Onsdagen den 9 december Sid (Riksdagens protokoll 1970:43)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 43

FÖRSTA KAMMAREN

1970

9 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror från sysselsättningssynpunkt........ 3

av fröken Pehrsson (ep) ang. krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror från beredskapssynpunkt ................ 3

Svar på interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. åtgärder för
att säkra tillgång på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,
m. m................................................. 7

Den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m. 11

Företagsdemokrati .......................................... 28

Om förbud mot bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar____ 38

Avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning .............. 43

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 december Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen
om särskild varuskatt, m. m............................. 11

Jordbruksutskottets utlåtande nr 52, ang. ändring i förordningen
om särskild varuskatt, m. m............................... 28

Bankoutskottets utlåtande nr 70, ang. företagsdemokrati ........ 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 89, om förbud mot bestämmelser
av typen § 32 i SAF :s stadgar.............................. 38

— nr 88, ang. ändring i statstjänstemannalagen, m. m........... 43

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 43

V -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Onsdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Ang. krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara dels herr Karl Petterssons
(m) fråga till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror från sysselsättningssynpunkt,
dels ock fröken Pehrssons
(ep) fråga angående krigsmaterielverkets
beställningar av textilvaror
från beredskapssynpunkt, vilka frågor
intagits i kammarens protokoll för den
26 november, och anförde:

Herr talman! Fröken Pehrsson har
frågat mig om jag anser att de vid
upphandling av beklädnadsartiklar för
försvaret tillämpade principerna är
tillfredsställande ur beredskapssynpunkt.

Herr Karl Pettersson har frågat handelsministern
om denne anser att det är
rimligt att försvarets materielverk placerar
stora textilorder i lågprisländer
medan svensk textilindustri måste läggas
ned.

Med hänsyn till frågornas nära anknytning
till varandra har det ansetts
lämpligt att jag lämnar ett gemensamt
svar.

Reglerna för den statliga upphandlingen
är fastlagda i upphandlingskungörelsen.
Enligt denna skall myndigheterna
vid varje upphandling välja den
leverantör och produkt som pris- och
kvalitetsmässigt är förmånligast.

TEKO-utredningen behandlar hela

den offentliga sektorns upphandling av
textil- och konfektionsvaror, där försvarets
andel är stor. Utredningen har
utgjort underlag för proposition nr 41
i år om stimulansåtgärder för bl. a. textil-
och konfektionsindustrin, som antagits
av vårriksdagen. Riksdagens beslut
innebär inget avsteg från tidigare principer
för den offentliga upphandlingen.
I propositionen angavs särskilt att
såväl handelspolitiska överväganden
som allmänna konkurrenshänsyn talar
för att grundprinciperna borde bibehållas.

Försörjningsberedskapen har visst
samband med den statliga upphandlingen.
Det är dock angeläget att åstadkomma
denna beredskap till lägsta möjliga
kostnad för samhället. Om den skall tillgodoses
genom statliga åtgärder för att
upprätthålla produktionen eller genom
lagring kan inte generellt avgöras utan
måste prövas från fall till fall. I den
nyssnämnda propositionen föreslogs
därför inte några åtgärder som dikteras
av enbart beredskapshänsyn.

Beredskapsfrågorna inom känsliga
områden ägnas dock ständig uppmärksamhet,
och regeringen har i vissa fall
ingripit med bl. a. stödbeställningar.

Riksdagens beslut innebär att åtgärder
vidtas för att underlätta den strukturomvandling
som pågår inom textiloch
konfektionsindustrin och att främjande
av export av de berörda branschernas
produkter och utbildning inom
branscherna därvid prioriteras.

Ytterligare åtgärder baserade på förslag
i TEKO-utredningens nyss avlämnade
slutbetänkande övervägs av regeringen.

Med hänsyn till de speciella problemen
inom TEKO-området har en särskild
arbetsrutin vuxit fram. Denna innebär
att försvarets materielverk vid

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. krigsmaterielverkets beställningar av textilvaror

varje upphandling, där anbudsgivare
offererar utom landet tillverkade varor
till lägre pris än vad motsvarande
svenska varor betingar, infordrar ett
särskilt yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen
i avsikt att få information om
särskilda arbetsmarknadspolitiska förhållanden
i form av t. ex. varsel om
permitteringar föreligger. Materielverket
underrättar därefter försvarsdepartementet
om ärendet. Med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande som bakgrund
övervägs där i gemensam beredning
med övriga berörda departement
om anledning och möjlighet finns till
avsteg från upphandlingskungörelsen.
Om sådant avsteg beslutar Kungl. Maj :t.

Som upplysning kan jag slutligen
nämna att av försvarets årliga inköp av
TEKO-produkter för ca 80 miljoner
kronor avser inte mer än 9—10 miljoner
kronor köp från utlandet. Ca 90
procent av upphandlingen sker således
inom landet.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på den fråga
jag ställt till chefen för handelsdepartementet.

Anledningen till frågan var offentligörandet
att en så stor beställning som
skjortor för 3,5 miljoner kronor går till
utlandet. Våra egna textilföretag har
kämpat och kämpar allt fortfarande en
hård kamp för att hålla driften i gång
och undvika nedläggning och därmed
friställning av anställda. Många sysselsatta
inom TEKO-industrin har därför
ställt sig frågande inför en beställning
av detta slag.

Ur beredskapssynpunkt måste vi ha
kvar dessa industrier. Självförsörjningsgraden
får inte sjunka till en sådan nivå
att vi vid en avspärrning kan få
stora svårigheter att klara vårt eget behov.
Sådana farhågor finns för närvarande
inom andra viktiga industrier,
bl. a. skobranschen.

Det är därför viktigt att beklädnadsindustrierna
även i fortsättningen och

i fredstid kan få order för att hålla
produktionen uppe i avspärrningstider.

De svenska industrierna bidrar genom
olika former av skatter och avgifter,
såväl för företagen som för de anställda,
till kommunernas och statens
inkomster. En avvägning måste därför
ske huruvida dessa inkomster för det
allmänna i kombination med åtgärder
för att betala arbetslöshets- och omskolningskostnader
jämte andra svårbedömbara
omständigheter kan uppväga
eventuella merkostnader vid antagande
av svenska leverantörer i stället för utländska
sådana, särskilt inom de branscher
där samhället är berett att sätta
in andra stödåtgärder för att hålla sysselsättningen
uppe.

Av svaret framgår att upphandlingskungörelsens
bestämmelser inte alltid
behöver följas. Detta har icke skett när
det varit fråga om stödbeställningar.
Vid dessa tillfällen har även konkurrensen
emellan de svenska företagen skjutits
åt sidan. Jag åsyftar i det fallet regeringens
initiativ till beställningar av
uniformer hos Junex konfektions AB.
För att kunna inordna de militära beställningarna
i ett mer långsiktigt program
i företagens planering bör ett
samarbete mellan staten och branschen
genom dess branschorganisation
ner komma till stånd. Fördelar skulle
kunna uppnås såväl för staten som för
företagen. Detta skulle inte motverka
möjligheterna till en effektiv inbördes
konkurrens mellan de svenska företagen.
En sådan konkurrens bör även finnas
när det är fråga om stödbeställningar.

Med hänsyn till de synpunkter, som
framkommit i TEKO-utredningen, om
behov av statliga beställningar vid de
svenska TEKO-företagen, bör därför de
av utredningen framförda synpunkterna,
i kombination med de konsekvenser
jag tidigare nämnt för det allmänna,
väga tungt vid bedömningen av beställningar
från statens sida.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret på min fråga.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. krigsmaterielverkets beställningar av textilvaror

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Försvarsministern hiinvisar i sitt svar
till upphandlingskungörelsen. Man skall
vid varje tillfälle för upphandling välja
den produkt som pris- och kvalitetsmässigt
är förmånligast. Men står det
inte i denna kungörelse också att det
anbud skall antagas, vilket med beaktande
av samtliga omständigheter är
att anse såsom för staten förmånligast?
Med det tillägget blir betydelsen en helt
annan. Skall man se till samtliga omständigheter,
kommer beredskapssynpunkterna
och sysselsättningen in ävensom
valutasituationen. Har vi i en avspärrningssituation
möjlighet att klara
försörjningen med kläder, om vår
TEKO-industri krympes ännu mer —
bl. a. till följd av att den går miste om
statliga beställningar? Vilket värde har
vårt försvar — hur välutbildade och
tekniskt välutrustade de värnpliktiga än
är — om klädförsörjningen inte kan
tillgodoses? För att upprätthålla en meningsfull
beredskap måste vi enligt min
uppfattning vid en eventuell avspärrning
kunna försörja landets befolkning
med kläder, skor och livsmedel.

Statsrådet nämner i sitt svar att med
hänsyn till de speciella problemen innom
TEKO-området har en särskild
arbetsrutin vuxit fram. Det innebär att
försvarets materielverk vid varje upphandling,
där anbudsgivare offererar
utom landet tillverkade varor till lägre
pris än vad motsvarande svenska varor
betingar, infordrar yttrande från
arbetsmarknadsstyrelsen, som har att
se till arbetsmarknadspolitiska skäl.
Materielverket underställer sedan försvarsdepartementet
ärendet. Med arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande som
bakgrund övervägs där i gemenskap
och i beredning med eventuellt övriga
departement om det finns anledning
och möjlighet till avsteg från upphandlingskungörelsen.
Om sådant avsteg beslutar
Kungl. Maj :t.

Att den här påtalade upphandlingen

kom till stånd efter en sådan handläggning
av ärendet finner jag synnerligen
märkligt. Anser man verkligen i försvarsdepartementet
och övriga departement
att vår beredskap tillgodoses i
framtiden om t. o. in. .statliga beställningar
läggs ut på ett sådant sätt att vår
egen TEKO-industri måste inskränka
sin verksamhet ännu mer? Har man den
uppfattningen inom de departement
som haft gemensam beredning av detta
ärende att man tillämpar affärsmässiga
principer, om man sparar några
hundra tusen kronor vid ett inköp men
samtidigt bidrar till ökad arbetslöshet
och därmed nödvändiggör ökad ekonomisk
satsning på omskolning och understöd?
Man spar på ett ställe och betalar
ut på ett annat.

Staten har ju tidigare gått in som
delägare i textilföretag och då med den
motiveringen att beredskapsskälen var
avgörande och måste tillgodoses även
om lönsamheten inte är den bästa. En
liknande motivering hade varit önskvärd
även vid denna upphandling.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan förstå att en
sådan här stor utlandsbeställning väcker
uppmärksamhet. Det vi nu diskuterar
är en upphandling av ca 300 000
skjortor för försvaret. Det lägsta svenska
anbudet kom från Malmö. Anbudsgivarens
avsikt var att tillverka skjortorna
på Formosa. Men då ingen licens
för införsel kom därifrån, gick beställningen
till den därnäst lägsta anbudsgivaren,
som var ett företag i Stockholm
med tillverkning i Egypten. Inköpssumman
var cirka 3,2 miljoner kronor
och lägsta svenska anbud var cirka
700 000 kronor högre. Det kom från anbudsgivare
i Småland och Östergötland.
Merkostnaderna motsvarar sålunda en
prisökning med cirka 22 procent.

När arbetsmarknadsstyrelsen behandlade
detta ärende och då hade att ta
ställning till i första hand situationen

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. krigsmaterielverkets beställningar av textilvaror

för företagen i Småland och Östergötland,
kom arbetsmarknadsstyrelsen till
den slutsatsen att inköp kunde ske
utomlands. Med denna anvisning från
arbetsmarknadsstyrelsen har sedan
ärendet behandlats i de tre departementen.
Hade arbetsmarknadsstyrelsen ansett
att situationen var sådan att stödåtgärder
borde vidtas utgår jag ifrån
— med erfarenhet från många tidigare
sådan här ärenden — att arbetsmarknadsstyrelsen
hade förordat en upphandling
i dessa företag.

Som jag påpekat kan avsteg göras
från upphandlingskungörelsen. Så har
skett vid många tillfällen — herr Pettersson
pekade på ett och jag skulle
kunna nämna åtskilliga andra. Men jag
bör kanske också nämna att det förekommit
fall då vi gjort avsteg från upphandlingskungörelsen,
för att ge svenska
företag chansen att få beställningen,
trots att de inkommit med väsentligt
högre anbud än utlandet, men där vi
efter en tid fått meddelande från företagen
i fråga att de önskade bli befriade
från fullföljandet av leveransen.

Situationen är alltså något komplicerad.
Jag håller dock med herr Pettersson
om att det är lämpligt med ett intimare
samarbete mellan staten och
TEKO-branschen. Det är också på väg.
Regeringen hade så sent som förra veckan
ett stort sammanträde med försörjningsmvndigheterna
om situationen inom
bl. a. TEKO-branschen. Vi är helt
på det klara med att det finns väsentliga
beredskapssynpunkter att ta hänsyn
till både nu och i framtiden. Jag
vågar försäkra att beredskapsfrågorna
bevakas noga. Vi kan självfallet inte
försätta oss i eu sådan situation att vi
i händelse av avspärrning saknar möjlighet
inom landet att tillverka skor
eller TEKO-produkter. Men jag vill fästa
uppmärksamheten vid att riksdagen så
sent som i våras slog fast i sitt beslut
med anledning av proposition 41 att vi
ändå bör försöka hålla fast vid de principer
för upphandling som finns i upphandlingskungörelsen.
Vi kan heller

inte komma ifrån de handelspoltiska
bindningar vi har i GATT-avtalet och
EFT A-överenskommelsen.

I det nu diskuterade upphandlingsfallet
kanske detta inte spelade så stor
roll, men priset hade en avgörande betydelse.
Dessutom bedömde arbetsmarknadsstyrelsen
saken så att de företag
i Sverige som i första hand skulle ha
kommit i fråga hade andra möjligheter
att uppehålla sin verksamhet.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag är glad över det
förtydligande som försvarsministern
här lämnade. Jag är särskilt glad över
beskedet att beredskapssynpunkter
kommer att läggas och beaktas för
framtiden och att AMS:s yttranden
kommer att tillmätas stor betydelse. Om
AMS vill stödja en industri och anser
det vara riktigt kommer man altså att
se till att industrin i fråga får statliga
beställningar som ett stöd.

Textil- och konfektionsindustrin är
faktiskt i dag i ett sådant läge att även
mindre beställningar har stor betydelse
och utgör insatser i rätt riktning.
Jag blev litet bekymrad när jag såg att
försvarets inköp utomlands uppgick till
7 procent 1966/67 och ökade till 10 å 11
procent 1967/68. Beställningarna i utlandet
har sålunda ökat trots att textilindustrin
i vårt land befinner sig i ett
mycket svårt läge. I år har arbetslösheten
dessutom ökat alldeles speciellt,
och vi måste väl också betänka vår valutasituation.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för beskedet att vi är överens
om att det behövs ett vidgat samarbete
mellan försvaret och de organisationer
som företräder textil- och konfektionsföretagen.
Jag noterade också försvarsministerns
konstaterande att det finns
anledning till oro, och jag vill än en
gång understryka att den oron är be -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. åtgärder för att säkra tillgäng på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,

m. m.

riittigad både bland företagarna och
bland de anställda inom de bär områdena.

Som jag tidigare sade, bör man ta hänsyn
till konsekvenserna i form av det
allmännas sammanlagda kostnader för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
de skatteintäkter som såväl företag som
enskilda kan ge. Därför är det av största
vikt att det samarbete som försvarsministern
nämnde -— och som det tydligen
har funnits möjlighet att ordna elt sammanträde
om — följs upp och ger ett positivt
resultat, så att följden inte blir
arbetsnedläggelse.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för att säkra tillgång på
arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Nils
Nilssons (ep) interpellation angående
åtgärder för att säkra tillgång på arbetskraft
för skogsbruket i glesbygderna,
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat chefen för civildepartementet
om de vunna erfarenheterna beträffande
skogsbrukets arbetskraftsbehov kommer
att beaktas vid beräkningen av befolkningsramarna
i Länsprogram 1970
och om civilministern anser att en ökad
satsning på deltidsjordbruk med kombinationen
jord-skog är angelägen för att
säkra tillgången på arbetskraft för
skogsbruket i glesbygderna och därmed
skapa underlag för en god service i
dessa områden. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.

Inom ramen för den regionala utvecklingsplaneringen
görs en fortlöpande

bedömning av sysselsättningsutvecklingen
inom olika delar av näringslivet. En
mera omfattande revision av de i planeringen
använda prognoserna beräknas
ske 1972/73. Om emellertid sådana
ändringar i t. ex. skogsbrukets arbetskraftsbehov
uppstår att detta redan nu
bör påverka utformningen av den regionala
politiken skall länstyrelscrna/planeringsråden
påtala detta.

Arbetskraftsbehovet i skogen har under
1900-talet minskat starkt beroende
på den snabba mekaniseringen. Samtidigt
har hclårssysselsättning blivit allt
vanligare, vilket medverkat till att ytterligare
minska antalet personer i skogsbruket.
Sannolikt är denna långsiktiga
utveckling ännu inte avslutad. På kortare
sikt kan emellertid konjunkturutvecklingen
medföra temporära behov av
att öka antalet sysselsatta i skogen.

Den främsta förutsättningen för att
skogsbruket skall kunna säkra sitt framtida
behov av arbetskraft är att det kan
erbjuda goda och tryggade sysselsättningsförhållanden.
Endast på det sättet
är det möjligt att få ungdomen positivt
inställd till utbildning och anställning
inom skogsbruket.

Det är också viktigt att en så god
samhällelig service som möjligt kan tillhandahållas
i glesbygderna. Möjligheterna
i detta avseende är i hög grad beroende
på befolkningsunderlaget, vilket i
sin tur är avhängigt av sysselsättningsmöjligheterna
över huvud taget i regionen.
Däremot torde det från servicesynpunkt
vara av underordnad betydelse
om skogsarbetaren har ett deltidsjordbruk
vid sidan om skogsbruket eller

ej -

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Efter vad jag kunde utläsa av
svaret sammanfaller våra synpunkter i
en del fall och i en del fall inte. Det är
väl inte något ovanligt att man har olika

Onsdagen den 9 december 1970

8 Nr 43

Ang. åtgärder för att säkra tillgång på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,

m. m.

synpunkter på ett problem av denna
storlek.

Skogsarbetare saknas nu i Värmland,
Dalarna och hela Norrland. Bristen uppskattades
i oktober månad till ett tusental
man. Förutom i Norrland söker
man nu folk även i Finland. Men tillräckligt
många skogsarbetare lär inte gå
att få. Trots att 6—7 tusen personer går
utan arbete i Norrland är möjligheterna
små att skaffa fram det antal skogsarbetare
som erfordras. Behovet av arbetskraft
inom skogsbruket fortsätter att
öka i samtliga skogslän. Men många av
de människor som utgjorde skogsarbetarstammen
har omskolats till andra
arbetsuppgifter och förflyttats — ofta
tvingade därtill mot sin önskan — på
grund av friställning till följd av den
snabba mekaniseringen inom skogsbruket.

Jag har flera gånger från denna talarstol
ifrågasatt om inte mekaniseringen
har skett i alltför snabb takt. Den har
även ägt rum samtidigt med de snabba
förändringarna inom jordbruket. Man
borde ha varit försiktigare med avvecklingstakten
när det gäller skogsarbetare.
Planeringen från de stora skogsföretagen,
såväl statliga som enskilda, men
även från myndigheterna har inte varit
tillräckligt god. Först förflyttas folk från
skogsbygderna — framför allt de yngre
och arbetsföra åldrarna. Därefter skall
folk från andra länder flyttas till skogsbygderna
för att där fylla arbetsuppgifter,
som de bortflyttade önskat utföra
för att kunna få bo kvar i sin hembygd.
Det kan inte ses som en god eller ekonomisk
planering att flytta folk på sådant
sätt för att fylla varandras arbetsuppgifter.

De ofta uttalade dystra prognoserna
om framtidsutsikterna för skogsnäringen
och de lika ofta uttalade bedömningarna
av det starkt minskade behovet av
arbetskraft i skogen har skapat ett dåligt
underlag för nyrekrytering av arbetskraft.
Vi kan bl. a. se detta i den
låga andelen av elevkullarna från

skogsbruksskolor och skogliga yrkeskurser
som fortsätter vidare med arbete i
skogen. Man har mekaniserat för att
sänka omkostnaderna genom bortrationalisering
av arbetskraft. Nu synes man
tvingas till än mer avancerad mekanisering
därför att arbetskraft saknas.

