Onsdagen den 9 november. Sid (Riksdagens protokoll 1949:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

2—9 november.

Nr 26

Debatter m. in.

Onsdagen den 9 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Sunne ang. den svenska flyktingspolitiken
.................................................. 6

Interpellationer:

av herr Bergh ang. brobygget över Lule älv vid Bergnäset...... 19

av herr Lundgren ang. utbildningstiden för gruppchefer m. m. . . 20

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 26.

Onsdagen den 2 november 1949.

Nr 26.

Onsdagen den 2 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 26 nästlidne oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 1—
13 november 1949.

Hässleholm den 1 november 1949.

N. R. Rosenberg.

Härmed intygas, att riksdagsman Ragnar
Rosenberg från Hässleholm på
grund av sjukdom till och med den 13
november 1949 är oförmögen till arbete.

Lund den 1 november 1949.

B. Ebenius.

Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 338, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor
m. m.; och

nr 339, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att till clearingkassa
för kaffe överföra tull, tilläggstull
och skatt å kaffe, m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 26.

Fredagen den 4 november 1949.

Fredagen den 4 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 november
1949 tills vidare.

Avesta den 3 november 1949.

Sven Boman.

Härmed intygas, att riksdagsman Sven
Boman, Avesta, för närvarande och
minst en vecka på grund av sjukdom är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Avesta den 2 november 1949.

L. Plengiér.

T. f. stadsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Osvald in. fl. väckta
motionen, nr 338, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av vissa varor m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Sunne m. fl.
väckta motionen, nr 339, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att till clearingkassa för
kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt
å kaffe, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 340, av herr Petrén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
215—217;

nr 341, av herr Bomö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor
m. m.;

nr 342, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående subventionering av vissa varor
m. m.; och

nr 343, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 5 november 1949.

Nr 26.

Lördagen den 5 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 340, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr
215—217;

nr 341, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor
m. m.; och

nr 342, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

angående subventionering av vissa varor
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Heiding
m. fl. väckta motionen, nr 343, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Onsdagen den 9 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr von Heland anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 2, 4
och 5 innevarande månad.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sunnes
interpellation angående den svenska
flyktingspolitiken, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Sunne frågat mig, om
jag ville lämna kammaren en framställning
rörande principerna för den flyktingpolitik,
som nu föres, och därvid
särskilt uppgifter om det nya förfaringssättet
för avvisning av flyktingar.

Ett ställningstagande till de flyktingsproblem,
interpellanten velat ha belysta,
kan knappast ske annat än mot bakgrunden
av vår allmänna utlänningspolitik.
Jag vill därför inledningsvis lämna
några uppgifter, som kunna ge en
bild av vårt utlänningsproblem i stort,
sådant det tett sig under de senaste
åren.

Vid tiden för vapenstilleståndet var
antalet utlänningar i landet ungefär lika
stort som nu är fallet eller omkring
195 000. Omedelbart efter vapenstilleståndet
skedde emellertid en kraftig
nedgång, och på hösten 1945 voro
120 000 utlänningar kvar här. Därefter
har emellertid antalet utlänningar successivt
stigit till nyssnämnda 195 000.
Till större delen förklaras stegringen av
att sedan kommunikationer och handels -

förbindelser efter kriget åter kommit i
gång ett betydande antal utlänningar —
främst från våra nordiska grannländer
— legalt inrest i landet. I siffran 195 000
ingå även minderåriga, arbetsoförmögna
och personer, som tillfälligtvis vistas
här, exempelvis turister, affärsmän, studerande
och andra. Men även om man
bortser från dessa kategorier och enbart
räknar de utlänningar, som hade
arbetsanställning, utgjorde antalet omkring
92 00.0. Av dessa voro mer än
hälften eller närmare 50 000 av nordisk
nationalitet.

Även efter krigsslutet har ett stort antal
flyktingar mottagits i vårt land. Från
hösten 1945 till dags dato rör det sig om
ungefär 10 000 personer.

Åren 1945 och 1946 var tillströmningen
av flyktingar icke så betydande. Under
de senaste tre åren har den emellertid
periodvis tilltagit. Sammanlagt ha
under de tre senaste åren anlänt omkring
8 000 flyktingar. Dessa ha kommit
från flera olika länder men främst från
Polen och Tyskland. Flyktingarna från
Polen voro särskilt många i slutet av
1948 och början av 1949. Under sommaren
och hösten 1948 förmärktes vidare
en starkare tillströmning av flyktingar
från Västtyskland. I samband
med att försörjningsläget i denna del
av Tyskland numera väsentligt förbättrats
har dock flyktingsströmmen därifrån
så gott som helt upphört. Sedan
mars 1949 pågår däremot en starkare
flyktingstrafik från Östtyskland. Anledningen
härtill torde vara att söka i det
osäkra politiska läget och de svåra försörjningsförhållandena
i östzonen. Allt
som allt ha under tiden oktober 1948—
oktober 1949 hit anlänt omkring 2 200
flyktingar, huvudsakligen från Östtyskland
och Polen. Samtliga dessa flyktingar
ha anlänt på illegal väg, alltså
utan viserade legitimationspapper.

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

Jag bär velat lämna dessa upplysningar
för att ge en bakgrund till de nu
aktuella flyktingsproblemen och ge dem
deras rätta proportioner.

Interpellanten säger, att det ifrågasatts,
om vi fortfarande tillämpa den
humana flyktingspolitik, som förts under
de sista åren. lag vill redan nu försäkra,
att så är fallet. Och då i interpellationen
hävdas, att vi börjat tilllämpa
ett nytt förfaringssätt för avvisning
av vissa flyktingar, vill jag till
detta säga, att den ordning för avvisning,
som åsyftas — vederbörande skickas
tillbaka i den båt han kommit i —
icke är någon nyhet. Jag skall senare
återkomma till denna fråga.

Den önskade framställningen om
principerna för den nu förda flyktingspolitiken
vill jag anknyta till en redogörelse
för de viktigaste bestämmelserna
i lag och författning på detta område.
Därefter skall jag redovisa den praktiska
tillämpningen.

Låt oss förutsätta, att en flykting anländer
till riket utan giltiga resehandlingar.
Polismyndigheten äger då enligt
utlänningslagen att avvisa honom. Avvisning
är ett institut, som funnits hos oss
ända sedan vår första utlänningslag. Det
innebär i princip, att den inresande hejdas
vid själva gränsen eller första
gränskontroll och ålägges återvända till
det land, varifrån han kommit. Åberopar
lian att lian flytt av politiska orsaker
och är påståendet icke uppenbart
orimligt, så får polisen icke besluta om
avvisning. Ärendet skall i stället överlämnas
till utlänningskommissionen för
avgörande. Detsamma gäller, om polisen
av särskilda skäl finner fallet tveksamt.
Utlänningskommissionen iir i sin
tur — utom i synnerligen brådskande
fall — skyldig att i avvisningsärcndet
liksom i andra ärenden om en utlännings
avlägsnande ur riket inhämta yttrande
från utlänningsnämnden. Denna
nämnd kan sägas främst ha till uppgift
att bevaka asylrätten. Om nämnden eller
någon av dess ledamöter anser, a it en
utlänning icke bör avlägsnas ur landet
och kommissionen likväl förordnar härom,
får utlänningen besvära sig bos

Ang. den svenska flyktingspolitiken.
Kungl. Maj:t. Även i annan ordning kan
ett utlänningsärende komma att avgöras
av Kungl. Maj:t. I särskilda fall får nämligen
utlänningskommissionen överlämna
ärende till Kungl. Maj:t, och detta
skall alltid ske, om utlänningsnämnden
begärt det. Bestämmelsen avser även
verkställighetsstadiet, där Kungl. Maj :t
kan förordna att ett avvisningsbeslut ej
skall verkställas.

Avvisning verkställes eljest genom polisens
försorg så snart som möjligt efter
beslutet. Om detta meddelats av polismyndigheten,
skall det verkställas oberoende
av om utlänningen klagat. Eljest
gäller att beslutet måste vinna laga
kraft, innan vederbörande kan skickas
ur landet. Utlänningskommissionen kan
då meddela närmare anvisningar om
verkställigheten. Kommissionen kan
även eljest få syssla med verkställighetsfrågan.
Denna skall nämligen alltid i
tvivelaktiga fall eller då det är svårt att
verkställa avvisningen överlämnas till
kommissionen för avgörande.

