prot 1967:7 (Riksdagens protokoll 1967:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7

i >- ■ i

Ne»j

ANDRA KAMMAREN

14—17 februari

1967

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Berglund ang. bostadslån för förbättring
av äldre bostadsbestånd................................. 5

Interpellation av herr Andersson i Luleå ang. minskningen av antalet

anställda vid statliga företag i Norrbotten.................... 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nyberg ang. åtgärder med anledning av att porslinsfabriken i

Karlskrona läggs ned...................................... 10

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att undvika stötande ord

och uttryck i radio- och televisionssändningar................ 10

herr Johansson i Växjö ang. försöksverksamheten med femdagarsvecka
i skolan............................................ 10

Onsdagen den 15 februari

Meddelande om ändrad tid för andra kammarens frågestunder...... 11

Meddelande om handelspolitisk debatt........................... 11

Meddelande om eventuellt arbetsplenum torsdagen den 23 februari.. 11

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti. ... 12

Statsbidraget till politiska partier................................ 24

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret...... 32

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider.......... 50

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten....... 55

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.......... 59

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning........... 60

Ändring i sjölagen m. m........................................ 67

Interpellationer av:

herr Wikner ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet..... 71

herr Mattsson ang. utrymme i polisutbildningen för undervisning

om psykisk utvecklingsstörning............................. 72

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

herr Jonasson ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på

grund av dubbel bosättning.......;........................ 72

herr Johansson i Trollhättan ang. glesbygdernas serviceproblem 74
herr Jansson ang. åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenförorening.
.................. 74

Meddelande om enkel fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. översyn
av bestämmelserna om hantering och förvaring av hälsofarliga ämnen
..................................................... 76

Torsdagen den 16 februari

Svar på frågor av:

herr Persson i Heden ang. nedläggningen av industrier inom textilbranschen,
m. m.......................................... 76

herr Nilsson i Agnäs ang. projekteringskostnaderna för utbyggnad av

Vindelälven.............................................. SO

fru Lewén-Eliasson ang. beslutad utredning om förbättring av dagspressens
ekonomiska villkor m. m........................... 81

herr Wennerfors ang. förslag beträffande psykologutbildningen... 82

herr Westberg ang. undervisningen i brandskydd vid lärarutbild ningsanstalterna.

.................. 83

fru Lindberg ang. adoptivmoders rätt till ersättning enligt lagen om

allmän försäkring...........i...................... 84

hert Nilsson i Bästekille ang. förslag om änklingspehsion........ 84

herr Karlsson i Huddinge ang. handläggningen av ärenden rörande
överklagande av kommunala val............. 85

Svar på interpellation av fru Johansson ang. utbetalandet av sjukpenning.
.....................•. .......... ................. 87

Interpellationer av:

herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder för att undvika framförande
av anstötliga program i samhällets massmedia. . y.-......... 88

herr Persson i Heden ang. den statliga grupplivförsäkringens giltighet
vid arbetslöshet..:-......j-,........................ 89

ti herr Nilsson i Östersund ang. samordning av de svenska och norska

bestämmelserna om lastbilstrafik . . . ...,....................... 90

fru Renström-Ingenäs ang. begränsning av riskerna vid trafik med
vissa snabba transportfordon............................... 90

Meddelande om enkel fråga av herr Johansson i Skärstad ang. beräkningen
av resetillägg enligt studiehjälpsreglementet.............. 91

Fredagen den 17 februari

Svar på interpellation av herr Westberg ang, försäkringsskydd avseende
stormskada på skog.................... 92

Innehåll

Nr 7

Sid.

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. påföljden av viss felaktighet i allmän
självdeklaration...................................... 94

herr Jansson ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med
övergången till högertrafik............................... 95

Meddelande om enkla frågor av:

herr Turesson ang. kostnaderna för skyltar för statliga Institutioner . 97

herr Mundebo ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervisning
Och om lekskoleverksamhetens utformning.... 97

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. formerna för anslutning till

religiöst samfund och politiskt parti.......................... 12

— nr 8, ang. statsbidraget till politiska partier................... 24

— nr 9, om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret
.................................................... 32

— nr 10, ang. införande av ny valmetod......................... 50

— nr 11, om ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider.
..................................................... 50

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma

frågor.................................................... 55

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
..................................................... 55

— nr 16, ang. utgifter på tilläggsstat II (justitiedepartementet)____ 58

— nr 17, ang. utgifter på tilläggsstat II (utrikesdepartementet)..... 58

— nr 18, ang. utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 58

- nr 19, ang. utgifter på tilläggsstat II (finansdepartementet)..... 58

- nr 20, ang. utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet

beträffande skolväsendet m. m.)............................. 59

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet

beträffande allmänna kultur- och bildningsändamål)............ 59

— r.r 22, ang. utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet). ... 59

— nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..... 59

— nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II (staten för statens allmänna

fastighetsfond)............................................. 59

— nr 25, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

.................................................... 59

— nr 26, ang. överlåtelse av staten tillhörig mark................. 59

— nr 27, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.................. 59

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed

skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1967...................... 59

Nr 7

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 3, med överlämnande av kommitténs för
firande av representationsreformens 100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse över kommitténs verksamhet
under år 1966....................................... 59

Första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd granskning

av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.................. 59

— nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsman nens

ämbetsförvaltning..................................... 60

— nr 3, om ändring i sjölagen m. m., om tillsättande av haverikom mission

vid båthaveri i lotsled ang. trafiknykterhetsbrott inom
sjöfarten.................................................. 67

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, om ändring i sjölagen m. in. 70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II (jord bruksärenden).

............................................ 71

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. förenkling av det

officiella språkbruket....................................... 71

Tisdagen den 14 februari 1967

Nr 7

Tisdagen den 14 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. bostadslån
för förbättring av äldre bostadsbestånd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig om jag har prövat om statliga
krediter i form av bostadslån bör ställas
till förfogande även för förbättringar av
äldre bostadsbestånd eller om jag avser
att påbörja en undersökning härom.

I fråga om småhus har statliga lån sedan
många år beviljats för sådan upprustning
som interpellanten avser. För
ändamålet utgår bostadslån eller, i fråga
om pensionärer, handikappade m. fl.,
särskilda förbättringslån. Lån av detta
slag beviljas med belopp motsvarande
högst 90 procent av den godkända kostnaden
för förbättringsarbetet. Långivningen
har under senare år ökat kraftigt.
Låneverksamheten omfattade under
en rad av år cirka 5 000 lägenheter
årligen och ökade under budgetåret
1965/66 till cirka 17 000 lägenheter. Denna
ökning är en följd av statsmakternas
beslut att intensifiera samhällets insatser
för att förbättra åldringarnas bostadsförhållanden.

När det gäller flerfamiljshus utgår
statligt kreditstöd endast till nybyggnad
och sådan ombyggnad som medför
en väsentlig ökning av bostadsvärdet.
Enligt särskilda bestämmelser kan
dock lån utgå även till upprustning av
s. k. barnrikchus som uppförts med stöd

av statliga bostadsanskaffningslån enligt
tidigare gällande bestämmelser.

Bostadsförbättringsutredningen föreslog
år 1964 i ett betänkande om bostadsstöd
för pensionärer (SOU 1964:
41) att statliga bostadslån skulle kunna
beviljas även till mindre genomgripande
förbättringsåtgärder i flerfamiljshus.
Med anledning av förslaget uttalade jag
i förra årets statsverksproposition att
en sådan kreditgivning borde kunna
medverka till att öka upprustningen
inom beståndet av flerfamiljshus och
därmed dämpa behovet av ersättningsproduktion.
Jag var emellertid inte beredd
att framlägga förslag i ämnet utan
ytterligare kompletterande undersökningar.
För närvarande pågår sådana
undersökningar inom bostadsstyrelsen
och enligt vad jag har inhämtat kommer
resultatet därav att redovisas inom
den närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få uttala ett tack för det snabba
svar jag erhållit på min interpellation.

Att jag framställde min interpellation
var egentligen en följd av den debatt
om rivning av gamla fastigheter
som vi förde här under höstriksdagen.
Jag framhöll då att det skulle vara vida
bättre att försöka åstadkomma sådana
ändringar i bestämmelserna för statlig
långivning, att äldre bostadslägenheter
kunde sättas i stånd och moderniseras
med sådana medel, dels för att snabbare
än genom nybyggnad få fram tidsenliga
bostäder och dels för att minska
den del av byggnadskvoten som går åt
för att ersätta bostäder i rivningshus.

Nr 7

Tisdagen den 14 februari 19G7

Svar på interpellation ang. bostadslån för förbättring av äldre bostadsbestånd

I utskottets utlåtande i höstas över
den motion jag väckt i denna fråga
meddelades att inrikesministern hade
saken under prövning och att han ämnade
återkomma. I sitt interpellationssvar
nu redovisar inrikesministern de
åtgärder som vidtagits för att lämna
statliga lån till småhus samt till pensionärer
och handikappade m. fl.; lånen
till de senare skulle då utgå i form av
förbättringslån. Dessa förbättringslån
är en välsignelse för många — om man
vill utnyttja dem. Tyvärr är det emellertid
så att en del gamla människor är
positivt inställda, när man meddelar att
sådana lån kan erhållas för upprustning
av deras gamla bostäder i ett eller
apnat avseende, men då man sedan förklarar
att de måste lämna en inteckning
för att få lånet, så blir vederbörande
betänksam och backar ut i en
del fall. Man har sitt hus obelånat och
sätter en ära i att så ha. De kan inte
tänka sig att deras fastighet nu skall
betungas med en inteckning. Detta har
gjort att man ibland har misslyckats i
sina lovvärda ansträngningar. Enligt
statsrådets svar har långivningen emellertid
nu ökat väsentligt, och man får
anta att fördomarna mot inteckningsförfarandet
är i avtagande.

I detta sammanhang är det dock en
fråga, som jag gärna vill ställa direkt till
inrikesministern. Har det verkligen
ställts resurser till förfogande, så att
sådana . här bostadsförbättringslån kan
åstadkommas?

Då det gäller statligt kreditstöd till
flerfamiljshus redovisar inrikesministern
i svaret att sådant stöd utgår »endast
till nybyggnad och sådan ombyggnad
som medför en väsentlig ökning av
bostadsvärdet». Detta är i och för sig
tacknämligt, men jag tror att man behöver
gå ett steg längre. Ett flerfamiljshus
kan i stort sett vara väl underhållet
men behöva moderniseras på olika sätt.
Fastighetsägaren kan inte utföra moderniseringen
med de hyror som bostadsbeståndet
betingar, och så blir det inget

gjort, utan fastigheten får kanske förfalla
— till ingens glädje.

Det är i vissa fall möjligt att genomföra
en modernisering med i förhållande
till fastighetens allmänna tillstånd
ringa kostnader. Men får fastighetsägaren
då också ta ut de ökade hyror som
en sådan upprustning kan föranleda?
Det är härvidlag som visst motstånd
möter från myndigheternas sida.

Man blir, herr talman, understundom
förvånad över de låga hyreskostnaderna
i äldre moderniserade hus. Jag har haft
tillfälle att göra sådana konstateranden
i vissa sammanhang vid besiktning av
en del fastigheter för sekundärkommuns
behov. De stora, rymliga och väl utrustade
lägenheter som finns i dessa fastigheter
och för vilka hyran ibland uppgår
till endast hälften av de hyreskostnader,
som skulle uppkomma vid nybyggnation,
är givetvis starkt efterfrågade.
Som jämförelse kan man fråga
sig hur människor i fortsättningen skall
ha möjlighet att erlägga de hyror som
nu tillämpas och kommer att tillämpas
i den fortgående nyproduktionen.

Jag tror att det genom en långivning
för renovering av äldre hus, liknande
den som gäller för nyproduktionen,
skulle vara möjligt att tillföra bostadsmarknaden
en mängd lägenheter till billigare
pris —- lägenheter som skulle
kunna bebos exempelvis av barnfamiljer
som behöver större utrymme. Jag
ber därför att få tacka statsrådet för
den positiva inställning i denna fråga
som han ådagalägger, då han i svaret
påminner om sitt uttalande i förra årets
statsverksproposition »att eu sådan kreditgivning
borde kunna medverka till
att öka upprustningen inom beståndet
av flerfamiljshus och därmed dämpa
behovet av ersättningsproduktion». Jag''
hoppas att resultatet av den utredning
som nu pågår inom bostadsstyrelsen
och som statsrådet åberopar snart skall
kunna redovisas och att inställningen
därvid visar sig positiv.

Tisdagen den 14 februari 1967 Nr 7 7

Svar på interpellation ang. bostadslån för förbättring av äldre bostadsbestånd

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det besked som inrikesministern
lämnat med anledning av herr
Berglunds interpellation är av stort värde
för de rena landsbygdskommunerna
när det gäller möjligheterna för äldre
pensionärer att erhålla ifrågavarande
lån. Det är också viktigt att de kommunala
initiativen i dessa frågor kan vidareutvecklas.
Jag tror det är möjligt
att via samordning över de kommunala
organen skapa en aktivitet ute i kommunerna.

Jag har ofta funderat över utvecklingsmöjligheterna
härvidlag. Det är i
och för sig anmärkningsvärt att det
skett en ökning av låneverksamheten
från 5 000 lägenheter årligen till nu
cirka 17 000 lägenheter. Jag tror att antalet
skulle kunna ökas ytterligare om
det blev en kommunal samordning och
om kommunala initiativ i dessa frågor
kunde tas. På vissa områden torde det
också finnas utrymme för en medverkan
från länsbostadsnämnderna när det
gäller att aktivisera kommunerna — då
skulle krafttag kunna tas och förbättringen
av åldringarnas bostadsförhållanden
kunna ske i betydligt snabbare
takt. Därigenom skulle också en sanering
av det gamla bostadsbeståndet
kvickt kunna åvägabringas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan komplettera
mitt svar med att säga att den utredning,
som jag omnämnde i slutet av
svaret, har kommit i dag. Vi skall därför
nu i departementet överväga om
vi i den bostadsproposition som vi har
aviserat kan ta in några förslag som
också gäller förbättringslåneverksamlieten.

I övrigt vill jag säga att denna verksamhet
har rönt ett mycket stort intresse.
Det är möjligt att det, som herr
Björk säger, skulle kunna gå att stimulera
till ytterligare ansträngningar
ute i kommunerna. Jag erinrar bara om

att när vi först begärde att i någon
män få vidga verksamheten, räknade vi
med ett anslag på 30 miljoner kronor
per kalenderår. Nu har vi föreslagit
riksdagen att bevilja 100 miljoner till
samma verksamhet. Under tre å fyra
år har detta behov ökat i så utomordentligt
hög grad, och det tycker jag är
glädjande. Många äldre människor, som
kanske eljest skulle ha sökt sig en ny
bostad i någon tätort, har genom denna
förbättring funnit det möjligt att
stanna kvar i den bostad de har bebott
under lång tid, i den miljö som de kanske
har kommit att trivas i. De slipper
på det sättet att flytta, vilket jag tror
är av utomordentligt värde.

Till frågan om detta anslag räcker,
om verkligen resurser har ställts till
förfogande, skulle jag vilja säga att vi
har försökt anpassa anslagsramen efter
det växande behovet, efter det intresse
som redovisas från kommunerna. De
100 miljoner kronor som vi begär och
som jag hoppas riksdagen kommer att
gå med på beräknas vara tillräckliga
för att tillmötesgå kommunernas och de
enskilda människornas Önskemål. Det
är viktigt att komma ihåg att det antal
bostäder som skall bli föremål för förbättring
inte är outtömligt, framför allt
då det gäller egnahem. Om jag inte missminner
mig beräknade man efter den
senaste bostadsräkningen att ungefär
120 000 lägenheter, bebodda av äldre
människor, var i sådant skick att de
borde bli föremål för en särskild bedömning.
Denna bedömning har utfallit
så att ungefär 60 000 av dessa lägenheter
skulle vara i sådant skick att de
med en förbättring skulle kunna godtas
såsom bostäder för äldre människor.
Om alltså 60 000—70 000 lägenheter på
detta sätt kan förbättras och om vi
kommer upp i en långivning avseende
cirka 15 000 per år, så bör det vara
möjligt att inom relativt kort tid genomföra
den förbättringsverksamhet
som här är avsedd. Yi får sedan diskutera
om vi skall genomföra en motsva -

8 Nr 7 Tisdagen den 14 februari 1967

Interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i Norrbotten

rande förbättring i fråga om flerfamiljs- männa beredningsutskottets utlåtande
hus. nr 1.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
ställde frågan beträffande resurserna
var, som kanske har framgått under
hand, att då man har gjort de behövliga
undersökningarna om möjligheterna
till bostadsförbättringslån och kommit
till länsbostadsnämnderna, har man
fått svaret att det inte finns några
pengar. Det kan naturligtvis vara så,
men med den ökning av anslaget som
statsrådet här redovisat — från 30 till
100 miljoner — kanske detta förhållande
kommer att elimineras så småningom.

Jag skulle emellertid i anslutning till
vad herr Björk sade också vilja understryka
att det i kommunerna på länsbostadsnämndernas
initiativ har gjorts
oerhörda ansträngningar för att inventera
åldringarnas bostadsbestånd. Kommunerna
har i detta sammanhang lagt
i dagen en kolossal aktivitet för att försöka
klarlägga de mest angelägna fallen
och bearbeta dem. Jag kan inte erinra
mig att man har mött motstånd då det
gällt anslag, men det kan hända att så
har skett i andra kommuner. Vi får hoppas
att detta anslag så småningom blir
anpassat till det behov som föreligger.

Jag vill än en gång betona hur oerhört
aktuell frågan om flerfamiljshusen
är. Jag är glad över att utredningen nu
har kommit och hoppas, som sagt, att
resultatet skall bli positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7—-12, statsutskottets utlåtanden nr 14—27,
bevillningsutskottets betänkande nr 1,
bankoutskottets memorial nr 3, första
lagutskottets utlåtanden nr 1—3, jordbruksutskottets
utlåtande nr 2 och all -

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ullsten, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
isolering på grund av smittorisk, och
herr Carlstein, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
handeln med textilvaror.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12 måtte uppföras
närmast efter första lagutskottets utlåtande
nr 3 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Interpellation ang. minskningen av antalet
anställda vid statliga företag i
Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Luleå (k), som
yttrade:

Herr talman! Under 1960-talet har
mer än 20 000 norrbottningar erhållit
arbete i andra län. Trots en hårt driven
utflyttningspolitik tenderar arbetslösheten
i Norrbotten inte att minska. I
december månad 1966 fanns inom länet
2 902 arbetslösa, 2 682 var placerade i
beredskapsarbeten och 2 476 under omskolning
och utbildning; det gör till -

Tisdagen den 14 februari 1967 Nr 7

Interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i Norrbotten

sammans 8 060 personer. Om en liknande
situation förelåge för hela landet
skulle vi i december månad ha haft
mer än 230 000 personer arbetslösa
eller i beredskapsarbeten och omskolning.
Sysselsättningskrisen måste betecknas
som allvarlig i Norrbotten, oaktat
den hårda utflyttningspolitiken och
oaktat att lokaliserings- och investeringsmedel
satts in i syfte att öka antalet
arbetstillfällen.

Strukturomvandlingen fortsätter i
snabb takt även inom jordbruket. Antalet
aktiva jordbrukslägenheter har sedan
mitten av 1950-talet sjunkit från
cirka 9 000 till för närvarande omkring
5 000 och beräknas minska ytterligare
till 3 000 eller ett ännu lägre antal. Inom
skogsbruket genomfördes under tiden
1961—1965 en minskning av antalet
anställda med nära 3 000 personer. Av
denna svarar domänverket för mer än
1 000. Till minskningen av antalet anställda
inom gruvdriften under 1960-talet med omkring 1 200 personer tillkom
under år 1966 en ytterligare minskning
med 200. Härtill bör även nämnas
den nedgång i sysselsättningen som
skedde genom permitteringarna av cirka
4 000 anställda inom gruvindustrien
i anslutning till jul- och nyårshelgerna.
Även om man optimistiskt räknar med
att avsättningssvårigheterna för den
norrbottniska järnmalmen endast är av
tillfällig art, anser länsarbetsnämnden i
sin prognos för år 1967 att ytterligare
nedskärningar i produktionen leder till
en minskning av antalet sysselsatta inom
gruvindustrien med 300—400 personer.
Nedskärningen inom gruvindustrien
har även givit utslag inom SJ.
Antalet anställda i kraftverksbyggen har
nedgått med omkring 1 000 personer.

Sammantaget kommer man fram till
att antalet anställda i de statliga företagen
LKAB, NJA, ASSI och statens vattenfallsverk
under 1960-talet har minskat
med mer än 3 000 personer — trots
att NJA under år 1966 något kunnat öka
antalet anställda. Om den beräknade

minskningen av antalet sysselsatta inom
gruvindustrien under år 1967 genomföres,
innebär detta att minskningen
av antalet anställda inom de statliga
företagen kommer att uppgå till 4 000
personer.

Därtill måste fogas det varsel som
delgivits de anställda i Båtskärsnäs och
att Luleå varv och verkstäder, en av
länets största tillverkningsindustrier,
brottas med svårigheter och att många
mindre företagare befinner sig i en liknande
situation.

De statliga företagen i Norrbotten,
som sammantaget utgör en stor arbetsgivare,
stagnerar eller går tillbaka. Förhållandet
har inneburit en minskning
av antalet förvärvsarbetande inom länet.
Det måste emellertid vara statsmakternas
sak att svara för att det sker
en förnyelse och en utbyggnad av den
statliga företagsamheten i Norrbotten.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet uppmärksammat tendensen
till stark minskning av antalet
anställda vid statliga företag i Norrbotten,
vilken utgör en anledning till
den nuvarande arbetslösheten inom länet,
och vilka åtgärder på såväl kortare
som längre sikt är planerade i syfte
att bryta denna utveckling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 för kungl. hov- och
slottsstaterna; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till oförutsedda utgifter.

Nr 7

Tisdagen den 14 februari 1967

§ 8

Tillkännagavs, att följande Rungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 30, med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag, och

nr 33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
879, av herr Åberg m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 15 t. o. m.
den 22 februari.

Stockholm den 11 februari 1967

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nyberg, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder med anledning av att
porslinsfabriken i Karlskrona läggs ned,

herr Eriksson i Bäckmora, till hans
excellens herr statsministern angående
åtgärder för att undvika stötande ord
och uttryck i radio- och televisionssändningar,
samt

herr Johansson i Växjö, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående försöksverksamheten
med femdagarsvecka i skolan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Onsdagen den 15 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Carlsson i Tyresö enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 14 innevarande februari
tills vidare.

Herr Carlsson i Tyresö beviljades
ledighet från riksdagsgörömålen tills
vidare.

§ 3

Meddelande om ändrad tid för andra
kammarens frågestunder

Herr TALMANNEN yttrade:

Från och med ingången av mars månad
kommer andra kammarens frågestunder
försöksvis att ta sin början kl.
15.30, d. v. s. en timme tidigare än hittills.
Tiden för första kammarens frågestunder
är oförändrad, kl. 16.00.

§ 4

Meddelande om handelspolitisk debatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats hålles en
utrikesdebatt onsdagen den 8 mars. En
handelspolitisk debatt kommer att anordnas
fredagen den 10 mars med början
kl. 11.00. Vid fredagens sammanträde
avses inga utskottsutlåtanden i
andra ärenden skola upptagas till avgörande.
Om inte samtliga på onsdagens
föredragningslista upptagna utskottsutlåtanden
hinner behandlas vid
onsdagens plenum, kommer återstående
ärenden att företagas till avgörande
nästföljande onsdag, den 15 mars.

§ 5

Meddelande om eventuellt arbetsplenum
torsdagen den 23 februari

Herr TALMANNEN yttrade:

1 enlighet med tidigare meddelande
kommer bevillningsutskottets betänkanden
angående de förslag till skattepolitiska
åtgärder som förutskickats i
finansplanen och angående investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
att upptagas till behandling i kamrarna
onsdagen den 22 februari. En del av
de föreslagna författningarna avses
skola träda i kraft den 1 mars 1967.
Om dessa ärenden inte hinner slutbehandlas
av riksdagen under onsdagen
blir det därför nödvändigt att anordna
arbetsplenum också torsdagen den 23
februari. Detta plenum kommer i så
fall att börja kl. 10.00, och vid sammanträdet
kommer även att behandlas
övriga på onsdagens föredragningslista
upptagna utskottsutlåtanden. Om bevillningsutskottets
nyss nämnda ärenden
hinner avgöras onsdagen den 22
februari men tiden inte räcker till för
behandling jämväl av samtliga övriga
utskottsutlåtanden på föredragningslistan,
kommer återstående ärenden att
företagas till avgörande nästföljande
onsdag, den 1 mars. Sammanträdet fredagen
den 24 februari blir sålunda, såsom
i den preliminära planen angivits,
under alla förhållanden ett bordläggningsplenum.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Formerna för anslutning; till religiöst samfund och politiskt parti

30, med förslag om kapitaltillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag; och

till lagutskott propositionen nr 33,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om
medling i arbetstvister, m. m.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 879.

§ 8

Föredrogs den av herr Andersson i
Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående minskningen
av antalet anställda vid statliga företag
i Norrbotten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Formerna för anslutning till religiöst
samfund och politiskt parti

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motion
angående formerna för anslutning till
religiöst samfund och politiskt parti.

I motionen nr 7 i andra kammaren av
herr Sjöholm hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t begära att pågående författningsutredning
meddelas direktiv att till
övervägande uppta frågan, huruvida
icke för anslutning till religiöst samfund
eller politiskt parti bör erfordras
av vederbörande egenhändigt undertecknad
skriftlig ansökan med stadgande
tillika att barn under sexton år i
religiöst avseende skall anses tillhöra
samma samfund som vårdnadshavaren».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 7 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Sveningsson,
Svenungsson och Werner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för det utskottsutlåtande
vi nu skall behandla vill renodla och
ta konsekvenserna av en princip, som
jag hade hoppats att vi skulle kunna
vara helt eniga om i denna kammare,
nämligen den att frågan om medlemskap
i eller anslutning till organisation
med livsåskådningskaraktär, politisk
eller religiös, är den enskilda människans
strikt personliga angelägenhet.
All inblandning däri, som har det
minsta av tvång eller överhöghet över
sig, borde i demokratiens namn bannlysas.
Detta borde vara en alldeles
självklar princip.

Men tyvärr, herr talman, är det inte
någon självklar princip. Vi bryter mot
den principen, både i religiöst och i
politiskt avseende. Människor måste begära
sitt utträde ur en statskyrka, fast
de aldrig gjort den minsta ansats för att
komma in i den, och på fackföreningssammanträden
kan ett sjuttiotal människor
ansluta 6 000—7 000 andra till
ett politiskt parti utan att dessa människor
kanske ens har reda på att de
blivit medlemmar däri. Någon gång
inträffar att man får en riksdagsman
med i notvarpet, och det säger tillräckligt
om det oefterrättliga i systemet.
Detta är inte demokrati utan en elak
parodi på demokrati.

Konstitutionsutskottet kämpar nu
emot motionen liksom man gjorde i
fjol. Det sägs att vi skall vänta på
kyrka—stat-utredningen och inte ingripa
i fackföreningarnas fria rätt att
själva besluta. Det svaret är ungefär
som goddag — yxskaft. Vad än kyrka—
stat-utredningen kommer fram till —
och någon gång skall den väl komma
till något resultat — behövs här en ga -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

ranti mot obehörig anslutning. Det behövs
utrymme för en dokumentation
av den fria viljan på detta område, där
den fria viljan av skilda anledningar
har haft svårt att kunna ta sig uttryck.
Naturligtvis skall fackföreningarna ha
all rätt att själva besluta — det har aldrig
varit tal om annat. Men varför
skulle fackföreningarna ha någon speciell
rätt att besluta om sådant som
våldför sig på demokratien? Ingen förening
i detta land — det må vara fackförening
eller annan — skall ha privilegiet
eller, som jag hellre skulle vilja
säga, belastningen att få göra det.

Nu finns, herr talman, i år en särskilt
intressant aspekt på detta ärende
som vi inte hade i fjol. Samtliga skånska
socialdemokratiska riksdagsmän i
denna kammare utom en, herr Adamsson,
har väckt en motion, nr 163, angående
»upptagande av namn på kandidatlista
vid allmänt val». Det är en
mycket bra motion, och jag skall stödja
den när vi kommer så långt. Man kan
bl. a. läsa i motionen: »Från kommunalvalet
1966 är flera fall kända, där
enskilda personers namn — utan deras
eget medgivande och vetskap —
förts upp bland kandidaterna på listor
upprättade av grupperingar med vilka
vederbörande uppenbarligen inte haft
eller önskat ha något gemensamt.»

Det är förståeligt att motionärerna
ogillar detta och till och med är litet
indignerade över att man kan blanda
in människor i politiska sammanhang
utan att man ens har tillfrågat dem och
utan att man vet om de vill vara med.

Så sägs det i motionen — och då
hårdnar språket ytterligare: »Det inger
sålunda starka betänkligheter att den
enskilde saknar skydd mot att hans
namn och anseende utnyttjas för syften,
som han själv inte sympatiserar
med eller är motståndare till. Vederbörande
vållas inte sällan -— vilket erfarenheter
ger belägg för — betydande
obehag. -— •— — En annan allvarlig
aspekt på företeelser av det nämnda

slaget är att de bland allmänheten kan
vara ägnade att misskreditera såväl det
demokratiska styrelseskicket som politiken.
»

Jag tycker det är bra sagt, och jag
kan instämma däri. Dessa ord skulle
kunna användas även i min motion.
Mina socialdemokratiska vänner i
Skåne och jag skulle kanske ha kunnat
ena oss; vi är tydligen inne på samma
tankegång —• bara litet olika led. Vad
vi alla går till storms mot är detta
manipulerande med människor som
schackpjäser i ett politiskt spel. Det är
rätt konstigt att herrar och damer motionärer,
som så löftesrikt svingar sig
upp till dessa demokratiens höjder,
plötsligt åker rutschbana ned i demokratiens
källarregioner, där vi har kollektivanslutningen.
Tydligen är det någon
sorts kollektiv personlighetsklyvning
— ett intressant spörsmål som jag
emellertid inte skall försöka reda ut
här.

Faktum kvarstår, nämligen att motiveringarna
i denna motion av socialdemokratiska
skåningar passar mycket
väl in på vad jag är ute efter, nämligen
att man utan människornas vetskap använder
deras namn i syften som de
inte instämmer i. Jag vill inte att människor
skall skrivas in i politiska partier
utan att de är med på det, och de
som står bakom motionen 11:163 vill
inte att enskilda personers namn skall
upptagas på valsedel utan vederbörandes
eget medgivande och vetskap. Det
rör sig alltså helt enkelt om ett tidigare
och ett senare led i samma tankegång,
men de skulle ju kunna kombineras.

Rent praktiskt vore väl annars det
bästa att först låta fackföreningarna
skriva in en mängd människor och sedan
välja ut de lämpligaste samt sätta
upp deras namn på valsedlar.

Men kan vi ändå inte vara ense om
att vi skall värna demokratien när helst
den angrips, oavsett om det gäller att
ta upp namn på valsedlar eller att skriva
in människor i partier? Skulle inte

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

någon av de många kampgrupper som
socialdemokratien nu är i färd med
att drapera sig i — rödgardister och
vad de kallas — kunna få till uppgift
att främja demokratien på hemmaplan?
Stora socialdemokratiska tidningar är
ju motståndare till kollektivanslutningen,
både den religiösa och den politiska.
Och jag undrar om de som nu
talar för kollektivanslutning menar att
också de socialdemokratiska tidningarna
är ute efter den fria rätten för
fackföreningarna att besluta.

Det talas ofta, herr talman, om att
vi skall skriva in parlamentarismen i
grundlagen. Och visst skall vi göra det.
Men skulle det verkligen vara något fel
om vi i denna grundlag också skrev in
några rader om att demokratien skall
skyddas, skrev in en garanti för demokratien
i detta avseende? Ty var skall
demokratien skyddas om inte i grundlagen
?

Herr talman! Med dessa ord skall jag,
utan alltför stor optimism, be att få
yrka bifall till motionen II: 7.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Herr Sjöholm är den
ståndaktige tennsoldaten och kommer
igen i år med samma motion som han
väckte vid förra årets riksdag. Och heder
åt honom för det!

När herr Sjöholm vill komma den
s. k. kollektivanslutningen till livs sammanför
han emellertid två ojämförliga
frågor, nämligen anslutningen till religiöst
samfund och anslutningen till politiskt
parti. En sådan sammanställning
haltar hjälplöst. Å ena sidan gäller det
omyndiga — barn — som enligt lag
och förordning skall stå under andras
tillsyn och vård, å andra sidan gäller
det myndiga personer som både kan
och skall handla å egna vägnar. I det
senare fallet — alltså vad beträffar
partianslutningen r- är iag överens
med herr Sjöholm, bortsett från att jaginte
tror att lagstiftning är rätta vä -

gen. Man kan komma fram genom personlig
överenskommelse. Och har herr
Sjöholm bara tålamod kommer han nog
att få uppleva detta. Men eftersom herr
Sjöholms ytliga argumentering i den
religiösa frågan kan verka bestickande
vill jag gå litet närmare in just på den.

Motionären vill göra gällande att rätten
till utträde ur kyrkan är en akt i
efterhand och därför måste betraktas,
som en lialvmesyr. Han menar att inträdet
i kyrkan är primärhandlingen,
där individens fria vilja avgör kyrkotillhörigheten.
Allt detta kan verka bestickande,
om man betraktar frågan
rent formellt. Men vad är det i realiteten
som sker? Låt mig, herr talman,
ta upp tre typfall som kan komma i
fråga.

För det första: Vad sker med barn
som på grund av föräldrarnas kyrkotillhörighet
tidigt upptages i kyrkan?
Ja, beroende på föräldrarnas intresse
får somliga barn en medveten kristen
kyrklig fostran, medan andra barn får
en fostran som inte ger dem någon
reell upplevelse alls av en samfundstillhörighet.

För det andra: Vad sker med barn
som inte tillhör svenska kyrkan — jag
avser de fall där föräldrarna tillhör annat
kristet samfund? Under förutsättning
att föräldrarna har ett religiöst
intresse växer deras barn in och upp
i den kyrka föräldrarna tillhör. Genom
deltagande i söndagsskola, juniorverksamhet,
ungdomsarbete m. m. och
på grund av den kristna andan i hemmet
måste barnen få en reell känsla
av samfundstillhörighet som ställer det
formella medlemskapet helt i skymundan.
Det är en lek med ord att i ett
sådant fall tala om individens självständiga
ställningstagande. Ställningstagandet
grundar sig självfallet på riktande
åtgärder i barnens miljö, d. v. s.
fostran, och detta är helt i sin ordning.

För det tredje: vad sker med barn
till föräldrar som icke tillhör svenska
kyrkan och icke något annat samfund

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967
Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

heller utan som representerar en sekulariserad
miljö? Det torde vara en ren
fiktion att en dylik miljö skulle vara
fri från dogmatiska ställningstaganden
och värderingar. Åskådningen i en dylik
miljö står inte sällan i bestämd
frontställning mot den kristna livsuppfattningen,
och de föräldrar torde vara
få, om ens några, som inte medvetet
eller omedvetet försöker påverka sina
barn i riktning mot sin egen uppfattning.
Även om dylika föräldrar inte
skulle förmedla någon aggressiv inställning
till den kristna kyrkan torde
man kunna utgå från att de genom sitt
eget uppträdande avsnör sina barn
från den religiösa sektorn och därmed
hindrar dem från ett självständigt ställningstagande.
Barn i sådana hem har
därför samma möjligheter att automatiskt
bli indragna i föräldrarnas ideologiska
krets som barn till kristna föräldrar.

Det är i alla tänkbara ideologiska
sammanhang mer eller mindre oegentligt
att tala om barnens fria val av livsåskådning.
Europarådets konvention
om föräldrars rätt att ideologiskt prägla
barnens fostran rimmar därvid väl
med vad som naturligen sker i en fri
demokrati.

Det nödvändiga korrektivet, som
verkligen slår vakt om individens frihet
att följa sin egen framväxande övertygelse,
är just rätten till utträde ur en
kyrka eller ett annat ideologiskt sammanhang,
en rätt som i religionsfrihetslagen
bara garanteras den som tillhör
svenska kyrkan. Detta behov kan dock
vara minst lika angeläget när det gäller
andra här nämnda ideologiska sammanhang.
Det reella inträdet kommer
man inte åt och så bör inte heller ske,
om man vill slå vakt om föräldrars rätt
att fostra barnen ideologiskt.

Den frihet herr Sjöholm vill åstadkomma
garanteras inte genom ett formellt
inträde men väl genom en lagstadgad
utträdesrätt. Det är inte tillräckligt
att bara avstå från inträde.

Det fordras en akt av positivt handlande.

Herr Sjöholm anför vidare, både i
sin motion och i sitt anförande i dag,
att han inte är tillfredsställd med utskottets
hänvisning till utredningen
kyrka—stat. Han anser att även i händelse
av en skilsmässa mellan staten
och kyrkan måste det finnas garantier
mot obehörig anslutning till religiöst
samfund. Inför sådant tal blir man
verkligen betänksam. Skulle inte en fri
kyrka ha rätt att -— som nu är fallet -—
räkna barndopet som i egentlig mening
samfundsgrundande? Det synes
mig kränkande för tanke- och trosfrihet
att förmena den en sådan rätt. Vad
vore det för slags liberalism? Samfundstillhörigheten
i svenska kyrkan
har sin grund i en kristen människosyn,
nämligen den att alla människor
står under Guds nåd. Vem har rätt att
beröva en annan människa hennes människosyn? Får

jag ta ett exempel från annat
håll: Om jag anser att herr Sjöholm är
en bra karl, kan han visserligen bestrida
det och åberopa en alldeles speciell
sakkunskap på området, men han
kan inte förhindra mig att hysa den
åsikten. Om han gör så, förnekar han
fundamentala liberala och demokratiska
värden.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag'' bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Sjöholm ansåg
att kammaren borde vara helt enig med
honom om det skydd han vill ha infört
i grundlagarna på det område det här
gäller.

Först vill jag konstatera att utskottet
är enigt om att en reglering av formerna
för anslutning till politiskt parti
och religiöst samfund icke bör införas
i någon ny grundlag. Utskottet är också
helt enigt om att detta inte är något
uppdrag för grundlagsberedningen. När
i fjol denna fråga debatterades och blev

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

föremål för omröstning i kammaren,
var det bara herr Sjöholm som förfäktade
den meningen.

