetsgivaravgiften
inte behöver påföras
religiösa eller andra ideella organisationer,
som för sin verksamhet i huvudsak
är beroende av insamlade medel.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Källstad
under överläggningen framställda
yrkandet, att riksdagen i anledning av
motionen II: 376 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
syftande till att från allmän
arbetsgivaravgift befria religiösa och
andra ideella organisationer, som för
sin verksamhet i huvudsak vore beroende
av insamlade medel; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Källstad under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 60 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader.

Bevillningsutskottet behandlade i detta
betänkande följande motioner:

1) de likalydande motionerna 7:214
av herr Stefanson m. fl. och II: 226 av
herr Gustafson i Göteborg in. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde

a) att direktiv utfärdades av innebörd
att frågan om vidgad avdragsrätt
för forskningskostnader och frågan om
rätt till skattefri avsättning till forskningsfonder
ägnades särskild uppmärksamhet
vid den översyn av denna fråga
som nu påginge genom särskild utredningsman,

b) att utredningen slutförde sitt uppdrag
i sådan tid att proposition med
förslag till generösare regler för avdrag
vid beskattningen för forskningskost -

nader kunde föreläggas 1970 års vårriksdag; 2)

de likalydande motionerna I: 332
av herr Virgin m. fl. och II: 440 (jfr
II: 442) av herr Holmberg m. fl., i vilka
hemställts, att Kungl. Maj:t föreläde
1970 års riksdag förslag om skattefri
avsättning till forskningsfonder.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 214 och II: 226 samt

2) motionerna I: 332 och II: 440.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep) och Magnusson i Borås
(m), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:214 och 11:226 och med
anledning av motionerna I: 332 och
11:440 i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att den sakkunnige som för närvarande
hade att överse frågan om avdrag
för forskningsverksamhet erhölle
direktiv av innebörd dels att han vid
denna översyn borde ägna frågan om
vidgad avdragsrätt för forskningskostnader
och om skattefri avsättning till
forskningskostnader särskild uppmärksamhet,
dels att han borde slutföra utredningsuppdraget
i sådan tid att proposition
i ämnet kunde föreläggas 1970
års vårriksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Utskottet har i betänkandet
sagt att det inte råder några
delade meningar om den tekniska forskningens
stora betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. Utskottet säger
också att det är »utskottets enhälliga
uppfattning att den allt snabbare tek -

28 Nr 12 Fredagen den 21 mars 1969

Rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

niska utvecklingen kommer att skärpa
kraven på ökade resurser för teknisk
forskning». Det är då egendomligt, att
man inte kan enas också i de slutsatser
som görs inom utskottet. Verbalt uttryckt
enighet är ju inte särskilt värdefull,
om den inte också uttrycks i konkreta
positiva handlingar.

Redan 1959 begärde riksdagen en utredning
av frågan om rätt till avdrag för
bidrag till forskningsverksamhet. Riksdagen
har sedan vid upprepade tillfällen
påmint om denna beställning men
utredning kom ändå inte till stånd.
Länge hänvisade man till att företagsskatteutredningen
skulle ta upp denna
fråga. Men nu har den utredningen avslutat
sitt arbete, och den har inte framlagt
några förslag i denna fråga. När
frågan röner en sådan behandling är det
inte så mycket bevänt med den positiva
inställningen. Ingen forskning kan
finansieras med positiva uttalanden.

Forskningen är ju ändå av fundamental
betydelse för möjligheterna till en
fortsatt välståndsutveckling. Vad vi vill
ifrån reservanternas sida är att den
sakkunnige som nu har fått i uppdrag
att göra en översyn får bestämda direktiv:
dels bör direktiven ta upp frågorna
om den vidgade avdragsrätten och
skattefri avsättning till forskningskostnader,
dels bör direktiven också innehålla
ett bestämt krav på att uppdraget
slutförs i sådan tid att förslag kan framläggas
för 1970 års riksdag.

Våra svenska företag är i allmänhet
för små för att kunna klara någon form
av grundforskning. Men i de fall det
sker finns det ju all anledning till en
generös behandling, eftersom just grundforskningen
faktiskt är en uppgift för
det allmänna. Hur skall bidrag till olika
forskningsorganisationer behandlas?
Det är för ett litet land som Sverige
viktigt att kunna spana upp olika forskningsrön
i världen och även ge våra
enligt internationella mått små svenska
företag möjlighet att ta del av dem. Men
det finns aktuella erfarenheter som vi -

sar att man inte alltid ifrån taxeringsrevisionens
sida delar detta synsätt.

Jag tror att det för företagens egen
del är mycket svårt att få till stånd
någon forskningsverksamhet av betydelse,
om det inte sker genom självfinansiering.
Utan möjlighet till utjämning
mellan olika år genom särskilda
investeringsfonder torde forskningsinsatserna
bli mycket begränsade, i varje
fall om man vill upprätthålla kravet på
att de anställda skall känna den trygghet
som kontinuitet i arbetet innebär.
Ryckighet i forskningsinsatserna innebär
dålig ekonomi och dålig trygghet.

När riksdagen sedan lång tid tillbaka
varit enig både om forskningens betydelse
och om att frågan måste utredas,
är det för mig obegripligt, att man inte
i dag allmänt vill sluta upp kring reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Lundström
in. fl.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr MAGNUSSON i Rorås (m):

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
redan påtalat den utomordentligt stora
och självklara betydelse som forskningen
har för vårt framåtskridande. Därför
är det av synnerligen stor vikt att
näringslivet får möjlighet att i större
utsträckning ägna sig åt den mera allmänna
forskningen. Det råder givetvis
inget tvivel om att näringslivet kan göra
avdrag för den mer målinriktade forskningen
i och för sin produktion, men
när det gäller den allmänna forskningen
är tveksamheten större. Det har också
visat sig att restriktiviteten från skattemyndigheternas
sida är rätt stor.

I moderata samlingspartiets partimotion
har det alldeles särskilt understrukits
att företagen bör få göra årliga avsättningar,
om de så kan, till forskningsfonder
i syfte att använda pengarna
när det är av särskild vikt att göra

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

en större insats på det här området.
Detta är motivet bakom motionen. Som
mycket riktigt framhållits här i kammaren
har det äntligen tillsatts en utredningsman.
Riksdagen begärde emellertid
en utredning redan år 1959. Men
denne utredningsman har ju inte fått
några direkta direktiv och det är just
detta reservationen önskar att den sakkunnige
skall erhålla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
utskottets betänkande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vill också gärna
understryka betydelsen av forskning.
Utskottet har för sin del tidigare och
även nu framhållit betydelsen liärav,
och det råder således inga delade meningar
om den tekniska forskningens
stora betydelse. Allesammans är vi också
på det klara med att kraven på ökade
resurser för teknisk forskning kommer
att skärpas i framtiden på grund av
den snabbare tekniska utvecklingen.

Som redan framhållits begärde riksdagen
1959 en utredning om vidgning
av rätten till avdrag för forskningskostnader.
Därefter har riksdagen vid upprepade
tillfällen understrukit angelägenheten
av att utredningen kommer till
stånd. När nu chefen för finansdepartementet
har tillsatt en sakkunnig förutsätter
vi att denne verkligen prövar olika
möjligheter att lindra beskattningen
beträffande företagens forskningskostnader.
Enligt vår mening är det inte
nödvändigt att begära några särskilda
direktiv. Enligt praxis skriver inte bevillningsutskottet
någonting i onödan,
utan det måste föreligga särskilda omständigheter,
och när en sakkunnig nu
sysslar med den här frågan och vi kanske
kan vänta oss en proposition redan
nästa år tycker utskottsmajoriteten att
detta är tillräckligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tror det är en riktig
princip att inte skriva till Kungl. Maj:t
i onödan, men om riksdagen under
ett decennium gjort beställningar som
inte effektuerats kan man kanske inte
säga att det är i onödan.

Herr Brandt är en av de många som
har valts för att utöva det svenska folkets
urgamla rätt att sig själv beskatta,
och då finns det kanske anledning att
reagera då riksdagen gång på gång på
detta sätt blir nonchalerad.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag håller med fru Nettelbrandt
om att vi inte skall acceptera
att riksdagens beslut inte verkställes,
men den saken gäller det inte nu. Här
har det tillsatts en sakkunnig. Reservanterna
vill att denne utredningsman
skall få särskilda direktiv, och det anser
vi vara onödigt.

Såvitt jag förstår pågår alltså nu den
utredning som riksdagen har beställt,
och den hoppas vi kommer att leda till
resultat.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Brandt känner väl
ändå till att andra ledet i reservationens
kläm just innehåller kravet att
den sakkunniges förslag skall läggas
fram i sådan tid att proposition i ämnet
kan föreläggas 1970 års vårriksdag,
och herr Brandt bör ha sådan erfarenhet
av vårt utredningsväsende att han
vet, att det ingalunda är vanligt att utredningar
blir färdiga med sitt arbete
så snabbt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag säga några
ord om detta ärendes lidandeshistoria.
Det är i år precis tio år sedan riksdagen
enhälligt hos Kungl. Maj:t begärde
en utredning av frågan om beskattningen
av forskningskostnader. Utskottets
talesman herr Brandt sade här att en

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

utredningsman nu är tillsatt, och herr
Brandt uttryckte förhoppningen att förslag
i ärendet skall kunna föreläggas
nästa års riksdag. Får jag tolka herr
Brandts uttalande så, att denne utredningsman,
trots att han inte har fått några
direktiv, kommer att ta upp både
frågan om vidgad avdragsrätt för forskningskostnader
och frågan om skattefria
avsättningar till forskningsfonder?

Utredningsmannen har som sagt inte
fått några direktiv, och finansminister
Sträng sade i svar på en enkel fråga,
som jag ställt till honom, att han betraktade
detta ärende som varande av
huvudsaklig teknisk karaktär. Vad vi
motionärer därför är rädda för är att
frågan inte kommer att bli ingående belyst.
Men nu tolkar jag herr Brandts
uttalande på det sättet att han har förvissat
sig om att utredningsmannen
kommer att ta upp frågan i hela dess
vidd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, med anledning av motioner
om rätt för handikappade till
särskilda avdrag vid beskattningen.

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 275
av herr Kaijser och II: 307 av fröken
Ljungberg m. fl., i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde skyndsam utredning och förslag
till lösning av dels frågan om de
handikappades skatteproblem i vad avsåge
rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader för inkomstens
förvärvande, dels frågan om
extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader;

2) de likalydande motionerna I: 687
av fru Hamrin-Thorell och herr Eric
Peterson samt II: 80b av herr Larsson i
Umeå, i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde att
handikapputredningen finge i uppdrag
att undersöka de handikappades skatteproblem.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 275 och II: 307 samt

2) motionerna I: 687 och II: 804.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep) och Magnusson i Borås
(m), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 275 och II: 307 och med
anledning av motionerna I: 687 och II:
804 i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning och förslag till
lösning av dels frågan om de handikappades
skatteproblem, i vad avsåge rätt
till avdrag för av handikapp betingade
särskilda kostnader för intäkternas förvärvande,
dels frågan om extra avdrag
på grund av de handikappades högre
levnadskostnader.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Vid bevillningsutskottets
betänkande nr 15 är fogad en reservation,
vari hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam
utredning och förslag till lösning
av dels frågan om de handikappades
skatteproblem, i vad avser rätt till avdrag
för av handikapp betingade särskilda
kostnader för intäkternas förvärvande,
dels frågan om extra avdrag
på grund av de handikappades högre
levnadskostnader.

Såsom reservanterna framhållit har
statsmakterna under senare år visat ett
allt större intresse för de handikappade.
De samhälleliga åtgärderna har i
första hand tagit sikte på att genom
bidrag och andra direkta hjälpåtgärder
förbättra de handikappades speciella
förhållanden. Däremot har samhället
endast i ringa omfattning ansett de
handikappade böra komma i åtnjutande
av särskilda favörer vid beskattningen.

Det är givet att skatt bör uttagas
efter förmåga. Ingen torde kunna bestrida
att en handikappad, som regel -

mässigt måste vidkännas betydande
merkostnader till följd av sitt handikapp,
har en mot dessa kostnader svarande
minskad skattekraft i förhållande
till en skattskyldig utan handikapp
i samma inkomstskikt.

Hänsyn bör tagas till vederbörandes
speciella handikapp. Om detta har medfört
fördyrande levnadskostnader, skall
hänsyn därtill tagas i samband med
inkomsttaxeringen. Jag medger att det
ingalunda är så lätt för taxeringsmyndigheterna
att avgöra när avdrag skall
beviljas och hur stort det skall vara.

Jag har under senare tid ägnat speciellt
en grupp handikappade särskilt
intresse, nämligen diabetikerna. För
dessa gäller att kostnadsfria läkemedel
i regel utgår, främst insulin. Men
lika viktigt som medicin för denna
grupp av kroniskt sjuka är att vederbörande
följer av läkare föreskriven ordination
om sammansättning av kosten.

Gjorda undersökningar har visat att
diabetikerkosten är avsevärt dyrare än
vanlig husmanskost. Råvarorna är enligt
en vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
företagen kostnadskalkyl inte
mindre än 40 procent dyrare än för
normalkosten. För i synnerhet personer
med låga inkomster blir dessa kostnader
för dietmaten mycket betungande.
Jag anser emellertid att det principiellt
inte ter sig riktigt att ensidigt
i detta sammanhang gå efter vederbörandes
inkomstförhållanden, eftersom
sjukdomen i och för sig för alla drabbade
innebär extra ekonomiska pålagor
i form av fördyrade levnadskostnader.
För att diabetiker över huvud
taget skall kunna leva så normalt som
möjligt — varmed jag menar att de trots
sin sjukdom skall kunna försörja sig
själva och sin familj — tvingas de till
ekonomiska uppoffringar, som den
riktiga, av läkare ordinerade skötseln
av sjukdomen medför.

Riksskattenämndens rekommendation
till taxeringsnämnderna om rätt för diabetiker
att göra avdrag i självdeklara -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

tionen emanerar av allt att döma från
bevillningsutskottets positiva behandling
av frågan vid ett tidigare tillfälle.
Emellertid har det visat sig att rekommendationen
följts mycket olika av taxeringsnämnderna.
Rätten till avdrag
har bedömts på högst skiftande sätt,
varvid det mest anmärkningsvärda varit
att personer med relativt goda inkomster
beviljats begärda avdrag, medan
personer med avsevärt lägre inkomster
inte fått sina avdrag godkända.
Detta visar enligt min mening att
man inte -— vilket har sagts vara vägledande
vid bedömningen — generellt
gått efter vederbörandes skatteförmåga.
En rad upprörande fall som visar
-att inställningen hos vissa taxeringsmyndigheter
varit ytterst restriktiv har
förekommit, och vederbörande har heller
inte fått rättelse efter överklagande.

Jag har en viss förståelse för de principiella
betänkligheter som går ut på
att åt diabetikerna inte skall ges en
särställning i beskattningshänseende.
Emellertid kan ju den rätt som nu föreligger
sägas innebära en viss särställning
— och enligt min mening en
berättigad sådan. För det första innebär
sjukdomen för de drabbade ett
livslångt broende av dietkost, förutom
den nödvändiga medicinen. För det
andra bör det vara ett samhällets intresse
att ge allt stöd åt dessa människor
för att de — oavsett sin ekonomiska
ställning — skall kunna försörja
sig. Med hänsyn till de ofrånkomliga
kostnader för de sjuka som är förknippade
med en normal livsföring anser
jag att det vore berättigat med ett
avdrag för fördyrade levnadskostnader.
Även om ett generellt avdrag vore motiverat
vill jag inte utan särskild utredning
förorda ett dylikt avdrag. Vad
jag däremot anser angeläget är att någorlunda
lika normer tillämpas i de
olika taxeringsdistrikten. Det är ju inte
bra som det nu är. I ett taxeringsdistrikt
får en handikappad diabetiker

ett avdrag på 1 000 kronor, medan motsvarande
avdrag i ett annat taxeringsdistrikt
blir endast 500 kronor etc.

Allt talar således för att det är ytterst
berättigat och angeläget att klara
skatteregler utformas i syfte att få eu
så rättvis beskattning som möjligt, vilken
tar hänsyn till de handikappades
speciella kostnader. Reglerna skall gälla
alla handikappade, alltså oavsett handikappets
art.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som fogats till utskottets
betänkande.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag kan, efter att ha
hört herr Börjesson i Falköping med
stark inlevelse tala för reservationen,
i stort sett nöja mig med att instämma
i de synpunkter som herr Börjesson
framförde. Låt mig bara i största korthet
anföra ytterligare några synpunkter.

Utskottet skriver: »Redan nu åtnjuter
de handikappade vissa skattefavörer.
» Enligt mitt sätt att se är dessa
s. k. skattefavörer inte större än att man
i de fall det gäller låter de handikappade
bli föremål också för en strikt
tillämpning av skatteförmågeprincipen.

Det är bara det att man är inte konsekvent,
såsom herr Börjesson påpekade.
Taxeringsnämnderna behandlar de
handikappade högst olika, vilket ur den
enskildes synpunkt enligt min mening
är högst otillfredsställande. Det står
också i utskottets betänkande beträffande
vissa sådana här avdrag, att det
»i praxis torde inte sällan förekomma
att handikappade i inkomstkällan tjänst
medges avdrag för kostnader för resor
med taxi».

Jag undrar vad som menas med uttrycket
»torde inte sällan förekomma»?
Det låter inte vare sig starkt eller särskilt
konsekvent om det förhåller sig

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt för handikappade till särskilda avdrag- vid beskattningen

på det sättet. Jag tycker därför att även
utskottets skrivning ger belägg för att
härvidlag föreligger ett behov av en utredning,
som kan kartlägga i vilka fall
det är befogat med avdragsrätt för de
handikappade, varmed man också underlättar
en konsekvent tillämpning
landet över.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Lundström in. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Felet med de nuvarande
bestämmelserna är framför allt att
man betraktar kostnader som är föranledda
av ett handikapp såsom levnadsomkostnader.
Detta gör att det i så många
upprörande fall numera inte är tillåtet
att göra avdrag för handikapp. Den
förnämsta åtgärd som kan vidtas för
de handikappade är att ge dem möjlighet
att kunna delta i arbetslivet. Detta
måste vi på allt sätt försöka att premiera.
Det kan vara fråga om en människa
som är rörelsehindrad eller någon
som behöver ha dietkost, varigenom
de åsamkas extra kostnader. Det
är sådant som vi i reservationen och
i motionerna framhållit att man måste
ta hänsyn till.

Om två personer har samma inkomst
är det alldeles naturligt att den som
har ett handikapp befinner sig i en
sämre situation än den som inte har
något sådant. Därför är det motiverat
att vederbörande får rätt att göra avdrag
för sitt handikapp, oavsett om
hans inkomst är stor eller liten. Om
han i dag kommer litet högre än existensminimum,
vill man inte bevilja
något avdrag för hans handikapp. Därför
måste det vara rimligt och riktigt
att fastställa att inkomstens storlek inte
skall vara avgörande för om ett avdrag
är berättigat eller inte, utan det bör
givetvis vara arten av det handikapp
som vederbörande har råkat få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Ljungberg, fröken Wetterström och fru
Sundberg (samtliga in).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det föreligger en principiell
skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning.
Utskottet anser att de handikappade
bäst hjälpes genom andra åtgärder än
skattefavörer, ty sådana drabbar olika
och blir därigenom inte så rättvisa.
Verkliga hjälpåtgärder som tillgrips
kan i stället sättas in där de bäst behövs.

I betänkandet har vi redogjort fölen
hel rad av åtgärder som samhället
har vidtagit för att hjälpa de handikappade,
och statens utgifter för de
handikappade kommer nästa budgetår
att uppgå till i runt tal två miljarder
kronor.

Nu säger motionärerna att ingen utredning
rörande de handikappades
skatteförhållanden pågår. Som vi nämnt
åtnjuter de dock vissa skatteförmåner.
Fru Nettelbrandt menar att dessa inte
är mycket att tala om, men invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg
samt hemsjukvårdsbidrag'' är skattefria;
det kan förtjäna att påpekas.

Enligt riksskattenämndens anvisningar
äger skattskyldiga, som på grund
av ålder, lyte eller liknande omständighet
är nödsakade att använda bil för
färd till och från arbetet, oavsett avstånd
och tidsvinst rätt till avdrag för
resor med ett belopp som motsvarar de
faktiska bilkostnaderna. Utskottet framhåller
vidare: »I praxis torde inte sällan
förekomma att handikappade i inkomstkällan
tjänst medges avdrag för
kostnader för resor med taxi.» Det är
försiktigt skrivet, eftersom detta kanske
inte tillämpas allmänt; kanhända är
man mera generös i vissa län än i andra
när det gäller den saken.

Främst tar man emellertid hänsyn
till handikappades särskilda kostnader

3—■Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

genom avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Enligt den praxis som har tillämpats
synes inställningen till frågan om
sådana avdrag knappast kunna anses
restriktiv, påpekar utskottet. Vi understryker
vidare att skatt bör uttas efter
förmåga och att det alltså i första hand
är de handikappades ekonomiska ställning
som bör vara avgörande för avdrag.
Det är väl riktigt, ty det finns
naturligtvis handikappade som når upp
till rätt stora inkomster, och de bör
inte ha särskilda skattefavörer framför
andra, som kanske har väsentligt lägre
inkomster. Det måste i detta avseende
alltid bli en bedömning av vederbörandes
ekonomiska ställning, även
om det gäller handikappade.

Vi påpekar också att det ibland kan
se ut som om skattemyndigheter och
skattedomstolar iakttar återhållsamhet
vid prövningen, men det tror vi beror
på att vederbörande inte riktigt har tagit
reda på alla de kostnader, som de
handikappade orsakas av sitt handikapp.
Det är väl inte heller så märkvärdigt
om bedömningarna blir olika,
eftersom det här är fråga om en skälighetsprövning
av starkt varierande
omständigheter — och den kommer vi
egentligen aldrig ifrån.

Vad skall man då göra? Skall man
införa ett generellt avdrag för handikappade?
Det kan inte heller verka
rättvist. Då måste man såvitt jag förstår
tillgripa en schablon, och en sådan
kan av naturliga skäl aldrig sättas för
högt, eftersom vem som helst — även
om han inte befinner sig i en sådan
ekonomisk situation att han behöver
det — måste få ett schablonavdrag.

Vi menar alltså att de handikappade
bäst gagnas av hjälpåtgärder av olika
slag som vi redan har beslutat att ge
och som de kommer att få i ökad utsträckning.
Sådana kommer de verkligt
behövande till godo.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag måste reagera när
herr Brandt säger att en person inte
skall ha en skattefavör bara därför
att han har ett handikapp. Det är ju
inte detta vi talar om.

Om eu handikappad på grund av sin
kunnighet har möjlighet att upprätthålla
en tjänst eller kanske sköta ett
företag men på grund av sitt handikapp
har alldeles speciella kostnader
för att kunna göra detta, måste det väl
vara rimligt att han också får göra ett
avdrag i denna förvärvskälla, vare sig
den hänför sig till tjänst eller rörelse.
Det innebär icke någon skatteförmån
för denna person, ty vederbörande har
en extrakostnad, som den människa
som är frisk inte drabbas av. Det är
detta problemet gäller.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att det väsentligaste för
de handikappade är att få olika former
av bidrag och stöd. Skattesidan är ingalunda
det primära. Men vi är väl i alla
fall överens om — det utgår även utskottsmajoriteten
ifrån — att det förekommer
viss hänsyn till handikappet
även på skattesidan. Det är då som det
blir orimligt med den inkonsekventa behandling
som framför allt herr Börjesson
i Falköping här tidigare har påpekat.

Jag vill nu ställa en fråga till herr
Brandt. Vi har ju i andra sammanhang
här i huset diskuterat frågan om marginalbeskattningen.
Jag tror att det råder
en stor enighet om — jag skulle vilja
nästa våga innesluta finansministern på
den punkten —- att marginalbeskattningen
numera nått en sådan höjd här i landet
att man inte utan ödesdigra verkningar
kan ytterligare skärpa den. Majoriteten
av befolkningen, långt nere i
inkomsterna, är beroende av den. Slutsatsen
av herr Brandts anförande kan
inte rimligen bli en annan än att man

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

just för de handikappade skall kunna
acceptera en särskilt skarp, alltså en ytterligare
skärpt marginalbeskattning. Är
det riktigt herr Brandt?

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Dagens debatt gäller inte
om bidrag skall ges till de handikappade;
vi är alla överens om att dessa
skall ha samhällets stöd och hjälp. Här
gäller det frågan om de handikappades
avdragsrätt, om en rättvis beskattning.
Vad som är mest stötande är — som jag
tidigare nämnt — att man i ett taxeringsdistrikt
är ganska generös, medan
man i ett annat iakttar den allra största
restriktivitet. Detta är i högsta grad
beklagligt. Såvitt jag förstår skulle det
vara ytterst väl motiverat att skapa klara
regler beträffande de handikappades
skatteavdrag.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Får jag börja med fru
Nettelbrandt. Det är ju egentligen häpnadsväckande
att påstå — och det är
väl typiskt för fru Nettelbrandt — att
man har sagt någonting som man aldrig
har sagt. Allesammans här skulle alltså
vara vittne på att jag har stått och sagt
att vi skall beskatta de handikappade
hårdare än andra! Det är en förunderlig
debattmetod måste jag säga.

Det säger sig väl självt att så korkad är
jag inte, även om fru Nettelbrandt anser
att jag är dum. Om jag får säga det själv.
Herr Magnusson säger att här gäller det
om handikappade sköter ett företag eller
en tjänst. Ja, jag har ofta varit med
inom landstinget att ge handikappade
bidrag och gynnsamma lån till att starta
en egen rörelse eller att kunna få
möjligheter att sköta en tjänst. En hjälp
till självhjälp alltså, och det menar jag
är det effektivaste sättet. Men i den mån
en handikappad har en stor inkomst,
kanske större än människor i allmänhet,
då bör han naturligtvis också erlägga
skatt som andra gör, lägg märke till det,
fru Nettelbrandt! Jag säger »som andra

gör», efter de skatteregler som vi nu har
— inte att vi skall lägga på dem högre
skatt.

Som jag sade menar vi att det är svårt
att finna någon norm härvidlag. Vi anser
att det är en tillämpningsfråga för
skattemyndigheterna och skattedomstolarna.
Problemet går att lösa på det sättet.
Jag har inte hört här hur reservanterna
tänkt sig att man skulle lösa detta
problem för att få en mera enhetlig tilllämpning.
Vi anser också att större enhetlighet
är önskvärd. Men det borde ju
kunna åstadkommas utan att vi fattar
något beslut om den saken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Om det vore så enkelt,
att man utan vidare kunde göra en skiss
över hur vi vill ha uppdelningen mellan
olika avdragsmöjligheter, skulle utredningskravet
inte ha framställts. Men
det är just därför att det inte finns några
möjligheter att göra en sådan skiäs
på rak arm som vi begärt en utredning.
En utredning bör ju kunna framlägga
förslag på denna punkt efter att ha penetrerat
problematiken.

Nu inregistrerar jag i alla fall att även
herr Brandt är angelägen om att det blir
en sådan enhetlighet vid bedömningen
som vi eftersträvat genom vårt utredningskrav.
Sedan vill jag gärna säga, att
jag aldrig ansett herr Brandt vara dum;
det är han inte. Därför har jag också
stora förhoppningar om att vi skall kunna
se den här saken på samma sätt.
Men just därför att herr Brandt inte är
dum skulle han heller aldrig säga, att vi
skall beskatta de handikappade hårdare
än andra. Men konsekvensen av herr
Brandts ståndpunkt blir ändå den, att
de handikappade får en hårdare marginalbeskattning,
eftersom de utöver den
vanliga marginalbeskattningen blir föremål
för en extra marginalbelastning på
grund av att de med inkomstens stegring
förlorar en allt större del av avdra -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Meddelande ang. dagens sammanträde — Beskattningen av företagsvinster

gen. Jag tror att herr Brandt och jag är
överens om att det fungerar på det sättet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 85 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Meddelande ang. dagens sammanträde

Herr TALMANNEN yttrade:

Med anledning av nu föreliggande

uppgifter om förhandsanmälda talare
bedömes det bli möjligt att undvika
kvällsplenum i dag, och sammanträdet
avses därför skola avslutas omkring kl.
17.30. Hela föredragningslistan torde
därvid inte hinna genomgås. Härigenom
blir det med all sannolikhet nödvändigt
att anordna ett arbetsplenum torsdagen
den 27 mars kl. 13.00 för att inte
alltför många ärenden skall behöva uppskjutas
till efter påskuppehållet.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, med anledning av motioner
om beskattning av vissa naturaförmåner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Beskattningen av företagsvinster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster.

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:59
av herr Ingvar Andersson m. fl. samt
II: 69 av herrar Magnusson i Borås och
Ringaby, i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:,t begärde
utredning och förslag om avveckling
av dubbelbeskattningen av svenska
aktiebolags och svenska ekonomiska
föreningars vinster enligt de riktlinjer
som framförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna I: 682
av herrar Brundin och Åkerlund samt
II: 815 av herrar Oskarson och Petersson
i Gäddvik.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 59 och II: 69 samt

2) motionerna I: 682 och II: 815.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 59 och II: 69 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning och
förslag om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags och
svenska ekonomiska föreningars vinster
enligt de riktlinjer som framförts
i motionerna;

2) av herrar Lundström, Tistad och
Ahlmark (samtliga fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Enligt de nuvarande
reglerna beskattas bolagsvinster dels
hos aktieägaren, dels dessförinnan hos
bolaget. Denna dubbelbeskattning kan
bli ganska besvärande. Ett bolag som till
sina aktieägare vill dela ut 6 procent —
en procentsats som ganska väl motsvarar
räntan på det insatta kapitalet ■—■
måste först betala 50 procent av vinsten
i skatt, och sedan blir också utdelningen
föremål för beskattning. Har vederbörande
en 50-procentig marginalskatt går
ytterligare en fjärdedel bort, varefter
enadst en fjärdedel av den ursprungliga
vinsten återstår. Har vederbörande en
marginalskatt på 80 procent blir det inte
mer än en tiondel kvar av det ursprungliga
beloppet.

Om företagen i större utsträckning
vill skaffa sig sitt rörelsekapital via
aktieteckning, blir detta en ganska dyrbar
åtgärd. Det är därför vi vid flerfaldiga
tillfällen väckt motioner, i vilka vi
hemställt att aktiebolagens dubbelbeskattningsproblem
skall tas upp till en
allmän prövning.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
bevillningsutskottets betänkande nr 17
fogade reservationen.

Beskattningen av företagsvinster

Herr BRANDT (s):

Herr talman! De liberala avskrivnings-
och värderingsregler m. m. som
gällde innan Annell-lagen infördes medförde
att företagens förmögenhet ökade,
att företagen konsoliderades och självfinansieringsgraden
steg, men överskottsmedlen
kvarhölls i företagen genom
synlig eller osynlig fondering i
stället för att utdelas eller utskiftas.

I och för sig var denna konsolidering
och självförsörjning av stor betydelse
för näringslivet. Den infördes under
Wigforss’ tid just i denna avsikt,
Självfinansieringen och konsolideringen
utvecklades emellertid på ett sätt
som inte i allo var lyckat ur samhällsekonomisk
synpunkt. Många företag använde
sina förmögenheter till att köpa
börsnoterade aktier och medverkade
därmed till att pressa kurserna på dessa
i höjden. Vissa företag ansåg det bekvämare
att inhösta skattefria utdelningar
på det effektivaste sättet. Dessa aktieköp
kunde verka direkt produktionshämmande.

Kapitalet stannade kvar i företagen,
oavsett om det ledde till en ur samhällsekonomisk
synpunkt mer räntabel användning
av kapitalet, och det uppstod
svårigheter för nystartade eller expanderande
företag att anskaffa medel genom
nyemissioner.

Bl. a. detta var anledningen till att
riksdagen antog Annell-lagen. Även i
andra länder hade man gjort samma
iakttagelser och gått ännu längre än
vad vi har gjort.

Lagen är inte avsedd att medföra
lättnader eller skärpningar i bolagsbeskattningen,
utan avsikten med Annelllagen
var att i begränsad utsträckning
flytta över skattebördan från nystartade
och expanderande företag till stagnerande.
Genom att nyemissioner underlättades
avsåg man att öka tillgången
på aktier och pressa ned priserna på
dessa.

Det intressanta är nu att vi har två
par av motioner från de moderata. I

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Beskattningen av företagsvinster

det ena motionsparet talas det om risken
för en alltför hög självfinansiering. Vinsterna,
-säger man, stannar i stor utsträckning
inom företag, till nackdel
för uppkomsten av en rörligare kapitalmarknad.
Här använder alltså ledamöter
av moderata samlingspartiet
samma argument som vi tidigare har
åberopat mot en alltför hög självfinansieringsgrad.

Man kan fråga sig, om de har kommit
till insikt om detta först nu. Samtidigt
anser de att aktiebolag med hög
intern finansiering missgynnas i jämförelse
med aktiebolag där finansiering
sker genom lån eller genom tillskott
från aktieägarna. Ja, men detta var ju
syftet med Annell-lagen. Man ville, som
jag sagt tidigare, ha en friare kapitalmarknad
och stimulera de nystartade
och expanderande företagen.

Nu vill man ha en utredning om avveckling
av dubbelbeskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
men den saken kan det aldrig bli tal
om, menar vi, om inte samtidigt bolagsbeskattningen
i sin helhet omprövas.
Det måste sägas att vi har en liberal
och för företagen internationellt sett
gynnsam företagsbeskattning — det tror
jag inte ens någon företagare vill förneka
— om nämligen hänsyn tas till
de liberala avskrivnings- och värderingsreglerna
i stort och även till andra
skatteregler som gynnar konsolidering
av företag. Bolagen har ju redan nu
rika möjligheter att undkomma skatt
helt eller att få den uppskjuten. Därtill
kommer att vi i vår får en proposition
med förslag till ändrade regler om
avdrag för avskrivning på byggnader
och markanläggningar och bl. a. högre
initialavskrivningar på detta område.
Det ger möjligheter till skattefinansiering
och konsolidering i högre grad än
nu.

Så frågan om ekonomiska föreningar.
Dessa vänder sig i allmänhet inte till
den egentliga kapitalmarknaden för att
anskaffa kapital. Någon utdelning på

insatskapitalet förekommer praktiskt taget
aldrig inom den jordbrukskooperativa
föreningsrörelsen, och därför ansåg
1960 års bolagsskattesakkunniga att
sådant avdrag inte var motiverat i detta
sammanhang. I remissvaren framhölls
att införande av regler om partiellt
upphävande av dubbelbeskattning av
ekonomiska föreningar skulle vara förknippat
med många svårigheter. Någon
proposition kom ju heller inte till stånd.

