Onsdagen den 9 april Sid (Riksdagens protokoll 1969:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

1969

9 april

Debatter m. in.

Onsdagen den 9 april Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. planeringen
av den kommunala beredskapen ........................ 6

Om inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning .. 10

Om förbud mot ofullständig prisangivelse .................... 12

Om tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdom stolen

.................................................... 17

Om utredning angående sjukfrånvaron ........................ 19

Om avskaffande av ordensväsendet .......................... 22

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m................. 28

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägväsendet .............................................. 31

Statens trafiksäkerhetsverk ................................ 55

Trafiksäkerhetsforskning .................................. 59

Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer
.................................................... 63

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
in. m............................................... 65

Om skatt på utlandsresor .................................... 71

Föreningsrätten m. m....................................... 72

Meddelande ang. enkel fråga av herr Sveningsson (m) ang. läkares
anmälningsplikt beträffande trafikfarliga personer........ 83

l Första kammarens protokoll 1969. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 april sid.

Gemensam votering i fråga om anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen ................ 5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, om inrättande av skyddsrum
såsom gemensamhetsanläggning............................ 10

— nr 24, om förbud mot ofullständig prisangivelse ............ 12

— nr 25, om projektering av vissa anläggningar inom Vänern Västerhavsregionen,

m. m................................. 17

— nr 26, om ökat konsumentinflytande vid stadsplanering, m. m. 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om tillvaratagande av den enskildes
rätt vid försäkringsdomstolen ...................... 17

— nr 24, om vidgad rätt för utländsk medborgare till förtidspension
och sjukbidrag ...................................... 19

— nr 25, om ersättning för resa till jourapotek................ 19

— nr 26, om ersättning från den allmänna försäkringen för resekostnader
i samband med sjukvård........................ 19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. hyressättningen för inackorderingsrum
m. m................................... 19

— nr 20, om översyn av bestämmelserna angående handeln med

preventivmedel .......................................... 19

— nr 21, ang. jakten på råbock .............................. 19

—- nr 22, om tvångsförvaltning av bostadsfastighet i vissa fall .... 19

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om utredning angående
sjukfrånvaron .................................... 19

— nr 14, om avskaffande av ordensväsendet .................. 22

— nr 15, om utredning angående äldre personers situation i dagens
samhälle .......................................... 28

— nr 16, om en samhällelig servicetjänst för barnfamiljer och

äldre personer ............. 28

Statsutskottets utlåtande nr 36, ang. anslag till skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m............................... 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, om obligatorisk ansvarsförsäkring
för tillverkare och försäljare av läkemedel .. 31

— nr 18, om en datacentral för registrering av försäkringar .... 31

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. beskattningen av totalisatorvinster
............................................ 65

— nr 24, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m..................................... 65

— nr 27, ang. missbruk av s. k. T-sprit........................ 71

— nr 28, om skatt på utlandsresor............................ 71

Innehåll

Nr 15

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 24, om ersättning för skada vid
lämnande av hjälp i samband med trafikolycka ............ 72

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. föreningsrätten m. m. .. 72

— nr 29, om förbättrade sjukförsäkringsförmåner för hemarbe tande

.................................................. 80

—• nr 30, om förbättrade förmåner inom den allmänna försäkringen
för hemarbetande i vissa fall ...................... 80

— nr 31, om pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter . . 80

— nr 32, om kostnadsfria sprutor m. m. till diabetiker.......... 80

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Onsdagen den 9 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 9 april till och med den 11
april 1969 för deltagande i Kongress
der Christlich-Demokratischen Union
Deutschlands i Ludwigshafen/Rhein.

Stockholm den 8 april 1969

Gunvor Stenberg

Den begärda ledigheten beviljades.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
10 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen lämnar motionen
11:404 utan bifall, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att riksdagen
i anledning av motionen II: 404
till Byggnadsarbeten m. m. vid vissa
för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar
för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder,
domänverkets fond, anvisar ett investeringsanslag
av 296 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verk -

ställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —62;

Nej — 72.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 297, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 74 ja
och 121 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
136 ja och 193 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 21,
25, 26, 27 och 28 nästlidne mars.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen
den 16 april, företaga val av ledamöter
och suppleanter i den nämnd,
som ägde att döma, huruvida högsta
domstolens och regeringsrättens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i
deras viktiga kall bibehållas.

Detta förslag antogs.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Myrdal för tiden från och
med den 14 april till och med den 24
april för att i Geneve leda nedrustningsdelegationens
arbete.

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. planeringen av den kommunala beredskapen

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på driftbudgeten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 111, till Konungen om utredning
angående mindre och medelstora företag.

Ang. planeringen av den kommunala
beredskapen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Nils Nilssons (ep) interpellation
angående planeringen av den kommunala
beredskapen, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om jag anser att situationen
inom den kommunala beredskapen är
tillfredsställande då det gäller att ta
emot och inkvartera människor från utrymningsområden
och om jag, om så
inte är fallet, överväger några åtgärder
för att påskynda arbetet med planeringen
för den kommunala beredskapen.

Lagen om kommunal beredskap som
tillkom genom beslut av 1964 års riksdag
ålägger kommunerna att redan i
fredstid vidta de förberedelser som behövs
för att de skall kunna fullgöra sina
uppgifter inom totalförsvaret under beredskap
och krig. Om länsstyrelsen förordnat
att förberedelserna skall redovisas
i en särskild plan och sedan godkänt
den plan som kommunen upprättat,
utgår statsbidrag till kommunens
planläggningskostnader. Vidare utgår
statsbidrag för sådana reservanord -

ningar för gas-, vatten- och elektricitetsförsörjningen
m. in. som kommunen
vidtagit efter länsstyrelsens förordnande.

Innan arbetet med planläggning av
den kommunala beredskapen kunde sättas
i gång behövdes — utöver de grundläggande
föreskrifterna i lagen om kommunal
beredskap och de tillämpningsbestämmelser
som meddelats av Kungl.
Maj:t — närmare anvisningar i åtskilliga
hänseenden. Ett omfattande och
tidskrävande arbete har lagts ned på
att utarbeta dessa anvisningar. Först
under förra året var de färdiga att tillställas
kommunerna. Arbetet med anvisningarna
leddes till en början av en
särskild samordningsdelegation som
tillsattes av totalförsvarets chefsnämnd.
Den 1 juli 1967 övertogs de centrala
samordningsuppgifterna av ett nyinrättat
organ, riksnämnden för kommunal
beredskap. Nämnden överlämnade i
februari 1968 underlag till långtidsbudget
för den kommunala beredskapen för
perioden 1969/70—1972/73.

Med anledning av riksnämndens beräkningar
upprättades en promemoria
inom kommunikationsdepartementet i
vilken bl. a. framhölls att det var nödvändigt
att närmare studera den kommunala
beredskapens kostnadssida innan
planläggningen startade över hela
landet. Detta kunde lämpligen ske i
samband med en provplanläggning i ett
begränsat antal kommunblock. I avvaktan
på resultatet av provplanläggningen
borde någon av förordnande föranledd
planläggning normalt inte bedrivas i
andra kommuner än dem som berördes
av provplanläggningen.

Genom beslut den 15 mars 1968 uppdrog
Kungl. Maj:t åt riksnämnden att
verkställa provplanläggning enligt riktlinjerna
i promemorian och att senast
den 1 juni 1970 inkomna till Kungl.
Maj:t med beräkningar av statsbidragskostnaderna
dels för att genomföra och
vidmakthålla en kommunal beredskapsplanläggning,
dels för att få till stånd
nödvändiga reservanordningar för gas-,

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Ang. planeringen av den kommunala beredskapen

vatten- och elektricitetsförsörj ningen
m. ra.

Arbetet med provplanläggningen sattes
omedelbart i gång av riksnämnden.
En särskild expertgrupp har ställts till
nämndens förfogande för ändamålet.
Provplanläggningen genomförs i två
skeden. Det första skedet är redan klart,
och resultatet studeras för närvarande
av företrädare för riksnämnden och
centrala fackmyndigheter. Det andra
skedet avses börja i maj i år och beräknas
vara slutfört i början av år
1970.

Som jag antytt förut har det varit
en mycket tidskrävande och omfattande
arbetsuppgift att utarbeta de anvisningar
av olika slag som varit nödvändiga.
Och när riksnämnden förra våren
lade fram sin överslagsberäkning av de
totala statsbidragskostnaderna för planläggningen
och då kom fram till ett belopp
som innebar en mycket kraftig
uppräkning i förhållande till tidigare
kalkyler ansågs det —• inte minst för
att om möjligt begränsa arbetet för kommunerna
— oundgängligen nödvändigt
att närmare granska omfattningen av
och kostnaderna för denna del av vårt
totalförsvar. Arbetet med detta är för
närvarande i full gång, och det torde
inte vara möjligt att — om man vill uppnå
det avsedda resultatet — bedriva
arbetet snabbare än som förutsattes när
riksnämnden fick Kungl. Maj:ts uppdrag
om provplanläggningen.

Jag vill tillägga att tillgängliga anvisningar
i avvaktan på en allmän planläggning
kan utgöra underlag för en
höjning av den kommunala beredskapen
om en sådan skulle bli nödvändig. Riksnämnden
tar dessutom fram exempel
på planläggningsunderlag för länsstyrelserna
och exempel på planer för
olika verksamhetsområden i kommunernas
krigsorganisation.

Vidare kan jag nämna att riksnämnden
strävar efter att på olika sätt bevaka
kommunernas intressen när det
gäller deras behov av personal och materiel
för krigsorganisationen. Den

planläggning som redan utförts och
andra undersökningar visar att de kommunala
resurserna endast i begränsad
utsträckning har inskrivits eller uttagits
för andra försvarsuppgifter. Den
kommunala beredskapen befinner sig
alltså i ett bättre läge än man tidigare
har antagit.

Det kan slutligen förtjäna att framhållas
att de uppgifter som kommunerna
kan komma att ställas inför i ett
beredskaps- eller krigsläge i många fall
är av liknande art som de fredstida.
Detta innebär att kunskap om hur frågorna
skall kunna lösas redan finns.
Den erfarenhet och det praktiska handlag
som präglar kommunernas personal
är alltså redan i dag en faktor av mycket
stor betydelse för beredskapen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
interpellation.

Min fråga föranleddes av det förhållandet
att det sedan år 1964 finns ett
lagstadgat åliggande för kommunerna,
innebärande ett omfattande beredskapsansvar,
vilket i och för sig kräver planläggning,
men att någon egentlig sådan
planläggning ännu år 1969 inte kommit
till stånd. Jag måste nog tyvärr konstatera
att svaret inte lämnade så särskilt
mycket utöver vad som redan är känt,
bl. a. att provplaneringen beräknas vara
färdig år 1970 och att därför kanske
först år 1973 en godtagbar kommunal
beredskapsstandard kan vara uppnådd.

I sitt svar anför statsrådet Lundkvist
bl. a.: »Den planläggning som redan
utförts och andra undersökningar
visar att de kommunala resurserna endast
i begränsad utsträckning har inskrivits
eller uttagits för andra försvarsuppgifter.
Den kommunala beredskapen
befinner sig alltså i ett bättre
läge än man tidigare har antagit.»

Jag måste få fråga herr statsrådet vad
som här avses med de kommunala resurserna.
Det är ju här fråga om att

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. planeringen av den kommunala beredskapen

ta emot och att bereda husrum och
uppehälle åt människor som till antalet
kanske överstiger den folkmängd
som finns på den mottagande orten.
Med de förändringar som skett och sker
i de landsdelar som skulle bli mottagningsorter
och där folkminskning, försämrade
service-, försörjnings- och trafikmöjligheter
är en vanlig situation
synes det mig mera vara fråga om en
allvarlig försämring av de kommunala
resurserna. Det är här även fråga om
människor som vid fall av utrymning
skall bryta upp från sin invanda miljö
med dess livsform och komma till en
miljö med en väsentligt annorlunda livsform,
vilket enbart i sig kan vara påfrestande.

Vårt militära försvar kostar, om jag
inte misstar mig, bortemot 5 miljarder
kronor under beräkningsperioden. Om
detta vårt försvar skall kunna ge oss
det skydd som avses, erfordras även att
den civila livsföringen fungerar och
hålles intakt. Denna viktiga försvarsfråga
synes ha fått ett alltför ringa
beaktande när människorna nu i den utsträckning
som sker föres samman i
storstadsområden och livsbetingelserna
i samma grad försämras i betydande
delar av vårt land.

Att i en planering utröna om det
finns möjlighet för kommunerna att ta
emot och bereda husrum och uppehälle
för det beräknade antalet människor är
därför en viktig angelägenhet, och fråga
är om denna beredskap är tillfredsställande
sådan den nu är.

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! På herr Nilssons direkta
begäran om förtydligande av ett
påstående i interpellationssvaret vill
jag nämna att enligt vad man kommit
underfund med vid den provplanläggning
som nu bedrivs har den personal
och den materiel som kommunerna
förfogar över inte tagits i anspråk för

försvarsändamål i den omfattning som
man tidigare kanske trott. Därför står
personal och materiel till förfogande
för den kommunala beredskapen i
större utsträckning än man tidigare
tänkt sig.

För att belysa behovet av provplanläggningen
kanske jag också bör redovisa
något om de kostnader som riksnämnden
kom fram till i sina beräkningar.

I februari 1968 uppskattade riksnämnden
i sitt förslag till långtidsbudget
kostnaderna för planläggningen av
den kommunala beredskapen till och
med utgången av budgetåret 1972/73
till inte mindre än 102 miljoner kronor.
Därav skulle på staten belöpa sig
92 miljoner. Dessa belopp var flera
gånger större än dem som man tidigare
kalkylerade med inom de berörda departementen.
Till dessa utgifter kommer
kostnaderna för reservanordningar
för gas-, vatten- och elektricitetsförsörjningen
m. m. Någon beräkning av
dessa kostnader ansåg sig nämnden
inte kunna lägga fram i sitt förslag till
långtidsbudget. Riksnämnden framhöll
själv att beräkningarna var osäkra. För
egen del ansåg jag det absolut nödvändigt
att vi fick en samlad överblick
över de totala kostnaderna för den
kommunala beredskapen innan planläggningen
tilläts sätta i gång över hela
landet. Riksnämndens beräkningar ingav
dessutom farhågor för att den kommunala
planläggningen skulle komma
att bli av avsevärt större omfattning än
man tidigare hade antagit och därmed
också betungande för kommunerna.

Syftet med provplanläggningen är förutom
att få underlag för beräkningen
av de totala kostnaderna, att klarlägga
under vilka förutsättningar det är nödvändigt
att kommunernas förberedelser
redovisas i särskild plan, att praktiskt
pröva de olika anvisningarna och vid
behov föreslå revidering av dem, att
studera och pröva möjligheterna till
begränsning och förenkling av planläggningsunderlag
och planer samt att

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Ang. planeringen av den kommunala beredskapen

utforma och pröva själva metodiken
vid planläggningen.

De erfarenheter som har gjorts under
provplanläggningens första skede
synes, enligt vad jag under hand har
erfarit från riksnämnden, tyda på att
det är möjligt att avsevärt begränsa
kostnaderna i förhållande till nämndens
beräkningar förra våren utan att
man därför skall behöva ge avkall på
de syften som avses med lagstiftningen
om den kommunala beredskapen.

I den andra delen av sitt anförande
framhöll herr Nilsson angelägenheten
av att alla invånare som under beredskapsförhållanden
skall flytta ut till
andra områden bereds möjligheter till
en så dräglig tillvaro som det finns förutsättningar
för, även under krigsförhållanden.
Från min sida finns självfallet
ingen invändning att resa häremot.
Jag vill framhålla att det också
ingår i planläggningen att berörda
myndigheter skall sörja för att så skall
bli fallet.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de kompletterande beskeden
i fråga om de resurser som står
till buds.

Det är av väsentlig betydelse att
kommunerna har resurser som möjliggör
för människor som i en utrymningssituation
kanske kommer från
storstadsområden att leva ett något så
när drägligt liv. Beträffande den saken
har tydligen statsrådet och jag samma
uppfattning. För mig har det framstått
som oroväckande att många bygder,
som troligen kommer att vara mottagningsområden
i händelse av utrymning,
på grund av förändrade förhållanden
har fått väsentligt försämrade
möjligheter att ta emot och inkvartera
människor på ett tillfredsställande sätt.
Jag kan ta som exempel mitt eget län,
där vi enligt planerna skall ta emot
260 000 människor. Det är uppenbart
att svårigheter härvidlag kommer att

föreligga med hänsyn inte minst till det
undan för undan minskade bostadsbeståndet.

Det är mot bakgrunden av dessa farhågor
som jag har ansett det angeläget
att kommunerna i tid ser till att de får
resurser för att ta emot människor från
utrymningsområden i händelse av utrymning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 51, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 62,
med förslag till lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 65, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 69, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket; samt
nr 70, med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän avgift.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 73, med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 75,
med förslag till lag om rätt för innehavare
av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från riksdagens revisorer
inkommit framställning om anslag
på tilläggsstat under budgetåret 1968/
69, hänvisades framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 943 till lagutskott och
motionen nr 944 till statsutskottet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

I det följande upptages såsom en
gång bordlagda ärenden fyra utlåtanden
från tredje lagutskottet beträffande
vilka utskottet hemställt att de måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Jag vill framhålla, att anledningen
till detta arrangemang är att utskottet
tillmötesgått en önskan från kammarpresidiernas
sida för att kamrarna
skulle få så många ärenden som möjligt
att behandla i dag onsdag och så
få som möjligt på fredag. Efter det
uppgörelsen träffats med utskottet har
det visserligen visat sig att ett betydande
antal andra ärenden föreligger
till behandling i dag. Det synes dock
lämpligt att nu behandla dessa lagutskottsärenden
i enlighet med vad utskottet
efter samråd med kammarpresidierna
föreslagit.

Om inrättande av skyddsrum såsom
gemensamhetsanläggning

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
om inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 351 i
första kammaren av herrar Skärman
och Tistad samt nr 398 i andra kammaren
av herr Andersson i Örebro.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte
uttala, att bestämmelserna i 1 § första
stycket lagen om gemensamhetsanläggningar
icke borde hindra att inrätta
skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning
i lagens betydelse i alla de
fall, där skyddsrummet anordnades i
samförstånd med civilförsvarsmyndigheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:351 och 11:398 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Därjämte hade utskottet hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade anmälts av herr
Skärman (fp), som dock ej antytt sin
mening.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Frågan om ett organ
som inom ett kvarter eller en kvartersdel
kunde ta hand om vissa gemensamma
anläggningar eller anordningar
började diskuteras redan under 1930-talet i samband med kvarterssaneringar
för att släppa in sol och ljus i de
gamla bostadskvarteren. Denna fråga
visade sig inte vara så lättlöst, och det
skulle dröja ända till 1966 innan lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar
kunde antagas av statsmakterna. Den
trädde i kraft den 1 januari 1967 och
har således inte hunnit verka i mer än
drygt två år.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Om inrättande av skyddsrum såsom gemensamhetsanläggning

Under dessa två år har den emellertid
visat sig svara mot innebörden av
det gamla uttrycket att fylla »ett länge
känt behov». Den har med andra ord
blivit ett medel att praktiskt lösa en
rad samordningsproblem inom samhällsbyggandet
när det gäller både bostads-
och industriområden. En fördel
har varit att lagen inte strängt bundit
organen vid vissa bestämda uppgifter,
utan att dessa endast antytts genom en
rad uppräknade exempel. Man har därför
kunnat tolka in en hel del uppgifter,
som inte varit berörda vid utredningsarbetet.
Säkerligen kommer det
inom en snar framtid att visa sig lämpligt
att genom komplettering av lagen
administrera ytterligare en rad uppgifter,
som nu regleras på annat sätt.

I första paragrafen av lagen heter
det nämligen: »Lagen gäller dock ej
anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp och ej heller anläggning, vars
inrättande gemensamt för två eller flera
fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan
myndighet.»

Självfallet kan inte den fråga som
berörs i motionsparet I: 351 och II: 398
och som gäller gemensamma skyddsrum
både vara beroende av länsstyrelsens
beslut i enlighet med 1960 års
civilförsvarslag och regleras enligt lagen
om gemensamhetsanläggningar. Det
har vi motionärer aldrig tänkt. Emellertid
är så gott som undantagslöst —
åtminstone enligt min erfarenhet —
skyddsrumsfrågan löst redan då en
framställning om byggnadslov föredras
i byggnadsnämnden. Det finns således
inga motsatsförhållanden, eftersom civilförsvarsmyndigheten
godkänt skyddsrumsanläggningen.
Ur praktisk synpunkt
och för att minska organiserandet
och pappersexercisen vore det
lämpligt att låta styrelserna för gemensamhetsanläggningarna
övertaga även
administrationen av skyddsrummen.

Detta är hela innebörden av motionsförslaget:
mindre krångel utan att
någon blir trampad på tårna. Redan

utskottets uttalande att anordnande av
s. k. frivilliga skyddsrum kan regleras
genom lagen om gemensamhetsanläggningar
gör säkerligen en nytta, då det
ibland ifrågasatts om skyddsrum över
huvud taget kan sättas i samband med
begreppet gemensamhetsanläggning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Frågan huruvida
skyddsrum skall hänföras till gemensamhetsanläggningar
eller ej har vi diskuterat
ingående i utskottet, och herr
Skårman har där anfört samma synpunkter
som han framförde här i kammaren.
Den nu gällande lagen har varit
i kraft mycket kort tid, och det finns
från den utgångspunkten inte någon anledning
att nu göra någon ändring. Vi
har sagt att om det skulle visa sig att
olägenheter är förknippade med den nuvarande
lagstiftningen, kan man så
småningom vidta en ändring. Men utskottet
har inte velat vara med om att
för dagen göra någon ändring.

Lagen om gemensamhetsanläggningar
är bland annat till för att åstadkomma
lättnader vid sanering av gamla bostadsbestånd.
Man skall ha möjlighet att
komma överens om hur olika detaljer
skall ordnas. Skulle det visa sig att exempelvis
två fastighetsägare vill vara
med om en gemensamhetsanläggning
medan en tredje inte vill, kan lagen
dock vara tvingande.

Det är, herr talman, dessa skäl som
gör att vi först något vill se hur bestämmelserna
verkar innan vi vill gå
med på en ändring av nuvarande lagstiftning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag är helt överens
med herr Göran Karlsson om att lagen
har verkat för kort tid för att man re -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om förbud mot ofullständig prisangivelse
dan skall ändra den. Det är också därför
som jag i motionen yrkat att när
man genom överenskommelse har ordnat
skyddsrumsfrågan, skall hinder inte
föreligga att ordna administrationen inom
den ram som lagen om gemensamhetsanläggningar
föreskriver. Det är en
rent praktisk anordning för att slippa
ha ett särskilt administrativt organ för
dessa skyddsrum, vilka ju som regel när
de är färdigbyggda inte medför mycket
arbete.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om förbud mot ofullständig prisangivelse Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
om förbud mot ofullständig prisangivelse.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta och till lagutskott hänvisade
motioner, nr 802 i första kammaren
av herr Pettersson, Arne, och fru Ohlsson,
Lilly, samt nr 926 i andra kammaren
av herr Pettersson i Lund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
konsumentutredningen att skyndsamt
utreda frågan om förbud mot ofullständig
prisangivelse och speciellt då prissättning
»exklusive moms».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 802 och II:
926 icke måtte föranleda annan åtgärd
från riksdagens sida än att motionerna
jämte utskottets utlåtande överlämna -

des till Kungl. Maj :t för närmare övervägande.

Dessutom hade utskottet hemställt,
att detta ärende måtte företagas till
avgörande efter endast en bordläggning.

Reservation hade anförts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep), som ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade.

Kammaren beslöt på gjord proposition,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De motioner som här
föreligger tar sikte på något mycket behjärtansvärt
och riktigt, nämligen att
försöka komma till rätta med ofullständig
prisangivelse. Vad som därvid särskilt
har fallit i ögonen är att butiksfönstren
ofta är fulla av angivelser om
att en vara har kostat så och så mycket
— och så kommer det nuvarade priset.
Man vet inte om och när varan kostat
så och så mycket och vilken relevans
det kan ha.

Ett enligt min uppfattning mindre
problem har emellertid tilldragit sig
motionärernas särskilda uppmärksamhet.
De menar att man »speciellt» bör
vända sig mot prissättning exklusive
moms. Det är alldeles riktigt att här
föreligger en ofullständighet. Om man
jämför två prisuppgifter, där i ena fallet
moms ingår med 11,1 procent, medan i
andra fallet momsen alls inte är inräknad,
så blir resultatet en viss missvisning.
Att räkna ut vad ca 10 procent blir
är ju inte så förfärligt svårt, men den
här frågeställningen är dock ett litet
problem.

Jag framhåller i min reservation att
man kan komma till rätta med den här
frågan på två sätt. Antingen kan man
göra som motionärerna vill, det vill säga
förbjuda angivande av pris exklusive
moms och alltid baka in momsen i
priset. Eller också kan man, som jag

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

utan att direkt yrka därpå har förordat,
nämligen alltid öppet angiva skattebeloppet
vid försäljningen. Därigenom
skulle man åstadkomma samma klarhet.

Utskottet har inte intagit någon definitiv
ståndpunkt utan hänvisar till att
överväganden i dessa frågor synes kunna
ske i samband med pågående lagstiftningsarbete
rörande otillbörlig konkurrens.
På den punkten har jag kunnat
ansluta mig till utskottets uppfattning,
men har gjort ett inte oviktigt tillägg.

I reservationen har jag skrivit:

»En tvångsbestämmelse i enlighet
med vad i motionerna föreslås om
skattebeloppets inberäknande och döljande
i priset skulle lätt kunna uppfattas
som eu åtgärd ägnad att för den betalande
undanskymma skattebeloppets
storlek och låta producenter och mellanhänder
ensamma framstå som ansvariga
för prissättningen.»

Detta problem är särskilt aktuellt med
hänsyn till momsbeskattningens allmänna
situation. Man har strävat efter
en viss likvärdighet mellan EFTA-staterna
och i viss mån också tagit hänsyn
till förhållandena i EEC-länderna.
Därför accepterades principen om
moms i stället för den tidigare tillämpade
oms-principen. När man nu från
olika håll ifrågasätter avsevärda höjningar
av momsbeskattningen kommer
den i detta ärende väckta motionen som
ett brev på posten och yrkar att momsen
alltid skall inbakas i priset. Jag
har en känsla av att elaka människor
lätt kan missförstå motionärernas syfte
och tro att man vill dölja för skattebetalarna
hur mycket man egentligen betalar
i moms, något som ju knappast
kan anses vara önskvärt.

Jag prenumererade en gång som ung
på en tidning som hette Stormklockan
och som utgavs av SSU. Den hade som
motto: »Ljus över landet — det är det
som vi vilja.» Den prissättningsmetod
som utskottet rekommenderar tycks mig
dock knappast stå i samklang med detta

Om förbud mot ofullständig prisangivelse
motto. Kanske kan man sprida ljus över
problemet på något annat sätt.

Situationen förefaller mig delikat
framför allt i en tid då Norge har en
momsbeskattning på något över 13 procent
och ett förslag där föreligger om
en höjning till 20 procent. I Frankrike
har man, om jag inte missminner mig,
26 procent, och president de Gaulle har
ifrågasatt en ytterligare höjning. I en
situation där momsbeskattningen tenderar
att stiga avsevärt förefaller mig
problemet så ömtåligt att jag i min
reservation velat framhålla att man inte
bör anbefalla ett generellt inbakande av
mervärdeskatten i priset som enda utväg.
Jag vidhåller att en tvångsbestämmelse
i enlighet med vad som föreslås i
motionen, om skattebeloppets inräknande
och döljande, lätt skulle kunna
uppfattas som någonting motsatt mot
vad de gamla »stormklockorna» slogs
för. Kanske fler än jag tycker att det
var någonting värdefullt att hålla på.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen. I klämmen
är jag av samma uppfattning som
herr Göran Karlsson och utskottet i övrigt,
men beträffande motiveringen har
jag icke oreserverat velat tillstyrka en
åtgärd som skulle kunna missförstås på
det sätt jag berört.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Detta med Stormklockan
minns herr Ferdinand Nilsson fel.
Den har aldrig utgivits av SSU. Den
utgavs en gång av det gamla socialdemokratiska
ungdomsförbundet, men
blev sedan kommunistisk. Det hindrar
naturligtvis inte att mottot »Ljus över
landet» är något man kan kämpa för,
men inte på det sätt som herr Ferdinand
Nilsson har velat göra.

De beslut vi fattar i riksdagen kungörs
ju för människorna, herr Ferdinand
Nilsson. Ingen lär väl kunna
sväva i okunnighet om att omsättnings -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om förbud mot ofullständig prisangivelse
skatten på sin tid och momsen i dag
är beslutade av riksdagen till det antal
procent som man vid varje tillfälle
velat åsätta. Det blir så i fortsättningen
också. Ingenting kommer att döljas för
människorna.

Däremot förstår jag den gamle taktiske
politiske räven Ferdinand Nilsson.
Han tycker att det kan vara bra
att en handelsman kan säga: »Ja, och så
skall Sträng ha sitt.» Det är så typiskt
att man gör på det sättet när man
inte har momsen inbakad i priserna.
Man säger att det är finansministern
som skall ha sitt. Var och en som sysslar
med dessa problem vet ju att det
är en grov förvanskning. Men nog har
det förmärkts i den politiska djungeln
att denna möjlighet har funnits.

