Onsdagen den 9 november Sid (Riksdagens protokoll 1960:24)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1960

8—9 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 november Sid.

Utbildning av syssesättnings- och arbetsterapeuter .............. 4

Statsbidrag till ersättning åt vikarie för lärare, som till förekommande
av smitta avstängts från tjänstgöring .................. 5

Om statsbidrag till hyreskostnader för yrkesskollokaler ........ 6

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m....... 7

Rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor .... 11

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 november

Statsutskottets utlåtande nr 151, ang. utbildning av sysselsättningsoch
arbetsterapeuter ...................................... 4

— nr 152, ang. viss ändring av bestämmelserna om statsbidrag till

driftkostnader för det allmänna skolväsendet ................ 5

— nr 153, ang. viss ändring av bestämmelserna om statsbidrag

till yrkesskolor ..................../....................... 6

— nr 154, ang. anordnande av skollokaler i bostadshus.......... 7

— nr 155, om tillsättande av en kommitté för åstadkommande av

en balanserad driftbudget utan allmän varuskatt ............ 7

— nr 156, om utbetalning av visst belopp till fru Ella Thörnberg 7

Bevillningsutskottets betänkande nr 74, ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld,
m. m............................................. 7

— nr 76, ang. ändrad lydelse av 26 § förordningen om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning, m. m..................... 10

— nr 77, rörande förslag till förordning om bidrag till vanföra

ägare av motorfordon .................................... 10

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 24

Sr 24

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, om viss ändring i lagstiftningen
om konkurrensbegränsning ........................ 11

— nr 53, om viss ändring i lagen ang. förbud mot införsel till

riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning ............ 11

— nr 54, ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning
av sopor ............................................ 11

— nr 55, om vissa undantag från bestämmelserna angående yrkesmässig
autom obiltrafik ................................ 17

— nr 56, ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande

yrkesmässig biltrafik ...................................... 17

— nr 61, om skyndsam behandling av vissa frågor angående yrkesmässig
biluthyrning .................................... 17

Tisdagen den 6 november 1960

Nr 24

Tisdagen den 8 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om fortsatt ledighet från
riksdagsarbetet under den tid som läkarintyget
anger.

Björsäter den 7 november 1960

Carl Eskilsson

Härmed intygas att riksdagsman Carl
Eskilsson, Björsäter, på grund av bronkitis
astmatica fortfarande är arbetsoförmögen
från och med den 8 november
minst till och med den 11 november
1960.

Centrallasarettet, Linköping, den 7 november
1960

H. Zetterqvist
t. t. överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
därjämte herr Lange den 8 och
den 9 i denna månad för att i London
deltaga i en av den engelska Europarörelsen
anordnad konferens om EFTA.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 706.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 151—156, bevillningsutskottets
betänkanden nr 74,
76 och 77 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 52—56 och 61.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

180, angående godkännande av avtal
mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter;
ävensom

nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Mattsson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 707, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till varumärkeslag
in. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

f Första kammarens protokoll 1960. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 9 november 1960

Onsdagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 354, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronogendomar m. m.,
såvitt avser Tjugby Boställsgård 31 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknade får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 14/11 t. o. m. den 23/11 1960
för att som brittiska parlamentets gäster
deltaga i en studieresa till England.

Stockholm den 8 november 1960
Ivar Johansson K. G. Ewerlöf

Birger Lundström Bengt Gustavsson

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

180, angående godkännande av avtal
mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter;
ävensom

nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 707.

Ang. utbildningen av sysselsättnings- och
arbetsterapeuter

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Nordström och fru Svenson (I: 374)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (11:488), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en allsidig utredning beträffande utbildningen
av arbets- och sysselsättningsterapeuter
med hänsyn till utbildningens kapacitet,
omfattning och innehåll.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet — med förmälan att chefen
för ecklesiastikdepartementet, jämlikt
bemyndigande av Kungl. Maj:t, den 29
april detta år tillkallat fem sakkunniga
för att verkställa utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
— hemställt, att motionerna
I: 374 och II: 488 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var med stort intresse
som min medmotionär i andra kammaren
i frågan om terapeututbildningen
fröken Elmén och jag såg i tidningarna
i april månad, att ecklesiastikministern
hade förekommit riksdagsbehandlingen
av vår motion beträffande terapeututbildningen
och tillkallat de fem sakkunniga.
Det kom naturligtvis att betyda, att

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Ang. statsbidrag till ersättning åt vikarie för lärare, som till förekommande av

smitta avstängts från tjänstgöring

vår motion skulle bli avslagen här i
riksdagen, men det må vara hänt!

Med den sammansättning, som utredningen
fått av för frågan så intresserade
och engagerade ledamöter, vågar vi
hoppas att man kommer att forcera arbetet.

Jag känner väl till hur det ligger til!
inom socialvården, där behovet enbart
för de närmaste åren bedöms vara ytterligare
minst 100 utbildade terapeuter
inom den slutna och öppna åldringsvården.
Bristen på utbildad arbetskraft
utgör ett avgörande hinder för kommunerna
att bygga ut sin terapeutiska verksamhet,
vilket är särskilt beklagligt eftersom
de yttre betingelserna undan för
undan blir mycket bättre genom att man
får moderna ålderdomshem med särskilda
sysselsättningsrum och intresset
för sådan verksamhet också inom den
öppna vården stiger bland kommunalmännen.

Inom den slutna sociala alkoholistvården
bedömer vi, att vi för närvarande
skulle behöva ytterligare ett tjugotal
terapeuter, för att bara nämna ett annat
socialt fält.

Det stora område, som nu efterfrågar
terapeuter och som kommer att efterfråga
ännu många flera terapeuter i framtiden
är naturligtvis sjukvården, kroppssjukvården
lika väl som mentalsjukvården.

Till de kurser för terapeuter som anordnas
vid slöjdföreningens skola i Göteborg,
där det årligen antas 24 elever,
sökte hösten 1959 192 ungdomar, och
till kursen i Örebro, som tar 12 elever,
anmälde sig 166 samma höst. Det synes
mig vara en stor orätt vi gör alla
ungdomar som vill gå in i detta yrke,
där man sannerligen inte skär guld med
täljkniv och där de så väl behövs, att de
inte skall få sin utbildning klar utan
måste praktisera oavlönade eller lågavlönade
åratals längre än vad som är motiverat
av utbildningsskäl bara för att
samla ytterligare poäng. Den långa praktiktiden
— i verkligheten upp till tre,
fyra år — och ovissheten om man över
huvud taget kommer in på en kurs ut -

gör en svår psykisk press på ungdomarna
och ett uppenbart slöseri med deras
arbetskraft. Och om de lyckas komma in
på någon av våra fattiga två skolor, får
de inte en utbildning som motsvarar dagens
krav.

