Onsdagen den 9 februari Sid (Riksdagens protokoll 1955:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 4

4—9 februari

Debatter ni. m.

Onsdagen den 9 februari Sid.

Förordningsförslag om investeringsavgift in. m................. 7

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande .................... 115

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamliet ................ 116

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955 in. m..................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ............................ 114

— nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter .................. 114

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet...... 114

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
................................................. 117

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet 117

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 117

— nr 24, ang. stat för statens allmänna fastiglietsfond .......... 117

— nr 25, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 117

—- nr 26, ang. befrielse från viss ersättningsskyldighet till kronan 117

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning ........................................ 117

— nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 117

1 Första kammarens protokoll 19jo. Nr i

Nr 4

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. 117

— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret .............. 117

— nr 5, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall

av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.....117

—- nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom m. m............. 117

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 118

Fredagen den 4 februari 1955

Nr 4

Fredagen den 4 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 26 och
29 nästlidne januari.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, som jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bilagda läkarintyg
anhåller undertecknad om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet till och
med längst den dag, som angives i intyget.

Vimmerby den 25/1 1955

Lars V. Lindén

Härmed intygas, att riksdagsman Lars
V. Lindén till följd av recidiv av luftvägsinfektion
(broncho-pneumoni) måste
undergå läkarbehandling och är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet fr. o.
m. den 25/1 tills vidare t. o. m. den
12/2 1955.

Vimmerby den 25/1 1955

S. Neij
Sjukstuguläkare

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Stockholm, Södersjukhuset den 30 januari
1955

Alb. Ramberg

Riksdagsman Albert Ramberg i Glava
är på grund av sjukdom (cirkulationsrubbning
i höger hen), för vilken han
för närvarande undergår sjukhusvård,
tills vidare förhindrad att fullgöra sitt
riksdagsmannauppdrag, vilket härmed
på heder och samvete intygas.

Stockholm den 30 januari 1955

Karl Erik Grewin
T. f. överläkare

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Ramberg för den tid,
det i åberopade läkarintyget omförmälda
hindret varade.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ewerlöf
m. fl. väckta motionen, nr 390, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

55, angående statsgaranti för lån
till hantverks- och småindustriföretag
under budgetåret 1955/56; samt

nr 58, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 25 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1).

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955
/56 till oförutsedda utgifter;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 4

Fredagen den 4 februari 1955

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954
/55, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954
/55, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1955/56;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet till kronan;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

3, i anledning av Kungl. Maj ds pro -

position med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 4 i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till Jag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1954/55, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 7 februari 1955

Nr 4

Måndagen den 7 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
55, angående statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag under
budgetåret 1955/56.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 13, 16, 17,
19, 21 och 24—26, första lagutskottets
utlåtanden nr 1—6 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 2.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Majrts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 56, angående val
ra ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling;

dels ock Kungl. Mai:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 57, angående anslag till stödlån till
jordbrukare, m. m.; samt

nr 60, angående anslag till förvärv av
aktierna i Törefors aktiebolag, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden;
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit, m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift,
m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsöverenskommelse till avtalet den
24 december 1936 mellan Sverige och
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande direkta skatter, m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 126 § 2 mom.
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av (i kap. 1 § och 30 kap.
6 g rättegångsbalken; samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 4

Tisdagen den 8 februari 1955

rad lydelse av 65 § utsökningslagen
m. m.; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
lagen om rätt till fiske m. m.; samt
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning från

kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 8 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
56, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 16 innevarande månad företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

57, angående anslag till stödlån till
jordbrukare, m. m.; och

nr 60, angående anslag till förvärv av
aktierna i Törefors aktiebolag, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 15 och 20, bevillningsutskottets
betänkanden nr 1—5,
första lagutskottets utlåtanden nr 7—9

samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
1 och 2.

På framställning av herr talmannen beslöts
att bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

59, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 61, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; och

nr 62, angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier i
Norrland.

Förordningsförslag om investeringsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1955, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 januari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 36, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1955; samt

2) förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift).

Det förra förordningsförslaget innebar,
att investeringar inom rörelse och
jordbruk under år 1955 skulle beläggas
med eu avgift, motsvarande 12 procent
av kostnaderna för investeringarna. Bestämmelserna
hade utformats i huvud -

saklig överensstämmelse med den förordning
om investeringsavgift, som gällde
för åren 1952 och 1953. Investeringsavgiften
avsåg även investeringar i bussar
och lastbilar. Enligt det senare förordningsförslaget
skulle en särskild investeringsavgift
uttagas vid registrering
av personbilar och motorcyklar. Denna
avgift skulle utgå efter en skala, som i
princip avvägts med hänsyn till fordonens
storleksordning och ålder. Avgiften
varierade med tjänstevikten och
motsvarade för ny bil i genomsnitt ca
10 procent av anskaffningskostnaden,
medan den för bilar av 1946 eller tidigare
års modell nedgick till en femtedel.
För motorcyklar var avgiften 150, 200
eller 300 kronor, beroende på tjänstevikten,
med motsvarande reducering för
äldre årsmodeller.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 107 av
herrar öhman och Helmer Persson samt
II: 139 av herr Hagberg i Stockholm m.
fl. hade hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
36 måtte avslå förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955 och
förordning om avgift vid investering i
motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift)
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att åtgärder måtte vidtagas
för att begränsa importen av de
motorfordon, som inte infördes på utbytesbasis.

I de likalydande motionerna I: 380 av
herr Ewerlöj in. fl. och 11:469 av herr
lljalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 36 i vad avsåge införandet
av en bilaccis.

I de likalydande motionerna I: 381 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:468 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 36.

I de likalydande motionerna I: 386 av
herrar Ohlon och Svärd samt II: 474 av
herr Hagberg i Malmö m. fl. hade hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 36, i
vad densamma innefattade förslag till
förordning om investeringsavgift för år
1955.

I de likalydande motionerna I: 387 av
herr Ohlon m. fl. och II: 477 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå de i Kungl. Maj :ts proposition
nr 36 innefattade förslagen till
förordning om investeringsavgift för år
1955 samt till förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1955.

I motionen I: 351 av herr Gustaf Elofsson
hade hemställts, att riksdagen med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 36 måtte med avslag på förslaget till
förordning om avgift vid investering i
motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift)
besluta, utom annat, att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för
begränsning av importen av motorfordon
under år 1955 på så sätt, att valuta
till ett belopp av förslagsvis högst 400
miljoner kronor ställdes till förfogande
för denna import.

I de väckta motionerna hade därjämte
hemställts om ändringar i åtskilliga
hänseenden i de framlagda författningsförslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 36 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga under punkten infört förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1955;

2) antaga under denna punkt infört
förslag till förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift);

m. ni.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 73 av
herr Axel Andersson och II: 92 av herr
Carlsson i Tibro,

2) de likalydande motionerna I: 107
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 139 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 122
av herr Osvald och II: 164 av herr Johansson
i öckerö m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 123
av herr Theodor Johansson m. fl. samt
II: 167 av herrar Svensson i Vä och Persson
i Norrby,

5) de likalydande motionerna I: 124
av herr Arrhén och II: 171 av herr Nilsson
i Bästekille,

6) de likalydande motionerna I: 125
av herr Nyström m. fl. samt II: 161 av
herrar Gavelin och Jansson i Kalix,

7) de likalydande motionerna I: 126
av herr Herbert Hermansson och II: 166
av herr Carlsson i Bakeröd,

8) de likalydande motionerna I: 128
av herr Magnusson m. fl. och II: 163 av
herr Boija m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 129
av herr Magnusson m. fl. och II: 155 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 130
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 160 av herr Munktell in. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 131
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 165 av herr Staxäng m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 380
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 469 av
herr Hjalmarson in. fl.;

13) de likalydande motionerna I: 381
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 468 av
herr Hjalmarson in. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 382
av herr Wehtje m. fl. och II: 475 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 383
av herr Svärd och II: 476 av herr Nygren,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om mvesteringsavgift m. m.

16) de likalydande motionerna I: 384
av herr Svärd och II: 471 av herr von
Seth m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 385
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 478
av herr Kollberg m. fl.,

18) de likalydande motionerna I: 386
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 474
av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 387
av herr Ohlon m. fl. och II: 477 av herr
Ohlin m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 388
av herr Karl Persson in. fl. och II: 481
av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 389
av herr Georg Carlsson m. fl. och II: 482
av herr Persson i Norrby m. fl.,

22) motionen I: 127 av herrar Näsgård
och Lodenius,

23) motionen I: 351 av herr Gustaf
Elofsson,

24) motionen II: 162 av herrar Asp
och Persson i Appuna,

25) motionen II: 467 av herr Lundberg,

26) motionen II: 470 av herrar Nygren
och Carlsson i Stockholm,

27) motionen II: 472 av herrar Munktell
och Nygren,

28) motionen II: 473 av herrar Edström
och Nygren,

29) motionen II: 479 av herrar Carlsson
i Stockholm och Schmidt,

30) motionen II: 480 av herr Strandh
m. fl. ävensom

31) motionen II: 483 av herr Andersson
i Dunker,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

De av utskottet tillstyrkta förordningsförslagen
voro i nedan angivna delar så
lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslaget till förordning om investeringsavgift för år 1955.

1 § första stycket.

Fysisk eller juridisk person, som under det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1956 verkställt investering av
nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet
eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att erlägga sådan
skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med vad i denna förordning
sägs till staten erlägga investeringsavgift.

2 § första stycket.

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som
föranleder uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till den
del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
iiro att hänföra till normalt underhåll.

3 § första stycket.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande fasta
maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatls särskilt maskinvärde:

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att —- när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll.

4 § första stycket.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och för
rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana till
byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde: grundförbättring

å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att — när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda
döda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava
en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. in.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom kostnad
i den löpande driften.

7 § andra stgcket.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

8 §.

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 15 000 kronor.

Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tolv procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag må
åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad eller
avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, utgöra
skattepliktig intäkt.

Övergångsbestämmelserna.

8 §.

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 20 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.
(Utskottets förslag:)

(Kungl. Maj:ts förslag:)

2. Till avgiftspliktig investering hänföres
icke förvärv av byggnad, därest
kontrakt om köpet undertecknats senast
den 15 januari 1955 och ej heller sådan
investering i fastighet, för vilkens utförande
byggnadstillstånd meddelats senast
nämnda dag. Vidare skall icke som
avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,
därest leverans skett eller
skriftligt avtal om leverans träffats före
den 1 januari 1955.

2. Till avgiftspliktig investering hänföres
icke förvärv av byggnad, därest
kontrakt om köpet undertecknats senast
den 15 januari 1955 och ej heller sådan
investering i fastighet, för vilkens utförande
byggnadstillstånd meddelats senast
nämnda dag, därvid med byggnadstillstånd
i förevarande sammanhang avses
annat tillstånd än sådant som lämnats
för fortlöpande reparations- och
underhållsarbeten. Vidare skall icke som
avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,
därest leverans skett eller
skriftligt avtal om leverans träffats senast
den 15 januari 1955.

Förslaget till förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift).

1 § första stycket.

För förvärv av personbil, av sådan med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram eller av
motorcykel skall under tid, som angives i 2 §, till staten erläggas särskild investeringsavgift
i enlighet med vad nedan sägs.

2 § första stycket.

Särskild investeringsavgift skall utgå,

a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister inkommit
till länsstyrelsen efter den 15
januari 1955 men före utgången av samma
år; och

b) då anmälan till bilregister om övergång
till ny ägare av i registret upptaget
fordon i annat fall än i 17 § 3 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen sägs
inkommit till länsstyrelsen inom tid som
nyss angivits,

allt under förutsättning att ansökan
eller anmälan föranleder avsedd registrerings-
eller anteckningsåtgärd.

6 §.

I fråga om besvär över beslut jämlikt
denna förordning skall gälla vad i motsvarande
hänseenden iir stadgat i 76 §
vägtrafikförordningen.

Särskild investeringsavgift skall utgå,

a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister inkommit
till länsstyrelsen efter den 31
januari 1955 men före utgången av samma
år; och

b) då anmälan till bilregister om övergång
till ny ägare av i registret upptaget
fordon i annat fall än i 17 § 3 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen
sägs från den nya ägaren inkommit till
länsstyrelsen inom tid som nyss angivits.

6 §.

I fråga om besvär över beslut rörande
avgift jämlikt denna förordning skall
i tillämpliga delar gälla vad om automobilskatt
är i motsvarande hänseenden
stadgat.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka på
anförda skäl vid punkterna A 1 och A 2
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
vissa i reservationen närmare angivna
motioner,

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955; samt

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift);

II) av herr Gustaf Elofsson, som på
åberopade grunder vid punkten A 2
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till den av honom väckta motionen
1:351 i förevarande del, avslå det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om avgift vid investering i motorfordon
år 1955 (särskild investeringsavgift)
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder för begränsning
under år 1955 av importen av sådana
motorfordon, som avsåges i nämnda förslag,
på så sätt, att valuta intill ett belopp
av högst 400 miljoner kronor ställdes
till förfogande för sådan import;

III) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka, därest
riksdagen ej skulle bifalla de av
dem framställda yrkandena om avslag
å Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 36, beträffande punkterna A 1
och A 2 av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 36, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, antaga i reservationen
införda förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1955;

2) förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift).

Det förra förordningsförslaget innebar
bland annat, att investeringar inom

m. m.

förvärvskällan jordbruksfastighet skulle
fritagas från avgiftsplikt och att i följd
därav 2 § i det av utskottet tillstyrkta
förordningsförslaget ävensom det i 1 §
första stycket i samma förslag förekommande
ordet »jordbruksfastighet» skulle
utgå. Till 5 §, som i utskottets förslag
omfattade fyra särskilda stycken, skulle
enligt reservanternas förslag fogas ytterligare
sex stycken av följande lydelse: Investering

som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig investering.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas
investeringar i motorfordon, som
äro registrerade eller registreras för yrkesmässig
trafik enligt förordningen den
25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (nr 910).

Likaså skola investeringar i enskild
järnvägsdrift fritagas från avgiftsplikt.

Ej heller skall investeringsavgift utgå
vid investeringar i fartyg.

Investeringar, som uteslutande tillkommit
i syfte att tillvarataga klenvirke,
skola likaledes vara befriade från
avgiftsplikt.

Riksskattenämnden äger att efter
framställning från skattskyldig, när synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse
från skyldighet att erlägga investeringsavgift
enligt denna förordning.

Reservanternas förslag var i övrigt i
nedannämnda delar av följande avfattning: 7

§ andra stycket.

Har vid---(lika med utskottet)

-----allenast mellanskillnaden. Likaså
skall vid beräkning av investeringskostnad
för ersättningsanskaffning avdrag
göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller,
om detta ej kan visas, för det belopp
som erhålles vid försäljningen av tillgången.

S §.

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 30 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbe -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

belagd investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör -— — —
(lika med utskottet) —--skatteplik tig

intäkt.

Företagare, som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att han
vid beräkning av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
må tillgodogöra sig det resterande avdraget
intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

Övergångsbestämmelserna.

2. Till avgiftspliktig---- — (lika med

utskottet)---— januari 1955.

Ej heller skall som avgiftspliktig investering
anses förvärv av inventarier
för fastighet, för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast nämnda
dag.

Reservanternas förslag till förordning
om avgift vid investering i motorfordon
år 1955 (särskild investeringsavgift) innebar,
att köp eller byte av begagnade
bilar eller motorcyklar skulle fritagas
från avgiftsplikt samt att avgift ej skulle
utgå i de fall ägaren i samband med
ansökan om fordonets registrering styrkte
att bindande avtal om förvärv av fordonet
slutits senast den 31 januari 1955.
Bestämmelser härom hade av reservanterna
införts i 1 § första stycket respektive
3 § första stycket.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade:

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 5 hcmställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt de av utskottet i
punkten A framställda 1''örordningsförslagen
föredragas vart för sig paragrafvis,
och, där så erfordras, moment- eller

styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingresser och rubriker sist;

att vid föredragningen av paragraferna
i förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955 först behandlas
3 § och därefter de övriga paragraferna
i nummerföljd;

att vid föredragningen av paragraferna
i förslaget till förordning om särskild
investeringsavgift först behandlas
6 § och därefter de övriga paragraferna
i nummerföljd;

att sedan båda förordningsförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan
i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva upplösas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A 1

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till
förordning om investeringsavgift för år
1955

3 §

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Den proposition, som
kammaren nu går att ta ställning till, har
kommit över oss något överraskande. Då
den på sina håll betecknats såsom herr
Skölds »söndagssmäll» är det ett uttryck
härför. Man vågar nog också karakterisera
propositionen såsom ett led i regeringens
»chockbehandling» av företagsamheten
i detta land.

Propositionen sönderfaller i två delar.
Den upptar förslag om dels en allmän
investeringsavgift, avseende förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet
och rörelse, och dels en särskild investeringsavgift,
avseende personbilar, vissa
lastbilar och motorcyklar. Propositionen
ligger sålunda i linje med de båda propositionerna
om bilaccis och investe -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

ringsavgift, varmed den alltjämt bestående
röd-gröna koalitionen omedelbart efter
sin tillblivelse hösten 1951 i den då
rådande extrema högkonjunkturen inledde
sin blixtoffensiv för att, åtminstone
såsom den själv utgick ifrån, dämma
upp den utomordentligt starka rutschen
utför för vårt penningvärde.

Det har synts mig vara av intresse att
erinra härom särskilt ur två synpunkter.
Den ena sammanhänger med vad vi så
ofta hört sägas, nämligen att vi befinner
oss i ett läge av samhällsekonomisk
balans, i varje fall sedan våren 1952, en
samhällsekonomisk balans som näppeligen
kunnat inträda på grund av bilaccisen
och investeringsavgiften. Dessa pålagor
eller punktskatter hade ju då icke
hunnit medföra några verkningar, åtminstone
inte några nämnvärda verkningar
så få månader efter deras införande.

Den andra synpunkten sammanhänger
därmed att, om de ifrågavarande pålagorna
verkligen resulterade i det uppskov
med eller det undanskjutande av investeringar
av skilda slag, som med dem
avsågs, de därigenom ackumulerade investeringsbehoven
därefter måst komma
till uttryck. En jämförelse av investeringarnas
omfattning det första avgiftsfria
året, alltså 1954, å ena sidan, samt
åren 1952 och 1953, å den andra, kan
alltså icke bli rättvisande utan beaktande
härav. Detta betyder att regeringen genom
egna åtgärder, genom sina egna metoder
för inflationens bekämpande åstadkommit
eller i varje fall medverkat till
den snedvridning av utvecklingen eller
den förskjutning i läget, som nu åberopas
till stöd för nya regleringar och ingripanden.

Vad som i dag är avsett att här genomdrivas
har varken herr Sköld eller
regeringen i gemen tidigare tänkt sig
möjligheten av. Detta bestyrkes exempelvis
av ett uttalande i förstakammardebatten
i ämnet hösten 1951, där det i ett uttalande
av herr Sköld hette: »Avsikten
är att man skall kunna säga till företagaren:
Om du anser att dina investeringar
äro så viktiga, att du behöver göra
dem de närmaste två åren, då får du

m. m.

ta på dig en tioprocentig fördyring av
dem, men vill du vänta två år, skall du
inte få den skatten.» Den deklarationen
var alltså icke mycket värd.

Det skulle vara av intresse att erfara,
om vår nådiga regering verkligen menar,
att man genom att förfara på sätt
här uppvisas befordrar näringslivets
möjligheter till planering och till anpassning
vid fullföljandet av sin verksamhet
och sina uppgifter!

Att man måste känna sig något tveksam
inför åtskilliga av herr Skölds uttalanden
i olika sammanhang kräver måhända
någon ytterligare belysning. Vid
bilaccisens genomförande hösten 1951
anförde herr Sköld här i kammaren
bl. a., att han icke kunde gå med på att
anskaffandet av motorfordon är något
som man inte får hålla tillbaka eller som
man skall vara mycket försiktig med att
hålla tillbaka, samt tilläde: »I själva verket
har ju ansvällningen av motorfordon
---varit oerhört kraftig under

senare år. Vi ha fått en ansvällning av
motorfordonstrafiken som är väsentligt
större än vad vi på så kort sikt ha möjlighet
att på ett hyggligt sätt införliva
med vårt samhällsliv.»

Detta var den 24 oktober 1951, då den
åsyftade ansvällningen av motorfordonstrafiken
knappast börjat sätta in, bortsett
från det sista året. Yttrandet var väl
blott en reflex av herr Skölds allmänna
inställning till bilismen.

Den 27 oktober 1954, då vi hade att registrera
en alldeles exceptionell utveckling
på bilismens område, fick vi lyssna
till följande uttalande av herr Sköld: »Vi
skall inte i onödan reglera människors
konsumtionsvanor. Vill det svenska folket
använda sin ökade levnadsstandard
till att resa mer och till att åka bil mer,
får vi låta det ske, ty det önskemålet är
naturligtvis lika legitimt som människors
lust att köpa kläder eller att skaffa sig
bostad. Människorna själva får avgöra
vilket de betraktar som det viktigaste.
Därför menar jag att vi skall ta den
ståndpunkten nu att frågan om bilköpen
skall behandlas på precis samma sätt
som alla andra ting.»

Vid samma tillfälle, som detta yttran -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

de fälldes, fann även inrikesministern
angeläget att för undvikande av varje
missförstånd, såsom det liette, deklarera,
att han för sin del icke önskade bilaccisen
tillbaka. Inrikesministern förmenade
också, att den mycket väsentliga
ökningen av antalet importerade bilar
under år 1954 i någon mån sammanhängde
med bilaccisens avskaffande
samt att detta utvisade att regeringen
bedömde situationen rätt, när den på
hösten 1951 införde bilaccisen mot oppositionens
mening. I sistnämnda hänseende
vill jag endast hänvisa till vad
jag förut anfört angående bilaccisens
och investeringsavgiftens betydelse för
den ekonomiska utvecklingen under de
första månaderna av 1952 samt den
snedvridning av investeringarna som
följt dessa pålagor i spåren.

Med det sagda har jag velat antyda att
bakgrunden till att vi i dag får vara
med om att förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse
samt allt vad bilar, bussar och motorcyklar
heter ånyo skall underkastas en
i många fall betungande investeringsavgift
präglas av många motivförskjutningar
och åsiktsändringar. Vad som därvid
för bilismens vidkommande kan inregistreras
såsom en liten ljusglimt är
att avkastningen av den särskilda investeringsavgiften
skall få användas till
bestridande av vägväscndets kostnader;
en ordning som vi på högerhåll energiskt
påyrkat såväl vid bilaccisens införande
som i olika sammanhang under
dess fortvaro, yrkanden som städse avvisats
av regering ocli riksdagsmajoritet
närmast såsom ologiska och orimliga.

Till det anförda må det tillåtas mig att
foga några reflexioner av mera principiell
art.

Såsom utskottet inledningsvis anfört,
har departementschefen uttalat, att propositionens
förslag borde sos i anslutning
till de riktlinjer för den ekonomiska
politiken, som mot bakgrunden
av utvecklingen under det gångna året
och utsikterna för det nu löpande upptagits
i finansplanen. Dessa riktlinjer
liar emellertid varit föremål för en inträngande
belysning sfi sent som vid

årets remissdebatt, och ett upprepande
därav här kan knappast vara på sin
plats.

Jag vill emellertid till en början ifrågasätta,
huruvida utvecklingen i fråga om
investeringarna under år 1954 och den
väntade utvecklingen under innevarande
år är att betrakta såsom någon primärt
drivande inflationsfara. Orsakssammanhangen
kan väl ändock inte sägas
vara helt klarlagda. De påståenden,
som av departementschefen göres, innebär
endast ett konstaterande av att investeringsbenägenheten
tilltagit under
1954 och att man har att räkna med
investeringar i stigande takt även under
år 1955. Det är dock sannolikt, att de
ökade investeringarna mera är en följd
av konjunkturomslaget än en orsak till
detsamma. Söker man då motverka investeringsbenägenheten
genom restriktiva
åtgärder, riskerar man att angripa
symptomen, icke orsakerna.

Investeringsökningen under år 1954
framstår dock knappast såsom svårförklarlig.
Situationen i investeringshänseende
var väl, för det första, tämligen
likartad i större delen av den fria världen.
För det andra framstod för den
svenska industrien såsom ofrånkomligt
att den måste rationalisera för att kunna
hävda sig i konkurrensen på såväl
Inlands- som exportmarknaden och för
att om möjligt öka konkurrenskraften
på tidigare inarbetade marknader och
tränga in på nya. För det tredje måste
den växande investeringsbenägenheten
ha varit avsedd på håll, som haft att
svara för den ekonomiska politiken, då
denna faktiskt letts på sådant sätt, att
en anhopning eller ackumulering av investeringsönskemål
framträtt under 1954.
.Tåg har ju tidigare varit något inne på
bilaccisen och investeringsavgiften av
årgång 1951, varmed enligt regeringens
planläggning avsågs att man skulle uppskjuta
investeringarna åren 1952 och
1953 till eu senare tidpunkt, då dessa
pålagor eller punktskatter avskaffats.

Jag vill sedan ställa den frågan; Är
verkligen i dagens läge en begränsning
av just de enskilda investeringarna den
väsentligaste åtgärden mot en överkon -

] 6

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

junktur? Det synes mig farligt att jämställa
begreppet investering med enskild
investering. Man får inte glömma de numera
synnerligen omfattande offentliga
investeringarna, statens och kommunernas.
Och eftersträvar man restriktiva åtgärder
inom investeringssektorn, måste
dessa riktas mot den totala sektorn. Detta
sker icke genom en investeringsavgift,
begränsad till de enskilda investeringarna,
lika litet som genom någon form
av beskattning. Det är därför felaktigt
att betrakta investeringsavgiften såsom
en generell eller generellt verkande åtgärd.
Genom den utformning, investeringsavgiften
erhållit i förevarande fall,
får den därtill ofördelaktiga biverkningar
bland annat genom den förskjutning
i konkurrensen, som uppstår mellan
samhällsägda och enskilda företag.

Vid sidan av de offentliga investeringarna
är det — och det skall vi inte
glömma bort — den betydande ökningen
av konsumtionen, som verkar ansträngande
på våra resurser.

Alltjämt är också den frågan aktuell:
Kan investeringsavgiften ersätta en rörlig
ränta? Påståendet att investeringsavgiften
träffar investeringssektorn på
samma sätt som en räntehöjning är
knappast hållbart. Räntehöjningen kan
sättas in på ett tidigt stadium och då
snabbt och smidigt få en förebyggande
effekt. Erfarenheten visar dessutom, att
räntehöjningen får en generellt kostnadssänkande
effekt genom sin psykologiska
verkan. En avgörande synpunkt
är vidare, att räntans höjd icke blott är
en faktor i räntabilitetskalkylen, d. v. s.
en omkostnad; den påverkar även tillgångssidan
så till vida, att tillgången
på ett visst slag av varor i det nya ränteläget
kan komma att visa sig tillräcklig
utan att nyinvesteringar erfordras.
Räntans karaktär av ett pris, ej av en
skatt gör, att den blir effektiv även
med små variationer. Den framtvingar
en omprövning av räntabilitetskalkylen
för den långa raden av investeringar.
En skatt eller avgift verkar däremot antingen
på det sättet, att den medför ett
uppskjutande av önskvärda investeringar
eller att den räknas som en omkost -

nad för produktionen, för vilken man
sedan söker kompensation.

Jag vill även ställa den frågan: År
investeringsavgiften i högre grad kostnadsstegrande
än en räntehöjning?

Investeringsavgiften kan förutsättas
komma att höja kostnaderna ganska väsentligt,
då den netto rör sig om 6 procent
på det investerade beloppet, vilket
skall läggas ovanpå vanliga kapitalkostnader.
Följden blir en sänkning av konkurrensförmågan
och ett fördyrande av
varuframställningen. Om den får till följd
att rationaliseringsinvesteringar uppskjutes,
minskas avkastningen per arbetstimme,
varigenom tillgången på varor
begränsas. Vilken effekt investeringsavgiften
således än får, framstår den
såsom högst betänklig.

Det är uppenbart att bevarandet avett
stabilt penningvärde framstår såsom
en trängande angelägenhet för oss alla.
Men detta utesluter på intet sätt den meningen,
att en investeringsavgift icke
kan vara ett tjänligt medel till förhindrande
av en penningvärdeförsämring.
Det nuvarande läget har icke heller någon
klart inflationistisk karaktär. Alt
detsamma motiverar efterfrågebegränsande
åtgärder torde vara i överensstämmelse
med en allmänt omfattad mening.
Ingenting talar dock för att den överexpansion,
som anses hota, icke kan bemästras
genom en restriktiv penningpolitik
med, förlåt det slitna uttrycket, en
rörlig ränta. Den skulle verka investeringsbegränsande,
den skulle verka sparstimulerande
och därigenom kor.sumtionsbegränsande,
den skulle verka smidigare
än en investeringsavgift, och den
skulle medföra långt mindre skadeverkningar
än dem, som måste befaras komma
att uppstå vid ett accepterande av
den föreliggande propositionen.

Jag hemställer därför, herr talman, i
anslutning till det anförda, om bifall till
den med I betecknade reservationen i
dess första del.

Då jag även biträtt den till utskottsbetänkande!
fogade, med III betecknade
reservationen, vill jag med några ord
ingå även på den.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Reservationens punkt 1. gäller förvärvskällan
jordbruksfastighet.

Alla är vi väl medvetna därom att det
svenska jordbruket befinner sig i ett
mycket känsligt läge. Jordbruksprisutredningen
har i sitt för kort tid sedan
avgivna betänkande fastslagit, att basen
för detta jordbruk är för stor. Utredningens
förslag omfattar, kan man säga,
icke heller andra jordbruksfastigheter
än sådana med en åkerareal av 10 till
20 hektar och däröver. Knappast på något
annat område framträder nödvändigheten
av rationalisering och anpassning
med sådan styrka som just på jordbrukets.
För jordbrukets och även för
den svenska landsbygdens framtid är
möjligheterna och sättet för denna rationalisering
och anpassning av avgörande
betydelse. Det är också klart, att denna
rationalisering och anpassning i allt
väsentligt är beroende av jordbrukarna
själva, deras egna överväganden och insatser.
Att jordbruket, särskilt det mindre
och medelstora, nu skulle arbeta under
särskilt gynnsamma förhållanden
kan icke hävdas av någon, som äger
verklig kännedom om jordbrukets betingelser
i nuvarande läge. Det bör framstå
såsom uppenbart, att den föreslagna
investeringsavgiften icke är ägnad att
befordra utvecklingen på jordbrukets
område i något hänseende.

Jag hänvisar härutöver till de likalydande
motionerna 1:382 och 11:475. Dessa
motioner utgör med mitt sätt att se
ett uttryck för högerns uppfattning i
ämnet. Det är sålunda icke fråga om något
»rent taktiskt knep», såsom en av
våra största tidningar på folkpartihåll
roat sig med att påstå. Det förhåller sig
icke heller så, som man i bondeförbundets
press, till förvillande av opinionen
utanför riksdagen, varit angelägen att
framhålla, nämligen att det skulle ha varit
högerns representanter i bevillningsutskottet,
som vid motionernas behandling
diir haltat än på den högra foten
och än på den vänstra. Att bondeförbundets
representanter i utskottet ena dagen
yrkat bifall till och voterat till förmån
för högermotionerna och andra dagen
tagit initiativ till upphävande av

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 4

beslutet därom samt med ett undantag
röstat mot bifall till samma motioner,
saknar jag för min del anledning att närmare
diskutera. Jag utgår emellertid
ifrån att det antydda försöket till kamouflerande
av bondeförbundsrepresentanternas
skiftande ståndpunktstaganden
inom utskottet icke inspirerats av dem
själva. Det skulle i så fall icke vara rent
spel!

Frågan om klenvirkets tillvaratagande
och utnyttjande i produktionen har under
senaste tid tillvunnit sig en starkt
ökad aktualitet. Att densamma är av
stor skogsekonomisk betydelse torde
ligga i sakens natur. Praktiska försök
pågår också för närvarande för att nå
en teknisk och organisatorisk lösning av
därmed sammanhängande problem. Härvid
har också på olika sätt stöd erhållits
från det allmännas sida. Det måste
vara på sin plats att avgiftsplikt för denna
verksamhet icke ifrågakommer.

Beträffande det avgiftsfria beloppets
storlek har olika meningar framförts.
Utskottsmajoriteten har stannat för en
höjning därav med en tredjedel i förhållande
till vad i propositionen föreslagits,
alltså till 20 000 kronor. En ytterligare
höjning av beloppet till exempelvis
30 000 eller i varje fall 25 000 kronor
finner jag för min del motiverad.

Investeringsavgiften skall principiellt
sett vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Avdragsrätten är emellertid så
utformad, att den stannar, så att säga,
på papperet, därest icke den skattskyldige
för det år, avgiften erlagts, har en
vinst, som täcker avgiftens belopp. Denna
ordning måste framstå såsom synnerligen
obillig och stötande. En kompletterande
bestämmelse måste sålunda vara
påkallad av det innehåll, att en företagare,
som erlagt investeringsavgift men
vars rörelse under året visat förlust eller
så ringa överskott, att han vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen ej kunnat
utnyttja avdragsrätten, skall ha rätt att
exempelvis under de närmaste tre åren
därefter tillgodogöra sig det resterande
avdraget.

Propositionen och därmed utskottsbetänkandet
upptar förslag om att den sär -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skilda investeringsavgiften skall utgå
även vid köp och byte av begagnade bilar
och motorfordon i övrigt. En sådan
avgiftsbeläggning kan väl ändå icke motiveras
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Den måste få en utomordentligt blygsam
om ens någon inverkan på köpkraftstillgången
i landet. Och grunden
för avgiftens storlek — fordonets tjänstevikt
respektive årsmodell — måste föranleda
de starkaste betänkligheter. Inom
ett sådant system för bestämmande av
avgiftens storlek finnes intet utrymme
för sådana principer som jämlikhet och
rättvisa i beskattningen. Vid en redan
starkt överbalanserad automobilskattebudget
bör man ålägga sig åtminstone
någon gnista av måttfullhet.

Övriga punkter i reservation III samt
de av mig nu berörda kommer, efter vad
jag förstått, att närmare motiveras av
vederbörande motionärer och andra talare.
Jag skall därför, herr talman, begränsa
mig till det nu anförda. Senare
under överläggningen skall jag återkomma
med de yrkanden, som jag beträffande
den särskilda investeringsavgiften
och innehållet i reservation III kan finna
påkallade.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Enligt riksdagsordningen
åligger det bevillningsutskottet att sedan
statsverkets behov blivit utredda och bestämda
föreslå sättet för att genom bevillning
åvägabringa jämvikt i statsregleringen.
Utskottet må därjämte föreslå
vad det finner »billigt och nyttigt».

Här är det ju inte fråga om jämvikten
i statsregleringen. Såväl finansministern
som andra statsråd har varit angelägna
om att framhålla att syftet med föreliggande
förslag till investeringsavgifter icke
är att öka statsinkomsterna. Utskottets
betänkande skulle alltså avse något
»billigt och nyttigt», men det finns väl
ingen i denna kammare som tror att bevillningsutskottet
på eget initiativ skulle
ha kommit med detta förslag. Ännu när
vi samlades här den 10 januari var det
väl ingen som anade, att vi befann oss
i ett sådant katastrofläge att en kraftåt -

m. m.

gärd av detta slag skulle erfordras. Först
den 16 januari fick de som lyssnade på
radio klart för sig i vilken överhängande
fara vår svenska krona befann sig. De
övriga levde i lycklig okunnighet härom
ända till dess att de läste morgontidningarna
den 17 januari. Finansministern
däremot tycks ha upptäckt detta förhållande
någon gång mellan jul och nyår,
men han föredrog att hålla det hemligt.
Kanske trodde han att fyra behjärtade
män, som före den 19 december hade
räddat kronan och var i färd med att
sänka skatten, återigen på något mystiskt
sätt skulle utöva sin räddningstjänst.
Den uteblev tydligen, varför vi
nu fått den proposition nr 36, varom utskottets
betänkande handlar.

Är nu den föreslagna åtgärden »billig
och nyttig»? Från folkpartiet svarar vi
bestämt nej på denna fråga. Investeringsavgiften
är varken billig eller nyttig. Finansministern
har i detta avseende ingen
sakkunnig vetenskapsman, ingen inom
näringslivet, ingen organisation, inte ens
den kommitté, som ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om beskattningens
inverkan på konjunkturutvecklingen,
bakom sig som stöd för sin åsikt att investeringsavgift
är vare sig nödvändig
eller nyttig. Företagsbeskattningskommittén
säger i sitt betänkande följande:
»Erfarenheten utvisar, att det är nästan
ogörligt att med tillräcklig säkerhet avgöra
när läget är sådant att tillfälliga åtgärder
bör tillgripas. Detta sammanhänger
inte bara med svårigheten att bedöma
den framtida konjunkturutvecklingen
utan även med hänsyn till den tidsutdräkt
som föranledes av att frågor av
hithörande slag måste underställas riksdagens
prövning.» Vidare anfördes:
»Kommittén vill även peka på de ojämna
och ingalunda i alla hänseenden önskvärda
verkningar som följer av med nödvändighet
generellt utformade tillfälliga
bestämmelser.»

Detta betänkande är undertecknat av
bland andra herr Sjödahl, samme herr
Sjödahl som om någon liten stund kommer
att yrka bifall till utskottets förslag.
Jag tror att han innerst inne gör det med
stor olust. Om olust vittnar också den

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

mängd motioner, som avgivits i riksdagen,
och de skrivelser, som utskottet
mottagit.

Reaktionen måste ju vara denna: hur
mycket kan vi lita på regeringens ord?
Regeringen genomdrev investeringsavgift
och bilaccis för åren 1952 och 1953.
Meningen var, såsom herr Velander anförde,
att begränsa inköpen dessa år, och
allmänheten uppmanades att vänta till
det avgiftsfria året — precis som man
nu gör. En ökning av investeringarna
1954 var ju då fullt naturlig och borde
väl vara väntad. De ackumulerade behovens
tillfredsställande måste ju ta sig
detta uttryck, och denna väntade utveckling
använder nu finansministern såsom
motivering för investeringsavgift 1955.
Resultatet kan ju inte bli annat än en
ny anhopning av investeringarna 1956
och ny investeringsavgift 1957 o. s. v.

Upprepade gånger i höstas, då det
spreds rykten om en ny bilaccis, dementerades
detta från regeringens sida. Det
var bilhandlarna som spred dessa rykten
i försäljningssyfte, påstods det. Nu har
vi den i alla fall, i viss mån hårdare än
den förra. Det förefaller, som om ryktena
hade sitt ursprung inte från bilhandeln
utan snarare från kanslihuset.

I remissdebatten menade finansministern,
att den ekonomiska politiken måste
vara ryckig — ja, finansministern använde
givetvis inte detta ord, utan han
sade att det måste vara en kryssning
mellan inflationens skär å ena sidan och
arbetslöshetens skär å den andra. Det är
klart, sade finansministern, att det är
bäst att hålla sig mitt i farleden, men
det kan man inte vid kryssning. Men,
herr finansminister, det råder väl full
medvind i vårt ekonomiska liv! Produktionen
ökar, exporten har inga större
svårigheter och reallönen stiger. Den,
som kryssar i medvind, är en dålig seglare.
Inte vill väl finansministern påstå,
att konjunkturens kastvindar under det
gångna året varit så häftiga, att de ursäktar
en vinglig seglats?

Finns det då intet annat medel i den
föreliggande situationen? Jo visst! Det
parti, jag tillhör, har upprepade gånger
framhållit, att det ligger en fara i att

regeringen inte vill begagna sig av penningspolitiska
och kreditpolitiska medel.
Regeringspartierna sitter upp till armhålorna
insnärjda i en snårskog av osaklig
och djupt olycklig propaganda mot
räntevapnet. Motståndet har blivit en
prestigesak. Ett typiskt exempel är vad
jag läste i går i eu regeringen närstående
tidning, där det står följande: »Det mycket
omtjatade alternativet räntehöjning
är ett skolexempel på obotfiirdigas förhinder.
Personer som i övrigt har anseende
för intelligens och kunskap står
upp och påstår att investeringsavgiften
är skadlig därför att den bromsar rationaliseringen
och fördyrar produktionen
— varefter samma personer utbrister i
lyriska hyllningar till tanken på räntehöjning,
som om inte även en sådan
skulle bromsa rationaliseringsinvesteringarna
och fördyra produktionen.»

Adressen är lika tydlig, som om namnet
varit utsatt. Men jag undrar vad landets
kooperatörer egentligen anser på
denna punkt.

När det i höstas gjordes någonting
som kunde se ut som ett försök att använda
detta vapen, väckte det förvåning,
för att inte säga bestörtning, på
framstående socialdemokratiskt håll.
Jag vill bara hänvisa till höstens remissdebatt
i andra kammaren.

Försöket med en räntehöjning, som
inte blev någon räntehöjning, blev ju
så pass lyckat, att finansministern möjligen
ryggade tillbaka för ett fullföljande
av försöket. Ett fortsatt lyckosamt
resultat skulle ju till full evidens ha bevisat,
att oppositionen hade haft rätt. Vi
är inte ensamma om vår åsikt beträffande
räntevapnets effektivitet. Den delas
i stort sett av praktiskt taget alla
regeringar i Västeuropa. Den delas också
— för att nämna några namn — av
exempelvis doktor Jacobsson i Basel, Anders
örne och Albin Johansson.

Enligt referat i pressen från en diskussion,
i vilken finansministern deltagit,
skulle finansministern föredra investeringsavgiften
framför räntevapnet därför
att den förstnämnda skulle kunna
dirigeras just mot den punkt, varifrån
inflationsrisken emanerar. Men hur föl -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
jer finansministern den principen? Vilka
inflationsrisker hotar från jordbruket?
Herr Velander har varit inne på
den frågan. Det är ju ingen expanderande
näring. Och efter fjolårets skörd
kan väl jordbruket knappast hänföras
till de självfinansierande näringarna. Eller
vad motiverar dirigeringen mot fisket
eller den mindre sjöfarten? Har finansministern
möjligen observerat den
utredning, som just i dessa dagar framlagt
sitt betänkande om den mindre sjöfartens
trångmål? Vilken anledning finns
det att pålägga begagnade bilar investeringsavgift?
Det kan väl inte kallas expansion,
om en gammal bil byter ägare?

Jag skulle, herr talman, kunna fortsätta
med en lång lista på objekt, där
finansministern bort haft anledning att
tillämpa sin princip. Vilken anledning
—- frånsett den rent fiskaliska — finns
det att fördyra sådana investeringar,
som antingen ålägges den skattskyldige
av offentlig myndighet eller på grund
av kontraktsåtagande inte kan uppskjutas?
Jag vill bara peka på ett konkret
exempel, nämligen den av Sveriges lantbruksförbund
och Kooperativa förbundet
planerade salpeterfabriken i Köping,
vilken måste vara iordningställd så snart
Kvarntorpsverken kan börja leverera
ammoniak. Vilket rimligt skäl finns det
att fördyra den anläggningen?

När det gäller den särskilda investeringsavgiften
för bilar, skulle jag också
vilja säga ett par ord.

Utredningsmannen för beskattning av
motorfordon framhöll mycket kraftigt i
sitt betänkande, att varje extra pålaga
på vissa trafikmedel innebär en snedvridning
av utvecklingen. Den principen
torde vara oantastlig. Men genom
investeringsavgiften på motorfordon
och enskilda järnvägar beredes SJ en
särställning, som icke kan försvaras ur
denna principiella synpunkt.

Herr Velander påpekade, att regeringens
handlande många gånger gick i cirkel.
Jag skulle också vilja ge ett exempel
härpå. För att hålla varupriserna
nere frilistades en mängd varor under
förra året. Denna frilistning belastar åtminstone
i viss mån valutafonden. Fon -

m. m.

dens minskning anföres nu som ett motiv
för införande av investeringsavgiften.
Men denna avgift verkar kostnadsfördyrande
och höjer varupriserna, och så
är man tillbaka där man började.

Herr talman! Svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utövas av riksdagen
allena, står det i grundlagen. Jag skulle
tro att om folkmeningen ute i landet i
dag kunde omedelbart avspegla sig i riksdagsrepresentationen,
skulle vi kanske
om några timmar ha regeringskris. I
varje fall skulle väl finansministern
överväga att avgå. Men så går det ju
inte! Finansministern kan vara lugn. Här
finns säkerligen tillräckliga många ledamöter
i denna kammare och i andra kammaren,
som kommer att rösta för bevillningsutskottets
betänkande. Det må vara
deras ensak. Det parti, jag här företräder,
vill i varje fall icke ha någon del
i ansvaret för dessa pålagor. Jag undrar
om inte dagens beslut av en framtida
forskare kan anföras som ett bevis på
den andra statsmaktens förfall.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till
reservationen nr I, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag blev lätt förvånad
över herr Spetz’ anförande. Det verkade
precis som om han inte alls hade uppmärksammat,
att riksdagen fullt medvetet
i förening med regeringen sedan
många år tillbaka har drivit en ekonomisk
politik, enligt vilken man med alla
de hjälpmedel som man har haft till sitt
förfogande — även skatter — har velat
försöka att motarbeta inflationer och
försöka att få en relativt stabil konjunktur.
Herr Spetz har tydligen den uppfattningen
att riksdagen och regeringsmakten
under de 20 eller 25 senaste åren
bedrivit sin verksamhet i strid mot den
svenska grundlagen. Jag vill inte diskutera,
om grundlagen rent formellt står
bakom en sådan politik eller inte. Jag
vill bara konstatera, att denna politik är
ett faktum och att den har i princip understötts
av praktiskt taget alla partier.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Våra grundlagar är ju i många avseenden
ett museum. De innehåller mängder
av bestämmelser som inte äger någon
motsvarighet i verkligheten. Jag vet inte,
om herr Spetz har upptäckt att vi här
i landet har en parlamentarisk demokrati,
som innebär att den regering sitter,
som har parlamentets förtroende. Om
herr Spetz studerade grundlagarna, skulle
han finna att vi egentligen borde ha
en konstitutionell monarki, som det kallas,
d. v. s. ett statsskick där makten är
ungefär jämnt fördelad mellan konung
och riksdag. Det har vi inte; det har vi
inte haft i varje fall under de senaste 40
åren. Men det finns inte ett ord till stöd
för den parlamentariska demokratien i
grundlagarna.

Med detta lämnar jag herr Spetz åt
hans fortsatta studier om vad svenska
grundlagar innebär och vad svenskt
statsskick egentligen är.

Herr Spetz sade så med personlig adress
till mig — och det är kanske lika
bra att jag tar upp den saken redan från
början — att jag måste känna en särdeles
stark olust inför det nu framlagda
förslaget, eftersom jag såsom ordförande
i företagsbeskattningskommittén och anhängare
av dess majoritetsförslag inte i
första hand har rekommenderat en investeringsavgift.
Det är alldeles riktigt
att jag inte har gjort det. Jag erkänner
att investeringsavgiften har åtskilliga
ofullkomligheter. Men dessa ofullkomligheter
hindrade inte högern och folkpartiet
att på hösten 1951 principiellt ansluta
sig till det förslag till investeringsavgift
som då framlades. De ville ha det
hela uppmjukat och ändrat därhän, att
investeringsavgiften skulle ha blivit ett
mycket slött vapen mot inflationen, men
principiellt anslöt de sig till tanken på
en investeringsavgift.

I företagsbeskattningskommittén förordade
vi sådana regler beträffande företagens
— det gällde ju närmast bolagens
— avskrivnings- och nedskrivningsmöjligheter
att ett visst konjunkturdämpande
moment skulle ligga i själva skattelagstiftningen.
Kom ihåg, herr Spetz,
att vi ännu inte har något förslag därom
på riksdagens bord; det kommer emel -

lertid, och då får vi strida om det. Om
kommitténs förslag blir genomfört skulle
vi, det är kommitténs uppfattning, i
mindre utsträckning än hittills behöva
tillgripa sådana extraordinära medel
som en investeringsavgift. Kommitténs
majoritet ansåg att sådana situationer
kunde tänkas inträffa även sedan kommitténs
förslag var fullt genomfört, då
en investeringsavgift i alla fall kunde
vara erforderlig, men den skulle i större
utsträckning än tidigare kunna undvikas.
Jag vill erinra om att de inom kommittén
och utanför den, som inte velat
följa majoritetens förslag, anbefallt just
en investeringsavgift.

Jag vill påpeka att högern och folkpartiet
i sin gemensamma reservation, i
den gemensamma front de nu liksom vid
andra större ekonomiskt-politiska avgöranden
bildat och som vi blivit alltmera
vana vid — högern och folkpartiet marscherar
åtskils, men de slåss gemensamt,
och det är kanske en händelse som bådar
för framtiden, men det får vara dessa
partiers ensak — dock erkännes att
det finns vissa risker för en utveckling
i inflatorisk riktning. Men, säger man på
dessa håll, nu råder inte samma förhållanden
som på hösten 1951, och därför
skall vi ingenting göra.

Ja, jag vill då framhålla, att på hösten
1951 hade vi en stark inflatorisk press.
Och folkpartiet var ju speciellt angeläget
om att snabbast möjligt genomföra en
konjunkturvinstbeskattning — men den
skulle naturligtvis inte gälla det år, under
vilket konjunkturvinsterna hopades,
utan den skulle gälla året efteråt. Det är
också ett sätt att sköta ekonomisk politik! Frågan

är vad som är riktigast: att
vänta tills vi har inflationen över oss
och då försöka bekämpa den eller att
söka förebygga en alltför svårartad inflation
i tid. Regeringen har, det visar
hela dess politik, gått in för att försöka
förebygga inflationen. Inflation är för
hela vårt folk — även för dem som jag
nyss passerade där ute på riksdagshusplanen
— ett mycket större ont än någon
accis på bilarna.

Vid den kamp mot inflationen, som

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
regeringen har fört, har man allmänt gillat
regeringens stränga budgetpolitik.
Det har allmänt gillats att de statliga lånebehoven
kunnat sänkas till hälften och
att statens krav på att ta i anspråk lånemarknadens
medel för sina investeringar
därigenom i så hög grad har begränsats.
När regeringen i höstas påbjöd ett beställningsstopp,
var det åtskilliga som
drog på munnen och åtskilliga som knorrade,
men även den åtgärden har accepterats.
Detta vittnar ju tydligt om regeringens
absoluta vilja att begränsa de
offentliga investeringarna, för den närmaste
framtiden liksom i nuet.

När det gäller kommunerna har inte
regeringen samma makt, men den kan
begränsa igångsättandet av byggnadsarbeten,
och den prövar de kommunala
lånen. Det är alldeles uppenbart, att regeringen
måste i konsekvens med sin
politik i övrigt se till att kommunerna
visar återhållsamhet.

När det gäller de enskilda investeringarna
bär den däremot inte samma
medel, och där har ju investeringarna,
trots vad som har sagts och skrivits, i
hög grad ökat. Det lämnades i utskottet
en uppgift om att 1938/1939 var de civila
investeringarna, om man alltså bortser
från de militära, på den enskilda sektorn
något över 23 procent, medan de
1954 var något över 28 procent. Av propositionen
framgår att industriens investeringar
förra året ökades med 15 procent,
och man räknar med en ytterligare
ökning av 7 procent under nästföljandc
år trots de begränsningar av byggnader
och anläggningsverksamhet som kan genomföras,
ty på det området ville ju industrien
öka med inte mindre än 50
procent. Det är denna våldsamma investeringsbenägenhet,
vilken naturligtvis
utgår från beräkningar om goda vinstmöjligheter
och förstärkt högkonjunktur,
som innebär en fara för att man överanstränger
våra ekonomiska resurser
och vår tillgång på arbetskraft, som är
den inte minst viktiga av våra ekonomiska
resurser, och därigenom skapar
förutsättningar för inflation. Det är på
det området som man måste inskrida.

