prot 1951:9 (Riksdagens protokoll 1951:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

HjgEn

ras

wm?

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

3—7 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 3 mars.

Interpellation av:

Herr Kyling ang. betryggande åtgärder mot fartyg som med skäl kan
antagas föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet

Sid.

Tisdagen den 6 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Hansson i Skediga ang. redogörelse för de hjälpåtgärder, som

planeras för jordbrukare i området kring sjön Tämnaren...... 9

Herr Birke ang. åtgärder för åstadkommande av en minskning i
antalet tillgrepp av bilar................................ 11

Onsdagen den 7 mars fin.

Svar på interpellationer av:

Herr Dickson ang. vissa modifikationer i gällande valbestämmelser 20
Fru Sjöstrand ang. utredningen om räntebestämmelserna i lagar

och författningar...................................... 22

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid

riksdagsmannaval och kommunala val ...................... 23

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna

val i syfte att skydda valhemligheten........................ 44

Motion om sådan ändring i kommunala vallagen, att valnämnden i
stället för länsstyrelsen skall företaga den definitiva röstsammanräkningen
vid vissa kommunala val ........................ 48

Utgifter under riksstatens tredje huvudtitel: 51

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m................................... 52

D:o: Pressattachéer...................................... 69

Utländska pressbesök m. m............................... 78

Utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet): Anskaffning

av godsvagnar.......................................... 80

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.................... 82

1 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Fröken Höjer ang. beredande av ökat antal vårdplatser åt reumatiskt
sjuka .......................................... 95

Herr Svensson i Ljungskile ang. pensionsförmånerna för redan avgångna
folkhögskollärare............................... 96

Onsdagen den 7 mars em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m.m. 97
Motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt 142
Motioner om rätt för fruktodlare att vid taxering njuta värdeminskningsavdrag
för anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen 143
Motioner om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen
m. m..................................... 145

Kamrarnas skiljaktiga beslut ang. lag om behörighet att utöva tand läkarkonsten

.......................................... 146

Motioner ang. viss ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete 147

Ändring i familjebidragsförordningen.......................... 148

Motion om utfärdande av entydiga bestämmelser rörande prästs plikt

att tillhandagå med upplysningar .......................... 150

Interpellation av herr Pettersson i Dahl ang. effektivisering av provning
och kontroll av elektrisk materiel, m. m................. 150

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 mars fin.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. skydd för väljarbeteckning

vid kommunala val .................................... 23

— nr 11, ang. ändrad tidpunkt och dag för de allmänna valen .... 23

— nr 12, ang. skyldighet för länsstyrelse att kungöra val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige........................ 23

— nr 13, ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval och

kommunala val........................................ 23

— nr 14, ang. ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna

val i syfte att skydda valhemligheten...................... 44

—- nr 15, ang. definitiv röstsammanräkning vid vissa kommunala val

genom valnämnden .................................... 48

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet).................................. 51

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.............................................. 80

— nr 31, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 81

— nr 32, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 81

— nr 33, ang. ändring av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag m. m..................... 81

— nr 34, ang. bestridande av vissa haverikostnader ............ 82

— nr 35, ang. täckande av vissa medelsbrister redovisade såsom pro priebalanser

i försvarets civilförvaltnings räkenskaper ........ 82

— nr 36, ang. ändrad lydelse av allmänna resereglementet........ 82

Innehåll.

Nr 9.

Sid.

Onsdagen den 7 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. grunder för skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner m. m....................... 97

— nr 38, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning

m. m................................... 97

— nr 39, ang. pensionsförmåner åt N. O. F. Söderberg .......... 142

— nr 40, ang. jämställande i pensionshänseende av personal på frivillig
övergångsstat med annan förtidsavgången personal ...... 142

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. ändring eller översyn av

16 § förordningen om nöjesskatt .......................... 142

— nr 13, ang. beskattning av livräntor ...................... 143

— nr 14, ang. skatteavdrag för fruktodlingsanläggning .......... 143

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. pension åt F. Thorvall........ 145

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. avskaffande av bostadskost nadsgrupperingen

inom folkpensioneringen m. m.............145

— nr 9, ang. sammanslagning av de i lagen om folkpensionering avsedda
allmänna och särskilda bostadstilläggen .............. 146

— nr 10, ang. lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten...... 146

— nr 11, ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete 147

— nr 12, ang. d:o ........................................ 147

— nr 13, ang. ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
............................................... 148

— nr 14, ang. ändring i familjebidragsförordningen.............. 148

Lördagen den 3 mars 1951.

Nr 9.

Lördagen den 3 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24
nästlidna februari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 74, angående
anslag till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag,
m. m.

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av den
på bordet liggande motionen nr 441 av
herr Nolin hänvisades motionen, såvitt
angick Kungl. Maj:ts förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
till konstitutionsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs den av herr förste vice
talmannen Skoglund vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för att i hushållen
sprida allmän kännedom om de rön
hemmens forskningsinstitut gör.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. betryggande åtgärder
mot fartyg, som med skäl kan antagas
föra en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd
verksamhet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman!
Ilen 16 februari i år lotsades den

ryska högsjöbogseraren »Apollo» av Leningrad
in till Visby under förevändning
av att den behövde bunkra 20 ton
kol och 40 ton vatten. »Apollo» — av
samma typ som Storgrogg, med isbrytarstäv
— medförde bärgningspontoner.
Den hade 27 mans besättning och
var på resa från Warnemiinde till
Tallinn.

Den 17 februari på eftermiddagen
lämnade båten Visby för att fortsätta resan
till Tallinn. Kursen sattes emellertid
söderut, och på söndagen sågs den
ankrad utanför Lilla Karlsö. Befälhavaren,
kapten Kazlov, hade vid angörandet
av Visby varit angelägen att
fortsätta så fort som möjligt, vilket icke
stämmer överens med det långa uppehållet
i Visby samt ankringen utanför
Lilla Karlsö. Vädret torde icke heller
ha varit svårare än att en fortsatt resa
hade varit möjlig.

»Apollo» började redan 1948 kryssa
i de gotländska farvattnen och har hunnit
med att besöka ett flertal hamnar,
bl. a. Slite och Kyrkviken. Den har till
och med försökt att komma in i hamnen
vid KA 3 för att fylla vatten, vilket
försök dock avvisades.

Besöken av den ryska bogserbåten ha
väckt en del uppmärksamhet på Gotland
och man har frågat sig varför icke
Sverige behandlar ryska båtar på samma
sätt som ryssarna behandla svenska
båtar, som införas i rysk hamn. Enligt
uppgifter ha myndigheterna samrått
angående den ryska båtens behandling,
och det torde vara klart, att myndigheterna
vidtagit de åtgärder som ingå
i deras befogenheter.

Det synes föreligga en brist i de nuvarande
instruktionerna, som gör att
ett mera bestämt uppträdande från
myndigheternas sida omöjliggöres.
Bland annat kan nämnas att den bestämmelse,
som infördes 1939 angående

Nr 9.

Lördagen den 3 mars 1951.

Interpellation ang. betryggande åtgärder mot fartyg, som med skäl kan antagas föra
en ur säkerhetssynpunkt icke önskvärd verksamhet.

inskränkning i rätten att inom svenskt
territorium använda radioanläggning å
fartyg eller luftfartyg, upphävdes den
22 maj 1945. Enligt min mening är det
ur beredskapssynpunkt ett oavvisligt
krav att skärpta bestämmelser med det
snaraste utfärdas så att ett mera bestämt
uppträdande mot fartyg, som
kan misstänkas för landsskadlig verksamhet,
möjliggöres.

Under hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få rikta följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
med det snaraste låta utfärda sådana
bestämmelser att myndigheterna bliva
i stånd att omedelbart vidtaga betryggande
åtgärder mot fartyg, som med
skäl kan antagas föra en ur säkerhetssynpunkt
icke önskvärd verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om skydd för välj arbeteckning vid kommunala
val;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändrad tidpunkt och dag för
de allmänna valen;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för länsstyrelse att
kungöra val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa bestämmelser angående
beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval
och kommunala val;

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i sammanräkningsförfarandet
vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten; och

nr 15, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i kommunala vallagen,
att valnämnden i stället för läns -

styrelsen skall företaga den definitiva
röstsammanräkningen vid vissa kommunala
val;

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag
m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
4 § allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210) jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för

Lördagen den 3 mars 1951.

Nr 9.

höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg; och

nr 40, i anledning av väckt motion
om jämställande i pensionshänseende
av personal på frivillig övergångsstat
med annan förtidsavgången personal;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om ändring eller översyn av 16 §
förordningen om nöjesskatt;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av frågan om
beskattning av livräntor; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt för fruktodlare att vid taxering
njuta värdeminskningsavdrag för
anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen; bankoutskottets

utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om pension åt
förre stenografen och korrekturläsaren
F. Thorvall;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om en sammanslagning av de i lagen
om folkpensionering avsedda allmänna
och särskilda bostadstilläggen;

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 12, i anledning av väckta motio -

ner angående viss ändring i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar; och

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), dels ock i ämnet väckt motion;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 3, över motion
om utfärdande av entydiga bestämmelser
rörande prästs plikt att tillhandagå
med upplysningar.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

Nr 9.

Lördagen den 3 mars 1951.

från bankoutskottet:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utsträckning av
tiden för återställande av vissa svenska
jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer;

från första lagutskottet:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 45, i anledning av väckta motioner
om ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
en allmän jordbruksräkning under år
1951; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

71, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.;

nr 75, angående höjning av radiolicensavgiften; -

nr 76, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51;

nr 77, angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd;

nr 78, angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn m. m.;

nr 79, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare;

nr 80, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 81, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52 m. m.;
och

nr 82, med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 442, av herr Persson i Svensköp, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 62, angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Uddevalla den 5 mars 1951.

Att riksdagsmannen Johannes Yiktor
Mårtensson på grund av ledgångsreumatism
är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
tills vidare intygas.

Folke Nord.

Med. dr.

Kammaren beviljade herr Mårtensson
i Uddevalla ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 5 innevarande
mars tills vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de hjälpåtgärder, som planeras för
jordbrukare i området kring sjön
Tämnaren.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skediga
frågat mig, om jag är villig att redogöra
för de hjälpåtgärder för jordbrukarna
i området kring sjön Tämnaren,
som Kungl. Maj :t planerar. Herr Hansson
åsyftar härvid hjälpåtgärder för de
förluster, som jordbrukarna lidit genom
översvämningar år 1950.

Till svar vill jag först erinra om att
översvämningarna i området kring
Tämnaren är elt mycket gammalt problem
och att utredning pågått i många
år om möjligheterna att minska över -

svämningsrisken genom ett omfattande
torrläggningsföretag. Det har flera
gånger tidigare förekommit att jordbrukarna
kring sjön begärt ersättning
av statsmedel för översvämningsskador.
Dessa framställningar ha, såvitt jag vet,
i vart fall under senare år endast en
gång föranlett någon särskild åtgärd
av Kungl. Maj:t. År 1944 inträffade
synnerligen omfattande översvämningsskador.
Efter förslag av Kungl. Maj :t
beviljade riksdagen ett anslag på
225 000 kronor som bidrag till ersättning
för dessa skador. Även år 1945
förekommo ganska omfattande översvämningar.
En framställning om ersättning
för dessa föranledde inte någon
åtgärd av Kungl. Maj:t. (Inom parentes
kan det emellertid nämnas att
statens livsmedelskommission senare av
medel, som kommissionen disponerade
för att ersätta skördeskador, beviljade
vissa mindre bidrag till ett sammanlagt
belopp av omkring 25 000 kronor.)

Som herr Hansson nämner i interpellationen
har ett antal jordbrukare i
trakten nu gjort framställning hos
Kungl. Maj :t om ersättning för de förluster,
som de lidit genom översvämningar
år 1950. Av den utredning, som
departementet låtit verkställa i anledning
av denna framställning, framgår
att det otvivelaktigt uppkommit vissa
skador och att dessa i enstaka fall
kunna ha varit ganska betydande. Vattenståndet
tycks dock i vart fall vad
vårfloden beträffar inte på långt när
ha varit så högt som år 1944.

För min del finner jag det emellertid
principiellt oriktigt att staten skall
lämna ersättning för översvämningsskador
i sådana fall då översvämningarna
äro relativt ofta återkommande
och följaktligen få betraktas som en
risk som man måste taga med i beräkningen.
Man bör enligt min mening i

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de hjälpåtgärder, som planeras för jordbrukare
i området kring sjön Tämnaren.

sådana fall i stället inrikta sig på att
genom torrläggningsåtgärder såvitt möjligt
undanröja eller minska översvämningsrisken.
Detta har nu också gjorts.
Den sedan många år pågående planeringen
av det stora torrläggningsföretaget
har nämligen nu äntligen avslutats
och arbetet igångsatts. Lantbruksstyrelsen
har också den 22 december
1950 beviljat företaget statsbidrag med
1 100 000 kronor, motsvarande 50 procent
av kostnaden för företaget, och
lån ur statens avdikningslånefond med
ej fullt 1 000 000 kronor.

Det är emellertid möjligt att översvämningarna
i Tämnaren år 1950 i något
eller några fall vållat ett sådant avbräck
i jordbruket, att vissa brukare
kommit i mera allvarliga ekonomiska
svårigheter. Jag vill därför påpeka att
Kungl. Maj :t i en proposition om stödåtgärder
i anledning av skördeskador
år 1950, som härom dagen lämnats till
riksdagen, på min hemställan föreslagit
riksdagen att anvisa ett anslag på
3 000 000 kronor till krislån åt jordbrukare.
Beloppet är avsett att användas
till att utlämna räntefria lån till jordbrukare,
som på grund av ogynnsamma
väderleksförhållanden år 1950 kommit
i ekonomiska svårigheter. Propositionen
tar visserligen i första hand
sikte på de skördeskador, som inträffade
särskilt i Västsverige genom de långvariga
regnen hösten 1950. Den är
emellertid så utformad att möjlighet att
erhålla stödlån finns även för de jordbrukare
i trakten av Tämnaren som
tillfogats skador genom översvämning
sagda år.

Genom denna stödmöjlighet böra alltså
jordbrukare kunna erhålla hjälp där
så är ofrånkomligen nödvändigt. Det
väsentliga och enda i längden bärande
måste emellertid, som jag nyss nämnt,
enligt min mening vara att man försöker
gå till roten med det onda och så
långt möjligt eliminera översvämningsrisken.
Då detta arbete nu pågår utgår

jag ifrån att några nya hjälpåtgärder i
fortsättningen icke skola behöva ifrågakomma.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för det svar, som
jag erhållit. Svaret var klarläggande
och redogjorde för de många års besvärligheter,
som jordbrukarna uppe
vid Tämnaren haft att dras med. Det
är alldeles riktigt, att torrläggningen av
Tämnaren är ett stort problem. Det har
nu gått 25 år sedan man började begära
att få Tämnaren torrlagd. Under
dessa 25 år har det utförts en massa
torrläggningsföretag i trakten runt omkring,
som haft sitt avlopp i Tämnaren,
och dessutom har avloppet från Tämnaren
slammat igen, så att besvärligheterna
ha hopat sig för de jordbrukare,
som bo i dessa trakter kring Tämnaren.

Nu säger statsrådet, att jordbrukarna
borde ha tänkt sig för innan de köpte
gårdarna, ty översvämningarna äro ju
så ständigt återkommande. Ja, det ha
de gjort för 20 eller 25 år sedan, när
de begärde att få sjön torrlagd. Någon
kanske också tycker, att jordbrukarna
skulle kunna säga upp köpen, men jag
vill då framhålla, att många av de här
gårdarna äro fädernegårdar, som gått
i arv från far till barn under långa tider.
Det är således inte på grund av
några spekulationer som man väntar
på torrläggningen.

Vad som är det viktiga här är, att
man kan hjälpa jordbrukarna ur krisen,
och den saken har statsrådet lagt
upp på ett mycket bra sätt, skulle jag
vilja säga. Direkta bidrag få de inte,
ty statsrådet menar, att det är oriktigt
att lämna bidrag, därför att översvämningarna
äro så ständigt återkomman -

Tisdagen den 6 mars 1951. Nr 9.

för åstadkommande av en minskning i antalet

Svar på interpellation ang. åtgärder

tillgrepp av bilar.

de. Jag skulle vilja vända på detta och
säga, att just på grund av att skadorna
äro så återkommande skulle de ha mera
ersättning. Men med hänsyn till att
statsrådet här ställt i utsikt att de skola
få räntefria lån efter behovsprövning
och emedan torrläggningen är i gång,
så kan man kanske vara förvissad om
att 1951 års skörd skall kunna bli bra.
Jorden är nämligen mycket god, och
om områdena bli torrlagda, kunna de
lämna mycket tillfredsställande skördar.

På grund av det löfte som statsrådet
här givit och med tanke på den proposition,
som ligger på riksdagens bord,
finns det utsikter till att de som ha det
mest besvärligt i ekonomiskt avseende
skola kunna klara sig, tills bättre skördar
komma. Det är verkligen glädjande,
att arbetet nu kommit i gång. När
jag för många år sedan började känna
till detta område voro de gårdar, som
nu nästan ligga utan värde, mycket givande
gårdar. Två stora gårdar, som
då hade mycket folk och djur och lämnade
väldiga skördar, äro numera nästan
mest till olycka på grund av de
skäl, som jag tidigare anfört. Men nu
är saken i alla fall så långt kommen att
det hela skall bli bra, tror jag.

Jag tror också herr statsrådet skall
bli besannad när han säger, att detta
förmodligen skulle vara sista gången
vi behöva diskutera dessa saker. Jag
har varit litet envis på den här punkten,
men herr statsrådet har alltid varit
vänlig att svara mig. Jag skall be
att få tacka därför ännu en gång och
är övertygad om att jag inte skall behöva
besvära statsrådet flera gånger i
denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
åstadkommande av en minskning i antalet
tillgrepp av bilar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begä -

ran ordet och yttrade: Herr talman! I
skrivelse den 31 maj 1950 anhöll riksdagen
om utredning av möjligheterna
att få till stånd effektiva åtgärder mot
tillgrepp av motorfordon. Kungl. Maj:t
har därefter från statens kriminaltekniska
anstalt infordrat utredning om
vilka tekniska åtgärder som i detta hänseende
vore möjliga att vidtaga. Under
hänvisning till detta har herr Birke
med kammarens tillstånd till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
riktat följande frågor:

1. Vilka åtgärder ha vidtagits för att
den av statens kriminaltekniska anstalt
verkställda utredningen skall komma
till den bilägande allmänhetens kännedom? 2.

Har herr statsrådet, utöver vad
ovan nämnts, vidtagit eller har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga några
åtgärder för att åstadkomma en minskning
i antalet biltillgrepp?

Då uppdraget åt statens kriminaltekniska
anstalt handlagts inom inrikesdepartementet,
har interpellationen överlämnats
till mig för besvarande.

Vad den första frågan angår får jag
meddela, att statens kriminaltekniska
anstalt i slutet av september 1950 avgav
ett utlåtande, som sedermera kompletterades.
Organisationer och företag,
som kunde antagas ha intresse av
utredningen, underrättades därefter direkt
genom inrikesdepartementets försorg
om att utredningen fanns tillgänglig
inom departementet. Dessa organisationer
och företag voro Kungl. automobilklubben,
Motormännens riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförening,
Sveriges automobilimportörförbund,
Sveriges automobilindustriförening,
Svenska cykelfabrikant- och
grossistföreningen, Svenska automobiltarifföreningen,
Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbetc. Samtliga förklarade
sig intresserade av att få del
av utredningen, som därefter tillställdes
dem i avskrift.

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av en minskning i antalet

tillgrepp av bilar.

Jag utgår från att organisationerna
underrättat sina medlemmar om utredningens
resultat, åtminstone såvitt det
bedömdes vara av intresse för medlemmarna.
I Motormännens riksförbunds
tidskrift »Motor» — som distribueras i
cirka 70 000 exemplar — har utredningen
varit föremål för utförlig behandling.

Under år 1949 utbetalade försäkringsinrättningarna
inemot 1,5 milj.
kronor i ersättning för skador på grund
av stöld av motorfordon. Det måste
ligga i dessa företags intresse att allt
göres för att hindra sådana stölder.
Man bör därför kunna räkna med att
försäkringstagarna delgivas de möjligheter,
som finnas därtill. Importörer,
tillverkare och handlande kunna verka
för att de av kriminaltekniska anstalten
förordade tekniska åtgärderna vidtagas.

Det som sålunda gjorts från inrikesdepartementets
sida finner jag motsvara
vad som rimligen kan göras för att
bringa utredningens resultat till allmänhetens
kännedom.

Vad den andra frågan i interpellationen
angår kan jag endast säga, att
jag för min del icke kan se vilka ytterligare
åtgärder fallande inom inrikesdepartementets
ämnesområde, som nu
skulle kunna vidtagas för att åstadkomma
en minskning i antalet biltillgrepp.
Frågan huruvida ändrade lagbestämmelser
i ämnet kunna erfordras är för
närvarande under övervägande inom
straffrättskommittén.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! För det
av herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
nu lämnade svaret ber
jag att få framföra mitt tack.

Av kriminaltekniska anstaltens utred -

ning av den 27 september 1950 framgår
det klart, att det inte synes vara möjligt
att genom tekniska åtgärder med
absolut säkerhet hindra tillgreppen av
motorfordon. Därtill kommer också, att
sådana anordningar äro rätt kostsamma.
Kriminaltekniska anstalten ansåg därför,
att man skulle kunna tänka sig en
lösning därigenom att ägare av fordon,
som hade en av kriminaltekniska anstalten
godkänd säkerhetsanordning,
skulle få nedsättning i försäkringspremierna
för fordonen. Anstalten har
emellertid senare i en skrivelse av den

1 november 1950 till Kungl. Maj:ts kännedom
meddelat, att en sådan lösning
inte syntes vara möjlig.

Herr statsrådet framhåller i sitt svar,
att det måste ligga i försäkringsbolagens
intresse att allt göres för att stölder av
motorfordon skola hindras samt att tillverkare,
importörer och handlare skola
se till, att motorfordonen bli försedda
med sådana låsanordningar som kriminaltekniska
anstalten har föreslagit. Vidare
anför herr statsrådet, att han för
sin del inte kan se, vilka ytterligare åtgärder
som inom inrikesdepartementet
skulle kunna vidtagas för att minska
biltillgreppen.

Av detta synes framgå, att herr statsrådet
har den uppfattningen, att om
bilägarna skaffa sig lås- och alarmanordningar,
så har man gjort vad man för
närvarande kan göra. Jag kan tyvärr
inte dela denna uppfattning. Tillgreppen
av motorfordon enbart i Stockholm
uppgingo under 1949 till ett antal av

2 547. År 1950 var antalet stölder ungefär
detsamma eller 2 549. Det är, måste
jag säga, en allmän uppfattning att det
är ofrånkomligt att den här arten av
brottslighet tilldrar sig statsmakternas
uppmärksamhet. Det försenade och
ibland helt uteblivna beivrandet av
brotten samt de i många fall relativt
lindriga straff, som följa på dem, medverka
uppenbart till brottslighetens
fortsättande. Jag anser, att man kan be -

Tisdagen den 6 mars 1951. Nr 9.

för åstadkommande av en minskning i antalet

Svar på interpellation ang. åtgärder

tillgrepp av bilar.

trakta det nuvarande tillståndet som
oefterrättligt.

I anledning av motioner vid förra
årets riksdag uttalade riksdagen, att det
vore önskvärt att man undersökte även
andra förebyggande åtgärder än anskaffandet
av låsanordningar. Jag kan inte
finna, att man har sökt lösa den frågan.
Statspolisintendenten har t. ex. tillstyrkt
en grundlig orsaksutredning genom
kriminologiska institutet i Stockholm,
men jag tror inte att det gjorts
något åt den saken heller.

Jag har personligen väldigt svårt att
förstå, att man inte mera allmänt kan
kräva ut skadestånd från biltjuvarna,
och jag har inte tillräcklig förståelse
för att biltillgreppen skola betecknas
som lån. Jag tror, att ett klargörande
auktoritativt uttalande i lagtolkningsfrågan
skulle kunna medföra en ändrad
praxis. I Norge, för att nu bara ta ett
enda exempel, straffas biltjuvarna med
ett års fängelse, och där betraktas detta
brott såsom stöld. Om vagnen är skadad
för över 500 kronor, är straffsatsen upp
till tre års fängelse. Jag tror inte det
finns någon som hört talas om att en
person, som tillägnat sig en annans motorfordon,
har velat komma tillbaka
med fordonet och tacka för lånet.

Det brister säkert också i polisens
resurser och möjligheter att beivra stölderna
på ett effektivt sätt. Man läser
ofta i tidningarna att polisen gör vägspärrar
för att hindra biltjuvarnas framfart,
men dessa forcera tjuvarna mycket
lätt. Varför kan man inte lägga ut
en trådvals eller en spikmatta på vägen?
Då måste ju bilen stanna omedelbart
eller åtminstone efter en kort stund.

När det gäller frågan huruvida ändrade
lagbestämmelser äro nödvändiga,
så hänvisar herr statsrådet till straffrättskommittén.
Denna fråga är det ju
justitieministern som närmast handlägger,
varför jag inte nu kan begära att
få svar på när kommitténs arbete kan
anses vara slutfört och en eventuell lag -

stiftning skall kunna komma. Jag har ju
emellertid ställt min fråga till justitieministern
men fått svar från inrikesministern.

Jag vill sluta med att framhålla, att
jag livligt beklagar att rättssäkerheten,
som är en av statens främsta uppgifter,
synes i fara genom att biltjuvarna allt
framgent få husera utan att man vidtager
de kraftåtgärder, som jag anser
att man måste vidtaga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Birke uttryckte i sitt anförande
missnöje med att jag i mitt interpellationssvar
hade sagt, att jag icke kunde
se, vilka ytterligare åtgärder som skulle
kunna vidtagas för att förhindra den
höga frekvensen av tillgrepp av bilar.
Jag vill då betona att jag sade, att jag
inte kunde se vilka åtgärder fallande
inom inrikesdepartementets ämnesområde,
som skulle kunna vidtagas. Och
när jag formulerade mitt interpellationssvar
på det sättet, var det ett uttryck för
att jag ansåg, att den lagliga regleringen
av samhällets reaktioner mot den här
typen av brott låg utanför mitt svar.
Denna fråga är nämligen för närvarande
under handläggning inom straffrättskommittén,
som sorterar under justitiedepartementet.

Till vad lierr Birke anförde när han
talade om det uteblivna beivrandet av
dessa brott samt de låga straffen och
de små möjligheterna att utfå skadestånd
vill jag säga, att detta ju allt är
sådant som ligger på rättstillämpningens
område och som det alltså är domstolarnas
sak att sköta; inrikesdepartementet
har ingenting med det att skaffa.

Däremot tog herr Birke mot slutet av
sitt anförande upp den polisiära sidan
av saken och påtalade framför allt, att
det brister i polisens resurser för närvarande.
.lag vill då utan vidare säga till
herr Birke, att jag är fullt på det klara

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av en minskning i antalet

tillgrepp av bilar.

med att den polisorganisation, som vi
hålla oss med i detta land, ligger i underkant.
Man kan på den ena orten efter
den andra konstatera, att polisen inte
ens hinner uppta till behandling de
brott, som faktiskt anmälas till polisen.
Jag vill samtidigt erinra om, att vi icke
ha ett statligt grepp över polisorganisationen.
Polisen är en kommunal angelägenhet,
och möjligheter för statliga
myndigheter att ingripa när det gäller
att påfordra en utbyggd polisorganisation
föreligga endast i synnerligen flagranta
fall, där det råder ett uppenbart
missförhållande.

Vad sedan beträffar det herr Birke
sade om vägspärrarna, så har jag mycket
svårt att förstå, att polisens om jag
så får säga humanitet när det gäller att
ordna dessa spärrar skulle vara någon
större orsak till tillgreppen av bilar.
Statspolisen har just med tanke på de
ökade tillgreppen av bilar gått in för att
i så stor utsträckning som denna polisorganisations
resurser tillåta då och då
ordna avspärrningar av vägarna kring
de större orterna och granska varenda
bilist i syfte att få fast biltjuvar och
rattfyllerister. När polisen gör dessa
spärrar, undviker man med flit att använda
vare sig trådvalsar eller spikmattor.
Eljest är polisen utrustad med
sådana saker, men man anser att det
är för riskfyllt att lägga ut dem, ty det
är ju inte bara rattfyllerister och biltjuvar,
som åka på vägarna, utan det är
i de flesta fall hyggliga och ordentliga
bilister. Det kan ju hända, att någon
bilist inte skulle uppmärksamma den
röda flagga eller den röda lykta, som
polisen håller ut som stopptecken, och
körde på en sådan där spikmatta, så att
all luften ginge ur ringarna och bilen
kanske kapsejsade och hamnade i diket.
Sådana risker vill man inte ta, och att
en som tagit en bil verkligen kommit
undan en vägspärr hör ju till undantagsfallen.

Jag vill alltså hålla på att från den

polisiära sidan — den sida, som jag
företräder — göra vi så mycket vi kunna
göra inom ramen för de lagliga medel,
som stå samhället till buds och
varöver polisen förfogar, och mera kunna
vi inte prestera.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Eftersom jag i likhet med interpellanten,
herr Birke, haft en motion
förra året i den här frågan samt sysslat
en del med spörsmålet i annat sammanhang,
tillåter jag mig anföra några synpunkter.

När de två beredningsutskotten -—
frågan var nämligen uppe i båda kamrarna
-—• utläto sig över förra årets
motioner, framhölls det, att frågan om
straffrättsliga åtgärder, som kunna erfordras
för att komma till rätta med
missförhållandena på det här området,
inte borde tagas upp i en särskild utredning
utan att pågående utredningar
i denna sak borde fullföljas inom strafflagberedningen
och fångvårdsstyrelsen.
Det föreligger f. ö. på den punkten en
avvikelse mellan vad inrikesministern
yttrade i sitt svar och vad som står i
beredningsutskottens utlåtanden förra
året. Jag har inte haft tillfälle att se
svaret i förväg, men i utlåtandet från
denna kammares beredningsutskott uttalas,
att det är strafflagberedningen
som sysslar med denna utredning; i
interpellationssvaret säges däremot, att
det är straffrättskommittén som undersöker
problemet.

Den andra utredning, som* beredningsutskottet
avsåg, var den som fångvårdsstyrelsen
höll på med, biträdd av
särskilda sakkunniga, för att få till
stånd en ny ungdomsanstalt. Utredningen
föreligger som bekant redan färdig
under namnet Roxtuna-planen. Vi torde
få anledning att syssla med detta ärende
här i kammaren längre fram under
denna riksdag.

Straffrättsliga åtgärder verka ju först

Tisdagen den 6 mars 1951. Nr 9.

för åstadkommande av en minskning i antalet

Svar på interpellation ang. åtgärder
tillgrepp av bilar.

på längre sikt. Jag tillåter mig emellertid
att ändå här snudda vid dem ett
ögonblick. Jag hoppas nämligen, att
strafflagberedningen —• eller om det nu
är straffrättskommittén — ägnar uppmärksamhet
även åt brottsrubriceringen,
som jag tror herr Birke också var
inne på. Jag har inte stort hopp om att
man skall nå större resultat med straffskärpningar,
men däremot tror jag det
har en viss betydelse att billånebrotten
få en beteckning i lagen, som bättre
svarar mot denna lagöverträdelses allvarliga
innebörd än »egenmäktigt förfarande».
Stöldbeteckningen kan inte
användas, därför att tillägnelseuppsåt
oftast ej föreligger. I den motion, som
jag bar fram förra året, togs denna
fråga upp, och Svea hovrätt, som yttrade
sig i ärendet, förordade en utredning
om de lämpligaste åtgärderna för
att minska billånen. Hovrätten anförde
därvid, att såväl med hänsyn till att
tillägnelseuppsåt saknas som »till bilarnas
relativt höga värde i förhållande till
det stora flertalet av fortskaffningsmedel,
som enligt lagrummet kunna bli
föremål för grovt egenmäktigt förfarande,
synes anledning icke saknas att
giva biltillgreppet annan rubricering än
egenmäktigt förfarande. Då det säkerligen
kan antagas, att en dylik åtgärd är
av viss psykologisk betydelse för uppfattningen
om brottets svårighetsgrad,
synes frågan vara värd att övervägas».

Vidare tycker jag nog att man skulle
stå på litet fastare mark, om man, som
herr Birke framhöll, kunde stödja sig
på en med tillhjälp av moderna metoder
genomförd orsaksundersökning.
Varför inte låta kriminologiska institutet
i Stockholm göra eu sådan undersökning?
Också den frågan berördes i
min motion förra året. Fn sådan undersökning
tillstyrktes av statspolisintcndenten;
och skolbyråcliefcn i socialstyrelsen,
som också har tillstyrkt en utredning
av mera allmän art rörande
dessa förhållanden, tycks även ha varit

inne på orsaksfrågan, när han påyrkar,
att ungdomspsykiatrisk expertis
borde vara företrädd i en eventuellt blivande
utredning.

Nog tycker man också, att ungdomsvårdsanstalterna,
både de som drivas
inom fångvårdens ram och ungdomsvårdsskolorna,
borde ha litet bättre resurser
för att behandla unga billånare.
Jag tänker därvid inte på det eventuella
behovet av slutna avdelningar — jag
lämnar den frågan alldeles å sido i detta
sammanhang — utan på andra åtgärder
av mera positiv art. Vi motionärer
snuddade vid den saken förra året, när
vi skrevo, att man vid ungdomsfostrande
institutioner borde pröva åtgärder
»för att möta, minska eller avleda ungdomens
bil- och motorintresse och för
att inskärpa de stora risker ur olika
synpunkter, som biltillgrepp och framförande
av bil utan rätt därtill och utan
tillräcklig körträning innebära». Fångvårdsstyrelsen
har i sina petita till årets
riksdag begärt ett anslag för att på Skenäsanstalten
uppföra en bil- och motorverkstad
för att möta detta intresse och
på det viset försöka leda det in på positiva
banor. Men detta förslag har endast
redovisats i kapitalbudgeten och
har inte föranlett något förslag från regeringen
till riksdagen. Detta tycker jag
är utomordentligt beklagligt, och jag
hoppas att denna fråga inte därmed begravs
utan kommer upp om inte förr så
nästa år.

Vad gäller snabbt verkande åtgärder
mot billånen utgöras de väl i första
hand av åtgärder av teknisk art för att
försvåra biltillgreppen. Jag skulle för
min del vilja ifrågasätta, om det inte
möjligen kunde göras till nära nog en
skyldighet att utrusta bilar med effektivt
tändningslås eller alarmanordning.
Kan detta anses vara en mera ingripande
åtgärd än när man föreskriver
att en bil skall vara försedd med bromsanordningar?
Jag medgiver att utvägen
är diskutabel men vill motivera den ur

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Svar på interpellation ang. åtgärder för åstadkommande
tillgrepp av bilar.

en alldeles speciell synpunkt. Det händer
nämligen inte så sällan, att polisingripande
sker emot en bilförare, varvid
han förbjuds att vidare köra bilen. I ett
sådant läge tycker man att polisen
skulle ha möjlighet att lämna bilen utan
risk för att den tillgripes på samma sätt
som man genom att dra till handbromsen
kan vara någorlunda säker om att
bilen inte ger sig i väg på egen hand.
Om bilar alltid vore försedda med stöldhindrande
anordningar av teknisk art,
så skulle man i varje fall ha en viss
säkerhet för att stölder inte inträffade
efter ett av polisen meddelat körförbud.

En annan snabbt verkande åtgärd
mot bilstölderna är effektivisering av
polisens åtgärder, något som inrikesministern
har berört i sitt interpellationssvar.
Flera remissinstanser fäste
förra året uppmärksamheten på denna
möjlighet och ställde krav på förbättrad
och effektiviserad polisverksamhet
för att bekämpa bilstölderna. Det har
sagts att detta är en personalfråga. Ja,
det må vara, men jag tror att man
skulle kunna uträtta åtskilligt genom att
se till att trafikkontroller ordnades litet
oftare, att de sattes in hastigt och
vore av sådan natur, att trafikanterna
inte riktigt visste när de företoges. Inrikesministern
har ju själv medverkat
till en effektiviserad trafikkontroll under
en viss period. Den 23 maj 1949
skrev nämligen inrikesministern till rikets
polismyndigheter —- eller om det
var till länsstyrelserna; jag minns inte
riktigt — och uppmanade dem att deltaga
i den då pågående kampanjen mot
rattfylleriet genom att anordna vägspärrar
eller trafikkontroller. Han gjorde
dock därvid den inskränkningen, att
detta endast skulle ske vid de tidpunkter
under kampanjen, då denna var som
mest koncentrerad. Skulle det inte, herr
statsråd, vara möjligt att rikta en sådan
uppmaning av mera allmän innebörd
till polismyndigheterna, så att dylika
generella trafikkontroller inträffade li -

av en minskning i antalet

tet oftare? Det händer ju inte sällan,
särskilt under sommartiden, att man
vid sådana kontroller hittar billånare
tillika med andra som begå överträdelser
mot trafikförfattningarna och strafflagen.
Om man på det sättet ökar risken
för upptäckt är jag för min del övertygad
om att man också kan minska
billånekriminaliteten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Låt mig endast i anledning av herr
Wiklunds fråga till mig säga, att om
jag skulle anse mig kunna rikta en sådan
allmän uppmaning till polismyndigheterna
och framför allt till statspolisen,
så skulle jag utgå ifrån den
uppfattningen, att det för närvarande
inom vår polisorganisation funnes en
outnyttjad arbetskapacitet, som kunde
komma till god användning vid sådana
här trafikkontroller. Jag har mycket
svårt att rikta en sådan uppmaning. Jag
kunde göra det den gången herr Wiklund
åsyftade, när det var fråga om en
temporär åtgärd för att ge mera eftertryck
åt en allmän propaganda som då
pågick. Jag kan inte rikta den uppmaningen
generellt till statspolisen och polismyndigheterna,
därför att polisorganisationen
i landet är överansträngd av
de arbetsuppgifter som den redan har.

Jag är övertygad om att i varje fall
från statspolisens sida, den polisorganisation,
som framför allt har till uppgift
att övervaka vägtrafiken ute i landet,
göres allt vad i dess förmåga står
för att hålla en så effektiv övervakning
som möjligt. Jag vet att statspolisens
personal har ett ansenligt övertidsarbete.
Jag kan inte lägga på den ytterligare
arbetsuppgifter. Jag vill i detta
sammanhang nämna att statspolisintendenten
i sina petita, som kommo till departementet
i höstas, förklarade, att det
finns ett ytterligare personalbehov inom
statspolisens ordningsavdelning på mellan
60 och 70 man. Sådant är läget. Jag

Tisdagen de:

Svar på interpellation ang. åtgärder för
tillgrepp av bilar.

kan inte se att man kan göra någonting
mera än att låta polisen i den mån det
finns utrymme och tid ägna sig åt trafikkontroll.

Herr HALLÉN: Herr talman! Vad jag
skulle vilja anföra riktar sig inte till
statsrådet Mossberg utan snarare till
justitieministern. Med all respekt för
alla förslag att vid Skenäs ungdomsanstalt
sätta upp en bilverkstad, där billanarna
i viss grad skulle få avreagera
sitt mekaniska intresse, och att förse
bilarna med särskilda lås, skulle jag
vilja peka på en annan åtgärd, som jag
tror är betydligt enklare.

Interpellanten nämnde, att man i
Norge har straffrättsliga bestämmelser
i form av t. ex. fängelse mot dylika
brott. Jag vill inte ett ögonblick ifrågasätta
någonting sådant utan i stället föreslå
en åtgärd, som inte innebär ett
straff utan att man bara skipar enkel
rättvisa. Det är ett sätt att utkräva ansvar
av unga billånare, som i samband
med sitt billån åstadkomma åverkan
och skadegörelse på bilen. Man skall
inte straffa dem med vare sig fängelse
eller annat utan helt enkelt ålägga dem
skadestånd. Låt oss säga att en person
liar fått reparera sin stulna bil för ett
belopp av 500 kronor. Vi veta alla att en
pojke på 16—18 år inte har några pengar
att betala ett sådant skadestånd med

1 dag, men det kan komma en dag, då
han kan betala. Visste dessa pojkar, att
de skulle få avstå en viss procent av
sin inkomst nu eller framdeles till dess
skulden är gäldad, är jag övertygad om
att antalet billån skulle komma att minskas
väsentligt.

Jag skall belysa detta med ett exempel
från ett annat mera känt område.
När en person skall betala ett barnuppfostringsbidrag
beräknas den summa
som han månatligen skall betala i proportion
till hans inkomst, med utrymme
för eventuellt behövliga jämkningar.

2 — Andra kammarens protokoll

i 6 mars 1951. Nr 9.

åstadkommande av en minskning i antalet

Om han försummar att betala bidraget
finns det möjlighet till införsel i lön.
Och försöker han sabotera det hela genom
att inte taga sig något arbete, så
intas han så småningom på arbetshem.
Vi hava i min hemkommun många människor,
som vi pressat att ta sig ett arbete,
så att de kunna betala sådana bidrag.
Göra de inte det, riskera de att
komma på arbetshem. Vad inträffar då?
Jo, då uppenbara de sig och be att få
betala, kanske inte hela det belopp de
äro skyldiga utan eu något mindre
summa, låt oss säga 2 500 kronor i stället
för 4 000 kronor.

Nu menar jag inte att man utan vidare
skulle jämställa dessa båda kategorier
av människor. Men hur skulle
det vara med en sådan ändring i lagen
om införsel i lön, att en sådan här ung
billånare, som har 250—300 kronor i
månatlig inkomst, bleve ålagd att betala
låt oss säga 10 procent av sin inkomst
till dess att hela skadeståndssumman är
gäldad? Jag är under sådana omständigheter
absolut övertygad om att inte
minst här i Stockholm dessa s. k. chefer
för billånarligor skulle dra sig för
att fortsätta med billånen. Den anordning
jag föreslagit är som sagt inte ett
straff; den skulle bara innebära att
dessa billånare få göra rätt för sig, ersätta
den skadegörelse de tillfogat en
annan människa å hennes egendom.
Vill man gå in för en dylik princip,
kommer antalet billånare att avsevärt
minskas här i landet.

Herr HÄCKNER: Herr talman! På tal
om att man skulle införa metoder för
att se till att särskilt de yngre billånarna
verkligen i praktiken finge betala de
skador de ha åstadkommit, vill jag påpeka,
att det redan nu i ganska stor utsträckning
finnes möjlighet därtill,
nämligen genom att man vid meddelandet
av villkorlig dom utfärdar sådana
föreskrifter att billånaren får amortera
0.

Nr 9.

Tisdagen den G mars 1951.

sin skuld genom att övervakaren vid
varje tillfälle, då den villkorligt dömde
uppbär lön, tillser, att en rimlig del av
denna lön användes för att avbetala skadeståndet.
Enligt min erfarenhet är det
mycket sällan som det i praktiken effektivt
tillses, att en dylik skadegörare
fullgör sin skyldighet. Det är, herr talman,
min övertygelse, att mycket skulle
vara vunnet, om man verkligen strängt
tillsåge, att övervakarna i detta avseende
inte lade fingrarna emellan utan
vid utebliven avbetalning gjorde anmälan
med risk att den villkorliga domen
skulle förklaras förverkad, så fort den
villkorligt dömde sökte undandraga sig
sin skyldighet att amortera skulden.
Som det nu är blir en dom att betala
sådant skadestånd bara en dom på papperet,
som i praktiken inte leder till något
resultat. De unga billånarna veta,
att de i verkligheten inte behöva räkna
med någon skadeståndsskyldighet, och
då är det avskräckande moment, som
denna skyldighet skulle utgöra, mycket
litet.

Inrikesministern nämnde, att polisväsendet
är en i huvudsak kommunal
angelägenhet. Jag kan dock inte underlåta
fästa uppmärksamheten på att det
beträffande statspolisen ligger annorlunda
till. Inrikesministern påpekade
ju, att statspolisens arbetskraft var för
liten. Man hade inte tillfälle att anordna
dessa vägspärrar, som i och för sig
ansågos vara nödvändiga, då statspolisen
redan var överansträngd. Under sådana
omständigheter kan väl inte inrikesministern
förneka, att det finns möjligheter
att avhjälpa bristen, trots att
polisväsendet i övrigt är huvudsakligen
kommunalt. När det gäller statspolisen
ha statsmakterna i alla fall ett tillfälle
att göra sin insats genom att förstärka
dess personalresurser.

Slutligen får jag säga. att den straffrättsliga
reaktionen emot billånen enligt
allmän erfarenhet är alldeles för
svag. Jag beklagar att icke justitieministern
är närvarande och kan göra ett
uttalande på denna punkt.

Herr DICKSON: Herr talman! Inrikesministern
säger att han har för litet polis
till sitt förfogande. Jag tror att det
är fel att säga så. Det är inte för litet
polis vi ha utan för mycket brottslingar,
och det är ju det som är så beklagligt.
Vad vi behöva se till är att inte utvecklingen
•— den att allt flera medborgare
bli brottslingar av denna typ — fortsätter
på sätt som hittills skett. Här leva
vi i ett s. k. kultursamhälle, där alla
upptänkliga åtgärder vidtagits för att
människorna skola bli goda medborgare,
och lika fullt måste vi erkänna, att
vi gått bet på den uppgiften. Om det nu
är hemmens eller .skolans eller den allmänna
tidsandans fel kan jag inte säga.
Men något måste göras för att se till
att färre människor söka sig till brottslingens
kanske spännande och underhållande
men icke samhälleligt önskvärda
yrke. Vårt kultursamhälle har
gått bet på den uppgiften — jag upprepar
det — och det är tragiken i samhällets
nuvarande situation. Vad man
skall göra i det speciella fallet skall jag
inte gå in på, herr talman, utan jag har
endast velat göra denna reflexion i
samband med de här påtalade händelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

71, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
m. m.; och

nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, in. in.;

till statsutskottet propositionen nr 75,
angående höjning av radiolicensavgiften; till

jordbruksutskottet propositionerna: -

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

nr 76, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51; och

nr 77, angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd;

till statsutskottet propositionen nr 78,
angående anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 79, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare;

till bankoutskottet propositionen nr
80, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

till jordbruksutskottet propositionen
nr 81, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52 m. in.;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 82, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar.

i o.

Vid nu skedd föredragning av den på
bordet liggande motionen nr 442 av herr
Persson i Svensköp hänvisades motionen,
såvitt angick Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående nedsättning av allmän
kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag,
till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—

15, statsutskottets utlåtanden nr 3, 18
och 31—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 12—14, bankoutskottets utlåtande
nr 4, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 8—14 samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 3.

§ 8.

Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående betryggande åtgärder
mot fartyg, som med skäl kan antagas
föra en ur säkerhetssynpunkt icke
önskvärd verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

83, angående ändrade grunder för
förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar in. m. för krigsmaktens
behov; och

nr 85, angående rörlig kredit för försvarets
fabriksstyrelse.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Onsdagen den 7 mars

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes och iades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Riksdagsman

Otto Hernfrid Bark från
Riddarhyttan är för närvarande sängliggande
i sitt hem med diagnosen influensa
och är han av mig rekommenderad
att icke deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 5—10 mars 1951, vilket
härmed på heder och samvete intygas.

Skinnskatteberg den 4 mars 1951.

S. Arfwidson.

Provinsialläkare.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa modifikationer
i gällande valbestämmelser.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Dickson frågat mig, om jag har
för avsikt att föreslå sådana modifikationer
i valbestämmelserna att regeringsrättens
avgöranden, då det gäller
frågor i samband med allmänna val,
må, med bortseende i största möjliga
utsträckning från rent formella skäl,
träffas så, att vad som kan antagas vara
väljarnas i valet uttryckta mening i
första hand blir beaktat och tillgodosett.

Herr Dickson har tagit till utgångspunkt
ett fall, som utförligt behandlats
i dagspressen. Vid kommunalvalen i
höstas hade i en kommun i Stockholmstrakten
ett parti låtit trycka ordet
»kommunalfullmäktigval» på sina valsedlar
ovanför namnen. Enligt 23 §
kommunala vallagen får emellertid så -

dan valbeteckning blott anbringas nederst
å valsedelns framsida. På grund
av detta formfel förklarades alla valsedlarna
ogiltiga.

Det är naturligtvis i hög grad otillfredsställande,
att ett formfel av denna
beskaffenhet har fått så stor verkan på
utgången av ett allmänt val, även om
man bör kunna fordra stor ordentlighet
av de partiorganisationer, som regelmässigt
ombesörja tryckning av valsedlar.
Bestämmelserna om hur valsedlar
må vara märkta äro i och för sig tydliga
och klara. Dessa formella föreskrifter
äro uppställda för att tjäna viktiga
praktiska syften, bl. a. att ge ordning
och reda åt valförfarandet och röstsammanräkningen.
Vissa av dessa föreskrifter
— dock knappast den nu ifrågavarande
— ha den mycket betydelsefulla
funktionen att ge skydd åt valhemligheten.
Jag kan i detta sammanhang
erinra om att det gjorts gällande, att
formbestämmelserna ej äro fullständiga
nog i den delen och att vid innevarande
års riksdag framställts yrkanden om
komplettering av dem i vissa hänseenden.

Om man vill förhindra, att ett förbiseende
av en formföreskrift får så ödesdigra
verkningar som i det av interpellanten
berörda fallet, kan man tydligen
gå fram efter två linjer, antingen slopa
ifrågavarande formföreskrifter eller,
som herr Dickson antyder i interpellationen,
möjliggöra en friare prövning
av den inverkan, som deras åsidosättande
bör ha. Vilkendera linjen man bör
välja — om man över huvud bör göra
någon ändring — är jag för dagen ej
beredd att taga ställning till. Ett sådant
ståndpunktstagande kräver närmare utredning
och jag ämnar ge detta uppdrag
åt 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutredning, som ju har att utreda
andra valfrågor.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. vissa modifikationer i gällande valbestämmelser.

Härpå anförde

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
tackar justitieministern för svaret. Jag
tycker mig kunna utläsa ur det, att han
egentligen tycker precis detsamma som
jag, i varje fall som människa. När sedan
juristen Herman Zetterberg kommer
fram, dragés ridån kanske ned en
smula på en och annan punkt.

Valproceduren är ju till för att enkla,
svenska medborgare skola kunna säga
ifrån hur de vilja att de representativa församlingarna
skola sc ut. Justitieministern
är tydligen ense med mig om att
i det av mig berörda fallet, som inträffade
i Stocksund och där man satt ett
ord överst på sedlarna i stället för nederst,
måste man vara en kvalificerad
idiot för att inte begripa vad väljarna
egentligen avsett. Samtliga sedlar blevo
emellertid underkända. Där var det
den socialdemokratiska representationen,
som helt och hållet utestängdes
från stadsfullmäktige. Det hedrar invånarna
i den kommunen, att de — om
det är riktigt som jag har hört sägas —
sedermera ha bortsett från den fataliteten
och i andra nämnder och styrelser
valt in socialdemokrater i den proportion,
som borde ha tillkommit dem
i stadsfullmäktige.

Justitieministern säger sig skola överlämna
till folkomröstnings- och valsättsutredningen,
som tillsattes förra
året, att grubbla över detta. Jag hoppas,
att denna därvid verkligen försöker få
bort kineseriet i detta sammanhang.
Meningen bör väl ändå vara, att man
skall få uttrycka sin egen vilja, om man
nu bortser från valhemligheten, som
jag personligen inte bryr mig så mycket
om men som tyvärr är viktig i
andra sammanhang. Jag säger tyvärr,
ty det finns ännu tendenser här i landet
som göra valhemligheten nödvändig.
Det finns de, som äro rädda för afl
visa sin åsikt, därför att de kunna vänta
förföljelser, om det kommer ut att de
stödja ett annat parti än det som de för -

väntas stödja. Detta är beklagligt, men
vi hoppas, att man så småningom kommer
att se mera lidelsefritt på den saken.
För min personliga del tycker jag,
att om jag vid ett val på en röd lapp
skriver namnet Herman Zetterberg —
om vi nu bodde i samma kommun - -så skulle väl alla människor begripa, att
det är Herman Zetterberg jag vill ha
vald till den post det är fråga om. Det
kan inte finnas någon som helst tvekan
om den saken. Jag begriper inte, att den
omständigheten, att jag använde ett rött
papper och inte ett vitt, skulle behöva
spela någon som helst roll.

Om en entusiastisk människa har strukit
under ett namn, som han tycker är
särskilt tilltalande, är detta också tillräckligt
för att underkänna sedeln. Vad
i all sin dar gör det, om jag för mitt
eget välbefinnandes skull poängterar,
att jag tycker att den mannen eller den
kvinnan är den bästa och att jag vill
understryka just det namnet? Varför
kan jag inte få stryka under, när man
får stryka över?

För att valhemligheten skall skyddas
får det inte heller finnas några märken
på sedlarna. Det är en avvägningsfråga,
hur man vill taga upp de olika fallen,
men huvudsaken tycker jag är att man
inte skall krångla till valrörelsen och
valförfarandet för mycket. Tryckningen
av valsedlar har blivit en praktisk angelägenhet,
fastän man måste väl säga
att det vore ganska besynnerligt, om
t. ex. 60 000 människor i grund och
botten tycka precis detsamma, d. v. s.
att just de nio eller tolv namn, som slå
på sedeln, äro de bästa. Det ger ett litet
intryck av fårskock tycker jag, men det
är kanske av praktiska skäl nödvändigt,
att man har de kollektiva valförrättningar,
som ha blivit praxis. De få
emellertid inte bli självändamål. Vill
någon originell person skriva sin egen
valsedel och råkar han då skriva den
på ett sätt, som inte stämmer med författningarna
men så att man ändå absolut
klart kan se vad han menar, bör

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Svar på interpellation ang. utredningen om räntebestämmelserna
fattningar.

sedeln enligt min mening godkännas.
Vi få hoppas, att medlemmarna i den
meromnämnda kommittén ha litet
mänskliga och inte bara juridiska synpunkter
på denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. utredningen
om räntebestämmelserna i lagar och
författningar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har fru Sjöstrand
frågat mig om anledningen till
att utredningen om räntebestämmelserna
i lagar och författningar nedlagts
samt när utredningen kunde beräknas
återupptagas.

Med anledning härav får jag framhålla
följande.

Sedan riksdagen, såsom interpellanlen
omnämnt, år 1946 anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om översyn
av de i lagar och författningar förekommande
räntebestämmelserna, tillkallade
jag i februari 1949 en särskild
utredningsman att inom justitiedepartementet
biträda med en sådan översyn.
Utredningsmannen har utfört vissa förberedande
undersökningar i ämnet.
Framför allt har han insamlat ett synnerligen
omfattande material angående
de olika lagar och författningar, i vilka
bestämmelser om ränta över huvud
återfinnas. Då detta material i slutet
av september 1950 överlämnades till
departementet, liadc utredningen däremot
icke resulterat i några utarbetade
förslag till ändringar i gällande bestämmelser.

Det skulle nu kanske kunna tyckas,
att det icke skulle vara så svårt och
icke heller behövde dröja så lång tid
att slutföra denna utredning. I själva
verket förhåller det sig emellertid så,
att problemet om de legala räntebestäm -

i lagar och för melserna

är både stort och besvärligt.
Dessa bestämmelser, som tillkommit
under olika tider och i olika sammanhang,
äro icke endast mycket talrika
utan tjäna också delvis helt olika ändamål.
Det är därför icke säkert, att man
kan uppnå en enhetlig lösning av problemet.
I varje fall är det tydligt, att
uppgiften icke kan slutföras utan betydande
kostnader och tidsutdräkt. Anledningen
till att översynen av de legala
räntebestämmelserna efter de vidtagna
förberedelserna fått vila och alltså
icke fullbordats i ett sammanhang
är, att denna utredning i rådande statsfinansiella
läge ansetts böra få stå tillbaka
för andra, mera trängande utredningsuppgifter.
Som bekant har regeringen
nu inom alla departementen sökt
nedbringa utredningskostnaderna i möjligaste
mån. Det är för övrigt tveksamt,
om man verkligen bör söka åstadkomma
en lösning av det legala ränteproblemet
just vid en tidpunkt som den
nuvarande, då det ekonomiska livet under
inflytande av det utrikespolitiska
läget företer sådana växlingar.

Med hänsyn till vad nu anförts är jag
för dagen icke beredd att bestämt angiva,
vid vilken tidpunkt utredningen
om de legala räntebestämmelserna kan
återupptagas.

Härefter anförde

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt
tack för svaret.

Orsaken till min fråga har varit, att
jag funnit, att de legala bestämmelserna
om ränta varierat högst betydligt och i
vissa fall verkat ganska godtyckliga.
Jag har därför funnit det anmärkningsvärt,
att den utredning, som påbörjats
och som på goda grunder kunde antagas
ha förmått bringa reda i dessa bestämmelser,
lagts ned utan att ha kommit till
något resultat.

Utan att gå in på detaljer då det gäl -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

ler alla typer och bestämmelser som
finnas, vill jag ändå understryka, att
dessa räntebestämmelser, vilka —- som
statsrådet också mycket riktigt säger
— ha tillkommit vid skilda tider och i
olika sammanhang, även äro utformade
pa olika sätt. Det finns säkert skäl, som
tala för att bringa räntegottgörelserna
i bättre överensstämmelse med varandra
och med det för dagen rådande ränteläget.

Det kan vara mycket förklarligt, att
en utredning som den här nämnda av
kostnadsskäl för tillfället får stå tillbaka
för andra, men jag kan inte underlåta
att framföra som min åsikt, att i den
mån de räntesatser, som utbetalas av
det allmänna, kunde ha reducerats
hade utredningen måhända snart nog
lönat sig.

Det är också riktigt som statsrådet
säger, att det ekonomiska livet just nu
företer stora växlingar, men jag hade
tänkt mig att man för att vara oberoende
härav vid en översyn skulle ha
frihet att överväga möjligheten av att
de i författningsbestämmelserna angivna
räntesatserna inte bestämdes absolut
utan att de ställdes i relation på ett
eller annat sätt till riksbanksräntan,
varigenom man, om räntan ändrar sig,
inte behöver vidtaga lagändringar för
att komma ifrån den ofta betydande avvikelsen
mellan nuvarande räntebestämmelser
och det allmänna ränteläget, som
kan föreligga.

Även om tillräckligt starka skäl för
en översyn och en omändring inte föreligga
just nu, trots att ett stort material
insamlats och ännu ligger obearbetat,
vill jag uttala den förhoppningen,
att frågan i sin helhet åter tages upp vid
eu senare, lämplig tidpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

g 4.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Majits å kammarens bord vilan -

de propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 83, angående ändrade grunder
för förfarandet vid rekvisition av
motorfordon och hästar in. in. för krigsmaktens
behov; samt

till statsutskottet propositionen nr 85,
angående rörlig kredit för försvarets
fabriksstyrelse.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om skydd för väljarbeteckning vid kommunala
val;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändrad tidpunkt och dag för
de allmänna valen; och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för länsstyrelse att
kungöra val av kommunalfullmäktige
och stads^pllmäktige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 0.

Motioner om vissa bestämmelser ang.
beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval
och kommunala val.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta
motioner om vissa bestämmelser angående
beskaffenheten av valsedlar vid
riksdagsmannaval och kommunala val.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 115 i
första kammaren av herr Lindblom
in. fl. och nr 153 i andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. och dels
de likalydande motionerna nr 169 i
första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 226 i andra kammaren av herr
Hastad m. fl.

I motionerna I: 115 och 11:153 hade
hemställts, »att riksdagen efter utred -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

ning måtte för sin del antaga sådana bestämmelser
angående valsedlarnas storlek
och papperskvalitet att valhemligheten
därigenom ytterligare säkras».

I motionerna I: 169 och II: 226 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kung].
Maj:t måtte dels under beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna
låta verkställa en översyn av lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen
samt av lagen den C juni 1930 om kommunala
val i syfte att genom fastställande
av enhetlig storlek på och standardiserad
papperssort för röstsedlarna
skydda valhemligheten, och dels för
1952 års riksdag framlägga de förslag,
som härav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att motionerna

1) 1:115 och II: 153 samt

2) 1:169 och II: 226

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. g

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar IJerlitz, Bergh, Swedberg,
Hammar, Hastad och Gustafsson
i Borås, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 115 och II: 153 samt
I: 169 och II: 226 ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa en utredning rörande
sådana ändringar av vederbörande lagar,
att valsedlarnas storlek och papperssort
standardiserades i och för valhemlighetens
fulla skyddande.

2) av herr Holmbäck, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Den fråga som här behandlas är,
såsom alla veta, inte ny. I ett flertal
motioner ha under årens lopp gjorts
erinringar om att valhemligheten kan
anses väl skyddad vid val till riksda -

gens andra kammare men att däremot
så inte är fallet vid t. ex. stadsfullmäktige-
och kommunalval.

I min motion har jag sökt ge en kort
rekapitulation av ärendets behandling
i riksdagen, och konstitutionsutskottet
har i det utlåtande, som nu ligger på
riksdagens bord, ytterligare redovisat
hur riksdagen sett på frågan. Jag förbigår
därför den historiska sidan för
att inte onödigt ta kammarens tid i anspråk.
Det kan kanske däremot vara
lämpligt att börja med att erinra om
bestämmelserna i vallagen kap. 5 § 23,
där det heter: »Val är omedelbart och
sker med slutna sedlar. Därvid skall
begagnas valsedlar av vitt papper, utan
kännetecken. Om annat papper än vitt
användes är sedel ogill.» Lagen föreskriver
vidare att envar som anmäler
sig till röstning erhåller vid valbordet
ett valkuvert. Sedan han enligt bestämmelserna
inlagt sedeln i kuvertet, överlämnar
han utan dröjsmål detta till ordföranden.
Därefter nedlägger ordföranden
kuvertet i urnan och gör i sammanhang
därmed anteckning i röstlängden
om att rösträtten utövats. Väljaren
får alltså enligt gällande lag inte
själv nedlägga kuvertet i urnan.

Nu kan man fråga: Finns det vid
denna valprocedur någon som helst
möjlighet att valhemligheten röjes?Alla
synas ju vara överens om att valhemligheten
är en tillgång av oskattbart
värde för ett demokratiskt samhälle. Vi
hålla hårt på att varje medborgareskall
vid valen fritt och utan insyn få ge uttryck
åt hur han anser att de samhälleliga
organen böra vara sammansatta.
Men frågan är nu om man kan anse,
att inte bara valen till riksdagen utan
även landstings- och kommunalvalen
genom gällande lagstiftning åtnjuta tillfredsställande
integritet.

Det synes mig inte gärna möjligt att
svara ja på den frågan. Genom valsedlarnas
högst olika storlek är valhemligheten
i farozonen. Huruvida någon vid

Onsdagen den 7 mars 1951 l''m.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang.

naval och kommunala val.

valsedlarnas beställande haft i blickpunkten
att utöva något slags kontroll
kan givetvis icke med säkerhet avgöras,
men det bör i varje fall vara ett
demokratiskt primärintresse att skapa
sådana bestämmelser, att varje möjlighet
att utöva kontroll undanröjes. Enligt
nu gällande lagstiftning finns det
inte några bestämmelser angående valsedels
format eller storlek liksom inte
heller i fråga om papperets kvalitet.
Allt detta gör att valsedelsfloran är synnerligen
rikhaltig. Det finns valsedlar,
som kunna stoppas ovikta i kuvertet,
medan det å andra sidan i extrema fall
finns valsedlar, som måste vikas så
många gånger att valkuvertet kommer
att innesluta 10—12 lager papper. Därtill
kommer att det för dessa stora valsedlar
kan ha använts onödigt tjockt
papper, något som ju inte gör situationen
bättre. Att under sådana förhållanden
valhemligheten blir röjd är självfallet.

