Onsdagen den 9 november (Riksdagens protokoll 1966:32)

Nr 32

FÖRSTA KAMMAREN

8—11 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 november

Svar på interpellation av herr Persson, Fritz, om bostadssubventionerna
..................................................

Om utredning rörande permutation ..........................

Om spridning av veckoledigheten ............................

Interpellation av herr Hubinette ang. särskilda åtgärder för handikappade
i samband med övergången till högertrafik..........

Torsdagen den 10 november

Svar på enkel fråga av fru Hamrin-Thorell om användning till
viss forskning av lärarlönemedel som ej utbetalats till följd av
lärarkonflikten............................................

Fredagen den 11 november

Interpellation av herr Sundin ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken
i Sydafrika, m. in.............................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner ang. vissa krediter
till kvoterat bostadsbyggande ..............................

1 Första kammarens protokoll VJ66. Nr 3

Nr 32

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 november sid.

Statsutskottets utlåtande nr 130, om vissa militära markersättningsfrågor
i övre Norrland .............................. 13

Första lagutskottets utlåtande nr 35, om lagstiftning mot hemlig
övervakning och avlyssning .............................. 13

— nr 36, ang. ändring i lagen om befordran med luftfartyg, m. m. 13

— nr 37, om utredning rörande permutation.................. 13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. förslag till hotellförordning
.................................................... 17

— nr 54, ang. upphävande av lagen om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror...................................... 17

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om spridning av
veckoledigheten.......................................... 17

— nr 51, ang. viss instruktion för åtgärder vid trafikolyckor .... 18

— nr 52, om statligt stöd för körkortsutbildning av rörelsehäm made

................................................... 18

Tisdagen den 8 november 1966

Nr 32

Tisdagen den 8 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Sörenson anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 1 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

142, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Filippinerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

nr 143, angående höjning av vissa
postavgifter.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 130, första lagutskottets
utlåtanden nr 35—37, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 53 och 54
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 50—52.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

140, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräck -

ning beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet; samt

nr 144, med förslag till affärstidslag.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ernulf under sammanträdet avlämnad
motion, nr 765, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 135, angående
domartjänster vid vissa underrätter.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla
om ledighet från tjänsten som första
kammarens sekreterare under tiden den
9—den 25 november 1966 för fullgörande
av författningsenlig militärtjänstgöring.

Stockholm den 8 november 1966

K.-G. Lindelöw

Den begärda ledigheten beviljades;
samt beslöt kammaren, på framställning
av herr talmannen, att till första kammarens
sekreterare för tiden den 9—
den 25 november välja kammarens
stomnotarie, fru Solveig Gemert.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

■fl Första kammarens protokoll 1966. Nr 32

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Onsdagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Plenum nästa onsdag den 16 november
som i den preliminära planen angivits
skola börja kl. 10 eller kl. 14 börjar
kl. 10.

Om bostadssubventionerna

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Fritz Perssons interpellation
om bostadssubventionerna,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Fritz Persson har
bett mig redogöra för de sakförhållanden
som är relevanta för det i radio/
TV:s slutdebatt i valrörelsen aktualiserade
exemplet angående statsministerns
bostadssubvention. I denna debatt
gjorde högerpartiets ledare herr Holmberg
gällande att jag har en årlig bostadssubvention
på 4 200 kronor. Många
har uppfattat detta så att jag tillskansat
mig en särskild förmån. Så är naturligtvis
inte fallet.

Den form av bostadssubventioner,
som herr Holmberg torde ha åsyftat,
utgår till alla nyproducerade bostäder,
som finansieras med statliga lån. Dessa
lån löper med låg ränta, och staten betalar
dessutom en del av den ränta, som
utgår på primär- och sekundärlånen.
Dessa räntebidrag utgår f. n. till ca 95
procent av nyproduktionen. De utgår
till fastighetsägarna, som emellertid
måste beräkna hyrorna med hänsyn
tagen till dessa bidrag. En hyresgäst

kan alltså inte själv påverka storleken
av subventionen till hans lägenhet. Den
beror helt och hållet på när det hus han
flyttar in i är byggt.

Syftet med räntebidragen är att hålla
kostnaderna i nyproduktionen nere för
att främja en sådan inriktning av byggandet,
särskilt i fråga om lägenheternas
utrymme, som på sikt framstår som
ändamålsenlig. Genom räntebidragen
hålls hyrorna i nyproduktionen någorlunda
i nivå med hyran i tidigare byggda
hus. Den som flyttar in i en nybyggd
lägenhet skall inte enbart därför att
byggnadskostnaderna har stigit behöva
betala en högre hyra än den som bor i
en äldre men standardmässigt likvärdig
lägenhet. Detta är ett uttryck för
solidaritet och rättvisa främst gentemot
alla de familjer, som är hänvisade
till att söka sig en nyproducerad lägenhet.

Enligt herr Holmbergs uppgift i valrörelsen
skulle bostadssubventionen för
den lägenhet jag bor i utgöra 4 200 kronor
per år. Denna uppgift är inte korrekt.
Ännu har inte utgått något räntebidrag
till denna fastighet. Låneärendet
är nämligen inte avgjort. Men när
och om räntebidrag kommer att utgå
blir det enligt de principer som riksdagen
fastställde i våras. För denna
fastighet som färdigställdes år 1962 innebär
beslutet att staten betalar de
räntekostnader som överstiger 4,5 procent
på primärlånet och 5,0 procent på
sekundärlånet. Med dagens förutsättningar,
alltså dagens ränteläge, skulle
ett sådant räntebidrag påverka hyran
för den lägenhet jag bor i med ca 1 450
kronor för helt år. Den låga räntan på
statslånet, en förmån som också tillkommer
alla statsbelånade fastigheter,
kan under samma förutsättningar beräknas
innebära att hyran för min lä -

Onsdagen den 9

genhet skulle bli ca 410 kronor lägre
för helt år än om inget statslån kommer
att utgå. Herr Holmbergs 4 200 kronor
reduceras alltså till ca 1 860 kronor,
om och när lånet blir beviljat.

Jag vill slutligen framhålla att bostadspolitiska
kommittén framlagt förslag
till nytt finansieringssystem, som
avser att fördela kapitalkostnaderna för
bostäder på en längre tid. Detta föreslås
ske genom att kapitalutgifterna för
en fastighet i början sätts lägre än vad
som följer av marknadsvillkoren för att
därefter successivt anpassas till nyproduktionens
kostnader. Förslaget har nyligen
remissbehandlats, och frågan är
nu under beredning i inrikesdepartementet.

Systemet med räntebidrag är motiverat
av strävan att hålla bostadsproduktionen
på en hög nivå till rimliga hyror.
Räntebidragen utgår till alla statsbelånade
hus och är sålunda generellt verkande.
Systemet kan naturligtvis kritiseras;
syftet har heller aldrig varit att
det skall permanentas. Socialdemokratien
har i sitt bostadspolitiska program
föreslagit att räntebidragen avskaffas
och ersätts av ett system, i huvudsak
enligt det förslag som bostadspolitiska
kommittén framlagt. Det borde därför
inte vara någon politisk stridsfråga.
Men högerpartiet har i valrörelsen ansett
det lämpligt att rikta ett angrepp
mot de av riksdagen fastställda grunderna
för bostadspolitiken på ett så
försåtligt sätt att det hos en stor del av
väljarkåren gav intrycket att statsministern
på ett oegentligt sätt skaffat sig
speciella förmåner.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

I svaret anför statsministern hl. a. att
han är medveten om att många i anledning
av herr Holmbergs uppgift om

ifrågavarande bostadssubvention har

november 1966 Nr 32 5

Om bostadssubventionerna
fått den uppfattningen, att den svenske
statsministern tillskansat sig en särskild
förmån. Det är alldeles riktigt att
många har uppfattat saken på det sättet.
Mer än ett exempel kan anföras som
visar att så är fallet. Jag har inte minst
i anledning härav ansett det synnerligen
angeläget att en redogörelse lämnades
för de sakförhållanden som är relevanta
i det av herr Holmberg anförda exemplet.
Jag tycker nämligen att det är
anmärkningsvärt, för att inte säga uppseendeväckande,
att herr Holmberg
utnyttjade tillfället i fråga till att, som
det heter i interpellationssvaret, formulera
sitt angrepp så försåtligt, »att det
hos en stor del av väljarkåren gav intrycket
att statsministern på ett oegentligt
sätt skaffat sig speciella förmåner».

Jag vill nu ställa några frågor till herr
Holmberg.

1. Är herr Holmberg villig att erkänna
att hans uppgift i partiledardebatten
att statsministern har en bostadssubvention
av 4 200 kronor var helt osann,
eftersom det icke har utgått och inte
heller för närvarande utgår någon sådan
subvention?