Nu kan man ju säga, att man vinner

ni. ni.

åtskilligt genom den restriktiva kreditpolitik
som bankerna har förmåtts till
efter underhandlingar med riksbanken,
och den hjälper naturligtvis ett gott stycke.
Jag vill erinra om vad affärsbankerna
sade, när de skickade meddelanden
till övriga banker här i landet om det
allmänna ekonomiska läget, som gjorde
att de medverkade till dessa restriktioner
på kreditväsendets område. De sade,
att det för närvarande ansträngda ekonomiska
läget med de risker för en inflatorisk
utveckling, som det innebär, gör
det nödvändigt att till skydd för penningvärdet
åstadkomma största möjliga
återhållsamhet i fråga om investeringar
och andra utgifter.

Det skulle alltså vara tämligen rimligt,
att man ser till att man även på de områden,
där affärsbankernas restriktioner
inte gör sig gällande, genomförde verkande
åtgärder. Vi vet att vi i vårt land
har ett mycket stort antal företag, som
är självförsörjande och kan spara medel
samt i stor utsträckning vidtaga investeringar
utan att behöva springa till
bankerna. Detta är i och för sig inte
något ont, tvärtom, men det kan innebära
en fara i ett ögonblick, då vår investeringsverksamhet
är i allra högsta
grad ansträngd. Och här hjälper det inte
med bankernas kreditransonering; här
hjälper endast att man ökar kostnaderna
för investeringarna. Här verkar investeringsavgiften,
och detta är ett av de starkaste
motiven för att man inför en sådan
avgift.

Man kan invända: Ja, men vi har också
byggnadsregleringen! Men hur påverkar
byggnadsregleringen de enskilda investeringarna,
om man bortser från bostadsbyggandet?
Det är inte en tredjedel av
de enskilda investeringarna som avser
byggnader och anläggningsverksamhet;
de två tredjedelarna drabbas alltså inte,
men man kan ingripa mot en tredjedel.
Vi får också erinra oss, att när det gäller
jordbruket finns det inte någon byggnadsreglering,
och inte heller när det
gäller reparationer och underhåll av
byggnader. Det är alltså endast en ringa
del som drabbas av byggnadsregleringen.
Om man över huvud taget skall kunna

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

begränsa de enskilda investeringarna, så
måste man tillgripa andra medel, och då
erbjuder sig för närvarande investeringsavgiften
som ett medel.

Vi har haft investeringsavgift i två år,
och vi har nog i allmänhet under de
åren inte fått det intrycket, att den hade
alltför många olägenheter. I det ögonblick
då den framfördes var olägenheterna
legio, även om man från oppositionens
sida principiellt gick med på
den. Nu är de ännu mycket större, men
nu blundar man från oppositionens håll
för det inflationshot, som affärsbankerna
klarlagt. Inte ens principiellt erkänner
man nu investeringsavgiftens lämplighet.

Erfarenheterna från de två gångna
åren är dock av den arten, att man skulle
kunna våga sig på att använda investeringsavgiften
på nytt ungefärligen i
den utsträckning som man tidigare gjort.

Man säger: Det kan vara besvärligt för
näringslivet, ty den får en kostnadshöjande
effekt. Herr Velander stod här nyss
och talade varma ord om räntan, och
när man hörde herr Spetz var det ju
rena tillbedjandet av räntan. Det var en
ny Mammonsstod, inför vilken herr
Spetz framförde sina allra mest devota
lovsånger.

Men också räntan verkar ju kostnadshöjande,
precis som investeringsavgiften!
Och den verkar på ett mycket vidare
fält än investeringsavgiften. Kom
ihåg att investeringsavgiften ju inte berör
maskiner och inventarier med en
varaktiglietstid upp till tre år. Den är
desslikes av den arten, att kostnaderna
för det normala underhållet inte heller
träffas. Det finns alltså starka begränsningar.
Vidare vet man ju att priskontrollen
för närvarande bedriver en mycket
energisk verksamhet. Det finns en
bestämmelse som innebär att alla prisstegringar
skall anmälas för priskontrollnämnden
och kan av denna prövas. En
allmän kostnadsförhöjning på grund av
en genomgående höjd ränta skulle säkerligen
verka ofantligt mycket mer förhöjande
på priserna. Men när det gäller att
begränsa investeringarna, drabbar investeringsavgiften
mycket hårdare. Såsom

herr Velander sade innebär den efter
skatteavdraget sex procent för bolagen,
och det tvingar dem att betänka sig:
»Skall vi göra denna investering nu eller
inte?» Man får hoppas att mindre räntabla
investeringar — kanske också en
del räntabla, men inte alltför angelägna
— uppskjutes och att vi härigenom får
en något mindre investeringsverksamhet
än tidigare.

Då säger man vidare, att rationaliseringen
på grund därav kommer att fördröjas.
Ja, det kan bli på det sättet. Men
rationaliseringen tvingas då att vända
sig till de mest räntabla investeringarna,
de som är nödvändiga just nu och som
man inte har möjlighet att skjuta på
framtiden. Kom ihåg att investeringsavgiften
är tidsbegränsad. Förra gången
hade man en tidsgräns på två år. Nu är
avgiften begränsad till ett år — i själva
verket gäller den inte ens så länge, tv
man kan göra beställningar i slutet av
året för leverans nästa år. Det måste verka
mera effektivt än om avgiften gällt
två år, och i nuvarande situation kan
det vara ett hjälpmedel, som bringar inflationen
på knä.

Man gör vidare gällande, att det kan
göras bestämda undantag från investeringsavgiften.
Man pekar därvid speciellt
på jordbruket. Jag håller jordbrukets
talesmän inom regeringspartierna i respekt
därför att de vid övervägande av
dessa ting har sagt sig: »I denna allmänna
investeringsbegränsning kan vi inte
undanta jordbruket, utan jordbruket
måste liksom annan rörelse drabbas av
investeringsavgiften.» Man har inte sett
på sina egna intressen så ensidigt som
högern och folkpartiet vill att jordbrukets
representanter skall göra. Man har
sett mera vidsynt än högern och folkpartiet
orkar med för närvarande.

Då man ömmar för just de små jordbrukarna
här i landet, vill jag erinra om
att dessa är många och har relativt små
arealer. I en motion som herr Wehtje är
talesman för nämns det, att de jordbrukare
som har mellan 50 och 100 hektar
jord skulle genomsnittligt ha ett investeringsbehov
på 12 000 kronor. Gränsen
enligt utskottsförslagct är 20 000 kronor,

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
och de borde alltså kunna slippa undan
investeringsavgift. Jordbrukare med en
areal mellan 100 och 200 hektar jord
skulle ha ett genomsnittligt investeringsbehov
av 15 000 kronor. Också de skulle
i allmänhet slippa undan. Först när arealen
överstiger 200 hektar skulle investeringsbehovet
genomsnittligt bli större än
20 000 kronor — 37 000 kronor har
nämnts i motionen. Om man ser enbart
på maskininvesteringarna — som väl
framför allt kommer i fråga vid jordbruksrationaliseringen
— finner man
att dessa inte skulle bli drabbade i någon
högre grad. Antalet jordbruk över
100 hektar utgör 0,9 procent av totala
antalet jordbruksenheter. Hur många
som ligger över 200 hektar vet jag inte
— det kan vara en halv eller en tredjedels
procent. Högern och folkpartiet
skall därför inte föra fram det mindre
jordbruket som en sköld! Bakom def
kommer de större enheterna, och det äi
dem som investeringsavgiften kommer
att träffa. Men det är den gamla metoden:
man skall alltid skjuta de små framför
sig, ty det skyddar alltid de större.

Man får erinra sig att jordbruket och
skogsbruket beskattas på samma sätt.
Det är många skogsbruk som är förenade
med industrier. Det vore lätt och naturligt
för sådana industrier — Sandviken
och många andra som också har stora
skogar — att flyta över all anskaffning
av lastbilar till skogsbruket, om
detta skulle befrias från investeringsavgift.
Det skulle bli en snedbelastning,
som skulle verka synnerligen orättvist i
vårt ekonomiska liv.

Det har också nämnts en del andra
undantag. Men skall man ha en investeringsavgift,
bör den vara generellt verkande
— lika generellt verkande, fast
inte lika vittomfattande, som när det gäller
räntan. I fråga om räntan plägar man
inte undanta rederier och anstalter för
att tillvarata klenvirke eller sådana saker.
Det skulle inte gå. Men beträffande
investeringsavgiften anser högern och
folkpartiet, att man skulle göra undantag.
Man pekar till exempel på fartygen.
Vi vet alla, att de små rederierna
kämpar med stora svårigheter, beroende

m. m.

på en våldsam konkurrens. Men om dessa
rederier gjort beställningar under föregående
år eller i år före den 15 januari
slipper de investeringsavgiften, och om
de gör en beställlning i slutet av året
och får leveransen först följande år slipper
de också undan. Det är bara sådana
beställningar, som görs under detta år
med leverans under året, som kan träffas.
Det gäller ofta bara att skjuta upp
det hela några månader.

Det är en allmän investeringsbegränsning
som är önskvärd. Samma resoneman
kan föras över så gott som hela
linjen. Jag tror därför, herr talman, att
om man skall ha en investeringsavgift
och vill vinna de avsedda verkningarna,
måste den vara mycket generell.

En följdverkan av investeringsavgiften
var förra gången att vi fick en bilaccis.
Den måste vi då besluta om på
några dagar, såsom den var konstruerad,
för att det inte skulle bli en ohejdad
spekulation i bilar. Nu har accisen konstruerats
på ett annat sätt och bundits
vid registreringsförfarandet. Därigenom
har man kunnat få den veckolånga debatt
om investeringsavgiften, som ännu
fortsätter mer eller mindre behärskat,
mer eller mindre sakligt.

Från bilintresserat håll har man velat
göra gällande, att bilaccisen är ett
förfärligt hot mot hela bilismen såsom
sådan. Under de tider då vi hade bilaccisen
utvecklades bilismen betydligt
här i landet. Accisen fördröjde utvecklingen,
men den hindrade icke att det
blev en utveckling. Det är inte bilköpen
i och för sig som man vill förhindra,
utan det är deras verkningar för hela vår
samhällsekonomi som man inte kan blunda
för. Högern och folkpartiet blundar
med tanke på de 600 000 bilister som
finns här i landet. Det är en ny pressuregroup
som gör sig gällande. Högern brukar
kunna rida ut vissa stormar. Men
skulle det arma folkpartiet kunna motstå
en sådan storm? Hur skulle det kunna
passera skaran ute på riksdagsplanen
utan att ta skada i sin politiska
själ — såvida den inte redan är grundskadad?
Det är nog alldeles omöjligt!
De sakliga hänsynen kommer väl bär -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

vidlag att skjutas undan för andra, som
man får hoppas är mera matnyttiga i
politiskt avseende.

Kom ihåg hur läget är! År 1954 nyregistrerades
130 000 bilar. Det var en
ökning med 70 procent. Beståndet ökade
med 100 000 bilar — det var en del
som utrangerades —■ motsvarande en
stegring med 25 procent. Det måste betyda
en utomordentligt stark investering
i landet, kanske en miljard kronor. Därtill
har vi att räkna med alla följdinvesteringar
i form av gator och vägar, garage,
verkstäder m. m. Dessa följdinvesteringar
kan man också beräkna till en miljard.
Det är denna historia på ett par
miljarder, som man inte kan lämna obeaktad
i kampen mot inflationen. Man
kan blunda för den, men vill man sakligt
se på frågan, kan man icke lämna
den obeaktad.

Jag vill gentemot högern säga, att när
jag lyssnade i Nationalekonomiska föreningen
på Jacob Wallenbergs anförande,
fick jag det bestämda intrycket att
han ansåg att bilaccisen var nyttig och
nödvändig för närvarande. När jag lyssnade
under remissdebatten på en mycket
förtjänt folkpartist, nämligen lierr De
Geer, fick jag den uppfattningen att inte
heller han hade något ont att säga om
bilaccisen. Jag förmodar att bankdirektör
Wallenberg är högerman, och jag behöver
väl inte förmoda att herr De Geer
är folkpartist; men båda dessa herrar
menar att i ett sådant läge som det nuvarande
kan man inte undvika att inskrida
även emot denna sig våldsamt
stegrande expansion av bilismen ute i
landet. De tänkte då givetvis på investeringskostnaderna,
men kanske också på
importen. De tänkte kanske på att vi
1950 importerade för ungefär 350 miljoner
kronor bilar, 1954 för 000 miljoner
kronor — i allt med bildelar var
siffran uppe i 734 miljoner kronor under
föregående år mot 408 miljoner år
1953, alltså en ökning av ungefär 300
miljoner kronor. En något mindre expansion
i importen av bilar skulle ha
klarat vår valutasituation, så att den inte
sett så bekymmersam ut som den för
närvarande gör.

Man kan inte begära att riksdagsplanens
parlament, som jag hoppas inte
för många lyssnar på i denna kammare,
tänker på hela detta stora sammanhang
i vilket frågan med bilismen står, men
inom denna kammare borde vi icke underlåta
att tänka på saken som en liten
del i det stora sammahanget.

Man säger så mycket från bilismens
håll, från den delen av bilismen som
har röst —- ja, jag är själv medlem i en
av dessa organisationer, men jag kan
inte gilla allt vad Motormännens riksförbund
säger i sina uttalanden och i
sin tidning. Jag måste tvärtom mycket
ofta ogilla det som ytterst osakligt, och
ofta sitter jag och undrar: Vilkas ärenden
springer herrarna? År det våra
ärenden, bilisternas, är det automobilindustriens,
eller är det automobilhandelns?
Emellanåt har jag fått det bestämda
intrycket att här måste ligga
andra intressen bakom än privatbilisternas.

Inte för att frågan om bilarna är den
allra viktigaste här, fastän man vill göra
den till det — jag tycker den kommer i
skuggan av den allmänna investeringsavgiften,
som är den stora frågan —
men jag vill erinra om att vi här i landet,
trots allt vad man från bilismens
håll säger om alla de åtgärder som vidtagits
mot bilismen, ändå kan säga att
inget land i Europa har så många bilar
per huvud som vi; utom Europa kan
man finna större antal i USA och Canada.
När det gäller motorcyklar ligger
vi, enligt en uppgift jag såg i tidningen
i går, främst i hela världen tycks det.
Det måste alltså inte vara så våldsamma
åtgärder mot bilismen som vidtagits av
statsmakterna, när resultatet är att vi
ligger etta i Europa och i vissa fall i
världen.

När man talar om den skatt som bilismen
utsätts för kan jag påminna om
att vi har en varubeskattning som är
rätt vittgående. Tänk på den miljard
som går till spritbeskattning, på de G50
miljoner kronor som går till tobaksbcskattning
— och som drabbar långt fler
människor än som drabbas genom bilaccisen!
Bilaccisen drabbar ju inte dem

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
som har bilar, utan endast dem som vill
köpa bilar eller byta bilar. Jag kan inte
lieller underlåta att nämna en så pass
oskyldig vara — hittills åtminstone -—
som våra maltdrycker, som dock ger 100
miljoner kronor i beskattning, våra läskedrycker
med 42 miljoner kronor, vår
nöjesskatt på 60 miljoner kronor —
folks biografbesök, teaterbesök och annat
— och så den kommunala nöjesbeskattningen
som väl tar ytterligare något
trettiotal miljoner eller så. Tänk också
på choklad- och konfektyrbeskattningen
med ett par hundra miljoner.
Detta är en konstant beskattning, som
ingen tror kommer att minskas.

Men nu har vi en tillfällig beskattning
i en inflationsbekämpande tid, där inflationshotet
betyder så pass mycket i
detta land, att man inte bör blunda för
det. Med litet bättre upplysning från
pressen hade man inte behövt blunda i
den utsträckning som framgick av de
rop som skallade på riksdagsplanen.

Jag skulle också vilja säga att även
med hänsyn till det läge, vari vi för närvarande
befinner oss, är inte vår bilbeskattning
något abnormt eller onormalt
i denna värld. Vi har tullar. Vår
tull är 15 procent. I England är motsvarande
tull 33 1/3 procent, i Frankrike
och Västtyskland 30 procent och i Italien
35 å 45 procent. Det finns ett land
som har lägre tullar än vi, nämligen
Danmark med 10 å 12 procent, men i
stället har Danmark en bilaccis jämte
andra avgifter, som åtminstone för något
år sedan innebar ett 40-procentigt
pålägg. Efer vad vi har hört är det tal
om att öka detta pålägg — 40 procent
mot de 10 procent som vår bilaccis innebär.

Vad bilaccis och andra avgifter beträffar
var de för några år sedan i Englan
66 2/3 procent. De är visst för närvarande
sänkta till något över 33 procent.
Men 33 procent är mer än tre
gånger så mycket som den föreslagna
svenska skatten. I Italien och Belgien,
ja, i vilket land som helst, är skatten
högre än hos oss. Det är ett land som
ligger på ungefär samma nivå som vi,

m. in.

nämligen Västtyskland, som är så berömt
i högerns och folkpartiets propaganda.
Västtyskland har 9 och vi 10
procent, men så har Västtyskland 30
procents tull mot 15 hos oss. Det är ett
land som ligger lägre, nämligen Holland
med 7,5 procent, men Holland har en
24-procentig tull. Jag vet inte om Holland
är självförsörjande i fråga om bilar,
antagligen inte.

Man kan gott säga att av dessa siffror
att döma har vi inga abnormt höga tullar,
acciser och skatter, utan tvärtom.
Våra bensinpriser har det också varit
vanligt att skrika om. Vid den resa jag
företog förra sommaren i Västeuropa
och över till England fann jag bara ett
land, som hade en något billigare bensin.
Det var Holland, men eljest var priset
betydligt högre. Danmark ligger ungefärligen
på vår nivå.

Vi kan gott säga att bilismens skatter
och pålagor är av den art, att bilisterna
vid en jämförelse med andra länder i
världen inte har någon som helst anledning
att känna sig upproriska. Det syfte,
för vilket den nu föreslagna ökningen
har kommit, berör dessutom oss alla
och envar vare sig vi har bil eller inte.
Det är att bekämpa inflationen. Vår fulla
sysselsättning, som är en av anledningarna
till att man kan skaffa sig allt
fler och fler bilar, vill man värna. Full
sysselsättning är en förutsättning för att
man skall kunna i ökad utsträckning
skaffa sig bilar, och därför får man ta
denna tillfälliga beskattning.

Men, säger man -—- och där är högern
och folkpartiet återigen ute och vill
plocka in de små inkomsttagarna som
har bilar — det finns ju folk med mindre
inkomster, som i huvudsak köper begagnade
bilar, och det kommer accis
även på dem. Ja, men vad skulle det
betyda, om inte denna accis komme på
dem? Om vi lade accis bara på nya bilar,
skulle priset på gamla bilar med all
säkerhet höjas i sådan utsträckning, att
man vid köp av sådana finge betala en
del av andras investeringsavgift. Och
den som köpte en ny bil fick vid försäljningen
av sin gamla en del av in -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

vesteringsavgiften betald. Så ligger det
till med talet om de gamla bilarna. Det
är också ett sådant där limspö man är
ute med för att få de små och mindre
inkomsttagarna, de som köper begagnade
bilar, att delta i skallet. De komme
eljest att få betala säljarens investeringsavgift
till en viss utsträckning, helt eller
delvis, när denne köpte en ny bil.

Vilket kringgående skulle det inte bli,
om man skulle släppa de begagnade bilarna
fria från investeringsavgiften? Jag
vill erinra om den bilhandlare här i
Stockholm, som tydligen på något sätt
hade fått reda på att något skulle hända
söndagen den 16. Han inregistrerade
närmare ett hundratal bilar i sitt eget
namn. Därigenom blev de vid en avyttring
begagnade. Efter vad jag har hört
är han för närvarande ytterst ivrig att
söka hindra investeringsavgiften på begagnade
bilar. Jag förstår det så väl!
Det är bara ett exempel på vilka historier
som kunde bli följden om man frångick
kravet på att de gamla bilarna också
skulle vara underkastade investeringsavgift.

Men, säger man då och frustar av rättfärdighetslust
—- man kan frusta av sådant
också —• här finns personer som
ingått avtal. De har slutit avtal före den
15 januari, och nu får de betala investeringsavgiften,
eftersom de inte får bilarna
förrän i mars, april eller maj eller
vad det blir. Ja, kunde man hitta på
ett system, varigenom man klart kunde
urskilja sådana personer, skulle man
kunna överväga eu ändring. Jag köpte
en bil för något år sedan och erinrar
mig det avtal som jag undertecknade.
Om mitt avtal skulle läggas till grund,
och liknande sådana — det finns väl tusentals
liknande här i landet —- skulle
det vara lätt att göra ändringar på dem.

Den nogräknade bilhandeln, vilken
naturligtvis är i majoritet, skulle självfallet
aldrig göra någonting sådant. Den
skulle låta kunderna gå ifrån sig nu och
för all framtid, hellre än att göra något
smussel, det är uppenbart! Men den icke
nogräknade bilhandeln skulle gärna fiffla.
Tänk, vilket smussel det skulle kun -

na bli med dessa antedateringar. Vi bär
erfarenheter av liknande ting för något
tiotal år sedan, som visar vilket oerhört
smussel som kan förekomma på detta
område. Det skulle bli lika mycket smussel
nu, tyvärr.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att vi i detta läge måste gå med på såväl
den allmänna som den särskilda investeringsavgiften.
Vill vi försöka genomföra
sådana konjunkturdämpande
åtgärder, att vi kan behålla den fulla
sysselsättningen — vilket är A och O
för regeringspartiernas politik — utan
att en allmän kostnadsfördyring sker via
räntan, vars verkningar ändå är ytterst
osäkra, måste vi till övriga åtgärder också
lägga dessa tvenne avgifter. Vi får,
herr talman, i denna kammare icke väja
undan för meningar, som jag tror är
mycket tillfälliga inom tillfälligt upphetsade
grupper och kretsar. Vi måste har
gå fram efter vad vi anser vara riktigt
och klokt för hela vårt samhällsliv. Det
gör vi, herr talman, i nuvarande stund
genom att bifalla denna proposition om
investeringsavgift och bifalla det förslag,
som utskottet här har framlagt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet tveksam, om
jag skall inlåta mig på någon replik till
herr Sjödahl, då jag har svårt att finna
något sammanhang i vad han förkunnade.
Det var dock en punkt i hans
anförande, som jag inte tycker riktigt
bra om.

Herr Sjödahl efterlyste, om jag fattade
honom rätt, vilkas ärenden vissa företrädare
för bilismen understundom var
ute i. Jag kan inte svara på den frågan;
herr Sjödahl kanske kan få information
i det hänseendet av statsrådet och chefen
för finansdepartementet, som åtminstone
så sent som den 27 oktober
1954 ansåg, att bilismen borde behandlas
på samma sätt som all annan företagsamhet.
Herr Sjödahl kan också inhämta
inrikesministerns mening, vilken

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
kom till uttryck vid samma tillfälle och
gick ut på att han ville inte ha någon
bilaccis.

Varför skall emellertid herr Sjödahl
aktualisera sådana frågeställningar?

Det förefaller som om herr Sjödahl är
benägen att inlåta sig på en samverkan
med storfinansen. Herr Sjödahl gjorde
nämligen ett stort nummer av att bankdirektör
Wallenberg för några dagar sedan
vid en diskussion med herr Sköld
skulle ha uttalat sig till förmån för en
bilaccis. Om jag fattat saken rätt, menade
bankdirektör Wallenberg med sitt
uttalande, att bilaccisen av årgång 1951
icke borde ha tagits bort. Jag tycker
inte att herr Sjödahl bör falla tillbaka
på denna sakkunskap, som inte hjälper
statsrådet och chefen för finansdepartementet
något nämnvärt, även om hans
ståndpunkt varit åtskilligt växlande. Såvitt
jag förstår skymtade i bankdirektör
Wallenbergs uttalande ingenting av den
synpunkten, att, därest bilaccisen över
huvud taget skall tjäna något ändamål,
när det gäller strävanden syftande till
samhällsekonomisk balans, måste den
vara tidsbegränsad.

Det kan ju hända, att någon utanför
denna kammare i likhet med herr Sjödahl
anser, att bilismen behandlas med
silkesvantar. Jag anser ju, att detta icke
är fallet, och vill gärna erinra om hur
bilismen under de senaste åren verkligen
har behandlats. Om vi ser på bilskatternas
utveckling finner vi följande:
år 1945 höjes fordonsskatten med 40
procent och bensinskatten provisoriskt
med 50 procent. År 1946 permanentas
de provisoriska höjningarna från 1945.
År 1948 höjes bensinskatten provisoriskt
med 27 öre. År 1951 permanentas 7 öre
av de 27 provisoriska skatteörena. Fordonsskatten
fördubblas —• provisoriskt.
Bilaccis på 10 procent tillkommer -—
provisoriskt. År 1952 permanentas 40
procent av den fördubblade fordonsskatten.
År 1953 höjes bensinskatten med
3 öre —• provisoriskt — och så tas bilaccisen
bort provisoriskt. År 1954 permanentas
bensinskattehöjningen på 3
öre. Bensinskatten höjes med ytterligare

in. m.

4 öre, brännoljeskatten med 9 öre och
fordonsskatten med i många fall mycket
varierande belopp.

Det är inte att undra på om automobilskattebudgeten
för närvarande är
starkt överbalanserad!

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte på den
korta repliktiden bemöta herr Sjödahls
uttalanden om folkpartiet, utan vill i
stället begagna tiden till att läsa upp ett
par rader ur det betänkande som jag
redan tidigare citerat.

Herr Sjödahl anser i dag att en kreditbegränsning
icke skulle kunna minska
investeringarna i företag som är självfinansierande.
I betänkandet står det:
»För det tredje är det sannolikt att en
allmän åtstramning på kreditmarknaden
även inom ett självfinansierande företag
manar till större omtanke om likviditetsberedskapen
och därmed leder till
större återhållsamhet i investeringshänseende.
De---anförda siffrorna ty der

på att spelrummet för en restriktiv
kreditpolitik och därmed möjligheterna
att förhindra en överdriven ansvällning
av de privata investeringarna under efterkrigstiden
varit betydande. Sannolikheten
talar för att så även i fortsättningen
kommer att vara fallet.» Detta betänkande
inlämnade herr Sjödahl den 16
augusti 1954. I dag har han tydligen en
annan åsikt.

Jag är tacksam för att herr Sjödahl
underströk, att när det gäller fartyg, träffar
investeringsavgiften icke andra än
sådana fartyg som beställs, färdigställs
och levereras i år. Investeringsavgiften
kommer med andra ord endast att drabba
småfartygen. Alla större fartyg har
antingen beställts tidigare, eller också
kommer de att levereras senare än under
år 1955. Jag är, som sagt, tacksam för
att herr Sjödahl konstaterade detta.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Velander gjorde
gällande, att jag skulle ha påstått att högern
och folkpartiet går bilindustriens

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

och bilhandelns ärenden. Det har jag
aldrig sagt. Jag sade att jag vid studium
av vad Motormännens riksförbund uttalat
i resolutioner och i sina tidningar
emellanåt misstänkt, att denna organisation
inte uteslutande talade för de bilister,
som är medlemmar av organisationen,
utan för bilhandeln och bilindustrien.
Jag vill erinra om hur tveksam man
ställde sig i denna organisations pressorgan,
då priskontrollnämnden på sin
tid ingrep och tvang ned priserna inom
bilhandeln.

Herr Velander räknare vidare upp en
rad åtgärder som vidtagits och som alla
innebar ökade belastningar för bilismen.
Jag vill då bara konstatera, att en hel del
av dessa åtgärder faller under rubriken
allmänt inflationsbekämpande åtgärder.
Om vi inom landet vidtar vissa allmänt
inflationsbekämpande åtgärder och då
anser, att man även bör söka fördröja
expansionen i fråga om bilanskaffningen,
så är motivet för att man låter även
bilarna drabbas inte att vi vill skaffa
pengar till statskassan, utan vi gör det
såsom ett led i bekämpandet av inflationsfaran.
Jag vill inte som herr Velander
driva den satsen att bilisterna,
kanske framför allt privatbilisterna, skall
vara undantagna från alla åtgärder i den
kamp mot inflationen som bedrivs här i
landet, att bilisterna med andra ord skulle
vara några de sista dagarnas heliga,
mot vilka man inte på något sätt får
ingripa och som måste gå fria från alla
åtgärder som vi i övrigt vidtar i inflationsbekämpande
syfte.

Jag vill dessutom erinra om att de
pengar, som inflyter på den normala beskattningen
av bilismen, numera uteslutande
går till vägväsendet. Även de
pengar som kommer att inflyta genom
bilaccisen skall tillföras automobilskattefonden.

Herr Spetz gjorde gällande att del
framför allt skulle bli de mindre fartygen
som drabbas av investeringsavgiften.
Nej, icke de mindre fartyg som beställdes
förra året eller i första början av
detta år. Inte heller drabbas de mindre
fartyg som beställs i slutet av detta år.
Det är väl inte absolut nödvändigt att

göra alla beställningar av dylika mindre
fartyg i februari och mars. Man har möjlighet
även på det området, liksom inom
hantverk och jordbruk, att anpassa sina
investeringar efter investeringsavgiften.
Det är också just meningen.

Jag bestrider, herr Spetz, att vad jag
sagt här i dag skulle stå i motsats till
vad som anfördes i företagsbeskattningskommitténs
betänkande.

Vad beträffar självfinansieringen vill
jag endast säga att ett av de viktigaste
motiven, då vi velat införa strängare
regler för avskrivning å lager, är att vi
velat uppnå en effekt just gentemot de
självfinansierande företagen. Därför har
vi föreslagit att den fria lagernedskrivningen
skall begränsas till 50 procent,
och att för avskrivning å inventarier en
viss begränsning sker.

En höjning av räntan skulle självfallet
även i någon mån verka på de självfinansierande
företagen, men verkan
skulle för deras del inte bli på långt när
lika stark som för övriga företag. Det är
just för att verkningarna i fråga om de
självfinansierande företagen skall bli
starkare än vad den eljest skulle bli som
det är nödvändigt med en investeringsavgift.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är väl självklart, att
ingen kan vara förtjust över investeringsavgift
och bilaccis. Men har man
klart för sig, att en ny inflation skulle
vara nästan det värsta som kan hända
vår samhällsekonomi, då tycker jag inte
att man behöver tveka om att tillgripa
de medel, som är nödvändiga för att
förhindra en sådan utveckling.

Vi har ingen inflation i dag. Herr
Spetz erinrade om den affisch vårt parti
sände ut i förra valrörelsen, där vi
sade att »kronan är räddad, skatten skall
sänkas», och det är då tacknämligt att
konstatera, med vilken iver högern och
folkpartiet i dag understryker, att vi för
närvarande inte har någon inflation,
utan ett stabilt penningvärde.

Herr Spetz undrade också, om inte
de fyra statsråden från bondeförbundet

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
nu kunde skynda fram och rädda kronan
ännu en gång. Jag skulle då vilja
göra den reflexionen i anknytning till
herr Spetz’ slutord, där han säger att
hans parti inte vill ta ansvaret för genomförandet
av de nu föreslagna åtgärderna,
att dessa fyra statsråd nu återigen
har bidragit till åtgärder som vi
anser skall kunna stabilisera penningvärdet.
Skillnaden mellan herr Spetz’
parti och det parti jag tillhör är tydligen,
att vi från vår sida både vill och
vågar ta ansvaret för att genomföra åtgärder,
som just nu inte är populära.

Det kan knappast råda något tvivel
om att allvarliga risker för en ny inflation
finns. Investeringsaktiviteten
inom industrien är så stor, att den hotar
spränga ramen för de tillgängliga resurserna.
De krav på löneökningar, som
framförts under den pågående avtalsrörelsen,
har också varit så kraftiga, att
de innebär ett inflationistiskt hot. Det
är därför angeläget, att åtgärder i konjunkturdämpande
syfte vidtages, om vi
vill bevara penningvärdet stabilt.

Jag vill här, såsom jag gjorde i remissdebatten,
ge uttryck åt min tillfredsställelse
över att staten gått före med gott
exempel. En sträng begränsning av de
offentliga utgifterna har företagits. Det
budgetförslag, som nyligen framlagts för
riksdagen, har fått vackra lovord till
och med i oppositionspressen. Regeringen
har visat, att den tänker göra allt
för att undvika en ny inflation. Det klara
besked, som finansministern gav i
finansplanen om att utrymmet för höjning
av lönenivån är mycket begränsat,
synes också redan ha haft god verkan.
Jag vill hoppas, att löneavtalen i fortsättningen
skall präglas av samma återhållsamhet
som hittills.

Det är emellertid nödvändigt, alt
även den alltför högt uppdrivna investeringsverksamheten
inom det enskilda
näringslivet liksom bilismens alltför
våldsamma expansion dämpas något.
Investeringarna inom industrien ökades
under fjolåret med inte mindre än 15
procent, och det har beräknats, att de
i år skulle öka med ytterligare 7 procent,
om inte någon investeringsavgift

m. m.

införes. En sådan utvidgning orkar vi
inte med i nuvarande läge.

Detsamma gäller om utvecklingen på
bilismens område. Herr Velander räknade
för en stund sedan upp alla de
åtgärder, som vidtagits mot bilismen,
och uppräkningen var säkerligen riktig.
Men man bör väl också konstatera, herr
Velander, vilket resultatet för bilismens
vidkommande blivit. Under fjolåret ökades
antalet personbilar med 70 procent
i jämförelse med 1953. Så hårt har bilismen
blivit behandlad, herr Velander.

Under fjolåret var antalet nyinregistreringar
av personbilar inte mindre
än 130 000, vilket motsvarar den nyssnämnda
ökningen på 70 procent. Beståndet
av personbilar anses under 1954 ha
ökats med över 100 000, eller omkring
25 procent. Importen av bilar, motorcyklar,
bildelar och tillbehör m. m. hade
under fjolåret ett värde av 734 miljoner
kronor. Motsvarande siffra för år 1953
var 468 miljoner kronor. Därtill kommer
betydande följdinvesteringar i gator, vägar,
garage, verkstäder etc., som för år
1954 har uppskattats till ett belopp av
över en miljard kronor. Enligt automobilhandlareförbundets
beräkning
skulle anskaffningen av bilar öka ytterligare
i år. Man har räknat med att
inte mindre än 142 000 bilar skulle nyinregistreras,
om inte dämpande åtgärder
vidtages.

En restriktiv kreditpolitik är givetvis
nödvändig för att konjunkturen skall
kunna dämpas. Överenskommelse har
också träffats med bankerna om en
skärpning härvidlag. Det är emellertid
tydligt, att detta inte räcker för att uppnå
den dämpning, som är nödvändig.
De finns åtskilliga företag, som är oberoende
av kredit för investeringarnas
finansiering. Därmed skulle man inte
få någon som helst garanti för att mindre
nödvändiga eller mindre räntabla investeringar
uppskjutes. Kreditpolitiken
måste därför kompletteras med en investeringsavgift,
som just tvingar till en
sådan noggrannare prövning. Vi har använt
det medlet förut, och vi bör väl
kunna vara ense om att erfarenheterna
därav är goda. Detsamma gäller beträf -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

fande bilaccisen. Automobilhandlareförbundet
har beräknat, att den föreslagna
bilaccisen kommer att minska nyanskaffningen
av bilar med cirka 15 procent.
Det skulle betyda nyinregistreringar i år
till ett antal av 120 000. Mer kan vi ur
samhällsekonomiska synpunkter knappast
ha råd med i nuvarande läge.

Det är självklart, att om åtgärder som
investeringsavgift och bilaccis skall ha
effekt, så måste de vara begränsade till
en bestämd, kortare tidsperiod. Propositionen
föreslår att åtgärderna skall
gälla endast under år 1955, och utskottet
har ytterligare understrukit denna
tidsbegränsning, då man säger: »Utskottet
får i anledning härav erinra om att
bestämmelser av nu ifrågavarande slag
bör — om de skall ha avsedd effekt -—
vara klart tidsbegränsade, och den omedelbara
effekten blir starkare ju kortare
tid bestämmelserna avses skola gälla.
Propositionens förslag innebär att avgift
endast skall uttagas under ett år.
Förordningen kan sålunda icke utan förnyat
riksdagsbeslut givas förlängd giltighetstid.
»

Det fanns i den utformning, som föreslagits
i propositionen, en del detaljer,
som inte var sådana vi önskade dem.
Yi kan emellertid konstatera, att efter
de justeringar, som vidtagits under utskottsbehandlingen,
är förslaget acceptabelt.
Naturligtvis kan det fortfarande
finnas en del punkter, som man skulle
ha önskat annorlunda. Det är självklart,
att vi från bondeförbundets sida velat
medverka till en sådan kompromiss,
som nu har förekommit, när det visade
sig att förutsättningar i den riktningen
fanns. Den viktigaste ändringen är enligt
min mening — och det har framhållits
tidigare här i dag — att det avgiftsfria
bottenbeloppet höjts från 15 000
till 20 000 kronor. Det innebär att jordbruk,
hantverk, småindustri och annan
mindre företagsamhet i mycket stor utsträckning
blir befriade från avgift. Det
är obestridligen av allra största betydelse
för landsbygden och dess näringsliv.

Herr talman! Jag tänker inte bidraga
till den historieskrivning, som opposi -

tionspressen under den gångna veckan
excellerat i beträffande vad som hänt i
bevillningsutskottet. Jag anser det emellertid
vara på sin plats att understryka,
att den historieskrivningen inte har så
mycket gemensamt med vad som verkligen
inträffade.

Oppositionspartiernas representanter i
bevillningsutskottet har reserverat sig
för avslag beträffande såväl investeringsavgiften
som bilaccisen. Och ändå
har ju oppositionens representanter i
företagsbeskattningskommittén, herrar
Wehtje och Gustafson, understrukit att
erfarenheterna av investeringsavgifterna
tidigare varit gynnsamma och att detta
medel bör kunna användas i konjunkturdämpande
syfte. Det blir ju en bedömningssak,
hur man ser på det nuvarande
läget, om man anser att det skall
tillgripas eller inte. Vi anser från vår
sida, att vi otvivelaktigt nu är i ett
sådant läge, att detta vapen bör sättas
in mot inflationen.

Inte minst från folkpartiets sida har
det tidigare vid upprepade tillfällen förklarats,
att regeringens åtgärder kommit
för sent. Men nu förefaller det som om
folkpartiet —- om man skall döma av
vad partiledaren herr Ohlin yttrat i olika
sammanhang — anser att det inte
föreligger någon större risk för inflation.
Denna ekonomiska bedömning har
renderat partiet en välförtjänt tillrättavisning
i Finanstidningen, som menar
att folkpartiledaren glömt bort, att han
samtidigt är nationalekonom.

Finanstidningen skrev efter remissdebatten,
att oppositionen saknade konstruktiva
motförslag. Det omdömet tycker
jag till stora delar kan gälla om
den ståndpunkt, som reservanterna från
oppositionspartierna intagit i bevillningsutskottet.
Det heter i reservationen,
att det från samhällets synpunkt är
angeläget, att investeringarna inom näringslivet
får fortgå. Ja, här ser väl ändå
oppositionen spöken mitt på ljusa
dagen. Vad betyder egentligen denna intetsägande
fras? Det är vid inte någon
som påstått att investeringarna skall
upphöra. Vad är egentligen syftet med

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

att skriva så, enligt vad orden ger vid
handen, meningslöst? Vi är väl alla ense
om att investeringarna skall få bli
så stora som det någonsin är möjligt
med de resurser, som vi har i vårt samhälle.
Investeringar upp till 20 000 kronor
blir fria från avgift. Avsikten med
investeringsavgiften är endast att söka
få till stånd att investeringar, som inte
är så angelägna, uppskjutes, tills vi får
bättre resurser att genomföra dem.

Oppositionen vill i stället ha »generellt
verkande åtgärder av kreditåtstramande
natur, därvid även en rörlig ränta
finge komma till användning». Vi har
haft en viss rörlighet vad beträffar räntan,
men det tillfredsställer tydligen inte
oppositionens krav i det avseendet.
Det är alltså en väsentlig räntehöjning,
som oppositionen, i nuvarande läge i
varje fall, vill rekommendera. Investeringsavgiften
verkar slumpartat och
medför ryckighet i investeringsverksamheten,
säger oppositionen. Men detsamma
måste ju i minst samma utsträckning
gälla om den rörliga räntans politik.
Naturligtvis måste det finnas vissa
tidtabeller för de planerade investeringarna,
men dessa måste dock anpassas
efter de aktuella möjligheterna. På hösten
1953 gjordes inom Industriförbundet
en undersökning beträffande de investeringar,
som planerades inom industrien
för år 1954. Denna undersökning
gav vid handen att industriinvesteringarna
skulle minskas med cirka 15 procent
under år 1954. I verkligheten ökade
dessa investeringar med inte mindre
än 15 procent. Den tidtabellförändringen
är en av de främsta orsakerna till
de inflationistiska spänningar, som karakteriserar
nuläget
Det är inte heller riktigt, att investeringsavgiften
drabbar mer slumpartat än
räntevapnet. Investeringsavgiften inriktas
mot vissa bestämda punkter, där det
är särskilt angeläget att man företar
dämpande åtgärder. Men räntehöjningen
medför en allmän kostnadsfördyring.
En räntehöjning på 1 procent —- om
man skulle tänka sig att det är någonting
sådant man önskar —■ skulle för

m. m.

jordbrukets del innebära mellan 35 och
40 miljoner kronor i ökade kostnader.
Det är åtskilligt mer än vad investeringsavgiften
någonsin kommer att kosta
jordbruket, i synnerhet med den utformning
investeringsavgiften nu har
fått, då 20 000 kronor undantagits från
avgift. Man kan fråga vad konsekvensen
blir av högerns ståndpunkt i detta fall.
Man har yrkat avslag på investeringsavgiften
för jordbrukets del, men man
säger samtidigt att man helst skulle vilja
avslå hela detta förslag och i stället
använda räntevapnet. Men om man nu
använder räntevapnet, hur skall man då
ha möjligheter att undanta jordbruket?
Det är väl inte tänkbart att om en jordbrukare
skall investera för låt oss säga
25 000 kronor, kan han gå till banken
och säga att på 20 000 kronor måste han
ha den gamla räntan, men beträffande
de 5 000 kronorna kan han acceptera
att det blir en högre ränta. Där kommer
det att träffa hela vägen, och det finns
inte någon möjlighet att undanta jordbruket.
Det kan knappast råda något tvivel
om att investeringsavgiften är att
föredraga framför en räntehöjning.

När man sedan, herr talman, går över
till att något granska lagförslagen och
deras utformning, finner man att de
följts av en synnerligen rik motionsflora.
På de relativt korta lagtexterna
finns det ett stort antal ändringsförslag.
En stor del av motionerna har förordat
undantag från olika investeringsobjekt.
För en utskottsledamot, som verkligen
ville realbehandla förslaget och komma
fram till ett positivt resultat, föreföll det
som en ganska hopplös uppgift att ur
denna mängd av motioner välja ut några
som kunde bifallas. Skäl kunde alltid
anföras för att undantaga det ena
eller det andra investeringsobjektet, och
det föreföll nära nog som om man genom
att bifalla en rad av ändringsförslagen
skulle stå inför det slutresultatet,
att det inte återstod mycket mer än lagförslagets
rubrik och kanske några
punkter.

Jag förstår mycket väl, att det för högern
och folkpartiet, som i första hand

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

yrkade avslag, i konsekvens därmed gäller
att få genomförda så många och så
långtgående undantag som det över lmvud
taget är möjligt, ty då närmar man
sig mest vad man egentligen syftat till,
nämligen ett avslag. Vi finner också av
deras reservationer, att de yrkat på
många undantag och sträckt sig längre i
fråga om de avgiftsfria beloppen. Jag
anser det riktigt att konstatera detta, ty
då framstår högerns och folkpartiets
ändringsförslag enligt min mening mera
i sin rätta belysning, det vill säga enligt
deras mening i syfte att förbättra förslaget,
men i själva verket i den riktningen,
att riksdagens beslut kommer att
överensstämma med önskemålet om avslag.
Fullföljer man den tankelinje, jag
här skisserat, finns det kanske inte fullt
så stor anledning att ingående diskutera
ändringsförslagen, utan man skulle
väl bara få följa den uppmaning, som så
ofta kommer till uttryck i högertidningarna:
»Detta bör väljarna komma ihåg
till nästa års val.»

Jag skall dock taga upp några av de
förslag, som framförts i reservationerna.
Vad beträffar jordbrukets undantagande
från investeringsavgifter skulle jag till
att börja med vilja säga till herr Velander,
som hade vissa reflexioner med anledning
av vårt ställningstagande vid
utskottets interna förhandlingar, att det
är skäl i att också läsa herr Elofssons
reservation. Det är nämligen så, att herr
Elofsson i sin reservation är på samma
linje som vi, d. v. s. att jordbruket inte
skall undantas från den föreslagna avgiften.
Jag vill vidare tillbakavisa herr
Velanders insinuationer om att vårt ställningstagande
inte skulle vara inspirerat
från vår egen sida. Herr Velander har
inte någon som helst anledning att säga
någonting sådant i denna debatt.

Jag vill, herr talman, starkt understryka,
att man enligt min uppfattning icke
kan anse en författningstext slutgiltigt
behandlad, förrän man gått igenom samtliga
paragrafer. Om man t. ex. vid behandlingen
av 2 § i eu författningstext
preliminärt intar en viss ståndpunkt
men finner under behandlingen av de
följande paragraferna, att så väsentliga

i{ Första kammarens protokoll 195;j. Nr 4

justeringar kan ernås, att det syftemål
man hade till största delen kan tillgodoses,
har man också fullt fog för att justera
sin tidigare preliminära ståndpunkt.
En av grundförutsättningarna för parlamentarisk
behandling av en fråga i det
sekreta arbete vi har i våra riksdagsutskott
är, att andra meningsriktningar beaktas
och att man genom ömesidigt hänsynstagande
kan komma fram till ett positivt
resultat. I den något yngre generation,
som jag tillhör, har vi lärt oss att
samarbete och förståelse för andras synpunkter
leder till positiva resultat och
i längden är till bästa nyttan för vårt
land. Vi har föga förståelse för fastrostade
uppfattningar i detaljfrågor, som mest
tjänar till att skylta med i en valrörelse.

Vad först beträffar jordbrukets undantagande
från investeringsavgifter är
det anmärkningsvärt, att ingen av jordbrukets
organisationer mig veterligt yrkat
på att jordbruket skall undantas. Det
finns alltså ingen framställning från Sveriges
lantbruksförbund i detta syfte —
det föreligger en skrivelse från detta förbund,
men den rör andra saker. Det
finns vidare ingen framställning från
RLF, och -— det har kanske förbigått
mig —• efter vad jag har sett har heller
intet länsförbund inom RLF gjort
någon sådan framställning. Det är möjligt
att det finns någon, som yrkat på
att jordbruket skall undantas från denna
beskattning, men i övrigt kan nog i stort
sett konstateras, att det inte från något
håll inom jordbrukets egna organisationer
yrkats på att jordbruket skall undantas.
Det är är endast två högermotionärer,
som kommit på den idén, därav
en framstående industriman. Men något
sådant yrkande finns inte i Industriförbundets
skrivelse till utskottet.

Sedan skulle jag vilja efterlysa konsekvensen
framför allt i folkpartiets
handlande beträffande jordbruket. När
vi 1953 behandlade frågan om konkurrenslagstiftningen,
yrkades gentemot de
sakkunnigas förslag mycket bestämt från
folkpartiets sida, att jordbruket inte
skulle undantas från lagstiftningen, utan
att det ovillkorligen skulle behandlas på
samma sätt som övriga näringsgrenar.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Något liknande skrevs också i Svenska
Dagbladet, nämligen att det var fel att
jordbruket undantogs från lagstiftningen.
Då kan man fråga sig, vad det är för
anledning till att jordbruket nu skall undantas.
Det måste vara förvånande, att
oppositionspartiernas representanter velat
reservera sig för att jordbruket skall
undantas från investeringsavgift, när
jordbrukets intressen blivit beaktade genom
den kompromiss, som har kommit
till stånd i utskottet. Men det är ju, såsom
bl. a. folkpartitidningen Dagens Nyheter
konstaterat, här fråga om en partitaktisk
manöver. Jag tycker dock, att
underbyggnaden är väl klen för en sådan
spekulation i partitaktik. När vi nu
inte stöder reservationen om jordbrukets
undantagande från investeringsavgift,
beror det på att så väsentliga förändringar
gjorts i det ursprungliga förslaget till
författningstexten, att det bör antagas i
det skick, som utskottsmajoriteten förordat.
För den investeringsavgift, som
utgick åren 1951 och 1952, fanns det möjlighet
att avdraga 10 000 kronor och när
det även gällde byggnadsändamål högst
15 000 kronor. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 36 för i år föreslås detta belopp
generellt höjt till 15 000 kronor. Utskottet
har emellertid föreslagit en väsentlig höjning
eller med inte mindre än 33 procent
till 20 000 kronor. Därmed har jordbruket
fått en så betydande höjning, att
man kan fråga sig, hur många jordbrukare
det egentligen är som kommer att
drabbas av denna investeringsavgift.

Detta framgår också av högermotionen
i frågan, vilken tydligen skrivits med
sikte på att det avgiftsfria beloppet skulle
fastställas till 15 000 och inte höjas
till 20 000 kronor. Motionärerna konstaterar,
att investeringsbehovet beträffande
maskiner och redskap under 1955 i
jordbruk upp till 400 tunnland är i genomsnitt
15 000 kronor. De konstaterar
också, att medelkostnaden för nya ekonomibyggnadsföretag
är 18 000 kronor och
att endast större traktortyper och skördetröskor
betingar ett högre inköpspris
än 15 000 kronor. Då måste otvivelaktigt
den alldeles övervägande delen av dessa

m. in.

investeringar rymmas inom gränsen för
det avgiftsfria beloppet.

Man bör också beakta, vilken oerhörd
betydelse detta fria belopp har för hantverket
och småindustrien. Vidare bör
man beakta, att kravet på dispensförfarande
försvagas därigenom att beloppet
höjts. Om t. ex. en myndighet föreskriver,
att vissa åtgärder skall vidtagas, så
kan arbeten utföras intill ett belopp av
20 000 kronor utan att investeringsavgift
behöver betalas. Om man dessutom beaktar
alla de undantag, som finns på olika
områden, så måste man säga att hänsyn
i möjligaste mån tagits till de berättigade
anspråk på mildringar som
framställts. Det kan t. ex. framhållas, att
om en statlig myndighet har lämnat lån
eller bidrag eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, så utgår inte investeringsavgift
för den del som staten har
medverkat till. Bostadsfastigheter och
samlingslokaler är undantagna, men även
annan byggnad blir inte avgiftspliklig,
om kontrakt om köpet tecknats före den
15 januari 1955, och inte heller köp av
inventarier, om leverans skett eller
skriftligt avtal träffats före den 31 januari.
Där är återigen en förbättring, som
utskottet föreslagit, när man ändrat datum
för inventarieinköpen från den 15
januari till den 31 januari. Alla byggnader
och inventarier för produktion
och distribution av elektrisk kraft är undantagna.
Det finns ytterligare åtskilliga
undantag, som jag inte här skall räkna
upp, och därför anser jag att förslaget
nu fått en sådan utformning, att det
utan större olägenheter kan antagas.