Nu är det nog så, att de flesta utbildade
arbetsterapeuter, som vi har här i
landet för närvarande, genom personlig
lämplighet och brinnande intresse för
alla sidor av yrket lyckats kompensera
vissa brister i utbildningen, och det länder
kåren till heder. Men arbetsterapeuter,
som haft tillfälle att studera utländska
kollegers utbildning, känner dock
sina brister mycket stora. De behöver
bara se, hur mycket bättre det är i Danmark,
där utbildningen är tre skolår,
varav två skolår i samundervisning med
sjukgymnasterna, mot vårt enda skolår
här i Sverige.

Vi hoppas nu, herr talman, att vi snabbast
möjligt skall få se resultatet av de
sakkunnigas utredning både för patienters
och utbildningssökande ungdomars
skull.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. statsbidrag till ersättning åt vikarie
för lärare, som till förekommande av
smitta avstängts från tjänstgöring

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eskilsson in. fl. (1:172) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Göingegården in. fl. (11:192), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring i bestämmelserna om
statsbidrag till driftkostnader för det
allmänna skolväsendet (kungörelse 1958:

6 Nr 24 Onsdagen den 9 november 1960

Om statsbidrag till hyreskostnader för yrkesskollokaler
665), att ersättning till vikarie åt sådan

lärare, som avstängts från tjänstgöring
till förekommande av smittas spridning,
bleve statsbidragsberättigad.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:172 och 11:192, besluta, att
statsbidrag skulle utgå för de faktiska
kostnaderna för avlöning av vikarie i
fall då tjänsteinnehavare under helt läsår
varit avstängd från tjänstgöring till
förekommande av smittas spridning.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag saknar en tidsangivelse
i utskottets utlåtande. För att korrekt
kunna expediera riksdagens beslut
vill jag ställa en direkt fråga till utskottets
ärade talesman: Från vilken tidpunkt
hade utskottet tänkt sig att de nya bestämmelserna
skulle träda i kraft?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade tänkt mig att
bestämmelserna lämpligen skulle kunna
träda i kraft från och med ingången av
budgetåret 1960/61, nämligen fr. o. m.
den 1 juli 1960. Vi har i utskottets utlåtande
skrivit, att »det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att vidtaga härav föranledd
ändring av nämnda kungörelse».

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
med det tillägget, att ifrågavarande statsbidrag
må utgå fr. o. m. av mig nu angivna
tidpunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad bifölls utskottets hemställan med
det av herr Näsström yrkade tillägget.

Om statsbidrag till hyreskostnader för
yrkesskollokaler

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till yrkesskolor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

rar Palm och Jansson (I: 181) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Sköldin m. fl. (II: 234), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till sådan ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till yrkesskolor, att
bidrag också utginge för kostnader för
förhyrda undervisnings- och administrationslokaler.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 181 och II: 234
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PALM (s):

Herr talman! Endast ett par ord om
den motion, som statsutskottet här har
avstyrkt och i vilken vi hemställt om
ändrade bestämmelser om statsbidrag
till förhyrda yrkesskollokaler.

I samband med att nya bestämmelser
om statsbidrag utarbetades framhöll
överstyrelsen för yrkesutbildning bl. a.,
att då det gäller att utforma ett nytt
statsbidrag måste hela tiden stimulanssynpunkterna
hållas i sikte. Överstyrelsen
framhöll vidare, att det gäller att
stimulera primärkommunerna till väsentligt
ökade insatser för deras yrkesskolor.

Nu har det emellertid i många kommuner
visat sig att utvecklingen ofta
hämmats av lokalbrist när det gäller
denna undervisning. Det är ofta svårt att
ange utbyggnadsbehovet för olika yrkesgrenar,
och därför har man på sina håll
funnit det vara rationellt och kapitalsparande,
inte minst i det nu aktuella ekonomiska
läget, att hyra gamla fabriker
och nedlagda verkstäder till dess att man
fått klarare sikt över det framtida behovet
av olika typer av yrkesundervisningslokaler.
Mot den bakgrunden har
motionärerna ansett att frågan om ändrade
statsbidragsbestämmelser på denna
punkt borde utredas.

I sitt remissvar över motionen framhåller
också överstyrelsen för yrkesutbildning,
att man är överens med motionärerna
om att det kunde anses skäligt

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Om avdragsrätt vid
med bidrag i någon form till hyreskostnader
för lokaler av detta slag. Man är
emellertid betänksam mot att införa ytterligare
en bidragsform, men man pekar
på utvägen att något öka bidragsprocenten
till lärarlöner för heltidskurser
— som nu är 78 procent — eller att
öka bidragen till övriga kostnader vid
deltids- och heltidskurser. Man anser
dock, att frågan först torde kräva en
närmare utredning.

Jag är väl införstådd med de betänkligheter,
som utskottet anför mot att
frångå nuvarande riktlinjer för statsbidragsbestämmelserna,
men det är beklagligt
att utskottet inte heller ansett sig
kunna ställa sig mer positivt till synpunkterna
i överstyrelsens remissvar,
nämligen att överväga möjligheten att
bl. a. öka nuvarande bidragsprocent.

