Onsdagen den 9 november Sid (Riksdagens protokoll 1955:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 26

8—9 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Franzén ang. kreditsvårigheterna för jordbrukare m. fl.. . 4
av herr Lundström om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar 8

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 november

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av lokaler och utrustning

för virologiska undersökningar vid statens veterinär-medicinska

anstalt .................................................... 17

— nr 32, med anledning av väckta motioner om utredning rörande
en redskapsprovningsanstalt för fisket ...................... 17

l Första kammarens protokoll 1955. Nr 26

u (, a / >: n : * •;

imlfscr* O ##:*»» it-: , ''»

: y -t i'' M '' ‘ ; i. ’ : • t '' .!■ i'' ‘ <_ , J > : » >i i i J M • * •

Tisdagen den 8 november 1955

Nr 26

Tisdagen den 8 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 8 november 1955.

Till justitiedepartementet hade den 7
november 1955 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för
ombudsmannen Gunnar Brånstad, Karlskrona,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon
anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet
Oskar Adelsohn

Det antecknades, att herr Brånstad utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Ohlsson, William,
vilken avlidit.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Karlsson, Gustaf,
m. fl. väckta motionen, nr 568, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden nr 31 och 32.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning angående ersättning till ordinarie
tjänstemän, vilka fått vidkännas
minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under tjänstgöring
som beställningshavare i reserven.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Onsdagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Herr Bränstacl anmälde, att han under
gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Ang. kreditsvårigheterna för jordbrukare
m. fl.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Franzéns interpellation
angående kreditsvårigheterna
för jordbrukare m. fl., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Franzén till mig riktat
följande interpellation:

Har statsrådet uppmärksammat de
stora svårigheter, som tillämpningen av
kreditrestriktionerna medfört i vissa i
interpellationen nämnda avseenden, och
har statsrådet i så fall för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd en
sådan tillämpning, att jordbrukare och
andra småföretagare samt även kommunerna
kan få de krediter, som är nödvändiga? I

anledning härav får jag anföra följande.

Kreditrestriktionerna ingår som ett
väsentligt led i den ekonomiska politiken.
I den proposition om en förlängning
av investeringsavgiften m. m. som
kammaren debatterade i förra veckan
lämnas en redogörelse för det ekonomiska
läget och för riktlinjerna i den
politik som regeringen anser påkallad.
Interpellantens frågor bör ses mot denna
bakgrund. Med hänvisning till vad
jag anfört i propositionen kan jag här
fatta mig kort.

Jag konstaterar därvid först att också
interpellanten förklarar att läget fortfarande
är sådant, att en restriktiv politik
måste föras för att förhindra en ny inflationistisk
utveckling. I denna politik
har under det senaste året tyngdpunkten
varit förlagd till kreditpolitiken, men
jag vill starkt understryka, att kreditpolitiken
har kompletterats med ett flertal
andra åtgärder, främst sådana av finanspolitisk
art. Jag syftar här bland
annat på den höjda bolagsskatten och
på införandet och den nu föreslagna
förlängningen av den allmänna investeringsavgiften
och bilaccisen. Enligt min
mening kan endast en ekonomisk politik
som utgör en kombination av kreditpolitiken
och andra åtgärder väntas
fördela trycket på ett acceptabelt sätt
mellan olika områden inom samhällsekonomien.
Utan dessa finanspolitiska
åtgärder skulle man ha varit tvungen
att föra en långt hårdare kreditpolitik.

Den i våras vidtagna skärpningen av
kreditpolitiken har, i den utsträckning
den kan statistiskt beläggas, resulterat i
en viss minskning av affärsbankernas
utestående krediter. Efter korrektion för
vissa statistiskt betingade förändringar
i utlåningssiffrorna kommer man till att
den totala utlåningen exklusive byggnadskreditiven,
vars omfattning väsentligen
betingas av möjligheterna för en
överföring av äldre kreditiv till kapitalmarknaden,
mellan april och juli månader
i år minskats med ca 350 miljoner
kronor. Summan av affärsbankernas
utestående krediter (exklusive byggnadskreditiv)
låg likväl alltjämt på en
så hög nivå som närmare 10 miljarder
kronor, d. v. s. på ungefär samma nivå
som vid motsvarande tid i fjol.

Den begränsning av utlåningsvolymen,
som hittills skett och som alltjämt i någon
mån fortgår, har huvudsakligen inneburit,
att den tidigare under drygt
ett år pågående successiva expansionen

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Ang. kreditsvårigheterna för jordbrukare m. fl.

av affärsbankernas utlåning tills vidare
avbrutits. Alltjämt äger emellertid en
nyutlåning rum på grundval av de ständigt
pågående amorteringarna och återbetalningarna
på utlämnade lån. Med
den omfattning som dessa betalningar
på grund av den totala utlåningens storlek
har hos affärsbankerna, kan man
räkna med att inom ramen för den i
april uppnådda, och även den sedermera
något reducerade utlåningsvolymen, ett
betydande utrymme förelegat och alltjämt
föreligger för ny utlåning.

Herr Franzén har i sin interpellation
tagit upp de finansieringssvårigheter
som drabbat jordbrukare, kommunerna
och småföretagsamheten inom handel,
hantverk och industri.

Vad först jordbruket beträffar äger
det sin riktighet att investeringarna i år
synes bli mindre än under fjolåret. Härtill
har flera faktorer medverkat. Nedgången
kan inte enbart tillskrivas kreditrestriktionerna.
Den felslagna skörden
spelar givetvis en roll. Därtill kommer
att en viss mättnad i fråga om maskininvesteringar
och traktorköp kan
förmärkas. Jag är emellertid medveten
om att behov föreligger för en fortsatt
vidareutveckling av jordbrukets rationaliseringsbefrämjande
investeringar. Regeringen
har också uppmärksammat de
stora påfrestningar som den dåliga skörden
medfört för många jordbrukare. I
proposition till riksdagen har den föreslagit,
att stödlån skall kunna beviljas
jordbrukare som i år tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av den
ogynnsamma väderleken.

Beträffande de mindre företagen inom
handel, hantverk och industri, som
interpellanten omnämnt, ställer det sig
svårt att få några belägg för kreditrestriktionernas
verkningar. Vi har ännu
inga statistiska uppgifter vare sig rörande
deras investeringar eller rörande förändringar
i deras upplåning och lånebehov.
Det är inte osannolikt att en del
mindre företag drabbats hårt av den restriktiva
kreditpolitiken. Å andra sidan
innebär de särskilda låneformer som
statsmakterna öppnat för hantverket och
småindustrien en lindring av kredit -

knappheten för deras vidkommande. Jag
syftar här på företagarföreningarnas
statsunderstödda låneverksamhet, statens
hantverkslånefond och lånefonden för
hantverks- och småindustrikredit. Jag
vill även understryka att småföretagen
endast i mindre mån berörs av skärpningarna
på finanspolitikens område.
Så är exempelvis investeringsavgiften
mindre kännbar för dessa företag liksom
också för jordbruket, eftersom sådan
avgift inte uttages för investeringsbelopp
upp till 20 000 kronor.