Innan jag sedan går över till att tala
något om den särskilda investeringsavgiften
för personbilar, vill jag betona
vår principiella inställning till bilismen.
Bilen har en mycket stor betydelse framför
allt för landsbygdens folk. Vi ser
med glädje, att bilarnas antal ökar, och
vi hoppas att de ekonomiska förhållandena
skall göra det möjligt, att bilparken
stadigt ökar i vårt land. Det kan dock
ifågasättas, i vilken takt vi bär råd att
öka bilbeståndet. Med hänsyn till den nuvarande
alltför omfattande investeringen

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

i bilar anser jag det befogat, att man nu
inför investeringsavgift på personbilarna.

Även i detta författningsförslag bär utskottet
företagit vissa betydelsefulla ändringar.
Bland annat föreslår utskottet,
att en ny grupp införes för de begagnade
bilarna, så att bilar av 1945 års
modell eller äldre endast skall betala
10 procent av den avgift, som utgår för
en ny bil, d. v. s. ungefär en procent av
värdet. Vidare har bestämmelsen, att den
som inte inregistrerar i tid skall betala
dubbel avgift utgått, och datum för inregistreringen
har ändrats från den 15
januari till den 31 januari.

Slutligen vill jag säga, herr talman, att
vi från bondeförbundets sida har sökt
medverka till en sådan lösning, att ett
effektivt medel mot överinvesteringarna
erhålles, samtidigt som nödvändiga investeringar
inom jordbruk och övrig företagsamhet
inte onödigtvis hindras. Det
resultat, som uppnåtts genom kompromissen
i utskottet, måste sägas tillfredsställa
dessa krav. Ingen kan säga, att
oppositionen sökt medverka till dessa resultat.
Den har i stället enligt min uppfattning
bedrivit en demonstrationspolitik,
som inte leder till praktiska resultat.

Med hänsyn till vad jag anfört anser
jag, herr talman, att kammaren bör kunna
bifalla utskottets förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Endast några ord till
herr Bengison med anledning av hans
till mig riktade protest, som han själv
kallade det. Han gjorde därvid gällande,
att jag skulle ha yttrat, att bondeförbudsrepresentanternas
ställningstagande
inom bevillningsutskottet inte varit inspirerat
från deras egen sida. Jag har
inte alls yttrat mig på det sättet. När
jag var inne på vad som hade förekommit
i bondeförbudspressen i anslutning
till behandlingen av viss fråga i utskottet,
förklarade jag, att jag för min del
saknade anledning att närmare diskutera
fallet. Därtill fogade jag följande: »Jag
utgår emellertid ifrån att det antydda

försöket till kamouflerande av bondeförbundsrepresentanternas
skiftande ståndpunktstagande
inom utskottet icke inspirerats
av dem själva. Det skulle icke
vara rent spel.» Det var alltså inte fråga
om någon inspiration bertäffande innehållet
i ståndspunktstaganden inom utskottet,
utan om att bondeförbundsrepresentanterna
själva inte inspirerat vad
som kommit till uttryck i bondeförbundspressen.
Det var det jag yttrade mig
om.

Sedan vill jag blott konstatera, att,
när herr Bengtson talar om angelägenheten
av att stoppa upp investeringar och
andra ting, som kan vara påfrestande
med hänsyn till våra reella resurser,
glömmer han alldeles bort de offentliga
investeringarna och konsumtionen, vilka
båda faktorer på senare tid har stegrats
i väsentligt kraftigare tempo än de
enskilda investeringarna.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka att när
herr Bengtson beskyllde folkpartiet för
bristande konsekvens, råkade han ut för
begreppsförvirring. Det är inte fråga om
jordbruket utan om dess ekonomiska föreningsrörelse,
vilket är en helt annan
sak.

Sedan skulle jag vilja säga, att herr
Bengtson borde nog vara den siste som
talar så där anklagande när det gäller
politiska manövrer.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! I remissdebatten för tre
veckor sedan hade vi tillfälle att här i
kammaren ingående diskutera vårt lands
ekonomi. När vi nu i dag skall behandla
propositionen om investeringsavgift för
1955 och bevillningsutskottets däröver
avgivna betänkande, så kommer vi åter
till de frågor om vårt ekonomiska läge
som vi då fick ganska väl belysta. Eftersom
utskottet så helt godtagit finansministerns
förslag och motivering får
jag liksom jag gjorde i remissdebatten
framhålla att dessa ställningstaganden är
grundade på felbedömningar och felaktiga
värderingar.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

I främsta rummet vill regeringen och
utskottet inrikta de åtgärder som anses
nödvändiga för att säkerställa en balans
i vårt lands ekonomi mot investeringarna.
Men enligt min uppfattning är det
icke anspråken för investeringsändamål,
som i det nuvarande läget utgör den
största belastningen på landets resurser.
Under 1954 förelåg en särskilt kraftig
ökning av allmänhetens konsumtion, och
man förutser att under innevarande år
den största pressen just skall komma
från konsumtionssidan. Den privata konsumtionen
steg sålunda under 1954 med
ca 1 000 miljoner kronor, och för innevarande
år räknar man — redan vid
den helt orealistiska förutsättningen att
lönenivån skulle förbli oförändrad —
med en ökning av omkring 500 miljoner
kronor. Att mot bakgrunden av dessa sifferuppgifter
kräva, att investeringarna
och särskilt inom det enskilda investeringsområdet
nu i första rummet skall
bli föremål för motåtgärder, är icke
rimligt. Med hänsyn till den starka press
som föreligger på andra områden kan
man t. o. m. befara, att därigenom endast
kommer att ställas ökade resurser till förfogande
för stigande konsumtion, vilket
med hänsyn till takten i vår ekonomiska
utveckling icke kan vara lyckligt.

Vid avvägningen av de begränsningar,
som anses böra vidtagas å investeringsområdet,
får jag i dag ånyo framhålla,
att man fäster alltför stort avseende vid
ökningen av de enskilda investeringarna
under det sista året och den tendens de
synes utvisa för i år. Det förhåller sig
ju dock så att industriens investeringar
— och det är dem det närmast gäller -—
under de närmast föregående åren pressats
ned avsevärt genom den osäkra konjunkturutvecklingen
men också genom de
restriktioner, som tillämpats i form av
byggnadsreglering, investeringsavgift, begränsad
avskrivningsrätt, kreditbegränsning
m. m. Den ökade investeringsviljan
får därför tas som uttryck för en behövlig
återhämtning, en återhämtning som vi
har all anledning att hälsa med tillfredsställelse,
då den utgör ett bevis för att
svenskt näringsliv vill söka följa med i
den tekniska utveckling, som nu går fort,

in. m.

och också vill söka hävda sig i den allt
hårdare konkurrensen ute i världen. Vidare
må det beaktas att industriens investeringar
även med de ökningar, som
nu beräknats, ej når upp till förkrigsnivån.
De offentliga investeringarna, alltså
statens och kommunernas, torde däremot
ha ökats med omkring 60 procent.
Mot denna bakgrund torde det väl framstå
som alldeles ofrånkomligt, att åtstramningen
på investeringsområdet måste
ske över hela fältet, hur svårt det än
blir.

I vår föregående debatt framhöll finansministern
de begränsade möjligheterna
att hålla de statliga investeringarna
tillbaka, och jag kan förstå det,
eftersom dessa i betydande utsträckning
är beroende av den expansiva politik
som regeringen drivit. Verkningarna av
beslutade åtgärder på många områden
kommer ofta med en viss eftersläpning
och får ej så sällan en större omfattning
än beräknat.

Det hade helt visst funnits anledning
för utskottet att söka få närmare klarlagt,
vilka nedskärningar på detta område
som verkligen kommer att genomföras,
men man har helt enkelt godtagit
uttalandet i propositionen och låtit de
föreslagna åtgärderna gå vidare med tillstyrkan
från utskottet.

Med avseende å kommunernas investeringsutgifter
följer utskottet finansministern
och instämmer i hans fromma
önskningar. Jag ifrågasätter om med
hänsyn till redovisningen av kommunernas
för närvarande likvida ställning det
ej hade varit skäl att överväga en mera
reellt betonad inställning även i detta
fall. Därmed avser jag ej något ingripande
i den kommunala självbestämmanderätten,
men det hade varit på sin
plats, att det hade vidtagits åtgärder,
som medfört en effektiv begränsning av
kommunernas mycket stora investeringar.

Angående det medel, som nu av finansministern
med utskottets tillstyrkan
föreslås för ernående av den återhållsamhet
i vår ekonomi och den åtstramning
av den nuvarande höga aktiviteten,
varom vi alla är ense — en åter införd

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

investeringsavgift — må vi göra klart
för oss, att den med sin ensidiga inriktning
lätt nog kommer att medföra
större skadeverkningar än nytta. Industriens
investeringar t. ex. måste på viss
sikt tillåtar, få ett tillräckligt utrymme,
då eljest utvecklingen kommer att hållas
tillbaka och vår sysselsättning och
vårt välstånd kommer i fara. Även om
vi nog ganska allmänt inser sambandet
mellan näringslivets rationella utbyggnad
och den snabba takten för vår
välståndsökning, har man ej bekymrat
sig om att undersöka, var gränsen går
även för en temporär nedbromsning av
näringslivets aktivitet utan inverkan på
vår levnadsstandard.

Herr Bengtson nämnde i sitt anförande,
att han ville medverka till att
näringslivets investeringar kunde hållas
på en så hög nivå som möjligt, men detta
verkade ju närmast såsom helt tomma
ord, när herr Bengtson samtidigt
så oreserverat biträdde förslaget om en
begränsning av främst näringslivets investeringar
genom att godtaga den föreslagna
investeringsavgiften.

Vid utformningen av de åtgärder, som
nu föreslås, har man tagit som mönster
investeringsavgiften från de gångna åren.
Läget var dock då helt annorlunda, och
det är icke befogat att beteckna de nuvarande
förhållandena som en extrem
högkonjunktur. Då hade vi haft en synnerligen
kraftig prisstegring, och det
rådde ingen tvekan om lägets inflationistiska
natur. Partipriserna hade från
september 1950 till september 1951 stigit
med 32 procent. I det nuvarande läget
har man visserligen anledning att uttala
farhågor för att den ekonomiska utvecklingen
fått en alltför kraftig tillspetsning,
men läget har dock icke fått en
klart
serna har sålunda under det senaste året
varit praktiskt taget oförändrade. En
restriktiv penningpolitik, i vilken räntan
får ge uttryck för trycket på kreditmarknaden,
torde vara tillräcklig för att
bemästra den hotande överexpansionen.
En sådan politik skulle också verka investeringsbegränsandc
för alla investeringar,
vem som än gör dem, och på

områden som vi inte nu når, t. ex. även
i fråga om lager. Men dessa verkningar
skulle vara smidigare än verkningarna
av en investeringsavgift, och en sådan
penningpolitik skulle också, om den innefattade
en räntehöjning, verka sparstimulerandc
och därigenom konsumtionsbegränsande.
Detta har framhållits förut
här i debatten, och jag vill endast understryka
det. De utjämnande och stabiliserande
verkningarna skulle därmed
sprida sig över ett vidare fält och kunna
garantera balans med långt mindre
skadeverkningar än den föreslagna investeringsavgiften
måste befaras förorsaka.

Förutom dessa allmänna synpunkter
skulle jag, herr talman, vilja framhålla
att en investeringsbegränsande åtgärd
som investeringsavgiften icke får rimliga
verkningar, om den tas i anspråk tid
efter annan och för längre perioder. Om
riksdagen nu beslutar en investeringsavgift
för år 1955 så bär vi under en
period av fem år haft en sådan pålaga
först i tre år, sedan har vi haft ett fritt
år och så följer åter ett år med investeringsavgift.
Hur otillfredsställande detta
är och hur föga överensstämmande med
konjunkturutvecklingen ute i världen
det är, inser nog de flesta.

Hur slumpartat och principvidrigt investeringsavgiften
verkar och vilka direkta
skador och förluster den medför
har vi väl fått många bevis för i dessa
dagar. Det har framhållits i ett stort antal
motioner, i tidningarna och i muntliga
diskussioner, och från många har
man ju nästan dagligen fått hänvändelser
med påpekanden om hur orimligt investeringsavgiften
kommer att verka. .lag
skall ta mig friheten att föredra ett helt
kort utdrag ur ett av de många brev jag
har fått. Jag tycker att det är mycket
belysande för den inställning som så
många hyser om investeringsavgiften
och dess verkningar. Vederbörande skriver
på följande sätt:

»Jag har redogjort för de ytterligare
investeringar i form av nya maskiner
och utbyggnader, som erfordras för att
anläggningarna skola bli harmoniskt utbyggda,
så att förutsättningar skapas för

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fin.

Förordningsförslag om investeringsavgift
en ekonomisk drift. Det är uppenbart,
att för en nyetablering av vår typ är det
en tvingande nödvändighet att få avhjälpa
de ofullkomligheter, som vidlåda första
uppsättningen maskiner liksom de
brister i fråga om lokalutrymmen, som
den praktiska driften påvisat. Dessa investeringsbehov
äro av en annan angelägenhetsgrad
än dem, som äro påkallade
av en direkt strävan till utbyggd verksamhet
inom redan befintlig lönsam industri.
Det rör sig om icke något mindre
än frågan om liv eller död för detta nya
företag och den bygd där det etablerats.

Detta företag har under 1951, 1952 och
1953 drabbats av investeringsskatt resp.
investeringsavgift förutom olägenheten
av att behöva investera i en utpräglad
högkonjunktur. Man kan inte finna någon
logik i att ett företag som vårt, vilket
har som enda uppgift att söka åstadkomma
en sänkning av boendekostnaderna
och därmed aktivt bidraga till lösningen
av en för hela landet betydelsefull
fråga, skall belastas med dessa oförutsedda
pålagor. Statsmakterna ha i särskild
ordning sökt medverka till företagets
tillkomst genom att bevilja ett stort
investeringslån. Det kan vidare framhållas,
att i höstens disukssioner kring bostadsfrågan
både i lokala sammanhang
och i radiodebatten klart ådagalagts, att
de kanske väsentligaste bidragen till en
rationell lösning av bostadsbyggandet
lämnats av vårt företag.

När styrelsen alltså på lördagen beslutat
investeringar av storleksordningen
600 000—700 000 kronor, finansierade av
svenskt näringsliv i en strävan att fullfölja
ett hittills betungande, men ändock
framgångsrikt arbete i samhällets tjänst,
blir man upprörd att höra deklarationerna
i söndagskvällens radionyheter.
Svängningarna avseende prisbildning
för olika varugrupper liksom tillgången
på material och arbetskraft och andra
rörelser på näringslivets olika marknader
kunna vara svåra nog att förutse och
för en företagsledning beakta i sitt handlande,
men dessa irrationella regeringsingripanden
äro etter värre. Här hjälper
inget förutseende. Man känner sig utställd
på boxningsarenan med svart bin -

m. m.

del för ögonen. Man kan icke ens ducka
för smällarna.» Detta är nog en ganska
allmän uppfattning om de åtgärder som
regeringen föreslår i detta fall.

Jag skall sedan be att få säga några
ord om vad herr Sjödahl började med
och herr Bengtson fortsatte med. Man
åberopar sig på reservanterna i företagsbeskattningskommittén
och säger att i
deras uttalande har man fått en rekommendation
att använda investeringsavgiften
som ett konjunkturutjämnande och
högkonjunkturdämpande medel. Jag vill
dock påpeka att det ju klart och tydligt
är sagt i denna reservation att man går
ut ifrån att innan några åtgärder tillgrips
på beskattningsområdet är det
nödvändigt att anlita de penningpolitiska
medlen. Då kan den frågan ställas:
Har man gjort detta? Man har genomfört
en viss kreditåtstramning. Den har kommit
sent, men den sista åtgärd som vidtagits
utgjorde visserligen en åtstramning
på kapitalmarknaden genom emitterande
av det fyraprocentiga lånet i
höstas. Men ännu kvarstår det som en
öppen fråga, om denna åtgärd kommer
att fullföljas. Jag tycker för min del att
det finns bevis för att man velat åstadkomma
en åtstramning, men om man
helt tar konsekvenserna därav, återstår
att se.

Vidare har i reservationen och uttalandena
kring den också förutsatts att
de permanenta skattereglerna för företagen
inte skulle skärpas med bestående
verkan. Så sker ju emellertid. Vi har
fortfarande begränsningen i den fria avskrivningsrätten,
och vi har också andra
bestämmelser som verkar i samma riktning.
Slutligen förutsattes klart, att en
sådan åtgärd som införande av en investeringsavgift
endast skulle tillgripas
därest vi komme i en utpräglad, extrem
högkonjunktur. Detta har jag redan uppehållit
mig vid, och jag hoppas ha visat
att sådan är inte situationen efter vår
uppfattning.

I herr Sjödahls anförande förekom vidare
den utläggningen att investeringsavgiften
var nödvändig för att kunna
hindra de s. k. självfinansierande företagen
att vid en olämplig tidpunkt företa

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

investeringar. Jag skulle vilja fråga herr
Sjödahl: Tror herr Sjödahl verkligen att
det finns något företag som endast därför,
att det har pengar tillgängliga, ger
sig till att investera? Tror inte herr Sjödahl
ändå att man anlägger helt andra
synpunkter vid bedömningen av om en
investering skall företas eller inte? I tider,
när vi med vårt kostnadsläge har
så lågt i tak som vi har, kan jag försäkra
herr Sjödahl att företagen utomordentligt
noga tänker sig för, innan en investering
företas. Det måste under förhållanden
som de nuvarande finnas klart
belägg för att investeringen både är räntabel
och av sådan karaktär att den inte
kan uppskjutas. Det är detta som är utslagsgivande
och inte frågan om huruvida
pengarna finns.

Herr talman! Jag skall sedan säga några
ord om den särskilda investeringsavgiften
på motorfordon. Jag kan emellertid
fatta mig kort. Herr Velander har
efter min uppfattning fullständigt och
på ett bärande sätt anfört vad jag skulle
vilja säga. Motiven för ett avslag på denna
motorfordonsavgift är välbefogade.
Jag vill dock nu särskilt understryka att
det inte kan vara skäl att ytterligare belasta
den redan hårt beskattade bilismen.
Bilen fyller ju ändå i dagens samhälle
mycket angelägna behov, och jag frågar
mig: Varför skulle vi inte i vårt land
kunna räkna med att bilen skulle kunna
bli var mans egendom? I de stora industriländerna,
med vilka vi gärna vill
kunna tävla i standard och levnadsvillkor,
ser man på ett helt annat sätt på
bilismen än vi gör bär. Jag skulle vilja
peka på den utformning i ett avseende
av de föreslagna reglerna för den
nya bilbeskattningen, som jag finner särskilt
olycklig. Det gäller uttagandet av
avgift vid förvärv av begagnade bilar.
Ett sådant förvärv kan ju inte rimligen
vara inflationsdrivande. Utskottets motivering
för att ändå genomföra en sådan
avgift verkar minst sagt konstruerad
och orimlig. Herr Sjödahl sade att vi
inte har råd att köpa så många bilar,
och herr Bengtson räknade med att vi
skulle ha råd alt köpa 120 000 bilar. Men
vart tar då de pengar vägen som folk har

och vill disponera för att köpa bilar?
Jo, om bilinköpen hindras eller försvåras
köper man någonting annat, reser
utomlands, skaffar sig sommarstugor
o. s. v. Kanske importerar vi mera kaffe.
Har vi råd till det? Jag tycker, att om
man säger att vi inte har råd att köpa
så många bilar, så bör den argumenteringen
i varje fall inte utnyttjas på det
sätt som skett från utskottets företrädare.

Vidare säger herr Sjödahl att bakom
vad som kommit fram från oppositionen
mot en ytterligare belastning av bilismen
måste det ligga andra intressen. Jag tror
att herr Sjödahl misstar sig. Jag tror inte
att han egentligen känner vad som rör
sig på folkdjupet numera. Jag tror att
de uttryck, som har kommit fram, är
mycket spontana. Jag skall bara ta ett
exempel. Tror inte herr Sjödahl att det
var en mycket spontan reaktion, när ett
par studenter gick upp till finansministern
på måndagen efter det förslaget bekantgjorts
på söndagen? Vad tror herr
Sjödahl att där låg för andra intressen
bakom?

Jag kommer att instämma i det avslagsyrkande
som är ställt och kommer
att ställas beträffande den nya investeringsavgiften
på bilar. I andra hand
kommer jag att yrka att i varje fall de
begagnade bilarna inte skall avgiftsbeläggas.

Innan jag lämnar detta kapitel, skall
jag kanske också säga något om påståendet,
att om man inte inför avgift vid
inregistrering av begagnade bilar, kan
man riskera att det blir mycket fusk och
kringgående. Jag tror att risken för att
man skall kunna fuska blir utomordentligt
liten, så som bestämmelserna är utformade.
Det kan väl ändå inte vara ett
verkligt bärande motiv för herr Sjödahl,
när han vill medverka till införande av
denna avgift på begagnade bilar, att en
bilhandlare skulle ha registrerat hundra
bilar? Att priset på de gamla bilarna
skulle stiga, om man toge undan dem
från investeringsavgift, tror jag inte heller
ett dugg på.

Herr talman! Jag kommer sedan till
ett annat avsnitt av denna fråga, nämligen
det som rör jordbruket. Därest kam -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
rarna inte skulle bifalla avslagsyrkandena,
anser jag i varje fall att en begränsning
av investeringsavgiftens giltighetsområde
bör genomföras. Jag har tillsammans
med ett antal ledamöter i denna
kammare framfört en motion härom. Vi
kan inte finna några skäl för att jordbrukets
investeringar skall beläggas med
investeringsavgift. Investeringarna här
har inget samband med övriga investeringar
som föreslås avgiftsbelagda, och
därför kan de utelämnas utan komplikationer.
I propositionen anger finansministern
inte med ett enda ord, varför
jordbrukets investeringar medtagits. Det
hade väl dock varit på sin plats. När så
nu inte skett, kunde vi väl ha väntat oss
att det hade klarlagts från utskottets sida.
Det är verkligen en sökt, helt allmän
förklaring som utskottet presterar. Den
tröst som ges genom en höjning av det
avgiftsfria beloppet synes mig mycket
klen. Hur den har kunnat godtas av jordbrukets
representanter som en kompromiss
är mig ofattbart. I motionen har vi
angett vilken betydande produktionsökning
och samtidig kostnadsminskning
som svenskt jordbruk kunnat genomföra
och hur mekaniseringen verksamt bidragit
därtill. Rationaliseringen har också
medfört att arbetskraft i stor utsträckning
har kunnat överföras till andra näringsgrenar.
1954 räknades med 16 000
man. Detta friställande av arbetskraft
har nedbringat den årliga arbetskostnaden
från förkrigstiden till nu med bortåt
en miljard kronor. Mot detta svarar ökade
maskinkostnader med 326 miljoner
kronor om året.

Betydelsen av att hålla jordbrukets
produktionskostnader nere med bibehållen
inkomstnivå torde jag inte behöva
närmare argumentera för och väl därför
inte heller för behovet av en oavbruten
rationalisering.

I gjorda beräkningar har jordbruket
visat en mycket jämn investeringsutveckling.
Även efter de goda skördeåren har
knappast någon tendens till ökning kunnat
spåras, och efter den svaga skörden
i fjol torde det väl inte vara någon fara
för att investeringstendensen för jord -

m. m.

bruket kommer att ökas i år. Självfinansierandet,
som annars spelar så stor roll,
förekommer förvisso inte för jordbrukets
folk. De är beroende av skördeutfall och
lånemöjligheter.

Herr talman! Det försök till kompromiss
när det gäller jordbruket som gjorts
genom att höja det avgiftsfria beloppet
till 20 000 kronor finner jag, som jag
nämnde, inte till fyllest. För de minsta
jordbrukarna är det kanske någorlunda
tillfredsställande, oftast är ramen vid
nog för dem. Vi har velat redovisa detta
i motionen, men man bör ju ta hänsyn
till att det inte bara gäller anskaffande
av maskiner — det gäller ju också investeringar
i byggnader, reparationer av
sådana o. s. v., och då är sannerligen
20 000 kronor inte mycket. För det beloppet
får man inte så värst mycket i
dessa dagar. Som grupp betraktade kommer
otvivelaktigt jordbrukarna att känna
belastningen av investeringsavgiften
hårdare än andra näringsidkare. Jag kan
inte se annat än att de blir särskilt obilligt
behandlade.

Herr Bengtson nämnde i sitt anförande
att vi tänkt oss en räntejustering som
ett alternativ. Men, herr Bengtson, är det
inte på det viset att jordbrukarna får
vidkännas både investeringsavgift och
räntehöjning? De jordbrukare, som nu
skall göra en investering till vilken de
får uppta lån, får i sanning inte låna
pengar till de räntor som gällde för ett
år sedan —■ där har kreditåtstramningen
redan verkat.

Till sist skulle jag vilja ställa den frågan:
Hade det inte varit skäl att, när vi
gärna vill försöka förenkla taxeringsförfarandet,
lätta på arbetsbördan för jordbrukarna
och taxeringsmyndigheterna
genom att undantaga jordbruket från investeringsavgift?
Härigenom skulle vi
kunna spara en omfattande pappersexercis
och mycket arbete, utan något förnuftigt
syfte.

Herr talman! När vi vid behandlingen
av dagens föredragningslista hinner dithän,
att det blir tal om att taga ställning
till den motion jag här talar för kommer
jag att yrka bifall till densamma.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är klart, att jag känner
mig en smula skakad av herr Spetz’
anförande och lindrade så smått, om jag
skall våga deltaga i diskussionen. Enligt
herr Spetz har jag alla vetenskapsmän
emot mig, jag har alla näringsidkare
emot mig, jag har alla bilister emot mig,
och till slut har jag hela det svenska
folket emot mig, jag är alldeles ensam.
.lag skall inte uppehålla mig länge vid
detta herr Spetz’ inlägg. Jag vill endast
stillsamt anmärka, att det är givet att
varje människa, som får känning av föreslagna
åtgärder genom ökade kostnader
eller andra besvärligheter, är emot
en sådan åtgärd. Jag skulle vilja fråga
herr Spetz: Är det inte litet vågsamt att
påstå att alla vetenskapsmän är emot
mig? Hur vet herr Spetz det? Är det inte
så, herr Spetz, att man har så lätt för
att tro att den åsikt man själv har, den
har hela det svenska folket.

Vi skall kanske inte heller, herr Spetz,
uppehålla oss så mycket vid navigationens
mysterier. Herr Spetz menar tydligen
att det bara blåser medvind och då
kan man inte kryssa. Herr Spetz bor ju
i ett kustlandskap, men han bor kanske
inne bland klipporna, där det alltid är
lugnt. Annars borde väl herr Spetz ha
kunnat märka, att på konjunkturernas
område har det under de senaste åren
ibland blåst ifrån styrbord och ibland
ifrån babord. Men även om herr Spetz
bara tror på medvinden, skulle man ju
kunna ändra bilden dithän, att man i
stället fick reva seglen, och då kanske
vi också skulle kunna finna en bild som
passar på dagens situation. Ty, herr
Spetz, hur är det? Är det inte så att
t. o. in. reservanterna har skrivit in i
betänkandet att det föreligger risker för
en utveckling i inflationistisk riktning?
Läget är tydligen inte så ofarligt som
kanske herr Spetz vill göra gällande. Är
vi eniga på denna punkt, behöver man
väl inte fortsätta att tala så mycket därom,
utan i stället kan vi övergå till att
fråga oss, vilka åtgärder vi behöver vidtaga
för att lugna ned läget inom ekonomien.

Innan man gör det, kanske man bör
fråga sig: Vad är det egentligen som behöver
påverkas? Här har det talats om
att vi inte bara skall tänka på näringslivets
investeringar. Det har rekommenderats
oss att tänka även på andra områden.
Det kan väl inte vara obekant för
någon, i varje fall inte i denna kammare,
att det föreligger en statsverksproposition,
i vilken bostadsbyggandet har
föreslagits få en viss omfattning. Där har
det alltså föreslagits åtgärder för att
åstadkomma en investeringsvolym som
vi tilltror oss att tåla. Det föreligger där
förslag om vilka investeringar som staten
skall kunna ta på sig. Det har skett ett
övervägande om vad vårt ekonomiska
läge medger på detta område. När det
gäller den enskilda sektorns investeringar
liksom också när det gäller konsumtionen
på bilismens område, är det ju
givet att vi inte vill sätta oss ned och i
statsverkspropositionen reglera vad som
skall ske. När man skall hålla tillbaka
på detta område, får man i stället tillgripa
generella metoder så långt det är
möjligt, eftersom vi har varit eniga om
att icke försöka styra de privata områdena
för mycket med regleringar.

Vi har genomfört en kreditåtstramning
med olika medel, och ändå står väl
den frågan öppen, om det härvid har
gjorts allt som har behövts för att skapa
en återhållande verkan på de enskilda
investeringarna. Det är klart att de, som
särskilt drabbas av åtstramningar, gärna
vill ha fram någon annan syndabock,
och både herr Velander och Wehtje har
varit ivriga — låt vara mera undanskymt
— att peka på alt man borde göra någonting
emot de offentliga investeringarna.
Herr Wehtje var till och med inne
på frågan, hur vi skulle begränsa den
kommunala självstyrelsen. Jag emotser
förslag från herr Wehtjes sida för att
åstadkomma någonting på det området.
Konsumtionen skall hållas tillbaka, de
.statliga investeringarna bör hållas tillbaka
-— ja, det finns möjligheter för
riksdagsmän att framföra förslag i dessa
avseenden: kom med dem, så skall
vi titta på dem! Men man kommer inte

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
ifrån, att det är inom investeringsområdet
och på bilismens område som vi möter
de mest utpräglade tendenserna.

Det har sagts här, att det var investeringsavgiften
som skapade ökningen av
investeringarna under 1954. Hur kan
man säga någonting sådant, som så strider
mot verkligheten? På hösten 1953
bedömde företagarna läget så, att det
skulle bli en minskning av investeringarna
under 1954, trots att man det året
kunde räkna med att icke ha någon investeringsavgift
—• investeringsavgiften,
herr Wehtje, var inte treårig utan varade
endast två år. Man visste att det inte
skulle bli någon investeringsavgift, och
trots detta inriktade man sig på att minska
investeringarna. Men det blev i stället
en mycket stark investeringsökning,
nämligen 15 procent. Varför? På grund
av att företagarna fick förväntningar om
en tillspetsad högkonjunktur, särskilt av
två anledningar: dels kom man underfund
med att konjunkturdämpningen i
Förenta staterna icke skulle komma att
fortsätta, och dels märkte man, att det
var lätt att sälja svenska exportprodukter.
Det blev förväntningar om ökade
vinster, och det blev därför också en lust
att investera mer än förut. Man plockade
i sin planläggning fram investeringsföretag,
som man hade tänkt vänta med.
Alltså: det är den förbättrade konjunkturen,
de bättre vinstutsikterna och den
därav föranledda investeringsökningen
som är det primärt drivande i de risker
som vi för närvarande löper •— för att
använda reservanternas ord — för en
utveckling i inflationistisk riktning. Och
det är väl klart, att när bilarna under
förra året, särskilt personbilarna, ökats
så, att man när det gäller tillväxten i
konsumtionen, som herr Wehtje var inne
på, kan visa på att ansvällningen i
stor utsträckning just ligger på personbilarnas
område, då kommer man väl
inte ifrån att vi där har de punkter, där
man särskilt måste gripa in.

Jag undrar, om inte det är en ganska
stadgad mening hos det svenska folket,
att t. ex. bilismens utveckling går för
fort. Jag är inte så föga framsynt, att
jag inte både inser och finner det vara

m. m.

naturligt, att antalet personbilar ökar i
vårt land. Inte heller finner jag det vara
en skrämmande utveckling, om vi kan
komma upp i den standard som vissa
utomeuropeiska länder har. Det är ju
egentligen inte fråga om detta, utan det
är fråga om hur snabbt vi kan ta denna
ansvällning, hur snabbt kan vi mobilisera
medel för dessa investeringar, hur
snabbt kan vi skaffa arbetskraft för att
göra vägarna sådana att de passar för
denna ansvällning, hur snabbt vi kan
mobilisera resurser för att i städer och
tätorter skapa genomfartsleder för bilarna.
Det är inte fråga om att hindra en
ofrånkomlig utveckling på bilismens område,
utan det vi måste fråga oss är:
Kan vi gå fram så snabbt? Och jag tror,
herr Spetz, att det är en ganska allmän
mening hos det svenska folket — för att
använda detta missbrukade ord — att
denna utveckling går för fort.

Här har man sagt, att jag talat på olika
sätt och haft olika meningar från tid till
tid. Jag fäster uppmärksamheten på att
man här talat om förra höstens ekonomiska
debatt, när jag reagerade mot
tanken på att införa en reglering av bilismen
—- det var nämligen fråga om
en reglering från herr Elofssons sida.
Men det hade väl ingenting att göra med
frågan huruvida man skulle använda
punktskatter för att hejda en för snabh
utveckling, och om jag i det sammanhanget
tillät mig säga några ord om att
det inte var någon bilaccis nära förestående,
så är det sådant som man tvingas
att göra för att inte spekulationen skall
ta sig en sådan form, att det inte går att
bemästra utvecklingen. Det var inte, herr
Velander, någonting som kom från kanslihuset.
Det var ingen där som gick omkring
och pratade och som hade någon
tanke åt detta håll. Det var nog ett ytterst
litet fåtal människor, som över huvud
taget funderade på detta problem,
och vi vet att hålla mun i sådana lägen.

När man talar om att det är bra, att jag
har ändrat mig och nu föreslagit att inkomsten
av bilavgiften skall gå till vägarna,
vill jag bara säga, att jag har icke
omvänt mig, utan står hårt fast vid den

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

principiella ståndpunkten, att en varuskatt
är en varuskatt. Det finns ingenting
rimligt i att säga att en varuskatt,
därför att den händelsevis ligger på bilar,
med nödvändighet skall avses för
ett visst ändamål, i detta fall vägarna.
Men jag har verkligen föreslagit att vi
trots detta skall reservera pengarna för
vägarna. Varför? Jo, därför att jag emotser
att det inom inte alltför inånga år
kommer att ställas mycket stora anspråk
på autombilskattefonden av olika
slag, som jag inte här skall närmare gå
in på. Jag har naturligtvis inte någonting
emot i det läget att vara tillmötesgående
mot dem, vilka har den principiella uppfattningen,
att allt vad man betalar från
bilarna skall gå till vägarna. Kan smärtan
härigenom bli litet lindrigare, har
jag under dessa omständigheter ingenting
emot det.

Sedan vill jag säga ett par ord om de
begagnade bilarna. Naturligtvis kan man
säga att inköp av en begagnad bil inte
är någon investering. Men nu är det ju
så i fråga om det största antalet av de
begagnade bilarna, att deras försäljning
är ett led i försäljningen av nya bilar:
försäljning av en begagnad bil hänger
samman med försäljning av en ny. Det
skulle därför bli en snedvridning i den
belastning som avgiften utgör, om man
lät de begagnade bilarna falla utanför.
Det blir en mindre verkan av avgiften.
För att nå samma verkan skulle man
behöva höja avgiften och därmed skapa
orättvisor för dem, som inte bär någon
begagnad bil att byta bort, gentemot dem
som bär en begagnad bil. Man kan inte
se bort ifrån att handeln med begagnade
bilar är en del av hela bilhandeln, och
det instrument som bllaccisen utgör
får inte den rätta verkan, om man inte
har de begagnade bilarna med.

Vår utgångspunkt har varit att försöka
finna ytterligare medel för att hålla tillbaka
investeringsutvecklingen inom den
privata sektorn och hålla tillbaka ansvälningen
av personbilar. När vi inom regeringen
funderade över detta problem,
kom vi fram till alt det bästa medlet
för att nå detta syfte är investeringsa
vgiften.

Reservanterna har ju ett alternativ. De
menar tydligen också att någonting bör
göras. Herr Spetz använde det gamla uttrycket
»penningpolitik». Reservanterna
har varit litet mer nyanserade och tänkt
sig en generellt verkande kreditåtstramande
åtgärd i form av en rörlig ränta.
Men även det uttrycket blir alldeles för
vidsträckt, ty ingen kan bestrida att vi
under de sista måmnaderna hav tillämpat
en rörlig ränta till stöd för marknadsoperationerna.
Det behövs därför
inget yrkande om att vi skall använda en
rörlig ränta för att stödja marknadsoperationerna.
Det kan alltså inte gärna vara
det som reservanterna här för fram, utan
vad de menar är helt enkelt en höjd
ränta, som skall verka såsom kostnadsfaktor
och genom sitt ekonomiska tryck
skapa återhållsamhet. Detta är väl i verkligheten
reservanternas alternativ. Reservanterna
bestrider ju inte att en investeringsavgift
kan vara en lämplig åtgärd.
Den passar bara inte i dagens läge, menar
de. Jag kan för min del mycket väl
inse att en höjd ränta såsom kostnadsfaktor
kan verka återhållande och vara
en åtgärd som kanske kan vidtagas. Men
från regeringens sida anser vi inte att
den passar i dagens läge, vilket jag strax
skall komma till.

Varför vill nu inte reservanterna vara
med om att använda investeringsavgiften?
Det är denna gång mycket lätt att
svara på den frågan, ty det finns en reservation
på en sida, som innehåller en
uppräkning av de nackdelar, som reservanterna
anser följa med investeringsavgiften
och som gör alt man inte kan godta
den. Jag har ögnat igenom den listan
och kan säga att visst är det så, att investeringsavgiften
har nackdelar. Det bär
alla generellt verkande medel. Det är alltså
sant att det finns nackdelar på de
punkter som är uppräknade. Men när jag
kastar om och frågar, hur det skulle bli,
om man i stället använde en räntehöjning
av den storleksordningen, att den
utgjorde ett tryck på det ekonomiska livet,
finner jag, att alla de uppräknade
nackdelarna skulle följa också med ett
sådant alternativ. Det blir ingen principiell
skillnad, men det kan naturligt -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

vis bli en faktisk skillnad, vilket helt beror
på hur räntehöjningen verkar. Om
hotet om eu räntehöjning stannar vid att
bara vara ett tomt talesätt, och räntehöjningen
således inte verkar alls, blir
det givetvis inte heller några nackdelar.
Men vad är det då för mening att tillgripa
en räntehöjning?

Man kan inte bestrida, att tillgripandet
av en investeringsavgift har bestämda
fördelar. Investeringsavgiften kan sättas
in just på de områden, där man vill utöva
ett särskilt tryck. I detta fall sätts
ju avgiften in på den enskilda sektorns
investeringar och på inköpen av personbilar.
. Det innebär att man inte behöver
lägga belastningen på områden, där det
inte behövs. Man kan dessutom göra ingreppet
kraftigare.

Det har här förekommit en del patetiska
tonfall från olika håll. Man har frågat,
varför investeringsavgiften läggs på
jordbruket, den mindre sjöfarten och anordningar
för tillvaratagande av klenvirke.
Låt mig svara med en motfråga:
Varför vill reservanterna genom en räntehöjning
öka kostnaderna för jordbrukets
inteckningslån i fastigheter och
jordbrukets driftkrediter? Varför vill
reservanterna höja kostnaderna för varv,
som bygger småfartyg, genom att höja
räntan på deras driftkostnader? Varför
vill reservanterna genom en räntehöjning
öka kostnaderna för ägarna av bostadsfastigheter,
vilka hyr ut lägenheter?
En räntehöjning måste ju när det gäller
bostadsfastigheter på litet längre sikt
resultera i en hyreshöjning. En räntehöjning,
som drabbar jordbruket och
dess kapital, kommer i sin tur att resultera
i höjda livsmedelspriser.

Med det generella bottenavdrag, som
medges enligt bestämmelserna för investeringsavgiften,
kommer de flesta jordbrukare
att kunna klara sig över ett år,
utan att behöva drabbas av investeringsavgiften.
De kan göra det nödvändigaste
och skjuta över resten. Men de kommer
inte undan på samma sätt, om man vidtar
en räntehöjning. Herr Wehtje sade
visserligen, att jordbrukarna redan nu
får betala högre ränta. Ja, om de inte
har sina inteckningslån bundna, blir det

någon tiondels procents höjning, och på
driftkrediterna blir det naturligtvis mer.
Men det är inte denna räntehöjning
som det här är fråga om, utan om en
ytterligare höjd ränta, och då blir det
eu ytterligare kostnadshöjning. Man vill
emellertid inte höja kostnaderna för bostadsbyggandet,
utan då önskar man att
det skall vidtas speciella åtgärder för att
subventionera bort en dylik höjning. Är
det någon mening att höja räntan för staten
och kommunen? Är det verkligen någon
som tror att staten och kommunerna
låter sina trängande investeringar bli beroende
av en räntehöjning? Jag försäkrar
att från statens sida är det faktiskt
aldrig fråga om att göra några icke
trängande investeringar.

Hur kan herr Wehtje vidare här påstå,
att de privata investeringarna står kvar
vid förkrigstidens nivå, medan statens
ökat? Det rätta förhållandet är, att de
privata investeringarna nu har en relativt
sett lika stor andel i hela investeringskostnaden
som före kriget. Bostadsbyggandets
andel i investeringarna är
lägre. Statens investeringar har i allmänhet
icke ökat mer än industriens. Det är
i fråga om försvaret, vägväsendet, utbyggandet
av vattenfallen och televerkets
investeringar som det blivit en höjning.
Men detta är icke höjningar som framskapats
av regeringens ekonomiska politik,
varför vi kan lämna dem åt sidan.
Det förhåller sig alltså inte på det sättet
som herr Wehtje sade.

Jag hade egentligen inte tänkt här åberopa
några auktoriteter, men herr Spetz
har faktiskt föranlett mig att åberopa ett
vittne, professor Welinder i Lund. Det
kan ju hända, att han inte är någon vetenskapsman
enligt herr Spetz. Men han
är dock professor i finansvetenskap, och
jag tror inte att vare sig herr Spetz eller
jag i det fallet bör ge oss in på att söka
tjänstgöra som sakkunniga.

Professor Welinder gör några utomordentligt
intressanta uttalanden i häfte
5 av Balans. Han skriver: »Däremot är
det tvivelaktigt om en räntehöjning har
nämnvärd betydelse för industriföretagens
investeringar. Dessa torde främst
bestämmas av avsättningsmöjligheterna,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

förväntningarna om den kommande utvecklingen
av byggnadskostnader, maskinpriser,
o. d. samt av likviditets- och
kreditmöjligheter. Kan ett företag avsätta
en ökad mängd produkter till gällande
pris, är en investering i regel så lönande,
att en halv eller en procents räntehöjning
ej påverkar vinstkalkylen, vilken
aldrig kan vara exakt.» På ett annat ställe
säger han: »Å andra sidan äro tvenne
för hela prisstrukturen så viktiga priser
som de å jordbruksprodukter och bostäder
kostnadsreglerade, varför det ej är
otänkbart att en räntehöjning snarare
försämrar än förbättrar penningvärdet.
Vi ha här antytt en olägenhet med en
räntehöjning, vilken ej gäller för t. ex.
en investeringsskatt, nämligen att den
fördyrar ej blott investeringar, vilket
är dess uppgift, utan även medför ökade
kostnader för envar som har lån mot
rörlig ränta.»

Alldeles ensam var jag alltså inte, herr
Spetz.

Men det citerade leder mig nu till att
säga ett ord om en fråga, som har spelat
stor roll i diskussionen. Man säger, att
en investeringsavgift kan övervältras och
därför skapar prisförhöjning, under det
att en räntehöjning inte på samma sätt
låter sig övervältras. Jag skulle för min
del vilja hävda, att motsatsen är lika med
sanningen. Eftersom investeringsavgiften
måste verka så, att företagarna inte i
onödan gör investeringar, blir det på
varje område endast ett begränsat antal
företagare som drar på sig kostnaden av
investeringsavgiften. De har, om det råder
konkurrens, ingen chans att avlasta
dessa högre kostnader genom höjda priser
— jag säger: om det finns konkurrens,
och det påstår man ju ivrigt från
oppositionens sida. En räntehöjning
drabbar däremot alla företagare på samma
område lika och hlir därför en kostnadsökning.
Och det är klart att man har
större möjligheter att höja priserna i
sådana fall, där konkurrensen bara är
av inhemsk natur och inte påverkas av
importen, ty i det fallet kan räntekostnaden
helt naturligt inte övervältras på
priserna — såvida man inte gör en kartell,
vilket ju är förbjudet.

Det förefaller av reservationen, som
om man inom oppositionspartierna nu
äntligen hade bestämt sig för att erkänna
att en investeringsavgift är en generellt
verkande åtgärd; annars skulle
man ju inte ha behövt välja det långa
uttrycket om generellt verkande kreditåtstramande
åtgärder med rörlig ränta.
Investeringsavgiften är och bör vara generell.
Det är endast därigenom, som
den inte blir någon reglering, som det
blir möjligt att administrera den och
som den får avsedd verkan.

På mig verkar det därför oerhört
överraskande, när reservanterna subsidiärt
framför yrkanden om en lång rad
undantag, som skulle förvandla investeringsavgiften
till någonting annat än
ett generellt medel. Det är alldeles uppenbart
att den stora mängd gränsfall,
som här måste komma att uppstå, skulle
ställa taxeringsmyndigheterna inför
fullkomligt olösliga uppgifter. Herr
Wehtje — som ju nyligen i en diskussion
fick höra det påpekandet från en industrimäns
sida, att han också tillhör
storjordbrukarnas kategori — talade
särskilt varmt för att jordbruket borde
undantagas från investeringsavgift. Ja,
tänk vilket besvär det skulle bli för taxeringsnämnderna
att avgöra, om Cellulosabolagets,
Mo & Domsjös, Uddeholms
eller Billeruds lastbilar tillhör skogsbruket
eller industrien! — Jag tar detta
bara som ett exempel för att visa, att
taxeringsnämndernas uppgift i ett sådant
fall skulle bli fullkomligt hopplös.

Likaså måste det vara alldeles otänkbart
att här genomföra ett institut med
dispenser, så att riksskattenämnden
skulle kunna medge dispens, då särskilda
skäl föreligger. Vi har ju redan i den
föreliggande listan på vad som är behjärtansvärt
och därför bör undantagas
sett så många exempel på de särskilda
skäl som här anses föreligga, att det
måste vara uteslutet att riksskattenämnden
skulle kunna klara en sådan uppgift.
Reservanterna gör det alltför enkelt
för sig, när de föreslår att riksskattenämnden
i detta fall skulle vara dispensmyndighet.
Jag tänker mig att de
menar, att förslaget kommer att bli ned -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
röstat och att de då i alla fall har gjort
en vacker gest, ty om yrkandet varit
allvarligt menat, borde de jti ha föreslagit
ett ämbetsverk, så stort att svenska
folket skulle ha hisnat, när man fått klart
för sig hur det skulle te sig. Uppgiften
är sådan, att det helt enkelt inte skulle
gå att bemästra den.

Jag skall också säga några ord om antedateringen
av kontrakt på bilområdet.
Herr Sjödahl har redan erinrat om de
erfarenheter vi här har. Jag skall bara
ta ett exempel. I mars 1947 underkastades
personbilar körtillståndstvång i syfte
att hindra en för stor ökning av bilparken,
men om bonafideavtal träffats
före den 15 mars 1947 skulle det inte bli
någon tillståndsprövning. Bilparken ökade
i ett slag med 20 000 enheter. Vi kan
slå fast att denna ökning i mycket stor
utsträckning berodde på antedaterade
kontrakt. Herr Sjödahl sade nyss — och
det har han säkert rätt i — att respektabla
och lojala bilhandlare naturligtvis
skulle göra vad de kunde för att förhindra
detta. Men alla är inte så nogräknade,
och tänk vilken fruktansvärd press man
skulle komma att utsätta bilhandeln för,
om man öppnade dessa möjligheter till
antedatering av kontrakt! Om det finns
någonting som bilhandeln skulle värja
sig för, är det att få ett sådant institut.

Jag slutar där jag började. Reservanterna
har ju, såsom jag påpekade, medgivit
att det finns risker för en inflationistisk
utveckling, men de säger, att tillståndet
i alla fall är hyggligt. Det har
ännu inte blivit någon prisstegring. I
detta måste ju ligga, att man tycker att
det inte är så bråttom och att det inte
är nödvändigt att gå så hårt fram. Det
är ju — såsom herr Sjödahl sade, eller
kanske det var herr Bengtson — intressant
att vi i alla fall en gång slipper beskyllningen
för att vi har kommit för
sent. Alldeles slapp vi den ju inte. Herr
Wehtje ansåg ju att kreditåtstramningen
hade kommit alldeles för sent. Men,
herr Wehtje, det är väl så, att det man
vill ha, tycker man kommer för sent,
och det man inte vill ha, det tycker man
alltid kommer för fort. Och med detta
kanske vi löste den motsättningen. Det

m. m.

är väl ändå ingen som inte har märkt,
att det under senare hälften av år 1954
rådde en stämning inom det ekonomiska
livet, som visade mot en utveckling
i inflationistisk riktning, som var
skrämmande och som det gällde att skapa
medel emot. Många sådana medel
har föreslagits och genomförts. Naturligtvis
kan man säga att läget i dag är
mycket lugnare. Måhända finns det människor
som säger, att nu är det över.
Men då bör vi göra klart för oss, för det
första, att denna tid på året säsongmässigt
är en tid med rätt svag ekonomisk
aktivitet. För det andra beror dämpningen
av den uppjagade stämningen i
stor utsträckning på de föreslagna åtgärderna.
Om man därför vägrar att gå
vidare och handlar, som om faran vore
över, är det risk för att man skapar eu
uppblomstring av förväntningarna på en
högkonjunktur, och det bör icke få ske.
Jag tror att de starkaste skälen talar för
att åtgärderna, utöver dem som är genomförda,
bör ligga på investeringsavgiflens
område. Det alternativ, som föres
fram — alltså den höjda räntan —
har icke någon verkan på det område,
där det gäller att hålla tillbaka genom
den föreslagna avgiften. En räntehöjning
har dessutom andra nackdelar, bland
annat nackdelen att medföra prisstegringar.
Herrar Velander och Wehtje talar
om att man borde göra någonting
för att minska den allmänna konsumtionen
och säger, att detta skulle kunna
åstadkommas genom en räntehöjning.
Verkan därav — om det blir någon verkan
— blir ju emellertid att priserna
stiger. Därmed dämpas konsumtionen,
och vi har skaffat oss ett högre prisläge
och därmed också ett ökat kostnadsläge.
Och det kan väl inte vara något
eftersträvansvärt i vår situation.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag har fattat finansministern
rätt, gör han gällande att
investeringsutvecklingen, särskilt på det
enskilda området, och de ökade bilköpen
skulle utgöra grunden till den överdrivna
aktiviteten på det ekonomiska

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

området i vårt land och att därför åtgärderna
skall sättas in på dessa punkter.
Det är väl ändå att vända upp och
ned på det hela, ty i sina egna uttalanden
framlägger väl finansministern
egentligen bevis för att de enskilda investeringarna
har uppkommit genom
förväntningarna på en förbättrad konjunktur
och på högre sysselsättning och
därmed högre förtjänster.