Att mekanisera bort ytterligare en
årsarbetare i dagens mekaniserade
skogsbruk kostar enligt uppgift 80 000
kronor mot 20 000 kronor för några år
sedan. Den starkt stegrade kostnaden
visar hur dyrbar mekaniseringen blir
när den passerat en viss gräns.

De prognoser som under en tidsperiod
tillbaka har framkommit har som den
väsentligaste målsättningen haft en kraftig
minskning av antalet dagsverken per
skogskubikmeter i förhoppningen att
därmed sänka avverkningskostnaderna.
En sådan sänkning har även skett, men
med stigande mekaniseringskostnad nås
en punkt då motsatta förhållandet kan
komma att inträffa. Det är angeläget att
tillse att inte bristen på skogsarbetare
tvingar fram en mekaniseringsgrad som
i sig själv blir mer kostbar än om man
har en större andel skogsarbetare.

Jag vill också något beröra en annan
sida av denna fråga. Det högmekaniserade
skogsbruket förutsätter en stigande
grad av slutavverkningar. I skogshögskolans
avverkningsberäkningar, varpå
vi grundar våra uttagsmöjligheter, förutsättes
att 32 procent av uttagen skall
ske i form av gallringar och 08 procent
i form av slutavverkningar. En undersökning
som utförts beträffande området
Sundsvall och norrut visar att exempelvis
domänverket och SCA redan
minskat gallringsgraden till 10 å 15 procent.
Privatskogsbruket tar ut ungefär
den förutsatta gallringsandelen, 30 å 35
procent, men medeltalet ligger på omkring
20 procent.

Bortfallet av gallringsvirke kan inte
kompenseras genom slutavverkningar i
än högre grad utan att skogens produktionsförmåga
sänkes. Den låga gallringsandelen
betyder under ganska lång tid

Onsdagen den 9 december 1970 Nr 43

Ang. åtgärder för att säkra tillgång på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,

m. m.

framåt ett årligt virkesbortfall för den
norrländska skogsproduktionen av 100
miljoner kubikfot eller drygt 3 miljoner
skogskubikmeter. Detta motsvarar en
massaproduktion av mellan 500 000 och
600 000 ton.

Enligt min uppfattning är denna stora
fråga inte enbart en skogsindustriellt
ekonomisk sådan utan även en väsentlig
samhällsfråga.

I stora delar av skogslänens inland är
deltidsjordbruk kombinerat med skogsarbete
den huvudsakliga basnäringen.
Man kan därför säga att många av
dessa bygder står och faller med de
arbetstillfällen som skogsbruket kan ge,
då inkomstmöjligheter utöver jordbruket
är nödvändiga för försörjningen. Eftersom
skogsbruket även är i behov av
deltidsanställda och dessutom behöver
den rekryteringsbas som deltidsjordbruket
utgör, borde det vara såväl ett
samhällsintresse som ett skogsindustriellt
intresse att skapa möjligheter för
dessa bygder att behålla en för bygdens
fortbestånd nödvändig befolkning.

Jag tackar ånyo inrikesministern för
svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte här närmare
gå in på frågan om i vilken utsträckning
som gallringarna utförs av
skogsbolag, domänverket eller genom
bondeskogsbrukets försorg och vilken
återverkan de kan få på våra virkestillgångar
över huvud taget. Därvidlag kan
vissa skillnader föreligga, men jag anser
mig inte ha anledning att ta upp
den frågan i den här diskussionen.

Här gäller frågan närmast hur vi
skall trygga tillgången på arbetskraft.
I den frågan har jag kanske en annan
uppfattning än den som herr Nils Nilsson
nyss gjorde sig till talesman för.
Jag tror inte att man kan konstatera att
det egentligen i dag råder brist på
skogsarbetare, så utpräglad att den ger
anledning till särskilda åtgärder.

Herr Nilsson pekade på vissa skillnader
mellan olika företagarkategorier.
Det är uppenbart att möjligheterna att
få arbetskraft har tett sig olika. Domänverket
och såvitt jag förstår flertalet
skogsbolag har haft tämligen lätt att
kunna tillgodose sitt behov av arbetskraft,
medan det har varit svårare för
bondeskogsbruket, ofta beroende på att
bondeskogsbruket erbjuder kortare anställning
och kanske inte i samma grad
inriktar sig på den mera långsiktiga
arbetsprocessen som bolagen gör. Det
säger sig självt att under sådana förhållanden
förutsättningarna att få arbetskraft
kan vara mindre.

Om jag håller mig till den aktuella
diskussionen, har vi kanske något litet
för mycket sett på äldre siffror. De
siffror som lades fram i november visar
att antalet lediga platser i skogen
i år var 1 200 mot 2 900 i fjol. Antalet
arbetslösa skogsarbetare i skogsarbetarnas
kassa var 1 510 i år mot
1 610 i fjol. Det var alltså 100 färre arbetslösa,
vilket dock inte är en särskilt
stor skillnad. De siffror vi fick i
november tyder på att arbetskraftsförsörjningen
nu inte kan sägas vara särskilt
besvärlig.

Med hänsyn till vad jag tidigare sagt
tror jag inte att det finns anledning att
på längre sikt förutsätta att det är en
speciell fördel att kombinera skogsarbete
med deltidsjordbruk — vilket var
det centrala i frågan. Utvecklingen har
nämligen gått därhän att man gärna
vill ha skogsarbetarna helårsanställda.
Inte minst mekaniseringsprocessen har
bidragit därtill. Skogsägarna har dyrbara
maskiner, som de vill utnyttja effektivt.
Jag vet att herr Nilsson känner
till dessa förhållanden bättre än jag. I
denna utveckling ligger, tror jag, också
en förklaring till att man inte framöver
kan räkna med att stor tillgång på
människor med möjlighet att kombinera
jordbruksarbete med temporära insatser
i skogen kommer att ha samma
betydelse som tidigare.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. åtgärder för att säkra tillgång på arbetskraft för skogsbruket i glesbygderna,

m. m.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Vi har väl som sagt något
olika uppfattningar just på dessa
punkter. När jag ser på dessa frågor
lägger jag mycket stor vikt vid mekaniseringsgraden.
Såsom jag tidigare
nämnt anser jag att man bör se dessa
problem som en samhällsangelägenhet,
dvs. att kunna bereda en bygd möjligheter
till försörjning för så många människor
att bygden har ett nödvändigt
befolkningsunderlag för sin existens.
Mekaniseringen bör väl då ses även i
det samhällsekonomiska sammanhanget.

Det är ganska väsentligt för stora delar
av skogslänen att folket ges möjlighet
till arbete. Enär deltidsjordbruken
är en mycket väsentlig del av den basnäring
som finns inom dessa områden
och deltidsjordbruken måste ha ett tillskott
av arbetskraft, har jag sett detta
som en samhällsfråga av ganska stor
betydelse.

Man kan inte bara studera mekaniseringen
ur den synvinkeln att man frågar:
Hur mycket kan vi pressa ned avverkningskostnaderna?
Jag är rädd för
att mekaniseringen får en för hög kostnadsnivå,
speciellt med hänsyn till föreliggande
behov. När maskiner eller
maskinkomplement kostar bortåt en
miljon kronor, som det ofta rör sig om,
är investeringarna så stora att räntekostnader
och amorteringar blir ekonomiskt
mycket kännbara. Man riskerar
då att försättas i den situationen
att man måste utnyttja dessa maskiner
i skiftgång. Skogsarbetarna kanske måste
transporteras långa sträckor från bostadsorten
till avlägsna arbetsplatser,
kanske med flyg eller bo i förläggning.
Då får vi en kostnadsnivå som vi
kanske inte kan bedöma i dag.

Jag önskar att dessa samhällsekonomiska
synpunkter skall vägas in i detta
sammanhang.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Dessa frågor som herr
Nils Nilsson tar upp är naturligtvis
värda beaktande och diskussion. Skogspolitiska
utredningen, som arbetar med
riktlinjerna för det framtida skogsbruket,
kan också ha anledning att ta upp
sådana frågor som gallringens betydelse.
Men då kommer man även in på
många andra frågor som har betydelse
— rationell skogsvård över huvud taget,
rätt uttag av tillgångarna i skogen etc.
Frågan är om det inte i dag på många
håll blir ännu större förluster genom att
skogen står som en tillgång som vederbörande
inte vill ta ut någonting av.
Man kan ha betydande svårigheter att
övertyga ägaren om att han skall inordna
sig i ett skogspolitiskt riktigt mönster
och leverera råvaran. Han tycker i
många fall att det är bättre att ha denna
säkra tillgång kvar. Tyvärr står den
tillgången ibland och reduceras i värde,
när skogen har blivit alltför överårig.
Det är alltså många problem som
kommer in i bilden när det gäller hur
vi med rätt skogshantering kan få de
bästa möjligheterna till sysselsättning
ute i bygderna.

Vi får inte bara ställa frågan hur
mycket sysselsättning vi kan åstadkomma,
ty då skulle vi ha valt att gå tillbaka
till de tidigare använda helt orationella
driftmetoderna. Då hade vi fått
ut det mesta möjliga av arbetsinsats.
Ständigt måste vi vara uppmärksamma
på att vi skall få ett så gott ekonomiskt
utbyte att denna form av arbete ter
sig attraktiv för människor och i varje
fall kan ge förhållanden som är likvärdiga
dem de kan få i annan sysselsättning.
Lyckas vi inte med detta, har
vi inte stora förutsättningar, även om
det finns många arbetstillfällen i och
för sig, att få tillräckligt med arbetskraft.
En självklar förutsättning är att
det skall finnas möjligheter till en hygglig
utkomst.

Men dessa problem är som sagt säkerligen
föremål för inträngande stu -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. in.

dier och diskussioner inom skogspolitiska
kommittén, och så småningom får
vi väl ett underlag för att kunna föra
diskussionen vidare.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det sista som statsrådet
nu sade är vi i stort sett överens om.
Vi kan naturligtvis inte ha ett skogsbruk
som inte är ekonomiskt. Men jag
menar att vi heller inte kan ha en mekaniseringsgrad
som i sig själv inte är
ekonomisk.

Jag vill här dra en parallell, även om
den inte stämmer helt. Från LO:s sida
har man sagt att man kan tänka sig en
övergång till månadslön inom industrin,
även om vi skulle få sänkt produktivitetsgrad.
Jag förstår mycket väl den
synpunkten. Det är också många andra
förhållanden som spelar in i samhällslivet
-— människornas trivsel och deras
möjligheter att känna att de har ett
meningsfullt arbete.

Jag ser den fråga som vi nu behandlar
som en samhällsfråga av ganska stora
mått. Jag är glad över att statsrådet
här säger att vi är överens om att frågan
är stor och betydelsefull och bör
bli föremål för uppmärksamhet.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! I anledning av den fråga
herr Nils Nilsson här ställt om behovet
av arbetskraft i skogen vill jag
säga att både för skogsbolagen och för
bondeskogsbruket vore väl den bästa
åtgärden att planera avverkningarna på
sådant sätt att man på sikt kan behållla
den arbetskraft man har. Vi har de senare
åren fått uppleva att man ena året
anser sig ha för många skogsarbetare
och avskedar ett stort antal, medan man
bara ett eller två år senare har skriande
brist. En yrkeskår får inte på detta sätt
användas som konjunkturregulator av
vare sig skogsbolag eller bondeskogsbruk.
Särskilt bondeskogsbruket har ju
passat på att avskeda ett stort antal av

sina skogsarbetare när priserna varit
låga.

Det pågår nu eu omfattande och kostnadskrävande
rationalisering inom
svenskt skogsbruk i form av mekanisering,
vilket också skogsarbetarna accepterat.
Då borde man också vara aktsam
om skogsarbetarkåren och betrakta även
skogsarbetaren som en investering och
se till att man behåller den.

Det har också visat sig att man med
framgång kunnat omskola äldre arbetare
till maskinskötare som bra kunnat
fullgöra sina uppgifter.

Jag hoppas alltså att det skall bli
möjligt att handla så i fortsättningen att
man får behålla skogsarbetarna i branschen
och att även den äldre arbetskraften
kan omskolas för att behållas,
till gagn för både yrkeskåren och näringen
som sådan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 1382.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 208, bankoutskottets
utlåtanden nr 73—75 samt memorial
nr 78, första lagutskottets utlåtanden
nr 65, 79 och 80, andra lagutskottets
utlåtanden nr 93, 94 och 96,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 80—
82 ävensom jordbruksutskottets utlåtande
nr 51.

Ang. den särskilda varuskatten på choklad-
och konfektyrvaror, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner.

Onsdagen den 9 december 1970

12 Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

I proposition nr 178 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 23 oktober 1970, föreslagit riksdagen
att

dels antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor,

3) förordning om ändring i förordningen
(1968: 361) om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
förordade ändringar i tulltaxan
(1968:25) och att utfärda föreskrifter
för förordad restitution av särskild varuskatt
i fråga om viss export,

dels medgiva, att ur anslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
finge utbetalas bidrag till täckande
av kostnaderna för det utökade prisutjämningsförfarande
som förordats.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
frågan om bidrag till täckande av
kostnaderna för det utökade prisutjämningsförfarandet,
hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
den särskilda varuskatten på chokladoch
konfektyrvaror skulle läggas om
från nuvarande värdebeskattning till en
viktbeskattning med en enhetlig skattesats
om 2 kronor 20 öre per kg av varans
vikt inklusive detaljhandelsemballage.
Vidare föreslogos vissa ändringar
i beskattningsområdet och som följd
härav även vissa ändringar i utjämningsskatten,
förordningen om avgift
vid införsel av vissa bakverk och tulltaxan.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1325,
av herr Carlsson, Eric, samt II: 1545, av

herr Hedin och herr Nilsson i Tvärålund; 2)

de likalydande motionerna I: 1327,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 1546,
av herr Sjönell m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av proposition
nr 178 måtte besluta,

a) att den särskilda varuskatten för
choklad och konfektyr skulle utformas
som en differentierad viktskatt och att
skattesatserna med hänsyn till nuvarande
och tillkommande beskattning
skulle fastställas till 1: 50 kronor per kg
för varor hänförliga till tulltaxenummer
17.04 (sockerkonfektyrer) och
21.07 (sockerfria konfektvrer) samt till
2: 50 kronor per kg för varor hänförliga
till tulltaxenummer 18.04 (chokladvaror),

b) att till utgångspunkt för viktbeskattningen
skulle tagas varans nettovikt,

c) att riksdagen, därest dessa förslag
icke vunne bifall, i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att frågan om skattens
ovillkorliga knytning till nuvarande
statsfinansiella intäkt måtte prövas,
i syfte att få till stånd en enhetlig skatt
om högst kronor 1:80 per kg;

3) de likalydande motionerna 1: 1328,
av herrar Tistad och Österdahl, samt
11:1543, av herr Andersson i Örebro
m. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära
förslag till vårriksdagen om ändring av
det skattepliktiga området för den särskilda
varuskatten på chokladvaror i
enlighet med vad som anförts i motionerna; 4)

de likalydande motionerna I: 1329,
av herr Tistad in. fl., och 11:1544, av
herr Andersson i Örebro in. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
försäljningsskatten och pälsvaruskatten
skulle avvecklas samt att bevillningsutskottet
skulle utarbeta förslag till erforderlig
författningstext inklusive
eventuellt behövliga övergångsbestämmelser; 5)

motionen I: 1326, av herr Jacobsson,
Gösta, vari föreslagits, att riksda -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

gen med ändring av Kungl. Maj ds proposition
nr 178 skulle fastställa den
enhetliga skattesatsen för den särskilda
varuskatten på choklad- och konfektyrvaror
till 2 kronor per kg av varans
vikt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds proposition nr 178, såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

dels antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt
med den ändringen, att ingressen
erhölle i betänkandet angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor med de ändringar,

dels att ingressen erhölle den lydelse,
betänkandet visade,

dels att 2 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse; samt

3) förordning om ändring i förordningen
(1968:361) om avgift vid införsel
av vissa bakverk med de ändringar,

dels att ingressen erhölle den lydelse,
betänkandet visade,

dels att 2 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

4) dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga förordade ändringar i tulltaxan
(1968:25) och att utfärda föreskrifter
för förordad restitution av särskild
varuskatt i fråga om viss export;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:1325 och 11:1545,

2) motionerna 1:1327 och 11:1546,

3) motionerna 1:1328 och 11:1543,

4) motionerna I: 1329 och II: 1544,

5) motionen 1:1326,

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört.

Reservationer hade avgivits
beträffande varuområdet

1) av herrar Tistad (fp), Österdahl
(fp) och Larsson i Umeå (fp), utan angiven
mening;

beträffande skattesatsen

2) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Magnusson
i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Sundkvist (ep), utan angiven
åsikt;

beträffande beskattningsvikten

3) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson
i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Sundkvist
(ep), likaledes utan angiven mening; beträffande

avveckling av försäljningsskatten
och pälsvaruskatten

4) av herrar Tistad (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Magnusson i Borås (m)
och Larsson i Umeå (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under B 4 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1329
och II: 1544 antaga i reservationen införda A)

förslag till förordning om upphävande
av förordningen (1948: 85) om
försäljningsskatt; samt

B) förslag till förordning om upphävande
av förordningen (1943:477) om
skatt å vissa pälsvaror; ävensom

5) av herrar Sundin (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep) och Sundkvist (ep),
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande betänkande
jämväl finge beröras jordbruksutskottets
utlåtande nr 52.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Proposition nr 178 gäller
en omläggning av den särskilda varuskatten
på chokladvaror och socker -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad
konfektyrer från värde- till viktbeskattning.
Förslaget har tillstyrkts av bevillningsutskottet.
Tillstyrkandet är enhälligt,
men på inte mindre än fyra punkter
har representanter för oppositionspartierna
anmält blanka reservationer.
Det betyder att belåtenheten med förslaget
inte är odelad.

Skatten på chokladvaror är så anordnad
att den utgår både på halvfabrikat
och på färdiga produkter, dock inte på
alla. Vissa slags kex som innehåller
choklad är undantagna, eftersom de i
tulltaxan är klassificerade som bakverk
och inte som chokladvaror. Kex av detta
slag som framställs här i landet är
emellertid belastade med skatt genom
att skatteplikt föreligger för den chokladmassa
som används vid tillverkningen.
Sådana kex kunde tidigare importeras
utan att belastas med skatt. Detta
missgynnade de svenska tillverkarnas
produkter. För att utjämna denna olikhet
i beskattningen belädes biscuits och
wafers som innehåller choklad för ett
par år sedan med en särskild införselavgift.

Fortfarande har emellertid de svenska
kextillverkarna ett handikapp i konkurrensen
med utlandet. Vid export av
sådana kex är det med nuvarande bestämmelser
inte möjligt att restituera
skatten på den chokladmassa som ingår.
Om propositionen bifalles blir det en
ändring härvidlag. Finansministern begär
i propositionen bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter om
restitution av skatt på halvfabrikat vid
export i dessa fall.

Jag har vid olika tillfällen här i riksdagen
tagit upp den diskriminering av
svensk tillverkning som de ofullkomliga
skattereglerna inneburit. När nu full
jämställdhet skapas genom att fabrikanterna
får tillbaka skatten för exporterade
varor, borde jag naturligtvis känna
mig helt tillfredsställd. Tyvärr har jag
svårt att göra det.

När vi sysslat med oms och moms i
bevillningsutskottet har vi brukat säga
att undantag från skatten har en be -

och konfektyrvaror, m. m.
nägenhet att föda nya undantag. På det
område som vi nu diskuterar har det
märkliga hänt att en skatt har fött en
ny skatt. Skatten på chokladvaror födde
en liten skatt på småkakor. Jag säger
en liten skatt, eftersom den avkastar
så litet, bara cirka en halv miljon kronor
om året, och eftersom den drabbar
ett mycket begränsat varuområde, nämligen
importerade biscuits och wafers
som innehåller choklad och inte har
mellanlägg av kräm eller dylikt. Skatten
utgår med 2 kronor för varje kilo
choklad som varan innehåller.

Tänk er, ärade kammarledamöter, ett
kex med ett tunt överdrag av choklad!
För varje kilo av detta tunna överdrag
på kexen i hela det importerade partiet
skall importören betala en särskild införselavgift
med 2 kronor. Det gäller
alltså att bestämma vikten av det tunna
chokladskalet.

Naturligtvis måste tullverket i det fallet
i största möjliga omfattning lita till
de viktuppgifter som importören införskaffat
från den utländske exportören.
Det har sagts mig att tillförlitliga sådana
uppgifter kan presteras i de flesta
fall. Men när så inte är fallet måste vikten
bestämmas genom att man skrapar
av chokladöverdraget på ett tillräckligt
stort antal kex, väger och multiplicerar.
Det är omständligt, det tar tid och det
kostar följaktligen pengar. Kostnaderna
får staten stå för.