Herr talman! Jag är medveten om att
det inte torde vara möjligt att få ändring
av bestämmelserna genomförd här i
kammaren i strid med statsutskottets
uppfattning. Med hänsyn till alla de insatser
på yrkesutbildningens område,
som kommer att vara aktuella under de
närmaste åren, yrkar jag emellertid ändå
bifall till motionen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har i utskottets skrivning
på denna punkt citerat vad överstyrelsen
för yrkesutbildningen anfört,
och vi har citerat vad statskontoret
framhållit. Jag tror inte att det nu behövs
någon längre utläggning i denna
fråga. Det nya statsbidragssystemet har
ännu inte verkat så lång tid — den s. k.
förenklade statsbidragsgivningen — utan
vi får ytterligare några år avvakta erfarenheterna
av detta system.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på hifall till motionen I: 181; och
förklarades den förra propositionen,

beskattningen för studieunderstöd, m. in.

som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

154, i anledning av väckt motion
rörande anordnande av skollokaler i bostadshus; nr

155, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna,
i vad motionerna avser tillsättande av
en kommitté för åstadkommande av en
balanserad driftbudget utan allmän varuskatt;
och

nr 156, i anledning av väckt motion
om utbetalning av visst belopp till fru
Ella Thörnberg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avdragsrätt vid beskattningen för
studieunderstöd, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 74, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt vid
beskattningen för studieunderstöd samt
för amortering av studieskuld, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281,
av herr Ewerlöf in. fl., och 11:354, av
herr Hjalmarson in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:293,
av herrar Källqvist och Hedblom, samt
11:362, av herr Helén,

3) de likalydande motionerna 1:428,
av herrar Svärd och Hagnar Bergh, samt
II: 494, av herr Björkman in. fl., ävensom 4)

motionen II: 514, av herrar Johansson
i Stockholm och Scnandcr.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:354, av

Nr 24

Onsdagen den 9 november 1960

Om avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m.

herr Hjalmarson m. fl., om avdrag vid
inkomstbeskattningen för insättning å
särskilt utbildningskonto;

2) de likalydande motionerna 1:293,
av herrar Källqvist och Hedblom, samt
II: 362, av herr Helén, om rätt till avdrag
vid beskattningen för understöd
till studerande och för amortering av
studieskulder;

3) de likalydande motionerna 1:428,
av herrar Svärd och Ragnar Bergh, samt
II: 494, av herr Björkman m. fl., om
avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader;
samt

4) motionen 11:514, av herrar Johansson
i Stockholm och Senander, om
rätt till avdrag vid beskattningen för
amorteringar å vissa studielån

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Vid betänkandet hade särskilda yttranden
avgivits

1) av herrar Söderquist, Kronstrand,
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås och Gustafson
i Göteborg; samt

2) av herrar Gustaf Elofsson, Torsten
Mattsson och Eriksson i Bäckmora.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Såsom framgår av det
föredragna betänkandet har bevillningsutskottet
föreslagit riksdagen, att de motioner
det här gäller måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd. Motiveringen härför
är det dagsaktuella läget för de frågor,
som motionerna handlar om. Utskottet
visste, att dessa problem just nu är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning, och man
ansåg sig kunna räkna med att proposition
i ärendet kommer att föreläggas
nästa års riksdag. Man har vid sådant
förhållande menat, att det inte skulle
tjäna någonting till att nu hemställa om
en skrivelse från riksdagen till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag i dessa
ämnen — om nu en sådan skrivelse i
riksdagens elfte timme över huvud taget
skulle kunna tänkas få någon effekt.

Det finns ingen reservation i betän -

kandet mot utskottets beslut. Däremot
har utskottets borgerliga ledamöter avgivit
ett par s. k. särskilda yttranden. Ett
av dem har lämnats av folkpartisterna
jämte högerns representanter. I yttrandet
framhålles — liksom utskottet gör i
sitt betänkande —■ att praktiska förutsättningar
faktiskt inte föreligger för att
vid denna riksdag få den reform genomförd,
som man hade önskat i motionerna.
Med hänsyn härtill har man avstått
från att reservera sig. Man räknar med
— liksom utskottet — att redan vid nästa
års riksdag få tillfälle att fatta beslut
om positiva åtgärder i ifrågavarande avseenden.
Man har emellertid ■— uttalas
det i yttrandet — velat understryka som
sin uppfattning, att det föreliggande problemet
om avdragsrätt för studieskulder
och därmed sammanhängande problem
är en skatterättslig fråga. Bevillningsutskottet
och riksdagen har tidigare uttalat
sig härom, och det är i god överensstämmelse
härmed som problemet anses
vara av skatterättslig natur.

Det sägs vidare i yttrandet — och jag
ber att få understryka det — att man
ansett det riktigast och bäst, om beslut
hade kunnat fattas redan vid innevarande
års riksdag om en lämpligt avvägd
avdragsrätt.

Jag ber, herr talman, att få hänvisa till
nyssnämnda särskilda yttrande. Jag har
i övrigt intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan och vill endast
till slut uttala den förhoppningen,
att riksdagen måtte få tillfälle att redan
nästa år fatta ett positivt beslut i dessa
frågor.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Då herr Källqvist och jag
har väckt en motion om rätt till avdrag
vid beskattningen för understöd till studerande
och för amortering av studieskulder
ber jag att få ta kammarens tid
i anspråk en stund i denna fråga.

Frågan om studiekostnadernas behandling
i skattehänseende har varit ett
politiskt debattämne under flera decennier.
Framstötar för en lösning av frågorna
har gjorts från bl. a. TCO- och
SAGO-håll. I riksdagen har folkpartiet

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Om avdragsrätt
gång på gång tagit upp saken. Motionen
till årets riksdag utmynnar i en begäran
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att
proposition rörande avdragsrätt vid beskattningen
vid studieunderstöd och
amortering av studieskulder avlämnas
senast till 1960 års riksdags höstsession.

Det kan efter ett årtiondes förhalning
av lösning av denna rättvisefråga icke
vara omotiverat att begära ett regeringsförslag
vid en så bestämd tidpunkt. Det
är så mycket mer motiverat som Kungl.
Maj :t länge nonchalerat riksdagens klart
uttalade mening i dessa frågor. Redan
1952 års riksdag begärde som bekant av
Kungl. Maj:t regler i dessa avseenden.
1944 års skattekommitté hade då kommit
med förslag som kunde läggas till
grund för proposition. Men åren gick,
och då proposition ännu ej förelåg 1955
begärde riksdagen ånyo förslag från
Kungl. Maj :t — om möjligt till 1956 års
riksdag — till ändrade regler angående
den skatterättsliga behandlingen av periodiskt
understöd m. in. och studiekostnader.
Kungl. Maj :t fann inte anledning
att trots denna förnyade påstötning
framlägga proposition i ämnet.