Om åtgärder skall vidtagas, bör man
väl inte ingripa mot symtomen på den
överdrivna aktiviteten, utan man bör väl
angripa det onda vid roten. Vilka medel
skall då användas? Ja, finansministern
talar om att vi rekommenderat en ränteförhöjning
som en fristående åtgärd.

Finansministern sade emellertid, att
han menade att man under senaste månaderna
hade använt rörlig ränta såsom
stöd åt marknadsoperationerna.
Detta är även vad jag anser böra vara
kontentan av den penningpolitik, som
skall föras. Vi har fått en i viss män
rörlig ränta. Vi fick en räntehöjning i
höst, när staten med sitt fyraprocentslån
tog kapitalmarknaden i anspråk.
Men är det ännu ej ett frågetecken för
vilka konsekvenserna blir av åtgärden?
Låter man konsekvenserna bli, att inverkan
på penningmarknaden får slå
fullt ut, har man nått det mål, jag anser
i första hand böra eftersträvas. Jag
befarar emellertid att man inte kommer
att ta konsekvenserna i den politik,
som kommer att föras från riksbankens
sida eller från statens sida. Då uppnår
man ej den eftersträvade verkan i fortsättningen.

Finansministern framhöll, att han
fann det egendomligt att vi föreslog att
jordbruket skulle undantas från bestämmelserna
om investeringsavgift, fastän
vi måste inse att denna näringsgren
kommer att få känna på en genomförd
räntehöjning. Jag vill erinra om vad jag
förut sagt här i kammaren. Jordbruket
kan lättare bära en allmän åtstramning
på penningmarknaden, även om en viss
räntehöjning följer därmed, tv en sådan
åtstramning kommer alt verka över hela
fältet och alltså mycket mera generellt

än de investeringsavgifter, som nu avses
införas för denna näringsgren och
för näringslivet i övrigt. Men den kommer
inte att medföra någon direkt verkan
på t. ex. de offentliga investeringarna.
— Jag tror inte att vi skall skrämma
jordbrukarna med att det behövs ytterligare
räntehöjningar utöver de redan
vidtagna. På de bundna lånen behöver
däremot jordbrukarna ej räkna med
ökade räntor, och det får vi också ta
hänsyn till i detta sammanhang.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga att statens investeringar, som finansministern
försökte räkna ned, får vi
dock se i ett sammanhang. Kvar står det
förhållandet, att de offentliga investeringarna
nu, jämfört med förkrigstiden,
har ökat högst väsentligt.

Slutligen ett par ord om investeringsskatten
på de begagnade bilarna! Det
blir väl så, att man därigenom kanske
belastar de mest behjärtansvärda förvärven
av detta moderna kommunikationsmedel.
Genom en investeringsavgift
även vid köp av gamla bilar kommer
de facto belastningen på bilismen att
bli fördubblad.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern antydde,
att reservanterna syntes vilja medge,
att investeringsavgiften var att hänföra
till de generellt verkande medlen på den
ekonomiska politikens område. Jag anser,
att den slutsatsen å finansministerns
sida inte är riktig. I mitt tidigare anförande
gjorde jag ock milt bästa för att
uppvisa, att investeringsavgiften i motsats
till räntan inte kunde hänföras till
de generellt verkande medlen.

Finansministern anförde vidare, att
investeringsavgiften är mycket effektivare
än räntevapnet. Investeringsavgiften
kunde nämligen sättas in just på de
speciella områden, där den prövades behövlig,
och den kunde få mycket hårdare
verkningar än en räntehöjning skulle
kunna medföra. Är inte detta, herr finansminister,
ell erkännande av att investeringsavgiften
inte hör till de gene -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
rellt verkande medlen och att den inte
heller är avsedd att utnyttjas av finansministern
på sådant sätt?

Finansministern frågade, varför man
ville höja räntorna för den och den näringsgrenen.
Om det skall vara någon
mening med en sådan fråga, får man
utgå ifrån alt räntan skall höjas och att
denna räntehöjning skall ha en viss permanens,
alltså bibehållas under en längre
tid. Men detta utgår väl ingen ifrån,
utan man anser att räntan kommer att
gå upp och ned med hänsyn till läget.
Räntan har ock den egenskapen, att den
kan snabbt varieras efter förskjutningarna
i läget, vilket inte är fallet med
en investeringsavgift.

Vi har väl alltid, när vi resonerat om
investeringsavgiften, varit ense om att
detta vapen för att kunna fylla någon
uppgift skulle avse en viss, på förhand
bestämd tid. Vart har den synpunkten tagit
vägen i finansministerns resonemang?
Här infördes en investeringsavgift för
åren 1952 och 1953, varefter den skulle
bortfalla och alla, som uppskjutit sina
investeringar, skulle få tillfälle att fullfölja
dem. Nu har de inrättat sig härför,
vilket också kommit till uttryck i ökning
av investeringsvolymen i fråga
om de enskilda investeringarna under
år 1954. Genast är finansministern inne
på att ånyo införa en investeringsavgift.

Finansministern talade om att man
här siktat till en lång rad av undantag.
Ja, de undantagen avser sådana fall,
som inte tål någon ökad belastning. De
avser också sådana fall, där ett avgiftsbeläggande
inte kan anses ha någon betydelse,
när det gäller att motverka
eventuella inflationistiska tendenser.

Vidare frågade finansministern, varför
vi ville belasta jordbruket och den
mindre sjöfarten med hög ränta. Det är
ingen som vill det. Men vi menar, att,
om en rörlig ränta införes och en räntehöjning
inträder, kommer den att bli
av kort varaktighet, under det att finansministerns
investeringsavgift kommer
att pressa dessa näringar under en
tid, vars längd man inte kan avgöra men
som man har anledning att räkna med
kommer att bli av längre varaktighet.

m. m.

Finansministern gjorde ett anmärkningsvärt
uttalande i anslutning till vad
han och även inrikesministern yttrat i
slutet av oktober 1954. Finansministern
menar, att man visserligen måste tolka
dessa yttranden så som jag gjorde, men
att han likväl inte ändrat sin tidigare
uppfattning. Han hade inte heller ändrat
mening beträffande bilaccisens användning
men dock skattat åt ett tillmötesgående
gentemot dem, som hade
företrätt andra uppfattningar. Ja, det
är att hoppas, att finansministern kommer
att handla på det sättet också i fortsättningen
och därmed inrätta sig efter
oppositionens önskningar!

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten beträffande fördelarna av en
höjd ränta i jämförelse med en investeringsavgift,
ty dels har den frågan blivit
grundligt genomdiskuterad både vid
remissdebatten och här i dag och dels
är det uppenbarligen inte möjligt för
oss att komma till en gemensam åsikt i
den frågan.

Jag skulle bara vilja lyckönska finansministern
till att han lyckats uppbringa
ett vittne. Tyvärr är det ju så,
att i regel räcker inte'' ett vittne för att
man skall bli frikänd. Men jag skulle
vilja göra en fråga. I den uppsats, som
finansministern refererade, uttalar ju
professor Welinder den åsikten, att räntan
inte påverkar företagens investeringsbenägenhet.
Men hur stämmer det
med den propaganda, som förs och där
det säges att räntehöjning åstadkommer
arbetslöshet? Det måste ju vara något
fel därvidlag. Det kan inte gärna vara
på det sättet, att å ena sidan påverkar
inte en höjd ränta företagen men å andra
sidan åstadkommer den arbetslöshet.

Reservanternas andrahandsyrkande
om införande av olika undantag har
föranletts av att man velat åstadkomma
en förenkling. Nu försöker finansministern
att när det gäller jordbruk skrämma
med alla de lastbilar, som Uddeholmsbolaget
och andra liknande företag
skulle komma att avgiftsfritt skaffa

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

sig via sina jordbruk. Jag undrar, om inte
finansministern själv är på det klara
med vilken oerhörd överdrift detta innebär.
Det är en lika stor överdrift som
att tala om det fruktansvärt stora ämbetsverk,
som skulle behövas för granskning
av dispensansökningar. Det är ju
dock så, att de taxeringsnämnder, som
skulle behöva granska dessa bolags deklarationer,
är mycket få i förhållande
till det stora antal taxeringsnämnder
över hela landet som skulle slippa att
syssla med dessa angelägenheter.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Spetz ville ha ett
vittne till. Jag har verkligen inte följt
diskussionen inom och utom landet så
noga, att jag har någon allmän överblick
över vetenskapsmännens inställning
i denna fråga. Det var bara det förhållandet,
att herr Spetz sade, att alla
vetenskapsmän var emot mig, som föranledde
mig att taga fram ett exempel
för att visa, att herr Spetz for med osanning.
Det är väl snarare jag som har
rätt att fordra, att herr Spetz visar, att
alla vetenskapsmän är med honom. Det
blir en mycket svårare uppgift för honom
än för mig att försöka skaffa ett
vittne till.

Herr Spetz ansåg, att då inte räntan
har någon betydelse för investeringarna,
kan den inte heller skapa arbetslöshet.
Men, herr Spetz, det går inte att i
debatten här föra in alldeles nya moment.
Resonemanget om räntan såsom
en arbetslöshetsskapande faktor hänför
sig till den diskussion, som bar förts
med anledning av att man från borgerligt
håll har krävt, att sysselsättningsgraden
skulle minskas för att riskerna
för överkonjunktur inte skulle bli för
stora. Det skulle man åstadkomma med
tillhjälp av en räntepolitik. Det är klart
att man kan göra så, om konjunkturen
är tillräckligt låg. Då kan man skapa
ett klimat, där man åstadkommer arbetslöshet
genom en alltför stram politik.
Men vi är ju inte i det läget i dag. Nu
befinner vi oss i en situation, där vi

4 Förslå kammarens protokoll 10.r>.r>. Nr 4

diskuterar vad vi skall göra för att konjunkturen
inte skall bli för hög. Vi kan
nog inte inveckla oss så mycket i den
diskussionen.

Enligt herr Spetz’ mening överdrev
jag storleken av det ämbetsverk som
skulle behövas och de svårigheter som
skulle uppstå för taxeringsnämnderna
genom de föreslagna undantagen. Med
den långa lista av undantag, som reservanterna
har framlagt, kommer det att
bli många taxeringsnämnder, som får
behandla dessa frågor. När det gäller
frågan, vilken betydelse detta skulle få
för riksskattenämnden, vill jag säga herr
Spetz, att jag tror att jag känner till förhållandena
på det området minst lika
bra som herr Spetz.

Sedan vill jag övergå till herr Wehtje.
Herr Wehtje returnerade vad jag hade
sagt. Jag sade att herr Wehtje hade ställt
saken på huvudet, och så kom herr
Wehtje tillbaka och sade: Nej, det är finansministern
som ställer saken på huvudet!
Så där kan vi ju hålla på och
vända upp och ner på hatten hur många
gånger som helst, utan att det får någon
betydelse.

Herr Wehtje sade att investeringsökningen
bara var ett symtom. Ja visst,
men vad var det som framkallade detta
symtom? Jo, det var förbättringen av
konjunkturerna i Förenta staterna och
de ökade möjligheterna för oss att exportera.
Vilka åtgärder vill herr Wehtje
att vi skall vidtaga mot detta? Det kan
vi ju inte motverka. Situationen skapade
en allmän pressning uppåt av konjunkturen.
Mot detta föreslår regeringen
en allmänt åtstramande politik, som
drabbar alla områden, men för att få
nödig effekt på de båda områden, där
konjunkturutvecklingen visar de starkaste
tendenserna, föreslår vi de åtgärder
det nu är fråga om. Det är inget
felaktigt i det resonemanget, men det är,
som jag sade i mitt förra anförande,
klart att herr Wehtje i sin egenskap av
industriman och jordbrukare strider för
att slippa få dessa åtgärder och tycker
att det är bra att det stramas åt på alla
andra områden.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Sedan fick jag veta, att åtminstone
herr Velander skall fortsätta att missbruka
ordet generellt och ordet reglering.
Det språkmissbruket kan jag inte
göra någonting åt. Men varför är avgiften
enligt herr Velander inte generell?
Jo, därför att den skall sättas in på ett
begränsat område. Tillåt mig fråga herr
Velander: Om vi höjer tullarna på textilvaror;
är det en generell åtgärd, eller
är det en reglering? Det skulle vara intressant
att få den saken utredd av herr
Velander, men det kanske inte blir så
lätt.

Sedan talar man om att investeringsavgiften
skall vara kortvarig, och det
skall den vara. Den gällde för två år,
så slapp vi den för 1954, och som jag
visade var det inte så, att det var de
genom investeringsavgiften uppskjutna
investeringarna som då företogs, utan
det var de genom konjunkturbedömningen
uppskjutna investeringarna som kom.
Det blev alltså en konjunkturutveckling,
som ledde till att man inte kunde köra
med lika lösa tyglar 1955 som vi gjorde
1954. Men det är ju på samma sätt med
allt vad vi gör på detta område, att våra
åtgärder får växla med konjunkturerna.

Herr Velander har här hållit på och
talat om att räntan inte kan få dylika
verkningar därför att räntehöjningen
skall vara kortvarig. Näringslivets män
skall alltså kunna gå ut ifrån att räntehöjningen
skall vara kortvarig. Ja, om
de vet det från början, så undrar jag
vilken verkan den skulle få. Den skulle
få mycket sämre verkan än investeringsavgiften,
ty där skapar just kortvarigheten
lust att vänta. Vet man däremot
att en räntehöjning på en procent bara
gäller ett år, så är det just ingenting att
resonera om. Den lär inte komma att
få någon begränsande verkan. Men jag
frågar verkligen: Är våra erfarenheter
från de länder där man tillämpar den
höjda räntans politik sådana, att de ger
någon garanti för att räntehöjningen blir
kortvarig? Nej, där blir den så långvarig
att man till slut tröttnar på den. I
Danmark är man lika trött på den höjda
räntan som näringslivets män i Sverige
på investeringsavgiften.

m. m.

Till sist ytterligare ett ord till herr
Velander. Investeringsavgiften är en generell
avgift, men om jag gör undantag
för speciella områden och inför dispens,
så är avgiften inte längre ett generellt
medel utan en reglering. Och då vill jag
bara slå fast, att vad reservanterna här
strider för i själva verket är att skapa
regleringar och regleringskrångel. Det
går ju väl i stil med deras allmänna inställning! -

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att ännu med
några ord få beröra finansministerns
och mina här redovisade olika uppfattningar
om vilket som varit det primära
för utvecklingen på det ekonomiska området
här i landet under den sista tiden.
Jag skall inte föra debatten in på
detaljer; jag skulle bara vilja säga att
finansministern väl ändå i och med valet
av åtgärder för att dämpa konjunkturen
har erkänt, att det inte varit de
enskilda investeringarna och inte heller
bilköpen som varit det primära i
den feberkonjunktur som vi varit på
väg emot. De hittills valda medlen har
varit en kreditåtstramning och en begränsning
av de allmänna investeringarna,
och det har varit en uppmaning
till kommunerna om återhållsamhet.
Varför har man börjat i den änden, om
det verkligen skulle vara så som finansministern
nu gör gällande, att det är de
enskilda investeringarna och de stora
bilköpen som håller på att vända upp
och ned på alltsammans för oss?

Jag tycker finansministern motsäger
sig själv på denna punkt.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Finansministern inlåter sig på vad
jag närmast skulle vilja kalla tentamen.
Han ställer den frågan: »Om jag inför
en tull på textilvaror, är det en generell
åtgärd eller en reglering?» Ja, jag
har mycket svårt för att medge att det
skulle vara en generell åtgärd i den mening,
som vi har anledning att beakta här
i dag, ty, om det är fråga om att be -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

kämpa en inflation eller att motverka
inflatoriska tendenser, åsyftas väl med
generella åtgärder sådana, som har verkningar
på det ekonomiska livets olika
områden. Jag har därför mycket svårt
att inse att en höjd tull på textilvaror
eller någon annan sådan speciell1 åtgärd
skulle vara att betrakta såsom ett
generellt verkande medel.

Vad nu investeringsavgiften beträffar
är inte den något generellt verkande medel,
eftersom den, såsom jag har sagt
förut, lämnar alla offentliga investeringar
oberörda liksom ock i stort sett konsumtionen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Jag måste tyvärr, herr talman, som
min mening uttala, att herr Velander
smet undan att ange sin uppfattning i
den terminologiska frågan. I stället gick
han över till att tala om inflationsbekämpandet
i allmänhet, varvid han kom
tillbaka till att när man bekämpar inflation,
skall det ske över hela linjen.
Det är väl därför som herr Velander vill
undanta jordbruk och andra områden
från investeringsavgift!

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Vid många olika tillfällen
har vi här diskuterat spörsmål som
gäller investeringsskatter och liknande
åtgärder. Man har vid olika tidpunkter
sagt, att nu har vi nått balans i samhällsekonomien,
nu ser det ut som om inflationsfaran
skulle vara över. Så går det
en liten tid och så kommer på nytt ett
orosmoln och man får tillgripa nya åtgärder.
När regeringen vidtar åtgärder
i rättan tid, tycker jag inte att den bör
klandras, men jag vågar ifrågasätta, om
inte regeringen litet tidigare än som nu
skett borde ha insett, att det kanske var
fara å värde, och om den inte också borde
ha gått en annan väg än den som nu
har föreslagits.

Jag blev litet förvånad, måste jag säga,
när jag hörde finansministern här
i dag öppet deklarera att de uppgifter
han lämnade mig den 27 oktober var fel -

aktiga. De var inte med sanningen överensstämmande,
sade han, men att han
lämnade dessa felaktiga uppgifter berodde
därpå att han inte ville utsprida vad
som komma skulle. Vi kan, sade han, inom
kanslihuset hålla tyst med vad som
där sker. Att man under vissa omständigheter
får tillgripa en nödlögn, kan vara
tänkbart, men jag tror inte att finansministern
tillförsäkrar sig den respekt, som
man bör hysa för en finansminister, om
man kan misstänka att han vid mer än
ett tillfälle lämnar lika oriktiga uppgifter.

Jag skall nu inte närmare gå in på frågan
om den allmänna omsättningsskatten.
Jag skulle här bara vilja deklarera
såsom min ståndpunkt att jag föredrar
en omsättningsskatt framför en rörlig
ränta. Den rörliga räntan måste ju drabba
alla över en kam. En räntehöjning
kan inte begränsas endast till de tillfälliga
krediterna, utan måste även gå på
djupet och drabba de fasta krediterna,
om räntehöjningen skall ha någon verklig
effekt. Av den anledningen föredrar
jag en omsättningsskatt. Men när det
gäller frågan om bilaccisen företräder
jag inte alls de synpunkter som kommer
till uttryck i utskottets betänkande.

Man har ju under de senaste årtiondena
alltid framhållit att bilarna inte längre
är någon lyxvara utan måste betecknas
som ett nödvändigt fortskaffningsmedel
för människorna med tanke på den
snabba rytm som nu för tiden kännetecknar
vårt sätt att leva. Under sådana
förhållanden anser jag att man inte bör
tillgripa sådana åtgärder som fördyrar
för oss att utnyttja de möjligheter biltrafiken
erbjuder. Men samtidigt håller jag
ju med om att man inte utan vidare kan
finna sig i den utveckling som under den
senaste tiden har ägt rum på bilmarknaden.
Jag vill påminna om att jag redan
i remissdebatten 1954 — alltså inte på
hösten, utan vid vårriksdagens början —
framhöll att det kunde ha sina risker,
om bilimporten fortsatte i samma takt
som hittills. Det visade sig ju också att
den bilaccis som man hade 1953 släpptes
den 1 januari 1954, medan man behöll
importregleringen till mitten av

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
1954. Jag vill här säga, att man från regeringens
sida inte har iakttagit den försiktighet
som man borde göra. Redan
omedelbart borde man ha insett att frilistningen
av bilarna skulle komma att
medföra en oerhörd ökning av importen.
Men man sade att man inte skulle lägga
band på importen, människorna skulle
få handla och ha det som de ville. Så
gick det i sex månader, och nu är man
färdig med en ny bilaccis.

Jag skulle inte tro att denna bilaccis
kommer att få den effekt som regeringen
har räknat med. Det skulle inte alls förvåna
mig om regeringen om ett års tid
lägger fram en proposition om importbegränsning.
Nu har man vidtagit åtgärder
på vissa håll inom bilbranschen. Man
har sänkt bilpriserna så mycket att sänkningen
ungefär motsvarar den investeringsskatt
som läggs på dem. Vi hörde av
finansministerns redogörelse, att han
inte räknar med att bilköpen skall sjunka
avsevärt trots denna tioprocentiga
bilaccis. I remissdebatten för några veckor
sedan förklarades att statsbudgeten
var balanserad — ja, man kan ju säga
att den är något överbalanserad. Finansministern
förklarar också i samma debatt
om proposition nr 36, att han inte tar
ut investeringsavgiften för att täcka ett
underskott i statskassan. Pengarna behövs
alltså inte. Då menar jag att man
borde kunna gå en annan väg för att
vinna vad man åsyftar.

Bilimporten 1953 kostade 420 miljoner
kronor. Varför skulle man inte kunna
begränsa bilimporten 1955 till samma belopp?
Jag vet inte om det framfördes
några särskilda klagomål 1953. Nu säger
man att det skulle bli regleringar
och kvoteringar, och sådant vill man
undvika. Om vi här i landet hade varit
fria från alla ingripanden, kvoteringar
och dylikt på andra områden skulle jag
inte ha sagt någonting, men vi har ju
faktiskt vant oss vid att i ganska stor utsträckning
få känna av sådant på både
det ena och det andra området. Jag har
därför i en särskild reservation föreslagit,
att man i stället för att ta ut en tioprocentig
bilaccis skulle begränsa importen
till cirka 400 miljoner kronor,

m. m.

vilket jag för min del anser bör vara
tillräckligt för bilimporten i vårt land.
Vi hörde ju också att denna stora bilimport
i huvudsak utgörs av personbilar.
Jag tror inte att vårt land framdeles kan
bära en så stor börda som fallet blir om
man låter bilimporten få florera alldeles
som den själv behagar. Jag tror att en
viss begränsning måste åstadkommas på
ett eller annat sätt.

Jag kom i dag att tänka på finansministerns
förklaring då vi förra året antog
de höjda sprit- och tobaksskatterna.
Då sade han, att i och med att dessa antogs
skulle en ytterligare skattehöjning
kunna undvikas för några år. Även i detta
fall har han måst vika från sin ståndpunkt
och föreslagit både acciser och investeringsavgifter.
Jag är bara rädd för
att man kommer att använda bilarna
precis som tobaken och spriten: man höjer
och höjer skatterna på samma objekt.
Jag tror att det skulle vara olyckligt om
man började gå den vägen. Jag tror att
hela bilistkåren skulle känna sig mera
till freds om det blev en importbegränsning
i stället för denna bilaccis.

Jag skulle också vilja säga, att det säkerligen
vore till fördel för alla dem
som står i begrepp att skaffa en bil om
de kunde lita på regeringen. I så fall tror
jag att en viss begränsning av inköpen
skulle kunna åstadkommas. Men om man
i fortsättningen liksom många gånger
hittills säger en sak den ena månaden
men ändrar sig samt säger en annan sak
den andra månaden, när det gäller tillfälliga
punktskatter, då får inte folket
det förtroende för statsmakterna som det
borde ha.

Det har vid flera tillfällen sagts, att
punktskatter inte är någonting att rekommendera.
Men trots detta använder man
dem, och jag vill än en gång framhålla,
att jag föredrar punktbeskattning framför
en rörlig ränta med tanke på de oerhörda
räntekostnader, som redan nu belastar
det svenska jordbruket. Jag tror att
det skulle bli mycket svårt för jordbrukarna
att klara en rörlig ränta, ty om
denna skall kunna ha någon effekt, måste
man komma upp i ett avsevärt högre
ränteläge än för närvarande.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Sedan sade herr Sjödahl, att vi som
har en annan mening än utskottet i fråga
om hilimporten var behäftade med
någon »rättfärdighetsfrossa» och att vi
skulle vara infekterade av bilhandlarna.
Jag skall lugna herr Sjödahl med att åtminstone
jag för min del inte talat med
några bilhandlare i saken. Men eftersom
herr Sjödahl var så väl underrättad,
skulle jag nästan tro att han själv underhandlat
med dem. Han talade ju särskilt
om hur en bilhandlare hade inregistrerat
en massa gamla bilar, som han skulle tjäna
pengar på. Den ställning som jag intagit
i utskottet beror helt och hållet på
att jag anser, att bilarna är »ett nödvändigt
ont» för vårt land.

Om man, såsom det står i propositionen,
genom de vidtagna åtgärderna kunde
samla in ett par hundra miljoner kronor
i form av bilaccis och investeringsskatt,
så hade jag ju också trott, att dessa
belopp skulle stanna kvar hos staten.
Man skulle inte släppa ut dem på nytt i
näringslivet, ty då minskar man ju inte
på möjligheterna till nya investeringar.
Om vi följer den hittillsvarande löneutvecklingen
finner vi emellertid, att företagen
gått med på lönehöjningar som blir
flerdubbelt större än vad investeringsskatten
och bilaccisen kommer att tillföra
statsverket.

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden
längre, utan jag skall bara med dessa
ord be att få yrka bifall till den av
mig vid utskottsbetänkande! fogade, med
IT) betecknade reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Även om man är medveten
om att det i dagens läge måste göras
någonting för att möta en eventuell
inflation, kan man mycket starkt ifrågasätta,
om de av finansministern här föreslagna
åtgärderna i verkligheten kommer
att bli så effektiva som han sjiilv och
andra med honom tror och om de kan
betraktas såsom rättvisa eller i övrigt
ändamålsenliga.

När man närmare sökt utreda, hur investeringsavgiftcn
i de enskilda fallen
kommer att verka i det praktiska livet,

och därvid förnummit, hur de ekonomiska
orättvisorna kommer att få fritt
spelrum människor och grupper emellan
på ett sätt som man inte förut har
kunnat tänka sig, då blir man verkligen
betänksam. Denna betänksamhet blir
ingalunda mindre, när man vid ärendets
behandling i bevillningsutskottet liksom
i övrigt haft tillfälle att ta del av de
många protester, för att inte säga verkliga
nödrop, som gjort sig förnimbara
från olika håll, framför allt från företrädare
för skilda områden av vårt näringsliv.
I många fall blir det även så,
att den ekonomiskt svage och minst bärkraftige
drabbas såväl hårdast som mest
orättvist av de föreslagna bestämmelserna.
Ytterst betänkligt är det i all synnerhet
när det gäller enskilda människor,
som med lånade pengar och med
stora ansträngningar är i färd med att
lägga en grund för sin inkomst och för
sin framtida existens — detta må gälla
företagare såväl inom hantverk, småindustri
och jordbruk som inom andra näringsfång.

Slående är också den brist på logik
som kommer till synes i detta sammanhang.
Det är ju en allmän och lovvärd
strävan i detta land, att vi alla gemensamt
skall medverka till att undan för
undan öka vår produktion. Denna produktionsökning
är den första reella förutsättningen
för en förbättrad handelsbalans
och därmed också för en allt högre
levnadsstandard. Fördenskull har man
med välbehag och gillande sett på alla
de åtgärder som haft till syfte att inom
olika områden stimulera, rationalisera
och förbilliga produktionen, och i många
fall har man kritiserat vissa näringsområden
för att rationaliseringen där icke
forcerats tillräckligt. Sett mot denna
bakgrund är det anmärkningsvärt, att
man genom den nu föreslagna investcringsavgiften
liksom vill förhindra eller
i varje fall försvåra och ytterligare fördröja
en sådan önskvärd utveckling.

När vår textilindustri exempelvis, vilken
för närvarande på sina håll kämpar
i en lågkonjunktur, fördenskull begärde
ett visst skydd mot utländsk konkurrens,
blev denna industri från högre ort re -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
kommenderad att ytterligare rationalisera
för att på den vägen kunna förbilliga
produktionen, sänka priserna och
därmed också möta den utländska konkurrensen.

Men samtidigt som man ger denna rekommendation
till ökad och forcerad rationalisering,
avkräver man denna industri
en investeringsavgift •— eller låt oss
lika gärna säga en rationaliseringsavgift
— med hela 12 procent. Detta är bara
ett exempel bland de många.

Medan jag är inne på en exemplifiering
av investeringsavgiftens verkningar
kan iag inte underlåta att påpeka, att
densamma i eu del fall även kommer att
hårt drabba vissa områden, där man bedriver
en för vår framtida produktion
betydelsefull forsknings- och försöksverksamhet.
Jag skall här nämna blott
ett enda sådant.

Det gäller de strävanden, som syftar
till att nyttiggöra gallrings- och klenvirket
i våra skogar. Det är inte okänt för
ledamöterna av denna kammare, att det
på senaste tiden har riktats en viss kritik
mot det enskilda skogsbruket under
förmenande att detta skulle vara sämre
skött än skogsbruk i annan ägo. Det är
inte här tillfälle att i detta avseende ge
svar på tal. Jag vill bara säga, att i den
mån som en sådan kritik möjligen kan
vara befogad, bottnar detta innerst i svårigheten
att vinna avsättning för det omnämnda
gallringsvirket. Nu har man
emellertid tack vare ett energiskt experiment-
och forskningsarbete äntligen
kommit så långt, att man genom detta
klenvirkes omvandling till träflis kan
tillgodogöra sig detsamma som bränsle
med, som vi tror, lovande framtidsmöjligheter.
En del försöksanläggningar är
planerade att just innevarande år komma
till stånd på en del platser här i landet.
Försöken kommer i somliga fall att
äga rum under statlig kontroll och vetenskaplig
ledning.

Jag vill mycket starkt betona, att det
här rör sig om verkliga försök och inte
om några arrangemang av den karaktär
att de med skäl kan betecknas som investeringsobjekt.
Med hänsyn till det stora
intresse som knyter sig till detsamma,

m. m.

och inte mindre med hänsyn till det värde
de såväl ur rent nationalekonomisk
synpunkt som med tanke på den framtida
skogsvården kan komma att få, vill
jag beteckna det såsom orimligt att belägga
dessa i och för sig till antalet ganska
begränsade arrangemang med sådan
investeringsavgift. Det gäller ju här att
på bekostnad av de importerade fossila
bränslena tillgodogöra oss ett inhemskt
material, som är ägnat att dels förbättra
vår handelsbalans och dels ge ett större
framtidsvärde åt våra skogar.

Jag vill därför vädja till kammarens
ledamöter att med beaktande av dessa
synpunkter fritaga dessa arrangemang
från investeringsavgiften.

Det har av ett flertal talare här i kammaren
redan framhållits hur klumpig
och orättvis bestämmelsen om investeringsavgift
är och hur oberäknelig den
kommer att bli i fråga om sin praktiska
tillämpning, och jag skall inte berika
det materialet ytterligare. Jag vill blott
erinra om att det vid propositionens behandling
i bevillningsutskottet från dess
försvarare framhölls, att man i många
fall genom förskjutning till ett kommande
år av icke absolut nödvändiga investeringar
kan undgå investeringsavgiften.
Ja, det låter säga sig. Men om det stora
flertalet låter sig vägledas av dylika rekommendationer,
hur blir det då? Får vi
månne inte då till nästa år en investeringsvåg
av aldrig förut skådad omfattning?
Om detta blir fallet, vad ämnar
finansministern då göra? Kommer han
att föreslå en förlängning av investeringsavgiften
ytterligare ett år? Eller har
han i beredskap andra, måhända ännu
mera restriktiva åtgärder? Jag tror att
det är ytterst viktigt att våra planerare
på näringslivets områden får ett klart
och trovärdigt besked på den punkten
redan i dag.

Det förefaller mig, i likhet med åtskilliga
av de talare som redan har deklarerat
sin kritiska inställning, som om det
borde ha funnits möjligheter för finansministern
att föreslå en konjunkturdämpande
åtgärd av fullt lika effektivt men
samtidigt mera acceptabelt slag. Oppositionen
har bl. a., som redan nämnts,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

pekat på den rörliga räntan, vissa kreditrestriktioner
och nödvändigheten av
ett ökat sparande.

På tal om sparandet har vid flera tillfällen
starka önskemål i den vägen kommit
till synes även i denna kammare.
Det råder heller inget tvivel om att vårt
folk skulle lyssna till och efterkomma
en appell i den riktningen, därest regeringen
vore beredd att skapa de reella
förutsättningarna för ett dylikt sparande.
Man kan dock inte rimligen begära
att folk skall spara, när de inte har några
garantier för och inte heller vet om
pengarna, låt oss säga om tio år eller
tidigare, är värda hälften eller mindre
än vad de är värda i dag.

Å andra sidan är det uppenbart, att
det här i landet för närvarande finns
utrymme för ett avsevärt sparande. Den
rika penningtillgången och benägenheten
att låta pengarna gå lika fort som
de kommer är utan tvivel ett mycket
starkt inflationsdrivande moment. Här
är det emellertid inte fråga om någon
investering av den karaktär som vi i dag
diskuterar utan i stället om en rent alldaglig
konsumtion.

Det borde ha varit angeläget, när det
nu gäller att binda eller absorbera det
allmänna köpkraftsöverskottet, att ägna
litet mera uppmärksamhet just åt detta
område.

Jag tror fullt och fast att det ännu en
gång skall vara möjligt att förmå det
svenska folket att inrikta sig på ett personligt
sparande, därest de betryggande
förutsättningarna härför kan åvägabringas.
Lika säkert är det också att värdet
av ett dylikt sparande alltid kommer att
förbli aktuellt. Intet socialt välfärdssamhälle
kan nämligen bli så fullkomligt i
fråga om den personliga omvårdnaden,
att inte ilen enskilde vid sidan därom
kan finna användning för ett eget sparkapital.
Även ur allmän och rent nationell
synpunkt är ett enskilt sparande av
stort värde. Vi minns exempelvis från
första världskriget vilken oerhörd betydelse
de enskildas många små sparbelopp
hade när det gällde att via försvarslånen
bringa vårt försvar till aktivitet.
Exemplen kan upprepas.

Vår yngre generation tycks emellertid
när det gäller dess inställning till
ett personligt sparande ha kört fast i en
mentalitet, som inte är ägnad att berika
dessa strävanden. Man har en alltför
ringa respekt för penningens värde, och
dennas lättillgänglighet har i inte ringa
grad medverkat härtill. I förlitande på
de goda inkomsternas fortvaro låter man
i allt för stor utsträckning pengarna gå
lika fort som de kommer. Man blir verkligen
betänksam, ja man blir allvarligt
betänksam, när man ser hur ynglingar
i tonåren torkar kaféborden med hundralappar
och hur unga människor inför
en måhända nödtvungen familjebildning
nödgas utnyttja bosättningens alla lånemöjligheter
till det yttersta och i vissa
fall till och med lär köpa förlovningsoch
vigselringarna på avbetalning och
kredit.

Detta är extrema särfall, säger måhända
någon. Ja, låt så vara! Ingen kan
emellertid förneka, att de i alla fall är
ett uttryck för den negativa inställning
som många människor, framför allt i
unga åldrar, i dag intar gentemot det
personliga sparandet.

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter, emedan jag tror att
ett mera allmänt sparande, icke minst i
ett konjunkturläge som det nuvarande,
kan ställas fram som ett fullvärdigt alternativ
till det förslag till investeringsavgift,
som nu ligger på kamrarnas bord.
Jag beklagar att finansministern inte bär
ansett sig böra taga detsamma under ett
mera allvarligt övervägande. Jag är nämligen
fullt förvissad om att med det inflytande
och med den initiativ- och
handlingskraft, som kännetecknar finansministern,
skulle det för honom vara
en lätt sak att få Sveriges folk att lyssna
till en dylik appell, därest densamma
förenas med positiva förslag till åtgärder
i härför stimulerande syfte.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 36.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren började sitt anförande med en

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
erinran om att det för närvarande vore
mest angeläget att söka åstadkomma en
ordentlig produktionsstegring. Av den
omständigheten att regeringen har föreslagit
investeringsavgifter drog herr Johansson
den slutsatsen, att regeringen
inte vill ha någon produktionsstegring.
Jag tolkar det så, och jag hoppas att det
är riktigt.

I dagspressen publicerades för någon
tid sedan en uppgift, varav framgick att
vi per invånare här i Sverige under eflerkrigsåren
haft en lika stor produktionsökning
som i Förenta staterna. Jag
tycker att denna uppgift var mycket intressant.
Den ger oss belägg för att vår
produktivitetsutveckling har varit mycket
stark. Yi har under denna tid haft
möjligheter att hålla våra investeringar
på en utomordentligt hög nivå, vilket
har möjliggjort en ökning av vår produktion.

Det är alltså ingen strid om huruvida
man skall öka produktionen eller icke.
En ökning av vår produktion tror jag
är en allmän målsättning i vårt ekonomiska
liv. Men det är nog ingen tvekan
om att under denna efterkrigstid, som
sålunda kännetecknades av stora materiella
framsteg, har det förekommit
spänningar och påfrestningar inom vår
ekonomi, som har tvingat fram avvägningar
av olika slag när det gäller investeringarna
och även i fråga om konsumtionen.
Om man i nuvarande läge
tillåter alla investeringsönskemål att
fritt tävla med varandra, blir det en påfrestning,
som gör att efterfrågan blir
större än vad vi kan skjuta till genom
den produktionsökning vi för närvarande
kan åstadkomma. Det omslag som vi
fick i konjunkturen under förra året
har just tagit sig uttryck i att man satsat
mera på framtiden, och det har skett
mera bestämt än tidigare. Man vill utvidga,
man vill vad vi kallar investera.
När man samtidigt vet att det är människornas
önskemål att öka konsumtionen
— vi vet ju att det önskemålet finns
och vi vet att det finns ett materiellt
underlag härför genom inkomstökningarna
— måste man fråga sig om inte båda
dessa önskemål är alltför starka för

m. m.

att vi skulle kunna svara med en produktionsökning,
som kan täcka de nya
behoven.

Här har sagts i dag, att det inte finns
några bevis på att vi befinner oss i ett
läge, där det skulle föreligga risk för
inflation. Vi har inte fått några markanta
prisstegringar, sade herr Wehtje. Det
är riktigt. Hittills har vi kunnat fylla varumarknaden
på ett tillfredsställande
sätt. Men jag vill för min del säga — och
det var en av orsakerna till att jag begärde
ordet — att alla de som försökt
tränga in i den nuvarande situationen
inte har kunnat undgå att uppmärksamma,
att vår utrikeshandel under fjärde
kvartalet förra året inte var tillfredsställande.
Vi har en tämligen fri import
nu. Det går att köpa varor, och det tar
sig uttryck i att importen stiger. Det
blir ingen prisstegring, utan vi kan föra
fram varorna i marknaden tämligen
bra. Vi har ökat exporten. Men importen
har ökat ännu kraftigare. Att importen
ökar är ju i och för sig ingenting
att säga om, ty vi syftar ju till att sälja
varor för att kunna köpa varor igen. Men
jag kan nämna, att medan vi traditionellt
under fjärde kvartalet varje år brukar
ha ett exportöverskott, d. v. s. ett
överskott i betalningarna, som sätter oss
i stånd att öka valutareserven, så hade
vi förra årets sista kvartal icke något
exportöverskott alls utan tvärtom ett importöverskott
på över 200 miljoner kronor.
Jag tar detta som tydligt bevis för
att stegringen i efterfrågan är så stark,
att någonting måste göras.

Denna nya efterfrågan sätter in framför
allt när det gäller typiska investeringsvaror
— järn, metaller, maskiner
och bilar. Där är ökningen under det
sista kvartalet inemot ett par hundra
miljoner kronor. Det ger en mycket tydlig
adress om vilket det område är, där
man nu har en alldeles särskilt stor lust
att köpa.

Jag behöver inte här på nytt relatera
vilka åtgärder som regeringen har föreslagit
— finansministern har redan talat
därom. Jag tycker för min del att det
inte borde behöva råda delade meningar
om att de tendenser till överkonjunktur,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

som vi nu har, fordrar motåtgärder. Det
är ju inte på det sättet, som jag tror att
herr Johansson i Borås ville göra gällande,
nämligen att alla investeringar
under alla förhållanden leder till produktionsökningar.
Vi har exempel på
att utöver en viss gräns kommer man
inte. Om man tar i anspråk all arbetskraft
och all materiel, så kan man inte
utan vidare ytterligare öka produktionen
genom att bara öka investeringarna.
Det blir då i stället bara ett negativt
resultat. Det är alltså den ekonomiska
jämvikten, som är eftersträvansvärd, och
en hög ekonomisk aktivitet.

Herr Wehtje pekade på att vi inte har
några typiska inflationstendenser utan
bör vänta och se. Det är ändå ett recept,
som jag inte tror kan följas. Tidigare
har det ju varit så många gånger, att
man talat om att åtgärderna kommit för
sent. Man har sagt att regeringen har
tvekat när det gällt särskilda åtgärder
och att vi därigenom har fått en penningvärdeförsämring.
Nu har kritiken närmast
inriktat sig på att regeringen handlat
för snabbt och att det nu inte behöver
vidtagas några åtgärder. Det är en
sådan kritik som nu riktas mot förslagen
om investeringsavgift och registreringsavgift
för personbilar.

Om kritiken mot investeringsavgiften
varit högljudd, så har det närmast varit
fråga om ett skall när det gäller belastningen
på bilismen. Man talar om myndigheternas
fientlighet mot bilismen och
man talar om vilka enorma bördor som
bilisterna får bära här i landet. Herr Velander
gjorde en uppräkning av alla
skattepålagor på bilarna. Det är klart att
alla som hörde den uppräkningen omedelbart
ställde sig frågan, hur långt vi
egentligen nu har kommit. Det måste vara
en oerhörd belastning på bilisterna
här i Sverige, om man skulle ta på allvar
den uppräkning som herr Velander
gjorde.

Då kommer emellertid omedelbart
motfrågan: Hur kan det komma sig att
det köps fler bilar i Sverige än i något
annat europeiskt land? Kan det bero på
de höga bilskatterna? Knappast. För att
belysa dessa ting har jag skaffat fram

ett material, som jag inom parentes hade
hoppats att bilorganisationerna själva
skulle ha framlagt, ty från det hållet får
man ju annars mycket goda informationer
om bilismens allmänna läge. Jag har
bl. a. fått mig tillsänd en förnämlig publikation
om bilismen i Sverige. Där
fanns emellertid inga uppgifter om skattebelastningen
på motorismen i olika
länder, vilket jag anser vara en brist. Det
vore nämligen bra om folk i allmänhet
här i landet fick reda på att när vi diskuterar
införandet av en registreringsavgift
på 10 procent för personbilar, så
är en sådan avgift ingenting unikt, utan
dylika avgifter förekommer i de flesta
andra länder. Den enda skillnaden är att
vi föreslår en så blygsam procentsats.

Då det gäller att belysa den totala belastningen
på anskaffningen av bilar i
olika länder, bör man räkna med tullar,
eventuella acciser och omsättningskatt.
Herr Sjödahl har redan tidigare nämnt
att man i England har en omsättningsskatt
på bilar av 50 procent, vartill kommer
33 procent i tull. Tullen drabbar visserligen
inte så hårt i England, därför att
detta land har en stor egen bilindustri.
Bilimporten till England uppgick ändock
förra året till 14 000 vagnar, och dessa
drabbades alltså av en sammanlagd pålaga
på ungefär 80 procent.

För att ha utgångsläget för en jämförelse
fullt klart vill jag erinra om, såsom
säkerligen kammarens ledamöter
vet, att här i Sverige är tullen på färdiga
bilar 15 procent och på sammansättningsdelar
12 procent.

I vårt grannland Danmark har man
tvingats att vidta åtgärder för att bromsa
bilismens utveckling, inte därför att den
danska regeringen inte tycker om att det
rullar bilar på vägarna i Danmark, utan
därför att omständigheterna har gjort det
növändigt att begränsa importen. Där
har man använt den metod som herr
Elofsson rekommenderade, nämligen att
kvotera importen. Man har i Danmark en
tull på bilar som uppgår till 10—15 procent
och en omsättningsskatt av 40—50
procent. Vid inköp av bil måste man i
Danmark dessutom ha licens av myndigheterna,
vilka är mycket restriktiva

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
vid beviljandet av dylika licenser. Förutom
denna kvoterade bilimport har
danskarna ännu en möjlighet att skaffa
sig bilar. Man är i Danmark mycket intresserad
av att animera export till dollarmarknader.
Man har infört den bestämmelsen,
att dollarvaluta, som inflyter
på dylik export får säljas till överkurs
och användas för inköp av bilar.
Denna överkurs uppgår, mina damer och
herrar, för närvarande till 80 procent.

Någon kanske invänder att jag här anfört
ett drastiskt exempel. Ja, men det
må väl vara tillåtet att göra det gentemot
de ytterligheter som man går till på den
andra sidan.

Folk får alltså i den offentliga debatten
inte reda på hur det ligger till
i fråga om pålagor på bilismen i andra
länder. Regelmässigt kan nog sägas, att
tullarna på bilar och bildelar i Sverige
är lägre än utomlands. Den registreringsavgift,
som nu föreslås i Sverige, blir vidare
den lägsta i Europa, om jag undantar
Danmark, med vilket land vi faktiskt
kommer att bli jämställda i detta speciella
avseende sedan vi infört den nya
avgiften.

Så förhåller det sig alltså med tullar,
omsättningsskatt och acciser. Hur ligger
det då till i fråga om bensinpriset, som
ju spelar en väsentlig roll för bilisternas
kostnader''? Det har redan tidigare påpekats
att Sverige har ett av de lägsta
bensinpriserna i Europa. Holland och
Danmark har visserligen lägre bensinpris,
men bensinen i dessa länder är inte
av samma kvalitet som den som säljs
i Sverige. Man kan alltså fastslå, att drivmedlen
är billigare i Sverige än i andra
länder i Europa. Trots den uppräkning
som herr Velander nyss gjorde av de
enorma pålagor, som man gör gällande
att de svenska statsmakterna lagt på bilismen,
har vi alltså i Sverige fortfarande
ett av de lägsta bensinpriserna i Europa.

Ock ändock säger man att statsmakterna
skött hela denna sak dåligt och är
avogt inställda mot bilismen. Jag vill
särskilt peka på dessa fakta med anledning
av vad herr Wehtje sade om att vi
i Sverige väl ändå på bilismens område

m. m.

borde söka komma upp i paritet med de
länder, som vi i övrigt brukar jämföra
oss med ute i världen. Ja, inte skall vi
vara blyga, så blyga att vi inte vågar
jämföra oss med de europeiska länderna.
Jag tycker nog att vi på allt fler områden
får jämföra oss med Förenta staterna
om vi skall få något land att jämföra
oss med.

Sveriges import av färdiga bilar uppgick
år 1954 till 85 000. Vi köpte sammansättningsdelar
till 15 000 bilar. Vi
fick alltså en import på ungefär 100 000
personbilar utöver vår egen produktion.
Holland kom närmast efter oss med en
import på ungefär 36 000 bilar. Danmark
hade en import på 26 000, Belgien 21 000,
England 14 000, Frankrike 7 000, Västtyskland
4 500 och Italien 1 700 bilar.
År 1953 importerade vi 44 000 personbilar.
Det kanske vore skäl att säga, då
det är fråga om en skattedebatt, att personbilimporten
i Sverige under det skattefria
året fördubblades. Bilimporten
ökade alltså från 44 000 till över ungefär
100 000 bilar. Jag vill vidare erinra
om att vi har en import av delar och material
till vår inhemska bilproduktion,
som uppgår till ungefär 75 miljoner kronor
per år. En tredjedel av denna import
kan dragas av, därför att den motsvarar
ungefär den andel, som går på
exportsidan. Denna import utgör alltså
inte någon belastning för vårt land och
skall inte heller räknas på bilismens
konto, eftersom den är en reguljär exportaffär.

Jag kanske skall sluta jämförelserna
med att erinra om att vi från den 1 januari
1950 och fram till den 31 december
i fjol ökade vår personbilpark från
196 000 till 545 000 bilar. Vilket land i
världen kan proportionellt sett uppvisa
en så stark ökning av bilparken? Det
skulle vara intressant att få besked om
var det landet finns. När herr Wehtje
sade, att vi bör komma i paritet med de
övriga länderna i Europa, kanske herr
Wehtje får en moralisk styrka nästa gång
han får internationella kontakter, om
han får reda på att vi i början av år 1954
här i Sverige hade en bil på var sextonde
person. I England hade man en bil

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

på var adertonde person, i Frankrike en
på var tjuguförsta — detsamma gäller
för Belgien och Schweiz ■— i Danmark
en bil på var tjugusjunde, i Holland en
på var femtionde och i Italien en på var
åttionde person. Lägger vi till 1954 års
köp, då tillförseln till marknaden var
125 000 vagnar, får vi här i landet en
bil på var trettonde person. Vi har under
år 1954 ökat vagnparken mycket
snabbare än vad engelsmännen har
gjort; vi har dragit ifrån England definitivt.
På detta område har vi alltså att
jämföra oss med Förenta staterna, Kanada,
Nya Zeeland och Australien, som
ligger bättre till än vi.

Jag har inte kunnat underlåta att framföra
dessa synpunkter, därför att jag
tycker att det är högst egendomligt att
man driver en så ensidig propaganda
och försöker övertyga människorna om
att bilismen här i Sverige är alldeles
särskilt hårt drabbad. Jag skulle vilja
fråga: När någon gång tidigare har vi
kunnat öka fordonsparken på sätt som
skett under det sista året?

Herr Elofsson i Vä sade, att vi låtit
bilimporten gå för långt. Han gjorde gällande
att vi aldrig hade behövt förslaget
om registreringsavgift, om vi bara hade
skött importfrågorna på ett mera förnuftigt
sätt. Han föreslår också för sin del
i en reservation till utskottsbetänkandet,
att 400 miljoner kronor skall anvisas för
bilinköp och att man sedan skulle göra
en kvotering beträffande dessa köp. Jag
vill inte ett ögonblick förneka att denna
metod går att använda. Vi har ju själva
lång erfarenhet när det gäller att kvotera
inte minst bilimporten. Men våra
erfarenheter är inte sådana, att vi vill
gå tillbaka till det tillståndet på nytt.
Om vi alltså har formella möjligheter
att kvotera bilimporten — även om man
beaktar handelspolitiska synpunkter, bilaterala
avtalsförhållanden och liknande
— är det vid ändå på det siittet att
om vi får en kvotering och alltså hindrar
tillförseln av bilar på den svenska
marknaden, får folk eu benägenhet att
betala mer för de bilar som finns tillgängliga.
Nu bär vi fått en konkurrens
på bilmarknaden, som har pressat ned

priserna. Man kanske vågar säga, att
även om riksdagen beslutar den föreslagna
registreringsavgiften så kommer
i stort sett inte bilarna att bli dyrare
efter det beslutet än de var vid motsvarande
tid förra året.

Vi har redan förut erfarenhet av att
det vid en importreglering blir omöjligt
att hålla tillbaka svartabörsaffärer
och andra osunda företeelser, och därför
har vi inte velat gå den vägen. Det
finns åtskilliga exempel på vad folk vill
betala och hur priserna under sådana
förhållanden kan springa i höjden. Jag
kan ta Danmark som exempel. Där är
påslaget ungefär 150 procent på bilens
värde, och ändå finns det köpare. Jag
vet ett sydamerikanskt land, där en
standardvagn av amerikansk modell kostar
ungefär 100 000 svenska kronor.

Herr Elofssons förslag innebär ingen
lösning. Jag kan inte annat än uttala min
stora tacksamhet till bevillningsutskottet
för att det så bestämt och konsekvent
sagt ifrån, att man inte vill vara med
om de åtgärder han har föreslagit.