Finansminister Sträng, som tyvärr inte
är här, har i regel visat sig ha ett
gott handlag och ett utpräglat sinne för
praktiska lösningar, när det gällt den
rent tekniska utformningen av olika
skatter varmed han begåvat svenska folket.
Men i fråga om denna importskatt
på småkakor tycker jag inte att han har
lyckats. Den är enligt min mening ingen
bra skatt, tekniskt sett. Tyvärr är den
emellertid behövlig, så som chokladskatten
är utformad. Det är hos denna som
felet ligger. Med en annorlunda konstruktion
av chokladskatten, så att halvfabrikat
undantogs från beskattningen,
skulle man inte behöva en sådan på -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. ni.

byggnad av skatten som den särskilda
skatten på småkakor utgör.

Jag liar tillsammans med herr Österdahl
motionerat om eu sådan omläggning
av chokladskatten men utan att
möta någon förståelse i utskottet. Motionärerna
är emellertid inte ensamma om
sill åsikt. De befinner sig rent av i gott
sällskap. En av de beskattningsmyndigheter
som administrerar den särskilda
varuskatten, nämligen generaltullstyrelsen,
har gett uttryck för samma tankegångar
i sitt remissyttrande.

Samma stöd av denna sakkunniga instans
har motionärerna fått för sitt yrkande
om att matvaror som innehåller
choklad skall undantas från beskattning.
Chokladskatten har karaktär av
Ivxskatt, och mat bör i princip inte
lyxbeskattas. Jag är angelägen framhålla
att matvaror inte beskattas enligt nuvarande
regler men kommer att bli beskattade
enligt de regler som föreslås i
propositionen.

Utskottsmajoriteten säger sig inte dela
motionärernas uppfattning att mat skall
undantagas, därför att ”en gränsdragning
inom livsmedelssektorn på dylik
grund ter sig vansklig”. Jag förstår inte
meningen med detta. Eftersom matvaror
inte är beskattade enligt nuvarande
regler och detta veterligt inte har medfört
några gränsdragningssvårigheter
frågar man sig vad det är som skulle
göra en gränsdragning så vansklig i
fortsättningen.

Kanske är det här inte så mycket att
bråka om, eftersom utskottet av andra
skäl kommer fram till att matvaror nog
i alla fall bör undantagas. Om matvaror
blir skattepliktiga skulle följden enligt
utskottet ”kunna bli ett administrativt
merarbete som inte står i proportion
till de förhållandevis obetydliga skatteinkomster
som förslaget i denna del
väntas medföra”. Bakom dessa försiktiga
vändningar döljer sig en insikt om
att antalet skattskyldiga kommer att om
inte mångdubblas så dock öka väsentligt
om matvaror blir skattepliktiga,
därför att varenda restaurang som lagar

(ill chokladsås eller chokladpudding i
och med det kommer att bli skattskyldig.
Utskottet säger sig förutsätta, att
Kungl. Maj :t ser över frågan om ytterligare
begränsningar av det skattepliktiga
varuområdet, när de återstående delarna
av punktskatteutredningens förslag
skall behandlas.

Man kan fråga sig om det är vettigt
att nu genomföra en utvidgning av det
skattepliktiga området till att omfatta
matvaror samtidigt som man beställer
ett förslag att ta bort dem därifrån redan
efter en kort tid. Är det vettigt att
för denna korta tid dra på sig en väsentlig
ökning av antalet skattskyldiga och
ta allt det arbete som kommer att följa
både för beskattningsmyndigheterna
och för de skattskyldiga? Det enda rätta
hade naturligtvis varit att med en
gång rensa ut matvarorna från det skattepliktiga
varuområdet och bevara status
quo. Det är emellertid endast folkpartiets
representanter i utskottet som
haft denna mening. Med de svårigheter
som mött att på detta tekniskt svårbemästrade
område prestera en lagtext har
vi nödgats nöja oss med en blank reservation.

Mitt namn förekommer i samband
med ytterligare en blank reservation.
Den gäller om skatten skall beräknas
på rena nettovikten eller om detaljhandelsemballaget
skall inräknas i den skattepliktiga
vikten. Propositionen föreslår
den senare lösningen som också tillstyrkes
av utskottet. Det finns emellertid
starka skäl som talar för att i stället låta
skatten utgå efter nettovikten. Ett skäl
är att det skulle skapa större rättvisa
mellan olika skattskyldiga. Det är inte
alls ovanligt att choklad- och konfektyrvaror
förpackas i sitt slutliga emballage
först i butikerna. Eftersom skatten utgår
i ett tidigare led blir emballaget därigenom
obeskattat. Likaså importeras sådana
varor ofta i bulk och förpackas
inom landet. Också i sådana fall blir
detaljhandelsemballaget obeskattat.

Ett annat skäl för nettoviktsbeskattning
är att man har sådan i Danmark,

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

Finland och Norge. Nordiska rådet rekommenderade
1964 de nordiska regeringarna
att undersöka möjligheterna
för en harmonisering av reglerna för
punktbeskattningen. Danmark och Norge
har helt nyligen gått över till en ren
viktskatt efter att tidigare ha haft värdeskatt
eller kombinerad vikt- och värdeskatt.
Sverige går nu samma väg. Det
borde här ha funnits möjligheter att i
överensstämmelse med Nordiska rådets
rekommendation försöka nå fram till
enhetliga regler om vilken vikt skatten
skall beräknas på. Några försök i den
vägen synes emellertid inte ha gjorts.
Det visar hur trångt utrymmet är för
nordiskt samarbete när det kommer till
kritan.

Enligt vad som framkommit har kooperationen
särskilt intresse av enhetliga
beskattningsregler. Olika regler anses
nämligen hindra en rationell produktionsfördelning
mellan de kooperativa
företagen i Norden. Nordiska rådets
presidium har i skrivelse till svenska
regeringen — dock efter det propositionen
lades fram — anhållit att regeringen
måtte beakta det nordiska intresset
av att varans nettovikt lägges till
grund för skatteberäkningen.

Utskottet har som framgår av betänkandet
ställt sig positivt till en nordisk
samordning av beskattningsreglerna
men skjuter förverkligandet på framtiden
med hänsyn till att en ren nettoviktsbeskattning
skulle gynna chokladvarorna
på sockerkonfektyrernas bekostnad.
Detta skäl har varit avgörande
för mig och mina partikamrater i utskottet,
och vi har anslutit oss till utskottets
förslag på denna punkt. Vi ser
emellertid en nordisk skatteharmonisering
som en angelägen sak och vill stryka
under angelägenheten av att frågan
om en övergång till nettoviktsbeskattning
tages upp vid första lämpliga tillfälle.

Proposition nr 178 bygger på ett betänkande
av 1969 års punktskatteutredning.
Utredningens uppdrag gällde en

översyn av hela punktskatteområdet,
men finansministern har endast tagit
upp några detaljer som han ansett vara
särskilt angelägna från skattetekniska
synpunkter. Till övriga förslag säger
han sig ha för avsikt att återkomma.

Vad punktskatteutredningen redovisat
i sitt betänkande beträffande försäljningsskatten
och pälsvaruskatten bär
emellertid gjort att vi från folkpartihåll
väckt en motion om omedelbar avveckling
av dessa båda skatter. Reservation
4 utmynnar i samma yrkande.

Försäljningsskatt utgår på knutna
mattor och vissa guldsmedsvaror. Försäljningsskatten
på guldsmedsvaror har
länge utsatts för mycket stark kritik,
som grundats på flera omständigheter.
Jag skall här ta upp två av dem. Den
ena är att en omfattande införsel till
landet av obeskattade guldsmedsvaror
genom resande på ett markant sätt har
påverkat guldsmedsbranschens inhemska
försäljning i negativ riktning. Den
andra är att skatten belastar konstnärligt
ädelsmide orimligt hårt.

På sina utlandsresor köper svenska
turister ofta guldsmedsvaror av olika
slag, mest smycken. När de kommer tillbaka
kan de så gott som undantagslöst
införa dem utan att behöva betala tull
och skatt. I regel sker detta helt legalt.
Smycken anses som reseförnödenheter
och för dem finns ingen värdegräns
fastställd. För andra varor gäller en
gräns av 275 kronor vid varje inresetillfälle.

Det finns svenska företag som varit
företagsamma nog att öppna butiker på
utländska turistorter vilka besöks av
många svenskar och i dessa butiker sälja
guldsmedsvaror som är tillverkade i
Sverige och till och med är försedda
med svenska kontrollstämplar. På Mallorca
finns det sådana butiker, på Kanarieöarna
likaså. Där kan svenska turister
köpa goda svenska varor utan att
betala försäljningsskatt och moms. Skattevinsten
motsvarar en rabatt av 39 procent
på det pris som varorna skulle be -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

tinga i Sverige. Efter den 1 januari, då
momsen höjs, motsvarar den en rabatt
på 47 procent.

Alt butiker av detta slag kan existera
och gå med vinst tyder på att de har
en omfattande försäljning. Eftersom de
vänder sig till svenska turister liar detta
givetvis påverkat omsättningen i guldsmedsaffärerna
här hemma. Under senare
år har den skattepliktiga försäljningen
av guldsmedsvaror gått ner år
efter år ocli är nu, trots de prisstegringar
som skett, mindre än i början av
1960-talet. Sedan år 1964 har kontrollstämplingen
hos mynt- och registreringsverket
kvantitetsmässigt minskat
med omkring 40 procent för såväl guldsom
silvervaror. Guldsmedsbranschens
förbrukning av finguld har under samma
tid gått ned med i det närmaste
50 procent.

Det går inte att förbjuda eller inskränka
den skattefria införseln, eftersom
rätten därtill är grundad på internationella
konventioner. En sådan åtgärd
skulle för övrigt leda till nästan
olösliga kontrollproblem. Det har emellertid
gjorts en del för att motverka införseln.
Så till exempel är det inte tillåtet
att sälja guldsmedsvaror skattefritt
ombord på fartyg i internordisk trafik.
Man har också lyckats få till stånd inskränkningar
i den skattefria försäljningen
ombord på flygplan. Men dessa
åtgärder har begränsad effekt och de
löser inte problemet. Efter att ha bearbetat
detta har punktskatteutredningen
också fått ge upp. Det går inte att finna
någon skatteteknisk lösning, säger utredningen
i sitt betänkande.

Genom att försäljningsskatten är en
värdeskatt drabbar den inte endast materialet
utan också det arbete som nedlagts
på en vara. Konstnärer och konsthantverkare
som arbetar i ädel metall
belastas därigenom med skatt på sina
alster som inte drabbar konstutövare
som arbetar i andra material. Beskattningen
av det konstnärliga ädelsmidet
behandlades av riksdagen 1967. Bevill 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 43

ningsutskottet uttalade sig då för en
jämkning av skatten på sådant ädelsmide,
t. ex. genom en nedsättning av beskattningsvärdet.

Punktskatteutredningen har övervägt
olika möjligheter att lindra beskattningen
av det konstnärliga ädelsmidet men
inte funnit någon möjlighet till en godtagbar
lösning.

Sammanfattningsvis kan man konstatera
att försäljningsskatten på guldsmedsvaror
är förenad med väsentliga
olägenheter, som det inte går att råda
bot på. Det finns enligt reservanterna
endast en sak att göra under sådana förhållanden:
att avveckla skatten.

Om guldsmedsskatten avskaffas, bör
försäljningsskatten på äkta mattor följa
med. Den avkastar inte mer än 7 miljoner
kronor per år. Dessutom träffar
den nästan uteslutande mattor som importeras
från utvecklingsländer. Skatten
går därför inte väl ihop med principen
att vi skall underlätta införseln av varor
från sådana länder.

Pälsvaruskatten utgår som en styckeskatt
på beredning av pälsskinn inom
landet och som en värdeskatt på importerade
pälsvaror. Trots att man har försökt
utforma skatten så, att den skall
belasta inhemska och importerade varor
i stort sett lika, lyckas detta inte alltid.
Ibland slår beskattningen till fördel för
svensktillverkade varor, ibland slår den
åt motsatt håll. En sådan utformning
av beskattningen strider mot EFTA-konventionen,
och EFTA:s råd har därför
rekommenderat Sverige att ändra pälsvaruskatten
så, att olikheten i beskattningen
av importerade och inhemska
varor undanröjs.

Punktskatteutredningen har funnit att
det inte är möjligt att utforma pälsvaruskatten
på sådant sätt att den fyller
EFTA-konventionens krav på likabehandling
av importerade och inhemska
varor samtidigt som den motsvarar kraven
på enkelhet och säkerhet i tillämpningen.
Trots att detta strängt taget legat
utanför utredningens uppdrag har

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

den ifrågasatt, om inte pälsvaruskatten
under dessa förhållanden bör avvecklas.

Eftersom det genom punktskatteutredningens
undersökning och uttalanden
måste anses vara klarlagt, att det inte
är möjligt att utforma pälsvarubeskattningen
så, att den motsvarar EFTA-konventionens
krav, anser reservanterna,
att Sverige som en självklar konsekvens
av de förpliktelser vi påtagit oss genom
EFTA-konventionen bör avveckla pälsvaruskatten
utan onödigt dröjsmål.

Utskottet har undvikit att ta upp den
speciella EFTA-problematiken i fråga
om pälsvaruskatten. Även om utskottet
inte vill tala klarspråk måste man dra
den slutsatsen att utskottsmajoriteten —
liksom tydligen finansministern — anser
att detta med EFTA, det behöver
man inte ta så hårt på. Efter att ha hänvisat
till ett uttalande i våras, att försäljningsskatten
och pälsvaruskatten
borde kunna påräkna viss prioritet i fråga
om avveckling med hänsyn till de
besvärande konsekvenser som de medförde,
samlar sig utskottet till ett uttalande,
att de berörda branscherna i samband
med behandlingen av de återstående
delarna av punktskatteutredningens
förslag bör få ett definitivt besked,
om skatterna i fråga skall helt eller delvis
behållas. Enligt utskottets mening
bör dock såvitt möjligt ekonomiskt utrymme
skapas för en avveckling.

Vad anser egentligen utskottet? Med
litet god vilja kan man få det till att utskottet
vidhåller sin mening att försäljningsskatten
och pälsvaruskatten bör
avvecklas och att det bör skaffas ekonomiskt
utrymme för detta. Men om regeringen
skulle anse att skatterna bör
vara kvar, så går det tydligen också bra
enligt utskottets mening. Då bör emellertid
de berörda branscherna få ett definitivt
besked om det, när punktskatteutredningens
förslag skall slutbehandlas.

Men varför fortsätta att köra den
gamla grammofonskivan om bristande
ekonomiskt utrymme? Försäljningsskatten
och pälsvaruskatten avkastar inte

mer än sammanlagt 50—60 miljoner
kronor per år och vi har tidigare i höst
beslutat om nya skatter som beräknas
ge 775 miljoner kronor för detta och
1 850 miljoner kronor för nästa budgetår.
Dessa inkomster är väl inte redan
intecknade?

Nu säger någon alt dessa skatter kommit
till i åtstramningssyfte och att några
skattelättnader inte kan komma i
fråga i nuvarande konjunkturläge. Men
så kan utskottet inte ha resonerat, ty då
blir dess uttalande om att skapa ekonomiskt
utrymme meningslöst.

Nej, det går inte att förebära statsfinansiella
skäl som hinder för att avskaffa
dåliga och orättfärdiga skatter,
som inte ger mer än 50—60 miljoner
kronor per år. När det gäller pälsvaruskatten
går det minst av allt att komma
med ett sådant skäl. Ett skattebortfall
på 11—12 miljoner får inte hindra vårt
land att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser.
Om så sker är det genant,
herr talman, oerhört genant.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till reservationen 4.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag har liksom herr Tistad
tillsammans med några andra utskottsledamöter
till utskottets betänkande
fogat ett par blanka reservationer,
som jag gärna i korthet vill motivera.

Jag vill emellertid först uttala min
tillfredsställelse över den omläggning
av varuskatten på choklad från värdeskatt
till viktskatt som finansministern
i propositionen har föreslagit. Den nuvarande
skatten på choklad med inte
mindre än 50 procent av varans beskattningsvärde
har länge framstått som
en oformlig och hård pålaga för chokladindustrin
och utgjort ett besvärande
handikapp för företagen i konkurrensen
med utlandet.

När skatten på sin tid tillkom, betraktades
den som ett slags lyxskatt,

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. ni.

och detta kunde kanske då synas motiverat,
men i dag ser vi nog i allmänhet
med något andra ögon på dessa ting
— choklad betraktas väl knappast längre
som någon lyx. Skatten har blivit
särskilt orimlig efter införandet av
momsen. Det blir nämligen en hög skatt
på choklad — skatt på skatten — som
konsumenterna får betala.

Övergången till viktskatt har sina
praktiska fördelar. Den innebär tillika
en viss harmonisering av chokladskattesystemen
i de nordiska länderna,
önskvärt hade varit att denna harmonisering
kunnat fullföljas genom att
skatten på samma sätt som i Danmark
och Norge utformats som en nettoskatt
och inte som en bruttoskatt, dvs. inklusive
emballaget. Men riksdagen får väl
besluta någonting sådant en annan
gång. Jag ställer mig i denna del helhjärtat
bakom herr Tistads önskemål.

Den föreslagna viktskatten med en
enhetlig skattesats på 2 kronor 20 öre
per kg innebär otvivelaktigt en ökad
belastning för de billigare konfektyrerna,
karameller o. d. Ur denna synpunkt
kunde det i och för sig ha varit motiverat
med en differentiering av skattesatserna
på sätt som föreslagits i vissa
motioner, dvs. med en lägre skattesats
för konfektyrerna och en något högre
för choklad. Men av tekniska skäl har
jag inte ansett mig kunna biträda yrkandet
därom. Utskottet har ställt sig
på samma linje. Det finns ju blandningar
som innehåller både choklad och
konfektyrer, och det skulle vålla komplikationer
inte minst ur kontrollsynpunkt
med ett sådant differentierat system.
I vilket fall som helst fick vi i
utskottet ingen vägledning för hur dessa
problem skulle kunna lösas. Med
tanke på de svårlösta gränsfallen föreslog
jag i en motion att den enhetliga
skattesatsen skulle sänkas från 2 kronor
20 öre till 2 kronor, något som litet
grand skulle lätta på belastningen
framför allt för de billigare konfektyrerna.
Den skattesats på 2 kronor som
jag i motionen föreslog synes över hu -

vud rimlig — den föreslogs bl. a. av
generaltullstyrelsen.

Mitt förslag i denna del var tänkt
som eu kompromiss men vann ingen resonans
i utskottet, och jag reserverade
mig därför inte till förmån för den av
mig föreslagna skattesatsen. Jag skall i
överensstämmelse med den ståndpunkt
som jag sist intog i utskottet inte heller
ställa något yrkande i denna del
här i kammaren.

Jag vill anföra ytterligare en synpunkt.
Jag hyser vissa sympatier för
herr Tistads funderingar, dels kring
den tekniska konstruktionen av skatten
på biscuits och wafers, dels beträffande
undantagen för barnmat, chokladsås
och vissa maträtter av choklad. Jag tog
ett visst intryck av hans argumentering
i dag. Den var betydligt utförligare nu
än när han framförde den i utskottet.
Men frågan är om det inte genom den
praxis som kontrollstyrelsen har om minimigräns
blir mindre farligt än herr
Tistad föreställt sig. Jag har kanske anledning
att beklaga att vi inte sysslat
litet mer med dessa ting i utskottet.
Men de togs inte upp, så det fanns ingen
anledning att diskutera dem.

Jag hyser över huvud taget sympatier
för att alla slag av ”hemslöjd” på detta
område undantas från beskattning. Jag
tänker närmast på sådana saker som
Grännapolkagrisar, hemkokta kolakarameller,
marsipangrisar och dylikt som
säljs i konditorier och butiker. Att dessa
varor beskattas måste innebära skattekineseri
av ganska stor omfattning.
Jag vill gärna be finansministern att
fundera litet närmare på denna sak.
Jag är, som jag nyss sade, medveten om
att kontrollstyrelsen har en viss minimigräns
för vad som kan anses såsom
yrkesmässig tillverkning på området,
men det vore kanske inte ur vägen med
ett formellt undantag för hemtillverkning.