Under trycket av framstötarna från
organisationerna och här i riksdagen ansåg
sig tydligen herr Sträng i somras inför
andrakammarvalet tvungen att på
något sätt markera att han hade ett intresse
att lösa dessa för de flesta studerande
brännande rättvisefrågor. Häpnadsväckande
var att finansministern
då, sedan han själv efter långt dröjsmål
äntligen behagade skissera en lösning,
fordrade att organisationerna skulle inkomma
med remissvar inom fjorton dagar,
en även för vår socialdemokratiska
regering ovanligt kort remisstid. Organisationerna
fann sig försatta i ett tvångsläge
och ansåg sig föranlåtna att för att
vinna något tillstyrka den i departementspromemorian
uppdragna lösningen,
som ju i korthet innebär en avskrivning
av 25 procent av studieskulden.
Det bär dock understrukits av t. ex.
SACO, att man därmed icke anslutit sig
till de i promemorian angivna skälen
mot ett skatteavdrag.

vid beskattningen för studieunderstöd, m. m.
Detta är icke tillfället att taga upp cn
diskussion om departementspromemorians
förslag. Det får vi anledning att
återkomma till under vårriksdagen, då
proposition enligt dess riktlinjer aviserats.
Man tycker onekligen att finansministern
kunde ha framlagt sitt nya förslag
långt tidigare så att åtminstone
årets riksdag hade kunnat fatta beslut i
frågan. Avdragslinjen beträffande studieskuldernas
amortering har härmed
förts åt sidan trots riksdagens uttalanden,
under det att frågan om avdrag för
studieunderstöd icke berörts. Det aviserade
förslaget beträffande studieskuldernas
partiella avskrivande får icke, såsom
det framhålles i det särskilda yttrandet
av herr Söderquist m. fl., utgöra
hinder för en mer rättvis behandling av
de periodiska understöden till studerande.
Man framhåller att denna fråga icke
får läggas åt sidan, utan förslag bör i enlighet
med riksdagens tidigare klart uttalade
önskan av regeringen föreläggas
riksdagen utan ytterligare dröjsmål.

Det kan nämnas att det i Danmark föreligger
avdragsrätt för kostnader för
doktorsavhandlingar. I Norge har man
avdragsrätt för amortering av studieskulder.
I Finland får föräldrar till studerande
barn under 21 års ålder göra ett
särskilt avdrag liksom studerande under
21 år har rätt till avdrag för studiekostnader
från inkomst av eget arbete. Jag
har ansett det angeläget att här inför
kammaren understryka den allt mer
växande opinion som kräver en lösning
av dessa för den studerade ungdomen så
vitala frågor.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Söderquist som representant
för dem, som avgivit de särskilda
yttranden som är fogade till utskottets
betänkande, redogjorde på ett
mycket korrekt sätt för hur utskottet behandlat
dessa frågor och vilka motiv
som ligger bakom denna behandling.
Denna fråga skulle väl inte behöva över
huvud taget föranleda någon diskussion,
ty sakfrågan är noggrant redovisad i rcciten
till utskottsbetänkande! och i ytt -

Nr 24

Onsdagen den 9 november 1960

Om avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m.

randena. Men herr Hedblom ville tydligen
mucka gräl i riksdagens elfte timma.
Och gärna det! Vi kan ju återigen plocka
fram de gamla argumenten och damma
av dem!

Herr Hedblom ansåg sig kunna göra
gällande, att finansministern inför folkpartiets
trvck i valrörelsen behagade att
i hast skissera ett förslag till lösning av
frågan om skattefri studieamortering.
Det är ju synd att behöva ta unga folkpartister
ur deras drömmar, men jag
tycker nog att herr Hedblom gott kan
avskriva sin värdering av det arbete,
som har gjorts på detta område. Av det
tryckta materialet framgår mer än väl
vad som här har uträttats i olika avseenden.

När det gäller avdragen för studieunderstöd
kan det, herr Hedblom, tänkas
att det kan bli en lösning av denna fråga.
Utredningsmaterial finns i finansdepartementet.
Men det gäller här inte bara
en skatterättslig fråga, utan frågan
har också en statsfinansiell sida. Dessbättre
har vi i dag på statsrådsbänken en
finansminister, som skulle ha råd att genomföra
en sådan reform. Men hur skulle
det ha sett ut, därest vi haft en borgerlig
finansminister sittande där, som
möjligen hade haft viljan att genomföra
reformen, men som saknat pengarna?
Då hade det uppstått en mer komisk än
seriös situation. Nu behagade valmännen
dess bättre beröva oss den lilla muntrationen
här i kammaren. Men man kan ju
trösta sig med att vi har så mycket annat
att glädja oss åt här i livet, att man kan
ta den förlusten med jämnmod.

När det gäller den skattefria amorteringen
av studieskulder har det tidigare
framlagts många förslag till lösningar.
Jag har inte tagit del av den promemoria
som nu föreligger i finansdepartementet
och de uppslag, som möjligen
kommer att presenteras riksdagen näsla
år. Men på grundval av det jag har hört
om den måste jag konstatera att det förslag,
som däri framlägges, tilltalar mig
mycket mer än de förslag till lösningar,
som tidigare har diskuterats. Jag tror
nog också att ledamöterna av bevillningsutskottet
gärna vill betyga, att jag

har haft ett mycket stort personligt intresse
av att just denna del av frågekomplexet
skulle lösas. Men jag är i dag
glad över att jag inte medverkat till lösningar
av den typ, som tidigare har legat
på riksdagens bord, och jag kommer
därför att ha betydligt lättare att medverka
till en lösning, som får den utformning,
som finansministern nu har
skisserat.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Herr Eriksson menade
att jag hade framhållit, att det var folkpartiets
förtjänst att denna promemoria
hade upprättats inom finansdepartementet,
men jag underströk snarare vilken
inverkan organisationernas tryck har
haft på det här ärendet. Jag föreställer
mig att det är mycket på grund av
TCO:s, SACO:s och Sveriges förenade
studentkårers intresse som frågan har
drivits fram.

Jag vet inte om herr Eriksson har tagit
del av departementspromemorian,
men när man studerar den får man ett
intryck av att den är ganska hastigt hopsatt.
Man frågar sig om inte ett mera genomarbetat
förslag kunde ha framlagts
efter tio års diskussion i dessa frågor och
dessutom framlagts tidigare.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 26 § förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon,

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning;
och

nr 53, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen angående förbud
mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter
för förbränning av sopor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av väckta
motioner angående rätt för kommun att
uttaga avgifter för förbränning av sopor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
210 i första kammaren av herrar Jansson
och Palm samt nr 260 i andra kammaren
av herr Sköldin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam översyn av de
bestämmelser i hälsovårdsstadgan, vilka
reglerade frågorna om kommuns rätt
att uttaga avgifter för renhållning, i
syfte att göra det möjligt för kommunerna
att uttaga avgifter för förbränning
av sopor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 210 och IT: 260,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte, om ett så
trivialt ämne som avgifter för förbränning
av sopor i denna församling kan

tilldra sig något större intresse. Intresset
blir kanske inte större av att ett enhälligt
utskott avstyrkt en framlagd motion.
Emellertid har denna fråga ett stort
intresse framför allt för städer och tätorter.
Det har i många år talats om avloppsfrågans
ordnande och om vattenföroreningar
och allt sådant, men det
har talats ganska litet om de problem
som är förenade med kvittblivningen av
våra sopor.