Men om man vill värna vår nuvarande
frihet inom utrikeshandeln, som tillför
landet och i sista hand konsumenterna
fördelar, så måste man naturligtvis
också se till att vi inte råkar ut för
svårigheter, som vi inte kan bemästra.
Jag hyser visserligen inga överdrivna
förväntningar om den föreslagna registreringsavgiftens
inverkan på bilefterfrågan
— jag tror inte att det kommer att
bli någon nämnvärd nedgång i köpen —
men den måste under alla omständigheter
få en dämpande effekt, eftersom
man ändå tar låt oss säga hundra miljoner
från konsumenterna och därigenom
minskar efterfrågan totalt sett med
detta belopp.

Det vore anledning att säga åtskilligt
mer; jag skall bara ta upp ytterligare
ett par synpunkter. Det heter att regeringens
ledamöter en gång för alla borde
säga ifrån, så att människorna sedan
visste vad som skall gälla. Flera talare
har yttrat, att man ingett allmänheten
felaktiga föreställningar, och från bilismens
sida har en undran förts fram, om
man inte skulle be om ursäkt för de ut -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

talanden som gjorts rörande bilaccisens
återinförande.

Men vilka intressen gagnar man, om
man i förväg låter folk få veta när statsmakterna
tänker vidtaga åtgärder? Jo,
inga andra intressen än spekulationens.
Hur skulle det se ut, om personer i ansvarig
ställning skulle göra uttalanden
t. ex. innan vi ändrar växelkursen på vår
svenska krona? Ett sådant besked i förväg
utlöser helt naturligt en spekulation.
Därför är det nödvändigt att man så
långt som det över huvud taget är möjligt
försöker hålla tyst om sådana åtgärder.
Och som finansministern sade: Man
tvingas att säga en del ting, som man
gärna skulle vilja slippa ifrån.

När man framför den meningen, att
dessa åtgärder är överflödiga, att de härrör
ur en lust att trakassera bilisterna
och att vi skulle sakna intresse för en
ytterligare produktionsstegring, så måste
jag säga att detta tal inte är riktigt.
Vi vill genom dessa åtgärder försöka
säkra en lika framgångsrik ekonomisk
utveckling i fortsättningen som den vi
haft under praktiskt taget hela efterkrigstiden.
Man måste försöka eliminera
de risker, som vi ser föreligga, och det
är inte bara vissa gruppers intresse att
så sker, utan det är ett intresse för hela
nationen.

Jag har tillåtit mig att beteckna de
föreliggande förslagen som minimiåtgärder.
Då frågar man: »Skall det tolkas så,
att vi har att vänta ytterligare åtgärder?»
Jag har använt uttrycket minimiåtgärd
mot dem som sagt, att ingenting
alls behöver göras. Min förhoppning är
att dessa åtgärder skall leda till att vi
kan bevara vår inre balans och slipper
sådana symtom som vi haft under de
senaste månaderna, då köpen lett fram
till ökad import, som i sin tur minskat
valutareserven. Det är otrevligt, när vi
inte under nuvarande konjunkturer förmår
öka valutareserven. Vi exporterar
för närvarande allt som finns tillgängligt
för export, och då borde man kunna
bygga upp valutareserven och därmed
skapa en buffert för sådana tider då det
blir svårt för oss att exportera. Men inkomsterna
just nu räcker ändå inte till

för att betala allt det som svenska folket
vill köpa, och därför måste vi avstå från
att förverkliga en del önskemål och i
stället lita på att det längre fram blir
nya tillfällen att få även dem förverkligade,
om vi i övrigt når våra syften.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! För undanröjande av
eventuellt missförstånd vill jag säga till
handelsministern, att jag i mitt anförande
inte har sagt och inte heller har menat
att alla investeringar skulle verka
produktionsfrämjande. Jag är lika mycket
som handelsministern medveten om
att så ingalunda är förhållandet.

Sedan tyckte jag mig förnimma, att
handelsministern måhända i någon mån
kände sig träffad när jag erinrade om
att man från visst håll i ett kritiskt läge
rekommenderat textilindustrien att
rationalisera för att på det sättet skapa
större lönsamhet. Jag har nöjet att som
min hembygd räkna samma trakt som
handelsministern, en bygd där textilindustrien
är mycket utbredd och tusentals
människor beror av dess lönsamhet.
Jag — och jag förmodar även kammarens
ledamöter i övrigt — skulle vara
mycket tacksam mot handelsministern,
om han ville lämna en kort orientering,
hur han ser på textilindustriens kris i
dag, gärna även med hänsyn till den nu
föreslagna investeringsavgiften.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern antydde,
att jag i ett tidigare uttalande här i
dag skulle ha gett uttryck för den uppfattningen,
att för närvarande inga åtgärder
behöver vidtagas för att tillrättalägga
våra ekonomiska förhållanden. Jag
beklagar, att handelsministern tydligen
inte varit närvarande under den tidigare
debatten. Jag har där klart sagt
ifrån, vad jag anser behöver göras.

Handelsministern påvisade, hur ogynnsam
utvecklingen särskilt på valutaområdet
varit och hur vår valutareserv

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

krympt under en tid, då den eljest brukar
ökas. Både i dag och vid remissdebatten
har jag understrukit, att det är
ett mycket farligt symtom på de förhållanden,
som för närvarande råder.
Helt allmänt skulle jag vilja upprepa
att vad som erfordras är att det skapas
en svalare och lugnare atmosfär i
vårt ekonomiska liv. Men den kan inte
åstadkommas genom att man angriper
de symtom, som nu visar sig och som
särskilt framhållits såsom tecken på en
farlig utveckling. Man når inte det eftersträvade
resultatet genom att ingripa
mot näringslivets investeringar och
gentemot bilismen. Dessa åtgärder måste
ge upphov till den uppfattningen, att
regeringen är, om inte fientlig så i varje
fall mycket oförstående och ovänligt
inställd gentemot näringslivet och dess
investeringar samt mot bilismen.

Jag skall inte vidare lägga ut texten,
men jag kan inte underlåta att reagera
emot handelsministerns exemplifiering
av bilismens utveckling. Vi skall väl inte
jämföra vårt land med de krigshärjade
länder, som handelsministern räknade
upp. Vi skall väl inte jämföra oss
med England och Frankrike eller Italien
och de sydamerikanska staterna. Vi
lever väl under andra förhållanden och
har ett näringsliv, som borde möjliggöra
en högre levnadsstandard.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Handelsministern ville
inte förneka, att det förslag, som jag
framlagt, skulle vara effektivt, men han
sade, att han ville värna om den frihet,
som vi har, och därför inte ville
genomföra ett dylikt förslag på nytt. Jag
vill då fråga handelsministern, om han
tror att de åtgärder, som nu vidtages
på bilismens område, kommer att räcka,
och om de inte skulle bli till fyllest, vilka
åtgärder regeringen i så fall skulle
vilja vidtaga i nästa etapp. Det skulle,
tycker jag, vara önskvärt med ett uttalande
om den saken.

Under debatten har finansministern
uttalat farhågor för att de nu föreslagna

åtgärderna kanske inte kommer att visa
sig tillräckliga. Det är möjligt att bilimporten
kommer att fortsätta i lika
stor utsträckning som under det gångna
året. I en sådan situation måste andra
åtgärder vidtagas, och det är naturligtvis
ytterst önskvärt med ett besked, huruvida
inte också den av mig föreslagna
metoden behöver tillgripas. Om så
blir fallet, blir situationen den, att man
först har infört investeringsavgiften och
därefter tvingats tillgripa importreglering.
Det är givet, att det skulle vara
behagligast att slippa en sådan åtgärd,
men frågan är om den kan undvikas.

Finansministern framhöll, att det var
angeläget att öka vår valutareserv. Jag
delar fullständigt hans synpunkter därvidlag.
Det är självklart, att vi bör eftersträva
att få en mycket kraftig valutareserv.
Men jag undrar, om vi kan nå
det målet utan mera restriktiva åtgärder.
Om vi tänker oss, att förvecklingar
skulle uppstå ute i världen, som skulle
föranleda en mängd investeringar och
prisstegringar i olika länder, kan det
tänkas att här måste vidtagas åtskilliga
andra åtgärder. Det är möjligt att det i
den situationen blir svårt att få en tillräckligt
stor valutareserv.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den största överraskningen
i debatten i dag har hittills varit
herr Spetz’ framträdande. Denne mycket
måttfulla, kloka och taxeringskunniga
utskottskollega presterade här på
förmiddagen ett anförande, fullt av sökta
spetsfundigheter och dånande domedagspredikan.
Jag tror att till och med
de utomparlamentariska medlen lekte
herr Spetz i hågen, överraskningen
skulle ha varit mindre och kanske rent
av uteblivit, om det hade varit hans
partikollega herr Ohlon som hade talat.
Men nu var det ändå herr Spetz, ocli
förklaringen kan vid inte vara annan än
att han möjligen har tagit alltför starka

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
intryck av det brev, som han i likhet
med oss andra fick med gårdagens post
och som var hotfullt till hela sitt innehåll
och i vilket man varslade om kraftiga
åtgärder. Eller också har herr Spetz
stått på riksdagshusets trappa och andats
den revolutionära stämning, som
rådde hos den uppvaktande bilägarkåren.

Jag har velat inleda detta anförande
med att säga, att det är väl knappast någon
gång en sådan här fråga har fått
så mycken lidelse i sin utformning. Man
bortser mera från saken och försöker
att elda upp sig själv och sina
egna lidelser. Finansministern har emellertid
försökt att föra in debatten på den
konkreta frågeställningen. Han har tagit
upp de alternativ, som man har att diskutera,
i en situation av stark ekonomisk
aktivitet, antingen att följa regeringsförslaget
om en investeringsavgift
eller att välja räntehöjning. Min utskottskollega,
herr Anders Johansson, brydde
sig över huvud taget inte om att ta ställning
i den konkreta frågan. I en replik
till finansministern sade också herr
Spetz, att han inte intresserade sig för
att diskutera vilka större eller mindre
olägenheter som följde med den ena eller
andra åtgärden. Det är väl ändå att söka
smita förbi vad frågan här gäller. Är man
överens om att man här måste ta till
medel för att dämpa konjunkturen, får
man väl då också finna sig i att diskutera
dessa medels innehåll och verkningar.

Jag har för min del vid utskottsbehandlingen
valt regeringsförslaget, därför
att jag tror och låtit mig övertygas
— inte i utskottet, ty där har man inte
försökt övertyga varandra, utan man har
försökt att tilltyga varandra — om att
regeringsförslaget om investeringsavgift
skulle ha mindre ogynnsamma verkningar
än en räntehöjning.

Nu framhålles det av ränteanhängarna,
att en investeringsavgift ovillkorligen
slår igenom i prissystemet, under det att
en räntestegring inte skulle få samma
följdverkningar, eller med andra ord:
när allting som drar ränta blir kostsammare,
skulle detta inte påverka prisnivån
uppåt, men när investeringar av en

m. m.

storlek överskridande 20 000 kronor blir
fördyrade genom en avgift, skulle detta
plötsligt verka höjande på prisnivån. Om
en lekman skall kunna lära sig att förstå
denna mystifikation, krävs det nog
konkreta exempel. Eftersom herr Ewerlöf
befinner sig på talarlistan efter mig,
skulle jag vilja rikta en vädjan till honom,
som jag inte tror har låtit sig påverkas
vare sig av motormännens kamporganisations
skrivelser eller känt sig
särskilt påverkad av uppvaktningen på
riksdagsplanen i förmiddags och som har
den pedagogiska möjligheten att för lekmän
klargöra även invecklade ekonomiska
problem, att knäcka denna fråga,
vilken är ganska avgörande för det ställningstagande
som man har att göra.

Själv bedömer jag frågan så, att investeringsavgiften
inte är mera »ovillkorlig»
än en räntehöjning. Avgiften kan
ju precis på samma sätt som en räntehöjning
undgås genom att företagarna avstår
från att göra en investering. Men
såvitt jag förstår måste en ränteförhöjning
föra den nackdelen med sig, att den
drabbar även tidigare gjorda investeringar.
Även om man genom en eller
annan åtgärd skulle kunna försöka frikalla
bostadsbyggandet från en räntehöjning,
kan jag ändå inte undgå att inse,
att en räntehöjning skulle drabba alla
de investeringar, som är gjorda direkt
genom lån, och följaktligen framstår det
för mig såsom ganska naturligt och självklart,
att en räntehöjning på detta sätt
skulle få ur kostnadssynpunkt mera
ogynnsamma verkningar än en investeringsavgift.
Och detta är väl ett resonemang
som måste komma till uttryck,
även när det gäller bilarna.

I den allmänna propagandan göres gällande,
att bilaccisen är ett »slag mot
bilägarna». Slaget •— om man får kalla
det så — kan ju inte drabba bilägarna
annat än i den mån en bilägare ämnat
byta bil under detta år. Att däremot
bilaccisen kommer synnerligen olägligt
för bilhandeln, kan man väl förstå, men
vi får akta oss för att sammanblanda
bilhandlarintresset med konsumentintresset.
Jag hade, herr talman, väntat mig
att i varje fall någon av de bilägare,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

som samlades utanför riksdagshusets
trappa, skulle ha aktualiserat parollen
»köpstrejk». Det hade varit det naturliga
svaret med anledning av den nu
föreslagna åtgärden. När brännvinspriserna
höjes här i landet, brukar protestaktionerna
ta sig sådana uttryck, att
man river sönder motboken och kastar
den i Strömmen och slutar att köpa varan
ett tag. Jag begär inte, att de bilägare,
som stod på planen, skulle riva
sönder sina körkort och kasta dem i
Strömmen, ty körkortet är ju ett ganska
dyrbart instrument. Men om man nu i
varje fall vill protestera emot statens
åtgärder på denna punkt, skulle ju den
rätta parollen ha varit köpstrejk. Jag
drar nog emellertid ingen förhastad slutsats,
om jag tror att ledningen för denna
opinionsbildning kommer icke från konsumenterna,
utan helt från bilhandlarna.
Hela denna protestaktion och opinionsyttring
är ledd av bilhandlarintresset och
icke av konsumentintresset.

Iiur skulle en räntehöjning komma att
drabba de nuvarande bilägarna? Många
av dem, kanske de flesta, har säkerligen
trots kreditrestriktionerna förvärvat sin
bil med hjälp av lån. Dessa bilägare
drabbas inte av någon kostnadsökning
genom bilaccisen, men om man valde
räntehöjningens väg, skulle däremot deras
kostnader utan vidare stiga.

Det har sagts att alla riksdagsmän,
som också är bilägare, nu skulle »svartlistas»,
därest de inte röstade emot bilaccisen.
Troligen är också det ett uppslag
som härrör från bilhandeln. Men
om aktionen skulle stå i någorlunda rimlig
överensstämmelse med det förslag
till bilaccis, som här föreligger, skulle
ju endast de presumtiva köparna, alltså
de riksdagsmän som hade tänkt köpa
bil i år eller som tänkt byta bil, kunna
drabbas av »svartlistningen», men inte
de riksdagsmän som redan har bil.

Enligt herr Spetz står socialdemokraterna,
såsom han uttryckte sig, upp till
armhålorna insnärjda i propagandan
mot räntehöjningen. Jag delar hans mening
i så måtto att vi såväl i propagandan
som vid våra ställningstaganden
sagt nej och kommer att säga ett be -

stämt nej när det gäller den regelrätta
räntehöjningen. Men eftersom herr Spetz
gjorde detta påstående i ett resonemang
om en rörlig ränta, så förlorar repliken
fullständigt sin udd, ty socialdemokraterna
har ju inte tagit avstånd från den
rörliga räntan, utan den tillämpas nu.
När man i dagens debatt har påstått att
regeringen inte fullföljt den räntepolitik,
som inleddes med det fyraprocentiga
lånet i höstas, genom att låta övriga räntor
justeras därefter, så är detta inte
helt riktigt. En hel rad räntor justerades
nämligen efter de förhandlingar som
förts mellan kreditinstituten och riksbanken.
Det var väl praktiskt taget endast
de extremt långa lånen, framför
allt inteckningslånen till bostadsbyggarna,
som inte rubbades. Alla andra räntor
justerades över lag med en halv procent,
och en förändring av räntan med
en halv procent täcks väl av begreppet
rörlig ränta.

Till argumenten mot investeringsavgiften
hör också påståendet att det ekonomiska
läget just nu inte är detsamma
som när investeringsavgiften infördes på
hösten 1951. Av detta skulle man kunna
dra den slutsatsen — förmodligen kommer
man från oppositionens sida att säga
att den är förhastad — att dagens
motståndare till investeringsavgift ansåg
det vara fullt motiverat att införa en
sådan hösten 1951. Men om mitt minne
inte sviker mig, är dagens motståndare
identiska med motståndarna till investeringsavgiften
hösten 1951, både partimässigt
och personligt — jag säger det
när jag nu ser herr Ohlon komma gående,
även om han inte deltagit i debatten
här i dag. Argumenten var den gången
precis desamma som i dag, och motståndet
var lika hårt. Man förutspådde samma
olyckor som man i dag förklarar
komma att följa i investeringsavgiftens
spår. Samma organisationer och sammanslutningar
som i år har uppvaktat
bevillningsutskottet gjorde samma sak
år 1951. De skrivelser som ingivits innehåller
ungefär samma saker, och motionärerna
har tydligen i år i stort sett
kopierat sina motioner från hösten 1951.

Det skulle ha varit naturligt, om man

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
under utskottsbehandlingen av denna
fråga och i debatterna här i kammaren
hade framlagt några konkreta exempel
på vilka olyckor investeringsavgiften av
år 1951 förde med sig. Eller förhåller
det sig månne på det sättet, att alla de
olyckor, som man förutspådde skulle
komma att drabba industri, handel och
hantverk, inte inställde sig? Man saknar
helt enkelt konkreta exempel på
investeringsavgiftens skadliga verkan.
Den kostnadsökande effekt man då befarade
skulle komma att pressa prisnivån
i höjden har uteblivit. Herr Velander
har i dag sagt att en sådan verkan
skulle vara den omedelbara följden av
ett beslut att införa den nu föreslagna
investeringsavgiften. Samma ord fällde
han år 1951. En annan omedelbar följd
av investeringsavgiften skulle vara att
vår konkurrenskraft i förhållande till utlandet
skulle minskas. Inte heller den
olyckan synes ha inträffat. Handelsministern
har nyligen från denna plats redogjort
för den handelspolitiska utvecklingen.
Denna tyder ju knappast på att
investeringsavgiften under åren 1952 och
1953 skulle ha varit förödande för våra
exportnäringar. Höjningen av taxor och
fraktkostnader tillhörde också de förutspådda
olyckorna. De inträffade inte,
men i dag säger man att de skulle bli
den omedelbara följden av ett beslut om
en investeringsavgift.

Huruvida ett återinförande av investeringsavgiften
nu skulle få de ödesdigra
verkningar som förutskickas i skrivelser
och motioner, är litet för tidigt att
yttra sig om, men så mycket ger erfarenheten
vid handen, att några pålitliga
bedömare för att inte säga spåmän
har man inte att räkna med hos oppositionen.

Slutligen, herr talman, återkommer
jag till frågeställningen: investeringsavgift
eller räntehöjning? Även om man på
borgerligt håll söker framställa sina
ställningstaganden och bedömanden som
fullt objektiva och sunt ekonomiskt motiverade,
så döljer sig där bakom ett politiskt
element, när det gäller valet mellan
två konjunkturdämpande medel. Investeringsskatten
går till staten, d. v. s.

m. m.

man tar från företagens vinster och överför
dessa indirekt till alla övriga skattebetalare.
Räntan drabbar däremot alla
skattebetalare; den tar ifrån alla skattebetalare
och ger endast till dem som
har pengar att låna ut. Där ligger den
väsentliga skillnaden, som är grunden
till det politiska ställningstagandet. Man
har här staten contra kapitalet eller om
man så vill samhället mot storfinansen,
och det är naturligt att högern och folkpartiet
känner större solidaritet med
den senare maktfaktorn än med samhället.

Detta bär, herr talman, varit grunden
för mitt ställningstagande, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Det är vid en något
framskriden tidpunkt av debatten som
jag har kommit upp i talarstolen,
och jag hade tänkt att jag skulle kunna
fatta mig kort, eftersom jag i det stora
hela kan hänvisa till vad som här förut
framförts från oppositionens sida, både
av representanter för högern och för
folkpartiet. De har efter min mening så
pass fullständigt och uttömmande redogjort
för saken, att jag inte har mycket
att tillägga, men detta hindrar inte att
det under diskussionens gång har framkommit
en hel del uttalanden och missförstånd,
som man känner ett behov av
att försöka bemöta. Dessutom har nu
herr Eriksson i vänliga ordalag uppmanat
mig att söka förklara, vad det är som
ligger bakom den rörliga räntan och
vårt konsekventa hävdande av den såsom
den riktiga ekonomiska politiken.
Detta är ju ett magistralt ämne, och jag
tvekar om huruvida kammaren har tålamod
med ett sådant försök, men jag skall
i alla fall återkomma till den frågan.

Till en början vill jag bara slå fast, att
enigheten inte räcker längre än till den
gemensamma uppfattningen att vi har en
överkonjunktur, som behöver bemästras.
När det sedan är fråga om hur denna
konjunktur har uppkommit och med vilka
medel vi skall söka dämpa den, har vi

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

alltjämt olika meningar, och våra resonemang
har ju tyvärr en benägenhet att
gå som parallella linjer, som aldrig möter
varandra.

Herr Sjödahl var älskvärd nog att säga,
att i ställningstagandet till den fråga
som vi nu behandlar hade vi inom högern
och folkpartiet inte »orkat med»
att i vårt politiska liv stå emot den opinion
som har upprests emot dessa krav.
Han fnös av förakt för dem som förmenades
i detta sammanhang försöka skjuta
de små framför sig. Ja, jag antar att det
föraktet berodde på att det var en mycket
ovan ställning för herr Sjödahl att
finna några andra än sig själv i en situation
som han gärna vill ha monopol på
för egen del. Såvitt jag kunnat finna har
debatten förts från utgångspunkt av vad
som betjänar helheten bäst och därmed
både stora och små.

Vi går emot förslaget om dessa investeringsavgifter,
därför att vi har den
uppfattningen att de snarare kommer att
motverka än bidraga till en naturlig jämvikt
i vår ekonomi. Vi har förordat genom
åren ett annat alternativ, som aldrig
har blivit prövat och som vi menar
är ägnat att ge en sådan jämvikt.

Jag frågar mig efter den diskussion
som har förts här i dag: Vad tror man
innerst inne om möjligheten att bli av
med dessa avgifter vid 1955 års utgång?
Utskottsanhängarna bygger hela sin argumentation
på att nu gäller det för alla
att ställa in sig på den situationen, att
under 1955 får man betala mera om man
investerar eller köper en bil, mot det att
man, när 1955 har gått, som belöning för
sitt välförhållande får sin frihet åter.
•lag minns mycket väl från våra diskussioner
1951, 1952 och 1953 om liknande
åtgärder, att då ansåg man att det låg i
hela anordningens natur att den fick lov
att vara starkt tidsbegränsad, och man
skulle med säkerhet veta att när den och
den perioden hade förlöpt fick man sin
frihet tillbaka. Hur har det nu verkat?
Det har förut i diskussionen framhållits
att vi med hjälp av en avgift dämpade
investeringarna under 1951, 1952 och
1953. 1954 blev så det fria året, och redan
under detta år framträdde tecken

ö Första kammarens protokoll AV 4

på överansträngning. Finansministern
säger visserligen att detta inte alls berodde
på att det inte längre fanns någon
investeringsavgift. Det är emellertid
klart, att hade den funnits kvar så hade
den alltjämt haft en återhållande verkan
på investeringarna. Men det blev alltså
för mycket investeringar redan det första
fria året, och så fick man klämma till
igen med investeringsavgift. Finns det
någonting i situationen och i hela den
mekanik denna politik representerar,
som säger att det är sannolikt, att när vi
kommer till 1956 kan vi ta bort denna
spärr och dels låta alla dem, som sparat
sina investeringar under 1955, få göra
dem, dels även släppa fram dem som under
1956 vill göra nya investeringar? Är
det att vänta en naturlig balans genom
dessa undan för undan än införda och
än borttagna avgifter? Det är mig omöjligt
att förstå hur man kan mena att man
i längden skall kunna räkna med att få
en lugn och jämn utveckling med en så
ryckig metod.

Finansministern talade uttryckligen
om att han inte är någon motståndare till
bilarna utan gärna ser en utveckling av
bilismen. Jag förstår mycket väl att så är
förhållandet. Men han säger att utvecklingen
har gått för snabbt. Vi har inte
kunnat följa med i denna utveckling och
inte orkat med alla åtgärder, som måste
vidtas för att anpassa sig till den. Finns
det någon som tror att denna enligt finansministerns
mening för snabba utveckling
kommer att vara över i och
med utgången av 1955? Kommer inte hela
denna strävan att skaffa bilar av alla
möjliga sorter att bestå i minst lika hög
grad när vi kommer till 1956? Vad garanterar
att vi har möjlighet att då släppa
bilinvesteringsavgiften och räkna med
att allt skall gå glatt? över min horisont
går dessa metoder att bedriva ekonomisk
politik. Vad vi velat ersätta dem med är
en metod som icke har denna ryckiga
innebörd, utan som utgör ett smidigt medel
vilket undan för undan kan anpassa
sig efter konjunkturen. Man kan genom
räntan reglera graden av kreditåtstramning
på marknaden, vilken är avgörande
för den allmänna rörelsens omfattning.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Därmed skulle jag vara framme vid
den fråga som herr Eriksson ställde till
mig -— om jag hade någon möjlighet att
förklara hur denna mekanism ter sig.

Jag vill då först konstatera att vi alla
är överens om att i det läge där vi nu
befinner oss är det helt och hållet oss
själva vi har att skylla. Det är icke till
följd av några utifrån kommande impulser
som vi råkat i svårigheter. Utlandet,
som tidigare varit syndabocken, har fastmer
förhållit sig på det mest välartade
sätt visavi Sverige under det gångna året.
Alla omständigheter utifrån har varit
gynnsamma ur svensk synpunkt. Vad
som har gjort att det har gått på tok eller
i alla händelser uppstått ett hot för att
vi skulle förlora balansen är alltså åtgärder
på hemmaplan. Vad är det då
som hänt? Jo, här säges att den gynnsamma
konjunkturen har föranlett det
privata näringslivet att investera mer än
det tänkt sig tidigare. Exporten har gått
bättre och krävt nya investeringar inom
exportindustrien o. s. v. Det är klart att
så har det varit, men vad har gjort det
möjligt för dessa önskemål att komma
till uttryck på sådant sätt, att vi överansträngt
våra resurser? Orsaken är efter
mitt sätt att se att det monetära utrymmet
har varit för stort. När vi talar
om räntan kommer den så i förgrunden
att alla bara talar om en högre eller eu
lägre ränta. Detta är icke det väsentliga,
utan det väsentliga är att man får det
monetära utrymmet på marknaden inom
vissa gränser avpassat med hänsyn till
resurserna vid varje särskild tid. Det är
för att kunna hålla det monetära utrymmet
på marknaden i ett sådant läge som
man behöver en rörlig ränta. Den är till
för att ange omfattningen av det monetära
utrymmet på marknaden. Varje särskilt
monetärt utrymme har sin räntenivå.
Vill jag öka det monetära utrymmet
sänker jag räntan mer eller mindre,
beroende på hur stor jag vill göra ökningen,
och vill jag minska det monetära
utrymmet får jag höja räntan så mycket
som behövs för att få det utrymme som
motsvarar en viss minskad aktivitet på
marknaden.

Det är ju detta som har varit vår tvis -

m. m.

tefråga ända sedan krigets slut. Den ekonomiska
politik, som bedrevs fram till
engångsinflationen år 1951, bestod just
i att man spikade en viss lågränta. Det
går inte med vilket medel man än vill
tillgripa att hålla det monetära utrymmet
tillräckligt stramt med en viss lågränta,
utan i ett visst läge behöver man,
om man vill ha stramare monetärt utrymme,
en högre ränta. Om man inte
höjer räntan, utan behåller en låg ränta,
kommer det alltid att flyta ut nya pengar
på marknaden i tillräcklig omfattning
för att göra det monetära utrymmet så
stort att det motsvarar den ränta som
man verkligen tillämpar. Det var detta
som skedde under åren mellan 1945 och
1951; riksbanken tvingades undan för
undan att på marknaden släppa ut nya
medel från sedelpressarna för att ge tillräckligt
utrymme för att kunna hävda
den räntenivå som man spikade fast.

Först år 1952 hade man äntligen fått
klart för sig på majoritetens sida, att
detta var ett tokigt system och att det
gällde att se till att riksbanken icke på
detta sätt fick tillfälle att späda på för
att hålla ett lågt ränteläge, utan man
måste åstadkomma kreditåtstramning.
Men man var icke beredd att ta steget fullt
ut och strama åt genom en rörlig ränta,
som skulle få anpassa sig till det läge
man ville uppnå, utan man ville kringgå
saken genom alla möjliga andra åtgärder.
Det var de s. k. frivilliga överenskommelserna
med kreditinstituten o. d. Därigenom
försökte man på frivillig väg så
att säga hantera det kreditutrymme som
fanns på ett sätt som om man hade haft
en rörlig ränta. Hur verkade detta? Det
gick ju någorlunda hyggligt till en början.
Under 1952 och 1953 var det i stort
sett balans. Men utan att restlöst använda
den rörliga räntan efter rent sedvanemässigt
utbildade regler går det aldrig
att få en kreditåtstramning att hålla tätt.
Under 1953 utvecklade sig läget på ett
sådant sätt, att det var nödvändigt på
grund av statens stora lånebehov — som
icke kunde täckas på kapitalmarknaden
med det dåvarande ränteläget — att låna
vad staten behövde genom skattkammarväxlar
i bankerna. Enligt en mekanism,

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Forordningsförslag om investeringsavgift m. m.

som jag tidigare har försökt beskriva i
kammaren, ledde dessa skattkammarväxlar
i själva verket till att ju mer bankerna
lånade ut till staten, desto större
blev bankernas egen likviditet. På det
sättet tillskapades på marknaden en
ökad likviditet på en och en halv miljard
kronor. Man tycker, att detta kanske
inte låter så farligt. Men såsom ett
på marknaden rörligt belopp representerade
det ett stort utrymme, eftersom
pengarna löper runt flera gånger under
ett år och man därför måste flerdubbla
beloppet för att få fram den kredit man
kan åstadkomma med dessa pengar.

Redan vid höstriksdagens remissdebatt
1953 visade jag vilken kreditexpansion
som man på detta sätt hade skapat i affärsbankssystemet
i stället för genom
riksbanken, på vilken det tidigare hade
ankommit att tillhandahålla pengar. Jag
sade, att det visserligen inte för ögonblicket
fanns någonting som tydde på
inflatoriska krafter, som skulle kunna ta
hand om dessa pengar, men man måste
ha klart för sig, att man med denna kreditexpansion
hade bäddat för en inflation.
När det kom fram inflationstendenser,
fanns det på marknaden ett nytillskapat
utrymme, tillräckligt för att hålla
hela rörelsen i gång vid en högre nivå.
Det är precis detta som har hänt under
1954. Det har funnits pengar tillgängliga
för att möta de anspråk på krediter, som
kommit fram genom de utomordentligt
goda konjunkturerna. Det är inte räntan
i och för sig, utan det är måttet på det
monetära utrymmet som är det viktigaste.
Men att man inte fått något grepp
om detta har berott på att man inte konsekvent
har tillämpat den rörliga räntans
politik. Det är den felaktiga ekonomiska
politiken som är orsaken till att
vi i detta sammanhang har fått en överkonjunktur.

Nu har man ju kommit så långt, att
man förstått, alt upplåningen i affärsbankerna
för statens räkning år 1953
inte var lyckad, även om man inte velat
erkänna det. 1 höstas, när staten stod inför
ett utomordentligt stort lånebehov,
tillgrep man åtgärden att höja räntan för

att kunna placera obligationer på kapitalmarknaden,
något som enligt vår uppfattning
bör ingå som ett led i en riktig
penningpolitik. Fyraprocentslånet blev
ju en stor framgång. Det blev en kreditåtstramning
genom att man fick in mellan
600 och 700 miljoner kronor. Detta belopp
kom inte bara från banker och
andra storplacerare, utan även från
privatplacerare, som inte på länge hade
varit framme på kapitalmarknaden.
Man fick in sparmedel i stor omfattning.
Effekten av detta utbjudna lån blev, att
alla med en enda gång lystrade och trodde
att det var en ny giv i räntefrågan
och att man äntligen kunde räkna med
att det skulle föras en riktig penningpolitik
med rörlig ränta. Kurserna på börsen
gick tillbaka med en enda gång, och
alla möjliga psykologiska verkningar, vilka
inte är det minst märkliga med det
fina system som den rörliga räntan i
själva verket är, gav sig till känna. Så
gick tiden. Vi hade vår remissdebatt i
höstas. För min del ville jag gärna medverka
till att man skulle ta steget fullt
ut, men läget var ännu oklart. Jag ville
inte säga någonting, som kunde vara ägnat
att försvåra en sådan utveckling.
Det gick en vecka, och vi hörde talas
om upprepade sammanträden i bankofullmäktige.
Det var förhandlingar med
kreditinstituten, som sannerligen inte
gav mycken klarhet om vart man syftade
från riksbankens sida. Närmast hade
vi den föreställningen att man skulle
komma att ta steget fullt ut. När det hade
hunnit gå fjorton dagar blev det emellertid
till sist den halvmesyren att den
långa räntan spikades, d. v. s. de räntesatser
som är avgörande för den långa
räntan; inteckningsräntan och de kommunala
obligationerna höjdes till en räntesats
som låg 0,1 procent över den gamla,
från 3,6 till 3,7 procent. I övrigt ville
man inte binda sig.

Ja, räntan behöver inte bindas så mycket
mera, ty det är inte hipp som happ
hur man sätter räntan. Det är nödvändigt
att räntorna korresponderar med varandra.
Statslåncräntan måste stå i ett
visst förhållande till den långa räntan

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
på inteckningslån och kommunlån, och
även övriga räntesatser måste anpassas
härtill.

Vi har alltjämt ett läge som är mycket
besynnerligt och ur kapitalmarknadens
synpunkt besvärande. Det går i dagens
läge att köpa statsobligationer med bättre
förräntning än de fastlåsta räntorna
på inteckningslån och kommunlån. Detta
är att vända upp och ned på sakerna, tv
statslåneräntan brukar alltid representera
det lägsta läget, och de övriga räntorna
anpassar sig ovanpå detta i vissa relationer
till varandra.

Genom att dessa räntor har låsts fast
har hela systemet blivit mer eller mindre
uppknutet, och man kan inte använda
detta vapen på det sätt, som vi menar
att det skulle kunna hanteras för att
mer eller mindre ensamt i detta läge garantera
oss en naturlig, lugn jämvikt
utan ryckighet.

Om man höjer en ränta, som det varit
fråga om i detta fall, med en halv procent,
vad har det då för ödesdigra verkningar
på de andra områden man talat
om, även om det berört bostadsområdet?
En räntehöjning är inte någon definitiv
åtgärd. I och med att man når balans
finns det möjligheter att gå tillbaka till
det ursprungliga läget. Det har visat sig
i andra länder att man har kunnat göra
det. Det finns i dagens läge länder med
en fullt rörlig ränta, som har lägre räntor
i naturlig balans än den som vi tilllämpar
genom dessa manipulationer.

Det har talats om räntans betydelse
för fastighetsmarknaden. Ja, det gjorde
vi redan före engångsinflationen. Det sades
att en höjning av räntan med 1 procent
skulle leda till en stegring av levnadskostnaderna
med 1 å 1 1/2 procent.
Vi fick en levnadskostnadsstegring på 20
procent, och byggnadskostnaderna, som
man särskilt sköt i förgrunden — det
gällde att inte fördyra byggenskapen genom
en högre ränta på fastighetslånen
— steg genom inflationen med 35 procent.
Denna fördyring av byggnadskostnaderna
var mångfaldigt större än den
fördyring av byggnadskostnaderna, som
skulle ha skett genom en höjning av räntan.
Allt detta hänger nära ihop, och man

m. m.

skall inte tro att man kan smita undan
på ett håll utan att verkningarna kommer
fram på det mest oförutsedda sätt i
andra riktningar, när man inte har den
rätta balansen i systemet.

Som läget var i höstas skulle jag ha
varit nöjd med att man då gått över till en
fullt rörlig ränta i relation till den fyraprocentiga
ränta som statslånet representerade.
Jag tror att situationen inte hade
varit mera pressad den gången än att
det skulle ha varit tillräckligt. Om det
skulle bli fråga om att gå något längre
anser jag i alla händelser att det med
hänsyn till sina verkningar över hela
fältet vore vida att föredraga framför
de ryckiga och slumpartade verkningar,
som de här föreslagna metoderna med investeringsavgift
och bilaccis skulle innebära.

Jag har många gånger frågat mig vad
det är som gör det så hopplöst att
försöka övertyga andra om vad man själv
tror på såsom en objektivt riktig sak,
då man inte själv är medveten om att
i detta skulle ligga någon som helst baktanke
att ett gruppintresse, som man
själv företräder, skulle bli bättre tillgodosett
genom att denna väg väljes i stället
för den andra. Jag bär just ställt
mig den frågan: Hur kan man anse att
det i vårt tal om en rörlig ränta ligger
någonting av den föreställningen att vår
linje bättre skulle tjäna några gruppintressen,
som står oss närmare än andra?
Jag har inte den ringaste förståelse
för detta, ty fortfarande är det ju så
att den höga räntan kommer att gå ut
över dem som investerar — i alla dessa
sammanhang dock naturligtvis med mycket
mindre kraft än vad investeringsavgiften
kan tänkas ha i sina speciella fall,
just därför att man sprider verkningarna
över ett så mycket större fält genom
räntan. Men detta är väl intet fel.
Genom att gå denna väg får man en effekt
som återverkar även på det kommunala
fältet och kanske också på det
statliga, även om det ligger litet mera i
det blå.

Herr Eriksson försökte få fram att en
friare räntepolitik skulle innebära, att
de pengar, som flöt in i form av den

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

högre förräntningen, bara skulle komma
dem till godo som har någonting att
låna ut. Men vilka är då de som har
någonting att låna ut? Är det inte mer
eller mindre hela det svenska folket?
Det är alla sparbanksinsättare, alla försäkringstagare
i detta land — över huvud
taget tror jag inte man kan finna
någon som inte har möjligheter att få
vara med och dela på den lilla ytterligare
inkomst som en räntehöjning skulle
kunna föra med sig. Jag har tidigare
varit angelägen att framhålla, att räntehöjningen,
som jag ser den, på intet sätt
är något självändamål, utan något som
skall till för kreditåtstramningen. Men
om jag får den, har den dessutom en
mycket gynnsam effekt däri, att den är
någonting som kommer spararna till godo.
Är vi ändå inte överens om att det
enskilda sparandet har den betydelsen,
att det inte finns någon anledning att
gå emot en åtgärd bara därför att den
skulle kunna vara till spararnas nytta
-— vilket ju är innebörden av vad herr
Eriksson sagt.

Jag försöker bara i detta sammanhang
att se till vad jag tror att helheten
skulle vara bäst betjänt av. Jag förnekar
bestämt att vi skulle företräda
några gruppintressen. Det var någonting
i sådan riktning som skymtade i herr
Skölds anförande i Göteborg i söndags
eller i måndags. Han trodde, att vi med
vårt förslag önskade försvaga löntagarnas
starka ställning i förhandlingarna
på arbetsmarknaden. Nå, men är vi inte
överens om att det gäller att dämpa en
överkonjunktur? Skall man dämpa en
överkonjunktur, innebär det väl att man
får lov att skaffa bort översysselsättningen
och få ner den till en sysselsättning
som håller sig inom ramen för våra
resurser. I fråga om lönerna är det
väl inte fråga om annat än att man även
från finansministerns sida strävar efter
att få dem att hålla sig inom ramen för
våra resurser. Det är precis samma
dämpning av konjunkturen som åsyftas
på bägge hållen. Vad är det som säger,
att den metod som vi föreslår skulle vara
ägnad att i detta hänseende gå längre

och ha mera allvarliga verkningar för
sysselsättningen än de metoder, som finansministern
förordar? Det är mig alldeles
obegripligt, att på samma gång
som man vinkar bort räntan som någonting
otillräckligt, argumenterar man
som om det var fråga om ett medel som
är så farligt att man inte kan handskas
med det utan att hamna i en överdrift,
som skulle innebära en fara för sysselsättningen.
Det är ju tvärtom så, att inget
medel är smidigare och lättare att
hantera med små variationer. Om man
ser att man gått för långt, har man möjligheter
att rucka det tillbaka igen och
göra detta fortlöpande utan att det för
varje gång skall behövas kungl. propositioner
och riksdagsbeslut.

Jag trodde verkligen att vi hade samma
mål för vår strävan när det gäller
en dämpning av konjunkturen, nämligen
att få med översysselsättningen och
få ett ekonomiskt klimat av den beskaffenheten,
att det skall vara möjligt för
arbetsmarknadens parter att nå sina
överenskommelser inom ramen för våra
resurser. Men på finansministern i Göteborg
lät det som om man genom den
politik man för medvetet strävade efter
att skapa något slags förmånsställning
för arbetstagarna i deras relationer till
arbetsgivarna. Jag trodde att det gällde
att få möjligheter för dessa motparter
på lönemarknaden att komma till ett resultat
som ligger i samhällets intresse,
d. v. s. ett resultat som ligger inom ramen
för våra resurser.

Samtidigt som finansministern talar
till arbetarna om nödvändigheten av att
iaktta måttfullhet, skall han väl inte säga:
På samma gång är vi måna om att
ni skall ha kvar en sådan ställning, att
ni skall kunna få ungefär hur mycket
ni vill, men ni skall vara snälla nu att
själva vara återhållsamma och söka nöja
er med något mindre. Det är något av
detta i det förda resonemanget, som
jag inte förstår. Är det inte mycket riktigare
för båda parterna på arbetsmarknaden
att få röra sig i ett genom .statens
ekonomiska politik skapat klimat,
som är sådant att det finns möjligheter

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
att hålla balansen på marknaden i detta
utomordentligt betydelsefulla hänseende? Jag

företräder inte någonting annat än
helheten i detta sammanhang. Vi sitter
alla i samma båt, och det är uteslutet,
efter mitt sätt att se, att det skulle finnas
grupper i samhället som i längden hade
någonting att vinna på att man medvetet
sökte lösningar till fördel för just
dem och kanske gärna med olägenheter
för andra grupper. Man bör inte ha någonting
mindre för ögonen än att åstadkomma
det som man tror gagnar helheten
bäst, tv de grupper som man tror
skulle gynnas genom en annan politik
är de grupper, som i första hand får
ta verkningarna av att denna politik
visar sig felaktig. Då kommer sysselsättningen
och levnadsstandarden i gluggen.
Det är obönhörligt, för den händelse
man inte lyckas upprätthålla balansen.
Här borde inte finnas utrymme
för annat än en politik, som är till samma
gagn för alla grupper av svenska
folket.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det kan inte komma i
fråga att jag skulle ta upp till en ingående
belysning den mycket teoretiska
och av en stark tro burna framställning
av sin ekonomiska syn, som herr Ewerlöf
här givit uttryck för. Men jag vill
göra några små anmärkningar till herr
Ewerlöfs anförande.

Det var en sak, som liksom i blixtljus
visade att det här i hög grad är
fråga om en tro. Herr Ewerlöf säger, att
den där stora prisstegringsvågen ledde
till en 35-procentig höjning av byggnadskostnaderna,
vilket var någonting
helt annat än den stegring av priserna,
som skulle ha uppkommit, om vi då hade
höjt räntan med 1 å 11/2 procent.
I detta måste ligga att herr Ewerlöf menar,
att med en räntehöjning av 1 å 1 1/2
procent skulle vi ha kunnat undgå det
mesta av den prisstegring, som då skedde.

.lag vill bara fästa uppmärksamheten

m. m.

vid att på grund av vårt lands ekonomiska
struktur spelar importen en mycket
stor roll. Prisstegringarna i utlandet
betydde så mycket, att vår konsumtionsprisnivå
steg med 15 procent. Var
och en förstår att utvecklingen utomlands
var en ekonomisk omvälvning,
som ställde alla förhållanden på huvudet
här inom landet både ekonomiskt
och socialt. Det kunde inte undgås här
lika litet som på andra ställen, att det
blev ytterligare prisstegringar.

Det är klart — jag har sagt det många
gånger — att ingen kan veta, om vi genom
en hårdare ekonomisk politik då
skulle ha kunnat få våra priser att stanna
vid ett par procent lägre nivå än de
gjorde. Men det är en så liten marginal,
som det rör sig om, att det verkade på
mig närmast beklämmande, skulle jag
vilja säga, att höra herr Ewerlöf tro,
att man då med en räntehöjning skulle
ha kunnat stanna vid väsentligt lägre
byggnadskostnader. Men detta ställer,
som sagt, i blixtljus hela herr Ewerlöfs
framställning om räntans förhållande
till det ekonomiska skeendet. Herr
Ewerlöf frågar: »Vad är det som gör att
jag inte kan övertyga folk om att min
tro är den riktiga?» Jo, herr Ewerlöf,
det är därför att det är en tro. I alla
tider har missionärer för en tro klagat
över att det inte går att få folk att acceptera
deras åskådning. Herr Ewerlöf
menar i sin framställning om räntans inverkan
på den ekonomiska mekanismen,
att en restlöst fri ränta skulle skapa precis
det monetära utrymme som behövs
för att vi skall kunna bibehålla en naturlig
balans. Herr Ewerlöf är ganska
ensam om den uppfattningen. Den uppfattningen
var nog kanske i viss mån
gällande på den tiden, när det var en
mycket liten del av ekonomien som låg
utanför den privata sektorn. Det var när
den privata sektorn bestod av ett mycket
stort antal gentemot varandra självständiga
företagare med en utvecklad fri
konkurrens. Det är ingen människa som
tror att det går i våra dagar att vinna
balans i samhällsekonomien genom en
restlöst rörlig ränta. Det finns inget

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om invcsteringsavgift m. m.

land i världen som för en dylik politik.
Den går inte heller att föra. Det är därför
inte så underligt, om herr Ewerlöf
inte får folk att tro på värdet av sin
åskådning.

Herr Ewerlöf anknöt till någonting
som jag har sagt i Göteborg och som
gällde de olika förslag till lösningar,
som kan föreligga för att klara frågan
om att förena full sysselsättning med
stabilt penningvärde. Där har jag tilllåtit
mig att säga, att den borgerliga lösningen,
sådan man kan få fram den —
den säges ju sällan öppet — tyder på att
man ser lösningen i eu större sysselsättningsmarginal,
d. v. s. en sysselsättning
som ger ett större svängrum för
konjunkturrörelserna; större konjunkturrörelser
skulle kunna äga rum utan att
man översteg ramen för resurserna. Det
är klart att i ett läge, där man skapar
en större marginal, har man också lättare
att hålla vad herr Ewerlöf kallade
en naturlig balans. Då är det ju, som
sagt, längre väg att gå, innan man kommer
över resursernas ram. Men det måste
köpas med att man totalt sett rör sig
med ett större antal arbetslösa, som man
kan sätta in i produktionen, och att man
inte når gränsen förrän den reserven är
uppäten.

Jag hyser den meningen, som jag tror
delas av hela den svenska arbetarrörelsen,
att vi hellre bör ta på oss besväret
att arbeta med en mindre marginal än
att tillgripa det medlet. Därför har vi
naturligtvis också svårare än herr Ewerlöf
—- om herr Ewerlöf nu har denna
uppfattning —- att klara balansen.

■lag kan inte förstå annat än alt vad
herr Ewerlöf här menar med naturlig
balans är just att man skall ha tillräcklig
marginal, så att det är en större
skillnad än den vi nu håller mellan den
ekonomiska aktiviteten i en lägre konjunktur
och i en högre.

Sedan kommer jag över till den sista
frågan. Herr Ewerlöf frågade vad som
kommer att hända när 1955 gått till ända,
om vi då fortfarande har en överkonjunktur.
.Tåg svarar med en motfråga
till herr Ewerlöf. Om herr Ewerlöf

nu fått den räntehöjning, som han anser
nödvändig, och om vi sedan år 1955
förgått fortfarande har en tendens till
överkonjunktur, vad skulle herr Ewerlöf
då göra? Jo, i lindrigaste fall behöll
han väl räntehöjningen, och då blir den
företagna räntehöjningen icke en kortvarig,
smidig åtgärd, utan den resulterar
i en större eller mindre kostnadsökning.
Men det kan också hända att
konjunkturen visar fortsatta tendenser
till stegring. Vad gör herr Ewerlöf då?
Jo, han höjer räntan. Så går det nämligen
till i våra dagar, därför att det är
svårt att få fram den naturliga balansen
på grund av att det förekommer
konjunkturväxlingar. Man talar, som jag
sade i remissdebatten, om ryckighet i
konjunkturpolitiken. Men det måste väl
bara vara något naturligt med dylika
svängningar, eftersom åtgärderna framkallas
just av ryckigheten i konjunkturen.

Det hade gått mycket bra utan en invcsteringsavgift,
om det inte hade blivit
en stegrad konjunktur, som, säger herr
Ewerlöf, inte beror på inflytelser från
utlandet, ty från utlandet har det ju bara
kommit gynnsamma ting för oss. Från
utlandet kom förväntningar om en stigande
konjunktur. Dessa förväntningar
ledde till ökad ekonomisk aktivitet, och
det är den ökade aktiviteten, som vi
måste söka hålla tillbaka.

Det blir ju ständigt så att konjunkturväxlingarna
är ovissa. Därför blir det
för oss liksom för herr Ewerlöf så, att
när vi kommer förbi 1955, så kan två
ting hända. Det ena är att konjunkturen
lugnat sig. Då händer ingenting annat
än att investeringsavgiften faller
bort. Men det kan också hända, att det
alltjämt föreligger en uppåtgående tendens
i konjunkturen. Då får vi väl göra
ett nytt övervägande och pröva, vad som
skall göras. Det övervägandet kan utmynna
i att investeringsavgiften skall
vara kvar. Man kan också tänka sig andra
utvägar.

Jag vill härmed bara slå fast, att man
inte kan resonera på det sättet när det
gäller investeringsavgiften, att man be -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

finner sig i det oroväckande läget, att
om konjunkturen inte förlöper i en
rytm, som passar för investeringsavgiften,
är därmed allting på sned. Precis
samma problem möter nämligen, vilken
politik man än för, således även vid den
restlöst rörliga räntans politik, som
emellertid endast är en herr Ewerlöfs
utopi.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! För att jag inte skall
glömma det får jag väl börja där finansministern
slutade.