Vidare bör i detta sammanhang kanske
nämnas, att en utlänning kan avlägsnas
ur landet även på annat sätt än genom
avvisning. Uppehåller han sig här
utan legitimationspapper eller erforderligt
tillstånd, kan utlänningskommissionen
förordna att han skall förpassas ur
riket. Och beträdes han med lösdriveri
eller gör sig skyldig till vissa brottsliga
handlingar, kan han utvisas efter beslut
av länsstyrelsen. I båda dessa fall finnas
bestämmelser till skydd för politiska
flyktingar, och utlänningsnämnden
är inkopplad på ett delvis liknande sätt
som vid avvisning.

Vår utlänningslagstiftning erbjuder
således starka garantier för att flyktingar,
som sökt sig hit, skola få sin sak ordentligt
prövad. Politiska flyktingar inta
härvid en särställning. Detta sammanhänger
med att vi sedan gammalt tilllämpat
grundsatsen, att personer, som
flytt hit av politiska orsaker, skola få
åtnjuta asyl. I krigets slutskede deklarerades
visserligen officiellt, att vi icke
ämnade bereda fristad åt personer, som
i gärning utmanat den civiliserade världens
samvete eller uppträtt som förra -

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

dare mot sitt eget land. Till denna deklaration
anslöt sig dåvarande justitieministern
Bergquist, när han år 1945
lade fram förslaget till nu gällande utlänningslag.
Han uttalade, att ett eventuellt
åberopande av politiskt flyktingskap
icke skäligen borde utgöra hinder
mot att avlägsna icke önskvärda utlänningar
ur riket, om det före eller vid
deras ankomst tydligt deklarerats, att vi
ej skulle ge dem skydd. Men samtidigt
underströks i riksdagen, att deklarationen
och uttalandet icke ägde tillämplighet
beträffande andra kategorier av
flyktingar än de nämnda.

Alltjämt gäller sålunda att Sverige i
princip icke avvisar, förpassar eller utvisar
politiska flyktingar. Det finns heller
ingen tanke på att rubba denna
grundsats.

Avgränsningen av det politiska flyktingskapets
begrepp blir därför av största
betydelse för vår flyktingspolitik.
Denna avgränsning är emellertid svår att
göra inte bara i den nuvarande situationen,
utan även då det gäller att draga
upp riktlinjer för framtiden. Utifrån mina
erfarenheter från en lång tids handläggning
av utlänningsärenden i regeringen
och på grundval av de uppgifter,
jag erhållit från utlänningskommissionen,
kan jag emellertid försäkra kammaren,
att begreppet politisk flvkting gives
en mycket vid tolkning. Som politiska
flyktingar betraktas icke bara personer,
som flytt för att de begått s. k.
Politiska brott. Även flyktingar, som varit
utsatta för eller haft att frukta repressalier
på grund av sin politiska inställning
eller handlingar av politisk innebörd,
anses ha flytt av politiska orsaker.
Största hänsyn har vidare tagits
till rättsförhållandena i flyktingens hemland.
I fråga om flyktingar från Östtyskland
och Polen är det egentligen endast
de fall, där vederbörande utan att
vara politiskt belastad flytt enbart därför
att han vantrivts med de sociala och
ekonomiska förhållandena i hemlandet
eller därför att han hoppats på bättre
försörjningsmöjligheter, som politiskt
flyktingskap icke ansetts föreligga. Jag
bortser då från vissa kriminella och där -

med jämförliga, som kräva en särskild
bedömning. I de angivna icke-politiska
fallen är avvisningsbeslut regel. Som
jag strax skall visa, kunna emellertid
humanitära och andra skäl göra att
verkställigheten åtminstone t. v. inhiberas.

I samtliga fall underkastas flyktingen
förhör. För att ernå största möjliga säkerhet
och enhetlighet vid bedömningen
verkställas förhören av särskild för
uppgiften kvalificerad personal tillhörande
statspolisen.

Den lämnade allmänna redogörelsen
för praxis illustreras bäst med några
siffror, som hänföra sig till flyktingsströmmen
från Polen och Östtyskland.
Från dessa områden ha under de senaste
12 månaderna illegalt kommit omkring
1 700 flyktingar. Avvisning har beslutats
i 184 fall, alltså ungefär 10 %
av samtliga. Avvisningsbeslut ha i år
verkställts endast beträffande två grupper
om vardera 4 personer, vilket skett
genom att vederbörande polismyndigheter
låtit vederbörande återvända med
de båtar, som fört dem hit. Vad gäller
polackerna har i ett fåtal av de fall, där
polismyndighet fattat avvisningsbeslut,
beslutet gått i verkställighet genom att
vederbörande återsänts till hemlandet
med samma fartyg, på vilka de anlänt
hit.

Siffrorna visa enligt min mening tydligt,
att avvisningspolitiken gentemot
flyktingarna från Polen och Östtyskland
varit mycket försiktig.

Vad är det då, som vållat oron kring
vår flyktingspolitik och föranlett att det
ifrågasatts, om den vore lika human
nu som tidigare? Uppenbart sammanhänger
det med vissa åtgärder i anledning
av den tilltagande flyktingsströmmen
från Östtyskland. För att klargöra
situationen måste jag gå tillbaka till
1948. Detta år kommo inte så många
flyktingar från nämnda område. De personer,
som icke kunde betraktas som
politiska flyktingar, meddelades avvisningsbeslut,
vilka verställdes genom deras
befordran med ordinarie färjan till
Sassnitz. Man ansåg sig icke vid denna
tid ha några större betänkligheter mot

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

ett dylikt förfaringssätt. Av berättelser,
vilka avgivits av utlänningar, som tidigare
avvisats, men senare återvänt hit,
hade nämligen framgått, att de återsända
icke utsatts för hårdare bestraffning
eller förföljelse.

Som jag redan nämnt, har emellertid
flyktingsströmmen från Östtyskland tilltagit
avsevärt alltsedan mars månad
1949. Samtidigt visade det sig, att en ny
typ av flyktingar förekom bland klientelet,
nämligen sådana beträffande vilka
skälet för deras flykt var utsikten till
en bättre försörjning. Regeringen hade
i maj att ta ställning till en grupp flyktingar
av denna kategori, som landstigit
i Abbekås i södra Skåne. Kungl.
Maj :t beslöt då att de avvisningsbeslut,
som meddelats av utlänningskommissionen,
icke skulle verkställas på grund av
att denna grupp redan då vistats här en
förhållandevis lång tid. I en kommuniké
meddelades emellertid, att kommissionens
beslut var i princip riktigt, då det
här inte var fråga om politiska flyktingar.
Det uttalades vidare att försörjningsfall
av den nyss karakteriserade
typen i fortsättningen icke kunde räkna
med någon annan praxis än den hittills
tillämpade, d. v. s. avvisning. I enlighet
härmed beslöt kommissionen i juni att
avvisa en grupp östflyktingar, där flertalet
var i samma läge som abbekåsfallen.
Dessutom funnos där några f. d. nazistledare,
bland andra en, som gjort sig
känd som judehatare. Denna grupp sattes
också ombord på tågfärjan till Sassnitz
men vägrades landstiga där. Även
ett senare försök, som gällde en härifrån
på grund av brott utvisad person, kunde
av samma skäl icke fullföljas. Dessa
flyktingar återvände alltså hit och vistas
fortfarande här.

Antagligen på grund av att man i
Tyskland tämligen snart fick reda på
att icke någon flykting de senaste månaderna
återsänts från Sverige till Östtyskland,
steg flyktingsströmmen snabbt.
Från början av augusti och intill den
20 oktober kommo 517 personer. Dessa
senast anlända flyktingar äro i motsats
till det tidigare östklientelet ofta äldre
personer, som i Tyskland varit egna fö -

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

retagare och tjänstemän. Den övervägande
majoriteten är visserligen hyggligt,
enkelt folk, men det finns också
sådana, som ha tillhört nazistpartiet.
Andra ha haft förtroendeposter i socialistiska
enhetspartiet eller fungerat som
angivare och provokatörer. Klientelet
synes över huvud taget vara tämligen
blandat. Under remissdebatten presenterade
jag några av dem, till vilkas förflutna
hör en karriär inom de nazistiska
och kommunistiska hierarkierna. Utlänningskommissionen
anser sig kunna
konstatera, att en vanlig orsak till flykten
varit den i östzonen spridda uppfattningen,
att Sverige behövde utländsk
arbetskraft och att man här kunde få
god försörjning. Därtill kommer den i
denna zon rådande olusten med och
osäkerheten inför den politiska och ekonomiska
utvecklingen. I allt större utsträckning
ha flyktingarna de senaste
månaderna åberopat andra än politiska
orsaker för sin flykt, även om flertalet
hävdat politiskt flyktingskap.

I något fall bär man anfört skäl,
som, om det gällde någon av våra egna
medborgare, knappast skulle accepteras
som en grundad anledning till social
vantrivsel.

