prot 1968:18 (Riksdagens protokoll 1968:18)

RIKSDAGENS

>Tv

rv :7!''

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

1968

19—23 april

Debatter m. m.

Fredagen den 19 april

Sid.

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen den 24 och fredagen den 26

april....................................................... 3

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m............................................ 4

Dokumentationscentral för miljövårdsforskning................... 48

Åtgärder för miljö- och naturvård, m. m.......................... 49

Den psykiska folkhälsan....................................... 50

Förbättrade arbetsförhållanden m. m. för de handikappade......... 55

Införande av professionell fotboll................................ 55

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gomér (ep) ang. begärd utredning rörande en civilrättslig lagstiftning
om mäklarverksamheten........................... 58

herr Adolfsson (h) ang. användandet av naturvårdslagen för att
förhindra viss villabebyggelse............................... 59

Tisdagen den 23 april

Svar på interpellationer av:

herr Westberg (fp) ang. forskningen om massmedias påverkan på

människors beteenden och handlingsmönster.................. 59

herr Werner (h) ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets

barntillsyn............................................... 66

herr Turesson (h) ang. planeringen för skolväsendets lokalbehov.. 70

Interpellation av herr Haglund (s) ang. finansieringen av de politiska

partiernas verksamhet....................................... 72

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr IS

Nr 18

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkel fråga av herr Hector (vpk) ang. upprättande
av diplomatiska förbindelser med Demokratiska republiken Vietnam.
...................................................... 74

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. båttrafiken över Öresund,

m. m...................................................... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess femtioförsta
sammanträde fattade beslut........................... 3

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, ang. naturvårdsforskningens organisation
och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m............ 4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, om en dokumentationscentral
för miljövårdsforskning............................... 48

— nr 23, ang. åtgärder för miljö- och naturvård, m. m., om ett miljöpolitiskt
samordnings- och handlingsprogram, om en långsiktig
planering av miljövården, om kartläggning av vattentillgångarna,

m. m., samt om riktlinjer för en regional miljövård............. 49

— nr 17, ang. den psykiska folkhälsan........................... 59

— nr 21, ang. den psykiska hälsovården......................... 55

— nr 24, om förbättrade arbetsförhållanden m. m. för de handikappade.
..................................................... 55

— nr 25, om införande av professionell fotboll.................... 55

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Fredagen den 19 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen
den 24 och fredagen den 26 april

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Sedan

det numera befunnits möjligt
att till dagens sammanträde färdigställa
en korrekturupplaga av statsutskottets
utlåtande angående arbetsmarknad och
lokalisering kommer ärendet att upptagas
till slutlig behandling vid sammanträdet
onsdagen den 24 april. Då upplagan
icke är tillräckligt stor för att
medge utdelning till samtliga ledamöter
kommer exemplar att i första hand
tillställas utskottets talesmän, partioch
gruppledare samt partikanslier, övriga
ledamöter tillhandahålles i män av
tillgång exemplar efter hänvändelse till
kammarkansliet.

Genom denna anordning torde det
icke bli nödvändigt att anordna kvällsplenum
fredagen den 26 april.

§ 2

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1127, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 77,
med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift, in. in., hänvisades
motionen, såvitt avsåg statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, till statsutskottet och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet

de å bordet vilande motionerna nr
1128—1130.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1131, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 77,
med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift, m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg statsbidrag för allmän
arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet
de å bordet vilande motionerna nr
1132—1134.

§ 3

Föredrogs den av herr Neiander (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
trafiksäkerheten för resande med vissa
tågfärjor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
32, med anledning av motioner angående
båttrafiken över Öresund, m. in.;
och

andra lagutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde
fattade beslut.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 5

Naturvårdsforskningens organisation

och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nir 19, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående naturvardsforskningens
organisation och
statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 11, punkterna K 7 och
K 9, s. 179—180) beräknat medel för
naturresursforskning och bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar, hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 37,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för den 23 februari 1968, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de riktlinjer
som förordats beträffande naturvårdsforskningens
organisation, dels
godkänna de i propositionen förordade
grunderna för statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m., dels medge att under
budgetåret 1968/69 statsbidrag enligt
de förordade grunderna beviljades
till avloppsreningsverk intill ett belopp
av 40 000 000 kr., dels för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under nionde
huvudtiteln anvisa till Naturvårdsforskning
ett reservationsanslag av 7 000 000
kr. och till Bidrag till avloppsreningsverk
m. m. ett reservationsanslag av
84 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) 1:198 av herr Palm och 11:259
av fru Lindberg och herr Alemyr,

2) I: 715 av herr Ottosson och fröken
Stenberg samt 11:911 av herr Lothigius,

3) 1:200 av herr Svenungsson och
11: 257 av herr Carlshamre in. fl.,

dels de i anledning av propositionen
nr 37 väckta motionerna

1) 1: 777 av herrar Torsten Andersson
och Wirtén, Mkalydande med II: 1008
av herrar Tobé och Grebäck, vari föreslagits A.

att riksdagen! i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa,

1. att buller forskning gåves samma
ställning inom naturvårdsforskningen
som luftvårdsforskning, vattenvårdsforskning,
biocidforskning etc.,

2. att ledningen för naturvårdsforskningen
utövades av ett särskilt organ
vars sekretariat samordnades med naturvårdsverkets,

3. att bidrag till avloppsreningsverk
skulle kunna utgå jämväl till avskärande
tilloppsledningar samt tilloppsledningar
till reningsverk, som av geografiska
och miljöskäl byggs på långt avstånd
från det samhälle, som skall betjänas; B.

att riksdagen under nionde huvudtiteln
anvisade ett i förhållande till
Kungl. Maj ds förslag med 1,5 milj. kronor
förhöjt reservationsanslag av 8,5
milj. kronor till Naturvårdsforskning,

2) 1:778 av herrar Brundin och
Lundberg, likalydande med 11: 1006 av
fru Sundberg och herr Adolfsson vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta
att antalet ledamöter i naturvårdsforskningsnämnden
skulle vara elva,
varav fyra ledamöter skulle representera
social-, lantbruks- och veterinärstyrelsen
och giftnämnden samt att övriga
ledamöter skulle vara forskare,

3) 1:779 av herr Nilsson, Nils, vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
angående statsbidrag till vattenförsörjninigsanläggningar
i enlighet med vad i
motionen anförts,

4) II: 1007 av fru Svensson och herr
Zetterström.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

1. a) anse motionerna 1:777 och
11:1008, såvitt desamma avsåge bullerforskning,
besvarade med vad utskottet
anfört,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 777 och 11:1008, såvitt nu var i fråga,
godkänna att ledningen av forskningen
och undersökningsverksamheten
på naturvårdens område fr. o. in.
den 1 juli 1968 anförtroddes statens naturvårdsverk,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
1:778 och 11:1006, såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge till känna vad
utskottet anfört beträffande sammansättningen
av en forskningsnämnd vid
naturvårdsverket,

d) lämna utan åtgärd motionerna
I: 778 och II: 1006, såvitt desamma avsåge
utredning angående samordningsfrågorna
för naturvårdsforskningen,

e) lämna motionerna 1:200 och
11:257 utan åtgärd,

f) godkänna de riktlinjer utskottet
i övrigt förordat beträffande naturvårdsforskningens
organisation,

2. a) med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag på motionen
1: 779 godkänna att statsfoidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar
lades om och helt inriktades på
att stimulera byggandet av avloppsreningsverk
med långt gående rening,

b) lämna motionerna 1:198 och

II: 259 utan åtgärd,

c) lämna motionerna I: 715 och

11:911 utan åtgärd,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
I: 777 och 11:1008 samt 1:778 och
II: 1006, båda motionsparen såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört
rörande bidragsunderlaget,

e) lämna motionerna 1:778 och

11:1006 utan åtgärd, såvitt desamma
avsåge en tillämpning av med hänsyn
till tätorternas storlek differentierade
reningskrav vid bi dragsgiv ningen,

f) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionen
11:1007 godkänna vad utskottet anfört
beträffande bidrag till kommuner som
under år 1968 fått tillstånd, påbörjat
eller färdigställt reningsverk,

g) godkänna de av utskottet i övrigt
förordade grunderna för statsbidrag till
avloppsreningsverk m. in.,

3. medge att under budgetåret 1968/
69 statsbidrag enligt de förordade grunderna
beviljades till avloppsreningsverk
intill ett belopp av 40 000 000 kr.,

4. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 777 och II: 1008, såvitt mu var i fråga,
till Naturvårdsforskning för budgetåret
1968/69 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 7 000 000
kr.,

5. till Bidrag till avloppsreningsverk
in. in. för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 84 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande naturvårdsforskningens
organisation

av herrar Skärman (fp), Harald Pettersson
(ep), Per Jacobsson (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Antby (ep), Nilsson
i Lönsboda (fp) och Jonasson (ep),
som ansett att utskottet under 1. b)
och c) bort hemställa, att riksdagen
måtte

1. b) i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 777 och
11:1008, såvitt nu var i fråga, godkänna
att ledningen av forskningen och
undersökningsverksamheten på naturvårdens
oimråde fr. o. m. den 1 juli
1968 anförtroddes en särskild nämnd,
benämnd statens nämnd för naturvårdsforskning
;

1. c) i anledning av motionerna
I: 778 och II: 1006, såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge till känna vad reservanterna
anfört beträffande visst
samarbete mellan statens nämnd för
naturvårdsforskning och lantbruksstyrelsen
i naturvårdsforskninigsfrågor;

Nr 18

Fredagen den 19 april 1908

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

2) beträffande bidrag till vattenförsörj
ninigsanläggniingar

av herrar Harald Pettersson, Hansson
>i Skegrie och Jonasson (samtliga
ep), som ansett att utskottet under 2. a)
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionen 1: 779 godkänna
vad reservanterna anfört beträffande
omläggningen av statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar
ävensom i skrivelse till
Kungl. Maj :''t hemställa om förslag i
syfte att även i fortsättningen möjliggöra
visst statligt stöd till byggandet
av vatten försörj n i ngsanläggniogar;

3) beträffande naturvårdsforskningens
resurser

av herrar Skärman (fp), Harald Pettersson
(ep), Per Jacobsson (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Aritbij (fp), Nilsson
i I.önsboda (fp) och Jonasson (ep),
som ansett att utskottet under 4. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:777 och 11:1008, såvitt
nu var i fråga, till Naturvårdsforskning
för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 000 kr.;

4. beträffande industriella reningsanläggningar av

fru Lindbert/ (s), utan angivet yrkande; 5)

beträffande bidragsunderlaget vid
bestämmandet av statsbidrag till avloppsr
en i ng,sverk

av herr Skärman (fp), likaledes utan
angivet yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Debatten

rörande detta utlåtande må
omfatta jämväl allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22 och 23, men
yrkanden beträffande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Jordbruksutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Som framgår av jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 har utskottet
i stort sett varit enigt i sitt
tillstyrkande av propositionen om naturvårdsforskningen.
De reservationer
som fogats till utlåtandet rör huvudsakligen
detaljfrågor, som dock är av
icke oväsentlig betydelse. Kring den stora
frågan om behovet av en effektivare
forskning rörande naturvårdsproblemen
har det inte rått några delade meningar
inom utskottet.

Man kan med tillfredsställelse konstatera
att allt fler människor har börjat
inse betydelsen av att tillvarata de värden
vi har i vår natur. Miljöförstöringens
negativa verkningar har under senare
år blivit alltmer påtagliga, och
stora ekonomiska och sociala värden
har sannolikt gått förlorade genom en
allt intensivare förorening i naturen.

En aktiv forskning om dessa problem
är och bör därför vara en självklarhet.
Emellertid tror jag att kapplöpningen
med tiden härvidlag är ett av de allra
största problemen. Det är av denna anledning
att hälsa med tillfredsställelse
att statsmakterna nu också förstår betydelsen
av naturvård och miljövård.
Inrättandet av naturvårdsverket får betraktas
som ett stort steg mot ett bättre
tillvaratagande av de samhällstillgångar
vi nu diskuterar.

Såvitt jag kan förstå berör emellertid
den nu föreliggande propositionen endast
vad vi i dagligt tal kallar natur,
d. v. s. den natur som fritidsmänniskan
främst kommer i kontakt med. Om denna
tolkning är riktig, vilket jag tror
den är, får en sådan begränsning dock
endast bli temporär. Naturresursutredningen,
på vilken förevarande proposition
vilar, använder begreppet »miljövårdsforskning»,
och detta begrepp
måste anses omfatta ett betydligt större
område än den nu föreslagna forskningen.

Fredagen den 19 april 1908 Nr 18 7

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

En ytterligare begränsning görs i propositionen
där man anser att forskning
om det ekonomiska utnyttjandet av naturtillgångarna
inte bör innefattas i den
nu föreslagna organisationen. Jag tror
att det blir mycket svårt att helt avgränsa
den ekonomiskt betingade forskningen
från den övriga naturvårdsforskningen.
Svårigheter kommer i
många fall att uppkomma, och om en
sådan avgränsning genomförs kan man
löpa risken att betydande forskningsområden
blir ganska radikalt beskurna.
Forskningen kring vattenföroreningarna
kan t. ex. knappast undvika
att komma i kontakt med problemet
med inälvsparasiter, som via djurkroppen
kan överföras till människan. Detsamma
gäller biocidforskningen, där
den ekonomiska aspekten på livsmedelsproduktionen
inte gärna kan frikopplas
från naturvårds- och miljövår
dssynpunkterna.

Från vårt håll skulle vi därför helst
ha sett att forskningen hade omfattat
hela miljövårdsbegreppet, alltså även
de trivselproblem som människorna
konfronteras med i sin dagliga tillvaro,
d. v. s. även under icke fritid. Vi betraktar
av denna anledning den nu
framlagda propositionen som ett delförslag
på vägen mot en forskning kring
ett betydligt mer utvidgat miljövårdsbegrepp
än det som man nu använt sig
av. Jag vill dock gärna erkänna att denna
proposition ändå är välkommen såsom
ett delförslag.

I propositionen har utredningens benämning
»miljövårdsforskning» ändrats
till »naturvårdsforskning». Jag frågar
mig om detta kan ha någon särskild
förklaring. Jag har undrat huruvida det
inte mellan regeringspartiets och oppositionspartiernas
-— i varje fall centerns
—• uppfattningar råder en väsentlig
skillnad i synen på miljövårdspolitiken.

Såvitt jag förstår lägger, som jag tidigare
sagt, regeringspartiet huvudvikten
så gott som uteslutande vid vad som
ingår i begreppet vård av naturen, me -

dan vi tillmäter också trivselproblemen
— det gäller boendemiljön, det gäller
den moderna teknikens påfrestningar
på människorna i deras dagliga tillvaro,
del gäller samlevnaden över huvud
taget i samhället —- mycket stor betydelse
när det gäller den miljö som
bör skapas åt medborgarna. Vi hoppas
därför att även dessa miljövårdsproblem
så småningom skall beaktas och
komina att omfattas av forskningsarbetet.

Jag skall inte ta upp någon ingående
debatt om vem som har gjort vad, om
vem som har varit först på plan då det
gällt att göra det och det eller om vem
som underlåtit att göra det ena och
det andra. Det har förts en debatt om
dessa problem som varit något kuriös.
Ansedda pressorgan företrädande regeringspartiet
har ställt upp den aktade
Axel Danielsson — nu för länge sedan
bortgången — såsom den som först
slog larm om förhållandena på området.
Jag erkänner gärna att det hedrar
Axel Danielsson att han redan på 1890-talet opponerade mot det smutsiga vattnet
i Malmö stads kanaler. Men det är
ju inte lika hedersamt för hans sentida
meningsfränder att de låtit tre kvarts
sekel gå innan de tog itu med problemen.
— Från centerns sida kan vi inte
föra fram sådana fornstora gestalter —
vi har endast möjlighet att åberopa
riksdagstrycket, där våra initiativ kan
påvisas.

När det gäller forskningsorganets
ställning hade naturresursutredningen
tre alternativ att välja mellan. Bland
dessa alternativ fanns det som nu tagits
upp i propositionen, nämligen att
forskningsorganet skall infogas i naturvårdsverket.
Utredningen avvisade
emellertid detta alternativ och föreslog
i stället ett fristående organ — en
nämnd för forskningen. Det är detta
förslag som tagits upp i motionerna I:
777 och II: 1008, på vilka reservationen
1 i sin tur bygger. Vi reservanter är alltså
i ganska gott sällskap.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1908

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

Den motivering som naturresursutredningen
anförde för ett fristående
forskningsorgan måste sägas vara övertygande:
en forskning av detta slag bör
ha största möjliga frihet. De problem
som möter är många gånger så sammanflätade
att det måste finnas en icke
obetydlig flexibilitet, så att nya forskningsuppgifter
snabbt kan tas upp till
behandling. Någon hämsko får alltså
inte läggas på forskningsorganet. Likaså
tror jag att kommunikationerna mellan
forskningen och dess avnämare bör
vara så god och så snabb som möjligt.

Informationsleder och kontakter mellan
dessa måste kunna fungera effektivt
och får inte hämmas av ingrepp från
en tungrodd byråkrati eller av beroendeställningar.

Om detta forskningsorgan skulle infogas
i naturvårdsverket måste en särskild
forskningsbyrå inrättas där, vilket
skulle ge anledning till misstanken
att forskningen kan komma att bli hämmad
genom byråkratiska inblandningar
och styrningar från detta verk. Vi
reservanter har den uppfattningen att
forskningsorganet utan onödig inblandning
skall kunna initiera, prioritera, inrikta
och styra forskningsverksamheten
på sätt det självt finner bäst.

Denna forskningsverksamhet såväl
som all annan är naturligtvis beroende
av de resurser som ställs till förfogande.
Enligt utredningens mening
borde forskningens resurser byggas ut
successivt. För budgetåret 1972/73 borde
anslaget uppgå till 27,5 miljoner kronor,
vilket icke är mer än 70 procent
av vad de anlitade experterna beräknat.
Man kan ifrågasätta om inte experternas
förslag ändå vore mer realistiskt,
om man nämligen tar hänsyn till
penningvärdeförsämringen och till -—•
vilket jag tidigare varit inne på — den
önskvärda utbyggnaden av forskningen
i framtiden. I varje fall tror jag att
det belopp som utredningen räknade
med för nästa år, 8 miljoner kronor,
icke bör prutas ned.

I propositionen har också föreslagits
att statsbidragsgivningen till byggandet
av vattenförsörjningsanläggningar nu
skall upphöra. Det skulle innebära en
ökad belastning på de kommuner som
önskar bygga sådana anläggningar. Som
alla känner till är anordnandet av vatten-
och avloppsledningar av avgörande
betydelse för den statliga bostadskreditgivningen.
Det kan inträffa att
ekonomiskt svaga kommuner — genom
indragning av statsbidragen till tillloppsledningar
— får göra betydande
uppoffringar. Därför har vi på denna
punkt fogat en reservation till jordbruksutskottets
utlåtande, i vilken vi
hemställer om förslag i syfte att även i
fortsättningen möjliggöra visst .statligt
stöd till byggandet av vattenförsörjningsanläggningar,
alltså även tilloppsledningar
i kommunerna.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 19. I övrigt ber jag att
få yrka bifall till vad majoriteten inom
jordbruksutskottet hemställt.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! 1 det utlåtande från
jordbruksutskottet, som nu behandlas,
för utskottet fram ett angeläget ärende
till kamrarna. Vi riksdagsledamöter kan
inte direkt känna oss stolta när vi debatterar
denna fråga. I själva verket är
vi sent ute. Det har hänt en hel del
som inte bort få inträffa. Vi har alla
del i ansvaret för att vi inte i god tid
sett upp med de problem som kommit
fram i olika avseenden.

Det är ändå med tillfredsställelse man
konstaterar att naturvårdsfrågan sent
omsider kommit i blickpunkten. Nu gäller
det att hela vad som brustit, så
långt det går, och att i görligaste mån
inskränka den förstöring av naturen
som det moderna samhället för med
sig. Jag vill hoppas och tro att propositionen
och det utskottsutlåtande vi

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

nu behandlar skall vara ett betydande
steg på den vägen.

Jordbruksministerns förslag brukar,
vare sig de avser naturvårdsforskning
eller övriga naturvårdsfrågor, vara väl
avvägda. Jag har i dagens ärende bara
ett par erinringar att göra. För det
första bör det samordnande forskningsorganet,
varom vi alla är eniga, enligt
vår uppfattning vara fristående och inte
inlemmat i naturvårdsverket. Vi intar
härvidlag samma ståndpunkt som naturresursutredningen
och åtskilliga remissinstanser.
För det andra bedömer
vi medelsbehovet till denna verksamhet
såsom större än vad jordbruksministern
ansett, varför vi yrkar att en miljon
kronor utöver propositionens förslag
skall ställas till förfogande för detta
ändamål. Dessa tankegångar återfinns
i reservationerna 1 och 3.

För reservationen 2 kan givetvis
många goda skäl åberopas. Den morot
man har att locka kommunerna med är
emellertid inte så stor att den lämpligen
kan delas. Avloppsfrågornas lösning
måste ses som så angelägen att
de ekonomiska resurser vi kan spendera
inte bör splittras på övriga områden.
Härvidlag vill jag travestera en gammal
regel och säga: Det ena du vill, det
andra du kan.

I motionsparet I: 715 och II: 911 upptas
Vätterns vättenvårdsproblem. Utskottet
har på grundval av tillgängliga
upplysningar inte kunnat föreslå bifall
till dessa motioner. Att vättervattnet
håller tillfredsställande renhetsgrad är
dock av största vikt, och jag vill livligt
hoppas att berörda organ kommer att
följa denna fråga med stor uppmärksamhet.
Det torde inte vara några överord
om man säger att vi här har ett
av vårt lands allra viktigaste vattenvårdsproblem.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till vad
jordbruksutskottet hemställt med undantag
för de punkter som berörs i re -

servationerna 1 och 3, där jag yrkar
bifall till dessa reservationer.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 har jag fogat en blank
reservation. I detta utlåtande behandlas
förutom proposition 37 även några fristående
motioner som tar upp frågor
om vatten- och luftvård.

Den motion jag syftar på, nr 259 i
denna kammare, har jag väckt tillsammans
med herr Alemyr. Vi tar däri
upp de problem av ekonomisk natur,
som industrin kan ställas inför när kraven
på effektivare reningsåtgärder skall
uppfyllas.

Denna fråga har i olika sammanhang
vid flera tidigare tillfällen behandlats
i riksdagen. 1 de fall jag har kunnat
följa har det emellertid rört sig om förslag
om avskrivningslättnader för investeringar
som gällt åtgärder avsedda
att åstadkomma anläggningar för rening
av avfall och utsläpp.

I vår motion tar vi upp frågan ur
en annan synvinkel. Vi ifrågasätter, om
det inte i särskilda fall skulle kunna
anses befogat att stöd skulle kunna
lämnas i form av statsbidrag eller kreditstöd.
Vi är väl medvetna om att frågan
inte tillhör de problem som är lätta
att lösa, och därför har vi också i
första hand velat föreslå en förutsättningslös
utredning.

Våra synpunkter har vi utförligt redovisat
i motionen. Jag kan därför avstå
från att nu upprepa dem.

Motionen har remissbehandlats. Jag
vill i korthet relatera en del av de remissvar
som har kommit in.

Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet har i ett gemensamt
yttrande gett uttryck för den meningen,
att kommunernas möjligheter att få
bidrag skulle begränsas, om man skulle
låta industrin få del av det anslag på
40 miljoner kronor som finns upptaget
i årets budget, avsett att användas till
bidrag till kommunala reningsverk. Det -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

ta är naturligtvis riktigt i sak. Av det
skälet ställer sig förbunden negativa till
sådana bidrag till industrin. Förbunden
anser emellertid att en utredning
om behovet av direkt statligt stöd till
industrin bör komma till stånd.

Naturvårdsverket avstyrker förslag
om övergångsvis utnyttjande av det för
kommunernas reningsverk avsedda bidragsanslaget
jämväl för industriella reningsanordningar.
En sådan användning
skulle enligt naturvårdsverket kräva
en betydande uppräkning av anslaget.
Naturvårdsverket har emellertid intet
att erinra mot att en särskild utredning
kominer till stånd.

Naturvårdsverkets remissvar innehåller
också följande: »Såsom framhålles
i motionerna kan dock fall inträffa
där sådana bidrag bör övervägas i
stället för lokaliserings- eller arbetsmarknadspolitiska
insatser till högre
belopp. Likaså bör prövas om icke vissa
inom industrianläggningar nödvändiga
reningsanläggningar kan utföras som
beredskapsarbeten. Hur dessa arbeten
slutligt skall finansieras bör därvid särskilt
prövas. Preliminära diskussioner
i dessa frågor har upptagits mellan naturvårdsverket
och arbetsmarknadsstyrelsen.
»

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
i sitt remissvar, att en vidare tilllämpning
av de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna i enlighet med föreliggande
direktiv för pågående utredning
om den framtida lokaliseringsverksamheten
i särskilda fall kan bereda möjligheter
till finansiering av här ifrågavarande
investeringar.

Industriförbundet hänvisar i sitt yttrande
till tidigare framförda krav om
fördelaktigare avskrivningsregler och
uttalar farhågor för en snedvridning av
konkurrensen, om bidrag skulle komma
att utgå. Industriförbundet medger
dock att »det är uppenbart att långtgående
krav på reningsanläggningar i
vissa fall kan bli betungande för enskilda,
särskilt äldre, företag. I de fall

detta skulle innebära ett hot mot sysselsättningen
på vissa orter bör detta
i första hand mötas med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.»

Enligt min åsikt är det beklagligt att
jordbruksutskottet vid behandling av
denna fråga, såsom jag ser det, visade
så ringa intresse.

Vid en hastig genomläsning av remissvaren
kan man måhända få den
uppfattningen, att svaren är negativa,
men jag har vid en grundlig genomgång''
av dem funnit, att remissinstanserna
visserligen har påpekat att de
anser att det inte finns utrymme för anslag
till industrianläggningar i den för
året anvisade summan av 40 miljoner
kronor, men ingen instans har låtit påskina
att problemet är ointressant. Naturvårdsverket
har också framhållit att
frågan är av komplicerad natur, och
som jag tidigare nämnde har man icke
haft någonting emot en utredning. Även
stads- och kommunförbunden har varit
inne på tanken att utredning bör komma
till stånd.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att statsrådet Wickman, i en intervju
som varit citerad i Dagens Nyheter,
i samband med diskussionen om bl. a.
Väröbacka-projektet framhållit, att reningskraven
och de villkor som är förbundna
med utsläpp är så högt ställda,
att man i varje fall där inte behöver
känna oro för vatten- och luftvården.
»Men», säger statsrådet Wickman vidare,
»det är svårare när man har en
bestående fabrik» att komma till rätta
med dessa problem än det är vid planeringen
av en ny fabrik. När kraven
på rening plötsligt skärps uppstår svåra
övergångsproblem för industrin.

På sikt skall naturligtvis varje industri,
säger statsrådet, själv kunna bära
kostnaderna för den rening som är nödvändig
för att produktionen skall vara
acceptabel. Men ta en region där alla
för sin ekonomi och sysselsättning är
beroende av att fabriken fungerar!
Övergångsperioden innan industrin

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

hunnit anpassa sig till de nya reningskrav
som vi måste ställa kan i vissa
fall bli svår. Det är möjligt, säger statsrådet,
att man kan bli nödsakad att under
eu övergångsperiod i vissa fall subventionera
industrin för att klara reningskostnaderna.

Herr talman! Vi motionärer är således
i mycket gott sällskap. Av det citerade
uttalandet framgår tydligt att
vår näringsminister är inne på precis
samma tankegångar som vi. Vid ett annat
tillfällle har jag hört inrikesministern
göra ett liknande uttalande. .lag
beklagar att jordbruksutskottet inte ansåg
sig kunna gå med på vårt yrkande
om en utredning, men herr talman,
vi har chansen att komma igen, och
det är min bestämda uppfattning att
denna fråga inte har diskuterats för
sista gången. Den skatteutredning som
skall granska möjligheterna till generösare
avskrivningsregler för reningsanordningar
inom industrin har enligt
min åsikt inte någon möjlighet att diskutera
de frågor vi liar berört i vår
motion.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har bara velat begagna tillfället att
framföra min åsikt i denna fråga.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det utlåtande som jordbruksutskottet
avlämnat beträffande
proposition nr 37 är också att betrakta
som ett led i ett totalt utvecklat och
intensifierat vårdande av naturen. Det
har i denna proposition framlagts förslag
om betydligt ökat stöd i olika sammanhang.
De olika motioner som framlämnats
visar också nyanserade och delade
uppfattningar om hur arbetet härvidlag
bör bedrivas.

Jag skall inte närmare relatera motiven
för de olika motionerna. Om jag''
utgår från herr Hanssons i Skegrie synpunkter
vill jag anföra något om ansvaret
för och vårdnaden om naturen.
Intresset kring dessa frågor är inte helt
nymornat, och jag tror inte heller att

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

miljövården för regeringen och för mitt
parti är några nya begrepp som smugit
sig in under de senaste åren av vår
verksamhet. En god miljö har även
haft att göra med de olika arbetsplatserna
liksom med deras utrustning. I
det sammanhanget kan man naturligtvis
också peka på behovet av en god
bostad.

Därmed menar jag att det sedan länge
funnits intresse för eu god miljövård
liksom för arrangemangen för att skapa
en sådan. Därför är jag naturligtvis glad
över att det i dag kan finnas en stor
och samstämmig uppslutning kring de
frågor som har med vår natur- och
miljövård att göra. Med hänsyn till de
olika aktiviteter som har en nedbrytande
inverkan på naturen måste vi
hoppas på sådana åtgärder som har
möjlighet att ge oss ett rikare liv.

Fru Lindberg har anfört några synpunkter
på sin blanka reservation och
på de motioner som avlämnats i ärendet.
Utskottet har emellertid inte kunnat
tillmötesgå de anförda synpunkterna,
inte minst beroende på vad remissinstanserna
anfört.

Jag har, herr talman, med dessa få
ord anfört en del synpunkter som utmynnar
i ett yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! När naturresursutredningen
lade fram sitt betänkande om
miljövårdsforskningen och dess organisation
var det första gången här i landet
som det över huvud taget hade
gjorts en sammanställning av vad som
har uträttats inom olika forskningsområden
som berör naturvården. Det gäller
vatten, luft och mark och det gäller
olika ekologiska system i naturen.