Interpellanten behandlar även kommunerna.
Det gäller väl här närmast
svårigheterna att i nuvarande läge få
långfristiga krediter, vilka sålunda till
skillnad från krediterna på de tidigare
berörda områdena är ett kapitalmarknadsproblem.
Nu förhåller det sig ju så,
att kommunernas investeringar under
efterkrigstiden visat en mycket stark
stegring. Den kommunala sektorn har
varit samhällsekonomiens mest expansiva
och har till och med i högre grad än staten
och det privata näringslivet ökat
ianspråktagandet av de tillgängliga resurserna.
Jag är medveten om att trots
detta mycket stora och mycket angelägna
ytterligare investeringsbehov föreligger
för kommunernas del. Det kan emellertid
inte hjälpas, att en återhållsamhet
måste iakttagas också på detta område.
De svårigheter som i år uppstått för
kommunerna att uppta erforderliga lån
bör härvid vara en tankeställare. Läget
synes växla mycket starkt olika kommuner
emellan. På sina håll torde likviditeten
alltjämt vara god, medan den på
andra håll är starkt ansträngd. Det borde
ligga i kommunernas intressen både att
iaktta en så stor sparsamhet som möjligt
och att noga överväga möjligheterna
att i görligaste mån begränsa sina upplåningsbehov.

Helt allmänt uppkommer påfrestningarna
på samhällsekonomien och de åtföljande
inflationsriskerna därav att vi
försöker tillfredsställa föreliggande behov
på olika områden i större utsträckning
än vad våra sandade resurser medger.
lin återhållsamhet är ofrånkomlig.
Denna måste sättas in på nära nog alla

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Ang. kreditsvårigheterna för jordbrukare
områden. Vi måste acceptera att även i
och för sig mycket önskvärda projekt
får skjutas eu smula framåt i tiden. Det
går inte att hålla någon sektor av betydelse
utanför kreditåtstramningen om
inte resultatet skall äventyras och balansen
förstöras. Såväl med hänsyn härtill
som till de tekniska svårigheter, som
skulle uppstå, är det alltså inte möjligt
att undandraga betydande områden från
inverkan av kreditrestriktionerna. Som
vi bedömt läget gäller det att inte för
tidigt släppa på spärrarna utan att hålla
ut ännu en tid med den restriktiva
kreditpolitiken.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
för det svar som jag har fått på
min interpellation. Det ger i åtskilliga
avseenden klarhet beträffande de förhållanden
som jag genom interpellationen
velat rikta uppmärksamheten på. På vissa
punkter skulle jag dock ha önskat,
att herr statsrådet kunnat ge ett klarare
besked.

Såsom jag underströk i interpellationen
bör det vara självklart, att en restriktiv
politik fortfarande måste föras.
Det är ju synnerligen angeläget att en
ny inflationistisk utveckling kan förhindras.
Kreditrestriktionerna är ju nu
mycket hårda, sannolikt hårdare än vid
något tidigare tillfälle efter kriget. Men
jag delar statsrådets uppfattning, att det
nuvarande samhällsekonomiska läget
kräver att vi ännu en tid försöker hålla
ut med den restriktiva kreditpolitiken.
Vi får därmed acceptera, att i och för
sig mycket önskvärda projekt skjutes på
framtiden. Såsom herr statsrådet understrukit
i svaret går det inte att hålla någon
sektor av näringslivet utanför kreditåtstramningen,
om inte syftet med åtgärderna
skall förfelas.

Men det finns fortfarande anledning
att fråga, om tillämpningen av kreditrestriktionerna
i alla avseenden kan sägas
vara helt tillfredsställande. Såsom
det även framhålles i konjunkturinstitutets
höstrapport har kredit vägrats i vissa
fall, ehuru krediten avsett finansie -

m. fl.

ring av den löpande driften. De restrik
tiva åtgärderna synes mig förfela sitt
syfte, om de tillämpas på ett sådant sätt,
att den verksamhet som är absolut nödvändig
för produktionens och folkförsörjningens
upprätthållande inte får det
kapital som behövs.

Den kreditåtstramning som under året
ägt rum har drabbat jordbrukare och
andra småföretagare mycket hårt, och
det kan nog ifrågasättas, om inte dessa
områden av näringslivet kommit i en
betydligt bekymmersammare situation
än andra sektorer. Den aktuella situationen
inom jordbruket är mycket allvarlig.
Många jordbrukare har på grund av
brist på kapital stora svårigheter att hålla
en normal jordbruksdrift i gång. Det
bör framhållas att situationen för jordbruket
förvärrats genom att räntan på
de pengar som måste lånas höjts betydligt
mer än man från början beräknat.

Jag kan i detta sammanhang anföra
ett exempel på hur kreditrestriktionerna
verkar. En jordbrukare, som har behov
av att låta reparera sin traktor eller
andra jordbruksmaskiner och redskap,
vänder sig till en småföretagare i
bygden, en mindre verkstadsägare. Jordbrukaren
har inga kontanter tillgängliga
för att betala reparationskostnaderna
omedelbart, men verkstadsägaren är liksom
de flesta småföretagare beroende
av att få sina pengar med detsamma. Till
följd av kreditrestriktionerna kan det bli
besvärligt för jordbrukaren att ordna
likviden genom ett lån i bank. När kreditåtgärderna
drabbar på det sättet är
det långt ifrån riktigt.

Det synes mig vara nödvändigt ur hela
samhällets synpunkt att jordbruksproduktionen
kan upprätthållas. Naturligtvis
är stödlånen till god hjälp för
många jordbrukare, men de kan dock
inte räcka till för att ge en tillfredsställande
lösning av det aktuella och akuta
problemet. Naturligtvis vill jag också
medge att det statliga stödet i olika former
till småföretagsamheten är betydande
och synnerligen värdefullt. Men
i nuvarande läge synes det ändå inte
lämna garantier för att den löpande
driften kan finansieras.

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Ang. kreditsvårigheterna för jordbrukare m. fl.

Jag vill, såsom jag redan understrukit,
inte alls göra gällande att det nu
skulle vara möjligt att uppnå några allmänna
lättnader. Men jag skulle vara
tacksam, om herr statsrådet kunde något
utförligare svara på min fråga huruvida
tillämpningen av kreditrestriktionerna
verkligen kan sägas vara helt
tillfredsställande. Om småföretagen inom
jordbruk och andra näringar blivit missgynnade,
skulle man då inte kunna uppnå
en tillämpning som är mera rättvis?
Skulle det inte vara möjligt att hålla tillbaka
investeringarna i större utsträckning
på andra områden, så att en rättvis
fördelning vinnes? Är det inte bättre
att vi något minskar investeringarna
inom byggnadsområdet och tillfälligtvis
nöjer oss med en något mindre produktion
av t. ex. bostäder än att vi låter betydelsefulla
näringsgrenar bli utan möjligheter
att upprätthålla sin normala
verksamhet?