Samtidigt fick man inom utlänningskommissionen
reda på att det i Tyskland
existerade organisationer, som yrkesmässigt
sysslade med flyktingstrafik
på Sverige. Agenterna och skepparna
betingade sig ockerpriser för transporterna
— 1 000 mark per person tyckas
vara ett tämligen gängse pris — som
skedde i mindre båtar. För utlänningskommissionen
äro ett 60-tal båtar kända,
vilka mer eller mindre regelbundet
överföra flyktingar från östzonen. Den
i höllviksfallet aktuella båten har gjort
ett flertal sådana resor. Det tycks även
förhålla sig så, att man mot en relativt
ringa kontant ersättning i vissa fall kan
komma över falska dokument, enligt
vilka man rekvirerats för tvångsarbete.
Det bär även förekommit, alt utlänningarna
själva erkänt att av dem åberopade
handlingar varit förfalskade.

Då risk sålunda förelåg för att flyktingsströmmen
skulle öka avsevärt, an -

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

sågs det att något måste göras för att
dämma upp tillströmningen. Bland de
anlända funnos, som framgått av det anförda,
åtskilliga, som icke kunde anses
som politiska flyktingar och som alltså
borde avvisas. Gränsmyndigheterna i
Sassnitz hade — som jag redan framhållit
— tidigare vägrat att ta emot avvisade
från Sverige. Flyktingarna själva
vilja för övrigt högst ogärna bli
skickade tillbaka denna väg, då man
fruktar repressalier. Kunde de, som anlänt
hit med båt, återvända till utgångshamnen
efter ungefär en vecka, borde
det — enligt deras egen utsago — däremot
finnas stora möjligheter att undgå
hemlandsmyndigheternas uppmärksamhet.
Kommissionen beslöt därför i slutet
av september att ånyo pröva det tidigare
använda förfaringssättet att verkställa
avvisning genom iatt skicka vederbörande
tillbaka med samma båtar, som
de kommit med. Det förutsattes givetvis,
att farkosterna voro i sjövärdigt
skick. För att möjliggöra ett sådant förfarande
och åstadkomma en ur humanitära
synpunkter önskvärd skyndsam behandling
vidtogos vissa åtgärder i detta
syfte. Ärendena skulle dock alltjämt
behandlas i kommissionen och utlänningsnämnden.

EU av de fall, då avvisning skulle ske
efter de angivna riktlinjerna, är det tydligen
som föranlett interpellationen. Det
gällde 23 tyska medborgare (21 flyktingar
och 2 besättningsmän) som den 8
oktober kommit med ett mindre fartyg
till Höllviksnäs i närheten av Falsterbo.
Kommissionens avvisningsbeshit —
som fattats efter utlänningsnämndens
hörande — förelåg två dagar senare. Enligt
intyg av två sakkunniga på orten
var det fartyg, med vilket flyktingarna
anlänt, sjövärdigt. Båten hade stålskrov
och var försedd med lufttankar och kunde
knappast sjunka. Motorn var tav »utmärkt
beskaffenhet». Under väntetiden
i Höllviksnäs upptäcktes nyuppkomna
skador på motorn. Genom myndigheternas
försorg reparerades motorn av sakkunnig
personal. Då man visste, att båten
under senaste halvåret gjort ett flertal
liknande resor med flyktingar, be -

slöt kommissionen att verkställighet
skulle äga rum med samma båt. Härvid
uteslöts emellertid av humanitära skäl
en familj, där hustrun var sjuk. Den fick
alltså stanna liksom ytterligare några
personer. Vid återfärden hade båten 14
passagerare, de båda besättningsmännen
inräknade. På grund av dåligt väder
kunde den ej löpa ut förrän den 13 oktober
klockan 17.00. Den eskorterades
ut till tremilsgränsen. Vid avfärden var
vädret gott. Sent på kvällen samma dag
återkom den emellertid till Höllviksnäs.
De ombordvarande sade, att de icke
kunnat fortsätta resan, då båten tagit in
vatten. Skepparen var emellertid av annan
uppfattning och ansåg för sin del,
att färden utan risk kunnat fullföljas.
Båten besiktigades sedermera på nytt
genom kommissionens försorg. Man ansåg
då, att den icke i befintligt skick
kunde begagnas. Huruvida de vid inspektionen
upptäckta skavankerna uppkommit
genom åverkan eller på annat
sätt, är det svårt att ha någon mening
om. Kommissionen beslöt emellertid, att
avvisningens verkställande tills vidare
skulle uppskjutas.

Av vad jag förut anfört framgår, att
jag icke ,i och för sig har något att erinra
mot denna metod att verkställa avvisning,
förutsatt att båtarna iiro i gott
skick och det ej heller i övrigt föreligger
risk för att sjöresan skall vara farlig
för de återsändas liv eller hälsa. Av
skäl, som tidigare anförts, synes det mig
vara det enda sättet att skicka tillbaka
dem, som äro att betrakta icke som flyktingar
i vedertagen mening utan som
illegala immigranter. Vad själva avvisningsbeslutet
angår vill jag bär endast
säga, att det ej synes stå i strid med de
principer, som jag här förut redovisat.
Utlänningsnämnden var också i samtliga
fall enig om att övervägande skäl
talade för avvisning.

Slutligen vill jag säga, att när man
skall taga ställning till vår flyktingspolitik,
måste man bl. a. taga hänsyn till
att en okontrollerad flyktingsström kan
kounma att få en sådan storleksordning,
att den även ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter kan bli svår att bemästra.

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

Blir det Bekant i östzonen, att vi — i
motsats till Danmark — icke skicka tillbaka
några flyktingar till östzonen, kan
det tänkas, att ett stort antal rena för.
sörjningsfall söka sig till vårt land i förhoppning
om en bättre utkomst. Sannolikt
skulle icke ens med nuvarande läge
på arbetsmarknaden samtliga dessa flyktingar
kunna placeras i arbete och erhålla
bostäder. Vi skulle i ett sådant läge
kanske nödgas att inrätta särskilda
läger och hålla ett relativt stort antal
människor kasern era de kanske för en
längre tid. Jag bär svårt »att tänka mig,
att vi själva skulle känna oss till freds
med ett sådant arrangemang. Och flyktingarna
skulle sannolikt icke heller vara
så nöjda med en sådan ordning.

Inför dessa utsikter har i diskussionen
förts fram den tanken, att vi skulle
släppa in flyktingarna utan några restriktioner
men endast för att vidarebefordra
dem till transoceana länder.
Jag tror emellertid icke, att detta uppslag
kan realiseras. De länder, som f. n.
äro intresserade »av att ta emot ett större
antal arbetsföra flyktingar, få i överkant
sitt behov tillgodosett genom att de
förbundit sig att mottaga ett större antal
s. k. displaced persons, som sedan
åratal vistas i läger mestadels i Västtyskland
och Österrike. Enbart under
tiden till den 1 juli nästa år skall —
om jag är välunderrättad — den internationella
flyktingsorganisationen placera
omkring en »halv miljon flyktingar
■från Europa. Det synes mig föga lämpligt
att Sverige, genom att inleda förhandlingar
med de immigrationsintresserade
länderna, skulle konkurrera med
den internationella flyktingsorganisationen,
som redan nu har överväldigande
svårigheter att placera sina många
hundratusentals skyddslingar. Gjorde vi
ett försök, är jag övertygad om att vi
skulle ha föga framgång. I varje fall
skulle vi icke på denna väg bil av med
det minst önskvärda klientelet. En sådan
åtgärd skulle emellertid kunna ge
många presumtiva flyktingar i östområdet
falska förhoppningar om möjligheterna
att via Sverige komma vidare
och oavsiktligt inbjuda dem att söka sig

Ang. den svenska flyktingspolitiken.
hit. Jag har redan framhållit vad detta
skulle kunna betyda ur arbetsmarknadssynpunkt.
Till detta kommer, att ett ökat
flyktingsklientel »innebär betydande polisiära
svårigheter med hänsyn till vår
egen säkerhet, ett förhållande, som icke
får lämnas å sido, när man diskuterar
denna fråga.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Sunnes fråga och lämnat
den redogörelse han begärt. Det är
min förhoppning, att vad jag haft att
säga skall ha skingrat den oro, som synes
ha uppstått med anledning av ett
aktuellt avvisningsfall, och bekräftat riktigheten
av min i remissdebatten och i
inledningen till detta interpellationssvar
uttalade försäkran, att vi alltjämt tilllämpa
en human flyktingspolitik.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
herr Mossberg få framföra
mitt tack för den utförliga redogörelse,
som han här har lämnat rörande
principerna för den flyktingspolitik,
som nu föres, samt för uppgifterna om
det nya förfaringssättet för avvisning av
flyktingar.

