prot 1967:52 (Riksdagens protokoll 1967:52)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 52

ANDRA KAMMAREN

1967

11—13 december

Debatter m. ni.

Måndagen den 11 december

Svar på interpellationer av:

herr Westberg (fp) ang. reduktionen av pensionärsförmåner för pen sionsberättigad

med inkomst utöver folkpension...............

fru Lewén-Eliasson (s) ang. den kompletterande grundskoleutbildningen
för arbetslösa ungdomar.............................

Sid.

Tisdagen den 12 december

Svar på interpellationer av:

herr Svensson i Kungälv (s) ang. tullpreferenser för u-länderna____ 12

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. orsakerna till den under de

senaste åren inträdda ökningen av socialhjälpen............... 19

Utgifter på tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet):

Radio- och televisionshus..................................... 24

Byggnadsarbeten vid universiteten och vissa högskolor........... 31

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation av herr Gustavsson i Alvesta
(ep) ang. utökning av de lokaliseringspolitiska åtgärderna. . 32

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m....... 45

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m................... 77

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt
och fordonslängd, m. m.................................. 93

Onsdagen den 13 december

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................... 100

Svar på interpellationer av:

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. den enskilde skolelevens åsiktsfrihet
och integritet, m. m.................................... 100

1—Andra kammarens protokoll 19G7. Nr 52

Nr 52

Innehåll

Sid.

herr Blidfors (s) ang. utländsk studerandes utbildnings- och studie finansieringsproblem.

...................................... 103

Upprätthållande av pressetiska krav............................. 105

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. in. .. 115

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 12 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 58, ang. lag med anledning av
sammanslagning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län, m. m............................................. 24

Statsutskottets utlåtande nr 196, i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om exekutionsväsendets organisationsnämnd.. 24

.— nr 197, ang. viss konsultverksamhet inom televerket............ 24

— nr 199, ang. utgifter på tilläggsstat I (utrikesdepartementet):..... 24

— nr 200, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet)..... 24

— nr 201, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)...... 24

— nr 202, ang. utgifter på tilläggsstat I (finansdepartementet)...... 24

— nr 203, ang. utgifter på tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).. 24

— nr 204, ang. utgifter på tilläggsstat I (handelsdepartementet)..... 32

— nr 205, ang. utgifter på tilläggsstat I (inrikesdepartementet)...... 32

— nr 206, ang. utgifter på tilläggsstat I (statens allmänna fastighets fond).

.................................................... 45

— nr 207, ang. eftergift av fordringar på grund av torvlån......... 45

Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. tryckningen av likalydande motioner.
.................................................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om lag angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m......... 45

— nr 68, ang. ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m...... 77

— nr 72, ang. utländsk studerandes rätt till studiemedel........... 93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 61, om ändring i vägtrafikförordningen,
såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,

in. ...................................................... 93

— nr 62, om ändring i vägtrafikförordningen, såvitt avser bl. a. fordons

beskaffenhet och utrustning, m. m............................ 98

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. utgifter på tilläggsstat I (jord bruksärenden).

............................................. 98

Onsdagen den 13 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 54, ang. upprätthållande av pressetiska
krav................................................ 105

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m................................................ 115

Andra lagutskottets utlåtande nr 76, ang. förordning om studiemedels avgifter,

m.m............................................. 175

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Måndagen den 11 december

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§ 2

Svar pa interpellation ang. reduktionen
av pensionärsförmåner för pensionsberättigad
med inkomst utöver folkpension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
socialministern, om han uppmärksammat
vissa konsekvenser av de reduktionsregler
för olika pensionärsförmåner
som träder i kraft, när pensionären
har inkomster utanför folkpensionen.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

En person som betalar för en särskild
tjänstepension avser att skaffa sig ökad
trygghet för sig och sina efterlevande
efter pensionsåldern, säger herr Westberg.
Emellertid — säger han vidare —
får t. ex. många som uppbär familjepension
efter avliden make i själva verket
ingen förbättring av sitt ekonomiska
läge på grund av de reduktionsregler
som minskar olika bidrag om den
pensionsberättigade har inkomst utöver
folkpensionen. Ibland kan de t. o. m.
komma i ett sämre ekonomiskt läge än
om de haft enbart folkpension. Enligt
ett exempel som herr Westberg anför
och som gäller en änka med folkpension
och familjepension från personalpensionsverket
(SPV) samordnas förmånerna.
Härvid blir den totala pensionsinkomsten
655 kronor i månaden.
Denna inkomst beskattas med 119 kro -

nor. Om ingen folkpension utgått hade
SPV-pensionen utgjort 432 kronor i månaden.
Om ingen SPV-pension varit aktuell
hade enligt herr Westberg kommunalt
bostadstillägg till folkpensionen
förmodligen utgått med sådant belopp
att den sammanlagda inkomsten blivit
477 kronor i månaden, en skattefri inkomst.
Herr Westberg säger också att
pensionären med den inkomst hon nu
har —• 655 kronor i månaden — går
miste om förmånen att få pensionärslägenhet.

Herr Westbergs utgångspunkt är att
en person som betalar för en särskild
tjänstepension avser att skaffa ökad
Hygghet för sig och sina efterlevande
efter pensionsåldern. Jag vill inte bestrida
att denna utgångspunkt kan vara
riktig. Däremot vill jag framhålla att
det i fråga om pensionsförsäkringar
i allmänhet ligger i sakens natur att förhållandet
mellan erlagda avgifter och
utbetalade försäkringsbelopp varierar
mycket. Det torde numera förekomma
endast undantagsvis att arbetstagare
själv medverkar vid finansieringen av
sin tjänstepension. Inom statlig personalpensionering
har sålunda avgifterna
från de anställdas sida i regel för varje
grupp täckt en ganska liten del av pensionsförmånernas
värde och upphörde
i princip helt den 30 juni 1947. I samband
med de senaste 20 årens starka utbyggnad
av socialförsäkringarna har
samordning med försäkringsförmånerna
införts i bl. a. den statliga personalpensioneringen.
Det har skett efter förhandlingar
och i samband med successiva
förbättringar av pensionsförmånerna.

Kommunalt bostadstillägg och kommunalt
pensionärsbostadsbidrag är in -

4 Nr 52 Måndagen den 11

Svar på interpellation ang. reduktionen av

gad med inkomst utöver folkpension

komstprövade förmåner med huvudsakligt
syfte att erbjuda förbättrade villkor
för folkpensionärer som inte har
inkomster vid sidan av folkpensionen
eller har låga sådana inkomster. I det
av herr Westberg anförda exemplet
har den vid sidan av folkpensionen utgående
personalpensionen fått den effekten
att kommunalt bostadstillägg utgår
med kraftigt reducerat belopp och
att pensionärsbostadsbidrag över huvud
taget inte utgår. Herr Westberg har
inte ifrågasatt riktigheten i och för sig
av denna effekt av inkomstprövningen
utan endast fäst uppmärksamheten på
de konsekvenser en inkomstprövning
för med sig i detta och liknande fall.
.lag vill framhålla att det inte gärna kan
tänkas att tillämpa särskilda regler vid
inkomstprövningen för de fall där
tjänstepensionen helt eller delvis finansierats
under medverkan av den anställde.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min interpellation,
men jag måste bekänna att jag är djupt
besviken över innehållet i svaret. Enligt
min mening är det knappast något svar
alls på min fråga utan mera en redogörelse
för de faktiska förhållanden som
är för handen.

Under hänvisning till ett exempel
som jag själv stött på frågade jag, om
socialministern bär uppmärksammat de
olyckliga konsekvenserna av reduktionsreglerna
för olika pensionärsförmåner,
som drabbar en pensionär med
inkomster utanför folkpensionen, och
vilka åtgärder statsrådet ämnar vidta
för att rätta till dessa missförhållanden.

Jag kan av svaret inte finna att statsrådet
uppmärksammat att här föreligger
några missförhållanden och ännu
mindre att han ämnar vidtaga åtgärder
för att i detta stycke förbättra pensio -

december 1967

pensionärsförmåner för pensionsberätti närernas

ställning. Detta beklagar jag.
Enligt min mening är det angeläget att
något göres för att få en förbättring till
stånd. Men innan jag går närmare in på
den saken vill jag helt kort kommentera
de synpunkter statsrådet framför i sitt
s. k. svar.

Statsrådet säger bl. a.: »Det torde numera
förekomma endast undantagsvis
att arbetstagare själv medverkar vid
finansieringen av sin tjänstepension.
Inom statlig personalpensionering har
sålunda avgifterna från de anställdas
sida i regel för varje grupp täckt en
ganska liten del av pensionsförmånernas
värde---.» Härtill vill jag gen mäla

att förhållandena »numera» — för
att använda samma ord som civilministern
— knappast kan anföras som skäl
när det gäller det fall jag exemplifierat
med. Och att avgifterna var låga får väl
ses mot bakgrund av att pensionsförmånerna
för statstjänarna till väsentlig
del var innestående inkomst, som vederbörande
eljest skulle ha fått ut i
form av högre lön under anställningstiden.
Detta måste beaktas i sammanhanget,
herr statsråd.

Att den ordning som nu råder och
som jag givit exempel på i min interpellation
är i högsta grad otillfredsställande
hoppas jag trots allt att civilministern
är villig medge. Åtminstone vet
jag att finansminister Sträng finner den
rådande ordningen otillfredsställande.
Det framgick av ett interpellationssvar
som han lämnade i våras -— eller kanske
var det förra året.

År vi ense på denna punkt gäller frågan
vilka åtgärder som skall vidtas för
att rätta till dessa missförhållanden.
Enligt min mening måste man söka sig
fram på två vägar: dels via skatten, dels
via en långsammare avtrappning av de
inkomstprövade förmåner som tillkommer
en folkpensionär med i huvudsak
endast folkpensionen att leva på. Den
sistnämnda vägen prövas för närvarande
av pensionsförsäkringskommittén,

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Svar på interpellation ang. reduktionen av pensionärsförmåner för pensionsberättigad
med inkomst utöver folkpension

och det är bara beklagligt att resultatet
inte redan föreligger. Det förvånar mig
för övrigt att civilministern inte hade
något att säga om den utredningen. Att
den pågår måste väl ändå innebära att
man på regeringssidan betraktar de förhållanden
jag redogjort för såsom missförhållanden.
Kanske herr statsrådet
bar möjlighet att lämna några upplysningar
om när ett förslag från utredningen
kan tänkas föreligga? Härvidlag
är ju snar hjälp till pensionärerna verkligen
dubbel hjälp.

Också när det gäller den förstnämnda
vägen —• alltså att gå via skatten —
har finansministern i något sammanhang
upplyst om att det inom finansdepartementet
pågår vissa undersökningar
i syfte att råda bot på nuvarande
brister beträffande pensionärernas beskattning.
Jag understryker att finansministern
sålunda talat om vissa inom
finansdepartementet pågående undersökningar
i syfte att råda bot på nuvarande
brister i pensionärernas beskattning.
Han har tydligen fullt klart för
sig att här föreligger brister.

Vi får hoppas att de pågående undersökningarna
snabbt leder till ett för
pensionärerna positivt resultat. Nuvarande
förhållanden är onekligen i högsta
grad otillfredsställande, och en ändring
till det bättre bör ske så snart som
möjligt.

Att jag riktade interpellationen till
socialministern berodde på att jag ansåg
att han hade särskild anledning att
intressera sig för ifrågavarande pensionärers
läge och att det skulle ha varit
möjligt att med honom diskutera initiativ
som kunde leda fram till en förbättring
av förhållandena. Det är klart att
det inte nödvändigtvis behöver gå lagstiftningsvägen;
det kanske kunde gå
förhandlingsvägen. När det gäller kommunernas
agerande är det möjligt att
man skulle kunna ta kontakt med kommunförbunden
eller på andra sätt försöka
åstadkomma förbättringar. Enligt

min mening är det nödvändigt att någonting
görs så snart som möjligt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Westberg beklagade
sig över att jag har redogjort för
de faktiska förhållandena. Jag vet inte
om det är någonting som han behöver
ta illa upp i detta sammanhang. Vad
samordningen beträffar ligger det till
så som jag har redovisat i interpellationssvaret,
alltså som vi inom civildepartementet
ser det från personalpensionssidan.

Herr Westberg menar att de avgifter
som på sin tid betalades var att jämställa
med innehållen lön, och det är
väl riktigt. Även om avgifterna var små,
säger han, fick man ändå bära dem på
lönesidan. Det gör emellertid inte saken
annorlunda i och för sig. Avgifterna
räckte inte till någon större del av
pensionskostnaderna just därför att de
var så små.

Det system som nu gäller för de statliga
personalpensionerna med samordning
med bl. a. folkpensionen har staten
och de statsanställdas huvudorganisationer
kommit överens om. De överenskommelser
som har träffats har även
omfattat tilläggsförmåner till pensioner
enligt äldre reglementen, som det väl
är fråga om i det fall som herr Westberg
har redogjort för i sin interpellation.
Riksdagen har tagit del av dessa
överenskommelser och de kommentarer
som varit knutna till dem och har godkänt
dem. Av intresse i detta sammanhang
torde närmast de överenskommelser
vara som träffades åren 1959 och
1962 och som också har behandlats och
godkänts av riksdagen.

Det är riktigt, som herr Westberg säger,
att dessa problem är föremål för
uppmärksamhet inom pensionsförsäkringskommittén,
som fick tilläggsdirektiv
i detta avseende år 1965. Från skattesynpunkt
behandlas de också efter

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Svar på interpellation ang. reduktionen av pensionärsförmåner för pensionsöerätti
gad med inkomst utöver folkpension

riksdagens ställningstagande i våras
inom finansdepartementet. Jag känner
inte till hur långt dessa utredningar har
kommit. Jag har redovisat hur vi inom
civlidepartementet har anledning att se
på dessa frågor. Interpellationen var ju
så utformad, att det kunde vara litet
svårt att veta vem som egentligen skulle
svara, men eftersom herr Westberg valde
att ta ett exempel från den statliga
personalpensioneringens område fick
jag detta uppdrag. Vill herr Westberg
ha närmare klarlagt hur det ligger till
på den andra sidan, får han rikta en
interpellation åt det hållet.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! När man möter de människor
som detta problem angår kan
man inte annat än känna med dem. Den
änka som jag har refererat till i min
interpellation har det ytterst bekymmersamt,
kanske delvis därför att hon
inte har förstått att utnyttja de avdragsmöjligheter
som hon skulle ha. Hon är
nämligen också sjuklig och har betydande
utgifter för medicin av olika
slag. Hon får således som jag bedömer
det leva på existensminimum. Det
skulle inte behöva vara på det sättet
när hon har dels pension efter sin
make, dels folkpension.

Vad jag beklagade var inte den sakliga
redogörelse som civilministern
lämnade utan att civilministern inte
redogjorde för någon egen uppfattning
huruvida han ansåg att det råder missförhållanden
på detta område och inte
heller ville ta upp frågan huruvida åtgärder
i så fall skulle vidtagas för att
rätta till dem.

Jag noterar med tillfredsställelse att
civilministern medger att talet om de
små avgifterna inte är hela sanningen
utan att pensionen i viss mån får betraktas
som innestående löneförmåner.
Man kan således inte bara ta hänsyn
till de låga avgifterna.

En sida av detta frågekomplex be -

handlas nu inom pensionärskommittén,
och det säger ju oss båda att förhållandena
inte är tillfredsställande. Det
hjälper inte vad man kommit överens
om vid förhandlingar etc.; man har genom
att tillsätta kommittén konstaterat
att missförhållanden råder, och då bör
de så snart som möjligt rättas till.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna diskussion. Jag tror inte att herr
Westberg menar att vi från arbetsgivarsidan
ensidigt skall ändra ett reglemente
som närmast är att betrakta som
en förhandlingsöverenskommelse mellan
parterna. Så agerar man inte i dessa
sammanhang.

Jag skall ytterligare något beröra frågan
om i vilken utsträckning avgifterna
har täckt kostnaderna. I det bär aktuella
fallet gäller det en person anställd
hos SJ. Han uppbar tjänstepension
under åren 1951—1958, alltså före
folkpensionsåldern. Därefter har samordningen
trätt i kraft och han har
uppburit tjänstepensionen samordnad
med folkpensionen. Änkan har sedan
uppburit familjepension från 1966. Jag
tror jag vågar påstå att om man räknar
efter hur långt de erlagda avgifterna
skulle räcka i detta fall skall man finna
att de täcker en mycket blygsam del av
de pensionsbelopp som har utbetalats
och fortsättningsvis kommer att utbetalas.

Herr Westberg beklagade att han inte
fått något svar på sin fråga. Jag tycker
nog att jag har lämnat ett sådant när
jag i den sista meningen i svaret säger
att »det inte gärna kan tänkas att tilllämpa
särskilda regler vid inkomstprövningen
för de fall där tjänstepensionen
helt eller delvis finansierats under
medverkan av den anställde». Det
är den uppfattning jag har om denna
del av frågan.

Jag håller med herr Westberg när

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Svar på interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för ar

betslösa ungdomar

han i sitt senaste inlägg beklagar att vederbörande
inte har utnyttjat alla avdragsmöjligheter;
den frågan berör
emellertid inte den statliga pensionssidan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Civilministern svarar
enbart som civilminister, och det har
han givetvis rätt att göra. Jag skulle
dock önskat att han i detta sammanhang
hade svarat som regeringens representant.
Frågan var ställd till socialministern,
och jag hade hoppats att
få den belyst också från andra utgångspunkter
än de som civilministern företräder.
När nu civilministern hade åtagit
sig att svara på en fråga ställd till
socialministern, hade jag hoppats på
att få frågan belyst i ett vidare sammanhang
än det som civilministern
närmast har att företräda.

När det vidare gäller frågan om de
erlagda avgifterna kontra de pensionsförmåner
som utgått vet vi ju allesammans,
att det aktuella försäkringssystemet
bygger på att blott ett litet antal
försäkringstagare får tillfälle att utnyttje
pensionsförmånerna. Det är ju fråga
om ett försäkringssystem, och jag tycker
inte att det är motiverat att göra
sådana beräkningar, som civilministern
i detta fall säger sig ha gjort.

Däremot kan den princip, som jag
pekade på, nämligen att pensionen inte
bara är en förmån som bygger på avgifter
utan också på innehållna löneförmåner,
ha sin betydelse i detta sammanhang.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att påpeka en felsägning av
herr Westberg, som gjorde gällande att
det i detta sammanhang är fråga om ett
försäkringssystem. Så är ju inte alls fallet,
utan det gäller ett fördelningssystem.

Vidare tror jag att herr Westberg, om
svaret på hans interpellation hade lämnats
av socialministern eller finansministern
eller om han hade återkommit
med en interpellation till någon av
dem, knappast hade fått något annat
besked än det jag givit, eftersom det
pågår utredningar på detta område
inom såväl social- som finansdepartementet.
Jag tror inte att man från något
av dessa håll är beredd att svara mera
uttömmande än vad jag gjort.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar felsägningen
— jag menade naturligtvis inte
att det är fråga om ett försäkringssystem
utan om ett fördelningssystem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. den kompletterande
grundskoleutbildningen för
arbetslösa ungdomar

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
har frågat chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han vill redogöra för omfattningen
av den kompletterande
grundutbildningen för arbetslösa ungdomar
och om han är beredd att vidta
erforderliga åtgärder för att bereda
dessa ungdomar en så långt möjligt
komplett grundskolekompetens. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Arbetsmarknadsstyrelsen antog i slutet
av oktober ett aktivitetsprograni mot
ungdomsarbetslösheten, som bl. a. innefattade
åtgärder för att inom ungdomsutbildningen
ta emot arbetslösa ungdomar.
Länsskolnämnderna inventerar
sålunda möjligheterna att i pågående
yrkesskolkurser placera in ungdomar

Nr 52

Måndagen den 11 december 1967

Svar på interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för ar betslösa

ungdomar

som saknar arbete. Stödundervisning
kan utnyttjas för att dessa skall kunna
anpassa sig till utbildningsgången.

Därutöver rekommenderas anordnande
av ett ökat antal kompletteringskurser
till grundskolekompetens. Under innevarande
år anordnas på cirka 50 orter
kurser för inträdessökande till fackskola
och gymnasium. Kurserna, som
kan genomföras som heltidskurs under
ett läsår eller deltidskurs under två
läsår, syftar till att ge kompetens motsvarande
genomgången utbildning på
gymnasieförberedande eller humanistisk
linje i grundskolan.

Enligt vad jag erfarit utarbetar skolöverstyrelsen
för närvarande en ny utbildningsplan,
som avser komplettering
också för erhållande av kompetens
motsvarande kraven på teknisk, merkantil
och social linje. Kurser av detta
slag är avsedda att starta nästa vårtermin.
Länsskolnämnder och länsarbetsnämnder
har fått förhandsmeddelanden
och instruktioner för att kunna
planera och förbereda denna kursverksamhet.

Enligt min mening bör dessa åtgärder
kunna fylla det syfte som fru
Lewén-Eliasson efterlyst, nämligen att
bereda ungdomarna en så långt möjligt
komplett grundutbildning. Kurserna organiseras
för närvarande av yrkesskolan
men samma krav på lärarkompetens
som i grundskolan gäller. Det finns
heller inget hinder mot att kurserna,
där så är möjligt, lokalt förläggs till
grundskolan med utnyttjande av dess
lärare, lokaler och utrustning.

Jag vill slutligen erinra om att förgymnasial
utbildning på deltid kan anordnas
av den kommunala vuxenutbildningsorganisationen.

Vidare anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min in -

terpellation. Svaret är tillfredsställande,
då det ger besked om att man inom
såväl arbetsmarknadsstyrelsen som
skolöverstyrelsen är i full verksamhet
för att på olika vägar bereda de ungdomar
som nu är utan arbete och inte gått
nioårig grundskola möjlighet att använda
tiden till att skaffa sig en grundskolekompetens.

Jag har självfallet inga erinringar
emot att det är yrkesskolan som har
ansvaret för och organiserar dessa kurser.
Det är också tillfredsställande att
statsrådet upplyser om att dessa kurser
kan förläggas till grundskolan med
utnyttjande av dess resurser när det
gäller lärare och lokaler, om det är
lämpligt lokalt sett. Likaså är det tillfredsställande
att den kommunala
vuxenutbildningen kan organisera viss
utbildning. Jag utgår då ifrån att folkbildningsorganisationerna
kan kopplas
in.

Därutöver vill jag emellertid gärna
passa på att göra några ytterligare reflexioner.
Först och främst finner jag
det mycket tillfredsställande att arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
tillsammans så aktivt och kraftfullt
tagit upp utbildningsfrågorna i sammanhang
med bekämpandet av arbetslösheten
bland de unga. Arbetsmarknadsstyrelsens
aktivitetsprogram mot
ungdomsarbetslösheten av den 27 oktober
i år förutsätter ju en rad omedelbara
åtgärder från skolöverstyrelsens,
skolnämndernas och det kommunala
skolväsendets sida, och jag har förstått
att det är under verkställighet.

Om man ser till siffrorna för ungdomsarbetslösheten
enligt den sista
räkning som är genomförd och redovisad,
så förstår man också att just utbildningsfrågorna
är så centrala. Av de cirka
8 000 redovisade arbetslösa ungdomarna
har jag förstått att drygt hälften
saknade yrkesutbildning, och en stor
del av dessa hade endast folkskola i
botten. Då man nu är i full färd att om -

Måndagen den 11 december 1967

Nr 52

Svar pa interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för ar betslösa

ungdomar

sätta detta program i handling kan det
ändå förefalla onödigt att i riksdagen
ta upp vissa delfrågor, men mina kontakter
den sista tiden med ansvariga
personer i skolnämnder, i skolledningar
och ute på arbetsförmedlingarna ger
mig ändå anledning framföra några
synpunkter.

Först och främst tror jag att informationen
i dessa ting måste uppmärksammas.
Dels måste de lokala myndigheterna
uppmuntras att sprida upplysning
om de utbildningsmöjligheter som
ungdomarna erbjuds, dels borde därutöver
någon form av rikskampanj komma
till stånd inför starten av vårterminen,
då man nu ställt i utsikt att yrkesskolorna
skall ha nya kurser att erbjuda
dessa ungdomar redan under vårterminen.
Det blir så mycket lättare att
sammansätta tillräckligt stora klasser
eller grupper inom yrkesskolan både
när det gäller vanlig yrkesutbildning
och de av mig nämnda kompletteringskurserna,
om ungdomarna och deras
föräldrar nås av en intensiv information
om detta.

På arbetsförmedlingen tror man —
och det finns anledning anta att det är
riktigt -—- att det finns en ganska betydande
dold ungdomsarbetslöshet. Ungdomarna
vet genom kamrater att det
inte finns något jobb, och då går de
inte till förmedlingen. På så sätt uppstår
en grupp som inte heller får information
om de chanser till utbildning
som kan finnas.

En annan sak som är värd uppmärksamhet
är det faktum, att alla typer
finns representerade bland de arbetslösa
ungdomarna — från de mest ambitiösa
och till raka motsatsen, från dem
som har utbildning men ändå inte kan
få arbete och till dem som tagit sin
skolgång väl lättvindigt, haft anpassningsproblem
i skolan, slutat i förtid
och nu står med ett stort handikapp
inför arbetsmarknaden som den i dag
fungerar. Till de sistnämnda arbetslösa
1* — Andra kammarens protokoll 1967.

kan vi säkert också räkna en stor grupp
som gått i hjälpklasser eller specialklasser.
Det är väl att skolan är beredd
att ta emot dem igen och ge dem det
som de inte har fått tidigare, men det
gäller också att få dem tillbaka till skolan.
Långt ifrån alla dessa ungdomar
vill söka utbildning. Jag vågar påstå
att i den senare gruppen som jag har
försökt beskriva är det endast ett fåtal
som vill det, och det är alltså fråga om
ett arbete med varje individ, ett arbete
som är utomordentligt viktigt och som
det måste finnas resurser till, inte bara
på arbetsförmedlingen utan också i skolan,
när de ungdomar som önskar utbildning
kommer dit.

En helt annan fråga som jag gärna
vill ta upp gäller åldersgränsen för utbildningsbidrag,
vilken har aktualiserats
i en skrivelse från arbetsmarknadsverket
och skolöverstyrelsen. Jag skulle
sätta stort värde på om statsrådet Moberg
ville ange, om det är under prövning
i regeringen att ändra den åldersgränsen
från 21 till 20 år.

Jag är medveten om att jag tagit upp
en del frågor som formellt ligger utanför
statsrådet Mobergs område, men jag
har vågat mig på det, då jag trott mig
förstå att här skall alla goda krafter
mobiliseras mot det onda som en ungdomsarbetslöshet
är och att man inte
skall snegla alltför mycket på formella
hinder utan att det i stället skall vara
ett vettigt samarbete mellan ämbetsverk
och andra myndigheter. Jag tycker mig
förstå att det är med dessa intentioner
man nu arbetar.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i det som den föregående talaren slutade
med, nämligen att vi måste göra allt
som kan göras för att råda bot på ungdomsarbetslösheten,
som verkligen är
ett mycket allvarligt problem.

Även jag har med tillfredsställelse
konstaterat att utbildningsfrågorna bliNr
52

10 Nr 52 Måndagen den 11 december 1967

Svar på interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för arbetslösa
ungdomar

vit kraftigt uppmärksammade i det rådande
arbetsmarknadsläget. Det är ett
område där man kan göra verkligt stora
och avgörande insatser, inte minst på
yrkesutbildningssidan men även när det
gäller de kompletteringskurser som vi
här hört talas om.

I den sista meningen i interpellationssvaret
säger statsrådet Moberg:
»Jag vill slutligen erinra om att förgymnasial
utbildning på deltid kan anordnas
av den kommunala vuxenutbildningsorganisationen.
» Såvitt jag förstår
avser statsrådet den vuxenutbildningsorganisation
som träder i kraft den 1
juli 1968. Det betyder sålunda att några
initiativ ingalunda kan tas under våren,
om inte verksamhetens igångsättning
flyttas. Jag vill därför fråga, om statsrådet
är beredd medverka till en sådan
ändring i fråga om tidpunkten, att man
redan under vårterminen kan komma
i gång med den ifrågavarande verksamheten.
Jag tror att det vore utomordentligt
värdefullt, om så kunde ske. Det är
också mycket angeläget från den synpunkten,
att vi just nu har så stora
skaror ungdomar gående arbetslösa.
Om en sådan ändring kunde genomföras,
skulle vi på det lokala planet få
värdefulla möjligheter att hjälpa de
unga till en meningsfylld sysselsättning.

Vi hade hemma hos oss på arbetsförmedlingens
initiativ en samling för arbetslösa
ungdomar, ungdomar som har
slutat skolan men saknar arbete. Detta
var inom ett litet block, Ljusdalsblocket,
och man fick samman 75 ungdomar
som var färdiga med sin utbildning
men som inte hade arbete och inte visste
vad de skulle ta sig till. Jag vill gärna
lovorda det initiativ som togs den
gången. Men vad jag nu efterlyser är
alltså vidgade möjligheter att komma
till rätta med detta problem.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Till herr Westberg vill

jag först säga att riksdagen redan har
fattat sitt beslut i denna fråga. Det beslutet
innebär att den förbättrade organisationen
och de förbättrade möjligheterna
kommer att föreligga från den
1 juli nästa år. Dessutom vill jag lämna
herr Westberg den upplysningen, att
redan i den nuvarande organisationen
kan — och det görs också — de nuvarande
kvällsgymnasierna ge en förgymnasial
utbildning, dock inte på samma
goda villkor som kommer att gälla från
den 1 juli nästa år.

Jag instämmer helt i vad fru LewénEliasson
har sagt om önskvärdheten av
att de möjligheter som nu förbereds till
våren verkligen blir uppmärksammade
av ungdomarna och deras anhöriga.
Det skulle ju vara mycket olyckligt —
när nu så kraftiga åtgärder förbereds
och viljan att hjälpa till är så stark —
om ungdomar i vissa fall inte skulle
komma i åtnjutande av de förbättrade
möjligheterna på grund av bristande
information. Jag hoppas att de resurser
och de möjligheter som här ges verkligen
också utnyttjas på ett effektivt sätt.

Beträffande frågan om åldersgränsens
flyttning från 21 till 20 år, så finns
sedan rätt länge på den punkten en
framställning från arbetsmarknadsmyndigheterna
till regeringen, vari man
begärde att få gränsen sänkt till 18 år.
Men i samband med det program mot
ungdomsarbetslösheten som lades fram
presenteras nu tillsammans med skolöverstyrelsen
ett nytt förslag av innebörd
att gränsen skulle sänkas till 20
år. Det är ett mycket stort problem, det
bör man ha klart för sig. Men frågan
är under prövning i inrikes- och ecklesiastikdepartementen.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag är klart medveten
om att det finns möjligheter att via
kvällsgymnasium tillgodose vissa utbildningsbehov.
Det är emellertid riktigt
som statsrådet säger, att det inga -

Måndagen den 11 december 1967 Nr 52

Svar på interpellation ang. den kompletterande grundskoleutbildningen för arbetslösa
ungdomar

lunda sker på samma gynnsamma villkor
som den vuxenutbildning vi räknar
med skall komma i gång den 1 juli 1968.

Anledningen till att jag här ifrågasätter,
om man inte eventuellt skulle
kunna göra en ändring med hänsyn till
det rådande arbetsmarknadsläget, är
att jag tror att gynnsammare villkor
skulle stimulera skolstyrelserna att vidta
åtgärder för att än mer hjälpa de
unga.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för beskedet om åldersgränsen.
Jag har nog insett att det har inte
minst en ekonomisk innebörd. Eftersom
jag emellertid anser att denna fråga
är så pass allvarlig för de ungdomar
det gäller vill jag bara uttrycka den
förhoppningen, att man kan finna vägar
att sänka denna åldersgräns.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som herr Westberg säkert
vet, är det nu praktiskt taget uteslutet
att göra någon förändring för våren
i det system vi har. Jag är däremot
övertygad om att de åtgärder, som nu
vidtas för våren 1968 och som jag har
redovisat i svaret, är så pass omfattande
och så tillfredsställande att de ungdomar,
som råkar ut för arbetslöshet
under våren, får en rimlig chans att utbilda
sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 58, statsutskottets
utlåtanden nr 196—207,
bankoutskottets utlåtande nr 60, andra
lagutskottets utlåtanden nr 67, 68 och
72, tredje lagutskottets utlåtanden nr 61
och 62 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 40.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 198 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av motioner angående
upprätthållande av pressetiska krav;

bevillningsutskottets betänkande nr
64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in. jämte motioner;
och

andra lagutskottets utlåtande nr 76,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om studiemedelsavgifter,
m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 1 mom. och 39 §
civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74); och

nr 375, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 5
december 1958 (nr 566) om ersättning
för krigsskada å egendom.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.41.

In fidem

Sune K. Johansson

12 Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Tisdagen den 12 december

Kl. 10.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. tullpreferenser
för u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Svensson i Kungälv frågat mig om
jag vill redogöra för den svenska regeringens
inställning till tullpreferenser
för u-länderna. Interpellanten frågar vidare
om regeringen utarbetat konkreta
förslag till generella preferenser inför
UNCTAD-konferensen 1968 och hur jag
bedömer utsikterna att få en internationell
överenskommelse till stånd om
ett generellt preferenssystem.

Jag vill svara följande.

Markanta skiljaktigheter i utvecklingstendenserna
mellan ekonomin i de
rika och de fattiga länderna utlöste
u-ländernas krav på en handels- och
utvecklingskonferens inom ramen för
Förenta Nationerna. Detta illustreras
inte minst i siffrorna över utrikeshandeln
där man för industriländerna kunde
avläsa en accelererad tillväxt, medan
u-ländernas export, sedd i sin helhet,
karakteriserades av såväl otillräcklig
utvecklingstakt som instabilitet. Denna
tendens har hållit i sig. Nyligen publicerade
siffror visar att industriländerna
mellan 1959 och 1966 fördubblade
sin export, medan u-länderna förmådde
öka sin med endast 50 procent. Uländernas
relativa andel av världshandeln
har från 1959 till 1966 sjunkit
från 23 procent till endast 19 procent.

Det är mot denna bakgrund man får
se u-ländernas krav på preferenser vid
första världshandelskonferensen 1964.

Diskussionerna om preferenser har
därefter ägt rum inom UNCTAD men
framför allt inom OECD. En särskild
grupp med deltagande av Frankrike,
Förenta staterna, Storbritannien och
Västtyskland — länder vilka representerat
olika uppfattningar i preferensfrågan
— har ingående behandlat olika
tekniska frågor. Gruppen avgav helt
nyligen en rapport som var uppe för
behandling vid ministermötet i OECD
vid månadsskiftet november/december.

Rapporten avspeglar den utveckling
som ägt rum under det senaste året i
vissa stora länders attityd i preferensfrågan.
Förenta staterna accepterar sålunda
numera tanken på preferenser.
Frankrike, som tidigare förordade selektiva
preferenser, motsätter sig inte
i princip generella preferenser. De riktlinjer
och principer för ett preferenssystem
som presenterades av OECDgruppen
kan i huvudsak anses peka mot
ett generellt preferenssystem.

När vi på svensk sida har övervägt
frågan har vi varit medvetna om de
fördelar och de nackdelar som är förenade
med ett preferenssystem. Man
kan exempelvis peka på risken för att
ett utbrett preferenssystem skulle kunna
öka motståndet mot långtgående allmänna
tullsänkningar i industriländerna
och samtidigt medföra snedvridningar
i handeln och i längden i produktionsinriktningen.
Vi har emellertid
också varit medvetna om det starka
önskemål som föreligger från u-ländernas
sida att få till stånd ett preferenssystem.
Detta nar senast kommit till
uttryck i det dokument, som utarbetades
vid u-ländernas samordningskonfe -

Tisdagen den 12 december 19G7 Nr 52

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

rens inför den andra världshandelskonferensen,
den s. k. Algerstadgan.

Utvecklingen bland industriländerna
bar nu lett till att flertalet länder är
beredda att acceptera ett preferenssvstem.
Frågan är hur ett generellt preferenssystem
konkret skall utformas. Vi
söker från svensk sida aktivt verka för
elt preferenssystem som så mycket som
möjligt gagnar u-ländernas intressen.
Preferenserna bör, menar vi, omfatta
samtliga industriländer av någon betydelse
i världshandeln. Preferenserna
bör så långt som möjligt ges efter enhetliga
regler. Ett så brett varuurval
som möjligt bör eftersträvas. De undantag
från preferenssystemet, som industriländerna
tillåts göra, bör vara någorlunda
likformiga och komma i fråga
endast i sådana fall där allvarliga marknadsstörningar
kan befaras. Det nya
preferenssystemet bör ersätta de preferenser
som nu finns. Preferenser som i
dag ges av vissa u-länder till några
industriländer bör avskaffas. Så långt
som möjligt bör preferenserna resultera
i tullfrihet. Preferenssystemet får emellertid
inte hindra framtida allmänna
tullsänkningar. Med hänsyn härtill bör
man utgå från att systemet blir av temporär
natur.

Såsom jag föreslog vid ministermötet
i OECD bör diskussionerna i OECD
fortsätta för att söka uppnå enighet
mellan industriländerna på sådana
punkter där oenighet fortfarande råder.
Det är angeläget att frågan när den
presenteras i ett gemensamt uttalande
av industriländerna vid konferensen i
New Delhi skall ha nått fram till enighet
om allmänna riktlinjer för frågans
lösning.

Preferensfrågan har nu hunnit utredas
och diskuteras så mycket att jag
för min del anser det vara möjligt att
man skall kunna enas på flertalet väsentliga
punkter vid konferensen. Därmed
skulle vi få en grund för arbetet
med den slutliga utformningen av ett
preferenssystem efter konferensen.

Men vi får inte tro att preferenser
till förmån för u-länderna ensamt kan
på ett avgörande sätt förbättra deras
exportmöjligheter. Preferenser ger inte
en automatisk garanti för avsättning av
u-ländernas produkter. För att rätt kunna
utnyttja de nya möjligheterna är det
bl. a. av utomordentlig betydelse att
u-länderna bedriver en aktiv marknadsföring.
Sverige har i olika internationella
sammanhang tagit initiativ
till åtgärder på detta område. Vi har aktivt
stött verksamheten i GATT :s internationella
handelscentrum. Denna linje
kommer vi att följa även i förhållande
till det gemensamma centrum som avses
inrättas för GATT och UNCTAD
— ett samarbete som vi redan vid första
konferensen föreslog skulle etableras
mellan dessa två organ.

Herr talman! Det problem som tas
upp i interpellationen är endast ett av
de många, som vi har att förbereda oss
för inför New Delhikonferensen. Den
utveckling som jag inledningsvis berörde
motiverar de krav på åtgärder
från industriländernas sida som Algerstadgan
är ett samlat uttryck för. Vi
kommer från svensk sida att inom ramen
för våra resurser och i nära samarbete
med de andra nordiska länderna
aktivt medverka till att söka uppnå konkreta
och verksamma lösningar på dessa
problem.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Först vill jag rikta ett
tack till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för hans positiva
svar på min interpellation. Innan jag
kommenterar denna något närmare
skall jag knyta några reflexioner till
hela det problemkomplex, som här rullas
upp.

1960-talet förklarades ju av Förenta
Nationerna som det stora utvecklingsdecenniet.
Industriländernas bidrag till
utvecklingsländerna skulle som bekant

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

höjas till 1 procent av nationalinkomsten,
och den ekonomiska tillväxttakten
inom u-länderna förväntades öka
till 5 procent per år. Tecken till att en
sådan utveckling icke låg inom räckhåll
visade sig dock redan tidigt under
1960-talet. Utvecklingstakten inom uländerna
förblev ju låg och handelsrelationerna
mellan i- och u-länderna
försvårades genom en rad restriktioner
på olika områden.

U-ländernas svåra situation var bakgrunden
till bildandet 1964 av FN:s
handels- och utvecklingskonferens,
UNCTAD, som tillkom på ett initiativ
från 1962 av u-länderna själva. Här skapades
ett internationellt forum, där
konstruktiva förslag rörande handel och
utveckling kunde läggas fram och praktiskt
genomarbetas.

Ett värdefullt arbete har också utförts
inom UNCTAD, som har utgjort
en kontaktyta mellan i första hand uländerna.
Men trots detta och trots FNdeklarationen
vid 1960-talets början gör
sig nu, när detta decennium går mot
sitt slut, en växande besvikelse gällande
bland u-länderna. Världsbankschefen
George D. Woods pekade vid sitt
framträdande på Bankföreningens årsmöte
nyligen på de allmänt kända faktorer
som samverkar till att göra 1960-talet till ett stillaståendets och i många
fall ett tillbakagångens årtionde för uländerna.
Jag syftar självallet på befolkningsexplosionen
inom dessa länder
och den svåra skuldsättningen, som
genom återflöde i form av räntor och
amorteringar ofta innebär en omvänd
subventionering. Sådana för i-länderna
gynnsamma inbördes tullsänkningar
som Kennedyronden medfört innebär
vidare i många fall en ökad isolering
från världsmarknaden för u-ländernas
del. U-länderna anser att de förhandlingsmöjligheter
som UNCTAD ger har
försummats av i-länderna i egenintressets
namn.

Det är alltså dessa faktorer som ligger
bakom det problemkomplex som

här rullas upp. Jag är mycket tacksam
över det svar som handelsministern
lämnat på min interpellation — svaret
är positivt, och man förmärker en ändring
från tidigare ståndpunkter till förmån
för generella tullpreferenser.

Representanter för de 77 u-länder
inom UNCTAD som undertecknat Algerstadgan
har besökt olika i-länder —
däribland Sverige för ett par veckor
sedan — och gjort framställningar om
en positiv hållning från i-ländernas
sida under de förhandlingar som skall
äga rum i New Delhi i februari—mars
nästa år. Som handelsministern framhåller
i svaret är det inte bara Sverige
som visar en mer positiv inställning,
och det tycker jag skall noteras. Därför
kan vi hoppas på att förhandlingarna
i New Delhi skall leda till förbättringar.

Handelsministern påpekar att detta
endast är en fråga av många, och jag
vill understryka det. Tidigare har det
ju varit en fastlåsning vid målsättningen
1 procent av nationalprodukten
— man skulle ge pengar. Men det
gäller ju i själva verket att hjälpa uländerna
på traven för att få till stånd
en industrialisering, och ett av medlen
är tullpreferenser. De andra medel som
finns — det är åtskilliga — skall jag
inte nu gå in på, då jag tror mig veta
att saken kommer upp till diskussion
fram i januari. Jag hoppas att vi då
också får en redogörelse för den svenska
inställningen till UNCTAD-konferensen.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Det gladde mig att höra
handelsministern redogöra för regeringens
positiva inställning inför UNCTAD
II. Under ett par dagar har ju en ministerdelegation
från u-länderna besökt
Sverige. Den var utskickad av u-ländernas
samarbetsdelegation, i vilken ingår
representanter för de 77 länder som
verkar inom ramen för världshandelsorganisationen
UNCTAD, och hade till
uppgift att informera om u-ländernas

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

handlingsprogram inför den andra
världshandelskonferensen, som hålls i
New Delhi i början av nästa år. Även
om deras besök uppmärksammades av
våra massmedia beaktades kanske ändamålet
med besöket inte tillräckligt.

U-länderna blev under början av 1960-talet — som handelsministern här redogjort
för — alltmer medvetna om att
deras ekonomiska utveckling höll på att
stagnera, beroende på ett försämrat handelsutbyte,
och genomdrev bildandet av
ett permanent organ för handelsfrågor.
Vid UNCTAD I antogs flera rekommendationer
gällande världshandelns och
biståndets utformning. Efter tre år har
UNCTAD nu publicerat resultatet av en
undersökning som klart visar att utvecklingen
gått i motsatt riktning mot vad
man önskade. Tulldiskrimineringen mot
de fattiga länderna har ökat som en följd
av de rika ländernas ekonomiska integration
-— Kennedyronden utgör härvidlag
inget undantag.

U-länderna har sedan början av 1960-talet årligen gått miste om 2 1/2 miljarder
dollar på grund av bl. a. försämrade
exportpriser. Denna beräkning har
gjorts genom jämförelse av priserna för
en given mängd varor. Siffran ter sig
ännu allvarligare då vi vet att u-länderna
till 80 procent täcker sitt behov av
utländsk valuta genom export. De fattiga
ländernas skuldbörda växer med sådan
fart att vi på 1970-talet kan få komma
att bevittna hur kapitalflödet ändrar
riktning. Samtidigt växer låneandelen
av biståndet, som för övrigt gått ned från
0,87 procent 1961 till 0,62 procent 1966.

Om denna utveckling skall kunna vändas
är det nödvändigt att de rika länderna
är politiskt villiga till de uppoffringar
som en omdanad världshandel till
en början kommer att kräva av oss.
UNCTAD har sedan 1964 genom omfattande
utredningsarbete lagt den faktamässiga
grunden för praktiska överenskommelser.
U-landsgruppen inom
UNCTAD har på basis av detta arbete
antagit ett handlingsprogram inför

UNCTAD II, den så kallade Algerstadgan.
Det vore mycket värdefullt för oss
om handelsministern vid bedömningen
av de övriga faktorerna ställer sig lika
positiv som när det gäller tullpreferen ser.

Ett sådant ställningstagande skulle
även öka u-ländernas möjligheter att
realistiskt bedöma sina förutsättningar
inför mötet vid UNCTAD II.

Jag skall här nöja mig med att fästa
uppmärksamheten på ett par punkter i
Algerstadgan. Det gäller för det första
villkoren för privata svenska investeringar
i u-länderna. Dessa länder är positivt
inställda till dylika insatser, under
förutsättning att de ryms inom ramen
för utvecklingsplanernas prioriteringar.
Företagen bör ta ut en skälig vinst, sägs
det. Men vem avgör vad som är skälig
vinst? Det har hänt att u-länder inom
samma region underbjudit varandra för
att locka till sig etableringen av ett
åtråvärt företag.

Från u-ländernas sida har nu framförts
önskemål om att deras egna regionala
ekonomiska kommissioner skulle få
granska villkoren för aktuella utländska
investeringar, och i de fall där icke vissa
minimikrav uppfylls skulle finnas
möjlighet att vägra ett företag etableringsrätt.
U-länderna skulle då nå en
regional styrning och samordning av
privata investeringar. Frågan är, herr
statsråd, om vårt land kommer att medverka
till att ge u-länderna den dirigeringsrätten.

Jag vill inte underlåta att samtidigt
understryka vikten av att vi från vårt
lands sida får ett system som garanterar
täckning av de politiska och andra risker
som åvilar de företag vilka verkligen
etablerar sig i ett u-land. Vi vet alltför
väl att en eventuell väntan på en
internationell överenskommelse om sådana
garantier endast är en undanflykt.
Många länder har redan skapat nationella
garantier, och det innebär med all
säkerhet att lusten att svara för andra
länders investeringar har försvunnit eller
åtminstone begravts i någon pap -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

pershög. Vi väntar med spänning på regeringens
förslag i denna fråga och jag
vill endast uttrycka förhoppningen att
ett sådant garantisystem inte blir begränsat
till vissa så att säga sanktionerade
länder. En sådan begränsning måste
få till resultat ett minskat bistånd i
form av uteblivna investeringar.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på de ansträngningar som görs av
u-ländernas samarbetsorganisationer
för att öka den inbördes handeln. Denna
hämmas dock bl. a. av kommunikationstekniska
hinder och av bristen på
konvertibla valutor för kreditgivning.
Ett belysande exempel på det förstnämnda
gavs av regionkommissionschefen
för Afrika, Robert Gardiner. Om personer
i två västafrikanska stater vill telefonera
med varandra måste samtalen
först kopplas över både Paris och London
innan förbindelse erliålles.

När det gäller krediterna krävs i Algerstadgan
att i-länderna vid UNCTAD
II anger storleken och slaget av det bistånd
de är villiga att satsa på ökat ekonomiskt
samarbete mellan u-länderna.
Sverige borde redan nu förklara sig
villigt att aktivt stödja detta samarbete.
Vi bör biträda skapandet av en internationell
fond för handel mellan u-länderna
och vara beredda att tillskjuta
betydande belopp. Förutom den mönsterbildande
effekten skulle ett sådant
institut kunna få betydelse, t. o. in. vid
ett ensidigt svenskt bistånd, om begränsning
gjordes till vissa varugrupper
med högt utvecklingsvärde.

Liksom Sverige drivit frågan om familjeplanering
i internationella organ
bör vi kunna gå i spetsen för de rika
länderna när det gäller att söka nå
praktiskt betydelsefulla överenskommelser
med u-länderna inför UNCTAD II.
Det är min förhoppning att handelsministern
kommer att medverka till detta.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Svensson i Kung -

älv har alldeles rätt när han konstaterar
att vi har kunnat bevittna en växande
besvikelse hos u-länderna över stagnationen
i deras ekonomiska utveckling,
delvis sammanhängande med den ogynnsamma
handelsutvecklingen. Jag vill
emellertid knappast instämma med honom
när han gör gällande att Kennedyförhandlingarna
i och för sig ökat u-ländernas
isolering. Jag tror att motsatsen
är sann. Vi kan visserligen — det skall
jag villigt erkänna •—• notera att de förbättringar
för u-ländernas handelsbetingelser
som åstadkoms i Kennedyronden
är av mera begränsad natur än de
förbättringar som i-länderna fick, men
det sammanhänger, herr Svensson, med
den speciella struktur som kännetecknar
u-ländernas export. Större delen av
denna hänför sig till råvaror och tropiska
produkter, medan industriellt tillverkade
varor endast representerar en
liten del av totalexporten. Kcnnedyronden
resulterade i mera omfattande tullsänkningar
just på industrivarorna, och
därför kan inte u-länderna än så länge
dra samma nytta av det resultat som i
förhandlingarna uppnåddes på detta
område.

Beträffande råvaror och vissa halvfabrikat
— särskilt råvaror från u-länderna
— kan vårt land sägas ha ett mycket
rent samvete. Våra tullar har alltid
varit låga och har under de senaste
åren som bekant i stor utsträckning helt
avvecklats. Riksdagen har ställt sig
bakom de förslag som regeringen i detta
avseende lagt fram och med entusiasm
tagit på det svenska folkhushållet
de sänkta inkomster som t. ex. en reducering
eller avveckling av kaffetullen
innebär. Vi är medvetna om att vi ensamma
kan göra mycket litet på denna
väg för att öka u-ländernas möjligheter
att handla med oss, men åtgärderna har
också sin psykologiska betydelse. Vi har,
med andra ord, i viss mån ansett att vi
i detta hänseende bör vara ett föregångsland.
Jag tror att herr Svensson
och jag kan vara överens om det.

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

Det viktiga som man skall hålla i
minnet är emellertid att preferenserna
är en fråga, och kanske ingalunda den
största. Vill man verkligen ställa upp ett
konkret och verkningsfullt program att
omsätta i praktiken, som ger u-länderna
ganska omedelbara lättnader men framför
allt tillför dem framtidstro och tillförsikt,
erfordras en serie åtgärder som
kompletterar och stöder varandra och
som sammantagna skulle betyda väsentliga
framsteg för ansträngningarna att
hjälpa u-länderna till rätta med deras
handelsproblem. Vi anser från svensk
sida de förslag vi har framlagt vara
realistiskt utformade, och de är åtskilliga.
Vi driver dessa frågor i olika internationella
organ, inte bara i UNCTAD
utan, som jag erinrat om i mitt
interpellationssvar, även i OECD och
sannerligen också i GATT, som har en
alldeles speciell sakkunskap och erfarenhet
på tullområdet.

Fru Sundberg har upplyst kammaren
om många mycket väsentliga men också
för oss alla ganska välkända förhållanden
i u-länderna. Hon har ställt frågan
till mig, om vi inte också med andra
åtgärder —• hon nämnde särskilt stöd
till enskilda investeringar i u-länderna
— borde kunna göra än mera. Jag har
ibland i den svenska debatten beklagligtvis
funnit en bristande kunskap om
vad vi har gjort och vilka resultat vi
uppnått. Jag blev mycket glad, herr
Svensson och fru Sundberg, när jag tog
emot delegationen från Alger, som var
hitsänd inte främst för att informera oss
om Algerchartern — den hade vi haft
tillfälle att studera tidigare — inte heller
främst för att pressa oss att arbeta än
mera målmedvetet för att söka hjälpa
u-länderna till ett slut på de svårigheter
man där brottas med till följd av många
olika omständigheter, utan främst för
att tacka oss. Både jag och mina medarbetare
fick intrycket att Alger-delegationen
ansåg att våra åtgärder var
bra — det förelåg egentligen inga pro -

blem; man bara hoppades att våra ansträngningar
skulle mötas av stöd från
andra länder, och man önskade oss
framgång och välsignelse att fortsätta
på de vägar vi redan beträtt. Detta var
glädjande och kontrasterade ganska väsentligt
mot de uttalanden som ibland
kommit till uttryck i svensk press, när
det gällt att bedöma den svenska regeringens
verksamhet på detta område.
Jag vill inte säga att denna inställning
gäller riksdagen i dess helhet, men även
här har ibland gjorts uttalanden som
skulle kunna få en utomstående att tro
att den svenska regeringen mer eller
mindre halvhjärtat eller inte alls har
brytt sig om att befatta sig med hela
detta för framtiden så oerhört väsentliga
problemkomplex.

På fru Sundbergs fråga skulle jag
framför allt vilja svara att spörsmålet
om ett stöd åt privata investeringar genom
en garantiverksamhet är under utredning.
Jag hoppas att ganska snart ett
därpå grundat förslag skall kunna underställas
riksdagen. Men jag vil! än en
gång understryka att det, jämfört med
vad man skulle åstadkomma genom ökad
omfattning av enskilda investeringar,
ter sig väsentligt mycket viktigare att
öka möjligheterna för multilaterala åtgärder
på detta område. Vid Internationella
valutafondens och Världsbankens
senaste sammanträde i september eller
möjligen oktober månad i Rio de Janeiro
gick Sverige kraftigt in för att öka de
resurser som till dessa institutioner
knutna organisationer kan förfoga över
för att kunna ge u-länderna stöd.

Jag har sett många exempel på hur
enskild investeringsverksamhet dess värre
mera tjänat enskilda vinstintressen
än varit till omedelbart och fullt gagn
för u-länderna. Man bör nog därför
iaktta en viss försiktighet här. Om det
gäller en avvägning mellan multilaterala
åtgärder för att stödja u-ländernas möjligheter
att utveckla sina resurser och
åtgärder i syfte att öka enskilda före -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Svar på interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

tags möjligheter att medverka därtill,
måste vi alltjämt lägga huvudvikten vid
de multilaterala åtgärderna.

Jag vill sluta med att säga att ett
investeringsstöd genom preferenser inte
är tillräckligt. Med preferenser kan vi
hjälpa u-länderna att litet snabbare
utveckla sina industrier för att via industriexport
tjäna in nödvändiga valutor.
Men vi kan inte inskränka oss
till detta; det fordras en rad åtgärder,
som knappast rör tullarna, för att komma
till rätta med de kastningar i uländernas
inkomster på handeln som
de upplevt under senare år.

Utan att det kan sägas att vi förhäver
oss, kan vi nog fastslå att Sverige
också därvidlag utgjort ett gott föredöme.
Det är ett svenskt-brittiskt förslag
som ligger till grund för vad vi nu hoppas
skall kunna träda ut i livet, nämligen
åtgärder för supplementär finansiering.
Jag skall inte gå in på detta,
herr talman, utan skall försöka vara litet
kortare i min replik; jag vill bara nämna
en sådan åtgärd. Vi har också deltagit
i utformningen av och även anslutit
oss till alla råvaruavtal för att
på sikt stabilisera u-ländernas inkomster
av råvaruexporten och komma till
rätta med de därmed sammanhängande
långsiktiga strukturella problemen. Vi
har ett förslag om att man till råvaruavtalen
också borde knyta överenskommelser
om buffertlager exempelvis. Vi
kan inte ensamma ha resurser att upprätta
sådana, ty de förutsätter medverkan
från alla länder.

Allra sist vill jag, herr talman, bara
säga att även om det, såsom herr Svensson
i Kungälv påpekat, förelegat grundad
anledning för u-länderna att känna
besvikelse över utvecklingen under
1960-talet, tror jag att man glädjande
nog också kan konstatera en tilltagande
realism och förståelse hos dessa länder
för betydelsen av att själva hålla ihop.
Men man kan hos u-länderna även konstatera
en växande insikt om att i-länderna
måste samverka, om verknings -

fulla resultat i framtiden skall kunna
uppnås.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag förstår att det finns
en del människor som delar min känsla
av att detta frågekomplex är oerhört
svårt och att vi inte kan tävla med
handelsministern och hans departement
då det gäller sakkunskapen.

En sak har vi emellertid gemensamt:
vi önskar aktualisera dessa saker för
allmänheten för att därmed få fram dem
och göra dem till ett debattämne. De
får, som handelsministern uttrycker det,
inte glömmas bort.

Även om jag i min interpellation har
koncentrerat mig till tullpreferenserna,
vill jag dock understryka att dessa bara
utgör en sak av de många ting som
måste göras. Jag är glad över att handelsministern
tog upp frågan om den
fond som det svensk-brittiska förslaget
gäller. Jag tror att det är en väg,
på vilken man kan komma fram för att
hjälpa u-länderna att lätta deras bekymmer
i fråga om rå varuexporten.

Som vi alla vet är u-länderna ofta beroende
av ett fåtal varuslag. Priserna går
dessutom upp och ned, och det är svårt
för u-länderna att bemästra dessa skiftningar.
Jag hoppas att det förslag som
Sverige och England framlagt skall komma
att leda till resultat.

Den linje som regeringen har valt,
nämligen att i internationella organ verka
för multilaterala åtgärder, måste vara
riktig, precis som när vi talar om att
frågorna om tekniskt bistånd helst bör
lösas multilateralt och inte bilateralt.

Får jag sedan säga några ord om investeringsgarantierna.
U-länderna måste
öka sin industriella verksamhet och
de har svårigheter med det. Där behövs,
efter vad jag förstår, privat investeringsverksamhet.
Men jag vill gärna understryka
vad handelsministern sade, att

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Svar på interpellation ang. orsakerna till den under de senaste åren inträdda ökningen
av socialhjälpen

dessa investeringsgarantier inte i första
liand skall hjälpa t. ex. svenska företag,
utan de skall vara till nytta för
u-landet. Det är därför som dessa är svårare
att införa än vad många, kanske
även fru Sundberg, tror.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag blev något konfunderad
när handelsministern ville sätta
frågan om det multilaterala biståndet i
motsatsförhållande till möjligheten att
ge investeringsgarantier. Detta är två
inkommensurabla storheter, eftersom
det multilaterala biståndet innebär ett
direkt ekonomiskt åtagande från svensk
sida, medan garantier i de flesta fall,
åtminstone i de länder där sådana garantier
redan finns, i mycket ringa
grad innebär kostnader för staten i fråga.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig
att handelsministern, när han satte det
multilaterala biståndet mot investeringsgarantier,
syftade på den internationella
överenskommelsen om investeringsgarantier.
I det fallet ställde jag mig
skeptisk, och erfarenheten visar att jag
bär grund för en sådan skepsis.

Jag framförde i mitt anförande en
mycket positiv inställning till frågan om
en internationell fond för att öka handelsutbytet
mellan de olika u-länderna.
Jag tror att handelsministern och jag
är helt överens om betydelsen av en sådan,
och jag vill på intet sätt förringa
värdet av de multilaterala åtagandena.
Jag har emellertid mycket svårt att förstå
att man behöver sätta dem i motsatsförhållande
till svenska statens möjligheter
att lämna investeringsgarantier.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har svårt att inse
att det inte går att göra jämförelser mellan
bistånd och genom garantier därför
att åtagandena är inkommensurabla
storheter. Uttrycks jämförelsen i pengar
är vad man jämför kommensurabelt

enligt gängse språkbruk. Fru Sundberg
är mycket optimistisk i fråga om att investeringsgarantin
aldrig kommer att
belasta statsverket och skattebetalarna.
Men vi löper risken att de ibland måste
infrias, och från den betydande garantiverksamheten
till stöd för exporten
saknar vi inte exempel på att staten kan
få träda in och fullgöra sina förpliktelser.
Staten tar på sig vissa förpliktelser
som kanske drabbar en generation
som följer efter mig men ändå ligger
nära fru Sundberg i tiden. Då måste
man göra avvägningen mellan om det
är riktigare att ge vissa löften eller
anslå medel för multilateral hjälp. Det
är den senare hjälpen som u-länderna
helst vill ha. Är det deras väl man i första
hand har i åtanke, bör man välja
den vägen och ge dem den frihet de behöver
att köpa investeringsvaror för utveckling
av sina resurser på det ställe
där de kan få dem bäst och billigast.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. orsakerna
till den under de senaste åren inträdda
ökningen av socialhjälpen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har bett mig redogöra för de viktigaste
orsakerna till att socialhjälpen
ökat i omfattning under de senaste åren.

Interpellanten menar, att siffrorna för
socialhjälpen har stigit markant. Utvecklingen
kan belysas med några uppgifter
för tioårsperioden 1957—1966.

År 1957 utgjorde det årliga antalet
hjälptagare 4,3 procent av invånarantalet.
Siffran steg till 4,4 procent år 1959
och sjönk sedan till 3,5 procent år 1964.
Därefter har siffran stigit till 3,8 procent
år 1966. Socialhjälpskostnaderna

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Svar på interpellation ang. orsakerna till den under de senaste aren intradda ök -

ningen av socialhjälpen

uppgick till cirka 120 miljoner kronor
år 1957 och har sedan stigit till cirka
172 miljoner kronor år 1966. Från år
1964 till år 1965 utgjorde ökningen cirka
15 miljoner kronor, från år 1965 till
år 1966 cirka 27 miljoner kronor. Räknat
i fast penningvärde har socialhjälpskostnaderna
varit i stort sett oförändrade
sedan 1957. I förhållande till standardutvecklingen
har socialhjälpen
minskat i omfattning.

Socialhjälpen kan med vissa reservationer
ses som ett slags mätare på effektiviteten
hos andra sociala trygghetsanordningar
— i den mån dessa visar
sig otillräckliga får ju socialhjälpen
träda till. Från denna synpunkt är det
intressant att jämföra socialhjälpskostnaderna
med de totala socialutgifterna.
År 1957 uppgick socialhjälpens värde
till cirka 2 procent av samhällets socialutgifter.
Socialhjälpens andel har
därefter oavbrutet sjunkit, så att den
år 1965 — det senaste år för vilket fullständig
statistik föreligger — utgjorde
1 procent av de sammanlagda socialutgifterna.
Socialhjälpen svarade då för
cirka 145 miljoner kronor av cirka
14 500 miljoner kronor.

Slutsatsen av denna utveckling får
naturligtvis inte bli att vi slår oss till
ro. Tvärtom fortsätter vi oavlåtligt våra
strävanden att ytterligare förbättra de
sociala trygghetsanordningarna.

Orsakerna till att socialhjälp utges
framgår inte av den reguljära statistiken.
Det är knappast möjligt att ta reda
på hjälporsakerna — i den mån dessa
över huvud taget kan utrönas med någon
säkerhet — annat än genom specialundersökningar.
Fn sådan specialundersökning
gjordes år 1959 av socialpolitiska
kommittén. Fn ny undersökning,
som bl. a. skulle möjliggöra jämförelser
med 1959 års, övervägs för närvarande
inom socialdepartementets planeringsoch
budgetsekretariat.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Jag ställde interpellationen när jag
såg uppgifterna om hur kostnaderna för
socialhjälpen ökat under de senaste
åren. Jag tror inte att jag är ensam om
uppfattningen att dessa frågor diskuteras
ganska livligt bland allmänheten.
Det finns enligt min mening all anledning
att noga uppmärksamma utvecklingen
på detta område, eftersom bland
allmänheten den uppfattningen mer
och mer börjar breda ut sig, att det är
alltför många som alltför lätt kan utnyttja
denna bjälpform, medan människor
som verkligen skulle behöva
hjälp inte alltid får det.

Jag har själv arbetat i en socialnämnd
under ett antal år, och ofta har
jag träffat människor som velat göra
denna uppfattning gällande.

En sådan diskussion och en sådan
uppfattning kan leda till att ordet socialhjälp
får en dålig klang, och det
kan inverka negativt på den sociala
verksamheten. Det är kanhända nödvändigt
att vi så småningom får en litet
mer ingående debatt om dessa frågor.

Även om man under de senaste åren
mer och mer försökt arbeta efter principen
förebyggande åtgärder och med
inriktning på återanpassning, tror jag
att det alltjämt i alltför stor utsträckning
arbetas efter principen att betala
ut kontant ersättning. Naturligtvis är
jag fullt medveten om att vi inte helt
kan komma ifrån denna form av socialhjälp,
men den trygghetsskapande politiken
måste inriktas på att förebygga
att människor hamnar i svåra situationer.

Även om socialministern med sina
siffror vill bevisa att socialhjälpsverksamheten
utvecklats till det bättre,
kvarstår dook det faktum, att vi under
en tid av högkonjunktur har väsentliga
sociala problem. Ekonomen Per Holm -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Svar på interpellation ang. orsakerna till
ningen av socialhjälpen

berg skrev i »Socialt forum» för någon
tid sedan, att fattigdomen i dagens Sverige
är betydande även om dess totala
omfattning ännu är okänd. Vi har alltså
problem som samhällsutvecklingen
i stor utsträckning skapat: bostadssituationen,
bristen på arbete och även
lönestrukturen.

Socialministern säger att det inte går
att få fram orsakerna ur den reguljära
statistiken. Jag förstår det. Jag vill sluta
mitt anförande med att säga att jag tror,
att det kunde vara värdefullt att få
fram specialundersökningar som gör
det möjligt att på ett bättre sätt följa
socialhjälpens inriktning och effektivare
angripa de områden som i dag föranleder
diskussion.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har aktualiserat ett allvarligt problem.
Det är möjligt att det är så som
socialministern säger att den rena socialhjälpen
procentuellt sett inte har
•ökat så mycket, men man har nog en
känsla av att missbruket av de sociala
förmånerna håller på att öka. Senast
har utländska medborgares sätt att utnyttja
t. ex. vårt studiesociala stöd aktualiserats.
Folk från länder som inte
har ratificerat konventionen om studiehjälp
reser hit för att utnyttja våra förmåner
och få gratis utbildning och försvinner
sedan ur landet.

I mitt hemlän har missbruk av sociala
förmåner fått stor aktualitet genom
att det uppdagats att en finländsk
medborgare för närvarande håller på
att omskolas till bilmekaniker och därvid
får 618 kronor i månaden i socialt
bidrag trots att han har utvisats från
vårt land inte mindre än 21 gånger!
Detta märkliga förhållande uppdagades
när mannen åtalades för ett mindre
brott. Saken har anmälts för JO men
inte föranlett någon åtgärd.

Det är utan tvivel så att det för närvarande
råder stark irritation bland

den under de senaste åren inträdda ök våra

arbetare över att våra sociala förmåner
på olika sätt missbrukas av
många gånger notoriskt arbetsskygga
individer. Jag hoppas verkligen att socialministern
på allvar försöker komma
tillrätta med detta problem, som är ett
växande problem.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
begagna tillfället att ställa ett par frågor
med anledning av socialministerns
interpellationssvar, eftersom jag tycker
att de siffror som däri angavs är en
smula svårtolkade. En ökning av den
procentuella andelen hjälptagare behöver
nämligen inte betyda en reell ökning
av antalet hjälptagare; den procentuella
ökningen kan ju hänga ihop
med en allmän effektivisering av socialhjälpen.
Det kan alltså vara fråga om
en statistisk ökning snarare än om en
reell ökning. Detta mätproblem träffar
man f. ö. på på alla områden; det går
inte att absolut säkert avgöra vad som
är en faktisk och vad som är en statistisk
ökning av en samhällsföreteelse.
En allmän effektivisering av socialhjälpen
borde ju nu ha ägt rum ute i kommunerna.
Om detta medfört att man
hittat fler hjälptagare än tidigare, så
blir ju resultatet en ökning, inte faktiskt
men rent statistiskt.

Vidare kan effektiviseringen — detta
snuddade herr Gustavsson i Alvesta vid
■—• vara av en alldeles speciell art; den
kan ta formen av en uppsökande verksamhet
i större utsträckning än tidigare.
Resultatet blir då detsamma: man
hittar flera fall och därmed påverkas
siffrorna rörande hjälpfallsfrekvensen.

Slutligen, herr talman, är det ju så
att hjälptagare numera inte behöver
vara personer som uppbär understöd.
Den nya socialhjälpslagen avser faktiskt
även åtgärder av stödjande natur
som inte är materiella t. ex. i form av
understöd. Det kan vara stöd i form av
enbart personlig rådgivning och så -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Svar på interpellation ang. orsakerna till den under de senaste åren inträdda ökningen
av socialhjälpen

dant. När det här använts begreppet
»hjälptagare», skulle jag gärna vilja ha
en precisering av vad som ligger i det
begreppet. Är det sådana som får pengar
i form av understöd eller avses därmed
över huvud taget sådana som är
klienter så att säga, alltså sådana som
får stöd av en eller annan typ, den må
vara materiell eller inte?

Jag tycker det är mycket värdefullt
att socialministern i slutet av interpellationssvaret
meddelar, att man överväger
att göra en specialundersökning
lik den som socialpolitiska kommittén
gjorde 1959, så att man får en jämförelse
mellan förhållandena då och nu. Jag
hoppas att denna undersökning även
blir noggrant differentierad, så att man
får en uppdelning av hjälptagarna i
olika kategorier och att man om möjligt
också försöker att mäta effektiviseringseffekten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga att vi nog alla kan hjälpas åt när
det gäller att auktorisera socialhjälpen.
Den bör inte bli föremål för misstänksamhet.
Den är ett viktigt komplement
i vårt samhälle när det gäller att hjälpa
nödställda människor. Om det ute i
kommunerna skulle begås felaktigheter,
kan sådant påtalas. Jag tror att det är i
mycket ringa grad sådant sker, och jag
tror, att herr Gustavsson i Alvesta kan
medverka i det allmänna upplysningsarbetet,
om han hör på sina håll att
alltför många alltför lätt får hjälp. Jag
kan gärna personligen säga, att när jag
möter sådana påståenden, ber jag helt
enkelt att få konkreta exempel på det.
Här är det ändå ansvariga kommunalmän
soon handhar och bedömer dessa
frågor.

Vidare skulle jag vilja säga med anledning
av att herr Ringaby påpekade
att här också förekommer falsarier att

det kanske gör det på något håll. Men
man skall också komma ihåg att i vårt
samhälle förekommer det tyvärr bedrägerier
och andra olagligheter på andra
områden. Det är klart att inom hela
detta väldigt stora område som socialvården
utgör kan sådana ting inträffa,
men jag tror inte att man skall förstora
detta.

Får jag sedan göra ett par tillägg med
anledning av de inlägg som här har
gjorts och med anledning av herr Wiklunds
frågor. Jag hade 1965 tillfälle att
på Spalrfrämjandets konferens »Vårt
ekonomiska läge» redogöra litet grand
för bl. a. socialhjälpspolitiken och socialhjälpens
omfattning, karaktär och
utveckling. Jag skulle, herr talman, gärna
vilja citera vad jag sade 1965 på
denna punkt. Jag framhöll bl. a. följande: »Det

finns därför ingen anledning
antaga att socialvården i framtiden
kommer att minska i och med att inkomsten
ökar och socialförsäkringarna
tar över uppgifter som socialvården tidigare
fått svara för. Det kommer att
behövas intensivare insatser för att
hjälpa och rehabilitera, även om det
kan vara fråga om ett mindre antal
personer.

Låt mig emellertid erinra om att det
är cirka 90 000 barn i vårt land som erhåller
hjälp via socialvården. Det är naturligtvis
ofta fråga om ensamstående
försörjare, splittrade familjer etc., men
även sjukdomsinslaget är betydande.
Vad det sistnämnda beträffar kanske
man här har en mätare på sjukförsäkringens
otillräcklighet vid långvarig
sjukdom för familjer i normala inkomstlägen.
»

En undersökning 1960 visade att
drygt 80 procent av hjälptagarna i
Stockholm var fysiskt sjuka och ungefär
hälften psykiskt sjuka. Även nyare
undersökningar har visat att medicinskt
och socialt betingade handikapp av skilda
slag är en vanlig företeelse.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Svar på interpellation ang. orsakerna till

ningen av socialhjälpen

Jag har i mitt svar betonat, att man
i vissa avseenden kan se socialhjälpen
som en mätare på effektiviteten beträffande
andra sociala trygghetsanordningar.
Från och med i år har en väsentligt
förbättrad sjukvårdsförsäkring,
som just tar sikte på dem som drabbas
av sjukdom under en längre tid, genomförts.
I sådana fall kommer sjukförsäkringen
att ge ett ökat stöd. I riksdagen
har vi bara för någon vecka sedan beslutat
om en mycket viktig läkemedelsreform,
som innebär att ingen som i
fortsättningen kommer till ett apotek
med ett läkarrecept behöver betala mer
än 15 kronor. Jag tror att detta kommer
att betyda en hel del, bl. a. då det gäller
vissa grupper som på grund av sjukdom
måste använda medicin kontinuerligt.
Jag tar detta som ett exempel. De
90 000 barnen i vårt land som erhåller
hjälp via socialvården innebär naturligtvis
också en uppfordran till insatser
då det gäller det nu aktuella familjepolitiska
stödet.