Med anledning av herr Werners anförande
vill jag säga, att han på ett synnerligen
briljant sätt förklarade betydelsen
av en utträdesrätt. Han drog
emellertid inte konsekvenserna av sitt
resonemang, ty utträdesrätten — den
fråga vi diskuterar när det gäller kollektivanslutning
till politiskt parti —
finns på detta område lika klart uttalad
som på det religiösa området. Uet är
lika möjligt för varje medlem att själv
begära utträde ur partiet, om vederbörande
så önskar.

I sitt anförande tog herr Sjöholm upp
ett aktuellt fall. Det gällde herr Åkerlind.
Denna sak har gjorts till en stor
politisk diskussionsfråga just nu. Vad
är då kärnpunkten i den diskussionen?
Jo, kärnpunkten är huruvida herr Åkerlind,
innan han i år fick den aktuella
broschyren i sin hand, hade kännedom
om det beslut som fattats av Byggnads
avdelning i Uppsala eller inte. Denna
sak gäller helt de interna förbindelserna
mellan avdelningen och herr
Åkerlind i Knutsby, ordförande i sektionen
på platsen och namne med riksdagsledamoten
här i kammaren — om
det i detta sammanhang föreligger några
andra förbindelser är mig obekant.

Efter att ha blivit informerad om hur
avdelningens beslut tillkommit måste
jag säga att det är egendomligt att det
tagit så lång tid för herr Åkerlind att
få uppgift om det rätta förhållandet.
Om det är så som herr Åkerlind säger,
bör han allvarligt diskutera denna fråga
vid sektionens nästkommande sammanträde.
Enligt vad som framgått av
handlingarna visar det sig att sedan
avdelningens beslut fattats meddelande
utgått till respektive sektionsordförande,
som i sin tur har till uppgift att
upplysa medlemmarna därom. Vid tillfället
i fråga fördes också en livlig diskussion
på avdelningen. Några av avdelningens
medlemmar hade nämligen

reserverat sig, vilket visar att de kände
till den beslutade anslutningen — men
uppenbarligen gjorde inte herr Åkerlind
det. Sålunda diskuterades den tanke,
som herr Åkerlind fört fram i den
allmänna diskussionen, nämligen att avgifterna
från dem som reserverat sig
skulle användas för ändamål som vederbörande
själv anvisade. Det beslöts
också att medlen skulle användas till
studieverksamheten.

Efter ett 25-årigt ledamotskap i en
av landets största arbetarkommuner
känner jag väl till frågan om kollektivanslutningar
och hur den handlägges.
Under hela min tid har det aldrig förekommit
ett ärende av den karaktär som
herr Åkerlind nu fört fram till allmän
diskussion. Det har alltid varit möjligt
för medlemmarna att i vanlig ordning
reservera sig, och de har också fått
kännedom härom i samband med det
fattade beslutet.

Jag är den förste att beklaga om i
det aktuella fallet ärendet inte har
handlagts på det sätt som alla berörda
parter ändå önskar. Mot avdelningsstyrelsen
kan ingen anmärkning riktas
mot det sätt varpå frågan har handlagts.

Herr Sjöholm ansåg att det resonemang
som föres i motionen nummer
163 sammanfaller med hans eget resonemang
i denna fråga. Det finns emellertid
en väsentlig skillnad. Med nuvarande
lagstiftning har man inte, om
man har blivit uppsatt på ett partis
valsedel, någon möjlighet att reservera
sig och att avsäga sig uppdraget förrän
valet förrättats.

Herr Sjöholm är, som herr Werner
uttryckte det, den ståndaktige tennsoldaten.
Den fråga han här tagit upp har
diskuterats vid ett par tillfällen tidigare,
men med min kännedom om herr
Sjöholm föreställer jag mig att den återkommer
även framdeles.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets enhälliga
hemställan.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Formerna för anslutning

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är betecknande och
anmärkningsvärt att man här finner
herrar Adamsson och Werner kämpande
på samma barrikader — eller man
kanske närmast bör tala om en ohelig allians.
Herrarna slåss från olika utgångspunkter
för samma sak. Ni slåss för
vissa privilegier som ni har skaffat er,
nämligen att kunna mota in människor
där ni vill ha dem utan att de själva
skall få bestämma. Det säger tillräckligt
mycket om det underliga i det hela,
att ni från så skilda utgångspunkter ktsn
vara så eniga om det demokratiska i ett
sådant system.

Herr Werner känner nog bättre till
det än jag, men jag tror att det står någonstans
att »tron skall göra er fria».
Jag undrar när herr Werner skall bli
så fri att han vill ha frihet på detta område.
Det är nämligen det enda jag syftar
till i min motion. Och den kommer
säkerligen igen, herr Adamsson, ty om
man anser sig ha rätt kämpar man så
länge man kan. Ingen människa skall
tvingas, ingen människa skall utestängas.
Givetvis skall alla som vill det få vara
med i det socialdemokratiska partiet
eller i ett religiöst samfund. Helst bör
det emellertid då inte förekomma några
privilegier för vissa riktningar. Det tycker
jag är demokrati.

Herr Werner talar här mest om barn
och omyndiga, liksom om det skulle vara
mindre stötande att man behandlade
dem på ett oriktigt sätt. Det kan jag inte
fatta. Dessutom träffar inte herr Werners
kritik det jag vill komma åt. Med
mitt system skulle nämligen så småningom
ingen människa, vuxen eller
barn, vara med i något religiöst samfund
utan att själv ha gått med. Jag vet
inte om det är en kristen tanke att man
skall upphöja slentrianen till högsta
dygd, att ljumheten skall triumfera och
att man bör låta människor vara litet
hur som helst, bara man får dem med.
Som herr Werner vet brukar det talas
om förrättningskristendom. Den inne2
-—Andra kammarens protokoll 1967. fl

till religiöst samfund och politiskt parti

bär att människor utnyttjar kyrkans
tjänster utan att inlägga någon djupare
innebörd i det. Det finns sociologiska
utredningar om den saken, såsom herr
Werner nog mycket väl känner till.

Herr Werner framställer rätten till
utträde som en stor sak ur frihetssynpunkt,
en demokratisk grundpelare. Det
är verkligen en bräcklig grundpelare.
Det är alltså över rätten till utträde vi
skall vara så stolta. Men varför skall man
begära sitt utträde ur något som man
aldrig har begärt sitt inträde i? Skulle
vi genomföra samma ordning på samhällslivets
skilda områden, skulle det
bli nog så besvärligt. Jag menar att en
fri människa bör få vara med där hon
vill vara med. Där hon inte vill vara
med skall hon heller inte vara med och
därför inte behöva begära sitt utträde.
Det är en absurditet att man skall begära
utträde ur någonting som man aldrig
begärt att få komma in i.

Att jag vill få in en bestämmelse i
grundlagen beror på att jag menar att
grundlagen skall skydda demokratien.
Där kan man ha en allmän regel som
säger att varje människa skall ha fullständig
personlig frihet att bestämma
hur hon skall ställa sig i åskådningsfrågor
av politisk eller religiös art. Vad
skulle det ligga för fel i det? Herr
Adamsson vill kanske svara på frågan,
om det skulle göra något ohägn eller
någon skada. Ni kan möjligen säga att
det vore onödigt, men Ni kan inte säga
att det uppstår någon skada om man på
detta sätt slår vakt kring den enskildes
frihet.

Till herr Adamsson vill jag säga att
det är riktigt att det i fjol inte var så
många som röstade för motionen, men
inte heller förnuftet brukar trampa
fram i kollektivet. Vad herr Adamsson
kan haka sig fast vid är en rätt för en
fackföreningsmedlem att reservera sig
— det är den stora frihet som vi skall
slå vakt om. Det finns dock en förnuftsmässig
motivering bakom motionen 163,
nämligen den som uttrycks så väl med
■ 7

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

orden att man inte skall få behandla
människor så, att man tvingar dem med
i politiska sammanhang utan att de
själva vill vara med.

Motiveringen i motion 163 sammanfaller
nära med syftet i min motion, och
det är huvudsaken — om det sedan kan
skilja sig i några små formella detaljer
om reservationsrätt är ovidkommande.
Det är ändå en ynkedom att både
herr Werner och herr Adamsson till sitt
försvar bara kan hänvisa till en rätt för
människor att i yttersta nödfall slippa
vara med där de inte vill vara med.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har levat i den tron
tidigare, att herr Sjöholm visste vad han
talade om, men nu visar det sig att han
inte gör det.

Reservationsrätten inom fackföreningsrörelsen
är en rätt till reservation
mot beslut om anslutning till partiet
och en rätt för den som kommer med
i en fackförening att säga ifrån att han
inte vill tillhöra det socialdemokratiska
partiet. Följaktligen kommer ingen med
i det socialdemokratiska partiet som
avger reservation från början. Det är
detta som inte har fungerat i fallet
Åkerlind, med eller mot hans egen vilja.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson säger
att det aldrig tidigare har hänt att något
fall liknande herr Åkerlinds har förts
till allmän kännedom på det sätt som
nu har skett.

Men, herr Adamsson, det beror väl
på att ingen riksdagsman i något annat
parti än det socialdemokratiska tidigare
har kollektivanslutits på det sätt som
nu skett, i strid mot det socialdemokratiska
partiets stadgar.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Herr Sjöholm fröjdar
sig över den oheliga alliansen — vad
det nu kan vara för glädje för honom!

Låt mig ta upp ett yttrande av herr

Adamsson beträffande utträdesrätten,
där han påstår att jag skulle brista i
konsekvens genom att inte vilja tillämpa
utträdesrätten även beträffande partitillhörighet.
Nu är det väl ändå så
att utträdesrätten inte borde vara aktuell
i partisammanhang, eftersom man
inte föds in i ett yrkessammanhang —
detta skedde möjligen på skråväsendets
tid, och där må också den politiska
utträdesrätten höra hemma!

När det gäller kristna samfund, vill
jag säga att man föds och fostras in i
ideologiska sammanhang. Där står av
naturliga skäl inget annat till buds än
utträdesrätten. Jag vill fråga: Hur är
det med herr Sjöholms egna barn? De
är väl också införsatta i en ideologisk
gemenskap med föräldrarna och familjen
i övrigt?

Inte skall man väl kalla fostran för
slentrian. Vi ger våra barn de kristna
värderingarna. Att fostra barn — när
har det blivit slentrian? Att föräldrarna
bär sina barn till dopet —- vågar man
kalla det slentrian? Inte vill väl herr
Sjöholm påstå att herr Sjöholms föräldrar
och mina föräldrar handlade av
slentrian den gången de bar oss till dopet? Herr

Sjöholm går inte särskilt mycket
på djupet i sin argumentering. Det är
litet fäktande i det blå, tycker jag.
Visst låter det imponerande att ta Skriftens
ord till hjälp, men citera rätt, herr
Sjöholm! Det står inte: »Tron skall göra
eder fria», utan det står: »Sanningen
skall göra eder fria», och det är väl
därför herr Sjöholm själv måste krångla
så förfärligt här i talarstolen.

När vi har realiserat herr Sjöholms
samhälle, skall det då vara förbjudet för
föräldrar att ta sina barn med till kyrkan
eller till bönhuset och att ge dem
de kristna värderingarna? Detta är precis
vad som utgör den reella anslutningen
till ideologisk gemenskap.

Herr ADAMSSON (s):

Nej, herr Werner, det är inte en fråga

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

om utträdesrätt, utan det är en fråga
om rätt att reservera sig mot anslutning
till socialdemokratiska partiet, och det
är den saken som inte har fungerat alldeles
tillfredsställande i fallet Åkerlind.
Han har haft för dålig kontakt med sin
namne inom sektionen i Knutby.

Att kasta ut påståendet, att anslutningen
till partiet har skett i strid mot
SAP :s stadgar utan att ange vilken
punkt man syftar på, är litet djärvt. Jag
vill emellertid ha sagt att enligt vad
som framgått har ärendet behandlats
helt enligt Svenska byggnadsarbetareförbundets
stadgar. Fackföreningen är
i detta fall en suverän organisation,
och den har begärt inträde i det socialdemokratiska
partiet för sina medlemmar.
Fråga uppstår då, huruvida handläggningen
av ärendet inom fackförbundet
varit den stadgeenliga. Enligt vad
jag har kunnat finna har den varit det.
Det har brustit på en punkt: sektionsordföranden
i Knutby kallade inte till
sammanträde för att lämna meddelande
om det beslut som fattats i början av
förra året. Det meddelandet fick herr
Åkerlind först i samband med en skrift
som tillställdes honom i år.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Ett yttrande i herr Sjöholms
första inlägg liar föranlett mig
att begära ordet. Han talade om en
mycket bestämd personlighetsklyvning
bland de skånska riksdagsmännen,
och jag vill gärna medge att en sådan
kan förekomma; vi har nästan bevis
för det. Herr Sjöholm liar i alla sammanhang
uttalat att han är republikan,
men häromdagen röstade han för
kvinnlig tronföljd. Vore det inte skönt
med eu liten undersökning för att se
var personlighetsklyvningen sitter djupast,
herr Sjöholm?

Denna herr Sjöholms frihetskärlek
— som nästan övergår till porr — denna
fruktansvärda omsorg om de stackars
fackföreningsmedlemmar som blir
kollektivanslutna står en nästan upp i

halsen. Herr Sjöholm kan vara alldeles
lugn för deras själar. De bestämmer
helt och hållet själva, om de skall ansluta
sig eller ej. Jag förfäktar, herr Sjöholm,
att varje medlem i en facklig
organisation bär denna rätt att själv
bestämma hur han vill ha det.

Det finns emellertid flera andra organisationer.
Varför angriper inte herr
Sjöholm dem? Fråga Sveriges läkare
om de är alldeles fria i sin anslutning!
De anslutes direkt genom förbundet till
SACO. Hur kan det komma sig? Fråga
Sveriges arkitekter hur de har det! De
anslutes också direkt till SACO och har
inte den minsta möjlighet att säga att
de inte vill vara med, ty de skall vara
med. Det är bara de stackars LO-medlemmarna
som herr Sjöholm är så förfärande
rädd om. Jag kan försäkra honom
att de förvisso har förmåga att ta
vara på sig själva i dessa stycken. Att
de anser det med sina intressen förenligt
att tillhöra det socialdemokratiska
partiet borde det inte behöva råda något
tvivel om, när man sett hur utvecklingen
bär gått i vårt land. Därför tycker
jag att herr Sjöholm skall stoppa
ned resonemanget om frihet för människorna.
Jag skulle tro att han helst
accepterar den frihet som innebär att
alla människor gör som herr Sjöholm
vill. De är inte riktigt detsamma.

Herr CARI.SHAMRE (h):

Herr talman! Jag tänker i huvudsak
inte ta del i denna debatt; jag har gjort
det tidigare i år, och det må räcka för
mig. Jag har bara en liten fråga att
ställa till herr Sjöholm, eftersom jag
plötsligt blev mycket intresserad av
hans syn på framtiden när det gäller
anslutningen till kyrkan. Han röjde sina
planer när han sade att barns syfte är
att vi en gång skall komma därhän att
ingen människa är medlem i något
kyrkligt samfund utan att själv ha begärt
sitt inträde.

Men, herr Sjöholm, när vi en gång
bär nått så långt att ingen har fötts in i

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

kyrkan och denna inte har några andra
medlemmar än de som själva vid någorlunda
mogen ålder har begärt sitt inträde,
hur ställer sig det då om ett föräldrapar
just efter moget övervägande
begär inträde i kyrkan? Har de, enligt
herr Sjöholms sätt att se, inte rätt att
ta sina ett-, två- tre- eller fyraåriga barn
med sig in i samfundet? Detta måste
med hans synsätt vara inkonsekvent.
Män kan väl inte heller gärna tillåta
"föräldrarna att skriva in sina barn i en
•kyrklig söndagsskola, ty därmed är de
faktiskt anknutna till samfundet.

Menar herr Sjöholm att ingen människa
i Sverige i framtiden någonsin
skall kunna tillhöra en kyrka eller annat
religiöst samfund utan att vid lägst
feintön års ålder — för att nämna den
nuvarande utträdesgränsen — själv ha
bestämt sig för det? Blir med andra
ord kyrkan barnförbjuden?

'' Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg trodde aldrig att
jag skulle behöva uppleva den dag när
jag skulle stå i denna talarstol och läsa
ur de socialdemokratiska partistadgarna
för herr A damsson. Det står på sid.
38 i SAP:s stadgar att medlem som anklagas
för bl. a. »medlemskap i annat
politiskt parti eller uppträdande mot
partiet vid allmänt offentligt val» skall
kunna uteslutas. På sidorna 46—47
sägs det: »Förening, som ansluter sig
till eller tillhör arbetarekommunen,
skall göra detta med hela sitt medlemsantal
med undantag för de medlemmar,
som genom annan förening redan tillhör
arbetarekommunen» samt med undantag
för de medlemmar »mot vilka
vid anslutning kan åberopas något av
de skäl för uteslutning, som finnes angivna
i partistadgarnas § 13 mom. 2
Och 4», där det alltså talas om medlemskap
i annat politiskt parti eller verkande
mot partiet vid val.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Först "vill jag säga att

herr Carlshamre inte har läs! min
motion, ty där står det liksom i fjol
mycket tydligt att barn under 16 år
skall tillhöra samma samfund so«m vårdnadshavaren.
Det är inte alls något
problem; kyrkan skall således inte
barnförbjudas.

Herr Adamsson sade att man skulle veta
vad man talar om, men dessa ord borde
han ha riktat till sin kamrat herr Henningsson
litet bakom sig. Häromdagen
diskuterade vi inte problemet monarki
—republik. Åtminstone deltog inte jag i
någon sådan omröstning, och bär herr
Henningson gjort det, måste det ha varit
någon annanstans än i riksdagen.
Här i kammaren dryftade vi då, vilket
mycket starkt framhölls av många talare
eftersom det fanns en del som
ville blanda bort korten, om vi när vi
har monarki skall ha kvinnlig tronföljd.
Jag röstade för kvinnlig tronföljd. Jag
är republikan men kan inte ensam
åstadkomma ett republikanskt statsskick.
Med det stora socialdemokratiska
motståndet — ni vet ju inte vad ni
vill — fruktar jag att vi kommer att få
behålla monarki under en ganska lång
tid framåt, och då skall vi inte göra någon
skillnad mellan man och kvinna.
Det skall inte bli någon könsdiskriminering
vare sig då det gäller hög eller
låg utan vi skall ha demokrati från
kungahuset och ner. Det var alltså detta
vi talade om, herr Iienningsson, och
ert argument är således fullständigt förfelat
i detta sammanhang.

Jag förstår mycket väl herr Henningsson
när han säger att kollektivanslutningen
står honom upp i halsen
— jag tycker också den borde göra det
vid det här laget. Herr Henningsson och
andra går här som katten kring het
gröt och talar inte om huvudsaken utan
om att det finns reservationsrätt. Herr
Adamsson t. ex. sade att ingen kommer
in som inte vill, vilket är fullkomligt
felaktigt. Det finns en mängd människor
som inte vet att de blivit medlemmar,
de blir inte ens kallade, och jag

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

känner personligen flera som inte vetat
om att det varit sammanträde. Det bär
blivit värre nu med de stora avdelningarna.
Hur kan herr Adamssön då
säga att det finns en garanti för att man
inte kommer med om man inte önskar?

Herr Werner, jag var inte glad åt
den oheliga alliansen mellan er och
herr Adamssön, men herrarna själva
var det väl eftersom ni ingått den. För
min del tycker jag att det var ledsamt,
men alliansen håller visst på att spricka
redan.

Det som är slentrian, herr Werner, är
naturligtvis att en mängd människor är
med i ett samfund — låt oss säga statskyrkan
— och räknas in i detta utan
att ha gjort den minsta ansats för att
få vara med. De har inte avgett någon
viljeförklaring att de verkligen bekänner
sig till statskyrkan. Häri ligger felet
och det är detta som är slentrianen. Beträffande
citatet vill jag framhålla att
jag reserverade mig mot att jag möjligen
citerade fel — man skall ju ha reservationsrätt.
Det skulle alltså heta »sanningen»
i stället för »tron», ocli det
kan gå lika bra. Jag tror att det skulle
vara mera sanningsenligt och mer i
överensstämmelse med kyrkans syn att
ha medlemmar, som man vet har kommit
med av fri vilja och av övertygelse
och inte av några andra skäl.

Herr talman! Debatten börjar dra ut
på tiden. Det viktiga är att slå fast att
den enskilda människan ensam skall
avgöra denna fråga. Sedan hjälper det
inte att tala om reservationsrätt och
annat, ty det är bara att kringgå problemet.
I grundlagen bör det finnas ett
skydd för den enskilda människans
personliga frihet att själv få bestämma
rörande dessa ting.

Herr ADAMSSÖN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur jag
skall uppfatta herr Åkerlinds replik.
Hela tiden har jag utgått ifrån att herr
Åkerlind, om han hade haft kännedom
om beslutet i fjol, omedelbart skulle ha

begärt reservation. Han vill nu ha
ärendet behandlat som ett uteslutningsärende.
Detta är verkligen intressant,
herr Åkerlind!

Till herr Sjöholm vill jag säga att
alla medlemmar som har kontakt med
sin fackliga organisation får kännedom
om vad som beslutas. 1 fallet Åkerlind
har det brustit — den saken framstår
som uppenbar när man tar del av handläggningen
av ärendet. Men numera är
ju alla medlemmar i avdelningen underkunniga
om det beslut som fattats.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Det finns en sorts ordyviga
predikanter, om vilka man brukar
säga ätt de har för vana att utgå
från texten för att aldrig mer dit återvända.
Det är uppenbarligen den fataliteten
herr Sjöholm råkat ut för. I
hans motion står det mycket riktigt, att
barnen skall följa föräldrarna, medan
han i sitt första anförande sade att
ingen människa i hans framtida idealsamfund
skall kunna anslutas annat än
efter eget ställningstagande. Nu har han
alltså återvänt till texten, till motionen.
Å andra sidan förstår jag då uppriktigt
sagt inte vad motionen skall tjäna till,
ty detta att barnen följer föräldrarna,
det är ju exakt det som nu sker, herr
Sjöholm. Barn till föräldrar, som icke
är medlemmar av kyrkan, blir icke anslutna
till kyrkan vid födelsen. Yad är
det för skillnad mellan att föräldrarna
låter barnen från födelsen följa dem
in i det samfund de tillhör och att föräldrarna,
kanske många år senare, efter
moget övervägande begär inträde i kyrkan
och därvid tar sina barn med sig
in i samfundet.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om herr Sjöholm menar
att en övertygad republikan kan
rösta för kvinnlig tronföljd, då är all
debatt meningslös.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, herr
Henningsson, att det är meningslöst att
tala om monarki eller republik i dag,
ty den saken diskuterar vi inte nu —
och det gjorde vi inte häromdagen heller.
Vi kan mycket väl diskutera den
frågan när det lämpar sig. Vad jag ville
framhålla var, att vi inte bör ha någon
könsdiskriminering. Men den tanken
är tydligen herr Henningsson inte anhängare
av.

Det var emellertid med anledning av
herr Carlshamres replik som jag begärde
ordet. Detta är ingen »barnmotion».
Bakom motionen ligger tanken
att ingen vuxen människa skall automatiskt
slussas in i ett samfund och
tvingas begära utträde om hon inte vill
vara med. Varje människa skall för att
bli medlem i ett samfund begära inträde
i samfundet. Men det är naturligtvis
nödvändigt att man försöker lösa
frågan om barnens samfundstillhörighet.
Jag vill att var och en som vill bli
medlem av ett samfund skall skriva en
ansökan, men det lär vara svårt att få
ett nyfött barn att skriva under en ansökningsblankett
och därför har jag
föreslagit att barnen, för att de inte
fullständigt skall sväva i det blå, skall
tillhöra samma samfund som föräldrarna.

Detta är alltså en mycket större fråga
än vad herr Carlshamre tycks ha fattat;
den gäller inte bara barnen utan
hela principen, att ingen människa
skall bli medlem av ett samfund utan
att ha tillkännagivit sin önskan härom
genom en viljeförklaring.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det där går inte ihop,
herr Sjöholm. Det är bara barn som
föds in i kyrkan. Man talar i kyrkan
om en nyfödelse, men det är någonting
helt annat. Vuxna människor föds
aldrig in i kyrkan. Det förekommer
icke att någon vuxen människa utan

egen vilja anslutes till kyrkan. Det gäller
uteslutande barn, och därför är
detta i mycket hög grad en barnfråga.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Felet med herr Carlshamre
är att han inte begriper att barn
eu gång blir vuxna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det är kanske synd att
försöka dämpa denna munterhet; det
är minsann inte alltför ofta som det
förekommer munterhet i kammaren.
Jag har emellertid begärt ordet därför
att jag tycker att denna debatt är väldigt
ensidig.

Frågan om kollektivanslutning är i
mycket hög grad — det kan man aldrig
komma ifrån — en fråga om finansiering
av politisk verksamhet. Man bör
därför se denna fråga i relation till hur
de politiska partierna över huvud taget
finansierar sin verksamhet. Vi vet att
både folkpartiet och högern och i viss
mån även centerpartiet får ett väsentligt
ekonomiskt stöd av bl. a. bolagen i vårt
land. Det är klart att bolagen inte tar
dessa pengar ur sin egen, d. v. s. aktieägarnas,
ficka i egentlig mening, utan
de tar dem av de vinstmedel som under
hand uppkommit. Dessa vinstmedel har
i sin tur åstadkommits genom att köparna
betalat för de olika varor och
tjänster som dessa bolag lämnar. I
egenskap av konsument vill jag ifrågasätta
huruvida det är förenligt med
företagens verksamhet att på detta sätt
stödja politisk verksamhet anonymt —
vilka företag som anslår pengar och
till vilka politiska partier de går redovisas
ju aldrig klart. Denna anonymitet
vill jag brännmärka i denna kammare.
Det vore skönt om vi kunde enas om
ett förslag som gjorde att det blev uppenbart
vilka bolagen är och till vilka
partier de lämnar pengar. Det sättet att
finansiera politisk verksamhet får inte
glömmas bort i denna debatt.

Vidare stöder jordbrukets ekonomis -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti

ka föreningsrörelse i mycket stor utsträckning
centerpartiet. Men inte redovisas
det offentligt på sådant sätt att
vi kan följa det i detalj! Även detta bör
man ta upp och diskutera. Högern gör
en stor affär av kollektivanslutningen
som är ett sätt att finansiera politisk
verksamhet, men man talar inte ett
enda ord om det andra sättet att finansiera
denna verksamhet. Det tycker
jag man skulle göra innan man över
huvud taget börjar kritisera den form
av finansiering av politisk verksamhet
som kollektivanslutningen innebär.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag måste säga några
ord även till herr Kellgren, som också
han blandar in ovidkommande ting i
diskussionen. Jag fruktade att vi skulle
få höra det argument han anförde —
det brukar ofta förekomma.

Jag har inte vänt mig mot att fackföreningarna
anvisar medel till socialdemokratiska
partiet. Det är naturligtvis
helt i sin ordning. Vad jag opponerat
mig emot är att man ansluter
människor. Vi skall inte blanda ihop
människor och pengar, herr Kellgren.
Om ett bolag anslår pengar till ett visst
politiskt parti så är det en sak — det
är klart att man kan diskutera det också,
men det skall vi inte göra i dag.
Men därför ansluter man ju inte dem
som arbetar där eller aktieägarna till
ett visst politiskt parti. Herr Kellgren
och jag talar alltså inte om samma sak.
För att det inte skall bli några missförstånd
vill jag ännu en gång framhålla,
att fackföreningarna givetvis får
anvisa medel till vilket parti de vill.
Men de skall inte ansluta fria människor
till ett politiskt parti som dessa
inte vill vara medlemmar i.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Sjöholm har klart
uttalat att han ingenting har emot att
fackföreningarna anslår medel till socialdemokratiska
partiet. Det han sä -

ger sig reagera emot är att man ansluter
människor. Jag vet att man i den
borgerliga propagandan försöker att
göra gällande att anslutning till det
socialdemokratiska partiet skulle innebära
ett sådant väldigt tryck på människorna
att rösta med socialdemokratien.
Jag tror inte det har gällt i fallet
Åkerlind, trots att han har varit ansluten
till socialdemokratiska partiet.
Jag tror inte han känt något sådant
tryck. Jag tror att han har röstat med
det parti som han företräder i kammaren.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:7;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 7.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 178 ja och 2 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

§ 10

Statsbidraget till politiska partier

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motion angående
statsbidraget till politiska partier.

I motionen nr 232 i andra kammaren
av herrar Rubin och Sjöholm hemställdes
dels om avslag på äskandet i statsverkspropositionen
om anslag för statsbidrag
till politiska partier, dels att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att motionen överlämnades
till grundlagberedningen för beaktande
av däri angivna synpunkter.
Motionen hade i förstnämnda del hänvisats
till statsutskottet och i övrigt
till konstitutionsutskottet.

I motionen uttalades, såvitt nu var
i fråga, att det vore högst tveksamt,
om de politiska partierna skulle subventioneras
av staten, och att i vart fall
de nuvarande formerna inte kunde
accepteras. Enligt motionärernas mening
vore det nödvändigt att dessa former
omedelbart omprövades.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 232 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Sveningsson, fröken
Stenberg samt herrar von Friesen
och Werner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vi har nyss ganska
länge diskuterat kollektivanslutningen,
och det ärende vi nu skall behandla
rör också en form av kollektivanslutning,
i så måtto att man via debetsedeln
ansluter alla svenska skattebetalare till
fem existerande partier. Man tvingar
vederbörande att stödja de partierna,
oavsett om han eller hon sympatiserar
med partiernas idéer och arbete eller
inte. Detta är i ett avseende ännu mera

odemokratiskt än den fråga vi tidigare
debatterade, ty här har man inte ens
den ynkligaste reservationsrätt. Man
kan ju inte reservera sig mot att betala
skatt. Det hjälper inte mycket. I annat
fall skulle det nog ha blivt populärt
att göra det.

Partistödet är och förblir odemokratiskt,
och det borde vara omöjligt att
praktisera i ett demokratiskt samhälle.
Jag vill emellertid tillägga att de pengar
som hittills delats ut —- så långt jag
kan bedöma från folkpartiets synpunkt

— har använts på ett förnuftigt sätt,
som inte i och för sig har skadat demokratien.
Jag skulle t. o. m. kunna säga
att pengarna har kommit demokratien
till godo. Detta är givetvis gott och väl
men sanktionerar inte det odemokratiska
i själva systemet. Ingen människa
i detta land skall kunna tvingas att betala
pengar till en politisk propaganda,
som hon inte sympatiserar med och
som kan leda till ett samhälle utformat
på ett sätt som hon inte vill ha det.
Sedan makten en gång är fördelad har
vi givetvis att ställa oss till efterrättelse
vad som kan bli beslutat. Men i
själva spelet om makten får inte figurera
några tvångsvis uttaxerade pengar

— det är elementär demokrati. Man får
inte tvinga människor att stödja riktningar
som de inte personligen vill
stödja.

När partistödet beslöts sades det uttryckligen
både från oppositionen och
majoritetspartiet, att det var ett försök
och att man skulle inhämta erfarenheter
och lärdomar. Vart har de rösterna
tagit vägen nu? Har de drunknat helt i
klirret från dessa pengar som man
samlat ihop från skattebetalarna? Jag
tror att det finns risk att dövheten tilltar
snarare än att den avtar, och jag
tror att det nu är dags att pröva den
erfarenhet vi vunnit av detta system
med partistöd.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till motionen 232 i denna kammare som
har just denna innebörd, att det nu är
tid att ompröva förutsättningarna för
partistödet.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag har satt mitt namn
under en blank reservation efter utskottsutlåtandet
i detta ärende och vill
motivera åtgärden med några få ord.

När man studerar den föreliggande
motionen av herrar Rubin och Sjöholm,
kan man förmärka oroande tveksamhet
i argumenteringen, och det intrycket
befästes ytterligare av det anförande
herr Sjöholm nu höll. Han är
alldeles uppenbart på glid från en tidigare
ståndpunkt. I motionen ställer man
sig nu inte längre kategoriskt och principiellt
avvisande till partistödet. »Det
synes högst tveksamt», skriver man,
»i varje fall kan nuvarande former ej
accepteras», »det måste bli andra former»
o. s. v. Man rekommenderar en
utredning och menar att den skulle
kunna utföras hos grundlagberedningen.

Det är denna halvhjärtade inställning
som gör en ytterligt tveksam. I högern
har vi vårt principiella ståndpunktstagande
klart. Vi yrkar inte på
någon utredning. Vi anser fortfarande
att det beslut som i all hast kom till
stånd hösten 1965 var principiellt felaktigt.
Det må vara ett mycket allvarligt
memento att vårt land nu är den
enda demokratiskt styrda stat som ger
de politiska partierna subsidier, sedan
författningsdomstolen i Västtyskland
förra året förklarat sådana olagliga.

Det principellt felaktiga berör inte
bara de politiska partierna utan också
de enskilda medborgarna. Att tvingas
att över skattsedeln betala underhåll åt
partier som man anser ha en helt avvikande
mening om fundamentala demokratiska
sanningar måste vara ytterligt
otillfredsställande. Därtill kommer
det bekanta faktum, att vi har ett skärpt
budgetläge och tvingas pruta på andra
mycket viktiga äskanden.

I annat sammanhang får vi tillfälle
att återkomma till frågan om anslaget
på 23 miljoner, och då kommer vi att
göra gemensam sak, dock icke i dag.

Statsbidraget till politiska partier

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! En fri opinionsbildning
är grundförutsättningen för att
en demokratisk stat skall kunna fungera.
Våra politiska partier skall ju vara
väljarnas instrument; de skall kanalisera
olika meningsyttringar inom
folkopinionen och försöka förverkliga
de åsikter och idéer som respektive
väljare företräder. Det har sagts att
partier är fria staters liv, och jag skulle
vilja tillägga, att de därför också är
fria människors liv. Tyvärr är det senare
ofta inte med sanningen överensstämmande,
utan partierna har många
gånger i stället för att vara väljarnas
tjänare blivit väljarnas despoter.

Partiernas tjänstemän och befullmäktigade
arbetar inte sällan i kraft av sin
makt mer för det egna partiet som organisation
— för att bibehålla det som
varit och är — än för att förnya, föryngra
och anpassa politiken till dagens
och morgondagens samhälle. Kort
sagt: våra politiska partier visar tendenser
att i mångt och mycket bli självändamål.
Varje förändring i opinionen
som kan spåras — allra helst om det
gäller partiet, det egna partiets suveränitet
— ses med misstro av de personer
som finner sin ställning, sina förtroendeposter
hotade. Att främja de
idéer och samhällsuppfattningar som
ger partiet existensberättigande och utpekar
dess framtidsmål blir tyvärr ofta
av sekundär betydelse. Partisolidariteten
blir lojalitet mot den organisatoriska
ramen och mot partifunktionärer
av skilda digniteter.

Våra demokratiska oppositionspartier
äger en gemensam grundsyn men
har sedan länge förött sin kraft genom
att sinsemellan konstruera upp meningsskiljaktigheter
•— meningsskiljaktigheter
som inte funnits men som underblåsts
av politiker som vill bevara
allt vid det gamla. Framgångarna har
endast bestått i att oppositionspartierna
vid olika val bytt röster mellan sig, och
de har aldrig totalt lyckats nå målet —

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Statsbidraget till politiska partier

en växling vid makten. Ännu fram i
våra dagar har något gemensamt alternativ
inte kunnat presenteras. Visserligen
har vi borgfred, men våra väljare
fordrar något mer — ett alternativ till
den sittande regeringen.

Socialdemokraterna har alltså decennium
efter decennium kunnat sitta i
orubbat bo och genom sitt långa regeringsinneliav
och i avsaknad av en värdig
samlad motståndare bli vt alltmer
maktfullkomliga — så maktfullkomliga
att de även glömt väljarna. Mittenpartierna
har gjort upp ett gemensamt program.
Men att slå ihop partierna -—
nej, det skulle skrämma bort väljarna
i vardera partiet, säger gamla konservativa
politiker, väl bevandrade i taktik
men ofta utan kännedom om väljarna.
Väljarna blir inom parentes sagt
bara populära vartannat år — när det
är val.

Vad som enligt min mening i dag
skrämmer väljare är att partimönstret
börjat återgå till det gamla vanliga på
oppositionssidan. Socialdemokratiska
väljare, som inte längre gillar regeringspolitiken,
kan inte finna ett samlat
alternativ på oppositionssidan.
Många väljare har därför tröttnat på
sina gängse partier. Allt fler talar om
behovet av förnyelse i det parti vederbörande
tillhör, och man röstar på det
parti som man tycker minst illa om.
Av vårt lands cirka 5 miljoner röstberättigade
tillhör 1,4 miljoner något
parti, men därav är — väl att märka —
0,6 miljoner kollektivanslutna.

Många väljare talar t. o. in. om att
det behövs en ny partibildning, medan
gårdagens politiker gör allt för att konservera
och bevara gamla partibildningar.
Ett exempel på detta senare är
det partistöd som i december 1965
klubbades i riksdagen. Förslaget hade
föregåtts av en utredning om presstöd
— en utredning som praktiskt taget
inte vann något gehör. I all hast ändrades
presstödet till att bli partistöd. En
rad folkpartister anmärkte alldeles rik -

tigt i en partimotion i anslutning till
propositionen att »sällan, om ens någonsin,
torde förslag av så genomgripande
betydelse för det politiska livet
i landet ha framlagts utan en föregående
offentlig utredning och debatt». Men
det var minsann bråttom.

Väljarna har, som jag förut påpekat,
mer eller mindre svikit partierna. Här
behövdes pengar till partitidningar med
dålig ekonomi -— här behövdes pengar
till det kommande valet 1966. Därom
var partipolitiker av annars skiftande
uppfattningar rörande ense. En utredning
kunde man ställa på framtiden;
huvudsaken var att man fick pengarna.

Departementschefen säger i proposition
174 i vilken partistödet föreslås:

»Ett statligt stöd som täcker en väsentlig
del av de politiska partiernas
utgifter måste alltid bli en fråga av
största betydelse för det politiska livet
och för demokratiens arbetsvillkor.»