Nu har det emellertid hänt någonting,
som jag tror kommer att medföra att den
här frågan så småningom blir högaktuell
särskilt för många städer. Regeringsrätten
har nämligen fällt ett utslag, som
förbjuder kommunerna att ta ut avgift
för kvittblivningen av sopor. Nu har
även andra lagutskottet gått på samma
linje, och det är inget tvivel om att detta
kommer att föra med sig en del konsekvenser
för städernas planering när
det gäller soporna.

Jag tror att jag lättast kan ange, hur
saken ligger till, genom att ta ett exempel.
Låt oss tänka oss att det finns två
stadskommuner, som båda har växt ut så
att de inte har någon möjlighet att bli
kvitt sina sopor inom stadens egna gränser.
De har måst ge sig i väg ett par eller
tre mil ut i naturen för att finna en
avstjälpningsplats, dit de kan köra sina
sopor. Vem betalar detta? Det gör fastighetsägarna,
och i de flesta fall sker det
så att kommunen betalar en entreprenör
och låter fastighetsägarna erlägga en avgift.

Nu tycker man inom en av de här båda
kommunerna, att detta förhållande
inte är tillfredsställande, och man bygger
därför inom stadens gränser en stor
och dyrbar sopförbränninsgstation. Avståndet
minskar därigenom, så att det
kan räknas i kilometer där det förut
måste räknas i mil. Kommunen avser att
använda de pengar som man sparar på
de billigare transporterna och lägga ner
dem i anläggningen -— det blir inte ett
öre dyrare för fastighetsägarna, som betalar
precis samma avgift som förut. Enda
skillnaden är att transporterna blir
kortare och att soporna bränns i stället
för att kastas ut i naturen.

Nr 24

Onsdagen den 9 november 1960

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

Men det är detta som inte går för sig,
och utskottet vill inte heller vara med
om någonting sådant. Följden blir att
avgifterna måste sänkas kraftigt, så att
de bara motsvarar transportkostnaderna,
och den stora och dyra anläggningen får
skattebetalarna själva betala på skattsedeln.

Den andra kommunen fortsätter däremot
att forsla bort sina sopor, till förfång
inte bara för invånarna i landsbygdskommunen,
utan även för dem
som på sommaren bor i sportstugor och
sommarstugor eller över huvud taget vill
fara ut i naturen. Den kommun som sköter
sig så dåligt, om det uttrycket får användas,
klarar sig praktiskt taget utan
några kostnader alls.

Resultatet av det hela blir, såsom vi
påpekat i motionen, att de som tjänar
på att en kommun lägger ned stora kostnader
på en förbränningsstation är fastighetsägarna,
ty de får därmed lägre avgifter
för sopornas borttransport. Men
den meningen delar tydligen inte Fastighetsägareförbundet,
som är en av remissinstanserna,
Fastighetsägareförbundet
skriver nämligen: »Det kan inte gärna
anses vara en vinst för fastighetsägarna
att kommunen förhindrats uttaga en
olaglig avgift.» Det tycker inte motionärerna
heller, och därför hemställer vi i
vår motion, att denna avgift inte längre
skall vara olaglig.

Två remissinstanser har avstyrkt motionen,
nämligen Fastighetsägareförbundet
och Hyresgästernas riksförbund. Det
är ganska intressant att läsa dessa båda
organisationers avstyrkanden, ty de avstyrker
motionen så att säga av samma
skäl. Fastighetsägareförbundet avstyrker
av den anledningen, att det blir fastighetsägarna
som får betala genom att
hjälpa till att betala kostnaderna för sopförbränningsstationer.
Hyresgästernas
organisation avstyrker med motiveringen
att det blir hgresgästerna, som får
betala kostnaderna via hyrorna.

Jag skall här inte ingå på vem som i
realiteten får betala, men vill fråga, om
någon har varit med om att hyrorna
sänkts på platser där denna avgift slopats.
Jag känner inte till något exempel

på den saken, och jag bor ändock i en
kommun, där vi byggt en sopförbränningsanläggning
för att bli kvitt våra sopor.

Både Landskommunernas förbund
och Stadsförbundet tillstyrker livligt motionen.
Båda erinrar om en sak som jag
här inte skall gå närmare in på, nämligen
den lagändring som nyss skett genom
införande av s. k. va-avgift. Stadsförbundet
talar om de mycket otillfredsställande
förhållanden som råder på det
område som vi nu närmast diskuterar.
Förhållandena är verkligen otillfredsställande.
En kommun får i dag ta ut avgifter
för att täcka sina kostnader för
avloppsfrågans lösande. Efter den nya
va-lagstiftningens tillkomst får kommunerna
också ta ut avgift för att täcka
driftkostnaderna för avloppsanläggningarna,
således kostnaderna för den fortlöpande
driften och skötseln av kommunernas
avloppsanläggningar. Man tar nu
också ut sådana avgifter. Kommunerna
får ta betalt för att forsla bort sopor från
en fastighet till en tipp eller förbränningsanläggning.
Kommunerna äger likaså
rätt att ta betalt inte bara för bortforsling
utan även för kvittblivning av
industrisopor och dylikt, t. ex. från affärer
och sådant, där man ju får sopor
som inte innehåller organiska ämnen.
Men de får inte ta ut avgift för att kvittbliva
hushållssopor. Härom skriver nu
Stadsförbundet: »En kostnadsmässig

uppdelning av den kommunala renhållningen
i dels olika stadier av detta bestyr,
dels skilda kategorier avfall måste
medföra svåra gränsdragningsproblem.
En betydande förenkling borde kunna
vinnas därigenom att samtliga kommunala
kostnader för avfallets omhändertagande
skulle kunna täckas genom avgifter.»

Stadsförbundet fortsätter med att betona,
att det är angeläget att det skapas
laga möjlighet att ordna denna sak.
Stadsförbundet säger vidare, att man bör
försöka undvika att kommuner som sköter
denna fråga sämst slipper billigast
undan —■ detta sista, som ju är rätt
skarpt formulerat, är alltså ett citat från
Stadsförbundets yttrande.

