Onsdagen den 8 november Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1967:41

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

FÖRSTA KAMMAREN

1967

8 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 8 november Sid.

Allmänpolitisk debatt ...................................... 3

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr il

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Onsdagen den 8 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 160,
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), såvitt avser bl. a.
axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
Stockholms län, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
163, angående statlig kreditgaranti för
lån avseende anskaffning av lantbrevbärarbilar.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 891 och 892 till lagutskott,

motionerna nr 893 och 894 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 895—900 till lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53,
bankoutskottets utlåtanden nr 43—47
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 47 och 48.

Herr TALMANNEN yttrade:

Innan vi börjar den allmänpolitiska
debatten vill jag meddela att först på
föredragningslistan i morgon, då antagligen
den allmänpolitiska debatten

kommer att fortsätta, upptages besvarandet
av enkla frågor och eventuellt
en interpellation.

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades till

Herr HOLMBERG (h), som anförde:

Herr talman! I ett land som i politiken
helt domineras av en demokratisk
grundsyn, där solidaritet och samarbete
människor och grupper emellan bär
upp samhällsarbetet, är det naturligt
att mycket av vad den sittande regeringen
företager sig också har ett stöd
från den demokratiska oppositionen.
Därför vill jag gärna börja denna allmänpolitiska
debatt med att uttala min
glädje över att statsministern häromdagen
så klart angav att regeringen
nu ämnar sätta in sin kraft på att komma
till rätta med den pågående miljöförstöringen.

Behovet av att ingripa mot vattenförstöring,
mot luftförstöring, mot tätortsmiljöns
konsekvenser har visserligen
under flera år påtalats av centerpartiet,
och högerpartiet ägnade för sin del en
avsevärd tid åt problemet vid sin partikongress
i år. Att något måste göras
har därför legat i tiden, och vår förhoppning
är att statsministerns löfte
skall leda till konkreta resultat redan till
nästa år, framför allt resultat i fråga
om den alltmer påträngande luftförstöringen
— inte minst i fråga om bullerproblemen
i storstäderna.

De stora upptäckterna inom fysik,
kemi och medicin ha gjort livet i
många avseenden lättare, rikare och
säkrare. Dessa positiva sidor i utvecklingen
har hittills dominerat. I dag
framträder emellertid allt starkare de

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
rent negativa följderna av miljön, av de
tekniska landvinningarna. Många gånger
har man förändrat den naturliga
balansen mellan människan och hennes
omgivning på ett negativt sätt. Kravet
på ett förbättrat miljöskydd har
därmed inte endast blivit ett kvalitetsproblem,
utan jag tror att det inom
en överblickbar framtid kan ses som
ett överlevnadsproblem.

Miljöskyddet behöver emellertid inte
enbart uppfattas som en fråga om vår
fysiska omgivning. Den andliga och kulturella
miljön är minst lika betydelsefull.
De ofta förekommande angreppen
på de värderingar, framför allt de
kristna, på vilka vårt gemensamma kulturarv
är uppbyggt, är också ett miljöhot.
De nya extrema former för umgänge
och samlevnad, som kommit
till uttryck, bl. a. i vissa avarter av
modern svensk film och den vulgära
pressen och litteraturen, har blivit ett
samhällsproblem av första ordningen.
Allt fler människor upplever denna
s. k. kulturradikalisering som ett hot,
där statsmakterna inte stillatigande kan
åse hur de nya strömningarna bryter
ned de värden som vi i allmänt tal brukar
ange som respekt för människan,
som god smak, stil och hyfs.

Jag delar den oro som kommit till uttryck,
och jag finner det egendomligt
att framför allt radio och TV, som ju
skall avspegla olika uppfattningar •—
enligt mina möjligheter att ta del av programmen
— inte i större utsträckning
släppt fram program, där framför allt
de kristna samfunden kunnat göra sin
röst hörd i dessa frågor. Vi behöver
en frimodigare och öppnare debatt på
detta område.

Det är också min förhoppning att den
statliga utredning, som nu sysslar med
frågor om trosfrid och om brott som
sårar tukt och sedlighet, kommer med
ett förslag som innebär en hjälp till de
många medborgare som tycker att mycket
som sker i dagens samhälle är kränkande
för vår känsla för de etiska och
religiösa värdena.