Beträffande avvecklingen av försäljningsskatten
på guldsmedsvaror och
äkta mattor samt pälsvaruskatten inskränker
jag mig till att huvudsakligen

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på chokladinstämma
med herr Tistad. Vad staten
får in i skatt på dessa varor står inte
i rimlig proportion till de olägenheter
som skatten vållar respektive branscher.
Jag tänker då närmast på guldsmedsbranschen.
Skatten driver över
inköpen till utlandet och medför ett
onödigt valutautflöde. Många damer reser
ut nästan nakna, om jag får uttrycka
mig på det viset, och kominer hem
fullhängda med guldarmband och andra
smycken. Det kan inte vara någon
mening med det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
4 med herr Tistad som första
namn.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag vill instämma i de
synpunkter som framförts tidigare av
reservanterna beträffande beskattningsvikten,
nämligen att den borde vara
nettovikten.

Den föreslagna enhetliga skattesatsen
innebär en kraftig höjning för sockerkonfektyrerna
och en betydlig sänkning
för choklad. En sådan utveckling
kan innebära svårigheter för många
mindre företag inom sockerkonfektyrbranschen.
En differentierad beskattning,
lägre för sockerkonfektyr och
högre för choklad, hade kunnat bidra
till att eliminera sådana konsekvenser.
Svårigheter för dessa mindre konfektyrföretag
kan innebära, att efterfrågan
minskas i en sådan utsträckning att
företagen måste lägga ned sin verksamhet,
med friställning av arbetskraft som
följd. En hel del av dessa företag är
placerade i tidigare redan besvärliga
områden från sysselsättningssynpunkt,
varför en nedläggning ytterligare kan
försvåra situationen i dessa sysselsättningssvaga
områden.

Herr talman! Jag har icke något särskilt
yrkande på de två punkter som
jag här berört.

När det gäller den i reservation 4
påtalade avvecklingen av försäljnings -

och konfektyrvaror, m. m.
skatten och pälsvaruskatten vill jag anföra
några synpunkter.

Bevillningsutskottet har vid tidigare
tillfällen uttalat sig för att dessa punktskatter
skall avvecklas. Med hänsyn till
att de ger en begränsad inkomst för staten
— budgetåret 1968/69 cirka 45
miljoner kronor — bör de nu kunna avskaffas.
Särskilt anmärkningsvärt är
förhållandet när det gäller guldsmedsvaror.
Till följd av beskattningsreglerna
köps guldsmedsvaror i mycket stor
utsträckning i utlandet, något som berörts
tidigare under debatten. T. o. m.
svenska stämplade guldvaror köps
utomlands, bl. a. i sydligare länder, men
införs även från våra grannländer. I de
trakter jag kommer ifrån kämpar de inhemska
guldsmederna med en prisbilligare
införsel från Norge. Ett borttagande
av dessa punktskatter skulle bidra
till en förbättrad lönsamhet och därmed
väga upp skattebortfallet.

Herr talman! Jag vill instämma i yrkandena
om bifall till reservation 4.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Tistad har tidigare
utvecklat sina synpunkter på den särskilda
varuskatten i de fall reservationer
föreligger från hans sida. Eftersom
mitt namn finns under samma reservationer
och herr Tistad så väl och sakkunnigt
redogjort för reservanternas
syn på föreliggande frågor vill jag helt
instämma i hans anförande.

Det kan ju inte vara rimligt att matvaror
i vilka choklad ingår skall beskattas
särskilt, precis som om de skulle
vara lyxvaror. För min del kan jag inte
instämma i utskottets uttalande att hänsyn
inte skall tas till om varan är att
betrakta som livsmedel. Barnmat och
mat över huvud taget borde inte lyxbeskattas.
I utskottets betänkande kan
man läsa ut att det ändå finns en viss
förståelse för problemen. Samtidigt som
beskattningsområdet utvidgas talar utskottet
nämligen om att området borde
begränsas. Detta gör ett unikt intryck,

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten pa choklad- och konfektyrvaror, m. m.

och herr Tistad har redan påtalat saken.

När det gäller beskattningsvikten anser
jag att man inte bör beskatta emballaget.
Enligt min mening är det innehållet
som skall beskattas. De övriga
nordiska länderna har nettoviktbeskattning,
och Nordiska rådet har uttalat en
önskan om att Sverige skall följa dessa
länders exempel. Det ligger dock något
i utskottets uttalande att viktbeskattningen
skulle gynna chokladvarorna
och missgynna sockerkonfektyrerna. Då
de sistnämnda relativt sett kommer att
drabbas hårdare än chokladen av viktbeskattningen
kan det naturligtvis finnas
ett visst skäl att, som utskottet anser,
avvakta något med borttagandet av
skatten på emballaget. Snarast möjligt
bör dock nettoviktbeskattningen införas,
om det visar sig liksom i Danmark
att sockerkonfektyrerna ökar sin marknadsandel
och att således viktbeskattningen
inte verkar negativt för dessa varor,
vilket vi nu befarar.

Den egentliga anledningen till att jag
begärt ordet är emellertid pälsvarubeskattningen.
Här uttas en särskild skatt,
som vi ibland kallar lyxskatt, på en
mängd olika skinn som används till pälsar,
som i och för sig inte kan kallas
för lyx. Jag vill bara erinra om de relativt
billiga och slitstarka pälsar som
erhålles av gotländska utegångsfår. Sådana
pälsar är en utomordentlig vardagsvara,
som har mycket litet med
lyx att göra. Finansministern har inte
tagit upp pälsvarubeskattningen i propositionen
trots att 1969 års punktskatteutrednings
betänkande kategoriskt
dömt ut pälsvaruskatten såsom stridande
mot EFTA-konventionens bestämmelser,
då man inte kunnat konstruera ett
rättvist beskattningssystem. Punktskatteutredningen
säger att det är ganska
allvarliga anmärkningar som riktas mot
skatten. Tidigare utredningar har alla
kommit fram till att en fullständig likställighet
mellan inom landet beredda
och importerade skinn inte kan åstadkommas
så länge skilda system tilläm -

pas vid beskattningen inom landet ocli
vid import. Man påpekar också att nuvarande
beskattningssystem är oförmånligare
för importerade dyrare skinn
men att importen gynnas när det gäller
billigare skinn, som sannolikt kommer
att beredas utomlands till förfång för
inhemska beredare. Denna orättvisa när
det gäller de billigare inhemska skinnen
är det angeläget att undanröja. Pälsdjursuppfödarna
arbetar under ganska
pressade ekonomiska förhållanden, och
det är därför viktigt att göra det lättare
för dem att få avsättning för sina produkter.
Ett led i denna strävan tycker
jag att slopandet av pälsvaruskatten
skulle kunna vara. Vi vet också att en
av de stora exportmarknaderna, nämligen
USA, planerar restriktiva åtgärder
mot importen av bl. a. pälsar och skinn.

Omställningen inom jordbruket och
större krav på avkastningen per arealenhet
har gjort att stora områden av
relativt magra marker inte längre kan
nyttjas för jordbruksproduktion. Däremot
har man i fårskötseln fått en utmärkt
möjlighet att med små personella
insatser utnyttja också sådana marker
som annars snabbt skulle växa igen.
Fårskötseln har här en stor uppgift att
fylla, eftersom fåren håller landskapet
öppet, samtidigt som man kan utnyttja
den visserligen ringa men ändock värdefulla
produktion som dessa marker bidrar
till. På Öland och Gotland, där det
finns god tillgång på karga marker, har
därför fårskötseln fått stor betydelse.
Det är enligt min mening ett utslag av
ovist nit att särskilt beskatta produkter
som ger möjlighet att nyttja annars
värdelösa marker, vilka gör det möjligt
att utan särskilda samhälleliga kostnader
bevara ett miljövänligt landskap
och som samtidigt ger råvara till utmärkta
vardagsvaror, speciellt lämpade
för bruk under kalla och kulna vinterdagar.
Jag säger detta också med tanke
på att skatten ger relativt sett små
inkomster. Vi bör därför omedelbart
slopa denna beskattning. Därmed undanröjer
vi också eu anledning till an -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

märkningar från EFTA:s råd mot att
våra skattebestämmelser i detta avseende
inte är utformade i överensstämmelse
med EFTA-konventionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
4 dels i vad den avser försäljningsskatten,
dels i vad den avser
pälsvaruskatten.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det må vara mig förlåtet
när jag icke i detta sammanhang
går in på frågan om de gotländska markernas
möjligheter att kunna på sitt sätt
bidra till förädlingen av svenska pälsverk.
Det finner jag vara mer eller
mindre meningslöst.

Beträffande de två blanka reservationer
under vilka mitt namn återfinns —
nr 2 och 3 — vill jag säga att det finns
ett visst fog för den avvikande mening
som reservanterna har velat ge till
känna.

I fråga om skattesatsen som sådan har
från vårt håll väckts motioner, som väl
skulle ha tjänat sitt syfte när det gäller
en del av den ifrågavarande industrin
men som eventuellt skulle ha stjälpt annan
industri.

Med den skrivning utskottet gjort har
vi från centerpartiets sida inte funnit
skäl föreligga att på annat sätt än
medelst en blank reservation ge till
känna en avvikande mening.

Förhållandet är detsamma när det
gäller beskattningsvikten. Utskottet
framhåller, att när man har funnit skäl
att fatta detta beslut måste man se hur
det verkar, så att man skall kunna nå
överensstämmelse med de regler som råder
i de övriga nordiska länderna.

Herr talman! Anledningen till att jag
över huvud taget blandar mig i denna
diskussion är att föregående talare
varmhjärtat har talat för reservation 4,
som gäller pälsvaror och guldsmedsvaror.
Jag är principiellt av den uppfattningen
— det har jag hävdat många
gånger tidigare — att vi skall försöka
komma fram till en sådan beskattning

att en del — som t. ex. denna —- så småningom
skall försvinna. Jag vill även
klart säga ifrån att om man lättar på en
punktbeskattning måste man se till att
pengarna kommer in på annat sätt.

Här har talats om hur de enskilda
människorna drabbas i detta sammanhang.
Det rör sig här inte om enskilda
människor utan om ett fåtal guldsmedsaffärer
och pälsvaruaffärer, som måhända
skulle komma i ett bättre läge,
men inte de enskilda människorna. Jag
reagerar också starkt emot talet om att
människor reser till utlandet och köper
olika varor. Möjligheterna att köpa
har samband med den valuta som de enskilda
människorna får föra ut och
handla för. De flesta av oss har väl rest
och vi köper souvenirer och andra saker.
Jag tror inte att flertalet av dem
som far till Spanien eller Italien spekulerar
— inte de vanliga människorna.
Om de ekonomiskt och skattemässigt
ovanliga människorna gör detta får det
stå för deras räkning.

När det gäller punktskatter över huvud
taget vill jag till dem som pläderar
för reservation 4 klart säga ifrån att vi
har avgifter och punktskatter på andra
områden, där de små inkomsttagarna i
vårt samhälle drabbas oerhört hårt.
Även om en utredning talat för att den
här aktuella punktskatten bör avskaffas
finns alltså på andra områden, som rör
de lägre inkomsttagarna, skatter som vi
bör angripa för att skapa en skattemässig
rättvisa.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Sundin påstod att frågan om guldsmedsskatten
och pälsvaruskatten inte
gäller enskilda människor, utan ett fåtal
affärer inom dessa branscher.

Herr Sundin! I dessa branscher finns
en mängd mindre företag där enskilda
människor — företagare och anställda

Onsdagen den !) december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, in. m.

— är verksamma. Också herr Sundin
borde ha reda på att det bakom varje
företag i vårt land finns enskilda människor.
Många av dem har lärt ett yrke
och ställt förhoppningar på sitt yrke,
vilket det än må vara. De har hoppats
att kunna leva på yrket och få möjligheter
att konkurrera med företag inom
branschen och med företag inom andra
branscher på lika villkor. Det är visserligen
fråga om en relativt liten grupp
enskilda människor som inte betyder
så mycket ur valsynpunkt och som man
därför kanske inte tänker på när man
säger sig vilja slå vakt om de mindre
företagen. Det är också fråga om de anställda
både i hantverksföretag och hos
guldvarufabrikanterna, människor som
även de i sin yrkesutövning naturligtvis
lider av att branschen kommer i en
ogynnsam konkurrenssituation genom
en hög punktskatt.

Herr Sundin säger att man inte skall
ta bort skatt på lyxkonsumtion. Vad är
då lyxkonsumtion? Hur kan man påstå
att äkta mattor och guld- eller silversmide
är mera lyxbetonat än många
andra varuområden? Har t. ex. äkta
mattor mera av lyxkaraktär än ostindiskt
porslin? Kan man påstå att ett
rejält svenskt silver- eller guldsmycke
är mera av lyxkonsumtion än ett importerat
lyxsmycke från Paris, gjort av
oädel metall och glasbitar. Det senare
är fritt från punktskatt. Var drar man,
i detta enorma varuutbud som vi har,
gränsen mellan lyxkonsumtion och
oumbärlig konsumtion? Det finns inga
möjligheter att dra en sådan gräns.
Därför skall man låta punktskatterna
på äkta mattor och guldsmedsvaror försvinna.

Bara för att silversmederna använder
silver — ett material som lämpar
sig utomordentligt för vissa konstnärliga
arbeten — belastas deras konstnärliga
utövning, deras idéverksamhet och
deras arbete med 25 procents påslag.
Använder de för samma arbete t. ex.
koppar, som de försilvrar, slipper de
detta påslag. Är det rimligt?

Punktskatteutrcdningen säger alt man
inte har funnit vägar för att avveckla
skatten på ädelsmide. Om jag inte missminner
mig har kontrollstyrelsen i sitt
remissvar angivit vissa sådana vägar,
och det hade varit lämpligt att utskottet
här hade följt kontrollstyrelsens förslag.

Det har talats om inköpen utomlands.
Det finns företagare som flyttat till Mallorca
och Kanarieöarna och där startat
guldsmedsaffär, eftersom det lönar sig
bättre för svenska företagare att sälja
svenska guld- och silvervaror till svenskar
där nere än i vårt eget land. Det är
väl också fråga om lyxkonsumtion, eller
hur?

Strukturförändringen inom guldsmedsbranschen
pågår naturligtvis liksom
inom alla branscher. Det förs en
kamp mellan olika distributionsvägar
och olika företagsstorlekar även inom
den branschen, och det kan man inte
göra mycket åt. Men branschen har också
att brottas med konkurrensen från
närliggande varuområden, som inte har
en belastning av 25 procents skatt, och
den konkurrensen är ödesdiger för
många enskilda människor, både företagare
och anställda.

Jag är glad över att punktskatteutredningen
har pekat på att branschen
har stora svårigheter och att man inte
kan finna andra vägar för ett bättre
förhållande — t. ex. i fråga om konkurrensen
med utlandsförsäljningar —
än avvecklande av skatten. Jag är också
glad över utskottets enligt min mening
positiva skrivning, när utskottet
framhåller att man såvitt möjligt bör
skapa ekonomiskt utrymme för att ta
bort denna punktskatt. I den mycket
stora statsbudget vi har lär det inte
vara förenat med större svårigheter att
finna ekonomiskt utrymme för att ta
bort en skatt som ger staten 45 eller 50
miljoner kronor. Jag vill emellertid tillstyrka
reservationen därför att jag anser
att skatten hade kunnat försvinna
redan nu.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Först blev jag nästan
rädd när herr Stefanson kom upp i talarstolen
och med sitt anförande i anledning
av reservation 4, som gäller
pälsvaror, guld osv., på något sätt lät
påskina att vi från centerpartiets sida
inte skulle vara välvilligt inställda emot
denna del av företagsamheten. Men det
är inte den saken det här gäller, herr
Stefanson. Detta är en fråga som gäller
beskattning. Här har jag klart och tydligt
deklarerat centerpartiets principiella
uppfattning. Punktskatter av denna
art — och kanske ännu mera punktskatter
och avgifter av annan art — bör
avskaffas. Såväl här som i tidigare utskottsutlåtanden
när denna fråga varit
uppe har också utskottet klart och tydligt
sagt ifrån, att man i princip är
emot punktskatter, men att man för närvarande
inte kan avskaffa dem. Det är,
herr talman, vad jag i sak vill anföra.

När det gäller de många människorna
i vårt samhälle och särskilt dem som
har små inkomster står jag kvar vid
min uppfattning att för dem är inte detta
i någon större utsträckning en aktuell
skattefråga. Det må stå för reservanternas
egen räkning.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte till att börja
med inte delta i denna debatt trots att
jag talat om punktskatter i denna kammare
i elva år. Men det var faktiskt
herr Sundins ord om att det här inte
gällde enskilda människor utan ett fåtal
affärer inom guldsmedsbranschen,
som fick mig att begära ordet.

Jag ville tala om för herr Sundin, att
bakom de mindre företagen, bakom de
enskilda affärerna, finns de enskilda
människorna.

Jag har för min del nu lämnat guldsmedsbranschen
och har ingen sådan
rörelse kvar. Därför talar jag inte i egen
sak. Men jag känner till de svårigheter
som denna lilla minoritet av företagare
har när det gäller skatten. De har, som

jag sagt, lärt ett yrke och ställt förhoppningar
på sitt yrke, men på grund av
den helt orimliga konkurrenssituation
som punktskatten medför måste allt fler
och fler lämna yrket. Det var det jag
ville ha sagt.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en sak som herr
Sundin sade i sitt första anförande som
jag gärna skulle vilja bemöta.

Herr Sundin gjorde gällande att jag
skulle ha kritiserat turisterna för att de
köpte guldsmedsvaror utomlands och
att jag skulle anse att de gjort sig skyldiga
till något slag av omoralisk handling.
Det har jag givetvis inte gjort. De
allra flesta turister åker inte utomlands
för att köpa guldsmedsvaror på spekulation.
De köper inom ramen för sina
resurser när tillfälle bjuds. Det är helt
legalt, och de handlar i sitt eget välförstådda
intresse.

Dessa inköp innebär emellertid sammanlagt
en mycket svår belastning för
den svenska guldsmedsbranschen. Genom
att turister utomlands passar på
att köpa presenter och sådant som de
annars skulle köpt hemma i Sverige, blir
det ett mycket stort bortfall i försäljningen.
I och för sig förståeliga och
legala handlingar, som i det enskilda
fallet inte alls är anmärkningsvärda, har
tillsammans en mycket beklaglig effekt
för företagen i Sverige.

Herr Sundin hyser den uppfattningen
att det finns mera angelägna behov när
det gäller att avveckla skatter. Jag skulle
vilja ställa en fråga till herr Sundin
beträffande pälsvaruskatten. Herr Sundin
nämnde inte ett ord om EFTA-problemet
när det gäller denna utan såg
den uteslutande som en lyxskatt. Det väsentliga
i denna fråga är dock att man
i punktskatteutredningen kunnat konstatera
att pälsvaruskatten strider mot
våra förpliktelser enligt EFTA-konventionen.
Man ifrågasätter därför i punktskatteutredningen
om inte skatten omedelbart
borde avskaffas. Jag skulle vilja

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.
fråga herr Sundin: Hur länge skall vi bland låginkomsttagarna. Därför borde
enligt herr Sundins mening fortsätta att även de få en liten favör,
bryta mot EFTA-konventionen?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Svaret på den sista frågan
skulle jag vilja överlåta till finansministern.
Jag tycker att allting talar
för att svaret på den frågan inte skall
ges av mig utan från regeringens sida.
Jag har rent principiellt talat om punktskatter
som sådana, och jag deklarerar
min uppfattning att man så småningom
— jag upprepar det som bevillningsutskottet
skrivit i sina betänkanden
under flera år — skall komma dithän
att dessa mer eller mindre orättvisa
punktskatter försvinner.

Till herr Stefanson vill jag säga att
jag står fast vid min uppfattning att vi
bör värna om guldsmederna, om dem
som har pälsvaruaffärer osv. De skall
ha sin chans att klara sig i detta samhälle
såväl som andra näringsidkare.
Men om vi ser på beskattningen som
sådan är det min absolut bestämda
uppfattning att det finns punktskatter
och avgifter vilkas avskaffande är mycket
angelägnare för flertalet än dessa,
även om det gäller en betydelsefull minoritet
i vårt samhälle.

Herr ÖSTERDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin var av
den uppfattningen att guldsmedskatten
och pälsvaruskatten så småningom borde
försvinna, men i dag vill han inte ta
bort dem, eftersom det finns många
andra punktskatter som drabbar låginkomsttagarna.
Det är möjligt att det
förhåller sig så, men kan det inte också
vara bra för låginkomsttagare att ha en
billig svensk päls, en päls av Gotlandsfår?
Jag tycker att man skulle kunna
medverka till att dessa skulle ha råd
att köpa en sådan. Jag tror inte heller
att herr Sundin räknar fåruppfödarna
och fårskötarna till höginkomsttagarna,
utan han brukar också räkna dem

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det förefaller vara ett
läckert ämne att tala om sötsaker, eftersom
sex ledamöter som inte vill debattera
skatt längre uppträtt i denna debatt.
Här förekommer det förslag, som
innebär en omläggning av nu bestående
skatter, och sedan har det fått ett
guldstänk över sig genom motioner om
allmänna försäljningsskatten och pälsvaruskatten.