Denna fråga är, som jag redan under -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Ang. rätt för kommun att
strukit, av stor betydelse för framför allt
städerna. Landskommunernas förbund
betonar att frågan också har stor betydelse
för många andra. Förbundet skriver:
»Den pågående urbaniseringsprocessen
och de skärpta sanitära kraven
gör emellertid att motsvarande kostnadsfrågor
får aktualitet även i landsbygdens
tätortskommuner, som redan nu har
skyldighet att tillhandahålla och sköta
erforderliga avstjälpningsplatser. Enligt
förbundets mening är det betydelsefullt
för kommuner av alla slag att avgiftsrättens
innehåll klarlägges.»

Herr talman! I vår motion har vi just
begärt att avgiftsrättens innehåll skali
klarläggas. Jag ber därför att med dessa
ord få yrka bifall till motionen.

Häri instämde herr Osvald (fp).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Motionären antydde att
den föreliggande frågan är av liten räckvidd,
och det ligger väl något i den uppfattningen.
Men i den kommun jag tillhör
har denna angelägenhet dock i viss
mån blivit en stridsfråga.

Motionären talade här framför allt ur
synpunkter som gäller för städer och
stadsliknande samhällen. Jag tillhör en
»blandad» kommun, men har precis
samma uppfattning som han, att de nuvarande
bestämmelserna icke är tillfredsställande.
När man ordnar obligatorisk
sophämtning för en del av kommunen
och sedan lägger kostnaderna för
soptippens underhåll, för sopornas tillvaratagande
och oskadliggörande, på
skattebetalarna, så betyder det att även
skattebetalare, som inte har någon direkt
nytta av dessa saneringsåtgärder,
får vara med och betala kostnaderna.
Vi anser inte att den ordningen är sä
tilltalande, att vi kan ge oss till tåls och
tycka, att det är bra som det är.

Nu är det kanske inte alltid så farligt
som det kan låta. Jag dröjer vid definitionen,
att med kommunal självstyrelse
menas den serie av olagligheter som på
grund av att ingen överklagar begås litet
varstans i Sveriges bygder. Den före -

uttaga avgifter för förbränning av sopor
liggande frågan är möjligen ett fall, som
bekräftar denna tes, såtillvida att man i
ganska många kommuner, som jag känner
till, har gjort upp med en entreprenör
att enligt viss taxa hämta soporna
Samtidigt sköter han sopplatsen och
oskadliggör avfallet, något som han säkerligen
inte gör gratis utan som vederbörande
får betala. Jag förstår att denna
ordning kanske inte är alldeles laglig,
men jag vet att den praktiseras i icke
ringa utsträckning, alldeles särskilt i de
blandade kommunerna.

Utöver det anförda vill jag endast yrka
bifall till de föreliggande motionerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det förefaller inte som
om motionerna skulle vara grundade på
att man funnit någonting oriktigt i de
bestämmelser, som hittills gällt, eller i
rättspraxis på detta område.

Det förhåller sig så att Solna stad tidigare
haft en avstjälpningsplats liggande
på längre avstånd från staden än den
nuvarande sopförbränningsanläggningen.
För transporten av soporna dit ut
har fastighetsägarna varit skyldiga att
betala kostnaden. Staden uppförde så en
sopförbränningsanläggning med kortare
transportvägar men fortsatte — medvetet
eller omedvetet — att ta ut samma avgifter
som tidigare. Man resonerade tydligen
som man ansåg logiskt på det sättet,
att när kostnaden för fastighetsägaren
inte blir större än tidigare, är det
väl inte orimligt att vi fortsätter att ta
ut samma avgifter och använder överskottet
för att bekosta en del av de utlägg
vi har för sopförbränningen.

Fastighetsägarna tyckte emellertid inte
att detta var riktigt utan överklagade.
Deras ståndpunkt gillades inte av den
lägre instansen men godkändes i högsta
instans. Fastighetsägarna var enligt utslaget
inte skyldiga att betala mer än
kostnaderna för transporten till anläggningen.
Solrla stad tyckte att delta var
ganska orimligt — förhållandena hade ju
blivit bättre, följaktligen borde staden

Nr 21

Onsdagen den 9 november 1960

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter
kunna få ta ut samma avgift som tidigare.

Nu står det emellertid i hälsovårdsstadgan,
att kommun har skyldighet att
taga hand om avfallet och förstöra det
på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet
uppkommer för de i kommunen boende.
Det är alldeles riktigt, som herr
Jansson säger, att stadgans bestämmelser
många gånger har fått den konsekvensen
att avstjälpningsplatsen förlagts
ganska långt borta, i vissa fall utanför
kommunens område. Detta har medfört
stora transportkostnader, men fastighetsägarna
har otvivelaktigt varit skyldiga
att betala dessa kostnader.

Nu säger man i motionen, att regeringsrättens
utslag kan få sådana konsekvenser
att kommunerna blir mindre
intresserade än tidigare av att uppföra
rationella anläggningar för att förstöra
avfallet. Jag tror ändå knappast, att risken
för sådana konsekvenser är så värst
stor. Det måste dock ligga i kommunens
allmänna intresse att ordna det så bra
och hygieniskt som möjligt för de i
kommunen boende och till kostnader,
som inte blir större än nödvändigt, vare
sig dessa kostnader skall betalas av fastighetsägarna
eller tas ut på annat sätt.

Vi har alltså inom andra lagutskottet
inte kunnat finna annat än att regeringsrätten
tydligen har tolkat gällande
bestämmelser riktigt och att det inte i
motionerna eller remissyttrandena framförts
sådana synpunkter, som skulle behöva
föranleda en översyn av gällande
bestämmelser. Vad det närmast rör sig
om är ju på vilket sätt kostnaderna för
dessa anordningar skall betalas och tas de
ut av fastighetsägarna måste ju dessa lägga
dem på hyrorna. Eftersom hyresgästerna
samtliga bor i kommunen, blir det invånarna
där som får bära de kostnader
som är förenade både med transporten
av soporna och med förstörandet av
dem. Tar man det skattevägen slås kostnaderna
också ut på de inom kommunen
boende, men fördelningen blir inte
exakt densamma. Det är klart att det
kan bli en annan fördelning, i varje fall
någon liten avvikelse, om kostnaderna
tages ut via fastighetsägarna. Både hy -

för förbränning av sopor

resgäster och fastighetsägare tycker väl,
att det kan vara onödigt att ålägga i
första hand fastighetsägarna och i andra
hand hyresgästerna att — via hyrorna
— betala sådana allmänna kostnader,
som lika gärna kan tagas ut skattevägen.
Det kan inte bli så värst stor skillnad
vid fördelningen, vilket system man använder.
Vi har inom andra lagutskottet
som sagt inte funnit särskilt starka skäl
för den synpunkt, som hävdas av motionärerna,
nämligen att det är påkallat
med en översyn av de nu gällande bestämmelserna.