Vidare tror jag att herr Wiklund i
många stycken har rätt då han pekar
på att det härvidlag också kan spåras
en ökning av effektiviteten inom socialhjälpen.
Socialstyrelsen har i en
enkät i vissa kommuner inhämtat en
del upplysningar rörande orsakerna till
ökningen av socialhjälpskostnaderna,
och härvid har bl. a. framkommit en
rad enligt min mening intressanta saker,
som i viss mån överensstämmer
med vad herr Wiklund påpekade. Det
rör sig om något generösare former
för utgivande av socialhjälp, stigande
kostnader för medicin och läkarvård
och främst det ökade antalet åldringar,
vilket, som jag tidigare framhöll, icke
är oväsentligt. Vidare talar man om
ökad information bland allmänheten om
sociala förmåner och genomförandet av
en effektivare organisation för hjälpverksamheten.
I det fallet tror jag att
familjevårdsprincipen börjar spela en
viss roll. Den gäller vidare intensifie -

den under de senaste åren inträdda ök ringen

av den uppsökande verksamheten
från socialnämndernas sida.

I riksdagen har vi, bland andra herr
Wiklund och jag, diskuterat frågan om
hur vi skall kunna effektivisera just
den uppsökande verksamheten. Kanske
kan man av dessa siffror finna att vi
är på rätt väg för att uppnå en ökning
av effektiviteten på detta område. Sedan
vill jag inte dölja att jag tror att
den dämpade konjunkturen under senare
år också påverkat läget härvidlag.
Minskningen av sysselsättningen kan ha
medfört att människor med handikapp
av psykisk, fysisk eller social natur fått
svårare att finna arbete och att således
en marginell arbetskraft inte tagits i
anspråk på samma sätt som tidigare.
På sina håll har nog också detta medverkat
till ökningen.

Herr Wiklund frågade slutligen på
vilket sätt hjälpen utgått till hjälptagarna,
och svaret blir att vederbörande
fått ett ekonomiskt stöd eller vård.

Herr talman! Med dessa kommentarer
tror jag att jag i stort sett svarat
på de gjorda inläggen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Här gäller det säkert
inte sådana människor som är tillfälligt
eller långvarigt sjuka utan en helt annan
grupp. Jag tog upp denna debatt
med utgångspunkt från de diskussioner
som många gånger förs ute i bygderna
och som föranleder att frågor om dessa
ting ställes till de ansvariga i kommunen.
Jag gör inte gällande att de ansvariga
har begått fel. De har ju lagar och
förordningar att rätta sig efter. Men
även om vi bedriver den allra bästa
upplysningsverksamhet på detta område
finns det ändå människor som utnyttjar
socialhjälpen, och det vet allmänheten.
Det är därför diskussioner uppkommer.

Det är också oerhört svårt för en
socialnämnd att komma till rätta med
den grupp det här är fråga om. Vi hoppas
emellertid att framdeles komma be -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Radio- och televisionshus

tydligt längre än nu i vad gäller exempelvis
eftervården för alkoholister och
kriminellt belastade. Det är bl. a. där
som det brister i dag, och det är det som
skapar en stor del av problemen som vi
möter.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har inte sagt att
det är enbart sjukdom som ligger till
grund för behoven. Det är det naturligtvis
inte. Men jag vill erinra herr Gustavsson
i Alvesta om att den undersökning
som gjordes 1959 visade att i ungefär
hälften av fallen var det sjukdom
som var anledning till hjälpbehovet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 54, bevillningsutskottets
betänkande nr 64 och
andra lagutskottets utlåtande nr 76.

§ 4

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
58, över proposition med förslag till lag
med anledning av sammanslagning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län, m. m.; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om exekutionsväsendets organisationsnämnd,

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket,

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 5

Utgifter på tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet) Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1967/68,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Radio- och televisionshus

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
155 (bilaga 6, punkt 5, s. 41 och 42)
föreslagit riksdagen att till Radio- och
televisionshus på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 5 500 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 921 av
herr Hubinette och 11:1135 av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren hade
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52 25

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:921 och 11:1135 till Radio-
och televisionshus på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 5 500 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Strandberg, Bohman
och Cassel (samtliga h), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:921 och 11:1135 avslå
Kungl. Maj :ts förslag om medelsanvisning
på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1967/68 till radio- och televisionshus.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Låt mig beträffande
denna punkt börja med att tala om vad
vi är överens om i utskottet. Det är tre
ting som är helt ostridiga. Det första
av dessa är att det behövs ett nytt radiooch
TV-hus i Göteborg, oavsett om man
vill ha ett andra TV-program eller —
som vi reservanter — inte vill ha det.
De förhållanden som nu råder är säkerligen
oefterrättliga.

Det andra som vi är överens om är
att det råder en allvarlig arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna i Göteborg.
Det tredje som vi också allesammans
är på det klara med är att det anslag,
som vi nu inbjudes att ta ställning till
och som på tilläggsstaten är upptaget
med 5,5 miljoner kronor, gäller ett
byggnadsprojekt vilket enligt vad som
nu kan beräknas kommer att kosta 30
miljoner kronor. Vad summan i verkligheten
kommer att sluta på är det väl
ingen som kan säga.

Vad vi i statsutskottets fjärde avdelning
haft olika meningar om är tidpunkten
för beslutet i detta ärende.

Radio- och televisionshus

Frågan är om beslutet är av så brådskande
natur att det är nödvändigt att
fatta det i dag, den 12 december, eller
om man inte skulle kunna vänta de 30
dagar — det är i varje fall inte fråga
om längre tid — som återstår till dess
att statsverkspropositionen för budgetåret
1968/69 ligger på riksdagens bord.

Om det skulle vara någon mening
med att sätta i gång initialskedet av
projektet under innevarande budgetår,
måste man nämligen redan nästa budgetår
kunna satsa 10 miljoner kronor
på detta bygge och påföljande budgetår
lika mycket. Innan man fattar det första
beslutet om att anslå 5,5 miljoner kronor
under detta budgetår bör man
alltså vara fullt på det klara med att
ett anslag på 10 miljoner kronor till
radiohuset i Göteborg kommer att få
rum i 1968/69 års budget.

Låt mig erinra om en del data i detta
sammanhang. Propositionen om tilläggsstat
I lades fram den 3 november 1967.
På lördagskvällen den 18 november
beslöt England att devalvera, och detta
tillkännagavs söndagen den 19. Regeringen
har alltså inte vid fattandet av
beslut om förslag på tilläggsstaten kunnat
ta hänsyn till vad som har hänt
i samband med den engelska devalveringen.
Ingen kan heller begära detta
av regeringen, eftersom devalveringen
då inte var känd vare sig för regeringen
eller för någon annan.

När devalveringsbeslutet blev känt
fick vi från regeringshåll veta att den
svenska kronan icke skulle devalveras,
och vi har med något undantag varit
överens om att detta var ett helt riktigt
beslut. Det skulle dock föranleda
regeringen att göra en allvarlig överprövning
av hela det budgetförslag, som
man nu började kunna skönja i sin slutliga
gestaltning. Man skulle få lov att
granska anslag efter anslag och undersöka
om de i det mera skärpta ekonomiska
läge, som efter den engelska devalveringen
kunde föreligga fick plats
i budgeten eller inte.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Radio- och televisionshus

Och det är alldeles uppenbart att finansministern
vid en sådan granskning
skulle komma att bli besvärligare att
tala med än han var före devalveringarna.

Vi reservanter har nu sagt oss: Det
vore fel att genoan ett beslut i dag binda
regeringen vid dess genomgång av
statsfinanserna och tvinga regeringen
att som en uppföljning av det beslut,
som skulle fattas i dag, ta med 10 miljoner
kronor för radiohuset i Göteborg
i budgeten för 1968/69. Vi menar alltså
att man borde lugna sig och vänta med
beslutet om igångsättande av radiohusbygget
en månad, tills vi fått statsverkspropositionen
och med utgångspunkt
därifrån kan bedöma läget.

Men, säger någon, vi kan inte vänta
därför att arbetslösheten är så stor att
radiohuset måste byggas så eller så —
det är nödvändigt att komma i gång
snabbt. I utskottet bär sagts att väntan
på beslut skulle kunna bli så lång som
fram till det nya budgetårets början den
1 juli 1968. Men det behöver inte alls
bli så lång väntan — i verkligheten
skulle regeringen kunna komma tillbaka
i samband med framläggandet av
statsverkspropositionen och begära ett
tilläggsanslag, som riksdagen kunde
pröva och eventuellt bevilja redan i
januari månad 1968. Det behöver sålunda
inte alls bli något långt uppskov.

Det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
i Göteborg och det måste
göras något åt den — så långt är vi
helt överens. Men då uppställer sig nästa
fråga. Det finns naturligtvis en rad
projekt avseende olika byggen i Göteborg
— vad det nu kan vara — som
allesammans stoppas av den 25-procentiga
investeringsavgiften på nybyggen
av visst slag. Har man lagt alla dessa
projekt vid sidan av projektet att bygga
ett radiohus i Göteborg och jämfört angelägenhetsgraden
hos det ena projektet
med angelägenhetsgraden hos det
andra projektet, så att man kan säga,
att detta med radiohuset är det vikti -

gaste av alltsammans? Eller har man
jämfört byggandet av ett nytt radiohus
med en eljest tänkbar, mycket nära till
hands liggande åtgärd, nämligen att
öka bostadsbyggandet i rikets andra
stad, som har en betydande bostadsbrist?
Mig veterligt har dessa jämförelser
icke gjorts av regeringen. De finns
åtminstone inte redovisade i propositionen.
Jämförelserna har heller inte
gjorts av utskottet; utskottet har inte
haft något material att grunda sådana
jämförelser på.

Jag kommer alltså, herr talman, till
det resultatet att vi gott och väl skulle
kunna lugna oss till dess att statsverkspropositionen
för 1968/69 är klar och
vi kan bedöma ärendet i dess helhet på
ett riktigt och naturligt sätt. Jag yrkar
därför bifall till reservationen.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I tilläggspropositionen
bär som investeringsanslag för byggande
av ett radio- och televisionshus i
Göteborg föreslagits 5,5 miljoner kronor.
Några högermän med storstockholmsrepresentanten
herr Bengtson i
Solna i spetsen har i ett motionspar yrkat
avslag på förslaget. Detta är väl i
och för sig inte ägnat att förvåna, men
däremot finner jag det förvånande att
högerrepresentanterna i statsutskottet
reserverat sig till förmån för motionsparet.

Visserligen säger herr förste vice talmannen
Cassel att utskottsledamöterna
varit överens på en mängd punkter.
Men även om utskottets ledamöter är
överens är det ett känt faktum att radiooch
televisionsverksamheten i Göteborg
bedrivs under sådana lokalförutsättningar
som torde sakna motstycke i
världen.

Radioutredningen är i detta avseende
en värdefull informationskälla. Radioverksainheten
är splittrad på ett flertal
platser i staden och har inte någon studiolokal
som svarar mot de krav man

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

liar anledning att ställa på en dylik.
Televisionen har sina lokaler i en barackbyggnad,
som av göteborgarna
döpts till TV-ladan eller Synvillan. Under
sändnings- och inspelningstid måste
utanför lokalerna utplaceras vakter
som stoppar all trafik, ty om biltrafik
tilläts skulle ljudet från den dränka de
inspelade programmen.

Herr talman! Jag skulle kunna hålla
på länge med att beskriva de kaotiska
lokalförhållanden som gäller för radio
och TV i Göteborg, men jag skall avstå.
Jag hänvisar endast till radioutredningens
betänkande i denna fråga.

I reservationen sägs att det inte är
fråga om anslag på 5,5 milj. kronor,
utan att ett bifall till utskottets hemställan
i realiteten också medför bifall
till ett anslag, som skulle röra sig om
30 milj. kronor eller däromkring. Ett
bifall till utskottets hemställan skulle
alltså enligt reservationen innebära startandet
av detta angelägna bygge. Detta
är på sätt och vis riktigt, men riksdagen
har så sent som för ett år sedan •— jag
tror det var den 14 december -—• uttalat
sig för en utbyggnad av den regionala
radio- och TV-verksamheten. En
förutsättning för denna utbyggnad är
att det finns lokaler.

Jag skall be att få citera ett uttalande
som statsutskottet gjorde förra året.
Högerns representanter stod bakom
detta och det antogs även av riksdagen.
Jag citerar alltså statsutskottets utlåtande
nr 163 år 1966:

»Den i propositionen sålunda föreslagna
organisationen av Sveriges Radios
programverksamhet har bl. a. syftat
till att ekonomiskt och programmässigt
stärka distriktens ställning.
Tanken har därvid varit att åtstadkomma
en bättre programbevakning av landets
olika delar och att säkerställa att
de regionalt producerade programmen
bereds ett ökat utrymme i riksprogrammen.
Utskottet vill för sin del understryka
angelägenheten av att en sådan
förbättring av betingelserna för den re -

Radio- och televisionshus

gionala programverksamheten kommer
till stånd. Utan att vilja mera exakt
ange den andel av programproduktionen
som distrikten bör svara för — vilket
kan vara både principiellt och
praktiskt olämpligt — finner utskottet
en rimlig målsättning vara att omkring
en fjärdedel av programproduktionen
sker regionalt.»

Herr talman! En enig riksdag har
alltså för tämligen exakt ett år sedan
tagit ställning till den regionala utbyggnaden
av radio- och TV-verksamheten.
Det är väl alldeles självklart att västra
Sverige i detta sammanhang är en region
som bör omfattas av utbyggnaden.
Det är väl lika självklart att en av
förutsättningarna härför är att det finns
lokaler för verksamheten.

Nu säger herr förste vice talmannen
Cassel att om vi i dag fattar beslut i
denna fråga binder vi regeringen. Jag
kan inte tänka mig att regeringen har
något emot att bli bunden på denna
punkt, ty det är från regeringen som
det — äntligen — har kommit ett förslag
att detta mycket angelägna bygge i
Göteborg skall startas.

Herr förste vice talmannen Cassel säger
vidare att det väl inte kan spela
någon roll om vi väntar med detta beslut
i trettio dagar eller däromkring för
att se vad regeringen bjuder i frågan
i samband med att statsverkspropositionen
läggs på riksdagens bord. Det är
väl en mycket stor skillnad, herr förste
vice talman! Om vi nämligen i dag fattar
beslut innebär detta att vi tar medlen
från den budget som avser budgetåret
1967/68. Om vi däremot väntar till
våren med att fatta beslut får vi inga
medel förrän under budgetåret 1968/
69. Det innebär således i realiteten ett
års försening av detta angelägna bygge.

Herr förste vice talmannen Cassel
nämnde också att man var enig om att
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
i Göteborg är hög. Ja, den är hög,
och det mest oroande är att den tenderar
att bli väsentligt högre till nästa

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Radio- och televisionshus

höst. Just därför är det nödvändigt att
sysselsättningsskapande objekt kommer
i gång på ett tidigt stadium. Ett bygge
av denna omfattning har nämligen en
ganska lång planeringsperiod, och ett
beslut av riksdagen i dag skulle ge en
sysselsättningseffekt om 8 å 10 månader.

Frisläppandet av industrins investeringsfonder
har haft en positiv inverkan
på sysselsättningsläget för byggnadsarbetarna
i Göteborg. Sammanlagt
har projekt för 90 miljoner kronor påbörjats.
Dessa sysselsättningsskapande
åtgärder kommer emellertid — det har
länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus
län mycket starkt tryckt på i sitt
svar — att vara över när detta radiooch
TV-hus börjar byggas. Därför skulle
ett beslut även från sysselsättningssynpunkt
vara mycket angeläget.

Herr förste vice talmannen menar vidare
att det vore mera trängande att
öka bostadsbyggandet i Storgöteborg,
eftersom vi har så stor bostadsbrist.
Visst är det behövligt. Vi har i dag i
göteborgsområdet 17 000 lägenheter under
produktion; det är det största antal
som någonsin har rapporterats. Alla
åtgärder vidtages för att hålla bostadsproduktionen
på en så hög nivå som
möjligt även i fortsättningen. Om marktillgång
och planeringsmöjligheter det
medger, avser vi att öka bostadsbyggandet
i rask takt. Även om byggandet ökas
med låt oss säga 3 000 å 5 000 lägenheter
om ett år, kommer detta dock inte
att få någon större sysselsättningseffekt.
Hösten 1968 kommer nämligen
elementfabriker att starta produktion
av prefabricerade byggelement som
kommer att leda till att antalet byggnadsarbetare
i bostadsproduktionen väsentligen
reduceras.

Herr talman! Jag vill understryka att
det från alla synpunkter är angeläget
att ett radio- och TV-hus snarast möjligt
kommer till stånd i Göteborg. Jag
ber därför att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan under punkten 5.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen var ingenting
av vad herr Hugosson sade felaktigt
annat än när han utnämnde mig
till förste vice talman. I övrigt är vi
väl överens hela vägen; herr Hugosson
slår med kraft in öppna dörrar. Vi är
helt ense om att lokalförhållandena för
radio och TV i Göteborg är under all
kritik, och vi är ense om att man behöver
göra något åt arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna.

Herr Hugosson gör gällande att regeringen
inte har någonting emot att
bli bunden för 10 miljoner kronors utgifter
på nästa års budget. Vet herr
Hugosson det? Jag gör det inte, ty ingen
människa har talat om för mig vad budgeten
för nästa år kommer att innehålla.

Herr Hugosson har fel på ännu en
punkt utöver vicetalmanskapet. Han sade
att man inte i januari månad kan
få ett tilläggsanslag på innevarande
års budget. Visst kan man det! Här tillkommer
både tilläggsstat II A och II B.
Det finns alla möjligheter i världen
för regeringen att komma tillbaka i
samband med statsverkspropositionen
och begära detta anslag.

Jag tror fortfarande, trots herr Hugossons
inlägg, att kammaren skulle
göra klokt i att ta det litet lugnt i det
här ärendet och vänta med dess avgörande
tills vi kan överblicka konsekvenserna.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Regeringen har ju lagt
fram denna tilläggsproposition och i
sitt förslag upptagit 5,5 miljoner kronor
för byggandet av radio- och TVhus
i Göteborg. Då förutsätter jag att
regeringen hade bedömt detta projekt
såsom varande mycket angeläget och
utifrån de utgångspunkterna inte hade
något emot att bli bunden i denna fråga.
Jag försökte i mitt första inlägg att
påvisa vikten av att vi så snart som

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

möjligt får lokalmässiga förutsättningar
i Göteborg för radio- och TV-verksamlieten.
Från den utgångspunkten är det
angeläget att riksdagen så snabbt sig
göra låter fattar beslut i denna fråga.
Man var ju för ett år sedan överens om
alt den hade den allra högsta angelägenhetsgrad.

Herr andre vice talmannen CASSEL
<h) kort genmäle:

Herr talman! Visst är detta ett angeläget
projekt men'' det finns mycket som
är angeläget, mycket som vi skulle vilja
göra, om vi hade råd. Herr Hugosson
glömmer emellertid bort historien här.
Han glömmer bort att regeringens bedömning
skedde den 3 november. Då
kunde, som jag tidigare sagt, regeringen
inte veta vad som skulle komma att
hända den 18 november. Ingen kände
till Englands devalvering, en eventuell
devalvering hos oss eller de problem
som hänger samman härmed.

Varken herr Hugosson eller jag kan
komma ifrån att klimatet för oss har
blivit hårdare. Mycket av det som vi
trodde att vi kunde kosta på oss den
3 november vet vi nu att vi inte orkar
med.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Ilerr Cassel säger nu
att England inte hade devalverat, när
regeringen presenterade tilläggspropositionen.
Konsekvensen av herr Cassels
sätt att argumentera skulle bli att
man från högerhåll försökte stoppa alla
utgifter som riksdagen har att ta ställning
till. Och när man nu skjuter in sig
på radio- och TV-huset i Göteborg, börjar
jag tvivla på att man verkligen är
så överens i statsutskottet som herr Cassel
vill göra gällande.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Efter den debatt som
förevarit kan jag fatta mig kort, men
jag vill erinra kammaren om ett par
saker som hör till förhistorien. Jag tar

Radio- och televisionshus

risken att herr andre vice talmannen
kommer att svara mig: Javisst, vi var
överens om det också.

När vi för ett år sedan tog ställning
till frågan om utbyggnaden av radio
och TV var vi allesamman överens om
att satsa hårt på den regionala verksamheten.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vid det tillfället skärpte vi
Kungl. Maj :ts skrivning beträffande den
regionala verksamheten just för att
säkra den verksamhetens andel av programproduktionen.
Redan vid det tillfället
framhöll departementschefen att
det för den regionala programverksamheten
var angeläget att ett nytt radio-
och televisionshus kom till uppförande
i Göteborg så snart som möjligt.
Men han var med hänsyn till då
rådande arbetsmarknadsläge inte beredd
att ange tidpunkten.

Detta uttalande upprepades i årets
statsverksproposition och föranledde
ingen erinran från vare sig utskottets
eller riksdagens sida. Men nu är sysselsättningsläget
som framgick av herr
Hugossons anförande helt annorlunda;
det är bekymmersamt, framför allt för
byggnadsarbetarna i Göteborg. Tidpunkten
är alltså inne, men trots detta vill
högerreservanterna som också framgick
av herr andre vice talmannens anförande
skjuta på ett beslut för att avvakta
statsverkspropositionen.

Vad händer då, herr talman? Jo, ett
uppskjutande av ett beslut i denna fråga
kommer att fördröja byggstarten i
Göteborg. Herr andre vice talmannen
nämnde cirka 30 dagar. Men, herr talman,
vi har väl ändå motionstid även
på tilläggsstaten! Utskottet skall också
behandla ärendet och framlägga det i
kamrarna för beslut. Vi måste i så fall
komma fram till åtminstone februari
månad. De 30 dagarna tror jag därför
inte på, snarare är 60 dagar en mera
realistisk bedömning. Men det viktiga
ur sysselsättningssynpunkt är att beslutet
fattas just nu. Något fördröjande
får inte ske.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Radio- och televisionshus

Sedan skulle jag, herr talman, bara
vilja framhålla ytterligare en sak. Herr
andre vice talmannen förde ett resonemang
som om det vore vanliga budgetmedel
vilka skulle användas för ändamålet.
Så är dock inte fallet, utan det
är fråga om licensmedel.

Till slut vill jag fråga var herr andre
vice tamannen fått uppgiften — som
återfinns i reservationen —• att regeringen
kommer att göra en fullständig
omarbetning av budgeten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I och för sig är jag medveten
om att det kan vara litet riskabelt
att motionera, men till herr Hugosson
vill jag gärna säga att jag inte på något
vis önskat göra göteborgarna något ont
med denna motion. Genom att poängtera
att jag skulle vara representant för
Storstockholm vill herr Hugosson liksom
framhålla att jag skulle försöka skapa
en motsättning som inte finns mellan
Stockholm och Göteborg. Tvärtom,
höll jag på att säga; ett litet uppskov
skulle mycket väl kunna tänkas ligga i
göteborgarnas intresse, men jag skall
inte närmare utveckla det resonemanget.

Såsom herr andre vice talmannen sade
skulle det vara rimligt att man i ett
större sammanhang tar ställning till
denna fråga och inte nu i en tilläggsbudget
som är relativt begränsad till
sin omfattning. Skulle det vara så farligt,
om denna »TV-lada» eller »synvilla»
inte skulle bli färdig under det sista
kvartalet av 1970 utan först några månader
senare? Med den utomordentligt
besvärliga situation som radion och
televisionen i Göteborg befinner sig i
erfordras ändå vettigare övergångsförhållanden.
Man måste ordna det litet
bättre för den treårsperiod, då de anställda
vid Göteborgs radio och television
under alla förhållanden är hänvisade
till att arbeta i den s. k. synvillan.
Jag förstår i och för sig att herr Hu -

gosson ömmar för dem. Deras problem
ligger emellertid tre år framåt i tiden,
varför det aktuella förslaget inte innebär
en lösning av deras arbetsförhållanden
just nu.

Sedan berörde herr Hugosson frågan
om arbetsmarknadssituationen i Göteborg.
Jag måste gratulera Göteborg
till att ha i gång 17 000 lägenheter
i bostadsproduktionen; det är såvitt jag
förstår en mycket hyfsad siffra. Om det
ändå råder arbetslöshet i en så stor stad
som Göteborg, som dock tillsammans
med Stockholm och Malmö tillhör de
hetaste regionerna, torde problemet få
sökas någon annanstans. Jag har tyvärr
icke tillgång till siffrorna för arbetslösheten
där, och det tycks inte heller
utskottet ha haft trots att man åberopar
arbetsmarknadsförhållandena. Det torde,
som reservanterna pekar på, vara
möjligt att frisläppa några av de projekt
som stoppats av den 25-procentiga
byggnadsavgiften — det har man gjort
på andra håll. Byggnadsuppgifter för totalt
3,7 miljarder kronor har stoppats,
och bland dem måste finnas projekt som
ligger längre fram i kön än nybyggnaden
för radio och TV i Göteborg.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Här har diskuterats vad
regeringen egentligen håller på med
när det gäller budgeten 1968/69. Jag
har fått den uppfattningen att regeringen
gör en genomgripande översyn av
hela budgeten med en — med hänsyn
till det nya strävare och svårare ekonomiska
läge som vi har råkat i — strängare
behandling av anslagen. Jag har i
hög grad gillat detta och jag vill gärna
få bekräftat att regeringen håller på
därmed. Jag skulle ge regeringen eu
honnör, om det är sant vad som har
sagts i pressen att det pågår ett sådant
arbete.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Min avsikt har inte

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Byggnadsarbeten vid universiteten och vissa högskolor

varit att skapa motsättningar där sådana
inte föreligger. Jag tror att motionen
avlämnades innan England devalverade
och detta är i varje fall inget
bärande argument i motionen. I debatten
görs nu emellertid gällande att den
engelska devalveringen medfört att ett
radio- och TV-hus i Göteborg inte kan
byggas.

Herr Bengtson i Solna sade att det
nog kan ligga i göteborgarnas intresse
att vänta med en lösning av denna fråga.
Jag har försökt tala om att det varken
för göteborgarna eller för dem
som vill ha en regional utbyggnad av
radio- och TV-verksamheten kan föreligga
något intresse av att ytterligare
skjuta ett beslut i frågan framför sig.
Herr Bengtson i Solna tänkte sig vissa
provisorier. Det är väl ändå att göra
saken ännu värre om man löser lokalproblemen
med ytterligare provisorier!

Jag har, herr Bengtson, en del siffror
beträffande arbetsmarknadssituationen
för byggnadsarbetarna i Göteborg.
Under hela 1967 har trots det höga bostadsbyggande
som för närvarande pågår
i Storgöteborg arbetslösheten varit
större varje månad jämfört med motsvarande
månad ett år tidigare. I november
månad var 432 byggnadsarbetare
registrerade som arbetslösa.

Men det är inte i och för sig detta
som är det allvarligaste. Enligt länsarbetsnämndens
prognos kommer nämligen
2 301 byggnadsarbetare att vara
arbetslösa i augusti 1968. Man söker nu
med alla medel att få fram sysselsättningsskapande
projekt, inte minst med
tanke på att elementbyggeriet hösten
1968 på ett helt annat sätt än hittills
kommer att minska behovet av by g§"
nadsarbetare för bostadsproduktionen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Till herr Hugosson vill
jag först och främst utan ytterligare
kommentar säga att motionen är undertecknad
den 28 november.

Man har varit inne på frågan i vilken

mån göteborgarna som sådana har någon
glädje av ett bygge av detta slag.
Jag kan berätta om hur vi i Solna ser
på liknande ting. Vi har en massa institutioner
av offentlig karaktär, men
det är alldeles uppenbart att vår drätselkammare
är mer road av att till staden
få sådana som betalar skatt. Det
är alltså rent kommunalekonomiska
synpunkter som anläggs i de flesta kommuner.
Men det tycks man, enligt herr
Hugosson, inte göra i Göteborg.

Herr Hugosson talade om provisorierna
för dem som arbetar inom radio och
TV i Göteborg. Detta är dock ett problem
som kommer att finnas de närmaste
tre åren. Är det så illa beställt
som herr Hugosson gör gällande, måste
man vidta vissa provisoriska åtgärder.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att arbetsmarknadsfrågan väl är litet för
stor för att dras in i en debatt som gäller
en investering på 5,5 miljoner kronor.
Både reservanterna och jag har
tidigare hänvisat till de andra möjligheter
som står till buds. Om man i Göteborg
på byggsidan räknar med en
arbetslöshet på 2 300 arbetare i augusti
1968, så måste man väl göra någonting.
Vad som då ligger närmast till hands
är väl att konstatera, att investeringsavgiften
upphör en och en halv månad
senare.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 6

Byggnadsarbeten vid universiteten och
vissa högskolor

Sedan punkten föredragits anförde
Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Under punkt 6 i propositionen
och i utskottsutlåtandet före -

32 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

slås bl. a. ett anslag på 12,8 miljoner
kronor till nybyggnad för fysiska institutionen
i Uppsala.

I propositionen redovisas förarbetena,
nämligen uppdraget till byggnadsstyrelsen
att projektera en nybyggnad
1965 och att projektera objektet t. o. m.
färdiga bygghandlingar 1967. Däremot
talar man inte om att det bakom dessa
anslagsfrågor ligger en allvarlig stadsplanefråga.
Byggnadsstyrelsen har försökt
få till stånd en ny stadsplan för
området, men påbörjade dessa ansträngningar
så sent att det inte varit möjligt
att få fram den i tid. Man har då
begärt dispens, men byggnadsnämnden
har avslagit denna ansökan. Länsstyrelsen
har på grund av reglerna om
det kommunala planmonopolet också
avslagit dispensansökan.

Byggnadsstyrelsen har då vänt sig
till regeringen, som ju kan ge dispens,
men frågan är ännu inte avgjord. I propositionen
sägs att det för dessa byggnadsföretag
gäller att »handlingar och
kostnadsutredningar numera prövats av
Kungl. Maj:t». Därefter heter det: »Alla
dessa objekt bör få påbörjas innevarande
budgetår.» Eftersom man begär så
mycket pengar som 12,8 miljoner kronor,
så bör man ha klart för sig — och
också redovisa detta för utskott och
riksdag — att detta gäller under förutsättning
att man får de dispenser som
behövs för att få bygga.

Med anledning av detta skulle jag
vilja ställa ett par frågor till statsrådet
Moberg. Den första frågan lyder: Anser
statsrådet att ett anslagsärende av
denna omfattning bör underställas riksdagens
prövning utan att det av redovisade
handlingar framgår att byggnadsföretaget
— i fråga om den planerade
byggnadens höjd, avståndet till gatan
och med hänsyn till möjligheterna att
parkera på tomten — strider mot gällande
stadsplan? Min andra fråga är:
Anser statsrådet det vara riktigt att
universitetet genom fastighetsförvärv i
angränsande kvarter äter sig in i ett

villaområde för att därefter aktualisera
en stadsplaneändring då tiden anses
mogen härför?

Denna senare fråga ställer jag av den
anledningen att jag anser att en stadsplaneändring
av detta slag — man vill
alltså i ett etablerat stort villaområde
uppföra en offentlig byggnad, en universitetsinstitution
— är ett planärende
som bör behandlas i den ordning som
planer skall behandlas. Genom att ärendet
på detta sätt handläggs på omvägar
kan universitetets markinnehav och de
institutioner som uppförs i villaområdet
bli ett påtryckningsmedel till förmån
för en planändring som kanske inte blir
sådan som man egentligen önskar. Det
är enligt min mening angeläget att staten
i sitt handlande följer de regler
och principer som gäller för byggande
och planläggning inom kommunerna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68 i
vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation
ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967/68, i

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lokaliseringslån

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
155 (bilaga 9, punkt 3, s. 73 och 74)
föreslagit riksdagen att 1) till Lokaliseringslån
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 50 milj. kr., 2) besluta
att ramen för lokaliseringslån under
den femåriga försöksperioden vidgades
till 600 milj. kr. och 3) bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret
1967/68 bevilja lokaliseringslån med
högre belopp än som anvisats under anslaget.

I anledning av Kungl. Maj ds förslag
hade hemställts

dels i de likalydande motionerna
/: 922 av herr Ferdinand Nilsson in. fl.
och II: 1137 av herr Svensson i Va in. fl.

1. att riksdagen måtte till Lokaliseringslån
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 milj. kr.,
och

2. att riksdagen måtte besluta att ramen
för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden fram till utgången
av budgetåret 1969/70 icke
måtte sättas lägre än 1 000 milj. kr.,
ävensom att bemyndiga Kungl. Maj :t att
under budgetåret 1967/68 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som
anvisats under anslaget samt att riksdagen
måtte uttala att förutsättningen för
ovan nämnda medelsram skulle vara att
stödområdessystemet slopades och lokaliseringslån
m. in. på ett rättvist sätt
borde komma alla landsdelar till godo
där sysselsättnings- eller befolkningspolitiska
förhållanden så påfordrade
varvid glesbygdernas förhållanden i
dessa avseenden särskilt beaktades,

2 — Andra kammarens protokoll 1967. 7

dels ock i de likalydande motionerna
I: 923 av herr Johan Olsson och II: 1136
av herr Gustavsson i Alvesta in. fl. att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 155, punkten om lokaliseringslån,
måtte besluta att ramen för lokaliseringslån
vidgades till 700 milj. kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 922 och II: 1137, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Lokaliseringslån
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
investeringsanslag av 50 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:922 och 11:1137 samt
I: 923 och II: 1136, de båda förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 600 000 000 kr.,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj d att under budgetåret 1967/
68 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Edström (fp), Johan Olsson (ep),
Nihlfors (fp), Antonsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Mundebo (fp) och
Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:923 och 11:1136 samt i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna I: 922 och II: 1137, de båda
sistnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 700 000 000 kr.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Gustavssons i Alvesta
(ep) interpellation angående utökning
av de lokaliseringspolitiska åtgärderna.
lr 52

34 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag är beredd
att medverka till att lokaliseringspolitiken
utsträcks att generellt omfatta hela
landet samt att ökade resurser ställs
till lokaliseringspolitikens förfogande.

När det gäller den första delfrågan
vill jag framhålla, att gällande bestämmelser
medger att statligt lokaliseringsstöd
lämnas också utanför norra stödområdet.
När avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller liar uppkommit
till följd av industrinedläggning i
samband med omfattande branschrationalisering
e. d., kan lokaliseringsstöd
ifrågakomma i alla delar av landet.
Samma principer får tillämpas också
när andra speciella skäl talar för att en
industriort med ensidigt näringsliv bör
tillföras ytterligare industriföretag.

Under perioden 1 juli 1965—30 november
1967 har lokaliseringsstöd beviljats
till 315 företag med ett sammanlagt
belopp av 552 miljoner kronor.
Av det beviljade stödet har cirka 120
miljoner kronor utgått till 18 företag
utanför stödområdet. Stödet fördelar
sig med omkring 2 miljoner kronor i
lokaliseringsbidrag och cirka 118 miljoner
kronor i lokaliseringslån. Stödet
får ses mot bakgrund av de strukturförändringar
inom industrin som tillsammans
med konjunkturnedgången
kännetecknat utvecklingen under det
senaste året. Dessa förhållanden har
krävt punktinsatser inom särskilt utsatta
områden, bl. a. Uddevalla-, Borås-,
Oskarshamns- och Västerviksregionerna.

Det finns anledning att räkna med
att sådana insatser kommer att behövas
även i fortsättningen på olika håll i
mellersta och södra Sverige. Enligt min
uppfattning kräver detta emellertid inte
någon omprövning av gällande riktlin -

jer för det lokaliseringspolitiska stödets
geografiska fördelning. Jag vill erinra
om att jag i årets statsverksproposition
gjorde följande uttalande i denna fråga:
»Det kan antas att den snabba omvandlingsprocessen
framför allt inom
vissa industribranscher i ökad utsträckning
kommer att påkalla lokaliseringspolitiska
insatser oberoende av stödområdesgränsen.
Om de möjligheter till
sådana insatser som föreligger enligt
gällande riktlinjer utnyttjas, torde man
också tillgodose syftet med de förslag
till ändringar av stödområdesgränsen
som förts fram från olika håll.» Uttalandet
föranledde ingen erinran från
riksdagen. Några omständigheter som
nu bör föranleda ett ändrat ställningstagande
har enligt min uppfattning inte
tillkommit.

Erfarenheten har otvivelaktigt visat
att behovet av lokaliseringspolitiska insatser
är särskilt markant i vissa regioner
utanför stödområdet. I skrivelse den
14 november 1967 har arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat, att styrelsen beslutat
tillstyrka lokaliseringsstöd till härför
lämpliga objekt i Norrköping samt
Gävle-, Falu- och Karlstadsområdena intill
den 31 december 1968. Genom beslut
den 17 november 1967 har Kungl.
Maj :t förklarat att förhållandena i dessa
regioner kan påkalla särskilda stödåtgärder
och att frågan om stöd kommer
att prövas efter ansökan i varje särskilt
fall. Jag vill understryka att beslutet
inte innebär något ställningstagande til!
behovet av lokaliseringspolitiska insatser
i andra områden utanför stödområdet.
Uppkommande behov får prövas
i vanlig ordning.

Samtidigt står det enligt min mening
klart, att tyngdpunkten i den lokaliseringspolitiska
verksamheten också i
fortsättningen måste ligga inom norra
stödområdet. Verksamheten har redan
gett väsentliga resultat, men ytterligare
insatser av betydande omfattning kommer
att krävas om det skall bli möjligt

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

att uppnå den samhälleliga balans på
skilda håll inom stödområdet, som lokaliseringspolitiken
syftar till.

Av vad jag tidigare sagt framgår att
de lokaliseringspolitiska åtgärderna
utanför stödområdet tagit i anspråk
relativt betydande del av de medel,
som står till lokaliseringspolitikens förfogande.
Över huvud har utvecklingen
— som också interpellanten framhåller
i anslutning till sin andra delfråga —
visat, att en ökning av medelsramen
för den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
är nödvändig.

Medelsramen för lokaliseringslån under
den femåriga försöksperioden bestämdes
av 1964 års riksdag till 500
miljoner kronor. Som redovisats i den
proposition om anslag på tilläggsstat I,
som riksdagen i dag behandlar, beviljades
lån under de två första budgetåren,
1965/66 och 1966/67, med totalt 377
miljoner kronor. T. o. in. den 30 september
1967 har lån beviljats med ytterligare
57 miljoner kronor. Samtidigt
fanns ännu inte avgjorda eller aviserade
låneansökningar på cirka 250 miljoner
kronor. Det innebär, att såväl
den totala låneramen som anslaget för
innevarande budgetår till större delen
förbrukats. Därför har föreslagits att ytterligare
50 miljoner kronor beviljas på
tilläggsstat för innevarande budgetår,
att totalramen för lokaliseringslån ökas
till 600 miljoner kronor samt att Kungl.
Maj:t får bemyndigande att inom denna
ram bevilja lokaliseringslån med
högre belopp än som anvisats under
anslaget. Som förutskickats i propositionen
kommer frågan om ytterligare
åtgärder för att främja stödverksamheten
att tas upp i statsverkpropositionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Johansson få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

Det finns, låt mig kalla det så, små

norrlandsproblem litet varstans i mellersta
och södra Sverige. Inom det län
som jag själv representerar är framtidsmöjligheterna
för vissa områden sådana,
att det krävs extra insatser för att
bereda sysselsättning, så att dessa orter
och områden kan vidareutvecklas.

Det pågår för närvarande utredningar
och undersökningar, där man också
gör befolkningsprognoser. Situationen
kan vara den, att det kring en tätort,
ett kommunblockscentrum som i dag är
ganska livaktigt, finns ett tämligen stort
glesbygdsområde med jord- och skogsbruk,
inom vilket område människornas
medelålder i regel är mycket hög. I sådant
fall måste vidtas åtgärder för att
öka sysselsättningsmöjligheterna i tätorten,
om den i framtiden skall kunna
bibehålla sitt befolkningstal och möjligheterna
att sörja för en tillfredsställande
service.

Mot den bakgrunden har jag frågat i
vilken utsträckning man med lokaliseringspolitiska
medel skall kunna lämna
sådana orter ökat stöd. Inrikesministern
säger i den första avdelningen av
svaret att det hör finnas möjligheter att
ge lokaliseringsstöd. Han talar där om de
kriterier som gäller för att lokaliseringsstöd
skall utgå till områden utanför
stödområde. I en mening heter det:
»Samma principer får tillämpas också
när andra speciella skäl talar för att en
industriort med ensidigt näringsliv bör
tillföras ytterligare industriföretag.»

Jag vet inte i vilken utsträckning detta
har tillämpats eller om jag tolkat uttalandet
riktigt, när jag i anslutning
därtill ställer följande fråga: Är det
möjligt att i ett län som Kronobergs län
erhålla lokaliseringsmedel för att stärka
näringslivet och få det mera differentierat,
om det i en ort där näringslivet är
ensidigt — låt oss säga att det bara
finns ett stort pappersbruk eller glasbruk
— föreligger behov av sysselsättning
för exempelvis den kvinnliga arbetskraften?
Jag kan inte riktigt utläsa
detta ur svaret. Jag är som sagt angelä -

36 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

gen om att det något mera långsiktiga
perspektivet tillämpas, och görs detta
kommer man fram till att det behövs
insatser av betydande mått inom vissa
områden. Man måste givetvis också räkna
med förutsättningsskapande åtgärder,
inte minst då det gäller kommunikationerna.
Jag är därför helt överens
med inrikesministern om att det är nödvändigt
att tyngdpunkten i den lokaliseringspolitiska
verksamheten alltjämt
ligger inom det norra stödområdet.

På den andra frågan har jag bl. a. fått
svar genom propositionen om ökade anslag
till låneverksamheten. Enligt de
uppgifter som lämnats i propositionen
liksom i statsutskottets utlåtande är 377
miljoner plus 57 miljoner ianspråktagna
och därtill finns låneansökningar på
cirka 250 miljoner kronor, dvs. sammanlagt
684 miljoner kronor. I min motion
har jag begärt att lånesumman ökas
till 700 miljoner kronor, vilket utskottet
inte ansett nödvändigt, men med tanke
på de nämnda siffrorna och de ökade
insatser som kan bli nödvändiga under
den närmaste tiden tror jag det finns
anledning bifalla det i motionen framförda
förslaget, som också tagits upp i
en reservation.

Med detta vill jag, herr talman, ännu
en gång framföra ett tack för svaret och
ber samtidigt att få yrka bifall till den
reservation som fogats till statsutskottets
utlåtande nr 205.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi har nu genomfört
ungefär halva den försöksperiod som
riksdagsbeslutet 1964 om lokaliseringsstöd
omfattade, och som framgår av
mitt interpellationssvar har vi fått en
hel del erfarenheter att bygga på. Framför
allt finns det anledning att redan nu
ägna uppmärksamhet åt frågan vad som
skall ske sedan de fem åren har gått
till ända. I departementet har man också
satt i gång insamlingen av material
och påbörjat skrivningen av direktiv för

en ny utredning, som skall ta upp dessa
problem.

En av de erfarenheter som jag här
gärna vill stanna ett ögonblick inför är
den, att om och när vi går längre med
de lokaliseringspolitiska insatserna för
att söka påverka företagen i deras lokaliseringsval
— och det tror jag kommer
att visa sig nödvändigt — blir problemen
med sådana orter och regioner med
brist på differentierat näringsliv, som
herr Gustavsson i Alvesta här omnämnt,
oändligt mycket större än de är i dag.

För någon dag sedan diskuterades här
i kammaren problemen i Värmland, och
den saken diskuteras i medkammaren
i dag. Man har då haft anledning konstatera
att Värmland inte äger något differentierat
näringsliv; det har där skett
en ganska ensidig utveckling av näringslivet.
Och Värmland är tyvärr inte
ensamt i det avseendet. Problemet i hela
Norrland är att där saknas den breddning
av näringslivet som ger möjligheter
till en växling mellan olika uppgifter
med hänsyn till utvecklingen.

Även regioner i södra och mellersta
Sverige dras med samma svårigheter.
Också där framstår de lokaliseringspolitiska
insatserna därför som utomordentligt
nödvändiga. Jag har i mitt interpellationssvar
pekat på några sådana orter,
och jag behöver här bara nämna Norrköping
och Borås som typexempel på
en ensidighet i näringslivets sammansättning
som kräver att företag lokaliseras
till orten för att ge näringslivet
en mera differentierad karaktär.

På något längre sikt är det emellertid
nödvändigt med mera planmässighet
i handlandet, och hela den regionala
utvecklingsplanering som nu är på gång
syftar just till en kartläggning av de
områden och regioner inom vilka insatser
kommer att te sig ofrånkomliga.
Herr Gustavsson i Alvesta ställde i det
sammanhanget frågan, huruvida en ort
i Kronobergs län som företedde just
denna ensidiga bild och där det samtidigt
var aktuellt med nedläggning av

Tisdagen den 12 december 1907 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

vissa verksamheter kunde erhålla lokaliseringsstöd.
På den frågan vill jag
svara ja.

Samtidigt som jag understryker nödvändigheten
av att se dessa spörsmål i
ett något större regionalt sammanhang
vill jag trycka på att man inte begränsar
begreppet ort till att omfatta en
mindre kommun där det föreligger svårigheter
för dagen men där det på inte
alltför långt avstånd kan finnas andra
sysselsättningsmöjligheter. Det är så vi
har planerat det lokaliseringspolitiska
instrumentet, och jag har uppfattat det
som om riksdagen inte har haft något
att erinra mot att vi gått utanför stödområdets
gränser.

Jag har redovisat att inte mindre än
120 miljoner kronor av tillgängliga medel
har använts utanför stödområdena.
Det är också med viss tillfredsställelse
jag konstaterar att våra vänner inom
stödområdena inte har reagerat mot
denna utveckling av lokaliseringspolitiken.
På den punkten måste vi vara
överens, och det tror jag också att vi är.

Då gäller det naturligtvis att se till i
vilken utsträckning medel står till förfogande
för att kunna genomföra lokaliseringspolitiken,
dvs. att bevilja bidrag
och lån till sådana projekt och
företag som vi bedömer som seriösa
och utvecklingsbara och som vi verkligen
kan satsa på. Men, herr Gustavsson,
låt oss inte förvillas av de redovisade
siffrorna! Det är alldeles riktigt att vi
har beviljat lån upp till 434 miljoner
kronor och att det från olika företag
ingivits ansökningar som omfattar en
kostnadsram på 250 miljoner kronor.
Tyvärr har några av företagen i rådande
konjunkturläge begärt att få sina
ärenden vilande. De anser det inte vara
opportunt att nu realisera projekten,
och i vissa fall vill man även få ett uppskov
av andra anledningar. Det är de
största och mest kostnadskrävande lokaliseringarna
som det i dag sålunda
råder eu viss ovisshet omkring.

Vi har därför måst räkna över det be -

hov av medel som föreligger och har
därvid kommit fram till att med den
framställning, som har gjorts i riksdagen
om ytterligare 50 miljoner kronor i kontanta
medel och en ramvidgning med
100 miljoner kronor, finns det gott utrymme
för att klara de närmaste uppgifterna.
Vi har sammanlagt för innevarande
budgetår 223 miljoner kronor
till förfogande, och enligt vad jag nu
kan bedöma kommer detta att räcka väl
under den närmaste tiden.

Men, herr Gustavsson, jag har också
i mitt svar framhållit att vi får återkomma
till saken om en månad, då vi kanske
har något bättre överblick över situationen.
Vi skall då inför riksdagen redovisa
det rådande läget samt redogöra
för de ytterligare medelsbehov och den
ytterligare ramvidgning som i anslutning
härtill kan vara aktuella.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern gjorde
ett litet tillägg till min fråga genom att
förknippa den med nedläggningar inom
vissa verksamheter, innan han lämnade
sitt ja. Min fråga gällde, om det kunde
utgå lokaliseringsmedel oberoende av
detta kriterium, såvida det förelåg ett
betydande behov av sysselsättning i
bygden, innefattande en stor dold arbetskraftsreserv
inte minst bland kvinnorna.
Jag förstår nu att jag tolkade
inrikesministerns svar något för positivt.

När det sedan gäller de siffror som är
aktuella har jag utgått från att det med
hänsyn till vad som tidigare redovisats
fanns behov av ytterligare medel. Det
är med anledning härav som förslaget
har framlagts.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den fråga som i dag besvarats
av inrikesministern har en
utomordentligt stor aktualitet för oss
som tillhör det norra stödområdet. När
jag har studerat svaret har jag i långa

38 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

stycken kunnat ansluta mig till de synpunkter,
som inrikesministern anfört.

Jag vill särskilt understryka inrikesministerns
uttalande, att det enligt hans
mening står klart »att tyngdpunkten i
den lokaliseringspolitiska verksamheten
också i fortsättningen måste ligga inom
norra stödområdet». Jag tror att detta
är riktigt. Det utesluter givetvis inte
att man kan ge stöd också till orter utanför
stödområdet — där behov föreligger
— på det sätt som tidigare förekommit
och som för närvarande är aktuellt. Jag
tänker härvid på Norrköpings-, Gävle-,
Falu- och Karlstadsområdena. Det är
säkerligen nödvändigt att där sätta in
ett ökat stöd, men därför kommer man
inte ifrån att tyngdpunkten fortfarande
måste ligga på det norra stödområdet.

Inrikesministern framhåller vidare
med rätta att verksamheten redan har
givit väsentliga resultat men påpekar
även helt riktigt att »ytterligare insatser
av betydande omfattning kommer
att krävas om det skall bli möjligt att
uppnå den samhälleliga balans på skilda
håll inom stödområdet, som lokaliseringspolitiken
syftar till».

Vad jag är orolig för är att man nöjer
sig med en ansats och glömmer att man
måste fullfölja den. Jag tillhör ett område
där vi genom de betydande insatser
som gjorts kommit ett gott stycke på
väg. Men det står samtidigt klart att om
det inte går att göra någonting mera, kan
vi inte fullfölja den uppgift vi tagit på
oss. Det behövs alltså ytterligare åtgärder,
om vi skall nå det resultat som vi
ville nå och som vi hoppas nå.

Det får inte bli en sådan splittring
av resurserna att vi inte orkar fullfölja
det som redan är påbörjat. Det är detta
jag är så angelägen att understryka, och
jag är glad över att inrikesministern
tycks vara av samma mening. Vi brottas
inom norra stödområdet fortfarande
med avfolknings- och utflyttningsproblem,
och särskilt ungdomens situation
är besvärande. Det behövs ytterligare
arbetstillfällen, ytterligare sysselsättningsmöjligheter,
om man skall komma

till rätta med dessa problem. Därför
understryker jag än en gång att ytterligare
insatser av betydande omfattning
krävs, om det skall bli möjligt att uppnå
den samhälleliga balans som lokaliseringspolitiken
syftar till. Och när jag
konstaterar detta innebär det även att
jag är övertygad om att ökade resurser
måste ställas till lokaliseringspolitikens
förfogande, om det skall bli möjligt att
nå det avsedda resultatet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När ramen för lokaliseringsstödet
beslutades år 1964 saknades
naturligtvis säkra hållpunkter för beräkningen
av vilket kapitalbehov som skulle
komma att anmäla sig genom den lokaliseringspolitik
som riksdagen hade
fattat beslut om. Erfarenheterna hittills
visar att behovet av lånemedel har varit
större än vad riksdagen förutsåg. Redan
det första försöksåret, då det rådde högkonjunktur
med god investeringslust,
togs en betydande del av låneramen för
femårsperioden i anspråk. Konjunkturavmattningen
under hösten 1966 och under
innevarande år har orsakat nedläggningar
och friställningar i stor utsträckning
inom vissa branscher. Detta
har nödvändiggjort att lokaliseringslån
utnyttjats för punktinsatser utanför
stödområdena i inte oväsentlig utsträckning,
såsom inrikesministern framhållit
i sitt svar på herr Gustavssons i Alvesta
interpellation. Det gäller betydande belopp
— nästan en femtedel av de samlade
medel som riksdagen ställt till förfogande.

De investeringar till vilka lokaliseringsstöd
hittills har lämnats beräknas
ge en avsevärd sysselsättningseffekt, säger
statsrådet i tilläggspropositionen.
Det är ju ett allmänt känt förhållande
att lokaliseringsmedel ger en god och
varaktig sysselsättningseffekt; det är
därför vi anser det vara så angeläget att
utrymme för fortsatta lokaliseringspolitiska
åtgärder säkras. Den siffra som angivits
i tilläggspropositionen — 10 000

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

nya sysselsättningstillfällen — kan väl
inte sägas vara fullt tillförlitlig, då det
ju är fråga om det beräknade antalet
sysselsättningstillfällen. Det skulle vara
intressant att veta vilken den faktiska
sysselsättningseffekten av lokaliseringsåtgärderna
har blivit, och jag hoppas
att vi kan få en redogörelse härför i
nästa års statsverksproposition.

Den totala ramen för lokaliseringslån
under försöksperioden är i stort sett
förbrukad — det framhöll också inrikesministern
i sitt interpellationssvar nyss.
Den utvidgning av ramen som nu skall
beslutas bör enligt vår mening avpassas
så, att den med säkerhet täcker de anspråk
som kan uppkomma innan 1968
års riksdag får tillfälle att fatta ett nytt
beslut.

Till förfogande för beslut stod enligt
Kungl. Maj:ts förslag den 30 september
1967 165 miljoner kronor. Det manifesterade
lånebehovet vid denna tidpunkt
var, enligt statsrådets svar i dag, 250
miljoner kronor. Det ekonomiska klimatet
är ju inte bättre nu och väntas väl
heller inte bli det under den närmaste
tiden. Det finns risk för friställningar
och företagsnedläggelser också inom en
nära framtid.

De uppgifter som herr Hugosson från
Göteborg lämnade under den föregående
debatten tycker jag var illavarslande.
Enligt hans uppgift är för närvarande
432 byggnadsarbetare arbetslösa i
Göteborg och i augusti nästa år beräknas
2 301 byggnadsarbetare vara arbetslösa.
Detta gäller alltså en av våra stora
tätbefolkade regioner, så kallade upphettade
områden. Om dessa uppgifter är
riktiga föreligger en utomordentligt stor
risk för att sysselsättningssvårigheter
skall uppstå även på andra orter i vårt
land.

Inrikesministerns löfte i dag att lokaliseringsmedel
skall utgå över hela
landet gör att jag känner mig ännu mer
övertygad om att vi behöver utsträcka
låneramen till det belopp som vi från
mittenpartierna föreslår i vår reserva -

tion, nämligen 700 miljoner kronor, intill
dess riksdagen behandlar frågan på
nytt nästa år.

Inrikesministern noterar tacksamt att
norrlänningarna inte reagerat emot att
lokaliseringsmedel har använts utanför
norra stödområdet. Det är ju naturligt
att de inte reagerar emot att även andra
bygder må kunna få del av stödet och
få alternativa sysselsättningar genom
lokaliseringspolitiken. Men vi reagerar
naturligtvis om lokaliseringsmedel skulle
ställas till förfogande i så ringa utsträckning,
att risk föreligger för att lokaliseringssträvandena
hindras.

Statsrådet lovade också att komma
igen i statsverkspropositionen och detta
utlovas även i tilläggspropositionen.
Men kön av obehandlade låneansökningar
är mycket lång och mot bakgrund av
det nuvarande konjunktur- och sysselsättningsläget
anser jag att det är välbetänkt
att redan nu bestämma sig för
en ram av 700 miljoner kronor. Med
hänsyn till önskemålet att snarast åstadkomma
avsett antal arbetstillfällen och
även till den direkta sysselsättningseffekten
bör så stor del av nyssnämnda
låneansökningar som praktiskt är möjligt
avgöras innan 1968 års riksdag fattar
beslut i frågan. För att inte hinder
skall uppstå genom att ramen sättes för
snäv bör — enligt vår mening — densamma
vidgas till 700 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi är givetvis tacksamma
för all hjälp vi kan få. Men om vi i
departementet och kanslihuset gör en
bedömning av det behov som föreligger
av medel för lokaliseringspolitiken bör
riksdagen kunna sätta tilltro till denna
bedömning.

Jag har förklarat att det visserligen
står i mitt interpellationssvar att via
arbetsmarknadsstyrelsen och till Konungen
har kommit in ansökningar om

40 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

sammanlagt 250 miljoner kronor, men
att siffran i dag inte är realistisk med
hänsyn till att några av företagen begärt
att deras framställningar skall vila.
Andra har med hänsyn till vissa omständigheter
ansett sig nödsakade att
skjuta realiserandet av sina projekt något
på framtiden.

Vi måste då ta hänsyn till detta och
försöka bedöma hur stort belopp som
behövs för att vi skall kunna klara de
lokaliseringsobjekt som kan komma i
fråga. Jag- tror att jag vågar garantera
att inget objekt skall bli avvisat med
hänvisning till att vi skulle sakna medel.
Den anslagsram vi föreslår är fullt tillfredsställande
och vi kommer, som jag
tidigare sagt, att återkomma till denna
fråga vid vårriksdagens början.

Låt mig ändå göra en liten erinran i
anslutning till vad herr Nilsson i Tvärålund
sade, nämligen att det är svårt att
bedöma behovet av lokaliseringsmedel.
Det är alldeles riktigt. När utredningen
lämnade sitt förslag begärde den ett enligt
vår mening rätt högt belopp, 500
miljoner kronor. Vi föreläde riksdagen
ett förslag om 800 miljoner kronor. I
dag, ungefär två och ett halvt år efter
det att vi påbörjade den lokaliseringspolitiska
verksamheten, begär vi ytterligare
100 miljoner. Vi ligger alltså redan
400 miljoner kronor över utredningens
förslag för en femårsperiod, och vi kommer
förmodligen att behöva ge en ytterligare
förstärkning under vårriksdagen.
Det visar vilken aktivitet som
föreligger.

Såväl herr Nilsson i Tvärålund som
herr Westberg glömmer enligt min mening
en sak, inte minst herr Westberg
när han säger: Vi får inte nöja oss med
en ansats; vi måste också fullfölja. Vad
är det vi skall fullfölja? Fullföljandet
innebär att vi skall försöka påverka
företagen i deras lokaliseringsval, men
förutsättningen är att vi har några företag
att påverka. I det nuvarande konjunkturläget
har vi tyvärr inte en uppsjö
av företag med vilka vi kan dis -

kutera ett lokaliseringsval; det är det
vi inte får glömma. Därför skall man
inte hysa en överdriven tro på att bara
vi beviljar pengar, kommer det att bli
en lokalisering av företag. Sådan är inte
situationen som vi upplever den nu. Vi
hoppas att vi skall komma ur detta konjunkturläge
och få flera företag att diskutera
med om lämpligt lokaliseringsval
med hänsyn till de intressen som
vi har att bevaka.

Låt mig till sist påpeka för herr Gustavsson
i Alvesta, att när jag talade om
de regioner utanför stödområde, där
lokaliseringspolitiska insatser kan komma
i fråga och där vi kan och måste ta
hänsyn till bristen på differentierat näringsliv,
sköt jag in att det gällde där
nedläggningar är varslade, hotar eller
redan har skett. Det gjorde jag därför att
det är mycket svårt att göra en avvägning
mellan de olika regionerna. För
det krävs ett mera långtgående utredningsarbete
— just det som är på gång
— om en regional utvecklingsplanering,
som skall ge oss en bild av situationen i
alla våra län. Först därefter kan vi gå till
väga mera planmässigt i en aktivitet
på det lokaliseringspolitiska området.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet tyckte att vi
gott kunde tro på kanslihusets bedömningar.
Det är naturligt att vi måste
försöka sätta tilltro till dessa, men man
måste också, herr statsråd, i viss mån
lita på oppositionens bedömningar. Jag
vill erinra om att centerpartiet när lokaliseringspolitiken
beslutades till skillnad
från kanslihuset ansåg att det behövdes
ett högre belopp — en bedömning
som nu visar sig vara riktig.

.lag noterar tacksamt det löfte som
statsrådet ger om att intet lokaliseringsföretag
behöver gå miste om stöd på
grund av brist på medel. Med beviljade
och vilande låneansökningar var
beloppet redan den 30 september i år
emellertid uppe i 684 miljoner kronor.

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

tyder enligt nun mening på att risken
är utomordentligt stor för att 600
miljoner kronor i låneram är för litet,
vilket skulle innebära att statsrådet
måste gå till riksdagen med nya krav
på tilläggsanslag. En sådan stramhet
förefaller onödig när statsrådet ändå är
på det klara med att vi behöver återkomma
med ökade anslag nästa år.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Nilsson i Tvärålund om att när utredningen
lämnade sitt förslag var den enhällig
i fråga om anslagsbeloppet 500
miljoner kronor. Det var en parlamentarisk
utredning, som också innefattade
representanter för mittenpartierna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Ja, lokaliseringsutredningen
var enig. Regeringen har höjt
det av utredningen föreslagna beloppet
till en storlek som dock visat sig vara
otillräcklig. Jag hoppas nu att regeringen
föreslår belopp som är fullt tillräckliga
för en aktiv lokaliseringspolitik.

Utvecklingen har visat att ju längre
man dröjer med att vidta åtgärder på
detta område, desto dyrare blir det när
man skall rätta till de förhållanden
som måste rättas till.

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Det är väl inte mycket
att tillägga i denna fråga efter den intressanta
debatt som har försiggått här.
Jag har emellertid på denna punkt
framburit en motion — samma motion
har i första kammaren väckts av herr
Ferdinand Nilsson — och jag vill i anledning
härav säga några ord.

Vi yrkar i vår motion att investeringsanslaget
för lokaliseringsändamål
må höjas till 100 miljoner kronor, att
riksdagen måtte besluta att ramen för
lokaliseringslånen under den femåriga
2* — Andra kammarens protokoll 1967.

försöksperioden fram till utgången av
budgetåret 1969/70 inte måtte sättas lägre
än till 1 000 miljoner kronor ävensom,
slutligen, att riksdagen måtte uttala
att förutsättningen för nämnda medelsram
skall vara att stödområdessystemet
slopas och att lokaliseringslånen
på ett mera rättvist sätt bör komma alla
landsdelar till godo där sysselsättningseller
befolkningspolitiska förhållanden
så påfordrar, varvid glesbygdernas förhållanden
i dessa avseenden särskilt
bör beaktas.

När riksdagen 1964 fattade sitt beslut
om lokaliseringspolitiken var väl avsikten
närmast att inrikta åtgärderna på
att de anpassningssvårigheter, vilka
den enskilde ställdes inför på grund av
strukturrationalisering och befolkningsminskning,
i så stor utsträckning som
möjligt skulle kunna mildras.

I anslutning till propositionen nr 155,
som nu föreligger, finns det anledning
att erinra om att man då 1964 års beslut
fattades inte hade några säkra beräkningar
för vad det skulle komma att
kosta att genomföra detta beslut; man
hade då alltså inte klart för sig hur
stort kapital som skulle komina att krävas.
Lokaliseringsverksamheten fick
därför från början karaktären av försöksverksamhet.

Det är naturligtvis inte lätt att göra
sådana bedömningar, eftersom investeringarna
i mycket hög grad är beroende
av det allmänna konjunkturläget.
Redan från början — detta kan konstateras
— hade man också gjort en felbedömning
av kapitalbehovet. Under de
båda första åren måste nämligen dubbelt
så stora anslag beviljas som man
ursprungligen hade beräknat.

Den ekonomiska situationen har, inte
minst under innevarande år, försämrats
påtagligt. Den pågående strukturrationaliseringen
har på många av näringslivets
områden fått ganska svåra
följder i form av företagsnedläggningar
o. s. v. Vissa branscher har varit särskilt
hårt utsatta. Särskilt har textilNr
52

42 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

och sömnadsindu&trin, läderindustrin
och den kemisk-tekniska industrin
drabbats synnerligen hårt. Till och
med oktober månad i år har ett stort
antal företag slagit igen. över 10 000
anställda har förlorat sitt arbete. Dagligen
varslas om ytterligare driftinskränkningar,
som kanske ganska snart
kommer att fördubbla det nämnda antalet.

Efter det beslut om devalvering som
England fattade för någon tid sedan
har riskerna för skogsbygdernas näringsliv
avsevärt skärpts. Man har i dag
inga möjligheter att bedöma omfattningen
av riskerna, men med hänsyn
till de avsättningssvårigheter som man
kan befara och även de prissänkningsåtgärder
på den engelska marknaden
som också kan befaras, kan man anta
att svårigheterna härvidlag blir ganska
stora.

Med detta utgångsläge anser jag för
min del att de medel som föreslagits i
propositionen är otillräckliga. Dessa
medel inskränker sig till ett tilläggsanslag
på 50 miljoner kronor, varigenom
anslaget för innevarande budgetår
höjs till 150 miljoner kronor. Dessutom
skall regeringen bemyndigas att
bevilja lokaliseringslån till högre belopp
än som anvisats, varjämte låneramen
för den femåriga försöksperioden
vidgas till 600 miljoner kronor.

Utskottet säger: »Utskottet har ingen
erinran mot förslaget att lån får beviljas
med högre belopp än som anvisas
under anslaget.» Från inrikesministern
hörde vi nyss att han har för avsikt att
bevilja högre belopp, men det är ändå
medelsramen som ytterst kommer att
bestämma långivningens omfattning.
Därigenom kan den i viss män bli begränsad.
Yi har därför ansett att denna
medelsram borde ha höjts.

Herr talman! Vad gäller låneramens
omfattning hade vi i motionen yrkat
att den skulle sättas till lägst 1 000 miljoner
kronor. Då det i dagens läge emellertid
inte kan vara realistiskt att ställa

ytterligare ett yrkande till det som redan
har framförts från reservanternas
sida — 700 miljoner kronor — ber jag,
herr talman, att få biträda detta yrkande.

När det gäller vårt yrkande på stödområdenas
slopande hörde vi nyss, att
man från regeringens sida är inne på
en utvidgning av långivningsmöjligheterna
även till andra områden än de
stödområden som tidigare angivits. Inte
minst från vårt håll riktades från början
ganska stark kritik mot det beslut
som fattades år 1964 om en avgränsning
av lokaliseringsverksamheten genom
de s. k. stödområdena. Dagligen
har det visat sig att det finns områden
utanför dessa avgränsade områden som
är i minst lika stort behov av stödåtgärder.
Jag tänker inte minst på de östra
delarna av mitt eget landskap Småland,
där man har och även sannolikt kommer
att få ganska stora svårigheter att
kämpa med. Jag är tacksam för att det
kan tänkas att förslag om en utvidgning
av möjligheterna att stödja även
dessa områden kommer att framläggas.
Utskottet förutsätter att förslag i dessa
frågor föreläggs 1968 års riksdag i samband
med att övriga frågeställningar
som sammanhänger därmed blir aktualiserade.
Jag hoppas alltså att stödområdesorganisationen
inom en inte alltför
avlägsen framtid helt slopas.

Herr talman! Jag ber som sagt att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Utskottet har ansett att
riksdagen inte på grund av en motion
ungefär en månad innan statsverkspropositionen
läggs fram bör diskutera lokaliseringsproblemen
och en eventuell
utvidgning av stödområdena till att omfatta
hela landet. Den debatten bör, anser
utskottet, hållas i samband med
statsverkspropositionen, eftersom statsrådet
bär aviserat att dessa problem
kommer att tas upp där.

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

Herr Svensson i Va som motionerat
i dessa frågor har heller inte yrkat att
stödområdena skall utökas. Av den anledningen
och efter den ingående interpellationsdebatt
som vi redan har haft
skall jag inte diskutera den frågan.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt är, om den ram
för lokaliseringslån som fastställdes
1964 skall vidgas till 700 miljoner kronor,
som föreslås av reservanterna, eller
till 600 miljoner kronor, som föreslås
i propositionen.

Jag vill understryka vad som redan
har sagts att när försöksverksamheten
började 1964 hade ingen några absoluta
normer att gå efter. Vi har inte några
sådana i dag heller. Herr Nilsson i
Tvärålund talade om att 10 000 arbetstillfällen
redovisats. Andra säger att
endast 4 000 å 5 000 arbetstillfällen har
tillkommit. Detta visar att vi fortfarande
befinner oss på ganska osäker mark.

Det är väl riktigt, som här sagts, att
det för närvarande ligger inne ansökningar
för 250 miljoner kronor. Den
siffran har också tagits som utgångspunkt
när man yrkat att ramen för lokaliseringslån
skall vidgas med 200 miljoner
kronor. Jag tror emellertid att
man skall skilja på beviljade lån och
låneansökningar samt aviserade ansökningar.
Man vet inte när de aviserade
låneansökningarna kommer in, och i
många fall beviljas lån med lägre belopp
än vad som sökts. Som inrikesministern
har sagt har dessutom några av
dem som sökt lån begärt att deras ansökningar
skall få vila. Siffran 250 miljoner
kronor är således mycket osäker.

Sedan denna verksamhet började har
det fram till den 30 september gått åt
i runda tal 450 miljoner kronor eller
50 miljoner kronor i kvartalet. Tre
kvartal återstår fortfarande, och för
dem skulle det alltså åtgå 150 miljoner
kronor. Beloppet skulle alltså räcka
fram till den 30 juni. Jag vill dock inte
påstå att denna beräkning är absolut
riktig. Utskottet skriver också att det

förutsätter »att förslag om ytterligare
medelsanvisning på tilläggsstat föreläggs
1968 års riksdag om en oförutsedd
utveckling av anspråken på utbetalningar
skulle påkalla detta». Vi tror
inte att den situationen kommer att föreligga,
men skulle den uppstå förutsätter
vi att frågan tas upp till ny behandling.

Jag skall inte ta upp de principiella
synpunkterna på lokaliseringsfrågan.
De har redan ventilerats i de loltaliseringsdebatter,
som vi så många gånger
och även i dag haft i kammaren, och de
tas kanske upp på nytt redan i nästa
remissdebatt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att mittenpartiernas
representanter i denna debatt visat så
•stort intresse för lokaliseringspolitiken
och sysselsättningsfrågorna. I förra veckan
diskuterade vi frågan om Vindelälven
och möjligheterna att genom en utbyggnad
av denna skapa sysselsättningstillfällen.
Kammarens ledamöter kan säkert
erinra sig att vi då diskuterade
investeringar på 1 miljard kronor, vilka
i framtiden skulle kunna ge sysselsättning
åt mellan 500 och 600 personer.
Det underliga var att mittenpartierna då
inte var ett dugg intresserade av att
medverka till att skapa sysselsättningstillfällen.
Vid det tillfället sade jag, att
min tankeförmåga inte räcker till för
att jag skall begripa de borgerliga ledamöternas
uppträdande i dessa sammanhang.
Nu har vi fått en konkret bekräftelse
på den misstanke vi fick förra veckan.
Här stiger de borgerliga nu upp
och är kolossalt intresserade av att skapa
sysselsättning i de olika bygderna,
medan de förra veckan, när vi hade att
ta ställning till konkreta åtgärder, vilka
på lång sikt — som herr Gustavsson
i Alvesta sade — skulle skapa sysselsätt -

44 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Lokaliseringslån, tillika svar på interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

ningsmöjligheter, inte var intresserade.
Var finns logiken i mittenpartiernas
uppträdande i riksdagen?