Jag tycker inte alls det är fel, som
motionärerna pekat på, att man vill
att alla affärer skall konkurrera på lika
villkor. Det gör man inte om en affär
skyltar med priser, men inte kungör
om moms ingår eller inte. Företagare
som skyltar med priser utan moms
kommer på det sättet i ett bättre läge.
Kunden lockas in av priset i skyltfönstren,
men får, när köpet skall betalas,
vara med om att erlägga precis samma
summa som hos konkurrenten, som
hade momsen inbakad i sina skyltpriser.

Utskottet har intagit den ställningen
till motionen att vi vill att den skall
överlämnas till Kungl. Maj:t för övervägande.
Det är sakligt berättigat, eftersom
det onekligen finns anledning att
titta på denna fråga.

Herr Ferdinand Nilsson sade också
att det var skillnad på oms och moms.
Nej, det är precis samma sak i princip
— en varuskatt. Däremot är det olika
redovisningssystem. Det har därför
inte skett någon ändring när vi införde
den nuvarande momsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Min värderade vän Göran
Karlsson sade någonting på slutet
av sitt anförande om att jag skulle ha
gjort gällande att det var en väsentlig
skillnad mellan oms och moms. Jag kan
inte erinra mig att jag gjorde det. Den
uppläggningen av herr Göran Karlsson
ingick väl i ett stilla försök att
vara litet politiskt finurlig. Jag avstår
från att karakterisera det — det vinner
vi så litet på.

När jag bedömer det förslag som här
föreligger, finner jag att man kan åstadkomma
klarhet och resultat på flera
sätt. Jag har velat nöja mig med att
servera de olika sätten och samtidigt
anbefalla en viss försiktighet. Att jag
dessutom liksom herr Göran Karlsson
vill anförtro åt Kungl. Maj:t och herr
Sträng att begrunda ärendet anser jag
inte vittnar om någon illvilja. Det var
avsett som en vänlighet, och jag hoppas
att det uppfattas så.

Jag tror det låg en liten smula taktik
bakom när herr Göran Karlsson påstår
att man säger så eller så i butikerna
och att det vore någonting som vi kan
förhindra. Däremot anser jag inte att
det är riktigt — och i det fallet delar
jag herr Göran Karlssons uppfattning
— att här resonera som han menar
att många tycks göra. Varför skall man
skylla på herr Sträng, som ju har att
skaffa pengar åt de övriga departementscheferna? Jag

ber att få understryka att man
inte bör försöka att begrava skatteuttaget.
Dessutom tror jag att det sker i
fåvitsko, ty vad som göms i snö kommer
upp i tö.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
därför att det brukar vara enklast
att själv uttolka vad man har skrivit.
När herr Ferdinand Nilsson skall göra
sig till tolk för våra avsikter som motionärer
så blir det naturligtvis därefter.
Han har sitt speciella sätt att tolka text.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Vad vi har velat komma åt är de
missvisande, och jag höll på att säga
ibland förledande ting som man upplever
med det nuvarande systemet. I en
affärs skyltfönster står till exempel att
en tröja eller en kostym kostar så och så
mycket. Men längst ned i hörnet finns
en liten skylt som talar om att moms
inte är inräknad. Vi anser att det ur
konkurrenshänseende vore rimligt att
man tillämpade en enhetlig prissättning.
Eftersom en självsanering tycks
vara omöjlig att åstadkomma är det här
såvitt vi förstår den enda möjligheten.

Då har herr Ferdinand Nilsson tänkt
sig den andra vägen, att man öppet
skulle tvinga folk att redovisa skatt.
Det har väl ändå gått litet för fort för
herr Ferdinand Nilsson när han tänkte
sig det, med tanke på svårigheterna
att redovisa momsen. För omsen hade
hans idé möjligen kunnat omsättas i
praktiken, men momsen är det såvitt
jag vet praktiskt taget omöjligt att ge
en öppen redovisning av med hänsyn
till de olika metoder som används och
de varierande procentsatserna.

Jag är som motionär glad över den
välvilliga skrivning som utskottet har
gett vår motion men vill varna någon
för att tro att den linje som herr Ferdinand
Nilsson företräder på något sätt
är framkomlig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I likhet med herr Arne
Pettersson vill jag reservera mig mot att
andra skall få uttolka vad jag har sagt
eller skrivit. Jag konstaterar att man far
litet illa av det.

Jag har icke gjort gällande att man
skall förfara på det ena eller det andra
sättet med momsen. I reservationen
står klart angivet att samma resultat
och större klarhet skulle ernås genom
att skattebeloppet alltid öppet anges
vid försäljning. De är vad jag har sagt.
För övrigt har jag inte, som herr Arne
Pettersson trodde, sagt någonting om
motionärernas uppfattning. Jag begär

Om förbud mot ofullständig prisangivelse

inte att han skall lyssna på vad jag
säger, men om han hade läst vad jag
skrivit — det är ju så kort -— hade han
tagit del av följande: »En tvångsbestämmelse
i enlighet med vad i motionerna
föreslås och skattebeloppets inräknande
i döljande priset skulle lätt kunna

uppfattas som en åtgärd —---.» Jag

har inte på något vis sagt att motionärerna
menat så. Jag har över huvud
taget inte yttrat mig om vad motionärerna
menat eller inte menat i detta
sammanhang. Jag har endast velat värja
både dem, utskottet och riksdagen från
misstanken att vilja dölja någonting.
Det tycker jag är aktningsvärt, snällt
och rart.

Under sådana förhållanden hade jag
väntat mig ett litet erkännande ord
från herr Arne Petterssons sida. Han
kunde åtminstone ha sagt att han förstod
den goda meningen, men den förstod
han tydligen inte.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
är inte fullt så rar som han låter.
Hur skulle det vara om herr Ferdinand
Nilsson lyssnade på vad han säger
själv? Det skulle kanske inte vara så
dumt, även om jag kan hålla med om
att det ibland kan vara tråkigt.

I sitt första inlägg sade herr Nilsson
att här hade man talat om en kraftig
höjning av momsen, och sedan kom
motionen som på beställning. Däri låg
den insinuation som jag vill fria oss
ifrån. Det finns nämligen inte något
samband mellan dessa två ting, utan
vi har från vår sida endast gjort ett
försök att komma till rätta med en
situation som nu råder och som vi bedömer
som orimlig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag sade faktiskt inte
»som på beställning» utan »på posten».
Det som kommer på posten brukar nog
i regel inte vara sådant som man har
beställt utan sådant som andra skickar
på en!

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om förbud mot ofullständig prisangivelse

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Jag avser inte att blanda
mig i denna debatt utan vill endast
göra en reflexion: Det får väl ändå
vara någon måtta på antalet förbud här
i landet. Nu vill herr Arne Pettersson
införa förbud mot att pris anges utan
att moms är inräknad i detsamma. Nästa
steg blir väl ett förbud mot att räkna
ut hur stor del av en varas pris
skatten utgör, t. ex. på bensin, renat
brännvin m. m. Det vore väl logiskt att
även det blir otillåtet, om herr Pettersson
får som han vill.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hernelius anförde vill jag påpeka
att utskottet i sin motivering över huvud
taget inte har talat om vare sig
förbud eller annat. Utskottet har endast
velat låta Kungl. Maj :ts kansli titta
på det här och undersöka hur man
skall kunna komma till rätta med det
problem som onekligen finns. En del
företag redovisar momsen si och andra
så, vilket gör att konsumenterna
många gånger får en skev bild av det
hela. Vissa företag bedriver något av
ett slags illojal reklam på den här
punkten, och att försöka åstadkomma
en sanering och ordning inom detta
fält är inte orimligt, tvärtom! Kan man
finna vägar härtill så vill jag för min
del gärna ansluta mig. Något förbud
är det över huvud taget inte fråga om.

Jag anser att herr Hernelius har fått
saken om bakfoten.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Först skulle jag vilja
säga till herr Göran Karlsson att jag
inte nämnde utskottet. Jag talade om
herr Arne Pettersson. Hans motion innebär
enligt utskottets referat av densamma
»förbud mot ofullständig prisangivelse».

Sedan säger utskottet att man bör
överväga åtgärder för att komma till

rätta med liknande former av ofullständig
prisangivelse. Sådant övervägande
kan ske, anser utskottet, i samband
med lagstiftningsarbetet rörande
otillbörlig konkurrens.

Det där med illojal reklam är ganska
intressant. Jag har råkat syssla med
sådana frågor några år och vet att
gränserna ofta är mycket vaga och
mycket svåra att dra. Jag tror emellertid
att man bör vara mycket försiktig
med att kräva förbud varje gång man
tycker sig möta något som man inte
helt gillar.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag vill bara än en
gång förklara mig nöjd med utskottets
skrivning. Inte heller jag förstår herr
Hernelius inlägg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos tredje lagutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av motioner om
projektering av vissa anläggningar inom
Vänern-Västerhavsregionen, in. m.;
samt

nr 26, i anledning av dels motioner
angående ökat konsumentinflytande
vid stadsplanering m. m., dels motioner
angående isamhällsplaneringen i
viss del, dels ock motioner angående
beaktande vid stads- och byggnadsplanering
av behovet av friluftsliv.

Beträffande vartdera av dessa utlåtanden
hade utskottet hemställt, att
detsamma måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På särskilda propositioner vid varje
ärende beslöt kammaren bifalla denna
hemställan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

9 april 1969 Nr 15 17

Om tillvaratagande av den enskildes rätt
vid försäkringsdomstolen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av motioner
om tillvaratagande av den enskildes
rätt vid försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1: 772, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
samt II: 885, av herr Josef son i Arrie
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ånyo måtte
anhålla om prövning och förslag rörande
inrättandet av ett allmänt ombud
eller annan instans med uppgift
att vid försäkringsdomstolen tillvarataga
främst den enskildes rätt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 772 och 11:885
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Andreasson (ep) och herr Gustavsson
i Alvesta (ep), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! I ifrågavarande motioner
hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ånyo måtte anhålla
om prövning och förslag rörande inrättandet
av ett allmänt ombud eller
annan instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen
tillvarataga främst
den enskildes rätt. 1965 års riksdag
ansåg det befogat att närmare granska
de frågor som aktualiserats i motioner
med samma syfte och förordade att
problemkomplexet i sin helhet blev
föremål för en förutsättningslös utredning.
Därvid hänvisades till ett yttrande
av försäkringsdomstolen, som innehöll
bl. a. att sådana erfarenheter vunnits
av besvärssystemet under domstolens
verksamhetstid, att frågan om vidtagande
av åtgärder i syfte att förbättra
tillvaratagandet av såväl det allmän -

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om tillvaratagande av den enskildes rätt vid försäkringsdomstolen

nas som de enskildas intresse vid försäkringsdomstolen
kunde prövas. Då
sådan utredning ännu inte kommit till
stånd, har frågan av oss ånyo aktualiserats
genom motionerna.

Kravet på rättssäkerhet för de enskilda
medborgarna är av fundamental
betydelse. Det kan dock ifrågasättas,
om rättssäkerheten i försäkringsmål är
betryggande särskilt mot bakgrunden
av att det är fråga om sjuka och gamla
människor med begränsad förmåga att
föra sin talan som invecklats i mål av
detta slag. Ett allmänt ombud med uppgift
att tillvarataga de enskildas intressen
skulle säkerligen ha stor betydelse
för rättssäkerhetens tryggande.

Riksdagens revisorer undersökte 1967
bedömningen av rätt till förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring och
fann därvid stora skillnader mellan
olika försäkringskassor när det gällde
gradering av sådan invaliditet som berättigade
till förtidspension eller sjukbidrag.
Såsom revisorerna anmärkt,
framstår det inte minst ur rättvisesynpunkt
som otillfredsställande att utgången
av ett ärende av förevarande
slag skall växla enbart av geografiska
skäl och således vara beroende av inom
vilket försäkringskasseområde den
pensionssökande råkar vara bosatt. Det
är givetvis angeläget att orättvisor av
detta slag elimineras, och starka skäl
synes tala för att ett allmänt ombud får
till uppgift att övervaka tillämpningen
av lagen om allmän försäkring så att
den når större geografisk enhetlighet.

Av intresse i sammanhanget är att
ta del av remissyttrandena till förslaget
till förvaltningslag (SOU 1968:27), där
regeringsrätten, JK och JO betecknade
det som angeläget att tvåpartsförhållande
åstadkoms i ökad utsträckning
genom att särskilda ställföreträdare utsågs
som ägde föra talan för det allmänna.

Regeringsrätten anlägger följande
synpunkter på frågan: »Ett annat område,
där behov av ett allmänt ombud
torde föreligga, är socialförsäkrings -

processen. Avsaknaden av ett dylikt
ombud har bl. a. medfört, att man nödgats
införa en för processen så egendomlig
anordning, som att riksförsäkringsverkets
beslut i frågor enligt lagen
om allmän försäkring får underställas
försäkringsdomstolens prövning, om
det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att
saken prövas av domstolen eller eljest
särskilda skäl förefinnas för sådan
prövning. Såsom lagrådet anmärkt, kan
den officialprövning, obunden av enskild
parts yrkande, som därigenom
tillagts försäkringsdomstolen, icke anses
väl förenlig med de uppgifter, vilka
böra ankomma på en domstol.»

JO anför för sin del: »Den omständigheten
att ett beslut ej kan överklagas
från det allmännas sida innebär
otvivelaktigt en psykologisk press på
beslutsmyndigheten att i fall, där utrymme
för tvekan föreligger, inta en
restriktiv hållning och låta beslutet utfalla
till den enskildes nackdel; endast
därigenom kan ju saken föras vidare
till högre instans. Att endast den enskilde
parten utrustats med besvärsrätt
är alltså ägnat att — i strid med besvärsinstitutets
syfte — leda till en försämring
i den enskildes rättsläge. Jag
har i min verksamhet sett åtskilliga
exempel härpå.»

Utskottet anför att något förnyat initiativ
från riksdagens sida inte är påkallat
och hänvisar till en förra året
tillsatt utredning om rättshjälp i förvaltningsärenden.
Enligt min mening
bar den åberopade utredningen om
fri processrätt i förvaltningsärenden
knappast något att göra med det i motionen
framförda kravet på ett allmänt
ombud.

Vad motionärerna föreslagit är ett
allmänhetens ombud som när så behövs
kan väcka prövning av försäkringsverkets
beslut hos domstolen. Nuvarande
system innebär att många människor
som saknar tillräcklig initiativförmåga
tiger still även om de anser sig orättvist
behandlade. Endast då fallen upp -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

dagas i press eller eventuellt tas upp
interpellationsvägen här i riksdagen
kan de bringas till offentlig skärskådan.
Ett allmänt ombud skulle eliminera
de uppenbara missförhållanden som
finns i själva bevisföringen i dylika
ärenden och skapa en enhetlig tillämpning
av gällande lagar.

Herr talman! Jag har i andra lagutskottet
endast avgivit en blank reservation
i detta ärende och skall därför
inte ställa något yrkande. Jag har emellertid
ansett det angeläget att här anföra
några synpunkter på frågan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Som herr Andreasson
sagt, följs utskottsutlåtandet inte av någon
motiverad reservation. Jag hade
därför kunnat nöja mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan, men
jag vill ändå peka på att den utredning
som chefen för justitiedepartementet
tillsatt utan tvivel kommer att arbeta
med de problem som uppstår när det
gäller den enskildes möjligheter och
rätt att anhängiggöra mål i försäkringsdomstolen.
Det har dessutom statsrådet
Aspling i ett interpellationssvar till en
av motionärerna framhållit så sent som
i december förra året.

I utredningsdirektiven står också
klart utsagt att det finns skäl som talar
för att det i varje fall i sådana förvaltningsärenden
som rör den enskildes
personliga frihet bör finnas möjlighet
att förordna offentligt biträde åt part.
I direktiven anföres vidare: »Även i
vissa andra ärenden på förvaltningens
område kan det tänkas att det allmänna
vid behov bör sörja för att den enskilde
förfogar över sakkunnigt biträde.
De sakkunniga bör undersöka på
vilka områden det föreligger ett starkt
framträdande behov av offentligt biträde
åt enskild part i förvaltningsärenden
och under vilka närmare förutsättningar
sådant biträde bör förordnas.
» Det är mot bakgrunden av det
förhållandet som utskottet nu föreslår

Om utredning angående sjukfrånvaron
riksdagen besluta att motionerna inte
föranleder någon åtgärd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utländsk medborgare
till förtidspension och sjukbidrag;

nr 25, i anledning av motioner om
ersättning för resa till jourapotek; samt
nr 26, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för resekostnader i samband
med sjukvård.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr It, i anledning av motion angående
hyressättningen för inackorderingsrum
in. in.;

nr 20, i anledning av motioner angående
dels översyn av bestämmelserna
angående handeln med preventivmedel,
dels försäljningen av preventivmedel; nr

21, i anledning av motion angående
jakten på råbock; och

nr 22, i anledning av motion om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i
vissa fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning angående sjukfrånvaron

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om utredning angående
sjukfrånvaron.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 157, av herr Bruiidin m. fl., och II:

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om utredning angående sjukfrånvaron
172, av fru Kristensson, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla

1) om en undersökning av möjligheterna
att i riksförsäkringsverkets statistik
inkludera fler variabler än de
hittills använda i syfte att få bättre
begrepp om variationer i sjukfrånvaron
mellan olika arbetstagargrupper,
samt

2) om en sociologisk undersökning
om olikheter i attityder mot arbetet
och om sjukfrånvaron mellan olika arbetstagargrupper.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:157
och II: 172 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Dieselr (m) samt herr Ingvar Andersson
(m) och herr Nilsson i Bästekille
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1:157 och 11:172 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om undersökning
rörande orsaker till skillnader
i sjukfrekvens mellan olika grupper
av arbetstagare.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! I motionerna nr 157 i
första kammaren och 172 i andra kammaren
hemställer motionärerna att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om för det första en undersökning
av möjligheterna att i riksförsäkringsverkets
statistik inkludera fler
variabler än de hittills använda i syfte
att få bättre begrepp om variationer i
sjukfrånvaro mellan olika arbetstagargrupper
samt för det andra en sociologisk
undersökning om olikheter i attityder
mot arbetet och om sjukfrånvaro
mellan olika arbetstagargrupper.

De variabler motionärerna vill ha
med i den offentliga statistiken är upp -

gifter om civilstånd, tjänsteställning och
annat som kan vara av värde vid bedömningen
av de betydande olikheter
i sjukfrånvaro mellan olika arbetstagargrupper
som de facto existerar. Vi
vet att stora variationer finns mellan
kvinnor och män samt mellan tjänstemän
och arbetare. Ogifta kvinnor har
lägre sjukfrånvaro än ogifta män, under
det att gifta kvinnor har högre sjukfrånvaro
än sina gifta manliga kolleger.
Tjänsteställning och plats där arbetet
utföres har också en betydande inverkan.

Utskottet har i sitt utlåtande meddelat
att riksförsäkringsverket strävar efter
att införa fler uppgifter om försäkringstagaren
— civilstånd, tjänsteställning
m. in. — i den offentliga statistiken. I
det avseendet kommer alltså delvis de
av motionärerna efterlysta förbättringarna
till stånd. Vidare utlovas att åtskilliga
uppgifter som motionärerna efterlyst
och som avser den statliga sektorn
skall bli tillgängliga.

Den högre sjukfrånvaron för vissa arbetstagargrupper
i förhållande till andra
måste enligt motionärernas och utskottsreservanternas
mening ge anledning
till en undersökning av de bakomliggande
orsakerna. En sociologisk undersökning
skulle kunna ge svar beträffande
olika attityder till arbetet och
hur dessa attityder påverkar arbetstagarna
fysiskt och framför allt psykiskt.
Vetskapen om människors inställning
till arbetet ger möjlighet till förändringar,
till tillrättalägganden och till
förbättringar.

I förevarande avseende har inget utlovats.
Utskottets majoritet har också
föreslagit att motionerna inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad som åberopats i motionerna
och i reservationen samt med
hänvisning till vad jag här har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13 fogade reservationen.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
och även av herr Anderssons
anförande är utskottet enhälligt
när det gäller den första delen av
motionärernas yrkande, som avser en
utvidgning av variablerna i riksförsäkringsverkets
statistik. Riksförsäkringsverket
har beträffande den frågan förklarat
att verket är mycket intresserat
av att införa ytterligare variabler i den
mån som ett tjänligt grundmaterial står
till verkets förfogande. Verket kommer
också att göra det, och därmed har, som
herr Andersson också sade, utskottets
majoritet i sin helhet låtit sig nöja. De
önskemål som motionärerna på denna
punkt har framfört kan väntas bli tillgodosedda
utan att riksdagen tar något
initiativ.

När det gäller den andra delfrågan,
som avser en sociologisk undersökning
av attityderna till arbetet och dessa attityders
betydelse för frånvarofrekvensen,
har i motionerna bland annat refererats
till vissa icke officiella undersökningar
som enligt vad motionärerna
påstår visar att det finns ett samband
mellan arbetsuppgifter, arbetets art och
sjukfrånvaron. Det finns emellertid andra
utredningar som visar rakt motsatt
resultat. I en artikel av arbetsmarknadsstyrelsens
chef, Bertil Olsson, återges
vissa attitydundersökningar, undersökningar
om arbetsanpassning och frånvaron
från arbetet. I dessa undersökningar
har man, i motsats till vad motionärerna
påstår, konstaterat att det är
mycket svårt att finna något klart samband
mellan de olika faktorerna. Man
kan i dessa undersökningar inte spåra
någon som helst samstämmighet med
motionärernas påståenden. En utländsk
undersökning, som Bertil Olsson refererar
till, pekar också åt rakt motsatt
håll. Undersökningen avsåg att belysa
vissa sociologiska och socialpsykologiska
faktorers inverkan på manliga industriarbetares
frånvarobeteenden. Mellan
40 och 50 olika variabler analyserades
i syfte att undersöka dessa fakto -

Om utredning angående sjukfrånvaron
rers betydelse för frånvaron. Resultatet
var mestadels av negativ natur.
»Ringa», säger man, »eller ingen samvariation
förelåg t. ex. mellan en positiv
attityd till arbetet och frånvaron.»
Genom denna studie kan således konstateras
att den hypotesen inte kunnat
bekräftas, att de grupper av arbetstagare
som ofta är frånvarande är de som
är mest missnöjda med arbetsuppgiften
eller med arbetsledningen eller som är
speciellt ointresserade av den arbetsuppgift
som de har framför sig eller
speciellt trötta av arbetet.

En stort upplagd sociologisk undersökning
av frågor som är av betydelse i
detta sammanhang skulle kanske kunna
ge ett visst resultat av värde. Det har
också utskottets majoritet framhållit,
men anser sig ändå inte kunna biträda
detta utredningsförslag. Om vi satt med
resultatet i vår hand kanske vi i alla
fall befann oss i den situationen att vi
visste något mer än vi vet i dag, men
ändå inte visste vad vi skulle göra för
att förbättra arbetsanpassningen. Vi
skulle ha ett statistiskt material men
kunde kanske inte nyttja det på något
sätt.

Dessutom finns ett stort behov av sociologiska
undersökningar av många
olika slag, och utskottsmajoriteten anser
inte att denna sociologiska undersökning
bör ha prioritet framför en mängd
andra sådana undersökningar som också
bör utföras.

Majoriteten har inte kunnat tillstyrka
bifall till motionerna som helhet utan
har hemställt att de inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder förekommit, gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om avskaffande av ordensväsendet
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Ingvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Ingvar,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 25.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avskaffande av ordensväsendet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om avskaffande av
ordensväsendet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:244, av herr Hjorth m. fl., och
11:282, av fröken Sandell m. fl., hade

anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
rörande ordensväsendets avskaffande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 244 och
11:282 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte

dels giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört rörande former för
belöning av offentlig tjänst,

dels ock hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte uppdraga åt grundlagberedningen
att pröva statschefens befogenheter
även beträffande ordensväsendet.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av fru Dieseli (m) samt herr
Ingvar Andersson (m) och herr Nilsson
i Bästekille (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:244 och 11:282 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Som huvudmotionär
är jag naturligtvis glad över utskottets
behandling av förslaget till ordensväsendets
avskaffande. Jag är tacksam
dels för den grundlighet som ådagalagts
— utskottet har faktiskt redogjort för
tidigare riksdagsbehandling av denna
fråga alltsedan 1869 — och dels för det
positiva ställningstagande som blivit
resultatet av utskottets arbete.

Det är i och för sig inte överraskande
att företrädarna för moderata samlingspartiet
inte ville skriva under på uttalandet
att principerna för utdelning av
ordnar som belöning för samhällsinsatser
svårligen kan förenas med nutida
demokratiska betraktelsesätt. Trots
namnbytet står partiet envist fast vid
det gamla och är ej intresserat av någon
utjämning och jämlikhet. De som
förlänas ordnar står också i många

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

fall det konservativa partiet nära, och
man vill därför slå vakt om det urgamla
ståndssamhällets privilegier. Man
kan dock bevara traditionen på andra
och hättre sätt.

Stats- och förtjänstordnarna har sin
rot i de andliga riddarordnarna och
började användas under den senare medeltiden.
Drottning Kristina var den
första svenska regent som införde en
statlig ordensinrättning. År 1650 föreslog
hon konstituerande av en riddarhusordning.
Bakom det memorial i ordensfrågan
som 1747 inlämnades till det
s. k. sekreterarutskottet stod naturligt
nog två friherrar och en greve. Vi får
ju senare i vår anledning att återkomma
till adelsväsendets vara eller inte
vara. Detta är en annan gren på det
feodala träd som alltjämt frodas i det
tjugonde århundradet. Genom statuter
1751 fick konungen det formella allenarådandet
över ordensväsendet. Han
blev herre och mästare över alla svenska
ordnar.

Inte ens reservanterna kan väl påstå
att ordensförläningarna motsvarar dagens
uppfattning om värdering av samhälleliga
insatser. Tag till exempel Serafimerorden,
vilken i fråga om svenska
medborgare endast tilldelas den som
innehar minst generallöjtnants rang eller
likstående värdighet. Denna orden
med devisen IHS, Jesus Hominum Salvator
— det betyder Jesus, människornas
frälsare — får samtidigt innehas
av högst 32 svenska personer. Inom
Svärdsorden förlänas de två högsta
klasserna endast till dem som har minst
överstes tjänstegrad. Som utskottet
framhållit är det huvudsakligen tjänsteställningen,
dvs. lönesättningen, som
avgör vilken värdighet som ifrågakommer
och vilken kvalifikationstid som
skall tillämpas.

Om detta säger reservanterna att det
inte kan anses oförenligt med en demokratisk
samhällssyn. Jag vill för min
del i begreppet demokrati lägga in
ett större mått av jämlikhet. Ordensväsendet
är inte annat än det gamla

Om avskaffande av ordensväsendet
klassamhällets indelning i rika och fattiga.
Det är en skönhetsfläck på vår
demokrati att ha denna gradering av
medborgarnas förtjänster och insatser.

Nu börjar äntligen detta system att
luckras upp, och regeringen vill inte
heller längre befatta sig med det. Från
och med 1970 försvinner på förslag av
Vetenskapsakademien och efter medgivande
av Kungl. Maj :t ordenslängderna
ur statskalendern. Bördstitlarna utgår
redan i år ur kalendern. Detta utgör
dock inte något ställningstagande till
själva sakfrågan utan får väl ses som
en rent praktisk åtgärd. I 1968 års
statskalender upptar ordenslängderna
nämligen 342 av bihangets 430 sidor.
Under tio år har ordenslängderna ökat
med 76 sidor och tenderar att öka ytterligare.
En fortsättning av denna utveckling
måste drabba andra delar av
statskalendern, om denna inte skall bli
alltför svårhanterlig.

I vår slutföres avvecklingen av departementens
befattning med ordensutnämningarna.
Hittills har Kungl. Maj:t sammanställt
förslag på lämpliga, dvs. högt
avlönade, personer, vilka förordats av
verkschefer och landshövdingar, och
överlämnat listan till ordenskansliet. I
fortsättningen skall alltså Kungl. Maj:ts
Orden på egen hand pröva de framställningar
som levereras direkt till denna
instans. Även om departement och regering
inte längre skall bereda dessa
ärenden måste ändå länschefer och generaldirektörer
även i framtiden, enligt
vad jag förstår, med hjälp av underlydande
chefer ute i landet syssla
med dessa ting eller kanske riktigare
uttryckt »tingeliting». Jag tror dessa
befattningshavare har viktigare saker
att handlägga.

Av utskottets skrivning —- dock inte
återgiven i reservationen — verkar det
som om frågan om den slutliga avvecklingen
av ordensväsendet inletts
genom civildepartementets kontakter
med personalorganisationerna. Det gäller
såväl ordnar och medaljer som former
för statliga belöningar. I varje fall

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om avskaffande av ordensväsendet
övervägs denna utveckling, något som
jag tycker är ett steg på rätt väg.

Beträffande medaljväsendet finns numera
efter bifall till motioner i riksdagen
möjlighet att ersätta medaljen med
ett guldur till de statligt anställda som
på det sättet skall hedras för uppnådda
tjänsteår. Att detta i hög grad uppskattas
framgår av att under 1968 ett
stort antal personer — 3 300 — valde
guldklocka. Av 1 076 SJ-anställda som
erhöll belöningar valde exempelvis endast
fyra guldmedalj. De övriga föredrog
klockor, vilket de säkerligen hade
både mera glädje och nytta av.

Guldur eller någon annan gåva av
bestående värde skulle gott kunna ges
åt alla som skall belönas för offentliga
tjänster. Detta kunde ju kompletteras
med ett diplom som ett mera synligt
bevis på stärkandet av vederbörandes
status och som ett litet offer på fåfängans
altare, om man nu skall ha någon
form av utmärkelse kvar.