Det råder stor enighet om att man
skall gå över från värdeskatt till viktskatt.
Jag tänker inte fördjupa mig i
tekniska detaljer, ty det har de kunniga
ledamöter som talat här redan
gjort. Låt mig bara påpeka att denna
omläggning i varje fall inte kommer att
gynna importen. Det är kanske en synpunkt
som är lika viktig att framhålla
som herr Tistads om att vi skall vara
absolut korrekta när det gäller att uppfylla
alla våra konventioner, inte minst
EFTA-konventionen. Även jag anser att
det i princip skall vara så. Men det är
väl knappast möjligt att anklaga Sverige
för att vara ett land som inte följer ingångna
avtal. Man kan tvista om den
här aktuella skatten strider mot EFTAreglerna.
Jag anser inte att frågan har
en sådan dimension att det finns anledning
att ta upp en debatt om den här.

Jag kan erkänna att det finns olika
synpunkter att anföra beträffande avgränsningen
på skatteområdet. Men låt
teknikerna fortsätta att bearbeta dessa
ting, så får vi kanske till stånd en lösning
inom en nära framtid.

Det anförs vidare att en enhetlig skattesats
— dvs. icke differentierad —
skulle skada konfektyrindustrin. Vi inom
utskottet har emellertid från Danmark,
där man lagt om skattesystemet
inom denna bransch, fått veta att den
inte alls upplevt någon nedgång utan
tvärtom klarat sig bra. Nu kan någon
invända att det där gäller för Dan -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. m.

mark. Ja, det är givet att man inte kan
överflytta en undersökning från Danmark
till Sverige och säga att exakt
samma sak gäller här, men troligtvis
blir effekten här densamma. Då skulle
alltså de farhågor man hyser inte behöva
förverkligas.

Vad beträffar brutto- och nettoviktbeskattning
har vi i utskottsbetänkande!
framhållit att en nettobeskattning
gynnar chokladindustrin, och det är
nog obestridligt. Med bruttoviktbeskattningsmetoden
kommer chokladindustrin
att sträva efter att få ett lättare
emballage, vilket i sin tur framöver
skulle underlätta en övergång till nettoviktbeskattning.
Det ligger naturligtvis
någonting i att försöka få fram enhetliga
regler för de nordiska länderna
på detta område, det vill jag vitsorda.
Jag tror att utskottsmajoritetens förslag
i varje fall är ett steg på vägen mot en
förändring inom denna hantering som
kan leda till ett lättare emballage för
chokladindustrin.

Enligt min mening råder sålunda
tämligen stor enighet om att vi skall
behålla dessa skatter. När herr Österdahl
sade att vi inte skall beskatta maten
var han väl ute i ogjort väder. I
betänkandet har vi skrivit att vi skall
ge prioritet inom skattesystemet på ett
sådant sätt att punktskatterna avskaffas.
Hur har herr Österdahl tänkt sig
att man skall få pengar till vad han
föreslår? Skall vi höja de direkta skatterna?
Knappast, säger herr Österdahl,
vi får väl höja momsen. Ja, den är generell
och drabbar även matvaror, så
den argumenteringen tror jag inte alls
håller.

I utskottsbetänkandet framhålles vidare
att punktbeskattningen inte är någon
principfråga. Både från utredningar
men framför allt inom bevillningsutskottet
har det tidigare sagts ifrån att
dessa punktskatter bör avskaffas. Det
blir då en bedömningsfråga när vi är
mäktiga och i stånd att avstå från dessa
skatteinkomster. Man kan tycka att 50
miljoner kronor inte är någonting i en

budget på 45 miljarder kronor. Det är
klart att det går att föra ett sådant resonemang,
men det skulle bli åtskilliga
hundratal miljoner kronor mindre inkomster
för staten om var och varannan
skulle framföra önskemål om att
slopa den eller den skatten och pålagan
därför att den bara inbringar staten
50 eller 100 miljoner kronor i skatteintäkter.
Vi hade trott att riksdagen
skulle ta ad notam när det i bevillningsutskottets
betänkande sägs: låt oss räkna
med att det ges utrymme för att
med det snaraste avskaffa dessa punktskatter.
Därmed får vi naturligtvis ta
konsekvenserna på andra skatteområden
för att täcka det inkomstbehov som
vi gemensamt har åstadkommit.

Det finns, herr talman, åtskilliga tekniska
aspekter som jag kunde tillägga,
men jag skall inte uppehålla kammaren
med det. Denna skatteomläggning
är inte så väldigt omfattande och den
behövde heller inte vara kontroversiell.
Orsaken till att det ser ut som om den
vore det är att man hakat på motioner
om andra skatter, motioner som riksdagen
tvingats behandla.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets betänkande i samtliga
punkter.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr John Ericsson säger
att det inte är möjligt att anklaga
Sverige för att inte hålla ingångna avtal.
Men EFTA-rådet har om inte anklagat
så dock försynt påpekat att pälsvaruskatten
inte stämmer riktigt överens
med de förpliktelser vi åtagit oss genom
vårt medlemskap i EFTA.

Vidare säger herr Ericsson att detta
är en omtvistad fråga. Ja, med anledning
av EFTA-rådets framställning till
regeringen har punktskatteutredningen
på finansministerns uppdrag undersökt
saken, och jag har inte funnit att utredningen
svävat på målet i något avseende
när det gäller denna sak. Den
har konstaterat att pälsvaruskatten inte

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror, m. in.

står i god överensstämmelse med EFTAkonventionen.
Det är det enda och sista
vi har att hålla oss till i dag.

Herr Ericsson fortsätter med att saken
inte har sådana dimensioner att
den hör hemma i denna debatt. Jag vet
inte om den har så mycket mindre dimensioner
än sötsaksbeskattningen. Det
kan väl vara hugget som stucket. Men
om herr Ericsson med det menar att det
är fråga om en skatt som avkastar litet,
kan jag hålla med honom, den avkastar
mellan 11 och 12 miljoner kronor enligt
de senaste siffrorna. Detta gör ju att den
är lätt att avveckla. Varför skall vårt
land göra sig till stackare för en liten
summa? Hade det gällt mycket pengar,
kunde man möjligen ha förstått det resonemanget,
men när det nu gäller en
skatt som avkastar litet i pengar, är det
ju lätt att besluta om dess avskaffande.

.lag konstaterar bara att herr Sundin
inte har några åsikter när det gäller
EFTA-konventionen utan anser att regeringen
skall ha dem. Jag undrar om
centerpartiet har överlämnat hela handelspolitiken
till regeringen att sköta
utan partiets inblandning.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande sade att jag ville ta bort
skatten på mat. Det var ju att uttala sig
alltför generellt. Jag talade över huvud
taget inte om detta, utan jag talade för
det första om lyxskatten och för det
andra om skatten på choklad i chokladpuddingar
och i barnmat. Denna skatt
är alltså väldigt begränsad jämfört med
vad utskottets ordförande menade.

Sedan undrade herr ordföranden
varifrån vi skulle ta pengarna för avveckling
av denna skatt. Jo, den här
skatten avser en utvidgning av skatteområdet
och därför behövs det inga
särskilda pengar för att avveckla den.
Så enkelt var det!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Nu återstår i sammanhanget
endast vad som berör EFTA-konventionen.

Eftersom finansministern är närvarande
vill jag i detta kanske mitt sista
anförande i denna kammare uttala det
förtroendet för regeringen att jag tror
att finansministern skall kunna svara
för de konsekvenser dagens beslut eventuellt
kan medföra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komnie att framställas
först särskilt angående punkterna
A 1—A 4, B 1—B 3 och B 5 samt därefter
särskilt rörande vardera av de i
punkten 4 berörda förordningsförslagen.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A 1—A 4,
Bl—B 3 och Bo.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten B 4 såvitt avsåge försäljningsskatten,
fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. företagsdemokrati
62 punkten B 4 såvitt avser försäljningsskatten,
röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej -—- 48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten B 4 såvitt anginge skatten å
vissa pälsvaror gjorde herr förste vice
talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till densamma samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i denna del; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

62 punkten B 4 såvitt avser skatten å
vissa pälsvaror, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 48.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. företagsdemokrati

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av motioner
angående företagsdemokrati.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner: a)

de likalydande motionerna l: 21,
av herr Helén m. fl., och II: 25, av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., vari yrkats,

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle

1. uttala som sin mening att det arbetsdemokratiska
reformarbetet borde
intensifieras i alla typer av verksamheter
-— statlig, kommunal, kooperativ
och enskild,

2. begära, att en utredning med parlamentarisk
representation och företrädare
för arbetsmarknadens parter tillsattes
— så snart försöksverksamheten
med styrelserepresentation för de anställda
givit tillräcklig erfarenhet —
med uppgift att framlägga förslag till
kodifiering av partsrepresentation i aktiebolagslagen
och eventuellt annan
lagstiftning,

3. begära, att såväl den s. k. företagsdemokratidelegationen
som utredningen
om fördjupad företagsdemokrati i
statsförvaltningen utökades med företrädare
för de politiska partierna,

4. begära, att frågan om de legala
förutsättningarna för delegering av viss
beslutanderätt inom en given budgetram
till företagsnämnd inom den kommunala
sektorn utreddes,

5. begära, att motionen översändes
till dels den s. k. företagsdemokratidelegationen,
dels utredningen om fördjupad
företagsdemokrati i statsförvaltningen
för beaktande;

b) de likalydande motionerna I: 808,
av herr Bengtson m. fl., och II: 951, av
herr Hedlund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att en utredning med representanter
för de politiska partierna
och arbetsmarknadens parter måtte
tillsättas i syfte att samordna forskningsinsatser
och andra åtgärder som
kunde leda till en fördjupad företagsdemokrati,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna;

c) de likalydande motionerna 1:809,
av herr Bohman m. fl., och II: 953, av
herr Holmberg m. fl., vari anhållits
bland annat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte

A. hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
överlämna motionerna för beaktande

Ang. företagsdemokrati
till delegationen för försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati i de
statliga aktiebolagen,

B. uttala, att det arbetsplatsdemokratiska
reformarbetet borde intensifieras
i såväl statlig och kommunal som kooperativ
och enskild verksamhet; samt

d) motionen 1:828, av herr Svanström
och herr Olsson, Ernst, vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om en förutsättningslös
parlamentarisk utredning rörande
olika former av företagsdemokrati.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:21 och 11:25,

b) motionerna 1:809 och 11:953,

samtliga såvitt de avsåge uttalande

om reformarbete på företagsdemokratins
område,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:21 och 11:25, såvitt de avsåge
yrkande att motionerna skulle överlämnas
till vissa utredningar,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:809 och 11:953, såvitt de avsåge
yrkande att motionerna skulle
överlämnas till viss utredning,

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:21 och 11:25, såvitt de avsåge
parlamentarisk representation i vissa
utredningar,

E. att riksdagen måtte avslå motionen
1:828 om utredning angående företagsdemokrati,

F. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:808 och 11:951 om utredning
angående företagsdemokrati,

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:21 och 11:25, såvitt de avsåge
utredning angående revision av aktiebolagslagen
m. m.,

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:21 och 11:25, såvitt de avsåge
utredning om beslutanderätt för företagsnämnd
inom den kommunala sektorn.

Onsdagen den 9 december 1970

30 Nr 43

Ang. företagsdemokrati

Reservationer hade anförts

1, beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Strandberg (m),
Annerås (fp), Brundin (m), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep),
Stridsman (ep) och Hyltander (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att motionerna

a) 1:21 och 11:25,

b) I: 809 och II: 953,

samtliga såvitt de avsåge uttalande
om reformarbete på företagsdemokratins
område, måtte anses besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

2, beträffande utskottets hemställan
under B, av herrar Annerås (fp), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla, att motionerna
1:21 och 11:25 överlämnades för
beaktande till delegationen för försöksverksamhet
med företagsdemokrati i de
statliga aktiebolagen och till utredningen
angående försöksverksamhet med
fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen; 3,

beträffande utskottets hemställan
under C, av herrar Strandberg, Brundin
och Regnéll (alla m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att motionerna
1:809 och 11:953 överlämnades
för beaktande till delegationen för försöksverksamhet
med företagsdemokrati
i de statliga aktiebolagen;

4, beträffande utskottets hemställan
under D, av herrar Annerås (fp) och
Hyltander (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riks -

dagen måtte med bifall till motionerna
1:21 och 11:25, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört rörande
parlamentarisk representation i vissa
utredningar;

5, beträffande utskottets hemställan
under F, av herr Börjesson i Glömminge
(ep) och herr Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort under
F hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:808 och
11:951 hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning angående företagsdemokrati
i enlighet med vad reservanterna anfört; 6,

beträffande utskottets hemställan
under G, av herrar Annerås (ep), Börjesson
i Glömminge (ep), Stridsman
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den ändrade avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:21 och 11:25, såvitt nu vore i fråga,
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående revision av aktiebolagslagen
m. m. i enlighet med vad reservanterna
anfört;

7, beträffande utskottets hemställan
under H, av herrar Annerås (fp) och
Hyltander (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under H hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 21 och II: 25, såvitt nu vore
i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning rörande beslutanderätt för
företagsnämnd inom den kommunala
sektorn i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 70 behandlas bl. a. en partimotion,
nämligen 1:809 och 11:953,

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

från moderata samlingspartiet. I motionen
bär redovisats partiets syn på
frågan om en fördjupad företagsdemokrati.

Jag tänker inte uppehålla mig liinge
vid detta spörsmål, men jag vill bara
omnämna eu fråga som kanske ligger litet
grand vid sidan av den allfarväg
som företagsdemokratidebatten brukar
följa. Det gäller här behovet av att på
olika sätt försöka möjliggöra för människor
att i arbetslivet nå ett förverkligande
av sig själva genom att konkret
få tillfälle att utnyttja sin förmåga och
sina anlag. För detta krävs eu betydande
ytterligare satsning på den interna
företagsutbildningen. Men vi pekar här
på något som jag tycker har fallit bort
i debatten i övrigt, och det är behovet
av att just för att nå detta mål bygga
upp ett vidgat samarbete mellan samhällets
vuxenutbildning och företagens
internutbildning.

Samtliga motioner som har väckts i
denna fråga har av utskottet remitterats
bl. a. till arbetsmarknadens organisationer.
Dessa organisationer är
mycket samstämmiga i sina yttranden.
De redovisar, vilket också framgår av
utlåtandet, att det händer verkligt mycket
på just detta område för närvarande.
Det händer mycket i form av forskning
och experiment runt om ute i vårt
näringsliv, och det är en verksamhet
som stöds av samtliga involverade parter
på arbetsmarknaden.

Reservationer markerar som regel att
det finns delade meningar, men så är
det egentligen inte i det här fallet. Behandlingen
i utskottet visar ganska klart
att det inte föreligger någon åsiktsskillnad
mellan partierna i denna fråga.
Partierna har vinklat frågan litet olika
och angripit den från olika utgångspunkter.
Vi har olika vokabulär, men
uppfattningen om allt det väsentliga i
den här frågan är entydig. Egentligen
skulle det enligt mitt förmenande inte
ha behövts några reservationer, men nu
blev det på det sättet att yrkanden som
framförts i partimotioner ansågs be -

AnR. företagsdemokrati
höva föras fram också i form av reservationer.
.lag tror inte att det tjänar
saken, utan det hade tjänat saken mera
om vi lyckats med de allvarliga försök
som gjordes till en sammanskrivning i
det här mycket betydelsefulla ärendet.
Jag är personligen besviken över att det
inte lyckades, ty för mig framstår den
här frågan som en av de allra mest väsentliga
vi har att syssla med inom hela
arbetslivet.

Herr talman! I det läge som uppkommit
där det nu alltså finns en rad reservationer,
ser jag mig föranlåten att
yrka bifall till reservationerna 1 och 3.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! I vår partimotion angående
företagsdemokratin framhålles
att målet för en fördjupad arbetsdemokrati
är god arbetstillfredsställelse, förbättrad
produktivitet och ökad spridning
av inflytandet i företagen. De faktiska
kunskaperna om hur olika arbetsdemokratiska
former utfaller är begränsade.
En grundläggande uppgift blir
därför, som vi ser det, att snabbt få till
stånd omfattande försök med olika arbetsdemokratiska
modeller i olika typer
av verksamhet och att noga följa
och värdera dessa försök. Vi presenterar
en skiss till en första etapp i ett
arbetsdemokratiskt program, och den
rymmer förslag som berör de anställdas
insyn, inflytande och medbestämmande
på olika nivåer i företag och förvaltning.
De organisatoriska förändringar
som dessa arbetsdemokratiska reformkrav
aktualiserar gäller i praktiken
främst de stora och medelstora företagen.

Sammanfattningsvis avser förslagen i
vår motion i första hand följande områden: 1.

Företagsnämndsverksamheten vidareutvecklas.
Möjligheterna att tillsätta
arbetsutskott och undernämnder bör
tillvaratas i full utsträckning. Rätten att
delegera vissa beslutsfunktioner inom

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. företagsdemokrati

en given ekonomisk ram till nämnderna
är av stor betydelse.

2. Försöken med självstyrande grupper
bör ges en vid omfattning. Inte
minst inom den offentliga förvaltningen
kan denna form vara viktig och riktig.

3. Experiment med styrelserepresentation
för de anställda bör breddas och
vidareutvecklas. Vidare bör revision
av aktiebolagslagen i ett något längre
perspektiv bli aktuell för att reglera formerna
för arbetstagarpartens medbestämmande.

Demokratiseringen av näringslivet
och förvaltningen syftar i första hand
till att gc de anställda ett ökat inflytande
över de företag, verk eller institutioner
som de arbetar i samt över den
egna arbetsmiljön. Denna strävan behöver
inte alls stå i motsatsställning till
kravet på effektivitet. Tvärtom är det
troligt att de anställda skulle få större
intresse för sina arbetsuppgifter i och
med att de fick mer att säga till om. Det
har också ett värde i sig att människorna
får rätt att själva medverka vid utformningen
av den egna arbetssituationen.
På så vis stärks även förtroendet
och ansvaret för den politiska demokratin,
vilket gör det än svårare att hota
våra grundläggande fri- och rättigheter.
För oss i folkpartiet står det klart att
de anställda har de största möjligheterna
till ökat medstämmande inom ramen
för en decentraliserad blandekonomi.

Kraven på demokratisering gäller arbetet
både i verkstäder och på kontor.
Inte heller spelar det i detta sammanhang
någon roll om arbetsgivarna
är enskilda aktieägare, stat eller kommun.
Demokratikravet har giltighet
överallt där anställda och ledning skall
samverka för att nå vissa mål. Eftersom
begreppet företagsdemokrati är alltför
begränsat och lätt leder tanken enbart
till de traditionella företagen har vi fört
fram benämningen arbetsdemokrati.
Detta begrepp har en vidare mening och
har valts för att betona att frågan om de
anställdas insyn, inflytande och medbe -

stämmande i princip gäller alla tvper
av verksamhet.

Utskottsmajoriteten framför som sin
syn när det gäller begreppet ”arbetsdemokrati”
att termen företagsdemokrati
för dagen används även beträffande
verksamhetsgrenar utanför näringslivet
och väljer därför att bär tala om företagsdemokrati
men framhåller att detta
inte avser att gälla blott vissa delar av
arbetsmarknaden. När det gäller vårt
förslag att riksdagen skall göra ett programuttalande
av innebörd att reformarbetet
på företagsdemokratins område
hör intensifieras inom alla arbetsmarknadssektorer,
ställer sig utskottsmajoriteten
negativ till detta och anser det
inte motiverat att riksdagen gör ett allmänt
uttalande som inte riktar sig till
någon viss adressat och inte ger anvisning
om .särskilda insatser från statens
sida. Men samtidigt frainhålles att detta
inte får uppfattas som ett utslag av bristande
intresse för åtgärder som kan
främja företagsdemokratin.

Utskottsmajoriteten kan vidare inte
ställa sig bakom de i motionen förekommande
allmänpolitiska uttalandena
om ett spänningsförhållande mellan
företagsdemokrati och statligt ägande,
men vi anser att arbetsdemokratin fördjupas
bäst i ett marknadsekonomi^
system, där företagen i princip fungerar
som självständiga och självstyrande
enheter inom den generella ekonomiska
politik som statsmakterna och kommunerna
drar upp. Vår begäran om att utöka
de två utredningar, som sysslar med
frågor om företagsdemokratin inom den
statliga sektorn, med företrädare för de
politiska partierna avstyrks.