I detta anförande instämde herr Wikner
(s).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Till herr Haglund skulle jag vilja säga,
att socialdemokraterna år efter år
varit fulit nöjda med de alltför otillräckliga
lokaliseringsåtgärder som regeringen
förelagt riksdagen. Det finns naturligtvis
en möjlighet att nu åter ta upp
frågan om Vindelälven, även om det inte
är särskilt lämpligt. .lag vill påpeka
att utskottet uttalade — något som herr
Haglund själv skrev under — att frågan
om Vindelälven var en riksangelägenliet
och att om Vindelälven inte utbyggdes,
så skulle särskilda lokaliseringsåtgärder
behövas för att man skulle
klara sysselsättningen i det området.
Det scr jag'' som en beställning, men herr
Haglund röstade inte för detta förslag
och inte heller för att Vindelälven skulle
utbyggas.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna diskussion. Jag vill bara
uttala min tillfredsställelse över att inrikesministern
nu har föreslagit att
även gävleregionen skall kunna komma
i åtnjutande av lokaliseringsstöd. I
denna fråga har centern tidigare motionerat,
och eftersom vi nu får ett sådant
utökat stöd, tycker jag att det finns
anledning att uttala vår tillfredsställelse
häröver. Jag hoppas bara att de ekonomiska
resurser som behövs också
skall ställas till förfogande.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Det har inte heller tidigare
förelegat några hinder att stödja
gävleregionen. De möjligheterna har
alttid funnits.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det kan vara riktigt,
som herr Haglund påpekar, men dessa
möjligheter för gävleregionen har aldrig
tidigare kommit till så klart uttryck
i en regeringsproposition. Följaktligen
kan jag nu tacka för sent bifall till en
motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 205,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 67 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond, och

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån; samt

bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av motioner angående tryckningen
av likalydande motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
in. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 30 juni 1967 dagtecknad
proposition, nr 142, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj d,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda och vissa lagar med
följdändringar vid genomförande av
förstnämnda lagförslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås en lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
som skall ersätta lagen
den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Den föreslagna lagen reglerar
alla särskilda omsorger — undervisning,
vård och bostad — som det allmänna
skall bereda psykiskt utvecklingsstörda.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:876
av fru Wallentheim in. fl. samt II: 1085
av fru Eriksson i Stockholm in. fl., vari
förslag framlagts till vissa ändringar
och tillägg beträffande 4, 6, 11, 13 och
16 §§ förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda; 2)

de likalydade motionerna 1:877
av herr Nyman in. fl. samt 11: 1086 av
herr Mattsson in. fl., vari dels förslag
framlagts till vissa ändringar och tilllägg
beträffande 3, 4, 6, 11, 13 och
16 §§ förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
dels ock hemställts hl. a., att
riksdagen måtte uttala sig för att landstingen
bleve berättigade till statsbidrag
för skyddade verkstäder för utvecklingsstörda
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) de likalydande motionerna I: 883
av herr Blomqnist in. fl. samt 11:1096
av fröken Wetterström in. fl., vari yrkats,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn
i enlighet med vad i motionen anförts
om statsbidragsbestämmeiserna
och om en vidgning av lärarbegreppet
inom särskoleväsendet»;

4) motionen 11: 1087 av fru Ryding
in. fl., vari dels förslag framlagts till vissa
ändringar och tillägg beträffande 3,
4 och 6 §§ förslaget till lag angående

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
dels ock yrkats, att riksdagen
måtte besluta »att ge Kungl. Maj :t i uppdrag
att låta utreda och inkomma med
förslag till smidigare statsbidragsbestämmelser
i enlighet med de intentioner
som i motionen anges»; samt

5) motionen II: 1095 av herr Martinsson,
innefattande bl. a. ett yrkande
avseende statsbi dragsbestämmelserna,
vilka enligt motionärens mening borde
utformas så, att statsbidrag utginge till
löner för personal, som praktiskt taget
helt arbetade på undervisningssidan.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:877 och 11:1086 samt II:
1087, samtliga motioner såvitt avsåge
3 § förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 142, i motsvarande del;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1) 1:876 och 11:1085 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt avsåge 6 § första
stycket andra punkten förslaget till
omsorgslag,

2) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt II: 1087, samtliga motioner
såvitt rörde delegation till lokal skolstyrelse,

3) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt II: 1087, samtliga motioner
såvitt avsåge skyddad sysselsättning,

4) 1:877 och 11:1086 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt anginge precisering
av vårdbegreppet,

5) 11:1095, såvitt anginge föreskrifter
om förvaltningstjänstemän hos omsorgsstyrelsen,

måtte antaga 4, 6, 7, 11, 13 och 15 §§
i förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 876 och II: 1085 samt I: 877
och 11:1086, samtliga motioner såvitt
avsåge 16 § förslaget till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklings -

störda, måtte bifalla propositionen i
motsvarande del;

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av vad utskottet under A, B och C hemställt
;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
1:883 och 11:1096 samt II:
1095, sistnämnda motion såvitt anginge
statsbidrag till personal på undervisningssidan,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
om statsbidragsbestämmelserna beträffande
personalkostnader;

F. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 877 och II: 1086 samt II: 1087,
samtliga motioner såvitt avsåge statsbidragsbestämmelserna
beträffande
kostnader för skyddade verkstäder, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad utskottet anfört i nämnda
fråga;

G. att motionerna I: 877 och II: 1086,
såvitt anginge frågan om personalplanering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

H. att följande motioner, nämligen

1) I: 877 och II: 1086,

2) I: 883 och II: 1096,

3) II: 1087 samt

4) II: 1095,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet sålunda hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bl. a. följande.

Utskottet har i avsnittet skyddad sysselsättning
avstyrkt att huvudmännen
i omsorgslagen skall åläggas att ordna
skyddade verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda.
Såsom utskottet uttryckligen
framhållit är det emellertid
önskvärt, att denna grupp såväl som
andra handikappgrupper får tillgång
till skyddad sysselsättning. Det är självfallet
av värde att gällande statsbidragsbestämmelser
inte i onödan verkar hämmande
på landstingens benägenhet att
vara aktiva på detta område. Med hän -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

syn härtill anser utskottet att även de
statsbidragsregler, som här avses, bör
bli föremål för översyn.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr
Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp) och Gustavsson i Alvesta

(ep) samt fröken Wetterström (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring att
viss ändring och tillägg borde göras
i 3 § förslaget till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda
— i anledning av motionerna I: 877
och II: 1086 samt II: 1087, samtliga motioner
såvitt avsåge nämnda paragraf,
måtte för sin del antaga paragrafen i
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

3 §.

(Reservanternas förslag)

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda
meddelas i särskola. I samband
därmed skall eleverna beredas
den personliga och medicinska omvårdnad
som behöves. Särskola omfattar förskola,
skola för grundundervisning, träningsskola
eller yrkesskola eller flera av
dessa skolformer.

För psykiskt---------

För psykiskt — ----— — -—- —

Undervisning av--------

Undervisning av psykiskt utveckvecklingsstörda
meddelas i särskola. I
samband därmed skall eleverna beredas
den personliga och medicinska omvårdnad
som behöves. Undervisningen
omfattar förskolundervisning, grundundervisning,
träningsundervisning och
yrkesundervisning. Vid varje särskola
förekommer eu eller flera av dessa undervisningsformer.

i specialsärskola,
lämpad undervisning.

--den 6 juni 1962 (nr 319).

vid utskottets hemställan under B

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr
Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp) och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring att
vissa ändringar och tillägg borde göras
i 4, 6, 11 och 13 §§ förslaget till
lag angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda —■ i anledning
av motionerna 1:876 och 11:1085, I:
877 och 11:1086 samt 11:1087, samtliga
motioner såvitt avsåge skyddad sysselsättning,
ävensom med avslag å följande
motioner, nämligen

1) 1:876 och 11:1085 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt avsåge 6 § första
stycket andra punkten förslaget till
omsorgslag,

2) 1:876 och 11:1085, 1:877 och II:
1086 samt II: 1087, samtliga motioner
såvitt rörde delegation till lokal skolstyrelse,

3) 1:877 och 11:1086 samt 11:1087,
samtliga motioner såvitt anginge precisering
av vårdbegreppet,

4) II: 1095, såvitt anginge föreskrifter
om förvaltningstjänstemän hos omsorgsstyrelsen,

måtte för sin del antaga 4, 6, 7, 11,
13 och 15 §§ lagförslaget med följande
ändringar och tillägg, nämligen att 4, 6,
11 och 13 §§ erhölle följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse: -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

4 §.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.
För utvecklingsstörda som
behöver vård i vårdhem med särskilda
anordningar skall finnas specialvårdhem.

Psykiskt utvecklingsstörd — -----

För vård av psykiskt utvecklingsstörda
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn, sysselsättningshem
och verkstäder för skyddad sysselsättning.
För utvecklingsstörda som behöver
vård i vårdhem med särskilda anordningar
skall finnas specialvårdhem.
----i hemmet.

6 §.

Ledningen av---landstingskommunens förvaltningsuppgifter.

Landstingskommun äger överlåta led- Landstingskommun äger överlåta ledningen
av särskola på skolstyrelsen i ningen av särskola på skolstyrelsen i
den kommun där särskolan är belägen. den kommun där särskolan är belägen.

Ledningen av verkstad för skyddad sysselsättning
får överlåtas på kommunalt
eller landstingskommunalt organ.

Landstingskommun äger besluta — •— — landstingskommunens sjukvårds -

styrelse.

Drives inrättning------psykiskt utvecklingsstörda.

För vissa-----—---sådana nämnder.

Särskola skall stå under ledning av en
rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
inackorderingshem och
elevhem skall finnas föreståndare.

Särskola skall stå under ledning av en
rektor. För vårdhem, daghem, sysselsättningshem,
inackorderingshem, elevhem
och verkstad för skyddad sysselsättning
skall finnas föreståndare.

Vid de — -----------medicinska vården.

13 §.

Högsta tillsynen över den verksamhet
som bedrives enligt denna lag utövas
av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen
med den fördelning av uppgifterna som
Konungen bestämmer. För varje inrättning
för psykiskt utvecklingsstörda
skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Under skolöverstyrelsen---— —

Högsta tillsynen över den verksamhet
som bedrives enligt denna lag utövas av
skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen med den fördelning
av uppgifterna som Konungen
bestämmer. För varje inrättning för
psykiskt utvecklingsstörda skall en av
dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

----tillsynen över.

III

vid utskottets hemställan under F

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr
Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep),

herrar Anderson i Sundsvall (fp),
Rimmerfors (fp) och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström
(h), vilka ansett,

att ovan intagna avsnitt i utskottets

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

utlåtande bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Vid driften av skyddade verkstäder
för psykiskt utvecklingsstörda bör, såsom
departementschefen framhållit,
samverkan ske med bl. a. arbetsförmedlingen.
Enligt utskottets mening finns
det emellertid inte något bärande skäl
för att upprätthålla kravet att platserna
skall ställas till arbetsförmedlingens förfogande
för att statsbidrag skall utgå.
Detta statsbidragsvillkor bör därför tas
bort för de här aktuella verkstäderna.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till lag angående omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda skall ersätta
1954 års lag om undervisning och vård
av vissa psykiskt efterblivna. Det finns
anledning att först och främst lägga
märke till ordet »omsorger» i lagrubriken.
Begreppet omsorger i den nya lagen
omfattar såväl undervisning och
utbildning som vård i alla de former
som kan och bör förekomma i detta
sammanhang. Eftersom begreppet omsorger
fått ett så vidsträckt innehåll, är
det naturligt att verksamheten i princip
skall stå under enhetlig ledning i fortsättningen
som hittills, alltså ett enhetligt
huvudmannaskap. Det föreslås därför
att landstingen och de landstingsfria
städerna fortfarande skall utgöra
huvudmän. Ledningen av verksamheten
skall i varje landstingsområde utövas
av en särskild styrelse, styrelsen för omsorger
om de psykiskt utvecklingsstörda.
I förkortad form torde den komma
att kallas omsorgsstyrelsen.

Det är inte min mening att ge någon
fullständig redovisning för lagförslagets
innehåll. Låt mig bara i korthet säga, att
lagförslaget ger möjlighet att utsträcka
omsorgerna, såväl undervisningen som
vården, till nya grupper av utvecklingsstörda.
Sålunda skall man sträva efter

att bereda allt flera av de svårt utvecklingsstörda
någon form av undervisning.
Gravt utvecklingsstörda, som tidigare
vårdats på statliga institutioner, överflyttas
nu under landstingskommunalt
huvudmannaskap, och i fortsättningen
skall staten ombesörja endast undervisningen
av sådana utvecklingsstörda som
samtidigt har så svårartad nedsättning
av syn och hörsel att de inte kan följa
med i undervisningen i särskola.

Nya uppgifter läggs alltså på huvudmännen.
Detta gäller även och kanske
inte minst den sociala omvårdnaden och
de utvecklingsstördas anpassning till
samhället och arbetslivet. Målet bör vara
att bereda så många som möjligt av de
utvecklingsstörda ett meningsfyllt liv,
så långt det är möjligt likt andra människors
liv och verksamhet i samhället.
Undervisningen och vården skall under
vissa förhållanden också utsträckas till
undervisning och vård i hemmen.

Förslaget lagfäster i flera avseenden
en utveckling som redan skett medan
1954 års lag varit i tillämpning. Den nya
lagen bör emellertid kunna bli ett bra
instrument för huvudmännen och omsorgsstyrelserna
att leda utvecklingen
vidare på detta område. Utvecklingen
även på detta område går fort. Forskning,
erfarenhet från det dagliga arbetet
och impulser utifrån utgör därvidlag
värdefulla kraftkällor.

Efter denna ofullständiga och mycket
fragmentariska redovisning vill jag
framhålla, att vi inom utskottet varit
eniga på de allra flesta punkter. Det föreligger
inga principiella meningsskiljaktigheter
beträffande målsättningen eller
vårdens och undervisningens innehåll.
De tre reservationer som avgivits
avser egentligen detaljfrågor och jag
övergår nu, herr talman, till att redovisa
dessa reservationer.

Reservationen I avser egentligen endast
en redaktionell omskrivning i förtydligande
syfte av lagtexten i 3 §, närmare
bestämt paragrafens sista mening
i första stycket. Den föreslagna lagtex -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

ten lyder: »Särskola omfattar förskola,
skola för grundundervisning, träningsskola
eller yrkesskola eller flera av dessa
skolformer.» När man läser denna
formulering frågar man sig, om det
trots allt som sägs i propositionen skulle
vara tillräckligt, om huvudmannen anordnar
endast en eller ett par av de
angivna skolformerna. Det är dels meningens
slutfras »eller flera av dessa
skolformer» och dels det särskiljande
»eller» som förekommer två gånger som
gör läsaren konfunderad. Meningen blir
begriplig endast om formuleringen avser
att reglera den enskilda, separata
skolanläggningen, som naturligtvis kan
bestå av en eller flera av de uppräknade
skolformerna.

Lagförslagets text i övrigt bär emellertid
på alla punkter utom på denna en
generell formulering, och det ter sig därför
inkonsekvent att formulera denna
enda punkt i lagen så, att den avser separata
skolanläggningar. Det är naturligtvis
riktigt som utskottsmajoriteten
anför, att det i propositionen uttryckligen
framhållits, att huvudmännen skall
vara skyldiga att tillhandahålla undervisning
vid samtliga de skolformer som
räknas upp i lagförslaget. Men det är ju
inte särdeles praktiskt att vara tvungen
forska i propositionen för att kunna tolka
en bestämmelse med en i själva verket
så enkel innebörd. Innebörden bör
framgå direkt av lagtexten. I reservationen
har det därför föreslagits en formulering,
som har generell giltighet och
som alltså enligt reservanternas mening
bättre överensstämmer med lagtextens
utformning i övrigt. Vi föreslår att denna
passus i 3 § skall lyda på följande
sätt: »Undervisningen omfattar förskolundervisning,
grundundervisning, träningsundervisning
och yrkesundervisning.
Vid varje särskola förekommer en
eller flera av dessa undervisningsformer.
» Reservanternas förslag innebär
alltså ingen ändring i paragrafens sakliga
innehåll utan endast en omformulering
i förtydligande syfte.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
I.

Reservationen II handlar om skyddad
sysselsättning för de utvecklingsstörda.
Det är en fråga som har blivit mycket
ingående diskuterad i utskottet. Diskussionen
har föranletts av motioner,
undertecknade av ledamöter från riksdagens
samtliga partier. I motionerna
ställes likartade krav på att verkstäder
för skyddad sysselsättning skall skrivas
in i lagen såsom en av de vårdformer
som skall finnas för de utvecklingsstörda.
I 4 § i lagförslaget anges de vårdinstitutioner
som huvudmännen är skyldiga
att tillhandahålla. Förutom specialvårdhem
skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.
I överensstämmelse med yrkandena
i motionerna föreslår vi reservanter
att det utöver de uppräknade
vårdinrättningarna även skall finnas
verkstäder för skyddad sysselsättning
samt att detta skrives in i 4 §.

Den utredning som föregått författandet
av propositionen har visat att även
relativt svårt utvecklingshämmade har
kunnat beredas en meningsfylld sysselsättning
i skyddade verkstäder i en utsträckning
som bara för kort tid sedan
ansågs helt otänkbar. I åtskilliga fall har
utvecklingsstörda efter arbete i skyddad
verkstad till och med kunnat beredas anställning
i öppna marknaden. Detta är
också en erfarenhet som alla som arbetar
på området har gjort under de senare
åren. Utredningen föreslog därför
att huvudmännen skulle åläggas att ordna
skyddad sysselsättning för de utvecklingsstörda.
Vidare föreslog utredningen
att särskilda verkstäder skulle inrättas
för denna grupp, att verkstäderna skulle
drivas av omsorgsstyrelserna samt att
statsbidrag skulle utgå till verksamheten
utan något villkor om att platserna i
verkstäderna ställes till den offentliga
arbetsförmedlingens förfogande.

Departementschefen har emellertid
avvisat utredningens förslag i detta avseende,
och jag skall här inte ingå på

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

hans huvudargumentering härför. Det
argumentet har med rätta blivit kritiserat
i ett par av motionerna. I stället
konstaterar jag i saklighetens intresse
att departementschefen efter att ha avvisat
utredningens förslag ändå förutsätter
att man skall kunna räkna med
att huvudmännen kommer att bygga ut
den skyddade sysselsättningen för de
utvecklingsstörda, detta med hänsyn till
angelägenheten av att även denna grupp
handikappade får del av arbetsvärden.
Departementschefen förutsätter också
att statsbidrag skall kunna utgå till
verkstad som drives av omsorgsstyrelse.
Förutsättningen härför är emellertid att
samarbete etableras med de arbetsvårdande
organen. Propositionen stänger
alltså inte helt och hållet dörren till de
skyddade verkstäderna för de psykiskt
utvecklingsstörda, men formuleringarna
i propositionen är på denna punkt rätt
vaga.

Om nu socialministern har positivt
intresse av att skyddad sysselsättning
på detta sätt kommer till stånd ■— och
det har man inte anledning att betvivla
— och om han t. o. in. förutsätter att
sådan verksamhet skall kunna anordnas
och få statsbidrag, är det rätt egendomligt
att han inte i en lag av detta slag,
som syftar till att ge de utvecklingsstörda
alla omsorger vilka kan tänkas vara
nyttiga för dem, inte inskriver denna
omsorgsform.

När det gäller skolsektorn har socialministern
tagit steget fullt ut. Bland särskolans
olika skolformer upptas även
yrkesskolan för de utvecklingsstörda,
som kan tillgodogöra sig yrkesutbildning.
Jag betraktar yrkesskolan som ett
slags slutstation på skolsidan. Omsorgsstyrelsen
skall försöka skaffa elever
plats på arbetsmarknaden efter det att
de genomgått yrkesutbildning. Eleverna
skall alltså slussas ut i det praktiska livet
från yrkesskolan.

Jag betraktar den skyddade sysselsättningen
som en motsvarande slutstation
inom vårdsektorn. Erfarenheten

visar, såsom utredningen framhåller, att
det är möjligt att skaffa åtskilliga av de
utvecklingsstörda, som haft arbete i
skyddad verkstad, plats ute i det praktiska
livet. Det är ju dit man vill nå: att
utveckla så många som möjligt till anpassning
till samhällslivet och att bereda
dem ett meningsfyllt liv tillsammans
med andra människor.

Det är visserligen inte möjligt att nå
dithän för alla handikappade inom denna
grupp, men redan arbetet i en skyddad
verkstad blir för den grupp handikappade
det gäller en meningsfylld sysselsättning,
som ger deras liv ett innehåll
och som i hög grad är stimulerande
och utvecklingsfrämjande.

Utskottsmajoritetens skrivning på
denna punkt är positiv, t. o. m. myckel
positiv, vilket jag gärna erkänner. Utskottet
understryker liksom departementschefen
att det är angeläget att
landstingen bygger ut den skyddade
verksamheten och därvid beaktar de
utvecklingsstördas speciella problem.

Utskottsmajoriteten framhåller också
att den inte motsätter sig att omsorgsstvrelserna
organiserar särskild skyddad
verksamhet för de utvecklingsstörda.
Denna bör emellertid enligt utskottsmajoriteten
begränsas till fall där verksamheten
inte kan samordnas med motsvarande
verksamhet för andra handikappgrupper.
Man konstaterar fullt riktigt
att detta framför allt torde bli aktuellt
inom den verksamhet, som bedrives
i anslutning till institutioner för
utvecklingsstörda.

Men innan utskottsmajoriteten kommit
till denna slutsats levererar den en
viss kritik mot tanken att omsorgsstyrelserna
på detta område skulle driva
verksamhet, speciellt anpassad för de
utvecklingsstörda men i princip skild
från annan skyddad verksamhet. »Detta
innebär», skriver utskottsmajoriteten,
»att man åstadkommer en icke önskvärd,
till tiden obegränsad isolering av
de utvecklingsstörda från andra människor».
Till en sådan utveckling vill ut -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

skottsmajoriteten inte medverka — den
skulle stå i strid med lagens allmänna
syfte.

Jag tycker att den anförda argumenteringen
inte är särdeles bärande. Arbetet
på en skyddad verkstad blir väl för
det stora flertalet — alldeles oavsett
vilka handikappgrupper de råkar tillhöra
— en till tiden obegränsad isolering,
i varje fall för alla dem som inte
via den skyddade verkstaden kan slussas
ut till anställningar på den öppna
marknaden. Och när det gäller de psykiskt
utvecklingsstörda frågar jag mig
om det skulle vara bättre att de blir
föremål för en till tiden obegränsad
isolering i sysslolöshet på ett vårdhem
än att de får ett meningsfyllt arbete på
en skyddad verkstad.

Som jag nyss anförde tänker emellertid
utskottsmajorifeten om längre fram
i sin argumentering och medger att det
i vissa fall — framför allt i anslutning
till institutioner för utvecklingsstörda
— kan bli nödvändigt att omsorgsstyrclserna
driver skyddade verkstäder i egen
regi. Efter detta medgivande från utskottsmajoriteten
är det egentligen inte
så mycket som skiljer majoriteten och
oss reservanter åt. Den väsentliga skillnad
som kvarstår är, att vi reservanter
vill att begreppet skyddad sysselsättning
skall skrivas in i lagtexten såsom en
av de vårdformer som tillerkännas ifrågavarande
grupp av handikappade.

Såsom framgår av reservationen motsätter
inte heller vi reservanter oss att
det etableras ett samarbete med de arbetsvårdande
organen. Ett fruktbärande
sådant samarbete bar redan kommit
till stånd inom åtminstone några landstingsområden.
Reservanternas förslag
till lagtext ger utrymme för ett samarbete
av detta slag.

Det bör i sammanhanget observeras
att såväl departementschefen som utskottsmajoriteten
för sitt resonemang
om samarbete med arbetsvårdsorganen
utifrån förutsättningen att det är landstingen
som är huvudmän för arbetsvär -

den på det kommunala planet. Så är
emellertid inte fallet. Handikapputredningen
konstaterar i ett helt nyligen avgivet
betänkande att det i regel är primärkommunerna
som är huvudmän och
att landstingen endast i ett fåtal fall fungerar
som huvudmän för arbetsvärden.
Detta kan åtminstone i vissa fall försvåra
ett gott samarbete. Däremot tror jag
inte att några svårigheter behöver uppstå
om landstingen har ansvaret för arbetsvärden.
Då blir det vanligen så att
de tjänstemän som sysslar med arbetsvärden
arbetar inom samma förvaltningskontor
som omsorgs,styrelsens
tjänstemän, och omsorgsstyrelsen och
arbetsvårdsstyrelsen håller sina sammanträden
i samma lokaler — låt vara
på olika tider. Hela administrationsapparaten
finns alltså koncentrerad till
ett och samma ställe. Men om landstinget
har en institution i en primärkommun
och begär att primärkommunens
arbetsvårdande organ skall uppföra
en skyddad verkstad enbart för institutionens
klientel, kan det uppstå en
hel del administrativa besvärligheter.
Dessa skulle undvikas om landstingen
finge skyldighet att i sådana upprätta
särskilda verkstäder för de utvecklingsstörda
och ställa dessa verkstäder till
omsorgsstyrelsernas förfogande.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservation II.

Reservation III behandlar vissa statsbidragsfrågor,
främst frågan om dylika
bidrag i samband med anordnande av
skyddade verkstäder. I flera av de motioner
som väckts i anledning av propositionen
har frågor om statsbidrag tagits
upp. Motionerna har berört dels
bestämmelserna om statsbidrag till personalkostnaderna
och dels bestämmelserna
om statsbidrag till den skyddade
verksamheten. Utskottsmajorifeten har
i så måtto biträtt motionerna att den uttalat
sig för att bestämmelserna om
statsbidrag — när det gäller bidrag såväl
till vissa personalkostnader som till
driften av skyddade verkstäder — blir

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

föremål för översyn. Utskottsmajoriteten
föreslår att riksdagen ger detta
till känna för Kungl. Maj :t.

Reservationen skiljer sig från utskottsmajoritetens
skrivning beträffande
statsbidrag till skyddade verkstäder
endast därigenom att vi reservanter föreslår
att det villkor, som för närvarande
föreligger om att platserna vid
en skyddad verkstad ovillkorligen skall
stå till arbetsförmedlingens förfogande
för att statsbidrag skall utgå, tas bort
ur statsbidragskungörelsen. Vi föreslår
att den revideringen skall göras i samband
med den översyn som även utskottsmajoriteten
förordar. Vi föreslår
också att riksdagen ger detta till känna
som sin mening.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till reservationen III.

Låt mig till sist än en gång säga att
när det gäller de stora frågorna och
syftet med den nya lagstiftningen har
det inte rått delade meningar inom utskottet.
Som jag redan sagt bör den
nya lagstiftningen kunna bli ett gott
instrument i strävandena att föra utvecklingen
vidare på detta fält.

I detta anförande instämde herr Rinimerfors
(fp).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har redan fått en presentation av lagen
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda. De har också fått
uppgift om motiveringen till de reservationer
som fogats vid andra lagutskottets
utlåtande. Jag skall därför försöka
undvika, även om det är svårt, att upprepa
vad som sagts av herr Anderson i
Sundsvall som reservant. Jag vill endast
säga att jag i egenskap av medreservant
givetvis delar hans uppfattning.

Samhällets omsorger om de psykiskt
utvecklingsstörda i fråga om deras, som
vi alla anser, självklara rätt till utbildning
och vård tog sig första gången uttryck
I särskild lagstiftning 1944.

1944 års lag om undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa avsåg emellertid
endast den grupp av de utvecklingsstörda
som namnet på lagen anger.
Någon lagstiftning eller andra bestämmelser
rörande vården av alla utvecklingsstörda,
som klarlade ansvaret för
de obildbaras och de äldre bildbaras
vård, fanns däremot inte.

De åtgärder från samhällets sida som
då vidtogs har utvidgats alltmer under
årens lopp. År 1954 avlöstes den första
lagen av en ny och mer omfattande lagstiftning.
I dag står vi i begrepp att utbyta
denna mot en ny, mer genomgripande
lag, som omfattar alla de särskilda
omsorger som samhället skall erbjuda
de psykiskt utvecklingsstörda.

Som en röd tråd genom lagförslaget
går det ansvar som samhället känner för
dessa handikappade människor, dess
vilja och önskan att så långt det går söka
skänka dem en meningsfull tillvaro
och steg för steg inlemma dem i samhällsgemenskapen.
Det finns väl de som
anser att en särlagstiftning skulle vara
obehövlig, men man kommer inte ifrån
att de utvecklingsstörda intar en särställning
bland de handikappade genom
den intellektuella nedsättning som präglar
deras tillvaro. Just detta, att de är
ur stånd att föra sin egen talan, är ett
tungt vägande skäl för att samhället
ägnar dem speciella omsorger när det
gäller såväl undervisning och vård som
tillrättalagd sysselsättning och arbete.
Denna principiella inställning har man
också haft alltsedan den första lagen
tillkom, och den präglar både det utredningsförslag
som ligger till grund för
propositionen och departementschefens
uppfattning.

Det förefaller mig därför — och jag är
inte ensam om denna mening — både
inkonsekvent och märkligt att statsrådet
Aspling i ett enda avseende frångår
denna uppfattning, nämligen när det
gäller skyddad sysselsättning. Han säger
i propositionen: »Att som utredningen
föreslår ålägga landstingskommu -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

nerna att anordna skyddad sysselsättning
för psykiskt utvecklingsstörda och
således införa en lagstadgad rätt för
dessa till sådana omsoger, medan en
dylik rätt ännu inte tillkommer övriga
handikappgrupper, är enligt min mening
inte lämpligt.»

Om detta resonemang skulle hålla,
herr talman, kan man med skäl hävda
att hela denna omsorgslag för utvecklingsstörda
är inkonsekvent. Det finns
t. ex. inga bestämmelser om att det skall
finnas förskolor och daghem för barn
eller sysselsättningshem för vuxna när
det gäller handikappade i allmänhet;
likväl anges detta särskilt i denna lag.
Varför skall då, frågar man sig, något
så väsentligt som verkstäder för
skyddad sysselsättning utelämnas? Den
farhåga som utskottsmajoriteten hyser
för att man genom att ordna speciellt
avpassade verkstäder för de utvecklingsstörda
skulle isolera dem från andra
människor tror jag är en obefogad
rädsla.

Det är ingalunda reservanternas mening
— lika litet i detta avseende som
i andra när det gäller denna lag — att
åstadkomma en isolering. Tvärtom är
alla överens om att i fråga om både den
teoretiska undervisningen på grundstadiet
och yrkesundervisningen söka få
till stånd en integration med det reguljära
skolväsendet och den normala yrkesundervisningen.
Men det måste för
de utvecklingsstörda innebära en varsam
och individuell behandling, där så
att säga ett litet steg tages åt gången.
Störningsmomenten måste vara så små
och så få som möjligt, och inlärningen
måste ha sin speciella metodik. Vägen
måste gå över träning, sysselsättning
och gradvis utvecklad undervisning,
över lättare terapi, mer industriellt inriktad
terapi och speciellt skyddad
verkstad till, om möjligt, plats i skyddad
verkstad inom arbetsvården och kanske
slutligen, som man hoppas, leda ut
i ett helt normalt arbetsliv. Den utvecklingsstörde
måste få arbeta i lugn och

ro utan forcering och utan alltför höga
krav på produktionsresultatet.

Målet är detsamma för både utskottsmajoriteten
och reservanterna: att i fall
där förutsättningar finns ge individen
en yrkesutövning i produktionslivet.

Det är, herr talman, ingen misstro
mot huvudmännen som har dikterat reservanternas
inställning när vi vill ha
lagtexten så fullständig som möjligt.
Det är uteslutande omsorgen om de utvecklingsstörda
som har varit vägledande
för oss. Därmed har jag naturligtvis
ingalunda sagt att utskottsmajoriteten
inte skulle besjälas av samma
omtanke.

Slutligen, herr talman, ber jag endast
att få uppehålla mig ett ögonblick
vid den motion av bl. a. herr Blomquist
i första kammaren och mig i denna
kammare, som gäller statsbidragsbestämmelserna.
Vi är glada över att utskottet
delat vår uppfattning att det
finns skäl att låta överse dessa. Utskottet
framhåller: »De ökade uppgifter som
läggs på huvudmännen genom reformen
i fråga om omsorgerna för de utvecklingsstörda
ställer ökade krav även i
ekonomiskt avseende på huvudmännen.
» Just därför att särskolan enligt
propositionen kommer att anordnas i
så nära anslutning till den allmänna
skolan som möjligt krävs en samsyn
även när det gäller statsbidragen. Lika
viktigt är det att statsbidrag kommer att
utgå till fler lärargrupper. Detta gäller
inte minst talpedagoger, men också psykologer
m. fl. — Ett särskilt skäl till
att den här aktualiserade översynen behöver
komma till stånd är att de hit-;
tillsvarande skarpa skiljelinjerna mellan
vård och undervisning i fortsättningen
inte kommer att upprätthållas,

Jag hoppas att departementschefen
skall låta verkställa en översyn och att
denna kommer att vidtagas så snart som
möjligt, och jag hoppas vidare att en
sådan översyn skall lända till generösare
bidragsbestämmelser än de som nu:
föreslås.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. in.

Med vad jag här har sagt, herr talman,
ber även jag att få yrka bifall till
reservationerna I, II och III.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse över att man har lagt
fram ett lagförslag som är avsett att
skapa större trygghet åt de psykiskt utvecklingsstörda.
I dagens samhälle förs
ju en trygghetsdebatt, och då är det
också värdefullt att den gruppen medtas
i denna debatt. Skall vi även för
denna grupp kunna genomföra principen
om rätten till arbete, så gäller det
att skapa sådana förhållanden som
denna speciella grupp behöver och som
är tillrättalagda just för den.

De föregående talarna har så ingående
redogjort för skiljaktigheterna
mellan majoritetens förslag och reservationernas
innebörd, att jag bara skall
göra några korta kommentarer till frågan
om de skyddade verkstäderna.

Den utredning som har legat till
grund för lagförslaget grundade förmodligen
sitt ställningstagande på erfarenheter
från den verksamhet som nu
bedrivs, och utredningen kom då fram
till att det var riktigt att landstingen
stod såsom ansvariga för verksamheten.

Socialministern anförde sedan såsom
motivering för sin uppfattning atf det
inte var riktigt att just denna grupp
skulle ha lagstadgad rätt till dessa omsorger,
vilka inte tillkommer andra
handikappgrupper.

Av utskottsutlåtandet framgår — och
det har citerats här tidigare av någon
av talarna — att utredningsförslagets
genomförande skulle innebära en isolering.
Det sägs där: »Detta innebär att
man åstadkommer en icke önskvärd,
till tiden obegränsad isolering av de utvecklingsstörda
från andra människor.
Utskottet vill inte medverka till en sådan
utveckling, som skulle stå i strid
mot lagens allmänna syfte.»

Jag kan inte förstå denna tolkning

från utskottets sida. Jag representerar
ett län, inom vilket vi har tre skyddade
verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda.
Om man talar med dem som står i
ledningen för denna verksamhet, framkommer
endast positiva saker, och man
säger klart ut att det rör sig om ett klientel
som inte har möjlighet att inordnas
i den övriga skyddade verksamheten.
Jag tror att man har drivit den s.k.
normaliseringsprincipen litet väl långt,
och jag vågar säga att man spårar något
av en verklighetsfrämmande tolkning i
utskottsutlåtandet när det gäller denna
fråga. Att arbeta på en skyddad verkstad
innebär ingen fullständig normalisering.
Det innebär tvärtom en viss isolering
för alla dem som är där. För sådana
handikappade som åtminstone ännu
inte är mogna för den öppna marknaden
eller för s. k. halvskyddat arbete,
där de får arbeta tillsammans med ickehandikappade,
är den skyddade arbetsformen
nödvändig. Särskilt med hänsyn
till att vi har så många kvar, vilka
aldrig varit i kontakt med någon av
dessa verksamhetsformer, tror jag att
det är mycket angeläget att man bygger
upp det hela efter den princip reservanterna
föreslår.

Det är naturligtvis nödvändigt att ha
valmöjligheter, särskilt om den skyddade
verksamheten inte drivs i anslutning
till en institution för utvecklingsstörda.
Det är särskilt i början inte säkert
att alla kroppsligt handikappade
önskar arbeta tillsammans med utvecklingsstörda;
på samma sätt kan en del
av de utvecklingsstörda — även de som
inte har institutionsanknytning — ha
ett behov av att arbeta på verkstäder
eller verkstadsavdelningar, där speciell
hänsyn tas till deras villkor och deras
behov.

Jag vill särskilt understryka att vi
alla är över ens om att vi så långt det
är möjligt skall skapa sådana förhållanden
för dessa grupper att de kan inordnas
i övrig skyddad verksamhet.
Men det finns dock en grupp därutöver,

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

som man får ta speciell hänsyn till,
nämligen den grupp vi särskilt ägnat
uppmärksamheten åt i motioner och reservationer.

Jag tror också att det är mycket värdefullt
att få en helt annan samordning
av de skyddade verkstäderna. Jag är av
den uppfattningen att det skulle vara
lyckligare för samtliga skyddade verksamhetsformer,
om de vore under en
huvudman, d. v. s. landstingen. Jag tror
att man därmed skulle vinna mycket.

Jag sade i början att jag endast skulle
göra någon kort kommentar med hänsyn
till att så utförliga redovisningar
tidigare lämnats. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till andra lagutskottets
utlåtande nr 67.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Det lagförslag som vi
nu behandlar och som framlagts i proposition
nr 142 gäller omsorgen om
vissa psykiskt utvecklingsstörda. Lagförslaget
är i huvudsak en omarbetning
och modernisering av 1954 års lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, den benämning som
lagen f. n. har. Denna lag har tillämpats
under cirka 12 år. Den har inte varit så
där helt utan brister. När den genomfördes
hälsades den som en stor förbättring
jämfört med tidigare gällande
lagstiftning på detta område.

Detsamma är förhållandet med det
nu framlagda lagförslaget. Det har hälsats
som en betydande förbättring, och
det föreligger inga som helst delade meningar
i fråga om den principiella inriktningen
i lagförslaget.

Den föreslagna lagen omfattar alla de
särskilda omsorger — undervisning,
vård och olika boendeformer •—• som
det allmänna skall tillhandahålla de
psykiskt utvecklingsstörda. I denna del
överensstämmer den föreslagna lagen i
stort med den nu gällande lagen, men
man har i vissa stycken gått längre och
man har framför allt strävat efter att få

fram en klarare och mera överskådlig
författningstext än den som finns i 1954
års lag. I detta syfte har vissa bestämmelser
slopats och andra, särskilt reglerna
för inskrivning och intagning,
förenklats.

Jag vill tillägga följande om den nya
lagen. Den som inte närmare känner till
denna lagstiftning och som följer debatten
i kamrarna kan lätt få en felaktig
uppfattning om lagens innehåll. Motionärerna
har så gott som uteslutande
ägnat sig åt de skyldigheter som enligt
lagen skall åläggas huvudmännen. Man
får emellertid inte glömma bort att avsevärt
mer än hälften av lagen, om man
räknar utrymmes- och paragrafmässigt,
upptages av bestämmelser av annan karaktär.
I korthet kan de bestämmelser
jag syftar på karakteriseras så, att de
avser att tillförsäkra de utvecklingsstörda
så stor rättssäkerhet som möjligt.
Bestämmelserna reglerar dels särskoleplikten,
dels vård i vårdhem eller på
specialsjukhus då den måste komma till
stånd oavsett samtycke — det är i vissa
fall nödvändigt att sådan tvångsmässig
vård kan komma till stånd. Men på samma
sätt som då det gäller sluten psykiatrisk
vård måste tvångsåtgärderna omgärdas
med rättssäkerhetsgarantier som
noggrant preciseras i lagen. Så har
skett. Det är, herr talman, ett gott betyg
åt utredningen, propositionsskrivaren
och departementschefen att bestämmelserna
fått en sådan utformning att
de över huvud taget inte blivit utsatta
för kritik motionsvägen.

Jag vill också framhålla att reglerna
noggrant behandlats av utskottet och
att inte heller detta funnit anledning
till kritik mot ifrågavarande bestämmelser.

Det kan tyckas som om bestämmelserna
är onödigt utförliga och tillkrånglade.
För den som närmare studerat de
avvägningar mellan olika intressen som
aktualiserats i sammanhanget framstår
det dock som ganska klart att man kommit
så långt i förenkling som rimligen

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

kunnat ske utan att de utvecklingsstördas
intressen eftersattes. Det måste också
framhållas att många av bestämmelserna
får betydelse endast för en liten
grupp av de personer som i övrigt omfattas
av lagen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat antyda att ett genomförande av
lagen även på detta område innebär ett
ganska stort steg framåt.

I fråga om vilka omsorger som skall
stå de utvecklingsstörda till buds bygger
förslaget alltså på 1954 års lag men
också på de erfarenheter vi haft och
4en utveckling som skett under senare
är. Vissa former av omsorger rekommenderas
men föreslås inte intagna i
lagtexten som en direkt förpliktelse för
huvudmännen. Man liar strävat efter att
forma en lagtext som ger huvudmännen
och tillsynsmyndigheterna möjlighet att
utveckla omsorgerna i enlighet med de
vetenskapliga rön som kan göras och de
erfarenheter som även härefter kan vinnas.

De nuvarande skarpa gränserna mellan
undervisning och vård samt mellan
omsorg av öppen och sluten karaktär
har blivit mindre markerade i den föreslagna
lagen. När 1954 års lag genomfördes
fanns där, och finns givetvis
fortfarande, vissa intentioner om ett
särskiljande av vård- och skolklientelet.
För att förstå bakgrunden härtill måste
man erinra sig hur våra vårdanstalter
för utvecklingsstörda såg ut i slutet på
1940-talet. Det var i de flesta fall institutioner
av gammal anstaltstyp, hårt
nedslitna och ofta i ett ganska bedrövligt
skick. Skol- och vårdklientelet var
sammanblandat i en miljö som verkade
ganska nedslående på de föräldrar som
skulle lämna sina barn på institutionerna.
Det var i strävandena att göra institutionerna
vänligare och riktigare för
sitt ändamål och kanske också en liten
smula mera attraktiva — om jag nu får
använda ett sådant uttryck i detta sammanhang
— både för eleverna, patienterna
och personalen men också för

föräldrarna som dessa intentioner om
särskiljande kom att införas i 1954 års
lag. Dessa intentioner följdes upp på
olika sätt i landstingsområdena. På en
del håll förläde man skolinstitutionerna
till en helt annan plats i länet än hemvårdsinstitutionerna.
Andra landsting
löste problemet på annat sätt. Men överallt
har det under dessa 15 år varit en
febril ny- och ombyggnadsverksamhet,
och institutionerna i dag ser i de allra
flesta län helt annorlunda ut än vad de
gjorde när nu gällande lag förbereddes.
De är riktiga för sitt ändamål som skola
eller hem, vare sig det gäller barn
eller vuxna. Detta har givetvis fört med
sig en betydligt förbättrad skol- och
vårdsituation, men det bär också fört
med sig att det i dag är betydligt lättare
för föräldrarna att acceptera den situation
som nödvändiggör att barnen
får sin vård eller undervisning vid dessa
institutioner.

Departementschefen följer upp de erfarenheter
som gjorts under senare år
och anser att man inte i den nya lagen
skall ge undervisningsbegreppet en alltför
snäv innebörd. Det är mot bakgrunden
av detta vi får se förslaget om att
det skall finnas träningsskolor. Träningsskolan
är och kommer att bli
utomordentligt värdefull för de elever,
som bär svårigheter med den teoretiska
undervisningen men som kanske har
lättare att tillgodogöra sig mer praktiskt
betonad undervisning. Vi vet ju
att det inte går några klara och tydliga
gränser mellan skol- och vårdklientelet.

En annan nyhet i förslaget är skyldigheten
för huvudmännen att anordna
s. k. särskild undervisning i hem eller
på vårdinrättning för utvecklingsstörda,
som på grund av rörelsehinder,
sjukdom eller dylikt inte kan delta i
vanligt kollektivt skolarbete.

På vårdsidan märks den nyheten, att
huvudmännen enligt förslaget blir
skyldiga att ge vård i hemmet åt utvecklingsstörda,
som behöver vård en -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

ligt den nya lagen men som inte bör
få den i inrättning som avses i lagen.

Vidare blir daghemmen för barn och
sysselsättningshemmen, som nu är frivilliga,
obligatoriska för huvudmännen.

När det gäller boendeformerna införs
också en ny skyldighet för huvudmännen,
nämligen att anordna inackorderingshem
för utvecklingsstörda. Man
har i princip lösgjort boendeformerna
från såväl vård-, sysselsättnings- som
skolsituationen för patienten respektive
eleven. Man skall alltså kunna bo i
det egna hemmet, i annat enskilt hem,
i inackorderingshem eller på institutionen,
beroende på vilken boendeform
som bäst passar vederbörande patient
eller elev. Därifrån skall han eller
hon sedan på olika sätt komma till den
undervisnings- eller sysselsättningsform
som är aktuell för vederbörande.
Man har strävat efter att få ett så
flexibelt omsorgssystem som möjligt,
där mångfalden av kombinationsmöjligheter
skall möjliggöra att varje utvecklingsstörd
får just de omsorger
han eller hon behöver.

Huvudmannaskapet skall enligt lagförslaget
liksom för närvarande i princip
ligga kvar hos landstingen och de
landstingsfria städerna. Landstingen
har en organisation som i det stora hela
visar sig fungera väl, framhåller departementschefen
i propositionen och
understryker att de psykiskt utvecklingsstörda
i särskilt hög grad behöver
omsorger av flera slag: undervisning,
vård, bostad m. m. Ett gemensamt huvudmannaskap
för alla dessa omsorger
med samlad blick över hela fältet innebär
bestämda fördelar. Ledning av
landstingskommunens verksamhet skall
enligt lagförslaget utövas av en omsorgsstyrelse,
som motsvarar den nuvarande
centralstyrelsen. Enligt 6 § i
lagen skall till omsorgsstyrelse kunna
utses nämnd som handhar andra landstingskommunens
förvaltningsuppgifter.
Denna möjlighet finns för landstings -

kommunen redan enligt nuvarande lag,
och departementschefen har i detta
sammanhang inte följt utredningens
förslag att ta bort denna möjlighet för
huvudmännen. Det har vid utskottsbehandlingen
förelegat motioner, som tagit
upp utredningens förslag på denna
punkt och vari det yrkas att stadgandet
i fråga inte skall antas. Det är motionerna
1:876, 11:1085 och 11:1087.
Departementschefen har i propositionen
motiverat sitt ställningstagande,
och utskottet skriver på sid. 72 i utlåtandet: »De

uppgifter, som kommer att åvila
omsorgsstyrelsen, är enligt utskottets
bedömande av sådan omfattning och
betydelse, att ledamotskap i styrelsen
i regel torde bli arbetskrävande. Detta
talar för att det skall finnas ett särskilt
landstingskommunalt organ för
omsorgerna om de utvecklingsstörda.
Utskottet vill emellertid i likhet med
departementschefen inte motsätta sig
önskemål från huvudmannahåll om organisatorisk
handlingsfrihet och biträder
därför med avstyrkande av rnotionsyrkandet
lagförslaget i denna del.»

Om motionsyrkandet kan jag för övrigt
säga att det inte följts upp med
reservationer till utskottsutlåtandet.

I 6 § sägs vidare: »Landstingskommun
äger överlåta ledningen av särskola
på skolstyrelsen i den kommun där
särskolan är belägen.» Även i detta
sammanhang har utskottet haft att ta
ställning till motionsyrkanden. Det gäller
på denna punkt motionerna 1:876,
1:877, 11:1085, 11:1086 och 11:1087.
Motionärerna motsätter sig inte att vissa
uppgifter av förvaltningskaraktär
överlåts på den lokala skolstyrelsen
men vill att lagtexten skall utformas så
att det av den tydligt framgår att omsorgsstyrelsen
under alla omständigheter
har kvar ett grundläggande ansvar
för undervisningen. Departementschefen
har i propositionen uttryckligen
sagt att ansvaret för att de utvecklingsstörda
får undervisning enligt lagen

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

inte kan delegeras. Utskottet understryker
detta i sitt utlåtande men säger också
att delegationsmöjligheten bör användas
med urskillning. Man har på
många håll goda erfarenheter av samarbetet
med den vanliga skolan, och
man bör inte betagas möjligheten att
eventuellt gå vidare på den inslagna
vägen, anser utskottet, som avstyrker
motionsyrkandena. Det kanske även här
bör tilläggas att motionsyrkandena inte
heller i detta sammanhang återkommer
i någon reservation.

Vid behandlingen av 3 §, där det i
första stycket bl. a. sägs: »Särskola omfattar
förskola, skola för grundundervisning,
träningsskola eller yrkesskola
eller flera av dessa skolformer», har
utskottet behandlat yrkanden som
framställts i de likalydande motionerna
I: 877 och II: 1086 samt i motionen
II: 1087, där motionärerna föreslår en
omformulering av lagtexten så att det
därav tydligare skulle framgå, att landstingskommunen
inte uppfyllt sina skyldigheter
på detta område med mindre
undervisning i samtliga de hänseenden
som anges i punkten meddelas.

Utskottet säger på sid. 75 i sitt utlåtande:
»Departementschefen framhåller
uttryckligen, att landstingskommun
skall vara skyldig att tillhandahålla undervisning
vid samtliga de skolformer
som räknas upp i lagförslaget. Skyldigheten
för huvudmännen att anordna undervisning
enligt lagen har sin motsvarighet
i en skolplikt för de utvecklingsstörda,
som är mycket långtgående.
Den sträcker sig från sju till 21 år och
i vissa fall till 23 år. Då skolplikten
självfallet förutsätter en meningsfylld
undervisning, kan utskottet inte finna
att den föreslagna lagtexten skulle kunna
leda till sådana missförstånd, som
motionärerna befarar---.» Utskot tet

avstyrker således motionskravet.

Detta yrkande om omformulering av
3 §, första stycket, återkommer i reservationen
I av fru Hamrin-Thorell in. fl.
som yrkar att den berörda delen av

stycket skall lyda: »Undervisningen

omfattar förskolundervisning, grundundervisning,
träningsundervisning och
yrkesundervisning. Vid varje särskola
förekommer en eller flera av dessa undervisningsformer.
» Omformuleringen
har emellertid ingen som helst inverkan
på innehållet i paragrafen, varför det
inte kan finnas någon anledning till
ändring av den i propositionen föreslagna
formuleringen.

Vad beträffar vårdsidan föreskrivs i
4 § att det skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.
Det skall dessutom
finnas specialvårdhem för sådana utvecklingsstörda
som behöver vård i
vårdhem med särskilda anordningar.
Vid behandlingen av denna paragraf
har utskottet haft att ta ställning till
vissa yrkanden i motionerna nr 876
och 877 i första kammaren och nr
1085, 1086 och 1087 i andra kammaren.
I dessa motioner har yrkats att
huvudmännens skyldigheter i fråga om
vården av de utvecklingsstörda skulle
vidgas och preciseras i förhållande till
vad som föreslagits i propositionen.
Yrkandena innebär bl. a. att det i 4 §
i lagen skulle inskrivas ett åliggande
för huvudmannen att ordna skyddade
verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda.

Detta yrkande är ett uppföljande av
vad utredningen föreslagit i detta sammanhang.
Utredningen har ganska
knapphändigt redogjort för denna
mycket viktiga fråga. Man har inte ägnat
mer än 2 V* sida i utredningen åt
dessa och vad där har skrivits gör inte
det hela vare sig lättare eller tydligare.
Departementschefen har på sid. 118—
120 i propositionen motiverat sitt ställningstagande
att inte inta denna förpliktelse
för huvudmännen i lagen.

Skyddad sysselsättning utgör för närvarande
en av verksamhetsformerna inom
arbetsvärden, säger departementschefen.
Denna utgör i sin tur en del
av samhällets verksamhet för rehabili -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

tering av bl. a. handikappade. Arbetsvärden
är i princip avsedd för alla handikappade
som behöver den, vare sig
handikappet är fysiskt eller psykiskt
och i det senare fallet vare sig det är
fråga om en psykisk utvecklingsstörning
eller ett handikapp av annan psykisk
art. Departementschefen redovisar
att remissinstanserna godtagit, att det
kan behövas särskilda skyddade verkstäder
för psykiskt utvecklingsstörda,
men när det gäller förslagen om att
centralstyrelserna, alltså omsorgsstyrelserna,
skulle driva dessa skyddade
verkstäder har meningarna varit delade.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som är
tillsynsmyndighet för de skyddade
verkstäderna inom arbetsvärden, har
således ansett att den skyddade sysselsättningen
för psykiskt utvecklingsstörda
bör integreras med landstingskommunens
allmänna arbetsvärd och
att dessa skyddade verkstäder bör drivas
av landstingskommunens allmänna
arbetsvårdsorgan.

Departementschefen anser det inte
lämpligt att i lagen ålägga landstingen
en skyldighet att anordna skyddad sysselsättning
för en grupp handikappade,
och han anser vidare att man kan räkna
med att landstingen kommer att
bygga ut denna verksamhet, även om
skyldigheten inte direkt står inskriven
i lagen. Han understryker vikten av ett
nära samarbete mellan omsorgsstyrelsen
och arbetsvärden och att man bör
ta hänsyn till de lokala förhållandena.

I anslutning härtill sade herr Anderson
i Sundsvall i sitt anförande att utskottet
och propositionen inte stänger
dörren helt och hållet för de utvecklingsstörda
till de skyddade verkstäderna.
Jag skulle vilja säga, herr talman,
att man i propositionen och i utskottets
förslag i stället öppnar dörren
på vid gavel vad beträffar tillträde till
de skyddade verkstäderna för de utvecklingsstörda.
Det är den utvecklingsstördes
situation i olika avseenden
som är avgörande. Det är inte, som

herr Anderson i Sundsvall ville göra
troligt, ett antingen — eller i fråga om
sysslolöshet på vårdhem eller arbete på
skyddad verkstad. Sysslolösheten hoppas
jag hör till en förgången tid. Numera
har man terapiverksamhet och
man har sysselsättningshem.

Nu skulle jag, herr talman, vilja dröja
ett litet ögonblick vid vad man menar
med sysselsättning i olika sammanhang.

Man talar om skyddad verkstad och
skyddad sysselsättning, vilket ju inte är
samma sak eftersom den skyddade sysselsättningen
inte nödvändigtvis behöver
äga rum på en verkstad, även om
detta oftast är fallet. Det talas också om
sysselsättningsavdelningar och sysselsättningshem,
och det är förståeligt om
det uppstår förväxling om vad som
egentligen menas. Departementschefen
har på sidorna 118 och 119 i propositionen
utvecklat vad som ligger i begreppet
»skyddad verkstad», och utskottet
tar upp detta resonemang på sidorna
70 och 77 i utlåtandet och här
skall jag återigen citera.

Det står bl. a. att »skyddad sysselsättning
är avsedd för handikappade som
har svårt att få eller behålla ett arbete
i öppna marknaden. Placering vid verkstad
för skyddad sysselsättning innebär
att den handikappade inlemmas i en
miljö med industriell karaktär, där han
i princip skall kunna stanna kvar under
obegränsad tid. Verksamheten är inriktad
på produktion med så god ekonomisk
lönsamhet som möjligt. Vanlig arbetslön
och inte bara flitpengar bör betalas.
Om möjligt skall lönen bestämmas
efter ackord.»

När det däremot talas om sysselsättningshem
har ordet »sysselsättning» en
något annan innebörd. På arbetet läggs
i detta fall inte några lönsamhetssynpunkter,
men meningen är ju ändå att
sysselsättningen även här skall vara
meningsfull och bereda patienten både
glädje och tillfredsställelse. Vi talar så
ofta om att arbetsglädje är något av det

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

värdefullaste en människa kan uppleva,
och det är ju något av detta man försöker
ge patienterna på sysselsättningshenimen.
Sysselsättningen är där givetvis
av de mest skiftande slag och svårighetsgrad,
beroende på vad patienten
förmår eller kan tränas upp till att förmå.
Det rör sig många gånger, i varje
fall i början, om ganska enkel sysselsättning
och därefter hela skalan ända
fram till möjligheten att kunna arbeta
på den skyddade verkstaden. Det gäller
att göra en bedömning av den enskilde
patientens förmåga till koncentration
och till utförande av något slags arbete,
och det gäller också möjligheten att
genom träning göra hans situation bättre
undan för undan. Denna träning är
oerhört viktig även om den för många
ändå inte leder till sådana arbetsprestationer,
att den skyddade verkstaden kan
komma i fråga som arbetsplats. Jag har,
herr talman, velat säga detta därför att
man, enligt min mening, i många sammanhang
talar om skyddad sysselsättning,
medan man egentligen avser sysselsättningshemmen
när arbetsprestationerna
där är som bäst. Utskottet har
på sidan 78 i fråga om motionskravet
framhållit följande:

»Om huvudmännen åläggs att ordna
verkstäder för skyddad sysselsättning,
innebär detta att omsorgsstyrelserna
kommer att driva en verksamhet på området
som visserligen är speciellt avpassad
för de utvecklingsstörda men
som i princip skils från annan skyddad
verksamhet. Detta innebär», säger ut;skottsmajoriteten,
»att man åstadkommer
en icke önskvärd, till tiden obegränsad
isolering av de utvecklingsstörda från
andra människor. Utskottet vill inte
medverka till en sådan utveckling, som
:skulle stå i strid mot lagens allmänna
syfte. På grund av det sagda avstyrker
utskottet motionsyrkandena.»

Fröken Wetterström sade i sitt anförande
att hon inte trodde på de farihågor
som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet
där det framhålles, att

utskottet inte vill medverka till att de
utvecklingsstörda isoleras, vilket blir
fallet om det blir lag på att det skall
byggas särskilda skyddade verkstäder
för denna grupp. Jag tycker att det är
ofrånkomligt att de utvecklingsstörda
avskärmas från kontakt med andra
människor, om denna skyldighet för
huvudmännen blir inskriven i lagen.

I reservationen II av fru HamrinThorell
in. fl. vidhålles yrkandet i motionerna,
att det skall inskrivas i lagen
en skyldighet för huvudmännen att ordna
skyddade verkstäder för psykiskt utvecklingsstörda.

Vidare föreslås att i 6 § intages rätt
för huvudmannen att delegera ledningen
av dylik verkstad på kommunalt eller
landstingskommunalt organ. Jag har ytterligt
svårt att förstå att ett inskrivande
av skyldighet i lagen att anordna skyddade
verkstäder för en grupp handikappade
skulle vara till fördel ens för
dessa handikappade själva. Utskottets
uppfattning att man inte onödigtvis
skall skärma av de utvecklingsstörda
från kontakten med andra människor
är riktig och ligger helt i linje med den
nya lagens syftning.

Jag har också den uppfattningen att
landstingen — som vi ju är beredda
att lägga ansvaret för den nya lagens
tillämpning på och som är beredda att
ta detta ansvar — verkligen sköter sina
människovårdande uppgifter på ett
utomordentligt sätt. Det finns ingen
som helst anledning tro att landstingen
inte skulle sköta också denna uppgift
på ett, för de människor det gäller, riktigt
sätt.

Kravet på en precisering av vårdbegreppet
har framförts i motionsparet
1:877 och 11:1086 samt i motionen
II: 1087. I dessa motioner yrkas att 4 §
skall kompletteras med stadgande om
att vården skall omfatta erforderlig personlig
och medicinsk omvårdnad samt
att sådana omsorger som lekterapi och
arbetsterapi skall nämnas i lagtexten.
På detta yrkande har utskottet svarat

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

bland annat följande: »Utskottet delar
motionärernas mening att vården bör
omfatta behövlig personlig och medicinsk
omvårdnad och att såväl lekterapi
som arbetsterapi bör ställas till förfogande.
Detta överensstämmer med vad
departementschefen uttalar i propositionen.
Utskottet kan emellertid inte
finna, att det skulle vara till fördel om
en precisering av vårdåtgärderna görs
i 4 § på det sätt som föreslås i motionerna.
»

Utskottet anser att det ändå bara
skulle bli en exemplifiering av vårdåtgärder
som kan komma i fråga och
har därför avstyrkt motionsyrkandena.

Departementschefen ansluter sig i
propositionen i princip till vad utredningen
föreslagit i fråga om personal.
Bestämmelser om vissa befattningshavare,
t. ex. särskolchef, vårdchef och
överläkare, anser departementschefen
måste finnas i lagen med hänsyn till de
beslutsfunktioner som åvilar dessa tjänstemän.
Emellertid anser departementschefen
inte att ytterligare bestämmelser
om personal bör inskrivas i lagen. Han
understryker i stället att huvudmännen
liksom nu ändå är skyldiga att ha den
personal som behövs för att fullgöra
sina åligganden enligt lagen.

Utskottet har biträtt departementschefens
uppfattning och har därför inte
kunnat tillstyrka det förslag som framförts
i motion II: 1095 av herr Martinsson.
I den motionen hade föreslagits
att det i lagen borde föreskrivas att förvaltningstjänstemän
skall finnas hos
styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
samt att han skall kallas
till sammanträde med styrelsen och
ha rätt att deltaga i överläggningarna
men inte i besluten. Utskottet har inte
funnit någon motivering för en sådan
bestämmelse i lagtexten. Att förvaltningstjänstemannen
är med på styrelsens
sammanträden och där framför
sina synpunkter har vi ansett vara en
självklarhet, som inte behöver inskrivas
i lagtexten, och det äk väl också på
detta sätt en styrelse arbetar.

Vad sedan gäller statsbidragsfrågorna
har det yrkats i motionerna att man
borde ta bort ett av de krav som uppställts
för att statsbidrag skall utgå till
skyddade verkstäder, nämligen det att
platserna skall ställas till arbetsförmedlingens
förfogande. Vidare har det i ett
par motioner yrkats att reglerna för
statsbidrag till särskola skall ses över.
De bör stå i bättre överensstämmelse
med vad som gäller för den vanliga
skolan i vad avser själva statsbidragets
konstruktion. Därutöver vill motionärerna
få till stånd en vidgning av lärarbegreppet
inom särskolan.

I motionen 11:1095 framställs ett
näraliggande yrkande. Motionären anser
att statsbidragsbestämmelserna bör
utformas så att statsbidrag utgår till
löner för personal, som praktiskt taget
helt arbetar på undervisningssidan.

Med anledning av dessa motionsyrkanden
och med understrykande av
de ökade uppgifter som läggs på huvudmännen
genom reformen anför utskottet,
att det finns fog för att statsbidragsbestämmelserna
beträffande personalkostnaderna
blir föremål för översyn.

När det gäller statsbidragsbestämmelserna
för de skyddade verkstäderna har
utskottet visserligen avstyrkt, att huvudmännen
i omsorgslagen skall åläggas
att ordna skyddad sysselsättning för
psykiskt utvecklingsstörda. Men utskottet
anser det självfallet vara av värde
att statsbidragsbestämmelserna inte i
onödan verkar hämmande på landstingens
benägenhet att vara aktiva på
detta område.

Med hänsyn härtill förordar utskottet
att även dessa regler blir föremål för
översyn och föreslår, att denna utskottets
mening bör bringas till Kungl.
Maj ds kännedom.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha redogjort för utskottets
ställningstagande till proposition
nr 142 och till de motionsyrkanden,
som framställts i anledning av denna.
Jag yrkar bifall till utskottets hemstälställan
i samtliga punkter.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan tidigare
betygat att det inom utskottet inte rått
några delade meningar beträffande värdet
av skyddad verksamhet för de utvecklingsstörda.
Om jag förstod fru
Svensson rätt underströk även hon värdet
av att skyddade verkstäder ställs
till förfogande.

Dessutom accepterade även fru Svensson
att samtliga omsorger, som skall
konnna de utvecklingsstörda till del,
skall stå under enhetlig ledning. Det
skall ju finnas särskilda omsorgsstyrelser.
De olika formerna av omsorger
— det må vara fråga om vård, undervisning,
yrkesutbildning eller arbete i
skyddad verkstad — representerar en
kedja av åtgärder som griper in i och
kompletterar varandra. För att man
skall få denna kedja av omsorger att
fungera effektivt bör det helst vara en
enhetlig ledning över hela fältet. Det är
därför som i en del av motionerna rätten
att delegera undervisningen till primärkommunernas
skolväsende med fog
kritiseras. Därvidlag har utskottet dock
skrivit så starkt att vi som står bakom
motionerna inte funnit anledning att
reservera oss.

Men denna enhetliga ledning är också
skälet till att vi i vissa fail vilt ha
skyddade verkstäder enbart för de psykiskt
utvecklingsstörda — detta av både
sociala och pedagogiska skäl som jag
inte närmare hinner att gå in på i en
kort replik. Först och främst är inlärningsprocessen
och uppövningstiden
mycket längre för de utvecklingsstörda
än för personer, som är handikappade
på annat sätt men som i psykiskt
avseende är normalt utrustade. Detta
gör att man helst bör ha särskilt för
detta ändamål utbildad personal och
ledning, som med särskild omsorg äg -

nar sig åt denna grupp till dess att
man kan föra över den enskilde eleven
till arbetsvärdens skyddade verkstad
eller ut i öppna marknaden.

När vi har föreslagit att en passus
om skyldighet för huvudmännen att
upprätta skyddade verkstäder skall föras
in i lagtexten, är det för att vi vill
ha utrymme för att lägga åtminstone någon
del av verksamheten under omsorgsstyrelsernas
ledning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Såväl i den utredning
som ligger till grund för propositionen
som i själva propositionen och i utskottsutlåtandet
omnämns Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn ofta.
Riksförbundet, som till övervägande del
består av föräldrar till utvecklingsstörda,
känner ett behov av att få uttala tillfredsställelse
över de betydande förbättringar
för de utvecklingsstörda som
både propositionen och utskottsutlåtandet
innehåller. Men på några områden
är det nödvändigt att mera beakta vad
en enhällig utredning föreslagit — förslag
som följts upp motionsledes och
reservationsvis — om man önskar att
alla utvecklingsstörda skall få del av de
aktiverande omsorgerna.

Det är inte bara fråga om rätten till
vård och undervisning — det är också
fråga om rätten till arbete. Och jag kan
försäkra att det finns en mängd utvecklingsstörda
människor som saknar
inte bara arbete utan också sysselsättning,
liksom det finns många föräldrar
till utvecklingsstörda barn som bävar
för hur det skall bli för deras barn
den dag då de inte längre har särskolan
att gå till. Det är därför som vi, samtidigt
som vi gläder oss åt de förbättringar
som föreslås, hoppas att det i
lagen också skall skrivas in en passus
om att huvudmännen har skyldighet
att ge de utvecklingsstörda möjlighet
att arbeta i särskilt skyddade verkstäder.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

Det framhålls ofta att det är önskvärt
att de utvecklingsstörda anpassas
till de normalbegåvades situation. Och
naturligtvis skall det med stor tillfredsställelse
noteras att man vill hjälpa
till härvidlag. Men tyvärr finns det
många fall där det inte är möjligt att
lyckas helt med en sådan anpassning.
Därför måste vi göra klart för oss att det
inte bara är den ena parten som skall
anpassas — de normalbegåvade, de fullsinnade
måste också anpassa sig till de
utvecklingsstörda. Vi måste lära oss
att förstå de utvecklingsstörda, att samarbeta
med dem, att leva i gemenskap
med dem och att acceptera dem som
kamrater i livet. Det är dessa tankegångar
som ligger bakom yrkandena i
motionsparet I: 877 och II: 1086. Liknande
yrkanden har framförts även i
andra motioner, och motiven för dessa
kommer väl att utvecklas av efterföljande
talare. Men de syftar ändå till att
understryka betydelsen av en stark utveckling
av den omsorgsform som de
skyddade verkstäderna för utvecklingsstörda
innebär.

.lag tror inte jag överdriver när
jag säger att den lag som vi i dag står
i begrepp att anta beträffande omsorgen
för utvecklingsstörda kan bli epokgörande,
även internationellt sett. Vi har
i sommar haft ett symposium här i Sverige
med deltagare från ett stort antal
länder. Jag kan försäkra att dessa deltagare
med det allra största intresse
tog del av redogörelserna för den utredning
som ligger till grund för propositionen
— och även i stora delar
för utskottsmajoritetens skrivning.

Som herr Anderson i Sundsvall sade
är det en kedja av åtgärder som föreslås.
En kedja består av flera länkar.
Enligt min mening är den länk som
avser skyddade verkstäder för svag,
om vi inte gör den starkare än utskottsmajoriteten
föreslår.

Om inte skyldighet att hålla skyddade
verkstäder för utvecklingsstörda skrivs
in i lagen betecknar jag det som en

svaghet hos samhällets åtgärder på ett
område där de ur mänsklig och social
synpunkt borde vara mycket starka. Jag
tror att de allra flesta av kammarens
ledamöter haft anledning att konstatera
hur utvecklingsstörda i olika åldrar utsätts
för ett bemötande och en behandling
som vi reagerar mot. Men i dag har
vi möjlighet att för ytterligare många
människor öppna portarna till en
mänskligare tillvaro.

Svårigheterna ökar för de utvecklingsstörda
när det gäller att erhålla
arbete på den öppna marknaden. Detta
beror på en jämfört med tidigare förhållanden
ökad mekanisering. På den
tiden när de flesta människorna i vårt
land arbetade i jordbruket var det i
många fall möjligt att hålla de utvecklingsstörda
sysselsatta där. Det fanns
inte så mycket maskiner. Även om man
syftade till ett slags normalisering
av vederbörandes levnadsförhållanden
fanns i oändligt många fall anledning att
säga: Stackars människor! Jag hoppas
att ingen vill ha de förhållandena åter.

Detta är alltså anledningen till att vi
motionerat om särskilda skyddade
verkstäder och om inskrivning i lagen
av skyldighet att hålla dylika. Den uppfattningen
kom också utredningen till
och den har även godtagits av remissinstanserna.
Jag skulle tro att jag har
rätt när jag säger att även socialministern
önskar att sådana verkstäder
skall uppföras. Här kan man bygga på
den uppfattning som kommer till uttryck
i propositionen och i utskottsmajoritetens
skrivning. Den har refererats
från denna talarstol tidigare i
dag och jag har ingen anledning till
upprepning. Jag vill endast säga att
det för mig är obegripligt att det anses
att det inte skall finnas skyddade verkstäder
för de utvecklingsstörda därför
att inga andra kategorier av handikappade
har det. För mig hade det varit
naturligare om man sagt att här finns
en kategori människor, vilka har ett
dokumenterat behov av särskilda skyd -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

dade verkstäder. Låt oss börja med den.
Behövs det för andra grupper skall
också de bli föremål för den omsorgen.

Om det blir den isolering som det
talas om i utskottsutlåtandet beror det
på de normalbegåvades — de fullsinnades
— inställning och attityd till de
utvecklingsstörda. Skall vi göra så som
man gör på vissa håll i världen, nämligen
föra bort dessa människor från
umgänge med andra när de inte arbetar?
Då blir de givetvis isolerade, men
inte är det väl meningen att de skall
arbeta så hårt att deras liv endast
består av arbete och sömn?

De skall ha tid och krafter för fritidsliv.
Propositionen och utskottsutlåtandet
innehåller också uttalanden om
att detta behövs. Jag återkommer till
att vi måste anpassa oss till dessa människor,
acceptera dem som kamrater
och umgås med dem inte bara i arbetslivet
utan också under fritid. Därmed
bryter vi isoleringen.

Det har sagts så mycket om behovet
av skyddade verkstäder att jag kan inskränka
mig till att understryka att en
samordning är önskvärd. I många fall
är det emellertid inte möjligt att samordna
med andra handikappgrupper,
detta inte minst beroende på de normalbegåvade
och fullsinnade. För de
utvecklingsstörda blir det ofta alltför
krävande att börja arbeta i skyddad
verkstad tillsammans med normalt begåvade
människor. Där känner de ofta
sin stora begränsning i början och lider
av den. Den utvecklingsstörde är väl
mången gång en spegelbild av oss själva.
Hans oförmåga och osäkerhet är desamma
som vi känner när samhällets
krav blir för stora för oss, låt vara att
spegelbilden i detta fall får sägas vara
uppförstorad.

Efter en längre eller kortare träningstid
i för utvecklingsstörda speciellt
avpassade verkstäder kan det säkert
lyckas för åtskilliga att komma
över till vad vi kan kalla konventionella
skyddade verkstäder. Det är ock3
— Andra kammarens protokoll 1967.

så möjligt för en del att ta arbete i öppna
marknaden, om de får förstående
och hänsynsfulla arbetsgivare och arbetskamrater.

Det har här talats mycket om normalisering.
Man vill därmed söka skapa
förutsättningar för de utvecklingsstörda
—- vare sig de bor hemma hos sina
föräldrar eller i ett större hem tillsammans
med andra, alltså på en institution
— som ligger så nära det normala,
vardagliga samhället som möjligt;
man vill ge dem möjlighet att få vara
barn och som sådant erhålla en rik
pedagogisk stimulans, att få vara hemma
hos föräldrarna, att som ung få
så stor delaktighet som möjligt i de fritidsaktiviteter
som är självklara rättigheter
för den normalt begåvade ungdomen,
att få bli vuxen och accepterad
som vuxen och inte hela livet betraktas
bara som ett stort barn. Detta är i
hög grad angeläget. Därför vill jag än
en gång uttala att jag är glad över alla
de förbättringar som vi nu har att motse
tack vare det utskottsutlåtande som
i dag föreligger. Därutöver är det dock
— och det är inte minst viktigt — önskvärt
att också reservationerna blir bifallna
för att reformen skall bli verkligt
fullödig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen II
rörande skyddade verkstäder och till
reservationen I beträffande lagtexten,
som enligt reservanternas förslag är
mycket klar och entydig, vilket jag anser
vara en tillgång. Av vad jag har
anfört om skyddade verkstäder för de
utvecklingsstörda framgår att det helt
naturligt är synnerligen angeläget att
det utgår statsbidrag också till sådana,
även om inte platserna där är ställda
till arbetsförmedlingens förfogande.
Därför yrkar jag bifall också till reservationen
III.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Kalmar (fp) och Persson i
Heden (ep).

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utv

Fru SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mattsson talade
om det många gånger olämpliga bemötande
som utvecklingsstörda blir utsatta
för från s. k. fullsinnade människor.
Sådant är det tyvärr omöjligt att stifta
lagar emot, herr Mattsson, lagar som
förhindrar att dylikt inträffar.

Vi kan inte heller stifta lagar som
får de s. k. fullsinnade människorna att
bättre acceptera de utvecklingsstörda.
Men nog är väl propositionen nr 142
ett steg på väg, skulle jag vilja säga.

Det är också denna uppfattning som
ligger bakom utskottsmajoritetens resonemang
om att inte i onödan avskilja
denna grupp från kontakten med andra
människor. Den egentliga skillnaden
mellan majoritetens och reservanternas
förslag är endast, huruvida det skall
finnas en obligatorisk skyldighet eller
ej för landstingen att anordna skyddade
verkstäder. Jag anser att vi måste
kunna lita på landstingen; hur skulle
vi annars våga överlåta på dem att helt
fritt ansvara för samtliga omsorger?
Vi måste dock ha klart för oss att lagen
bara är en yttre ram och på samma
sätt som i andra sammanhang blir
precis vad vi människor gör den till.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När fru Svensson säger
att det inte går att stifta lagar som
åstadkommer ett värdigare bemötande
gentemot utvecklingsstörda, så är jag
naturligtvis medveten om att detta är
riktigt. Men det är ju också av denna
anledning som vi har föreslagit att särskilda
verkstäder skall inrättas för dem,
så att de inte behöver utsättas för den
utpressning och för det dåliga bemötande
som de ofta får lida av.