Trots att frågan var och är så betydelsefull
som framgår av detta citat ansågs
den inte värd en offentlig parlamentarisk
utredning, utan en sådan
skulle ställas på framtiden. Jag vill
minnas att det framhölls i propositionen,
att beslutet om partistöd var av
den karaktären att det borde ha förankring
i en bred folkopinion. Jag betvivlar
att den folkopionen fanns då
och tror mig veta att den finns ännu
mindre nu. Givetvis skulle en dylik fråga
ha avgjorts genom folkomröstning
och inte över väljarnas huvuden.

Det måste ur demokratisk synpunkt
anses oriktigt att gynna redan etablerade
partier, befästa existerande partistruktur
och förhindra nya partibildningar.
Ja, det måste t. o. m. ifrågasättas,
om partistöd inte strider mot våra
grundlagar. Det heter ju att Konungen
må ingens samvete tvinga eller tvinga
låta. Om en person t. ex. tillhör KDS
och såsom nu är fallet skattevägen
tvingas stödja politiska meningsmotståndare
som, om de kom till makten,
kanske skulle införa lagar och bestäm -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

melser stridande mot dennes religiösa
övertygelse och samvete, då har man
tvingat vederbörande stödja, befrämja
och befästa en för denna människa
främmande livsuppfattning.

Det var nästan löjligt att se hur förfärade
vissa personer blev då det var
aktuellt att det ursprungliga förslaget
till partistöd skulle gå igenom, d. v. s.
alla i riksdagen representerade partier
skulle få partistöd, och man upptäckte
att även undertecknad skulle få sin
beskärda del, nämligen 60 000 kronor.
Nu blev det väl inte lättare för dessa
personer då jag förklarade att om Mbs
skulle få partistöd skulle jag helst vilja
betala tillbaka pengarna till skattebetalarna.
Men detta var omöjligt och jag
sade då att om jag fick stöd skulle jag
skänka dessa pengar till u-hjälpen. Detta
var en brydsam situation för de blivande
understödstagarna, men vad kan
inte duktiga politiska jonglörer prestera?
Presstöd blev partistöd. En hastig
titt åt Mbs:s valsiffror från fyrstadskretsen
visade att detta parti erhållit
1,5 procent av i riket avgivna röster.
Man satte då plötsligt gränsen till 2
procent för att bidrag skulle kunna utgå Det

finns många aspekter på partistöd
men om ett sådant skall utgå — vilket
jag inte anser — borde bidrag utgå
i samma storleksordning till alla vid ett
val uppträdande grupperingar, gamla
eller nya, som uppfyller vissa kriterier.
Det måste vara fel om fördelningen av
det statliga anslaget görs efter det antal
röster eller mandat partierna erhållit
vid närmast föregående val. På så sätt
diskrimineras nya partibildningar, vilka
i princip vid t. ex. ett val måste ha
lika stora utgifter, om inte större, för
upplysning och propaganda. Partistöd
av den modell vi har i Sverige finns i
Västtyskland, men det är bekant att författningsdomstolen
i Karlsrulie fördömt
systemet. I England är partistödet
så utformat, att t. ex. varje gruppering
som framför en kandidat får porto till

Statsbidraget till politiska partier

att sända ut material till varje väljare
i valkretsen. I Frankrike har man ungefär
samma metod men mer utbyggd. Men
att märka är att i bägge länderna är regeln
för partistöd inte bunden till föregående
val utan till resultatet av det
förestående valet, d. v. s. mera enligt
principen »allas lika chans» för såväl
gamla som nya partibildningar.

Intressant i det här sammanhanget är
—- för att åter förflytta oss till Sverige
— den rekommendation som kommunförbunden
utfärdade när riksdagen fattade
beslut om ersättning för valsedlar
vid riksdagsval. Det heter där: »Däremot
synes med fog kunna ifrågasättas
om kommunerna lagligen äger rätt begränsa
räckvidden av sådana frivilliga
åtaganden på liknande sätt som statsmakterna,
nämligen till att avse antingen
endast i riksdagen representerade
politiska partier eller -—- analogivis —
endast de partier som är representerade
i fullmäktigeförsamling. Det förefaller
sannolikt att ett beslut innefattande begränsning
av dylikt slag vid ett överklagande
skulle komma att betraktas som
stridande mot den kommunala likställighetsprincipen
och på grund därav skulle
bli upphävt.»

När partistödet infördes, ändrades
konkurrensen mellan de existerande
partierna, och hinder restes mot det fria
spel, som kan leda till nya partier eller
grupperingar och till ett bortdöende av
sådana, som inte längre äger livskraft.
Man hade också en känsla av att bidragens
fördelning gavs högre prioritet än
omtanken om demokratiens principer.
Faran är att våra partier, som Sten
Sjöholm en gång så riktigt sade, inte
längre blir fria konstellationer av fria
människor, förenade av gemensamma
uppfattningar, gemensamma mål och visioner.
Partier blir statligt subventionerade
försörjningsinrättningar för framställning
av politik i så stor utsträckning
att ett demokratiskt godtagbart
kvantum debatt hålles vid liv i folkhemmet.
Den existerande partistrukturen

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Statsbidraget till politiska partier

permanentas — nya partibildningar
bannlyses för tid och evighet.

Innan partistödet beslutades framhöll
ledande politiker i bland annat
folkpartiet att frågan måste utredas.
I centerns partimotion var man visserligen
av den uppfattningen, »att det
allmänna partistödet bör införas så
snabbt att det kan tillföras partiverksamheten
inför 1966 års kommunalval».
Strax innan klämmen i motionen skriver
man också: »Vi är därför beredda
att för kalenderåret 1966 acceptera de
fördelningsgrunder som föreslagits i
propositionen. Frågan om en lämplig
och riktig utformning av det allmänna
partistödet för tiden därefter bör enligt
vår mening närmare övervägas.»

Med andra ord, man hade bråttom
att få pengar till valet 1966, men sedan
ville man ha en riktig — märk riktig —
utformning av partistödet. Någon motion
om en sådan utredning har jag inte
kunnat hitta vare sig i fjol eller i år
från detta håll. Det finns tydligen inte
samma intresse längre för en riktig utformning
— man har fått sina miljoner
och vill tydligen ha flera i fortsättningen.

Om ett förhållande av många anses
vara oriktigt, vilket tydligen är fallet
med partistödet, måste givetvis frågan
utredas, något som aldrig skett innan
beslut om stöd till politiska partier fattades.
Frågan är såsom tidigare framhållits
av utomordentligt stor betydelse
för hela vårt politiska liv. Så länge en
utredning inte har skett bör givetvis
inget partistöd utbetalas enligt nuvarande
former.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag anfört får jag hemställa om bifall
till motion nr 232 i denna kammare.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag finner ingen större
anledning att gå närmare in på herr
Rubins resonemang. Han målade upp
en vrångbild av hur de olika politiska
partierna fungerar och arbetar.

1965 års höstriksdag beslöt att bidrag
efter vissa regler skulle utgå till de politiska
partierna. Vi diskuterade vid det
tillfället mycket ingående olika detaljer
i regeringsförslaget, och jag förmodar
att vi i dag inte är beredda att upprepa
den långa debatten. På utskottets hemställan
beslöt riksdagen också att en
översyn av systemets utformning skulle
ske när tillräcklig erfarenhet vunnits
av dess praktiska tillämpning. Denna
översyn vill motionärerna tydligen ha
redan nu. Vi har från utskottets sida
sagt att översynen ännu inte bör ske. Vi
har vidare uttryckt den uppfattningen,
att grundlagberedningen inte är rätt
forum för en utredning av den arten.

Partistödet började utbetalas den 1
januari 1966. Det har alltså bara verkat
under ett år, och personligen anser jag
att detta är för kort tid för att man
skall kunna bedöma hur systemet verkar.
översynen bör göras vid en tidpunkt
då vi har bättre erfarenhet av
hur det verkar i olika fall.

Vad man än säger från denna talarstol
har dock alla de politiska partierna
med stor tacksamhet kvitterat ut sitt
partistöd och pengarna använts vid
1966 års valrörelse. Jag har inte förrän
herr Sjöholm sade det i dag hört partistödet
rubriceras som en kollektiv anslutning
av hela det svenska folket.

Herr Sjöholm sade också att partistödet
är odemokratiskt. Det förhåller sig
tvärtom, herr Sjöholm. Meningen är att
dessa pengar skall användas inom de
politiska partierna till eu förstärkt och
intensiv politisk upplysning bland medborgarna
för att på så sätt få fler människor
intresserade av vad politikerna
sysslar med. Det innebär att partistödet
är ett av de medel som vi skall använda
för att stärka den svenska demokratien.

Herr talman! Utskottet är enigt om
att avvisa motionskravet, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några få
ord till herr Werner. Herr Werner påstår
att jag är på glid i den här frågan.
Det vill jag ta avstånd från. Jag har en
gång sagt att jag skall bekämpa detta
partistöd så länge jag någonsin kan.

Herr Werner tillrättavisade mig i det
förra ärendet och sade: »Sanningen
skall göra eder fria». Tänk på det, herr
Werner! Det är inte en riktig skildring
att säga att jag är på glid. Jag har tydligt
och klart framhållit att partistödet
är odemokratiskt och aldrig kommer att
kunna accepteras i ett demokratiskt
samhälle. Det står jag för. Dessutom
föreslås det i vår motion att partistödet
skall dras in.

När jag ändå står här i talarstolen
vill jag säga till herr Nilsson i Östersund,
att partistödet inte kan vara demokratiskt,
eftersom man då fixerar demokratien
till de fem partier som för
närvarande finns i riksdagen. Därmed
är allt väl beställt, menar herr Nilsson,
men det menar inte jag. Är det demokratiskt
att en KDS-anhängare tvingas
att på sin skattsedel betala pengar till
dessa fem partier, som han inte vill
vara med i och vilkas program han inte
godkänner? Det är icke demokratiskt
att några —• som på den grunden gått in
i en annan sammanslutning -— skall utestängas
från partistöd för all framtid.

Det har sagts att partistödet skulle
omprövas. Vi finner att tiden nu är inne
att göra det.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! När partistödet beslutades
av 1965 års riksdag beslutades
också att en förutsättningslös översyn
av systemet och dess närmare utformning
skulle ske sedan erfarenheter hade
vunnits av dess praktiska tillämpning.
Det var väl närmast från centern som
en sådan omprövning hade yrkats, och
vad man då hade i blickpunkten var
bl. a. frågan, vem som skulle få parti -

Statsbidraget till politiska partier

stöd, det vill säga i vad mån nya partier
också skuile kunna få det.

Nu har systemet tillämpats under ett
val, nämligen under ett kommunalval,
men vi får väl förutsätta att man, innan
man går till denna omprövning av bestämmelserna,
vill ha erfarenhet också
från åtminstone ett riksdagsmannaval.

Motionärerna föreslår att grundlagberedningen
skall göra denna översyn.
Även om grundlagberedningen till äventyrs
skulle finnas kvar vid den tidpunkt
när omprövningen bör ske har vi
inom utskottet ändå funnit att omprövningen
bör företas i annan ordning än
genom grundlagberedningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Nilsson i Östersund om att det inte
finns stor anledning att ta upp en omfattande
debatt kring denna fråga.

När man lyssnar på herrar Sjöholm,
Werner och Rubin undrar man om de
har glömt allting och inte lärt någonting.
Herr Rubin och inte minst herr
Sjöholm talar om att ett partistöd principiellt
är fullständigt odemokratiskt,
och samtidigt skriver de i en motion,
att det är tveksamt om något partistöd
bör lämnas.

Jag vill gärna understryka att jag var
en av dem som i motioner och genom
anföranden här i talarstolen framhöll
att frågan borde ha utretts och att man
borde se över formerna, eftersom det
inte är säkert att just den fördelningsprincip
som nu används är den lämpligaste.

Sedan vill jag gärna säga att jag tycker
att herr Rubin inte borde använda
så stora bokstäver och sätta sig som
domare över politisk verksamhet på
andra håll. Jag undrar verkligen om
herr Rubin har anledning att uppträda
som läromästare för andra partier och
deras medlemmar och förtroendemän.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Statsbidraget till politiska partier

.Tåg är inte heller säker på att herr Rubin
kan vara omedveten om att det
finns ett samband mellan frågan om
partiernas självständighet och deras
möjligheter att föra en egen politik om
de är alltför beroende av vissa ekonomiska
intressen.

Herr talman, jag begärde ordet för att
jag reagerar mot att man utan vidare
påstår att ett partistöd principiellt sett
är oförenligt med elementära demokratiska
regler. Samtidigt »glömmer» man
att ägna ett enda ord åt det faktum att
ett partistöd när det infördes kunde motiveras
med att partierna därigenom —
i varje fall mer än tidigare — skulle
bli oberoende av ekonomiskt stöd från
starka kapitalintressen, oberoende exempelvis
av fackföreningarnas anslag.

Det är märkligt att herrarna fullständigt
glömmer bort detta perspektiv. Ett
gammalt uttryck säger att partier är
fria staters liv. Det är väl då alldeles
uppenbart att fria partier är fria staters
liv i ännu högre grad.

Har herrarna aldrig tänkt på att om
det inte finns något partistöd och ett
parti gör sig ekonomiskt beroende av
vissa finansintressen, kan den situationen
uppkomma, att partiet kommer i
regeringsställning och skall avgöra
ärenden, låt oss säga besvärsvägem, som
gäller ett stort företags problem? Vi
kan väl inte komma ifrån att det kan
uppstå en konflikt mellan önskemålet
om att ett parti, särskilt om det då
sitter i regeringsställning, skall vara
fristående från sådana intressen, och
frågan om hur ett partistöd lämnas.

Denna debatt bör inte avslutas utan
att det påpekas att detta var ett väsentligt
skäl för riksdagsmajoriteten då
den beslöt införa ett partistöd.

Sedan är jag helt överens om att beslutet
borde ha kunnat föregås av en
utredning och att det behövs en översyn.
Utskottet har redan tidigare uttalat
sig för en sådan.

Hur skall man dra ut konsekvenserna
av detta tal om att man tvingar vissa

människor att stödja ändamål som är
för dem främmande eller som de kanske
är motståndare till? Alla får vara
med om att skattevägen satsa pengar
på barnbidrag och forskningsstipendier,
familjeplanering i u-länder, kyrkliga
ändamål o. s. v. Man kan väl inte
dra den slutsatsen, att det finns möjlighet
att befria en medborgare från
skyldigheten att med skattepengar bidra
till ändamål som han i och för sig
ogillar. Det är precis samma sak som
när man inte velat föreslå ett förbud
för bolag eller fackföreningar att lämna
pengar till vissa partier — då är
väl detta i lika hög grad ett övergrepp.

.Tåg tycker att dessa principiella synpunkter
måste vara med när man diskuterar
partistödet. Man bör inte från
denna talarstol argumentera som om
man är helt borta från den verklighet
vi bär både i detta land och i andra
länder.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Bara ett ord till herr
Sjöholm, som ifrågasatte sanningen i
mitt anförande! Jag citerade herrar Rubins
och Sjöholms gemensamma motion,
där det tydligt och klart talas om
att man är »ytterligt tveksam», att »former
behöver omprövas» o. s. v. Är man
helt mot ett partistöd, bär man väl inte
heller behov av att pröva några former.

Vi i högern står naturligtvis principiellt
på samma linje i vad avser viljan
att ha partistödet ur världen, men eftersom
vi i en annan motion har ett längre
gående yrkande, kommer vi vid en
eventuell votering i dag att avstå.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
menade att det inte finns anledning
till någon stor debatt i detta ärende.
Jag vill då erinra om vad departementschefen
på sin tid anförde i propositionen,
nämligen att detta är en
fråga av största betydelse för det politiska
livet och för demokratiens ar -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

betsvillkor. Är det inte en stor fråga,
vet jag inte vilka som är någonting att
diskutera.

Herr Eliasson påstår att jag sätter
mig som domare över andra. Nej, jag
har haft nog av vissa politiska domare
i det parti som jag så gärna ville vara
med i, så detta skall vi kanske inte
diskutera. Vad vi i stället skall tala om,
herr Eliasson, är att jag här har försökt
framföra uppfattningen hos vanliga
skattebetalare, vilka kanske inte
tycker om att stödja nuvarande politiska
meningsriktningar.

Herr Eliasson påpekar att man skattevägen
tar ut pengar för anslag till en
massa andra ändamål. Ja, man tar ut
t. ex. till Riksidrottsförbundet för att
stödja idrotten. Då säger man emellertid
inte till den som betalar skatten
att han därför är tvungen att verka inom
någon idrottsgren. Man tvingar inte
herr Eliasson att t. ex. hoppa höjd —
vilket jag tycker att han delvis gjorde
nyss.

Jag vill bara erinra om den motion
som herr Eliasson själv har skrivit under
och som jag redan har citerat. Han
säger där: »Vi är därför beredda att för
kalenderåret 1966 acceptera de fördelningsgrunder
som föreslagits i propositionen.
Frågan om en lämplig och
riktig utformning av det allmänna partistödet
för tiden därefter bör enligt
vår mening närmare övervägas.» Jag
kan inte finna annat än att år 1967
kommer efter år 1966, men det förhåller
sig möjligen så — som jag förut
antydde —• att pengarna har tystat
viljan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Först ett par ord till
herr Werner! Vi har sagt att vi är emot
detta partistöd i den odemokratiska utformning
det nu har. Kan vi få ett
partistöd som fyller demokratiska krav,
skall vi vara med om det, och det är
därför vi vill ha en utredning. Vi har

Statsbidraget till politiska partier

inte på minsta sätt gett ett finger åt
det nuvarande systemet.

Herr Eliasson i Sundborn, som är en
begåvad man, måste kunna förstå vad
jag har försökt uttrycka så många
gånger. Jag vill förklara det än en gång
för att inte bli beskylld för att förneka
att — som herr Eliasson säger — människor
måste vara skyldiga att betala
till barnbidrag, till sjukhuskostnader
o. s. v. Detta är självklart, men vad jag
ville påpeka är att ett parti, sedan det
liar kommit till makten, har rätt att i
demokratisk ordning besluta vad det
vill och att varje medborgare är pliktig
att rätta sig därefter. Detta partistöd
rycker emellertid in på ett tidigare stadium;
det går ett steg före och blandar
sig i själva spelet om fördelningen av
makten, om vilket parti som skall få
denna rätt att besluta om barnbidrag
och allting annat. Det är den stora,
fundamentala skillnaden, som jag är
övertygad om att herr Eliasson förstår.
Dessa ting är inte jämförbara; det vill
jag gärna markera, ty jag är inte så
enfaldig att jag skulle vilja argumentera
om det förhölle sig så som herr Eliasson
menar. Partistödet ingriper emellertid
i spelet om makten, d. v. s. i den
politiska propagandan. Det är detta
som är felet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har begvärt ordet
för att det på ett par punkter inte skall
föreligga något missförstånd. Om herr
Rubin känner sig nöjd med att han inte
längre är besvärad av sällskapet med
ett visst parti vill jag framhålla, att vi
inom vårt parti upplever samma känsla
av tillfredsställelse över att detta problem
inte längre existerar inom partiet.
I fortsättningen kan vi alltså koppla
bort detta resonemang.

Vad jag reagerade mot i herr Rubins
anförande var att han målade ut de
demokratiska partierna, utom den organisation
han själv arbetar i, som par -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

tier som är mer eller mindre odemokratiska
när det gäller metoderna, som
blivit självändamål, som brister i fråga
om förnyelse o. s. v. Kan vi stärka förtroendet
för demokratien genom att för
allmänhoten måla ut vårt partiliv som
nästan halvruttet? Det är mot detta jag
reagerar.

När man talar om partistödets roll,
skall man väl inte framställa det som
odemokratiskt att partierna får statligt
stöd. Det är mycket farligare för partierna
och för demokratien, vilket demokratiskt
land det än må gälla, om
partierna i sitt arbete och sina ställningstaganden
är beroende av stora finansiella
maktintressen eller vissa intresseorganisationer.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:232
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:232 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Adamsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

des. Därvid avgavs 180 ja och 4 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om åtgärder i syfte att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret.

I de likalydande motionerna nr 45
i första kammaren av herr Holmberg
in. fl. och nr 63 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl., hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att motionerna måtte
överlämnas till grundlagberedningen
för beaktande av däri angivna riktlinjer
i syfte att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret.

Utskottet hemställde att motionerna
1:45 och 11:63 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Iiernelius och Magnusson
i Tumhult, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att motionerna
I: 45 och II: 63 överlämnades till grundlagberedningen
för beaktande av däri
angivna riktlinjer i syfte att fördjupa
och stärka det svenska folkstyret.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Detta utlåtande bygger
på en partimotion från högern, som
tagit upp en rad intressanta frågor och
föreslagit åtgärder i syfte att fördjupa
och stärka vårt folkstyre. En del av
dessa frågor är gamla bekanta. Men
även om de debatterats tidigare i den -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Åtgärder i syfte att

na församling, bär riksdagen likväl
inte kunnat komma fram till någon lösning,
och frågorna är därför alltjämt
aktuella — jag vågar påstå mer aktuella
än någonsin.

Såvitt jag kunnat finna har man
inom de flesta andra partier ställt sig
välvillig till motionernas innehåll, trots
att man inte velat sträcka sig så långt
som till att biträda motionsyrkandena.
Detta intresse för motionerna bekräftar
spörsmålens stora betydelse. Jag vill
i detta sammanhang understryka vad
reservanterna har anfört, att särskild
uppmärksamhet bör vid utformandet
av en ny författning ägnas den enskildes
möjligheter att öva inflytande över
samhällsangelägenheterna. Endast genom
åtgärder i den riktningen kan man
fördjupa och stärka folkstyret.

Kanske kan någon tro att högermotionärerna
genom sina motioner vill
sätta en käpp i hjulet för grundlagberedningens
fortsatta arbete. Jag försäkrar
kammaren att det inte är på det
sättet. Visserligen kan en utredning
eller en vidgning av dess uppgifter
medföra att arbetet drar ut på tiden —
det har vi alla erfarenhet av. Vi har
emellertid inte gjort någon som helst
beställning på en utredning utan endast
yrkat att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att motionerna
överlämnas till grundlagberedningen
för beaktande av däri angivna
riktlinjer. Det är möjligt att vår
begäran kan förefalla blygsam. Men då
vi inte vill fördröja utredningsarbetet
har vi stannat för denna hemställan.

Jag finner det högst angeläget att
grun dlagberedningens uppmärksamhet
riktas på detta spörsmål och att framstöten
görs, eftersom dessa frågor inte
särskilt poängteras i direktiven för
grundlagberedningen. Möjligen tror någon
att grundlagberedningen spontant
kommer att ta upp frågorna och kanske
anser, att högern kan göra sin röst
hörd inom beredningen. Det finns
emellertid inga garantier att så blir
3—Andra kammarens protokoll 1967.

irdjupa och stärka det svenska folkstyret

fallet. En enskild ledamot i en utredning
kan heller inte gå utanför givna
direktiv. I varje fall kan han då inte
räkna med något större gehör för sina
propåer.

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på alla de frågor som motionärerna
tagit upp. Säkerligen kommer
flera talare att beröra ärendet, så att
detsamma ändå blir diskuterat i sin
helhet. För att något belysa bakgrunden
till våra ställningstaganden skall
jag emellertid ta upp ett par punkter.

I det första avsnittet tar motionärerna
upp utlandssvenskarnas rösträtt.
Den frågan har länge varit under debatt,
men på socialdemokratiskt håll
har det rått ett kompakt motstånd mot
tanken att ge utlandssvenskarna rösträtt.
För min del har jag svårt att förstå
varför denna tämligen stora folkgrupp
ställts åt sidan utan möjlighet
att utöva sin medborgerliga rätt. Det
gäller ju flera tiotusental personer —
med all sannolikhet betydligt över
60 000 människor, som på grund av
tjänst eller av annat skäl nödgas bo
utomlands och som på olika sätt gjort
vårt land stora tjänster. Det är orimligt
att denna folkgrupp inte i alla avseenden
likställes med andra svenskar. Visserligen
har motståndarna till förslaget
hävdat att det föreligger tekniska
svårigheter. Mot detta vill jag endast
invända att vissa remissinstanser som
tagit del av problemet inte funnit svårigheterna
oöverkomliga.

Nåväl, på sistone har motståndet mattats
av, och man har ställt sig litet mer
välvillig än tidigare. Inom högern anser
vi att frågan förhalats länge nog. Vi
emotser därför en snar lösning så att
utlandssvenskarna erhåller sin medborgerliga
rättighet att rösta redan vid
nästa års andrakammarval.

Om folkomröstningsinstitutet vill jag
endast säga att det ligger helt i linje
med ett demokratiskt styrelsesätt. Det
har för övrigt fungerat tillfredsställande
i andra länder där det tillämpats.
r 7

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Folket bör kunna höras i vissa fall.
Så har också varit fallet hos oss, men
utformningen måste vara en helt annan
än den som exempelvis tillämpades
vid den senaste folkomröstningen.
Detta framhåller också motionärerna.
Mer än två alternativ skapar endast
förvirring och kan bli vilseledande.

Så skulle jag vilja säga några ord om
kollektivanslutningen trots att den redan
har debatterats i dag. Det är känt
hur kollektivanslutningen kan tillgå på
arbetsplatserna. Denna ordning står
ingalunda i överensstämmelse med demokratiens
principer. Vi har i dagarna
på nära håll sett beklämmande exempel
på hur det kan gå till. För att förebygga
sådant vill vi att den enskilde medborgarens
politiska frihet skall garanteras
i en kommande författning genom stadgande
att anslutning till politiskt parti
endast kan ske genom ansökan om individuellt
medlemskap.

Slutligen vill jag bara säga något om
den kommunala demokratien. På det
kommunala området står vi inför en
nära nog våldsam utveckling. Genom
den kommunala omvandlingen växer
behovet av rättssäkerhet.

Personkännedomen blir mindre ju
större kommunala enheter vi får, och
det kan bli svårare för kommunalmännen
att ta ställning i de olika fallen.
Faran för maktkoncentration är också
större i stora kommuner än i små. Det
är därför vi anser det nödvändigt med
ökad rättssäkerhet för de enskilda medborgarna,
och vi är av den meningen
att tiden nu är inne att inrätta en tredje
ombudsmannatjänst, en kommunal JO.

För min del hyser jag synnerligen
stort förtroende för de kommunala förtroendemännen
och den kommunala
självstyrelsen. I stort sett förekommer
det heller inga misshälligheter. Men sådant
kan dock förekomma, och då får
inte den enskilde komma i kläm. Han
måste liksom kommunalmannen ha en
högre instans att vända sig till. Detta
står för övrigt i full överensstämmelse

med förhållandena på den statliga sidan.
Då bör systemet även kunna tilllämpas
för kommunerna.

Nu kanske någon säger att de kommunala
förtroendemännen är hårt bevakade
av allmänheten, och det är nog
så riktigt. Men det blir ändå bara en
lekmannamässig bevakning, och det
kan inte vara tillfredsställande.

Jag har här endast vidrört några av
de problem som behandlas i motionen,
och jag har försökt visa att vår demokrati
tyvärr inte i alla avseenden fungerar
väl. Det är därför högerpartiet
har tagit upp dessa frågor och hemställt
att motionerna måtte överlämnas,
till grundlagberedningen för beaktande.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär bifall till motionerna.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WERNER (h):

Herr talman! När det gäller att fördjupa
och stärka folkstyret spelar en
fri radio-TV mycket stor roll. Det är
det avsnittet i högermotionen som jag
här vill säga några ord om.

Det var verkligen ett ödesdigert beslut
som fattades i höstas, när radioTV
:s monopolställning ytterligare befästes.
Monopoliseringen av massmedia
innebär utan tvivel ett potentiellt hot
mot det fria ordet och den fria åsiktsbildningen,
väl jämförbart med en statsdirigerad
press — ett arrangemang som
väl ingen, på några få undantag när,
vill acceptera. Fn monopolradio hör
ihop med maktkoncentration.

Nu kan man naturligtvis säga att
radio-TV ger samma rätt åt olika politiska
meningsriktningar att komma till
uttryck. Alla har möjlighet att påverka
opinionen. Detta kan väl i stort sett
vara sant i nuläget. Framtiden vet vi
ingenting om. Men vi vet att en strikt
neutralitet torde vara omöjlig att åstadkomma.
Det finns emellertid också and -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967
Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

ra åsikter än politiska som massmedia
kanaliserar ut till svenska folket, och
de åsikterna kan vara vanskliga nog.

Det betygas ständigt och från många
häll vilken enorm genomslagskraft
radio-TV besitter. Utan tvekan pågår
också nu en centraldirigering av tyckande
och tänkande och beteende hos
vårt folk -— resultatet av ett förytligat
fåstyre i brist på ett fördjupat folkstyre.
Dess bättre finns det en motspänstighet
i människomaterialet, som
ännu reagerar mot de banaliteter och
stillösheter som mer och mer har börjat
känneteckna underhållningsprogrammen
i TV. Det är klart att det
finns producenter som trivs med sådant
för egen del. Men de underskattar
grymt sin publik och de tusentals
svenska hemmens behov av kultur.

Jag vet till fullo att man inte kan
lagstifta fram stilkänsla, och jag vet
också att det föga gagnar att söka stävja
genom att vädja. Det finns bara en
åtgärd som hjälper, och det är konkurrens.
Kvaliteten kommer med konkurrensen,
ty denna tvingar fram bättre
vara. Vad vi på sistone fått bevittna i
TV reser ett ofrånkomligt krav på ett
mer kulturellt alternativ till de gängse
programmen. En konkurrerande och
kompletterande TV-sändare skulle vara
hälsosam inte bara för den statliga
radioledningen utan också för hela
svenska folket. Vi i Skåne har dess
bättre möjligheten att slå om till Danmark
och på det sättet kompensera
oss, men det är ju inte allom givet. Ett
fritt TV-företag'' är just vad vi behöver
nu. En fri radio och TV fyller en stor
mission när det gäller att stärka och
bredda samt inte minst fördjupa folkstyret.

Med detta, lierr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Magnusson i Tumhult
har med en viss försynthet och en
ganska stor vänlighet riktat sig mot

konstitutionsutskottet och dess. sätt att
behandla denna högermotion. .lag är
inte riktigt lika hänsynsfull mot konstitutionsutskottet.
Jag tycker att det med
en viss formalism och fantasilöshet man
tagit hand om dessa frågor som finns
angivna i motionen och som är väsentliga.
Det är med en knastrande torr
skrivning som utskottet har försökt
klara sig från de ganska vittgående problemen.

Jag skall bara ta upp två huvudpunkter
i motionen, nämligen maktkoncentrationen
och planeringsråden. Jag
hoppas att utskottets och kammarens
socialdemokratiska ledamöter har förstått
att när vi talar om maktkoncentration
i motionen är det inte i första hand
riktat mot socialdemokratien såsom utövare
av makten i detta land, även- om
det finns områden där det kanske är
skäl att anmärka i det avseendet. I det
planeringssamhälle vi lever i och där
vi alla är måna om att teknikens framsteg
skall komma alla medborgare till
godo så långt som möjligt och så snabbt
som möjligt, uppstår automatiskt former
av maktkoncentration som innebär
alt en liten grupps beslut på allt fler
områden styr allt fler människor. Detta
tycks vara ofrånkomligt, men om vi
medvetet leds in på en sådan väg ,äi*
det angeläget att vi använder vår tankeförmåga
och fantasi för att decentralisera
makten och ändå få planeringen
att verka,

Genom att lämna ansvaret til! eu
större grupp människor bär den samhälleliga
planeringsverksamheten -större
möjligheter att anpassa sig till rådande
förhållanden. Det är mindre risk för-att
misstag begås. Situationen för de enskilda
människor eller grupper av människor,
som råkar ut för direkt maktmissbruk
genom centrala, statiska beslut,
uppmärksammas snabbare om en
ansvarsfördelning görs.

Det står i motionen:

»Medborgarna accepterar sitt beroende
av staten och kräver ständigt nya

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

förmåner från samhällets sida. Det blir
allt svårare att vinna gehör för sådan
aktivitet som sker vid sidan av staten.
Människorna känner rädsla för att opponera
mot själva makten. Spelrummet
för kritik och meningsbrytningar blir
omärkligt allt mindre.»

Det är faran i det samhälle vi arbetar
med. Vi bör observera detta och försöka
medverka till en utjämning av
makten. Herr talman! För att det inte
skall uppstå något missförstånd i denna
fråga vill jag framhålla att privat maktkoncentration
i tidningsvärld eller
bankvärld är för mig lika förhatlig som
koncentration av makten till kommunala
och statliga organ. Också på det
privata området måste ansvaret fördelas
på så många institutioner och beslutsenheter
som möjligt för att man
skall erhålla största möjliga rättvisa för
de enskilda människorna.

Långvarig maktkoncentration avtrubbar
våra möjligheter till enskilt handlande
och leder till att vi alla — både
enskilda och näringslivet — med mössan
i hand avvaktar allmänt stöd, bl. a.
genom skattebetalarnas pengar. Det
fordras en effektivare fördelning av
makten, decentralisering inom t. ex.
kommunerna och olika institutioner.
Något av detta borde enligt min uppfattning
konstitutionsutskottet ha anfört
i sitt utlåtande, och man har anledning
att vara besviken över utskottets
behandling av motionerna.

Vad som också kan leda till maktmissbruk
är den planeringsrådsverksamhet
som nu bedrivs på flera områden och
som ger föga utrymme för tillräcklig insyn
från bl. a. oppositionens sida. Den
långsiktiga planeringen är absolut nödvändig
— den saken är klar. Att departement
och myndigheter knyter denna
verksamhet till sig är riktigt. Men liksom
detta är självklart borde det vara
självklart att oppositionspartierna inte
får ställas vid sidan av inflytandet på
den centrala ekonomiska planeringen.
Egentligen är det synnerligen otaktiskt

av en regering, med tanke på en kommande
växling vid makten och med
tanke på det ansvar som både regering
och opposition bär för utvecklingen, att
undandraga riksdagen kontroll och offentlig
insyn när det gäller planeringen
för vår ekonomi, för utbildning, för
byggande o. s. v.

Frågan om ett fastställande av ifrågavarande
organs konstitutionella ställning
och om insyn i planeringsverksamheten
togs upp av högerpartiet år
1964, när regeringen aktiverade planeringsråden.
Att vi nu åter tar upp saken
beror på de erfarenheter som gjorts.
»Möjligheten att bedriva en effektiv
oppositionspolitik kan», skriver vi i
motionen, »bli allvarligt begränsad, om
oppositionspartierna inte ges insyn i
rådens arbete och tillgång till det utredningsmaterial
som ligger till grund
för rådets diskussioner och ställningstaganden.
» Utskottet skriver föga härom,
och med anledning därav ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag finner det beklagligt
att utskottsmajoriteten så kallsinnigt
och kortfattat behandlat de i den
föreliggande motionen framförda önskemålen
om att även frågorna rörande
den kommunala demokratien borde beaktas
i grundlagberedningens utredningsarbete.

Detta är särskilt märkligt, då grundlagberedningen
enligt uppgift närmar
sig en kompromisslösning av författningsfrågan,
som påverkar den kommunala
demokratien och enligt min
uppfattning ytterligare kan komma att
allvarligt försvaga den.

Emellertid skall inte tanken på gemensam
valdag för riksval och kommunala
val få större utrymme i mitt inlägg.
Det är dock med spänning som jag
avvaktar grundlagberedningens slutgiltiga
förslag på denna punkt. Därefter

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

blir det fritt spelrum för prövning och
diskussion.

Det är allom känt att kommunernas
arbetsuppgifter ökar i antal och blir
allt viktigare, att den kommunala konsumtionsandelen
av rikets totala konsumtionsutgifter
blir allt större och att
de kommunala investeringarna på senare
år ökat avsevärt mer än tidigare.

Av boken »Svensk ekonomisk tillväxt»
framgår det att den kommunala
utgiftsprocenten av bruttonationalprodukten
på 20 år nästan fördubblats.
Prognosmakarna spår fortsatt ökning.

Hur upplever den enskilde medborgaren
detta i sovstadskvarteret? Just i
dessa deklarationsdagar upptäcker han
påtagligt hur kommunalskatten ökat
under de senare åren. Men vet han varför?
Ja, han kan säga sig själv så där
allmänt att det hänt en hel del i kommunen
som säkert kostar mycket pengar.
Men några bedömningar därutöver
har han oftast inte möjlighet att göra.
Och framför allt upplever han sina
möjligheter att påverka de kommunala
besluten eller att kontrollera kommunalpolitikernas
handlande som mycket
små.

I den lilla landskommunen är det
kanske lättare att följa den kommunala
verksamheten. Men i den stora kommunen
— och utvecklingen går ju mot
allt större kommunala enheter — blir
det svårare. I sovstadsområdena runt
om Stockholm finns det otaliga exempel
på människor som knappt vet eller
bryr sig om vad hemkommunen heter.

Till detta kommer de ökande svårigheterna
för de kommunala förtroendemännen
att utöva ett avgörande inflytande
över verksamheten och att skaffa
sig den överblick som fordras för ett
mera långsiktigt handlande.

Den tid är svunnen då en kommunalman
kunde begränsa sitt ställningstagande
till innevarande års budget eller
handlingsprogram. I dag kräver utvecklingen
på t. ex. befolkningsomflyttningarnas
område, på teknikens område

och miljöpolitikens område att kommunalpolitikern
därutöver ägnar sig åt
den långsiktiga och rullande planeringen.
Icke minst har dagens samhällsekonomiska
läge och de samhällsekonomiska
utvecklingstendenserna givit
detta krav förnyad aktualitet.

I detta sammanhang talas det då och
då om risken för ett ökande tjänstemanna-
och expertvälde. Risken finns.
Men å andra sidan kan ett gott lagarbete
mellan experterna, tjänstemännen och
förtroendemännen utvecklas. Det beror
emellertid mycket på förtroendemännen
själva. Det s. k. mångsyssleriet
minskar möjligheterna. När en person
kan inneha 25—50 offentliga uppdrag
samtidigt är det något fel. Dels är risken
stor att uppgifterna inte blir tillfredsställande
skötta, dels minskar möjligheterna
att nyrekrytera förtroendemän.
Men därtill kommer att makten
koncentreras till några få personer.
Man får en s. k. maktelit eller några få
s. k. starka män som inte bara kontrollerar
beslutsprocessen utan även opinionsbildningen.
Särskilt beklagligt är
det när en dylik »stark man» dessutom
är ledarskribent i ortens tidning. Därigenom
har den säkerhetsventil som
pressen kan utgöra också satts ur funktion.