När denna utredning sedan resulterade
i en proposition var det självklart
att denna mottogs med mycket stort intresse,
tv naturresursutredningen hade
visat hur långt man kommit inom olika
forskningsfält men också hur oerhört

Nr 18

Fredagen den 19 april 19C8

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

stort behovet är av en samordning för
att åstadkomma resultat. Det är brådskande
för oss att få ta del av sådana resultat
och lägga dem till grund för ett
handlande såväl inom lagstiftningen
som inom andra områden.

Bl. a. kan vi av utredningen erfara
att luftvårdsforskningen i vårt land bedrives
vid ett 15-tal olika institutioner.
När det gäller vattenvården är antalet
institutioner ännu större — 20 räcker
säkert inte. Ingen torde alltså ifrågasätta
behovet av en samordning av denna
forskning. Det fordras en intensifiering,
en ökad satsning på målforskning,
som skall ge resultat att lägga till grund
för framtida beslut och lagstiftning liksom
— och det vill jag alldeles speciellt
trycka på — det stora behov som uppkommit
av internationellt samarbete på
forskningsområdet.

Högerpartiets ledamöter i jordbruksutskottet
har ansett att propositionens
förslag om organisationen av naturvårdsforskningen
är bättre än något av
de tre alternativ som naturresursutredningen
framlade. Herr Hansson i Skegrie
sade att utskottet hade fastnat för
ett av utredningens förslag, men det är
riktigt endast så till vida att utskottet
accepterat den del av förslaget i utredningen
som utmynnade i att forskningsnämnden
skulle knytas till naturvårdsverket.
Men nämndens organisatoriska
anknytning måste ses i relation till utformningen
och uppbyggnaden av
nämnden som sådan.

Mittenpartiledamöterna i utskottet
har förordat det förslag som utredningen
lade fram, d. v. s. en självständig
forskningsnämnd, men i det förslaget
har man då också biträtt den organisation
av nämnden som redogjorts för
i utredningsförslaget.

Det är en annan form av nämnd det
då är fråga om. Den nämnd som utredningen
föreslår vara fristående har representanter
för giftnämnden, socialstyrelsen
och naturvårdsverket men
också för industri och kommuner, för

lantbruk och skogsbruk. Vad som gjorde
att högerpartiledamöterna i detta
fall ville ansluta sig till propositionens
förslag var den betydligt större vetenskapliga
tyngd som departementschefen
velat ge nämnden. Han ville att huvuddelen
av ledamöterna skall vara
forskare. Även socialstyrelsen, veterinärstyrelsen
och giftnämnden skall vara
representerade. Med det förslaget
tyckte vi att den nackdel som hade vidlådit
förslaget om en integrerad forskningsnämnd
i utredningen föll bort.
Här kunde ju nämnden själv skapa just
den vetenskapliga tyngd som annars
hade kunnat bli åsidosatt.

Med kännedom om naturvårdsverkets
uppbyggnad skulle vi anse det vara
olämpligt att bilda en fristående ny organisation,
där på samma sätt som sker
inom naturvårdsverket den största
tyngdpunkten skulle ligga på den administrativa
sidan. Naturvårdsverket är
ju i första hand ett administrativt organ
med till detsamma knutna tre råd
med vetenskaplig förankring: ett naturvårdsråd,
ett vattenvårdsråd och ett
luftvårdsråd. Att därtill bilda en fristående
forskningsnämnd med tyngdpunkten
lagd på administration och med
forskare knutna till nämnden i huvudsak
som experter ansåg vi icke skulle
gynna den framtida utvecklingen av naturvårdsforskningen
här i landet.

Jag vill i detta sammanhang passa på
att beklaga att det i propositionen inte
görs en starkare kompetensdeklaration
för den nya forskningsnämnden. Sedan
det nu också till naturvårdsverket knutits
en forskningsnämnd svävar i någon
mån de av mig förut nämnda vetenskapliga
rådens funktion i luften. Dessa
råd är ju redan knutna till naturvårdsverket.
Den saken berörs inte alls i propositionen.
Jag hoppas emellertid att
det skall kunna etableras någon form
av samarbete mellan råden å ena sidan
och nämnden å andra sidan, så att de
inte arbetar parallellt med varandra
utan någon som helst samverkan.

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

Jag skulle dessutom vilja säga ett par
ord om hur denna nämnd i framtiden
hör fungera. Den vetenskapliga tyngden
kommer, vågar jag hoppas, att medverka
till att forskningen inte bara samordnas
utan också intensifieras, så att resultaten
snabbt blir tillgängliga. Publiciteten
kring miljövårdsforskningen
och betydelsen av det beslut som vi nu
skall fatta beror bl. a. på den situation
som råder med avseende på föroreningar
av olika slag.

Jag talade förut om betydelsen av internationellt
samarbete. Lika viktigt
och betydelsefullt som det är att det
kommer till stånd ett samarbete mellan
de olika forskningsinstitutionerna så
att dessa inte arbetar parallellt utan
samordning, lika viktigt och betydelsefullt
är det att man inte heller inom
olika länder arbetar parallellt utan
samverkan. Detta sker kanske inom
vissa forskningsområden, och det kommer
givetvis också att ske på detta område.
Men med tanke på den tidsbrist
som föreligger i alla industriländer när
det gäller att stoppa miljöförstöringen
och att om möjligt eliminera redan inträffade
skador, är det väsentligt att
man har kontinuerliga internationella
kontakter. De vetenskapsmän, som i
stort antal knyts till den forskningsnämnd,
som föreslås i propositionen,
borgar enligt min uppfattning för att
det skall kunna bli ett effektivt internationellt
samarbete; vetenskapsmän har
ju i allmänhet goda internationella kontakter.

Vi har i dagarna kunnat läsa om att
Internationella biologiska programmets
konferens i Bulgarien har resulterat i
att en svensk forskare vid naturvårdsverket
har fått i uppdrag att tillsammans
med andra vetenskapsmän svara
för en global utbyggnad av undersökningsstationer
för att mäta luftföroreningarna.
Detta är bara ett exempel på
internationellt samarbete. Vid bedömning
av föroreningarna i våra egna vatten
kan vi inte samarbeta med andra

länder annat än i fråga om metodik. Vi
vet att någon biologisk prövning av biocider
inte sker i vårt land och att vi
direkt kan utnyttja resultaten av sådan
prövning i andra länder. Jag behöver
väl inte heller påpeka att det inte är
någon större skillnad på de kommunala
avloppsvattnen i Stockholm, Antwerpen
och Chicago. Erfarenheter gjorda
i andra länder kan också utnyttjas
hos oss.

Jag ställer mig undrande inför det
faktum att herr Hansson i Skegrie yrkat
bifall till reservationen 1 vad den
avser utskottets hemställan under moment
1 c. Som grund för reservationen 1
i vad den avser utskottets yrkande i
moment 1 b ligger förslaget om en fristående
forskningsnämnd, i vilken lantbruket
och skogsbruket redan är representerade.
Det är något svårt att förstå
att man som underlag för en reservation
under 1 c kan använda samma motivering
— utom i en enda mening —
som utskottet har för sitt tillstyrkande
av förslaget att knyta en expert från
lantbruksnämnden till denna forskningsnämnd.
Skälen härför är så mycket
mindre som forskningsnämnden enligt
mittenpartiernas förslag redan skulle
ha en representant från jord- och
skogsbruk knuten till sig.

I motionerna I: 778 och II: 1006 betonade
vi betydelsen av att naturvårdsforskningen
ses i relation inte bara till
det ekologiska systemet utan till hela
naturvården och samhällsutbyggnaden
i vad gäller våra naturresurser. I motionerna
framhöll motionärerna önskvärdheten
av att till forskningsnämnden
knöts en representant också för
lantbruksstvrelsen. Vi ville inte inskränka
antalet aktiva forskare i nämnden,
varför vi föreslog en utökning av
nämnden. Utskottets ledamöter enades
om att inte tillstyrka kravet på en utökning
av nämnden utan föreslå att
en representant för lantbruksstvrelsen
skall knytas som expert till forskningsnämnden
för att delta i handläggning

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

av frågor som har betydelse för jordbruk
och naturvård. Jag finner detta
vara mycket väsentligt, och jag är glad
över att utskottet intagit denna hållning.

När det gäller vatten- och avloppsfrågorna
vill jag bara framhålla eu synpunkt.
I propositionen föreslås att statsbidraget
när det gäller bidragsunderlaget
skall vara beroende av den byggda
anläggningens reningsgrad. Naturvårdsverket
kommer sedan att ta ställning till
huruvida bidraget skall uppgå till 30
eller 50 procent. Jag tycker personligen
att det är alldeles riktigt att man genom
ett högre bidrag gynnar en högre grad
av rening. Men jag vet att samhället
ofta när dessa anläggningar en gång
väl är byggda inte har någon kontroll
över att de verkligen fungerar efter de
grunder enligt vilka bidraget gavs. Det
kan tänkas att reningsgraden på intet
sött blir den från början avsedda, t. ex.
beroende på kopplingen av ledningarna
eller på grund av dagvatten vid nederbörd.
En mycket kraftig befolkningsökning
kan också medföra att anläggningens
kapacitet inte alls räcker till. Detta
är en sak som inte berörs i den motion
jag har varit med om att underteckna,
men jag hoppas att kunna komma
igen i denna fråga. Jag hoppas även
att naturvårdsverket kommer att ha sådana
resurser att man i framtiden kan
kräva någon form av kontroll av den
rening till vilken man har lämnat bidrag.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan i
utskottsutlåtandet nr 19.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! I stort kan jag instämma
i fru Sundbergs allmänna synpunkter
när det gäller naturvården, men
det var ett par ting i hennes anförande
som jag fann anledning att bemöta i en
replik, och det gäller de reningsanordningar
som redan har byggts i kommunerna.
Fru Sundberg sade sig ha kom -

19 april 1968

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

mit underfund med att det brister i
omsorgen om dem. Det åligger kommunerna
att sköta dessa anordningar, och
det finns på länsplanet länsingenjörer
för vatten och avlopp vilka har till uppgift
att hålla ett vakande öga på dem.
Detta gör de, och de kommer att göra
det även i fortsättningen, och i de fall
då sådana brister som fru Sundberg
talade om förekommer finns det ett
starkt intresse från kommuner och
länsmyndigheter att se till att de blir
avhjälpta. Jag medger gärna att det kan
förekomma överbelastningar och andra
svårigheter och att det finns kommuner
som ännu inte löst dessa problem
på ett sunt och riktigt sätt, men det
finns ett starkt intresse från det allmännas
sida att bevaka dessa ting, och
det görs också.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Som motionär i de
ärenden som berörs i jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 och i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23 ber
jag att få säga några ord och göra några
kommentarer utöver vad de övriga talarna
har sagt.

De två betänkanden naturresursutredningen
förra året lade fram om
miljövårdsforskning, var ett storverk.
Det var en mycket fin sak, ocli statsrådet
Holmqvist har fått beröm för det
tidigare i en del interpellationsdebatter
här. Man trodde att detta betänkande
skulle kunna utgöra en plattform för
en vidare uppbyggnad av organisationen
av forskningen. Ordförande i utredningen
var en av regeringens mest
betrodda ämbetsmän, och i utredningen
ingick ett departementsråd i jordbruksdepartementet.
Dessutom var den nuvarande
överdirektören i naturvårdsverket
med i utredningen. Vidare innebar
jordbruksdepartementets remissbehandling
en nyhet: det skickade ut
en tipslapp som remissinstanserna fick
fylla i motsvarande ungefär hemmavinst,
bortavinst eller oavgjort. Man

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

tyckte nog på många håll att det var
en likriktad remisstyp. Remissinstanserna
hade få möjligheter att göra egna
reflexioner. Det framställdes en del
anmärkningar mot den. De flesta svarade
väl med att fylla i tipslappen och
dessutom skriva ett utlåtande. Det kanske
därför inte var så mycket vunnet
med detta remissförfarande.

Verkan var emellertid att man trodde
att det inte var mycket att göra åt
saken, därför att frågan var så väl utredd
och resultatet så väl förankrat
hos regeringen att det inte fanns några
möjligheter att påverka lösningen av
frågan.

Dessutom hade naturresursutredningen
fått övning på hur man skall behandla
sådana här frågor. Den fick
särskilt uppdrag av regeringen att biträda
vid utdelning av pengar till biocidforskning,
och utredningen har även
tagit initiativ i dessa frågor. En utredning
som har erfarenhet av de frågor
som den skall utreda ställer man
naturligtvis stora förhoppningar på.

Utredningen har delat upp sin inventerande
del. Den är mycket bra
och kan nästan jämföras med en lärobok.
För varje fortsatt studium i dessa
frågor måste den första delen av
betänkandet läggas till grund. Där talas
i ett kapitel om luftvård och i ett
annat om allmän vattenvård. Vidare
talas om fiskeribiologisk forskning,
våra kustvatten och innanhav, markvårdsforskning,
viltforskning, biocidlorskning
och medicinska forskningsområden.
Däremot finns inget om buller,
vilket påpekades av många remissorgan.

Utredningen sade att miljö är ett
vidsträckt begrepp, men vår uppgift
är att huvudsakligen ägna oss åt de
biologiska miljöproblemen. Man skall
skapa en livsvänlig miljö. Man kom till
det resultatet att man måste dels ha
forskningen inriktad på lång sikt berörande
de olika områden som kapitelrubrikerna
utvisade, dels också på

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

mera kort sikt utarbeta anvisningar och
metoder för att undvika förluster av
naturkapital i det rådande läget. Vidare
skall man undvika fördröjning av
informationsutbyte. Det bär visat sig
att forskare sitter på olika institutioner
och håller girigt på sina rön i väntan
på att få tillfälle att visa fram dem
offentligt och få någon grad för dem.
Den som ger pengar till forskningen
borde därför kunna samordna informationsutbytet
tidigare.

Utredningen kom vidare fram till
att forskningen i första hand bör vara
målinriktad. Det är svårt att säga vad
som är nyttig forskning och icke nyttig
forskning. Det visar sig ofta att de
mest onyttiga forskningsgrenar har blivit
nyttiga så småningom allteftersom
utvecklingen går framåt. Men här säger
man från början ut att vi i det läge vi
nu befinner oss med hänsyn till den
stora eftersläpningen måste ha en målinriktad
forskning. Vi måste skaffa oss
begrepp om effektnivåer, föroreningsgrad,
riktvärden för den blivande immissionslagstiftningen
o. s. v. Man kom
alltså fram till att det borde ske en samordning.

Det fanns tre olika modeller för organiserandet
av forskningen. Den ena
avsåg att knyta den till något av de
nuvarande forskningsråden, eventuellt
med en särskild, sakkunnig grupp. Den
andra modellen var en fristående
nämnd eller eventuellt ett nytt forskningsråd,
och enligt det tredje alternativet
skulle man möjligen kunna tänka
sig en inordning i naturvårdsverket.

Beträffande det senare alternativet
framhåller utredningen, att den tagit
upp det trots att det inte föreligger
några direktiv härom. Jordbruksministern
hade vid upprättandet av direktiven
inte ens den avlägsnaste tanke på
att man skulle kunna tänka sig den lösning
som han kom fram till sedan nästan
alla remissorgan sagt nej.

I utredningen diskuterades vilket av
dessa alternativ som skulle väljas. Jag

Fredagen den 19 april 1968

16 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

skall inte vara mångordig i fråga om
den här saken utan vill bara säga, att
man efter hänsynstagande till de fördelar
och nackdelar som var förknippade
med de tre olika alternativen kom
fram till att det bör finnas en egen
nämnd. Man har emellertid tyckt att
den i viss mån hör samman med naturvårdsverket
och knyter därför vissa
gemensamma funktioner till detta men
utan att verket har någon överhöghet
härvidlag. Detta blev alltså resultatet
av diskussionerna.

Av den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet framgår det kanske
allra klarast hur svårt det är att säga
att just denna forskning skall omhänderhas
av naturvårdsverket. .Tåg kan
väl utan vidare säga att naturvårdsverket
bör vara denna forsknings största
kund, men när man ser på de olika
grenar som enligt reservationen bör
vara representerade i detta forskningsorgan
förstår man, att det inte är så
lätt att tänka sig att naturvårdsverket
skall kunna representera alla. Det gäller
naturvården i vanlig bemärkelse,
giftnämnden, hälso- och sjukvården,
kommunerna, industrierna, jordbruk
och skogsbruk samt medicinsk, teknisk,
biologisk och övrig naturvetenskaplig
forskning. Det rör sig alltså om ett
mycket vidsträckt fält vilket också
framhållits av reservanterna. Det finns
inga möjligheter att tillsätta en styrelse
för naturvårdsverket som behärskar
och har förståelse för alla dessa ting.
Så är inte heller fallet med den nuvarande
styrelsen tv den saknar plattform
härför.

Sedan skulle jag vilja ta upp några
helt andra frågor. Herr Hansson i Skegrie
nämnde att man ändrat namnet från
»miljövårdsforskning» till »naturvårdsforskning»,
och lian undrade om det
låg en hund begraven där, och det är
klart att det förelegat vissa svårigheter
härvidlag. När en folkpartidelegation
för några år sedan höll på med dessa
frågor sade en av ledamöterna, att mil -

statsbidrag till avloppsreningsverk m. nv

jo väl inte är natur o. d. utan arbets*
miljö, d. v. s. hur det ser ut i våra fabriker,
på våra kontor o. s. v. Det var
alltså den personens uppfattning om
miljö. Miljö är ett sådant begrepp att
jag förstår att man, åtminstone när
det skall knytas till naturvårdsverket,
har mycket svårt att behålla namnet
»miljö».

Då kommer jag in på vad som kanske
är den viktigaste invändningen mot
att som föreslagits i propositionen föra
allt detta till naturvårdsverket, nämligen
att vi har stadsmiljön som helt
andra ämbetsverk skall sköta. Det finns
ett särskilt planverk som i sina normer
och anvisningar och vid sin prövning
av stadsplaner, generalplaner o. d. måste
se till att stadsmiljön blir god. Det
gäller avstånd från bullerkällor, vindriktningar
då det gäller industrier
in. in. Vid nyetablering på landet är
det klart att naturvårdsverket kommer
in i bilden, men beträffande redan
etablerade städer — och vi har ju tillräckligt
många sådana — är det andra
verk och institutioner som har med
saken att göra. De bör ha lika goda
möjligheter att anlita naturvårdsforskningsorganisationen
som naturvårdsverket
självt. Jag tror helt enkelt inte
att det är nyttigt för naturvårdsverket
att ha den här organisationen inom
sig. Den har en mycket friare ställning
och kan gå till universitet och
andra fristående forskningsorganisationer,
om den inte får de forskningsresultat
den vill ha från naturvårdsverket.
Då får den så att säga med sina
egna tjänstemän att göra. I annat fall
riskerar vi att inte få den fria forskning
vi vill ha.

För att hårdra det sagda vill jag hänvisa
till vad planverket i sitt korta och
kärnfulla yttrande har anfört i dessa
frågor — och observera att det inte
är redovisat i propositionen! Det är
en sak att man alltid kan anmärka på
att olika meningar inte har redovisats
i propositionerna, men här gäller det

Fredagen den

Naturvårdsforskningens organisation och

en ganska viktig fråga, eftersom ju
planverket i stor utsträckning har hand
om stadsmiljön i samarbete med socialstyrelsen
och en del andra institutioner.
Planverket har förklarat att
man vill ha forskningsnämnden fristående
för att kunna utnyttja den för
sina ändamål. Kanske kan man också
dra ut konsekvenserna litet längre och
fråga om inte de som har med vården
av den miljö att göra som snart 90 procent
av svenska folket kommer att bo
i skall ha någonting med naturresursforskningen
att göra. Skall naturvårdsverket
ensamt sköta den saken?

Jag upprepar att naturvårdsverket
i detta fall är den största kunden, men
det är inte den enda. Det finns andra
betydelsefulla kunder också. Vi har
kanske en felaktig konstruktion av
verksamheten på ämbetsmannaplanet.
Vi har ett sektorsplanerande organ på
naturvårdssidan och ett planverk som
är ett syntesorgan för all planering,
främst tätbebyggelseplaneringen och
liknande, och där skär det sig litet,
när frågorna går i varandra. Frågorna
hör också ofta till olika departement,
vilket inte är minst betydelsefullt och
en sak som vi ibland har anledning
påtala här i riksdagen. Men vi måste
ju arbeta från den utgångspunkten att
vi har olika organ, som riksdagen har
inrättat på regeringens förslag, och då
skall vi väl också inrätta nytillkomna
organ på samma sätt. När det redan
från början finns så starka företrädare
för den organisation som reservationen
förordar, bl. a. överdirektören i verket,
representanter för departementet och
nuvarande generaldierktören i socialstyrelsen
som ordförande, så tycker jag
att man skulle kunna gå den vägen.
Jag anser att vad som föreslås i propositionen
är ett misstag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
i och 3 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 19.

Sedan ber jag att också få säga några
2—Andra kammarens protokoll 19GS. A

19 april 1968 Nr 18

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

ord om allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23. Där har jag emellertid
haft svårt att välja de rätta orden. Till
utskottets företrädare, främst dess ordförande,
vill jag säga att den motion,
II: 631, som jag skrivit under har utskottet
i stor utsträckning gått till mötes,
även om reservanterna sedan har
gått in mera på frågorna i motionen.
Det är ingen tvekan om att reservationen
ansluter sig närmare till vår
motion, som reservanterna också har
åberopat. Men både i utskottets utlåtande
och i reservationen saknar jag
mera pregnanta linjer, och jag vill för
säkerhets skull läsa upp de fem punkterna
i motionen, som jag tycker att
alla här i landet skulle kunna vara
överens om men som man tydligen
inte har kunnat bli enig om i allmänna
beredningsutskottet. Motionens punkter
är i koncentrat:

»1. Riktlinjen för användning av
vatten bör vara att vattnet skall lämnas
till recipienten med minst samma reningsgrad
som det tagits in.»

Nu är det så att om ett samhälle eller
en industri förorenar vattnet och ett
annat samhälle eller en annan industri
längre ned vid samma vattendrag sedan
skall använda vattnet och då behöver
rena det ytterligare, så får den
som behöver det renade vattnet hjälpa
den industri eller kommun som har förorsakat
nedsmutsningen. Detta är naturligtvis
en eftersläpning i tänkesättet.
Vi måste komma fram till det betraktelsesättet
att om någon använder vattnet,
så skall han lämna det tillbaka i
samma skick som han tagit in det.

»2. Planeringssystemet bör utformas
så att miljöfrågorna får en representativ
ställning i planeringsverksamheten.
»

Man respekterar alltså inte i planerna
de avsättningar som gjorts för rekreationsändamål
o. d. Dessa områden
måste få en lika starkt markerad ställning
som de områden vilka reserverats
för industrier, för bostäder och annat.

r 18

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

Vi hoppades att så skulle bli fallet när
det nu tillkommit ett naturvårdsverk
och en naturvårdslag som alla med
stor enighet slutit upp omkring.

»3. För lokalisering av stora miljöstörande
anläggningar bör utformas
särskilda regler som garanterar att såväl
riksplaneringssynpunkter som regionala
och kommunala planeringssynpunkter
beaktas.» Därigenom skulle
minsta möjliga påverkan uppkomma
på den natur som bör bevaras.

4. Staten bör själv såsom exploaterande
part ta särskild hänsyn till dessa
förhållanden, vilket hittills inte alls
varit fallet.

5. Slutligen skall man när man avsätter
reservat också komina ihåg att
dessa skall skötas, vilket inte är det
lättaste.

I ett naturreservat, som tidigare
skötts genom betesdrift vilken dock
upphört vid naturreservatets inrättande,
krävs det i stället andra åtgärder.
Man får tillgripa konstlade metoder
såsom t. ex. kemiska bekämpningsmedel.
Detta fungerar dock inte, och vi
borde ha växt ifrån sådana försök efter
de många bakslag som förekommit i
samband därmed.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en
fråga till herr Tobé. Det framgick inte
av herr Tobés uppräkning av alla de
olika organisationer och institutioner,
som skall vara representerade i den fristående
forskningsnämnd herr Tobé föreslår,
att det bara blir tre platser
kvar, under vilka hela forskningen inklusive
medicinsk, teknisk, kemisk och
övrig naturvårdsforskning skall inrymmas.
Samtidigt har det uttalats att antalet
ledamöter i nämnden skall vara nio.
Är man när man förordar en sådan
fristående nämnd på det klara med, att
hela denna forskning skall inlemmas på
tre ordinarie platser, vilka blir över när
nämnden har tillsatts enligt herr Tobés
förslag?

statsbidrag till avloppsreningsverk m. in.

Vad jag tyckte vara det väsentliga i
propositionens förslag var att man hade
gått ifrån utredningens samtliga tre förslag,
innebärande att nämnden skulle
ha en tyngdpunkt på den organisatoriska
sidan, och i stället hade skapat en
riktig forskningsnämnd. Men herr Tobé
kanske har något förslag till hur man
skall få in de aktiva forskarna på de tre
platser som blir kvar av de nio?

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde aldrig i
mitt föregående anförande frågan om
hur forskningsnämnden skulle se ut,
men genom att jag har yrkat bifall till
reservationen 1 har jag ställt mig bakom
den utformning som där föreslås.
Jag tog upp denna nämnd som ett exempel
på hur många olika intressen som
är berörda i detta sammanhang och för
att visa att många av dessa inte hör
samman med naturvårdsverkets organisation.
Det kan naturligtvis vara svårigheter
förenade med reservationens uppläggning
i detta avseende, men jag vill
inte gå in på någon debatt på denna
punkt eftersom jag inte heller tidigare
har tagit upp saken.

Jag vill dock ytterligare säga att jag
tidigare många gånger talat i denna
kammare, skrivit motioner, medverkat
till utskottsutlåtanden o. s. v. varvid jag
fört fram naturvårdsverkets intressen.
Jag hyser alltså inte på något sätt en
ovilja mot naturvårdsverket, men jaganser
att det mår bättre av att forskningsnämnden
blir fristående och får
naturvårdsverket som sin största kund.
Det är bättre än att naturvårdsverket
har nämnden under sina vingars skugga
med överdirektören som obligatorisk
ordförande, såsom det föreslås i
propositionen.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad herr Tobé sade beträffande deii
föreslagna forskningsnämndens inplacering
i naturvårdsverket. Jag vill på -

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. ra.

peka att Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund — för
att nämna endast två av de många remissinstanser
som motsatt sig den föreslagna
integreringen —• framhållit att
såväl praktiska som principiella skäl
talar mot att forskningsfrågorna inordnas
i naturvårdsverket.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! I anslutning till framläggandet
av proposition nr 37 har herr
Zetterström och jag väckt en motion,
11:1007, vari vi föreslår viss retroaktivitet
då det gäller statsbidrag till reningsverk
enligt de nya och mer generösa
bestämmelserna. Jag skall, herr talman,
hålla mig till den del av propositionen
som motionen berör. — Jag vill
emellertid, liksom vi gör i vår motion,
understryka angelägenhetsgraden av de
frågor som behandlas i propositionen;
departementschefens förslag syftar ju
till att förhindra en fortsatt förstörelse
av vår natur vare sig det gäller luft eller
vatten. Vi är alla på ett eller annat
sätt medskyldiga till förstörelsen och
medansvariga för att någonting görs på
området. Det gäller både när vi verkar
som riksdagsledamöter och när vi arbetar
på hemmaplan som kommunala representanter
eller företagsledare.

Vi vet t. ex. hur våra moderna tvättmedel
påverkar och rubbar den biologiska
balansen i vattenområdena och
vilken förstörelse detta för med sig. Rening
av avloppsvatten har blivit ett alltmer
påträngande problem i takt med att
vårt välstånd ökat. Standardstegringen
liar medfört en ökad vattenförbrukning,
mer avfall och således ett successivt
försämrat tillstånd för flertalet av våra
vattendrag.

För att bemästra svårigheterna med
avloppsvattenutsläppen bygger man reningsverk
med s. k. höggradig rening
— därmed menas i regel en effektiv
nedbrytning av organiska ämnen. På
senare tid har man emellertid blivit
alltmer medveten om de skadliga verk -

ningar i vattendragen som orsakas av
de s. k. närsalterna. Härvidlag är våra
moderna tvättmedel en av de verkliga
syndabockarna. Det måste därför göras
något mer än vad vi vanligen menar
med höggradig rening. Vi vet att det är
möjligt att komma till rätta med närsalterna
— på ett flertal platser i landet
byggs i dag effektiva reningsverk
med hög närsaltsrening. Att sådan närsaltsrening
skall kunna ske bör enligt
min mening vara ett krav för erhållande
av högsta möjliga statsbidrag till
byggande av reningsanläggningar.

I vår motion har vi också framhållit
att vi anser det riktigt att kraven på rening
av avloppsvatten skärps och att
alla möjligheter tillvaratages för att stimulera
och underlätta kommunernas
verksamhet på området. Nuvarande bestämmelser
för erhållande av statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
är i högsta grad invecklade, för att
inte säga helt obegripliga åtminstone
för oss vanliga människor. Dessutom
stimulerar dessa bestämmelser inte i
någon större utsträckning kommunerna
att skapa effektiva reningsanläggningar.
Syftet med nuvarande statsbidrag har
väl heller inte varit detta, utan inriktningen
har främst gällt själva vattenförsörjningen.

Departementschefen föreslår nu i
propositionen att statsbidragsbestämmelserna
skall ändras så att sambandet
mellan skatteunderlaget och statsbidragets
storlek slopas. Det understryks att
storleken av statsbidraget i stället bör
bli beroende av anläggningens reningsgrad
och att syftet med statsbidraget
skall vara att stimulera kommunerna
att bygga reningsverk med mycket långt
gående rening. Enligt departementschefens
förslag skall bidragsprocenten sättas
»till lägst 30 och högst 50 av de anläggningskostnader
som ingår i bidragsunderlaget».
Detta är, såvitt jag förstår,
en utomordentligt god satsning på ett
utomordentligt viktigt område. Förslaget
har hälsats med tillfredsställelse ute

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

i kommunerna, då dessa reningsanläggningar
är mycket kostnadskrävande.