Slutligen avvisas vårt förslag med
begäran om utredning med mera begränsat
syfte. Så snart försöksverksamheten
med styrelserepresentation för de
anställda givit tillräcklig erfarenhet, bör
enligt vår mening en utredning med
företrädare för de politiska partierna
och för arbetsmarknadens parter tillsättas
med uppgift att lägga fram förslag
till kodifiering av partsrepresenta -

Onsdagen den !) december 1970

Nr 43

3 .''5

tion i aktiebolagslagen och eventuellt
annan lagstiftning.

Sammanfattningsvis kan sägas atl ulskottsmajoriteten
i dagens läge inte vill
rekommendera åtgärder som bryter mot
den av organisationerna angivna principen
att statsmakterna skall lämna åt
arbetsmarknadens parter att ta det huvudsakliga
ansvaret för fortsatt reformverksamhet
på företagsdemokratins område.

Utskottet har berett huvudorganisationerna
tillfälle att yttra sig över de
till utskottet hänvisade motionerna på
företagsdemokratins område. Samtliga
avvisar tanken att statsmakterna skulle
ingripa på detta område med en allmän
utredningsverksamhet som går utöver
den vari staten som arbetsgivare har
anledning att engagera sig. Man framhåller
vidare att parterna inom de olika
arbetsmarknadssektorerna ägnar stort
intresse åt sådan reformverksamhet.

Vi delar helt uppfattningen att detta
i väsentlig grad är problem som måste
lösas i positiv samverkan mellan parterna
på arbetsmarknaden. Men vi kan
inte komma ifrån att också politikerna
har ett ansvar för att vidga förståelsen
för arbetsdemokratins värde och för att
förbättra förutsättningarna för en fördjupning
av de anställdas insyn, inflytande
och medbestämmande i de verksamheter
där de utför sitt arbete.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 4, 6 och 7.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är väl ganska naturligt
att de stora problem som diskuteras
ute i samhället återspeglas i form
av motioner i riksdagen. Så är också
fallet i denna fråga. Här föreligger till
behandling tre partimotioner och en
enskild motion. Först, herr talman, några
ord om den enskilda motionen som
jag och herr Ernst Olsson står för.

I denna motion framhålls att det är
angeläget att få till stånd en förbättrad

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 43

Ang. företaRsdemokrati
företagsdemokrati så att mannen på
verkstadsgolvet verkligen också känner
samhörighet med företaget. Man trodde
vid — som det sägs i motionen — att
de statliga företagen skulle framstå som
höga föredömen då det gäller företagsdemokrati,
men det uttrycks tvivel om
att så är fallet. Man trodde väl också
att Sverige skulle vara ett föregångsland
på detta område, men tydligen har andra
länder kommit längre. Vårt grannland
Norge och det fjärran belägna Japan
har väl båda på sitt område kommit
längre. I Norge har man haft goda
erfarenheter av de självstyrande grupperna,
och i Japan tycks helt allmänt solidariteten
med det egna företaget på
många håll skapa familjesammanhållning
med företaget där man arbetar.

Yrkandet i motionen utmynnar i en
hemställan om en förutsättningslös parlamentarisk
utredning om olika former
av företagsdemokrati. Utskottet säger att
denna motion går längre än alla övriga
och avstyrker densamma.

Eftersom inte någon av utskottets ledamöter
har velat understödja motionen
ens i form av en reservation, avser
jag inte, herr talman, att yrka bifall till
denna motion.

Då av någon anledning någon representant
för centerpartiet i första kammaren
tydligen inte har varit med vid
behandlingen av detta ärende, har det
fallit på min lott att redogöra för centerpartiets
uppfattning i den här frågan.

Centerpartiet hade i frågan en partimotion
redan år 1967 och har i olika
sammanhang vid riksdagarna 1968 och
1968 återkommit med tankar omkring
en fördjupning av företagsdemokratin.

I motionen till 1970 års riksdag framhåller
centerpartiet att vi är medvetna
om att denna fråga får betraktas som
en facklig fråga som skall handläggas
av arbetsmarknadens parter. Vi anser
det önskvärt att frågan skall kunna lösas
utan lagstiftning.

Emellertid anser centern att det inte
minst sedan försöksverksamhet med företagsdemokrati
påbörjats i statliga ak -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. företagsdemokrati
tiebolag och förvaltningar finns skäl att
anta att många problem som hittills
hindrat en snabbare utveckling på detta
område nu skall bli bättre belysta. Vi
antyder att de senare årens erfarenheter
pekar på att de anställda i de statliga
företagen, åtminstone för närvarande,
inte har bättre möjligheter att påverka
förhållandena på den egna arbetsplatsen
och skaffa sig informationer om
företagsledningens planer för framtiden
än de anställda i privata företag har.
Vi hävdar att den grundläggande motiveringen
för demokrati i företagen är
densamma som för demokrati i samhället
i övrigt. Vi anser att värdet av en
utbyggd företagsdemokrati ligger inte
bara i den enskilde individens ökade
tillfredsställelse med arbetet utan också
i att samhällets produktiva resurser
blir bättre utnyttjade samt att sådana
egenskaper hos individen som initiativkraft,
ansvarskänsla och strävan efter
kunskap kan tas till vara på ett bättre
sätt.

Men även i själva samhällsutvecklingen
ligger ett ökat krav på mer inflytande
för de anställda. Det har skett
grundläggande förändringar, t. ex. de
tekniska framstegen och specialiseringen.
Antalet storföretag har ökat och det
har blivit en ökad rörlighet. Även själva
arbetsuppgifterna har förändrats. Den
industriella miljön och de sociala relationerna
på arbetsplatsen har ändrat
karaktär.

Allt detta är ting, anser vi, som ger
anledning att ytterligare fundera på en
ökad företagsdemokrati. Det gäller alltså,
anser vi i centerpartiet, att bryta
den sociala isoleringen på alla plan.
De anställda bör få medverka på alla
beslutsnivåer i företagen. Jag använder
ordet företag, fastän det är självklart
att även institutioner och samhällsorgan,
som inte kan betraktas direkt som
företag, har motsvarande problem.

Jag har personlig erfarenhet av kommunala
organ med ett betydande antal
anställda. Jag har också personlig erfarenhet
av arbete i en företagsnämnd i

ett företag av storleksordningen 300—
400 anställda. Utifrån dessa erfarenheter
anser jag det viktigt att understryka
vad som i partimotionen ansetts angeläget
i fråga om inriktningen på strävandena
att fördjupa företagsdemokratin.

Många saker förefaller naturliga som
utgångspunkter för det fortsatta praktiska
arbete, som för närvarande bedrivs
i företagsnämnderna. Men därutöver
bör man i första hand göra ytterligare
försök med arbetstagarrepresentation i
företagsstyrelserna, en öppnare redovisning
av företagens ekonomiska förhållanden
samt en utbyggd forskning om
den sociala och psykiska anpassningen
på arbetsplatsen, enligt centerpartiets
uppfattning i denna partimotion.

Vi hävdar till sist att det har ägnats
stor uppmärksamhet på olika håll åt
dessa problem samt att en omfattande
forsknings- och försöksverksamhet bedrivs
i både arbetsmarknadsparternas
och statsmakternas regi.

Vi anför emellertid: ”Det är enligt
vår mening angeläget att dessa insatser
kan samordnas och ställas samman med
planerade samhälleliga åtgärder i fråga
om lagstiftning, ändringar i socialförsäkringssystemet
osv. Denna samordningsuppgift
bör enligt vår mening anförtros
åt en statlig utredning, där representanter
för arbetsmarknadens parter
och de politiska partierna ingår.
Tillsättandet av en sådan utredning
skulle också underlätta att snabbt föra
ut de erfarenheter som forskare, arbetsledare,
myndigheter och andra successivt
vinner.”

Yrkandet i partimotionen går alltså
ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla att en utredning
med representanter för de politiska partierna
och arbetsmarknadens parter
skulle tillsättas i syfte att samordna
forskningsinsatser och andra åtgärder
som kan leda till en fördjupad företagsdemokrati.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande
nr 70, sedan man remitterat samtliga

Onsdagen den !) december 1970

Nr 43

motioner till framför allt arbetsmarknadens
parter, yrkat avslag på motionerna.
I motiveringen för detta avslagsyrkande
anför utskottet att det är angeläget
att arbetsmarknadens parter, som
enligt utskottets mening är starkt inriktade
på att lösa dessa bekymmer, får
fortsätta att göra detta utan inblandning
från statsmakternas sida. Utöver
att staten som arbetsgivare självfallet
också deltar i lösningen av dessa problem
skall statsmakterna enligt utskottets
mening icke träda in i sammanhanget.

Vi har i centerpartiet ansett att det
kan bli nödvändigt att statsmakterna
gör vissa uttalanden och framhåller vissa
önskemål. Det är nödvändigt att också
så småningom företa vissa lagändringar,
bl. a. i aktiebolagslagen. Men vi
har i vår motion i år särskilt velat understryka
det angelägna i att man får
statsmakterna med såsom en part när
det gäller att utreda verkan av den försöksverksamhet
som pågår.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1, 2, 5 och 6.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Föreliggande motioner,
som redovisas i bankoutskottets utlåtande
nr 70, har av arbetsmarknadens parter
enhälligt och entydigt avstyrkts. TCO
går så långt i sitt yttrande beträffande
motionerna 1:21 och II: 25 att man betraktar
dem som uttryck för kritik mot
utredningarna för att deras arbete inte
skulle ha bedrivits tillräckligt effektivt.
Det säger allt, tycker jag, om vad arbetsmarknadens
parter anser om motionerna
i detta sammanhang.

Herr Brundin var besviken över att vi
i utskottet inte hade lyckats skriva ihop
oss. Ansvaret för det vilar helt på folkpartiet,
som till varje pris skulle ha
fram denna fråga till debatt och också
till varje pris skulle reservera sig.

I vad som anförts här av de olika talarna
finns ingenting nytt. Arbetsmark -

AnK. företaKsdemokrati
nådens parter känner till alla dessa problem
och arbetar också effektivt med
dem. Det finns ingen anledning för
statsmakterna att i detta avseende göra
någonting annat än att avvakta de resultat
som arbetsmarknadens parter kan
åstadkomma. Anser sedan arbetsmarknadens
parter att de behöver statsmakternas
stöd, skall de naturligtvis få det.
Men till dess kan vi gott lugna oss och
låta arbetsmarknadens parter lösa dessa
frågor. Det är de som har sakkunskapen
och som vet hur sådana frågor skall
handläggas.

Herr talman! Då jag inte har någonting
nytt att tillägga utöver vad remissinstanserna
har sagt, ber jag att få hänvisa
till deras yttranden och till bankoutskottets
utförliga redovisning för vad
som skett och sker på detta område. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att den av herr Strandberg in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen skulle godkännas.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Brundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. företagsdemokrati

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strandberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Brundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Annerås m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Annerås in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes i enlighet med de rörande
punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Strandberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende å punkten D, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herrar
Annerås och Hyltander vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Annerås och

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Hyltander vid utlåtandet avgivna, med

4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets hemställan i punkten E.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten F framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Börjesson i Glömminge och herr
Stridsman vid utlåtandet avgivna, med

5 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Börjesson i
Glömminge och herr Stridsman vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Ang. företagsdemokrati
ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten G gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Annerås
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Annerås m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

38 Nr 43 Onsdagen den

Om förbud mot bestämmelser av typen §
Slutligen gjordes i enlighet med de
beträffande punkten H förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Annerås och
Hyltander vid utlåtandet avgivna, med
7 betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om förbud mot bestämmelser av typen
§ 32 i SAF:s stadgar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av motioner
om förbud mot bestämmelser av
typen § 32 i SAF:s stadgar.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:35, av herr Werner, samt 11:35, av
herr Hermansson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte anhålla om
utredning och förslag till lag, som enligt
i motionerna anförda synpunkter
förhindrade giltigheten av bestämmelser
av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:35 och 11:35 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I ett avseende är jag
helt överens med innehållet i utskottets
utlåtande, nämligen i fråga om beskrivningen
av vem som har bestämmanderätten
i företagen. I utlåtandet står nämligen:
”Bestämmanderätten kan härledas
ur äganderätten. Den som är ägare
till ett produktionsmedel får också bestämma
hur det skall användas. På denna
bas vilar näringslivets uppbyggnad.”
Rubriken över ett sådant stycke är given:
Sådan är kapitalismen.

december 1970
32 i SAF:s stadgar

Vidare står det i utlåtandet att ”den
i § 32 angivna principen att arbetsgivaren
själv äger bestämma över sitt företag
och avgöra vem som skall vara anställd
där ger uttryck för en av grundsatserna
för den rättsliga regleringen
mellan arbetsgivare och arbetstagare”.

Detta har också fastslagits av arbetsdomstolen
oavsett om det står inskrivet
i avtal eller inte. Paragrafen har i
realiteten getts verkan av lag. Det är
ett uttryck för att arbetsdomstolen utvecklat
ett regelsystem som konserverat
de förhållanden som rådde på svensk
arbetsmarknad i slutet av 1920-talet och
det tänkesätt om arbetarens lydnad
gentemot arbetsgivaren som vid det tillfället
endast den organiserade arbetarrörelsen
reagerade emot.

På samma sätt som när andra lagutskottet
behandlade frågan om ändringar
i kollektivavtalslagen och lagen om arbetsdomstol
försöker utskottet också i
detta utlåtande ge sken av att det på
den svenska arbetsmarknaden finns en
jämställdhet i form av två likvärdiga
parter som har att förhandla om olika
frågor på lika villkor. Det är där min
uppfattning skiljer sig från den samförståndsideologi
inom biandekonomins
ram som socialdemokraterna tillsammans
med de borgerliga representanterna
i utskottet gett uttryck för både i
detta utlåtande och i det jag nyss nämnde.

Någon jämställdhet i dessa frågor existerar
inte, eftersom arbetsgivaren i
kraft av ett ägandeförhållande leder och
fördelar arbetet, anställer och avskedar.
Det är ett uttryck för de rådande klassförhållandena,
och det går inte att ställa
lagar ovanför olika klassintressen.

Den nuvarande kollektivavtalslagen
och lagen om arbetsdomstol tillsammans
med bestämmelser av typ § 32 och verkningarna
av denna paragraf fungerar
som ett skydd för klassamhället och arbetsgivarnas
envälde i företagen. Dessa
lagar är stödjepunkter för arbetsgivarna
i deras strävan att ge sken av att deras
övermakt har rättslig grund.

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Om förbud mot bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar

Frågor om ökad anställningstrygghet
och frågor om företagsdemokrati kan
aldrig lösas så länge nuvarande lagar
och bestämmelser finns kvar.

Paragraf 32 klargör hur Arbetsgivareföreningen
vill fastslå arbetsgivarens suveräna
maktposition inom företagen.
Sådana frågor får det inte avtalas om,
utan på grundval av detta stadgande är
beslutanderätten förbehållen kapitalägaren-arbetsgivaren.
Från arbetsgivarhåll
har hittills rests ett benhårt
motstånd mot att revidera stadgarna på
denna punkt. Vi har i vår motion citerat
den intressanta turnering som
gjorts i tidningen ”Statsanställd’, nr 31
1969, i en ledarartikel om arbetsplatsdemokratin.

”Föredrar arbetsgivarna att rida
spärr mot en nödvändig utveckling
finns det utöver lagstiftningshotet ytterligare
en verksam påtryckningsåtgärd.
Ingenting kan hindra en LO-kongress att
efter mönster från Arbetsgivareföreningen
formulera ett stadgekrav innebärande
att till LO ansluten organisation
inte får träffa kollektivavtal med
arbetsgivareorganisationen med mindre
än att arbetarnas inflytande på ett avgörande
sätt är fastställt när det gäller
antagning och avskedande samt i fråga
om ledning och fördelning av arbetskraften.
”

Det kan naturligtvis spekuleras över
vad som skulle hända om båda parter
i sina stadgar stipulerade vad kollektivavtal
får och inte får innehålla. För
vår del anser vi det vara avgörande att
§ 32 avskaffas, eftersom den gynnar kapitalägaren-arbetsgivaren
och bevarar
dennes envälde inom företaget. Här står
olika klassintressen mot varandra, och
vår grundval är de anställdas intressen.

Avgörande för att avskaffa § 32 är naturligtvis
den aktivitet och rörelse som
kan utvecklas av löntagarna och deras
organisationer, och där finns i dag en
majoritet som anser att § 32 bör slopas.
Detta har kommit till uttryck under
den gångna vinterns strejkrörelse och
inte minst vid förberedelsen till årets

avtalsrörelse, där kravet nu reses att
denna paragraf skall bort. Ja, till och
med centerns partistämma har i somras
uttalat sig för att § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar måste bort.

Nu säger utskottet att det i första
hand ankommer på parterna på arbetsmarknaden
att söka lösa frågan om
lämplig ordning för fördelning av beslutsfunktionerna
inom företagen, och
utskottet anser det inte befogat att införa
en reglering av det slag som motionärerna
begär.

Mot bakgrund av vad jag har anfört
kan jag icke dela utskottets övertro på
att arbetsgivarsidan skulle vara beredd
att förhandla bort en av de hörnpelare
som arbetsgivarna bygger de nuvarande
maktförhållandena på. Det är förvånande
att utskottet är enigt på denna
punkt eftersom detta utlåtande naturligtvis
tillfredsställer de partier som i
olika sammanhang har en gemensam
grundsyn med arbetsgivarparten. Vad
som är särskilt förvånande är att de
socialdemokratiska utskottsledamöterna
kunnat sätta sina namn under detta
utlåtande.

För vår del förordar vi en lagstiftning,
som förklarar bestämmelser i avtalen
av typ § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar, vilka förhindrar inflytande
för de anställda över antagande
och avskedande av personal, över
rätten att ensidigt leda och fördela arbetet,
ogiltiga.

När vi har förordat lagstiftning i avseende
på § 32 är vi på det klara med
att det inte löser alla de problem som
finns inom arbetslivet. Vi anser en översyn
av hela den lagstiftning som reglerar
den .svenska arbetsrätten vara det
väsentliga, men vi betraktar detta förslag
som ett steg i den riktningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 35 och II: 35.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande är av stor

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Om förbud mot bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar

principiell räckvidd. Jag vill redan från
början säga att det begränsas inte till
vad som i motionen kallas § 32. Det
gäller hela frågeställningen om den
rättspraxis som tillämpas i svenskt arbetsliv
och som bär sitt ursprung i den
lagstiftning som genomfördes 1928.

Hela den frågan diskuteras mycket
livligt nu i det svenska samhället. Ofta
möter man ungefär det resonemang som
framkommer i motionen, nämligen att
§ 32 i Arbetsgivareföreningens stadgar
bör utrensas.

Vi skall emellertid vara helt klara
över att om man utrensar § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar, så utgör
det ingen lösning av det problem som
det här gäller. En sak är väl uppenbar,
nämligen att § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar har överlevt sig själv.
Den fyller inte den funktion nu som den
var avsedd att fylla från början, ty det
har skett väsentliga begränsningar av
den paragrafens innebörd i de kollektivavtal
som har träffats.

Men frågeställningen i ett vidare sammanhang
är, vilken rättsordning som
skall finnas på svensk arbetsmarknad.
De lagar som nu reglerar dessa förhållanden,
lagarna om kollektivavtal och
om arbetsdomstol, i någon mån även
lagen om föreningsrätt, är som jag ser
det mogna för en översyn. Lagstiftningen,
som tillkom för över 40 år sedan,
präglas naturligtvis av den tidens samhällssyn
och rättsuppfattning och av
hur man då bedömde att arbetsplatsens
relationer skulle vara uppbyggda. En
översyn är därför på tiden. Jag vill
nämna att vi inom fackföreningsrörelsen
har ett arbete på gång, som innebär
att vi i början av 1971 kommer att presentera
ett förslag och även motiveringar
för en översyn av den lagstiftning
som det här är fråga om.