Herr talman! Jag har hittills försökt
att tidsbegränsa mina inlägg i denna
kammare, men i fråga om detta ärende
är det svårt att göra det, då jag är oroad
för den kommunala demokratiens framtid.
När dessutom politiska krafter indirekt
tycks verka för en sådan utveckling,
känns behovet av att påtala än
större.

Jag ber att få göra ytterligare en reflexion.
Om den kommunala demokratien
ytterligare försvagas i olika avseenden,
torde det bli synnerligen nödvändigt
att genom andra åtgärder skapa
möjligheter för kommunmedlemmarna
att påverka den kommunala beslutsprocessen.
Ett sätt vore kanske införandet
av kommunala folkomröstningar

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Tidigare har den tanken avvisats, men
i dag, herr talman, kunde tanken möjligen
väcka större intresse.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det mesta har väl redan
sagts i denna fråga, och jag skulle ha
kunnat avstå från att yttra mig. Det är
dock ett område och en fråga som inte
är behandlade och som jag inte kan
underlåta att ta upp.

Här har talats om kommunsammanslagningarna
och om vad dessa medför
i fråga om maktkoncentration, när det
blir ett mindre antal kommunala förtroendemän
som kommer att handlägga
de kommunala ärendena inom ett större
område.

Om detta vill jag säga några ord.

I en utredning som nyligen har lagts
frain beträffande ersättning till kommunala
förtroendemän som är lieltidseller
halvtidsanställda redovisas det antal
heltidssysselsatta förtroendemän
som för närvarande finns inom primärkommuner
och landsting. Det framgår
därav att flera av dessa heltidsanställda
förtroendemän samtidigt är ordförande
i kommunalnämnder eller drätselkammare
och att de i flera fall upprätthåller
tjänster som kommunalkamrer
eller kommunalkassor. Det torde vara
en allmän uppfattning att kommunens
främste tjänsteman bör stå neutral i förhållande
till olika partiriktningar och
att han inte skall företräda en viss politisk
riktning som ledamot av kommunens
styrelse. En motsatt ordning kan
komma att sudda ut gränsen mellan
förtroendemän och tjänstemän, en gräns
som man i görligaste mån bör inte bara
bibehålla utan även markera mera bestämt
än vad som nu är fallet.

I motionen II: 63 påpekas att skärpt
uppmärksamhet måste iakttagas mot
de tendenser till fätalsvälde som under
seriare tid har utvecklats på ett flertal
håll. Det framhålles att det ofta är

några få män som bestämmer inom
kommunerna — fåmansvälde. Jag skulle
vilja göra gällande att det i många städer
och även inom många landskommuner
existerar ett enmansvälde. Eftersom
t. ex. drätselkammarens ordförande
är heltidsanställd kommer han att
fylla den dubbla funktionen av ordförande
i kommunens styrelse och chefstjänsteman
för den samlade kommunala
förvaltningen. Härigenom har han mycket
stora möjligheter att på ett tidigt
stadium påverka ärendenas handläggning
och beredning.

Denne —• den heltidsanställde förtroendemannen
— har även möjligheter att
påverka vilka ärenden som skall påskyndas
och vilka som man kan skjuta
på. Han får också genom sin ställning
som chef för den samlade förvaltningen
möjlighet att ta del av utredningar och
förslag under den tid då de bearbetas
inom förvaltningen. Att han i sina ställningstaganden
skulle vara fullkomligt
objektiv är omöjligt, och att han skulle
vara helt opåverkad av den politiska
meningsriktning som han företräder är
mer än vad som kan begäras. Skulle han
dessutom vara en man som har anlag
för att vara självständig, vill jag påstå
att han i mycket hög grad har möjlighet
att påverka inriktningen av hela
den kommunala verksamheten. Utan att
därmed rikta någon anmärkning mot
de kommunala förtroendemännen tror
jag att om man skulle inventera deras
skrivbordslådor skulle man hitta en hel
del intressanta ärenden som »ligger till
sig».

Vi måste vara överens om att det är
en betydelsefull skillnad, om det är en
komunal tjänsteman eller en heltidsanställd
kommunal förtroendeman som
handlägger ett ärende. Tjänstemannen
handlar mot bakgrunden av sitt tjänstemannaansvar
och har ingen anledning
att snegla på hur ärendena uppfattas politiskt
av kommunmedlemmarna. Den
kommunala förtroendemannen däremot
kommer aldrig, som jag tidigare har

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

sagt, ifrån sin politiska bindning när
han handlägger ärendena, hur objektiv
han än söker vara, och han kommer inte
heller ifrån det ansvar han har gentemot
sina uppdragsgivare. Därför skulle
jag vilja säga att vi även när det gäller
att anställa en person antingen på deltid
eller vad det är fråga om, bör tilllämpa
proportionaliteten liksom i den
kommunala styrelsen och större delen
av styrelser och nämnder inom kommunen.

Det är utan tvekan nödvändigt att
med den omfattning som den kommunala
verksamheten har — och ännu
större omfattning kommer den att få —
ta kommunala förtroendemän i anspråk
i större utsträckning än vad nu är fallet.
Det är givet att dessa för sitt arbete
skall ha en ersättning som motsvarar
deras arbetsinsats, därom är alla överens.
Men om —- som jag tidigare sagt
— man tillämpade proportionaliteten,
skulle förutsättningar skapas för att
samtliga politiska meningsriktningar
inom en kommun skulle få samma möjlighet
att i ett tidigt skede ta del av och
även påverka ärendenas beredning.

Man kan naturligtvis säga att detta
medför kostnader, men då får man väga
dessa kostnader mot de fördelar som
man anser sig vinna, och dessa är enligt
min uppfattning så stora att man
utan någon tvekan bör ta dessa merutgifter.
Det innebär helt naturligt inte
att man där man har en heltidsanställd
förtroendeman — det kan t. ex. röra sig
om drätselkammarens ordförande -—■
skall anställa fyra eller fem förtroendemän
på heltid, utan där blir det fråga
om deltidsanställning med arvode därefter.
På så sätt skulle kostnaderna inte
behöva bli så stora att det bör vara något
skäl för att man skall tveka inför en
sådan ordning.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att framföra dessa synpunkter
som jag anser vara väsentliga och värdefulla
när det gäller att både vidmakthålla
och fördjupa den kommunala

självstyrelsen och den kommunala demokratien
som vi har anledning att vid
alla tillfällen beakta. Jag skall be att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Frågan om kollektivanslutningen
har ju varit uppe till debatt
tidigare i dag, men eftersom den behandlas
också i högerns partimotion
skulle jag vilja säga några ord även nu.

Socialdemokraterna inser att de får
allt svårare att behålla greppet över
arbetarna. Samtidigt ökar behovet av
pengar för verksamheten — det har
bl. a. herr Kellgren verifierat här i
dag. Men socialdemokraterna har löst
den ekonomiska frågan med maktens
rätt. I kraft av sin majoritet i riksdagen
införde de med maktens rätt partistödet.
I kraft av socialdemokratisk majoritet
i inånga fackföreningars ledning
lockar man sina sympatisörer för att
med majoritetens rätt tvinga fram beslut
om kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet. På detta sätt
blir många arbetare medlemmar i det
socialdemokratiska partiet utan att vilja
det och ofta även utan att känna till
det. Genom att allt fler storavdelningar
bildas blir problemet ur demokratisk
synpunkt allt större ju längre kollektivanslutningen
bibehålls, eftersom en
allt mindre del av medlemmarna får
inflytande på besluten.

Det är framför allt medlemmarnas
pengar som socialdemokraterna vill ha.
Eftersom mer än två tredjedelar av det
socialdemokratiska partiets medlemmar
är kollektivt anslutna, skulle det visserligen
se illa ut i medlemsstatistiken om
kollektivanslutningen slopades, men det
skulle också innebära att det socialdemokratiska
partiet gick miste om alla
de miljoner kronor som man på detta
sätt suger ur fackföreningsrörelsen varje
år tack vare några rösters majoritet
i storavdelningarnas representantskap.

Det socialdemokratiska partiet lever
för närvarande i stor utsträckning på

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1907

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

fackföreningsrörelsen. Partiet är en
efterhängsen följeslagare, som fackföreningsrörelsen
har svårt att bli av
med. Min mening är att fackföreningsrörelsen
skulle bli starkare om den
slapp denna belastning och fick behålla
de pengar som nu går till det socialdemokratiska
partiet.

Statsministern och flera med honom
har hävdat att beslut om kollektivanslutning
fattas i demokratisk ordning
och att den som vill kan reservera sig,
men varför skall sådana beslut då bara
gälla fackföreningarna? Varför lägger
inte socialdemokraterna fram förslag
här i riksdagen om att hela riksdagen
skall kollektivanslutas och att den som
vill får reservera sig, eller varför lägger
man inte fram liknande förslag i
de kommuner där man har majoritet i
fullmäktige, att alla kommunens invånare
skall kollektivanslutas? Även ett
sådant beslut skulle ju fattas i demokratisk
ordning, emedan kommunal —- eller
stadsfullmäktige är valda av folket!

För någon vecka sedan fick jag reda
på att min fackförening, Svenska byggnadsarbetareförbundets
avd. 25 i Uppsala,
kollektivt anslutits till SAP. Beslutet
fattades med 67 rösters majoritet.
67 personer anslöt 6 300 arbetskamrater
till ett politiskt parti som många av
dessa arbetskamrater inte skulle ha en
tanke på att rösta med i ett val, långt
mindre att gå med i som medlemmar.

Socialdemokraterna hänvisar till reservationsrätten,
men hur skall den
kunna reservera sig som inte ens får
veta om beslutet trots att han, såsom
fallet är med mig, varit medlem i fackföreningen
under femton år?

Jag skulle vilja bemöta vad herr
Adamsson sade tidigare då han påstod
att jag ville ha frågan om min kollektivanslutning
till en uteslutningsfråga.
Vad jag pekade på är att mitt medlemsskap
i socialdemokratiska partiet —
så länge det varade — stod i strid mot
det socialdemokratiska partiets stadgar,
där det heter att en fackföreningsmed -

lem mot vilken kan anföras skäl som
gäller för uteslutning ur det socialdemokratiska
partiet inte skall medräknas
vid kollektivanslutning. Detta kan
inte herr Adamsson förstå. Jag trodde
att konstitutionsutskottets talesman förstod
sitt eget partis stadgar.

Det visar sig också att arbetarkommunerna
inte ens bryr sig om att ta
reda på vilka personer de får avgifter
för — de vet bara antalet kollektivt
anslutna. Förhållandet kan alltså vara
att arbetarkommunen inte vet vilka
som är medlemmar och att medlemmarinte
heller vet att de är medlemmar.
Makten förpliktar, brukar man säga. Så
som kollektivanslutningen fungerar för
närvarande innebär den maktmissbruk.
Är det denna form av demokrati som
man på socialdemokratisk sida vill värna
om? Även Hitler påstod att makt är
rätt — men så gick det som det gick
också.

I FN:s förklaring om de mänskliga
rättigheterna står i artikel 20 att ingen
må tvingas att tillhöra en sammanslutning.
När den enskilde inte ens vet om
att han anslutits till ett politiskt parti
och på grund därav inte reserverat sig,
måste enligt min mening brott mot denna
artikel i FN-förklaringen föreligga.
Men jag måste ändå säga att jag delvis
förstår socialdemokraterna. När det inte
går att få medlemmar och pengar på
frivillighetens väg, tar man till tvång,
då man som socialdemokraterna har
ringa förståelse för den enksildes rätt
och frihet. Att det sedan t. o. m. kan
råka komma med riksdagsmän från
andra partier, spelar kanske inte så stor
roll i den allmänna konkursen.

Det finns emellertid även bland socialdemokrater
folk med demokratiska
åsikter —- det skall vi inte förtiga. Fn
nyvald socialdemokratisk kommunalfullmäktig
har enligt en artikel i Västernorrlands
Allehanda nyligen sagt, att
han är hängiven socialdemokrat men
att detta med kollektivanslutning berör
honom illa. Han säger att det återstår

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

för partiet att vägra kollektivanslutning
och att endast bevilja enskilda inträde.

Tidningen Fackföreningsrörelsen har
också varit kritisk. Man skriver i nr 9
1965, att kollektivanslutningen inte bör
smygas på medlemmarna. Vidare kritiseras
där förhållandet att inte varje
medlem har tillfälle att göra sitt inflytande
gällande, när frågan om kollektivanslutning
skall avgöras, och att informationen
inte är tillfredsställande.
Stockholins-Tidningen anförde på sin
tid också kritik mot detta system liksom
flera andra socialdemokratiska tidningar.

Sådana exempel visar att det ännu
finns en liten frisk tåga i socialdemokratien.
Jag vill för min del för närvarande
inte vara med om lagstiftning
på detta område, utan jag hoppas ännu
på att de förnuftets röster, som ändå
finns bland socialdemokraterna, skall
kunna demokratisera partiet på frivillig
väg så att partiet beslutar upphäva denna
förnedrande form av medlemskap.
Men framhärdar man på den odemokratiska
vägen, måste väl frågan om en lagstiftning
övervägas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Lothigius kritiserade
i ett anförande konstitutionsutskottets
sätt att behandla denna motion.
Han sade nämligen att man behandlade
den med fantasilöshet. Jag
måste tyvärr returnera detta till högerpartiets
kansli, ty denna motion är
praktiskt taget identisk med den från i
fjol. Det har också kommit till mina
öron att ganska inflytelserika högermän
nu anser att man inte bör demonstrera
på detta sätt med samma motion
och samma kläm vart och vartannat år.
Men det är en annan sak.

.lag förstår att man har tänkt använda
motionen för ett framträdande här i

riksdagen, och det är ju tillåtet. Vi har
nu lyssnat på sex färdigskrivna propagandatal
från de ärande motionärernas
sida. Det senaste anförandet skulle ha
hållits under en helt annan punkt på
dagens föredragningslista, eftersom vi
har behandlat frågan om partistödet,
och frågan om kollektivanslutning också
har varit uppe till diskussion. I dessa
frågor har kammaren redan tagit en
bestämd ställning. Det hindrar emellertid
inte herr Åkerlind att på nytt försöka
blåsa liv i denna debatt genom sitt
färdigskrivna anförande.

Vad innehåller nu denna motion? Jo,
enligt konstitutionsutskottets välvilliga
skrivning gäller den ett fördjupande
och stärkande av det svenska folkstyret.
Men den som läser motionen noggrant
finner att det inte är fråga om något
sådant. Det är inte alls det väsentliga,
utan det är frågan om hur man
skall stärka högerpartiet. Det är ju också
tillåtet att diskutera den saken här i
kammaren, det skall jag inte förneka.
Men jag är litet konfunderad över vad
herr Lothigius bär sagt.

När vi för inte så många månader
sedan diskuterade frågan om partistödet
höll herr Lothigius inför voteringen
ett ganska ödesmättat anförande. I och
med detta beslut, sade han, var demokratien
och de fria organisationernas
tid slut här i landet. Ändå ser vi herr
Lothigius med friskt mod gå upp i en
debatt och föra fram krav på demokratisering
på områden som —• det skall
jag inte förneka — vi kan ha anledning
att diskutera. Det är litet farligt att
göra sådana uttalanden, lierr Lothigius,
när man även i fortsättningen sitter i
den svenska riksdagen.

Herr Werner inledde denna diskussion
med ett anförande om radio och
TV. Bara någon månad har gått sedan vi
hade en diskussion i den frågan, och
jag skall därför inte alls ta upp den till
någon genomlysning. Jag skall inte heller
beröra frågan om partistödet, som
vi tidigare har behandlat, eller frågan

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

om kollektivanslutningen — med undantag
för några ord till herr Åkerlind.
Slutet av hans anförande tydde nämligen
på att han ändå har klart för sig
att han, om han skall agera i den saken,
skall göra det som medlem av
Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Där har han emellertid inte gjort några
större insatser. Herr Åkerlind måste
vara medveten om att representantskapet
har haft ett sammanträde, men han
har uppenbarligen inte stött på sin
namne om att kalla till ett möte för att
diskutera de problem som förelegat.
Jag försvarar inte ordföranden för sektionen
i Knutby, men de enskilda medlemmarna
måste också visa en smula
aktivitet. Den har sannerligen inte varit
stor hos herr Åkerlind i detta sammanhang.

Herr Magnusson i Tumhult gjorde ett
uttalande som jag inte kan låta stå alldeles
oemotsagt. Kanske menade han
inte riktigt vad han sade när han yttrade,
att de andra partierna var välvilligt
inställda till motionernas innehåll. Vi
vill inte förneka att en råd av de frågor
som tagits upp är intressanta och att
de behöver belysas och diskuteras, men
därmed är det inte sagt att vi delar
den uppfattning som kommit till uttryck
i högerpartiets motion. Herr Magnusson
slutade anförandet med att säga
att högern givetvis kan göra sin mening
gällande inom författningsutredningen
utan något uttalande från kammarens
sida och så har väl också vi sett på
saken. Högerns representant i författningsutredningen
kommer naturligtvis
att driva högerpartiets synpunkter härvidlag.

Sedan togs frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt upp. Denna fråga är ju
föremål för behandling och det har
gjorts en ny utredning. Emellertid har
det förekommit mycket hård remisskritik
men jag hoppas att det i alla fall
skall bli möjligt att framlägga ett förslag.
Herr Magnusson ville inte förneka
att det föreligger tekniska svårigheter

på detta område och enligt min mening
är de synnerligen stora.

Herr Magnusson var också inne på
frågan om folkomröstningar och sade
att dessa är uttryck för en fullvärdig
demokrati. Våra erfarenheter är emellertid
något blandade och jag tänker på
det beslut som riksdagen fattade om
höger- och vänstertrafik. Avgörandet
föregicks av en folkomröstning och jag
är inte säker på att frågans handläggning
varit den allra bästa med tanke på
den reform som nu skall genomföras.

Slutligen skall jag ta upp några ämnen
som herr Wennerfors och herr Oskarson
var inne på och härvidlag talar
jag närmast för mig själv.

Utskottet har inte på denna punkt
gjort några mera bestämda uttalanden,
men jag vill säga att jag delar det principiella
resonemang som herr Wennerfors
och herr Oskarson för om den
kommunala demokratien och som de
uttryckt i motion nr 63 på sidan 11 på
detta sätt: »Skärpt uppmärksamhet

måste också riktas mot tendenserna till
ett reellt fåtalsvälde i kommunerna, där
några få starka män i realiteten bestämmer
det mesta. Ansvaret och meddelaktigheten
i den kommunala verksamheten
måste spridas på så många
händer som möjligt.»

Jag delar helt denna uppfattning, och
inom det parti jag representerar arbetar
vi också efter dessa linjer. Det
gäller att avväga inflytandet mellan experter
och tjänstemän och förtroendemän.
Jag delar helt herr Oskarsons syn
på skillnaden mellan en kommunal
tjänsteman och en kommunal förtroendeman.
Jag har inte någon anledning
att på den punkten polemisera mot dessa
ärade talare, men eftersom dessa frågor
är föremål för uppmärksamhet i
annat sammanhang har kammaren inte
anledning att ta ställning till dem i anledning
av denna motion.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Den ärade ledamoten
herr Adamsson ansåg att jag hade anmärkt
på konstitutionsutskottet, kanske
oberättigat därför att jag hade
nämnt att det var med en viss fantasilöshet
som man hade behandlat högerpartiets
motion — som ju har kommit
igen år efter år, påpekade han.

Mig veterligt togs denna problematik
särskilt upp 1964 i en del motioner och
kanske senare i några ämnesområden.
Det är väl alldeles klart att när man tar
upp huvudfrågan om åtgärder i syfte
att fördjupa och stärka det svenska folkstyret,
med vilket jag förenar en rad
frågor om utlandssvenskars rösträtt, om
folkomröstningen, fri radio och TV, kollektivanslutning
och partistöd, maktkoncentration,
planeringsråden och
kommunal demokrati — så väsentliga
frågor som vi borde stanna inför och
diskutera rent sakligt -— då hade man
kanske väntat att konstitutionsutskottet
skulle ha behandlat motionen på ett annat
sätt. Jag förstår att vissa tekniska
hinder kan göra det svårt att ta upp
frågan så som man skulle önska, men
mot bakgrunden av dessa frågors angelägenhetsgrad
borde man ändå ha kunnat
behandla saken annorlunda.

Det är inte för att stärka högerpartiet
som vi, ett flertal talare från högerpartiet,
har begärt ordet i denna fråga.
Vi har gjort det för att accentuera frågornas
vikt. Var och en av oss har talat
om de spörsmål som vi har speciellt
intresse för. Att åberopa det »ödesmättade»
anförandet med anledning av partistödet
förra året är kanske litet för
långsökt. Vi kan dock inte komma ifrån
att vi den stunden kände något av ödesstämning.

Herr Adamsson hade ingenting att
säga i sak om de frågor som jag här behandlat.
Tvärtom förklarade han att det
väl fanns synpunkter därvidlag som
man borde kunna komma till rätta med.
.lag anser att dessa frågor är så angelägna,
att vi bör få möjlighet till en saklig
debatt om dem i riksdagen.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson frågar
varför jag inte tagit något initiativ för
att ta reda på vad representantslcapet
har beslutat. Ja, det kan visserligen sägas
att jag borde ha gjort det, men i
många andra mindre viktiga frågor förekommer
information från fackföreningens
representantskap. Men i denna
viktiga fråga har ingenting hörts av.
Det är väl tveksamt om man skall begära
att varje medlem skall gå och fråga
vad som har beslutats. År det inte snarare
styrelsen som bör lämna medlemmarna
upplysning härom? Den saken
kan diskuteras.

Herr Adamsson har gång på gång talat
om min namne som är sektionsordförande.
Jag vet inte om herr Adamsson
har bättre kontakter med personer som
heter Adamsson än med andra personer.
Jag skiljer inte mellan folk på sådana
grunder.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen har jag inte
så mycket att säga herr Lothigius. Jag
föreställer mig att han inser det omöjliga
i att få ett enhälligt utlåtande från
konstitutionsutskottet i dessa frågor.
Skulle vi presentera hela raden av partiönskemål,
kunde vi naturligtvis få en
mycket omfattande debatt. Men jag vill
göra herr Lothigius uppmärksam på att
det i motionen yrkas att dessa synpunkter
skall delges grundlagberedningen.
Han begär väl ändå inte att konstitutionsutskottet
skall ställa sig bakom ett
sådant yrkande.

För herr Åkerlind vill jag påpeka, att
det ändå framkommit att protokollet
från avdelningsmötet översänts till sektionsordföranden.
Det är på honom som
ansvaret enligt mitt bedömande vilar.
Han borde ha sett till att det anordnats
ett möte. Men det kunde ju också ha
tagits initiativ från annat håll.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson nämnde

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det

i sitt förra anförande att jag skulle ha
påstått alt andra partier sett välvilligt
på motionernas innehåll. Det är fullkomligt
riktigt; det har jag sagt. Jag
vet, att t. ex. herr Adamsson i stor
utsträckning delar vår mening när det
gäller den kommunala demokratien.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den som studerade listan
över talare i denna debatt kunde
inte undgå att lägga märke till att det
var något ovanligt med den. Jag kan
knappast erinra mig att jag tidigare under
nära 29 år här i riksdagen varit
med om någon debatt som börjat med
sex talare å rad från samma parti, vilka
tydligen inte har något intresse av att
höra vad som sägs av den andra sidan
för att sedan genom en verklig debatt
belysa frågeställningarna utan som i
stället kommer med sex deklarationer.
Inget ont i detta i och för sig, men det
visar väl vad kammarens ledamöter
kanske också har på känn, nämligen att
motionärernas avsikt med motionen —
som säkert har ett mycket redligt syfte
—- i varje fall inte i främsta rummet
är att få den bifallen av riksdagen.
Man blir ju en aning mystifierad när
man ser att det så kraftigt understryks
att man till grundlagberedningen skall
överlämna vissa frågor, som den emellertid
inte skall utreda utan »beakta».

Nu sitter det ju i grundlagberedningen
kunniga och erfarna personer som säkert
beaktar synpunkten att demokratien
bör stärkas och främjas. Jag är alldeles
övertygad om att inte bara folkpartiets
representant i utredningen utan
även högerns representant jämte adjungerade
experter är både kompetenta och
intresserade av att stärka demokratien.

När det gäller t. ex. frågan om en gemensam
valdag och dess inflytande på
den kommunala demokratien, d. v. s.
det negativa inflytande som en gemensam
dag för riks- och kommunalval skulle
utöva, vet jag att folkpartiets representant
vid en rad sammanträden under

svenska folkstyret

hösten och vintern starkt har framhållit,
att folkpartiet anser det vara mycket
angeläget att finna en annan lösning och
vädjar till socialdemokraterna att ompröva
sin ställning. Jag kan för min del
inte finna någon anledning för kammaren
att skriva till grundlagberedningen
att vår representant och övriga representanter
skulle beakta demokratiens
främjande.

Inte heller tror jag att det främjar
demokratien om utredningen toge hand
om en massa problem som behandlas av
andra utredningar eller som under de
senaste månaderna eller alldeles nyligen
— kanske i dag —- har avgjorts av
riksdagen efter utredningar. Att klumpa
ihop en massa sådana heterogena
problem kan närmast försvåra och försena
grundlagberedningens arbete, om
vi över huvud taget menar något med
detta beaktande utöver det beaktande
som är självklart för ledamöterna.

Jag måste säga, herr talman, och det
är därför som jag har begärt ordet, att
jag är oviss om avsikten med motionen.
Jag vill uttala den förhoppningen att
motionen inte motiveras av att högerpartiet
vill låtsas att högern mer än
t. ex. folkpartiet är intresserad av att
fördjupa och stärka folkstyrelsen. Våra
insatser därvidlag är alltför väl kända
för att jag skall behöva komma med
någon motivering när jag säger, att eu
kampanj av detta slag, förd av högerpartiet,
naturligtvis skulle framstå såsom
ytterst osaklig.

Om jag skall gå in på en enda av de
speciella punkterna, så är det utlandssvenskarnas
rösträtt. Jag tror att om
man hänsköt den frågan till grundlagberedningen,
så skulle det bli risk för
förseningar. Därför tror jag att det vore
oklokt. Högerpartiet har ju liksom de
andra oppositionspartierna genom en
rad initiativ —- motionsvägen och på
annat sätt — drivit på att utlandssvenskarnas
rösträtt måste ordnas. Det är
verkligen en viktig principiell demokratisk
angelägenhet. Tyvärr har so -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

eialdemokraterna och regeringen, som
får bära ansvaret, varit föga intresserade
av att bringa denna fråga till lösning.
Nu hörde jag herr Adamsson säga
att han hoppas att ett förslag skall läggas
fram. Efter årtiondens arbete hade
man ju väntat sig att herr Adamsson
skulle kunna säga något om när detta
förslag skulle komma. Jag tillåter mig
därför fråga herr Adamsson: Betyder
herr Adamssons yttrande att Ni har
en grundad förhoppning om att ett förslag
till rösträtt för utlandssvenskarna
skall läggas på riksdagens bord i så god
tid att denna rösträtt kan utövas vid
1968 års riksdagsmannaval?

Enligt min mening skulle det vara
ett allvarligt svek mot demokratien, om
man inte gjorde en kraftansträngning
att få fram denna reform. Jag är säker
på att uppfattningen är densamma inom
högerpartiet, men jag tror att det är klokare
att gå den direkta vägen än att
liänskjuta detta problem till grundlagberedningen.

Herr talman! Jag finner alltså att den
metod som här föreslås säkert är uttryck
för en ärlig strävan att utveckla
demokratien, men den är föga praktisk
och medför risk för förseningar. Just
därför att jag anser mig vara lika intresserad
av att främja demokratien
som någon annan ledamot av denna
kammare — inklusive motionärer och
reservanter — anser jag mig inte ha någon
som helst anledning att stödja reservationen.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
inte flera representanter för de andra
partierna deltagit i debatten. Men när
oppositionsledaren nu har yttrat sig
tycker jag att debatten genast har fått
mera tyngd, och det är jag tacksam för.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den högermotion det
här gäller tar upp en rad krav som bör

uppfyllas vid den författningsrevision
som nu är aktuell. Det första kravet är
utlandssvenskarnas rösträtt, och där är
vi alla överens. Även om regeringen
enligt vår mening har förhalat frågan
i onödan anser vi oss ha fått sådana
upplysningar att det skulle innebära
en försening av denna frågas lösning
att nu överlämna den till grundlagberedningen.

Vad kollektivanslutningen angår skall
jag inte ta upp den frågan nu, eftersom
den ju tidigare har blivit belyst. I
första hand vill motionärerna där gå
frivillighetens väg, i andra hand lagstiftningens,
och först i tredje hand
tänker de sig grundlagsregler. Både i
debatten i fjol och i dagens debatt har
man emellertid från högerhåll uttalat
sig för att gå frivillighetens väg, och
varför vi då skulle skicka ärendet till
grundlagberedningen förstår inte jag.

Ett avsnitt i motionen tar upp verkligt
väsentliga spörsmål; det gäller den
kommunala demokratien. Motionärerna
säger att man vill åstadkomma decentralisering
så långt det är möjligt, och det
är ett riktigt krav. Så säger man att
en högre maktinstans inte skall åläggas
uppgifter som lika väl eller bättre
kan ombesörjas av en lägre. Det är också
en uppfattning som jag helt och fullt
delar. Men den saken skall tas upp i det
sammanhang där den hör hemma, och
såvitt jag förstår hör den icke hemma
i grundlagberedningen. Detta gäller
även planeringsråden, om vilka man
kan ha delade meningar. Också den
frågan får väl tas upp separat och inte
stjälpas i grundlagberedningens stora
påse.

Herr Lothigius var missnöjd med utskottsbehandlingen.
Han tyckte att utskottet
varit alltför fantasilöst och dessutom
gjort sig skyldigt till en knastrande
torr skrivning. Det är möjligt att
man har tagit ned den här yviga buketten
i högermotionen till ett mera
verklighetsbetonat plan. Herr Lothigius
vidgick också själv i sitt sista anfö -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

rande att det naturligtvis finns tekniska
svårigheter i detta fall.

Frågan är emellertid: Vad vinner vi
genom att hänvisa denna motion till
grundlagberedningen? Motionen innehåller
en blandning av spörsmål som
hör till författningen, t. ex. folkomröstningen,
och som jag anser att författningsutredningen
och grundlagberedningen
måste ta upp vid en revision av
grundlagen. De flesta frågor i övrigt
som tas upp i motionen måste bli föremål
för vanlig lagstiftning eftersom de
inte gäller grundlagen och får alltså behandlas
separat. I vissa fall gäller det
frågor — jag tänker på kollektivanslutningen
— där det här i dag även från
högerns sida sagts att man helst inte
vill ha lagstiftning utan anser att saken
skall kunna ordnas ändå.

Herr Oskarson förde beträffande den
kommunala demokratien en argumentering
som var något oklar. Man kan
givetvis ha olika meningar om kommunalråds-
och landstingsrådsinstitutionen
som sådan. Men om det skall finnas
sådana befattningar är det väl i första
hand ordföranden i kommunens styrelse,
landstingets förvaltningsutskott
o. s. v. som skall engageras därför. Av
herr Oskarsons anförande föreföll det
som om detta skulle innebära en politisering
av dessa poster. Jag tror inte
att det finns någon annan väg att gå
och att man får acceptera det.

Med dessa strödda reflexioner, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig till att börja
med understryka vikten och betydelsen
av ett fördjupat folkstyre. När det gäller
landsting och storkommuner har
jag varit allvarligt bekymrad över att
man för storheten skulle glömma vad
som ändå skall inneslutas i ett folkstyre
i vårt land. Men, herr talman, jag
skall inte närmare ingå på detta utan

vill endast uttala en viss förvåning över
hur känslig högern synes vara för folkstyret
i dag. Jag är tillräckligt gammal
för att mycket väl ha kunnat följa demokratiens
utveckling och kamp i vårt
land och den medverkan som därvidlag
lämnats från olika håll. Jag upplevde
demokratien i de uppländska bygderna
på det viset att arbetarrörelsen var förbjuden
att anordna möten i lokaler och
t. o. m. vid vägkanterna. Jag upplevde
att man inte fick hålla sig med den
tidning man ville — det bestämde
patron.

Visst är det annorlunda nu. Men när
jag hört högerns deklarationer har jag
kommit att tänka på småbrukaren som
bröt hård mark uppe i de värmländska
skogarna. Ingen brydde sig om honom
förrän hushållningssällskapet skulle ge
honom en medalj. Då kom kommunens
patroner och kyrkoherden underfund
med att de borde uppvakta. De gick
alltså upp till småbrukaren, och sedan
de sett på hans mark sade kyrkoherden:
»Här har Andersson och Vår
Herre gjort underverk.» Småbrukaren
svarade: »Ja, goa kyrkoherden, då

skulle kyrkoherden ha sett hur det såg
ut när Vår Herre själv styrde här.»

Jag tror att svenska folket över huvud
taget hyser stor och berättigad
misstro när högerns talesmän gör sig
till apostlar i dessa sammanhang. Då
det gäller frågan om folkomröstning
har jag tidigare här i kammaren sagt
ifrån att jag inte delar uppfattningen
att folkomröstningsinstitutet är förenligt
med ett parlamentariskt styrelseskick.
Jag sade det år 1948, och jag
gav uttryck åt att jag inte ville vara
med om en folkomröstning i högertrafikfrågan
in. m. Jag frågar herrarna:
Hur har vi gjort när det gäller att följa
folkomröstningen i exempelvis högertrafikfrågan?
Hade det inte varit lämpligare
att vi såsom valda förtroendemän
hade sagt vår mening och tagit konsekvenserna
av det i ett val. Det är
folkstyre! Jag tror att det är dumheter

Onsdagen den 15 februari 19G7

Nr 7

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

att här tala om ett institut som man
kanske i sin ungdom drömde om var
bra, då man t. ex. läste Håstads avhandling
om »Referendum och initiativ» av
år 1937. När vi sett hur denna folkomröstning
i Schweiz verkar praktiskt,
kommer vi inte ifrån att den varken
är demokratisk eller samhällsduglig i
olika avseenden.

Det har här talats om utlandssvenskarnas
rösträtt. Jag vill bara hövligt
fråga högern och övriga borgerliga:
Hur kommer det sig att man inte genomförde
den saken år 1929, när frågan
aktualiserades? År det bara när
socialdemokraterna befinner sig vid
makten som det anses att sådana här
reformer skall kunna genomföras? Det
är alltför genomskinligt!

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord om fackföreningarna och kollektivanslutningen.
Jag måste erkänna att
herr Åkerlind verkar som en skolpiit
inom fackföreningsrörelsen. Det förefaller
som om han över huvud taget
aldrig har förstått vare sig facklig eher
politisk arbetarrörelse och som om han
aldrig läst dess historia. Och jag vill
fråga honom hur han kan vara med
i en fackförening. Det är också tvång.

Skall fackföreningarna över huvud
taget ha beslutanderätt? Man har efter
mitt sätt att se i olika sammanhang
försökt att beröva fackföreningarna
beslutanderätten. Det gjorde man i
Uppland under den omtalade lantarbetarstrejken,
och vad skedde i Stripa,
Mackmyra och på andra håll i vårt
land? Det som hände i Mackmyra har
bland annat skildrats av gamle höger
ledaren Bagge i en stor artikel.

Mot bakgrunden av dessa händelser
är det uppenbart att man på borgerligt
håll har ansett att fackföreningsrörelsen
icke har haft sådan mognad, att
den bör ha självbestämmanderätt.

Om herr Åkerlind verkligen försökte
sätta sig in i facklig och politisk verksamhet
-— ett område som han nu gett
sig i kast med — tror jag att han

skulle ha anledning att mera rodna
över sig själv än över någonting annat.

Beträffande partistödet har det ju
klart och tydligt sagts ifrån att vi skall
ha ett sådant.

När det gäller frågan om TV, radio,
press, industri m. in. vill jag understryka
vad herr Lothigius har sagt,
nämligen att en maktkoncentration på
detta område i det svenska samhället
är oerhört farlig. Vilka äger dags- och
veckopressen i dag? Jo, det är eu handfull
människor som kan bestämma över
dessa olika maktorgan. Jag vill öppet
deklarera att visst kan socialdemokratien
vara missnöjd med det förhållandet
att den kanske får en tredjedel av
tiden i TV och radio under valdebatterna
i förhållande till den borgerliga
oppositionen. Jag vågar emellertid
säga att om vi inte haft den nuvarande
organisationen för TV och radio skulle
det inte ha funnits någon plats alls;
det hade varit möjligt att stänga både
bönder och arbetare ute från TV och
radio. Det är inte nog ined att vi genom
ett folkstyre kan genomföra en
politisk demokrati. Om högern vill vidga
den demokrati vi har till att även
omfatta en industriell demokrati och
till staten överföra väsentliga delar av
svenskt samhällsnäringsliv, skall jag
vara med på detta och kommer även
att stödja en sådan aktion. Men, mina
damer och herrar, den föreliggande
motionen är inte något annat än möjligen
en omvändelse under galgen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg har här
stått och talat om de missförhållanden
som rådde förr. Jag har talat om de
missförhållanden som finns nu när det
gäller den kollektiva anslutningen.

Sedan säger herr Lundberg att medlemskap
i fackförening är ett tvång. Jag
har inte upplevt medlemskapet i fackföreningen
såsom ett tvång och jag är

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

förvånad om herr Lundberg har gjort
det.

Både herr Lundberg och jag behöver
nog tänka på vad vi bär givit oss in i.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlind tycks ha
en tvådelad tunga och en tvådelad själ.
Han får väl därför säga som en person
en gång sade: »Gud, min Gud, om det
finns någon Gud, fräls min själ, om jag
har någon själ.» Som högerman hjälper
herr Åkerlind storfinansen och som
fackföreningsmän skall han göra något
annat. Visserligen tror jag inte att herr
Åkerlind uträttar någonting inom fackföreningsrörelsen,
men det är en annan
sak.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Ju längre denna debatt
fortskrider desto mer avslöjas motionens
karaktär av ett högerprogram i författningsfrågan,
som högern har inbjudit
övriga partier att antaga och sända
över för beaktande till grundlagberedningen.
Det är väl inte underligt att en
sådan motion avvisas! Vilket parti som
helst i riksdagen kan ju skriva av sitt
broschyrmaterial, bunta ihop det i en
motion och sedan inbjuda riksdagen att
ställa sig bakom det. Detta skulle kanske
också riksdagen göra, om här endast
fanns ett parti, men eftersom vi har flera
olika partier är det självklart att det
råder delade meningar i frågor som
denna. Jag tycker att det är förmätet av
högerrepresentanterna att fordra att
konstitutionsutskottet skall bestå deras
partiprogram en livfull och fantasifull
utredning.