Vill man, herr talman, göra allvar av
sin önskan att på allt sätt — naturligtvis
inom det rimligas gräns — söka
skydda valhemligheten, så synes det
mig att man icke utan vidare kan gå
förbi här påtalade fakta. Det måste
fastslås att den nu rådande ordningen
i fråga om valsedlarnas storlek och kvalitet
har snudd på oordning, med de
obehag som alltid följa med oordning.
Det är därför som vi motionärer ha påpekat,
att åtgärder böra vidtagas för
att valhemligheten skall vara en verklighet
inte bara i teorien utan jämväl i
praktiken.

Då frågan om valsedlarna år 1934 var
uppe i riksdagen yttrade konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande, att utskottet
fann sig böra avslå motionen »da anmärkningsvärda
avvikelser å valsedlar
i fråga om storlek ej torde förekomma».
År 1943 erinrade en motionär - det var
en på detta område mycket kunnig
person om att valhemligheten verkligen
är i fara och att det är ett be -

beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman klagligt

faktum att folk avhåller sig
från att rösta, enär valhemligheten icke
är effektivt skyddad. I sitt utlåtande
över motionen hänvisade konstitutionsutskottets
majoritet till utskottets tidigare
ståndpunkt och ville genom erfarenheter
få bekräftat, att valhemligheten
verkligen befann sig i fara genom
rätten att använda valsedlar av olika
storlek. I det nu föreliggande utlåtandet
anser utskottets majoritet, att det
icke har kunnat företes några bevis,
som skulle tala för att man borde ta
under omprövning att ge valsedlarna i
stort sett lika format.

Min uppmärksamhet riktades på
denna fråga när jag efter valet i höstas
presenterades tvenne valkuvert med
tillfrågan om jag kunde se någon skillnad
på dem. Kuverten voro lika både
till färg och storlek som de ju skola
vara, men att innehållet var olika kunde
man se och framför allt känna — det
ena kuvertet var tunt och det andra var
tjockt. Varje kuvert innehöll en valsedel
men av högst olika storlek. .lag
har sedan försökt få tag i valsedlar
från olika delar av landet, och det resultat
som jag därvid kommit till är
sådant, att jag icke ansett det opåkallat
att på nytt ta upp frågan om valsedlarnas
format.

Jag har här ett tiotal av de störrebiand
de valsedlar, som jag fick fram
vid min undersökning, och jag ber,
herr talman, att nu få visa upp dem
inför kammaren. Det finns emellertid
ännu större valsedlar. Jag ber här atl
få presentera en av de allra största,
och den är, såsom kammarens ledamöter
torde se, ett bra stycke längre än
de största i den bunt jag först visadeupp.
Samtidigt som man på eu plats
bär haft valsedlar av detta slag, kan
del där ha förekommit valsedlar, som
inte varit större än att de kunnat läggas
in ovikta i valkuvertet eller i varje fall
bara behövt vikas en gång.

Nog måste det vid anses att en val -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

förrättare, även utan att ha särskilt stor
känslighet i fingertopparna eller vara
begåvad med ovanligt skarp iakttagelseförmåga,
kan se skillnad på kuvert som
så pass starkt kontrastera mot varandra
som de kuvert, som innehålla
valsedlar av de olika typer som jag här
talat om, särskilt som de större sedlarna
också måste vikas på hredden.
Valförrättaren kan alltså, om han så
vill, följa valets gång från början till
slut. Även andra som tjäna vid valet
torde ha samma möjlighet.

Då valet är över, kan man alltså nära
nog med visshet säga vilka som ha använt
t. ex. den stora sedeln. Jag tror
inte att det med någon sofistik i världen
går att gendriva detta faktum. Och
inte är det väl vad man önskat att en
valnämndsordförande endast genom att
han tar emot valkuverten skall kunna
konstatera med vilket parti en väljare
röstar eller i varje fall icke röstar.

Med detta har jag naturligtvis icke
velat säga det minsta nedsättande om
valförrättarna. Jag har bara velat visa
vilka möjligheter som ges.

Jag vet väl att den fråga, som det
här gäller, är ett problem på många
häll, icke minst ute på landsbygden,
även om den icke är det i de större
städerna. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att hysa den åsikten att det
föreligger en sådan bevisning som konstitutionsutskottet
efterlyste, när utskottet
en gång i ett utlåtande framhöll,
att det borde anstå med lagstiftningsåtgärder
tills erfarenheten visat huruvida
valhemlighetens bevarande sattes
i allvarlig fara genom rätten att använda
valsedlar av olika storlekar och
beskaffenhet. Man begär det orimliga,
om man inte anser att detta nu har
visats.

År 1943, då frågan sist var före här
i riksdagen, ansågo många att skäl förelåge
till en ändring i den riktning, som
vi motionärer här önska. Jag tror också
att det är ett allt för svagt argument

att förklara, att man ingenting kan göra.
Ofantligt mycket svårare frågor än denna
ha blivit lösta av riksdagen och det
ganska bra. Har riksdagen den uppfattningen
att valhemligheten bör skyddas,
äro enligt min uppfattning de tekniska
svårigheter, som kunna möta, så små
att de inte höra få stjälpa hela saken.

Även när det gäller sakskäl, som konstitutionsutskottet
vid flera tillfällen
åberopat, nämligen risken för kassation,
torde man kunna finna en tillfredsställande
lösning. Det finns ju redan nu
bestämmelser, som föra med sig risk
för kassationer, och mig synes att valhemligheten
är något så pass viktigt,
att den hör garanteras och skyddas i
all den utsträckning, som är förenad
med rimliga hänsyn till de praktiska
svårigheterna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som anförts av herr Herlitz m. fl.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
med hänsyn till föredragningslistans
längd försöka att fatta mig kort.

Vi äro nog alla överens om att valhemligheten
bör i görligastö mån skyddas,
men man måste ju se de frågor som
det här gäller mot bakgrunden även av
en hel del andra ting, där väljarnas intressen
också måste beaktas. Jag vill
emellertid framhålla, att det nog inte
nu finns lika stor risk som för trettio
år sedan att människor äro intresserade
av hur andra medborgare rösta. Vidare
vill jag framhålla att det endast är valförrättaren,
d. v. s. den som tar emot
valkuverten, som har någon möjlighet
att känna på dem och konstatera om de
äro tunna eller tjocka. Och valförrättaren
utövar ju sin gärning under ämbetsmannaansvar.
Jag har heller aldrig hört
någon säga, att det från valnämnderna
har sipprat ut sådant som bör hemlighållas.
Men när jag säger detta gör jag
det inte därför, att jag anser, att det

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang.

naval och kommunala val.

inte är av värde att valhemligheten
skyddas, och att det inte kan finnas
människor, som äro rädda för att gå och
rösta, då de av olika skäl inte vilja få
sitt politiska hemvist, om jag får använda
det uttrycket, offentligen känt.

•lag skall sedan övergå till de skiil,
som enligt mitt förmenande måste väga
tyngre i detta sammanhang. I en interpellationsdebatt,
som förekommit här i
dag, har herr Dickson framhållit att de
nuvarande kassationsgrunderna böra
ytterligare uppmjukas, så att de medborgare,
som avlämna sin röstsedel, ha
största möjliga garanti för att de åstadkomma
det resultat som de avsett med
röstningen. Men vi få inte, när det gäller
att skapa lämpliga bestämmelser beträffande
valsedlarna, glömma bort vad
riksdagen i olika sammanhang har beslutat.
Jag erinrar om att enligt riksdagens
beslut finns det numera vid
vissa val frihet att använda en spaltad
valsedel, där ledamöterna äro upptagna
på vänstra sidan och suppleanterna på
högra sidan. Jag erinrar vidare om den
förstoring av valkretsarna, som redan
har beslutats, och om att man på vissa
håll önskar få till stånd en ytterligare
sädan förstoring. Jag erinrar om att det
genom kommunsammanslagningen har
åstadkommits större kommunala enheter
och att riksdagen i detta sammanhang
fattat beslut om att öka antalet
ledamöter i kommunalfullmäktige och
därvid lämna kommunerna möjlighet att
inom en latitud av upp till tio ledamöter
själva bestämma huruvida man
vill öka antalet kommunalfullmäktigeledamöter.
Erfarenheten visar att man
i allmänhet har stannat för det högsta
antal som lagen medger, något som också
var förutsett.

Nu kanske någon säger att det skulle
för t. ex. kommunalfullmäktigeval kunna
finnas en valsedel av lagfäst storlek,
medan det för landstingsmannaval användes
en annan valsedel och för riksdngsmannaval
eu tredje. Jag kan för min

beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmandel
knappast tänka mig, att det skulle
vara möjligt att för kommunalfullmäktigeval
lagfästa storleken på valsedeln,
men avstå från att göra det för riksdagsmanna-
och landstingsmannaval.
Det må emellertid vara hur som helst
med den saken. Jag anser i varje fall att
det är alldeles nödvändigt, att om en
viss storlek på valsedeln fastställes, så
skall denna gälla för alla val. Om det
vid ett visst val kräves att valsedeln
skall vara av viss beskaffenhet, kan det
nämligen lätt inträffa att folk får den
uppfattningen, att valsedeln alltid skall
se ut på detta sätt. Det är visserligen
sant. att de äro skyldiga att se efter i
lagtexten, om samma bestämmelser gälla
vid andra val, men sådana äro inte
människorna och sådana äro inte ens
våra lokala partiorganisationer ute i
bygderna. Vi skola komma ihåg, att när
det gäller de kommunala valen tryckas
sedlarna inte genom distriktsorganisationerna
och än mindre genom huvudorganisationerna.
Vi kunna inte heller
lägga detta ansvar på tryckerierna —
det vore orimligt — utan det måste
läggas på dem, som låta trycka valsedlarna.

Ser man då på det legala behov av
valsedlar — om man nu vill ha en valsedel,
som är lagligen fastställd — har
jag kommit fram till att denna skulle
bli av ungefär samma storlek som riksdagstrycket
har. Som vi veta, kan det
på den ena sidan vara 40 eller kanske
ända upp till 80 namn. Det är klart, att
den då blir så lång som herr Gustafsson
i Borås visade, medan en annan valsedeltyp
kanske blir bredare och litet kortare.
Vart tar då den enskilde vägen,
som herr Dickson nyss talade så vackert
om, den, som inte tycker, att det
är rimligt, att han skall behöva taga ett
sä stort pappersark utan kanske tar en
liten lapp och nöjer sig med att skriva
upp en eller två personer, som han är
särskilt intresserad av att föra fram i
valet?

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

All erfarenhet har givit vid handen,
att den förutvarande bestämmelse, som
gick ut på att det skulle vara en valsedel
med fastställd storlek, vilken bestämmelse
måste slopas i samband med
olika beslut som riksdagen fattat, under
sin tillvaro utgjorde en av de största
anledningarna till kassation av valsedlar.
Om man i nuvarande läge, i vilket
det ibland föreligger ett legalt behov
t. ex. av att få en valsedel av betydande
storlek, skulle lagfästa ett enhetligt format,
skulle man tvingas gå upp till ett
maximum och således använda en valsedel
av samma storleksordning som det
tryck jag här visar.

Jag skall inte här överdriva den ekonomiska
betydelsen av att man trycker
ett antal valsedlar, som i tre fjärdedelar
av alla fall bli alldeles för stora.
Jag kan bortse från kostnaderna, ehuru
de ingalunda äro små; man räknar numera
med att det går åt ungefär 10 å
20 valsedlar för varje väljare inom de
olika partierna, som deltar i ett val.

Gentemot vad som säges om att man
vill skydda valhemligheten vill jag framhålla
det intresse, som alla de ha, vilka
göra en positiv insats genom att gå till
vallokalerna och lämna sin röstsedel.
De kunna göra anspråk på att valet inte
tillkrånglas och att kassationsgrunderna
inte göras sådana, att deras röstning
går om intet.

Eftersom man vet, vilka verkningar
det skulle få på detta område och vilken
ofantlig kassation som skulle äga rum,
vågar varken jag eller konstitutionsutskottet
taga ansvaret för att införa en
sådan bestämmelse. Jag hemställer därför
om bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Som motionär
och reservant skulle jag vilja anföra
ett par ord. Jag vill då särskilt
återkomma till de synpunkter, som herr
Fast nyss ansåg vara de mest avgörande.

Jag tror, att vi kunna göra ett par
konstateranden redan i början av debatten.
Det första är, att de förhållanden
som här påtalats — nämligen att
det förekommer, att valsedlar ha så
olika storlek att det är risk för att valhemligheten
inte kan skyddas -— äro av
den art, att ingen enda kan bestrida
att de existera. Jag tror, att inte heller
konstitutionsutskottet kan bestrida detta
faktum. Det andra är den sats, som
även herr Fast nu helt anslöt sig till —
det är ganska naturligt förresten —
nämligen att valhemligheten måste
skyddas och måste skyddas hundraprocentigt.
Här kan man inte få några eftergifter.
Skyddet måste vara vattentätt.
Det får inte föreligga risk för att ens
några få personers röstning företages
under sådana förhållanden, att de inte
äro förenade med absolut säkerhet för
valhemlighetens bevarande. Därför måste
man liksom i så många andra fall försöka
åstadkomma en avvägning mellan
de olika intressena.

I anledning av den diskussion, som
förekom i denna fråga inom utskottet,
skulle jag ytterligare vilja betona, att
demokrati för den enskilde medborgaren
betyder antingen att han har rätt
att aktivt och öppet deltaga i det politiska
livet, d. v. s. att propagera för en
idé eller att ställa upp sig som kandidat,
eller också att medborgaren passivt deltager
i valet och därvid utnyttjar lagens
fulla skydd för denna passivitet. Otvivelaktigt
är det så, att många människor i
detta samhälle känna ett inre behov att
få ha sin uppfattning i politiska ting
för sig själva. Fall kan naturligtvis tänkas,
där vederbörande har en så utsatt
position, att ett öppet ställningstagande,
enligt vad han själv anser, skulle Vara
förenat med ohägn för honom. Som exempel
kan nämnas en präst i en församling,
som kanske vill hålla fred med
alla partier och samhällsgrupper. Denne
präst vill naturligtvis utnyttja sin
rösträtt valdagen. Om det i hans för -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang.

naval och kommunala val.

samling skulle komma ut hur han röstat,
skulle han åtminstone enligt sin egen
uppfattning kunna skadas i sin verksamhet.
Samma förhållande kan gälla
exempelvis en köpman och andra som ha
ett fullt legitimt intresse av att ett skydd
för valhemligheten verkligen föreligger.

Nu säger man visserligen från utskottets
sida, och herr Fast upprepade detta,
nämligen att det är inte många fall
kända i vårt land, där valhemligheten
skulle ha röjts. Jag tror också, att det
förhåller sig på det sättet dess bättre.
Vi få emellertid inte glömma bort, att
om ett röjande av valhemligheten verkligen
skett, så är det naturligtvis ingen
som varit särskilt angelägen att springa
och basunera ut detta förhållande på gator
och torg. I stället har man väl förbehållit
vetskapen hur en viss person
röstat en mycket begränsad krets, över
huvud taget är varje bevisning på detta
område utomordentligt svår att åstadkomma.

•Tåg vill därför betona, att man inte
kan bagatellisera dessa förhållanden,
vilket inte minst framgår därav, att
motioner i denna fråga väckts år efter
år. Framför allt ha motionerna väckts
efter varje kommunalval, vilket ju måste
tyda på att frågan verkligen har aktualitet
för många väljare landet runt.

Om jag sedan går in på de rent praktiska
frågor, som herr Fast fäste det
största avseendet vid, så vill jag först
understryka, att det varit en mycket
lång väg för de olika demokratierna,
innan man kommit fram till den ordning,
som man numera i allmänhet tilllämpar.
Det fanns en tid i U. S. A. exempelvis,
då man gjorde det till en ren
sport att, innan det infördes fastställda
kuvert för valsedlarna, låta valsedlarna
vara röda, gula eller blå; valbossarna
kunde på det sättet genom färgen länge
kontrollera, vilket parti vederbörande
röstat på. Så småningom kom man
emellertid fram till fastställda valsedelskuvert.
Sedan har man praktiskt taget

beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman överallt

i världen med endast ett par
undantag numera infört den officiella
valsedel, som myndigheterna lämna ut.
Denna valsedel är alltigenom standardiserad
och upprättad enligt partiernas
olika önskemål. Någon kassation eller
röjande av valhemligheten på grund av
valsedelns storlek eller färg över huvud
taget är inte längre möjlig där.

Jag vill i detta sammanhang även erinra
om att länder i vår närhet, såsom
Danmark, Finland, Weimar-Tyskland,
Holland, Schweiz o. s. v., ha dylika
standardiserade valsedlar, där vederbörande
alltså få sätta något tecken
framför det parti eller framför den eller
de personer, som vederbörande vill rösta
på. Enligt det förslag, som nu föreligger
i Norge, är man även där på väg
att gå över till standardiserade valsedlar.

När herr Fast nyss så starkt underströk,
att motionärernas förslag skulle
leda till en mängd kassationer av valsedlar,
vill jag särskilt påpeka att Österrike,
i varje fall före den nuvarande
regimen — jag har inte kunnat få tag i
den nuvarande lagstiftningen — hade
klarat lagbestämmelserna om valsedlarnas
storlek och kvalitet. De österrikiska
bestämmelserna skulle således stå fullt
i överensstämmelse med vad motionärerna
nu begära. Jag har emellertid aldrig
någonsin hört talas om att dessa
österrikiska bestämmelser skulle ha haft
så olyckliga praktiska verkningar som
herr Fast utmålat. Även i Italien fanns
det tidigare — den nuvarande författningens
tillämpningsbestämmelser känner
jag tyvärr inte till — mycket ingående
bestämmelser om valsedlarnas
storlek och kvalitet.

Eftersom denna fråga på senare år
så ofta återkommit här i riksdagen, hade
man väl kunnat vänta sig att konstitutionsutskottet
skulle ha samtyckt till
att göra eu särskild undersökning i
denna fråga. Konstitutionsutskottets majoritet
var emellertid inte mer intres -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

serad av denna fråga än att den avslog
ett yrkande om att motionerna skulle
remitteras exempelvis till Svenska
landskommunernas förbund, vissa länsstyrelser
och eventuellt till de olika partierna.
Även denna blygsamma anhållan
avslogs av majoriteten, och man
gick så att säga direkt till giljotinen
med motionen.

Herr Fast förklarade att ett genomförande
av motionärernas förslag måste
leda till risk för stor kassation av valsedlar.
Jag kan för min del helt enkelt
inte förstå detta resonemang frän herr
Fasts sida. Vad skulle komma att ske,
om vi so denna fråga rent praktiskt? Jo,
det skulle fastställas vissa mätt för valsedlarna,
ett större mått för kommunala
val och ett mindre för riksdagsmannaval.
Tryckerierna skulle ha vetskap om
detta, och de ha självfallet allt intresse
av att leverera valsedlarna i enlighet
med de fastställda bestämmelserna. Vidare
ha partierna möjlighet att kontrollera
valsedlarna. Riskerna för att de
tryckta valsedlarna skulle ha ett icke
lagenligt mått få därför betraktas som
nästan obefintliga och uteslutande teoretiska.

Då kommer man till dessa privata
valsedlar, som ju bruka förekomma då
och då, med t. ex. Hitler och Mussolini
som populära namn för malplacerat
skämt. Dessa valsedlar spela ju inte någon
praktisk roll, och de förekomma
huvudsakligen i kommunalval. Jag har
förutsatt som självklart, att det i fortsättningen
liksom tidigare skall ligga
blanka valsedlar utlagda till fritt förfogande
både i vallokalerna och på postkontoren.
Det enda besvär väljaren
skulle ha att underkasta sig vore, att
han även beträffande valsedelns omfång
hade att rätta sig efter vallagens
bestämmelser. F. n. är det ju så, att valmännen
måste rätta sig efter lagens bestämmelser,
t. ex. regeln att valsedelns
papper skall vara vitt. Det finns alltså
redan nu vissa restriktioner beträffan -

de valmännens frihet i dessa avseenden.

Jag kan inte förstå, att den enskilde
medborgaren, för vilken herr Fast ömmade
så mycket, skulle på något sätt
faktiskt komma i en sämre ställning
efter genomförande av motionärernas
förslag än nu. Det är mycket enkelt för
valmannen att uppfylla de krav, som
motionärerna önska ställa på honom i
detta sammanhang. Under sådana förhållanden
menar jag, att hela detta tal
om kassationsrisken etc. inte har något
verklighetsunderlag. Men mot denna
uteslutande rent teoretiska risk måste
man väga det mycket viktigare och
principiellt sett väsentligare intresset,
nämligen intresset av valhemlighetens
fulla skyddande.

Sedan framhöll herr Fast, att kommunalvalen
numera omfatta många
namn och att valsedlarna därför måste
bli ganska omfångsrika. Detta är riktigt.
Men jag tycker inte heller, att de
svårigheter, som herr Fast i detta sammanhang
rullade upp, på något sätt
kunna tillerkännas betydelse. Man kan
nämligen skriva alla namnen antingen
vertikalt eller också ordna de tänkbara
namnen i spalter. Det kan inte vara någon
som helst svårighet att, om det
skulle gälla eu valsedel med exempelvis
åttio namn, ordna dem i två spalter.
Man kan ju underst på valsedeln skriva
»fortsättning». Jag vill alltså fastslå, att
även denna av majoriteten påtalade svårighet
iir ett de obotfärdigas förhinder.

Det finns naturligtvis andra åtgöranden,
som man kan tänka sig i detta
ärende. Det har i utskottet nämnts av
herr Holmbäck, att man skulle kunna
införa exempelvis större valkuvert. Jag
tror, att en sådan åtgärd skulle vara
ägnad att verka i den riktning, som motionärerna
önska.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat framföra de både principiella och
praktiska synpunkter, som varit för mig
avgörande, när jag väckt denna motion.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

.lag beklagar, alt konstitutionsutskottet
inte velat göra någonting i år. Jag trodde
verkligen, när de olika motionerna
väcktes i år och sedan klagomål i denna
fråga framförts från vitt skilda håll, att
utskottet skulle gå motionärerna till
mötes åtminstone med en utredning för
att på det viset få hort detta ständigt
återkommande missnöje framför allt
efter kommunalvalen. Utskottet har
emellertid, som jag nyss framhöll, varit
fullkomligt ointresserat av detta. Även
om det i dag inte skulle gå att åstadkomma
något ändrat beslut i denna fråga,
tillhör emellertid ärendet de spörsmål,
som ständigt komma tillbaka ända
till dess att en förnuftig lösning har
träffats, en lösning som överensstämmer
med vår allmänna uppfattning om
människornas fri- och rättigheter.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Detta tal om att denna fråga kommer
tillbaka upprepa motionärerna
gång efter annan med allt större styrka.
•lag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att motioner i denna fråga
väckts endast 1927, 1934 och 1943. Det
är alltså vad som förekommit. Vidare
vill jag erinra om att när vi hade den
spaltade valsedeln, höll jag från min
dåvarande plats i denna kammare ett
anförande, vari jag framhöll de risker
för valhemligheten, som då förelågo.
Men då fick jag till svar, att det var att
måla hin på väggen, att jag anförde den
obotfärdiges förhinder och kom med
svepskäl o. s. v. Nu äro vi emellertid
där, och vi kunna icke se bort ifrån vad
riksdagen beslutat.

Detta tal om att vi kunna göra eu valsedel
för kommunal- och stadsfullmäktigeval,
eu annan valsedel för landstingsmannaval
samt slutligen en tredje
valsedel för riksdagsmannaval måste
enligt min mening leda till en mängd
förväxlingar av bestämmelserna och
därmed ökad kassation av valsedlar. Ett

dylikt förslag är enligt min mening alldeles
uppenbart verklighetsfrämmande.
Förslagsställarna bortse från människorna
sådana de verkligen äro.

Till herr Hastad vill jag särskilt säga,
att varken jag eller någon annan i utskottet
känner till något fall i landet,
där valhemligheten blivit röjd. Herr
Håstad går alldeles förbi det faktum, att
det endast är valförrättaren som har
denna möjlighet att röja valhemligheten.
Valförrättaren fullgör sitt uppdrag
under ämbetsmannaansvar. Jag tycker
därför, att man inte bör förstora upp
denna sak utan i stället se den som den
verkligen är. Det hade kanske förelegat
ett mycket större behov av en lagändring
av detta slag på den tiden, då exempelvis
statarna här i landet inte vågade
rösta på det sätt de önskade av
rädsla för vederbörande godsägare. Nu
verkar det, som om förhållandena skulle
vara helt omkastade.

Jag har den uppfattningen om det
svenska folket, att man inte har behov
av och inte heller önskar att få reda på
hur andra medborgare rösta. I det avseendet
ha vi fått en demokratisk och politisk
uppfostran. Med detta vill jag
emellertid ingalunda ha sagt annat än
att valhemligheten skall skyddas i görligaste
mån. Mot detta intresse av att
skydda valhemligheten måste man emellertid
ställa den enskilde mannens intresse
att få behålla rätten alt göra eu
valsedel själv, om han så skulle önska,
och att han således inte skall behöva
gå till de olika partibyråerna för att få
en standardiserad och godkänd valsedel.

Herr GUSTAFSSON i Borås (kort genmäle):
Herr talman! Det gladde mig
mycket, när jag lyssnade till herr Fästs
anförande, att han inte ville sätta i
fråga, att valhemligheten kunde röjas
genom den rätt man har här i landet att
använda olika valsedlar. Herr Fast

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

tycks ha alldeles samma uppfattning
som den, vilken han intog i det strålande
anförande, som han höll här i kammaren
1927. Jag har haft nöjet att läsa
kammarens protokoll från det tillfället.
•Tåg antar, att herr Fast allt fortfarande
har samma mening. Är det så att man
anser att genom den skiftande typ av
valsedlar, som man har rätt att använda,
valhemligheten verkligen är i fara,
då bör väl också nästa steg vara, att
man vidtager de åtgärder, som äro möjliga
för att lösa denna fråga. En förutsättning
är givetvis, alt man inte kan
prestera sakskäl, som äro så starka, att
det skulle vara alldeles uppenbart att
en på visst sätt standardiserad typ av
valsedel skulle leda till att man kommer
in i förhållanden, som äro ännu värre
än de nu rådande.

De av kammarens ledamöter, som äro
tveksamma om huruvida man genom de
olika valsedlarna verkligen kan röja
valhemligheten, skulle jag vilja inbjuda
att komma hit till min bänk och titta
på de båda valsedlar och valsedelskuvert,
som jag har här i min hand. Jag
har här ett valsedelskuvert innehållande
en valsedel, som är vikt två gånger.
Vidare har jag ett annat kuvert, i vilket
det ligger en sedel som är vikt tio
gånger. Både tyngden, tjockleken och
utseendet i övrigt på de båda kuverten
säger med full klarhet, att det inte kan
vara någon hemlighet hur vederbörande
röstar. Personer i vallokalen kunna
utan vidare se skillnad på dessa båda
valkuvert utan att ■—- som det tidigare
sagts här i debatten — behöva känna
på det ena eller andra kuvertet.

Jag tror därför att om riksdagen
vill värna om valhemligheten, vilken
obestridligen är i fara, så bär den söka
få till stånd ändrade bestämmelser i
denna fråga. Det fanns en tid, då vi
hade en bestämd storlek på valsedlarna.
De skulle vara 17 cm långa och 10
cm breda. Detta gällde 1914—1918. I
debatten här i kammaren 1943 efter -

lyste man från ett par håll de dystra
erfarenheter, som man hade gjort från
de tidigare år, då vi således hade vissa
bestämmelser om valsedlarnas storlek.
Det är ganska häpnadsväckande, att
ingen i kammaren den gången lyckades
prestera några bevis beträffande
dessa befarade olägenheter från den tiden.
Ingenting nämndes således om att
det då skulle ha förekommit så oerhört
stora kassationer av valsedlar, som man
här tycks utgå ifrån. Riksdagsprotokollet
från den debatten visar att över huvud
taget ingenting nämndes i den riktningen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Fast förklarade, att det
inte förekommit så många motioner i
denna fråga. Han tyckte således, att
fyra motioner var alldeles för litet. Det
förhåller sig emellertid i verkligheten
så att det under denna tid inte heller
förekommit så förfärligt många kommunalval.
De hållas ju som bekant blott
vart fjärde år, och det är ju, som jag
tidigare framhållit, närmast efter kommunalval
som dessa motioner ansetts
vara mest påkallade. Den omständigheten
att det nu väckes motioner från
olika håll och vidare det faktum att så
många människor, kanske inte i städerna
men på landsbygden, undra över
hur dessa slappa regler verkligen kunna
vara möjliga, utgöra enligt min uppfattning
en tillräcklig anledning för
konstitutionsutskottet att taga upp denna
fråga. I varje fall föreligger det enligt
min mening fullgoda skäl för motionärerna
att underställa riksdagen
denna fråga.

Jag vill ytterligare framhålla, att herr
Fast fortfarande tycks stå fast vid att
eu regel i enlighet med motionärernas
hemställan skulle medföra att den enskilde
inte skulle kunna göra en valse -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

del själv. Det är dock fullständigt uppenbart,
att den enskilde vid ett bifall
till motionärernas hemställan inte kommer
att berövas någon som helst rättighet
i detta avseende.

Herr Fast har i sitt första anförande
liksom även senare velat framhålla, att
just nu är allting så lugnt här i landet,
att det knappast spelar någon roll ens
om man röstar offentligt eller slutet.
Folk är så likgiltiga, menar man, för
hur medmänniskorna rösta. Ja, det är
möjligt att vårt samhälle är idylliskt
just nu, men detta kan ändras. Lagstiftningens
uppgift skall just vara att kunna
täcka alla de skiftande förhållanden,
som kunna förekomma i ett lands utveckling.
Vi behöva bara erinra om utvecklingen
i våra grannländer under
världskriget och över huvud taget i
flertalet länder söder om Östersjön för
att förstå vilken oerhört viktig principiell
innebörd denna fråga har. Det är
under sådana förhållanden ägnat att
inge ytterligare förvåning, att konstitutionsutskottet
kan bagatellisera detta
ärende på sätt som skett.

Herr OHLIN: Herr talman! I likhet
med herr Håstad och herr Gustafsson i
Borås beklagar jag livligt, att konstitutionsutskottet
intagit en så negativ hållning
i denna sak. Jag vill emellertid
konstatera, att utskottsmajoriteten framhållit,
att »det bör ligga i de olika partiorganisationernas
eget intresse att tillse,
att de valsedlar, de vid ett och samma
valtillfälle tillhandahålla de röstberättigade,
icke sinsemellan förete
mera väsentliga olikheter med avseende
å storlek och papperskvalitet». Jag tolkar
detta som en rekommendation från
de ledamöter av konstitutionsutskottet,
som anslutit sig till majoritetens utlåtande,
alt deras organisationer under
alla förhållanden komma att verka i
denna anda. Jag utgår således ifrån att
herr Fast och hans vänner, ifall de bli

tillfrågade och om det blir en offentlig
debatt om lämpligheten för partierna
att göra sådana lokala överenskommelser,
komma att stödja strävandena att
åtminstone på denna väg söka uppnå
så stor överensstämmelse mellan de
olika valsedlarna som möjligt. Jag anser
därför att detta uttalande från majoritetens
sida är ett litet framsteg, som
vi böra konstatera.

Jag är emellertid fullständigt ense
med herrar Håstad och Gustafsson i
Borås om att det hade varit synnerligen
lämpligt att nu utreda möjligheterna att
komma ytterligare ett steg längre i denna
fråga. Jag skall här inte upprepa de
argument, som herrar Håstad och Gustafsson
i Borås använt sig av. Jag vill
bara helt kort anföra några synpunkter.

Herr Fast sade, att valhemligheten
hittills inte blivit röjd. I detta avseende
vill jag understryka vad herr Håstad
redan sagt, nämligen att om det är så,
att den som har att taga befattning med
valkuverten kan bilda sig en uppfattning
om hur folk rösta, så sätter vederbörande
inte in detta i tidningarna
nästa dag. Detta hindrar emellertid inte
att han kan använda sig av denna sin
vetskap om hur den eller den röstat.
Herr Fast är nog inte så blåögd, att han
inte förstår, att det kan vara olämpligt
och obehagligt, om andra mäniskor än
den som röstat få kännedom om hur
vederbörande röstat. Detta gäller naturligtvis
även om vederbörandes röstning
icke utannonseras i vida kretsar.

Härtill kommer den viktiga känslan
hos varje medborgare att ha en absolut
trygghet för att valhemligheten existerar.
Denna trygghetskänsla är ju fundamental.
Det är alltså icke i och för sig
relevant om en eller flera personer
tycka att denna risk är ringa. Det relevanta
och det psykologiskt betydelsefulla
i detta fall är i stället, om ett väsentligt
antal människor känna på ett
visst sätt, när de skola rösta. Om denna
reaktion faktiskt föreligger, d. v. s. om

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman

naval och kommunala val.

vederbörande äro ängsliga för att andra
skola få reda på hur de rösta, då har
man i demokratiens intresse anledning
att tillmötesgå dessa medborgares synpunkter.
Detta gäller således även om
det finns andra människor, som anse
att dessa risker äro väsentligt överdrivna.

Herr Fast sade, att man i görligaste
mån skulle trygga valhemligheten. Man
kan till herr Fasts försvar möjligen
säga, att ingenting är fullkomligt här
på jorden. Men nog tycker jag för egen
del, att herr Fast skulle kunna kosta
på sig en något längre gående formulering
och säga att vi böra syfta till ett
fullständigt tryggande av valhemligheten.

Herr Fast trodde inte, att det fanns
några människor här i landet, som
hyste ett intresse för hur andra människor
rösta. Jag har inte så lång erfarenhet
i det politiska livet som herr Fast.
Jag har emellertid rest omkring i detta
land under kanske ett tiotal år och därvid
talat med många medborgare. Jag
skall berätta bara ett enda exempel. Jag
vet en plats, där det finns en folkpartiförening
som är relativt ny — det har
varit ett mycket starkt socialdemokratiskt
regemente i den trakten. Folkpartiföreningen
har ungefär 100 medlemmar

— jag kan inte ange någon exakt siffra

— och därav äro 30 medlemmar hemliga.
Dessa personer vilja inte skylta
med sitt medlemsskap, ty de äro rädda
för att utsättas för obehag. Låt oss emellertid
antaga att dessa människor ha
fel och att herr Fast har rätt, att man
således här ser spöken på ljusa dagen.
Det är emellertid ett faktum, herr Fast,
att dessa människor känna det på detta
sätt. Böra vi inte taga hänsyn till det?
Jag undrar om herr Fast innerst inne
är alldeles övertygad om att det inte
i några fall kan bli bekant hur vederbörande
har ställt sig och att det då
kan göras påtryckningar på honom eller
henne, påtryckningar, som av dem

som bli utsatta för sådana uppfattas som
icke önskvärda.

Beträffande risken för kassation hänvisar
jag till vad som förut sagts. Jag
vill bara säga, att om vissa andra länder
ha erfarenheter, som äro gynnsammare
än de resultat herr Fast utgår från
såsom troliga, varför kunna vi då inte
gå med på en utredning? Herr Fast har
sagt, att varken han eller de övriga
ledamöterna i konstitutionsutskottets
majoritet vilja taga ansvaret för en anordning
av den föreslagna typen. Det
är emellertid inte fråga om att utan utredning
taga ansvaret för detta, utan
frågan gäller om man skall acceptera
en utredning. Nu kan man säga, att utredningar
kosta pengar. Jag föreställer
mig dock att en utredning i denna fråga
skulle kunna göras för en mycket blygsam
kostnad. Varför kunna vi då inte
undersöka, om inte erfarenheter från
andra länder — vilka föregående talare
här påpekade — skulle kunna giva någon
vägledning?

Till sist bör, herr talman, reservationen
enligt min mening tolkas liberalt.
Den har kanske fått en litet väl specifik
utformning i själva klämmen. Jag
utgår ifrån att reservanterna inte ha
någonting att invända emot att även
sådana frågor som valkuvertens utseende
skulle kunna tagas upp till prövning.
En sådan fråga som att den väljande
själv skulle få lägga ned valkuvertet i
valurnan skulle till och med kunna prövas
— väljaren skulle givetvis få visa
upp, att han inte lägger ned två kuvert.
I sådant fall skulle ingen kunna känna
på kuvertet. Det är ju mycket svårare
att på avstånd konstatera, huruvida ett
kuvert innehåller tjockt papper eller
tunt. Varför kan man således inte pröva
metoden att väljaren själv lägger ned
valkuvertet i urnan, så att man kanske
på det sättet räddar valhemligheten?

Det förefaller mig, herr talman, som
om detta spörsmål vore av den arten,
att majoriteten hade anledning att gå

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

minoriteten till mötes. Vi ha en god
tradition i demokratien — inte minst
här i Sverige. Jag, som ofta klagar på
regeringen, herr talman, — ex officio i
någon mån — jag vill betyga, att det
faktiskt händer någon gång att man säger:
Ja, i den här frågan tycka vi, att
man bör taga hänsyn till minoriteten;
vill minoriteten ha en prövning av denna
fråga, å la bonne heure, vi kunna
titta på den. Jag skulle vilja fråga herr
Fast om inte denna fråga just är ett
sådant spörsmål, där majoriteten kunde
vara generös nog och säga: Visserligen
tro vi inte att det är möjligt att komma
fram på denna väg, men eftersom ni tro
att det är möjligt, så vilja vi inte motsätta
oss detta utan vilja gå med på att
rekommendera en utredning. Jag är,
herr talman, övertygad om att detta vore
den naturliga och mest demokratiska
attityd, som majoriteten kunde intaga.

Skulle emellertid kammarens majoritet
i dag känna sig bunden av utskottet
och inte vilja intaga denna demokratiska
och generösa attityd, då vill jag
slutligen vädja till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet att han
i stället intar den hållningen och säger:
Å la bonne heure, jag tycker att detta
är ett fall, där minoriteten kan göra
anspråk på att få sina synpunkter prövade,
eftersom det kan ske utan några
väsentliga kostnader.

Med denna förhoppning ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Justitieministern har fått två vädjanden
i dag. Ett går ut på att man
skall liberalisera de nuvarande villkoren
vid valen, och ett annat går ut på att
man skall skaffa fram nya kassationsgrunder
genom att fastställa valsedlarnas
storlek.

Jag vill säga till herr Ohlin, att om
man skall besluta om en utredning, så
måste man ändå ha någon tro på att

utredningen skall kunna ge något resultat.
Vi veta emellertid att vad som
här föreslagits skulle leda till ökade
kassationsrisker, och det vilja vi inte
vara med om.

I dagens läge är detta, herr Ohlin,
ingen partifråga, och det var det inte
heller tidigare, då vi avskaffade den en
gång fastställda storleken av valsedlarna.
Vi måste här tänka litet på den utveckling,
som så småningom ägt rum.
Jag har tidigare varnat denna kammare
för de risker man tog, när man började
med denna spaltade valsedel. Då såg
man emellertid inga risker alls.

Vidare vill jag säga till herr Ohlin,
att naturligtvis skulle vi kunna ordna
det så, att även dessa människor, som
kanske utan anledning ha en känsla av
att deras valhemlighet inte är tryggad,
skulle kunna få fullständig säkerhet.
Dessa människors antal var emellertid,
herr Ohlin, mycket större på den tiden
vi hade en fastställd typ av valsedel.
Det är ingen tvekan om att deras antal
minskat. Det har således inte haft någon
inverkan om valsedlarna varit fastställda
till storleken eller inte. Sådana människor
komma alltid att finnas, vilket
valsystem man än tillämpar.

Låt oss sedan tala med litet mindre
bokstäver om hur man gör i andra länder.
Jag vill erinra om — det har redan
påpekats — att man i t. ex. Danmark
har en lång valsedel, där väljarna
få pricka för de namn, som man vill
ha valda. Jag har varit med om att diskutera
denna metod i olika sammanhang
och jag måste säga, att systemet
inte passar svenska förhållanden. Jag
skulle bli mycket förvånad om man här
i Sverige över huvud taget skulle vilja
kopiera den danska valsedeln och det
tillvägagångssätt, som där användes.

Jag tror sålunda att det här inte finns
det underlag, som enligt mitt förmenande
bör finnas, när man begär en utredning.
Man skall inte begära en utredning
bara för att man tycker att det

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang.

naval och kommunala val.

vore intressant att få en sak utredd. De
fakta, som man i detta fall kan komma
fram till, se vi verkligen redan nu utan
någon utredning, och jag vill för mitt
vidkommande inte vara med om ett sådant
ansvar. Man har alldeles bortsett
från mitt resonemang om risken av att
ha tre olika valsedlar vid olika val.
Slutligen har det även förekommit önskningar
om att man skulle sammanföra
dessa val, men då faller hela resonemanget
platt till marken.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara göra ett påpekande
till, herr Fast. Han konstaterade för
andra gången i dag att han varnade för
konsekvenserna beträffande valhemligheten,
när man införde den spaltade
valsedeln. Han gjorde tydligen dessa
varningar för att han var intresserad
av att skydda valhemligheten. På grund
av utvecklingen, motionerna och diskussionen
bär i kammaren anser sig
tydligen herr Fast ha fått rätt i sina
antaganden. Man frågar sig då, herr
talman, om inte herr Fast kan hålla
kvar sitt intresse för valhemlighetens
skyddande och nu uppträda i konsekvens
med vad han gjorde den gången,
då han varnade för följderna — han
säger ju att utvecklingen visat, att han
fick rätt.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
inte att det skall råda skuggan av ett
tvivel om att utskottsmajoriteten inte är
lika varmt intresserad av att skydda
valhemligheten som motionärerna och
reservanterna.

Jag lyssnade med särskilt intresse till
herr Håstad, som hade ett som vanligt
mycket konciliant och sakligt anförande.
Jag tyeker att hela hans sätt att
resonera skulle ha haft ännu större fog
för sig, om vi hade haft sådana förhållanden,
som råda inom andra länder.
Det var intressant att höra överblicken
över hur det är ordnat i Italien och

beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmanmånga
andra länder. Vi få dock komma
ihåg, att det inte är någon yverborenhet
hos oss svenskar, om vi anse att vi
inte behöva vara så rädda och ha så
mycket extra arrangemang. Kupper och
falsarier, som så ofta förekomma i utlandet
i sammanhang med de allmänna
valen, äro vi gudskelov i stor utsträckning
förskonade ifrån. Lika självklart
är, att vi med största förakt betrakta
den karikatyr av valhemlighet, som
exempelvis de folkdemokratiska staterna
tillämpa. Vi kanske erinra oss ett
val, jag vill minnas att det var i Tjeckoslovakien,
där man först skulle gå till
en valurna och lägga i en valsedel för
den nationella fronten, som avsåg fred
och framåtskridande. De som inte ville
ha fred och framåtskridande fingo lägga
en blank valsedel i en annan urna.
Detta kallas på folkdemokratiskt språk
för valhemlighet! Sådana metoder förakta
vi djupt.

Herr Håstad gjorde det erkännandet,
att beviset för att valhemligheten de
facto blir och blivit äventyrad är utomordentligt
svårt att lägga fram. Ja, det
är verkligen svårt. Herr Ohlin var inne
på samma sak när han sade, att en väljare,
som på aftonen blivit apostroferad
av någon för att han röstat på ett visst
sätt, visserligen inte skriver om detta i
tidningen nästa dag. Detta ha vi heller
inte efterlyst. Vi efterlysa emellertid
alltjämt några faktiska belägg för att
någon obehaglig påverkan efteråt verkligen
äger rum i våra dagar. Det är vårt
tvivel på att sådana saker verkligen ske
som gör, att vi äro kallsinniga för
några extra åtgärder.

Herr Ohlin undrade om vi inte kunde
vara så pass generösa att vi — även
om vi inte anse det vara någon större
mening med att övergå till den nya
ordningen — åtminstone kunde gå med
på att den röstande egenhändigt fick
lägga sitt valkuvert i valurnan. Detta
har jag för min del alls ingenting emot.
Om man på detta sätt kunde minska

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman

naval och kommunala val.

riskerna för valhemlighetens röjande,
så skulle jag med nöje vara med på att
ändra denna lilla detalj.

Jag skulle sedan vilja sluta med att
säga ett litet ord till min ärade och högt
aktade vän, pastor Gustafsson i Borås.
Vi veta ju alla, att det vid röstsedelns
avlämnande inte går till på det sättet,
att samtliga fem valförrättare tumma
på kuvertet. Ingen sitter heller med
papper och penna för att med ledning
av kuvertens tjocklek skriva upp, hur
Karl Pettersson röstade och hur Johan
Svensson röstade. Så går det verkligen
inte till. I regel tagas kuverten emot
av valnämndens ordförande. I små städer
är det vanligtvis kommunalborgmästaren.
På större orter, där denne
inte hinner med allt, hjälpa kanske valnämndens
vice ordförande och hans
biträden till. Min gode vän Gustafsson
känner ju lika väl som jag till de tio
buden. I åttonde budet säger Luther i
sin förklaring, att vi när det gäller
vår nästa skola tänka, tala och tyda
allting till det bästa. Jag är övertygad
om att herr Gustafsson — jag känner
honom som en redbar och präktig man
-— också tillämpar detta bud. Hur skulle
det då vara, om herr Gustafsson utsträckte
detta sitt allmänna förtroende
även till rikets valnämndsordförande?

Fröken VINGE: Herr talman! Det har
i dag riktats många vädjanden till justitieministern.
Jag vill sälla mig till dem,
som rikta en vädjan om att vi skola få
en utredning i denna fråga. Man behöver
inte nödvändigtvis tänka sig att
denna utredning skal! resultera i att
man i vallagen fastställer ett bestämt
format för alla valsedlar i riket. Man
kan även tänka sig den möjligheten,
att varje länsstyrelse får rätt att fastställa
sedlarnas format i landskommunerna
inom sitt område samt magistraten
resp. valnämnden samma rätt när
det gäller städerna. Detta vore praktiskt

av den anledningen, att det antagligen
behövs betydligt större valsedlar i de
stora städerna än i de kommuner, som
även efter en kommunsammanslagning
äro ganska små. Jag föreställer mig att
ett bifall till reservationen även skulle
kunna innesluta möjligheten till en sådan
lösning, eftersom reservationen går
ut på en utredning i frågan.

I likhet med herr Fast tror jag, att
de flesta valnämndsordförande ha klart
för sig att de handla under ämbetsmannaansvar
och icke vilja missbruka
sin ställning. Vi ha dock ingen garanti
för att alla valnämndsordförande äro
av den kvaliteten. Var och en som fungerat
som valnämndsordförande vet, att
man i många fall kan känna på kuvertet
hur mycket som ligger i det.

Efter att ha sett den provkollektion
herr Gustafsson i Borås visade upp vill
jag för övrigt säga, att ingenting hindrar
att till och med en bredvidsittande
person kan se, om innehållet i kuvertet
är tjockt eller mindre tjockt. Det kan
inte förnekas att vi litet var träffat på
folk, som uttalat sina bekymmer över
att deras partis valsedlar i beklaglig
grad avvika från andra partiers valsedlar.
De ha sagt att de inte veta om
de våga rösta med detta parti, eftersom
det i så fall kan konstateras, att
de avvika från majoriteten.

Man kan alltså säga att vi kunna utgå
ifrån, att valnämndsordförandena i regel
äro lojala. Men när man efter ett
val läser tidningarnas skildringar om
valsedlar, som blivit kasserade vid olika
valställen, så kan man bl. a. finna en
sådan sak som jag läste om beträffande
ett valdistrikt i Norrbotten. Jag
kan naturligtvis inte garantera, att tidningen
återgivit uppgiften riktigt, ty jag
har inte kontrollerat den. Rent teoretiskt
kan dock fallet förekomma. Enligt
tidningens uppgift tillhörde både ordföranden
och vice ordföranden i ifrågavarande
valdistrikt det kommunistiska
partiet. Det egendomliga inträf -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

fade, att när valsedlarna insändes från
detta valdistrikt, blevo alla valsedlar
utom de kommunistiska kasserade. Anledningen
var, att valsedlarna för ordförandens
och vice ordförandens parti
voro förseglade med två olika sigill,
medan valsedlarna för alla övriga partier
voro förseglade med samma sigill.
Man kan förstå om väljare, som rösta
i ett sådant valdistrikt, inte våga lita på
att valnämndens ordförande eller vice
ordförande alltid handla fullt lojalt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag begärde ordet när herr
Gustafsson i Borås spetsade till debatten
och sade, att om riksdagen var angelägen
om att behålla valhemligheten,
då skulle man acceptera detta förslag
för att få en teknisk lösning på denna
fråga.

Det är inte på det sättet, herr Gustafsson,
att vi äro liknöjda när det gäller
valhemligheten. Vi inom utskottsmajoriteten
äro lika angelägna som reservanterna
att bevara valhemligheten.
Jag har emellertid inte funnit att det
förekommit något, som talar för att vi
skola vidtaga en ändring i detta fall.
Det har inte framkommit något missnöje,
och jag har under årens lopp inte
sett i någon tidning, att någon pekat
på ett exempel, där en person blivit
förföljd för att han röstat på ett visst
parti. Så vaksam som tidningspressen
nu är, skulle det säkerligen ha blivit
mycket väsen omkring ett sådant fall.
Detta har emellertid inte förekommit.

Detta kan heller inte vara något problem
för de stora valdistrikten, ty en
valnämndsordförande kan inte där sitta
och kontrollera några valkuvert. Risken
skulle i så fall vara större i de små valdistrikten
ute på landsbygden, men inte
heller därifrån har jag hört något missnöje
med den frihet, som vi nu ha när
det gäller att själva bestämma valse -

delns storlek. Om ett sådant missnöje
hade yppat sig, så skulle jag i dag ha
stått på reservanternas sida i denna
fråga. Men så länge det inte har förekommit
någonting i dessa hänseenden,
som talar för en ändring, finns det väl
inte heller någon anledning att företa
en sådan.

Det talades häromdagen under två,
tre timmar om att vi inte skola krångla
till våra förordningar utan försöka låta
människorna bestämma i så stor frihet
som möjligt. Det var många talare uppe
om den saken, men i dag har det varit
lika många talare uppe för att krångla
till de bestämmelser vi ha på ett område,
där inte något missnöje yppats.
Jag har inte kunnat gå med på att tillstyrka
denna motion därför att det
ingen anledning finns att ytterligare
försvåra förhållandena inte minst för
landsbygdsbefolkningen. Alla äro inte,
som herr Fast tidigare sagt, så förtrogna
med bestämmelserna, och med
nya sådana blir det flera fel och kassationsproblem
som komma att medföra,
att många kunna förlora den möjlighet
att uttala sin mening, som röstsedeln innebär.
Det finns därför ingen anledning,
menar jag, att vidta en sådan ändring
som motionärerna föreslagit, och det
är detta som är orsaken till att jag anslutit
mig till majoriteten i utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON: Jag kommer, herr talman,
att rösta med utskottet i denna
fråga men kan inte neka till att jag har
sympatier för den tankegång, som herr
Ohlin gjorde sig till talesman för, när
han föreslog att de olika partierna under
hand skulle kunna överlägga en
smula före varje val och se till att röstsedlarna
inte bli alltför olika i fråga
om storleken.

Sedan skulle jag vilja ■—- om herr
Ohlin har tid att lyssna — ge honom

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

tillfälle att ta del av min egen livserfarenhet
genom att säga honom att han
inte skall tro, att han är så stor att han
kan föreskriva konstitutionsutskottet
hur det skall lägga sitt arbete.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
har i utskottet biträtt reservationen och
jag kan måhända tillåta mig att med
några ord i mycket stark koncentration
ge motiveringen för detta mitt
ställningstagande.

Av debatten i denna fråga både i utskottet
tidigare och i kammaren här i
dag har klart framgått, att alla äro eniga
om vikten och värdet av valhemlighetens
bevarande. Detta konstateras
självfallet med största tillfredsställelse,
ty valhemligheten är ju en sak av fundamental
betydelse i ett demokratiskt
samhälle. Det erkännes också av alla

— det har skett i dag liksom tidigare

— att det föreligger risk för valhemlighetens
yppande genom användandet
av mycket olika typer av valsedlar.
Men längre sträcker sig enigheten tydligen
infe i denna fråga. Motionärerna
och reservanterna syfta till att eliminera
den av alla erkända förevarande risken,
risken för valhemlighetens yppande.
Men utskottsmajoriteten vägrar gå
med på den föreslagna åtgärden un,der
hänvisning till svårigheter som i så fall
skulle uppkomma, särskilt då ökad kassationsrisk.

Personligen har jag svårt att förstå
den hållningen, det måste jag bekänna.
För mig ter sig nämligen valhemligheten
så betydelsefull, att man för att
värna den bör ge sig i kast med vissa
svårigheter, om det blir frågan om sådana.
Emellertid har jag den uppfattningen,
som också kommer till uttryck
i reservationen till utlåtandet, att dessa
svårigheter äro betydligt överdrivna.
Mig förefaller det som om särskilt
herr Håstad i sitt första anförande
mycket klart visade delta. Jag anser

att de svårigheter, som kunna tänkas
uppstå, inte äro allvarligare och större
än att de kunna övervinnas, och för
den stora och viktiga sakens skull menar
jag att de böra övervinnas.

Självfallet talar jag här bara för min
egen del. Jag har ingen befogenhet att
tala för reservanterna i övrigt. Det är
emellertid min uppfattning att reservanterna
inte ha något emot den något
vidare tolkning av reservationens kläm,
som herr Ohlin här ville ge.

Med denna korta förklaring ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Dickson gör sig tydligen
skyldig till ett allvarligt missförstånd
när han ifrågasätter, om en ledamot av
kammaren kan uttala sig om vilken
ståndpunkt han anser att ett utskott
borde inta eller inte inta. Herr Dickson
menar att det kan man alls inte
göra.

Jag vill svara herr Dickson att vi
ingenting annat göra i denna kammare,
när vi inte äro alldeles överens, än uttala
en annan mening, som vi anse att
det hade varit mera motiverat för utskottet
att företräda. Detta gäller samtliga
utskott. Och herr Dickson har
många, många gånger gått ett steg längre
och begagnat sin demokratiska rätt
att föreskriva vilket handlingssätt som
riksdagen bör gå in för. Herr Dickson
anser tydligen sig själv vara mycket
»stor», om man får utgå ifrån att han
menar vad han senast sade — det är ju
inte alldeles säkert.

Jag vill gärna tillägga, att jag har
den allra största respekt för det ärade
konstitutionsutskottet, även om jag i
dag inte kan godta majoritetens slutsatser.
Jag är övertygad om att utskottet,
även om det ibland förefaller representera
en viss konservatism, dock har en
betydande villighet att ta upp alla så -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

dana synpunkter som framföras till allvarligt
övervägande. Till herr Dickson
kan jag säga att utskottets ärade ordförande
varit nog vänlig upplysa, att han
är villig ta upp till prövning möjligheten,
att väljaren själv kunde nedlägga
valkuvertet i urnan. Det visar sig alltså
att det så långt ifrån är omotiverat, att
det tvärtom kan vara synnerligen lämpligt
att ledamöter av kammaren, som
inte tillhöra detta förnäma utskott,
ändå våga uttrycka en uppfattning. Och
så uppfattas det tydligen av utskottets
ordförande — och jag tror av alla i
kammaren, utom möjligen herr Dickson.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Först
och främst vill jag säga med anledning
av den fråga herr Ohlin gjorde, att jag
precis som herr Swedberg har den
uppfattningen, att reservanterna vilja
en utredning så vid och fördomsfri som
möjligt.

Vad beträffar själva saken måste jag
fortfarande förvåna mig över att man
viil göra gällande, att valhemlighetens
skyddande inte är något problem. Före
den fria bevisningens införande i processrätten
hette det, att om två personer
vittna på samma sätt är detta tillräcklig
bevisning. Här ha vi behandlat
ett tiotal motioner i detta ämne under
årens lopp. Vi ha i kammaren en expert
från statistiska centralbyrån, fröken
Vinge, som vittnat i samma riktning,
och många av oss ha säkerligen
i likhet med motionärerna haft personliga
samtal med valmän, som därvid
uttalat sina bekymmer i detta avseende.
Märk väl, det är ingen som sagt i
denna kammare att frågan har sådana
proportioner, att det här skulle vara
fråga om att något parti skulle profitera
på saken. Vad vi tala för är den enskilde
medborgarens rättmätiga krav på
full garanti för att valhemligheten
skyddas. Och även om problemet inte
har några partidimensioner har det

alltså detta kvalitativa värde, som enligt
min mening är minst lika betydelsefullt
som det rent kvantitativa.

Herr Pettersson i Norregård säger att
det inte har varit några förföljelser av
dem, vars röstande blivit röjt. Som om
vi skulle behöva vänta tills några förföljelser
förekomma! Herr Pettersson
erkände dock att det i små kommuner
vore möjligt, att man genom att känna
på kuvertet eller genom att se på, när
kuvertet stoppas ned, kunde få vetskap
om hur vederbörande röstat. Detta är
enligt min mening tillräckligt skäl för
en lagändring.

Gentemot herr Fast vill jag ännu en
gång säga att vi väl i alla fall ha rätt
att jämföra vår vallagstiftning med förhållandena
utomlands, och därvid gäller
det — vilka motiv som än må ha
varit de avgörande för folkrepresentationerna
där — att antingen har man
standardiserade valsedlar, uppgjorda
av staten enligt partiernas insända förslag,
eller också har man bestämmelser
ungefär av den art, som vi här föreslå.
Jag vill naturligtvis inte påstå att detta
är absolut uttömmande. Det kan finnas
något land där andra regler tillämpas.
Jag vill betona att det är utomordentligt
svårt att i Sverige skaffa sig en
klar bild av vad som gäller. Men när
maji har dessa väsentliga fakta för ögonen,
tycker jag att det är faktorer att
ta hänsyn till.

Herr Hallén invänder att jag endast
kunde hänvisa till Österrike och Italien.
Märk väl, det var inte det fascistiska
Italien jag hänvisade till. Jag vet
inte om Österrike och Norditalien kulturellt
stå efter oss och om inte där
under lugna, demokratiska tider rådde
sådana förhållanden, att de skulle kunna
jämföras med våra. Jag tycker
över huvud taget att detta sätt att vifta
bort saken med påståendet, att ifrågavarande
länder stå på en annan nivå än
Sverige eller äro oroligare än vårt eget
land, icke är en nöjaktig argumente -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman

naval och kommunala val.

ring. Snarast borde reglerna i dessa
länder ha varit en anledning för utskottet
att ta detta spörsmål under noggrannare
omprövning.

Man anför vidare argumentet att ett
förfaringssätt enligt vårt förslag skulle
innebära krångel. Vad är krångel? Det
kan inte vara krångel, om man inför
enhetliga bestämmelser. Krångel är det
om man inför en mängd undantagsbestämmelser,
undantagslagar på undantagslagar,
så att man har en hel labyrint
att gå igenom för att få något uträttat
eller beviljat. Här är det ju fråga
om det enklaste av det enkla, att för
varje val ha en och samma storlek på
kuvertet. Standardisering kan i detta
fall omöjligen vara lika med krångel,
liksom över huvud taget standardisering
i det ekonomiska livet aldrig räknas
till krångel utan till rationalisering.

Då man nu påstår att det skulle bli
ytterligare svårigheter vid de kommunala
valen genom enhetliga regler om
valsedeln när man på en gång väljer
landstingsmän och kommunalfullmäktige,
så är det ju inte värre att ordna den
saken än att bestämma lika stor röstsedel
vid dessa tillfällen. Sedeln skulle
kanhända bli något för stor för landstingsvalet,
men å andra sidan vet man
att landstingskretsarna sannolikt komma
att bli större och större — skillnaden
bleve därför inte så betydande. Vill
man ordna detta, herr Fast, finns det
alltid möjlighet att göra det. En annan
sak är, att det för riksdagsmannaval
inte behövs så stora sedlar. Då kan
emellertid ingen förväxling äga rum,
eftersom riksdagsmannaval alltid hållas
separat.

Nu kan man möjligen säga —• även
om herr Fast värjde sig för detta — att
papperet skulle bli för dyrt med motionens
metod. Om man går på exempelvis
Stureplan under valtider och ser på
allt pappersskriip, som ligger där till
ingen nytta, måste man säga att den
lilla kostnad som kan vållas genom att

valsedeln blir någon decimeter större,
den böra vi ta. Ty valsedeln är dock
det viktigaste i valkampanjen.

Herr talman! Jag är ledsen över att
de deklarationer, som här gjorts av herrar
Fast, Hallén och Pettersson i Norregård
om att man är lika intresserad
som vi av att skydda valhemligheten,
inte motsvaras av handling i denna
riktning.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Här har i diskussionen
framskymtat, att man skulle vara utsatt
för vissa påtryckningar, förföljelser
o. dyl., och att man skulle kunna
råda bot på detta om man finge en
standardiserad valsedel. Jag vill genast
påpeka att det är omöjligt att tänka sig
en sådan standardisering så länge vissa
partier anse, att man skall avtrycka
nästan halva röstlängden för att tillmötesgå
olika krav på en valsedel.

På tal om påtryckningar skall jag be
att få citera vad ett arbetsavtal från
början av seklet innehöll och som arbetarna
måste underteckna: »Dessutom
förbinder jag mig på tro, heder och
samvete att under den tid tjänsteavtalet
räcker ej tillhöra, ingå i eller understödja
socialistisk eller annan av
husbonden ej godkänd fackförening.»

Jag vill säga till herr Håstad, att man
bör vara litet försiktig då man talar om
påtryckningar o. dyl., när man företräder
ett politiskt parti, som ändå har
ansett något sådant vara förenligt med
tanke- och yttrandefrihet.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Herr Ohlin
yttrade alt utskottet är så konservativt,
att det inte vill gå med på detta förslag.
Jag ifrågasätter, vilka det är som äro
konservativa i detta fall. Det är väl de
som vilja återföra oss till de bestämmelser,
som giillde före 1918. Vi mena
alt det icke finns någon anledning att

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman naval

och kommunala val.

återgå till de bestämmelser vi hade då,
på fyrkvalets tid, då röstetalen skulle
antecknas på valsedeln; då var naturligtvis
valsedelns storlek en ömtålig sak.

Herr Håstad talade om det önskvärda
i att bättre skydda valhemligheten. Herr
Ohlin kom med förslaget att valsedeln
skulle läggas ned i urnan av den röstande
själv. Men därmed kunna vi inte
bättre skydda valhemligheten. Ty herr
Ohlin menar väl inte att en fullmakt för
äkta make utan vidare skall följa med
i valurnan. En sådan fullmakt måste
ändå valnämndsordföranden granska,
innan valkuvertet släppes ned i urnan.
Det var visserligen en ordförande som
vid förra årets val lät fullmakterna följa
med, och man bröt valkuvertet först vid
sammanträkningen. Valet blev överklagat
— metoden skulle innebära röjande
av valhemligheten. Men det stod sig, och
regeringsrätten tycks alltså inte vara så
rädd för detta.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Om utskottets ärade ordförande
hade varit närvarande när jag gjorde
mitt första inlägg, skulle han knappast
ha formulerat sitt uttalande så som han
gjorde. Jag har inte sagt, att valkuvertet
går från hand till hand. Jag bara nämnde,
sedan jag presenterat de olika valsedlarna
och särskilt de allra största,
att det finns alla möjligheter för personer
i närheten att se, utan att ta i kuvertet,
vilken sedel det innehåller. Sedan
jag visat de olika valsedlarna nämnde
jag, att man när valet en gång är
över med ganska stor visshet kan säga,
hur den ene eller den andre har röstat
eller i varje fall vilka som tagit eller
inte tagit den stora sedeln. Ingen sofistik
i världen kan gendriva detta faktum.
Det är väl inte önskvärt att en
valnämndsordförande endast genom att
ta emot kuvertet kan konstatera, med
vilket parti en väljare röstat eller inte
röstat. Med detta har jag inte alls velat

säga någonting nedsättande om våra
valförrättare, utan jag har endast velat
påpeka de möjligheter som finnas.