Fru Svensson säger vidare, att vi bör
lita på landstingen. Ja, det hoppas för
all del även jag på! Men fru Svensson
är väl inte övertygad om att vi kan göra
det, eftersom hon har tillstyrkt att
många andra omsorgsformer skall in -

ecklingsstörda, m. m.

skrivas i lagen men däremot inte i fråga
om detta förfaringssätt, fastän det
är så oändligt viktigt; det gäller inte
bara att stifta en lag för barn, utan
också för vuxna, och det är här som
frågan om de skyddade verkstäderna
kommer in.

Fru SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Lagen omfattar både
barn och vuxna. När vi har valt att i
särskild lag skriva in omsorgerna om
just denna grupp, så är det väl riktigt
att i lagen inskriva vissa ting.

Beträffande de skyddade verkstäderna
är det ju bara fråga om huruvida
dessa bör stå angivna i lagtexten eller
inte. Det är på denna punkt som våra
uppfattningar skiljer sig. Vi anser att
vi med fullt förtroende kan överlåta
denna uppgift åt landstingen, till vilka
vi redan har överlåtit så många andra
betydelsefulla uppgifter och sedan funnit
att landstingen ombesörjt dessa på
ett utomordentligt sätt.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det förhåller sig på
det sättet, att det står inte i lagen att
skyldighet föreligger att inrätta skyddade
verkstäder för utvecklingsstörda.
En enhällig utredning har emellertid
kommit till detta resultat. Det var en
expertutredning, alltså människor med
alldeles speciell kännedom och kunskap
om dessa förhållanden som gjorde den
utredningen! Jag litar fullt och fast på
deras förmåga att bedöma situationen.

Fru SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Även om jag inte deltagit
i utskottsarbetet när det gällt proposition
nr 142, vill jag gärna säga några
ord i denna fråga, eftersom jag tidigare
i vår kommun och i vårt landsting ofta
diskuterat ökad omsorg om de utvecklingsstörda.

När vi människor planterar ett träd,
önskar vi alla att det skall bli ett rikt

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

blommande träd som grönskar. Men hur
mycket vi än önskar detta, kan det bli
ett annorlunda träd, som inte blommar
så skönt som de övriga. Vi står förundrade
inför den ödets nyck som har grusat
våra förhoppningar.

Ungefär på samma sätt kan det gå till
när vi människor föder ett barn. Önskningarna
och förhoppningarna är stora
vid ett sådant tillfälle, men ändå kommer
annorlunda barn till oss, barn som
behöver ha vår omsorg för att hämta
sin näring. Trots vetenskapliga och tekniska
framgångar kommer det troligen
även i fortsättningen att bli så att vi
får annorlunda barn.

Det är kanske bara under de senaste
åren som vi har börjat betrakta de utvecklingsstörda
på ett annat sätt än tidigare.
Ute i landet har föräldraföreningar
bildats, som stärkt gemensamhetskänslan
hos föräldrarna till de utvecklingsstörda,
så att de i större utsträckning
än tidigare har vågat sig
fram till samhället för att ställa krav
på ökad omsorg om barnen. Dessa föräldrar
har befunnit sig i en besvärlig
situation. De har för det första varit
förespråkare för en minoritet i samhället,
och det är alltid svårt. De har för
det andra varit förespråkare för en
egen familjemedlem. Det är alltid svårt
att bli tagen på allvar när man talar
för egna familjemedlemmar och för deras
problem. För det tredje går dessa
föräldrar och bär på en skuldkänsla därför
att de inte kan uppvisa ett lika rikt
och vackert blommande »träd» som de
övriga. Men det kan också vara skuldkänslor
som andra oförstående människor
givit dem genom ett utpekande.
Jag har ofta mött sådana känslor hos
dessa föräldrar.

Ute i våra kommuner och i våra
landsting har gjorts försök att förbättra
situationen för denna lilla grupp av
människor. Ibland har vi kommit med
förslag för att freda våra samveten, och
ibland har våra förslag blivit mycket
trevande, därför att vi vet så litet om

de problem som denna grupp har. Vi
vet så litet vad vi kan fordra av dessa
människor i fråga om arbetsprestationer
och i fråga om inlärning av vissa
detaljarbeten. Vi vet så litet om vilket
undervisningsmaterial som är bäst för
deras undervisning, och vi vet så litet
om vad som är deras verkliga handikapp.
Det kan vara att de inte får vistas
i en vanlig familj emiljö tillsammans
med övriga syskon, där sådana finns,
att de inte får vistas i en vanlig sysselsättningsmiljö
eller i en vanlig skolmiljö.
Ofta blir den här lilla gruppen
av människor en isolerad grupp.

En förälder till ett utvecklingsstört
barn har gjort en utomordentligt väl
vald liknelse och sagt, att barnet sitter
i en glaskula. Man kan nå glaskulan med
sina blickar men inte få den varma
och naturliga själsliga kontakten med
sitt barn.

Ofta finns flera handikapp hos vart
och ett av dessa barn att bekämpa.
Många av dem har stora talsvårigheter.

Jag förstår föräldrarnas rädsla för att
skicka bort sitt barn till främmande miljö
när barnet talar på ett sätt som endast
föräldrarna lärt sig begripa. Redan
finns det emellertid centralstyrelser som
har lagt stor vikt vid talträning bland
elever på skolhem och i externatklasser.
När denna nu bestäms i lagen hälsar
jag det med stor tillfredsställelse.

Ofta sätter anstaltlivet sin prägel på
de intagna. När man på nära håll har
sett hur positivt en obetydlig liten studiecirkel
i konsten att själv välja kläder,
färger och passande frisyr kan verka
på denna grupp av människor är
man nästan redo att skriva under på
att samhället har givit dem ytterligare
ett handikapp — att inte få leva i en
naturlig gemenskap, att inte få känna
samhällets förändringar och pulserande
liv utanför skolhemmet. När det ordnas
sysselsättningshem och skyddade arbetsplatser,
bör målsättningen vara att organisera
dem så att de liknar det aktiva
arbetslivet. I externatklasserna kan

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

eleverna lära sig att hitta till skolan i
trafiken, att själva beställa och betala
sin bussbiljett, att gå in på en barservering
och beställa och betala sin egen
mat. Att själva få göra sådant är för
många av dessa elever det största de
upplevt. I en familj, där det finns ett utvecklingsstört
barn tillsammans med
s. k. friska barn, blir ofta det utvecklingsstörda
barnet ett vårdbarn som
omhuldas så att det mister mycket av
sin initiativförmåga.

Kontakten med föräldrarna är väsentlig.
Men man får inte betrakta det som
självklart att föräldrar till ett utvecklingsstört
barn skall förstå hur barnet
skall behandlas. Den nya lagen bör lämna
större utrymme för kortare kurser
för föräldrar, smidigare hämtning av
barn under helger o. s. v. -— allt för att
bibehålla kontakten mellan barn och
föräldrar men också för att göra föräldrar
och anhöriga mera lämpade att
omhänderta sitt annorlunda barn. I ett
samhälle, där välfärden är så utvecklad
att vi betraktar det som helt naturligt att
satsa på skolformer av olika slag för
våra ungdomar, bör vi också införa en
mera personlig och differentierad sysselsättningsmiljö
för de utvecklingsstörda.
Solidaritetsbegreppet användes i
många sammanhang i vårt moderna samhälle.
Här borde det finnas en naturlig
marknad för solidaritet, ett accepterande
av alla grupper av människor, både
dem som alltid står i sin rikaste blomning
och dem som utåt inte blommar
så skönt eller har förmåga att fånga
uppmuntrande blickar för sina små försök
att klara sin egen vardag.

Jag ser i de föreslagna ändringarna i
lagtexten ett belägg för en klarare uttryckt
delning av arbetsuppgifterna och
ett tidigare ingripande genom förskoleverksamheten.
Förslaget i övrigt ter sig,
åtminstone i mina ögon, smidigt och väl
anpassat till en ökad omsorg om de utvecklingsstörda.
Jag har därför inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill något kommentera
motionsparet 1:876 och 11:1085,
som jag varit med om att väcka i anslutning
till proposition nr 142.

Ett av yrkandena i detta motionspar
är, att ett särskilt organ alltid skall tillsättas
i landstingen för vården av de
psykiskt utvecklingsstörda. Departementschefen
vill ge landstingen möjligheter
att överföra dessa uppgifter på
annat organ som redan finns inom landstingen.
Utskottet har uppenbarligen
samma mening som motionärerna, nämligen
att landstingen bör ha ett särskilt
organ för omsorgen om de psykiskt
utvecklingsstörda. Utskottet betonar
särskilt, att uppgifterna är så stora,
att det räcker väl till för ett organ att
handha dessa uppgifter. Men utskottet
säger samtidigt att det inte vill motsätta
sig handlingsfrihet för huvudmännen i
detta avseende.

Då utskottet så kraftigt poängterat
dessa uppgifters tyngd, förmodar jag
att detta kommer att bli vägledande för
huvudmännen. Jag förväntar mig alltså,
att man i landstingen kommer att tillsätta
ett särskilt organ för att handha
uppgifterna. Med denna förtröstan avstår
jag från annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan. Utskottets
motivering är sådan, att den måste bli
ett absolut rättesnöre för landstingsmannen.

Motionärerna har vidare yrkat, att den
formulering i lagförslaget, som ger möjligheter
att överlåta särskolans ansvar
enligt 6 § på grundskolan, skall utgå.
Utskottet anser liksom motionärerna -—•
också på denna punkt har vi alltså utskottet
med oss, även om utskottet inte
tillstyrker motionsyrkandena — att delegeringsrätten
bör användas med urskiljning
och att den egentligen endast
kan komma i fråga för de landstingsfria
städerna.

Om detta uttalande blir vägledande
för tolkningen av lagen, anser jag mig
kunna följa utskottet även på denna

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

punkt. Jag tror inte att det blir så stor
skillnad, eftersom vi i sak tycks vara
helt överens om vad som är det bästa.
Naturligtvis kan någon fråga sig vad
det nyttar till att utskottet och motionärerna
är överens, när sedan landstingen
kan göra som de vill. Eftersom
jag vet att de ansvariga i landstingen i
stor utsträckning är samma personer
som de som i riksdagen deltar i detta
beslut, är jag övertygad om att den mening
som utskottet ger uttryck för kommer
att slå igenom även i den praktiska
tillämpningen.

Det viktigaste kravet i motionen —
och detta krav har även framförts i
andra motioner -— är förslaget, att huvudmännen
skulle åläggas att bygga
skyddade verkstäder för de utvecklingsstörda.
Propositionen avviker på denna
punkt från utredningsförslaget. Detta
har skett med motiveringen, att landstingen
inte bör vara skyldiga att bygga
särskilda verkstäder för utvecklingsstörda,
då motsvarande skyldighet inte föreligger
när det gäller andra handikappgrupper.
Utskottet kommer fram till
samma ståndpunkt som departementschefen,
ehuru med en annan motivering.
Utskottet anser att särskilda verkstäder
inte bör byggas, eftersom detta skulle
motverka den önskvärda integrationen
mellan olika handikappgrupper och
mellan handikappade och icke handikappade.
Statsrådets huvudsakligen
praktiska motivering har alltså övergivits
av utskottet, som i stället anför
en principiell motivering, vilken i och
för sig kan vara riktig. Bl. a. fru Svensson
har mycket starkt tryckt på fördelen
av verkstäder som i princip är öppna
för alla. Det har t. o. in. sagts, att det
annars skulle bli en till tiden obegränsad
isolering för de utvecklingsstörda
som placerats i skyddade verkstäder;
de skulle aldrig få arbeta annat än tillsammans
med andra utvecklingsstörda.

Det har framförts farhågor från motionärerna
och reservanterna men också
från de utvecklingsstördas eget för -

bund, som anser att den skrivning som
utskottet gjort är mer ägnad att inge
farhågor än skrivningen i statsrådets
motivering. Man är rädd för att omsorgsstyrelserna
— om motionärernas
krav på särskilda verkstäder tillgodoses
— skulle komma att driva en verksamhet
som visserligen är speciellt anpassad
för de utvecklingsstörda men som
i princip skils från annan skyddad
verksamhet. Det är ju också detta som
föreslås i utskottsutlåtandet. Utskottet
tar avstånd från motionärernas förslag.
Utskottsledamöterna uttalar att de inte
vill binda landstingen på det organisatoriska
planet, men att de självklart
inte heller vill motsätta sig särskild
skyddad verksamhet för de utvecklingsstörda.
Det låter ju som om man på
detta sätt skulle trygga valfriheten att
ha skyddade verkstäder antingen enbart
för de psykiskt störda eller också
för de psykiskt störda tillsammans med
andra handikappade. Men i utskottsutlåtandet
finns ett tillägg som verkar
litet grand oroande, nämligen att särskild
skyddad verksamhet för utvecklingsstörda
bör begränsas till fall där
det inte lämpligen går att samordna
verksamheten för psykiskt störda och
för andra handikappgrupper. Det är väl
ändå att hårdra det hela.

Jag undrar om utskottet satt sig in
i saken och är riktigt på det klara med
vad man avser. Är det ändå inte i det
praktiska livet lättare att ordna verksamhet
för handikappade med likartade
handikapp? För de utvecklingsstörda
krävs det säkerligen en speciell metodik
och en speciell undervisningsteknik
i arbetsledningen för att arbetet
skall lyckas; jag tänker t. ex. på deras
svårigheter att räkna på samma sätt
som andra. De måste ha speciella hjälpmedel
för detta.

Vi bör också vara på det klara med
att det bland de handikappade lika väl
som bland andra människor finns fördomar.
Vem kan begära att de handikappade
som ändå trycks av stora be -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

kynimer skall vara särskilt fördomsfria?
Det kan hända att de som har
rörelsehinder av allvarligt slag inte tycker
att de skall behöva behandlas på
samma sätt som och arbeta tillsammans
med dem som har sitt handikapp på
det intellektuella planet. Och det kan
finnas de som tycker att de, även om
de har ett intellekt med vissa defekter,
inte skall fösas samman med sådana
som har defekter på det moraliska planet,
låt oss säga alkoholister.

Jag säger inte att detta är riktigt, men
det är faktiskt så folk tänker. Därför
kanske man i det praktiska livet får det
bästa utbytet av denna verksamhet, om
medlemmarna i de olika grupperna äger
likartade förutsättningar och kräver
samma teknik vid handledningen och
därför också själva har det bästa utbytet
av att arbeta tillsammans.

Jag har med detta bara velat säga
att utskottets motivering inte bör uppfattas
på annat sätt än propositionens
skrivning. Motiveringen bör inte tolkas
så att det skulle finnas något direkt
motstånd mot tanken att sammanföra
de psykiskt störda till särskilda verkstäder,
om detta befinns riktigt.

Denna punkt har varit den stora
stridsfrågan i dag, men jag tror inte
att vi behöver markera så stora meningsskiljaktigheter
om vi inte trycker
onödigt mycket på ordvalet i utskottets
motivering. Det är inte nödvändigt att
reservera sig på denna punkt. Jag tror
att man ändå kan förvänta sig praktiska
lösningar som tar hänsyn till hur
det bästa resultatet skall uppnås.

Det som man från motionärernas sida
kanske har varit mest ängslig för är att
skyddade verkstäder i sista hand skulle
inrättas för de psykiskt utvecklingsstörda.
Man har därför varit angelägen om
att säga någonting i denna fråga, så att
inte de psykiskt utvecklingsstörda skall
få stå tillbaka i detta sammanhang.

I vårt land har man i mycket liten
utsträckning räknat med de psykiskt
utvecklingsstörda som en arbetskrafts -

reserv. Det finns andra länder, där de
användes nästan för industriellt arbete
i sådana här speciella verkstäder. Jag
vill emellertid inte säga att de verkstäder
eller de sysselsättningsgrupper
som jag har sett i utlandet skulle vara
föredömligt ordnade, tvärtom. Allmänna
beredningsutskottets ledamöter besökte
en del verkstäder eller sysselsättningscentra
för psykiskt utvecklingsstörda
i Holland. Där fick vi se, hur de
psykiskt utvecklingsstörda sysselsattes
tillsammans med åldringar, gravt rörelsehandikappade
och även mentalt skadade.
De arbetade träget från morgon
till kväll, tydligen därför att de hade
ett tryck på sig som inte finns i samma
utsträckning hos oss; de var beroende
av den förtjänst de kunde skaffa sig.
Här fanns alltså en väsentlig skillnad
mot förhållandena hos oss.

Vidare sysslade de med ett arbete
som vi inte skulle finna så lämpligt:
de satt och plockade potatis i påsar
och chokladbitar i kartonger. Men själva
förutsättningen för verksamheten var
riktig, nämligen att de psykiskt utvecklingsstörda
kan tillsammans med andra
handikappade göra ett arbete som ingår
i den allmänna produktionen. Vi har
emellertid i Sverige mycket högre krav
på friheten för den enskilde, även om
han är typiskt utvecklingsstörd, och vi
tillgodoser detta krav genom att lämna
de utvecklingsstörda ett bättre ekonomiskt
stöd. Vi har även krav på andra
slags sysselsättningar för dem.

Jag har emellertid också sett i Sverige
hur psykiskt utvecklingsstörda får
vistas tillsammans med epileptiker och
åldringar. I ett fall var de hänvisade
till ett dagrum utan utrymme för alla
att sitta. Skulle någon epileptiker få
ett anfall och falla rakt ned där han
stod, skulle det vara svårt att ta sig
fram till honom. Det är inte så många
år sedan sådant förekom i Sverige. Jag
har också sett anstalter där man har
haft trotjänarinnor — det har verkligen
varit fråga om uppoffrande män -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

niskor som har varit så trogna mot sin
uppgift att de har kunnat stå ut med
förhållandena — vilka har bott i rum
t. O. m. utan garderob och utan möjlighet
att tvätta sig för sig själva. En av
dem som hade varit på samma ställe i
20 år måste, när patienterna lagt sig,
smyga sig ut i en tambur för att tvätta
sig.

Även i Sverige har det alltså funnits
bedrövliga förhållanden på detta område.
Det är självklart att det då blir
andra ting än själva sysselsättningsterapin
och kraven på sysselsättning som
man först måste ta itu med. Landstingen
har fått överta en brokig institutionsflora.
Just inom vården av psykiskt
utvecklingsstörda har patienterna
ofta haft det allra sämst ordnat. Därför
är det mycket glädjande att det nu hos
alla finns ett så stort intresse för att
åstadkomma förbättringar i detta avseende.
Detta intresse har redan gjort
sig märkbart hos huvudmännen, landstingen.
Vi har kommit bort från det
rena eländet och är på väg mot en riktig
och allsidig vård och omsorg. Den
nu framlagda omsorgslagen utgör ett
uttryck för det vi alla vill nå på detta
område.

Jag tror att denna lag kan medge
sådana praktiska lösningar, även om
den inte direkt lämnar stöd för vad vi
motionärer anser vara det bästa, att vi
så småningom skall finna att vi oroat
oss i onödan. Man har ju också möjligheter
att ingripa senare, om utvecklingen
inte blir den önskade.

Det förhållandet att utskottet har varit
positivt inställt just till de skyddade
verkstäderna framgår bl. a. av att man
tagit upp frågan om översyn av de statliga
bidragsreglerna.

Jag tror alltså att utskottet — om
man inte vill framställa varje ord i
skrivningen som vägt på guldvåg —
har åstadkommit ett utlåtande som
t. o. m. motionärerna kan acceptera. Jag
känner mig inte säker på att jag handlar
bäst genom att yrka bifall till den

motion som jag själv varit med om att
väcka, och detta beror inte på att jag
är rädd för att gå emot en utskottsmajoritet.
Med förlitande till framför allt
huvudmännen men även till den starkt
positiva anda, som här präglat hela diskussionen,
anser jag mig kunna yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Odhe
(s):

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Som flera talare framhållit
före mig behöver de utvecklingsstörda
många slags omsorger, men jag
skall inte i detalj redogöra för detta
eftersom debatten varat så länge.

Jag vill i stället direkt gå över till
vår motion II: 1087, där det framhålles
att proposition nr 142 avser att förbättra
den nu gällande lagstiftningen och
att denna förbättring innebär viktiga
och riktiga reformer på detta betydelsefulla
område. Trots detta har det
väckts en hel del motioner, vilket visar
att ingenting är så bra att det inte kan
bli bättre. Som jag nämnde har vi på
kommunistiskt håll lämnat in en motion
i vilken vi yrkar på vissa ändringar
som till stor del sammanfaller
med vad som föreslås av andra motionärer.
Efter den långa debatten skall
jag inte belysa detta så utförligt, ty det
har redan gjorts från många håll. Även
sakfrågan har behandlats på ett utomordentligt
sätt, och den borde för övrigt
redan ha varit helt klar för alla
ledamöter i denna kammare. Därför
skall jag nu bara uppehålla mig vid
våra motionsyrkanden och i samband
därmed våra ställningstaganden till de
ändringar reservanterna föreslagit med
anledning av utskottsutlåtandet.

Låt mig först konstatera att utskottet
under punkt F biträtt vårt motionsyrkande,
nämligen att Kungl. Maj :t skall
få i uppdrag att se över statsbidragsbestämmelserna
och komma med förslag
om förbättringar. Jag anser detta
vara glädjande.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

I fråga om reservationen I vid utskottets
hemställan under A har reservanterna
en skrivning beträffande 3 §
som delvis sammanfaller med vårt motionsyrkande,
men enligt vår uppfattning
borde den sista meningen i reservationen
inte ha varit med. Där står:
»Vid varje särskola förekommer en eller
flera av dessa undervisningsformer.»
Jag lyssnade med intresse på herr Anderson
i Sundsvall, när han talade om
denna passus, men jag blev ändå inte
övertygad om att meningen bör vara
med, eftersom den halvt om halvt slår
ihjäl det riktiga i ändringen. Inte heller
fru Svensson kunde övertyga mig om att
utskottets formulering var annat än
suddig. Vidare tycker jag att utskottets
motivering för avslag på vårt yrkande
beträffande 3 §, på sidorna 75 och 76 i
utskottets utlåtande, verkar minst sagt
istadig. Vi kommer därför från vår
grupp att vid omröstningen om reservation
I lägga ned våra röster.

Beträffande den vid utskottets hemställan
under B angivna reservationen II
vill jag däremot säga att vi är med
reservanterna om ändringen av 4 § och
kommer alltså att stödja reservationen.
Det skall finnas i lagen inskrivet att
man skall ha verkstäder för skyddad
sysselsättning.

Vad beträffar 6 § handlar den bl. a.
om det enhetliga ansvaret. De utvecklingstörda
utgör en svag samhällsgrupp
och behöver därför ett organ med enhetligt
ansvar — eller i varje fall med
ett grundansvar för dem i livets olika
skeden. Givetvis måste ett intimt samarbete
etableras med det organ som
skall ha grundansvaret, och någon isolering
får där inte förekomma. Tvärtom.
Vi är helt införstådda med vad som står
angivet om delegationsrätt men anser
ändå att något fattas. Vad som fattas är
det som vi säger i vår motion om att
landstingskommunen trots delegering
och samarbete på annat sätt ändå skall
ha ett bibehållet ansvar. Den saken
fattas i reservationen vid 6 §. Det skall

fastslås ett grundansvar för alla utvecklingsstörda.
Omsorgen om dem måste
finnas med.

Vi kan därför inte ansluta oss till
reservanterna på den punkten. Men
inte heller kan vi ansluta oss till utskottets
skrivning. Jag litar nämligen
inte lika starkt som fru Eriksson i
Stockholm på alla de »om» hon nämnde
och på överensstämmelsen med motionälrernas
önskemål. Men trots vad
jag här sagt skall vi inte i dag framställa
något säryrkande. Jag har bara klart
och tydligt velat lämna denna deklaration.
Det blir snart tillfälle att återkomma
till frågan.

Vad sedan gäller reservanternas yrkanden
rörande §§ 11 och 13 vid utskottets
hemställan under B får de delvis
ses som följdändringar. Därför kommer
vi givetvis att lämna dem vårt
stöd, eftersom förslagen sammanfaller
med innebörden i vår egen motion.

Vad slutligen angår reservationen III
till utskottets hemställan under F kan
vi inte lämna vårt stöd till den, eftersom
utskottet som jag tidigare anfört helt
har följt vår motionslinje. Statsbidragsfrågan
skall nu bli föremål för översyn,
och när förslaget så småningom lägges
fram får vi ta ställning till dess innehåll.
Det torde vara mindre lämpligt
med en fastlåsning redan vid denna tidpunkt.

Herr talman! Jag är övertygad om
att vi alla här i kammaren vill göra det
bästa möjliga för de utvecklingsstörda;
vad som skiljer oss åt är bara frågan
om hur det snabbast och bäst skall
kunna ske. Det är emellertid min förhoppning
att vad vi i dag kommer att
besluta i denna viktiga fråga skall innebära
ett stort och betydelsefullt steg
framåt mot vårt gemensamma mål.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
ett kort klarläggande i anledning av fru
Rvdings anförande. Fru Ryding fäste
sig vid den mening i 3 §, som enligt

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

reservanternas förslag skall lyda på följande
sätt: »Vid varje särskola förekommer
en eller flera av dessa undervisningsformer.
» Fru Ryding menade
att detta innebär ett avsteg från vad som
anförts i motionerna.

Jag vill upplysa om att denna mening
kommit till av rent lagtekniska skäl. Inoch
utskrivningsformerna vid särskolan
har i lagen ändrats så att inskrivning
och utskrivning skall ske vid en
viss särskola. Av den anledningen måste
denna mening införas i 3 §.

Vidare ansåg sig inte heller fru Ryding,
om jag inte missuppfattade henne,
kunna biträda reservanternas förslag
till 6 § helt utan förbehåll, eftersom
vi där hade inskrivit en mening som
innebär, att landstinget skall äga rätt
att delegera ledningen av skyddad verkstad
till annat kommunalt eller landstingskommunalt
organ. Fru Ryding
hade tydligen den uppfattningen att
landstingskommunen därigenom avhänder
sig ansvaret.

Av utskottets skrivning beträffande
delegationsrätten över huvud taget
framgår att landstingskommunen aldrig
kan avhända sig sitt grundansvar, eftersom
landstingskommunen enligt lagen
är huvudman. Det är detta som gjort
att vi som skrivit under motionerna
inte ansett oss ha anledning att reservera
oss i detta avseende, särskilt som
utskottet, såsom fru Eriksson i Stockholm
anförde, på denna punkt har en
mycket stark skrivning i sitt utlåtande.

Eftersom delegationsrätten har varit
under debatt, skulle jag vilja till protokollet
diktera vad utskottet i detta
sammanhang anför. Det heter på s. 74
följande: »Utskottet vill emellertid understryka,
att delegationsmöjligheten
bör användas med urskillning. Den bör
såsom hittills främst bli aktuell för de
landstingsfria städerna, som är huvudmän
för både det allmänna skolväsendet
och särskolväsendet.» Det är i detta
fall särskolan som avses, men jag vill
understryka att landstinget icke genom

att delegera uppgifter till annat organ
kan avhända sig sitt ansvar.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tackar herr Anderson
i Sundsvall för den klarläggande
repliken beträffande de lagtekniska skälen
till att den aktuella meningen hade
införts i 3 §. Jag tycker fortfarande att
den skulle vara onödig, men jag kan
böja mig för de lagtekniska skälen. Lagbestämmelserna
skulle dock i detta fall
senare kunna ändras; jag vidhåller vad
jag i mitt första anförande framhöll
beträffande reservationen I.

Beträffande reservationen II måste
herr Anderson i Sundsvall ha fattat mig
fel, om han tror att jag vände mig mot
delegationsrätten. Något sådant har jag
inte alls sagt, tvärtom. Jag ville emellertid
ha inskrivet i lagen att landstingskommun
skall behålla huvudansvaret,
även om den delegerar ledningen av en
skyddad verkstad. Detta var anledningen
till min deklaration. Jag ställde dock
inte, såsom herr Anderson kanske
minns, något säryrkande på denna
punkt, utan vi kommer vid voteringen
att rösta på reservationen II.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har med tillfredsställelse
noterat att så många talare understrukit
värdet av den proposition
soim nu behandlas av kammaren. Herr
Anderson i Sundsvall inledde för övrigt
sitt anförande med att understryka att
en mycket stor enighet har förelegat
i de väsentliga frågorna, och han karakteriserade
reservationerna, vid vilka
han själv står antecknad, mera såsom avseende
detaljfrågor.

Jag vill, herr talman, gärna begagna
tillfället att rent allmänt säga några
ord om den föreliggande propositionen.
De åtgärder som där föreslås är onekligen
betydelsefulla, och vi hoppas att
de skall leda till väsentliga resultat i
framtiden.

3?—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 52

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

Förslaget till ny lagstiftning angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
bygger i många avseenden på nu
gällande lag men syftar därutöver till
betydande förbättringar för denna
grupp av handikappade. Jag vill framför
allt peka på den utökning av olika
slag av undervisning som föreslås. Allt
fler av de svårast skadade barnen skall
få undervisning och träning, och särskild
undervisning skall även kunna
ordnas för dem i hemmen. Daghem och
sysselsättningshem för barn blir obligatoriska;
skyldighet att ordna inackorderingshem
införes också.

Propositionsförslaget grundar sig på
den uppfattningen, att varje utvecklingsstörd
bör ha rätt till de pedagogiska
omsorger som han eller hon behöver
eller kan tillgodogöra sig. De
erfarenheter vi hittills haft av undervisning
och sysselsättning av svårt utvecklingsstörda
barn är också mycket uppmuntrande.
I den nya lagen kominer
gränsen mellan undervisning och vård
inte att vara särskilt skarp. Jag har för
särskolans del betonat att dess teoretiska
undervisning i så stor utsträckning som
möjligt bör läggas i anslutning till
grundskolan, och jag har framhållit att
det är angeläget att gränserna mellan
särskolan och den vanliga skolan blir
så obetydliga som över huvud taget är
möjligt.

När det gäller den fortsatta utbildningen
av de utvecklingsstörda har jag
framhållit att undervisningen bör läggas
upp så brett att den svarar mot elevernas
olika förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen och anpassa sig socialt.
Den bör därför omfatta yrkesutbildning,
yrkesträning och teoretisk utbildning.
De praktiska förutsättningarna
för en integration med samhällets anordningar
i övrigt är särskilt stora just
på yrkesutbildningens område, eftersom
den allmänna yrkesundervisningen nu
är under uppbyggnad. Jag har fördenskull
uttalat att man vid planeringen av
nya allmänna yrkesskolor även bör be -

akta särskolornas lokalbehov. Särskolan
bör, i samverkan med arbetsförmedlingen
och arbetsvärden, se till att eleverna
efter avslutad undervisning placeras i
arbetslivet, antingen i öppna marknaden
eller i skyddad verksamhet.

I diskussionen om den skyddade verksamheten
har enighet rått om betydelsen
av att sådan verksamhet anordnas
för alla handikappade, vare sig de är
fysiskt eller psykiskt utvecklingsstörda
eller av annan anledning inte har möjligheter
att göra en insats på den öppna
arbetsmarknaden. Det är beträffande
organisationen av den skyddade sysselsättningen
för de utvecklingsstörda
som meningarna kommit att gå isär.

Utredningens förslag att centralstyrelsen
skulle driva denna verksamhet har
tillstyrkts av några, medan andra —
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen — förordat
att den skall integreras med landstingskommunernas
mer allmänna arbetsvärd.
Den skyddade sysselsättningen
för de psykiskt utvecklingsstörda
skulle alltså drivas av deras arbetsvårdsorgan
— självfallet i nära samarbete
med omsorgsstyrelsen.

Arbetsvärdens skyddade sysselsättning
är i princip avsedd för alla handikappade
som behöver sådan, vare sig
handikappet är fysiskt eller psykiskt.
Statsbidrag utgår till verkstäder inom
arbetsvärden bl. a. till landsting. Ett av
villkoren är att platserna står till arbetsförmedlingens
förfogande.

Jag har i propositionen framhållit,
att jag inte anser det lämpligt att ålägga
en landstingskommun skyldighet att anordna
skyddad sysselsättning enbart för
psykiskt utvecklingsstörda. En sådan
skyldighet föreligger inte i fråga om
psykiskt sjuka eller fysiskt eller socialt
handikappade. Vi bör i stället fortsätta
att bygga ut den organisation för skyddad
sysselsättning som redan finns.

En omfattande utbyggnad av den
skyddade verksamheten pågår också.
I dag är ökningen mycket påtaglig. Jag
vill nämna några siffror, som belyser

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, m. m.

den senaste tidens utveckling. I början
av år 1967 fanns cirka 7 900 platser.
Fram till den 1 november i år har antalet
ökat till cirka 9 100 platser. En ytterligare
ökning med cirka 100 platser
kan väntas till slutet av innevarande år.
För nästa år planeras en utbyggnad
med cirka 3 000 platser och för år 1969
planeras redan nu cirka 1 800 platser.

Det är uppenbart att de statsbidrag
som utgår till den skyddade verksamheten
har stor betydelse när det gäller
åt! stimulera eu utveckling i gynnsam
riktning. Av det totala antalet platser
är cirka 800 speciellt avsedda för psykiskt
utvecklingsstörda. Även vid andra
verkstäder tas psykiskt utvecklingsstörda
emot. Det finns också anledning
att räkna med att landstingen har sin
uppmärksamhet särskilt fäst på behovet
av platser för denna grupp.

Den skyddade syselsättningen drivs
för närvarande av primärkommuner
och landsting. Av de cirka 9 000 platser
som finns i dag drivs över 5 000 av
primärkommuner. I några län har landstingen
övertagit den skyddade verksamheten
från primärkommunerna och
denna utveckling kan väntas fortsätta.

Låt mig tillägga, herr talman, att den
vägledande tanken i propositionen angående
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
har — liksom i de förslag till åtgärder
för andra grupper av handikappade
som regeringen framlagt under de
senaste åren — varit att på allt sätt söka
främja en normalisering av handikappade
barn och vuxna. Dessutom har avsikten
varit att i så stor utsträckning
som möjligt inte endast anpassa de handikappade
till samhället utan också samhället
till de handikappade.

En särlagstiftning för en viss grupp
bör enligt min mening endast användas
om det inte är möjligt att nå resultat på
annat sätt. Jag är, herr talman, övertygad
om landstingens goda vilja och
stora intresse nu och i fortsättningen
när det gäller att göra insatser på detta
viktiga område.

Jag vill peka på att reservanternas
förslag att huvudmännen skulle åläggas
skyldighet att ordna verkstäder för skyddad
sysselsättning skulle innebära att
omsorgsstyrelserna komme att driva en
verksamhet på området, som visserligen
är speciellt avpassad för de utvecklingsstörda
men som i princip skils från annan
skyddad verksamhet. Det medför
att man åstadkommer en icke önskvärd,
till tiden obegränsad isolering av de utvecklingsstörda
från andra människor.
Utskottet säger sig inte vilja medverka
till en sådan utveckling, som skulle stå
i strid mot lagens allmänna syfte.

Utskottet framhåller också — jag vill
gärna understryka det — att det självfallet
är »angeläget att landstingen bygger
ut organisationen för den skyddade
verksamheten och därvid beaktar de
speciella problem som finns för de utvecklingsstörda.
Omsorgsstyrelsen har
här en viktig funktion att fylla. Genom
att inte binda landstingen på det organisatoriska
planet kan man underlätta
för landstingen att nå den nära samverkan
mellan olika organ» som är viktig Ingenting

skall hindra att omsorgsstyrelserna
organiserar särskild skyddad
verksamhet för de utvecklingsstörda.
Sådan verksamhet bör emellertid, påpekar
utskottet vidare, begränsas till fall
där den — av praktiska skäl — inte
lämpligen kan samordnas med motsvarande
verksamhet för andra handikappgrupper.
Framför allt torde detta bli
aktuellt i fråga om verksamhet som bedrivs
i anslutning till institutioner för
utvecklingsstörda.

Vi har, herr talman, diskuterat många
skilda detaljer i detta förslag, och reservanterna
har pekat på en del tekniska
ting. Jag vill bara understryka att
lagförslaget liksom andra lagförslag har
prövats av lagrådet, som därvid haft
tillfälle att granska också 3 §, som enligt
reservanterna skulle vara särskilt
oklar, och har godkänt den. Jag kan
inte finna att reservanternas formule -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Lag ang. omsorger om vissa psykiskt

ring pa denna punkt skulle vara klarare;
den är snarare oklarare.

Principfrågan som har diskuterats
har alltså varit, huruvida man i lagen
skall skriva in denna skyldighet för
landstingen. Jag har anfört mina skäl
varför jag anser att man inte bör göra
det. Jag tror nämligen att man här,
liksom på många andra områden av
människovårdande verksamhet i vårt
land, kan lita till de landstingskommunal
huvudmännens vilja och förmåga
att utveckla verksamheten på ett logiskt
och ändamålsenligt sätt utan alltför
detaljerade lagstiftningsbestämmelser.
Som jag redan tidigare har sagt,
herr talman, vill jag framhålla att jag
på intet vis vill sätta landstingens goda
vilja i fråga att här i fortsättningen
verkligen göra goda insatser som kommer
de utvecklingsstörda till del.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Anderson i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

utvecklingsstörda, m. m.

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 94 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Anderson i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 101 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C—E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
III) av fru Hamrin-Thorell in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan
med oförändrad motivering.

Mom. G och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr
243) om yrkesskadeförsäkring, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 september 1967 dagtecknad
proposition, nr 147, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj d,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
m. m.,

5) förordning om värdesäkring av
yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel,
in. m.,

6) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen
den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås höjning den
1 januari 1968 av äldre yrkesskadelivräntor.
Livräntorna höjs med 25 % om
skadan inträffat år 1961 eller tidigare,
med 20 % om skadan inträffat under
något av åren 1962—1964 och med 10 %
om skadan inträffat under något av åren
1965—1967. Samtidigt föreslås att den
årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring skall ligga till
grund för bestämmande av livräntan,
maximeras till ett belopp motsvarande
fyra gånger basbeloppet, d. v. s. f. n.
22 800 kr. i stället för nuvarande 15 000
kr. Även de inkomstgränser som nu tilllämpas
för beräkning av det s. k. ersättningsunderlaget
inom yrkesskadeförsäkringen
föreslås höjda. Sammantaget innebär
detta att den högsta livränta som
kan utgå höjs från 11 000 till, vid nuvarande
basbelopp, ca 17 000 kr.

Enligt propositionen skall både äldre
och nytillkommande livräntor värdesäkras
genom anknytning till basbeloppet.

De förbättringar som föreslås i fråga
om yrkesskadelivräntor skall gälla även
militärersättningar och därmed likställda
ersättningar av statsmedel.

Vidare föreslås i propositionen att de
s. k. socialförsäkringsbolagen skall upphöra
att meddela yrkesskadeförsäkring
vid utgången av år 1968. Därjämte föreslås
att försäkringsrådet vid den tidpunkt
som Kungl. Maj :t senare bestämmer
skall upphöra med sin verksamhet
och ersättas av en nämnd, kallad yrkesskadenämnden.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring,

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner.

A. Vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalydande motionerna 1:447
av herr Svanström m. fl. och 11: 796 av
herr Persson i Heden m. fl., om höjda
livräntor vid yrkesskada;

2) motionen 11:800 av herr Rubin
in. fl. om indexreglering av vissa livräntor.

B. I anledning av propositionen
väckta motioner

3) de likalydande motionerna I: 895
av herr Arne Geijer m. fl. och 11:1109
av fru Ekendahl in. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 896
av herr Hiibinette in. fl. och II: 1113 av
fröken Wetterström in. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 897
av herr Ottosson m. fl. och 11:1111 av
herr Xordgren;

6) de likalydande motionerna 1:898
av herr Strandberg in. fl. och 11:1112
av herr Oskarson in. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 899
av herr Werner och II: 1110 av herr
Lorentzon m. fl.

I motionerna 1: 895 av herr Arne
Geijer in. fl. och TI: 1109 av fru Ekendahl
m. fl. hade yrkats

att riksdagen, med frångående av
propositionen, dels fastställde lydelsen
av 16 § tredje stycket i förslaget till lag
angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
enligt följande: »Vid fastställande
av ersättningsunderlaget medräknas
årlig arbetsförtjänst, i vad den
icke överstiger två gånger basbeloppet
vid ingången av det år då skadan inträffade,
till hela sitt belopp, i vad den
överstiger två men ej fyra gånger nämnda
basbelopp, till tre fjärdedelar, och i
vad den överstiger fyra gånger nämnda
basbelopp, till hälften», dels uttalade att
inkomsttaket vid beräkningen av ersättningsunderlaget
skulle motsvara sex
gånger det basbelopp som gällde vid
skadeårets ingång;

m. m.

att åldersgränsen i 21 § höjdes till 19
år;

att riksdagen fastställde att bevisregeln
i gällande lag utvidgades på sätt
som angivits i motionerna; samt

att riksdagen med frångående av propositionen
fastställde att den nuvarande
instansordningen inom yrkesskadeförsäkringen
med försäkringsrådet som
mellaninstans skulle bibehållas.

I motionerna I: 896 av herr Hubinette
in. fl. och 11:1113 av fröken Wetterström
in. fl. hade yrkats, »att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 147 såvitt avser yrkesskadeförsäkringens
administration måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
i detta avseende snarast måtte framlägga
nytt förslag i enlighet med yrkesskadeutredningens
betänkande Yrkesskadeförsäkring
(SOU 1966: 54).»

I motionerna I: 897 av herr Ottosson
in. fl. och 11:1111 av herr Nordgren
hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att yrkesskadeförsäkring i fortsättningen
liksom hittills och efter koncession
av Kungl. Maj :t skall få bedrivas
av jämväl ömsesidigt försäkringsbolag.
»

I motionerna 1:898 av herr Strandberg
in. fl. och 11:1112 av herr Oskarson
in. fl. hade yrkats »att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 147/67

1. hemställer att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om förnyat övervägande av
de berörda spörsmålen rörande dels
samordningen av yrkesskadelivränta
och allmän pension, dels engångsbelopp
i stället för livränta vid yrkesskadeinvaliditet
och dels militärersättningsförordningens
tillämpningsområde,

2. beslutar att tillägg enligt 2 § i den
föreslagna värdesäkringsförordningen
till livränta på grund av skada eller
sjukdom, som drabbat värnpliktig, skall
utgå med 25 %, och

3. bemyndigar Kungl. Maj :t att meddela
föreskrifter om sjukpenningrätt för

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

värnpliktig vid sådan under tjänstgöringstiden
inträffad sjukdom, som kvarstår
vid utryckningen men inte omfattas
av militärersättningsförordningen.»

I motionerna I: 899 av herr Werner
och 11:1110 av herr Lorentzon in. fl.
hade yrkats

»att riksdagen, med bifall i övrigt till
Kungl. Maj ds proposition nr 147, måtte
besluta

I. a) om ändrad lydelse av förslag till lag om värdeförsäkring av yrkesskadelivräntor
m. m., 2 §, första stycket, enligt följande:

Propositionen:

Livränta höjes med 25 procent om
skadan inträffat år 1961 eller tidigare,
med 20 procent om skadan inträffat
något av åren 1962—64 och med 10 procent
om skadan inträffat något av åren
1965—67.

Motionärerna:

Livränta avseende skada som inträffat
a) 1961 eller tidigare, b) något av
åren 1962—64, c) något av åren 1965—-67 höjes med procenttal — dock minst
10 procent — motsvarande förändringarna
i konsumentprisindex från 1960
(årsmedeltal) eller det senare år skadan
inträffat (årsmedeltal) t. o. m. utgången
av 1967 (december).

b) om ändrad lydelse av förslag till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utgår av statsmedel, in. m., 2 §, första stycket, enligt följande:

Propositionen: Motionärerna:

Samma som under I a) ovan. Samma som under I a) ovan.

II. om ändrad lydelse av lagen om allmän försäkring, 3 kap. 10 §, första stycket,
enligt följande:

Propositionen:

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast om den
försäkrade på grund av sjukdomen gått
miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller sjukperioden börjar
inom tjugo dagar efter föregående
sjukperiods slut.

III. a) om ändrad lydelse av lagen om yrkesskadeförsäkring, 19 §, enligt följande:
Propositionen:

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, utgår begravningshjälp med
ett belopp motsvarande 20 procent av
basbeloppet vid ingången av det år då
dödsfallet inträffade och, enligt vad i
20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

b) om ändrad lydelse av förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261), 7 § 1 mom., enligt följande:

Motionärerna:

Har försäkrad---motsvarande

40 procent —■ --till efterlevande.

Motionärerna:

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning om sjukdomen
härrör av yrkesskada, om den försäkrade
---sjukperiods slut.

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1907

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

Propositionen:

Har olycksfallet medfört den skadades
död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp motsvarande tjugo procent
av basbeloppet vid ingången av det
år då dödsfallet inträffade och, enligt
vad nedan i 2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 899 och II: 1110, i fråga om
begravningshjälp, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 147, såvitt anginge
ändringar i 19 § lagen om yrkesskadeförsäkring
och 7 § 1 mom. militärersättningsförordningen; B.

att riksdagen — under förklaring
att vissa ändringar och tillägg borde
göras i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring — med bifall
till motionerna I: 895 och II: 1109, såvitt
anginge åldersgränsen för barnlivränta
och bevisregeln, samt i anledning av
nämnda motioner i övrigt jämte motionerna
1:896 och 11:1113 ävensom
med avslag på motionerna 1:897 och
II: 1111 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge
2 §, 16 § fjärde stycket och 56 § samt
övergångsbestämmelserna 3. och 4.,

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den
mån det icke behandlats under A, med
dels den ändringen att övergångsbestämmelserna
5., 6. och 7. erhölle beteckningarna
3., 4. respektive 5., dels
vissa ändringar och tillägg, nämligen
att ingressen, 7, 9, 21, 39, 40, 44 och 52
§§ samt övergångsbestämmelserna 1.
och 2. erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 897 och II: 1111 måtte bifalla
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om
krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

D. att riksdagen — med förklaring
att vissa ändringar och tillägg borde
göras i förslaget till förordning om änd -

Motionårerna:

Har olycksfallet---motsvaran de

fyrtio procent — — •— till efterlevande.
»

ring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) — i anledning
av motionerna 1:895 och 11:1109, såvitt
anginge försäkringsrådet, samt motionerna
I: 896 och II: 1113 måtte

1) avslå förslaget till förordning, såvitt
anginge 6 § 3 mom. fjärde stycket
samt 18 och 19 §§,

2) antaga förslaget till förordning i
övrigt, i den mån det icke behandlats
under A, med de ändringarna att ingressen,
3 §, 4 § och 7 § 3 mom. samt övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

E. att riksdagen, med avslag på motionerna
1:899 och 11:1110, såvitt anginge
förslaget till lag om värdesäkring
av yrkesskadelivräntor m. m., måtte bifalla
lagförslaget;

F. att riksdagen, med avslag på motionerna
I: 899 och II: 1110 samt I: 898
och II: 1112, samtliga motioner såvitt
anginge förslaget till förordning om
värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utginge av statsmedel m. m., måtte
bifalla författningsförslaget;

G. att riksdagen, med avslag på motionerna
1:899 och 11:1110, såvitt anginge
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, måtte bifalla lagförslaget; H.

att riksdagen, i anledning av motionerna
1:895 och 11:1109, såvitt anginge
försäkringsrådet, samt motionerna
1:896 och 11:1113, måtte avslå förslaget
till lag angående upphävande av
lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet; J.

att riksdagen, i anledning av motionerna
1:898 och 11:1112, såvitt an -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. in.

ginge militärersättningsförordningen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad utskottet anfört angående behovet
av översyn av förordningen
m. in.;

K. att följande motioner, nämligen

1) I: 447 och II: 796

2) I: 895 och II: 1109

3) I: 896 och II: 1113

4) I: 898 och II: 1112

5) 11:800

i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet sålunda hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits

vid utskottets hemställan under B och C

av herr Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Edström (fp),
Jonsson (fp) och Åkerlind (h), vilka
ansett, att det nuvarande systemet med
flera försäkringsgivare borde bibehållas
och att utskottet därför

dels under B. bort hemställa,

att riksdagen — under förklaring att
vissa ändringar och tillägg borde göras
i förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
■— med bifall till
motionerna 1:897 och 11:1111 samt
1:895 och 11:1109, sistnämnda båda
motioner såvitt anginge åldersgränsen
för barnlivräntor och bevisregeln, samt
i anledning av motionerna 1:895 och
II: 1109 i övrigt jämte motionerna I: 896
och II: 1113 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge 1
och 2 §§, 16 § fjärde stycket, 18, 24, 34
§§, 36 § tredje stycket, 38—40 §§, 44, 48,
52 och 56 §§ samt övergångsbestämmelserna
3.—6.,

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den
mån det icke behandlats under A, med
dels den ändringen att övergångsbestämmelsen
7. erhölle beteckningen 3.,
dels vissa ändringar och tillägg, nämligen
att ingressen, 7, 9, 21, 26, 30, 32
och 57 §§ samt övergångsbestämmelserna
1. och 2. erhölle i reservationen angiven
lydelse; samt

dels under C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 897 och II: 1111 — samt med förklaring
att vissa ändringar borde göras
i förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om
krigsförsäkring för sjömän m. fl. —
måtte

1) avslå lagförslaget såvitt anginge
3 § andra stycket och 6 §,

2) antaga lagförslaget i övrigt med de
ändringarna att ingressen och övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
korta tid som har stått till utskottets
förfogande och även med hänsyn till
att det är en omfattande och komplicerad
fråga utskottet haft att behandla
måste man konstatera, att utskottet på
ett hedersamt sätt har skilt sig från uppdraget.
Det hindrar helt naturligt inte
att det likväl finns en del punkter, till
vilka man ställer sig något frågande.

Jag vill här i anslutning till yrkandet
i motion II: 1112 ta upp ett par frågor.
Den första gäller utbetalningen av
livränta som engångsbelopp. Vi har i
motionen föreslagit att man borde kunna
komma fram till ett enklare system
när det gäller engångsersättning vid
smärre skador. Antingen har utskottet
inte riktigt förstått vad vi har avsett
eller också har man inte velat förstå
det. Visserligen säger utskottet: »En
uppmjukning av praxis i fråga om rätten
till utbyte av vissa smärre livräntor
kan därför vara befogad», men fortsätter
sedan och säger att »detta önskemål
kan tillgodoses inom ramen för
gällande bestämmelser». Utskottet anser
därför inte att några åtgärder är
behövliga på detta område.

Ja, i viss utsträckning är väl detta
sant. Men även om ett engångsbelopp
utbetalas, kommer man till samord -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

ningsproblemen då vederbörandes pension
skall beräknas. Då skall nämligen
tre fjärdedelar av en gång i tiden fastställd
livränta dras av från utgående
pension. Detta anser vi vara en administrativ
oformlighet som man kan
komma ifrån.

Vad vi föreslår är att livräntan vid
smärre skador skall utgå som engångsbelopp,
så beräknat att man inte skall
behöva ta hänsyn till det en gång fastställda
månatliga livräntebeloppet då
det gäller att beräkna vederbörandes
utgående pensionsbelopp. I och med att
detta engångsbelopp är utbetalat är alltså
frågan ur världen. Detta måste efter
vad vi förstår i mycket hög grad underlätta
den administrativa handläggningen
av yrkesskadelivräntor.

Jag vill också ta upp en sak som jag
inte klart kan utläsa av utskottets skrivning.
Det sägs att de yrkeslivräntor
som är fastställda för skador som inträffat
före 1961 skall uppräknas med
25 procent, de som är fastställda för
skador som inträffat under åren 1962—
1964 skall uppräknas med 20 procent
och livräntor för skador under åren
1965—1967 med 10 procent.

Vi har i motionen tagit upp frågor
som rör militärersättningsförordningen.
Det gäller alltså värnpliktiga som
har skadats under militärtjänstgöring.
Utskottet skriver att detta uppräkningsproblem
inte är specifikt för militärersättningsförordningen,
och det är riktigt.
Men sedan skriver utskottet att det
går inte »att företa en generell uppräkning
av dessa livräntor, eftersom de i
betydande utsträckning beräknats med
utgångspunkt från en lägre årlig arbetsförtjänst
än 15 000 kr.» — 15 000
kronor är nämligen taket. Detta är inte
sant. Under de senare åren har man
nämligen i praktiskt taget alla fall kommit
upp till taket 15 000 kronor. Den
som har skadats 1960 får alltså enligt
propositionens förslag en uppräkning
med 25 procent, den som skadats 1963
får en uppräkning med 20 procent och

den som skadats innevarande år får en
ökning med endast 10 procent av utgående
livränta, om de kommit upp till
inkomsttaket, vilket är förhållandet i
flertalet fall. Detta kan inte framstå som
rättvist ur den enskilde värnpliktiges
synpunkt.

Denna orättvisa gäller naturligtvis
även yrkesskadelivräntor i andra fall.
De värnpliktiga utgör emellertid en
mycket homogen grupp. De är alla
unga, de befinner sig i sin mest verksamma
tid, och detta tycker jag man
bör ta hänsyn till. Dessutom utför de
en uppgift som de är ålagda enligt
värnpliktslagen. Det är alltså inte fråga
om ett arbete som de frivilligt har
åtagit sig. Gruppen övriga yrkesskadade
är betydligt mer heterogen. Där
finns både heltids-, halvtids- och deltidsarbetande,
där finns åldringar
o. s. v. Vi ansåg att just denna enhetliga
grupp som de värnpliktiga utgör borde
kunna få uppräkning med ett lika och
ett högre procenttal. Detta har utskottet
inte kunnat gå med på, och det beklagar
jag.

Låt mig sedan gå över till ett par
andra punkter i militärersättningsförordningen,
där utskottet ställt sig välvilligt
till vår framställning. Denna militärersättningsförordning
är emellertid
ganska beklämmande, och jag kan
inte låta bli att peka på ett par saker.
Först vill jag anmärka på att utskottet
i sin skrivning använt uttrycket »visst
fast anställt manskap». Detta uttryck,
»fast anställt manskap», försvann för
många år sedan. Det gällde de underbefälsanställda.
Nu har vi befäl och
värnpliktiga. Vi gör ingen skillnad mellan
de olika befälskategorierna och kallar
den ena manskap och den andra någonting
annat. Vi har tyckt att detta,
som är en kvarleva från svunna tider,
borde försvinna.

Yrkesskadeutredningen tog också upp
dessa frågor i sitt betänkande »Ersättning
vid yrkesskador i statlig tjänst
m. m.». Utredningen framlade ett för -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

slag till genomgripande samordning på
detta område. Men departementschefen
liar inte brytt sig om att ta upp detta
förslag i propositionen utan har helt
enkelt hoppat över det. Detta är att
beklaga.

Det finns även andra oformligheter
som jag inte kan låta bli att peka på.
Den personkrets, som militärersättningsförordningen
gäller för, är underbefälet
— den som bär som jag nyss sade
kallas för manskap. Men den gäller
inte för allt underbefäl. Efter reformen
med manskapsbegreppets borttagande
har det tillkommit nya befattningar och
nya grader i underbefälskarriären. En
del av dessa men inte alla har undantagits.
Denna förordning är alltså inte
bara föråldrad utan även virrig.

Herr talman! Låt mig ta upp ett par
frågor, som är mycket angelägna från
de värnpliktigas synpunkt och som gäller
skador under fritiden. Jag kan ta
ett exempel. Om en värnpliktig, som
fullgör sin tjänstgöring vid ett regemente
på den ort där han bor, en söndag
deltar i en seriematch på garnisonsorten
och därvid skadar sig, så faller detta
inom militärersättningsförordningens
ram. Om han en annan söndag deltar
i samma serie och i samma fotbollslag
i en match i en annan stad,
så faller den skada han kan råka ut
för inte under militärersättnings,förordningen.
Detta är en kvarleva från den
tid då man förutsatte att manskapet
skulle vistas inom ett visst fritidsområde
kring förläggningsorten. Även detta
hör ju till länge sedan svunna tider.
Det gäller naturligtvis inte bara fotbollsmatcher.
För en värnpliktig, som
bor på annan ort än tjänstgöringsorten,
regleras yrkesskador enligt militärersättningsförordningen
när han
åker till och från tjänstgöringen men
inte då han vistas hemma. För den
värnpliktige däremot som bor på tjänstgöringsorten
gäller militärersättningsförordningen
även när han vistas i
hemmet.

Detta förhållande har över huvud taget
inte berörts av utskottet trots framställningen
i vår motion, och jag har
inte kunnat underlåta att påpeka hur
ålderstigna dessa bestämmelser är.

Jag måste även ta upp frågan om
sjukpenningersättningen till värnpliktiga,
som insjuknar under tjänstgöringen
i en sjukdom som icke kan härledas
från militärtjänstgöringen. Om vederbörande
haft en latent sjukdom, som
bryter ut under militärtjänstgöringen,
får han helt naturligt åtnjuta samma
förmåner som övriga värnpliktiga under
den tid han tjänstgör vid förbandet.
Men när han rycker ut har han
ingen rätt till sjukpenning. Den utredning
som jag tidigare hänvisade till föreslog
att det i sådana fall skulle, efter
utryckningen, utgå ersättning till de
värnpliktiga efter lägst sjukpenningklass
11.

Utskottet har påpekat detta förhållande
och även mycket summariskt berört
den personkrets som militärersättningsförordningen
skall vara tillämplig på
och uttalat att dessa förhållanden bör
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Detta är tacknämligt. Men i samma andetag
säger utskottet: »Som framgår av
det ovan anförda anser utskottet att
spörsmålet bör närmare belysas. Saken
är emellertid komplicerad och sammanhänger
bl. a. med regler på pensionssidan.
Det är därför möjligt att frågan
inte kan lösas inom militärersättningsförordningen
utan bör ses i ett större
sammanhang.» Detta uttalande gör mig
verkligen fundersam och orolig. Som
jag tidigare sagt föreligger det ett utredningsförslag
om hur dessa frågor
kan och bör lösas, men det förslaget
har man inte tagit upp i samband med
denna proposition. Skall man nu göra
en ny utredning och dessutom sammankoppla
denna med pensioneringen, är
jag övertygad om att vi får vänta åtskilliga
år innan vi får något förslag
från Kungl. Maj :t.

Av vad jag nu anfört tror jag att det

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, in. m.

klart har framgått, att det är mycket
angeläget att vi snarast får tillfälle att
rätta till dessa missförhållanden. Så
kan också ske om yrkesskadeutredningens
betänkande läggs till grund för ett
förslag, så att frågan inte fördröjs genom
sammankoppling med de många
pensionsutredningar som pågår.

Herr talman! Jag har inget yrkande;
jag har dock velat anföra dessa mycket
väsentliga synpunkter i anslutning
till behandlingen av denna proposition
och detta utskottsutlåtande.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Det är många i vårt
land som länge väntat på riksdagens
behandling av det ärende som vi nu
har att fatta beslut om. Jag tänker då
inte närmast på det socialt medvetna
fackföreningsfolket som vaket och med
stort intresse följer den del av trygghetsfrågorna
som yrkesskadeförsäkringen
utgör. Nej, jag tänker på alla
dem som varit hänvisade att leva på
de skandalöst låga livräntebeloppen
och som avvaktat förslaget till ny yrkesskadeförsäkring
för att få en uppräkning
av de i sanning låga livräntor som
utgått. Själv interpellerade jag härom i
mars 1966 och åberopade då ett uttalande
av dåvarande socialministern
Torsten Nilsson, som vid riksdagsbeslutet
om viss uppräkning av livräntebeloppen
för äldre yrkesskadefall från 1
januari 1963 yttrade, att avvaktan på
förslag om värdeföljsamhet inte borde
få förhindra att man dessförinnan beaktade
penningvärdeförsämringen och
höjde de utgående beloppen. Detta har
inte skett. När ett förslag nu föreligger
hösten 1967 hade man väntat att det
skulle inneburit en långt bättre kompensation
för levnadskostnadernas stegring
än som är fallet.

Den partigrupp som jag representerar
har tagit upp denna fråga i motionsparet
1:899 och 11:1110. Vi påvisar
att från 1960 till september 1967 bär
konsumentprisindex stigit med 34 pro -

cent och nettoprisindex med 29 procent.
En kompensation med en upplyftning
med 25 procent från instundande årsskifte
anser vi vara otillräcklig. Den
innebär att levnadskostnadsökningen
endast delvis kommer att kompenseras.
Det hade enligt vår mening verkligen
varit rimligt, om förslaget på denna
punkt bättre beaktat situationen för de
människor i små omständigheter det här
är fråga om. Det förslag vi ställt i nyss
åberopade motionspar är avgjort fördelaktigare.

Min kritik på denna punkt upphäver
givetvis inte det i andra avseenden
positiva i det föreliggande förslaget.
Jag noterar sålunda med tillfredsställelse
att utskottet fördelaktigt avviker
från förslaget i propositionen om maximering
av den årliga arbetsförtjänst,
som skall ligga till grund för bestämmande
av livränta, till fyra gånger basbeloppet,
genom att föreslå en maximering''
till ett belopp motsvarande fem
gånger basbeloppet. Också i vår motion
kritiserade vi starkt propositionens
begränsning.

Det är emellertid, herr talman, ett
par andra punkter vi tillmätt stor betydelse
i vår motion. Vi hävdar att när
det gäller inträffad yrkesskada eller yrkessjukdom
skall sjukpenning utgå från
insjuknandedagen eller den dag skadan
inträffade. Här åberopar utskottet svårigheter
beträffande samordningen med
sjukförsäkringen. Det är att förstora
upp svårigheter, som vi menar borde gå
att lösa. Principiellt sett anser jag det
vara en självklarhet att om en arbetare
i utövandet av sitt arbete råkar ut för
skada, såsom ett krossat finger, skada
vid fall från byggnadsställning eller vad
det nu kan vara, så skall han hållas
skadeslös från dagen för olycksfallet
eller sjukdomen. Skulle detta inte kunna
gå att ordna?

Den andra punkten vi tagit upp gäller
storleken av utgående begravningshjälp.
Utskottet anser goda skäl föreligga
för sitt förslag om en begravnings -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

hjälp motsvarande 20 procent av basbeloppet
och kan inte vara med om
förslaget i vår motion om ett till de
faktiska kostnaderna mera realistiskt
avvägt belopp, nämligen 40 procent av
basbeloppet. Hänvisningen till grupplivförsäkringarna
anser jag inte kan
godtas av den enkla anledningen, att
dessa tyvärr inte omfattar alla löntagare.
Intill dess att detta är fallet och
intill dess att denna fråga lösts i annat
sammanhang, kan det inte finnas någon
godtagbar anledning att — såsom
sker i propositionen och utskottets förslag
— begränsa beloppet till 20 procent
av basbeloppet. Med det nu aktuella
basbeloppet av 5 700 kronor blir efter
ingången av 1968 hjälpen beräknad efter
20 procent 1 140 kronor, medan
genomsnittskostnaden enligt LO:s remissyttrande
uppgår till 2 000 å 2 500
kronor. Landsorganisationen förespråkar
också att begravningshjälpen sättes
till 40 procent av basbeloppet, vilket
också yrkas i motionerna 1:899 och
II: 1110.

Herr talman! På de punkter, som
berör förslagen i det motionspar jag
nyss har nämnt, yrkar jag sålunda bifall
till nyssnämnda motioner, alltså
punkterna A, E, F och G i utskottets
hemställan. I övrigt ansluter jag mig
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra utskottsledamöter reserverat
mig för att socialförsäkringsbolagen
skall få fortsätta sin hittillsvarande
verksamhet. Det kan kanske
vara anledning att gå tillbaka och se
vad som har sagts i denna fråga tidigare.
År 1961 stod det i andra lagutskottets
utlåtande nr 45 att den s. k.
administrationsnämnden hade sagt, att
»frågan om försäkringens framtida ställning
inom socialförsäkringssystemet är
beroende av lösningarna av de frågor
om samordning mellan olika socialförsäkringsgrenar,
varom utredning på -

går». Andra lagutskottet framhöll i detta
utlåtande följande:

»Enligt utskottets mening kan det
emellertid anföras vägande skäl för att
socialförsäkringsbolagen får fortsätta
sin verksamhet, åtminstone om yrkesskadeförsäkringen
kommer att kvarstå
såsom en självständig försäkring.»

Andra lagutskottet sade vidare 1961
följande:

»Det är ett beaktansvärt intresse för
dem som skall erlägga premierna till
försäkringen, att dessa blir riktigt och
rättvist avvägda i förhållande till den
inom varje arbetsområde förefintliga
risken för yrkesskada. De bästa förutsättningarna
för en sådan premiesättning
finns, om yrkesskadeförsäkringen
får kvarstå såsom en självständig gren
inom socialförsäkringen och bedrivas
under konkurrens mellan olika försäkringsgivare.

Mot det nu rådande systemet med
flera försäkringsgivare synes inga anmärkningar
av större tyngd kunna riktas.
Det torde vara allmänt erkänt, att
socialförsäkringsbolagen handhaft sina
försäkringsuppgifter på ett förtjänstfullt
sätt.»

Detta skrev alltså andra lagutskottet
1961.

Frågan behandlades även 1965, och
då framhöll departementschefen följande: »Den

nuvarande samordningen mellan
den allmänna pensioneringen och
yrkesskadeförsäkringen är avsedd som
ett provisorium i avbidan på en definitiv
lösning av yrkesskadeförsäkringens
ställning inom socialförsäkringen.
»

Andra lagutskottet biträdde också departementschefens
förslag i detta avseende.
Detta var alltså 1965.

Nu är denna fråga åter uppe och även
nu gäller det socialförsäkringsbolagens
vara eller icke vara. Den samordning
som eftersträvats och som berörts i de
uttalanden som jag citerat har inte uppnåtts
genom frågans behandling denna

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

gång, och då måste de tidigare uttalandena
gälla även nu, d. v. s. att socialförsäkringsbolagen
med det nuvarande
systemet väl fyller sin uppgift. Ingen
kan påstå att socialförsäkringsbolagen
har misskött sin uppgift. De har för
närvarande ungefär hälften av försäkringstagarna
på det här området, vilket
väl talar för att de omfattas med förtroende.
Saknades ett sådant skulle de
väl inte ha ungefär 50 procent av försäkringstagarna.
Utan dessa 50 procent
skulle det vittna om misstroende, men
nu har de som sagt ungefär 50 procent.

Jag skulle vilja fråga utskottets talesmän,
som företräder majoritetens uppfattning
att socialförsäkringsbolagen
bör avskaffas: Vilka skäl talar för att
socialförsäkringsbolagen nu skall upphöra?
Finns det några nya skäl som
inte kunde redovisas vare sig 1961 eller
1965, eftersom man trots att en samordning
inte skett ändå kan anse att
deras verksamhet skall upphöra? Jag
finner emellertid inte att sådana skäl
föreligger. Herr talman! Jag ber att få
yrka bifall till reservationen beträffande
punkterna B och C.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Det har rått betydande
enighet på de flesta punkter när andra
lagutskottet behandlat propositionen 147
angående yrkesskadeförsäkringen. Den
reform som där föreslås innebär väsentliga
förbättringar och ökad trygghet för
dem som drabbas av yrkesskador. Förbättringarna
avser både de äldre livräntorna
och anpassningen till nuvarande
inkomstläge för nyinträffade skador
och ersättningarna härför. Det är
också betydelsefullt att vi nu får en
värdesäkring genom en anknytning till
basbeloppet.

På några avsnitt har utskottet avvikit
från Kungl. Maj :ts förslag i propositionen.
Så har bl. a. varit fallet beträffande
fastställandet av den inkomstgräns
som skall ligga till grund för bestämmande
av ersättningsunderlaget.

Som tidigare sagts har ett enhälligt utskott
där föreslagit en maximering till
fem gånger basbeloppet, mot propositionens
förslag om fyra gånger basbeloppet.

Vad beträffar fastställandet av åldersgränsen
för livränta till efterlevande
barn har utskottet även funnit starka
skäl tala för en höjning av den övre
gränsen till 19 år. Livränta kan alltså
utgå upp till denna gräns, och den höjningen
är motiverad av flera skäl, bl. a.
av den allt längre utbildningstiden för
ungdomen och den samordning som
därigenom kan komma till stånd med
den allmänna tilläggspensioneringen.

Det har i utskottet också rått enighet
om att bibehålla försäkringsrådet som
besvärsinstans i stället för att inrätta
en mellaninstans benämnd yrkesskadeniimnden.

De förbättringar man inom utskottet
enat sig om vid behandlingen av propositionen
kan vi sålunda hälsa med
tillfredsställelse. Men det har inte gått
att bli överens i allting inom utskottet,
och som synes har det till utskottets
utlåtande fogats en reservation, som
herr Åkerlind nyss redogjorde för. Det
är en reservation som gäller administrationsfrågorna.
Försäkringsfrågorna
handlägges för närvarande av riksförsäkringsverket
och nio s. k. socialförsäkringsbolag.
Som herr Åkerlind nämnde
fattade riksdagen 1961 principbeslut
om att dessa bolag år 1965 skulle upphöra
med att teckna obligatorisk yrkesskadeförsäkring,
och vid den sistnämnda
tidpunkten framflyttades tiden härför
till utgången av år 1967.

Av yrkesskadeutredningens förslag
framgår att de allmänna försäkringskassorna
skall överta och i första hand
avgöra ärenden om ersättning vid
yrkesskador, men departementschefen
skriver härom bl. a.: »Denna fråga har
kommit i ett annat läge genom mitt förslag
att den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
skall bestå.» Det innebär att
riksförsäkringsverket skall fortsätta som

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

försäkringsinrättning och bli den enda,
sedan socialförsäkringsbolagen upphört
att meddela försäkringar. Utskottet
har, som jag nämnde, inte varit enigt
i den frågan, utan vi reservanter anser
att skäl talar för att socialförsäkringsbolagen
bör få fortsätta sin verksamhet.
Den samordning med försäkringskassorna
som utredningen föreslagit
kommer ju inte till stånd, och därmed
kanske man kan säga att både 1961 och
1965 års beslut kan ses i ett något annat
sammanhang. Vi har i denna reservation
redovisat ytterligare skäl som talar
för ett bibehållande av socialförsäkringsbolagens
rätt att meddela obligatorisk
försäkring, inte minst vilken betydelse
den kan ha ur konkurrenssynpunkt.
Det är också viktigt att det häri
ligger en stimulans till åtgärder för förbättring
av arbetarskyddet och därmed
följande minskad olycksfallsfrekvens.

Många remissinstanser har också understrukit
det värde som ligger i det
nuvarande avgiftssystemet, som stimulerar
det förebyggande arbetarskyddet
inom företagen. Om socialförsäkringsbolagen
upphör, skulle det inte heller
längre av konkurrensskäl behöva upprätthållas
en differentierad premieberäkning.

Herr talman! Såsom herr Åkerlind
tidigare framhållit har vi reservanter
ansett, att det finns många skäl som
talar för att socialförsäkringsbolagen
skulle få fortsätta att bedriva sin verksamhet.
Jag ber att få yrka bifall till
reservationen vid utskottets hemställan
under B och C. I övrigt ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Den proposition som
vi nu behandlar har synnerligen stor
betydelse för många av de löneanställda
på de delar av arbetsmarknaden, där
riskerna för yrkesskador är större än
normalt. Av denna anledning hälsar
dessa löntagare propositionen med stor
tillfredsställelse. Jag finner det därför

något förvånande att man vid riksdagsbehandlingen
av en så viktig fråga som
denna tar upp så många smådetaljer,
petitesser som kanske är ägnade att
undanskymma värdet av denna proposition.

Herr Jonsson underströk verkligen
att det hade beslutats om många stora
frågor i utskottet, och han nämnde också
att utskottet hade förbättrat förslag
som socialministern framlagt. Det är
riktigt att vi, på grundval av motionsförslag
från företrädare för den del av
löntagarvärlden som utsätts för de
största riskerna i arbetet, har vidtagit
en del förändringar. Jag tror att socialministern
hälsar denna förbättring av
yrkesskadeförsäkringen med tillfredsställelse.

Socialministern hade föreslagit en
höjning av inkomsttaket vid beräkningen
av ersättningsunderlaget till att motsvara
fyra basbelopp, vilket i och för
sig var en mycket god höjning. I motionerna
föreslog vi en höjning till sex
basbelopp, och i utskottet stannade man
vid en höjning av inkomsttaket till att
motsvara fem basbelopp.

Det är likaså »LO-motionerna» som
ligger till grund för utskottets förslag
om att höja åldersgränsen för uppbärande
av livränta för barn till den,
som avlidit på grund av yrkesskada,
till 19 år i stället för nuvarande och av
departementschefen föreslagna 16 år.
Motivet för denna åtgärd är numera
mycket starkt, eftersom så många för
att inte säga alla ungdomar studerar
betydligt längre än till 16-årsåldern.

Jag har med glädje kunnat konstatera
att det inte rått några motstridiga
uppfattningar inom utskottet om den
förbättring som vi anser att detta förslag
innebär.

En annan viktig sak, som jag också,
när jag nu framträder som utskottets
talesman, vill ta upp, är det orsakssamband
som berörts i motionerna beträffande
7 §, där motionärerna hemställt
om en förändring i syfte att få

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

till stånd en enklare bevisföring för
sambandet mellan yrkesskada och sjukdom.
Också för detta har vi vunnit gehör
i utskottet.

Av skäl som klart anges i utskottsutlätandet
föreslår vi att försäkringsrådet
bibehålies, och vi förväntar att
departementschefen snarast föranstaltar
om en utredning som leder fram
till ett mellanting, skulle jag vilja säga,
mellan den av departementschefen föreslagna
yrkesskadenämnden och det
nuvarande försäkringsrådet. Vi har inte
tyckt att det skulle vara så bra att den
yrkesskadenämnd, som föreslås i propositionen,
skulle sortera under riksförsäkringsverket
— det är bakgrunden
till förslaget.