Har man på högerhåll reflekterat över
vad det skulle leda till om motionen bifölls?
Vill vi tolka motionen välvilligt
måste slutsatsen vara att det inte är meningen
att den just nu skall behandlas
av grundlagberedningen. Och då skulle
resultatet bli att det vore helt omöjligt
att nästa år genomföra en partiell författningsreform.
Det finns inga möjlig -

heter för en statlig utredning att grundligt
penetrera dessa problem om den —
vilket är arbetsbetingelsen för grundlagberedningen
— skall kunna lägga
fram ett förslag omkring den 1 maj i år.

Om man ville vara elak skulle man
alltså kunna säga att högern vill skjuta
den partiella författningsreformen på
framtiden och därför väcker en motion
för att blockera arbetet. Nu tolkar jag
emellertid välvilligt motionen så, att
man menar att den skall tagas upp i
den andra omgången. Men även i så fall
medför den en avsevärd fördröjning.
I motionen tar man nämligen upp problem
som nyligen diskuterats och för in
saker som ligger hos de kommunala utredningarna.

Jag är också ur en annan synpunkt
förvånad över motionen; den har antytts
redan förut här i debatten. Högern
är ju företrädd i grundlagberedningen.
Kan inte högerrepresentanterna där,
herr Hernelius och herr Björkman, på
ett tillfredsställande sätt utveckla högerns
synpunkter för beredningen? År
det nödvändigt att väcka en motion i
det syftet? Efter de anföranden som
herrar Ohlin och Larsson i Luttra här
hållit står det fullt klart att högern är
isolerad i denna fråga. Jag hoppas att
denna isolering ytterligare skall framträda
vid voteringen. Och den skall
jag inte fördröja ytterligare, utan yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta del i sakdebatten om den motion
vi här behandlar — jag känner mig
grundligt och väl företrädd av flera
meningsfränder i det avseendet -— men
jag ville innan debatten avslutas lugna
herr Ohlin och kanske också herr Johansson
i Trollhättan något litet rörande
avsikten med motionen.

Först vill jag säga till herr Ohlin att
om han finner själva det förhållandet
att sex högerledamöter å rad förekommer
på talarlistan på något sätt sensa -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Åtgärder i syfte att fördjupa och stärka

tionellt eller kanske rent av varande ett
tecken på några särskilda dolda avsikter,
demonstrationsavsikter eller andra,
tror jag inte att han behöver ta det så.
Det är ju på det sättet, herr Ohlin, att
när man konstruerar en talarlista kan
man välja mellan olika metoder. Man
kan tillämpa en metod som inte borde
vara herr Ohlin alldeles obekant, att en
talare talar i 60 minuter, man kan också
be sex talare tala i 10 minuter var.
Den sistnämnda metoden har i varje fall
fördelen att vara något mer omväxlande
för åhörarna. Vad som här skedde
var alltså ingenting annat än att ett antal
talare inbördes delade upp materialet
och inte talade alla om samma sak.

Viktigare är frågan om hur man skall
se på en sådan motion. Herr Johansson
i Trollhättan säger att vi har lagt fram
en del av högerpartiets program som
motion i riksdagen. Det är ju inte riktigt
så heller. Men om så vore, är jag
inte säker på att det skulle vara alldeles
fel. Vi tänker kanske inte så ofta på
frågan varför och med vilken teknik vi
motionerar i riksdagen, men i det här
sammanhanget vore det kanske värt att
fundera litet över det.

Herr Adamsson nämnde i ett tidigare
anförande parentetiskt att han hade
hört till och med, som han uttryckte
sig, ganska inflytelserika högermän antyda,
att man kanske inte borde alltför
mycket återkomma med samma motioner
år efter år. Om han hade avstått
från de två orden »ganska inflytelserika»,
skulle jag ha kunnat känna mig i
någon mån träffad. Nu gör jag inte det.
Det hindrar emellertid inte att jag skulle
kunna hålla med herr Adamsson i
viss utsträckning på denna punkt. Jag
tror — det är en rent personlig uppfattning,
det vill jag understryka -—■ att
riksdagsarbetet kanske skulle vinna på
en viss återhållsamhet med tekniken
att återkomma med oförändrade motioner
år efter år i frågor där ingenting
sedan sist har förändrats, där inga nya
omständigheter har tillkommit och inte

det svenska folkstyret

heller riksdagens sammansättning har
förändrats eller det finns anledning att
tro att opinionsläget förskjutits på ett
sätt som kan ändra resultatet.

Å andra sidan är jag lika övertygad
om att det finns vissa typer av motioner
som det är mycket befogat både att
väcka och att återkomma med. Jag skulle
vilja nämna motioner av den typ som
vi här behandlar, motioner som är —
det har herr Johansson rätt i — till sin
karaktär programmatiska. Sådana motioner
utgör, som jag ser det, en av ett
oppositionspartis rimliga och legala
möjligheter att göra sig hört. Partiprogram
skrivs, dess bättre skall jag kanske
säga, inte alltför ofta.

Just i motionsarbetet och särskilt i
framläggandet av de större genomarbetade
partimotionerna har vi en möjlighet
att mera kontinuerligt redovisa partiets
uppfattning i väsentliga frågor,
och jag kan inte finna annat än att det
är en legal och rimlig väg. Inte heller
kan jag inse att man inte skulle ha anledning
att — kanske rätt ofta — upprepa
den sortens motioner även om
man skulle vara medveten om att de
inte leder till positiva beslut i kammaren.

En annan typ av motioner som det
kan vara rimligt att upprepa år efter år
är de motioner som tillsammans bildar
oppositionens alternativ till regeringens
budget — dem måste man återkomma
med även om likartade eller helt
lika motioner skulle ha blivit avvisade
av riksdagen året innan. Däremot kan
det måhända vara onödigt att återkomma
alltför snart med motioner i en hel
del praktiska konkreta, ofta nog stora
politiska frågor, i vilka riksdagen nyligen
har tagit ställning.

Även om jag som sagt inte hör till de
»ganska inflytelserika», vågar jag säga
att jag uttrycker högergruppens mening
när jag mycket bestämt understryker
att syftet med en sådan här motion
inte är något annat än att i riksdagen,
som vi anser vara rätt forum, framföra

4 -— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 7

50 Nr 7 Onsdagen den 15 februari 1967

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider

högerpartiets syn på en del för oss väsentliga
frågor. Jag är medveten om att
vi inte skiljer oss ut från kammaren i
övrigt på det viset, att vi skulle vara
mer benägna att främja demokratien än
ledamöter av andra partier i kammaren.
Det framgår bl. a. av sakdiskussionen
kring denn.a motion, som visar att
vi i flera punkter har samma åsikt som
andra. Ta t. ex. den punkt som handlar
om fri radio och television. Där har
herr Ohlin och hans parti samma uppfattning
som vi i högerpartiet. Detsamma
gäller utlandssvenskarnas rösträtt
och kollektivanslutningen, och herr
Adamsson bär deklarerat att han —
och hans parti, förmodar jag — i stor
utsträckning har samma syn på den
kommunala demokratien som vi har,
o. s. v. Redan av detta framgår att vi
inte vill slå oss för vårt bröst och tillerkänna
oss själva en ställning som demokratiens
förkämpar framför andra,
utan det är helt enkelt fråga om att inför
vad vi betraktar som rätt forum,
nämligen riksdagen, föra fram enligt
vår bedömning väsentliga synpunkter
i viktiga ärenden.

Sedan får man väl lov att vara litet
självkritisk. Jag skall gärna vara det
och säga — fortfarande som en starkt
personlig uppfattning — att motionen
kanske kunde ha varit listigare utformad.
Jag tycker att klämmen kommer
som en västgötaklimax, men det är en
sak som vi kanske får tillfälle att rätta
nästa år eller när nu förslagen på nytt
framlägges. Jag skulle ha föredragit en
punktindelad kläm, där de olika åtgärderna
förts upp under olika punkter,
men det hör nu inte hit. I huvudsak är
det inte fråga om någonting annat än
en vanlig motion, som uttrycker högerpartiets
uppfattning i väsentliga frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Tumhult begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 31 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motion
angående införande av ny valmetod.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändrade bestämmelser angående kommunala
mandattider

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
om ändrade bestämmelser angående
kommunala mandattider.

Onsdagen den 15 februari 1967 Nr 7

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Ilerr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! En nyordning i fråga
om mandattiden för styrelser och
nämnder ute i kommunerna kan vara
påkallad och behöver obetingat bli föremål
för en närmare utredning — det
är väl, kort uttryckt, innebörden i det
enhälliga utskottsutlåtande, som just nu
föreligger till behandling. En kommuns
styrelse bör rent principiellt ha
samma mandatperiod som den beslutande
församling, från vilken den bär
sitt ursprung. Det är, som bekant, för
närvarande inte fallet.

Saken kan naturligtvis också uttryckas
så, att det måste vara angeläget att
se till att ett valutslag utan onödig tidsspillan
får i görligaste mån slå igenom
i alla sammanhang och på alla nivåer.
Ytterst gäller det alltså att visa väljarna
den respekt, som tillbörligt är i en
levande och funktionsduglig demokrati.
Det kan följaktligen inte vara särskilt
ändamålsenligt att längre upprätthålla
den ordning som nu gäller och
som bl. a. för de p rim ä r k omm u na! a organens,
liksom för landstingens, styrelser,
nämnder och utskott innebär att
dessa förnyas först 15 månader efter ett
val — ett val som kanske inneburit
mycket stora och avgörande svängningar
i opinionen.

Tydligen upplevs detta också inom
alla politiska meningsriktningiar som
en allvarlig belastning ur den kommunala
demokratiens synpunkt. Om detta
vittnar raden av motioner, som väckts
i ämnet vid riksdagens upptakt och som
gått ut antingen på en direkt beställning
hos Kungl. Maj :t av en lagändring
eller på skyndsam utredning i ärendet.

Utskottet har tagit fasta på utredningskravet
och tänker sig väl närmast
att den sittande grundlagberedningen
skulle ta sig an också denna fråga.

Låt mig emellertid för fullständighetens
skull göra en precisering och där -

med också ge en förklaring till den
blanka reservation som fogats till utskottsutlåtandet!
.lag ansluter mig alltså
lielt till utskottets ståndpunkt i sak,
men jag hade gärna sett att man i ett
bestämt avseende gått ett litet stycke
längre och undersökt möjligheten ati
nå fram till en lösning för hela landet
i princip efter den modell som gäller
för Stockholms stad. Där är ju ordningen
den att mandattiden för stadsfullmäktige
räknas inte, som i riket för
övrigt, från den 1 januari året näst
efter det då valet skett, utan redan från
den 15 oktober valåret. Då utses stadens
ledning — borgarråd, stadskollegium
m. fl. — som också omedelbart
inleder sitt arbete. Val till övriga nämnder
och styrelser förrättas litet senare,
i december samma år, varefter de nya
ledamöterna tillträder redan vid årsskiftet.
Därigenom uppnår man fördelen
att majoriteten i nämnder och styrelser
kommer, som rimligt är, att återspegla
majoriteten i fullmäktige.

Ute i landet i övrigt sitter däremot
de gamla, inte sällan överåriga förtroendemännen
kvar i sina funktioner
inom styrelser och nämnder, precis
som om ingenting hänt, mer än ett år
efter det att valet ägt rum —- ett val
som kanske ryckt undan grunden för
deras mandat i den beslutande församlingen,
landstinget eller stadsfullmäktige.
Så borde det rimligtvis inte fä
vara. Del är, säga vad man vill, ingen
riktigt god ordning, och det kan bevisligen
medföra allvarliga komplikationer
och i extrema fall få konsekvenser
»om inte är önskvärda.

.lag skulle kunna åskådliggöra detta
med exempel från en kommun som jag
råkar känna till särskilt väl. Vid valet
i september förvandlades där en majoritet
till minoritet, men den gamla majoriteten
sökte i uppmärksammade former
göra sitt inflytande gällande in i
det sista och ända fram till nyårsafton.
.Tåg menar att sådana friktioner måste
undvikas, eftersom de är till skada för

Nr 7

r.2

Onsdagen den 15 februari 1967

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider

det goda samspel som bör finnas i kommunerna.

Herr talman! Jag skyndar mig att
understryka aitt det här naturligtvis inte
är fråga om något exklusivt partipolitiskt
intresse. Det rör sig helt enkelt
om en principfråga av första ordningen,
ett gemensamt intresse för alla att
bär få ea ändring till stånd.

Märkligt nog har emellertid utskottet
hesiterat inför tanken att förutsättningslöst
pröva också den s. k. stockliolmsmetoden,
som ändå i sin renodling
av valgenomslagsidén utgör ett enligt
min mening i hög grad efterföljansvärt
exempel. Jag kan inte finna annat
än att den fördröjda utlösning som nu
tillämpas överallt utom i huvudstaden,
är litet svår att bringa i samklang med
riktigt sunda, strikta och goda demokratiska
principer. Varför skulle inte
en lösning som är gångbar i rikets
största stad • också kunna tillämpas i
andra landsändar? Så skyndsamt som
möjligt efter det att väljarna har avgivit
sina nöster vid kommunalval bör
mandatet för de gamla fullmäktige- och
landstingsledamöterna upphöra och de
nyvalda ta vid.

Herr talman! Jag anser alltså att ett
kommande utredningsuppdrag rimligen
hade bort omfatta även denna sida av
problemet, men jag har i detta fall inte
velat ställa något formellt yrkande, eftersom
jag betraktar vad som i övrigt
uppnåtts i utskottet som ett stort och
viktigt framsteg. Jag har således inget
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är ganska märkligt
ätt både herr Hamrin i Jönköping och
jag har i konstitutionsutskottet kunnat
biträda dess förslag trots att vi har
vitt skilda motiveringar för våra ställningstaganden.
Orsaken till att jag har
biträtt utskottets hemställan är nämligen
en annan än den som gjort att
herr Hamrin ansluter sig till utskottets

förslag; jag skall strax återkomma till
detta.

För min del vill jag bestämt säga
ifrån att det inte alls är motionerna
som har fått mig att gå med på förslaget
om en utredning angående ändrade
mandattider, utan vad som föranlett
mig att biträda utskottets mening
är det förhållandet att man i
grundlagberedningen är i färd med
att ändra valperioderna såväl för riksdags-
som kommunalval till treåriga i
syfte att få gemensam valdag. Jag vill
omedelbart deklarera att jag inte gillar
förslaget om en gemensam valdag —
detta av många skäl, som jag nu inte
skall gå in på — men om vi i kompromissens
tecken kommer dithän, blir
vi tvingade att ändra på valtiderna
även för de olika kommunala styrelserna
och nämnderna. Det är mot den
bakgrunden som jag gått med på den
skrivning som här föreligger.

I detta ärende har väckts motioner
från olika håll, och även om motionernas
syfte har det gemensamt att man
vill ändra på det nu rådande förhållandet,
att de kommunala styrelsernas
mandattid uppvisar ett års förskjutning
i förhållande till fullmäktigeförsamlingarnas
— med undantag för
Stockholm — är jag visst inte säker
på att motiven för dessa motioner varit
desamma.

Att man på oppositionssidan i en
kommun har en stark önskan om ett
snabbare genomslag, när man i ett
kommunalval fått majoritet i den beslutande
församlingen, förefaller mig
högst förståeligt. Men bakgrunden är
förmodligen också den att man finner
det otacksamt att sitta i en styrelse
eller en nämnd, som förelägger den
beslutande församlingen förslag, vilka
förmodligen inte kommer att gillas
utan som blir avslagna. Detta förhållande
— det medger jag gärna — kan
föranleda olust bland kommunalpolitikerna.
Men, herr talman, den olusten
tycker jag att politikerna får ta, med

Onsdagen den 15 februari 1967 Nr 7

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider

tanke på vad deras verksamhet betyder
för samhället som sådant. Politikerna
är till för samhällets skull; det
får inte finnas en tanke på att det
skulle förhålla sig tvärtom.

Nu menar jag att detta förhållande
gäller speciellt de kommunala styrelserna.
Tvivelsutan föreligger det mycket
betydande skillnader mellan politikernas
agerande i styrelse- och
nämndarbete och samma politikers
agerande i fullmäktigeförsamlingen.
Man finner ytterst sällan styrelse- eller
nämndrummet vara ett lämpligt forum
för partipropaganda, i varje fall inte
alls av samma omfattning som i stadseller
kommunalfullmäktige. Däremot
kommer man vid de kommunala styrelsernas
och nämndernas arbete in
på långtidsplanering på ett helt annat
sätt än i den beslutande församlingen.
Denna förelägges visserligen styrelsens
förslag för beslut, men den har ändå
inte alls samma planeringsbakgrund
som styrelsen.

Personligen är jag övertygad om att
gällande regler är ur samhällets synpunkt
de bästa, även om jag gärna
medger att de kan medföra obehagliga
förhållanden för de agerande politikerna.
Jag vill belysa detta ytterligare
med ett exempel.

Jag tillhör en fullmäktigeförsamling
på 51 ledamöter. Vid 1966 års val fick
vi 19 nya ledamöter. Majoriteten i fullmäktige
blev kvar utan att förändras,
men det hade bara behövts en förskjutning
med ytterligare ett mandat för att
en betydande förändring i samtliga styrelser
och nämnder skulle ha inträtt,
eftersom oppositionen gick fram under
gemensam partibeteckning. Jag finner
det då befogat att ställa frågan: Skulle
inte den nya majoriteten behöva den
tid på sig, som står till buds enligt nu
gällande ordning för att besätta ordförandeposterna
i samtliga styrelser
på lämpligt sätt? Man har nu femton
månader på sig för att göra det.

Det står väl också klart, att de par -

tier som vinner de flesta nya mandaten
också får det största antalet nya
på ordförandeposterna. Är det då inte
rimligt att man får behålla den tid som
nu står till buds för att bilda sig eu
uppfattning om vem som lämpar sig
bäst för vad?

Jag är övertygad om att denna situation
är lika besvärlig vilket parti den
än blir aktuell för, och jag kan därför
inte förstå att det skulle kunna, ligga
någon form av partipolitik i detta resonemang.
Problemen blir desamma
för för oss alla, oavsett vilket parti vi
tillhör.

Jag har därför kommit till slutsatsen,
att för samhällsplaneringen och därmed
för samhällsekonomien den nuvarande
ordningen är att föredra, även
om den kan vara politiskt obehaglig.
Det obehaget anser jag vi får ta för
samhällets skull; jag är övertygad om
att samhället vinner på den nuvarande
ordningen. .

Jag har tidigare sagt att jag anser,
att den mest betydelsefulla planeringen
när det gäller samhällets förändring
och utveckling sker i styrelser
och nämnder. Naturligtvis är jag medveten
om att i våra större städer huvuddelen
av denna planering vilar på
de inom de olika verksamhetsgrenarna
anställda tjänstemännen. Men i flertalet
av våra kommuner vilar betydelsefulla
delar av planeringsarbetet på våra
kommunala förtroendemän. De förslag
som föreläggs fullmäktige för beslut
föregås mycket ofta av årslånga planeringar
och överväganden, som kan ha
stor betydelse för beslutens utformning.
Ett hastigt avbrott i en sådan
planering kan bli synnerligen kostsamt
för vederbörande kommun. Det råder
ingen tvekan — ej heller några delade
meningar — om att ett valresultat
kan innebära en stor överraskning
både för den segrande och för den
förlorande. Om man då har infört en
sådan ordning, att valresultatet omedelbart
får slå igenom inom samtliga

Onsdagen den 15 februari 1967

54 Nr 7

Ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider

styrelser och nämnder, är jag rädd att
man skulle rasera för kommunen betydelsefulla
värden vilket även kan få
betydande ekonomiska konsekvenser.

Herr talman! Den ordning som nu
finns på detta område har — det vet
vi — inte tillkommit av en slump. Ser
vi tillbaka — och det kan vara nyttigt
att göra det ibland — finner vi att denna
fråga före tillkomsten av nuvarande
ordning varit föremål för långa utredningar
som följts av omfattande överläggningar.
Vi har ingen anledning
att betrakta resultatet som något felaktigt
eller bakvänt — något sådant
kan man absolut inte hävda. Därför
har vi inte heller någon anledning att
förkasta vad som nu gäller.

Herr talman! Jag har av skäl som jag
tidigare redovisat inget annat yrkande
än utskottets, men då min motivering
skiljer sig så mycket från vad som tidigare
anförts ansåg jag det önskvärt att
framföra dessa synpunkter.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte stor
mening med att ta upp en polemik
med herr Henningsson, eftersom vi ju
båda bär samma mening som den utskottet
tillkännagivit. Men jag kan inte
låta bii att konstatera att det vilar något
konservativt över hela herr Henningssons
sätt att agera och argumentera
i denna sak. Det förefaller mig som
om herr Henningsson vore litet för
benägen att se på det kommunala beslutsmaskineriet
som en stor byråkratisk
apparat, som arbetar trögt och som
skall arbeta trögt, i stället för att, som
jag tycker är naturligast, se på det som
ett viktigt politiskt instrument, som i
görligaste mån snabbt och smidigt
skall anpassa sig efter folkviljan och
förverkliga den.

Här går en skiljelinje i hela vårt sätt
att se och tänka i denna sak.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Plerr talman! Nej, herr Hamrin, det
är fel att tro att jag är konservativ i
detta stycke. Jag vågar säga att jag
har rätt lång erfarenhet, och det är
den som har givit mig den mening som
jag här har uttalat.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Denna fråga har en
ganska lång förhistoria. Jag skall inte
försöka att skildra denna utan vill i
stället hänvisa till det utförliga utskottsutlåtande,
som har lagts fram på riksdagens
bord. Eftersom inte någon av
de föregående talarna har ställt något
yrkande, som skiljer sig från utskottets,
har jag ingen större anledning att gå i
polemik mot dessa talare.

Jag vill bara säga till herr Hamrin,
när han rekommenderar vad man kan
kalla för stockholmssystemet, att jag
tror att man behöver tiden mellan valet
och årsskiftet till att föra resonemang
om de platser som skall besättas
i de olika kommunala nämnderna och
styrelserna. Däremot tror jag inte att
man, såsom herr Henningsson framhöll,
behöver så lång tid som drygt ett år
för att klara dessa saker.

I utskottet har vi sagt oss att det ur
principiell synpunkt väl är riktigt, att
valutslaget så snart som möjligt återspeglas
i de kommunala nämndernas
och styrelsernas sammansättning. Såsom
alla vet, är detta inte fallet för
närvarande — med undantag för Stockholms
stad. Jag tror att många människor
ställer sig frågande till den eftersläpning,
som här sker när det gäller
både kommuner och landsting.

Utskottet har också tyckt att denna
fråga bör utredas, lämpligen av grundlagberedningen
eller av någon annan
kommitté, som sysslar med liknande
frågor, och har därför föreslagit att
ärendet skall gå till en utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vi är ju överens om att
det här spörsmålet skall utredas. Vad
herr Hamrin har anfört om vad som
tillämpas i Stockholm angående fullmäktiges
mandattider kan naturligtvis
övervägas, men vi skall då ha i blickfältet
de problem som uppstår om vi
skulle få en gemensam valdag, något
som jag i likhet med herr Henningsson
hoppas att vi skall slippa. Om så emellertid
blir fallet, kommer sammanräkningarna
sannolikt att skjutas fram på
ett sätt, som gör att det inte blir så
värst stort utrymme mellan sammanräkningen
och årsskiftet. Jag tror liksom
herr Nilsson i Östersund att man
väl behöver den tid som förflyter mellan
sammanräkningen och årsskiftet,
allra helst om vi skulle råka i den situationen
att tiden däremellan blir kortare.

Det kan väl också tänkas att utvecklingen
går i den riktningen, att vi så
småningom inte behöver någon särskild
lagstiftning för Stockholm utan att
kommunallagen för landet i övrigt också
kan tillämpas i Stockholm. Jag tänker
i det sammanhanget på de indelningsfrågor
som är aktuella i stockholmsområdet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

14, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

15, i anledning av väckta motioner om

ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hiibinette (1:213) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås in. fl. (11:273), hade hemställts
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här var i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad bilaga
1; dels att riksdagen måtte, med
ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här var i fråga, besluta att
samtliga de anslag som funnes upptagna
i en vid motionerna fogad bilaga 2
skulle vara obetecknade samt minskas
med vartdera en tiondel av det föreslagna
anslagsbeloppet; dels att anslag
till Omkostnader hos diverse myndigheter
måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, femte—åttonde och
tionde—tolfte huvudtitlarna; dels att
reservationsanslag till Diverse utgifter
måtte beräknas till vissa angivna belopp
under andra, tredje, femte—åttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels
här ifrågavarande anslag; dels
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande;
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse utgifter
och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.

Utskottet hemställde, att motionerna

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

I: 213 och II: 273 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna 1:213 och
II: 273,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
resp. Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning beräknades
medge en total minskning av
medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medge en total minskning av
medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj :t hemställa att efter
utgången av varje budgetår till riksdagen
lämnades en redovisning för användningen
under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter resp. Omkostnader hos
diverse myndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Det var med en viss
självövervinnelse jag avstod från att
blanda mig i den intressanta debatten
om konstitutionsutskottets utlåtande nr
9. .lag gjorde det för att inte dra upp
en längre författningsdebatt, trots att
jag hade velat anföra en hel del i anledning
av det inlägg som min vän från
grundlagberedningen herr Johansson i
Trollhättan gjorde. Jag skulle ha velat
både kommentera och korrigera honom
på åtskilliga punkter, men jag avstod
från det. Jag vet nämligen att många
av kammarens ledamöter har politiska
engagemang i kväll på andra håll, och
jag ville inte hindra dem från att fullgöra
de uppgifterna.

Vad beträffar det statsutskottets utlåtande
som vi nu behandlar så är det
i år åttonde året i följd, som kammaren
skall ta ställning till samma högermotion,
ursprungligen utarbetad och
väckt av herr Heckscher. Motionen är
som sagt i stort sett densamma som tidigare
år, men motionärernas namn
växlar. Så gör även reservanternas, liksom
numret på statsutskottets utlåtande.

Argumenten för motionen varierar
dock inte, och det finns heller ingen
anledning att ändra något på den punkten.
Vi tycker att skälen för den ändrade
ordning som föreslagits i motionen
är lika starka som tidigare.

Mot bakgrunden av att motionen
väcktes första gången för åtta år sedan
kan det då te sig en smula besynnerligt
att den egentligen först i år
väckt så stor uppmärksamhet, särskilt
utanför riksdagen. Här fungerade motionen
tydligen som en tidsinställd
bomb. Den hade den ovanliga egenskapen
att den kreverade först efter åtta
år, men krevaden hade i alla fall betydande
chockverkan, åtminstone att
döma av pressreaktionen.

Vi klagar självfallet inte över att
våra aktioner för att begränsa statsutgifterna
väcker intresse. Ännu bättre
vore det naturligtvis om man bemödade
sig att läsa rätt innantill, om man
verkligen vill det — därom kan man
onekligen ha sina dubier. Enligt de
yvigaste utläggningarna i pressen skulle
besparingsmotionen syfta till en nedskärning
av 10 procent på alla huvudtitlar.
Till yttermera visso — för att
få förslaget att framstå som riktigt
nattsvart — tilläggs att försvaret samt
hov- och slottsstaten har undantagits.
»Kungahuset har således inget att frukta»
— för att citera en av tidningskommentarerna.

Denna fantasifulla framställning har
föga släktskap med motionens verkliga
innebörd. Visst skulle det vara bra om
man kunde skära ned statsutgifterna
med 3 miljarder, särskilt i nuvarande

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

pressade ekonomiska läge, men det
tror vi oss nu inte i högerpartiet vara
mäktiga. I stället rör det sig om cirka
48 miljoner kronor, och det är en viss
skillnad.

Motionen går liksom tidigare år ut
på en annan budgetteknik än för närvarande.
Nu sitter vi i jordbruksutskottet
och i statsutskottets fem avdelningar
och klubbar igenom en lång rad hårt
bundna små anslag till en mängd verk
och myndigheter. Vi kan inte finna att
detta är särskilt praktiskt. Det vore
enligt vår mening bättre att föra samman
de många delposterna till ett anslag
eller — då det gäller de minsta
anslagen — till ett diverseanslag under
varje huvudtitel för att disponeras
efter behov under löpande budgetår.
Detta skulle också göra det möjligt att
anpassa utgifterna till rådande omständigheter.

Herr talman! Ännu en gång åberopande
vad jag sade i min inledning skall
jag av hänsyn till kammarledamöternas
engagemang denna gång helt avstå från
argumentering och inskränka mig till
att yrka bifall till reservationen av herr
Kaijser in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är helt riktigt, som
herr Björkman säger, att det är för
åttonde gången i följd som högern
motionerat på denna punkt. Det är
ägnat att förvåna att högern, efter det
att en utredning om programmering
igångsatts och denna utredning dessutom
bedrivit viss provverksamhet för
att få en så god ordning som möjligt
på programmeringen, ändå gång på
gång väckt en motion i detta syfte. Jag
tycker att herr Björkman skulle be
sina partivänner att göra vad han tydligen
uppmanar viss tidningspress att
göra vid läsningen av högerns motioner,
nämligen att läsa utskottsutlåtandet
från tidigare år, där det redovisas
att programmeringsutredning pågår inom
statskontoret. Vidare torde det vara

bekant, vilket också framgår av utskottets
utlåtande, att den utredningen kommer
att avlämna sitt betänkande inom
de närmaste månaderna. På den punkten
har redan vidtagits de åtgärder som
fordras för att få en bättre programmering
för utgifterna inom förvaltningen.

När det gäller högerns yrkande om
en 10-procentig'' sänkning — vilket skulle
innebära en formell, men inte reell,
besparing av 48 miljoner — förmodar
jag att herr Björkman inte anser att
vi skall städa 10 procent mindre inom
förvaltningens lokaler, telefonera 10
procent mindre, sända brev med en
sänkning av 10 procent o. s. v. Enligt
min mening är nämligen detta innebörden
i yrkandet, och det medför
ingen besparing. Skulle man sänka anslagen
och det sedan behövs 10 procent
därutöver, så kommer den utgiften senare
på tilläggsstat. Det blir alltså inte
fråga om någon reell besparing utan endast
en formell.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag hyste en svag förhoppning
att jag, när jag helt avstod
från argumentering för denna motion,
skulle kunna förmå herr Lindholm att
avstå från att anföra samma argument
som förra året. Men se, det lyckades
inte! Därför måste jag upprepa vad jag
sagt så många gånger tidigare: förslaget
betyder självfallet inte att man skulle
skära ned städningen med 10 procent,
telefoneringen med 10 procent och brevskrivandet
med 10 procent. Portot har
ju för övrigt höjts i år!

Meningen är alltså inte, att varje enskilt
litet anslag skulle bantas ned med
10 procent, utan man skulle ta det stora
beloppet och skära ned det med 10 procent.
Det är vad många inom enskild
företagsamhet får göra: de är helt enkelt
tvungna att skära ned kostnaderna.
Och vi tycker att detsamma borde gälla

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

för den statliga verksamheten. Har man
en ram att röra sig inom, så måste man
också försöka hushålla med anslagen.

Herr Lindholm åberopade att statsutskottet
uttalat — ocli jag vet att detta
varit argumentet åtminstone under de
senaste åren — att »Kungl. Maj :t uppdragit
åt statskontoret att i samråd med
riksrevisionsverket verkställa utredning
rörande bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering inom statsverksamheten».
Vi har naturligtvis knutit
vissa förhoppningar till den utredningen.
I år har vi också kommit litet
längre — jag hoppas, herr Lindholm,
att det är ett steg i rätt riktning — ty
utskottet skriver att statskontoret avser
att inom kort avlåta ett betänkande angående
programbudgetering.

Självfallet emotser vi detta betänkande
med stort intresse. Men vi vet inte
vad det kommer att innehålla och vad
det kan komma att leda till. Många utredningar
har ju framlagt förslag som
inte lett till några som helst åtgärder,
men jag hoppas att detta betänkande
skall medföra vissa resultat.

Vi är emellertid, herr Lindholm, mycket
envetna och vidhåller det förslag vi
fört fram under så många år.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill gratulera herr
Björkman om han kan sänka utgifterna
för vissa arbetsuppgifter med 10 procent
utan att begränsa arbetsuppgifterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 27 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Onsdagen den 15 februari 1967 Nr 7

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

året 1966/67, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
beträffande skolväsendet m. m.,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
beträffande allmänna kultur- och
bildningsändamål,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1967.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 17

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 3, med
överlämnande av kommitténs för firande
av representationsreformens 100-årsjubileum
till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1966.

§ 18

Granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Den betydelse som justitieombudsmanna-
och militieombudsmannainstitutionerna
haft i vårt land
för den enskildes skydd gentemot övergrepp
ifrån överheten har ju till största
delen vilat på just den skicklighet, den
oväld och den noggrannhet som alltid
har kännetecknat dessa höga ämbetsmäns
förvaltning av sina uppdrag. Det
skulle därför vara ägnat att väcka mycket
stor förvåning, om första lagutskottet
vid sin granskning skulle kunna
komma fram till någon annan uppfattning
än den som justitieombudsmannen
har givit till känna i sin verksamhetsberättelse
beträffande de olika ärenden
som där redovisas. Så har ju heller inte
skett i år. Det står ett enhälligt utskott
bakom utlåtandet. Jag har inte heller
begärt ordet för att anmäla någon avvikande
mening.

Jag har ändå velat knyta några reflexioner
till de ärenden i verksamhetsberättelsen
som redovisas på sidorna
280—293. Det gäller bland annat ett ty -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

värr inte alldeles ovanligt fall, när en
kommun genom sin socialnämnd har
försökt att vältra över socialvårdsfall
på en annan kommun genom att lämna
flyttningsbidrag. Dessutom har i de här
redovisade fallen förekommit att man
genom åtgärder från socialnämnden förhindrat
en av de hjälpsökande familjerna
att utkvittera sjukförsäkringsbidrag
och i stället lämnat anvisning till
inköp i en speciell affär, och i ett annat
fall har en ledamot av socialnämnd
i stället för att anmäla familjens hjälpbehov
till socialnämnden försträckt familjen
pengar för att betala en räkning
mot löfte om att återfå beloppet ur barnbidraget
och sett till att han sedan har
fått det.

Det är alldeles klart — det finns
ingen tvekan på den punkten •— att här
har ledamöterna i socialnämnden inte
handhaft sitt uppdrag på ett sätt som
står i överensstämmelse med sociallagens
bestämmelser ocli anda. Justitieombudsmannen
har sammanfattat sin
bedömning av fallet på följande sätt:
»Även om jag sålunda funnit handläggningen
av ifrågavarande ärenden i hög
grad anmärkningsvärd, har jag emellertid
-— i beaktande av omständigheterna,
bl. a. det förhållandet att nämnden vid
tidpunkten för ärendenas handläggning
icke haft tillgång till någon tjänsteman
med social utbildning — ansett mig
kunna låta i ärendet bero med en allvarlig
erinran om vikten av att nämnden
och dess ledamöter i fortsättningen
iakttager sociallagens bestämmelser och
behandlar fall liknande dem som nu
förekommit i en anda, som bättre överensstämmer
med meningen av bestämmelserna
i socialhjälpslagen.»

Herr talman! Jag finner denna JO:s
milda bedömning fullt riktig. Avsikten
är ju inte att till varje pris drabba en
missdådare, utan avsikten är att se till
att felaktigheter blir rättade och att
man om möjligt försöker förebygga ett
upprepande. Det är kanske en av de
viktigaste slutsatser man drar av de ut -

talanden som JO gör, slutsatsen att det
kommer att verka för en bättre rättstillämpning
i fortsättningen.

Då jag tog del av detta fall gjorde jag
ändå den reflexionen att när man i en
kommun så lättvindigt behandlar den
grannlaga uppgiften att tillsätta ledamöter
i socialnämnden, att man inte
bättre ser till att de har de elementäraste
kunskaper om vad sociallagen föreskriver
och än mindre den rätta förståelsen
för de tankar som ligger bakom
sociallagen, är det kanske inte troligt
att man utan särskild påstötning tar del
av vad som står i justitieombudsmannens
verksamhetsberättelse. I detta fall
har naturligtvis allt det rabalder som
denna sak åstadkommit lett till att man
inte behöver befara ett upprepande i
den aktuella kommunen, men eftersom
det fortfarande finns en hel del kommuner
i vårt land som inte har möjlighet
att anställa speciellt utbildad arbetskraft
och måste lita i huvudsak till
förtroendemännens skicklighet, är det
angeläget att kraftigt understryka vikten
av att man ägnar tillräcklig uppmärksamhet
åt att få de rätta människorna
på dessa poster.

Det här är väl en olägenhet som kommer
att elimineras i framtiden allteftersom
vi får större och bärkraftigare kommuner
som har råd att anställa arbetskraft.
Jag tror också att det som har
hänt kommer att göra att socialstyrelsen
genom råd och anvisningar till kommunerna
kan nå en långt större effekt
än man kan göra med ett anförande här
i riksdagen, men jag tycker ändå det
har varit angeläget att få understryka
de här synpunkterna på fallet.

Vidare yttrades ej.

Utlåtandet lädes till handlingarna.

§ 19

Granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

granskning av militieombudsmannems
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
yttrade:

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Här i kammaren har
många gånger påtalats den brist i vår
nuvarande ombudsmannainstitution
som även påpekas i kommentarerna till
4 § i instruktionen för riksdagens ombudsmän,
nämligen att en ombudsman
kan förklara en tjänstemans handlingssätt
felaktigt utan att denne har möjlighet
att framtvinga rättslig prövning.
Upprepade försök har gjorts, bl. a. motionsvägen,
att få en i detta avseende
välbehövlig ändring i instruktionen,
men hittills förgäves.