Herr talman! Låt mig därefter gå
över till några tidningsrubriker från
det gångna året. Svenska Cellulosaaktiebolaget
permitterar 270 arbetare och
15 tjänstemän vid Essviksfabriken i
Njurunda. Orsak: Bland annat det höga
kostnadsläget.

Melka friställer 430 personer i Karlskoga
och Skövde. Orsak: Tullmuren
runt EEC och avtalsuppgörelsens kostnadsuppdrivande
effekt.

Bergdala Glasbruk i Hovmantorp har
gått i konkurs, 60 arbetslösa: Orsak:
Försäljningen på USA har sjunkit med
50 procent.

Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning
med 20, 30 kanske 100 olika
exempel. Listan av citat skulle kunna
göras mycket lång.

Men denna lista handlar om utvecklingen
i Sverige under detta år. Den
handlar också om personliga tragedier
och mänskliga problem, om människor
som inte längre har arbete. Sedan september
har antalet arbetslösa stigit med
5 000 och uppgår nu till inemot 35 000.
Räknar vi med dem som sysselsätts i
beredskapsarbeten och omskolningskurser,
så stiger siffran till totalt cirka
75 000.

Det sägs att utvecklingen skall skärpas
mot vintern. Man antyder från arbetsmarknadsstyrelsen
och även från
regeringsliåll, att vi har att räkna med
siffror i antalet arbetslösa som överstiger
100 000.

I mer än 30 år har socialdemokratin
satt sin prägel på svensk politik och
svensk ekonomi. Men nu står man plötsligt
där och tvingas konstatera, att dessa
betydelsefulla begrepp för välfärdsstaten,
arbete och utveckling och trygghet,
är hotade begrepp. Det finns emellertid
en skillnad när man i dag tar
upp dessa problem i den politiska debatten
och när man hade all anledning
att göra det under tidigare svåra perioder,
bl. a. under 1930-talet. Denna
gång är det mot socialdemokraterna
själva och mot regeringens ekonomiska
misslyckanden som de gamla paroller -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

na om arbete, utveckling och trygghet
måste riktas.

Lösningarna på dessa växande trygghets-
och sysselsättningsproblem tycks
i dag vara omöjliga för regeringen att
precisera. Det är tydligt att man av inrikespolitiska
skäl inte vågar gå till
roten på problemet, nämligen den hitintills
förda ekonomiska politiken och
framför allt dess kostnadsuppdrivande
effekt.

Regeringen talar om andra saker.
Man försöker konstruera ett motsatsförhållande
mellan löntagare och företagare,
mellan konsument och producent.
Man begagnar människornas känsla av
naturlig oro och otrygghet för egna
syften genom påståendet att näringslivet
brister i solidaritet. Det är tydligen
näringslivet som skall få bära
skulden för otryggheten. Sedan tar man
nästa steg. Man kopplar samman näringslivet
med den borgerliga oppositionen
och misstänkliggör denna grupp
som helhet.

Herr talman! Jag har en känsla av
att regeringen vill utnyttja gamla säkra
vapen på samma gång som den ändå
vill slippa eu socialiseringsdebatt. Man
skapar en känsla av att regeringen har
initiativ, aktivitet och framsynthet och
att detta skall sprida sig till människorna
inom regeringens egna led och
till befolkningen som helhet.

Aktiv näringspolitik är ju en ny beteckning
för välbekanta ting. Jag skulle
kunna spetsa till det och säga att aktiv
näringspolitik under lång tid har varit
skattehöjningar, nya regleringar och
nu ny statlig insyn. Man sadlar med
andra ord gamla beprövade hästar.

Det verkar dock som om man vill
gå fram med en viss försiktighet. Man
vill inte provocera till angrepp.