Jag kan, herr talman, icke frångå att
det inte är en god tingens ordning att
den som röstar har den tanken, att en
annan part vid valet skall ha reda på
hur han har röstat. Det är alltså reaktionen
från den som röstat som jag närmast
tänkt på. Om en annan part kan
se hur man har röstat, då har ju valhemligheten
röjts.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande
omtalade, att han för sin del inte
skulle ha någonting emot att t. ex. ta
upp frågan huruvida de röstande själva
kunde nedlägga sina kuvert i valurnan.
Det var mycket intressant att lyssna till
detta, och man har anledning att teckna
sig förslaget till minnes.

Jag vill sluta med att säga, att vill
man att valhemligheten skall skyddas,
bör man kunna gå med på en utredning
för att se, vilka möjligheter som här
kunna förefinnas. Jag yrkar också att
vår reservation tolkas så generöst, att
alla tänkbara aspekter kunna läggas
på frågan.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte förlänga debatten.
Jag vill erkänna att herr Gustafsson
ingalunda har påstått, att kuverten gå
från hand till hand bland valnämndens,
alla ledamöter. I de flesta fall är det
så att valnämndens ordförande tar kuvertet
i sin hand och lägger det i valurnan.
Då befarar alltså herr Gustafsson,
att den väljande skall ha en obehaglig
känsla av att valnämndsordföranden
genom kuvertets tjocklek kan ana,
vilket parti vederbörande röstar med.
Sedan måste herr Gustafsson också ha
den misstanken, att valnämndsordföranden
inte behåller denna kunskap för
sig själv utan sprider den till andra.
Även om herr Gustafsson inte uttalar
den misstanken, måste den ligga till

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motioner om vissa bestämmelser ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsman

naval och kommunala val.

grund för farhågan, att det föreligger
risk för valhemlighetens kränkande. Då
kvarstår av hela denna motion den outtalade
och obevisade antydan, att man
inte kan lita på rikets valnämndsordförande,
och det tycker jag är obehagligt.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Skall man genom en lagstiftning
standardisera valsedlarna, är det klart
att de måste bli mycket stora. Vi ha
nämligen kommuner, där det väljs upp
till 40 kommunalfullmäktige — jag känner
till en kommun i mitt län som väljer
40, varav socialdemokraterna tillsätta
mer än 30. I sådana fall måste det
ges utrymme för ett stort antal namn,
50—60 minst, och skall man ha spaltade
sedlar kan man komma upp till
över 100. Lagen måste naturligtvis ta
till så stort utrymme, att också sådana
kommuner få rum med alla namn på
valsedlarna. Oavsett om det kan finnas
partier som välja en eller ett par ledamöter
—- jag vet att det förekommer i
den kommunen — skulle de bli tvungna
att ha lika stora valsedlar för att
fylla lagens bestämmelser.

Skall det i lag fastställas en viss storlek
på valsedlarna, måste man kunna
lita på att de tryckerier som göra valsedlarna
-— vi veta att det inte bara
är de stora tryckerierna utan också
små tryckerier i bygderna som trycka
valsedlar — också använda de riktiga
måtten, så att det inte blir masskasseringar.
En sådan bestämmelse måste
nog kombineras med en föreskrift, att
valsedlarna skola insändas t. ex. till
länsstyrelsen för granskning. Det måste
vara eu förutsättning om det inte skall
bli masskassering av valsedlar.

Ett annat uppslag som skulle kunna
vara praktiskt fördes fram av herr Ohlin.
Det gick ut på att den väljande
själv skulle få lägga ned valkuvertet i
valurnan. Då skulle man kunna vara

säker på att inte valnämndsordföranden
tummade på kuvertet. En sådan bestänv
melse förutsätter ändring i vallagen.
Denna föreskriver nämligen att valnämndsordföranden
skall ta emot kuvertet
för att se till för det första att
kuvertet är av fastställd modell, för det
andra att det är tillslutet och för det
tredje att det på kuvertet inte finns något
märke som kan anses vara anbragt
med avsikt. Är det fel i något av dessa
avseenden, skall kuvertet icke mottagas.
Om det skall vara möjligt för väljaren
att själv lägga ner kuvertet i valurnan,
måste man slopa denna bestämmelse i
vallagen. Vidare är det stadgat, att när
det framlämnas ett äkta-make-kuvert,
skall valnämndsordföranden öppna ytterkuvertet
och se till, att innerkuverten
uppfylla samma fordringar som vid direkt
röstning.

Denna sak är alltså inte så enkel som
man kanske vid första påseendet kan
tro. Med hänsyn till den brist på papper
som råder för närvarande kan det
också ifrågasättas om det är nödvändigt
att ålägga särskilt alla småkommuner
att införa stora valsedlar med rum för
ett 100-tal namn, om man kanske kan
klara sig med 10, 12 eller 15. Jag tycker
inte att den föreslagna reformen är av
sådan natur att den brådskar.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten i onödan
utan vill endast göra ett par uttalanden
med anledning av vad som har sagts
här i dag. Jag har i stor utsträckning
blivit förekommen av herr Håstad, i
vars anförande jag instämmer.

Jag fäste mig vid att herr Lundberg
kom med ett exempel på att principen
om valhemlighetens skyddande grovt
hade kränkts för jag tror femtio år sedan.
Jag kan inte finna att detta utgör
något motiv för att vi inte nu böra se
till att i största möjliga utsträckning
trygga valhemligheten. Jag tycker att

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten.

herr Lundberg borde komma till direkt
motsatt resultat mot vad han gjorde.

Till herr Pettersson i Norregård vill
jag säga, att man självfallet inte kan
låta en make lägga ned en äkta-makeförsändelse
i valurnan. Jaå hörde det
samtal med utskottets ärade ordförande
som herr Ohlin refererade till. De
voro ense om att det inte gick att göra
någonting i det fallet. Men det är ett så
litet område, att mycket ändå vore vunnet
om man i alla andra fall kunde
trygga valhemligheten.

Sedan skulle jag till utskottets ärade
ordförande vilja säga, attt jag ändå
tycker att det bör falla sig litet svårt
att påstå, att vi över huvud taget inte
få hysa någon misstanke mot valnämndernas
ordförande. För en stund sedan
hörde vi ju ändå ett flagrant exempel
på hur en valnämndsordförande kunnat
missbruka sin ställning. Det räcker med
att man kan peka på ett enda fall för
att man skall säga sig, att det är av vikt
att allmänheten får ett klart förtroende
för att valnämndernas ordförande icke
kunna övertyga sig om hur en väljare
har röstat. Det räcker inte med att man
bara tror, att det i allmänhet ligger bra
till för närvarande. Det gör det säkert,
men denna möjlighet till missbruk kan
man väl ändå inte vifta bort utan vidare.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Herlitz
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Herlitz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 128 ja
och 80 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet
vid allmänna val i syfte
att skydda valhemligheten.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i sammanräkningsförfarandet
vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten.

Uti en inom första kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 239, hade av herr Landgren
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i gällande bestämmelser,
att sammanräkningen av resultatet
vid mycket små valdistrikt sker för
större enheter samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta de förslag till lagändringar
som eventuellt erfordras».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9.

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Bergh och Braconier, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
I: 239 av herr Lundgren måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående sådana ändringar i vallagarna,
att rösternas preliminära sammanräknande
för mycket små valdistrikt
ägde rum först sedan rösterna för flera
valdistrikt sammanförts, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag
vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
är ju bekant, att valdistrikten i vårt
land äro mycket små. Det finns valdistrikt
där vi bara ha 30 röstande och
där det förekommer att 28 rösta på ett
parti medan 1 eller 2 rösta på ett annat
parti. Motionärerna ha utgått från att
det under sådana omständigheter föreligger
stor risk för att den enskilde väljaren
skall känna ett visst tryck.

Nu säger utskottet, att för att man av
rösternas fördelning med någon större
grad av sannolikhet skall kunna sluta
sig till hur en viss väljare röstat erfordras
att denne tillkännager sin allmänna
politiska uppfattning eller sin
inställning till ifrågavarande val.

Ja, det är ju bekant att det i detta
land finns många väljare som redogöra
för sin politiska inställning. Antag att
man i ett litet valdistrikt med 20 röstande
vet att 19 personer direkt ha dekreterat,
att de rösta med ett visst parti.
De kunna genom att omtala detta sålunda
sätta denne ende väljare som har
röstat på ett annat parti i den situationen,
att det för alla blir uppenbart, hur
han röstat. Vi kunna ta ett litet valdistrikt,
där röstförhållandena varit
konstanta under en följd av år men där
det på grund av en inflyttning kommer
till några nya väljare. Ett parti, som
förut icke haft några väljare där, får

ett par röster. Sannolikheten talar i det
fallet för att man i denna kommun
ganska säkert kan veta vilka personer
som ha röstat på det ena eller det andra
sättet. Just den motivering som utskottet
anför för avslag på motionen talar
enligt min mening tvärtom för bifall, ty
det kan ju utövas ett visst tryck.

Nu menar naturligtvis konstitutionsutskottets
majoritet och dess ärade ordförande,
att det i vårt land sällan förekommer
ett sådant tryck. Jag vill gärna
erkänna att ett sådant betraktelsesätt
i det stora hela är riktigt, men jag
är också övertygad om att många människor
i detta land kunna draga sig för
att rösta därför att det blir uppenbart
för alla hur de ha röstat. Under alla
förhållanden är det ju felaktigt att man,
därför att valdistriktet är så litet, skall
kunna sluta sig till att en person har
röstat på ett visst sätt. Det strider ju
mot principen om valhemlighetens
skyddande.

Vi ha i den föregående frågan haft
en så lång debatt av liknande art, att
det inte är nödvändigt att i detalj gå
in på denna frågas vikt. Erfarenheterna
från andra länder säga emellertid, att
ett ytterlighetsparti under olika omständigheter
faktiskt kan utöva en terror
mot oliktänkande, en terror som det
är mycket svårt att komma åt i laga
former. Man behöver inte ha så stor
fantasi för att föreställa sig att det
skulle vara enkelt för ett ytterlighetsparti,
som hade majoritet i en mängd
små valdistrikt, att öva en press mot
oliktänkande. Då skulle det nuvarande
sättet för sammanräknande av rösterna
i små valdistrikt kunna medföra, att
många väljare skulle anse systemet innebära
en sådan psykisk och politisk
press från detta ytterlighetsparti, att det
skulle hindra dem från att rösta.

Här kan man inte utan vidare påstå
som majoriteten i konstitutionsutskottet,
att allt är väl beställt, att det inte
finns någon människa som avstår från

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten.

att rösta därför att hon känner, att det
kan vara ofördelaktigt för henne att bekänna
färg. Det torde vara lätt för utskottets
ärade ordförande att tänka sig
en situation, då de politiska lidelserna
bli så uppjagade på grund av att man
har ett terrorparti. Vi kunna se på Italien
och Frankrike, där ett ytterlighetsparti
har haft en utomordentligt stark
ställning. Detta parti har i Frankrike
oerhört försvagat den socialdemokratiska
arbetarrörelsen och har i fackförening
efter fackförening åstadkommit,
att det socialdemokratiska partiet har
förlorat många av sina ankarfästen.

Man kan måhända säga att detta problem
inte är av sådan storleksordning i
vårt land, att man nu behöver lagstifta
om det. Utskottets ordförande känner
säkert till de metoder som tillämpas på
vissa arbetsplatser där ett ytterlighetsparti
försöker konkurrera ut ett demokratiskt
parti, där alltså två olika ideologiska
uppfattningar stå mot varandra.
Om man ser på detta kan man inte utan
vidare säga, att denna fråga är bagatellartad.
Det kan i det långa loppet gälla
demokratiens vara eller icke vara. Jag
vet att utskottets ärade ordförande i
många sammanhang har uttalat en
skarp kritik mot sådana ytterlighetspartier.
Han är fullt medveten om de faror
som här kunna finnas för demokratien.
Vi veta ju, att det i vissa valkretsar kan
finnas praktiskt taget bara två partier
som stå mot varandra, varav det ena är
ett ytterlighetsparti och det andra ett
demokratiskt parti. Många av de demokratiska
väljarna kunna utan att därför
behöva stämplas såsom räddhågade
i en sådan situation känna det svårt
att gå till valurnan för att deklarera sin
politiska uppfattning i medvetande om
att de kanske på arbetsplatsen kunna
utsättas för obehagligheter för sitt politiska
ställningstagande. Förhållandena
ute i världen, där demokratierna ha
gått under, visa, att det är av största
vikt för folkstyrelsens bevarande att

man skyddar den enskildes valhemlighet.

Det är från denna utgångspunkt •—•
samma som den som låg till grund för
motionerna i den föregående frågan ■—
som vi velat komma fram till ett ändrat
valförrättningsförfarande.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag kan
inte förstå varför herr Braconier skall
komma dragande med dessa exempel
från Frankrike på terrorpartier som enligt
hans mening också hos oss skulle
kunna utöva en sådan otillbörlig påtryckning,
att rentav en del valmän i
småkommuner skulle avstå från att
rösta om de lätt kunde uppspåras. Jag
vet inte varför vi skola vara så räddhågade,
herr Braconier. Vi få väl ta
risker, vilka vi än äro, på grund av vår
övertygelse. Både herr Braconier och
jag ha den ställningen, att detta terroristparti
nog skulle komma ihåg oss
på det ena eller det andra sättet, om
det skulle få majoritet i vårt land, men
vi ha våra åsikter i alla fall.

Herr Braconier säger att det finns
människor som inte ha sådant kurage
och som hellre vilja vara anonyma i
detta stycke. Först och främst vill jag
säga, att talet om terroristpartier är
ganska obefogat, ty om vi ha ett s. k.
terroristparti, kännetecknas det, åtminstone
för dagen, av att det smälter ihop
och blir allt obetydligare. Vad man därför
skulle ha för möjligheter att öva terror
kan varken herr Braconier eller jag
anföra någon bevisning för.

Men om nu en valman i ett mycket
minimalt distrikt med kanske 60 eller
70 röstberättigade röstar med en viss
tvekan och tänker: Nu kanske alla veta
att jag är just denna högerman — eller
vad det kan vara för parti det gäller —
kan han ändå känna sig lugn så till
vida som det ju i alla valkretsar i hela

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9.

Motion om viss ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten.

vårt land vid varje val ändå är en viss
rörlig marginal på grund av att människor
få en viss åsiktsförskjutning. Därför
kunna icke valbossar och andra i
det lilla distriktet veta att just den och
den är representant för det och det partiet.
Man kan gissa och ha vissa förmodanden,
men man vet ingenting. Det
kan tänkas att det är en närstående som
undergått en åsiktsförskjutning och att
man gissar alldeles fel. Det få vi tänka
på. Men herr Braconier utgår ifrån att
man kan med full visshet förstå, att det
är på det och det sättet.

Sedan vill jag också liksom i mitt
förra anförande protestera mot den —
som jag tycker — fula misstanken mot
medborgare, att de skulle utöva påtryckning.
Första gången jag kandiderade
i Värmland var det i en kapellförsamling
jag talade. Där var det 100
röstberättigade. Jag fick 97 av rösterna.
Vilka som avgåvo de tre vet ingen än
i dag. Man hade sina gissningar. Men
det var ingen människa som var utsatt
för påtryckning. Jag tycker att herr
Braconier rör sig för mycket med exempel
från den kommunistiska fackföreningsrörelsen
i Frankrike och dess
sätt att gå fram mot våra partivänner.

Herr talman! Jag ber kort och gott
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BRACONIER: Herr talman! Den
uppfattning som utskottets ärade ordförande
här deklarerat finner jag ganska
förvånande med hänsyn till de många
deklarationer han i andra sammanhang
gjort när det gällt kommunismen. Jag
vill icke alls säga att här finnas förutsättningar
för att kommunisterna på
något vis skola få majoritet. Men det är
ingenting märkvärdigt att man talar om
att i visst valdistrikt kommunisterna
kunna ha majoritet; och i andra situationer
kan man tänka sig att något
annat ytterlighetsparti har majoriteten
i ett valdistrikt. Om i en sådan valkrets
det är 20 röstande ocli 19 av

dessa tillhöra detta ytterlighetsparti, så
vill jag icke kalla den människan feg
som tycker att det är obehagligt att gå
till valurnan och deklarera en annan
uppfattning.

Vi ha ju erfarenheter från demokratiska
länder med ganska hög politisk
kultur, t. ex. den tyska Weimar-republiken
före dess krossande. Om man ser
på de metoder med vilka man går till
väga, är det icke någonting hypotetiskt
som jag framfört i mitt resonemang,
utan det har tvärtom ett ytterst verklighetsbetonat
underlag, att vissa meningsgrupper
kunna utöva politiskt
tryck på andra meningsgrupper. Då är
det rimligt och rättvist att man försöker
med de konstitutionella medel man
har värna den enskildes valhemlighet.
Detta är även fullt i linje med den
svenska författningen. Sedan kan man
diskutera om det av praktiska skäl är
möjligt. Men situationen för många
människor är sådan att de känna detta
tryck. Man kan ej utan vidare säga, att
dessa människor äro fega, därför att de
dra sig för obehag om de i sin valkrets
rösta på det sätt de vilja. Det talet tycker
jag icke är alldeles riktigt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motion om sådan ändring i kommunala vallagen, att valnämnden i stället för länssty relsen

skall företaga den definitiva röstsammanräkningen vid vissa kommunala val.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 8.

Motion om sådan ändring i kommunala
vallagen, att valnämnden i stället för
länsstyrelsen skall företaga den definitiva
röstsammanräkningen vid vissa
kommunala val.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i kommunala
vallagen, att valnämnden i stället för
länsstyrelsen skall företaga den definitiva
röstsammanräkningen vid vissa
kommunala val.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 54, av herrar Forsberg och
Svensson i Alingsås hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i
kommunala vallagen, att valnämnden i
stället för länsstyrelsen skall företaga
den definitiva sammanräkningen av
rösterna vid kommunal-, municipal- och
kyrkofullmäktigeval».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr FORSBERG: Herr talman! Det
finns i fråga om denna motion två väsentliga
synpunkter som man kan anlägga.
Den ena berör den rent ekonomiska
sidan. Man kan nämligen ej förneka,
att statsverket kan få minskade
utgifter genom att man inför det tillvä -

gagångssätt som jag och min medmotionär
föreslagit. Den andra synpunkten
är den att det väl är rätt märkligt
att man skall ha två olika system när
det gäller sammanräkningen. I städerna,
där man har valnämnder, räknar
valnämnden resultaten icke bara preliminärt
utan också definitivt. Men i våra
landskommuner är förhållandet ett annat.
Där får man visserligen räkna preliminärt,
men däremot får man icke företaga
den definitiva sammanräkningen.
Då frågar jag mig: Är det verkligen
sant, att vi som äro mantalsskrivna i
städerna äro så mycket förståndigare
än landsbygdens folk? Svaret kan åtminstone
icke bli att landsbygdens folk
icke skulle vara lika förståndigt som
städernas. Jag svarar för min del obetingat,
att de som äro bosatta på landsbygden
äro lika förståndiga som de som
äro bosatta i en stad.

Men lägg märke till, ärade kammarledamöter,
att här finns det icke desto
mindre en skillnad! Det säger också
konstitutionsutskottet. Det anser nämligen,
att den proportionella valmetoden
är så komplicerad, att man ute i en
landskommun icke skulle kunna klara
dessa saker. Ja, men tänk ändå på hur
många hundratals personer som man
anser vara meriterade för kommunala
uppdrag ute på landsbygden! Och tänk
hur man där i valrörelsen använder
ungefär samma metoder som i städerna
när man fotograferar vederbörande
och talar om hur dugliga de äro! Det är
många som icke komma in i kommunalfullmäktig-
eller municipalfullmäktiginstitutionen,
ehuru de enligt respektive
partiers uppfattning äro mycket
dugliga och skulle kunna klara detta
gebit. Men att de skulle vara så förståndiga
att de skulle kunna lära sig det
proportionella valsystemet och företaga
en sammanräkning, det är fullständigt
uteslutet om de bo i en landskommun.
Det är bara möjligt om de bo i staden.
Så fattar jag detta.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motion om sådan ändring i kommunala vallagen, att valnämnden i stället för länssty relsen

skall företaga den definitiva röstsammanräkningen vid vissa kommunala val.

Man har talat mycket om krånglet.
Men man vill tydligen icke, åtminstone
icke i det borgerliga lägret, vara med
om att taga bort detta krångel ens på
detta område. Man skapar en mängd
olika listtyper som folk skall rösta på.
Vad som ställer till krånglet är detta att
man skall samla upp kreti och pleti för
att få några röster till partiet. Man
gjorde på ett håll — det var t. o. in.
i Småland — en »samlingslista». Tror
ni att det är berättigat att kalla den så?
Det var nämligen summa två valdeltagare
som kommo att stanna för densamma.
Men den var i alla fall en s. k.
»samlingslista».

Min bänkkamrat herr Pettersson i
Norregård har härvidlag en annan mening
än jag. Jaså, han vågade visst icke
stanna kvar — jo, han sitter på ett annat
ställe. Jag vill tala om för kammaren
att det var bara för några år sedan
som Sävsjö bestod av två kommuner,
nämligen Norra Ljunga och Vallsjö.
Dessa kunde icke klara av sammanräkningen
vid valen — enligt nuvarande
bestämmelser — utan de voro tvungna
att skicka hela luntan till länsstyrelsen.
Men sedan de nu bildat en stad,
begriper sig herr Pettersson i Norregård
på att räkna samman ett val. Tidigare
begrep han det icke! Är det rim
och reson i detta? Det är precis samma
folk där nu som tidigare. Om sammanslagna
kommuner, sotn bildas genom
den nya kommunindelningen, bara bli
en stad, får valnämnden räkna ut vilka
som skola vara med i kommunalfullmäktige.
Det är bara att taga nästa steg
och göra de nya kommunerna till städer,
så ordnar det upp sig.

Nu har ju konstitutionsutskottets utlåtande
icke blivit sådant som jag tänkt
mig att det borde vara. Jag skall icke
på något sätt protestera mot konstitutionsutskottet,
eftersom jag ju här i
kammaren givit uttryck för den uppfattningen,
att rent principiellt bör man
egentligen avslå alla motioner som väc -

kas. Då kan jag ju icke gärna i detta
fall protestera mot konstitutionsutskottet.
Det är naturligtvis riktigt att utskottet
gör det. Men jag måste säga, att
i fråga om detta mitt principiella ställningstagande
gives det undantag, och
detta undantag har icke konstitutionsutskottet
förstått att ta vara på.

Nu finns det en kommitté som, om
jag icke misstager mig, heter kommunallagskommittén
eller kommunallagberedningen
och där min gamle värderade
vän och kamrat herr Fast har stort
inflytande. Den kunde titta på denna
förståndiga motion. Då kunde vi ju räkna
med att få tillbaka denna sak vid ett
kommande tillfälle. Det är ingenting
som brådskar, ty det behöver icke bli
någon tillämpning förrän vid nästkommande
kommunalval.

Jag kan icke tycka annat än att det
är en bra motion, och därför har jag,
herr talman, intet annat att göra än att
yrka bifall till motionen nr 54.

Herr HALLÉN: Herr talman! Endast
några korta ord! Först och främst är
denna motion tekniskt ogenomförbar
med den kläm den har fått. Det aktade
sig herr Forsberg visligen för att
nämna.

Vi äro annars tacksamma för att herr
Forsberg muntrar oss en smula. Det kan
tänkas att herr Dickson får en allvarlig
konkurrent i herr Forsberg. Man
kan efter detta gesällprov icke veta vad
det kan bli i framtiden.

Saken ligger emellertid icke så enkelt
till som herr Forsberg försökte
göra gällande. Han har tidigare icke
visat sig som någon mera framstående
demagog. I dag försökte han göra några
lärospån, även om det hela var litet
haltande. Han försökte nämligen spela
ut stad mot land och stimulera landsbygden
mot städerna. Han fällde ett
festligt yttrande och gjorde en vädjan,
synbarligen till kammarens lantbru -

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Motion om sådan ändring i kommunala vallagen, att valnämnden i stället för länssty relsen

skall företaga den definitiva röstsammanräkningen vid vissa kommunala val.

kare och andra som bo på rena landsbygden.
Han sade ungefär detta: »Är
verkligen, herr talman, städernas folk
förståndigare än landsbygdens?»

Ack, herr Forsberg, det är icke fråga
om förstånd i detta sammanhang, utan
det är fråga om ett tekniskt kunnande,
som ej har något med mänsklig visdom
och med skarpsinne att göra. Det är
ett faktum att länsstyrelserna ofta äro
alldeles förtvivlade då de skola göra
dessa sammanräkningar från val till
kommunalfullmäktige och liknande val.
Vi skola besinna, att det utom de politiska
partibeteckningarna kan finnas
allsköns bygdebeteckningar. Sedan förekomma
på dessa listor strykningar, och
vidare kan det under samma partibeteckning
förekomma skiftande uppsättningar
med helt olika namn. Det är ett
fruktansvärt tidsödande och framför
allt svårt arbete. Det räcker icke med
intelligens över huvud taget, utan det
fordras ett speciellt matematiskt och
tekniskt kunnande som är mycket svårt
att uppbringa. Det har gått så långt att
i en del städer räcker det icke med
kommunalborgmästaren, utan man
måste låna experter från länsstyrelsen
även vid dessa val, som äro betydligt
enklare. Det är här icke alls fråga om
ett inderkännande av landsbygdsmänniskornas
förstånd och intelligensnivå.
Det är en alldeles för illa påträdd metkrok
herr Forsberg rör sig med för
att det skulle bli napp på densamma.

Sedan skulle han giva ett litet slag
åt vår utskottskamrat herr Pettersson i
Norregård och talade om, att så länge
Sävsjö bestod av två landskommuner,
fick man icke räkna själv utan måste
ha hjälp av länsstyrelsen, men så fort
det blivit stad morskade man upp sig
och räknade själv. Ja, men detta beror
icke bara på att man fått en annan hälsovardsstadga
och en hel del annat som
följer med stadsställningen utan även
på att man fått en kommunalborgmäs -

tare. Denne skall i regel vara juridiskt
bildad och representera något mera av
detta tekniska kunnande än gemene
man.

Jag menar, att om man tager hänsyn
till alla dessa förhållanden måste man
finna att hela motionen är fullständigt
hopplös.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Herr Forsberg nämnde att det
gjorts en gradering av landsbygdsbefolkningen
och stadsbefolkningen. Det
bär icke utskottet gjort. Utskottet har
i sitt utlåtande skrivit, att valnämnderna
på landet »ej alltid» äro skickade
att företaga den mången gång komplicerade
definitiva röstsammanräkningen.
Det är nog så saken ligger till: de äro
icke alltid skickade att göra detta.

Jag vet icke om herr Forsberg menar
att vi skola göra om bestämmelserna
angående valbarhet till valnämnderna.
En följd av herr Forsbergs inställning
bleve ju, att man bara skall välja experter
i valnämnderna. Jag tror icke
att herr Forsberg går så långt att han
vill ändra på valbarheten, utan han vill
nog att alla som äro valbara nu skola
fortsätta att vara det. Icke heller tror
jag att herr Forsberg satt sig in i att
det är andra bestämmelser för städerna
än för landsbygden. Jag kan taga de
kommuner i min egen hemtrakt som
äro sammanslagna till en stad. I dessa
kommuner var det förut fyra valdistrikt
och fyra valnämnder, som sammanräknade
var för sig. I staden är det bara
en valkrets och en valnämnd, i övrigt
är det särskilda delegerade valdistrikt.
Jag hade i går ett personligt samtal med
herr Forsberg, och jag hörde då att
han icke satt sig in i reglerna. Men
ändå tror han att han kan göra en sammanräkning.
Ja, jag kan ju icke be -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Motion om sådan ändring i kommunala vallagen, att valnämnden i stället för länssty relsen

skall företaga den definitiva röstsammanräkningen vid vissa kommunala val.

döma hans kvalifikationer. Vi hade en
professor i utskottet •— vi ha många
professorer där, och jag skall icke säga
något namn. Han brukade säga till sina
elever: »Ni skall inte syssla med det
proportionella valsättet; de som ha
hand om detta böra vara experter.» Det
är icke så enkelt att få valet uträknat
på ett så hållbart sätt, att det icke blir
något överklagande. Det är många städer
som kalla på experter för att göra
sammanräkningen vid dessa val. Därför
ha vi avstyrkt motionen såsom
omöjlig i nuvarande läge.

Herr FORSBERG: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande sade några
ord om det tekniska kunnandet; det
skulle vara fråga om detta, när det
gällde sammanräkning. Det kan ju i
detta fall icke vara fråga om någonting
annat än att man måste kunna den proportionella
valmetoden, och sedan gäller
det att klara upp det hela. Märkvärdigare
är det icke!

Vad jag reagerat mot är bara föreställningen
att i städerna finnas dessa
tekniskt kunniga personer men icke på
landsbygden. De bo icke där, säger herr
Pettersson i Norregård. Nu bor herr
Pettersson i Norregård i en stad, Sävsjö,
som jag kom att säga några vackra
ord om i samband med denna sak. Det
berörde också ordföranden i konstitutionsutskottet,
men han kände nog icke
till dessa saker; det kanske berodde på
att herr Hallén talade i fel bänk. Det
var emellertid sakligt riktigt. I fråga
om Sävsjö sade jag, att när Sävsjö blev
stad, klarade man sammanräkningen
men att tidigare fick man icke göra det.
Men man kunde det då också. Sedan vill
jag tala om att i Sävsjö har det icke blivit
någon förändring, eftersom kommunalborgmästaren
var mantalsskriven
i Sävsjö förut.

Det har inte med saken att göra att

det merendels skall vara lagfarna kommunalborgmästare
som konstitutionsutskottets
ordförande sade. Jag ber att
få säga, att de lagfarna kommunalborgmästarna
inte begripa saken så bra
som en kommunalman, som blivit kommunalborgmästare,
ty den senare är
bättre inne i hithörande ting. Det är
väl också en honnör till Sävsjö att säga,
att man där utan att ha någon jurist
till kommunalborgmästare ändå kunnat
klara valet. Jag trodde inte att herr
Pettersson i Norregård — för all del,
man kan ju tänka litet vad som helst
ibland när det gäller honom, och det
har jag väl också rätt att göra — när
jag försökte privatim driva med honom
i denna sak, skulle ta skämtet på allvar
och här i kammaren föra det till torgs
i samband med behandlingen av frågan
om expertisen i valnämnderna. Jag har
aldrig tänkt mig annat än att de som
väljas till här ifrågavarande uppdrag
också skola vara kapabla att klara det.
— När sedan herr Pettersson i Norregård
åberopade konstitutionsutskottets
många professorer då slutar jag att tala.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

Punkterna 1—3.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat:
Diplomatisk och konsulär personal
in. m.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln (punkt
4) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad förteckning
över diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för diplomatisk och
konsulär personal, tjänstgörande utom
riket, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52 dels ock till
Avlöningar vid beskickningar och konsulat:
Diplomatisk och konsulär personal
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 7 866 000 kronor.

Förslaget innebar, bl. a., att den i
AVellington placerade beskickningsrådstjänsten
i lönegraden Ca 33 skulle indragas
från och med budgetåret 1951/52.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmbäck och XVehtje (I: 242) och
den andra inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. (II: 321), hade hemställts,
bl. a., att riksdagen måtte vid
behandlingen av tredje huvudtiteln besluta
sådan höjning av det begärda anslaget
att den självständiga beskickningsrådsposten
i Wellington kunde bibehållas.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 242 och II: 321,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen förteckning över diplomatisk
och konsulär personal, tjänstgörande
utom riket;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 7 866 000
kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Lundqvist, Axel Andersson,
Lundgren, Söderauist, Skoglund- i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Bergstrand, Kijling och Widén,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 242 och II: 321,
såvitt dessa avsåge bibehållande av beskickningsrådstjänsten
i Wellington,
och att därför riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:242 och 11:321,

a) godkänna i reservationen intagen
förteckning över diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom
riket;

b) godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för diplomatisk och
konsulär personal, tjänstgörande utom
riket, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
7 913 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag utgår ifrån att
den rätt väsentliga nedskärning i den
svenska utrikesrepresentationen, som
Kungl. Maj:t föreslagit, är förestavad
endast av besparingsskäl. Det är vällovligt
att spara, men det kanske inte
är klokt att spara under alla förhållanden.
Det kan också vara fråga om utgifter,
som i sin tur medföra väsentligt
ökade inkomster.

Utskottet har till stor del godtagit
Kungl. Maj:ts förslag, men på ett par
punkter har man under utskottsbehandlingen
förmärkt mycket stora betänkligheter.
Det gäller då först och främst

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal in. m.

frågan om indragning av den svenska
sändebudsposten i Portugal. På den
punkten har statsutskottet blivit enigt
i det att det visserligen gått med på
den ändringen i representationen, att
sändebudsposten skulle indragas men
beskickningen i stället ställas under
ledning av en befattningshavare som
chargé d’affaires för bevakandet av
Sveriges intressen. Då jag biträtt vad
utskottet kommit fram till i detta avseende,
har jag ingen anledning att
ställa något säryrkande utan instämmer
i statsutskottets förslag. Jag tror
att det är ytterst angeläget, vad representationen
i Lissabon beträffar, att vi
se till att den svenska exportindustrien
får det stöd, som en svensk beskickning
på platsen utgör.

I fråga om indragningen av beskickningsrådsbefattningen
på Nya Zeeland,
vilket ju egentligen betyder att Sveriges
utrikesrepresentation i detta land i stort
sett försvinner, har enigheten inte blivit
lika stor. Majoriteten i statsutskottet
har på den punkten, om än icke utan
betänkligheter, tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag, men några ledamöter ha reserverat
sig. Jag skall be att helt kortfattat
få motivera varför vi reservanter
yrka på att denna beskickning alltjämt
skall vara kvar. För det första erinrar
jag då om att Nya Zeeland numera är
ett mycket betydelsefullt avsättningsområde
för den svenska exportindustrien.
Vi sälja inte bara papper och
pappersmassa dit, utan vad som kanske
nu i alldeles särskilt hög grad börjar
komma in på denna marknad är verkstadsindustriens
produkter. .Tåg vill
också i detta sammanhang erinra om
att det var så sent som 1949 .Sverige
upprättade en beskickning i Wellington.
Detta skedde ju för att ge den svenska
exportindustrien det stöd och den
uppmuntran där ute, som den kunde
behöva. Nu är det inte längre bara
fråga om verkstadsindustrien, utan det
som kanske i minst samma grad tilldrar
sig intresset för närvarande är de myc -

ket betydande ansträngningar, som göras
på den nya marknaden för den
svenska elektriska industriens vidkommande.
Det är där bl. a. fråga om långfristiga
anläggningsarbeten, som skulle
ta ett flertal år i anspråk och vilka, om
de kunde genomföras, skulle bli av
en mycket betydande storleksordning.
Från den industrigrupps sida jag i detta
fall tänker på har man inför utskottet
framhållit, vilken synnerlig vikt man
fäster vid att Sverige har en tillfredsställande
utrikesrepresentation där ute.
Kungl. Maj:t har ju föreslagit, att sändebudet
i Canberra skulle representera
landet även på Nya Zeeland. Om man
tänker på vilken färdväg, som i det fallet
ministern skulle ha att tillryggalägga
och som skulle betyda flera dygns resa
med båt eller femton timmars resa
med flyg, måste man konstatera, att det
inte är nästegårdsväg mellan de båda
platserna. Detta måste medföra att de
svenska intressena bli långt sämre
än förut bevakade i det sistnämnda
landet. Av den anledningen ha vi reservanter
hemställt, att denna beskickning
skulle bibehållas, i vart fall ett år
framåt.

Jag återkommer så till frågan om besparingarna.
Det rör sig här om ett relativt
begränsat belopp. Någon har sagt,
att det kanske skulle se underligt ut
om man inte även på utrikesdepartementets
utgiftssida skulle kunna redovisa
några besparingar. Plär blir det
dock en viss besparing genom indragning
av några beskickningsposter. Men
jag vill, samtidigt som jag konstaterar
detta, erinra om något annat, som kanske
inte minst skulle kunna lugna herr
Rubbestad om han vore närvarande,
nämligen att enligt de upplysningar,
som stått t ill utskottets förfogande,
kunna vi räkna med besparingar i Sveriges
avgift till FN på icke mindre än
500 000 kronor. Även om vi skulle bibehålla
ett beskickningsråd i Wellington,
skulle vi sålunda ha alla utsikter
alt kunna komma undan med mindre

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

kostnader för utrikesdepartementet än
de vi för närvarande ha.

Jag ber, herr talman, att på det livligaste
få hemställa, att kammaren ville
biträda den vid punkten fogade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Om man ur
ekonomiska synpunkter gör en jämförelse
mellan Kungl. Maj:ts proposition
och det utlåtande statsutskottet här avgivit
kan man konstatera, att skillnaden
inte är stor utan tvärtom hårfin.
Efter herr förste vice talmannens anförande
har jag ingen anledning att här
redogöra för hur utskottet tänkt sig
den svenska representationen i Portugal
ordnad. Herr förste vice talmannen
gjorde detta på ett sådant sätt, att meningen
blev klar för alla kammarens
ledamöter.

Herr förste vice talmannen tog emellertid
närmast till orda för att motivera
reservationen till förmån för status quo
beträffande vår representation på Nya
Zeeland. Därvidlag ha vi inte kunnat enas
i utskottet, utan majoriteten har i det
stycket följt Kungl. Maj:ts förslag. När
det gäller att ur saklig synpunkt bedöma
denna fråga ger jag herr förste
vice talmannen rätt i mycket, men han
har kanhända i alla fall gjort sig skyldig
tiil vissa överdrifter. Naturligtvis kan
det erbjuda vissa praktiska svårigheter
för vår beskickning i Canberra att
bevaka intressena också på nya Zeeland,
detta synnerligast som det är en
mycket lång färdväg dit. Men jag tror
ändå, att denna sak bör kunna ordnas.
Man kan åtminstone härvidlag inte påvisa
några svårigheter ur politisk synpunkt,
utan Nya Zeeland lär nog mycket
väl tåla, att vårt sändebud i Australien
får bevaka svenska intressen på
Nya Zeeland. Att utskottet, trots att det
erkänner att starka sakliga skäl kunna
anföras för ett bibehållande av den
nuvarande ordningen, ändå följt Kungl.
Maj:t i denna punkt beträffande repre -

sentationen i Wellington beror som så
ofta på att ett utskott får Väga ur ekonomisk
synpunkt det ena mot det andra.
Utskottet har då kommit till den uppfattningen,
att det är bättre och nödvändigare
att i den form, som utskottet
här föreslår, rädda vår representation
i Portugal än att bevara den nuvarande
ordningen på Nya Zeeland. Det har blivit
en avvägning av vad vi tyckte vara
det mest angelägna, och vi ha ansett det
angelägnaste i detta fall vara att man
får en som man hoppas självständig representation
i Portugal.

Ja, detta är, herr talman, de motiv vi
kunna anföra från majoritetens sida,
och jag ber att i anslutning härtill få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr SJÖLIN: Herr talman! I egenskap
av motionär ber jag att med några
ord få belysa frågan om beskickningarna
i Portugal och på Nya Zeeland.

Förbindelserna mellan Sverige och
Portugal ha under senare år utvecklats
till allt flera områden, och genom vår
lejdbåtstrafik skapades en good will i
Portugal, som medfört att Sverige och
svenska förhållanden omfattas med allt
större välvilja och intresse av portugiserna.
Den publicitet vårt land åtnjuter
har också under de senaste sex åren
oavbrutet stegrats, och Sverige torde av
de medelstora och mindre nationerna
vara en av de mest omtalade i den portugisiska
pressen. På det kulturella området
bör även omnämnas den uppskattning,
som kom den portugisiska vetenskapen
till del genom att en portugisisk
vetenskapsman nyligen tilldelades
nobelpriset i medicin. Detta erkännande
av den portugisiska vetenskapens standard
rönte en stor och gentemot Sverige
tacksam uppmärksamhet i Portugal.
Vidare har under de gångna åren ett
visst studieutbyte ägt rum mellan de
båda länderna. Sålunda gjorde portugisiska
pressmän förra sommaren en

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

rundresa i Sverige, vilken resulterade i
ett antal mycket välvilliga artiklar rörande
svenska förhållanden. Portugisiska
läkare studera vid svenska sjukhus,
och likaså återfinnas portugisiska
gymnaster och ingenjörer vid svenska
läroanstalter. Svenska gymnaster äro å
andra sidan bosatta i Portugal. Ett filologiskt
utbyte försiggår med universitetet
i Coimbra, där svenska vetenskapsmän
under långa tider forskat i samråd
med portugisiska kolleger.

Indragningshotet mot sändebudsposten
i Portugal framkallade omedelbart
en stark reaktion från där bosatta svenskar,
vilka i en särskild petition uttalade
sina farhågor beträffande den
kommande utvecklingen av relationerna
mellan Sverige och Portugal. Men
även i portugisiska kretsar har reaktionen
varit påtaglig.

Portugal måste för vår folkförsörjning
anses som den kanske mest värdefulla
handelspartnern i Medelhavsområdet.
Därtill kommer att Portugal
och dess besittningar i Mellanatlanten
ha spelat — och troligen komma att
spela — en framträdande roll under
tider av krigiska förvecklingar i Europa.
Portugal med tillhörande öbesittningar
utgöra betydelsefulla länkar i
det nordatlantiska försvarssystemet,
och man torde kunna räkna med att
det portugisiska moderlandet hör till
de bastioner, som i det längsta komma
att försvaras. A svensk sida har man
haft anledning att komma i praktisk
beröring med dessa problem i samband
med flyglinjernas framdragande till
Sydamerika strax efter det andra
världskrigets slut. Man kan också erinra
om att Portugal, liksom Sverige,
inte ingår i Atlantpakten.

Det under mellankrigsperioden rådande
arrangemanget, som innebär att
de svenska intressena i Portugal skulle
tillvaratagas genom ett i Madrid stationerat
sändebud, ändrades i samband
med spanska inbördeskriget. Ett särskilt
sändebud stationerades nämligen

då i Lissabon. Under det senaste världskriget
fick Lissabon allt större betydelse
för svenska intressen, detta i synnerhet
för den då aktuella lejdtrafiken
på Sydamerika. Legationspersonalen
kompletterades därför med ytterligare
en UD-tjänsteman samt en honorärattaché,
vilken senare hade till uppgift att
ombesörja det praktiska förfarandet vid
lejdfartygens bunkring i Lissabon etc.
Redan på sommaren 1944 upptogs tanken
på att utöka beskickningen med
en handelsattaché, vilken emellertid på
grund av praktiska svårigheter kunde
tillträda sin befattning först i början
av 1945. Beskickningen kom således
under de närmaste åren att bestå av ett
sändebud, en sekreterare, en handelsattaché
samt en kanslist. Under senare
hälften av 1946 indrogs handelsattachéposten
och under 1950 den lägre tjänstemannaposten.
För närvarande ombesörjes
beskickningens verksamhet av ett
sändebud och en kanslist, vilken senare
även får fungera såsom attaché och
handelssakkunnig.

Att nu återgå till en gemensam representation
för Spanien och Portugal
måste anses mycket olämpligt. Det råder
onekligen ett visst motsatsförhållande
mellan folken på den iberiska
halvön, varför ett tredje lands intressen
inte tillfredsställande kunna tillgodoses
i det ena landet genom tjänstemän
ackrediterade i det andra. Frågan
får en ytterligare tillspetsning genom
att man på portugisisk sida utnämnt
en minister i Stockholm, vilken i dagarna
kommit hit, och i övrigt förstärkt
den konsulära representationen med en
infödd portugisisk konsul i Göteborg.
Den portugisiska reaktionen kan måhända
uttryckas så, att man i portugisiska
kretsar frågar sig, varför denna
indragning skall ske vid en tidpunkt,
då alla andra länder snarast tävla om
att fördjupa sina vänskapliga förbindelser
med Portugal. Sveriges steg får
därför ett ganska kraftigt drag av särlingskap.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat:

Den svensk-portugisiska handeln har
under tidigare år alltid uppvisat ett relativt
stort importöverskott från Portugal.
Tack vare lejdtrafiken fästes
emellertid från portugisisk sida intresset
på Sverige i en helt annan utsträckning
än tidigare, och detta förhållande
resulterade snart i en livlig portugisisk
efterfrågan på svenska varor. Sverige
ansågs utgöra ett av efterkrigstidens
fyra ledande leverantörländer och fick
därigenom, särskilt då i vad avsåg den
svenska verkstadsindustrien, storartade
möjligheter till insteg på den portugisiska
marknaden. Till följd härav ävensom
på grund av Portugals sunda ekonomiska
utveckling kom kvalitetskravet
på varorna att alltmera skjutas i förgrunden,
och betecknande är att i reklamen
i Portugal för svenska varor
framhålles kvalitetssidan. Den svenska
verkstadsindustrien har alltsedan dess
kunnat konsolidera sin ställning på den
portugisiska marknaden.

Varusammansättningen består i första
hand av verkstadsprodukter, järn och
stål, transportmedel samt skogsprodukter.

Den portugisiska exporten till Sverige
utgöres ungefär till hälften av
varor från moderlandet och återstoden
från kolonierna. Sålunda komma från
moderlandet harts (som går till den
svenska pappersindustrien för glättning
av papper), vidare wolfram, tenn, havssalt,
mandel, sardiner och sist men icke
minst portvin och madeira.

Från kolonierna komma sådana varor
som kopra, kakao, kakaosmör och hampa,
vilka tillföras den svenska industrien
såsom värdefulla komplement till
dess råvaruförsörjning. Den svenska
exporten däremot går huvudsakligen
till moderlandet. Detta förhållande understryker
nödvändigheten av att den
svenska officiella representationen i
första hand koncentreras till Lissabon.

Genom den ekonomiska grundval,
som sålunda förefinnes i Portugal, har
givetvis intresset för långfristiga pro -

Diplomatisk och konsulär personal m. m.

jekt stimulerats. Det råder en mycket
allvarlig strävan inom den portugisiska
statsledningen, liksom hos vederbörande
ministerier, att utbygga Portugals
ekonomiska resurser. Följande svenska
företag ha grundat dotterföretag i Portugal:
SKF (egna kontor i Porto och
Lissabon), Elektrolux samt Wicanders
korkfabrik (egna korkekskogar och fabriker
i Portugal). Vidare ha ASEA,
Elektro-Helios och Svenska fläktfabriken
en omfattande och väl utbyggd representation.
Därtill komma svenska bolag
som företrädas av betydande portugisiska
företag. L. M. Ericsson avser att
starta ett eget dotterföretag i Portugal.

Följande större svenska företag äro
direkt företrädda av svenska representanter
bosatta i Portugal: Svenska entreprenad
AB, Svenska cellulosa AB,
Nydqvist & Holm Aktiebolag, Hellefors
bruk samt Arvika-Verken. Beträffande
Svenska tändsticks AB må framhållas,
att detta bolag har mycket stora intressen
i Portugal (i nära samarbete med
portugisiska staten). Sålunda drivas tre
av de fyra existerande tändsticksfabrikerna
i den portugisiska statens och
Svenska tändsticks AB:s regi. Direktionen
är svensk.

Portugal har också intresserat sig för
att utnyttja svenskt ingenjörskunnande.
Bland annat bedriver firma Axel Ax:son
Johnson omfattande oljeborrningsföretag
i mellersta Portugal. AB Svensk
malmletning har på portugisiska statens
anmodan utfört en omfattande prospektering
i hela landet avseende mineralier
m. m. Svenska entreprenadföretag
ha vidare räknat på olika dammbyggnader,
kajanläggningar, brobyggnader
etc.

På det kommunikationstekniska området
har Sverige under senare år spelat
en framträdande roll och kunnat
bryta ett flertal engelska och amerikanska
monopol. Sålunda har en betydande
del av telefonnätet utbyggts av
L. M. Ericsson. Svenska motorvagnar
trafikera det portugisiska järnvägsnä -

Onsdagen den 7

Avlöningar vid beskickningar och konsulat

tet i ganska stor utsträckning. I Sverige
byggda oljetankfartyg ha försålts till
portugisiska staten, och i flygkretsar i
Portugal förefinnes ett livligt intresse
för Scandiaversionen av det hos SAAB
tillverkade trafikflygplanet. Svenska
lastbilar och lastbilschassier finna en
synnerligen god avsättning i Portugal.

Portugal anlöpes regelbundet av fartyg
från två svenska rederier. För lufttrafikens
vidkommande utgör Lissabon
en av huvudmellanlandningsplatserna
för de skandinaviska—sydamerikanska
luftlinjerna. Lissabon tjänstgör såsom
mellanlandningsplats för ett 20-tal skilda
flygbolag från hela världen och ger
anknytningsmöjligheter till Amerika,
Främre Orienten samt Afrika och Sydamerika.
Som ett resultat av den livliga
handelsutvecklingen kan anges att handelsomsättningen
från förkrigsåren
ökat från 12 miljoner till 60 miljoner.
1939 uppgick exporten till 6 miljoner
och importen till 8 miljoner. 1950 torde
siffrorna bli: exporten 32 miljoner
och importen 28 miljoner kronor.

Herr talman! Frånsett att den föreslagna
besparingen genom indragning
av sändebudsposten blir obetydlig bör
särskilt framhävas att, med hänsyn till
de arbetsuppgifter som åvila en officiell
svensk representant i Portugal, det
i betraktande av den mentalitet som råder
i latinska länder torde vara nödvändigt,
att vederbörande representant
innehar en tillräckligt hög tjänsteställning.
Till följd av den portugisiska
statsledningens kraftiga centralisering
ävensom den omständigheten, att beslutanderätten
ligger hos ett fåtal höga
tjänstemän, kan en diplomat i mellangradsställning
knappast vinna företräde
för dessa tjänstemän utan mycket
betydande svårigheter.

För egen del kan jag från ett affärsbesök
i Lissabon våren 1940 vittna om
vilken betydelse det hade att vid kommunikationerna
med regeringsmyndigheterna
få åtnjuta förmånen av den
svenske ministerns medverkan.

mars 1951 fm. Nr 9.

: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

Det skall också med tacksamhet konstateras
att utskottet välvilligt behandlat
vår motion beträffande beskickningen
i Portugal, även om den inte
helt kunnat biträdas. Vi få hoppas att
den förändring i representation, som
utskottet föreslår och som jag hoppas
riksdagen godkänner, inte skall medföra
alltför stora olägenheter för det
svenska näringslivet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Så också några synpunkter på vårt
förhållande till Nya Zeeland.

I dagens oroliga läge, där Stillahavsområdet
ju utgör ett av de största politiska
oroscentra i världen, framstår det
särskilt olyckligt, att den utblickspost,
som beskickningen i Wellington onekligen
utgör, skulle komma att indragas.
I nuvarande situation förefaller det
tvärtom angeläget, att vårt land uppehåller
en kraftig »utrikespolitisk beredskap»,
som i varje fall icke bör få taga
sig det uttrycket, att redan etablerade
svenska beskickningar indragas. Härtill
kommer, att det vad Nya Zeeland
beträffar rör sig om en beskickning,
som endast är ett par år gammal och
för övrigt en beskickning, som vore avsedd
att stödja de på sistone intensifierade
ansträngningarna från särskilt
den svenska verkstadsindustriens sida
att på allvar etablera sig på den nvzeeländska
marknaden. Det bör också
anföras att andra med oss konkurrerande
länder, särskilt på traktionsområdet,
såsom i synnerhet Schweiz, för
närvarande ägna Nya Zeeland en betydande
uppmärksamhet. Av de små länderna
intar dock Sverige en mycket
framskjuten position i Nya Zeeland.

Efter framställning från Exportföreningen
samt ett flertal större företag
inom verkstadsindustrien med dotterbolag
på Nya Zeeland beslöt regeringen
på våren 1946 att upprätta ett lönat
konsulat i Wellington. Den svenska officiella
representationen i Nya Zeeland
hade tidigare upprätthållits av en i
Wellington stationerad honorärkonsul

58 Nr 9. Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

jämte tre vicekonsuler, vilka alla voro
underställda generalkonsulatet i Sydney.
Det lönade konsulatet förestods
under tiden december 1946—juni 1948
av en karriärtjänsteman i utrikesdepartementet.
Från juni 1948 till och med
1949 var posten vakant.

Den löpande kontakten med de nyzeeländska
myndigheterna torde knappast
kunna upprätthållas på annat sätt
än genom en i Wellington permanent
stationerad högre tjänsteman i karriären.
Den allmänna strukturen av den
svenska handeln med Australien och
Nya Zeeland är visserligen ganska likformig,
och Svenska handelskammaren
i Sydney har även Nya Zeeland såsom
sitt verksamhetsområde. Man kan icke
rimligen tänka sig, att ministern i Canberra
kan tjänstgöra någon längre tid
i Wellington. Resan från Canberra till
Wellington tar dock med flyg minst 15
timmar och med båt 4 å 5 dagar. Det
kan ifrågasättas om icke kostnaden för
dessa långa och dyrbara resor komma
att neutralisera den besparing på ca
47 000 kronor som skulle uppkomma
genom den föreslagna indragningen.

En annan synpunkt, som talar för en
självständig beskickningsrådsbefattning
i Wellington, är att Sverige har ministrar
i de tre andra självstyrande dominions
(Australien, Canada och Sydafrika)
.

Man synes i Nya Zeeland för närvarande
vara påtagligt intresserad av den
svenska skogsforskningen. Man håller
sålunda på att nyplantera stora arealer
med skog och synes härvidlag ha lyckats
ganska väl. Man är vidare mycket
intresserad av det sätt och de metoder,
enligt vilka den svenska vattenkraftsförsörjningen
är ordnad. Man har också
visat stort intresse för vår vattenturbintillverkning.
På det sociala området
äro förbindelserna med vårt land
sedan gammalt mycket livliga; detsamma
gäller vetenskap och internationell
politik, på vilket senare område ju Nya
Zeeland för närvarande intager en sär -

skilt intressant ställning med sin utblick
över hela det för närvarande politiskt
så aktiva Stillahavsområdet.

Som agrarland är Nya Zeeland föga
industrialiserat. Nya Zeelands behov av
färdigvaror och halvfabrikat måste sålunda
trots en begynnande industrialisering
i väsentlig utsträckning täckas
genom import. Av råvaror importeras
egentligen endast olja; kol brytes i tillräckliga
kvantiteter. Även järn förekommer
i viss utsträckning. På grund
av den ringa industrialiseringen har
Nya Zeeland dock normalt en jämförelsevis
obetydlig import av järn och
stål.

Sverige har en relativt omfattande
export till Nya Zeeland av järnmanufaktur.
Kullager och rullager finna sedan
gammalt en betydande avsättning
på den nyzeeländska marknaden. SKF
har sedan 1927 ett eget bolag på Nya
Zeeland med huvudkontor i Wellington.

På den mekaniska verkstadsindustriens
område har Sverige av ålder haft
en värdefull export till Nya Zeeland.
Till följd av de höga arbetslönerna och
den korta arbetstiden kunna arbetsbesparande
maskiner räkna med en stark
efterfrågan inom de olika grenarna av
den nyzeeländska industrien. Detta gäller
bl. a. separatorer, lantbruksmaskiner,
träbearbetningsmaskiner, pappersoch
cellulosamaskiner samt räknemaskiner.
Vad separatorer beträffar har
AB Separator upprätthållit en betydande
export, främst av handseparatorer.
Företaget har ett eget dotterbolag i
Hamilton. Det räknar för framtiden med
viss ökning av exporten till Nya Zeeland.
— Den på basis av Nya Zeelands
rikliga tillgång på vattenkraft uppbyggda
elektriska industrien har skapat
större importbehov av generatorer och
motorer av olika slag. ASEA har bl. a.
levererat elektrisk materiel för en större
kraftstation på Nord-ön, samt har i
övrigt haft en fortlöpande export av
sina motorer och transformatorer av
standardtyp. I likhet med SKF har även

Onsdagen den 7

Avlöningar vid beskickningar och konsulat

ASEA ett eget försäljningsbolag i Wellington.

Dammsugare intogo under 1930-talet
en framträdande plats i den svenska
exporten till Nya Zeeland. AB Elektrolux
har för närvarande en egen dotterorganisation
med huvudkontor och
fabrik i Wellington samt filialkontor
på ett flertal platser i landet. Nya Zeeland
var under mellankrigsperioden
även en betydande marknad för svenska
telefoner och manuella telefonväxlar.
L. M. Ericsson har försett ett par
städer på Nord-ön med automatstationer.

Samtliga de i motionen nämnda företagen
med dotterbolag ha understrukit
värdet av att beskickningsrådstjänsten
i Nya Zeeland icke indrages. ASEA är
som bekant särskilt intresserat av Nya
Zeeland och anser liksom AB Separator,
att det skulle vara högst menligt
för de svenska exportintressena på Nya
Zeeland om en indragning av den i
Wellington placerade beskickningsrådstjänsten
ägde rum.

Telefon AB L. M. Ericsson har under
1919 och 1950 ånyo sökt arbeta sig in
på den nyzeeländska marknaden. Man
anser inom detta företag ävenledes, att
en indragning av beskickningsrådstjänsten
skulle inverka menligt på företagets
möjligheter att komma vidare
på den nyzeeländska marknaden.

Ett 50-tal av de största svenska industrierna
äro engagerade i handeln med
Nya Zeeland, och några tendenser till
avmattning i det svenska intresset ha
icke förmärkts. Snarare är tendensen
för närvarande inom den svenska utrikeshandeln
att söka sig ut på avlägsna
och mindre kända marknader, varvid
Nya Zeeland spelar en intressant roll.

Importen från Nya Zeeland utgöres
under normala förhållanden till övervägande
delen av ull. Bland övriga varor
i den nyzeeländska exporten till
Sverige kunna nämnas hudar och
skinn, tarmar samt mineraliska ämnen.

Handelsomsättningen med Nya Zee -

mars 1951 fm. Nr 9.

: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

land var före kriget totalt ca 8 miljoner
kronor. För 1950 räknas med ca 32 miljoner
kronor, varav exporten skulle utgöra
17 miljoner kronor.

Herr talman! Det är sålunda betydande
intressen vi ha att bevaka på Nya
Zeeland, varför det skulle vara mycket
beklagligt om beskickningen skulle indragas.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Efter
det utförliga och sakkunniga uttalande
som nyss gjordes av överingenjör Sjölin
är det inte mycket att tillägga, och
jag avstår från att i detalj belysa frågan.
Som jag emellertid i sju år har
varit bosatt i Spanien och Portugal och
ägnat mig åt kommersiella förbindelser
med och mellan dessa länder, vill jag
dock ytterligare något belysa frågan om
beskickningen i Portugal.

Den anordning som föreslås i Kungl.
Maj :ts proposition, att vår beskickning
i Portugal skall underställas beskickningschefen
i Spanien, bottnar enligt
min mening i en så bristande kännedom
om förhållandena mellan dessa
båda länder, att det i hög grad förvånar
mig. Det som med nöd och näppe kunde
accepteras under 1920-talet duger
ej längre nu. Omständigheterna tvingade
lyckligtvis Sverige att inrätta en
självständig representation i Lissabon,
och som följd därav har det uppstått
en blomstrande svensk handel med Portugal,
som enligt mitt förmenande ej
skulle ha kommit till stånd, om vi inte
haft en självständig beskickning där.
Den har varit en aktiv faktor i denna
glädjande utveckling.

Nu vill man av besparingsskäl åter
ställa vår beskickning under Madrid.
Det komma portugiserna att anse som
ett slag i ansiktet. Det sker dessutom
just i det ögonblick, då Portugal sänder

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat:

en ny minister av erkänd kapacitet till
Stockholm. Och inte nog med det. Just
nu anses Lissabon vara en av centralpunkterna
i den internationella politiken,
och det torde vara kammarens ledamöter
bekant att Lissabon kanske är
ämnat att vara en av huvudpunkterna
i ett eventuellt västeuropeiskt försvar.
Alla stater förstärka därför sin representation
i Lissabon, och den riktiga
politiken hade kanske enligt mitt sätt
att se varit att i stället förstärka vår
representation i Lissabon med en duktig
marinattaché med uppgift att hålla
ett öga på vad som försiggår i Lissabon.
Jag sympatiserar med utskottet när
det ifrågasätter, att man jämväl skall
ackreditera ett i ett annat land stationerat
sändebud, men det skulle vara
riktigare att låta vår beskickningschef
i Lissabon som förut var minister och
ej chargé d’affaires kvarstå.

Det finns fall då besparingar äro
olämpliga och leda till högre utgifter.

I detta fall torde de förluster, som
svenska affärsmän och firmor komma
att göra genom minskade affärer på
Portugal, att mer än väl uppväga de
fattiga 19 000 kronor som sparas genom
denna indragning av ministerposten i
Portugal. Jag tycker det måste anses
vara oklokt.

Vad beträffar vår representation i
Wellington är fallet analogt. Den sparade
summan är visserligen något större,
men de förluster, som svenska firmor
komma att lida genom indragningen
av ministerposten i Wellington, är
mångdubbelt större än besparingen. Det
har till och med under hand kommit
fram förslag att intresserade firmor
skulle tillskjuta det belopp som behövs
för att bibehålla beskickningsrådet i
Wellington, men det måste anses gå statens
ära för när att privata firmor skola
underhålla våra beskickningschefer i
utlandet. Beskickningsrådet i Wellington
bör därför bibehållas.

Det är märkligt att iaktta, att vår
representation i utlandet saknar stadga

Diplomatisk och konsulär personal m. m.

och kontinuitet. Det synes nästan som
om den handhas som ett klaver: ut och
in, ut och in. Att en förstärkning som
beslutades 1949 skall dras in 1951 tycker
jag inte vittnar om någon fasthet i
utvecklingen.

Jag beklagar att utskottet inte har
förordat bibehållande av ministerposten
i Portugal och att reservanterna ej heller
ha tagit upp någonting om den saken
i sitt yttrande. Det hade varit bättre
om så varit fallet, men som det nu
är ber jag att få tillstyrka reservationen
och hoppas att Kungl. Maj:t tar hänsyn
till de faktiska förhållandena och gör
vår beskickning i Portugal så självständig
som möjligt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Den siste ärade talaren framhöll, att det
finns fall då besparingar äro olämpliga.
Kammaren har nog mångfaldiga gånger
fått konstatera under diskussionerna om
indragningar och besparingsaktioner,
att anhängarna av en besparingsaktion
i all allmänhet plötsligt bli betänksamma
när det kommer konkreta förslag.
Alltid finns det kretsar som ha starka
invändningar och som anse att besparingarna
just på de punkterna inte äro
lämpliga och låta förstå, att det däremot
kan göras besparingar på många
andra håll. Men sällan få vi höra några
konkreta förslag som skulle ersätta de
av Kungl. Maj :t föreslagna indragningarna.
Inte minst när det är fråga om
indragning av tjänster brukar det klagas
på ansvällningen av vår tjänstemannakår
och rekommenderas att man skall
gå hårt fram. Så kommer ett förslag om
indragning, och då framträda strax
grupper inom dessa kretsar som absolut
inte vilja vara med om de aktuella
förslagen.

Jag är naturligtvis medveten om att
om man föreslår en befattning till indragning,
kan det alltid finnas en hel
del skäl och ibland mycket goda skäl

Onsdagen den 7

Avlöningar vid beskickningar och konsulat

för att behålla befattningen. Man får
utgå från att en befattning i allmänhet
har skäl för sig och att indragningen
medför vissa olägenheter. Men det är
ju fråga om en avvägning, och om man
vill göra en besparingsaktion, måste
man alltså finna någon punkt där man
kan sätta in. När jag för min del har
framställt vissa förslag, bär det självfallet
skett efter en sådan avvägning.
Jag har trott att de bär framställda förslagen
om indragningar kunna genomföras
lättare än andra tänkbara indragningar.