När Annell-lagen permanentades 1967
framhöll departementschefen att dess
bestämmelser kan komma att omprövas
om förutsättningarna för lagen radikalt
förändras. Så har enligt utskottets mening
ännu inte skett.

I det andra motionsparet — 1:682
och II: 815 — från de moderata yrkas
att skattesatsen för ekonomiska föreningar
höjs till 40 procent och blir
densamma som för bolagen. Det är sällan
vi får någon motion om skattehöjningar
från detta håll men nu har vi
alltså fått en sådan framställning.

Nu har ju en proposition aviserats till
vårriksdagen med förslag om ändrade
bestämmelser för beskattning av bl. a.
sparbanker och jordbrukets kreditkassor.
Bakgrunden till detta finns i en
promemoria från finansdepartementet,
och Kungl. Maj:t har alltså sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ia besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Frivillig medling i samband med äktenskapstvist

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 152 ja och
27 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Frivillig medling i samband med
äktenskapstvist

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion om
frivillig medling i samband med äktenskapstvist.

I motionen II: 857 av fru Hörnlund
in. fl. hemställdes att medling skulle ingå
som ett helt frivilligt led i samband
med äktenskapstvister mellan makar
och att medling alltså icke längre skulle
utgöra processförutsättning i hemskillnadsmål,
samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderliga lagändringar i giftermålsbalken.

Utskottet hemställde,

att förevarande motion, II: 857, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag vet att det inte är
särskilt väluppfostrat att tala för en
avstyrkt motion. Jag tar mig ändå friheten
att säga några ord och ställa ett
yrkande bl. a. för att möjligen få justitieministern
att fullfölja de tankegångar
som han gav uttryck för i propositionen
1968 om att medling i framtiden
skall bli frivillig. Det är nämligen enligt
min uppfattning en mycket väsentlig
fråga som har upptagits i denna motion.
Det gäller här frågan om vi på
ett amatörmässigt sätt skall fortsätta att
bibehålla medlingen, vilken i de flesta
fall är en tom formalitet, som processförutsättning
i hemskillnadsmål.

Jag lämnade i höstens debatt en mycket
ingående skildring av hur det kan
förhålla sig när det gäller denna form
av verksamhet. Jag skall naturligtvis
inte i dag gå in på den långtgående argumentationen.
Men jag vill i varje fall
peka på hur besvärande det kan vara
i de mindre orterna, när två makar vill
skiljas och tvingas att inför en tyvärr
alltför ofta osakkunnig person framlägga
skälen härför. Jag påpekade hur löjligt
förhållandet kan vara, när personer
som själva i yrket ägnar sig åt
samlevnads- och psykologiska frågor,
t. ex. läkare, kuratorer, socialvårdare
m. fl., tvingas att uppsöka en mindre erfaren
person för att erhålla medlingsbevis.

Jag påpekade det djupt tragiska i att
medlingen i vissa fall kan föra med sig
att den part i ett äktenskap som allvarligt
och under lång tid övervägt sa -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Frivillig medling i samband med äktenskapstvist

ken, innan han eller hon tar steget att
lämna ett outhärdligt äktenskap, ändå
kanske övertalas att fortsätta, .lag sade
även vid det tillfället, och jag vill
understryka detta i dag: Låt oss sluta
med att på detta otidsenliga sätt söka
lappa ihop trasiga äktenskap! När parterna
kommer tillstädes inför medlare
är det oftast för sent, och vi har inte
heller tillgång till den kvalificerade
medling som skulle kunna bli till hjälp
när det gäller att klarlägga konfliktsituationer
i äktenskap. Den frivilliga
medlingen har vi sagt bör fortfarande
kunna finnas för dem som vill söka
sådan medling.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka att riksdagen i anledning av
motionen 11:857 för sin del antar följande
förslag till lag om ändring i lagen
den 13 december 1968 (nr 758)
om ändring i giftermålsbalken:

Härigenom förordnas att 15 kap. 8
och 9 §§ giftermålsbalken skall upphöra
att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1969.

I detta anförande instämde fru Sundström,
herr Iiugosson, fru Håvik, herrar
Bergqvist, Zetterström, Svenning, Henningsson
och Adamsson, fru Bergander,
herrar Gustafsson i Barkarby och Andersson
i Södertälje, fru Dahl, fru Sigurdsen,
fru Gradin, herr Hellström,
fru Holmberg samt herrar Hammarberg,
Brännström och Häll (samtliga s).

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon egentlig debatt med fru Hörnlund
i denna fråga, eftersom vi principiellt
har samma uppfattning om frivillig
medling i äktenskapstvister.

Frågan om ändringar i giftermålsbalken
behandlades ju senast den 12
december i fjol, och vi hade då att ta
ställning till en motion med samma
yrkande och i allt väsentligt med samma
motivering som den nu föreliggande
motionen.

I debatten i höstas yttrade jag att medling
i samband med äktenskapstvist bör
bli frivillig och inte som nu vara en
processförutsättning. Departementschefen
framhöll i propositionen om ändringar
i giftermålsbalken, att han inte
var främmande för tanken att medling
skulle bli frivillig i framtiden men ansåg
sig, i avvaktan på medlingsorganisationens
uppbyggnad, inte vara beredd
att i samband med den begränsade
översyn av giftermålsbalken som
föreslogs i proposition 1968:136 ta
steget fullt ut. Vid detta tillfälle hemställde
utskottet av den anledningen om
avslag på motionsyrkandet och denna
hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet har för sin del under den
korta tid som gått sedan vi senast behandlade
frågan inte funnit skäl att
frångå bedömningen i höstas och kan
således inte tillstyrka motionen.

Herr talman! Jag yrkar därför avslag
på det av fru Hörnlund under överläggningen
framförda yrkandet och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

1 detta anförande instämde herr WikInnd
i Stockholm (fp).

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag kommer att rösta
på det av fru Hörnlund framförda yrkandet
och känner också ett behov av
att med några ord motivera detta.

Jag har inte någon särskilt lättsinnig
syn på skilsmässor och önskar inte på
något sätt förta kraften i de samhällets
åtgärder som kan vidtagas till förebyggande
av vad utskottet någonstans kallar
onödiga skilsmässor. Det förhåller
sig snarare tvärtom.

Utskottet nämner i sitt utlåtande att
20 procent av alla medlingar varit framgångsrika
i den meningen att den tilltänkta
skilsmässan inte blivit av. Jag
håller inte för otroligt utan snarare för
sannolikt att antalet, inte bara i procent
utan också i absoluta tal, lyckade
medlingar kunde ha varit något större

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött fartyg

om institutet varit frivilligt och inte
obligatoriskt.

Dessutom har jag, herr talman, vilket
framgått av några tidigare riksdagsdebatter
om till exempel de hemlösas
problem, framfört uppfattningen att det
finns andra åtgärder i samband med
skilsmässa som det kanske finns väl så
stor anledning att belägga med någon
form av obligatorium. Jag tänker då på
någon kurativ insats omedelbart efter
skilsmässan, som kanske skulle kunna
förebygga åtskilliga tragedier.

Herr talman! Helt i syfte att försöka
stärka skyddet mot s. k. onödiga skilsmässor
vill jag alltså instämma i yrkandet
om bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av fru Hörnlund
under överläggningen framställda
yrkandet

att riksdagen i anledning av motionen
11:857 för sin del måtte anta följande
förslag till

Lag

om ändring i lagen den 13 december
1968 (nr 758) om ändring i giftermålsbalken Härigenom

förordnas att 15 kap. 8
och 9 §§ giftermålsbalken skall upphöra
att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1969.

Herr talmannen fann den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Hörnlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Hörnlund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92 ja
och 78 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av motion om borttagande
ur brottsbalken av påföljden
suspension, och

nr 12, i anledning av motioner om
begränsning av straffbestämmelsers användningsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

§ 16

Rätt att bortforsla på svenskt
territorialvatten grundstött fartyg

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner
om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten
grundstött fartyg.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Kyrkofriden

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! De motioner som väckes
här i kammaren faller som bekant oftast
på hälleberget, men någon enstaka gång
kan dock en motion falla i god jord.
Den motion som jag har varit med om
att väcka i detta ärende och som behandlas
i förevarande utlåtande, motion
II: 863 har tydligen fallit i mycket god
jord, ty redan ungefär en vecka efter
det att motionen väcktes kom det en
skrivelse i ärendet från justitieombudsmannen.

Det är verkligen roligt att det har
hänt något på detta område — och att
det har hänt så snabbt. Jag vill nu bara
uttrycka den förhoppningen att resultatet
av de begärda åtgärderna också
kommer snabbt.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Eftersom Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet redan riktats på detta
ärende genom att det tagits upp av justitieombudsmannen
Lundvik, ber jag
endast helt kort att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
om vidgad straffbarhet vid rattonykterhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Kyrkofriden

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående kyrkofriden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Bara några ord i anledning
av första lagutskottets utlåtande nr
15, vari behandlas ett motionspar från
(moderata samlingspartiet, av herrar
Nilsson i Agnäs, Werner m. fl., som avser
kyrkofriden. Ordningen vid våra
kyrkogårdar och kyrkor är ju helt otillfredsställande.

När man suttit några år i riksdagen
kommer man underfund med att det är
värdefullt att få ett positivt och enhälligt
uttalande från ett utskott. Det är
därför med glädje man konstaterar att
samtliga ledamöter av första lagutskottet
delar den uppfattning som kommer
till uttryck i motionerna. Utskottet har
klart och otvetydigt slagit fast att friden
vid våra kyrkor och kyrkogårdar skall
ges högsta prioritet bland de frågor
som har samband med ordningens upprätthållande.

Jag tycker att utskottets skrivning på
denna punkt är så tveklös, att det egentligen
inte skulle finnas så mycket att
tillägga. Min vän herr Wiklund i Stockholm
har emellertid vid utskottets utlåtande
fogat ett särskilt yttrande som
man noterar med en viss förvåning. I
detta särskilda yttrande framför herr
Wiklund i stort sett endast en i förhållande
till utskottets skrivning avvikande
mening, nämligen att det behövs en utökning
av polismakten. Moderata samlingspartiet
har under våren behandlat
en motion om en förstärkning av polisväsendet.
Jag tar för givet att herr Wiklund
stödde denna motion.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag skall endast säga
några få ord med anledning av första
lagutskottets utlåtande nr 15.

Man måste ibland ställa sig frågan

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

vart vi är på väg. Det är en nyttig och
ofrånkomlig fråga, inte minst i det sammanhang
som aktualiseras i förevarande
motioner.

Det rådde en gång hemfrid, kvinnofrid,
tingsfrid, kyrkofrid. Det fanns en
gång sådana fridslagar som respekterades,
det låter som en saga. Det var en
gång i den mörka medeltiden -— den
s. k. mörka medeltiden. Då kunde man i
en nation, som ville kallas kristen och
som rest sig mot barbari och självsvåld
till kamp för människovärdet, samlas
kring ett krav att hem och tingsplats och
kyrka skulle fredas och att kvinnan
skulle försäkras frid på väg och i hus.

Genom ett halvt årtusende — ja, ännu
längre — har vårt folk hållit på dessa lagar
och haft välsignelse av dem. Men i
dag skulle det vara ett hån att påstå att
fridslagarna efterlevs. Deras innehåll
finns inskrivet i våra lagar, deras värde
ifrågasättes icke av vårt folks stora flertal
eller av den lagstiftande församlingen
eller av myndigheter och samhällsansvariga
— men lagarna ligger utan
verkan. Jag menar att de inte kan tilllämpas.

Det utskottsutlåtande som vi nu behandlar
verifierar mitt påstående. De
motioner som ligger till grund för utlåtandet
handlar om kyrkorummens och
kyrkogårdarnas frid, om gudstjänsters
fredande. I dem påvisas allvarliga övergrepp
mot kyrkofriden, och utskottet
förnekar icke sanningshalten i motionernas
uppgifter. Utskottet understryker
tvärtom att brottsutvecklingen faktiskt
varit ogynnsam under de senaste åren
och att samhället har svårigheter att
komma till rätta med brottsligheten.
Men på grund av polisväsendets ansträngda
arbetsläge klarar inte polismyndigheterna
sin uppgift att bevaka
också kyrkor och kyrkogårdar, även om
den bevakningen måste ges hög prioritet,
som det heter. Lagen stadgar vakthållning
och fredning — men samhället
bär inte organ att övervaka lagens efterlevnad.
Jag hänvisar till en debatt som

Kyrkofriden

tidigare under denna vecka fördes här i
kammaren och som gällde polisens resurser
och möjligheter.

Utskottet anser att lagarna på detta
område är tillräckligt stränga — lagstiftningen
erbjuder redan tillräckliga
möjligheter att beivra ifrågavarande
brottslighet, menar utskottet. Men ingen
behöver vara rädd för straffen; polisen
hinner inte bevaka och freda kyrkorna.
De skyldiga slipper efterräkningar för
sina gärningar. De kan bullra vid gudstjänsterna,
supa på kyrkogården, förorena,
stjälpa gravvårdar och skända
heliga ting — i de flesta fall händer ingenting.
Bara det att många församlingar
får ordna egen bevakning till stora kostnader
-—- exempelvis skaffa vaktman
med hund — visar hur det är ställt.
Skymfar någon vad som hålles heligt av
de kristna skall alltfort lagen om trosfrid
tillämpas, men den kan i verkligheten
inte tillämpas. En nattvardsgudstjänst
i en storstadskyrka, en högmässa
adventssöndagen störes genom intermezzon
— jag har själv varit med om
det — som av församlingarna uppleves
som ett skändande av heliga rum och tider
och symboler. Och det får ske utan
att lagen om trosfrid kan sättas i kraft.

I motionerna finns också ett krav på
vidgad upplysningsverksamhet och fostran
i skolan. Utskottet skriver i utlåtandet
att sådan verksamhet bedrivs, och
det är alldeles riktigt. I läroplanen talas
inte bara om kunskaper, utan det heter
att skolan också skall ge individuell och
social fostran samt en etisk fostran, som
skall bibringa eleverna en god uppfattning
om de moraliska normer som måste
gälla för samlevnaden mellan människor
och som bär upp rättsordningen i
ett demokratiskt samhälle. Det finns redan
en sådan etisk fostran, heter det i
utlåtandet.

Såsom framgår av motionerna hade vi
trott att en utväg härvidlag skulle vara
att ge någonting mer, att ge kunskaper
som skulle göra att polisiära ingripanden
inte i första hand behövde ske. Vi

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Kyrkofriden

trodde att när folk fick reda på vad som
gällde på området skulle det bli en annan
ordning, och vi skulle få kyrkofrid.
Men undervisningen är alltså redan tillräcklig.

Då måste man fråga: Hur är det med
undervisningens effektivitet? Läroplanens
målsättning täcker kraven i motionerna,
heter det. Nå, då är ju allting utmärkt.
Men hurudant är resultatet?

I första lagutskottets utlåtande står en
rad som jag måste sätta ett frågetecken
för: »Även kyrkosamfunden har sitt ansvar
för dessa problem.» Då måste jag
fråga: Vad kan kyrkosamfunden göra?
Vad är det som väntas av dem? Är det
samfundens medlemmar och söndagsskoleelever
man tänker på? Är det tänkbart
att dessa deltar i ohelgandet av kyrkogårdar
och kyrkor? Vad har kyrkorna
härvidlag för stöd om de skall gå ut för
att försöka åstadkomma en ändring?

Jag måste upprepa frågan: Vad väntar
man i dag av samfunden? Vad skall de
ytterligare betala för att freda sina helgedomar
och sina dödas vilorum? Jag
har följt förhållandena under en längre
tid och är av den uppfattningen att
denna tendens till ofredande griper
omkring sig, så att det inte bara är inom
storstadsområdena sådana saker förekommer.
Vi kan vänta att skörden
blir stor även på andra håll i landet.

Sedan ber jag att vördsamt få tacka
för de ord som står överst på sidan 4
i utlåtandet, där utskottet finner det vara
värdefullt att motionärerna bringat
kyrkofriden under debatt.

Herr talman! Det är en underlig utveckling
vi upplever. Människan är fri,
vårt land är demokratiskt, vi vill fred.
Vi tål inte att något skändas eller att någon
förtrycks i Latinamerika eller i Afrika.
Vi har ett rättssamhälle som vi är
stolta över. Vi är föredömen på skolans
område. Men, livet hotas överallt i alla
faser. Somliga får inte födas utan skrapas
bort även om de var ämnade till genier.
Andra får inte ligga i fred under
gravvården när de väl kommer dit, och

under livsvandringen ofredas man på
gatan och vägen, på tinget, i kyrkan och
vid nattvardsbordet. Och vi kan ingenting
göra. Lagarna finns, läroplanerna
är bra och användes, men vi lever inte i
medeltiden. Vi lever i frihetens tidevarv
när också brottslingen gör som han vill.
Den laglydige har det betydligt svårare.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Som framgått av inläggen
behandlas här ett utskottsutlåtande
över motioner angående kyrkofriden.
Motionärerna anför att kyrkofriden i
vårt land inte längre existerar i gammal
bemärkelse. De säger att gravar och
minnesmärken skändas och att nidingsdåd
mot kyrkor och kyrkogårdar förekommer.
Jag vill för min del gärna beklaga
den utveckling som äger rum.
Första lagutskottet anser också det vara
värdefullt att motionärerna har
bringat frågan under debatt.

Vid bedömning av frågan om straffskärpning
för dessa brott bör man emellertid
beakta att straffen för brott mot
kyrkofriden enligt brottsbalken är ganska
stränga. Brotten är belagda med
straff upp till sex månaders fängelse,
och vissa andra brott i detta sammanhang
kan medföra ännu strängare straff.
Det kan nämnas att för misshandelsbrotten
gäller ett straffmaximum av
fängelse i 10 år och att inbrott kan bestraffas
med sex års fängelse.

Utskottet anser att brottsbalkens bestämmelser
redan erbjuder tillräckliga
möjligheter att beivra den i motionerna
omnämnda brottsligheten och att det
framför allt är på upplysningens område
som verksamheten bör aktiveras. Genom
upplysning och fostran i skolan
bör man hos ungdomen söka öka respekten
för de värden som motionärerna
slår vakt om. För min del tror jag att de
intermezzon som utspelas i och vid kyrkorna
ofta är uttryck för ett ungdomligt
självsvåld som bottnar i allmän brist på
hänsyn eller rent av okunnighet. Denna

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

fostran till respekt och hänsyn skall naturligtvis
bedrivas över lag i samhället.
Solidaritet och samverkan innebär att vi
tar hänsyn till varandra, att vi respekterar
olika uppfattningar och livsåskådningar
och att vi vårdar och tillvaratar
olika värden i vårt samhälle.

På ett ställe i sitt utlåtande säger första
lagutskottet att även samfunden har
sitt ansvar för lösningen av dessa problem.
Det är väl 80—90 procent av vår
ungdom som konfirmeras, och jag förmodar
att det också inom denna verksamhet
finns möjlighet att ge fostran i
dessa avseenden. Jag vill kort och gott
förklara att vi naturligtvis alla har ett
ansvar.

Vad gäller möjligheterna för polisen
att i större utsträckning än för närvarande
bevaka kyrkor och kyrkogårdar
ligger inte bedömningen av antalet poliser
på första lagutskottet — åtminstone
inte i egentlig mening. Kammaren behandlade
dessutom denna fråga häromdagen.
När vi har bestämt oss för storleken
av polisens resurser är vi också
överens om att det i första hand ankommer
på vederbörande polismyndighet
att pröva frågan om ökad polisbevakning
av kyrkor och kyrkogårdar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till första lagutskottets
hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har det intrycket
från första lagutskottets överläggning
kring det motionspar som nu behandlas,
att alla i utskottet djupt beklagade den
utveckling som har försiggått på detta
område. Dock vill jag gärna påpeka, att
det finns exempel på att sådana händelser
som en tid förekommit rätt ofta
plötsligt har upphört. Jag erinrar mig
hur ungdomar störde julottorna i några
av Stockholms kyrkor, men sådana inslag
tycks under senare år såvitt jag vet
ha helt försvunnit. Uppenbarligen växlar
förhållandena sålunda en smula, men
i stort sett är utvecklingen oroande, den

Ersättning ur dödsbo för viss vård

saken är alldeles klar. Ett enhälligt utskott
ansåg också att så var fallet.

Det är bara fråga om hur man skall
komma till rätta med denna utveckling.
Jag finner nog för min del utskottets
formulering på s. 3, andra styckets sista
sats, otillfredsställande, även om jag har
skrivit under den. Den lyder: »I detta
sammanhang vill utskottet uttala att det,
som hittills, i viss omfattning torde få
ankomma på kyrkornas egna befattningshavare
att vid behov begära polishjälp
för förhindrande av oordning i
och invid kyrkorna.»

Att jag likväl kunnat gå med på denna
formulering hänger samman med att jag
har avgivit ett särskilt yttrande, vari jag
väger av denna formulering med ett påpekande
om polisbristen. Enligt min mening
är brott mot kyrkofriden en typ av
brott, som det ankommer på polisen att
på eget initiativ beivra. Detta brott fallera
ju under allmänt åtal. Man skall inte
på det sätt som antyds i utskottets formulering
behöva lägga en börda i antydda
avseende — något slags anmälningsskyldighet
— på kyrkobetjäningen,
utan bevakningen skall vara en uppgift,
som polisen har resurser att lösa. Det är
alltså här åter fråga om den bristande
tillgången på polispersonal, och därför
har jag funnit anledning att foga ett särskilt
yttrande härom till utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Ersättning ur dödsbo för viss vård

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
om ersättning ur dödsbo för viss vård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ersättning ur dödsbo för viss vård

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag hör till dem som
vid behandlingen av denna motion i
första lagutskottet skrivit ett särskilt
yttrande och jag vill nu helt kort framhålla
att det här inte i första hand rör
sig om ett socialt stöd för denna kategori
av människor, utan att det gäller
en rättvisefråga. Det är helt enkelt fråga
om att få skälig ersättning för arbete
som utförts.

Utskottet har vid behandling av liknande
motioner 1964 och 1966 funnit
att detta syfte är, som man säger, synnerligen
behjärtansvärt och jag delar
den uppfattningen. Jag delar också utskottets
uppfattning att det är förenat
med stora svårigheter att nå en samlad
lösning på de här problemen, eftersom
de kvinnor som kan komma i fråga inte
utgör någon enhetlig grupp. Dessutom
kan förhållandena vara mycket olika
både när det gäller arbetsinsats och ersättning
och när det gäller de personliga
relationerna.

Det är svårt att bedöma omfattningen
av de tragedier som döljer sig bakom
dessa förhållanden. Många gånger kommer
de aldrig i dagen eftersom många
kvinnor inte vågar sig in i en process
vars utgång är oviss och som kan medföra
extra kostnader. Om man själv
skulle försöka sätta sig in i den situationen
att man skulle göra ett uppoffrande
arbete för en annan människa
och förlita sig på löften om ersättning
och sedan stå där ensam utan någon
ersättning för ett arbete som pågått
i åratal, så kanske man dock förstår
bitterheten hos dessa människor — en
bitterhet som kan bli en svår börda
för dem och som också kan vändas mot
samhället som här inte ger skydd och
trygghet.

En insats, som måste göras, är att
lämna upplysning och information om
nödvändigheten för varje individ att
skydda sig själv genom anställningsavtal.
Men informationen är en fråga på
lång sikt, och problemet löses inte hel -

ler enbart med information. Man må
förstå att det kan vara svårt för en
hemmavarande dotter att begära ett anställningsavtal
av sina föräldrar, även
om det naturligtvis är önskvärt.

Herr talman! Jag har med detta velat
understryka vad vi sagt i vårt särskilda
yttrande, att vi inte anser det uteslutet
att man genom åtgärder på det ena
eller det andra rättsområdet skulle kunna
förbättra den rättsliga situationen
för dessa kvinnor och därigenom åstadkomma
en dellösning. Frågan bör alltså
uppmärksammas och hållas aktuell.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Motionärerna anför i
förevarande motioner att det finns
exempel på att kvinnor som trätt i
husmors ställe och under en följd av
år handhaft skötseln av hemmet mot
endast fritt vivre eller möjligen också
någon ringa kontant ersättning. Anledningen
därtill kan enligt motionärerna
vara att husfadern har antytt att vederbörande
skulle bli ihågkommen vid
hans bortgång. Vid husfaderns frånfälle
har det emellertid visat sig att något
testamente inte har varit upprättat som
husföreståndarinnan har kunnat stödja
sig på för att erhålla ersättning, och
hon har sålunda blivit utan del i arvet.

I princip har jag den uppfattningen
att denna fråga borde lösas på så sätt,
att ersättning för utfört arhete skall utgå
under den tid då arbetsinsatsen utförs,
alltså med lön i vanlig mening.

För att nå dithän tror jag att det fordras
upplysning, om man vill undvika
att hamna i en sådan situation som motionärerna
omnämner. Det är heller
inte säkert att det finns några ekonomiska
tillgångar vid husfaderns bortgång.

Dessutom är förhållandena så olika
att varje enskilt fall kräver individuell
behandling. Det kan många gånger behövas
en allmän kurativ verksamhet,
varvid kommunala förtroendemän och
tjänstemän har en mycket stor uppgift

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

att fylla. Det bör i detta sammanhang
framhållas att det skett en kraftig utbyggnad
av den allmänna arbetsförmedlingen
och arbetsvärden för behandling
just av de problem som kan möta före
detta hemmadöttrar. Man försöker hjälpa
dessa att finna en väg till arbetsmarknaden.

Socialpolitiska kommittén har också
diskuterat frågan om generösare grunder
för bedömningen av rätten till förtidspension
för hemmadöttrar.

Jag vill vidare erinra om att statsbidrag
sedan några år utgått till den
.sociala hemhjälpen, vilket underlättar
för kommunerna att lämna ersättning
åt vårdare av åldringar och handikappade
i enskilt hem. Även KSA-utredningen
kommer, såvitt jag vet, att pröva
ifrågavarande gruppers trygghetsproblem
vid arbetslöshet. Dessutom vill jag
understryka vad som framhålles i första
lagutskottets utlåtande, nämligen att
andra lagutskottet med anledning av
motioner som väckts vid årets riksdag
senare kommer att pröva frågan om
änkepension för hemmadöttrar.

Enligt utskottets mening möter det
betydande svårigheter att åstadkomma
en samlad lösning av problemen genom
lagstiftningsåtgärder, och utskottet finner
för sin del att det inte föreligger tillräckliga
skäl att begära en utredning
av frågekomplexet. Om detta ställningstagande
är utskottet enigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
begära ordet, men jag tycker att jag
som motionär i alla fall vill ha sagt,
att vårt förslag inte syftar till att ge
hemmadöttrarna några sociala bidrag
för att de hjälpt sina föräldrar. Vad
vi velat åstadkomma är att de som hjälpt
sina föräldrar eller andra personer
vid dessas frånfälle skall kunna göra

sina anspråk gällande och få dem beaktade.

Jag tycker inte att det skulle vara så
svårt att göra ett tillägg till ärvdabalken
om att nära anhörig som hjälpt
till att sköta den avlidne före hans bortgång
skall få sina krav beaktade vid
arvskiftet.

Tyvärr är det många gånger så att
man glömmer bort dem som varit trogna
och hjälpt sina föräldrar. Vid arvskiften
händer det ofta att övriga syskon
säger: »Ja, men han eller hon har
ju varit hemma och haft fri mat, fria
kläder o. s. v. och skall därför inte ha
någon särskild ersättning.» Ett tillägg
till ärvdabalken borde göra det möjligt
för dessa personer att göra sina anspråk
gällande.

Jag anser dessutom att domsagorna
borde vara litet mera generösa när det
gäller att bevilja avdrag. Jag känner till
många fall där ett avdrag på 2 000 eller
3 000 kronor för ett hemmavarande
barns arbete för den bortgångne inte
har godkänts; det hjälper inte att det
berättigade i kravet kan styrkas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr 18, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 3 i anledning av motioner om viss
översyn av medborgarskapslagstiftningen.

§ 21

Förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och
korttidsanställda, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

m. m.

angående förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fem till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna 1:41
av herrar Axel Kristiansson och Eric
Carlsson samt II: 52 av herr Jonasson
in. fl. I motionerna yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam prövning samt
förslag rörande en sådan reformering
av berörda regler i ATP-systemet att
den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnas
i enlighet med vad i motionen anförts.
»

2) De likalydande motionerna I: 790
av herrar Wirtén och Levin samt II: 864
av herrar Ahlmark och Mnndebo. I motionerna
yrkades, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag till sådan reformering av berörda
regler i ATP-systemet att den nuvarande
disproportionen mellan avgift
och förmån för del- och korttidsanställda
avlägsnas.»

3) Motionen 11:904 av herrar Sundman
och Ullsten. I motionen yrkades,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
samt förslag om sådan ändring av
bestämmelserna angående pensionsgrundande
inkomst inom tilläggspensioneringen
att vid avgiftsberäkningen för
förvärvsarbetande med inkomst av både
anställning och annat förvärvsarbete
basbeloppet i första hand avräknas mot
inkomsten av annat förvärvsarbete i enlighet
med vad i motionen anförts.»

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 41 och II: 52, såvitt
anginge deltids- och korttidsanställda,
samt 1:790 och 11:864 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen II: 904 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 41 och II: 52, såvitt
anginge femtonårsregeln och trettioårsregeln,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under A och B av herrar
Hubinette (m), Andreasson (ep), Skagerlund
(fp), Axelson (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep), Jonsson i Mora (fp) och
Ringabij (m), som ansett, att utskottet
hort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 41 och II: 52, såvitt anginge
deltids- och korttidsanställda, samt motionerna
1:790 och 11:864 ävensom i
anledning av motionen 11:904 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning i enlighet med vad reservanterna
anfört;

B. att motionen II: 904, i den mån
den icke besvarats genom vad reservanterna
ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Andra lagutskottet behandlar
i föreliggande utlåtande motioner
angående förmåner för deltidsoch
korttidsanställda inom den allmänna
försäkringen. Denna fråga är ju inte
ny; den har återkommit regelbundet
varje år. Det beror inte på någon önskan
att göra detta till en följetong, utan
det är ett bevis för att frågeställningarna
fortfarande är aktuella. Motionärerna
menar att en översyn av de nuvarande
bestämmelserna är motiverad.

Att det i vissa fall råder en disproportion
mellan avgifter och förmåner
för deltids- och korttidsanställda torde
stå klart. I bl. a. motionerna I: 790 och
11:864 ges några exempel på fall där
arbetsgivaren erlägger avgift utan att
arbetstagaren erhåller däremot svarande
pensionspoäng. För en person vars
enda arbetsinkomst är lön av anställ -

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

ning som varat ett halvt år och vilkens
lön uppgår till 5 000 kronor erlägger
arbetsgivaren arbetsgivaravgift på lönebeloppet
minskat med halva basbeloppet,
men någon pensionsgrundande inkomst
beräknas likväl inte, eftersom
arbetsinkomsten inte överstiger basbeloppet.

Ett annat exempel är en person som
har en blandad inkomst bestående av
6 000 kronor på grund av verksamhet i
egen rörelse och 5 800 kronor på grund
av fyra månaders anställning. För den
sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren
arbetsgivaravgift som beräknas
på lönen minskad med en tredjedel av
basbeloppet. Den försäkrade är skyldig
att själv erlägga avgift för pensioneringen
på inkomsten av rörelsen. Eftersom
avdraget för basbeloppet i första
hand skall göras på inkomsten av anställning,
som i detta fall är lika stor
som basbeloppet, beräknas avgiften på
hela inkomsten av annat förvärvsarbete.
Resultatet blir att pensionsavgift beräknas
även på de delar av inkomsten
som ligger inom basbeloppet eller att
de pensionsavgifter som arbetsgivaren
erlägger för den försäkrade inte får
någon motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade.

I motion 11:904 berörs också frågan
om en eventuell fördelning av basbeloppet
vid blandad inkomst när det
gäller fastställandet av underlaget för
avgiftsinbetalningen. Principen att basbeloppet
i första hand skall dras på inkomst
av anställning påverkar givetvis
den avgift som den enskilde själv skall
erlägga för inkomst av annat förvärvsarbete.
Om en person, som har en inkomst
dels av deltidstjänst, dels av egen
verksamhet, på inkomsten av egen verksamhet
kunde dra av den del av basbeloppet
som inte kan utnyttjas vid avdrag
för anställning, skulle avgiften
komma att stå i bättre relation till de
pensionspoäng som erhålles.

na menar alltså att de nuvarande förhållandena
inte är rättvisa. Även om
ATP-finansieringen bygger på ett fördelningssystem
och det fördenskull
kan vara svårt att individuellt registrera
inbetalda avgifter, borde det inte
vara omöjligt att åstadkomma någon
form som skapar större rättvisa än nu
är fallet. Detta är motiverat även med
hänsyn till att de nuvarande bestämmelserna
drabbar en grupp inkomsttagare
som i lika hög grad, kanske högre
än inkomsstagare med normala inkomster,
är i behov av att samla pensionspoäng
för den framtida ATP-finansieringen
eller att inte erlägga en större egenavgift
än som svarar mot erhållen pensionpoäng.

Vi har i en reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet sagt, att den nuvarande
finansieringen av tilläggspensioneringen
innebär att betydande avgifter
erläggs för kort- och deltidsanställda
utan att de anställda erhåller
någon pensionsrätt. Vi har också pekat
på att det andra spörsmålet, om en eventuell
fördelning av basbeloppet, vore
värt en översyn.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det som har anförts i reservationen
få yrka bifall till den.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Andra lagutskottet säger
i sitt utlåtande över motionerna bl. a.,
att frågan om sambandet mellan avgifter
och förmåner, såvitt avser deltids- och
korttidsanställda arbetstagare, har tagits
upp i motioner vid så gott som
samtliga riksdagar under 1960-talet. Det
är alldeles riktigt — jag tror att jag
har stått i denna talarstol och talat i det
här ämnet nästan varje år under 1960-talet. Det gläder mig att vi i år har fått
så stor anslutning till reservationen om
en ändring.

Herr Jonsson i Mora har förut refererat
till några exempel som står i utskottsutlåtandet.
Det är rätt egendomli -

Både reservanterna och motionärer4
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

ga motiveringar som utskottet varje år
har anfört. I början sade utskottet att
man ville avvakta och se systemets verkningar.
Sedan anförde utskottet som motivering
att finansieringssystemet var
föremål för överväganden inom socialdepartementet.
Ingenting har dock hänt.