Jag hälsar med tillfredsställelse utskottets
förslag att riksdagen skall ge
Kungl. Maj:t sin uppfattning till känna
om formerna för belöning av personer
i offentlig tjänst och hoppas det skall
bli möjligt att finna mera lämpliga och
demokratiska former för sådana belöningar.
När nu också grundlagberedningen
får i uppdrag att pröva statschefens
befogenheter beträffande ordensväsendet
hoppas jag man kommer
fram till den slutsatsen att denna
otidsenliga och odemokratiska institution
kan slopas och att ordensväsendet
alltså helt bör avskaffas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Jansson, Paul,
(s).

Fru DIESEN (m):

Herr talman! Sedan motionären nu
har givit en framställning av ordensväsendets
enligt hans uppfattning »ruskiga»
historia, skulle jag också vilja anföra
några synpunkter på frågan.

Devisen på en av våra förnämsta medaljer
»Illis quorum meruere labores»
betyder ju, som vi har lärt oss: Åt dem
vilkas gärningar är förtjänta. Detta kan
väl sägas symbolisera tanken bakom
hela ordens- och medaljväsendet. För
åt vilka skulle väl med större skäl belöningar
ges än åt dem, vilkas gärningar
har förtjänat det? Under årens lopp
har kanske den tanken så småningom
kommit i bakgrunden, eftersom det numera
är lönegraden eller tjänstgöringstidens
längd som är avgörande.

Ordnar och medaljer utdelas i de
flesta länder, och omfattningen och
uppskattningen av denna form av belöning
har inte minskat. Tvärtom har
man märkt ett alltmer ökande bruk av
ordnar, både internationellt och inom
olika länder. Här i vårt land utdelas ju
också medaljer numera även av kommuner;
jag behöver t. ex. bara nämna
S:t Eriksmedaljen.

Ordensväsendet har gamla traditioner
i vårt land, som vi hörde, och traditioner
har ett värde i sig som man
inte skall förakta utan tvärtom vårda
och bevara. De socialdemokratiska upphovsmännen
till årets motion om avskaffande
av ordensväsendet är också
traditionsbundna i så måtto att det är
ett gammalt krav i riksdagssammanhang
som de för fram. Det är nämligen
just i år hundra år sedan motioner i
detta ärende först väcktes i riksdagen.
Särskilt radikal är således inte tanken.
Även om motionärerna känner sig som
modiga, mindre män, skulle jag nog
hellre kalla dem mindre modiga män.

Motionärerna vill avskaffa ordensväsendet
och reformera medaljväsendet.
Som skäl för att medaljväsendet skulle
behöva reformeras anför man att det är
så många som valt guldur i stället för
medalj. Någon häpenhet väckte det i
utskottet när det upplystes att den enda
valfrihet som erbjuds är armbandsur
av guld, ingen annan form av ur. Motionärerna
vill finna mer tidsmässiga och
uppskattade former för belöning av
medborgerliga förtjänster. Vad kan

Onsdagen den 9 april 19G9

Nr 15

vara mera tidsmässigt än ett ur? Jag
kan svårligen hitta något. Men motionärerna
kanske menar mera tidsenliga
former.

Är det då över huvud taget tidsenligt
att utdela belöningar för att någon skött
sin statliga tjänst ett visst antal år?
Man väntar sig väl i allmänhet att folk
som får en tjänst också skall sköta
den. På den punkten tycker jag inte
att motionärerna är konsekventa.

Motionärerna vill också »borttaga
den klasskillnad som ordensväsendet
innebär». Vad är det för klasskillnader?
Går klassgränser mellan dem som
bär ordnar och dem som inte gör det,
eller går gränsen mellan dem som innehaft
en tjänst i 20 år och den som inte
haft det? Blir inte gulduret i så fall också
en sak som skiljer?

I utskottets utlåtande heter det: »Utskottet
anser sig kunna förvänta, att
det vid den fortsatta behandlingen av
dessa frågor skall visa sig möjligt att
efter samråd med organisationerna finna
lämpliga och mer demokratiska former
än ordnar som belöning för offentlig
tjänst.»

Reservanterna kan inte dela den uppfattningen.
Ordensväsendet som sådant
har inget verkligt samband med statsskick
eller styrelseform. Eller anser utskottet
att Uruguay, som enligt vad som
upplyses i utlåtandet saknar ordensväsende,
är en demokratisk mönsterstat?

Protokollchefen i UD säger i ett yttrande,
fogat till detta utlåtande, att ordensförläningar
utgör en effektiv och
åtråvärd belöningsform för förtjänster
inom olika områden, och han pekar
bl. a. på det värde som svenska dekorationer
har i USA. Han säger också, att
för UD utgör ordensförläningar en ändamålsenlig
och föga kostnadskrävande
form av belöning, vilken skapar en
good will, som svårligen kan uppnås
med utmärkelser av annat slag.

Det var ju tungt vägande synpunkter,
som också reservanterna kan ansluta
sig till.

Låt mig till sist bara anföra ett enda

Om avskaffande av ordensväsendet
citat från den förra debatten i denna
fråga, i andra kammaren 1947. Då yttrade
herr Hedlund i Östersund — en
man som i 41 år representerade socialdemokraterna
i riksdagen — följande:
»Det förefaller mig mycket egendomligt
att man, sedan utskottet konstaterat, att
detta är ett ärende, som det inte tillkommer
riksdagen att pröva, likväl begär
en utredning om ordensväsendets
avskaffande. Därmed har riksdagen enligt
min uppfattning hemfallit åt ett
folkmötes resolutionsskriveri.»

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Diesen sade att de
flesta länder har ordensväsende. Som
undantag nämnde hon i det sammanhanget
Uruguay, vilket land hon inte
ville beteckna som en demokrati. Det
kan ju vara sant, men vi har även Förenta
staterna och Schweiz, som också
nämns i utskottets utlåtande och som
klarat sig mycket väl utan ordnar i
många år.

Sedan frågade fru Diesen vad det var
för klasskillnad här, och jag skall gärna
lämna ett litet exempel på detta.
Jag har i min hand ett dokument som
det står »strängt konfidentiellt» på.
Herr talmannen kan dock vara fullständigt
lugn, ty vi har fått det i vederbörlig
ordning, och det är därför en offentlig
handling. Det är en PM om orden
till vissa tjänstemän inom skolväsendet.
Skolchefer hör till de många tjänstemän
inom statliga förvaltningar och
verk som varje år har att till sin högste
chef inkomma med förslag till utmärkelse
i form av orden eller medalj. Inom
skolans värld gäller enligt denna hemliga
PM att rektor vid gymnasium kan
få orden efter nio års tjänst, rektor vid
fackskola i särskilda fall, efter långvarig
förtjänstfull tjänstgöring efter 16
år, en lektor i U 20 efter 17 år, medan
en vanlig rektor eller studierektor vid
det obligatoriska skolväsendet måste

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om avskaffande av ordensväsendet
tjäna för Rakel i minst 20 år för att få
en orden. En folkskollärare med minst
30 år i statens tjänst får ingen orden
utan får nöja sig med en medalj. Däremot
kan en adjunkt vid samma skola
i U 17 få en orden efter blott 20 års arbete.

Är det detta som fru Diesen finner
vara utmärkelser efter demokratiska
grunder? Det är, som kammarens ledamöter
hör, en sällsam provkarta på olika
värderingar av likartade insatser i
det allmännas tjänst. Det gamla ståndssamhällets
uppdelning av människor,
inte efter personliga förtjänster utan
efter lön och tjänsteställning, lever alltså
kvar år 1969.

Fru DIESEN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjorth finner det
så upprörande att medaljer utdelas till
personer med olika tjänstgöringstid.
Men hur skall då klockorna utdelas?
Får alla en sådan efter ett år, eller hur
har han tänkt sig att ordna den saken?

Jag vill gärna ha sagt att jag inte anser
att denna fråga spelar så stor roll
och framför allt inte har någonting att
göra med verklig demokrati. För mig
innebär demokrati att man bygger ett
samhälle i frihet och under ansvar, i
samarbete och gemenskap, samt med
hänsyn och tolerans mot varandra. Det
påverkas inte av sådana här yttre tecken
och former i någon nämnvärd grad.

Låt mig sedan som en avslutning ännu
en gång få citera ur debatten i andra
kammaren år 1947. En annan socialdemokrat,
herr Nilsson i Kristinehamn,
anförde: »När man skall angripa något
av de ganska många återstående kungliga
prerogativen då angriper man just
denna lilla sak, som ju alla vettiga människor
måste anse som det minst betydelsefulla
av de prerogativ som kungamakten
dock fortfarande har.»

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Inte heller jag anser att
ordensväsendet är någon särskilt fundamental
fråga i svenskt folkstyre —

det har inte den innebörden. Man kan
lugnt hävda att svensk demokrati utvecklats
på ett sådant sätt och nått en
sådan styrka och mognad att vi i och
för sig kunde ha råd att behålla en sådan
kvarleva från det gamla klassamhället.
Ordensväsendet är närmast en
krumelur i samhällslivet.

Riksdagen firar på sitt sätt i år ett
100-årsjubileum, ty så länge är det som
frågan har diskuterats. Krav har gång
på gång väckts att ordensväsendet borde
avskaffas. Den första framstöten i
tvåkammarriksdagen gjordes, som det
berättas i utskottsutlåtandet, år 1869
med krav att ordnar inte vidare efter
1870 års ingång skulle tilldelas svensk
medborgare. Liknande krav har gång
på gång kommit igen i skilda former.
Från historiken kan vi notera hur det
ända sedan år 1911 har funnits en stark
opinion i riksdagens andra kammare
som antingen velat avskaffa eller reformera
ordensväsendet. Denna opinion
kom senast till uttryck i en debatt i
riksdagen år 1947, vilken fru Diesen har
citerat.

Liksom det kan vara möjligt även för
ett demokratiskt samhälle att ha ett ordensväsen,
lika självklart är att ordensväsendet
mycket dåligt svarar mot nutida
demokratiska synsätt och värderingar,
särskilt när det gäller värderingar
av offentlig gärning. Jag tror att det
är riktigt som utskottet säger, att staten
bör kunna finna lämpligare former för
att belöna medborgare som har gjort
gagneliga insatser. Det är en omläggning
som man har påbörjat i kanslihuset.
Statens handläggning av ordensfrågorna
håller nu på att avvecklas för att
överföras dit den hör hemma, nämligen
till Kungl. Maj:ts Orden. Vidare har
kanslihuset tagit kontakter med personalorganisationerna
för att behandla
den närbesläktade frågan om medaljväsendet,
så att man skall kunna komma
fram till samstämmiga bedömningar
och finna lämpliga och, som det heter
i utskottsutlåtandet, »mer demokratiska
former än ordnar för belöning av of -

Onsdagen den 9 april 19G9

Nr 15

fentlig tjänst». Jag tror att utskottet
står starkt när det uttrycker en förhoppning
att civildepartmentet i sina
förhandlingar med personalorganisationerna
snart skall komma fram till sådana
andra och lämpligare former.

Det har invänts att ordnarna är bekväma
när det gäller belöningar till
andra länders medborgare eller svenskar
i utlandet. Detta skall inte bestridas.
Ordensväsendet har internationell räckvidd
och det kan ofta vara svårt eller
olämpligt att utdela en guldklocka eller
annan mera substantiell belöning till ett
främmande lands medborgare. Jag såg i
morse att en japansk prinsessa hade
beklätts med den svenska Serafimerorden.
Det ligger åtskilligt i vad protokollchefen
i utrikesdepartementet skriver
i sin promemoria, att dessa belöningar
har visat sig vara ändamålsenliga,
uppskattade och föga kostnadskrävande.

Beredningsutskottet kräver inte formellt
ordensväsendets avskaffande men
uttalar sin synnerliga skepsis mot att
det användes och sin misstro mot lämpligheten
av att det framgent skall användas
som belöning för statlig tjänst.

Ordensväsendet är ett kungligt prerogativ,
och när staten helt tar sin
hand från handläggningen av ordensfrågorna
kommer denna karaktär av
kungligt prerogativ att ännu mera framträda.
Det kan dock inte vara riktigt —
som sades 1947 i det av fru Diesen upplästa
yttrandet — att riksdagen, när den
uttalar sin mening i sådana frågor som
tillkommer Konungen personligen att
handlägga och besluta om, därmed bara
skulle göra sig skyldig till en »folkmötesresolution».
Riksdagens mening
måste ändå väga tungt när det gäller en
befogenhet, som statschefen beklätts
med.

Utskottet har funnit lämpligt att hela
denna fråga tas upp i ett större sammanhang,
nämligen i förbindelse med
den översyn av statschefens samtliga
befogenheter som grundlagberedningen
skall göra och varom riksdagen har

Om avskaffande av ordensväsendet
hemställt. Reservationen uttalar ju
ingen kritik mot denna tanke utan säger
att detta väl kan komma att behandlas
av grundlagberedningen. Reservanterna
har inte något principiellt
emot ett sådant uppdrag, men de vill
inte göra någon beställning, vilket däremot
utskottsmajoriteten gör. Reservanterna
nöjer sig med en allmän sympatiförklaring
för ordnarna. Här har fru
Diesen nyss diskuterat frågan om demokrati
eller inte demokrati, om t. ex.
Uruguay är en demokrati därför att
man där inte har ordensväsen. Sådana
frågor är det ganska meningslöst att stå
och bolla med. Då kan man ju också
anföra Sovjetunionen, som har ett mycket
väl utvecklat ordensväsen men som
ingen gärna kan kalla demokrati i vår
mening.

Hela frågan kommer, om utskottsmajoritetens
förslag bifalles, att tas upp
i det sammanhang där den hör hemma,
nämligen i grundlagberedningen. Sedan
får en kommande riksdag ta ställning
till det resultat som därav kan
framkomma.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av fru Diesen m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Diesen begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 14, röstar

Nr 15

Onsdagen den 9 april 19G9

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fru
Diesen in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Dieseli begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 27.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av motion om utredning
angående äldre personers situation
i dagens samhälle; samt

nr 16, i anledning av motion om en
samhällelig servicetjänst för barnfamiljer
och äldre personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1969/70 till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1, enligt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1969, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Skatte -

utjämningsbidrag till kommunerna
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 1 530 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 31,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och
II: 38, av herr Larsson i öskevik m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag om ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I: 32,
av herr Werner, och II: 39, av fru Marklund
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
1. om förslag rörande statligt
grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg, förslagsvis
500 kronor per bidragsberättigad
pensionstagare, förbundet med
villkor i syfte att trygga en minimistandard
enligt i motionerna anförd
riktning samt 2. att förslag i berörda
avseende måtte utarbetas och föreläggas
1969 års höstriksdag,

dels de likalydande motionerna
1: 204, av herr Bengtson m. fl., och II:
223, av herr Hedlund m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning rörande den
kommunala verksamhetens finansiering
och härvid särskilt frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna,
såväl från skattepolitisk synpunkt
som med hänsyn till dess betydelse
för den kommunala demokratin, i
enlighet med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:
324, av herr Kristiansson, Axel, och
herr Pettersson, Axel Georg, samt II:
370, av herr Larsson i öskevik m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
sådana ändringar i statsbidragsförfattningarna,
att primärkommuner och
landsting finge full kompensation för

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

inbetald allmän arbetsgivaravgift beträffande
löneanställda inom socialvård
samt hälso- och sjukvård,

dels de likalydande motionerna I:
326, av herr Werner, och II: 368, av
herr Hermansson m. fl,, vari hemställts,
att riksdagen, i syfte att åstadkomma en
annan kostnadsfördelning mellan stat
och kommun, måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till riksdagen rörande att a) kommunernas
skolutgifter i allt väsentligt
skulle övertagas av staten, b) landstingskommunerna
och städer utom
landsting skulle erhålla i allt väsentligt
full kostnadstäckning för de sjukvårdsuppgifter
som övertagits från staten,
dels de likaly dande motionerna I:
378, av herr Dahlén m. fl., och II: 438,
av herr Wedén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att en parlamentarisk utredning
finge tillsättas med uppgift att
framlägga ett principiellt program för
den framtida ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun med
utgångspunkt från de allmänna mål i
fråga om fördelningspolitik, kommunal
självstyrelse och effektivitet i förvaltningen
som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:
568, av fröken Pehrsson och herr Pettersson,
Harald, samt II: 640, av herr
Larsson i öskevik m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser, att
det särskilda bostadstillägget för barnfamiljer
med höga bostadskostnader
gjordes statligt och i sin helhet finansierades
av staten,

dels ock de likalydande motionerna
I: 653, av herr Olsson, Manne, in. fl.,
och II: 767, av herr Trana m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om översyn
och förslag till ändring av nu gällande
skatteutjämningsbidragsbestämmelser
och att de i motionerna framförda synpunkterna
därvid måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 530 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 31 och II: 38, I: 32 och
11:39, 1:204 och 11:223, 1:324 och
11:370, 1:326 och 11:368, 1:378 och
11:438, 1:568 och 11:640 samt 1:653
och II: 767 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört om utredning rörande det
kommunala skatteutjämningsbidraget
m. m.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statsutskottets föreliggande
utlåtande behandlar ju förutom
anslag till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna även förslag om utredning
rörande en översyn av skatteutjämningssystemet
samt kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Trots
att det föreligger ett enigt utskottsutlåtande
vill jag ändå med ett par ord
uttala min tillfredsställelse över att statsutskottet
nu i enighet velat föreslå riksdagen
— förutom att drygt en och en
halv miljard kronor anvisas till skatteutjämningsbidrag
till kommunerna —
att en parlamentariskt tillsatt kommitté
skall ta itu med de frågor som har att
göra med den kommunala finansieringen
och fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun.

Vi har ju från centerns sida återkommit
varje år med motionskrav i detta
syfte. Vi har menat att det skatteutjämningssystem
som genomfördes 1965
var ett utomordentligt steg på vägen
mot en rättvisare fördelning av de kommunala
kostnaderna, men vi ansåg att
det trots detta återstod tillräckligt stora
orättvisor för att motivera en utredning
i syfte att få dem undanröjda.

Med en skillnad i utdebitering på omkring
åtta kronor per skattekrona och,

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

vad värre är, en avsevärd standardskillnad
i fråga om kommunal service mellan
olika regioner i olika landsändar
finns det starka skäl att angripa dessa
frågor.

I fråga om skatteutjämningssystemet
är inte avsikten, att döma av statsutskottets
utlåtande, att ompröva systemet
som sådant, utan det är ju här fråga
om detaljer, bl. a. en rad gränsdragningsproblem.
Att systemet bör anpassas
till den förändrade situation som kommunsammanslagningar
innebär är ju
också självklart. En kommunsammanslagning
bör rimligen inte leda till att
ett område får lägre skatteutjämningstillskott.
Å andra sidan bör nog framhållas
att skatteutjämningssystemet heller
inte bör utformas så att kommunsammanslagningar
blir ett villkor för
att ett område skall få del av skatteutjämningsbidrag.

Jag vill gärna uttala den meningen
att en översyn inte bör leda till försämringar
jämfört med nuläget för någon
kommun, utan man bör förbättra
där bristerna nu finns. Det kan härvid
knappast undvikas att kostnaderna för
staten kan komma att öka.

I samband med de nu nämnda frågorna
skall också enligt statsutskottet frågan
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun tagas upp till övervägande.
Det är inte mer än några månader
sedan vi diskuterade den frågan i
kammaren, och vi hade då djupt olika
uppfattningar om den. Därför är det
mycket glädjande att nu konstatera att
vi har kunnat enas om ett utredningsförslag.

Man kommer givetvis också in inte
bara på kostnadsfördelningen utan också
på uppgiftsfördelningen mellan stat,
landsting och kommuner. Länsdemokratiutredningen
har också tagit upp
detta frågekomplex och framhåller
önskvärdheten av att ett översiktligt
program för kompetensfördelningen
upprättas. Det är mot bakgrunden av
de kraftigt ökande kommunala utdebiteringarna
och det förhållandet att

kommunalskatten är proportionell och
drabbar de lägre inkomsttagarna hårdast
som man får se det enträgna kravet
på att kostnadsfördelningsfrågorna
utreds.

Särskilt kan det finnas anledning att
framhålla den mycket hastiga kostnadsutvecklingen
inom landstingen. Den genomsnittliga
utdebiteringen har från år
1963 till år 1968 ökat från 2,12 till 7,16
kronor. Även i detta fall finns det anledning
att uttala den uppfattningen att
högre kostnader för staten knappast
torde kunna undvikas. Vi anser att det
är riktigt att staten betalar en större
del av de uppgifter som undan för undan
har lagts på kommunerna. Kommunernas
andel av exempelvis skolkostnaderna
har ökat under de senaste åren,
och det är en utveckling som man inte
kan anse önskvärd.

I det knippe motioner som förelegat
vid statsutskottets behandling finns
också några som tar upp frågan om ett
statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget. Syftet med dessa motioner
är likaså att åstadkomma en rättvisare
fördelning av de kommunala
kostnaderna. Som bekant är antalet
pensionärer olika i olika kommuner. De
flesta pensionärer finns i avfolkningskommuner
som har lågt skatteunderlag.
Härigenom drabbar kostnaderna kommunerna
mycket ojämnt, och det resulterar
också i olika storlek på utgående
bostadstillägg i olika orter. Det
är ingenting närmare utsagt i utskottets
skrivning om behandlingen av dessa
motioner, men de finns med bland
dem som givit anledning till behandlingen
i utskottet. Det är min förhoppning
att de i dessa motioner framförda
synpunkterna skall tas upp av den utredning
som vi väntar skall bli tillsatt.

Herr talman! Jag betecknar det beslut
som riksdagen nu kommer att fatta
som ett framsteg, till vilket man från
kommunernas sida kan knyta vissa förhoppningar.
Jag hoppas också att regeringen
mycket snart skall effektuera de
intentioner som statsutskottets förslag.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

innebär. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av motioner om
obligatorisk ansvarsförsäkring för tillverkare
och försäljare av läkemedel;
samt

nr 18, i anledning av motion om en
datacentral för registrering av försäkringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslagen till vägväsendet

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1969/70 under
de skilda väganslagen m. m. innebar,
att till Statens vägverk: Ämbetsverksuppgifter
skulle anvisas ett förslagsanslag
av 3 796 000 kronor,

att till Drift av statliga vägar skulle
anvisas ett reservationsanslag av
768 200 000 kronor,
att till Byggande av statliga vägar
skulle anvisas ett reservationsanslag av
700 000 000 kronor,

att till Bidrag till drift av kommunala
vägar och gator skulle anvisas ett förslagsanslag
av 99 500 000 kronor,

Anslagen till vägväsendet
att till Bidrag till byggande av kommunala
vägar och gator skulle anvisas
ett reservationsanslag av 301 600 000
kronor,

att till Bidrag till drift av enskilda
vägar m. m. skulle anvisas ett reservationsanslag
av 53 700 000 kronor och
att under budgetåret 1969/70 statlig
lånegaranti för lån avseende inköp av
vägunderhållsmaskiner för vissa enskilda
vägar skulle beviljas intill ett
belopp av 100 000 kronor,

att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle anvisas ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor,

att till Tjänster till utomstående
skulle anvisas ett förslagsanslag av
8 000 000 kronor,

samt att till Avsättning till statens
automobilskattemedelsfond skulle anvisas
ett förslagsanslag av 1 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: S,
av herr Skärman in. fl., och II: 7, av
herr Eriksson i Arvika m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 58,
av herr Sveningsson och herr Carlsson,
Vilhelm Erik, samt II: 65, av herr Oskarson
och herr Nilsson i Agnäs,
dels de likalydande motionerna I: 70,
av herr Sveningsson m. fl., samt II: 86,
av herrar Enarsson och Ringabg,
dels de likalydande motionerna I:
121, av herr Werner, och II: 110, av
fru Rgding m. fl., såvitt nu vore i fråga,
dels motionen 1: 200, av herr Karl
Pettersson,

dels de likalydande motionerna I:

264, av hem Axelson, och II: 300, av
herr Eriksson i Arvika,

dels de likalydande motionerna I:

265, av herr Hjorth, och II: 215, av
herr Ekström,

dels de likalydande motionerna I:

315, av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl.,
samt 11:358, av herr Persson i Heden
och herr Mattsson,

dels de likalydande motionerna I:

316, av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl.,

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet

samt 11:359, av herr Persson i Heden

och herr Mattsson,

dels de likalydande motionerna I:

321, av herr Sveningsson m. fl., samt
II: 436, av herrar Oskarson och Enarsson,

dels de likalydande motionerna I:

374, av herr Lindblad, och II: 362, av

herr Westberg i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna I:

377, av herr Strandberg m. fl., samt
II: 705, av herr Lothigius och herr Petersson
i Gäddvik,

dels de likalydande motionerna I:

596, av herr Bengtson, och 11:709, av
herr Magnusson i Nennesholm och herr
Persson i Heden,

dels de likalydande motionerna I:

598, av herr Bengtson m. fl., och II:
691, av herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

601, av herr Carlsson, Vilhelm Erik,
och II: 686, av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna I:

602, av herr Carlsson, Eric, och herr
Nilsson, Nils, samt II: 696, av herr Jonasson,

dels de likalydande motionerna I:

603, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 690, av herrar Hedlund och
Wedén, såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
608, av herr Kristiansson, Axel, och
herr Svanström, samt II: 695, av herr
Johansson i Skärstad och herr Polstam,

dels de likalydande motionerna I:
613, av herr Olsson, Ernst, och herr
Svanström, samt II: 685, av herr Elmstedt
och herr Larsson i Borrby,
dels motionen II: 21b, av herr Börjesson
i Glömminge,

dels motionen II: 220, av herr Oskarson
m. fl.,

dels motionen II: 383, av fru Ryding
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels motionen 11:681, av herr
Bengtsson i Landskrona m. fl.,

dels ock motionen II: 710, av herr
Nilsson i Lönsboda och herr Berndtsson.

I motionerna 1:58 och 11:65 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
uppdraga åt Kungl. Maj:t att vidtaga
åtgärder som ledde till att spridning
av enbart salt på vägar och gator komme
till restriktiv användning, samt att
forskning rörande vägsaltets skadeverkningar
och möjligheterna att få
fram ett ersättningsmedel gåves ökad
prioritet.

I motionerna 1:70 och 11:86 hade
anhållits, att riksdagen vad gällde väganslagens
användning måtte uttala nödvändigheten
av en mera rättvis fördelning
mellan olika kategorier av de allmänna
vägarna i syfte att en skälig del
av anslagen komme vägarna under beteckningen
»övriga länsvägar» till godo.

I motionerna 1:315 och 11:358 hade
föreslagits, att bidrag till drift av kommunala
vägar och gator skulle utgå
med högst 85 procent av skälig verklig
kostnad, samt att anslagsbeloppen till
nyssnämnda ändamål skulle justeras
nedåt i överensstämmelse härmed utan
att därmed verksamheten i avsedd omfattning
behövde reduceras.

I motionerna 1:316 och 11:359 hade
yrkats, att till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret
1969/70 skulle anvisas ett reservationsanslag
av 63,03 miljoner kronor att avräknas
mot automobilskattemedel; att
till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1969/70 skulle
anvisas ett reservationsanslag av 32,03
miljoner kronor att avräknas mot automobilskattemedel;
ävensom att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utredning avseende dels
ett vidgat intagande till allmänt underhåll
av mera trafikerade enskilda vägar,
dels att genom bidrag av automobilskattemedel
åstadkomma förbättrad
vägstandard åt det omfattande nät av
enskilda vägar, som tjänade motortrafikens
växande krav, så att lokaltrafiken
tillfredsställde fritidsfolkets önskan
att snabbt och trafiksäkert komma
ut till glesbygdsmiljö.

I motionerna 1:321 och 11:436 hade

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

framlagts förslag om att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att en undersökning av samtliga
allmänna vägars tillstånd snarast måtte
komma till stånd.

I motionerna I: 374 och II: 362 hade
hemställts, att riksdagen måtte vid sin
behandling av punkten D 3., Byggande
av statliga vägar, under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
med 6 miljoner kronor höjt reservationsanslag
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna I: 377 och II: 705 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
allsidig och förutsättningslös utredning
rörande vägväsendets framtida finansiering,
varvid särskilt större kapitalkrävande
investeringar borde beaktas.

I motionerna I: 596 och II: 709 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag rörande åtgärder
i syfte att undvika användning av salt
på vägar.

I motionerna 1:598 och 11:691 hade
yrkats, att riksdagen skulle till Byggande
av statliga vägar under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 706 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna I: 601 och II: 686 hade
framlagts förslag om att riksdagen
skulle uttala, att Dalsland och norra
Bohuslän borde tillföras området där
medelsanvisningar om 40 respektive
20 miljoner kronor finge disponeras
enligt departementschefens förslag.