Det är alldeles riktigt, som herr statsrådet
antar, att min interpellation närmast
var föranledd av det avvisningsbeslut,
som gällde 14 tyska medborgare
vilka tillsammans »med 9 andra flyktingar
den 8 oktober kommit med ett
mindre fartyg till Höllviksnäs i närheten
av Falsterbo. Herr statsrådet har i
sitt svar sökt motivera, varför denna
avvisning skedde, men det kan inte
hjälpas att det sätt, på vilket den verkställdes,
väckte indignation bland svenska
folket och av både press och enskilda
måste uppfattas som en brysk inledning
till ett nytt förfaringssätt för
avvisning av flyktingar. Herr statsrådet
säger i sitt svar, att förfaringssättet icke
var någon nyhet, men bär det tillämpats
tidigare, så har det icke skett på ett så
uppseendeväckande sätt som denna
gång.

Enligt mitt sätt att se borde, av två
skäl, avvisning i delta fall icke ha skett.
Dels var tydligen båten inte sjövärdig,

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken,
vilket ju framgick av den sista besiktningen,
som företogs, sedan det visat sig
att färden icke utan uppenbar risk för
olycka kunde fortsättas. Om samma båt
företagit flera liknande färder under
sommaren, var dock faran betydligt
större nu, då höststormarna börjat. Dels
kan det väl också ifrågasättas, om flyktingsströmmen
har varit så kraftig, att
ett ingripande av förut relaterat slag vore
nödvändigt. Herr statsrådet bar visserligen
nämnt en imponerande siffra
för månaderna augusti—oktober, men
med vinterns inbrott kommer strömmen
med all säkerhet att minskas betydligt.
Av de utlänningar, som vi tidigare tagit
hand om, har ju en stor del av ungrarna
nu rest hem, och många av de baltiska
flyktingarna ha också lämnat landet.
Åtskilliga yrkesskickliga flyktingar
kunde väl då, i deras ställe, beredas
sysselsättning i vårt land.

Att döma av de protokoll från utlänningskommissionens
sammanträden,
som jag har tagit del av, synas kommissionens
ledamöter — herr statsrådet
sade ju att nämndens ledamöter hade
varit enhälliga -— icke ha varit fullt
ense om det nya avvisningsförfarandet
— jag kallar fortfarande förfarandet
»det nya». I protokollet för den 4 oktober
har nämligen en av kommissionens
ledamöter reserverat sig mot kommissionens
beslut, och eu annan ledamot
har instämt med honom. Reservanten
framhåller bland annat, att han anser
det riktigt att man väntar med att införa
en ny praxis i fråga om flyktingarnas
behandling — eftersom det står »en
ny praxis», måste väl denna sak ha diskuterats
i utlänningskommissionen —
tills det visar sig, om inte höststormarna
och vintern avbryta flyktingsströmmen.
Det har ju också visat sig, att sedan utlänningskommissionens
ordförande och
en av byråcheferna på kommissionens
uppdrag företagit en inspektionsresa
till skånekusten, så har verkställandet
av avvisningsbesluten inhiberats, sedan
det konstaterats att de båtar, som under
den senaste tiden anlänt från tyska
östzonen med tyska flyktingar ombord,
icke kunnat anses sjövärdiga.

Det hedrar kommissionen all den med
anledning av denna rapport beviljat
anstånd tills vidare med avvisningsbeslutens
verkställande. Jag vill uttala den
förhoppningen, att det skall visa sig
möjligt för de flesta av dessa stackars
människor att efter en ingående prövning
få en fristad i vårt land. Enligt
statsrådets uppgift ha ju avvisningsbeslut
i år endast verkställts beträffande
åtta personer från Polen och Östtyskland.
Jag måste medge att denna avvisningspolitik
gent emot flyktingar från
de nämnda länderna förtjänar att — om
man frånser de icke verkställda avvisningsbesluten
— betecknas som försiktig Jag

läste nyss i en svensk tidning om
en av dessa tyskar från östzonen, som
först hade fått ett kort uppehållstillstånd
i vårt land, men sedan återsänts. Han
greps vid återkomsten av ryssarna och
hölls under sex veckor i pressande förhör,
deporterades sedan till Ryssland
och sattes i tvångsarbete i en urangruva.
Han stod inte ut, han lyckades rymma
och kom på hemliga vägar till Riigen,
där han hade släktingar, och med
deras hjälp lyckades han en mörk natt
i en liten segelbåt ta sig igenom spärren
och åter nå den svenska kusten. När han
äntligen kom in till Skanör och omhändertogs
av den svenska polisen — säger
han — fylldes han av en känsla så befriande
att den inte kan beskrivas. Han
önskar nu i första hand så småningom
få arbete i Sverige eller, om detta inte
lyckas, få svenska myndigheters hjälp
att emigrera till Sydamerika.

Därmed kommer jag, herr talman, in
på ett problem som herr statsrådet också
har berört i sitt svar, nämligen frågan
om vårt land skulle kunna vidarebefordra
en del flyktingar till transoceana
länder. Herr statsrådet tror inte att
detta uppslag kan realiseras. Jag skulle
emellertid vilja vädja till herr statsrådet
att undersöka, huruvida inte vårt
land i samförstånd med den internationella
flyktingorganisationen kunde medverka
till en transitering till andra länder
av vissa flyktingar, som framställt
önskan därom.

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

Herr talman! Jag bär genom min interpellation
velat få fram ett klarläggande
av de principer och det förfaringssätt,
som tillämpas beträffande
flyktingarna. Jag förstår att problemet
är mycket svårt och att det gäller att
på allt sätt hålla efter de professionella
människosmugglarna. De lycksökare,
som med deras hjälp tagit sig hit, få väl
stå sitt kast. Men det finns människor,
som ta de allra största risker för att
komma bort från de olidliga förhållanden,
under vilka de måst leva — människor
i nöd, vilka enligt svensk rättsuppfattning
böra hjälpas. Det är med
tillfredsställelse jag konstaterar att herr
statsrådet i sitt svar försäkrat, att vi
fortfarande skola tillämpa den humana
flyktingspolitik, som förts under de senaste
åren. Genom svaret ha värdefulla
upplysningar lämnats, som klarlägga
frågan inför den svenska opinionen, och
avsikten med min interpellation har just
varit att få till stånd ett sådant klarläggande.

Att vi icke kunna ta emot ett obegränsat
antal flyktingar i vårt land, är jag
fullt medveten om. Jag är också fullt
på det klara med att i det flyktingsklientel,
som kommer hit, finnas åtskilliga
icke önskvärda individer. Men jag
skulle önska, att begreppet politisk
flykting tages i vidaste möjliga bemärkelse
och att flyktingar, som i vild panik
givit sig i väg för att rädda livet, inte
avvisas därför att de sakna giltiga
resehandlingar. Sverige, som undsluppit
kriget, kan ha råd att kosta på sig
en generös flyktingspolitik — en det
varma hjärtats och inte den kalla handens
politik.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
.lag konstaterar att den grunduppfattning,
som herr Sunnc har på
det problem vi nu diskutera, allenast
i några mindre nyanser skiljer sig från
den uppfattning, som jag har framfört i
mitt interpellationssvar, men för att det
inte skall bli några missförstånd i anledning
av det sista som herr Sunne
yttrade har jag nu begärt ordet.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

Jag vill här slå fast, att det icke behöver
riktas några vädjanden till den
svenska regeringen eller till svenska
myndigheter att flyktingar, som i vild
panik ha lämnat sitt land för att rädda
livet, skola få stanna kvar i Sverige. Jag
förmodar att alla, som lyssnade till mitt
interpellationssvar, fingo klart för sig
att sådana fall äro självklara fall, som
utan vidare föras under begreppet »politiska
flyktingar», och skräcken hos
dessa människor behöver inte alls ha
varit så stor, att det har gått på livet,
för att vi, med den vida tolkning vi ha
av det politiska flyktingskapets begrepp,
skola låta vederbörande stanna
kvar här i landet.