Jag delar givetvis statsrådets uppfattning
att även kommunerna måste visa
återhållsamhet i fråga om investeringar.
Såsom jag framhöll i min interpellation
avsåg jag endast sådana investeringar
som kommun fått åläggande att göra. Det
kan t. ex. gälla åläggande att lösa vatten-
och avloppsfrågan. Om en sådan
åtgärd av myndighet bedömes som nödvändig
och brådskande, är det väl också
nödvändigt att erforderliga krediter
ställs till förfogande.

Jag har alltså inte någon annan uppfattning
än herr statsrådet, vad beträffar
nödvändigheten av fortsatt restriktivitet.
Men skulle det inte vara möjligt
att uppnå en annan tillämpning, så att
de svårigheter som jag påtalat kan övervinnas? Herr

talman! Jag ber ännu en gång
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara eu kort replik! Herr
Franzén hade ju i fråga om själva huvudprincipen
en uppfattning som var
samstämmig med min, nämligen att man
icke kan driva en hårdare kreditpolitik
utan att det märks och att det är nöd -

vändigt i dagens läge att arbeta med de
penningpolitiska medel som kreditrestriktionerna
utgör. Men herr Franzén
var inte alldeles tillfredsställd med mitt
svar av den anledningen, att han hade
önskat en utförligare förklaring huruvida
tillämpningen av kreditpolitiken var
korrekt för närvarande eller om man
kunde tänka sig en annan tillämpning.

Själva grundprincipen är ju den att
regeringen och myndigheterna inte lägger
sig i detaljerna beträffande hur penninginstituten
disponerar sin tillgängliga
del av krediten. Vi har sagt oss att i
detta läge får man arbeta med de generella
medel, som innebär att man skär
ned kreditvolymen genom vissa överenskommelser
mellan bankerna och riksbanken,
men att gå så långt att man lägger
i myndigheternas händer att avgöra
vilka grupper, yrken, företagare,
som skall ha krediterna, betraktar jag såsom
en i praktiken alldeles omöjlig detaljreglering.
Vi skulle säkerligen allesamman
komma underfund med att det
vore ytterst besvärande att handlägga en
sådan detaljreglering. Vi har nog ingenting
annat att göra, när vi använder kreditpolitiken
i våra försök att dämpa ned
konjunkturen, än att följa de riktlinjerna,
att myndigheterna får göra de generella
bedömningarna, och sedan får de
fria kreditinstituten sköta den praktiska
tillämpningen.

Man kan naturligtvis inom en yrkesgrupp
säga att det verkar som om restriktionerna
skulle ha drabbat just den yrkesgruppen
allra hårdast. Jag tror inte
att det är på det sättet, om man söker
se på saken objektivt. Jag får dagligdags
ta emot uppvaktningar av representanter
för olika intresseområden inom vårt
näringsliv och vårt samhälle. Gemensamt
för alla dessa, alldeles oavsett vilket område
de företräder, är att de tycker att
kreditpolitiken är orättvis speciellt emot
dem själva.

Jag måste följaktligen säga till herr
Franzén, att jag tyvärr inte kan ge honom
något mera positiv löfte om att vi
skulle vara beredda att vidta åtgärder
för en direkt detaljreglering av krediternas
användning.

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag menar inte heller att
det skall vara någon detaljreglering på
detta område. När räntan höjdes i våras
var ju tanken att detta skulle ske med
blott en procent, men det blev inte på
det sättet, utan räntan på de kortfristigaste
krediterna har höjts både två och
tre procent, och det fattas inte exempel
på att kreditrestriktionerna verkat
ojämnt inom näringslivet. Det finns åtskilliga
exempel på att banker sagt upp
lån inom 50—60 procent av taxeringsvärdet,
för att på det sättet få likvida
medel till kortfristig utlåning där räntan
kan höjas både 2 och 3 %. Läget är
mycket bekymmersamt för många småföretagare
och jordbrukare som är beroende
av lånat kapital.

Jag vill ta tillfället i akt att påpeka
även ett annat område. Byggnadsverksamheten
har ju fått ett visst företräde
på kreditmarknaden i förhållande till
annan verksamhet, men verkar det icke
snedvridande på penningmarknaden? Jag
vill till sist komma med ett exempel. Om
en gammal fastighet byter ägare, vilket
då och då händer, är det mycket svårt
att få bankerna att finansiera försäljningen,
även om köpesumman ligger betydligt
under taxeringsvärdet. Det blir
en förskjutning och en orättvis fördelning
på olika områden. Här är en sak
som jag ändå må vädja till finansministern
att tänka över.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar Ordet

lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Lundströms interpellation om ökade
statsbidrag till vissa symfoniorkestrar,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har frågat
mig, om jag är villig att lämna en
redogörelse för behandlingen av frågan

om bidrag av lotterimedel eller på annat
sätt för lönekompensation till de
statsunderstödda symfoniorkestrarnas
personal.

Såsom interpellanten framhållit, har
praxis varit att stat och kommun vardera
svarar för hälften av det allmännas
bidrag till orkesterföreningarnas verksamhet.
Härav drar interpellanten den
slutsatsen att statens bidrag på samma
sätt borde utgå för täckande av den kostnadsstegring
som löneförbättringar till
orkesterföreningarnas personal skulle
medföra. Detta skulle, fortfarande enligt
interpellanten, medföra en höjning
av statsbidraget till orkesterföreningarna
i Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Malmö,
Norrköping och Stockholm med
sammanlagt 220 000 kronor.

Till en början vill jag framhålla, att
den praxis som tillämpats beträffande
avvägningen av statens bidrag och kommunernas
icke skall tolkas som ett principiellt
ställningstagande från statens sida
för all framtid. Den s. k. 50-procentlinjen
har i själva verket tillkommit endast
för att säkerställa att kommunerna
bidrar med minst lika stora belopp
som staten till orkesterföreningarnas
verksamhet. Någon annan innebörd har
denna regel inte.