I motionerna 1:603 och 11:690 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala, att Kungl. Maj :t vid
kommande års budgetarbete borde beräkna
resurser för vägändamål av sådan
omfattning, att dels någon omprövning
av väghållningsansvaret icke
ifrågakomme, dels senare års ackumulerade
eftersläpning såvitt rörde vägbyggnad
och underhåll undanröjdes.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 15

Anslagen till vägväsendet

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 anvisa

a. till Statens vägverk: Ämbetsverksuppgifter
ett förslagsanslag av 3 796 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

b. till Drift av statliga vägar ett reservationsanslag
av 768 200 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:374 och II: 362 samt
I: 598 och II: 691 till Byggande av statliga
vägar för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:315 och 11:358 till Bidrag
till drift av kommunala vägar och
gator för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 99 500 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

4. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av kommunala vägar och gator
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 301 600 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

5. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 710
samt motionerna 1:316 och 11:359, de
två sistnämnda såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till drift av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 53 700 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

b. medgiva, att under budgetåret
1969/70 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar finge beviljas
intill ett belopp av 100 000 kronor,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 316 och II: 359, nämnda

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

7. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 anvisa

a. till Tjänster till utomstående ett
förslagsanslag av 8 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

b. till Avsättning till statens automobilskattemedelsfond
ett förslagsanslag
av 1 000 kronor,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 603 och II: 690, i vad de avsåge
väghållningsansvarets fördelning mellan
stat och kommun,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 603 och II: 690, i vad de avsåge
undanröjande av den ackumulerande
eftersläpningen i fråga om vägbyggnad
och underhåll,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 70 och II: 86,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 200,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 601 och II: 686,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 220,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 602 och II: 696,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 383, i vad den avsåge utarbetande
av en plan för förbättring av vägnätet
i Värmland,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 121 och II: 140, i vad de avsåge
utredning rörande anläggande av
motorväg genom landets sydöstra delar,
förslagsvis genom en successivt genomförd
omläggning av riksväg 15,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 377 och II: 705,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 8 och II: 7,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 265 och II: 215,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 264 och II: 300,

21. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 316 och II: 359, i vad
såge skrivelse till Kungl. Maj :t,

22. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 613 och II: 685,

23. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 321 och II: 436,

24. att riksdagen måtte avslå
nen II: 214,

25. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 58 och II: 65,

26. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 596 och II: 709,

27. att riksdagen måtte avslå
nerna I: 608 och II: 695,

28. att riksdagen måtte avslå
nen II: 681.

motiode
av motio motio motio motio motio motio motio -

Reservationer hade avgivits

1, beträffande anslaget till byggande
av statliga vägar, av herrar Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Nils Persson (fp), Lindblad
(fp), Gustafson i Göteborg (fp),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep) och Dahlgren (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 374 och II: 362 samt med
bifall till motionerna I: 598 och II: 691
till Byggande av statliga vägar för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 706 300 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

2, beträffande väghållningsansvarets
fördelning mellan stat och kommun, av
herrar Virgin (m), Ivar Johansson (ep),
Bengtson (ep), Eric Peterson (fp),
Strandberg (m), Nils Persson (fp),
Lindblad (fp), Bohman (m), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep), Cassel
(m) och Dahlgren (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 8
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 603 och II: 690,

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande väghållningsansvarets
fördelning mellan stat
och kommun;

3, beträffande ackumulerad eftersläpning
rörande vägbyggnad och vägunderhåll,
av herrar Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Nils Persson (fp), Lindblad (fp),
Gustafson i Göteborg (fp), Mattsson
(ep), Enskog (fp), An tonsson (ep) och
Dahlgren (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 9 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 603 och II: 690, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande undanröjande av den
ackumulerade eftersläpningen i fråga
om vägbyggnad och underhåll; ävensom 4,

beträffande vägväsendets framtida
finansiering, av herrar Virgin (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och Cassel
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under 17 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 377 och II: 705 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning
rörande vägväsendets framtida finansiering.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är uppenbart att
väganslagen är för små. Detta har år
efter år framhållits av oss som vid flera
tillfällen avgivit reservationer med förslag
till höjningar. De höjningar som
företagits har varit otillräckliga. Vägbyggnadsanslagen
har visserligen i stort
sett hållits oförändrade i fråga om beloppen,
men på grund av kostnadsökningen
har det i realiteten varit fråga
om en minskning.

Även i år har Kungl. Maj:t funnit an -

Anslagen till vägväsendet
ledning att fortsätta med sin enligt
vår mening okloka vägpolitik. Alla är ju
medvetna om kommunikationernas betydelse
för näringslivet och för hela vårt
samhälle, och därför borde det också göras
betydligt mera för att förbättra vägarna.
När det gällt att anvisa medel för
detta ändamål har oppositionen ofta
kommit i en besvärlig tvångssituation,
eftersom finansministern funnit för gott
att underbalansera budgeten, oavsett
om det varit låg- eller högkonjunktur.
Herr Sträng har därigenom kunnat skylta
med förmåner till olika grupper, samtidigt
som han gjort det svårt för oppositionen
att föreslå höjda anslag.

Årets budget är starkt underbalanserad,
och från centerns sida har därför
inte föreslagits några större höjningar
av väganslagen. Beträffande byggandet
av länsvägar har vi emellertid föreslagit
en höjning utöver Kungl. Maj :ts förslag
med 6,3 miljoner kronor, dvs. till
samma summa som vägverket äskat i
denna del. Å andra sidan innebär det på
intet sätt att vi anser att anslagen är
tillfredsställande, utan bakgrunden härvidlag
är den som jag tidigare har skisserat.

När en budget läggs upp avser den ju
inte bara ett års arbete, även om varje
riksdag är suverän, utan budgeten måste
ta sikte på en längre tid. Vi har ansett
det angeläget att en planering måste ske
för ett bättre och mera omfattande vägbyggande
och för ett mera tillfredsställande
vägunderhåll. Kungl. Maj:t har
självfallet möjlighet att vid uppläggningen
av budgeten i stort beakta att
mera kan göras för vägarna. Det är betydligt
svårare att på de 14 dagar som
vi riksdagsmän har på oss för att motionera
kunna ingripa i budgeten på ett
så avgörande sätt att därigenom skulle
beredas möjligheter till avsevärt höjda
väganslag.

I fråga om anslagets storlek har vi
föreslagit den anslagshöjning som framgår
av reservation 1 under punkten 4.
Jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet

En fråga som vi ser på med största
oro är den om fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun. Det är
ett stort problem över huvud taget vad
staten skall betala och vad kommunerna
skall betala, och det får vidgade
aspekter därigenom, som var och en vet,
att den statliga beskattningen är progressiv
medan den kommunala är proportionell.
Därav följer att de lägre inkomsttagarna
får vidkännas stora utgifter
varje gång det på kommunerna läggs
ytterligare ekonomiska bördor. Prognoserna
för kommunalskatten är mycket
dystra. Kommunalskatten är redan hög
och kommer enligt dessa prognoser att
bli än högre. När man nu börjar tala
om att kommunerna eventuellt skulle ta
hand om också viss del av väghållningen
reagerar vi på vårt håll häremot. Vi kan
av principiella skäl inte gå med på att
kostnaderna för väghållningen flyttas
över på kommunerna. Det är inte heller
praktiskt att göra på det sättet, därför
att det blir glest befolkade kommuner
med besvärliga kommunikationsförhållanden
på grund av långa vägsträckor
och kommuner med låg skattekraft
som kommer att drabbas särskilt hårt
vid ett förverkligande av en sådan förändring
i kostnadsansvaret. Det kan inte
vara riktigt att lägga ytterligare bördor
på människor som redan har betungande
skatter och som lever under svåra
förhållanden genom att kräva att på
dem också skall läggas utgifter för vägarna.

I reservationen har framhållits att det
inte kan vara effektivt att dela upp väghållningen
och vägbyggandet på det sätt
som utskottet tänker sig. Det går inte
att effektivt utnyttja maskiner och andra
hjälpmedel, om ansvaret för väghållningen
skall vila på två vägförvaltningar,
en statlig och en kommunal. Det vore
på sin plats att riksdagen redan nu
sade ifrån att den inte vill vara med om
den ordningen att kommunerna skall
ta hand om del av väghållningen.

Med det anförda ber jag, herr talman,

att få yrka bifall till reservation 2 vid
punkten 4.

Den framtida planeringen har vi också
fäst mycket stort avseende vid. Under
åtskilliga år, med vissa undantag,
har bilskattemedlen inte utnyttjats helt
för vägväsendet. För det kommande
budgetåret räknar man med att vägväsendets
specialbudget kommer att tillföras
ytterligare 550 miljoner kronor.
Den summan borde användas för vägändamål
i stället.

I fråga om den planering på längre
sikt som jag har velat särskilt framhålla
gäller det att planera på ett sådant sätt
att bilskattemedlen kan tas i anspråk.
Pengarna kommer givetvis till användning,
men vägväsendet får bara en del
av dem. Syftet med bilskattemedlen blir
därför inte tillgodosett. Också på den
punkten har vi i reservationen framhållit
att Kungl. Maj :t bör, enligt vår uppfattning,
»vid kommande budgetarbete
beräkna resurser för vägändamål av sådan
omfattning att senare års ackumulerade
eftersläpning såvitt rör vägbyggnad
och drift undanröjes». Det är det
mest väsentliga kravet bland dem som
framförts reservationsvis från vår sida.
Jag ber att få yrka bifall också till reservationen
3.

Herr talman! Med dessa ord, som endast
sammanfattar de principer vi hävdat
år efter år i fråga om vägbyggandets
betydelse för vårt land och — som jag
tidigare sade — inte minst för vårt
lands näringsliv, ber jag att få avsluta
mitt anförande. Yrkandena har jag
framställt i samband med att jag berört
respektive reservationer.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren, herr Bengtson, lyckades inte
med vad jag tror att inte heller jag kommer
att lyckas med — att väcka intresse
hos rikets kommunikationsminister för
att föra en vägdebatt i första kammaren.
Jag beklagar att han inte vill det.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Jag hoppas ändå att statsrådet Lundkvist
lyssnar vid någon högtalare, och
om jag har förmåga skall jag försöka
reta upp honom så att han kommer in i
kammaren och vi får en debatt till
stånd.

Vi har från moderata samlingspartiets
sida under ett antal år anklagat regeringen
för att föra en dålig vägpolitik.
Jag skall nöja mig med att kortfattat
återge vad jag yttrade från denna talarstol
för ett år sedan. Jag begagnade mig
då av statsrådets egna siffror i föregående
års statsverksproposition. Med utgångspunkt
från detta siffermaterial
kunde jag, utan att bli motsagd, konstatera
att vi enbart för att bygga om våra
vägar för dagens trafik skulle behöva
arbeta med riksvägarna i hela 16 år med
den takt vi nu har. Jag belyste och bevisade
också att vi skulle behöva arbeta
i över 33 år med våra genomgående
länsvägar för att anpassa dem till dagens
trafik med utgångspunkt från det
skick de nu befinner sig i. Jag påpekade
också att vi enligt vägplanen skall ha
1 800 kilometer motorväg i Sverige år
1975. Vi har i dag drygt 300 kilometer.

Jag angrep i år statsverkspropositionen
med samma intresse som för ett
år sedan. Men nu vill jag uttala min förvåning
över att det ansvariga statsrådet
inte talar så mycket om våra vägars
standard i annat hänseende än att han
något berör bärigheten och ytlagren.
Man hade kanske väntat sig att statsrådet
skulle, åtminstone i viss mån, tala
om hur det i verkligheten ligger till.
Skall man få fram det verkliga förhållandet
tvingas man själv se efter vad
statens vägverk begär i sina petita. Man
kan lätt konstatera att den analys jag
gjorde för ett år sedan på inte sätt har
förbättrat situationen. I petita till årets
statsverksproposition framhåller nämligen
statens vägverk att av vårt riksvägnät
inklusive Europavägar — totalt
12 837 kilometer — 35,5 procent, vilket
motsvarar 4 500 kilometer, är i behov
av omedelbar ombyggnad.

Anslagen till vägväsendet

Värre är att i samma petita skrivs att
en jämförelse med läget år 1962 visar
att endast en tvåprocentig förbättring
har skett för hela vägkategorin, medan
Europavägarna uppvisar en försämring
med 6 procent under motsvarande tidsperiod.
Orsakerna härtill är den starkt
ökade trafiken. Vi vet att det i dag
finns omkring två miljoner personbilar
på våra svenska vägar. Det bedöms att
vi inom ett litet antal år kommer att
vara uppe i tre miljoner och att tempot
i ökningarna därefter skall accelerera
snabbt.

Det är väl ingen som tror att vi i det
långa loppet kan föra en sådan vägpolitik.
Regeringen tycks ändå tro det.
Det kan inte vara rimligt att man plockar
in 2 986 miljoner kronor i bilskatt
på ett år och sedan tar av dessa pengar
till vägbyggnader och en hel del andra
ändamål — säkerhetsarbete, polisarbete
m. in. — men låter de totala utgifterna
stanna vid 2 438 miljoner kronor. Det
blir, som herr Bengtson mycket riktigt
påpekade, under detta år ett överskott
på inte mindre än 550 miljoner, som tillföres
vägväsendets specialbudget. Det
förvånar mig att inte våra bilister reagerar
hårdare än vad de gör när de ser
dessa kalla siffror framför sig.

Statens vägverk påtalar också med
skärpa att vi inte kan fortsätta på detta
sätt. Här kommer jag in på den punkt
som också herr Torsten Bengtson nyss
berörde. Vägverket framhåller att om
inte det statliga vägbyggnadsanslaget
uppräknas med cirka 9 procent per år,
blir möjligheterna att företa investeringar
i vägar och gator utanför de större
stadsregionerna och lederna mellan
dessa så små, att den statliga väghållningen
inte kan anses fylla sina uppgifter
inom hela väghållningsområdet.

Detta framhåller statens vägverk, och
så säger departementschefen att det är
en komplicerad fråga. Han vill inte nu
ta ställning, men frågan övervägs för
närvarande inom departementet. Här
finns det anledning att ställa en konkret

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
fråga till vår kommunikationsminister:
Har han då i dag inte en enda synpunkt
att anföra i en så väsentlig fråga? Som
kommunalmän ställer vi oss mycket
undrande. Vad skall det bli av dessa
propåer? Vägverket säger ifrån att om
det inte får 9 procent i uppräkning —•
nu är det stillastående anslag femte året
i rad — klarar det inte sin uppgift att
sköta den statliga väghållningen.

År nu detta en metod som man använder
när man inte ger tillräckliga anslag
till vägbyggnader •— att överföra en
staten åliggande uppgift på våra primärkommuner?
Den frågan inställer sig
osökt i sammanhanget. Jag beklagar att
statsrådet inte är här och vill svara direkt.

Här har glädjande nog representanterna
för centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet skrivit ihop
sig i en reservation, där vi med skärpa
påtalar detta förhållande i samband
med väghållningsanslaget. Det är reservation
nr 2, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Jag sade nyss, herr talman, att vi inte
tror — och under ett antal år inte har
trott — att man kan hålla på med att
föra en sådan ekonomisk politik i fråga
om våra väginvesteringar som man har
fört hittills. Vi har nu ett par år motionerat
om att vi ändå skulle kunna få en
förutsättningslös utredning om de framtida
finansieringsprinciperna för vårt
vägbyggande. Det är märkvärdigt att vi
inte ens kan få utreda detta förutsättningslöst,
se vad utredningen kan resultera
i och eventuellt senare göra ett
ställningstagande. Som jag också tidigare
här i kammaren har påpekat skulle
vi behöva hela vårt vägbyggnadsanslag
bara för att bygga ut våra motorvägar
enligt tidigare vägplan för den trafikutveckling
man då bedömde och som i
verkligheten har visat sig vara för lågt
bedömd. Då skulle vi inte få ett öre
över till något annat vägbyggande i hela
riket. Jag tror inte heller att man kan
pressa ut så mycket mer av bilismen,
utan man måste försöka komma ifrån

detta dogmatiska vidhållande av den direktfinansieringsprincip
som man tilllämpar
på vägbyggnationens område.

Herr talman! Under årens lopp har
vi i riksdagen nått enighet om helt andra
finansieringsprinciper beträffande
andra kommunikationsmedel. Jag frågar
därför varför utskottet inte har velat
gå med på yrkandet i vår motion, vilket
nu har resulterat i reservation 4 med
krav på utredning i någon form av den
framtida finansieringsmetodiken rörande
våra vägar.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 4.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Efter vad som sagts tidigare
i detta ärende vill jag nöja mig
med att stillsamt understryka ett par
synpunkter.

Landsvägarna har fått allt större betydelse
för den oavbrutet ökande trafiken.
Detta medför givetvis krav på
stora investeringar. Mot den bakgrunden
framstår de sedan flera år oförändrade
anslagen till vägbyggandet som klart
otillräckliga. Under sådana förhållanden
måste fördelningen av de begränsade
resurserna bli en synnerligen viktig
uppgift för att förverkliga målsättningen,
som ju måste innebära att åstadkomma
en tillfredsställande lösning för trafikens
behov i olika landsdelar.

Utvecklingen ställer växande krav inte
bara på riksvägar utan också på länsvägar
och övriga mindre vägar av vikt
för den allmänna trafiken. Jag vill också
framhålla det stora värdet av att
samarbete pågår mellan vägförvaltningarna
och de företag som har behov av
transporter i större omfattning. Men
lika nödvändigt är att en bred samhällsekonomisk
bedömning kommer till
stånd vid trafikplaneringen. En sådan
bedömning är av betydelse inte endast
för berörda företag utan också för samhällen
och individer. Vägverket framhåller
att knappheten på resurser innebär
att möjligheterna till insatser —•

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

speciellt på det omfattande länsvägnätet
— är begränsade. De av utskottets ledamöter
som ansluter sig till reservation
1 vid punkten 4 anser det därför särskilt
angeläget att riksdagen beviljar det
av vägverket äskade beloppet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 vid punkten 4.

Beträffande reservation 2 vid samma
punkt, som gäller väghållningsansvarets
fördelning mellan stat och kommun, vill
jag framhålla att bärande skäl enligt
vår mening inte anförs för en ökning
av kommunernas ansvar i detta sammanhang.
Motiven för ett bibehållande
av statens ansvar i minst den nuvarande
omfattningen är däremot mycket väl
underbyggda. Motionärerna framhåller
att glesbefolkade kommuner med långa
vägsträckor inom sina gränser och låg
skattekraft skulle drabbas särskilt hårt
vid ett förverkligande av den åsyftade
förändringen i kostnadsansvaret. Som
bekant har många kommuner redan nu
avsevärda svårigheter i ekonomiskt avseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 vid punkten 4. Beträffande
reservation 3 ber jag att få
instämma med herr Bengtson.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! När vägväsendet och
väganslagen behandlas i riksdagen brukar
vi anföra våra synpunkter på statens
sätt att svara för väghållningen.
Kommunikationerna och transportfrågorna
har i det moderna samhället fått
allt större betydelse, och allmänheten
har också ett allt större intresse för
vägarna och är alltmer beroende av
deras tillstånd.

Om det inte rådde ett så omfattande
intresse för dessa frågor kunde man
nöja sig med att påpeka att situationen
från det ena året till det andra är så
likartad att man nästan skulle kunna
inskränka sig till att hänvisa till anföranden
tidigare år. Här genomförs
sannerligen inga stora reformer för att
vägarna skall bli bättre.

Anslagen till vägväsendet

Väganslagen har, som det redan framhållits,
under en följd av år inte förändrats,
inte fått följa med i den allmänna
samhällsutvecklingen. Även om
det i år sker en liten höjning, leder detta
inte till någon förbättring som kommer
att märkas ute på vägarna. Skall
här bli någon förändring som märks,
vill det till belopp av en helt annan
storleksordning.

Vi kan göra samma erkännande som
tidigare år, att det är betydande anslag
som lämnas till vägväsendet, men det
är ändå i hög grad otillräckligt. Allting
stiger i pris. Arbetskraften blir dyrare.
Det är fara värt att även den ökning
som i år förekommer blir inflationspengar
och ingenting annat.

Säkert är det svårt att bland de praktiska
uppgifter staten har sig förelagda
finna någon som är mer misskött än
utbyggnad, förbättring och drift av de
allmänna vägarna. Det brukar talas om
att Sverige är ett rikt och välmående
land, men när det gäller vägarnas standard
i allmänhet är det annorlunda.
Om det kunde ske en undersökning
och bedömning av landets sammanlagt
9 800 mil vägar skulle säkert en sådan
undersökning visa att Sverige är ett
fattigt land. Ja, det uttalande är alltjämt
berättigat som använts i denna debatt
tidigare år, att eftersläpningen av vägarna
är så stor i förhållande till trafiken
att Sverige kan betecknas som ett
u-land, vad vägarna beträffar.

Vår statsledning har haft och har
alltjämt alltför svagt och bristande intresse
för de allmänna vägarna. Vilka
egenskaper regeringen än har: bil- och
vägvänlig är den inte.

Trots det skick vägarna i allmänhet
är i, vill man ändå gärna skryta med
att det är bra. Statsrådet Lundkvist
framhåller och utskottet stryker under
att väganslagen skall vara kvar på en
fortsatt hög nivå. Det är ett uttalande,
en propagandafras, som hänger med år
efter år.

Grusvägarna, framhåller statsrådet,
har på drygt tio år — vad som ligger

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet

i uttrycket drygt tio år vet jag inte —
minskat från 90 till 57 procent. Detta
ger, uttalas det, ett mått på utvecklingstakten.

Att vi har kvar 57 procent av alla
allmänna vägar som grusvägar är sannerligen
ingenting att skryta med. Enligt
min mening vittnar det inte om väganslagens
höga nivå.

Både de permanentbelagda vägarna
och de som belagts med oljegrus kan
ofta vara i rätt bedrövligt skick, därför
att såväl permanentbeläggning som oljegrus
läggs på ett alltför svagt underlag.
Vägmyndigheterna skall vara medvetna
om att i många fall håller inte de
vägar som belagts med oljegrus inför
vare sig dagens eller ännu mindre morgondagens
tunga trafik.

Ett mycket starkt bevis för i vilket
tillstånd och bristfälligt skick många
vägar är — kanske den största delen i
vägrnil räknat — framgår av vägverkets
uttalande. Även om herr Strandberg
citerat dessa rader vill jag också föredra
dem: Om det inte blir en väsentlig
ökning av anslagstilldelningen blir
det inga möjligheter till några investeringar
utanför de egentliga tätortsregionerna,
och den statliga väghållningen
kommer inte att kunna fylla sin uppgift.

Inte kan någon göra gällande att detta
uttalande är ett uttryck för väganslagens
höga nivå. Nej, denna gång uttalar
faktiskt vägverket, att vårt allmänna
vägväsen befinner sig i ett nödläge.
Det har varit misskött så länge att man
nu är i en katastrofsituation.

Den lösning vägverket har upptäckt
är — som redan berörts i debatten —
att överföra vad man kallar det mera
finmaskiga vägnätet utanför de större
tätortsregionerna från staten till kommunerna.
Det föreslås att staten bara
skall sköta de större vägarna mellan
tätorter, men inte ett ord uttalas om
kommunerna skall få någon del av bilskattemedlen
till denna väghållning.
Skall den bara hänsynslöst skyfflas
över till kommunerna? Att kommun -

sammanslagningen på något sätt skulle
inverka på statens rätt och skyldighet
att sköta vägarna är oförklarligt och
i verkligheten inte något argument.

Nu godtar inte statsrådet detta förslag
i år utan anför att han för närvarande
inte är beredd att göra något uttalande
i denna fråga, men, säger han,
saken övervägs i departementet. Att
denna fråga har förts fram är ett bevis
för att staten inte har klarat sin uppgift
att sköta vägarna i deras helhet
eller, rättare sagt, inte lämnat det anslag
som behövs till väghållningen. Just denna
uppgift är något man måste anse
åligger staten.

Oppositionspartiernas representanter
i statsutskottet ifrågasätter i en reservation
att det vore en rationell anordning
att lägga över en stor del av
ansvaret för de allmänna vägarna på
kommunerna. Detta vägverkets förslag
måste med kraft tillbakavisas. En
sådan anordning skulle hårdast drabba
glest befolkade kommuner med
låg skattekraft, som herr Bengtson redan
har sagt. Det är, som reservanterna
uttalar, redan nu så att många kommuner
har avsevärda ekonomiska bekymmer.
Om nu staten skall förbruka
bilskattemedlen till de stora vägarna
kan det inte vara möjligt — det måste
vara fullständigt otänkbart — att lägga
dessa kostnader på en extra kommunal
bilskatt. Skall dessa vägkostnader läggas
på den ordinarie kommunalskatten
dröjer det mycket kortare tid än beräknat
tills den är uppe i 30 till 35 kronor,
som det talas om ibland.

Det kan inte vara rationellt att dela
upp ansvaret för vägarna på kommunerna.
Det skulle vara ett steg tillbaka,
ett införande av de gamla vägdistrikten.
När staten har fått en uppgift
brukar den inte släppa taget om den.
När staten, för att ta ett exempel, aldrig
vill sälja några aktier som den har
förvärvat, så är det också bäst att hundraprocentigt
behålla aktierna i de allmänna
vägarna.

Jag vill också anföra några synpunk -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

ter med anledning av behandlingen av
inte mindre än tre motioner som jag
har lämnat i denna kammare och som
är redovisade under denna punkt i utskottets
utlåtande. Mitt anförande blir
därför litet längre än det annars hade
blivit. Säkerligen är det ganska ovanligt
att en och samma motionär har tre
motioner redovisade under en och samma
punkt i ett utskottsutlåtande. I motionen
1:70 framhåller jag nödvändigheten
av en mera rättvis fördelning av
väganslagen för att de pengar som ändå
står till förfogande även i någon mån
eller åtminstone i förhållande till trafiken
skall komma vägarna under beteckningen
»övriga länsvägar» till godo.
Detta är berättigat och skäligt ur rättvisesynpunkt.

Visst är det riktigt att trafiken ökar
i tätortsregionerna och att det föreligger
ett behov av att bygga ut Europavägar
och riksvägar samt att väginvesteringarna
planeras så att de gynnar näringslivets
transporter. Det är inte särskilt
hög standard på dessa vägar. Jag kan
ändå inte anse det vara riktigt att här
skall det vara tusen och åter tusen mil
sådana vägar som är och förblir avglömda.
På 74 procent av alla vägar,
där 25 procent av trafiken går fram,
sker praktiskt taget inga som helst vägförbättringar.
I stället får dessa vägar
förfalla alltmer och blir i ett fullständigt
bedrövligt skick, i ett så dåligt
skick att man inte ens vill undersöka
hur dåligt det är. Om en viss del, en
viss procent, av väganslaget gick till
de vägar som går under beteckningen
övriga länsvägar skulle det framträda
ännu tydligare hur angeläget det är med
större väganslag. Hur det i verkligheten
förhåller sig med nära 75 procent av
alla våra vägar skall inte vara mörklagt.

Min motion om vägsaltet har behandlats
välvilligt, men kanske får vi även
i fortsättningen köra i saltsmörjan på
vintern. Det är, vill jag säga, i högsta
grad olyckligt att vägverket övergått
till att enbart sprida salt. Detta sätt att

Anslagen till vägväsendet
bekämpa halka har också från olika
håll blivit utsatt för våldsam kritik.
En åtgärd som skulle innebära en förbättring
har nog aldrig blivit så hårt
kritiserad som införandet av vägsaltet.
Inte bara trafikanterna utan även fastighetsägarna,
naturvårdarna m. fl. har
reagerat starkt och bestämt mot detta
tilltag. Utskottet lägger skulden för de
skador saltet på vägarna förorsakar på
att det under den gångna vintern varit
besvärligheter till följd av speciella
väderleksförhållanden samt på brister i
metodiken och den tekniska materielen,
som varit särskilt stora i åtminstone
vissa delar av landet. Utskottet vill att
de använda metoderna och den tekniska
utrustningen skall förbättras, så att
skadeverkningarna i rimligaste mån
motverkas. Vad som ligger bakom detta
med »bättre metoder och bättre teknisk
utrustning» vet jag inte, men saltet
måste ha samma frätande inverkan hur
det än används. Vägmyndigheterna använder
salt trots att man är medveten
om vilken frätande inverkan saltet har
på bilarna utöver alla andra skador det
åstadkommer. Inte kan det vara riktigt
att det allmänna använder vägsalt i denna
omfattning och att man låter skadorna
gå ut över den enskilde medborgaren.
Staten borde här allra minst ta
ansvar för den skada som vållas.

Jag vill framhålla vad Svensk bilprovning
i Borås uttalade för några
veckor sedan, nämligen att alla bilägare
efter den här vintern behövde låta
ta isär bromssystemet på sina bilar för
att få det rengjort. I annat fall kommer
skadorna att bli ännu mycket större. Jag
anser att statsutskottets ledamöter borde
göra ett besök på en bilverkstad för
att få se hur ett bromssystem ser ut
efter saltsmörjan. »Inte nog med att
bilarna blir förstörda», sade man på bilprovningen,
»våra instrument håller på
att frätas sönder av det salt bilarna här
släpar med sig in i anläggningen, bromsprovarna
är när som helst ur funktion.
»

Här måste även beaktas de skador

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
saltet förorsakar vid sidan om vägen,
på fastigheter, på växtligheten, på vattnet
och på djurlivet osv. Nog är det en
rimlig begäran att både riksdagen och
allmänheten får kännedom om i vilket
tillstånd vägarna är. Jag har också i en
motion, I: 321, tagit upp frågan om ett
klarläggande av vilket tillstånd alla
vägar befinner sig i. Innan jag lämnade
denna motion tillskrev jag vägverket.
Det svar jag fick vittnar inte till någon
del om att utskottets uttalande skulle
vara riktigt, nämligen uttalandet att
även vägarna under beteckningen »övriga
länsvägar» till en tredjedel skulle
ha genomgått kvalitetsbedömning. Jag
kan inte tolka utskottets skrivning på
något annat sätt.

Utöver det svar jag fick i form av ett
brev tillställdes mig också en rapport
angående standarden på riksvägarna
och de genomgående länsvägarna den
1 januari 1968. Denna rapport var en
uppföljning av liknande rapporter som
upprättats åren 1962, 1964 och 1966.
Rapporten omfattade riksvägnätet inklusive
Europavägarna. Denna vägsträcka
är 12 827 kilometer, och de genomgående
länsvägarna uppgår till 13 033
kilometer. I denna rapport nämns inte
ett ord om att man skulle ha gjort en
sådan undersökning på en mycket större
sträcka av länsvägarna som utskottet
här uttalar sig om.