De nya bestämmelserna skall träda i
kraft den 1 juli i år, och några övergångsbestämmelser
— eller rättare sagt
någon övergångstid — finns tydligen
inte i detta sammanhang. Det är detta
vi vänder oss mot med vår motion
II: 1007. Vi föreslår där en övergångstid
på ett halvår, under vilken de nya och
generösare reglerna helt eller delvis
skulle få tillämpas. Det skulle helt naturligt
endast gälla reningsverk med
den höga reningsgrad man i propositionen
anser som önskvärd. Vi anser
att denna övergångstid borde finnas, ty
de kommuner som känt sitt ansvar och
verkligen bemödat sig om att få till stånd
högeffektiva reningsanläggningar utan
att avvakta vad som möjligen skulle
komma att göras från statsmakternas
sida känner sig faktiskt en smula lurade
på konfekten i dag.

Som exempel vill jag nämna min egen
hemkommun, Kungsörs köping, med
dess mångomtalade och mycket omskrivna
reningsverk, vilket förresten
jordbruksministern själv hade vänligheten
att inviga för en tid sedan. Vi får
i statsbidrag enligt nuvarande bestämmelser
cirka 400 000 kronor, men om
vi väntat skulle vi enligt de i propositionen
föreslagna reglerna ha fått ytterligare
600 000—700 000 kronor i statsbidrag.
Flens stad i Södermanland befinner
sig i samma situation som Kungsör.
Nu på vårkanten skall man ta sitt
toppmoderna rennigsverk i bruk. Detsamma
är förhållandet i Filipstad i
Värmland. Jämförelsen i statsbidragshänseende
mellan de nuvarande och de
föreslagna reglerna är inte så värst stimulerande
för dessa och andra framsynta
kommuner. De får dessutom vara
försöks- och demonstrationsobjekt för
delegationer från när och fjärran och
stimulerar på så sätt, i sin tur, andra
kommuner till riktiga insatser på ifrågavarande
område.

Vi ansåg således, och anser fortfa -

10 april 1968

statsbidrag till avloppsreningsverk m. in.

rande, att det vore riktigt med en viss
retroaktivitet i fråga om de nya reglernas
tillämpning. Utskottet har emellertid
avstyrkt motionen och anför i motiveringen
till avslagsyrkandet: »En retroaktiv
tillämpning av nämnda villkor
skulle enligt utskottets uppfattning stå
i motsättning till bidragsgivningens syfte
att stimulera till byggande av ifrågavarande
reningsverk.»

Stå i motsats till bidragsgivningens
syfte, skriver alltså utskottet. Jag tillåter
mig verkligen, herr talman, att ha
en annan uppfattning om konsekvensen
av ett dylikt förfarande. Visserligen
kommer de reningsverk som är under
uppförande att färdigställas oavsett
riksdagsbeslutet om bättre bidrag till
de kommuner som vilar på hanen till
efter den 1 juli 1968, men inte stimulerar
väl sådana beslut kommunerna till
att vara på alerten i dessa och liknande
sammanhang.

Vidare anförs i utskottsutlåtandet att
gränsdragningsproblemen inte kan elimineras
utan ändå skulle finnas kvar.
Visst är det riktigt att dessa problem
inte helt kan elimineras, men de kan
göras mindre kännbara om det finns
särskilda övergångsbestämmelser under
en övergångstid. Det är ett förfarande
som vi ju inte är helt främmande för i
riksdagen. Men inom utskottet har tydligen
den uppfattningen inte funnits.
Man har inte ens kostat på sig en s. k.
välvillig skrivning, som ju brukar förekomma
och som en motionär kan vara
tacksam för.

Jag har samma uppfattning i dag som
när motionen skrevs, och trots att det
tydligen inte är någon mening att yrka
bifall till motionen efter ett på denna
punkt enhälligt utskottsutlåtande och
med tanke på att det inte är så värst
många kammarledamöter närvarande
vid behandlingen av detta ärende vill
jag ändå vädja till Kungl. Maj :t att vid
utformningen av övergångsbestämmelserna
ta hänsyn till syftet i motionen
II: 1007, nämligen så till vida att de re -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

dan nu färdigställda höggradiga reningsverken
får någon del av de generösare
bidragen. Kommunerna måste
dock göra stora investeringar av skattemedel
för att rädda våra vattendrag.

Herr talman! Jag har således tyvärr
inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Göransson
(s).

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag hade hoppats att vi
i dag skulle få en ordentlig »remissdebatt»
kring miljöfrågorna, att vi en
gång under året skulle koncentrera oss
mera på dessa frågor och ha de olika
departementscheferna — i varje fall
jordbruksministern — här, så att vi
kunde ta upp en rad av de problem
som hör till detta ämnesområde. Annars
delar vi ju upp dessa frågor på
hela året; vi skulle kunna slippa en hel
del smådebatter genom en koncentration.

Låt mig först, herr talman, kommentera
ett uttalande av herr Hansson i
Skegrie: Forskarna själva bör styra
forskningen som de finner bäst. Det är
också detta Industriförbundet syftar på
när det hänvisar till principiella skäl.
I andra sammanhang har jag samma
uppfattning, men just i denna fråga anser
jag att man till att börja med måste
styra aktiviteten till de områden som är
mest utsatta och som naturvårdsverket
och den expertis som är knuten till
det har ögonen på. Naturvårdsverket
får ju informationer från länen om vad
som händer på det regionala planet.
Fördenskull tycks det mig viktigt att
det i början får möjlighet att styra denna
forskning. Fru Sundberg har hävdat
att det behövs samordning. Det håller
jag med om; jag tror att denna samordning
kan åstadkommas just genom
den styrning som naturvårdsverket måste
ansvara för. Det finns dock möjligheter
till friare former av forskning genom
att naturvårdsverket köper forsk -

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

ning, d. v. s. släpper ut forskningsförslag
till olika institutioner och ger forskarna
frihet att själva åstadkomma resultat.

Jag begärde egentligen ordet, herr
talman, med anledning av det motionspar
om vättervattnet som jag svarar för
i denna kammare. Herr Antby har liksom
utskottsmajoriteten uttalat sig välvilligt
om vikten av att ha uppmärksamheten
riktad på denna fråga, och
det framför jag mitt tack för.

Motionerna utgår från Vätterns specifika
situation som framtida vattenleveratör
till 600 000—700 000 människor
eller kanhända ännu fler. Vättern
är på grund av vattnets förnämliga renlighet
eu sjö som man borde ta vara
på för undersökningar. Jag föreslår
därför dels att medel skulle specialdestineras
till områden kring denna
värdefulla sjö, dels att vissa lån och
bidrag skulle kunna ges till industrier
och kommuner runt Vättern för sanering
av vissa utsläpp.

Närsaltsproblematikeii kommer vi att
få kämpa med mycket länge. Att klara
den är en av våra svåraste uppgifter.
Alldeles speciellt hårt borde vi enligt
min mening kämpa för att motverka de
besvär med närsalter som kan uppstå
i Vättern. Vättern är en sjö som skulle
kunna utnyttjas för särskilda undersökningar,
och erfarenheterna från dessa
kunde sedan komma till användning för
andra större sjöar och vattendrag i vårt
land.

Nu har Industriförbundet såsom remissinstans
gått emot förslaget att särskilda
medel skall ställas till förfogande
för industrier kring Vättern under
hänvisning till att man skulle underlätta
konkurrensen för dessa industrier
om man gav dem vissa fördelar framför
andra industrier. Men om på dessa
industrier ställs särskilda krav — vilket
jag menar att man måste göra —
för utsläppet av avloppsvatten till Vättern,
anser jag det inte oriktigt att
lämna dem dessa anslag för att därmed

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation

ge dem möjlighet att ordna avloppet
på bästa sätt.

Vidare är det inte uteslutande på
oss själva det beror att våra vattendrag
förstörs; andra förhållanden kan också
spela in, bl. a. vissa händelser ute i
Europa och andra delar av världen.
Sålunda inverkar exempelvis föroreningar
som kommer från andra delar
av Europa på surhetsgraden i vattnet.
Det står för närvarande utom gränsen
för våra möjligheter att med framgång
angripa dessa problem, eliuru vi naturligtvis
bör försöka nå fram till internationella
överenskommelser.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig mera i denna problematik, fastän
det naturligtvis vore mycket att säga
ytterligare. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få understryka
att herr Lothigius två gånger uttalat
tvivel på att detta organ bör inlemmas
i naturvårdsverket. Han sade
vid ett par tillfällen: åtminstone i början
bör det inlemmas. Detta är väl ett
halvt underkännande av utskottets uttalande
och av vad fru Sundberg här tidigare
har sagt.

Bland reservanterna har vi den uppfattningen,
att det är bättre att redan
från början göra denna forskningsnämnd
fristående. Kommer den nämligen
en gång in under naturvårdsverket,
kommer den nog aldrig därifrån.
Därför är vi inte intresserade av detta
förslag.

Jag noterar också med tillfredsställelse
att herr Lothigius betonade att
forskningen bör vara fri. Jag sade tidigare
att man här kommer in på problem
som flätas in i varandra och att
det skulle bli störande för forskningen,
om man inte skulle kunna fullfölja en
forskningsuppgift som eventuellt flätats
in i en annan på ett område som
man från början inte tänkt sig.

och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.
Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lothigius har tagit
upp frågan om de intressanta undersökningar
som det kan vara anledning
att företa med hänsyn till att Vättern
är avsedd som dricksvattenförsörjare
i framtiden. Detta är synpunkter
som man i den fortsatta forskningen
kan ha starkt intresse av att vidareutveckla,
och det får väl bli en framtida
uppgift att se vad som händer därvidlag.

Fru Svensson tog upp frågan beträffande
kommunernas reningsverk. Hon
ansåg att några kommuner kommit i
ett olyckligt läge. Det är naturligtvis
riktigt, men en gräns måste dras någonstans,
och utskottet kan inte lösa
frågan enbart genom en välvillig skrivning.
Det måste vara ett klart ja eller
nej; det måste finnas ett klart besked
om var man står. Fråga hade utan tvekan
uppstått om hur långt bakåt gränsen
skulle dras — en fråga som i och
för sig skulle bli mycket knivig att lösa.
Alla nya lagförslag måste väl ändå
ta hänsyn till nuläget.

Herr Tobé tog upp frågan om forskningen
i framtiden och samordningen
av denna. När det gäller städer och tätorter
kommer de frågor det gäller att
i hög grad falla in under begreppet
miljöfrågor. Det gäller luftföroreningar,
föroreningar av vattnet och biocider.
Det är naturliga och stora frågor för
denna forskning.

Vad gäller sammankopplingen av
planverkets forskning och naturvårdsverkets
vill jag erinra om att de båda
verken i sig själva är tillräckligt stora
enheter. De behöver var för sig ha sin
inriktning. Det hindrar naturligtvis inte
att samordning kan ske mellan deras
verksamhet beträffande forskning.

Vad gäller planverket slutligen skulle
jag vilja säga att detta i sin organisation
inte har nått den definitiva och
slutliga utformningen utan i framtiden
kan behöva justeras.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan erkänna för
herr Hansson i Skegrie att jag haft
samvetskval när det gäller forskningssidan.
Mitt ställningstagande har emellertid
skett mot bakgrunden av nödvändigheten
att sätta in resurserna där
de nu behövs och där samhällsproblemen
är störst på detta område. Med
de erfarenheter jag fått av verksamheten
på naturvårdsområdet kan jag säga
att naturvårdsverket i allra högsta grad
har möjlighet att överblicka var resurserna
skall sättas in.

Jag ser att vår jordbruksminister nu
är inne i kammaren, och då kan vi
kanske trots allt få en liten remissdebatt
kring de miljöpolitiska frågorna.

Fru SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis är det riktigt
att en välvillig skrivning i ett utskottsutlåtande
inte löser några problem,
men vad ett utskott skriver eller
inte skriver betyder väl i alla fall en
hel del. Jag kan inte i utskottets utlåtande
finna någonting positivt för de
synpunkter som framförts i motion II:
1007, vilket jag beklagar.

När jag talar om att detta inte stimulerar
kommunerna, tänker jag inte
bara på byggandet av reningsverk; det
finns andra initiativ som man från
statlig sida gärna vill att kommunerna
skall ta.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Debatten bär i huvudsak
hittills rört sig om jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, men jag kommer
för min del att gå över till allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 23 angående åtgärder för miljö- och
naturvård.

Bakom de önskemål som vi nu behandlar
ligger en hel rad motioner i
miljö- och naturvårdsfrågor. Allmänna
beredningsutskottet har också under
behandling en del andra, som man
skulle kunna kalla punktmotioner i så -

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

dana ärenden. Under detta års riksdag
har alltså en stor mängd motioner
väckts i dessa frågor. Att motionerna i
år är så många vittnar om att ämnet
blir mer och mer aktuellt för varje år
som går. Vi är dock, som herr Antby
uttryckte det, sent ute. Vad som håller
på att hända är helt enkelt att vi ökar
vårt välstånd på bekostnad av den natur
som måste vara frisk för att vi skall
kunna leva. Vem trodde för några år
sedan att t. ex. — som herr Lothigius
nämnde — svavelsyra från skorstenarna
i Ruhrområdet skulle följa med
regnet ner i Sverige och göra vattnet
i sjöarna så surt att fisken dör? Vem
tänkte sig för ett halvsekel sedan, när
det fanns ett 50-tal kemiska ämnen i
våra vattendrag, att 1968 skulle i samma
vatten till följd av utsläpp antalet
kemiska ämnen vara omkring 50 000
och att vi nu varje år skulle släppa ut
300 å 400 nya ämnen i vår omgivning?

För en tid sedan utkom en bok, som
heter »Nu! Människans villkor, en bok
av vetenskapsmän för politiker». Den
innehåller ett kapitel, som heter Människans
miljö. Där skildrar författaren
den trefaldiga förstörelsen av luft, vatten
och mark. Jag skall inte recensera
det kapitlet, ty eftersom boken är ställd
till politiker kan man väl förutsätta att
de flesta av kammarens ledamöter har
läst den, men jag kan inte underlåta
att citera slutorden i ifrågavarande kapitel,
som är en allvarlig varning för
vad som håller på att ske.

»Det är laboratoriemässigt omöjligt
att pröva alla ämneskombinationer, som
människan är utsatt för. Den avgörande
frågan är hela tiden hur människan
reagerar inför den totala expositionen.
Vad betyder litet DDT, litet lindan, litet
kvicksilver, litet bly i vår föda tillsammans
med ämnen som asbest, svaveldioxid,
koldioxid, ozon och partiklar
bemängda med cancerframkallande
ämnen i vår andningsluft? För en biolog
är det uppenbart att vi måste vara
utomordentligt aktsamma med vår om -

Nr 18

24 Nr 18 Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till

givande miljö. Vi kan, därför att vi
ännu vet föga om orsakssammanhangen,
starta förändringar och orsakskedjor
som leder till katastrofala miljöförändringar.
Det kan t. o. in. vara fråga
om förändringar som direkt påverkar
människan biologiskt. Att manipulera
med miljön utan att känna ekologins
lagar innebär samma risktagande
som oförståndig lek med atomvapen.
Alla försöker förhindra olyckshändelser
som kan orsaka atomkrig, men
ingen har ännu på allvar insett riskerna
i samband med den i lavinartad
takt pågående miljöförstöringen.»

Detta är en oerhört allvarlig varning
av en expert. Det är väl också oron för
denna miljöförstöring som ligger bakom
de många motionerna. Utskottet har
också vid behandlingen av dessa frågor
sett allvarligt på ämnet. På den
punkten råder alltså inga delade uppfattningar
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.

Herr Tobé var inne på en del detaljfrågor,
som gäller allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, och jag vet
att andra talare efter mig kommer att
mera gå in på detaljer, varför jag inte
skall göra det. Det är dock en sak i
detta knippe av problem som jag vill
nämna och som vi väl så småningom
återkommer till i ett särskilt utlåtande
från allmänna beredningsutskottet. Det
gäller sjön Vättern i min hemtrakt. Vikten
av att den sjön bevaras och skyddas
från ytterligare förstörelse har påpekats
och kommer väl ytterligare att påpekas.
.lag vill erinra om ett exempel,
nämligen Bodensjön i Schweiz, som en
gång var av samma kvalitet som Vättern
men som nu är definitivt död. Den
utvecklingen får inte Vättern gå till
mötes — det måste förhindras. Därmed
nog om detaljer.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas är
egentligen den, att utskottsmajoriteten
menar att den verksamhet som bedrives
på detta område är tillräcklig för

avloppsreningsverk m. m.

närvarande. Man redogör för vilka myndigheter,
utredningar, arbetsgrupper,
forskningsobjekt o. s. v. som är i gång
och anser det vara till fyllest. Vi reservanter
är inte övertygade härom. Vi
tror inte heller att det nystartade naturvårdsverket,
som — det får man
väl lov att säga — har fått en god start,
kan klara allt. Därför yrkar vi reservanter
på att ett miljöpolitiskt handlings-
och samordningsprogram skall
upprättas under parlamentarisk medverkan
samt att en parlamentariskt sammansatt
utredning tillsättes för utformningen
av en riksplanering. Vi anser
att samhället på det sättet får ett
bättre helhetsgrepp på dessa viktiga
frågor. Det är av denna anledning som
vi reservanter gått en annan väg än
utskottsmajoriteten. Jag kommer senare
att yrka bifall till reservationen vid
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det är med mycket stor
glädje som jag konstaterar att det blivit
alltmer »inne» att resonera om miljöpolitik.
Att detta är ett stort och mycket
omfattande ämne exemplifieras
bl. a. av att vi i denna fråga i dag har
flera olika utlåtanden från olika utskott
uppe till gemensam behandling.

Det är glädjande att intresset ökar.
Det är också glädjande att de olika
insatserna och de olika förslagen här
i riksdagen i denna fråga präglas av
en mycket positiv ambition att komma
till rätta med alla de avigsidor som en
bristande miljövård kan medföra. Det
som skiljer oss åt är ofta bara ambitionsgraden,
tillvägagångssättet och liknande
detaljer.

I fråga om jordbruksutskottets utlåtande,
som rör luft, vatten, grustäkter,
naturvård och sådant, vill jag inskränka
mig till att instämma i det anförande
som hållits av herr Hansson
i Skegrie.

Miljöpolitiken har dock kommit att

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

omfatta långt mer än vad som kan räknas
till de yttre miljöfaktorerna. Det
är just denna andra sida av miljöbegreppet
som varit föremål för behandling
i allmänna beredningsutskottet under
en följd av år. I detta utskott har
man mer och mer kommit fram till att
miljöfaktorerna är någonting som hör
samman med innehållet i vår levnadsstandard
och atmosfären människorna
emellan. Det är kanske denna stora och
vida bas för debatten som i många fall
gör det svårt att finna de riktiga lösningarna.
Det är fråga om en satsning
på en tredje dimension i vår levnadsstandard.
Vi har nått långt när det
gäller höjden på levnadsstandarden.
Den höga levnadsstandarden är också
ganska bred; den har nått ut till de
flesta människor i vårt land. Frågan
är emellertid, om det nu inte är tid
att satsa på den tredje dimensionen:
djupet och innehållet i den levnadsstandarden.
Det visar sig nämligen att
levnadsstandarden inte alltid är avhängig
endast av materiella villkor, vilka
i och för sig naturligtvis är en viktig
bas som dock inte tycks vara tillräcklig.
Jag har några gånger från denna
talarstol tillåtit mig att uttrycka det
förhållandet med orden: det räcker inte
att människan har något att leva av,
hon måste också alltid ha någonting
att leva för.

Det blir något av en konfliktsituation
emellan människans biologiskt grundade
förmåga och samhällets ambitioner
och önskemål när det gäller den
tekniska utvecklingen. Det är inte fråga
om att det ena skall utesluta det andra,
det är fråga om att kunna ta till vara
teknikens utveckling utan att man därmed
samtidigt försämrar människans
situation. Dessa värden är som sagt
ganska svårgripbara men de finns dock
med i bilden, och problemen i samband
härmed måste hela tiden bli föremål
för försök till lösningar.

Herr Björk sade att man redan mycket
länge varit inne på detta när det

gäller miljön på arbetsplatser och liknande.
Det är bra alt man varit inne
på det, men frågan är hur man har lyckats
och hur långt man har kommit. Vi
kommer inte förbi det trista faktum,
att det av statistiken går att utläsa att
allt fler människor blir disharmoniska
och får psykiska besvär på grund av
sin arbetssituation, att en tredjedel av
alla sjukdagar är betingade av disharmoni
och stressfaktorer och att den
delen tenderar att öka. Detta är ett
observandum som visar att man inte
lyckats i sina ambitioner. Det är så
många nya faktorer som påverkar människan
i det moderna samhället, och
forskningen och upplysningen måste
därför vara mycket intensiv.

Det finns inga universallösningar på
dessa problem. Man framlägger massor
av initiativ och förslag i dessa olika
motioner, och man använder en råd
honnörsord som dock är tillämpbara.
Det är fråga om hur samhället planeras,
förhållandet mellan bebyggelseutveckling
och befolkningsfördelning, det
är i många fall fråga om att kunna ge
upplysning och vägledning, att lämna
råd och att intensifiera forskning. I
vissa fall kan det vara fråga om förbud,
stimulans, avgifter, kanske beskattning
som rör just de yttre bekymren
när det gäller miljöfaktorerna.

Efter det att centerkravet på ett miljöpolitiskt
handlings- och samordningsprogram
sedan 1962 ständigt avvisats
och avhånats här i riksdagen är det
med mycket stor glädje jag konstaterar
att vi numera fått en betydande bredd
kring denna debatt. Det är också intressant
och glädjande att statsrådet
Palme 1967 offentligt krävde ett sådant
program. Så långt har vi ännu
inte kommit när det gäller utskottsmajoriteten
i allmänna beredningsutskottet.
Jag har av de diskussioner vi
tidigare har fört fått det intrycket, att
man anser att detta är något som sköts
av naturvårdsverket, att initiativen tas
på departementsnivå och att det därför

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

är onödigt att motionärer gör sig besvär
— det här klarar sig ändå. Vi får
väl som motionärer finna oss i den behandlingen;
huvudsaken är dock att
det händer något på detta område, och
det har hänt en hel del under de senaste
åren. Vi får väl hoppas att det går att
rätta till de skador som uppstått och
att det också på sikt skall gå att på
olika vägar söka sig fram till planering
och forskning som kan ge människorna
en riktig vägledning.

Jag har med det anförda bara velat
understryka betydelsen av vårt krav på
ett miljöpolitiskt handlings- och samordningsprogram,
som också innebär
att man tar sikte på en riksplanering
av större omfattning än nu. För denna
riksplanering anser jag att det behövs
mera vidsträckta fullmakter än de som
finns nu. Det blir nödvändigt med hänsyn
till den framtida utvecklingen.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med mina yrkanden i fråga om de
olika utskottsutlåtandena.

Ilerr FROM (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord beträffande ett avsnitt av de
många viktiga frågor som är under behandling
just nu, nämligen den framtida
vattenförsörjningen.

Vi har hittills varit mycket lyckligt
lottade i vårt land i fråga om vattenförsörjningen.
Vi ligger på tredje plats här
i Europa, efter Norge och Island, vad
beträffar avrinningsnhingden per invånare.
Denna tillgång har också lett till
att man kanske har varit alltför benägen
att lösa vattenfrågan efter ett punkttänkande
med lokala anläggningar och
små verksamhetsområden. Men undan
för undan har det visat sig att det uppstår
vattenunderskott som leder till att
man måste genomföra större och kanske
långväga vattentransiteringar.

Den totala förbrukningen av vatten
har också stigit mycket kraftigt och
man räknar med att vid slutet av detta
sekel förbrukningen är dubbelt så stor

som den nuvarande. Orsakerna härtill
är naturligtvis ökad folkmängd, sanitär
standardhöjning och större industriell
förbrukning. Vidare har givetvis bebyggelsens
strukturförvandling och koncentrationen
av befolkningen väsentligt
ändrat våra gynnsamma vattenförhållanden.

Under dessa omständigheter är det
nödvändigt att mera vittgående planeringar
görs, inte bara med regionplaner
som hittills har varit fallet, utan sådana
som syftar till en riksplanering. Jag
tror att det blir mer och mer nödvändigt
att vi siktar till att få klarhet i var
vi skall få vårt vatten i framtiden.

För närvarande tar tätorterna ungefär
60 procent av sitt behov från ytvatten
och 40 procent från grundvatten.
Socialstyrelsen har i ett remissyttrande
sagt att den framtida vattenförsörjningen
för flera större orter är synnerligen
allvarlig. Jag skulle vilja påstå att det
inte dröjer länge förrän det kan gälla
även vår landsbygd.

Det finns områden som blir mer och
mer hotade. Grundvattnet löper risk att
bli förorenat på grund av att alla de
naturliga reningsanläggningarna, våra
grusåsar, undan för undan har exploaterats,
så att ytvattnet rinner direkt ned
i grundvattnet. Våra vägdiken förorenar
också, särskilt när ytvattnet förorenats
av olja. Förorening uppstår även
genom större kreatursbesättningar och
inte minst genom ensilageanläggningar
som i stor utsträckning saknar skyddsanordningar.
Inom parentes kan nämnas
vad miljövårdsforskningsutredningen
framhållit beträffande föroreningen
från dessa anläggningar. När det rör
sig om en anläggning av normal storlek
motsvarar föroreningen orenat avloppsvatten
från ett samhälle med 5 000 invånare.
Blir grundvattnet förorenat
måste det på vissa håll på landsbygden
dras fram vattenledningar för att friskvattenbehovet
skall kunna tillgodoses.

Under dessa förhållanden måste uppmärksamheten
inriktas på våra nuva -

Fredagen den 19 april 19G8 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk ni. in.

rande stora vattentillgångar, nämligen
våra största sjöar. Dessa får inte bli
förorenade i högre grad än vad som
nu är fallet, och man måste försöka avhjälpa
de nuvarande bristerna. Det har
här talats om bl. a. Vättern. Jag vill påpeka
att vattenomsättningen i våra sjöar
är mycket olika. T regel brnkar man
räkna med en omsättningstid på fyra år
för våra större sjöar — kanske tre år
som i fallet Vänern. Men för Vättern är
omsättningstiden 60 år vilket innebär
att om Vättern skulle bli så förorenad
att vattnet inte kan användas utan rening,
skulle det förflyta 60 år innan
man återfår friskt vatten genom naturlig
omsättning.

I delta sammanhang kommer också
planeringsfrågan in i bilden. Vilka delar
av vårt land skall tillgodoses med
vatten från våra större sjöar? Denna
fråga blir alltmer aktuell, därför att
även utlandet börjar uppmärksamma
våra vattentillgångar. Detta gäller Danmark,
Nordtyskland och Holland som
faktiskt har kalkylerat med pipe-lines
från Sverige för att få sitt vattenbehov
tillgodosett. Då måste denna fråga ställas:
Har vi planerat så, att vi nu klart
kan säga ifrån, om vi kan lämna ett sådant
vattenbidrag och i så fall varifrån?
Det är därför nödvändigt med en riksplanering.

Dessa frågor har behandlats i motionen
II: 547 av mig m. fl. Naturvårdsverket,
som har till uppgift att behandla
sådana spörsmål, säger i sitt remissutlåtande
att en kartläggning av vattentillgångarna
pågår. Men man förklarar
sedan att takten i verksamheten självfallet
blir beroende på de resurser som
ställes till förfogande.

Det är ju beklagligt, om resurserna
skulle lägga hinder i vägen för en sådan
riksplanering inom den närmaste tiden.
Därför är det nödvändigt att sådana
resurser ställs till förfogande, att en
riksplanering omedelbart kan sättas i
gång och ge svar på de frågor som jag
här har ventilerat.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag vill beteckna miljövården
som det vid sidan av u-hjälpen
helt dominerande politiska problemet,
sett dels i framtidsperspektiv, dels i
globalt perspektiv. De båda frågorna
hänger i många avseenden ihop; man
kan säga att det rör sig om en fördelning
av naturresurserna i tiden och
rummet.

Mot bakgrunden av en sådan principinställning
betecknar jag naturligtvis
naturresursutredningens betänkande
och Kungl. Maj:ts proposition nr 37
som utomordentligt glädjande. Miljöpolitik
har blivit något av en politisk »pop»
på sista tiden. För att hämta en annan
liknelse från populärmusiken, vill jag
uttrycka den förhoppningen att miljöpolitiken
måtte bli en »evergreen» -—
alltså alltid grön, ordagrant översatt.
Det passar ju bokstavligt mycket bra på
naturvårdsfrågor, men den mera bildliga
betydelsen »alltid aktuell» är vad
jag närmast åsyftar.

När det gäller satsningar på miljövården
har vi inte råd att spara. De
tankegångar som exempelvis herr Larsson
i Borrby utvecklade från denna talarstol
för en stund sedan visar ju klart
att det finns en svåruppnåelig eller
svåranalyserad ekonomisk effekt av
miljöpolitiken, som uppenbarligen är
av mycket stor samhällsekonomisk betydelse.

För egen del tycker jag att det nu
kunde vara tid att gå över till benämningen
miljövård och lägga det föråldrade
begreppet naturvård åt sidan. Att
begreppet är föråldrat visar sig bl. a.
däri att man ideligen måste tala om
naturvård i utvidgad bemärkelse. Det
är bättre att ha det samlande begreppet
miljövård. Den benämningen har inte
antagits ännu, men det finns en god
chans att så sker när immissionssakkunnigas
betänkande relativt snart, hoppas
jag, kommer att föranleda en proposition
till riksdagen.

Fn glädjande och positiv företeelse i

Nr 18

Fredagen de» 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 är förslaget
om en miljövårdsberedning. Tyvärr
får riksdagen inte ta ställning till
den viktiga frågan. Den tar Kungl. Maj :t
band om själv. Jag ser miljövårdsberedningen
som ett första steg mot ett
miljödepartement. Frågor som rör vår
miljö är så väsentliga, att de bör samlas
och samordnas inom ett departement
i framtiden. Detta innebär givetvis
en departementsindelningsprincip
som avviker något från den nuvarande,
men även i det fallet tror jag att man
måste företa en strukturrationalisering.

En detalj som har diskuterats motionsvägen
är frågan om den forskningsnämnd,
som Kungl. Maj :t föreslagit,
skall knytas till naturvårdsverket
eller arbeta fristående. För närvarande
finns det en tendens till att lägga in
forskningsverksamhet och fördelning
av forskningsanslag i administrativa organ.
Det är en i många hänseenden betänklig
utveckling. Och i detta fall tror
jag det är speciellt olyckligt, eftersom
miljövården måste expandera
mycket snabbt och det därför är nödvändigt
att inrätta flera organ som kan
dela upp verksamhetsområdet. Man
måste så att säga ha en kostym att
växa i.