Det är enligt de olika metoder vi företräder
en mycket stor skillnad i fråga
om vad som skall hända efter 1955 års
utgång, om vi då alltjämt har att räkna
med en konjunktur som är i aktivaste laget.
Hela motiveringen för investeringsavgiften
i båda dessa former bygger ju
på att investeringsavgiften skall vara
rent tillfällig. Man skall söka hålla tillbaka
investeringarna genom att ge folk
den säkra förvissningen, att om de väntar
och skjuter upp dem över detta år, så
skall de få tillfälle att göra investeringarna
i fråga under följande år. Nu får vi
av finansministern höra, att om situationen
är densamma efter detta års utgång,
så blir det en förnyelse av investeringsavgiften.
Men investeringsavgiften är ju
ändå ett alltför grovt vapen för att användas
på detta sätt år efter år. Då går
ju syftet därmed förlorat, ty avsikten är
ju bara att man tillfälligt skall avhålla
folk från att göra investeringar, men att
de sedan skall ha möjlighet därtill. En
rörlig ränta verkar ju inte alls på samma
sätt. Det kan visserligen hända att
man även efter år 1955 skulle få behålla
den högre ränta, som här förutsatts att
man eventuellt skulle genomföra. Men
det är ju någonting helt annat, och jämförelsen
är mycket missvisande.

När det säges, att effekten av en investeringsavgift
och en räntehöjning blir
ungefär densamma, skulle jag vilja betona
att här föreligger den stora skillnaden,
att investeringsavgiften ju tas ut på
en gång med en viss procentsats på hela
det belopp jag lägger ned i en investe -

m. m.

ring. I och med att jag gjort denna investering
blir jag ju tvungen att amortera
ett belopp som innebär själva investeringskostnaden
plus en investeringsavgift.
I det andra fallet får jag betala den
ränta, som gäller i dagsläget, men om
räntan går nedåt — vilket jag förutsätter
att den skall göra — blir det billigare
för mig och återverkar på den investering
det är fråga om. I det förra fallet
är jag en gång för alla dömd att betala
och amortera ett alltför högt belopp i
kostnader för investeringen. I det andra
fallet får jag fortlöpande betala den ränta
som krediten betingar, och denna ränta
kan ju ändras från tid till annan.
Även där kommer alltså den större smidigheten
klart till uttryck.

Mitt tidigare anförande kunde inte
undgå att i sin koncentration bli ganska
schematiskt. Det är en invecklad materia,
och jag hade över huvud taget inte
alls avsett att ge mig in på den, om inte
herr Eriksson i Uppsala direkt hade
uppkallat mig. Men jag hoppas att jag,
när jag läser det stenografiska referatet,
skall finna att där inte är så mycket som
jag behöver modifiera.

Jag skall emellertid gärna justera en
missuppfattning, som jag måhända föranledde
finansministern till. Finansministern
säger, att jag skulle ha givit uttryck
åt den uppfattningen, att vi år
1951 skulle ha kunnat undvika varje inflation
med hjälp av en räntehöjning.
.lag har varken nu eller tidigare påstått
att situationen år 1951 var sådan, att
vi kunnat med egna medel undvika
en inflation, detta på grund av de utomordentligt
kraftiga impulserna utifrån.
Däremot har jag gjort gällande, att om
vi då hade fört en riktig penningpolitik,
skulle vi haft möjligheter att väsentligt
begränsa omfattningen av den
penningvärdeförsämring, som vi fick år
1951.

Får jag bara tillägga, att den här diskussionen
och beskyllningen för att den
ena tror det och den andra det gör det
angeläget, att finansministern ser till, att
vi äntligen får fram resultatet av den
sedan åtskilliga år tillbaka pågående utredningen
av frågan, huruvida det är

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

möjligt att förena full sysselsättning
med ett stabilt penningvärde. Vi skulle
ha behövt resultatet av denna utredning
långt före detta. Vi kanske då får en
mera oomtvistlig grund att fota våra
diskussioner på.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att när lierr Ewerlöf läser det stenografiska
referatet av sitt tal, kommer
det att visa en mycket god överensstämmelse
med herr Ewerlöfs åskådning och
kommer därför att ge herr Ewerlöf full
tillfredsställelse. Jag har aldrig satt i
fråga, att det inte var ett äkta uttryck
för herr Ewerlöfs åsikt som där framfördes.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan bara för att påpeka
hur herr Ewerlöf här bemödat sig om
att visa, hur mycket billigare en ändring
av räntan blir för företagarna, och då är
det väl också ganska lätt att räkna ut,
hur mycket mindre verkningsfull den
blir för de uppgifter, som vi tänker att
investeringsavgiften skall fylla.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag vill först instämma
i det yrkande som bär tidigare har framställts
bl. a. av herr Velander, nämligen
om avslag på det föreliggande förslaget.

Det torde väl inte råda något tvivel
om att det effektivaste vapnet mot en
inflation måste vara ökad produktion av
nyttigheter, som tillfredsställer höjda
krav på konsumtion. Den ökade produktionen
är också förutsättningen för höjd
levnadsstandard.

Det är mot bakgrund av dessa förhållanden
man måste beteckna den politik,
som nu föres, såsom kortsiktig, eftersom
möjligheterna att effektivisera vårt näringsliv
onekligen måste bli mindre genom
införandet av denna investeringsskatt.
En ökad produktion måste vara
förutsättningen för en välfärdspolitik
och en verklig reallönestegring.

Syftet med den nu föreslagna investe -

ringsskatten skulle ju vara att dämpa en
överkonjunktur. Om det nu på några områden
skulle finnas en sådan konjunktur,
måste man väl ändå medge att konjunkturen
nu är mycket delad. Inom alla
de näringsgrenar, där man dagligen måste
föra en hård kamp för att över huvud
taget kunna hålla sina företag flytande
i den hårda konkurrensen med låglöneländerna,
framstår regeringens åtgärder
härvidlag såsom minst sagt orimliga. Det
läget råder nu inte minst inom textil-,
beklädnads-, läder- och skoindustrierna
samt inom de olika handelsleden för
dessa varor. Om man skall kunna eliminera
den stora klyftan i kostnadsläge
mellan andra länder och oss inom dessa
näringsgrenar, är det ett livsvillkor att
våra industrier fungerar effektivare än
konkurrenternas. Detta kan ske endast
genom rationaliseringar och teknikens
fulla utnyttjande. Men rationaliseringar
kostar pengar, och därför är det inom
dessa näringsgrenar ännu mera än annorstädes
nödvändigt att man har möjligheter
till investeringar.

Man måste därför i dag ställa den frågan
till regeringsbänken, om det är meningen
att nu göra svårigheterna ännu
större än tidigare för dessa näringsgrenar.
Inom sådana städer och samhällen,
där människorna har sin försörjning och
till övervägande del är beroende av dessa
hårt pressade näringsgrenar, har man
ingen möjlighet att förstå regeringens
handlande.

Från regeringshåll har man varit angelägen
att betona, att skatten icke kommer
att medföra kostnadsökningar med
mer än hälften av de 12 procenten, då
investeringskostnaderna blir avdragsgilla
vid den vanliga beskattningen. Men
hur kommer det att ställa sig för alla de
näringar, som i dag inte är räntabla och
som därför inte kan redovisa några vinster?
Genom den bestämmelse, som säger
att avdraget får utnyttjas endast under
beskattningsåret kommer dessa oräntabla
företag att drabbas dubbelt så hårt
som de företag som kan redovisa vinster.
Har man inom regeringen verkligen
tänkt på hur bakvänt denna avgift kommer
att drabba näringslivet?

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Inom sådana näringsgrenar, som jag
bär har pekat på, kan inga onödiga investeringar
göras, utan varje utgift måste
noga övervägas, så att kostnadsbesparingar
omedelbart kommer till stånd. Den nu
föreslagna avgiften kommer därför att
bliva direkt kostnadsfördyrande. Man
frågar sig, om inte avgiften kommer att
verka direkt inflationsdrivande, då den
måste få återverkningar på konsumtionspriserna.

Inom livsmedelsindustrien och även
på distributionens områden måste stora
rationaliseringar genomföras, och detta
torde icke efter ett beslut om investeringsskatt
bli möjligt utan att påverka
prisbildningen för livsmedlen. Det är väl
inte heller någon som tror att man vid
prissättningen på jordbrukets produkter
kan undgå att ta hänsyn till kostnadsfördyringen.

Tillsammans med en del andra kammarledamöter
har jag tillåtit mig att i
en motion föreslå, att ett dispensförfarande
införes i förordningen, syftande
till att möjliggöra befrielse från erläggande
av investeringsavgiften för sådana
näringar som för närvarande inte är
räntabla. Jag har nu inte för avsikt,
herr talman, att yrka bifall till denna
motion, då dess syftemål är tillgodosett
i reservation III genom förslaget om ett
tillägg till 5 § som skulle ge riksskattenämnden
möjlighet att befria företag
från erläggande av investeringsavgift,
när synnerliga skäl därtill är. Denna
dispensregel torde inrymma sådana förhållanden
som när räntabilitet icke föreligger
för näringen. Dispensförfarandet
är i och för sig en otrevlig utväg,
men när nu regeringen föreslår sådana
åtgärder som de föreliggande, finns
ingen annan möjlighet att åstadkomma
någon rättelse.

Beträffande den särskilda investeringsavgiften,
som ju är avsedd att träffa bilinköpen,
kan man inte annat än finna
det något anmärkningsvärt att de avtal,
som har träffats inom denna näringsgren
före den 31 januari men inte fullföljts,
skall lämnas fullständigt utan avseende.
Man frågar sig onekligen, med vilken rätt
en viss del av svenskt näringsliv på

m. in.

detta sätt skall kunna prickas. Det egendomliga
med hela denna förordning är
också, att man inte endast syftar till
att begränsa inköpen av nytillverkade
bilar, utan även avser att dämpa handeln
med de begagnade bilarna. Frågan är väl,
om inte detta förhållande kan väntas
medföra, att människorna hellre kommer
att efterfråga nya bilar än gamla,
då ju dessa senare blir belagda med
ganska höga avgifter.

Från denna talarstol har tidigare i dag
sagts, att bilismens utveckling i vårt
land har gått så långt, att vi nu skulle
i detta avseende ligga främst i Europa.
Ja, detta är kanske riktigt, men vad är
anledningen? Jo, anledningen är helt enkelt
att bilen för det svenska folket i
dag inte på något sätt är en lyxartikel,
utan en nyttovara som man så innerligen
väl behöver. Det är behovet att i vårt
avlånga land ha tillgång till bil som gjort
att bilbeståndet här i Sverige har ökats
under de senare åren. Det är också därför
som man finner det så mycket mer
förvånansvärt, ja, upprörande, att åtgärderna
riktar sig mot denna vara, som
har kommit till så stor användning.

Jag skall eventuellt återkomma med
yrkanden under den fortsatta behandlingen
av ärendet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Under remissdebatten
hade vi tillfälle att här i kammaren
lyssna på ett mycket intressant meningsutbyte
mellan statsministern och herr
Ewerlöf angående spänningsmomenten
i tillvaron, och jag fick det intrycket,
att herr Ewerlöf ville beskylla regeringen
för att den berövade oss en hel
del av de spänningsmoment, som vi faktiskt
skulle behöva för att trivas ordentligt
i folkhemmet. Om det var så herr
Ewerlöf menade, tycker jag nog att han
var litet orättvis. Jag tycker att regeringen
på allt sätt sörjer för att vi skall
ha tillräckligt med spänningsmoment.
Vi har inte bara lotteridragning omkring
den 15 i varje månad, och vi studerar
tipslistan varje lördag. Söndagen
den 16 januari fick vi faktiskt också ett

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

nytt lotteri med både en och två dragningar.

Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet
att vara med i bägge dragningarna. I
den första hade jag otur, men i den andra
tur — det brukar ju vara så, att
ibland har man tur och ibland otur.
•lag tillhörde nämligen dem som köpte
bil den 15 januari, och jag hade inte
hunnit inregistrera bilen vid den tidpunkt,
då enligt finansministerns förslag
avgiftsplikten skulle inträda. Enligt
detta förslag skulle jag ha fått betala
en rätt väsentlig bilaccis, men så
tog bevillningsutskottet och ändrade
förslaget på det sättet, att om bilen var
inregistrerad före januari månads utgång,
skulle man slippa bilaccis. Nu hade
jag hunnit göra det, och på det sättet
kom jag undan och drog i den andra
dragningen en rätt väsentlig vinst.

När jag gick i skolan, brukade vår
rektor varje läsår börja med att läsa
upp ordningsreglerna för oss, och i dessa
hette det bland annat, att »allt spel
om penningar och penningars värde vare
lärjunge strängeligen förbjudet». Men
det är nog tyvärr på det sättet, att man
lär mer för skolan än för livet, ty när
man kom ut i livet, såg man rätt snart
att t. o. in. i de allra bästa familjer
förekom både lotterispel och tippning.
Men det var ändå en väsentlig skillnad
mellan dessa slag av spel och det lotteri
som jag här har berört. Man avgör
själv, om man vill spela på ett vanligt
lotteri eller inte, men när det gäller
förslaget om bilaccis är det andra som
har avgjort om man har spelat på lotteri
eller inte.

Det finns en oändlig mängd människor
som under fjolåret har tecknat
kontrakt om köp av bil med leverans i
vår. Det är i allmänhet personer, som
har tänkt lära sig att köra bil, men som
bekant är det åtskilligt besvärligare att
köra bil på vintern än på sommaren,
och av ren försiktighet har de inte velat
sätta i gång på allvar förrän till våren
och tänkt vänta med inregistreringen
till dess. Det är ju synnerligen hänsynsfullt
att göra på det sättet och främ -

jar trafiksäkerheten, men dessa människor
blir nu straffade för sin försiktighet,
om riksdagen, vilket är troligt,
antager utskottets förslag.

Om man jämför investeringsavgiften
och bilaccisen, märker man också att
det skiljer åtskilligt. Då det gäller andra
investeringar än anskaffning av en
bil och föremålet skadas genom brand
eller på annat sätt och därför nyanskaffning
måste ske, är vederbörande
befriad från investeringsavgift, men om
en bil brinner upp eller till följd av en
olyckshändelse blir fullständigt obrukbar,
är det tydligen meningen att bilägaren
skall betala bilaccis vid sitt förvärv
av ny bil. Häromdagen stod det
i tidningarna om en av dessa nu för tiden
rätt vanliga rymlingar, som hade
stulit en bil och lyckats förstöra inte
bara den utan ytterligare fyra bilar, så
att de blivit obrukbara. Kan det vara
rätt och billigt att de bilägare, som blivit
utsatta för detta, skall behöva betala
bilaccis, när de skaffar sig en ny
bil?

Det datum, som bevillningsutskottet
fastställde som gräns för befrielse från
bilaccis, verkar fullständigt gripet ur
luften. Om man hade valt den 5 februari,
hade man kunnat motivera det med
att enligt vägtrafikförordningen inregistrering
skall ske inom tre veckor.

Det har sagts rätt mycket om de begagnade
bilarna, och jag skall inte säga
så mycket mer om dem. Det är väl ändå
många gånger så, att köpare nu kommer
att få betala en högre bilaccis än
vad själva bilen kostar. Jag har själv
fått flera bevis på att så kommer att bli
fallet.

Vad beträffar de gamla bilarna sade
herr Sjödahl att vi, som motsätter oss
att det skall utgå accis för dem, var ute
med limspö i händerna, samtidigt som
vi frustade av något slags rättfärdighetslusta.
Jag tyckte faktiskt att det var en
så poetisk bild som herr Sjödahl framställde,
att jag också i min bänk greps
av något slags poetisk lusta, och jag försökte
skildra herr Sjödahls stämning
ungefär på det här sättet:

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

»Nog mången lär sucka och pusta
åt metoder herr Sköld finner justa,
men Sjödahl hörs gladeligt frusta
av egen rättfärdighetslusta,
och givetvis alla de andra
med limspön i händerna vandra;
herr Sjödahl blott ingen må klandra,
han är ren som en kysk Alexandra.»

Det är möjligt att denna poetiska skildring
haltar en hel del, men även herr
Sjödahls argumentering haltade åtskilligt.

Vad jag emellertid framför allt skulle
vilja understryka i detta fall är någonting
som inte kommit fram under denna
debatt, och det gäller bilens betydelse
i fråga om att rädda ungdomen åt
landsbygden. Den, som t. ex. varit uppe
i någon av våra lappmarks- och skogskommuner
en lördagskväll, får se den
ungdom, som är samlad vid kyrkplatsen
till en fest, skall snart lägga märke till
att en mycket väsentlig del av denna
ungdom har kommit från rätt avlägsna
byar för att roa sig. De har haft möjlighet
därtill på grund av att de haft
bil. Tack vare de förbättrade skogspriserna
har man fått helt andra möjligheter,
och man har i rätt stor utsträckning
skaffat sig bil och motorcykel. Jag
vågar påstå, att det allra effektivaste
medlet att hejda flykten från landsbygden
—- något som bondeförbundet så
mycket och så varmt brukar tala om
—- är bilen. Det hjälps inte hur många
förslag som från bondeförbundets sida
läggs fram för att råda bot på denna
flykt från landsbygden — man kommer
ändå aldrig någonsin att kunna finna
på ett bättre botemedel än det bilen utgör.
Detta gäller naturligtvis framför
allt för oss uppe i Norrland med de väldiga
avstånd vi där har.

Vi har nyss haft en lappmarksriksdag,
där enligt referaten åtskilliga riksdagsmän
var närvarande och där det framför
allt sysslades med frågor rörande
vattenkraften. Jag skulle tro, att de flesta
norrlänningar helt och hållet instämde
i de många och allvarliga protesterna
mot det sätt, på vilket vattenfallsverket
huserar uppe i Norrland. Det

m. m.

gällde protesten mot att elströmmen går
genom högspänningsledningarna söderut,
samtidigt som Norrland utarmas. Men
man glömde tydligen alldeles bort, att
det fanns en mycket allvarligare sak att
tänka på, nämligen att det är en annan
ström, som också går från Norrland —
strömmen av ungdom. Den kostar Norrland
hundratals miljoner kronor om
året.

Statsutskottets andra avdelning var i
fjol uppe i Hietaniemi för att se på skolväsendet.
Vi fick då bland annat reda
på att där uppe betalades av kommunalskatten
11 kronor till utgifter för
skolväsendet. Vi tyckte att det var en
fantastisk uppoffring, men detta offer
föreföll ännu mer fantastiskt, då vi fick
reda på att sedan ungdomen utbildats i
skolan, var det en mycket obetydlig del
som stannade kvar i kommunen. De allra
flesta sökte sig söderut. I Norrland
behövs många, många tusen bilar ytterligare,
framför allt ute i skogsbygderna,
för att kunna bevara ungdomen åt denna
landsända. Att förhindra bilismen innebär
en ökning av svårigheterna för
Norrland att gör sig gällande.

Jag kan inte finna annat än att investeringsavgiften
i stort och bilaccisen
i synnerhet är ett alldeles utomordentligt
sätt att visa, hur man bär sig åt,
när man sågar av den gren, som man
själv sitter på, och när man försöker
att bota ont med värre.

Jag talade i början om det nya spänningsmoment,
som hade kommit in i
tillvaron. Jag tror emellertid inte att
detta spänningsmoment kommer att ha
någon verkan i framtiden — jag har
nästan en känsla av att folk redan nu
har fått klart för sig att det gäller att
försöka anpassa sig på ett eller annat
sätt, och då är det lämpligast att välja
modell efter björnen: under de år, då
det inte är valår, lägger man sig och
trycker i idet för att de år, då det är
valår, kunna träda fram till den värme
och det givmilda ljus, som då sprides ut
över det svenska folket.

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande utan skall be att få
återkomma senare.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Att förslaget om investeringsavgift
skulle mötas med någon större
förtjusning av det svenska folket var
det väl ingen som väntade sig. Investeringsavgiften
kommer att drabba många,
och den kommer att drabba många hårt.
Man måste ju fråga sig, om det är nödvändigt
med dessa pålagor. Svaret på
den frågan beror enligt min mening helt
och hållet på om det föreligger en inflationsfara
eller inte. När herrar Velander
och Spetz i förmiddags talade om dessa
ting, hade jag en känsla av att de menade
att det inte alls var så farligt med den
saken. Särskilt herr Spetz uttalade rätt
tydligt att man inte kunde påstå att det
förelåg någon inflationsfara. Men i eftermiddag
har vi ju hört av både herr Wehtje
och herr Ewerlöf att så nog är fallet,
och det har också framhållits att åtgärder
bör vidtagas.

Hur många gånger har vi inte i denna
kammare hört uttalas — framför allt
från oppositionens sida ■— hur betydelsefullt
det är att upprätthålla ekonomisk
balans, att sörja för ett bevarat penningvärde
och att hindra inflation? Det är
ju sådana saker som vi alla är överens
om. Men när det gäller att vidta åtgärder
i detta syfte, då är entusiasmen inte lika
stor. Ändamålet med de föreslagna investeringsavgifterna
är väl enbart att bidra
till att uppnå de nämnda målen. Och att
dessa åtgärder i likhet med alla andra
inflationshämmande medel innebär uppoffringar
för medborgarna i form av inskränkningar
och minskad beliovstäckning
och — om nu bilaccisen går igenom,
vilket den av allt att döma gör -—
leder till att mångas drömmar om en ny
bil i år går upp i rök, ligger ju i sakens
natur.

Från oppositionens sida talas i dag
mera om dessa olägenheter än om den
allvarliga bakgrunden till de framlagda
förslagen, nämligen inflationshotet, som
så många av oppositionens talesmän har
tagit mycket lätt på. Det är denna inställning
som utgör det första ledet i attacken
mot förslaget om investeringsavgiften.
Men man kan ju inte med visshet
bevisa att det inte är någon fara på ta -

ket. Kunde man det, hade ju detta varit
tillräckligt för ett avslagsyrkande. Man
försöker därför att som nästa led i bekämpningskampanjen
leda i bevis att investeringsavgiften
är en mycket dålig
metod att möta inflationshotet med. Den
har betecknats som klumpig och utsliten,
för att nämna ett par av karakteristikerna.

Vidare har man talat om vilka fruktansvärda
verkningar ett införande även
investeringsavgift skulle få. Herr
Wehtje har varit inne på det, och han
nämnde att det skrivits mycket därom i
pressen. Det är ju riktigt. Jag har läst
en del av dessa artiklar, och det har ju
inte varit någon måtta på hur skadeverkningarna
utmålats i en del pressorgan.
Det har skett på ett sådant sätt, att
man fått en vision av hur industriens
hjul skulle komma att gå långsammare
och långsammare för att slutligen stanna,
hur jordbrukarna i brist på traktorer
skulle få spänna korna för plogen
och hur bilarna försvann från våra
landsvägar. Samtidigt har det sagts, att
om vi i stället tillgrep den rörliga räntan,
skulle sådana skadeverkningar utebli.

Låt oss nu se på dessa bägge metoder
i siffrornas kalla ljus! Jag tar jordbruket
som exempel, eftersom jag väl känner
till det bäst. En räntehöjning med
en procent skulle årligen kosta jordbruket
35 å 40 miljoner kronor — då är inte
lånen med bunden ränta medräknade.
Investeringsavgiften däremot skulle inte
kosta jordbruket mer än omkring 15 miljoner
kronor per år. Jag är övertygad
om att det rör sig om ungefär samma
förhållande inom andra delar av näringslivet.

Jag medger gärna att en rörlig ränta
är ett verkligt alternativ till investeringsavgiften.
Det finns många likheter dem
emellan, ehuru det också finns olikheter.
En likhet är att de är generellt verkande
åtgärder. Vi har ju i dag åhört en diskussion
mellan finansministern och herr
Velander rörande terminologien. Det är
väl inte alltid så väsentligt, hur man
betecknar en sak, bara man förstår innebörden.
För min del menar jag att skill -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
naden mellan generella åtgärder och regleringar
-— herr Velander kallade investeringsavgifterna
för en reglering — är
följande. En generell metod har ingenting
med fysiska kontroller att göra, men
är det fråga om fysiska kontroller genom
människor, rör det sig om en reglering.
Det är klart att det finns en möjlighet
att begränsa investeringarna på
regleringsvägen, men för min del föredrar
jag generella metoder framför detta,
att t. ex. en nämnd eller en kommission
skall sitta och avgöra, om jag skall få
köpa en bil eller inte eller om jag får
göra en investering eller ej.

Den föregående ärade talaren målade
en mycket mörk bild ifrån Norrland.
Han sade: »Vi behöver bilen, och vi
måste hindra avfolkningen från landsbygden.
» Det håller jag med honom om.
»Har man inte bilen som hjälpmedel»,
sade han, »hur skall man då kunna göra
det?»

Nu får jag säga till herr Andersson,
att det är inte bara fråga om bilen, utan
det är många andra saker som spelar
in: sysselsättningsmöjligheterna o. d.
Det behöver också understrykas att även
efter investeringsavgifternas införande
står det var och en fritt att köpa bil.
När man hört debatten i dag, får man
nästan det intrycket, att de föreslagna
investeringsavgifterna skulle hindra investeringar
och omöjliggöra köp av bilar.
Så är det ju inte. Visst kan man köpa
bilar i alla fall; det blir bara något
dyrare, men den möjligheten finns ju
alltid, att man kan köpa en något enklare
vagn än man ursprungligen hade
tänkt sig.

Det var herr Anders Johansson, som
ifrågasatte, om investeringsavgiften verkligen
kommer att dämpa överkonjunkturen,
såsom avsett är. Ja, därom vet vi
ju ingenting säkert. Det kan ju tänkas
att den gör det, och jag tror det, men
det kan också hända att utvecklingen
går i sådan riktning, att man behöver
tillgripa inte bara en investeringsavgift
utan även andra generellt verkande medel
för att komplettera den, t. ex. en
höjd ränta. Det är nämligen så väsentligt
att bevara penningvärdet och den
ekonomiska balansen och att hämma in -

ni. m.

tlationen, att man får finna sig i att
använda även så otrevliga medel som
detta.

Oppositionen räknar tydligen med att
riksdagen skall besluta om införande av
investeringsavgifterna, och det gör också
jag. Det tredje ledet i deras strävan
att motarbeta saken blir då att man så
att säga skall urholka dem, avtrubba
dem. I en lång rad motioner föreslår
man att större eller mindre sektorer
skall undantagas från investeringsavgift.
Herr Magnusson var inne på den frågan
nyss. Som kronan på verket skulle man
därutöver ge Kungl. Maj :t befogenhet att
bevilja befrielse från investeringsavgift.
Skulle det orimliga inträffa, att riksdagen
bifölle alla dessa motioner, då skulle
det sannerligen inte bli mycket kvar
av investeringsavgifterna. Då hade de
verkligen kommit att motsvara beteckningen
punktskatter, som har använts
även i dagens debatt, men jag tycker inte
det uttrycket är riktigt, ty i den utformning,
som de nu har fått av utskottet,
träffar ju dessa skatter stora
sektorer, och man kan då inte tala om
punktskatter.

Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på dessa förslag till undantagsbestämmelser.
Det är bara ett par av dem
som jag skall offra några minuter på,
bl. a. därför att de ingår i reservationer
som har fogats till utskottsutlåtandet. Ett
av dem gäller undantagandet av begagnade
bilar. Herr Magnusson hade också
den uppfattningen att detta skulle vara
lämpligt, och herr Wehtje har tidigare
varit inne på samma sak. Jag antar att
han tänkte sig, att man på det viset
skulle hjälpa dem som inte har råd att
köpa en ny bil och som därför köper
en begagnad.

Om nu begagnade bilar fritoges från
investeringsavgift, så tror jag inte att
det skulle innebära, att den som köpte
en gammal bil, sedan investeringsavgift
införts på nya bilar, inte finge betala
mera för den gamla bilen än han
fick göra, innan avgiften infördes. Låt
oss för ett ögonblick tänka oss, att riksdagen
skulle fatta det besynnerliga beslutet
att lägga avgift bara på nya bilar!
Vad skulle följden bli i morgon eller i

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. ni.

övermorgon? Naturligtvis skulle alla
gamla bilar stiga i pris, så att de uppnådde
samma prisrelation till de nya
bilarna som förut. Priset på de nya bilarna
bestämdes efter investeringsavgiften,
och den, som bytte sin gamla bil
mot en ny, finge på det sättet hjälp att
betala investeringsavgiften av den som
förvärvade hans avlagda bil. Lusten att
byta bort sin gamla bil mot en ny är
mycket utbredd, om vi är överens om
att temporärt söka hindra att alltför
många får tillfredsställa den lusten i år
och förmå dem att spara glädjen till
1956 eller 1957, då bör vi inte neutralisera
investeringsavgiftens verkningar genom
att inte ta ut avgifter på de begagnade
bilarna.

Det var den ena undantagsbestämmelsen.
Den andra förekommer i en högermotion,
där det yrkas, att jordbruket
skall undantagas från att erlägga investeringsavgift.
Jag har läst i tidningarna,
att motionen har ett partipolitiskt syfte,
men jag har inte uppfattat det så. Jag har
uppfattat det som ett välmenande, men
jag måste nog säga föga välbetänkt förslag
att stödja jordbruket. Det synes mig,
som om motiveringen i motionen är betänkligt
svag. Så har motionärerna till
exempel räknat ut, att på gårdar i storleksklassen
100—200 hektar kan investeringen
per år i medeltal beräknas till
15 000 kronor och på gårdar över 200
hektar till 37 000 kronor.

Först skall jag kanske tala om hur
många sådana gårdar det finns. Vi har
ungefär 380 000 brukningsdelar i landet.
Av dessa är 2 300 över 100 hektar. Hur
många som är över 200 hektar vågar jag
inte exakt säga, men jag skulle tro, att
det rör sig om några hundratal. Men
det är en sak för sig. Enligt motionärerna
skulle investeringsavgiften drabba
endast dessa. Annars är det väl ingen
mening med att anföra medeltalen. .Tåg
tycker dock, att medeltalen har mycket
litet att säga i detta sammanhang, tv
även på betydligt mindre gårdar än 100
hektar kan det bli fråga om investeringar
under ett år på över 20 000 kronor.
Det kan bli många sådana gårdar som
drabbas. Om man blir träffad eller inte,
beror ju helt och hållet på hur långt

man har kommit i mekaniseringen av
sin jordbruksdrift. De som under 1954
eller tidigare har rustat upp blir fria,
de som hade tänkt göra det i år blir
drabbade. Det är givetvis synd om dem,
det erkänner jag. I detta läge får de ju
bedöma angelägenhetsgraden av investeringen.
De får avgöra, om det är så nödvändigt
att göra den i år. I så fall får de
ta den högre kostnaden. Om det är
mindre angeläget, kan de uppskjuta investeringen
till nästa år. Men existerar
inte precis samma förhållande inom
andra sektorer av näringslivet som i
jordbruket? Det finns tiotusentals näringsidkare
som är i den situationen att
de hade tänkt investera i år. Investeringsavgiften
fördyrar nu detta, och de
får då avgöra, om de skall vänta eller
inte. Meningen med avgiften, om det skall
bli någon effekt av den, är naturligtvis
att så många som kan skall uppskjuta
sina investeringar till längre fram. Vad
skulle de inom dessa sektorer verksamma,
som är tvungna att investera i år
till högre kostnad, säga, om jordbruket
skulle slippa ifrån denna avgift? Jag tror
att de flesta jordbrukare som reflekterar
över denna fråga betackar sig för nådegåvor
av denna art. Det skulle egentligen
innebära en särlagstiftning eller
klasslagstiftning, och det vill vi väl inte
vara med om.

Låt mig ta ett annat exempel på motiveringen
i motionen! Svenska mejeriernas
riksförening har hand om nära
hundra procent av den i landet saluförda
mjölken och de produkter som
vi får av den. Motionärerna beräknar,
att riksföreningen får betala 3 miljoner
i investeringsavgift under år 1955. Det
kommer att fördyra mjölk och mjölkprodukter,
säger motionärerna. Ja, det
är riktigt, men man skulle kanske också
tala om hur mycket det blir. Värdet av
den årliga produktionen av mjölk och
mjölkprodukter uppgår till en och eu
halv miljard kronor. Det betyder att
dessa tre miljoner skulle åstadkomma en
fördyring av 0,2 procent, d. v. s. 0,1 öre
per kg mjölk. Det är väl dessutom så
alt investeringarna skall förbilliga produktionen.
Man kan då säga alt förbilligandet
av produktionen genom inves -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
teringarna uppväger den beräknade fördyringen.

Det mesta av den kritik, som här i
kammaren riktats mot utskottsförslaget,
kommer en osökt att tänka på vad Finanstidningen
skrev med anledning av
en del pressorgans kritik av propositionen
om investeringsavgifter. Den skrev:
»Kritiken föreföll överväldigande rent
kvantitativt betraktad. Men om man undersöker
kvaliteten blir man genast något
mindre imponerad. Det mesta var
rent ut sagt kritik för kritikens egen
skuld, brösttoner utan resonansbotten.»

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
bevillningsutskottets förslag. Regeringen
har handlat klokt som i ett allvarligt
läge inte väjt för att bjuda det svenska
folket en besk medicin för att hindra
att dagens ekonomiska situation utvecklas
till en inflationskris med farliga, för
att inte säga förödande konsekvenser.
Den rätt utbredda, i inte ringa mån
uppagiterade opinionen mot hästkuren
förefaller mig åtminstone inge förhoppningar
om att den kan få åsyftad verkan.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
En del av de saker, som jag nu vill påminna
om, har kanske redan framhållits
i debatten.

Jag skulle vilja fråga herr Sigfrid
Larsson, om han inte är på det klara
med att om det skulle gå så som han nu
förordar, kommer jordbruket att få vidkännas
både räntehöjning och investeringsavgift.
Lånen i affärsbankerna, som
jag förutsätter behöver tas, om jordbruket
skall investera — de kan tas i andra
kreditinstitut också —- kommer endast
att lämnas till väsentligt högre ränta
än för något år sedan.

Vidare säger herr Sigfrid Larsson att
man inte vill tänka sig att det skall bli
någon särlagstiftning för jordbruket. Om
jag inte missminner mig, har jordbrukarna
dock i andra sammanhang intagit
den ståndpunkten, att de gärna vill ha
en behandling av frågorna som överensstämmer
med just deras intressen. Hur

m. m.

är det med skatten på bensin? Föreligger
inte bondeförbundsmotioner om lägre
skatt där än för näringslivet i övrigt? Jag

skulle också vilja säga att jag inte
tror att herr Sigfrid Larsson är fullt på
det klara med att jordbruket med de
föreslagna bestämmelserna blir satt i ett
sämre läge än andra näringar. Jordbruket
behöver inte ha några byggnadstillstånd.
Den jordbrukare, som har börjat
bygga eller förberett en investering på
ett tidigare stadium, drabbas retroaktivt
av investeringsavgiften och får bära den
helt och fullt för kostnaderna under
1955, under det att andra näringsidkare,
som fått byggnadstillstånd, blir fria om
tillståndet lämnats före den 15 januari.
Jag tycker att man skall ha detta klart
för sig, när man talar för jordbrukets
bästa.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 60, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Kronstrand under överläggningen till
herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 391, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag under budgetåret
1955/56.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.11.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Förordningsförslag om investeringsavgift
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående 3
§ i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 5 under punkten A 1 tillstyrkta
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Vi står på nytt inför en
av herr Skölds undantagslagar på det
ekonomiska området. Riksdagens beskattningsrätt
är satt ur funktion, och
finansministerns diktat trumfas igenom
av regeringsunderlaget i riksdagen. Herr
Bengtson talade visserligen på förmiddagen
om det ömsesidiga hänsynstagande
som sker i riksdagen partierna emellan,
men det är väl en sak som vi alla
känner till att det hänsynstagandet bara
gäller mellan socialdemokratien och
bondeförbundet.

Finansministern bedömer konjunkturutsikterna
på ett sätt, men han har knappast
lyckats att ge någon övertygande
motivering för sitt påstående att vi befinner
oss på glid mot en stark inflation.
Ryktet om inflation förefaller betydligt
överdrivet. Även om det föreligger
vissa risker för en inflationistisk utveckling,
som utskotlsreservanterna också
framhåller, kan vi inte i folkpartiet
finna några sådana tydliga tecken på inflation
att den förslagna lagstiftningen
är motiverad. Vi har visserligen en högkonjunktur
för närvarande, men den har
inte föranlett några prishöjningar och
kraven på löneökningar har ännu inte
lett till några uppseendeväckande lönehöjningar.
I det avseendet skiljer sig läget
helt från 1951, då vi hade en extrem

6 Första kammarens protokoll 1''Jöö. Ar 4

högkonjunktur som täckte alla branscher
med starka prisstegringar. För närvarande
har vi gott om varor och ont om
pengar, och det är motsatsen som är typiska
tecken på inflation, om jag inte
minns fel.

Kreditåtstramningen som redan gäller
och den faktiska räntehöjning, som nu
har börjat tillämpas på näringslivets
krediter, har börjat göra sig gällande
som en allmän investeringshämmande
faktor, och det allmänna läget borde
därför inte föranleda ett återinförande
av en beskattningsform som så nyligen
har övergivits.

Det var med stort intresse som jag
tog del av ett referat häromdagen av finansministerns
yttrande inför fackliga
central i Göteborg. Herr Ewerlöf har redan
delvis refererat finansministerns inlägg,
som gällde de olika linjer som finns
för att förena full sysselsättning med
prisstabilitet. Vad som frapperade mig
var särskilt, att finansministern inte berörde
den roll som ett ökat sparande
skulle kunna spela i en situation då
tendens till inflation föreligger. Finansministern
talar om omsättningsskatt och
om en indragning av företagens vinster
skattevägen i sådan utsträckning, att arbetsgivaren
inte skulle kunna medge
högre löner, men han framhöll samtidigt
att en dylik skattepolitik är omöjlig
att föra i dagens läge.

Jag vill instämma med det uttalande,
som tidigare i dag gjordes av herr Anders
Johansson angående sparandets betydelse
för den samhällsekonomiska balansen.
Jag är själv av den uppfattningen,
att ett privat, av regeringen uppmuntrat
sparande skulle ha utgjort ett
betydligt bättre alternativ för att åstadkomma
samhällsekonomisk balans än
den nu föreslagna investeringsavgiften.
Naturligtvis borde en sådan politik för
ökat sparande ha bedrivits tidigare och
åtgärder skulle redan ha vidtagits för

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
att åstadkomma ett resultat i dagens läge.
Detta har också vid många tillfällen
påpekats av folkpartiet i riksdagen.

Det förefaller mig ganska naturligt att
finansministern med sin konjunkturpolitiska
målsättning skulle ha betonat sparandets
betydelse. I andra länder, t. ex.
i England och Tyskland, har den statliga
propagandan för sparandet haft stor
betydelse, om jag är rätt underrättad,
men det verkar som om finansministern
inte har riktig tilltro till möjligheten av
att påverka landets invånare på övertygelsens
väg. Men är det inte fel? Svenska
folket visade sig mäktigt stora insatser
under försvarslånens tid. Jag är
säker på att om klimatet blev sparvänligare
med allt vad det innebär i fråga
om skatter, stabilitet i penningvärdet
o. s. v., skulle säkerligen en sparparoll
vinna gehör i landet.

Men finansministern har redan valt
investeringsavgiften, och han har här i
kammaren lämnat den förklaringen, att
avgiften närmast var föranledd av en
stämning för inflatorisk utveckling i
slutet av år 1954. Det gällde att skapa
medel mot denna stämning. Om jag inte
missuppfattade finansministern, ansåg
han att faran delvis var över nu,
men han ville inte ta risken av en »uppblomstring
av förväntningarna om en
överkonjunktur». Kan en sådan risk
verkligen jämställas med inflation, eller
vad menar finansministern? Är detta
det verkliga skälet till att han nu föreslagit
denna beskattning?

Det sägs i propositionen, att företagen
skall uppskjuta sina investeringar
till ett kommande år och att de då slipper
investeringsavgiften. Men är det nu
så säkert att de har möjlighet att uppskjuta
planerade rationaliseringar och
förbättringar? Om planeringen för ett
arbete fortskridit så långt, att man anställt
personal och skaffat pengar, kanske
det blir dyrare att uppskjuta investeringen
än att fullfölja den och betala
investeringsavgiften. I sådana fall verkar
avgiften bara kostnadsfördyrande
och inte på något sätt investeringshämmande.

Det finns heller inte någon som helst

m. m.

anledning att tro att de vinstgivande företagen
i första hand skulle drabbas av
denna avgift. Ofta är det väl så att de
företag som planerat investeringar gjort
det för att åstadkomma rationalisering i
syfte att bli mera konkurrenskraftiga.
Som exempel kan nämnas textil- och läderindustrierna,
där man för närvarande
har mycket svårt att klara konkurrensen
med utländska importvaror. Bland
dem som kommer att drabbas hårdast av
avgiften befinner sig säkert åtskilliga
småföretagare utan eget kapital.

Skatten är till sin natur sådan, att den
kommer att verka orättvist och slumpartat,
och den kommer att försvåra en
rationell planering av företagen. Herr
Sjödahl sade att han trodde att effekten
skulle bli den, att man uppsköt mindre
räntabla investeringar. Jag kan inte tro
att effekten blir sådan. Huvuddelen av
de planerade investeringarna är säkert
av sådan natur att de måste genomföras,
vare sig de är mer eller mindre räntabla.
Den kostnadsökning som investeringsavgiften
medför kommer i flertalet fall på
ett eller annat sätt att återverka på prisnivån,
och den kommer säkert att få stora
verkningar på konkurrensförmågan
hos de svenska företagen då det gäller
export till utlandet.

Jag kan inte dela herr Skölds åsikt att
kostnaden för en förhöjd ränta skulle
övervältras på konsumenterna, men däremot
inte kostnaden för investeringsavgiften.
Såvitt jag förstår är båda utgifterna
till sin natur av samma kostnadsfördyrande
art. Det är uppenbart att en investeringsavgift
i likhet med en räntehöjning
har den starkast bromsande effekten
om den betraktas som tillfällig.
Sådana investeringar som går att uppskjuta
kan då framflyttas till en senare
tidpunkt och blir då befriade från avgiften.
Förutsättningen därför är emellertid,
att man litar på förklaringen att avgiften
är tidsbegränsad. Utskottet bär
uttalat sig tydligt på den punkten, men
finansministerns uttalande här på eftermiddagen
visade att det finns risker fölen
förlängning eller en återupprepning
av skatten. Finansministern sade, att om
situationen är densamma så får man

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

göra ett nytt övervägande vid 1955 års
slut, och då kanske det inte ens räcker
med den avgift som nu skall bestämmas.
Under sådana omständigheter kan väl
inte finansministern på allvar räkna med
att investeringar skall uppskjutas i någon
större utsträckning, och då förfaller
hela hans syfte med lagen, som ju var
att hindra investeringar.

Om man nu trots alla betänkligheter,
som säkert både finansministern och
hans partivänner i bevillningsutskottet
har hyst, genomför en sådan här skatt,
så borde man väl i alla fall försöka att
göra den så rättvis •—• eller så litet orättvis
— som möjligt. Det har från olika
håll föreslagits en del uppmjukningar
för att ta bort de mest stötande konsekvenserna
av skatten. Bevillningsutskottet
har sagt nej till de flesta förslagen
och finansministern har här i dag förklarat
hur han ser på saken. Investeringsavgiften
skall vara generell och lagen
är avsedd att få generell verkan, och
därför kan man inte gå med på några
som helst uppmjukningar. Inte ens sådana
uppmjukningar som utskottet i sak
har uttalat sig välvilligt om har man velat
tillstyrka. Hellre accepterar man uppenbart
obilliga verkningar av lagen än
man går med på en ändring.

Jag har jämte andra motionerat här
om åtskilliga uppmjukningar av lagförslaget.
Bland annat anser vi att sådana
investeringar, som föranleds av offentlig
myndighets åläggande, bör vara fria från
investeringsavgift. I dessa fall är det fråga
om tvångsinvesteringar, som inte kan
uppskjutas. Man tycker att det är ganska
upprörande, att utskottet avstyrker
eu sådan befrielse under hänvisning till
att lagen måste vara generellt verkande.
Delvis motiveras det med att det kunde
hända att den, som får ett föreläggande
av myndighet, har visat försummelse tidigare
och då skulle premieras framför de
lojala företagarna, om han nu fick skattebefrielse.
De flesta förelägganden som
görs av myndighet orsakas dock inte av
försummelse från företagare. Mycket ofta
är det nya bestämmelser, nya lagar, som
har triitt i kraft som föranleder ingripande
från myndighet. Yrkesinspektionen

kommer med förelägganden, vattendomstolen
kommer med krav på förändringar
och hälsovårdsnämnden kommer med
nya föreskrifter, och företagarna tvingas
på det sättet till investeringar av olika
slag.

Vi har pekat på åtskilliga fall, där företagarna
har tvingats till investeringar,
där det är uppenbart orimligt att de
skall betala investeringsavgift. Jag kan
nämna ett fall, där en industri sedan
gammalt legat i en trakt där det inte
funnits några bostäder. Under senare
år har det byggts höghus på ett bostadsområde,
som uppförts i närheten av industrien,
vilket haft till följd att industrien
fått föreläggande av hälsovårdsmyndigheterna
att ta bort det buller, som
orsakats av fabriken. Det visade sig
omöjligt att förebygga bullret, varför vederbörande
måste sälja fastigheten och
köpa en ny på annan plats. Det blir alltså
fråga om en tvångsinvestering, och
om lagen skall tillämpas enligt det framlagda
förslaget tvingas vederbörande att
betala investeringsavgift. Vi anser detta
vara en uppenbart obillig konsekvens av
lagen.

Utskottet uttalar i detta sammanhang
att de myndigheter, som har till uppgift
att ge dylika förelägganden, inte
skall göra det annat än då det befinnes
oundgängligen nödvändigt. Men hur kan
bevillningsutskottet ge direktiv till hälsovårdsmyndigheterna
om att inte följa
den allmänna lag, som dessa myndigheter
är tillsatta för att följa''? Man får
väl ändå förutsätta att hälsovårdsmyndigheterna
inte ger dylika förelägganden
i andra fall än då det visar sig nödvändigt.
Så stora ekonomiska värden står
här på spel, att man kan anta att myndigheterna
inte ger förelägganden av
denna art för ro skull.

Vidare tycker jag att det är angeläget
att få till stund eu allmän dispensregel.
Finansministern frågade om vi
menar allvar med vårt krav på en dylik
regel. Jag svarar att vi verkligen menar
allvar. Vi hade faktiskt hoppats att finansministern
och bevillningsutskottet
skulle låta sig övertygas av vår motivering
och förstå, hur nödvändigt det är

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 cm.

Förordningsförslag om investeringsavgift
att få till stånd en allmän dispensregel
för att kunna undvika lagens mest obilliga
verkningar. Den omständigheten att
det kommer att bli ett stort antal fall,
där dispens begäres, tycker jag inte i
och för sig kan vara anledning till att
avstå från en dispensregel.

Utskottsreservanterna bar föreslagit
att riksskattenämnden skall pröva dispensansökningarna.
Det hade varit önskvärt
att lagen kunnat ändras så, att
riksskattenämnden finge till uppgift att
pröva inkomna dispensansökningar och
medge dispens i de fall där lagen leder
till obilliga resultat. Vi har för vår del
därvidlag närmast tänkt på sådana investeringar,
som står i omedelbart sammanhang
med åtgärder som vidtagits före
lagens ikraftträdande. Det visar en
ganska stor missaktning för svenska folkets
berättigade intressen, om man inte
medger en dylik prövningsrätt i de fall,
där lagen leder till uppenbart obilliga resultat.

En annan detalj, där vi önskar få en
ändring till stånd, gäller avdragsrätten
för erlagd investeringsavgift. Enligt det
framlagda lagförslaget får företagare,
som erlagt investeringsavgift, vid taxeringen
göra avdrag för avgiften, om företaget
gått med vinst. Men ett företag,
som inte uppvisar vinst, har inga möjligheter
att göra dylikt avdrag. Vi bar
föreslagit att avdraget skall få göras under
tre år för att förhindra att företag
utan vinst får betala en större nettoavgift
än sådana företag som visar vinst.

Ytterligare har vi yrkat avgiftsbefrielse
för maskiner och inventarier, avsedda
för byggnad, för vilken byggnadstillstånd
erhållits före den 15 januari 1955.
I allmänhet har en företagare, som låter
bygga en fabrik, räknat med en A''iss kostnad
för fabriken inklusive maskiner.
Han kan inte avstå från att göra den erforderliga
investeringen för maskiner,
ty han kan inte använda fabriken om
han inte får de maskiner som han tänkt
sig för driften. Det kan ha varit en tillfällighet
att han inte beställt maskinerna
före den 15 januari. Han bör inte drabbas
av investeringsavgift för maskinerna
och få betala en högre kostnad än om

m. m.

han beställt maskinerna samtidigt med
att han satte i gång med byggnadens uppförande.

Vad sedan gäller den särskilda investeringsavgiften
på bilar är det tacknämligt,
att utskottet har framflyttat tidpunkten
för avgiftens uttagande till den 31
januari. Men det hade varit önskvärt att
utskottet hade framflyttat tidpunkten till
den 5 februari, d. v. s. tre veckor efter
den 16 januari, så att samtliga bilägare,
som hade inköpt bilen den 16 januari,
skulle ha kunnat inregistrera den inom
den treveckorsperiod som de enligt lagen
har på sig.

I fråga om begagnade bilar har finansministern
föreslagit att investeringsavgift
skall utgå även för dessa. Finansministern
har länge haft ett gott öga
till motorismen, som han många gånger
tidigare låtit tjänstgöra som mjölkko för
statskassan. Herr Sjödahl och efter honom
flera andra talare har försökt göra
en jämförelse med andra länder och
kommit fram till det resultatet, att bilägarna
i Sverige inte behöver känna sig
upproriska, eftersom de egentligen är
ganska väl behandlade. Jag förstår i alla
fall att man känner sig upprorisk på bilägarliåll,
särskilt då det gäller avgiften
på begagnade bilar. Det finns ingen vettig
motivering för att lägga på en sådan
här avgift på begagnade bilar. Det blir
en extra belastning som drabbar bilhandeln.
Avgiften har i dessa fall ingen som
helst betydelse som inflationshämmande
faktor. Det kan inte gärna innebära en
ökning av investeringarna om begagnade
bilar bytas mot varandra. Det är orimligt
att en begagnad bil skall kunna bli
avgiftsbelagd kanske fyra, fem gånger
på ett år. Det borde räcka om avgiften
tas ut en gång.

Det har sagts tidigare, men jag kan
inte underlåta att upprepa det, att avgiftsbeläggningen
å begagnade bilar
kommer att drabba den mindre köpstarka
delen av bilägarklientelet. Jag tror
inte att alla begagnade bilar skulle stiga
i pris, därest man befriade dem från
investeringsavgift. Marknaden visar inte
någon prisstegringstendens på begagnade
bilar utan snarare tvärtom. Jag

Onsdagen den 9 februari 1955 om.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

kan inte hålla med herr Larsson, som
strax före middagsrasten sade, att vår
uppgift är att söka hindra, att alltför
många tillfredsställer sin lust att byta
bilar under år 1955. Det är väl i alla fall
inte riksdagens uppgift.

Jag skall slutligen be att få instämma
i vad som här sagts, att bilen inte är
någon lyxartikel, utan ett nödvändigt
transportmedel både i stad och på landsbygden.
Vi måste vara glada åt bilismens
utveckling i detta land. Jag kan
inte hålla med om att bilismens utveckling
har gått för fort. Jag tycker nog
snarare att man kan säga att finansministern
har gått för långsamt. Hans
inställning tyder på en konservatism hos
honom, som jag inte väntat mig. Jag
anser att denna pålaga på bilismen är
orättvis, liksom jag tycker att den allmänna
investeringsavgiften är en orättvis
pålaga på hela företagsamheten i
detta land.