Jag vill understryka att den rättspraxis
som har utvecklats sedan dessa
lagar kom till sannolikt — jag säger
sannolikt därför att man inte kan leda
detta direkt i bevis — går längre än vad
som ursprungligen var avsikten. Fram -

stående jurister hävdar emellertid att
uttolkningen av denna lagstiftning har
gått längre än vad som ligger i den
egentliga lagstiftningen. Den arbetsdomstol
som hade att avkunna de första
domarna — ofta domar och utslag av
principiell räckvidd — gick mycket
långt då det gällde att fastställa gränserna
för parternas agerande i tvistemål
på arbetsplatsen. Dessa domar, som avkunnades
på ett tidigt stadium, har sedan
blivit prejudicerande. När tvistefrågor
i dag uppstår som hänskjuts till
prövning i arbetsdomstolen, går det så
till att arbetsdomstolen granskar sina
gamla prejudikat och avkunnar ett
domstolsutslag med ledning av dem.
Detta utslag strider i många fall väsentligt
emot den rättsuppfattning som i dag
råder i det svenska samhället.

Lagstiftningen har också i väsentliga
avseenden den egenheten, att den ger
arbetsgivarparten ett företräde då det
gäller agerande på det lokala planet.
Det råder inte någon klar jämställdhet
mellan parterna i tvistefrågor som uppkommer
på arbetsplatsen. En översyn
av lagstiftningen är därför motiverad,
och vi kommer även att föra fram förslag
härom.

Att som här i motionen yrkas genom
lagstiftning förbjuda § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar är emellertid
att så att säga göra saken litet för enkel
för sig, ty vi löser inte problemet på
detta sätt. Jag kan som upplysning nämna
att det i vårt största kollektivavtal
på svensk arbetsmarknad aldrig funnits
någon anteckning eller skrivning som
innebär att § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar skall tillämpas inom det berörda
avtalsområdet. Men på grund av
den rättspraxis som har utvecklat sig
och genom Arbetsdomstolens domar har
§ 32 ändå kommit att få giltighet även
på områden där § 32 aldrig införts i
kollektivavtalet.

Jag vill alltså se denna fråga i ett vidare
sammanhang och menar att problemet
beträffande § 32, som har överlevt
sig själv, bör lösas i anslutning till

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Om förbud mot bestämmelser av typen § 32 i SAI-'':s stadgar

en översyn av lagstiftningen på detta
område. Det blir nämligen i det sammanhanget
också aktuellt att ta upp frågan
om § 32, som är en bestämmelse i
en enskild organisations stadgar och
som vi bär i riksdagen icke så enkelt
som motionärerna tänkt sig kan ta upp
till behandling. .lag kan därför för min
del inte stödja motionärerna.

Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Werner åberopade
speciellt de tre sista raderna i andra
lagutskottets utlåtande, och jag tyckte
att han därvid utelämnade ett väsentligt
ord när han citerade. Utskottet säger
följande: ”Mot bakgrund av vad
ovan redovisats kan det inte anses befogat
att nu införa en reglering av det
slag motionärerna begär.” Herr Werner
utelämnade ordet ”nu”, när han återgav
vad utskottet anfört. Jag tycker att detta
ord är ganska betydelsefullt med
hänsyn till vad som har anförts om vad
som pågår mellan parterna på arbetsmarknaden.

Detta ärende är i mycket stor utsträckning
av samma karaktär som de
frågor som behandlades i bankoutskottets
utlåtande nr 70 som föregick detta
ärendes behandling. Detta utlåtande avsåg
företagsdemokratin inom företagen
och en utbyggnad av det som hittills har
uppnåtts på området. Även i bankoutskottets
utlåtande redovisades åtgärder
som vidtogs av arbetsmarknadens parter
för att försöka få till stånd en ökad
medbestämmanderätt inom företagen.
Vid en remiss av detta ärende har arbetsmarknadens
organisationer genomgående
förklarat att de icke önskar en
lagstiftning i dessa frågor utan först vill
försöka lösa problemet avtalsvägen.

Motionärerna har, som herr Geijer redan
erinrat om, begränsat sitt yrkande
till att man skall vidta sådana åtgärder
lagstiftningsvägen att § 32 i Arbets 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 43

givareföreningens stadgar blir utan verkan.

Paragrafen sådan den åberopas i kollektivavtalen
finns angiven i utskottsutlåtandet
på s. 2, där det står att med
iakttagande av avtalets bestämmelser i
övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda
och fördela arbetet, att fritt antaga och
avskeda arbetare samt att använda arbetare
oavsett om dessa är organiserade
eller ej. Den paragrafen hade alldeles
säkert en mycket stor betydelse för arbetsgivaren,
när den intogs första gången
1906 efter en större arbetskonflikt,
tv då var arbetsgivarna mera patroner
ute på arbetsplatserna och bestämde
själva faktiskt över allt som hörde samman
med förhållandena där. Men det
har ju skett en väsentlig uppmjukning
under åren som har gått. Speciellt gäller
det frågan om avskedande av arbetare,
där man i varje fall kommit så
långt att avskedanden inte skall ske utan
angivande av skäl. Det har öppnats möjligheter
till förhandlingar och till och
med att centralt ta upp dessa frågor i
den nämnd som finns med representanter
för Arbetsgivareföreningen och LO,
och jag tror att det finns någonting liknande
vad beträffar Arbetsgivareföreningen
och TCO.

Däremot är ju arbetsgivarens rätt att
leda och fördela arbetet eller att antaga
arbetare inte alls reglerad, utöver § 32.
Det gäller oavsett om den av mig nämnda
bestämmelsen finns intagen i avtalet
eller det inte finns någon bestämmelse
alls. Arbetsdomstolen har tolkat saken
på precis samma sätt: arbetsgivaren har
rätt att leda och fördela arbetet och att
antaga och avskeda arbetare. Blir det
tvist härom, står den rätten kvar, oavsett
om bestämmelsen finns i avtalet
eller det inte finns någonting angivet.
Skall ärendet behandlas på annat sätt,
måste det finnas en överenskommelse
mellan parterna om hur dessa frågor
skall avgöras.

Här komer vi in på det som ligger
bakom de motionsyrkanden som behandlats
i andra lagutskottets utlåtande

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Om förbud mot bestämmelser av typen §
nr 70, vilket nyligen föredrogs, nämligen
ett utökat inflytande för de anställda
i beslutsinstanserna. Det fanns en
motion i vilken påyrkades möjligheter
att fatta beslut i företagsnämnderna.
Detta saknas i de motioner som behandlas
i utskottets utlåtande nr 89. Det är,
som herr Geijer har sagt, ingen lösning,
om det inte blir något annat resultat
av lagstiftningen än att man bara konstaterar
att Arbetsgivareföreningens § 32
är utan verkan. Kvar står då att frågorna
är oreglerade. Kommer ett fall under
domstols prövning, blir utslaget antagligen,
såvida ingen överenskommelse
om någonting annat träffats, att eftersom
det inte finns någon annan part
som kan åtaga sig att leda och fördela
arbetet, så är det självklart att arbetsgivaren
är den som handlägger sådana
frågor. Jag tror också att man i regel
utan invändning accepterar att arbetsgivaren
har att antaga arbetare. Möjligen
kan man i vissa fall, när det råder stor
arbetslöshet eller det har träffats en
överenskommelse om viss företrädesrätt
till arbete, ta upp förhandlingar även
om antagande av arbetare. Eljest rör sig
väl de flesta tvisterna om arbetare som
avskedas utan angivande av skäl för avskedandet
eller utan angivande av sådana
skäl som arbetarparten finner godtagbara.

Herr talman! Med hänsyn till vad
utskottet har anfört och vad jag här har
sagt såsom komplettering hemställer jag
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Det är riktigt att ett
förbud mot paragrafer av typ § 32 inte
i ett slag löser alla problem om inflytande
och medbestämmanderätt på arbetsplatserna,
men den paragrafen och
verkningarna av den är ändå ett hinder
för utvecklande av en verklig företagsdemokrati.
Det mest orimliga är att en
partsorganisations stadgar på ett så avgörande
sätt skall prägla rättsregler fastslagna
av arbetsdomstolen, oavsett om

32 i SAF:s stadgar

den rätt arbetsgivaren kräver står inskriven
i avtal eller inte. Det förbund
som herr Geijer åberopade, Metall, har
inte den paragrafen inskriven i sitt kollektivavtal,
men ändå känner Metall
verkningarna av denna praxis och de
regler som har utvecklats. Det är därför
inte förvånande att Metall är ett av
de förbund här i landet där man utvecklar
den största aktiviteten för att få bort
sådana här paragrafer och verkningarna
av dessa. Att kräva lagstiftning är
inte något särskilt exklusivt förslag från
vår sida. Till Metalls kongress förra året
hade avlämnats en motion från Metallettan
i Stockholm med samma yrkande
som i vår motion. Därvid anfördes såsom
motivering att många års erfarenheter
har givit vid handen att lagstiftning
var det enda realistiska på grund
av arbetsgivarens motstånd.

I Metallarbetaren i februari detta år
redovisar Metallettan i Stockholm sina
synpunkter på de arbetsrättsliga frågorna.
Metallettan framhåller bl. a. att den
rättsregel som har blivit följden av arbetsdomstolens
domar 1932 och 1933,
vilka slog fast att arbetsgivarens rätt
att fritt anställa och avskeda arbetare
samt leda och fördela arbetet, styr —
oavsett om denna rätt står inskriven i
avtal eller inte — den svenska arbetsrätten.
Metallettan hävdar också att
denna rättsregel inte bara har givit arbetsgivaren
ensidig rätt att avskeda vem
han vill och leda och fördela arbetet.
Den har också givit honom rätt att leda
och fördela förhandlingarna. Följande
exempel gavs, vilket jag vill citera:

”Arbetsgivaren beslutar med stöd av
paragraf 32 ensidigt om en omläggning
av lönesystemet. Omläggningen innebär
en lönesänkning för arbetarna med 1—
2 kronor i timmen. När fackföreningen
begär förhandlingar med anledning av
detta börjar arbetsgivaren att ’åka
skridsko’ i månader med hänvisning
till paragraf 32.”

Flera exempel kunde anföras, men
gemensamt är att man vänder sig emot
gällande arbetsrättslagstiftning och do -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

mar som har fällts av arbetsdomstolen
för 30—40 är sedan och som helt och
hållet bygger på Arbetsgivareföreningens
§ 32. Denna paragraf saknar i dag
förankring i det svenska folkets rättsmedvetande,
eftersom den rättspraxis
som har utbildats ensidigt gynnar arbetsgivaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens
förläggning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 88, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274), in. m., jämte motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 164, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274),

2) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965:275).

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i stats- och kommunaltjänstemannalagarna.
Ändringarna innebure,
att anställningsvillkoren för de
offentliga tjänstemännen i ökad omfattning
skulle kunna bliva föremål för avtal.
Det föresloges sålunda, att allmänna
frågor om arbetstidens förläggning
skulle göras avtalsbara.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

1) de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna 1:61, av herr
Werner, och II: 74, av herr Hermansson
in. fl., om upphävande i statstjänstemannalagen
av motsvarigheten till
§ 32 i SAF:s stadgar;

2) de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 1321,
av herr Peterson, Eric, samt II: 1538,
av herrar Mundebo och Sjöholm; ävensom 3)

den i anledning av propositionen
väckta motionen II: 1539, av herr Åkerlind.

I motionerna 1:61 och 11:74 hade
yrkats, att förbudet att träffa avtal i
vissa frågor skulle slopas och att därför
3 § i statstjänstemannalagen i sin helhet
skulle upphävas.

I motionerna I: 1321 och II: 1538 samt
motionen II: 1539 hade anhållits, att
det avtalsbara området måtte utsträckas
utöver propositionens förslag till
att omfatta frågan om rätt till annan
ledighet än semester.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:61 och 11:74, samt

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1)

I: 1321 och II: 1538 samt

2) motionen 11:1539,

måtte bifalla propositionen 1970:164.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Österdahl
(fp), Andreasson (ep), Blomquist
(m), Gustavsson i Alvesta (ep), Åkerlind
(m) och Romanus (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
— med bifall till motionerna 1:1321
och 11:1538 samt motionen 11:1539

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

ävensom med förklaring att viss ändring
borde vidtas i lagförslagen — antaga
dessa i den lydelse, som angivits
i reservationen.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Vi har tidigare i dag i
samband med bankoutskottets utlåtande
och även beträffande det senaste ärendet
fört en ganska omfattande debatt om
de anställdas inflytande. Jag har därför
ingen anledning att åter ta upp denna
fråga från principiell synpunkt. Men
när man diskuterar företagsdemokrati,
arbetsdemokrati och andra ärenden
som rör den anställdes ställning på arbetsplatsen,
är ju förhandlingsrätten
den primära och grundläggande förutsättningen
för att anställda och deras
organisationer verkligen skall kunna
agera och ta initiativ för att förbättra
de anställdas ställning. Hur skulle läget
vara i dag, om vi inte hade lagen om
förenings- och förhandlingsrätt?

Det ärende, som behandlas i andra
lagutskottets utlåtande nr 88, gäller just
frågan om de offentliganställda tjänstemännens
rätt att förhandla och teckna
avtal.

När 1965 års förhandlingsrättsreform
kom till så gjordes vissa inskränkningar
i rätten att teckna kollektivavtal. Dessa
begränsningar finns intagna i 3 §
statstjänstemannalagen och i 2 § kommunaltjänstemannalagen.
I sak går de
ut på att myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än
semester inte får bli föremål för avtal
och förhandling. Denna bestämmelse innebär
sålunda ett undantag från den
fria förhandlingsrätten, vilket drabbar
de offentliga tjänstemännen. Någon sådan
begränsning föreligger inte för övriga
arbetstagare enligt 1936 års lag om
förenings- och förhandlingsrätt.

Man kan fråga, varför inskränkningar
av detta slag görs just när det gäller
vissa tjänstemannakategorier. Hyser
man från statsmakternas sida speciellt

misstroende mot dessa tjänstemäns och
deras organisationers förmåga att ta ansvar
för att de samhällsorgan som de
arbetar i skall kunna fullgöra sina viktiga
funktioner? Om så är förhållandet,
är enligt min mening detta misstroende
helt omotiverat.

När i våras den nya arbetstidslagen
beslutades så intogs i dess 3 § just att
undantag från lagens tillämpningsområde
fick göras genom kollektivavtal. Förhandlingar
om arbetstidens förläggning
ingick också som en viktig förutsättning
i den nya lagen med hänsyn till de
begränsningsperioder som infördes och
som förutsatte att avtal skulle kunna
träffas om arbetstidens förläggning enligt
den s. k. dispositiviteten i lagen. Här
står begränsningen i förhandlingsrätten
för de offentliga tjänstemännen i fråga
om arbetstidens förläggning i bjärt kontrast
mot vad som gäller för övriga
tjänstemän. Statsrådet måste också i
propositionen uttala att den s. k. disposiviteten
fullt ut skulle kunna utnyttjas
också av de offentliga tjänstemännen.
Utskottet uttalade dock att det var motiverat
med en översyn av dessa bestämmelser
i statstjänstemanna- och
kommunaltjänstemannalagarna. Denna
översyn är nu klar när det gäller det
begränsade område som arbetstidslagen
avser.

I den proposition, som nu behandlas,
föreslås att bestämmelsen om förbud att
förhandla om arbetstidens förläggning
skall utgå ur de nämnda lagarna. Men
kvar står dock bestämmelsen om inskränkning
i rätten att förhandla om
annan ledighet än semester. I begreppet
annan ledighet ingår bl. a. rätt till ledighet
för studier, för fackliga och politiska
uppdrag, ledighet för barnsbörd
och personliga ärenden såsom flyttning,
anhörigs dop eller begravning m. m.

Några egentliga skäl för ett bibehållande
av denna begränsning har inte utskottet
kunnat anföra. Vi reservanter
anser att det inte finns anledning att
längre undanta sådan ledighet från det
avtalsbara området. När det gäller de

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

ekonomiska villkor som utgår under annan
ledighet föreligger redan avtalsrätt.
Men niir och hur den rätten skall utnyttjas
får man endast ha överläggningar
om, inte förhandlingar.

Herr talman! Den lagtext som vi fogat
till vår reservation är exakt likalydande
med den som fanns fogad till utskottsmajoritetens
utlåtande då frågan
om förhandlingsrätt för de offentliganställda
tjänstemännen behandlades av
riksdagen i maj 1965. Men utskottsmajoriteten
och riksdagsmajoriteten hade
inte då samma uppfattning. Utskottsmajoriteten,
som ville slopa begränsningarna,
utgjordes den gången av oppositionspartierna.
Men regeringspartiet
hade en annan uppfattning och drev
igenom denna begränsning. I många
mer eller mindre högtidliga sammanhang
talar man från regeringens och
regeringspartiets sida om ökat medinflytande
för de anställda. Detta gäller
särskilt dem som har sin sysselsättning
på den privata arbetsmarknaden. Så
snart man kommer in på frågan om utökad
förhandlingsrätt för de statligt och
kommunalt anställda är emellertid socialdemokraterna
ganska passiva och
ibland motsträviga, precis som i dag. De
hänvisar till pågående utredningar och
använder dem som motiv för att skjuta
på ett ställningstagande tills vidare.

Såsom en av reservanterna, som tror
på värdet av ett ökat medinflytande för
de anställda på såväl den privata som
den statliga och kommunala sidan, yrkar
jag i dag bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet. Jag tror
nämligen att den utökade förhandlingsrätten
och den ökning av individens inflytande
på sin egen arbetssituation som
den utvidgningen medför för de anställda
liksom hittills i andra sammanhang
kommer att nyttjas med ansvarskänsla
och moderation och att någon
risk därigenom inte uppstår för att de
statliga och kommunala organens arbete
skall försvåras eller förhindras.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Det är synd att statsrådet
I.öfbcrg, som i regeringen haft ansvaret
för denna proposition, alldeles
uppenbart inte har läst igenom vad hans
regeringskollega justitieministern anförde
hiir i kammaren den 19 maj 1965
när vi behandlade statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Statsrådet Geijer höll
då ett fint och elegant anförande, som i
dag kan utgöra eu mycket god motivering
för den reservation som finns fogad
till utlåtandet. Hade statsrådet Löfberg
läst det anförandet skulle vi kanske
ha sluppit diskutera detta ärende — i
varje fall om han hade tagit intryck av
vad herr Geijer sade den gången.

Statsrådet Geijers anförande var, som
jag sade, ett gott stöd för reservanterna
och innehöll ett uttalande om lämpligheten
av att utvidga statstjänstemännens
förhandlingsrätt så att de skulle
kunna förhandla både om arbetstidens
förläggning och om annan ledighet än
semester. Herr Geijer utredde det samband
som i realiteten föreligger mellan
olika förmåner som ligger inom det förhandlingsbara
området och dessa speciella
frågor som gäller ledighet för semester,
arbetstidens förläggning etc. Till
stöd för den ståndpunkt som herr Geijer
den gången intog — och som jag i all
blygsamhet stödde — kunde vi åberopa
uttalanden från arbetstagarorganisationer,
DO, TCO och SACO, och dessutom
konstatera att man på arbetsgivarsidan
inte haft någonting att säga på denna
punkt. Vi kunde också hänvisa till att
arbetsdomstolens ordförande i sitt remissyttrande
hade antytt att det förhandlingsbara
området borde innefatta
ledighet för havandeskap, barnsbörd
och facklig verksamhet. På egen hand
kunde vi tillfoga att det vore rimligt om
man också fick förhandla om ledighet
för studier, enskilda angelägenheter av
vikt in. in.

Den föreliggande propositionen har
emellertid inte utformats från dessa
utgångspunkter. Vi får väl på visst sätt
söka tröst i det uttalande som gjorts om

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

att förhandlingsutredningen skall fortsätta
sitt arbete och fundera på om ytterligare
förändringar i avgränsningen
mellan det avtalsbara och icke avtalsbara
området skall göras när det gäller
de offentliganställdas anställnings- och
arbetsvillkor. Detta ger emellertid inte
mig någon särskild tillfredsställelse, och
jag instämmer därför i herr österdahls
yrkande om bifall till reservationen.

Men det finns, herr talman, i propositionen
en formulering som jag inte
kan underlåta att stanna vid ett ögonblick.
För säkerhets skull vill jag säga
att jag inte är alldeles säker på om den
nya formuleringen i den aktuella propositionen
utgör en utvidgning i förhållande
till vad som stod i den gamla
förhandlingsrättspropositionen från
1965, en utvidgning som man på ett stillsamt
sätt försöker smyga in. I den
gamla propositionen hette det om undervisningsväsendet:
”Fråga om skolårets
längd och förläggning utgör ämne
varom avtal ej må träffas.” I den
nya propositionen säger man följande:
”Inom undervisningsväsendet gäller vad
nu sagts bl. a. beträffande läsårets längd
och förläggning, lovdagarnas antal och
förläggning samt vilka veckodagar som
undervisningen skall pågå.” Som alla
hör har vi här en mera preciserad formulering.
Såvitt jag förstår har vi också
en tolkning som kan innebära en utvidgning
av det område som man inte
får förhandla om.