Herr Jansson påpekade att kommunen
har rätt att ta ut särskild avgift av industrier
eller andra företagare inom
kommunen för avstjälpningen av soporna
och följaktligen också för förbränningen
och kostnaderna för att på det
sättet förstöra dem. Det är väl emellertid
en allmän konsekvens av den rättspraxis,
som undan för undan inarbetats
i gällande regler, att kommunens allmänna
skyldigheter omfattar endast sådana
kostnader, som kommunens egna invånare
i allmänhet åsamkar den. En industri
har ju avfall av ett helt annat slag, och
det kan föranleda mycket stora kostnader,
om kommunen skulle ta hand om
det efter det att industriägaren eller företagaren
transporterat avfallet till avstjälpningsplatsen
eller förbränning'',anläggningen.
Den omständigheten, att
kommunen har rätt att ta ut avgift för
visst slag av omhändertagande av sopor,
behöver inte i och för sig innebära något
prejudikat av den innebörden, att
kommunen borde ha rätt att ta ut avgift
också för sådant avfall och sådana sopor,
som samlas upp i varje fastighet,
där varje samhällsmedborgare har skyldighet
att bidra till kostnaderna för
transporten via hyrorna, och för omhändertagandet
och förstörandet via
skatterna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag tror att alla som har
sett en större soptipp kan vara överens
om att det är ett mycket otillfredsställan -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Ang. rätt för kommun att

de system som för närvarande använddes,
och det är inte bara otillfredsställande,
inte bara oestetiskt och osnyggt,
utan det kan också medföra faror av olika
slag. Såvitt jag kan förstå borde det
ligga i samhällets intresse att ordna avgifter
eller vidta andra åtgärder på ett
sådant sätt, att man kunde komma ifrån
systemet med dessa vedervärdiga sophögar.
Det skulle kunna ordnas, och det
ordnas också på en del håll, genom förbränningsstationer,
och det förefaller
mig att det borde ligga i samhällets intresse
att främja en sådan förändring av
den rådande situationen.

Jag delar helt och hållet herr Strands
uppfattning, att regeringsrätten har tolkat
gällande bestämmelser riktigt, men
i så fall bör de gällande bestämmelserna
ändras. Vi måste väl ändå komma fram
till den slutsatsen, att den svenska naturen
inte bör nedsmutsas på det sätt som
sker, till stort men för många av samhällets
inbyggare. Om en förbättring kan
nås genom den åtgärd som föreslagits i
motionen — och det tror jag ar möjligt
— tycker jag att det vore riktigt att man
tillmötesginge motionärernas önskemål.
Det är ett angeläget ärende som motionärerna
har varit ute i.

Jag ber, herr talman, därför att få
tillstyrka motionärernas yrkande.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Utskottets ordförande argumenterade
för att här inte gjorts något
fel från regeringsrättens sida, att utskottet
följt regeringsrätten och gällande
rättspraxis etc. Det tror jag visst, och
jag skall akta mig väldigt noga för att
säga att regeringsrätten har dömt fel.
Men, herr talman och ärade herr utskottsordförande,
det bör väl ändå finnas
möjligheter för en riksdag, om den
finner en sak vrång och orättvis, att få
ändring till stånd, även om vissa personer
säger att det finns en rättspraxis att
följa. Om riksdagen fattar ett beslut, som
innebär en beställning till Kungl. Maj:t
att göra eu utredning huruvida nuvarande
förhållanden är riktiga, har man väl
därigenom ändå icke gjort något avkall,
såvitt jag förstår, på någon rättspraxis.

uttaga avgifter för förbränning av sopor

Nu sägs det här att det förhållandet,
att en kommun får ta ut avgifter av vissa
slag, inte — såsom jag har sagt — behöver
vara något argument för att avgifter
skall tagas ut även i detta fall. Så
sades det år 1954 och år 1955, när vi
hade liknande diskussioner om rätten att
få ta ut avgifter för att lösa avloppsfrågan.
Det var mycket delade meningar
även på den punkten, och jag vill bara
erinra om vad dåvarande statsrådet sade
år 1955 när han argumenterade emot ungefär
samma synpunkt som herr Strand
i dag har gjort till sin. Statsrådet yttrade
då: »Argumentet att det ur sanitär
synpunkt skulle vara mindre lämpligt att
belägga nyttjandet av avloppsledningar
med avgift är knappast bärande. Tvärtom
kan ur sanitär synpunkt åberopas,
att frånvaron av befogenhet för kommunerna
att uttaga ersättning av vederbörande
fastighetsägare för nyttjandet av
avloppsledningar med säkerhet ofta motverkar
deras benägenhet att utföra sådana
och därigenom fördröjer en lösning
av avloppsfrågan.»

Det är praktiskt taget detsamma som
vi har sagt när det gäller kommunerna,
och det är därför vi skulle vilja ha en
ändring till stånd på denna punkt.

Utskottet tror inte, att vad det föreslår
kommer att inverka på kommunernas
ställningstagande i fortsättningen. Även
jag hoppas livligt, att man inte fortsätter
med den nedskräpning, som herr Osvald
nyss talade om och som förekommer
litet här och var. Det är emellerthl
ingen tvekan om att det förhållandet är
för handen, att det blir långt dyrare för
en kommun, som ordnar sina frågor i
detta avseende på ett tillfredsställande
sätt, än för den kommun som underlåter
att göra det. Det är självklart att de förhållanden
som i dag råder är sådana, att
de i varje fall inte kommer att stimulera
kommunerna att söka få en förbättring
till stånd på detta område.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I ett par anföranden har
nämnts att jag sagt att regeringsrätten

Nr 24

Onsdagen den 9 november 1960

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor

har tolkat gällande bestämmelser rätt.
Man fastnade för det. Men jag tilläde
också, att andra lagutskottet har ansett
att motionärerna inte har anfört sådana
skäl, att det förelåg anledning att påkalla
ändring i bestämmelserna. När man
citerar, bör man citera fullständigt, eljest
kan ju ingen förstå vad som har menats.