Inte minst i anledning av den siste
ärade talarens påstående, att andra länder
rusta upp på detta område får jag
kanske upplysa kammaren om att jag
nyligen från Danmark har fått en redogörelse
för den danska regeringens förslag
till besparingar inom utrikesförvaltningen.
Danska regeringen föreslår
till indragning ministerposten i Polen,
ministerposten i Sydafrika, ministerposten
i Australien och ministerposten
i Lissabon. Dessutom föreslås det en
hel del andra besparingar, och däribland
finns ett intressant förslag, nämligen
att utrikesministeriet för framtiden
inte skall täcka utgifter för näringsrepresentanternas
deltagande i
handelsförhandlingar i utlandet, utan
dem skall näringslivet bära självt. Sammanlagda
beloppet i det danska förslaget
är omkring 3 miljoner kronor i inbesparad
årsutgift. Det svenska förslaget
går inte upp till en miljon, och det
är alltså inte fullt en tredjedel av det
danska indragningsförslaget.

Om jag sedan får yttra några ord om
de särskilda posterna, vill jag först säga,
att det i fråga om Lissabon nog föreligger
ett litet missförstånd från utskottets
sida. Utskottet förutsätter att det
blir en ändring i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag, om det, såsom utskottet
förordar, skall finnas en chargé d’affaires
i Lissabon. Det har självfallet
också varit propositionens mening att
det skall finnas en chargé d’affaires i

mars 1951 fm. Nr 9.

: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

Lissabon. En chargé d’affaires är en
tjänsteman som förestår en beskickning.
Han kan vara i lönegraden sekreterare
eller råd. I propositionen nämndes det
inte särskilt att det skulle vara en chargé
d’affaires, tv det ansågs självfallet,
utan det sades endast att det skall vara
en sekreterare eller ett råd. Det finns
två slag av chargés d’affaires: sådana
som äro helt självständiga och sådana
som äro förenade med ett annat
distrikt. I det senare fallet är en beskickningschef
i ett annat land chef och
gör en resa då och då till detta land
och vistas där någon tid, varunder han
övertar ledningen över beskickningen.
För min del önskar jag givetvis, att
Kungl. Maj :t skall ha frihet att pröva,
vilkendera ordningen som är bäst, och
jag uppfattar utskottets uttalande så, att
en dylik frihet också ges åt Kungl.
Maj :t.

Det är möjligt att det så att säga av
etikettskäl inte är lämpligt att lägga
denna beskickning under Madrid, som
vi tidigare ha haft det och som förutsattes
i statsverkspropositionen. Man
får emellertid inte överdriva läget och
säga, att det är sådan stämning och så
dåliga förhållanden mellan dessa båda
folk, att det skulle vara otänkbart med
den formen av diplomatiskt samarbete,
att en svensk beskickningschef i Madrid
skulle kunna vara ackrediterad också
i Lissabon. Jag anser som sagt att
man bör pröva den saken och gärna ta
hänsyn till de etikettsynpunkter som
kunna komma fram i respektive land.

Besparingen genom indragningen av
ministerposten i Portugal uppgår för
övrigt inte till 19 000 kronor som den
siste ärade talaren sade utan till 90 000.

Vad beträffar Nya Zeeland så omändrades
konsulatet där år 1949 till beskickning.
Det var ju inte någon särskilt
stor ändring i sak utan mera en
formell förändring. Vi hade haft en
lönad vicekonsul och fingo i stället en
person i legationssekreterares ställning
att förestå beskickningen, som diirige -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

nom fick karaktär av diplomatisk mission
i stället för konsulär. Men våra
tjänstemän äro ju inte knutna till den
diplomatiska eller den konsulära banan,
utan vi ha en gemensam tjänstemannakår;
i det avseendet var den förändring
som företogs 1949 således ingalunda
särskilt betydelsefull.

Jag medger gärna, att det kan vara
olägligt att indraga beskickningen i
Nya Zeeland. Men å andra sidan får
man ju inte tro, att den svenska företagsamheten
eller de svenska handelsförbindelserna
äro beroende av att vi
ha den ena eller andra ordningen. Skola
vi konkurrera i fråga om stora elektriska
anläggningar på Nya Zeeland, få
naturligtvis de svenska företagen ha
sina egna beskickningar där ute. De
kunna inte ersättas av en legationssekreterare,
och man får inte tro, att vare
sig legationssekreterare eller legationsråd
kunna göra särskilt mycket till eller
från. De kunna ge ett handtag om någonting
knyter upp sig med myndigheterna,
men man får inte tro att det
är fara för hela vår företagsamhet i
Nya Zeeland genom denna anordning.
Eventuellt får väl en tjänsteman från
Canberra i Australien besöka Nya Zeeland
en och annan gång och då vistas
någon tid där för att handlägga de ärenden,
som kunna ha samlats.

Eftersom jag ändå har ordet kanske
jag får säga i fråga om indragningarna
i allmänhet, att vad jag här har sagt
också har sin tillämpning på pressattachébefattningen
i Buenos Aires. Vi komma
fram till den punkten senare, men
jag vill redan nu säga, att det också där
gäller en avvägning liksom i fråga om
de andra posterna. Om man gör sådana
här indragningar, är det angeläget att
inte göra alltför många på den ordinarie
karriären utan också låta pressattachéanslaget
drabbas av en viss reduktion.
Ingen har sagt, att någon annan
pressattachébefattning skulle vara
lättare att indraga än den i Buenos
Aires. Även här har det alltså träffats

en avvägning som jag menar är riktig.
Jag är fullt medveten här liksom på
andra punkter att olägenheter äro förenade
med indragningen, men jag förmenar
att de olägenheterna äro mindre
än om andra indragningar skulle ske.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens utrikesministern,
lägger upp problemet litet brett när
han säger, att var man än vill göra besparingar
är det alltid någon som klagar.

När jag talade om olämpliga besparingar
menade jag sådana fall, där besparingen
medför förlust genom att
affärerna bli av mindre omfattning än
förut. Därigenom tillför man landet
mindre inkomster och mindre skatteintäkter,
så att den uppkomna förlusten
överstiger den besparing man gör.
Det är sådana fall som jag avsåg, när
jag talade om olämpliga besparingar.

De 19 000 kronor som jag nämnde,
avse, såvitt jag förstått utskottets uttalande
rätt, skillnaden i kostnader för
en minister och för ett beskickningsråd
som chargé d’affaires. Den besparing,
som man gör om ett beskickningsråd
skickas ut i stället för en minister,
har jag kalkylerat till 19 000 kronor,
och det tycker jag inte är särskilt mycket.
Om vi icke skola ha ens ett beskickningsråd
utan bara en sekreterare, blir
saken ännu mera förvärrad.

Jag har inte talat om ett dåligt förhållande
mellan Portugal och Spanien.
Tvärt om råder det allra intimaste och
bästa förhållande, men som två goda
bröder emellan är det alltid så, att om
den ene blir satt framför den andre,
känner sig den senare tillbakasatt och
ganska mycket tillbakasatt med deras
temperament.

Jag är ledsen om hans excellens utrikesministern
fattat utskottets uttalande
så, att det icke skulle bli någon högre
kvalificerad man, som skall stå för beskickningen
i Portugal. Jag tycker det

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9.

och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

Avlöningar vid beskickningar

vore ledsamt, om så skulle bli förhållandet.

Sedan tycker jag nog att han excellens
utrikesministern går väl långt när
han säger, att beskickningarna inte göra
någon nytta i affärshänseende. Det har
bekräftats från näringslivets representanter,
att vi i många fall få lita till
våra beskickningar, och vi äro tacksamma
för den hjälp vi få ifrån dem. De
hjälpa till på ett effektivt sätt att öppna
dörrarna och hjälpa näringslivets män
tillrätta, så att de bli mottagna på rätt
ställe. Vi skola därför inte säga, att beskickningarna
icke göra någon nytta.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
I de beräkningar som gjorts har det kalkylerats
med ett råd i Lissabon, och
besparingen har räknats ut på det sätt
jag nämnde.

Herr Edström förgrovade i hög grad
mina ord när han sade, att jag sagt att
beskickningarna inte gjorde någon nytta
i handelsavseende. Det uttalandet har
jag naturligtvis inte gjort, men jag har
reagerat en smula mot herr Edströms
framställning, som syntes gå ut på att
det över huvud taget inte skulle kunna
träffas några affärer eller göras anläggningar
i främmande land utan att det
förmedlades av en legationssekreterare
eller ett legationsråd.

Herr STÅHL: Herr talman! Om jag får
börja med det avsnitt, som utrikesministern
och herr Edström talade om,
måste jag intyga att de upplysningar,
som vi på avdelningen fått rörande den
svenska utrikesförvaltningens betydelse
för möjligheterna att göra för landet
fördelaktiga affärer, tyda på att utrikesförvaltningen
skulle ha ett betydligt
större värde för landet än vad tydligen
chefen för utrikesförvaltningen själv
tycks anse. Avdelningen bär vid behandlingen
av detta ärende ganska intimt
förhört sig med representanter för

bland annat den svenska exportindustrien,
och därvid har det framhållits
med stor energi, att en stabil och väl
uppbyggd officiell utrikesrepresentation
har den mest avgörande betydelse för de
affärer, som kunna erhållas i konkurrens
med andra länder. Jag skulle kunna
lämna en hel del exempel på hur
det från olika firmor sagts att det är
alldeles nödvändigt att, innan affärerna
göras upp, marken förberedes av vår
officiella utrikesrepresentation. Jag kan
inte annat än uttala min förvåning över
den värdering av utrikesförvaltningen
och vår representation i främmande länder,
som kom i dagen här från utrikesministerns
sida, när han sade att våra
handelsförbindelser ej äro beroende av
att vi ha den ena eller andra diplomatiska
anordningen. Jag antecknade detta,
och jag tror det är ordagrant vad
utrikesministern sade. Jag konstaterar
att detta står i direkt strid med de uppgifter,
som de främsta företrädarna för
vårt lands exportindustri lämnat.

Utrikesministern sade också en annan
sak, som jag måste opponera emot.
Det var i hans första anförande, där
han yttrade att besparingsvännerna alltid
reagera, när man kommer till de
konkreta förslagen. Jag ber att få hänvisa
excellensen Undén till att läsa detta
lilla betänkande och se efter, hur oppositionen
gjort beträffande representationen
i Portugal. Excellensen Undén
vet och utskottets majoritet, socialdemokraterna
på avdelningen, vet också,
att vi från början varit inställda på att
försöka bibehålla vår representation i
Portugal. Vi beklaga precis som herr
Edström gjort i sitt anförande, att vi
icke kunnat göra det. Vi ha av sparsamhctsskäl
frånträtt detta motionsiedes
framförda och sakligt högst berättigade
önskemål. Vi ha gjort det av det
skälet, att vi ansett att sparsamhetssynpunkterna
här måste bli avgörande,
men vi ha icke gått med på denna nedskärning
av vår representation i Portugal
med lika lätt hand och lika lätt

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

hjärta som det förefaller att utrikesministern
gjort.

Jag kanske missuppfattade utrikesministern,
men det förefaller mig, som om
utrikesministern inte observerat den
ändring, som utskottet här gjort, när
vi uttalat oss för att bibehålla cn tjänsteman
i mellangraderna i stället för att,
som departementschefen tänkt sig, flytta
över ansvaret för vår representation
på spanienministern. Jag skall inte här
närmare ingå på detta kapitel, men jag
vågar säga utrikesministern, att de upplysningar
vi inhämtat tyda alldeles bestämt
på att det är fördelaktigare att
anordningen görs på det sätt som utskottet
här föreslagit än såsom det var
skisserat från departementets sida.

Jag måste också, eftersom framställningen
från utrikesministerns sida på
den punkten kan misstolkas av dem,
som inte satt sig närmare in i detta
ärende, beröra vad excellensen Undén
sade om olika föredömen i utlandet i
fråga om indragningar i utrikesförvaltningen.
Excellensen Undén nämnde
Danmarks exempel och angav fyra ministerposter
— jag räknade till fyra.
Hur förhåller det sig med hans eget
förslag och vad utskottet har gått med
på? Det gäller, som jag hoppas kammarens
ärade ledamöter observerat, icke
bara Lissabon och Wellington, utan det
gäller Budapest, Bukarest och Sofia.
Det gäller vidare en del av beskickningen
i Havana, det gäller slutligen
Wellington och även en nedskärning i
Portugal. Alltså, det är ett faktum att
vad utskottsmajoriteten, som av departementschefen
här snarast beskyllts för
att inte vara tillräckligt sparsam, gått
med på är mer än vad till och med den
danska regeringen, som torde befinna
sig i ett väsentligt mycket värre nödläge
än vi, ansett sig kunna sträcka sig till.

Jag måste, herr talman, bara tillägga
ett ord i största allmänhet om stabilitet
i vår utrikesförvaltning. Herr Edström
snuddade vid det. Det kan synas från
Stockholms horisont och för den som

sällan har tillfälle att vara ute och se
vad våra beskickningar göra, som om
det kunde vara likgiltigt om man drar
in den eller den ministern, den eller
den pressattachén. Jag är övertygad om
att vem som helst som haft tillfälle att
göra en flyktig utländsk resa och kommit
i kontakt med någon av våra beskickningar
måste få en helt annan uppfattning.
Det är ur den synpunkten ytterligt
beklagligt att från departementets
sida icke visats förståelse för den elementära
förutsättningen för vår representation
i utlandet, att den skall kunna
arbeta stabilt och på lång sikt. Det säger
sig självt att om vi inrätta en befattning
1949 och dra in den 1951, så
är det fullkomligt bortkastade pengar.
Jag skulle snarare vilja säga, att besparingsaktionerna
— jag tror inte de
härröra från excellensen Undén, utan
jag utgår från att de emanera från annat
håll i regeringen, men han har ändå
på ett märkligt sätt gjort sig till optimistisk
talesman för dem — äro ägnade
att på längre sikt vara penningförstörande.
De betyda nämligen att vi
icke tillvarataga det kapital, som vi ha
investerat i vår utrikesrepresentation
och som inte minst i dessa exporthaussens
tider betyder så ofantligt mycket.
Om man inte på det sättet kan få en
permanent och långfristig förvaltning
av vår utrikesrepresentation, så skada
vi landets intressen, därom råder intet
tvivel.

När vi gått med på denna nedskärning
i Portugal, ha vi gjort det med
tungt hjärta, men vi ha icke ansett oss
kunna stå till svars med att skära ned
på det sätt, som föreslagits beträffande
Wellington. Nya Zeeland är ett land
som inte minst ur social synpunkt borde
intressera kammaren och hela vårt
folk. Nya Zeeland är ett land, där vi
för närvarande stå inför möjligheten att
göra betydande affärer. Det har för avdelningen
preciserats vad det här gäller,
och det är väsentliga uppgörelser,
som skulle bli av stor betydelse för hela

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

vårt folk. Att i det läget, när representanterna
för våra ansvariga exportindustrier
anse vår representation där
behövlig, bara skära ned och till och
med göra det med så lätt hand, som
man här får uppfattningen att utrikesministern
vill vara med på, det ha vi
inte kunnat tillstyrka. Vi tro att det är
en riktig sparsamhet att här gå på reservationen,
och jag ber, herr talman,
att få ansluta mig till det yrkande, som
på denna punkt framställts av herr
förste vice talmannen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ståhl är på en gång missnöjd och
nöjd. Han berömmer sig av att ha varit
med om det mesta av besparingarna
men anklagar samtidigt mig för att inte
ha tillräckligt sinne för att det skall
vara stabilitet och kontinuitet och att
rubbningar i representationen medföra
osäkerhet för tjänstemännen o. s. v.

Om herr Ståhl har denna sista ståndpunkt,
borde herr Ståhl öppet och ärligt
gå emot indragningarna, ty det är klart
att det är olägligt för tjänstemännen,
som räknat med befordringsmöjligheter,
om vissa chefsposter indragas. Men då
skall inte herr Ståhl ställa sig på en
gång på bägge ståndpunkterna, tycker
jag.

Jag uppskattar i hög grad att näringslivets
representanter säga, att dessa beskickningar
och konsulat kunna göra
dem mycket nytta, men jag har varit
med rätt länge vid sådana här frågors
behandling och vet, att det finns ingen
ny representation som inte näringslivet
skulle ge sitt stöd. Det skulle gärna
gilla att svenska staten har representanter
i varje land, där det över huvud
finns svensk affärsverksamhet, ty man
anser att det är bra alt ha dessa statliga
representanter. Vi få emellertid
samtidigt komma ihåg, att det är rätt
dyrbart för staten att ha beskickningar
i främmande länder. Och det mesta på
5 — Andra kammarens protokoll 1951. Ni

detta område skall ju göras av näringslivet
självt. Näringslivet har sina egna
representanter, och det är de som skola
arbeta för de konkreta affärerna. Om
herr Ståhl framdeles, som jag hoppas,
ägnar ytterligare intresse åt dessa frågor,
bör han också följa de utredningar,
som under årens och årtiondenas lopp
skett, och taga del av den inställning,
som å ena sidan näringslivets representanter
och å andra sidan statsmakterna
haft.

Den ena eller andra diplomatiska anordningen
kan, säger herr Ståhl, vara
av utomordentlig betydelse för näringslivet.
Jag vill svara att, om man har en
väl kvalificerad representant i rådsgraden,
detta kan i många fall vara
mycket bättre än att ha en representant
i ministergraden. Det beror på de
personliga kvalifikationerna. I vissa
länder kan det spela en viss roll med
rangen, så att en minister kan ha lättare
tillgång till högt uppsatta myndighetspersoner,
men man får inte allt för
mycket överdriva den synpunkten.

Beträffande vår representation i Lissabon
får jag säga, att herr Ståhl inte
tycks ha tagit del av propositionen på
denna punkt. Det står att man skall ha
en tjänsteman, som har sekreterares
eller råds grad. Den saken har Kungl.
Maj :t lämnat öppen. Det är klart att han
under alla förhållanden skall vara
chargé d’affaires vare sig han är sekreterare
eller råd. Det är självfallet, och
det har även varit propositionens utgångspunkt.
Sedan är det en annan
fråga om han skall vara den ena eller
andra sortens chargé d’affaires, om han
skall vara helt självständig eller ha
över sig en beskickningschef i ett annat
land, som då och då gör ett besök
på platsen. Detta får Kungl. Maj:t pröva
efter de olika synpunkter som finnas,
och jag vill bestämt bestrida att
det är någon stor skillnad mellan utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag på
den punkten. Man har från utrikesdepartementets
sida låtit utskottet vela,
9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

att sedan jag i propositionen uttalat
mig för en anknytning till Madrid, hade
det kommit fram vissa synpunkter på
den saken, som kanske gjorde det mindre
lämpligt att anknyta till Madrid. Det
är den enda ändring, som jag kan upptäcka
i utskottets utlåtande. Sedan lämnar
ju utskottet öppet om det över huvud
taget skall vara anknytning till en
annan beskickning eller om det skall
vara en helt fristående chargé d’affaires.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag förstår inte hur utrikesministern
kan säga, att jag inte tagit del av
propositionen, när det ändå föreligger
den stora skillnaden mellan propositionen
och utskottet, att propositionen
hade förutsatt att ministern i Madrid
skulle sköta den högsta representationen
i Lissabon, medan däremot utskottet
på grund av de upplysningar, som
ha lämnats och som excellensen Undén
känner till, har strukit denna anordning.
Vi tro därmed att vi ha gjort Sveriges
representation i Portugal den
största tjänsten. Men vi strida ju inte
om Portugal. Där ha ju vi kapitulerat,
som jag förut sade, trots att vi veta att
vi därmed icke göra landet någon nytta.
Men vi ha gått med på det av de besparingsskäl,
som vi ju alla måste ta hänsyn
till. Excellensen Undén tycker att
det är egendomligt, att jag kan inta
den mellanställningen, att jag å ena
sidan går med på detta och å andra
sidan säger att det är olyckligt. Ja, men
excellensen själv har väl ändå den meningen,
att om vi hade haft råd skulle
vi ha behållit vår utlandsrepresentation
över huvud taget.

Jag vill därvidlag ytterligare säga,
att man blev litet förvånad när man
hörde excellensen Undén, inte minst
i den senaste repliken. Han diskuterade
vilket som kan vara fördelaktigast
för landet, att behålla tjänsten i ministerställning
eller i rådsgraden. Men om

det förhåller sig på det sättet, excellensen
Undén, varför inte gå fram med
Geddesyxan i utrikesförvaltningen riktigt
på allvar? Då bör det ju finnas
kolossala besparingsmöjligheter, som vi
verkligen aldrig ha vågat räkna med
och som gå stick i stäv mot alla de
upplysningar vi ha inhämtat. Jag tycker
nog ändå, att excellensen fortfarande
gör sig skyldig till en undervärdering
av den svenska representationen i
utlandet.

Vad sedan besparingarna beträffar
säger excellensen, att denna anordning
på Nya Zeeland är ganska dyrbar och
att vi måste skära ned. Men varför inte
lika gärna tala om för kammaren, att
vad vi tjäna på denna affär är 45 000
kronor, medan de affärer, som under
det närmaste året stå inför avgörande
på Nya Zeeland, för Sveriges vidkommande
röra sig om många miljoner kronor?
Vill man ha den riktiga proportionen
på vad vi här äro på väg att göra,
så böra vi väl ändå ställa den ena
siffran i belysning av den andra. Då
får man en något annan uppfattning om
vad som är dyrbart och inte dyrbart än
den, som excellensen inger kammaren.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Trots att
jag är motionär skall jag inte upprepa
de sakliga synpunkter, som ha framdragits
av herrar Sjölin, Edström och andra.
Jag har endast begärt ordet för att
understryka några allmänna synpunkter.

Den första är, att det väl inte kan
vara något intresse annat än i absolut
tvingande fall att åstadkomma förändringar
beträffande diplomatiska poster,
som nyligen inrättats. Detta är ju särskilt
fallet beträffande Nya Zeeland.
Efter två år skulle en förändring där
inträffa, trots att under denna tid förbindelserna
emellan dessa två länder
kommersiellt ha ökats. Jag är efterträdare
till förre direktören för Exportföreningen
landshövding Erik Nyländer,

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

som många gånger i denna kammare å
näringslivets vägnar bröt en lans för
en så vittomfattande representation som
möjligt för Sverige i utlandet. Han har
sagt det flera gånger både offentligen
och personligen åt mig, att ingenting
bär skadat vårt lands intressen så mycket
som detta hoppande fram och tillbaka,
an ett införande, än ett indragande
av minister- eller andra diplomatposter.
Det skapar en irritation, som
ofta inte står i någon som helst proportion
till den lilla ekonomiska vinst, som
genom indragandet kan göras.

Den andra synpunkten har redan
framförts av herr Ståhl. Det var den
förvåning, som även jag kände när hans
excellens liksom ville något undervärdera
betydelsen av en diplomatisk representation
för åstadkommande av
bättre handelsförbindelser. Jag kan
mycket väl tänka mig, att en del av
våra diplomater ha större fallenhet för
att jämna marken för affärer och andra
mindre. Men i princip måste vi väl utgå
ifrån att de ha en uppgift att fylla och
många gånger fylla denna uppgift
utomordentligt väl. Det bästa vittnesbördet
härom tycker jag ändock är de
uttalanden, som i denna fråga gjorts
från näringslivet självt. Nu svarar hans
excellens, att om vi skulle ha följt näringslivets
krav när det har gällt storleken
av den svenska utrikesrepresentationen,
skulle denna kanske ha blivit
alltför stor. Men är det så säkert, att
det rätta valet alltid har träffats av
politikerna, alltså av regeringen och
riksdagen? Det kan hända, att näringslivet
ofta har haft mera rätt, och domen
över detta kunna väl knappast vi i denna
sal fälla; den domen måste utredas
och underbyggas på ett helt annat sätt.

Den tredje synpunkten är bara ett
kort konstaterande i denna fråga. Att
ha förbindelser med två länder genom
en och samma legation är alltid svårt
och måste vara det i synnerlig grad i
detta fall, då ju flygresan mellan Canberra
och Wellington tar nästan lika

lång tid som att flyga till Amerika och
då varje resa också är förenad med sä
utomordentligt stora kostnader för det
svenska statsverket.

Och så kommer det sista, herr talman.
Naturligtvis skola vi vara sparsamma.
Det försöka vi väl alla vara,
och det är ju inte heller emot allting
i denna indragningsproposition som
riksdagen eller ens reservanterna eller
motionärerna opponerat sig. Jag kan
mycket väl tänka mig, att våra diplomatiska
förbindelser med satellitstaterna
numera, sedan handeln krympt,
inte behöva vara lika omfattande eller
förgrenade som förr och att en indragning
där kan ske, o. s. v. Men när det
gäller besparingsåtgärder, vad äro de
annat än ett uttryck för ett krisläge i
vårt land? Yi kunna ju kalla krisen för
en penningkris eller något dylikt, men
det är dock en kris. Denna kris måste
övervinnas, och den måste också delvis
övervinnas genom ökning av vår egen
produktivitet och genom att vi komma
ut på världsmarknaden och sälja till de
för oss förmånligaste priserna. Därför
synes det mig som om man under en
krissituation som den nuvarande inte
kan på utrikesdepartementets representation
anlägga exakt samma synpunkter,
som man gör på låt oss säga socialdepartementet
eller ecklesiastikdepartementet
eller andra departement, där
vi på ett helt annat sätt äro nödsakade
att böja oss för det ekonomiska tvånget.
Jag skulle nästan vilja säga, att när det
gäller utrikesdepartementet kunde man
tillämpa något slags Myrdalsk köpkraftsteori
och säga, att det under en
kris finns all anledning för oss att försöka
komma ut utanför landet med våra
varor och därför också upprätthålla
den utrikesrepresentation, som vi anse
nödvändig härför. Alit delta synes mig
ytterligare understrykas av det förhållandet,
att vi ju nu gå in för införande
av treveckorssemester, alltså en åtgärd,
som kan innebära att takten i välståndsstegringen
åtminstone under nå -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär personal m. m.

got övergångsår inte kan hållas i samma
utsträckning som tidigare.

Sett ifrån denna synpunkt och mot
bakgrunden av de siffror, som herrar
Ståhl, Sjölin, Edström och andra ha
nämnt tidigare här, röstar jag, herr talman,
utan tvekan i denna fråga för reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill ännu en gång upprepa, att jag
naturligtvis känner mig mycket tillfredsställd
över att herrarna på den
sidan så högt uppskatta den svenska utrikesförvaltningens
prestationer. Men
när det anföres siffror på handeln på ett
sådant sätt, som herr Ståhl nyss gjorde,
där det å ena sidan gäller en indragning,
som ger oss 45 000 kronor, och å
andra sidan affärer för miljoner, får
man ju ett intryck av att han vill ge
kammaren den föreställningen, att dessa
affärer inte skulle kunna komma till
stånd om denna tjänstemannabefattning
indrages.

Jag kan ta ett litet exempel. Vore
herrarnas teori riktig, att detta har en
så omedelbar betydelse för affärslivet,
så skulle det stackars Polens (felsägning
för Portugals) affärer med Sverige
ha gått tillbaka, ty deras ministerpost
i Stockholm har varit vakant i tre år
nu. Då skulle man ju ur deras synpunkt
tro, att förbindelserna med Sverige
ha gått ned alldeles oerhört i stället
för att de, som vi veta, ha gått upp
under dessa år, och det är väl kanske
ett bevis så gott som något.

Sedan vill jag säga, att vi ju stå i det
läget, att vi införa nya representationer
i nya stater, och det är det som i hög
grad nödgar oss till att försöka spara
in på andra. Vi ha t. ex. bara under det
senaste året fått skicka en representant
till Israel och en representant till Indonesien.
Sådana nybildningar bli alltjämt
nödvändiga, och om de skola kunna ske
utan alltför stark ansvällning av kost -

nader, tvinga de i sin mån till sparsamhet
på andra punkter.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
bara säga några ord med anledning av
utrikesministerns senaste anförande.
Han gör en jämförelse mellan Polen
och våra projekterade affärer på Nya
Zeeland. Jag må nu säga, att många
jämförelser kan man göra, men om någon
är halsbrytande så är det väl ändå
denna. Varuutbytet med Polen — (Herr
utrikesministern: Portugal.) — förlåt,
Portugal, men det förändrar inte saken.
Jag vill nämligen då konstatera, att när
utrikesministern slår bort farhågorna
för att affärer ej skulle komma till
stånd för den händelse sändebudsposten
indrages, så har, som vi här förut
ha konstaterat, den svenska exportindustriens
främsta representanter den
bestämda meningen, att därest posterna
indragas komma våra konkurrensmöjligheter
att i högsta grad ta skada. Detta
faktum har konstaterats från det mest
initierade håll vi ha, och det är därpå
vi bygga våra bekymmer, som ju äro
betydligt större än utrikesministerns.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 134
ja och 79 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat:
Pressattachéer.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln
(punkt 6) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
personalförteckning för pressattachéer,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för pressattachéer, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, dels ock till Avlöningar
vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 305 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, bl. a.,
att den år 1945 inrättade pressattachétjänsten
i Bucnos Aires skulle indragas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundgren (1:243) och den andra inom

andra kammaren av herr Ståhl in. fl.
(II: 322), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att under tredje huvudtiteln
såsom hittills upptaga åtta pressattachéer
och anvisa härför erforderliga
anslag.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:243 och 11:322,

a) godkänna i punkten intagen personalförteckning
för pressattachéer, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för pressattachéer, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Pressattachéer för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 340 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Näsström, Mårtensson i
Uddevalla, Eriksson i Sandby, Thapper
och Persson i Vinberg, vilka ansett, att
utskottet bort med avstyrkande av motionerna
1:243 och 11:322 tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag och att därför utskottet
i punkten bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:243 och 11:322,

a) godkänna av reservanterna föreslagen
personalförteckning för pressattachéer,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för pressattachéer,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Pressattachéer för budgetåret
1951/52 anvisa elt förslagsanslag
av 305 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr TRAPPER: Herr talman! Då jag
och några andra ledamöter i statsutskottet
till denna punkt ha fogat en re -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

servation, skall jag be alt få motivera
den reservationen med några ord.

Det har ju sagts här tidigare av flera
talare, att det inte är så alldeles säkert
att man kan spara på alla punkter, utan
att det många gånger kan visa sig tvivelaktigt;
och låt mig gärna erkänna,
att när det t. ex. gällde beskickningen
i Wellington tillhörde nog även jag de
tveksamma. Men å andra sidan tillmätte
jag besparingen som sådan så
stor betydelse, att jag ansåg att man
inte utan vidare bör släppa besparingskravet.
Här kanske jag kan få säga, att
vi tala så mycket i alla sammanhang
om besparingar, men när det kommer
till kritan och vi skola göra dessa besparingar
ha vi alla möjliga skäl emot,
och det är under de betingelserna inte
så synnerligen lätt att åstadkomma besparingar.
Jag gjorde nog den reflexionen,
när jag hörde herr Ståhl motivera
sin besparingsiver när det gällde beskickningen
i Lissabon, att jag inte var
alltför imponerad av resultatet i det
sammanhanget. Jag tyckte nog också,
även om jag, som jag förut sade, varit
anhängare av förslaget, att om det varit
möjligt att bevisa den saken, bevisade
nog herr Ståhl alltför mycket.

När det alltså gäller denne pressattaché
i Buenos Aires är utskottets
majoritet enig om att den borde bibehållas.
För mig står det emellertid klart,
att har man accepterat indragningen av
beskickningen i Wellington, som måste
vara åtskilligt betydelsefullare, då är
det enligt min mening inte alls svårt
att avstå denne pressattaché i Buenos
Aires. Det har sagts med rätta när det
gäller Wellington, att där få vi ingen
representation, men när det gäller Sydamerika
har jag åtminstone det intrycket,
att om vi dra in pressattachén är
vår representation där ändå ingalunda
dålig, och jag skulle t. o. m. kunna
ifrågasätta om vi inte äro så pass rikligt
representerade där trots allt, att om vi
fortfarande befinna oss i ett trängt läge
ytterligare besparingar kunna ifrågasät -

tas. Jag kanske kan säga detta utan att
behöva missförstås.

Jag har roat mig med att se efter, att
även om vi dra in pressattachén i Buenos
Aires ha vi ändå ett sändebud, två
beskickningssekreterare och en handelssekreterare.
Vi ha sändebud i Venezuela,
i Colombia, i Uruguay och i
Mexico, om man nu skall räkna detta
land hit. Jag tycker alltså, att det inte
är någon alltför stor risk att spara
dessa pengar när det gäller pressattachén
i Buenos Aires. Om vi draga in
befattningen helt och hållet skulle ju
detta betyda en besparing av 35 000
kronor.

Jag kanske också redan nu kan meddela
kammaren, att första kammaren tydligen
har beaktat dessa besparingssynpunkter
och bifallit reservationen. Jag
ber alltså, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herrar Näsström
och Mårtensson i Uddevalla m. fl.
och som är betecknad med nr 2.

Herr WARD: Herr talman! Jag har
aldrig hyst någon förhoppning om att
vinna framgång för statsutskottet i den
här frågan, därför att det från skilda
håll har visats en ganska stor oförståelse
för pressattachéernas verksamhet;
och nu när första kammaren har följt
reservanterna får man naturligtvis anse
det fullkomligt lönlöst att här tala för
utskottets förslag. Det är emellertid min
skyldighet att göra det, och det är också
utskottets och andras skyldighet att
bilda sig en personlig uppfattning, så
långt sig göra låter, om de olika förslagen,
även de förslag som framläggas av
Kungl. Maj:t. Vi ha fått den uppfattningen,
och den hävda vi, att pressattachén
i Argentina har en mycket stor
uppgift, inte bara med hänsyn till förhållandena
i det land där han är placerad,
utan med tanke på hela denna
väldiga kontinent, som han har att arbeta
på. Skulle man då, när vi ha press -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Aylöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

attachéer på skilda håll i Europa, så att
säga utelämna hela detta väldiga område
utan att äga någon representant,
som kan ta nödiga kontakter med pressen? Herr

Thapper talade här om den representation
i övrigt, som vi ha i Sydamerika,
men jag tror att man inte
minst ifrån utrikesdepartementets sida
har gjort den erfarenheten, att det är
vida svårare för så att säga vanliga beskickningsmän
att få kontakt med pressen
än det är för en för uppgiften skicklig
pressman, som gör sig bekant med
de olika tidningarnas representanter
och på det sättet kan utöva ett ganska
stort inflytande på bedömandet av svenska
förhållanden.

Det är dessa synpunkter, som vi ha
lagt på frågan, och när det inte kan bli
större besparing än 35 000 kronor tycka
vi, att det är en sådan där besparing,
som egentligen inte lönar sig eller i
varje fall mycket litet lönar sig. Jag vill
därför, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr THAPPER: Herr talman! Herr
Ward talar om dessa pressattachéers
stora betydelse, och jag vill inte bestrida
att de i och för sig kunna ha betydelse,
allra helst om vi ha råd med att ha dem.
Vad som gjorde mig tvivlande på den
punkten — det borde jag kanske ha
sagt i mitt första anförande — är att
när det gäller Argentina kan man inte
längre tala om eu fri press. Den har
varit ofri tidigare, och var och en som
följt med tidningarna har kunnat märka
att detta förhållande på sista tiden
ytterligare accentuerats.

Dessutom tror jag inte att man kan
resonera på det sättet, att 35 000 kronor
är en så liten summa att den inte spelar
någon roll, att det inte är någonting att
spara in. Skola vi lära oss sparandets
konst, inte minst inom riksdagen, få
vi nog taga hänsyn till sådana belopp
som 35 000 kronor eller som 47 000
kronor, när det gäller Wellington.

Herr WARD: Herr talman! Det är ju
beklagligt att pressen i Argentina inte
är fri, men Sydamerika saknar inte
helt fria tidningar. Det borde man väl
kunna utgå ifrån. Det är under sådana
omständigheter fördelaktigt, att man
kan ha en representant placerad i Buelios
Aires. Pressens ofrihet i Argentina
bör för övrigt inte hindra en verksamhet,
som har verklig betydelse för vårt
land, nämligen att till tidningarna sprida
sakliga upplysningar om våra kulturella
förhållanden, våra ekonomiska
möjligheter o. s. v. Sådana uppgifter ta
naturligtvis även dessa tidningar in,
eftersom det inte ligger några som helst
politiska syften bakom en sådan verksamhet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag hade
hoppats att herr Wards utmärkta inlägg
skulle uppkalla utrikesministern,
men när det inte blev fallet — jag kan
förstå hans excellens utrikesministerns
tystnad på denna punkt, ty det kan ju
inte vara särskilt trevligt för honom
att ta till orda i denna fråga — hoppas
jag att med mitt inlägg kunna provocera
utrikesministern att yttra sig.

Jag vill nämligen begagna detta tillfälle
till att fråga hans excellens utrikesministern,
vart han tror det skall ta
vägen med vår pressrepresentation i
utlandet, om man ifrån departementets
sida går till väga som man har gjort i
detta fall. Det borde inte vara möjligt
att behandla statliga befattningshavare
på det sätt som här skett. Det är den
moraliska sidan av saken. Det gäller här
en man, som genom sin verksamhet i
en tidning — för resten eu av landets
främsta — blev känd som kanske vår i
pressen mest insiktsfulla bedömare av
sydamerikanska förhållanden. På grund
härav erbjöds han denna befattning.
Det var för sex år sedan. .Tåg vill här
inte uttala mig om på vilka villkor det
skedde, men så mycket tror jag mig

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

våga säga, att ifrån befattningshavarens
sida betraktades befattningen som en
god statlig anställning. Därför lämnade
han sin tjänst i den tidning det här
var fråga om, en tjänst som annars
hade givit honom trygghet för framliden.
Nu när han varit ute i utrikesdepartementets
tjänst i sex år och är
kommen till relativt mogen ålder, dras
befattningen in.

Jag måste säga, herr talman, och jag
vill göra det när utrikesministern är
här, att om man går till väga på det
sättet med befattningshavare över huvud
taget, skapas det otrygghet, men
om man behandlar pressattachéer på
samma vis, så måste det leda till
att pressattachéinstitutionen förändrar
karaktär. Man kommer att gå miste om
de erfarna pressrepresentanterna, och
man får i stället tänka sig något slags
stipendiatverksamhet med unga pojkar,
som kunna vara intresserade av att
komma ut till utlandet för att lära sig
språk några år och som inte riskera
någonting för sin framtid. Jag är alltså
övertygad om att redan ur dessa synpunkter,
den moraliska gentemot befattningshavaren
och den praktiska
med tanke på karaktären av vår utrikesrepresentation,
är den här åtgärden
felaktig och olycklig.

Går jag sedan över till den ekonomiska
sidan av saken förhåller det sig
som herr Thapper sade: vi spara i runt
tal 35 000 kronor, om vi räkna om hans
lön med tanke på den höjning som skett
fr. o. m. den 1 januari. Men kan det
verkligen vara riktigt — herr Ward
har med all rätt ställt den frågan, och
jag upprepar den — att dra in den enda
pressattachébefattning vi ha i hela den
spansktalande världen, när vi ha
pressattachéer i Oslo, i Köpenhamn och
även i Helsingfors? Det är väl ändå ett
faktum att man på praktiskt taget alla
svenska tidningar, som intressera sig
för utrikespolitik, har någon norsk eller
dansk tidning, så att man där kan
följa varje pressreaktion av någon bety -

delse i våra grannländer. Den registreras
sedan på »pressgrannspalterna» i
våra stora tidningar. Och dessa spalter
studeras ju av riksdagsmännen varje
dag. Jag måste verkligen fråga mig: Vad
är det som har legat till grund för denna
avvägning, som har lett departementet
till att föreslå indragning av den
enda pressrepresentant vi ha i hela den
spansktalande världen, medan vi däremot
behålla pressattachéerna i vårt
omedelbara grannskap? Jag skall inte
säga, att detta är en felaktig, men jag
vågar säga, herr talman, att det är en
egendomlig bedömning.

Vidare har den befattningshavare,
som här skall gå miste om sin befattning,
enligt vad vi gjort oss underkunniga
om på avdelningen skött sitt arbete
på ett utmärkt sätt. Detta är allmänt
omvittnat. Det är inte bara så,
att han, som herr Thapper uttryckte
saken, siiter och registrerar vad som
skrives i den ofria pressen i Argentina
eller pressen i de andra spansktalande
länderna, utan hans kanske väsentligaste
uppgift är att i den press det här
gäller få in upplysningar om Sverige.
Vi veta att han har lyckats med detta i
förvånande stor utsträckning. Vi veta
också att en sådan verksamhet har betydelse
för landet, ty den dag som pressen
tiger ihjäl ett land eller över huvud
taget inte intresserar sig för detta land
är det synnerligen oförmånligt för landet
i fråga. Även dessa rent praktiska
skäl tala sålunda för att denna befattning
skall bibehållas.

En del av kammarens ledamöter komma
säkert att fråga sig: Varför ifrågasätta
Ward och Ståhl med det resonemang
som de föra att behålla denne befattningshavare
i Stockholm? På detta
kunna vi svara, att befattningshavarens
ortstillägg är 20 000 kronor och lönen
15 000 kronor. Om man placerar honom
i Stockholm sparar man alltså 20 000
kronor. Han kan ju också sitta i Stockholm
och korrespondera med de tidningar
i Sydamerika, som han skall för -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

söka bevaka. Det är klart att hans möjligheter
att sköta denna sin uppgift bli
ofantligt förminskade, men han kan
göra det nödtorftigt. Därför ha vi menat,
att vi inte skola utsätta riksdagen
för den påfrestningen att nödgas gå
med på hela detta belopp på 35 000
kronor, eftersom det tycks vara ett så
våldsamt steg, utan vi ha ansett oss
kunna proponera även den här lilla
etappen. Vi äro de första att säga, att
det inte är någon bra anordning, men
vi våga å andra sidan säga att det är
bättre än ingenting.

Men den fråga som jag har ställt till
utrikesministern kvarstår: Hur resonerar
man inom utrikesledningen beträffande
pressens representation i framtiden,
om man går till väga på detta
sätt, och varför drager man in den enda
pressattachébefattning vi ha i hela det
spansktalande området? Jag kan inte
förstå att detta sätt att gå till väga är
vare sig riktigt eller klokt; det är inte
heller värdigt.

Jag skulle innan jag slutar, herr talman,
i detta sammanhang vilja uttala
min respekt för utskottsmajoriteten,
som i detta fall har beaktat de sakliga
skäl, som ha varit avgörande för dem
som ha tagit del av detta ärende inifrån.
Jag tycker att redan det bör vara en
anledning för kammaren att ansluta sig
till utskottets förslag, till vilket jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Att jag icke gick upp och diskuterade
med herr Ward berodde på att jag tyckte
att herr Thapper skötte den saken ganska
bra. Herr Ward var ju inte heller så
förfärligt envis i sitt förordande av
utskottets förslag. Men herr Stöld är så
mycket mera aggressiv, och jag skall
visst inte underlåta att taga till orda i
denna fråga.

Herr Ståhl kom först med några spekulationer
om att det i detta fall gällde

ett moraliskt förkastligt förfarande
ifrån statens sida. Jag vill säga herr
Ståhl, att när jag erbjöd redaktör Rogberg
denna pressattachébefattning var
det inte på livstid. Det skedde självfallet
enligt de föreskrifter, som författningarna
innehålla rörande sådana
tjänster. Han kan i dessa bestämmelser
mycket lätt finna, att en viss uppsägningstid
gäller och att han kan förlora
sin tjänst. Det har aldrig varit meningen,
att pressattachébefattningarna skola
vara livstidstjänster. I så fall hade de
gjorts till ordinarie befattningar. Det
skulle vara olyckligt om de bleve av
långvarig natur. Det är nämligen så, att
om en pressattaché bor alltför lång tid
i ett främmande land, förlorar han kontakten
med sitt hemland. Och är det
någonting som en pressattaché skall
vara väl orienterad om så är det förhållandena
i sitt eget hemland, eftersom
han skall vid behov bevaka landets intressen
i den utländska pressen. Det
har sålunda inte alls i detta sammanhang
givits några som helst löften om
någon livstidsbefattning. En tjänstgöringstid
på fem, sex år är enligt min
åsikt i många fall en lagom lång tid
för en pressattaché.

Nu är det emellertid så, att vi i några
länder ha haft pressattachéer som
tjänstgjort mycket lång tid, och då skapar
detta ett annat läge. Det sammanhänger
med krigsförhållandena. Det har
inte skett något ombyte under krigsåren,
och då har så småningom läget
blivit sådant, att de kommit att stanna
kvar på sina poster. Men jag har ju
själv fått riksdagens medgivande till en
anordning som innebär begränsning av
tiden för pressattachéers anställning.
För att markera alt de inte skola inneha
sina poster för lång tid göres deras
förordnande uttryckligen tidsbegränsat.
De erhålla numera ett treårsförordnande,
som man dock sedan kan
förlänga. Men redan tidigare äro extra
ordinarie befattningshavare av denna
art uppsägbara enligt gällande förfalt -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

ning. I detta fall har det sålunda förfarits
i full överensstämmelse med gällande
föreskrifter. Jag undrar om det
inte förekommer att tidningsföretag säga
upp även medarbetare, som varit
anställda ganska lång tid, och om man
lämnar dem en skälig uppsägningstid
brukar inte någon blanda sig i den saken.
Det är litet stränga villkor herr
Ståhi ställer på staten när han menar,
att även när en befattning är av den
typen att den icke är en ordinarie befattning,
så skall dess innehavare ändå
behandlas som om han vore en ordinarie
statens befattningshavare. Jag anser
att det av både praktiska och principiella
skäl är angeläget att pressattachéerna
ombytas, så att de inte sitta
för länge.

Herr Ståhi frågade ytterligare varför
just befattningen i Sydamerika skall
dras in och inte hellre någon annan
pressattachébefattning. Herr Ståhi har
nog klart för sig, att pressattachén i
Sydamerika i viss mån har en annan
uppgift än pressattachéerna i andra
länder. Pressattachéerna i Europa och
Nordamerika ha en mycket mera politiskt
betonad uppgift, och detta gör att
deras verksamhet i hög grad blir av
annan karaktär. Jag skulle för min del
inte vilja rekommendera att vi draga
in några pressattachébefattningar av
denna karaktär framför att dra in befattningen
i Sydamerika, vars uppgifter
ligga i hög grad på det kulturella
planet och som knappast alls har någon
politisk karaktär.

Jag hoppas att herr Ståhi nu har fått
de upplysningar han har begärt. Jag
tror för min del att den avvägning
som i detta fall har skett när det gällt
att minska på pressattachéanslaget har
varit en riktig avvägning.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara konstatera att det
är en något egendomlig förklaring, som
utrikesministern lämnar, när han karakteriserar
dessa befattningar som icke

ordinarie befattningar och säger, att det
därför icke är någon slump, att de på
detta sätt tidsbegränsas. Vad ha dessa
befattningar för karaktär, ers excellens?
Äro de arvodesbefattningar? Nej, det
äro de inte, de äro extra ordinarie befattningar,
och jag skulle vilja fråga utrikesministern,
när det har hänt att
man inom utrikesförvaltningen eller
någon annan statlig förvaltning helt enkelt
har strukit sådana befattningar i
denna ställning. Jag vet inte att det har
hänt. Jag är inte expert på sådana ting,
men jag vågar å andra sindan anföra,
att jag har hört experter uttala att det
praktiskt taget icke händer, att indragning
av sådana tjänster äger rum.

När utrikesministern sade, att han anser
fem, sex år vara en idealisk tjänstetid
för en pressattaché, frågade jag
mig, hur det i verkligheten förhåller sig
i detta avseende. Den som följt förhållandena
på detta område vet, att vissa
av våra pressattachéer ha suttit mycket
länge och att några av dem inte ha suttit
så länge, beroende på att de kommit
in i den diplomatiska karriären. Ett
flertal av våra kanske skickligaste tjänstemän
i utrikesförvaltningen ha börjat
som pressattachéer och gått över i utrikesdepartementets
tjänst. Men jag har
ingen erfarenhet av att någon förut blivit
uppsagd på det sätt som här skett.
Jag vågar påstå, att fallet är fullkomligt
unikt, även om utrikesministern försöker
att anföra alla möjliga skäl, som
dock äro ohållbara när man granskar
dem närmare.

Utrikesminstern säger, att de pressattachétjänster
vi ha i vår omedelbara
närhet äro av mera politisk natur medan
den sydamerikanska är av mera
kulturell beskaffenhet. Med anledning
därav skulle jag till sist vilja säga, att
denna senare befattning enligt vad som
uppgivits också är av allra största betydelse
för våra ekonomiska förbindelser
med Sydamerika. Detta brukar i andra
sammanhang vara en synpunkt som väger
ganska tungt.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattacheer.

Jag tror som sagt inte, att man med
formella förevändningar kan göra gällande,
att det tillvägagångssätt som här
ifrågasättes är alldeles all right gentemot
den person det här gäller. Jag
tror inte heller att indragningen är till
nytta i längden.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ståhl gick förbi en punkt i mitt
anförande. Jag frågade, om han tycker,
att det är omoraliskt, om ett enskilt
tidningsföretag säger upp en medarbetare
med iakttagande av föreskriven
uppsägningstid.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill lämna utrikesministern
det svaret, att det tycker jag inte, ifall
anställningen har den karaktären, att
organisationen är införstådd med att
uppsägning skall ske. Denna förutsättning
föreligger icke i det fall varom
vi här tala.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att i det väsentliga få ansluta mig till
vad herr Ståhl här anfört. Det har ju
länge konstaterats, inte minst från socialdemokratiskt
håll ■— jag kan erinra
om de skrifter som professor Myrdal
givit ut, i vilka han behandlat våra
bristfälliga utrikespolitiska informationer
och betonat vikten av att vi få
informationer från utlandet — att våra
utrikespolitiska informationer icke äro
tillfredsställande. Vad beträffar svenska
kontakter med Sydamerika är det uppenbart.
att de varit utomordentligt
bristfälliga.

Herr utrikesministern säger, att det
är kutym hos tidningarna, att när de
haft en utrikeskorrespondent i ett land
en fem år så ta de gärna hem honom.
Jag vill säga, att det inte alls är den
allmänna meningen. Om en tidning haft
en utrikeskorrespondent i t. ex. Lon -

don, som där utfört ett gott arbete, ocn
han vill stanna på denna post, anse i
varje fall många tidningar, att det är
utomordentligt viktigt, att han får vara
kvar där. Det måste väl också vara värdefullt
för vårt land — om vi fått en
person, som känner till Sydamerikas
mångskiftande och svåra problem —•
att där ha en person som har sådana
kontakter. Då böra vi väl inte utan vidare
ta hem honom. Om det skulle vara
praxis, att pressattachéerna skulle vara
en ganska liten tid på främmande ort,
måste enligt min mening den framtida
rekryteringen av pressattachéerna bli
ganska svår och besvärlig, ty många dugande
pressmän komma nog då att draga
sig för detta.

Herr Thapper sade i sitt anförande
något om den ofria argentinska pressen.
ÅT veta ju alla, att det i Argentina
har förts en kamp av en stor tidning
för de demokratiska idealen. Tidningen,
La Prensa, har kämpat med alla de medel
som finnas i ett land med en regim
av delvis diktaturprägel för att
hävda de liberala och fria rättigheterna.
Skulle det inte vara värdefullt för dessa
länder, där demokratien är mycket ny,
att ha kontakt med ett land, som representerar
en gammal demokrati. Jag
vill för övrigt säga att vad beträffar
La Prensa är kampen inte slut. Vi veta
inte i vad mån den fria tidningen trots
allt kommer att hävda sig i detta land.
Jag tycker att det även ur den synpunkten
skulle vara utomordentligt värdefullt,
om vi finge en intimare kontakt
med Sydamerika, vartill komma både
ekonomiska och andra skäl.

Herr THAPPER: Herr talman! Det var
framför allt herr Ståhl som uppkallade
mig. Jag delar inte hans resonemang
beträffande pressattachéerna, vare sig
man ser frågan ur kulturella eller politiska
eller moraliska synpunkter.

Ur kulturell synpunkt framföres det
resonemanget, att även om det skulle

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

vara sä, att pressen där inte vore fri,
borde man enligt herr Ward och herr
Braconier ändå ha kvar denna pressattaché
för att upprätthålla förbindelserna
med Sydamerika. Om vi se på de
pressattachéer vi ha, finna vi — det
står i reciten i utskottets utlåtande —
att vi inte ha någon förut i diktaturländer.
Om Sydamerika är så betydelsefullt,
så skulle man väl kunna säga, att
vi borde ha en pressattaché i Asien
också, där det bor ännu flera människor,
men det ha vi inte.

Nu är det fråga om — och det är
huvudsaken — att göra en besparing.
Men som jag förut sagt är det ofta så,
att när vi skola göra besparingar framföras
alla möjliga skäl mot i sådant
syfte framlagda förslag.

Jag skall gå över till att säga några
ord om herr Ståhls moraliska indignation
i detta sammanhang. Jag har inte
haft det intrycket tidigare, att herr
Ståhl, när han suttit i utskottet, haft
svårt att fatta vid föredragningarna.
Vad beträffar befattningen i Wellington
på Nya Zeeland förstod han mer än
vad man sade från näringslivets sida.
Beträffande nu ifrågavarande befattning
har inom utskottet framhållits, att det
är en extra ordinarie befattning. Och
jag föreställer mig, att ifrågavarande befattningshavare
inte var dummare, när
han tog en sådan befattning, än att han
visste vad det innebar. Jag tror faktiskt
att när herr Ståhl betecknar detta som
någonting omoraliskt är det kanske mer
kollegiala hänsyn än moraliska som
spelat in i detta sammanhang.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Att jag
undertecknat samma motion som herr
Ståhl i denna fråga beror till stor del
på den behandling ifrågavarande person
har rönt. Det må vara sant, som
hans excellens utrikesministern säger,
att pressattachéerna aldrig någonsin ha
varit fast anställda befattningshavare i

statens tjänst, utan befattningarna ha
haft den karaktären, att innehavarna ha
kunnat sägas upp. Men det lär ändå inte
kunna bestridas, att det skett en förändring
beträffande pressattachéernas
ställning. På grund av att de kunde
uppsägas, har visserligen, så långt jag
känner till, var och en som har fått en
befattning som pressattaché begärt
tjänstledighet hos sin tidning tills vidare.
Och detta »tills vidare» har också
i regel varat så länge, att tidningen
å sin sida har nödgats säga upp medarbetaren
i fråga, därför att han aldrig
återvände. Man kan ju inte gärna i en
tidning ha en befattningshavare ledig i
10, 15, 20 år. Sådant gör ju inte en företagare.
Det vore meningslöst. Det
skulle innebära, att befattningshavaren
skulle kunna sitta på sin post i statens
tjänst tills han vore 60 år och därefter
återupptoge arbetet i sin tidning och
bleve pensionsberättigad i denna på
grund av ett arbete, som han egentligen
aldrig hade utfört.

Såvitt jag vet har under den allra senaste
tiden den förändringen skett, att
pressattaché förordnas på viss bestämd
kortare tid, tre år. Därmed får pressattachéen
besked om att han sitter i tre
år, och sedan skall han gå. Det är avsikten
med det hela. Det är då lättare
för tidningen att ge tjänstledighet under
en begränsad tid av tre år. Det är
också lättare för pressattachén att ta
befattningen och efter denna relativt
korta tid återvända till sin tidning eller,
om han inte har fått tjänstledighet, till
eu annan tidning och återuppta sitt tidigare
arbete. Har han däremot suttit
10, 15, 20 år blir det svårt för arbetstagaren
att få återinträda i tjänst vid
tidningen.

Om jag är riktigt underrättad, utsågs
pressattachén i Buenos Aires under de
förutsättningar, som tidigare i praxis
hade gällt, och han gavs det intrycket,
att den praxis, som då gällde, skulle
tillämpas också på honom. Jag vill inte
påstå, att det sades. Jag vill bara säga,

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

/ /

Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer.

att han fick det intrycket och ägde rätt
att få det intrycket, att samma praxis
skulle tillämpas på honom som på tidigare
pressattachéer. Att detta inte skett
har varit en speciell besvikelse för honom,
och han bör därför enligt min
mening på något sätt tillgodoses. Ur
den synpunkten anser jag, att utskottets
förslag är en kompromiss, som är
antaglig, och jag kommer för mitt vidkommande
att rösta för det.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Utrikesministern
frågade nyss: Förekommer
det inte att ett tidningsföretag med
iakttagande av föreskriven uppsägningstid
säger upp en medarbetare? Jo,
Ers Excellens, det förekommer. Men
dess bättre har det blivit så, att man,
när man löser frågor av denna art på
den fria arbetsmarknaden, numera söker
komma ifrån den ganska juridiska
och formalistiska syn på dessa ting,
som utrikesministerns uttalande representerar.

Låt mig bara få ta ett exempel, som
jag tycker är analogt med nu diskuterade
fall. Antag, att ett svenskt industriföretag
skall skaffa sig en försäljare och
propagandaman i ett främmande land
och för ändamålet vänder sig till en
tjänsteman utanför det egna företaget
och erbjuder honom denna befattning.
Man tar honom alltså från en fast anställning
på annat håll och ger honom
den nya tjänsten. Självfallet kan man
då inte i den enskilda verksamheten garantera,
att han skall få livstidsanställning
på sin nya post. Men jag vågar
försäkra utrikesministern, att om vederbörande
inte missköter sig, så skall det
utomordentligt starka skäl till innan
man, sedan några år ha gått, bara utan
vidare ger honom avsked på grått papper.
Så vill man inte förfara på den privata
arbetsmarknaden.

Jag vill också till hans excellens utrikesministerns
begrundan framhålla
följande. Antag att här ifrågavarande
tjänsteman i det enskilda företaget ha -

de varit med i en personalorganisation,
hur tror herr utrikesministern att denna
organisation skulle ha reagerat, om
det privata företaget hade handlat på
samma sätt som utrikesdepartementet?
Jag kan försäkra Eders Excellens att
det hade blivit en utomordentligt stark
reaktion. Ja, jag går så långt att jag säger,
att redan vetskapen om styrkan i
denna reaktion i hög grad skulle ha inverkat
på företagets ställningstagande,
om man inom företaget hade gått och
funderat på att vidtaga en uppsägning
av den art vi här diskutera. Man anser
det inte vara föredömligt att förfara
på det sätt, som Kungl. Maj:t enligt
föreliggande förslag vill göra.

Herr talman! Jag kan därför av samma
skäl som herr Severin nyss anfört
ansluta mig till hans ståndpunkt och
därmed också till utskottets förslag på
denna punkt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Om herr Hjalmarson hade rätt i sin
uppfattning, så skulle det innebära att
Kungl. Maj :t ställde riksdagen inför ett
fait accompli och att alla pressattachéer
skulle få stanna på sina poster till
dess de hade uppnått 65 års ålder, varefter
de skulle få pension. Det måste
ju vara innebörden av resonemanget.
Trots att pressattachéerna enligt gällande
föreskrifter kunna sägas upp med
tre månaders uppsägningstid skulle staten
vara moraliskt bunden att ha dem
kvar i livstidsbefattningar. Staten skulle
alltså vara förhindrad att vidtaga en sådan
anordning, som här av besparingsskäl
har skett.

Herr STÅHL: Herr talman! Utöver det
som herrar Severin och Hjalmarson
nyss anfört och i anledning av vad
herr Undén yttrade måste man konstatera
— vilket utrikesministern icke har
bestritt — att här ifrågavarande befattningshavare
har räknat med att han
har fått en vanlig extra ordinarie an -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Utländska pressbesök m. m.

ställning i statens tjänst. Herr Thapper
sade emellertid — och det var det som
föranledde mig att begära ordet •— att
denne befattningshavare redan när han
anställdes som extra ordinarie tjänsteman
visste, att han löpte den risk, som
utrikesministern här nämnde om, nämligen
att sägas upp.

Jag ställde nyss den frågan till utrikesministern:
När har det hänt tidigare
att en extra ordinarie befattningshavare
i jämförlig ställning, som icke har
misskött sin tjänst, blivit uppsagd från
sin anställning? Utrikesministern har
icke svarat på den frågan, och jag upprepar
den därför nu och riktar den till
herr Thapper, eftersom han gör gällande
att denne befattningshavare redan
vid tjänstens tillträde visste om att han
senare skulle komma att sägas upp. När
har detta tidigare hänt? Var finner man
det eller de precedensfall på uppsägning
av en extra ordinarie tjänsteman i
jämförlig ställning, som här kunna åberopas? Enligt

vad jag har inhämtat, herr talman,
är denna uppsägning, detta borttagande
av en extra ordinarie befattningshavare,
något fullkomligt unikt
inte bara i utrikesförvaltningen utan
även i statsförvaltningen i övrigt, så
långt det gäller en befattningshavare,
som icke har misskött sin tjänst. Därför
kan man inte med fog argumentera så,
som herr utrikesministern och reservanterna
ha gjort i det här aktuella
fallet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är litet för mycket begärt av herr
Ståhl att jag skall kunna anföra tidigare
fall, då en befattningshavare av här
ifrågavarande slag har blivit uppsagd.
Jag har inte anställt några forskningar
på detta område. Men menar herr Ståhl
att av riksdagen antagna och nu gällande
författningar om uppsägningstid
bara äro tomma ord och att de icke
kunna tillämpas?

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Thapper begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Ward begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 106 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 7—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Utländska pressbesök m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
anslag det här gäller går ju till största
delen till Utrikespolitiska institutet. Departementschefen
framhåller i sin pro -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

position med all rätt att den upplysningsverksamhet
som institutet bedriver
är mycket värdefull. Utrikespolitiska
institutet ger ut en hel råd skrifter,
och det är bara beklagligt —• inte
minst ur den synpunkten att det utgående
statsanslaget ju är relativt stort —•
att upplagorna på dessa skrifter äro så
små. Jag skulle tro, att en medelupplaga
av Utrikespolitiska institutets skrifter
uppgår till omkring 3 000 exemplar.
Hur viktiga dessa 3 000 exemplar än
kunna vara är det klart att de icke i någon
högre grad kunna bidra till upplysningen
på det utrikespolitiska området
hos folkets stora flertal. Det är möjligt
att vi, om Utrikespolitiska institutet
hade fått ännu större anslag, skulle
ha fått den livligare utrikesdebatt, som
vi alla önska. Jag skall dock gärna erkänna,
att det på grund av statsfinansiella
skäl är svårt att här gå utöver
vad departementschefen föreslagit.

I detta sammanhang vill jag också
peka på att det icke finns något som
helst anslag till utrikespolitiska informationer
för riksdagen. De ledamöter,
som läsa de pressöversikter som ligga
i riksdagsbiblioteket, ha funnit, att
de utländska pressöversikterna — och
framför allt de som kommo ut under
förra året —• äro oerhört torftiga. Det
är ingen överdrift att påstå, att när vi
här i den svenska riksdagen fatta beslut
i utrikespolitiska frågor, så känna
vi icke tillräckligt till opinionsströmningarna
i främmande länder. Vi ha i
allmänhet icke någon möjlighet att bilda
oss cn uppfattning om hur det påverkar
inställningen till Sverige, om vi
lägga ned vår röst vid voteringen om
att brännmärka Kina som angripare.
Det är ganska anmärkningsvärt att det,
enligt vad jag tror, inte finns något annat
parlament, i vilket informationerna
i sådana stora och betydelsefulla frågor
som de utrikespolitiska äro så torftiga
som här.

När vi nu ändå bevilja anslag till Utrikespolitiska
institutet för att man där

Utländska pressbesök m. m.

skall upplysa svenska folket i de utrikespolitiska
frågorna, så finna vi att
institutet på grund av för små resurser
icke har så stora möjligheter att göra
detta. Vi ha ju under de senaste åren
sett resultaten av företagna Gallupundersökningar,
som blotta en förfärande
okunnighet om vad t. ex. ordet folkdemokrati
innebär. Det finns människor
som tro, att folkdemokratien är
den sanna demokratien. När svenska
folket på en så utomordentligt viktig
punkt inte ens har en aning om elementa,
frestas man att säga, att vi
skulle behöva en utrikespolitisk information
av helt annan karaktär än vad
vi för närvarande ha, om vi i likhet
med departementschefen skola kunna
säga, att vi här ha en mycket värdefull
upplysningsverksamhet.