De enda fall, då vi intaga en avvisande
hållning, äro sådana, där vi anlägga
den synpunkten, att vi inte kunna lägga
Sveriges gränser öppna för alla de människor
som utifrån det sargade och
krigshärjade Europa vilja komma hit,
därför att vi ha bättre livsförhållanden
och bättre sociala förhållanden här i
vårt land. Vi rå inte med att taga på
oss en sådan uppgift. Diskussionen har
alltså uteslutande gällt, huru vi skola
kunna förhindra att den ström av politiskt
oroliga människor, som söker sig
hit, alltmera blandas upp med sådana,
som bara för de bättre försörjningsmöjligheternas
skull söka komma hit. Den
frågan står ännu öppen på grund av
svårigheterna att sända sådana människor
tillbaka till de länder, varifrån
de ha kommit. Jag kan icke ge något
svar på den frågan, men jag håller med
interpellanten om att i den mån man
kan konstatera, att här sker en rent
förvärvsmässig och professionell människosmuggling
till vårt land, måste vi
finna utvägar att på ett eller annat
sätt hålla efter detta. I det stycket
ha vi nu mycket kraftigt skärpt vår
gränsbevaknig och kustbevakning nere
i Skåne, i syfte alt om möjligt få tag
på de båtar, som bedriva denna trafik,
och för att få en närmare kontroll över
i vad mån dessa båtars färder ingå i eu
organiserad förvärvsmässig verksamhet,
som utgör en inkomstkälla för dem som
syssla med denna trafik. Vad denna

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken,
skärpta övervakning kan ge för resultat,
kan jag för dagen inte uttala mig
om, men så pass mycket kan jag säga,
att flyktingsströmmen icke har upphört.
Under de sista tio dagarna från den 27
oktober till den 8 november ha 63 personer
kommit in i landet från de länder
som det nu är fråga om.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att i korthet ange
min syn på detta spörsmål, eftersom
jag har varit ledamot av utlänningskommissionen
under ett betyande antal
år.

Det torde vara få svenska ämbetsverk
som haft att bedöma så svåra frågor
som utlänningskommissionen haft. Det
har funnits tider, då nästan varje föredragning
inom kommissionen skildrat
ett drama och då man haft det intrycket,
att den slutsats, till vilken kommissionen
kom, skulle avgöra en fråga
om liv och död. Av de spörsmål, som
kommissionen haft att syssla med, är
det väl emellertid knappast något som
har varit och fortfarande är så svårlöst
som det interpellanten berört.

Å ena sidan är det klart att vi icke
kunna ta emot en flyktingsström hur
stor som helst och heller icke kunna ta
emot vilka personer som helst. Å andra
sidan bör den verkligt humanitära
flyktingspolitik, som vi bedrivit under
de sista åren, fortsätta. Alldeles oavsett
hur man bedömer det beslut av utlänningskommissionen,
genom vilket dessa
fjorton tyska personer avvisades från
Sverige — jag skall för min del inte
här taga någon ståndpunkt i den frågan
— är det uppenbart, det kan jag betyga,
att inom utlänningskommissionen
den humanitära uppfattningen har varit
den härskande, och jag är alldeles
övertygad om att man även i framtiden
kommer att i möjligaste mån tillämpa
humanitära synpunkter, alltså sådana
synpunkter som nyss ha uttalats av chefen
för inrikesdepartementet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Innan debatten slutar, skulle jag vilja

ställa en fråga, som jag emellertid först
kanske måste något motivera.

Förhållandena inom de länder, från
vilka de flyktingar komma, som vi här
ha talat om, äro ju sådana, att dessa
människor knappast behöva ha bara det
skälet, att de önska skaffa sig bättre
försörjningsmöjligheter, för att vilja
komma därifrån, ty där råder ju ett allmänt
osäkerhetstillstånd. Där finnas vissa
grupper, vissa klasser eller vissa nationaliteter,
som kunna sägas ständigt
känna sig hotade och som — det ha vi
ju sett exempel på från de baltiska staterna
— löpa risk att så småningom kanske
helt utplånas. Därför kan man räkna
med att skälen, varför folk under
större eller mindre livsfara söker sig ut
från dessa länder, alltjämt komma att
bestå, och det kan bli en allt svårare
situation, då människorna för att rädda
livet måste ge sig i väg, vad vi än kunna
göra här. Så länge förhållandena äro
som de äro, komma vi sålunda sannolikt
att få en betydande flyktingsström
från länderna bakom järnridån av människor,
som kunna komma åt att ta sig
över Östersjön hit till vårt land. Därför
blir det, såvitt jag kan se, nödvändigt
att vidtaga åtgärder, som inte bara bestå
i att man skickar tillbaka sådana
flyktingar, som inte så där alldeles klart
kunna leda i bevis, att de varit direkt
hotade.

Jag vill alltså ställa frågan, om regeringen
försökt tänka ut något sätt att
lösa detta besvärliga och sannolikt bestående
problem. Har man sökt kontakt
med andra länder, exempelvis transoceana
länder, för att undersöka vilka möjligheter
som kunna finnas att transitera
åtminstone en del av dem, som sökt
sig hit? Tv det är ju riktigt, att vi inte
här i vårt land kunna behålla så många
av dessa människor, att det innebär en
direkt fara för vår nationalitet, vår rasrenhet
o. s. v. Jag vill därför fråga, om
regeringen gjort några verkligt allvarliga
ansträngningar för att undersöka
möjligheterna för flyktingar, som vi av
befolkningspolitiska skäl anse oss inte
kunna behålla i landet, att i stället komma
över till andra länder. Om så inte

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

är fallet, skulle det vara intressant att
höra, om man ämnar göra några försök
i den riktningen, därest det skulle visa
sig att flyktingsströmmen fortsätter och
kanske ökar.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Mannerskantz har beträffande
denna flyktingsström berört en omständighet
som verkligen förtjänar att
uppmärksammas, nämligen att vi av
många tecken att döma inte ha med en
tillfällig företeelse att göra. Det behöver
inte vara någon svartmålning, om man
säger att det nuvarande läget mycket väl
kan bli bestående och att också en flyktingsström
av icke obetydlig storlek under
mycket lång tid framöver kan komma
att söka sig till vårt land. När man
därför skall bilda sig en uppfattning om
det problem, som vi för dagen ha att
möta, räcker det inte med att enbart ta
hänsyn till hur många flyktingar som
hittills ha kommit, utan man måste också
säga sig, att detta kanske bara är början
till något, som kommer att te sig
allt svårare, ju längre tiden lider.

Därifrån kom herr Mannerskantz tillbaka
till det spörsmål, som jag berörde
i slutet av mitt interpellationssvar, nämligen
möjligheten att Sverige skulle upptaga
förhandlingar med transoceana länder
i syfte att beträffande denna flyktingsström
ge vårt land karaktären av ett
transitoland. Vi ha icke upptagit några
kontakter i detta syfte, och vi avse icke
att göra det i nuläget. Jag hoppas att herr
Mannerskantz delar min uppfattning,
när jag säger, att det säkerligen inte
skulle imponera särskilt mycket på ett
transoceant land, om vi skulle vända
oss till dess representanter och berätta,
att vi nu på ett år fått ta emot så och
så många tusen flyktingar, och därefter
be dem att vara snälla och hjälpa oss
att ta hand om dessa flyktingar. Förhållandet
är ju nämligen det, att bara
några mil längre söderut — i Västtyskland
och i Österrike — sitta hundratusentals
och åter hundratusentals människor
sedan många år tillbaka i liiger
och vänta på eu möjlighet att få föra

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

en människovärdig tillvaro. Jag betraktar
det såsom en fullt riktig politik från
dessa immigrantländers och från internationella
flyktingsorganisationens sida,
om man säger: »Skola vi nu göra en insats
för flyktingar, så göra vi det bäst
genom att ta hand om en del av alla
dessa olyckliga människor i lägren.» En
flykting, som kommer hit till Sverige,
får ju dock som regel en mycket dräglig
tillvaro.

lag tror alltså inte, att den av herr
Mannerskantz påpekade utvägen innebär
någon lösning för dagen av detta problem.
Och jag tror inte alls att vi i nuläget
skola leka med tanken, att Sverige
kan bli ett transitoland för de människor
från Östeuropa, som vilja komma
ut i världen. Däremot tror jag att
en sådan lek skulle det vara det bästa
sättet att verkligen framskapa en ökad
tillströmning av flyktingar till vårt land.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag ber
statsrådet om ursäkt för att jag tar ordet
och besvärar honom med ytterligare
en fråga, men saken är ju den, att vi
känna oss så pass lediga här i riksdagen,
att vi tycka att vi ha god tid på
oss att resonera om saker och ting.