Motiveringarna för att inte göra någonting
nu tycker jag är något besynnerliga.
Man säger att tilläggspensioneringen
bygger på ett fördelningssystem,
att arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt och att registrering
av inbetalda avgifter inte sker individuellt
för varje försäkrad. Det är väl
riktigt, men det spelar ingen roll i det
här sammanhanget. Här är det nämligen
fråga om hur poängen räknas ut,
och därvidlag gör ju försäkringskassorna
och skattemyndigheterna en individuell
bedömning.

.lag vill ifrågasätta om det är riktigt
att tillämpa ett fördelningssystem som
får den verkan, att de som har låga inkomster
erhåller de minsta förmånerna
genom att det betalas in avgifter som
inte blir pensionsgrundande.

Jag skal! anföra ytterligare ett exempel.
Ponera att en person har inkomst
av tjänst på 5 800 kronor under
sex månader och från eget företag får
en inkomst av 5 800 kronor — jag väljer
de siffrorna, eftersom de ger ett enkelt
exempel. Arbetsgivaren gör då ett halvt
avdrag för basbeloppet och betalar avgift
för 2 900 kronor medan denne låginkomsttagare
sedan får för inkomsten
av egen rörelse betala avgift för 5 800
kronor.

Om vi hade ett system där inkomsttagaren
i ett fall som jag här nämnt
fick göra avdrag med ett halvt basbelopp
skulle detta innebära att han slapp
betala avgiften på halva detta belopp
från inkomst av eget företag. Det skulle
betyda en inbesparing på 290 kronor
om året om man räknar med 10 procents
ATP-avgift, en icke föraktlig sum -

ma för en person med en inkomst på
mellan 10 000 och 12 000 kronor per år.
Men den enkla ändring som krävs föl
detta vill man alltså inte göra.

Jag förstår inte att det skall vara så
svårt att få gehör för detta krav. Vi begär
nu liksom tidigare en utredning. Jag
är övertygad om att man så småningom
skall komma underfund med att det
nuvarande systemet är felaktigt och
att det inte är svårt att rätta till saken
och att detta inte heller skulle strida
mot fördelningssystemets princip.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen i andra
lagutskottets utlåtande nr 17.

I detta anförande instämde herrar
Jonasson, Johansson i Växjö och Persson
i Heden (samtliga ep).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Den allmänna tilläggspensioneringen
tillkom under stora
födslovåndor. Men när skapelseakten
yäl var över har produkten blivit föremål
för ett kolossalt intresse, framför
allt från motståndarna till reformen.
Det är helt enkelt ingen måtta på reformi
vrandet.

År efter år har som omvittnats från
denna talarstol motioner presenterats
med krav på nya förändringar. Ibland
kan man nog bakom dessa förslag ana
en vilja att sätta in en murbräcka för
att försvaga det nuvarande systemet.
När man inte går till attack mot fondbildningen
försöker man i stället så
smått omvandla det från ett fördelningssystem
med kollektiv avgiftsbetalning
till ett premiereservsystem. Dagens reservanter
är inne just på denna väg, vilken
man rekommenderar enbart av det
skälet att en liten grupp inom systemet
skall få speciella fördelar. För den sakens
skull är man beredd att spoliera
ett i administrativt hänseende synnerligen
enkelt system.

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Tilläggspensioneringen utgör som
namnet anger ett tillägg utöver den
folkpension som medborgarna får. Detta
tillägg utbetalas samtidigt med folkpensionen
och är samordnat med denna
på så sätt, att ett visst basbelopp som
frånräknas löneinkomsten motsvarar
den grundpension eller folkpension som
utgår. På den inkomst, som överskrider
detta basbelopp och inte överstiger
detta 7,5 gånger, beräknas underlaget
för tilläggspensionen. Varje års inkomster
omräknas sålunda i pensionspoäng
och ger efter 30 års — under övergångstiden
20 års — intjänande full pension,
varvid pensionen beräknas efter medelpoängen
för de 15 bästa inkomståren.

När ATP genomfördes år 1960 sattes
basbeloppet till 4 000 kronor enligt 1958
års penningvärde. Folkpensionen var
då ungefär 50 procent av basbeloppet.
Men man angav som riktmärke att folkpensionen
om 10 år skulle utgöra 90
procent av basbeloppet. Där är vi nu i
dag. Och vi har i dagarna fått en proposition
som kommer att ytterligare
öka den procentsatsen för folkpensionen.

Liksom folkpensionen följer levnadskostnadsstegringen
är också tilläggspensionen
värdebeständig genom att
basbeloppet höjs varje gång konsumtionsindex
stiger med 3 procent. Pensionsgrundande
inkomst är både inkomst
av tjänst och anställning och av
annat förvärvärvsarbete i den mån summan
överstiger det för året gällande basbeloppet
och inte är högre än 7,5 gånger
detta basbelopp. För närvarande innebär
detta ett tak på 43 500 kronor.

Det är skattemyndigheten som på
grundval av inkomstdeklarationen från
den enskilde arbetstagaren eller företagaren
varje år fastställer årets pensionsunderlag.
Skattemyndigheten räknar
alltså ut poängtalet och uppgiften överförs
till försäkringsverket, varifrån pensionen
sedan utbetalas.

Detta är i korthet principen för grundandet
av pensionsrätten och därmed
följande utbetalning av pension.

Vad sedan beträffar finansieringen är
principen, att arbetsgivaren betalar för
sina anställda såsom kollektiv, varvid
antalet skall redovisas i förhållande till
anställningstidens längd. Har man en
anställd som har varit ett helt år hos
arbetsgivaren räknas denne som en årsanställd.
År det någon som har varit heltidsanställd
under en månad räknas
denne som en tolftedels anställd o. s. v.
Sedan har arbetsgivaren att dra av stipulerat
basbelopp och på den samlade
lönesumma som ligger mellan basbeloppet
och taket, som ju är 7,5 gånger basbeloppet,
har arbetsgivaren att betala
en viss fastställd procent — för 1969 är
det 10 procent.

Det finns således inget direkt samband
mellan inbetald avgift och den
pension som försäkringstagaren har till
godo. Det är på den punkten som motionärerna
och reservanterna gör sig
skyldiga till ett feltänkande. De resonerar
om två olika basbelopp som om
de skulle vara ett. Det är inget direkt
samband mellan avgifter och pension i
annat fall än när det gäller en företagare
som har gått in i systemet.

Om en arbetsgivare inte skulle betala
in den stipulerade avgiften för sina
anställda — och det händer — inverkar
det inte på den pensionsgrundande poängen
för de anställda. Den anställde
får pensionspoäng och pension på den
inkomst som han eller hon har deklarerat
till skattemyndigheten.

I motionerna I: 41 och II: 52 samt
1:790 och 11:864 kritiseras det förhållandet,
att arbetstagare med deltidseller
korttidsanställning inte får tillgodoräkna
sig den inkomst arbetsgivaren
erlagt avgift för. Man anser således, som
här har antytts i inläggen, att till APfonden
inbetalas pengar som den korttidsanställde
inte kan tillgodoräkna

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

sig. Men söm framgår av vad jag bär
sagt tidigare måste resonemanget bottna
i förbiseende av att avgifter och pensionspoäng
inte har något direkt samband.

I reservationen säger man följande:
»Såsom framhållits i motionerna medför
den nuvarande finansieringen av
tilläggspensioneringen att betydande
avgifter erlägges för kort- och deltidsanställda
utan att de anställda erhåller
någon pensionsrätt.» Jag vågar påstå att
det är fel. Pensionsrätten förlorar man
ju inte. Deklarerar den anställde eller eu
företagare, som har en deltidstjänst vid
sidan av sitt vanliga arbete, inkomsten
av deltidsanställningen blir ju denna
inkomst tillsammans med annan inkomst
som deklareras pensionsgrundande,
såvida inte den sammanlagda inkomsten
överstiger 7,5 gånger basbeloppet.
Det som överstiger detta tak får
man ju ingen pensionspoäng för. Det är
således personer med höga inkomster
som kan bli lidande på detta men inte
de som har låg inkomst.

Än en gång, pensionen grundas på
självdeklarerad inkomst och bar inget
samband med vad arbetsgivaren betalar,
och var och en får den pension han
eller hon skall ha med utgångspunkt
från den deklarerade inkomsten. Att arbetsgivaren
måste betala även för korttidsanställda
har ju också en social
aspekt, ty det är synnerligen viktigt att
arbetsgivaren betalar lika stora sociala
avgifter för alla sina anställda. Skulle
han betala mindre för dem som är korttidsanställda
skulle det väl i många
fall fresta till att i så stor utsträckning
som möjligt anställa arbetskraft endast
för kort tid. Det är för övrigt inte bara
pensionsavgifter som arbetsgivaren har
att inbetala. Det finns en råd andra sociala
avgifter som han betalar, t. ex. avgifter
till sjukförsäkring, moderskapsförsäkring
och yrkesskadeförsäkring.

Det kollektiva finansieringssystemet
har stora fördelar, och utskottet anser

att eu ändring enligt reservanternas förslag
skulle spoliera den enhetliga uppbyggnaden
av pensionssystemet. Liksom
under tidigare år avstyrker därför utskottsmajoriteten
motionsyrkandena.

Beträffande den andra delen av reservationen
finner man att resonemanget
också här går i sådan riktning,
att man får den föreställningen att reservanterna
sätter likhetstecken mellan
det basbelopp som arbetsgivaren betalar
och det som myndigheterna drar av när
den pensionsgrundande poängen räknas
fram. Som jag tidigare framhållit rör
det sig om två olika saker. Den som har
s. k. sidoinkomst får i princip tillgodoräkna
sig både inkomsten från anställningen
och inkomsten från annat förvärvsarbete
som pensionsgrundande inkomst.
På all inkomst avräknas basbeloppet
eftersom det svarar mot den
summa som är underlag för folkpensionen.
Även i sådana fall där vederbörande
har en blandad inkomst avräknas
ett basbelopp, men enligt lagen skall
det i första hand avräknas på den del av
inkomsten som ligger i anställning, och
detta just därför att det i anställningen
har dragits av ett basbelopp motsvarande
folkpensionsdelen. Följden blir att
försäkringstagaren får betala avgift för
hela den inkomst som han deklarerar
som sidoinkomst, ty man har dragit av
basbeloppet på den inkomst som ligger
inom anställningen upp till 7,5 gånger
basbeloppet. Men lika väl som han får
betala avgift för den inkomsten får vederbörande
också pensionspoäng för
hela den inkomsten. Man drar inte av
något basbelopp på den inkomsten när
vederbörande skall få pensionspoäng,
eftersom avdrag skall göras på den del
som ligger inom anställningen.

Herr Sundman och herr Ullsten har
i sin motion föreslagit att basbeloppet
i första hand skall avräknas mot inkomsten
av annat förvärvsarbete, men
resultatet därav skulle bli att försäkringstagaren
tjänade in pensionspoäng

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

utan att behöva betala för den. Utskottet
anser inte detta vara en så angelägen
reform, att det gör en ändring
av systemet nödvändig, och utskottet
har därför avstyrkt motionen.

Reservanterna har i det fallet gått
ifrån motionen och föreslagit att det
skall utredas, om inte det basbelopp
arbetsgivaren avräknar vid utbetalning
av avgifterna bör uppdelas på båda
inkomstdelarna i förhållande till respektive
inkomsters storlek. Herr Gustavsson
i Alvesta redogjorde för detta
och sade att man från en anställning
kan ha en inkomst som inte är tillräckligt
stor för fullt basbelopp, och då bör
man få dra av resten på den inkomst
man haft vid sidan av inkomsten av
tjänst. Ja man kan möjligen tjäna något
på avgiftssidan genom ett sådant
arrangemang men man vinner ingenting
i pensionshänseende. Man kan
tjäna på att man i samband med att
man betalar sin egenavgift också får
en del av ett basbelopp draget från inkomsten,
men när vederbörande får
pension utgår den från inkomsten av
samtliga inkomstkällor och man får
sin pension med avdrag av ett basbelopp.

Om man i anställningen inte kommer
upp till sådan inkomst att det blir fråga
om en liten del utöver basbeloppet,
så skall arbetsgivaren betala in avgiften,
säger herr Jonsson i Mora. Men
om man inte har en inkomst som går
upp över basbeloppet, så får man ingen
tilläggspension, ty basbeloppet motsvarar
folkpensionen, och pensionsutfallet
blir precis detsamma om man gör
som reservanterna rekommenderar.
För den lilla vinst för en mycket begränsad
grupp människor som skulle
uppstå vid inbetalning av egenavgiften
för deras inkomst vill man sålunda slå
sönder hela systemet genom att försämra
och fördyra administrationen.
Det skulle nämligen bli följden, om
vi går ifrån den kollektiva beräkningen

och anknyter avgifterna till varje enskild
person.

Slutligen vill jag säga några ord om
vad som upptagits i de likalydande motionerna
1:41 och 11:52 men som inte
har medtagits i reservationen i år, nämligen
det gamla kravet att öka ut möjligheterna
att intjäna pensionen. Det
gäller alltså 15- och 30-årsregeln. Man
framhåller att en person kan arbeta i
40—50 år, men han får bara tillgodoräkna
sig inkomsten under de bästa 15
åren. Därigenom kan den som haft låga
inkomster under mycket lång tid
komma i ett sämre läge än den som under
kortare tid än 30 år haft höga inkomster.
Kravet på ändring härvidlag
har man nu släppt; ingen reservation
har på den punkten avgivits i år. Jag
förstår det. Man har väl börjat inse att
bekymren om dem som har betydligt
längre intjänandetid än 30 år är en fråga
för framtida generationer. Det kan
vara en uppgift för kommande generationers
cqnterpartister att motionera
om, ty det dröjer ju länge innan vi
kommit så långt med nuvarande system
att någon kan ha tjänat in 40 år.
Ännu har vi inte ens hunnit fram till
20 år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I slutet av sitt långa anförande
kom fröken Sandell in på det
som frågan gäller.

Fröken Sandell talade om födslovåndorna
vid ATP:s tillkomst och menade
att det inte är någon måtta på viljan
att reformera systemet. Hon sade vidare
att man nu vill slå in en murbräcka
mot fördelningssystemet. Vad
det är fråga om, fröken Sandell, är att
skapa rättvisa. Kontentan av fröken
Sandells resonemang, som framkom i
slutet av hennes anförande, blev att det

Fredagen den 21 mars 1969

54 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,

inte är möjligt att skapa rättvisa, eftersom
man då försämrar och fördyrar
administrationen. Detta var hennes svar
på kravet på rättvisa i systemet.

Fröken Sandell! Vi har aldrig gjort
gällande att vårt förslag skulle ge flera
pensionspoäng. Vi har hela tiden understrukit
— och det har också framgått
denna gång — att det är dubbelavgifterna
som är orättvisa. Fröken Sandell
har inte heller reagerat mot det
exempel, som återges i reciten i andra
lagutskottets utlåtande, varav det klart
framgår hur systemet verkar. I det anförda
exemplet med en sammanlagd inkomst
på 11 800 kronor betalas en ATPavgift
på 9 867 kronor, eftersom inkomsten
är uppdelad på inkomst av
tjänst och inkomst av eget företag. Är
det riktigt, fröken Sandell? Om det endast
hade varit fråga om inkomst antingen
från det egna företaget eller
från tjänst hade vederbörande inte behövt
betala avgift på mer än 6 000 kronor.

Jag sade i mitt föregående anförande,
att följden blir att den som har denna
låga inkomst själv får betala in avgifter
på ungefär 300 kronor. Om vi
hade en ordning, där arbetstagaren för
den inkomst han får från det egna företaget
i det anförda exemplet skulle
få dra av ett halvt basbelopp, så att från
den sammanlagda inkomsten inte skulle
dras mer än ett helt basbelopp, skulle
vederbörande slippa betala cirka 300
kronor i avgift. Är det så svårt att förslå,
fröken Sandell? Det går inte att
vifta bort förslaget med att det är svårt
att genomföra administrativd. Det är
något som kan klaras på det lokala
planet och berör inte på något sätt fonderna.

Efter de tio år som diskussionen i
denna fråga pågått har jag fått det intrycket,
att allt fler börjar förstå hur
det rådande systemet verkar och vilka
orättvisor det leder till, men fröken
Sandell vill inte förstå detta.

Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Sandell säger
att vi är ute efter att försvaga systemet
genom det förslag som vi framlägger i
motionerna och i reservationen. Det är
en fullständig feluppfattning, fröken
Sandell. Det är inte fråga om detta utan
avsikten är att inom systemets ram genomföra
reformer som är nödvändiga
för att det skall kunna fungera ännu
bättre än det nu gör. Yad vi pekat på
är den disproportion som i vissa fall
råder mellan avgiftsinbetalningarna och
de pensionspoäng dessa ger.

Beträffande det av fröken Sandell
åberopade exemplet, som hade nämnts
av mig, vill jag säga att det ändå var
ett faktum att det på grund av den låga
inkomst som vederbörande hade inte
blev några extra pensionspoäng genom
de avgifter som inbetalades. Det
betalas alltså in avgifter utan att någon
extra pensionspoäng kan tillgodoräknas
härför.

Vidare sade fröken Sandell att det är
en ytterst liten grupp som berörs och
att vi är ute efter att skaffa denna
grupp särskilda fördelar. Också detta är
ett felaktigt uttalande. Det är inte fråga
om att utverka fördelar utan vi vill
bara skapa rättvisa inom en del av systemet
där någon sådan för närvarande
inte finns.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Jonsson i Mora om att gäller det
rättvisekrav, så skall man inte i första
hand ta hänsyn till om det är en liten
grupp eller ej. Men det som är avgörande
här är att man slår sönder ett system
som är uppbyggt för att vara administrativt
enkelt och billigt. Att göra
den förändring som motionärerna och
reservanterna önskar och knyta avgiften
till varje anställd — ty så måste det
ju bli — skulle innebära att det behövde
föras ett register över vad som be -

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

talas för varje anställd. Detta skulle slå
sönder det fina i pensionssystemet, som
just är att det sker en inbetalning av
avgifter kollektivt.

Det är som jag sade förut, att om
hela inkomsten är deklarerad, så får
vederbörande poäng på den. Detta har
inget samband med vilken avgift arbetsgivaren
har betalat.

Man kan också säga att det finns de
som får förmåner utan att det betalas
in avgifter just därför att detta kollektiva
system tillämpas. Det gäller när någon
blir invalidiserad och måste ha förtidspension
och när någon dör och familjen
får pension. Det kan vara en
person som inte arbetat särskilt många
år och som det betalats in ytterst få
avgifter för. Vederbörande får ändå tillgodogöra
sig förmåner inom tilläggspensioneringen
som är baserade på en antagandepoäng,
grundad på inkomsterna
under tre av de fyra närmast föregående
åren innan vederbörande t. ex. blev
invalidiserad. Den förtidspension som
i sådana fall utgår är baserad på en
inkomstsumma som räknats fram på
grundval av antagandepoängen för en
period som sträcker sig ända fram till
dess att personen i fråga skulle ha fyllt
65 år.

.lag upprepar att det alltså finns de
som får fördelar genom pensionssystemet
utan att några motsvarande avgifter
betalats in. Det är det fina med detta
system, att avgifterna betalas in kollektivt
och pengarna sedan fördelas utan
att vara knutna till en bestämd person.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det system för basbeloppets
beräkning som vi vill ha till
stånd påverkar inte, fröken Sandell, den
kollektiva avgiftsinbetalningen från arbetsgivarna.
Därvidlag sker ingen förändring,
utan vi syftar i första hand på
de fall då — som jag givit exempel på
— vederbörande har ett eget företag

men en arbetsgivare gjort avdrag med
låt mig säga ett halvt basbelopp. Då
skall enligt vår mening rätt till avdrag
föreligga på den del av inkomsten som
kommer från eget företag.

Och vad har förtidspensionerna med
detta att göra? Fröken Sandell menar
väl inte att det är denna grupp som ensam
skall svara för att det blir ett fördelaktigare
system för antagandepoäng
när det gäller förtidspension?

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att stillsamt avge eu protest
mot fröken Sandells uttalande att ATPsystemet
är ett administrativt enkelt
system. Det är det inte alls, fröken Sandell.
över 100 000 personer sysslar med
dessa ting, och de får enligt en utredning
lägga ned flera miljoner arbetstimmar
på saken. Rätt skall vara rätt,
fröken Sandell!

Sedan vill jag instämma i det allra
mesta av vad herr Gustavsson i Alvesta
har sagt och yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Motionärerna talar om
att det inom systemets ram skulle vara
möjligt att göra en förändring i det här
avseendet. Om man emellertid skall
ändra inom systemets ram, får man
också vara beredd på att ta vissa andra
konsekvenser.

Om vi skulle vända litet på steken när
vi diskuterar denna fråga och syssla
med en löntagare som förstärker sin
årslön genom att »extraknäcka» som vi
säger på Västkusten, hur kommer då
systemet att verka för denne?

Jo, han får först genom sin helårstjänst
ett basbelopp. Om han sedan under
två månader har kvällstjänst, betyder
det att han ytterligare drar av två
tolftedelar. Det blir alltså motsatsen till
vad herr Gustavsson i Alvesta sysslar
med. Om man skall ändra inom syste -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

mets ram, måste även denna sida beaktas.

Jag har mycket noga gått igenom detta
problem. Jag har diskuterat det med
riksförsäkringsverket och har ingen anledning
att här säga att administrationen
i och för sig skulle fördyras. Del
går an att syssla med dessa problem individuellt
när man har 8—10 anställda.
Men studera den administrativa sidan
med en individuell behandling, därest
man har 100, 200, 500 eller 1 000 anställda.
Ta t. ex. de stora grupper som
går in och ut ur vissa norrlandsföretag.
Hur skall man klara det inom de stora
kommunerna där man har extraarbetare
intagna? Det är inte riktigt så enkelt
som herr Gustavsson i Alvesta försöker
att göra det för sig. Om herr Gustavsson
vill fortsätta att strida i denna
fråga, bör han nog ta med sig löntagarna
i större utsträckning och se på den
andra sidan av saken. Men kanske centerpartiet
i det här sammanhanget inte
har riktigt samma intresse av det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Olsson i Mölndal säga att han
har diskuterat denna sak med riksförsäkringsverket.
Vi skall inte referera
vad vi diskuterade i går, men det är
inte så svårt som fröken Sandell här vill
göra gällande.

Sedan tror jag inte att det blir så stora
konsekvenser som herr Olsson i
Mölndal säger att det blir. Men frågan
gäller rättvisa, hen- Olsson i Mölndal,
och då begränsar vi det inte till en
grupp.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

vationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) och B) i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hubinette m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97
ja och 84 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner om
avgångsbidrag i vissa fall, och

nr 19, i anledning av motioner om en
allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring;
samt

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av motioner om vissa åtgärder
mot markspekulation.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 23

Upphävande av affärstidslagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 348 i
första kammaren av herr Brundin m. fl.
och nr 399 i andra kammaren av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Ringaby.

I motionerna, som var likatydande,
hemställdes

»att riksdagen måtte

I. besluta att affärstidslagen, SFS
1966 nr 668, upphävs fr. o. m. den 1
juli 1969,

II. om yrkandet under I. ej bifalles
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder syftande till en
likformig tillämpning av affärstidslagen.
»

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 348 och II: 399 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag har tillsammans
med en partikamrat i denna kammare
motionerat om att affärstidslagen skall
upphävas. Vi stöder oss därvid främst
på vår uppfattning att näringslivet i
vårt land bör bygga på fri konkurrens
mellan olika företagstyper. Det betraktas
allmänt som ett önskemål att kon -

Upphävande av affärstidslagen

kurrenshämmande element så långt som
möjligt skall elimineras. Då det gäller
frågor om näringsfrihet, kartellagstiftning
och dylikt har riksdagen alltid
klart deklarerat att det ena företaget
inte bör ha väsentliga fördelar framför
det andra.

Affärstidslagen infördes som en avlösning
av den gamla butikstängningslagen,
och det är ingen tvekan om att
man tog ett steg i rätt riktning när man
ändrade de otidsenliga bestämmelser
som förut gällde.

Jag har emellertid svårt att förstå varför
det nödvändigtvis skulle göras halt
på halva vägen. Det enda rimliga hade
givetvis varit att man helt hade upphävt
en lagstiftning som överlevt sig
själv. Det moderna servicesamhället har
ingen nytta av en lagstiftning som utan
några påtagliga fördelar försämrar möjligheterna
att ge kunderna bästa service.

Utskottet framhåller att de olika kommunerna
har stora möjligheter att ge
dispens om affärsidkaren ansöker därom,
men det är alldeles uppenbart att
just detta dispensförfarande ger en
kraftigare snedvridning av konkurrensförhållandena.
Samhällets utveckling
med snabba kommunikationer, där det
i praktiken snart finns en bil i varje
hushåll, medför naturligtvis att man har
möjlighet i en helt annan utsträckning
än tidigare att handla i affärscentra och
inte är bunden till en närbutik. Om då
strax utanför den egna kommunens
gränser finns företag, som tack vare en
generösare kommunstyrelse kan ha
kvällsöppet, innebär detta ett avsevärt
avbräck för affärerna i den egna kommunen.

Jag skulle inte engagera mig i denna
fråga, om det fanns ett verkligt starkt
skäl för bibehållande av affärstidslagen.
Det förefaller emellertid som om den
enda anledningen till denna lag var att
man inte vågade ta steget fullt ut för två
år sedan. Jag ber att få yrka bifall till
det i motionerna I: 348 och II: 399 under
II framställda yrkandet.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Upphävande av affärstidslagen

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm säger att han och andra representanter
för vårt näringsliv inte
förstår varför man gjort halt på halva
vägen när man införde den nuvarande
affärstidslagen. Hälften av den tid under
vilken man förutsatt att denna lag
i första hand skulle gälla har nu gått.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1967
och skall gälla till och med den 31 december
1971.

När lagen infördes sade den föredragande
departementschefen att han ansåg
att det fanns skäl att försöka ersätta
den då gällande butikstängningslagen
med en friare reglering. Lagen borde
ges en begränsad giltighetstid, förslagsvis
fem år, och därefter skulle man på
nytt pröva om affärstidsregleringen
skulle kunna slopas helt. Erfarenheterna
av den friare regleringen och den
utveckling som kunde ske inom ramen
för denna borde ge en bättre vägledning
för prövningen. Det är alltså endast två
och ett halvt år som gått och det återstår
följaktligen ytterligare två och ett
halvt år.

Ett enigt utskott anser att man inte
har fått tillräckliga erfarenheter av de
eventuella nackdelar som kan vara förenade
med att nu helt slopa lagen utan
att man bör vänta försöksperioden ut.
Vi får då tillfälle att på nytt ta upp frågan
och ta ställning till den.

I motionerna har det hemställts att
affärstidslagen skulle upphävas från
den 1 juli 1969. Om detta yrkande inte
vinner riksdagens bifall, hemställer motionärerna
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om åtgärder
som syftar till en likformig tillämpning
av lagen. Utskottet har ansett att
det skulle vara möjligt att få bättre likställighet
beträffande stängningstider
och sådant i kommunerna genom ett
samråd t. ex. mellan handelns och de
handelsanställdas organisationer och
företrädare för de kommunala myndigheterna.
Vi anser att detta är i högsta

grad önskvärt, och utskottet har starkt
understrukit att man borde försöka pröva
sig fram på den vägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan förefalla litet
underligt att jag som är engagerad i en
affärsrörelse med stora enheter — bl. a.
varuhus — är kritiskt inställd till en
uppmjukning av butikstängningslagen.
I motsats till herr Fridolfsson i Stockholm
har jag den uppfattningen att det
visserligen går bra för de stora varuhusen
att hålla öppet på söndagar och
kvällar men att småföretagen inom
svensk handel skulle slås ut om vi följde
herr Fridolfssons rekommendation.
Herr Fridolfsson behöver bara titta på
småhandlarnas förhållanden i fråga om
t. ex. arbetstid för att inse detta. Receptet
är effektivt men det är föga lämpligt
i nuvarande situation.

Genom den uppmjukning av lagen
som skett har vi börjat komma in på
vägar som är allvarliga för de affärsanställda
och handeln. Det behov av
ökat öppethållande som herrarna talar
om föreligger icke. Om vi flyttar stängningstiden
en timme framåt i tiden,
innebär det bara att vi ändrar människornas
vanor när det gäller att göra
inköp.

Inom denna grupp finns icke någon
solidaritet gentemot de medmänniskor
som är anställda i butiksyrket och icke
heller de olika företagen emellan. Vi har
kommit in i en situation, där jag tror
att varken den privata eller den kooperativa
handeln anser det vara lyckligt
att fortsätta på denna väg.

När departementet skall följa utvecklingen
och planera för förhållandena
efter den 31 december 1971 bör man
överväga, huruvida det inte vore lämpligt
att ta ett steg tillbaka i fråga om
öppethållandet med hänsyn både till
personalen inom handeln och framför
allt till de kostnader och andra följd -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

verkningar som ett alltför vidlyftigt öppethållande
innebär för handeln och
konsumenterna.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Herr Lundberg sade att
han har vissa kontakter med de stora
företagen inom handeln. Dessa företag
har som bekant möjligheter att ha öppet
i i det närmaste obegränsad omfattning.
Herr Lundberg sade vidare att jag
talar för vissa grupper småhandlare.
Men varför skall — genom den befintliga
konkurrensbegränsning som föreligger
— småhandlarna ha en sämre
ställning än de stora varuhusen som
herr Lundberg pläderar för?

Herr Lundberg var också orolig för
att familjemedlemmarna som arbetar i
ett företag skall få en arbetstid som är
alltför betungande. Det tänker man minsann
inte på i andra sammanhang. Men
när det gäller att ge dessa företag möjlighet
att på lika villkor konkurrera
med de stora varuhusen och de större
affärerna då åberopas detta. Jag tycker
att möjligheterna att konkurrera är det
argument som väger tyngst i diskussionen.
Det var intressant att kunna konstatera
att herr Lundberg placerade mig
bland småhandlarna och sig själv bland
storföretagen. .Tåg tar det som en komplimang.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Om jag inte hörde alldeles
fel så är det av vad herr Fridolfsson
i Stockholm nyss yttrade tydligt att
han har sovit under mitt anförande. Jag
sade nämligen att det är ur småhandlarnas
synpunkt som herr Fridolfssons
resonemang är farligt; de småhandlare
som har sina butiker i närheten av de
stora varuhusen klarar sig, men de andra
har genom denna liberalisering av
öppethållandet kommit i en allvarlig
situation. Detta borde ändå herr Fridolfsson
om han har någon som helst
kontakt med det verkliga livet — och

Upphävande av affärstidslagen

det vill jag inte yttra mig om -— känna
till.

Herr Fridolfsson talade om småföretagens
möjligheter att konkurrera. Om
herr Fridolfsson tänkte igenom det hela
och inte bara trodde utan toge reda på
hur det förhåller sig i det levande livet,
så skulle han finna att hans resonemang
är ohållbart.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag sov naturligtvis inte
under herr Lundbergs första inlägg och
inte heller under hans andra. Vad jag
vände mig mot var herr Lundbergs bekymmer
för småhandlarna. Den konkurrensbegränsning
som föreligger på
grund av den nu gällande affärstidslagen
drabbar många kategorier affärsidkare,
även småhandlarna. Det är därför
jag har motionerat, och det är därför
jag yrkar bifall till min motion.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom herr Fridolfsson
i Stockholm säger sig företräda småhandlarna
och pläderar för en friare
handel skulle jag vilja rekommendera
honom att läsa Heckschers »Merkantilismens
historia». Där kan han få veta
hur den s. k. fria konkurrensen verkar
i vissa sammanhang. På ett ställe heter
det att konkurrensen dödar konkurrensen.
När de stora företagen vidtar åtgärder
t. ex. i fråga om butiksöppethållande,
dödar de mycket snabbt den
mindre handeln. Vi är väl inte beredda
att ta konsekvenserna av detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det i
motionerna 1:348 och 11:399 under II
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ett bättre djurskydd, m. m.

§ 24

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om
viss övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Ett bättre djurskydd, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels motioner
om ett bättre djurskydd, dels motion
om överflyttande på polismyndighet
av tillsynen över djurskyddet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 19 i första
kammaren av herrar Sörenson och
Eric Peterson och nr 23 i andra kammaren
av herrar Sjöholm och Werner.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära utredning för tillskapandet
av ett bättre djurskydd med
särskild prövning av frågan om inrättande
av en djurens ombudsman».

Utskottet hade vidare behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 266, av herr Werner m. fl.,
i vilken hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan
ändring i lag om djurskydd av den
19 maj 1944 att tillsynsuppgiften kommer
att åvila statspolisen».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:19 och 11:23 samt
motionen 11:266 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Om jag nu skall koncentrera
min framställning så mycket
som möjligt — och det tänker jag försöka
göra — vill jag bara slå fast två
sanningar. Den ena är att ett kultursamhälle
som vårt måste väl vårda sig
om ett gott djurskydd. Den andra sanningen
är att det djurskydd vi har inte
fungerar tillfredsställande.

Motionärerna har fått mycket vatten
på sin kvarn efter det att vår motion
skrevs. Vi har alla läst i tidningarna
de senaste veckorna om det mycket omfattande
djurplågeri som förekommer i
vårt land. Jag skall bara mycket kortfattat
anföra några exempel. Vi har
i vår motion pekat på olika arter av
djurplågeri som förekommer, och det
man nu läser om i tidningarna stämmer
väl med vad vi har skrivit.

Det rör sig om s. k. äggfabriker med
höns som står inpackade i ståltrådsburar
och aldrig får leva ett liv efter sin
natur.

Grisfabrikerna är ett nästan ännu mer
avskräckande exempel. Man binder upp
djur, som står fastbundna i veckor utan
att de kan lägga sig ned och vila. Det
är nästan så att man tror att det inte
kan vara sant.

Nötkreatur får stå på cementgolv och
stengolv utan halm, som förr i tiden
ansågs nödvändig. De får också obotliga
sjukdomar i klövar och ben.

Hästsporten har vi också nämnt. Vi
anser att den sannolikt i och för sig
är en form av djurplågeri. Man hetsar
djuren, och nu har det kommit fram att
man åtminstone på vissa tävlingsbanor
använder rena tortyrredskap för att öka
hästarnas snabbhet. Jag behöver inte
tala om vad de kallas — vi har läst en
redogörelse för detta i Expressen häromdagen.

Det förekommer också stöld av katter
och hundar, som sedan säljs till institutioner
som bedriver vetenskapliga
djurförsök. På den punkten borde vi få
en bättre ordning. Människor fäster sig

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

som vi vet mycket vid djur. I synnerhet
om en ensam människa har en katt
eller en hund och djuret blir stulet,
är det en ganska allvarlig tragedi.

Bandhundseländet har vi heller inte
kommit från i Sverige. Man håller djuret
bundna vid kojor, där de far mycket
illa.