2. Tycker herr Holmberg inte själv
att det skulle ha varit synnerligen
olämpligt och missvisande att på detta
sätt informera väljarna om den statliga
bostadspolitiken även om uppgiften hade
varit med sanningen överensstämmande? 3.

Anser herr Holmberg att andra
generella statliga bidrag och ekonomiska
förmåner, t. ex. folkpensioner
och barnbidrag, skall differentieras i
förhållande till förmånstagarens inkomst,
d. v. s. omvandlas till inkomstprövade
förmåner?

För min del anser jag att herr Holmbergs
angrepp mot statsministern måste
betraktas som ett slag under bältet.
Hade en boxare uppträtt så i eu boxningsring
eller en fotbollsspelare i en
fotbollsmatch borde det ha åsamkat vederbörande
diskvalificering eller utvisning.
Anser verkligen herr Holmberg att
det är tillfredsställande att högerns val -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om bostadssubventionerna

framgångar delvis vunnits med så tvivelaktiga
argument?

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den här debatten, som
tydligen röner ett visst intresse, är
uppenbarligen en direkt fortsättning på
den ofta med indignation förda valdebatten.
Låt mig erinra om att denna debatt
inte hade kommit upp, om inte
statsministern två gånger under valet
då han fick tillfälle att närmare utveckla
bostadsfrågorna stod svarslös.
Det gällde dels frågan om bostadskön
och vad de människor skulle göra som
stod i den kön, dels min fråga hur bostadssubventionssystemet
verkade för
olika lägenheter, däribland den lägenhet
som statsministern bebor.

Det finns anledning att gå tillbaka
till den formulering som jag använde.
Jag angav bl. a. att i den ifrågavarande
fastigheten fanns moderna, subventionerade
lägenheter, och jag sade också att
en av dessa lägenheter beboddes av
statsministern. Jag formulerade frågan
på följande sätt: Anser statsministern
att denna politik är ett uttryck för solidaritet
och rättvisa? Är det inte i
själva verket ytterligare ett exempel —
ett skrämmande exempel — på hur
orättvis och orättfärdig regeringens bostadspolitik
är?

Det var den konkreta frågan. Statsministern
ansåg sig vid det tillfället
tydligtvis inte ha tid att gå in på en
redogörelse för hur vårt nuvarande bostadssubventioneringssystem
fungerar,
och det kunde ju finnas skäl för det
med hänsyn till att det var en TV-debatt,
då tiden är mycket knapp.

Emellertid kan jag inte i det yttrande
som jag fällde på något sätt inläsa
att det skulle vara ett personligt angrepp
på statsministern och att väljarna
skulle ha uppfattat det som ett påstående
att statsministern —- som det
mycket onyanserat uttryckes i interpellationssvaret
— »tillskansat sig en särskild
förmån» eller »på ett oegentligt

sätt skaffat sig speciella förmåner».
Man kan naturligtvis fråga sig varför
dessa fantastiska överord tas till i interpellationssvaret.
Jag aktualiserade hela
frågan om bostadssubventionssystemet
med utgångspunkt från ett exempel.
Jag kunde också ha tagit andra exempel
på andra områden i fråga om bostäderna,
exempelvis hyresregleringsområdet,
och placerat in mig själv i
ungefär samma situation som statsministern,
vilket alltså innebär att jag med
hänsyn till hyresregleringen troligtvis
betalar en för låg hyra med ungefär
samma belopp som det statsministerns
lägenhet är subventionerad med.

Statsministern stod, som sagt, svarslös,
och nu har han begärt hjälp av sin
socialdemokratiske kollega i bostadsstyrelsen,
som väckt en interpellation i
ärendet. Jag måste säga att statsministern
har valt en ledamot av denna kammare
som självfallet har mycket goda insikter
i just dessa frågor. Riksdagsman
Fritz Persson är anställd i kungl. bostadsstyrelsens
låne- och bidragsbyrås
bidragssektion. Jag förstår mycket väl
att när det rör sig om bostadssubventionssystemet
måste man ha tekniker till
hjälp, ty det finns väl inte någon sektor
av den statliga verksamheten som
är så fastlåst, tillkrånglad och svåröverskådlig
som det nuvarande bostadssubventionssystemet
är.

I statsministerns interpellationssvar
har man med utnyttjande av detta mycket
tillkrånglade system också kommit
fram till en subvention för den nu aktuella
lägenheten som är den absolut
lägsta som skulle kunna framräknas.

Nu hävdas att den uppgift som jag
lämnat rörande subventionen var felaktig,
bl. a. därför att det inte utgår några
subventioner och därför att hyran
ännu inte är fastställd. Den formuleringen
måste jag på det bestämdaste
vända mig emot. Man skulle kunna säga
att subventionerna ännu inte är utbetalda,
men när det slutgiltiga beslutet
från länsbostadsnämnden föreligger,
kommer självfallet subventioner i sed -

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

vanlig ordning att utgå till fastighetsägaren,
som måste ta hänsyn härtill då
hyran för hyresgästerna fastställes.

Jag vill sedan erinra om en liten detalj,
nämligen att det finns något i
denna mystiska uppläggning som kallas
för kreditivtillägg och som utgår de
första tio månaderna efter det inflyttning
har skett just för att täcka en viss
övergångsperiod innan slutgiltigt beslut
fattats. Nu är emellertid situationen för
denna mystiska fastighet mycket säregen.
Den var ju färdig, som det angavs,
redan i juli år 1962, alltså för över fyra
år sedan. Under denna tid har fastighetens
subventions- och hyresfrågor
behandlats i olika statliga instanser.
Ännu vet vi inte vad som är klart och
vad som inte är klart -— frågorna är
fortfarande olösta. Det är inte olöst huruvida
fastigheten skall ha subvention
eller ej, utan frågan gäller hur stor
subvention denna fastighet skall ha.
Fastighetsägaren, Riksbyggen eller Fastighetsaktiebolaget
Marieberg, som jag
tror det heter, är tydligen inte nöjd
med det beslut som hittills har fattats
rörande produktionskostnaderna och
tycks inte heller vara nöjd med räntebidraget.
Det är väl därför som det drar
ut på tiden. Såvitt jag har kunnat utröna
har Riksbyggens missnöje lett till
överklagande och besvär, och man fortsätter
att behandla denna sak.

Nu kan man fråga sig vad som är orsaken
till allt detta. Är det så att fastighetsägaren,
Riksbyggen, vill ha
mindre subvention och mindre stöd från
staten eller är det inte så att fastighetsägaren,
Riksbyggen, lika väl som andra
fastighetsägare utnyttjar subventionssystemet
för att få så hög subvention
som möjligt? Vad slutresultatet blir i
exakta siffror är ur den synvinkel som
vi nu diskuterar helt av underordnad
betydelse. Den bedömning som vi har
kommit till då vi gjorde uträkningen på
grundval av det material som fanns tillgängligt
visar, att den troliga subventionen
för de nu ifrågavarande stora lägenheterna
kan komma att ligga på mel |2

Första kammarens protokoll VJGfi. Nr 32

Om bostadssubventionerna
lan 20 och 30 kronor per kvadratmeter.
Det är naturligtvis en fråga om belåningsvärdets
storlek och en fråga om
huruvida man har bundna eller obundna
lån. Därom säges emellertid intet i
statsministerns interpellationssvar.

Jag skall gärna redovisa en uträkning,
som kommer till ett annat resultat
än vad statsministern gör och även
till ett annat resultat än den siffra som
jag rörde mig med såsom ett exempel i
valdebatten.

Jag kan utgå från ett belåningsvärde
på 750 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
ett belåningsvärde, som fastighetsägaren
tydligen inte är nöjd med.
Jag kan utgå från en basränta på 3 procent,
för primärlån 7 procent och för
sekundärlån 7,5 procent, alltså mycket
försiktiga tal. Det gäller då obunda lån.
I dagens läge får man väl betala betydligt
mer i ränta för dessa lån. Jag kan
räkna med en underränta för statslån
på 4 procent, vilket ger en subvention
på över 25 kronor per kvadratmeter eller
ca 3 300 kronor för eu 6-rumslägenhet.

Låt mig emellertid göra ytterligare ett
påpekande som belyser innehållet i interpellationssvaret
och svårigheten att
här verkligen ge korrekta informationer.
Statsministerns svar utgår från de
beslut som riksdagen har fattat i år och
som gäller från den 1 juli 1966, då räntorna
justerades uppåt. Tidigare har vi
haft en lägre ränta och alltså en högre
subvention. Nu är det ju så att denna
fastighet blev färdig den 1 juli 1962.
Jag vet inte vid vilken tidpunkt fastighetens
lån slutgiltigt ordnades, men
skulle ändå tro att de ordnades någon
gång under 1963 eller kanske t. o. m.
1961, vilket ger ytterligare en viss tid
för annat beräkningssätt och alltså högre
subventioner fram till den 1 juli 1966.