»Inför ett nytt skede», så inleds i
dag ganska regelbundet de tal regeringen
håller ute i landet. Naturligtvis
har den ekonomiska verkligheten förändrats.
Det gör den och skall alltid
göra. Visst är det riktigt att de inter -

Allmänpolitisk debatt

nationella marknaderna, som vi måste
arbeta på, har blivit hårdare. Under
de första efterkrigsåren och under större
delen av 1950-talet var »terms of
trade» för våra viktigaste exportvaror
fördelaktiga. Under 1960-talet har de
inte varit det. Men förklaringen ligger
inte, som socialdemokraterna tycks
vilja göra gällande, i att Sverige och
svenskt näringsliv skulle ha konstitutionellt
svårare att anpassa sig än
andra länder. Näringslivets avtagande
lönsamhet och konkurrenskraft beror
inte på att näringslivet varit försumligt
eller sovit, som man ibland antyder
från regeringshåll. Skulden till den för
oss oförmånliga kostnadsutvecklingen
och därmed försämrade konkurrensförmågan
måste i mycket stor utsträckning
hänföras till den förda ekonomiska politiken.

Där har vi vissa kännetecken, det
höga skattetrycket med dess kostnadsuppdrivande
effekt, brister på kapitalmarknaden,
ryckighet och regleringar
på bostads- och hyresområdet och den
ständigt minskade självfinansieringen
och lönsamheten inom företagen. Detta
är bara några exempel på faktorer som
har medverkat till att vi i dag inte producerar
i så snabbt ökande takt och
till sådana priser som behövs för att
vi skall kunna hävda oss i den internationella
konkurrensen.

Det ekonomiska underlaget för en
trygghetsskapande politik tror jag har
försvagats just genom denna bristande
koordinering av olika ekonomiska åtgärder.
Det har också lett till — det
har inte minst finansministern flera
gånger understrukit — att många reformer
har kommit att stanna på papperet
av brist på resurser. En del av
skolreformen har ännu inte kunnat realiseras,
vi har köerna vid sjukhusen
och hos folktandvården, och inte minst
krisen inom handikappvården och inom
åldringsvården är akuta.

Vi saknar — det vill jag ge regeringen
rätt i — resurser för att klara

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

dessa saker. Men vi gör det därför att
politiken inte främst varit inriktad på
att öka våra resurser.

Om ett företag vill förbättra sin lönsamhet
genom en strukturrationalisering,
en fusion eller ett samarbetsavtal
eller kanske vill ha en produktutveckling
i riktning mot nya marknader, så
är det riktigt ur företagets synpunkt.
Om fackföreningarna framställer lönsamhetsproblemet
som en fråga om företagens
struktur, så är det också riktigt
ur deras synpunkt. De skall således
agera på det sättet.

Men vad är statens uppgift? Statens
uppgift kan ju inte vara att genom direkta
ingripanden i företagen söka
tvinga fram förändringar i näringslivet.
Dess främsta uppgift är att föra en sådan
ekonomisk politik att företagsamhetens
allmänna villkor blir så goda
som möjligt. Jag är emellertid också
helt på det klara med att regeringen
måste samordna sin ekonomiska aktivitet
med näringslivet, så att en önskvärd
strukturförändring inte hindras utan
befrämjas.

Trots att allt fler — i detta fall tror
jag mig också kunna inräkna DO —
kritiserar regeringens oförmåga att hålla
tillbaka prisstegringarna, så vidtar
regeringen i dag inte några avgörande
åtgärder i prisstabiliserande syfte.
Trots att det för var dag som går tycks
bli uppenbart, att vårt skattesystem har
en direkt negativ effekt på arbete och
produktion, synes regeringen vara beredd
att föreslå nya skattehöjningar om
någon månad.

Här är två punkter där vi möter den
centrala problematiken. Vi kan alla vara
överens om att reformverksamheten
måste fortgå. Vi måste emellertid också
vara på det klara med att det inte är
någon mening med reformverksamheten
om vi inte mycket konsekvent och
bestämt inriktar oss på att skapa de
resurser som kan ge reformerna innehåll
— om vi således inte kan se till
att den kaka som vi skall dela blir större
och större.

På denna punkt är meningsmotsättningarna
mellan högerpartiet och socialdemokraterna
starkast. Vår uppfattning
är att resurser och skattehöjningar
inte är identiska. Men varje gång
statsministern tar ordet resurser i sin
mun tänker han på skattehöjningar,
som han sedan låter finansminister
Sträng genomföra.

Denna sammanblandning är felaktig,
ty den förbiser det naturliga förhållandet
att grunden för vårt välstånd inte
är skatterna som sådana, utan de resurser
vi gemensamt genom våra insatser
i produktionen kan skapa.