Vi är helt visst eniga om att vi måste
försöka sätta stopp för detta. Vi
kan inte tolerera djurplågeri. Vad motionärerna
begär är just att vi skall
få till stånd en bättre ordning. De nuvarande
bestämmelserna är inte tillräckliga.
I ett svar på enkla frågor i går
instämde jordbruksministern i att bestämmelserna
inte fungerar som de borde
göra. Han menade att man skulle få
•överväga en annan ordning om utvecklingen
i fortsättningen går på samma
sätt som hittills.

Utskottsutlåtandet —- fylligt och bra
som utskottsutlåtanden alltid är — ger
också vid handen att vi har en lagstiftning
som är mycket splittrad på
olika förordningar utan att man därför
vill beteckna den som heterogen.
Ett sådant förhållande är naturligtvis
av ondo. Det borde finnas en bättre
samordning av dessa lagar eftersom de
avser samma sak.

Vi efterlyser i vår motion 11:23 en
översyn av dessa förhållanden för att
få en bättre samordning och måhända
en mera kraftfull ledning. Vi har fört
fram tanken på en djurens ombudsman.
Vi tycker att det behövs en sådan
med en överblick över hela fältet,
d. v. s. både tama och vilda djur, eftersom
det förekommer mycket djurplågeri
också av vilda djur.

I Danmark har man ett system som
verkar mera framsynt och djurvänligt.
Man har en djurskyddslag som allmänt
stadgar att djur skall hållas i för dess
särart lämplig miljö. Där kan man alltså
inte ha sådana här äggfabriker och svinfabriker
eftersom förhållandena i dessa
inte utgör en för dessa djur lämplig
miljö.

Ett bättre djurskydd, m. m.

Framför allt behövs rejälare tag och
en bättre samordning av åtgärderna för
att få en bättre efterlevnad av djurskyddslagen
till stånd. Det nämnda
överorganet skulle kunna vaka över att
djurskyddet verkligen fungerar. Vi har
i dag ett djurskydd som ser bra ut på
papperet, men det fungerar inte i praktiken.
I ett kultursamhälle som vårt,
befolkat av människor med medkänsla
för djuren, kan vi inte längre acceptera
situationen i dag på djurskyddsområdet.

Vi vill också att den utredning som
vi hoppas på skall ta upp frågan om
nöjesjakten. Ty vi borde väl nu ha kommit
ifrån den primitiva relikt som nöjet
att utsläcka liv måste sägas vara.

Herr talman! Jag vill med mina ord
yrka bifall till motion II: 23.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag tror inte jag behöver
ge herr Sjöholm något eldunderstöd
i hans jakt på nöjesjägare etc. Den
saken klarar han mycket bra själv. Vi
får väl se vad debatten kommer att ge,
ty det finns väl intressenter också för
den andra sidan. Jag vill bara varmt
instämma i vad herr Sjöholm sagt på
de olika punkterna och därmed också
yrka bifall till motionen nr 23.

Beträffande den andra motionen —
11:266 -—• tycker jag att utskottet inte
bär motiverat sitt avstyrkande på ett
övertygande sätt.

Det är tio år sedan vi fick tillsynsmän
i hälsovårdsnämnden, och djurskyddslagstiftningen
har varit föremål
för behandling i olika sammanhang sedan
1959: i djursky ddsutredningen

1963, i propositionen 1965 och i samband
med motionsyrkanden. Vid varje
tillfälle säger man att tillståndet ingalunda
är tillfredsställande. Den skildring
vi har fått i dag ger också klart vid
handen att utvecklingen på djurskyd -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ett bättre djurskydd, m. m.

dets område visst inte går framåt utan
snarare utför. Djurskyddet och lagens
efterlevnad blir uppenbarligen allt
sämre.

Jag minns inte om herr Sjöholm talade
om de enorma mängder försöksdjur
som behandlas bakom lyckta dörrar.
Detta är också ett fält där det behövs
tillsyn.

Jag sade att det går raskt utför med
utvecklingen. Det gäller dock inte beträffande
lagstiftningen som ju har förnyats
och allmänt anses vara bra, även
om jag inte tror vad utskottet säger i
sitt utlåtande på s. 15, att förändringen
av djurplågeriparagrafen som beslutades
1966 har inneburit en skärpning
av djurskyddet. Det var då man ändrade
»utsätter djur för otillbörligt lidande»
till »otillbörligen utsätter djur för
lidande». Jurister som sysslar med dessa
saker menar att man inte genom
denna lagändring har kunnat få till
stånd en förändring till det bättre. Ytterligare
ett tecken på att systemet inte
fungerar är ju att det är ytterligt sällan
som något åtal anställs för djurplågeri.
Likväl vet vi som sagt att djurplågeri
förekommer dagligen.

Få lagar har så dålig genomslagskraft
som djurskyddslagar. Det har ju sin
uppenbara förklaring: djur kan inte
reagera med anledning av de lagar vi
skriver. De kan råma och gala och skrika,
men det kan vi alltid tolka på annat
sätt.

Vi yrkar i denna motion, att polisen
skall överta tillsynsuppgiften. Departementschefen
skrev 1965 att när polisen
skulle övergå till att bli statspolis
var det svårt att få med en sådan här
tillsynsuppgift utöver polisens övriga
uppgifter. Huvuduppgiften, att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet, skulle
utesluta en dylik tillsynsuppgift. Nog
borde väl säkerheten också kunna inbegripa
djurens säkerhet. Uppgifterna
skulle nog gå att förena. I varje fall behövs
det en förändring. Departementschefens
avgörande synpunkt var, att om

polisen fick tillsynen man skulle få två
tillsynsmyndigheter, dels polisen och
dels hälsovårdsnämndens tillsynsman.
Emellertid måste ju polisen ändå fungera,
då brott —• även mot djurskyddslag
— kommer till polisens kännedom.

Jag tror att polisen har den auktoritet
som behövs. Det behövs ett ämbete
för att kunna genomföra dessa uppgifter.
Detta är ingen kritik mot hälsovårdsnämndernas
tillsynsverksamhet,
men de har en hopplös uppgift: de
har, i varje fall i vissa kommuner, för
många bindningar till de människor
som de skall kontrollera i fråga om
hur dessa handskas med djuren. Det
gör som sagt uppgiften omöjlig. Därför
räcker det inte med att hänvisa till
att veterinärstyrelsen skall ge information
och sköta utbildningsverksamheten
för tillsynsmännen. Det är inte där behovet
ligger. Det är fråga om behov av
auktoritet. Sådan kan man inte få från
veterinärstyrelsen.

Jag finner att vårt yrkande är värt
att slå vakt om, och jag tycker liksom
herr Sjöholm att vi måste ta krafttag
på detta område. Om man inte gör det,
vittnar det om en kulturskymning på
ett väsentligt fält. De som reser söderöver
upprörs ofta av hur primitiva människor
handskas hårt med djuren, slår
dragare osv. Men vi har ju själva satt
detta i system för den kallhamrade
kommersialiserade konkurrensens skull.
Det är ett steg tillbaka.

Brott mot värnlösa är det grövsta,
lägsta och mest barbariska.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 266.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i denna fråga men vill ha sagt, att jag
mycket skarpt vänder mig emot herr
Sjöholm då han i sin motion påstår att
jakt är att döda för nöjes skull. Det
är en dålig betygsättning av jägarintresset
i vårt land, och tillika anser jag att
det är en hård dom över de cirka

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

250 000 jägarna i Sverige. Herr Sjöholm
tycks ännu inte ha kunnat värdesätta
den jakt- och viltvård som bedrivs av
enskilda jägare och jägarorganisationer.
Med tanke på de diskussioner som
förts i denna kammare om jaktfrågor
och olika jaktutredningar liksom också
med tanke på de jaktlagsändringar som
genomförts tycker jag ändå att herr
Sjöholm inte skulle ha undgått att märka
att det sker en hel del på detta område,
framför allt beträffande jakt- och
viltvården.

I lagen sägs ju tydligt ifrån att jakt
inte får bedrivas så, att villebrådet tillfogas
onödig skada. Herr Sjöholm har
kanske något annat i tankarna. Kanske
vill han skapa någon sorts herremansjakt,
men detta vänder jag mig emot.
Han vill få bort de vanliga jägarna
från våra jaktmarker. Herr Sjöholm
måste väl dra jägarna över en kam, ty
det lär bli svårt för honom att avgöra
vilka av dessa 250 000 som är nöjesjägare
och som dödar för nöjes skull
och vilka som inte är det.

Herr talman! Jag ber att varmt få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Sjöholm konstaterar
kort och gott att djurskyddet i landet
inte fungerar. Han är jurist och säger
att frågan kan lösas genom tillsättandet
av en djurens ombudsman, medan
herr Werner konstaterar att det
inte är något fel på lagstiftningen men
att efterlevnaden inte är vad den borde
vara. Han är prästman och ropar på
polis. Så löser vi den här frågan.

Jag tror att det är synnerligen angeläget
att vi får en debatt om dessa
spörsmål så att de belyses på ett bättre
sätt än vad som skett i pressen under
senaste tiden.

Man skulle kunna fråga sig, hur den
situation uppstått som vi för närvarande
har i de nya djurfabrikerna på
inånga håll i landet. Anledningen är
helt enkelt den att konsumenterna-sam -

Ett bättre djurskydd, m. m.

hället ställt det kravet på jordbrukarna
att de måste rationalisera och mekanisera
jordbruken för att därmed öka avkastningen
per arbetstimme i produktionen.
De är tvungna att producera billigt.
Enda möjligheten för jordbrukarna
har varit att pröva nya metoder. Med
statens goda minne har man också ställt
tekniker till förfogande, experter som
sagt att jordbrukarna skall bygga så och
så för att en man skall kunna sköta t. ex.
50 mjölkkor, klara av 2 000 grisar o. s. v.
De unga jordbrukarna som satsat på
jordbruket har följt detta recept, varefter
det helt plötsligt upptäcks, att
de nya byggnadsmetoderna medför
djurplågeri. Grisarna biter t. ex. svansen
av varandra i dessa stora anläggningar,
och det finner alla upprörande.

Även mjölkavkastningen har successivt
pressats upp till 5 000—6 000 kilo
mjölk per ko, och följden har blivit
mycket stora juver, spentramp och andra
åkommor, allt en följd av den rationaliseringsprocess
som pågår inom
jordbruket. Sedan kommer samma konsumenter
tillbaka och säger: Men ni
plågar ju djuren!

Uppfödarna har ju bara följt rekommendationerna.
Det har lett till de påtalade
missförhållandena, vilka konsumenterna
nu helt plötsligt finner förfärliga.
Då vill jag fråga herrarna: Skall
vi gå tillbaka till de primitiva förhållanden
som rådde i det gamla bondesamhället?
Är det över huvud taget
möjligt att göra det? Nej! Vi löser aldrig
problemen med lagstiftning och polisuppsikt.
Naturligtvis skall vi ha en rätt
anpassad lagstiftning, och där skall vi
följa utvecklingen med uppmärksamhet,
men vi kommer aldrig till rätta med
missförhållandena på den vägen. Vad
vi måste satsa på är forskning och försök,
som kan hjälpa jordbrukarna att
bygga på ett sätt som medför ett djurvänligt
klimat i stallarna.

Jag vill påstå att vi med den proposition
om den veterinärmedicinska
rådgivningens organisation, som lades

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ett bättre djurskydd, m. m.

på riksdagens bord häromdagen, liar
tagit ett mycket stort steg framåt. Jag
rekommenderar den propositionen för
studium. Riktigt genomförda, borde
förslagen i den propositionen kunna leda
till en tillfredsställande kontroll avvåra
stallar och en god djurvård. Vi
skapar på så sätt en motsvarighet inom
djurvården till företagshälsovården i våra
industrier och företag, när vi får
en veterinärmedicinsk kontroll i våra
stallar. Men det kommer att ta några
år att genomföra det. Jordbrukets organisationer
har förklarat sig positiva
till den lösningen och vill medverka
till den. Det innebär att praktiskt taget
alla stallar så småningom kommer
att stå under veterinärmedicinsk kontroll.
Det ligger i jordbrukarnas eget
ekonomiska intresse att djurvården
verkligen fungerar, så att djuren inte
skadas, vilket givetvis verkar hämmande
på produktionen. Det sammanfaller
sålunda med jordbrukarnas ekonomiska
intresse att få en så god djurhälsovård
som möjligt.

Vi har ännu inte funnit den lämpligaste
utformningen av stallar och miljö.
Det är uppgifter som ännu återstår
för forskningen. Hittills har jordbrukarna
i stort sett fått pröva sig fram
på egen hand. De har i andra delar av
världen hämtat modeller, som inte passar
för våra förhållanden lika bra som
i länder där man inte ställer samma
hårda krav på djurskydd som vi gör
här. Men jag tror det finns möjligheter
att med teknikens hjälp komma till
rätta med svårigheterna, om vi bara
hjälper till med ökade anslag till forskning,
experiment och försök.

Vidare anser jag att vi skall överlämna
åt veterinärerna och hälsovårdsnämnderna
ute i kommunerna att utöva
tillsyn och uppsikt i detta fall. Jag
är övertygad om att den vägen leder
till de bästa lösningarna i våra strävanden
att skapa ett allt bättre djurskydd
i våra stallar.

Det utomordentligt stora intresse riks -

dagen visat för dessa frågor är- mycket
värdefullt och visar att vi är vakna för
vad som kräves av ett gott djurskydd.
Jag tycker också det är riktigt att frågorna
tas upp till debatt i pressen. Men
man skall läsa det skrivna med gott
omdöme och ha klart för sig att vad
som där presteras är journalistik, inte
vetenskap.

Det ligger inga vetenskapliga utredningar
bakom brandartiklarna. Det är
fråga om en i och för sig värdefull journalistik,
eftersom den får i gång en
debatt och skapar en opinion, men man
skall inte ta allt som skrivs i artiklarna
för gott. För att man skall kunna
göra detta tarvas att vederbörande ägnar
frågorna ett mera ingående studium.

Herr talman! Det skulle finnas mycket
mer att säga om förevarande motioner,
eftersom den fråga vi nu diskuterar
är utomordentligt viktig. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Grebäck inte vill förringa bevisvärdet
av de artiklar och av de bilder som
förekommit i tidningarna. Jag trodde
att vi kunde vara eniga om att förhållandena
för närvarande är miserabla.
Det är felaktigt att släta över de
nuvarande förhållandena, ty de är verkligen
sådana att de inte kan tolereras.
Redan föregående år, då jag också hade
väckt en motion i frågan, uttalade
utskottet att man hade det intrycket att
kontrollen över svinfabrikerna hade
blivit bättre. Nu ser vi emellertid hur
det alltjämt är ställt just i dessa anläggningar,
där det förekommer ett
fruktansvärt djurplågeri.

Herr Grebäck vittryckte många fromma
förhoppningar; han sade dessutom
att jag kallade på en ombudsman medan
herr Werner kallade på polis. Nej,

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

vi har kallat på en utredning om en
allmän översyn över förhållandena, något
som vi tror skulle kunna utmynna
i tillsättandet av ett slags djurens ombudsman,
vilken bara skulle intressera
sig för djurskyddsfrågor.

Rationaliseringssynpunkter kan aldrig
ursäkta djurplågeri, herr Grebäck.
Inte heller profitintresset kan någonsin
göra djurplågeri ursäktligt. En ägare
till en ägg- eller kycklingfabrik har
förklarat att hans kycklingar har det
så bra därför att den anläggning som
han byggt för dem kostat flera miljoner
kronor och är mycket fint inredd.
Det är verkligen ett cyniskt uttalande.
Anläggningen kostade säkerligen flera
miljoner kronor, men detta hindrar inte
att det i den kan förekomma ett
fruktansvärt djurplågeri.

Herr Wikner är naturligtvis fixerad
i sina primitiva instinkter när det gäller
jakt — det vet vi sedan länge. Jag
talade om nöjesjakt, herr Wikner, och
bakom denna ligger väl ändå nöjet att
jaga. Vill herr Wikner bestrida detta?
Att jaga är såvitt jag vet att döda djur.
Herr Wikner siktar väl ändå till detta
när ban är ute i markerna, även om
han inte alltid träffar bytet.

Det är möjligt att det bedrivs en
god viltvård, men den går ofta ut på
att föda upp djur för att man sedan
skall kunna skjuta dem. Man föder t. ex.
upp fasaner, som blir halvtama, och
bjuder kanske in sina affärsbekanta som
sedan får sitta på sina stolar och skjuta
fasanerna när de släpps ut. Det är en
mycket otrevlig företeelse.

Jag vill inte ha någon herremansjakt.
herr Wikner. Jag tycker kanske
t. o. m. mera illa om herremansjakten,
men det berör mig lika illa om det är
herr Wikner som om det är en kunglig
person som bedriver jakten. Jag tror
emellertid att det är svårt att diskutera
denna fråga med herr Wikner. Vi befinner
oss utom skotthåll för varandra
— vem som skall lyckönskas mest till
detta vet jag inte.

Ett bättre djurskydd, m. m.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Sammankopplingen avpräst
och polis, herr Grebäck, är mycket
populär. Det är inte första gången
den förekommer. Jag vill emellertid påpeka
att det förslag jag framlagt är detsamma
som det som framfördes av utredningsmannen
1963. Huruvida denne
var präst vet jag inte, men det måste
i alla fall ha varit en vettig person. Jag
tycker nog att förslaget är värt att
hålla fast vid.

Jag väljer inte polisen i detta sammanhang
just på grund av hans egenskap
att vara polis, utan därför att han
har ett ämbete. Jag vet inte vem man
annars skulle ålägga den tillsynsuppgiften.
Om herr Grebäck har något annat
förslag är det bra, ty det system
vi nu har fungerar mycket dåligt. Jag
tror att de som fått någon insyn i de
nuvarande förhållandena kan hålla med
om detta.

Vidare anförs rationaliseringen som
i viss män ett försvar för det djurplågeri
som sker på svin- och hönsuppfödningsfabrikerna.
Vi får dock inte
låta resonemanget löpa i en sådan cirkel.

Rationaliseringen får ha sin absoluta
gräns, angiven i lagen, och sedan får
konsumenterna säga vad de vill. Vi måste
väl ha ett lagligt samhälle.

Vi kan inte heller jämt och samt
avvakta framtiden. Vad vi sett är graverande.
Det är visserligen inte vetenskap
som i allt ligger bakom tidningsartiklarna,
men fotografier har tagits
och man kan själv se ett och annat
och dra vettiga slutsatser, även om man
inte är vetenskapsman.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är dessa tvärsäkra
uttalanden av både herr Sjöholm och
herr Werner som gör mig en aningfundersam.
Har ni över huvud taget varit
inne i sådana här moderna stallar
och sett hur de fungerar?

Jag vill inte alls säga att förhållan -

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ett bättre djurskydd, m. m.

dena i alla avseenden är bra; man befinner
sig på experimentstadiet med
alla de avigsidor som finns när man söker
sig fram på nya vägar. Och från
vårt håll har vi ju ställt oss avvisande
mot dessa stora industrianläggningar
när det gäller djurproduktion. Vi tror
på familjéjordbruket — av tillräcklig
omfattning naturligtvis. Även familjejordbruket
måste självfallet följa med i
utvecklingen och rationalisera, ta nya
metoder till hjälp. Omvårdnaden blir
emellertid bättre där. Naturligtvis är
detta inte alltid fallet, utan det kan vara
tvärtom, men det uppstår faktiskt ett
visst förhållande mellan djur och människor,
som kan verka mycket positivt
för djurens trivsel. Vi får dock acceptera
utvecklingen; det finns ingen väg tillbaka
när det gäller att försöka rationalisera
driften. Detta behöver naturligtvis
inte innebära att man inte skall göra
allt vad göras kan för att förbättra djurskyddet
över huvud taget.

Herr Sjöholm säger att förhållandena
är fruktansvärda, Ja, både herr Sjöholm
och herr Werner är ju från Skåne,
och jag måste erkänna att jag under
de senaste åren inte varit nere och detaljstuderat
förhållandena där. .Tåg kan
alltså inte säga om de angivna förhållandena
är speciellt utmärkande för
Skåne. Men annars åker jag vida omkring
i detta land, och jag har sett på
många av dessa nya ekonomibyggnader
som uppförts. Att karakterisera förhållandena
där som fruktansvärda är, tycker
jag, att göra sig skyldig till en
mycket stor överdrift.

På senaste tiden har helt enkelt miljöfrågorna
även blivit aktuella i samband
med djurhållningen. Dessa har kanske
inte observerats tidigare, på samma sätt
som miljöskadorna när det gäller det
mänskliga samhället upptäckts först på
senare tid.

Att man skall försöka komma till rätta
med missförhållandena instämmer
jag helt i. Men att polisen skulle ha
någon speciell kompetens eller sakkun -

skap som berättigar att polisen skulle
gå in i stallarna och övervaka djurvården
kan jag inte finna. Jag tror att
polisen i det fallet inte har större
kompetens än herr Werner själv. Nej,
det är hälsovårdsnämnderna och veterinärerna
som gemensamt skall utöva
kontrollen. Och det utmärkande för
dessa moderna stallar är att man där
har en fortlöpande veterinärkontroll.
Veterinären kommer med vissa mellanrum
— minst en gång i månaden och
ibland en gång i veckan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm säger att
jakten är uttryck för en primitiv instinkt.
Men herr Sjöholm måste själv
vara mycket primitiv om han karakteriserar
jakten på detta sätt, och jag tror
att herr Sjöholm får revidera sin ståndpunkt
betydligt.

Jag fick icke något svar på frågan om
vilka av dessa 250 000 jägare som skall
hänföras till kategorin nöjesjägare. Skär
herr Sjöholm alla över en kam?

Sedan hoppas jag att herr Sjöholm
säger nej när man på en restaurang eller
något annat ställe vill servera honom
rensadel, hjortstek eller något annat
begärligt viltdjur.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det
kan vara herr Wikner till någon tröst
när jag säger att jag faktiskt inte brukar
äta sådant kött. Men det har ju
mindre betydelse, eftersom renen ändå
är död. Den har herr Wikner redan
skjutit. Vi kan i alla fall inte uppväcka
den. Jag ämnar inte gå så långt som att
försöka mig på det.

När jag talar om nöjesjakten avser
jag i all synnerhet arrendejakten. Jag
förstår mycket väl, herr Wikner, att
det behövs en viss avskjutning, och jag
vill att kompetenta människor skall
sköta denna. Det går säkert att ordna,

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

och det var just den saken som denna
utredning skulle utreda.

I fråga om uttrycket herremansjakt
undrar jag, herr Wikner, om det ändå
inte i begreppet jakt ligger en viss herremansattityd.
Här har jag i min hand
möjlighet att bestämma: den där haren
skall få leva, men den där skall jag
klippa. Herr Wikner har nog inte kommit
underfund med det, men däri ligger
något av en herremansattityd. Fundera
på det ett slag, herr Wikner!

Jag tycker att det är trist att debatten
ändå blev sådan att herr Grebäck vill
släta över och säga att det inte är så
fruktansvärt. Är det fruktansvärt eller
icke, herr Grebäck, när man binder
en sugga så att hon inte kan röra sig
när hon skall föda ungar? Det finns
ingen väg tillbaka, säger herr Grebäck.
Vi står inför valet: fortsatt rationalisering
med fortsatt djurplågeri eller en
väg tillbaka där vi avskaffar djurplågeriet.
Vilken väg följer herr Grebäck?
.lag har lätt för att välja, tv jag anser
att det måste finnas en väg — kalla det
gärna en väg tillbaka. Men det är väl
ingen väg tillbaka om vi får ett bättre
djurskydd. Då är det en väg framåt. Såväl
profitintresset som rationaliseringen
och annat får vika för detta, ty det är
ett intresse som står över det hela.

Sedan frågar herr Grebäck om jag
har varit i dessa stallar. Ja, jag har
varit i djurstallar, och jag har varit
och tittat på hönsfabriker. Egentligen
är det en rätt onödig fråga, tv man kan
ta avstånd från mycket här i världen
utan att ha sett det med egna ögon.
.lag vet inte om det exempel jag nu anför
är litet grovt, men jag kan inte
komma på något bättre. Jag såg aldrig
Hitlers koncentrationsläger och var
aldrig i något sådant men jag kan ändå
ta avstånd från dem. Jag kan ta avstånd
från det djurplågeri som förekommer
i våra djurstallar utan att ha
sett det.

Det är fruktansvärda förhållanden,
herr Grebäck, och det måste ändras,

Ett bättre djurskydd, m. m.

det är ett intresse som står över de
andra intressena.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ingen felsägning
om herr Sjöholm trodde det. Man
bär faktiskt rätt att efter inhämtat tillstånd
även skjuta vildren.

Jag hade kunnat nämna även rådjurssadel
som en ännu mera begärlig viltdjursrätt.
Det måste finnas variationer
även för herr Sjöholm.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Tiden medger inte att
jag undervisar herr Sjöholm i husdjurslära,
men privat skulle jag kunna göra
det vid något lämpligt tillfälle.

Herr Sjöholm frågar mig om det är
djurplågeri eller inte att hålla eu sugga
i en grisningsram. Nej, det är inte djurplågeri! Om

vi nu skall tala om så här jordnära
ting, måste jag omtala att en sugga
när hon skall grisa ofta får »grisningsfeber».
Om hon då får röra sig fritt i
boxen, hugger hon utan vidare ihjäl
sina egna smågrisar. Hon kan då bita
ihjäl hela kullen ty hon blir fullständigt
vansinnig och rusar än hit än dit.
lägger hon i ramen kan hon inte göra
det, utan då är hon fixerad där under
grisningsperioden. Jag förstår mycket
väl att en journalist, om han kommer in
i ett sådant där stall och får se suggorna
stå i sina grisningsramar, kan säga:
Detta är någonting förskräckligt.

Men inte står de där hela året utan
under sintiden t. ex. kan de röra sig fritt
i sina boxar eller t. o. in. få möjlighet
att komma ut i rastgårdar i det fria.
En okunnig person som kommer dit för
att skriva ett reportage kan naturligtvis
lätt tro att grisens hela tillvaro tillbringas
i denna ram, men så är ingalunda
fallet.

Detta var bara en liten upplysning.
Jag hinner tyvärr inte fortsätta lektionen
nu.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ett bättre djurskydd, m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Att jag instämde med
herr Sjöholm berodde på att jag ansåg
att hans reaktion mot djurplågeri
över huvud taget borde få vårt stöd i
allra högsta grad. Här är det inte fråga
om vare sig rensadel eller något annat
sådant; att tala om det är att komma
hort från ämnet. Vad det här gäller
är bl. a. det problem som kommit till
synes i tidskriften Industria, där man
skriver: »Är dödsplågade djur lämplig
människoföda? Den moderna stordriften
i djuruppfödning är på många håll
ett helvete för djuren och ett dödligt
hot mot folkhälsan. Höns, broilers, svin
packas i tusental utan chans att röra
sig normalt, får benskador, stressjukdomar,
cancer. För att överleva till
slaktögonblicket ges de ständigt antibiotika
med följder för människan som
många forskare bedömer som livsfarliga.
»

— »Är detta värdigt Sverige?» frågar
författaren i Industria.

Visst har vi lagar, men lagars styrka
och innehåll ligger i deras tillämpning.
Det var därför med stor tillfredsställelse
jag i går hörde jordbruksminister
BengtsSon varmt tala för att man skulle
försöka skapa effektivitet på detta område.
Vi bör nog komma ihåg att om
vi driver rationalisering och ekonomi
dithän att vi gör tillvaron för djuren i
dagens djurfabriker till ett helvete, är
vi inne på orimliga vägar. Herr Grebäck
talar om djurstallar i Uppland eller
i Skåne, och vi kan utan tvivel i båda
landskapen hitta djurstallar som är hygieniska
och fina att se på. Men vi
människor vill ha ett visst utrymme,
och vi har ansett uppfyllandet av denna
önskån Vara ett uttryck för ett kultursamhälles
utveckling. För varje gång
vi har försökt skapa bättre förhållanden
för människors tillvaro har vi emellertid
vidtagit en rationalisering, som
gjort att dessa Stackars djur, som skall
leva i sina stallar under flera månader,
har fått ett helvete. Det är denna ut -

veckling jag reagerar mot, och det är
därför jag vill uttala den förhoppningen
att tillsynsmyndigheterna verkligen gör
en kraftinsats för att klara upp situationen.

Den veterinärmedicinska forskningen
skall vi hälsa med tillfredsställelse, men
själva tillvaron har ändå för djur såväl
som för människor väsentlig betydelse.
Vi har fått en upprustning i fråga om
de djur vi använder för vetenskaplig
forskning; vi borde också se till att vi
får en annan inriktning på hela denna
fabrikation av djur, som nu måste leva
under förhållanden som är ovärdiga en
kulturnation.

Herr GREBÅCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att det står
klart för kammarens ledamöter att tredje
lagutskottets hemställan är ett uttryck
för ett djupt engagemang i dessa frågor
och att vi vill medverka till att skapa
ett djurvänligare klimat över huvud
taget. Vi måste emellertid vara realister
och kombinera utveckling med djurskydd.
Det är heller ingenting annat jag
har talat för.

Med tanke på jordbrukspolitiken inför
1970-talet borde vi ha kommit så
långt i debatten att vi erkände att det är
skillnad mellan industriproduktion och
jordbruksproduktion, att jordbruksproduktion
är hälften biologi och hälften
teknik. Vi får dra konsekvenserna av
att vi har med levande materia att göra,
och konsumenterna får vara beredda
att betala kostnaderna. Då behöver det
inte heller bli nödvändigt att industrialisera
djurhållningen i vårt land hur
långt som helst. Vi inom jordbruket har
inte bett om denna utveckling utan omständigheterna
har drivit fram den. Vi
har tvingats till detta för att kunna följa
med i utvecklingen.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck bestred
till min ledsnad att det var djurplågeri

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

att behandla suggor på detta sätt men
sade att det var nödvändigt, annars bet
de ihjäl sina ungar. Innan man hade
detta system borde väl då grisstammen
ha dött ut, men den lever kvar, så det
gick alltså att hålla den vid liv även
utan dessa tortyrredskap.

Herr Grebäck talar om husdjurslära
och att han skall undervisa mig. Jag vill
nog hellre att herr Grebäck undervisar
mig om jordbrukets lönsamhet, så kan
jag undervisa herr Grebäck om djurskydd
och hänsyn till djuren.

Jag begriper inte riktigt vad herr Wikner
menar och det är kanske lika bra.
Jag förstod bara att han levererar olika
sorters sadelstekar till hotellet i Sveg,
och det får han väl fortsätta med, tills
vidare.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Vi är väl ganska överens
om att vi skall ha ett djurskydd. Jag
tror inte det finns några delade meningar
på den punkten. Frågan gäller
hur man skall kontrollera efterlevnaden
av den lag som vi har för närvarande.
Jag tror i likhet med herr Grebäck
att den efterlevnaden i stort sett
— jag säger i stort sett, tv det finns undantag
— är bra.

Jag begärde emellertid ordet i anledning
av att herr Lundberg citerade Industria,
som har haft en artikel om
bland annat broilerproduktionen.

Jag har i dag haft en diskussion med
generaldirektören i veterinärstyrelsen
Björkman och ställde frågor till honom
angående bakgrunden till denna artikel
och vilken vikt man kan tillmäta den.
Han svarade att det inte finns något
som helst belägg för att någonting är
sanning i Industrias artikel. Det finns
ingenting som säger att man får in cancer
bland broilers och att leukos är en
sjukdom som i första hand drabbar
gamla höns. Det finns ingenting som
bevisar att man har sjukdomar som är
överförbara mellan djur och människor.
Han beklagade livligt Industrias artikel.

Ett bättre djurskydd, m. m.

Jag skulle tro att chefen för veterinärstyrelsen
måste anses lika sakkunnig
som författaren av artikeln i Industria.

Det är klart att vi skall ha ett tillfredsställande
djurskydd. I en proposition
som förelagts riksdagen föreslås
bland annat att en veterinärmedicinsk
nämnd skall knytas till veterinärstyrelsen.
Det skall också finnas möjlighet för
varje hälsovårdsnämnd att anlita veterinärmedicinsk
expertis. Jag tror i
likhet med herr Grebäck att det är bättre
att lösa frågan på det sättet än att koppla
in polisväsendet.

Däremot måste jag polemisera något
mot herr Grebäck när han försöker dra
in jordbrukspolitiken i denna debatt.
Han säger bl. a.: Vi i centerpartiet har
varit emot djurfabriker; vi har aldrig
accepterat dem. Jag tror att man kan
räkna de s. k. djurfabrikerna på ena
handens fingrar. Den huvudsakliga produktion
— även i stordrift — sker i
familjejordbruk. Om det alltså förekommer
några avigsidor i detta avseende
så gäller det nog inte bara den utan
areellt underlag drivna produktionen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill till herr Persson
i Skänninge säga att det väsentliga i
detta sammanhang inte är vad generaldirektören
har för tillvaro och hur han
lever. Vad han tycker är också ovidkommande
i detta sammanhang. Vad Industria
sysslade med var frågan: Hur har
djuren det? Har herr Persson verkligen
rest runt i detta land och sett även på
de modernaste djurstallarna och hur tätt
djuren där står? Hur många djur skulle
det inte få rum i generaldirektörens
vardagsrum! Och hur många människor
anser man skall bo på motsvarande utrymme? Det

är fel av herr Persson att göra
detta till en veterinärmedicinsk fråga.
Sjuka djur skall liksom sjuka människor
ha den skötsel de behöver. Men
det gäller också för oss att skapa den
tillvaro både för människor och djur

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i

som det anstår ett kultursamhälle. De!
är om djurens tillvaro som artikeln i
Industria handlar. Det skulle förvåna
mig om generaldirektören bedömt denna
fråga så lättsinnigt som herr Persson
vill göra gällande. I varje fall hoppas
jag att detta skall skaka om dem
som har tillsynen över detta område, så
att även djuren får en något mer rimlig
och human tillvaro än de för närvarande
har.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag har aldrig gjort anspråk
på att kunna övertyga herr Lundberg
om vem som har rätt. Herr Lundberg
kommer alltid att tro att Industrias
ledare har rätt i denna fråga.