På lotterimedelsfonden, vars storlek
varje år är beroende av beslut som fattas
av riksdagen, har för innevarande
budgetår 13 miljoner kronor anslagits.
Härav har till orkesterföreningarnas
verksamhet utdelats 1 336 900 kronor,
varav 268 700 till Göteborgs orkesterförening.
Det kan tilläggas att sedan år 1945
bidragen för detta ändamål höjts med
över 700 000 kronor eller mer än fördubblats.
Möjligheterna att tillgodose det
i interpellationen berörda i och för sig
förståeliga önskemålet om ytterligare anslag
till orkestrarna är i nuvarande
läge mycket små. Efter den medelstilldelning
som skett i år motsvarar den
nuvarande behållningen på lotterimedelsfonden
icke tillnärmelsevis vad som
erfordras för att man skall kunna tillgodose
inneliggande och väntade ansökningar.
Jag kan exempelvis peka på att
också teatrarna har att vidkännas ut -

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

gifter på grund av lönestegringar och att
lika starka skäl således kan åberopas
till stöd för framställningar från deras
sida som för kraven från orkestrarna.
Ansökningarna om ytterligare medelstilldelning
torde få prövas i ett sammanhang.
Hur utgången av en sådan behandling
kommer att utfalla är det ännu för
tidigt att uttala sig om.

I interpellationen erinras om att vid
behandling av lotterimedelsfrågan vid
1938 års riksdag förutsattes, att hälften
av statens lotterimedelsinkomster skulle
avsättas till fonden men att endast en
blygsam del av denna hälft numera verkligen
tillföres fonden. Det är riktigt, att
man 1938 tänkte sig att tills vidare tilllämpa
angivna regel, men beslutet kan
icke vara någon för alltid bindande
fördelningsgrund. Dessutom bör observeras,
att följande år världskriget utbröt
och att på grund härav och övriga ändrade
betingelser beslutet realiter aldrig
kommit att tillämpas, över huvud måste
statsmakterna i dag givetvis både formellt
och i sak vara obundna av de riktlinjer
till en fördelningsgrund, som under
helt andra förutsättningar ansågs
lämpliga för nära 20 år sedan. Bestämmandet
om avsättning till lotterimedelsfonden
bör grundas på en avvägning
mellan å ena sidan vad som kan anses
som ett skäligt stöd från statens sida
till de sidor av kulturlivet det här gäller
och å andra sidan vad staten i ett
givet läge kan anses ha råd att ge ut
för sådant ändamål. I detta sammanhang
vill jag påpeka att statsmakternas
anslag till kulturändamålen i det hela avsevärt
höjts under de gångna åren och
att avsättningen till lotterimedelsfonden
sedan 1938 mer än fördubblats. Därjämte
har under de två senaste åren för
ändamål som avses med fonden anordnats
två särskilda penninglotterier, vilka
inbringat ungefär nio miljoner kronor.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet Lange ber
jag att få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen och inte minst för

att det har kommit så raskt. Med tillfredsställelse
noterar jag också statsrådets
förståelse för önskemålet om ytterligare
anslag till de ifrågavarande orkestrarna.
Min personliga beröring med
denna verksamhet ger mig tyvärr anledning
att därtill framhålla, att frågan om
anslagsökningen inte bara är ett önskemål
bland alla andra, utan ett för den
kulturella verksamhet som det här gäller
vitalt spörsmål, som är värt alla goda
krafters gemensamma ansträngningar.

Det gäller inte här en lönefråga i vanlig
bemärkelse. Några delade meningar
råder ju inte i och för sig mellan parterna
om lönetilläggens storlek eller behövlighet,
och handelsministern tycks
ju ha samma uppfattning.

Man kan i korthet säga, att situationen
för samtliga statsunderstödda orkestrar
här i Sverige för närvarande är
både brydsam och förvirrande.

I Stockholm har man under året träffat
en överenskommelse med musikerna
om ett 8-procentigt tillägg från den 1 januari
1955, dock under den förutsättningen
att medel kunde erhållas härtill.
En viss del av lönen till dessa musiker
betalas av Radiotjänst, och härifrån har
lönetillägget utgått. Konsertföreningen
har i olika framställningar begärt anslag
för detta ändamål, men fick vid utdelningen
ur lotterimedelsfonden icke
någon höjning. Lönekompensationen
kunde därför inte utbetalas, och arbetsnedläggelse
hotade vid konsertsäsongens
ingång. I sista ögonblicket lyckades
föreningen låna erforderligt kapital för
detta år, Efter den 1 januari 1956 blir
emellertid krisen akut igen, vartill ju
kommer att lånet måste förräntas och
återbetalas.

I Göteborg har orkesterföreningen och
musikerna också varit överens om det
8-procentiga tillägget, men även här saknades
möjligheter att förverkliga avtalet.
Av allt att döma kommer en strejk
där att avvärjas genom en privat donation,
men frågan tycks ännu inte vara
fullt klar.

1 Gävle, Hälsingborg och Norrköping
har avtal träffats om löneförhöjningar,
men endast hittillsvarande löner utbeta -

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

las, då medel inte finns till höjningarna.
Lönerna är i dessa städer så låga, att allvarlig
risk föreligger för kvalitetsförsämring
av orkestrarna, eftersom mera
kvalificerade musiker givetvis lockas till
andra anställningar. Jag vill tillägga,
att en sådan utveckling naturligtvis
skulle bli ytterst allvarlig. Här har ju i
riksdagen många gånger sagts, att den
kulturella verksamheten inte bör vara
förbehållen storstäderna, utan bör
bringas ut över landet i den utsträckning
som är möjlig. En utveckling åt
motsatt håll skulle leda till en kulturell
koncentration till storstäderna. Det är
ju någonting som bör undvikas.

I Malmö är situationen minst lika prekär
som i de städer jag har räknat upp.
Här har man inte ens kunnat ordna helårsengagemang,
och dyrtidstillägg utgår
bara på de åtta månadernas hittillsvarande
lön.

De ekonomiska problemen är således
överallt brännande, vilket främst sammanhänger
med att en sådan höjning
av lotterimedelsanslaget inte har beviljats,
som är nödvändig för att lämna de
hos orkesterföreningarna anställda ens
den lönekompensation som motsvarar
vad praktiskt taget alla andra anställda
här i landet har fått.

Nu anger handelsministern några av
skälen härtill. Hittillsvarande praxis beträffande
avvägningen av statens och
kommunernas bidrag utgör, säger han,
inte något bindande avtal för all framtid.
Givetvis inte. Men om staten ämnar
införa en ny praxis, bör ju meddelande
lämnas intressenterna i förväg. Något sådant
meddelande bär inte hörts av.
Tvärtom har vid de förfrågningar, som
skedde i handelsdepartementet i våras,
åtminstone Konsertföreningen i Stockholm
fått den uppfattningen, att i varje
fall bidraget för det 8-procentiga lönetilllägget
skulle utgå. Detta föreföll också
rätt naturligt med hänsyn till att orkestermusikerna
inte långt tidigare beviljats inträde
i statens pensionsanstalt. De har
inplacerats i sina pensionsklasser enligt
då utgående löner. En 8-procentig förhöjning
av dessa löner är villkoret för att de
skal] stå kvar i sina respektive pensions -

klasser. Kassan förutsätter detta. Erhålles
icke dessa lönetillägg, ramlar musikerna
ned i lägre pensionsklass. Av denna
anledning var det rätt naturligt att
orkesterföreningarna räknade med att
staten skulle ge det tillägg, som begärdes
för detta ändamål.