Jag tror för min del, att om den svenska
riksdagen inte själv får de informationer
den behöver för att kunna bilda
sig en uppfattning om de utrikespolitiska
frågorna, så hjälper det inte hur
mycket vi anslå till Utrikespolitiska institutets
verksamhet. Den utrikespolitiska
debatten ute bland folket kommer
ändå att förbli ljum. Det kommer vid
alla Gallupundersökningar och andra
opinionsmätningar, som företagas, att
visa sig, att svenska folket icke bär tillräckliga
kunskaper om de svåra problem
som här föreligga.

Om det statsfinansiella läget hade varit
annorlunda, tycker jag att det hade
funnits skäl för att bereda utrikespolitiska
institutet möjligheter att i ökad
utsträckning publicera skrifter, avsedda
att gå ut till svenska folket. Den tidskrift
i utrikespolitik som finns, och
som redigeras av krafter från Utrikespolitiska
institutet, är ofta svår att komma
över. Jag undrar, om det inte skulle
behövas en intensifiering av den utrikespolitiska
debatten över huvud taget,
om vi skola kunna bli rustade att ta
ställning till de utrikespolitiska frågorna,
vilka äro av så väsentlig betydelse
för våld lands framtid.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Anskaffning av godsvagnar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i denna punkt bifölls.

Punkterna 20—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anskaffning av godsvagnar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖLIN: Herr talman! Det är väl
ingen här i kammaren, som inte vet att
det råder stor brist på godsvagnar i
landet, men det är kanske inte lika
klart hur prekär situationen verkligen
är. Jag skall därför tillåta mig att med
några ord belysa läget och börjar då
med att nämna några intressanta siffror
när det gäller efterfrågan på vagnar.

Under första hälften av september
månad 1949 var bristen på godsvagnar
inte mindre än 335 stycken per dag. Under
samma tid 1950 hade bristen stigit
till det tiodubbla antalet. I början på
detta år kommo en hel mängd klagomål
från Göteborg, där man hade stora svårigheter
att få vagnar för kolimporten.
Man fick där i ett fall endast 40 procent
av de vagnar som behövdes och i ett
annat fall endast 37 procent.

Man kan också uttrycka det på annat
sätt, nämligen så att för en firma fattades
det i januari månad 175 vagnar, och

under de sju första dagarna i februari
fattades det för en annan firma 255
vagnar.

Statens järnvägar har nu i runt tal
36 000 normalspåriga godsvagnar, malmvagnarna
oräknade, och 6 000 smalspåriga.
Man brukar anse att den ekonomiska
livslängden för en godsvagn är
högst 35 år, men utav SJ:s samtliga normalspåriga
godsvagnar äro mer än en
tredjedel över 40 år gamla. Detta förhållande
har också uppmärksammats av
överrevisorerna för statens järnvägar,
som i sin berättelse, på s. 17, anföra
följande:

»En fullgod godsvagnspark med lämplig
storlek och ändamålsenlig sammansättning
är självfallet av stor betydelse
för statens järnvägar som affärsföretag
och för samhället. Detta framträder i
ökad grad då beredskapssynpunkter anläggas
på ämnet.

Av de förut lämnade uppgifterna
framgår, att statens järnvägars park av
godsvagnar i vissa delar består av icke
fullvärdig materiel. Dess ålderssammansättning
är ogynnsam. Såväl tekniska
som ekonomiska skäl tala för att den
livslängd, varmed man för närvarande
räknar, bör sänkas. Slutligen har det
visat sig, att även en måttlig trafikökning
tenderar att framkalla vagnbrist.
Det är sålunda tydligt, att statens järnvägars
godsvagnspark för närvarande
icke motsvarar de krav som, icke minst
ur beredskapssynpunkt, böra ställas på
densamma.»

I det följande skriva överrevisorerna
bl a.:

»Åtgärder av angiven art äro emellertid
icke tillräckliga för att övervinna
de grundläggande svårigheterna. Härför
erfordras också ökad nyanskaffning
av godsvagnar.»

Detta har också järnvägsstyrelsen insett.
Även om alla de vagnar, som nu
äro över 40 år gamla, inte skulle behöva
användas räknar man dock med att
behöva 750 nya vagnar per år under
den närmaste femårsperioden och där -

Onsdagen den

efter under de följande fem åren 900
vagnar per år.

överrevisorerna ha för sin del bedömt
situationen på följande sätt:

»Av de uppgifter som tidigare lämnats
synes man berättigad draga den
slutsatsen, att en årlig beställning av
ca 1 000 godsvagnar under 5 år ligger
väl inom ramen för vad som erfordras
för normal ersättningsanskaffning.»

Järnvägsstyrelsen hade också beaktat
detta nyanskaffningsbehov och därför
av regeringen begärt ett belopp på 10
miljoner kronor för att snabbt kunna
anskaffa 1 000 nya godsvagnar. Kommunikationsministern
ansåg sig emellertid
icke kunna tillmötesgå detta
önskemål, med hänsyn till nödvändigheten
att iaktta sparsamhet, varför han
nöjde sig med att föreslå riksdagen att
för innevarande år bevilja 5 miljoner
kronor på tilläggsstat II för anskaffning
av 500 nya godsvagnar. Det är tydligt
att kommunikationsministern här har
handlat i samförstånd med järnvägsstyrelsens
ledning, och det är kanske
ingenting att säga om den saken i och
för sig. Men att järnvägsstyrelsen så att
säga har låtit beveka sig till att gå med
på en nedprutning av sina krav härvidlag
torde i mycket stor utsträckning
ha berott på att järnvägsstyrelsen räknat
med att 10 miljoner kronor kanske
inte skulle kunna rymmas inom den investeringsram,
som är uppdragen för
järnvägsstyrelsen för innevarande budgetår,
nämligen 150 miljoner kronor.
Situationen har emellertid nu ändrats

— enligt vad det har uppgivits för mig

— så att det hade varit möjligt att få
in dessa 10 miljoner kronor i årets budget
på 150 miljoner kronor.

Jag har icke för avsikt att här yrka
på en ändring av det beslut, som kammaren
nyss fattat. Jag tillåter mig emellertid
att rekommendera statsutskottet
att ta denna fråga under allvarligt övervägande
och undersöka, om det inte är
möjligt med hänsyn till att statens
järnvägar tydligen gjort vissa bespa -

mars 1951 fm. Nr 9. 81

Anskaffning av godsvagnar.

ringar i innevarande års budget — att
öka nyanskaffningen av godsvagnar för
nästa budgetår, när frågan om kapitalbudgeten
snart kommer upp.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Herr Sjölin har redan lämnat
de upplysningar, som jag annars hade
varit beredd att lämna.

Vi ha som bekant tidigare av kända
skäl tvingats fastställa ett visst investeringstak
för SJ :s investeringar lika väl
som för andra verk. I det läge, där vi
i höstas befunno oss, då järnvägsstyrelsen
begärde 10 miljoner kronor, hade
vi att ta ställning till huruvida denna
summa verkligen kunde inrymmas under
det fastställda investeringstaket,
och då fick järnvägsstyrelsen själv
välja. Det visade sig då att järnvägsstyrelsen
på andra områden hade så angelägna
investeringsbehov, att man föredrog
att pruta 5 miljoner kronor på
anslaget till nyanskaffningar av godsvagnar.
Detta var, herr talman, anledningen
till att propositionen fick det utseende,
som fallet var.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av sta -

f> - - Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

tens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag
m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 §
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210) jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 19 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 12 januari 1951, föreslagit
riksdagen godkänna vid propositionen
fogat förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 §
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210).

I propositionen hade föreslagits sådana
ändringar i allmänna resereglementet,
att enhetliga, för så gott som
hela statsförvaltningen gällande bestämmelser
skulle kunna utfärdas i fråga
om resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med förrättningsman tillhörig
bil.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 293) och den andra
inom andra kammaren av herr Adolfs -

son m. fl. (11:388) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t vid utfärdande av de bestämmelser
för resekostnadsersättning vid användande
av annan automobil än taxiautomobil,
varom stadgades i 2 §

1 mom. allmänna resereglementet den
27 juni 1929 enligt den i propositionen
nr 19 föreslagna utformningen, ville
undantaga provinsialläkare, sjuksköterskor,
barnmorskor och praktiserande
tjänstevetcrinärer och i stället under
beaktande av vad i motionerna anförts
för dessa utfärda bestämmelser,
vari stadgades fast ersättning per färdkilometer.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj:ts förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 §
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210);

b) att motionerna I: 293 och II: 388
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen 11:387 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Heiding, fröken Andersson samt herrar
Ivar Persson, Svärd, Boman i Kiervd,
Rubbestad, Staxäng, Kollberg och Kgling,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna 1:293 och 11:388
och att därför utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:293 och 11:388 i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t vid utfärdande av bestämmelser
för resekostnadsersättning vid
användande av annan automobil än
taxiautomobil ville undantaga provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor
och praktiserande tjänsteveterinärer
samt i stället under beaktande av vad
i motionerna anförts för dessa befattningshavare
utfärda bestämmelser, i
vilka stadgades fast ersättning per färdkilometer.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Bakom
detta förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av allmänna resereglementet ligger
en utredning, verkställd av statens
sakrevision, i vilken man har försökt att
få till stånd en förbättring av resereglementets
nuvarande bestämmelser. Det
har ju varit en allmänt känd sak att
en revision av detta resereglemente är
nödvändig. Ersättningsbeloppen äro för
närvarande mycket varierande inom
olika delar av statsförvaltningen. Bestämmelserna
medföra rätt ofta mycket
olika resultat i ersättningsavseende för
likartade förräntningsresor och förorsaka
därjämte en ganska tidsödande och
besvärlig kontrollprocedur.

Om det förslag, som vi nu behandla,
säger departementschefen i propositionen,
att det bl. a. innebär »att ett enhetligt
för hela statsförvaltningen gällande
ersättningssystem skall genomföras
och att detta system skall utformas
så att ersättningsbeloppen så nära som
möjligt anslutas till de verkliga självkostnaderna».
När det således gäller att
bestämma den ersättning som skall utgå
till befattningshavare, vilka i tjänsten
använda egen bil, måste man ju först
och främst utreda frågan om vilken
körlängd som skall ha uppnåtts för att
bilen skall anses vara helt tagen i bruk
för det allmännas räkning och alltså det
allmänna svara för hela kostnaden. Att
utgångspunkten för fördelningen av de
fasta kostnaderna mellan staten och den
enskilde bör vara ett ur ekonomisk synpunkt
tillfredsställande totalt utnyttjande
av bilen är ju klart, och sakrevisionen
har med beaktande därav kommit
fram till att med en körlängd på 1 500
mil bör en bil kunna anses vara helt
lagen i användning för det allmännas
räkning och alltså hela kostnaden täckas
av det allmänna. Sakrevisionens förslag
innebär vidare att vid en körlängd
av ii])]) till 500 mil statsverket och den
enskilde skola bestrida hälften vardera

av de fasta kostnaderna och att bilägaren
under därpå följande 1 000 mil
skall få ersättning för återstående fasta
kostnader.

När det gäller den körlängd på 1 500
mil, som sålunda tagits som riktpunkt^
ha olika meningar gjort sig gällande,
något som även framkommit i de yttranden
som avgivits över sakrevisionens
förslag. För min personliga del
har jag, herr talman, vid utskottsbehandlingen
framhållit, att jag knappast
tror att man har träffat rätt när man
har satt gränsen till 1 500 mil, men jag
har inte fått förståelse inom utskottet
för denna uppfattning. Jag anser att det
hade varit berättigat att något sänka
siffran, evempelvis till 1 000 mil, ty det
finns grenar inom vår förvaltning —
jag vill bara nämna skogsvårdsstyrelserna,
vilkas verksamhet jag själv väl
känner till — där befattningshavarna i
regel nog inte komma över en körlängd
av 1 000 mil men där det, trots att körlängden
kanske således stannar vid omkring
900 mil, med fullt skäl kan göras
gällande, att befattningshavarnas bilar
användas mera i det allmännas tjänst
än för vederbörandes egen räkning.

Det hade nog varit lyckligt om man
följt de remissinstanser som framfört
som sitt förslag, att gränsen borde sättas
vid en körlängd av 1 000 mil i stället
för vid 1 500 mil, även ur den synpunkten
att det finns, herr talman, en
fara för att det i strävan att uppnå en
körlängd av 1 500 mil kommer att göras
en del körningar i onödan. Det nu framlagda
förslaget skulle alltså härigenom
kunna medföra en fördyring.

Såsom jag nyss nämnde, har jag inte
inom utskottet vunnit resonans för min
mening, utan utskottet har stannat för
en gräns av 1 500 mil. Jag har emellertid
inte på denna punkt funnit anledning
att reservationsvis ange någon avvikande
uppfattning, utan jag har endast
häi'' i debatten velat framhålla vad
jag anfört inom utskottet.

Däremot har jag på en annan punkt,

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

där meningarna delat sig, varit med om
att till utskottets utlåtande foga en reservation.
Det gäller den differentiering
av ersättningen som skall utgå allt efter
körlängdens storlek. Enligt propositionen
skall man för bil med tjänstevikt
kunna erhålla ersättning med 29 öre
per km vid en årlig körlängd av upp
till 500 mil, med 23 öre per km vid en
körlängd mellan 500 och 1 500 mil samt
med 16 öre per km vid en körlängd av
mer än 1 500 mil. Denna differentiering
-- bakom densamma ligger en
ganska utförlig utredning, mot vilken
det inte kan göras någon större erinran
— har inte någon större betydelse
i sådana fall, där huvudmannen skall
betala kostnaden. Däremot kommer den
att medföra rätt besvärliga konsekvenser
i sådana fall — och det är förhållandet
inom flera områden — där rekvirenten
skall betala kostnaden för
tjänsteresan, och jag tror knappast att
förslaget på denna punkt kan föras ut
i levande livet i det skick, vari Kungl.
Maj:t har framlagt detsamma. För att t.
ex. ta våra provinsialläkare och praktiserande
tjänsteveterinärer så skulle förslaget
innebära, att dessa under förra
delen av året skulle av sina rekvirenter
ta ut en högre ersättning än under senare
delen, när de väl vanligen ha uppnått
en körlängd av 1 500 mil. Förslaget
kommer härigenom att medföra svårigheter
ur kontrollsynpunkt, och det kommer
också helt säkert att medföra ganska
stark irritation bland dem som anlita
de befattningshavare det här gäller.

Vi reservanter ha ansett att det för
här ifrågavarande befattningshavare,
nämligen provinsialläkare, sjuksköterskor,
barnmorskor och praktiserande
tjänsteveterinärer, bör utfärdas särskilda
bestämmelser, i vilka stadgas en
fast ersättning per färdkilometer.

Jag kan, herr talman, nämna att under
remissen av sakrevisionens förslag
ha flera institutioner gjort erinringar
mot förslaget på denna punkt. Så har
varit fallet med medicinalstyrelsen lik -

som också med hushållningssällskapens
förbund. Veterinärstyrelsen har varit
mycket tveksam, och i ett särskilt yttrande
ha tre veterinärråd anfört, att
den av sakrevisionen föreslagna principen
för ersättningarnas utformande
synes praktiskt tillämplig i de fall, då
samtliga resekostnader betalas av det
ämbetsverk eller den myndighet, vilken
har att bestämma om, när och hur
resorna skola företagas. Då det gäller
praktiserande tjänsteveterinär anse veterinärråden
denna princip ägnad att
skapa irritation i veterinärens förhållande
såväl till vederbörande myndighet
som framför allt till den djurägande
allmänheten, vilken har att erlägga resekostnaden
vid veterinärens sjukbesök.
Därtill kommer, att kontrollen -även om den begränsas till stickprov
— kan väntas bliva betungande för såväl
veterinären som ämbetsverken.

Jag kanske också för en gångs skull
får citera statskontoret, som jag tycker
i detta fall har anfört en mycket riktig
och klok synpunkt. Med anledning av
vad medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen
och hushållningssällskapens förbund
anfört föreslår nämligen statskontoret,
»att ersättnig för resekostnader
från rekvirent alltid skall erläggas efter
fixt belopp, förslagsvis 25 öre per km.
Skulle förrättningsman vid årets slut
kunna påvisa, att den totala ersättningen
härigenom blivit lägre än enligt de
differentierade ersättningsgrunderna,
bör han vara berättigad att av huvudmannen
utfå ersättning för skillnaden».

Det är bara ett par ämbetsverk som
ha kunnat tillstyrka sakrevisionens förslag.
De andra ha nödgats avstyrka förslaget.
Vid behandlingen av förslaget
inom statsutskottets femte avdelning
var man nog också på det klara med
att Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt inte var möjligt att genomföra,
och utskottet har så att säga givit ett
finger åt den motion, där det begäres
en sådan ändring som jag här pekat på.

Jag anser emellertid att utskottets

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

skrivsätt på denna punkt är alldeles för
oklart. Det heter nämligen i utskottets
utlåtande att »enligt utskottets mening
bör därvid för de fall, då reseersättningarna
skola erläggas av enskilda
uppdragsgivare, eftersträvas att om
möjligt låta ersättning för resekostnader
från rekvirent utgå efter fixt belopp
utan att fördenskull avsteg göres från
de enhetliga bestämmelserna om den
ersättning, som skall tillkomma förrättningsmannen».
Det är inte lätt att
fatta vad utskottsmajoriteten verkligen
avser med detta uttalande, och det
skulle vara värdefullt om avdelningens
ordförande ville göra ett klarläggande
på denna punkt. Jag tror knappast att
det är ett fullständigt accepterande av
motionen, som åsyftas av utskottsmajoriteten,
och därför ha vi reservanter,
som följt motionärerna, ansett oss böra
föreslå ett klarare uttalande.

Jag tror att det är nödvändigt, att
riksdagen på denna punkt gör ett sådant
klart uttalande. De befattningshavare,
som jag här nämnt och bland
vilka återfinnas provinsialläkare och
praktiserande tjänsteveterinärer, äro
inte skyldiga att hålla egen bil i tjänsten.
Om riksdagen inte anger några klarare
normer än som gjorts av utskottet,
kommer detta kanske att medföra att
Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak tilllämpas,
vilket kommer att dra med sig
ett mycket omfattande kontrollsystem,
inte minst för de befattningshavare det
hör gäller. Det kan under sådana förhållanden
mycket väl hända, att de i
stor utsträckning icke komma att hålla
egen bil i tjänsten utan helt begagna
sig av taxibilar, vilket kommer att bli
ytterst betungande för rekvirenterna.
En landsdel, som i mycket hög grad
kommer att få känning av detta, är
Norrland, där de långa avstånden och
differentieringen av ersättningen under
olika tider av året kommer att sätta
rekvirenterna i ett mycket ogynnsamt
läge.

En punkt, där såväl utskottet som re -

servanterna ha avvikit från Kungl.
Maj:ts förslag, gäller befattningshavares
skyldighet att alltid använda sill egen
bil. Utskottet har här sagt att man inte
vill omöjliggöra t. ex. för en provinsialläkare
att anlita taxibil vid sådana tillfällen,
då hans egen bil är på reparation
eller det föreligger abnorma väderleks-
eller vägförhållanden. I motionen
har emellertid även pekats på det
fallet, att en befattningshavare efter en
ansträngande tjänstgöring på dagen
måste bege sig ut även på natten och då
kanske inte anser sig orka med att vara
chaufför i egen bil utan anlitar en taxibil
för att därigenom lindra sin arbetsbörda.
Tyvärr har det inte i reservationen
utsagts att man där åsyftar även
ett sådant fall, men jag vill här meddela
att så är förhållandet.

Med dessa ord har jag, herr talman,
pekat på de punkter, där reservationen
skiljer sig från utskottets förslag. När
det gäller den ersättning för tjänsteresor,
som skall betalas av rekvirenterna,
tror jag, som sagt, att det är nödvändigt
att riksdagen klart säger ut att det
måste bli en annan ordning än Kungl.
Maj:t föreslagit och att det alltså tilllämpas
en fast taxa på de områden som
vi i vår reservation uppräknat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Rubbestad,
Johansson i Norrfors och Nolin.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
som studerar utskottsutlåtandet och reservationen
gör sig kanske den frågan:
Vad är det egentligen för skillnad mellan
utskottet och reservanterna? Då jag
här lyssnade till reservanternas talesman,
fick jag också en ytterligare bekräftelse
på att det i sak inte finns någon
skillnad mellan utskottets förslag
och reservationen.

Jag skall inte ta upp något resonemang
om herr Staxängs rent privata
funderingar huruvida den gränsdrag -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Andrad lydelse av allmänna resereglementet.

ning vid 1 500 mil, som gjorts, är riktig
eller icke. Men då herr Staxäng
nämner att han för sin del velat gå ned
till siffran 1 000 mil, när det gäller beräkningsgrunderna
för de fasta kostnaderna,
så måste jag framhålla att ett
bifall till ett sådant förslag skulle i sak
inte innebära något annat än att vi
utan vidare skänka befattningshavarna
var sin Volvobil. Bestämmelsen skulle
nämligen verka på det viset. Det system,
som föreslagits av Kungl. Maj:t,
är utarbetat av så pass sakkunnigt folk,
att riksdagen nog med fullt förtroende
kan acceptera förslaget. Det är nämliken
KAK och Motormännens riksförbund
som ha verkställt de beräkningar,
varpå sakrevisionen har byggt förslaget
till ersättningsgrunder.

Det är närmast bara på två punkter
som reservationen avviker från utskottets
utlåtande. Den ena gäller det motionsvis
framställda yrkandet om att
för de tjänsteresor, som företagas av
läkare, veterinärer, sjuksköterskor
m. fl. och som skola betalas av enskild
rekvirent, skall ersättningen beräknas
efter ett fixt pris. Den som läser utskottets
utlåtande skall finna, att utskottet
har i största möjliga utsträckning redan
tillgodosett detta önskemål, överst på
s. 14 i utlåtandet säger nämligen utskottet,
att »enligt utskottets mening bör
därvid för de fall, då reseersättningarna
skola erläggas av enskilda uppdragsgivare,
eftersträvas att om möjligt
låta ersättning för resekostnader från
rekvirent utgå efter fixt belopp utan att
fördenskull avsteg göres från de enhetliga
bestämmelserna om den ersättning,
som skall tillkomma förrättningsmannen».

Det skulle väl vara om den sista delen
av denna mening som striden skulle
stå mellan utskottets majoritet och reservanterna.
Utskottsmajoritelen har
den uppfattningen, att själva beräkningsgrunden
för ersättningen inte
skall rubbas, utan att det skall fastställas
ett fixt pris som bygger på samma

ersättning som utgår till den som använder
tjänstebil. Enligt vårt sätt att se
föreligger det inte bär någon saklig
skillnad mellan utskottet och reservanterna.
Däremot finns det den skillnaden,
att reservanterna fästa mindre avseende
vid frågan om ersättningsbeloppets
storlek än de fästa vid det förhållandet
att det skall vara en fix taxa. Så
som reservationen är utformad, innebär
den att Kungl. Maj:t, oavsett vad det
kostar, skall fastställa ett fixt pris, medan
utskottet däremot säger att det fixa
priset skall ligga inom ramen för den
beräknade driftskostnaden för bilen.

Det är häri, som skillnaden ligger,
och det förvånar mig att den tankegång,
som kommit till uttryck i reservationen,
har vunnit anslutning framför
allt från landsbygdsrepresentanternas
sida. Utskottets linje innebär nämligen,
att rekvirenten får betala ett lägre
pris än som skulle kunna bli fallet enligt
reservanternas linje. När riksdagen
endast har fastställt att det skall vara
ett fixt pris, kan ju förrättningsmannen
pressa detta bur högt som helst. Jag
tror att det är skäl att observera den
skillnad, som i detta avsnitt föreligger
mellan utskottets utlåtande och reservationen.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid den argumentering, som herr
Staxäng anfört. Jag tror nog att herr
Staxäng tog en del överord i sin mun.

Vidare är det en annan punkt, där
det, enligt vad som säges, råder en viss
skillnad mellan utskottet och reservanterna.
Det gäller frågan om befrielse
för förrättningsman från skyldigheten
att använda egen bil. Jag kan inte för
min del finna att det härvidlag föreligger
någon som helst skillnad mellan
utskottets utlåtande och reservationen,
utan jag måste nog i detta avseende beteckna
reservationen som en reservation
för reservationens egen skull. Enligt
utskottets utlåtande skall vederbörande
vara berättigad att använda annan
bil, när hans egen bil befinner sig

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

på reparation och når naturhinder eller
annat dylikt föreligger. Om t. ex. en läkare
haft en mycket hård tjänstgöring
under dagen och kanske inte har sovit
så länge, när han helt plötsligt blir
väckt och måste ut på en tjänsteresa,
så inrymmer utskottets skrivning att
han, om han anser det erforderligt, kan
anlita en annan bil. Utskottets skrivning
täcker alltså berättigade anspråk
på avsteg från huvudregeln.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken HÖJER: Herr talman! Det är
mycket svårt att kunna läsa ut den tolkning,
som herr Lindholm gav av det
som står överst på s. 14 i utskottets utlåtande
i fråga om hur man skall tyda
uttalandet att avsteg inte skola göras
från de enhetliga bestämmelserna. Efter
vad jag förstår måste man ha den principiella
differentieringen och om man inte
har den, måste det bli ett avsteg. Jag
är övertygad om att de, som senare läsa
detta och skola tolka det, komma att
tolka det efter ordalagen. För min del
anser jag. att slutet av meningen svär
emot början. Detta är särskilt anledningen
till att jag anser, att man skall
gå på reservationen, om man verkligen
är intresserad av att i detta fall få en
rationell och bra ordning, när det gäller
tjänstebil för stora grupper, som
nödvändigt behöva detta för sitt arbete.

Vare sig det talas om provinsialläkare,
distriktssköterskor eller andra,
säger man kanske, att de inte äro statligt
anställda, men det finns många
landsting, som direkt tillämpa det statliga
resereglementet och som säkerligen
även komma att göra det. För närvarande
är det ytterst få landsting, som
ha differentieringen. Hedan nu är det
mycket besvärligt att få allmänheten att
förstå, att det skall vara olika ersättning
vid olika tider på året för hjälp

vid sjukdom. Då kan man ju förstå, att
det skulle bli ännu besvärligare, om det
skulle bli likadant över hela landet. En
del landsting ha funnit det så besvärligt,
att de helt och hållet stå för ersättning,
när det gäller sjukdom, för en
del av dessa befattningshavare, men
man vet inte om andra landsting komma
att följa efter på den vägen.

Vi leva ju i en tid, då det är ont om
folk och då man vill använda dem som
finnas till det yttersta. I Norrbotten har
man gjort försök i distrikten med och
utan bil, och man har då funnit, att man
vinner ungefär det dubbla för arbetet i
distrikt med bil. Distriktssköterskan
hinner verkligen utföra ett gott arbete
i sitt distrikt. Då skall man inte införa
en bestämmelse, som för dem som drabbas
därav kommer att verka försvårande,
när det gäller att skaffa egen bil
och använda den. Det är därför jag för
min del går på reservationen. Den säger
klart ifrån det som herr Lindholm menar
att även utskottets utlåtande innebär.
Enligt mitt förmenande säger utskottet
inte detsamma på denna punkt.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är alldeles riktigt, att
reservationen klart säger ifrån att beräkningsgrunden
för den ersättning,
som skall utgå till den som har tjänstebil
inte spelar någon roll. Det enda
som spelar någon roll är, att man får
ett fixerat pris. Utskottet säger däremot
klart ifrån att vi gå med på det
fasta priset, men detta skall fastställas
inom ramen för den beräkningsgrund,
som gäller för de andra. Om riksdagen
biträder reservationen, innebär det beslutet,
att Kungl. Maj:t skulle genomföra
ett fast pris men befattningshavaren
ha möjlighet att pressa detta väsentligt
över den ram, som är fastställd
för övriga tjänstebilsinnehavare. Det är
på den punkten striden står, och där
vägra vi att gå med på att sätta Kungl.
Maj:t i en sämre ställning på förhand.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

när förhandlingarna om det fasta priset
skola föras. Vi anse, att beräkningsgrunden
skall vara densamma likaväl i
detta fall som när det gäller andra befattningshavare
med tjänstebil, även om
det pris, som tages ut av den enskilde
rekvirenten är detsamma under hela
året.

Jag tror, herr talman, att det inte är
så svårt att förstå innebörden av utskottets
utlåtande, om man vill förstå
den.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Det
är några reflexioner i fråga om den
praktiska tillämpningen av det nya resereglementet
som föranlett undertecknad
och några andra att motionera, och
det är även anledningen till att jag tar
till orda i frågan.

Det torde bli mycket svårt att nöjaktigt
förklara, varför den som råkar rekvirera
veterinären i januari skall betala
högre resekostnad än den, vars ko har råkat
bli sjuk i december. Det skulle säkerligen
leda till att veterinären i fråga
blev misstänkt för att taga betalt efter
godtyckliga grunder, och det skulle skapa
en onödig irritation. Vi ha därför
ansett det vara riktigt att här beräkna
ett fast pris, som ingalunda behöver innebära,
som herr Lindholm säger, att
det blir en högre ersättning till vederbörande
och att han därigenom gör någon
oskälig vinst. Det gäller att beräkna
ett fast pris, som bör gälla under
alla tider på året för de kategorier, som
här ha nämnts och som rekvireras av
enskilda. Det bör vara enkelt att lösa
det problemet, och jag tror att man på
det sättet också undviker all onödig
irritation och avundsjuka de olika rekvirenterna
emellan.

Den andra huvudpunkten, som vi ha
pekat på i motionen, är det förhållandet,
att man inte skulle tillåta vederbörande
läkare, barnmorska eller veterinär
att anlita annan bil än tjänstebilen i
andra fall än då denna är upptagen för

reparation eller dylikt. Var och en som
bor ute på landsbygden vet, att dessa
befattningshavare ofta äro mycket hårt
pressade i sitt arbete. Det kan vara
sjukdomsepidemier, som medföra att
provinsialläkaren och sjuksköterskan få
slita hårt och få ligga i selen nästan
både dag och natt. Detsamma gäller beträffande
veterinärerna. Det skulle då
vara orimligt och till skada inte bara för
vederbörande tjänstutövare utan även
för deras patienter, om de av reglementet
skulle tvingas att använda sin tjänstebil.
Det kan innebära en extra belastning
för dem, som medför, att de, när
de komma fram till patienten, inte äro
så kapabla att fylla sin uppgift som de
skulle ha varit, om de under nattjänstgöringen
kunde taga en taxibil i stället.
Vi ha, herr talman, i motionen velat
peka på detta.

Jag vill med detta, herr talman, be att
få yrka bifall till reservationen.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag
skall först med några få ord beröra den
punkt, där herr Lindholm meddelar,
att reservationen och utskottet mena
detsamma. Det gäller skyldigheten att
använda egen och inte annan bil. På
den punkten äro vi eniga. Vår reservation
med dess formulering är avsedd att
ersätta utskottets utlåtande i sin helhet
och på denna punkt använda vi ungefär
samma uttryck. Den tvisten klarade vi
av vid utskottets plena, så att vi behöva
inte diskutera den lilla detaljen här i
kammaren.

Beträffande den formulering i utskottets
utlåtande, som inte är densamma
som i vår reservation och om vilken
herr Lindholm säger, att utskottet i sak
menar ungefär detsamma som reservanterna,
är det mycket troligt, att den
är tillräckligt klar för herr Lindholms
del och att han tolkar den på sitt eget
sätt, men den är inte lika klar för oss
andra. Vi vilja ha ett klart yttrande
från riksdagens sida, och ett sådant

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

finns i reservationen. Vi ha velat, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, »att Kungl. Maj:t vid
utfärdande av bestämmelser för resekostnadsersättning
vid användande av
annan automobil än taxiautomobil ville
undantaga provinsialläkare, sjuksköterskor,
barnmorskor och praktiserande
tjänsteveterinärer samt i stället under
beaktande av vad i motionerna anförts
för dessa befattningshavare utfärda bestämmelser,
i vilka stadgas fast ersättning
per färdkilometer». Vi vilja alltså
i .skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
dessa befattningshavare skola avskiljas
från de övriga. Då varnar herr Lindholm
oss här i kammaren för att detta
skulle innebära att man bryter ut dem
ur ramen för de beräkningsgrunder i
fråga om ersättning, som Kungl. Maj:t
och utskottet ha kommit fram till. Jag
måste fråga: Var i reservationen säges
det, att vi bryta ut dem ur ramen för
beräkningsgrunden? Vi ha ju lagt det
hela i Kungl. Maj:ts hand. I denna skrivelse
begära vi endast att för en viss
kategori befattningshavare skall tillämpas
en fast taxa. Den varning som herr
Lindholm här framställde tror jag är
överflödig, tv det blir Kungl. Maj:t som
får fastställa denna taxa.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det har nu blivit klarlagt,
all vi i fråga om den senare delen av
reservationen äro fullkomligt ense, och
vi synas vara ense även i fråga om den
förra delen. Det är bara det, att formuleringen
tydligen inte är lika klar för
herr Staxäng som för mig.

Herr Staxäng ställde den frågan till
mig: Vad är det i reservanternas formulering
som säger, att det fasta priset
bry tes ut ur kostnadsramen? Det är
den omständigheten, herr Staxäng, att
det i reservationen inte anknytes till
den kostnadsram, som vi ha för övriga
befattningshavare, under det att utskottet
anknyter det fasta priset till den

kostnadsram, som är beräknad för övriga
innehavare av tjänstebil. Herr Staxäng
bör beakta den nyansskillnad, som
där finns, alldenstund vi båda vilja ha
det fasta priset för samma slags befattningshavare.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
har tidigare instämt med herr Staxäng,
men jag nödgades begära ordet, när jag
hörde herr Lindholms andra anförande.
Han ville där göra gällande, att utskottets
utlåtande beträffande det fasta priset
innebär detsamma som reservationen.
Men det som är skrivet överst på
s. 14 i utskottets utlåtande är just det
betänkliga i detsamma. Det gäller där,
att man skall hålla sig inom bestämmelserna
för den enhetliga ersättningen
åt förrättningsmännen. Hur tänka
sig utskottets representanter, att detta
skall gå till?

Ett visst pris skall alltså fixeras för
en körlängd på 500 mil, ett annat för
mellan 500 och 1 500 mil och ytterligare
ett för körlängder över 1 500 mil.
Om man tänker sig, att en provinsialläkare
åker 1 000 mil, skall han naturligtvis
ha ersättning med den taxa, som
gäller för 1 000 mil. Om samma belopp
gällde för alla provinsialläkare året
runt, skulle det gå bra, men om nu en
provinsialläkare är skyldig att köra
dubbla antalet mil skulle han få lägre
ersättning. Hur skall man då kunna fixera
ett pris? Enda möjligheten därtill
är, att varje provinsialläkare eller annan
tjänsteman, som är ute och resor,
dagligen måste anteckna i sin bok, hur
många mil han kör den och den dagen,
hur många han besöker o. s. v. Det
måste bli en synnerligen grundlig utredning,
och först i efterhand, när han
har deklarerat sina körningar hela året,
kan man vara på det klara med vilket
fasta pris som kan fixeras för att det
belopp, som gäller för andra befattningshavare,
inte skall överskridas. Jag
tror inte, att herrarna i utskottet ha

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Andrad lydelse av allmänna resereglementet.

tänkt sig in i hur detta skall kunna
realiseras.

Reservationen är då mycket bättre.
Den säger ifrån till Kungl. Maj:t, att om
en person har rekvirerat en av dessa
befattningshavare skall priset hållas inom
en viss ram, som Kungl. Maj:t försöker
bestämma, eventuellt med ledning
av uppgifter från föregående år på detta
område, ett pris som är lika för hela
året och inte sådant, att man har eu
tariff i början av året, en annan under
sommaren och ytterligare en under hösten.
Det går inte att ha det så, utan att
stora besvärligheter uppkomma.

Reservationen säger klart ifrån att det
bör finnas en fastställd enhetlig taxa,
som inte skall anknyta till det belopp,
som gäller för andra tjänstemän utan
som eventuellt kan avvika från denna.
Det blir enklast för befattningshavaren.
Han behöver inte ge någon redogörelse
för de olika resorna, och de olika rekvirenterna
komma säkert att finna sig i
det. Jag förväntar naturligtvis att Kungl.
Maj :t därvid fastställer en sådan taxa,
att alla som behöva provinsialläkare,
veterinärer och dylika befattningshavare
komma att finna sig i den.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr HUSS: Herr talman! Jag skall
fatta mig kort. Jag har velat peka på
den flykt från provinsialläkarbanan,
som vi ha kunnat förmärka under de
senaste åren och som visat en tendens
att tilltaga under det sista året. Varpå
beror denna flykt?

För det första arbetar man där med
en rätt låg taxa, som varit oförändrad
i 30 eller 40 år. För det andra har man
efter hand belastats med mycket mera
skrivarbete än förut, vilket allt känts
tyngande. Det har likväl varit så, att
den förmån man hittills har haft genom
att kunna uppbära en viss bestämd ersättning
för resorna — en ersättning
som, det skall villigt erkännas, kanske

ligger litet i överkant — har utgjort en
kompensation, särskilt för läkarna i
ödemarksdistrikten, där inkomsterna
varit små. Man har så att säga förtjänat
litet på resor. Nu kommer man att taga
bort detta, och därmed tar man borl
den extra stimulans som legat däri.

Läkarna i landsorten kunna inte heller
undgå att göra jämförelser med läkarna
i städerna, som äro oförhindrade
att debitera de taxor, som där anses
rimliga.

Vad beträffar den minimigräns som
man satt för statens bestridande av de
fasta kostnaderna är den ju 1 500 mil.
Det förtjänar i detta sammanhang påpekas,
att denna gräns underskrides i
ett mycket stort antal distrikt. Följden
blir där, att läkarna inte få uppbära någon
ersättning för de fasta kostnaderna.
Allt detta medför — vilket även styrelsen
för Svenska provinsialläkarföreningen
har givit uttryck för — att det nya systemet
kommer att medföra en än starkare
flykt från provinsialläkarbanan än
man hittills haft att göra med.

Jag erkänner gärna, att jag inte själv
haft direkt erfarenhet av dessa förhållanden,
eftersom jag är läkare i en stad,
men med anledning av de synpunkter,
som ha framförts av styrelsen för Provinsialläkarföreningen,
vill jag ansluta
mig till reservationen och yrkar bifall
till denna.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har anslutit mig till utskottets
flertal i denna fråga. I anledning därav
och med hänsyn till den kritik, som här
framställts mot utskottsmajoritetens utlåtande
särskilt överst på s. 14 i utlåtandet,
samt den tolkning, som givits av
denna passus, skall jag be att med några
ord få förklara varför jag för min
del inte kan finna annat än att skillnaden
i realiteten mellan utskottsutlåtandet
och reservationen är minimal.

Om jag börjar med reservanterna, så
mena de att ersättning skall utgå med

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Andrad lydelse av allmänna resereglementet.

ett fast belopp. Vad skall detta belopp
motsvara? Detta belopp skall motsvara
de verkliga kostnaderna för bilåkningen.
Jag tillåter mig komma med denna
tolkning med utgångspunkt från motionen,
som på denna punkt är något utförligare.
Med de, som man säger, faktiska
genomsnittskostnaderna menas,
att det fixa ersättningsbeloppet skall så
beräknas, att någon fördyring för rekvirenten
icke kommer till stånd i jämförelse
med propositionens förslag. Då
inte heller något förbilligande självfallet
bör komma till stånd, bör meningen
alltså vara, att detta genomsnittsbelopp
med så och så många ören per färdkilometer
bör fastställas så, att vederbörande
förrättningsman får den ersättning
lian skall få enligt propositionens formel
för hela året.

Det sägs vidare i reservationen och
i motionen, att för att kontrollera att så
verkligen sker så skall tid efter annan
detta ersättningsbelopp prövas och
eventuellt jämkas. Detta är alltså innebörden
av reservationen.

Om jag sedan övergår till utskottets
formulering, så skall jag först gärna
medge, att denna kunde vara klarare
framför allt genom att till underlättande
av läsningen hänvisa till den myndighet,
vars utlåtande varit bestämmande
för utskottsmajoriteten, nämligen
statskontoret. Det är ju statskontoret,
som framkommit med detta förslag i
anledning av medicinalstyrelsens och
veterinärstyrelsens invändningar i frågan.
Statskontoret säger, att det skall
fastställas ett visst belopp per färdkilometer,
exempelvis 25 öre. Skulle det då
vid årets utgång visa sig, att förrättningsmannen
icke fått full ersättning,
dvs. den ersättning som han skulle ha
fått, om Kungl. Maj:ts schema hade tilllämpats,
så får förrättningsmannen utjämning
härför av huvudmannen.

Jag måste alltså säga, att resultatet i
båda fallen blir detsamma. Man kan enligt
min mening singla slant om vilken
väg som är den förmånligare för för -

rättningsmannen eller vilken väg som
medför någon nackdel för honom. Enligt
den linje, som utskottsmajoriteten
här följt, då man anslutit sig till statskontorets
uppslag, skall förrättningsmannen
kunna 1''å en utfyllnad, därest
det visar sig, att han företagit så många
bilresor, att hans kostnader inte blivit
fullt täckta enligt Kungl. Maj ds
schema.

.lag kommer närmast till den slutsatsen,
att denna anordning borde vara
förmånligare. Härmed ber jag att få undanskjuta
först och främst den invändning,
som kommit från flera håll här i
kammaren, nämligen att det skulle kunna
bli fråga om olika debitering vid
olika årstider allteftersom vederbörande
så att säga konsumerar dessa 500,

1 000 eller 1 500 mil. Vad förrättningsmannen
behöver göra är allenast det
som för varje bilist är en mycket enkel
sak, nämligen att efter kalenderårets
slut taga reda på hur många mil han
kört och på den sålunda tillryggalagda
vägsträckan tillämpa Kungl. Maj :ts
schema. Detta måste enligt min mening
vara en jämförelsevis enkel uträkning
på grundval av detta material från årets
förrättningsresor. Det bör även ligga i
förrättningsmannens eget intresse att
göra en sådan jämförelse.

Herr talman! Då jag inte kunnat finna
att de förklaringar, som här lämnats
om att reservationen, verkligen innebär
någon nämnvärd skillnad från utskottets
förslag, har jag anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag, till vilket jag
därför ber att få yrka bifall.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Rubbestad har i någon mån förvånat
mig med sitt inlägg i denna fråga. Herr
Rubbestad brukar ju eljest vara en
sparsam man, som slår vakt om landsbygdens
intressen. Men i detta fall reagerar
han mot utskottsmajoriteten på
ett enligt min mening fullständigt felaktigt
sätt. Herr Rubbestad säger, att

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

just den omständigheten, att vi knyta
villkoren till att det hela inte får kosta
mer än om taxan skulle ha tillämpats,
gör att han för sin del inte kan medverka
till majoritetens förslag.

Herr Rubbestad fortsatte sedan att
tala om svårigheterna att på basis av
dessa ting skapa en fix taxa. Då tänkte
jag i mitt stilla sinne, att herr Rubbestad
antagligen skulle komma att yrka
avslag på alltsammans. Men hans yrkande
utmynnade ändock i en fix taxa.

Jag vill till sist påpeka, att det i verkligheten
inte kommer att föreligga några
större svårigheter att räkna ut taxan
inom ramen för kostnadsberäkningen,
om man tillämpar majoritetens förslag,
än om man skulle ansluta sig till det
system, som reservanterna här föreslagit.
Skillnaden mellan de båda förslagen
ligger egentligen däri, att enligt reservanternas
förslag får kanske rekvirenten
betala mer än han egentligen
skulle.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Den fråga vi nu behandla gäller
ju reseersättningar. Jag är angelägen att
vi inte skola krångla till taxorna på det
sättet, att det bara blir besvärligheter
för dem som skola uträtta sina ifrågavarande
tjänster ute på gårdarna. Man
får framför allt akta sig för att man inte
vidtager sådana anordningar, att vederbörande
förrättningsmän avhålla sig
från att använda sina egna bilar. Det
kan nämligen bli så, att förrättningsmannen
i stället tar taxibil för att komma
ut till en gård exempelvis. Vi få
heller inte glömma bort, att det kanske
i många fall inte rör sig om vanliga allmänna
vägar utan s. k. enskilda vägar,
som ju i allmänhet äro i betydligt
sämre skick på grund av att riksdagen
inte vill vara med om att ställa dem i
stånd.

Om nu exempelvis en veterinär tar

en taxibil för att komma och behandla
ett sjukdomsfall i en ladugård, så kan
det naturligtvis mycket ofta hända, att
veterinären måste stanna kvar på den
gården både en och flera timmar. Det
är naturligtvis väldigt svårt att i praktiken
schematiskt beräkna kostnadsersättningen
härför på annat sätt än att
man går efter den verkliga taxan.

År det någon här i kammaren som
tror, att en veterinär med sin redan
hårt ansträngda arbetsbörda skulle vid
årets slut ha tid att sätta sig ned och,
enligt det förslag som här föreligger,
räkna ut om hans under det året uppburna
ersättningar verkligen täckt hans
kostnader och i samband därmed verkställa
en jämförelse med Kungl. Maj ds
taxeschema?

Man får vid behandlingen av denna
fråga även komma ihåg, att en viktig
sak är att vederbörande förrättningsmän
skola kunna planera och kombinera
sina olika resor för att på det sättet
förbilliga kostnaderna för rekvirenterna,
när de behöva vederbörandes
hjälp. Det förslag, som här föreligger,
är emellertid så invecklat, att det ställer
sig mycket bekvämare för förrättningsmännen
att anlita taxibilar. Sedan
få kostnaderna bli därefter, vilket ju går
ut över rekvirenterna. Jag tycker för
min del, att det är i högsta grad underligt,
att Kungl. Maj:t och utskottets
majoritet kunnat stanna för ett så invecklat
system som det nu förevarande.
Den ersättning, som skall utgå, blir 29
öre per km vid en årlig körlängd av
upp till 500 mil och 16 öre vid en körlängd
av över 1 500 mil. Vilken människa
håller bil för en sådan ersättning
och kör på vägar, som äro steniga och
besvärliga? Jag känner landsbygdens
förhållanden allt för väl för att kunna
tänka mig, att man skall kunna följa
den föreslagna förordningen. Giv i stället
veterinärerna den ersättning de ha
förut och blanda inte in dessa nya bestämmelser.
Det kommer absolut bara
att försvåra förhållandena på landsbvg -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

den, om man här följer utskottets förslag.
Jag vill ännu en gång fråga vilken
veterinär, som kommer att gå till statskontoret
med sina papper för att bevisa,
att han skall ha några ören till!
Detta ger han blankt god dag i. Han tar
taxi. Så går det till i verkligheten.

Med dessa ord vill jag varna riksdagen
att gå in för Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag, ty det skulle bli besvärliga
konsekvenser för landsbygden och
för tjänsteinnehavarna, som måste ut
till gårdarna i vilket väder som helst
och på många gånger usla vägar för att
sköta sina förrättningar. Jag vädjar till
kammaren att följa reservationen. Den
är åtminstone betydligt bättre än utskottets
förslag. Vi måste se upp i denna
fråga, och vi måste tänka på vilka
förhållanden som råda på landsbygden.
Där finnas inga gator och inte alltid
fina landsvägar, utan där får man
färdas på vägar, som många gånger
kunna vara besvärliga året om.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr RUBBEST AD: Herr talman! Herr
Lindholm frågade mig varför jag inte
yrkade avslag på förslaget om besparingsreglemente
för sådana befattningshavare
i statens tjänst, som skola åka
bil. Jag vill svara, att jag gillar förslaget
om införande av ett besparingsreglemente
för sådana tjänstemän, som ha
staten som huvudman, d. v. s. sådana
för vilka staten skall betala resorna.
Man bör skilja på sådana befattningshavare,
där staten skall betala hela
kostnaden, och tjänstemän, som använda
egen bil och där rekvirenterna —
således sjuka, som sända efter provinsialläkare,
och lantbrukare, som sända
efter veterinärer — måste betala kostnaderna.
Man bör göra skillnad på ersättningsgrunderna
för dessa båda kategorier
av tjänstemän.

Den egentliga anledningen till att jag
begärde ordet var herr Larssons i Stockholm
påstående, att när året gått skulle

man se efter huruvida de uttagna avgifterna
varit tillräckliga. Om för litet
vore uttaget, skulle den som betalar
lämna efterlikvid. Hur tänka sig herrarna
inom utskottsmajoriteten att provinsialläkarna
och veterinärerna skola
bära sig åt? En sådan tjänsteman har
kanske varit hos tusentals människor
under året. Skall han då skicka ut räkning
till alla dessa med krav på efterlikvid
av några få ören för att få in
det felande beloppet?

Det är dylika konstigheter, som jag
vill att man skall förhindra genom att
låta en enhetlig taxa gälla för hela året
för dem, som rekvirera läkare eller veterinär.
Då behöver man inte ha dessa
efterräkningar, utan allting skall vara
klart. Det skulle underlätta det hela för
provinsialläkarna, tjänsteveterinärerna,
sjuksköterskorna och barnmorskorna,
som besöka folk ute i bygderna.

Jag förmodar, att kammarens ledamöter
inte vilja vara med om att införa
ännu mer krångel i vårt land. Detta
kunna vi enkelt undvika genom att följa
reservationen. Det blir däremot invecklat
och besvärligt om vi följa utskottet.
Jag hoppas att kammaren kommer att
stödja reservationen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
beskrivning herr Rubbestad gav av utskottsmajoritetens
förslag har ingenting
gemensamt med verkligheten. Kammarens
ledamöter böra observera, att
vi inte tvista om någonting annat än
vilken beräkningsgrund vi skola ha för
det fixa belopp, som skall tagas ut av
rekvirenten. Utskottets majoritet och reservanter
äro överens om att det skall
tagas ut ett fixt belopp. Utskottets majoritet
och reservanter äro också överens
om att vi skola undvika allt tänkbart
kineseri. När herr Rubbestad således
talar om att man skall skicka eu
massa räkningar efteråt, så är detta fullständigt
gripet ur luften.

Enligt vår mening skall det vara möj -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ändrad lydelse av allmänna resereglementet.

ligt för Kungl. Maj:t att något så när
rättvist räkna ut, hur många ören per
kilometer en provinsialläkare, sjuksköterska
eller veterinär kan anses behöva
i ersättning, när vederbörande håller
tjänstebil. Det är det belopp, som den
enskilde rekvirenten skall betala. Vi
vilja däremot inte gå med på, herr Rubbestad,
att Kungl. Maj:t sättes i efterhand
vid förhandlingen. Detta vill herr
Rubbestad göra, och därmed har han
också uteslutande slagit vakt om tjänstebilinnehavaren
men glömmer rekvirenten
och dennes intressen.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Det är
tydligt, att herr Lindholm nu försöker
pressa sig så nära reservationen som
möjligt. Han varnar dock för en anslutning
till reservationen, därför att
den skulle innebära eventuellt ökade
kostnader för rekvirenten. Herr Lindholm
har emellertid inte något skäl för
att kasta fram ett sådant påstående. I
herr Larssons i Stockholm anförande
tror jag också att det tydligt framkom,
att det inte finns något fog för ett sådant
antagande.

Herr Lindholm försöker göra gällande,
att reservationen och utskottets
utlåtande gå ut på ungefär samma sak.
Jag tror dock att det är rättast att säga,
att utskottet använder oklara formuleringar.
Reservanterna ha emellertid en
klar hemställan om en skrivelse till
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t skall komma
fram med ett förslag om en fast
taxa. Jag tror att det är betydligt säkrare
att skriva till Kungl. Maj:t och
lägga avgörandet beträffande utformningen
av detta i Kungl. Maj:ts hand.
Detta är reservanternas mening.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill bara säga ett par ord till herr Lindholm.
Han säger att reservationen innebär,
att Kungl. Maj :t skulle sättas i
efterhand. Detta vilja vi emellertid inte
alls vara med om. Vår mening är i stället,
att Kungl. Maj:t så snart som möj -

ligt fastställer en enhetlig taxa, så att
tjänstemännen veta hur mycket de ha
rätt att taga ut.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde likväl
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 98 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
konmie att fortsättas.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm. Nr 9. 95

beredande av ökat antal vårdplatser åt reumatiskt sjuka.

Interpellation ang.

§ 13.

Interpellation ang. beredande av ökat
antal vårdplatser åt reumatiskt sjuka.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER, som anförde: Herr
talman! De reumatiska sjukdomarna äro
de mest invalidiserande av alla sjukdomar
med allt vad därav följer av bekymmer
för den av sjukdomen drabbade.
Som naturligt är borde statsmakternas
intresse varit inriktat på att förbättra
situationen. Vad har egentligen
mer påtagligt skett?

Statens sjukvårdskommitté föreslog i
sitt år 1934 avgivna betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket
(SOU 1934:22) ett utbyggande av den
slutna reumatikervården med 656 vårdplatser.

1936 års sakkunniga för pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande verksamhet
föreslogo (SOU 1937:23) ett utbyggande
av denna reumatikervård
med 1 294 vårdplatser.

Vid 1941 års riksdag väcktes motioner
(1:5, 11:5), vilka ledde till tillsättande
av 1941 års reumatikervårdssakkunniga.

1942 framlade dessa sakkunniga, av
vilka begärts skyndsam utredning på
grund av ärendets trängande natur,
förslag och skissritningar till en reumatisk
klinik vid karolinska sjukhuset
i Stockholm och en motsvarande klinik
vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
1945 framlade samma sakkunniga sitt
huvudbetänkande (SOU 1945:41) för
reumatikervårdens utbyggande, däri de
beklagade, att reumatikervårdens utbyggande
på grund av de långvariga
sakkunnigutredningarna hade försenats,
samt klarlade på grundval av omfattande
utredning av sjukligheten år
1943 behovet av nya vårdplatser för den
slutna reumatikervården och föreslogo
en utbyggnad med 2 000 nya vårdplatser.

På grundval av denna utredning före -

slog Kungl. Maj:t i proposition nr 224
till 1946 års riksdag inrättande vid därför
lämpade sjukhus av ytterligare ca
250 vårdplatser för reumatiskt sjuka
samt i proposition nr 273 till samma
års riksdag inrättande vid karolinska
sjukhuset i Stockholm av ytterligare en
reumatologisk klinik på ca 70 vårdplatser.
På grund av det statsfinansiella
läget ansåg man sig ej kunna gå längre
i första etappen av utbyggandet. Propositionerna
Biföllos. Pensionsstyrelsen
fick i uppdrag att uppgöra avtal
med vederbörande landsting och stad
i och för utbyggande av denna styrelsens
reumatikervård med ytterligare ca
250 vårdplatser. Under närmaste år
gjordes avtal med Göteborgs stad,
Malmöhus läns landsting och Västerbottens
läns landsting om uppförande av
ny reumatologisk klinik vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg på 120 vårdplatser,
utvidgning av reumatologiska
kliniken vid Lunds lasarett med 64
vårdplatser i en ny paviljong samt utvidgning
av reumatikeravdelningen vid
lasarettet i Umeå med 60 vårdplatser.

Vid 1947 års landsting i Malmöhus
län beslöts ävenledes att uppföra den
ovan nämnda utbyggnaden av reumatologiska
kliniken i Lund samt anslogos
de medel, som härför erfordrades
i den mån kostnaderna icke täcktes av
statens bidrag. På grund av det trängande
vårdbehovet med väntetid för de
sjuka på periodvis upp till åtta månader
gjordes även 1947 framställning om
byggnadstillstånd. Sådant tillstånd har
ännu icke givits.

Göteborgs stad anslog samtidigt erforderliga
medel för uppförande av en
reumatologisk klinik vid Sahlgrenska
sjukhuset i den mån kostnaderna härför
icke täcktes av statsmedel. Då emellertid
den medicinska högskolan i Göteborg
erfordrade ombyggnad av Sahlgrenska
sjukhuset, slöts den överenskommelsen
mellan Göteborgs stad och
staten, att denna reumatologiska klinik
under de första åren efter dess färdig -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Interpellation ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskollärare.

ställande och innan den togs i anspråk
för vård av reumatiskt sjuka skulle få
användas som evakueringsklinik under
ombyggnadstiden för en del av sjukhusets
övriga kliniker. Byggnadstillstånd
för uppförande av denna reumatologiska
klinik i Göteborg erhölls 1950.
Någon vård av reumatiskt sjuka därstädes
torde dock icke kunna beräknas
ske förrän om åtskilliga år.

Utbyggnaden av reumatikeravdelningen
vid Umeå lasarett har försenats
på grund av förskjutning av planerna
för detta lasaretts utbyggnad i dess helhet.
Något definitivt beslut om byggnadens
utformning och uppförande har
ännu icke fattats.

Den reumatologiska kliniken vid karolinska
sjukhuset lär vara färdig om
ett år, om den nu kommer att få disponeras
för avsett ändamål.

Vi räkna nu år 1951. Någon avdelning
enbart avsatt för reumatikervården
har icke tagits i bruk på över 20
år. Reumatikervårdens prekära läge
framgår dagligen av notiser i pressen.
Årligen beräknas ca 15 miljoner arbetsdagar
i arbetsför ålder gå förlorade
genom dessa sjukdomar. Enligt min
uppfattning är det ett folkhälsoproblem
av största betydelse, att den stora sjukligheten
i reumatiska sjukdomar nedbringas.

Med anledning av det anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet rikta följande
fråga:

På vad sätt ämnar statsrådet medverka
till genomförandet av 1946 års
riksdags beslut att snarast möjligt ge
de reumatiskt sjuka ökat antal vårdplatser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. pensionsförmånerna
för redan avgångna folkhögskollärare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! Den 1 januari
1908 erhöllo folkhögskollärarna delaktighet
i Dövstumlärarnas pensionsanstalt,
vilken den 1 juli 1926 uppgick i
statens pensionsanstalt. För denna har
intill den 1 januari 1950 med vissa
ändringar gällt det reglemente, som
fastställdes den 18 juni 1926. Det är att
märka, att det tjänstepensionsunderlag,
som är beräknat i detta reglemente, av
allt att döma bygger på den kontantlön,
som folkhögskollärarna erhöllo vid sidan
av sina naturaförmåner. Därför är
tjänstepensionsunderlaget synnerligen
lågt, för rektor vid skola med såväl huvudkurs
som kvinnlig kurs 6 000 kronor
samt för ämneslärare vid nämnda kurser
4 860 kronor. Om rektor varit anställd
endast för vinterkurs, är tjänstepensionsunderlaget
5 305:50 kronor.
För ämneslärare vid enbart 21 veckors
vinterkurs 4 131 kronor och för ämneslärare
vid enbart 24 veckors vinterkurs
4 536 kronor.

Genom det reglemente, som fastställdes
för statens pensionsanstalt den 29
december 1949, har införts ett annat
system, som anknyter vederbörandes
tjänstepensionsunderlag till bruttolönsprincipen,
varigenom rektor vid folkhögskola
med såväl huvudkurs som
kvinnlig kurs placeras i pensionsklass
1:31 samt ämneslärare vid dessa kurser
i 1:27. Rektor vid folkhögskola med
endast vinterkurs hänföres till 1: 28
och lärare vid endast huvudkurs till
1: 24 resp. 1: 25.

För att vinna full pension enligt det
förra reglementet fordrades 33 tjänsteår.
Enligt det nya reglementet fordras
30 tjänsteår.

Det torde vara rimligt, att de lärare,
som redan avgått med pension och som
därför nu äro ställda i ett synnerligen
ofördelaktigt läge, beredas möjlighet att
erhålla en bättre ekonomisk situation.

Med folkhögskollärarnas inordnande
i det statliga lönesystemet torde följa
också nya pensionsbestämmelser för

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

folkhögskollärarna, vilka äro bättre anpassade
till den löneställning, som i
dessa avlöningsbestämmelser skola fastställas.
Det är väl också då nödvändigt,
att man tillgodoser berörda kategoriers
pensionsförhållanden.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet få rikta följande
fråga:

Ämnar statsrådet i samband med den
av riksdagen beslutade löneregleringen
och de därmed följande pensionsbestämmelserna
tillse, att dessa bestämmelser
skola kunna tillämpas även för
redan avgångna lärare?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.19 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 mars.

Kl. 7.30 cm.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Grunderna för höjning av löner enligt
statens löneplansförordning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 52, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 februari 1951, föreslagit
riksdagen att

1) besluta att för höjning av belopp,
som angåves i de i 3 § statens löne -

plansförordning intagna grundlönetabellerna,
under år 1951 skulle gälla
procenttalet 32, dock att å grundlön
eller del därav, som ej överstege 500
kronor för månad, procenttalet skulle
utgöra 33;

2) besluta att kristillägg under år
1951 skulle utgå efter 53,8 procent å
högst 500 kronor för månad av kristillläggsunderlaget
samt efter 52,4 procent
å återstoden därav;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i propositionen angivna
grunder besluta om höjning av
arvoden till befattningshavare i statlig
eller statsunderstödd verksamhet;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1950/51 och 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
föranledas av vad under 1)—3) föreslagits; 5)

till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga
tilläggsförmåner å löner och pensioner
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 112 500 000
kronor;

7 — Andra kammarens protokoll 1:1)51. Nr .9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

6) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga
tilläggsförmåner å löner och pensioner
å riksstaten för budgetåret 1951/52 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 223 000 000 kronor; samt

7) till Kristillägg å riksstaten för
budgetåret 1951/52 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor.

Kungl. Maj :ts föreliggande förslag i
fråga om grunderna för höjning av löner
m. m. utgjorde ett resultat av förhandlingar
mellan staten och statstjänstemännens
huvudorganisationer.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts åtta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 300 av herr Norling in. fl.;
nr 304 av herr England;
nr 322 av herr Pålsson m. fl.; och
nr 323 av herr Lundqvist m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 398 av herr Senander in. fl.;
nr 405 av herr Sjölin;
nr 431 av herrar Persson i Norrby
och Carlsson i Bakeröd; och
nr 432 av herr Håstad m. fl.

De vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna 1:16 av herrar
Åman och Einar Eriksson samt 11:35
av herr Henriksson in. fl. hade även i
detta sammanhang behandlats av utskottet.

I de Iikalydande motionerna 1:300
och 11:398 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 52 måtte uttala att, därest vid innevarande
eller kommande kvartals slut
index enligt 1935 års serie uppnått
eller överskridit talet 180, förhandlingar
borde upptagas med statstjänarnas
huvudorganisationer om full kompensation
för levnadskostnadsstegringen.

I de Iikalydande motionerna 1:304
och II: 405 hade hemställts, att riksdagen
ville besluta, att regeln i statens

löneplansförordning 4 § 4 mom. ej
skulle, i vad regeln rörde avdrag vid
tjänstledighet, tillämpas å befattningshavare,
som åtnjöte en grundlön, överstigande
det högsta belopp, å vilket
rörligt tillägg utginge, utan att för sådan
befattningshavare skulle utgå ett
rörligt tillägg enligt för övriga statens
befattningshavare fastställt procenttal
med gällande maximeringsunderlag å
den återstående lön, som kvarstode, sedan
från grundlönen enligt löneplansförordningen
§ 3 dragits de enligt samma
paragraf fastställda tjänstledighetsavdragen.

I de Iikalydande motionerna I: 322
och II: 431 hade hemställts, att riksdagen
med anledning av propositionen nr
52 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
formerna för statsmakternas representation
vid förhandlingarna med
de statsanställdas organisationer.