Vad sedan gäller de nya riktlinjerna
för statsbidragsbestämmelser för kommunala
avloppsreningsverk hälsar jag
dem med största tillfredsställelse. Man
kan rikta anmärkningar mot detaljer,
exempelvis mot begränsningen i vad
som föreslås skola ingå i bidragsunderlaget.
Det kan i vissa fall vara fråga om
väsentliga praktiska invändningar men
jag tycker att principen, d. v. s. renodlade
stimulansbidrag, är helt riktig.
Målsättningen måste ju vara en så höggradig
rening av vårt avloppsvatten att
det i princip skall kunna återföras till
samma vattenområde som det vilket utnyttjas
soin vattentäkt.

Dessa tankegångar har utvecklats tidigare
i debatten och jag skall inte gå
närmare in på dem annat än genom att
antyda vilken betydelse detta har för

vattenbalansen och vilken effekt del
har på möjligheterna till ett mer optimalt
utnyttjande av vattnets självreningsförmåga.
En hundraprocentig re
ning av avloppsvattnet är ju praktiskt
ouppnåelig.

Jag vill också anföra tveksamhet mot
sådana regionala lösningar, som planeras
och som utnyttjar tunnelsystem
med Östersjön som recipient. Jag tror
att ett realiserande av ett sådant förslag
bara innebär en geografisk omfördelning
av problemen. Man skall angripa
problemen vid källan i stället för att
flytta ut dem i Östersjön, som enligt
uttalanden under den allra senaste tiden
befinner sig så långt ute på det
sluttande planet i nedsmutsningshänseende
att det är mycket stor fara för hela
detta innanhav.

Det är alldeles givet att man måste
utveckla avloppsreningstekniken och
det måste ske i en snabbare takt än hittills.
Man får nu i någon mån organisatoriska
resurser för en sådan utveckling
av tekniken, men de ekonomiska
resurserna räcker fortfarande inte till.
1 delta sammanhang kan man inom parentes
peka på fritidsfiskeutredningens
förslag om en allmän fiskeavgift, som
kan ge betydligt ökade resurser för viss
vattenvårdsforskning. Med den utformning
som utredningen gett detta förslag
är det inte fråga om en punktskatt utan
om en helt separat fond som skall förvaltas
fristående och som skall vara
bl. a. vattenvården till gagn.

Jag anser också att man måste satsa
på små, ekonomiskt konkurrenskraftiga
anläggningar, som bygger på infiltration
av det höggradigt renade vattnet.
Detta bör vara en målsättning. Man
bör också sträva efter att få fram ekonomiskt
mindre krävande avloppsledningssystem.
På detta område arbetar
vi ju med ungefär samma teknik som
för 50 år sedan, och det förefaller inte
vara i överensstämmelse med den tekniska
utveckling som förekommit på
andra samhällsområden.

Möjligheterna att få statsbidrag för

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

att restaurera förstörda vatten är också
väsentliga. Det gäller också där att utveckla
tekniken; på detta område är
många experter ännu tveksamma. En
punktsatsning här skulle betyda oerhört
mycket och innebära synnerligen
väl utnyttjade resurser inom miljövården.

Miljövårdens och miljöforskningens
relativt knappa resurser i förhållande
till dessa frågors oerhörda betydelse
medför att kraven på ett optimalt resursutnyttjande
blir mycket höga. Härvid
har dokumentations- och informationsverksamheten
en fundamental betydelse,
något som vi också betonar i
motionsparet 1:501 och 11:626.

Allmänna beredningsutskottet har i
sitt utlåtande nr 22 uttalat sig mycket
positivt om dessa motioner, men utskottsmajoriteten
vill passivt avvakta
vad naturvårdsverket kan komma att
företa sig på området. Det krävs emellertid
ett aktivt handlande även från
riksdagen, och detta föreslås också i
reservationen till det nämnda utlåtandet.

Speciellt väsentligt är det att nu trycka
på dokumentations- och informationstekniken
mot bakgrunden av att
naturvårdsverkets relativt måttliga äskande
i årets statsverksproposition prutades
mycket hårt på t. ex. posten Bidrag
till naturvårdsupplysning, d. v. s. just
informationsverksamhet. Man begärde
för detta ändamål en anslagshöjning
med 250 000 kr. men departementschefen
medgav endast 50 000 kr. Det är
alldeles uppenbart att detta anslag är
helt otillräckligt för den ifrågavarande
informationsverksamheten.

Man frågar sig om en satsning på
forskning och en samtidig åtstramning
på informationssidan innebär ett optimalt
resursutnyttjande ur samhällsekonomisk
synpunkt. Dokumentations- och
informationsproblemet är av generell
natur. Man kan konstatera att det kommer
igen på verksamhetsområde efter
verksamhetsområde. I stort sett all

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

mänsklig aktivitet dokumenteras i någon
form — all mänsklig aktivitet leder
till någon form av information.
Men systematiseringen av dokumentation
och information släpar efter på
ett påtagligt sätt. Det är nödvändigt
med översikter, sammanfattningar, söksystem,
internationell samordning, samordning
mellan olika mänskliga aktivitetsområden.
Idémässig konkurrens
mellan forskare är bra, men om konkurrensen
bara beror på dubbelarbete
på grund av bristfällig ömsesidig information
mellan forskarna, så skulle jag
vilja säga att detta har mänskligheten
inte råd med när resurserna är knappa
och när objektet för forskningen är
miljövård.

Att snabbt föra ut forskningsresultaten
i praktisk tillämpning är också någonting
som måste underlättas. Forskningsresultat
kan i och för sig vara intressanta,
men ligger de i skrivbordslådor
eller eljest oåtkomliga för dem
som praktiskt kan tillämpa resultaten
är de inte av särskilt stort värde. Här
har vi just informationsproblemet —
det problem som kommer igen på alla
områden — och svårigheten att överblicka
det väldiga informationsutbud
som finns i samhället i dag.

Det är alldeles uppenbart att man här
måste satsa på ett internationellt samarbete.
Miljöproblemen är i stort sett
desamma över hela jorden. Mot den
bakgrunden framstår det som synnerligen
märkligt att allmänna beredningsutskottet
i utlåtande nr 22 skriver:
»Först sedan uppbyggandet av en dokumentationscentral
börjat komma till
stånd inom den nya svenska organisationen
för natur- och miljövårdsforskning
finns möjligheter att verka för att
en internationell dokumentationscentral
för miljövård skall inrättas.» Ja, men
så passiva får vi väl ändå inte vara.
Och vi är det lyckligtvis inte heller.
Det är inte så illa som utskottsmajoriteten
påstår; åtskilliga internationella
initiativ har tagits från svenskt håll

30 Nr 18 Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

i dokumentations- och informationsfrågor.

Vi vet också att internationella dokumentations-
och informationssystem
tar lång tid att bygga upp, inte minst
om en rad nationella system redan har
byggts upp. Fn inskränkt inriktning på
att bygga upp en nationell dokumentationscentral,
såsom utskottsmajoriteten
förordar, är alltså i realiteten ett
hinder för den internationella verksamheten.
Man måste ju ha de nationella
dokumentationssystemen som bas för
ett internationellt system, och om de
nationella systemen då inte direkt kan
översättas måste man lägga ned stora
kostnader ocli mycket arbete på att
föra över information från ett system
till ett annat. Här finns ett klart utrymme
för initiativ i internationella organ,
och på den punkten har vi i motionerna
framfört konkreta förslag.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord om allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 22,
vari de likalydande motionerna 1:501
och II: 626 behandlas. I dessa motioner
har yrkats att riksdagen måtte uttala
att Sverige i FN skall verka för inrättande
av en internationell dokumentationscentral
för miljövård samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om att förslag snarast förelägges
riksdagen om inrättande av en
svensk dokumentationscentral för miljöforskning.

Fn av motionärerna, herr Norrby, talade
omedelbart före mig för den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet.
Utskottsmajoriteten har avstyrkt
kraven i de likalydande motionerna. Det
innebär emellertid inte att utskottsmajoriteten
är ointresserad av själva sakfrågan.
I vårt utlåtande anför vi också,
»att frågor om organisation av forskning
och dokumentation inom naturoch
miljövården är angelägna».

Orsaken till att majoriteten varit kall -

sinnig mot motionerna är främst att
den nuvarande organisationen inom
naturvården nyligen tillkommit. Dessutom
kan ytterligare organisatoriska
förändringar med uppbyggnad av dokumentations-
och informationsverksamhet
väntas med anledning av det
förslag som framlagts i propositionen
angående naturvårdsforskningens organisation
in. in.

Utskottsmajoriteten har, herr Norrby,
för övrigt gott sällskap i sitt ställningstagande,
eftersom samtliga de remissorgan
som tillfrågats anser att ett
tillstyrkande av föreliggande motionspar
vore mindre lämpligt. Naturvårdsverket,
som redan är sysselsatt med att
lösa dokumentationsfrågorna, anför i
sitt remissvar bl. a.: »Frågan om den
lämpligaste utformningen av dokumentationen
kan emellertid ej lösas i ett
slag. De av verket inledda ansträngningarna
att få en samordning till stånd bör
fullföljas. Anledning att hos Kungl.
Maj:t begära ett särskilt förslag i ämnet
saknas därför för närvarande.»

Av naturvårdsverkets remissyttrande
framgår också att en hel del arbete bedrivs
på det internationella planet för
att just få till stånd en dokumentation
på miljövårdsområdet som kan nyttjas
i internationellt sammanhang. Naturvårdsverket
hänvisar bl. a. till Europarådets
aktivitet i detta sammanhang.

Även statskontoret har tillfrågats och
avstyrker motionerna samt anser, i likhet
med utskottsmajoriteten, att naturvårdsverket
skall svara för uppbyggnad
av dokumentations- och informationsverksamheten
och även för det utredningsarbete
som erfordras på detta
område.

Naturresursutredningen har samma
uppfattning.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag kommer senare att yrka
bifall till hemställan av majoriteten inom
allmänna beredningsutskottet i dess
utlåtande nr 22. När jag gör det har
jag alltså samtliga tillfrågade remissor -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Natur vårdsforskningens organisation och

gan bakom mig och jag är säker på
att ett bifall till utskottsmajoritetens
hemställan innebär det bästa stödet till
en lösning av de viktiga frågor som
dokumentationen inom detta område
utgör.

Herr NORRBY (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag underströk i mitt
tidigare anförande att utskottsmajoriteten
inte alls var ointresserad av motionen
i sak. Det påpekade också herr
Hugosson, men jag vill bemöta hans
påstående att samtliga remissorgan avstyrker
motionerna. Jag läser innantill
i utskottsutlåtandet: »Statskontoret förordar,
att naturvårdsverket får i uppdrag
att närmare utreda förutsättningarna
för en dokumentations- och informationsverksamhet
på miljövårdsforskningens
område av det slag motionärerna
efterlyser.» Jag kan inte kalla
det för ett avstyrkande.

Det är alldeles uppenbart att det internationella
arbete som bedrivs på intet
sätt står i strid med upprättandet
av ett nationellt dokumentationsorgan.
Utskottsmajoritetens uttalande, som jag
tidigare refererade till, framstår mot
bakgrund av herr Hugossons anförande
som synnerligen märkligt. Man har
konstruerat en motsättning mellan internationell
aktivitet och parallellt bedriven
nationell aktivitet.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! I dessa motioner kräver
man att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa om förslag snarast
angående inrättande av en svensk dokumentationscentral
för miljöforskning.
Utskottsmajoriteten har anfört — jag
ber också att få läsa innantill i utlåtandet:
»Utskottet finner därför lämpligt
att den nya organisationen med
förstärkta resurser får börja sin verksamhet
och därvid uppta frågor om
dokumentation.»

Utskottsmajoriteten förutsätter alltså
att naturvårdsverket successivt skall

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

bygga upp en dokumentationsenhet. Det
finns således ingen anledning att hos
Kungl. Maj :t begära en särskild utredning
i detta avseende. Frågan ligger
inom naturvårdsverkets arbetsområde,
och därför är det enligt vår mening
alldeles onödigt att resa ytterligare krav.

Naturvårdsverket håller nu på att
bygga upp dokumentationen. Utskottsmajoriteten
har i sitt utlåtande understrukit
vikten av att det får resurser,
så att dokumentationen kan förbättras.
Vi är eniga med motionärerna om detta.
Därför är det mycket besynnerligt
att det har fogats en reservation till
detta utlåtande, ty reservanterna säger
detsamma som utskottsmajoriteten. Denna
reservation verkar i allra högsta
grad påklistrad.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Ett nyckelord när det
gäller det område vi nu diskuterar är
samordning. Om riksdagens mening har
betydelse för hur dessa frågor skall lösas,
borde samordningen — inte som
en symbolisk gest, utan som en reell
åtgärd — ske redan vid behandlingen
av dessa ärenden. Jag tvingas därför
uttala mitt beklagande av att vi inte
får hela frågan på en gång. Det hade
varit en fördel om vi hade kunnat diskutera
problemet om miljövården och
vilka åtgärder som bör vidtas i dess
totalitet i denna debatt. Eftersom det
föreligger en rad motioner som inte
behandlas i dag, är det egentligen bara
en del av spörsmålet som nu tas upp.

Mitt parti har under den allmänna
motionstiden väckt en motion, vari vi
krävt mycket konkreta åtgärder i form
av lagstiftning. Den lagstiftning som
kommer att bestämmas blir helt avgörande.
Jag har tidigare från denna talarstol
sökt formulera den allmänna
princip som borde ligga till grund för
all miljöpolitik, principen att allmänt
väl skall gå före enskild vinning. Den
måste bli vägledande, och det kan bara
ske genom lagstiftning, tv andra åtgär -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

der har redan tidigare försökts. Därför
tror jag att de motioner som siktar
till lagstiftning blir, icke de enda verkningsfulla,
men de mest verkningsfulla.

Jag beklagar att de motioner som har
gått till tredje lagutskottet inte har kunnat
samordnas med dem som i dag behandlas,
så att vi fått diskutera hela
frågan på en gång. Det är minst sagt
illa; det innebär att vi bara resonerar
om litet i taget när det gäller dessa
frågor och inte får den realdebatt som
vore önskvärd.

Att i dagens debatt kasta in fragment
som belyser det allmänna tillståndet på
den biologiska miljöns fält anser jag
för min del inte ha något större värde,
då denna debatt, såsom jag tidigare
sagt, inte kan bli en debatt som omspänner
hela problemet.

De flesta av oss som ägnar intresse
åt detta problem är förmodligen så väl
utrustade med material — vi har »satt
i oss» kilovis med böcker — att vi känner
oss mer eller mindre disponerade
att själva bli författare, och det skulle
behövas relativt lång tid om vi här
skulle försöka yppa allt vad vi tycker
och vet. Jag avstår därför från att försöka
ge något bidrag till själva belysningen
av problemet — dels har några
talare redan gjort det i debatten, dels
bär det gjorts så många gånger förr,
även då vi behandlat enskildheter i frågan.

Beträffande samordningen tycker jag
alltså att man med en viss rätt klagar
på att vi inte kan få en samordnad debatt,
men beträffande det som kanske
är mera reellt än en debatt, nämligen
spörsmålet hur de samhälleliga resurserna
nu skall användas, vill man ändå
bedöma naturvårdsverkets tillkomst
som ett viktigt led i samordningen av
de åtgärder vi diskuterar.

Här uppstår frågan, var forskningen
bör ligga. Herr Hansson i Skegrie och
flera andra har talat för det fristående
organet. Det andra alternativet är om
forskningsorganet skall inrymmas inom

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

naturvårdsverkets ram. Frågan är: Var
åstadkommes största möjliga effektivitet?
Det kan tyckas vara en svår valsituation,
och man kan endast utgå
från vad man anser mest sannolikt.
Mycket beror på naturvårdsverkets
egen ambitionsnivå, på vad verket vill
åstadkomma. Det är väl ingen som vill
bestrida att det finns många goda tecken
som tyder på att man verkligen
vill göra något, även om jag inte skall
neka till att jag personligen med mindre
entusiasm sett när naturvårdsverkets
chef har varit, jag höll på att säga, alltför
nöjd med anslagsramarna till hans
verksamhet. — Det är naturligtvis inte
dåligt när en verkschef är nöjd med
anslagen, men min enda anmärkning
därvidlag är hittills att han varit litet
för nöjd, då jag tycker att anslagsramarna
är alltför snäva. Mycket beror
på huruvida naturvårdsverket blir en
byråkratisk apparat som stänger in sig
med de forskare som det, så att säga,
kan anställa och inte lyssnar till alla
de synpunkter som kan komma från
forskningen i allmänhet i landet. Vi har
faktiskt under senare tid haft vissa erfarenheter
av att forskare mycket
bryskt har måst anmäla sin mening innan
statliga organ velat lyssna till dem.
Det är emellertid min förhoppning att
vi inte skall behöva uppleva detta när
det gäller naturvårdsverket.

Det har anförts här, bl. a. av herr
Hansson i Skegrie, att naturresursutredningen
uttalat sig för ett fristående
forskningsorgan. Utredningen talade
egentligen för det, så långt stämmer det.
Men det kan också tänkas att naturresursutredningen
vid senare bedömningar
av vad som hänt på detta område
skulle kommit fram till modifieringar
av denna ståndpunkt, då det finns så
många positiva tecken från naturvårdsverkets
arbete, att sådana modifieringar
kan tänkas komma in i bilden hos
dem som i likhet med utredningen är
verkligt insatta i dessa frågor.

Den ståndpunkt som jag vill stanna

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

och goda synpunkter i motionerna,
gå med på de yrkanden som finns där,
utan jag vill i stället ansluta mig till
utskottets förslag.

för innebär att naturvårdsverket skall
handha både forsknings- och tillsynsverksamhet.
Det sades här i debatten
att om vi lägger forskning där, kanske
den aldrig kommer därifrån. Vad skulle
detta vara för risk? Om vi får ett
verk, som tar hand om ledningen av
både forsknings- och tillsynsverksamheten,
kan det väl inte vara något önskemål
att flytta forskningsverksamheten
därifrån. Jag har mycket svårt att
förstå den frågeställningen. Det måste
vara en fördel med en så nära koppling
som möjligt mellan forskningsverksamheten
och den tillsynsverksamhet
som skall omsätta forskningens resultat
i praktiska miljöåtgärder.

Klarar då naturvårdsverket denna
uppgift? Vi vet vad som behövs: En
vetenskapligt högt kvalificerad personal
som skall ha huvudansvaret för att
sammanhålla forskningsverksamheten
inom alla de fält som här måste bearbetas.
Då kan jag inte komma fram till
något annat än att det bästa är en förstärkning
av naturvårdsverkets resurser
för tillsyns- och forskningsverksamhet.
De som inte vill stödja det förslaget
tar risken av en fortsatt uppsplittring
på detta område.

När naturvårdsverket skapades var
man egentligen ganska enig om att de
bristande åtgärder, som vi pekar på,
i hög grad berodde på den tidigare
uppsplittringen av hithörande frågor
på en rad olika departement och en
rad olika organ. Har vi nu nått en början
till en samling av resurserna till
ett enda verk, tror jag inte att vi skall
hålla fast vid talet om »fri forskning»,
vare sig sådant tal är allmän fraseologi
eller det ligger mera allvarliga begrundanden
bakom. Jag tror det är
missledande. Den forskning som naturvårdsverket
här kan få möjligheter
att leda kan ha alla önskade ingredienser
av frihet, kombinerade med den
effektivitet som nu måste sättas in.

Jag vill inte, herr talman, även om
jag medger att det finns många kloka
3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De frågor som behandlas
i allmänna beredningsutskottets två
utlåtanden och i viss mån också i jordbruksutskottets
utlåtande om miljövård
berör ett mycket stort område.

När centerpartiet hävdar att det var
centerpartiet som upptäckte att miljövård
var en viktig fråga, en fråga som
det fått kämpa för, ligger det naturligtvis
— det vet ju alla — inga fakta
bakom. Sådant tal kan inte tas på allvar.

Det är däremot riktigt att det förekommit
mycket »rundsnack» i dessa
frågor. Det enda som stått i dessa motioner
och som nu återkommer i allvarliga
sammanhang är just ordet miljövård.
Annars har det varit ett mera
allmänt resonemang, utan konkreta frågeställningar.

Hur har vi kommit i en situation,
där det — jag håller med herr Lothigius
om detta — skulle kunna hållas en
dagsdebatt om miljövårdsfrågorna? De
väcker intresse i alla partier, och de
föranleder lagändringar. Ett nytt ämbetsverk
är tillsatt. Forskning bedrives
på många miljövårdsområden och det
förberedes ytterligare ingripanden i
miljövårdande syfte. I kammaren har
man till och med betecknat frågan som
en popsak!

När jag försöker att för mig själv
reda ut vad som fört oss i den nuvarande
situationen finner jag att det
huvudsakligen är tre anledningar. Så
länge vi hade det vanliga dasset klarade
vi miljön. Då var inte det biologiska
skeendet stört. Så länge vi nöjde oss
med att ha ohyra i sängarna, ohyra ute
på gräsmattorna, ohyra i fruktträden,
över huvud taget så länge vi fann oss i
hela det biologiska skeendet, hade vi
18

Nr 18

Fredagen den 19 april 19(iS

Naturvårdsforskningens organisation
ingen miljövårdsfråga av det slag vi har
i dag.

Den tredje stora orsaken till en akut
miljövårdssituation är det mycket stora
energibehov, vilket måste tillfredsställas,
och som inte längre tillfredsställes
med att man eldar hemma i sin egen
spis eller med att man använder våra
älvar till kraftproduktion. För att framställa
den energimängd som behövs
följer stora störningar i naturen; vi får
avloppsvatten som förorenar, luftförgiftningar
o. s. v.

Att framställa detta som en följd av
försumlighet hos ett regerande socialdemokratiskt
parti, det är ingenting
annat än det vanliga sättet att från
borgerligt håll lösa problemen; man
stöter dem ifrån sig och känner inget
ansvar. Men vilka är det då som faktiskt
haft intresse av miljövård? När
vi fick en jordbruksminister söm mera
var en konsumenternas minister än en
producenternas — Gösta Netzén — då
kom plötsligt naturvården in i bilden
som tidigare varit ovidkommande för
jordbruksdepartementet.

Herr Lundberg i Uppsala har vidare
varit en ropandes röst länge när det
gäller naturvården. Men jag har inte
hört att man vare sig från något enskilt
borgerligt håll eller från centerpartiet
gjort sig till tolk för att det allmänna
bör tillgodoses på de enskildas
bekostnad, så att vi räddas från en
förstörd miljö.

Yi hade för länge sedan en typisk
miljövårdsfråga uppe för den befolkning
som bor i städerna och som enligt
centerpartiet är dömd att föra ett
besvärligt och ur naturvårdssynpunkt
torftigt liv då vi införde strandlagen.
Den frågan delade på ett typiskt sätt
upp de borgerliga i fråga om miljövården.
Justitieministern föreslog att
ett 3G0 meter brett område, från stranden
räknat, inte skulle få bebyggas och
inte utnyttjas av enskilda. Det skulle
ligga till hela befolkningens nytta och
glädje.

och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

Högern sade nej — ägarintressena
borde gå först. Härvidlag håller jag med
herr Jansson om att det egentligen är
en rent socialistisk fråga om man vill
skaffa god miljö till alla, oavsett om
de äger mark, om de äger skog, oavsett
om de över huvud taget äger någonting.
Centerpartiet sade väl så småningom:
Ja, vi kan vara med om det här, bara
vi får bra betalt för våra bitar. Det är
också en hållbar inställning som man
inom det partiet alltid vill utgå ifrån.

När det gäller folkpartiet vill jag
minnas att herr Ohlin sade att 300 meter
vore för mycket, och herr Ohlin läde
sig 100 meter från havet. Det är väl
ungefär denna inställning som går igen
i varje avgörande där det gäller att
hävda de mångas intressen gentemot
enskildas intressen. Det är mänskligt,
men inte är det någon utvecklingslinje
och allra minst någonting att åberopa
om man vill kalla sig framsynt och vill
rädda ren luft för alla, rent vatten att
dricka och hyfsat vatten för fisken att
leva i, växtlighet och möjlighet för människor,
som inte äger något sommarnöje
eller någon landremsa, att ändå kunna
få tillgång till naturen. Vill man åstadkomma
detta och trygga möjligheterna
för de många måste man vara beredd
att ställa stora gemensamma resurser
till förfogande.

Det är en i djup mening socialistisk
fråga, om man vill åstadkomma en riktig
lösning. Det hindrar naturligtvis
inte att borgerliga partier, på samma
sätt som de gjort i många andra frågor,
släpper den ena lilla biten efter den
andra, modererar sin uppfattning och
blir påverkade av de strömningar som
vi närmast har företrätt. Så småningom
säger man: Ja, det är nog riktigt att
vi skall hjälpas åt litet grand. Åtminstone
brukar man säga, att man vill
gynna forskningen. Det tycker jag också
är viktigt; vi bör ha en klar vetenskaplig
grund att stå på när vi skall
göra så allvarliga bedömningar som det
här ofta blir fråga om.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

Herr Sören Norrby, som är en ovanligt
utrerad folkpartist, talade om hur
snål regeringen varit i dessa frågor.
Jag skulle vilja erinra herr Norrby om
vad som hänt i hans egen kommun.
Vad som hänt där avslöjar vilken kamp
enskilda socialdemokrater och socialdemokratiska
fullmäktigegrupper ofta
får utstå för att driva igenom att kommunen
höjer skatten så att det blir
möjligt att skaffa ett reningsverk och
få fram ordentligt dricksvatten. I
Åkersberga stod det en enorm strid
under många år. En •— åtminstone på
vårt håll — mycket aktad socialdemokratisk
ledamot av första kammaren,
som hette Thun, var en ledande kommunalman
i Åkersberga. Jag vågar påstå
att han är den som över huvud
taget skapat förutsättningar för ett nytt
och modernt Åkersberga, där Sören
Norrby nu kan trivas.

Thun förde en hård kamp för att
man skulle skaffa vatten och avlopp.
En enskild person hade en liten brunn,
som hette Syrénbrunnen, vilken han
fick det ena uppbådet efter det andra
av välbeställda människor i Åkersberga
och Österskär att försvara. Ständigt
sades det att herr Thun företrädde
en diktatorisk inställning; han ville
påtvinga hela kommunen gott vatten
och riktigt avlopp. Jag tror inte att
detta är ett enstaka fall utan bara ett
exempel på hur enskilda socialdemokrater,
burna av viljan att skapa gemensamma
nyttigheter för de många,
har fått gå till strids mot enskilda ägarintressen.
Ofta har det tagit lång tid
innan man vunnit gehör för sin uppfattning
hos andra partiers företrädare
i kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige.

Frågan om miljövården måste alltså
ses i ett litet större perspektiv, både
bakåt och framåt. Man löser inte någon
större del av dessa frågor om man bara
som herr Larsson i Borrby på ett älskvärt
sätt varje år talar om att folk blir
stressade och förstörda i staden och

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

att vi måste ha en forskning, en aktiv
miljövård o. s. v.

Man löser inte problemen om man
inte är beredd att avstå en strandremsa,
så att alla dessa förstörda människor
kan få komma ut i naturen, eller om
man inte är beredd att acceptera skattehöjningar
så att man kan skaffa rent
vatten och åstadkomma avlopp som
inte förstör den närmaste sjön.

Jag vill inte påstå att man inom de
borgerliga partierna i dag är helt utan
intresse för dessa frågor, men det faktum
att dessa har blivit pop visar att
det redan måste ha gjorts ganska mycket
på detta område; de borgerligas intresse
brukar vakna och de brukar börja
skriva motioner när man redan har
tillsatt kommittéer och skrivit mycket
bra direktiv för dem. De borgerliga brukar
skriva av en bit av direktiven och
göra en motion av det. När ett förslag
redan gått igenom — de förslag vi nu
åberopar i utlåtandet är naturligtvis
inte fullkomliga ty här finns mycket
att göra än — säger man att även de
och de åtgärderna bort vidtas; regeringspartiet
är alltför snålt. Det är ingenting
ont i detta; jag hoppas att de
borgerliga även i fortsättningen skall
agera på det viset. Det betyder att vi
så småningom på det ena området efter
det andra får dem med i utvecklingsarbetet.
Så har skett när det gäller miljövården.

Jag har hört talas om — jag har inte
läst det själv — att man i Skånska Dagbladet
ofta påstår att just allmänna beredningsutskottet
och de, som brukar
tala för detta utskott, varit bromsar
för miljövården och att det egentligen
är de som orsakar dålig luft, dåligt vatten
o. s. v. medan det är särskilt centerpartiet
som vill ha bort oset och lorten.
Faktum är ju att utvecklingen medfört
att just oset och lorten flyttats från
de enskildas hus till omgivningen där
det kan förgifta och förstöra naturen
för de många. Det är därför det, som
herr Jansson sade, behövs lagstiftning

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

som förbjuder människor att släppa ut
förorenat vatten. Detta har blivit så
mycket viktigare sedan avloppsvattnet
bemängts med ämnen, som direkt förgiftar
naturen. Jag minns att när vi
fick de nya tvättmedlen, så blev de
debattämne på kvinnoklubb efter kvinnoklubb;
man skulle slippa att använda
skurborsten, man behövde inte ha såpa
och soda och man behövde inte byka
när man skulle tvätta; man behövde
bara lägga ned lakanen i badkaret och
kunde ta upp dem rena. Något helt
nytt hade hänt; tvätten blev med en
gång lustbetonad och lätt att sköta, och
fler och fler i familjen skötte den. Men
allting har en baksida, och för att man
skall kunna upprätthålla balansen i naturen
och ändå slippa stå med skurborsten
i den egna bykstugan får man
vara beredd att se till att tvättvattnet,
som innehåller en förgiftning, inte
släpps ut så att det kan förstöra sjöarna;
dessa slammas annars upp så att
vi till sist inte längre har några sjöar.