Statsrådets skäl för avslag är emellertid
att lotterimedelsfonden är tom. Det
som finns kvar där är dels bundet av
tidigare löften och dels för obetydligt för
att räcka till. De ökade krav, som lönekompensationerna
måste komma att ställa,
var i huvudsak kända i god tid innan
vårriksdagen åtskildes. Nog förefaller
det mig som om fonden skulle ha
kunnat ökas något med hänsyn härtill,
innan budgetregleringen slutligen ägde
rum. Skulle det å andra sidan vara så,
att regeringen först efter riksdagens slut
fick klart för sig att anvisade medel icke
skulle komma att räcka ens till det 8-procentiga
tillägget, undrar jag om inte möjligheten
finns att vid nu pågående höstriksdag
åstadkomma påfyllnad i lotterimedelsfonden.
Jag medger emellertid
min djupa okunnighet i hithörande frågor
men tillåter mig i alla fall att spörja
handelsministern, om det föreligger några
avgörande hinder för ett anslag över
tilläggsstat till lotterimedelsfonden. Efter
vad jag vet har visserligen icke någonting
sådant tidigare förekommit, men
någon gång skall ju vara den första,
om man anser saken önskvärd.

I min interpellation har jag vidrört
fördelningen av inkomsterna från lotterimedel
mellan statsverkets allmänna behov
och lotterimedelsfonden. Det har skett närmast
som en illustration till de resurser
som borde förefinnas för att tillgodose de
önskemål, som ju även handelsministern
säger sig ha förståelse för. För innevarande
budgetår får lotterimedelsfonden 13
miljoner och statsbudgeten 100 miljoner.
Ett bifall till de begärda tilläggsanslagen
om ca 200 000 kronor skulle betyda
att staten avhänder sig två promille av
sin andel. Även om man låter det stycket
stå, att 1938 års principer om fördelning
av lotteriinkomster icke längre gäller, så
är det dock naturligt om man på intresserat
håll alltjämt har den en gång god -

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

tagna principen för ögonen, nämligen att
hälften av ifrågavarande lotteriinkoms -

ter skall gå till kulturella anslag. Om den
regeln hade följts i år, skulle det ha betytt
57 miljoner i stället för 13; skillnaden
är 44 miljoner kronor. Om en
akut krissituation kan avvärjas genom att
av dessa 44 miljoner tas ett par hundra
tusen, så tycker jag sannerligen inte att
detta är något övergrepp.

Handelsministern påpekade att det inte
bara är orkesterföreningarna, som befinner
sig i svårigheter på grund av lönekompensationer,
utan även teatrarna.
Helt visst är detta riktigt. Jag känner inte
till hur det förhåller sig i detalj, men i
vissa fall torde det vara så att här föreligger
andra avtalsperioder eller andra
möjligheter att klara den akuta svårigheten.
Jag vet t. ex. att vid Operan finns
ett tvåårigt avtal för hovkapellet vilket
icke förfaller i år. Operastyrelsens ordförande,
Ivar Anderson, bär häromdagen
i Svenska Dagbladet redogjort för Operans
svårigheter och konstaterade, att
årsförlusten måste balanseras från ett år
till ett annat för att sedan täckas av det
nya årets anslag. Naturligtvis är detta ett
orimligt förhållande. Men tillfälligtvis är
det dock användbart, om nämligen det
företag det gäller rör sig med så pass
mycket pengar att en sådan balansering
kan ske. Så torde emellertid inte ha varit
fallet med orkesterföreningarna.

Här i Stockholm, där jag känner förhållandena
bäst, har under de tre senaste
åren uppstått en förlust på i runt
tal 100 000 kronor för Konsertföreningen.
Därmed är alla resurser uttömda och
några reserver finns inte att balansera
ytterligare förluster med. Hade inte föreningen
fått låna pengar, skulle verksamheten
ha fått inställas.

Det kan för övrigt i detta sammanhang
påpekas, att de kungliga teatrarna, Operan
och Dramaten, får restitution på nöjesskatten.
Hade Konsertföreningen fått
samma förmån skulle ingen förlust ha
uppstått. Nöjesskatten för de tre senaste
åren har för Konsertföreningen uppgått
till inte mindre iin 140 000 kronor.

Statsrådet säger i sitt svar, att möjligheter
att tillgodose det av mig berörda

önskemålet om ytterligare anslag till orkestrarna
är »mycket små». Jag tillåter
mig att tolka detta uttalande så, att det
dock finns vissa möjligheter. Detta är
glädjande. Statsrådet är visserligen ovillig
att nu uttala sig om utgången av en
prövning av ansökningar om ytterligare
medelstilldelning. Jag beklagar detta men
undrar om inte statsrådet Lange skulle
vilja utbygga sin ganska lovande formulering
med det direkta löftet att personligen
engagera sig för att pröva alla tänkbara
vägar till en positiv lösning av den
krissituation, som uppstått för orkesterföreningarna.
Det skulle för alla dem som
är intresserade av hithörande frågor innebära
en värdefull och hoppingivande
uppmuntran.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Lundström har i
sitt anförande utförligt uppehållit sig
vid löneförändringarna och löneläget för
orkesterföreningarnas personal. I mitt
interpellationssvar försökte jag påvisa,
att dessa omständigheter ingalunda kan
eller bör vara det viktigaste kriteriet för
bedömande av hur statsbidragen bör utmätas
och avvägas. Jag vidhåller fortfarande
den uppfattningen.

I mitt interpellationssvar redovisade
jag också, att det med den knappa medelstillgång
som råder inte finns någon
möjlighet att säga annat än att utsikterna
för att orkesterföreningarna för
innevarande budgetår skall kunna erhålla
ytterligare tilläggsanslag är mycket
små.

Jag vill i det sammanhanget erinra om
att sedan en utdelning av lotterimedel
företagits och vissa andra medel fråndragits,
som är bestämda för andra ändamål,
finns för närvarande allt som
allt disponibelt ett belopp på knappt en
halv miljon kronor. Men det finns inneliggande
ansökningar om bidragslilldelning
på drygt 3 miljoner kronor, och
man har att emotse ytterligare ansökningar.
Innan alla ansökningar inkommit,
finns det ingen möjlighet att göra
en fördelning av det återstående beloppet.
Under alla omständigheter bör herr

12 Nr 26 Onsdagen den 9 november 1955

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

Lundström kunna dra den slutsatsen, att
vad som kan komma orkesterföreningarna
till del måste bli mycket litet.

Det är inte heller sagt, att de orkesterföreningar,
som närmast kommit i
blickpunkten i denna debatt eller i den
tidigare diskussionen i tidningspressen,
är de som ligger närmast till att erhålla
tilläggsanslag. Jag vill nämna att anslaget
varierar i hög grad mellan olika orkesterföreningar,
och det kan ha sitt intresse
för kammarens ledamöter att höra
några siffror. De siffror jag har är
från 1952/1953, men jag tror inte någon
större förändring inträtt sedan dess.