.Tåg har sagt att jag inte har någon
egen uppfattning. Jag har frågat generaldirektören
för den myndighet som
borde känna till saken: Är det riktigt
— det påstås nämligen i Industrias ledare
—- att broilern har cancer som kan
överföras till människan? (Jag har därmed
inte tagit ställning till huruvida
man skall föda upp djur i tiotusental eller
hundratusental.) Han svarade: Det
finns icke bevisat att så är fallet. Som
lekman måste jag ju då, lierr Lundberg,
tro på vad en expert har anfört i denna
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Motionerna 1:19 och II: 23

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels också på bifall till motionerna;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjöholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, såvitt avser motionerna
I: 19 och II: 23, röstar

statens tjänst

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motioner.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjöholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 16 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motionen II: 266

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 26

Rätt att anlita valfri resebyrå
vid resa i statens tjänst

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om rätt att anlita valfri resebyrå vid
resa i statens tjänst.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 814 i
första kammaren av herr Åkerlund och
nr 935 i andra kammaren av herr Wennerfors.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen med ändring av 1952

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst

års riksdagsbeslut i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om sådan ändring
av principen i kungörelsen nr 523/1952
att valfri resebyrå kan anlitas för resor
som bekostas av statsmedel».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 814 och II: 935 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Eftersom tredje lagutskottets
utlåtande nr 18 saknar reservation
måste jag som motionär och med
tanke på ärendets stora principiella betydelse
och även med hänsyn till att
frågan inte varit föremål för riksdagsbehandling
sedan 1952 framhålla några
synpunkter.

I en kungörelse blev det 1952 stadgat
att den som ofta anlitar resebyrå i samband
med resa i statens ärende, eller i
verksamhet för vilken kostnaden helt
eller till övervägande del bestrides av
statsmedel, skall där så utan olägenhet
kan ske hänvända sig till statens järnvägar
tillhörig resebyrå.

Jag har tillsammans med herr Åkerlund
i första kammaren väckt en motion
där vi hemställer om en ändring
av denna bestämmelse. Efter andra
världskriget har de statliga strävandena
gått ut på att skapa förutsättningar för
friare konkurrens inom näringslivet.
Åtgärder har vidtagits för att motverka
sådana konkurrensbegränsningar som
ur samhällets synpunkt anses icke önskvärda.

Jag vill erinra om att affärsverksutredningen,
som förra året avlämnade
sitt betänkande »Ekonomi, konkurrens
och effektivitet» uttalade sig för principen
om konkurrens på lika villkor. Ur
det betänkandet kan man hämta flera
citat, exempelvis detta: »För att detta
ökade konkurrensinslag skall medföra
den önskvärda effektivitetsstinmlansen

krävs emellertid att affärsverken får
konkurrera med enskilda företag på
möjligast lika villkor.»

Herr talman! En fri konkurrens är
den bästa garantin för effektivitet i det
ekonomiska livet. Konkurrensbegränsningar,
som vi i detta ärende verkligen
har ett exempel på, innebär att prissystemet
inte fungerar på det sätt som
fordras för effektivitet i resursanvändningen.
Priserna kan bli högre än nödvändigt.
Kostnadsmedvetandet minskar.
Vidare vill jag framhålla att resebyråbranschen
är en servicebransch, som
bör verka med den stimulans som fri
konkurrens innebär.

Hur motiverar då utskottet sitt nej till
den fria konkurrensen i det här hänseendet?
Låt mig först säga att det förvånar
mig att inte utskottet remitterade
ärendet till näringsfrihetsombudsmannen.
Jag är övertygad om att ett remissyttrande
från honom hade varit av
stort värde för utskottsbehandlingen.

Än mer förvånande är följande uttalande
av utskottet: »Eftersom statens
företagsamhet bör ses som en enhet är

det---naturligt att statsverkets

egna resebyråer i första hand anlitas för
resor, som bekostas av statsmedel.» Hur
skall detta tolkas? Menar utskottet verkligen
att denna princip skall gälla på
alla andra områden, när statens företagsamhet,
såsom man säger, bör ses
som en enhet?

För övrigt frestas man också ställa en
annan fråga. Vad är det för fel på SJ:s
resebyråer? Kan inte dessa statliga resebyråkontor
erbjuda konsumenterna
låga priser och god service, eftersom
man måste tillgripa tvångsåtgärder för
att dirigera en grupp konsumenter till
denna resebyrå? Skall vi verkligen vara
med om att ge SJ:s resebyrå med alla
sina anställda ett sådant underbetyg?

Nej, herr talman, låt oss lita till denna
resebyrås förmåga att klara sig i den
fria konkurrensen. Det kan ske genom
att kammarens ledamöter röstar för bifall
till motionernas hemställan. Jag yr -

72 Nr 12 Fredagen den 21 mars 1969

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst

kar alltså bifall till motionerna 1:814
och IT: 935.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Som framgår av utskottets
hemställan liar herr Wennerfors inte
fått något stöd för sin uppfattning, inte
ens av sina egna partikamrater inom
utskottet. Utskottets ledamöter har helt
enkelt funnit det naturligt att statens
tjänstemän vid sina resor skall utnyttja
den statliga resebyrå som finns.

Herr Wennerfors säger att fri konkurrens
är bäst för effektiviteten. Jag är
inte övertygad om att detta alltid stämmer,
i varje fall inte på det här området.
Vid stora ämbetsverk som arbetsmarknadsstyrelsen
eller socialstyrelsen,
vilka har massor av tjänstemän ute på
olika slags tjänsteresor, förmodar jag —
utan att ha kontrollerat detta — att det
finns en avdelning som granskar reseräkningar
och beställer biljetter etc. Nog
är det väl ganska rationellt och effektivt
att detta sker på ett ställe och att
staten så att säga gynnar sitt eget företag.
Jag frågar mig om det skulle kunna
förekomma i ett privat företag, att en
avdelning med tanke på att främja konkurrensen
så att säga handlade vid sidan
av andra avdelningar inom företaget,
om nu dessa andra avdelningar
tillhandahåller liknande tjänster av
olika slag. Den här frågan gäller egentligen
inte fri konkurrens eller ej, utan
det är mera frågan om hur man på mest
praktiska och självklara sätt skall lösa
den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag skall be att i största
korthet få replikera att när det gäller effektiviteten
så är det kanske inte så
mycket fråga om hur man skriver reseräkningarna,
utan det är framför allt
fråga om effektiviteten hos respektive
resebyrå. Jag tror att effektiviteten
verkligen sammanhänger mycket med

den fria konkurrensen. Jag vidhåller
helt min uppfattning.

Ett större företag, vars tjänstemän reser
mycket, brukar göra en upphandling.
Företaget anlitar den resebyrå
som kan erbjuda ett resepaket med bästa
service. Om det visar sig att den resebyrån
inte sköter sig, går man till en annan.
Så tycker jag att det borde fungera
även för statens del.

Vidare kan det få märkliga konsekvenser
om det skall anses naturligt att
se statens verksamhet som en större enhet.
Hur skall det då gå på andra områden?
Menar herr Grebäck t. ex. att en
tullbåt måste beställas på ett statligt
varv? Fler sådana exempel kunde nämnas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:814 och 11:935; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wennerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 814 och II: 935.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

tering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 20
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion angående
anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen.

1 motionen II: 404 av herrar Lundmark
och Skoglund hade hemställts att
riksdagen måtte besluta antingen ett
med 296 000 kr. förhöjt anslag under
rubriken Byggnadsarbeten vid jordbrukets
högskolor m. m. för vissa grundförbättringsåtgärder
av åkerjorden vid Röbäcksdalen,
eller att beloppet 296 000
kr. fördelades på en tvåårsperiod med
150 000 kr. för budgetåret 1969/70.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:404 till Byggnadsarbeten
in. in. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under statens
affärsverksfonder, domänverkets
fond, anvisa ett investeringsanslag av
296 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Hedström, Magnusson, Augustsson,
Manne Olsson, Ariueson, Johanson
i Västervik, Persson i Skänninge
och Eskilsson i Likenäs samt fru
Lindberg (samtliga s), som ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte lämna motionen
II: 404 utan bifall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! I utskottets utlåtande nr
6 har utskottsmajoriteten gjort vissa uttalanden
som synes förtjäna en kommentar.
Dessa uttalanden, som också
återfinns i den motion, som behandlas i
sammanhanget, är följande.

Man säger sålunda att en försöksladugård
för 80 mjölkkor och ett 100-tal ungdjur
samt fårhus för omkring 300 tackor
uppförts vid Röbäcksdalen som en
följd av 1962 års riksdagsbeslut om förläggning
av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
till Röbäcksdalen. Vidare
säger man att en utvidgning av åkerarealen
vid anstalten också blivit nödvändig
till följd av nämnda beslut.

Dessa uttalanden inger lätt den föreställningen
att vad som skett i fråga om
nybyggnader och utvidgning av åkerarealen
vid Röbäcksdalen endast är ett
fullföljande av riksdagsbeslutet 1962.
Om alltså riksdagen avsett att den företagna
markutvidgningen skulle komma
till stånd, borde det ju inte vara mer än
rimligt att riksdagen nu tillser att medel
anvisas för att iståndsätta ifrågavarande
mark, så att verksamheten vid Röbäcksdalen
kan utvecklas i den riktning riksdagen
avsett, eller som någon uttryckt
det i debatten härom, har man sagt A får
man väl också säga B.

Men jag frågar utskottets talesman:
Har då riksdagen sagt A i detta fall? I
alla händelser har inte jag funnit att så
är förhållandet. Vad innebär det livligt
åberopade riksdagsbeslutet 1962? Läser
man den reservation som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande nr 14 år
1962, finner man det uttalande som riksdagen
anslöt sig till. Jag ber att få citera:
»Utskottet har intet att erinra mot
att husdjursförsöksstationens», alltså
Röbäcksdalens, »resurser omedelbart
planeras endast för i runda tal 50 mjölkkor
och 100 tackor jämte ungdjur, varvid
nybyggnader och mark till köp här -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

för kan uppskjutas.» Jag upprepar:
Varvid nybyggnader och mark till köp
härför kan uppskjutas.

Detta är sålunda vad riksdagen anfört
i denna fråga. Det är svårt att få detta
uttalande att rimma med vad utskottet
och motionärerna framhållit om nödvändigheten
av att till följd av 1962 års
riksdagsbeslut utvidga markarealen vid
Röbäcksdalen. Enligt min mening är det
alltså helt klart att riksdagen inte alls
sagt A i denna fråga. Någon anledning
för riksdagen att säga B finns således
inte.

Dessa förhållanden hindrar givetvis
inte att lantbrukshögskolan kunnat anse
sig ha skäl att för sin försöksverksamhet
göra både nybyggnader och markinköp.
Medel har kunnat utverkas för bl. a.
nämnda marktillköp. Dock har inte vid
något tillfälle i riksdagen tagits upp frågan
om de merkostnader på 296 000 kronor
som detta marktillköp drar med sig
i form av dikningskostnader, plane''ingskostnader
m. m. Lantbrukshögskoan
står nu inför fullbordat faktum och
dess representanter säger att det inte är
möjligt att använda marken om man
inte får pengar till denna dikning m. m.
Detta är förmodligen också sant, men
som alla vet föreligger ett otal anspråk
på medel för angelägna ändamål som
emellertid inte kan tillgodoses i den
snabba takt vederbörande myndigheter
och organ själva ofta anser nödvändig.

Kungl. Maj :t, som haft tillfälle att pröva
vederbörande anslagsäskanden, har
uppenbarligen inte, med ledning av de
informationer budgeten bygger på, funnit
tillräckliga skäl att förorda ett anslag
till ifrågavarande åtgärder vid Röbäcksdalen,
vilket givetvis skulle ha gått
ut över anslag till något annat angeläget
ändamål.

Såvitt jag kan finna har för riksdagen
inte presenterats sådan ytterligare information
i detta ärende som ger belägg
för att just detta anslagsändamål, hur
bchjärtansvärt det än är, skulle vara det
som framför andra bör tillgodoses när

det gäller att gå utöver den föreslagna
utgiftsbudgetens ram för nästa budgetår.

Om däremot de föreslagna åtgärderna
kan infogas i beredskapsarbeten, som
kan bli erforderliga, synes givetvis ingen
erinran kunna riktas häremot. Beredskapsarbeten
har tidigare måst anordnas
vid Röbäcksdalen, och det kan väl
inte hållas för helt otroligt att behov av
dylika arbeten kan uppkomma återigen.
Nu ifrågavarande arbeten förefaller
kunna tjäna som en god reserv för ändamålet.
Det finns ju också den möjligheten
att domänverket, under vars
markfond — lägg märke till det! — ifrågavarande
markinnehav finns upptaget,
kan utföra arbetet.

Sammanfattningsvis får jag sålunda
uttala att riksdagen genom tidigare beslut
ej nödvändiggjort förevarande
markinvestering, att materialet för ett
anslagsbeslut nu är alltför knapphändigt
och att slutligen möjligheter synes
föreligga att de ifrågasatta arbetena kan
komma till stånd utan denna anslagsanvisning
från riksdagens sida. En fördel
med det sistnämnda är dessutom
att arbetena då kan komma in som ett
led i en planerad verksamhet och ej som
ett lösryckt — tillåt mig säga det —
hugskott i budgetens utkanter.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande nr 6 fogade reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Först vill jag göra herr
Eskilsson uppmärksam på att Röbäcksdalen
är en filial till lantbrukshögskolan
och alltså en statlig inrättning. Det
finns därför ingen anledning ifrågasätta
att man där har laborerat utanför
sina befogenheter och saboterat sitt
verksamhetsprogram.

Det är nu 20 år sedan riksdagen
första gången fattade beslut om den

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Anslag till vissa byggnadsarbeten

centrala forsknings- och försöksanstalten
Röbäcksdalen. År 1962 utvidgades
programmet för anläggningen, men inte
ens 1949 års program är ännu uppfyllt.
Man kan alltså med fog påstå att
det inte har visats någon större brådska
därvidlag; det har tvärtom gått anmärkningsvärt
trögt att färdigställa anläggningen.

Under de senaste två åren har dock betydande
insatser gjorts. Som herr Eskilsson
nämnde har sålunda en försöksladugård
för 80 kor och 100 ungdjur
samt ett fårhus för 300 tackor
uppförts. Det rör sig där om en investering
på i runt tal 3 miljoner kronor.
Dessutom har det äntligen blivit
möjligt att genomföra den markförstärkning
som var en förutsättning för
den utbyggnad som beslöts 1962. Den
förstärkningen har kunnat göras under
medverkan av domänverket, och man
har därigenom kunnat förvärva ytterligare
80 hektar åkerjord. Markkompletteringen
har som sagt varit nödvändig
för att hålla försöksdjuren med foder.
Men den mark som tillförts anläggningen
befinner sig i så miserabelt skick att
den inte kan brukas utan genomgripande
grundförbättringsåtgärder. Den har
under många år delvis legat i vanhävd
och är dessutom splittrad på ett otal
småtegar med lövalléer längs dikena.
Området måste täckdikas och planeras
för att över huvud taget bli användbart.

Lantbrukshögskolan har i årets petita
begärt anslag för att kunna genomföra
förbättringsarbetena. Det är också
rimligt att man om man investerat flera
miljoner kronor i byggnader och
mark, också skall få nyttiggöra dessa
investeringar genom att säkra den
grundläggande förutsättningen, nämligen
tillförseln av foder för de djur som
man skaffat. Att inte göra det är ungefär
lika obetänksamt som att först gödsla
och bruka sin åker samt iordningsställa
den för sådd men sedan inte kosta
på utsädet.

Herr Eskilsson skiljer sig faktiskt ge -

vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

nom vad han nu sagt från de övriga
reservanterna. Dessa anför att de i sakfrågan
är ense med utskottsmajoriteten
om att inte ifrågasätta investeringens
angelägenhet och nödvändighet. Man
förklarar t. o. m. följande: »Av denna
areal är 68 ha odikad och omöjlig att
bruka utan systematisk täckdikning. Utöver
denna dikning behövs viss komplettering
av avloppsledningar, ytplanering
av fälten samt komplettering av
ägovägarna. Förbättringsarbetena är en
förutsättning för utnyttjandet av de redan
gjorda investeringarna.»

Man är således inom utskottet ense
om företagets nödvändighet. Reservanternas
avvikande mening har enligt reservationen
gällt formerna för finansieringen
av arbetet.

Reservanterna säger att förbättringsåtgärderna
i princip kan komma i fråga
som beredskapsarbeten. Visst är det
möjligt, teoretiskt sett, men reservanterna
har bortsett från att dräneringsoch
planeringsarbeten av den karaktär
det här gäller måste utföras på ofrusen
mark, således sommartid. Under sommaren
pågår knappast några beredskapsarbeten,
allra minst i umeåområdet,
som ur arbetsmarknadssynpunkt är
den bäst försörjda delen av Västerbotten.

Reservanterna anser vidare att domänverket
kan bekosta förbättringsarbetena,
eftersom den mark som skall
täckdikas vid Röbäcksdalen finns upptagen
under domänverkets markfond.
Detta torde vara den minst sannolika
möjligheten.

Herr Eskilssons i Likenäs funderingar
beträffande det legala i de investeringar
som redan gjorts var inte bara
överraskande utan också orimliga. Jag
tycker inte att de förtjänar vidare bemötande.

Om vi nu är ense om att det förbättringsarbete
som det här är fråga om är
nödvändigt och dessutom ense om att
därtill krävs statsmedel i någon form,
är det väl också rimligt att medel an -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

visas på sådana vägar att arbetet kan
verkställas vid tidpunkt som beslutas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Nygren (s)
och Brännström (s).

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Det är förståeligt att
herr Lundmark kände sig nödsakad att
argumentera på det sätt han gjorde.
Han erinrade om de 20 år som liar gått.
Han skulle gärna också kunnat upplysa
kammaren om när markförvärvet
skedde och vem som förvärvade marken,
men det uraktlät herr Lundmark
att göra. Jag tycker det är hederligt
att låta kammarens ärade ledamöter fä
del av sakskälen kring denna affär.

Som jag sade redan i mitt första anförande
har jag ingenting att invända
emot markförvärvet försåvitt marken
är erforderlig för att stallföda djurbesättningen.
Jag har inte lyckats konstatera
när uppförstoringen av djurbesättningen
gjordes och vem som anmodade
Röbäcksdalen att verkställa tillskottsinköpen
av djur men det är kanske
en fråga av mindre betydelse —
jag skulle gissa att det var lantbrukshögskolan.
Det är kostnaderna för iordningställandet
av marken som jag anser
vara orimligt höga. Enbart den ifrågasatta
planeringen, dikningen och
iordningställandet av vägar kostar över
4 000 kronor per hektar. Är verkligen
jordbruksjorden i Västerbottens län så
värdefull?

Det sägs att Röbäcksdelen måste se
till att bli självförsörjande när det gäller
foder till djuren. Men man har ju
under minst sex års tid köpt foder från
annat håll, och jag föreställer mig att
man skulle kunna, utan att smita förbi
Kungl. Maj :ts förslag, under ytterligare
ett eller ett par år göra detta tills
Kungl. Maj:t hunnit granska sakförhållandena
på ett bättre sätt. Hade man

hållit sig till den av riksdagen tidigare
beslutade djurbesättningen, tror jag inte
foderbristen skulle blivit särskilt stor.

Jag är närmast förvånad över att herr
Lundmark lyckades i utskottet göra detsamma
som reservanterna gjorde 1962.
Vi lyckades då förvilla kammarens ledamöter
så att de frångick utskottsmajoritetens
förslag och följde oss. Jag
skulle vilja förutsätta att kammarens,
ärade ledamöter kommer på samma idé
i dag!

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag lyssnade mycket
uppmärksamt på herr Eskilsson och
fann att det var någonting i hans anförande
som inte stämmer.

Herr Eskilsson sade att det inte är
nödvändigt att man ger Röbäcksdalen
den ytterligare förstärkning i fråga om
mark som föreslagits. Det antal djur
som skall finnas vid Röbäcksdalen har
fixerats och den mark som finns är
tillräcklig för ändamålet, menade herr
Eskilsson. Men när herr Eskilsson utvecklat
det temat en stund upptäckte
han att dessa förbättringsarbeten —- något
som för övrigt framhållits i den reservation
för vilken herr Eskilsson är
talesman — är en förutsättning för att
de redan gjorda investeringarna skall
kunna utnyttjas. Herr Eskilsson bytte
då helt plötsligt sida och hamnade i
princip och i sak på samma linje som
vi motionärer och utskottsmajoriteten.

Och i sitt senaste lilla inlägg bekräftade
herr Eskilsson att om anläggningen
skall kunna utnyttjas på ett riktigt
sätt måste de föreslagna åtgärderna vidtagas.
Jag förstår herr Eskilsson. Han
är som vi alla andra medveten om att
i en tid då man söker aktualisera rationaliseringen
inom jordbruket genom
KR-jordbruk och större enheter, så är
det angeläget att det i Norrland finns
en institution som kan driva en förebildlig
verksamhet. Till denna institution
skall jordbrukarna kunna vända

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

sig iiär de önskar information om hur
de skall driva sina jordbruk på ett rationellt
och ur samhällets synpunkt riktigt
sätt.

Detta är vi alltså helt överens om.
Det som ur reservanternas synpunkt
skiljer oss åt hänger på en mycket skör
tråd. Det står i reservationen att utskottet
har erfarit att dessa arbeten kan
komma till stånd utan att man tar medlen
över budgeten. Herr Eskilsson talade
om domänstyrelsen, men framför
allt föresvävar det honom kanske att
man skall ta AMS-medel till hjälp. Sådant
har förekommit. Jag vill fästa herr
Eskilssons och kammarens uppmärksamhet
på att detta skedde vid en tidpunkt
då vi hade en besvärlig sysselsättningssituation
även i umeåregionen.
Det har vi inte just nu, framför allt
inte på sommaren, och det skall vi vara
glada för.

Jag vet inte varifrån utskottet har
fått detta. När jag hörde talas om denna
erfarenhet, tog jag mig friheten att
ringa till en person som har större
erfarenhet av dessa frågor. Jag frågade
honom om förutsättningarna till AMSbidrag
för arbetet i fråga. Han svarade
att det visste han inte. Men en sak visste
han. Det hade ansökts om AMS-medel
för att anlägga vatten- och avloppsledningar
i röbäcksområdet, som är nödvändigt
för att den bostadsbebyggelse
som där exploderar fram skulle kunna
utföras, men det blev nej — därför att
arbetsmarknadsförhållandena bedömdes
vara sådana att de icke motiverade
beredskapsarbete. Det var dock fråga
om vinterarbete.

Arbetskraftssituationen blir ännu
oförmånligare för beredskapsarbeten
till sommaren, och de ifrågavarande arbetena
måste utföras medan det är barmark.

Jag bedömer det som helt ogörligt att
detta arbete skall kunna utföras inom
rimlig tid, om man skall krypa fram
på det sätt som reservanterna förordar.
Jag är ledsen att behöva säga det

till herr Eskilsson, men det är nödvändigt
att göra det.

Jag tycker nu att det hela är en
aning genant. Man har givit Röbäcksdalen
förutsättningar att köpa mark av
staden och andra markägare. Marken
är förvärvad. Den har legat obrukad
och ser ut som ett slags vildmark. En
rationell jordbruksdrift vid anstalten
är inte möjlig därför att den maskinpark,
som man också fått tack vare
statens bidrag, inte kan utnyttjas på
grund av att marken är så illa splittrad.
En arrondering är nödvändig och i en
sådan ingår också täckdikningen. Får
man inte vidta den åtgärden, herr Eskilsson,
förblir förhållandena oförändrade.

Jag tycker att riksdagen inte skali
dra sig för att medverka till att vi får
en hyfsning av denna fråga. Till sist
blir det väl ändå herr Eskilsson, ur
samma portmonnä som pengarna tas.
Det är något av de obotfärdigas förhinder
som herr Eskilsson här plötsligt
gjort sig till förespråkare för.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag vill kort och gott
konstatera att allt vad som skett vid
ifrågavarande anstalt har skett med
lantbrukshögskolans och jordbruksdepartementets
goda minne.

Om man nu, som herr Eskilsson, vill
ifrågasätta anläggningen som sådan, är
det en helt annan fråga. Det var inte
det spörsmålet som vi i utskottet hade
att behandla vid beredningen av detta
ärende.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad som sades i utskottet — det tycker
jag är överflödigt. Men jag kan efter
herr Skoglunds inlägg tillstå att vi i
själva principfrågan är rätt ense — åtminstone
skiljer sig meningarna inte
nämnvärt åt. Det är sättet för medelsanskaffningen
i detta sammanhang som
vi reservanter vänder oss emot. Vi vill

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

inte gärna tillåta att riksdagen nu som
1962 skall bli överrumplad. Jag kan också
referera till vad herr Skoglund sade.
Det bör påpekas att herr Skoglund i
egenskap av före detta statsråd är medveten
om liur lätt en ram kan sprängas
för ett departement, om anslag av denna
storleksordning beviljas på löpande
band.

Det är, herr Skoglund, glädjande att
ni i Norrland för närvarande skulle ha
så god sysselsättning att man icke kunde
tänka sig att låta detta arbete utföras
som beredskapsarbete. Jag har hört
motsatsen; vid varje tillfälle man resonerar
om Norrland möter man påpekanden
om att det föreligger ett stort arbetskraftsöverskott
och brist på arbetstillfällen.
Såvitt jag förstår skulle en
stor del av här ifrågavarande arbeten
kunna utföras vintertid. Det är väl inte
nödvändigt att omedelbart sätta i gång
dem.

Jag vidhåller vad jag sagt om det som
skedde 1962 och skall inte ta upp tid
med några citat, även om jag har
debattprotokollet här och skulle kunna
citera både herr Lundmark, herr Hansson
i Skegrie, herr Wachtmeister och
andra.

Jag tycker inte att man nu skall nödga
riksdagen att fatta, om inte ett förhastat,
så dock ett dåligt förberett beslut.
Kungl. Maj:t har inte varit i tillfälle
att ta närmare del av denna fråga
i samband med budgetberedningen och
jag vädjar till herr Skoglund att han
som före detta statsråd tar hänsyn härtill.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Att göra gällande att
detta ärende inte har blivit prövat vid
budgetberedningen är en fullständigt
felaktig historieskrivning. Detta förslag
har nämligen behandlats i samband
med budgeten under nionde huvudtiteln,
men man har där inte ansett sig
kunna ta med det.

Vi skall inte tala om en överrump -

ling år 1962. Vad som då inträffade var
utt en person som hade en annan uppfattning
hade läst en karta felaktigt,
och när det blev klarlagt visste också
andra kammaren vilken ståndpunkt den
skulle ta — och tog den.

Jag vill skynda mig att rätta en missuppfattning,
som herr Eskilsson konstruerade,
nämligen att jag skulle ha påstått
att det inte finns någon arbetslöshet
i Norrland. Jag talade om umeåregionen.
För övrigt tycker jag att det
skulle se litet underligt ut, om man
skulle börja plocka folk från hela övre
Norrland för att klara detta lilla arbete,
vid Röbäcksdalen, när man kan göra
det för vanliga budgetmedel med den
arbetskraft som finns.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Till det sist sagda vill
jag bara erinra om att när norrlänningar
förflyttas från de egna landamärena
vill man inte att de skall behöva arbeta
i Sydsverige. Om man nu skulle vara
tvungen att flytta norrlänningar från
t. ex. Norrbotten till Västerbotten för
att där utföra beredskapsarbete, är väl
detta mycket närmare hemorten än t. ex.
Skåne. Jag tror att norrlänningarna
skulle vara synnerligen glada, om ett beredskapsarbete
kunde förläggas till Röbäcksdalen.

Jag skall inte ytterligare polemisera
mot vare sig herr Lundmark eller herr
Skoglund. Det tjänar ingenting till eftersom
vi har varsin uppfattning och
är låsta i våra positioner. Ändå vågar
jag till sist vädja till andra kammaren
att ta sig eu funderare, om man inte
kunde vänta ett år med denna sak och
låta Kungl. Maj:t i samråd med arbetsmarknadsverket
försöka lösa frågan. Jag
tror inte att situationen är så brydsam
som utskottets talesmän vill göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eskilsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja
och 59 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 28

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av motion om vård
av svenska patienter utomlands, och

nr 11, i anledning av motioner om
bättre service i bostadsområden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 29

Sekretesskydd för röstlängd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
om sekretesskydd för röstlängd.

Sekretesskydd för röstlängd

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill med några ord
motivera det särskilda yttrandet som
fogas till detta utlåtande.

Vi är ju alla angelägna att slå vakt
om offentlighetsprincipen. Konstitutionsutskottet
har i flera sammanhang
betonat detta och hänvisar också i dag
till den kommande översynen av sekretesslagstiftningen.
Men offentlighetsprincipen
får inte komma i konflikt med
valhemligheten; den senare måste självfallet
ha prioritet i valsammanhang. Valhemligheten
är skyddad om man röstar
på regeringspartiet eller oppositionen;
ingen behöver då röja sitt politiska ställningstagande.
Men skulle man stå i opposition
både till regeringspartiet och
till oppositionen — det är ju också ett
politiskt ställningstagande — har man
inte samma skydd, utan kan riskera att
bli ihågkommen med en påhälsning inför
nästa val av någon ambitiös partigängare
och bli föremål för påtryckning.
Ett politiskt ställningstagande skall
inte behöva angå någon annan än vederbörande
själv; den personliga integriteten
skall skyddas i alla lägen.

Utskottet hänvisar till sitt yttrande
1964. Man menade då att röstlängdens
offentlighet är ett skydd mot manipulerande,
och det kan den väl vara. Men
den som har lagt sin valsedel i urnan
har också givit ett parti sin röst, och
den rösten kan ju inte manipuleras bort.
Att människor sedan kan fuska på olika
sätt är ju svårt att lagstifta mot.

Har medborgarna röstplikt, som i totalitära
stater, kan man förstå att det
krävs insyn i röstlängden, men det har
ju inte vi, och därför finns inte det motivet.

Vi som har undertecknat det särskilda
yttrandet har inte i år velat reservera
oss, utan avvaktar den förestående översynen
av sekretesslagstiftningen. Vi får
väl också vänta och se hur nästa val

.80

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

ler sig; det blir ja avsevärt mer komplicerat
än de tidigare.

Det är en något underlig situation att
eu folkpartist och en representant för
moderata samlingspartiet slår vakt om
eu centerpartimotion, men det kan väl
betraktas som en form av borgerligt
samarbete.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Till det sista herr Werner
sade kan kanske knytas den reflexionen
att motionärernas partivänner
tänkt efter ordentligt på saken, sedan
de tagit del av motionerna.

Jag begärde ordet därför att herr
Werner använde ett uttryck som det
finns anledning att fästa kammarens
uppmärksamhet på. Han sade: »Att inte
rösta är också ett politiskt ställningstagande.
» Då är det givetvis angeläget
för den som icke röstar att ge till känna
att han därmed gjort ett sådant
ställningstagande. Den enda möjligheten
därtill ligger ju i att vi har offentliga
röstlängder, som kan ge upplysning om
den saken. Om vederbörande inte vill
rösta med något parti, har han eller hon
annars möjlighet att rösta blankt.

Herr WERNER (in):

Bara en kort replik, herr talman. Jag
vet att man kan rösta blankt, men
många har inte den möjligheten. Sjuka
och gamla som får vård på annan ort
kan ju inte begagna sig av poströstning
genom ombud. Visserligen har vi försökt
göra mycket för sjuka och gamla
när det gäller valförfarandet, men inte
allt. Det finns andra hinder som kan
konuna i fråga.

Jag tycker också att det är litet väl
mycket krävt att man skall behöva ta
sig till vallokalen även om man inte
tänker rösta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 30

Utredning angående
den regionala och lokala
förvaltningens uppgifter och
organisation

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motion
om utredning angående den regionala
och lokala förvaltningens uppgifter och
organisation.

I detta utlåtande behandlades motionen
11:471 av herr Antonsson m. fl.,
vari hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om
skyndsam utredning av den regionala
och lokala förvaltningens uppgifter och
organisation enligt de riktlinjer som
angetts i motionen».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 471.

Reservation hade avgivits av herrar
Harald Pettersson, Larsson i Luttra och
Boo (alla ep), herrar Sörenson, Richardson,
Neländer och Strömberg (alla
fp) samt herr Svenungsson (m), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:471 anhålla hos Kungl.
Maj :t om skyndsam utredning av den
regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation enligt de
riktlinjer som angetts i motionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den kommunala demokratin
debatteras i våra dagar som
kanske aldrig tidigare. Ytterst gäller det
väl frågan om hur en effektiv förvaltning
skall kunna förenas med ett verkligt
folkstyre. De större kommunala enheterna
och utbyggnaden av samhällsverksamheten
ökar risken för byråkrati
även i den kommunala verksamheten.

Vem skall sköta vad i samhället? Hur
skall arbetsuppgifterna fördelas mellan
staten, landstingen och primärkommunerna?
Enträgna framställningar om

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Utredning angående den regionala och lokala
nisation

att dessa frågor skulle klaras ut har
i stort sett förklingat ohörda.

Mentalsjukvården och provinsialläkarväsendet
har flyttats från staten till
landstingen. Gymnasierna har flyttats
från staten till primärkommunerna. Det
har också företagits överflyttningar av
huvudmannaskap i den motsatta riktningen.
Hela tiden har det gjorts bedömningar
från fall till fall utan att
helheten har kommit in i bilden.

Det kan vara en god illustration till
planlösheten att man nu har presenterat
en utredning om huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolorna — några år
efter det att staten har beslutat att kommunerna
skulle överta huvudmannaskapet
från staten.

Under de senaste åren har en rad
andra utredningar som berör länsfrågorna
lagts fram, nämligen om länsindelningen,
länsförvaltningen och länsdemokratin.
Att eu samordning av dessa
frågor måste ske står klart för alla,
men hur detta skall gå till har vi inte
fått veta något om.

Inom regeringen överväger man en
tvångslagstiftning för forcering av kommunsammanläggningarna,
eller kanske
har man redan tagit ställning.

Redan när kommunblocksreformen
beslutades stod det klart att utvecklingen
medförde problem för den kommunala
demokratin. Några rader ur konstitutionsutskottets
utlåtande angående
kommunblocksreformen 1962 förtjänar
att återges: »Med hänsyn till den utomordentliga
vikten av att intresset för de
kommunala angelägenheterna hålles levande
vill utskottet uttala sin tillfredsställelse
över departementschefens i
propositionen tillkännagivna avsikt att
genom återkommande överläggningar
med företrädare för kommunerna söka
få till stånd åtgärder ägnade att stärka
den kommunala demokratien.»

Så fick vi arbetsgruppen för överläggningar
om frågor rörande den kommunala
demokratin. Jag skall inte här gå in
på vad den uträttat eller inte uträttat, ef -

förvaltningens uppgifter och orga tersom

den saken nyligen har varit föremål
för en fråga i riksdagen. Det lilla
som kommit ut av arbetet kan nog motivera
omdömet, att gruppen i stort sett
saknat betydelse. Gruppen sammankallades
sista gången då promemorian om
kommunindelningens fullföljande presenterades.
Det blev i stort sett bara en
föredragning inför gruppen utan möjlighet
till reell diskussion eller möjlighet
att påverka utformningen.