Ja, herr talman, detta är en cxemplifikation
på vart den nuvarande bostadsregleringen
och bostadspolitiken leder.
Jag har helt enkelt velat använda det
för att visa hur befängd den nuvarande
bostadspolitiken är och hur felaktigt

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om bostadssubventionerna
det statliga kreditstödet har utformats.
Och jag är glad över att statsministern
i sitt interpellationssvar indirekt har
medgivit att vårt nuvarande kreditstöd
är felaktigt utformat och nu har blivit
föremål för en översyn, som vi hoppas
skall föranleda proposition till riksdagen.

Vi har från högerpartiets sida riktat
kritik mot systemet och hävdat, att den
nuvarande bostadslångivningen skall ersättas
med ett kreditgarantisystem. Vi
har hävdat att de generella subventioner,
som det här gäller, skall avvecklas
i snabbare takt än för närvarande
och att den nuvarande diskrimineringen
av enskild företagsamhet skall lösas
upp och ersättas med konkurrens på
lika villkor. Vi har också hävdat att
detta leder till att man får stärka de individuella
bidragen till människor med
låga inkomster och stor försörjningsbörda.

Man frågar sig då slutligen, varför
vi inom högerpartiet fäster så stor vikt
vid att subventionssystemet avvecklas.
Ja, svaret ligger helt enkelt i att det
nuvarande subventionssystemet gynnar
de människor som inte behöver någon
subvention. Vi har ansett att det inte är
uttryck för en solidarisk politik. Och
jag tycker att det här exemplet, oavsett
siffrorna, på ett påtagligt sätt illustrerar
den situation som socialdemokraternas
bostadspolitik har kommit i.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Var herr Holmbergs
anförande i TV-debatten en för honom
rätt komprometterande sak, så tror jag
att han kommer att inse att anförandet
nyss från denna kammares talarstol inte
hjälpte upp den situation, som han själv
har försatt sig i.

Jag vill först och främst påpeka att
jag under TV-debatten gav herr Holmberg
många tillfällen och ställde två direkta
frågor till honom, om han inte
skulle inför Sveriges TV- och radio -

lyssnare kunna redogöra för den bakgrund
som gör att han anser sig berättigad
att säga, att jag har en bostadssubvention
på 4 500 kronor. Han vägrade.
Jag tog upp saken på nytt i TVdebatten,
eftersom jag förutsatte att han
verkligen åtminstone skulle kunnat orka
med en förklaring att självfallet avser
han inte att statsministern har någon
personlig subvention. Det hade ju inte
behövts mer än de 30 sekunderna, herr
Holmberg, så skulle denna affär ha varit
ur världen.

Jag sammanfattade herr Holmbergs
uppträdande, för att ge honom en ny
chans att handla som en karl, på det
sättet att jag sade i TV-debatten: »Högerledaren
tycker alltså att det är anständigt
att slunga ut de här påståendena
mot herr Hermanssons och mina
hyressubventioner utan att med ett ord
beröra den bakgrund det är fråga om.
Det är ganska intressant för karakteristiken
av högerledaren.» Dagens anförande
är också ett bidrag till karakteristiken,
som jag tror att vi med intresse
har tagit del av.

Herr Holmberg, om det är så utomordentligt
invecklat att fastställa hyran
för det hus som jag bor i att den ännu
i dag icke är fastställd och ännu icke ett
öres bidrag har utgått till detta hus.
Varför väljer då herr Holmberg av de
hundratusenden hus som har byggts i
detta land just Fyrverkarbacken 21 som
ett exempel? Finns det någon annan
rimlig anledning till att han väljer ett
hus där hyran inte är fastställd än den
att statsministern bor i detta hus? Det
vore väl mycket renhårigare av herr
Holmberg att säga att han drog upp den
här historien inte för att belysa några
principer, utan för att ge allmänheten
den felaktiga bilden att statsministern
här har använt bostadsregleringen till
egen förmån.

Jag skulle tro att kammaren hade
satt värde på att få ett renhårigt besked
på den punkten, av samma typ
som det besked som jag fick privatim i
ett brev från herr Holmberg den 24

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

september, där han beklagar det övertramp
som han gjort sig skyldig till.

Ingen advokatyr i världen, herr Holmberg,
kan förklara varför herr Holmberg
av alla de hundratusenden hus som
byggts väljer ut just mitt hus. Var jag
den störste inkomsttagaren i det här
landet? Var jag det mest intressanta fallet?
Ja, jag var det mest intressanta
fallet för en partiledare som av partinit
tillåter sig slag under bältet.

Det hade varit mycket renhårigare
om herr Holmberg hade vidhållit att det
var ett övertramp och inte gett sig in
på den advokatyr som han här gjorde.

Jag skall emellertid gärna ett ögonblick
följa herr Holmberg i hans resonemang.
Herr Holmberg måste väl ändå
medge att varje uppgift som han lämnade
i TV-diskussionen var felaktig.
Skulle herr Holmberg åtminstone inte
kunna säga det? Och hela hans långa
anförande i dag, där han försökte att
säga att subventionen nog blir så där
4 200 kronor, vad är det? Hyrorna i det
hus där jag bor är överklagade. Den
nivå, till vilken hyrorna nu har bestämts,
ger en hyressubvention av den
storleksordning för vilken jag har redogjort.
Hyrorna skall definitivt prövas
av bostadsstyrelsen. Vi vet inte till vilket
beslut bostadsstyrelsen kommer.
Men högerledaren vet det. Han står här
i talarstolen och förklarar att subventionen
blir väsentligt högre än det belopp
som jag angett. Av vilken anledning
lägger sig herr Holmberg i det
rättsliga förfarande som tillämpas på
detta område? Skulle det inte vara renhårigare
av honom att säga: Ja, det här
var inte vidare klyftigt gjort av mig.
Jag hade under TV-diskussionen två tillfällen
att rätta till det hela, men jag
gjorde det inte. Jag vill nu begagna detta
tillfälle att säga — precis som det
står i brevet — att det var ett övertramp,
och framför allt var det ett övertramp
att jag angav summan till något
som tydligen är fullkomligt felaktigt,
i synerliet som inget bidrag har utgått.

Jag tror att ett sådant uttalande av

Om bostadssubventionerna
herr Holmberg skulle ha återställt något
av den respekt som högerledaren har
förlorat genom den här aktiviteten.

Vi politiker, herr Holmberg, är ofta
utsatta för mängder av anklagelser. Det
finns många människor som tycker att
politik egentligen är någonting ganska
smutsigt, någonting som man inte skall
syssla med. Vi försöker efter måttet av
våra krafter — i varje fall hoppas jag
att alla i detta hus gör det — att visa att
politik är någonting livsviktigt och någonting
betydelsefullt, och vi vill försöka
att till politiken dra så många kvalificerade
krafter, både intellektuellt
och moraliskt högtstående krafter, som
det är möjligt. Jag vågar nog säga att
man i svensk politik i stort sett har lyckats
med det. Jag tror att man kan säga
att den svenska politiken saknar många
av de undertoner som gör politik i somliga
länder till ting som inger betänkligheter.
Då är det angeläget att vi tänker
på vårt eget yrkes anseende.

Bland dem som lyssnade till herr
Holmbergs påståenden under valdebatten
fanns det otvivelaktigt ett betydande
antal människor som genomskådade
herr Holmberg och insåg att han hade
fel, för att inte begagna ett starkare uttryck.
De människor som fick den uppfattningen
att herr Holmberg hade fel
måste ha frågat sig: Vad är egentligen
politiken för ett yrke, då en i övrigt
sympatisk människa anser sig tvingad
att tillgripa sådana metoder? Då var det
alltså på herr Holmbergs sida som anseendet
siinktes.

Men jag vet, herr Holmberg, på grund
av mänger av brev och påringningar alt
det fanns många, många människor som
trodde att jag på något sätt åtnjöt någon
form av speciellt politiskt understöd
eller socialunderstöd. Det är lätt alt
verifiera att det tedde sig så för många
människor. För alla de människor som
alltså trodde på herr Holmbergs uppgifter
blev det mot mig som den moraliska
fördömelsen riktade sig. Herr
Holmberg började sitt anförande med att
säga: »Det spelar ingen roll, det är ing -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om bostadssubventionerna
enting att bry sig om, i valrörelsens
hetta kan man säga saker, o. s. v.» Men
det är inte fråga om det. Jag tror att
svenska politiker som regel har varit ytterligt
aktsamma på denna punkt. De
har aktat sig för att i den politiska diskussionen
dra in någonting som kan ge
antingen åt angriparen ett sken av att
använda lågklassiga tillhyggen eller åt
den angripne ett sken av att begagna
sin ställning för att tillskansa sig förmåner.
Som flertalet av kammarens ledamöter
vet har jag varit med i politiken
längre än de flesta, men jag vet
inte något fall då man har begagnat sig
av en sådan metod för att se om man
ändå inte därigenom skulle kunna vinna
en liten fördel.