Konsertföreningen i Stockholm fick
det året vid pass 2 kronor per åhörare
i statsbidrag för sin verksamhet. Malmö
konserthusförening fick samma år 1
krona 27 öre i statsbidrag per åhörare.
Göteborgs orkesterförening, om vilken
vi läst så mycket i tidningarna, erhöll
samma år 3 kronor 50 öre i bidrag per
åhörare. Det är dock i och för sig ingen
liten summa som staten bidrar med till
denna — och där tycker jag som herr
Lundström — mycket viktiga och betydelsefulla
verksamhet. Man kan också
av dessa siffror förstå, att ingalunda löneförhållandena
eller ett tillfälligt läge
i förhandlingarna kan vara en avgörande
omständighet för hur dessa bidrag
bör bestämmas.

Herr Lundström var i sitt anförande
också inne på frågan, om det fanns någon
möjlighet att med tilläggsanslag få
ytterligare medel disponibla på lotterimedelsfonden
i år. I och för sig skulle
den möjligheten såvitt jag förstår kunna
föreligga, men jag skulle under inga
omständigheter vilja framlägga ett sådant
förslag. Redan när riksdagen behandlade
frågan om medelstilldelningen
för dessa ändamål i våras var det känt,
att inneliggande ansökningar vida översteg
tillgängliga medel. Såvitt jag vet förekom
ingen motion om ökad tilldelning
av medel, och det fanns endast ett
yrkande i statsutskottet, där närmast frågan
väcktes om man inte borde reducera
anslaget. Såvitt jag har mig bekant
deltog inte herr Lundström i den debatt,
som till äventyrs kan ha förekommit i

denna kammare, för att framhålla att
den föreslagna medelstilldelningen var
otillräcklig eller att staten borde starkare
engageras för detta ändamål.

I belysning både av att anslaget så
väsentligt höjts under senare år och att
orkesterföreningarna sedan krigets slut
fått mer än en fördubbling av sina anslag,
tror jag nog man får säga, att statsmakterna
ingalunda försummat att uppmärksamma
de behov som här kan föreligga.
Däremot tror jag som sagt att möjligheterna
för ytterligare medelstilldelning
i år är mycket små.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte fäst uppmärksamheten
vid någon viss konsertförening.
Jag tycker att alla befinner sig
i samma svårigheter, och därför har jag
tagit dem alla över en kam.

Jag har inte heller uttalat mig om hur
stort bidrag de borde få, men jag har
konstaterat att samtliga befinner sig i en
utomordentligt svår belägenhet och att
vid samtliga hotar konflikter på grund
av att en lönekompensation, som annars
anses normal här i landet, inte kunnat
utbetalas.

För att ett ögonblick uppehålla mig
vid bidragets storlek till de olika föreningarna
vill jag emellertid säga, att
jag inte finner något fel i att bidraget
har ökat mest för andra orkesterföreningar
än Stockholms under den tid
som gått sedan 1938, då diskussionen
om lotterimedelsfördelningen ägde rum.

När statsrådet säger att ökningen av
statens bidrag till konsertföreningarna
har varit så stor att anslagen i själva
verket fördubblats, vill jag erinra om
den penningvärdeförsämring som har
skett sedan tiden före kriget och framför
allt efter 1945. Därtill kommer ju en
betydande allmän standardstegring, som
klart avspeglas i nationalinkomstens reala
ökning. En fördubbling av anslagen
till orkesterföreningarna är därför inte
mer än vad som svarar mot penningvärdeförändringen
och den allmänna
standardhöjningen. För Stockholms konsertförenings
vidkommande innebär den

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

höjning av bidragssumman, som statsrådet
Lange anser vara en bidragsökning,
i realiteten en minskning i förhållande
till tidigare utgående anslag.
Jag har inte de exakta siffrorna i huvudet,
men om jag inte minns fel har
anslaget höjts från 170 000 kronor år
1940 till för närvarande drygt 300 000
kronor. Det är ju inte någon fördubbling
av beloppet.

Jag är naturligtvis medveten om att
kraven på bidrag från lotterimedelsfonden
sammanlagt uppgår till större belopp
än vad som finns tillgängligt och
att man därför måste göra en väsentlig
sovring. Så sker ju på alla områden, och
så måste givetvis ske även här. Icke förty
anser jag det rimligt, att när allmännyttiga
föreningar, sådana som nu dessa
orkesterföreningar, genom den allmänna
stegringen av lönerna råkat i en svår
belägenhet och på grund av skulder icke
kan klara sig, så bör staten ge dem det
ökade anslag som krävs för att de med
bibehållande av den hävdvunna kostnadsfördelningen
mellan staten, kommunerna
och andra bidragsgivare skall
kunna fortsätta sin verksamhet. Det är
verkligen beklagligt att det här inte
tycks föreligga större möjligheter härtill
än vad statsrådet säger.

Jag tillåter mig att erinra om att statsrådet
i sitt svar konstaterade, att det
under de två senaste åren anordnats
särskilda lotterier som inbringat 9 miljoner
kronor för ungefär samma ändamål
som annars avses få bidrag ur lotterimedelsfonden.
Skulle man inte, om
dessa medel inte är disponerade, vilket
jag inte tror, av dessa pengar kunna förskottsvis
bevilja orkesterföreningarna ett
extra anslag för att täcka innevarande
års behov, varefter sedan förstärkt anslag
kunde upptas på nästa års ordinarie
stat att betala förskottet med. Faktum
är ju att orkesterföreningarna själva
inte har möjlighet att klara de ökade
utgifterna. Deras verksamhet är så viktig
att man borde kunna pröva en sådan
utväg som jag här anvisat.

Det är synnerligen beklämmande alt
medan — såsom har skett i Göteborg —
enskilda intressenter försöker tillfälligt -

vis lösa svårigheterna och — här i
Stockholm —• enskilda och kommunala
myndigheter söker skaffa Stockholms
konsertförening ett andrnm, så skulle
staten inte kunna sträcka sig så långt
att man smidigt söker utnyttja alla utvägar
för att tillskjuta erforderliga anslag
och undvika en öppen kris för orkesterföreningarna.
Det måste vara djupt
beklämmande för handelsministern att
nödgas konstatera, att staten här saknar
möjligheter att träda hjälpande till. Jag
hoppas att herr Lange liksom jag verkligen
känner det genant att staten behöver
befinna sig i en sådan situation.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara en replik i all korthet.

Om herr Lundström med sin interpellation
endast har velat understryka, att
det föreligger ett större behov av stöd
från det allmänna för orkesterföreningarnas
verksamhet än vad det allmänna
har möjlighet att tillgodose i dagens läge,
är jag egentligen överens med honom.
Vad jag vänder mig emot är vissa andra
ting i interpellationen, framför allt att
man vill ge löneförhållandena en avgörande
betydelse såsom kriterium för anslagsfördelningen.