Herr Lothigius gick in på en fråga
där det finns en särskild motion som
skall behandlas senare; den gällde Vättern.
Jag kan helt instämma med herr
Lothigius i att det är svårt att se Vättern
förstöras. Den som har bott där
nere vet att Vättern är mer än en sjö —-den är ett levande väsen. Bara på en
liten stund kan den helt ändra karaktär.
Den lär ha vulkanisk botten; den
är som en levande människa, och man
lever med Vättern när man är där nere.
Vättern byter emellertid sitt vatten på
60 år, och det är därför ännu mer ödesdigert
när förgiftningar drabbar Vättern
liksom andra sjöar, den har så litet
avlopp; där borde man kanske ha helt
förbud mot utsläpp av förorenat vatten.
Jag förstår helt både herr From och
herr Lothigius när de om Vättern säger:
Måtte den komma i förtur! Detta
säger jag nu när vi har jordbruksministern
här, och jag hoppas att han, om
han inte känner Vättern och Vätterns
själ, far dit ned och lägger sig i Gränna

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

eller ännu hellre i Jönköping — där
kan han för resten sitta på Stora Hotellet
och se sjön — ty då kommer han
att förstå att det är mycket angeläget
att se till att Vättern får behålla något
av den säregna skönheten och fortsätta
att vara till vederkvickelse för dem
som bor runt omkring den,

Vi kommer emellertid att avstyrka
denna motion i allmänna beredningen
därför att vi litar på effekten av de
åtgärder man har planerat, bl. a. en
ändring av vattenlagstiftningen som
skall hindra både avlopp från industrier
och kommunala avlopp från att
förgifta en sjö. Vi tror inte vi kan påskynda
utvecklingen genom att yrka
bifall till de förslag om åtgärder som
förordas i motionen. Men det betyder
inte att vi är mindre intresserade av
att någonting sker snabbt och så snabbt
som möjligt.

En annan av de motioner som behandlats
av utskottet har jag själv åtminstone
ägnat det största intresset,
nämligen den som herr From talade
om, om vattenförsörjningen. Vi har
emellertid fått beskedet att det nu sker
en kartläggning av vattenförsörjningen
och att vi inte i dag kan påskynda några
åtgärder i detta avseende. Lagstiftningen
är förberedd, och åt den forskning,
som vi önskar skall komma till
stånd på detta område, har, som vi
tror, getts förtur. Även om utskottet
avstyrker motionen om en kartläggning
av vattenförsörjningen, finns det ett lika
stort intresse för frågan hos utskottsmajoriteten
som hos motionärerna för
att frågan skall behandlas med förtur
och ägnas all nödig uppmärksamhet.

Vad beträffar de frågor, rörande vilka
en annan lösning föreslås i reservationerna
än den utskottet har kunnat
godta i utlåtandet, är det förvånande
litet som framgår av reservationerna.
Det är allmänna resonemang
och en konkret inriktning på två ting,
nämligen först och främst riksplaneringen.
Vi har nu en regionplanering,

Fredagen den

Naturvårdsforskningens organisation och

men vi behöver en riksplanering. Man
vill påskynda tillkomsten av en sådan
och man säger därför att man borde
tillsätta en kommitté, som inte bara består
av de experter som nu förbereder
direktiven i departementet, utan där
riksdagsmän finns med. Eftersom jag
är av den meningen att man så mycket
som möjligt skall ha representanter
ifrån den vanliga representationen, vanliga
riksdagsmän utan några speciella
titlar och utan några expertmeriter
men med den skyldighet att redovisa
sitt fögderi som är mera maktpåliggande
för en riksdagsman än för en expert,
hoppas jag liksom motionärerna
att en sådan utredning skall komma
till stånd. Det anser jag vara mycket
viktigt. Jag har emellertid också fått
det beskedet att de experter, som nu
förbereder ärendet, får begränsa sig till
att ange de frågeställningar som en parlamentarisk
utredning skall behandla
och ta ställning till. Dessa experter skall
alltså förbereda ärendet så att det blir
möjligt för parlamentariker att kunna
ta ståndpunkt i det. Materialet bringas
fram på ett sätt som är nödvändigt för
att en parlamentarisk kommitté skall
kunna arbeta. Jag har fått den bestämda
uppfattningen från departementet att
det kommer att tillsättas en parlamentarisk
utredning. Jag hoppas att man
då tar med dem som har visat särskilt
stort intresse, så att de ytterligare kan
följa frågorna och få än mera kunskap
på området.

Den andra frågan som berörs i reservationerna
är ett miljöpolitiskt handlings-
och samordningsprogram. Det
problemet ställer jag mig litet mer frågande
inför. Herr Tobé framförde i sitt
anförande tidigare i dag en moralkodex,
kanske inte precis tio Guds bud men
fem Tobé-bud. De uttryckte en moralisk
hållning till frågorna men sade
ganska litet om vilka lösningar som
önskas. De var mycket allmänt hållna
och det är kanske ingen mening med
att räkna upp dem. Det skulle vara

19 april 1968 Nr 18

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

mycket lätt att foga in dem i vilken
skrift som helst, ty ligger inte denna
moralkodex till grund är det över huvud
taget ingen mening att syssla med
miljöfrågor. Man måste vara beredd att
se till de mångas väl och naturens
skydd, och jag förutsätter att alla direktiv
för lösningar av dessa frågor
grundar sig på den moralinställningen.
Man kommer emellertid inte närmare
frågornas lösning genom att yrka bifall
till reservationen i den del, där det
föreslås en parlamentarisk medverkan
för ett miljöpolitiskt samordnings- och
handlingsprogram. Frågornas behandling
har nu avancerat så långt att man
mycket väl kan inrikta sig på lösningen
av enstaka detaljer. Vissa saker har uträttats
och andra står på tur.

Jag hörde med intresse på fru Sundbergs
utomordentligt kunniga anförande
rörande forskningen och kan helt
instämma med henne i allt vad hon
sade. Vi har något berört forskningen
i allmänna beredningsutskottets utlåtande,
men det som föreslås i jordbruksutskottets
utlåtande är ju ett beslut
med verkningar. Det är en bedömningsfråga
var forskningen skall förläggas
och jag kan inte uttala mig om
vad som är riktigt. Enligt min mening
är det viktigaste att forskningsmaterial
föreligger som underlag, innan drastiska
beslut fattas som sedan upptäcks
vila på otillräckligt underlag.

Det bästa man kan säga om de här
motionärerna som i många år tagit upp
frågorna och som kan mer och mer
och därför lämnar allt intressantare
motioner — i år föreligger det ju motioner
från alla partier — är att de
åtminstone tvingar allmänna beredningsutskottet
att lära sig det hela och
att motionärerna kanske också tvingar
sig själva att konkretisera frågeställningarna.
På det sättet grundas i längden,
liksom vid all annan ABF- och
cirkelverksamhet, en bättre miljö för
miljövårdsfrågornas lösning.

Med dessa ord och utan att gå in

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

på andra enskilda frågor som berörts
i motionerna vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan. Utlåtandet innehåller
för övrigt så mycket värdefullt
att de som läser det inte längre behöver
delta i debatten.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få upplysa
fru Eriksson i Stockholm om
strandlagen. I utredningen om denna
lag var centern, folkpartiet och socialdemokraterna
eniga, och jag förmodar
att vi då också var eniga på alla punkter
i den frågan. Fru Eriksson försöker här
göra gällande att de borgerliga ville sabotera
strandlagen, och hon sade att vi
inte ens ville upplåta strandremsor för
friluftsliv; men jag förstår inte varifrån
hon har fått detta.

Fru Eriksson sade vidare att de borgerliga
inte ville satsa pengar på reningsverk
för att rena vatten som annars
förstör näraliggande sjöar. Kanske
har hon inte observerat att mycket stora,
socialdemokratiskt styrda städer
inte har inrättat reningsverk förrän under
den allra senaste tiden.

Sedan förstår jag att fru Eriksson
känner sig besvärad över socialdemokratins
förflutna i denna fråga. Fru
Eriksson upprepade att centerns tal om
att det är centerpartiet som har tagit initiativet
i denna fråga inte är någonting
att bry sig om. Då vill jag bara säga att
sedan 1962 har centern fört fram denna
fråga varje år och fått den avslagen av
riksdagen, varvid fru Eriksson har spelat
en mycket framträdande roll. Riksdagstrycket
innehåller där många för
fru Eriksson synnerligen obarmhärtiga
sanningar.

Sedan drog fru Eriksson fram några
forntida, stora gestalter, bl. a. landshövding
Netzén. Hon nämnde också herr
Lundberg — som ju ännu inte hör till

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

de fornstora. Men varför vara så blygsam,
fru Eriksson? Varför inte gå litet
längre tillbaka? Om jag inte har fel, talar
Stockholms stads protokoll om att
man liar i staden redan på 1500-talet
beklagade sig över den dåliga miljön;
människor kastade ut sopor och skräp
i gränder och på gator, vilket försvårade
trafiken och förstörde miljön. Jag
tycker att fru Eriksson skall forska litet
i den saken. Man hade kanske på den
tiden socialdemokratisk majoritet i
Stockholms stadsfullmäktige, och därför
är det möjligt att fru Eriksson kan
hitta nya fina argument.

Jag upprepar vad jag sade i mitt tidigare
anförande, nämligen att huvudsaken
är att något blir gjort på det område
det här gäller. Sedan kan vi sluta
kivas om vem som gjorde vad och vem
som ingenting gjorde.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Trots fru Erikssons i
Stockholm vänliga ord kan jag inte låta
några av hennes senaste yttranden passera
opåtalade.

Fru Eriksson sade att frågan om miljövården
är en djupt socialistisk fråga.
Jag undrar då om fru Eriksson har riktigt
förstått vad det här rör sig om. Miljövården
i vårt land och i många andra
länder är i dag en fråga om att överleva.
Det är mycket luxuöst — jag vill
använda det ordet — att anlägga enbart
estetiska bedömningar på miljövården,
men diskussionen i dag har rört väsentligare
saker. Debatten har inte, fru
Eriksson, rört sig om huruvida Vättern
är en vacker sjö eller inte, utan den har
handlat om kvaliteten på Vätterns vatten
och om vattnet går att dricka. Det
är de fysikaliska, kemiska, biologiska
och ekologiska sambanden som är det
väsentliga. Strandlagen, Vätterns skönhet
och naturen där är också mycket
viktiga faktorer, men fru Eriksson var
en smula ologisk när hon i det sammanhanget
sade att jordbruket är en för naturvården
ovidkommande faktor. Hur

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

skall det kunna kombineras med den
estetiska uppfattningen?

Slutligen är jag glad över att de borgerliga
motionerna i jordbruksutskottet
inte har betraktats som »pop» och propositionerna
som politik. Vi har en
känsla av att våra förslag i många fall
har accepterats. Men detta tycks inte
vara fallet med de borgerliga motioner
som hänvisats till allmänna beredningsutskottet
i frågor som gäller natur- och
miljövård.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Som jag sade redan i
mitt förra anförande är vi ganska vana
vid att bli avhånade av utskottets ordförande
fru Eriksson i Stockholm, när
det gäller sådana frågor som vi nu diskuterar,
och den traditionen har ju också
upprätthållits i dag. Jag behöver kanske
inte här ingå på några detaljer.

Jag kan emellertid förstå fru Erikssons
irritation. Det måste vara bekymmersamt
att år efter år avslå samma
krav som statsrådet Palme reser i den
offentliga debatten. Är det verkligen
bara en djupt socialdemokratisk fråga
denna om miljön? Om så är beklagar
jag att inte socialdemokraterna med sin
majoritet har klarat av dessa problem
långt tidigare.

Irritationen är kanske betingad av att
man ständigt finner tips och förslag
från oppositionen vara godtagbara men
ändå samtidigt av prestigeskäl måste avstyrka
samtliga sådana framställningar.
Jag tycker dock att det är en framgång
när fru Eriksson här i dag säger att oppositionen
inte är helt utan intresse i
dessa frågor. Jag vill hoppas att nästa
framgång skall bli att fru Eriksson inte
fortsätter att misstänkliggöra vår uppriktiga
och ärliga ambition i dessa sammanhang.

Jag nämnde aldrig något om att stadsmänniskorna
var stressade, men det
fick fru Eriksson ändå med i sitt anförande
av bara farten. Jag gjorde inte

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

heller någon kategoriklyvning i detta
sammanhang när det gällde de stressfaktorer
och de psykiska besvär, som
statistiskt kan utläsas i en ökande tendens
till följd av den djupt socialistiska
majoritetens sätt att sköta miljöfrågorna.
Jag skulle dock mera direkt vilja
fråga, om fru Eriksson kan anföra ett
enda sakskäl mot vårt krav att ge parlamentarisk
insyn i den utredning, som
skall skissera det miljöpolitiska handlingsprogram
vårt land förr eller senare
måste skaffa sig. Vad kan det bero på att
man inte kan ge riksdagen en sådan
möjlighet till insyn och medverkan?
Statsrådet Palme har kommit längre, ty
han kräver detta.

Jag vill avsluta denna debatt med att
säga att huvudsaken för oss inte är att
få rätt utan att veta att vi har rätt.

Herr RIMÄS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson ironiserade
något över vad hon kallade herr
Tobés moralkodex, men samtidigt accepterade
hon denna. Jag tyckte att det
inte gick riktigt ihop.

Anledningen till att jag begärde ordet
var dock protesten mot reservanternas
förslag om en parlamentariskt sammansatt
utredning för utformningen av en
riksplanering. Detta är ju inget nytt.
Det är på det sättet vi brukar gå till väga
i stora frågor, och vi har i dag varit
rörande ense om att detta är en av de
största frågor som vi har för framtiden.
Att man under sådana förhållanden inte
vill acceptera det breda underlag som
en parlamentariskt sammansatt utredning
skulle innebära har jag svårt att
förstå.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rimås hörde tydligen
inte att jag sade att jag anser, att
det är riktigt att ha en parlamentariskt
sammansatt kommitté för riksplaneringen.
Men jag sade också att förberedelserna
för denna kommittés arbete nu

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

pågår i departementet och att vi ingalunda
kan påskynda dessa. Det måste
göras en sortering av arbetsuppgifterna
och man måste utarbeta väl genomgångna
direktiv, om en sådan kommitté
över huvud taget skall kunna lyckas. Jag
hade en lång vers om hur viktigt jag
tyckte det var att vi vanliga människor
kom i kontakt med experterna i frågor
av detta slag.

Jag ansåg däremot att reservationskravet
om ett miljöpolitiskt program
var mycket mera diffust. Vi har ju på
detta område inrättat ett par ämbetsverk
och stiftat lagar i många hänseenden.
Jag stärks ytterligare i min uppfattning
om att programkravet är diffust
av den motivering som centerpartiet
brukar anföra för detta program, nämligen
att det skall motverka stressen och
främja sambandet mellan människorna,
varvid man blandar in beteendevetenskap
o. s. v. Man tar med för mycket för
att en sådan parlamentarisk kommitté
skulle kunna bli en realistisk utredning.

Beträffande den socialdemokratiska
majoriteten, herr Hansson i Skegrie, vill
jag fråga om han verkligen tror att eu
sådan fanns på 1500-talet. När man på
den tiden slängde ut avfallet på gatorna
i Gamla stan fanns det ingen socialdemokrati,
och därför kan väl detta inte
skyllas på vårt parti. För övrigt liar vi
inte någon majoritet vare sig i Stockholm,
Göteborg eller Umeå men däremot
i Malmö, och där har man också
börjat göra en del. Men det hindrar inte
att även socialdemokrater kan ha svårt
att rå med mycket dyrbara lösningar av
vissa frågor.

Här gäller det emellertid att offra gemensamma
pengar för gemensamt väl,
och det är därvidlag jag menar att det
finns en skillnad i själva åskådningen,
en skillnad mellan borgerliga partier
och socialdemokratiska partier. Enligt
en borgerlig åskådning skall den enskilde
i största utsträckning klara sig
själv och i minsta mån offra för gemensamma
ändamål, enligt en socialistisk

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

skall de gemensamma behoven gå före
den enskildes bekvämlighet. Därför är
man på den socialistiska sidan mer beredd
— dock inte alltid så beredd som
man borde vara — att göra offer gemensamt
för att vinna gemensamma fördelar.

Herr Larsson i Borrby sade att de
borgerliga ger så många tips. Ja, jag
bara frågar: Vad är det för tips ni ger?
Jag bryr år efter år min hjärna med att
försöka analysera förslagen men hittar
ingenting annat än sådant som är genomfört,
befinner sig under utredning
eller står i utredningsdirektiv. Några
nya tips hittar jag alltså inte. — Detta
med Vättern tog jag fasta på, ty det var
något nytt. Vattenförsörjningen liar inte
tidigare poängterats så som i år. Det
blev jag också intresserad av och tyckte
att vi skulle understryka. Men vad är det
annars för tips ni givit? Ni har ältat
samma motion i fem eller sex år, och
den motionen innehåller inte några tips.

När det gäller riksplaneringen har
jag redan sagt att jag vill ha en utredning.
Fru Sundberg sade, att det inte
var fråga om socialdemokrati eller borgerlighet
utan att det gällde att överleva.
Vi anser på vårt håll att skall man
kunna överleva måste man i en demokrati
göra mycket större gemensamma
ansträngningar för det gemensamma
bästa. Det kallar vi socialism.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
uppträder ibland på ett förbluffande
sätt. I dag diktar hon om folkpartiets
ståndpunkt vid strandlagens
genomförande. Den bild fru Eriksson
tecknade har ingenting med verkligheten
att skaffa. Strandlagen antogs på
grundval av ett utskottsutlåtande bakom
vilket folkpartisterna stod, och vi folkpartister
röstade för strandlagen. Vi
hade också väckt en motion som var så
väl motiverad att vi i mycket väsentliga
delar vann gehör för våra synpunkter
rörande ersättningsgrunderna — att

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

man inte skulle behandla ägarna annorlunda
än enligt byggnadslagstiftningen
utan beräkna ersättningen efter vissa
grunder. Detta accepterade alltså utskottet.

Det verkar som om fru Eriksson anser
att hon blir något slags profet för
naturvård genom att antyda att man
väl inte skall betala så mycket. Men
rättsprincipen måste gälla även härvidlag,
och det tog riksdagen hänsyn till
genom att ställa sig bakom ifrågavarande
utskottsutlåtande.

Nu talar fru Eriksson högtravande
om gemensamma pengar för gemensamt
väl. Men om det är någon logik i vad
fru Eriksson säger innebär det närmast
att hon var anhängare av att man sköt
de enskildas ägandeintressen åt sidan
och begagnade möjligheterna att på de
enskildas bekostnad genomföra åtgärder
av allmänt intresse. Den ståndpunkt
som blev riksdagens — delvis på grundval
av folkpartimotionen — innebar
däremot att vi gemensamt skulle bära
kostnaden för en gemensam angelägenhet.
— Man blir, fru Eriksson, inte mer
naturvårdsvänlig genom att dra in denna
ersättningsfråga i debatten.

Fru Erikssons tal om att vi ville utsträcka
gränsen bara till 100 meter i
stället för till 300 meter är helt grundlöst.
Jag förstår att fru Eriksson betraktar
detta tillfälle såsom utmärkt för att
göra propaganda, men jag tror att propagandan
skulle bli effektivare om det
fru Eriksson framförde hade något samband
med verkligheten.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill nämna något
om de fem punkterna. Fru Eriksson i
Stockholm påpekade vilka besvärligheter
en riksdagsman inom oppositionspartierna
har när det gäller att åstadkomma
förslag som kompletterar, avviker
från och i vissa fall kan förbättra
kungliga propositioner. Hon nämnde att
vi skriver av, tar bitar ur direktiv, ploc -

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

kar ur statsrådsprotokoll, socialdemokratiska
partiprogram o. s. v. Hon anser
att vi över huvud taget plockar och
att vi inte har några egna idéer.

Vid författandet av de likalydande
miljövårdsmotionerna, som jag talade
för och där dessa fem punkter förekom,
var det litet bråttom. Jag har sysslat
med dessa frågor länge och det var synnerligen
svårt att sovra. Motionstiden
höll på att gå ut och jag var tvungen att
försöka fatta mig kort. Jag ville naturligtvis
att motionerna skulle bifallas och
i sista stund kollade jag dem mot en intervju
som tidningen Vi gjort med statsminister
Erlander i dessa frågor. Jag
konstaterade att den ena punkten efter
den andra låg mycket nära vad statsministern
sagt. Jag var alltså övertygad
om att motionerna skulle vinna bifall.

Fru Eriksson säger att man kan gå
med på allt som står i de fem punkterna
men inte godta motionerna. Det är
alltså hennes inställning till uppslag
från en riksdagsman i ett oppositionsparti.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
trodde att jag inte hört vad hon
sade. Hon läste en lång vers om vår
enighet beträffande den parlamentariska
utredningen. Det hade varit värdefullt
om den versen hade stått i utskottsutlåtandet.

Jag ber att få läsa refrängen till den
vers som inte finns: »Utskottet finner
sålunda att de av motionärerna upptagna
frågorna redan beaktats av det
nytillkomna planverket och genom det
pågående arbetet med riksplanering
samt att ytterligare åtgärder är att förvänta
genom den aviserade utredningen
om planlagstiftningen. Utskottet anser
sig därför inte kunna tillstyrka bifall
till motionerna.»

Reservanterna har skrivit en vers i
sista stycket av reservationerna, om ni
vill läsa det.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få upplysa
fru Eriksson i Stockholm om att jag
känner till så mycket när det gäller socialismens
och socialdemokratins historia
att jag vet att dessa ideologier tillkom
på ett mycket senare stadium än
1500- eller 1600-talen. Jag utgick från
att fru Eriksson, med sin förmåga att
göra svart till vitt, utan tvivel — om
hon ville — skulle kunna bevisa att det
fanns något liknande socialdemokrati
i Stockholm på 1500-talet. Kanske det
är en överskattning av fru Eriksson,
men jag vill gärna framföra mina synpunkter
i alla fall.

Fru Eriksson sade vidare att vi inte
ger nya tips. Vi är mycket tacksamma
om vi kan få bifall till de tips vi fört
fram ända sedan 1962, vilka fru Eriksson
systematiskt tillbakavisat. Får jag
ställa en fråga till fru Eriksson: Varför
har fru Eriksson år efter år visat tillbaka
centerns krav på åtgärder i miljövårdsfrågor? Vi

har samma uppslag nu. Ändå skall
de visas tillbaka. Låt mig än en gång
stryka under att jag gläder mig över
att de ledamöter av denna kammare
som tidigare varit ljumma för dessa frågor
nu tydligen börjar få ett positivt
intresse. Det är på tiden att vi slutar
kivas om vem som var först på plan.
Huvudsaken är att vi tar gemensamma
tag och försöker göra så mycket vi kan
på detta viktiga område.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har en ganska raffinerad debatteknik.
Han går upp på nytt och säger att centerpartiet
naturligtvis var först och slutar
samma inlägg med att för andra
gången förklara att vi inte skall kivas
om vem som var först. Jag skall inte ge
mig in på den saken, ty det är helt meningslöst
att diskutera vem som först
har lagt fram förslag. Emellertid kan
jag inte underlåta att erinra om att

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

många som tidigare har yttrat sig i dessa
frågor har talat allmänt välvilligt
utan att presentera några konstruktiva
idéer. Om man börjar söka litet i riksdagsprotokollen,
finner man, herr Hansson
i Skegrie, att det faktiskt inte har
rört sig om så mycket av verkliga förslag
till åtgärder, i varje fall inte längre
tillbaka.

När fru Eriksson i Stockholm sade
att detta är en fråga om socialistisk politik
eller borgerlig tyckte säkerligen
många i kammaren att formuleringen
var för brant. Om man ser litet närmare
på saken, kan man ändå inte komma
ifrån att den explosionsartat snabba
miljöförsämringen, som är den tekniska
revolutionens baksida, är en följd av
privatkapitalistisk rovdrift, som samhället
— det måste sägas — inte i tid
har stoppat. Den miljöförsämring som
nu pågår är det moderna samhällets
baggböleri, varken mer eller mindre.
Det är privata finansintressen som har
den stora skulden till luft- och vattenförsämring
i detta land. Naturligtvis
har också kommunerna sitt ansvar, ty
utvecklingen har gått hastigt. Kanhända
är det möjligt att hitta socialdemokratiska
kommuner som har försummat
lika mycket som de som centerpartiet
regerar i, men det vill jag inte
närmare beröra.

Skall man diskutera olika partiers inställning
i detta avseende, förmodar jag
att jag råkar representera det parti som
kan uppträda med det bästa samvetet.
Det beror naturligtvis delvis på att mitt
parti inte har haft ansvar för någon
kommun i större utsträckning — så enkelt
ligger det till — men det kan hända
att om det hade haft det, hade det
kunna sköta en och annan sak bättre.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att herr
Jansson skulle ta upp fru Erikssons i
Stockholm uttalande att detta i djup
mening är en socialistisk fråga och kasta
sig över privatkapitalismen såsom en

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och

orsak till våra miljöproblem. Jag trodde
att herr Jansson visste hurdan situationen
ter sig i öststaterna, att han hade
gjort tillräckligt många besök där för
att känna till att miljöfrågorna är lika
prekära i dessa länder, att man har
mycket stort behov av att försöka rätta
till den situation som de själva har skapat
sig. Enligt min mening, herr Jansson,
är detta en fråga som hör ihop med
den tekniska utvecklingen över huvud
taget och som vi alla för sent har uppmärksammat.

När det gäller vem som har gjort vad
i de olika sammanhangen påminner jag
mig att många ledamöter har uppträtt
som motionärer och talare i miljöfrågor
sedan åtskilliga år. Låt oss som exempel
ta frågan om Vindelälven, som har runnit
genom denna kammare i så många år!
Det var väl inte socialdemokratin som
tog upp den från början, men det var
fru Eriksson i Stockholm som lyckades
vända upp och ned på sina egna pojkar
och därigenom kunde medverka till att
åstadkomma ett positivt beslut om Vindelälven.
Jag uttalar ett varmt tack till
henne för hennes starka inlägg i den
debatten, då hon alltså gick emot sina
egna partikamrater.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får ytterligare
utveckla den synpunkt som fru Eriksson
var inne på, nämligen sambandet
mellan miljövård och socialistisk politik,
vill jag säga att uppfattningarna
därvidlag naturligtvis inte sammanfaller
med partigränserna. Hur det förhåller
sig med den saken får vi emellertid se;
senare kommer nämligen i riksdagen
frågan om en ändamålsenlig lagstiftning
i ämnet att behandlas. Då får vi hoppas
att det bakom förslaget om en ändamålsenlig
lagstiftning —- hur skall jag
formulera min mening utan att utesluta
någon? — kan bli en uppslutning av
alla socialister och dessutom av medlemmar
av partier som sträcker sig så
långt åt höger som man över huvud ta -

statsbidrag till avloppsreningsverk in. m.

get kan spåra en allvarlig vilja att rädda
den biologiska miljön. Då är ingen utesluten
från att kunna bidra till att vi
samlas kring mycket konkreta lagstiftningsåtgärder
för att lösa problemet. I
varje fall blundar inte jag för att det
även bland borgerliga ledamöter i denna
kammare finns en allvarlig ambition
att komma till rätta med dessa frågor;
den ambitionen är uppmärksammad redan
tidigare och inte först i dag.

Får jag sedan till herr Lothigius beträffande
de socialistiska ländernas miljöproblem
säga att jag tror att de inte
i allt kan vara föredömen för oss — en
del länder är ju heller inte utvecklade
industriländer och har tydligen mycket
plötsligt uppmärksammat miljöförstöringen
och blivit överraskade över den
liksom vi har blivit i vårt land. Det de
har försummat må inte vara något försvar
för våra försummelser! För min
del kan jag inte tackla dessa frågor från
någon annan utgångspunkt än den utgångspunkt
som mitt eget land bjuder
mig att ta itu med dem.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr talmannen och jag
har känt fru Nancy Eriksson i så många
år att vi inte är förvånade •— hon är
oberäknelig, lika oberäknelig som Vätterns
vatten! Jämförelsen haltar kanske
bara på den punkten, att Vätterns vatten
ännu så länge är något klarare än
den framställning som hon har presterat
i dag.

Hon har givit mig litet huvudbry på
den punkten, att hon påstår att en önskan
om frisk luft och friskt vatten är
en socialistisk tanke. Då skall jag, herr
talman, deklarera, att i så fall är jag
socialist! Ifall man skall göra en så
snäv bedömning står det en felaktig
bokstav vid mitt namn i riksdagskatalogen.

Jag skulle emellertid där vilja — jag
vet egentligen inte varför man säger
»jag skulle vilja», när man sedan gör
det; jag vill alltså — göra en marginal -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

anteckning till denna fråga. Vi vill allesamman
ha frisk luft, och vi vet att
det blir dålig luft när det kommer rök
ur skorstenar och bilavgasrör och att
den även uppstår på flera olika sätt.
Där skall vi lagstifta för att få bättre
förhållanden; jag håller alldeles med
herr Axel Jansson om den saken. Sedan
skall vi se till att förslaget följs
upp. Men det kommer rökgaser, som
är betydligt farligare än dessa, ur
många av kammarens ledamöters munnar,
och det är också en luftförstöring
av mycket allvarliga mått.

Jag bara konstaterar detta. Det är
ingen som kan bestrida att det förhåller
sig så. Jag säger inte att vi skall
lagstifta mot denna sak, men jag vill,
herr talman, liksom många gånger tidigare
ge den tankeställaren att det är
litet besynnerligt att vi själva står och
producerar giftiga gaser, medan vi med
handen på hjärtat försäkrar att vi måste
skaffa mera frisk luft i vårt land.

Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg
med denna lilla tankeställare. Det har
ställts en hel del yrkanden, men det
finns för mig ingen anledning att ytterligare
precisera vad jag vill.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! På eu punkt skulle jag
vilja instämma med fru Eriksson i
Stockholm, nämligen när hon säger att
det förekommer mycket »rundsnack»
i frågor som rör miljöpolitiken över
huvud taget. Det värsta är dock att fru
Eriksson i Stockholm själv gör sig skyldig
till sådant »rundsnack». Jag skall
be att få belysa detta med ett par utdrag
av vad hon har sagt.

Fru Eriksson sade att miljöpolitiken
var en för jordbruket ovidkommande
fråga. Jag förstår inte vad fru Eriksson
menar med detta. Att förorening av
våra vattendrag, nedskräpning av naturen
och dylikt skulle vara en för
jordbruket ovidkommande fråga är helt
orimligt, inte minst med tanke på de
förefintliga förgiftningsriskerna. Det

kan inte vara möjligt. Frågan berör
jordbruket i allra högsta grad.

Sedan talade fru Eriksson vidare om
att inställningen till miljöpolitiken blev
annorlunda när vi fick en konsumentminister.
Menar verkligen fru Eriksson
att vi skall döpa om jordbruksdepartementet
till konsumentdepartementet,
och jordbruksministern till konsumentminister?
Skulle det möjligen vara ett
uttryck för ett socialistiskt tänkesätt?
Det kan jag aldrig tänka mig. Jag förmodar
att jordbruksministern betackar
sig för att bli titulerad konsumentminister.
Att främja produktionen måste
väl vara en av huvuduppgifterna för
jordbruksdepartementet även i fortsättningen.