Herr talman, jag vill sluta med de orden
och ber att sedan få återkomma med
särskilda yrkanden under de skilda
punkterna i förslaget.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är för mig en tillfredsställelse
att kunna börja detta anförande
med att konstatera, att jag till
99 procent kan instämma i vad den föregående
ärade talarinnan yttrade från
denna plats. Själv har jag tagit till orda
endast för att göra en del anteckningar i
marginalen till vad som här sagts under
dagens lopp och som jag tycker till vissa
delar kan ge anledning till reflexioner.

Det framhölls bland annat av herr
Sjödahl i hans anförande i början av
debatten, att han ansåg — och det tryckte
han mycket hårt på -— att investeringsavgiften
skulle tas ut endast under
det närmaste året. Det har också
varit den populära uppfattningen ute
bland allmänheten, och man har därvidlag
använt sig av den tämligen enkla
men dock slående argumenteringen,
att det är valår nästa år, och före valet
måste investeringsavgiften avskaffas.

En dylik uppfattning måste dock i
alla fall bedömas såsom tämligen lättfärdig,
ty under dagens debatt har med
skärpa betonats från statsrådsbänken,
att investeringsavgiften icke är någonting,
som rättar sig efter valrörelserna,
utan fastmer rättar sig efter den ekonomiska
konjunkturen. Vid sådant förhållande
måste man fråga sig: Finns det
garantier för att konjunkturen har vänt
till i september, eller vi får väl säga
redan i maj nästa år, så att proposition
kan föreläggas riksdagen om investeringsavgiftens
avskaffande? Det är nämligen
vad som kräves, om man skall kunna
föra resonemanget efter de linjer,
som herr Sjödahl hävdat.

Investeringsavgiften är, som finansministern
mycket riktigt sade i sitt anförande
under förmiddagen, ett led i
den inflationsbekämpande verksamheten
och måste betraktas på det sättet.
Lika litet som det är möjligt att säga
— om jag nu knyter an till herr Ewerlöfs
utomordentliga exposé över räntans
betydelse enligt hans uppfattning
i vårt ekonomiska liv — att vi nu skall
ha en räntesats av den och den storleken,
men i maj nästa år en räntesats
av en annan storlek, lika orimligt
är det att tänka sig något sådant när
det gäller investeringsavgiften. Ingen
kan säga —■ om det nu är något allvar
med talet om att avgiften är en inflationsbekämpande
åtgärd — att det finns
garantier för att investeringsavgiften
skall behållas under endast ett år. Vi
måste tyvärr räkna med att kunna få
laborera med denna investeringsavgift
under överskådlig framtid.

Om man ser saken på det sättet, vilket
utan tvivel är det enda riktiga betraktelsesättet,
blir det mycket mera begripligt
med alla de 31 motioner, som
har knutits till propositionen nr 30, ty
då har man ju verkligen anledning att
se upp, så att inte områden inom vårt
näringsliv, viika icke har någonting med
de inflationsdrivande krafterna att göra,
på elt otillbörligt eller onödigt sätt
belastas. Det är motivet bakom alla eller
i vart fall de flesta av alla de motioner,
som här diskuterats.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Det är vissa näringar, som främst
kommer i åtanke. Det är näringar som
redan nu visar dålig räntabilitet eller
har stora svårigheter att hävda sig mot
den utländska konkurrensen. Man kan
vidare ifrågasätta, om näringsområden,
där vi icke i dag kan tala om högkonjunktur,
också skall föras in under denna
lag. Man kan väl inte hävda, att några
inflationsdrivande krafter existerar
på de hållen.

Det är med utgångspunkt från dylika
synpunkter som den motion från högerhåll
har kommit fram, där vi ifrågasätter
om man inte skulle kunna tänka sig att
rent av undantaga hela jordbruket som
förvärvskälla från skyldighet att erlägga
investeringsavgift.

Det ställdes här på förmiddagen en häpen
fråga av herr Bengtson. Han frågade:
Varför skall man just undantaga jordbruket?
Det var en kanske numera inte
överraskande fråga, men på sitt sätt kan
man säga, att frågan, ställd från det parti,
han representerar, ändock är tämligen
överraskande. För att ge ett svar på denna
herr Bengtsons fråga skulle jag kunna
hänvisa herr Bengtson till herr Bengtson
själv, d. v. s. till den ståndpunkt herr
Bengtson intog på kvällen — eller om
det var på eftermiddagen — den 31 januari.
Då hade herr Bengtson den uppfattningen
och visade det i sitt sätt att
rösta i utskottet, att han fann det naturligt
och riktigt, att jordbruket i överensstämmelse
med kravet i herr Wehtjes
motion skulle undantagas från investeringsavgift.
Är inte herr Bengtson nöjd
med denna hänvisning till sin egen spegelbild,
kan jag hänvisa honom till motioner
av hans gruppledare i andra kammaren
herr Pettersson i Dahl, som står
såsom undertecknare, om jag minns rätt,
tillsammans med fem partikamrater i
andra kammaren, och av herr Persson,
Karl, i denna kammare med fyra medundertecknare.
Av dessa herrar har
framförts synpunkter av adekvat natur.
Jag vill också nämna, att det i denna
bondeförbundsmotion med för partiet
auktoritativa undertecknare framhålles,
att några inflationsdrivande krafter —
såsom också säges i högermotionen —

m. m.

näppeligen kan hävdas utgå från jordbruket.

Synpunkter av detta slag har alltså
framförts både i högermotionen och i
bondeförbundsmotionen, d. v. s. motionen
i andra kammaren nr 481. Men det
var högermotionen vilken föranledde
den där egendomliga samlingen i bevillningsutskottet
den 31 januari och som
med lottens hjälp den gången även gick
till seger. Det är mot bakgrunden av den
allmänna vetskapen om att förhållandet
var sådant för drygt en vecka sedan, som
herr Bengtsons anförande i förmiddags
bör ses, liksom även hans käcka ord om,
att »skillnaden mellan oss och er är
den, att vi vågar ta ett ansvar för även
impopulära åtgärder». Ja, det är väl inte
ett riktigt ordval, höll jag på att säga,
att prägla en sådan mening, när alla i
kammaren vet, vad som ligger bakom
allt detta. Det var bara för en natt, som
koalitionen brast. Det var en otrohet som
bara varade i tolv timmar. Vi unnar er,
mina damer och herrar, dessa timmar!
Men det var ju synd att ni, när tankeverksamheten
sedermera satte in, blev
ett rov för tankar av en art, som kanske
kunde ha varit litet annorlunda präglade.
Ty när morgonen grydde den 1 februari
och alltså voteringssiffrorna kastades
om, sprang man inom bondeförbundet
inte bara ifrån ståndpunkten
från måndagen den 31 januari, utan man
sprang också ifrån riktiga och förnuftiga
synpunkter, som framförts i motionen
nr 481 i andra kammaren och nr
388 i denna kammare. Detta var väl
mindre ett uttryck för »samarbete och
vilja till förståelse» — herr Bengtson använde
den formuleringen i förmiddags
— än det var att göra våld på sig själv.
Det är vad som här har hänt. Elakare
är inte jag, än att jag förutsätter, att det
är den riktiga karakteristiken av själva
händelseförloppet.

Om man ser på »klämmarna» i bondeförbundsmotionerna
nr 481 och 388, kan
man redan vid en hastig blick konstatera,
att allt, vad där står, har man fått
offra. Att inför detta faktum deklarera
belåtenhet tyder på en förnöjsamhet,
som åtminstone för mig är en smula för

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

stor. Det sägs i bondeförbundsmotionen
— man ägnar ett ganska stort utrymme
åt den detaljen — att de gamla bilarna
bör undantagas. Av randiga skäl och rutiga
orsaker slår man sig till riddare för
de gamla bilarna. Det finns verkligen anledning
till det. Men det var ju detta
krav, som herr Sjödahl ironiserade över
i förmiddags från denna plats! Och vid
det tillfället talade han alltså inte bara
emot motioner, som väckts av oppositionen,
utan även mot motioner, som
kommit från den s. k. koalitionen.

Herr Sköld var i sitt anförande inne
på ett bedömande av det förslag till dispensförfarande
som har lagts fram i ett
flertal motioner. Han sade, att det var
fullkomligt ogörligt, ur praktiska synpunkter
menade han väl, att göra dylika
undantag. Det skulle nämligen leda till
krångel.

Jag tycker det är ganska egendomligt
att höra sådana deklarationer från ett
håll, där man tidigare visat sig vara en
stor älskare av s. k. punktskatter. Det har
visat sig fullt möjligt att tidigare applicera
sådana, och då har det inte alls
talats om, att det skulle uppstå några
större svårigheter. Jag erinrar om bensinskatter,
drivmedelsskatter, fordonsskatter,
kaffeskatter och vad det kan vara
mera, som vi härvidlag har bakom
oss. Därför tycker jag, att den invändningen
inte är så särskilt bärkraftig, när
det gäller dessa resonemang.

Jag skall även tillåta mig att här taga
upp en sak, som handelsministern berörde
i sitt anförande. Han försökte trösta
oss med, att de bilar, som påläggs investeringsavgift,
inte blir dyrare än bilarna
i fjol. Det tyckte han tydligen var
ett bra argument till att börja med. Men
sedan erinrade han sig, att om dessa
tröstens ord skulle ha fullt värde måste
det innebära att det blir meningslöst
med hela denna investeringsavgift. Därför
tilläde han efteråt, litet förläget kanske,
att det i alla fall blir en i någon
mån dämpande effekt på grund av, att
man genom investeringsavgiften drar in
omkring hundra miljoner.

Ett sådant resonemang kan väcka tankar,
som det heter. Den effekt av inves -

teringsavgiften på motorfordonens område,
som man tror sig kunna uppnå, förefaller
nämligen inte bli så stor, som
man avsett.

Om man verkligen vill åstadkomma en
dämpning, kommer onekligen, det synes
mig oundvikligt, herr Elofssons i Vä resonemang
in i bilden. Jag vill inte yttra
mig om det och ansluter mig inte heller
till hans synpunkter, men jag konstaterar,
att denna »fluga» har surrat genom
lokalen här i dag. Det återstår att
se om denna fluga är ett förebud eller
inte.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga några ord om den motion jag själv
väckt i detta sammanhang. Den tar närmast
sikte på den mindre skeppsfartens
och fiskebåtarnas problem. Jag antar,
att den frågan tidigare har berörts här i
dag, och jag skall inte vid denna sena
timme inveckla mig i någon längre motivering
beträffande den. Vid genomgång
av motionerna har jag emellertid konstaterat,
att det finns sådana, som ligger
mina syften mycket nära. Därför skall
jag inte enligt övlig sed yrka bifall till
min egen motion, utan inskränker mig
till förklaringen, att mina sympatier
också kan knytas till motion nr 131 i
denna kammare, av herr Björnberg och
medundertecknare, samt även till motion
nr 122 av herr Osvald och medundertecknare.
Som det är mig bekant, att
dessa bägge motioner fått sina »klämmar»
samordnade, vill jag förklara, att
jag i syfte att förenkla voteringsordningen
kommer att ge dessa motioner min
röst.

Under detta anförande hade herr förste
vice talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag får senare tillfälle att
utförligare bemöta herr Arrhén, men jag
skall redan nu rätta till en del saker i
hans anförande som jag anser felaktiga.

Vad först gäller själva principfrågan
om vår röstning i utskottet, så har jag

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
redan tidigare gjort en deklaration på
den punkten, men när herr Arrhén nu
gör påståenden, som rätt nära överensstämmer
med vad som på senare tid
framförts i vissa folkparti- och högertidningar,
kan jag ju upprepa, att jag inte
anser ett utskottsbetänkande slutbehandlat
förrän alla paragrafer blivit genomgångna.

I frågan om jordbruket har jag tidigare
haft tillfälle att förklara att ingen
jordbrukareorganisation yrkat på undantag
för jordbrukets del. Herr Arrhén lär
inte kunna göra troligt, att han och hans
parti verkligen skulle ta bättre vård om
jordbrukarnas intressen än de själva. Jag
finner det klart, att det här rör sig om
en partitaktisk manöver från högerns sida;
det kan sägas utan omskrivningar
och behöver inte lindas in i några andra
ord.

När diet sedan gäller motionen av
herr Pettersson i Dahl, skall man inte på
något sätt försöka likställa yrkandena
där med önskemålet, att jordbruket skulle
undantagas. Det har inte sagts i motionen.
Och om herr Arrhén studerar den
ytterligare, skall han finna att den delvis
blivit bifallen. I första punkten yrkas
ett avgiftsfritt investeringsbelopp på
25 000 kronor, och utskottet förordar beloppet
20 000 kronor. Yrkandet beträffande
investeringsavgiften vid nybyggnad
inom jordbruket har inte bifallits. Vad
beträffar dispensfrågan kan man säga att
den inte längre har så stor betydelse för
jordbruket och många andra ändamål,
sedan det avgiftsfria beloppet höjts. När
det slutligen gäller yrkandet om ändring
av datum för bilarna till den 20 januari,
så har ju det mer än bifallits av utskottet
i och med förslaget om framflyttning
till den 31 januari.

Det går inte att bygga upp några motsättningar
och motsägelser på grundval
av den motionen, herr Arrhén.

Beträffande skillnaden mellan att vinna
och våga ta ansvar vill jag bara säga,
att jag fällde det yttrandet i en replik
till herr Spetz med anledning av att han
i sina slutord sagt, att folkpartiet inte vill
ta ansvar för den här saken. Det kan
hända att herr Arrhén tycker, att högern

m. m.

och folkpartiet är så lika, att han ansåg
sig böra ta åt sig, då jag fällde de orden.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! På detta är endast att
svara, att herr Bengtsons uttalande, såsom
jag sade redan i mitt anförande, tyder
på en mycket stor förnöjsamhet. De
fem punkter, vari bondeförbundets motion
utmynnar, är i så måtto tillgodosedda,
att siffran 25 000 kronor, som i
första punkten begärts såsom avgiftsfritt
undantagsbelopp, sänkts till 20 000 kronor.
I högerns och folkpartiets reservation
ställes krav på ett undantaget belopp
av 30 000 kronor, vilket yrkande
bondeförbundet alltså nu tvingas att rösta
emot.

Jag kan inte finna, att denna utgång
kan ge herr Bengtson anledning till några
triumfatoriska uttalanden.

Herr CARLSSON, GEORG (bf):

Herr talman! Vi är alla belåtna med
den högkonjunktur med åtföljande full
sysselsättning, som nu råder, men den
visar också sina avigsidor. Så länge vi
får behålla denna högkonjunktur, får
också regeringen och riksdagen vara beredda
på att hålla en ständig uppsikt
över inflationstendenserna och riskerna
för försämrat penningvärde. Vi har i
detta land en viss erfarenhet av hur lågkonjunktur
och arbetslöshet skall bekämpas.
Kampen mot inflationen tycks
föras mera trevande och på försök. Så
småningom vinner man väl vissa erfarenheter
även på detta område.

Den proposition, som har framlagts,
visar att man inte i detaljerna genomtänkt
förslagets verkningar ur rättviseoch
bärkraftssynpunkt. Vid införandet
av nya skattepålagor måste man väl i
alla fall ta hänsyn till bärkraften.

Jag åsyftar här inte jordbruket. Där
torde man ha tagit vederbörlig hänsyn
till bärkraften redan i propositionen,
och emot utskottets jämkningsförslag
finns det inte någon anledning att göra
någon anmärkning. Jag vill dock framhålla,
att jordbrukarna nog ändå inte

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

slipper så liitt undan. Jordbrukets numera
stora ekonomiska föreningar, som
i många avseenden är likvärdiga med
storindustrien, får räkna med att betala
avsevärda investeringsavgifter. Vi har
ett företag här i Stockholm, som får räkna
med att i investeringsskatt få betala
ungefär 700 000 kronor. Jag reagerar inte
emot att ett sådant företag skall behöva
betala en avsevärd investeringsavgift.
Den får delägarna bära gemensamt och
vi får finna oss i det, om det är nödvändigt
att svenska folket skall bära
bördor av denna art.

Men det finns andra kategorier, som
inte är så väl representerade i riksdagen
men som tycks ha varit representerade
utanför riksdagshuset i förmiddags
och beträffande vilka saken kan
ställa sig annorlunda. Detta betyder inte
att jag på något sätt försvarar deras
uppträdande. För privatbilister rör det
sig egentligen ej om så stora belopp.
Men om vi tänker på en småföretagare
inom lastbilsgruppen blir det annorlunda.
Många gånger rör det sig om bilägare,
som försörjer sin familj på en
eller två bilar. Bilarna avskrivs i allmänhet
under loppet av fyra, fem år. Fn
bil av det slag, som behövs för körningar
av skogs- och jordbruksprodukter,
betingar i dag ett pris av minst 65 000
kronor. Efter avdrag av det fria beloppet
om 15 000 kronor skall avgiften beräknas
på ett värde av 50 000 kronor. Vid förvärv
av en sådan bil kanske han får
10 000 kronor i bytesvärde för den gamla
bilen, och han får då finna sig i att
betala investeringsskatt på ett värde av
40 000 kronor. Det förefaller ganska
orimligt, att en person, som haft en genomsnittsförtjänst
som kanske inte överstigit
vad en arbetare i allmänhet förtjänar,
får betala en extra skatt, som enligt
propositionens förslag uppgår till
4 800 kronor och enligt det av utskottet
jämkade förslaget utgör 4 300 kronor.

Det är inte så lätt att försvara ett förslag,
som får sådana konsekvenser, och
jag är övertygad om att man vid fortsatta
försök att bekämpa inflationstendenser
och penningvärdesfall får ta
större hänsyn just till sådana detaljer.

I fortsättningen får åtgärderna inte slå
så blint som den nu föreslagna åtgärden
gör. Det kan naturligtvis sägas, att det
här rör sig om småsaker. Jag har dragit
fram ett enda fall, men andra har i debatten
nämnts, som får det kanske ännu
besvärligare, såsom ägare av mindre fiskebåtar.
Man får inte framdeles bortse
från sådana fall.

Av de många motioner, som har väckts
med anledning av propositionen, och
den diskussion i ämnet, som har förts
här, kan man hysa den uppfattningen,
att ett förslag av samma art och innehåll,
som det som föreligger i dag, knappast
kan föreläggas riksdagen ett kommande
år, om vi då befinner oss i samma
situation som i dag.

Det är också min bestämda uppfattning,
att det svenska folket måste göra
gemensam sak när det gäller att bevara
penningvärdet, vilket är till nytta för
oss alla. Det är ju svårt att leta reda på
syndabockarna i detta fall. Det var
egentligen de, som under senare delen
av år i954 i alltför riklig mängd försåg
sig med bilar — det har ju mest talats
om bilar. De sitter i dag i ganska orubbat
bo, då de nu har sina bilar, men
straffet drabbar dem, som var mer försiktiga
och som försökt förnya sin bilpark
under innevarande år. Jag tror att
man får leta sig fram till något system,
enligt vilket de bördor, som kommer att
läggas på folket för att balansen skall
kunna återvinnas, kommer att fördelas
mera rättvist.

Jag har, herr talman, inte haft för avsikt
att yrka bifall till den motion, som
jag i angivna syfte väckt, då den inte
tagits upp i någon av de vid betänkandet
angivna reservationerna. Jag tar mig
därför friheten att rösta för de reservationer,
som närmast sammanfaller med
yrkandet i min motion.

Herr JOHANSSON, TIIEODOR, (bf):

Herr talman! Debatten i dag har lämnat
upplysningar i en hel del frågor angående
den ekonomiska politiken. Den
har lämnat upplysningar av mera allsidig
art och haft ett mera sakligt inne -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
håll än exempelvis tidningspressen. Man
får därför hoppas, att såväl riksdagen
som de, som åhört debatten här, kan få
en annan bild av det ekonomiska läget
än man tidigare haft. Den offentliga debatten
här i kammaren får kanske sitt
största värde genom att den kan lämna
riktiga och korrekta upplysningar över
vad som försiggår.

Den högkonjunktur, som för närvarande
råder i vårt land och som också
rådde under 1954 inom näringslivets alla
områden, medför att riksdagen med vaksamhet
måste följa den ekonomiska utvecklingen
och även vidta erforderliga
åtgärder för att bevara penningvärdet.
Detta är självfallet en skyldighet för
riksdagens ledamöter. Det är naturligtvis
inte lika lätt att bekämpa en hotande
inflation i ett land som vårt, där full
sysselsättning råder, som i de länder,
där det råder arbetslöshet och följaktligen
finns en stor reserv av arbetskraft.
Balansen mellan tillgång och efterfrågan
av varor och tjänster upprätthålles lättare,
när det finns en stor arbetskraftsreserv
—• detta är ju ett välbekant förhållande.
Att arbetslösheten skulle vara
en regulator på näringslivet är föga tilltalande,
och det är säkerligen inte heller
önskvärt — varken ur den enskildes
synpunkt eller ur nationalekonomisk
synpunkt. Självfallet måste vi därför här
söka andra vägar för att nå ekonomisk
balans i samhället.

Givetvis har riksdagen flera möjligheter
att dämma upp en påbörjande inflation.
Det är bara fråga om vilket medel
som har bästa effekten och vilket
medel som gör den minsta skadan. Det
finns givetvis också möjlighet att använda
mer än ett medel, t. ex. räntemedlet,
som det också har talats om. Även
om det råder något delade meningar om
regeringens förslag till investeringsavgift,
bör det kunna sägas att det förslag,
som har framlagts, i alla fall ger uttryck
för en ärlig vilja att göra någonting för
att bevara penningvärdet. Ett underlåtande
att göra någonting i den situation,
som för närvarande råder, skulle vara
mera anmärkningsvärt. Så långt borde
man ha väntat enighet.

m. m.

Av utskottets utlåtande och förslag
framgår, att vissa justeringar av propositionen
har ägt rum. Dessa justeringar
har ju ett visst värde, och jag noterar
dem med tillfredsställelse. Bland annat
har det avgiftsfria beloppet höjts från
15 000 till 20 000 kronor. Härigenom blir
förslaget mera tilltalande än tidigare,
och det får sin största betydelse för
småföretagarna och de mindre jordbrukarna.
Dessa drabbas inte så hårt av investeringsavgiften,
vilket jag anser är
riktigt av den anledningen, att dessa
småföretagare och mindre jordbrukare i
varje fall i mycket ringa utsträckning
bidragit till den inflation, som nu hotar.
Självfallet bör det vara en angelägenhet
för alla medborgare att ge sitt stöd
åt sådana åtgärder, som går ut på att
bevara penningvärdet. Det bör därför
inte vålla några bekymmer, om man
tillstyrker det förslag, som utskottet nu
har kommit till.

I debatten om investeringsavgiften har
särskilt bilaccisen eller investeringsavgiften
vid köp av bilar upprört sinnena.
Det beror säkerligen inte minst på de
uttalanden, som gjorts i tidningspressen
tidigare, och efter vilka man har fattat
sin ståndpunkt. Det har framgått här av
debatten i dag, att inflationen till största
delen haft sin orsak i den stora ökningen
av bilimporten under föregående
år. Detta märks alldeles särskilt på
minskningen av valutareserven. Det synes
därför nödvändigt att åtgärder vidtages
mot den tilltagande importen av
bilar. Om vi inte haft en så stor import
av bilar och om medborgarna i stället
investerat pengarna i företag, som kunnat
producera nyttigheter, hade läget
säkert inte varit sådant som det i dag
är. Det är alldeles självklart, att den
stora importen av bilar inte ökar produktionen,
utan den bidrar naturligtvis,
åtminstone i de flesta fall, till att minska
densamma.

Det har därför varit nödvändigt att
föreslå åtgärder för att hålla tillbaka
denna import något. Vi ser i tätorterna,
hur bilarna måste stå ute på gatorna, och
det gör naturligtvis att de rostar sönder
tidigare än vad som kan anses vara rik -

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

ligt. Jag vet att möjligheterna att få garage
är mycket små. Det kan emellertid
ifrågasättas om vi inte importerat ett
något för stort antal bilar; i varje fall
bör vi inte importerna flera bilar än
vi har råd till. Det gäller ju beträffande
all investering att man inte skall investera
i större utsträckning än det ekonomiska
läget tillåter.

I det uttalande som upplästes i samband
med demonstrationen utanför riksdagshuset
i dag framhölls det, att motorfolket
i fullt samförstånd med riksdag
och regering är villigt att bära de
bördor, vilka är nödvändiga och oumbärliga,
och att man alltid handlar lojalt,
som det anstår varje svensk medborgare.
Detta uttalande visar ju, att motorfolket
anser, att om det är oundgängligen nödvändigt,
så är man villig att bära de
bördor som riksdagen vill pålägga dem.
Det är väl inte meningen att vidtaga
andra åtgärder än sådana som är oundgängligen
nödvändiga, och sålunda borde
det vara fullt samförstånd mellan regeringen
och de personer som här utanför
riksdagshuset visade ett litet lecken
till ovilja mot bilaccisen.

Jag undrade för övrigt, hur det skulle
ha sett ut i dag, om en viss annan grupp
i samhället också hade demonstrerat.
Som alternativ till investeringsavgiflen
liar oppositionen ställt en rörlig ränta
eller — som det rätteligen borde heta —
en högre ränta. Om nu i stället räntcbetalarna
hade haft anledning att samlas
utanför riksdagshuset, så skulle antalet
demonstranter säkerligen ha blivit större
än vad det var i dag, och jag tycker nog
också, att de hade haft större skäl att
vara missbelåtna. Det är väl för närvarande
så i vårt land, att det är just räntebetalarna
som sparar mest. De sparar
genom att betala amorteringar på sina
fastighetslån och på de lån, som de tagit
för att göra investeringar i jordbruk, industri
o. s. v. Det är icke obetydliga
summor som de betalar in. Om det nu
hade blivit en höjd ränta, tror jag att
dessa personer skulle ha frågat, varför
just de skulle betala in »straffränta»,
som den skulle ha kunnat kallas, för att
penningvärdet skulle kunna bibehållas.

Det är ju inte riktigt att bara en grupp
skall betala vad det kostar att ha ett
fast penningvärde, i varje fall skall inte
den grupp göra det, som har att bära de
tyngsta bördorna. Av den anledningen
har man fått tillgripa investeriugsavgiften.

Med dessa ord har jag velat ge uttryck
för min uppfattning om vad som
är väsentligt i denna fråga.

Vad sedan beträffar den särskilda investeringsavgiften
på bilar har jag i vissa
stycken en från utskottsmajoriteten
avvikande mening. Jag har motionerat
om att de begagnade bilarna inte borde
omfattas av investeringsavgiften. Jag
har ansett, att köp av begagnade bilar
inte på samma sätt bidrar till att försämra
penningvärdet. De är ju redan
importerade, och det betyder inte så
mycket om de byter ägare.

Det är alldeles riktigt som utskottet
säger, att de gamla bilarna kan stiga
i värde, om de fritagas från investeringsavgift.
Men då det för närvarande
är ganska gott om gamla bilar kommer
antagligen den ökade efterfrågan inte
att få sådana verkningar som då vi senast
hade investeringsavgift. Efterfrågan
blir säkerligen mindre nu än den
var då, och dessutom kan vi notera, att
de som köpt bilar åren 1951, 1952, 1953
har fått betala ett betydligt högre pris
än de som köpte sina bilar 1954, då en
allmän prissänkning förekom. Om det
skulle visa sig att de gamla bilar, som
köpts tidigare, skulle få ett något högre
värde, så behövde detta inte betynla någon
särskild orättvisa eller betyda någonting
i övrigt. Man kan tvärtom säga
att det finns visst fog för en sådan
värdestegring. Nu är det klart att detta
skulle kunna utnyttjas av bilhandlarna
på ett alldeles särskilt sätt, men när det
gäller byte av bilar och när det gäller
dem, som skall sälja sin bil, finns det
ingenting att invända emot detta.

Jag skall inte gå vidare in på detta
ämne, utan jag vill endast säga det, att
utskottet i viss mån har tillmötesgått
de önskemål som framförts i motionen
genom att investeringsavgiften på bilar,
som tillverkats år 1945 och tidigare,

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skall utgå med endast 10 procent av avgiften
för ny bil. Därigenom blir det
alltså möjligt för dem, som inte har råd
att köpa dyrare bilar, att köpa en bil
av dessa gamla modeller till ett överkomligt
pris. Ett förslag till något ändrade
bestämmelser när det gäller besiktning
av de gamla bilarna kommer
senare att föreläggas riksdagen, och härigenom
kommer också en del besvärligheter
i detta sammanhang att undanröjas.

Så långt har utskottet tillmötesgått
motionen, och jag noterar detta som en
liten vinst. Men jag skulle naturligtvis
helst ha sett att de gamla bilarna kunnat
undantas från investeringsavgift.

Jag har inte så mycket mer att tilllägga
i denna fråga. Jag har endast velat
redovisa de synpunkter som jag har
haft på förslaget i vad det gäller de
gamla bilarna.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Den långa debatt, som
förekommit här i dag, har i väsentliga
stycken varit en upprepning nästan ord
för ord och argument för argument av
remissdebatten. Jag skulle kunna tilllägga
att den egentligen också varit en
upprepning av de många ekonomiska debatter
vi fört i denna kammare under
åren efter det andra världskriget. Låt
mig ändå med hänvisning till vad jag för
mitt partis vidkommande anförde i remissdebatten
med några ord få motivera
den ståndpunkt, som kommunisterna
intagit i den motion som från deras håll
föreligger i detta ärende.

Både regeringen och den borgerliga
oppositionen försöker nu övertyga folk
här i landet om att det råder ett slags
farlig överkonjunktur och att faran för
inflation är överhängande — om inte
inflationen redan är påbörjad. Några
bevis för detta påstående har däremot
inte kunnat presteras vare sig av regeringen
eller av den borgerliga oppositionen.

Vad finansministern nu kallar inflation
eller inflationsfara är ju ingenting
annat än den tendens till prisstegringar

m. m.

som alltid gör sig gällande under en
högkonjunktur. I vårt nuvarande samhälle,
som kännetecknas av en stark
monopolisering inom produktionslivet,
förstärks denna tendens genom de monopolistiska
prisöverenskommelser som
blir allt vanligare. Men detta har ju i
och för sig ingenting med inflation att
göra. Inflation uppstår ju i bristsituationer,
när det råder knapphet på varor,
då det föreligger en disproportion mellan
de pengar, som finns i marknaden,
och den tillgängliga varumängden. Något
sådant är i verkligheten inte fallet i
nuvarande läge.

Vi måste därför säga att de åtgärder,
som regeringen föreslår, egentligen inte
har någonting med ett bekämpande även
inflation att göra. Det som föreslås
riktar sig på något längre sikt i själva
verket mot den fulla sysselsättningen,
och resultatet av de åtgärder, som nu
sannolikt skall inledas, kan bli att en
inflatorisk utveckling främjas i stället
för — man förutsätter ju att den är i
gång — stävjas. Herr Sjödahl som företräder
utskottsmajoritetens ståndpunkt
gick i sitt försvar av bilaccisen så långt,
att han, om jag uppfattade honom rätt,
förklarade, att »vill vi värna den fulla
sysselsättningen, så måste vi ha bilaccis».

Men det är väl ändå att gå litet för
långt i ivern att försvara en åtgärd, som
redan har åstadkommit en så stark opinion
hos stora delar av vårt folk. Hav
man för övrigt inte märkt, herr Sjödahl
och andra, att bilverkstäderna redan pa
grund av att förslaget föreligger börjat
permittera folk? Detta gäller bland annat
Fords verkstäder i Stockholm. Det går
ju ändå inte att främja full sysselsättning,
såsom regeringen påstår sig göra,
genom att dämpa konjunkturen och därmed
söka hålla tillbaka produktionslivets
utveckling.

Det försvar som handelsministern levererade
för såväl bilaccisen som investeringsavgiften
låg ju helt på det valutapolitiska
planet. Han underströk upprepade
gånger, att det inte var fråga om
att hämma produktionen, utan åtgärderna
dikterades uteslutande av omtanke

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

om den svenska valutareserven, som han
ville göra så stark som möjligt. Huruvida
denna synpunkt är helt förenlig med
vad finansministern anförde här i kammaren
någon stund innan handelsministern
uppträdde, är ju en sak som man
får göra upp inom regeringen. Jag bara
noterar variationerna i argumentationen.

Handelsministern erinrade om att importöverskottet
under sista kvartalet förra
året uppgick till omkring 200 miljoner
kronor. Därför måste man nu genomföra
i första hand investeringsbegränsning
och bilaccis. Men jag frågar:
Är det ändå inte regeringens egna åtgärder
som har förorsakat det valutautflöde
som kunnat konstateras under senare
delen av föregående år? Frilistningen
av dollarimporten är en av de mest bidragande
orsakerna till det importöverskott
varom handelsministern talade. Regeringen
genomför först en åtgärd, som
den i förväg vet måste bli påfrestande
för valutareserven och gagna vissa specialintressen,
och när resultatet kommer
i dagen och märks i statistiken och på
annat sätt, tillgriper regeringen åtgärder
som i mångt och mycket har ett drag
av panik.

Nu motiverar man frilistningen med
att den var den enda möjligheten afl
undvika en prisstegring inom landet.
Men har vi inte en priskontroll, vars
uppgift det är att se till att oskäliga prisstegringar
inte får förekomma? Jag måste
tillägga, att priskontrollen under den
senare tiden — från någon gång i fjol
våras — verkligen har utvecklat en viss
aktivitet, men jag har en känsla av att
hindren för priskontrollens aktiva insatser
har legat både hos regeringen och
hos storfinansen. .Tåg vill bara i detta
sammanhang med instämmande erinra
om hur Landsorganisationens ordförande,
vår värderade vice talman herr
Strand, under remissdebatten frågade regeringen
— utan att få något besked —
varför priskontrollnämnden inle fått
svar på sin hemställan i oktober månad
i fjol om att få fastställa normalpriser
på importvaror. Om regeringen hade intagit
en positiv ställning till detta förslag,
skulle kanske en stor del av det

valutautflöde, som handelsministern nu
var så bekymrad över, ha kunnat hindras,
eftersom spekulationen i stora vinster
kunde ha gjorts mindre tilldragande,
om importvarorna kommit under den
priskontroll som nämnden förordade.
Dessutom menar vi, att regeringen kunnat
— såsom vi också framhåller i den
motion vi väckt i anslutning till detta
ärende — vidta åtgärder för att begränsa
exempelvis den bilimport som förutsätter
dollarvalutor.

Herr talman! Debatten i övrigt här i
kammaren har givit belägg för att i fråga
om själva målsättningen för den ekonomiska
politiken uppfattningarna är
tämligen likartade hos storfinansen, som
närmast här i dag företrätts av herr
Wehtje, och hos regeringen, vars mening
främst har framlagts av finansministern.
Den målsättning man har är att dämpa
konjunkturen, d. v. s. hålla produktionen
tillbaka och i verkligheten minska sysselsättningen
och därmed försvåra för
arbetare och andra löntagare att tillvinna
sig större andel av produktionsresultatet.
Vad tvisten mellan regeringen och
den borgerliga oppositionen — det har
förresten också intygats i dag av finansministern
— egentligen har gällt både i
dag och under remissdebatten är icke
själva målsättningen för den ekonomiska
politiken, utan vilka medel som skall användas
för att uppnå det gemensamma
målet.

I denna situation föreslår regeringen
investeringsavgift och bilaccis, och de
borgerliga föreslår som vanligt en räntehöjning.
Jag skall inte döma i detalj om
resultatet, men jag må säga att i båda
fallen är jag övertygad om att resultatet
blir prisstegringar och svårigheter för
de mindre företagen, som är beroende
av krediter för att kunna driva sin verksamhet
och för att rationalisera och effektivisera
densamma. Att det kommer
att gå ut över sysselsättningen tror jag
man kan vara tämligen övertygad om.
Redan nu har ju, som jag nyss nämnt,
vissa verkningar inträtt bland annat inom
bilindustrien.

Det är utifrån dessa synpunkter som
vi för vår del avvisar både den borger -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

liga oppositionens linje och den linje
som regeringen i den aktuella situationen
företräder. Vi anser nämligen inte
att det finns skäl för en politik som tar
sikte på att dämpa konjunkturen. Vi
tycker att detta är en utvecklingsfientlig
linje, en linje som försätter arbetarna
och andra löntagre i en sämre position
och som på någon sikt med största sannolikhet
kommer att påverka deras standard.

Det är inte riktigt, när man hävdar
att gränsen nu är nådd för produktionslivets
utveckling i vårt land. Jag menar
att produktionsapparaten i Sverige måste
både utbyggas och vidare effektiviseras.
Detta gäller såväl industrien som
lantbruket. Men de föreslagna åtgärderna,
som här har framförts från regeringshåll
och från den borgerliga oppositionens
sida, har ju ett rakt motsatt
syftemål. Man säger att vi har utnyttjat
arbetskraften till bristningsgränsen. Ja,
det är väl en sanning med mycket, mycket
stor modifikation. Dagens läge är
ju det, att det går i runt tal 14 000 byggnadsarbetare
sysslolösa. Det är framför
allt fråga om byggnadsarbetare i Stockholm,
Göteborg och andra storstäder,
alltså på de platser där bostadsbristen
är som värst. Detta tycker inte vi tyder
på någon planmässighet utan på motsatsen.

Herr talman! Låt mig sammanfatta de
synpunkter som vi företräder. När vi går
emot och kommer att rösta emot investeringsavgiften
och bilaccisen, är det på
grund av dessa åtgärders produktionshämmande
verkan. När vi vänder oss
emot de borgerligas förslag om räntehöjning,
är det på grund av att en sådan
åtgärd inom mycket kort tid skulle åstadkomma
prisstegringar över hela linjen,
inte minst i fråga om hyrorna. Däremot
anser vi, och det har vi också anfört i
vår motion, att storföretagen både kan
och bör bidra mera till det allmänna
skattevägen än vad de nu gör. Vi har
därför föreslagit en höjning av bolagsbeskattningen
från 40 till 50 procent,
samtidigt som vi kommer att tillstyrka
alla rimliga förslag om skärpning av
reglerna för avskrivning och lagervärde -

ring. Vi vänder oss mot bilaccisen därför
att den kommer att påverka taxor
och fraktkostnader och därigenom föra
till en viss höjning av levnadskostnaderna.
Därtill kommer att denna avgift med
den nu föreslagna utformningen också
kommer att på ett orättvist sätt drabba
folk med begränsade inkomster och hämma
bilismens utveckling.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka avslag på proposition nr 36.
När vi från kommunistiskt håll kommer
att rösta för reservationerna nr I och III
— det vill jag understryka — så innebär
det inte att vi godkänner de där avgivna
motiveringarna. Vi röstar för avslag
på propositionen med de motiveringar
som jag här har anfört.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr förste vice talman! Jag ämnar
inte inlåta mig på själva principfrågan
med alla dess aspekter. Den har tillräckligt
ventilerats under den ganska långa
debatten. I det sammanhanget må vara
nog sagt från min sida, att jag kommer
att rösta för avslag å propositionen. Vad
som emellertid föranlett mig att ta till
orda är ett par motioner, nr 122 och
131 i denna kammare, den senare framburen
av mig. Motionärerna hemställer
i dessa motioner, att investeringar i
fartyg upp till 500 bruttoton skall vara
befriade från investeringsavgifter. Vi
motiverar denna hemställan med de
utomordentliga svårigheter som råder
beträffande den mindre skeppsfarten.
Dessa förhållanden är nog ganska väl
bekanta för kammarens ledamöter, eftersom
de belysts vid åtskilliga tillfällen
här under de senare åren. Emellertid
har den sjöfartsutredning som tillsattes
1953 i dagarna framlagt sitt betänkande,
och detta klarlägger ytterligare
dessa svåra förhållanden. Det är uppenbart
att läget är mycket oroväckande
och blir svårare för varje dag.

Jag skall inte här trötta med några
siffror. Redan de siffror som redovisats
i motionerna visar situationens allvar,
och de siffror som ytterligare framlagts
i betänkandet ger en ännu dystrare bild

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

av läget. Antalet småfartyg minskas mycket
snabbt och deras genomsnittsålder
blir allt högre beroende på det ringa nytillskottet.
Orsaken härtill är ingalunda
bristande intresse eller företagsamhet
ifrån redarnas sida, utan förhållandet
föranledes av att lönsamheten blir allt
sämre beträffande denna del av skeppsfarten.
Vi vet nog alla att en del länders
rederier, speciellt tyska och holländska
rederier, har igångsatt en våldsam konkurrens
med våra småfartyg, en konkurrens
som på grund av olikheterna med
avseende å bemanningsbestämmelser och
personalkostnader är utomordentligt
ojämn. Utvecklingen är alltså mycket bekymmersam.
Den är dessutom skadlig
för nyrekryteringen av sjöfolk till vår
handelsflotta. Den är skadlig för vårt
transportväsen över huvud taget, och
den är skadlig inte minst för vår försvarsberedskap.
Det har angivits att ur
beredskapssynpunkt har vi en brist på
90 000 ton av sådana här fartyg. Vi har
ett bestånd av endast 60 000 ton, och
vi behöver alltså mer än fördubbla detta.

Nu är det emellertid så att en del redare
ämnar igångsätta serietillverkning
av modernt utrustade småfartyg, som
anses kunna hävda sig i konkurrensen
med utländska nybyggda fartyg. Detta
förutsätter emellertid givetvis att anskaffningskostnaden
håller sig inom rimliga
gränser. Den utredning som jag nyss
åberopade framhåller som mycket angeläget,
att den mindre skeppsfarten får
erforderlig hjälp för att kunna göra nyinvesteringar
och kunna fortleva, hjälp
inte genom subventioner men genom
ökade lånemöjlighetcr. Utredningen föreslog
en höjning av lånefonden för den
mindre skeppsfarten. De sakkunniga
hemställer alltså om hjälp åt den mindre
skeppsfarten för att kunna göra investeringar,
men här framläggs från regeringens
sida ett förslag som ökar svårigheterna
för den mindre skeppsfarten
att göra livsviktiga investeringar. Vad
jag har sagt beträffande den mindre
skeppsfarten äger giltighet i allt väsentligt
med avseende även på fiskerinäringen.

Det har sagls under debatten här, alt

man föredrager investeringsavgifter
framför penningpolitiska medel, enkannerligen
en rörlig ränta. Man menar
nämligen att en rörlig ränta slår blint,
den träffar alla, medan däremot en investeringsavgift
är mera smidig. Men
varför då inte tillämpa investeringsavgiften
med en smula smidighet och urskillnad,
så att betydelsefulla näringar
som har det svårt inte får det ännu
sämre?

Herr förste vice talman! Under hänvisning
till vad jag här anfört får jag
yrka bifall till motionerna nr 122 och
131 i denna kammare och hemställa, att
riksdagen därför måtte bifalla den till
utlåtandet fogade reservationen nr III
av herr Spetz m. fl. med den ändringen
att 5 §, åttonde stycket, måtte erhålla
följande lydelse:

»Ej heller skall investeringsavgift utgå
vid investeringar i fartyg med dräktighet
av högst 500 bruttoregisterton, liksom
ej heller vid investeringar i motorer
och annan maskinell och teknisk utrustning
för sådana fartyg.»

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är inte min mening
att stå här och försvara och berömma
regeringen. Det får väl regeringen göra
själv. Regeringen är ju representerad
här även nu och har varit det ganska
mycket under hela dagen. Jag vill erinra
om att redan under remissdebatten förklarade
jag för min del, att det är med
ganska stor olust man tar ställning till
sådana här extraordinära åtgärder. Å
andra sidan måste man erkänna situationens
allvar, och då får man välja de
medel som man vill se tillämpade. Vi är
allesammans överens, såvitt jag kunnat
förstå av debatten, därom alt vi hotas
av en inflationsfara, och då är frågan
endast hur man skall möta denna.

Regeringen har i sin proposition föreslagit
investeringsavgifter och bilaccis,
medan andra, högern och folkpartiet,
har velat gå en annan väg. Såvitt jag
har kunnat utläsa ur debatten har det
inte framkommit något annat alternativ
än en s. k. rörlig ränta, och jag vill

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

m. m.

Förordningsförslag om investeringsavgift
slå fast här, att en rörlig ränta i nuvarande
situation givetvis betyder en höjd
ränta, jag skulle vilja tillägga en avsevärt
höjd ränta. Vi skall inte tala om
att det endast är fråga om att höja räntan
med en kvarts eller en halv procent.
Det måste säkert vara mycket mycket
mera. Mindre än 2 eller 3 procent kan
det naturligtvis inte bli fråga om, och
om vi skulle konsekvent fullfölja räntelinjen,
kan det hända att vi hamnade
i samma situationer som vi hade under
krisen på 1920-talet och i början av
1930-talet. Jag minns, att vi 1931 en tid
hade ett diskonto på 8 procent, och det
betydde att vanligt folk fick betala 11
procent eller någonting i den stilen. Vad
det skulle betyda för vårt näringsliv,
det förstår var och en.

Jag skall inte vidare gå in på den saken,
men jag skulle vilja något syssla
med den reservation som har avgivits
av högern och folkpartiet. Jag läser här
i reservationen bl. a.: »Såväl med hänsyn
till angelägenheten att förbättra lönsamheten
särskilt för de mindre jordbrukarna
som till livsmedelsprisernas
allmänekonomiska betydelse är det i
hög grad motiverat att rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket icke försvåras.
» Och så har dessa reservanter
föreslagit, att jordbruket skall undantagas.

Nu måste jag först säga, att när man
poängterar att man vänder sig till de
mindre jordbrukarna, är detta inte berättigat,
eftersom det dock finns ett avgiftsfritt
investeringsbelopp på 20 000
kronor, vilket torde medföra att de flesta
mindre jordbrukare kommer undan
investeringsavgiften.

Jag vill samtidigt skjuta in, att jag
inte alls har någon lust att spalta upp
jordbrukarna i större och mindre politiska
sammanhang, men jag nämnde detta
uttalande därför att högern och folkpartiet
särskilt har apostroferat att det
nu skulle gälla de mindre jordbrukarna,
vilket ju alls inte kan vara riktigt.

Jag läste i folkpartiets största tidning
Dagens Nyheter för några dagar sedan,
att manövern i bevillningsutskottet med
yrkandet om att jordbruket skulle un -

dantagas var ett trick av högern för att
den skulle sätta bondeförbundet i misskredit
ute i landet. Jag förstår ju att
det kan bli svårigheter för oss att förklara
denna förordning för våra valmän.
Men vad Dagens Nyheter inte tänkte sig
då, det har inträffat, nämligen att även
folkpartisterna har följt högern på denna
linje.

Nu har vi här i dag hört mycket varmhjärtade
anföranden till jordbrukets förmån.
Jag fäste mig i förmiddags särskilt
vid herr Veländers anförande, där
han talade för jordbruket. En sockenbo
till mig, som satt på läktaren, frågade
om det där var en bondeförbundare. Jag
måste i sanningens intresse tala om, att
det var en högerman. Jag förvånade mig
inte över att herr Velander talade som
han gjorde. Han har ju gjort sig känd
för att vara mycket intresserad för bondejordbrukets
i Norrland rationalisering,
även om han inte är så ivrig när
det gäller att låta bönderna komplettera
sina jordbruk med skog.

Senare på dagen hörde vi herr Wehtje.
Jag måste säga att jag blev mera förvånad
när han började tala om jordbruket,
men det är ju tacknämligt att
även storindustrien är intresserad av
jordbruket. Jag fick dock den uppfattningen
då herr Wehtje talade, att han
var mest intresserad av att rationaliseringen
skulle fortgå i snabbt tempo, så
att man skulle kunna lösgöra arbetskraft
från jordbruket till industrien. Han
nämnde särskilt att på ett år har inte
mindre än 16 000 arbetare lösgjorts från
jordbruket genom rationalisering.

Jag nämnde att högern och folkpartiet
här i dag som enda alternativ haft
räntehöjningen. Jag upprepar att det inte
kan vara fråga om någon obetydlig
räntehöjning utan att den måste vara
ganska kraftig. Jag skulle vilja rikta den
reflexionen också till herr Axel Andersson
från Örnsköldsvik, som för folkpartiets
räkning här höll ett poetiskt och
känsligt anförande till Norrlands förmån,
där han framhöll att fördyringen
av bilarna skulle mycket befordra avfolkningen
av landsbygden. Jag är fullt
ense med herr Andersson om att bilen

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

är en välsignelse för landsbygden och
att den säkert bidrar till att behålla folket
på landsbygden, men jag skulle vilja
ställa den frågan till herr Axel Andersson:
Vad tror han att dessa småbönder
i Norrland skulle säga om de finge räntan
på sina obundna lån höjd med flera
procent? Det skulle vara ett mycket
svårt slag för dessa skuldsatta bönder
— och skuldsatta är de i allmänhet.

Vad sedan bilisterna beträffar tycker
jag att det är tråkigt att i denna situation
bilorganisationerna har uppfattat
accisen såsom en medveten önskan från
regeringens och riksdagens sida att
komma bilismen till livs. Jag tror inte
att någon sådan avsikt föreligger. För
min del önskar jag på intet sätt hämma
bilismen, men vi har hört vad som har
sagts från regeringshåll här i dag om
den stora importen av bilar. Om vi måste
lägga investeringsavgift på lastbilarna,
så är det väl nu liksom förra gången
mycket svårt att undantaga personbilarna
från accis.

Till min partikamrat herr Gustaf
Elofsson vill jag säga att hans alternativ,
en kvotering av importen, icke är en
bra utväg. Handelsministern har redan
utmålat följderna därav. För övrigt vill
jag säga, att vi hade alltför tråkiga erfarenheter
av regleringar och kommissioner
under kriget och tiden närmast
därefter för att vi nu utan tvingande
nödvändighet skall börja införa samma
system igen.

Med talmannens tillåtelse skall jag be
att få anföra ett litet exempel. Jag träffade
under den tiden, när det fordrades
licens för import av bilar, en landshövding,
som nyss hade köpt en bil. Jag
nämner, herr talman, bara titeln landshövding,
så att det inte går att identifiera
någon särskild. Han hade emellertid
en alldeles ny amerikansk bil. Jag
gratulerade till att han fått köpa den.
Han sade då: »Två av mina kolleger
skrev till Kungl. Maj:t och bad om licens,
men de fick avslag. Jag ringde bara
upp till kommissionen och bad att få
licens, och det fick jag.» När något sådant
kan hända på den friska grenen
osv., förstår man att det måste bli god 7

Förslå hammarens protokoll 1955. Nr 4

tycke vid ett kvoteringssystem. Allmänheten
blir inte nöjd, när den kan konstatera,
att den ene får köpa bil, medan
den andre inte får göra det. Jag tror
därför att det är bättre att försöka hejda
importen något genom en accis. Jag tror
framför allt att det är bättre för bilisterna
själva.

Sedan har vi frågan om hur stor verkan
denna accis kommer att få. Det är
ytterst svårt att yttra sig därom, men
jag skulle tro att om bilisterna kan räkna
med att accisen blir av kort varaktighet,
är det många som uppskjuter sina
bilbyten en tid för att undgå accisen,
och då är ju ändamålet vunnet.

I fråga om de begagnade bilarna kan
jag mycket väl erkänna, att om två personer,
som har, den ena en gammal bil,
som kanske har värderats till 2 000 kronor,
och den andra en gammal bil, som
kanske är värd 4 000 kronor, och de byter
bilar sinsemellan, så är det ju inte
mycket mening med att de skall betala
registreringsavgift. Men i regel går det
inte till på det sättet, utan oftast går
affären genom en bilhandlare.