Medan jag har ordet vill jag också passa
på tillfället att korrigera en missuppfattning,
som måhända mitt föregående
anförande gav anledning till. När jag sade
att anslagen till orkesterföreningarna
mer än fördubblats, gick jag i min jämförelse
inte bara tillbaka till 1938 utan
också till 1945. Även om det har skett
en betydande penningvärdeförsämring
sedan dess, framgår det ändock av siffrorna,
att det har förekommit en reell
förbättring av statens stöd till orkesterföreningarnas
verksamhet.

Vad sedan beträffar möjligheterna att
ta i anspråk medel från de .särskilda
lotterier, som anordnats, tror jag — jag
säger det rent ut — att de möjligheterna
är helt obefintliga. Herr Lundström kan
ju själv vända sig till Operans och Dramatens
ledningar och fråga, huruvida de
är villiga att avstå en del av de medel,

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

som avses för deras verksamhet, för att
tillgodose de önskemål som här föreligger
från orkesterföreningarnas sida.

Man kan inte komma ifrån att detta är
ett av de områden, där behoven, anspråken
och önskemålen är vida större
än våra möjligheter att tillgodose dem.
I det hänseendet befinner sig orkesterföreningarna
icke i ett särskilt ogynnsamt
läge.

I mitt föregående inlägg i debatten
framhöll jag, att i själva verket varierar
ju det relativa stödet till orkesterföreningarna
i hög grad. Även av de uppgifterna
torde framgå, att de omständigheter,
som herr Lundström i sin interpellation
ocli i debatten här velat tillmäta
avgörande betydelse för avvägningen av
de statliga bidragen, icke kan ha en sådan
avgörande betydelse.

Herr OHLON (fp):

Herr talmani Jag kommer tillbaka till
handelsministerns yttrande om ökningen
av anslagen till kulturella ändamål från
lotterimedelsfonden. Herr statsrådet
nämnde, att anslaget sedan 1938 hade något
mer än fördubblats. Men, herr talman,
det motsvarar ju exakt den inflationsprocess
och den penningvärdeförsämring,
som vi haft sedan 1938. Realstödet
har inte ökats, och detta gäller
särskilt om man tar hänsyn till att orkesterföreningsverksamheten
har vidgats
sedan 1938. De gamla orkesterföreningarna
befinner sig för närvarande i ett
betydligt sämre läge än de gjorde före
kriget.

Den äldsta orkesterföreningen, Göteborgs
orkesterförening, kunde för några
veckor sedan fira sitt 50-årsjubileum.
Tycker inte herr statsrådet, att det skulle
vara staten ovärdigt, om detta 50-årsjubileums
epilog bleve en strejk och ett
tillfälligt upphörande av orkesterföreningens
verksamhet? Tycker inte herr
statsrådet att det är staten ovärdigt, att
Stockholms orkesterförening inte kan
klara sig över de nuvarande svårigheterna
ulan att föreningens styrelse får lov
att gå ut på lånemarknaden och uppta ett
lån för ändamålet?

Sedan orkesterföreningarna började
sin verksamhet, har det skett en fullständig
omgestaltning av det svenska samhället.
Göteborgs orkesterförening finansierades
till en början med privata medel.
Jag vill erinra mig, att det allmänna
då inte gav någonting alls. Hur kunde
det vara möjligt att för 50 år sedan finansiera
en orkesterförening med privata
bidrag? Jo, därför att skatterna på den
tiden var så låga! När Göteborgs orkesterförening
under slutet av första världskriget
och strax därefter kom i ekonomiska
svårigheter tillsköts av en enda
person årligen 50 000 kronor för att musikernas
löner skulle garderas. Något sådant
är totalt otänkbart i dagens situation
med den höga beskattning som vi
för närvarande har.

Det har under diskussionen här i dag
sagts, att svårigheterna för Göteborgs orkesterförening
för tillfället skulle vara
överståndna, därigenom att två privata
donationsfonder tillskjutit 18 000 kronor
och att staden sedan skulle ge samma
belopp. Till detta får jag anföra, att de
privata donationsfonder, som det här
gäller, ännu inte har beviljat några medel,
utan de har endast ställt sig som
garanter för den händelse det osannolika
skulle inträffa, att staten icke inträdde
med ett extra anslag. Musikerna tillhör
en utpräglad låglönegrupp, och de har
inte — i varje fall inte fullt ut — fått det
8-procentiga tillägg, som andra motsvarande
befattningshavare har fått. Om nu
de privata donationsfondernas garanti
skulle behöva utnyttjas därför att staten
vägrar att ställa medel till förfogande,
skulle det komma att gå ut över oskyldiga
kategorier, som befinner sig i det läget
att de inte kan strejka. Den ena av dessa
donationsfonder, vilken jag känner väl
till, ger anslag till studerande av olika
slag, studerande vid gymnasier, seminarier,
universitet och högskolor. Om denna
fonds medel måste utnyttjas för Göteborgs
orkesterförening, blir dessa studerande
lidande. Jag föreställer mig att
detsamma gäller beträffande den andra
donationsfond, som det här är fråga om.

Jag hade hoppats, att handelsministern
i dag skulle ställa sig litet mera till -

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

mötesgående än han har gjort. Med den
kännedom jag har om herr statsrådet,
tror jag, att om han går in i sin stilla
kammare och litet närmare överväger situationen,
så skall det inte vara omöjligt
för honom att skaka fram de 200 000
kronor som behövs för att gardera orkesterföreningarnas
verksamhet. Jag
skulle också vilja hemställa, att herr
statsrådet tar en överläggning med statsministern
och konfererar med honom.
Skulle då inte resultatet bli att pengarna
kröpe fram?

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar, att herr
Ohlon så illa lyssnade till mitt tidigare
anförande, att jag måste ta kammarens
tid i anspråk för att upprepa vissa ting,
som jag tidigare sagt.

Min jämförelse beträffande lotterimedelsfondens
storlek utgick inte endast
från 1938 utan också från 1945. Det är
från sistnämnda år som anslagen höjts
från 5,5 miljoner kronor till 13 miljoner.
Höjningen kan alltså inte uteslutande
anses motsvara penningvärdeförsämringen.
Även en jämförelse beträffande
de anslag, som kommer orkesterföreningarna
till del, visar en liknande
utveckling.

Jag skulle också vilja fråga herr Ohlon,
om han inte anser, att ett bidrag — om
jag får la det fall som han själv åberopade
— på 3 kronor 50 öre per åhörare
ändå är ett väsentligt stöd till verksamheten
i Göteborg.