Med hänsyn till den stora uppmärksamhet
som MO:s uttalanden och åtgärder
alltid röner och till att hans uttalanden
många gånger i pressen betecknas
som domar och av allmänheten också
betraktas som sådana är detta förhållande
klart otillfredsställande. Försök
från sålunda »dömdas» sida att få rättelse
eller upprättelse vinner inte tillnärmelsevis
motsvarande uppmärksamhet
och kommer många gånger inte alls
till allmänhetens kännedom. Den bild
allmänheten får blir därför ofta långt
ifrån objektiv. Till detta bidrar för övrigt
det sätt varpå ämbetsberättelserna
utformas. Där presenteras som regel en
ingående redogörelse för ombudsmannens
uppfattning, medan motpartens
synpunkter ofta refereras ganska summariskt.
För »MO-dömda» — jag hoppas
alla hör citationstecknen — har det
många gånger varit praktiskt taget omöjligt
att få sin sak prövad på ett enligt
deras uppfattning objektivt sätt.

Man måste i detta sammanhang hålla
i minnet att det när det gäller andra än
rent juridiska frågor eller juridiska
aspekter på olika problem inte finns
någon anledning att tillskriva en ombudsmans
uppfattning större tyngd än
en lekmans, men trots detta står det

ombudsmannen fritt att bedöma och uttala
sig även om andra än rent juridiska
aspekter på frågorna. Man måste därför
förstå att uttalanden av en ombudsman
i frågor där andra anser sig äga större
sakkunskap väcker både irritation
och opposition.

Som belysning av sådana fall kan jag
nämna att en vapengrenschef förra året
med anledning av ett MO-uttalande lät
göra en speciell sakkunnigutredning,
som kom till annan uppfattning än ombudsmannen.
Detta meddelade chefen
i fråga i skrivelse till MO, där han bl. a.
sade: »Enligt en---- till mig överlämnad
PM i ärendet---saknar

Ombudsmannens anmärkning saklig
grund och kan svårligen beaktas.» Vidare
ifrågasattes om inte MO borde ompröva
sitt beslut, men MO svarade:
»Flygvapenchefens skrivelse föranleder
ej vidare åtgärd i ärendet.»

Det är naturligtvis beklagligt att i detta
fall ett antal befattningshavare, civila
och militära, anser sig utsatta för
orättvis offentlig kritik utan att de fått
möjlighet att vinna en, som de själva
tycker, befogad upprättelse. Här är
självfallet inte platsen att göra någon
bedömning av den ena eller andra myndighetens
åtgärder eller vippfattning,
men uppenbart är att en myndighet
måste anse sin egen på sakkunnigutlåtande
grundade uppfattning i vart fall
vara väl underbyggd. Kraven att i sådana
fall kunna få någon form av överprövning
synes mig väl befogade. Den
enda möjlighet som för närvarande står
till buds för den som anser sig orättvist
bedömd eller kritiserad av ombudsman
är att framföra klagan till riksdagen genom
första lagutskottet. Men sådana klagomål
torde för det första som regel
inte bli föremål för prövning förrän
i samband med utskottets granskning
av ämbetsförvaltningen, och då torde
saken åtminstone för allmänheten ha
förlorat sin aktualitet. För det andra
ges ju ingen offentlighet åt vad som
framkommit vid granskningen i utskot -

62 Nr 7 Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

tet. En i allmänhetens ögon »MO-dömd»
är och förblir i dess ögon »prickad».

Eftersom den enda utvägen till rättelse
är en anmälan till utskottet, synes det
mig också av särskild betydelse att befogade
anmälningar verkligen tas upp
till ingående undersökning i eller genom
utskottet. Jag är väl medveten om
att dessa problem är både svåra och
känsliga. Men ju svårare de är, desto
angelägnare är det att finna en tillfredsställande
lösning.

På samma sätt är det givetvis i de
fall någon anser att ombudsman i något
avseende handlat i strid med gällande
instruktioner eller författningar. Förra
året uttalade jag därför en förhoppning
att utskottet till noggrann prövning skulle
ta upp en anmälan från en ämbetsman
som ansåg sig utsatt för »obehörig
påverkan», ungefär jämförbar med den
som i ett annat fall föranlett åtal genom
MO. Att min önskan var befogad synes
mig sedermera styrkt, bl. a. av juridisk
sakkunskap. Det då aktuella målet fördes
nämligen av MO till HD, där den
åtalade emellertid frikändes. I inlagan
till HD anförde försvarsadvokaten bl. a.:

»---men just därför och jämväl

av den anledningen, att militieombudsmannen
näppeligen kunnat sväva i
okunnighet härom, borde han låta sig
ytterligt angeläget vara att icke själv
handla så, som han finner åtalbart hos
annan ämbetsman.»

Det vore av stort intresse att här
få höra vilka åtgärder utskottet vidtagit
med anledning av denna anmälan, och
hur sådana här fall enligt utskottets mening
bör utredas och behandlas. Som
jag förut påpekat, kommer sådana här
fall att vara aktuella intill dess att en
tillfredsställande lösning kan presenteras.
I år har t. ex. inkommit en annan
likartad anmälan mot MO från en ämbetsman.
Vederbörande hemställer där
att utskottet framför allt borde höra
personer som är oberoende av både den
ena och den andra parten. Jag tycker
att detta låter ganska rimligt, och det

vore av värde att höra utskottets uppfattning.

Det vore också värdefullt att få höra
utskottets mening i en annan fråga som
gäller vilka principer eller normer det
är som bör ligga till grund för bedömningen
av de fall, då ombudsman bör
fullfölja åtal hos högsta domstolen. I
10 § instruktionen står bl. a.: »I mål,
som blivit vid underrätt anhängiggjort,
bör ombudsman fullfölja åtal hos högsta
domstolen allenast när synnerliga skäl
därtill äro.»

Enligt dessa bestämmelser skall alltså
ombudsman iaktta stor restriktivitet £
detta avseende, vilket ju är fullt naturligt
bl. a. av den anledningen att ombudsman
till skillnad från andra åtnjuter
förmånen att inte behöva prövningstillstånd.
När det gäller det mål i högsta
domstolen som jag nyss berörde inträffade,
att domskälen i det friande utslaget
skrevs på ett för den åtalade förmånligare
sätt än i hovrätten, och det är för
en lekman mycket svårt att förstå vilka
»synnerliga skäl» det var som motiverade
ett fullföljande med allt vad det
förorsakat av arbete i högsta domstolen
och kostnader för att nu inte tala om
den nervpress och de obehag en åtalad
utsättes för.

För alla som studerat ombudsmännens
verksamhet står säkerligen klart
hur svåra uppgifter och vanskliga bedömanden
de ofta ställs inför. De är å
ena sidan skyldiga att granska varje
till dem ställd anmälan liksom varje
händelse av betydelse där det kan synas,
tveksamt om gällande lagar, författningar
eller instruktioner efterlevts. Å andra
sidan måste de alltid hålla klart vilka
negativa konsekvenser ett ingripande
kan få exempelvis i form av onödiga utredningar
till dryga kostnader och orimligt
ökad arbetsbelastning på redan
förut alltför hårt arbetstyngd personal
i ämbetsverk, staber eller andra organ,
till skada för angelägnare och viktigare
uppgifter.

Ingen objektiv människa kan betvivla

Nr 7

6»

Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

att myndigheter och ämbetsmän i alla
instanser nära nog undantagslöst eftersträvar
bästa möjliga samhällsgagnande
resultat. Självfallet kan det understundom
råda olika meningar om medel och
metoder. Ofta beror meningsmotsättningar,
missnöje eller kritik just på sådana
olika uppfattningar om medel och
metod eller på skilda tolkningar av gällande
förordningar och föreskrifter,
men lika ofta eller oftare är nog klagomål
och beskyllningar mot myndigheter
och ämbetsmän uttryck för okunnighet,
missförstånd eller vad som brukar kallas
kverulans. Alla vet väl hur berättigat
det elaka engelska talesättet är: »Any
fool can criticize. Most fools do.» Givetvis
är det svårt eller kanske rent av
omöjligt för en ombudsman att avgöra
om en klagande bör anses vederhäftig,
välunderrättad och omdömesgill eller
motsatsen. Lika svårt är det att bedöma
hur mycket av intresse, arbete och kostnader
ett ärende kan vara värt. Ombudsmannen
måste i detta avseende alltid
navigera mellan Scylla och Charybdis.

I årets ämbetsberättelse ägnar MO stor
uppmärksamhet åt flygsäkerhetsfrågor
inom flygvapnet, d. v. s. ett område
som torde vara ovanligt svårbedömt för
andra än verkligt sakkunniga. Dessa
frågor har sedan länge legat flygledningen
.särskilt varmt om hjärtat, och det
har lagts ned omfattande, skickligt och
intensivt arbete för att bemästra de
många därmed förenade svåra problemen.
Detta arbete har för övrigt i flera
avseenden varit banbrytande och så
framgångsrikt att vårt flygvapen internationellt
anses ligga på toppen när det
gäller både flygsäkerhet och effektiv,
realistisk stridsutbildning. Mot denna
bakgrund är det beklagligt att konstatera
en del meningsmotsättningar mellan
MO och flygledningen just beträffande
dessa frågor, motsättningar som på sina
håll inom flygledningen t. o. m. skapat
oro för att en fortsatt gynnsam utveckling
skulle försvåras.

Orsaken till att jag så pass ingående
behandlat dessa problem rörande ombudsmannainstitutionen
är naturligtvis
inte att jag vill rikta någon kritik mot
någon eller komma någon till livs, utan
i stället min övertygelse att många av
de motsättningar som tidigare har uppstått
eller i framtiden kommer att uppstå
med anledning av åtgärder från ombudsmans
sida ofta beror på missförstånd
eller brist på sakkännedom eller
— låt mig säga — i dubbel bemärkelse
mänskliga relationer hos endera eller
båda parterna. Jag tror att lagutskottet
i detta fall har eller kan ha en mycket
stor funktion att fylla, men en av förutsättningarna
synes mig i så fall vara
att befogade anmärkningar som ställs
till utskottet verkligen prövas noga,
och att de klagande finner att deras
synpunkter vinner beaktande. Meningen
är självfallet inte att man därmed
skall skapa förutsättningar för anmärkningar
utan i stället att lösa problem
och utjämna motsättningar och därigenom
stärka förtroendet och skapa samarbetsvilja
mellan ombudsmannainstitutionen
och andra myndigheter till allmän
båtnad.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men vädjar till utskottets ärade ordförande
att lämna en orientering om utskottets
syn på de principfrågor som
jag här har berört.

I detta anförande instämde herr Lundberg
(s).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Edlund yttrade i
sitt anförande att han inte ville rikta
någon kritik mot vare sig militieombudsmannen
eller någon annan, men
vad han sade innebar väl i alla fall en
gaska gruvlig salva. Jag måste opponera
mig mot citerandet av det engelska ordspråket,
ty det var dock ganska kränkande
i detta sammanhang, och jag anser
inte att vi liar någon anledning att
jämföra den av riksdagen utsedda mili -

64 Nr 7 Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

tieombudsmannen med de dårar som
åsyftas med ordspråket.

Utskottet har mycket ingående behandlat
både MO:s ämbetsberättelse och
de handlingar som ingivits till utskottet.
Vi har dessutom noga behandlat de
skrifter som inkommit till utskottet i
samband med granskningen. Vi har också
hört militieombudsmannen över de
ifrågavarande skrifterna. Utskottet har
fått fullt tillfredsställande besked och
kompletterande uppgifter till ämbetsberättelsen
och har inte funnit någon anledning
till anmärkning. Vi har tvärtom
funnit att militieombudsmannen har varit
helt omdömesgill och handlat på ett
som utskottet ansett riktigt sätt.

Vad angår en av de sista frågor som
herr Edlund berörde, åtalet vid högsta
domstolen, för vilket det skulle fordras
särskilda skäl, vill jag säga att de särskilda
skälen hade det kanske inte varit
nödvändigt att redovisa så här i efterhand
därför att HD-utslaget visar att en
ledamot av domstolen var av skiljaktig
mening. Detta bör i alla fall i sig själv
tala för att det fanns delade meningar,
och att saken var tveksam. Enligt utskottets
mening fanns det sålunda fog
för militieombudsmannen att fullfölja
den saken till högsta domstolen.

De skrifter som inkommit till utskottet
i detta ärende har herr Edlund berört
— i vissa avseenden i ganska dunkla
ordalag — men jag anser att kammaren
bör få ta närmare del av dem, för
att det här inte skall falla någon skugga
på militieombudsmannens åtgärder.

Det rör sig om fem skrifter, varav
två kommit från flygöverläkaren Lundberg
och två från specialflygläkaren
Frykholm. Dessutom har en promemoria
ingivits av Frykholm — det är alltså
tre skrifter från Frykholm.

Lundbergs skrifter har båda anknytning
till ett hos militieombudsmannen
väckt ärende. Specialflygläkaren Åke
Hassler hade anfört vissa klagomål till
militieombudsmannen över att han av
flygöverläkaren Lundberg ombetts att

ta avsked från sin tjänst. Lundbergs förfarande
hade enligt Hassler sin grund i
att Hassler framfört kritik mot flygvapnets
haveriutredning. I det ärendet kallades
Lundberg till militieombudsmannen
för att höras över Hasslers anmälan.
Det förelåg då inga andra handlingar
i ärendet än Hasslers skrift.

I sin skrivelse till militieombudsmannen
anförde Lundberg kritik främst på
den grunden att militieombudsmannen
inte före förhöret hade delgivit honom
misstanke om brott, trots att det enligt
Lundberg var tydligt att sådan misstanke
förelåg. Flygöverläkaren Lundberg
hade felaktigt utgått ifrån dels att rättegångsbalkens
bestämmelser om förundersökning
utan vidare är tillämpliga
på militieombudsmannens verksamhet
och dels att förhöret hållits med honom
såsom misstänkt. Jag vill då säga att det
inte finns några föreskrifter om att militieombudsmannen
skall vara underkastad
rättegångsbalkens regler om förundersökning.
Men militieombudsmannen
har -—- det har han upplyst för utskottet
—• då han arbetat som förhörsledare
alltid strävat efter att iaktta gällande
regler om förundersökning och
att vederbörande också i förväg har underrättats
om misstanken.

I detta ärende måste man beakta att
militieombudsmannens huvuduppgift
är tillsynsfunktionen och att det inte
rimligen kan antas att Lundberg vid det
aktuella förhöret varit misstänkt för
brott bara för att det inkommit en skrift
med vaga beskyllningar mot honom.
Militieombudsmannen har inför första
lagutskottet uttalat att han inte har betraktat
förhöret såsom ett förhör med
en misstänkt. Det har alltså inte funnits
någon anledning för militieombudsmannen
att lämna sådan underrättelse som
Lundberg har efterlyst. Det kan också
nämnas att militieombudsmannen har
uppgivit att han före förhöret läste upp
Hasslers skrift i vad den innefattade beskyllningar
mot Lundberg.

I nästa skrivelse från flygöverläkare

Onsdagen den 15 februari 1967 Nr 7

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

Lundberg framställdes ytterligare anmärkningar
mot militieombudsmannens
handläggning av samma ärende. Lundberg
anmärkte däri bl. a. att lian uppmanats
att genomläsa och bekräfta riktigheten
av protokollet medan ett bud
väntade. Lundberg anförde vidare i
denna skrivelse — något som det kanske
är onödigt att tala om här i kammaren
—■ att »Hasslers uppfattning om målet
har tillåtits påverka handläggningen av
detta».

Vad beträffar anmärkningen angående
den korta tiden för genomläsning
av protokollet kan jag nämna att Lundberg
fick anstånd med granskningen av
protokollet och att de uppgifter som
Lundberg lämnat i ärendet inte på något
sätt bestyrkts vid utskottets granskning.

Det första fall som herr Edlund tog
upp gällde en anmärkning att militieombudsmannen
inte skulle ha tillräckligt
utförligt redovisat ett speciellt ärende
i sin berättelse. Jag vill framhålla att
det inte föreligger någon skyldighet för
militieombudsmannen att i ämbetsberättelsen
fullständigt redovisa varje ärende.
Enligt praxis omfattar publiceringen
i ämbetsberättelsen vad som kan anses
vara av mer principiellt intresse.
Eftersom herr Edlund inte redovisade
några egentliga data angående fallet vill
jag nämna att det gäller ett ärende, där
militieombudsmannen ansåg att haverikommissionen
borde ha föranstaltat
om blodprovsundersökning på den flygförare
som var inblandad i haveriet, eftersom
det i ärendet var upplyst att
denne haft en avsevärd spritkonsumtion
två dagar före den aktuella flygningen.

Då flygvapenchefen fick höra att militieombudsmannen
ansåg att haverikommissionen
bort föranstalta om sådan
blodundersökning inkom han till
MO med en skrivelse där han begärde
en omprövning av frågan, då han inte
kunde godta militieombudsmannens uttalande
att man skulle ha behövt göra
en blodundersökning. Flygvapenchefens

skrivelse föranledde en viss kompletterande
utredning och avskrevs därefter
utan någon vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida; han hade gjort
sitt uttalande i ärendet och ansåg det
avslutat i och med det. Utskottet har
inte ansett att det förelegat behov av
ytterligare redovisning utöver den som
lämnats i militieombudsmannens berättelse.

Specialflygläkaren Frykholms skrivelser
anknyter till åtalet i högsta domstolen.
Frykholm gör gällande att han
vid förhör inför militieombudsmannen
blivit utsatt för olämpliga förhörsmetoder.
Utskottet har granskat akten i
ärendet, och militieombudsmannen har
inför utskottet yttrat sig över vad som
förekommit. Utskottet har inte kunnat
anse att det finns något fog för anmärkningarna.
Anledningen till detta utskottets
uttalande är att de anmärkningar
Frykholm gjort till stor del gällde sådant
som inte omfattades av själva förhöret
utan som samtalsvis hade dragits
fram av militieombudsmannen före det
egentliga förhöret.

I nästa skrivelse, som kom till utskottet
redan den 17 mars 1966, anmärker
Frykholm på innehållet i ett protokoll
som militieombudsmannen uppgjort
över ett förhör med doktor Hassler. Enligt
protokollet har Hassler yttrat att
Frykholm vid ett tillfälle skulle ha uttalat
att på en av flygvapnets flottiljer
fanns en officer som drack 25 cl alkohol
dagligen och ändå flög utmärkt. I
skrivelsen säger Frykholm att uppgiften
inte är riktig, och han anser att militieombudsmannen
borde ha kontrollerat
Hasslers uppgift, innan han offentliggjorde
uttalandet. Jag tycker att påståendet
i skrivelsen faller på sin egen
orimlighet. Skall det vara någon mening
med protokoll över militieombudsmannens
förhör så måste de väl ändå återge
riktigt vad som har förekommit.

Jag kan kanske inte ta kammarens tid
i anspråk för att bemöta herr Edlunds
anförande i alla detaljer. Det blir må -

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 7

66 Nr 7 Onsdagen den 15 februari 1967

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

hända andra tillfällen att göra det.
Framför allt i fråga om flygsäkerhetsfrågorna
ansåg herr Edlund att det inte
fanns anledning att tillerkänna militieombudsmannens
uttalanden någon större
betydelse och att de därför skulle
vara utan värde för riksdagen. Härtill
vill jag säga att militieombudsmannen
enligt gällande instruktion skall granska
alla grenar av försvaret. Det finns
inte någon anledning att undanta flygvapnet
eller flygsäkerhetsfrågorna från
denna granskning. Militieombudsmannen
måste ha samma befogenheter att
granska tjänstemännens åtgärder inom
den försvarsgrenen som inom andra.
Jag tycker att det är litet stötande att
utan någon som helst bevisning, vilken
naturligtvis inte kunnat presteras för
kammaren, påstå eller i varje fall till
hälften uttala en misstanke om att militieombudsmannens
granskning av
flygvapnet — särskilt flyghaverierna —
skulle leda till en försämrad flygsäkerhet.

Utskottet har behandlat dessa frågor
genom samtal med militieombudsmannen
och har därvid kommit fram till
att det är av mycket stort värde att en
utomstående granskning sker av flyghaverierna
och att säkerhetsföreskrifterna
följs. Även departementet synes
ha denna uppfattning, ty numera existerar
inte någon flygvapnets egen
flyghaverikommission, utan flyghaverierna
handhas av en allmän haverikommission,
gemensam för alla försvarsgrenar.
Detta ger väl ändå en liten
antydan om att man allmänt anser att
en större insyn än tidigare bör ske
i utredningar kring flyghaverier.

Det är givetvis önskvärt med ett gott
samarbete — och även nödvändigt, såvitt
jag förstår — mellan militieombudsmannen
och flygvapnet; samma
goda samarbete som enligt min mening
redan förefinns mellan militieombudsmannen
och övriga vapenslag. Det är
beklagligt, om man inom flygvapnet
har den uppfattningen att man inte vill

ha någon granskning från riksdagen.
.Tåg tror att det är mycket värdefullt
att militieombudsmannen under senare
år har ägnat så mycken tid som
han har gjort åt haveriutredningarna.

Utskottet, som har gjort mycket noggranna
undersökningar och gått igenom
de anmälningar och skrivelser
som inkommit till utskottet, har, såsom
jag förut sagt, inte funnit någon anledning
till anmärkning mot militieombudsmannen.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
måtte inte så särskilt noggrant
ha hört på vad jag sade, eftersom hon
kunnat få den uppfattningen att mitt
citat gällde någon ombudsman. Jag
hoppas verkligen att ingen annan av
kammarens ärade ledamöter fick den
uppfattningen. Det var sannerligen
inte min mening.

Vidare beklagar jag att utskottets
ordförande tydligen inte har så särskilt
stor kännedom om och kanske
inte heller så stor förståelse för den
reaktion som en hel del åtgärder får
hos personalen ute på fältet. I kommentarerna
till 3 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän står det: »Häri
kommer till uttryck ombudsmännens
uppgift, att genom energiskt beivrande
av maktmissbruk från ämbetsmännens
sida bistå medborgaren mot övermäktiga
statsorgan och att därigenom skapa
ett effektivt skydd för den medborgerliga
friheten---.»

Det beklagliga är att den praxis som
tillämpas i lagutskottet vid granskningen
av anmärkningar som inkommer
till utskottet har gjort att just ombudsmännen
har blivit det övermäktiga
statsorgan mot vilket dessa tjänstemän
anser det omöjligt att erhålla rättelse.

Sedan kanske jag också skall ytterligare
exemplifiera vad jag tidigare
sade. När man ser vilka skrivelser med
anmärkningar och beskyllningar som

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

inkommer till lagutskottet, JO eller
vem det vara må och som rör olika
ämbets- och tjänstemäns eller myndigheters
ämbetsförvaltning, tror jag man
får ganska klart för sig riktigheten i
det citat jag läste upp.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall be att få protestera
mot att man här i vår kammare
kallar riksdagens ombudsmän för övermäktiga
statsorgan, och jag tror att jag
har hela kammaren och hela första
lagutskottet med mig i den protesten.
Jag tycker inte att det är snyggt att uttala
sig på det viset.

Efter härmed slutad överläggning lädes
utlåtandet till handlingarna.

§ 20

Ändring i sjölagen m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, angående dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., dels motioner om
tillsättande av haverikommission vid
båthaveri i lotsled, dels i anledning av
propositionen väckt motion, dels ock
motioner angående trafiknykterhetsbrott
inom sjöfarten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall givetvis vid
denna tidpunkt försöka att väsentligt
begränsa mitt anförande i detta ärende,
som enligt ett till pressen utsänt TTmeddelande
skulle vara huvudärendét
till behandling i kammaren i dag. Debatterna
tidigare under dagen har visat
att det ingalunda tycks förhålla sig så.
Kanske blir mitt anförande t. o. m. det
enda inlägget rörande detta ärende.

Det är bara för att med några ytterligare
synpunkter i all korthet motivera
första lagutskottets redan i föreliggande
skrivning eftertryckligt uttalade önskan
om en utredning angående införande av

Ändring i sjölagen in. m.

promilleregler vid trafikonykterhetsbrott
även inom sjötrafiken som jag har
begärt ordet. Jag har gjort det som huvudmotionär
under motionen 11:212
med yrkande om en sådan utredning.

Det finns ett dubbelt motiv för mor
tionsyrkandet, nämligen dels kravet på
bättre trafiksäkerhet inom sjötrafiken,
dels det inte mindre viktiga anspråket
på rättssäkerhet i kommande mål om
trafikonykterhetsbrott i sjötrafiken enligt
den nya bestämmelsen i 325 § sjölagen.
Jag vill gärna peka på några omständigheter,
som särskilt aktualiserar
trafiksäkerhetskravet i sjötrafiken.

Eu sådan omständighet är det hastigt
växande antalet fritidsbåtar — bortåt
20 000 nya sådana farkoster per år
torde ha tillkommit under senare år.
Det är härvidlag fråga om farkoster,
som huvudsakligen framföres i våra
trånga farvatten vid kusterna. Många av
dessa båtar — plastbåtar och andra —
är synnerligen snabbgående — det gäller
t. ex. s. k. »svävare» men kanske
ännu mera ännu talrikare, mindre farkoster
än dessa. Det har sagts att man
inte kan parallellisera trafikförhållandena
till sjöss och till lands — dessä
är helt olika. Det är naturligtvis fullt
riktigt. Men komplikationerna inom sjötrafiken
blir alltmer lika dem inom landtrafiken
därför att antalet trafikenheter
till sjöss så kraftigt ökar med ökad
trängsel i farvattnen som följd och hastigheterna
hos många av dessa enheter
också starkt ökar. Sjötrafiken pågår
dessutom under flera svårbemästrade
osäkerhetsmoment än trafiken på våra
vägar — sjöhävning, plötsligt inträffande
stormbyar o. s. v.

Sådana omständigheter talar för att
trafiksäkerhetskraven genom införande
av promilleregler är minst lika angelägna
inom sjötrafiken som inom vägtrafiken.
Därtill kommer att en stor del
— och en starkt växande andel — av
dem som framför fartyg i våra sålunda
ofta svårnavigerade skärgårdsvatten
inte alls avlagt några förarprov eller

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ändring i sjölagen in. in.

i övrigt prövats i fråga om personlig
lämplighet och förutsättningar för framförande
av fartyg.

Den väsentligaste invändningen mot
promilleregler i sjölagstiftningen är svårigheten
att ta blodprov. Men, herr talman,
tekniken att med objektiva metoder
mäta alkoholpåverkan förbättras
ständigt, särskilt genom bidrag från
amerikanska, japanska och västtyska
forskare. Även på andra håll i världen
torde nya apparater för både blodprovstagning
och för prov genom mätning av
alkoholhalten i utandningsluften konstrueras
och produceras. Det kan tänkas
alt apparaturen ganska snart förbättras
och framför allt förenklas, så att krav
på läkares medverkan minskar och den
antydda invändningen starkt förlorar
i betydelse. Detta är en av anledningarna
till att vi nöjt oss med ett utredningsyrkande.
Vi anknyter då till den
framställning kommittén för utredning
av trafiknykterhetsbrott — alltså den
Heumanska utredningen — trafikmålskommittén
och fylleristraffutredningen
nyligen gjort till regeringen om en vetenskaplig
undersökning av olika metoder
för alkolholanalys av utandningsluften.

Ett annat motiv för motionärernas
utredningsyrkande är att man kanske
noggrannare behöver avgränsa den personkrets
ombord på fartyg, som kan
drabbas av påföljd för trafikonykterhetsbrott.
Det gäller då både personalkategorier
och fartygstyper och kanske
även en del omständigheter i övrigt vid
brottets begående.

Till sist vill jag beröra frågan om att
få till stånd den av utskottet påkallade
utredningen, ett krav som vi motionärer
med stor tillfredsställelse noterar, eftersom
detta överensstämmer med vårt
yrkande. Denna utskottets ståndpunkt
har bl. a. föranletts av den åtminstone
delvis alkoholbetingade raggarmentalitet
och okynnesåkning med snabbgående
fritidsbåtar, som kunnat iakttagas
på senare tid. Jag vill då åter rikta upp -

märksamheten på den Heumanska utredningen.
Denna utredning skall pröva
frågan om trafikonykterhetsbrotten och
den lämpliga påföljden vid dessa men
tydligen närmast sådana brott till lands.
Jag tror inte att utredningens nuvarande
direktiv medger den utredning
angående promilleregler i sjölagen det
här är fråga om, men tilläggsdirektiv
skulle ju kunna medge detta.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än godkännande av utskottets
mycket väl avvägda förslag till uttalande,
som nästan helt tillgodoser motionärernas
yrkande och, såvitt jag förstår,
betyder inledningen till framsteg
i fråga om både trafiksäkerhet i sjötrafiken
och rättssäkerhet i mål angående
trafikonykterhetsbrott i denna
trafik.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det torde vara ganska
ovanligt att en motion vid behandlingen
skjuts över från ett år till ett annat,
men det har skett med en motion som
herr Nordgren och jag väckte i januari
förra året och som nu behandlas i samband
med ändringarna i sjölagen. Motionen
utmynnade i förslag om en särskild
haverikommission för båthaverier
i lotsled, i vilken som experter bland
annat borde ingå representanter, utsedda
av lotsförbundet.

Bakgrunden till detta förslag är att
de utredningar som enligt nuvarande
praxis görs vid båthaverier i lotsled
inte alltid har skett med anlitande av
expertis som verkligen känner till praktisk
lotsning och lotsning på just den
led som är aktuell.

En lots har inte bara en grundlig allmän
lotsutbildning utan också en ingående
utbildning på en alldeles speciell
lotssträcka. Innan han får fullgöra
sitt mycket ansvarsfulla uppdrag
att lotsa, måste han i detalj känna till
alla lokala förhållanden som kan påverka
manövreringen i just den aktuella
farleden.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Den tidigare mycket omstridda 16 §
i lotsförordningen ändrades förra året
för att, till skillnad mot den tidigare,
klart utsäga att lotsen inte bara är en
vägvisare utan har fullt ansvar för navigeringen
av fartyget. Det heter där:
»Kronolots ansvarar för lotsningen och
skall ange och övervaka de åtgärder
för navigering och manövrering som
med hänsyn till farvattnets beskaffenhet
fordras för fartygets säkra framförande.
Han skall vid lotsningen rikta
sig direkt till rorsmannen eller annan
medlem av fartygets besättning, om befälhavaren
icke gör invändning mot
det.»

För att kunna bedöma om lotsen vid
en olycka eventuellt har gjort något
fel, måste ovillkorligen åtminstone någon
av dem som ingår i utredningen
själv ha erfarenhet av praktisk lotsning
och helst då i den aktuella lotsleden.
Den lots som det är fråga om bör kunna
kräva att få sin sak prövad så, att
det verkligen finns sakkunskap med i
bedömningen.

Utskottet har av allt att döma haft
förståelse för vårt motionsyrkande. I
utskottsutlåtandet heter det nämligen
att »det får förutsättas att lotskunnig
expertis anlitas i sjöförklaringsdomstolen
eller i den nyssnämnda undersökningskommissionen
i de fall då erfarenhet
av lotsning är av betydelse för utredning
av sjöolycka».

Man kanske ändå kan fråga vad utskottet
menar med uttrycket »lotskunnig
expertis». Det är nämligen inte säkert
att det är fråga om lotskunnig expertis
bara därför att ordet lots förekommer
i en titel. Lotsdirektör och
lotsinspektör kan ha en helt annan utbildning
och sakna erfarenhet av direkt
lotsning. .lag förutsätter emellertid att
utskottet med detta uttryck verkligen
menar lotsutbildad personal som också
har aktiv lotserfarenhet. Som jag
sade förut bör personalen helst ha erfarenhet
från just den led som det är
fråga om.

Ändring i sjölagen m. m.

Om jag nu har tolkat utskottet rätt,
är det mycket värdefullt att den av
mig citerade meningen liar tagits in i
utskottets skrivning. Man har emellertid
ändå inte, som jag ser det, full garanti
för rättssäkerhet i alla lägen. En
särskild undersökningskommission tillsättes
bara i vissa speciella fall eller
som det står i utskottsutlåtandet »om
sjöolycka medfört stora förluster i liv
eller egendom eller utredningen av annan
anledning väntas bli synnerligen
omfattande eller av invecklad beskaffenhet».

Även i fortsättningen kommer det
ofta att bli en första undersökning på
initiativ av lotsdirektör eller lotsinspektör,
i varje fall för utländska fartyg
som inte är underkastade bestämmelser
om sjöförklaring. Sjöfartsstyrelsen
kan sedan besluta om rättslig prövning,
men vid den prövningen är naturligtvis
av mycket stor betydelse vad
som kommer fram vid den första undersökningen,
och det är inte alls säkert
att denna senare kan kompletteras.

För att få full garanti för rättssäkerhet
i alla lägen tror jag att det hade
varit värdefullt med en sådan särskild
haverikommission som vi föreslog. Jag
förstår nu att det mot ett enhälligt utskott
är utsiktslöst att yrka bifall till
motionen och skall därför inte göra
det, men jag hoppas att sjöfartsstyrelsen
i fortsättningen redan från första
början skall anlita verkligt lotskunnig
expertis i samband med haveri i lotsled.

.lag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett avsnitt i propositionen. Jag har inte
någon annan uppfattning än utskottet
och vill endast understryka vad utskottet
säger om sjöförklaring. Man skall
nu slå ihop sjöförhör och sjöförklaring
till ett institut med det senare namnet.
I hela landet skall sjöförklaring kunna

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ändring i sjölagen m. m.

hållas endast i sju städer, nämligen
Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg och Karlstad. Utskottet
skriver i anslutning härtill, att »utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t följer
frågan om behov av ytterligare sjöförklaringsdomstolar».
Jag tror att det
iir mycket klokt och förnuftigt sagt. En
utredning från åren 1959—1964 om antalet
sjöförklaringar i Landskrona,
Malmö och Hälsingborg visar att antalet
var i Landskrona 25, i Malmö 44
och i Hälsingborg 56. Detta innebär då
att behörig domare skall resa från Malmö
till Hälsingborg för att där hålla
sjöförklaring betydligt oftare än han
gör hemma i Malmö. Det kan ju vara
opraktiskt.

Anledningen till att jag begärdet ordet
var att jag ville understryka vikten av
att Kungl. Maj:t följer denna fråga och
har för ögonen vad utskottet säger om
att det i framtiden kan finnas behov
av ytterligare sådana domstolar.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Hedin efterlyste
en komplettering från utskottets sida
av motiveringen beträffande tillsättande
av lotsexpertis vid sjöförklaringar
eller i en särskild undersökningskommission.

I lagen stadgas att vid sammanträde
för sjöförklaring rätten om så behövs
skall utse biträde av någon med särskild
sakkunskap. Denne skall då ingå som
ledamot i rätten. Kungl. Maj :t skall vid
mera omfattande haverier eller vid
haverier där det krävs utredningar av
invecklad beskaffenhet förordna en särskild
undersökningskommission av personer
med juridisk, nautisk och teknisk
sakkunskap.

Utskottet har uttalat att det får förutsättas
att lotskunnig expertis anlitas
i sjöförklaringsdomstolen eller i undersökningskommissionen
»i de fall då
erfarenhet av lotsning är av betydelse
för Utredning av sjöolycka». Det an -

kommer alltså på rätten att avgöra i
vad mån det är av betydelse för utredningen
att anlita lotskunnig expertis.
Normalt bör denna naturligtvis ha lotsutbildning
och erfarenhet av lotsning
för att kunna uppfylla de krav som utskottet
har uttryckt önskemål om. Utskottet
har ansett att rättssäkerhetskravet
därmed har blivit tillgodosett och
har avstyrkt motionsyrlcandet om bl. a.
en speciell haverikommission för båthaverier,
inträffade i lotsled, och har
inte heller ansett det nödvändigt med
en särskild representation för bl. a. experter,
utsedda av lotsförbundet.

Herr Sjöholm var inne på frågan
om antalet domstolar som skall vara
forum för sjöförklaringar. Där har utskottet
velat uttrycka att antalet domstolar
och placeringen av dem inte är
definitivt fastställt och utskottet har
förutsatt att Kungl. Maj:t kommer att
följa utvecklingen på detta område och
behovet av domstolar, så att utvecklingen
skall kunna anpassas efter behovet.
Det har uttalats, bl. a. av sjölagskommittén,
att frågan om forum för
sjörättsmålen inte kan få sin definitiva
reglering förrän underrätternas
framtida organisation blivit klarlagd.
Det är för närvarande domstolskommittén
som sysslar med det utredningsuppdraget,
och detta kan naturligtvis komma
att föranleda ändrade forumregler
för sjörättsmålen och även en ändring
av sjörättsdomstolarna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 21

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i sjölagen in. in., i vad denna hänvisats
till utskottet;

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Interpellation ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
angående förenkling av det officiella
språkbruket.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

Interpellation ang. förvärv av pensionsrätt
under arbetslöshet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, vilkens
införande med rätta alltjämt betraktas
som en av vår tids största samhällsreformer,
grundas pensionen på det antal
pensionspoäng som man intjänar under
de arbetsverksamma åren fram till
och med det man fyller 65 år. För att
få full pension krävs att man förvärvat
pensionspoäng under minst 30 år —
under en övergångstid 20 år. För den
som tillgodoräknas pensionspoäng för
mer än 15 år fastställes pensionen med
ledning av medelpoängen för de från
inkomstsynpunkt fördelaktigaste 15
åren.

Under senare år har för många skogsarbetare
den huvudsakligaste sysselsättningen
bestått i några månaders beredskapsarbete,
medan de resten av året
varit hänvisade till arbetslöshetskassan.
Ersättning från arbetslöshetskassa är
inte pensionsgrundande. Då de arbetstagare
det här gäller uppnått förhållandevis
hög ålder och därför i allmänhet
kommer att förvärva pensionsrätt och
pensionspoäng under förhållandevis få
år blir deras tilläggspension mycket låg.

Det aktuella problemet uppmärksammades
av 1958 års socialförsäkringskommitté.
Den pekade på flera principiella
och praktiska svårigheter att vid
inkomstbortfall föranlett av arbetslöshet
tillgodoräkna inkomsttagaren pensionskvalificerande
inkomst och poäng.
Bland annat erinrade kommittén om
att arbetslöshetsförsäkringen till skillnad
från sjukpenningsförsäkringen inte
är obligatorisk för alla förvärvsarbetande.
Vidare omnämndes säsongarbetarnas
speciella situation. Kommittén, som
anmält viss tveksamhet till frågan om
att införa särskilda regler för inkomstbortfallsanledningen
sjukdom, förklarade
sig hysa ännu större betänkligheter
mot specialbestämmelser i de fall
inkomstminskningen var orsakad av arbetslöshet.
I anslutning härtill anförde
de sakkunniga:

». .. I vart fall bör man avvakta en
längre tids erfarenhet av en lösning i
fråga om bortfallsanledningen sjukdom
och vidare avvakta resultatet av pågående
utredningar om arbetslöshetsförsäkringen,
innan man till närmare övervägande
tager upp frågan om förvärv
av pensionsrätt under arbetslöshet...»