Nu vill jag i denna debatt få klarhet
om huruvida jag har fått felaktiga uppgifter
direkt från vägverket eller om
här lämnas felaktiga uppgifter av utskottet.
Det skulle vara av stort intresse
att få fram en uppgift om vad som
finns bakom detta uttalande att en tredjedel
av alla länsvägar utöver de genomgående
skulle ha varit föremål för
en kvalitetsbedömning. Det måste, anser
jag, redovisas i denna debatt hur utskottet
kommit fram till detta uttalande.
Har en sådan undersökning gjorts,
är det säkert fler än jag som är angelägna
om att få klarhet i vad denna
undersökning och kvalitetsbedömning
innehåller.

En vägunderhållsinventering har utförts
och redovisats i materialet för innevarande
budgetår. Denna undersökning
syftade till en bedömning ur underhållssynpunkt
och kan inte lämna
de uppgifter jag avser. Ja, inte heller
de uppgifter vägverket skall lämna till
vägutredningen kan sprida ljus över
detta dunkla område. Här måste vinnas
klarhet beträffande dessa cirka 7 000
vägmils standard, eller rättare sagt dessa
vägars dåliga standard.

Jag kan väl hålla med om att det kan
ske en enklare och mindre omfattande
undersökning av de många vägar som
ingår i vad som här betecknas som »övriga
länsvägar». Men här får inte glömmas
bort att även dessa vägar har sin
stora uppgift och betydelse. Sammanlagt
är det en mycket omfattande trafik
som går fram på dessa vägar. Det
tillstånd dessa vägar befinner sig i
skall inte vara mörklagt vare sig för allmänheten
eller för riksdagen, som
skall fatta beslut om väganslagens storlek.
Ty här kan man använda utskottets
egna ord att kännedom »om vägarnas
standard bildar tillsammans med
prognoser om trafikens och transporternas
utveckling det viktigaste underlaget
för att bedöma vilka åtgärder som
krävs för att tillgodose trafikens krav
på tillfredsställande framkomlighet».

Har statsutskottet denna uppfattning
så bör det bli en undersökning av alla
vägars allmänna tillstånd, och detta bör
bli klart och tydligt redovisat så snart
som möjligt.

Av principiella skäl brukar jag, herr
talman, inte yrka bifall till enhälligt avstyrkta
motioner. Jag gör det därför inte
heller denna gång, utan ber att få instämma
i det yrkande som redan har
framställts av herr Strandberg.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(m):

Herr talman! Att jag tar till orda i
denna fråga är närmast betingat av att
min motion i denna kammare, nr 601,

Onsdagen den 9 april 19G9

Nr 15

och motionen nr 686 av herr Enarsson
i andra kammaren, angående delaktighet
i det särskilda vägbyggnadsanslaget
på 40 miljoner kronor och det statliga
driftbidrag på 20 miljoner kronor som
utgår till de län som ingår i det norra
stödområdet, har avstyrkts av utskottet
i den del vi motionärer yrkat att
Dalsland och norra Bohuslän skall tilldelas
medel från dessa anslag.

Motionens syfte är att åstadkomma
en rättvis fördelning av detta särskilda
väganslag. Vi motionärer menar att eftersom
Dalsland och norra Bohuslän
ingår i norra stödområdet och då lokaliseringsstöd
utgår till det området på
samma sätt som till norrlandslänen, borde
Dalsland och Bohuslän få del av
ifrågavarande särskilda väganslag. Det
har avstyrkts av utskottet. Motiveringen
är för mig okänd, men jag tycker att
det är mycket egendomligt att man när
staten beviljar stora belopp i form av
lokaliseringsstöd till ett område inte är
intresserad av att ge bidrag för att rusta
upp vägväsendet. Jag vill erinra om
att det i detta område har utgått lokaliseringsstöd
till ett stort antal företag,
glädjande nog, under senare år. Det
har utgått stöd till tung industri, till
pappersindustri och sågverksindustri,
industrier som för sin försörjning med
råvaror och avsättning av sina produkter
är oerhört beroende av vägnätet.
Samtidigt vet vi att vägnätet i detta
område ingalunda är bättre än i landet
i övrigt, utan tvärtom i många avseenden
är mycket sämre.

Jag kan erinra om att exempelvis
länsvägen mot Norge mellan Dals-Ed
och Kornsjö under långa tider av året
såväl vår som höst är täckt av en halv
meter djupt vatten på ett område av
en halv kilometer, där det inte finns
några möjligheter för en personbil att
ta sig fram under en tidsrymd av både
en och två veckor. Man kan fråga sig,
om det inte är motiverat att det görs
någonting åt sådana vägar.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
när det gäller detta avsnitt av ut -

Anslagen till vägväsendet
skottets utlåtande, men jag begärde ordet
för att motivera motionärernas synpunkter
och ståndpunkt i denna fråga.
Vi anser det mycket egendomligt
att utskottet utan vidare avstyrker våra
motioner.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Nu några synpunkter
med anledning av några av utskottet enhälligt
avstyrkta motioner i för glesorterna
betydelsefulla frågor. Detta mot
bakgrunden av de stora resurser som
det här är fråga om och de mycket moderata
krav som statens vägverk har
framställt och som dessa motioner grundar
sig på. Det gäller här motioner i båda
kamrarna.

Jag ber att få påpeka att det för oss
står tämligen klart att det inte går att
motivera det system för avvägning av
resurser mellan riksvägar, länsvägar
och olika slag av enskilda vägar som
har tillämpats. Det är så fullständigt
stelbent att man inte kan få någon rim
och reson eller rättvisa vid avvägningen.
Rent allmänt saknas fullständigt bevisning
för att exempelvis de anslag
som utgår för byggnads- och driftsbehov
för cirka 96 000 vägkilometer allmän
väg skulle vara de enda rättvisa
och rimliga i jämförelse med de småbelopp
som utgår till motsvarande arbeten
i fråga om dels de mer än 60 000 vägkilometer
enskild väg som över huvud taget
erhåller några småslantar som bidrag
för drift och byggande, dels också den
stora del av vägnätet — 170 000 vägkilometer
enskild väg — som dock huvudsakligen
trafikeras hela året om men
som inte får något bidrag av bilskattemedel.
Vi bör komma ihåg att man möjligen
kan driva det så hårt att man avfolkar
glesbygderna och säger att ingen
behöver fara där — trafiken kan gå på
de stora vägarna och den får vara
där; det andra är det inte så kinkigt
med. Det går att driva detta rätt hårt.
Människorna ute i bygderna kommer
nog att så småningom tröttna på de

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
eländiga kommunikationsförhållanden
som det nuvarande systemet erbjuder.
Det finns i varje fall några som inte
kommer att finna sig i dessa förhållanden,
nämligen de människor i tätorterna
som söker sig ut till glesbygderna för
att få avkoppling och rekreation. Dessa
människor är vana vid att köra med hög
hastighet på de allmänna vägarna och
lär inte finna sig i att utsättas för de risker
som det innebär för dem själva och
för deras fordon när de kommer in på
de enskilda vägarna. De lär inte heller
finna sig i att inte få möjlighet att resa
ut och få avkoppling och rekreation i
glesbygderna.

Man hör emellanåt en teori om att
människor i tätorterna är ute och strövar
i markerna. Ja, visst förekommer
det i viss utsträckning, men i verkligheten
går det oftast till så att de kör så
långt som vägen räcker. Sedan stannar
de, äter matsäck och solar sig och har
det trivsamt. Ungefär så ter sig dessa
tätortsmänniskors friluftsliv. De människorna
blir beroende av det enskilda
vägnätet, av de 60 000 vägkilometer som
får något bidrag av de automobilskattemedel
som trafikanterna betalar in. De
utnyttjar också de 170 000 kilometer
vägar som inte får ett enda öre av dessa
medel och riskerar att där bli utsatta
för en annan vägstandard än de är
vana vid.

Det lär inte gå länge att behandla fritidsfolket
på det viset. I många fall
har de sommarstugor som de reser till,
men i andra fall stannar de där de finner
en vacker plats ute i naturen. Jag
har på mina ägor haft folk som kom
regelbundet varje veckoslut och slog
sig ned och stannade på sitt vanliga
ställe. De har så pass mycket begrepp
om äganderätt — inte jordägarens utan
fritidsfolkets rätt till marken — att
de inte tog varandras rastställen utan
sökte upp sina gamla invanda ställen.

Så går det till i stockholmsräjongen
och på andra håll där fritidsfolket är
mera flitigt företrätt. Jag unnar dem
så innerligt väl detta, när miljön i tät -

orterna blir sämre och sämre, när förgasningen
fördärvar luften, när förhållandena
i tätorterna faktiskt är hälsovådliga.
Men jag måste säga att deras
automobilskattemedel kommer dem bra
litet till del vid sådana resor. Jag medger
att de har större nytta av dem om
de vill resa på chausséerna, men sådant
ger just inte kontakt med naturen.

Det kommer inte att lyckas att dämma
upp detta behov av friluftsliv, och under
sådana förhållanden måste det allmänna
se till att rimliga krav blir tillgodosedda.

Dessa människor är inte lokalt bundna.
Det är inte rimligt att vräka över
kostnaderna på det lokala skatteunderlaget,
utan kostnaderna måste slås ut på
en rikskvot. Det allmänna, som tar bilskattemedlen,
måste också sörja för att
människorna får någon glädje av de
pengar som de betalar.

Tillsammans med ett antal ledamöter
i båda kamrarna har jag därför yrkat
på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning,
avseende dels ett vidgat intagande
till allmänt underhåll av mera trafikerade
enskilda vägar, dels att man genom
bidrag av automobilskattemedel skulle
kunna åstadkomma förbättrad standard
på det omfattande nät av enskilda vägar
som tjänar motortrafikens växande
krav, så att lokaltrafiken tillfredsställer
fritidsfolkets önskan att snabbt och
trafiksäkert komma ut till glesbygdsmiljö.
Detta yrkande har utskottet avfärdat
med en mycket allmän och vagt
hållen motivering, hänvisning bl. a.
till att det finns en vägplan osv. Fritidsfolkets
anspråk på att komma ut till
glesbygderna har inte beaktats. På den
punkten har ett enhälligt statsutskott
faktiskt inte lyckats komma till ens ett
rimligt uttalande i den riktning motionärerna
anvisat. Under sådana förhållanden
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till det i motionerna 1:316 och
II: 359 framlagda förslaget om skrivelse
till Kungl. Maj :t.

Så kommer jag till några smådetaljer.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Jag medger att de i det här perspektivet
är små. Vi motionärer har varit så
»oförskämda» att vi tagit upp vägverkets
förslag om något förbättrade bidrag
till byggande och underhåll av enskilda
vägar. Det rör sig sammanlagt om
ungefär 19 miljoner kronor. Det kan tyckas
att det borde kunna gå att komma
ut med det beloppet. Enligt vad tidningarna
meddelat har finansministern tack
vare riksräkenskapsverket hittat en miljard,
och hans resurser är således större
än han trodde att de var när han
skrev statsverkspropositionen. Jag ställer
emellertid inte några anspråk på
dessa pengar. Jag tycker att det är roligt
när felräkningarna går i den riktningen;
mer skall jag inte säga.

I motionerna nr 316 i första kammaren
och 359 i andra kammaren vänder
vi oss klart och tydligt mot den orättvisa
som ligger i den procentuella avvägningen
av bidragen. Till byggande
och underhåll av enskilda vägar utgår
normalt 70 procents bidrag. När synnerliga
skäl föreligger, vilket torde vara
synnerligen sällsynt, kan bidrag utgå
med hela 85 procent. De cirka 12 000
vägkilometrarna kommunala vägar har
i alla avseenden blivit rikligare tillgodosedda.
Jag går inte in på beloppen,
men procentsatsen är i regel 95 procent
— i vissa fall är den lägre. Det är 10
procent mer än de enskilda vägarna teoretiskt
skulle kunna få men i verkligheten
aldrig kommer upp till. Jag undrar
om det kan anses ovänligt och onödigt
aggressivt att tycka att de som får höga
procentsatser borde kunna nöja sig med
85 procent. Jag medger att det har gjorts
ett fel här. I motionerna 1:315 och
11:358 påyrkas bidrag till drift av
kommunala vägar och gator, men i motiveringen,
som återfinns i motionerna
I: 316 och II: 359, rör det sig om såväl
byggande som drift. På den punkten har
vi föreslagit att bidragsprocenten skall
maximeras till högst 85. Detta är ett
likställighetskrav som är synnerligen
blygsamt hållet, eftersom därigenom

Anslagen till vägväsendet
åstadkommes en likställighet på en nivå
dit de enskilda vägarna praktiskt taget
aldrig når.

Av en översikt, som har delats ut till
kammarens ledamöter, över vad olika
motionskrav innebär — med plus och
minus — framgår klart de utgiftsökningar
som föranleds av förevarande
motioner och andra. Det är ingenting
att säga om det, men den prutning som
vi föreslår kan, sägs det, »av principiella
skäl» inte redovisas. Genom vänligt
tillmötesgående från personer som har
forskat i denna sak har jag emellertid
kommit fram till att beträffande bidrag
till drift av kommunala vägar — om
bidragsprocenten sänkes vid högst 85
— skulle en besparing uppstå av 10 miljoner
kronor. Om också byggandet tas
med i bilden, skulle 20 miljoner kronor
kunna sparas. Det är väl ändå någonting
att tänka på. Eftersom kraven på anslagshöjningar
enligt vägverkets förslag
skulle stanna vid 19,5 miljoner kronor
skulle det inte möta budgetmässiga bekymmer
att gå med på våra förslag.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till de i motionerna
I: 316 och II: 359 framlagda förslagen
om att till bidrag till underhåll
av enskilda vägar för budgetåret 1969/
70 skall anvisas ett reservationsanslag
av 63,03 miljoner kronor att avräknas
mot automobilskattemedel, att till bidrag
till byggande av enskilda vägar
för samma budgetår skall anvisas ett reservationsanslag
av 32,03 miljoner kronor
likaledes att avräknas mot automobilskattemedel.

Jag yrkar också bifall till motionerna
I: 315 och II: 358, vari hemställs
att bidrag till drift av kommunala
vägar och gator måtte utgå med
högst 85 procent av skälig verklig kostnad.

Vidare yrkar jag i överensstämmelse
med den anförda motiveringen i
huvudmotionen att bidragsmaximeringen
till högst 85 procent måtte gälla såväl
drift som byggande av kommunala vä -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
gar och gator. Detta skulle innebära
en god täckning för de anslagshöjningar
som motionärerna har påyrkat.

Därutöver har jag intet att tillfoga.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det framgår av statsverkspropositionen
bil. 8 bl. a. att investeringarna
inom samfärdselsektorn,
post- och teletjänster medräknade, under
åren 1963—1967 uppgick till i genomsnitt
cirka 4,9 miljarder kronor om
året, dvs. ungefär 19 procent av samtliga
bruttoinvesteringar. Till detta kommer
enligt statsverkspropositionen reparations-
och underhållskostnader.
Större delen av inköpta personbilar ingår
inte i detta belopp. Omkring 2,8
miljarder kronor av den nämnda summan
avsåg vägtrafik, cirka 620 miljoner
kronor sjöfart och 300 miljoner kronor
järnvägar. Det framgår av dessa siffror
att transport- eller samfärdselsektorn
— om man vill kalla den så — tar en
avsveärd del, nära en femtedel, av investeringsutrymmet
i anspråk.

I statsverkspropositionen förordas
nu anslag till den statliga väghållningen
med 1 468,2 miljoner kronor, till den
kommunala med sammanlagt 401,1 miljoner
kronor och till den enskilda med
76,7 miljoner kronor. Detta innebär faktiskt
en höjning, visserligen begränsad,
om man jämför dessa belopp med vad
riksdagen beviljade förra året. Det har
gjorts en uppräkning med 30 miljoner
kronor till byggandet av kommunala vägar
och gator och indirekt en ökning
av utrymmet för byggande av statliga
vägar därför att ett särskilt anslag för
administration av beredskapsarbeten
med 8 miljoner kronor förordats. Till
vägdriften föreslås en ökning med 40
miljoner kronor för de statliga vägarna,
5 miljoner till kommunala och 2,5
miljoner till enskilda vägar. Sammanlagt
föreslås en medelsanvisning till
väghållningen med 1 958,4 miljoner
kronor.

Jag vill vidare framhålla att man kan

läsa ut ur handlingarna att under åren
1963 till 1969 totalt anvisades 7 681 miljoner
kronor för byggandet av vägar
och gator. Det är ett ganska stort belopp,
och jag tycker att några små överdrifter
gjorts av herr Strandberg och
främst, som vanligt, av herr Sveningsson.

Herr Sveningsson sade i början av
sitt anförande att denna fråga återkommer
på i stort sett samma sätt år från
år, så att man skulle kunna hålla samma
anförande år från år. Såvitt jag vet
höll herr Sveningsson samma anförande
som förra året. Ordvalet var på något
ställe annorlunda, men jag kände
igen »propagandafraserna» och mycket
annat som herr Sveningsson drog fram.

Eftersom jag ändå är inne på vad
herr Sveningsson anförde i detta sammanhang
vill jag påpeka att på sidan
93 i bil. 8 till statsverkspropositionen
inte bara står det som herr Sveningsson
citerade, nämligen att grusvägarnas andel
av det totala allmänna vägnätet på
drygt tio år har minskat från cirka 90
till 57 procent, vilket ger ett mått på
utvecklingstakten. Jag tycker att herr
Sveningsson också skall läsa första,
andra och tredje styckena i departementschefens
anförande. Det ger en
viss belysning av vad som verkligen
skett på detta område under de gångna
åren.

Inte bara herr Sveningsson utan också
herr Strandberg höll i stort sett samma
anförande som förra året. Då hade
herr Strandberg hämtat siffrorna ur
statsverkspropositionen men i år ur
vägverkets petita. Siffrorna tjänade för
hans del samma syfte.

Herr Strandberg sade förra året att
vi för åren 1958 till 1967 i förhållande
till vägplanen hade ett investeringsunderskott
på detta område av exakt 1 850
miljoner kronor. Herr Strandberg hade
räknat ut att det skulle ta 16 år — om
man tog hänsyn till den dåtida trafikens
behov — innan vi tillfredsställande
skulle ha byggt om våra riksvägar och
33 år innan så skett med våra genom -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

gående länsvägar. Om investeringstakten
alltså inte ökade skulle det bli på
detta sätt. Herr Strandberg gav med
mycket stort patos, vid det tillfället precis
som nu, denna mörkblå — för att
inte säga kolsvarta — framtidsvision.
Det är inte alldeles säkert att det blir
på så sätt. .Tåg brukar alltid framhålla
att inga säkra och trygga kunskapsvägar
leder in i framtiden. Vilka som än
sitter i regering och riksdag i framtiden
måste de ta hänsyn till det faktiska
investeringsutrymme som kommer att
finnas när de skall bestämma hur mycket
som skall gå till vägar och hur
mycket som skall gå till en rad andra
ändamål. Det är meningslöst att spå om
en så oviss framtid. Det är egentligen
inte mycket att diskutera.

Även vid det tillfället fick herr
Strandberg hjälp av herr Sveningsson.
Han sade då att i stället för de föreslagna
610 miljonerna till vägbyggande
1967 skulle ha anslagits 1 380 miljoner
kronor. Det var konstigt att herr Sveningsson
inte krävde det år 1967, när
det var så behjärtansvärt och behövdes
så väl. Men han nöjde sig precis som
herr Strandberg med att yrka bifall till
en reservation som begärde utredning
av frågan om låne- och avgiftsfinansiering
av väg- och brobyggnader. Det är
ett yrkande som man haft fyra, fem
eller sex år. Frågan behandlades emellertid
av riksdagen redan 1963. 1960 års
vägsakkunniga hade då utrett frågan
och lagt fram ett betänkande. Riksdagens
ställningstagande innebar att vi i
vårt land skall tillämpa principen att
vägar skall byggas av det allmänna och
att man inte får utta avgifter för deras
begagnande. Främst framhöll man de
samhällsekonomiska aspekterna. För att
man skall kunna bygga avgiftsfinansierade
samfärdselförbindelser måste, betonades
det, kapitalmarknaden tas i
anspråk, vilket ogynnsamt kan påverka
andra investeringar, som kan vara lika
eller ännu mer angelägna än väginvesteringar.
Vi lever ju inte bara på väginvesteringar
här i landet. Om man tar

Anslagen till vägväsendet
ut pengarna på det ena eller andra sättet
måste det väl ändå samhällsekonomiskt
innebära att man gör en fördelning
som går ut över något annat område.
Vi har det dess bättre så här i
landet att vi i regel utnyttjar våra resurser
av kapital och arbetskraft nästan
till det yttersta. Det är fördelningen
som det är fråga om. Det är lätt att säga
att man kan skaffa pengar genom att ta
ut avgifter. Men vad det ytterst gäller
är att fördela de resurser vi har på olika
slag av investeringar.

Vi har inom utskottet, bortsett från
moderata samlingspartiets representanter,
ansett att vi bör hålla fast vid den
princip som riksdagen en gång har gått
in för. Där har vi intagit den gamla
moderata hållningen.

Från centern och folkpartiet — i ett
fall från de tre borgerliga partierna —
har avgivits några andra reservationer.
I en reservation begär herrar Torsten
Bengtson och Gustafson i Göteborg att
anslaget till byggande av statliga vägar
skall höjas med drygt 6 miljoner kronor,
alltså från 147 miljoner till 153,5
miljoner. Vi anser att en höjning med
6 miljoner ändå inte kan vara så angelägen
i en budget som i sin helhet omfattar
1,9 miljard kronor. Det kan inte
ha så stor betydelse om man bifaller
den höjningen eller inte. Utskottet
anser inte att man bör gå ifrån Kungl.
Maj:ts förslag för dessa 6,3 miljoner
kronor.

I reservation 2 vid punkten 4 begäres
att riksdagen redan nu skall säga ifrån
att man inte på något sätt får utreda
frågan om statens ansvar kontra kommunernas
när det gäller väghållningen.
I verkligheten är det från början vägverket
som har nämnt denna fråga i
sina petita. Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen
sagt att detta kan
medföra konsekvenser som inte går att
överblicka, men att man i alla fall skall
granska problemet i kommunikationsdepartementet.
Utskottsmajoriteten har
ansett att vi inte skall förbjuda Kungl.
Maj:t att granska frågan. När resultatet

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
är klart får riksdagen ta ny ställning
till frågan. Därför finns enligt vår uppfattning
ingen anledning att nu bifalla
den aktuella reservationen.

Med samma motiveringar som jag anfört
beträffande de av mig tidigare omnämnda
visionerna om framtiden anser
också utskottsmajoriteten att reservation
3 inte bör bifallas. I denna reservation
hemställes att Kungl. Maj:t
vid kommande budgetarbete skall beräkna
resurser för vägändamål av sådan
omfattning att senare års ackumulerade
eftersläpning såvitt rör vägbyggnad
och drift undanröjes. Reservanterna
anser att riksdagen bör ge
detta till känna för Kungl. Maj:t. Men
som jag tidigare sagt får ju riksdagen
år för år ta ställning till hur stora anslag
som skall ges för de ändamål det
gäller.

Därmed har jag, herr talman, talat
om de reservationer som föreligger, och
jag skall inte gå in på herr Ferdinand
Nilssons propåer. Hans ord om tätortsfolket
var ju ändå ganska hjärtknipande.
Vi vet att han annars hyser stor omsorg
om landsbygdens folk, men nu har
han alltså gått litet längre. Nu gäller
det hela folket. Eftersom ett enhälligt
utskott har yrkat avslag på herr Ferdinand
Nilssons motion saknas anledning
att diskutera denna ytterligare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Fritz Perssons
argumentering kan man få den uppfattningen
att väganslagen är fullt tillräckliga
och att han skulle anse det riskabelt
med ytterligare medelstilldelning.
Men herr Persson försöker bevisa alltför
mycket, ty det är inte så. Visserligen
har han anfört vissa siffror om
utvecklingen, men i gengäld kan man
referera till andra siffror, t. ex. hur bilbeståndet
under åren 1950—1966 ökat
med 12 procent per år. Beträffande
anslagen till vägbyggandet uppfördes i

statsverkspropositionen år 1968 640 miljoner
kronor, år 1969 640,5 miljoner
kronor och sedan har man kommit upp
till att det skall bli 700 miljoner kronor
år 1970. Dessa ökningar står inte
alls i relation till trafikutvecklingen
utan innebär, som jag betonade i mitt
första anförande, endast en svag ökning
av anslagen.

Herr Persson berörde de 6,3 miljoner
kronor som vi begärt i ytterligare ökning.
Vi har helt enkelt tagit det belopp
som vägverket föreslagit. Herr
Perssons enda argument för avslag var
såvitt jag förstår att man inte skall
gå emot regeringens förslag. Därför
skulle alltså inte vårt förslag kunna bifallas.
Detta var hans enda skäl. Men
han anförde inga argument för vad
länsvägarna behöver eller inte behöver
eller om vägverket har rätt eller fel
med sina förslag.

Jag skulle emellertid vilja fråga herr
Persson om en speciell sak som jag
också frågat andra socialdemokrater
om, även tidigare kommunikationsministrar.
Herr Persson talade ju om
principer som man borde följa. Förr
hade vi den principen att bilskattemedlen
skulle disponeras för vägarna. Det
skulle vara intressant att få veta om
denna princip fortfarande gäller. Skall
bilskattemedlen gå till vägarna eller bli
en ren skatt som skall användas även
till andra ändamål?

Herr talman! Vi kanske kan få något
svar på den frågan i dag eftersom
herr Persson var så intresserad av principer.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill börja med att
understryka herr Bengtsons fråga:
Skall bilskatterna gå till vägarna eller
inte? Vart har den höjda bilskatten tagit
vägen?

Det blev enligt uppgifter förra året
för innevarande budgetår 630 miljoner
över på bilskatten, och för kommande
budgetår beräknas överskottet bli cirka

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

550 miljoner. Bilisterna har inte fått ut
något av bilskattehöjningen.

Herr Persson tyckte att jag kunde
nöjt mig med att hänvisa till de anföranden
jag hållit tidigare. Ja, till viss
del, men jag vill nog säga till herr Persson,
att även hans uttalanden i denna
debatt är lika entoniga som de alltid
varit. De tre motioner som i år är redovisade
på denna punkt i utskottets
utlåtande har jag dessutom inte tidigare
haft att försvara här.

Det går bra att säga som herr Persson
gör: Varför har ni inte föreslagit
höjda anslag? En annan talare har redan
givit svar. När budgetläget är så
ansträngt att man måste låna pengar
om det skall bli högre anslag, då är det
mycket svårt för oppositionen. Det är
regeringen som skall dra upp riktlinjerna
och tilldela vägarna skäliga anslag.

Herr Persson tycker att det är väl
ställt med väganslagen. För att styrka
detta räknar han samman väganslagen
för en lång tid, då verkar det som om
det skulle bli litet bättre. Jag vill nog
fråga herr Persson: Menar herr Persson
att de små anslagshöjningar som
förekommit i år kommer att märkas i
form av bättre vägar? .lag tror inte det.

Det var en sak jag vädjade riktigt bestämt
om att få svar på här. På sidan
14 i utlåtandet säger utskottet att en
tredjedel av de vägar som går under
beteckningen övriga länsvägar skulle
vara kvalitetsgraderade, på så sätt att de
är undersökta och att det finns något
material om i vilket tillstånd de befinner
sig. Har herr Persson något sådant
material? Redovisa i så fall något av
innehållet här i denna debatt. Erkänn
annars att det är ett vilseledande uttalande,
taget ur tomma luften. Jag har
för min del inte kunnat finna att utskottets
uttalande är på något sätt sakligt
motiverat.

Jag vill sluta min replik med att säga
att herr Persson är så trogen när det
gäller att försvara regeringens väganslag,
att jag ganska starkt misstänker

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 15

Anslagen till vägväsendet

att om regeringen skulle ta alla vägpengarna
något år till ett annat ändamål
än vägarna, skulle nog herr Persson
finna en form för att försvara även
ett sådant handlande.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Får jag säga till herr
Fritz Persson att om jag den 3 april
föregående år sade kloka ord, tycker
jag att jag kan få upprepa dessa kloka
ord även i april månad 1969.

Men, herr Persson, man smiter inte
ifrån problematiken genom att ge sig
på att analysera min siffermetodik från
april förra året, som jag delvis använde
också i dag. En vanlig enkel matematisk
operation ger ändå ett klart resultat.
Om man bygger om våra genomgående
länsvägar till en längd av 200
kilometer per år — det är vad man
gjort i ett par års tid — och om man
har ett ombyggnadsbehov av 6 950 kilometer
enligt statsrådets egna siffror i
föregående års statsverksproposition —
räkna då med papper och penna, herr
Persson, så finner nog även herr Persson
att vi kommer fram till 33 år. Så
enkelt var det.

Det går inte heller att skoja bort
siffran 1 850 miljoner kronor i underskott,
som han tog från mitt anförande
för ett år sedan. Herr Persson har
glömt bort vad jag sade på den punkten,
nämligen att om man räknar de
investeringar som är gjorda inklusive
beredskapsmedel för den första tioårsperioden
enligt nu gällande vägplaner,
får man med utnyttjande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens egen indexsiffra
fram exakt de siffror jag nämnde
förra året. Jag erkände att man självfallet
kan göra vissa rationaliseringsvinster,
men jag tror inte att de uppgår
till lika stora summor som de underskott
vi de facto har, och detta alltså
med indexkorrigerade värden.