Jag kan mycket väl tänka mig att en
skicklig man, som i framtiden citerar
propositionen på denna punkt, också
kommer att säga att riksdagen har lämnat
den utan invändning. Naturligtvis,
herr talman, borde jag i ett sådant läge
ställa ett yrkande som skulle utgöra en
reaktion mot detta uttalande. Jag gör nu
inte det, utan jag nöjer mig med att här
inför kammaren tala om att jag har observerat
tekniken — jag vill inte säga
avsikten — och blivit en smula förstämd.

I övrigt yrkar jag bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
varför herr Österdahl verkade så irriterad
över utskottets förslag och över att
man inte hade kunnat ta hänsyn till vad
som framförts i de avlämnade motionerna.

Propositionens framläggande har väl
i stor utsträckning påverkats av en
framställning från andra lagutskottet i
samband med behandlingen av förslaget
till ny arbetstidslag. Vi konstaterade
där att om dispositiviteten i lagen
skulle kunna utnyttjas av de statsanställda,
så var det nödvändigt att de
hade förhandlingsrätt också beträffande
arbetstidens förläggning. Visserligen
kunde arbetsgivarna klara sig utan en
sådan uppgörelse under förutsättning
att de kunde angiva skäl för förläggningen
av arbetstiden på annat sätt än
med 40 timmar i veckan. Arbetstiden
måste då fördelas på i genomsnitt fyra
veckor men inte längre tid.

Såväl statens järnvägar som posten
hade i samband med behandlingen av
frågorna i arbetstidsutredningen deklarerat
att det inte fanns någon möjlighet
att klara problemen inom ramen för
arbetstidslagstiftningen, såvida man inte
kunde utsträcka begränsningsperioden
— den term som arbetstidsutredningen
använder — utöver de fyra veckorna.
Oftast behövdes sex veckor, men
även ett kvartal och däröver förekom
som begränsningsperiod, för att man
skulle få en någorlunda förnuftig ordning
beträffande arbetstid och fritid för
de anställda. Det önskemål som andra
lagutskottet har framställt i detta avseende
har tillgodosetts i det föreliggande
förslaget. Såväl inom statsförvaltningen
som inom de kommunala institutionerna
blir det förhandlingsrätt för
de anställda även beträffande arbetstidens
förläggning. Därigenom vinner
man ju inte bara rätten att förhandla
om tiderna för dem som har vanlig arbetstid.
I dessa fall är det som regel på
samma sätt som inom företagsamheten

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

i allmänhet, fem arbetsdagar i veckan
och ätta timmars arbetsdag när 40-timmarsveckan
är genomförd. Dessa regler
gäller i stor utsträckning inom industrin.

Inom stats- och kommunalförvaltning
har man däremot också verksamhet som
pågår alla dagar i veckan och alla veckor
under året. För att på ett förnuftigt
sätt kunna få sammanhängande arbetstid
och framför allt sammanhängande
ledighet har man måst ta till längre perioder.

Jag kan inte tänka mig annat än att
riksdagsledamöterna förstår att konsekvensen
av möjligheterna att förhandla
om arbetstidens förläggning är att man
också löser frågan om fritiden och fridagarna
under året. Det blir ju i samband
med arbetstidens förläggning också
klarlagt vilka fridagarna blir i en
rullande periodisering av arbetstidsuttaget.

Det som kvarstår och som nu reservanterna
vill ha med är annan ledighet
än fritiden och semestern. De nämner
bl. a. ledighet för barnsbörd. Den är
ju redan lagligt reglerad. Det finns en
laglig rätt till sex månaders ledighet
från arbetet. Självfallet säger lagen inte
någonting om ersättningen för denna
ledighet. Det har parterna rätt att förhandla
om. På den fria arbetsmarknaden
kan de också förhandla om längre
ledighet — det går kanske inte inom
statsverket.

Man nämner vidare ledighet för
fackligt arbete. Där har man numera i
regel nått så långt att man också på den
enskilda arbetsmarknaden har ledighet
för den som sysslar med dessa angelägenheter
på tider när han behöver det.
Det är emellertid inte någon generell
rätt. Ofta gäller överenskommelsen på
den lokala arbetsplatsen just den som
brukar syssla med detta.

Ledighet för studier är det väl inte
klart med på den enskilda arbetsmarknaden
än. Frågan om vuxenstudier har
kommit upp under senare tid, och vi
har väl inte helt nått därhän att det

finns en garanterad ledighet för en anställd,
i varje fall om det gäller tider
som passar honom. Ofta är ju rätten
till ledighet förknippad med att ledigheten
skall tas ut på en tid då det blir
minsta olägenhet för produktionen. I
såväl propositionen som i utskottets utlåtande
anges att en utredning är tillsatt
som bl. a. sysslar med dessa frågor, som
regleras i statstjänstemannalagens 3 §
och konnnunaltjänstemannalagens 2 §.
Utredningen har att försöka komma
fram till någonting som kunde innebära
ett slopande av dessa paragrafer. Jag
tror att det är möjligt.

Hade man aldrig tagit upp dem, hade
det förmodligen inte blivit någon tvist
i de frågor som måste lösas på ett visst
redan på förhand klarlagt sätt. Jag har
aldrig hört att man tvistat inom kommunikationsväsendet
om nödvändigheten
av att tågen går dygnet runt alla
dagar i veckan och att det måste finnas
personal till tågen. Tvärtom har båda
parter haft ett intresse av att få arbetstiden
för denna personal reglerad på ett
sådant sätt att det blir en tillfredsställande
fråga om såväl arbetstiden som ledigheten.

Jag tror att det har gått även efter
statstjänstemannalagens tillkomst. Men
nu har tydligen från juristhåll den uppfattningen
framförts att det skulle kunna
bli svårigheter att nå erforderliga
överenskommelser för rätten att förlägga
arbetstiden på ett sätt som väsentligt
avsteg från arbetstidslagens mera
generella bestämmelser. Man ville
därför ha säkerhet för att arbetsgivaren
själv skulle kunna bestämma i dessa
frågor i fall då överenskommelse icke
kunde träffas.

Även om jag yrkar bifall till utskottets
hemställan hoppas jag att man i
pågående utredningar skall konstatera
att det finns ett sådant ansvar hos de
avtalsslutande organisationerna att de
sannolikt — kanske till och med med
visshet — kommer att ta den hänsyn
till de arbetstidsbestämmelser som erfordras
för att verksamheten skall kun -

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens
na bedrivas på ett sätt som är förenligt
med allmänhetens krav, så att de omstridda
paragraferna kan undvaras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att särskilt mycket förlänga denna debatt.
Det var närmast herr Lidgard som
föranledde mig att begära ordet. Han
misstänkte nämligen att i de formuleringar
som finns i propositionen döljer
sig en illasinnad avsikt att begränsa vad
som tidigare varit praxis och vad man,
exempelvis på undervisningsområdet,
haft möjlighet att träffa avtal om. På
denna punkt vill jag gärna lugna honom.
Det finns alls ingen sådan avsikt
bakom dessa formuleringar. Omdömena
när det gäller formuleringar kan tydligen
skifta, men skrivningen är vad vi
betraktar som en fylligare exemplifiering
av vad man även i fortsättningen
kan träffa avtal om än vad som fanns
i den proposition som herr Lidgard
hänvisade till.

Herr talman! Medan jag ändå har
ordet vill jag begagna tillfället att något
kommentera herr Österdahls inlägg. Han
ifrågasatte om man genom de undantag
som gjorts när det gäller statstjänstemannens
förhandlingsrätt hyser någon
misstro mot statstjänstemännens organisationer.
Det gör man givetvis inte.
Jag vill bestämt tillbakavisa en sådan
beskyllning, om det nu var avsett som
en beskyllning. Skälen till att man gjorde
dessa undantag i statstjänstemannalagen
var — jag skall inte fördjupa mig
i den diskussionen, men jag vill gärna
understryka detta — att man i dessa
frågor inte ansåg att man skulle tvingas
bli beroende av om det allmännas förhandlingsorgan
skulle lyckas hålla dessa
frågor utanför avtalsregleringen. Motivet
för detta var givetvis statens och
kommunernas alldeles speciella ställning,
deras speciella ansvar gentemot
allmänheten när det gäller att upprätt -

förläggning

hålla vissa funktioner, viss service osv.
Det är alltså detta begränsningarna bottnar
i. Jag har gärna velat erinra om detta,
ty det föreligger ingalunda någon
misstänksamhet eller misstro mot de
anställdas organisationer.

Herr Österdahl nämnde något om att
man när det gäller att utvidga inflytandet
för de statsanställda är passiv. Jag
vill också tillbakavisa detta påstående,
och jag skulle kunna göra det genom att
hänvisa till en rad olika åtgärder som
jävar påståendet. Men låt mig begränsa
mig till det förslag om en utvidgning av
det förhandlingsbara området som nu
ligger på bordet. Det är inte något uttryck
för passivitet, utan det är ett
uttryck för att man efter fem år — den
nuvarande statstjänstemannalagstiftningen
har ju endast gällt i fem år — är
beredd att ta detta steg. Det tycker
jag ändå inte är något uttryck för passivitet.

Herr talman! Det var dessa korta
kommentarer jag gärna ville göra i anslutning
till de inlägg som gjorts i debatten.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Löfberg för att han försöker
undanröja min misstänksamhet på denna
punkt. Men varför skriva om en formulering
när man vant sig vid den som
fanns tidigare i propositionen? Det ger
underlag för en fundering av det slag
som jag förde fram. Jag är dock glad
över att vi kanske inte behöver tvista
om detta problem i fortsättningen.

Det är emellertid en annan sak som
jag litet mera vill beröra. Herr Österdahl
nämnde i sitt anförande att det i
propositionen inte hade lämnats någon
motivering varför denna bit om icke avtalsbart
område skulle finnas kvar. Jag
skulle kunna bidra med en motivering
till att den bör tas bort. Den motiveringen
skall jag hämta från undervisningsväsendets
område.

Alla vet att det fortlöpande genom -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

förs skolreformer. Nya ämnen införs
och krav ställs på lärarna att de skall
vidareutbilda sig. De blir tjänstlediga
för att genomgå kurser av olika slag.
Under tjänstledighetstiden får de inte
behålla hela sin lön. För att kunna sköta
sin tjänst i skolan får de vidkännas
vissa avdrag för den nödvändiga fortbildningen.
När vi i riksdagen och man
inom regeringen skapar nödvändigheten
av en sådan här tjänstledighet för
studier anser jag också att den andra
sidan av saken skall beaktas, nämligen
att låta arbetstagarna själva vara med
och förhandla om den tid som skall ställas
till förfogande för en sådan här
tjänstledighet. Det är inte bara ett arbetstagarintresse,
utan jag skulle också
kunna peka på fall där det är ett direkt
arbetsgivarintresse att ett avtal kommer
till stånd om detta. Ett avtal skapar ju
inte bara rättigheter för arbetstagarna
utan också förpliktelser. Det tror jag i
vissa sammanhang skulle kunna vara
ganska bra för att få till stånd den här
fortbildningen.

Låt mig också säga ett par ord om
den passivitet som statsrådet Löfberg
inte ville vidkännas. Ja, vi fick ju alldeles
nyss höra att det förslag till lagändring
som har kommit är en beställning
från andra lagutskottet, som har
effektuerats på detta sätt. Det vittnar i
och för sig inte om någon större aktivitet
när man på det sättet gör vad utskottet
har bett om.

Herr förste vice talmannen sade att
det nu framlagda förslaget var en nödvändighet.
När vi debatterade samma
sak år 1965 förklarade civilminister
Lindholm att det var en omöjlighet att
genomföra den. Ibland går det fort.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Strand tyckte att jag var irriterad
över det föreliggande förslaget.
Det är jag inte alls. Jag är tvärtom glad
över att förslaget har väckts.

Däremot är jag litet ledsen över att

det inte har utvidgats ytterligare. Även
annan ledighet hade kunnat tas med i
detta. Jag efterlyste de skäl som kunde
ligga till grund för att inte utvidga avtalsbarheten
på detta område. På det
svarade herr förste vice talmannen att
det i vissa juristkretsar tycks finnas den
uppfattningen att det därigenom skulle
uppstå svårigheter i något avseende. Det
är att vara mycket försiktig när det gäller
att utvidga förhandlingsrätten för
tjänstemän om man skall ta så stor hänsyn
även till eventuellt tänkta, befarade
och kommande svårigheter.

Att staten är passiv i detta avseende
kan väl inte heller statsrådet Löfberg
bestrida. Som herr Lidgard sade, är
denna lagändring en beställning av andra
lagutskottet, och som herr förste vice
talmannen uttryckte det är det en nödvändig
ändring i statstjänstemannalagen
för att man skulle kunna tillämpa
den nya arbetstidslagen också på statstjänstemännens
område. Det är alltså en
påtvingad åtgärd, och den har begränsats
till ett så litet område som möjligt.
Man får ju fortfarande inte förhandla
t. ex. om den individuella arbetstidens
förläggning, om arbete på lördagar och
söndagar osv.

Därför borde vi ta hänsyn till de synpunkter
som framförts i reservationen.
Jag yrkar än en gång bifall till denna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill till att börja
med säga till herr Lidgard att statstjänarna
och även kommunaltjänstemännen
år 1965 låg utanför arbetstidslagen.
Följaktligen hade de dessförinnan
visserligen förhandlingsrätt, men
de fick inte sluta avtal. Detta reglerades
vid den tidpunkten på annat sätt.

Den nya arbetstidslagen omfattar både
stats- och kommunalanställda, och följaktligen
är också arbetstidsbestämmelserna
giltiga för dem. Dispositiviteten
innebär att man kan förhandla sig till
avvikelser från vad lagen innehåller

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

som generella regler, och det är detta
som gjort det nödvändigt att också ge
stats- och kommunalanställda rätt att
förhandla om arbetstidens förläggning.

Till herr Österdahl vill jag säga, att
vad man vinner genom detta inte är den
lilla delen, utan det är den stora och betydelsefulla
delen, eftersom det gäller
samtliga anställda. Vad som därutöver
kvarstår och som jag hoppas att man
kan få rätt att träffa avtal om, rör dock
en betydligt mindre del.

Därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Herr Lidgard har velat
något tona ner initiativet att nu utvidga
förhandlingsområdet till att även gälla
arbetstidens förläggning genom att hänvisa
till att detta är en beställning från
andra lagutskottet och något som vi
måste effektuera vare sig vi vill eller
inte.

Nu ligger det inte till på det sättet. Jag
vill erinra om att redan för ett och ett
halvt år sedan — alltså långt innan
andra lagutskottet kom med sin framställning
— uttalade sig förhandlingsutredningen
för att frågan om arbetstidens
förläggning skulle behandlas med
förtur, dvs. brytas ut ur det stora problemkomplex
som utredningen har att
behandla och av vilket statstjänstemannalagen
med alla dess paragrafer är en
del. Jag kan uttala mig med ganska
stor sakkunskap i det ämnet, eftersom
jag då själv var ordförande i förhandlingsutredningen.
Det är alltså ingalunda
något bestiillningsarbete i den
meningen, eftersom förhandlingsutredningen
sedan lång tid tillbaka varit inne
på denna fråga. Detta har givetvis
bottnat i ett ganska hårt tryck från organisationernas
sida — jag vill inte undanhålla
det — men också i den uppfattningen
från arbetsgivarsidan att tilllämpningen
av den nuvarande lagstiftningen
på detta speciella område har
varit rätt så besvärlig.

Till sist vill jag till herr Österdahl,
som vill göra gällande att en ändring i
statstjänstemannalagen på denna punkt
var en nödvändig åtgärd med hänsyn
till arbetstidslagen, säga att vi faktiskt
inte uppfattat det så, och vi har inte
heller uppfattat utskottets skrivning på
det sättet. Utskottet som behandlade arbetstidslagen
tillstyrkte förslaget om allmän
arbetstidslag och uttalade att tolkningen
av begreppet ”arbetstidens förläggning”
hade vållat vissa svårigheter
vid tillämpningen av statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannalagen

— precis som herr Strand har utvecklat.

I och med att det i propositionen om
allmän arbetstidslag sades att nämnda
lagar inte hindrade de offentliga tjänstemännen
att fullt utnyttja dispositiviteten
i den föreslagna arbetstidslagen,
hade begreppet i viss utsträckning -—
som man hävdade i utskottsutlåtandet

— blivit avgränsat. Man ansåg alltså att
det låg inom de nuvarande möjligheternas
ram trots statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannalagen att
träffa avtal om begränsningsperiodernas
längd o. d. Sålunda skulle enligt
utskottet under begreppet ”arbetstidens
förläggning” inte hänföras frågor
som var föremål för reglering i arbetstidslagen,
dvs. den ordinarie arbetstidens,
jourtidens och övertidens längd
samt begränsningsperiodens längd.

Utvidgningen av arbetstidslagens tilllämpningsområden
nödvändiggjorde
därför inte i och för sig ändring av
reglerna om de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt. Men eftersom vi
av andra skäl ändå kommit fram till
att en sådan här ändring är motiverad,
har vi alltså framlagt ett förslag på
denna punkt.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag håller med om att
det kan vara en futilitet att diskutera,
om detta är ett beställningsarbete eller
ej. Nu har faktiskt andra lagutskottets
ordförande sagt att det var fråga om

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

ett beställningsarbete, och jag fångade
upp detta. Det må kanske ursäktas mig
att jag gjorde det — sedan kan ju herr
statsrådet och herr utskottsordföranden
göra upp om vad det var.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vad herr Lidgard sade
är nog alldeles riktigt; det var kanske
jag som först framförde detta. Jag har
fortfarande den uppfattningen att påtryckningar
från andra lagutskottet har
påskyndat ärendet så att det i dag ligger
på kammarens bord.

Arbetstidslagens dispositiva regler är
så utformade att det erfordras avtal
eller överenskommelse mellan parterna
för att avvikelser från lagens generella
bestämmelser skall få tillämpas. Denna
möjlighet har inte statstjänstemannen
haft. Visserligen har det från kanslihuset
meddelats något som kunnat uppfattas
såsom tillämpningsföreskrifter
till statstjänstemannalagen, men vi har
tyckt att det hela gick på skruvar och
knappast kunde betraktas som tillfredsställande
efter det arbetstidslagen blivit
gällande. Det var arbetstidskommittén
som gick i författning om att inhämta
dessa uppgifter. När vi i utskottet fattade
beslut om arbetstidslagen, hade vi
den uppfattningen att det var nödvändigt
att ändra statstjänstemannalagen i
detta sammanhang. Vi är glada över att
förslag om en sådan ändring nu föreligger.

Häri instämde herr Österdahl (fp).

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 61 och II: 74.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten avutskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 61 och II: 74; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 52.

Nr 43

Onsdagen den 9 december 1970

Ang. avtalsfrihet beträffande arbetstidens förläggning

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde tredje lagutskottets
utlåtande nr 80, 81 och 82
skulle uppföras näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 80.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 399, i anledning av motioner angående
barnavårdsmannainstitutionen;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kyrkomötesförordningen (1949:
174), m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1946: 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål; nr

403, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1963:158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
kontroll på flygplats;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.; och
nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951: 680).

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 410, till
Konungen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 62 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret jämte motioner; nr

420, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående nytt planeringsoch
budgeteringssystem för försvaret
jämte motion;

nr 421, i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande forskning
och forskningsplanering; samt

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa domartjänster
i tingsrätter jämte motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.;

nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa änd -

Onsdagen den 9 december 1970

Nr 43

ringar i fondreglerna för stadsliypoteks-
och landshypoteksinstitutionerna,
in. m.; samt

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i banklagstiftningen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 210, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till -

läggsstat I till riksstaten för hudgetåret
1970/71 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
Marvikenprojektet, m. m., jämte motioner; nr

221, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.
jämte motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående gymnasieskolan
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet; nr

223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, jämte motioner; nr

224, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en europeisk
organisation för kärnforskning;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Posthus
in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 64, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte
motioner; samt

nr 65, med anledning av Kungl.

54 Nr 43 Onsdagen den

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1951: 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m. jämte motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 95,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående gymnasieskolan, såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av motioner om
skärpt ansvar för researrangör gentemot
deltagare i sällskapsresa till utlandet;
samt

nr 90, i anledning av dels Kungl.

december 1970

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) m. m., dels motioner i ämnet, dels
ock motioner angående tillståndstvång
för anordnande av skrotbilsupplag
samt angående åtgärder mot olja (i viss
del).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM I97fc