Personer, vilka på sätt som här antytts
oförskyllt ställs utan arbete, borde
enligt mitt förmenande på ett eller annat
sätt hållas från pensionssynpunkt
skadeslösa härför. Det senaste årets utveckling
på arbetsmarknaden har givit
ytterligare och förnyad aktualitet åt frågan
om pensionsrätten och pensionsberäkningen
vid arbetslöshet.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser socialministern att tiden nu är
mogen att till övervägande ta upp frågan
om förvärv av pensionsrätt under
arbetslöshet, särskilt med hänsyn till
äldre arbetstagare?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund av dubbel
bosättning

§ 23

Interpellation ang. utrymme i polisutbildningen
för undervisning om psykisk
utvecklingsstörning

Ordet lämnades på begäran till

Herr MATTSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! De utvecklingsstördas
och andra handikappades situation har
under senare år ägnats ökad uppmärksamhet,
och en ny förståelse för deras
problem har börjat växa fram. Under
det att man tidigare strävade efter att
skydda den utvecklingsstörde från omvärlden
och begränsa hans kontakter
med samhället försöker man nu i stället
att i möjligaste mån integrera honom
i olika former av aktiviteter och i så
stor utsträckning som möjligt låta honom
röra sig på egen hand till och från
arbete eller fritidssysselsättningar. En
följd härav är att vi möter allt fler utvecklingsstörda
ute i samhället, på gator
och andra allmänna platser. Alltjämt
råder emellertid hos allmänheten
djupt rotade fördomar mot personer
som lider av psykiskt handikapp. Den
utvecklingsstördes i viss mån avvikande
beteende föranleder understundom allmänheten
att påkalla polisingripande
— man tror att vederbörande saknar
förmåga att reda sig själv och bör tas
om hand, eller också är motivet helt
enkelt att man irriteras av att se en
utvecklingsstörd person. Det ställs stora
krav på polismannens kunnande och
omdöme när han vid en sådan hänvändelse
skall avgöra ifall omhändertagande
bör ske eller annan åtgärd vidtagas.

Lagen den 3 juni 1966 om föreläggande
av ordningsbot innebär att enskild
polisman i de distrikt, där lagen gäller,
har befogenhet att utfärda föreläggande
av ordningsbot vid vissa förseelser,
t. ex. när en fotgängare går mot
rött ljus vid ett övergångsställe. En utvecklingsstörd
person kan ouppsåtligt
råka begå en sådan förseelse, vilket må -

hända föranleder omedelbart ingripande
av polisman. Det kan självfallet vara
svårt för polismannen att i det enskilda
fallet avgöra om en person tillhör kategorien
utvecklingsstörda. I sin utbildning
erhåller polismannen för närvarande
inte tillräcklig vägledning för bedömandet
av olika arter av psykiska
handikapp, även om vissa avsnitt av
utbildningen -— t. ex. det som behandlar
rättspsykiatri — tangerar dessa frågor.

Det finns även andra arter av handikapp
beträffande vilka det vore önskvärt
att polismän under sin utbildning
bibringades bättre kunskaper. Som
exempel kan nämnas diabetes och epilepsi,
vilkas yttringar kan förväxlas med
berusning och föranleda onödiga och
t. o. in. skadliga polisingripanden. Hörselskadade
och döva personer har givetvis
ofta svårigheter att kommunicera
med polismän som i sin tjänst kommer
i beröring med dem. önskvärt är
att polismän har viss träning i att tala
med personer med nedsatt hörsel och
att de exempelvis känner till vikten av
att i sådana fall tala sakta och distinkt
samt med tydliga läpprörelser.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att ta initiativ
till att, i samband med nu inom
rikspolisstyrelsen pågående översyn av
polisutbildningen, undervisningen om
psykisk utvecklingsstörning och andra
handikapp ges tillräckligt utrymme?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen
för merkostnader på grund av
dubbel bosättning

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 15 februari 1967 Nr 7 73

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund av dubbel
bosättning

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Den tekniska utvecklingen
och strukturrationaliseringen har
hastigt förändrat förhållandena i samhälle
och näringsliv. Ett huvuddrag i
denna utveckling är den snabba överflyttningen
av arbetskraft från näringsgrenar
som jordbruket och skogsbruket
till sysselsättning inom industrier och
servicenäringar. Härmed har följt och
följer en koncentration av arbetsställena
till städer och andra tätorter.

Många som fått arbete i en stad eller
annan tätort har emellertid fortfarande
sin fasta bostad kvar på den gamla hemorten,
även när denna ligger på så stort
avstånd från arbetsorten, att dagliga
pendelresor mellan orterna inte kan företas.
Det kan gälla familjeförsörjare,
som på den nya arbetsorten inte kunnat
få en familjebostad och därför måste
ha familjen kvar på den gamla hemorten.
Det kan också gälla unga ogifta
arbetstagare, som på den nya arbetsorten
hänvisas till en ofta ganska primitiv
bostad och alltjämt måste ha föräldrahemmet
som den mera fasta bostaden.

Till stor del har sålunda den dubbla
och samtidigt skilda bosättning, som
här refererats, sin orsak i bostadsbristen
i alltför hastigt expanderande tätorter.
Men det finns också andra och
säkert mera varaktiga skäl att peka på.
Många har sådana yrkesuppgifter, att
de ofta måste växla arbetsplats och därmed
inte kan få en bestående familjebostad
ständigt i nära anslutning till
arbetsplatsen. Ett allt vanligare skäl för
en dubbel bosättning är ju också, att
båda makarna är förvärvsarbetande
men har sina arbeten på skilda orter.

För näringslivet och samhället är det
av stor betydelse att kunna utnyttja arbetskraft
på arbetsställen, som kan ligga
på relativt stort avstånd från vederbörandes
bostadsort. Såsom framhållits
har denna dubbla bosättning till stor
del sin orsak i bostadsbristen i vissa

stora tätorter. Med nuvarande bostadspolitiska
läge kan detta problem knappast
lösas inom en närmare framtid,
men det bör naturligtvis på sikt kunna
klaras av. Men även därefter kommer
det, såsom också framgått, att i många
fall bli naturligt med en av arbetet föranledd
dubbel bosättning. Även på längre
sikt får vi alltså räkna med denna
dubbla bosättning som en ganska vanlig
företeelse.

De som av arbetet tvingas att hålla
bostäder på två skilda orter åsamkas
betydande merkostnader. Självfallet är
det all anledning alt i ett beskattningssystem,
som eftersträvar skatt efter bärkraft,
ta hänsyn till detta genom att vid
taxeringen medge avdrag, som på rimligt
sätt kompenserar merkostnaderna.

Generellt torde kunna sägas, att i allmänhet
avdrag medges för den ökning
av levnadskostnaderna, som uppkommer
på grund av den dubbla och samtidigt
ur familjesynpunkt skilda bosättningen.
Det gäller hyran på arbetsorten
och vissa särskilda kostnader, såsom
för mat och tvätt samt för resor mellan
arbetsorten och den fasta bostadsorten.
Men man kan konstatera, att det råder
stor olikhet i tillämpningen mellan olika
delar av landet. Särskilt gäller detta
i fråga om resorna mellan arbetsorten
och hemorten. I vissa fall medges avdrag
för endast en resa i månaden, i
andra fall för två resor och i en del
fall för tre resor. Många, som inte kan
räkna med avdrag för mer än en resa
i månaden, befinner sig också i det ekonomiska
läget, att de då inte har råd
till mer än denna resa.

Det är enligt min mening viktigt, att
de, som på grund av arbetet måste hålla
dubbel bosättning, vid taxeringen medges
en rimlig kompensation för de kostnadsökningar,
som detta ger dem. Härvid
bör eftersträvas för hela landet så
långt möjligt enhetliga bestämmelser.
I stort sett torde också en mera generös
tillämpning vara att förorda. Detta gäl -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem — Interpellation ang. åtgärder till
skydd mot miljöförstöring och vattenförorening

ler särskilt i fråga om resekostnadsavdragen.
För dem, som har arbetsorten
på så stort avstånd från bostadsorten,
att de inte dagligen kan resa mellan de
båda orterna, borde det väl dock kunna
ses som en naturlig ordning, att de
reser till hemorten vid varje veckohelg,
i regel omfattande två arbetsfria dagar.
Kostnaderna för sådana resor bör ju
då i jämförelse med de personer, som
inte har dessa kostnader, kunna betraktas
som kostnader, som är nödvändiga
för inkomstens förvärvande.

Med anledning av vad jag här har
anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ställa följande
fråga:

Överväger herr statsrådet att vidta åtgärder
i syfte att få till stånd en mera
enhetlig och generös tillämpning i fråga
om avdrag vid taxeringen för den ökning
av levnadskostnaderna, som uppkommer
för personer med på grund av
arbetet dubbel bosättning, särskilt vad
beträffar kostnaderna för resor mellan
arbetsorten och hemorten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem Ordet

lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s),
som yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition,
bilaga 13: inrikesdepartementet,
omtalar inrikesministern att det pågår
forsknings- och utredningsverksamhet
rörande regionala frågor. Eft av projekten
gäller servicens lokalisering
inom glesbygdsområdena. Det torde vara
ett allmänt intresse att få vidare
upplysningar om dessa undersökningar.
I olika delar av landet visar det sig
nämligen vara svårt att lösa serviceproblemen
för vidsträckta glesbygds -

områden men även för en del mindre
tätorter. I en del fall krävs insatser redan
nu eller inom en mycket snar framtid.
För utformningen av dessa insatser
från samhällets sida vore det värdefullt
att erhålla delredovisningar av de
företagna undersökningarna.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de hittills utförda
undersökningarna angående glesbygdernas
serviceproblem och om de planerade
ytterligare forskningarna och
utredningarna på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. åtgärder till skydd

mot miljöförstöring och vattenförorening Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Föroreningen av naturen
— framför allt vattnet och luften —
framstår som en allt allvarligare samhällsfråga.
Vårt lands vattenområden
tillförs i stigande omfattning avloppsvatten
från industrier och tätorter.
Föroreningen genom industriella avloppsvatten
har på många håll i landet
överskridit den gräns som ur folkhälsans
synpunkt kan anses tillåten. Nya
föroreningsämnen i avloppsvattnet ökar
snabbt allvaret i situationen.

Samtidigt som vattentillgångarna utsätts
för ökad förorening ökar behovet
av vatten för olika ändamål. Sedan 1950
har den totala vattenförbrukningen mer
än fördubblats. Industrien är den största
vattenkonsumenten och samtidigt
den största vattenförorenaren. 80 procent
av den totala vattenförbrukningen
faller på industrien och väntas därtill

Onsdagen den 15 februari 1907 Nr 7

Interpellation ang. åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenförorening

komma att öka. Därtill kommer en ökad
vattenkonsumtion på hushållen, inte
minst beroende på ökade tekniska
hjälpmedel i hushållen och den ökade
hygieniska standarden.

Immissionssakkunnigas förslag till
lagstiftning mot immissioner kommer
med all sannolikhet, därest detta förslag
antages av riksdagen, att få stor betydelse
för att förhindra en fortsatt nedsmutsning
av sjöar och vattendrag. Då immissionssakkunnigas
förslag till lagstiftningsåtgärder
av allt att döma inte
kommer att träda i kraft före den 1 juli
1908, förefaller andra, eventuellt provisoriska,
lagstiftningsåtgärder vara påkallade
för att skyndsamt stoppa miljöförstöringen
och nedsmutsningen av
vattentillgångarna.

Det uppseendeväckande material som
i dagarna lagts fram av landets främsta
kvicksilverforskare ger ökad aktualitet
åt kravet på skyndsamma åtgärder.
Även veterinärstyrelsens förebådade
varning för saluförande och konsumtion
av fisk från ett betydande antal
sjöar och vattendrag talar för att initiativ
på detta område från statsmakternas
sida är oundgängligen nödvändiga.

Av den rapport som sammanställts
av statens institut för folkhälsan, baserad
på 118 fiskanalyser, framgår att det
kvicksilver som den undersökta fisken
innehåller är av alkyltvp, d. v. s. samma
farliga kvicksilver som giftnämnden
förbjudit som betningsmedel. Det
är dock att märka, att det alarmerande
material som statens institut för folkhälsan
framlagt inte gör anspråk på att
ge en fullständig bild av läget utan endast
är resultatet av ett antal punktundersökningar
i vissa svårt förorenade
vattendrag. Företrädare för statens
institut för folkhälsan har förklarat att
man saknar resurser för undersökningar
som skulle ge en fullständigare bild
av läget. Detta ger i sin tur skäl för
antagandet att det kan finnas giftig fisk
i svårt förorenade vatten, även om faktisk
kännedom därom ännu saknas.

Att lagstiftningsåtgärder mot immissioner,
liksom mot sådana kemiska bekämpningsmedel
som har allvarliga
skadeverkningar till följd, måste komma
till stånd tycks numera vara en allmän
uppfattning. När lagstiftning kommit
till stånd, exempelvis av det slag
som immissionssakkunniga föreslagit,
har dock därmed inga fullgoda garantier
mot vattentillgångarnas förorening
skapats. Sannolikt kommer tolkningen
av denna lagstiftning att medföra svårigheter
och motsättningar mellan enskilda
och allmänna intressen. Därtill
har vi att göra med betydande föroreningar
som inte härleder sig från immissioner.
När det gäller industriella
nyanläggningar torde de bästa föroreningsskydden
kunna byggas in redan
på projekteringsstadiet. Beträffande
äldre anläggningar torde en mycket rigorös
tillämpning av lagstiftningen bli
nödvändig. Immissionssakkunnigas synpunkt
om att de gamla anläggningarna
inte rimligen utan vidare kan tvingas
anpassa sig till den nya tidens ändrade
krav kan enligt min mening inte accepteras,
då den tycks bortse från att föroreningen
redan gått för långt på grund
av att miljöskydd saknats i lag.

Det förefaller angeläget att ett handlingsprogram
för systematiska åtgärder
mot alla slag av miljöförstöring utarbetas.
De statliga organ som är sysselsatta
med dessa frågor måste ges ökade
resurser.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Vill statsrådet informera kammaren
om det aktuella läget i fråga om omfattningen
av vattenföroreningarna, och
avser statsrådet ta initiativ till åtgärder,
exempelvis provisoriska lagstiftningsåtgärder,
för att skyndsamt stoppa
miljöförstöringen och nedsmutsningen
av vattentillgångarna?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

§ 27

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillstäUts
en enkel fråga av herr Hamrin
i Jönköping till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
översyn av bestämmelserna om hantering
och förvaring av hälsofarliga ämnen.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 16 februari

Kl. 16.30

§ 1

Svar på fråga ang. nedläggningen av
industrier inom textilbranschen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag uppmärksammat den
alltmer tilltagande nedläggningen av industrier
inom textilbranschen och om
jag med anledning av detta ämnar vidta
åtgärder för att begränsa importen på
textilområdet.

Jag vill svara följande.

Inom handelsdepartementet följer vi
noga utvecklingen inom textilbranschen
och har sedan ett år fortlöpande överläggningar
med företrädare för branschen.
Därvid ägnas naturligtvis särskild
uppmärksamhet åt importens inverkan
på bl. a. sysselsättningen. I våra
handelsförbindelser med andra länder
beaktar vi också de marknadsstörningsproblem
som uppkommer. Jag vill understryka
att åtgärder för att begränsa
importen inte ligger i linje med vår
långsiktiga strävan att frigöra handeln.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min fråga
och uttrycker tillfredsställelse över att
han och de övriga i handelsdepartementet
följer utvecklingen inom textilbranschen.

Jag är emellertid förvånad över vad
som står i slutet av svaret: »Jag vill understryka
att åtgärder för att begränsa
importen inte ligger i linje med vår
långsiktiga strävan att frigöra handeln.»
Hur skall man då kunna klara upp den
akuta och kritiska situation som nu har
uppstått? Och vad är det för långsiktig
planering som sker i tider då det ena
företaget efter det andra lägges ned och
arbetstillfällen försvinner och gör framtidsperspektiven
mörka för människorna
ute i bygderna?

Givetvis är det många faktorer som
här inverkar. Men jag tror att det mest
avgörande i sammanhanget är vår
ohämmade import av textilvaror från
länder med helt andra produktionskostnader
än våra. Regeringen har tillåtit
en obegränsad import av textilvaror,
hel- eller halvfabrikat, även från länder
som direkt har dumpat ut varor.
Jag skall här helt kort ange några sifferuppgifter.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Svar på fråga ang. nedläggningen

År 1964 uppgick värdet av den svenska
textilproduktionen till cirka 1 752
miljoner kronor. Samtidigt importerade
vi emellertid för 1 553 miljoner kronor,
d. v. s. nära nog hälften av vår konsumtion.

År 1965 ökade importen med ungefär
50 miljoner kronor till 1 605 miljoner
kronor. Säkerligen har produktionen
här i landet också under den tiden
minskat i motsvarande eller ännu högre
grad. Någon statistik på den saken
har jag emellertid inte tillgänglig just
nu.

Det är underligt att handelsministern
kan påstå att textilimporten inte
har betytt något för den mycket allvarliga
textilkrisen här i landet. Jag tror
mig våga påstå att Sverige är det enda
land i Europa — eller i varje fall ett
av de få länderna i Europa — som har
underlåtit att skydda sin industri i konkurrensen
med andra länder. Det skulle
här vara intressant att lämna sifferuppgifter
rörande andra länders import
och export per capita jämfört med
de svenska siffrorna, men tiden vid besvarandet
av en enkel fråga tillåter inte
detta. Här hjälper säkerligen inget tullskydd,
utan här måste regeringen vara
så intresserad av vår handelsekonomiska
politik att ett skydd av något slag
etableras som tryggar vår sysselsättning.

Slutligen vill jag fråga handelsministern:
Hur kan statsrådet påstå att nedläggningarna
i exempelvis Kinnaström
och Rydal, vilka platser hör till mitt
län och där jag mycket väl känner till
förhållandena, inte har något som helst
samband med textilimporten?

Den socialdemokratiska tidningen i
mitt län har skrivit att handelsminister
Gunnar Lange säger att detta inte på
något sätt har samband med textilimporten.
Jag vill fråga om denna uppgift
är riktig eller om tidningen gjort ett
missvisande påstående. Jag vore mycket
tacksam om statsrådet ville klargöra
denna detalj.

av industrier inom textilbranschen, m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är inte första gången
jag diskuterar denna fråga här i kammaren
i år. Om jag minns rätt hade jag
under årets remissdebatt ett meningsutbyte
om de spörsmål som herr Persson
i Heden rest i dag.

Jag har aldrig gjort gällande att vår
strävan att frigöra handeln inte kan påverka
förhållandena inom textilindustrien
och medföra eller bidraga till
företagsnedläggelser. Detta har jag inte
ett ögonblick satt i fråga.

Vad beträffar de två fall, som herr
Persson i Heden nu drar in i diskussionen,
vill jag bara ha sagt att det i länet
råder vitt skilda uppfattningar om vilka
grundorsakerna till ifrågavarande företagsnedläggelser
har varit. Jag har sagt
att jag inte alls är säker på att huvudorsaken
är att finna i den frigörelse av
importen som ägt rum.

Herr Persson i Heden frågar: Vad kan
vi göra för att hindra företagsnedläggelser
i textilbranschen? Jag vill svara,
att i varje fall är det inte mycket vi kan
göra beträffande importbegränsningar
i detta hänseende. Vi har ett visst intresse
av att de strukturförändringar,
som pågår inom det svenska näringslivet,
resulterar i att folk flyttar över till
mer expansiva yrkesgrenar än de låglöneområden
som bl. a. vissa delar av textilindustrien
representerar.

Det är den ena sidan av saken. Vi
vill inte rida spärr mot en utveckling
som ligger helt i linje med en sådan omvandling
av det svenska näringslivet, att
vi får största möjliga och snabbast möjliga
ekonomiska tillväxt. Detta är ju något
som vi alla har nytta av.

Vidare har vi inte — och det har jag
förklarat flerfaldiga gånger i denna
kammare — endast att se till de svårigheter
som en bransch kan komma att
försättas i på grund av handelsfrigörelsen.
Vi måste också beakta våra egna
intressen av att vidga marknaderna för
våra stora exportvaror. Och det går inte

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Svar pa fråga ang. nedläggningen av industrier inom textilbranschen, m. m.

att begränsa importen på ett område
utan att detta får effekt också på andra
områdens avsättningsmöjligheter i utlandet.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
i detta. Jag vill avslutningsvis endast
understryka att det än så länge inte förhåller
sig på det sättet att importen av
textilvaror är ohämmad. Den är tvärtom
rätt noga reglerad i de bilaterala avtal
som vi ingått. Och vi följer som sagt
utvecklingen. Även jag förstår självfallet
att det inte går att från en dag till
en annan utsätta en näringsgren för
ohämmad konkurrens. Däremot — och
det har jag framhållit — måste vi räkna
med att successivt även på detta område
frigöra handeln vidare steg för
steg mot bakgrund av det intresse vi
har att samtidigt möta friare marknader
för de varor där vi har stor konkurrenskraft.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Först och främst vill
jag säga att medan gräset gror dör kon.
Om utvecklingen går i samma riktning
som hittills under sextiotalet hinner
under den långsiktiga planering, som
statsrådet talar om, huvudparten av
den svenska textilindustrien läggas ned
på grund av importen. Det är inte bara
inom textilindustrien som detta allvarliga
läge råder. Låt mig peka på Norrbottens
järnverk och varvsindustrien
i Uddevalla m. fl. Det blir utan tvivel
en kedjereaktion.

Jag är glad över att statsrådet, så
som jag i varje fall tolkar hans anförande,
inte hade gjort detta uttalande
för ifrågavarande tidning utan att det
föreligger en missuppfattning. Jag skulle
kunna ge exempel på hur detta bolag
under årens lopp har tvingats att
gå från den ena produktionsgrenen till
den andra därför att konkurrensen från
utlandet gjorde att man inte kunde fortsätta.
Låt mig nämna en produkt som
utgjorde ungefär en tredjedel av hela
produktionen. Man började 1959 och

var tvingad att lägga ned tillverkningen
1962 på grund av konkurrensen
utifrån. Ett visst garn som framställdes
vid företaget kostade 1962 21:30.
Nu importeras detta garn för 16:10 per
kilo. Det är sålunda otänkbart att konkurrera.

Här importeras sportskjortor från utlandet
för 5:50 per styck. Garnet till
dessa sportskjortor kostar 1:74. Därtill
kommer kostnaderna för färgning
av garnet, vävning av tyget, sömnad,
handelsmarginal och distribution. Var
och en begriper att det inte finns några
som helst möjligheter att konkurrera.
Fortsätter utvecklingen som hittills och
det inte blir någonting annat än en
långsiktig planering, som statsrådet talar
om, får vi en ännu allvarligare textilkris,
som kan utvecklas som en kedjereaktion
till en allvarlig arbetslöshet
här i landet.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är inte medveten
om att jag i detta sammanhang använde
uttrycket långsiktig planering. Jag har
sagt att »vår långsiktiga strävan» på
handelns område är att i största möjliga
utsträckning eliminera artificiella
hinder, bl. a. tullar och importregleringar,
för handeln med utlandet, och
det ligger i vårt intresse. Men man får
givetvis ingenting gratis här i livet. Vi
får för de fördelar vi uppnår också
vara beredda till vissa uppoffringar.

Det var en något förhastad slutsats
herr Persson i Heden drog av mitt
återgivande av uppfattningen om de
företag han åberopade. Jag har sagt
till Västgöta-Demokraten, ehuru jag inte
erinrar mig hur orden föll, att jag
har kommit till den tron att företagsnedläggelserna
inte huvudsakligen kan
tillskrivas den ökning av importen som
ägt rum, utan att orsakerna var att söka
på annat håll. Bl. a. har jag fått uppfattningen
att nedläggelserna i viss utsträckning
beror på att företagen inte

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Svar på fråga ang. nedläggningen av industrier inom textilbranschen, m. m.

tillvaratagit alla möjligheter till rationaliseringar
och vidare att företagen
inte tillräckligt snabbt uppmärksammat
de möjligheter till marknadsföring som
förelegat. Om tidningen sedan formulerat
detta litet mer tillspetsat, tycker jag
ändå att man i sak återgivit uttalandet
riktigt.

Menar vi allvar, herr Persson i Heden,
med vår vilja att jämsides med
bistånd i olika former till u-länderna,
multilateralt och bilateralt, också bereda
dem avsättningsmöjligheter på vår
marknad, då får vi göra vissa uppoffringar.
Vi står dess bättre inte utan
medel att hjälpa de människor som
blir friställda. Vi kan hjälpa dem genom
omskolningsverksamhet och genom
en aktivare arbetsmarknadspolitik.
Vi kan också i vissa sammanhang
intressera andra och mera expansiva
företag att ta upp tillverkning på orter
där företag i svårigheter fått läggas
ned.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig för att friska
upp statsrådets minne i resonemanget
om Västgöta-Demokraten läsa upp dessa
rader: »Handelsminister Gunnar

Lange säger i dag till VD att nedläggningarna
i Kinnaström och Rydal inte
har något samband med textilimporten.
»

Talet om långsiktig planering är en
debatt om påvens skägg, ett ordklyveri
som inte kan betyda så mycket i
egentlig mening. Anser statsrådet verkligen
att vi hjälper u-länderna genom
att importera varor till sådana underpriser
som det blir när exportlandet
har en timlön på cirka 20 öre? Dessa
u-länders arbetare måste sträva en hel
dag för att få vad en svensk arbetare
tjänar på cirka en kvarts timme. Detta
är enligt mitt sätt att se att leva på
u-ländernas bekostnad.

Jag vill påpeka att i Sverige lever vi
i ett unikt förhållande. Läget är sådant
att vi måste vidtaga åtgärder omedel -

bart för att rädda situationen. Låt mig
nämna som ett exempel, herr talman,
att Sverige när det gäller att importera
eller utföra varor, per capita sett, ligger
oerhört illa till i jämförelse med
andra länder, såsom Västtyskland och
England. Sverige har importerat textilvaror
för 40 dollar per capita men utfört
sådana för 9 dollar. För Västtyskland
är siffrorna 20 respektive 18 och
för England 25 respektive 14 dollar
per capita. Dessa två länder har levat
i svåra omständigheter under krigsförhållanden,
men vi har levat i ett land
med hundraårig fred. De har emellertid
insett att det gäller att rädda situationen
i allvarliga tider genom att se
till att de inte importerar ohämmat. Det
finns inga möjligheter att med långsiktig
planering klara vårt akuta läge.
Här gäller det att handla omgående.
Det behövs krafttag och handling och
inte bara ord, som överskyler lägets
allvar.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Västgöta-Demokraten
har riktigt återgivit vad jag har uttalat.
Jag sade mer än så, men jag är fullt
nöjd med den sammanfattning som
finns i tidningen. Låt detta vara sagt
först, så att vi slipper diskutera den
saken mer!

Jag är medveten om att herr Persson
i Heden inte delar min uppfattning,
men det gör han inte i något stycke
i detta sammanhang. Han anser att det
skulle vara vår uppgift att skydda oss
mot import från u-länderna därför att
de har så mycket lägre löner. Det vore
ett alldeles felaktigt sätt att använda
handelspolitiska skyddsmedel. Tvärtom:
den konkurrensfördel — troligen
tillfällig — som vissa länder kan ha
gentemot oss på grund av lägre arbetskostnader
skall vi inte skydda oss mot.
Det finns andra, marknadsstörande
dumpingföreteelser som vi har anledning
att ingripa mot, men inte tar jag

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Svar på fråga ang. projekteringskostnaderna för utbyggnad av Vindelälven

det som ett kriterium på att det föreligger
dumping när ett land betalar
lägre löner än ett annat. Det kan inte
vara en utgångspunkt för att återuppliva
protektionismen i svensk handelspolitik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. projekteringskostnaderna
för utbyggnad av Vindelälven

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat om jag vill lämna information
om vad den hittills utförda projekteringen
för utbyggnaden av Vindelälven
kostat.

Jag vill svara följande.

De utrednings- och projekteringskostnader
som vattenfallsverket hittills
lagt ned för att tillvarata Vindelälvens
vattenkrafttillgångar uppgår till 21 milj.
kronor.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret. Det var
kort, klart och värdefullt.

Anledningen till min fråga är att en
mängd olika siffror angivits beträffande
de kostnader som de förberedande
arbetena för Vindelälvens utbyggnad
har medfört. Enligt min mening
borde de verkliga kostnaderna
offentliggöras, och detta har nu gjorts.
Det kan sägas att 21 miljoner kronor
är mycket pengar. Men även om Vindelälven
aldrig blir utbyggd får beloppet
inte betraktas som bortkastat. Dessa
arbeten har betytt sysselsättning för
många. Däremot skulle jag för min del

anse att ytterligare pengar som användes
för Vindelälvens utbyggnad inte
skulle ge den utdelning som pengar
bör ge — särskilt om man tar hänsyn
till de värden som spolieras genom
utbyggnaden.

Det är min förhoppning att arbetena
med Vindelälven härmed är avslutade,
och jag önskar vattenfallsverket god
framgång med kraftverksbyggen av an
nan typ.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ingå i polemik med herr Nilsson i
Agnäs — jag tror att vi är ganska överens.
Jag vill endast säga att vissa kostnader
är oundvikliga -—• det tror jag
att herr Nilsson i Agnäs ger mig rätt i
-— innan man kan ta ställning till huruvida
ett projekt skall komma till utförande
eller ej. Det gäller nämligen
att få ett underlag för uppskattning
av nyttan respektive skadan av intrånget.

Jag är glad att höra att herr Nilsson
i Agnäs gärna erkänner att 21 miljoner
kronor är ett ganska litet belopp
—- det rör sig om några få procentenheter
— i förhållande till vad de
totala kostnaderna skulle ha blivit för
en utbyggnad av Vindelälven.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det var inte alls min
mening att kritisera att detta arbete
har utförts. Jag förstår mycket väl att
det måste göras. Jag har endast reagerat
emot att man ibland har sagt att
det kostat 100 miljoner kronor, ibland
80 miljoner kronor och ibland 1 miljon
kronor. Därför ville jag gärna ha reda
på den korrekta siffran.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

§ 3

Svar på fråga ang. beslutad utredning
om förbättring av dagspressens ekonomiska
villkor m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson har
frågat mig hur långt planerna avancerat
på utredningen om en förbättring
av dagspressens ekonomiska villkor och
av frågan om den samhälleliga informationen
enligt beslut i riksdagen i
fjol.

Som fru Lewén-Eliasson har påpekat
behandlade fjolårets riksdag båda
dessa frågor. Samhällsinformationen är
så till vida redan föremål för utredning,
att statskontoret har i uppdrag
att utreda den statliga publikationsverksamhetens
finansiering. Arbetet
med att färdigställa direktiv för utredningar
om båda frågorna, som otvivelaktigt
äger visst samband med varandra,
har pågått under hösten 1966
men kan inte avslutas förrän statskontoret
har redovisat sin pågående utredning.
Först då blir det möjligt att bedöma
vilka ytterligare undersökningar
som blir nödvändiga. Enligt uppgift lär
statskontoret komma att slutföra sin
utredning under februari.

Vidare anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min
fråga.

I fråga om båda de spörsmål som jag
har tagit upp framstår det som mycket
angeläget att utredningsarbetet påbörjas
utan vidare tidsutdräkt.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
förra våren förklarades att utredningen
om den statliga publikationsverksamhetens
finansiering skulle vara
avslutad våren 1966. Jag har emellertid
stor förståelse för att dessa mycket
komplicerade frågor tar lång tid att ut -

reda. Likaså förstår jag att direktivskrivandet
måste ägnas stor omsorg
och att hela frågan sammanhänger med
den utredning som statskontoret håller
på med. Men arbetet med direktiven
har pågått under hösten, och det tycks
som om statskontorets utredning blir
klar denna månad. Jag vill därför uttrycka
förhoppningen att också den
statliga utredningen snart kommer i
gång.

Jag skall här inte ingå på några detaljer
i min argumentering i själva
sakfrågan, men jag kan inte låta bli
att med ett enda exempel belysa hela
problemställningen. I fjol blev det känt
att utöver de cirka 225 000 familjer
som har sökt och fått familj ebostadsbidrag
finns det här i landet också ett
mycket stort antal, som är berättigat
till sådant bidrag men inte har ansökt
om det. Den saken kom fram genom
en utredning som familjepolitiska kommittén
gjorde. Man tror att det rör sig
om mellan 25 000 och 50 000 familjer.
Man vet inte om de av okunnighet har
underlåtit att ansöka om bidrag eller
om de av något skäl inte önskat söka
dem, men detta gör det verkligen inte
mindre viktigt för myndigheten att slå
ut denna information.

Bostadsstyrelsen har nu begärt pengar
för att få göra en rejäl tidningsannonsering,
och jag är säker på att
det är lätt att finna flera exempel som
bevisar att en snar prövning av frågan
hur och med vilka medel man skall
täcka informationsbehovet verkligen är
påkallad. Jag tillåter mig också uttrycka
den förhoppningen att direktiven
för den kommande utredningen
ger utrymme för en prövning av samspelet
mellan den information som staten
och dess organ skall förmedla och
den som kommunerna skall ge. Erfarenhetsmässigt
vet vi att ett program
i radio eller TV eller en tidningsartikel
eller en slagkraftig annonsering
omedelbart får sådan effekt att kommunerna
måste vara beredda att ge de
individuella råd som efterfrågas.

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 7

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Svar på fråga ang. förslag beträffande psykologutbildningen

Jag hoppas nu och tror, att man inte
minst genom direktivskrivandet gör en
medveten och metodisk satsning för
att åstadkomma ett samspel, som ger
största möjliga utbyte av de pengar vi
är beredda att anslå för samhällsinformation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. förslag beträffande
psykologutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag vill upplysa om när förslag
beträffande psykologutbildningen
kommer att presenteras.

Förslag till reviderad utbildningsgång
för psykologer lades fram av universitetskanslersämbetet
sommaren
1965. Senare har Kung. Maj :t, med anledning
av riksdagens beslut på grundval
av prop. 1965:141 angående utbyggnaden
av universitet och högskolor
in. m., anbefallt ämbetet att efter utredning
lägga fram förslag till bl. a. fasta
studiegångar vid de filosofiska fakulteterna.
Grundutbildningen för psykologer
har avsetts bli organiserad som
en fast studiegång. Systemet med fasta
studiegångar kan dock med hänsyn till
det omfattande utredningsarbetet ej börja
tillämpas före läsåret 1968/69. Den
högre utbildningen för blivande psykologer
bör utformas mot bakgrund av de
ställningstaganden som det nyligen lämnade
förslaget till reformerad forskarutbildning
kan komma att föranleda.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Redan 1955 års psykologutredning
framlade förslag om utbildning av psykologer
både vad beträffar teori och
praktik. Resultatet av den utredningen
blev så småningom att den teoretiska utbildningen
reglerades från år 1958. Då
hänvisades den praktiska utbildningen
till parterna på detta arbetsområde, och
det blev Sveriges psykologförbund som
tog hand om den. Förbundet har sedan
dess handhaft utbildningen. År 1959
ordnades praktikutbildning för 29 studerande,
förra året för 300 studerande.

År 1965 kom universitetskanslersämbetets
förslag, som även innefattade den
praktiska utbildningen. Förslaget ansågs
av flertalet remissinstanser vara mycket
bra både vad beträffar målinriktning,
en fast studiegång och en avvägd
samordning mellan teori och praktik.

Men nu fördröjs ett förslag beträffande
hela utbildningen — alltså även inneslutande
den praktiska utbildningen —
med hänvisning till ett förslag om fasta
studiegångar vid de filosofiska fakulteterna
och dessutom med hänvisning till
forskarutredningens förslag. Detta finner
jag mycket beklagligt, ty dels finns
det redan ett förslag beträffande grundutbildningen,
dels är inte psykologutbildningen
enligt min mening en forskarutbildning
utan mera en akademisk
yrkesutbildning, jämförlig med utbildningen
av läkare, tandläkare och socionomer.

För närvarande råder relativt stor
brist på psykologer med licentiatutbildning,
och dess värre fortsätter de som
har grundutbildningen inte att studera
därför att de väntar på den definitiva
utformningen av utbildningen. Därtill
kommer att Sveriges psykologförbund
inte har möjlighet att längre driva denna
tillämpningsutbildning — den bedrivs
ju med frivilliga krafter, och det
finns inga arvoden för handledarna.

Herr talman! Det finns väl inte anledning
att ställa någon följdfråga. Jag förstår
att utöver detta kan inte mycket
mer sägas av statsrådet Edenman. Jag

Torsdagen den 16 februari 1967 Nr 7

Svar på fråga ang. undervisningen i brandskydd vid lärarutbildningsanstalterna

kan bara beklaga att — såsom jag ser
det — denna ganska enkla praktiska
reform skall behöva dröja.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. undervisningen i
brandskydd vid lärarutbildningsanstalterna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
om jag anser att undervisningen i
brandskydd är tillfredsställande anordnad
vid våra lärarutbildningsanstalter.

Undervisning i brandskydd ges vid
vissa lärarutbildningsanstalter, främst
folkskoleseminarier, förskoleseminarier
och utbildningsanstalter för övningslärare.
Den består i allmänhet av en orientering
om brandrisker och hur dessa
skall minskas.

Undervisningen i brandskydd vid lärarutbildningsanstalterna
kan av naturliga
skäl endast avse brandskydd i allmänhet.
Fråga om brandskydd i det enskilda
skolhuset måste anpassas till de
lokala förhållandena vid varje skola.
Det bör därför understrykas, att information
och praktiska övningar i brandskydd
vid skolorna är en del av de säkerhetsåtgärder
som skall vidtas där liksom
på andra arbetsplatser.

Jag vet, att skolöverstyrelsen med
hänsyn till vad som hänt i fjol och i år
tillsammans med övriga berörda myndigheter
överväger hur brandskyddet i
skolorna skall effektiviseras. Jag räknar
med att tillfredsställande praktiska
resultat skall kunna åstadkommas i denna
viktiga fråga.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för att han ingått i
svaromål. Tyvärr har ecklesiastikminis -

tern inte velat svara på min fråga huruvida
han anser att undervisningen i
brandskydd är tillfredsställande ordnad
vid våra lärarutbildningsanstalter,
utan han har nöjt sig med att redovisa
det faktiska förhållandet. Därjämte pekar
ecklesiastikministern på att undervisningen
i brandskydd i stor utsträckning
måste ske i de enskilda skolhusen
och anpassas till de lokala förhållandena
i varje skola. Han understryker att
information och praktiska övningar i
brandskydd vid skolorna tillhör de säkerhetsåtgärder
som måste vidtas där
liksom på andra platser.