Jag vänder mig med skärpa mot de
försök, som görs från herr Ohlons sida
och kanske även från herr Lundströms,
att låta staten bli ansvarig för de ekonomiska
svårigheter som olika organisationer
och institutioner, vilka åtnjuter
statsunderstöd, kan komma att råka i.
Del är inte statens ansvar primärt. Det
är därför jag sagt att, även om jag har
förståelse för de krav, som musikerna
här framfört, kan jag inte ta det som
enda utgångspunkt och bedömningsgrund
när det gäller att avgöra vilken
bidragstilldelning som bör ske för dessa
ändamål. Det är ju ändå så, att av lot -

terimedelsfonden finns knappt en halv
miljon kronor kvar. De ansökningar,
som redan ligger inne, uppgår till omkring
3 miljoner kronor, och man kan
vänta ytterligare ansökningar, beträffande
vilka väl grundade skäl och motiv
kan anföras. Den matematiken — såsom
gammal skolman borde herr Ohlon inte
vara främmande för den —■ visar väl
ändå, att det inte finns möjlighet att
tillgodose alla önskemål.

Inte heller herr Ohlon har framfört
några särskilda synpunkter i fråga om
lotterimedelsfondens otillräcklighet under
de år då riksdagen fattat beslut om
dess storlek, inte heller under det sista
året. Det är väl närmast — om jag vågar
uttala en förmodan — den omständigheten,
att de svårigheter orkesterförningarna
råkat i skapat en viss publicitet,
som gjort att herrar Lundström och
Ohlon i detta läge velat ta upp frågan
till debatt i riksdagen.

Jag kan inte förebrå herr Ohlon för
att han inte i detalj känner till hur arbetet
i regeringen bedrives, men det är
självklart att regeringens ledamöter måste
vara överens i de viktigare och mera
väsentliga frågorna, och framför allt
måste den, som inom regeringen i första
hand bär ansvaret för dessa frågor, ha
haft kontakt med statsministern. Herr
Ohlons uppmaning i den delen var därför
ganska överflödig.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Bara en kort replik.

Statsrådet Lange har två gånger sagt,
att jag inte framförde någon kritik när
lotterimedelsfonden behandlades vid
vårriksdagen, och det är riktigt. Anledningen
härtill är emellertid, att jag då
trodde att detta anslag skulle beviljas.
Framställning hade gjorts till regeringen
från Konsertföreningens i Stockholm sida,
vars .styrelse jag tillhör, och därefter
hade uppvaktningar skett i departementet.
Där hette det som vanligt, att
en mängd framställningar förelåg och att
alla inte kunde beviljas, men nog fick
vi den uppfattningen, att de 8 procenten
— och det var ju det väsentliga —

Nr 26

Onsdagen den 9 november 1955

Om ökade statsbidrag till vissa symfoniorkestrar

skulle man gardera sig för. Därför trodde
jag, och förmodligen andra som var
inne i frågan, att avvägningarna skulle
komma att gälla andra ändamål och att
man i detta fall alltså kunde räkna med
sådana tilläggsanslag till konsertföreningarna,
som motsvarade lönekompensationen.
Först i juni, sedan vårriksdagen
hade hemförlovats, skedde utdelningen
ur fonden, och då fick vi klart
för oss att bidraget inte skulle utgå. Det
är skälet varför jag inte yttrade mig i
den eventuella debatt, som i våras kan
ha förekommit.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Statsrådet Lange tyckte
att jag var otacksam som inte gav mitt
erkännande åt att staten i alla fall engagerat
sig för denna verksamhet. Det kan
jag visst göra! Jag kan ge regeringen
och de beslutande myndigheterna det erkännandet,
att de varit generösa mot
dessa kulturella ändamål. För femtio år
sedan gavs ingenting eller föga från det
allmänna, men vi levde ju på den tiden
i ett mycket fattigare samhälle, och vi
hade ingen lotterimedelsfond att handskas
med.

När lotterimedelsfonden kom till fattades
ett principbeslut, att hälften skulle
gå till kulturella ändamål och hälften
till staten. Nu ger lotterimedlen 114 miljoner.
Alltså skulle kulturinstitutionerna
enligt principbeslutet få 57 miljoner,
men i själva verket har de bara fått 13
miljoner; staten stoppade de återstående
44 miljonerna i sin egen ficka och
lade sammanlagt beslag på 101 miljoner.

Jag vill nu inte bestrida, herr statsråd,
att vad principbeslutet på sin tid innebar
inte kan upprätthållas den dag som
är. Lotterimedlen har flödat rikligare
än någon tidigare räknade med. Men
även om staten nu ökade sitt anslag från
14 till 14,2 miljoner, skulle i varje fall
inte de redan bestående proportionerna
i väsentlig mån bli rubbade. Pengarna
finns i själva verket, i form av ett överskott
i den statliga verksamheten. Jag
erkänner villigt, att ett visst statligt överskott
kan behövas i nuvarande hårda

ekonomiska klimat, men jag skulle också
vilja ställa det andra spörsmålet: om inte
det svenska samhället ändå borde se
till att de kulturinstitutioner, som vuxit
fram under mycket kargare villkor, upprätthålles.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är herr Ohlon mycket
tacksam för hans medgivande att
den princip, som man år 1938 trodde
sig kunna i fortsättningen upprätthålla
beträffande fördelningen mellan staten
och de kulturella ändamålen, inte i längden
och rimligen kan upprätthållas. Jag
finner detta medgivande rätt naturligt,
eftersom herr Ohlon under åtskilliga år
varit med om att frångå den principen
och biträtt riksdagens beslut om medelstilldelning
ur lotterimedelsfonden.

Jag vill också säga till herr Ohlon, att
jag skall ta under allvarligt övervägande,
huruvida en viss höjning av anslagen ur
lotterimedelsfonden kan ske för nästa
budgetår — och när jag går till budgetberedningarna
skall jag hålla herr Ohlons
siffra på 14,2 miljoner i minnet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vill framhålla, att
siffran 14,2 miljoner gäller i dag!

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi har här i kammaren
varit rätt vana vid att folkpartiets meningar
gäller bara en kort tid. Förut har
de kunnat karakteriseras som »kvartalspolitik».
Efter herr Ohlons sista inlägg
vore det kanske riktigare att tala om
»dagspolitik», i ny bemärkelse som betecknande
för folkpartiet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från delegerade för riksdagens
verk inkommit framställning angående
ersättning till ordinarie tjänstemän, vilka

Onsdagen den 9 november 1955

Nr 26

fått vidkännas minskning i sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under
tjänstgöring som beställningshavare
i reserven.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 31, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av
lokaler och utrustning för virologiska
undersökningar vid statens veterinärmedicinska
anstalt; samt

nr 32, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande en redskapsprovningsanstalt
för fisket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 212, om godkännande av vissa inom

ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 569, av herr Elofsson, Gustaf, och
nr 570, av herr Eskilsson m. fl., båda i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.11.

In fidem
G. H. Berggren

Första kammarens protokoll 1955. Nr 26.