Finansminister Sträng har själv tangerat
detta problem. Han gjorde det
av allt att döma inför den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i höstas, då
han varnade för det lättsinniga talet
om att »visst kan vi höja skatterna».

Vi menar alltså inom högerpartiet, att
vad all reformpolitik måste bygga på
är att vi alla gemensamt ute på våra
skilda arbetsplatser skapar större och
större tillgångar genom stigande produktion
och att samhället genom sin
ekonomiska politik underlättar detta.
Jag tror också att dagens arbetare,
tjänstemän eller arbetare det har ingen
betydelse, vet alltför väl att hans trygghet
först och främst beror på om det
företag han arbetar i går med vinst eller
ej.

Det är detta högerpartiet har tagit
fasta på i sin ekonomiska politik och
i vårt näringspolitiska agerande. Framför
allt med tanke på Sveriges ställning
som exportland måste det ekonomiska
klimatet och de näringspolitiska
åtgärderna syfta till att stärka
vår internationella konkurrensförmåga.
Därvid är det särskilt väsentligt att
prisnivån stabiliseras och att skattesystemet
utformas så att det inte driver
upp de svenska varornas framställningskostnader.
Jag vill här också knyta
an till gårdagens debatt — ett avgörande
led i näringspolitiken måste
också vara att Sverige som fullvärdig

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

medlem kan delta i den europeiska gemenskapen.

Högerpartiet har i ett konkret program
sökt precisera dessa allmänna
krav. Låt mig här bara ange några av
de viktigaste åtgärderna som vi anser
att en ny regering borde genomföra och
borde prioritera.

1) Anpassa de offentliga utgifterna
till produktionsökningen i samhället.
Gör detsamma i fråga om de kommunala
utgifterna. Se till, finansminister
Sträng, att kommunerna inte påläggs
större uppgifter än vad som är försvarligt
av stabiliseringspolitiska skäl.

2) Redovisa statens inkomster och
utgifter i översiktliga treårsplaner. Regeringen
måste presentera dessa planer
före varje riksdagsval. Då vet väljarna
vad regeringen vill. Det vet de inte i
dag.

3) Gå över från en omodern omsättningsskatt
till en modern mervärdeskatt
i huvudsak efter de riktlinjer, som allmänna
skatteberedningen föreslog, eller
efter de riktlinjer som finansdepartementet
rekommenderat i sin översyn.
Glöm då inte bort att kompensera de
kostnadsstegringar som drabbar pensionärer
och barnfamiljer. Gör också i det
sammanhanget folkpensionen skattefri.

4) Se till att vårt pris- och kostnadsuppdrivande
progressiva skattesystem
ändras. Skapa statsfinansiella förutsättningar
för en sänkning av marginalskatterna.
Det är enligt högerpartiet det
första steget i syfte att ge lägre och
rättvisare skatter åt landets hårt trängda
skattebetalare.

Dessa exempel — jag understryker
att det är fråga om exempel — på konkreta
förslag på den ekonomiska politikens
område måste naturligtvis kompletteras
med olika insatser på näringspolitikens
område. Jag kan nämna några
exempel där också. Förbättra företagens
självfinansieringsmöjligheter, understöd
det industriella forsknings- och
utvecklingsarbetet och gör de mindre
och medelstora företagens betingelser
lättare. Man bör också avveckla dubbel -

Allmänpolitisk debatt

beskattningen och slopa valutaregleringen
samt modernisera banklagstiftningen.

Till dessa två grupper av exempel
kommer också frågan om hur vi skall
bryta den statliga investeringsbankens
monopolställning. Det har ibland gjorts
gällande från regeringens sida, att investeringsbanken
är ett led i demokratiseringen
av kapitalmarknaden. Låt
oss då se till att det verkligen är fråga
om demokratisering och insyn! Låt oss
därför ge riksdagen full insyn i bankens
verksamhet. Och ge dessutom de
enskilda kreditinstituten samma möjligheter
som den statliga investeringsbanken
att återfinansiera sådan långfristig
kreditgivning som den statliga banken
avser att lämna.