Jag är fullt ense med honom i det
senare fallet, men jag anser att det ena
goda inte behöver utesluta det andra.
Det skall satsas hårt i det sistnämnda
avseendet, och jag har med stor tillfredsställelse
noterat att man ute i kommunerna
tagit lovvärda initiativ härvidlag.
Det är bara synd att det inte skett
långt tidigare. Men jag är övertygad om
att det är angeläget att också utbildningen
i brandskydd vid lärarutbildningsanstalterna
utbyggs och effektiviseras.

Även om de flesta skolor nu och i
fortsättningen uppförs av brandhärdigt
material, måste man tyvärr räkna med
skolbränder även i framtiden, särskilt
som många kommuner till följd av den
knappa statsbidragskvoten och det kärva
ekonomiska läget i övrigt under relativt
lång tid framöver tvingas använda
provisorier. I det läget är det enligt min
mening utomordentligt angeläget att lärarkandidaterna
får gedigen utbildning
i brandskydd och att därvid åtgärder
i samband med upptäckt av brand och
förfarandet vid klass- och skolutrymning
bereds tillräckligt utrymme på
schemat. Det är också angeläget att redan
utbildade lärare får motsvarande
utbildning.

Självfallet bör även tekniska hjälpmedel
och övriga åtgärder i syfte att undvika
personskador vid skolbränder ägnas
all möjlig uppmärksamhet.

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Svar på fråga ang. adoptivmoders rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring
— Svar på fråga ang. förslag om änklingspension

Jag tror att den utbildningsfråga det
här gäller har utomordentligt stor betydelse,
och jag är tacksam för vad
statsrådet här till sist säger, nämligen
att skolöverstyrelsen med hänsyn till
vad som hänt i fjol och i år tillsammans
med övriga berörda myndigheter överväger
hur brandskyddet vid skolorna
skall effektiviseras. Men jag efterlyser
ännu en gång en utökning av undervisningen
i det ämne jag här har berört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. adoptivmoders rätt
till ersättning enligt lagen om allmän
försäkring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Lindberg har frågat
om jag vill medverka till sådan ändring
av lagen om allmän försäkring att
adoptivmoder får rätt till ersättning i
form av moderskapspenning och tillläggssjukpenning.

Eftersom motioner i denna fråga kommer
att behandlas vid årets riksdag, anser
jag mig böra avvakta riksdagens
prövning av frågan.

Vidare anförde

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Det hör ju till god ton
att tacka när man får svar på en fråga.
Jag kan inte påstå att jag är särskilt
tillfredsställd med svaret, och det hade
nog inte socialministern heller väntat
sig, men jag tackar i alla fall.

Jag vill något redogöra för anledningen
till min fråga. Jag tillhör förvaltningsutskottet
i Örebro län, och där hade
vi att ta ställning till en fråga som
jag tycker är ganska aktuell i detta
sammanhang. En kvinna hade kommit

överens med biologiska föräldrar att
hon skulle adoptera ett spädbarn. En
adoption äger ju inte rum på en gång,
utan man får avvakta, men man hade
kommit överens om att adoption skulle
ske så småningom. Barnet var mycket
spätt, eftersom det togs direkt från BB.
Denna kvinna ansökte om ledighet från
sin ordinarie tjänst hos landstinget och
frågade om hon skulle kunna få den del
av lönen som landstinget normalt betalar
ut till en biologisk moder i en sådan
situation. För mig stod det då klart
att man kanske också behövde se över
bestämmelserna om moderskapspenning
och tilläggssjukpenning när det gäller
adoptivförhållanden. Det vore naturligt
att tänka sig att en adoptivmoder skulle
kunna få en del av tilläggssjukpenningen,
då vi fordrar av henne att hon
skall vara hemma en tid för att vårda
det späda barnet.

Jag hoppas emellertid att riksdagens
behandling av denna fråga skall vara
sådan att socialministern så småningom
får anledning att syssla med en lagändring.
Med denna förhoppning tackar jag
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. förslag om änklingspension Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill upplysa när
förslag om änklingspension kan föreläggas
riksdagen.

Frågan om änklingspension utreds av
pensionsförsäkringskommittén. Vad
kommittén kan komma att föreslå i denna
fråga kan jag inte yttra mig om, eftersom
utredningsarbetet fortfarande
pågår.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Svar på fråga ang. handläggningen av ärenden rörande överklagande av kommunala
val

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h) :

Herr talman! På samma gång som
jag framför ett tack till socialministern
för svaret ber jag att få kommentera det
litet grand.

Från en person fick jag ett brev, vari
han undrade när frågan om änklingspension
skulle utredas. Han skisserade
fall som inte kommer från fantasiens
värld utan från verkligheten. Det finns
familjer där mannen har en liten rörelse
medan hustrun är yrkesutbildad och
har en god plats och på detta sätt ekonomiskt
bidrar med det mesta till familjens
försörjning. Brevskrivaren
nämnde att han hade läst igenom den
nya broschyren om alla de sociala skydd
som vi nu för tiden har, men stannat inför
meningen: Änklingspension utgår
inte.

Jag visste att frågan låg under utredning
men däremot icke hur långt denna
utredning hade nått, och det var anledningen
till att jag ställde min fråga.

Vi har i många år talat om hemmafruar
och yrkesarbetande män, men vi
skall ha klart för oss att vi i framtiden
kommer att få tala åtskilligt om hemmaman
och väl utbildade, yrkesarbetande
fruar. Den generation som följer efter
oss kommer att se saken på ett helt
annat sätt. Det kommer inte att anses
givet att mannen skall vara yrkesarbetare
och hustrun hemmafru, utan det
blir i många fall tvärtom. Jag förstår
till fullo dem som räknar på det sättet.
Det finns ju män med ett praktiskt
handlag som mycket val kan klara en
hel del sysslor i hemmet, och det finns
mycket högt utbildade, väl kvalificerade
kvinnor som kan sköta ett annat arbete
och göra karriär. Det förefaller
mig mycket riktigt att de får fortsätta
på detta vis.

Då kommer emellertid denna fråga
in i bilden. Om hustrun i en sådan familj
avlider, står mannen utan något
7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

som helst skydd. Är detta riktigt i vårt
välfärdssamhälle? Personligen besvarar
jag frågan med nej. Detta är ett problem
som pockar på sin lösning ganska
snart.

Jag hade hoppats att socialministern
skulle ha tillfälle att förklara att utredningen
närmar sig sitt slut och inom
kort lägger fram ett förslag. Så är tydligen
inte fallet. Därför skall jag till sist,
samtidigt som jag än en gång tackar för
svaret, uttala den förhoppningen att
denna fråga verkligen kan lösas inom
den närmaste tiden. I dag råder uppenbara
orättvisor, och deras antal kommer
att öka för varje dag som går.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
diskussion med herr Nilsson i Bästekille
om själva principfrågan och det
mycket långsiktiga perspektiv han här
nämner.

Dessa spörsmål har varit föremål för
livlig debatt, och utredningen har dem
under prövning. Herr Nilsson bör enligt
min mening kunna känna sig lugn när
en statlig utredning prövar just denna
fråga.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Personligen, herr statsråd,
kan jag känna mig mycket lugn,
ty mig berör problemet inte. De människor
som drabbas frågar sig däremot
gång på gång hur länge det skall dröja
innan denna utredning lägger fram ett
förslag. Det är detta jag önskar skulle
kunna ske så fort som möjligt. I övrigt
är nog statsrådet och jag ense i själva
principfrågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. handläggningen av
ärenden rörande överklagande av kommunala
val

Ordet lämnades på begäran till
7

Torsdagen den 16 februari 1967

86 Nr 7

Svar på fråga ang. handläggningen av

munala val

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat mig, om jag överväger
något initiativ i syfte att säkerställa en
skyndsammare handläggning av överklagningsärenden
rörande kommunala
val för att undvika en inte fulltalig fullmäktigförsamling
under flera sammanträden.

Kommunala vallagens 56 § innehåller
föreskrifter som är avsedda att garantera
en snabb handläggning av besvär
över kommunalval. Besvärstiden är sålunda
bara tio dagar. Tiden för avgivande
av förklaring över besvären skall
vara kort. Efter förklaringstidens slut
skall länsstyrelsen ofördröjligen sända
in handlingarna till inrikesdepartementet.
Därefter skall målet skyndsamt föredras
och avgöras i regeringsrätten.

Dessa bestämmelser har följts i de
sammanlagt tolv besvärsmål som kom
in efter 1966 års kommunalval. Alla målen
föredrogs i regeringsrätten under
tiden den 24 november—den 6 december
1966. Emellertid förordnade regeringsrätten
i två av målen om remiss för
ytterligare utredning. Därför kunde dessa
två mål inte slutligt avgöras före den
1 januari 1967. De är emellertid numera
efter remissbehandlingen ånyo föredragna
i regeringsrätten.

Jag vill vidare erinra om att det —
om ett fullmäktigval överklagas — är
fast praxis att den som utsetts vid valet
utövar sitt fullmäktiguppdrag i avvaktan
på regeringsrättens prövning av
besvären.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört
finner jag det inte erforderligt med
något initiativ från min sida i det syfte
som frågeställaren har angett.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min

ärenden rörande överklagande av kom fråga.

Jag kan dock rimligtvis inte vara
tillfredsställd med svarets innehåll.

På en av de platser där besvärsmålet
ännu i mitten av februari inte avgjorts
är situationen den att två i höstas valda
ledamöter av fullmäktige avsade sig
sina uppdrag redan innan de tillträtt
dem. Deras avskedsansökningar beviljades
vid ett extra sammanträde den 28
december. Om jag är rätt underrättad
berodde avsägelserna på avflyttning,
och det är naturligt att ledamöter som
alltså fått sina avsägelser beviljade känner
sig befriade från uppdragen. Jag
vet för övrigt inte om vederbörande ens
blivit kallade till några sammanträden
eftersom avsägelserna hade beviljats.

Jag kan inte förstå varför man i fall
som dessa inte kan föranstalta om ny
sammanräkning, även om besvärsmålet
inte är avgjort. Om valet upphäves blir
alla förlustiga sina mandat. Nu uppstår
den situationen att relationen mellan
partierna förryckes och blir en annan
än enligt valutslaget, vilket kan påverka
besluten under den tid då den kommunala
församlingen inte är fulltalig. Detta
måste enligt min mening anses högst
otillfredsställande.

En annan sak, som jag inte skall gå
närmare in på, är det otillfredsställande
i att en kommunal församling måste
fatta beslut utan att veta om den i fortsättningen
får sitta kvar.

Jag kan inte se, att en sådan här utdragen
besvärsprocess verkligen är
ofrånkomlig.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vad jag önskat redovisa
i mitt svar är att de bestämmelser som
finns på området förutsätter en så snabb
behandling av besvärsmålen som över
huvud taget är möjlig. Men naturligtvis
blir det hela beroende av vilka utredningar
man kan tvingas företaga; det
kan ju t. o. m. vara nödvändigt med en
polisutredning. Det viktigaste måste
dock vara att man får fram alla fakta så

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Svar på interpellation ang. utbetalandet av sjukpenning

att besvären kan avgöras på en riktig
grund.

Med mitt svar har jag alltså velat
framhålla att bestämmelsernas nuvarande
utformning täcker alla anspråk på
att handläggningen skall ske snabbt.
Och jag har ingen anledning att dra
den slutsatsen att man onödigt har fördröjt
handläggningen av de ärenden som
det här gäller eller att man inte givit
akt på angelägenheten av en snabb behandling.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag har inte gått in på
frågan huruvida man kan förkorta överklagningsprocessen;
den saken vågar jag
inte uttala mig om. Vad jag har undrat
över är varför det inte kan företas en
ny sammanräkning, även om besvärsmålet
inte är avgjort. Finns det verkligen
lagliga hinder för det?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 8 innevarande
februari.

§ 10

Svar på interpellation ang. utbetalandet
av sjukpenning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för .socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Johansson har frågat,
om regeln att sjukpenning betalas
ut högst en gång i veckan gäller även
efter de ändringar i sjukpenningbestämmelserna
som trätt i kraft i år och
om jag i så fal! vill medverka till att
allmänheten informeras härom.

Lagen om allmän försäkring innehåller
inga bestämmelser om tid för
utbetalning av sjukpenning. I enlighet
med anvisningar, som meddelades av
riksförsäkringsanstalten år 1954, be -

talar försäkringskassorna i regel ut
sjukpenning högst en gång i veckan
vid sjukdom, som varar mer än en
vecka, eller vid barnsbörd.

På de blanketter för försäkran för
erhållande av sjukpenning, som de sjilka
skall fylla i, skall var och en ange
om han vill hämta sjukpenningen på
kassans expedition eller få den sänd
med posten. För det fall att den sjuke
vill ha sjukpenningen sänd till sig, får
han markera på blanketten om han
vill ha den varje vecka, varannan vecka,
varje månad eller efter sjuktidens
slut. Stockholms allmänna försäkringskassa
har dock bara alternativen var
sjunde dag och efter sjuktidens slut.

Utbetalning på försäkringskassornas
expeditioner sker i regel inte oftare än
en gång i veckan.

Om det föreligger särskilda skäl, kan
den försäkrade få sjukpenningen utbetalad
inom kortare tid än en vecka.
Detta gäller alltid om sjuktiden är slut.

De lagändringar som trätt i kraft den
1 januari 1967 har inte medfört någon
ändring av praxis för utbetalning av
sjukpenning.

Det förfarande som tillämpas medför
att de försäkrade får god information
om vad som gäller om tiden för utbetalning
av sjukpenning i samband med
att de gör anspråk på sjukpenning. Det
kan dock övervägas att i en ny upplaga
av broschyren »Den allmänna
sjukförsäkringen» ta in en upplysning
om utbetalningsreglerna.

Vidare anförde

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det snabba svaret
på min interpellation.

De nya sjukpenningbestämmelsér
som trädde i kraft den 1 januari 1967
kommer utan tvivel att i hög grad öka
försäkringskassornas arbetsbörda och
därmed föranleda högre administrativa
kostnader. Och då det ligger i allmänhetens
intresse att i så stor utsträck -

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Interpellation ang. åtgärder för att undvika framförande av anstötliga program i
samhällets massmedia

ning som möjligt nedbringa dessa kostnader
och att samtidigt erhålla en god
service, är det av stor vikt att goda
relationer råder mellan berörda parter.
Det sätt varpå en aftontidning agerat
i denna fråga bidrar emellertid inte
till att stärka dessa relationer.

Den allmänna sjukförsäkringen är en
form av trygghetsgaranti, vars betydelse
i vissa nödlägen inte kan överskattas.
Därför bör vi alla slå vakt om
denna reform. Min interpellation avser
heller inte att framföra någon kritik,
utan jag har om möjligt velat medverka
till större klarhet beträffande försäkringstagarnas
förmåner och åligganden.
Jag anser det vara en stor brist att den
upplysningsbroschyr som riksförsäkringsverket
utsänt till allmänheten beträffande
de nya bestämmelserna för
den allmänna sjukförsäkringen, vilka
trädde i kraft den 1 januari i år, inte
berör frågan om hur sjukhjälpen utbetalas.
I en tidigare broschyr, från
1965, finns det informationer härvidlag.
Den oklarhet som på detta sätt
uppstått bör undanröjas, och jag är
tacksam för det positiva svar som socialministern
nu lämnat. Socialministern
framhåller ju det lämpliga i att
Upplysningar rörande utbetalningsregTérna
tas in i en ny upplaga av broschyren,
och jag tolkar detta som ett
• löfte om socialministerns medverkan.

Av de olika utbetalningsalternativ
som tillämpas torde Stockholms allmänna
försäkringskassa ha funnit det
bästa, nämligen utbetalning var sjunde
dag och efter sjuktidens slut. Sjudagarsregeln
innebär ju en regelbundenhet
från vilken undantag kan göras då
särskilda skäl föreligger, och den torde
också vara den ur såväl allmänhetens
som försäkringskassornas synpunkt
mest ändamålsenliga.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet,

herr Mattsson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
utrymme i polisutbildningen för
undervisning om psykisk utvecklingsstörning,

herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
avdrag vid beskattningen för merkostnader
på grund av dubbel bosättning,

herr Johansson i Trollhättan, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående glesbygdernas serviceproblem,
och

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder till skydd mot miljöförstöring
och vattenförorening.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Interpellation ang. åtgärder för att undvika
framförande av anstötliga program
i samhällets massmedia

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Eftersom TV och radio
är samhällets medel för distribution av
nyheter, kultur, underhållning m. m.
borde tittare och lyssnare vara garanterade
att programinslag som sårar anständighet
och god ton icke förekommer.
Denna rättmätiga förväntan har
i regel väl beaktats, men under de se -

Torsdagen den 16 februari 1967 Nr 7

grupplivförsäkringens giltighet vid arbetslöshet

Interpellation ang. den statliga

naste månaderna har ett par grova
övertramp gjorts. I det senaste fallet
tycks fadäsen dess värre vara helt avsiktlig
av både programmakare och aktörer,
eftersom programmet i fråga bandats.
Ytterligare anmärkningsvärt är att
en aktör som nyss fått radionämndens
kritik för olämpligt uppträdande i TV
genast får nytt tillfälle att okontrollerat
påtruga andra sin onormala uppfattning
om stil och anständighet.

Det är ett upprörande missbruk av
förtroende som skett och sker, när
samhällets massmedia används till försåtlig
propaganda för kulturella avarter
— nu senast genom att lansera vad
som allmänt betraktas som snuskvokabulär
i förpackning av passabelt språkbruk.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

År herr statsrådet beredd att medverka
till att den nya överenskommelsen
mellan staten och Sveriges Radio
angående rundradions programverksamhet
utformas så att upprepat framförande
av anstötliga program i samhällets
massmedia förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. den statliga grupplivförsäkringens
giltighet vid arbetslöshet Ordet

lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade: Herr

talman! För arbetstagare i statens
tjänst eller arbetstagare, som innehar
icke statlig anställning för vilken
avlöningsförmånerna fastställes under
medverkan av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer
meddelar staten grupplivförsäkring vid
dödsfall. Även om anställning som varat

minst fem dagar i följd upphör, fortfar
försäkringsskyddet att gälla om arbetstagaren
var sjuk eller arbetslös vid anställningens
upphörande. Vid arbetslöshet
gäller försäkringsskyddet under förutsättning
att vederbörande antingen
söker arbete eller genomgår av myndighet
anordnad omskolningskurs. Grupplivförsäkringen
upphör dock att gälla
efter 26 veckors arbetslöshet. (Reglemente
ang. statens grupplivförsäkring
14/12 1962, nr 698, omtryck 24/1965,
ändr. 930/1965.)

Dessa bestämmelser innebär att en
familj, där familjeförsörjaren avlider
efter att ha varit arbetslös mer äri 26
veckor, ställes helt utan det väsentliga
skydd som grupplivförsäkringen innebär.
Detta gäller inte bara i de fall arbetstagaren
haft statlig anställning —
samma regler tillämpas av Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag (AFA).

Det kan sägas att den enskilde statsanställde
har att uppmärksamma dessa
bestämmelser och vid fall av långvarig
arbetslöshet teckna en privat grupplivförsäkring.
Sannolikt är det dock endast
en liten del av arbetstagarna som satt
sig in i detaljbestämmelser av denna
typ; de flesta förlitar sig på att den statliga
grupplivförsäkringen skall gällä så
länge inte anställning erhållits hos annan
arbetsgivare.

Enligt min mening borde — inte
minst mot bakgrund av nuvarande
otrygghet på arbetsmarknaden — giltigheten
av grupplivförsäkring utsträckas
att gälla en längre tidrymd än för
närvarande.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd företaga en översyn
av bestämmelserna för den statliga
grupplivförsäkringen i syfte att denna
försäkring skall äga giltighet även om
försäkringstagaren varit arbetslös mer
än 26 veckor?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Interpellation ang. begränsning av riskerna vid trafik med vissa snabba transport fordon -

g 14

Interpellation ang. samordning av de
svenska och norska bestämmelserna om
lastbilstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! De vägburna lasttransporterna
över den svensk-norska gränsen
har under senare år nått en avsevärd
omfattning. Genom skogs- och virkesköp
på ömse sidor om gränsen tillsammans
med annan godsbefraktning
blir den tunga trafiken över riksgränsen
allt livligare. De förbättringar av vägnätet
som åstadkommits både på svensk
och norsk sida har i sin tur också underlättat
kommunikationerna mellan de
båda grannländerna.

Olika bestämmelser gäller emellertid
beträffande axeltryck, boggietryck, fordonsbredd
in. in. på svensk och norsk
sida. Det är förståeligt att detta uppfattas
som onödigt krångel, särskilt när
det gäller smärre skillnader, vilket vållar
irritation och i vissa fall fördyringar
exempelvis genom omlastningar för
dem som svarar för ifrågavarande transporter.

Som ett exempel kan anföras de skilda
bestämmelser som gäller för lastbilstrafiken
på svensk och norsk sida beträffande
väg E 75 mellan Jämtland och
Tröndelagen:

Sverige Norge

Tillåtet axeltryck....... lOton 8 ton

Tillåtet boggietryck..... 16 » 12 »

Största fordonsbredd.... 2,5 m 2,45 in

Stötsta fordonsbredd.... ej be- 18,0 »

gränsad

Tillåten bruttovikt är i båda länderna beroende
på fordonets eller fordonstågets totala

axelavstånd.

Vägbanans och broarnas bärighet är
givetvis av betydelse när det gäller att
få till stånd en samordning av ifrågavarande
bestämmelser. I det anförda
exemplet synes dock vägen, frånsett vis -

sa sträckor som befinner sig under nyeller
ombyggnad, vara av hög klass, vilket
även torde gälla vissa andra mellanriksvägar.
Med tanke på de lättnader
som i andra avseenden genomförts
i fråga om förbindelserna mellan de båda
länderna bör det vara angeläget att
snarast få till stånd samordnade trafikbestämmelser,
så att gränstrafiken kan
löpa mera friktionsfritt i fortsättningen.

Med hänvisning till anförda motiveringar
hemställer jag om kammarens
tillstånd att få ställa följande frågor till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
:

1. Är de skilda bestämmelser som gäller
beträffande lastbilstrafiken på de
svensk-norska mellanriksvägarna huvudsakligast
beroende på respektive vägars
och broars bärighet eller föreligger
andra orsaker som hindrar en samordning
av ifrågavarande bestämmelser? 2.

Hur bedömer statsrådet möjligheterna
att komma fram till en samordnande
lösning av berörda problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. begränsning av riskerna
vid trafik med vissa snabba transportfordon Ordet

lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
yttrade:

Herr talman! I vägtrafikförordningens
56 § föreskrivs bl. a. att buss eller
lastbil, vars totalvikt överstiger 3,5 ton,
inte får framföras med högre hastighet
än 70 km i timmen. För motorväg är
den övre gränsen 90 km i timmen. För
vissa av de berörda bilarna finns i förordningen
särskilda stadganden rörande
skyldigheten att ha fordonet utrustat
med s. k. färdskrivare.

Torsdagen den 16 februari 1967 Nr 7

Interpellation ang. begränsning av riskerna vid trafik med vissa snabba transportfordon -

Såväl i yrkesmässig trafik som i s. k.
firmatrafik förekommer lastbilstyper
med lägre totalvikt. För vissa transporter
nyttjas också fordon av personbilstyp.
De har inte sällan motorprestanda
som ger dem mycket höga farter. Vid
olika tillfällen har uppmärksamheten
riktats mot att förarna av bilar i yrkesmässig
trafik — och situationen torde
vara densamma inom vissa delar av firmatrafiken
— arbetar under villkor som
gör att de pressas att ta inte önskvärda
risker vid omkörningar och liknande.
Det är emellertid inte endast förarnas
och eventuella passagerares säkerhet
det här gäller utan alla trafikanters.

Med hänvisning till det sagda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Är statsrådet beredd att pröva möjligheterna
att genom ändrade regler för
vikt och/eller hastighet eller på annat
sätt begränsa de trafikrisker som snabba
transportfordon av här antytt slag
utgör på våra vägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 49, i anledning av § 2 i riksdagens
revisorers berättelse över 1965 års
granskning av statsverket;

nr 56, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser angående kommunala
mandattider; och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., i vad denna hänvisats
till utskottet; samt
från första lagutskottet:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 16, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen in. m.,

nr 31, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623), och

nr 34, angående beslutanderätten i
ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Johansson
i Skärstad till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
beräkningen av resetillägg enligt
studielijälpsreglementet.

§ 19

Justerades protokollsutdrag,

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1967

Fredagen den 17 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. försäkringsskydd
avseende stormskada på skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat,
om jag är beredd att medverka till
att frågan om att införa ett försäkringsskydd
gällande stormskador på skog
prövas i särskild utredning.

Som svar vill jag meddela att det redan
nu finns möjlighet att försäkra sig
mot stormskador på skog i försäkringsbolagen.
Stormskadeförsäkringen gäller
för tekniska skador på virket samt fördyrande
avverkningskostnader på grund
av stormfällning. Genom den vanligen
förekommande skogsförsäkringen ersätts
vidare kostnader för återväxtåtgärder
efter stormfällning. Med hänsyn
till att det sålunda redan nu finns möjligheter
till försäkringsskydd anser jag
det för närvarande ej finnas anledning
att särskilt utreda den av herr Westberg
åsyftade frågan.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
jordbruksministern för det snabba
svar som här har lämnats.

Av svaret framgår att det redan nu
finns möjligheter att försäkra sig mot
stormskador på skog i försäkringsbolag.

Men, herr jordbruksminister, det torde
vara tveksamt om de skador som under
denna vinter har aktualiserat frågan,
nämligen de som drabbat skogen inom
vissa delar av södra Norrland, är av
det slaget att de faller under det försäkringsskydd
som försäkringsbolagen ger.
Enligt de uppgifter jag fått innefattas
inte skog som fälles till följd av snöns
tyngd. Sådana skador innefattas i princip
inte i skadeståndsförsäkringen. Det
bör dock nämnas att knäckning av
stammen inte sker förrän den snötyngda
kronan kommer i svajning till följd
av stor vindstyrka, vilket gör att gränsdragningen
mellan orsakerna till skadan
kan bli svårbedömd. Försäkringsbolagen
har satt en vindstyrka på 14 meter
per sekund som den lägsta för att
ersättning skall utgå, och den vindstyrkan
skal] vara klart dokumenterad. Det
torde dock ställa sig svårt att vid exceptionella
förhållanden dokumentera
vindstyrkan i varje särskilt fall.

Härtill kommer att försäkringsskyddet
inte är på något sätt obligatoriskt
— och jordbruksministern har ju också
sagt att man kan försäkra sig, d. v. s.
att det är frivilligt. Enligt de uppgifter
jag fått har möjligheten till försäkran
utnyttjats i liten utsträckning, och därför
kan det sägas att försäkringsskyddet
nu inte är ordnat på ett helt tillfredsställande
sätt.

Detta är nu en sak — och jag skall
villigt erkänna att det var detta min fråga
i första hand gällde. Men tillåt mig
ändå att beröra också en annan sida av
det aktuella problemet.

De skador som uppkommit på skogen
i södra Norrland, där norra Hälsingland
hör till de mest utsatta områdena, kan
enligt approximativa beräkningar upp -

Fredagen den 17 februari 1967

Nr 7

Svar pa interpellation ang. försäkringsskydd avseende stormskada på skog

skattas till tiotals miljoner kronor. Det
innebär ett betydande inkomstbortfall
för berörda parter, även för den i skogsbruket
sysselsatta arbetskraften. Vidare
kan allvarliga följdverkningar uppstå
om den skadade skogen inte tillvaratas
utan får bli liggande, eftersom risk
finns att kvarliggande träd kan bli härdar
för insektsangrepp på den kvarstående
skogen.

Skadorna har drabbat synnerligen
ojämnt och på olika sätt. På vissa skogsbestånd
är topparna mejade som med
lie och på andra områden är stammarna
knäckta på mitten och längre ned.
Skadorna kan därjämte vara mycket
spridda inom ett skogsbestånd. Allt detta
gör att det blir svårt att bedöma vilka
åtgärder som i det enskilda fallet bör
sättas in, och det blir kostsamt att genomföra
dessa åtgärder under förhandenvarande
förhållanden.

Enligt min mening är det angeläget
att skogsvårdsstyrelsen bereds tillfälle
att härvidlag hjälpa till i all den utsträckning
som erfordras och att arbetsmarknadsstyrelsen
får möjlighet att
vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån
reducera skadeverkningarna.

Genom att t. ex. öka omfattningen
av de som beredskapsarbeten vanligtvis
utförda skogsröjningarna och plantsättningarna
bör det vara möjligt att begränsa
skadeverkningarna. Det blir därigenom
också möjligt att klara de sysselsättningsproblem
som eljest kan uppkomma.

Jag tror inte jag behöver ställa någon
fråga till jordbruksministern, huruvida
han är villig att medverka till att
skogsvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
kopplas in. Jag är övertygad
om att jordbruksministern vill
medverka till att så sker, och jag ber
att än en gång få tacka för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har det bestämda
intrycket att herr Westberg inte kände

till de faktiska förhållandena när han
ställde denna fråga — då borde han
rimligtvis inte ha formulerat den på det
sätt som han har gjort när han frågade
om stormskador. Men jag har alltså givit
svar på den fråga som herr Westberg
ställt.

Jag medger gärna att vi inte har en
obligatorisk anordning för vare sig
stormskador eller skador som kan uppkomma
genom nedtyngning av snö eller
på annat sätt. Men är det verkligen
herr Westbergs avsikt att staten skulle
träda in och ordna ett försäkringsskydd
på ett område där det redan finns betydande
möjligheter för de enskilda att
gardera sig? Och när det gäller det aktuella
fallet har jag fått den uppfattningen
att skogsförsäkringskommittén,
bakom vilken står en sammanslutning
av de bolag som tecknar skogsförsäkring,
för närvarande studerar förhållandena
uppe i de drabbade områdena och
just undersöker om skadan är av sådan
art att den passar in under försäkringen.

Sedan skall jag kanske nämna, eftersom
herr Westberg går vidare och ställer
en ny fråga, att skogsstyrelsen redan
givit skogsvårdsstyrelsen i de berörda
länen i uppdrag att göra en undersökning
av skadorna. Självfallet har
detta skett därför att skogsstyrelsen vill
undersöka möjligheterna att så långt
som möjligt medverka, när det gäller att
ge ett handtag åt dem som är drabbade.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för det
kompletterande beskedet att skogsvårdsstyrelsen
har inkopplats som jordbruksministern
nu lämnat. Jag tror det är
värdefullt att så sker.

När det gäller försäkringsskyddet har
jag inte utgått från att det utan vidare
skulle förutsättas att staten härvidlag
skall träda in och lösa frågan. Vad jag
har ifrågasatt är huruvida man inte
skulle kunna föranstalta om en utredning,
som skulle klarlägga på vilket

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1967

sätt man bäst kunde lösa den problematik
som här onekligen föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 16,
med förslag till lag om ändring i utsökningslagen
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 31, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623); och

till statsutskottet propositionen nr 34,
angående beslutanderätten i ärenden
om tillstånd att bearbeta icke inniutningsbara
mineralfyndigheter på kronojord.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för att undvika framförande av anstötliga
program i samhällets massmedia,
herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående den statliga grupplivförsäkringens
giltighet vid arbetslöshet,
herr, Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående samordning
av de svenska och norska bestämmelserna
om lastbilstrafik, samt

fru Renström-Ingenäs, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående begränsning av
riskerna vid trafik med vissa snabba
transportfordon.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. påföljden av viss felaktighet
i allmän självdeklaration

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det är allmänt omvittnat
att bestämmelserna för upprättande
av allmän självdeklaration är omfattande
och kan erbjuda problem för åtskilliga
medborgare. De anvisningar och
upplysningar som ges på deklarationsblanketten
eller i särskilda broschyrer
är inte till fyllest för att hindra att
omedvetna fel begås av enskilda deklaranter.
Detta till trots kräver skattemyndigheterna
att den enskilde skall ha
fullständig kännedom om gällande bestämmelser.
Flera exempel på detta synsätt
finns, och ett dem -— som ledde till
åtal — skall här relateras.

Vid en domstol i Västsverige stod nyligen
eu ung kvinna åtalad för »vårdslös
deklaration», något som enligt lag
bestraffas. Hon hade i sin självdeklaration
under rubriken Övriga allmänna
avdrag yrkat avdrag med hela den slutliga
skatten, trots att hon endast hade
rätt att dra av den kommunala skatten.
Med stöd av en skrivelse från länsåklagaren
— som i sin tur åberopat en skrivelse
från riksåklagaren — hävdade
åklagaren att en deklarant som gör för
högt avdrag för kommunal skatt bör
åtalas. I det nämnda fallet gällde det
200 kronor som deklaranten skulle ha
»undanhållit» i skatt.

Den åtalade hävdade inför rätten att
hon aldrig tidigare upprättat självdeklaration
på egen hand och att hon trodde
att hon fick dra av hela skattesumman.
I detta fall friade emellertid häradsrätten
den åtalade, trots åklagarens
konstaterande att enligt gällande lag
straff borde ha utmätts.

Enligt min uppfattning är myndigheternas
sätt att se på deklarationsförsummelser
av denna art felaktigt, detta
främst av två skäl:

1. Det är taxeringsmyndighetens upp -

Nr 7

Fredagen den 17 februari 19G7

Interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

gift att se till att deklarationerna är
korrekt upprättade och att avdragen
och inkomsterna är upptagna med riktiga
summor. I det åberopade fallet kunde
taxeringsmyndigheterna utan vidare
se att deklaranten gjort för stort avdrag,
eftersom vederbörandes skattesummor
är kända för nämnden.

2. Om en deklarant gjort avdrag som
nämnden inte har möjligheter att kontrollera
och som den finner oskäliga är
det nämndens uppgift att inom viss
tid göra anmärkning härom. Detsamma
bör i konsekvensens namn gälla om för
små avdrag gjorts.

Det kan ifrågasättas om en god skattemoral
främjas genom att man åtalar
en oförvitlig medborgare, som av uppenbart
förbiseende eller av okunnighet
avger felaktig deklaration —- fel
som en taxeringsnämnd lätt kan upptäcka,
om den verkligen fullgör sin
skyldighet att kontrollera deklarationerna.
De verkliga skattesmitarna bör självfallet
bestraffas och ådömas hårda
straff. Däremot anser jag att myndigheterna
i de fall där deklaranten alldeles
uppenbart begått felet av förbiseende
eller okunnighet bör ta hänsyn härtill
och nöja sig med en erinran.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att föreslå sådan
ändring av gällande lag, att åtal icke
behöver väckas mot deklarant som av
förbiseende eller okunnighet ingivit deklaration
med för högt avdrag för kommunal
skatt?

Denna anhållan bordlädes.

§ e

Interpellation ang. statens järnvägars
trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! I samband med övergången
till högertrafik är det sannolikt
att all kollektivtrafik ställes inför
ökade påfrestningar genom ett ökat trafikunderlag.
Inte minst kommer detta
att gälla statens järnvägar i fråga om
såväl persontrafiken som godsbefordran.
Det kan med rätta antas att många
människor, som nu mestadels utnyttjar
personbil för arbetsresor och fritidsresor,
under en viss övergångstid kommer
att gå över till utnyttjande av kollektiva
trafikmedel. Samma utveckling torde
kunna väntas vad gäller befordran
av gods, som på grund av hastighetsbegränsningen
för lastbilarna skulle bli
försenat. Det sistnämnda gäller bl. a.
transporter av livsmedel, där lagringstiden
är begränsad.

För vissa yrkesgrupper förefaller en
övergång till kollektiva trafikmedel vara
oundgängligt nödvändig. Till sådana
grupper hör bl. a. resande inom handelsbranschen
och resemontörer inom
industrien. För dessa och liknande
grupper är en minskad användning av
personbilar att betrakta som självklar,
dels därför att resor med långa avstånd
genom hastighetsbegränsningen
under övergångstiden kommer att bli
alltför tidsödande, dels på grund av
sådana psykologiska moment som ängslan
för trafikolyckor.

Det finns alltså fullgoda skäl att räkna
med en ökad belastning av SJ :s kapacitet
när det gäller såväl person- som
godsbefordran. Med hänvisning till detta
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

1. Vill statsrådet informera kammaren
om huruvida prognosberäkningarna i
samband med övergången till högertrafik
går ut på att SJ kommer att få en
ökad belastning i fråga om person- och
godstrafik?

2. Därest en sådan ökning av trafik -

96 Nr 7 Fredagen den 17 februari 1967

Interpellation ang. statens järnvägars trafikunderlag i samband med övergången
till högertrafik

underlaget är att vänta, vilka åtgärder
förberedes för att ta emot en ökad resefrekvens,
och vilka ökade anspråk
kommer därvid att aktualiseras i fråga
om SJ:s personalbehov?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement; statsutskottets

utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1967/68,
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. in., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. m.,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
in. in.,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet m. in.,
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet in. m.,
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar;

bevillningsutskottets betänkande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
in. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet; sammansatta

bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

4, om anslag till utredning angående
riksdagens hus m. in., och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 16 § lagen den 3
juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 29
maj 1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning; -

Fredagen den 17 februari 1967

Nr 7

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1966 vid dess femtionde
sammanträde fattade beslut, och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående flyttning av stoftet efter politisk
flykting,

nr 2, i anledning av väckt motion om
ökat djurskydd,

nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning,
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
uppskov med övergången till högertrafik;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående information om sociala
förmåner samt om samhällets verksamhet
m. m.

§ 8

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promille -

tal, varmed skogsvårdsavgiften skall
utgå för år 1967.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 21 innevarande februari och tills
vidare, dock senast till den 3 mars för
deltagande i nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 17 februari 1967

Manne Ståhl

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Turesson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående kostnaderna för skyltar
för statliga institutioner, samt

herr Mundebo, till statsrådet fru
Odhnoff angående begärd utredning om
införande av en allmän förskoleundervisning
och om lekskoleverksamhetens
utformning.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem
Sune K. Johansson