Anledningen till att jag inte tog upp
denna sak i TV-debatten har redan redovisats.
Jag var starkt frestad att göra
det. Jag hade siffrorna framför mig på
bordet, därför att jag hade sett det flygblad
som högerstudenterna hade skickat
ut. Jag tänkte att någon förvirrad människa
möjligtvis skulle kunna ta upp
denna sak, men jag anade inte att det
skulle bli högerledaren. Jag sade mig:
Skall högerns och socialdemokraternas
ledare sitta och käbbla om detta inför
Sveriges väljare? Nej, då var det bättre
att låta det passsera och ge högerledaren
de två tillfällen som jag gav honom
att med hedern i behåll dra sig ur diskussionen.
Jag ställde frågorna och fick
inget svar. Den som var svarslös i den
debatten, det var herr Holmberg.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skall inte säga
mycket efter det anförande som statsministern
nu har hållit. Jag vill bara
påpeka ett par saker.

Herr Holmberg är på något sätt specialist
på att gå in på personers förhållanden.
Han uttryckte sig, om jag
fattade honom rätt, ungefär på det sättet
att interpellationen var beställd hos
mig därför att jag sitter i bostadsstyrelsen
som tjänsteman. Jag fattade det

ungefär så. I varje fall talade han om
att jag sitter i byggnadsstyrelsen som
tjänsteman, och han tilläde — det var
väl ett slags insinuation — att jag sitter
på låne- och bidragsbyrån. Det är
ju fråga om räntebidrag i detta sammanhang.
Jag kan tala om för herr
Holmberg att den del av låne- och bidragsbyrån
som jag har hand om inte
har någonting med räntebidragen att göra.
Det finns andra bidrag som kallas
sociala bidrag och som också utgår, och
det är de bidragen vi handlägger.

Jag vill också beklaga att herr Holmberg
icke tagit detta tillfälle i anspråk
för att ta tillbaka sina påståenden i
radio- och TV-debatten. I stället invecklar
han sig i något slags underlig tvetalan.
Ibland säger han att det inte är
klart hur stora subventioner som kommer
att utgå i det hus som nu är på
tapeten här. Det är inte klart hur stora
subventionerna blir, men subventioner
blir det, säger han. Men det skulle kunna
tänkas att Riksbyggen, om de inte får
den produktionskostnad de vill ha godkänd
för huset, tar tillbaka sin låneansökan.
Då blir det ju inga sådana subventioner
som herr Holmberg talar om.
Jag vet inte det, och herr Holmberg vet
ju ännu mindre —• eller i varje fall lika
litet som jag om det. Det är inte klart,
säger han, men det är underligt att det
var klart i valrörelsen. Jag har det flygblad
som Unga högerpartiet gav ut och
som ville avlägsna orättvisorna. Där står
det att Tage Erlander tjänar 100 000
kronor om året och har 4 500 kronor i
hyressubvention. Jag vet inte precis vid
vilken tidpunkt detta flygblad utgavs,
men subventionen sjönk i alla fall till
4 200 kronor i partiledardebatten i TV.
I verkligheten existerar denna subvention
för närvarande inte alls. Det är
bara herr Holmberg som inte har klart
för sig att det är på det sättet.

Visste inte herr Holmberg då debatten
i TV pågick att socialdemokratien
i sitt bostadspolitiska program föreslagit
att räntebidraget skall ersättas med
ett finansieringssystem avsett att leda

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

till en utjämning av kapitalkostnaderna
för bostäder på längre sikt? Om herr
Holmberg hade vetat det kunde han väl
ha nämnt att vi ju är eniga i princip
om att vi skall försöka komma fram till
ett sådant system. För övrigt ville inte
heller högerpartiet vid årets riksdag
avskaffa räntebidragen. Partiet har i
sin reservation när vi behandlade bostadsfrågan
bl. a. sagt att man föreslår
att räntebasen i hus som färdigställts
under 1962 skall vara 4,5 procent. Med
en sådan räntebas blir bostadssubventionen
ganska stor. Vi gick inte fullt
så långt i fråga om avveckling av räntesubventionen,
men vad ni har sagt är
att ni tycker att takten i avvecklingen
av räntesubventionerna borde vara litet
snabbare.

Det är inte stor mening att hålla på
längre med denna diskussion, men jag
vill fastslå en sak. Herr Holmberg är
inte villig att erkänna att hans uppgift
i partiledardebatten att statsministern
har en bostadssubvention på 4 200 kronor
var helt osann, och detta fastän det
inte har utgått och inte utgår någon sådan
subvention. Han är inte villig att
erkänna det, trots att han har haft tillfälle
därtill. Han vill inte heller erkänna
att det är olämpligt — även om vad
han yttrade hade varit riktigt — att informera
väljarna om den statliga bostadspolitiken
på detta sätt. Han anser
tydligen att det är helt tillfredsställande
att högerns valframgångar delvis
vunnits med så tvivelaktiga argument
som dem som han själv framförde i partiledardebatten
i TV och som sprids av
det Unga högerpartiet i Stockholm.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det är alltid intressant
att höra en motståndare betygsätta sina
motståndares och sina egna insatser i
valdebatterna. Jag vill emellertid inte
fälla omdömen om statsminister Erlander
eller andra politiska motståndare
som högerpartiet hade tillfälle att debattera
med under valrörelsen. .lag tror

Om bostadssubventionerna
det skulle bli en ganska subjektiv och i
stor utsträckning av politisk känsla
och politisk identifikation bestämd betygsättning.

Detta är bakgrunden till att jag aldrig
har betraktat min fråga till herr statsministern
om bostadssubventionerna som
något slags personligt angrepp. Jag beklagar
att herr statsministern har uppfattat
det så. Det enda jag har förvånat
mig över är att herr statsministern anklagar
mig för att jag inte närmare har
redovisat hur den socialdemokratiska
bostadspolitiken fungerar rent tekniskt
i ett av mig valt exempel. Jag ställde
å min sida frågan till statsministern,
om statsministern inte ville närmare
förklara detta med subventionering till
flerfamiljshus.

Jag förstår att statsministern är indignerad,
men tycker inte att indignationen
skall användas för att så att säga
moraliskt fördöma ett inlägg i valdebatten,
ett inlägg som jag tidigare har
förklarat var avsett att illustrera en
omöjlig politik.

Jag har också uttryckt mig så, att jag
var glad över att den socialdemokratiska
regeringen insett att den nuvarande
bostadspolitiken inte är tillfredsställande.
Jag visste mycket väl, herr
Persson, att det socialdemokratiska
partiet omedelbart före valrörelsen presenterade
ett program som innebar att
ni skulle lägga om bostadssubventionssystemet
på sådant sätt att avigsidor av
det slag som vi här har talat om skulle
elimineras. Men jag tyckte uppriktigt
sagt att det inte fanns någon anledning
för mig att åberopa detta bostadsprogram,
som ju ändå var regeringens.

Slutligen säger statsministern — och
det är en sak som jag tycker är beklaglig,
inte för statsministern, men för
medborgarna —■ att många har uppfattat
denna diskussion om bostadssubventionernas
storlek och utformning så, att
det utgick någon form av socialunderstöd
till statsministern. Jag får själv
många brev som bottnar i missuppfattningar.
Jag fäster mig inte så mycket

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om bostadssubventionerna
vid dem. Jag tror i stället att det är vår
skyldighet att se till att den politik som
varje parti förfäktar också blir förklarad
på sådant sätt, att missuppfattningar
av det slag som statsministern har
åberopat inte behöver uppstå. Jag antar
att ett av motiven till att statsministern
har givit ett svar på denna interpellation
är att han vill belysa att
det var fråga om brister i ett politiskt
bostadssystem och inte om en politisk
insinuation.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är faktiskt uppriktigt
ledsen över alt herr Holmberg inte förstår
vad det är vi talar om. Vi talar inte
om det ena eller det andra bostadspolitiska
systemet.

I förbigående vill jag emellertid påpeka
att jag tycker det vore ganska
orimligt att tillgripa så våldsamma ord
som han gjorde i TV-debatten, om han,
som han nu säger, var underrättad om
att socialdemokratiska partiet gått in
för systemets avveckling.

Detta bidrar ytterligare till att illustrera
hur herr Holmberg arbetar partipolitiskt.
Han vet, när han riktar angreppet
mot systemet, att vi vill avveckla
det. Likväl anser han det lämpligt att
ta till sådana exempel för att få en
emotionell bakgrund till stöd för avveckling
av ett system som han, enligt
vad han erkänner, visste att regeringen
vill avveckla.

Herr Holmbergs senaste inlägg gör
saken mycket värre för honom. Han var
alltså inte i god tro när han tog upp diskussionen,
utan visste att systemet var
dödsdömt.