Låt mig stanna någon minut inför
den reservation som avgivits av en del
av de borgerliga utskottsledamöterna;
alla har ju inte anslutit sig till reservationen.

Jag lyssnade mycket intresserat till
herr Åkerlinds redogörelse för bakgrunden
till reservationen, som går ut
på att socialförsäkringsbolagen skall bibehållas.
Herr Åkerlind glömde, när
han refererade andra lagutskottets yttrande
från år 1961, att tala om, att det
var den borgerliga delen av utskottet
som med lottens hjälp blev utskottsmajoritet
och att denna utskottsmajoritets
förslag fälldes av kamrarna. Det är
väsentligt att den omständigheten förs in
i resonemanget, ty principbeslutet i frågan
fattades av riksdagen redan 1961.
Och att andra lagutskottet 1965 på nytt
hade att ta ställning till saken berodde
på att yrkesskadeutredningen ännu inte
hade framlagt något förslag; departementschefen
föreslog då att den tid,
under vilken socialförsäkringsbolagen
finge fortsätta att arbeta, skulle förlängas.

Principbeslutet är således, herr Åkerlind,
redan fattat, och vad vi denna gång
säger är ingenting annat än att, eftersom
riksförsäkringsverket förklarat sig
inte hinna överta alla försäkringarna

fram till 1 januari 1968, som var förutsatt,
bör den tid, under vilken socialförsäkringsbolagen
skall verka, förlängas
med ytterligare ett år. Konstigare
än så är det inte.

Vi får också se till hur mycket det
egentligen gäller. För närvarande omsluter
ifrågavarande försäkringar cirka
90 miljoner kronor, och andra lagutskottets
förslag — som jag förmodar
vinner riksdagens bifall — skulle enligt
beräkningar, som utskottet låtit utföra,
innebära en ökning till cirka 160 miljoner
kronor. Detta belopp skall fördelas
på nio socialförsäkringsbolag och
riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket
har redan hälften av samtliga
dessa försäkringar.

För mig är det viktigaste att de försäkrades
intressen tillgodoses, och jag
har inte — vare sig i utskottet eller här
i kammaren — blivit övertygad av
argumenteringen att det ur de försäkrades
synpunkt skulle vara så mycket
bättre att socialförsäkringsbolagen fortsatte
med sin verksamhet. Så länge
jag inte blivit övertygad om det har
jag ingen anledning att gå ifrån den
uppfattning som departementschefen
och även utskottsmajoriteten kommit
till.

Herr Lorentzon tog upp ett par frågor
i det motionspar som väckts från
kommunistiskt håll. Om jag har antecknat
rätt var det bl. a. frågan om begravningshjälp.
Man vill höja den till 40
procent av basbeloppet mot nuvarande
20 procent. Utskottet skriver i sitt utlåtande
att det kan finnas fog för en
höjning. Sedan reglerna fastställdes
har dock arbetsmarknadens parter träffat
överenskommelse om grupplivförsäkring,
den s. k. AF A-försäkringen, och
den omfattar — vi är alldeles säkra
på det -— till hundra procent den grupp
som är utsatt för yrkesskador och som
kommer i kläm vid dylika tillfällen. Vi
har alltså ansett att den frågan inte är
så brännande nu. Dessutom har vi pelcet
på en omständighet som kanske kan

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. in.

anses perifer i det här avseendet, nämligen
att riksdagen så sent som i år beslutat
att begära utredning om en dödsfallsersättning.
Det kan tänkas att det
inte har så stor betydelse i detta sammanhang,
men jag tror att herr Lorentzon
ger mig rätt i att AFA-försäkringen
har mycket stor betydelse.

Sedan tog herr Lorentzon upp frågan
om betalning från dagen för olycksfallet.
I motionerna sägs — vilket herr
Lorentzon framhöll — att vi redan nu
har ersättning från första dagen. Det
är ju på det sättet att vi har en samordning
mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
i detta avseende. I
utskottsutlåtandet påpekas också att 90
procent av fallen regleras inom tiden
för 90-dagarsbegränsningen, som riksdagens
ledamöter väl känner till. Det
föreligger svårigheter att redan från
början av en sjukperiod göra avvikelser
för den som genom yrkesskada får sjukersättning
från samma försäkring som
andra sjuka får.

Därför har vi skrivit i utskottsutlåtandet,
vilket jag vill citera:

»Sedan karensdagarna — med undantag
för insjuknandedagen — avskaffats
inom sjukförsäkringen innebär samordningsreglerna
i förevarande hänseende
inte någon försämring för de yrkesskadade
i förhållande till vad som tidigare
gällde.»

Jag vill tillägga att de stora fördelar
ur både administrativ synpunkt och i
övrigt, som denna samordning med sjukförsäkringsdelen
innebär, inte nog kan
betonas.

Herr talman! Herr Oskarson tog upp
några frågor i sitt anförande. Jag anser
dem ganska perifera i detta sammanhang.
De ändringar som återfinns i
andra lagutskottets förslag följer av de
stora ändringarna i yrkesskadeförsäkringen.
Jag tycker att herr Oskarson
i sin egenskap av motionär egentligen
har anledning att erkänna — och jag
tror nästan att han började sitt anförande
med att göra det — att utskottet varit

välvilligt inställt i flera avseenden. Han
kan sålunda notera exempelvis att utskottet
har sagt att militärersättningsförordningen
är föråldrad och bör över ses.

I övrigt vill jag påpeka att denna
fråga inte tilldrog sig någon stor uppmärksamhet
i utskottet, som ju enhälligt
står bakom detta förslag. Därför,
herr talman, ämnar jag inte uppehålla
mig längre vid detta spörsmål, även om
jag gärna vill betona att det är viktiga
frågor som herr Oskarson tagit upp.

Herr talman! Jag yrkar bifall till andra
lagutskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Fru Ekendahl menar att
det är petitesser som tagits upp i dag.
Det kan kanske sägas, men det man
är ense om brukar man inte behöva
diskutera. Fru Ekendahl påpekar också
att några delade meningar inte råder i
huvudfrågorna, och det kan vi ju konstatera.
Det är glädjande att utskottet
är så enigt i de allra viktigaste frågorna
-— höjning av livräntebeloppen,
förbättringar för de gamla livräntetagarna
o. s. v. Frågan om hur det hela
skall förvaltas är emellertid också ganska
viktig.

Fru Ekendahl nämner att principbeslut
angående socialförsäkringsbolagen
fattades år 1961. Förutsättningen för
både reservanternas och utskottsmajoritetens
ställningstaganden år 1961 liksom
år 1965 var väl ändå att en samordning
skulle ske mellan yrkesskadeförsäkringslagen
och lagen om allmän
försäkring, men någon sådan samordning
har vi inte enligt det nya förslaget.

Vidare menar fru Ekendahl att det
gäller att se till de försäkrades bästa.
Det är alldeles klart; det är ju vad vi
strävar efter. Men är det bättre för de
försäkrade om ingen konkurrens råder,
om de har bara en enda försäkringsinrättning
att vända sig till? Jag ifrågasätter
om det är mera förmånligt från
försäkringstagarens synpunkt, speciellt

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. in.

som vi kan konstatera att socialförsäkringsbolagen
inte har haft högre premier
än riksförsäkringsverket och att
vid de överklaganden som gjorts hos
försäkringsrådet har riksförsäkringsverkets
beslut undanröjts betydligt flera
gånger än socialförsäkringsbolagens.
Det tyder väl på att socialförsäkringsbolagen
har ett för försäkringstagarna
mera rättvisande synsätt när försäkringsrådet
ger dem rätt i flera fall. Det
kan inte vara till försäkringstagarnas
nackdel.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag har inte uttryckt
något missnöje i egenskap av motionär,
fru Ekendahl, men jag har inte heller
kunnat underlåta att påpeka de missförhållanden
som förekommer på detta
område och hur angeläget det är att
man så snart som möjligt åstadkommer
en lösning.

Jag är som alla andra fullt på det
klara med de stora förbättringar som vi
erhåller genom denna proposition och
dagens riksdagsbeslut, men jag blir litet
betänksam när fru Ekendahl säger sig
tala för dem, som löper de största riskerna
i sitt arbete, men ändå betraktar
de frågor jag tog upp som ganska perifera.
Det vill jag inte gå med på. Våra
värnpliktiga är en stor grupp. De är
också utsatta för många stora risker
vid fullgörandet av sin tjänstgöring; det
kommer vi inte ifrån. Jag kan vidare
inte heller gå med på att dessa frågor är
på något sätt belägna på cirkelns periferi,
utan de är för denna stora grupp
— det rör sig om många tusental människor
varje år — mycket väsentliga
och i cirkelns medelpunkt. Allvarligt
är också i detta sammanhang att dessa,
som ådrar sig sina skador under värnpliktstiden,
befinner sig i sin ungdom.
Visst finns det många andra kategorier
som också skadar sig under ungdomsåren,
men de värnpliktiga som råkar
ut för dessa skador är en homogen
grupp som får skadorna under sin mest

verksamma tid och som sedan måste
dras med sviterna under hela sin livstid.
Därför betraktar jag denna fråga
som mycket angelägen, fru Ekendahl,
och jag hoppas verkligen att vi får till
stånd en lösning av problemet inom den
närmaste tiden.

Fru EKENDAHL (s):

Herr Oskarson, jag sade att i det här
sammanhanget är de perifera! Frågan
är inte upptagen i propositionen, och
vi har alltså inte haft att realbehandla
den inom utskottet, utan det förslag som
här återfinns är en följd av den stora
yrkesskadereform som vi har beslutat.
Från den utgångspunkten vill jag inte
gå in på de sakfrågor som herr Oskarson
tog upp och som även jag bedömer
såsom viktiga. Jag sade emellertid att
det är förvånande att man, när man
behandlar en så omfattande proposition
med många utmärkta förmåner för
en stor del av befolkningen, samtidigt
tar upp till behandling ur den synvinkeln
perifera frågor.

Detta svar kan jag också lämna herr
Åkerlind. Vi är ju överens, och då skall
man väl inte tala om det. Detta skall vi
komma ihåg i fortsättningen också, när
ni stiger upp här på löpande band och
säger: »Detta har ju vi motionerat om,
och detta har ju vi tagit initiativet till!»

Litet av den tanken var det väl som
på borgerligt håll låg bakom, eftersom
det inte var någon annan än herr Jonsson
som medgav att det är ett stort
och bra förslag som vi tar upp.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Ja, fru Ekendahl, det
är riktigt att dessa frågor inte fanns
med i propositionen, men det var ju
också detta som jag framhöll och så
livligt beklagade, därför att det finns
en särutredning just på detta område,
vilken var färdig med sitt utlåtande och
vari det fanns förslag som skulle ha
kunnat rätta till dessa missförhållanden,
om de blivit beaktade. Varför togs
inte denna del av yrkesskadereglering -

Tisdagen den 12 december 1967

Nr 52

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

en med i propositionen, när efter vad
jag tror mig veta avsikten från början
var att den skulle varit med? Men den
kom icke. Varför?

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Fru Ekendahl vill att
vi skall deklarera att propositionen innehåller
ett stort och bra förslag. Eftersom
fru Ekendahl vill höra det sägas,
vill jag för min del deklarera att
det är ett stort och bra förslag — utom
i den del som jag har reserverat mig
mot! Jag tycker dock att det kan vara
onödigt att var och en står upp och
deklarerar att det man är överens om
är bra.

För övrigt får jag konstatera att fru
Ekendahl inte har besvarat min fråga,
vad det är som gör att socialförsäkringsbolagen
nu skall avvecklas.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Del var uteslutande av
hänsyn till kammaren som jag inte ville
förlänga debatten. Jag har sagt till herr
Åkerlind att sedan sjukförsäkringen
samordnades svarar bolagen för en
mycket liten del därav jämfört med hur
det var tidigare. Det var motivet för
ställningstagandet 1961 och 1965, och
det är motivet även i dag.

Herr Åkerlind och jag kan tvista
hur länge som helst om huruvida det
är till försäkringstagarnas bästa som
företagarna vill behålla socialförsäkringsbolagen
eller om det finns andra
skäl härför. Men det kanske vi inte
skall ta upp kammarens tid med i dag
— det kan vi göra vid något annat tillfälle.

Herr Oskarson sade att det fanns ett
förslag i utredningen beträffande militärskadelivräntorna.
Propositionen avviker
i flera avseenden från utredningens
förslag, och det är propositionen
som vi i dag behandlar. Det är anledningen
till att jag som representant för
utskottet för det resonemang jag gör.
Jag upprepar att i utskottet har denna

fråga inte spelat någon roll — sannolikt
därför att vi behandlade propositionen
som vi borde göra.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par noteringar i avslutningen av denna
debatt. Det har av flera talare strukits
under — jag vill gärna notera det —
att det beslut som vi går att fatta kommer
att betyda mycket för många. I
vårt land finns det över 70 000 människor
som uppbär livränta från yrkesskadeförsäkringen.
Samtliga dessa livräntetagare,
även de som har s. k. smålivräntor,
får väsentliga förbättringar
genom det förslag som riksdagen nu
skall ta ställning till.

Förslagets innebörd är, i koncentrerad
form, att livräntorna räknas upp
med 25 procent, om skadan inträffat
år 1961 eller tidigare, med 20 procent
om skadan inträffat under åren 1962—
1964 och med 10 procent om skadan inträffat
under åren 1965—1967.

Många pensionärer har, som bekant,
både livränta och pension. För deras
del medför höjningen av livräntan ingen
minskning på utgående pensioner.
Jag vill gärna understryka detta, herr
talman.

Fr. o. m. den 1 januari 1968 skall
livräntorna enligt förslaget anknytas till
basbeloppet och får därigenom samma
värdebeständighet som förmånerna inom
den allmänna försäkringen. Detta
gäller inte bara de äldre livräntorna
utan också nytillkomna livräntor, d. v. s.
skadefall som inträffar efter den 1 januari
1968. Förbättringarna i fråga om
yrkesskadelivräntorna kommer också
att gälla militära skadeersättningar och
vissa andra ersättningar av statsmedel.
Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar att utskottet enhälligt tillstyrkt
att de föreslagna förbättringarna
kommer till stånd.

Den årliga arbetsförtjänst som ligger
till grund för beräkningen av livräntor -

Nr 52

Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring, m. m.

nas storlek är för närvarande maximerad
till 15 000 kronor. Enligt regeringens
förslag borde detta tak vara avpassat
så att det täcker in en normal
industriarbetarlön, och det föreslogs
därför att det skulle vara fyra gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring,
d. v. s. för närvarande 22 800
kronor. Samtidigt föreslogs förmånliga
regler när det gäller beräkningen av det
s. k. ersättningsunderlaget.

Motionsvis har nu yrkats att taket
skulle bestämmas till sex gånger basbeloppet
och att beräkningen av ersättningsunderlaget
ytterligare skulle
ändras.

Utskottet har stannat för att föreslå
att taket bestäms till fem gånger basbeloppet
och att reglerna för ersättningsunderlaget
förblir desamma som
i propositionen. Jag ansluter mig gärna
till detta förslag från utskottets sida.

Det är som jag nyss sade glädjande
att vi har kunnat nå enighet om dessa
betydande förbättringar i de yrkesskadeförmåner,
som också varit det väsentliga
i den framlagda propositionen.

När det gäller de föreslagna organisationsändringarna
har utskottet velat
bibehålla försäkringsrådet tills vidare
och önskat ytterligare utredning om
den yrkesskadenämnd som jag föreslagit
i försäkringsrådets ställe. .lag skall
här inte ta upp någon debatt med utskottets
företrädare på denna punkt.
Självfallet kommer vi nu att göra den
utredning som utskottet här har begärt.

När det gäller de s. k. socialförsäkringsbolagen
har en minoritet inom utskottet
i motsats till förslaget i propositionen
hemställt om att dessa bolag
skall få fortsätta sin verksamhet. Jag
vill, herr talman, i denna del inskränka
mig till att åberopa att riksdagen redan
1961 fattade ett principbeslut om att
bolagen skulle upphöra med sin verksamhet,
vilket också understrukits av
utskottsmajoriteten. Låt mig tillägga att
det enligt min mening skall finnas myc -

ket tungt vägande skäl för att riksdagen
i dag skall kullkasta sitt tidigare
beslut. Jag kan inte finna att några sådana
skäl föreligger.

Låt mig sedan göra det tillägget att
jag inte kan anse det rationellt att den
relativt sett ringa del av socialförsäkringen
som yrkesskadeförsäkringen representerar
skall administreras på ett
så komplicerat sätt som systemet med
tio konkurrerande försäkringsgivare innebär.
Jag tror att rationaliseringsvinster
kan åstadkommas redan genom propositionens
förslag om bekräftelse på
riksdagens principbeslut att avskaffa
yrkesskadebolagen. Vidare har jag, som
förutskickades i propositionen, tillkallat
en utredning om det framtida finansieringssystemet
för yrkesskadeförsäkringen.
Bl. a. skall frågan om enhetsavgifter
prövas. En omläggning i sådan
riktning förutsätter en enhetlig administration.
Jag skulle alltså vilja säga
att utredningen inte kan arbeta förutsättningslöst
om inte en enhetlig administration
genomföres.

Herr talman! Dagen är långt framskriden.
Jag skall stanna här med de
av mig gjorda kommentarerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 899 och II: 1110 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerlind begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) och G) i utskottets utlåtande nr 68,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hiibinette m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Åkerlind begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 59 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom I)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:899 och 11:1110 i mot.
.svarande del; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. G

Mom. H—K

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av väckta
motioner angående utländsk studerandes
rätt till studiemedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt

avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och
fordonslängd, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), såvitt
avser bl. a. axeltryck, bruttovikt
och fordonslängd, m. in., jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 22 september 1967
dagtecknad proposition, nr 160, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
komnmnikationsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648),

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 4

94 Nr 52 Tisdagen den 12

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt av

donslängd, m. m.

december 1964 (nr 731) om trafiknämnder.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 903
av herr Harald Pettersson in. fl. och
II: 1117 av herr Asp m. fl., vari hemställdes »att

riksdagen vid behandling av proposition
160 måtte uttala att efter b)
i lagtexten till 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen
införes följande tillägg:

en påhängsvagn jämte tillkopplad
släpvagn samt fordonstågets samtliga
hjul äro försedda med effektiva från
fotbroms eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar... 70.»;

B. de likalydande motionerna 1:904
av herrar Tistad och Eric Gustaf Peterson
och II: 1118 av herr Werbro;

C. de likalydande motionerna I: 905
av herr Schött och II: 1119 av herrar
Tobé och Allard;

D. motionen 1:906 av fru Segerstedt
Wiberg.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 160 fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 4 december 1964 (nr 731) om trafiknämnder; B.

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen och motionerna 1:903
och 11:1117 ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört beträffande högsta
tillåtna hastighet för fordonskombinationen
dragbil med påhängsvagn och
tillkopplad släpvagn;

C. att riksdagen måtte med avslag
på följande motioner, nämligen

1. I: 904 och II: 1118,

2. I: 905 och II: 1119 samt

3. I: 906

lämna propositionen nr 160 i övrigt
utan erinran.

december 1967

ser bl. a. axeltryck, bruttovikt och for Reservation

hade avgivits
vid B i utskottets hemställan
av herr Levin (s), som ansett att
utskottet bort hemställa

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:903 och 11:1117 lämna
propositionen i denna del utan erinran.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Föreliggande förslag till
ändring i vägtrafikförordningen är faktiskt
mycket generöst mot lastbilstrafikanterna.
Det tycker jag är riktigt, även
om det givetvis kommer att innebära
ytterligare svårigheter för våra järnvägar
och går i rakt motsatt riktning mot
vad som nu sker i andra europeiska
länder, där man försöker begränsa den
tunga trafiken på landsvägarna för att
hjälpa upp järnvägarnas ekonomi. Men
vi har slagit in på en allmän liberalisering
av trafikbestämmelserna och bör
väl då fortsätta efter den linjen med
allt vad det betyder av nya järnvägsnedläggelser
och nya krav på utbyggnader
av våra landsvägar och landsvägsbroar.

Det är knappast något annat land som
gått så långt som här föreslås i de olika
delförslagen. Den föreslagna fordonslängden
är t. ex. 24 meter mot i regel
18—22 meter i det övriga Europa. Förslagen
beträffande axeltryck, boggietryck
och högsta tillåtna hastighet för
de tunga fordonen och fordonskombinationerna
är lika generösa; vi går i
allmänhet längre än något annat land
vågat sig på. Men trots att förslaget är
mycket generöst mot lastbilstrafiken
och lastbilsägarna har lastbilsägarna en
annan uppfattning, och de har också
lyckats att i utskottet driva igenom ytterligare
förslag till förändringar som
skulle ge lastbilstrafikanterna ännu fler
förmåner. Detta gäller t. ex. högsta tilllåtna
hastighet med kombinationen

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. m.

dragvagn, påhängsvagn och tillkopplad
släpvagn.

I propositionen har föreslagits att
denna kombination av tunga fordon
även i fortsättningen skall få köra med
högst 40 kilometers fart, eftersom man
ännu inte hunnit utföra de tekniska
prov som behövs och som kan ge trafiksäkerhetsverket
material för en bedömning
av denna fråga. Varken utredningen
eller departementet har intagit
en direkt avvisande hållning till förslaget
om att höja högsta hastigheten
för dessa fordonskombinationer till 70
kilometer, men man har ansett sig behöva
material för att kunna bedöma
vilka säkerhetsföreskrifter som i så fall
kan behövas, och man har därför begärt
att denna fråga skulle få penetreras
ytterligare. I sammanhanget kan
nämnas att i Tyskland gäller mera rigorösa
bestämmelser för bromsanordningar
på dylika fordonskombinationer
än för sådana som nu enligt förslaget
skall få köras med 70 kilometers hastighet.

Utskottet har emellertid ansett att ytterligare
undersökningar i frågan är
onödiga och rekommenderar riksdagen
att — med frångående av vad trafiksäkerhetsrådet
och andra sagt om behovet
av att företa prov och utreda —
nu besluta att släppa fram dessa fordonståg,
som ju är lastade för en mycket
stor vikt, till en fart av 70 km/tim
på alla våra vägar redan från den 1
januari 1968.

Jag tycker att det verkligen är ett
stort ansvar som utskottet därmed tar
på sig. Det är ganska ovanligt att man,
när en sak är under utredning och föremål
för prövning, går händelserna i
förväg och inte inväntar resultaten av
de pågående proven och utredningarna.

Jag har ingenting emot att, om så visar
sig möjligt, släppa även den ifrågavarande
fordonskombinationen fri för
högre fart, men jag anser att man skall
avvakta de prov och undersökningar
som behövs och de säkerhetsbestämmel -

ser som kan bli erforderliga. Jag yrkar
därför bifall till min reservation, vilket
är liktydigt med bifall till propositionen.

Vad är det då som har förmått utskottet
att föreslå den ovanliga åtgärden
att utan att avvakta pågående försök
och utan att avvakta utfärdande av behövliga
säkerhetsföreskrifter föreslå
riksdagen att redan nu besluta i frågan?
Man vill åstadkomma att det blir så få
omkörningar som möjligt. Det anser jag
också är riktigt. Men man får inte därför
gå alltför långt i fråga om att ge
efter för kraven på säkerhet i trafiken.
De ojämförligt flesta omkörningarna
kommer även i fortsättningen att företas
av personbilar.

Ingen vill väl att vi skall gå så långt
för att slippa riskerna vid omkörningar
att all trafik skall äga rum med samma
hastighet. Det måste ändå anses vara
en väsentlig skillnad mellan att framföra
en relativt lätt och kort personbil
och att framföra en fordonskombination
på 24 m, som lastad väger flera
tiotal ton.

Jag vill ännu en gång yrka bifall till
min reservation, d. v. s. bifall till propositionens
förslag.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Herr Levin har utomordentligt
väl redovisat skälen för sin
reservation, och jag kan helt instämma
med honom. Det är från trafiksäkerhetssynpunkt
som också jag kommer att
stödja herr Levins reservation, ty när
trafiksäkerhetsrådet inte har kunnat
förorda en höjning av hastigheten för
ifrågavarande kombinationer och då departementschefen
också stött sig på trafiksäkerhetsrådets
uttalande vid skrivningen
av propositionen, anser jag det
väl motiverat att vänta tills undersökningarna
genomförts.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Levins reservation vid B i utskottets
hemställan; denna reservation

96 Nr 52 Tisdagen den 12 december 1967

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och för
donslängd, m. m.

överensstämmer ju också med propositionen.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
det föreliggande utskottsutlåtandet nr
61 förelåg fyra motioner av vilka motionsparet
1:903 och 11:1117 rörande
hastighetsbestämmelserna tillstyrkts av
utskottet.

En av utskottets ledamöter, herr Levin,
har avgivit en reservation, men innan
jag framlägger synpunkter på denna
ber jag, herr talman, att få framhålla
att propositionen nr 160 i många
avseenden tillfredsställt förväntade krav
på förändringar. Så är fallet beträffande
maximilängden som föreslagits till
24 in.

Även om många ansett att maximilängden
borde ha kunnat ökas ytterligare,
så tycker jag att den föreslagna
längden, 24 meter, under nuvarande förhållanden
är ganska lagom avvägd.

Låt mig sedan få säga några ord om
herr Levins reservation. Jag vill då börja
med att understryka vad reservanten
anfört: »De av trafiksäkerhetsrådet utförda
studierna har visat att omkörningsfrekvensen
sjunker när hastigheten
hos en långsamtgående fordonskombination
höjs. Även antalet riskfyllda
omkörningar minskar.» Vad jag nu citerat
motsvarar, vad jag kan förstå, helt
vad trafiksäkerhetsverket har anfört.
Därefter säger reservanten att vissa fördelar
från trafiksäkerhetssynpunkt sålunda
kunde vinnas i det här hänseendet
vid genomförande av motionsförslaget.

Vad inte bara motionärerna utan även
utskottet velat framhålla som det väsentligaste
i den här frågan är att trafiksäkerheten
förbättras, om likvärdiga,
tunga fordonskombinationer får framföras
med samma hastighet. Att det
dessutom kan medföra ekonomiska förbättringar
är ju bara att hälsa med tillfredsställelse.

Reservanten framhåller vidare att trafiksäkerhetsrådet
har funnit det olämpligt
att föreslå någon ändring av hastighetsbestämmelserna
för kombinationer
med två eller flera släpvagnar. Man
kan förstå att det kan vara så, men det
är inte riktigt detta, som det är fråga
om. Dragfordon med påhängsvagn har
tidigare bedömts som ett fordon. Så
skedde även 1962, när man höjde hastigheten
från 50 till 70 km i timmen.
Vad frågan nu gäller är om en dragbil
med påhängsvagn och släpvagn skall få
köra med en hastighet av 70 km i timmen
liksom vanliga lastbilar med släpvagnar
eller om den skall köra med endast
40 km i timmen. Utskottet har
liksom motionärerna ansett att det är
högst olämpligt och trafikfarligt — jag
vill understryka trafikfaran — att lastbilar
med i huvudsak samma storlek och
tyngd skall framföras med så skilda
hastigheter som det är fråga om i propositionen,
nämligen 40 respektive 70
km i timmen.

Får jag, herr talman, till sist citera
vad departementschefen har anfört såsom
motivering för sitt förslag om en
höjning av maximihastigheten från 50
till 70 km/tim.

»Trafiksäkerhetsrådet har principiellt
utgått från att hastighetsgränserna
bör vara så enhetliga som möjligt. Ett
system med ett flertal olika gränser är
otillfredsställande från övervakningssynpunkt
och torde vara olämpligt från
trafiksäkerhetssynpunkt.»

Detta är en motivering som är utomordentligt
väl avpassad och utgör ett
starkt stöd för utskottets ställningstagande.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Fredriksson
(s).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I två motionspar — det
gäller motionerna 1:904 och II: 1118

Tisdagen den 12 december 1967 Nr 52

såvitt avser bl. a. axeltryck, bruttovikt och for -

Ändrirtg i vägtrafikförordningen,

donslängd, m. m.

samt 1:905 och 11:1119 — har framförts
förslag om att göra det möjligt att
framföra lättare släpvagnar utan broms,
t. ex. båttrailers, med en hastighet av
70 km/tim. För dem gäller för närvarande
ingen fartbegränsning, men på
grund av konstruktionen av den föreslagna
förordningen skulle hastigheten
för dessa från fri fart minskas till
40 km/tim. De är knappast berörda i
propositionen. Endast länsstyrelsen i
Stockholms län har yttrat sig om de
tomma trailers som har fått en förbättring
i regeringsförslaget.

De lätta släpvagnarna med liten hjuldiameter
är låga och har god stabilitet.
De kan normalt inte, såsom utskottet
förutsätter i slutet av utlåtandet, förses
med bromsar. Denna fråga berör ett
mycket stort antal ägare av småbåtar
men även andra personer, som har nytta
av att kunna ta små laster på sådana
här släpvagnar.

Det finns inte några belägg för att
de är trafikfarliga på samma sätt som
de stora landsvägståg man tidigare här
talat om.

Utskottet har gjort en avvägning av
fördelar och nackdelar med enhetlig
fartgräns för olika kombinationer av
dragbil med släpvagnar — tung lastbil
med bromsad släpvagn, dragbil med
bromsad påhängsvagn och tillkopplad
bromsad släpvagn, som det står i utskottets
utlåtande — och stannat för
att det är avsevärt större fara för trafiksäkerheten
att skilja på dem. Den
motiveringen skulle utskottet kunnat ha
använt för att sätta hastigheten för små
trailers till 70 kilometer, vilket är lägre
fart än de nu har rätt att köra med.
Det kommer att bli en svår motgång
för många ägare av sådana trailers.

I frågans nuvarande läge, när ingen
reservation har avgivits i utskottet, skall
jag naturligtvis inte ställa något yrkande,
men min förhoppning är att departementschefen
snarast möjligt inhämtar
trafiksäkerhetsverkets yttrande om dessa
små trailers och, om det blir posi -

tivt, medverkar till en ändring i denna
del av vägtrafikförordningen. Det kan
tilläggas att trafiksäkerhetsverket inte
har hörts i denna fråga.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Werbro, Norrby, Andersson i Örebro,
Wiklund i Stockholm och Rimmerfors
(samtliga fp) samt herrar Allard och
Andersson i Essvik (båda s).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Sundelin citerade
något av vad statsrådet skrivit i propositionen
om lämpligheten av att ha
så enhetliga hastigheter som möjligt på
våra vägar. Men det är ändå orealistiskt
att tänka sig att vi kan ha samma hastighet
för alla fordon på landsvägarna.
Om vi skall ha det, får vi vara beredda
på att i framtiden framföra våra personbilar
med åtminstone relativt låga
hastigheter. Ingen kan väl ändå tro att
vi någonsin skall komma dithän att
en fordonskombination med en last på
40—50 ton på våra ofta smala och dåliga
vägar skall kunna föras fram med
samma hastighet som t. ex. personbilarna.

Jag vet inte varför herr Sundelin inte
fortsatte att citera statsrådet. Jag skall
emellertid göra det. Departementschefen
anför på s. 45 i propositionen följande
om fordonskombinationerna:
»Trafiksäkerhetsrådet har ansett det
olämpligt att nu föreslå någon ändring
i fråga om dragbil med två eller flera
släpvagnar. Jag är inte heller beredd
att förorda någon ändring men utgår
från att trafiksäkerhetsverket uppmärksammar
denna fråga.»

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 52

98 Nr 52 Tisdagen den 12

Ändring i vägtrafikförordningen, såvitt av

donslängd, m. in.

och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Levin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Levin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Levin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 60 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 13

Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 62,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) såvitt avser
bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,
m. m. jämte motioner i ämnet;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat

december 1967

ser bl. a. axeltryck, bruttovikt och for I

till riksstaten för budgetåret 1967/68,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av det återstående på föredragningslistan
upptagna ärendet till
ett senare sammanträde.

§ 14

På hemställan av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren vidare, att
statsutskottets utlåtande nr 198 skulle
uppföras sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
60, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera riksdagens
revisorers verksamhet m. in.;

sammansatt konstitutions- och första
lagutskotts betänkande nr 1, angående
omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten; statsutskottets

utlåtanden:
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in., såvitt rör den med
statlig lån- och bidragsgivning förenade
hyreskontrollen, jämte motioner, och
nr 209, angående motion om narkotikaproblemet
såvitt angår anvisande av
anslag m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
65, angående rätt till avdrag för kostnader
för deltagande i statsrevision;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av väckta motioner
om vissa kontrollåtgärder beträffande
kemiska preparat,

Tisdagen den 12 december 1967

‘Nr ,52

nr 73, i anledning av väckt motion
om reducering av den negativa marginaleffekten
av vissa sociala förmåner,
nr 74, i anledning av väckta motioner
i narkotikafrågan, och

nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt till fickpengar för intagen
å anstalt; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. in., jämte
motioner i ämnet, dels motioner om
skärpta bestämmelser angående hyresvärds
skyldighet att underhålla bostadsfastighet,
dels motioner angående
ogiltighetsförklaring av uppsägning enligt
hyresregleringslagen, dels motioner
om viss utvidgad tillämpning av lagen
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad, dels motion
angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in., såvitt avser hyreslagstiftningen,
dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse
med återkallelse i viss del av
nämnda proposition, m. m., jämte motioner,

nr 59. i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om hyresnämnder jämte motioner, dels
Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallelse
av propositionen m. m. jämte motioner,

nr 60, i anledning av motioner om
enskild äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet,
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den ‘ 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
in. in.; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av övér-''
ståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län, m. m.; samt
från statsutskottet:

nr 385, i anledning av motioner om
främjande av den tekniska forskningen
in. m.;

nr 386, i anledning av motioner om
utredning angående utformningen av
den svenska rymdverksamheten;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
lantbrevbärarbilar;

nr 388, i anledning av motioner angående
planeringen av investeringarna
på trafik- och samfärdselområdet;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss konsultverksamhet
inom televerket;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

392, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

393, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budget- ’
året 1967/68 i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

394, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; -

100

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

396, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser statens
allmänna fastighetsfond; och

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av fordringar
på grund av torvlån.

§ 17

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Hector enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 8—den 16 innevarande
december.

Herr Hector beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 december

Kl. 10.00

§ 1

MinResord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Ledamoten av kammaren Harry Berg
avled i går efter en lång tids svår sjukdom.

Harry Berg invaldes i riksdagen år
1960 och var under hela sin riksdagstid
verksam i statsutskottet, där han
särskilt intresserade sig för skolfrågor.
I sin hemort innehade han många förtroendeuppdrag
såväl inom det parti
han tillhörde som i det kommunala livet.

Rättrådighet, självständighet och
plikttrohet präglade Harry Bergs livsgärning.
Genom sitt stillsamma och försynta
sätt vann han sina riksdagskam -

raters aktning och tillgivenhet. Hans
tappra strävan att även under sjukdomstiden
fullgöra anförtrodda arbetsuppgifter
väckte beundran.

Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 5 innevarande
december.

§ 3

Svar på interpellation ang. den enskilde
skolelevens åsiktsfrihet och integritet,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

101

Onsdagen den 13 december 1967 Nr 52

Svar på interpellation ang. den enskilde skolelevens åsiktsfrihet och integri -

tet, m. m.

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat chefen för ecklesiastikdepartementet,
om han anser att den
enskilde elevens åsiktsfrihet och integritet
respekteras på ett tillfredsställande
sätt i skolundervisningen och om han
vill medverka till att allt undervisningsmaterial
blir föremål för granskning
av den centrala skolmyndigheten,
innan det används i skolundervisningen.
Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Med anledning av herr Johanssons
första fråga vill jag svara, att respekten
för den enskilde elevens åsiktsfrihet
och integritet utgör en ledande princip
för skolans verksamhet. Detta framgår
bl. a. av de läroplaner som gäller för
vårt skolväsende. Ett centralt mål för
skolans fostran är att lägga grunden till
sådana egenskaper som tolerans, objektivitet,
självständighet och kritiskt
omdöme. Efter dessa ledande principer
skall skolan arbeta och i enlighet härmed
utformas också utbildningen och
fortbildningen av våra lärare.

Att omsätta dessa principer i praktiskt
handlande kan stundom vara en
svår uppgift, särskilt i situationer som
fordrar avvägning mellan olika krav
eller särskild förmåga till takt och psykologisk
inlevelse.

Beträffande herr Johanssons andra
fråga vill jag erinra om att det ingår
i den pågående läromedelsutredningens
uppdrag att överväga behovet av
granskning av läromedel. Det bör emellertid
framhållas att i skolan i betydande
utsträckning utnyttjas även annat
material än egentliga läromedel såsom
tidningar, tidskrifter, broschyrer, skönlitteratur,
filmer, radio- och TV-program
in. m. Det är för de vuxnas samhälle
som eleverna skall fostras och
utbildas och de bör då inte vara främmande
för detta samhälles kunskapskällor.
Det väsentliga är att eleverna

får lära sig hur man använder och bedömer
dem. Det är av lätt insedda skäl
uteslutet att låta allt sådant material bli
föremål för granskning.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.
Det var ju hållet i allmänna ordalag,
och därför vill jag något litet hänvisa
till motiveringen i interpellationen.

Ganska nyligen har det i pressen relaterats
hur en skolelev fått ställa sig i
skamvrån därför att han vägrat uttala
svordomar som förekom i ett lässtycke.
Händelsen ger anledning att sätta åtskilliga
frågetecken för hur vi i vårt
samhälle slår vakt om den enskildes
åsiktsfrihet och integritet. Myndigheter
och lagstiftare är angelägna om att den
enskildes frihet skall beaktas i hans förhållande
till religionen, och bestämmelser
därvidlag har fastställts både för
krigsmakten och skolan. Jag har ingenting
att invända mot friheten i det fallet.
Men borde inte samma omsorg gälla
den som av religiösa och principiella
skäl inte vill använda för honom anstötliga
uttryck?

Nu reses förmodligen invändningar
från kulturens företrädare, som säger att
svordomarna återfanns i ett litterärt
aktstycke och att de var nödvändiga
för det konstnärliga utförandet. Gentemot
detta vill jag ställa frågan huruvida
den enskildes etiska principer
verkligen skall få åsidosättas på grund
av förmenta litterära anspråk. Är det
verkligen i sin ordning att en människas
livsåskådning skall nonchaleras på detta
sätt?

Det hade varit befriande om statsrådet
givit ett klart och entydigt besked
på följande frågor: Måste elev uttala
svordomar på en lektionstimme? Har
läraren rätt att bestraffa eleven, om denne
vägrar? Om så inte är fallet, var finns
skyddet för föräldrar och elever?

Nr 52

102 Nr 52 Onsdagen den 13 december 1967

Svar på interpellation ang. déri enskilde'' skolelevens åsiktsfrihet

tet, in. m.

Det hade också varit befriande om
statsrådet hade gjort ett uttalande angående
det olämpliga med svordomar
över huvud taget i skolan. Från denna
talarstol användes inga svordomar. Inte
heller statsrådets kollega inom ecklesiastikdepartementet,
som vid några
tillfällen i kammaren frågat vad som är
fula ord, använder själv svordomar från
talarstolen. Varför? Anses det olämpligt
att använda svordomar i kamrarnas
talarstolar, bör det också anses olämpligt
i skolans klassrum.

När det gäller den andra frågan är
jag medveten om att inte allt material
bör granskas, men jag vill i detta sammanhang
hänvisa till vad jag anfört i
min interpellation. Enligt min mening
bör den granskning av läroböcker som
utföres av statens läroboksnämnd utsträckas
till att omfatta allt undervisningsmaterial
i väsentliga frågor, inklusive
filmer, teaterföreställningar samt
radio- och TV-program.

Under hösten har RFSU:s broschyr
Samspel distribuerats i stora upplagor
till skolmyndigheterna för användning
i sexualundervisning på högstadiet.
Framställningen i broschyren, bl. a. beträffande
tidpunkten för inledande av
sexuellt samliv, strider uppenbart mot
skolöverstyrelsens gällande anvisningar
för sexualundervisningen. De slutsatser
som kan dras av bokens rekommendationer
medverkar till brott mot gällande
lagstiftning bl. a. om otukt med minderåriga.
Anser inte statsrådet att både
böcker och material som används för
undervisningen i sexualkunskap bör
granskas och godkännas?

Samkristna skolnämnden som har
granskat boken Samspel gör bl. a. följande
uttalande med hänvisning till Läroplan
för Grundskolan, som tydligt anger
vad skolan har att göra: Det är viktigt
att den (sexualundervisningen) inte
endast förmedlar kunskap i anatomi
och fysiologi. Psykologiska och etiska
synpunkter måste ovillkorligen finnas
med.

och integri Beträffande

boken framhåller Samkristna
skolnämnden att den företräder
ensidigt den s. k. sexualradikala synen.
Denna omfattas inte av det stora flertalet
föräldrar. Den stämmer inte heller
överens med grundtankarna i de mål
och riktlinjer efter vilka skolan arbetar
och vilka en enad riksdag har antagit.
När riksdagen talar om etiska synpunkter
måste den avse sådana som är
mer allmänt omfattade i samhället. De
flesta av dem finns inte med i Samspel.
Därför är det orimligt, att den syn på
sexuallivet, som där kommer till uttryck
kan läggas till grund för den obligatoriska
skolans undervisning i sexualkunskap.

Samkristna skolnämnden avslutar sin
skrivelse med följande ord: En förändring
av skolans målsättning för sexualundervisningen
i den riktning som
framgår av skriften Samspel kommer
med säkerhet att skapa motsättningar i
det för skolans fostrande verksamhet så
viktiga samarbetet med hemmen. Man
får verkligen hoppas, att en sådan situation
inte skall behöva uppkomma.

I skolan förekommer ofta filmförevisningar
och teaterföreställningar som ett
led i skolans kulturella utbud. Åtskilligt
av det som visas är givetvis av god kvalitet
men det finns också bevis på motsatsen,
såsom t. ex. pjäsen Greppet, vilken
har uteslutits från repertoaren i
några skolområden på grund av sin anstötliga
karaktär.

Nu frågas, bl. a på en utbredd föräldraopinions
vägnar, om någon kontroll
utövas på vad som rätteligen bör
visas i skolorna. Det är ett avskräckande
perspektiv att elevernas etiska och
sedliga begrepp skall raseras genom sådant
som sker på skoltid. Föräldrar och
allmänhet äger mycket liten möjlighet
till insyn i och ännu mindre inflytande
på vad som förekommer i skolan, men
föräldrarna har ändå kvar det huvudsakliga
ansvaret för barnens fostran och
utveckling till livsdugliga och harmoniska
personligheter. Därför kan de med

103

Onsdagen den 13 december 1967 Nr 52

utländsk studerandes utbildnings- och studiefinan -

Svar på interpellation ang.
sieringsproblem

full rätt resa frågan hur det är ställt med
kontrollen på detta område. — Det som
visas inom den offentliga sektorn kan
diskuteras och ifrågasättas i en offentlig
debatt. Så är inte fallet med skolans
film- och teaterinslag, i alla händelser
inte i samma utsträckning.

Statsrådet säger i slutet av interpellationssvaret:
»Det är för de vuxnas samhälle
som eleverna skall fostras och utbildas
----.» Just det, herr statsråd,

och därför är det så viktigt att eleverna
får rätt utbildning och fostran.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Gustafsson i Borås (båda
fp).

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig till de frågor som interpellationen
gällde — herr Johansson i
Skärstad gick ju långt utöver dem.

Yad gäller den första delen av interpellationen
vill jag konstatera, att jaginte
har någon anledning att ge mig in
i en diskussion av ett tidningsreferat rörande
någonting som eventuellt hänt.
Om tidningsreferatet i detta fall skulle
vara riktigt tror jag det inträffade är
undantaget som bekräftar regeln att vi
har en vettig skola. Jag tror på att lärare
och skolledningar i dessa frågor följer
läroplanens grunder, nämligen att
ge — som jag har sagt — eleverna en
objektiv fostran och att egenskaper som
tolerans, självständighet och kritiskt
omdöme är det man eftersträvar att få
eleverna att tillägna sig.

Beträffande den andra frågan är jag
glad att herr Johansson tar tillbaka sitt
krav att jag skulle medverka till att
allt undervisningsmaterial skall bli föremål
för granskning. Herr Johansson
inser att det är en orimlighet att en
dagstidning skulle behöva underställas
skolöverstyrelsen eller läroboksnämnden
innan den används i undervisningen
på morgonen samma dag den kommer
ut.

När det gäller denna mycket diskuterade
bok, som har behandlats i pressen
och som även herr Johansson omnämnt,
vill jag bara konstatera att den används
som bredvidläsningsmaterial, och boken
är mig veterligt inte upptagen på läroboksförteckningen.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Även undantagsfallen är
ju viktiga. Jag fick inget svar på min
fråga: Måste en elev uttala svordomar
■— kan han tvingas till det? Och om eleven
vägrar, har läraren då rätt att bestraffa
honom?

Vidare klargjorde jag att jag i min
interpellation inte talat om »allt material»
utan om material som rör väsentliga
frågor. Som eu väsentlig fråga betraktar
vi religionsundervisningen men
också sexualundervisningen — den har
ju med jordisk kärlek, med äktenskap
och hembildning att göra.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag utgick från att herr
Johansson i Skärstad inte ville ha svar
på den fråga som han här senast berörde.

Det är självfallet att ingen lärare
tvingar någon av sina elever att svära
i klassen. I det aktuella fallet lär det ha
varit fråga om ett citat som eleven skulle
läsa. Om läraren i detta fall verkligen
bestraffat eleven, så tycker jag personligen
att det var olämpligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. utländsk
studerandes utbildnings- och
studiefinansieringsproblem

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Blidfors har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet,

104 Nr 52 Onsdagen den 13 december 1967

Svar på interpellation ang. utländsk studerandes utbildnings- och studiefinansieringsproblem -

om han vill redovisa sin syn på hur utländska
studerandes utbildnings- och
studiefinansieringsproblem bör lösas.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

I allt större utsträckning har studerande
från andra länder sökt sig till
Sverige. Några exakta uppgifter om hur
många personer det rör sig om föreligger
för närvarande inte. Dessa studerande
kommer från såväl nordiska och
andra europeiska som icke-europeiska
länder. Deras möjligheter att följa undervisning
vid svenska utbildningsanstalter
begränsas ofta av bristande kunskaper
i svenska språket. Vidare varierar
förutbildningens omfattning och
kvalitet. Jag vill i detta sammanhang
understryka vikten av att förkunskaperna
hos dem som med utländsk examen
ansöker om tillträde till svenska högre
utbildningsanstalter bedöms efter samma
normer som gäller för antagning av
svenska studerande som saknar formell
behörighet att skrivas in vid sådana
utbildningsanstalter.

Interpellanten tar upp frågan om de
utländska studenternas studieprestationer.
Säkerligen finns en rad skiftande
orsaker till att resultaten i många
fall inte har kunnat bedömas som tillfredsställande.
En väsentlig anledning
torde emellertid — som jag nyss antydde
— vara de bristande kunskaperna i
svenska språket. Detta problem uppmärksammades
redan för flera år sedan,
då man vid the Stockholm University
Institute for English Speaking Students
(IES) startade kurser i svenska
språket för utländska studerande. Dessa
kurser, som är avgiftsfria, finansieras
av statsmedel. På grund av den
ökande tillströmningen av utländska
studerande till svenska högre utbildningsanstalter
fick universitetskanslersämbetet
i somras i uppdrag att lägga
fram förslag till organisation m. in. av
undervisningen i svenska för ickesvensktalande
studerande in. fl. Uppdra -

get syftade till bl. a. att sådan verksamhet
skulle komma i gång nästa budgetår
även på andra universitetsorter än
Stockholm. Enligt vad jag erfarit är ett
förslag i ärendet under beredning inom
ämbetet.

En annan väsentlig fråga i sammanhanget
är — som interpellanten framhåller
— vilka regler som skail gälla i
fråga om studiesociala förmåner för utländska
studerande. Jag vill erinra om
att studiemedel enligt gällande bestämmelser
kan utgå till endast sådan utländsk
medborgare soin kommit till Sverige
med annan huvudsaklig avsikt än
att här bedriva studier. Vid det nordiska
undervisningsministermötet år 1959
antogs en resolution om att studerande
skall kunna ta med sig de studiesociala
förmånerna från sitt hemland vid studier
i annat nordiskt land. Resolutionen
har dock ej ratificerats av alla stater.
Inom Europarådet pågår vidare arbete
med att utforma en rekommendation av
samma slag som den de nordiska länderna
i princip enat sig om.

Centrala studiehjälpsnämnden har i
en skrivelse nyligen aktualiserat problemet
med de utländska studerandenas
studiesociala situation. Nämnden har
därvid pekat på att nuvarande bestämmelser
inte synes vara helt entydigt utformade.
Även Sveriges förenade studentkårer
har aktualiserat denna fråga.
Enligt min mening finns det skäl att se
över bestämmelserna om studiesocialt
stöd till utländska studerande.

Vidare anförde

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka
statsrådet Moberg för svaret på min
interpellation.

Det är väl knappast något tvivel om
att bristande kunskaper i svenska språket
varit en av anledningarna till att
studieresultaten i så många fall blivit
svaga. Av svaret framgår — vilket jag
konstaterar med tillfredsställelse — att

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

105

förslag till organiserad undervisning i
svenska för utländska studerande är under
beredning i universitetskanslersämbetet
och att avsikten är att en sådan
verksamhet skall komma i gång på alla
våra universitetsorter redan under nästa
budgetår.

Vad beträffar studiefinansieringssystemet
är jag glad över att statsrådet uttalar
att det finns skäl för en översyn av
bestämmelserna. Dessa har inte för närcarande
en entydig utformning, varför
tolkningarna går isär bland de organ
som skall tillämpa dessa bestämmelser.
Behov föreligger av en precisering av
reglerna då det gäller utlännings rätt
till svenskt studiesocialt stöd.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
Moberg för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 60, sammansatt
konstitutions- och första lagutskotts
betänkande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 208 och 209, bevillningsutskottets
betänkande nr 65, andra
lagutskottets utlåtanden nr 66 och
73—75 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 58—60 och 63.

§ 6

Upprätthållande av pressetiska krav

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motioner
angående upprätthållande av pressetiska
krav.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
och jag har tillsammans med några partikamrater
i första kammaren inlämnat
ett motionspar om pressetiken, som ju
väckt ett visst intresse inom pressens

Upprätthållande av pressetiska krav

egna organisationer. Publicistklubben
har anordnat en särskild debatt i frågan,
och Pressfönstret i TV har ägnat
frågan två program.

Innan jag går vidare vill jag slå fast
ett par saker för att det inte skall behöva
bli något missförstånd. Pressfriheten
är omistlig och det fria ordet en av demokratins
hörnpelare; varje diktatur
försöker ju värja sig mot den fria pressen.
Jag har nyss varit i Östtyskland på
Lutherjubileet och hade där ett samtal
med en journalist. Jag frågade henne
varför man inte kunde släppa in tidningar
från t. ex. Västtyskland när östtyskarna
inte kunde hindras att ta del
av västtysk radio och TV. Svaret blev
att det skrivna ordet kan ha betydligt
svårare konsekvenser än det som förmedlas
genom radio och TV och som
går snabbt förbi.

Det är alltså tydligt att vi som demokrater
måste hålla hårt på pressfriheten
och den nyhets- och åsiktsförmedling
den ger. Men detta innebär inte att pressen
står utanför all kritik. Av dess egna
representanter får man tyvärr den uppfattningen.
Vi kan ta ett exempel: Tidningarna
har ganska hänsynslöst kritiserat
radio och TV, och de har haft sin
självklara rätt att göra detta. När TV
öppnade sitt Pressfönster utsattes det
emellertid genast för stark kritik. Pressfönstret
ansågs partiskt och osakligt;
vederbörande tog inte reda på fakta och
förstod inte pressens hårda och svåra
arbetsvillkor.

Detta kan vara riktigt, men den som
följt pressen måste konstatera att inte
heller den alltid förstår andras arbetsvillkor.
Hur många socialvårdare i vårt
land har t. ex. inte fått löpa gatlopp i
pressen för sin handläggning av känsliga
och besvärliga ärenden? Socialvårdaren
befinner sig i den belägenheten
att han av sekretesskäl inte kan försvara
sig. Fakta som han har i sin hand är
inte till för allmänheten, eftersom de
berör enskilda människors förhållanden.
Det hela gäller privatlivets helgd,
som måste respekteras.

4*—Andra kammarens protokoll 19C>7. Nr 52

106

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Upprätthållande av pressetiska krav

Det är också frågan om privatlivets
helgd som vi velat aktualisera genom
våra motioner. I båda eftermiddagstidningarna
och den kolorerade veckopressen
frodas en glamourös titthålsjournalistik,
som är närmast outhärdlig
när man synar den närmare. »Kändisar»
på skådebanan framställs som något
slags playboys, och deras äktenskapsförhållanden
ställs ut till allmänt
beskådande. Därmed sprider denna
press också en egendomlig föreställning
om hur livet skall gestalta sig för gemene
man. Från presshåll hävdas att »kändisarna»
ingenting hellre vill än att bli
omskrivna, och då är deras kärleksförhållanden
troligen det mest intressanta.
Men man måste fråga sig, om inte pressen
också har ett ansvar. Om man studerar
Publicistklubbens regler är de på
den punkten fullständigt klara.

Vissa grupper av människor är också
särskilt utsatta för skriverierna. Jag kan
inte underlåta att i detta sammanhang
påminna om pingströrelsens folk. Hur
många skandalartiklar har det inte skrivits
om dem! Jag vill inte påstå att de
är utan fel, och det har säkert förekommit
en del egendomliga affärer som det
kan skrivas om. Det är inte detta som
skall försvaras. Men när hela pingströrelsen
blir ett lovligt byte måste man
reagera. De flesta av dessa människor
är enkla och hyggliga och offrar mycket
för sin tro. Borde man inte i stället respektera
dem?

Nu pågår emellertid en intensiv debatt
om pressetiken inom pressens egna
organisationer, och jag håller med om
att det vore bäst om man den vägen
kunde lösa frågan. Publicistklubbens
regler är också mycket bestämda och
klara, och om de åtföljdes vore det
inget större problem. Vad mera kan då
göras för att så skall ske? Det ligger
närmast till hands att ge Pressens opinionsnämnd
en starkare position. Chefredaktör
Anders Yngve Pers’ motion i
Publicistklubben om rätt för Pressens
opinionsnämnd att utdöma böter har ju
lett till att man skall utreda även andra

frågor. Jag tror böternas effekt kan diskuteras;
det finns annat som är värdefullare.
Dit hör otivelaktigt att Pressens
opinionsnämnd får initivativrätt eller
att man inrättar en pressens ombudsman
som erhåller ett slags åklagarfunktion
och kan träda in i allmänhetens
ställe och ta upp frågor av värde. En
annan fråga som kan väckas — det har
för övrigt redan skett — gäller en utvidgning
av anmälningsrätten, så att
inte endast den förfördelade utan även
andra personer har rätt att klaga.

Som motionär tror jag inte att man
kan komma mycket längre just nu.

Motionerna har väckt intresse och
diskussion, och det ankommer i första
hand på pressen själv att klara av dessa
ting. Riksdagen har emellertid att slå
vakt om privatlivets helgd, och om den
inte respekteras, kan riksdagen inte
gärna i längden stå overksam.

Jag vill, herr talman, citera en ledare
i Dagens Nyheter av den 19 september
1967, i vilken det med hänsyftning på
motionerna bl. a. sägs: »Men om pressen
i längden skall kunna avvisa propåer
av denna art med hänvisning till
tryckfrihetsintresset måste opinionsnämnden
ges vidgad utrustning, få
möjlighet att mer aktivt övervaka att
PK-reglerna följs.»

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets, men jag har velat
anföra detta till protokollet.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Tryckfriheten utgör
självfallet en omistlig del av det demokratiska
samhällsskicket, och vår motion
syftar inte till att på någon punkt
rubba detta förhållande. Våra motiv för
motionen är att utvecklingen i pressen
går mot ett allt större intresse för enskilda
personer, vilket innebär ökade
risker för att den enskilda individen
skall komma i kläm. Genom den allt
hårdare konkurrensen mellan de kvarvarande
tidningarna skapas en utveck -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

107

ling mot alltmer sensationella reportage,
i vilka ofta den enskilda människan
skjuts fram med stora rubriker. Dessutom
medför tidningsdöden, varigenom
det ju blir allt färre tidningar kvar, att
möjligheterna till bemötande i en annan
tidning minskar.

Utskottet framhåller att det i första
hand måste ankomma på pressen själv
att vidta erforderliga åtgärder. Självfallet
finns inga invändningar mot den
huvudståndpunkten, men frågan är om
viljan är tillräckligt stark. Det är där
som tendensen för närvarande tyvärr
inte är uppmuntrande.

Det andra som utskottet framför av
intresse är att Publicistklubben nu reviderat
sina allmänna publiceringsregler
och att utskottet därför förväntar
en bättring. Ja, det kan man naturligtvis
hoppas på, men jag vill understryka
vad en av våra mest kända kvällstidningar
skrev för en tid sedan: »Huvudanmärkningarna
mot de nuvarande reglerna
har just varit att de inte lämnat
tillräckligt precisa besked. På praktiskt
taget varje punkt har olika tolkningar
stått öppna. Även i fortsättningen kommer
samma risker och olägenheter att
bestå, om det nya förslaget antas.»

Herr Svensson i Kungälv berörde de
reformer som man kan tänka sig utöver
vad som gäller i dag. Jag skulle
vilja precisera dessa i tre punkter.

För det första har Pressens opinionsnämnd
i dag icke någon egen initiativrätt.
Jag tror att en sådan initiativrätt
skulle vara av värde. För det andra kan
man diskutera var denna initiativrätt
skall läggas. För min personliga del
tycker jag att det är principiellt riktigare
att skapa en helt ny institution vid
sidan av Pressens opinionsnämnd och
att denna nya institution får möjlighet
att ta initiativ. Sedan skulle dessa initiativ
fortfarande som hittills bedömas
i Pressens opinionsnämnd.

För det tredje kan man med ett sådant
system överväga, om Pressens opinionsnämnd
i den nya situationen skall

Upprätthållande av pressetiska krav

kompletteras med ytterligare representanter
för allmänheten.

Såsom en möjlig fjärde punkt kan
man naturligtvis ta upp frågan om huruvida
påföljden tillrättaläggande är
tillräckligt eller om det bör övervägas
också en påföljd i form av böter i förhållande
till upplagans storlek.

Jag vill till slut betona att detta inte
är en fråga enbart för pressen, utan en
fråga som i allra högsta grad berör enskilda
människor och därmed också
denna riksdag, som skall representera
enskilda människor.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ingå i polemik mot talesmännen
för den föreliggande motionen. Om
jag har förstått saken rätt delar konstitutionsutskottets
ledamöter helt de synpunkter
som här är framförda från denna
talarstol.

Personligen är jag högst intresserad
av pressfrågorna, inte minst med hänsyn
till vad herr Carlsson i Tyresö berörde,
nämligen konkurrensen inom
pressen och den pågående tidningsdöden.
Jag hoppas att den nu tillsatta
pressutredningen skall finna möjlighet
till stöd åt pressen, så att man i någon
mån kan rubba den hårda konkurrens
som nu råder framför allt mellan kvällstidningarna.
Denna har i många fall
lett till att övertramp har begåtts i de
avseenden vi nu diskuterar.

Herr talman! Det har inte av motionärerna
ställts något annat yrkande än
det som utskottet kommit fram till, nämligen
att i föreliggande läge det inte
föreligger tillräckliga skäl för att samhället
skall ingripa. Det finns emellertid
anledning att något utveckla vad
som ligger i utskottets uttalande att »ingripanden
från det allmännas sida måste
undvikas».

Jag vill gärna ha sagt att det i nuvarande
läge inte är påkallat att det allmänna
företar något ingripande på detta
område. Om pressen inte själv kan

108

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Upprätthållande av pressetiska krav

komma till rätta med förhållandena delar
jag emellertid helt både herr Svenssons
i Kungälv och herr Carlssons i Tyresö
mening att då måste riksdagen på
något sätt finna former för att få till
stånd ett bättre skydd för den enskildes
integritet.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Även om inget yrkande
om bifall till motionerna framställts —
och kanske inte heller så många konkreta,
preciserade önskemål — anar jag
ändå i de anföranden som hållits en tro
på lagstiftning och samhälleliga ingripanden
som medel för att sanera vad
som kan ha blivit osunt i pressen, en tro
som jag inte kan dela.

Vår tryckfrihetsförordning är en av
de mest generösa i världen •— om inte
i många stycken den allra generösaste.
Den representerar den kanske äldsta traditionen
i världen på detta område. Det
är oerhört litet som inte är tillåtet enligt
svensk tryckfrihetsförordning. Även om
listan över vad man inte får skriva
och göra ser lång ut, är det ganska litet
som är förbjudet, jämfört med vad som
gäller i många andra länder.

Trots de avarter och tecken på en måhända
osund utveckling som man kan
se — och jag delar helt motionärernas
bekymmer i vissa avseenden — är det
kanske ännu mer frapperande att det
finns så mycket, inte minst på personlighetsjournalistikens
område, som är fullt
tillåtet att göra men som den svenska
pressen aldrig gör.

I andra länder har man presslagar
som är väsentligt strängare än våra och
som alltså formellt sett borde erbjuda
ett bättre skydd för den enskilde än vår
tryckfrihetsförordning, våra lagar om
ärekränkning m. m. Framför allt ger
dessa presslagar möjlighet till utdömande
av skadestånd av en helt annan
storleksordning än som är vanlig i
vårt land. Vi läser då och då, inte

hara om krav utan också om domar
rörande skadestånd som utomlands kan
gå upp till miljonbelopp. Sådant förekommer
inte i vårt land, såvida det
inte är fråga om verkligt mätbar ekonomisk
skada av sådan storleksordning.

Ändå vet vi att den journalistik som
tittar i nyckelhål — så som någon sade

— och som går enskilda människor nära
inpå livet är betydligt fränare i många
andra länder än hos oss, trots att man
där alltså har hårdare laghinder. I en
del länder hör det till rutinen att varje
stor tidning måste ha en tryckfrihetsjurist
anställd — ungefär som stora
företag har skattejurister anställda —
med uppgift att ständigt hålla tidningen
precis på den rätta sidan om gränsen
till det olagliga. Det förekommer
inte hos oss.

Det finns en situation — enligt mångas
mening i alltför många människors liv

— som verkligen inbjuder till en journalistik
som går djupt in i privatlivet, och
det är en skilsmässa. Se t. ex. hur grundligt
man i delar av den engelska pressen
följer den utvecklingen! Med noggrant
återgivande av alla pikanta detaljer, som
ett skilsmässomål kan erbjuda, refereras
det grundligt. När läser vi referat av
skilsmässorättegångar i en svensk tidning?
Praktiskt taget aldrig! Men märk
väl, våra tidningar är fullt fria att skriva
om sådant utan att enligt lag kunna
malträteras härför. Men det sker inte. Att
så är fallet och att åtskilligt annat som
enligt lag är tillåtet inte görs, måste ändå
vara ett bevis för att pressens s. k. självsanering
inte varit helt resultatlös.

Det är alltså trots allt på eget initiativ
och med egen övervakning som
den svenska pressen håller frivilligt
uppdragna, väsentligt snävare gränser
än vad lagen föreskriver. Frågan
är, om vi kan och vill göra de
i lagen angivna gränserna så snäva,
att pressens handlingsfrihet blir mindre
än vad den är genom de gränser
pressen redan dragit upp för sitt eget
handlande. Jag tvivlar på, herr tal -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

109

man, att det är möjligt utan att vi
kommer mycket långt bort från den
frilietstradition som i tämligen exakt
200 år utmärkt svensk tryckfrihetslagstiftning.

Det är väl ingen orimlighet att Pressens
opinionsnämnd får initiativrätt.
Men det kan inte riksdagen ge nämnden
— riksdagen har inte medverkat
till opinionsnämndens tillkomst och
har inte med nämnden att skaffa. Däremot
kan nämndens huvudmän givetvis
komma överens om att nämnden har
rätt att ta initiativ.

Förslaget att inrätta en särskild, av
samhället auktoriserad institution vid
sidan av nämnden tror jag inte på.
Ty i den mån Pressens opinionsnämnd
haft någon betydelse — och så har varit
fallet •— har vi nog inom pressen ansett
att detta beror just på att den är
helt fristående från det i lagstiftningsteknisk
mening juridiska avsnittet av
detta fält; att dess verksamhet är uttryck
för ett frivilligt åtagande. Nämnden
kan inte göra någonting utan tidningarnas
medverkan. För att ett initiativ
eller ett utlåtande av Pressens
opinionsnämnd skall få någon effekt
krävs pressens och särskilt den syndande
tidningens medverkan. Den enda
påföljden är nämligen, att nämndens
utlåtande publiceras, och om denna
publicering skall få någon effekt, så
bör den ske framför allt i den tidning
som nämnden till äventyrs haft anledning
att brännmärka.

Jag är inte övertygad om att dessa frivilliga
åtaganden skulle fullgöras lika
trofast, om man vid sidan av den utan
statlig auktorisation arbetande nämnden
hade ett organ som så att säga ett stycke
på väg kunde agera med lagen och
samhällets makt och myndighet bakom
sig. Det kan ändå aldrig vara möjligt att
fortsätta hela den vägen ut. Vi kommer
inte att kunna lagstifta så strängt som
PK:s regler, utan lagen måste — om
vi skall ha kvar något av vår tradition
-— vara vidare än så.

Upprätthållande av pressetiska krav

Självfallet har riksdagen rätt att diskutera
dessa frågor, och att ge uttryck
för en opinion och en mening. Och
lika självfallet kan man förvänta att
pressens organisationer, som ju är opinionsnämndens
huvudmän, tar intryck
av vad som sägs i riksdagen. Jag tillåter
mig emellertid tvivla på att det
skulle ha någon reell effekt om man
införde en verklig straffpåföljd vid sidan
av de straffpåföljder som nu är
stadgade i lagen. Om en sådan åtgärd
skall bli effektiv måste det bli fråga om
ganska hårda påföljder, d. v. s. stora
bötesbelopp. Herr Adamsson sade sig
i ena andetaget hoppas på ett ekonomiskt
stöd till pressen i någon form
som kunde mildra konkurrensen — hur
man kan tro att en mildrad konkurrens
kan förbättra kvalitén är för mig
en gåta — och i nästa ögonblick sade
han sig tro att man kan komma till
rätta med problemen genom att beröva
tidningarna en väsentlig del av deras
ekonomiska resurser i form av kraftigt
tilltagna böter för överträdelse av vad
som kallas god publicistisk sed, vilket
jag tror är att beträda en farlig väg.

Herr talman! Självfallet har inte heller
jag något yrkande, men eftersom vi har
dragit upp denna debatt om pressetiken
ville jag — som ju så att säga kan
se saken från andra hållet — notera
att den svenska pressens självsanerande
verksamhet i allt väsentligt varit
framgångsrik, trots alla de avsteg från
normerna som förekommer och trots
alla de anledningar till bekymmer som
finns och som vi alla är ense om.
Denna självsanerande verksamhet har
givit oss en press som i förhållande
till den frihet som tryckfrihetslagstiftningen
ger oss står på en hög nivå jämfört
med pressen i många andra länder
där man har en väsentligt strängare
tryckfrihetslagstiftning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå att herr

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Upprätthållande av pressetiska krav

Carlshamre som redaktör och journalist
håller ett sådant anförande som det
han nu höll. Men jag blir litet mer betänksam
när jag vet att han varit lärare
på journalisthögskolan i Göteborg och
då tydligen inför eleverna talat om hur
bra den svenska pressen är. De måtte
lämna journalisthögskolan med den bestämda
känslan, att de egentligen inte
behöver uppfylla ens de anspråk som
hittills uppfyllts.

I herr Carlshamres anförande kunde
man väl ändå trots detta märka en viss
oro för dagens situation, men han kom
ändå fram till att den svenska pressen
i jämförelse med utländsk press är alldeles
utmärkt.

Motionärerna har inte begärt någon
lagstiftning, men alla måste ju förstå att
vi är ytterst oroliga inför den »folkdomsmentalitet»
som finns. Vi slår vakt
om att rättegångarna inom det offentliga
rättegång väsendet sköts ordentligt,
men i tidningarna får människor
schavottera och löpa gatlopp nästan
hej vilt utan att någon kan försvara
dem. Jag tycker inte att det anstår
pressen. Jag hoppas att vi får herr
Carlshamres hjälp med att sanera på
detta område.

Vi bär konstaterat att det pågår utredningar
inom Publicistklubben och
att Pressens opinionsnämnd kommer
att få större resurser — jag tänker på
de punkter som Ingvar Carlsson läste
upp. Om de sätts i funktion kan man
ju hoppas på en sanering. Publicistklubbens
regler är mycket bra, och
kan man få pressen att följa dem är
saken ju inte mycket att diskutera.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det äger sin riktighet
att jag har varit lärare vid journalistinstitutet
i Göteborg. Vad värre är: jag
är fortfarande lärare vid journalisthögskolan
i Göteborg. Än värre, från herr
Svenssons i Kungälv synpunkt, är att
pressetik har hört till mina ämnen.

Jag står emellertid inte bär för att undervisa
andra kammaren i pressetik,
och jag kan försäkra herr Svensson att
vi verkligen vid journalisthögskolorna
intensivt sysslar med denna fråga och
inte försöker ge våra elever intrycket
att de är på väg ut i den bästa av världar,
när de går ut i den svenska tidningspressen,
och att det där inte finns
något att anmärka på och sanera. Vi är
tvärtom ganska hårdhänta på den punkten.

Vad jag försökte säga var egentligen
bara detta, att vi har en lag, en tryckfrihetsförordning
och till den knutna
förordningar och lagar med andra benämningar,
som enligt svensk tradition
medger en mycket stor frihet. Det är
en utomordentligt värdefull tradition,
som jag ser det. Vi har å andra sidan
som komplettering till detta ett system
av frivilligt antagna regler, vilkas efterlevnad
— sådan den nu är — övervakas
av organ som inte har någon annan
makt än den pressen frivilligt har
tillagt dem. Vad jag försökt få fram är
att jag inte tror på möjligheten att mellan
de där två fälten sätta in ett mellanled
med någon sorts halvstatlig, halvjuridisk
karaktär. Samspelet mellan lagen
och de frivilliga åtagandena kan kanske
bli bättre — jag hoppas att det skall
bli mycket bättre än det är — men det
blir rimligen inte bättre, om man kompletterar
dessa eller inför ett konkurrerande
element av någon sorts halvauktoriserad,
halvstatlig, halvlaglig karaktär.
Låt oss hålla oss till de två: lagen
och de frivilliga åtagandena!

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill för det första
understryka vad herr Carlsson i Tyresö
sade här i sitt inlägg, nämligen att det
är klart att riksdagen har ett ansvar på
detta område. Pressen talar ofta om att
den är ombud för allmänheten. Det må
vara riktigt, men det finns ombud som
står över pressen, och det är självklart

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

111

riksdagens ledamöter, och riksdagen
kan inte gärna i längden se sådant som
här påtalats försiggå utan att reagera.
Vi har inte —■ det vill jag understryka
— begärt någon lagstiftning i den form
som herr Carlshamre talar om. Vad vi
har begärt är att få en bättre efterlevnad
av Publicistklubbens regler.

Vidare vill jag säga med anledning av
att herr Carlshamre fortfarande är lärare
vid journalisthögskolan, att det vore
bra, om han där utvecklade en starkare
intensitet när det gäller pressetiken.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna instämma i vad herr Svensson i
Kungälv här anfört. Anledningen till att
jag begärt ordet är närmast att jag har
observerat att under den senaste tiden,
i varje fall under sommarens lopp i år,
har i vissa tidningar förekommit utförligt
skildrade flyktförsök från länder
bakom järnridån. Exempelvis har man
beskrivit de dramatiska förhållanden,
under vilka en östtysk smugglades ut i
ett klädskåp. Vidare har skildrats flyktförsök
i flygplan och i en sexspaltig tidningsrubrik
omtalades att »även svärmor
smet från öst till flyktingarnas bröllop».
Exemplen kunde mångfaldigas. En
publicitet av detta slag väcker självfallet
stor uppmärksamhet och torde med all
sannolikhet leda till skärpt bevakning i
de länder, varifrån flyktförsöken företas.

Även om utförligt skildrade dramatiska
flyktförsök förvisso läses med stort
intresse av allmänheten, ställer jag mig
tveksam till om detta kan uppväga de
negativa konsekvenser, liksom också det
lidande, som publiciteten säkert kan
medföra för många människor som är
i färd med att planera flykt till annat
land. Den skärpta kontroll, som otvivelaktigt
blir följden av de i pressen beskrivna
händelserna, måste försvåra
möjligheterna för andra att företa liknande
flyktförsök. För den läsande all -

Upprätthållande av pressetiska krav

mänheten bör det från nyhetssynpunkl
vara tillräckligt med ett kort meddelande
i stället för en utförlig skildring av
en lyckad flykt.

Jag är medveten, herr talman, om
massmedias viktiga uppgift som nyhetsförmedlare,
men i det här avseendet
borde enligt min mening större hänsyn
tas till det faktum, att en omfattande
publicering kan vålla stor skada för
många människor som befinner sig i
länderna bakom järnridån. Det gäller
närmast anhöriga till flyktingar och
personer som planerar att fly.

De synpunkter jag här gjort mig till
tolk för har också åberopats vid de samtal
jag haft med flyktingar som kommit
till vårt land.