När man kommer in på frågan om
den framtida finansieringsprincipen

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
måste herr Persson förstå att vi också
inser att det alltid måste ske en samhällsekonomisk
bedömning. En sak
glömmer herrarna tydligen totalt bort
i sammanhanget, nämligen att det kan
vara ekonomiskt klokt med en vettig
investering som kan bli räntabel. Det
kan inte vara någon räntabilitet när
nyttotrafiken praktiskt taget står stilla
i våra tätorter. Men det är en fråga, herr
Persson, som vi inte skall diskutera i
dag. Vi skall ju senare återkomma till
hela trafikpolitiken, och då får vi också
tillfälle att diskutera den saken.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Bengtson anser att
det inte gör någonting om man höjer
Kungl. Maj:ts förslag med 6,3 miljoner.
Självfallet skulle det inte innebära någon
katastrof. Men herr Bengtson sade
också att jag ville vara så regeringstrogen
att jag inte kunde gå med på denna
höjning. Det är egentligen sant. Jag
instämmer med herr Bengtson att man
bör vara så regeringstrogen när man
anser att en höjning inte skulle leda till
några resultat av betydelse. Varför skall
man för 6,3 miljoner ändra en budget
på nära två miljarder? Det är väl ingen
mening med det. Det borde man kunna
låta bli även om man inte är regeringstrogen.
Från ett håll har det sagts att
den statsverksproposition som lades
fram i år var mycket moderat. Från
annat håll, t. ex. Dagens Nyheter, har
det sagts att det var en mycket oförarglig
budget. Men på punkt efter punkt är
man tydligen förargad över den och
kräver ökade anslag, vilket inte riktigt
överensstämmer med logikens lagar.

Sedan talade herr Bengtson om automobilskattemedelsfonden.
Ja, i den
finns kanske 500—600 miljoner kronor.
Eftersom det är en fond är det väl
meningen att den skall utgöra en buffert
om någonting inträffar. Dessa
pengar räcker ju inte länge för väghållningens
behov. Det säger de siffror jag
tidigare har lämnat.

Herr Sveningsson anför att det på
sidan 14 i utlåtandet finns uppgifter
som han inte känner till och inte tror
att vi har någon grund för. Vi har emellertid
fått dem från vägverket. Själva
kan vi ju inte ta reda på allting. Om
herr Sveningsson har fått andra uppgifter
från vägverket kan ju inte utskottet
lastas för det. De uppgifter vårt sekretariat
bär inhämtat och som vi har
redovisat på sidan 14 i utskottsutlåtandet
tror jag är riktiga.

Herr Strandberg tillstod att det kan
finnas en rationaliseringseffekt — även
om han inte var helt tvärsäker — som
innebär att man kanske i framtiden inte
behöver anslå lika mycket pengar som
man annars skulle behöva göra. Ja,
visst måste vi räkna med en viss rationaliseringseffekt.
Herr Strandberg sade
att han inte visste hur stor den kunde
vara, men han trodde inte att enbart
den räckte till. Här hade han redan
modifierat sina tidigare kategoriska
uppgifter. Det är, som jag sade förut,
bara att gratulera honom om han kan
lägga fram prognoser för vägbyggandet
i det ena avseendet för 16 år och i det
andra avseendet för 33 år framåt. Det
tror jag ingen kan göra, ty så mycket
vet vi inte om framtiden.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det finns nog litet mer
pengar i bilskattemedelsfonden än vad
herr Fritz Persson uppger. Han nämnde
500 å 600 miljoner, men i utskottets
material finns uppgifter om att det är
800 miljoner kronor. Det är beräknat
att det skall bli 630 miljoner kronor mer
än som förbrukas innevarande budgetår
och 550 miljoner kronor för nästa budgetår.
Med dessa belopp sammanlagt
blir det en betydande fondbildning som
inte kommit vägarna till godo.

Sedan vill jag bara säga några ord
om uttalandet på sid. 14 i utlåtandet,
där det står att en tredjedel av »övriga

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

länsvägar» skulle ha varit föremål för
kvalitetsbedömning. Denna uppgift bygger
alltså på ett uttalande från vägverket.
Man har således inte haft tillgång
till något material från vägverket
som anger vad undersökningen innehåller.
Jag anser därför att uppgiften
är felaktig. Jag skall inte till kammarens
protokoll föredra det material som jag
fått från vägverket, men herr Persson
kan efter debatten få ta del av det; det
visar raka motsatsen. Det hade varit
rimligt och skäligt att utskottet, när det
fick denna uppgift, också hade begärt
att få ta del av undersökningen, så att
man hade haft något mer att säga här
i debatten än att bara hänvisa till denna
uppgift från vägverket.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En av de centrala frågorna
i denna debatt blev inte besvarad
av herr Persson. Om detta berodde på
ett missförstånd vill jag gärna ge honom
tillfälle att rätta till det. Frågan
gäller: Skall automobilskattemedelsfondens
pengar användas till vägarna?
Herr Persson tog upp vissa resonemang
om siffror och dylikt. För att undvika
missförstånd skall jag inte nämna några
siffror utan bara ställa den centrala
frågan: Är avsikten att dessa pengar
skall användas för bilismen?

Herr Persson erkände ärligt att han
inte kunde gå med på de 6,3 miljonerna
på grund av att förslaget inte kom
från regeringen. Det var en enkel och
lätt förklaring för herr Perssons del.
Han sade vidare att dessa pengar inte
kunde leda till något resultat. Det är
ju ett underkännande av vägverkets beräkningar.
Det är vägverket som föreslagit
beloppet, och det är vägverkets
siffror vi har tagit upp i centermotionerna.
Jag vill för min del inte underkänna
vägverkets uppskattningar så totalt.
Tvärtom har vi starkare grund för
vårt förslag än vad herr Persson har.

Första kammarens protokoll 1969. Nr 15

Anslagen till vägväsendet

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag tänker inte släppa
herr Fritz Persson i den här debatten
med mindre än att jag har fått tala om
ytterligare en sak.

Jag har tidigare sagt att om man utgår
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägindex kommer man fram till
en siffra som visar på ett underskott
på inte mindre än 1 850 miljoner kronor.
Ur första kammarens protokoll
från onsdagen den 3 april 1968 vill jag
läsa några rader, så att herr Perssons
påståenden blir vederlagda: »Det kan
självfallet göras gällande att det har
ägt rum rationaliseringar under tiden
och att de vinster som därigenom gjorts
borde ingå i kalkylen. Jag har inte kunnat
få någon statistik som visar hur
stora vinsterna har varit, men det torde
vara uppenbart att rationaliseringsvinsterna
endast i ringa mån kan täcka
ett belopp som motsvarar den av mig
angivna korrigeringen.» Det var vad jag
sade förra året, och det är vad jag åberopat
i dag.

Eftersom herr Persson ännu en gång
erinrat om vad vi sade för ett år sedan,
får jag väl sluta denna debatt med att
upprepa vad jag sade till herr Persson
för ett år sedan. Herr Fritz Persson och
hans meningsfränder anvisar icke några
nya vägar till nya vägar, vilket däremot
moderata samlingspartiet gör.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Såvitt jag vet har riksdagen
beslutat att vi skall ha en specialbudget.
Automobilskattemedelsfonden
finns ju där. Riksdagen kan naturligtvis
besluta att den skall avskaffas, om
man kommer fram till att den inte bör
finnas längre. För min personliga del
anser jag att man alltid måste ta hänsyn
till de investeringsbehov som föreligger
och jag tror att det vore lika bra
att inte ha något slags specialbudgeter.

Sedan gjorde herr Sveningsson ett uttalande
som jag blev förvånad över. Menar
herr Sveningsson verkligen att vi

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet
som sitter i statsutskottet inte skall lita
på de uppgifter vi får från ledningarna
för de statliga verken? Menar han
att vi skall införskaffa allt det material
som finns hos verken och gå igenom det
innan vi vågar skriva någonting? Vi har
fått uppgifter från ledningen för vägverket
och skrivit vårt utlåtande på
basis av dem. Vi har inte ansett oss ha
någon anledning betvivla uppgifternas
riktighet. Vi kan inte göra på något annat
sätt och det tror jag inte något annat
utskott heller kan.

Jag skall inte längre diskutera med
herr Strandberg om hans siffror. Jag
tittade på dem förra året. Det är klart
att de kan vara matematiskt riktiga.
Herr Strandberg har ändå nu på nytt
varit inne på rationaliseringseffekten,
och jag undrar om man med matematiska
formler kan beräkna utvecklingen
på detta eller på något annat område
av samhällslivet 16 respektive 33 år
framåt. Jag vill se den som kan göra
det.

Jag har sett så många prognoser som
gjordes t. ex. under kriget om samhällsutvecklingen
efter kriget — ta jordbruket,
ta bostadsbyggandet eller ta nästan
vilket område som helst — och som har
slagit alldeles slint. Och ändå har det
varit minst lika prominenta samhällsvetare
som herr Strandberg som gjort
dessa prognoser.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Jag har inte på något
sätt begärt att statsutskottet, när det behandlar
vägärendena, skall gå igenom
hela det material som statens vägverk
har. Men eftersom det här gäller en så
viktig punkt och eftersom både vi och
herr Persson vet i vilket tillstånd dessa
övriga länsvägar befinner sig, hade det
varit skäligt och rimligt att man haft
tillgång till något material som visat
vad denna undersökning och vad denna
kvalitetsgradering innehåller. Men såvitt
jag förstår har det inte förekommit
någon kvalitetsgradering, ty vägarna är

i så dåligt skick att man inte vill göra
någon undersökning av dem — detta är
det verkliga förhållandet, och det överensstämmer
med det material som jag
har fått från vägverket och vars riktighet
jag inte har någon anledning att
betvivla.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, varvid dock
vissa moment komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Med avseende å mom. 2, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
4 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 43.

Vidare gjordes enligt de rörande
inom. 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:315 och 11:358; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 4.

Ytterligare gjordes i fråga om vartdera
mom. 5 och 6 enligt framställda
yrkanden propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:316 och 11:359 i motsvarande
del; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
oförändrade vara med övervägande
ja besvarade.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i mom. 7.

I fråga om mom. 8, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets

Anslagen till vägväsendet
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 4
mom. 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 63.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 9 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid punkten avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslagen till vägväsendet

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
4 mom. 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i mom. 10—16 hemställt.

Vidkommande mom. 17, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
4 mom. 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 18—20.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende mom. 21
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 316 och II: 359, såvitt nu vore
i fråga; och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
4 mom. 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I:
316 och II: 359, såvitt nu är i fråga.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 13.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 22—28.

Punkten 5

Anslag till statens trafiksäkerhetsverk

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens trafiksäkerhetsverk:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
7 970 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
196, av herr Bengtson m. fl, och II:
219, av fru Nettelbrandt in. fl., i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning beträffande trafiksäkerheten,
syftande till i första hand en
sänkning av olycksfrekvensen med 50
procent fram till mitten av 1970-talet
på i motionerna angivna grunder,

dels de likalydande motionerna I:
618, av herr Palm, och II: 702, av herr
Lindahl, vari yrkats, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att organisationen
och planeringen av det fortsatta
trafiksäkerhetsarbetet måtte bliva
föremål för utredning med beaktande
av de synpunkter som anförts i motionerna,

Anslag till statens trafiksäkerhetsverk

dels ock motionen II: 682, av herr
Bengtsson i Landskrona och herr Björk
i Påarp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Statens

trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskost nader

för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 7 970 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:196 och 11:219, i vad de avsåge
utredning rörande trafiksäkerheten,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
11:682,

4. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:618 och 11:702 som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i punkten anfört beträffande
de i motionerna upptagna frågorna.

Reservation hade anförts, beträffande
utredning rörande trafiksäkerheten,
av herrar Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Nils Persson
(fp), Lindblad (fp), Gustafson i
Göteborg (fp), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Antonsson (ep) och Dahlgren
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 196 och II: 219, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om utredning rörande trafiksäkerheten.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Punkten 5 i föreliggande
utlåtande gäller trafiksäkerhetsverket,
ett verk som omfattas med intresse
och förväntningar.

Stora ansträngningar har under de
senaste åren gjorts för att minska trafikolyckorna.
Trots detta måste man

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslag till statens trafiksäkerhetsverk
konstatera att olycksfrekvensen förblivit
i stort sett oförändrad. Trafikolyckorna
åstadkommer stora skador. Betydligt
mer än 1 000 personer omkommer
varje år i trafiken och mer än
20 000 skadas. Många av dessa skadade
blir aldrig återställda. De människoliv
som trafikolyckorna skördar och det lidande
de förorsakar kan inte värderas
med materiella mått.

Olyckorna ger också upphov till mycket
stora ekonomiska förluster. Man har
beräknat omfattningen av produktionsbortfall,
sjukvårdskostnader och andra
materiella kostnader till 2 miljarder
kronor per år.

Om antalet trafikolyckor skall kunna
nedbringas måste åtgärder av skilda
slag vidtas; säkrare fordon, bättre utbildade
förare, högre standard på vägarna
måste åstadkommas.

Trafikövervakningen har visat sig vara
mycket effektiv och måste därför
komma till användning i större utsträckning.
Brister när det gäller att
övervaka efterlevnaden av trafikreglerna
kan få demoraliserande verkan.

Målsättningen för trafiksäkerhetsarbetet
måste vara att nedbringa antalet
dödade och svårt skadade. De humanitära
motiven måste vara grundläggande,
men även tungt vägande ekonomiska
skäl kan anföras. Pengar som anvisas
för trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
ger god avkastning genom att de
förluster som trafikolyckorna åsamkar
samhället minskar.

En utredning av här berörda frågor
bör därför komma till stånd. En parlamentariskt
sammansatt utredning skulle
enligt reservanterna mera obundet än
ett antal experter kunna rekommendera
de lämpligaste åtgärderna. Den
skulle kunna skapa en bättre kommunikation
mellan å ena sidan den allmänhet
som kan sitta inne med många
kloka synpunkter i fråga om trafiken
och å andra sidan myndigheterna. Med
det sagda vill jag, herr talman, ingalunda
undervärdera experterna, men
det bör framhållas att en parlamenta -

risk utredning ju inte arbetar utan experter.
Parlamentarikerna i en utredning
tillkallar expertis. Vi tror emellertid
att en parlamentarisk utredning har
större möjligheter att få kontakt med
den bredare allmänheten än en expertutredning
har.

Jag yrkar med det anförda, herr talman,
bifall till reservationen, i vilken
föreslås att en parlamentarisk utredning
skall tillsättas för denna fråga.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! I det aktuella utskottsutlåtandet
behandlas under punkt 5 en
motion med hemställan om utredning
rörande organisationen och planeringen
av det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. I
motionen diskuteras bland annat förhållandet
mellan NTF och statens trafiksäkerhetsverk.
Utskottet har med en
mildare skrivning tillstyrkt motionsyrkandet
— ja, skrivningen har blivit så
litet förpliktande att den rimligtvis inte
kan föranleda någon allvarligare erinran.

I motionen behandlas några konkreta
frågor om NTF :s verksamhet, vilket föranleder
mig att lämna kammarens ledamöter
några kompletterande upplysningar.
Som exempel på dualism mellan
NTF och statens trafiksäkerhetsverk
nämns frågan om trafikinformation för
att förebygga olyckor bland förskolebarnen.
Jag vill bara framhålla att den i
motionen nämnda utredningen om denna
fråga som redovisats i trafiksäkerhetsverkets
arbetsprogram skall utföras
av NTF enligt överenskommelse mellan
verket och NTF. Som exempel på dualism
var sålunda denna fråga illa vald.

I motionen, där för övrigt enskilda
medarbetare i NTF får en i sammanhanget
svårmotiverad vänlig klapp på
axeln, karakteriseras NTF såsom ett affärsdrivande
företag. Härmed torde
motionärerna åsyfta det faktum att NTF
för sitt informationsmaterial i begränsad
utsträckning tar ut en ersättning,
som hittills inte i något fall täckt pro -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

duktionskostnaderna. NTF :s motiv härför
är dels att trafiksäkerhetsarbetet
som helhet därigenom tillförs ekonomiska
resurser som möjliggör ökad bredd
och större slagkraft, dels ock att erfarenheten
visat att t. ex. en trycksak som
kostar mottagaren något får bättre effekt
än en gratisbroschyr, vilken av
mottagaren behandlas som det mesta av
det reklammaterial som översvämmar
våra brevlådor, dvs. vidarebefordras
till papperskorgen. För övrigt har NTF
i några tidigare statsverkspropositioner
uppmanats att söka öka sina inkomster.

Motionen aktualiserar emellertid
också den principiella frågan om statsmakternas
informationsverksamhet och
därmed samhällets engagemang i opinionsbildningen.
Statsmakternas aktiva
informationsverksamhet är av sent datum.
Det första trevande försöket gjordes
väl i fråga om deklarationsmoralen.
Som andra exempel kan man nämna socialstyrelsens
engagemang för hälsovårdsupplysning
och den i dagarna aktuella
informationen kring narkotikaproblemet.

På trafiksäkerhetsområdet har NTF
alltsedan år 1934 erhållit statsbidrag för
informationsverksamheten. Inför högertrafikomläggningen
diskuterades
upplysning och information ingående,
och jag vill erinra om att utredningen
beträffande denna fråga — den Hallska
— utgick från att NTF skulle ombesörja
informationsverksamheten. Så blev
emellertid endast delvis fallet. Efter
överläggningar mellan högertrafikkommissionen
och NTF överenskoms nämligen
att en viss arbetsfördelning skulle
göras så att den statliga kommissionen
skulle svara för den information som
direkt hänförde sig till trafikomläggningen,
medan NTF skulle svara för
ökade insatser i fråga om den allmänna
trafiksäkerhetsinformationen. Det
statliga engagemanget genom högertrafikkommissionen
har direkt fortsatts av
trafiksäkerhetsverket och överläggningarna
mellan verket och NTF om en viss
arbetsfördelning har också fortsatt och

Anslag till statens trafiksäkerhetsverk
pågår kontinuerligt. Resultaten av överläggningarna
redovisas i halvårsplaner,
som även omfattar andra myndigheters
och organisationers insatser.

Motionärerna är emellertid inte till
freds härmed utan efterlyser ytterligare
samordning. Vad som föranlett motionärernas
missnöje är svårt att utläsa ur
motionerna, men möjligen föresvävar
det dem att det inte är lämpligt att samhället
direkt genom en myndighet engagerar
sig i en verksamhet som också bedrivs
av en ideell organisation med
statsbidrag. Men detta förhållande är
ingalunda något unikt för trafiksäkerheten.
Man behöver inte bläddra många
sidor i statsverkspropositionen för att
hitta fall där statliga myndigheter och
frivilliga organisationer med statsbidrag
arbetar så att säga på gemensam
front. Till information om Sverige i utlandet
utgår närmare 10 miljoner kronor,
som fördelas på myndigheter, halvstatliga
organ och föreningar. Försvarsmakten
har direkt anslag för försvarsupplysning
samtidigt som frivilliga organisationer
får bidrag med närmare 12
miljoner kronor. Antitobakspropaganda
bedrivs direkt av socialstyrelsen samtidigt
som Nationalföreningen för upplysning
om tobakens skadeverkningar
har statsbidrag.

Att trafiksäkerhetsupplysning bedrivs
av ideella organisationer är heller inget
enastående för Sverige. NTF har motsvarigheter
i övriga västeuropeiska länder
och i USA. Den aktuella frågeställningen
debatteras för närvarande mycket
livligt just i USA, där de federala
myndigheterna kraftigt ökat sina insatser
för trafiksäkerheten de senaste
åren. I debatten i USA framhålles dock
allmänt att man på trafiksäkerhetsområdet
aldrig kan undvara de mycket stora
insatser för opinionsbildningen som
göres i första hand av National Safety
Council och dess organ i delstaterna
och i städer och kommuner.

På trafiksäkerhetsområdet kommer
det alltid att behövas en folkrörelse med
bred förankring som kontaktorgan i bå -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslag till statens trafiksäkerhetsverk
da riktningarna mellan myndigheterna
och allmänheten. Denna folkrörelse i
Sverige är NTF. Det statliga stödet, som
omfattar ungefär en tredjedel av NTF:s
budget, måste ses som en hjälp till finansiering
av en ideell organisationsverksamhet.
Den får lika litet ses som
en möjlighet för staten att styra opinionsbildningen
som presstödet när det
gäller statens möjlighet att lägga sig i
vad tidningarna skriver. Har utskottet
med sitt uttalande om samordning haft
tankar i den riktningen måste jag bestämt
protestera.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag var inte beredd på
att det skulle göras några inlägg på denna
punkt, men jag kan delvis förstå att
så blev fallet. Jag vill endast, för att
herr Berglund skall känna till förhistorien,
tala om följande.

Under den allmänna motionstiden i
januari förra året väckte jag en motion,
som gick ut på att få till stånd en översyn
av sambarbetet mellan NTF och trafiksäkerhetsverket.
Denna motion avstyrktes
av statsutskottets fjärde avdelning.
Jag hade vid punkten i fråga
fogat en blank reservation. Det förhållandet
att reservationen var blank berodde
på att under den tid vi behandlade
detta ärende i statsutskottet för eti
år sedan sändes ut en kommuniké, undertecknad
av trafikgeneralen herr
Sköld och NTF-chefen herr Berglund,
som lovade att de verkligen skulle samarbeta.
I den situationen vidhöll jag
inte mitt krav utan hoppades att samarbetet
skulle bli bättre.

Jag studerade med intresse kring årsskiftet
de försök som pågår i trafiksäkerhetsverkets
regi och den uppläggning
av verksamheten som vi kunde ta
del av. Sedan jag förstått att en bättre
samordning kommit till stånd och att
NTF bättre än tidigare knöts till trafiksäkerhetsarbetet
— den bedömningen
gjorde jag — avstod jag i år från att
ta upp denna motion. Den togs i stället
upp av herr Berglunds egna partikam -

rater, bl. a. herr Lindahl i andra kammaren.
I det läget var utskottet fullt på
det klara med att det är en motion från
rätt håll — i år skall den bifallas. Så är
situationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Vi har i utskottet när
det gäller frågor om trafiksäkerheten
ingen annan mening än den herr Peterson
givit till känna. Det är klart att vi
vill stödja all verksamhet som kan gagna
trafiksäkerheten. Men vi har inte
ansett det nödvändigt att nu tillsätta en
parlamentarisk utredning för att klara
av den saken. Det är möjligt att det en
gång blir lämpligt med en översyn av
den verksamhet som pågår, men nu har
vi inte funnit någon särskild anledning
till en sådan. Som vi anfört i vårt utskottsutlåtande
är det bland annat därför
att trafiksäkerhetsverket som ett led
i samordningen av detta arbete har tagit
initiativet till bildande av en planeringsnämnd
med representanter för ett
tiotal myndigheter och organ. Det är ju
inte bara experter som ingår i denna
nämnd utan bl. a. också representanter
för landstingen och kommunförbunden.

Denna nämnd har ett program som
omfattar elva olika arbetsområden. Det
»avser åtgärder med sikte på trafikanten,
fordonet och vägen (gatan) samt
berör vidare rättsregler av olika slag,
trafikövervakning och trafikdirigering
samt beredskap för att ta hand om dem
som skadas i trafiken jämte undersökning,
forskning m. in.».

Vi fick det intrycket när vi hörde generaldirektören
i trafiksäkerhetsverket,
att det pågår ett mycket intensivt arbete
för att få i gång en verksamhet
som på allt sätt gagnar trafiksäkerheten.
Då menar vi att det bara skulle försena
arbetet om man tillsatte en parlamentarisk
utredning, bestående av riksdagsmän,
kommunalmän och några andra
som åtminstone från början inte begriper
så mycket av detta utan först måste
lyssna rätt länge på experterna. Vi
kunde därför inte gå med på att nu

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

skriva till Kungl. Maj:t om en sådan utredning.

Beträffande en fråga som herr Berglund
tog upp vill jag säga, att det också
är därför att vi vill att alla resurser
skail användas så effektivt och rationellt
som möjligt som vi menar att
Kungl. Maj :t bör göra en översyn på det
område han särskilt berörde. Vi har
skrivit: »Utskottet anser därför det av
motionärerna aktualiserade spörsmålet
i en eller annan form böra prövas av
Kungl. Maj:t» och att Kungl. Maj:t bör
framlägga förslag. Det innebär ingenting
annat än att en ingående prövning
här skall ske. Om en ytterligare samordning
kan ge bättre resultat och göra
detta arbete effektivare, är det klart att
vi är angelägna om att stödja en sådan
ytterligare samordning.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag på denna punkt.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag förklarade i mitt
första anförande vad som skulle vara
fördelarna med en parlamentarisk utredning,
och jag har ingen anledning
upprepa detta nu utan ber, herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1,
därefter särskilt rörande mom. 2 samt
vidare särskilt avseende mom. 3 och 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande mom. 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter

Anslag till trafiksäkerhetsforskning
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
5 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 3 och 4 hemställt.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Anslag till trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslag till trafiksäkerhetsforskning

I detta sammanhang liade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
196, av herr Bengtson in. fl., och II:
219, av fru Nettelbrandt in. fl., i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte
till Trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 3 994 000 kronor, att avräknas
mot autoinobilskattemedlen,

dels ock de likalydande motionerna
1:626, av herr Strandberg, och 11:719,
av fru Sundberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att till Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1969
/70 anvisa ett i förhållande till departementschefens
förslag med 400 000
kronor förhöjt reservationsanslag av
3 400 000 kronor, att avräknas mot
autoinobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 196 och II: 219, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
samt I: 626 och II: 719 till
Trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor, att avräknas
mot aufomobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Virgin (m), Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Strandberg (m), Nils Persson
(fp), Lindblad (fp), Bohman (m), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep), Cassel
(m) och Dahlgren (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:626 och 11:719 samt med
bifall till motionerna I: 196 och II: 219,
nämnda motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
til! Trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1969/70 anvi -

sa ett reservationsanslag av 3 994 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Punkten 7 behandlar
trafiksäkerhetsforskning och medelsanvisningen
till densamma. Forskningen
är här, som på många andra områden,
av grundläggande betydelse. I sina petita
framhåller trafiksäkerhetsrådet att
tillgången på kvalificerade forskare
skulle göra det möjligt att redan under
innevarande budgetår genomföra ett
forskningsprogram av minst den omfattning
som planeras för nästa budgetår.
Under innevarande år har man
tvingats tillgripa en långtgående prioritering
av forskningsobjekt. Man måste
avstå från att få ett flertal värdefulla
undersökningar genomförda, t. ex. undersökningar
av ljusinställningsapparaters
tillförlitlighet, fortsatta studier av
vissa strålkastares funktion och undersökning
av bilisters beteende i förhållande
till trafiksystemets utformning.

Med hänsyn till de stora förluster
som trafikolyckorna förorsakar, kan en
ökad satsning på detta område vara
mycket lönsam. Det är beklagligt, herr
talman, att vi är i den situationen.

Med dessa ord yrkar jag i korthet,
herr talman, bifall till reservationen
vid punkten 7.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Egentligen är det ett
ganska egendomligt resonemang statsutskottet
för, när man går att försvara
regeringens njugghet med anslagsmedel
till trafiksäkerhetsforskning. Visserligen
finner utskottet, i likhet med motionärerna,
det angeläget att trafiksäkerhetsområdet
ges ökade resurser för sin
betydelsefulla verksamhet. Men samtidigt
förklarar sig utskottet till freds med
att forskningsanslagen för nästa budgetår
höjs med endast 125 000 kronor.
Det skall ses mot bakgrunden av att rådet
begärt en höjning med 1 119 000

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

kronor. Så tillägger utskottet: »Den av
Kungl. Maj :t föreslagna medelstilldelningen
bör dock möjliggöra en viss ökning
av forskningsinsatserna på trafiksäkerhetens
område.»

Tillåt mig erinra om att forskningsanslaget
till statens trafiksäkerhetsråd
för budgetåret 1968/69 utgör 2 211 000
kronor. Den ökning utskottet tillstyrker
utgör cirka 5,5 procent av den summan.

Konsumentprisindex steg under 1968
med drygt 2 procent, och finansministern
hoppas på en liknande utveckling
för 1969. Detta betyder med andra ord
att det anslag på 2 211 000 kronor, som
i fjol beviljades efter Kungl. Maj ds beräkning
på hösten 1967 för nu löpande
budgetperiod, torde vara avsevärt naggat
i kanten genom penningvärdets försämring,
när innevarande budgetår går
ut. Det är då det nya anslaget skall börja
användas, och innan det nya budgetåret
är slut 1970, torde inflationen ha
tagit resten av de 5,5 procent varmed
anslaget räknats upp. Om till äventyrs
någonting skulle återstå, lär det knappast
räcka till någon ökning av forskningsinsatserna
värd att över huvud taget
nämna. I realiteten är anslaget, vad
köpkraften angår, praktiskt taget oförändrat
från innevarande år till nästa
budgetår. Jag finner det ytterligt märkligt
att inte utskottet har fattat detta,
utan tror att man skall kunna öka
forskningsinsatserna med ett praktiskt
taget oförändrat anslag.

Utskottets tillfredsställelse grundas
vidare på att trafiksäkerhetsverket bildat
en planeringsnämnd som arbetar
bl. a. med forskning och i ett arbetsprogram
redovisat en del åtgärder som
avses att genomföras eller initieras före
den 30 juni 1970. Vad denna planeringsnämnd
åstadkommit är en kompilation
av det de samverkande organen själva
har uppgivit sig ämna göra. Trafiksäkerhetsverket
har alltså framlagt sina
planer, väginstitutet sina, trafiksäkerhetsrådet
sina osv. Denna uppräkning
för inte forskningen framåt, den priori -

Anslag till trafiksäkerhetsforskning
terar ingenting och kan därför inte på
något sätt kompensera den bristande
ökning av forskningsinsatserna som det
låga anslaget till trafiksäkerhetsrådet
ovillkorligen kommer att medföra.