Herr Holmberg slingrar sig på ett
fantastiskt sätt när han talar om bostadspolitiken.
Menar herr Holmberg
verkligen att vi i fortsättningen bör ha
behovsprövade räntegarantier eller behovsprövad
kapitalförsörjning? Det
kommer att bli svårt för hans granne
till höger att vara med i fortsättningen

om det skall vara behovsprövade hyresgäster
i de hus som åtnjuter dessa subventioner.

Herr Holmberg visar återigen en förvirring
i tankegången som är närmast
häpnadsväckande. Han menar sig i ikta
ett angrepp mot ett gammalt system,
som han visste att vi skulle avveckla.
Det var inte strax före valrörelsen som
förslaget om en avveckling kom. Bostadssociala
kommittén framlämnade
sitt förslag den 20 maj, alltså i god tid
före valrörelsen, och herr Holmberg
har också erkänt att han visste om förslaget.

Nå, vi kan lämna den saken. Att herr
Holmberg svänger sig på detta sätt är
intressant som belysning av hans personlighet.
Varför väljer herr Holmberg,
bland alla de miljoner hus han kunde
välja, just ett hus där han nu säger sig
förstå att hyran icke är fastställd? Var
det av en tillfällighet som han valde det
huset? Kastade han en blick över staden
och sade sig: »Där är ett snyggt
hus» — det har sagts vara stadens fulaste
hus — »det skall vi klämma till
ordentligt»?

Nej, det berodde naturligtvis på att
statsministern bor på sjätte våningen.
Kan inte herr Holmberg erkänna att
han valde detta hus bland alla hus i
Stockholm, Göteborg, Malmö o. s. v. som
byggdes 1962 uteslutande för att komma
åt en politisk motståndare? Om han
erkände det skulle vi kunna återgå till
ett mera normalt sätt att tala partiledare
emellan.

Jag upprepar att jag aldrig har varit
med om att en partiledare bär sig åt som
herr Holmberg gör. Ändå har jag haft
många meningsutbyten med herr Ohlin,
men jag vill frita herr Ohlin från varje
skymt av misstanke att bära sig åt på
samma sätt.

Varför väljer herr Holmberg ut detta
hus? Varför uppehåller han sig så länge
vid att hyrorna inte är fastställda? Varför
arbetar han sig in i denna teknik,
som han anser så besvärlig? Vi har bara
att konstatera ett enkelt faktum: den

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

enda förklaringen är att herr Holmberg
ville komma åt statsministern och att
han då i hastigheten råkade göra detta
övertramp.

Ett sådant besked skulle ha rensat
luften och tagit luften ur mig.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Så långt sträcker sig
inte mina ambitioner, att jag hoppas
kunna ta luften ur herr Erlander.

Jag vill gärna förklara varför jag valde
detta hus, när det tydligen är en så
intressant fråga. Jag valde detta hus inte
för att komma åt en politisk motståndare,
utan jag valde det för att komma
åt ett politiskt felaktigt bostadssystem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det blir besynnerligare
och besynnerligare, herr Holmberg.

Herr Holmberg visste, att det nuvarande
bostadssystemet var dödsdömt —
han har alldeles nyss medgett detta från
denna talarstol. Han visste att vi också
ville avskaffa detta system, men han
tyckte att det var bäst att klippa till ordentligt
för att därmed markera sin solidaritet
med den socialdemokratiska
bostadspolitiken.

Det blir värre och värre, herr Holmberg.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 140, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Om utredning rörande permutation

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 144,
med förslag till affärstidslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 765.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 130, i anledning
av väckta motioner om vissa militära
markersättningsfrågor i övre Norrland,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning mot hemlig övervakning
och avlyssning; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1957
(nr 73) om befordran med luftfartyg,
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om utredning rörande permutation

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande permutation.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 139 i första
kammaren av herr Blomquist samt
nr 188 i andra kammaren av herr Regnéll.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj d anhålla om utredning
rörande permutationsinstitutet
och dess handhavande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 139 och II:
188, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om utredning rörande permutation

Reservation liade avgivits av herrar
Arvidson, Gösta Jacobsson och Sjöholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 139
och II: 188, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till
rättslig reglering av permutationsinstitutet.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Första lagutskottet har
i anledning av två väckta motioner om
utredning rörande permutation avgivit
ett utlåtande, vartill bland andra jag fogat
en reservation.

Jag skall gärna medge att det här inte
gäller någon stor fråga, men jag tycker
ändå att motionerna innehåller så mycket
positivt att ett stöd åt dem bör vara
påkallat. Sålunda framhålles att en donation
med hänsyn till de snabba förändringarna
i samhällsutvecklingen
visst inte behöver vara av äldre datum
för att ändamålet i många fall helt eller
delvis icke kan fullgöras. Det behov eller
intresse som donator velat tillgodose
är ofta ej längre aktuellt, t. ex. då det
allmänna övertagit ansvaret. Att det under
sådana förhållanden måste betraktas
som en brist att rättsregler om permutation
saknas tycker jag är ganska
självklart.

Motionärerna tar också upp spörsmålet
om delegation av permutationsrätten
från Kungl. Maj :t till underordnad myndighet.
Detta skulle, tycker jag, innebära
en förenkling som bara skulle vara
till gagn, i synnerhet som det många
gånger rör sig om donationer med ringa
kapitalbehållning.

Utskottet säger i sitt utlåtande att det
är tveksamt om man vinner något med
en lagstiftning och erinrar alldeles riktigt
om att riksdagen tidigare behandlat
denna fråga men avvisat förslag om
en lag om permutation. Men om utskottet
är tveksamt, anser jag nog att utskottet
borde ha kunnat bifalla motio -

nerna, ty det rör sig dock bara om en
utredning.

Herr talman! Med desa ord ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Som motionär vill jag
anföra några synpunkter i anledning av
första lagutskottets utlåtande.

Motionens syfte har varit tvåfaldigt.
Det första syftet bär varit att påpeka
—• som herr Arvidson nyss gjorde ■—
det otillfredsställande i att ett stort antal
vanligen förekommande förvaltningsärenden
avgöres av Kungl. Maj:t
utan stöd i lagbestämmelse. Är det inte
en allmän strävan att få klart preciserade
regler rörande Kungl. Maj ds befogenheter
när det gäller beslut som berör
enskilda rättssubjekt och enskilda
medborgares intressen?

Som framhålles i motionen har de
snabba förändringarna i samhället medfört
att behov av permutation blivit allt
vanligare. Härmed har det också blivit
mer angeläget att få fram grundläggande
rättsregler om förutsättningarna
för permutation. Enligt vad jag kan förstå
kan det bara bli fråga om vissa allmänna
normer, som den beslutande instansen
skall ha till vägledning. I själva
verket tillämpas redan vissa allmänna
principer vid behandling av permutationssärenden.
Det otillfredsställande
är att dessa principer inte har stadfästs
i lag.

Justitiekanslern har i sitt yttrande
framhållit, att mot det nuvarande systemet
kan invändas »att avsaknaden av
lagregler på området är ägnad att försvåra
uprätthållandet av önskvärd kontinuitet
och följdriktighet vid utövandet
av permutationsrätten». Han har
visserligen den uppfattningen att det
varit möjligt att »i erforderlig grad
iaktta enhetlighet i permutationspraxis».
Jag förstår inte varför detta
måste utgöra hinder mot att i lag stadfästa
de allmänna förutsättningarna för
att få permutation.

Onsdagen den 9 november 1906

Nr 32

Justitiekansler!! säger också »att det i
allt fall icke f. n. är påkallat med någon
materiellt-rättslig reglering av permutationsrätten».
I samma andetag pekar
lian emellertid på att avsaknaden av ett
i lag reglerat permutationsförfarande
i vissa sammanhang inger bekymmer.
Han tänker då närmast på de tillfällen
då man behöver ändra urkunder rörande
vissa kommunala stiftelser och
framhåller att man måste räkna med att
behöva reglera frågor som rör dessa
stiftelsers stadgar m. m. Enligt justitiekanslerns
yttrande kan det inte uteslutas
att en lagstiftning i dessa frågor
kommer att beröra permutationsrätten
som sådan.

Båda remissinstansernas yttranden,
justitiekanslerns och överståthållarämbetets,
styrker mig i min uppfattning att
permutationsinstitutet för närvarande
vilar på vaga grunder. Utskottet har som
skäl mot utredning om en lagstiftning
anfört, att »permutationsrätten redan
handhas enligt fast praxis och vidare
att detaljerade bestämmelser icke gärna
kan uppställas med hänsyn till de skiftande
förhållanden, under vilka permutationsrätten
kan användas». Har det
inte hänt att utskottet tidigare tillstyrkt
lagar som innehållit allmänna principer
rörande ett rättsligt förfarande och att
detta ansetts ge tillräcklig ledning för
myndigheternas handlande? Att man
för närvarande har en någorlunda fast
praxis kan väl inte anses vara skäl mot
en eventuell lagstiftning. Tvärtom skulle
det väl vara lättare att utforma en
lagstiftning när det redan finns en
praxis som kan utgöra grundvalen. Man
kan också undra om det verkligen är så
främmande för utskottet med en reglering
av permutationsinstitutet när man
läser att utskottet förmodar »att permutationsrätten
framdeles kan komma
att bli föremål för övervägande».