Då jag, herr talman, anser att denna
fråga är av principiell betydelse vore
det enligt min mening av allra största
värde om Publicistklubben i en rekommendation
till landets tidningar kunde
inskärpa vikten och behovet av en viss
begränsning i fråga om detaljskildringar
av flyktförsök. Alltför detaljrika reportage
tjänar enligt min uppfattning
endast ett syfte, nämligen att skapa sensation
med förhållandevis litet nyhetsvärde.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
i utskottet delta i behandlingen av denna
fråga och vill därför säga några ord.
Jag kan oförbehållsamt deklarera, att
jag har stor förståelse för de tankegångar
— vissa av dem, skall kanske
tilläggas — som kommit till uttryck i
den aktuella motionen. Som jag ser saken
kan det omöjligen anses vara något
fel att ett ämne som detta om presspraxis
och pressetik också tas upp i
denna församling, ty det är sannerligen
inte fråga om ting av uteslutande akademiskt
intresse eller av intresse enbart
för publicister och yrkesverksamma
journalister. Att vi fått denna debatt,
vill jag rent av betrakta som ett hälsotecken,
alldeles bortsett ifrån att man

112

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Upprätthållande av pressetiska krav

kan ha avvikande mening både i fråga
om valet av korrektionsmedel och möjligheterna
att, vilka vägar man än beträder,
åstadkomma den sanering som ter
sig så önskvärd, men som tyvärr också
kan verka så avlägsen.

Jag vill gärna inskjuta den reservationen,
att hur man än anstränger sig i
pressen för att röja upp och sanera,
kommer det alltid att finnas personer
som finner ett nöje i eller har intresse
av att ondgöra sig över vad som »står i
tidningarna», som det heter. Det finns
och kommer säkert alltid att finnas felfinnare
och »besserwissrar», som anser
sig förstå yrket mycket bättre än yrkesmännen
själva, men jag vill skynda mig
att uttryckligen slå fast att jag inte uppfattat
saken så, att det är den sortens kritiker
vi har att göra med, när det gäller
den föreliggande motionsframstöten.
Den bärs säkert upp av ett redbart syfte.

Jag vill också här skjuta in en annan
reflexion, nämligen den, att det på detta
område som på så många andra väl är
så att hälsan tiger still. Det är övertrampen
och oarterna — sannerligen tillräckligt
frekventa och alarmerande -—
som låter tala om sig. Det högkvalificerade,
oantastliga, under stort ansvar
och i en pressande arbetsmiljö genomförda
dagliga rutinarbetet på en tidningsredaktion
röner sällan motsvarande
uppskattning. Den saken bör också
sägas.

Vidare vill jag från mina utgångspunkter
understryka, att när ett enigt
utskott beslutat lägga motionerna till
handlingarna utan åtgärd, så har detta
minst av allt skett som någon protest
mot motionernas innersta syfte och inte
heller i någon blåögd tro på att allt
kommer att ordna sig utan vidare. Det
har väl i stället skett därför att utskottet
varit övertygat om att vad göras
skall, måste klaras av, inte genom någon
statlig intervention av något slag utan
på de vägar som pressen själv sedan
länge är inne på, när man genom sina
olika organ eller organisationer — Tid -

ningsutgivareföreningen, Publicistklubben
och Journalistförbundet — försöker
hålla rent. Det är sålunda speciellt eu
mening i utskottets utlåtande som jag
bedömer som särskilt viktig, nämligen
den där det säges: »Ingripanden från
det allmännas sida måste undvikas.»
Jag vill verkligen stryka under den meningen
med tjocka streck, tv den är
principiellt mycket viktig.

Herr Adamsson ville alldeles nyss liksom
begränsa giltigheten av ifrågavarande
sats till nuläget, men jag håller
inte med honom på den punkten. Jag
tror att det här är en princip som eftertryckligt
skall slås fast och att den bör
gälla inte bara i nuläget.

Jag vill också säga att jag inte känner
mig riktigt lika övertygad om det bärande
i det resonemang som utskottet
för beträffande effekten av det saneringsarbete
som -— så att säga i självläkedomens
anda —- pågår inom pressen
eller övervägs ytterligare. På den
punkten borde jag kanske rent av avgivit
en blank reservation. När jag avstått
från det, har det helt enkelt berott på
att utskottet ändå har nöjt sig med detta
rätt blygsamma påpekande: »Det torde
kunna förväntas, att de åtgärder, som
sålunda vidtagits eller övervägs inom
pressen själv, kommer att främja eu
gynnsam utveckling.» Det är ju en mycket
modest formulering, och man kan
inte gärna göra någon invändning på
den punkten. Man måste ju ändå förutsätta
att det skall bli något resultat av
det saneringsarbete som pressen fortlöpande
bedriver.

En av de viktigaste reformerna i det
sammanhanget är enligt min mening,
att Pressens opinionsnämnd utrustas
med initiativrätt. Den omständigheten
att nämnden nu inte har någon sådan
rätt, begränsar på ett högst väsentligt
sätt möjligheterna att ingripa. Det tror
jag därför är den mest angelägna reformen.

Det vore frestande att här konkretisera
en del övertramp och misstag — man

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

113

vill i det längsta tro att de varit oavsiktliga
— som har gjorts i pressen. Jag
skall emellertid nöja mig med ett enda
fall för att bjärt illustrera vilka övertramp
som kan förekomma. Herr Svensson
i Kungälv har nämnt om saken tidigare.
Häromdagen fick en namngiven
person tillhörande en stor folkrörelse
-— pingströrelsen — schavottera i
pressen under stora rubriker och med
porträtt och allt för att han sades ha
drivit en mängd människor till självmord
och till mentalsjukhus. Ja, så
skrev tidningen faktiskt. Det är ju en
oerhörd anklagelse, grundad på minst
sagt löslig ryktesspridning.

Mycket riktigt ■—- det kom efter ett
par dagar en dementi i tidningen i fråga
med en krystad och generad formulering
på en rätt undanskymd plats. Sådant
förekommer alltså. Ändå står det i
Publicistklubbens nyfriserade regler att
privatlivets helgd inte får kränkas.

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla, att jag finner det mycket tillfredsställande
att denna allvarliga fråga
tagits upp till belysning på det sätt som
skett. Alltid kan det väl bli en tankeställare
och ett memento på något håll. Jag
har inget annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
med min ärade utskottskollega om
vilken betydelse utskottet lagt in i satsen:
»Ingripanden från det allmännas
sida måste undvikas.» Jag vill klart
deklarera att jag i likhet med honom
själv tror på att det inom den ansvarskännande
delen av pressen finns en vilja
att själv komma till rätta med dessa
förhållanden.

Jag vill gärna understryka den uppfattning
som jag tyckte att herr Carlshamre
till slut kom fram till i sitt resonemang,
nämligen att förhållandet mellan
lagen och det frivilliga åtagandet
måste kunna bli bättre än för närvarande.

Upprätthållande av pressetiska krav

Jag personligen — och jag vågar nog
säga även utskottet i dess helhet — tror
inte på någon lagstiftning i den meningen
att en straffpåföljd för pressens vidkommande
skulle vara önskvärd eller
skulle kunna åstadkomma en förändring
till det bättre på detta område.
Nej, om det allmänna skall ingripa kan
man tänka sig andra former, nämligen
en offentlig genomlysning av den svenska
pressen, så att man får fram en opinion
eller en reaktion från allmänheten
mot vissa pressorgan som inte följer de
normer vi allmänt omfattar.

Man kan också tänka sig att ställa
krav på en bättre utbildning. Jag hoppas
att den nu tillsatta presstödsutredningen
skall kunna finna möjligheter
att ge ett utökat stöd till utbildningen
av våra journalister i framtiden.

Herr talman! Jag avsåg inte att ta upp
någon polemik, men jag vill ha klart utsagt
att jag står på samma ståndpunkt
som de övriga deltagarna i denna debatt
i det att jag tror på frivilliga insatser
framför en lagstiftning på detta område.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Detta är eu vänlig debatt,
och man behöver inte på något sätt
känna sig som den som måste stå upp
och försvara pressens frihet och slå tillbaka
vilda attacker däremot. Det är ju
inte så det går till i Sveriges riksdag —
i varje fall inte i dag — och skönt är
det, ty det är en ovanligt obehaglig situation
när man tvingas till denna hårda
försvarskamp. Det ligger liksom i
sakens natur att alla som står upp till
försvar för press- och yttrandefrihet
nästan alltid bemöts med exempel på
hur den används på ett olämpligt sätt.
Frågan blir nämligen aktuell och ställs
på sin spets just när klandervärda ting
har förekommit, och det är rätten att
göra klandervärda ting som man ibland
måste försvara. Vi har sluppit en sådan
debatt här i dag.

Jag skulle, herr talman, lätt kunna bidraga
till katalogen över förlöpningar

114

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Upprätthållande av pressetiska krav

från pressens sida. Jag har en kanske
större samling än de flesta, eftersom jag
å dragande kall och ämbetets vägnar
har följt pressens verksamhet under en
rätt lång tid.

Bland det som nämnts under debatten
tycker jag ändå inte att man fått med de
värsta förlöpningarna. Vi skall komma
ihåg att kränkningarna av privatlivets
helgd i samband med den nyfiket inträngande
personliga journalistiken i
den absoluta merparten av fallen sker
med den omskrivnes goda minne och
mycket ofta aktiva medverkan och på
vederbörandes starkt uttryckta önskan.
De motsatta fallen är trots allt undantagen
— därmed inte sagt att de inte
är beklagliga.

Men det finns en annan företeelse
som jag har sett exempel på under senare
år och som jag tycker är betydligt
värre. Det är när man ibland måste
konstatera att en tidning själv skapar
den mänskligt tragiska situation som
den sedan skriver om. Jag tänker på
händelser av typen förflyttning av barn
från ett hem till ett annat efter samhällets
ingripande. Det har tyvärr hänt att
sådana förflyttningar, som ju alltid är
känsliga men som ändå skulle kunnat
ske under så mycket lugn och med så
mycken sans som det är möjligt för
drabbade människor att båda upp i en
dylik situation, blivit till upprivande,
djupt tragiska episoder på grund av att
närvarande journalister och fotografer
ganska medvetet drivit upp stämningen,
innan reportaget gjordes. Det är ruskiga
ting, väl värda att anmärka på.

Men ändå: det är någonting märkligt
med vår tryckfrihetslagstiftning och
hela vår tryckfrihetstradition. Man kan
säga att grundtonen i all världens presslagar
är att försöka skapa ett skydd för
samhället mot pressen. Grundtonen i
den svenska tryckfrihetslagstiftningen
sedan 200 år tillbaka är den motsatta:
att skapa ett skydd för pressen mot
samhället. På den punkten —- det är något
drastiskt uttryckt men det är faktiskt
riktigt —- är vi unika i världen,

och det är en tradition som har varit
utomordentligt värdefull och som vi
måste slå vakt om.

Här är heller ingen attack mot pressfriheten
i den meningen på gång. Men
börjar vi fylla ut fältet mellan å ena sidan
vad tryckfrihetsförordningen kallar
tydlig lag och strikt, regelrätt lagtillämpning
och å andra sidan frivilliga
åtaganden och deras upprätthållande,
riskerar vi att sudda ut gränser som
lagstiftarna i Sverige under 200 år varit
utomordentligt angelägna att hålla klara
och skarpa.

Det finns en passus i utskottets utlåtande
— ett avsnitt där motionernas
innehåll refereras — som skulle kunna
inge vissa farhågor. Utskottet skriver:
»De» — dvs. motionärerna — »hemställer
att den kommitté, som på riksdagens
framställning tillsatts — efter motionernas
avlämnande — för att utreda
vissa frågor rörande pressen, skall få i
uppdrag att även överväga möjligheterna
att upprätthålla pressetiska krav.»
Då är jag en aning oroad. Utskottet tar
inte med ett ord upp tanken, och jag
vill gärna tro att det är medvetet som
utskottet lämnat uppslaget obeaktat.
Herr Adamsson gav uppslaget en ytterligt
ofarlig innebörd när han knöt det
till utbildningen och sade sig hoppas att
samhället skall genom ett stöd till pressen
kunna främja en bättre utbildning.
Men detta behöver man inte gå vägen
över någon pressutredning eller över
presstöd av något slag för att nå. Det är
samhället, det är staten som svarar för
journalistutbildningen. Den har vi verkligen
här i riksdagen omedelbart och direkt
möjlighet att, om vi så önskar, förbättra.
Herr Adamsson tycktes ju tro att
det hjälper med bättre resurser, och det
gör det sannolikt i vissa stycken. Men
det kan inte vara detta motionärerna
åsyftat.

Jag skulle vilja vara förvissad om att
man inte åsyftat ett ekonomiskt stöd till
pressen, som skulle kunna brukas i
sanktionssyfte. Jag menar att det stöd
som utgår till en eller flera tidningar,

Onsdagen den 13 december 1907

Nr 52

115

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

som av någon eller några — det är här
vi kommer in på osäker mark — inte
närmare definierade myndigheter och
personer skulle befinnas inte riktigt
hålla måttet, skulle kunna dras in. Vi
skulle få en sorts kvalitetscensur ■—•
kanske någonstans i kanslihuset. Människor
och myndigheter skulle bestämma:
Det här är en fin tidning, den skall
få mycket stöd; det här är mindre fin
tidning, den skall få mindre; det här är
en riktigt usel tidning, den skall inte få
något stöd alls.

Det är precis den sortens agerande
från samhällets sida som lagstiftarna
velat förhindra med vår tryckfrihetsförordning.
Allting skall vara klart.
Utan stöd i tydlig lag, står det, får ingen
ställas till ansvar för brott mot tryckfrihetsförordningen.
Tydligheten och
klarheten har man verkligen eftersträvat.
Tillrättaförandeformer, sanktioner
och påföljder som går utanför en strikt
och klar lag och en noga utformad lagtillämpning
skulle vara utomordentligt
farliga. Jag vill gärna tro att det inte är
något åt det hållet som motionärerna
åsyftar.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Endast för att inte några
som helst missförstånd skall uppstå
måste jag säga till herr Carlshamre, att
på det sätt han nu för debatten polemiserar
han enligt min bedömning varken
mot utskottet eller mot motionärerna.
Jag frågar mig på vilken sida herr
Carlshamre har vaknat i dag den 13
december.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

'' § 7

Beskattningen av realisationsvinst vid
avyttring av fastighet, in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
motioner.

I en den 20 oktober 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

3) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953
(nr 272);

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

5) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till fond
för återanskaffning av fastighet;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

7) förordning angående upphävande
av 23 § förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning;

8) förordning angående upphävande
av 9 $ förordningen den 7 april 1967
(nr 96) om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,
m. in.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås på grundval
av markvärdekommitténs betänkande
(SOU 1966:23 och 24) att vinst som
uppkommer vid icke yrkesmässig avyttring
av fastighet inkomstbeskattas
såsom realisationsvinst oberoende av
den tid fastigheten innehafts. Vinsten

116

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

föreslås vara skattepliktig även om fastigheten
förvärvats genom arv, testamente
eller gåva eller på jämförligt sätt
utan vederlag. Har fastigheten innehafts
mindre än två år skall liksom nu hela
vinsten beskattas. Har fastigheten innehafts
två år eller längre föreslås 75 %
av vinsten vara skattepliktig.

Vid vinstberäkningen skall enligt
propositionen inköpspriset för fastigheten
(ingångsvärdet) liksom årliga
förbättringskostnader som uppgått till
mer än 3 000 kr. omräknas efter det
allmänna prisläget när avyttringen sker.
Omräkningen skall ske med ledning av
en indexserie, grundad på konsumentprisindex
och levnadskostnadsindex
med år 1914 som basår.

Vid långa innehav får skattskyldig
enligt förslaget som ingångsvärde, i
stället för köpeskillingen vid förvärvet,
välja ett belopp motsvarande 150 % av
det taxeringsvärde som gällde för fastigheten
20 år före avyttringen eller 150 %
av fastighetens för år 1914 gällande taxeringsvärde.
Har fastigheten förvärvats
genom arv eller liknande fång får den
skattskyldige såsom ingångsvärde, i
stället för den köpeskilling eller det
motsvarande vederlag som erlagts för
fastigheten vid närmast föregående köp,
byte eller därmed jämförliga fång, även
välja 150 % av fastighetens taxeringsvärde
vid dödsfallet eller annat i arvsskattehänseende
gällande värde.

Förbättringskostnader föreslås vara
avdragsgilla endast för år då de uppgått
till minst 3 000 kr.

Har den avyttrade fastigheten omfattat
byggnad, som i huvudsak är avsedd
att användas för bostadsändamål,
föreslås vidare att från försäljningsvinsten
får dras av ett belopp av 3 000
kr. för varje påbörjat kalenderår som
bostadsbyggnaden funnits på fastigheten
under innehavstiden.

Möjlighet till uppskov med realisationsvinstbeskattningen
föreslås vid expropriation
eller tvångsöverlåtelse och
när överlåtelsen är ett led i jordbrukets

eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Förslag till bestämmelser härom avses
skola framläggas senare. Vidare föreslås
möjlighet för rörelseidkare som avyttrar
fastighet i rörelsen att erhålla avdrag
vid inkomsttaxeringen för avsättning
till återanskaffningsfond. Fonden
skall kunna användas för avskrivning
på byggnad som anskaffas i stället för
den avyttrade fastigheten.

I propositionen föreslås också vissa
regler angående beskattningen av tomtrörelse.
De föreslagna reglerna avser
att klargöra när tomtrörelse föreligger
i beskattningshänseende. Tomtrörelse
genom försäljning av mark för bebyggelse
anses föreligga i första hand när
fastigheten uppenbarligen förvärvats
för att ingå i yrkesmässig tomtrörelse,
t. ex. när fastigheten köpts av ett s. k.
tomtbolag e. d. eller när förvärvet avsett
fastighet som enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan är avsedd för
bebyggelse. I övrigt skall tomtrörelse
anses föreligga om den skattskyldige
under tio kalenderår avyttrat minst 15
byggnadstomter.

De nya reglerna föreslås bli tillämpliga
på avyttringar som äger rum
fr. o. m. den 1 januari 1968.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:907
av herr Svenungsson och II: 1120 av
herr Oskarson in. fl.;

It) de likalydande motionerna 1:909
av herr Dahlén in. fl. och II: 1130 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

dels att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition 1967:
153 måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
1. att en utredning tillsattes med uppgift
dels att framlägga förslag om lämplig
samordning av aktievinst- och kapitalvinstbeskattning,
dels att uppmärksamma
förhållandena mellan kapitalvinstbeskattningen
samt förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattningen,

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

117

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

2. att Kungl. Maj:t återkomme till
riksdagen med förslag att vinst, som
uppkomme vid försäljning av villa på
grund av ägarens förflyttning från orten,
icke skulle beskattas om lian inom
viss tid på den nya orten köpte ny bostadsfastighet,

3. att Kungl. Maj :t ålade länsstyrelserna
att besvara frågor från de skattskyldiga
om metoderna för beräkning
av skatten vid fastighetsförsäljning enligt
denna lag;

B. uttala som sin uppfattning att skattemyndigheterna,
när bevisning avseende
tid före lagens ikraftträdande ifrågakomme,
vid sin bedömning borde beakta
svårigheterna för sådan bevisning;

C. besluta

1. att — med ändring av den föreslagna
lagtexten — förordningen om
ackumulerad inkomst i tillämpliga delar
skulle gälla i fråga om realisationsvinst
vid försäljning av fastighet där
fastigheten innehafts i fem eller flera
år — dock att skatteberäkningen skulle
ske som om inkomsten hänförde sig
till tre år,

2. att — med ändring av de föreslagna
övergångsbestämmelserna — införa
en alternativregel av innebörd att som
ingångsvärde finge väljas ett belopp
motsvarande 150 % av taxeringsvärdet
vid den nya lagens ikraftträdande;

dels att vederbörande utskott utarbetade
förslag till erforderlig lagtext;

III) de likalydande motionerna/: 910
av herrar Enarsson och Sveningsson
samt 11:1131 av herr Ringabg m.fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts proposition
1967:153 till de delar den avsåge beskattning
av växande skog samt

2) hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag i enlighet med vad
i motionerna anförts i fråga om samordning
och förenkling av skogsbeskattningen; IV)

de likalydande motionerna I: 911
av herr Einar Eriksson och II: 1122
av herr Brandt, vari hemställts, att riks -

dagen med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag måtte ge 35 § 2 och 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 i motionerna angiven ändrad lydelse,
innebärande

dels att den i propositionen föreslagna
skatteflyktsbestämmelsen skulle äga
tillämpning, om fastighet överlåtits genom
fång på vilket lagfart sökts efter
den 8 november 1967, dvs. den dag propositionen
bordlädes,

dels ock att i lagen skulle intagas
en bestämmelse av i huvudsak följande
innehåll:

Försäljning, som skett före den 1 januari
1968 till aktiebolag, handelsbolag
eller ekonomisk förening, vari säljaren
har ett dominerande inflytande, eller
till familjemedlem (föräldrar, far- och
morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings
make) skall accepteras vid
realisationsvinstbeskattningen endast
om lagfart på fånget sökts den 8 november
1967 eller tidigare. Har lagfart
sökts senare bortses vid framtida realisationsvinstbeskattning
från köpeskillingen
vid 1967 års fång, och ingångsvärdet
beräknas som om 1967 års säljare
alltjämt ägt fastigheten;

V) de likalydande motionerna I: 912
av herr Holmberg m.fl. och 11:1121
av herr Bohman m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 153 måtte
a. besluta,

1) att skattskyldig skulle som ingångsvärde,
i stället för köpeskillingen vid
förvärvet — utöver i propositionen angivna
alternativ — få välja ett belopp
motsvarande 150 CU av taxeringsvärdet
för fastigheten enligt 1965 års allmänna
fastighetstaxering;

2) att för skattskyldig, vilken som ingångsvärde
valde 150 % av det taxeringsvärde
som gällde för fastigheten
20 år före avyttringen eller vid arv
eller liknande fång 150 % av fastighetens
taxeringsvärde året före dödsfallet,
bestämmelserna rörande indexberäkning,
fast årligt avdrag, avdrag för för -

118

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

bättringar samt värdeminskningsavdrag
skulle tillämpas med utgångspunkt från
året före den allmänna fastighetstaxering
eller, i förekommande fall, särskild
fastighetstaxering, på vilken taxeringsvärdet
grundar sig;

3) att i fråga om fastighet, som omfattade
flera byggnader avsedda för bostadsändamål,
skulle för varje sådan
byggnad utöver eu från försäljningsvinsten
avdragas ett belopp av 1 000 kr.
för varje påbörjat kalenderår som bostadsbyggnaden
funnits på fastigheten
under innehavstiden;

, 4) att i övergångsbestämmelserna
skulle införas en punkt av i motionerna
angiven lydelse, innebärande dels
att vinst vid försäljningar under åren
1968 och 1969 av fastighet, som vid
ikraftträdandet innehafts minst tio år
eller av annan anledning enligt nuvarande
bestämmelser kunnat försäljas
skattefritt, icke skulle beskattas, dels
ock att om sådan fastighet försåldes efter
år 1969 skulle till köpeskillingen vid
förvärvet läggas 40 000 kr., varjämte vid
tillämpning av 20-årsregeln ifrågavarande
taxeringsvärde skulle förhöjas
med 100 % i stället för 50 %;

5) att bestämmelserna i förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst
skulle göras tillämpliga vad gällde intäkt
genom realisationsvinst vid avyttring
av fastighet;

b. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionerna anförts angående
angelägenheten av fortsatta
skyndsamma utredningar beträffande
realisationsvinstbeskattningens omfattning
och utformning m. in.; ävensom

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de ändringar av författningstexten
som föranleddes av yrkandena
under A a ovan;

VI) de likalydande motionerna I: 914
av herr Thorsten Larsson och II: 1127
av herr Josef son i Arrie;

VII) de likalydande motionerna I: 915
av herrar Thorsten Larsson och Svan -

ström samt II: 1129 av herr Larsson i
Borrby, vari hemställts,

A) att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 153 måtte
besluta komplettera de i propositionen
framlagda förslagen om ändrade
regler för realisationsvinstbeskattning
med en särregel som från beskattning
undantoge realisationsvinst vid villaförsäljning
med åtföljande reinvestering
på annan ort orsakad av påtvingad förflyttning
utanför den enskildes kontroll,
samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext;

VIII) de likalydande motionerna
I: 916 av herr Yngve Nilsson in. fl. och
11:1134 av fru Sandberg, vari hemställts,
att riksdagen i anslutning till
proposition nr 153 måtte hos Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning av
frågan om införande i lagstiftningen
av en särskild justeringsfaktor till skydd
mot en överbeskattning av effektiva
jordbruksenheter, så att förslag i ämnet
kunde föreläggas 1968 års riksdag;

IX) de likalydande motionerna I: 917
av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson
samt II: 1133 av fru Sundberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att vid försäljning av fast egendom till
make, barn, styvbarn eller avkomling
till barn eller styvbarn samma beräkningsgrunder
för fastighetens ingångsvärde
finge tillämpas som då fastigheten
förvärvats genom arv eller gåva;

X) de likalydande motionerna I: 918
av herr Sundin m. fl. och 11:1123 av
herr Eriksson i Bäckmora in. fl., vari
hemställts,

A. att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 153
måtte besluta

att s. k. återvunna värdeminskningsavdrag
skulle återföras till beskattning
också för skogsvägar och täckdiken,

att överlåtelse till taxeringsvärdet
mellan nära släkt under en tjugoårsperiod
före lagens ikraftträdande måtte
jämställas med arv eller gåva,

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

119

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

att under en övergångstid av fem år
ett fast tillägg på 40 000 kr. lades till
den faktiska eller enligt alternativregeln
beräknade anskaffningskostnaden
för de fastigheter som vid lagens ikraftträdande
vore skattefria enligt nu gällande
realisationsvinstbeskattningsregler; B.

att riksdagen måtte uttala sig för

att det fasta tillägget på 3 000 kr. per

år tillämpades också för mindre rörelseidkare
med bostad och verkstadslokaler
i samma byggnad i enlighet med vad
som anförts i motionen,

att anskaffningskostnaden vid delförsäljningar
proportionerades enligt försäljningsobjektets
aktuella värderelationer;
samt

C. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext;

XI) de likalydande motionerna I: 919
av herr Wallmark samt II: 112b av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Nordgren
;

XII) de likalydande motionerna I: 920
av herrar Wallmark och Strandberg
samt 11:1132 av herrar Ringaby och
Nordstrandh;

XIII) motionen 1:908 av herr Ahlmark,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 153
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att en utredning snarast tillsattes
för att

1) samordna skilda former av kapitalvinstbeskattning,

2) undersöka ett ytterligare närmande
mellan kapitalvinstbeskattning och
inkomstbeskattning;

XIV) motionen 1:913 av herr Hiibinette,
vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
153;

XV) motionen 11:1125 av herrar Hedin
och Nordgren;

XVI) motionen II: 1126 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen vid behandling av
proposition nr 153 bifölle förslaget om

slopande av tidsgränsen för beskattning
av realisationsvinst genom avyttring avfastighet,

2) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställde om nytt förslag beträffande
övriga delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 vilka gällde beskattningen
av realisationsvinst genom
avyttring av fastighet varvid hänsyn
toges till de i denna motion framförda
synpunkterna,

3) att riksdagen — därest ovanstående
yrkanden icke skulle bifallas — beslutade
sådan ändring av 35 § 2 mom.
i komnninalskattelagen som framginge
av i motionen framlagt lagförslag, innebärande
att hela realisationsvinsten
skulle beskattas oberoende av innehavstidens
längd utom vid tvångsavyttring,
då i enlighet med förslaget i propositionen
75 % av vinsten skulle beskattas;
ävensom

XVII) motionen 11:1128 av herr
Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställts,
»att riksdagen — med ändring
av övergångsbestämmelserna i punkten
3 till proposition 1967:153 — måtte
besluta att det klargöres att äldre bestämmelser
skall gälla för att ersättning
på grund av tvångsförfarande skall
utgå, då talan i målet väckts före den
1 januari 1968 eller då den till tvångsrättigheten
berättigade tagit egendomen
eller rättigheten i besittning före nämnda
dag».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, dels med avslag
på motionen 1:913 av herr Hiibinette
samt de likalydande motionerna
I: 910 av herrar Enarsson och Sveningsson
samt II: 1131 av herr Ringaby m. fl.,
såvitt avsåge punkten 1 i motionernas
hemställan, ävensom motionen 11:1126
av herr Hermansson m. fl., i vad motionen
innefattade yrkande om avslag på
propositionen, dels med bifall till motionen
11:1128 av herr Jönsson i Inge -

120

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

marsgården, dels ock i anledning av
de likalydande motionerna 1:911 av
herr Einar Eriksson och 11:1122 av
herr Brandt samt I: 918 av herr Siindin
m. fl. och 11:1123 av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl. — måtte antaga följande
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar och tillägg att 35 §

3 mom. erhölle nedan angivna, som
utskottets förslag betecknade lydelse, att
punkt 4 av anvisningarna till 22 §,
punkt 2 av anvisningarna till 27 §,
punkt 4 av anvisningarna till 35 § samt
punkt 1 av anvisningarna till 36 § ävensom
punkt 3 av övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse samt att till övergångsbestämmelserna
fogades en ny punkt,
betecknad 7, med nedan angiven lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

35 §.

(Utskottets förslag)

3 m o in. Avyttras aktie,

Avyttrar skattskyldig--

Kan tillämpning —---

Har egendom
Bestämmelsen i

Från skatteplikt ----

Har fastighet överlåtits på aktiebolag,
handelsbolag eller ekonomisk förening
efter den 31 december 1967 av
någon som har ett bestämmande inflytande
över bolaget eller föreningen, beräknas
realisationsvinst vid hans avyttring
av aktie eller andel i bolaget eller
föreningen som om avyttringen avsett
mot aktien eller andelen svarande andel
av fastigheten. Yad nu sagts får
icke föranleda att realisationsvinst beräknas
lägre eller att realisationsförlust
beräknas högre än enligt reglerna i detta
moment. Bestämmelserna i detta stycke
gälla endast om sådan fastighet utgör
bolagets eller föreningens väsentliga
tillgång. De gälla dock icke vid avyttring
av aktie i sådant bostadsaktiebolag
eller andel i sådan bostadsrättsförening
som avses i 24 § 3 inom., om avyttringen
avser endast rätt till viss eller
vissa men ej alla bostadslägenheter i
fastigheten.

--—---—• 25 °/o av vinsten.

■ —---detta stycke.

— — avyttringen sker.
för avyttringen,
detta moment.

----lös egendom.

Har fastighet överlåtits på aktiebolag,
handelsbolag eller ekonomisk förening
genom fång på vilket lagfart sökts efter
den 8 november 1967 av någon

----i fastigheten. Lika med lag fartsansökan

anses annan ansökan hos
myndighet om viss åtgärd med åberopande
av fångeshandlingen.

Övergångsbestämmelserna

7. Har skattskyldig förvärvat fastighet före ingången av år 1968 genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång och har lagfart på fånget sökts efter den 8
november 1967 och har därjämte

antingen den skattskyldige förvärvat fastigheten från föräldrar, far- eller
morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make eller från aktiebolag, han -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

121

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

delsbolag eller ekonomisk förening, vari den skattskyldige ensam eller tillsammans
med sådana personer, direkt eller indirekt, på grund av det samlade innehavet
av aktier eller andelar har ett bestämmande inflytande,
eller fastigheten genom fånget övergått på aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk
förening, vari säljaren ensam eller tillsammans med nämnda personer,
direkt eller indirekt, bär ett sådant inflytande, eller på dödsbo, vari säljaren eller
sådan person är delägare,

skall fastigheten vid framtida realisationsvinstbeskattning anses förvärvad genom
det köp, byte eller därmed jämförliga fång som närmast dessförinnan skett
från annan än bär angiven person. Lika med lagfartsansökan anses annan ansökan
bos myndighet om viss åtgärd med åberopande av fångeshandlingen.

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623) med den ändringen att
25 b § erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

3) förordning om ändring i upphör
dsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272);

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

5) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till fond
för återanskaffning av fastighet;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

7) förordning angående upphävande
av 23 § förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
med den ändringen
att förordningen erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

8) förordning angående upphävande
av 9 § förordningen den 7 april 1967
(nr 96) om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild nvanskaffningsfond,
m. in., med den ändringen
att förordningen erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:907

av herr Svenungsson och II: 1120 av
herr Oskarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:909
av herr Dahlén in. fl. och 11:1130 av
herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:910
av herrar Enarsson och Sveningsson
samt II: 1131 av herr Ringaby m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:911
av herr Einar Eriksson och II: 1122 av
herr Brandt,

5) de likalydande motionerna 1:912
av herr Holmberg m. fl. och II: 1121 av
herr Bohman in. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 914
av herr Thorsten Larsson och II: 1127
av herr Josefson i Arrie,

7) de likalydande motionerna 1:915
av herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt 11:1129 av herr Larsson i
Borrby,

8) de likalydande motionerna 1:916
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 1134
av fru Sundberg,

9) de likalydande motionerna 1:917
av herrar Yngve Nilsson och Sveningsson
samt II: 1133 av fru Sundberg,

10) de likalydande motionerna I: 918
av herr Sundin in. fl. och 11:1123 av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 919
av herr Wallmark samt II: 1124 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Nordgren,

12) de likalydande motionerna I: 920
av herrar Wallmark och Strandberg

122

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

samt II: 1132 av herrar Ringaby och
Nordstrandh,

13) motionen I: 908 av herr Ahlmark,

14) motionen 11:1125 av herrar Hedin
och Nordgren,

15) motionen II: 1126 av herr Hermansson
m. fl., ävensom

16) motionen 11:1128 av herr Jönsson
i Ingemarsgården,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt följande: Motiveringen 1)

av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka i denna reservation sammanfört
motiveringen för det tillstyrkande
av yrkanden i motionerna 1:912
av herr Holmberg m. fl. och 11:1121
av herr Bohman m. fl,, 1:916 av herr
Yngve Nilsson m. fl. och 11:1134 av fru
Sundberg m. fl. samt 1:910 av herrar
Enarsson och Sveningsson och 11:1131
av herr Ringaby m. fl., som innefattades
i de av samma reservanter avgivna
reservationerna nr 3), avseende utredning
rörande realisationsvinstbeskattningens
omfattning och utformning
m. m., nr 4), avseende indexberäkning,
fast tillägg, ytterligare alternativregler,
m. m., nr 9), avseende ackumulerad
inkomst, och nr 12), avseende
övergångsbestämmelserna;

Utredning rörande kapitalvinstbeskattningen
m. m.

2) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp), Sterne
(fp) och Börjesson i Falköping (ep),
vilka ansett, att utskottet i anledning av
de likalydande motionerna 1:909 av
herr Dahlén m. fl. och 11:1130 av herr
Ohlin m. fl. samt motionen 1:908 av
herr Ahlmark bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära att en utredning till -

sattes med uppgift dels att framlägga
förslag om lämplig samordning av olika
typer av kapitalvinstbeskattning, dels
att uppmärksamma såväl förhållandena
mellan kapitalvinstbeskattningen samt
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen
som kapitalvinstbeskattningens
verkningar på samhällsekonomi och
strukturrationalisering;

Utredning rörande realisationsvinstbeskattningens
omfattning och utformning
m. in.

3) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka under hänvisning till innehållet
i reservationen 1) ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
rörande realisationsvinstbeskattningens
omfattning och utformning
m. m. med beaktande särskilt av
skogsbrukets och jordbrukets förhållanden
samt i övrigt under iakttagande av
vad i reservationen 1) anförts;

Indexberäkning, fast tillägg, ytterligare
alternativregler, in. in.

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka under hänvisning till innehållet
i reservationen 1) ansett, att
Utskottet under punkten Al) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med de ändringar
av punkterna 1—3 av anvisningarna
till 36 § som angåves i förevarande
reservation;

Ytterligare alternativ regler

5) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp), Sterne
(fp) och Börjesson i Falköping (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av de likalvdande
motionerna I: 909 av herr Dah -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

123

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

lén m. fl. och 11:1130 av herr Ohlin
m. fl. — måtte besluta att för fastigheter
med ett taxeringsvärde av högst
150 000 kronor som ingångsvärde finge
väljas ett belopp motsvarande 150 %
av taxeringsvärdet vid den nya lagens
ikraftträdande, och att således utskottet
under punkten A 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till ändring
av övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

Förvärv från nära anförvant

6) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h), Vigelsbo (ep) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottet under punkten A 1)
bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:917 av herrar
Yngve Nilsson och Sveningsson samt
II: 1133 av fru Sundberg ävensom de
likalydande motionerna 1:918 av herr
Sundin m. fl. och II: 1123 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. — måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen att punkt 2 av anvisningarna
till 36 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

Reinvestering i villafastighet

7) av herrar Yngve Nilsson (h), Göstu
Jacobsson (h), Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Magnusson
i Borås (h), Vigelsbo (ep),
Larsson i Umeå (fp), Sterne (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottet i anledning av de likalydande
motionerna I: 909 av herr Dahlén
in. fl. och 11:1130 av herr Ohlin m. fl.
samt de likalydande motionerna 1:915
av herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt 11:1129 av herr Larsson i
Borrby bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte begära förslag till riksdagen
att vinst, som uppkomme vid försäljning
av villa på grund av ägarens
flyttning från orten, icke skulle beskattas
om han inom viss tid på den nya
orten köpte ny bostadsfastighet;

Ackumulerad inkomst

8) av herrar Lundström (fp), Erik
Filip Petersson (fp), Sundin (ep), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp), Sterne
(fp) och Börjesson i Falköping (ep),
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:909 av herr
Dahlén m. fl. och II: 1130 av herr Ohlin
m. fl. i denna del — måtte besluta att
förordningen om ackumulerad inkomst
i tillämpliga delar skulle gälla i fråga
om realisationsvinst vid försäljning av
fastighet som innehafts i fem eller flera
år, därvid skatteberäkningen dock borde
ske som om inkomsten hänfört sig
till tre år, och att utskottet således under
punkten A 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § och
3 § 4 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

9) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka under hänvisning till innehållet
i reservationen 1) ansett att
utskottet under punkten A 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 4
mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
med den ändring som i denna
reservation angåves;

Skatteflyktsbestämmelse

10) av herrar Yngve Nilsson (h),
Gösta Jacobsson (h), Lundström (fp),

124

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Erik Filip Petersson (fp), Sundiii (ep),
Magnusson i Borås (h), Vigelsbo (ep),
Larsson i Umeå (fp), Sterne (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
att utskottet under punkten A 1)
bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta avslå de
likalydande motionerna 1:911 av herr
Einar Eriksson och II: 1122 av herr
Brandt och att till följd därav de av
utskottet föreslagna ändringarna av
35 § 3 mom. lagen om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) ävensom punkten 7 av övergångsbestämmelserna
till nämnda lag
skulle utgå;

Rådgivning av länsstyrelserna

11) av herrar Yngve Nilsson (h),
Gösta Jacobsson (h), Lundström (fp),
Erik Filip Petersson (fp), Sundin (ep),
Magnusson i Borås (h), Vigelsbo (ep),
Larsson i Umeå (fp), Sterne (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
att utskottet med bifall till de likalydande
motionerna I: 909 av herr Dalilén
in. fl. och 11:1130 av herr Ohlin
m. fl. i denna del bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära att Kungl. Maj :t
ålade länsstyrelserna att besvara frågor
från de skattskyldiga om metoderna för
beräkning av skatten vid fastighetsförsäljning
enligt denna lag;

Övergångsbestämmelserna

12) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka under hänvisning till innehållet
i reservationen 1) ansett att
utskottet under punkten A 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med de ändringar
av övergångsbestämmelserna som
angåves i reservationen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den proposition som vj
nu skall behandla innehåller ett mycket
invecklat system för en ny beskattningsform.
Propositionen lämnades till riksdagen
först den 8 november i år. Sålunda
kunde t. ex. endast 24 timmars reservationstid
beviljas för detta ärende för
att det över huvud taget skulle hinna
fram till riksdagen i dag. Försök alt
skjuta upp denna fråga till nästa år för
att få tid till en mer noggrann granskning
av denna invecklade lagstiftning
har gjorts, men det blev inte möjligt
att nå enighet därom.

Utskottsmajoritetens skrivning visar
också tydligt att denna tekniska granskning
hade varit behövlig. Det är därför,
herr talman, nödvändigt att riksdagen
i fortsättningen kräver att regeringen
i större utsträckning visar förståelse för
riksdagsarbetet och riksdagens arbetsförhållanden
och inte så sent som skett
beträffande detta ärende lägger fram
propositioner av betydande omfattning.

Det torde inte ha rått delade meningar
om att s. k. oförtjänt markvärdestegring
i någon form bör vara föremål
för beskattning. De otaliga utredningar
som företagits och inte lett till något
resultat visar emellertid hur svårt problemet
är och hur omöjligt det är att
försöka fastställa vad som menas med
oförtjänt markvärdestegring. I allmänhet
avser man sådan värdestegring på
fastigheten som uppstått genom samhällets
insatser. Å andra sidan kan givetvis
icke nominella vinster på grund
av penningvärdeförsämringen eller genom
åtgärder som fastighetsägaren själv
har vidtagit för att förbättra fastigheten,
såsom t. ex. ett uppdrivande av avkastningen
på en jord- eller slcogsegendom,
anses vara en oförtjänt värdestegring.
Svårigheterna att finna ett system som
tillgodoser dessa principer har medfört
att de tidigare utredningarna inte har
lett till något beslut.

Markvärdekommittén, som bestod av
representanter för de olika politiska inriktningarna,
enades om ett förslag, som

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

125

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

nu har legat till grund för propositionen.
På väsentliga punkter föreligger
dock ändringar. Problemet med inflationsvinsterna
synes på ett nöjaktigt sätt
ha lösts genom en anknytning till konsument-
och levnadskostnadsindex. Naturligtvis
kompenserar detta inte helt
penningvärdeförsämringen, i varje fall
inte om man ser til) utvecklingen inom
byggnadsproduktionen, men det är nog
inte möjligt att åstadkomma en annan
godtagbar lösning. Det är emellertid tillfredsställande
att problemet med penningvärdeförsämringen
äntligen har fått
göra sitt intåg i svensk skattelagstiftning.

Genomförandet av en beskattningsform
som den nu föreslagna kräver givetvis
en viss försiktighet. Skatten avses
ju träffa bara den mark som ligger
inom städer och samhällen, men dessa
utgör en obetydlig del av vårt land. Någon
egentlig utredning om verkningarna
av den nya skatten för den övervägande
delen av marken, jord- och skogsfastigheterna,
föreligger inte. Detta har
föranlett bevillningsutskottet att i anledning
av motioner påyrka beaktandet
i det fortsatta utredningsarbetet av att
fastigheter kan ha ökat i värde genom
bättre avkastning.

Vi har i högerpartiets motioner framställt
krav på ytterligare utredningar
om realisationsvinstskattens utformning.
Särskilt angeläget är att uppmärksamhet
riktas mot skogsskattelagstiftningen,
då även den växande skogen
medtas i den föreslagna realisationsvinstbeskattningen.
övervägande bör
även göras om huruvida inte skatten bör
vara proportionell och eventuellt kunna
tillfalla kommunerna. Om vi skall ha
kvar den nu föreslagna formen, kräver
logiken att förlustavdrag får göras på
alla former av inkomster.

Framför allt är det angeläget att vi
söker se till att skatten icke får retroaktiva
verkningar. Stora risker härför
föreligger givetvis, då det fastslagits att
ingångsvärdet skall vara priset vid närmast
föregående onerösa köp. Med tanke

på alla våra gamla släktgårdar är det
givetvis svårt att fastställa detta värde.
Jag ser det därför som synnerligen
olyckligt, om man nu skulle skapa ytterligare
svårigheter när det gäller att bevara
dessa gårdar inom släkten.

Svårigheter att frambringa bevis på
förbättringar som har gjorts för flera
årtionden sedan blir ett stort problem.
Det är därför av vikt att myndigheterna
visar stor generositet vid sin bedömning.
Ingen fastighetsägare har väl kunnat
drömma om att sådana gamla handlingar
någonsin skulle komma att få
någon betydelse, och därför har dessa
inte sällan bränts.

Vidare ger inte alltid taxeringsvärdena
ett riktigt utslag — detta gäller inte
minst skogsfastigheter — då en helt ny
metod kom till användning så sent som
år 1957. Visserligen innehåller propositionen
alternativregler, men högerpartiet
anser inte att dessa är tillräckliga.
Därför föreslår vi en ny regel som innebär
rätt att använda 1965 års taxeringsvärde,
förhöjt med 50 procent, som ingångsvärde.

Enligt en alternativregel skall den
som har innehaft fastighet mer än 20 år
äga rätt att räkna 150 procent av dess
taxeringsvärde 20 år före avyttringen.
Med hänsyn till att fastighetstaxering
endast förekommer vart femte år — den
senaste taxeringen företogs först åtta
år efter den närmast föregående — uppstår
stora orättvisor till den skattskykliges
nackdel vid en tillämpning av denna
regel. Det taxeringsvärde som vederbörande
sålunda får använda kan alltså
vara fastställt flera år före det år som
man får räkna såsom ingångsår. Orättvisan
framstår som särskilt markant,
om förbättring har gjorts under åren
mellan fastighetstaxeringen och det år
som ligger 20 år före försäljningen. En
dylik förbättringskostnad får då inte
tilläggas, och man har heller inte kunnat
ta hänsyn till denna vid fastighetstaxeringen,
alldenstund den då inte var
utförd. Rimligtvis bör också det indextal
som gäller för taxeringsåret få an -

126

Nr 52

Onsdagen deii 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

vändas, och vidare bör även 3 000-kronorsavdraget
få utnyttjas under de år
som ligger mellan taxeringsåret och
20 år före försäljningen.

Högerpartiet har ställt detta yrkande
i sin partimotion, och vi har sedan fullföljt
det i en reservation. Förslaget innebär
att ett schablonavdrag om 3 000
kronor per år får tilläggas inköps- respektive
taxeringsvärdena under inneliavstiden.
Förutsättningen härför är
dock att å fastigheten finnes bostad.
Däremot berättigar inte flera bostäder
till högre tillägg. Då förbättringskostnader
under 3 000 kronor inte får tilläggas,
kräver emellertid rättvisan att hänsyn
tas till förekomsten av flera bostäder
på samma fastighet. Högerpartiet
föreslår i sin partimotion att 1 000 kronor
per bostad utöver en får tilläggas
vid beräkning av ingångsvärdet.

Det är givet att en så genomgripande
skattelagstiftning som den nu föreslagna
kräver lång övergångstid, och den
uppfattningen hade också utredningen.
Den föreslog en övergångstid på två år
för de fastigheter som nu är helt fria
från realisationsvinstbeskattning, nämligen
de som innehafts i minst tio år
eller som har förvärvats genom arv eller
gåva. När sådan fastighet senare avvecklas
skulle taxeringsvärdet höjas med
100 procent och vidare skulle ett tillägg
på 40 000 kronor få göras. Högerpartiet
anser att detta utredningens förslag också
bör komma med i den nya författning
som vi nu går att anta, vilket också
föreslås i en reservation som vi har
avgivit.

Propositionen föreslår att den nya
skatten skall träda i kraft den 1 januari
1968. Det sensationella har emellertid
inträffat att två socialdemokrater, herrar
Brandt och Einar Eriksson — båda
för övrigt även ledamöter av bevillningsutskottet
— har föreslagit att det
beträffande fastighetsköp som slutits
mellan säljaren och denne närstående
personer eller säljaren närstående bolag
—■ även när köpet har slutits tidigare
men vederbörande inte har in -

lämnat lagfartsansökan före den 8 november
— vid framtida försäljning
skall bortses från detta köp och att man
vid beräkning av realisationsvinsten i
framtiden skall gå tillbaka till det tidigare
onerösa köpet.

Ansökan om lagfart behöver dock enligt
gällande lag inte göras tidigare än
tre månader efter köpet i städerna och
sex månader på landsbygden. Detta förslag
innebär sålunda en klar retroaktiv
beskattning. Rättssäkerheten kräver att
så länge en lag gäller och ingen annan
ny lag har antagits av riksdagen, så är
det detta människorna har att rätta sig
efter. Visserligen har motionens yrkande
ändrats i utskottet i någon mån,
nämligen i så måtto att med lagfartsmyndighet
jämställs annan myndighet,
t. ex. lantbruksnämnd eller lantmäteriförrättning,
men det är förvånande att
hela den socialdemokratiska delen av
utskottet givit sin anslutning till denna
motion. Regeringen anser enligt propositionen
att ikraftträdandet i dess helhet
bör ske först den 1 januari 1968. Jag
kan försäkra regeringen om att den på
den punkten kommer att få fullt stöd
från de övriga partier som är representerade
i utskottet.

Det skall bli intressant att se hur
många av den socialdemokratiska gruppen
i riksdagen som kommer att följa
regeringen och hur många som kommer
att stödja de socialdemokratiska representanterna
i utskottet, ty det kan väl
näppeligen vara så att regeringen själv
ändrat uppfattning på en så viktig
punkt som ikraftträdandet. Den socialdemokratiska
motionen syftar nämligen
till att offra en viktig rättssäkerhetssynpunkt.
Det skulle vara förvånande om
man under de dagar som gått sedan denna
proposition framlades i riksdagen
den 8 november ändrat uppfattning.
Detta skulle medföra största betänksamhet
gentemot de åtgärder som föreslås
från regeringens sida.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 3, 4, 6, 7, 9, 10,
11 och 12.

Onsdagen den 13 december 1967 Nr 52 127

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den kapitalvinstbeskattning
som vi nu behandlar finner
vi från folkpartiets sida vara en
önskvärd reform på skatteområdet. I
princip godtar vi denna reform men
med vissa justeringar.

De ändringar som vi vill ha i lagstiftningen
innebär ingen lättnad i fråga
om skatteuttaget, utan det är enbart
fråga om sådana ändringar som fordras
för att skattebelastningen skall bli så
rättvis som möjligt. Det tidigare förhållandet
att skattefrihet inträtt efter
tio års innehav av fastighet har varit
stötande, och alltför många har reagerat
mot detta, då alla andra inkomster
har blivit beskattade fullt ut. Det är
bara att beklaga att en sådan lagstiftning
inte funnits tidigare. Under den
senaste tiden har det förekommit alltför
många fall då man verkligen kan
tala om oförtjänta vinster som gått helt
fria från beskattning.

Regeringen har känt till dessa förhållanden
och man kan inte säga att utvecklingen
inte har kunnat förutses,
då vi länge haft en koncentration av bebyggelse
i tätorter och därigenom skapat
underlag för höga markpriser. I
den politiska debatten har denna sak
ofta påtalats, men ingen ändring har
föreslagits. Då nu ett förslag föreligger,
hälsar vi detta med tillfredsställelse.

För kommunernas del har den tidigare
lagstiftningen varit hindrande då
det gällt att förvärva mark, beroende
på att ingen har velat sälja förrän han
innehaft marken i tio år. Orsaken till
detta har varit att man önskat slippa
betala skatt. Den nu föreslagna lagstiftningen
kommer att underlätta kommunernas
mlöjligheter att skapp markreserver,
vilket är ett villkor för att de
boende skall få hyror som inte belastas
av alltför höga markpriser.

I detta sammanhang är det nödvändigt
att kommunerna får ett skäligt
utrymme på kapitalmarknaden. Vill man
att kommunerna skall hålla sig med

nödvändiga markreserver, får man också
se till, att de får möjlighet att förvärva
mark, och ställa tillräckligt kapital
till förfogande härför. Eljest är det
fullkomligt meningslöst att tala om
att kommunerna skall hålla markreserver
för att undvika alltför stora toppar
i markpriserna. Lägger man hinder
på sådant sätt att de inte kommer åt
kapitalet, är det inte stor mening med
att tala vackert om reserverna.

Beskattning av kapitalvinst är en fråga
som inte endast berör det område
som vi nu behandlar; en samordning
av beskattningen är nödvändig för att
denna skall bli så neutral som möjligt.
Andra kapitalvinster bör därför samordnas
med denna beskattning och hela
komplexet utredas för att inte skatten
skall få en styrande effekt.

I olika sammanhang har vi tidigare
påpekat att vinster som uppstår genom
penningvärdeförändringen egentligen
inte är några vinster och därför inte
bör beskattas. Nu anser vi att nödig
hänsyn har tagits härtill i förslaget,
och på den punkten är vi alltså fullt
nöjda. Då förslaget i stora drag kan
anses rimligt och rättvist har folkpartiets
representanter i utskottet inte
kunnat biträda andra yrkanden än sådana
som rättar till en del felaktigheter.
Vi har inte ansett oss kunna stödja
sådana förslag som innebär en favorisering
av inkomster av kapitalvinster.
Vi anser att det skulle vara orättvist
mot andra skattebetalare. Därför har vi
inte kunnat stödja de yrkanden i de
motioner och reservationer som föreslår
en lättnad i dessa avseenden. På
en punkt kan vi dock inte dela utskottets
mening; vi vill inte ge lagstiftningen
retroaktiv verkan.

Jag skall nu övergå till yrkandena i
de reservationer som undertecknats av
folkpartiets representanter i utskottet.

I reservationen 2 begär reservanterna
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära att en utredning
tillsättes med uppgift dels att framlägga

128

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

förslag om lämplig samordning av olika
typer av kapitalvinstbeskattning,
dels att uppmärksamma såväl förhållandena
mellan kapitalvinstbeskattningen
samt förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen
som kapitalvinstbeskattningens
verkningar på samhällsekonomi
och strukturrationalisering». Utskottsmajoriteten
har inte velat tillstyrka
detta och hänvisat till departementschefen,
som säger att beskattningen senare
bör överses och samordnas i belysning
av gjorda erfarenheter. Man vet
emellertid redan nu, och det framgår av
propositionen, att beskattningen inte
blir neutral ur kapitalplaceringssynpunkt.
Aktievinstbeskattningen t. ex.
harmonierar inte med den skattelagstiftning
som vi nu behandlar.

Vi anser det inte nödvändigt att vänta
på något som man redan nu vet inte
blir tillfredsställande. Därför anser vi
att en utredning snarast bör tillsättas
som kan ge förslag till lösningar av
denna komplicerade fråga. Den är så
svår att en utredning förmodligen skulle
behöva ganska lång tid för att lösa
dessa problem. Att skjuta frågan ifrån
sig, som utskottet gör, och säga att vi
skall vänta och se vilka erfarenheterna
blir tycker jag är alltför lättsinnigt. Vi
anser att skatten inte får vara styrande
så att den åstadkommer kapitalplaceringar
som inte är önskvärda ur samhällets
synpunkt.

I reservationen 5 föreslår vi att en
ytterligare alternativregel införes som
underlättar beräkningen av skattepliktig
vinst. Förslaget avser främst de
mindre fastighetsaffärerna, och vi vill
begränsa regeln till att gälla fastigheter
som har ett högsta taxeringsvärde
av 150 000 kronor och innehafts i mindre
än 20 år. Denna regel är en övergångsregel
och kommer om 20 år att
bli överflödig. Då ersätts den av den
regel som föreslås i propositionen. Under
en övergångstid skulle den emellertid
underlätta en del bedömningar.

I många fall kan det bli stora utred -

ningssvårigheter, och med denna regel
skulle förfarandet underlättas för både
taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga.
Regeln innebär att 1968 års
taxeringsvärden skall ligga till grund
och de skall få uppräknas till 150 procent.
Nu hade vi ju fastighetstaxering
1965. Det betyder att tillägget på 3 000
kronor om året enligt huvudregeln inte
får ske mellan 1965 och 1968. Detta
gör att dessa 150 procent inte slår igenom
fullt så hårt. Vi tror att den av
oss föreslagna regeln i många fall verkar
rättvisare än den departementschefen
föreslagit beroende på att den gör
det möjligt att utgå från mer realistiska
taxeringsvärden. Genom att komplettera
förslaget med denna ytterligare alternativregel
skulle man komma ifrån
orimlig beskattning på fastigheter som
gått från föräldrar till barn. De fastigheterna
har tidigare ofta haft mycket
lågt taxeringsvärde, och försäljningarna
har av naturliga skäl skett till relativt
låga priser. Med denna lagstiftning
syftar man inte alls till att straffa dem
som gör sådana försäljningar; det är
ju fullt legitima transaktioner. Därför
bör vi ha denna alternativregel, så att
dessa människor inte drabbas av en
beskattning som man inte åsyftat. Genom
begränsningen till förhållandevis
små fastigheter kommer regeln helt att
stå i överensstämmelse med propositionens
anda, eftersom lagförslaget inte
åsyftar annat än beskattning av större
markvinster.

I reservation nr 7 begär reservanterna
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära förslag till riksdagen
att vinst, som uppkommer vid försäljning
av villa på grund av ägarens
flyttning från orten, inte skall beskattas
om han inom viss tid på den nya
orten köper ny bostadsfastighet».

Till detta förslag har utskottet ställt
sig kallsinnigt. Utskottet säger: »Att
mera betydande vinster vid försäljning
av fastigheter i vissa tätortsområden
blir föremål för beskattning är en följd

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

129

Beskattningen av realisationsvinst vid

av de markpolitiska strävanden, som
utgjort målsättningen vid beskattningsreglernas
utformning. Eftersom en villaägare
vid försäljning i anledning av
flyttning inte annat än undantagsvis
drabbas av beskattning, som hindrar
honom från att anskaffa en annan likvärdig
fastighet på den nya bostadsorten,
har varken markvärdekommittén
eller departementschefen ansett speciella
undantagsregler erforderliga i
reinvesteringsfallen.»

I detta land förekommer det en ganska
stor omflyttning av folk mellan olika
expanderande orter. Om en person
måste flytta och då säljer sin bostad,
får han en vinst som blir beskattad. På
den nya orten köper han en likvärdig
fastighet, för vilken han troligen får
betala ungefär samma pris som han fått
för den villa han sålt. I sådant fall har
ju vederbörande inte gjort någon som
helst vinst. Han har bara flyttat och
fått en likvärdig bostad. Med de föreslagna
reglerna, som utskottet alltså anser
vara riktiga, får vi här en beskattning
inte på en vinst utan på det förhållandet
att vederbörande flyttar; i
realiteten är det flyttningen som sådan
som beskattas. En sådan skatteregel
måste begränsa arbetsmarknadens rörlighet.
Utskottsmajoriteten säger att det
inte kommer att röra sig om så många
fall. Varken utskottet eller vi reservanter
vet hur många fall det kan bli fråga
om. Vi har dock en ganska stor omflyttning
av arbetskraft. Det gäller i
stor utsträckning kvalificerad arbetskraft
som flyttar från den ena expanderande
orten till den andra. Det
är folk i karriären som av naturliga
skäl måste flytta från den ena
platsen till den andra. Det kan väl inte
vara meningen, att man med en skattelagstiftning
skall motverka sådana flyttningar,
som ur samhällets synpunkt
måste anses vara i allra högsta grad
önskvärda. Detta gäller naturligtvis inte
folk som flyttar därför att det på den
tidigare orten förekommit t. ex. drifts -

avyttring av fastighet, m. m.

nedläggelser. På dessa orter sjunker
fastighetsvärdena, och där uppstår inga
problem, utan det gäller den arbetskraft
som flyttar från expanderande orter.
Med de sammanläggningar av företag
som sker på löpande band lär väl inte
omflyttningarna få mindre omfattning
utan snarare större. När det gäller sådan
här reinvestering av kapitalet vill
vi att man skall få uppskov med beskattningen
tills man hunnit skaffa sig den
nya fastigheten. År det så att vederbörande
inte skaffar sig en ny fastighet är
det vår uppfattning att han skall beskattas
i vanlig ordning.

Utskottet säger att detta drabbar en
mindre grupp. Men orättvisan är ju
lika stor för det! Om det är fler eller
färre människor som kommer i kläm är
väl inte det avgörande, utan det avgörande
måste väl vara att detta är en beskattning
som inte är rättvis och som
inte svarar mot andemeningen i propositionen.

I reservation nr 8 har vi föreslagit att
förordningen om ackumulerad inkomst
med viss begränsning skall gälla i fråga
om realisationsvinst vid försäljning av
fastighet. Jag skall, herr talman, inte ta
upp den saken; herr Sterne kommer att
utveckla våra synpunkter på denna fråga,
varför jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservationen.

Vidare har vi borgerliga ledamöter
avgivit en gemensam reservation, nr
10, i vilken vi vänder oss mot en sådan
skärpning av bestämmelserna när det
gäller ikraftträdandet av förordningen
som utskottsmajoriteten föreslagit. Den
motion som utskottet tillstyrkt har till
syfte att komma till rätta med försök
till undvikande av framtida beskattning.
De föreslagna bestämmelserna skulle
med andra ord hindra skatteflykt. Motionärerna
bär otvivelaktigt rätt i att sådana
transaktioner som motionen avser
skett — i vilken omfattning vet man
däremot inte. Skulle sådana transaktioner
som äger rum enbart för att man
skall undgå skatt kunna stoppas, så skul -

5—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 52

130

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

le jag ge motionärerna mitt fulla stöd.
Men de regler som utskottet föreslår är
inte tillfredsställande, då de även får
verkningar på fullt legala affärer som
inte tillkommit för att möjliggöra skatteflykt.

Man får väl anta att denna problematik
uppmärksammades av finansministern
då propositionen skrevs. Det
vore intressant att höra finansministerns
syn på problemet. Att man i propositionen
inte föreslagit några begränsningar
tyder på att man inte kunnat
finna några tillfredsställande regler
för att skilja legitima transaktioner från
mindre önskvärda. De regler som utskottsmajoriteten
föreslår stoppar skatteflykt
i sådana fall då transaktionerna
skett efter den 8 november, men samtidigt
vill man införa en retroaktiv bestämmelse
vilket skulle drabba fullt legitima
affärer. Detta är högst otillfredsställande,
och jag kan därför inte biträda
utskottsmajoritetens förslag.

Man kan säga att syftet — att komma
åt skattesmitare — är gott, men detta
får inte ske med hjälp av en orättvisa
mot andra grupper som då blir oskyldigt
straffade. Det allvarliga i bestämmelsen
är alltså att den inte endast
drabbar legitima affärer som gjorts efter
den 8 november, utan genom att bestämmelsen
föreslås bli retroaktiv kommer
den även att drabba legitima affärer
som gjorts långt tidigare. Den 8
november är senaste dagen för inlämnande
av lagfartshandlingar eller andra
handlingar som kan styrka att affären
gjorts ett tidigare datum. Vi vet ju att
det brukar gå åtskillig tid mellan köp
och lagfart. Fastighetsaffärer som gjorts
redan under första halvåret kan alltså
komma att drabbas. De transaktioner
som gjorts för att undgå skatt är gjorda
av en kategori som i regel vet att skydda
sig bättre. De som inte haft detta syfte
har förmodligen aldrig tänkt på att vidta
åtgärder för att skydda sig, och de
skulle därför drabbas orättvist. Man får
anta att många fastighetsöverlåtelser

inom familjer där son efterträder far
bara blivit liggande trots att uppgörelse
verkligen skett långt tillbaka i tiden.
Med anledning av den skatt som kommer
att träda i kraft 1968 har därför regelrätta
köp gjorts för att man inte skall
drabbas av denna beskattning; om köpen
görs efter 1968 föreligger det i en
del fall risk för att de skall bli beskattade.
De har haft möjlighet att i fråga
om en gammal uppgörelse skriva erforderlig
köpehandling, men de har förmodligen
i många fall inte kommit sig
för att inlämna nödiga handlingar till
myndigheterna. Därför kan man väl säga
att det förslag som nu ligger på riksdagens
bord slår blint och utan urskillning.

Jag anser att man inte kan lösa detta
problem på det sätt som utskottsmajoriteten
föreslår, utan att det blir allvarliga
skadeverkningar. Det är uppenbart,
att om man i utskottet hade kunnat finna
en lösning som inneburit, att man
kunnat komma åt dem som gör transaktionerna
enbart för att undgå skatt
i en framtid, så skulle det inte ha varit
någon svårighet att i utskottet vinna
full enighet om den saken. Men på grund
av att det genom vad som här föreslås
skapas orättvisor för andra grupper, anser
vi reservanter, att man faktiskt får
svälja förtreten, att en del kan dra otillbörlig
nytta av bestämmelserna, för att
inte skada andra som har gjort legitima
affärer. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation,
nr 10.

Vi har även avgivit en reservation
nr 11. I denna reservation har vi begärt
att Kungl. Maj:t ålägger länsstyrelserna
att lämna uppgifter om vilka regler som
gäller för beskattning vid fastighetsförsäljning.
Bestämmelserna kan för den
skattskyldige vara rätt krångliga, och
många säljare av fastighet står helt
främmande för vilka regler som gäller.
Vi avser ej att länsstyrelserna skall vara
den skattskyldige behjälpliga med några
uträkningar utan endast stå till tjänst

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

131

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet m. m.

med att besvara frågan om vilken metod
som kan vara tillämplig. En sådan
uppgift kan för länsstyrelserna ej vara
betungande och bör därför ingå i den
sedvanliga serviceskyldighet som samhället
bör ge. Om den skattskyldige i
tid får veta reglerna, så kan man med
detta också undvika framtida besvär,
när taxering skall ske i anledning av
en försäljning. Jag tror att man skulle
ha mycket stor nytta i framtiden av att
tid ägnas åt att lämna dessa kortfattade
upplysningar. Det skulle enligt min mening
innebära en rent personalbesparande
åtgärd, om länsstyrelserna fick
lämna sådana upplysningar.

I utskottsbetänkandet föreslås en del
ändringar av klarläggande karaktär.
Bl. a. finns det en motion av herr Jönsson
i Ingemarsgården, 11:1128. Utskottet
har biträtt motionärens yrkande. Det
innebär bara ett klarläggande av innebörden
i propositionen, så att det blir
klarare hur den skall tolkas på denna
punkt.

De reservationer som jag har berört
innebär, att vi från folkpartiets sida vill
ha vissa ändringar i utskottsförslaget.
Yi anser att utskottsmajoritetens förslag
inte blir rättvist för den skattskyldige
på vissa punkter, och som vi uppfattar
propositionen skall beskattning ske av
den verkliga kapitalvinsten. Våra förslag
innebär därför ingen uppmjukning
av beskattningen, utan man tar endast
bort sådana bestämmelser som skulle
medföra orättvisor och som skulle få
sådana följder som inte är avsedda med
denna typ av beskattning.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 2,
5, 7, 8, 10 och 11.

Herr YIGELSBO (ep):

Herr talman! Av de föregående talarna
har reservationernas innehåll här
redovisats, och vi från centerpartiet har
också anslutit oss till en hel del av dessa
reservationer. Jag skall be att få åter -

komma till de yrkanden som vi slutgiltigt
har att ställa.

Kungl. Maj :ts föreliggande proposition,
nr 153, har ju tillstyrkts i princip
av ett enhälligt bevillningsutskott i dess
betänkande nr 64.

Man kan väl i stort sett säga att det
är en bra proposition, vilket ju också
var förutsättningen för det principiella
stöd som den fått. I detta fall bör man
kanske instämma med den tidning som
när propositionen lämnades fällde omdömet
att det enda felet med propositionen
vore att den kommit för sent, ty
detta är nog en ganska allmän uppfattning.
Markvärdekommittén var ju enhällig
i sitt betänkande, och finansministern
har ju i propositionen i allt väsentligt
följt kommitténs förslag, men
nu har det gjorts vissa avvikelser från
denna. Jag utgår ifrån att det ingalunda,
vare sig nu eller tidigare varit Kungl.
Maj:ts mening att så skulle ske.

När det framhålles att propositionen
är bra måste man säga att, med den
initiativrätt som är tillförsäkrad riksdagen
liksom dess enskilda ledamöter,
de senare borde anses ha ansvaret för
att propositionen och de föreslagna åtgärderna
inte kommit tidigare.

Söker vi nu efter orsakerna till de
senaste årens kraftiga markvärdestegringar,
eftersom det ju är dessa vi vill
motverka med de föreslagna åtgärderna,
torde det kunna pekas på en hel del
olika men samverkande faktorer. Det
är inte bara förbättringar på hus och
fastigheter som medverkat till värdestegringarna.
Den okontrollerade kommunala
markinköpspolitiken, konkurrensen
mellan kapitalstarka enskilda
och offentliga spekulanter samt den av
inflationen åstadkomna jakten efter realvärden
har sin stora betydelse i detta
sammanhang. Det har på vissa håll
gjorts gällande att det är jord- och tomtjobbare
som ensamma varit drivkrafterna
i denna utveckling. Det kan kanske
inte förnekas att detta ibland varit
fallet, men jag tror att de rent penning -

132

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

politiska motiven, den ständigt ökade
inflationsrisken och jakten efter realvärden
är de största bovarna i det spel
som förekommit, och detta bör följaktligen
tillmätas den största vikten då det
gäller att klarlägga orsakssammanhanget.

När det i dag kan konstateras att
gamla gårdar, som gått i arv inom samma
släkt generation efter generation,
förvärvas till mycket höga priser av
en kommun eller en kapitalstark person,
är det väl ganska långsökt att påstå,
att säljaren medvetet spekulerat.
Som regel är det inte säljaren som bestämt
priset utan köparen, och detta på
grund av den långa ko av spekulanter
som pressat priserna i höjden. I denna
spekulationskö figurerar många olika
slags spekulanter. Där återfinnes bland
andra kommuner, domänverket, kyrkan,
akademier, kapitalstarka grosshandlare,
direktörer och skådespelare,
och då kan man inte förundra sig över
att jordvärdestegringen skett i den här
takten.

Att utvecklingen på detta område
kunnat få denna omfattning torde till
väsentlig del sammanhänga med den
uppluckring av jordförvärvslagen varom
riksdagen tidigare fattat beslut liksom
också med upphävandet av förvärvstvånget
för kommuner samt liberaliseringen
av bolagsförbudslagen. Den
uppluckring av förvärvsbestämmelserna
som gjorts har givit spekulationsraseriet
fritt spelrum. Jordbrukarnas tidigare
förmånsställning i jordförvärvslagen
ansågs vara ett alltför stort privilegium
för bönderna och avskaffades därför.
I stället överflyttades privilegiet
till kommuner och kapitalstarka privata
spekulanter, som har förvaltat förmånen
på sådant sätt att samhället nu
med en ny lagstiftning måste skydda
sig mot följderna. Det gäller, med andra
ord, att skapa en lag, som skyddar
samhället för konsekvenserna av tidigare
begångna misstag.

Centerpartiet gick ensamt men enhäl -

ligt emot förslaget om en uppmjukning
av förvärvstillståndslagen när det gäller
såväl enskilda som personer och
bolag. Men den omständigheten att vi
bromsade då innebär ingalunda att vi
i dag är ovilliga att medverka till att
försöka stävja de krafter som med det
tidigare beslutet släpptes lösa.

Hur ser det då ut nu på fastighetsmarknaden,
speciellt då det gäller jordoch
skogsfastigheter? Jo, priserna har
trissats upp så att nu bara kommuner,
kapitalstarka personer samt diverse
kommunala och statliga förvaltningsorgan
kan köpa jord och skog. Jordbrukare
som önskar förvärva tillskotts jord
till sina ofullständiga jordbruk tvingas
betala priser, som ur räntabilitetssynpunkt
måste sägas vara direkt oförsvarliga.
Det går visserligen att få lånegaranti
av lantbruksnämnderna, men
den som med nuvarande produktpriser
och i konkurrens med kommuner och
andra kapitalstarka intressen lånar
pengar till jordförvärvet gör obönhörligen
framtiden till ett livslångt ränteslaveri.
Riksdagen har själv genom tidigare
beslut verksamt bidragit till denna
utvecklingsprocess.

Man har tidigare talat om att skapa
en fri marknad för jord- och skogsfastigheter,
och nu har man lyckats därmed.
Herrarna har faktiskt blivit bönhörda
över hövan. Det beslut riksdagen
fattat angående jordförvärvslagen •—
vilket beslut fattades i strid mot centerpartiets
bestämt uttalade uppfattning
— innebar en kraftig liberalisering som
släppte jord- och tomtspekulationens
krafter lösa. Med de uppkomna resultaten
för ögonen finner jag det inte förvånande
om man nu inom regeringen
och på andra håll, där man lämnat sin
medverkan till denna utveckling, har
vaknat till medvetande om de misstag
som tidigare begåtts. Nu måste man
med skatteinstrumentets hjälp försöka
vrida klockan tillbaka. Hur det skall gå
till är emellertid inte jag mannen att
bedöma.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

133

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

På socialdemokratiskt håll har man
nu också blivit så ångerköpt att man
motionsvägen har försökt komma tillbaka
till en tidpunkt som ligger längre
tillbaka än vad avsikten varit i propositionen.
Man vill, med andra ord, ha
en retroaktiv beskattning för sådana
köp. Men där kan vi inom centerpartiet
av principiella skäl inte medverka.

Bevillningsutskottets betänkande nr
64 har från vår sida i allt väsentligt
kunnat godtas; endast några smärre
justeringar har reservationsvis framförts.
Detta ställningstagande byggde
emellertid på den kungl. propositionens
innehåll, där det inte förekommer någon
sådan retroaktivitet som senare i
en socialdemokratisk motion föreslagits
beträffande värdestegringsskatten.