Det har tvistats här om huruvida de
begagnade bilarna skulle ha stigit i pris,
därest de inte belagts med extra registreringsavgift.
Men vi kan ju därvidlag
hänvisa till erfarenheterna från tidigare
tillfällen. När accisen upphörde vid årsskiftet
1953—1954 sjönk inte bara de
nya bilarna i pris utan även de begagnade.
Herr Axel Andersson i Örnsköldsvik
har haft tur, när han kunnat köpa
sin nya bil utan accis. Jag hade otur
1953. Jag bytte bil vid midsommartiden.
Sedan föll bilpriserna i två repriser,
dels genom bilaccisens bortfall och dels
genom att bilhandlarna sänkte sina priser.
Det är alltså som att spela på lotteri,
den ene vinner och den andre förlorar.
Jag beklagar mig inte alls, men
jag kan ju gratulera herr Axel Andersson
till den tur som han haft.

.lag skall, herr talman, inte säga mycket
mer i denna fråga. Den är ju faktiskt
genomdiskuterad. Jag skall bara be
att få säga ett par ord om min och herr
Lodenius motion.

Vi begärde att bevillningsutskottet

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
skulle göra ett uttalande, att dessa accismedel
från bilarna skulle användas till
finansiering av övergång till högertrafik,
i fall ett beslut därom skulle komma
att fattas. Nu säger bevillningsutskottet
ingenting i den frågan utan
hänvisar bara till uttalandet i propositionen,
att pengarna skall gå till
automobilskattefonden och användas när
det blir sådana tider att det behövs.
Det visste vi redan förut — det har
vi ju refererat i vår motion — och
det var därför kanske onödigt av bevillningsutskottet
att kosta trycksvärta
på ett sådant uttalande som det här
gjort. Jag beklagar emellertid att vi inte
redan nu kunnat få ett positivt yttrande
i den av oss begärda riktningen. Jag
skulle tro att det varit välgörande för
bilisternas känslor. Bilisterna är illa berörda
av accisen. Den saken är alldeles
klar. Jag tror att de skulle lättare ha
svalt den, om de vetat med säkerhet, att
pengarna i första hand skulle användas
till ett ändamål, som ligger dem nära
om hjärtat. Nu tror jag, herr talman, att
om riksdagen efter den folkomröstning,
som väl kommer till stånd, beslutar högertrafik,
så kommer pengarna i alla
fall till användning för det ändamålet,
och därigenom minskas den extra skatt,
som eljest vid övergången skulle komma
att påläggas motorismen.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsgårds anförande
ger mig anledning till en replik.

Jag är mycket smickrad över att herr
Näsgård menade, att jag kanske har något
intresse för jordbruksnäringen eller
jordbruket i allmänhet. Annars brukar
det heta, att inga andra än de, som tillhör
hans parti, har rätt att känna samhörighet
med jordbruksnäringen.

Herr Näsgård ville emellertid inte underlåta
att ge mig en antydan om hur
jag borde skicka mig i fortsättningen.
Han gjorde det genom att säga, att jag
var motståndare till de ofullständiga
jordbrukens förseende med skog. Jag
har dock aldrig uttalat mig i den riktningen,
herr Näsgård! Jag har gjort

m. m.

som jordbruksministern under radiodebatten
om jordbruket under den senaste
valrörelsen. Han sade då, att han inte
hade intagit någon som helst ståndpunkt
till denna fråga utan att han avvaktade
resultatet av den utredning därom, som
han själv igångsatt hösten 1951. Dåvarande
statssekreteraren numera statsrådet
Lange deklarerade vid det tillfället
samma inställning som herr Norup. Det
må vara mig förlåtet, om även jag intar
den hållningen, att jag ville avvakta utredningens
resultat, innan jag tar ståndpunkt
till denna fråga. Även inrikesministern
yttrade sig därom i radiodebatten
mellan partiledarna i höstas. Han
förklarade, tillfrågad därom, att han vore
anhängare av att de ofullständiga
jordbruken försåges med skog, »i den
mån det vore möjligt». Jag tänker mig
att jag skulle kunna ansluta mig till en
sådan tankegång.

Herr Näsgård förklarade i början av
sitt anförande, att han kände en viss
olust över att behöva ta ställning till en
fråga av den art, som vi i dag diskuterar,
och det förstår jag. Herr Näsgård
drog dock vissa slutsatser, som jag måste
ställa mig frågande till.

Herr Näsgård sade bland annat, att,
om man skulle skatta åt högerns linje om
en rörlig ränta, skulle det resultera i att
räntan behöver höjas med i varje fall
tre, kanske fyra procent. När herr Näsgård
drar en sådan slutsats, borde han
anföra några premisser till stöd därför.
Om det skulle vara riktigt, måste herr
Näsgård förutsätta, att vi befinner oss
i ett läge, där det icke blott som nu
kan spåras vissa tendenser till en överkonjunktur,
utan där fråga är om en
inflation av mycket djupgående art. Ingen
har emellertid påstått något sådant.
Bondeförbundet förklarar tvärtom bl. a.
i sina motioner i anledning av föreliggande
proposition, att vi befinner oss
i ett läge kännetecknat av samhällsekonomisk
balans.

Om herr Näsgård anser sig kunna falla
tillbaka på den kungliga propositionen,
vill jag fråga, vilka resultat han anser
sig kunna nå på den vägen, när det gäller
att minska köpkraftstillgången i lan -

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

det. Den allmänna investeringsavgiften
beräknas ge en avkastning av 100 miljoner
kronor och den särskilda investeringsavgiften
75 miljoner kronor. Dessa
belopp måste minskas med kanske 50
procent på grund av att de erlagda avgifterna
är avdragsgilla vid beskattningen.
Följaktligen återstår endast hälften
av beloppen. Dessa återstående belopp
skulle, menar tydligen herr Näsgård, ha
en stor betydelse, när det gäller anpassningen
av vår nationalprodukt på sammanlagt
47 miljarder kronor. Tror verkligen
herr Näsgård, att det ligger någon
realitet bakom ett sådant resonemang?

Herr Näsgård ansåg, att det hade varit
lämpligt att bevillningsutskottet hade
uttalat sig till förmån för att de medel,
som inflyter genom den särskilda investeringsavgiften,
skulle användas för att
finansiera övergången till högertrafik.
Herr Näsgård behöver, med mitt sätt att
se, inte bekymra sig om varifrån pengarna
för sådant fall skall tas. Om vi kommer
till det resultatet, att vi skall övergå
till högertrafik här i landet och att bilismen
skall svara för kostnaderna härför,
kommer det säkerligen att finnas pengar
för ändamålet i den nu så starkt överbalanserade
automobilskattebudgeten.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att det är
tragiskt, att när man står här i riksdagen
och efter bästa förmåga berömmer en
ledamot av ett annat parti, det blir så
illa upptaget av honom att han använder
en replik på sex minuter för att försvara
sig. Jag har ju inte gjort några anmärkningar
mot herr Velander.

När han nu ändå har tagit upp en lång
diskussion, så ber jag att få yttra några
ord till svar. Vad först beträffar räntan,
säger han att jag borde ha framlagt vissa
premisser. Det är väl tillräckligt med
vad som redan framhållits här i dag,
herr Velander, att om vi befinner oss i
en sådan konjunktur att företagarna har
anledning att hysa förväntningar om god
vinst av en investering, då hjälper det
inte med en liten räntehöjning. Det tror
jag att både nationalekonomerna och det

praktiska livets män är på det klara
med; den saken behöver väl inte särskilt
bevisas. Herr Velander kan för övrigt
på intet sätt visa, att en liten räntehöjning
skulle kunna motväga de tendenser,
som nu från alla håll erkännes
vara för handen.

Vad sedan beträffar skogen, så har jag
verkligen gjort mig besvär att i riksdagsprotokollet
kontrollera ett litet intermezzo
den 26 mars 1952 — jag nämner dagen
för att herr Velander skall kunna
se efter själv. Herr Velander hade med
hänsyftning på Norrland talat om den
stora mjölkproduktionen som en fara för
framtiden. Jag tillät mig då att fråga:
»Vad skall bönderna i Norrland leva
på?» Herr Velander svarade bl. a.: »Frågan
om vad den norrländska bonden
skall leva på är ju en komplicerad fråga.
» Och det är ju riktigt. »Man kan ju
ställa en motfråga för att belysa läget»,
sade herr Velander. »Är det bättre och
lättare för en innehavare av ett till omfattningen
blygsamt jordbruk att förvärva
skog och skogsmark, inte till toppriser
utan till priser, som kan anses någorlunda
skäliga, och förränta det kapitalet,
än att han utnyttjar sin häst och sin
egen arbetskraft genom att tjäna storskogsbruket
med de mycket betydande
inkomster som därmed kunna påräknas?»
Jag har inte i dag gjort något bestämt
påstående om herr Velanders inställning
till denna fråga, som ju inte
är utredd, men jag sade något i den stilen,
att han kanske inte är med på en
komplettering med skog.

Jag tror, herr Velander, att vi inte
skall vara fullt så känsliga här i riksdagen,
om vi tror oss bli trampade på tårna,
utan man kan väl ta det litet mera
gemytligt.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsgård fann det
anmärkningsvärt, att jag begagnade mig
av en repliktid på sex minuter, när det
gällde hans tidigare anförande. Han får
dock betrakta det såsom en uppmärksamhet
från min sida på grund av hans
yttrande om eller till mig, som jag inte

100

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

fattade såsom på något sätt förklenande! När

herr Näsgård åberopar ett mitt uttalande
år 1952, vill jag säga, att jag bevarat
detta i min hågkomst så, att jag
här skulle kunna upprepa det ord för
ord, och detta av den anledningen att
man från bondeförbundshåll tidigare har
uppmärksammat och utlagt det på ett
fullkomligt oriktigt sätt. Ur det uttalandet
kan varken herr Näsgård eller någon
annan utläsa någon som helst negativ inställning
till frågan om de ofullständiga
jordbrukens förseende med skog. Till
den frågan bär jag icke tagit ståndpunkt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Under debatten i dag har
framförts en del gensagor mot vad jag
yttrade under förmiddagen, gensagor
som jag inte tycker bör lämnas helt obesvarade.

När det gäller frågans behandling i utskottet,
sade jag till att börja med att vi
hade inriktat oss på att samarbete och
hänsynstagande var önskvärt. Fru Gärde
Widemar har nu gjort den kommentaren,
att vad som avsågs egentligen bara
var ett samarbete mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna. Jag skulle
vilja fråga: Vilken hand har oppositionen
i detta fall räckt fram till samarbete
med regeringspartierna? Jo, man har yrkat
blankt avslag på det hela utan att
— alldeles som Finanstidningen sagt —
prestera några konstruktiva motförslag.
Att man sedan i andra hand yrkar på
vissa ändringar i förslaget kan knappast
tydas som en invit till samarbete, ty det
är ju endast om avslagsyrkandet icke
skulle bifallas som man är beredd att
försöka jämka på en del paragrafer. —
Om vi återigen ser på hur utskottet behandlat
de föreliggande motionerna, finner
vi att en hel rad av yrkanden tillmötesgåtts
av utskottet, även motionsyrkanden
från folkpartiets sida.

När det gäller investeringarnas expansiva
tendenser, har man från nästan alla
håll betygat att vi har ett stabilt penningvärde,
och då undrar jag om man
verkligen bör — såsom här vid vissa till -

in. m.

fällen har framskymtat — vänta tills det
börjar bli så hotande att vi rent av står
i en påbörjad inflation, innan några åtgärder
vidtages. Vi bör väl ha lärt någonting
av vad som hänt tidigare och
hellre förebygga, att det någonsin kommer
att gå till en inflation.

Herr Velander sade tidigare, att de
offentliga investeringarna inte hade blivit
beaktade i mitt anförande. Ja, det
finns ju redan tidigare ganska mycket
sagt om dem. Finansministern yttrar
exempelvis i statsverkspropositionen:
»Det är ett samhälleligt intresse, att kommunerna
i sin förvaltning beaktar det
inflytande de utövar på den allmänna
ekonomiska utvecklingen i landet och
det ansvar de delar med statsmakterna
för att vidmakthålla prisstabilitet och
samhällsekonomisk balans.» Här framhålles
alltså att de offentliga investeringarna
bör begränsas.

Herr Wehtje och även herr Magnusson
har sagt, att jag skulle ha gjort gällande
att investeringarna är önskvärda.
Men samtidigt undrade herr Wehtje,
hur jag då kunde gå med på en sådan
åtgärd som de föreslagna investeringsavgifterna.
Ja, det är av den orsaken
att man måste ha en relation mellan produktionen
och investeringarna. I annat
fall kommer inte ett försök till större investeringar
att leda till någon reell förbättring,
utan det blir i stället inflationistiska
tendenser.

Det har även sagts att myndigheterna
borde fritagas från skyldigheten att görar
ålägganden om investeringar. Utskottet
har beaktat den frågan och har
i sin skrivning fäst myndigheternas uppmärksamhet
på att de bör ta största möjliga
hänsyn härtill vid sina ålägganden.
Dessutom har ju beloppet föreslagits
höjt till 20 000 kronor, och man kan alltså
utföra en hel del åtgärder, utan att
man tangerar den övre gränsen.

Såsom herr Anders E. Johansson framhållit
är det självfallet önskvärt med
sparande. Han säger att regeringen skall
skapa betryggande förutsättningar för
sparande, men det som regeringen nu
föreslagit är ju en åtgärd för att vi
skall få ett stabilt penningvärde, och då

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

101

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

bör man väl inte anmärka på den saken.

Debatten har rört sig mycket om bur
räntan eller investeringarna drabbar.
Det bär sagts att oräntabla företag drabbas
mycket hårt av investeringsavgiften.
Det är klart att man kan säga det. Men
hur drabbar räntehöjningen i det fallet?
Räntehöjningen drabbar lika hårt och
lika mycket, utan urskillning.

Herr Wehtje har redan vid flera tillfällen
bemötts rörande frågan om jordbruket
och den räntehöjning, som redan
skett. Men om man nu skulle få en ytterligare
räntehöjning, får ju jordbruket
vidkännas den också.

Beträffande jordbrukets undantagande
har inte här i dag åberopats uttalanden
från några auktoriteter. Det är förvånansvärt
vad det varit tomt i det avseendet.
Herr Spetz nämnde beträffande
konkurrenslagstiftningen, att folkpartiet
inte önskade att man skulle undantaga
jordbruket utan att det borde likställas
med andra näringar. Sedan säger han,
att detta gällde jordbrukets ekonomiska
föreningar. I detta fall anser alltså folkpartiet,
att den enskilde jordbrukaren
skall undantagas, men jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, som är bildad
för att tillvarataga jordbrukarnas intressen
genom en rationell förädling och
genom att skapa möjligheter att ta ut
bästa möjliga pris, anser inte herr Spetz
att man skall undantaga. Det är bara när
det gäller konkurrenslagstiftningen som
man skall göra det. Jag förstår inte
konsekvensen i hans resonemang.

Att traktorbensinen undantagits har
ingen betydelse, när man jämför dessa
ting. Att den är undantagen beror på
att bensinskatten går till vägväsendet,
och man kan inte rimligen begära, att
traktorerna, som inte kör annat än på
åkrarna, skall hjälpa till att betala kostnaderna
för vägväsendet.

Man bar slutligen diskuterat om förändrade
ståndpunkter bär i debatten.
Det är lätt att ge exempel på förändrade
ståndpunkter. Jag skulle kunna
ge herr Arrlién ett exempel. När vi
exempelvis behandlade valsystemet, gick
högern i det allra längsta, ända till en

reservation i utskottet, fram med ett
särskilt system. Men i kamrarna hoppade
man helt plötsligt från denna ståndpunkt
och gick över till den enligt min
uppfattning omöjliga folkpartireservationen,
som förts fram vid det tillfället.
Det kan säkerligen anföras många fler
exempel, men jag skall inte dra upp
ytterligare några.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
jag beklagar att den sekretess, som alltid
varit en styrka för utskotten, har gått
förlorad genom att vissa uppgifter
släppts ut till tidningarna. Jag beklagar
också att man här i kammaren i dag inte
har dragit sig för att ta upp den saken.

Man har sagt många vackra ord om
bilarna. Man har framhållit nödvändigheten
av att vi har största möjliga antal
bilar. Det har vi också från vår sida
klart utsagt, men diskussionen gäller
inte här, att vi inte alls skulle köpa bilar
under år 1955, utan det .är takten vi
diskuterar. Vi har sagt, att folk inte bör
kunna köpa bilar i lika bastig takt som
tidigare. Om 130 000 bilar nyinregistrerades
år 1954, har nu bilhandlarförbundet
beräknat att det skulle bli 142 000
nya bilar under år 1955, utan bilaccis
alltså. Kommer sedan bilaccisen, säger
samma förbund, att det sannolikt blir
en minskning med 15 procent. Då skulle
vi få cirka 120 000 nyinregistrerade bilar
under år 1955. Det betyder ungefär
8 procent mindre iin vi hade år 1954.
Det är möjligt att om människorna inte
kan köpa dessa 10 000 bilar, köper de
någonting annat eller använder pengarna
till resor, men jag tror inte man kan
bestrida att det finns en hel del människor
som nu faktiskt köpt bil men
som knappast har de ekonomiska resurserna
att göra det. I fortsättningen kanske
många gör mera noggranna överväganden,
innan de beslutar sig för att
köpa bil. Man får väl inte heller förbise,
att en del av dessa pengar måhända
kommer att sparas till ett senare tillfälle,
och då uppnår vi ju någonting
som vi allesammans gärna (inskar.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
göra ännu eu reflexion. Det är önskvärt

102

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 era.

Förordningsförslag om investeringsavgift
att vi får flera bilar, men samtidigt bör
man nog beakta att det finns en del
människor, som inte har råd att köpa
bil. Ju flera bilar vi får, desto större
svårigheter blir det självfallet att driva
våra busslinjer och andra kommunikationsmedel.
Det är en sak — utan att
jag vill polemisera mot någon — som
jag skulle önska kunde beaktas i fortsättningen.
De som inte har råd att köpa
bil bör ha möjlighet att trots det komma
fram med bussar eller på annat sätt.

Slutligen vill jag säga, herr talman, att
ganska stor enighet har rått om att risk
föreligger för inflation. Diskussionen har
i huvudsak gällt, vilka medel man skall
använda mot inflationstendenserna. Det
har varit fråga om räntan och de föreslagna
investeringsavgifterna. Det visar
sig emellertid, att i alla detaljer drabbar
räntan lika hårt som investeringsavgifterna
och i en del fall kanske hårdare. Jag
har inte under debatten funnit någon anledning
att ändra den ståndpunkt, som
jag gav uttryck för i mitt första anförande,
utan jag anser fortfarande välbetänkt
att bifalla utskottets förslag.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag skall inte säga många
ord, men med hänsyn till den utveckling
som debatten har fått tycker jag att det
finns anledning att ytterligare belysa
oppositionens argumentation i fråga om
räntan och investeringsavgiften.

Eftersom debatten har pågått så länge,
skall jag inte fördjupa mig i det tidigare
i dag diskuterade problemet om
räntans och investeringsavgiftens kostnadsstegrande
effekt. Det kan utan vidare
konstateras, att en räntehöjning
slår igenom över hela linjen. En räntehöjning
betyder — i varje fall för de
låntagare, som har inte bundna lån •—
en direkt kostnadsfördyring. En investeringsavgift
har däremot ingen kostnadsfördyrande
effekt för dem som under
1955 gör investeringar understigande
20 000 kronor eller avstår från investeringar.
Därför betyder en investeringsavgift
en mindre börda för jordbruket
och de mindre företagarna över huvud
taget än en räntehöjning.

m. m.

Jag har närmast begärt ordet med anledning
av vad herrar Ewerlöf och Spetz
anfört under debatten. Man säger, att en
rörlig ränta är ett smidigt och nödvändigt
instrument, om man vill se till, att
den ekonomiska aktiviteten hålles på en
sådan nivå, att det inte blir risker för
inflation eller depression. Det är en mening,
som är representativ för oppositionen.
Herr Ewerlöf framhöll — det är
också genomgående oppositionens uppfattning
— att en räntehöjning inte är
något självändamål utan att det väsentliga
är att man når en kreditåtstramning.
Herr Ewerlöf sade, att riksbanken
under tidigare år hade fört en felaktig
politik genom att späda på marknaden.
Först 1952 hade man upptäckt, att denna
politik var felaktig, och man hade då
genom frivilliga överenskommelser med
kreditinstituten åstadkommit en kreditåtstramning
och på den vägen nått ganska
hyggliga resultat 1952 och 1953. Detta
är ju riktigt, och oppositionspartiernas
representanter i bankoutskottet erkände
också detta i våras i en reservation.

Jag konstaterar således, att oppositionen
erkänner, att man kan nå en kreditåtstramning
på denna väg utan att
tillgripa en allmän räntehöjning och
utan en rörlig ränta enligt oppositionens
modell. Oppositionen säger ju, att det
inte är räntans rörlighet som är det primära
utan kreditåtstramningen.

Nu kan man, herr talman, ställa den
frågan: Om det är möjligt att på den
här vägen nå en kreditåtstramning, som
förebygger inflationsrisker genom att
dämpa aktiviteten, varför skall vi nu införa
en investeringsavgift och en bilaccis
för att klara det här problemet?
Det tycker jag är en ganska central
fråga i den här debatten. Låt mig fråga
herrar Spetz och Wehtje — herr Ewerlöf
är ju inte närvarande just nu •— var orsakerna
ligger till att vi nu har inflationsrisker.
Jag skall inte försöka kartlägga
alla orsakerna, men jag vill peka
på två. För det första beslöt hälften av
de bolag, som har sina aktier noterade
på börsen, att höja sin utdelning i fjol,
och i varje fall herr De Geer erkände i
årets remissdebatt, att detta måtte psy -

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

103

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

kologiskt påverka löntagarnas krav. För
det andra hade vi under fjolåret en
stegrad aktivitet i näringslivet, och affärsbankerna
ökade då kraftigt sin utlåning.
Denna var så kraftig, att bankerna
trots en betydande inlåningsökning
fick notera en nedgång i likviditeten.
Om affärsbankerna •— här vänder
jag mig särskilt till herr Wethje, som
har god kontakt med den sidan av finansvärlden
— alltså inte följde de av
riksbanken rekommenderade restriktiva
linjerna, trots att riksbanken vid flera
tillfällen framhöll farorna av denna utveckling,
frågar man sig, om det är
riktigt av oppositionen att lägga hela ansvaret
för att vi nu har vissa inflationsrisker
på regeringen och regeringspartierna.
Det är ju ändå alldeles uppenbart,
att kreditexpansionen inom banksystemet
är en väsentlig orsak till att vissa
risker för inflation föreligger. De riskerna
skulle ha varit väsentligt mindre,
om affärsbankerna använt de vid inlåningen
influtna medlen till en förbättring
av likviditeten i stället för att medge en
kreditexpansion, som försämrat bankernas
likviditet. Man kan inte undgå en
sådan reflexion inför denna utveckling
och med tanke på de yttranden som i
dagens debatt fällts av oppositionen.

Oppositionen anser att det behövs en
restriktiv kreditpolitik. Man kan då fråga
sig, varför inte de som har särskilt
god kontakt med, för att inte säga inflytande
inom, affärsbankerna begagnat
sitt inflytande så, att vi under fjolåret
undgått att få en kreditexpansion i dessa
banker. Om man var på det klara med
att det förelåg risker för en överkonjunktur
i fjol sommar och höst och dessutom
hade den uppfattningen, att en
kreditåtstramning var det bästa medlet
att dämpa den ekonomiska aktiviteten
och upprätthålla penningvärdet, måste
man fråga sig, varför inte vederbörande
följt riksbankens rekommendationer.
Trots varningarna fortsatte kreditexpansionen,
och nu vill, som sagt, oppositionen
lägga hela ansvaret på regeringen för
att det råder vissa inflationsrisker.

Jag skulle vilja ställa frågan, om man
verkligen från oppositionens sida anser,

att affärsbankernas utlåning under fjolåret
står i överensstämmelse med riksbankens
och oppositionspartiernas rekommendationer
om en restriktiv kreditpolitik.
Fn annan fråga är, om man från
oppositionens sida vill bestrida, att ökningen
av aktieutdelningen och denna
kreditexpansion inom affärsbankerna bidragit
till de nuvarande inflationsriskerna.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson har ställt
vissa frågor. Den första gällde, om man
verkligen kunde lägga hela ansvaret för
utvecklingen av vår ekonomi på regeringen
och på riksbanken. Därpå vill
jag svara, att regeringen och riksbanken
enligt min uppfattning har det primära
ansvaret. Det är regeringen, som genom
sin politik skapar den atmosfär, i vilken
vi lever och i vilken vår företagsamhet
utvecklas. Jag tror inte, att herr Eliasson
kan bestrida detta.

Herr Eliasson kom vidare in på frågor,
som vi egentligen skall behandla senare,
men som jag nu ändå får taga upp,
eftersom han har sökt att ge vissa förklaringar,
som enligt min uppfattning
inte är godtagbara. Han säger, att affärsbankerna
är ansvariga för den kreditexpansion,
som har ägt rum under det
gångna året. Jag vill frita dem därifrån,
ty om vi har en atmosfär för vår ekonomiska
verksamhet som gynnar en expansion,
kan ju inte affärsbankerna stå
emot de krav, som då ställes.

De frågor herr Eliasson sedan tog upp
berörde först kreditexpansionen hos
affärsbankerna. Enligt vad herr Eliasson
borde ha inhämtat från rapporten
till bankoutskottet förhöll det sig så, att
för bostadsändamål har lämnats krediter
motsvarande hälften av ökningen, och
det har skett efter uttryckliga rekommendationer
av riksbanken.

Den andra anledningen till att det liar
skett en viss expansion av kreditgivningen
från affärsbankerna är den högre
aktiviteten över huvud taget. Det har
sagts att man önskat öka importen bl. a.
för att få ökad konkurrens. Hur skulle

104

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
det ha blivit, om affärsbankerna förklarat,
att de inte kunde finansiera importaffärerna
i fortsättningen? Då hade herr
Eliasson kunnat komma med tyngre vägande
erinringar än han har skäl att
göra nu. — Exporten har också krävt
ökad finansiering, och om herr Eliasson
läst sina papper kan han se, att även exporten
ökat under det gångna året med
nio procent. Detta har givetvis också
medfört en ökad kredit från bankerna.

Herr Eliasson påstod att de höjda utdelningarna
hade bidragit till inflationen.
Det kan knappast vara fallet. Aktieutdelningarna
var föremål för en mycket
blygsam höjning i fjol, och den får
ses mot en viss tillbakagång under det
föregående året. Om vi ser på utdelningarnas
realvärde — jag kan inte komma
ihåg siffrorna nu, men herr Eliasson
kanske kan ange de exakta talen; om
det passar i detta sammanhang —■ förhåller
det sig på det sättet, att om arbetslönernas
realvärde ökat väsentligt
från tiden före kriget, har det endast
skett en mycket blygsam ökning av utdelningarna
från samma tid. Aktieägarna
har inte fått någon reell förbättring
av sin avkastning på kapitalet.

Till sist, herr Eliasson, skulle jag vilja
säga att det är möjligt att driva en
kreditåtstramning utan att därvid genomföra
en räntehöjning. En räntehöjning
är —■ vilket jag betonat ett par
gånger förut — inte något självändamål.
Om man vill strama åt kredittillgången
och marknaden anpassar sig därefter,
behöver det inte inträffa någon räntehöjning.
Men om marknaden inte kan
tillgodose de anspråk, som ställes, inträder
ofelbart en räntehöjning, och den
blir så mycket högre, ju större anspråken
är i förhållande till tillgången.

Jag skulle också vilja begagna tillfället
att säga att jag inte kan förstå,
varför man på jordbrukarhåll nu intar
denna självuppoffrande ställning. Det
finns ju dock en möjlighet att helt enkelt
komma ifrån denna belastning i
stället för att lita till ett avdragsgillt
belopp av den eller den storleken. Jag
har tidigare i dag sagt ifrån att hela

m. m.

den föreslagna ordningen endast kommer
att medföra för jordbruket en omfattande
pappersexercis med mycket arbete
för deklaranter och taxeringsmyndigheter
utan att egentligen medföra
någon nytta. Tidigare har det också
sagts att jordbruket inte begär någon
särställning...

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att
jag inte har något att erinra mot herr
Wehtjes yttrande att riksbanken och regeringen
har det primära ansvaret. Men,
herr Wehtje, oppositionen vill ju inte
ha några regleringar av kreditmarknaden,
utan den önskar frivilliga överenskommelser,
och dessa följer ju inte affärsbankerna.
Jag frågar vad man då
skall göra. Det är ju detta som är problemet.

Herr Wehtje säger vidare att affärsbankerna
i ett visst läge inte kan motstå
kraven på ökad långivning. Men hur
kan man då, herr Wehtje, från affärsbankernas
sida gå in för en stramare
politik i utlåningen, som det nu talas
om? Det argumentet håller ju inte, menar
jag.

Herr Wehtje gör gällande att det är
på grund av bostadsbyggandet — och
ibland talas det om de nya obligationslånen
— som likviditeten har försämrats.
Men herr Wehtje vet lika bra som
jag att detta inte är den primära orsaken,
utan att denna är ökningen av utlåningen,
framför allt till industrien.

Jag förstår nu att herr Wehtje inte
vill svara på min fråga, om affärsbankernas
utlåningspolitik under år 1954
står i överensstämmelse med riksbankens
och oppositionens rekommendationer
av en kreditåtstramning. Men jag
vore tacksam att få ett svar på den frågan.

Vad beträffar frågan om aktieutdelningens
inverkan på lönerörelserna ber
jag på grund av tidsnöd att få hänvisa
herr Wehtje till herr De Geer. Vi har
samma uppfattning på den punkten, herr
De Geer och jag.

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

105

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Till sist sade herr Wehtje att lian
inte ville bestrida att en kreditåtstramning
kan åstadkommas även utan en rörlig
ränta. Herr Wehtje syftade väl då
på de förhållanden som var rådande år
1952 och 1953. Ja, det är så vi försökt
få det också år 1954, men affärsbankerna
har trots flera överläggningar mellan
riksbanken och affärsbankerna inte
följt de rekommendationer i den riktningen
som givits. Under sådana förhållanden,
herr Wehtje, bör man inte
helt lägga ansvaret på regeringen.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror jag kan trösta
herr Eliasson med att affärsbankerna,
kreditinstituten och riksbanken egentligen
kommer bra överens. Det är angeläget
att det träffas överenskommelser
om hur kreditgivningen skall handhas,
om man fortsätter efter de gamla linjerna.

Jag vidhåller bestämt att det i stort
sett inte finns någon anledning att göra
någon erinran mot de krediter som lämnats
från affärsbankerna under det gångna
året. Lika väl som man vänder sig
mot denna kreditgivning skulle man kunna
säga, att riksbanken inte har skött
penningpolitiken så, som den bort göra
under det gångna året, när riksbanken
har spätt på marknaden genom att tillföra
den pengar. Detta har inte kunnat
verka på annat sätt än som bidrag till
en expansion av kreditmarknaden.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt, men ett par anföranden
har givit mig anledning att
säga några ord.

Jag skall inte lägga mig i diskussionen
om behovet av konjunkturdämpande
åtgärder. Jag är fullständigt ense med
regeringen om att läget är sådant att
dylika åtgärder behövs. Jag är också
överens med regeringen om att investeringsavgift
och bilaccis i detta läge är
i princip både effektiva medel för att
åvägabringa återhållsamhet och de för

näringslivet i stort minst skadliga ingripandena.

Detta gäller, om åtgärderna endast
kommer att tillämpas under en kortare
tid eller, såsom det förutsatts i propositionen,
under innevarande år. Det är
ju, såsom förut sagts här i dag, endast
under den förutsättningen som de verkar
återhållande på investeringarna och
på lusten att köpa bilar. De har denna effekt
utan att alltför stor skada uppstår
i det långa loppet.

Jag blev emellertid ytterst betänksam,
när finansministern i sitt svar till herr
Ewerlöf sade, att om överkonjunkturen
fortfarande bestod vid årskiftet 1955/56,
måste han överväga vad som behövde
göras utöver en förlängning av bilaccisens
och investeringsavgiftens giltighetstid.
Under sådana omständigheter är det
så mycket mera nödvändigt att man
rensar ut ur förslaget allt sådant som
inte bara verkar neddämpande på konjunkturen,
utan i längden helt enkelt
hindrar en produktionsökning i den
takt som är oundgänglig för att vi skall
få möjlighet att vara konkurrenskraftiga
gentemot utlandet både på hemmamarknaden
och vid export. Jag tänker på
sådana investeringar som skulle ge en
möjlighet att tillverka exportvaror.

I den motion, som jag tillsammans
med andra kammarledamöter har väckt,
nämnes som exempel utbyggande av industri
för tillvaratagande av klenvirke,
vilket åtminstone i mina bygder för närvarande
inte kan tillvaratagas på ett ekonomiskt
sätt. — Nere hos oss planeras en
fabrik för tillverkning av halvkemisk
massa. Råvaran skulle i huvudsak vara
klenvirke. Detta skulle ge möjlighet till
ökad export av värdefullare skogsprodukter.
Det vore för hela vår ekonomiska
utveckling högst beklagligt, om en sådan
tillverkning skulle bli fördyrad med tolv
procent och, om lagen om investeringsavgift
förlänges nästa år, kanske helt
omöjliggjord. En sådan utveckling är att
befara, i synnerhet som vissa ekonomiska
utfästelser för fabriken redan är
gjorda.

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett
yttrande som herr Sjödahl fällde i för -

106

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
middags. Han sade, att stora båtbyggen
antingen är kontrakterade under fjolåret,
och för dem blir det ingen investeringsavgift,
eller också behöver de inte
bli färdigställda under detta år, och inte
heller då blir det någon investeringsavgift.
I en replik till herr Spetz sade
herr Sjödahl, att de flesta fiskebåtar, som
byggs under detta år, också skulle av
samma orsak bli befriade från investeringsavgift,
möjligen med undantag för
sådana som beställs i början av detta år.

I båda dessa fall skulle det således
endast bli fråga om en något långsammare
takt när det gäller utbyggnaden,
och det skulle alltså vara i full överensstämmelse
med den åsyftade verkan. Men
hur går det då, om investeringsavgiften
förlängs ett eller ett par år i enlighet
med finansministerns deklaration, att om
överkonjunkturen fortfarande står kvar
vid nästa årsskifte, så måste åtgärder
utöver investeringsavgiften och bilaccisen
vidtagas? Med hänsyn till riskerna
på denna punkt anser jag det vara ändå
nödvändigare att undantaga sådana investeringar
som jag här talat om. Jag
har velat framföra dessa synpunkter som
motivering till att jag kommer att rösta
för bifall till reservationen i båda dessa
avseenden.

Trots att det här har talats mycket
om de begagnade bilarna, kan jag inte
underlåta att säga ett par ord i den frågan.
Jag har inte alls blivit övertygad
om att en registreringsavgift på begagnade
bilar har det ringaste med inflationsbekämpandet
att göra. Om de begagnade
bilarna inte onödigtvis fördyras
och de nya påläggs en accis, kommer
många köpare att nöja sig med en gammal
bil. Om riksdagen nu bifaller utskottets
förslag även på denna punkt, kommer
mången att resonera som så, att
när jag nu ändå måste betala accis på
en gammal bil, kan jag använda mina
sparpengar för att köpa en ny bil. Om priset
på de gamla bilarna skulle stiga något,
ifall dessa fritoges från registreringsavgiften,
skulle detta komma säljaren till
godo, och finansministern behöver ju
inte dessa pengar — det har han själv
sagt. De gamla bilarna är den verkliga

m. m.

folkvagnen, den enda som är åtkomlig
för många människor i synnerhet ute
på landsbygden.

Jag vädjar till kammaren att låta dessa
bilar vara fria från accis. Jag tycker,
att utskottet gott kunnat kosta på sig en
tillstyrkan av detta förslag. Det kunde
inte på något sätt ha inverkat på regeringens
prestige.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Eliasson har vid
två eller tre olika tillfällen i dag beskyllt
affärsbankerna för att vara orsaken
till den expansion som har skett i
vårt ekonomiska liv. Det torde inte vara
herr Eliasson obekant att det år 1953
träffades en mer eller mindre frivillig
överenskommelse mellan riksbanken och
affärsbankerna, att dessa senare skulle
övertaga bvggnadskreditiven. I överenskommelsen
ingick också, att allteftersom
byggnaderna blev färdiga, skulle byggnadskreditiven
avlastas affärsbankerna,
och lånen skulle övertagas av sparbanker,
försäkringsbolag och liknande kreditinstitutioner.
På grund av det otillräckliga
sparandet har det inte lyckats
affärsbankerna att bli befriade från
byggnadskreditiven, och anledningen till
att vissa affärsbanker inte kunnat fullgöra
de utfästelser de iklätt sig är således
det bristande sparandet i landet.

Jag har ingen anledning att vid detta
tillfälle föra affärsbankernas talan, men
rätt skall vara rätt även i riksdagens
första kammare.

Herr ELIASSON (bf):

Ja, även i andra kammaren, hoppas

jag Jag

erkänner utan vidare, att affärsbankerna
har problemet med byggnadskreditiven,
men om herr Ohlon är vänlig
och läser bankoutskottets memorial
nr 1, som kanske ligger i herr Ohlons
bänk, skall han finna, att byggnadskreditiven
inte alls räcker som förklaring
till försämringen av likviditeten. Inlåningsökningen
var från december 1953
till november 1954 1 035 miljoner, medan

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

107

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

utlåningsökningen var 1 259 miljoner
kronor. Det går alltså inte att skylla likviditetsförsämringen
på byggnadskreditiven.
De är inte den väsentliga orsaken,
herr Ohlon.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle avslås; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av bevillingsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Ollén anmälde, att han vid den
nu företagna voteringen röstat nej men
å den elektriska omröstningstavlan felaktigt
angivits såsom frånvarande.

Nu föredrogs

1 §

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation III när det gäller den nu
berörda delen.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats
i den vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering me -

108

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 95;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

2, 4 och 5 §§

Godkändes.

Ordet lämnades nu på begäran till fru
GÄRDE WIDEMAR (fp), som anförde:

Jag skall be att få yrka tillägg till 5 §
av två stycken med samma lydelse som
femte och tionde styckena av 5 § i reservationen
på sidan 89 i utskottets betänkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag yrkar tillägg av sjätte
och sjunde styckena med den lydelse
som återfinns i reservation nr III s. 89.

Herr BJÖRNBERG (h):

Jag hemställer om bifall till det yrkande
som jag har framställt under principdiskussionen,
d. v. s. att åttonde stycket
i reservationens 5 § måtte få den ändrade
lydelse som jag då angav.

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr III, i vad den avser
nionde stycket i 5 §.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag beträffande
denna paragraf och således avslag å
samtliga tilläggsförslag beträffande olika
stycken.

Efter härmed slutad överläggning
yttrade herr förste vice talmannen, att
därunder yrkats dels att till den nyss
godkända paragrafen skulle tilläggas sex
nya stycken med samma lydelse som
femte — tionde styckena av 5 § i det
motsvarande förordningsförslag, som
förordats i den vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen, beträffande
åttonde stycket dock med viss

ändring, dels ock att berörda yrkanden
skulle avslås.

Herr förste vice talmannen anförde
vidare, att propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vart och
ett av de föreslagna nya styckena.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först därpå att
kammaren skulle -— i enlighet med vad
bevillningsutskottet tillstyrkt — avslå
yrkandet om tillägg till paragrafen av
ett femte stycke med den i reservationen
föreslagna lydelsen samt vidare på
bifall till nämnda tilläggsförslag; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
avslag å tilläggsförslaget, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som — i enlighet med vad bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 tillstyrkt
— avslår det framställda förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande förordningsförslag
av ett nytt stycke med
samma lydelse som femte stycket av 5 §
i det motsvarande förordningsförslag,
som förordats i den vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda tilläggsförslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

109

Förordningsförslag om investermgsavgift m. m.

Ja — 91;

Nej — 44.

Därjämte liade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes beträffande vartdera
av de föreslagna sjätte och sjunde styckena
propositioner, först på avslag -—- i
enlighet med utskottets tillstyrkan — å
det framställda tilläggsförslaget samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle
bifallas; och förklarades de förra propositionerna,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarade.

I fråga om åttonde stycket i reservanternas
förslag, yttrade nu vidare herr
förste vice talmannen, hade yrkats, av
herr Björnberg, att detsamma måtte införas
i den godkända 5 § med följande
ändrade lydelse: »Ej heller skall investeringsavgift
utgå vid investeringar i fartyg
med dräktighet av högst 500 bruttoregisterton,
liksom ej heller vid investeringar
i motorer och annan maskinell
och teknisk utrustning för sådana fartyg-» Sedermera

gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på avslag å
herr Björnbergs berörda yrkande samt
vidare på bifall därtill; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på avslag å
nämnda yrkande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår det av herr Björnberg
under överläggningen framställda yrkandet
om tillägg till 5 § i förevarande
förordningsförslag av ett nytt stycke rörande
undantag från investeringsavgift
vid investeringar i vissa fartyg in. in.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Björnbergs
nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Björnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 46.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först —• i enlighet
med utskottets tillstyrkan — på avslag
å yrkandet om tillägg till paragrafen
av ett nytt stycke med samma lydelse
som nionde stycket av 5 § i det
förordningsförslag, som förordats i reservationen,
samt vidare på bifall till
nämna tilläggsförslag; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på avslag å
tilläggsförslaget, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som — i enlighet med vad bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 tillstyrkt
—• avslår det framställda förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande förordningsförslag
av ett nytt stycke med
samma lydelse som nionde stycket av
5 § i det motsvarande förordningsförslag,
som förordats i den vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda tilläggsförslag.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr förste vice talmannen
enligt de i fråga om tionde
stycket i reservanternas förslag förekomna
yrkandena propositioner, först på
avslag — i enlighet med utskottets tillstyrkan
—- å det framställda tilläggsförslaget
samt vidare därpå att nämnda förslag
skulle bifallas; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på avslag å berörda
tilläggsförslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som —- i enlighet med vad bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 tillstyrkt
— avslår det framställda förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande förordningsförslag
av ett nytt stycke med
samma lydelse som tionde stycket av 5 §
i det motsvarande förordningsförslag,
som förordats i den vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda tilläggsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6 § och 7 § första stycket

Godkändes.

7 § andra stycket

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra stycket i den lydelse som det
har i reservation nr III på s. 90.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på godkännande
av det under behandling varande stycket
samt vidare därpå att nämnda stycke
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på styckets godkännande enligt
utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 7 § andra stycket
i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 5 under punkten A 1 tillstyrkta
förordningsförslaget, röstar

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

111

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 46.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

7 § tredje—femte styckena

Godkändes.

8 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III på s. 91.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
godkännande av den nu förevarande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 8 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

9 §

Godkändes.

10 §

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med III betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
godkännande av den nu föredragna pa -

112

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Förordningsförslag om investeringsavgift
ragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 1 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

11—22 §§

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III i vad den avser övergångsbestämmelserna.

m. m.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av de
under behandling varande övergångsbestämmelserna
samt vidare därpå att
nämnda bestämmelser skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på övergångsbestämmelsernas
godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner övergångsbestämmelserna
i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 5 under punkten A 1 tillstyrkta
förordningsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas övergångsbestämmelserna
med den lydelse, som förordats
i den vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 45.

Onsdagen den 9 februari 1955 era.

Nr .1

113

Förordningsförslag om investeringsavgift m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Det av utskottet under punkten A 2
tillstyrkta förslaget till förordning om
avgift vid investering i motorfordon år
1955 (särskild investeringsavgift)

6 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
denna paragraf få yrka bifall till reservation
I), vilken innebär avslag på
Kungl. Maj ds proposition i denna del.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
gjorde propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle avslås; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande oipröstningsproposition:

Den, som godkänner 6 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

S Förslå kammarens protokoll 1955. Nr 4

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Nu föredrogs
i §

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att beträffande
förevarande paragraf få hemställa om bifall
till reservation III.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den vid betänkandet avgivna, med
III betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 5 under
punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

114

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 cm.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2 §

Godkändes.

•1 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att kammaren
nu antagit bevillningsutskottets
förslag till lydelse av 1 § förordningen
om avgift vid investering i motorfordon
år 1955 (särskild investeringsavgift) kan
jag icke yrka bifall till det i reservation
III) framlagda förslaget om lydelse av
3 §. Jag hemställer att riksdagen måtte
antaga utskottets förslag till lydelse av
3 § med den ändring att andra stycket
erhåller följande lydelse:

Investeringsavgift skall icke i något
fall utgå, därest ägare till motorfordon
i samband med ansökan om dess registrering
eller i samband med anmälan om
övergång till ny ägare av i bilregister
upptaget fordon styrker, att bindande
avtal om förvärv av fordonet slutits senast
den 31 januari 1955.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överlägggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avsende på den nu föredragna paragrafen
yrkats dels att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag, dels
ock, av herr Spetz, att paragrafen skulle

m. m.

godkännas med den ändring, att andra
stycket erliölle följande lydelse: »Investeringsavgift
skall icke i något fall utgå,
därest ägare till motorfordon i samband
med ansökan om dess registrering eller
i samband med anmälan om övergång till
ny ägare av i bilregister upptaget fordon
styrker, att bindande avtal om förvärv
av fordonet slutits senast den 31
januari 1955.»

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse vara
med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
förordningsförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av Kungi. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56
till oförutsedda utgifter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr t

115

Punkterna 1- ''/

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 750 000 000 kronor, dels ock
till Lånefonden för bostadsbyggande å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 95 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Xorling och Öhman (1:221) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Senander och Johansson i Stockholm
(11:286), hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte besluta dels
att under budgetåret 1954/55 preliminära
beslut om lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 850 000 000
kronor, dels ock att till Lånefonden för
bostadsbyggande å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 115 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 221 och 11: 286, såvitt nu vore
i fråga,

a) medgiva, att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 750 000 000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 95 000 000 kronor.

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande
Herr NORLING (k):

Herr förste vice talman! Trots den
sena timmen kan jag inte underlåta att
säga några ord i föreliggande ärende.
I denna kammare har inlämnats en motion
nr 221, vari hemställes om en vidgad
ram av lånefonden för bostadsbyggande.

Motionen utgår ifrån det förslag till
vidgad ram för låneverksamheten som
bostadsstyrelsen anser vara nödvändig
för att fullfölja bostadsbyggandet i den
takt, som kan anses vara möjlig i mån
av tillgång på arbetskraft och material.

Enligt bostadsstyrelsens beräkningar
skulle således beloppet för den preliminära
långivningen behöva höjas med 300
miljoner kronor, från 550 miljoner till
850 miljoner kronor. Medan Kungl.
Maj:t och utskottet stannat för en summa
av 750 miljoner kronor såsom investeringsanslag
till lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggstat II till riksstaten
för innevarande budgetår, beräknar
utskottet 95 miljoner. I motionen
har vi föreslagit 115 miljoner kronor.
Under punkt 6, avseende tilläggslån för
viss byggnadsverksamhet, har vi föreslagit
252 miljoner, medan utskottet förordar
Kungl. Maj:ts förslag av 227 miljoner
kronor.

De friare former, varunder man kunde
bygga under första delen av budgetåret
1954/55, har visat, att det går att
bygga flera bostäder, om låne- och investeringsverksamheten
får utvecklas i
takt med tillgången av arbetskraft och
tillgängligt material.

En viss åtstramning har redan inträffat
genom av Kungl. Maj:t påbjudna åtgärder,
exempelvis att egna hem, om
byggandet påbörjas innan lånen är klara,
går miste om möjligheter för lån.
Detta gör att ingen vågar ta ett enda
spadtag för ett blivande eget hem; han
får i stället sätta sig och vänta på att
någon gång i framtiden hans framställning
om lån skall bifallas. Man räknar
med att på delta sätt, plus minskad ram
för lånegivning, nedbringa egnaliemsbyggandet
med omkring 4 000—5 000 lägenheter.

116

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Ang. tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

Att tillgänglig arbetskraft finnes framgår
av att det för närvarande går omkring
14 000 byggnadsarbetare arbetslösa.

Samtidigt växer bristen på bostäder.
Jag kan taga Göteborg som exempel. På
bostadsförmedlingen där fanns den 30
juni 1954 18 785 bostadssökande, som
saknade bostad, således bostadslösa i
ordets egentliga mening. Av dessa hade
8 224 barn. Jämföres detta antal med antalet
anmälda fyra år tidigare, så finner
man att de bostadslösas antal ökat
under denna tid med inte mindre än
10 561. De bostadslösa med barn hade
under samma tid ökat med 2 529.

Enbart detta exempel från Göteborg
visar, hur otillräckligt det byggs. I stället
för att avtaga ökar bostadsbristen år
efter år, trots att under senare år byggnationen
där ökat.

Att man nu på nytt genom skärpning
av byggnadsbestämmelser och lånemöjligheter
skall hålla nere byggnadsverksamheten
kan endast ge ett resultat,
nämligen ett mindre antal bostäder och
en större ökning av de bostadslösas antal.

Att utskottet varit enhälligt när det
gällt begränsningen av lånemöjligheterna
avslöjar också, att allt tal om att avskaffa
bostadsnöden under förra årets
valrörelse endast varit valpropaganda
och inget annat.

Herr talman! Jag hemställer att under
rubriken Kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder
och fonden för låneunderstöd,
punkterna 5 och 6, få yrka bifall
till de förslag, som ställes i motion
I: 221.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är sant att Kungl.
Maj:ts förslag såväl beträffande den föreslagna
ramen som det föreslagna beloppet
upptar en mindre summa än vad
bostadsstyrelsen har föreslagit, nämligen
i fråga om ramen 100 miljoner kronor
mindre, och i fråga om det föreslagna
beloppet 20 miljoner kronor mindre än
vad bostadsstyrelsen rekommenderat.
Såväl ramen som kapitalet torde emel -

lertid vara av den storlek som de reala
resurserna för närvarande medger i fråga
om bostadsbyggande. Utskottet har
därför enhälligt gått in för att rekommendera
riksdagen att godtaga vad som
föreslagits. Däri ligger, herr Norling, inte
några svikna vallöften, ty det torde
inte vara möjligt att bygga mera än material
och arbetskraft tillåter. Jag tror
att de tyvärr ligger så till att vi här får
fastställa en ram, som innebär att vi i
nuvarande läge inte går längre.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna
i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 6

Ang. tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret 1954/
55 preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från anslaget till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet, finge
meddelas intill ett belopp av 227 000 000
kronor.

I de förut nämnda, inom första kammaren
av herrar Norling och Öhman
samt inom andra kammaren av herrar
Senander och Johansson i Stockholm
väckta motionerna 1:221 och 11:286
hemställes, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte besluta att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut om
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 252 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Nr 4

117

Ang. tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 221 och II: 286, såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1954/55 preliminära beslut
om lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 227 000 000 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i vad avser denna
punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i nu ifrågavarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/
55, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Majt:s
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens all -

männa fastighetsfond för budgetåret
1955/56;

nr 25, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet till kronan.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. in.; och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

118

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
2, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens
nästa sammanträde, vilket, enligt
vad lierr förste vice talmannen nu
meddelade, komme att hållas fredagen
den 11 innevarande månad och taga sin
början kl. 14.00.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 52, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningom
investeringsavgift för år 1955, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att andra kammaren i avseende
å bevillningsutskottets betänkande
nr 5 fattade samma beslut som första
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl, 23.25.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55041S