Motionens andra syftemål var ett förenklat
förvaltningsförfarande beträffande
vissa permutationsärcnden, som
nu handläggs av Kungl. Maj:t, genom
överflyttning till underordnad myndig -

Om utredning rörande permutation
het. För egen del har jag inte åsyftat en
delegering som skulle innebära att man
ej får en enhetlig prövning vad gäller
ändring av de grundläggande bestämmelserna
i en stiftelse. Genom en delegering
av sådana ärenden till en enda
myndighet — justitiekanslern kommer
väl här närmast i fråga — skulle en enhetlig
prövning kunna bevaras. Men
ansökningarna om permutation avser
ju ofta enklare frågor som inte berör
själva stiftelseändamålet. Det kan vara
exempelvis fråga om antalet bidragsmottagare,
storleken av bidragsbeloppet
etc. Men det kan också beröra själva
stiftelsens förvaltning där ändringar
inom samhällslivet t. ex. av administrativ
art, som ny kommun- eller pastoratsindelning,
upphörandet av magistrat
o. d., påkallar ändringar i stiftelsens
statuter.

Mig förefaller det fortfarande onödigt
att sådana ärenden icke skall kunna avgöras
av t. ex. länsstyrelsen.

Utskottet hänvisar till sist i delegeringsfrågan
till att departementsutredningen
inom kort kommer att ta upp
denna fråga till behandling. Det är i så
fall bra. Men nu undrar jag: Är det inte
en förutsättning för förslag från departementsutredningen
om överflyttning
från Kungl. Maj:t till underordnad
myndighet, att vissa lagregler finns innan
en sådan överflyttning kan äga
rum? Den övertagande myndigheten
måste ju i sin handläggning ha vissa
lagregler att gå efter. Är detta inte ytterligare
en motivering för den i motionen
önskade utredningen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herrar Arvidson, Gösta
Jacobsson och Sjöholm.

flerr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Såsom utskottet här erinrar
om och som även har framkommit
i de anföranden, som har hållits av
herr Arvidson i egenskap av talesman
för reservanterna och nu senast av herr
Blomquist i egenskap av motionär, kan

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Om utredning rörande permutation
i testamente eller stiftelseurkund givna
föreskrifter, som är avsedda för varaktig
tillämpning, komma att få en ändrad
betydelse i samband med att samhällsförhållandena
omvandlas. Det kan ske
på det sättet att det allmänna tar hand
om angelägenheter som en stiftelse har
velat tjäna. Även på grund av andra
skiftande omständigheter kan kanske
en stiftelse inte längre fullgöra sina avsedda
uppgifter. Det kan då bli fråga
om en jämkning i föreskrifterna. Det
förfaringssättet går under benämningen
permutation.

Såsom det här senast erinrades om är
inte denna möjlighet föreskriven i lag,
men det har ansetts ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela de ändringar i stiftelseurkunder
som från fall till fall kan
anses befogade.

I motionerna yrkas det, som sagts,
om utredning i syfte att åstadkomma en
laglig reglering av permutationsrätten.
Det avsnittet i motionen är identiskt
med yrkandet i reservationen.

Vid bedömningen av ärendet har utskottet
speciellt tagit fasta på vad justitiekanslern
har anfört i sitt remissyttrande.
Vad där sägs måste anses vara
särskilt värdefullt därför att permutationsärenden
regelmässigt remitteras
till JK innan avgöranden träffas, ett
förfarande som torde innebära en garanti
för enhetlighet vid bedömningen
av dessa ärenden. Motionärerna har i
motiveringen för sitt förslag om lagstiftning
anfört just problemet med de
snabbt skiftande samhällsförhållandena,
som kan medföra att en donation
liksom kommer att hänga i luften då de
intressen och behov den velat tjäna inte
har samma aktualitet som tidigare.

Lustigt nog, höll jag på att säga, har
JK samma motivering för att det inte
vore så lyckligt med en lagstiftning.
Det vore nämligen inte lätt att i lagparagrafer
fånga de växlande och ständigt
föränderliga situationerna. Om detaljerade
lagregler om permutation funnits
skulle detta med den snabba samhällsomdaning,
som ägt rum, antagligen ha

försvårat för stiftelserna att få en anpassning
till nya förhållanden, något
som nu varit möjligt tack vare de friare
bedömningar som kunnat göras.

Vid sitt ställningstagande för att inte
nu godtaga en utredning har utskottet
även observerat, alt permutationsrätten
kan aktualiseras i andra sammanhang.
Ett exempel härpå är pensionsstiftelseutredningen.
Den har nyligen avlämnat
ett betänkande med bl. a. förslag till lag
om personalstiftelse samt ytterligare
ett förslag till lag om tryggande av pensionslöften.
Desa lagförslag innehåller
regler om permutation som går ut på att
tillsynsmyndigheten, i detta fall länsstyrelsen,
skulle få dessa befogenheter.
Överståthållarämbetet anför i sitt remissyttrande,
att om dessa lagförslag
antages skulle frågan om lagstiftning
om permutation av stiftelse få en väsentligt
minskad betydelse enär flertalet
permutationsärenden gäller arbetsgivarstiftelser.

Det framhålles här i reservationen,
att ändringar i testamenten och stiftelser
icke sällan verkställes utan hänvändelse
till Kungl. Maj:t. Detta förfaringssätt
skulle då vara såväl ofrånkomligt
som ursäktligt så länge varje form av
lagstadgande saknas.

Detta sistnämnda går det inte gärna
att hålla med om. Bestämmelserna i ett
testamente och en stiftelses föreskrifter
är till för att följas. Om inte förvaltarna
gör det kan det bli rättsliga konsekvenser
enligt de lagar som finns. Det
är endast i utomordentliga fall, som
jämkning av föreskrifterna kan ske genom
hänvändelse till Kungl. Maj:t, och
den möjligheten torde i allra största utsträckning
vara känd av dem som förvaltar
stiftelser och donationsmedel.
Beträffande stiftelser som sorterar under
tillsynslagen ger även länsstyrelserna
råd i detta hänseende.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet,
har förslag ställts om laglig reglering av
permutationsrätten flera gånger tidigare,
men de har blivit avvisade. Frågan
kan, som det har erinrats om, på nytt

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

komma att tas upp i olika sammanhang,
och då det inte kan riktas någon direkt
kritik mot det nuvarande förfaringssättet
avstyrker utskottet yrkandet
i motionen och i reservationen om tillsättandet
av en särskild utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om spridning av veckoledigheten

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning
av väckta motioner om spridning av
veckoledigheten.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
632, av herr Johan Olsson, och II: 773,
av herr Eriksson i Bäckmora, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående möjligheterna att
sprida veckoledigheten i syfte att åstadkomma
en jämnare belastning på ser -

Om spridning av veckoledigheten
viceverksamheten och skapa bättre förutsättningar
för ett meningsfullt utbyte
av ledig tid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:632 och 11:773 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag anföra några synpunkter på
denna fråga, oaktat att det inte föreligger
någon reservation från utskottets
behandling.

Anledningen till motionen är de stora
problem, som uppstår på olika områden
i anledning av att man även på serviceområdet
alltmer börjar tillämpa femdagarsvecka
med lediga lördagar, samt
de allmänna problem som blir en följd
av den koncentrerade ledigheten i fråga
om trafik, trängsel, köer o. s. v.

Låt mig ta ett exempel från industrien,
där arbetaren nu arbetar nio
timmar om dagen under fem av veckans
dagar. Vad har han i första hand för
intresse och behov av den lediga lördagen?
Jo, att uträtta en hel del ärenden
av servicekaraktär som han är förhindrad
att göra övriga dagar. Vilka
möjligheter har han att göra detta? Han
går till banken — den är stängd. Han
uppsöker försäkringskassan — den är
stängd. Han går till kommunalkontoret
— där är det också stängt. Statliga,
landstings- eller andra kommunala
myndigheter — lantmäterikontor, domsagor
och många andra expeditioner —
är stängda. »Stängt fredag till måndag»
är en skylt som man möter på allt flera
ställen. Situationen liknar den som döljer
sig bakom skylten »Stängt för julisemester».
Det blir samma problem med
en ensidig, sned belastning.