Herr statsrådet har givit en intressant
redogörelse för en viktig sida av vårt
utlänningsproblem, nämligen frågan om
behandlingen av de utlänningar, som på
illegal väg komma hit till landet. Det är
väl huvudsakligen personer av detta
slag, som vi bruka kalla flyktingar. Då
jag hört denna diskussion, ha emellertid
mina tankar ständigt gått till det
också av herr statsrådet i förbigående
nämnda och välbekanta förhållandet,
att utlänningar också på legal väg komma
in i vårt land. Det finns ju nämligen
ett annat sätt, om man vill komma
in i vårt land, än att stiga i en båt och
fara över Östersjön: man kan gå till en
svensk beskickning eller ett svenskt
konsulat och söka att i laga ordning erhålla
visering. Jag har under hela diskussionen
tänkt, att det skulle vara av
stort intresse att såsom en bakgrund till
frågan om behandlingen av de illegalt

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken,
hit inkomna flyktingarna lia någon föreställning
om de principer, som tilllämpas,
då en begärd visering beviljas
eller vägras.

Efter vilka grundsatser ger man alltså
svar åt utlänningar som säga, att de
skulle vilja komma till Sverige för det
eller det ändamålet, och begära besked
om huruvida detta är möjligt? Jag ställer
denna fråga därför att det, så vitt
jag ser, finns ganska starka skäl för att
söka upprätthålla en viss harmoni mellan
myndigheternas politik i förhållande
till dem, som ha inkommit i landet
på olagligt sätt, och i förhållande till
dem, som söka visering i legala former.
Principiellt måste man väl säga att det
inte skulle vara rimligt att behandla
dem, som gå den i vår lag föreskrivna
vägen till beskickningar och konsulat,
sämre än dem som på flyktingvägen inkomma
i landet. Förutsättningen för detta
resonemang är givetvis — det måste
jag starkt understryka för att inte bli
missförstådd — att situationen i övrigt
är lika för de ifrågavarande utlänningarna,
att deras ställning i hemlandet och
deras skäl för önskan att komma till
Sverige äro likvärdiga. Detta är ju mycket
ofta inte fallet. Redan det förhållandet,
att man har flytt illegalt, ställer
ju ofta vederbörande i en annan situation
med risk för repressalier vid en
eventuell återkomst, över huvud taget
är det ju litet svårt för oss att säga om
en person, som kommer från ett land
öster om järnridån, att han i hemlandet
befinner sig i förhållanden, jämförliga
med förhållandena väster om
järnridån. Men rent principiellt kan
man väl i alla fall hävda, att de båda
sidorna av saken skola på något vis
hänga tillsammans.

Det är därför jag skulle vilja ställa
denna fråga till herr statsrådet. Jag gör
det utan att på något vis vilja uttala en
från herr statsrådets avvikande mening
rörande de linjer vi böra följa i flyktingspolitiken.
Jag är med herr statsrådet
ense om angelägenheten av att vi,
så långt det någonsin är oss möjligt,
upprätthålla en generös flyktingspolitik.
Jag har bara den föreställningen, att vi

därvid ständigt måste ha i tankarna de
konsekvenser en sådan generös flyktingspolitik
får anses ha när det gäller
beviljandet av viseringar.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag instämmer med herr Herlitz
i att utlänningspolitiken rent principiellt
sett bör hänga ihop, så till vida att man
inte behandlar den, som illegalt kommer
in i vårt land, bättre än den, som söker
att komma hit på legala vägar. Men det
är också bara rent principiellt jag kan
instämma med herr Herlitz, ty i praktiken
är det inte möjligt att fullständigt
genomföra en sådan politik.

Skillnaden mellan dessa två delar av
vår utlänningspolitik är ju egentligen
den, att vi äro tvungna att ta hand om
dem, som komma hit såsom flyktingar,
under det att vi ha vissa möjligheter att
sovra när det gäller människor, som söka
sig hit på legal väg. Beträffande dessa
senare kunna vi säga, att den eller den
personen vilja vi ta emot, men den eller
den vilja vi inte ha in i landet. Jag skall
ge ett aktuellt exempel på hur det är
möjligt att genom att ge sig karaktären
av flykting undandraga sig den prövning,
som vi uppehålla beträffande dem
som på legala vägar söka sig till vårt
land.

Jag har ett fall, som är aktuellt just
nu. Vederbörande har redan kommit hit.
Han tillhör den krets av människor, som
vi nu diskutera. Han uppger, när han
höres av de svenska polismyndigheterna,
att han aldrig blivit hotad på något
sätt eller straffad av myndigheterna
i sitt hemland. Men han hade för ett år
sedan haft kontakt med en svensk firma
och hade vissa möjligheter att få anställning
där. Och så säger han, sedan han
nu har kommit hit från östzonen, att
han fann det inte vara lönt att söka inresetillstånd
till Sverige, utan att han
föredrog att ta sig in i riket på illegal
väg, i den säkra förvissningen att vi då
inte kunde göra oss av med honom. Och
nu är han som sagt här i landet, och vi
kunna inte sända honom tillbaka. Han
har alltså lyckats i sin föresats, och som
flykting har han undandragit sig den

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

prövning, som vi vilja underkasta alla Den svenska asylpolitiken bär inte allandra,
som skola bosätta sig här i landet, tid varit önskligt föredömlig. Den var
Beträffande karaktären av våra kon- god ännu i den gamla tsarismens tid.
trollåtgärder beträffande dem som an- Jag erinrar om hur Sverige tog emot och
vända sig av legala inresemöjligheter vill hyllade — till och med Karl XV hyllajag
framhålla, att det i ett mycket stort de — den ryske revolutionären Bakumn
antal fall rör sig om affärsmän och and- år 1863, hur Lenin och hans män 1906
ra, som komma hit i olika förrättningar kunde med polisens goda minne hålla
utan att ha någon avsikt att bosätta sig en hemlig kongress i Stockholm, där
här. I den mån vi inte ha viseringsskyl- Hjalmar Branting hälsade vederbörande
dighet, kommer en sådan person utan välkomna, hur året därefter med hjälp
vidare in i vårt land, och om vi ha vi- av Hjalmar Branting en rysk revolutioseringsskyldighet
gentemot hans hem- när, Tsjerniak, räddades från att utlämland
är naturligtvis den prövning, som nas till tsarpolisen. Den svenska asylvi
verkställa, utomordentligt schematisk, politiken var däremot inte föredömlig
Men det förhåller sig annorlunda i fråga under Hitlertiden och inte heller då balom
dem som antingen redan från bör- terna för ett par år sedan utlämnades
jan deklarera, att de vilja ha arbetstill- till Kyssland. I Hitlers glansdagar hade
stånd i Sverige, eller som efter en tids det sina risker att här i landet öppet
vistelse i vårt land uppträda på den säga vad vi nu törs säga: att det var ett
svenska arbetsmarknaden och begära till- skräckvälde. Nu kunna vi göra det och
stånd att få arbete här. Därvidlag företa säga det ganska fritt. Jag skulle inte dra
vi en mycket grundlig prövning och vilja mig för att använda samma beteckning
inte släppa in vem som helst. Varje en- om efterföljarna i öster, men jag skall
skilt fall remitteras sålunda till arbets- med hänsyn till det officiella Sverige
marknadsstyrelsen, som gör en utredning och vår älskvärde talman inte använda
och yttrar sig, om vederbörande lämp- detta uttryck här.

ligen bör sättas in på det yrkesområde, Ett faktum är emellertid att därute
han har begärt att få arbeta på. Ett un- råda fruktansvärda förhållanden, sådadantag
från denna prövning om arbets- na förhållanden som västerländsk rättstillstånd
göres för de nordiska länder- uppfattning i människovärdets intresse
nas medborgare, som alltså kunna kom- måste fördöma och bekämpa. Och då är
ma hit och ta arbete utan att vi egent- det alldeles naturligt att massor av mänligen
lägga några hinder i vägen för niskor fly, även om de inte på något

sätt sysslat med politik eller förstå sig

Detta är alltså den politik vi föra be- på politik i övrigt,
träffande dem som komma hit legalt. Det Det är ju också historiskt begripligt
är givet, att vi kunna lösa våra arbets- att asylpolitiken hittills har i stort sett
kraftsproblem på ett mycket bättre sätt, omfattat bara politiska flyktingar — det
om vi efter en prövning kunna låta ut- har alltid rört politik. Men kan man nu
länningar på legal väg komma in i lan- längre stanna vid den begränsningen?
det än om vi bara ta hand om de flyk- Därute i öster är det numera inte bara
tingar, som komma bit, och sätta in dem politiska motståndare till regimen som
i arbete, så gott det går; svårigheterna fly — det är för övrigt inte gott att veta
äro oftast mycket stora när det gäller från i dag till i morgon om man är poliatt
placera flyktingar i lämpligt arbete, tisk motståndare till den rådande regimen.
Massor av människor fly därför att
regimen botar dem till livet oavsett de Herr

NERMAN: Herr talman! Med ras politiska inställning. De tillhöra helt

varm respekt för inrikesministerns bil- enkelt en samhällsgrupp, som skall utromanitära
syn på flyktingsproblemet tas, de ha bostäder, som mera rättrogna
skulle jag vilja komma med ett par syn- och för regimen nyttiga människor bcpunkter.
höva, eller de behövas som arbetare. De 2

Första kammarens protokoll 1949. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Ang. den svenska flyktingspolitiken.

ras arbetskraft behövs långt fjärran bort
i öster i gruvor och andra mindre trevliga
anstalter.