Denna retroaktivitet har sedan införts
i utskottsmajoritetens utlåtande —
om det nu kan kallas så. Man har tidigare
i debatten använt beteckningen
majoritetsutlåtande, men jag vill påpeka
att majoriteten har tillkommit genom
att vi från borgerligt håll var generösa
nog att utan lottdragning låta
socialdemokraterna stå för utskottets
utlåtande medan vi anmälde reservationer
mot detta, trots att ställningen
var 10—10 i utskottet. Att tala om en
överväldigande majoritet i detta sammanhang
tycker jag därför är något
överdrivet.

Jag instämmer helt med de två föregående
talarna i fråga om retroaktiviteten.
Den retroaktivitet som har föreslagits
på detta område är att betrakta
som ett konstituerande av en straffbestämmelse,
vilken enligt vad jag kan
förstå inte har stöd i på detta område
alltjämt gällande skattebestämmelser.
Jag har svårt att förstå att riksdagen
skall kunna genom ett majoritetsbeslut
genomdriva en bestraffningsrätt, när
man inte utan retroaktiva ingripanden
kan nå önskad effekt.

Den enskilde medborgaren måste
med sådana lagstiftningsprinciper all -

tid fråga sig hur morgondagens lagstiftare
— oavsett om vederbörande själv
i dag obrottsligt följer lagens bestämmelser
— kommer att tolka hans handlande.

Det kan visserligen göras gällande att
skatteflykt förekommit i vissa fall, vilket
är möjligt. Vi skall inte försöka bestrida
att så kanhända har skett. Om
det förekommit på ett sådant sätt att
gällande lag brutits, måste det väl dock
vara de skatterättsliga myndigheternas
sak att beivra detta.

Om sådana förmenta skatteflyktsoperationer
förekommit, vilka inte genom
lag kunnat förhindras, måste ansvaret
härför enligt vad jag kan förstå falla på
den riksdag som varit med om att skapa
lagarna. För detta bör inte stora
grupper av laglydiga och oförvitliga
människor i efterhand sättas i kläm.
En en gång vedertagen lagstiftning
måste, såsom också tidigare understrukits,
gälla till dess att en ny, i författningsenlig
ordning tillkommen bestämmelse
tagits i bruk.

En retroaktiv lagstiftning måste i detta
fall, liksom på andra håll där sådana
principer tillgripits, skapa en rättsosäkerhet,
som leder till att även den
mest laglydige medborgare ständigt
måste fråga sig vad som är rätt eller
orätt.

Då jag är medveten om att också
andra talare kommer att beröra de reservationer
som föreligger skall jag,
herr talman, inskränka mig till att på
den punkt som jag nu senast berört
yrka bifall till reservationen 10 av herr
Yngve Nilsson m. fl. I övrigt ber jag att
få yrka bifall till samtliga de reservationer
vid bevillningsutskottets utlåtande
nr 64 för vilka de centerpartistiska
ledamöterna antecknat sig, nämligen
reservationerna nr 2, 5, 6, 7, 8 och
11.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

134

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! De föregående talarna
från det borgerliga lägret har inte yrkat
avslag på det föreliggande förslaget
till beskattning av oförtjänta markvinster
utan endast begärt vissa uppmjukningar.
Inte ens högern har yrkat avslag.
Jag tar det som uttryck för två
omständigheter. För det första är det
svårt för varje parti, oavsett vilka grupper
det representerar, att i princip motsätta
sig beskattning av sådana oförtjänta
vinster som inte beror på någon
insats av dem, som kammar hem vinsterna,
utan helt och hållet sammanhänger
med samhällets utveckling och det i
samband därmed stegrade behovet av
mark. För det andra är väl skälet till
att de borgerliga i princip accepterat
skatteförslaget att detta fått en så generös
utformning — de skattebetalare det
gäller kommer ju, minst sagt, lindrigt
undan.

Visst är föreliggande förslag till beskattning
i vissa fall ett framsteg jämfört
med nu gällande bestämmelser. Jag
tänker främst på det förhållandet att
man inte som nu slipper all beskattning
efter det att fastighetsinneliavet varat
tio år, vilket väl från allmän opinionssynpunkt
är det mest utmanande med
nuvarande ordning. Men därmed upphör
egentligen förtjänsterna med det
framlagda förslaget.

I ett väsentligt avseende innebär detta
en skattelindring. Ett fastighetsinnehav
som varat mindre än två år skall
liksom nu beskattas med 100 procent,
men man skall i motsats till nu få riikna
upp anskaffningssumman enligt konsumentprisindex.

En ännu större lättnad är följande:
Nu får man betala skatt på hela vinsten
vid ett innehav som varat mellan två
och sju år, men enligt förslaget slipper
man undan med 75 procent av vinsten
samtidigt som inköpssumman indexregleras.

Varför dessa lättnader i en tid av
ökande skattetryck särskilt på inkomster
av lönearbete? Jag kan, herr talman,

omöjligen försvara sådana skattelättnader,
inte minst med tanke på att det
gäller arbetsfria inkomster.

I motion II: 1126 gör vi den allmänna
och för beskattningens effekt väsentliga
invändningen att man vid beräkningen
av den skattepliktiga inkomsten
enligt förslaget alltid kommer att få
göra avdrag för penningvärdets fall efter
konsumentprisindex. Jag behöver
bara fråga vilka inkomster i detta land
som är inflationsskyddade i samband
med beskattning för att det skall stå
klart att hela frågan om beskattningens
utformning verkligen måste betraktas
som diskutabel. Om en löntagare erhåller
dyrtidskompensation får han
skatta för denna. Och inte bara det —
ibland leder en nominell och fiktiv ökning
till att vederbörande åker upp i en
högre skatteklass.

Vi motionärer motsätter oss visst inte
prövning av en indexmetod, vare sig
det gäller skatter eller sociala bidrag,
men då bör ju andra än markägarna
komma i första hand. Jag vill erinra
om att riksdagen vid flera tillfällen avslagit
förslag från vårt håll om indexreglering
av barnbidragen.

Ännu mer betänkligt är att indexskydda
markspekulationer även efter
den 1 januari 1968 då lagen träder i
kraft. Allra minst kan väl detta anses
vara att hejda stegringen av markpriserna,
vilket ju angetts vara ett primärt
syfte med beskattningen. Mycket talar
för att motsatsen kommer att bli fallet.

Däremot är vi överens om att beskattningen
inte skall drabba dem som byggt
ett eget hem för att få någonstans att bo.
Det vore orimligt och därför kan vi acceptera
ett fast tillägg per år för fastighet
med bostadshus. Särskilt om den
generella indexberäkningen avskaffades
borde detta fasta tillägg kunna ökas
väsentligt, för att ägare av egna hem
liksom ägare av mindre jordbruk och
andra liknande näringsutövare skulle få
tillfredsställande skydd mot omotiverad
beskattning.

Vi kan för vår del inte acceptera den

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

135

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

föreslagna utformningen av reglerna för
beskattning av markvärdestegring och
anser att riksdagen i skrivelse till regeringen
borde kräva en omprövning av
beskattningslagstiftningens utformning.
Detta gäller, som sagt, främst det generella
inflationsavdraget. Framför allt
borde prövas att i stället för att införa
detta generella inflationsavdrag höja
det årliga fasta av dragsbelopp et för fastigheter
med bostadsbebyggelse — en
tanke som också framförts i vissa remissutlåtanden,
bl. a. från Landsorganisationen.

Trots de ur kapitalsynpunkt ytterst
förmånliga avdragsreglerna stipuleras i
förslaget att endast 75 procent av den
vinst som blir kvar efter alla avdrag
skall beskattas. Som jag redan sagt blir
de nya reglerna i vissa fall generösare
än nu gällande lagstiftning. I motion
II: 1126 yrkas därför alternativt att hela
vinsten skall beskattas, såvida inte vårt
förslag om en omprövning av hela beskattningsförslaget
bifalles. Utskottsmajoritetens
motiv för att avböja detta förslag
är konstruerat. Det går enligt min
mening helt enkelt inte att försvara att
man inför nya regler, som medför betydande
skattelättnader i förhållande till
gällande lagstiftning.

Jag vill till slut, herr talman, poängtera
att varken den föreslagna markvärdebeskattningen
eller den beslutade
kommunala förköpsrätten löser problemet
med markspekulation. Jag tror för
övrigt att detta problem — vilken beskattningsform
man än väljer — inte
kan lösas skattevägen. Det fordras prisreglering
på mark både när det gäller
de kommunala förköpen och samhällelig
expropriation av mark. Dessutom
måste samhället verkligen få förstfödslorätt
till mark som är nödvändig för
bebyggelse. Dylik rätt kan erhållas genom
en lagstiftning som stipulerar
kommunalt eller statligt ägande som
villkor för stadsplaneläggning av mark.

Emellertid är en markvärdebeskattning
en rättvisefråga och som sådan

måste den ges en utformning som den
breda allmänheten kan godtaga. Jag anser
inte att det föreliggande förslaget
kan vara acceptabelt ur allmänhetens
synpunkt. Med hänsyn härtill, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motion
II: 1126.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Efter cirka 60 års funderingar,
utredningar och debatter ligger
nu på riksdagens bord ett förslag
till beskattning av vinster, som uppstått
på grund av markvärdestegring. Det
har, som här sagts, tagit tid att lösa problemet,
men det tillhör inte heller de
enklaste. Åtskilliga utredningar har alltså
arbetat med denna fråga och den
sista satt i ungefär tre år innan den
fick fram det förslag som propositionen
grundas på.

»Tanken på en indragning av oförtjänt
markvärdestegring är lika gammal
som sällan förverkligad i levande
livet», skrev Dagens Nyheter med en
fyndig formulering, och det är kanske
riktigt. Förslaget är, som sagt, grundat
på markvärdekommitténs enhälliga
kompromissförslag. Finansministern
har stuvat om detta i så måtto att det
blir en lättnad för egnahemsägarna men
eu skärpning, herr Karlsson i Huddinge,
i fråga om de stora markvinsterna,
åtminstone i jämförelse med markvärdekommitténs
förslag.

I princip tycks alla acceptera förslaget.
I själva verket är detta mycket moderat.
Jag är säker på att många fastighetsägare
när de fick ta del av propositionen
drog en lättnadens suck över
att den inte var värre; det hade de nog
fruktat. Det är emelllertid fråga om en
ny lagstiftning med många födslovåndor
och då får man inte begära att det
skall bli ett A-barn. Men inte är oppositionen
nöjd ändå. Detta att dra in
oförtjänt markvärdestegring är ingenting
nytt för mittenpartierna, skrev
Dagens Nyheter. Nej, de hade det med i
sitt program redan år 1966. Det är rent

136

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. in.

fantastiskt med denna återhållsamhet!
Någon starkare pådrivande kraft har
oppositionen inte varit i detta avseende.

Detta hindrar inte att både mittenpartierna
och högern, samtidigt som de
förklarar att denna proposition borde
ha kommit tidigare — vilket vi giirna
kan instämma i — försöker urvattna
den så gott det går utan att väcka alltför
stor uppmärksamhet. Helst hade de, om
man förstår deras yrkanden rätt, velat
avvakta en massa utredningar som pågår.
Då hade det dröjt minst tio år till
innan vi fått någon proposition.

Jag skall, herr talman, börja med utredningskravet.
Såväl högern som mittenpartierna
yrkar utredning om samordning
av olika typer av kapitalvinstbeskattning,
om förhållandena mellan
kapitalvinstbeskattningen samt förmögenhets-,
arvs- och gåvobeskattningen
ävensom om kapitalvinstbeskattningens
verkningar på samhällsekonomin och
strukturrationaliseringen och om realisationsvinstbeskattningens
omfattning
och utformning med beaktande av särskilt
skogsbrukets och jordbrukets förhållanden;
det sistnämnda är kanske
enbart högerns yrkande, jag minns inte
så noga om de andra är med.

Departementschefen förklarar emellertid
att kapitalvinstbeskattningen senare
bör överses och samordnas i belysning
av erfarenheterna av denna lagstiftning.
Han erinrar vidare om att
kapitalskatteberedningen skall pröva
frågan om avdrag för latent skatteskuld
vid arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen.

Vi som utgör utskottsmajoriteten är
tio personer, som herr Vigelsbo nämnde.
Det blir aldrig någon förkrossande
majoritet i detta utskott; frågorna är
oftast alldeles för kontroversiella för
det, så vi brukar få dra lott. Denna
gång gjorde vi emellertid inte det för
att inte onödigtvis trassla till det hela
för kammarens ledamöter, som ändå
kan ha svårt att finna ut vad detta förslag
verkligen gäller.

Utskottsmajoriteten står ingalunda
främmande för behovet av en samordning
härvidlag. Vi understryker nödvändigheten
av att de föreslagna reglerna
ävensom aktievinstbeskattningen

— vi påpekade på sin tid att denna inte
var någon perfekt lösning av problemet

— blir föremål för överarbetning och
samordning med de förslag som kan
väntas från företagsskatteutredningen,
skogsskattekommittén och kapitalskatteberedningen.

Här är det fråga om en evig kapitalvinstbeskattning
av fastigheter; vi har
tidigare en evig aktievinstbeskattning.
Det är nyheten i lagstiftningen. Då är
det inte mer än rimligt att man först
avvaktar verkningarna av dessa lagstiftningar
innan man sätter i gång nya utredningar;
motsatsen skulle inte gagna
syftet. Man bör inte heller företa någon
mer omfattande och genomgripande
förändring och komplettering av lagstiftningen
innan man vunnit erfarenheter
av de praktiska verkningarna, menar
vi som utgör utskottsmajoriteten.

Propositionen innebär alltså en evig
beskattning av markvinster, medan det
nu råder skattefrihet om man innehaft
fastigheten i tio år; en fallande skala
tillämpas som bekant. Vinsten skall vara
skattepliktig, även om det är fråga
om fastighet som förvärvats genom arv,
testamente, gåva eller på liknande sätt.
Om fastigheten innehafts under kortare
tid än två år beskattas hela vinsten; har
den innehafts mer än två år blir den
beskattad efter en procentsats på 75.

För att kunna beräkna vinstens storlek
måste man självfallet känna till
ingångsvärdet, d. v. s. vad som har betalats
för fastigheten. Till detta får enligt
propositionens förslag läggas årliga förbättringskostnader
som har överstigit
3 000 kronor plus ett tillägg för penningvärdets
förändring när det gäller
ingångsvärdet och förbättringskostnaderna
enligt en av riksskattenämnden
varje år fastställd indexserie med 1914
som basår. På det sättet får man in -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

137

Beskattningen av realisationsvinst vid

gångsvärdet väsentligt förhöjt, och
vinstmarginalen krymper eller försvinner
helt och hållet. Dessutom har man
ett fast tillägg till ingångsvärdet för
varje år som man innehar fastigheten.

Av propositionen framgår vidare att
den som köpte en fastighet år 1914 för
10 000 kronor kan sälja den för 216 000
kronor utan han behöver skatta för någon
vinst. Det var någon som sade här,
att den som hade köpt en fastighet för
70 000 kronor för några år sedan skulle
få en stor vinst vid försäljningen av
denna. Men den som har köpt en fastighet
för 100 000 kronor år 1964 — för tre
år sedan alltså — kan sälja den för
129 000 kronor utan att få någon vinst
alls vid försäljningen. Säljer han den
för 150 000 kronor, innebär det att han
erhåller 20 000 kronor »för mycket»,
och av detta belopp skall han alltså
beskattas med 75 procent, vilket innebär
15 000 kronor. På tre år har han
då kunnat tillskansa sig en försäljningsvinst
på 50 000 kronor minus skatteunderlaget
på 15 000 kronor —• det är
inte fråga om skatt utan om skatteunderlag.
Så förskräckande som många
går och tror är alltså inte detta förslag!

Jag skulle kunna ta många exempel
på detta. Den som köpte en villa år
1940 för 30 000 kronor och 1950 nedlade
10 000 kronor i förbättringsbidrag
på den och år 1960 ytterligare 5 000
kronor, säljer fastigheten för 200 000
kronor. Hur stor blir då skatten? Jo,
vinsten blir 2 050 kronor, och av detta
belopp är 75 procent skatteunderlag.
Den reella vinsten blir således 1 537
kronor. Detta är det belopp det rör sig
om i själva verket.

Skatteberäkningen på 75 procent och
den inflationsbetingade uppräkning,
som jag talade om här, av ingångsvärdet
liksom förbättringskostnadsbestämmelserna
accepteras av alla ledamöterna i
utskottet, såvitt jag förstår. Det fasta tilllägget
på 3 000 kronor gäller för varje
år som byggnad funnits på fastigheten
— denna skall då huvudsakligen ha va -

avyttring av fastighet, m. m.

rit använd till bostadsändamål och det
är endast fråga om en byggnad; finns
det flera, får man göra avdrag endast
för huvudbyggnaden. Här vill högerreservanterna
att ett avdrag medges för
alla byggnader utom en med ytterligare
1 000 kronor för vardera byggnaden
under ett år.

Detta vill vi inte vara med om. Syftet
med det fasta tillägget är att från beskattningen
undanta mindre realisationsvinster
vid försäljning av egendom,
villor, hyreshus och jordbruksfastigheter.
Det finns då enligt vår mening
ingen anledning att vid en kapitalvinstbeskattning
av detta slag gynna ägare
av fastigheter med mer än en bostadsbyggnad.
Om reservanternas förslag
antogs skulle det få till följd att skillnaden
vid beskattningen av vinster på bebyggda
och obebyggda fastigheter än
mera accentuerades, förutom att detta
givetvis skulle komplicera hela vinstberäkningen.

Det finns också möjligheter att bli beskattad
efter olika beräkningsalternativ.
Vid långa innehav av fastighet får
man som ingångsvärde i stället för köpeskillingen
välja ett belopp motsvarande
150 procent av fastighetens taxeringsvärde
tjugo år före försäljningen,
om fastigheten nämligen innehafts mer
än tjugo år. Om fastigheten förvärvats
år 1914 eller tidigare, får man som ingångsvärde
i stället för köpeskillingen
välja 150 procent av fastighetens taxeringsvärde
för detta år. Om fastigheten
förvärvats genom arv eller liknande
fång får den skattskyldige som ingångsvärde
välja 150 procent av fastighetens
taxeringsvärde vid dödsfallet eller annat
i arvsskattehänseende gällande
värde.

Dessa alternativa regler vill reservanterna
i viss mån ha ändrade. De yrkar
att indexberäkningen vid benefika fång
skall ske från det år allmänna fastighetstaxeringen
äger rum i stället för att
det nu enligt propositionen skall vara
vid dödsfallet. Det kan, menar de, röra

5*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

138 Nr 52

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

sig om en period på mellan fem och
åtta år, eftersom fastighetstaxeringens
perioder är så långa.

Centerpartiet och folkpartiet vill att
man på fastigheter under 150 000 kronor
skall ta ett ingångsvärde beräknat
på taxeringsvärdet från den 1 januari
1968. Dagens Nyheter antog att detta
var ett olycksfall i arbetet och uttryckte
en förhoppning om att denna lapsus
skulle ändras i utskottet. Som kammarens
ledamöter kan se var det inte fråga
om något olycksfall utan det var en
noga genomtänkt sak. Man har inte alls
följt Dagens Nyheter utan kommer med
en reservation på denna punkt. Om man
bifölle detta förslag skulle den effekt
försvinna, som man verkligen vill nå
med propositionen, vilket också Dagens
Nyheter underströk.

Man får komma ihåg att det här är
fråga om schablonregler, vilka aldrig
kan slå exakt lika och inte på millimetern
rättvist. Vill man inte krångla till
lagstiftningen onödigt mycket, bör alternativreglerna
i propositionen accepteras.
Nackdelarna får vägas mot de förenklingar
man når för de skattskyldiga
och även för skattemyndigheterna.

I en reservation vill man att vid försäljning
till maka, barn, styvbarn eller
avkomling till barn eller styvbarn samma
beräkningsgrunder för ingångsvärde
skall få tillämpas såsom då fastighet
förvärvas genom arv. Vi får nu en evig
realisationsvinstbeskattning, och då kan
man inte enligt vår mening bibehålla de
nuvarande skillnaderna mellan onerösa
och icke onerösa förvärv. Ingen del av
värdestegringen på en fastighet skall
undantagas från beskattning. Den som
köper en fastighet under gällande marknadsvärde
övertar samtidigt den skatteskuld
som åvilar fastigheten till följd
av markvärdeutvecklingen.

Jag kommer nu till den reservation
som gäller tvångsförsäljning. Den nuvarande
skattefriheten för realisationsvinster
vid expropriation vid annan
tvångsförsäljning är motiverad av att

ägaren kunnat undvika beskattning. Han
kunde nämligen själv då välja tidpunkten
för försäljning och kunde därigenom
klara sig från beskattning. Nu får
vi en evig beskattning, och då bortfaller
denna grund för skattefrihet i
dessa fall. Genom indexreglering av anskaffnings-
och förbättringskostnader
kommer vinster som enbart hänför sig
till penningvärdeförsämringen inte att
bli föremål för någon realisationsvinstbeskattning.
Måttliga värdestegringsvinster
därutöver på egnahem och villafastigheter
kommer inte heller att
drabbas av beskattningen på grund av
de fasta tilläggen på 3 000 kronor per
år. Sedan får man observera att i normalfallen
endast 75 procent av den reducerade
vinsten blir inkomstbeskattad.
Men de 75 procenten utgör, som jag tidigare
sade, inte skatt på fastigheten
utan är ett skatteunderlag som alltså
lägges till den övriga inkomsten och
beskattas. I tätorter kan det bli skatt
på vinster, det är uppenbart, men det
är också detta vi vill komma åt.

Så vill jag säga några ord om den
ackumulerade vinsten. Reservanterna
vill att förordningen om ackumulerad
inkomst skall tillämpas på realisationsvinst
på fastighetsförsäljning. Centerpartiet
vill att det skall gälla för fastighet
som innehafts i fem eller flera år
men att skatteberäkningen skall göras
som om vinsten hänför sig till tre år.

Vi kan konstatera att det helt övervägande
antalet remissinstanser har
ställt sig avvisande till en förordning
om ackumulerad inkomst och menat att
värdestegringen ofta kommer språngvis
och att det är svårt att veta om det i
verkligheten föreligger ackumulerad inkomst.
Rena inflationsvinster under
flera års innehav beskattas inte, säger
man. Utskottet anser att förordningen
om ackumulerad inkomst endast skall
äga tillämpning om återvunna värdeminskningsavdrag
överstiger hälften av
realisationsvinsten —— det är i enlighet
med propositionens förslag.

Vid försäljning under åren 1968 och

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

139

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

1969 av fastighet som vid lagens ikraftträdande
innehafts mer än tio år eller
av annan anledning enligt nuvarande
bestämmelser kunnat försäljas skattefritt
yrkar reservanterna att vinsten
inte skall beskattas. Om en sådan fastighet
säljes efter 1969, säger man, skall
till köpeskillingen läggas 40 000 kronor
och därtill skall vid tillämpning av 20-årsregeln ifrågavarande taxeringsvärde
höjas med 100 procent i stället för, enligt
propositionens förslag, 50 procent.
I centerpartiets reservation yrkas att
det faktiska enligt alternativregeln beräknade
ingångsvärdet under en övergångstid
av fem år skall höjas med
40 000 kronor.

Markvärdekommittén framhöll att en
genomgående princip vid all realisationsvinstbeskattning
är att värdeökningen
även i vad avser förfluten tid
inte beskattas förrän fastigheten avyttras.
övergångsbestämmelser av den art
som motionärerna föreslagit, skriver utskottet,
kan dessutom leda till skatte1''Iyktstransaktioner.
På grund härav och
med hänvisning till de förmånliga reglerna
för denna beskattning avstyrker
utskottet yrkandet.

Sedan kommer jag in på vad man har
sysslat alldeles speciellt med, nämligen
herr Einar Erikssons och min motion i
anledning av propositionen.

Sedan propositionen blev känd har
många försäljningar gjorts och kommunerna
har fått fler utbud av fastigheter
än någonsin. Men markvärdena har redan
sjunkit relativt sett mot vad de utan
propositionens tillkomst skulle ha varit
— ja, i många fall är de endast hälften
av vad kommunen annars skulle behövt
betala. Det har accepterats — det
är helt i linje med hela propositionen.

Däremot kan man inte vara lika glad
över de skenavtal som varit på väg att
upprättas. De flesta advokatkontor i
vårt land har oerhört mycket arbete
med att nu försöka ordna dylika
skenavtal. Formella försäljningar görs
mellan familjemedlemmar för att man
skall få ett så högt ingångsvärde som

möjligt. Man kan då betala hur höga priser
som helst på papperet, eftersom detta
köp skall träda i kraft först efter det
lagen har trätt i kraft. Vi vill förhindra
dessa skenavtal, som inte upprättas därför
att man vill eller behöver sälja utan
endast för att man skall komma undan
eventuell vinstbeskattning sedan lagen
trätt i kraft.

Vi menar alltså att detta inte är en
retroaktiv beskattning i vanlig bemärkelse.
»Det kommer att slå blint», säger
herr Larsson i Umeå. Jag tror inte att
de som drabbas härav är så oskyldiga
— farhågorna är säkerligen överdrivna.
Däremot är det absolut bevisat att
många var i färd med att göra skenförsäljningar
varvid avsikten inte var att
sälja utan endast att få så högt ingångsvärde
att man efter det att lagen trätt i
kraft kunde tillskansa sig en stor realisationsvinst
utan att bli beskattad härför.

Kan det finnas någon som har någonting
emot att man stoppar en dylik trafik?
Det sägs att även legala affärstransaktioner
kommer att drabbas. Har man
haft för avsikt att försälja en fastighet,
har man säkerligen vidtagit mått och
steg före den 8 november — såvida försäljningen
inte beror på ett plötsligt
dödsfall. Vårt förslag på denna punkt,
som tillstyrkts av utskottet, innebär att
försäljning som skett före den 1 januari
1968 till aktiebolag, handelsbolag eller
ekonomisk förening, vari säljaren har
ett dominerande inflytande, eller till
familjemedlem — föräldrar, far- och
morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings
make — skall accepteras vid
realisationsvinstbeskattning endast om
lagfart på fånget sökts före den 8 november
i år eller tidigare. Det förekommer
att man är så fiffig, att man bildar
en ideell förening bara för att komma
ifrån denna skatt — för att inte tala om
alla andra skentransaktioner.

Vi har aldrig avsett att klämma åt legala
affärstransaktioner. Utskottet föreslår
därför att lika med lagfartsansökan
skall anses annan ansökan hos myndighet
om viss åtgärd med åberopande av

140

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

fångeshandlingen. Med det menas exempelvis
ansökan om förvärvstillstånd
eller fastställelse av lantmäteriförrättning.
Det bör fordras att fångeshandlingen
i original eller avskrift finns bevarad
hos myndigheten. Utskottet förutsätter
att tillämpningen blir så välvillig
som möjligt utan att syftet med lagstiftningen
går förlorat eller äventyras. Jag
tror, herr talman, att det är nödvändigt
att tillgripa denna åtgärd för att förhindra
de skenförsäljningar som nu
sker.

Finansministern skriver i propositionen
att »ett benhårt fasthållande av
den ursprungliga skillnaden mellan inkomst
och kapitalvinst» synes »strida
mot en annan av de grundläggande
principerna för vår beskattning, nämligen
skatteförmågeprincipen». Folkpartiledamoten
Ahlmark i första kammaren
citerar dessa rader med stor
förtjusning och tillägger: »Starka skäl
talar för att ett sådant synsätt i framtiden
i ökad utsträckning bör påverka
skattelagstiftningen. Det är förståeligt
om många löntagare frågar sig varför
kapitalvinster, som ofta erhållits utan
vare sig risker eller arbete, endast delvis
beskattas medan deras egna inkomster
är skattepliktiga helt och fullt. Det
kan då bli svårt att upprätthålla de nuvarande
skillnaderna.»

Jag vill helt och fullt instämma i detta.
Här tas nu ett första steg på ett område,
där man under en generation försökt
komma till ett resultat. Det har inte
varit lätt. Med 60 procents marginalskatt
betyder det ändå att 45 procent av
de verkliga vinsterna efter inflationsavräkningen
dras in till det allmänna.
När det gäller byggnad på mark får ägaren
behålla en större andel tack vare
det skattefria avdraget på 3 000 kronor
för varje år som fastigheten innehafts.
Vinster på markförsäljning blir med
detta system ändå lindrigare beskattade
än arbetsinkomster och rörelsevinster.
I själva verket borde det vara tvärtom
— jag skall gärna hålla med om
det — eftersom det ofta rör sig om oför -

tjänta vinster som uppkommit på grund
av samhällenas expansion. Såvitt jag
förstår har finansministern när han
skulle utarbeta detta lagförslag ställts
inför två problem: dels att få en så hög
och riktig vinstbeskattning som möjligt,
dels att ta hänsyn till att man inte hämmar
utbudet av mark och inbjuder till
skatteflykt. Det är väl därför som vi fått
ett så relativt lågt tak.

Man får hoppas att denna lag, trots
sin moderata utformning, i kombination
med kommunal förköpsrätt, statliga
lån till kommunernas markköp och
reformerad expropriationslagstiftning
ändå blir ett hårt slag mot markspekulationer.
Det är detta man vill uppnå
samtidigt som man vill utjämna beskattningen
av dylika vinster och arbetsinkomster.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är angeläget — och
herr Brandt var också inne på det
problemet — att det snarast möjligt
sker en samordning mellan de olika
beskattningsformer för kapitalvinster
som tillkommit under senare år genom
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen
och företagsbeskattningen i dess
helhet, så att man inte i fortsättningen
får ett dubbelbeskattningsproblem, vilket
kan bli fallet när det först skall
betalas arvsskatt och därefter skatt på
realisationsvinst.

Jag skall emellertid något litet ägna
mig åt senare delen i herr Brandts anförande,
i vilket han talar om den motion
han och herr Einar Eriksson har
väckt. Herr Brandt säger att det här inte
är fråga om en retroaktiv beskattning i
vanlig bemärkelse. Nej, det kan nog
hända, ty det är inte endast en retroaktiv
beskattning man försöker införa.
Om förslaget i motionen bifalles får
det nämligen en hel del andra, mycket
egendomliga verkningar. Jag vill fråga

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

141

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

herr Brandt hur det kan förklaras att
man helt enkelt avskaffar rätten att vänta
tre respektive sex månader med inlämnandet
av lagfartshandlingar. Hela
det nu föreslagna systemet innebär nämligen,
att den som inte lämnat in lagfartshandlingarna
före den 8 november
blir försatt i en situation som han ingalunda
kunnat räkna med. Det är orimligt
att på detta sätt avkoppla en lagbestämmelse
som alla människor har
full rätt att utnyttja. Detta ligger vid
sidan av beskattningsordningen.

Det är egendomligt att herr Brandt
talar om att det förekommit en stor
mängd skenköp. Tillåt mig fråga: Var
finns den statistiken? Hur kan ni bevisa
att något sådant förekommit? Det är
väl ingenting annat än korridorskvaller.
Ni är beredda att ögonblickligen
skapa en bestämmelse, innebärande att
fullt legala köp inte vinner laga kraft.
Detta kan få mycket egendomliga resultat.
Man kan bland mycket annat fråga
sig när det blev förbjudet att sälja
fastigheter till sina barn.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort gennäle: Herr

talman! Herr Brandt var inne
på frågan om den alternativa regel som
folkpartiet har föreslagit, och han har
läst i Dagens Nyheter att detta är ett
olycksfall i arbetet. Det är nu inte så,
herr Brandt, att vi läser Dagens Nyheter
innan vi fattar ståndpunkt i utskottet,
utan vi tillkännager först vår uppfattning,
och sedan får tidningarna antingen
hålla med oss eller kritisera oss.
Jag tror att vi är inne på rätt väg när vi
förfar på det viset.

Herr Brandt talade också om beskattningen
vid försäljning av villafastigheter
men anförde därvidlag praktiskt
taget ingenting som motsäger mitt första
inlägg. Här kan tyvärr uppstå en orättvisa
och vi får hoppas att denna fråga
i en framtid skall bli löst i enighetens
tecken. Jag kan inte finna någon anled -

ning till motsättningar och jag kan
knappast tro att utskottsmajoriteten vill
införa en särskild beskattning att gälla
vid avflyttning. Vi får hoppas att finansministern
uppmärksammar denna
fråga så att en rättelse senare kan komma
till stånd.

Herr Brandt berörde herr Ahlmarks
motion. Herr Ahlmark tar upp vissa
funderingar som finansministern har
haft. Jag tycker det är intressanta saker
som herr Ahlmark berör. Jag har
inte något speciellt att säga om det.
Han tar även upp en del andra intressanta
saker, som jag tycker att herr
Brandt också skulle ha citerat. Herr Ahlmark
skriver: »Principen om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst
bör rimligen ges en vidgad tilllämpning
också för realisationsvinst.
Behandlingen av realisations förluster
blir viktigare i ett läge då man i
ökad utsträckning jämställer kapitalvinstbeskattning
och inkomstbeskattning
-— man bör då söka uppnå större
parallellitet än i dag mellan rätten att
dra av förluster och plikten att skatta
för vinster.»

Jag tycker det är angeläget att hela
herr Ahlmarks resonemang tas med i
bilden och inte enbart den hälft som
herr Brandt redovisade.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade med
adress till mig att här är det fråga om
en skärpt beskattning av markspekulation.
Ja, det bestrider jag inte, men
förslaget innebär ju också lättnader i
vissa fall då det gäller kortfristiga
markinnehav. Det var det som jag uppehöll
mig vid. Herr Brandt ville vidare
avskaffa skillnaden i beskattning av
kapitalinkomst och andra inkomster.
Ja, men det är ju det som inte har skett
här, och det är det som är grunden till
de invändningar jag har framställt mot
förslagets utformning.

f 42

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte att jag gick
igenom detta så grundligt tidigare här,
att jag inte skall säga många ord nu,
men med anledning av att herr Magnusson
i Borås säger, att man måste
vänta i sex månader innan man får lagfart,
understryker jag vad vi har sagt
på den punkten, nämligen att man ju
vidtar andra mått och steg än lagfarter.
Vi har sagt att ifall det har gjorts ansökan
om förvärvstillstånd eller lantmäteriförrättning
skall det också räknas,
och vi har också understrukit, att man
skall tillämpa dessa bestämmelser försiktigt.

Jag sade inte att det har förekommit
en fantastisk massa skenköp — om jag
använde ordet fantastisk kanske jag kan
stryka det nu — utan jag sade att det
har pågått en stor mängd försök till
skenköp, men att man har börjat dra åt
sig öronen sedan denna motion väckts.
Jag skall gärna tala om för herr Magnusson
hur man går till väga. Jag vet
ganska säkert att man anlitar advokater
för sådant här. Nu slipper dessa
människor göra dessa skenmanövrer,
och dessutom slipper de betala dyra
advokatarvoden — så vi kanske gör dem
någon tjänst!

Herr Larsson i Umeå sade inte så
mycket, varför jag inte skall uppta tiden
med det mer än att säga, att jag
beklagar att han tog avstånd från herr
Ahlmark. Herr Larsson gjorde det inte
helt, men han gjorde i alla fall en reservation
i det sammanhanget och kunde
inte helhjärtat understryka det utmärkta
påpekandet av herr Ahlmark i
fråga om beskattningen av dessa vinster
och vanlig arbetsinkomst.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bran dt yttrade
att han aldrig sagt att det förekommit
en mängd skenköp, och jag har ingenting
emot att herr Brandt i referatet
kommer att stryka orden »fantastiskt

många skenköp». Situationen är emellertid
den att herr Brandt i och med
denna reträtt ryckt undan hela grunden
för den motion som han lämnat.
Det är detta som är det intressanta, vilket
jag också noterat med tanke på
den fortsatta debatten.

Herr Brandt svarade inte på min fråga,
varför man vill ta bort rätten att
vänta tre respektive sex månader med
att inlämna en lagfartsansökan. Han
sade att det kunde vidtas en annan åtgärd,
såsom hänvändelse till lantbruksnämnden
eller något lantmäteriförrättningsorgan
för att bevisa att köpet
gjorts. Men vi har ju alla de andra som
inte behöver göra någon sådan hänvändelse
men som kommer att träffas
av den här lagbestämmelsen. Det gäller
fullt legala köp som det inte finns
något som helst negativt att säga om,
och Ni menar tydligen att dessa gärna
må träffas av de här bestämmelserna.
Huvudsaken tycks vara att kunna komma
åt några som gjort skenavtal, men
jag tror inte att herr Brandt är mäktig
att komma åt vad Ni, och kanske vi allesammans,
betraktar som skenavtal.
De som gör skenavtal har säkert lyckats
klara detta på ett mycket finurligt
sätt, även om herr Brandt i dag försöker
lära ut en del metoder.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson i
Borås kan säkert av många partikamrater
liksom av andra inom oppositionen
få höra vittnesbörd om hur folk
t. o. in. ringer till riksdagsmän och frågar
i denna sak. Bevillningsutskottets
kansli har nästan blivit nedringt av advokater
sedan motionen framlagts —
och jag tror inte att de ringt för ro
skull. Jag skall därför gärna berätta
för herr Magnusson att det i stor utsträckning
— om det är »fantastiskt»
eller inte spelar ingen roll ■— gjorts
försök till skenavtal, men nu blir det
inga skenavtal i och med motionen, tv
jag förmodar att riksdagen bifaller den.

Onsdagen den 13 december 1967 Nr 52 143

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Man kan ju inte med öppna ögon medverka
till att detta missbruk får förekomma
i syfte att kringgå vad vi åsyftar
och vill besluta om. Det gäller inte
retroaktivitet i vanlig bemärkelse, utan
det rör sig om avtal som skall träda i
kraft efter lagens ikraftträdande.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Nu har ju herr Brandt
talat om att skenköpen omöjliggjorts
och det är bra, men jag vet inte hur
man över huvud taget skall kunna dra
gränsen mellan legala köp och skenköp.
Herr Brandt sade emellertid att
alla skenköp omöjliggjorts tack vare
motionen, och då är vi ju överens och
kan yrka bifall till reservationens hemställan.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till reservationen 10.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att endast
ta upp en delfråga i detta stora frågekomplex,
nämligen spörsmålet om
den starka progressivitet som skatten
kommer att innebära för vissa människor.
I motioner försöker man kringgå
detta genom att tala om ackumulerad
vinstbeskattning. Då jag tar upp en enda
delfråga kan jag fatta mig kort.

Det är helt naturligt att det bland alla
de frågor som behandlas i riksdagen
finns sådana som får oväntade följdverkningar.
Detta har väl hänt förr och
kommer väl också att hända i fortsättningen,
och jag har på känn att den
fråga som nu diskuteras kommer att få
sådana oväntade konsekvenser. Det
framhålles helt riktigt i skrivningen att
den tidigare tioårsregeln medfört svårigheter
för kommunerna att skaffa mark
tillräckligt snabbt, därför att säljaren
för att undvika beskattning velat vänta
tills tio år förflutit sedan köpet gjordes.
Propositionen har tillkommit för att eliminera
de svårigheter och felaktigheter
som uppstått, men jag är inte övertygad

om att den gör det. Det kommer kanske
tvärtom att visa sig att kommunernas
tidigare svårigheter att snabbt skaffa sig
mark accentueras genom den nya lagen.

Den progressivitet som förslaget innebär
kommer tyvärr att få till följd att
en person som vill sälja ett markområde
—• t. ex. en jordbrukare med en gård
strax intill ett tättbebyggt samhälle —
sätter sig ned och räknar ut vad som
går till skatt, och då finner att han får
lämna ifrån sig så mycket att det är
bättre att behålla gården och se tiden
an. Varken förköps- eller expropriationsrätt
kan hjälpa kommunen att komma
över ett sådant markområde, som
kanske ligger litet avlägset från själva
stads- eller kommunkärnan men som
skulle vara lämpligt att köpa med hänsyn
till generalplaneringen o. s. v. Jag
beklagar därför att man vid lagens utformning
inte försökt att bemästra dessa
svårigheter, som är ett stort problem
för våra kommunalmän.

Det är också mot den bakgrunden som
motionerna 1:909 och 11:1130 har
väckts. Man föreslår där att den ackumulerade
vinstbeskattningen skall tilllämpas
i sådana här fall. Men systemet
med ackumulerad vinstbeskattning innebär
i verkligheten inte alls någon lättnad
för de riktigt stora markförsäljarna.
Dessa är sådana människor som köpt
upp mark och sedan håller på den tills
priserna stigit; då säljer de marken
med stora vinster. De skattebetalarna
återfinns säkerligen redan nu bland
dem som den s. k. 80-procentregeln tilllämpas
på. Det har alltså ingen betydelse
för dem, om vi tillämpar systemet
med ackumulerad vinstbeskattning
eller inte. Däremot har det stor betydelse
för den typ av jordägare som brukat
en gård i flera år och sedan vill
sälja den på äldre dagar. Om kommunen
då köper marken, uttas hela skatten
under ett år och progressiviteten
blir alltså mycket kännbar. Den typen
av säljare kommer därför säkert att fin -

144

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, ni. m.

na, att det inte lönar sig att avyttra
marken.

Går man däremot in för att slå ut
skatten över tre år, så elimineras den
svårigheten. Visserligen kan säljaren
kringgå de föreslagna bestämmelserna
genom att sälja gården under tre år,
alltså en tredjedel varje år. Då blir resultatet
i realiteten detsamma. Men det
kan inte för säljaren och ännu mindre
för köparen-kommunen vara lämpligt
att förfara på det sättet.

Sedan finns det en annan aspekt på
denna fråga som man bör vara uppmärksam
på, nämligen den att om försäljningsvinster
skall jämställas med
vanliga inkomster i beskattningshänseende,
så bör vinsterna i varje fall inte
beskattas hårdare än vanliga inkomster.
Ett faktum är att när en fastighet stiger
i värde och sedan säljs, så har inte den
värdeökningen inträffat under ett år
utan under en följd av år. Detta gör det
enligt min mening naturligt att tillämpa
regeln om ackumulerad vinstbeskattning
vid denna typ av försäljningar.

Herr Brandt framhöll att de flesta remissinstanser
har gått emot förslaget,
men eu del tunga remissinstanser har
dock ansett det berättigat med en ackumulerad
vinstbeskattning.

Herr talman! Med det anförda vill
jag rekommendera kammaren att följa
reservanterna på den punkt som jag här
talat om, alltså den ackumulerade vinstbeskattningen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Det skatteförslag vi här
diskuterar har tillkommit i utjämnande
syfte. Huvudtanken bakom förslaget har
varit och är att samhället skall dra till
sig s. k. oförtjänta markvärdestegringar,
men hur har det blivit? Jo, vi kan överallt
i vårt land konstatera att förslaget
hittills har medfört att fler människor
än någonsin på så kort tid har blivit
miljonärer — och det var väl ändå inte

meningen. Någon förmögenhetsutjämning
har förvisso inte inträffat — tvärtom.
Mängder av större och mindre
markaffärer har uppgjorts, och inte
minst har kommuner och landsting avslutat
ett stort antal sådana.

Det är emellertid inte för att tala om
dem som genom regeringsförslaget blivit
förmögna som jag begärt ordet, utan
jag vill nämna något om den stora kategori
av egnahemsägare och villaägare,
vilken genom lagförslaget kommer i
kläm.

I förslaget om skärpt realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning
har till min förvåning expropriation
jämställts med frivillig försäljning.
En tvångsförsäljning innebär inte bara
att en fastighetsägare mot sin egen vilja
tvingas att gå från gård och grund, utan
också att priset på egendomen bestäms
av utomstående via ett domstolsförfarande.
Att en villaägare som sålunda
trots ivriga protester tvingas lämna sin
egendom, kanske på grund av att staden
eller kommunen för fullföljande av sin
planering måste komma över en viss
markareal, skall beskattas på samma
sätt som vid en frivillig försäljning finner
jag helt orimligt. Den tidigare regeln
om befrielse från skatt vid tvångsförsäljning
eller hot om expropriation anser
jag vara den enda riktiga i detta
sammanhang. Jag beklagar att det aktuella
förslaget inte innehåller ett liknande
undantag.

Den föreslagna lagtexten inrymmer
dock en liten generositet. Om det inte
skäligen kan antas att en avyttring skulle
ha ägt rum, därest tvång icke förelegat,
är 75 procent av vinsten skattepliktig
även om fastigheten innehafts mindre
än två år. Detta måste väl tolkas som
ett erkännande från regeringens sida
att expropriation inte kan jämställas
med frivillig försäljning. Därför är det
minst sagt anmärkningsvärt att regeringen
inte var beredd att ta hänsyn till
de exceptionella förhållanden, som alltid
råder vid de tillfällen när man med

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

145

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

lagens hjälp tvingar den enskilde att
lämna sin egendom.

Jag har som sagt ansett att förslaget
bl. a. på denna punkt, alltså skatteplikt
för egnahemsägare och villaägare vid
en tvångsförsäljning, är oriktigt. Därför
har jag tillsammans med en partikollega
väckt en motion, som syftar till att befria
villaägare från skatt vid en tvångsförsäljning.
Tyvärr har utskottet av någon
för mig ofattbar anledning inte velat
stödja vårt resonemang och vårt förslag.
Jag har inget yrkande, men jag har
ändå i denna kammare velat framhålla
mina synpunkter.

Det skall, herr talman, bli intressant
att ta del av det aviserade förslaget till
ett tidsbestämt uppskov med skatt vid
tvångsförsäljning. Regeringen anser tydligen
att man bör visa ett visst mått av
hänsyn till de villaägare, som av tvång
måste lämna sina hem. Frågan berör til
syvende og sidst just den kategori av
människor som bland andra finansministern
i valrörelsen 1964 benämnde
»vårt folk».

Låt mig allra sist, herr talman, ställa
en fråga till herr Brandt. Han säger sig
inte vilja hindra legala markaffärer. Anser
herr Brandt att det är legalt att upprätta
ett sådant köpeavtal mellan föräldrar
och barn?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag under en
mångfald år försökt förmå riksdagen att
vidtaga åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation
bär jag i dag anledning
att till finansministern framföra ett
tack. Det föreliggande förslaget innebär
en början, om än en blygsam sådan,
på den lagstiftning på området som tillkommer
efter 60 års födslovåndor.

Det är ändå högst märkligt att detta
blygsamma förslag föranlett så många
underliga spekulationer. Och när jag
hörde herr Fridolfsson i Stockholm
tala, fann jag det ytterst anmärkningsvärt
att han tydligen menade att speku -

lativa intressen inte så direkt skall angripas.

Jag låg i morse och lyssnade på morgonandakten
i radio. Jag vet inte om
herr Fridolfsson läser Bibeln någon
gång, men det kan ju tänkas att han
gör det. Låt mig i alla fall erinra herr
Fridolfsson om följande ord, som står
att läsa i Hesekiel 45: 9: »Så säger Herren,
HERREN: Nu må det vara nog, I
Israels furstar. Skaffen bort våld och
förtryck, och öven rätt och rättfärdighet;
hören upp att driva mitt folk ifrån
hus och hem, säger Herren, HERREN.»
Och i Jakobs brev heter det: »Ja, såsom
kroppen utan ande är död, så är
ock tron utan gärningar död.» Jag tycker,
att när vi i dag behandlar ett ämne,
som rör huvuddelen av de människor
som är försvarslösa mot spekulativa
intressen, borde herr Fridolfsson

— oavsett om han läser Bibeln eller
inte — kunna bevara något av den kristna
andan och inse att det han själv vill
ha, det skall han också unna andra.

Då det gäller bostäderna har jag den
uppfattningen att spekulativa intressen
aldrig borde få släppas in på det sätt
som hittills skett. Den markspekulation
som förekommit i tätorterna är ju ett
resultat av samhällsbyggandet, och den
som råkar ha en bostadsfastighet eller
en jordbruksfastighet på den mark, som
samhället måste ta i anspråk, kommer
i åtnjutande av det ökade värdet tack
vare samhällets eller industrins expansion.
Ur min synpunkt finns det ingen
anledning att gynna spekulativa intressen
vare sig det gäller värdebeständiga
eller andra objekt, ty den som råkar
ha exempelvis en jordbruksfastighet
som gränsar till en tätort får ju
ändå priset på denna fastighet höjt tusenfalt.
De människor däremot som lever
i glesbygder och vill verka inom
jordbruket kommer i kläm härvidlag

— de kan aldrig vara med och skörda
frukterna av samhällets insatser för tätorterna.

Mot denna bakgrund finner jag de -

146

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

partementschefens och utskottets förslag
alldeles för generöst. Jag anser att
man i stället bör söka se till att markvärdebeskattningen
helt och fullt träffar
alla inköp av mark som görs för bostads-
och fritidsändamål med utgångspunkt
från det belopp som en gång betalts
för marken.

Herr Fridolfsson talade om egnahemsägarna
-— jag vet inte vad han avsåg
med det. Om herr Fridolfsson sätter
sig ned och räknar efter vilka som träffats
av skatten kommer han att finna
att det endast är de stora villorna —
de som finns i Djursholm eller på liknande
ställen. Men i dessa villor bor
icke människor som behöver någon
hjälp eller något stöd, utan de har ekonomiska
resurser att betala skatt lika
väl som övriga inkomsttagare i samma
inkomstläge får göra det i andra sammanhang.

.Tåg har funderat över varför icke
ockerlagen har kunnat tillämpas i fråga
om olika markförsäljningar m. m., som
är mycket upprörande. Det är märkligt
hur man, efter mitt sätt att se, vill försöka
slå vakt om en grupp, visserligen
förhållandevis liten, som ändå begår
brott gentemot medmänniskor -— enligt
min uppfattning mycket grova brott,
även om det hela sägs vara lagligt. Om
vi över huvud taget skall ha begreppen
brott och brottsbeskrivning, straff m. m.
i vårt land, måste vi också tillgripa
åtgärder mot dem som tar miljoner
från fattigt folk. Vi anser det vara
nödvändigt med en lagstiftning när det
gäller betydligt mindre brott — det
kanske rör sig om en person som snattat
i en snabbköpsbutik eller dylikt. Jag
tror att rättsutvecklingen i vårt land
och respekten för lag och för människors
likhet kräver att det slag av brott
jag här avser blir föremål för en bestraffning
som är likvärdig med andra
straff.

Om själva principen nu blir fastslagen
förbehåller jag mig givetvis rätten
att i fortsättningen försöka åstadkom -

ma en sådan lagstiftning att hemmen,
fritidsområdena m.m. kan skyddas från
alla spekulativa intressen. Jag förutsätter
även att finansministern med uppmärksamhet
skall följa denna fråga och
försöka lösa problemen på ett rimligt
och riktigt sätt.

Jag tror att samhällets rätt att tillgodose
sitt behov av mark för bostadsbebyggelse
och andra ändamål måste
utvidgas betydligt och jag anser att det
vore självklart att lagfästa denna rätt.
Det är ändå samhället som har skyldigheter
att ordna för bostadsbebyggelse
och annat.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag har velat ge uttryck
åt min förvåning över att människor
reagerar mot en lagstiftning som den
föreslagna och anser att den är farlig.
När herr Fridolfsson talar om att så
många människor aldrig har blivit miljonärer
på så kort tid som nu skulle jag
vilja säga till honom: Slutsatsen härav
borde vara att låta retroaktiviteten gå
ännu längre tillbaka. Om herr Fridolfsson
ställer ett yrkande om att lagen
skall gälla retroaktivt från den 1 januari
1967 kommer jag självfallet att stödja
honom. Han har inte framställt detta
yrkande ännu, men om han menar att
man har utnyttjat denna tidsfrist så
hänsynslöst som han säger, är det självklart
att han måste fullfölja sitt resonemang.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h) kort genmäle:

Herr talman! Att kritisera regeringen,
att påpeka att vissa socialdemokratiska
ståndpunktstaganden är mindre
välbetänkta eller kanske förkastliga, det
är nog något av det värsta vi kan ta
oss till.

När man inte kan diskutera själva
sakfrågan gör man som herr Lundberg.
Jag har flera gånger vid debatter här i
riksdagen råkat ut för att man drar in
min frikyrkliga förankring i resonemanget.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

147

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Jag har, herr talman, begränsat mig
till att påtala ett enligt mitt sätt att se
orimligt förslag, nämligen förslaget om
skatteplikt vid expropriation av villor
och egnahem. Att min ståndpunkt härvidlag
kan ge herr Lundberg anledning
att läsa högt ur Bibeln förstår jag inte;
det har inget med den aktuella frågan
att göra. Vi bör rimligtvis tala i sak;
det är nödvändigt för att få en någorlunda
hyfsad debatt.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag talar i sak, herr
Fridolfsson i Stockholm, kan jag aldrig
komma ifrån den grundförankring i en
idé och livsuppfattning som jag har.
Jag läser också Bibeln ganska flitigt,
eftersom den är en intressant bok som
innehåller många visa tankeställare,
även om herr Fridolfsson anser det
olämpligt att man läser upp dem i riksdagen.
Enligt min mening skall den
som har en frikyrklig förankring jämväl
följa Bibelns bud att försöka i handling
ge uttryck åt sin kristna livssyn.
Om man inte gör detta på ett område
som angår så många medmänniskor och
träffar en sådan kärnpunkt i svenskt
samhällsliv som hemmet, vad betyder
då en kristen livssyn?

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte i mitt anförande
klargöra att jag ansåg att villaägare
och egnahemsägare vid expropriation
skulle slippa statens inblandning
och slippa betala en tung skatt.
Jag kan inte finna att detta på något
sätt skulle strida mot en kristen livssyn.
Tvärtom bevisar väl ett sådant
ståndpunktstagande med all önskvärd
tydlighet att man slår vakt om medborgare
som kanske inte har det så gott
ställt.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vanliga villaägare är
helt skyddade när det gäller skatt m. m.

Om herr Fridolfsson verkligen ville beakta
deras intressen, skulle han ha redovisat
när skattskyldigheten inträder
för de mindre villaägarna. Det har han
emellertid inte gjort, utan han har bara
kommit med de vanliga påståenden som
man brukar använda i politisk agitation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det råder väl allmän
enighet beträffande själva målsättningen
i den föreliggande propositionen.
Det är givetvis orimligt att många av
dessa kapitalvinster skall helt undantas
från beskattning. Jag vill emellertid
säga till herr Lundberg, att så länge gällande
lagstiftning har möjliggjort sådana
vinster för en hel del människor, och
förfarandet alltså är tolererat av samhället,
så kan man inte påstå att de har
handlat oriktigt. De har ju följt de bestämmelser
som finns — det har finansministern
framhållit vid många tillfällen.
Man begår inget fel när man följer
lagens bestämmelser. De rättigheter vederbörande
har enligt lagen skall givetvis
tillämpas.

Fn annan sak är att felaktiga förhållanden
bör rättas till så snart som möjligt,
men det är också klart att en sådan
förändring bör genomföras enligt vedertagna
principer. För min del anser jag
att vedertagna principer inte följs genom
förslaget om en retroaktiv beskattning.
Därför håller jag med dem som
kräver att man i fråga om tidpunkten
för lagens ikraftträdande skall följa förslaget
i propositionen, som är det riktiga.

Det finns människor som ägt sina
fastigheter i över tio år och räknat med
dem såsom skattefria vid en försäljning.
Men så inträder helt plötsligt det förhållandet,
att fastigheterna i händelse av
försäljning riskerar att bli föremål för
en extra beskattning. Det gäller alltså
att härvid skapa övergångsbestämmelser
som är så rättvisa som möjligt.

Med de regler som förut gällt har för -

148

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

sälj ning av en gård eller ett markområde
i många fall skett inom familjen, varvid
köpesumman blivit helt godtyckligt
satt. Man har inte kunnat tänka sig de
vådor som det nya förslaget skulle medföra.
Men följden av förslaget blir att
vissa svårigheter nu uppstår i dessa fall.
Och det är väl inte dessa människor,
utan i stället de stora spekulanterna
som vi vill åt i detta sammanhang!

Med hänsyn härtill har motioner avgivits
i ärendet, och i reservationen nr
6 har upptagits yrkandet att köp som
skett inom familjen skall kunna betraktas
såsom tillkomna genom arv eller gåva.
Jag anser detta vara en mycket rimlig
begäran och jag ber därför att få
yrka bifall till reservation nr 6.

En annan sak är frågan om ackumulerad
inkomst. Det finns nu möjlighet
att dela upp en inkomst som indirekt
har intjänats under flera år men som
blir föremål för beskattning ett visst år.
I svensk skattelagstiftning har accepterats
principen att en sådan inkomst
skall kunna beräknas såsom ackumulerad
inkomst.

I fråga om vinster som uppkommit
vid dessa fastighetsförsäljningar föreligger
enligt mitt sätt att se ett analogt
förhållande. Den vinst som uppstått har
högst sällan tillkommit på en gång, utan
successivt under flera år. I många fall
föreligger det kanske också en vinst
som åstadkommits genom ren arbetsinsats
från säljarens sida. Det kan exempelvis
gälla en grundförstärkning, som
han har lagt ned mycket eget arbete på,
men det finns inte något direkt kapitalutlägg
som överstiger 3 000 kronor.

Jag har gärna velat säga detta också
till herr Karlsson i Huddinge, som ansåg
att det var fråga om en arbetsfri inkomst.
Det är inte säkert att det alla
gånger förhåller sig så. En sådan person
bör naturligtvis kunna få räkna
detta som ackumulerad inkomst.

I reservation nr 8 har föreslagits att
man vid försäljning av fastighet som innehafts
mer än 5 år skall kunna få vinsten
utslagen på 3 år. Detta är en rimlig

begäran, och jag vill yrka bifall till denna
reservation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter denna ganska
långa och tekniska debatt har jag egentligen
ingenting annat att göra än att
möjligen kommentera diskussionen
mera i allmän bemärkelse. Det har uttalats
en del komplimanger och artigheter
gentemot finansministern för propositionen,
och naturligtvis är jag utomordentligt
tacksam, överraskad och ödmjuk
inför detta.

Markvärdebeskattningen är en fråga
som varit politiskt utomordentligt ömtålig
under åtskilliga decennier. När jag
tänker tillbaka på vad som varit, påminner
jag mig förra gången en statlig
utredning lade fram ett förslag till sådan
beskattning — det skedde i mitten
på 1950-talet. Det var egentligen bara
ordföranden, en hög jurist, som kom
fram med ett förslag; i övrigt fanns det
lika många reservationer utan lagtext
som det fanns politiska deltagare i utredningen.
Och samtliga de politiska
partierna var representerade där, möjligen
med undantag för kommunisterna.

Som ett bevis på hur pass ömtålig
frågan var kan jag nämna att då jag
kom ut i landet under valrörelsen 1956
möttes jag av broschyrer utgivna av
folkpartiet och riktade till egnahemsägarna.
Dessa broschyrer innehöll mycket
dramatiska skildringar av hur regeringen
var i färd med att ta från egnahemsägarna
den lilla förtjänst de eventuellt
skulle kunna räkna med när de
sålde sitt egnahem. Och när vi under
valrörelsen 1962 diskuterade ett socialdemokratiskt
kommunalpolitiskt program,
fann jag någonting av samma
kontrovers. Vi talade då om nödvändigheten
av att kommunerna kunde lägga
sig till med erforderliga markområden.
Även då fick egnahemsägarna tjänstgöra
som det valpolitiska argument, med vilket
man ville slå regeringen i huvudet.

Onsdagen den 13 december 1967 Nr 52 149

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. in.

Det var bl. a. den argumentationen som
föranledde mig att i televisionen avge
en deklaration, som har refererats även
i dagens debatt.

Dessa inflammerade frågeställningar
är emellertid för dagen nedlugnade, jag
kan gott säga helt pacificerade. Detta
är väl bara att hälsa med stor tillfredsställelse.

Jag trodde inte att den föreliggande
propositionen skulle bli en sådan succé
bär i riksdagen. Även denna proposition
har bakom sig en parlamentarisk
utredning, som arbetat i många år och
som under en hård och energisk ordförande
har piskats ihop till enighet. För
min del tog jag mig friheten att ur rent
fiskal synpunkt skärpa kommitténs förslag.
Till min glädje och även förvåning
finner jag nu att utskottet — och jag
föreställer mig hela riksdagen — i dag
är redo att ta djärvare och mera fiskalt
på denna fråga än de borgerliga representanterna
i kommittén velat gå med
på. Jag skall inte dra några slutsatser
av det, jag bara tillåter mig att säga att
det naturligtvis är mycket trivsamt när
en proposition för en gångs skull blir så
väl mottagen som denna.

Jag fäste mig vid att herr Vigelsbo
sade att propositionen är bra men att
den har ett fel: den skulle ha lagts fram
tidigare. Herr Vigelsbo citerade därvid
ett tidningsuttalande som han gjorde
till sitt och jag föreställer mig till hela
centerpartiets, eftersom herr Vigelsbo
ju är en mycket framgångsrik talesman
för sitt parti i sådana här skattefrågor.

Därutöver sade emellertid herr Vigelsbo
något som jag tycker bör kommenteras.
Han framhöll att prisstegringen
på mark i själva verket är en följd
av för det första inflationen — jag kan
delvis ge honom rätt däri, även om jag
använder begreppet inflation med något
större nyansering än herr Vigelsbo —-och för det andra den kommunala
markköpsaktiviteten, som drivit upp
priserna, samt även privata kapitalägares
aktivitet. Herr Vigelsbo konstaterade
att också kyrkan och skådespe -

larna varit mycket aktiva på detta område.
Det var en i och för sig ganska
originell kombination, men jag tror inte
att herr Vigelsbo hade några onda avsikter
att diskriminera den mycket
vördnadsbjudande kyrkan i detta sammanhang.

Herr Vigelsbo fortsatte med att säga
att det egentligen bara är centerpartiet
som varit förutseende nog att ana vart
det hela skulle leda och att detta parti
därför kämpade hårt mot alla liberaliseringar
av jordförvärvslagen. Hade den
gjorts lika restriktiv som centerpartiet
önskade, skulle denna kalk nu ha gått
ifrån oss, sade herr Vigelsbo.

Jag tycker det är en ofullständig,
orättvis och oriktig historieskrivning.
Jag skall inte beröra detta med kyrkan
och skådespelarna utan ägna mig åt
kommunernas markköp. Vi har väl alla
varit angelägna om att kommunerna
skulle kunna köpa mark helt enkelt av
den anledningen att kommunerna måste
tillgodose sitt behov av mark för exploateringsändamål.
Vi lever i en tid med
väldig ansamling av människor till städer
och tätorter, och man har inte velat
ha den privata spekulationen så att säga
springande lös i kommunernas närhet.
För att förebygga det har kommunerna
varit tvingade att skaffa sig markarealer
i tillfredsställande utsträckning.

Den kommunala aktiviteten på detta
område har varit i alla avseenden prisvärd,
och jag tror att man skall undanta
den när man är ute för att skaffa syndabockar
för anledningen till den prisstegring
som kunnat inregistreras. Denna
prisstegring skulle säkert blivit ytterligare
accentuerad om inte kommunerna
varit så aktiva och kunnat göra de stora
markköp som de i kraft av sin kollektiva
styrka lyckats med.

Den nu föreslagna lagstiftningen har
redan haft en utomordentligt god effekt
därigenom att kommunerna under de
senaste månaderna har haft en chans
att göra fördelaktiga markköp. De har
utnyttjat den chansen och det är möjligt,
ärade kammarledamöter, att vi när

150

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

vi kan se utvecklingen i dess tidsperspektiv
skall finna att lagen gjort sin allra
största nytta under de två, tre eller
fyra månaderna före den 1 januari 1968,
innan riksdagen i enighet beslutat att
antaga den.

Jag skall väl så här i debattens slutskede
inte ta upp någon längre diskussion
med herr Vigelsbo om de liberaliseringar
i jordförvärvslagen som riksdagen
har accepterat, även om jag har
gamla intressen på detta område. Det
är väl inget tvivel om att dessa liberaliseringar
stått i harmoni med tidsutvecklingen.
De har varit nödvändiga;
man har inte kunnat låsa fast sig vid
en jordlagstiftning från åren 1946 och
1947. Jag var själv med och hjälpte till
att skriva urkunderna för den jordlagstiftningen
när jag började i kanslihu set.

Då var situationen och perspektivet
annorlunda. Men tiden rullar vidare,
och vi får lov att följa med. De liberaliseringar
som gjorts på detta område
har varit nödvändiga. Att kommunerna
haft rättighet att köpa mark alldeles
bortsett från jordförvärvslagens begränsningar
har säkerligen, sett ur folkhushållets
synpunkt, varit uteslutande
till nytta.

Även om jag tyckte att herr Karlsson
i Huddinge i sitt senaste inlägg retirerade
från vad han sade i det första inlägget,
vill jag ändå säga till honom,
att man måste se hela detta skatteförslag
som en helhet. Det är riktigt att
det blir en skattelättnad för dem som
köper en fastighet och sedan säljer fastigheten
efter två och före tio år. Men
slutsumman av det hela blir ändå en
påtaglig skatteskärpning. Herr Karlsson
medgav det i sitt andra inlägg. Vi har
försökt göra en uppskattning och kommit
fram till att det ur denna synpunkt
blir en fiskal skärpning som kan värderas
till 60 miljoner kronor per år,
även om jag medger att denna siffra
bygger på många osäkra bedömningsgrunder
och därför får användas litet
försiktigt.

Man kan fråga sig, varför inte finansministern
och regeringen föreslagit en
hårdare beskattning på en spekulativ
markvinst, när just spekulationsmomentet
utdömts av en enhällig riksdag. Jag
tror att herr Brandt gav det riktiga svaret
på den frågan när han sade att det
gällt att hitta en kompromiss, en väg
mellan Scylla och Carybdis. Såsom herr
Brandt sade, måste man se till att man
får ut skatt på spekulationsvinsterna
utan att ta till så mycket, att man definitivt
hindrar det markutbyte som kontinuerligt
måste förekomma.

Det har förekommit litet siffergymnastik
i denna debatt. Jag skall inte ge
mig in på en sådan i någon större omfattning.
Jag skall bara anföra ett par
siffror. Om t. ex. en egnahemsägare köpt
en fastighet för 10 000 kronor och säljer
den efter 20 år blir realisationsvinsten
skattefri, även om han erhåller
50 000 kronor för fastigheten. Får han
ut 100 000 kronor, börjar han ha känning
av beskattningen, ty då skall 13 000
kronor tas upp som beskattningsbar inkomst.
Men om han köpt fastigheten för
10 000 kronor och säljer den för 100 000
kronor efter 20 år, tycker jag nog att
man inte träder hans intressen för nära
genom att 13 000 kronor skall vara beskattningsbar
inkomst.

Jag har velat säga detta, eftersom
jag hos den siste talaren tyckte mig finna
ett uttryck för uppfattningen, att vi
gick för hårt fram även gentemot de
mindre fastighetsägarna. Jag skall ta
ett exempel med högre prisläge. Om fastighetsägaren
köpt fastigheten för 50 000
kronor och säljer den redan efter 10 eller
20 år för 100 000 kronor — det är
ju en påtaglig skillnad mellan inköpspris
och försäljningspris — så slipper
han enligt förslaget också realisationsvinstbeskattning.
Det är först om försäljningsvärdet
stiger till 200 000 kronor
som han får känna på beskattningen;
säljer han fastigheten till detta pris
efter 10 år, måste han ta upp 20 000
kronor som beskattningsbar inkomst.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

151

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Jag går vidare med exemplifieringen
— nu kommer jag in på herr Jonassons
område. En jordbrukare som köpt sin
fastighet för 50 000 kronor och som efter
20 år säljer den för 500 000 kronor
måste ta upp en ganska kraftig summa
till beskattning: 245 000 kronor. Men
det är ju också litet skillnad mellan
50 000 och 500 000. Denna skärpning
ökar sedan gradvis allteftersom beloppen
man köper respektive säljer för
ökar. Låt mig ta ytterligare ett exempel.
Har man köpt fastigheten för 100 000
kronor och säljer den för 1 miljon kronor
efter 10 år — en sådan vinst är i
dag helt skattefri — så skall vederbörande
efter lagens genomförande ta
upp 600 000 kronor som beskattningsbar
inkomst. Eftersom man inte accepterat
principen om ackumulerad inkomst
innebär detta att skatten kommer
att uppgå till en ganska imponerande
summa.

Jag går vidare i exemplifieringen och
kommer nu upp på de verkligt stora
markspekulanternas område. Har man
köpt fastigheten för 1 miljon och säljer
den efter 10 år för 5 miljoner — detta
är inget ovanligt i områdena kring storstäderna;
vi har sett exempel härifrån
stockholmstrakten där skillnaden mellan
inköpspris och försäljningssumma
varit både den två- och tredubbla —
så kommer i fortsättningen 2 630 000
kronor att tas upp som beskattningsbar
inkomst. Eftersom principen om ackumulerad
inkomst inte accepterats får
man betala det på ett år. Detta innebär,
eftersom sådana här transaktioner brukar
göras av folk med mycket höga
marginalskatter, att man i allmänhet
får lämna ifrån sig drygt ett par miljoner
till det allmänna av sin vinst.
I dagens läge går däremot fastighetsägaren
i detta exempel helt fri från skatt
på vinsten.

Tankegången är följaktligen — detta
har understrukits tidigare — att man
inte skall beskatta de mindre markförsäljningarna
men ta i med hård -

handskarna när det gäller de större.
Man kan givetvis fråga sig varför vi
inte tar i ännu hårdare, och jag har
redan redogjort för anledningen härtill;
det gäller att träffa en sådan kompromiss
att man kan räkna med ett
kontinuerligt markutbud, och sedan får
erfarenheterna utvisa om vi skall gå
vidare och skärpa reglerna ytterligare.

I den föregående debatten har frågan
om herrar Brandts och Einar Erikssons
motion spelat en stor roll. Jag har i
vissa inlägg kunnat spåra försök att
ställa motionärerna i motsatsställning
till regeringen när det gäller synen på
de problem som tas upp i motionen.
Låt mig, herr talman, deklarera, att
jag gillar herr Brandts och herr Erikssons
motion. Med hänsyn till de rapporter
vi fått utifrån landet innebär
den en nödvändig korrigering av propositionen.
Dessa rapporter visar hur
man velat ordna för sig genom att
före den 1 januari ge fastigheterna ett
så högt ingångsvärde, att man vid försäljning
efter den 1 januari skulle
slippa ifrån realisationsvinstbeskattningen.
Det etablerades följaktligen
mystiska bolag under benämningen
handelsbolag, och det gjordes affärer
mellan föräldrar och barn utan att det
i någon som helst mån förändrade
äganderätten. Barnen tog ju inte över
fastigheten och började bruka den. Man
gjorde bara upp en överenskommelse i
syfte att lägga till rätta för sig när det
gällde verkningarna av den skattelagstiftning,
vars principer kammaren enhälligt
kommer att acceptera.

Jag är därför litet förvånad, när jag
hör att yrkande om avslag på motionen
försvaras med en del formella argument
om det oriktiga i en retroaktiv
lagtillämpning. Jag är överraskad över
att det finns talesmän som så engagerat
anför detta formella resonemang. Jag
vill inte vara elak, men faktiskt uppträder
man här som något slags advokat
för dem som genom dessa skenaffärer
vill undanröja konsekvenserna

152

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

av ett lagförslag, som denna riksdag
enhälligt kommer att fatta beslut om,
undanröja konsekvenserna av de principer
som denna riksdag enhälligt ansluter
sig till. Jag har litet svårt att se
liur hedervärda riksdagsmän kan engagera
sig i denna argumentering med
åberopande av formella skäl och argument.

Jag menar att illegala affärer icke
skall äga rum utan skatteläggning under
tiden den 8 november—den 31 december
1967. De skulle inte heller ha fått
äga rum, om herr Vigelsbo hade fått
som han velat. Han inledde nämligen
sitt anförande med att säga: Lagen
är bra, men den kommer alldeles för
sent. Om herr Vigelsbo skulle ha fått
som han velat, skulle lagen ha varit i
kraft tidigare, och då skulle man ju inte
ha behövt stå och diskutera om vad
som händer mellan den 8 november
och den 31 december.

Vidare är det ju ändå så, att man inte
förbjuder några affärer mellan föräldrar
och barn under denna tid, lika litet
som man kommer att förbjuda några
affärer mellan föräldrar och barn efter
den 1 januari Men skillnaden mellan
herr Einar Erikssons och herr Brandts
motion, som har godtagits av utskottet,
och reservationerna är, att enligt utskottets
utlåtande man inte genom sådana
här affärer får lägga till rätta
för sig för att slippa en kommande
skatt. Enligt reservanternas uppfattning
borde man få lägga till rätta för
sig för att slippa en kommande skatt
efter den 1 januari.

Det kommer, som jag sade, att göras
affärer mellan föräldrar och barn även
efter den 1 januari, där man inte har
lagt till rätta för sig, vilket man hade
haft möjlighet att göra under tiden
8 november—31 december om motionerna
inte hade kommit. Jag tror inte att
vare sig herr Vigelsbo, herr Larsson i
Umeå eller herr Magnusson i Borås går
upp och säger: Det är synd om alla
dessa som gör affärer mellan föräldrar

och barn efter den 1 januari. I fråga
om dem accepterar man, att de gör affärer
och tar skattekonsekvenserna.
Men just dem som gör affärer under
denna tid, dessa veckor mellan den 8
november och den 31 december, har
man på något underligt sätt börjat tycka
synd om. Här är det inte fråga om annat
än att motionärerna med utskottets
tillstyrkan har velat stoppa de tendenser
till skatteflykt, som står helt i strid
med principerna i den lagstiftning som
denna kammare kommer att fatta beslut
om.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av finansministerns
resonemang om markspekulationerna
kring tätorterna vill
jag säga att jag är medveten om att det
betalats för mycket vid kommunala förvärv
utanför tätorter. Jag vet emellertid
också att kommunerna köper gårdar
långt utanför kommun- och stadsgränserna
för att tillförsäkra sig bytesobjekt
och vid sådana tillfällen betalas
det ganska betydande överpriser, vilket
gör att jordbrukarna utestängs från
möjligheten att förvärva den jord de
behöver. Jag har fortfarande den uppfattningen
att jordförvärvslagens slopande
var ett missgrepp. Det borde ha
funnits något annat instrument som förhindrat
att alla spekulationens krafter
släpptes lösa, vilket skedde beträffande
bolag, kommuner och — jag säger det
ännu en gång — kyrka och skådespelare,
som finansministern särskilt lagt
tonvikten vid.