Vad möter vår man i exemplet, som
arbetar 45 timmar i veckan, vidare under
sin lördag? Han möter köer och
trängsel i de affärer, som ännu har öppet,
han möter trängsel i trafiken, på

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Interpellation ang. särskilda åtgärder för

till högertrafik

serveringar och på fritidsanordningar
av olika slag. Att just lördagen har blivit
så allmänt vedertagen som ledig dag
gör att det blir allt svårare att få personal
till de grenar av näringslivet och
de inrättningar som måste hållas i gång
lördagar och söndagar, t. ex. sjukhus,
kollektiv trafik, djurskötsel, affärer och
restauranger samt inte minst fritidsanordningarna.

Det system som vi nu mer eller
mindre omedvetet håller på att i hastigt
tempo införa är mycket orationellt
— överbelastning vissa dagar, underutnyttjande
andra dagar. Vår mycket
ojämnt arbetande serviceapparat är inte
heller vad vi kan kalla skiftvänlig. Den
tar inte hänsyn till alla dem som måste
arbeta i skift eller i kontinuerlig drift.
Inte minst från turistorganisationerna
har man starka önskemål om att de här
nämnda frågorna upptas till behandling.

Det är givet att många svårigheter
möter när man söker finna lämpliga åtgärder.
En av de största svårigheterna
är skolans arbetsrytm och den kommande
femdagarsveckan även där. Men
alla är ju inte beroende av skolan. Kunde
man legalisera — om jag får använda
det uttrycket — t. ex. måndagen som en
likvärdig ledig dag för vissa grupper,
framför allt inom servicenäringarna,
skulle mycket vara vunnet.

Bakom motionen finns givetvis inte
någon tanke på att man borde inskränka
veckoledigheten. Vad det gäller är att
finna sådana former för ledigheten att
det skapas ett rationellt system som
ger största mening åt den lediga tiden
till lägsta kostnader.

Remissinstanserna har framhållit att
detta är en fråga för arbetsmarknadens
parter att lösa, och detta har också blivit
utskottets uttalande. Jag har i princip
ingenting emot resonemanget, men
jag hyser dock den uppfattningen att
frågan är av så stor räckvidd, att den
också kan betecknas såsom en samhällsfråga,
vilken skulle kunna angripas
i samråd mellan samhälle och nä -

handikappade i samband med övergången

ringsliv. Ett exempel på hur det skulle
kunna gå till har vi från direktiven för
kommittén för semesterspridning, där
statsrådet Aspling i december år 1964
skriver i sina direktiv, att kommittén
bör utarbeta rekommendationer för
problemens lösning. Det får därefter ankomma
på arbetsmarknadens parter att
på lämpligt sätt söka åstadkomma önskvärda
resultat.

Allmänna beredningsutskottets skrivning
kan väl närmast tolkas såsom en
vink till berörda parter att aktualisera
denna fråga och åstadkomma förbättringar,
såväl för serviceverksamheten
som vid lösandet av personalproblemen,
vilket bör leda till ett meningsfullare
utnyttjande av ledig tid. Om något
händer i den riktningen, har motionen
inte varit förgäves. Fortsätter
förhållandena att försämras, torde det
emellertid finnas anledning att på nytt
ta upp dessa frågor i riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av väckta motioner
angående viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor; och

nr 52, i anledning av väckt motion
om statligt stöd för körkortsutbildning
av rörelsehämmade.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Interpellation ang. särskilda åtgärder för
handikappade i samband med övergången
till högertrafik

Herr HUBINETTE (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Många människor i vårt
land torde med viss oro se fram emot
den till nästa år beslutade omläggning -

Onsdagen den 9 november 19C6 Nr 32

Interpellation ang. särskilda åtgärder för handikappade i samband med övergången

till högertrafik

en till högertrafik. Man är medveten om
att ovana vid den nya trafiksituationen
kommer att medföra ökade risker för
trafikolyckor. Redan nu är trafikförhållandena
i många fall sådana, att
barn, åldringar och handikappade med
stora svårigheter kan förflytta sig från
en plats till en annan.

Från statsmakternas sida har man
genom bildandet av högertrafikkommissionen
sökt att skapa ett organ som
skall uppfylla kravet på en ändamålsenlig
planläggning och organisation av
trafikomläggningsreformens genomförande.
Till kommissionens uppgifter hör
att administrera en omfattande utbildnings-
och upplysningsverksamhet. Denna
berör bl. a. skolorna runt om i landet,
där barn och ungdom genom information
och praktiska övningar kommer
att förberedas inför omläggningen.
En mängd föreningar och organisationer
medverkar i det nödvändiga förberedelsearbetet,
och givetvis kommer
press och etermedia att anlitas för att
underlätta allmänhetens omställningsproblem.

Det finns dock i det sammanhanget
anledning att beakta vissa av de trafikproblem,
som särskilt berör de handikappade.

I skriften »De blinda i trafiken», utgiven
av De blindas förening, framhålls
att det ofta är fråga om relativt enkla
anordningar, som dock i avsevärd grad

kan underlätta trafiksituationen för de
synskadade.

De handikappades riksförbund har
vid flera tillfällen tagit upp frågan om
justeringar av vissa trafikanordningar
för att underlätta framkomligheten för
bl. a. människor i rullstol.

Det är ett angeläget önskemål att snarast
få en förbättring till stånd på
nämnda punkter. För de handikappade
medför omläggningen till högertrafik
dessutom speciella problem, vilket ytterligare
accentuerar kravet på åtgärder,
som underlättar deras förflyttning.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att i samband
med omläggningen till högertrafik vidtaga
sådana åtgärder som kan undanröja
olägenheter i trafiken för handikappade? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 32

Torsdagen den 10 november 1966

Torsdagen den 10 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 312, i anledning av väckta motioner
angående beslut om tillträde av nya
ägolotter vid laga skifte;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 318, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg, m. m.

Om användning till viss forskning av
lärarlönemedel som ej utbetalats till
följd av lärarkonflikten

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara fru Hamrin-Thorells
fråga om användning till viss
forskning av lärarlönemedel som ej utbetalats
till följd av lärarkonflikten,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 3 november, och anförde: -

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
frågat mig om jag är beredd förorda att
en del av de besparingar som statsverket
gör genom att icke behöva betala ut lärarlöner
under den pågående konflikten
i stället används till en intensifiering
av forskningen inom undervisningsområdet.

Avtalsrörelsen som helhet kommer
att leda till utgifter utöver vad riksdagen
anvisat i årets budget. Det kommer
alltså inte att finnas några »besparingar»
i detta ords vanliga bemärkelse.
Därtill kommer att konflikten
på lärarområdet medfört åtskilliga rubbningar
i myndigheters och enskildas
arbete. Särskilda åtgärder kommer att
behöva vidtas för att normalisera förhållandena
och eliminera skadeverkningar
av konflikten. Det är sålunda
för tidigt uttala sig ens om huruvida
utgiftsökningarna kommer att begränsas
till följd av konflikten.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
ecklesiastikministern för svaret. Det var
ju ett kort och klart besked.

Besparingar »i detta ords vanliga bemärkelse»
kanske man ändå skulle våga
påstå att staten har gjort inom det område
där konflikten utlöstes, nämligen
undervisningsområdet. Jag hade väntat
mig att ecklesiastikministern i varje
fall skulle beklaga att det inte är möjligt
att understödja den pedagogiska
forskningen bättre än som är fallet.
Konflikten torde väl ändå ha visat att
det är en trängande nödvändighet att i
framtiden stödja en forskning som bl. a.
kan få praktiska återverkningar på elevernas
självstudier.

Det beträngda läget för det pedagogiska
utvecklingsarbetet kan ju tydligt

Torsdagen den 10 november 1966 Nr 32

Om användning till viss forskning av lärarlönemedel som ej utbetalats till följd

av lärarkonflikten

utläsas i årets statsverksproposition.
Skolöverstyrelsen begärde en höjning
av anslaget med över 2 miljoner kronor
för olika former av undersökningar
inom det pedagogiska området samt för
framställning av undervisningsfilm och
andra hjälpmedel. Skolöverstyrelsen bedömde
det tydligen som rimligt att avdela
åtminstone 2 procent av statens
andel av skolväsendets driftkostnader
—- det blir ju ett belopp av storleksordningen
50 miljoner kronor — just till
forskning och utvecklingsarbete. Det är
vad som allmänt har accepterats för utvecklingsarbete
inom näringslivet, om
man nu vill dra denna parallell.

För att vidare citera skolöverstyrelsen
behåller formerna för skolarbetet i
mångt och mycket uråldriga mönster,
och man kan ifrågasätta det riktiga i det
allmänt tillämpade arbetssättet. Man behöver
mer studiemateriel, måhända på
bekostnad av antalet lärare, och det låter
åtminstone för en utomstående som
om det skulle betyda ganska mycket vid
en strejk eller en lockout.