I de Iikalydande motionerna I: 323
och II: 432 hade hemställts, att riksdagen
i anledning av propositionen nr 52
måtte besluta att 1) uttala att procenttalet
för höjning av de belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
principiellt vore avsett att fastställa det
allmänna löneläget för statens tjänstemän
och följaktligen icke borde fastställas
olika för olika lönehöjder, 2) i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla dels
att Kungl. Maj:t måtte, förslagsvis genom
förhandlingsrättssakkunniga, företaga
en utredning angående inrättandet
av ett statligt organ för förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna angivits samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda,
dels att pågående utredning angående
vidgad förhandlingsrätt för stats- och
kommunalanställda tjänstemän som
vore underkastade ämbetsansvar måtte
påskyndas samt att vid utredningen
hänsyn måtte tagas till i motionerna

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

anförda synpunkter på statstjänstemannens
förhandlingsrättsliga ställning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

1) besluta, att för höjning av belopp,
som angåves i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
under år 1951 skulle gälla
procenttalet 32, dock att å grundlön
eller del därav, som ej överstege 500
kronor för månad, procenttalet skulle
utgöra 33;

2) besluta, att kristillägg under år
1951 skulle utgå efter 53,8 procent å
högst 500 kronor för månad av kristilläggsunderlaget
samt efter 52,4 procent
å återstoden därav;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 februari
1951 angivna grunder besluta om höjning
av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd verksamhet; 4)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1950/51 och 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
föranledas av vad under 1)—3) föreslagits; 5)

(i) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga
tilläggsförmåner å löner och pensioner
för budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
223 000 000 kronor;

7) till Kristillägg för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. att motionerna 1:16 och 11:35
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna 1:300 och 11:398
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna I: 304 och II: 405
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 322 och II: 431
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna I: 323 och II: 432,
i vad de avsåge rörliga tilläggets uppgift
i lönesättningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 323 och II: 432,
i vad de avsåge formerna för förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
m. in., icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bl. a. följande:

»I betraktande av att den ytterligare
ökning av procenttalet för det fasta lönetillägget,
som uppgörelsen innebär,
med den tillämpade beräkningsmetoden
är att uppfatta som en reallöneförbättring
i stort sett motsvarande vad som
i sådant hänseende nåtts vid årets avtalsuppgörelser
på den allmänna arbetsmarknaden
och med särskilt beaktande
av att vid förhandlingarna full
enighet kunnat åstadkommas angående
tilläggets differentiering å procenttalen
32 och 33, tillstyrker utskottet det föreliggande
förslaget. Att, såsom i motionerna
1:323 och 11:432 yrkas, riksdagen
skulle binda sig för ett uttalande
om att procenttalet för höjning av
grundlönerna icke bör fastställas olika
för olika lönehöjder, skulle i fortsättningen
omöjliggöra eller i varje fall väsentligt
försvåra fria förhandlingar. Utskottet
finner sig därför icke böra tillstyrka
yrkandet.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Boman i Kieryd, Svensson i Ujungskile,
Kollberg och Larsson i Stockholm, vil -

100 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ka ansett, att utskottet i punkten IV.
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:304 och
11:405 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad dessa reservanter anfört
rörande grunderna för uträkning av
tjänstledighetsavdrag;

2) av herrar Ohlort, Ivar Persson,
Axel Andersson, Pålsson, Boman i Kiervd,
Svensson i Ljungskile, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Kollberg och Larsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottet
i punkten V. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 322 och II: 431 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
nämnda reservanter anfört rörande
parlamentarisk representation vid avtalsförhandlingar
med statstjänstemannens
huvudorganisationer;

3) beträffande den ekonomiska innebörden
av den med statstjänstemännens
huvudorganisationer träffade uppgörelsen
samt rörliga tilläggets uppgift i
lönesättningen

a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Boman i Kieryd, Svensson i Ljungskile,
Kollberg och Larsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottets motivering i
ovan återgiven del bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Även om Kungl. Maj :ts förslag med
den tillämpade beräkningsmetoden leder
till en reallöneförbättring, innebär
förslaget endast en partiell kompensation
för de grupper, som under lönestoppsåren
och tidigare fått vidkännas
eftersläpning. Detta förhållande belyses
särskilt vid en jämförelse med den
löneglidning, som under samma tid ägt
rum på den allmänna arbetsmarknaden.
Då överenskommelse parterna emellan
ägt rum, anser sig utskottet dock böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet finner sig icke kunna tillstyrka
det i motionerna I: 323 och
11:432 framställda yrkandet, att riksdagen
skulle binda sig för ett uttalande
om att procenttalet för höjning av
grundlönerna icke bör fastställas olika

för olika lönehöjder. Då enligt vad utskottet
erfarit, parterna i förhandlingsprotokollet
antecknat sig vara ense om
att den överenskomna uppdelningen av
tilläggsprocenten icke skall medföra en
bestående uppdelning av tilläggsförmånerna
i olika lönelägen, anser sig utskottet
kunna utgå från att parterna
själva komma att eftersträva likformighet.
»

b) av fröken Andersson samt herrar
Svärd, Staxäng och Kyling, vilka ansett,
att utskottet i punkten VI. bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:323 och 11:432,
i vad de avsåge rörliga tilläggets uppgift
i lönesättningen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att procenttalet för
höjning av de belopp, som angåves i de
i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, principiellt
vore avsett att fastställa det allmänna
löneläget för statens tjänstemän och
följaktligen icke borde fastställas olika
för olika lönehöjder;

4) av fröken Andersson samt herrar
Svärd, Staxäng och Kyling, vilka ansett,
att utskottet i punkten VII. bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:323 och 11:432,
i vad de avsåge formerna för förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

5) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skall be att till detta utlåtande
få foga några reflexioner och även några
yrkanden i anslutning till den särskilda
mening, till vilken jag och mina
meningsfränder ha anslutit oss.

För det första önska vi ge en något
fylligare karakteristik av den träffade

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

101

Grunderna för höjning av löner enligt statens löncplansförordning m. m.

uppgörelsen än den som har givits i utskottets
utlåtande i anslutning till departementschefens
yttrande i den kung],
propositionen. Det är ju riktigt att den
nu träffade uppgörelsen i viss mån medför
en reallöneförbättring, nämligen i
så måtto, att det nu bestämda rörliga
tillägget ger en sannolikt något större
löneökning än den som för dagen motsvarar
ökningen i levnadskostnaderna.
Denna karaktär hos uppgörelsen är
emellertid hastigt övergående. Redan
Kungl. Maj:t räknar i propositionen
med att det nu bestämda procenttalet
för det rörliga tillägget kommer att motsvara
genomsnittet av pristalet för året.
Man må med de pågående prisstegringarna
för ögonen endast önska, att denna
profetia måtte vara riktig. Om den
är riktig — och det är säkerligen i varje
fall en minimiförutsägelse — så motsvarar
alltså det rörliga tillägg som nu
beviljas den verkliga prisstegringen under
året.

Man måste också bedöma den nu beviljade
förbättringen i förhållande till
det allmänna lönelägets utveckling under
de år, då lönestoppet praktiskt taget
var absolut för statstjänarna. På den
allmänna arbetsmarknaden har så icke
varit fallet. Jag antecknar ur socialstyrelsens
statistik, att industriarbetarlönerna
mellan 1948 och 1949 ökade med
mellan 3 och 4 procent, och löneglidningen
1949—1950 liar enligt statistiska
experters uttalanden varit minst lika
stor. Det har alltså under dessa lönestoppsår
förekommit en stegring av den
allmänna lönenivån med åtminstone 6—
8 procent. För statstjänstemännen har
också någon mindre löneglidning förekommit
med hänsyn till ålderstilläggen
och med hänsyn till att sammansättningen
av statstjänarkåren kan ha förskjutits
uppåt på grund av vakanser i
de lägre befattningarna. Man uppskattar
emellertid denna löneglidning till
allenast en procent om året. I själva
verket ha alltså statstjänarna under denna
tid närmast sackat bakåt i reallöne -

hänseende. Dessa omständigheter torde
man ha i betraktande, då man bedömer
den nu träffade uppgörelsen.

Vi äro av samma mening som den,
som har kommit till uttryck i motioner
i denna och första kammaren och som
utförligt har utvecklats i högerreservationen
vid detta utlåtande, nämligen att
det rörliga tilläggets funktion är att bestämma
det allmänna löneläget men inte
att justera förhållandet mellan de olika
lönegraderna — det är tjänsteförteckningsrevisionens
uppgift. Då nu emellertid
parterna enligt protokollsanteckningar
synas vara ense därom, att det
rörliga tillägget skall ha denna funktion,
och den nu träffade uppgörelsen,
som alltså i viss mån innebär en avvikelse
från denna likformighet, får anses
vara av tillfällig natur, ha vi ansett
det onödigt att riksdagen gör något särskilt
uttalande härom.

Ytterligare en detalj ber jag att få
beröra, som har påtalats i en av herr
Englund i första kammaren väckt motion.
Det gäller reglerna för tjänstledighetsavdrag.
Det torde väl få anses riktigt,
att det rörliga tillägget skall utgå
på den verkligen uppburna lönen. Det
naturliga sättet att beräkna den slutligen
erhållna lönen vid tjänstledighet
med tjänstledighetsavdrag torde väl
vara, att man först från grundlönen drar
tjänstledighetsavdraget enligt grundlönetabellerna;
då får man den behållna
grundlönen, och på den borde det rörliga
tillägget beräknas. Man kan naturligtvis
också göra så, att man till grundlönen
först lägger det rörliga tillägget
och sedan proportionerar sig till vad
tjänstledighetsavdraget skall utgöra brutto.
Det bör alltså stå i samma förhållande
till bruttolönen som nettoavdraget
till nettolönen eller grundlöneavdraget
till grundlönen. Man kommer till
samma resultat på båda dessa vägar
men med den betydelsefulla skillnaden,
att det senare beräkningssättet icke alltid
ger vederbörande befattningshavare
det fulla rörliga tilliigget på den behåll -

102

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

na lönen, beroende på att rörligt tillägg
endast utgår på den del av lönen, som
ej överstiger 1 200 kronor i månaden.
Enligt beräkning i den här av mig omtalade
motionen kommer en tjänsteman
i 39 löneklassen i ortsgrupp 5 att vid
12 procents rörligt tillägg och med Aavdrag
för tjänstledighet att få allenast
9,27 procent i stället för 12 procent på
den behållna lönen. Denna inadvertens
ökas raskt vid den ökning av det rörliga
tillägget, som vi nu ha att räkna med.
Vid den procentsats som nu kommer att
fastställas, 32—33 procent, blir det verkliga
tillägget på den behållna delen av
lönen allenast 24—25 procent. Vi ha så
till vida velat instämma i motionen, att
vi påpeka, att här föreligger någonting
som inte kan anses vara rättvist.

Utskottet invänder, att man var medveten
om detta när man träffade uppgörelsen,
och jag kan givetvis inte jäva
det. Det har alltså varit avsikten, men,
herr talman, jag tycker det är en av de
avsikter, om vilka man med tyskarna
kan säga: Man merkt die Absicht und
wird verstimmt. Denna förstämning
kommer därav, att detta inte är rättvist.
Rättvisan fordrar givetvis, att man
skall ha det fulla bestämda rörliga tilllägget
på den behållna lönen, och vi
mena, att vederbörande lönebestämmelse
bör omarbetas i detta avseende. Vi
förstå fuller väl, att det inte kan gå
omedelbart, och vi ha också skrivit vårt
yrkande på denna punkt så, att Kungl.
Maj:t kan få nödigt rådrum att överarbeta
bestämmelserna och vid någon
senare tidpunkt låta en ändring träda
i kraft i enlighet med de principer, som
jag här har utvecklat.

Jag kommer så slutligen, herr talman,
till den del av vår reservation som är
den viktigaste, nämligen frågan om sättet
för bestämmandet av de statsanställdas
löner.

Vi ha i det offentliga livet här i landet
genomgått en principiellt mycket
betydelsefull utveckling på detta område,
och det är naturligtvis en öppen

fråga om man kan applådera den eller
inte. Jag förstår mycket väl dem som
inom utskottet ha erinrat om de gamla
och enligt deras mening goda tider, då
Kungl. Maj:t och riksdagen med full
suveränitet vägde de olika sysslornas
art, det därmed förenade ansvaret och
de nödiga kvalifikationerna och efter
rättvisaste möjliga avvägning kommo till
ett bestämt resultat, som sedermera fastställdes
av statsmakterna. Vi ha haft
samma utveckling på det kommunala
området till det förhållande, som nu ligger
framför oss i den här föreliggande
propositionen, där Kungl. Maj:t efter
de förda förhandlingarna inbjuder riksdagen
att godkänna förhandlingsresultatet.

Det är uppenbart att vi här liksom i
alla liknande fall äro bundna av förhandlingarna
och knappast kunna göra
någonting annat än att godkänna förhandlingsresultatet.
Sådan är den värld
i vilken vi leva, och detta de anställdas
och deras organisationers inflytande på
löne- och tjänstevillkor ha vi att acceptera.
Under sådana förhållanden förefaller
det oss vara rimligt att jämka på
den ordning som här har iakttagits, enligt
vilken riksdagen reellt skjutes åt
sidan. Det förefaller oss vara naturligt
och rimligt, att samma princip tillämpas
vid ärendets föregående behandling
som i allmänhet tillämpas inom den stora
utredningsapparat, på vilken riksdagens
arbete och den svenska staten
över huvud taget vila. I denna utredningsapparat
härskar den proportionella
parlamentarismen. Vid alla viktigare
ärenden tillser Kungl. Maj :t, vilken regering
det än är, att de olika meningsriktningarna
av någon betydelse inom
riksdagen äro företrädda i utredningsapparaten.
Det förefaller oss rimligt att
samma förfarande tillämpas här, d. v. s.
att i det förhandlingsorgan, som givetvis
måste komma att tillskapas för att
föra förhandlingarna med de statsanställda,
också de olika meningsriktningarna
varda representerade.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

103

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Det har sagts mig att detta skulle innebära
risker, nämligen i så måtto att
en sådan förhandlingsorganisation kunde
komma till andra resultat än sådana
som Kungl. Maj :t ville godkänna. Därom
är för det första att säga, att förhandlingarna
självfallet alltid måste ske i nära
samförstånd med Kungl. Maj:t och på
sätt som i allmänhet sker vid sådana
förhandlingar, och för det andra är jag
övertygad om att denna ändring tvärtom
skulle medföra större trygghet för
att dessa ömtåliga och ekonomiskt mycket
vittutseende frågor komma att föras
undan de politiska motsättningarna och
komma att handläggas under en viss
politisk solidaritet. Jag vågar säga detta
med stöd av de erfarenheter vi ha från
det kommunala området. Som alla veta
ha vi för närvarande ett ömtåligt förhandlingsläge
på detta område, men jag
är förvissad om att ingen av dem som
äro med att handlägga dessa frågor,
han må tillhöra vilken partigrupp som
helst, annat än med fasa skulle betrakta
den situationen, att allenast ett politiskt
parti hade ansvaret för dessa förhandlingar
och deras resultat. Vi betrakta
det — jag är förvissad om att jag
uttalar en allmän kommunal mening —
som en mycket stor fördel, och vi söka
noggrant bevaka i enighet, att alla olika
meningsriktningar av betydelse äro företrädda
vid sådana förhandlingar och
därmed också handla under ett solidariskt
ansvar.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den av
folkpartisterna inom statsutskottet avgivna
reservationen med de yrkanden
på olika punkter, som följa av reservationen.

Herr KYLING: Herr talman! Till detta
utskottsutlåtande iiro fogade en hel del
reservationer, men det finns inte någon
reservation som går ut på direkt
avslag på det förhandlingsresultat man
har kommit till. Det tyder alltså på att

riksdagen är benägen att godkänna detsamma,
och för min del hälsar jag det
med tillfredsställelse.

Det har pågått långa och intensiva
förhandlingar mellan parterna, varvid
fyra tjänstemannaorganisationer ha stått
på den ena sidan och regeringen på den
andra. När man biträtt en uppgörelse
kan man emellertid inte därigenom anses
ha delat allt i densamma. Jag minns
att statsrådet Lingman i en intervju
samma dag som förhandlingarna slutfördes
eller dagen efter gav den karakteristiken,
att förhandlingarna nog hade
givit ett gott resultat, eftersom alla vore
missbelåtna. Det ligger kanske någonting
i det resonemanget.

Jag skall ta upp ett par synpunkter
till kritisk granskning. I den kungl. proprositionen
har statsrådet Lingman sagt,
att de resultat man har kommit till beträffande
statstjänstemännens löner skola
uppfattas som en reallöneförbättring,
i stort sett motsvarande de förbättringar,
som ha nåtts vid avtalsuppgörelserna
på den allmänna arbetsmarknaden.
Ja, herr talman, det beror alldeles på
från vilken tidpunkt man börjar historieskrivningen.
Börjar man den vid en
viss tidpunkt kan statsrådet Lingman
säkerligen ha rätt i sitt påstående, men
om man börjar historieskrivningen låt
mig säga med juli 1947, tror jag den
har en hel del brister.

Jag har gått till socialstyrelsens utredningar
i detta fall. Inom socialstyrelsen
har upprättats en index, som
möjliggör en jämförelse mellan statstjänstemännens
och verkstadsindustriarbetarnas
löneläge från juli 1947 och
fram till mars 1951. Om man tar juli
1947 till bas och säger, att både statstjänstemän
och kollektivavtalsanställda
arbetare vid den tidpunkten hade ett
löneläge som motsvarar siffran 112 —
anledningen till att man valt 112 är att
det då utgick ett rörligt tillägg på 12
procent —- ser indexen ut på följande
siitt: I juli 1948 hade arbetarpartens
löner enligt socialstyrelsens index sti -

104

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning ni. m.

git till 120, under det att tjänstemännen
på grund av lönestoppet lågo kvar vid
112 enheter. I juli 1949 hade index stigit
till 125 för arbetargruppen, medan
tjänstemännen fortfarande lågo kvar vid
112. I juli 1950 hade den stigit till 130
för arbetarna, under det att tjänstemännen
lågo kvar vid 112. I december 1950
hade arbelarparten genom löneglidningen
kommit upp till 133, medan tjänstemännen
fortfarande lågo kvar vid 112.
Genom den uppgörelse, som riksdagen
skall godkänna i dag, komma tjänstemännen
upp i 132 å 133, medan socialstyrelsens
index visar, att arbetarna
inom verkstadsindustrien äro uppe i
146,5 -f löneglidning.

Jag har inte velat framföra dessa synpunkter
som någon kritik mot de resultat,
som verkstadsindustriens löntagare
ha nått, utan uteslutande för att
därmed söka visa, att påståendet att
statens tjänstemän ha fått en reallöneförbättring
är tilltaget mycket i överkant.

Till detla får jag lägga, att åtminstone
statstjänstemännen i mellangraderna och
däröver under lönestoppsperioden ha
fått stark känning av progressiviteten
i skatteskalorna. Dessutom infördes vid
devalveringen en subventionspolitik,
som kostade åtskilliga hundra miljoner
kronor. Dessa pengar, som togos ut för
att hålla nere priserna så att index inte
skulle stiga, måste tas av skattemedel,
och dessa skattemedel ha i ganska stor
utsträckning tagits just från de grupper
som jag här syftar på.

Sedan kommer jag till det andra avsnittet
i uppgörelsen, differentieringen
av det rörliga tillägget. Visserligen ha
båda parterna i förhandlingsprotokollet
meddelat att det resultat, man därvidlag
kommit till, inte får ha prejudicerande
verkan för framtiden. Därmed
kan man väl utgå ifrån att så kommer
att bli förhållandet, <1. v. s. att man vid
framtida uppgörelser kommer att hålla
det rörliga tillägget lika i alla lönegrader
och löneklasser.

Om jag utgår ifrån, herr talman, att
lönerna från början blivit satta med
tanke på vederbörande löntagares utbildning,
studieskulder och ansvar i
sin arbetsuppgift, tror jag att när nu det
rörliga tillägget höjes på grund av
en penningvärdeförsämring måste det
vara riktigt, att det rörliga tillägget
får vara lika högt inom alla lönegrader,
tv penningvärdet har ändå blivit
lika försämrat, oavsett vilka löneinkomster
vederbörande har.

I reservationen nr 3 b), som jag själv
varit med om att underteckna, ha vi
föreslagit att differentiering av det rörliga
tillägget inte skall få förekomma
för framtiden. Där skilja sig kanske inte
utskottsutlåtandet och den första reservationen
så mycket. I bägge säges det
ifrån, om jag inte minns fel, att då parterna
ha gjort upp på det området, skall
man inte här binda dem för framtiden.
Vi anse däremot att detta är en så viktig
princip, att det kan vara riktigt att
riksdagen redan nu säger ifrån.

Det finns ett annat område, som inte
direkt berörts under förhandlingarna,
och det är det »tak» som för närvarande
finns beträffande det rörliga tilllägget.
Som bekant har man fastställt
en månadslön på 1 200 kronor såsom
det maximum, för vilket rörligt tilllägg
utgår. På det som ligger över den
summan utgår intet rörligt tillägg; när
det gäller pensionerna är motsvarande
summa 800 kronor i månaden. Jag anser
att det inte är riktigt att man bibehåller
ett tak men skall inte i dag, herr
talman, närmare gå in på den frågan,
alldenstund statsrådet Lingman meddelat
under hand, att han är beredd att
lägga fram en proposition för riksdagen
i denna fråga, och han har då sagt
att han vill höja detta tak väsentligt.
Det finns alltså möjligheter att återkomma
när den propositionen ligger på
riksdagens bord.

Jag vill, innan jag slutar, bara säga
några ord även om den fråga, som föregående
ärade talare var inne på, näm -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

105

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ligen frågan om de framtida förhandlingarna.
Där rör det sig ganska mycket
för närvarande, jag skulle tro för parterna
på båda sidor om förhandlingsbordet,
så till vida som de nog anse att
det måste skapas en förhandlingsorganisation.
Jag tror inte att det i det
långa loppet är lämpligt, att regeringen
sitter som part vid förhandlingsbordet.
Det behöver skapas en förhandlingsorganisation
i likhet med vad som förekommer
på den öppna arbetsmarknaden,
inom den privata sektorn.

När dessa förhandlingar pågå kan det
tänkas, liksom vid förhandlingar både
i den kommunala och den privata sektorn,
att parterna inte kunna enas. Jag
tror därför att det vore värdefullt, om
man på något sätt kunde finna formen
för att koppla in en förlikningsman i
sammanhanget, men jag är i dag, herr
talman, icke beredd att klart ge belägg
för det riktiga i detta mitt påstående.
Jag anser dock att denna fråga är
synnerligen viktig, och när vi i den
reservation, jag talar för, ha föreslagit
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t överlämna detta ärende
till den nu sittande och arbetande förhandlingsrättskommittén,
så mena vi
därmed att denna kommitté — som har
att handlägga ärenden rörande utbyggnad
av de kommunala och statliga tjänstemännens
förhandlingsrätt — också
måste ta upp frågan om ett blivande
förhandlingsorgan.

Man hör ofta och med viss rätt, att riksdagen
kan sägas ha blivit satt åt sidan
när det gäller bestämmandet av lönerna,
i det att riksdagen ställes inför ett fullbordat
faktum; parterna ha gjort upp,
riksdagen presenteras en löneproposition,
och den kan riksdagen inte gärna
kasta under bordet — det skulle ställa
till alltför mycket förtret och stora besvärligheter.
Hur man skall finna formen
för att kontakta riksdagen och
tjänstemännen, hur riksdagen skall kunna
bli inkopplad innan den får ärendet
på sitt bord, hur riksdagen skall få in -

syn i förhandlingsresultatet vågar jag
inte heller för dagen yttra mig om.
Även på denna punkt överlämnar jag
ärendet med förtroende till den sittande
förhandlingsrättskommittén.

Jag tror, herr talman, att jag inte i
dag lika säkert som herr Yngve Larsson
vågar göra gällande, att en parlamentariskt
sammansatt förhandlingsdelegation
skulle vara det absolut effektivaste
— jag säger ännu en gång att jag inte
vågar uttala detta med säkerhet. Kanske
kan det vara värdefullare med en expertdelegation,
en delegation bestående
av löneexperter som sitter och förhandlar,
varefter riksdagen med det parlamentariska
underlaget kunde kopplas
in. Men det vågar jag, som jag förut
sade, inte i dag ha någon bestämd mening
om.

När jag gått att granska olika frågor,
som kommit fram vid denna förhandling,
har jag kommit till den slutsatsen,
att det förhandlingsresultat man nu
nått fram till väl är det som för tillfället
kan sägas vara det bästa som
kunde nås med tanke på de tider vi leva
i. Men jag tror inte det är riktigt
att — såsom har förekommit ibland i
pressen — göra gällande att statens
tjänstemän nu fått en kompensation,
som innebär t. o. m. reallöneförbättringar.
Jag tror det är riktigare att konstatera,
att statens tjänstemän även i fortsättningen
måste anses vara en grupp,
som inte har fått samma kompensation
som många andra grupper.

När jag nu har framfört den synpunkten,
att det rörliga tillägget inte bör
differentieras, har jag menat att detta
är en så viktig princip, att den bör
klart betonas från riksdagens sida. Beträffande
förhandlingsorganet — som
jag här inte vågat skissera — har jag
dock velat att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t överlämna ärendet
till förhandlingsrättskommittén.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
för min del få yrka bifall till den reservation,
soin är fogad till detta stats -

106 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

utskottsutlåtande av fröken Andersson
in. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är egentligen tre punkter som reservanterna
ha rört sig omkring, dels den
lilla skrivning vi ha om reallönerna,
dels den Englundska motionen om lönetillägget
vid tjänstledighetsavdrag
och dels spörsmålet om de former, under
vilka förhandlingarna skola föras.

Herr Larsson i Stockholm sade att
han ville ge en mera fyllig karakteristik
åt själva begreppet reallön än som
förekommer i utskottsutlåtandet. Han
erkände att det var riktigt, att uppgörelsen
ger en viss reallöneförbättring, men
gjorde samtidigt en liten spekulation
om hur prisrörelserna komma att te sig
framöver och var i det avseendet en
smula skeptisk beträffande möjligheten,
att denna uppgörelse till slut verkligen
skulle innebära någon reallöneförbättring.
Jag skall inte ta upp någon diskussion
på den punkten, tv jag är inte mäktig,
herr talman, att spå, huruvida priserna
komma att gå uppåt på sådant
sätt, att det inte blir någon reallöneförbättring.

Det var emellertid en synpunkt, som
kom igen såväl i herr Larssons som i
herr Kylings anföranden. Båda talade
om den löneglidning som förekommit
i öppna marknaden och det absoluta lönestoppet
för statstjänarnas vidkommande.
Nu har det inte varit ett absolut
lönestopp för statstjänarna heller. Det
har förekommit en visserligen mycket
obetydlig men dock glidning uppåt. På
vissa orter har en uppflyttning i högre
dyrort bidragit till en sådan justering
uppåt. Men det är en mycket väsentlig
sak, som fattas i den jämförelse man här
gör. Man talar i procent om att under
1948, 1949 och 1950 har löneglidningen
för den öppna marknadens arbetare —
herr Kyling tog exempel från verkstadsindustrien
— varit så och så stor. Det
är riktigt att dessa procentsatser förekommit,
men vad herr Kyling uraktlät

var att dra en parallell mellan den utgående
lönen, alltså den levnadsstandard,
som den i statstjänst anställde erhöll på
sin lön, och den levnadsstandard, som
en vanlig verkstadsarbetare fick på sin.
Gör man en sådan jämförelse skall man
finna, att 1947 gingo statstjänarna förbi
den öppna marknadens arbetare ett
ganska rejält steg. Det steget ha dessa
successivt, genom löneglidningen, tagit
igen, och man kan diskutera, huruvida
verkstadsarbetarna vid senaste löneuppgörelsen
återerövrat det avstånd som
fanns tidigare eller icke. Det beror på
om man skall räkna in exempelvis förmånen
av pension och en del andra
sociala förmåner, som utgå till statstjänarna
men som i regel icke utgå till
verkstadsarbetarna.

Jag har alltså, herr talman, velat påpeka
det ihåliga i den argumentering
som här framföres, då man uteslutande
rör sig med procentsatser utan att beakta
vad som ligger bakom. Därför tror
jag att vi med fullt fog kunna stå för
det uttalande, som både utskottet och
departementschefen gjort, nämligen att
den reallöneförbättring, som de statsanställda
få genom det förslag som nu
behandlas, i stort sett motsvarar den
reallöneförbättring, som den öppna
marknadens avtal ha givit vid årets
förhandlingar. Det står dock »vid årets
avtalsuppgörelser» i den sats, som man
så mycket diskuterat. Jag tror det är
skäl i att reservanterna observera också
detta uttryck.

Så var det frågan om löneavdraget
vid tjänstledighet, berört i den Englundska
motionen, till vilken herr Larsson
i Stockholm yrkade bifall. Det är
riktigt, såsom i motionen framhålles,
att de, som ha över 1 200 kronor i månaden
i inkomst, med det nu tillämpade
systemet kunna göra gällande, att de
få ett för stort avdrag i förhållande till
vad de egentligen skulle ha. Men den
omständigheten var uppmärksammad,
då man tog 1947 års överenskommelse.
Och jag vill fästa uppmärksamheten på

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 107

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

att den väsentliga anledningen till att
att man den gången icke ville driva det
till sin spets och få fram den där millimeterrättvisan,
som vi talade om förra
onsdagen här i kammaren, var att det
skulle medföra sådant oerhört krångel.

Hur verkar egentligen den folkpartistiska
motionen, om vi skulle pröva den
i det dagliga livet? Jo, den innebär att
vi för varje löneklass måste göra upp en
serie av tabeller. Vi måste först göra eu
tabell på 31 siffror för A-avdrag. Sedan
måste vi göra en tabell på 31 siffror
för B-avdrag och ytterligare en på 31
siffror för C-avdrag. Med dessa siffror
ha vi bara klarat en löneklass i en dyrort.
Nu ha vi som bekant fem dyrorter,
och för att kunna klara saken i fem
dyrorter komma vi upp till sifferkolumner,
som innehålla inte mindre än
4G5 sifferuppgifter. Därmed ha vi klarat
de enkla avdragen i en löneklass.
För tio löneklasser blir det 4 650 sifferuppgifter
vi måste röra oss med. Men då
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi därmed ändå bara ha löst
problemet till hälften, tv det finns ju
de, som ha kombinerat A- och B-avdrag.
För att lösa det problemet måste vi ha
en ny serie av tabeller. Det finns andra,
som ha A- och C-avdrag. Då måste vi
igen ha en ny serie av tabeller. Vidare
finns det sådana, som ha B- och C-avdrag
men inte A-avdrag. För dem måste
vi också göra tabeller — och så vidare
lindan för undan.

Förutsättningen för att man skall få
en tabellserie, som gör det möjligt att
praktiskt tillämpa den folkpartistiska
motionen, är att vi ha en tabellserie,
som i det närmaste svarar emot det antal
rader man behöver för att få tolv
rätt på ett systemtips! Då kunna ju
kammarens ledamöter förstå, att det
inte är så roligt att medverka till ett
dylikt system. Det är därför som jag
för min del med mycket stort intresse
skall iakttaga, hur folkpartiets ledare
tänker rösta i dag. Han underströk ju
förra onsdagen mycket kraftigt att lian

ville medverka till beskärande av allt
krångel, och han sökte, såvitt jag minns
rätt, att åtminstone frita folkpartiet från
bidrag till skapande av ett KrångelSverige.

Nu kanske man från reservanternas
sida säger att detta tabellsystem behöva
vi inte göra upp, utan vi kunna förfara
på ett annat sätt, och det är riktigt. Men
då måste man ha individuella löneuträkningar
för samtliga, och det blir
ännu värre än tabellsystemet.

Jag tror, inte, herr talman, att jag
behöver säga mera om verkningarna av
ett bifall till den folkpartistiska motionen.
Den omständigheten att de högre
tjänstemän, som i detta avseende själva
äro berörda av den, i det fall de behärska
lönesystemets verkningar, mycket
bestämt säga nej till en tillämpning
av detsamma, bör vara ytterligare ett
skäl, varför vi inte skola ge oss in på
ett dylikt kineseri.

Herr talman! Det är ytterligare en
punkt som berörts av reservanterna och
som gäller själva formen för förande
av förhandlingar mellan representanter
för de statsanställda och staten. På
den punkten ha vi i utskottet hänvisat
till att det för närvarande pågår en utredning
av de s. k. förhandlingsrättssakkunniga.
Dessa s. k. förhandlingsrättssakkunniga
ha studerat detta problem
ur alla tänkbara synpunkter, och
enligt en uppgift jag fått av dem ha vi
anledning räkna med att de inom den
närmaste tiden komma fram med förslag,
där alltså alla de aspekter på frågan,
som framkommit här i kammaren,
ha varit föremål för prövning. Under
sådana förhållanden tycker jag för min
personliga del, att vi inte skola binda
oss i dag för den eller den linjen i
fråga om formerna för förhandlingar
utan viil kunna avvakta förhandlingsrättssakkunnigas
förslag och därefter
ta ställning till detta spörsmål. Så ha
vi ju tidigare gjort när det gällt att i
detta hus handlägga spörsmål av denna
art. Vi ha inte förlorat därpå, och jag

108 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

tror inte att samhället eller de i dess
tjänst anställda förlora på att avbida
resultatet av de sakkunnigas utredning.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Det var en passus i herr Lindholms
anförande, som inte bör stå
oemotsagd. Herr Lindholm gjorde nämligen
gällande, att statstjänstemännen
fingo en lönereglering 1947, som gav
dem en väsentlig reallöneförbättring.
Jag tror det vore värdefullt om herr
Lindholm som ordförande på femte avdelningen
i statsutskottet, som har att
handlägga sådana spörsmål, litet bättre
satte sig in i dessa frågor. Sedan 1945
års statliga lönekommitté hade fört förhandlingar
med parterna blev resultatet
faktiskt, att för de lägre inkomsttagarna
bland tjänstemännen blev det en
lyftning, som, om jag sätter talet 100
som bas, i vissa fall gick upp till 112.
Emot detta är ingenting att erinra. Men
den andra gruppen, mellangruppen, för
den blev siffran 100 och för de högre
inkomsttagarna i vissa fall endast 89.
Under sådana förhållanden har man
inte rätt att här i kammaren stå och
säga, att löneregleringen 1947 åstadkom
en sådan lönelvftning, som herr Lindholm
i detta sammanhang vill göra gällande.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Kyling rör sig alltjämt
med procentsatser, under det att
jag talar om den lön, som utgick dels
till verkstadsarbetarna och dels till de
i samhällets tjänst anställda i samma
grupp. Det är då jag konstaterar, att
den lön, som utgick till verkstadsarbetarna
i den öppna marknaden, var
lägre än den de i samhällets tjänst anställda
hade. Men genom den löneglidning,
som ägt rum sedan dess, ha verkstadsarbetarna
kommit i närheten av
den lön, som i samhällets tjänst an -

ställda ha. Jag tror inte, herr Kyling,
att man gör full rättvisa genom att härvidlag
tala om procentsatser. Om en
person, som har 1 krona i timmen, får
50 procent i löneökning, och om en annan,
som har 2 kronor i timmen, får 30
procent i löneökning, kan det givetvis
sägas, att den som fått 30 procent på
2 kronor fått den minsta procentuella
ökningen. Det är det sättet att argumentera
jag riktade min anmärkning mot.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindholms inlägg innebär
alltså att femte avdelningens ordförande
anser, att de löneskalor som
för närvarande finnas inte äro rättvisa.
Jag har utgått ifrån att statstjänstemännen
fått sina löner utmätta i lönegrader
allt efter, som jag förut sade, vederbörandes
utbildning, ansvar och tjänsteställning.
Nu börjar herr Lindholm
göra gällande helt andra principer, vilket
jag måste konstatera bero därpå, att
herr Lindholm anser, att statstjänstemännen
i dessa lönegrader varit för
högt betalda.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Kyling nyss talade om något
annat än förra gången. Då talade han
om löneutvecklingen för verkstadsarbetarna
och de samhällsanställda och
rörde sig hela tiden med procentsatser.
Nu börjar han tala om utbildning och
att jag inte skulle ha fäst avseende vid
den saken. Skulle det inte vara möjligt
för herr Kyling att sätta sig in i den
diskussionsmetod jag vill ha fram, nämligen
att man får väga den levnadsstandard
motsvarande grupper ha i den
öppna marknaden med den levnadsstandard
samma grupper ha hos staten?
Det var den jämförelsen, herr Kyling,
jag ville göra. Jag vill säga, att det är
där man skall bedöma verkan av löneglidningen;
gör man det kommer man
till det resultat jag hänvisat till.

Onsdagen den 7 mars 1951 cm.

Nr 9. 109

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! I
den förevarande propositionen liksom
också i utskottsutlåtandet har uppgivits,
att de statsanställdas löner skulle
höjas med 32 respektive 33 procent.
Dessa procentsiffror ha givit anledning
till en rad missförstånd både i tidningspressen
och jämväl bland personer,
som man har anledning räkna med
skulle väl känna till dessa frågor, nämligen
riksdagens egna ledamöter, bland
vilka det förmodas, att de statsanställda
skulle erhålla en löneförbättring, som
skulle uppgå till dessa tidigare angivna
procenttal. Jag har velat begagna tillfället
att säga, att det inte förhåller sig
på det sättet. Och jag skulle vara särskilt
tillfredsställd om man från tidningarnas
sida ville göra klart, att löneförbättringen
inte har denna storleksordning.
Det är ju naturligt, att
människor som läsa sådana uttalanden
säga sig, att de statsanställda kommit i
ett utomordentligt bra läge, då de fått
en löneförbättring på över 30 procent
under det att andra grupper hålla på
att strida för att få 10 till 15 procent.
Nå, läget är inte nu sådant att de statsanställda
erhålla en löneförbättring av
denna storleksordning. Den uppgår inte
till mer än 18 å 19 procent av 1950 års
inkomst.

Nu kan man säga, att även denna
siffra mätt med vanliga mått är en mycket
hög siffra. Den är också, om man
ser den i relation till vad som kommit
flera andra grupper till godo genom
årets avtalsrörelser, en hög siffra.
Det är många grupper, som fått lov att
nöja sig med löneförbättringar, som
ligga omkring de 10 procenten. Vi veta
alla, att man utgått ifrån — tidigare i
varje fall — att de genomsnittliga löneförbättringarna
skulle stanna vid 12 å
13 procent på 1950 års inkomster. Anledningen
till att siffran är så mycket
högre här är ju den att det varit en
alldeles särskild utveckling på detta
område under de senare åren — eller
kanske rättare sagt att det inte varit

någon utveckling alls. Sedan den 1 juli
1947 ha lönerna legat helt stilla. När
man talat om en löneglidning på ungefär
en procent om året, så har den
gällt vissa grupper. Men för de lägre
statstjänarna är även denna siffra för
hög, ty den rör sig därvidlag om tiondelar
av procent per år från liden efter
den 1 juli 1947. Om man tar hänsyn till
vad som faktiskt skett — och ingen kan
gärna förneka löneglidningen på andra
områden — är det självklart, att förbättringarna
för statstjänstemännen
måste bli relativt stora.

Jag vill emellertid samtidigt härmed
framhålla, att de 18 å 19 procenten inte
innebära att de statsanställda härigenom
kommit fram till en reallöneförbättring
i förhållande till läget 1947,
som motsvarar den som kommit industriarbetarna
till del under samma tid.
Detta sammanhänger med att man inte
haft någon löneglidning på detta område.
Om man alltså utgår ifrån att den
lönesättning, som blev en följd av riksdagsbeslutet
1946 med dess ikraftträdande
den 1 juli 1947, var riktig — jag
vill inte utgå ifrån att riksdagen då fattade
ett felaktigt beslut — innebär det
ju att man inte kommit att uppnå samma
löneförbättringar som andra grupper
kommit att erhålla. Men jag vill
samtidigt inte förneka, att det ligger något
av berättigande i det som angivits i
propositionen och i utskottsutlåtandet,
nämligen att man nu fått en lika stor
reallöneförbättring som andra grupper
erhållit i årets avtalsrörelser. Man har
enligt min mening erhållit en del av vad
som släpat efter till följd av löneglidningen
under de gångna åren. Jag tror
därför att den meningsmotsättning, som
här förefaller föreligga mellan dem som
stå för utskottets utlåtande och dem
som stå för reservationen, närmast då
ifrån folkpartiets sida, inte innebär någon
motsättning i sak utan bara att man
kan se det hela från olika sidor, vilket
man ju ofta kan göra när det gäller frågor
av ekonomisk art.

Ilo Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 cm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Jag skall, herr talman, inte här i
kammaren ta upp frågan om de statsanställdas
löneläge i förhållande till löneläget
för andra grupper. Jag tror att
detta är sådana ting, som man har betydligt
större möjlighet att klara upp
objektivt i en liten krets. Är det så att
man skall behöva diskutera en löneavvägning
mellan olika grupper i en församling
på över 200 personer kan det
bli många olika meningar, och vi ha i
alla fall inte tid att börja dissekera en
löneavvägning mellan olika grupper
och vilka skäl, som tala för det ena löneläget
på det ena området och det
andra på ett annat område o. s. v. Jag
tror att det inte minst med hänsyn till
de förhandlingar som förts är tillräckligt,
att vi betrakta det som om man i
år fått som en reallöneförbättring motsvarande
den som kommit andra grupper
till del, men samtidigt konstatera,
att man gått miste om vad en del andra
grupper fått i form av löneglidning. Vi
skola emellertid beakta, att löneglidningen
inte kommit alla privatanställda
till del. Det finns många, som äro i
samma ställning som de statsanställda,
nämligen att de inte haft möjlighet till
löneglidning under avtalstiden, även
om det rått högkonjuktur, som det
nu gör.

Även om man alltså vågar göra det
konstaterandet, att den förbättring, som
nu kommer till stånd, innebär en realförbättring
i förhållande till 1947 i det
ögonblick lönerna träda i kraft — jag
förutsätter därvid också under en del
av innevarande år — kan man samtidigt
konstatera, att när man kommer
fram till slutet av året är sannolikt
denna realförbättring borta beroende
på de prisstegringar vi gå till mötes.
Det är emellertid intet speciellt förhållande
för statstjänarna, utan det blir
så för alla grupper, att i den mån prisstegring
inträder tar den bort en del av
de inkomstökningar, som ha inträtt
vid detta årsskifte.

Jag kanske i detta sammanhang får

lov att uttala min — och jag tror organisationernas
— tillfredsställelse över
att man nu kommit till ett system, som
innebär att lönen fastställes för ett år
framåt för statstjänstemännen lika väl
som detta sker på andra områden. Vi
äro medvetna om att det kan betyda, att
de löner man får när uppgörelsen träffas
inte äro lika mycket värda vid årets
slut, detta så länge vi leva i en tid då
det förekommer inflationistiska tendenser.
Men samtidigt måste man göra
klart för sig — särskilt med anledning
av den motion kommunisterna väckt —
att överenskommelsen träffades under
förutsättning att lönerna skola gälla
oförändrade under hela året. Att man
ovanpå detta skulle ha en indexreglering
av lönerna allteftersom priserna
stiga är inte verklighetsbetonat. Skulle
man haft indexreglerade löner, hade
man fått nöja sig med en mindre löneförbättring
vid årets början för att sedan
bygga upp en större löneförbättring
efter hand som prisstegring inträder.
Så hade det kommit att bli på
det speciella område vi nu diskutera
men också inom det privata näringslivet,
eftersom ju både staten och enskilda
arbetsgivare givetvis bedöma hur
mycket de få betala ut i form av högre
lön inte bara vid det tillfälle då man
träffar överenskommelsen utan också
för en tid framåt, i detta fall ett år.

Jag skulle, herr talman, sedan vilja
säga några ord om en passus, som förekommer
i propositionen, där det sägs,
att då man nu övergår till årlig reglering
av de statsanställdas löner skall
man i det sammanhanget avväga löneläget
med hänsyn till vad som gäller på
andra områden. Det anföres vidare, att
den nuvarande tjänsteförteckningskommitténs
arbetsuppgift skulle med hänsyn
härtill endast vara att inom ramen
för den nuvarande lönesättningen ompröva
särskilda tjänsters inbördes placering.
Det sägs också i propositionen,
att föredragande departementschefen,
civilministern, har framhållit detta vid

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

111

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

förhandlingarna med statstjänstemannens
huvudorganisationer. Jag vill inte
på något sätt förneka, att detta har
framhållits, det är ju så att vid förhandlingar
framhållas många ting från båda
parter. Att jag tog upp saken är bara
för att göra det konstaterandet, att det
inte föreligger någon överenskommelse
om att man skall betrakta dessa saker
på detta sätt statsmakterna och organisationerna
emellan. Det är ett ensidigt
uttalande från civilministerns sida, och
vi måste givetvis vid de förhandlingar,
som komma att försiggå vid en revision
av tjänsteförteckningen, förbehålla
oss rätt att vidhålla krav även på generellt
betonade löneförbättringar. Det är
ett spörsmål, som inte har aktualitet i
den meningen att det i år blir resultat
av förhandlingar. Däremot kan det bli
aktuellt nästa år.

Herr talman! Jag kommer sedan till
de synpunkter, som framhållits i de
motioner, som kommit från borgerligt
.håll. I dessa har det bl. a. sagts, att den
skillnad som nu finns i det rörliga tilllägget
på 32 och 33 procent mellan
vissa tjänstemannagrupper skulle vara
omotiverad. Man säger också, att det
för framtiden inte bör vara så, att det
skall vara någon skillnad i det rörliga
tilläggets storlek med hänsyn till hur
lönen utgår för de anställda. Min syn
på denna sak är den, att skillnaden är
ur ekonomisk synpunkt bagatellartad
— det tror jag alla kunna hålla med
om — tv det betyder i värsta fall inte
mer iin sju kronor, och tar man hänsyn
till skatten för de tjänstemän det kan
gälla kommer man ner till fem kronor
per månad. Det är alltså en sak, som
det inte kan vara anledning att bråka
så mycket om.

Min inställning till detta spörsmål är
emellertid vidare den att man bör sträva
efter att komma ifrån rörliga tillägg
av den storleksordning vi nu ha. Det är
orimligt att ha en grundlön och sedan
ett rörligt tillägg på 33 procent och
nästa år kanske 10 procent eller mera,

varigenom vi så småningom i varje fall
teoretiskt kunna komma i en situation,
där vi ha ett rörligt tillägg, som utgår
med samma belopp som lönen. Det rörliga
tillägget bör därför så småningom
bortarbetas. Därmed försvinner den
tvistefråga, som uppstått om olika procenttal.

Men även om man tar bort det rörliga
tillägget är det klart, att frågan om
olika storlek av löneökningarna står
kvar. Och då vill jag säga, att det inte
kan betraktas som något en gång för
alla givet att löneförbättringen för alla
tjänstemän skall år efter år vara lika
stor i procent räknat. Detta måste bedömas
med hänsyn till den utveckling
som ägt rum; man får bedöma det med
hänsyn till om levnadskostnaderna stigit
lika mycket för dem som ha en hög
lön som för dem som ha en låg sådan.
Man får ta hänsyn till löneutvecklingen
för andra jämförbara grupper ute i den
öppna arbetsmarknaden.

När högern i sin motion säger, att
det skulle råda allmän enighet om nödvändigheten
av att öka differentieringen
vid lönesättningen, skulle jag på den
punkten vilja säga, att detta kan man
inte med fog göra gällande. Det råder
väl i stället mycket delade meningar om
huruvida skillnaden skall ökas eller
minskas mellan olika gruppers löner. I
ett fall råder det samstämmighet om
motsatsen till vad som framhålles i högermotionen,
nämligen att kvinnolönerna
skola höjas så, att de komma i bättre
paritet med männens löner. Detta betyder
inte att man ökar utan i stället
att man sammanpressar löneskillnaden
mellan olika grupper. Och har man den
uppfattningen, som väl högern också
företräder, kan man inte göra ett principuttalande,
som skulle innebära att
här skulle föreligga en allmän uppfattning
om att man skall öka differentieringen
i stiillet för att i vissa avseenden
minska densamma. Samma skäl kan
anföras i fråga om den inbördes lönesättningen
olika mansgrupper emellan

112

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

och olika kvinnogrupper emellan. Det
är en fråga som, såvitt jag förstår, måste
hållas öppen och som man måste pröva
vid varje tillfälle då det är aktuellt att
förhandla om lönesättningen, lika väl
hållas öppen och som man måste pröva
densamma allt efter de förhållanden,
som i den eller den situationen föreligga.
Jag måste beteckna det såsom
högst anmärkningsvärt, att man här
från högerns sida vill ha ett uttalande
av riksdagen, som skulle binda de
olika organisationerna vid en viss framtida
lönepolitik. Jag kan inte tänka mig,
att den organisation herr Kyling i fackligt
avseende företräder skulle vara beredd
att acceptera ett sådant beslut från
riksdagens sida.

Sedan har det, herr talman, här tagits
upp några andra frågor, som ju inte
direkt sammanhänga med den överenskommelse
som nu träffats, utan som väl
äro frågor på litet längre sikt. Det har
anförts, att man borde ha möjligheter
att inrätta ett särskilt förhandlingsorgan,
som skulle företräda staten vid
förhandlingarna med tjänstemännen.
Det har därvidlag dels som mönster anförts
statens avtalsnämnd, som deltar i
förhandlingarna när det gäller kollektivanställda
hos staten, och dels ha
som mönster angivits de förliandlingsorgan,
som förekomma på den öppna
arbetsmarknaden. Jag tror inte att man
skall dra några bestämda paralleller
med dessa förhandlingsorganisationer
och vad som kan vara lämpligt på nu
förevarande område. Vi skola nämligen
göra klart för oss, att anledningen till
att man fått särskilda förhandlingsorgan
i den öppna marknaden varit
den, att man velat få en central överblick
över hur lönerna skola sättas.
Detta är den primära anledningen till
de särskilda förhandlingsorganens tillkomst.
Här har man ju redan denna
överblick genom att förhandlingarna
föras direkt med Kungl. Maj:t. Man behöver
sålunda inte inrätta något förliandlingsorgan
för den uppgiften. Jag

måste då fråga mig vad det skulle vara
för anledning att inrätta ett särskilt
förhandlingsorgan.

Vad gäller statens avtalsnämnd var
det tidigare så, att varje verk förhandlade
för sig. Emellertid ansåg staten —
och organisationerna hade samma uppfattning
— att det vore bra att få en
samordning så att man finge enhetliga
förmåner de olika grupperna emellan.
Därför inrättades avtalsnämnden. Men
avtalsnämnden har icke möjlighet att
sluta avtal eller att som likaberättigad
part deltaga vid förhandlingarna, såsom
högermotionen angiver, utan dess
uppgift är att biträda vid förhandlingarna
och söka få till stånd en samordning.
Jag konstaterar att här finnes ej
samma behov av centralisering; den är
redan för handen.

I övrigt kan jag, som jag sade tidigare,
icke se att det finnes någon speciell
anledning att inrätta ett förhandlingsorgan.
Ur vår synpunkt vore det
högst olämpligt att föra förhandlingar
med ett organ, som ej hade hundraprocentigt
ansvar. Det måste vara angeläget
för organisationerna att förhandla
med ett organ, som har möjlighet alt
angiva hur långt man vill gå utan att
först behöva fråga något annat organ
hur långt man får lov att gå. Ett annat
system blir på lång sikt ohållbart.

Sedan har det också framhållits, att
man skulle kunna ha en parlamentarisk
representation vid sidan av Kungl.
Maj:t vid dessa förhandlingar. Det är
möjligt att det skulle kunna vara bra,
men jag är icke alldeles säker på det.
I varje fall är jag icke utan vidare beredd
att giva min röst för det.

Slutligen har framhållits, att det
skulle ha särskild betydelse, om man
kunde få möjlighet att förhandla genom
förlikningsman också på detta område.
Jag måste säga att det har väl
ändå en ganska underordnad betydelse.
Vad som har särskild betydelse är ju
att parterna söka förstå varandra, att
man från statsmakternas sida försöker

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 113

Grunderna för höjning av löner

förstå de svårigheter, som de statsanställda
kunna ha, söker förstå de yrkanden
som framställas och söker så
långt som möjligt gå dessa yrkanden
till mötes. Har man icke denna inställning
från arbetsgivarparten att försöka
träffa en överenskommelse, kan jag ej
se att en förlikningsman i denna situation
skulle ha stora möjligheter att
åstadkomma bättre resultat. Likadant
är det om arbetarparten icke skulle ha
en önskan och vilja att komma fram
till en överenskommelse.

Även om det kan riktas erinringar
mot det förslag, som kommit fram i
fråga om löneförbättring för de statsanställda,
måste jag för min del deklarera,
att vi icke ha anledning att tvivla
på den ärliga vilja som funnits hos
dem, som ha haft att som förhandlande
motparter söka komma fram till bästa
möjliga resultat ur allmän synpunkt.
Med hänsyn också till detta kan jag icke
finna att det nu har någon aktualitet att
taga upp frågan om förhandlingar genom
förlikningsmän på detta område.
Jag tror, icke minst med hänsyn till
den brist vi ha på förlikningsmän, att
de kunna användas på bättre sätt inom
områden där det föreligger större behov
än här. Det är möjligt att förhållandena
kunna ändras, men då får
ståndpunkt till denna fråga tagas när
sådana ändrade förhållanden träda in.

Slutligen skulle jag beträffande de
frågor jag sist nämnt vilja säga, att det
ju är sådana ting, som man behandlar
inom förhandlingsrättsutredningen. Det
skulle väl med hänsyn till detta vara
ganska olämpligt, om riksdagen på sätt
som förordats från folkpartiets och högerns
sida skulle göra uttalanden, som
skulle binda förhandlingsrättskommittén
vid en viss ståndpunkt. Det är bra
mycket trevligare om denna kommitté
får pröva de olika vägar, som kunna
finnas för att komma fram till ett resultat,
och att detta resultat på vanligt
sätt förelägges riksdagen för prövning.
Om förslaget från folkpartiets och hö -

enligt statens löneplansförordning m. m.

gerns sida då icke bedömes tillfredsställande,
har man möjlighet att göra
ändringar. Men att nu fatta beslut, som
skulle innebära att kommitténs ledamöter
skulle känna sig skyldiga att gå de
vägar som förordas och måhända lämna
vägar som enligt kommittéledamöternas
mening vore bättre, det förefaller otillfredsställande.
Jag förvånar mig framför
allt över att herr Kyling såsom en
framstående företrädare för en av de

stora tjänstemannaorganisationerna på

detta sätt skulle vilja vara med om att
binda denna tjänstemannaorganisations
representanters ställningstagande i kommittén,
detta så mycket mer som den
organisation herr Kyling företräder i
fackligt avseende ju också är i kommittén
företrädd av både många och mycket
framstående representanter.

Herr talman! Allra sist skulle jag
vilja säga, att beträffande den överenskommelse
som träffats och som vi nu
ha att behandla kan det, såsom alltid
är fallet i lönefrågor, råda delade meningar.
Den föreligger emellertid, och
den ger obestridligen i det aktuella läget
en välbehövlig löneförbättring för
de statsanställda. Att den sedan ej ger
så mycket, att man återvunnit 1947 års
relation i förhållande till andra grupper,
kan man beklaga. Men å andra sidan
får man på detta område liksom
på många andra taga hänsyn till föreliggande
speciella förhållanden.

Frågan är givetvis: Vad skall ske i
framtiden? Jag måste bekänna att det
är ej utan en viss oro vi se framtiden
an. Vi veta att det under de kommande
månaderna kommer att bli ganska betydande
ytterligare prisstegringar. Vi
veta också att de svårigheter och de besvärligheter,
som förelågo redan vid
årsskiftet, måhända komma att ökas ytterligare
samt att högkonjunkturen
kommer att bestå och måhända ytterligare
uppdrivas på grund av det läge
vi ha ute i världen. Detta i sin tur
leder till att stora grupper på andra
håll också under innevarande år kun -

S — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

114 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

na räkna med att få sina löner förskjutna
uppåt genom löneglidning. Det
är klart att det kommer att föda förväntningar
om löneförbättringar för tiden
därefter också på andra områden,
bland annat för dem som icke fått del
av denna löneglidning. Om detta då
skall förverkligas löper man risk att få
en fortsatt inflationsartad utveckling,
som undan för undan skulle komma att
försämra läget för de statsanställda
grupperna. Jag skulle därför vilja uttala
den förhoppningen, att genom de
åtgärder som regeringen vidtagit eller
kan komma att vidtaga det skall vara
möjligt att komma ifrån den kraftiga
förskjutning, som tid efter annan ägt
rum i pris- och löneläget. Jag tror att
man kan räkna med de statsanställdas
bestämda stöd åt alla de olika åtgärder,
som kunna vara möjliga, därför att
man har från denna grupps sida funnit,
att det icke är möjligt att i fråga
om löneutvecklingen konkurrera med
andra grupper under tider av en högkonjunktur
av det slag vi nu ha och
med de allvarliga inflationstendenser
som vi nu hålla på att uppleva.

Herr LARSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Den siste ärade
talaren sökte göra gällande, att ett
bifall till vårt yrkande i fråga om en
parlamentarisk sammansättning av förhandlingsorganet,
därvid olika meningsriktningar
borde vara representerade
vid förhandlingarna, skulle vara
ett obehörigt ingrepp på det uppdrag,
som förhandlingsrättssakkunniga fått
sig anförtrott. Jag ber genast att få
framhålla, att det ingalunda varit vår
mening. Vi respektera i högsta grad
de förhandlingsrättssakkunnigas arbete.
Vi betrakta det med desto större
sympatier, som det i viss mån fullföljer
meningar som från vår sida tidigare
i riksdagen uttalats. Av allt vad
jag förnummit ryktesvis vågar jag säga,
att det är med intresse och sympati vi

avvakta resultatet av dess arbete. Denna
aktning och sympati får dock ej utsträckas
därhän, att vi skulle undertrycka
meningar, som grundas på lång
erfarenhet ifrån offentliga förhandlingar
på annat område, i så måtto att vi
tro det skulle vara nyttigt, om vid sådana
förhandlingar olika meningsriktningar
inom riksdagen bleve representerade.
Jag tycker att man har något
för stora pretentioner på att vi skola
taga vår meningsfrihet och vårt fria
förnuft till fånga när det gäller att bedöma
dessa ting.

Jag ber att få vidhålla vårt yrkande
på denna punkt.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet därför att
herr Henriksson riktade några påståenden
direkt mot mig. Därpå vill jag
gärna ingå i svaromål.

För det första säger herr Henriksson,
att det är underligt att Kyling, som
företräder en tjänstemannaorganisation,
i detta fall vill vara med om att binda
det så, att en differentiering av det rörliga
tillägget ej får äga rum för framtiden.
Jag trodde icke att vi behövde
diskutera det i denna kammare, ty herr
Henriksson är väl medveten om att den
organisation jag tillhör hela tiden kämpat
för att förhindra en differentiering
av det rörliga tillägget.

Den andra fråga herr Henriksson tog
upp var när han också uttalade sin förvåning
över att jag ville vara med om
tillskapandet av ett förhandlingsorgan.
På denna punkt vill jag bara påpeka,
att vi ha i den reservation som jag
själv är med om yttrat följande: »Under
hand har det emellertid meddelats
att förhandlingsrättssakkunniga beräknas
komma att slutföra sitt uppdrag
under innevarande år och att dessa
sakkunniga komma att ägna sin uppmärksamhet
åt här berörda problem.
Utskottet finner sig under dessa förutsättningar
icke nu böra tillstyrka sär -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 115

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

skild utredning enligt motionernas yrkande
men understryker vikten av lösningar
enligt motionernas förslag inom
den närmaste framtiden.»

Det är ett klart uttalande från vår
sida att vi överlämna till de förhandlingsrättssakkunniga
att taga ställning
till detta problem. Jag har alltså icke
på något vis, herr Henriksson, bundit
förhandlingsrättskommittén. Jag respekterar
de personer som sitta där.
Därför överlämnar jag med förtroende
åt dem att utforma denna sak. Jag kan
helt privatim meddela herr Henriksson,
att jag under hand fått reda på att
de sakkunniga äro inne på just de tankar,
som vi i reservationen framfört.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Kyling ber jag
först få säga, att vilka olika tankar som
förhandlingsrättssakkunniga äro inne
på i detta sammanhang känner jag också
ganska väl, eftersom jag själv deltar
i utredningen. Herr Kyling behöver
icke i detta avseende giva några speciella
upplysningar.

Sedan skulle jag emellertid vilja säga
att jag förmenar givetvis icke vare sig
herr Kyling eller herr Larsson i Stockholm
att ha vilken uppfattning som
helst i fråga om det parlamentariska
inflytandet vid förhandlingarna, i fråga
om anlitande av förlikningsman eller
i fråga om inrättandet av ett förhandlingsorgan.
Herrarna må göra alla uttalanden
som herrarna kunna anse
lämpliga i riksdagen. Men vad jag vänt
mig mot är att riksdagen såsom sådan
skulle ställa sig bakom de uttalanden,
som framkomma i reservationerna. Det
är ju alldeles uppenbart, att om riksdagen
gör ett förhandsuttalande innan
kommittén slutfört sitt uppdrag, så
måste detta av kommitténs ledamöter
betraktas såsom om riksdagen ville
ordna det på detta sätt. Även om det
finns andra linjer att följa vid utredningen,
skulle man, därför att riksda -

gen beställt en viss lösning, få lov att
frånfalla de kanske mera förnuftiga
synpunkter som man kan ha på detta
spörsmål. Det gäller icke bara i dessa
speciella frågor utan är en allmän princip,
att riksdagen icke bör göra beställningar
hos utredningar som arbeta.
Man kan anföra synpunkter, men
man bör vänta med ställningstagandet
tills utredningskommittén framlagt sitt
resultat.

Beträffande herr Kylings påpekande
om TCO:s inställning till differentieringen
av det rörliga tillägget vill jag
icke förneka, att det är riktigt. Men jag
sade att det är möjligt att vi komma
ifrån det rörliga tillägget helt och hållet.
Det är ett önskemål från vår sida
att göra det så snart som möjligt. Herr
Kylings ståndpunkt måste rimligtvis
betyda, att man över huvud taget icke
vill ha den sammankrympning, som det
nu är fråga om, utan vill bibehålla det
som det nu är för all framtid och därigenom
också förhindra den sammankrympning
mellan kvinnolöner och
manslöner, som vi alla äro eniga om
att den måste ske.

Herr KYLING (kort genmäle): Jag
skall bli mycket kort. Jag ber bara herr
Henriksson att läsa s. 15 mitt på sidan
i utskottsutlåtandet. Där hävdas principen
om det rörliga tilläggets uppgift
vid lönesättningen. När, herr Henriksson,
vi komma ifrån ett rörligt tillägg,
då behövs icke heller denna diskussion.

Herr LARSSON i Stockholm (kort genmäle)
: Herr Henriksson vill vänligen
tillåta oss att ha vår åsiktsfrihet och
även propagera för våra åsikter för att
till äventyrs övertyga varandra i riksdagen
om riktigheten därav. Men om
vi skulle kunna övertyga riksdagens
flertal därom, då överskrida vi gränsen
för det parlamentariskt passande
enligt herr Henrikssons mening. Riksdagen
bör alltså underordnas en utredning.
Jag kan icke dela den meningen.

116 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

statens löneplansförordning m. m.

Grunderna för höjning av löner enligt

Jag har redan sagt att jag icke därmed
avser att i någon mån binda förhandlingsrättssakkunnigas
arbete, vars resultat
jag med största intresse avvaktar.
Jag kommer att med sympati pröva
alla de olika alternativ, som de sakkunniga
kunna finna anledning att framlägga.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr Larsson framställde det på det
sättet som om jag skulle ha tidigare
sagt, att riksdagen skulle underordna
sig en kommitté. Jag har icke sagt
detta. Jag har bara framhållit, att
därest riksdagen skulle besluta enligt
reservanternas förslag, är det uppenbart,
att då binder den kommittén i
dess arbete. Det var detta jag ville att
man skulle göra klart för sig.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
skall genast anknyta till vad herr Henriksson
sade alldeles nyss, att riksdagen
icke borde binda en kommitté, som
har att utreda detta mycket viktiga
spörsmål. Jag för min del skulle vilja
säga, att det vore förvånande om icke
riksdagen redan nu hade någon mening
i denna sak. Det är dock riksdagen som
skall besluta i dessa stora anslagsfrågor.
I nuvarande situation, när riksdagen är
skjuten åt sidan, borde i rimlighetens
namn kunna sägas, att riksdagen har
största anledning att rent principiellt
uttala sig i den riktning, som föreslagits
i reservationen av herr Ohlon in. fl.