Jag ville bara ta detta som ett exempel
på det aggressiva och utmanande
sätt, på vilket fru Eriksson uttryckte
sig i denna debatt.

Fru Eriksson sade vidare att en vinst
med de många motionerna angående
miljöpolitiken o. s. v. skulle vara att
beredningsutskottet tvingats att sätta
sig in i dessa frågor. Det vore ingen
dålig vinst, men ni är troligen långt
ifrån fullärda — inte minst utskottets
ordförande — i denna fråga.

I ett annat inlägg sade fru Eriksson
att man inte fått några värdefulla tips.
Slutsatsen av detta resonemang måste
vara att ordföranden i beredningsutskottet
inte lärt sig någonting. Det är
bara de övriga ledamöterna av utskottet
som lärt sig en del.

Jag delar herr Janssons uppfattning
att man inte vunnit så särskilt mycket
positivt sett av denna debatt när det
gäller spörsmålet hur vi i fortsättningen
skall behandla miljövårdsfrågorna.
Man bär givit jordbruksministern en
komplimang — och i det vill jag gärna
instämma — för vad som gjorts på
det mera centrala planet och för vad
som har uträttats i departementet. Vi
har fått ett naturvårdsverk, och vi har
fått i gång en hel mängd värdefulla utredningar.
En del av dessa är avslutade

Fredagen den

Naturvårdsforskningens organisation och

och en del pågår. Vad som hänt på den
centrala nivån är utomordentligt värdefullt.
Men detta måste fullföljas, och
vi måste gå vidare om vi skall rå på
dessa problem. Vi måste försöka komma
åt problematiken på tre punkter.

Det gäller lagstiftningsområdet. Vi
måste se över vattenlagstiftningen. Vattenlagens
8 kap. 30 och 35 §§ t. ex. är
helt otidsenliga. Vi får hoppas att en
översyn kommer till stånd. Själva domstolsförfarandet
och domstolarnas organisation
måste också ses över. Vi måste
få en immissionslagstiftning, och vi
måste framför allt få eu organisation
ute på det lokala fältet, i kommunerna,
för att komma till rätta med dessa frågor.
Det arbetet måste gå vidare och
här gäller det gemensamma uppgifter,
där jag föreställer mig att de politiska
partierna kan vara överens om att ta
gemensamma tag för att föra frågan
vidare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var värst vad det
tände, mitt tidigare inlägg. Det är f. ö.
riktigt med sådana reaktioner från
oppositionspartierna. Ty här gäller
frågan: Skall man öka den offentliga
sektorns resurser eller anse, att den
enskildes ekonomi skall skyddas på det
sättet att han skall ge mindre del ifrån
■sig till det allmänna än vad socialdemokratin
ständigt kräver?

Det är inte ovidkommande resonemang
att tala om socialism kontra en
borgerlig politik i den här frågan. Vi
har dock kunnat konstatera att de borgerliga
partierna bit för bit får erkänna,
att vi i ett modernt och industrialiserat
samhälle inte kan klara oss, om
vi inte är beredda att göra mer gemensamt
än tidigare. Detta är inte
fullt så dumt, som somliga påstår att
det är.

Jag har inte döpt om någon minister
till konsumentminister, men jag förstår
inte varför det skulle vara så förtvivlat
genant för någon att represen -

19 april 1908 Nr 18

statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

tera konsumenterna. .lag sade att vi
med Netzén för första gången fick en
jordbruksminister, som i större utsträckning
representerade konsumenterna
än producenterna. Jordbruksministern
tacklade sina problem från annat
håll än hans företrädare brukat
göra, än t. ex. herr Norup. Det var skillnad
på jordbruksministrarna Norups
och Netzéns sätt att tackla miljöproblemen,
en skillnad som avslöjade olika
intressen. Jag tycker för min del att
herr Netzén var bra.

Man påpekar att jag påstått att vi inte
fått några miljövårdstips från centerpartiet.
Herr Larsson i Borrby sade
att han år efter år lämnat tips. Då frågade
jag vilka tips han avsåg. Motionerna
från centern har i allmänhet utgjorts
av meningar, tagna ur redan fattade beslut,
eller förslag om utredningar som
skulle tillsättas o. s. v. Jag kan inte
erinra mig att man kommit med något
så konkret tips att det kunnat ligga till
grund för direkta beslut i kammaren.

Allt som t. ex. herr Grebäck tog upp
var sådant som vi i utskottsutlåtandet
framhållit som nödvändigt men som
redan håller på att undersökas eller
genomföras. Det gäller en omdaning av
vattenlagen, som vi redogjort för. Det
gäller vidare frågan om vattendomstolarnas
nuvarande befogenheter är av
sådan art att de bör bibehållas eller
överflyttas till ämbetsverket.

Man bör komma ihåg att naturvårdsverket
ännu icke är ett år gammalt.
Det har haft en rivstart. Utskottet har
så mycket förtroende för verket efter
dess goda start, att vi inte i år på nytt
vill återkomma med krav som redan
från början ställts på verket och som
enligt dess åligganden kommer att realiseras.
Att ett år efter det verket kommit
till börja hysa farhågor för att det inte
kan sköta sina åligganden kan utskottet
icke vara med om. Detta är skälet till
att vi inte upprepar kraven. Reservanterna
har inte heller så mycket att
komma med. De vill ha ett allmänt

Nr 18

46 Nr 18 Fredagen den 19 april 1968

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk

miljöprogram och medverkan av parlamentariker
i en kommitté för riksplanering,
och på den senare punkten är
jag helt överens med dem. Men jag
litar på att det förslaget kommer att
genomföras ändå, eftersom man förbereder
det i departementet. Detta är
alltså en fråga om förtroende för departementet
eller inte och har ganska
litet att göra med inställningen till
parlamentariskt inslag i en utredning.
Jag tycker inte som sagt att experter
skall lösa dessa problem utan kontakt
med dem som sedan får ta ansvaret
ute i bygderna. Det som skiljer utskottet
från reservanterna är förtroende
respektive misstroende för departement
och ämbetsverk. De reella skillnaderna
mellan klämmarna i reservationen och
i utskottsutlåtandet är obetydliga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig uttala min stora
tillfredsställelse över att miljö- och
naturvårdsfrågorna har kommit att omfattas
av ett så stort allmänt intresse.
Jag har den uppfattning i politiska och
andra frågor som Carlyle en gång gav
uttryck åt: En människas mål är en
handling, ej en tanke, vore den aldrig
så ädel.

När vi nu fått ett naturvårdsverk,
när vi för första gången har en jordbruksminister
som vill övergå från
fromma tankar till handling och när
vi fått ett intresse i vårt land för dessa
frågor, som är större än förut, då är
det märkligt att dessa praktiska åtgärder
utlöst en flod av önskemål, som om
de tillgodosågs troligen bara skulle innebära
att vi fördröjde de praktiska åtgärderna.

Varför var inget av partierna intresserat
av naturvården på 1940-talet när
vi försökte skydda våra grusåsar —
våra förnämsta vattenrenare? Varför
ville man inte 1950, då frågan om gräns
mot vatten och vattenfrågorna i övrigt
var aktuella, ge samhället möjligheter
att vidta åtgärder på detta område?

m. m.

Jag vill emellertid nu bara uttala min
tillfredsställelse över att miljö- och naturvårdsfrågorna
ställs i förgrunden.
Vem som tagit det ena eller andra initiativet
spelar mindre roll; huvudsaken
är att någonting blir gjort. Jag hoppas
nu att naturvårdsverket skall få tillräckliga
resurser för sitt arbete. Men
framför allt önskar jag att statsrådet
ser till att de redan uppbyggda och
mycket förnämligt utrustade institutionerna
får den personal som är erforderlig
för att de effektivt skall kunna
uträtta någonting. Det behövs inte fler
utredningar, och det behövs inte fler
institutioner. Men de institutioner vi
har önskar vi skall kunna utnyttjas effektivt.

Ett par ord till herr Hansson i Skegrie.
Jag har väckt motioner om ytterligare
tjänster inom mikrobiologin och
även inom limnologin. Men herr Hansson
var då som ordförande i utskottet
inte lika intresserad som i dag, och
de av mig föreslagna tjänsterna kom
bort. Jag hoppas att man i framtiden
skall få större förståelse för sådana åtgärder.

Jag har med glädje konstaterat att
det både i departementet och riksdagen
liksom annorstädes blivit ett brinnande
intresse för dessa frågor. Må nu
detta ge de resultat som åtminstone jag
önskar!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 1 b och c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Naturvårdsforskningens organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk m. m.

ringspropositionen upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

1 b) och c) i utskottets utlåtande nr
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Skärman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122 ja och
61 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 1 d—f

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

2 a) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Harald Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 40 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 b—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Skårman m. fl.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Dokumentationscentral för miljövårdsforskning

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 60 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Dokumentationscentral för miljövårdsforskning Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
motioner om en dokumentationscentral
för miljövårdsforskning.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats de likalydande motionerna
1:501 av herrar Wirtén och
Thorsten Larsson samt 11:626 av herrar
Grebäck och Norrby, vari hemställdes
att riksdagen måtte uttala, att Sverige
i FN skulle verka för inrättande av
en internationell dokumentationscentral
för miljövård, samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om att förslag snarast förelädes riksdagen
om inrättande av en svensk dokumentationscentral
för miljövårdsforskning.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:501
och II: 626 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Hultell (h)
samt herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Wirtén (fp), Hamrin i Kalmar
(fp), Dickson (h), Rimås (fp), Larsson
i Borrby (ep), Nilsson i Bästekille (h)
och Johansson i Växjö (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de
likalydande motionerna 1:501 och
11:626 i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad reservanterna anfört om utredning
av frågan om dokumentationsverksamhet
på miljövårdsområdet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Kristiansson
in. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall til reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Borrby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i uskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Borrby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 96 ja och 87 nej.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Åtgärder för miljö- och naturvård, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
motioner angående åtgärder för miljöoch
naturvård, m. in., om ett miljöpolitiskt
samordnings- och handlingsprogram,
om en långsiktig planering av
miljövården, om kartläggning av vattentillgångarna,
m. m., samt om riktlinjer
för en regional miljövård.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats

1. de likalydande motionerna I: 49
av herr Holmberg m. fl. och 11:77 av
herr Bohman m. fl., vari hemställdes,

I. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa

a) att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt »Kommittén för barns utemiljö» att
i sitt fortsatta arbete beakta de synpunkter
på samhällsplaneringen som
framförts i förevarande motioner,

b) att Kungl. Maj :t måtte låta utreda
frågan om olika åtgärder ägnade att
bevara de delar av kulturlandskapet
som av landskapsvårdande skäl borde
bibehållas;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att statens naturvårdsverk
finge i uppdrag

a) att i samråd med statens naturvetenskapliga
forskningsråd verka för
utökad forskning inom naturvårdsområdet,
särskilt med avseende på luftoch
vattenföroreningar,

b) att fastställa normer för de högsta
tillåtna restvärdena i avgaser från förbränningsmotorer
och uppvärmningsanordningar
samt för högsta tillåtna
föroreningsgrad för vatten som utsläpptes
i recipient,

c) att i samarbete med socialstyrelsen
och statens vägverk utreda frågan
om den framtida vattenförsörjningen,

4 — Andra kammarens protokoll 1968. N

Åtgärder för miljö- och naturvård, m. m.

d) att intensifiera upplysningsverksamheten
då det gällde föroreningar i
naturen;

III. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj :t medverkade till att frågan om
luftföroreningar gjordes till föremål för
behandling inom Världshälsoorganisationen
(WHO);

2. de likalydande motionerna I: 442
av herr Bengtson m. fl. och II: 548 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om ett under parlamentarisk
medverkan upprättat miljöpolitiskt
samordnings- och handlingsprogram
i enlighet med de riktlinjer
som i motionerna anförts;

3. de likalydande motionerna 1:502
av herr Wirtén m. fl. och 11:631 av herr
Tobé m. fl., vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en utredning för att inpassa
miljövården i ett långsiktigt planeringsprogram; 4.

de likalydande motionerna 1:448
av herr Wirtén m. fl. och II: 547 av
herr From m. fl., vari hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om en riksomfattande
kartläggning av vattentillgångarna och
planering av deras ändamålsenliga utnyttjande
i förening med kraftiga åtgärder
till skydd mot ytterligare föroreningar;
samt

5. de likalydande motionerna 1:728
av herr Bengtson m. fl. samt II: 932 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en allsidig och förutsättningslös
parlamentarisk utredning
med uppgift att i samarbete med
naturvetenskaplig expertis utarbeta
riktlinjer för regional miljövård genom
någon form av internationellt kontrollorgan.

Utskottet hemställde,

att de sinsemellan likalydande motionerna
1:442 och 11:548, 1:502 och
11:631, 1:49 och 11:77, 1:448 och
18

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Den psykiska folkhälsan

II: 547 samt I: 728 och II: 932 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Hultell (h)
samt herrar Kilsnio (fp), Ernst Olsson
(ep), Blomquist (h), Wirtén (fp), Hamrin
i Kalmar (fp), Dickson (h), Rimås
(fp), Larsson i Borrby (ep), Nilsson i
Bästekille (h) och Johansson i Växjö
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:442 och 11:548, 1:502 och
11:631, 1:49 och 11:77, 1:448 och
11:547 samt 1:728 och 11:932 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

dels ett under parlamentarisk medverkan
upprättat miljöpolitiskt handlings-
och samordningsprogram,

dels att en parlamentariskt sammansatt
utredning tillsattes för utformningen
av en riksplanering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rimås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja
och 88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Den psykiska folkhälsan

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
motioner angående den psykiska folkhälsan.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 294 av herr Dahlén m. fl. och II: 377
av herr Wedén m. fl. hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära

a) utredning angående formerna för
tvärvetenskaplig forskning om förebyggande
psykisk hälsovård, social missanpassning,
sociala behandlingsmetoder
m. m.,

b) utredning rörande vissa personalfrågor
inom vårdområdena, i första
hand rekrytering av läkare till psykiatrin,
fortbildning av socionomer, kompletteringsutbildning
av yngre samhällsvetare
samt utbildning av psykoterapeuter
och observationsklasslärare,

c) direktiv till den aviserade utredningen
om reformering av sociallagstiftningen
att beakta vad i motionerna

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

anförts om behovet av kommunal basorganisation
för behandling av sociala
och mentala störningar,

d) förslag till en fast organisation
för familjerådgivning och utredning om
förbättrad föräldrautbildning, avsedd
att bereda barnen en god psykisk uppväxtmiljö.

Utskottet hemställde,
att de likalydande motionerna 1:294
och 11:377 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp), Axel Kristiansson
(ep), Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Hamrin i Kalmar (fp) och
Johansson i Växjö (ep), fru Frsenkel
(fp) samt herr Josef son i Arne (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 294 och II: 377 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

dels hemställa om utredning rörande
vissa personalfrågor inom vårdområdena,
i första hand fortbildning av socionomer,
kompletteringsutbildning av
yngre samhällsvetare samt utbildning
av psykoterapeuter och observationsklasslärare,

dels ock hemställa att motionerna
jämte utskottets utlåtande över desamma
i vad avsåge principerna för den
kommunala och landstingskommunala
basorganisationen för behandling av
sociala och mentala störningar överlämnades
till socialutredningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det förekommer allt oftare
nuförtiden att vi litet tveksamt och
famlande tar itu med stora och viktiga
frågor, vilket väl beror på den snabba
samhällsutvecklingen och på den omställning
vi tvingas företa med anledning
av urbaniseringsprocessen och annat.
För en stund sedan avslutade vi
en stor debatt om miljöfrågorna och

Den psykiska folkhälsan

jag tycker att den illustrerar vad jag
nyss sade.

Vi behandlar nu ett utlåtande från
allmänna beredningsutskottet, nr 17, angående
den psykiska folkhälsan. Det
har föranletts av ett par likalydande
partimotioner från folkpartiet i vilka
det i stort sett görs yrkanden på fyra
punkter.

För det första gäller det en utredning
om formerna för en tvärvetenskaplig
forskning om förebyggande psykisk hälsovård,
social missanpassning och sociala
behandlingsmetoder.

För det andra är det fråga om en
utredning rörande vissa personalfrågor
inom vårdområdena som angår denna
psykiska hälsovård — främst gäller det
rekrytering av läkare till psykiatrin,
fortbildning av socionomer, kompletteringsutbildning
av yngre samhällsvetare
samt utbildning av psykoterapeuter
och observationsklasslärare.

För det tredje begär motionärerna
»direktiv till den aviserade utredningen
om reformering av sociallagstiftningen
att beakta vad i motionerna anförts
om behovet av kommunal basorganisation
för behandling av sociala
och mentala störningar».

För det fjärde begär motionärerna
»förslag till en fast organisation för
familjerådgivning och utredning om
förbättrad föräldrautbildning, avsedd
att bereda barnen en god psykisk uppväxtmiljö».

Vad beträffar behovet av kraftigare
tag på detta område kan jag fatta mig
kort. Vid utskottets behandling av motionerna
tror jag inte att någon ifrågasatte
att vi här står inför ett problem
som växer för varje dag och som är
så allvarligt att vi måste gripa oss an
med det på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag vill bara erinra om — vilket
också har gjorts i miljövårdsdebatten
— den stress och de störningar i arbetslivet
och bland skoleleverna som
blir allt vanligare, om den ökade självmordsfrekvensen
och de allt fler miss -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Den psykiska folkhälsan

lyckade äktenskapen. Jag påstår inte
att allt detta beror enbart på psykiska
störningar, men utan tvivel bottnar
mycket av ungdomsproblemen och de
sociala problemen samt narkotika- och
alkoholmissbruk liksom även en stor
del av den nuvarande asocialiteten i
otillräckliga resurser för den förebyggande
psykiska vården.

Nog sagt om anledningen till motionerna.

Beträffande utredningen angående
den tvärvetenskapliga forskningen är
jag i likhet med utskottets majoritet
helt på det klara med att ett arbete
där pågår. Här gäller det kanske mer
resursernas storlek. Jag fick i går en
tankeställare när jag tillsammans med
allmänna beredningsutskottets ordförande
lyssnade till utbildningsministern,
som inför sammanslutningen Riksdagsmän
och forskare (RIFO) redogjorde
för resursernas fördelning på
olika slags forskning. Han nämnde då
att vi har satsat åtskilliga miljoner på
trafikforskning, därför att vi har ansett
det riktigt och nödvändigt att lägga
om från vänster- till högertrafik. Den
forskningen har säkerligen sparat många
liv, och det var riktigt och nödvändigt
att satsa de pengarna. Det var medel
som tvingades fram genom den reform
vi genomförde på trafikens område.
Det vore skäl i att nu fundera
över om vi inte genom en kraftig satsning
på forskningen på det område det
nu gäller skulle kunna spara minst lika
inånga liv som vi gjorde på trafikforskningen.
I varje fall skulle vi befrämja
hälsa och lycka för medborgarna, om
vi satsade på en tvärvetenskaplig forskning
av här ifrågavarande slag.

Vad personalfrågorna inom vårdområdena
beträffar råder det heller ingen
tvekan om att de inte har blivit tillräckligt
översedda. Vi kan inte meddela
den utbildning som erfordras för att
vårdpersonalen skall klara de mycket
svåra uppgifter som den ställes inför.
I reservationen har framhållits att för -

slag rörande läkares vidareutbildning
har framlagts av socialstyrelsen och
universitetskanslersämbetet efter det att
motionerna väcktes men att det i det
förslaget inte avslöjas hur utbildningstjänsterna
kommer att konstrueras.

Denna fråga uppskjutes alltså, vilket
betyder att vi fortfarande inte vet hur
rekryteringen skall kunna styras till
psykiatrin i tillräcklig omfattning. Motionärerna
och reservanterna förutsättter
att vidareutbildningen ordnas så
att den av socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet
beräknade tillströmningen
av psykiatrer verkligen
kommer till stånd. Det är en angelägenhet
av verkligt stort intresse att förhållandena
ordnas så att en riktig avvägning
skapas mellan olika områden inom
läkarutbildningen.

Beträffande socionomernas vidareutbildning
kan vi inte vänta hur länge
som helst på ett beslut om inrättande
av professurer vid socialhögskolorna.
Det lär dock tydligen ännu dröja länge
innan vi får en sådan utbildning. Utskottsmajoriteten
förmodar vidare att
utbildningen i psykoterapi kommer att
beaktas inom läkarutbildningen. Det är
möjligt att så blir fallet, men motionärerna
och reservanterna har yrkat på
att en sådan utbildning skall äga rum
inte bara för läkare utan också för
psykologer, socionomer och eventuellt
andra kategorier som vi behöver i den
basorganisation vilken jag strax skall
gå närmare in på.

Beträffande specialklasslärarutbildningen
gäller frågan om denna skall
vara gemensam för alla specialklasslärare.
I motionerna påpekas att observationsklasslärare
har artskilda uppgifter,
och det är heller inget tvivel om att en
sådan uppfattning stöds av dem som
verkligen står i nära kontakt med dessa
problem.

I en skrivelse till skolöverstyrelsen
från de experter som ägnar sig åt dessa
vårdfrågor i barnbyn Skå, från specialister
på området och från studiecir -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

keln för observationsklasslärare i Stockholm
påpekades redan i april förra
året att det behövs en bättre ordnad
utbildning av observationsklasslärare.
I skrivelsen uttalas att en placering i
observationsklass ofta utgör den enda
formen av behandling för störda barn,
som alltså inte åtnjuter någon annan
form av terapi. Den gemensamma utbildning
som kommer att leda till en
för samtliga lärare gemensam kompetens
visar sig ej täcka behovet av utbildning
av observationsklasslärare vilket
framgick av undersökningen Observationsklass,
som tillställdes skolöverstyrelsen
och där dessa frågor tas upp.

Det tredje av motionärernas krav, en
kommunal basorganisation för den psykiska
hälsovården, tror jag är en av
de viktigaste frågorna i detta sammanhang.
Utskottsmajoriteten hänvisar härvidlag
till den utredning som pågår rörande
en sammanföring av de sociala
behandlingsfrågorna på det kommunala
planet. Det kan vara riktigt att sammanföra
barnavård, nykterhetsvård och socialvård,
men jag tror också att en
sådan basorganisation behöver förstärkas
med de specialister och den yrkespersonal
på den förebyggande psykiatrins
område, om vilka jag talat och vilka
behandlas i motionen.

Jag tror att den basorganisationen
kommer att ha mycket stor betydelse
när det gäller att ta hand om alla dem
som råkar ut för sådana här störningar
och ge dem den behandling som man
har rätt att fordra när man blir sjuk,
vare sig det gäller den ena eller den
andra åkomman.

Den fjärde frågan — rörande förslag
till en fast organisation för familjerådgivning
och utredning om föräldrautbildning
— har också fått ett mycket
starkt stöd i ett yttrande från en remissinstans
som känner väl till dessa frågor.
Jag brukar konstatera, herr talman,
att beträffande nästan alla uppgifter
i vårt samhälle, som man sätts
att sköta, fordras det numera att man

Den psykiska folkhälsan

klarar det man ger sig i kast med. Men
för en uppgift har vi tydligen av naturen
fått de gåvor som erfordras. Det
är en av de ömtåligaste och allvarligaste
uppgifter som vi kan åläggas, nämligen
uppgiften att fostra våra egna barn.
Härvidlag gäller det enligt min mening
att tänka om — inte så att vi skall likrikta
alla föräldrar men så att vi ger
dem de elementära kunskaper som erfordras
för att våra barn, som vi har
hand om i hemmet och som skolan
sedan tar hand om och försöker fostra
till vuxna medlemmar i vårt samhälle,
inte ögonblickligen skall råka ut för
de störningar som allt fler nuförtiden
råkar ut för. Jag tror att föräldrarådgivning
och föräldrautbildning är områden
som vi i fortsättningen måste
satsa mer på.

Herr talman! Det vore mycket att
säga om motionerna och reservationerna.
Men jag skall sluta ungefär som
jag började och säga, att det fordras
ibland en viss ihärdighet för att skapa
den opinion som behövs när man skall
lösa vissa frågor. Den ihärdigheten besitter
nog vi reservanter, som stannat
för att kraftigare än utskottsmajoriteten
understryka behovet av den personalutbildning
som erfordras och den
organisation som vi behöver på det
kommunala planet. Vi kommer inte att
förtröttas i vår uppgift att skapa opinion
för att dessa frågor skall föras
vidare.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De likalydande motioner
som behandlas i förevarande utskottsutlåtande
innefattar en hel del
frågor där man är litet tveksam. Man
säger sig att här föreligger ett behov av
hjälp åt människor vilket vi inte kan

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Den psykiska folkhälsan

tillfredsställa —• kanske vi skulle ha
en annan utbildning, kanske vi skulle
ha nya mottagningar, kanske vi skulle
ha en, som det står, »kommunal basorganisation».

Jag håller med om att allt detta är
frågor som kan resas därför att förhållandena
nu är otillfredsställande.
Att vi avstyrkt motionerna heror på
att vi, liksom reservanterna, på en del
punkter funnit att förslag för närvarande
är under prövning. Jag kan nämna
att socialstyrelsen i dag tagit ställning
till bl. a. frågan om en social
forskning, förlagd till socialhögskolorna.
Vi har länge väntat på detta ställningstagande,
och det har rått viss
tvekan huruvida forskningen skulle
förläggas till socialhögskolorna, till
universiteten eller till särskilda institut.
Det har inte varit klart. Kanske
det klarnar nu. Det är egentligen bara
en fråga om otålighet eller brist på
förtröstan om man vill skynda på lösningen
genom ett beslut i dag i enlighet
med reservationen. Reservanterna
har avstått från att i reservationen ta
upp en hel del av det som begärts i de
likalydande motionerna just därför att
de ansett sig ha bevis, t. ex. när det
gäller familjerådgivningen, för att dessa
frågor upptas av den tillsatta allmänna
socialvårdsutredningen. På det
sättet har en del av de krav som ställts
i motionerna inte tagits med i reser»ationen.

Motsättningarna mellan oss utskottsledamöter
är väl inte så stora. Kanske
otåligheten blir större hos alla utskottsledainöter
om vi inte skulle se resultat
av det arbete som — enligt erhållna
besked •—• pågår på olika håll. Onekligen
behövs mer utbildat folk och folk
med en ny typ av utbildning. Det är
nödvändigt med fler centra — kanske
inte bara vanliga sjukhuskliniker —
som kan ta emot människor som har
besvär med nerver och svårigheter som
hänger samman med sociala bekymmer.

Jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens
hemställan, men jag står inte så
långt från dem som stöder reservationen.
Jag är beredd att — om vi kommer
i en situation då vi ser att de löften
vi fått inte infrias — verka för att
dessa frågor tas upp på nytt.

Våra önskningar skiljer sig som sagt
inte så särskilt mycket. Det finns kanske
större förtröstan hos en del av utskottets
ledamöter än hos andra. I och
för sig är dessa ting så väsentliga att
vi inte kan föra en debatt som motståndare
mot varandra.

Jag yrkar alltså bifall till utskottsmajoritetens
hemställan, men jag förstår
även dem som är reservanter.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Kalmar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Kalmar
begärde emellertid rösträkning, varför

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Förbättrade arbetsförhållanden m. m. för de handikappade — Införande av pro

fessionell fotboll

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
58 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
motioner angående den psykiska hälsovården.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Förbättrade arbetsförhållanden m. m. för
de handikappade

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
motioner om förbättrade arbetsförhållanden
m. m. för de handikappade.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24 behandlar
en partimotion, framförd i båda kamrarna
gemensamt av folkpartiet och
centerpartiet. I detta motionspar begäres
en »utredning för att förbättra de
handikappades inkomstförhållanden
och skapa klarare och mer enhetliga
regler, som ökar deras valfrihet och
trygghet och underlättar anpassning till
arbetslivet».

Under utskottsbehandlingen har jag
och mina meningsfränder fått klart för
oss att en hel del pågår på detta område,
och vi är tacksamma för det.
Herr Eric Gustaf Peterson i första kammaren
och jag har emellertid i ett särskilt
yttrande konstaterat att det går
oerhört långsamt. Vi måste vänta på

den kartläggning som rör låglönegrupperna.
Innan den är klar och dess material
har lämpats över till statskontoret
kan man inte sätta i gång med dessa
uppgifter, som är verkligt angelägna
för dem som berörs, nämligen de handikappade.
Vi har ett mycket oenhetligt
system med pensionering, bidrag
och inkomster från olika håll som gör
hela fältet svåröverskådligt både för
myndigheterna och för dem som skall
få del av det ekonomiska stödet.

Låt mig med anledning av det särskilda
yttrandet förklara att vi avvaktar
men hoppas att det sker någonting
snart. Om så inte blir fallet, kommer
vi att låta höra av oss på ett eller
annat sätt. Jag har, herr talman, inte
något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Införande av professionell fotboll

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
motion om införande av professionell
fotboll.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Att en fråga om fotbollsporten
i vårt land behandlas just
i dag, när en av våra mest framstående
ledare inom denna sport jubilerar efter
många års oegennyttiga och fruktbringande
insatser kan se ut som en tanke,
ägnad ett ledarskap som kan stå som
ett föredöme för andra.

Motionärernas syfte med motionen
kan vara gott; emellertid finner jag utskottets
förslag till beslut klokt i den
situation som fotbollsporten nu befinner
sig i, vilket också Svenska fotbollförbundet
har givit uttryck för.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Införande av professionell fotboll

Därutöver — och det var egentligen
därför som jag begärde ordet — vill
jag uttala den förhoppningen, att det
i dagarna mycket omskrivna och omdebatterade
köpet av en fotbollsspelare
i elitklass och de därvid omnämnda
stora penningbeloppen inte skall ge
politiker och den stora allmänheten
det intrycket, att majoriteten av fotbollsklubbarna
i vårt land har dylika
resurser. Förhållandet är det motsatta.

Genom medlemskap i stockholmsklubben
AIK under många år har jag
fått sätta mig in i en klubbs stora ekonomiska
problem. Här, herr talman,
skär man sannerligen inte guld med
täljknivar! Den som tror det rekommenderas
ett studium av en utomordentligt
klargörande redogörelse för
det verkliga förhållandet i påskdagens
nummer av Svenska Dagbladet.

Frågan om professionell fotboll utreds
för närvarande i Svenska fotbollförbundet.
Låt oss avvakta resultatet
av den utredningen!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt säga någonting i detta ärende.
Jag har heller inte ansett mig behöva
begära ordet med anledning av att
herr Wennerfors gjort det, eftersom jag
inte på något sätt vill polemisera mot
honom.