Nu är det faktiskt på det sättet, att
Stockholm inrättade sin förbränningsanläggning
långt innan Solna hade någon
tanke på att lösa frågan om förstöring av
sopor med den metoden, men Stockholms
stad råkade lägga sopförbränningsanläggningen
på den plats där staden
hade sin sopstation, och följaktligen
blev det ingen ändring av transportkostnaden.
Det uppstod inga problem, ty
Stockholms stad ställdes inte inför den
situationen att behöva diskutera om anordnandet
av en sopförbränningsanläggning
kunde vara förenat med orättvisor
eller några andra olägenheter. I Stockholm
har man nämligen kunnat ta ut
samma avgifter som tidigare för transporterna;
kostnaderna för sopförbränningen
har kommunen stått för själv.

Jag skulle ha förstått herr Osvald, om
det hade varit fråga om något åläggande
för kommunerna att anordna sopförbränning
och kommunerna av den anledningen
hade funnit sig behöva ta ut
kostnaderna för en sådan anordning genom
avgifter av fastighetsägarna. Men
sopförbränningsanläggningarna är ju sådana
anläggningar, som kommunerna
har funnit motiverade med hänsyn till
den allmänna trivseln inom kommunen.
Det finns väl inte någon som helst risk
för att deras intresse för sådana anläggningar
skulle minskas av det skälet, att
kostnaderna inte får tas ut av fastighetsägarna,
när de har rätt att ta ut dem av
skattebetalarna, som består av både hyresgäster
och fastighetsägare. Det är ingen
risk, herr Osvald, för att ett avslag
på Solna-motionen -— om jag får använda
det uttrycket — skulle leda till ett
minskat intresse för att ordna på bästa
sätt i fråga om förstörandet av sopor.

Nu rör det sig väl här om anläggningar,
som i regel förekommer bara i större

kommuner, och de större kommunerna
har väl också den största mängden avfall
och vållar den största otrivseln på
de platser de väljer för avstjälpning av
soporna. Ofta måste kommunerna företaga
vissa åtgärder för att förstöra soporna,
bland annat bränner de ofta soporna
på dessa avstjälpningsplatser, och
det varken luktar trevligt omkring dessa
platser eller ser trevligt ut. Alla de
kommuner som har resurser för att anordna
sopförbränningsanläggningar hoppas
jag därför blir intresserade av att
också så snart som möjligt anlägga sådana.

Herr Jansson gör vissa jämförelser
med andra avgifter eller kostnader, som
kommunerna får lov att ta ut av fastighetsägarna,
och han nämner bland annat
avgifter för anordnande av avlopp
och framför allt reningsanläggningar,
som kommunerna numera får ta ut särskilda
avgifter för. De har sedan gammalt
haft rätt att ta ut någonting som
kallas anslutningsavgifter av ägare till
villafastigheter och hyresfastigheter.
Dessa avgifter är avsedda att täcka kostnaderna
för anläggning av gator, vattenledning
och avlopp. I städerna tas också
ut särskilda avgifter av fastighetsägarna
exempelvis vid gatubreddning, därför
att fastighetsägarna, när de en gång vill
bygga om sina fastigheter, i regel får litet
större möjligheter än förut att utnyttja
tomtutrymmet.

Samtliga dessa avgifter, som uttas av
fastighetsägarna, är motiverade med att
fastigheterna genom de ifrågavarande
anordningarna stiger i värde. De avgifter,
som fastighetsägaren betalar, får han
alltså i verkligheten tillbaka i form av
ett ökat kapitalvärde hos fastigheten.
Men man kan ju inte säga att en sopförbränningsanläggning
i och för sig medför
ett ökat kapitalvärde hos fastigheterna.
Möjligen skulle det kunna sägas
beträffande de fastigheter som ligger
närmast avstjälpningsplatserna — de
skulle antagligen stiga i värde, om avstjälpningsplatsen
kom bort — men i
allmänhet tror jag man måste säga att
fastigheternas värde inte påverkas av att
kommunen uppför en sopförbrännings -

Onsdagen den 9 november 1960

Nr 24

Ang. rätt för kommun att
anläggning. Under sådana förhållanden
är det precis lika rätt att skattevägen ta
ut kostnaderna för anläggningen av
samtliga som har nytta av den, nämligen
kommunens alla medborgare, som att genom
avgifter via fastighetsägarna ta ut
kostnaderna av praktiskt taget samma
personer.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Ser man saken ur begränsad
stadssynpunkt kommer man
kanske till den slutsatsen, att det mest
är en principfråga och inte en praktisk
fråga, om kostnaderna tas ut i form av
avgifter eller genom att de läggs på skatten.
Men, herr talman, går man till en
landskommun med blandad bebyggelse,
där ungefär halva antalet invånare genom
hälsovårdsstadgans bestämmelse
tillförsäkras obligatorisk sophämtning,
då ligger saken litet annorlunda till. En
soptipp skall anläggas, den skall skötas,
den skall förses med anordningar som
medger förbränning o. s. v. Det drar väsentliga
kostnader. Är det verkligen i
praktiken likgiltigt, om de kostnaderna
tas ut genom avgifter av dem, som direkt
åstadkommer olägenheten, eller om
de tas ut på skatten av människor, som
inte har någon glädje av den där sophämtningen? Det

kan inte vara likgiltigt. Just ur de
blandade kommunernas synpunkt, och
med den erfarenhet vi har i Stockholmstrakten
av dessa saker, måste jag för
min del säga att detta är en fråga som
behöver göras till föremål för översyn,
och därför är motionerna enligt min
uppfattning berättigade.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
licrr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

uttaga avgifter för förbränning av sopor

Herr Jansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 34.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
om vissa undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik; nr

56, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig biltrafik;
och

nr 61, i anledning av väckta motioner
om skyndsam behandling av vissa
frågor angående yrkesmässig biluthyrning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber få erinra om att plena kommer
att hållas fredagen den 11 novem -

Nr 24

Onsdagen den 9 november 196Ö

ber kl. 14.00 (bordläggningsplenum), tisdagen
den 15 november kl. 16.00 (bordläggningsplenum),
onsdagen den 16 november
kl. 11.00 (arbetsplenum) och fredagen
den 18 november kl. 14.00 (bordläggningsplenum)
.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601706