Både jag och många andra har framhållit
att den nu föreslagna lagen borde
ha införts tidigare. Hade den kommit i
fjol hade de som nu gjort dessa köp
efter den 8 november varit utestängda,
eftersom lagen redan skulle ha gällt.
Jag menar att det här liksom på så
många andra områden blir så, att de
som man egentligen skulle vilja komma
åt klarar sig, medan de som kanhända
inte har samma juridiska insikter och

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

153

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

juridiska hjälp som andra åker fast och
blir lidande på lagstiftningen. På vårt
håll anser vi att detta inte är alldeles
riktigt.

Herr Lundberg talade om skenköp,
och det är möjligt att sådana förekommer
men hur skall man kunna dra upp
gränsen mellan legala köp och skenköp.
För min del har jag mycket svårt att
förstå att det skulle vara möjligt.

Många faktorer hör ihop med detta
problem men jag tror säkert att lagen
är riktig och att den bör komma till
stånd — härom har det ju inte heller
diskuterats — nien vi anser att den inte
bör tillämpas förrän den dag som finansministern
föreslagit, nämligen den
1 januari 1968. Det var detta som vi tog
fasta på vid studiet av propositionen.

Jag skall sluta med att fråga vad det
är som har hänt. Det förefaller som om
det skulle finnas en uppfattning i kanslihuset
som sedan ändrats utanför detta.
Vid vissa tillfällen finns det tydligen
också åsikter i kanslihuset som helt försvinner.
Man blir ibland förvånad över
att sådant kan hända.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! »Land skall med lag
byggas.» Detta är hämtat från den gamla
Upplandslagen och har tjänat som
motto för svensk lagstiftning och hela
vår rättstillämpning tiderna igenom. 1
de olika lagarna har en enskild medborgares
skyldigheter gentemot samhället
och andra medborgare blivit fastställda.
Även hans rättigheter i förhållande
till samhället och till andra medborgare
har fastslagits. Det har stått
var och en fritt att verka för ändringar
i gällande lag, men till dess ändringarna
genomförts i den ordning grundlagarna
stadgar har även de med en viss
lagstiftning missnöjda fått finna sig i
vad som är föreskrivet. Lika oeftergivligt
som detta krav på laglydnad hos
medborgarna är måste också i ett rättssamhälle
kravet vara på den enskildes

rätt att utan sanktionsåtgärder från
samhället förfara så som är tillåtet enligt
gällande lags anda och ordalydelse.
Om lagstiftaren sålunda vill ålägga medborgaren
nya skyldigheter, skall detta
ske genom att en ny lag fastställes i vederbörlig
ordning och får träda i kraft
sedan lagen antagits.

Jag är ganska säker på att finansministern
och jag därvidlag i princip är
ense. Men tyvärr är otack världens lön.
Det har jag anledning konstatera i dag.
Jag har i mitt huvudanförande och i
mina repliker på allt sätt försökt slåss
för den proposition finansministern
lagt fram och i vilken han föreslagit att
lagen skall träda i kraft den 1 januari
1968; han har sålunda inte tänkt sig
någon retroaktivitet. Till min förvåning
ansluter sig finansministern nu till den
av socialdemokraterna herrar Einar
Eriksson och Brandt väckta motionen
och säger att det är nödvändigt att göra
den korrigering som där föreslås. Man
frågar sig då vad som inträffade här i
landet dagarna mellan den 8 och 23 november,
som ger regeringen anledning
att helt ändra uppfattning.

Finansministern uttryckte förvåning
över att det finns hedervärda riksdagsmän
och ledamöter av denna kammare
som är beredda att strida för formella
argument. Vi gör oss till advokater för
affärer av detta slag och försöker undanröja
konsekvenserna av lagen, sade
finansministern. Det tycker jag var en
hård beskyllning. Jag befinner mig
emellertid i utomordentligt gott sällskap.
Hela vår högsta juridiska expertis på
området har nämligen funnit anledning
att fästa uppmärksamheten på vad det
innebär som vi här skulle komma att
besluta om.

Vad inträffar när man nu vill börja
tillämpa en ny metod på detta område?
Jo, regeringen tar i realiteten tillhaka
en väsentlig del av propositionen, nämligen
själva ikraftträdandebestämmelserna.
Det tycker jag är ganska allvarligt.
Och man gör det inte direkt utan

154

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

låter partivänner i riksdagen motionera Men det intressanta i detta sammanom
saken. Det är mot detta sätt att i ef- hang är att finansministern 15 dagar efterhand
lägga fram helt andra förslag, ter det att han lagt en proposition på

som skapar icke önskvärda förhållan- riksdagens bord finner det riktigt att

den i vårt samhälle, som vi har reage- gå från propositionen och ansluta sig

rat i vårt parti. Och även övriga oppo- till den från socialdemokratiskt håll

sitionspartier har slutit upp mot vad väckta motionen. Det är bara detta jag

som yrkats från socialdemokratiskt håll. velat konstatera.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern uppskattade
mycket att han fick beröm för
denna proposition, och det var ju roligt
att höra. Det är helt naturligt att
han får beröm från det parti jag företräder,
eftersom propositionen i stort
sett följer riktlinjerna i folkpartiets
progam i dessa frågor vilket antogs på
landsmötet 1966. Det är ju bra att vi är
överens om lösningarna.

Sedan gjorde emellertid finansministern
en uträkning för att visa hur generös
propositionen är — och det är den
ju också i väsentliga avseenden — men
vad man mest tydligt får fram av de
stora skillnaderna i kronor räknat, herr
finansminister, är den penningvärdeförsämring
vi haft under de gångna
åren. Om man inte tar hänsyn till penningvärdets
fall under de senaste 20—
30 åren, kan det synas som om mycket
stora vinster kan göras utan beskattning,
ehuru det i själva verket inte är
fråga om några vinster. Om detta torde
vi i princip vara ense. Jag tycker dock
att det bör påpekas, så att det inte uppstår
en felaktig föreställning om förhållandena.

Jag fick vidare ett klart besked från
finansministern att han gillar det förslag,
som framförts från socialdemokratiskt
håll i utskottet om att skatten skall
utgå retroaktivt. Såsom jag tidigare
framhöll är vi visserligen ense om att
man bör klämma åt dem som försöker
komma undan skatt, men vi anser att
det uppstår sådana skadeverkningar av
förslaget om retroaktivitet att det inte
kan accepteras.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tyckte
att jag retirerade i mitt andra anförande
när jag erkände att den föreslagna
beskattningen innebär en skärpning av
markvinstbeskattningen. Jag framhöll
emellertid i mitt första anförande att
detta i vissa fall är förhållandet. Jag
tilläde också att det mest frånstötande
i den nuvarande beskattningen, den
fullständiga skattefriheten efter 10 år,
nu avskaffas, och det är naturligtvis
mycket väsentligt. Jag framhöll dock
att det blir lättnader i andra fall och
jag fick inte någon egentlig förklaring
från finansministern till vad som är anledningen
till att sådana skall genomföras
i tider som dessa.

Vidare sade finansministern att man
inte får tillgripa en för hård beskattning.
Jag tyckte nog ändå att herr
Strängs exempel till fullo bevisade att
detta förslag trots framsteg i vissa avseenden
innebär en synnerligen mild
beskattning. Finansministern sade att
han inte hade trott att propositionen
skulle bli en sådan succé, och han avsåg
då närmast uppslutningen i sak på
borgerligt håll. Utan att på något sätt
vilja vara ironisk vill jag säga att denna
uppslutning också är en betygsättning
av propositionen. Jag betvivlar att belåtenheten
är lika stor på andra håll i
samhället.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern vände
sig till mig och sade att en jordbrukare,
som köpt en fastighet för 50 000 kronor

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

155

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

och sedan säljer den för 500 000 kronor,
bör bli beskattad för detta. Ja, jag har
också tidigare framhållit — vilket vi väl
alla är överens om -— att så stora vinster
naturligtvis skall beskattas.

Vidare påstås det att det, sedan propositionen
framlades, till domsagorna
inkommit ansökningar om lagfarter i
samband med en mängd fastighetsaffärer.
Jag vill bara påpeka att den propaganda
mot propositionen som bedrivits
nog i vissa fall gått till överdrifter och
kanske har medfört, att många i onödan
blivit skrämda till att göra dessa affärer.
Det kanske visar sig att det inte är
så många av dessa som man tidigare
trott, vilka drabbas av denna skatt.

Slutligen tyckte finansminstern att vi
är snälla när vi i stort sett enhälligt antar
den framlagda propositionen. Jag
vet inte hur diskussionen gått bland utskottsledamöterna,
men det kanske kan
tänkas att denna snällhet beror på att
de var rädda för att regeringen annars
helt eller delvis skulle dra tillbaka propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag sade väl ungefär
vad jag behövde säga i mitt förra inlägg,
men jag vill ändå replikera herr
Vigelsbo.

Jag går så långt att jag hävdar, herr
Vigelsbo, att även om en stad eller en
kommun köper ett markområde för att
med det markområdet i hand skaffa sig
en möjlighet att byta till sig andra
markområden, vilka är nödvändiga för
den kommunala expansionen, så är detta
riktigt. Och jag finner det även riktigt
om en stad eller en kommun köper
ett markområde som staden eller kommunen
vill reservera såsom fritidsområde
för sina inbyggare.

Vad jag har velat säga är alltså att
när herr Vigelsbo staplar upp alla de
kriterier, på vilka han sedermera bygger
sin inflationsteori, så bör han un -

danta den kommunala aktiviteten. Denna
har inget med inflationsargumentet
att göra.

Det låter ju mycket märgfullt och bra
när herr Magnusson i Borås talar om
att »land skall med lag byggas». Vi är
alla eniga på den punkten. Men det slog
mig omedelbart att när statsminister
Per Albin Hansson år 1940 grundade
sitt förstamajtal på Ladugårdsgärde på
temat att »land skall med lag byggas»,
så tilläde han »men lagen skall vara
lika för alla». Det var alltså ett väsentligt
tillägg som Per Albin Hansson
gjorde.

Nu vet vi att det skett försäljningar
under tiden efter den 8 november, där
ägaren sålt fastigheten till ett handelsbolag
som bestått av honom själv och
hans hustru. Och man skall ju vara rätt
fattig på fantasi om man inte kan räkna
ut vad som ligger bakom sådana affärer.

På samma sätt är det med dessa plötsligt
påkomna försäljningar mellan föräldrar
och barn — utan att det sker någon
som helst praktisk förändring i
äganderättsförhållandena, utan att någon
ny ägare tar över gården och brukar
den eller tar ansvaret för fastigheten.
Det kan t. o. m. vara minderåriga
som man säljer till med vederbörligt
tillstånd.

Det finns ingen anledning, menar jag,
att sätta de personer som gör sådana
här affärer under den begränsade tid
det gäller —- mellan den 8 november
och den 31 december — i en annan
ställning än alla dem som kommer att
göra affärer efter den 31 december. Jag
tycker därför att de som framhåller att
land skall med lag byggas även bör beakta
det betydelsefulla tillägget, att lagen
skall vara lika för alla. Det har sin
betydelse för vad som kommer att äga
rum på området.

Allra sist vill jag säga till herr Larsson
i Umeå, att i de exempel jag anförde
hade korrigeringar i slutresultaten
självfallet gjorts med hänsyn till bl. a.
penningvärdeförsämringen.

156

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är just med hänsyn
till att lagen skall vara lika för alla som
vi anser att det inte är rimligt att beskattningen
ges retroaktiv verkan. Självfallet
kan man anföra sådana exempel
som finansministern redovisar, men det
förvånar mig att man i finansdepartementet
hunnit gå igenom de olika fastighetsaffärer
som skett mellan den 8
och 23 november i så stor utsträckning,
att man kan säga att det förekommer
många fall av detta slag. Jag har svårt
att tro att så skulle vara fallet.

Men de som gjort fullt legala köp
kommer i en ganska egendomlig situation.
Herr Sträng säger att det inte finns
anledning att behandla dem som gjort
affärer mellan den 8 november och 31
december på annat sätt än dem som
kommer att göra affärer efter den 31
december. Men det kan finnas personer
som slutit affärer t. ex. efter den 8 maj
och som ännu inte lämnat in sina lagfartshandlingar
den 8 november och
som kommer i en annan situation på
grund av den retroaktiva verkan. Det är
mot detta vi har reagerat.

Det finns inte någon anledning att
skapa olika bestämmelser för människorna
i detta land bara för att det finns
en och annan som på detta sätt försöker
utnyttja kryphålen. Jag tror inte att finansministern
kommer åt de människor
som han vill komma åt genom denna åtgärd,
men däremot uppstår stora besvärligheter
och konsekvenser, som vederbörande
köpare inte alls räknat med.

Om en gård övergår från far till son
kan det inte betraktas som något fel
vare sig om överlåtandet sker i år eller
något annat år. Det är väl fullt naturligt
att så sker, för meningen är väl att
att gården så småningom skall gå över
till sonen.

Herr STERNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
är mycket vänlig mot kommunalmännen

i dag. Han talar om att kommunalmännen
och kommunerna har försett sig
med mark under tidigare år för att klara
situationen när det gäller generalplanering
o. d. Det är alldeles riktigt. Jag
skulle emellertid tro att det finns en hel
del kommunalmän i Sverige som kommer
att bli ganska förvånade när de läser
referat från denna debatt. Vi kommunalmän
är nog av den uppfattningen,
att det som hämmat våra strävanden att
förse kommunerna med mark i tillräcklig
utsträckning har varit finansminister
Strängs förmåga att hålla ihop penningpungen
när vi behövt låna pengar
för att i vällovligt syfte skaffa mark.

Med den erfarenhet jag har kan jag
inte undgå att säga att, oavsett det vällovliga
syftet hos kommunerna när det
gäller att köpa mark, måste kommunernas
intresse för markköp ändå ha påverkat
prissättningen, precis som herr
Vigelsbo sade. Man kan inte komma
ifrån att ju fler spekulanter det finns,
desto mer stiger priserna — det brukar
vara så.

I detta sammanhang kan jag inte göra
annat än återkomma till en frågeställning
som jag tog upp i mitt tidigare anförande:
Är man på finansdepartementet
medveten om att kommunerna — när
regeln om beskattning av ackumulerad
vinst inte kan godkännas — i mycket
stor utsträckning går miste om möjligheten
att förse sig med mark under
kommande år? Kan man inte tänka sig
att mjuka upp reglerna, så att inte progressiviteten
slår igenom så hårt som
den kommer att göra efter genomförandet
av det framlagda förslaget?

Herr RINGABY (li):

Herr talman! Vad man än kan säga
om finansminister Sträng så inte är det
att han gjort stora ansträngningar för
att förenkla vårt skattesystem.

Det krångel och det utredningsarbete
som i framtiden kommer att uppstå för
de allra flesta mark- och fastighetsägare
torde bli avsevärt. Detta kommer att

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

157

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

medföra en mycket hård belastning på
skattemyndigheterna med risk för köbildning
även utanför dessa institutioner.

Hur skall man kunna bevisa, herr finansminister,
förbättringsarbeten som
gjorts för flera årtionden sedan och beträffande
vilka arbeten inga kvitton
finns, eftersom tidigare lagstiftning inte
krävt detta? Är det värt besväret att inrangera
alla Sveriges villaägare, sommarstugeägare,
jordbrukare och skogsägare
i de s. k. tomtjobbarnas skara och
låta dessa människor belasta skattemyndigheterna
när det gäller att räkna fram
den summa som skall inkomstbeskattas
vid varje försäljning av ett stycke mark
eller av en familjebostad?

Utredningsarbetet och bevisförfarandet
kommer man ändå aldrig ifrån, herr
Brandt. Även om vi skulle slippa skatten
belastas alla dessa människor med ett
omfattande och tidsödande arbete. Jag
tror att herr Brandt kommer att tala
för döva öron om han försöker intala
Sveriges villaägare att de inte får någon
skatt, ty det kommer de att få.

Finansministern är mycket fiffig när
han använder siffror för att bevisa att
en villaägare slipper skatt. Han går ut
från små fastigheter för 5 000—10 000
kronor och räknar fram att vederbörande
får sälja för så och så mycket utan
att erlägga skatt. Det beror på att 3 000-kronorstillägget inverkar så pass mycket
beträffande dessa små fastigheter
för 5 000—10 000—20 000 kronor. I sådana
fall innebär uppräkningen med
3 000 kronor om året för fastigheten ett
högt belopp i förhållande till försäljningssumman,
men hur förhåller det sig
med vanliga fastigheter?

Jag blev häromdagen uppsökt av en
villaägare i Roslags Näsby, som frågade
mig vad han skulle få för skatt på sin
villa, som kostade 90 000 kronor att
bygga år 1958, om han sålde den efter
den nya skattelagens ikraftträdande.
Han kan inte ta så stort pris för villan
utan att råka i skattefara. 90 000 kronor

kostade den för tio år sedan; det beloppet
får han väl -— jag har inte tabellerna
här — räkna upp med ungefär hälften,
cirka 40 000 kronor, och han får
lägga till 3 000 kronor per år, men av
resten måste han ta upp 75 procent som
inkomst att skatta för, herr Brandt. Bestämmelserna
slår alltså ganska hårt.
Den vanliga försäljningssumman i Roslags
Näsby ligger i dag på 200 000 å
220 000 kronor, och detta betraktar inte
folk som någon tomtjobbarvinst.

Jag vill ställa några direkta frågor till
bevillningsutskottets ärade socialdemokratiska
ledamöter, främst till herr
Brandt. För det första: Avser ni att
trycka någon sorts broschyr att sändas
till villaägare och sommarstugeägare
med upplysningar om att de fr. o. in. år
1968 måste föra böcker över sina utgifter
för att kunna bevisa förbättringskostnader
och slippa en orättfärdig beskattning
i framtiden? Det är vad de
kommer att tvingas göra, herr Brandt.

För det andra: Avser ni även att uppmana
villaägarna och sommarstugeägarna
att samla ihop minst 3 000 kronor till
varje förbättringsarbete, så att pengarna
inte blir bortkastade? Denna bestämmelse
drabbar de små inkomsttagarna
hårdast, vilket numera tycks ha blivit
regeringens melodi. En stor inkomsttagare
har ingen svårighet att få fram
3 000 kronor för att göra en förbättring,
men för de små inkomsttagarna kan det
vara besvärligt att skaffa fram detta belopp
på en enda gång. Regeringens nya
politik tar ingen hänsyn härtill.

För det tredje: Avser ni också att tala
om för dessa villaägare och egnahemsägare
att det fr. o. m. år 1968 får vara
slut med arbetsbyten grannar emellan?
Snickaren får inte hjälpa muraren att
göra en veranda och muraren får inte
hjälpa snickaren med en tillbyggnad
utan att ta betalt i pengar, spara kvittona
och se till att det rör sig om minst
3 000 kronor på ett år. Vederbörande
måste nämligen kunna redovisa detta
vid en framtida försäljning för att slippa
skatta för utgifterna. Jag tror att

158

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

villaägarna betackar sig för herr
Brandts omvårdnad.

Var detta meningen med socialdemokraternas
stolta stridsrop mot tomtjobbarna
i 1966 års valrörelse? Regeringen
gör sannerligen inte stora ansträngningar
för att förbättra sin position hos valmanskåren.
För att komma åt de 2—3
procent av alla markförsäljningar som
kan betraktas som spekulativa drämmer
den till alla försäljningar och tvingar
in alla säljare av mark och fastigheter
i ett tidsödande redovisningsarbete och
bevisförfarande, som på intet sätt står
i relation till de 80 miljoner kronor som
beräknas strömma in till statskassan genom
denna skatt.

Ända sedan finansministern gjorde
sitt berömda uttalande att villaägarna är
hans folk har dessa haft anledning att
känna sig bekymrade över hans speciella
omtanke. Först kom den extra skatten
på lyxvillor, vilken visat sig bli en
skatt på högst ordinära familjebostäder.
I dag behandlas den nya skatten på
oförtjänt markvärdestegring, vilken
kommer att upplevas som en oförtjänt
skatt på nya markvärden. Vinster som
många människor kommer att uppleva
som högst normala och välförtjänta —
efter ett helt livs hårt arbete, med kanske
liten inkomst, på en fastighet —
skall alltså nu topphuggas av progressiviteten
i skatteskalorna.

Ingen protesterar emot att stora spekulationsvinster
beskattas. Men därifrån
är steget långt till den invecklade skattebyrålcrati
och beskärning av måttliga
vinster som detta förslag innebär. De
många invecklade och ordrika nya paragraferna
i kommunalskattelagen kommer
att garantera skatteprocessernas
mångfald vid helt vanliga fastighetsförsäljningar
i framtiden, och det kan väl
inte vara en angelägen skattepolitik.

Vårt utomordentligt rangliga skattehus
skall alltså nu få ytterligare en våning
påbyggd utan att någon hänsyn tas till
de andra våningarnas funktioner och
konstruktion eller till byggnadens bärkraft
över huvud taget. För närvarande

pågår t. ex. en utredning om vår nuvarande
mycket komplicerade skogsbeskattning,
men detta hindrar inte regeringen
från att lägga sin nya skatt på
markvärdestegringar ovanpå denna
skatt och därigenom skapa kaotiska förhållanden.
Flera remissinstanser har
krävt en samordning med skogsbeskattningen,
men här läggs våning på våning
utan några som helst krav på ritningar
eller planering.

Skattekraften tar man heller inte någon
hänsyn till i detta förslag. Skillnaden
mellan uppräknat inköpspris och
försäljningspris är beskattad vinst, även
om skulderna skulle vara lika stora som
vinsten. Det är sannerligen en ny princip
i svensk skattelagstiftning!

Finansministern försäkrar att vanliga
villaförsäljningar och jordbruksförsäljningar
inte skall drabbas av någon
skatt. Regeringen har ju tillåtit en ur
socialistisk synpunkt godtagbar vinst,
som inte skall beskattas. Regeringen
kan dock vara övertygad om att vanliga
människor kommer att ha en helt annan
uppfattning om denna beskattning när
de i framtiden kommer att konfronteras
med detta förslag.

Enligt min uppfattning, herr talman,
visar regeringen aktivitet och intresse
på alldeles felaktiga områden i skattehänseende.
Det skulle förvåna mig, om
svenska folket upplever en ständig extra
inkomstbeskattning av vanliga villor
som t. ex. den s. k. lyxvillabeskattningen
såsom någonting mycket angeläget.
Det skulle också förvåna mig mycket,
om folk verkligen tycker att en evig
beskattning av högst vanliga vinster utöver
dem som finansministern tillåter
vid försäljning av vanliga egnahem och
jordbruksfastigheter är någonting att
ropa och längta efter.

Jag är övertygad om att det utpräglade
skattetekniska skattekineseri, som
kommer att utlösas vid många ägoskiften
i framtiden, bara kommer att uppfattas
som ett onödigt krångel och ett irritationsmoment
för den skattskyldige, med
mycket litet resultat för statskassan.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

159

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Svenska folket måste anse det vara egendomligt
av regeringen att offra så mycken
tid och möda på ett trots allt ganska
litet problem, medan samma regering
inte lägger två strån i kors för att
åstadkomma exempelvis en sänkning av
marginalskatterna för att försöka motverka
prisstegringar och lönespridning
och för att miljardbelopp i extraförtjänster
inte skall undanhållas. Där har
vi ett verkligt samhällsproblem, vars
konsekvenser vida överskuggar de problem
som de ganska fåtaliga markspekulationerna
i vårt land förorsakar. Regeringen
låter ofta fel frågor tynga ned
vågskålen vid sin bedömning av samhällets
åtgärder i olika avseenden.

I två motioner väckta i denna kammare,
1131 och 1132, har jag och några
medmotionärer tagit upp villaägarnas
och skogsägarnas ställning gentemot
förslaget om s. k. oförtjänt markvärdestegring
och beskattningen av denna.
Vi har påtalat det orimliga i att stoppa
in alla villaförsäljningar i spekulationssäcken,
utom där det är fråga om ett
rent byte av bostadsort. Vi har också
påtalat det orimliga i att utan minsta
försök till samordning lägga en ny,
komplicerad skattelagstiftning ovanpå
den gamla som är under utredning. Det
är egentligen ett mycket egendomligt
förfarande.

Jag behöver emellertid inte yrka bifall
till dessa motioner, då högerpartiets
ledamöter i bevillningsutskottet till utskottets
betänkande nr 64 avlämnat reservationer,
som täcker in syftet med
motionerna.

Jag skall inte heller ta upp någon
längre debatt med herr Brandt om hans
egendomliga motion, i vilken han föreslår
en skärpning gentemot regeringens
förslag när det gäller retroaktiviteten i
skatteförslaget.

Det är många talare före mig som har
frågat när det blev illegalt att sälja sin
gård till sin son, även om det skulle ske
med tanke på att på så sätt undvika en
framtida beskattning genom att få ett
högre ingångsvärde på gården. Jag kan

inte finna att det ligger någonting orimligt
i detta.

Jag vill ställa frågan direkt till herr
Brandt: Är det någon skillnad på om
jag skulle överlåta min gård till min son
med syfte att han i framtiden skall slippa
en skatt som ännu inte har trätt i
kraft men som jag vet kommer att träda
i kraft, eller om herr Brandt skulle vara
underkunnig om att det skall komma en
extrabeskattning på bilar och han då
går och köper en Mercedes 220 SE för
att slippa den skatt han vet skall komma
året därpå? Principiellt är det ingen
som helst skillnad. Det är inte olagligt
utan fullt naturligt att man gör så. Det
gör alla. Därför skall inte herr Brandt
från denna talarstol stå och utpeka
människor, vilka försöker rädda över
en fastighet i släktens ägo som illojala,
ty det är de inte på något sätt.

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren längre i denna fråga, även
om det skulle vara mycket att säga ytterligare.
Jag vill bara sluta med att säga
att det kommunistinspirerade socialdemokratiska
skatteförslaget kommer att
gå till historien såsom regeringens stort
upplagda safari mot storvilt i form av
skumma tomtjobbare men som slutade
som en klappjakt på småvilt, vanliga
egnahemsägare och jordbrukare.

Jag ber att få instämma i herr Magnussons
i Borås yrkande.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ringaby tog som
exempel en person som år 1958 köpt
en fastighet för 90 000 kronor. Han får
sälja denna för ungefär 160 000 kronor
nästa år utan att det blir någon vinstbeskattning.
Kan det ligga något orimligt
i detta?

Jag kan nämna ett annat exempel.
Den som har köpt en fastighet 1947 för
50 000 kronor kan nästa år sälja denna
för 176 000 kronor utan att det blir
någon vinst för vilken han måste betala
skatt. Med denna uppräkning av ingångsvärdet
enligt index och dessa

160

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid

3 000 kronor per år plus förbättringskostnadstillägget
blir konsekvenserna
inte de som herr Ringaby nämnde.

Herr Ringabys egen partiledare, herr
Holmberg, har medverkat till det förslag
som föreligger. Finansministern
har t. o. m. höjt det fasta tillägget från
2 000 kronor till 3 000 kronor. I detta
exempel blir det hugget som stucket
om man tar markvärdekommitténs eller
propositionens förslag.

Herr Ringaby sade att detta förslag
är kommunistinflucrat. I så fall har
alltså herr Holmberg, hela högerpartiet
och alla andra partier varit så influerade
av kommunisterna att de slukat
propositionen med undantag för de små
ändringar de föreslår. Herr Ringaby
är så van vid att socialdemokraterna
ensamma står för förslagen, att han
glömmer att hela oppositionen står bakom
propositionen —• den blir förmodligen
enhälligt bifallen, om inte herr
Ringaby står som ensam varg och försöker
gå efter en egen linje.

Herr Ringaby sade också att arbetarna
skulle bli tvungna att lämna kvitto
om de utför arbeten på fastigheterna.
Menar herr Ringaby att de inte skall
göra det? Skall de inte betala skatt för
sina inkomster? Det blir ju konsekvensen! Herr

Ringaby frågade också om han
inte får sälja sin gård till sin son om
han önskar göra det. Visst får han
det, men jag anser att vi inte skall
vara med om att det ingås skenavtal där
avsikten inte är att sälja gården utan
endast att få upp ingångsvärdet. Detta
kan också vara svaret till herr Fridolfsson
i Stockholm, som frågade om
jag är emot legala försäljningar.

Herr Ringaby har — som vanligt, höll
jag på att säga ■—• totalt missförstått vad
propositionen innehåller.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Det hjälper inte hur
mycket herr Brandt försöker slingra
sig ifrån detta för socialdemokraterna

avyttring av fastighet, m. m.

besvärliga problem; varenda villaägare
kommer ändå att drabbas härav. Priset
på dessa villor är nu mer än 160 000
kronor utan att vara tomtjobbarpriser,
herr Brandt. Det blir att gå ut till människorna
i Stockholms förorter, av vilka
många är socialdemokrater, och tala om
att »tyvärr åker ni med i notvarpet
och får vara med om att betala». Det är
den trista sanningen om detta förslag.
Jag har kritiserat det just av den anledningen
att det riktar sig mot egnahems-
och vanliga jordbruksförsäljningar.

Regeringsförslaget är en skärpning av
det utredningsförslag som herr Holmberg
var med om att lägga fram. Dessutom
har herr Brandt tyvärr lyckats
skärpa regeringsförslaget ytterligare,
varför det nu kommit långt bort från
utredningens förslag.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I denna debatt som
förts angående markvärdebeskattning
har man såväl i markvärdekommitténs
betänkande som i propositionen varit
överens om att avsikten inte är att beskatta
småvinsterna. Däremot är enigheten
inte lika stor beträffande övergångsbestämmelserna.

Beträffande de sistnämnda säger en
enig utredning med representanter från
de fyra största partierna följande: »Att
övergången till de skärpta reglerna för
beskattning av vinster av fastighetsförsäljningar
bör göras så mjuk som möjligt
ligger likväl i öppen dag. En omedelbar
tillämpning av de nya reglerna
skulle kunna leda till ett starkt forcerat
utbud av exploateringsmark och saneringsmark,
koncentrerat till tiden före
ikraftträdandet, ett utbud som endast
i begränsad utsträckning skulle kunna
konsumeras av kommuner och andra
markköpare.»

Utredningen fortsätter att redovisa
olika vägar för att åstadkomma en mjuk
övergång till de nya bestämmelserna.
Utredningen föreslår att när det gäl -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

161

Beskattningen av realisati

ler fastigheter som vid lagens ikraftträdande
ägts minst tio år skall vederbörande
få sälja fastigheten under de närmaste
två åren efter lagens ikraftträdande
utan att beskattas för uppkommen
vinst. Vidare föreslås, att därest
man använder anskaffningskostnaden
som ingångsvärde, så skall man utöver
de generella tilläggen få lägga till ett
belopp på 40 000 kronor. Vid användande
av 20-årsregeln föreslår utredningen
att taxeringsvärdet på de fastigheter
som innehafts mer än 20 år skall
få höjas med 100 procent mot eljest
50 procent.

Dessa övergångsregler föreslogs av
en enhällig utredning, och man tycker
att finansministern borde ha kunnat ta
något intryck av vad som föreslagits.
Om så hade skett, hade vi i dag inte
behövt bevittna den väldiga försäljningsrush
som nu äger rum.

Finansministern säger i propositionen,
att han inte anser särskilda övergångsregler
nödvändiga med hänsyn
till de fördelaktiga och generösa uppräkningsregler
som föreslagits. Jag kan
hålla med finansministern om att man
får en säkrare beräkningsgrund om man
låter uppräkningsfaktorn följa konsumentprisindex
än vad man får om man
följer utredningens förslag. Men det
bör ändå stå klart, att skillnaden mellan
båda dessa förslag i flertalet fall
inte är så särskilt stor. Ibland blir propositionens
beräkningsgrunder förmånligast
och ibland utredningens. Jag
tycker att det — just med hänsyn till
den motivering som utredningen och
många remissinstanser anfört för att
få en smidig och mjuk övergång — hade
varit berättigat att man biträtt något
av utredningens förslag beträffande
övergångsregler.

I motionsparet I: 914 och II: 1127 tas
frågan om tillämpningen av 20-årsregeln
upp. I motionen föreslås att i de
fall 20-årsregeln tillämpas taxeringsvärdet
under de närmaste tio åren borde
få höjas till det dubbla. I propositionen
6 — Andra kammarens protokoll 1967. .

isvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

föreslås, att taxeringsvärdet vid tilllämpningen
av denna regel får höjas
med 50 procent. Ett bifall till nämnda
motion skulle utan tvivel innebära en
mindre märkbar övergång till det nya
systemet samtidigt som man då följer
utredningens målsättning, att avsikten
inte är att beskatta vanlig och naturlig
försäljning jordbrukare emellan. Avvecklingen
av övergångsregeln skulle
då också gå ganska lätt att ordna, därför
att den skulle inträffa 1978 då vid
användning av 20-årsregeln 1957 års
taxeringsvärden för första gången skulle
tillämpas. 1957 hade vi en mycket
kraftig höjning av taxeringsvärdena;
dessa höjdes ofta med rätt mycket över
50 procent. Genom detta system skulle
man inte behöva gå ett trappsteg tillbaka,
utan avvecklingen skulle gå mycket
lätt att genomföra vid den tidpunkten.

När man i övrigt ser på propositionen
är det speciellt på en punkt som jag
anser att lagförslaget fått en felaktig
utformning. Jag syftar på värdeminslcningsavdraget.
I propositionen föreslås,
att för år då avdraget för värdeminskning
för byggnad och inventarier understigit
3 000 kronor, så skall man vid
kommande försäljningar helt bortse från
värdeminskningen. Värdeminskningsavdrag
på högre belopp skall däremot
beaktas i sin helhet.

I tidigare nämnda motioner har vi
också tagit upp denna fråga. Enligt vår
uppfattning borde man inte skapa ett
system med en sådan tröskeleffekt som
man får genom propositionens förslag. I
motionen yrkas, att när värdeminskningsavdraget
uppgår till över 3 000
kronor per år, så skall ändå 3 000 kronor
vara fritt. Det innebär att endast
det belopp som överstiger 3 000 kronor
återförs för vinstberäkning. Utskottet
erkänner i sitt utlåtande att det blir
en tröskeleffekt men anser att nackdelarna
härav uppvägs av den förenkling
som därigenom uppnås vid taxeringen.

■ 52 ''

162

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Det är en svag motivering som utskottet
anför. Svårigheten att dra av
3 000 kronor per år på värdeminskningsbelopp
överstigande denna summa
torde inte vara stor.

Ett betydligt tyngre vägande skäl borde
dessutom ha varit att söka skapa
rättvisa och likställighet för så många
som möjligt. I såväl propositionen som
utredningsförslaget har det sagts att
man inte syftar till att beskatta småvinster.
Därför torde inte heller det
skälet kunna motivera att förslaget fått
den utformning det har.

När det gäller stora vinster spelar
denna regel mycket liten roll. För dem
som vid inkomstbeskattningen haft ett
värdeminskningsavdrag på omkring
3 000 kronor framstår dock regeln som
mycket egendomlig. Om värdeminskningsavdraget
med några kronor understigit
3 000 kronor bortfaller det helt
vid kommande försäljningar. Om däremot
värdeminskningsavdraget något
överstiger 3 000 kronor, skall hela beloppet
tagas med vid kommande vinstberäkning.

Situationen måste också bli relativt
besvärande vid kommande fastighetstaxeringar.
Enligt gällande schablonregel
får vid inkomstbeskattning en
procent av taxeringsvärdet dragas av
såsom värdeminskning på byggnader.
Vid användandet av ovannämnda regel
kommer fastighetstaxeringsnämnden att
få en mycket otrevlig uppgift när det
gäller att fastställa taxeringsvärdena i
berörda gränsfall. Skall fastighetstaxeringsnämnden
vara generös mot fastighetsinnehavaren
eller mot staten?
Det synes mig även vara felaktigt, att
en fastighetstaxeringnämnd skall kunna
fatta beslut som för fastighetsinnehavaren
kanhända innebär att han under
en tid av 6—7 år får ett merbelopp
av 15 000—20 000 kronor som vid kommande
försäljning skall läggas till vid
vinstberäkning och beskattning, och
detta endast för att värdeminskningsavdraget
enligt gällande schablonregel

med kanske endast något hundratal kronor
överstiger 3 000 kronor.

För att undvika det resultat jag nyss
nämnt anser jag att det finns starka
skäl för att 3 000 kronor alltid
skall undantagas vid vinstberäkningen,
då värdeminskningsavdraget överstigit
nämnda belopp. Detta har vi motionärer
framhållit i våra motioner. Vi anser att
kravet på likställighet och rättvisa vid
beskattningen bör väga betydligt tyngre
än den förenkling av taxeringsförfarandet
som utskottet åberopar.

Herr talman! Med vad jag anfört har
jag velat understryka den uppfattning
vi framfört i motionen. Jag beklagar att
utskottet inte i större utsträckning beaktat
dessa synpunkter.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Rent allmänt anser jag
att vinster bör beskattas och att skatt
bör utgå efter bärkraft. Föreliggande
proposition har i stor utsträckning tagit
hänsyn till båda dessa önskemål.

Jag konstaterar också att markvärdekommittén
på vars förslag propositionen
bygger i detta fall inte var ute i
fiskalt nit. Detta framgår av direktiven
till kommittén. Kommittén hade till
uppgift att på olika vägar försöka komma
till rätta med den markvärdestegring
som pågår. En av vägarna var att
öka utbuden på mark så att marken kom
till användning på ur samhällets synpunkt
bästa sätt. Det är självklart att
en ändring av nuvarande realisationsvinstbeskattning
kan bli tveeggad. Man
kan komma upp till en alltför hög beskattning
så att utbuden inte stimuleras
utan motverkas. Motiveringen för kommitténs
förslag om ändrad realisationsvinstbeskattning
var att utbuden skulle
stimuleras. Under alla förhållanden kan
man konstatera, att måttliga vinster och
vinster beroende på inflation skall vara
undantagna från beskattning. Jag anser
att man både i kommitténs förslag och
i den föreliggande propositionen har
tagit sådana hänsyn. Ändringen från

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

163

Beskattningen av realisationsvinst vid

de 6 procenten som kommittén föreslog
till att enligt propositionen gå in för
konsumentprisindex anser jag i stort
sett innebär en förbättring. Om det i
längden blir bättre eller sämre för egnahemsägaren
och den mindre jordbrukaren,
som man avsett att skydda och
som inte skall drabbas av beskattning,
beror nog helt och hållet på hur penningvärdet
sköts. Om det går som vi
hoppas, nämligen att man skall kunna
få håll på inflationen, så hade det i och
för sig inte spelat någon roll vilken
linje man hade gått in för.

Men ändringen av tomtrörelsebeskattningen
tycker jag är väsentlig. Det var
en nödvändig reform, därför att det
oklara rättsläget på området och de besvär
som skattemyndigheterna, framför
allt riksskattenämnden, för närvarande
har i fråga om att tolka den nuvarande
lagstiftningen borde vara skäl nog att
ändra denna lagstiftning. Rättsosäkerhet
och administrativt krångel bör avskaffas
varhelst sådant förekommer.
Därtill kommer att utbudet av mark
självklart blir lidande av den beskattning
som nu åvilar tomtförsäljning och
därmed sammanhängande markförsäljning.
Blir nu en fastighet »smittad» av
tomtrörelsebeskattning genom försäljning
av en eller flera tomter, brukar
markägaren tänka sig för mer än en
gång innan nästa tomt säljs, och det kan
vara ett hinder mot att få marken försåld
för ett ändamål vartill den behövs.
Det är ganska naturligt att en konsekvens
av den nuvarande lagstiftningen
är att ett sådant utbud försvåras.

Men jag tror att det är nödvändigt
att följa utvecklingen här med hänsyn
till den inverkan som det nya förslaget
till tomtrörelsebeskattning har på
markägarnas villighet att upprätta detaljplaner
där det behövs. Jag är ganska
ängslig för att vi bär får ett problem
att brottas med då det gäller den nya
beskattningen, inte minst därför att propositionen
även i vissa hänseenden har
gått ifrån utredningsförslaget då det

avyttring av fastighet, m. m.

gäller beskattningens ställning till detaljplanläggningen.
Om det visar sig att
tomtrörelsebeskattningen har sådana
verkningar, tar jag för avgjort, att regeringen
får återkomma för att klara av
den saken.

.lag begärde egentligen, herr talman,
ordet för att säga några ord om några
få rader i propositionen på s. 167. Där
redogör först finansministern för de årliga
inkomsterna enligt de nuvarande
reglerna för markbeskattning. Han konstaterar
att kommittén kommit till det
resultatet att det torde bli en ökning på
cirka 60 000 000 kronor, varav 35 000 000
för staten och 25 000 000 för kommunerna
genom det förslag som kommittén
lagt fram. Jag kan bara säga att den
beräkningen vilar på mycket osäkra
grunder. Hur mycket det blir enligt
kommitténs förslag var det svårt att
komma fram till. Det är alltså en ungefärlig
beräkning, men låt gå för att vi
håller oss till dessa siffror. Vad som
för närvarande utgår torde vara ännu
svårare att avgöra. Förmodligen är det
mycket små inkomster av realisationsvinstbeskattningen.
Om någon säljer så
att det blir realisationsvinstbeskattning
föreligger det väl rent nödtvång. Däremot
torde det för närvarande bli något
större inkomster av tomtrörelsebeskattningen.
Men vi kan hålla oss till den
siffra departementschefen accepterat,
nämligen de 60 miljonerna i ökning enligt
kommitténs förslag.

Departementschefen framhåller fortsättningsvis,
att man enligt hans förslag
kan beräkna att det blir en inkomstökning
med ytterligare cirka 20 miljoner
kronor och vi är då uppe i 80 miljoner,
varav 45—50 miljoner kronor skulle
tillkomma staten och 30—35 miljoner
kronor kommunerna. Anledningen till
att jag uppehåller mig vid dessa siffror,
herr talman, sammanhänger med att jag
fortfarande väntar på förslag beträffande
den utlovade fond som kommunerna
skall använda sig av vid sina markförvärv.
Annars blir det ett slag i luften att

6* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 52

164

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

tillskapa bestämmelser med ökat utbud
av mark för att via kommunala förvärv
försöka få en rätsida på markvärdestegringen,
och detta är ändå avsikten
med både markvärdekommitténs betänkande
och de regeringsförslag som vi
på sistone behandlat — de kommunala
förköpen och de ändrade beskattningsreglerna.
Om vi alltså inte får denna
kommunala fond som kan anlitas av
kommunerna tror jag att det i varje
fall blir besvärligare att på den här vägen
nå ett resultat. Det kommer att finnas
en nådatid i detta fall, beroende på
att kommunerna under 1967 sannolikt
har förvärvat så pass stora markområden,
att de i stort sett under de närmaste
åren kanske inte har så stor anledning
att förvärva ytterligare mark. Men
denna fråga måste ändå ses på litet
längre sikt. När får vi då denna fond
och vad kommer den att innehålla? Enligt
uppgift från finansministern skulle
det bli de medel som inflyter på grund
av den ändrade realisationsvinst- och
tomtrörelsebeskattningen. Då skulle jag
vilja ställa ett par frågor trots att finansministern
tyvärr inte är i kammaren.
Varför skall man i detta fall införa
en specialdestinering av våra skatter?
Vi har i andra sammanhang avvisat en
sådan. Och hur skall man kunna avgöra
vilken del av den beskattning en markägare
erlägger som kommer från realisationsvinst-
och tomtrörelsebeskattning?
Den tredje frågan lyder: Är det
verkligen tänkbart att denna relativt
blygsamma summa är tillräcklig för att
skapa den fond som behövs?

Jag har några uppgifter om vad kommunerna
behöver härvidlag. År 1965
uppgick inköpen av fastigheter i kommunal
regi till 709,5 miljoner kronor.
För 1966 föreligger ännu inte slutgiltigt
resultat men fram till slutet av året, då
endast ett fåtal kommuner inte redovisat
sina förvärv, var summan 1 103,6
miljoner kronor. Detta innebär förmodligen
att vi när vi räknar ihop 1967 års
kommunala utgifter för dessa ändamål

är uppe i över 1,5 miljard kronor. Det
förefaller alltså som om både sammankopplingen
av markvinstbeskattningen
med fonden och storleken av de medel
som inflyter genom den ändrade markvinstbeskattningen
inte står i relation
till den fond vi skulle behöva i detta
fall.

Herr talman! Jag hoppas att regeringen
till nästa års riksdag lättar på förlåten
i dessa stycken — vilket finansministern
ju också har utlovat — så att
vi då får resonera vidare om hur dessa
problem skall lösas. Jag tror inte att
det går att ordna på det sätt som finansministern
tidigare tänkt sig.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få rikta uppmärksamheten
på reservationen 7, som
gäller den beskattning villaägare i vissa
fall drabbas av genom det nya lagförslaget.
Låt mig exemplifiera vad jag avser
genom att ta ett tänkt fall.

En familj i Ystad köpte för tre—fyra
år sedan en villa för 70 000 kronor. På
grund av rationaliseringar vid SJ, där
mannen är anställd, blev familjen
tvungen att flytta till Eslöv, där nytt arbete
vid SJ kan erhållas. Familjen säljer
då ystadsvillan för 115 000 kronor
och köper en ny fastighet i Eslöv med
liknande standard och utrustning. För
den villan betalar familjen 115 000 kronor
och realisationsvinsten på 45 000
kronor blir föremål för beskattning. Det
är en vinst som villaägaren faktiskt
inte har gjort, och jag kan inte tro att
det är den sortens fastighetsförsäljningar
propositionen siktar till när den vill
belägga realisationsvinst med skatt.

I förevarande betänkande har bevillningsutskottet
bl. a. behandlat motionen
11:1129, i vilken jag har aktualiserat
den fråga jag nu berört. Utskottet skriver
att villafastigheter inte kommer att
drabbas av beskattningen på grund av
de fasta tilläggen. Detta är riktigt, men
bara om vederbörande har innehaft villan
tillräckligt lång tid. Med den rörlig -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

165

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

het vi nu har på arbetsmarknaden kan
det emellertid ofta bli fråga om betydligt
kortare tidsintervaller än som måste
till för att man skall bli befriad från
beskattning genom det fasta tillägget. Utskottet
skriver: »Eftersom en villaägare
vid försäljning i anledning av flyttning
inte annat än undantagsvis drabbas av
en beskattning, som hindrar honom
från att skaffa en annan likvärdig fastighet
på den nya bostadsorten, har varken
markvärdekommittén eller departementschefen
ansett speciella undantagsregler
erforderliga i reinvesteringsfallen.
»

Jag tror emellertid att de fallen inte
kommer att bli så få som utskottet förutsatt.
Och även om det endast i undantagsfall
blir fråga om beskattning
anser jag ändå att det är ett klart rättvisekrav
att undanröja beskattningen. I
de fall då det gäller annan form av fastighet
har gjorts en gardering så att
när man t. ex. reinvesterar i en jordbruksfastighet
blir man befriad från
skatt om man gör det inom tre år efter
försäljningen.

I motion 11:1129 har vi yrkat att
samma regler skall gälla för alla fastighetsägare,
och i reservationen 7 har
föreslagits skrivelse till Kungl Maj:t
med begäran att Kungl. Maj :t återkommer
till riksdagen med förslag till
komplettering av den nya lagen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till reservationen 7.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den förevarande propositionen
angående beskattning av vinst
vid försäljning av fastighet siktar —-med all rätt — till begränsning av oskäliga
vinster på grund av onormalt höga
markvärdestegringar. Det är emellertid
två saker i propositionen som enligt
min mening på ett synnerligen hänsynslöst
sätt drabbar dels de människor,
som ärvt t. ex. en mindre fastighet eller
ett mindre jordbruk eller som sparat

pengar och lagt dessa i ett eget hem,
dels alla ägare av mindre fastigheter
som inte har råd eller möjlighet att reparera
för hela 3 000 kronor under ett
och samma år.

På dessa punkter gynnar propositionen
ägarna till stora fastigheter — i
regel välsituerade människor — och
missgynnar ägarna till små fastigheter
som i regel är mindre välsituerade personer.
Det var väl inte detta propositionen
syftade till. Man ville väl snarare
genom denna begränsa de välsituerades
möjligheter till oförtjänta vinster.

Dessa två förhållanden har påtalats
av bl. a. herrar Fridolfsson i Stockholm,
Hedin och Oskarson och av mig
själv i motionerna 11:1124, 11:1125 och
II: 1120.

I den förstnämnda motionen har vi
påtalat det enligt vår mening synnerligen
orimliga kravet att människor,
som mot sin vilja tvingas att sälja sin
gård eller att Hytta från det egnahem
eller den fastighet, som de vårdat och
lagt ned såväl eget arbete som eventuella
sparpengar i, utöver det tvång
detta innebär skall drabbas av en extra
straffskatt — vilket jag i detta fall anser
att det är fråga om — på det av en
opartisk domstol fastställda beloppet.
Det vore enligt vår uppfattning rimligt
att vederbörande fick ut åtminstone
denna summa.

I motionerna II: 1125 och II: 1120 har
vi påtalat det förhållandet, att innehavare
av mindre fastigheter inte äger rätt
att göra avdrag för reparationer såvida
dessa ej uppgår till 3 000 kronor under
ett och samma år. Då jag vet åt! herr
Oskarson i ett senare anförande med
några ord kommer att beröra denna
punkt, skall jag nöja mig med att beklaga
att utskottsmajoriteten inte kunnat finna
någon form för att tillgodose de i dessa
motioner framförda synpunkterna,
och att regeringen i sin proposition i
varje fall inte på dessa punkter ansett
sig ha anledning att slå vakt om de ofta
mindre välsituerade egnahemsägarna,

166

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

jordbrukarna, köpmännen, hantverkarna
m. fl. i vårt samhälle.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ett bra lagförslag
som vi nu behandlar, och vi får vara
glada över att regeringen inte dragit
tillbaka propositionen med hänvisning
till att det har väckts några motioner i
ärendet och till och med har fogats
några reservationer till utskottets utlåtande.
Jag kan också säga att detta lagförslag
kommer i grevens tid, även om
jag inte tror att grevar och likställda är
de som blir mest förtjusta över det.

Under diskussionen har man berört
motionen i första kammaren av herr
Ahlmark, där en av huvudtankarna är
att det är oriktigt att arbetsinkomst beskattas
hårdare än inkomst genom kapitalvinster.
Jag är helt enig med Per
Ahlmark om att det är orimligt att man
beskattar en arbetsinkomst med 100
procent men en inkomst av kapitalvinst
enligt en lägre procentsats. Skulle det
ha varit någon skillnad borde det ha
varit i andra riktningen.

Jag har, herr talman, begärt ordet
närmast för att något beröra detta med
retroaktiv lagstiftning. Jag menar nämligen
att i detta fall är retroaktiviteten
bara formell och inte saklig. De människor
det gäller drabbas inte av någon
menlig påföljd som de inte har kunnat
förutse. Köpet blir fullt lagligt och de
blir inte beskattade. Vad som kan sägas
inträffa är att de inte kan bädda för en
evig skattebefrielse.

Flera talare har hävdat att retroaktiviteten
innebär att man handlar illa
mot de människor som fullt legitimt under
den aktuella tiden köpt och sålt
fastigheter och som en gång i framtiden
inte får beräkna ett högre ingångsvärde.
Men om dessa människor inte varit ute
i spekulativa syften har de ju inte räknat
med att de framdeles skulle komma
i någon speciell ställning. De blir behandlade
som alla andra — allt är i
sin ordning. De drabbas inte på något

särskilt sätt, utan om de efter två eller
tre år säljer fastigheten gäller en lagstiftning
som de fullt ut vet följderna
av. Och i den mån retroaktiviteten drabbar
den som gjort affärer i spekulationssyfte
är vi ju ense om att vederbörande
skall klämmas åt.

Såvitt jag kan se är därför alla eniga,
om vi penetrerar problemet litet djupare,
och jag har alltså på denna punkt
samma uppfattning som utskottsmajoriteten.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Ute i kommunerna kunde
vi strax före den 1 oktober helt
plötsligt konstatera att det blev stor
fart i markförsäljningslägret. På något
sätt hade ett rykte cirkulerat om
att den beskattning vi nu diskuterar
skulle göras retroaktiv från den 1 oktober.
Låt mig ta några exempel från
Malmö.

Vi fick på löpande band förnämliga
erbjudanden om tomtmark. Många markförsäljare,
som vi under åratal förhandlat
med, var nu mera säljvilliga än
någonsin och erbjöd priser som vi aldrig
räknat med. Tidigare utgångsbud
på mellan 5 och 7 kronor hade reducerats
till mellan 2 kronor 50 öre och 3
kronor 50 öre.

Vi har också gjort goda affärer i kommunerna
omkring och har för att hinna
med markinköpen och orka med penninganskaffningen
varit tvungna att anlita
inte bara 1967 års markinköpskvot
utan både 1968 och 1969 års kvoter. På
mycket kort tid — några månader —
har vi köpt mark för 50 miljoner kronor.
Under de senaste åren har vi brukat
köpa för mellan 20 och 25 miljoner
kronor årligen men efter tillkomsten
av den aktuella propositionen har det
blivit verklig fart på markkarusellen.
T. o. m. expropriationsärenden har nu
hastigt avslutats med frivilliga uppgörelser.

Rotationen på fastighetsmarknaden
har skett i högsta fart både dag och

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

167

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

natt — det bär varit snudd på överslag.
Den 30 september i år blev jag klockan
11 på kvällen uppringd av vår jurist på
fastighetskontoret som vid denna tidpunkt
satt hemma hos en försäljare, vilken
till varje pris ville sälja före den 1
oktober. Eftersom priset var ytterst förmånligt
blev det en snabb affär, där
såväl säljaren som köparen kände belåtenhet
— sömnen blev god på båda
hållen.

Jag vet inte vem man i första hand
skall tacka — herr Sträng eller den som
spred ryktet om att lagen skulle äga
retroaktiv verkan från den 1 oktober.
Kanske är det riktigast att samordna
tacken. Vi har nu tomtmark i Malmö
för mellan åtta och tio års behov till
både bostäder och industri, och vi
kan stadsplanera och bygga med god
förberedelsetid. Detta är värt att notera
med tillfredsställelse.

Jag lyssnade med intresse till herr
Ringabys uppläggning. Han tycktes hysa
en övertygande medkänsla med ägarna
av små egnahem. Men var egentligen
inte adressen fel? Var det inte det
verkliga bostadsfrälset, ägarna till de
många lyxvillorna, som var föremål
för engagemanget? Jag tyckte att det
framgick alldeles tydligt. Dessa villaägare
är tidigare gynnade i skattehänseende
och behöver sannerligen ingen
medömkan.

Jag vill inte vara hårdare i mitt omdöme
i dag, eftersom det är Lucia och
jag är vänligt stämd.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Brandt inledde sitt
första anförande i dag med att uttrycka
sin tillfredsställelse över att frågan
om beskattning av markvärdestegringen
äntligen kommit till sin lösning. Den
har varit föremål för diskussion under
praktiskt taget hela detta sekel, utan
att man tidigare kommit till ett avgörande.
Det är alltid tacknämligt när
en fråga kan avgöras och så att säga

föras bort från dagordningen. Delförslag
kan ju alltid diskuteras.

Högerpartiet inleder sin reservation
1 med ett konstaterande, som jag vill
citera:

»Inledningsvis vill vi betona, att vi
för fastighetsförsäljningars del godtager
kapitalvinstbeskattning som princip.
»

Jag skall här inte närmare beröra att
vi därefter gjort en del erinringar mot
den utformning förslaget fått. Flera talare
har tidigare i dag tagit upp detta,
bl. a. herr Magnusson i Borås, i vars yrkande
jag helt och hållet kan instämma.

Jag skulle vilja ta upp en fråga som
förvånar mig något. Vad man närmast
skulle vinna med den nu föreslagna lagstiftningen
är att försäljningspriserna
för framtiden kommer att bli mer dämpade
och att den tidigare år från år
hastiga ökningen kommer att minskas.
Jag tror också att så blir fallet när det
gäller den privata marknaden, men jag
är inte så säker på att staten kommer
att acceptera den målsättningen.

I torsdags, den 7 december, lämnade
kommunikationsministern ett svar på
en fråga angående »möjligheten för befattningshavare
inom statens järnvägar
att vid friställning eller pensionering
förvärva av dem innehavda tjänstebostäder».
Därvid sade kommunikationsministern
bl. a. följande:

»Vid försäljning av egendom som tillhör
staten skall vederbörande myndighet
enligt gällande bestämmelser se till,
att högsta möjliga köpeskilling erhålIes.
Försäljningar skall därför normalt
ske på offentlig auktion. Dessa bestämmelser
gäller även SJ. Ett frångående
av bestämmelserna är möjligt endast i
undantagsfall. Någon gång kan det sålunda
komma i fråga att nedsätta köpeskillingen
under egendomens marknadsvärde.
Sådana ärenden prövas i särskild
ordning.»

Herr talman! På den privata marknaden
har man försökt få högsta möjliga

168

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

köpeskilling. Vinster vid dylika försäljningar
blir nu skattebelagda. Men
staten ämnar fortsätta på den tidigare
vägen. Den behöver inte betala någon
skatt ens på oförtjänt markvärdestegring.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det är klart att de stora
frågorna och de stora linjerna främst
diskuteras vid behandlingen av ett så
omfattande ärende som detta. Det medför
dock att många mindre frågor, som
i och för sig är mycket viktiga, kommer
i kläm.

.lag vill ta upp en av dem, nämligen
frågan om avdragsrätt för förbättringskostnader.
I två motioner i denna kammare,
II: 1120 och II: 1125, har Vi motionärer
berört en kategori fastighetsägare
som kommer att bli missgynnade
vid beräkningen av den vinst som skall
beskattas vid försäljning av fastighet.
Jag avser reglerna för tillgodoräknande
av dessa — som jag förut nämnde —
förbättringskostnader.

Enligt propositionen får avdrag för
förbättringar göras vid vinstbeskattningen
om dessa kostnader uppgår till
minst 3 000 kronor för ett år. Förbättringar
som inte uppgår till detta belopp
inom tidrymden ett år kommer icke i
någon mån egnahemsägaren till godo
när det gäller att beräkna fastighetens
värde vid försäljning. Detta slår orättvist,
och de som drabbas hårdast är
helt naturligt små egnahemsägare, småbrukare,
ägare av sommarbostäder m. fl.
Bland dessa finns många som hör till
den kategori människor som kan benämnas
»Gör det själv». De utför förbättringar
i den takt som tid och pengar
medger. Ingen vill bestrida att sådana
efter hand gjorda förbättringar som understiger
3 000-kronorsstrecket per år
höjer fastighetens bruksvärde i samma
utsträckning som punktvis insatta förbättringar
av större omfattning, om dessa
är likvärdiga och utförda för samma
kostnader.

Vi kan som exempel ta två likvärdiga
fastigheter —■ egnahem, småbruk
e. d. — som av sina ägare försäljes efter
10 år. Båda ägarna gör under tioårsperioden
likvärdiga förbättringar till
samma kostnader. Den ene — låt oss
kalla honom A — gör det i form av två
renoveringar, som vardera belöper sig
till 5 000 kronor. Den andre — B — lägger
under perioden ned samma kostnader,
10 000 kronor, i form av ett antal
smärre förbättringar i den takt som
han hinner med och som hans pengar
tillåter. De uppgår emellertid inte
under något år till 3 000 kronor.
Båda säljer sedan sina fastigheter till
samma pris. A får då göra avdrag med
10 000 kronor vid eventuell vinstbeskattning
i samband med försäljningen,
men B får inte dra av ett enda öre för
sina förbättringar, som dock också kostat
10 000 kronor under samma period.

Herr talman! Detta innebär i praktiken
att den som är sparsam, arbetsam
och ambitiös och som inte vill sätta sig
i skuld kommer att skattemässigt bestraffas
för sin idoghet. Det är från rättvisesynpunkt
icke tillfredsställande. Att
nå fram till fullständig rättvisa vid beräkning
av vinstbeskattning torde vara
svårt för att inte säga omöjligt, men
strävan bör dock vara att komma så
långt som möjligt när det gäller att tillgodose
rättvisekravet.

Vi motionärer har i denna strävan föreslagit
att förbättringskostnader uppgående,
liksom enligt propositionen, till
3 000 kronor skulle få sammanräknas under
e|n tidrymd av tre år.Markvärdekommitténs
förslag på denna punkt var att
alla förbättringskostnader i princip skulle
få avräknas Vid realisationsvinstbeskattningen.
Vårt förslag om att förlänga
perioden till tre år eller medge 1 000
kronor per år har utskottsmajoriteten
inte velat godta, även om den instämmer
i vår mening att det från rättvisesynpunkt
varit mest tillfredsställande
att bibehålla den nuvarande avdragsrätten
vid realisationsvinstbeskattningen.

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

169

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Utskottet avfärdar, liksom propositionen,
hela frågan med påståendet att
vårt förslag från kontrollsynpunkt och
med tanke på det praktiska taxeringsarbetets
bedrivande icke är genomförbart.
Jag är väl medveten om de praktiska
svårigheter som är förenade med
tillämpningen av denna komplicerade
lagstiftning, men jag kan inte gå med
på att ett medgivande av att egnahemsägare
finge tillgodoräkna sig förbättringskostnader
på 3 000 kronor under
en tidsperiod av tre år i stället för som
enligt propositionen ett år skulle i den
praktiska tillämpningen medföra så
stora vanskligheter att det inte skulle gå
att genomföra.

Det är verkligen att beklaga att utskottet
inte har kunnat finna några former
för en mera rättvis tillämpning av
reglerna för avdrag av kostnader nedlagda
i förbättring av fastigheten. Det
är för de små fastighetsägarna, för vilka
helt naturligt förbättringskostnaderna
står i proportion till fastighetens värde,
som de avdragsregler vi här har fört
fram förslag om är mest gynnsamma.

Herr talman! Även om jag skulle ha
god lust att yrka bifall till vår motion,
skall jäg avstå från att göra det. Jag
vill emellertid avsluta mitt anförande
med påståendet, att jag är övertygad
om att denna fråga inte är slutbehandlad
i och med dagens beslut!

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Så här i debattens slutskede
skall jag inte uppehålla mig vid
hela det stora komplex av frågor som
detta ärende innehåller, utan jag skall
endast beröra bestämmelserna mot skatteflykt.

I propositionen har föreslagits en
skatteflyktsbestämmelse i kommunalskattelagens
35 § 3 mom. av bl. a. följande
innehåll: »Har fastighet överlåtits
på aktiebolag, handelsbolag eller

ekonomisk förening efter den 31 december
1967 av någon som har ett bestämmande
inflytande över bolaget eller
föreningen, beräknas realisationsvinst
vid hans avyttring av aktie eller
andel i bolaget eller föreningen som om
avyttringen avsett mot aktien eller andelen
svarande andel av fastigheten.»

Herr Brandt har i motion nr 1122 i
denna kammare velat gå längre än vad
departementschefen föreslagit i propositionen.
Han hänvisar till att ett stort
antal mer eller mindre formella fastighetsöverlåtelser
ägt rum under hösten
1967 för att man skulle undgå propositionens
beskattningskonsekvenser vid
försäljning av mark. Enligt motionärens
mening bör överlåtelse av fastighet
genom fång, på vilket lagfart söks efter
den 8 november 1967, d. v. s. den dag
då propositionen bordlädes, betraktas
som om fånget hade skett efter den 1
januari 1968 och vid en framtida realisationsvinstbeskattning
behandlas i enlighet
därmed. Dock skall enligt motionärens
mening reglerna avse endast
överlåtelse till aktiebolag, handelsbolag
eller ekonomisk förening, vari säljaren
har ett dominerande inflytande, eller
till familjemedlem — föräldrar, far- eller
morföräldrar, make, avkomling eller
avkomlings make. Andra köp än här
nämnda avses icke beröras av denna
skärpning.

Trots att jag i viss mån kan dela motionärernas
uppfattning om önskvärdheten
av ett ingripande mot dylika
transaktioner och trots att jag är väl
medveten om att under den senaste tiden
vissa skentransaktioner har vidtagits
för att man därigenom skulle komma
undan framtida skatt, så vill jag ändå
framhålla att det här är fråga om en
retroaktiv beskattning. — Herr Sjöholm
må säga vad han vill! Faktum kvarstår
i alla fall, att en köpare som har inköpt
en fastighet före den 8 november
i år men som av en eller annan anledning
icke har lagfarit detta köp kommer
att såsom köpare i framtiden få en

170

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

latent skatteskuld. Även om vissa ekonomiska
fördelar kan vinnas ur samhällets
synpunkt genom retroaktivt verkande
bestämmelser, så förmår dessa
fördelar icke uppväga de olägenheter
som på lång sikt kan väntas därav i
form av medborgarnas rubbade tilltro
till rättssäkerheten.

För övrigt blir ju härigenom inte alla
hål tilltäppta! En köpare kan såvitt jag
kan förstå exempelvis överlåta sin fastighet
till en bror eller en syster. Om
det hade varit departementschefens bestämda
mening att söka sätta en omedelbar
spärr mot dylika skenaffärer,
varför har han då inte bestämt ikraftträdandet
till den dag då propositionen
fastställes av riksdagen? Genom en
snabbehandling hade därmed många
skenaffärer — om man får tro motionärerna
— kunnat hindras. Nu har i stället
medborgarna förespeglats att de nya
reglerna för markvärdebeskattningen
skall träda i kraft från och med den 1
januari 1968. Detta är såvitt jag förstår
ett beteende som är missvisande och
ägnat att förleda allmänheten. Vi skall
trots allt komma ihåg att det inte är
fråga om enbart skenaffärer. Här görs
många — jag vågar tro att det är huvudparten
— fullt legitima affärer. Men
jag vet liksom herr Brandt att det finns
advokater och mäklare, som under den
senaste tiden rest runt i landet och gjort
skenaffärer.

Nu kommer dock alla att drabbas —
även de som gör fullt legitima affärer
•—• om herr Brandts förslag vinner. Såvitt
jag förstår strider detta mot rättssäkerheten.
Som jag tidigare nämnt anser
jag det otillfredsställande ur rättsäkerhetssynpunkt.
Jag försvarar fördenskull
icke de mer eller mindre skumma
affärer som skett. Vem kan för resten
avgöra vilken affär som kan betecknas
som skum — det kan vara svårt många
gånger.

Om man utgår från att motionärernas
förslag vinner riksdagens bifall, ges
den skattskyldige möjlighet att styrka

— i den mån lagfart icke sökts efter den
8 november 1967 och i den mån den
skattskyldige förvärvat fastigheten från
föräldrar, far- eller morföräldrar, make,
avkomling eller avkomlings make,
eller från aktiebolag, handelsbolag eller
ekonomisk förening, vari den skattskyldige
ensam eller tillsammans med sådana
personer, direkt eller indirekt, på
grund av det samlade innehavet av aktier
eller andelar har ett bestämmande
inflytande —• att han underlåtit att söka
lagfart nämnda dag i avvaktan på
förvärvstillstånd, fastställelse av lantmäteriförrättning
eller annan därmed
jämförlig anledning.

Det bör dock framhållas att det långt
ifrån alltid är sådana omständigheter
som förvärvstillstånd, lantmäteriförrättning
o. d. som utgör anledning till
dröjsmål med lagfarts sökande. Domsagorna
är angelägna om att alla handlingar
är kompletta innan lagfartshandlingarna
tas emot. Vidare är det inte
alla domsagor som diarieför lagfartsansökan
samma dag som den inlämnas,
utan diarieföringen sker en viss bestämd
veckodag, den s. k. inskrivningsdagen.
Följaktligen kan det hända att
en lagfartsansökan, som kommer in
t. ex. den 8 november efter expeditionstidens
slut, får ligga över till påföljande
veckas inskrivningsdag.

Det nämnda kan tjäna som exempel
på de utomordentligt svåra gränsdragningsproblem
man kommer att stå inför
om herr Brandts m. fl. motion vinner
bifall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 10 i bevillningsutskottets
betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Efter finansministerns
inlägg tidigare i dag framstår det som
helt klart att vi nu får vara med om att
regeringens ledamöter i sak tar tillbaka
en väsentlig del av en föreliggande proposition
genom att rösta för den motion
som kräver att lagen tillämpas ret -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

171

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

roaktivt. Åter ett bevis på regeringens
vacklan och svaghet!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt,
att beslut först fattas beträffande de
frågor som beröres i de vid betänkandet
fogade reservationerna 2)—12) och
i motionen II: 1126 av herr Hermansson
m. fl. Därefter ställes i ett sammanhang
proposition på utskottets hemställan i
övrigt. Slutligen upptages, om och i den
mån de tidigare fattade besluten ger anledning
därtill, det i reservationen 1)
framlagda förslaget beträffande motiveringen
till reservationerna 3), 4), 9)
och 12).

Utredning rörande kapitalvinstbeskattningen
m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
utredning rörande kapitalvinstbeskattningen
m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Lundström in. fl.

sitionen. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 74 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utredning rörande realisationsvinstbeskattningens
omfattning
och utformning m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
utredning rörande realisationsvinstbeskattningens
omfattning och utformning
m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 146 ja och
34 nej, varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

172

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utredning rörande realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av fastighet

Herr talmannen gav propositionetdels
på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1126
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Vinstprocenten vid realisationsvinstbeskattning Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1126
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Indexberäkning, fast tillägg m. in.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
indexberäkning, fast tillägg in. m., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 34 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ytterligare alternativregler

Herr talmannen gav propositioner på
Ilo) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4) av herr
Yngve Nilsson in. fl. i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till reservationen 5)
av herr Lundström m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Larsson i Umeå votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 64, såvitt avser ytterligare alternativregler,
antager reservationen 4) av
herr Yngve Nilsson m. fl. i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 5) av herr Lundström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

173

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 42 ja och 71 nej, varjämte
108 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3 :o) angivna propositionen.

1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
ytterligare alternativregler, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Lundström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
76 nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förvärv från nära anförvant

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 6) av
herr Yngve Nilsson in. fl,; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Reinvestering i villafastighet

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 7); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
reinvestering i villafastighet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 105 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ackumulerad inkomst

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 8) av lierr
Lundström in. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 9) av herr Yngve Nilsson
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för be -

174

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

stämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Magnusson i Borås votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 64, såvitt avser ackumulerad inkomst,
antager reservationen 8) av herr
Lundström in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 9) av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 77 ja och
37 nej, varjämte 104 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
ackumulerad inkomst, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Larsson
i Umeå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
113 ja och 76 nej, varjämte 31 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteflyktsbestämmelse

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 10); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
skatteflyktsbestämmelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

175

Beskattningen av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, m. m.

uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
103 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Rådgivning av länsstyrelserna

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 11); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
rådgivning av länsstyrelserna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 103 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Övergångsbestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 12); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 64, såvitt avser
övergångsbestämmelserna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 34 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Bifölls.

§ 8

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

176

Nr 52

Onsdagen den 13 december 1967

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av det återstående på föredragningslistan
upptagna ärendet till morgondagens
sammanträde.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
dels tredje lagutskottets
utlåtanden nr 58 och 59 samt statsutskottets
utlåtanden nr 208 och 198 i nu
nämnd ordning uppföres främst, dels
bevillningsutskottets betänkande nr 65
uppföres närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 60, dels statsutskottets
utlåtande nr 209 uppföres
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 74.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 56, i anledning av motion angående
åtgärder för underlättande av
kommunsammanslagning,

nr 57, i anledning av motioner angående
utredning om åtgärder för att
stärka den kommunala självstyrelsen,
och

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

59, i anledning av motioner om
ett biografiskt verk om ståndsriksdagen,
nr 61, med förslag till ändring i bankoreglementet,

nr 62, i anledning av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om riksdagsbiblioteket,

nr 63, i anledning av utredning angående
åtgärder för att effektivisera
riksdagens revisorers verksamhet, och
nr 64, om bemyndigande för styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
att besluta om vissa gratifikationer;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 64,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående begränsad giltighetstid
för lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område samt ändrad lydelse
av 1 och 1 a §§ samma lag, dels motioner
i ämnet, dels ock motioner om
tillämpning av ensittarlagen på kronans
mark.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från andra lagutskottet:
nr 400, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. m., jämte motioner i ämnet; nr

401, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om studiemedelsavgifter, in. m.;
från tredje lagutskottet:
nr 403, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), såvitt avser
bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. in., jämte i motioner i
ämnet; och

nr 404, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) såvitt avser
bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,
m. m. jämte motioner i ämnet;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 378, i anledning av Kungl. Majds

Onsdagen den 13 december 1967

Nr 52

177

proposition angående utgifter på tillläggs&tat
I till riksstaten för budgetåret
1967/68, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

§ 12

Föredrogs och hänvisades omedelbart
till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, angående ändrat huvudmannaskap
för serafimerlasarettet m. m.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.01.

In fidem

Sune K. Johansson