Utskottet erinrar också om att transportforskningsutredningens
förslag om
ett forskningsinstitut medför att ett sådant
så småningom kommer till stånd.
När det sker och när institutet kan
komma i verksamhet samt trafiksäkerhetsforskningen
kan tas in och ges erforderliga
resurser, det är för närvarande
oklart. Tills vidare kan således
inte heller det förslaget förbättra läget
på trafiksäkerhetsforskningens område.

Mot bakgrunden av allt detta kan
man fråga sig om den socialdemokratiska
majoriteten nu avser att trafikforskningen
i stort skall ligga i träda tills
transportforskningsinstitutet blir klart.
Den politik som har inletts tyder på
något sådant och kan medföra mycket
besvärande följder.

I reservationen anförs att det nya
anslaget inte torde kunna sysselsätta
befintlig forskningskapacitet. Det är så
sant som det är sagt. Denna forskning
bedrivs nämligen endast till viss del i
trafiksäkerhetsrådets egen regi, men i
stor utsträckning också av fria forskare
vid universitet, högskolor, sjukhus
osv.

När statens trafiksäkerhetsråd började
sin verksamhet var tillgången på
forskare mycket knapp för att inte säga
obefintlig, och den var obetydlig under
ganska lång tid. Undan för undan har
emellertid intresse och erfarenhet av
dessa forskningsuppgifter vuxit så att
tillgången på kvalificerade forskare nu
är god. Så viktig som denna forskning
är både på kortare och längre sikt kan
ingen eller en blott obetydlig ökning
av de ekonomiska resurserna under ett
eller annat år faktiskt leda till att
det uppstår ett vakuum i fråga om trafiksäkerhetsforskningen.
Den utbyggnad
som sedan måste ske kommer då
att få dras med större svårigheter än
nu för att intressera och fånga upp fors -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Anslag till trafiksäkerhetsforskning
kare i syfte att få en kvantitativt och
kvalitativt godtagbar forskarinsats genomförd.
Därjämte skall man också
hämta upp en olycksbringande eftersläpning
som man nu tydligen kommer
att inleda med detta anslag, vars höjning
ungefär endast motsvarar penningvärdeförsämringen
fram till mitten
av nästa budgetår.

Herr talman! Det finns enligt min
mening mycket starka skäl för att yrka
bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Trafiksäkerhets verket
är ju ett ganska nytillkommet verk. Det
började sin verksamhet den 1 januari
1968. Det förslag som nu föreligger från
utskottets sida innebär kraftiga höjningar
av verkets anslag, men i här
förevarande avseende är höjningen
obetydlig, det erkännes gärna. Utskottet
har emellertid bl. a. hänvisat till att
förslagen från trafikforskningsutredningen
för närvarande är föremål för
prövning inom Kungl. Maj :ts kansli. I
avvaktan därpå har utskottsmajoriteten
inte ansett sig böra göra någon ändring
i Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lundström har på ett utförligt
sätt redogjort för majoritetens motivering;
det behöver alltså inte jag göra.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara notera att
utskottet tror att man skall kunna utöka
forskningen även med en obetydlig
höjning av anslaget. Den föreslagna
höjningen innebär praktiskt taget inte
någon reell förändring. Denna utskottets
mening tycker jag är häpnadsväckande.
Nog är den plan som trafiksäkerhetsrådet
gjort upp mycket försiktig
och inte alltför högt spänd. Den hade
dock, om den hade kunnat fullföljas,
givit möjligheter till att ha en forskning
i gång på bred bas, när övergång -

en till transportforskningsinstitutet
sker. En sådan forskning är av stor betydelse
och den hade sedan med de
ökade resurserna i transportforskningsinstitutet
utan svårigheter kunnat fullföljas
och ytterligare byggas ut. Som det
nu blir, efter det beslut som här tydligen
skall fattas, kommer det inte att
finnas någon möjlighet att ytterligare
bredda det forskningsprogram, som föreligger
eller utveckla det som redan är
igångsatt. Det betraktar jag som ytterligt
beklagligt. Att sedan trafiksäkerhetsverket,
som såvitt jag förstår inte
skall syssla med forskning av detta
slag, har fått vissa andra starkt ökade
anslag tycker jag är utmärkt, men det
har inte någonting med anslaget till
forskningen att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Ang. ersättning till trafikföretag
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Punkterna S—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lfi

Ang. ersättning till trafikföretag för
drift av icke lönsamma busslinjer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 935 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
120, av herrar Strandberg och Schött,
samt II: 139, av herr Petersson i Gäddvik
och herr Nilsson i Agnäs, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
den generella gränsen för bidragsgivning
till icke lönsamma busslinjer skulle
höjas till tre kronor per bidragsberiittigad
vagnmil, samt att riksdagen
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1969/70 skulle anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

för drift av icke lönsamma busslinjer

dels de likalydande motionerna I:
266, av herr Iiubinette och herr Pettersson,
Axel Georg, samt II: 360, av
herr Ringaby och herr Andersson i
Örebro, vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av
kungl. kungörelsen den 7 maj 1965 (nr
201) om statsbidrag till viss linjetrafik
på landsbygden, att bidrag från och
med kalenderåret 1969 generellt medgåves
med upp till tre kronor per
vagnmil bidragsgrundande trafikarbete,
samt att till Ersättning till trafikföretag
för drift av icke lönsamma busslinjer
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 12 100 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels ock de likalydande motionerna
1:630, av herr Tistad m. fl., och II:
700, av herr Josef son i Arrie m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle till Ersättning
till trafikföretag för drift av
icke lönsamma busslinjer under sjätte
huvudtiteln för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 12 075 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:120 och 11:139, 1:266
och 11:360 samt 1:630 och 11:700 till
Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 9 935 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts, beträffande
anslagsberäkningen, av herrar Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Strandberg
(m), Nils Persson (fp), Lindblad
(fp), Bohman (m), Gustafson i Göteborg
(fp), Mattsson (ep), Enskog (fp),
Antonsson (ep), Cassel (m) och Dahlgren
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. ersättning till trafikföretag för drift
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:266 och II:
360 samt 1:630 och 11:700 och med
bifall till motionerna I: 120 och II: 139
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det bidrag som utgår
till icke lönsamma busslinjer var till
för ett år sedan 2 kronor per vagnmil
bidragsberättigat trafikarbete. Förra
året föreslog departmentschefen en uppräkning
av anslaget till 2 kronor och
50 öre.

Vid det tillfället hade vi att behandla
ett antal motioner från moderata samlingspartiets
sida, vari yrkades en uppräkning
med en miljon kronor av det
totala anslaget för att möjliggöra en generösare
tillämpning av bidragsbestämmelserna.
Övriga borgerliga partier föreslog
en uppräkning från förutvarande
2 kronor till 3 kronor per vagnmil
i ersättningsbelopp. I samband med behandlingen
här i kammaren föll vid
voteringen om kontraproposition vår
reservation, och vid huvudvoteringen
stödde vi de övriga borgerliga partiernas
reservation.

I år föreligger på nytt ett antal motioner,
och nu går alla motionerna ut på
att räkna upp bidraget från alltjämt enligt
departementschefens förslag gällande
2 kronor och 50 öre till 3 kronor per
vagnmil. Utskottsmajoriteten vill inte
gå med på dessa motioner utan hänvisar
till att Kungl. Maj:t har tillsatt en
särskild utredningsman som skall se
över bidragsbestämmelserna.

Det är ju normalt att man här i riksdagen
inte agerar så mycket när en utredning
väl pågår, men när vi för ett
år sedan fick reda på att denna utredningsman
skulle tillsättas hoppades vi
att det då också skulle vara möjligt för

av icke lönsamma busslinjer
denne att i en sådan här inte allför
komplicerad fråga lägga fram något
material så att ett konkret förslag kunnat
framläggas i statsverkspropositionen.
Nu är så inte fallet, utan statsrådet
räknar på sedvanligt sätt med en
ersättning på 2 kronor och 50 öre. Då
menar vi att de trafikföretag som kommer
att få sådana ersättningar varom
här är fråga kan komma i en mycket
svår ekonomisk situation. Risk föreligger
då antingen att en hel del busslinjer
läggs ned eller att man tvingar kommunerna
att med kommunala skattemedel
se till att denna kollektivtrafik
upprätthålles. Det är det vi inte vill
vara med om. Därför har vi från de
tre borgerliga partiernas sida, oberoende
av att något utredningsresultat icke
föreligger, enats kring föreliggande reservation
som går ut på att bidraget
skall räknas upp från 2 kronor och 50
öre till 3 kronor per vagnmil. Som en
följd härav yrkar vi också på ett anslag
på ungefär samma belopp som transportnämnden
har äskat i sina petita. Vi
har avrundat summan till 12 miljoner
kronor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till föreliggande reservation.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Som herr Strandberg
här anfört utgör utskottsmajoritetens
motivering för ett bibehållande av beloppet
2 kronor och 50 öre per vagnmil
för det första att beloppet höjdes med
50 öre från och med den 1 januari 1968
och för det andra att en utredningsman
har tillsatts för att undersöka formerna
för dennna bidragsgivning och därmed
sammanhängande frågor. Det är precis
dessa motiv som har legat till grund
för utskottsmajoritetens ställningstagande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag skulle kanske också
påpeka att de trafikföretag det här gäl -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ler, som nu har ett statsbidrag på totalt
10 miljoner kronor, har riksdagen
genom två på varandra följande beslut
belagt med nya pålagor. Vi höjde bensinskatten
och brännoljeskatten med 5
öre per liter, och vi ökade fordonsskatten
1967. Totalt blir det för dessa företag,
som kommer i åtnjutande av 10
miljoner kronor i statsbidrag, genom de
här två riksdagsbesluten en. ny belastning
på i runt tal 8,5 miljoner kronor.
Sådan politik rimmar dåligt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag förmodar att när
dessa bussföretag får ökade kostnader,
går detta i regel ut över konsumenterna;
man höjer biljettpriset och taxorna
för att täcka dessa kostnader. Företag
brukar göra på det sättet, och jag tror
inte att de företag det här gäller utgör
några som helst undantag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 62.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten It!

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, med
anledning av motion beträffande beskattningen
av totalisatorvinster, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, med anledning av
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till utvecklingshjälp
m. m.

I detta betänkande hade bevillningsutskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 77,
av fröken Stenberg in. fl., och II: 146,
av fru Anér in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning rörande införande
av rätt för fysiska personer till avdrag
vid taxeringen till statlig inkomstskatt
för gåvor — med visst maximibelopp
— till u-hjälp och andra humanitära
ändamål samt kulturella, religiösa,

66 Nr 15 Onsdagen den 9 april 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. in.

vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;

2) de likalydande motionerna I: 78,
av herr Svenungsson, och II: 90, av
herr Fridolfsson i Stockholm in. fl.,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige
skänkt till religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

3) de likalydande motionerna I: 679,
av herr Andersson, Axel, samt II: 818,
av herr Sellgren och herr Westberg i
Ljusdal, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
utredning rörande införande av rätt för
fysiska personer till avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt för gåvor
till organisationer som bedreve utvecklingshjälp; 4)

de likalydande motionerna 1:702,
av fröken Stenberg, och II: 812, av herr
Nilsson i Agnäs in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära sådan ändring av
skattereglerna, att även den som på eget
initiativ för information eller administration
företoge resa till ett u-land, där
han hade ansvar för arbete som utfördes
av mission eller liknande organisation,
skulle hava rätt att draga av resekostnaden
i sin självdeklaration; ävensom 5)

de likalydande motionerna I: 708,
av herr Tistad m. fl., samt II: 787, av
herr Ericsson i Åtvidaberg och herr
Larsson i Umeå, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära förslag till åtgärder i syfte att
genom undanröjande av brister i den
nuvarande svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i
lämpliga utvecklingsländer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 77 och II: 146,

2) motionerna I: 78 och II: 90,

3) motionerna I: 679 och II: 818,

4) motionerna I: 702 och II: 812 samt

5) motionerna I: 708 och II: 787.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(in), Tistad (fp), Annerås (fp),
Karl Pettersson (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) ocli Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottet
bort under 1—3 hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
1:77 och 11:146, 1:78 och 11:90
samt 1:679 och 11:818 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning om införande
av rätt för fysiska personer till
avdrag vid inkomsttaxeringen för gåvor
till u-hjälp och till kulturella, humanitära,
religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål; 2)

av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m), Eriksson i
Bäckmora (ep), Ivarsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 708
och II: 787 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag till åtgärder i syfte att
genom undanröjande av brister i den
nuvarande svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i lämpliga
utvecklingsländer.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
rör visserligen u-hjälpen och
därmed sammanhängande frågor, men
den stora frågan när det gäller hjälpen
till utvecklingsländerna kommer att behandlas
vid ett senare tillfälle i denna
kammare.

Motionerna syftar till att gåvor till
u-hjälp m. m. inte skall belastas med
skatt, vilket för närvarande sker. Därför
föreslår reservanterna i den första
reservationen att man »i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär utredning om in -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

förande av rätt för fysiska personer till
avdrag vid inkomsttaxeringen för gåvor
till u-hjälp och till kulturella, humanitära,
religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål».

Mot den reservationen och som ett
svar på motionerna anför utskottsmajoriteten
att det ur taxeringssynpunkt
uppstår svårigheter när det gäller att
frånskilja vad som är gåvor till just sådana
ändamål, om jag tolkat skrivningen
rätt. Inte minst för att undanröja
dessa svårigheter har reservanterna begärt
en översyn.

En sak som förundrar mig i utskottets
skrivning är följande: »Enligt utskottets
mening borde de allmännyttiga
strävandena tilgodoses genom direkta
bidrag av allmänna medel.» Nu är det
för oss alla bekant att det finns stora
områden där man med allmänna medel
inte kan tillgodose de behov som finns
i vårt samhälle. Man kan i det sammanhanget
bara hänvisa till postgironumret
90 19 50. Genom det vädjar man till
svenska folket att ge frivilliga gåvor
som är allmännyttiga.

I den andra reservationen har vi under
åberopande av innehållet i motionerna
ansett det vara riktigt att man i
en skrivelse till Kungl. Maj:t säger ifrån
alt beskattningen skall vara sådan att
den befrämjar investeringarna för det
svenska näringslivet i lämpliga utvecklingsländer.
Det innebär att man indirekt,
utan att belasta statskassan, bidrar
till utvecklingshjälpen. Till detta
säger bevillningsutskottets majoritet
bland annat att man beträffande de
flesta länder har dubbelbeskattningsavtal
och att map bör kunna lösa dessa
frågor även när det gäller länder där
sådant avtal saknas. Utöver detta hänvisar
man till en arbetsgrupp inom FN,
som är sammansatt av experter från
både industri- och u-länder och hoppas
att den rapport gruppen avlämnat så
småningom skall leda till resultat. Inte
minst detta erkännande att en expertgrupp
förmodas komma att göra någonting
innebär ett halvt tillstyrkande till

den reservation som de borgerliga har
avlämnat.

Med de här orden, herr talman, vill
jag yrka bifall till reservationerna 1 och
2 som är fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 24.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som herr Sundin har
nämnt föreligger här två reservationer.
Den första avser frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för gåvor till uhjälp
och andra allmännyttiga ändamål.

Alla är väl ense om värdet och nyttan
av det arbete som utförs av de kristna
samfunden och av olika sammanslutningar
och institutioner med humanitära,
vetenskapliga och kulturella syften.
Alla är också eniga om att enskilda
gåvor till u-hjälp är ett värdefullt inslag
i den biståndsverksamhet till förmån
för u-länderna som vi i Sverige
känner som en förpliktelse.

Många människor visar stor offervilja
när det gäller att ge bidrag till sådana
ändamål som jag nyss har nämnt,
och det är inte alltid de som har det
bäst ställt som ger mest. Jag skulle tro
att i övervägande grad uppbärs den frivilliga
verksamhet som det här är fråga
om av människor med små eller medelstora
inkomster. De som på detta sätt
stöder allmännyttig verksamhet lämnar
genom sina gåvor ett lika värdefullt bidrag
till samhällets arbete som vi alla
gör genom de skatter vi betalar. Detta
utgör ett starkt skäl för att inte ta ut
skatt av dem som ger sådana gåvor.

Visst kan man hävda, som utskottsmajoriteten
gör, att staten bör lämna
bidrag över budgeten till allmännyttiga
ändamål i stället för att ge ett indirekt
stöd genom skattenedsättning. Som herr
Sundin påpekat brukar det emellertid
vara trångt i statens budget när det gäller
att ge anslag till sådana ändamål.
Visst kan man också invända att en
avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål leder till ett skattebortfall som
inte ökar utrymmet i statens budget

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
utan tvärtom. Men man får inte förbise
att en person som skänker pengar till
allmännyttiga ändamål, även om han
får avdrag vid beskattningen, sammanlagt
ger större bidrag till samhällsverksamheten
i vid bemärkelse än vad han
skulle göra, om han bidrog till denna
endast genom sina skatter. För övrigt
syftar inte reservanternas förslag till att
de som ger bort pengar skall få en lindring
genom skatteavdraget, utan avsikten
är att de genom avdraget skall stimuleras
att ge ännu mera.

Avdrag för gåvor av i huvudsak det
slag som avses i motionerna är medgivet
genom skattelagstiftningen i en rad
länder. Jag vill i första hand nämna
våra grannländer Danmark och Finland,
men också Västtyskland, Frankrike,
Belgien, Holland och Italien tilllämpar
en sådan avdragsrätt.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservation 1.

I den andra reservationen föreslås
en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om förslag till åtgärder i syfte
att undanröja vissa brister i skattelagstiftningen
för att därmed stimulera
svenska investeringar i u-länderna.

Detta yrkande är inte nytt. Det behandlades
i riksdagen senast förra året.
Liksom i fjol avstyrker bevillningsutskottet
motionerna, men oppositionspartiernas
representanter i utskottet reserverar
sig för bifall.

Som herr Sundin redan nämnt gäller
problemet närmast hur man på ett effektivt
sätt skall kunna förebygga dubbelbeskattning
av svenska företag som
investerar i u-länder.

Den svenska skattelagstiftningen bygger
på principen att internationell dubbelbeskattning
skall undvikas genom bilaterala
dubbelbeskattningsavtal. Nu har
vi inte slutit sådana avtal med alla länder.
Bland annat saknar vi dubbelbeskattningsavtal
med många u-länder.
Enligt vad som upplyses i utskottsbetänkandet
pågår ett intensivt arbete för
att vidga kretsen av länder med vilka
vi har dubbelbeskattningsavtal. Under -

gåvor till utvecklingshjälp m. m.

handlingar om sådana avtal pågår med
tio länder, och färdig avtalstext föreligger
i fråga om ytterligare ett. Det
finns all anledning att notera dessa ansträngningar
med tillfredsställelse.

Frågan om underlättande av investeringar
i u-länderna har, såsom framgår
av motionerna och utskottsutlåtandet,
varit föremål för behandling inom FN
och OECD. Det bör kanske erinras om
att FN:s generalförsamling år 1965 enhälligt
antog en rekommendation, som
bland annat innehöll en uppmaning till
de kapitalexporterande länderna att
främja enskilda investeringar i u-länderna
exempelvis genom skattebefrielse
eller skattelättnader. Vi får hoppas att
det arbete som pågår på det internationella
planet skall underlätta för Sverige
att få till stånd dubbelbeskattningsavtal
med allt flera u-länder.

Antalet u-länder där svenska investeringar
kan bli aktuella är emellertid
stort, och det kommer uppenbarligen
att dröja länge ännu innan vi kan få
till stånd dubbelbeskattningsavtal med
dem alla. En del u-länder har hittills
inte visat något större intresse för att
ingå dubbelbeskattningsavtal med i-länder,
och det kan ta lång tid innan de
ändrar inställning.

För att begränsa de olägenheter som
följer av att vi ännu saknar dubbelbeskattningsavtal
med ett stort antal länder
infördes år 1966 i vår skattelagstiftning
regler om avräkning av utländsk
skatt mot skatt i Sverige. Reglerna kan
sägas innebära att inkomst som härrör
från land med vilket vi inte har dubbelbeskattningsavtal
bara beskattas en
gång men efter skattesatsen i det land
som tar ut den högsta skatten.

För avräkningsrätten gäller vissa begränsningar.
På svensk sida får endast
statlig inkomstskatt avräknas. I fråga
om utländska skatter omfattar avräkningen
endast skatter som erlagts till
utländsk stat eller delstat. Detta är i
många fall oförmånligt för företag som
investerar i u-länder. De direkta statsskatterna
är i dessa länder ofta väsent -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ligt lägre än i Sverige, men ett företag
i ett u-land belastas inte sällan med höga
indirekta skatter. Företaget har då
att erlägga en inkomstskatt som motsvarar
den svenska plus de höga indirekta
skatterna i u-landet. Den sammanlagda
beskattning som företaget drabbas
av kan därigenom bli avsevärt högre
än om motsvarande investering i
stället hade skett i Sverige. Avräkningsreglerna
innebär i sådana fall knappast
något incitament att investera i u-länder.

Om den utländska staten efterskänker
skatten helt eller delvis för det investerande
företaget — vilket inte är ovanligt
när det gäller u-länder som vill dra
till sig investeringar —- går endast den
till den främmande staten faktiskt erlagda
skatten i avräkning. Detta innebär
att den svenska skatten ökar med
vad som motsvarar skattenedsättningen
i det andra landet. Med andra ord tar
den svenska staten i ett sådant fall ut
den skatt som den utländska staten har
efterskänkt.

De flesta dubbelbeskattningsavtal som
Sverige har ingått med u-länder under
senare år innehåller bestämmelser som
innebär att företaget får behålla och
dra nytta av de skattefavörer som den
utländska staten medger. Enligt vad
som uppgivits strävar man från svensk
sida konsekvent efter att vid förhandlingar
om dubbelbeskattningsavtal med
u-länder få med bestämmelser av detta
slag. Det är en brist, anser vi, att det
inte finns motsvarande regler i avräkningssystemet
i den interna skattelagstiftningen.
Vid införandet av detta interna
avräkningssystem — det skedde
som jag nämnt år 1966 — stod man inte
helt främmande för tanken att ta hänsyn
till utländska skattefavörer. Bevillningsutskottet
avvisade visserligen ett
motionsvis framfört förslag i den riktningen,
men det skedde i ordalag som
tydde på att utskottet kunde tänka sig
en ändring längre fram, sedan man fått
närmare erfarenhet av de nya reglernas
tillämpning i praktiken.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 13

Om ett u-land, för att förmå ett utländskt
företag att investera i landet,
beslutar att efterskänka skatten för det
investerande företaget helt eller delvis
under viss tid, anser u-landets myndigheter
uppenbarligen att den verksamhet
som företaget bedriver eller kommer
att bedriva i landet är ägnad att
främja landets ekonomiska utveckling
och passar in i landets utvecklingsplan.
Det är då angeläget att inte vi i Sverige
förtar effekten av den stimulans som
u-landet vill ge företaget med skattebefrielsen
genom att vi i stället tar ut
motsvarande skatt av företaget här hemma.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall också till reservation
2.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Med anledning av yrkandet
i motionerna 1:78 och 11:90,
som också upptas i reservation 1, vill
jag understryka denna reservationsanmälan
och ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! När det gäller den stora
fråga som herr Sundin erinrade om inledningsvis
— hjälpen till utvecklingsländerna
—■ har vi väl alla en ambition
att göra så mycket vi kan. Herr Sundin
hänvisade till att vi snart kommer att
få en debatt här i kammaren om dessa
spörsmål. Jag tror att vi också bör koncentrera
debatten om stödet till utvecklingsländerna
just till huvudfrågan,
nämligen på vilket sätt vi med direkta
bidrag skall stödja utvecklingsarbetet.

Det är klart att vad som framförts i
dessa motioner och vad reservanterna
anfört från talarstolen kan verka bestickande
•— att man skall utvidga möjligheterna
till avdrag för gåvor till utvecklingshjälp
och andra behjärtansvärda
ändamål. Men vi har inom bevillningsutskottets
majoritet den upp -

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
fattningen att man i stället, som också
har framhållits här, skall gå fram bidragsvägen
då det gäller att stödja behjärtansvärda
ändamål som samhället
finner anledning att satsa på. Man vinner
nämligen då fördelen att man för
varje särskilt fall kan pröva vad som är
angeläget att stödja från samhällets sida.
Värdet av de satsningar som görs
av samhället då det gäller stöd åt olika
områden prövas mycket noga från allmän
synpunkt. Men skulle man medge
generellt skatteavdrag för gåvor till olika
ändamål, skulle samhället avhända
sig möjligheten att pröva i varje särskilt
fall. Därför vidhåller bevillningsutskottets
majoritet sin tidigare uppfattning
att när man vill göra insatser skall det
ske genom bidrag och inte genom avdrag
skattevägen.

Beträffande det andra motionsparet,

I: 708 och II: 787, om stimulans för industrins
investeringar i utvecklingsländerna,
har ju som påpekats i utlåtandet
gjorts en hel del från svensk sida i dessa
sammanhang. Man har ingått en rad
dubbelbeskattningsavtal med u-länder.
För närvarande håller man på att undersöka
möjligheterna att ingå dubbelbeskattningsavtal
med ett tiotal u-länder
för att underlätta för industrin att investera
i dessa länder.

Herr Sundin säger att det sista som
står på denna punkt i utskottsbetänkandet,
där man hänvisar till den arbetsgrupp
inom FN som sysslar med dessa
ting, skulle vara ett halvt erkännande
från utskottet att denna reservation bör
bifallas. Jag tror att herr Sundin behagar
tolka in litet för mycket i det
sammanhanget. Vad utskottet menar är
att det är angeläget att få ett internationellt
grepp över dessa frågor så att
man får en uppfattning om hur andra
länder i allmänhet kommer att göra.
Hur man här går till väga är en internationell
fråga av högsta vikt. Vi får
se vad det blir för resultat av denna
utredning som pågår inom OECD:s
skattekommitté — om man på det internationella
planet inom FN :s ram kan

gåvor till utvecklingshjälp m. m.
vidta ytterligare åtgärder för att förbättra
möjligheterna för svensk industri
att investera i u-länderna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkterna 1—3, därefter särskilt i fråga
om punkten 4 samt vidare särskilt
rörande punkten 5.

Med avseende å punkterna 1—3, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkterna 1—3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 58.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 4.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Om skatt på utlandsresor

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 56.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, med
anledning av motioner beträffande
missbruk av s. k. T-sprit, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om skatt på utlandsresor

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, med anledning av
motioner beträffande skatt på utlandsresor.

I motionerna I: 686, av herr Gustafsson,
Nils-Eric, och herr Olsson, Ernst,
samt II: 786, av herrar Elmstedt och
Sundkvist, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande konsumtionsbeskattning,
av resor (resevaluta
och/eller biljettkostnad) som
svenska medborgare företoge utanför
riket.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 686 och II: 786.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Bevillningsutskottet är
enhälligt i betänkandet nr 28, varför
jag inte har anledning att ställa något
yrkande.

Frågan om en beskattning av utlandsresorna
är dock från min sida ingalunda
utagerad. De orättvisa förhållanden
som jag i motioner till fjolårets
och årets riksdagar utan gensaga har
påvisat kvarstår alltjämt.

Herr talman! Jag lovar att söka nya
infallsvinklar för att kunna åstadkomma
en lösning på de här problemen

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. föreningsrätten m. m.
och för att ha möjlighet återkomma
till denna ingalunda obetydliga fråga.
På återhörande alltså, herr Ericsson
i Kinna!

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det tidigare inlägget
var så överraskande kort att jag inte
har anledning att säga många ord i frågan
utan yrkar kort och gott bifall till
bevillningsutskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av motioner om ersättning för
skada vid lämnande av hjälp i samband
med trafikolycka, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. föreningsrätten in. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av motioner
angående föreningsrätten m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 791, av herrar Wirtén och Lindblad,
samt II: 905, av herrar Ullsten och Ahlmark.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om

1) förslag till ändring i lagen om
arbetsdomstol, med innebörd att en på
förslag av Sveriges arbetares centralorganisation
utsedd ledamot inträdde
som den ene av löntagarledamöterna i
domstolen i mål som huvudsakligen
rörde till SAC anslutna medlemmar och
organisationer,

2) förslag till ändring i 1936 års lag
om förenings- och förhandlingsrätt,
syftande till att föreningsrättsskyddet
även skulle gälla för arbetssökande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att motionerna 1:791 och 11:905,
såvitt anginge arbetsdomstolens sammansättning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

B) att motionerna I: 791 och 11:905,
såvitt gällde föreningsrättsskyddet för
arbetssökande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under A,
av fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp) och Romanus (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 791
och 11:905, såvitt anginge arbetsdomstolens
sammansättning, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

II, vid utskottets hemställan under B,
av fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Hubinette (m), Österdahl (fp),
Åkerlind (in) och Romanus (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 791 och
11:905, såvitt gällde föreningsrättsskyddet
för arbetssökande, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Grunden till det utlåtande
från andra lagutskottet som vi nu
behandlar är en motion med två olika
yrkanden. Dels gäller det förslag till
ändring av arbetsdomstolens sammansättning,
dels att föreningsskyddet skall
gälla inte bara för arbetsanställda utan
också för arbetssökande.

Meningen med den del av motionen
som avser sammansättningen av arbetsdomstolen
kan knappast framgå,
om man inte har klart för sig domsto -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

lens nuvarande sammansättning, och
jag skall därför be att så kort jag kan
få redogöra för den.