Skolöverstyrelsens krav ströks emellertid
ned betydligt i propositionen —
med en och en halv miljon kronor. Det
blev också riksdagsmajoritetens beslut.
Folkpartiet begärde emellertid i en partimotion,
om jag inte tagit fel, en ökning
av en halv miljon. Varken denna
motion eller en enskild motion, som gick
ut på att skolöverstyrelsens krav skulle
helt tillgodoses, vann behör i riksdagen.
Om uttrycket tillätes var det med många
krumbukter som statsutskottet sade, att
visst behövs det pedagogiskt utvecklingsarbete
men vi har inte råd med det
just nu; detta fastän det på liingre sikt
måste vara en ren besparing för staten,
såvitt man kan förstå.

Vad som finns nu är ju långt ifrån
tillräckligt. Uppsala har ingen professur
i ämnet till skillnad från Stockholm,
Göteborg och Malmö. Sammanlagt
har vi alltså tre professorer, tre
laboratorer och en del sekreterare och
assistenter, sammanlagt 21 personer,

varav mer än hälften är anställda på
deltid och under forskningsutbildning.
Och detta i en tid då vi bygger upp
framtidens nya skola och sjuder av lust
att ta nya initiativ. Man kan väl ifrågasätta
om det inte vore rimligt, när så
mycket pengar har undandragits undervisningsväsendet
som nu är fallet — det
har i pressen uppgivits en summa av
två miljoner per dag; jag kan inte stå
för om den är riktig — att något av detta
i någon form borde återgå till undervisningsväsendet.
Det är därför jag har
ställt min fråga.

Det är väl ännu mer rimligt att medel
ställs till förfogande för ersättningsundervisningen
■— ecklesiastikministern
har också berört det i sitt svar —
men enligt en skrivelse från universitetskanslersämbetet,
som jag just nu
funnit i pressen, kan rektorsämbetena
endast få disponera en summa motsvarande
en tredjedel av den som fallit bort
för studenter vid de s. k. laboratorsämnena
— fysik, kemi, psykologi m. m.
Det är 1,5 miljon kronor.

Jag förstår att min fråga måste förefalla
att sväva i det blå när det gäller
medel till det pedagogiska utvecklingsarbetet,
när man läser den mycket skarpa
skrivelse som Sveriges förenade studentkårer
just har avgivits med kritik
mot den dåliga kompensation som de
får för ersättningsundervisningen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Regeringen kommer,
fru Hamrin-Thorell, att i sinom tid presentera
riksdagen en räkning på vad
höstens lönerörelse innebär och jag hoppas
då givetvis att fru Hamrin-Thorell
kommer att vara en av de allra ivrigaste
att vilja betala den räkningen.

När det gäller frågan om pedagogisk
forskning utgår jag ifrån att det är en
fråga som vi skall diskutera i sitt sammanhang,
d. v. s. när nästa års budgetförslag
ligger på riksdagens bord.

22 Nr 32 Torsdagen den 10 november 1966

Om användning till viss forskning av lärarlönemedel som ej utbetalats till följd
av lärarkonflikten

Den senaste av fru Hamrin-Thorell
väckta frågan om ersättning till stödundervisning
vid universiteten tas upp
i veckans konselj, alltså i morgon. Ännu
är inte så definitiva besked givna som
det kan framgå av dagens tidningar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
jag brukar betala mina räkningar. Jag
förmodar att även riksdagen kommer
att göra det. Den är väl därtill nödsakad! Överläggningen

ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

141, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.;

nr 147, angående vissa löneanslag
m. m.; och

nr 149, med förslag till radiolag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
Solveig Gemert

Fredagen den 11 november 1966

Nr 32

Fredagen den 11 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 315, i anledning av väckta motioner
om allmän egenpension;

nr 316, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av barnavårdslagen;
och

nr 317, i anledning av väckt motion
om viss översyn av barnavårdslagen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 321, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av protokoll rörande ändring
i avtalet den 28 juli 1960 mellan
Sverige samt Storbritannien och Nordirland
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
147, angående vissa löneanslag m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 149, med förslag till radiolag,
hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge 8 § förslaget till radiolag,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

146, med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
in. m.; samt

nr 153, med förslag till lag om skyldighet
för kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått
till statstjänst.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av motioner angående
ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av utrikesministerhotellet
;

nr 132, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnaden av allmänflygfälten;
samt

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. in.;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

45, i anledning av motioner angående
kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena; samt

nr 46, angående verkställd granskning
av delegerades för riksdagens verk
verksamhet under år 1966;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder mot ökad brotts -

Nr 32

Fredagen den 11 november 1966

Interpellation ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

lighet, såvitt de hänvisats till första lagutskottet;
samt

nr 39, i anledning av väckt motion
om utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
om lika behandling inom den allmänna
försäkringen av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus; samt
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.

Interpellation ang. åtgärder i anledning
av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Kampen mot apartheidssystemet
i södra Afrika har
skärpts, senast dokumenterat genom
den nyligen antagna resolutionen i
FN:s generalförsamling mot Sydafrika
i sydvästafrikafrågan. I denna konstaterar
FN:s medlemmar, att Förenta Nationerna
har den politiska rätten att
frånta Sydafrika förvaltningen av Sydafrika.
Därmed har den risk för defaitism,
som var påtaglig i kampen mot
apartheid efter Internationella domstolens
utslag i somras, för tillfället minskat.

Med Förenta Nationernas begränsade
resurser och handlingsmöjligheter är
emellertid risken stor för att generalförsamlingens
resolution endast uppfattas
som en tom demonstration — en
uppfattning som t. o. in. framskymtat
under remissdebatten här i riksdagen.
Redan till våren beräknas säkerhetsrådet
få ta ställning till hur den sydafrikanska
administrationen skall kunna
avlägsnas från Sydvästafrika, sedan den
14-statskommitté som nu håller på att
tillsättas fullgjort sitt uppdrag.

I vår ofta deklarerade vilja att stärka
Förenta Nationerna i dess arbete för
internationell fred och säkerhet ligger
också en förpliktelse. Sverige bör genom
egna initiativ och opinionsyttringar
verka för att FN:s prestige stärks och
därmed minska riskerna för att resolutioner
som den aktuella i sydvästafrikafrågan
blir utan verkan. En verkningslös
resolution snarare stärker än försvagar
den sydafrikanska apartheidregimens
ställning.

Möjligheterna att vidtaga effektiva åtgärder
är för närvarande mera gynnsamma
än på länge, sedan USA gett sitt
stöd åt resolutionen. De åsiktsskillnader
som fortfarande finns bland FN:s medlemsstater
torde bero på skillnader i bedömningen
av dels världsorganisationens
möjligheter till effektiva åtgärder,
dels av hur sådana åtgärder -—■ t. ex.
internationell handelsblockad — skulle
drabba olika länder. Den danske utrikesministerns
förslag, att FN-staterna
solidariskt skall ta på sig blockadens
bördor, är visserligen svårgenomförbart
men erbjuder dock en möjlighet som inte
får avvisas.

På försommaren publicerades en redogörelse,
utarbetad inom utrikes- och
handelsdepartementen, för konsekvenserna
för vårt land — bl. a. de ekonomiska
— av en bojkott mot Sydafrika.
Rapporten innehåller i stort sett en faktaredovisning.
Arbetsgruppen har inte
dragit några långtgående slutsatser och
endast i förbigående ansett sig behöva
beröra kompensationsaspekten. Det vore
olyckligt, om rapporten lades till
handlingarna utan åtgärder och snarare
ströp än stimulerade debatt i dessa frågor.

Eftersom här berörda problem har ett
betydande intresse för allmänheten och
riksdagen under hösten inte kommer att
ha någon särskild utrikesdebatt, får det
anses önskvärt att dessa aktuella frågor
kommer upp till diskussion redan
nu.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att

Fredagen den 11 november 1966

Nr 32

till hans excellens herr utrikesministern
få framställa följande frågor:

1) Vill Ers Excellens lämna kammaren
en redogörelse för regeringens bedömningar
och Sveriges agerande i Förenta
Nationerna före och vid tillkomsten
av resolutionen i sydvästafrikafrågan? 2)

Vilka åtgärder ämnar regeringen
vidta för att på ett verksamt sätt bidra
till positiva lösningar i den nämnda
FN-resolutionens anda?

3) Är den svenska regeringen beredd
att — eventuellt tillsammans med övriga
nordiska stater — vidareutveckla tanken
på solidarisk fördelning av kostnaderna
för en internationell handelsbojkott
mot Sydafrika, t. ex. genom utarbetande
av förslag till normer för denna
fördelning som underlag för startandet
av en internationell bojkottfond?

4) Vilka åtgärder planerar regeringen
med anledning av den i juni avlämnade
rapporten angående »Allmänna ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika»?

Meddelande ang. enkel fråga
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Werner (k) till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet: »Kan
Statsrådet upplysa om huruvida krediteftersläpningen
till kvoterat bostadsbyggande
i särskild hög grad hänför
sig till allmännyttiga bostadsföretag?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
Solveig Gemert

HUNGl. BOKTK. STHIM IHt