Jag är en av motionärerna i denna
fråga. Det verkar som om vi antingen
har formulerat motionen oklart eller
blivit missuppfattade när det som rubrik
i utlåtandet står att vi önskar »införande
av professionell fotboll». Vi
vill emellertid ingalunda ha en utredning
för att införa professionell fotboll.
Vi är medvetna om att vi redan har
professionell fotboll i Sverige; detta bevisar
inte minst de senaste dagarnas
händelser inom detta område.

Jag tänker inte heller på något sätt
anmärka på allmänna beredningsutskot -

tets behandling av vår motion — det
finns ingen anledning att göra det. Vi
har i slutet på motionen kraftigt understrukit,
att om inte idrottens organisationer
själva är angelägna om att få en
sådan utredning till stånd, någon sådan
inte heller skall tillsättas, och Fotbollförbundet
har ställt sig negativt till den
tanken. Jag tycker dock att det är litet
egendomligt att man inom Fotbollförbundet
har intagit denna attityd. Vi
kan väl konstatera att vi redan nu har
någon form av professionell fotboll i
Sverige: vi har det i elitserien och i division
II, och vi har det kanske i enstaka
fall även i de lägre serierna. Jag
tror att det skulle ha varit hälsosamt
med en utredning som hade kunnat
klargöra hur vi skall, inte införa proffsfotboll
utan hur vi skall kunna få en
sådan utformning av professionalismen
inom fotbollen, att vi har några möjligheter
att konkurrera med utlandet för
att få behålla de duktigaste av våra fotbollsspelare
i Sverige. Det är just detta
vi har syftat till med vår motion. Vi vet
att många av våra allra skickligaste
elitspelare lockas till utlandet, där man
kan betala bättre. Det är detta som vi
finner beklagligt. Som motionärer skulle
vi mycket väl ha kunnat acceptera
att man utökade den nu sittande idrottsutredningens
direktiv med studium av
elitidrottsmännens problem i fråga om
försörjningen. Det är inte bara inom
fotbollen som man har dessa problem.
Inom alla idrottsgrenar har toppidrottsmännen
problem med att klara sin försörjning
samtidigt som de måste träna
upp sig till sådan klass, att de kan konkurrera
med världseliten.

Jag tror, herr talman, att det skulle
ha varit hälsosamt med en utredning
som klarlagt de förhållanden som för
närvarande råder, och jag beklagar att
den inte kan komma till stånd.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
med vad herr Sundkvist fram -

Fredagen den 19 april 19G8

Nr 18

hållit, men herr Sundkvist måste väl
ändå medge att det i föreliggande situation
ändå vore bäst om Svenska fotbollförbundet
först får utreda frågan.
Sedan får vi se vilka åtgärder vi möjligen
kan vidtaga.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Det håller jag gärna
med om. Jag har understrukit att även
motionärerna har sagt att vi inte skall
ha någon utredning, om Svenska fotbollförbundet
inte vill vara med om en
sådan. Men jag kan ändå inte riktigt
förstå att Svenska fotbollförbundet inte
kunde ta den halvt framsträckta handen
för att via de statliga myndigheterna
få ekonomisk hjälp med en utredning.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag lyssnade till herr Sundkvist och i
hans anförande kunde spåra en kritik
av Fotbollförbundets ställningstagande
i denna fråga.

Det förhåller sig ju så att motionärerna,
som vill ha en utredning, själva
säger att förutsättningen för att en statlig
utredning skall ske är att ansvariga
idrottsorganisationer kan ansluta
sig till tanken. Fotbollförbundet, som
väl känner sin egen marknad, som bättre
än någon annan organisation känner
till förhållandena och som har tillsatt
en egen utredning om fotbollidrottens
organisation, har klart sagt ifrån att
man inte finner någon utredning om
professionell fotboll påkallad i dag. Under
sådana förhållanden anser jag inte
att det finns någon anledning att rikta
kritik mot Fotbollförbundet. Det har säkert
ansvar för den idrottsgren som det
har att administrera.

En av vårt lands mest kända fotbollledare,
Eric Persson i Malmö, som nog
känner till såväl svensk som internationell
fotboll bättre än någon annan, fyller
70 år i dag och har intervjuats med
anledning av sin 70-årsdag. Intervjun

Införande av professionell fotboll

finns återgiven i Svenska Dagbladet.
Han har blivit tillfrågad om han tror
att vi har professionell fotboll här i landet
inom tio år. Denna fotbolledare,
som väl känner den professionella fotbollens
fördelar och nackdelar, säger i
intervjun bl. a.: »Det hoppas jag verkligen
att vi inte har. Jag har sett för
mycket av proffsfotbollens grymma sociala
avigsidor för att önska en sådan
utveckling.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte motioner,
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m. jämte
motioner; .

bevillningsutskottets betänkande nr
27, med anledning av motioner om rätt
till skattefri avsättning av medel för
omskolning av personal m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

23, i anledning av motioner angående
ombildning av Sveriges investeringsbank
AB,

nr 24, i anledning av motioner angående
näringslivets kapitalförsörjning
m. in.,

nr 25, i anledning av motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden,

nr 26, i anledning av motioner om
teknisk utredning av en inkomstpolitik,
och

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

nr 27, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till smittskyddslag, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av motioner om
höjning av maximihastigheten för fordon
med släpvagn,

nr 36, i anledning av motioner angående
dels visst kungörelseförfarande
i mål om vattenförorening, dels viss utredning
i mål angående vattenförorening,
och

nr 37, i anledning av motioner om
viss översyn av reglerna för hyresgästs
rätt till skadestånd; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 26, i anledning av motion om en
upplysningskampanj angående alkoholens
skadeverkningar,

nr 27, i anledning av motioner om
förbättrade ekonomiska villkor för
diabetiker, och

nr 28, i anledning av motion om
hälso- och sjukvård utomlands för
svenska medborgare.

§ 13

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 160, till Konungen
i anledning av motioner om förläggande
till Östersund av 1976 års olympiska
vinterspel.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 161, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

nr 162, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 163, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1967; och

nr 164, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående kostnadsfritt
tillhandahållande av broschyren
»Sveriges riksdag».

§ 14

Anmäldes följande motioner:
nr 1135, av herr Svenning m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in. och om
fortsatt giltighet av lagen, in. in.,

nr 1136, av herrar Andersson i Örebro
och Berndtsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 99, med förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25), in. m.,
samt

nr 1137, av herr Andersson i Örebro
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, in. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
22—26 april 1968 för deltagande i ministermöten
i Köpenhamn och Oslo.

Stockholm den 18 april 1968

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Gomér (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående begärd utredning rörande en
civilrättslig lagstiftning om mäklarverksamheten,
och

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

herr Adolfsson (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående användandet
av naturvårdslagen för att förhindra
viss villabebyggelse.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 april

Kl. 16.00

§ 1

Svar på interpellation ang. forskningen
om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat,
om jag vill redogöra för omfattningen
av den forskning som bedrivs i
fråga om massmedias påverkan på människors
beteenden och handlingsmönster
och för de resultat denna forskning
redovisat, samt om jag är beredd att
ta ytterligare initiativ för att åstadkomma
en vidare forskning på detta område.

Massmedia och massmedias påverkan
på publik har varit föremål för forskning
från skilda utgångspunkter relativt
intensivt sedan 1930-talet. Som
exempel kan las att eu UNESCO-bibliografi
över litteratur enbart om filmens
påverkan på barn och ungdom upptar
491 arbeten under perioden 1930—1959.

Massmediaforskningen i Sverige är
inte samlad till en institution utan återfinns
dels inom forskningsprojekt vid
universiteten, dels i vissa andra sammanhang.
Till den senare kategorin hör
filminstitutets filmforskningsgrupp som
samarbetar med filmcensurutredningen.

Undersökningar av påverkan genom
etermedia företas i viss utsträckning
av Sveriges Radios sektion för publikundersökningar.
I detta sammanhang
kan även nämnas den forskning som bedrivs
inom reklamutredningens ram.

I filmcensurutredningens förra året
avlämnade delbetänkande om filmens
inflytande på publiken har sammanfattats
resultaten av de undersökningar
som den nyssnämnda forskningsgruppen
låtit företa. För närvarande pågår
en undersökning av de s. k. vildavästernfilmerna,
deras publik och attitydbildande
effekter. Beträffande attitydbildning
via etermedia kan nämnas den
undersökning av barns upplevelser av
våld i TV som planeras av radions publikundersökningssektion.

Om massmediaforskningen med tonvikten
på attityd- och beteendeförändringar
kan slutligen rent allmänt sägas,
att den hittills främst tagit fasta
på korttidseffekterna.

Effekterna på längre sikt är, av naturliga
skäl, svårare att mäta och utröna
men fördenskull inte mindre viktiga
från forskningssynpunkt. Filminstitutet
avser att anordna ett symposium i maj
i syfte att få till stånd nya forskningsinitiativ
rörainde filmens långsiktiga
verkningar, däribland även våldsfilmernas.

Jag anser det viktigt att massmedias

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Svar på interpellation ang. forskningen

beteenden och handlingsmönster

påverkan på beteenden och handlingssätt
undersöks kontinuerligt. Det är
bl. a. angeläget att uppmärksamma verkningarna
av utbudet av våldsinslag i
massmedia. Frågan om en ökning av
den åsyftade typen av massmediaforskning
bör bedömas med hänsyn till
bl. a. de pågående utredningarna om
filmcensur och reklam jämte de undersökningar
som företas av filminstitutets
filmforskningsgrupp. Jag önskar
därför tills vidare avvakta resultatet av
dessa undersökningar och är för närvarande
inte beredd att vidta några
speciella åtgärder för att öka denna
forskning.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
interpellation.

Det framgår av svaret att massmediaforskningen
inte är av någon större omfattning
i vårt land, och det var heller
inte mycket av resultat som utbildningsministern
kunde redovisa. Det finns
ingen samlad sådan forskning, och den
som förekommit har ofta varit av mera
tillfällig natur — kanske med undantag
för den forskning som har bedrivits
av filminstitutets filmforskningsgrupp,
vilken under de fyra år den verkat
har sysslat med ett antal forskningsprojekt,
därav två ännu inte slutförda.
Inte heller den gruppen har emellertid
för närvarande några nya projekt att
gripa sig an.

Den forskning som förekommit har
också främst tagit sikte på korttidseffekterna,
men vi har anledning anta att
effekterna på lång sikt är de mest betydelsefulla.
Jag delar statsrådets mening
angående vikten av att massmedias
påverkan på beteenden och handlingssätt
undersökes kontinuerligt och att
det är angeläget att uppmärksamma
verkningarna av utbudet av våldsinslag
i massmedia.

om massmedias påverkan på människors

Jag hälsar med tillfredsställelse att
Sveriges Radios sektion för publikundersökningar
planerar en undersökning
av barns upplevelser av våld i TV
och att filminstitutet avser att anordna
ett symposium i maj i syfte att få till
stånd nya forskningsinitiativ rörande
filmens och däribland även våldsfilmernas,
långsiktiga verkningar. Men —
och det är enligt min mening det väsentliga
— det är onekligen angeläget
att vi får så stor bredd som möjligt
på denna viktiga forskning och att
massmedias, och då särskilt TV :s möjligheter
att påverka beteenden och
handlingssätt verkligen blir ordentligt
utforskade.

Jag beklagar att statsrådet säger sig
för närvarande inte vara beredd att
vidta några speciella åtgärder för att
öka forskningen på området. Den debatt
som pågår i frågan visar tydligt
att det är en ganska allmän uppfattning
att massmedia har stora möjligheter att
påverka människors inställning och
handlingsmönster, och många som arbetar
bland barn och ungdom anser att
TV har ett synnerligen stort inflytande.
Häromdagen kunde vi i en rubrik över
fem spalter i en kvällstidning läsa: Förbjud
High Chaparral — den förstör ungdomen.
Några som kom till tals i tidningsartikeln
menade att denna våldsfilm
saboterar vettig barnuppfostran
och att ungdomsorganisationer, lärare
och föräldrar står maktlösa. TV påverkar
barnen starkt, och det är svårt att
kämpa emot.

Detta är alltså en uppfattning. Andra
menar att det inte har så stor betydelse
vad som bjuds i radio, TV och andra
massmedia. Meningarna är också delade
i fråga om hur olika åldersgrupper påverkas
av film och hur påverkan från
film skiljer sig från påverkan av liknande
slag från andra massmedia. Detta
torde, enligt de direktiv som dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet
gav filmcensurutredningen, del -

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors

beteenden och handlingsmönster

vis sammanhänga med att problemen
på området är — som det hette — otillräckligt
utforskade. Det borde vara
möjligt att genom en vidgad forskning
på området klarlägga hur det i verkligheten
förhåller sig. Enligt min mening
är det angeläget att så sker och att vi
i det fallet inte försitter tiden.

Den begränsade forskning som redan
ägt rum visar dock att film kan förändra
attityder. När man studerat filmen
som pedagogiskt hjälpmedel har
man bl. a. funnit att kunskapsbortfallet
genom den s. k. glömskeeffekten visat
sig vara mindre för filmens än för
de andra metodernas vidkommande.
Filminstitutets filmforskningsgrupp har
också ansett sig kunna konstatera att
massmedias effekter på attityder och
värderingar är mer omsorgsfullt belagda
i forskningslitteraturen än mer
iögonfallande effekter som tillskrivits
filmpåverkan i form av skräckreaktioner,
våldsuttryck och brottsförövanden.
Att döma av undersökningar utförda
med betryggande statistisk analys kan
en film otvivelaktigt medföra förskjutningar
i individernas attityder och värderingar,
uttalar samma forskningsgrupp.
Flera filmer med likartad tendens
ger tillsammans större effekt än
enstaka filmer. Sambandet mellan filmvanor
och asocialitet är visserligen
långtifrån kartlagt, men enighet råder
om att de socialt och kulturellt svagast
rustade konsumerar mest våldsfilmer
och påverkas mest i sina attityder.

På flera håll har man särskilt uppmärksammat
och vänt sig emot det s. k.
underhållningsvåldet i TV. Faran med
det våldet är inte i första hand de omedelbara
mentalhygieniska verkningarna
utan de långsiktiga ideal- och moralbildande
effekterna av det massutbud
av seriehjältar som förekommer.
Även om vår forskning är otillräcklig
— jag vill gärna understryka det — går
det inte att komma ifrån detta problem
genom att låtsas att det angenäma vål -

det inte skulle ha några verkningar
alls. Vi vet redan nu att idol- och hjältebeteenden
imiteras, i första hand av
ungdomar. Det är orealistiskt att handla
som om detta inte skulle gälla även
på våldsområdet. Man tror inte, man
vet, säger sociologen Kerstin Elmhorn,
att påverkan genom massmedia får effekt
och att TV är det effektivaste medlet
av alla. Televisionen är särskilt viktig
därför att den når ut till alla svenska
hem. Den finns i vardagsrummen.
Den når även de mycket unga och mest
påverkbara tittarna, och det hjälper föga
om det skulle vara riktigt, som somliga
påstår, att det endast är de redan
sköra som kan få några men eller om
påverkan endast skulle förstärka och
befästa attityder. Redan detta vore illa
nog. Tanken att underhållningsvåldet
skulle verka avreagerande och av detta
skäl vara försvarbart motsägs av de
flesta undersökningar, och det finns undersökningar
som tyder på en långsiktig
aggressions- och normpåverkan.

Man vet också att ett budskap, ett
handlingssätt, en regel, en attityd inlärs
effektivast om sammanhanget är
behagligt och ofta upprepas. Därför torde
det underhållande våldet i form av
serier vara särskilt effektivt i att omedvetet,
långsamt och smygande överföra
värderingar som går stick i stäv mot de
ideal som vi talar för: basideal av typen
respekt för livet, humanitet, tolerans,
rättssäkerhet. Även andra beteenden,
t. ex. impulser till stillöshet, alkoholbruk
och liknande, överförs säkerligen
effektivt, om sammanhanget är behagligt
och ofta upprepas och påverkan
därtill sker genom radio och TV, som
når ut till de många hemmen. Utan tvivel
medverkar också förhållandet att
radio och TV är samhällsägda. Det ger
för många en större auktoritet åt det
som bjuds genom dessa media, men det
ökar också ansvaret för dem som har
att avgöra vilka program som skall förekomma.

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors

beteenden och handlingsmönster

Regering och riksdag har visserligen
genom avtal överlåtit detta ansvar på
Sveriges Radio AB, som förbundit sig
att i programverksamheten hävda de
grundläggande demokratiska värdena
och att programverksamheten skall bedrivas
med beaktande av ljudradions
och televisionens centrala ställning i
samhället. Programmen skall bl. a. skänka
god förströelse och underhållning
med beaktande av olika smakriktningar,
som det står i avtalet. Det kan med
fog ifrågasättas om de påtalade programmen
fyller de krav som här har
fastslagits. Även om ansvaret för programverksamheten
överflyttats på Sveriges
Radio AB, har dock regering och
riksdag det slutgiltiga ansvaret; det
kan vi inte komma ifrån. Detta har
även kommit till uttryck i möjligheten
för Kungl. Maj :t att uppsäga avtalet.

Om det är riktigt — enligt min mening
visar flera forskningsresultat liksom
erfarenheten att det är riktigt ■—
att TV-programmen påverkar människors
inställning och handlingsmönster
i betydande grad, måste det vara angeläget
att med särskild uppmärksamhet
följa programvalet i TV. Redan ett sådant
förhållande som att antalet registrerade
ungdomsbrottslingar ökat med
40 procent under de senaste tio åren
kallar på uppmärksamhet.

För att möjliggöra en bättre belysning
av de enligt min mening viktiga frågeställningar
det här gäller behöver vi
ökad forskning. Det räcker inte med att
hänvisa till utländska undersökningar.
Ju viktigare vi anser frågeställningarna
vara, desto angelägnare är det att
studera förhållandena i vårt eget land.
Jag vore därför synnerligen tacksam om
statsrådet Palme snarast ville ta ett initiativ
för att åstadkomma vidare forskning
på detta område, och jag vore ännu
mer tillfredsställd om statsrådet redan
nu ville säga något om möjligheterna
till att ta ett sådant initiativ. Jag betonar
än en gång att jag finner det an -

geläget att så sker. Jag vill ställa en direkt
fråga till statsrådet: Kan statsrådet
tänka sig att ompröva sitt ställningstagande
och redan nu ta initiativ till en
sådan vidgad forskning som jag här talat
om?

I väntan på resultatet av denna forskning
borde radio-TV enligt min mening
gå fram med en viss försiktighet. Redan
möjligheten och sannolikheten för
skador motiverar vaksamhet utan att
man inväntar full bevisning. Jag är intresserad
av att få veta huruvida statsrådet
delar min uppfattning att radioTV
bör gå fram med försiktighet i avvaktan
på de forskningsresultat som här
efterlysts!

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Mitt svar sönderfaller
i tre delar.

Herr Westberg var missnöjd med att
det forskas för litet, men frånvaron av
konkreta uppslag från hans sida beträffande
ytterligare forskning tyder
närmast på att han anser att en hel del
just nu är på gång: vi har filminstitutets
filmforskningsgrupp som arbetar
kontinuerligt med dessa frågor, Sveriges
Radios publikundersökningssektion,
som skall företa vissa undersökningar,
filmcensurutredningen, för vilken hela
denna problematik tillhör dess viktigaste
frågor, reklamutredningen, som
företar stora undersökningar på detta
område, och dessutom det symposium
om precis det område som herr Westberg
berört vilket kommer att äga rum
under maj månad. En rad olika ansträngningar,
inriktade just på massmedias
inverkan, pågår alltså parallellt,
och jag finner inget skäl att i avvaktan
på resultatet av dem ta ytterligare initiativ,
särskilt som ingen lagt fram ett
konkret uppslag. Dessutom finns universiteten
och de samhällsvetenskapliga
forskningsråden, men över deras arbe -

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors

beteenden och handlingsmönster

te kan jag inte bestämma, utan det är
deras sak att initiera.

Mitt ställningstagande kan sålunda
inte omprövas, eftersom det var starkt
positivt till de stora aktiviteter som pågår.

Beträffande våldsinslagens inverkan
tycker jag att det är utomordentligt angeläget
att vi får till stånd en debatt därom.
Herr Westberg sällade sig till Kerstin
Elmhorn, det socialdemokratiska
kvinnodistriktet i Stockholms län och
Unga örnar som just under de senaste
månaderna varit med om att föra in debatten
härom i centrum. Jag tycker det
är utomordentligt värdefullt att den debatten
förs; många av de synpunkter
som Kerstin Elmhorn och kvinnodistriktet
framför måste vi mycket allvarligt
begrunda i samband med t. ex.
den fortsatta filmpolitiken.

Slutligen tog herr Westberg upp Sveriges
Radio-TV och gjorde frågan till
en principfråga — jag vet inte om anledningen
var att jag skulle få möjlighet
att diskutera den —- genom att säga
att den skadliga inverkan av våldet kan
bli särskilt stor, eftersom det rör sig
om ett samhällsägt företag; en samhällelig
»smocka» skulle alltså ha värre
psykisk inverkan än en kommersiell
privat. Jag är något tveksam huruvida
man kan dra sådana slutsatser. Däremot
står det alldeles klart att man när det
gäller ett av folkrörelserna och av staten
ägt företag måste ställa helt andra
krav på underhållningsprogrammets
kvalitet än när det gäller de gängse
kommersiella företagen ute i världen.
Yi kan ju vara glada och lyckliga över
att vi slipper det mesta av den enorma
mängd av skräpprogram, som dundrar
fram i de amerikanska TV-bolagens kanaler
just på underhållningsvåldets område.

Om nu herr Westberg är missnöjd
med vissa delar av Sveriges Radios programpolitik
— jag tyckte mig höra att
han speciellt nämnde programmet High

Chaparral — vill jag erinra om att jag
av kända skäl är förhindrad att uttala
mig om enskilda inslag i Sveriges Radios
program. Jag vill däremot på det
varmaste hänvisa herr Westberg till radionämnden,
som ju har att pröva frågor
av detta slag och som för det fall
att herr Westberg gör en anmälan beträffande
programmet High Chaparral
självfallet kommer att ta upp en sådan
till allvarlig prövning. Men det är i så
fall den riktiga instansen -— det är inte
jag som är den behöriga instansen i sådana
fall.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag finner helt skilda
synpunkter i statsrådets första och i
hans andra inlägg. I sitt svar sade han
först klart ifrån att vi har en alltför
begränsad forskning i vårt land på detta
område. Han menade att vi härvidlag
vet för litet, och han hade synnerligen
små resultat att redovisa.

I sitt andra inlägg försökte herr statsrådet
göra gällande att det motsatta förhållandet
skulle föreligga. Han menade
tydligen att det förekommer en betydande
forskning på detta område. På
detta sätt ville han komma undan problemställningen.

Jag vill påminna om att det finns ett
stort intresse för forskning på detta
område. Det är inte utan orsak som
Riksbankens jubileumsfond i torsdags
beslöt anslå medel för utarbetande av
ett program för masskommunikationsforskning.
På detta håll var man alltså
beredd att verka för en vidgning av
denna forskning. Jag tycker att det
skulle vara motiverat, att utbildningsministern
härvidlag verkligen gick i
spetsen och tog de samlande initiativen
för att få till stånd en vidgad, sammanhållen
forskning, som kunde nå fram
till snabba och välgrundade resultat.
Jag tror att det vore utomordentligt
värdefullt om så kunde ske.

Utbildningsministern framhöll vida -

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors

beteenden och handlingsmönster

re att jag inte hade några konkreta
uppslag. Jag hoppas att det av mig
nämnda programmet kommer att inrymma
några sådana. Herr statsrådet
vet lika väl som jag att det gäller att
angripa ett mycket vitt område. Det är
inte tillräckligt att ta upp några enskilda
detaljer, utan det gäller en mycket
omfattande forskning.

Herr statsrådet tror vidare inte att
det förhållandet, att Sveriges Radio-TV
är samhällsägt, betyder att följderna av
dess programpolitik når längre och blir
kraftigare. Jag framhöll gentemot detta
att den omständigheten att företaget är
samhällsägt ändå i mångas ögon ger
det en större auktoritet, och man menar
också på andra håll i världen att så
är fallet. Jag hänvisar t. ex. till vad
Kerstin Elmhorn uttalar om förhållandena
i England. Hon har nämligen ansett,
att det där kan föreligga ett samband
mellan programpolitikens verkningar
och TV-bolagens ägendeförhållanden.

Herr statsrådet säger också att han
inte kan uttala sig om enskilda program,
och det är jag fullt medveten
om. Därför har jag inte heller begärt
att han skulle göra det. Vad jag ville
var att han skulle svara på frågan om
han delar min mening att radio och
TV bör gå fram med en viss försiktighet,
innan vi fått ta del av de forskningsresultat
som vi önskar få fram
och som så småningom kommer att
lämna oss en bättre grund att bygga på.
På den punkten trodde jag att statsrådet
ändå skulle kunna säga något. Att vi
skall ha stora krav på programmen
tycker jag också. Därvidlag delar jag
hans mening. Men för närvarande finns
det, som sagt, en hel del övrigt att önska.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den motsättning som
herr Westberg tyckt sig finna mellan

mitt interpellationssvar och min replik
kan jag efter förnyad genomläsning
av interpellationssvaret inte finna spår
av. Herr Westberg måste ha hört fel.

När det gäller forskningen på detta
område tror jag att det kan vara värt
att litet grand klara upp begreppen.
Hur bedrivs forskning av ett departement
som det jag arbetar i? Den bedrivs
inte direkt av departementet utan via
de kommittéer som departementet har
tillsatt och via de verk eller institutioner
som är underställda departementet.
Forskning sker också — men då på ett
helt självständigt sätt — via de fonder
eller liknande som departementet ger
pengar till. Jag har glädjen att kunna
konstatera att det för en rad av de kommittéer,
till vilka departementet under
senare år tagit initiativet, har varit naturligt
att initiera en forskningsverksamhet
om inverkan av massmedia —
censurutredningen, reklamutredningen,
filminstitutet och dess filmforskningsgrupp
samt det symposium som anordnats
av dessa gemensamt. Dessutom har
glädjande nog också samhällsvetenskapliga
forskningsrådet och Riksbanksfonden
givit sig in på detta område. Detta
är uttryck för den expansion av och
anknytning till det aktuella samhällsarbetet
som nu präglar beteendevetenskaperna.

Vad jag har sagt är att massmediaforskningen
inte finns samlad hos en
institution i Sverige, och det tror jag
är klokt. Den är spridd till universitet,
fonder, institut, utredningar o. s. v. Och
ur dessa olika initiativ får vi fram en
samlad bild. Jag tror att det samlade
resultatet skulle bli sämre, om vi försökte
koncentrera hela forskningen till
en institution, ty sådana är forskningens
villkor inte minst inom områden
som dessa. Därför vidhåller jag att vi
visserligen inte vet så mycket nu men
att vi har vidtagit en rad åtgärder under
senare tid för att få veta mera.

Beträffande Sveriges Radios program

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

Svar på interpellation ang. forskningen om massmedias påverkan på människors

beteenden och handlingsmönster

vill jag slutligen säga att jag givetvis anser
att program av underhållningskaraktär
skall ge en god förströelse. Att
det skall vara kvalitet på den förströelsen
står i avtalet mellan staten och
Sveriges Radio. Huruvida de aktuella
programmen motsvarar det kvalitetskrav
som vi är angelägna om tillkommer
det inte mig att bedöma. Det tillkommer
däremot i hög grad radionämnden
att bedöma den saken. Sådana företeelser
som »underhållningsvåldet» tror
jag kommer att vara viktiga faktorer
vid kvalitetsbedömningen av TV-programmen
i framtiden, och de kommer
säkerligen i olika sammanhang under
radionämndens prövning. Jag kan inte
underlåta att också uttrycka min tillfredsställelse
över att herr Westbergs
hela argumentation, som jag har sympati
för, samtidigt utgör ett mycket
kraftigt slag mot varje tanke på kommersiell
TV i vårt land.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den sista meningen i
statsrådet Palmes inlägg skall vi inte
diskutera i dag. Den frågan tillhör inte
dagens ämnesområde, och jag har sålunda
ingen anledning att ta upp den.

Nu talar statsrådet om att forskningen
på detta område är uppdelad på
många händer —- kommittéer, verk och
institutioner, fonder etc. Ja, det är alldeles
riktigt; denna forskning är verkligen
utspridd på många händer. Det
finns inget samlat grepp över den. Det
finns inget enhetligt program för den.
Man kan inte få den effektivitet och
den sammanhållning i forskningsarbetet,
som jag tror att man skulle ha nytta
av. Vad jag efterlyser är alltså initiativ
i två riktningar, nämligen dels för
att komma fram till ett mer samlat
grepp, dels för att få en väsentligt utvidgad
forskning på detta område.

Till sist upprepar jag att det inte var
fråga om några enskilda program. Jag
har i det här fallet inte fört in radio -

nämnden i sammanhanget. Det var inte
heller fråga om program som ges nu
eller som har getts tidigare. Frågan var:
Delar statsrådet min mening att radio
och TV, i avvaktan på resultatet av den
vidgade forskning som jag här har
talat för, bör gå fram med viss försiktighet
i fortsättningen?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Westbergs senaste
resonemang är litet farligt för honom.
Jag hoppas att det inte är ett representativt
uttryck för folkpartiets syn på
forskningspolitikens bedrivande här i
landet, ty det skulle i så fall verkligen
tvinga mig att hålla en stor plaidoyer
för forskningens frihet och säga att det
är nog bra med koncentration av insatserna
men alltför samlade grepp kan
samtidigt bli mycket starkt kvävande
grepp.

När det gäller en svår forskning är
det en mycket stor styrka att arbetet
med den ligger på olika händer, ty det
ger spelrum åt initiativ och idérikedom
— och det tänker jag verkligen slå vakt
om. Jag drömmer inte om att placera
alla, som sysslar med frågan om vilken
inverkan våld m. m. i massmedia kan
ha, i en byggnad med instruktionen att
här får ni nu hålla ett samlat grepp över
ert arbete. Kontakter skall finnas mellan
dem som arbetar på detta område,
men samtidigt skall det finnas frihet i
forskningen.