Men när det är så, då är det väl inte
skäl att i längden alltför trångt — jag
säger inte att det har skett så — hålla
på gamla linjer, utan man bör väl —
när denna osäkerhet råder därute och
det gäller ett samhälle av rättslöshet,
där vad som helst kan hända när som
helst — ändå vidga begreppet flykting
i största möjliga grad. Jag tror därför
alt det är skäl, trots all den humanitet
som präglar inrikesministern och myndigheterna,
att man ytterligare omprövar
flyktingspolitiken i Sverige.

Nå, skall man då ta emot även nazister?
Med fullt bibehållen syn på nazismen
svarar jag i det här fallet: ja. De
f. d. nazister eller naziorienterade, som
inte ha åtalats och dömts under den
ryska regimen eller som ha avtjänat
straff, äro inte längre vad de voro förut
— de äro, om de i dag äro i fara, helt
enkelt människor i nöd. Och de värsta
nazisterna ha förresten ingalunda farit
illa. De äro i stor utsträckning tagna i
tjänst hos den röda nazismen. De äro
bl. a. anställda som chefer för fångläger,
som övertagits från den forna regimen.
Och de kommunister, som fly _

ett mycket allvarligt problem — äro sådana,
som äro mest utsatta av alla och
som förtjäna att ses som människor i
nöd, även de.

Jag tror alltså att man bör om möjligt
ytterligare vidga den humanitära flyktingspolitik,
som föres, och alltjämt tänka
på att det gäller människor, inte
riktningar utan människor ofta i livsnöd;
kanhända inte i dag, men kanske
i morgon, därom veta vi ingenting. Det
stramas till ytterligare mer och mer därute,
och det gör att faran blir större
för alla, som inte passa.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det framgår av debatten,
att det inte går att draga upp någon linje,
som inrikesministern kan följa. Han
har själv betecknat sin politik som human,
och jag har inte hört något bestri -

dande av den uppgiften. Herr Nerman
yrkade pa att flyktingspolitiken skulle
ytterligare humaniseras, men vad det
innebär, kunde han ju inte själv ange.
Alla torde väl vara ense om att vi inte
kunna ta emot alla de människor, som
eventuellt skulle vilja flytta till Sverige
eller ta sig över till andra länder genom
vårt land, och denna enighet framgår
också av debatten. Det måste finnas
några restriktioner. För min del litar
jag på inrikesministern, och jag är glad
över att vi ha en inrikesminister som å
ena sidan har ett så varmt hjärta men
å andra sidan också är rak i ryggen, så
att han kan föra en politik, som är konsekvent
på samma gång som den är human.

Jag vill inte säga att alla fall tillfredsställa
mig. Det gäller ju här inte bara
behandlingen av de flyktingar som komma
hit i dag, utan det gäller även behandlingen
av dem som varit här under
många år, och man kan ju möta fall,
där man har anledning att framställa
klagomål. Jag hörde ett sådant fall omtalas
häromdagen. Det är en person som
är född i Ryssland men som flydde från
Ryssland redan under det första världskriget.
Han flydde till Tyskland, och sedan
tog han sig över till Danmark och
därifrån hit. Han har varit här i sex
eller sju år och står i begrepp att begära
svenskt medborgarskap. Nu har
han från utlänningsnämnden fått ett
meddelande, att det flyktingspass, på
vilket han uppehåller sig här, kommer
att indragas, så att han är tvungen att
lämna landet. Han vet inte vart han
skall fara; han är statslös, inte ryss, inte
tysk och inte dansk, men han bär
försökt att bli svensk. Han har inget
land att resa till, och han blir säkert
inte mottagen på något håll.

Jag vet att inrikesministern känner
till detta fall, och jag hoppas han skall
behandla det på det humana sätt han
deklarerat beträffande de flyktingar som
komma från andra länder. Det ges ju
inte några motiveringar för sådana här
beslut, och denne man har inte heller
fått höra, vad anledningen är till att han
skall förpassas ur landet. Han lämnade

Onsdagen den 9 november 1949. Nr 26. 19

Interpellation ang. brobygget över Lule älv vid Bergnäset.

Ryssland under första revolutionen, och
man skulle ju kunna misstänka, att lian
skulle vara nazist, men det är han inte,
och allting tyder i stället på att utlänningsnämnden
snarare tror att han är
bolsjevik. Jag känner mannen så pass
mycket, att jag tror mig kunna gå i god
för att han inte är vare sig det ena eller
det andra. Under sådana förhållanden
förefaller mig det beslut, som han har
fått meddelande om, ganska meningslöst
och framför allt i sin inhumanitet stridande
mot de riktlinjer som inrikesministern
här har deklarerat.

Jag har velat nämna detta fall för att
peka på att det inte bara gäller den
ström av människor som kommer från
andra länder hit, utan att det även gäller
personer som varit här många år,
som lärt sig vårt språk och som redan
känna sig som svenska medborgare. Jag
hemställer till inrikesministern, att han
vid behandlingen av det fallet måtte
tillämpa den generositet och det sinne
för rättvisa, som han har deklarerat.

Herr HQLMBÄCK: Herr talman! Jag
begärde ordet i anledning av herr Nermans
yttrande. Han berörde frågan om
innebörden av begreppet politisk flykting
och gjorde gällande, att detta begrepp
borde tolkas vidsträckt.

Frågan om asylrätt för politiska flyktingar
är ett spörsmål, som många gånger
har varit på tal under de sista 150—
160 åren. Regler om denna asylrätt
kommo till istånd redan under den
franska revolutionen, och sedan tillämpades
dylika regler under 1800-talet. I
slutet av 1800-talet blev det eu inskränkning
på grund av att man icke ville ge
asylrätt åt politiska terrorister. Men alldeles
oavsett vad som bär tillämpats i
utlandet och de teoretiska resonemang,
som i denna fråga kunna föras, kan jag
försäkra herr Nerrnan, att utlänningskommisslonen
i sin praxis har tolkat
begreppet politisk flykting utomordentligt
vidsträckt och att alltså det önskemål,
som herr Nerrnan uttalade, redan
är uppfyllt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Interpellation ang. brobygget över Lule
älv vid Bergnäset.

Ordet lämnades på begäran till herr
BERGH, som yttrade: Herr talman! Jag
får härigenom anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
kungl. kommunikationsdepartementet
framställa följande interpellation.

Ehuru redan vid 1945 års riksdag
beslut fattats om byggande av eu bro
över Lule älv vid Bergnäset, har byggnadsarbetet
av kända skäl icke blivit
igångsatt. I skriftliga framställningar
från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Luleå stad, Nederluleå kommun
och chefen för Norrbottens flygbaskår
samt genom uppvaktningar i ärendet hos
såväl kommunikationsdepartementet som
berörda centrala ämbetsverk har behovet
av broförbindelsens förverkligande
vid ett flertal tillfällen framhållits. Jag
bär anledning förutsätta, att herr statsrådet
icke blott äger kännedom om nödvändigheten
av denna broförbindelses
snara tillkomst utan också hyser ett positivt
intresse för att byggandet snarast
påbörjas.

Såsom bl. a. i en gemensam underdånig
framställning den 22 november
1948 från Luleå stad och Nederluleå
kommun framhållits, ha olägenheterna
av att bro saknas vid Rergnäset undan
för undan ökats. Den för närvarande
använda färjan är över 50 år gammal.
Den är icke byggd för gång i is, den är
otillräcklig för den alltmer ökande trafiken,
och den är av sådan beskaffenhet
i övrigt, att allvarliga olyckor kunna
inträffa. En ny tidsenlig färja torde
knappast kunna uppbringas på kort tid,
och färjlägenns beskaffenhet tillåter icke
insättande av ytterligare farkoster. Sedan
1943 torde trafikfrekvensen ha ökat
med mer än 30 ''/<>, trots att eu stor del
av trafiken nödgas taga omvägen över
den uppströms älven belägna Gåddviksbron.
På grund av trafikvolymens fortgående
ökning bli svårigheterna undan
för undan allt större. Ett broföretag av

20 Nr 26. Onsdagen den 9 november 1949.

Interpellation ang. utbildningstiden för gruppchefer m. m.

denna storlek har beräknats kräva fyra
till fem år för sin fullbordan, och det
är därför tydligen mycket angeläget, att
det påbörjas inom kort.