Jag har känt allt starkare tvivel på att
en arbetsgrupp av denna typ är den rätta
formen för att lösa de problem som
nu är aktuella. För att man snabbt skall
komma fram till ett resultat med samordning
av de utredningsförslag som nu
föreligger måste det till en utredning
med fastlagda direktiv. Att företrädare
för kommunförbunden måste vara med
är självklart men också att man bör sträva
efter att utredningen blir allsidigt
sammansatt.

Utskottet har erinrat om att krav på
cn samlad utredning av den kommunala
självstyrelsens problematik har framförts
vid de senaste årens riksdagar,
men utskottet har menat att man bör avvakta
resultatet av pågående utredningar.

I samband med behandlingen av författningsfrågan
i fjol ansåg man dock
att det fanns förutsättningar för ett initiativ.
Förslaget då innebar att en arbetsgrupp
med företrädare för de stora
politiska partierna och de kommunala
förbunden skulle tillsättas. Gruppen
skulle kartlägga arbetsuppgifterna och
dra upp riktlinjerna för en samlad översyn
av den kommunala demokratin.
Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget.

I reservationen hävdar vi nu att fjolårets
beslut i viss mån är överspelat.
Arbetsgruppen har ännu inte tillsatts
och förutsättningarna för arbetet har
förändrats genom det aviserade förslaget
om ett tvångsmässigt genomförande
av kommunsammanläggningarna.

Vad som nu behövs är en skyndsam

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Utredning angående den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation -

utredning om den regionala och lokala
förvaltningens uppgifter och organisation
på grundval av det utredningsmaterial
som föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De genomgripande författningsändringar
som riksdagen i fjol
och i år fattat beslut om efter decenniers
utredningsarbete har huvudsakligen
berört de centrala statsorganen, regering
och riksdag.

Konstitutionsutskottet framhöll redan
1964 i samband med behandlingen av
vissa motioner, att även de regionala
och lokala organens ställning inom folkstyrelsen
borde bli föremål för prövning.
Riksdagen biträdde detta uttalande,
vilket i sin tur föranledde tillsättande
av olika utredningar som länsdemokratiutredningen,
länsförvaltningsutredningen,
landskontorsutredningen och
länsindelningsutredningen.

De betänkanden som framlagts av dessa
utredningar företer emellertid ganska
stora olikheter. Detta konstaterades redan
för ett år sedan av konstitutionsutskottet,
som då fann att en samlad översyn
av den kommunala demokratins
problem borde komma till stånd. Det föreslogs
tillsättande av en arbetsgrupp
med företrädare för de stora politiska
partierna och för de kommunala förbunden,
vilken skulle dra upp riktlinjerna
för en samlad översyn av den
kommunala demokratin. — Det betänkliga
är att denna av riksdagen för ett år
sedan begärda arbetsgrupp ännu inte
tillsatts.

I motion II: 471 av herr Antonsson
in. fl. har dessa synpunkter tagits upp
och motionärerna begär en skyndsam
utredning av den regionala och lokala
förvaltningens uppgifter och organisation
enligt de riktlinjer som angetts i
motionen.

Vi reservanter kan i väsentliga delar
instämma med motionärerna. Man måste

i en sådan utredning — vilket vi framhåller
i reservationen — i första hand
klargöra uppgiftsfördelningen mellan
staten, landstingen och primärkommunerna,
därefter överväga utformningen
av den kommunala organisationen och
slutligen pröva behovet av ändringar i
den regionala och kommunala indelningen.

Folkpartiet inlämnade i januari i år
en partimotion — närmast berörande
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun -— vilken givetvis är högst aktuell
i detta sammanhang. Vi framhöll
däri att en mer markerad skillnad mellan
statliga och kommunala, såväl primär-
som sekundärkommunala, uppgifter
och en därav följande ansvarsfördelning
är ett viktigt villkor för en rationell
administration, ändmålsenligplanering
och en väl fungerande demokrati
på regional och lokal bas.

Länsdemokratiutredningen är inne på
samma tankegångar då den starkt framhåller
betydelsen av »att ett översiktligt
program för kompetensfördelningen
upprättas. Det sjnes länsdemokratiutredningen
väsentligt att i framtiden varje
samhällsangelägenhet, som underkastas
översyn av statsmakterna, blir föremål
för en allsidig prövning i enlighet
med ett sådant program beträffande frågor
om fördelningen av ansvaret mellan
statsorgan, landstingskommuner och primärkommuner.
»

Nu säger konstitutionsutskottets majoritet
i utlåtandet att det knappast kan
»vara ägnat att främja behandlingen av
hithörande problem om riksdagen —
innan det initiativ som togs förra året
lett till något resultat — nu begärde att
ytterligare utredning tillsätts med en
delvis likartad inriktning».

Men, herr talman, just detta är den
springande punkten: redan för ett år sedan
begärde riksdagen en sådan översyn,
för vilken en arbetsgrupp med parlamentariskt
inslag skulle dra upp riktlinjerna.
Då nu regeringen låtit ett helt
år gå utan att tillsätta den begärda ar -

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Utredning angående den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation -

betsgruppen, måste naturligtvis nu en
samordning ske. Regeringen bör sålunda,
enligt mitt förmenande, tillsätta en
samlad parlamentarisk utredning och ge
den direktiv i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i motion
och reservation i detta ärende.

Märkligt är att regeringen — innan
ännu en samlad översyn företagits —
själv väckt frågan om tvångsvis genomförande
av kommunindelningsreformen,
skickat ut en promemoria för remissyttranden
och förebådat proposition till
denna riksdagssession.

Då riksdagen 1962 beslutade om indelningsreformen
och de föreslagna
större kommunblocken, uttalades tydligt,
inte minst från vårt håll, att indelningen
skulle vila på frivillighetens
grund. Den kommunala självbestämmanderätten
fick inte trädas för nära. Nu innebär
de alternativa utsända förslagen,
att regeringen i ena fallet får bedöma
huruvida gjord ansökan om indelningsändring
enligt fastställd plan bör bifallas,
i andra fallet får fastställa en tidsplan
för genomförandet av återstående
ändringar. Denna plan skall — oavsett
om kommun motsätter sig densamma —
vara helt genomförd vid ingången av
1974.

Det anförda leder mig fram till övertygelsen,
herr talman, att en skyndsam
utredning av den regionala och lokala
förvaltningens uppgifter och organisation
är angelägen och nödvändig.
.lag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det är litet beklagligt att
denna viktiga fråga skall behöva diskuteras
under den tidspress som nu råder
i kammaren. Det är dock ett faktum att
frågorna om demokratins funktionsmöjligheter
och demokratins medborgerliga
förankring har haft och har en central
plats i den offentliga debatten.

Samtidigt har vi en rad utredningar
med ett mycket omfattande utrednings -

material med förslag om uppgiftsfördelningen
mellan de statliga förvaltningsorganen,
landstingen och primärkommunerna
liksom även förslag till indelningsändringar
på olika områden.
Jag syftar på länsindelningsutredningen,
länsförvaltningsutredningen och
länsdemokratiutredningen samt indelningen
av riket i kommunblock.

Såvitt jag förstår måste statsmakterna
inom de närmaste åren ta ställning
till de viktiga frågor som har aktualiserats
genom dessa utredningar. Därmed
är det ingen överdrift att säga att 1970-talet blir ett decennium, som blir i hög
grad avgörande inte minst för den
kommunala demokratin. Vi får också
den gemensamma valdagen genomförd
och en mer eller mindre tvångsvis genomförd
kommunindelningsreform, om
regeringens aviserade initiativ i denna
fråga kommer att förverkligas.

Statsmakterna bör enligt min mening
la ställning till frågan om den kommunala
demokratin på länsplanet utan onödig
tidsutdräkt. I den frågan finns det
ju, som jag har understrukit, mycket omfattande
utredningsmaterial från länsdemokratiutredningen
och länsförvaltningsutredningen.
Det bekymmersamma
är att tankegångarna hos dessa olika
utredningar pekar i olika riktningar.
Grundtanken hos länsdemokratiutredningen
är, som kammarens ledamöter
vet, att den föreslår en vittsyftande decentralisering,
nämligen att landstingen
bl. a. skall svara för samhällsplaneringen
på regional nivå, och utredningen
framlägger också många andra förslag
som har decentraliseringskaraktär.

I motsats till detta har länsförvaltningsutredningen
föreslagit att länsstyrelserna
skall ansvara för samhällsplaneringen
på regional nivå. Samhällsmakten
kommer enligt det förslaget såvitt
jag förstår att ytterligare centraliseras.
om den utredningens förslag skulle
läggas till grund för beslut. Visserligen
skall länsstyrelserna ha lekmannainslag,
lekmannastyrelse, men Kungl.

Nr 12

Fredagen detn 21 mars 1969

Utredning angående den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation -

Maj:t skall utse ett flertal av ledamöterna.
Jag vill mycket bestämt poängtera
att enligt det förslaget får icke
dessa lekmannastyrelser ett direkt parlamentariskt
ansvar.

Utredningarna pekar alltså principiellt
i olika riktningar, och därför anser
jag att en samlad prövning och ett
principiellt ställningstagande av statsmakterna
är nödvändiga beträffande de
frågor som aktualiserats i de apostroferade
utredningarna. Det föreligger ett
starkt behov av samordning ocli ett klart
handlingsprogram på det kommunala
området, och detta behov har ju också,
som framhållits av herr Nelander och
herr Larsson i Luttra, uppmärksammats
av riksdagen när beslutet fattades
i fjol och ett initiativ begärdes av regeringen
så till vida att en arbetsgrupp
skulle tillsättas för att kartlägga den
kommunala demokratin.

Herr talman! Syftet med den här motionen
är alltså att presentera ett handlingsprogram
och vissa riktlinjer för utredningsarbetet
på det kommunala området.
Detta handlingsprogram innebär
i korthet följande:

Man bör arbeta parallellt efter två
huvudlinjer. Den ena bör vara att stärka
den kommunala demokratin och
dess medborgerliga förankring. Jag skall
inte gå in härpå ty frågan har tagits upp
i andra motioner som kommer att behandlas
senare. Den andra huvudlinjen,
som närmast tas upp i den ifrågavarande
motionen, gäller de kommunala uppgifterna,
den kommunala organisationen
och den kommunala indelningen.
Det är där man måste få en genomtänkt
handlingslinje.

Huvudtanken i motionen är att detta
komplex skall angripas i tre etapper.
Det grundläggande är frågan om uppgiftsfördelningen
mellan staten, landstingen
och kommunerna. Utan ett principiellt
ställningstagande till denna fråga
kan man inte komma fram till någon
verklig lösning på den kommunala
demokratins problem.

Man måste ta upp länsdemokratiutredningens
och länsförvaltningsutredningens
förslag till en samlad prövning,
kartlägga vilken ställning kommunerna
skall ha, vilka arbetsuppgifter de skall
ha, vilken roll landstingen skall spela
och vilken roll som skall tillkomma den
centrala samhällsmakten. Sedan man
gjort den uppgiftsfördelningen bör nästa
etapp vara att pröva hur den lokala
organisationen skall se ut. Först därefter
finns det förutsättningar att bedöma
om det behövs några kommunala
eller regionala indelningsändringar.

Man börjar alltså såvitt jag förstår
i alldeles fel ände när man först tar
upp kommunindelningsreformens genomförande
och sedan prövar uppgiftsfördelningen
och organisationen.

Motionärerna har angivit ett klart
motiverat handlingsprogram för dessa
tre etapper. Någon liknande precisering
har inte gjorts i utskottsutlåtandet, och
inte heller har det kommit några initiativ
från regeringens sida.

Personligen menar jag, att målsättningen
för arbetet på uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun bör
vara att så långt som möjligt verka för
decentralisering av uppgifter från staten
till kommunerna och landstingen.

Motionärerna ansluter sig alltså i
princip till de tankegångar som länsdemokratiutredningen
har gett uttryck
för. Jag tror att det är nödvändigt med
en sådan principiell anslutning om vi
skall kunna få en verkligt aktiv demokratisk
medverkan när det gäller beslutsprocesserna
i samhället från så
många medborgare som möjligt.

Herr Larsson i Luttra har berört det
initiativ som riksdagen tog i fjol. Jag
skall inte närmare gå in på detta. Utskottsmajoriteten
avstyrker motionen
och hänvisar till initiativet. Någon arbetsgrupp
har emellertid inte tillsatts.
Utskottet förutsätter att den skall tillsättas
inom den närmaste tiden. Det är
möjligt att så kommer att ske, men jag
tycker i likhet med lierr Nelander att

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Utredning angående den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation -

gruppens uppgifter är i stort sett överspelade.
Riksdagen sade inte mer i fjol
än att den önskade en översyn av den
kommunala demokratin. Några riktlinjer
för översynen har inte angetts. Den
skulle närmast syfta till att gruppens
arbete skulle bilda underlag för en utredning
som sedan skulle tillsättas. I det
avseendet har emellertid förutsättningarna
ganska radikalt förändrats inte
minst genom det initiativ som har tagits
från regeringens sida när det gäller
kommunindelningsfrågan. Det kan således
inte bli fråga om en lika fördomsfri
prövning som man gjorde när länsdejnokratiutredningen
tillsattes år 1964.
Därför finns det goda skäl för att ta
ett initiativ när det gäller de ting som
nu är föremål för behandling. Jag har
för min del svårt att -— som utskottsmajoriteten
gör — förlita mig på att regeringen
skall ta erforderliga initiativ.
Jag vill inte vara särskilt kritisk,
men man kan inte undgå att göra den
reflexionen att regeringen har visat en
ganska påtaglig passivitet då det gäller
den kommunala demokratins problem.

Herr talman! Jag vill sluta med att
poängtera angelägenheten av att vi får
ett ordentligt grepp på och en samlad
översyn av hela det fält av utredningar,
som jag här har apostroferat, och kommer
fram till en handlingslinje som
verkligen håller på lång sikt.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att här ingå på den kommunala demokratins
problematik, utan jag vill bara
helt kort säga att det i den sakfråga vi
här diskuterar inte föreligger några
större motsättningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Som tidigare
talare erinrat om var vi redan
i fjol överens om att en samlad översyn
på detta område skulle göras i samband
med beslutet om den nya författningen.

.lag vill också fästa samtliga medde -

battörers uppmärksamhet på att kommunikationsministern
så sent som i förra
veckan i ett svar på en fråga av
herr Romanus sade följande: »Som jag
redan meddelat vid ett sammanträde
med arbetsgruppen övervägs med anledning
härav för närvarande inom departementet
former och riktlinjer för
ett utredningsarbete. Jag kommer inom
kort att redovisa resultatet av dessa
överväganden.» Vi får följaktligen litet
längre fram i år tillfälle att åter ta upp
en debatt kring dessa frågor.

Att vi i utskottsinajoriteten inte kunnat
följa reservanterna hänger samman
med att vi ansett att den beställning
som gjorts av riksdagen skulle effektueras,
vilket är en förutsättning för
framgång på detta område; Reservanterna
anför emellertid nu att den gamla
situationen är överspelad. Man antyder
att anledningen härtill skulle vara
den förestående kommunindelningsreformen.
Jag skall inte nu ta upp denna
diskussion. Även på denna punkt får
vi av allt att döma tillfälle att ta upp
en ny debatt i denna kammare längre
fram under våren.

Herr talman! Jag vill av tidsskäl bara
helt kort säga att det när man läser betänkandet
kan synas som om stora motsättningar
skulle föreligga i dessa frågor.
Det är emellertid inte så. I sak är
alla överens om att den kommunala demokratins
problem just nu måste stå i
centrum för debatten. Det råder nog
också i långa stycken enighet om på
vilket sätt man bör angripa dessa frågor
för att nå största effektivitet i fördelningen
av arbetsuppgifterna. Vi har
inte kunnat inse att det skulle vara
något att vinna på en ny beställning
utöver den som vi gjorde redan i fjol.
Vi hemställer därför om avslag på motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Harald Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 96 ja och 63 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motion
om stärkande av riksdagens kontrollmakt
i en ny författning.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 26 innevarande
mars.

§ 32

Interpellation ang. samordning mellan
trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken
inom det norra stödområdet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SELLGREN (fp), som yttrade:

Herr talman! Statsmakterna antog år
1963 riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
Målsättningen för denna är
att varje trafikgren skall bära sina egna
kostnader. Den statliga lokaliseringspolitiken,
som är av senare datum, har en
annan och långt betydelsefullare samhällsmålsättning.
Utan att på något sätt
ifrågasätta riktigheten i 1963 års beslut
kan dock konstateras, att ett motsatsförhållande
föreligger mellan båda dessa
målsättningar vad beträffar norra
stödområdet. Ett färskt exempel på detta
utgör Sjöfartsutredningens senaste betänkande
avseende de statliga sjöfartsutgifterna.

Ett sådant motsatsförhållande mellan
olika samhällsmålsättningar kan endast
förklaras med att balansen inom näringslivet
och mellan de skilda regionerna
var en annan, när 1963 års beslut
fattades, än den är i dag. Inom ramen
för kostnadstäckningskravet bör man
kunna finna alternativa lösningar, som
uppfyller lönsamhetskravet och ändå är
underordnade mer övergripande samhällsmålsättningar.
Detta gäller inte enbart
utredningen om sjöfartsutgifterna,
men denna har på grund av sin aktualitet
tagits som exempel. I föreliggande
skick med en utpräglad nedbrytning i
enskilda avgiftsområden och det sätt
på vilket taxorna konstruerats missgynnar
den Norrland och främjar inte en
rationell båttrafik.

Norrländskt näringsliv har liksom
näringslivet i landet i övrigt genomgått
en omfattande rationalisering. Steget
mot rationalisering av transporterna är
taget på många håll, men frågan är, om
den .statliga trafikpolitiken i tillräcklig
grad går dessa strävanden till mötes på
ett tillfredsställande siitt. Norrlands nä -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Interpellation ang. samordning mellan trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken

inom det norra stödområdet

ringsliv upplever ett klart handikapp i
transporthänseende på grund av läget.
Större delen av företagen ligger längre
bort från sin huvudsakliga marknad
än motsvarande företag inom andra delar
av landet. Lokaliseringsbefrämjande
åtgärder kan därför komma att på ett
avgörande sätt motverkas av ogynnsamma
transportvillkor.

Med anledning av vad jag ovan anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1, Anser herr statsrådet att lokaliseringspolitikens
målsättning hör överordnas
kravet på full kostnadstäckning
för enskild trafikgren och sektion inom
denna och avser herr statsrådet i så
fall att låta utreda frågan om samordning
mellan dessa samhällsmålsättningar? 2.

Avser herr statsrådet att låta utreda
frågan om trafikpolitikens betydelse för
lokaliseringen av företag inom norra
stödområdet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 33

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om
Biafrakonflikten, och

nr 2, i anledning av motioner angående
riktlinjer för utrikespolitiken;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom industrideparte -

mentets verksamhetsområde jämte motioner,

nr 37, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till statsanställda,

nr 38, i anledning av motion angående
transport av flytande bränsle, och
nr 39, i anledning av motioner angående
försäljning av aktier i statliga
företag m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, med anledning av motioner
beträffande vissa miljöpolitiska skattefrågor,

nr 19, med anledning av motioner
angående tullklareringen av flygplan,
och

nr 20, med anledning av motioner
angående frivillig särbeskattning;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner angående
näringspolitiken, och

nr 10* i anledning av motioner om
utredning angående mindre och medelstora
företag;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner,

nr 20, i anledning av motion om viss
översyn av lagar, m. m.,

nr 21, i anledning av motioner om
dels förlängd preskriptionstid i vissa
fall vid åtal för deklarationsbrott, dels
ock åtgärder mot skatteflykt,

nr 22, i anledning av motion om utredning
rörande permutation, och
nr 23, i anledning av motion om
skilda avgöranden i brottmål i skuldfrågan
och påföljdsfrågan;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern, m. m.,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1968 vid dess femtioan
dra sammanträde antagen rekommendation,
m. in.,

nr 22, i anledning av motioner om
tillvaratagande av den enskildes rätt
vid försäkring,sdomstolen,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige och Jugoslavien
rörande social trygghet,

nr 24, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utländsk medborgare
till förtidspension och sjukbidrag,
nr 25, i anledning av motioner om
ersättning för resa till jourapotek, och
nr 26, i anledning av motioner om
ersättning från den alhnänna försäkringen
för resekostnader i samband med
sjukvård;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motion angående
hyressättningen för inackorderingsrum
m. m.,

nr 12, i anledning av motion om återförande
till kronan av viss mark, m. m.,
nr 20, i anledning av motioner angående
dels översyn av bestämmelserna
angående handeln med preventivmedel,
dels försäljningen av preventivmedel,

nr 21, i anledning av motion angående
jakten på råbock, och

nr 22, i anledning av motion om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i
vissa fall;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 13, i anledning av motioner om utredning
angående sjukfrånvaron,

nr 14, i anledning av motioner om
avskaffande av ordensväsendet,

nr 15, i anledning av motion om utredning
angående äldre personers situation
i dagens samhälle, och

nr 16, i anledning av motion om eu
samhällelig servicetjänst för barnfamiljer
och äldre personer.

§ 34

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 28, med förslag till miljöskyddslag
m. in.,

nr 38, med förslag till lag om pensionstillskott,
m. in.,

nr 49, angående utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran,

nr 59, angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag, samt

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 35

Anmäldes följande motioner:
nr 1059, av herr förste vice talmannen
von Friesen m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 35, angående
vidareutbildning och fördelning
av läkare in. in.,

nr 1060, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
41, angående stödåtgärder på fiskets
område, m. in., samt

nr 1061, av herr Enskog, i anledning
av skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

§ 36

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Hyltander (fp), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående vissa underbefälselevers
tjänstgöring,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrårådet
och chefen för finansdepartementet
angående ökad automatik vid indrivning
av skatt, och

herr Werner (in), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
barnavårdsnämnds befogenheter
vid omhändertagande av ungdom.

§ 37

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 25 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 68, angående muntligt
meddelande till riksdagen enligt 56 §
riksdagsordningen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t beslutat, att
meddelande om Sveriges utrikes- och
handelspolitik skulle göras till riksdagen
enligt 56 § riksdagsordningen, och
förordnat, att meddelandet skulle framföras
i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena Nilsson och i första
kammaren av statsrådet och chefen
för handelsdepartementet Lange.

Herr talmannen tillkännagav, att ifrågavarande
meddelande komme att lämnas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 26 innevarande
mars kl. 10.00.

§ 3

Svar på interpellation ang. beredskapen

i fråga om livsmedelsförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat statsministern, om han anser
att Sveriges beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen
kan anses tryggad
vid en jordbrukspolitik och jordbruksmarknad,
som samordnats med det till
Atlantpakten anslutna Danmark.

Herr Hansson har också frågat, om
regeringen har uppmärksammat att en
beroendeställning i fråga om livsmedelsförsörjningen
till ett land, som är anslutet
till Atlantpakten, allvarligt kan
rubba förutsättningarna för att fullfölja
vår neutralitetspolitik.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande. Läget är att vi i dag inte
vet närmare hur en samordnad nordisk

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. beredskapen

jordbrukspolitik och jordbruksmarknad
kan komma att se ut. Jag anser mig
emellertid kunna lugna herr Hansson
när det gäller hans känsla av otrygghet
inför ett nordiskt jordbrukssamarbete.
1967 års riksdag lade fast riktlinjerna
för jordbrukspolitiken. I propositionen
om de jordbrukspolitiska riktlinjerna
(1967:95) framhöll föredragande departementschefen
att en god livsinedelsberedskap
är en oundgänglig del av vår
traditionella neutralitetspolitik. Propositionen
antogs enhälligt av riksdagen
i denna del. En god livsmedelsberedskap
i Sverige utgör enligt min mening
en grundförutsättning för svenskt deltagande
i ett vidgat nordiskt samarbete.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Det var föredömligt
kort — men det är också nästan
det enda positiva jag kan säga om
det.

Först ber jag att få rätta till en såvitt
jag förstår felaktig uppgift i svaret.
Där står nämligen att regeringens uttalande
1967 om vad som kunde anses
vara en god livsmedelsberedskap antogs
enhälligt av riksdagen. Såvitt jag vet
godkände inte oppositionspartierna regeringens
förslag om en nedbantning av
vår självförsörjning till 80 procent; det
är ju det som är utslagsgivande för vår
livsmedelsberedskap. Jag får därför anhålla
att statsrådet anmodar den som
skrivit svaret att läsa på litet bättre.
Den uppgift som här lämnats förefaller
närmast vara hämtad ur någon valbroschyr
från 1968, inte ur riksdagshandlingarna.

I övrigt är svaret ganska svävande.
Det talas om en god livsmedelsberedskap
som en grundförutsättning för
svenskt deltagande i ett vidgat nordiskt
samarbete. Men vad är det regerings -

fråga om livsmedelsförsörjningen

partiet menar med en god beredskap?
År det en egenförsörjning till 80 procent
och en supplementärimport från
Danmark med exempelvis 20 procent
eller vad är det?

Vi vet inte nu, heter det i svaret, hur
en samordnad nordisk jordbrukspolitik
och jordbruksmarknad kan komma att
se ut. Detta kan ses som en brasklapp,
som kan användas för att slå vakt om
den 80-procentiga försörjningen men
också för att ytterligare gå ned i försörj
ningsgrad.

Herr talman! Jag skall även be att något
få förklara varför jag ställt mina
frågor och hur jag har sett på saken.

När jag framställde interpellationen
hade ämbetsmannagruppens rapport
nyss avlämnats. Vissa uttalanden i rapporten
var sådana, att man undrade
vad som menades och hur långt gruppen
egentligen syftade. Det framhölls
exempelvis att målsättningen på sikt
borde leda fram till att det skapades en
gemensam nordisk jordbrukspolitik och
en gemensam nordisk marknad för
jordbruksprodukter. Vidare framfördes
tanken att den danska jordbruksexporten
skulle ske till lägre priser i de övriga
nordiska länderna, vilket enligt rapporten
skulle kunna uppamma en ökad
konsumtion där. Genom att nuvarande
marknader avvecklades skulle det inbördes
beroendet mellan länderna också
ökas, sades det bl. a. från danskt
håll.

Herr talman! Med de gynnsamma klimatiska
förhållanden som Danmarks
jordbruk åtnjuter, med de låga arbetskostnaderna
i Danmark -— 60 å 70 procent
av de svenska —, med den längre
arbetstiden och de lägre omkostnaderna
i övrigt i Danmark skulle en sådan
fri handel som antyddes i denna ämbetsmannarapport
kunna bli ganska
äventyrlig för vårt lands försörjningsförhållanden.
Jordbruket i de delar av
vårt land där ogynnsammare betingelser
än i Danmark råder skulle inte kunna
bestå i en dylik konkurrens. Det

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

Svar på interpellation ang. beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen

gäller hela norra Sverige och, skulle jag
tro, även betydande delar av Mellansverige.

Det sägs också klart ut i ämbetsmannarapporten,
att målsättningen för ett
utvidgat samarbete är att skapa en integrerad
marknad och att en tullunion
kan komma att medföra förändringar i
de nordiska ländernas närings- och
kostnadsstruktur med åtföljande omställningssvårigheter.
I klartext betyder
detta att näringar som har svårt att konkurrera
skall krympas eller avvecklas,
och til syvende og sidst betyder det
att jordbrukslandet Danmark skulle dominera
på området och övriga länder
bli beroende av Danmark.

Den jordbruksproduktion som vi i
Sverige upprätthåller för att trygga
försörjningen är i hög grad beroende
av vår kväveimport från Norge och
från andra länder. Om vi skulle låta det
gå dithän, att vi så småningom blev
helt beroende av låt mig säga Norge inom
en nordisk marknad i detta hänseende
skulle konsekvenserna kunna bli
mycket allvarliga.

Både Danmark och Norge är ju
NATO-länder och alltså enligt svenskt
begrepp icke neutrala. De äger inte
självbestämmanderätt och råder inte
över sitt nationella oberoende eller ens
över sin export i ett läge, där NATOalliansen
eventuellt sätts i funktion.

Vår möjlighet att vara neutrala i en
konflikt i Europa är beroende av i varje
fall tre saker, nämligen för det första
en absolut orubblig neutralitetspolitik,
för det andra ett militärt försvar som
väcker respekt och för det tredje att vi
har möjligheter att försörja vårt folk
vid en avspärrning. Vi har ju från Sveriges
sida bestämt vägrat att ingå som
fullvärdig medlem i EEC därför att vi
är rädda för att inte kunna hävda vår
neutralitet. Då bör konsekvensen vara
att vi är försiktiga, så att vi inte binder
vår livsmedelsförsörjning vid länder
som är anslutna till för oss främmande
militärallianser.

Herr talman! Det är dessa reflexioner
jag gjorde när jag läste denna rapport
från ämbetsmannagruppen. Såvitt jag
förstår är det denna grupps riktlinjer
kring vilka debatten ännu i stort sett
rör sig. Jag vill emellertid hoppas att
det ligger något mera positivt i de meningar
som herr statsrådet här har anfört
än vad man direkt kan utläsa ur
svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
uppmanade inte mig men väl mina medarbetare
att läsa på. Vore det inte bättre
att herr Hansson läste om betänkandet
från den utredning som han själv
var ledamot av? I så fall hade han sluppit
att besvära kammaren med denna
interpellation.

Jag ämnar bara diskutera den interpellation
som herr Hansson i Skegrie
har framställt till statsministern och
som jag har fått överlämnad till mig.
Han ställer i den två frågor. För det
första frågar han: »Anser Eders Excellens
att Sveriges beredskap i fråga om
livsmedelsförsörjningen kan anses tryggad
vid en jordbrukspolitik och jordbruksmarknad,
som samordnats med
det till Atlantpakten anslutna Danmark?»
Vad den frågan beträffar har
jag inte alls svävat på målet utan svarat
ja av skäl som jag strax skall utveckla.

Herr Hansson frågar för det andra:
»Har regeringen uppmärksammat att
en beroendeställning i fråga om livsmedelsförsörjningen
till ett land, som är
anslutet till Atlantpakten, allvarligt kan
rubba förutsättningarna för fullföljande
av vår neutralitetspolitik?» På den frågan
har jag svarat nej. Jag har inte
uppmärksammat att vi inte kan fullfölja
vår neutralitetspolitik vid ett intimare
samarbete mellan de nordiska länderna.

Får jag be herr Hansson i Skegrie att
ånyo studera ämbetsmannarapporten!

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen

Det är nyttigt att studera den. Ämbetsmännen
har nämligen klart sagt ifrån,
att det planerade nordiska samarbetet
inte skall gälla de fyra ländernas utrikes-
och säkerhetspolitik. Det är alltså
en grundförutsättning för de nordiska
förhandlingarna.

Vi har ju bestämt oss, herr Hansson i
Skegrie, för att ha en självförsörjning
på ungefär 80 procent i vårt land. Jag
vet att herr Hansson i Skegrie inte var
nöjd med det, men det var inte av försvarspolitiska
skäl som han ville ha en
högre självförsörjningsgrad — på den
punkten hemställer jag till den gamle
jordbruksministern herr Hansson i
Skegrie att läsa sin egen utredning igen.

Vad vi diskuterar och vad jag har
trott att hela bonderörelsen var överens
med oss om är att det kompletteringsbehov
som vi har med en 80-procentig
självförsörjningsgrad i fredstid skall
fyllas från de nordiska länderna, framför
allt från Danmark. De representanter
för olika organisationer, RLF och
andra, som jag har talat med har ingenting
haft att erinra mot det. Men herr
Hansson i Skegrie menar att något sådant
är omöjligt eftersom de är NATOländer.

Herr Hansson i Skegrie vill då förmodligen
att vi skall fylla vårt kompletteringsbehov
från länder som inte
tillhör NATO eller Warszawapakten. Det
är Finland — där skulle man naturligtvis
bli mycket glad —, Schweiz och
Österrike. Men så föreställer vi oss att
det blir avspärrningar. Det kan bli lika
svårt för oss att i en avspärrningstid få
livsmedelsprodukter från Schweiz och
Österrike som från Danmark. Men det
är inte detta frågan gäller; den gäller
att vi i fredstid skall ha en självförsörjningsgrad
på 80 procent. Vid avspärrning
kan man då få en 100-procentig
självförsörjningsgrad. Herr Hansson i
Skegrie har en gång tidigare frågat mig
hur det är möjligt. Nu borde herr Hansson
själv kunna tala om det för kammaren,
tv det är just den utredning som

han tillhör som har berättat det för
oss.

Svaret på herr Hanssons frågor är
således ja på den första och nej på den
andra; klarare kan man inte besvara en
interpellation. Det betraktar jag inte
som något svävande svar.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har läst på dessa
frågor, och jag skall be att få citera
för herr statsrådet vad riksdagens minoritet
uttalade på denna punkt. Den ställde
sig bakom ett uttalande som löd;
»Av vad vi i det föregående anfört
framgår, att vi inte kan godta förslaget
i propositionen om att en nedkrympning
av den svenska jordbruksproduktionen
till 80 % av vårt livsmedelsbehov
skall gälla som målsättning för
jordbrukspolitiken. Vi anser förslaget
diskutabelt från beredskaps- och försvarspolitiska
synpunkter och äventyrligt
ur handelspolitisk synvinkel, men
framför allt finner vi förslaget orimligt
med hänsyn till den ökande livsmedelsbristen
i världen.»

Det uttalandet var jag med om att
rösta för, och jag kan därför inte ställa
mig bakom ett så enkelt påstående som
att en god livsmedelsberedskap skall vara
förutsättningen. Vi har inte samma
uppfattning om vad som är en god livsmedelsberedskap.

När statsrådet säger att en 80-procentig
försörjning under fredstid är lika
med en 100-procentig i krigstid menar
han förmodligen att vi skall börja slakta
ut våra djur. På det sättet skulle vi
lösgöra areal som tidigare har burit
foderväxter, och vi skulle i stället odla
brödspannmål, potatis etc. och övergå
till att bli ett vegetabiliekonsumerande
folk. Vi kan på det sättet, det är riktigt,
bibehålla vår konsumtion i kalorier
räknad, men hur blir det med animalieförsörjningen?
Vi kan inte basera
vår försörjning enbart eller i alltför
stor utsträckning på vegetabilier och
försumma den viktiga animalieförsörj -

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

Svar på interpellation ang. beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen

ningen. Någon annan rimlig förklaring
kan emellertid knappast finnas till de
anförda siffrorna 80 respektive 100 procent.
Det kan naturligtvis tänkas att vi
lägger upp så stora lager av livsmedel
att vi kan klara oss med dem, men herr
statsrådet är nog medveten om att vi
inte har sådana lager. Möjligheten att
få till stånd sådana lager skall jag inte
yttra mig om, men man kan ha sina tvivel
i detta avseende.