Jag vill också i tydlighetens namn
säga att denna reservation härrör icke
från folkpartiet utan även bondeförbundet
har med sina samtliga ledamöter
i statsutskottet biträtt reservationen.
Jag är alltså för en gångs skull på
samma linje som herr Rubbestad, vilket
gläder mig mycket.

Herr Henriksson var även inne på
frågan om differentieringen, och den

replikväxling som vi nyss hörde gav ju
en anledning för oss att se in i framtiden.
Han sade i sitt första anförande,
att differentieringen efter procenttalen
32 och 33 var en bagatell; det betydde
blott högst 7 kronor per månad utan
skatteavdrag, och med skatteavdrag
blev det mindre.

Men om herr Henriksson anser det
vara en bagatell med differentieringen,
varför höll herr Henrikssons egen organisation
då så oerhört hårt på denna
differentiering? Det är möjligt att statsrådet
Lingman så här efteråt i kammaren
skulle kunna avslöja, att man kunde
ha hyst vissa förhoppningar om ett 33-procentigt tillägg över hela linjen, om
inte statstjänarkartellen hade låst sig
för en differentiering som från början
var mycket högre, men som sedan
krympte samman till denna bagatell.

Jag vet inte vad medlemmarna i herr
Henrikssons organisation komma att
säga, när de så småningom få reda på
hur hårt denna differentiering drevs
och hur man höll fast vid denna bagatell.

Herr Henriksson var sedan också inne
på folkpartisternas i statsutskottet
förslag till utlåtande rörande den s. k.
reallöneförbättringen, där vi säga följande: »Även

om Kungl. Maj:ts förslag med
den tillämpade beräkningsmetoden leder
till en reallöneförbättring, innebär
förslaget endast en partiell kompensation
för de grupper, som under lönestoppsåren
och tidigare fått vidkännas
eftersläpning. Detta förhållande belyses
särskilt vid en jämförelse med den löneglidning,
som under samma tid ägt
rum på den allmänna arbetsmarknaden.
»

Men vad gjorde herr Henriksson
reellt i sitt yttrande här i kammaren
annat än biträdde detta uttalande? Det
framgick ju ganska klart. Han betonade,
att man vid en jämförelse med
årets avtalsrörelse kunde säga, att överenskommelsen
mellan de statliga perso -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 117

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

nalorganisationerna och regeringen var
tillfredsställande, men han sade samtidigt
att det fortfarande förelåg en eftersläpning
i statstjänarlönerna på grund
av att statstjänstemännen ha fått vidkännas
ett vattentätt lönestopp, medan
andra grupper under lönestoppsperioden
haft löneglidningar av sådan storleksordning,
att de icke ha kunnat
återhämtas av statstjänstemännen vid
löneförhandlingarna i år.

Det har ju stått i tidningarna vad
statstjänstemannaorganisationerna från
början krävde. Det var inte 32—33 procent.
Det är naturligt, att det måste ha
varit mera. Regeringsförslaget låg ju
från början, efter vad jag hört, vid 28
procent, och statstjänstemännen krävde
genom sina organisationer, om jag
inte minns fel, 45—47 procent. Det säger
ju en del. Man kan utgå ifrån att
statstjänstemännen inte ■—- trots att det
kan låta litet egendomligt — ställde
krav, som inte kunde mycket sakligt
motiveras. I dessa första lönekrav ingick
även krav på kompensation för
den eftersläpning i lönehänseende, som
dessa tjänstemannagrupper hade fått
vidkännas.

Det anförande, som herr Henriksson
här höll, var på denna och på vissa
andra punkter sådant, att jag för min
del kan biträda detsamma. Men jag förstår
inte att inte herr Henriksson då
vill biträda vår reservation. Jag instämmer
också i herr Henrikssons maning
till pressen att inte ständigt och jämt
tala om dessa procenttal utan att samtidigt
nämna det hittillsvarande, 12 procent,
vilket egentligen har legat under
det avtal, som statstjänstemännen haft.
Jag kan här erinra om att statstjänarna
egentligen borde ha haft 15 procent.
Om vi hålla oss till dessa 15 procent
och med utgångspunkt därifrån se på
ökningen i procent vid årets avtalsrörelse,
finna vi att ökningen är mycket
måttlig. Det är en höjning från det
gamla avtalsläget och till nuläget på
mellan 15 och 10 procent. För de grup -

per, som ha 32 procent på hela sin lön,
är höjningen bara 15,i procent.

Det har tidigare i denna kammare
mellan herr Lindholm och herr Kyling
förts en liten debatt om huruvida man
skall jämföra procenttalen eller de nominella
talen. Jag fick därvid den uppfattningen
att de så att säga talade i
olika plan. Herr Lindholm höll sig till
grupper, som man direkt kan jämföra
och som statsmakterna jämföra vid löneförhandlingar,
nämligen de som motsvara
nionde lönegraden i den statliga
löneplanen. Det är givet att det ur arbetsgivarsynpunkt
är av stor betydelse
att jämföra dessa grupper. Men vid sådana
jämförelser håller man sig i regel,
såvitt jag förstår, till lönerna i ortsgrupp
3, och den statliga löneplanens
spännvidd mellan högsta och lägsta
dyrort är 16 procent, medan däremot
lönerna på den privata arbetsmarknaden
ha en mycket större spännvidd.
Detta betyder, att det kanske inte är
riktigt att säga att lönerna för statstjänstemän
i 9 lönegraden, bosatta i
Stockholm eller på övriga dvrorter, nu
äro fullt jämförbara med motsvarande
gruppers på den allmänna arbetsmarknaden.
Lönerna för industriarbetarna
och sådana grupper, som man i vanliga
fall jämför dem med, ha nämligen helt
säkert i Stockholm legat högre vid alla
löneregleringar än för motsvarande
tjänstemannagrupper.

Herr Kyling å sin sida hade från sin
utgångspunkt rätt i att det givetvis inte
hade skett en reell löneförbättring och
inte ens ett återställande av reallönen
för de grupper, som ligga i högre lönelägen,
dvs. för mellangrupperna och
för de högre upp liggande grupperna.
Jag fick emellertid det intrycket av herr
Lindholms anförande, att han ansåg
det vara fullt rikligt alt i nuvarande
liige söka åstadkomma eu inkomstutjämning
med utnyttjande av det lönestopp
som rått för statstjänstemännen.
Han ansåg, att man inte bara skulle
jämföra med den procentuella höjning -

118 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

en på den allmänna arbetsmarknaden
utan även se till de nominella lönebeloppen.

Där kommer man omedelbart in på
vad lierr Henriksson sade i sitt anförande
—• ett anförande som, det vill
jag ärligt säga, i stället borde ha hållits
av statsutskottets femte avdelnings
ordförande, eftersom det var fullständigt
klarläggande. Av detta anförande
framgick, att man inte kan hålla på
att räkna med dessa höga procenttal.
Herr Henriksson var tydligen till skillnad
från regeringen mycket pessimistisk
när det gäller den framtida utvecklingen.
Han kom nämligen fram
till att vi så småningom rent av skulle
kunna få procenttal på 100 procent,
dvs. lika stora som lönerna, och han
fann detta orimligt. Det var den mest
nattsvarta pessimism jag hittills hört i
denna kammare, när det gäller prisutvecklingen.
Herr Henriksson menade
naturligtvis, att vi ganska snart skulle
komma i det läget, att vi så att säga
måste baka in större delen av dyrtidstillägget
i grundlönerna, och det håller
jag med honom om.

I det sammanhanget kommer man
helt naturligt in på frågan om man
skall företa en ny lönereglering, en ny
avvägning av lönerna. Jag måste då
säga, att herr Lindholm och herr Henriksson
ha rätt i att man i ett sådant
läge måste kunna ta under omprövning
löneläget för olika befattningar, d. v. s.
göra en avvägning med hänsyn till utvecklingen
på arbetsmarknaden och
även med hänsyn till andra faktorer.
Men om vi i nuvarande läge gå fram
med större differentiering av procenttalen,
så föregripa vi en sådan lönereglering.

Sedan tog herr Larsson i Stockholm
upp den fråga, som herr Englund har
väckt en motion om i första kammaren,
nämligen frågan om tjänstledighetsavdragen
och löneuträkningen för vissa
statstjänstemän, som befinna sig i sådana
lönelägen, att de råka ut för

maximering av det rörliga tillägget,
alltså statstjänstemän med en grundlön
på 1 200 kronor i månaden eller däröver.
Herr Lindholm bemötte herr Larsson
i Stockholm på den punkten och
räknade upp en hel mängd skäl till att
man inte kan gå med på en sådan reform,
som föreslagits i herr Englunds
motion. Herr Lindholm aktade sig dock
visligen för att tala om att de tabeller,
som han minst sagt satte skräck i kammarens
ledamöter med, rörde lönerna
för sådana befattningshavare, som befinna
sig i 31 löneklassen och klasserna
däröver. Det är med andra ord sådana
lönelägen, som förekomma relativt
sällan vid löneuträkningarna inom
förvaltningen och som dessutom måste
kombineras med A- eller B-avdrag. Det
är därför fullkomligt onödigt att hos
civildepartementets mycket duktiga
personal skapa fram argument för påståendet
om de fantastiska möjligheterna
till tabellraseri, som här skulle
föreligga. Jag är övertygad om att man
överallt, där man inte vill genomföra
en rättvis reform, kan hitta på att
säga, att det tvingar fram en mängd
krångel. I själva verket fordras det på
detta område ingenting annat än en
mycket enkel uträkning av de befattningshavare,
som syssla med dessa
frågor. Man drar helt enkelt grundavdraget
från grundlönen, och om denna
sedan understiger 1 200 kronor, så lägger
man på det procenttal som gäller.
Den uträkningen måste man väl i rimlighetens
namn kunna fordra att även
en tjänsteman i ganska låg lönegrad
skall kunna klara av utan tabeller, om
den till äventyrs behöver göras.

Jag vill också säga, att det kanske
inte är så små summor det här gäller.
Med de nya procenttalen kan det komma
att röra sig om 80 kronor i månaden
för den tjänsteman som omnämnes
i herr Englunds motion. Man kan
väl också säga, att även om det är fråga
om tjänstemän, som ligga i högre
lönegrader, får man väl ta konsekven -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

119

Grunderna för höjning av löner enligt statens löncplansförordning m. m.

serna av denna anordning, om det är
en rättvis sak.

Vi få hoppas — vilket också kan utläsas
i reservationerna, åtminstone om
man läser litet mellan raderna — att
detta går att genomföra med det snaraste.
Måhända kan det dock inte bli
ordnat förrän den 1 juli i år i samband
med chefslöneregleringen.

Den lönereglering, som vi här ha att
ta ställning till, tror jag har kunnat accepteras
av personalorganisationerna
därför att man har ansett, att det finns
så mycket att ta igen från lönestoppsåren,
att man inte kan begära att få
alltihop på en gång. Man räknar i stället
med att man vid de årliga förhandlingar,
som tydligen skola komma till
stånd, skall kunna så att säga hinna
i fatt sig själv och i förhandlingshänseende
komma i paritet med grupperna
på den privata arbetsmarknaden.

Nu har herr Senander intagit position
vid talarstolen, och jag skall därför
ge honom en liten bit att tugga
på. Jag erinrar om att kommunisterna
i en interpellation om indexberäkningen
på hösten 1949 mycket kraftigt
apostroferade den löntagarorganisation
som jag tillhör, därför att denna
organisation ungefär vid samma tidpunkt
som debatten pågick i riksdagen
hade uttalat sig för en anordning, som
innebar att vi skulle släppa anknytningen
till levnadskostnadsindex. Herr
Hagberg i Luleå, som den gången förde
ordet, förklarade att han tyckte att
detta förslag var alldeles ypperligt.
Det var ett bevis på att man allmänt
borde släppa kontakten med den underliga
indexberäkningen.

I år kan man emellertid konstatera
att kommunisterna — sedan organisationerna
ha släppt anknytningen till
index — omedelbart hoppa över på
den motsatta linjen och säga, att nu
måste vi ha anknytning till index. Nu
är detta index tydligen så rättvisande,
att man anser sig kunna gå den vägen.
Man kan väl inte ha mer än en upp -

fattning om det förfaringssättet, och
den uppfattningen behöver jag inte uttala.
Kammarens ledamöter veta säkerligen
själva vilken den är.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
som herr Nililfors här har anfört mot
oss kommunister var sannerligen inte
mycket att tugga på. Vi ha nämligen i
vår motion icke pläderat för någon återgång
till anknytningen av lönerna till
index. Vi ha endast begärt i motionen
—- och jag tycker att herr Nihlfors borde
ha läst den, åtminstone yrkandet i
densamma, innan han kommer med sin
kritik — att om index stiger till 180
och står kvar på denna höjd vid kvartalets
slut, skola nya förhandlingar tagas
upp i syfte att åstadkomma en extra
löneförhöjning, som ger full kompensation
för levnadskostnadsstegringen.

Vi ha formulerat kraven i vår motion
just med tanke på att vi betrakta det
som ofrånkomligt att man nu går ifrån
anknytningen av lönerna till index.
Därför ha vi i motionen fastställt ett
tak och yrkat att om detta uppnås, skall
det bli nya förhandlingar mellan parterna
i syfte att kompensera fortsatta
prisstegringar.

I övrigt vill jag säga, att det nog inte
tjänar någonting till att dölja det förhållandet,
att det inte finns någon anledning
för statstjänarna att uppstämma
lovsånger till det löneförslag, som nu
behandlas. Jag tycker inte heller att de
anföranden som här hållits i denna
fråga äro ett uttryck för den känslan,
att statstjänarna mottaga förslaget med
någon större glädje. Till och med den
socialdemokratiska tidningen Ny Tid i
Göteborg konstaterar i en ledare, att
förslaget har mottagits utan entusiasm
bland statstjänarna.

Det är det minsta som kan sägas. Det
råder nämligen en dov förbittring över
statsmakternas bristande vilja att reparera
de misstag och försyndelser, som
sedan många år tillhaka ha begåtts mot

120 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

särskilt de lägre statstjänarna. Jag kan
inte heller finna annat än att denna förbittring
är rättmätig. De löften som gåvos
vid löneregleringens genomförande
ha icke uppfyllts. Jag ber att få erinra
om att riksdagen icke hade några invändningar
att göra mot ett uttalande
av 1945 års lönekommitté av den innebörden,
att det rörliga tillägget skulle
ha en sådan funktion, att det inte bara
skulle anpassa lönerna till förändringarna
i levnadskostnadsnivån utan också
till förändringarna i den allmänna inkomstutvecklingen.
Intetdera av detta
har emellertid inträffat. Statsmakterna
åstadkommo i stället år 1947 en överenskommelse
med statstjänarnas förhandlare
att sätta regeln om det rörliga
tillägget ur kraft innan — om jag så
får uttrycka mig — den ens hade trätt
i kraft.

Det blev ett lönestopp enligt alla konstens
regler för statstjänarna redan den
1 juli 1947, d. v. s. ett och ett halvt år
tidigare än för andra samhällsgrupper.
Den rörliga regeln sattes ur kraft icke
bara med hänsyn tagen till levnadskostnadsutvecklingen
utan också till
den allmänna inkomststegringen.

Det sparades emellertid inte på löften
varken från statsmakternas eller
från statstjänarnas förhandlare om att
statstjänarna skulle få kompensation,
bara det blev bättre tider. De skulle få
igen vad de hade förlorat genom att de
tidigare än andra grupper hade fått vidkännas
lönestopp. Resultatet av dessa
löften blev vad statstjänarna själva
ganska allmänt ha betecknat som en
grindslant. Kompensationen för det tidigare
lönestoppet blev ca fem gånger
mindre än vad den rätteligen borde ha
varit. Detta framhöll jag också vid det
tillfälle, då vi behandlade engångstilllägget.

Det var emellertid med en viss spänning
som statstjänarna motsågo de förhandlingar,
som fördes inpå det nya
året. De gjorde det därför, att man hade
förklarat från statstjänarnas förhandla -

res sida, att nu skulle det inte bli fråga
om småsmulor. Statstjänarnas topporganisationer
hade försäkrat, att de inte
bara skulle kräva kompensation för
eftersläpningen i levnadskostnadshänseende
utan också för eftersläpningen
i fråga om den allmänna inkomslutvecklingen.
I det fallet tror jag också att
statstjänarnas förhandlare ha uppfyllt
sina löften. Enligt vad som berättats
mig tidigare —■ och herr Nihlfors har,
såvitt jag förstår, vitsordat samma sak
här — började man nämligen ursprungligen
med att vid förhandlingarna kräva
omkring 45 procent. I det sammanhanget
vill jag säga, att jag förmodar att
statstjänarnas förhandlare hade mycket
starka skäl för att framföra sådana krav.

Även om man betraktar detta som ett
förhandlingsförslag, som man inte hade
räknat med att kunna uppnå helt och
fullt, utgår jag ändå ifrån att man accepterade
de synpunkter, som statstjänarna
själva hade framhållit, nämligen
att de borde ha ett tillägg av ungefär
denna omfattning för att få kompensation
för eftersläpningen i fråga om levnadskostnadsutvecklingen
och i viss utsträckning
också för eftersläpningen
gentemot andra inkomstgrupper.

Det ursprungliga kravet kom emellertid
sedan att lyda på endast 40 procent,
d. v. s. 28 procent utöver de 12 procent
som tidigare hade utgått. Resultatet blev
det som vi nu ha att ta ställning till.
Det innebär enligt min mening att inte
ens eftersläpningen i fråga om levnadskostnadsutvecklingen
inhämtats och
naturligtvis ännu mindre eftersläpningen
i förhållande till den allmänna inkomstutvecklingen,
vilket också här har
vitsordats, bl. a. av herr Henriksson.
Hur statsutskottet under sådana förhållanden
kan skriva, att uppgörelsen innebär
en reallöneförbättring i stort sett
motsvarande vad som i sådant hänseende
nåtts vid årets avtalsuppgörelser,
är, trots vad här har sagts, oförklarligt
för mig. Uttalandet är så mycket märkligare
som utskottet icke tar någon som

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 121

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

helst hänsyn till de reallöneförbättringar,
som vunnits på den allmänna arbetsmarknaden
under den långa tid statstjänarlönerna
varit orubbligt fastlåsta.

Att i det sammanhanget anföra löneklassuppflyttningarna
och ange ett visst
procenttal, som skulle representera en
viss löneglidning också för statstjänarna,
finner jag fullständigt malplacerat,
ty i så fall skulle man ju också inom
den allmänna arbetsmarknaden räkna
med de löneglidningar, som av samma
eller liknande anledningar skett där.

Riksdagen går emellertid nu att fatta
beslut i frågan vid en tidpunkt, då den
lilla marginal på några procent, som
enligt ett missvisande index möjligen
fanns när uppgörelsen träffades, redan
är uppäten och mer till.

Nu signaleras ytterligare prisstegringar
av ansenlig omfattning, vilka beröra
så viktiga ting som bränsletilläggen
på hyrorna och brödet. Prisstegringar
inträffa för övrigt dagligen. Den s. k.
engångsinflationen går upp i rök. Om
inte regeringen genomför en effektiv
priskontroll, kommer säkerligen en
verklig inflation att efterträda den s. k.
engångsinflationen.

Vad har man då att i nuvarande situation
bjuda för garantier åt statstjänarna
som kompensation för fortsatta prisstegringar?
Ja, när nu den lilla marginal
som man tidigare räknat med och
som skulle täcka den fortsatta prisstegringen
redan är uppäten, måste man
säga, att det inte finns några garantier
alls i det avseende jag nyss nämnde. Vi
ha i vår motion ställt det rimliga kravet
att riksdagen skulle uttala sig för
att om index når siffran 180 vid kvartalets
slut, skulle förhandlingar upptagas
i syfte att nå full kompensation för
prisstegringarna.

Som jag tidigare sagt ha vi med detta
icke syftat till en rörlig index utan
endast till en ny överenskommelse, som
skulle ge kompensation för de prisstegringar
som inträtt.

Nu säger herr Henriksson att vår

motion är en förflugen tanke. Jag skulle
vilja att herr Henriksson litet bättre än
vad han gjorde i sitt anförande motiverade
varför motionen kunde betecknas
så. Om man vid en viss tidpunkt träffar
en uppgörelse och då utgår från att
prisstegringarna skola fortsätta i ett
visst tempo och om det sedan visar
sig att detta tempo blir betydligt snabbare
än väntat och att prisstegringarna
sätta in hårdare, skulle då inte statstjänarnas
förhandlare kunna med mönsterarbetsgivaren
staten träffa en uppgörelse
i syfte att motverka de skadliga
inverkningarna på statstjänarlönerna
vid en häftig prisstegring?

Utskottet har nu, såvitt jag förstår
fullständigt okänsligt för de faktiska
förhållandena, avvisat vår motion. Motiveringen
härför är mer än lovligt enkel.
Utskottet hänvisar till att yrkandet strider
mot den nya principen att det allmänna
löneläget bestämmes med tilllämpning
av den allmänna arbetsmarknadens
system med tidsbundna överenskommelser.
Jag måste säga, att detta
resonemang verkar något av »god dag
— yxskaft». Vi ha nämligen, som jag
tidigare sagt, inte alls yrkat på någon
förändring av den nya princip, som
man här infört, nämligen att koppla loss
lönerna från en rörlig index. Vi ha
endast yrkat på fastställandet av ett tak,
vars genombrytande skulle vara en
förutsättning för upptagande av nya
förhandlingar.

I det sammanhanget vill jag säga, att
det som man här tänker införa, nämligen
en avveckling av det s. k. rörliga
tillägget, icke är någon ny princip. Det
rörliga tillägget har nämligen aldrig varit
i kraft. Det har redan från den dag,
då det skulle ha trätt i kraft, den 1 juli
1947, satts ur funktion och ersatts med
det fasta tillägget på 12 procent. Om vi
i ett sådant läge ställa det kravet att
man skall bestämma ett tak och ta upp
nya förhandlingar därest indexen når
upp till detsamma — förhandlingar som
syfta till alt säkra statstjänarna mot

122 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 cm.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m,

fortsatta prisstegringar — anse vi oss
vara i vår fulla rätt därvidlag. Detta
kan inte betecknas som en förflugen
tanke.

Har man lovat statstjänarna — och
det har man gjort vid upprepade tillfällen
— att deras reallöner från 1947
skola återställas, vilket är det minsta
man kan begära med hänsyn till att
statstjänarna dessutom släpa efter i alldeles
oerhört hög grad gentemot andra
samhällsgrupper, så kräver väl den billigaste
rättvisa att man ser till att detta
förhållande består till avtalsperiodens
slut.

Statstjänarna få nu omedelbart starta
med en eftersläpning i förhållande till
prisstegringarna, det lär ingen med
skäl kunna bestrida. Då därtill kommer
att prisutvecklingen nu synes gå i
höjden på ett synnerligen markant sätt,
borde var och en förstå att om statsmakterna
vilja undvika oro i de anställdas
led och se till att åtminstone
en viss grad av tillfredsställelse råder
med statens lönepolitik, bör någon
form av garantier skapas mot en fortsatt
sänkning av reallönen för statstjänarna.

Jag konstaterar, herr talman, att
statstjänarnas stora flertal även efter
ett bifall till utskottets förslag tillhör
de eftersatta löntagargrupperna i vårt
land. Det är ett faktum, som framgår
av en enkel uträkning, att efter den
föreslagna höjningen kommer en stationskarl,
en brevbärare eller en tullvakt
i högsta löneklassen och på högsta
dyrort att få en månadslön på allt som
allt 645 kronor. På lägsta dyrort komma
samma befattningshavare att få allt
som allt 544 kronor i månaden. Detta
gäller i stor utsträckning ordinarie befattningshavare
med ända upp till 35 å
40 års anställning.

I detta sammanhang vill jag till utskottets
talesman, herr Lindholm, säga,
att en ordinarie stationskarl, brevbärare
eller tullvakt måste väl i all rimlighets
namn kunna jämställas med en yr -

kesutbildad arbetare. Om man jämför
en i Stockholm bosatt yrkesutbildad arbetares
lön med en stationskaris, ligger
denne arbetares lön väsentligt högre
än stationskarlens. Den stora massan
av statstjänare kommer alltså även
i fortsättningen att befinna sig ganska
mycket under genomsnittsinkomsten
för landets löntagare.

Sådan är statens lönepolitik mot sina
egna anställda. Jag förmodar, att ingen
tror att en sådan lönepolitik kan drivas
i längden utan att föra med sig en
hämmande inverkan på statsapparatens
funktioner.

Jag skulle också vilja säga några ord
i den fråga, som har fått en särskild
behandling under denna debatt och
som också gjorts till föremål för en reservation,
nämligen frågan om förhandlingsordningen
för statstjänarna,
dvs. under vilka former löner och
andra arbetsvillkor för statstjänarna
skola fastställas. Jag tror, att man icke
kan hindra en utveckling därhän att
lönuppgörelserna mellan dem och staten
eller ett av staten särskilt utsett organ
så småningom komma att ske under
samma former som för den stora
massan av löntagare i övrigt i landet.
Detta förutsätter självfallet att statstjänarna
kunna förbehålla sig samma rörelsefrihet
som andra grupper ha, när
det gäller tillgripande av åtgärder för
att göra sina krav respekterade.

Det har länge diskuterats man och
man emellan bland de lägre statstjänarna,
om de ha rätt att tillgripa strejkaktioner
eller inte. Även jag har sysslat
litet med denna fråga, och jag har
inte kunnat finna att det existerar något
lagligt förbud för statstjänarna att
tillgripa stridsmetoder för att sätta
makt bakom sina krav. Därom är emellertid
onödigt att tvista. Jag förutsätter
som självklart, att om utvecklingen
kommer att gå därhän — vilket jag tror
— att riksdagen helt avkopplas från
all befattning med de statsanställdas
lönefrågor, och om uppgörelserna om

Nr 9.

123

Grunderna för höjning av

lönerna träffas i samma former som
tillämpas på den allmänna arbetsmarknaden,
måste detta ha till en given förutsättning
att statstjänarna äga rätt att
tillgripa stridsåtgärder.

Slutligen bara en replik till herr
Lindholm. Han förklarade att statstjänarna
genom sin lönereglering 1947
gingo förbi övriga löntagare, som arbeta
under ungefär motsvarande förhållanden.
Jag ber då att få erinra herr
Lindholm om det faktum, att dessa löner
fastställdes med utgångspunkt från
det allmänna löneläget år 1945, och då
statstjänarnas lönereglering icke trädde
i kraft förrän den 1 juli 1947 torde
var och en förstå, att statstjänarna icke
i lönehänseende kunde gå om andra
jämförliga samhällsgrupper.

Härmed må emellertid förhålla sig
hur som helst. Eftersom alla här ha
konstaterat, att alla andra yrkesgrupper
ha kunnat tillkämpa sig ganska betydande
reallöneförbättringar under den
tid som det har rått lönestopp för statstjänarna,
borde ju detta öva inflytande
såväl på de förhandlingar som förts
som på det beslut, som skall fattas här
i dag. Vi ha för vår del i nuvarande
läge inskränkt oss till att allenast väcka
en motion, som syftar till att åtminstone
i någon mån gardera statstjänarna
mot en löneförsämring genom fortsatta
prisstegringar.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 398.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! När
man sitter och lyssnar till denna debatt,
kan man inte undgå att göra den
reflexionen att de förhandlingar, som
ha förts, kanske ha förts med fel part.
Vi ha från regeringens sida förhandlat
med statstjänarnas huvudorganisationer,
men här har man såväl från högerns
som från folkpartiets och kommunisternas
sida ifrågasatt om uppgö -

statens löneplansförordning m. m.

relsen är riktig och föreslagit ett annat
organ för att sköta förhandlingarna.
Men om här finns större sakkunskap
än vad organisationerna själva besitta,
så är frågan om det behövs något
särskilt förhandlingsorgan och om det
inte vore bättre att förhandla direkt
med riksdagen utan särskilda omgångar.
Jag tror inte att detta är meningen,
men det är en reflexion som man inte
kan undgå att göra, när man lyssnar
till debatten.

Jag skall här bara beröra en sak, som
herr Senander tog upp i sitt anförande.
Han sade, att en stationskarl, en brevbärare
etc. åtminstone borde kunna
jämställas med en vrkesutbildad industriarbetare.
Jag förmodar att herr Senander
där åsyftade samma beräkning
som är gjord i kommunistmotionen nr
398 i denna kammare. Där säges det
nämligen följande, för att belysa eftersläpningen
av statstjänarnas löner: »I
augusti månad förra året var, enligt socialstyrelsen,
den genomsnittliga timförtjänsten
för manliga industriarbetare
i ortsgrupp V kr. 3: 10. Genom årets
avtalsuppgörelser torde en höjning med
10 procent ha skett. Därmed är den
genomsnittliga timförtjänsten nu cirka
kr. 3:40. Efter en arbetstid av 208
timmar för 30 dagar ger detta en månadsinkomst
på 707 kr.» Mot denna lön
ställer man så månadslönen för en befattningshavare
i 12 lönegraden, dvs.
stationskarlar och med dem likställda,
vilka komma upp i en slutlön på 645
kronor i månaden. Dessa befattningshavare
skulle alltså i lönehänseende
ligga väsentligt under industriarbetarna.
Den medeltimförtjänst, som herr
Senander på basis av socialstyrelsens
beräkningar har fått fram för manliga
industriarbetare, kr. 3: 10, är riktig.
Men om man skall anföra siffror, hämtade
ur statistiken, bör man väl också
ha klart för sig vad som ligger i de
siffror man får fram. Det förhåller sig
nämligen så, att i denna medcltimförtjiinst
ingår inte bara den kontanta bot -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.
löner enligt

124 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordninz m. m

tenlönen, utan i densamma är också
inräknad övertidsersättning, skifttilllägg
och andra sådana extra tillägg,
som utgå.

Om vi då först endast ta hänsyn till
övertidsersättningen, så motsvarar den
fortfarande enligt socialstyrelsens
beräkningar — något över 3 öre per
timme. Ta vi alltså bort dessa 3 öre
— som man naturligtvis bör göra vid
jämförelser med den kontantlön, som
en befattningshavare har för sin arbetstid
— komma vi ned till kr. 3: 07 i timförtjänst
för en manlig industriarbetare.

Då det sedan gäller att på basis av
denna timförtjänst räkna ut månadsinkomsten,
är det väl ändå ganska
vanskligt att räkna med 208 timmar i
månaden, som man har gjort i kommunisternas
motion. Man kan nämligen
inte komma upp till 208 timmar på ordinarie
tid. Maximitiden är 2 400 timmar
per år, och det blir 200 timmar i
månaden. Men socialstyrelsens statistik
visar, att inte ens denna tid i regel tas
ut, beroende på vissa omständigheter,
utan den genomsnittliga arbetstiden per
månad uppgår till 183 timmar. Det är
det timantalet, som ligger till grund för
hela statistiken.

Om man alltså bygger på socialstyrelsens
statistik i det ena fallet, får man
vara konsekvent och ta den i hela dess
utsträckning. Gör man det, kommer
man fram till att en manlig industriarbetares
månadsförtjänst under 1950
uppgick inte till 708 kronor utan till
562 kronor. När därtill kommer den
förhöjning, som har inträtt fram till i
år — i motionen har man räknat med
en förhöjning på 10 procent; jag tror
att det är för lågt beräknat och att den
bör vara mellan 11 och 12 procent —
får man 630 kronor i månaden, om man
nu skall göra en jämförelse med månadssiffran.
Det blir alltså 630 kronor
jämfört med 12 löneklassens 645 kronor.
Då gäller det nettolönen, när pensionsavgifterna
äro avdragna. Skall
man göra en fullständig jämförelse med

industriarbetarna, skall man i stället
räkna med bruttolönen, som utgör 690
kronor i månaden. Det är alltså industriarbetarens
månadslön på 630 kronor
på 5-ort, som man i så fall får jämföra
med 12 löneklassens 690 kronor på
5-ort. Drar man ut detta på de lägre
dyrorterna, blir skillnaden större till
förmån för den löneplansanställde genom
den kortare spännvidden.

Jag ville nämna detta för att betona,
att om man skall ta siffror ur statistik,
böra siffrorna vara riktiga och ange
allt vad som finns i statistiken. Jag
vill i övrigt inte göra några direkta
jämförelser emellan 12 löneklassen och
industriarbetarlönen. Det kan vara
många saker som försvåra en dylik
jämförelse. Men jag tror att det är angeläget
att rätta till dessa siffror.

Jag skulle så vilja säga några ord om
vad reservanterna anfört med anledning
av utskottets utlåtande. Den mera
allmänna formulering, som folkpartiets
representanter där ha föreslagit, när de
tala om att kompensationen inte är
fullständig utan att det är en mera partiell
kompensation, skall jag inte ta upp
till behandling. Det är en fråga som får
göras upp emellan talesmännen för den
riktningen och talesmännen för organisationerna.
I detta konstaterande ligger
ju i alla fall en insinuation om att
personalorganisationernas representanter
inte ha förstått att bedöma denna
fråga. Jag tror att de ha gjort sitt allra
bästa, men har man en annan bedömning
på annat håll, må det bli en uppgörelse
emellan dessa parter.

Vad sedan gäller grunderna för uträkning
av tjänstledighetsavdraget, så har
detta berörts av herr Lindholm. Det är
riktigt som herr Lindholm säger, att
skall man här använda sig av tabeller
med den ändrade metod, Som reservanterna
föreslå, måste man räkna ut minst
7 000 tabeller. Var och en förstår att
detta ändå inte är möjligt att göra. Då
säges det, att man kan undvika krånglet
genom att inte använda några ta -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 125

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

beller. Ja, det är klart att man kan, det
kan man göra på alla möjliga områden
här i livet. Vi kunna slopa alla de tabeller
som finnas, om man anser att det
är krångel. Det skulle i detta fall innebära,
att man ute på tjänsteställena får
sitta och räkna ut de olika tjänstledighetsavdragen,
om det är A-avdrag, Ilavdrag
eller C-avdrag eller en kombination
av två eller tre av dessa avdrag.

Skälen till att man skulle göra detta
angivas i motion nr 303, där man som
exempel tagit en tjänsteman i 39 löneklassen
på 5-ort. Det påvisas där, att
genom den nu tillämpade metoden för
att räkna tjänstledighetsavdraget får
vederbörande 31 kronor mindre i månaden
än om man ginge över på den
linje, som förordas av motionärerna.
Därvid gäller 12-procenttillägget. Detta
betyder alltså i det läge, då man gjorde
uträkningen, att vederbörande tjänsteman
skulle förlora ungefär 1 krona om
dagen. Men detta är i ett förtjänstläge
på 55 kronor om dagen. Då säger man:
Det kan inte vara riktigt att man gör
på detta sätt. Jag frågar mig: Varför är
det inte riktigt? När tjänstledighetstabellen
räknades ut i samband med att
det nya lönereglementet kom till, var
man fullt medveten om dessa konsekvenser.
Men lika väl som man anser
det vara naturligt, att ett C-avdrag, alltså
helt avdrag, skall motsvara det som
uppkommer genom en proportionell
fördelning av månadslönen på antalet
dagar — månadslönen täcker ju hela
månaden, och om vederbörande är
borta en dag, skall det på en månad
som har 30 dagar gå bort en trettiondel
o. s. v. — likaväl är det klart att
A- och D-avdragen böra stå i en viss
relation till hela lönen eller hela avdraget
och således följa detsamma. Det
är precis samma metod, som användes
över arbetsmarknaden i övrigt i hela
vårt land. Man var fullt medveten om,
alt det i vissa lägen skulle uppstå dessa
minus, som man nu har räknat ut för
de högre löneklasscrna, men man ansåg

att fördelarna med att kunna använda
tabellerna voro så pass stora, att man
med öppna ögon tog denna konsekvens.
Jag hävdar fortfarande, att det inte
finns några sakliga skäl för att man
skulle gå ifrån detta, såvida man inte
ändå trots allt tycker, att det kunde
vara någon tillfredsställelse med att
plantera någon liten krångelplanta här
och där, även om man vid andra tillfällen
anser att allt detta krångel skall
rensas bort.

I den av högerns representanter avgivna
reservationen hänvisar man också
till att huvudmassan av statstjänstemännen
måste betraktas såsom eftersatta.
Ja, det beror ju helt och hållet
på hur man bedömer löneläget och vad
man menar med att vara en eftersatt
grupp. Är den en eftersatt grupp, som i
procent har fått mindre än andra, eller
är den en eftersatt grupp, som i kronor
räknat har fått mindre än andra? Det
tror jag man kan diskutera och tvista
om nästan hur länge som helst. Men av
de siffror, som herr Senander har lagt
fram i sin motion och som jag har fått
tillfälle att rätta till, tror jag ändå att
det framgår, att man vid jämförelse med
industriarbetarna inte kan påstå, att
huvudmassan av de statsanställda är
eftersatt. Och skulle så vara förhållandet,
måste det väl ändå väcka någon
förvåning att den ena gruppen efter
den andra gör framställningar hos
Kungl. Maj:t och motionerar i riksdagen
om att den skall överföras till det
statliga lönereglementet. Varför skulle
man vilja överföras och bli underkastad
det statliga lönereglementet om det inte
innebär fördelar, som man eljest saknar?

Beträffande konstruktionen av det
rörliga tillägget, som man här har betraktat
såsom eu metod att avväga den
allmänna lönenivån, kan man naturligtvis
säga, att om man har enbart det
rörliga tillägget, skall detta utgå för att
kompensera en prisstegring eller för att
behålla relationerna såsom de en gång
ha varit. Men det skall också i så fall

126 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

innebära, att man är fullt överens om
att den relation, som rådde mellan vissa
grupper vid en viss tidpunkt, var den
riktiga. Så snart man hyser tvekan om
huruvida den relationen var riktig,
måste man vara beredd att pröva huruvida
man bör ändra relationerna. Det
kan naturligtvis göras på olika sätt. Nu
har ju förordningen om det rörliga tilllägget
inte trätt i kraft, men vi ha en
rörlig del av lönen, och frågan är då:
Skall man vidtaga justeringar genom att
justera den rörliga delen av lönen eller
den fasta delen av lönen? Man kan naturligtvis
göra båda delarna. Men man
kan också åstadkomma löneförändringar
genom att justera både den rörliga
och den fasta delen. Att därför ge
sig in på att genom ett beslut i förväg
binda dem som skola förhandla med
vissa uttalanden om, att »det få ni göra,
men det få ni inte göra», det måste ju
innebära att det inte finns möjlighet att
föra nya förhandlingar, utan att man
i så fall skall vara tvungen att röra sig
med det ena eller det andra.

Det har här talats om att det skulle
föreligga behov av ett särskilt förhandlingsorgan.
Man har också uttalat, att
man är medveten om att en utredning
arbetar, men man rekommenderar ändå
att det göres på det eller det sättet.
Herr Larsson sade, att det inte var meningen
att man skulle binda utredningen,
men man skulle ändå uttala
cn önskan om att det skulle gå i en
viss riktning. Då är frågan varför man
uttalar en önskan, om man inte menar
att det skall ske på det sätt som man
önskar. Nu är, som herr Henriksson
sagt, denna fråga rätt komplicerad, och
den har vid flera tillfällen varit uppe
till behandling inom utredningen utan
att man ännu kunnat finna någon så
att säga fullt klar linje, som man kan
följa. Men frågan är föremål för uppmärksamhet,
och man kommer att
sträva efter att finna en lösning på den.
Däremot tror jag inte att det skulle
vara möjligt att gå den väg, som man

i högermotionen ifrån början anvisade,
d. v. s. att man skulle ha ett helt fristående
organ, som skulle sköta detta.
Det skulle för all del vara ett mycket
effektivt sätt att utestänga tjänstemännens
representanter från att komma till
tals med vare sig regeringen eller riksdagen,
men jag tror inte att man skall
gå den vägen. År man beredd att förhandla,
då skall man också ge organisationernas
representanter möjlighet att
få komma till tals med åtminstone regeringen,
om de så önska.

Jag skulle till slut bara vilja ifrågasätta
varför det har ansetts särskilt angeläget
att föreslå ett uttalande om tillkallande
av förlikningsman vid förhandlingar
mellan statsmakterna och
tjänstemännens organisationer. De förhandlingar,
som nu ha förts, ha pågått
i fyra dagar, inte i fyra hela dagar utan
fyra halva dagar utan några nattförhandlingar,
och man har förhandlat sig
fram till en överenskommelse. Jag tror
att man kan finna många områden, där
man haft förlikningsmän och där det
har tagit mycket längre tid. Jag menar,
att när parterna ha vinnlagt sig om att
försöka komma fram till en överenskommelse
och detta har visat sig vara
möjligt, bör man kunna fortsätta på
den vägen. För övrigt uppstår det även
därvidlag vissa problem, som i så fall
behöva knäckas. Om man skall tillkalla
förlikningsman, vem skall göra det? Om
förhandlingarna komma i ett skede där
man har svårigheter att komma överens,
skall då socialstyrelsen förordna
förlikningsman mellan regeringen och
organisationerna, eller skall regeringen
som den ena parten förordna förlikningsman?
Nog borde man väl ändå
kunna ge sig till tåls så pass länge, att
även den frågan får undersökas närmare
av den utredning, som nu sitter.
Jag tror, att både den frågan och frågan
om vilket organ, som lämpligen
skall handha förhandlingarna, böra kunna
anstå till dess. I övrigt bör väl ändå
riksdagen undvika beslut, som binda

Nr 9. 127

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning ni. m.

parternas möjligheter att förhandla efter
de friare linjer, som man nu ömsesidigt
strävar efter att komma fram till.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet Lingman räknade
in oss kommunister bland de borgerliga
när det gäller kravet på ett särskilt
förhandlingsorgan. Den maning till
försiktighet vid behandlingen av siffror,
som statsrådet riktade till mig, skall jag
be att få returnera och be att statsrådet
Lingman inte gör några oförsiktiga
uttalanden. Vi ha nämligen icke krävt
något särskilt förhandlingsorgan. Vi ha
inte heller som de borgerliga ställt krav
på någon särskild förlikningsman. Jag
antydde, att utvecklingen i detta avseende
kan komma att gå därhän, att statstjänarna
i likhet med grupperna på den
allmänna arbetsmarknaden kunna komma
att ställa krav på att få träffa sina
uppgörelser under liknande former, och
jag antydde också att de då självfallet
böra tillerkännas rätt att använda stridsmedel.
Vi ha således inte alls något gemensamt
med de borgerliga i detta avseende.

Sedan medger jag, att det alltid är
farligt att handskas med siffror, och
det tycker jag också att statsrådet Lingman
borde betänka litet. Statsrådet
Lingman förklarade här, att genomsnittsarbetstiden,
på vilken den genomsnittliga
timförtjänst, som vi åberopa i
vår motion, baserar sig, var 183 timmar
i månaden. Men, statsrådet Lingman,
det som drar ned arbetstiden i det avseendet
och därmed också månadsförtjänsten
och årsförtjänsten, är den väldiga
olycksfallsfrekvensen, och de ersättningar,
som de som råkar ut för
olycksfall få från riksförsäkringen, inräknas
ju inte i denna genomsnittsförtjänst,
som redovisas av socialstyrelsen.
Under 1948 förlorade vi här i landet
inte mindre än 15 miljoner arbetstimmar
på grund av olycksfall, och det är
klart att detta drar ned det hela. Stats -

rådet får väl medge, att om en arbetare
arbetar full tid, kan man mycket väl
jämställa hans arbetstid av 48 timmar i
veckan med 208 timmar i månaden,
som gäller för statstjänarna, även om
det är utslaget på 30 dagar och icke på
4 veckor.

Om vi skola räkna vidare kunna vi
säga, att vi också måste sänka siffran
för förtjänsten för statstjänarna på
grund av bestämmelserna att de på
dessa löner skola hålla sig med egen uniform,
vilket minskar årsinkomsten med
icke så obetydliga belopp. Därtill kommer,
att om man räknar in skiftersättning
för arbetarna i den arbetsförtjänst,
som här angivits, får man också räkna
med att statstjänarna i ganska stor utsträckning
utföra arbete på nätter och
på sön- och helgdagar och därigenom
skulle kunna jämställas med skiftarbetare.

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Jag fäste mig vid att statsrådet
Lingman förklarade, att man på sin tid,
när man gjorde upp tabellerna om avdrag
för tjänstledighet, som de nu äro
utformade, var fullt medveten om att
det skulle bli en orättvisa. Jag måste
för min del konstatera, att de representanter
för personalorganisationerna, som
jag har kunnat få tag i, inte ha kunnat
erinra sig att man vid diskussionen i
1945 års lönekommitté hade uppe detta
problem. Det är väl så, att om man
medvetet gått in för detta vid uträkningen
av dessa avdragstabeller, så är
det från departementets sida det skett.

Sedan kommer man in på denna fasansfulla
beskrivning av det tabellraseri,
som skulle utbryta om man ginge
in för den lösning av problemet, som
motionärerna föreslagit. Då måste man
fråga sig när eu sådan situation kan
uppstå, att både A- och B-avdrag förekomma
i kombination. Av vilken anledning
skulle man då behöva ha speciella
tabeller? Man kan också undra om

128 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

man skulle tabellera även det s. k. Cavdraget,
som innebär fullständigt avstående
från lönen. Det är ju, måste man
säga, en överdrift utan all ända.

När så herr statsrådet kom in på frågan
om ett parlamentariskt organ, som
skulle kunna vara med vid löneförhandlingarna,
verkade det som om han menade,
att personalorganisationerna i ett
sådant läge inte skulle kunna komma
till tals med regeringen. Från reservanternas
sida har aldrig ifrågasatts en sådan
utveckling. Även herr Henriksson
var inne på detta, att man vill förhandla
med regeringen, därför att den kan ge
definitivt besked hur långt man skall
kunna gå. Jag måste säga, att det är
att diskriminera riksdagen och dess beslutande
myndighet om man säger, att
det räcker med att tala med regeringen.
Det tycks ju förutsättas, att det är en
socialdemokratisk majoritetsregering
man tänker på här. Jag skulle för min
del kunna sia om att socialdemokraterna,
som i detta fall stödja utskottets linje,
i ett annat läge kanske inte skulle
vara så negativa till den tanke reservanterna
här framfört.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ställa en fråga till statsrådet Lingman.
Det är ju enligt statsrådets uppfattning
meningen, att riksdagen inte i förväg
skulle få göra något som helst uttalande
om efter vilka linjer förhandlingarna
böra bedrivas, inte ens ett uttalande i en
principfråga. Vidare anser statsrådet
uppenbarligen, att det inte heller är
lämpligt att riksdagen säger någonting
sedan förhandlingarna äro slutförda.
Jag undrar om statsrådet Lingman då
skulle vilja litet närmare utveckla för
oss vilken funktion, som statsrådet
egentligen anser att riksdagen bör ha i
detta sammanhang.

Antag att det vore en borgerlig regering,
som sutte vid makten här i landet.
Skulle socialdemokraterna även då an -

se, att riksdagen borde dömas till en
sådan självutplåning, som statsrådet
uppenbarligen nu finner naturlig? Jag
vågar hålla tio mot ett på att så inte
skulle vara fallet. Det kan väl ändå inträffa,
att man även inom regeringen
före en avtalsförhandling försöker bilda
sig en uppfattning om efter vilka
linjer förhandlingarna skola bedrivas.
Det är väl tänkbart, att man då uppmanar
de förhandlingsdelegerade att hålla
hårt på ett visst önskemål, t. ex. i en
principfråga. Innebär det, att man därmed
gör ett ingrepp i de fria förhandlingar?
Naturligtvis inte, men om riksdagen
vågar göra ett liknande uttalande,
varför skall det anses vara ett ingrepp
i den fria förhandlingsrätten?

Herr talman, jag hinner inte närmare
utveckla saken — jag förstår att tiden
strax är ute. Jag vill bara säga, att det
måste vara ett rimligt demokratiskt önskemål,
att man försöker att finna en
lämplig väg i fortsättningen, gärna av
mera informell natur, för att kunna
hålla en bättre kontakt med riksdagen
vid behandlingen av dessa frågor och
för att också möjliggöra för de i riksdagen
företrädda partierna att framföra
sina synpunkter.

Till sist några ord rörande frågan om
förhandlingsorganet. En ganska lång erfarenhet
på arbetsmarknaden visar, att
det är en fördel även för arbetsgivarparten
att man har ett särskilt förhandlingsorgan
till sitt förfogande för själva
förhandlingsarbetets bedrivande. Detta
innebär icke någon kritik gentemot
statsrådet Lingman. Jag vet att han är
en mycket skicklig förhandlare. Men om
jag vore i herr Lingmans eller regeringens
ställe skulle jag tycka att det
vore en fördel att ha ett sådant organ
till förfogande för att sköta kontakterna
med motparten. Detta organ bör enligt
mitt förmenande bestå av förhandlingsexperter,
gärna riksdagsmän, men i så
fall inte i deras egenskap av politiker
utan på grund av deras rent fackliga
förtjänster.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

129

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Senander kanske missförstod mig. När
jag sade. att vi kanske ha förhandlat
med fel part, avsåg jag att kritik hade
framförts ifrån högerns, folkpartiets och
kommunisternas representanter. Jag har
därmed inte velat göra gällande, att herr
Senander eller någon annan från hans
parti har yrkat på något annat förhandlingsorgan,
utan jag åsyftade själva bedömningen
av det resultat, som vi ha
förhandlat oss fram till.

Vad sedan beträffar beräkningen av
arbetstidens längd, som jag i mitt förra
anförande berörde, förhåller det sig så,
att man på grundval av socialstyrelsens
statistik har räknat ut, att det inte går
att göra 200 ordinarie arbetstimmar i
månaden utan att det blir ett lägre tal
på grund av infallande helgdagar, uttagna
ledighetsdagar o. s. v. De arbetsdagar
som gå bort på grund av sjukdom
och olycksfall äro en sak för sig vid beräkningen
av medeltimförtjänsten.

När det gäller skiftersättningarna är
det så att dessa ingå i medeltimförtjänsten
för industriarbetare men däremot
saknas i de löneplansanställdas löneförmåner.

Herr Nihlfors frågade mig, när det
kan inträffa att både A- och B-avdrag
uppstå samtidigt. Ja, det händer mycket
ofta att dessa avdrag förekomma samtidigt,
inte för samma dag men under
samma månad, och man måste då ha
olika beräkningsgrunder. Jag tror inte
alls att det är märkvärdigt, att både
A-, B- och C-avdrag kunna ifrågakomma
under samma månad.

På herr Hjalmarsons fråga, huruvida
jag skulle vilja förmena riksdagen rätt
att göra något uttalande i dessa lönefrågor,
vill jag svara, att jag inte
alls förmenar riksdagen rätten att göra
ett uttalande. Men herr Hjalmarson är
en erfaren man inom förhandlingsväsendet,
och jag förmodar att han betraktar
det som en olycka om man går

till förhandlingsbordet med absolut
bundna mandat. Det är det som jag
åsyftar. Låt oss anta att riksdagen säger:
»Ni få förhandla men inte om konstruktionen
av det rörliga tillägget, det
få ni inte röra. Det rörliga tillägget skall
utgå med samma procent över hela löneplanen.
» — I så fall har man avfört
denna fråga ifrån de fria förhandlingarna.
Ett sådant tillvägagångssätt är
enligt min mening oförenligt med fria
förhandlingar. Man kan däremot uttala
önskemål och man kan ha olika synpunkter.
Jag vill säga, att under de förhandlingar,
som nu förts, diskuterades
olika frågor inom regeringen. Man hade
olika synpunkter, men det förekom aldrig
att någon inom regeringen påfordrade
att man så att säga skulle vara
bunden under förhandlingarna med organisationerna.
Man hade vissa synpunkter,
som man ville ha beaktade
men man band sig inte. Det är detta
som man såvitt jag förstår strävar efter
på avtalsmarknaden i övrigt. Om man
vill komma fram till ett resultat skall
man undvika att binda vare sig den
ena eller den andra parten med några
förhandsdirektiv.

Om jag tänker på min personliga ställning
under förhandlingarna, kan jag
mycket väl hålla med herr Hjalmarson
om att det naturligtvis skulle ha varit
mycket behagligare om jag hade haft
någon annan som suttit vid förhandlingsbordet
och jag kunnat sitta bakom
och säga till honom vad han skulle säga
och vad han skulle göra. Men man
får väl också tänka på motparten. Skulle
den ha funnit sig i detta? Det tror jag
inte den skulle ha gjort. Det kanske
skulle ha gott bra först, men så småningom
skulle tjänstemännens representanter
ha sagt: »Ja, men låt oss nu få
tala med honom som sitter bakom. Det
är honom vi vilja komma till tals med.»
- - Och det är den vägen som jag tror
att man skall hålla öppen oavsett vilken
form man än kan finna för ett organ
för själva förhandlingarna.

9 Andra kammarens protokoll 1951. Nr 9.

130 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det var herr Hjalmarsons
deklaration om principernas helighet,
som föranledde mig att på nytt blanda
mig i meningsutbytet. Det förekom ju
rätt mycket diskussion i utskottet om
dessa 32--33 procent och deras helighet,
huruvida de skulle bevaras för
framtiden eller inte. Jag vill i detta
sammanhang endast fästa kammarens
uppmärksamhet på en omständighet.
Under många år gjorde man vid diskussion
av förhandlingsfrågor i detta
land gällande, att vårt partis representanter
alltid gingo till förhandlingsbordet
med imperativa mandat. Man
klagade mycket på att vi vid alla avgöranden
voro bundna i förväg. Det är
därför förvånansvärt att företrädaren
och samtidigt ledaren för det parti,
som i tidigare lägen alltid har hävdat,
att parterna skola ha full frihet när de
gå till en förhandling, i dag kräver, att
den samhälleliga representanten i vissa
avseenden skall vara bunden. Då man
dessutom vet, att t. ex. vid de senaste
förhandlingarna en av förutsättningarna
för att man skulle träffa uppgörelse
var, att det skedde på basis av de 32—
33 procenten, är det ägnat att förvåna
att herr Hjalmarson inte ser litet mera
praktiskt på detta problem utan enbart
rider på principer. Skulle ett sådant
uttalande, som herr Hjalmarson åsyftar,
ha legat till grund för dessa förhandlingar,
hade vi kanske i dag inte
haft någon uppgörelse. .lag undrar därför,
herr Hjalmarson, om principen
kan vara värd så mycket.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag skall efter vad som sagts
inte tillägga så många ord. Jag kan
dock inte uraktlåta att något beröra ett
par saker i reservanternas yrkanden,
som även framförts i diskussionen, speciellt
från herr Kvlings sida, i ett tidigare
skede av debatten.

Man har inte bara från högerns utan

även från folkpartiets sida velat slå
fast, att en differentiering av det rörliga
tillägget skulle vara någonting under
alla förhållanden felaktigt. Jag kan
inte dela denna principiella syn på saken.
Enligt mitt förmenande kan en
differentiering i och för sig inte innebära
någon som helst orättvisa. Det är
ju helt och hållet beroende på vilka utgångspunkter
man har för sitt ställningstagande
till lönernas olika höjd.
Man har tydligen här anlagt den synpunkten,
att man måste höja lika över
hela linjen beroende på att man måste
räkna med så stark konkurrens från det
enskilda näringslivet. Det är riktigt, att
en sådan konkurrens finns. Men då vill
jag bara fästa uppmärksamheten på att
denna konkurrens finns även på andra
områden. I det arbetsmarknadsläge vi
för närvarande ha med brist på arbetskraft
gör sig denna konkurrens om arbetskraften,
och då i första hand den
mervärda arbetskraften, gällande överallt.
Jag tror inte att staten i det avseendet
har någon som helst chans att
uppträda som konkurrent gentemot det
enskilda näringslivet. Ty vill det enskilda
näringslivet försäkra sig om en
man, tror jag inte det finns stora förutsättningar,
i varje fall inte med nuvarande
lönesystem, att staten skulle kunna
uppträda som konkurrent och behålla
den mannen inom statsförvaltningen.

Till detta tal om att det är alldeles
fel med en differentiering vill jag också
säga, att man ju kan välja andra utgångspunkter
än den millimeterrättvisa,
som skulle innebära, att man tilllämpar
samma procentsats över hela
linjen. .lag skulle för min del mycket
väl kunna tänka mig, att man väljer
den utgångspunkten, att man kompenserar
den levnadskostnadsfördyring i
kronor räknat, som drabbar olika familjer.
Om man då håller sig exempelvis
till vad som har beräknats för indexfamiljen,
i runt tal 700—750 kronor
per år i levnadskostnadsfördyring,

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 131

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

skulle man kunna tänka sig en siffra
efter vilken kompensation kunde utgå
lika över hela linjen. Jag kan inte anse,
att det är så helt riktigt, att den ena
lamiljen får 500 kronor i kompensation
på ett år och den andra kanhända någonting
på 4 000—5 000 kronor. Om
man under alla förhållanden skall fasthålla
vid lika procenttal blir resultatet,
att man inte under några förhållanden
kan tillämpa en differentiering.

T detta sammanhang skulle jag också
kunna fästa uppmärksamheten på en
annan omständighet. När man i dagens
läge talar om faran för inflation, så är
det väl ändå på det sättet, att prisstegringen
äter upp den summa som den
övervägande delen av arbetarna erhåller
och som är avsedd att täcka den
rena levnadskostnadsfördvringen. Det
är den summa, som i många fall utgår
utöver denna kompensation för levnadskostnadsfördyringen,
som skapar
en ytterligare stegrad efterfrågan, vilken
i sin tur kommer att verka inflationsdrivande.

.Tåg skulle även vilja säga ett par ord
om det resonemang, som fördes mellan
herr Kvling och femte avdelningens
ordförande om verkstadsarbetarnas löner
contra de statsanställdas. Jag har
här framför mig några siffror, som ha
sammanställts av metallindustriarbetarförbundets
ekonomiske expert. Han har
kommit fram till vissa jämförelsetal.
Siffrorna datera sig ifrån perioden 1/1
—30/6 1950 och gälla anställda vid de
statliga verkstäderna, och det är ju med
denna grupp, som man tidigare i diskussionen
anställt jämförelser. Om man
jämför den timlön som arbetare av
denna kategori ha inom 5-ortsgrupp
med timlönen för verkstadsarbetare i
den öppna marknaden, kommer man
fram till att timlönen för de statsanställda
arbetarna inom denna grupp
under denna period var 312 öre och
för verkstadsarbetarna inom det enskilda
näringslivet 319 öre. De sistnämnda
ha alltså 7 öre mera. Men då

skall man inte glömma att verkstadsarbetarna
inom det enskilda näringslivet
inte ha de sociala förmåner, som komma
statstjänarna till de!. I den utredning,
som jag har här framför mig, har
även detta förhållande beaktats. Om
man beräknar värdet av dessa sociala
förmåner i kronor per år kommer man
fram till 1 435 kronor och slår man ut
denna summa på antalet arbetstimmar
blir det 56 öre i timmen. Detta skulle
innebära att statstjänarna i 5-ortsgruppen,
alltså den grupp som är jämförbar
med de verkstadsarbetare, som herr
Kvling talade om, under första halvåret
1950 hade en timlön som med 49 öre
översteg verkstadsarbetarnas inom det
enskilda näringslivet.

Jag skulle också vilja säga både till
herr Kvling och herr Senander, som
också voro inne på detta, att den lönereglering
som 1947 genomfördes för
statstjänarna ändå förde upp dem till
en lönenivå, som var betydligt högre
än den dåvarande lönenivån för de
grupper, med vilka man i dag jämför
dem. Det är endast detta vi ha velat
konstatera när man i dag vill göra
jämförelser mellan olika grupper.

Jag skall inte förlänga debatten mycket,
men jag skulle bara vilja säga till
herr Senander, som talade om ett visst
indextak, att detta resonemang inte är
oss obekanl. Det har presenterats i olika
sammanhang och kanske i olika utformningar.
T många fall har man velat
göra den direkta anknytning till index,
som herr Senander inte ville vara
med om. Det är tre huvudanledningar
till att vi från fackföreningsrörelsens
sida inte ha velat vara med om en sådan
anknytning. För det första kommer
en sådan anknytning under alla
förhållanden alt medföra en eftersläpning.
Man kan inte få fram siffran förrän
efter en viss tid och genast är eftersläpningen
där. Det andra skälet är att
vi inte tro på att det finns någon möjlighet
att åstadkomma en hundraprocentig
kompensation för prisstegringar -

132

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

na. Det går i varje fall inte att uppnå
en sådan uppgörelse på den enskilda
arbetsmarknaden med Svenska arbetsgivareföreningen
som motpart. Det
tredje argumentet är det att i och med
att vi skulle träffa en sådan uppgörelse,
som inte gåve hundraprocentig
kompensation, skulle vi medvetet godkänna
en levnadsstandardförsämring.
Någon anledning härtill finns inte i dagens
läge.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Gustafsson redogjorde
i slutet av sitt anförande för en utredning,
som innebar en jämförelse
mellan vissa verkstadsarbetare å 5-ort
inom den privata industrien och verkstadsarbetarna
vid de statliga verkstäderna.
Jag har ingen anledning att polemisera
mot honom; jag tror att vad
han anförde är riktigt. Jag vill endast
konstatera att man vid denna beräkning
tar hänsyn till vissa sociala förmåner
som det är diskutabelt om man
skall medräkna.

Jag begärde egentligen ordet för att
framhålla en annan sak, nämligen att
verkstadsarbetarna på det statliga området
inte är någon aktuell grupp i detta
sammanhang. Deras löner regleras
inte av Kungl. Maj :t och riksdagen utan
genom kollektivavtal. Och såvitt jag
har mig bekant komma dessa arbetare
att träffa ett kollektivavtal, som inte
innebär större ökning än den som kommer
metallindustriarbetarna till del,
dvs. en ökning av 10—11 procent, och
inte den större löneförbättring som
den grupp som nu behandlas får på
grund av det tidigare eftersatta löneläget.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag var tveksam huruvida jag
skulle taga till orda i denna debatt,
men å andra sidan gäller det ju viktiga
frågor som beröra oss allesamman, och

jag anser mig därför inte kunna helt
förbigå dem med tystnad.

De olika talarna i debatten ha framfört
en hel del intressanta synpunkter.
Jag lyssnade med särskilt intresse till
herr Henriksson i Stockholm, som är
en av de förhandlare som ha åstadkommit
denna löneuppgörelse. Han
medgav ju, att det här gäller inte bara
en utfyllnad på grund av levnadskostnadsfördyring
utan också en reallöneförbättring
med ett lönetillägg av 18—
19 procent, och han erkänner att förbättringen
är större än för många andra
grupper, som få nöja sig med ett
tillägg på 10—12 procent. Enligt hans
mening fanns det dock en hel del
punkter, som man inte kan diskutera
i en så stor församling som denna, där
så många olika uppfattningar göra sig
gällande. Han sade vidare, att den nu
genomförda löneförbättringen givetvis
måste anses vara en förbättring vid
början av året men att han inte vet,
om det kommer att förhålla sig så i
slutet av året på grund av prisstegringarna,
på grund av minskat penningvärde
o. s. v. Till slut tilläde han, att
han motser framtiden med mycket stor
oro. Han signalerade också att man
vid löneförhandlingarna nästa år kanske
måste kräva ett 40-procentigt tilllägg
och att det även kan tänkas att
utvecklingen går i den riktningen att
tillägget blir lika stort som lönen.

Det var, herr talman, just med anledning
av detta senaste uttalande soin
jag vill säga något. Jag skulle vilja —
kanske med samma oro som herr Henriksson
— ställa den frågan till mig
själv och till riksdagen: Är det så, att
hela denna lönehöjning verkligen för
med sig någon förbättring? Det finns
ju en hel del låglönegrupper i landet.
Många anse sig tillbakasatta och önska
komma i paritet med andra grupper i
lönehänseende. Herr Nihlfors, som talade
för statstjänstemännen, sade ju
att man inte kan få allt på en gång
utan att man får nöja sig med litet i

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

133

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

taget och ta det i etapper. Nästa gång
kanske man kan få mera. Statsrådet
Ungman var i alla fall så pass ärlig,
att han sade sig anse att huvudmassan
av de statsanställda inte äro eftersatta.