Visst finns det skäl till försiktighet
när det gäller våld i alla tänkbara sammanhang.
Och i själva avtalet mellan
Sveriges Radio och staten, med det kvalitetskrav
som detta innehåller, ligger
ju också att sådana här frågor måste
handhas med stor försiktighet. Jag har
sagt att ett av de stora argumenten för
att inte ha ett kommersiellt företag är
just det ohämmade flöde av våld som
förekommer i kommersiella företag. Däremot
saknar jag varje möjlighet att gå in

5-—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 18

66 Nr 18 Tisdagen den 23 april 1968

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets barntillsyn

på en bedömning av enskilda program
och programpolitiken över huvud taget
i Sveriges Radio.

Till slut vill jag erinra om att det var
herr Westberg som förde in frågan om
systemet för TV genom att säga för det
första att smockor, utdelade inom ett
samhällsägt företags ram, vore särskilt
farliga — detta tror jag dock är tveksamt
— och för det andra att man bör
ställa särskilt stora krav på ett av staten
och folkrörelserna ägt företag. På den
punkten kan jag inte annat än hundraprocentigt
dela herr Westbergs mening.
Just därför att herr Westberg sålunda
vill ställa kvalitetskravet högt, vill undvika
alltför stora, förödande inslag av
en våldsmentalitet, hälsar jag med glädje
hans principiella anslutning till motståndet
mot ett kommersiellt TV-system
här i landet. Det är den otvetydiga konsekvensen
av hans resonemang. Hur det
sedan i praktiken ter sig är som i så
många andra fall en annan historia.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för hans klara uttalande att han delar
min uppfattning att radio och TV bör
gå fram med försiktighet på detta område,
inte minst med hänsyn till — jag
vet inte om statsrådet sade det, men
jag hoppas han menade det — att forskningen
på detta område är så ofullständig.
Vi har alltså anledning att i avvaktan
på resultat av en vidgad forskning
gå fram med försiktighet. Jag anser detta
uttalande värdefullt.

Sedan menar statsrådet att jag framför
farliga meningar när jag anser att
ett samlat grepp behövs här. Han säger
att ett samlat grepp kan bli ett kvävande
grepp. Det är möjligt att det kan bli så.
Jag hade aldrig tänkt mig att statsrådet
Palme var beredd att ta kvävande
grepp. Men skulle det bli fallet, då är
det klart att jag hellre ser att man inte
tar något grepp alls, ty jag är lika mån
som statsrådet att slå vakt om vår fria
forskning. Det måste dock vara en väl -

dig skillnad mellan att slå vakt om den
fria forskningen och att se till att forskningen
får ett program som täcker området,
så att vi verkligen kan nå ett allsidigt
resultat. Jag kan aldrig tänka mig
att det på något sätt skulle kväva forskningen
eller hindra dess frihet. Självfallet
kan man dela ut uppgifterna åt
olika håll och på olika kommittéer eller
forskningsgrupper, men man bör ändå
se till att man får ett program som täcker
fältet. Det anser jag vara angeläget.

Statsrådet delar min mening att man
har anledning att ställa särskilt stora
krav på ett monopolföretag. Det tycker
jag att man har rätt att göra. Företag
som har monopol på ett visst område
får finna sig i att man ställer speciellt
stora krav på dem, och vi måste ha rätt
att ställa stora krav på radio och TV.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder
för att förbättra samhällets barntillsyn Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
om socialministern vill medverka till att
en undersökning genomförs för att klarlägga
på vilket sätt sådana barn, som
enligt familjedaghemsutredningens undersökningar
är utan särskild tillsyn
under föräldrarnas förvärvsarbete, tillbringar
sin tid och om socialministern
därefter vill vidta de åtgärder som
behövs. Enligt fastställd ärendesfördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Familjedaghemsutredningens undersökningar
visade att det år 1966 fanns
drygt 150 000 barn under sju år med
förvärvsarbetande föräldrar. För cirka
3 000 av dessa barn — alltså för 2 procent
— uppgavs att de inte hade någon

Tisdagen den 23 april 1968 Nr 18

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets barntillsyn

särskild tillsyn. Till dessa barns föräldrar
ställdes frågor om på vilket sätt föräldrarna
ordnat med måltider åt barnen
och om barnen hade någon vuxen
att vända sig till om något skulle inträffa.
Det visade sig då att dessa barn
i regel inte var helt utan någon form av
tillsyn. Barnen stod vanligen under
uppsikt av någon vuxen under den tid
då inte någon av föräldrarna var hemma,
och denna tidrymd var i regel
mindre än tre timmar om dagen.

Jag tror inte att en ny centralt bedriven
utredning i fråga om tillsynen av
dessa barn skulle fylla någon praktisk
uppgift. Däremot bör barnavårdsnämnderna
var och en på sin ort ha särskild
anledning att vidta åtgärder för att ordna
tillsynen bättre för dessa barn. Vad
som behövs för dessa och andra barn
till förvärvsarbetande föräldrar är en
fortsatt snabb utbyggnad av den av
samhället organiserade barntillsynen.
Familjedaghemsutredningen har genom
sina riksomfattande undersökningar
kartlagt det behov av barntillsyn som
föreligger. För att i ökad omfattning
tillgodose detta behov genom insatser
från samhällets sida har i årets statsverksproposition
föreslagits en betydande
höjning av anslagen till barnstugor
och införandet av statsbidrag till
kommunala familjedaghem. Båda dessa
förslag från regeringen har numera bifallits
av riksdagen.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret, som jag
väl inte är särskilt imponerad av. Jag
tycker nog att statsrådet tar litet väl
lättvindigt på detta allvarliga problem
med de många barn som saknar tillsyn
medan föräldrarna förvärvsarbetar.
Statsrådet talar om de 3 000 barn som
är under sju år och som utgör två procent
av detta klientel. Men problemet
rör ju också 62 000 andra barn, om vi

tar med barn upp till nio år. De utgör
20 procent av detta klientel.

Jag tycker att hela detta problem avfärdas
väl enkelt med den vanliga hänvisningen
till att det inte är så allvarligt.
Tillsyn existerar här och var. Det
gäller bara en kort tid av dagen, och så
finns det barnavårdsnämnder. Vidare
skall vi förstås utbygga barndaghemmen.
Så är i stort sett saken klar.

Statsrådet anför att de 3 000 barn som
är i förskoleåldern i regel inte helt saknar
tillsyn och att barnen vanligen står
under annans uppsikt. Det är möjligt.
Det framgår dock inte av utredningen,
men det kan ju vara sant ändå. I så fall
är det väl underligt, att dessa barn inte
har blivit redovisade under en annan
rubrik såsom »Tillsyn i hemmet» eller
den kombinationsrubrik, som också förekommer
i tablån. Rubriken »Klarar
sig själva» skulle under sådana förhållanden
inte vara motiverad, tycker jag.

Nu undrar man onekligen, vad det är
för uppsikt dessa barn i så fall står under
eller på vad sätt de vänder sig till
en vuxen om något skulle inträffa.
Skall fyraåringen ta telefon och slå
numret till tanten en trappa upp, eller
räcker det att gråta så högt att det hörs
genom trossbottnen till tanten en trappa
ned? Den tillsynen är inte godtagbar.
Man kan befara att många vuxna
då anlitas, vilka inte är lämpliga för
uppgiften och vilka barnen drar sig för
att söka upp om något skulle inträffa.

Även om barnen i dessa fall »vanligen»
och »i regel» står under någon
slags uppsikt, frågar man sig hur det
går för de andra barn som faller utanför
detta »i regel» och detta »vanliga».
Hur kan man påstå att barn under sju
år klarar sig själva? Det är verkligen
att ha god tro. Den adekvata rubriken
skulle ha varit »Lämnade åt sig själva».
Den andra rubriken ger helt felaktiga
associationer.

Jag måste säga, herr talman, att det
är ett kusligt faktum att det förekommer
att små människor lämnas ensam -

68 Nr 18 Tisdagen den 23 april 1968

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets barntillsyn

ma utan vård och tillsyn i vårt s. k. välfärdssamhälle.
Det är verkligen en stor
blotta i vår välfärd. Vi får se till att begreppet
hög levnadsstandard inkluderar
andra ting än sådant som räknas i
kronor och kalorier. Det är väldigt viktigt,
om vi över huvud taget skall tala
om hög levnadsstandard, att vi också
väger in trygghet och föräldraomsorg
samt närhet till medmänniskor. Väldigt
många i dagens samhälle saknar det senare,
inte bara de barn som vi nu talar
om. Jag är övertygad om att det för
många barn kan innebära en ganska
svår form av misshandel att bli lämnade
ensamma. De läkare jag har rådfört
mig med i dessa frågor har också sagt sig
vara på det klara med att sådan ensamhet
medför dämpad livsglädje, otrygghet
och ångest. Dessutom har man lagt
märke till att sådana barn ofta får svårigheter
med språkutvecklingen, när de
sedan kommer till skolan.

Man kan också visa på de mycket
vanliga olyckshändelserna när barn råkar
ut för förgiftningar och brännskador.
Inte mindre än 95 procent av förgiftningsfallen
inträffar före fem års ålder,
och 80 procent av olycksfallen
med brännskador drabbar barn under
sex års ålder. Den utredning som sysslar
med barnolycksfall anför just att
»barnens friare tillvaro i en mera teknisk
miljö har ökat faromomenten.
Barntillsynen har inte i motsvarande
grad blivit mer betryggande», skriver
utredningen. I det sammanhanget nämner
utredningen också som några orsaker
dubbelarbetande föräldrar, trötta
hemmamammor o. s. v. Man kunde i
sammanhanget också anföra de mammor
och pappor som inte alls finns på
plats.

Nu menar statsrådet att det är barnavårdsnämndernas
sak att åtgärda dessa
problem. Men det är ju en from önskan
att barnavårdsnämnderna skulle besitta
sådan klärvoajans att de kan uppdaga
alla behov som barnen kan ha i detta
sammanhang. Det är också en populär

åtgärd att överantvarda ansvaret på
kommunerna, utan att samtidigt se till
att kommunerna får ekonomiska möjligheter
att fullgöra uppdraget.

Det har också anförts att en utbyggnad
av den kollektiva barntillsynen genom
barnstugor av skilda slag skulle
vara en lösning, men det vet vi ju alla,
fru statsråd, att den dagen ligger mycket
långt borta då vi har täckt in behoven
den vägen. Och det blir inte lättare
att lösa barntillsynen i vissa kommuner
genom att vi inför spärregler för
inrättande av familjedaghem. Beträffande
barndaghemmen vet vi också att
man räknar med att vid nästa budgetårs
slut ha 26 000 barndaghemsplatser,
men det finns 300 000 barn till förvärvsarbetande
föräldrar. Därför är det
ljusblått att hänvisa till utbyggnad av
barndaghemmen. I dagens läge går
3 000 småttingar omkring utan tillsyn.
Det är fel som det står i interpellationssvaret,
att barnen i regel är utan tillsyn
under tre timmar, ty för 1 000 barn,
står det i utredningen, är barnen ensamma
mellan tre och åtta timmar. En
tredjedel av gruppen ensamma barn är
alltså utan tillsyn mellan tre och åtta
timmar. Då kan man inte säga att de i
regel är utan tillsyn mindre än tre timmar.

Nu kan vi väl ändå knyta vissa förhoppningar
till utvecklingen. Vi har ju
fått regeringen att ta initiativ till bidrag
åt kommunala familjedaghem. Det
är ett steg i rätt riktning. Kanske vågar
regeringen till och med ta ännu ett steg,
så att vi kan hoppas på att även tillsynen
av barnen i det egna hemmet blir
föremål för statens intresse och uppskattning.
Så är inte fallet nu. Att passa
andras barn lönar sig, men att se till
egna barn straffar sig. Den enda lösningen
är därför att byta barn — och
egentligen är det ju också den principen
som ligger i idén med familjedaghemmen.

Om statsmakterna ägnade hemmen
litet större intresse och gjorde det möj -

Tisdagen den 23 april 1968 Nr 18

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra samhällets barntillsyn

ligt för de föräldrar det här gäller att
stanna hemma och se till sina barn, så
vore det mycket god terapi. Det får
inte vara så i ett välståndsland, att somliga
människor skall tvingas ut i förvärvslivet
till det höga priset av att lämna
sina barn ensamma.

Problemet med den bristande tillsynen
gäller ju inte bara barnens trygghet
och trivsel medan de är små. Det är
ett problem som får konsekvenser för
framtiden — det följer barnen upp i
tonåren. Och är man hänvisad till sig
själv eller till gruppen på gården — ofta
en ganska hård umgängeskrets —• får
man ingen trygghetskänsla. Enighet råder
också om att många tonårsproblem
just bottnar i en bristande anpassning
under de tidiga åren. Alla vettiga psykologer
är ju överens om att de viktigaste
åren i en människas liv är förskoleåldern.
Detta behöver jag inte undervisa
statsrådet om — statsrådet känner
naturligtvis själv väl till saken.

Men just därför att det förhåller sig
på detta sätt borde man ta litet allvarligare
på frågan om den grupp vi här
talar om. Statsrådet säger att det inte
behövs någon mer utredning utan att
frågan är tillräckligt utredd. Nej, så är
inte alls fallet. På några få rader anges
i utredningen siffror rörande detta
klientel. Men vad som sker med denna
grupp vet vi mycket litet om, och därför
borde man ta fasta på det förslag
jag rest i min interpellation, nämligen
att det skulle göras en undersökning
av hur dessa småttingar tillbringar sin
dag, så att vi fick veta vad som ligger
bakom påståendet att barnen »klarar
sig själva». En mycket känd kvinnlig
forskare på det psykologiska området
har föreslagit att forskning skulle initieras
på detta klientel. Uppgifter på
klientelet finns tillgängliga genom statistiska
centralbyrån, och det vore alltså
ganska enkelt att göra en undersökning.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att dessa frågor är viktiga

och att något måste göras för att lösa
problemen. Varken samhälle eller föräldrar
kan stå till svars med att barn
lämnas ensamma i späd ålder. Det är
ett välfärdens u-landsproblem.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Werners intresse
för »småttingarna», som han så rart säger,
har väl i denna kammare främst
manifesterats genom herr Werners önskan
att man skall få aga barnen. Ur
denna synpunkt är det naturligtvis ett
stort framsteg att herr Werner nu menar
att en utredning borde göras rörande
vad som brister i fråga om föräldrarnas
tillsyn av sina barn. Men
den utredning som herr Werner anser
sig behöva för att kunna agera har enligt
regeringens mening redan gjorts.
Vi anser att vi genom Gördis Hörnlunds
utredning redan fått tillräckligt underlag
för en bedömning, och vi vet alltså
vilka brister som finns.

Regeringen anser därför att i stället
för att fortsätta att försöka att ta reda
på vad som händer med gråtande fyraåringar,
skall vi snabbt ta hand om
dessa barn. Står man inför en gråtande
fyraåring vill man väl inte i första händ
tillsätta en utredning, utan det är
främst barntillsyn som man Vill åstadkomma.

Vi vet att utbyggnadstakten för barnstugeverksamheten
har ökat i sådan
omfattning att igångsättningen av nya
barnsthgebyggen under innevarande
budgetår kan förmodas ligga omkring:
50 procent över det tidigare beräknade
platsantalet. I stället för ett förut beräknat
tillskott på 5 000 platser kan vi nu
räkna med ett tillskott på 7 500 platser.
För statsbidrag till detta ytterligare
platstillskott har regeringen för ett par
veckor sedan föreslagit riksdagen ett
tilläggsanslag på 12 miljoner kronor.

Herr Werner påstår att jag i mitt
svar far med felaktiga och vilseledande
uppgifter. Jag ber därför att få uppehålla
kammaren med en stunds högläs -

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 18

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Svar på intepellation ang. planeringen för

ning ur det förslag som framlades av
familjedaghemsutredningen och som
jag har hänvisat till. På s. 30—31 står
beträffande barn utan tillsyn: »I undersökningen
ställdes ett par speciella frågor
till de föräldrar vars barn var utan
tillsyn. Det gällde dels en fråga på vilket
sätt föräldrarna ordnat med måltider
åt barnen under den tid de är ensamma,
dels en fråga om barnet har
någon vuxen att vända sig till om något
— t. ex. ett olycksfall —- skulle inträffa.
Svaren på förstnämnda fråga framgår
av tabell 11.

Den tid barnen är utan tillsyn är i
övervägande antalet fall så kort att barnen
enligt föräldrarna inte är i behov
av någon måltid. Av de övriga uppges
ingen sakna tillgång till mat under den
tid av dagen de klarar sig själva.

Frågan om barnet står under uppsikt
av någon vuxen under den tid föräldrarna
förvärvsarbetar besvarades jakande
av 82 % av de intervjuade. Av de
återstående 18 % barn kunde 15 % kontakta
grannar eller föräldrarna på deras
arbetsplats om något särskilt skulle inträffa.
3 % — omkring 1 500 barn —
hade dock ingen vuxen att vända sig
till.»

Herr WERNER (h):

Herr talman! Frågan om aga behöver
jag kanske inte ta upp, ty den hör verkligen
inte hit. Statsrådet fru Odhnoff
kan säkert inte ha fått den uppfattningen
av mitt anförande att jag vill söka
lösningen på den vägen.

Utredningen gäller ett avgränsat klientel.
Man vet hur många och vilka tider
det är fråga om. Klämmen i min interpellation
går emellertid ut på att
»klarlägga på vilket sätt de yngre barnen,
som —--''klarar sig själva’,

tillbringar sin tid, och därefter vidtaga
nödiga åtgärder». I det sammanhanget
skulle jag vilja koppla in den forskning,
som jag antydde i mitt tidigare anförande.
Det tror jag är mycket viktigt.

Vad tillsynstiderna beträffar kan jag

skolväsendets lokalbehov

också läsa högt ur utredningen. På s.
19 står det att barnen »i 73 % av fallen
är utan tillsyn mindre än 3 timmar per
dag. Det återstår dock ca 3 000 förskolebarn
utan tillsyn varav ca 1 000 är
detta mellan 3 och 8 timmar per dag».

I statsrådets svar anföres tydligt att
»denna tidrymd var i regel mindre än
tre timmar om dagen». Detta vill jag
alltså vända mig mot.

Jag har inte något emot den kollektiva
barntillsynen, men i detta kritiska läge
måste man pröva andra möjligheter. I
ett välfärdssamhälle måste det allmänna
ge en förälder möjlighet att vara
hemma och se till sina egna barn. Den
ekonomiska nöden får inte vara så stor
att så drastiska åtgärder måste tillgripas.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Werner att det som står på s. 19
och som herr Werner läste upp sedan
följs upp på s. 30 och 31. Kämpa vidare,
herr Werner, och läs vad som står i utredningen!
Där har man nämligen gjort
den kartläggning som jag nyss redogjorde
för. Om herr Werner hade givit
sig tid att läsa tillräckligt långt hade
han fått svar på sin fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. planeringen
för skolväsendets lokalbehov

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Turesson har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han vill medverka till att planeringen
för skolväsendets lokalbehov i
tillräcklig utsträckning beaktar vikten
av att onödig värdeförstörelse undviks.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

Svar på interpellation ang. planeringen för skolväsendets lokalbehov

Jag delar helt interpellantens åsikt
om det angelägna i att vid all planering
för skolväsendets lokalbehov söka utnyttja
befintliga skolbyggnader i största
möjliga utsträckning. Jag vill erinra
om det uttalande härom som dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorde i propositionen 1964: 171 angående
reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. Han anslöt sig till gymnasieutredningens
och fackskoleutredningens
uttalande om att stor uppmärksamhet
måste ägnas frågan om skollokalerna,
så att de blev utformade ändamålsenligt
och så att tillgängliga resurser
utnyttjades på bästa sätt.

I överensstämmelse härmed gäller
också för skolöverstyrelsens planering
den principen att befintliga användbara
skolbyggnader skall utnyttjas för undervisningsändamål.
I fråga om befintliga
gymnasiebyggnader övervägs i första
hand möjligheten att använda dessa
för den gymnasiala skolan, d. v. s. gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan. Det
har emellertid i flera fall visat sig att
befintliga gymnasieanläggningar avsedda
för det tidigare allmänna eller tekniska
gymnasiet är otillräckliga för detta
syfte. Därvid har man i varje särskilt
fall haft att överväga vilket av olika
handlingsalternativ som är det fördelaktigaste
från olika synpunkter, exempelvis
antingen att bygga om och bygga
till — varvid hänsyn måste tas till om
resultatet skulle bli en funktionsduglig
gymnasieskola — eller att utnyttja den
befintliga skolanläggningen för annat
undervisningsändamål, i regel för
grundskolans högstadium. I flera fall
har det senare alternativet visat sig
mest ekonomiskt, bl. a. därför att en befintlig
läroverksbyggnad kunnat användas
för högstadiet utan omdisposition
eller med mycket små ändringar. I sådana
fall har sålunda nybyggnad för
den gymnasiala skolan visat sig vara
den mest ekonomiska och även i övrigt
bästa lösningen. I enstaka fall kan det
på grund av markförhållanden m. m.

vara den enda lösningen. Genomgående
gäller dock kravet på att de befintliga
resurserna skall tas till vara och komma
till god användning.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Egentligen
skulle jag kunna göra processen mycket
kort, men eftersom jag inte besvärar
några ledamöter av kammaren kanske
jag något kan utveckla mina synpunkter.

Statsrådet börjar sitt svar med att
säga att han helt delar mina åsikter, och
det är tillfredsställande att konstatera
att vi är sams. Statsrådet påpekar också
att för skolöverstyrelsens planering gäller
den principen att befintliga användbara
skolbyggnader skall utnyttjas. Den
huvudregel som gäller är att man skall
ta till vara vad som går att använda.
Det borde vara självklart. Finansministern
har ju vid ett par tillfällen framhållit
hur nödvändigt detta är i det
ekonomiska och investeringspolitiska
läge vi för närvarande befinner oss i.

Men tyvärr fungerar det inte alltid
på det sättet. Beklagligtvis har man kanske
inom de planeringsgrupper ute i
kommunerna som har att lägga upp planerna
för den nya skolan — i huvudsak
den gymnasiala skolan — inte alltid
riktigt klart för sig vad god hushållning
med allmänna medel kräver. Det arbetas
mycket med detta ute i landet, och
självfallet är det för alla planerare en
önskedröm att få börja planläggningen
från botten för att erhålla en ur alla
synpunkter så förnämligt utformad
skolanläggning som möjligt. Men det
innebär tyvärr att man frestas att kassera
ofta väl utrustade befintliga byggnader
— många gånger i gott skick —
som kanske inte exakt passar in i den
ideala mönsterlösningen.

När sedan byggnadsfrågan skall avgöras
råder det ofta tidsnöd, och då

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

tvingas de beslutande myndigheterna
både på den statliga och den kommunala
sidan många gånger att fatta beslut
mer eller mindre i panik. Därför menar
jag att det är synnerligen angeläget att
skolöverstyrelsen på ett tidigt stadium
under planeringen bevakar dessa frågor,
håller kontakt med kommunerna,
anvisar lösningar och ger råd om hur
kommunerna skall förfara.

Men jag tror inte att detta räcker. Det
är också nödvändigt att skolöverstyrelsen
iakttar en viss restriktivitet då
det gäller statsbidrag till sådana nybyggen,
som vid närmare eftertanke
skulle kunna bedömas vara onödiga. Det
är en ambition som skolöverstyrelsen
måste ha för att kunna åstadkomma
den goda hushållning som är nödvändig
i dagens läge. Jag tror å andra sidan att
statsrådet Mobergs mycket entydiga uttalande
här i dag bör vara ett gott stöd
för ett sådant handlande inom skolöverstyrelsen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Turesson och jag
är ju överens. Jag vill bara med anledning
av att herr Turesson i interpellationen
använt och sedan upprepat ordet
»kassera» fastslå, att vi faktiskt har
studerat de fall som ligger bakom interpellationen.
Jag vill försäkra herr Turesson
om att skolöverstyrelsen i dessa
fall verkligen gjort omfattande försök
att få till stånd ett maximalt utnyttjande
av de lokaler, som tidigare varit läroverkslokaler
men som inte kunde utnyttjas
för gymnasieändamål. Det var
mycket få delar av dessa lokaler som
kunde användas utan väsentliga ombyggnader
och det var icke i något fall
fråga om att, såsom herr Turesson säger,
kassera dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1135; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr
1136 och 1137.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 59 och 63, bevillningsutskottets
betänkande nr 27,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 23—27, andra lagutskottets utlåtande
nr 24, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 34, 36 och 37 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 26—
28.

§ 6

Interpellation ang. finansieringen av de
politiska partiernas verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! De politiska partiernas
sätt att finansiera sin verksamhet har
åter kommit i blickpunkten bl. a. genom
beskedet vid ASEA:s bolagsstämma,
att bidragen till de politiska partierna
för år 1967 uppgick till 0,18 promille
av koncernomsättningen eller cirka
en halv miljon kronor. Enligt referat
från bolagsstämman lämnas bidragen
»i första hand till organisationer
med anknytning till bolagets intressesfär
och sådana verksamheter vilka mest
främjar en näringsvänlig utveckling baserad
på fri företagsamhet, marknadshushållning
och privat äganderätt och
som är till fördel för företaget, dess
aktieägare och anställda».

De borgerliga partierna har medgivit,
att de erhållit bidrag från olika företag
tidigare samt förklarat sig villiga
att redovisa sina finansieringsformer.
Någon redovisning har emellertid inte
gjorts. Det är väsentligt ur demokratisk
synpunkt att en sådan redovisning kommer
till stånd. För att åstadkomma detta
torde det socialdemokratiska partiet
och regeringen, liksom på så många
andra områden, få verka som pådrivare.

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

Interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

Någon längre historisk beskrivning
av frågans tidigare behandling torde
inte vara nödvändig. Jag vill dock hänvisa
till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15 år 1966 där utskottet gör ett
referat, i vilket det sägs: »En framkomlig
väg borde vara, att partierna
träffar överenskommelse om sättet och
tiden för redovisningen. Det borde
kunna förväntas, att partiledningarna,
sedan frågan åter aktualiserats, skulle
göra bemödanden i den riktningen.
Skulle emellertid svårigheter uppkomma
för partierna att åstadkomma överenskommelser,
borde det ankomma på
Kungl. Maj :t att överväga, om något
initiativ borde tagas i syfte att främja
en lösning. Utskottet hemställde, att
riksdagen måtte ge Kungl. Maj :t till
känna vad sålunda anförts. Detta bifölls.
»

Med stöd av ovan anförda hemställer
jag hos kammaren att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
ställa följande fråga:

Överväger regeringen taga något initiativ
till att en tillfredsställande offentlig
redovisning kommer till stånd om
hur de olika partierna finansierar sin
verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes andra
lagutskottets memorial nr 34, angående
överlämnande till statsutskottet av viss
del av två till lagutskott hänvisade motioner.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Inter -

nationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1967 vid dess femtioförsta
sammanträde fattade beslut; och
från jordbruksutskottet:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till
avloppsreningsverk m. m. jämte motioner.

§ 9

Anmäldes följande motioner:

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m., motionen nr 1138, av herr
Hugosson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. m., motionerna:

nr 1139, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 1140, av herrar Persson i Heden
och Jonasson;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. m., motionerna:

nr 1141, av herr Docker ed m. fl., och
nr 1142, av herrar Nyberg och Wiklund
i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, m. m., motionerna: nr

1143, av herr Bengtson i Solna,
nr 1144, av herr Bengtson i Solna
m. fl.,

nr 1145, av herr Bengtson i Solna
m. fl.,

nr 1146, av herr Bohman m. fl.,
nr 1147, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1148, av fru Holmquist m. fl.,
nr 1149, av herr Karlsson i Huddinge
m. fl..

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

nr 1150, av herrar Lindkvist och
Kellgren,

nr 1151, av fröken Ljungberg,
nr 1152, av fröken Ljungberg m. fl.,
nr 1153, av herr Nordgren och fröken
Ljungberg,

nr 1154, av herr Nyberg m. fl., och
nr 1155, av fru Sundberg;

i anledning av Kungl Maj :ts proposition
nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
motionerna:

nr 1156, av herr Magnusson i Tumhult,

nr 1157, av herrar Nyberg och Enskog,

nr 1158, av herrar Svensson i Va och
Dockered, och

nr 1159, av herr Wedén m. fl;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), in. m., motionerna:

nr 1160, av herr Magnusson i Borås
in. fl., och

nr 1161, av herr Magnusson i Borås
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m., motionerna:
nr 1162, av herr Bohman in. fl.,
nr 1163, av herr Boo,
nr 1164, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

nr 1165, av herr Hermansson in. fl.,
nr 1166, av herrar Johansson i Skärstad
och Johansson i Växjö,

nr 1167, av herrar Jonsson och Nordgren,

nr 1168, av herrar Josef son i Arrie
och Boo,

nr 1169, av herr Kellgren m. fl.,
nr 1170, av herr Lothigius m. fl.,
nr 1171, av herr Nordgren och fröken
TV etterström,

nr 1172, av herr Nordgren,
nr 1173, av herrar Nordgren och
Jonsson,

nr 1174, av herrar Nordgren och Oskarson,

nr 1175, av herr Nordgren m. fl.,

nr 1176, av herr Nordgren m. fl.,
nr 1177, av herr Nordgren m. fl.,
nr 1178, av herrar Nordstrandh och
Björkman,

nr 1179, av herr Persson i Skänninge,
nr 1180, av herrar Söderström och
Thylén,

nr 1181, av herr Söderström m. fl.,
nr 1182, av herr Thylén m. fl.,
nr 1183, av herr Turesson,
nr 1184, av herr Ullsten,
nr 1185, av herrar Wedén och Hedlund,

nr 1186, av herr Werbro,
nr 1187, av herr Werbro,
nr 1188, av herr Werbro in. fl.,
nr 1189, av herr Åberg m. fl.,
nr 1190, av herrar Öhvall och Jonsson,

nr 1191, av herr Öhvall m. fl., och
nr 1192, av herr Öhvall m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare, motionen
nr 1193, av herrar Åberg och Norrby;

i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse angående
provisoriska lokaler för riksdagen
vid författningsreform, motionen nr
1194, av herr Ullsten m. fl.;

i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse angående
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt, motionen nr 1195, av herr Sterne
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
motionen nr 1196, av fru
Frsenkel.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hector
(vpk) till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
upprättande av diplomatiska förbindel -

Tisdagen den 23 april 1968

Nr 18

ser med Demokratiska republiken Viet- Kammarens ledamöter åtskildes härnam.
efter kl. 17.11.

§ 11

In fidem

Justerades protokollsutdrag.

Sune K. Johansson