Det är möjligt att man i ämbetsmannaredogörelsen
uttalat att utrikespolitiska
frågor inte skall beröras i samband
med den nordiska marknaden. Självfallet
syftar man emellertid till en fri konkurrens
mellan länderna på olika områden,
och om det skall vara någon
rimlig mening med en ekonomisk union,
bör ju produktionen i medlemsstaterna
differentieras. Varorna skall produceras
där de gynnsammaste betingelserna
härför föreligger, och i de länder
där dessa inte finns skall produktionen
i fråga krympas. Det är också
detta som ligger bakom skapandet av
EEC.

Såvitt jag begriper leder en sådan
ekonomisk union antingen man vill det
eller inte så småningom fram till en
sådan beroendeställning länderna emellan
att den slutar i en försvarsallians
och gemensam utrikespolitik. Så långt
har vi väl inte tänkt tanken när det
gäller den nordiska gemenskapen, men
vi har väl i alla fall klart för oss att en
sluten nordisk ekonomisk enhet syftar
till en differentierad marknad, och det
är det som framhållits på flera ställen
i ämbetsmannaberättelsen.

Man har till exempel i rapporten uttalat
att samarbetet måste undvika inslag
som konserverar icke konkurrenskraftiga
produktionsformer och produktionsstrukturer.
Vad betyder detta i
nordiskt perspektiv? Ja, det måste betyda
att produktionsformerna för jordbruk
och livsmedelsproduktion i Norrland
icke kan anses konkurrenskraftiga,
i varje fall inte med de danska pro -

duktionsformerna — och samarbetet
skall ju enligt vad som uttalats undvika
sådana inslag. Detta måste i klartext
betyda att vi skall krympa produktionen
på detta område i Sverige, i Finland
och i Norge där det inte föreligger
samma produktionsbetingelser som i
Danmark.

En sådan utveckling leder sedan antingen
man vill det eller inte också till
utrikespolitiska beroendeställningar.
Det behöver man inte förneka, såsom
skedde i ämbetsmannarapporten, ty dit
kommer man antingen man vill det eller
inte.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Låt mig först till herr
Hansson i Skegrie säga att även de
som var oppositionella ansåg att den föreslagna
självförsörjningsgraden var acceptabel
ur beredskapssynpunkt. Herr
Hansson i Skegrie har själv i den utredning
som han deltagit i sagt: Vi har i
stort sett inget att invända mot det resonemang
som lett utredningen fram till
en viss produktionsvolym såsom behövlig
av militära beredskapsskäl. Längre
fram i utredningen hävdar man dock att
den samhällsekonomiska vinsten inte är
så stor som majoriteten hade tänkt sig.
Men det är en helt annan sak som jag
inte tänker diskutera. Jag tänker uppehålla
mig enbart vid den interpellation
som herr Hansson i Skegrie har framställt.

Jag vill framhålla att vi varje gång
vi har diskuterat denna fråga med våra
nordiska vänner har sagt att vi icke
kommer att göra avkall på 1967 års
riksdagsbeslut om en 80-procentig självförsörjningsgrad.
Det är de helt medvetna
om. Vi har också sagt —■ vilket även
norrmännen och danskarna gjort -— att
man i frågan om jordbrukspolitiken
skall ta hänsyn till de olika ländernas
olika förhållanden i olika regioner. Det
betyder alltså att man av lokaliseringspolitiska
och andra skäl skall ha ett

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. beredskapen

jordbruk i Nordnorge och i Norrland.
Det ingår i vårt resonemang, så det tjänar
ingenting till, herr Hansson i Skegrie,
att skrämma svenskarna med att
ett nordiskt samarbete skulle innebära
att vi lägger ned vårt jordbruk. En förutsättning
för vårt samarbete är att Sverige
skall ha ett jordbruk som ger oss
en självförsörjningsgrad på 80 procent
under fredstid.

Sedan försökte herr Hansson i Skegrie
slingra sig undan att detta ger oss
100-procentig självförsörjning vid avspärrning
med att säga »förmodligen
har statsrådet menat» och »det kan vara
cn rimlig förklaring» att han anser
att vi skall slakta ut djurbeståndet och
äta mer bröd. Det har jag inte hittat
på själv, utan det är den utredning
herr Hansson i Skegrie deltagit i som
hjälpt mig med det. Alla som har sysslat
med denna fråga vet att om man
skall tillgodose sitt kaloribehov med
kött, fläsk eller mjölk går det åt så
mycket mer än om kaloribehovet tillgodoses
direkt från bröd. Herr Hansson
i Skegrie borde komma ihåg att han har
förklarat det för oss.

Mina medarbetare har talat om för
mig att kaloriutbytet per hektar är cirka
5 gånger så stort vid produktion av
vegetabiliska kalorier som vid produktion
av animaliska. Det säger allt! Det
är inte meningen att man skall slakta ut
hela kobeståndet. Vi utgår ju ifrån att vi
när en avspärrning kommer skall ha
en 80-procentig självförsörjningsgrad.

Om detta är bara att säga att det vore
tråkigt om herr Hansson i Skegrie vore
talesman för fler än sig själv när vi nu
går att diskutera samarbetet med våra
nordiska vänner. Det är svårt nog som
det är. Vi har flera gånger framhållit
för våra nordiska grannar, att Sverige
såsom neutralt land inte kan göra avkall
på det principbeslut vi fattade år
1967 om en 80-procentig självförsörjningsgrad.
Vad vi kan diskutera med
danskarna är att från dem ta huvudparten
av det kompletteringsbehov

fråga om livsmedelsförsörjningen

vi har under fredstid. Vid en avspärrning
måste vi klara oss själva, herr
Hansson i Skegrie! Vi kan inte få hjälp
från något annat land. Men det har ju
den kommitté herr Hansson i Skegrie
har tillhört utrett för oss.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har ett par gånger tidigare ställt sig
oförstående i diskussionen om självförsörjningsgraden.
Det har då inte varit
möjligt att bemöta honom eftersom det
gällt enkla frågor. Nu skall jag friska
upp herr Hanssons minne. Denna fråga
diskuterades ganska ingående i jordbruksutredningen.
Vi kom fram till att
vi gott och väl skulle kunna klara oss
med en självförsörjningsgrad av 65 procent.
Denna självförsörjningsgrad testades
av näringsfysiologer, vilka framhöll
att den var tillräcklig, under förutsättning
att kosten fick en annan sammansättning.

Att vi inte stannade vid 65 procent
berodde på att vi räknade med att ransoneringssystemet
i så fall skulle komma
att utsättas för alltför stora påfrestningar.
Vi bestämde oss därför för 80
procent. Som statsrådet har antytt, delades
den uppfattningen även av många
av dem som stödde herr Hansson. På
den punkten har utredningen sagt —
jag vill minnas att det också står i propositionen
— att en 80-procentig försörjning
i fredstid är lika med 100 procent
under en avspärrningsperiod. Då
får man emellertid självfallet ge kosten
en annan sammansättning och dessutom
kanske öka lagerhållningen något.

Detta är herr Hansson inte okunnig
om. Han försöker bara ge kammaren
intrycket att detta har någon i ett hus
på andra sidan gatan hittat på.

Herr Hansson kommer ofta in på
frågan om Danmarks roll i detta sammanhang.
Det verkar som om herr Hansson
skulle tycka att samarbete är bra i
och för sig — bara det inte gäller jordbruket.
Den näringen skall så att säga

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

Svar på interpellation ang. handläggningen av utlänningsärenden

få leva sitt eget liv. Herr Hansson kommer
att drabbas av många besvikelser,
om han håller fast vid den ståndpunkten.

Det var bara detta jag ville framhålla,
herr talman.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det sista herr Persson i
Skänninge sade i sitt anförande tyder
på att det finns de som är beredda att
diskutera en minskning av självförsörjningsgraden
till under 80 procent.

Eftersom herr statsrådet tyckte att det
vore bäst om jag talade enbart på egna
vägar, vill jag upplysa om att det är vad
jag brukar göra. Jag brukar inte ta någon
särskild hänsyn till vad andra tänker
och tycker, utan jag säger min egen
mening. Därför hade det varit tacknämligt,
om herr statsrådet återgivit den
också, när han refererade ur utredningsskrivningarna.
Såvitt jag kunde finna
berörde herr statsrådet endast vad som
skrevs i den s. k. stora jordbruksreservationen.
Jag gjorde emellertid ett särskilt
yttrande, i vilket jag icke godkände
den 80-procentiga försörjningen. Jag
framförde där att självförsörjningsgraden
borde svänga mellan 80 och 90 procent,
med sikte på den övre gränsen.

Att vi i en krigssituation med avspärrade
kuster skulle kunna höja vår självförsörjning
till 100 procent lär väl inte
så många tro på utan vidare. Vi kan inte
■— det har utredningen också skrivit —
med hänsyn till vad man kallar ransoneringsmoralen
gå så .särskilt långt i fråga
om en ändring av försörjningen från
animalieprodukter till vegetabilier. Jag
tror inte att svenska folket i dag skulle
finna sig i att, som det gjort i varje
fall en gång tidigare, leva på i huvudsak
potatis och bröd. Människorna vill säkerligen
att deras kost skall ha en sammansättning
så nära den normala som
möjligt. Att jag inte tror på herrarnas
resonemang om den 80-procentiga självförsörjningsgraden
beror på er orealistiska
uppfattning om lagringsmöjlighe -

terna. De förutsättningar resonemanget
bygger på kan inte åstadkommas i
verkligheten, men det har ni inte velat
erkänna. Vi kan inte basera vår försörjning
på detta lagringsalternativ, om vi
är alltför begränsade till eu nordisk
marknad. Vi behöver importera livsmedel
även från andra länder än de nordiska.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. handläggningen
av utlänningsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna
har frågat mig, om jag är beredd
att i positiv anda pröva frågan om förbättrade
utredningsresurser och en för
rättssäkerheten mer tillfredsställande
ordning vid handläggningen av utlänningsärenden
och att därvid särskilt
pröva möjligheten till direktkontakt
mellan central beslutande myndighet
och de människor som berörs.

Av motiveringen till interpellationen
framgår att frågan gäller handläggningen
av ärenden enligt utlänningslagen.

Enligt denna lag föreligger i vissa utlänningsärenden
ovillkorlig skyldighet
att höra utlänningen muntligen, om han
begär det. Såväl i dessa ärenden som i
alla andra slags ärenden enligt lagen
kan den beslutande myndigheten, själv
eller genom annan myndighet, höra utlänningen
om myndigheten anser att det
behövs. Detta gäller såväl den centrala
utlänningsmyndigheten som andra myndigheter
som handlägger utlänningsärenden.
Därvid har utlänningen tillfälle
att föra fram sina synpunkter och
myndigheten får möjlighet att klarlägga
omständigheter som har betydelse för
prövningen av ärendet. Dessutom har

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. handläggningen av utlänningsärenden

utlänningen givetvis möjlighet att på
eget initiativ uppsöka den centrala myndigheten
för samtal i ärende som angår
honom.

Det finns alltså redan nu möjligheter
till direkt kontakt mellan den centrala
utlänningsmyndigheten och vederbörande
utlänning i alla ärenden enligt utlänningslagen
som myndigheten handlägger.

Under det senaste året har den centrala
utlänningsmyndigheten föranstaltat
om förhör i elva ärenden hos myndigheten.
I ett av dessa fall har förhöret
hållits av utlänningsnämnden och i de
övriga tio fallen av länsstyrelse. I alla
fallen har bakgrunden varit tveksamhet
om påstått politiskt flyktingskap.

Att förhören i regel har ägt rum inför
länsstyrelse hänger givetvis samman
med bl. a. avståndet från Stockholm till
utlänningens vistelseort. Om det anses
väsentligt för avgörandet att utlänningen
hörs omedelbart inför den centrala
utlänningsmyndigheten, förutsätter jag
att myndigheten vidtar åtgärder för att
kunna tillgodose detta behov.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framföra mitt tack för svaret. Därvid
gäller min tillfredsställelse främst slutavsnittet
vilket jag tolkar som en
rekommendation från statsrådet till
myndigheterna att inför avgörandet
i tvistiga fall vidta åtgärder för att ge
utlänningen möjlighet att höras inför
den centrala utlänningsmyndigheten.

Av statsrådets svar framgår att en
handläggning formellt sett enligt utlänningslagen
medger den direktkontakt
mellan centralt beslutande myndigheter
och de människor som berörs, vilket jag
uttalat önskemål om i min interpellation
och som jag anser ur rättssäkerhetssynpunkt
önskvärt i tvistiga och
svårbedömbara fall. Men jag har en

känsla av att svårigheten inträder då
man kommer in på den praktiska möjligheten
att leva upp till utlänningslagens
bestämmelser.

Statsrådet erinrar ju själv om att möjligheten
till kontakt i många fall är beroende
av utlänningens eget initiativ.
Men hur fungerar då informationen till
vederbörande om denna hans rättighet?
Språksvårigheter och andra omständigheter
kan säkert lägga hinder i vägen
för att den önskade direktkontakten
etableras genom vederbörandes eget initiativ.

Jag har också lagt märke till att det
i tidningsuttalanden från utlänningskommissionens
egen personal vitsordas
att man bedömer det vara en svårighet
vid handläggningen av dessa ärenden
att man före beslutet inte kunnat skapa
det bättre underlag för avgörandet även
i tvistiga fall som en direktkontakt skulle
utgöra. I många fall är de utredningar
som ligger till grund för avgörandet
ofullständiga då de kommer upp till utlänningsmyndigheten.
Man har tvingats
begära kompletteringar av olika slag.
Detta är inte förvånande. Man vet hur
arbetsbelastad polisen ofta är, och jag
antar också att man ibland har svårigheter
med tillgång till folk med de
språkkunskaper som behövs för att man
skall kunna klara utredningarna. Därför
tycker jag att det som säges i slutet
av interpellationssvaret har särskilt intresse.
Jag är glad för att stadsrådet delar
min uppfattning att om det anses
väsentligt för avgörandet så skall utlänningen
höras omedelbart inför den
centrala utlänningsmyndigheten.

Jag har ett aktuellt fall från Eskilstuna.
Det berör två egyptiska medborgare
som bor där för närvarande. Det
fallet tycker jag aktualiserar denna fråga
ytterligare. I Eskilstuna slog en mycket
bred medborgaropinion larm, när
dessa utlänningar till följd av beslut
i utlänningskommissionen ställdes inför
hotet att förpassas ur riket tillbaka till
sitt hemland. Med full förståelse för den

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

Svar på interpellation ang. handläggningen av utlänningsärenden

komplicerade fråga, som myndigheten
står inför vid bedömningen av ett påstått
politiskt flyktingskap, vädjade
man om att dessa båda personer skulle
få stanna i landet som politiska flyktingar.
Motivet härför var att man ansåg
att det vore en tragedi att med tvång
förpassa dem ur riket, om de hade ägnat
sig åt politisk verksamhet i hemlandet
och detta kunde föranleda straff
vid hemkomsten.

Utlänningskommissionen har sedermera
i yttrande till regeringen ändrat
sin tidigare inställning genom att föreslå
att utvisningsbeslutet skall förses
med hemlandsklausul, vilket innebär att
de båda egyptierna under inga förhållanden
behöver återvända till sitt hemland.
Såvitt jag förstår har vi här ett
exempel på ett ärende, där det tidigare
beslutet om förpassning fattats utan tillräckligt
grundlig utredning i vad avser
de befarade riskerna för politiska repressalier
om vederbörande tvingas
återvända till hemlandet.

Detta ger mig anledning att ytterligare
understryka vikten av att utredningsresurserna
förbättras där så behövs och
att den centrala myndigheten ger sig tid
att i tvistiga fall skaffa sig tillräckligt
underlag för sina för vederbörande
människor kanske livsavgörande beslut.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vågar hävda att vi
här i landet visar mycket stor hänsyn
till människor som kommer hit för att
söka en fristad. Troligen är vi också det
land — åtminstone i Europa — som
försöker göra den för flyktingen mest
generösa bedömningen. Jag vill därvidlag
bara hänvisa till den nya ordning
på detta område som diskuterades här
i riksdagen i fjol och som ger det nya
invandrarverket, när det startar sitt arbete
den 1 juli i år, ytterligare underlag
för möjligheter att göra bedömningarna
från generösa utgångspunkter.

Från och med den 1 juli får en ut -

länning som kommer hit som flykting
regelmässigt stanna här längre än tidigare.
Det tillstånd han får gäller längre
tid än vad som hittills varit praxis.
Och om flyktingen inte får stanna här,
får han ändå förbättrade möjligheter
att överklaga och få sitt ärende prövat,
även om han inte kan åberopa politiskt
flyktingskap. Jag har velat säga detta
för att betona att vi här i landet verkligen
visar mycket stor hänsyn mot personer
som här söker en fristad av olika
skäl.

Det är emellertid riktigt som herr
Svensson i Eskilstuna påpekat i sin
interpellation, att det under en utredning
kan framkomma nya omständigheter.
Det kan vi se på de ärenden som
hittills handlagts. Ofta är kanske orsaken
att man inte vid de första kontakterna
med myndigheterna ansett sig behöva
redovisa alla omständigheter. Men
vi skall inte utesluta att det ibland är så
att personer som kommit till vårt land
efter hand får föreställningen, att de
måste anföra de och de motiven med
större styrka än de gjort, och med utgångspunkt
i den bedömningen tror att
de skall ha bättre utsikter att få ett fördelaktigt
svar på sina ansökningar. —
Därför anser jag att det skulle vara fel
om vi utgick från att våra myndigheter
inte handlägger dessa ärenden med stor
omsorg. Jag vågar säga att de gör det.

Många gånger kan det även vara så
att de personer det gäller genom sitt
eget sätt att agera vållar svårigheter för
bedömningen. Det kan — jag säger detta
utan att anknyta till något särskilt
fall — visa sig att en flykting till en
början förklarat att han är vanlig turist
eller att han kommit hit för att lära ett
yrke och först på ett senare stadium
sagt att han varit engagerad i en viss
organisation i sitt hemland och löper
risk att bli illa behandlad om han kommer
tillbaka. Vi måste förstå att det under
sådana förhållanden blir betydande
svårigheter för kommissionen och för
andra myndigheter som har att hand -

7 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. bristen på personal inom sjukvården

lägga dessa frågor. Och alldeles tydligt
är att vi på svensk sida kan ha mycket
stora svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt undersöka huruvida de argument
som anförs är riktiga. Därvidlag
får en bedömning göras.

Jag vill framhålla att det är angeläget
att dessa frågor behandlas i en avdramatiserad
atmosfär. När frågorna spetsas
till och får stor publicitet kan det
nämligen hända att medborgarna får
ett intryck av att vi handlägger ärendena
mindre noggrant än vi i verkligheten
gör.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. bristen på
personal inom sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag är beredd att
verkställa undersökningar och vidta åtgärder
i syfte att förbättre personalsituationen
inom sjukvården.

Fortlöpande undersökningar beträffande
sjukvårdspersonalen ingår numera
som ett led i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
En kartläggning av det
personalbehov som följer med den fortgående
utbyggnaden av sjukvården gjordes
senast i samband med socialstyrelsens
prognosundersökning år 1967, den

s. k. Rupro 67. Där redovisas sjukvårdshuvudmännens
beräkningar av sjukvårdens
personalbehov och utbildningskapaciteten
inom vårdyrkesutbildningen
fram t. o. m. år 1970. En motsvarande
kartläggning av personalbehov och
utbildningskapacitet för tiden fram

t. o. m. år 1975 pågår för närvarande genom
socialstyrelsens undersökning Rupro
69.

Sjukvårdspersonalen har under de se -

naste fem åren ökat från cirka 110 000
till cirka 140 000. För att möta det fortsatta
personalbehovet har utbildningskapaciteten
ökats betydligt. En uppfattning
om intensiteten i vårdyrkesutbildningen
får man genom uppgiften att
landstingen och storstäderna för närvarande
utbildar cirka 12 000 sjuksköterskor,
assistenter, undersköterskor
och sjukvårdsbiträden under ett år. En
fortsatt utbyggnad av utbildningsplatserna
planeras.

Jag vill också framhålla, att ett omfattande
arbete bedrivs av sjukvårdshuvudmännen
för att förbättra arbetsförhållandena
för den anställda personalen.
Ett led i detta arbete är att föra
över arbetsuppgifter från vårdutbildad
personal till annan personal, t. ex.
skriv- och ekonomipersonal. Betydande
insatser görs också för att förbättra
arbetstidsförhållandena för sjukvårdspersonalen.
Det nya rationaliseringsinstitutet
för sjukvården, SPRI, har påbörjat
undersökningar i syfte att få
fram normer för personalstrukturen
och arbetsfördelningen. Bl. a. kommer
inom kort en utredning att göras beträffande
personalen inom långtidssjukvården,
som är ett vårdområde med behov
av en omfattande personalrekrytering.

I interpellationen tas också upp anställningsvillkoren
och skattefrågorna
för speciellt sjuksköterskepersonalen.
Som interpellanten själv påpekat bör
anställningsvillkoren vara en sak mellan
sjukvårdshuvudmännen och deras
anställda. Jag utgår från att interpellanten
också delar min uppfattning att
samma skatteregler bör gälla för sjuksköterskor
m. fl. som för andra medborgare.

I en nyligen framlagd proposition om
en reformering av läkarutbildningen
har jag haft anledning att peka på läkarnas
nyckelroll inom sjukvården. En
ökad läkarutbildning är redan i gång.
Under de närmaste åren kommer examinationen
av nya läkare att öka kraftigt.
Antalet legitimerade läkare i lan -

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12

Svar pa interpellation ang. bristen på personal inom sjukvården

det är för närvarande cirka 10 000. Redan
år 1975 beräknas läkarantalet
i landet ha ökat till cirka 10 000. Det är
av stor betydelse för sjukvården att dessa
nya läkare tillförs de områden där
vårdbehoven är störst. Den föreslagna
reformerade läkarutbildningen innebär
bl. a. att läkarna efter sin examen skall
gå igenom en systematiserad vidareutbildning
genom tjänstgöring i offentlig
sjukvård. Genom ett sådant system blir
det möjligt att inordna läkarnas vidareutbildning
i den allmänna sjukvårdsplaneringen
och att kanalisera läkarresurserna
till de områden där de bäst
behövs.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det utförliga och positiva
svaret på min interpellation angående
personalbristen inom sjukvården.

Problemet är inte nytt; det har varat
så länge att frågeställningen närmast
innebär en undran om vi någonsin kommer
att övervinna det. Ytterst gäller ju
frågan människovärden. I den debatt
som förs i detta sammanhang har sjuksköterskorna
själva presenterat sin syn
på problemet i boken »Vi sjuksköterskor
anser». För den i sjukvården och
sjukhusadministrationen oinvigde ger
denna bok intressanta inblickar, som
även borde vinna myndigheternas och
sjukvårdshuvudmännens beaktande.
Författarinnan är inte hård och nedgörande
i sin kritik — boken är hållen
i en positiv anda — men pekar ändå
på allvarliga svårigheter inom dagens
sjukvård.

Problemet i ett nötskal ger författarinnan
enligt min mening i ett avsnitt
i boken som jag gärna vill få citera:

»De åtgärder som vidtas av direktion
och myndigheter för att bibehålla eller
förbättra standarden på det praktiska
vårdarbetet trots personalsvårigheter
noteras med glädje. Detsamma gäller

när man erfar arbetsgemenskap hos personalen
och alla visar intresse för patientens
och sjukvårdens bästa. Det ger
anledning att förmoda att det finns rika
möjligheter att genom samfällda ansträngningar
kunna tillhandahålla en
förbättrad hälso- och sjukvård.

Arbetet har också negativa sidor. Det
mest betungande är personalbristen som
ger upphov till tidsbrist, jäkt och en
övermäktig arbetsbörda. Det skapar i
sin tur en stark känsla av vanmakt när
det exempelvis inte är möjligt att uppehålla
nödvändiga arbetskontakter
med personalen på de olika avdelningarna
eller att kunna ge introduktion,
information och undervisning till olika
personalgrupper som så väl behöver det
för sitt arbete. Att ansvara för en omfattande
verksamhet, där kärnan består
av människovärd — vård till sjuka
människor — utan att ha tillräckligt
med yrkesutbildad personal till sitt förfogande
är en ständig källa till oro.

I dagens situation får den administrativt
ansvariga sjuksköterskan vara glad
om hon kan skaffa personal överhuvudtaget
för att hålla verksamheten flytande.
Alla ser fram mot den tid när vårdpersonalen
i större utsträckning har
den utbildning som nu ges vid vårdyrkesskolorna.
»

Detta är väl vad vi alla hoppas på.
Att problemet inte är lättlöst torde alla
parter vara överens om. Frågeställningen
blir då vilka orsakerna kan vara till
den nära nog permanenta sjuksköterskebrist
som vi har haft en längre tid.

I interpellationen har jag pekat på några
av de orsaker som har framhållits
i den aktuella debatten: obekväma arbetsförhållanden,
svårigheter med barntillsynen,
lönevillkoren etc. Rör det sig
om ett rekryteringsproblem eller ett utbildningsproblem? Socialministerns

svar är både upplysande
och intressant. Aktiviteter pågår
tydligen för att på längre sikt förbättra
situationen. Den inom socialstyrelsen
pågående kartläggningen av per -

100 Nr 12 Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation ang. bristen på personal inom sjukvården

sonalbehov och utbildningskapacitet,
omfattande en tidsplan fram till år
1975, tror jag är ett påtagligt och viktigt
led i detta arbete. För att följa upp
det tror jag det är nödvändigt med
en fortsatt utbyggnad av utbildningskapaciteten,
vilken statsrådet också utlovar
i sitt svar.

Här vill jag emellertid tillfoga en sak
beträffande de rekryteringsbefrämj ande
åtgärderna. De klosterliknande ordningsföreskrifter
som har funnits och
i viss mån ännu finns på sjuksköterskeskolorna
tror jag behöver reformeras
i liberaliserande riktning.

Jag hälsar med tillfredsställelse statsrådets
besked att en utredning kommer
att göras beträffande personalen inom
långtidssjukvården. Jag är helt ense
med statsrådet om att detta vårdområde
behöver en omfattande personalrekrytering.
Det är ingen hemlighet att nyuppförda
långtidssjukhus i detta land
inte kunnat öppnas på grund av personalbrist.
Samtidigt blir antalet vårdbehövande
allt större -— människor som
får ta den vård som kan ges i hemmet.
Här vill jag ge eu eloge åt landstingen,
som genom betydande bidrag till hemsjukvården
försöker klara de brister
som ännu vidlåder långtidssjukvården.
En bättring är alltså i sikte.

Liksom statsrådet tror jag att det föreligger
ett starkt behov av att förbättra
arbetsförhållandena för den anställda
personalen. Nattarbetet blir i många
fall pressande när nattsköterskan utöver
sin ordinarie avdelning får fler
avdelningar att svara för. Deltidstjänster
och treskiftsarbete vore kanske
framkomliga vägar för att underlätta
situationen.

En omfördelning och delegering av
vissa arbetsuppgifter från utbildad
vårdpersonal till annan personal är en
möjlighet som även rekommenderas i
den bok som jag nyss citerade ur. Bl. a.
pekar man på att sjukvårdsbiträden
skulle kunna användas mer rationellt
i arbetet. De bör kunna vara läkaren

behjälpliga vid vissa mottagningar, pa
laboratorier kan de också göra stor nytta—
exempelvis vid enkla analyser—
på en röntgenavdelning bör ett utbildat
biträde kunna sköta hängning av filmer
för demonstration o. s. v.

Med den reformerade läkarutbildning
som statsrådet föreslår tror jag att vi
kan se litet mer optimistiskt på läkarbristen
i framtiden. Med den systematiserade
vidareutbildning genom tjänstgöring
i offentlig sjukvård som föreslås
hoppas jag det blir möjligt att kanalisera
läkarresurserna till de områden
där de bäst behövs. Som det nu är har
framför allt Norrland stora svårigheter
att dra till sig läkare, med påföljd alt
många vakanser uppstår som tvingar
huvudmännen att stänga sjukavdelningar
och ibland lägga ned verksamheten
vid hela lasarett — Haparanda är ju
det senaste exemplet.

Ett annat betydande problem i Norrland
är svårigheten att besätta provinsialläkartj
änsterna. Svårigheterna för
människorna i glesbygderna att kunna
få en läkare inom räckhåll blir allt
allvarligare. Jag vill därför ställa den
direkta frågan till socialministern huruvida
i den aviserade vidareutbildningen
av läkare genom tjänstgöring i
offentlig sjukvård också ingår tjänstgöring
i provinsialläkardistrikt. Om så är
fallet, skulle den nu på många håll prekära
situationen lätta även på detta område
och för de människor som berörs
av den.

Jag skulle, herr talman, till sist vilja
säga att jag vore intresserad av att veta
om statsrådet har någon uppfattning
om när det kan beräknas att personalbristen
inom sjukvårdens alla grenar
har övervunnits. Av statsrådets svar
drar jag själv den slutsatsen att vi är
inne i en period av stegvis förbättring
som måste hälsas med den största tillfredsställelse.
Hur långt fram i tiden
kan vi emellertid räkna med en markant
förbättring som följd av de aktiviteter
som nu pågår och de åtgärder som

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12 101

Svar på interpellation ang. bristen på personal inom sjukvården

statsrådet föreslår eller som är planerade? Herr

talman! Jag ber än en gång att
få framföra ett tack på svaret på min
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Ilerr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har ju med tillfredsställelse tagit
del av det svar jag lämnat honom, och
han har noterat att han anser det vara
ett positivt svar. Jag skulle därför kanske
ha kunnat avstå från en replik,
men herr Eriksson ställde några frågor
och gjorde en del kommentarer som ger
mig anledning att i största korthet framföra
ett par synpunkter.

Vad först beträffar frågan om den
nya vidareutbildningen av läkare frågade
herr Eriksson i Bäckmora huruvida
denna nya utbildningsform kommer
att påverka förhållandena inom provinsialläkarområdet.
Jag vill svara att
det i den proposition, som nu för övrigt
ligger för behandling på riksdagens
bord och där utbildningsfrågan
tagits upp, ingår förslag om 21 månaders
obligatorisk tjänstgöring inom olika
discipliner, bl. a. sex månader i öp
pen vård, vilket innebär att läkarna i
hög grad kommer att kunna utnyttjas
som provinsialläkare i den öppna vården
ute i distrikten. Svaret på frågan
är alltså ja.

Herr Eriksson i Bäckmora framförde
vidare en rad olika synpunkter. Jag
vill fästa hans uppmärksamhet på att
den nya utbildning, som nu är på gång,
i hög grad jämställer sjuksköterskor under
utbildning med andra studerande
och möjliggör för undersköterskor att
genom studier kunna avancera till sjuksköterskor.
Det pågår förändringar i en
rad olika avseenden inom sjukvårdsområdet,
vilka leder i positiv riktning.

Jag skall inte, herr Eriksson i Bäckmora,
ge mig in på att försöka besvara
frågan vid vilken tidpunkt in på 1970-8 — Andra kammarens protokoll 1969. ?

talet man kan räkna med att alla vakanser
är besatta. Jag antar att herr Eriksson
i Bäckmora framställde frågan mera
retoriskt. Vad som är väsentligt är
naturligtvis den starkt expanderande
utvecklingen på olika områden. Utbildningen
av sjuksköterskor, av undersköterskor
och av sjukvårdsbiträden svarar
ju landstingen och storstäderna för,
vilket jag antar att herr Eriksson i
Bäckmora känner till, och denna utbildning
expanderar för närvarande
mycket starkt. Jag har i mitt svar påpekat
att vi för närvarande under ett
kr utbildar cirka 12 000 sjuksköterskor,
assistenter, undersköterskor och sjukvårdsbiträden.
Ser man något längre
framåt kan man göra ett par intressanta
jämförelser. Vårdskolornas årskapacitet
ökar alltså kraftigt. År 1966 utexaminerades
cirka 12 500 personer, vilket
antal år 1970 beräknas bli drygt
18 000. Dessa siffror säger ganska mycket.

Herr talman! När man diskuterar frågan
om sjuksköterskebristen skall man
vidare hålla i minnet att man rör sig
på ett i hög grad differentierat plan
där geografiska olikheter otvivelaktigt
föreligger. Jag kan anföra några rent
allmänna siffror.

Antalet obesatta sjukskötersketjänster
har minskat från 9 procent 1963 till
4,2 procent under hösten 1968. Det förväntas
att denna siffra skall sjunka ytterligare
under innevarande år med anledning
av att examinationen av sjuksköterskor
temporärt ökar i samband
med att sjuksköterskeutbildningen omläggs
och förkortas från 3 till 2V2 år.
Antalet obesatta underskötersketjänster
har under de senaste två åren gått ned
från 4,8 till 2,9 procent.

Av stor betydelse för att ge sjuksköterskor
och annan vårdpersonal, som
avhållit sig från yrkesarbete under en
längre tid, möjligheter att gå tillbaka
till sjukvården är förekomsten av reaktiveringskurser
och andra former av
fortbildning. Här gör arbetsmarknads''
12

102 Nr 12 Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

styrelsen och huvudmännen redan i dag
stora insatser.

Vad beträffar barntillsynen, som herr
Eriksson i Bäckmora också tog upp, pågår
i dag en kraftig utbyggnad av barndaghemmen
i syfte att förbättra förhållandena
för yrkesverksamma mödrar
inom alla yrkesområden. Sjukvårdens
huvudmän gör härutöver stora insatser
för att i anslutning till sjukhusen
ordna barntillsyn. Daghem finns inrättade
vid ett 70-tal lasarett.

Jag kanske, herr talman, får göra ett
påpekande här. Det är fel, som man
ofta påstår, att sjuksköterskorna är yrkesverksamma
i mindre utsträckning
än andra kvinnliga personalgrupper
med jämförlig utbildning. Mer än hälften
av sjuksköterskor med barn under
sju års ålder ägnar sig åt sitt yrke. Detta
innebär att vi redan nu har åtskilligt
fler sjuksköterskor i arbete än vi skulle
ha haft om yrkesintensiteten för denna
grupp legat på en nivå som är mera
vanlig.

Jag vill slutligen, herr talman, stryka
under vad jag har sagt om läkarutbildningens
förändring. Jag tror att den
kommer att betyda mycket i framtiden
då det gäller att lösa problem på
detta plan inom sjukvården.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för de kompletterande
upplysningar som han nu har lämnat.
Om statsrådet i dag inte kan ge något
besked om vid vilken tidpunkt vi har
övervunnit personalbristen inom sjukvården,
har jag naturligtvis förståelse
för det. Det är väl inte lätt att ge något
sådant besked. Jag noterar med tillfredsställelse
att den nya läkarutbildningen
även kommer att omfatta öppen
vård i sex månader. Det måste betyda
eu väsentlig förbättring när det gäller
distrikten och tillsättande av provinsialläkartjänsterna.
Det ser jag som ett
utomordentligt bra initiativ, som jag
särskilt vill tacka socialministern för.