Herr talman! Jag övergår härefter till
ett område, där åter igen enighet råder
mellan de demokratiska partierna, och
där vi alla tycker, att staten måste ikläda
sig ett större ansvar än tidigare. Jag
tänker på behovet av att förstärka de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Här räcker det, som många gånger
sagts, inte att endast t. ex. bredda omskolningsverksamheten,
varigenom människorna
i större utsträckning kan få
nya yrken. Vi har från högerpartiets
sida också krävt, att frågan om en
allmän arbetslöshetsförsäkring snabbt
skall utredas och förverkligas, och vi
har också aktualiserat frågan om att
utvidga rätten till avgångsvederlag.

Till detta kommer problemet om den
äldre arbetskraften. Det är en kategori
människor som inte omskolas lika lätt,
som inte lika drastiskt kan flyttas från
en miljö till en annan. Det är ett område,
där statens insatser främst måste
sättas in. Jag vill gärna uttrycka vår
glädje över att regeringen påskyndat
KSA-utredningens arbete, så att vi redan
nu fått ett förslag om förbättrade
villkor för friställd äldre arbetskraft.

Jag har i mitt inledningsanförande
utförligt uppehållit mig vid trygghetsoch
näringspolitiken. Jag har konkret
angivit en del åtgärder, som måste till.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
Vi anser nämligen inom högerpartiet,
att oppositionen har en skyldighet att
på olika områden försöka konkretisera
sin politik.

Jag har också velat göra det inte
minst emot bakgrunden av det uttalande,
som statsminister Erlander häromdagen
gjorde i Halmstad. Han sade
bl. a.: »Att de borgerliga inte upptäcker
vad som ligger i tiden — vilket de inte
heller gjorde 1932 — dömer dem som
inkompetenta att bedöma läget.»

Det är möjligt att herr Erlander tror,
att denna käcka formulering kan utgöra
ersättning för den framsynthet socialdemokraterna
och regeringen i dag
saknar. Jag tror dock, att statsministern
misstar sig.

Väljarna bör vid det här laget ha
lärt sig att skilja mellan regeringens
och socialdemokratins vackra dialektik
och den bistra verklighet den socialdemokratiska
politiken utgör. Vilken
tilltro till regeringen kan den enskilda
människan ha, när regeringens
lösning av dagens och tidens problematik
på alla områden hämtar sin kraft
främst ur vad som redan är förlegat?

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Denna debatt är väl på
sitt sätt en fortsättning av den debatt
som vi förde under gårdagen. Jag vill
börja med det som socialdemokratin
tror sig ha gjort till något som är dess
eget, nämligen arbete, trygghet och utveckling.
Till detta vill jag foga en
fortsättning, nämligen att detta inte är
en devis som endast skall användas
vid högtidliga tillfällen. Det viktigaste
i sammanhanget måste vara att förverkliga
detta motto.

Under efterkrigstiden har vp aldrig
noterat en så stor arbetslöshet som för
närvarande. Blickar vi framåt mot det
vinterhalvår vi har framför oss, finner
vi läget ännu mera dystert på detta
område. Arbetslösheten inskränker sig
nu inte bara till norrlandslänen, utan
vi möter svårigheterna överallt i vårt

land, exempelvis i Karlskrona, även om
det ser ut som om enskild företagsamhet
skulle rädda situationen där. Oroande
tendenser förekommer i Oskarshamn
och i andra delar av Götaland
och Svealand.

Dessutom finns det sjuka och handikappade
människor överallt i vårt land,
vilka inte har den trygghet som de har
rätt att kräva. Dessa grupper har det
speciellt svårt i avfolkningsbygderna —-detta har med skrämmande tydlighet
framgått av de dokumentära skildringar
som under den senaste tiden har
sänts i radio och TV.

Dessa svårigheter är inga isolerade
företeelser. Medborgarna drabbas också
av den försämrade bjdesbalansen.
Från det senaste årsskiftet till september
i år har försämringen uppgått till
något över 400 miljoner kronor. Om
man tar hänsyn till konsumentprisindex
— och, herr finansminister, vi skall
inte bara se till det senaste kvartalet
utan till tiden från årsskiftet till september
månad — så finner man att
penningvärdeförsämringen varit ungefär
den, som finansministern anser vara
normal men som vi från oppositionens
sida anser vara felaktig.