Jag bär som sagt anledning förutsätta,
att dessa omständigheter äro av herr
statsrådet kända och behjärtade.

Vad som i nuvarande läge synes utgöra
det väsentliga hindret för arbetets
påbörjande är angelägenheten att låta
investeringarna få mindre omfattning
än anmälda önskemål. Det torde i detta
sammanhang emellertid böra framhållas,
att även frånvaron av ifrågavarande
broförbindelse ur angivna synpunkt
innebär en avsevärd nackdel. En
överslagsberäkning av de merkostnader
för enbart lastbilar och bussar, som
uppstå genom att de nödgas taga vägen
över Gäddvik, ger i detta avseende ett
intressant resultat. Omvägen över Gäddvik
medför en förlängning av körsträckan
söderifrån till Luleå av 12—30 kilometer
per tur. För byggnadsverksamheten
i Luleå måste större delen av
grusmaterialet forslas från områden söder
om älven, vilket för grusbilarnas
vidkommande ökar körlängden med cirka
6 tusen mil per månad och bensinkostnaden
med minst 125 tusen kronor
per år. Härtill komma andra ökade kostnader,
såsom för olja, slitage, löner

o. s. v., som uppskattade till 5 kronor
pr mil stiga till omkring 280 tusen kronor
per år. För bussar och lastbilar i
linjetrafik räknar man med en årlig
merkostnad av omkring 60 tusen kronor.
Enbart för dessa nu nämnda trafikmedel
har man alltså att i ökade utgifter
räkna med inemot en halv miljon
per år, varav en icke ringa del hänför
sig till bilar och drivmedel, d. v. s. importvaror
mot hårdvaluta. Redan det
anförda exemplet visar, att icke blott
angelägenheten av en investeringsbegränsning
talar mot brobyggets påbörjande.
Till dessa nackdelar komma givetvis
även de ekonomiska förluster, som
de avsevärda tidsförlusterna i och för
sig innebära, och till dessa ekonomiska
nackdelar bär man att lägga de allvarliga
farorisker för allmänheten, som de
nuvarande förhållandena utgöra.

Jag får sålunda anhålla att till statsrådet
och chefen för kungl. kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor: 1.

När kan enligt herr statsrådets mening
byggandet av bro över Lule älv vid
Bergnäset tidigast påbörjas?

2. Finnas imöjligheter att förkorta den
hittills beräknade byggnadstiden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. utbildningstiden för
gruppchefer m. m.

Herr LUNDGREN erhöll härefter på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Den 30 juni 1948 bemyndigade
Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla högst
sex utredningsmän för att i enlighet
med i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer biträda med fortsatt utredning
rörande värnpliktsutbildningen
och därmed sammanhängande spörsmål.
Enligt statsrådets direktiv tillkom
det icke utredningsmännen att behandla
frågan om utbildningstidens sammanlagda
längd, utan endast fördelningen
av utbildningen i gällande värnpliktslag,
varvid dock förutsattes att utbildningen
för vissa värnpliktiga, som
uttagas till befälsutbildning, skulle liksom
hittills vara längre än för övriga.

Utredningsmännen, vilka antagit
namnet 1948 års värnpliktskommitté,
avgåvo under arbetets gång vissa delbetänkanden,
bland annat avseende provisoriska
bestämmelser rörande beredskapsövning
och provisorisk reglering
av första tjänstgöringen för armén tilldelade
värnpliktiga av åldersklass 1948
(grupp K av åldersklasss 1949), vilka
uttagas till utbildning till värnpliktigt
underbefäl. I propositionen nr 194 till
innevarande års riksdag har Kungl.
Maj:t på grundval av värnpliktskommitténs
förslag föreslagit vissa ändringar
i värnpliktslagen, vilka ändringar
även av riksdagen godtogos. Kommitténs
framställning om provisorisk för -

Onsdagen den 9 november 1949.

Nr 26.

Interpellation ang. utbildningstiden för gruppchefer m. m.

langning med 60 dagar av första tjänstgöringen
för värnpliktigt underbefäl,
vilka uttagits till gruppchefer, upptogs
dock icke av Kungl. Maj:t, men detta
förslag kom dock på grund av motioner
under riksdagens prövning.

Förslagen till ändringar i värnpliktslagen
behandlades av sammansatt statsoch
andra lagutskott. Detta tillstyrkte
såväl den kungliga propositionen som
ock motionen om förlängning av tiden
för gruppchefsutbildningen. Mot utskottets
beslut, som fattades genom lottning,
avgavs reservation. Reservanterna
ansågo i likhet med departementschefen
att de nu gällande bestämmelserna
rörande övningstiden för ifrågavarande
värnpliktiga böra bibehållas oförändrade
i avvaktan på värnpliktskommitténs
slutliga förslag. Riksdagens båda kamrar
biföllo reservationen.

I augusti 1949 avgav värnpliktsko mmittén
slutligt betänkande, men detta
betänkande blev först tillgängligt i
tryck i oktober. Den 7 oktober 1949
tillkallade statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet ledamoten av
riksdagens andra kammare Sigurd
Lindholm samt majoren i hemvärnsstaben
Brandberg att »biträda med viss
utredning rörande värnplilctsutbildningen».
Enligt uppgift började herr
Lindholm sitt arbete inom departementet
redan den 4 oktober. Några direktiv
för utredningen finnas icke angivna i
departementets offentliga handlingar.

Den 31 oktober 1949 remitterade statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
värnpliktskommitténs betänkande
till militära och civila myndigheter
m. fl., vilka hade att före den 15 december
1949 avgiva underdånigt utlåtande i
anledning av betänkandet utom såvitt
avser frågorna om uttagning och utbildning
av värnpliktigt underbefäl (gruppchefer).
Enligt kommitténs utredning är
den nuvarande tiden för första tjänstgöring
— 9 månader — icke tillräcklig
för att erhålla ens något så när godtagbara
gruppchefer. Då det med hänsyn
till krigsorganisationens krav är av vikt,
att icke ytterligare årsklasser erhålla

ofullständigt utbildade gruppchefer, är
det av största betydelse att denna fråga
snarast löses. Det förefaller därför egendomligt
att i det infordrade remissyttrandet
denna fråga uttryckligen undantages.
Det är desto egendomligare som
detta spörsmål var en av de centrala
frågorna som värnpliktskommittén hade
att utreda.

Enligt tidningsuppgifter har statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
förklarat att han vore förhindrad att föreslå
en förlängd utbildning för de värnpliktiga,
vilka inskrivits innevarande
höst och uttagas till gruppchefsutbildning.
Anledningen härtill var, att centrala
värnpliktsbyrån hade meddelat de
värnpliktiga, att svaren på vissa prov,
som utfördes i samband med inskrivningsförrättningarna,
icke skulle komma
att läggas till grund för förlängning av
deras tjänstgöring. Man har enligt uppgift
meddelat detta för att icke någon
»maskning» eller något försök att lämna
oriktiga uppgifter skulle förekomma. Byrån
menar därför enligt statsrådets uttalande
att om dessa uppgifter skola läggas
till grund för en uttagning, skulle detta
av de värnpliktiga med fog kunna betecknas
som löftesbrott. Om dessa uppgifter
i pressen äro korrekta, skulle alltså
en underordnad myndighet genom
sitt förhandslöfte hindra statsmakterna
från att i år fatta beslut i en för försvaret
vital fråga. Det förefaller egendomligt,
om centrala värnpliktsbyrån utan
några direktiv kunnat ge sådant löfte.

På grund av vad jag sålunda anfört får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor.

1. Vilka direktiv äro utfärdade för
den utredning, som inom försvarsdepartementet
verkställes av riksdagsman
Lindholm och majoren Brandberg?

2. Vad är anledningen till att statsrådet
vid remissen av 1948 års värnpliktskommittés
betänkande begärt utlåtande
över betänkandet utom såvitt avser frågorna
om uttagning och utbildning av
värnpliktigt underbefäl (gruppchefer) ?

Nr 26.

Onsdagen den 9 november 1949.

Interpellation ang. utbildningstiden för gruppchefer m. m.

3. Är det enligt statsrådets direktiv
som centrala värnpliktsbyrån givit det
av statsrådet åberopade löftet till de
värnpliktiga som inskrivits innevarande
höst eller, om så icke skulle vara fallet,
har herr statsrådet ägt kännedom om
att inskrivningsmyndigheterna skulle giva
ett sådant löfte?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 3.28 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493806