Efter statsrådets redovisning av alla
de här aktiviteterna så har jag ingen
annan uppfattning än statsrådet, nämligen
att det måste komma att betyda
att de svårigheter och de brister som i
dag vidlåder vår sjukvård i en nära
framtid kan lindras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning
och invaliditetstilllägg Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag är beredd att
förorda sådana ändringar i lagstiftningen
eller tillämpningen av denna att invalidiserade
förvärvsarbetande kvinnor
genom erhållande av änkepension inte
skall gå miste om invaliditetsersättning,
som de eljest varit berättigade till.

Herr Westberg i Ljusdal har frågat
om jag avser föreslå sådan ändring av
9 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
att invaliditetstillägg även kan utgå till
invalidiserad kvinna med änkepension.

Jag avser att besvara frågorna i ett
sammanhang.

Invaliditetstillägg utgår i två huvudfall.
I det ena fallet utgår det till åldersoch
förtidspensionärer som är ur stånd
att reda sig själva och på grund härav
vid upprepade tillfällen dagligen är i
behov av hjälp av annan. En förutsättning
är att hjälpbehovet uppkommit
före 63 års ålder. Det andra fallet tar
sikte på partiellt arbetsföra, som har en
tredjedels eller två tredjedels förtidspension
och som förvärvsarbetar eller
studerar. För att vara berättigad till
tillägget i detta fall skall den försäkrade
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion vara i behov av

Tisdagen den 25 mars 1969 Nr 12 103

Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller få vidkännas betydande
merutgifter för färdmedel eller andra
hjälpmedel för att kunna utföra arbetet
eller studierna. Invaliditetstillägget utgör
för år räknat 30 procent av basbeloppet.

Invaliditetsersättning utgår — förutom
i form av vårdbidrag till handikappade
barn — till blinda samt till
handikappade som är yrkesverksamma
eller studerar, under förutsättning att
de inte åtnjuter någon form av allmän
pension. För förvärvsarbetande och studerande
uppställs därvid samma villkor
i fråga om nedsatt kroppsfunktion,
hjälpbehov och merutgifter som gäller
för invaliditetstillägg till partiell förtidspension.
Invaliditetsersättningen utgör
per år 60 eller 30 procent av basbeloppet
beroende på hjälpbehovets omfattning
eller merutgifternas storlek.
För blinda är dock ersättningen per år
alltid 60 procent av basbeloppet.

Hel änkepension från folkpensioneringen
utgör — i de fall änkan fyllt 50
år vid mannens död eller då yngsta barnet
blev 16 år — 90 procent av basbeloppet
eller samma som hel förtidspension.
En änka som fyller kraven för
att få förtidspension kan om hon så
önskar byta ut änkepensionen mot förtidspension.
Däremot kan änkepension
och förtidspension från folkpensioneringen
inte utgå samtidigt — lika litet
som exempelvis förtidspension och ålderspension.
Skälet är att de olika pensionsformerna
skall var för sig ge samma
grundtrygghet för den enskilde.

Av vad jag här nämnt framgår att en
invalidiserad änka inte är sämre ställd
inom pensioneringen än förtidspensionärer
i allmänhet när det gäller det
problem herr Westberg berört i sin fråga.
Tvärtom kan änkan jämfört med om
hon i stället skulle haft en partiell förtidspension
jämte invaliditetstillägg ha
högre ersättning via änkepensioneringen.
I de fall hon som änkepensionär
skulle få mindre än om hon vore för -

tidspensionär, har hon, som jag framhållit,
möjlighet att byta till förtidspension.

Om en kvinna med invaliditetsersättning
blir änka innebär detta inte, som
herr Wiklund synes anta, att hon automatiskt
förlorar rätten till fortsatt, sådan
ersättning. I detta läge kan hon
nämligen välja det som blir förmånligast
för henne, invaliditetsersättning eller
änkepension. En motsvarande valmöjlighet
finns för kvinna som börjat
uppbära änkepension men som i övrigt
uppfyller villkoren för invaliditetsersättning.

Invaliditetsersättningen är inte konstruerad
som en tilläggsförmån utan är
en fristående stödform med syfte främst
att uppmuntra dem till arbete som trots
höggradigt handikapp har möjligheter
att bereda sig en förvärvsinkomst som
utesluter dem från förtidspension. Ersättningen
är till sin storlek och utformning
i övrigt avpassad med hänsyn till
dessa förhållanden. De överväganden
som ligger till grund för förmånen är
således inte utan vidare tillämpliga på
kvinnor med änkepension.

Reglerna för invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning är för närvarande
föremål för översyn. Kungl. Maj :t har
nämligen med anledning bl. a. av en
skrivelse från riksdagen och en framställning
från De handikappades riksförbund
uppdragit åt riksförsäkringsverket
att undersöka tillämpningen av
reglerna och komma in med de förslag
vartill undersökningen kan föranleda.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
socialministern för det utförliga svaret
på min interpellation.

Jag tror nog att även socialministern
tycker att det finns ett terminologisktpedagogiskt
problem inbyggt i socialförsäkringen.
Hur skall den breda allmänheten
kunna hålla isär bara de två

104 Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969
Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

termerna invaliditetstillägg och invaliditetsersättning?
Den sistnämnda termen
förekommer för övrigt även inom
yrkesskadeförsäkringen. Det finns ju
därtill mängder av andra termer som
lätt krånglar till begreppen för den som
inte har speciella kunskaper på området
eller kan skaffa sig sådana.

Jag vill betona att jag givetvis har
fullt klart för mig att invaliditetsersättning
— jag har för min del endast haft
den stödformen i tankarna — för närvarande
är en självständig typ av socialförsäkringsbistånd
avsett att stimulera
handikappade att ägna sig åt förvärvsarbete
av sådant slag som de trots
sitt handikapp kan utföra. Det är alltså
fråga om en i princip handikappvänlig
biståndsform. Varför ett speciellt bistånd
till handikappade, som kan utföra
något slag av förvärvsarbete, skall
vara helt oförenligt med änkepension,
t. ex. i sådana fall då denna pension är
låg, är säkerligen för den vanlige medborgaren
svårt att förstå.

Tag som exempel två kroppsligt invalidiserade
kvinnor. Båda är gifta, i ungefär
samma ålder och i samma ekonomiska
ställning. De stimuleras kanske —
såsom en rent handikappvårdande åtgärd
av psykologisk art — att ta visst
för dem lämpat förvärvsarbete. De uppfyller
fordringarna för invaliditetsersättning.
Låt oss säga att de på grund
av hjälpbehovets omfattning och storleken
av de merutgifter de har för att
kunna utföra arbetet inte ansetts böra
få mer än den lägre ersättningen, d. v. s.
30 procent av basbeloppet.

Så avlider den ena kvinnans make.
Hennes försörjningssituation försämras
givetvis i ett enda slag högst radikalt.
Hon har fortfarande inkomst av sitt förvärvsarbete
med hjälp av invaliditetsersättningen
men kan inte få änkepension,
om hon vill ha kvar denna ersättning.
Antag att änkepensionen i hennes
fall av olika skäl är tämligen låg. Hon
får nu välja, säger socialministern, vilket
som är det förmånligaste: invalidi -

tetsersättning plus ett förvärvsarbete,
stött och möjliggjort genom invaliditetsersättningen,
eller enbart änkepension.
Det gäller ändå en kvinna som genom
makens frånfälle nyss drabbats av sorg,
som därigenom fått sitt försörjningsläge
påtagligt försämrat och som är i behov
av stöd och omsorg. Skall hon behöva
ställas i en valsituation av det slaget?

Den änkepension som åtminstone delvis
skulle kunna kompensera vad mannen
bidrog med till makarnas gemensamma
försörjning kan hon inte få utan
att förlora invaliditetsersättningen. I
jämförelse med den kvinna vars make
är kvar i livet är hon försatt i en annan
och sämre ekonomisk ställning. Ja, kanske
man säger, det är ju alla änkor vid
jämförelse med kvinnor som helt eller
delvis fått sin försörjning genom mannen.
Visst är det så, men vi skulle ju
skapa ett handikappvänligt samhälle,
där vi på ett speciellt sätt värnade om
de handikappade, bl. a. genom att så
långt detta är möjligt ekonomiskt kompensera
deras handikapp med särskilda
åtgärder.

En handikappad änka, som helt eller
delvis försörjts av sin make under dennes
livstid, bör alltså enligt min enkla
mening inte i biståndshänseende så här
direkt jämställas med andra handikappade.
Det är ett klart samhällsintresse
och ett individuellt rehabiliteringsintresse
att den handikappade om möjligt
utför ett försörjningsarbete. Jag har alltså
litet svårt att godta det resonemang
i senare delen av interpellationssvaret,
där det ju heter så riktigt, att invaliditetsersättningen
är en fristående stödform
med syfte att uppmuntra till förvärvsarbete
och undgå förtidspension
samt att ersättningen är till sin storlek
och utformning i övrigt avpassad med
hänsyn till dessa förhållanden. »De
överväganden som ligger till grund för
förmånen är således inte utan vidare
tillämpliga på kvinnor med änkepension»,
heter det bl. a. Det är detta jag
inte riktigt kan förstå.

105

Tisdagen den 25 mars 1969 Nr 12

Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

Det val mellan två biståndsformer
som socialministern anser böra kvarstå
för en invalidiserad änka med möjlighet
att anta ett förvärvsarbete blir också
speciellt svårt då änkepensionen inte
är en behovsprövad biståndsform, medan
för invalidiletsersättningen vissa
villkor uppställts som kan göra det
ovisst, om sådan ersättning kommer att
utgå eller inte.

Det har visat sig att tillämpningen
av 9 kap. 3 § lagen om allmän försäkring,
där bestämmelserna om invaliditetsersättning
upptagits, är restriktiv.
Speciellt villkoret om höggradig nedsättning
av kroppsorganens funktion
synes bedömas strängt och anses sålunda
ofta i praktiken inte uppfyllt. Hjälpbehovet
respektive merutgifterna för
förvärvsarbetets fullgörande tycks också
i inte så få fall anses otillräckliga för
att invaliditetsersättning skall utgå. Inklusive
de blinda uppgick antalet fall
av utgående ersättning av detta slag vid
årsskiftet 1968—1969 till 3 124, varav
506 fick halv sådan ersättning. Dessa
tal ger intryck av återhållsamhet i bestämmelsernas
tillämpning.

Socialministern meddelar nu att en
översyn av tillämpningen av reglerna
för bl. a. invaliditetsersättning pågår
inom riksförsäkringsverket. Kommer
även det av mig aktualiserade spörsmålet
att omfattas av denna översyn? En
mera generös tillämpning av ersättningsreglerna
— eventuellt framkallad
genom en lagändring — kan ju lösa en
del av det problem jag åsyftar i min
interpellation, d. v. s. den ekonomiska
situationen för invalidiserade kvinnor
med låg änkepension men med vilja och
viss förmåga att med lämpligt ekonomiskt
stöd, nämligen invali ditetsersättningen,
förvärvsarbeta.

Av svaret får jag det intrycket att en
lagändring inte är aktuell. Riksdagens
i svaret åberopade skrivelse 1968 gällde
ju enbart s. k. vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
till barn under 16
år. Eller är det så att uppdraget till

riksförsäkringsverket på grund av De
handikappades riksförbunds också i
svaret åberopade skrivelse gäller även
äldre och då också innefattar uppdrag
att inkomma med förslag till eventuella
lagändringar beträffande de äldre?

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag skulle kunnat nöja
mig med att instämma i det som herr
Wiklund i Stockholm har anfört. Jag
tycker det är alldeles riktigt. Men låt
mig ändå få ställa en konkret fråga,
som jag anser vara relevant! Frågan
lyder: Varför skall en änka med handikapp
ställas i en sämre situation än
annan handikappad?

Vi vet att om en av två förvärvsarbetande
kvinnor med samma inkomst
blir handikappad och t. ex. måste använda
invalidbil för att kunna fortsätta
med sitt arbete, får hon invaliditetsersättning,
vilket innebär att hon kan leva
på samma standard som den icke
handikappade kamraten. Hon återförs
alltså till samma standard.

Men samma förhållande gäller inte
för två förvärvsarbetande änkor. Om
den ena av dem blir handikappad och
måste använda invalidbil till arbetet,
får hon inte alls motsvarande förmån,
vilket gör att den handikappade änkan
inte når upp till samma ekonomiska
standard som den andra. Detta är enligt
min mening otillfredsställande.
Rättvisesynpunkter kan anföras för en
ändring.

Statsrådet säger att en änka som
fyller kraven för att få förtidspension
kan få utbyta änkepensionen mot förtidspension,
och då utgår invaliditetstillägg.
Men varför denna omständliga
apparat? Vore det inte enklare och
riktigare att ta med änkepensionären
bland dem som enligt lagen om allmän
försäkring har rätt till invaliditetstilllägg? Även

jag tackar socialministern för
det svar han här lämnat och vars avslutning
jag tolkar positivt. Det är myc -

106 Nr 12 Tisdagen den 25 mars 1969

Svar på interpellation och fråga ang. invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

ket tillfredsställande att reglerna för
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
är föremål för översyn. Det är
bara att hoppas att riksförsäkringsverket
också uppmärksammar saken och
föreslår ändringar i den punkt varom
vi har frågat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag antar att herr Wiklund
i Stockholm på sin tid var med
och beslutade om den reform som vi
nu har tillämpat åtskilliga år och som
i många avseenden säkerligen har varit
av stort värde för de människor som
berörs.

Herr Wiklund ställde här en allmän
fråga. Är det inte, sade han, vår uppgift
att försöka skapa ett handikappvänligt
samhälle? Jo, det är det. Jag skall
här inte ta tiden i anspråk med någon
redovisning av alla de åtgärder som
på senare år vidtagits och som just syftar
till att skapa ett liandikappvänligare
samhälle. Man skall inte glömma att
de stödåtgärder som vidtagits satts in
på ett mycket stort fält och att de alla
direkt eller indirekt har tillkommit för
att ge de handikappade stöd i deras
olika livssituationer.

Nu diskuterar vi emellertid invaliditetstilläggen
och invaliditetsersättnirigarna,
och det är, sade herr Wiklund,
ett besvärligt kapitel. Ja, det kan
man val säga om mycket här i livet.
Men bestämmelser måste ju finnas; jag
förutsätter att herr Wiklund delar den
meningen. Vi måste naturligtvis också
alltid sträva efter att så långt möjligt
är upplysa och informera, och där vill
jag bl. a. hänvisa till den informationsoch
upplysningskampanj som nu pågår
genom försäkringskasseförbundets försorg.

Här har egentligen bara ställts eu
enda fråga, och det var herr Westberg
i Ljusdal som ställde den. Jag vill då
hänvisa herr Westberg till vad jag sagt
i svaret, nämligen följande: »Av vad

jag här nämnt framgår att en invalidiserad
änka inte är sämre ställd inom
pensioneringen än förtidspensionärer i
allmänhet när det gäller det problem
herr Westberg berört i sin fråga.» Jag
har ansett det vara av värde att utforma
svaret så att det gav en riktig bild
av hur dessa två stödformer är konstruerade
och på vilket sätt stödet utgår.

Vad vi nu diskuterar är en mera
komplicerad fråga än vad den vid första
anblicken kan förefalla vara. Olika
hänsynstaganden går här in i varandra.
Som jag framhållit i mitt svar är emellertid
reglerna för invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning föremål för översyn
av riksförsäkringsverket, och jag
vill gärna erkänna att den översynen i
hög grad är föranledd av en hel del
spörsmål som har uppkommit under senare
tid. De handikappades riksförbund
bär ju gjort en direkt framställning om
en översyn, och riksförsäkringsverkets
utredning kommer utan tvivel att spegla
hela området. Verkets förslag bör
därför avvaktas innan några ytterligare
ställningstaganden göres i frågan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Vad socialministern sade
nu senast ger mig intrycket att det
i översynen genom riksförsäkringsverket
tydligen inte bara är fråga om vad
som omfattas av riksdagens skrivelse,
nämligen vårdbidragen, utan att även
åtskilliga andra problem på detta område
kan komma in i bilden. Jag noterar
med stor tillfredsställelse att uppdraget
inte är så begränsat som riksdagens
skrivelse kan låta förmoda, utan
att det är betydligt bredare. Av allt att
döma är det framställningen från De
handikappades riksförbund som föranlett
denna breddning av uppdraget.

Jag vill återigen slå fast att änkepensionen
är till för att ge ersättning för
den försörjningsförlust, som uppstår
för den kvarlevande änkan genom makens
bortgång, medan invaliditetsersättningen
har till uppgift att hjälpa den

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12 107

invalidiserade att ha kvar ett förvärvsarbete
eller att skaffa sig ett sådant.
Varför skall det ena som nu slå ut det
andra? Det är detta jag inte kan förstå,
och jag är övertygad om att en stor del
av allmänheten inte heller kan förstå
det.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Socialministern svarade
på min fråga genom att hänvisa till
det besked han givit att »en invalidiserad
änka inte är sämre ställd inom pensioneringen
än förtidspensionärer i
allmänhet». Men det var ju inte detta
min fråga gällde. Jag frågade: Varför
skall en änka med handikapp ställas i
en sämre situation än annan handikappad?
Och jag har anfört att om det är
två förvärvsarbetande kvinnor som har
samma inkomst och den ena blir handikappad,
så får hon invaliditetsersättning
för att komma upp i samma ekonomiska
standard som den som icke är
handikappad, men om det gäller två
änkor är man inte beredd att ge den
handikappade möjlighet att komma upp
i samma standard som den andra änkan.
Det är detta jag finner otillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 28, med förslag till miljöskyddslag
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
hordet vilande proposition nr 38, med
förslag till lag om pensionstillskott,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsäg'' lagförslagen, till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner:

nr 49, angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran,

nr 59, angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag, samt
nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

§ 8

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1059;
till jordbruksutskottet motionen nr
1060; och

till bankoutskottet motionen nr 1061.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 5, 13 och
37—39, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18—20, bankoutskottets utlåtanden
nr 9 och 10, första lagutskottets utlåtanden
nr 19—23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20—26, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 11, 12 och 20—22,
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 13—16.

§ 10

Föredrogs den av herr Sellgren (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
samordning mellan trafikpolitiken
och lokaliseringspolitiken inom det
norra stödområdet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista dels utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2 uppföres närmast

108 Nr 12 Tisdagen den 25 mars 1969

Interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

före de i dag bordlagda ärendena, dels
bland två gånger bordlagda ärenden
uppföres första lagutskottets utlåtande
nr 19 närmast före statsutskottets utlåtande
nr 9, bankoutskottets utlåtanden
nr 9 och 10 närmast före statsutskottets
utlåtande nr 13 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 12 närmast före första lagutskottets
utlåtande nr 20.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Interpellation ang. beskattningen av
låginkomsttagare

Ordet lämnades på begäran till

Herr PÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! De senaste årens debatt
om jämlikheten i samhället har visat,
att det finns en betydande och växande
opinion för en jämnare inkomstfördelning.
Från fackligt håll har låginkomstgruppernas
situation nu skjutits
i förgrunden mer än tidigare. Än så
länge har denna växande opinion inte
lett till mera påtagliga konkreta resultat.
Inkomstklyftorna före skatt tycks fortsätta
att öka. Utvecklingen på skatteområdet
har också den varit ogynnsam
för låginkomstgrupperna. Dessa negativa
utveckingslinjer kompenseras i någon
mån av ökande inkomstöverföringar
från samhällets sida och en utbyggd
samhällssektor.

Inom ramen för en politik som syftar
till ökad jämlikhet måste man i första
hand förbättra levnadsvillkoren för de
sämst ställda. Enligt min uppfattning
kan en sådan målsättning förenas med
en mera allmänt verkande utjämningspolitik
genom införande av en minimiinkomst,
som garanteras av samhället
via ett system där negativ beskattning
ingår. Från centerns sida har vi till
årets riksdag angett grunderna för en
skattereform, där man siktar på att

förbättra grundtryggheten genom en garanterad
minimiinkomst sedan man i en
första etapp avsevärt höjt de skattefria
bottenbeloppen — främst på den kommunala
sidan, varvid kommunerna måste
kompenseras för inkomstbortfallet.
Eftersom en sådan reform tar tid att genomföra
är det emellertid angeläget att
de mest markanta orättvisorna i dagens
skattesystem elimineras snarast möjligt
utan att en större skattereform avvaktas.

Folkpensionärerna är en av de grupper
i samhället som har det besvärligt
och som i allmänhet lever på en låg
standard. Under senare år har folkpensionärerna
kunnat få del i den allmänna
standardhöjningen i samhället, och ett
nytt program för årliga folkpensionshöjningar
har aviserats fr. o. m. halvårsskiftet.
Samtidigt har beskattningen av
folkpensionärernas sidoinkomster varit
föremål för en långvarig debatt utan att
någon tillfredsställande lösning ännu
har presenterats. Preliminära undersökningar
pågår inom departementen i denna
fråga. Enligt nu gällande bestämmelser
skall — om särskilda skäl inte föranleder
till annat — skattskyldig vilkens
inkomst helt eller till huvudsaklig del
utgjorts av folkpension, anses ha haft
nedsatt skatteförmåga, som berättigar
till extra avdrag utöver det vanliga ortsavdraget.
Skattskvldig som för sin försörjning
varit helt beroende av vad han
uppburit i folkpension har rätt att från
den taxerade inkomsten dra av ett belopp
motsvarande vad som uppburits
och blir därigenom fri från skatt. Om
skattskyldig folkpensionär även haft
s. k. sidoinkomst, men folkpension likväl
utgjort den huvudsaldiga delen av
hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt
medges ett med hänsyn till
omständigheterna jämkat avdrag. Slutligen
medges extra avdrag endast om
särskilda skäl föreligger i de fall, då
folkpensionen ej uppgått till minst hälften
av den sammanlagda inkomsten.
Dessa bestämmelser gäller vid både stat -

109

Tisdagen den 25 mars 1969 Nr 12

Interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

lig och kommunal taxering. I syfte att
uppnå likformighet vid bedömningen av
folkpensionärers extra avdrag utarbetar
riksskattenämnden tabeller till ledning
för taxeringsmyndigheternas arbete. Avvikelser
från tabellerna kan särskilt
komma i fråga då den skattskyldige vistats
på sjukhus och därigenom haft
lägre levnadskostnader eller på grund
av sjukdom haft ökade kostnader, varvid
högre avdrag medges. De i vissa fall
hårda marginaleffekterna på folkpensionärers
små extrainkomster måste naturligtvis
lindras. Därför är det väsentligt
att de pågående undersökningarna
blir klara snarast möjligt.

Genom beslut av 1967 års riksdag upphävdes
maximeringen av extra avdrag
till folkpensionär, vilkens inkomst helt
eller huvudsakligen utgörs av folkpension.
Särskilt i kommuner med höga
bostadstillägg — i riksskattenämndens
anvisningar och tabeller inkluderade i
folkpensionen — kan den upphävda
maximeringen för det extra avdraget
vara av värde.

Till ledning för fastställande av existensminimum
har CFU (centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden) på
grundval av föregående års riksdagsbeslut
angett följande normalbelopp för
existensminimum för ensamstående under
år 1969: 5 700 (ortsgrupp 3), 5 900
(ortsgrupp 4) och 6 200 kronor (ortsgrupp
5). Motsvarande belopp för sammanlevande
makar och likställda är
7 900, 8 200 respektive 8 700 kronor.
Existensminimum får bestämmas till
högre än normalbeloppen, om särskilda
skäl föreligger eller om den skattskyldige
haft underhållsplikt mot make och
barn, som han inte sammanbott med.
Vid förmån av t. ex. billig bostad sänks
å andra sidan existensminimum.

I vissa fall uppstår den situationen, att
den som på grund av sjukdom, olyckshändelse,
nedsatt arbetsförmåga eller
långvarig oförvållad arbetslöshet har
väsentligen nedsatt skatteförmåga får
klara sig på ännu lägre inkomster än

vad som gäller för folkpensionärer i nuläget.
Det är ofta fråga om äldre människor,
som inte förmår att arbeta heltid
eller endast kan utföra lättare arbetsuppgifter,
men som ändå är för unga
eller inte tillräckligt sjuka för att få
pension.

I ett fall har t. ex. en drygt 60-årig,
ensamstående och partiellt arbetsför
man med 4 240 kronor i statligt taxerad
inkomst och 6 490 kronor i kommunalt
taxerad fått betala drygt 1 400 kronor i
slutlig skatt, varav 300 kronor i avgifter,
trots att vederbörandes kontanta inkomst
icke varit högre än 3 300 kronor
och resten av inkomsten består av fritt
vivre. I det relaterade fallet uppgår vederbörandes
medicinkostnader till cirka
300 kronor per år. För hans del återstår
således för livets nödtorft •— utöver mat
och husrum — 1 600 kronor per år. Det
kan inte vara rimligt eller i enlighet
med skatteförmågeprincipen att så låga
inkomster beskattas så hårt.

För att komma till rätta med fall av
det nämnda slaget borde det vara möjligt
att skapa parallellitet mellan de bestämmelser
som för närvarande gäller
folkpensionärer med sidoinkomster och
de sämst ställda ur låginkomstgrupperna.
En sådan åtgärd kunde måhända
vidtas genom att kompletterande anvisningar
utfärdades från riksskattenämnden
till taxeringsmyndigheterna
med den innebörden, att låginkomsttagare
inte i något fall skall beskattas hårdare
än enligt de nyligen utfärdade anvisningarna
från riksskattenämnden angående
extra avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer
avsedda att tillämpas fr. o. m. 1969
års taxering. Även om denna metod icke
skulle vara användbar får detta inte
hindra att skattelättnader genomföres
för de sämst ställda låginkomstgrupperna
i avvaktan på en större och mera
genomgripande skattereforms förverkligande.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till stats -

Ilo Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Interpellation ang. bestridandet av kostnader vid omflyttning av arbetskraft

rådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet, att en hårdare beskattning
av personer med särskilt låga
inkomster än vad som för närvarande i
vissa fall gäller för folkpensionärer med
s. k. sidoinkomster kan anses stå i god
överensstämmelse med skatteförmågeprincipen? 2.

Vill statsrådet — i avvaktan på en
större skattereform — pröva möjligheten
att genom kompletterande anvisningar
från riksskattenämnden eller på
annat lämpligt sätt åstadkomma en sådan
ordning, att de sämst ställda låginkomsttagarna
inte i något fall beskattas
hårdare än vad som för närvarande
gäller beträffande folkpensionärer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. bestridandet av kostnader
vid omflyttning av arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
har under senare
år blivit ett allt viktigare komplement
till den ekonomiska politiken i ansträngningarna
att trygga full sysselsättning.
Under nästa budgetår beräknas utgifterna
för dessa ändamål i den statliga
driftbudgeten till omkring två miljarder
kronor, vartill kommer utgifter på kapitalbudgeten
för bl. a. lokaliseringslån.
Insatserna på dessa områden bar därigenom
genomgripande verkningar på
samhällsekonomin.

Såväl inom arbetsmarknadspolitiken
som inom lokaliseringspolitiken är dock
alltjämt många av verksamhetsformerna
nya och prövade under kort tid. Därav
följer med nödvändighet att statsmakterna
måste vara beredda att modifiera

och i vissa fall ompröva den metodik
som nu används. När det gäller lokaliseringspolitiken
har verksamheten alltjämt
försökskaraktär, och de framtida
verksamhetsformerna prövas för närvarande
av en särskilt tillsatt sakkunnig.
Också när det gäller den egentliga arbetsmarknadspolitiken
måste man vara
beredd att pröva nya uppslag och söka
sig delvis nya vägar, om den statliga
insatsen skall kunna göras än mer effektiv.

Det just nu starkaste behovet då det
gäller nya insatser finns i fråga om åtgärder
för att på olika sätt styra den
regionala utvecklingen. I årets statsverksproposition
förutskickas också en
ökad satsning för att komma till rätta
med verkningarna av de strukturförändringar
i näringslivet som tenderar
att vidga klyftan mellan skilda regioner
när det gäller den ekonomiska utvecklingen
och sysselsättningen. För att
förverkliga detta mål har man hittills i
första hand använt statliga stödåtgärder
i form av lån och bidrag till etablering
eller utvidgning av industriell
verksamhet. Den egentliga arbetsmarknadspolitiken
har däremot först och
främst till uppgift att utjämna mer eller
mindre tillfälliga skillnader i tillgång
och efterfrågan på arbetskraft i
olika hänseenden.

Ett visst motsatsförhållande uppstår
därigenom ibland mellan lokaliseringspolitiska
åtgärder och övrig arbetsmarknadspolitisk
verksamhet. Särskilt påtagligt
är att s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärder ofta kommer i direkt konflikt
med de lokaliseringspolitiska strävandena.
För att stimulera rörligheten på
arbetsmarknaden används vid sidan av
arbetsförmedling och omskolningsverksamhet
i första hand ett system med
flyttningsbidrag, inlösen av egnahem
m. m., som i sin helhet finansieras över
statsbudgeten. Det torde också utan vidare
kunna slås fast att ett sådant system
måste finnas. Det är också rimligt
att denna verksamhet i administrativt

Tisdagen den 25 mars 1969 Nr 12

Interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors beteenden
och handlingsmönster

hänseende handhas av de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna,
varigenom
man kan åstadkomma en likformig
tillämpning när det gäller ersättningen.

Inte minst från regionalpolitisk synpunkt
måste det däremot anses i högsta
grad tvivelaktigt att kostnaderna för
denna verksamhet skall bäras av staten.
Så länge så är fallet kommer det att
finnas en stimulans till utvidgningar
och nyetableringar av företag i de områden
som har brist på arbetskraft. Sådana
etableringar strider givetvis mot
statsmakternas lokaliseringspolitiska
strävanden och ställer sig i allmänhet
mycket kostsamma ur samhällsekonomisk
synpunkt. Den obalans i fråga om
sysselsättning och ekonomisk utveckling,
som nu råder mellan olika regioner
i vårt land, skulle åtminstone till
en del utjämnas, om de företag som
rekryterar arbetskraft från andra orter
fick bidra till kostnaderna för rekryteringen
och på så sätt stimulerades att
undersöka orter med tillgång på arbetskraft
som alternativ lokaliseringsort.
Skall intentionerna i årets statsverksproposition
om vidgade insatser
för att komma till rätta med de regionala
utvecklingsproblemen kunna förverkligas,
fordras i många avseenden
ett nytänkande. Det gäller självfallet
därvid att i första hand försöka komma
till rätta med det som kan brista i den
metodik, som nu används på det arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska
området.

Med hänvisning till vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att pröva, att
kostnaderna för överföring av arbetskraft
mellan olika landsändar och regioner
helt eller delvis får bäras av de
företag som rekryterar arbetskraft, för
att därigenom öka möjligheterna att påverka
och styra den ekonomiska utveck -

lingen och sysselsättningen inom olika
regioner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. forskningen om massmedias
påverkan på människors beteenden
och handlingsmönster

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! Förra året ställde jag
en interpellation till utbildningsministern
angående forskning om massmedias
påverkan på människors beteenden och
handlingsmönster. I sitt svar den 23
april 1968 redogjorde utbildningsministern
för den forskning som förekommer
i Sverige på detta område. Han
nämnde även att en undersökning av
barns upplevelser av våld i TV planerades
av radions publikundersökningssektion
och att filminstitutet avsåg att
anordna ett symposium i maj 1968 i
syfte att få till stånd nya forskningsinitiativ
rörande filmens långsiktiga
verkningar, däribland även våldsfilmernas.

Utbildningsministern sade vidare i
svaret, att han ville avvakta resultaten
av de pågående utredningarna om filmcensur
och reklam jämte de undersökningar
som bedrevs av filminstitutets
filmforskningsgrupp, innan han vidtog
åtgärder för att öka denna forskning.

Då nu i det närmaste ett år har förflutit
sedan utbildningsministern lämnade
detta svar, vore det av stort intresse
att få veta hur utrednings- och forskningsarbetet
fortskridit.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till utbildningsministern få ställa följande
frågor:

1. Har pågående utredningar angående
massmedias påverkan på människors

112 Nr 12 Tisdagen den 25 mars 1969

Interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors beteenden
och handlingsmönster

beteenden och handlingsmönster redovisat
några resultat av sina undersökningar? 2.

Har den undersökning av barns
upplevelser av våld i TV som planerades
av radions publikundersökningssektion
igångsatts?

3. Ledde filminstitutets symposium
till nya forskningsinitiativ rörande filmens
långsiktiga verkningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 102, i anledning av motion om
stärkande av riksdagens kontrollmakt
i en ny författning; samt

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av KungL Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till skolväsendet jämte motioner.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.

Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.,

nr 46, angående godkännande av avtal
om räddning och återsändande av
rymdfarare samt återlämnande av föremål
som sänts ut i yttre rymden,
nr 48, med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond in. m.,

nr 53, angående organisationen av
statens invandrarverk, m. m.,

nr 55, angående viss tidningsdistribution
genom postverket,

nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. m.,

nr 58, angående ny organisation av
sjöfartsverket, m. m.,

nr 60, angående inrättande av ett
statligt aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet,

nr 64, angående ändring av avtal den
5 maj 1948 mellan staten och Svensk
Interkontinental Lufttrafik AB, samt
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 16, angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70,
motionerna:

nr 1062, av herr Björck i Nässjö,
nr 1063, av herrar Mattsson och Gustavsson
i Alvesta,

nr 1064, av herr Strömberg, och
nr 1065, av herrar Westberg i Ljusdal
och Netander;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken, m. m., motionerna: nr

1066, av fru Eriksson i Stockholm,

Tisdagen den 25 mars 1969

Nr 12 113

nr 1067, av herr Larsson i Luttra
m. fl.,

nr 1068, av herr Lundberg,
nr 1069, av herr Romanus m. fl.,
nr 1070, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område,
motionen nr 1071 av herrar Mundebo
och Wiklund i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. in., motionerna: nr

1072, av herr Eskel m. fl.,
nr 1073, av fru Frsenkel m. fl.,
nr 1074, av herr Jönsson i Ingemarsgården,
och

nr 1075, av herrar Magnusson i Borås
och Nelander;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m., motionerna:

nr 1076, av herr Magnusson i Borås
och

nr 1077, av herr Aberg m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet,
motionerna:

nr 1078, av herr Glimnér m. fl., och

nr 1079, av herr Jonasson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhålles
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
den 27—28 mars 1969.

Stockholm den 24 mars 1969

Svante Lundkvist

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 19

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ahlmark
(fp) till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående försäljningen
av pistoler.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.39.

In fidem

Sune K. Johansson