Arbetsdomstolen består av ordförande
och åtta ledamöter, av vilka två är
särskilda ledamöter, en för mål där
offentlig arbetsgivare är part och en
för tjänstemannamål. Ordföranden och
vice ordföranden utses bland personer
som icke kan anses företräda arbetsgivar-
eller arbetstagarintr essen. Båda
ordförandena skall vara jurister och ha
erfarenhet från domarbanan. De sex
övriga ledamöterna skall representera
arbetsmarknadens parter. Två ledamöter
och sex suppleanter förordnas efter
förslag av arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och två ledamöter och
sex suppleanter efter förslag av LO. Vid
tillsättande av den särskilda ledamoten
för offentliga mål och tre suppleanter
för honom skall iakttas att minst två av
dessa fyra utses efter förslag av kommunförbund.
Den särskilde ledamoten
för tjänstemannamål och två ersättare
för honom utses efter förslag av TCO
och den återstående ersättaren efter förslag
av annan huvudorganisation för
tjänstemän som inte tillhör LO. Den särskilde
ledamoten för offentliga mål inträder
på arbetsgivarsidan i stället för
en av de efter förtroenderådets förslag
utsedda ledamöterna vid handläggning
av mål där staten eller kommunerna är
parter, såframt det icke är annan arbetsgivarpart
på denna sida och tvisten
huvudsakligen rör den sistnämnda
parten. Den särskilde ledamoten för
tjänstemannamål inträder på arbetstagarsidan
i stället för en av de efter LO:s
förslag utsedda ledamöterna vid handläggning
av mål, vari tjänstemannaförening
som inte är ansluten till LO är
part, såvida inte också till LO ansluten
förening är part på arbetstagarsidan
och tvisten huvudsakligen berör sistnämnda
part.

I föreliggande motion yrkas att i mål
som huvudsakligen rör SAC:s medlemmar
och organisation skall SAC vara
representerad i arbetsdomstolen.

Ang. föreningsrätten m. m.

Utskottet har vid behandlingen av
detta ärende inskränkt sig till att hänvisa
till det remissutlåtande som arbetsdomstolens
ordförande avgav när samma
ärende för fyra år sedan var uppe
i riksdagen. Lekmannaledamöterna är
inte intresserepresentanter, menade
han, vilket han ansåg vara bra. En mer
uttalad intresserepresentation skulle enligt
hans mening innebära allvarliga
olägenheter. Vilka får man däremot inte
närmare veta. Vad arbetsdomstolens
ordförande kallar splittring, vore alltså
olyckligt.

Det är emellertid mänskligt om SAC
bibragts den uppfattningen att i mål,
där organisationen varit part, dess syn
på saken blivit mer eller mindre förbisedd.
Om målet avdömts till förmån för
en LO-ansluten organisation på bekostnad
av SAC:s intressen ses detta mot
bakgrunden av att i domstolen ingår
två ledamöter som utsetts av LO, men
ingen av SAC.

Det förefaller i hög grad rimligt att
förtroendet för arbetsdomstolen skulle
stärkas om i sådana mål SAC finge utse
en ledamot. Över huvud taget borde det
vara till fördel för arbetsdomstolen om
dess sammansättning blev mer i överensstämmelse
med förhållandena på arbetsmarknaden
av i dag. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr I, som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 28.

Den andra delen av denna motion
gäller föreningsrättsskydd för arbetssökande.
Att detta är en oförytterlig
rättighet i vårt samhälle är vi väl alla
ense om. Men det gäller endast arbetsanställda.
Den som söker arbete får
inget liknande skydd. Det är detta
skydd som motionärerna och reservanterna
vill skapa.

Föreningsrätten är bristfällig så länge
som genom förekomsten av de s. k. organisationsklausulerna
en arbetsgivare
med hot om arbetslöshet som påtryckningsmedel
kan påverka arbetstagaren
att välja en viss facklig organisation.
Det föreligger en uppenbar kränkning

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. föreningsrätten m. m.
av föreningsrätten, om en arbetssökande
avvisas därför att han tillhör »fel»
organisation.

Frågan har tidigare behandlats i
riksdagen, bl. a. år 1966. Då remitterades
den till Arbetsgivareföreningen, till
LO och TCO. Den sistnämnda organisationen
ansåg att det fanns skäl att undersöka
frågan. Denna sköts emellertid
i sank med den otillfredsställande förklaringen
att lagstiftningen om föreningsrätten
i stort sett fungerade tillfredsställande
—- vad som nu menas
med »i stort sett».

Utskottet faller nu tillbaka på denna
motivering, vilket kan förefalla bekvämt
men inte särskilt sakligt. Frågan
kunde möjligen, framhölls det i ett utlåtande
redan år 1966, tas upp i ett
större sammanhang, och på den vägen
är den ännu. Annars tycker man att
den borde kunna infogas i den översyn
av uppsägningsskyddet, som statsrådet
Geijer har förutskickat och som också
åberopas i reservationen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall även till reservation
It, som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! De frågor som nu behandlas
är inte nya för kammaren. De
har, som redan sagts, varit uppe tidigare,
såväl vid 1965 som 1966 års riksdagar,
då andra lagutskottet med olika
motiveringar avstyrkte liknande motioner.
I år har folkpartiet kommit tillbaka
med motioner och har i utskottet
fått medhåll av moderata samlingspartiet,
som också skrivit under reservationen.

Fru Hamrin-Thorell har utförligt redogjort
för arbetsdomstolens sammansättning
och hur den verkar. Yad man
närmast tagit upp här är väl att i de
mål där SAC är part borde SAC få likvärdig
representation i arbetsdomstolen
som den Landsorganisationen har. Det
nämns i utskottet att om t. ex. Metallar -

betarförbundet har ett mål i arbetsdomstolen
så får inte Metalls representant
sitta med i domstolen, utan då
kallas en representant från något annat
fackförbund. Vad nu gäller SAC
borde man även beträffande denna organisation
för att vara opartisk kalla
in en annan representant för arbetstagarparten.
Även i andra sammanhang
är det så att man inte vill att den berörda
parten skall sitta med i domstolen
för att inte påverka sitt eget förbunds
ställning. Nu tror jag inte att
detta i praktiken behöver vara någon
stor sak. Om man tar upp syndikalisternas
ställning och ser historiskt på
frågan så har ju SAC varit emot kollektivavtal
över huvud taget och menat
att man i stället borde ha registerföring.
Så småningom har väl SAC insett att
det inte kunnat hävda sig på den punkten.
Numera skriver SAC under kollektivavtal
och kan alltså få sina eventuella
tvister avgjorda inför arbetsdomstol.
Men ingenting hindrar att SAC begär
att eventuella tvister skall lösas genom
skiljedom. SAC har en möjlighet
att i sina avtal få inskrivet att eventuella
tvister skall lösas på annat sätt
än inför arbetsdomstol. Då undviker
man att komma i kontakt med arbetsdomstolen;
den möjligheten står öppen.

Vad sedan gäller föreningsrätten är
det kanske inte alla gånger tillfredsställande
att den gäller bara för dem som
är anställda, utan den borde utsträckas
till att gälla även arbetssökande. Man
har emellertid inte funnit något sätt
att lösa denna fråga. Det är inte bara
en part som skall bestämma, utan det är
två parter. Det finns en arbetsgivarorganisation
som inte ens går med på organisationsklausulerna.
Detta gäller
dock endast sådana organisationer som
inte tillhör Arbetsgivareföreningen,
främst inom byggnadsfacket. Det går
inte att få in sådana klausuler i avtal
där Arbetsgivareföreningen står som
part. Den godkänner inte något avtal
om viss föreningstillhörighet för arbetare.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Inom byggnadsfacken är det ofta
lagbasarna som anställer arbetare. De
tar dem som de vill ha med i laget och
därmed basta. Lagbasarna väljer ut dem
som de anser fylla kraven i olika hänseenden.
Jag tror inte att det skulle
vara möjligt att lagstiftningsvägen komma
till rätta med detta problem. Här
finns traditioner sedan årtionden, och
jag tror inte heller att det i praktiken
kan påvisas ett enskilda arbetare har
blivit utan arbete på grund av viss
föreningstillhörighet. SAC har en förankring
på vissa områden, och där har
man möjligheter att hävda sig. På andra
områden är det litet sämre. Jag tror
emellertid inte man kan påstå att någon
har blivit arbetslös på grund av att han
tillhört den eller den organisationen.
Om något sådant kan inträffa måste
samhället på andra vägar komma till
rätta med det problemet.

Jag tror inte att det har inträffat någonting
i denna fråga sedan 1966, och
andra lagutskottet har ju också avstyrkt
motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets förslag.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Föreningsrätten hör till
våra klassiska fri- och rättigheter, de
som vi lär skolbarnen — församlingsfrihet,
föreningsrätt, yttrandefrihet etc.
Det är rättigheter som alla har och som
gäller oavsett vad de tycker och vad
de gör.

Föreningsrätten står på det sättet
över debatt. Den är absolut. Föreningsrätten
är lagfäst, vilket innebär att kollektivavtal
m. m. som går den emot automatiskt
upphävs. Vi känner 1890-talets
hårda strider kring de här frågorna.
I dag anser väl alla att föreningsrätt
skall gälla i vårt land. Ingen skall på
grund av sin fackliga tillhörighet kunna
förlora sitt arbete. Men lagen är
ändå sådan att i princip skulle arbetsgivare
över hela fältet kunna besluta
att icke anställa ny personal med viss

Ang. föreningsrätten m. m.
facklig tillhörighet. Man skulle alltså
utan att kränka den nuvarande lagen
kunna ordna så, att människor skulle
tvingas kvar i sitt arbete eller att de
som inte har arbete inte skulle kunna
få något. Lagen ger möjlighet därtill,
men reellt är situationen inte den, ty
det är mycket sällan som arbetsgivare
ställer krav i sådant här avseende. Det
är rätt få företag i Sverige som begagnar
sig av den möjligheten.

När andra lagutskottet förra gången
denna fråga behandlades uttalade att
lagen om föreningsrätt »i stort sett fungerat
på ett tillfredsställande sätt», är
det väl rimligt att tolka det så, att man
ansåg att det är ett ganska litet problem
som här tagits upp. Det fanns ingenting
i skrivningen som tyder på att man
anser att möjligheten att utestänga människor
som saknar arbete eller hindra
människor som vill byta arbete skulle
vara någonting som är bra och att det
alltså i princip inte bör lagstiftas på
området. Det intryck man får är att gällande
lag har fungerat tillfredsställande.
Undantagen är så få.

Jag tolkar utskottet på det sättet att
om de här undantagen ökade och blev
vanliga så måste vi se på det på ett allvarligare
sätt än vi i dag gör.

Något som ändå känns beklämmande
i detta sammanhang är att företag som
i förevarande avseende kränker vad vi
vill uppfatta som föreningsrätt eller
föreningsrättens anda inte sällan är
samhällsägda. Jag syftar på att man i
en kommun — ta t. ex. den kommun
som det här huset finns i — öppet säger
att man ser detta som en facklig
fråga och inte som en fråga om kränkning
av människors rätt, och där man
alltså i fullmäktige och andra instanser
klart uttalar att man kan göra sådana
här inskränkningar därför att den ena
eller andra fackliga organisationen har
en viss politisk åsikt.

Herr talman! Ingen skall enligt lagen
kunna förlora sitt arbete på grund av
sin organisationstillhörighet. Andemeningen
— såsom jag har tolkat utskottet

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. föreningsrätten m. m.

— är att man helst också vill att människor
inte skall hindras från att få ett
nytt arbete. Men när herr Dahlberg var
uppe fattade jag honom så, att han hade
en i någon mån annan argumentering.
Han ville inte förringa problemen genom
att säga att det är ganska sällan
diskriminering förekommer, utan han
ville mer gå in på den linjen att det
är svårt att lagstiftningsvägen åstadkomma
reella förbättringar, därför att
basen på bygget m. fl. skulle kunna göra
saker och ting som en lagparagraf inte
kommer åt. Jag tolkar herr Dahlberg
på det sättet att han också i princip
vill en vidgad föreningsrätt, men att
han anser att problemet är svårt rent
lagtekniskt.

Då har man alltså två argumenteringar
för samma avslag. Den ena säger
att det är så få undantag att en utredning
inte behövs. Den andra motiveringen,
herr Dahlbergs, går ut på att
problemen är så stora att en utredning
inte skulle kunna klara dem.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Herr Lindblad medgav
att man kanske vid en hård tillämpning
av lagen skulle kunna kränka föreningsrätten
men att det i realiteten inte sker
på det sättet. Jag tror också att vi bör
hålla oss till realiteterna på denna
punkt. Om en arbetsgivare anställer en
person, frågar han efter de kunskaper
som vederbörande har för att ta det
erbjudna arbetet. Om den arbetssökande
har tillräckliga kunskaper, blir det
ju aldrig fråga om vilken fackorganisation
han tillhör. Det är den vanliga
gången när man anställer folk. Kan den
arbetssökande alltså sitt arbete och har
förutsättningar att klara det, får det
vara hur det vill med den fackliga organisationstillhörigheten.
Det finns ju
också sådana som har lämnat ett LOförbund
och gått över till SAC, men
jag tror inte att de därför har förlorat
sin anställning. Det har funnits försök
här och var i den riktningen, men jag

tror inte att det har kunnat påvisas att
några har blivit avskedade av arbetsgivaren
av den anledningen, utan de
har fått stanna kvar i sitt arbete, även
om de har bytt fackförbund.

Även om den föreslagna lagändringen
genomförs för sådana som inte är anställda,
är det inte säkert att problemet
blir löst. Man kan fråga en arbetsgivare:
»Varför anställer du inte Andersson?»
Arbetsgivaren behöver inte svara
på frågan, utan han kan säga: »Jag behöver
inte fler anställda.» Vad kan man
då göra mot ett sådant argument?

Jag tror att det skulle bli svårt att
lösa problemet lagstiftningsvägen, ty
arbetsgivaren behöver inte yppa varför
Andersson inte anställs, om Andersson
inte tidigare är anställd. Är Andersson
anställd, har han lagens skydd
och kan inte bli avskedad.

Jag anser således att vi bör hålla oss
till realiteterna i detta fall. Jag medger
att det har varit hårda strider tidigare,
men jag tror att arbetsgivare och arbetstagare
i dag är överens om att man
skall ha sina organisationer. Man respekterar
dem, och ingen vill väl försöka
komma åt dem på olika vägar genom
att säga: »Jag vill ha oorganiserad
arbetskraft.» I realiteten vill väl arbetsgivarna
helst ha ordnade förhållanden
på arbetsplatsen, och det är vad som
nu gäller.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Herr Dahlberg säger att
det händer att arbetstagare lämnar en
organisation och övergår till en annan
men att han inte känner till att någon
skulle ha förlorat sin anställning av
den anledningen. Lagen säger ju också
mycket klart ifrån att någon inte får
avskedas på grund av sin organisationstillhörighet.
Vi får inte diskriminera
människor på dessa grunder. Men vad
som i realiteten händer är att vi diskriminerar
människor utan arbete eller
människor som vill övergå från en sysselsättning
till en annan, från en arbets -

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

givare till en annan. Dessa människor
kan fullt legalt hindras och diskrimineras
på grund av sin organisationstillhörighet.

Om föreningsrätten är en av våra
klassiska rättigheter, är det argumentet,
att det här bara gäller ett fåtal fall
egentligen inte ett hållbart argument.
Skulle det anläggas sådana synpunkter
på lagstiftning att den inte bör avse
fall som inte inträffar så ofta och att
vi därför inte behöver någon lagstiftning
på sådana områden, skulle vi, herr
talman, ofta här i huset kunna konstatera
att lagar som vi beslutar nästan
aldrig kommer till användning. En lag
kan emellertid också komma till för att
mer eller mindre proklamera en princip.

Nu är det mycket svårt att värdera
hur många människor det här gäller
och hur stort detta problem är. Vi kan
finna exempel på att det under 1960-talet på åtminstone en del områden här
i landet varit ganska vanligt förekommande
att bl. a. kommunala företag tilllämpat
diskriminering. När vi vet att
det stora kommunala byggnadsföretaget
här i Stockholm tillämpar sådana bestämmelser,
förstår vi att det är åtskilliga
människor som, när de ställs inför
frågan vilken fackorganisation de skall
tillhöra, måste ta hänsyn till detta. De
vet att de om de väljer en viss organisation
avhänder sig möjligheten att
få arbete i det kommunala företaget.
Det är svårt att göra uppskattningar,
men SAC hävdar att det rör sig om
tusentals personer.

Om det, herr talman, här gäller en
av våra klassiska rättigheter och det är
ganska många människor som berörs,
är det en allvarlig juridisk och mänsklig
fråga som vi står inför.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Inom vissa fack är det
kanske inte arbetsgivaren direkt som
anställer arbetskraften. När det gäller
anläggnings- och byggnadsverksamhet

Ang. föreningsrätten m. m.
är det ofta lagbasar som väljer ut arbetskraft,
och det skulle i så fall vara
de som inte skulle ha rätt att välja den
arbetskraft de vill. Vi har lång erfarenhet
från facklig verksamhet. På 1930-talet hade SAC en stark ställning och
hade då möjlighet att välja ut enbart
sina medlemmar. Var lagbasen ansluten
till SAC plockade han till sig sådana
medlemmar. Om Byggnadsarbetareförbundet
har avtal på en arbetsplats och
lagbasen tillhör det förbundet, är han
angelägen att ta folk som han vet är
fackligt organiserade inom Byggnadsarbetareförbundet.
Det vore underligt
om han inte vore solidarisk med sin
egen fackförening.

Om det blir brist på arbetskraft —
och det har ofta varit så i vårt land —
tar man naturligtvis det folk som finns
att få. Det kan säkert anföras många
exempel på att även medlemmar i SAC
är företrädda på arbetsplatserna helt
enkelt därför att man från arbetsgivarsidan
velat se till att man har tillräckligt
med arbetskraft. Jag tror inte att
detta är något stort problem ute i det
praktiska livet.

Om man skall lagstifta måste lagstiftningen
bli effektiv. Även om man får
en lagstiftning om föreningsrätt för dem
som inte är anställda kan man inte veta
om en arbetssökande vägras arbete på
grund av att det inte finns något eller
på grund av organisationstillhörighet.
Vem kan bevisa det? Ingen behöver redovisa
skälen till att en arbetssökande
inte får något arbete, och då står man
där likafullt trots lagstiftningen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Utskottet har skrivit ett
alldeles utmärkt utlåtande, och jag är
helt nöjd med den föredragandes sätt
att diskutera och analysera problemet.
Låt mig emellertid peka på ett par förhållanden.

Om riksdagen skulle bifalla motionärernas
och reservanternas förslag i

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. föreningsrätten m. m.
första stycket, alltså det som gäller syndikalisternas
representation i arbetsdomstolen,
skulle man införa en klar
prioritetslagstiftning till syndikalisternas
förmån. Då skulle en facklig sammanslutning
med högst 25 000 medlemmar
få en klart bättre ställning än någon
annan grupp, vare sig det är fråga
om SACO, TCO eller LO. SAC skulle få
en väsentligt bättre ställning än till
exempel Metall, som har nära 350 000
medlemmar. Dessutom påpekade den
föredragande något ganska fantastiskt,
nämligen att när ett mål t. ex. för Metall
handläggs i arbetsdomstolen håller
sig dess man borta. Han borde ju enligt
motionen vara där just för att bevaka
syndikalisternas speciella intressen.
Hur kan man då över huvud taget tro
att man åstadkommer objektivitet, när
man anknyter till partsintressen på detta
konkreta sätt?

Jag vill påstå att de som driver den
här linjen antingen inte förstår vilken
linje de driver eller också inte är ute
efter en saklig analys av förhållandena.

Vidare kopierar syndikalisterna LOavtalen
från början till slut. De för
ingen egen facklig politik. De har alltså
inga specifika förhållanden att åberopa
för en särställning i arbetsdomstolen.
Deras teser efterlevs inte alls. Jag skulle
till nöds förstå resonemanget, om de
förde en politik i överensstämmelse
med sina idéer och teser, men eftersom
de för precis samma politik som LO,
och bara kommer i efterhand och kopierar
vad vi gör, kan man inte heller
den vägen få fram ett motiv för en särställning
i lagstiftningen.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
komma med en liten fundering av mera
allmän innebörd.

Det finns de som i vått och torrt talar
för syndikalisterna, och de är säkert
uppriktiga i sina åsikter. Men det finns
också de som håller på syndikalisterna
för att komma åt LO-rörelsen, alltså
som en splittrande faktor. Jag vet inte
om den senare kategorin finns representerad
här. De som ömmar för syndi -

kalismen kan kosta på sig detta i ett
land, där vi har samlade demokratiska
fackliga rörelser som arbetar på lagbunden
basis. Men låt oss tänka oss att
syndikalismen blommar ut och blir dominerande.
Lika säkert som att vi är
församlade här kommer vi då att få en
tvångslagstiftning som förbjuder sådana
arbetsmetoder. Varför? Jo, därför
att syndikalismens metoder är omöjliga
i ett modernt samhälle. Syndikalismen
är en företeelse som man kan romantisera
om när den inte utgör någon verklig
fara. Ty vad innebär syndikalismen
som arbetsmetod? Jo, som herr Dahlberg
nämnde: Inga avtal, och när det
passar slår man till med en konflikt.
Det blir kaos, något som det moderna
samhället inte har möjlighet att klara
upp. Det är en sådan ordning som man
talar för när man argumenterar för syndikalismen.
Man bör nog tänka på vilken
sorts rörelse och vilka arbetsmetoder
vi skulle möta om den rörelsen
vann insteg, vilket jag verkligen hoppas
inte skall ske. Jag tycker nog man bör
ha det i åtanke även om det bara gäller
en principdiskussion, där jag till nöds
kan förstå att vi kan ha olika åsikter.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag kan förstå att herr
Yngve Persson politiskt ser saken på
detta sätt. Men vi som betraktar föreningsrätten
som en fri- och rättighet
måste se till att den skall gälla för
alla oavsett vad de olika människorna
egentligen syftar till. Det utmärkande
för våra frihetsbegrepp är just att de
skall vara generösa. Det är helt enkelt
inte möjligt att dra upp gränser för de
olika friheterna alltefter vissa organisationers
eller människors ideologiska
uppfattning. Det blir i så fall det etablerade
samhället som drar upp gränserna,
och då är man genast inne på censur,
kontroll och diskriminering av människor
med andra uppfattningar än dem
man själv företräder.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Enligt herr Yngve Perssons sätt att
se skulle syndikalismen inte vara förtjänt
av föreningsfrihet. Tidigare under
debatten har alla i stort sett varit överens
om att vi i vårt land skall ha föreningsfrihet.
Enligt herr Yngve Persson
skulle man alltså kunna säga: Okay, en
arbetsgivare skall ha rätt att avskeda
folk om de är syndikalister. Enligt utskottets
argumentation är problemet
ganska litet. Och herr Dahlberg för sin
del ansåg att problemet är betydande,
men att det inte kan lösas lagstiftningsvägen.

Jag kan politiskt förstå herr Persson.
Men om vi i vårt samhälle skulle gå in
för att här dra upp gränser för de olika
friheterna med utgångspunkt från människors
och organisationers politiska
uppfattning, skrifters innehåll etc. skulle
vi ge upp den grund på vilken vi alla
står, nämligen oinskränkt föreningsfrihet,
pressfrihet etc. De som agiterar för
föreningsfrihet ställer sig självfallet inte
bakom allt som kan finnas inom ramen
för denna, och den som agiterar
för t. ex. pressfrihet är därmed icke
förespråkare för allt som kan sägas genom
det tryckta ordet. Vad de önskar
är bara att människor skall ha rätt att
uttrycka också diametralt motsatta synpunkter.

Ett argument som inte förekommit så
mycket här men som använts tidigare,
t. ex. när frågan diskuterades i Stockholms
stadsfullmäktige, är detta: Hur
kan liberaler agitera för frihet åt syndikalister?
Ni tycker ju inte detsamma
som syndikalisterna. Den person har
kommit in i en återvändsgränd som resonerar
på det sättet: De skall ha frihet
som tycker detsamma som jag själv!
Definitionen för frihet måste ju vara
att alla skall ha frihet, tycka vad de vill.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner

Ang. föreningsrätten m. m.

komme att framställas särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru HamrinThorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

Ang. föreningsrätten m. m.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de avseende punkten
B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja^propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner om
förbättrade sjukförsäkringsförmåner
för hemarbetande;

nr 30, i anledning av motioner om
förbättrade förmåner inom den allmänna
försäkringen för hemarbetande i
vissa fall;

nr 31, i anledning av motion om pensionsrätt
för hemmadöttrar med vårduppgifter;
och

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfria sprutor m. m. till diabetiker.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärende å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde samt att de anslag, som
utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, skulle
nedtagas.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag anhåller om ledighet från riksdagsarbetet
den 10 och den 11 april för
att deltaga i utrikesutskottets besök i
Helsingfors samt den 13 till den 23
april för att deltaga i nedrustningsdelegationens
arbete i Geneve.

Stockholm den 9 april 1969

Olle Dahlén

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare beviljades herrar Lundström,
Arne Geijer, Palm, Bengtson, Georg Pettersson,
Virgin, Möller och Axel Andersson
ledighet från riksdagsgöromålen
den 10 och den 11 april för deltagande
i utrikesutskottets resa till Helsingfors.

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1968 vid dess femtioandra
sammanträde antagen rekommendation,
m. m.; samt

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige och Jugoslavien
rörande social trygghet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

57, angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria, vid
universitetet i Stockholm;

nr 72, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 7 § 5 mom. kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949
(nr 174);

nr 74, med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri, m. m.;

nr 77, med förslag till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617);

nr 81, angående organisationen av
länsstyrelsernas datamaskinanläggningar; nr

82, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967);

nr 86, angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området;

nr 87, angående fortsatt valutareglering;
och

nr 88, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 22, med anledning av motioner
angående beskattningen av kraftverksanläggningar; nr

25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 6 juni
1968 (nr 430) om mervärdeskatt jämte
motioner;

nr 26, med anledning av motioner
rörande förvärvsavdragen vid beskattningen
m. m.; och

nr 29, med anledning av motioner
om åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

11, om verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning;

nr 12, i anledning av motioner om
vidgad information till riksdagen i valutapolitiska
frågor;

nr 13, om användande av riksbankens
vinst för år 1968; och

nr 14, i anledning av motion om inrättande
av ett riksdagsmuseum;

första lagutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 10 juni
1949 (nr 341) om explosiva varor;

tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av motioner angående dels
förlängd tid för bokhandelns dispens
från bruttoprisförbudet, dels undantagande
av böcker och musikalier från
bruttoprisförbudet; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av motioner angående
åldringsvården;

nr 20, i anledning av motion om registrering
av strålning vid sjukvård;

nr 21, i anledning av motioner om
rätt för gift kvinna att inträda i makes
grupplivförsäkring;

Nr 15

Onsdagen den 9 april 1969

nr 22, i anledning av motioner om
konsekvenserna av lång resväg till arbete
och skola;

nr 23, i anledning av motion om ökat
internationellt utbyte av information
angående miljöproblem;

nr 24, i anledning av motion om en
spridning av arbetstiden för att minska
trafiktopparna; och

nr 25, i anledning av motioner om
statens övertagande av alla kostnader
för skador på grund av alkoholbruk.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

945, av herr Brundin,
nr 946, av herr Dahlén m. fl.,
nr 947, av herr Sundin m. fl., samt
nr 948, av herr Svenungsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till miljöskyddslag
m. m.;

nr 949, av herrar Brundin och Strandberg,

nr 950, av herr Kaijser,
nr 951, av herr Nyman, samt
nr 952, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 38, med förslag till lag om pensionstillskott,
m. in.;

nr 953, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Svenungsson, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 42, angående
åtgärder för att främja fritidsfisket,
m. m.;

nr 954, av herr Pettersson, Karl, och
herr Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 42, angående åtgärder
för att främja fritidsfisket,
m. in.;

nr 955, av herr Pettersson, Karl, och
herr Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 42, angående åtgärder
för att främja fritidsfisket,
m. m.;

nr 956, av herr Kristiansson, Axel,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;

nr 957, av herr Skagerlund m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;

nr 958, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;

nr 959, av herr Dahlén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag
till statens naturvårdsverk för budgetåret
1969/70;

nr 960, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, med förslag om inrättandet av
eu pressens lånefond m. m.;

nr 961, av herr Andersson, Birger,
och herr Jansson, Paul, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 49, angående
utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran;

nr 962, av herrar Åkerlund och Hubinette,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 49, angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran;

nr 963, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond m. m.;

nr 964, av herrar Strandberg och
Åkerlund, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 56, angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom
ramen för ett särskilt bolag, m. m.;

nr 965, av herr Österdahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, angående minimibelopp för statligt
omställningsbidrag;

nr 966, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående anslag till teckning av
aktier i Kalmar Verkstads AB;

nr 967, av herr Svenungsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
77, med förslag till kungörelse om ändring
i allmänna ordningsstadgan den
14 december 1956 (nr 617);

nr 968, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1968/
69;

Onsdagen den 9 april 1969

Nr 15

nr 969, av herr Jansson, Paul, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret;
ävensom

nr 970, av herr Nyman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 110,
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr

Meddelande ang. enkel fråga
Sveningsson (m) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Är Herr Statsrådet villig att utfärda
klarare direktiv vad gäller läkarnas
anmälningsplikt av personer som i
egenskap av körkortsinnehavare kan
misstänkas utgöra en fara i trafiken?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

MARCUS BOKTR. STHLM 1969