Är det någon som tror att inte alla
möjliga grupper efter dessa löneförhöjningar
bli missnöjda, kanske mer
missnöjda än de varit tidigare. De första,
med vilka avtal träffades, voro ju
lantarbetarna. Dessa fingo en förbättring
på 13 procent. Man försökte hålla
dem tillbaka. Man försökte detsamma
med jordbrukets förhandlare, enär
höjningar på jordbrukets område
skulle menligt inverka på levnadskostnaderna
och på så sätt på alla möjliga
andra grupper. Man kan konstatera,
att jordbruksförhandlarna funno sig
i detta; de voro återhållsamma och
nöjde sig med mycket begränsade tilllägg.

Jag skulle vilja ha sagt, att jag anser
alla dessa höjningar av löner mycket
farliga för framtiden. Frågan är, om
det inte ligger så till, att vi allesammans
komma att förlora på detta. Det
är måhända otacksamt att säga det,
men kanske dock riktigt. Det är ett
mycket stort grundfel, att lönestoppet
släppts. Är det någon som tror att det
finns någon möjlighet för statsmakterna
att behärska situationen i framtiden?
Vi veta vad penningen är värd i
dag. Ingen vet vad den är värd om sex
månader eller i slutet av året, när
nästa förhandling skall äga rum. Och
skall det fortsätta på detta sätt, så
kommer missnöjet att bli större och
större ju längre detta fortsätter. Vad
jag skulle vilja säga till regeringen är,
att regeringen borde försöka med så
fast hand som möjligt bemästra situationen
och hålla tillbaka, även om regeringen
förstår, att detta inte skulle
bli mottaget med någon särskild välvilja.
Det är berättigat att ställa den
maningen till alla grupper och även
till oss själva, synes det mig, att man

bör försöka begränsa sina krav och
vara så återhållsam som möjligt, om vi
inte skola gå en framtid till mötes, som
ingen kan behärska.

•lag har tillsammans med några andra
ledamöter av utskottet reserverat
mig för en annan förliandlingsgång.
Enligt vårt förslag, med anledning av
väckta motioner, skulle ett parlamentariskt
organ tillsättas, som skulle förhandla
med statstjänstemännen, innan
lönefrågan kommer inför Kungl. Maj:t
och riksdagen. Utskottet har avvisat
detta förslag och förutsätter att detta
är föremål för uppmärksamhet. Det
saknades därför anledning att tillstyrka
någon åtgärd i motionernas syfte,
enligt utskottet. Herr Lindholm menar,
att man i avvaktan på att förhandlingsrättssakkunniga
framlägga sitt
förslag inte kan göra detta. Man skall
inte säga något utan bör vara helt fri.
Statsrådet Lingman meddelade, att han
haft möjlighet att på fyra halva dagar
träffa detta avtal, som nu en del tycka
är bra och en hel del andra äro missnöjda
med. Vi anse ändå, att det knappast
kan vara riktigt korrekt, att statsrådet
själv här sitter som direkt förhandlare,
utan att det skulle vara riktigare, att
det bleve ett mellanled. Det är detta
förslag, som jag, herr talman, skall be
att få yrka bifall till, vilket förslag är
framlagt i reservationen nr 2 av herr
Ohlon m. fl.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
begärde ordet för en replik till statsrådet
Lingman. Jag ställde en mycket
central fråga till honom, nämligen frågan
om vart riksdagens medinflytande
tar vägen i det sammanhang vi nu diskutera,
och jag konstaterar, att jag på
denna fråga inte fick något som helst
svar. Ett fortsatt meningsutbyte på den
punkten är naturligtvis inte av så stort
intresse, då man finner, att regeringsbäinken
står tom, när just denna fråga
om riksdagens rätt och intressen skall
ventileras.

134

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. in.

Statsrådet Lingman gjorde gällande,
att den omständigheten, att riksdagen
skulle uttala ett önskemål om liur en
viss förhandlingsfråga rent principiellt
borde bedömas, skulle innebära, att de
delegater som sköta förhandlingarna
därmed skulle få ett bundet mandat.
Detta måste bero på en missuppfattning.
Det är ju inte märkvärdigare, att
riksdagen ger uttryck åt sin mening
i en sådan bär fråga, uttalar ett önskemål
om hur en viss fråga bör regleras,
än att regeringen själv gör det i förhållande
till dem som sköta förhandlingarna;
och att regeringen gör detta sade
ju även herr Lingman i sitt anförande.
Kanske menar statsrådet Lingman att
det inte är lämpligt, att man gör sådana
uttalanden. Det beror väl på vilka uttalanden
det är fråga om. Jag har aldrig
hört talas om att det har ansetts,
att det är olämpligt, att landsorganisationen
före stora avtalsförhandlingar
mycket kraftigt har deklarerat, att man
vid de kommande förhandlingarna
skulle bestämt hävda t. ex. den solidariska
lönepolitikens principer eller
hävda önskvärdheten av att söka en ny
beräkningsgrund för lönesättningen för
de kvinnliga arbetstagarna. Det är inte
fråga om önskemål av principiellt annan
art som vi här från vår sida tagit
upp.

Statsrådet Lingman sade vidare, att
det är mycket tveksamt om det kan anses
lämpligt att tillskapa ett särskilt
statligt förliandlingsorgan. .Tåg vill bara
för att intet missförstånd skall uppkomma
säga, att enligt mitt förmenande
är det inte önskvärt att själva det förhandlande
organet har en politiskt bestämd
sammansättning, utan jag tror
att det vore lyckligt, om man hade ett
förliandlingsorgan med experter, de
bästa förhandlingskapaciteter, som stå
till förfogande för ändamålet. Vad beträffar
medinflytandet från riksdagens
sida, så vore det förvisso värdefullt,
om det kunde åstadkommas i annan
ordning, genom direkta kontakter, gär -

na av underhandskaraktär, mellan regeringen
och de demokratiska partiernas
representanter.

Statsrådet Lingmans huvudargument
mot det ifrågasatta förhandlingsorganet
var, att det skulle göra det omöjligt för
tjänstemännen att i en kritisk situation
förhandla direkt med arbetsgivaren, vilket
ibland kan vara till fördel. Jag
måste erkänna, herr talman, att jag inte
heller kan godtaga detta argument. Det
är väl ingenting i världen som hindrar
staten—arbetsgivaren — i detta fall representerad
av herr Lingmans förträffliga
person — att träda in i ett kritiskt
skede precis på samma sött som arbetsgivaren
ofta gör vid privata förhandlingar
eller som exempelvis ett ombud
för landsorganisationen kan göra i ett
kritiskt läge, när det gäller förhandlingar,
som tidigare bedrivits enbart i
ett visst fackförbunds regi.

Till sist bara ett litet ord om de kritiska
synpunkter som här framförts mot
tanken att anlita förlikningsmän vid
förhandlingar mellan staten och de statliga
tjänstemännen. Kan man ändå inte,
herr talman, se detta som en rent praktisk
fråga? Kan man inte här ett ögonblick
se bort från de konstitutionella
perspektiven? På den privata arbetsmarknaden
händer det ofta att starka
meningsmotsättningar göra sig gällande
mellan parterna. Det inträffar att intressen
stå hårt mot intressen. All erfarenhet
visar väl, att det då ofta är
till fördel, att en opartisk person träder
in och leder förhandlingsarbetet. Precis
samma situation kan givetvis inträffa
inom den statliga sektorn. Varför skall
man inte då också kunna tänka sig ett
sådant praktiskt arrangemang, att eu
person med erkänd auktoritet träder in
som förliandlingsledare för att främja
och underlätta förhandlingsarbetet?

Jag vill sammanfattningsvis säga, att
jag har bara den önskan, att förhandlingarna
mellan staten och statens tjänstemän
skola så mycket som möjligt
komma att närma sig de principer, som

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

135

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

man försöker tillämpa vid den vanliga
förhandlingsverksamheten på den privata
arbetsmarknaden. Jag är medveten
om att man inte kan komma lika långt
som man där gjorl, men jag tror att
man kan komma ett gott stycke på väg.
Man kan väl säga, att principerna i det
enskilda förhandlingsarbetet ha visat
sig i hög grad ägnade att trygga arbetsfreden
och främja ett gott förhållande
mellan parterna, och om vi sträva efter
att även inom den statliga sektorn följa
dessa sunda fackliga principer och hålla
oss helt borta från politisering av avtalsförhandlingarna,
tror jag, att det är
till fördel både för staten och för statens
tjänstemän.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
framgår av utskottsutlåtandet har jag
antecknat en blank reservation. Jag vill
i korthet redogöra för anledningen därtill.
Skälet är att jag inte har kunnat
ansluta mig'' till något av de förslag
som här föreligga, då jag inte funnit,
att något av dessa ger den rättvisa åt
skilda grupper av tjänstemän, som jag
önskat skulle ha blivit fallet. Jag står
emellertid med som reservant beträffande
det uttalande, som är gjort under
punkt V i den reservation nr 2, som avser
den förhandlingsorganisation, som
diskuterats här en stund. Jag menar att
det är alldeles nödvändigt att en sådan
organisation kommer till stånd.

Jag förstår statsrådet Lingmans uttalande
här, att han under den lugna
debatt, som föregick hans yttrande,
inte från något håll märkt den ringaste
kritik av det som hade skett, innan
denna proposition kom på bordet. Det
är där som man enligt min mening
skulle sätta in sin kritik mot det system
som redan har tillämpats. Det som
har skett i år genom att denna överenskommelse
har träffats är ju rätt
egendomligt ocli enastående. Tidigare
regleringar av statstjänstemännens löner
ha ju alltid föregåtts av utredningar.
Dessa ha vanligtvis varit samman -

satta av parlamentariker, som från olika
synpunkter ha sett på hur löneläget
har varit på andra områden. Utredningarna
ha visserligen under de senaste
åren haft rätt att förhandla med
tjänstemännen, men representanter för
riksdagen ha i alla fall varit insatta på
ett tidigt stadium, när det gällt att
träffa avtal med tjänstemännen. Detta
har nu regeringen helt och hållet frångått
och med åsidosättande av riksdagen
infört ett nytt system, som, det vill
jag säga, inte bör bli bestående. Därför
är det riktigt, som anföres i den reservation,
där ett parlamentariskt inslag i
förhandlingsarbetet påyrkas.

När man ser på resultatet av förhandlingarna,
tycker jag man kan styrkas
ännu mer i den åsikt jag uttalade
härom dagen, nämligen att det är statstjänstemännen
som styra vårt samhälle
för närvarande. Resultatet av förhandlingarna
visar, att det är de som dirigera
regeringen helt och hållet och
som regeringen är ett lydigt organ för,
när den framlägger detta förslag. En
sådan lönereglering som denna har
inte förekommit någon gång under
detta århundrade. 1919 hade vi en lönereglering,
1921 ytterligare en och i
början av 1930-talet återigen en. 1939
hade vi åter en ny lönereglering och
1947 den sista före den nu ifrågavarande.
Och inte vid något tillfälle ha
löneförhöjningarna för åtminstone
vissa grupper varit av den storleksordning
som det nu föreliggande förslaget
innebär.

Departementschefens motivering för
den höjning han här förordar är rätt
underlig. Han talar om att riksdagen i
höst gick in för en löneförhöjning med
åtta procent, och som stöd för detta
nya förslag vill han göra gällande, att
riksdagen därmed intog den ståndpunkten,
att det skulle vara full ersättning
för levnadskostnadernas stegring,
trots att avlöningsreglcmentet bestämmer,
att det skall vara tre fjärdedels
kompensation för ökade levnadskost -

136 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

nader. Men delta drar statsrådet ett
streck över, inte bara när det gäller de
åtta procenten, utan lian sträcker sig
framåt ända upp till indextalet 135 i
stället för att stanna vid 124. Som stöd
för detta vill han peka på att socialstyrelsen
nu har beräknat, att levnadskostnaderna
någon gång längre fram
under detta år komma att visa en höjning
upp till talet 135. Jag vet inte hur
statsrådet har fått fram denna siffra
— om det är på beställning till socialstyrelsen
att komma fram till ett dylikt
tal. Något tal baserat på verkliga
förhållanden föreligger nämligen inte,
som statsrådet vet, utan antingen måste
siffran vara beställd eller också veta
tjänstemännen vilken makt de ha i
kanslihuset och ha framlagt detta förslag
för att det skulle accepteras av regeringen.
Faktum är att för närvarande
ha vi inte det indextalet utan ett
betydligt lägre. Jag menar att hela
detta tillvägagångssätt är sådant, att
man inte bör med tystnad låta det passera,
utan det bör enligt min mening
kritiseras. Det är nödvändigt att det
vid kommande förhandlingar förfars
på ett mera varligt sätt.

När man sedan ser på hur det hela
utformats, finner man att procentberäkning
tillämpats. Herr Gustafsson i
Stockholm var inne på att det borde
ha kunnat anordnas på ett annat sätt.
Vid löneregleringar placerar man in
befattningshavarna i skilda lönegrader
med hänsyn till utbildning och ansvar.
Men för ökade levnadskostnader bör
ju inte procenttal vara avgörande, tv
utfallet blir, som vi se i propositionen,
att vissa grupper få mellan 500 och
600 kronor i årlig ökning, medan andra,
t. ex. byråchefer, få 2 940 kronor i
ökad inkomst per år. Det är självklart
att levnadskostnaderna för dessa inte
äro stort större än för en vanlig arbetare
med familj. Kostnaderna för maten
är densamma, likaledes för kläder
och resor m. m. dylikt. Det är därför
oberättigat att använda procenträk -

ning, när det gäller att taga hänsyn till
levnadskostnadernas stegring. Det vore
bättre att som herr Gustafsson i Stockholm
sade man fixerade beloppet i
kronor räknat lika för alla. Då behövde
det inte bli denna förskjutning mellan
de olika löneklasserna, som denna
proposition ändå ger uttryck för.

Nog tycker man att det bort kunna
ordnas på ett helt annat sätt, som hade
givit större rättvisa åt tjänstemännen
i de skilda graderna än vad detta gör.

Man hade ju väntat, att när det sitter
en socialdemokratisk regering vid
makten, skulle den försöka att ordna
så, att även de lägre löneklasserna
finge en betydande höjning. Nu föreligger
en högst varierande skillnad,
såsom framgår av denna proposition
och det utskottsförslag, som här föreligger.
Vissa få fem gånger så mycket som
andra.

Då man har den lilla skillnaden, att
det skall vara 32 procent för vissa, som
ha mer än 500 kronor i månaden, och
33 procent för de övriga, tycker jag
verkligen att det är ett onödigt
krångel. Det betyder ju endast sju kronor
i månaden för dessa högre tjänstemän,
och det gör för år 84 kronor. Då
man varit med om att ge dem 2 940 kronor,
så är det ju en bagatell med dessa
84 kronor, vare sig de läggas till eller
dragas ifrån. Det hade blivit ett mycket
enklare system enligt min mening,
om man velat gå på den procentlinje,
som regeringen valt, att inte inveckla
systemet onödigt genom denna skillnad
på en procent över en viss summa
per månad.

Det är, herr talman, åtskilligt som
man skulle vilja ytterligare kritisera i
denna proposition och i detta utskottsförslag.
När man i högerns och folkpartiets
reservationer framhåller, att statstjänargruppen
är en eftersatt grupp, så
vill jag bestämt bestrida detta. Statsrådet
Lingman har ju tidigare visat i polemik
emot herr Senander, att så inte är fallet.
Jag vill bara erinra om de siffror.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

137

Grunderna för höjning av löner

som finnas i statsverkspropositionen i
år och som visa inkomsternas ökning
från 1945 till 1950. En jordbrukare har
fått en löneökning av 1 008 kronor under
dessa år. Industriarbetaren har fått
en ökning av 1 786 kronor, men de som
äro anställda i allmän tjänst, i statstjänst,
ha fått en höjning under denna
tid med 1 923 kronor. Detta är genomsnittssiffror
för samtliga inom de olika
yrken, som här representeras. Det är
klart att löneökningen varierar med
hänsyn till befattningshavare och dylikt,
men genomsnittstalet visar tendensen
för de olika grupperna. Det är därför
oriktigt att säga, att statstjänarna
äro eftersatta, jämfört med andra. Faktum
är, att de äro mycket väl ställda.
De siffror, som statsrådet nämnde vid
jämförelse mellan industriarbetare och
tjänstemän i 9:e lönegraden, 12 :e löneklassen,
avsågo ortsgrupp 5, men gör
man jämförelse på ortsgrupp 1 eller 2,
finner man en ännu större skillnad mellan
statstjänstemännens och industriarbetarnas
löner till de förras fördel. Betänker
man dessutom att dessa tjänstemän
ha betydligt större sociala förmåner,
längre .semester i allmänhet och
dessutom en säkerställd pension på ålderdomen,
vilket industriarbetarna i regel
icke ha, finner man att tjänstemännen
äro mycket väl ställda jämfört med
andra. Då folkpartiet i sin reservation
därför säger, att det är en partiell ökning,
som tjänstemännen nu få, och att
de alltså förmena sig vänta en kommande
ökning rätt snart, vill jag säga att
det iioppet böra de låta fara. Det är inte
någon fara med statstjänstemännen,
utan de äro fullt kompenserade för den
inträdda dyrtiden, bättre ställda än alla
andra grupper i samhället.

+ Herr talman! Jag skulle ju ha önskat
att man kunde ordnat ett system, som
hade givit mera rättvisa åt de skilda
grupperna än det föreliggande, men då
jag icke är beredd att nu framlägga etl
utarbetat förslag härom, har jag för min
del intet vrkande.

enligt statens löneplansförordning m. m.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet bara
för att reagera mot den värdesättning,
som herr Rubbestad har gjort av förhandlingarnas
resultat.

Då herr Rubbestad här klagar över
att en parlamentarisk kommission icke
fört dessa förhandlingar utan att statsrådet
själv fört dem, måste man fråga
sig: Hade förhandlingsresultatet blivit
bättre, om det hade varit en parlamentarisk
kommission? .lag tror inte det,
herr Rubbestad.

När man nu fäller så hårda omdömen
som herr Rubbestad har gjort, som t. ex.
att det är statstjänstemännen som styra
i det här landet, bör man också ha en
liten smula belägg för ett dylikt påstående.
Vi ha haft möjlighet att följa förhandlingsgången
genom den föredragning'',
som vi haft på statsutskottets femte
avdelning. Om man ställer de bud,
som gåvos i första omgången, och de
krav, som då ställdes, emot det slutliga
resultatet, måste man säga sig att herr
Rubbestads påstående, att det är statstjänstemännen
som styra, saknar täckning
i verkligheten.

Jag måste för min del konstatera, att
statsrådet och chefen för civildepartementet
har på ett från riksdagens synpunkt
utomordentligt bra sätt skött dessa
förhandlingar.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har ingen anledning att ingå
på herr Rubbestads anförande. Jag vill
emellertid nu anmärka, eftersom statsrådet
Lingman åter är i salen, att efter
herr Rubbestads anförande må man bär
kunna göra den reflexionen, att det
klander, som han trott sig förnimma
mot den träffade uppgörelsen från vår
sida, var dock en västanfläkt i jämförelse
med den kritik, som här förekommit.
•lag skall inte gå närmare in på det. Det
har under den föregående debatten blivit
utförligt belyst med avseende på
prisutvecklingen och löneutvecklingen
på den allmänna arbetsmarknaden. Jag

138 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

vill endast rätta ett missförstånd, som
jag tyckte att statsrådet Lingman gjorde
sig skyldig till, när han något misslynt
gav uttryck åt att vi från vår sida voro
kritiskt inställda med de anmärkningar
som vi gjort mot uppgörelsens innebörd.
Tvärt om, vi biträda denna uppgörelse,
som vi anse vara en god kompromiss
mellan olika intressen, men vi
ha velat något fullständigare än som
skett i propositionen och utskottsutlåtandet
måla den bakgrund, mot vilken
uppgörelsen bör ses.

Vad jag emellertid, herr talman,
egentligen begärt ordet för var att ytterligare
säga något om förhandlingsformerna,
förhandlingsorganisationen, i
anslutning till den mening, som vi givit
uttryck åt i vår reservation. Herr Hjalmarson
menade, att denna förhandlingsapparat
icke skall ha något politiskt inslag.
Jag använder ordet förhandlingsapparat
därför att den kan ju konstrueras
på många olika sätt, och ingen, i
varje fall inte vi, bär velat ta ställning
till vilken konstruktion man slutligen
bör välja. För detta ändamål lär det
vara nödvändigt att få se förhandlingssakkunnigas
utredningsresultat och det
slut, vartill Kungl. Maj:t på denna
grundval kan komma. Denna förliandlingsapparat,
menade herr Hjalmarson,
bör övervägande eller uteslutande bestå
av experter. Jag känner igen denna
vackra mask. Det är ett önskemål, som
man har i många olika sammanhang.
Det är emellertid, herr talman, en cigarr
som inte existerar i verkligheten, av det
skälet nämligen — och här kan jag instämma
i vad statsrådet yttrade — att
det är ett befogat önskemål från den
andra partens sida att få komma till tals
med dem som här bestämma. Vi känna
detta önskemål från olika förhandlingar,
vi känna det inte minst från de kommunala
förhandlingarna, och vi ha
oupphörligen i många olika former
ställts inför detta organisationsproblem,
som vi också, vågar jag säga, i många
fall på ett tillfredsställande sätt kunnat

lösa, nämligen att konstruera en förliandlingsapparat,
som är representativ
och bindande för de olika meningsriktningarna
inom den beslutande församlingen
men som ändå handlar i intimt
samförstånd med den bestämmande
riktningen inom den offentliga församling
det nu må gälla. Jag föreställer mig
att inga kommunala avtal träffats av en
kommunal lönenämnd eller avtalsnämnd
utan intimt samförstånd med
kommunalnämnden eller drätselkammaren
eller finansroteln inom kommunen,
och jag har den misstanken, att
även de avtal, som vi nu behandla, dock
ha föregåtts av mycket allvarliga överläggningar
ej blott med statsrådet Lingman
utan framför allt med den som har
hand om statens kassa. Så föreställer
jag mig att det måste vara, och av dessa
skäl menar jag att det är omöjligt att
komma till den konstruktion, som herr
Hjalmarson tänkte sig. Man måste komma
till en konstruktion, där även det
allmännas arbetsgivarintresse kommer
till uttryck, arbetsgivarintresset även
taget i den mening, som det måste tas,
när det gäller det allmänna som arbetsgivare
med de förpliktelser till ett objektivt
avvägande och ett rättvist avgörande,
som finnas hos det allmänna.
Det är för oss skälet till att vi anslutit
oss till detta förslag, som redan framfördes
från vår sida under remissdebatten
och som nu föreligger i en från bondeförbundshåll
väckt motion.

Att vi med det beslut, som vi här hemställa
att riksdagen måtte fatta, icke
binda förliandlingsrättssakkunniga finner
jag alltjämt uppenbart. Förhandlingsrättssakkunniga
bindas allenast av
den instruktion de fått av Kungl. Maj:t
och det uppdrag de ha. Men att vi i
denna särskilda och ganska viktiga fråga
från riksdagens sida skulle säga
ifrån, att vi förmena att framdeles böra
dessa stora ting skötas på det och det
viset och att den bestämmanderätt, som
riksdagen tidigare hade i andra former
men som riksdagen nu på grund av or -

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

139

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ganisationsviisendets utveckling icke
kan ha, bör riksdagen återfå i viss mån
i den form, som vi här ha antytt, ett
sådant uttalande tror jag har många
prejudikat även när det gäller ting som
äro föremål för redan pågående kommittéutredningar.

Slutligen, herr talman, ett ord om den
Englundska motionen om beräkningen
av tjänstledighetsavdrag. När jag hörde
den kritik, som här riktats mot den av
herr Lindholm och framför allt av statsrådet
Lingman, som meddelade att det
krävs, om jag hörde rätt, icke mindre
än 7 000 tabeller, så ser jag framför mig
hör dessa arma löneutbetalare, som likt
en paragrafsnärjd tabellarius digna under
allt det krångel vi här ställa till. På
detta område äro vi alla tyvärr lönekiueser.
Det blir man med det komplicerade
system som löneväsendet fått.
det komma vi inte ifrån.

Men vad gäller det här, herr talman?
Det gäller endast att förverkliga den
princip, som väl ändå måste anses rättvis,
nämligen att det rörliga tillägget
skall beräknas på den behållna grundlönen.
Del betyder att i stället för att
man gör den operationen, att man först
lägger till det rörliga tillägget och därefter
proportionerar sig till tjänstledighetsavdraget,
så drar man i stället
grundavdraget ifrån grundlönen och lägger
sedermera på den då erhållna resten
det rörliga tillägget. Då det nu här är
visat, att den av mig angivna principen
icke förverkligas enligt det system, som
nu gäller för de icke alltför talrika befattningshavare,
som ligga över 1 200
kronor i månaden, så är det dock en
rimlig begäran att man rättar detta system,
och jag överlämnar med fullständigt
förtroende till alla de skickliga lönetekniker,
som ha hand om dessa ting
i den svenska statsförvaltningen, att här
också i lämpliga former och tabeller ge
uttryck åt den av mig förordade räkneoperationen,
som i och för sig är lika
enkel som den, för vilken de nuvarande
tabellerna äro uttryck.

Jag hemställer alltjämt om bifall till
vår reservation även på denna punkt.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Först ett par ord till herr Lindholm.
Han ville göra gällande, att det var ett
så storslaget framsteg, att statsrådet
Lingman lyckats genomföra uppgörelsen,
eftersom statstjänstemännens krav
från början voro så kolossalt stora och
det bud, som regeringen givit, var mycket
lågt. Jag känner inte direkt till, hur
mycket som var begärt, men ryktesvis
har jag hört att det rörde sig omkring
400 miljoner kronor per år. Vad statsrådets
erbjudande från början var, vet
jag heller inte, men jag vet vad slutresultatet
blev. Det blev 370 miljoner. Var
det då riktigt, att det begärdes 400 miljoner,
så tycker jag inte att det var så
förfärligt väl skött ur besparingssynpunkt,
när man genomförde det hela
med ett slutresultat av 370 miljoner.

Beträffande denna förhandlingsutredning,
som pågår, vill jag säga, att när
jag har tittat efter vad det är för ledamöter
i dessa förhandlingssakkunniga
och funnit att flertalet är statstjänstemän
eller statstjänstemännens ombudsmän,
då tycker jag nog att det är på sin
plats att man från riksdagen säger ifrån,
att här bör det ändå vara så, att riksdagen
på ett tidigt stadium bör få vara
med och dirigera, i stället för att dessa
tjänstemän så småningom skola föreskriva
hur det skall ordnas, tv då är det
inte så lätt för riksdagen att göra sig
gällande.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren till en
början vad utskottet under punkterna
1. och II. hemställt.

Beträffande punkten III. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i nämnda punkt
dels ock på bifall till motionerna I: 300
och II: 398; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

140

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande punkten IV.,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den av herr Ohlon m. fl. beträffande
punkten avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV.
i utskottets förevarande utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Stockholm äskade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 122 ja och 52 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten IV. gjorda hemställan.

Beträffande punkten V. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
m. fl. beträffande denna punkt avgivna,
med 2) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V.
i utskottets förevarande utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 2) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Stockholm
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 98 ja och 78
nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

I fråga om punkten VI. framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan; 2:o) bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, med 3) a)
betecknade reservationen; samt 3:o) bifall
till den av fröken Andersson m. fl.
beträffande denna punkt avgivna, med

3) b) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kyling begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) anmärkta
hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositio -

Nr 9.

141

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Grunderna för höjning av löner

nen begärde emellertid herr Kyling votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten VI. i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 38 antager utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, med 3) a)
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av fröken Andersson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med
3) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 78 ja och 72
nej, varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade sålunda till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till utskottets i punkten VI. gjorda
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Ohlon m. fl. avgivna, med 3) a) betecknade
reservationen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI.
i utskottets förevarande utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

enligt statens löneplansförordning m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 3) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten VI.

Slutligen gav herr talmannen i avseende
å punkten VII. propositioner dels
på bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av fröken
Andersson m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna, med 4) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kyling
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VII.
i utskottets förevarande utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 4) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten VII.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

142 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt.

§3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg; och

nr 40, i anledning av väckt motion
om jämställande i pensionshänseende
av personal på frivillig övergångsstat
med annan förtidsavgången personal.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Motioner om ändring eller översyn av
16 § förordningen om nöjesskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betäntänkande
nr 12, i anledning av väckta
motioner om ändring eller översyn av
16 § förordningen om nöjesskatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 213 av herr Nyström
samt II: 283 av herrar Jansson i Kalix
och Gavelin hade hemställts, »att riksdagen antingen

måtte antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § i kungl. förordningen
den 21 december 1945 om
nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 16 § första
stycket i kungl. förordningen den 21
december 1945 om nöjesskatt fr. o. m.
den 1 juli 1951 skall ha ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

''Skall behållning av nöjestillställning
användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål såsom för
beredande av hjälp åt behövande eller
sjuka, för främjande av barns eller ungdoms
vård, fostran eller utbildning
eller för stödjande av rikets försvar,
må befrielse meddelas av vederbörande

kommun helt eller delvis från kommunen
tillkommande del av skatten och
därefter av länsstyrelsen för staten tillkommande
del därav i samma utsträckning
som kommunen medgivit befrielse.
’

eller i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förnyad översyn av nämnda
kungl. förordning och förslag till nya
bestämmelser beträffande nöjesskatt
med beaktande av här framförda önskemål.
»

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:213 av herr Nyström
samt II: 283 av herrar Jansson i
Kalix och Gavelin om ändring eller
översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GAVELIN: Herr talman! Trots
den sena timmen ber jag att få säga
några ord om den fråga det här gäller.

Statsutskottet har ju pliktskyldigast
enhälligt avstyrkt vår motion, och jag
kan förstå att man icke har vplat gå med
på förslaget om ep direkt lagändring.
Däremot anser jag att den redogörelse,
som lämnats, borde ha föranlett utskottet
att tillstyrka den framställning
om en utredning som i motionen alternativt
framförts.

Jag kan inte undgå att nämna något
om anledningen till motionen. Jag tror
inte att kammarens ledamöter ha så
ingående satt sig in i själva tankegången
bakom motionen. Om exempelvis
en Barnens dag-organisation anordnar
en sommarfest för att samla in medel
till det ändamål, för vilket den arbetar,
och därvid anlitar ett tivoliföretags
anordningar för att kunna få in
så mycket pengar som möjligt, så kan
den träffa överenskommelse med företaget
på två sätt. Om man gör upp
med företaget om att anordningarna
skola ställas till förfogande för ett
visst belopp, så har man möjlighet att

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9. 143

Motioner om rätt för fruktodlare att vid taxering njuta värdeminskningsavdrag för
anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen.

få avdrag för nöjesskatten. Vill man
däremot lägga det hela på den bogen
att man, för att i någon mån vältra
över ansvaret för ett misslyckande
även på tivoliföretaget, träffar överenskommelse
om att ersättningen skall
utgå i procent av inkomsten, så blir
det omöjligt att få avdrag för nöjesskatten,
och det har medfört att man i
många fall fått förbinda sig att till tivoliföretaget
betala också nöjesskatten.

Det är denna skillnad i fråga om
möjligheten till befrielse från nöjesskatt,
som vi motionärer anse oriktig
och som vi genom vår motion ha velat
få bort, och jag kan inte undgå att
finna, att utskottet i varje fall borde
ha kunnat vara med om en undersökning
av möjligheterna att få till stånd
en rättelse.

.lag skall endast yrka bifall till motionen
i den del som avser frågan om
en utredning.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Motionären sade ju själv, att han förstod
att motionen måste avstyrkas.

Det är inte bara så, att man med
motionen syftar till att ett avtal mellan
arrangörerna och de medverkande
skulle vara utslagsgivande för statens
ställningstagande till frågan om nöjesskatten
skulle efterskänkas eller inte,
utan man vill också därtill foga det
villkoret, att om kommunen sagt att
den är villig avstå från nöjesskatt, så
skulle staten, d. v. s. i detta fall länsstyrelsen,
vara bunden av kommunens
ståndpunktstagande.

Detta är enligt utskottets mening en
fullkomligt orimlig ståndpunkt. Statens
organ — det gäller alltså länsstyrelsen
— bör fritt få pröva om staten
skall avstå från sina inkomster eller
icke. Hur kommunen vill göra i det
avseendet, lägger sig staten icke i.

•lag tror inte att man, hur mycket
man än utreder denna fråga, kan kom -

ma till något annat resultat än bevillningsutskottet
här gjort. Jag hemställer
därför om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till det av herr Gavelin under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner angående omprövning av frågan
om beskattning av livräntor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Motioner om rätt för fruktodlare att vid
taxering njuta värdeminskningsavdrag
för anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt för fruktodlare att vid
taxering njuta värdeminskningsavdrag
för anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Med hänsyn till att det redan i
dag har talats så mycket här i kammaren,
skall jag inte taga många minuter
i anspråk, utan jag skall bara i korthet
anlägga några synpunkter på den fråga
som det nu gäller.

Utskottet har enhälligt, kan man säga,
avstyrkt motionen — den reservation,
som avgivits, är ju blank och innehåller
alltså inte något yrkande, .lag
har, när jag läst utskottsutlåtandet,
kommit till det resultatet, att utskottet

144

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Motioner om rätt för fruktodlare att vid taxering njuta värdeminskningsavdrag för
anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen.

ställt sig synnerligen tveksamt till frågan
om vilka regler som böra gälla för
avskrivning av anläggning för fruktodling
men att utskottet dock stannat
för den synpunkten, att anläggning av
en fruktodling skulle anses likvärdig
med grundförbättring på jordbruk.

Det har också av utskottet erinrats
om att vid 1949 års riksdag behandlades
två motioner, där motionärerna
valt den motsatta vägen och i stället
yrkade, att när fruktodling anlagts,
skulle även under perioderna mellan
fastighetstaxeringarna fastighetens värde
höjas, därför att en grundförbättring
skulle anses ha ägt rum. Motionerna
voro föremål för en rätt grundlig
utskottsbehandling och utsändes även
på remiss. Jag erinrar mig att när bl. a.
landskamreraren i Kristianstads län,
mitt hemlän, skulle avge yttrande över
dem, kom han till det resultatet, att
fruktodlingsanläggning endast utgjorde
en del av vad som rymdes under begreppet
grundförbättring. Landskamreraren
i Malmöhus län kom till samma
uppfattning. Båda framhöllo att de inte
ansågo saken vara så klar, att de kunde
tillstyrka de gjorda yrkandena om fruktodlingsanläggnings
likställande med
grundförbättring på jordbruk.

Det har alltså på detta område rått
tveksamhet om hur man skall ställa sig.
.lag vill som min personliga åsikt deklarera
att fruktodlingsanläggning inte
är någon grundförbättring som har med
jordbruk att skaffa. Om någon inköper
en jordbruksfastighet och på denna anlägger
en fruktodling, då utgör fastigheten
inte längre något jordbruk utan
en fruktodling. Vid taxeringarna i mitt
hemlän är det praxis, att så fort en
jordbruksfastighet blivit helt planterad
med fruktträd, så räknas den inte längre
som ett jordbruk utan som annan
fastighet.

När det gäller den avskrivningsrätt,
som i motionen har påyrkats, vill jag
säga att vad man på fruktodlarhåll mest

ondgör sig över är, att man inte får
göra avskrivning av kostnaderna för
anskaffning av fruktträd. De flesta
fruktodlare deklarera siua inkomster på
en rörelsebilaga och åtnjuta alltså vid
taxeringen avdrag för kostnaderna för
t. ex. traktorer, lastbilar, fruktträdssprutor
och fruktpressar. Men så fort
man kommer till kostnaden för anskaffande
av fruktträd, så är det stopp med
avdragsmöjligheterna. Jag får själv som
taxeringsnämndsordförande varje år
sitta och avstyrka yrkanden om sådant
avdrag, inte därför att jag såsom nämndens
ordförande skulle anse att avdrag
inte bör få göras, utan därför att yrkandena
sakna stöd i gällande lag. Det
ställes då ofta från fruktodlarnas sida
den frågan, hur det kan komma sig att
andra rörelseidkare få lov att göra så
många avskrivningar, medan fruktodlarna
inte en gång ha möjlighet att göra
avskrivning av de kostnader som de
haft för anskaffandet av fruktträden.

Jag lovade ju från början att jag inte
skulle ta kammarens tid i anspråk så
länge, och jag vill till sist bara säga, att
när nu utskottet ställer sig tveksamt och
frågan är —- det skall jag gärna erkänna
— invecklad, så hade det kanske varit
en fördel, om utskottet i stället för att
göra rent bord hade överlämnat ärendet
till 1950 års skattelagssakkunniga, så
att dessa i samband med den allmänna
översynen av skattelagstiftningen även
kunde ha tagit sig en titt på den sak
det här gäller.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande. Om allting går som beräknat,
hoppas jag ett annat år kunna återkomma
med en motion i frågan som innehåller
en något utförligare motivering.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Den fråga vi nu behandla har, såsom den
föregående talaren framhöll, diskuterats
tidigare här i riksdagen. År 1949,

145

Onsdagen den 7 mars 1951 em. Nr 9.

Motioner om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen inom folkpensioneringen
m. in.

då konjunkturen var en annan iin nu,
ville fruktodlarna lia möjlighet att fä
taxeringsvärdet höjt även under tiden
mellan fastighetstaxeringarna. Riksdagen
har emellertid även i fjol behandlat
frågan.

Fruktodlarna säga naturligtvis, såsom
herr Nilsson i Bästekille nyss gjorde, att
det inte längre är fråga om ett jordbruk,
när det på en jordbruksfastighet
finns eu större fruktodlingsanläggning.
Men man kan inte komma ifrån att den
uppdelning, som fruktodlarna tydligen
eftersträva, måste få vissa konsekvenser
även för jordbruket. Bevillningsutskottet
framhöll i fjol med anledning av eu
motion från jordbrukarliåll — jag vill
minnas att det var herr Jonsson i Skedsbygd
som hade väckt motionen — att
innan det skett någon ändring av gällande
bestämmelser, så måste man följa
de linjer som hittills följts. Men utskottet
framhöll också att självfallet kunde
ingen säga — och det är väl inte heller
i dag fallet — att avvägningen mellan
vad som skulle anses vara driftkostnader
och vad som vore grundförbättringskostnader
var absolut riktigt gjord. Utskottet
ansåg emellertid att saken borde
tagas under omprövning, och utskottet
vidtog därför redan i fjol den åtgärd
som representanten för Kristianstads län
nu vill att utskottet skall vidtaga, nämligen
att skicka ärendet till 1950 års
skattelagsakkunniga. Det är min förhoppning
att skattelagsakkunniga skola
iigna ärendet den uppmärksamhet som
det utan tvivel kräver. Det är, såsom
här framhållits, en mycket svårlöst fråga
det här gäller, och även om man är
fruktodlare får man nog inte väja för
tanken, att en ändring av bestämmelserna
angående fruktodlingsanläggning
också måste få konsekvenser för jordbruket
iiver huvud taget.

Det är dessa synpunkter som ha gjort
all utskottet avstyrkt motionen. Att själva
sakfrågan dock blir prövad, därom
råder intet tvivel.

It) — Andra kammarens protokoll 11151.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion om
pension åt förre stenografen och korrekturläsaren
F. Thorvall.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motioner om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd: Ilerr talman!
.lag skall vid denna sena timme
givetvis inte besvära kammaren med
många ord. Jag bär så mycket mindre
anledning att göra det som denna fråga
flera gånger har behandlats i riksdagen.
Man har även på olika håll varit ganska
enig om att det föreligger eu orättvisa
mot folkpensionärerna i den lägsta dyrorten,
då dessa inte ha någon möjlighet
att erhålla något bostadstillägg. De utredningar,
som ha gjorts i frågan, ha
kanske klargjort kostnaderna för de bostäder,
som folkpensionärerna nu ha,
men de ha däremot inte givit någon bild
av kostnaderna för en bostad med en
standard, likvärdig den som andra 1m.
Vi anse säkerligen alla, att bostadsstandarden
för landsbygdens folkpensionärer
måste förbättras. Detta kan emellertid
inte ske, om de inte få någon hjälp
i form av bostadstillägg.

Landsbygdens folkpensionärer ha
helt enkelt inte råd att hålla en bostad
med rimlig standard. De måste i många
fall nöja sig med mindervärdiga bostii ,

''/• U.

146 Nr 9. Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Kamrarnas skiljaktiga beslut ang. lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

der. De kommuner, som tillhöra orlsgrupp
1, få ofta lämna bostadsbidrag
till folkpensionärer. Detta kan inte anses
vara riktigt, då andra kommuner
och städer med ett större skatteunderlag
få dessa kostnader täckta från
staten.

Vi ha i motionen framhållit även
dessa synpunkter, och vi ha föreslagit
en skyndsam utredning angående en revidering
av principerna för bostadskostnadsgrupperingen.
Vi ha dessutom
föreslagit, att man från och med den 1
januari 1952 skall flytta upp ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2. Detta är så mycket
mer motiverat som tillkomsten av storkommunerna
kräver en samordning i
detta avseende. Eljest kunna pensionstagarna
i samma kommun hamna inom
olika dyrortsgrupper och följaktligen
inte få samma möjligheter att erhålla
bostadstillägg.

Utskottet har emellertid inte velat
tillmötesgå motionärernas önskemål
utan har i stället hänvisat till att de
sakkunniga, som nu utreda frågan om
bostadstilläggens konstruktion, sannolikt
också skola få pröva denna fråga.
Under sådana förhållanden, herr talman,
skall jag inte ställa något yrkande.
.lag beklagar, att landsbygdens folkpensionärer
fortfarande skola få vänta på
hjälp till en förbättrad bostadsstandard,
men jag vill hoppas, att den pågående
utredningen skall komma till ett resultat,
som öppnar en möjlighet till större
rättvisa åt landsbygdens åldringar.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det kunde vara överflödigt att
säga något från utskottets sida, eftersom
herr Carlsson i Bakeröd inte ställde något
yrkande. Jag vill emellertid framhålla,
att utskottet har inhämtat, att
1950 års pensionsutredning kommer att
taga upp frågan om ett eventuellt sammanförande
av de allmänna och de särskilda
bostadstilläggen. Med hänsyn
därtill har utskottet ansett, att frågan

då kommer att bli föremål för den
prövning, som kan vara erforderlig för
att man skall kunna lösa dylika besvärligheter.

Herr talman! Jag har endast att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om en sammanslagning av de i
lagen om folkpensionering avsedda allmänna
och särskilda bostadstilläggen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Kamrarnas skiljaktiga beslut ang. lag om
behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om behörighet att
utöva tandläkarkonsten, dels ock i ämnet
väckta motioner; och anförde därvid Herr

GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Med undantag för en reservant
har utskottet inte funnit att det föreligger
några formella förutsättningar
för en sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i denna fråga. Detta
skulle innebära, att den utredning, som
en betydande majoritet i denna kammare
har förordat, inte skulle komma
till stånd. Frågan förlorar emellertid
inte därmed sin aktualitet. Helt nyligen
ha sakkunniga tillkallats i och för utredning
om utbildning av tandläkare
och därmed sammanhängande frågor.
Jag håller för sannolikt att de komma
att finna, att det stöter på stora svårigheter
att inom rimlig tid och till rimlig

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

147

Motioner ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

kostnad kunna avhjälpa den stora brist
på tandläkare som nu råder.

.lag vill därför uttrycka den förhoppningen,
att de sakkunniga instanserna i
ett sådant läge inte blunda för den utväg,
som anges i ifrågavarande motioner,
utan låta verkställa den utredning,
som medicinalstyrelsen enhälligt förordat.
Frågan har nämligen, trots upprepade
påståenden om motsatsen, hittills
inte varit föremål för någon verklig
utredning.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt
lägga memorialet till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Motioner ang. ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GA VELIN: Herr talman! Med anledning
av de upplysningar och klarlägganden,
som utskottet här har givit,
och på grund av den skrivning som utskottets
utlåtande har fått, har jag inte
någon anledning alt yrka bifall till motionen.
.lag tycker mig finna, att utskottet
i stort selt har understrukit de synpunkter
och den kritik, som vi ha framfört
i motionen i där berörda fråga.

Det är dock ett par saker, om vilka
jag inte kan undgå att säga några ord.
Del iir för det förslå, att utskottet ifrågasätter,
om inte eu tredje instans
skulle förlänga tiden, innan man kunde
få en sjukdom eller graden därav fast -

ställd. Jag skulle bara vilja polemisera
mot detta och säga, att om man har
kunnat få fastslaget, att det verkligen
existerar en sjukdom eller graden därav,
är det inte meningen att detta skall
överklagas. Att frågan har fördröjts, är
ju beroende på att man aldrig har kunnat
få detta fastslaget av de instanser,
som nu finnas.

.Tåg kan inte heller underlåta att
nämna för det andra, att här har pekats
på att det redan finns en bestämmelse,
som medför, att man kan anlita ett flertal
läkare, när det gäller att fastställa
en sjukdom av här ifrågasatt slag, t. ex.
stendammslunga, silikos o. d. Det är
dock så, att den läkare, som har utfärdat
läkarintyget eller behandlat den
sjuke, inte i något fall har anlitats så
vitt jag känner till. Det förslag vi framfört
syftar till att det är denne läkare
som i första hand skall anlitas när det
gäller att få förhållandena närmare
klarlagda.

Det är ju ett verkligt av vita förhållande,
som vi ha påpekat i motionen, att
det kan dröja tio till tolv år, innan
man kan få en dylik fråga avgjord, såsom
fallet jag särskilt framhållit i motionen.
Där var det ju så att, sedan det
en gång fastslagits att det var stendammslunga
och ersättningen fastställts
till endast 33 procent och för ett år tillbaka,
detta överklagats till försäkringsrådet,
som ändrade tiden till 3 år retroaktivt
men sänkte beloppet från 33 till
25 procent. Vi tycka, att sådant är så
felaktigt, att eu snabb utredning och undersökning
borde ske.

Utskottet har nu meddelat, att socialvårdskommitten,
som även har tagit del
av motionen, med det snaraste skall
komma med något förslag i föreliggande
fråga. Då får man hoppas, att de
synpunkter, som vi ha framfört i motionen,
skola beaktas. Om det då inte
kan bli en överklagningsinstans, skulle
man dock kunna organisera försäkringsrådet
på ett sådant siilt att den sjuke
kan känna sig trygg all rättvisa skipas

148 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ändring i familjebidragsförordningen.

i fråga om bestämmandet av storleksordningen
på den sjukdom, som han
bär ådragit sig.

Med detta ber jag, herr talman, att få
uttrycka den förhoppningen, att även
denna lilla framstöt skall leda till ett
positivt resultat.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Utskottet ansåg, att man inte kunde
bryta ut en del ur det stora sammanhanget.
Det är därför som utskottet
har hänvisat till att socialvårdskommittén
är sysselsatt just med denna översyn.
Den väntas bli färdig och framlägga
ett betänkande under första halvåret
innevarande år, och då komma bl. a.
de synpunkter, som framförts av motionärerna,
att vinna vederbörligt beaktande.
Förslag om förbättringar i hithörande
hänseenden kommer då att föreläggas
riksdagen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Ändring i familjebidragsförordningen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 17, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bi -

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99).

Förslaget innebar, bl. a., att 6 § familjebidragsförordningen
skulle erhålla
sådan lydelse, att familjepenning'' utginge
högst med följande belopp för
dag, nämligen för hustru och vissa likställda
3 kronor 75 öre, för annan familjemedlem
över 16 år 2 kronor samt
för annan familjemedlem under 16 år 1
krona 50 öre.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 298, i andra kammaren av herr Dahlgren.
I motionen hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 6 § skulle
få sådan avfattning, att ifrågavarande
belopp höjdes till resp. 5, 3 och 2 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande proposition
samt med avslag å motionen IT: 298
måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar erforderliga i
det genom propositionen framlagda författningsförslaget
— för sin del antaga
förslaget med de ändringar, att rubriken,
ingressen samt slutstadgandet crhölle
annan, av utskottet föreslagen lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Då
det nu gäller att taga ställning till storleken
av familjebidragen till de inkallades
anhöriga befinna vi oss i en tid,
som kännetecknas av oavbrutna fördyringar
på praktiskt taget alla varor,
inte minst då dem som måste anses
oundgängligen nödvändiga för livsuppehället.
Vi se i tidningspressen varje
dag att vi kunna vänta prisfördyringar.
Samtidigt kan man i samma press läsa,
att vi ha att räkna med att ett mycket

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

149

stort antal åldersklasser kommer att inkallas
till repetitionsövningar under
innevarande år. Det talas om minst
125 000 man. Det blir då en mycket stor
del av Sveriges arbetande befolkning,
som kommer att befinna sig i eu svår
situation med tanke på familjebidragets
litenhet. I många fall måste man räkna
med ekonomisk ödeläggelse för familjerna.
Den vanvettiga upprustning, som
nu pågår i den kapitalistiska världen
och inte minst i vårt land, kommer nu
som tidigare att bli en börda för folket
och i första hand för de små inkomsttagarna
utan att någon kan förklara till
vad nytta det hela skall tjäna.

Det nu föreliggande förslaget ansluter
sig till socialbyråns hemställan, som i
sin tur ansluter sig till prisläget den 1
oktober 1948. Visserligen talar man om
afl cn viss avrundning uppåt skulle ha
vidtagits i fråga om dagsbeloppen: för
hustru kr. 3: 75 och minderårigt barn
kr. 1: 50. Denna avrundning skulle således
täcka den prisstegring, som inträffat
under tiden den 1 oktober 1948—
den 1 oktober 1950, samtidigt som ddt
påstås att denna avrundning skulle
lämna utrymme för viss ytterligare
prisstegring. Detta tal förefaller mig
mycket dunkelt, då man ju måst ha
olika utgångspunkter med hänsyn till
då gällande ortsgrupperingar. Nu sammanställer
man emellertid det hela i en
enda grupp. Mest anmärkningsvärt är,
att man synes alldeles bortse ifrån den
väldiga prisstegring, som ägt rum efter
den 1 oktober 1950 och nu fortsätter
som på löpande band faktiskt varje dag.
Men utskottet synes ganska kallt ha
bortsett från denna realitet, när det nu
tillstyrkt propositionen i vad det gäller
ersättningarnas storlek.

Utskottets tal om att de föreslagna
beloppen skulle kunna ansluta sig till
nuvarande prisläge tro väl knappast
utskottsmedlemmarna själva på. Då motionen
skrevs, hänvisade vi i densamma
till att man beräknade lcvnadskostnadsstegringen
under det första halv -

Ändring i familjebidragsförordningen.

året till 10 procent. I dag är man väl
ganska övertygad om att inte ens denna
beräkning kommer alt hålla. I ett
sådant läge kunna vi inte ansluta oss
till de blygsamma förbättringar, som
här föreslås. Vi anse att de inkallade
inte skola behöva ha alltför stora ekonomiska
bekymmer under den tid de göra
sin beredskap. Offret är stort nog ändå
från deras sida, då de gå miste om sin
arbetsinkomst under tjänstgöringstiden,
för att man skall behöva göra det större
genom att även låta deras familjer under
samma tid leva på ett alltför litet
understöd.

Sedan skulle jag gärna vilja ha reda
på vad de föreslagna ökningarna egentligen
grunda sig på, om man nu över
huvud taget kan använda benämningen
»ökningar» i detta sammanhang. Vad
gäller familjepenningen inskränker sig
ökningen i jämförelse med de provisoriska
bestämmelser, som äro gällande
under budgetåret för hustru och jämförbar
person till 25 öre om dagen, från
kr. 3:50 till kr. 3:75 och för person
över 16 år, för vilken den inkallade är
försörjningspliktig, från kr. 1: 90 till kr.
2:— per dag. Däremot ökas näringsbidraget
från 100 till 150 kronor och begravningsbidraget
från 250 till 500 kronor.
Utan att vilja frånkänna det berättigade
i de sistnämnda ökningarna tror
jag mig dock ändå kunna säga, att utskottets
intresse för de inkallades familjers
ekonomiska förhållanden måste ha
varit betydligt mindre än intresset för
de statliga finanserna. På annat sätt kan
jag inte finna förklaring till de minst
sagt blygsamma ökningar, som nu föreslås
på familjebidragsbeloppen.

Om de inkallade beredskapsmännens
intresse för sin uppgift inte blir större
under inkallelsetiden än majoritetens i
riksdagen intresse är för deras ekonomiska
förhållanden under samma tid.
tror jag det finns anledning misstänka
att vår beredskap kommer att vara myckel
svag. Tjänstgöringstiden under inkallelsen
bör inte bara vara eu försa -

150 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Motion om utfärdande av entydiga bestämmelser rörande prästs plikt att tillhandagå
med upplysningar. — Interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll
av elektrisk materiel, m. m.

kelsons tid. Vill man, att de inkallade
skola göra cn insats, bör man gc dem
ett ordentligt underhåll, så att de befrias
från alltför stora bekymmer för familjerna
under inkallelsetiden. Vår motion
syftar till att gc hustrurna 5 kronor om
dagen samt en ersättning av 2 kronor
om dagen för varje minderårigt barn.
Vi anse, att detta är absolut nödvändigt,
om dessa familjer skola kunna leva
människovärdigt under inkallelsetiden.
Därför hemställer jag om bifall till vår
motion i denna fråga.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag skall bara be att utan någon
motivering få hemställa om bifall till
utskottets förslag i detta ärende. Jag
har blivit underrättad om att departementschefen
i första kammaren uttalat,
att man från regeringens sida mycket
noga följer denna fråga. Om så skulle
erfordras, kommer regeringen att vidtaga
åtgärder i enlighet härmed.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i motionen 11:228; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

§ 15.

Motion om utfärdande av entydiga bestämmelser
rörande prästs plikt att tillhandagå
med upplysningar.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 3,
över motion om utfärdande av entydiga
bestämmelser rörande prästs plikt att
tillhandagå med upplysningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman
! Enär under dagens lopp i förevarande
ärende till mig lämnats vissa
uppgifter och utskottet icke varit i tillfälle
att få höra dem, hemställer jag, att
ärendet måtte återremitteras till utskottet.

Härmed var överläggningen slutad.
Ärendet visades åter till utskottet för
ny behandling.

§ 16.

Interpellation ang. effektivisering av
provning och kontroll av elektrisk materiel,
m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PETTERSSON i Dahl, som anförde:
Herr talman! Tillgången på elektrisk
kraft och ljus till moderat pris är
av utomordentlig betydelse för hela
vårt samhälle såsom en av våra allra
förnämsta produktionsfaktorer och nyttigheter.
Detta gäller särskilt för landsbygdens
del och dess näringsliv i hög
grad. På grund av den konstanta bristen
på arbetskraft är det nödvändigt alt
i största möjliga utsträckning använda
arbetsbesparande maskiner för allt näringsliv
och särskilt då för jordbruket.
För maskindrift utgör den elektriska
kraften den i allmänhet bästa energikällan
och i många fall den enda användbara.
Inom såväl lanthushållen som
jordbruket och småindustrien ha anspråken
på dylika arbetsbesparande
maskiner stegrats, och därigenom har
också inställt sig ett ökat behov av elektrisk
energi. Jag anser det knappast behöva
sägas att energipriset i våra produktionskalkyler
spelar avgörande roll.
Tyvärr är det ännu inte helt elektrifie -

151

Onsdagen den 7 mars 1951 em. Nr 9.

Interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk materiel,

rat på vår landsbygd, och de mindre
jordbruken, som både till antal och
areal representera den större delen av
landets jordbruk, ha inte överallt kunnat
införa eldrift, inte heller belysningen
är tillfredsställande ordnad, och den
arbetsbesparande elektriska värmen har
relativt litet tagits i anspråk för matlagning
och varmvattenberedning.

Elektrifieringens landvinningar äro
emellertid stora och för att få en bedömning
av dessa tings betydelse eller
storleksordning må följande siffror
nämnas:

Produktionen av landets totala elenergi
var

år 1915 = 1 805 milj. kWh
» 1925 = 3 673 »

» 1935 = 6 895 » »

» 1945 = 13 526 » »

» 1949 = 15 000 » »

och 1950 slutligen har den stigit till
17 000 milj. kWh.

Klart är att denna snabba utveckling
sammanhänger med storindustriens

uppsving, elektrifiering av järn- och
spårvägar m. m. De delar av landet,
som nu inte kunna draga nytta av elenergin,
äro som sagt belägna på landsbygden,
där de stora avstånden och de
små ekonomiska resurserna spela en
avgörande roll i såväl anläggning som
drift.

Av landets 3 400 distributörer av elenergi
äro över 2 000 organiserade såsom
ekonomiska föreningar. Längden
av det ledningsnät, som äges av ekonomiska
föreningar, uppskattas till 80 000
km högspännings- och 120 000 km lågspänningsledningar,
vartill kommer 35
—40 000 transformatorstationer. Viirdet
av detta torde röra sig om ca 500
milj. kronor. Värdet av annan cl-installation
hos de enskilda förbrukarna till
dessa ledningsnät torde också röra sig
om ca 500 milj. kr. Ungefär 10 procent
av alla anläggningar beräknas omläggas
eller förnyas per år. Klart för alla

står då, att såviil materielpris som
energipris spelar såväl för hela vår produktion
som för den enskilde förbrukaren
en avgörande roll. Jag vill i detta
sammanhang ha sagt, att vi alla anse
el-energiens välsignelse och dess nyttiggörande
höra till de faktorer, som
verksamt bidraga till att höja vår levnadsstandard
rent allmänt sett. Det är
därför med mycken stor oro som man
tar del av tanken på att öka priset genom
en statlig skatt. Denna speciella
skatt kommer nämligen att särskilt hårt
drabba de enskilda hushållen, framför
allt på landsbygden, och öka levnadskostnaderna.

Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att denna tanke att beskatta
vare sig de fasta anläggningarna eller
energipriset inte blir verklighet.

En annan sak, som är värd att uppmärksamma
i detta sammanhang, är
kontrollen av elektrisk materiel. Med
elektricitetens alltmer ökade användning
visade det sig ganska snart, icke
endast att den var en utmärkt energikälla
utan också att dess användning
var förbunden med vissa risker. På
grund därav började tillverkarna av
elektrisk materiel på eget initiativ att
utfärda säkerhetsföreskrifter för dess
användning, ungefär som bruksanvisningar.
Det hade varit önskvärt, om
något statligt företag, exempelvis kommerskollegium,
vid detta skede i utvecklingen
hade utarbetat normaliserande
bestämmelser för användningen
av den elektriska kraften. Så skedde
emellertid inte, och därför äga vi i Sverige
ett virrvarr av olika arbetsspänningar,
vilket i onödan höjer kostnaden
för den elektriska energiens användning.

De starkt ökade olycksfallsriskcrna
genom användandet av allt högre spänningar
föranledde det tyska företaget
VI)E att införa bestämmelser om besiktning
av elektrisk materiel, och eftersom
Sverige då införde huvuddelen

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 erm

152

Interpellation ang. effektivisering av

m. m.

av sin elektriska materiel från Tyskland,
föreskrevo svenska distributörer
i sina installationsvillkor att endast
VDE-märkt materiel fick användas. I
början av 1920-talet avdelade Stockholms
elektricitetsverk eu ingenjör, som
erhöll till uppgift att kontrollera, att
mindervärdig materiel icke användes
inom verket. Denne ingenjör lämnade
kostnadsfria konsultationer. Statens
provningsanstalt upprättades år 1920
med uppgift att kontrollera olika slags
materiel.

En stor del av kontrollen av den elektriska
materielen övertogs av den år
1925 upprättade Svenska elektriska materialkontrollanstalten
(SEMKO) som
tre år senare började sin provningsverksamhet.
Delägarna i SEMKO äro
Svenska elverksföreningen, Svenska
brandskyddsföreningen och Sveriges
elektroindustriförening. Den sistnämnda
föreningen betraktas med misstro
av småföretagarna inom elbranschen,
emedan den anses vara en stark kartellbildning.
Denna uppfattning får stöd
av det faktum, att den inom kommerskollegium
upprättade monopol- och kartellutredningsbyrån
inregistrerat ett antal
kartellavtal, ingångna av ledande företag
inom Sveriges elektroindustriförening.

SEMKO erhöll 1935 statlig auktorisation
och ställdes samtidigt i ett visst
subordinationsförhållande till kommerskollegium.
Trots att staten således äger
ett visst inflytande på SEMKO :s verksamhet,
åtminstone formellt, känna sig
småföretagarna inom den elektriska
branschen icke nöjda med det sätt,
varpå SEMKO utövar sin verksamhet.
De anse, att kontrollverksamheten präglas
av byråkratisk formalism och att
provningen av materielen tar för lång
tid i anspråk. Härigenom tillfogas företagarna
betydande ekonomiska förluster.

Det tar också i regel avsevärd tid
att få ett inlämnat prov undersökt och

provning och kontroll av elektrisk materiel,

godkänt. Då en apparat av sådan typ,
att provningstvång föreligger, inlämnas
till anstalten för provning kommer det
efter några månader (normalt ungefär
4 månader) ett provningsutlåtande med
ett par oväsentliga anmärkningar. Då
dessa anmärkningar rättats och nytt
prov insänts kommer, vanligen efter
ytterligare några månader, ett nytt utlåtande,
som upptar ett flertal anmärkningar,
som icke funnits i det första utlåtandet.
För ytterligare provning fordras
så ny avgift och ytterligare tidsutdräkt
för de nya provningarna. Det är
självklart, att sådana förhållanden åsamka
företagarna stora kostnader, som
hårt belasta ett mindre företags ekonomi.
Företagarna ha oftast måst låna
pengar för att tillverka de i allmänhet
ytterst dyra verktyg, som fordras för
att framställa artikeln i fråga, och vilka
sedan gång efter annan få ändras. Ett
företag, som tillverkar en ny typ av
garagekontakt, åsamkades en kostnad
av 48 000 kronor, innan någon som
helst fakturering kunde ske. Småföretagarna
anse sig missgynnade gent emot
konkurrerande större industrier, eftersom
dessa i regel lära få sina provningsärenden
snabbare avgjorda. Frågan
är om inte denna verksamhet som
mycket annat bör decentraliseras, så att
vid sidan av SEMKO provning bör kunna
verkställas även av statens provningsanstalt,
de båda tekniska högskolorna
samt eventuellt även av Härnösands
och Malmö tekniska läroverk, om
dessa skolor konstateras äga erforderlig
kompetens för detta. Dessutom borde
väl bestämda föreskrifter och normer
för kontrollverksamheten följas och all
av provningsanstalterna godkänd materiel
förses med ett fastställt märke.

Med anledning av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet det principiellt rik -

Onsdagen den 7 mars 1951 em. Nr 9. 153

Interpellation ang. effektivisering av provning och kontroll av elektrisk materiel,
m. m.

tigt att användningen av elektrisk energi
och anskaffandet av elektrisk materiel
och apparatur bör förbilligas och inte
genom extra pålagor fördyras?

Om så är fallet, är statsrådet beredd
att medverka till att provning och kontroll
av elektrisk materiel effektiviseras
och förbilligas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
4 §'' allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210);

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.

§ 18.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

80, angående anslag till anskaffande
av viss utrustning in. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;

nr 87, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, in. in.;

nr 88, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1951/
52 m. in.;

nr 90, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om böter och viten; och

nr 91, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 443, av herr Hagberg i Malmö
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 78, angående anslag för
budgetåret 1951/52 till fria resor för
barn m. m.;

nr 444, av herr Onsjö m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 78;

nr 445, av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
66, med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. m.;

nr 446, av herr Hagberg i Malmö
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 66;

nr 447, av herr Dahlgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.;

nr 448, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
in. in.;

nr 449, av herr Huss, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
63;

nr 450, av herr Sandberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 45, angående anslag till markförvärv

154 Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

in. in. för en försöksgård vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län; samt

nr 451, av herr Rubbestad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
79, angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.13 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Jduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116272