I den hårdnande konkurrensen för
våra basindustrier — se på trä- och
massaindustrin — bereder pris- och lönestegringarna
oerhört stora svårigheter.
Detta gäller främst med avseende
på konkurrensen från USA och Kanada.
Den finska devalveringen inverkar
också, liksom de svårigheter som den
engelska ekonomin brottas med. England
är en stor mottagare av våra industrivaror
och dessutom det ledande
landet inom EFTA. Vi vet att denna
EFTA-partner tidigare mer eller mindre
har brutit mot EFTA-överenskommelserna.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
finansministern: Vilka åtgärder avser
den nuvarande regeringen att vidta dels
med anledning av den finska devalveringen,
dels med anledning av vad som
kan hända med Englands ekonomi? Re -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

geringen i vårt land skall ju inte bara
sola sig i glansen av sin makt utan den
skall styra landet, och därför är det
angeläget att vi i dag får svar från
i första hand finansministern om vilka
åtgärder regeringen ämnar vidtaga.

Herr talman! För att komma ifrån
sitt eget misslyckande angriper socialdemokraterna
den fria företagsamheten.
Bakom döljande dimridåer tror
man sig kunna lösa problemen med
hjälp av större insyn och inflytande.

När det gäller sista delen, nämligen
inflytande, vill jag fråga finansministern:
Vad menar man med ordet inflytande
i näringslivet? I dagens situation
betraktar jag talet om inflytande såsom
nonsens. Vem har svarat för tryggheten
i anställningen under alla dessa
år, om inte den nu så förkättrade fria
företagsamheten — av socialdemokratin
förkättrade.

Regeringens ekonomiska politik lämnar
mycket i övrigt att önska. Även
om många länder ute i Europa har lågkonjunktur,
har den svenska regeringen
misslyckats med sin ekonomiska politik
och på så sätt påskyndat den
lågkonjunktur som nu råder i vårt
land. Att man skall använda statsbudgeten
såsom en ekonomisk regulator
råder det väl för närvarande inga delade
meningar om. Inom centerpartiet
kan vi dock inte acceptera den ryckighet,
som har kännetecknat budgetutformningen
i vårt land under de senaste
åren. Vi har fått uppleva en underbalansering
i fel konjunkturläge, och
likadant har förhållandet varit när det
gäller överbalansering av statsbudgeten.
Styrningen av kapitalet samt uppdelningen
mellan olika sektorer, där
framför allt de små och medelstora företagen
har kommit i kläm, har verkat
hämmande på investeringsviljan och
därmed helt naturligt möjligheterna till
en ekonomisk rationalisering.

Först vid årsskiftet, när orosmolnen
hopades för såväl företagen som de löneanställda,
insåg regeringen att någonting
måste göras. I det skedet kom

Allmänpolitisk debatt

förslaget om den investeringsbank, som
vi nu har, och förslaget bifölls av riksdagen.
Centerpartiet har godtagit banken.
Långt tidigare krävde vi att åtgärder
skulle vidtagas, syftande till att ge
möjligheter för näringslivet att under
bankmässiga former täcka sitt investeringsbehov.
Vi godtog alltså regeringens
bankförslag som det var, men utöver
detta krävde vi, att man även
skulle ge andra kreditinrättningar möjligheter
att kunna konkurrera på samma
villkor som investeringsbanken.
Därtill hävdade vi den mycket bestämda
uppfattningen, att man inte skulle
ge investeringsbanken möjligheter att
köpa aktier i olika företag. Nu har
majoriteten i riksdagen, alltså socialdemokraterna,
beslutat på sitt sätt, och
sedan må det ankomma på den politiska
förskjutning som eventuellt kommer
att ske år 1968 att ändra dessa regler
för bankens verksamhet.

I en blandekonomi som den svenska
måste olika sektorers behov av kapital
tillgodoses genom en ramplanering. Därvid
tror jag inte att det diskonto, som
vi för närvarande har, är av avgörande
betydelse för kapitalpolitiken, vilket regeringen
och då främst finansministern
vill göra gällande. Som jag ser det har
vi nu ett mycket högt diskonto. Konjunkturläget
är sådant att en snar diskontosänkning
borde vara nödvändig,
och jag vill fråga finansministern om
han, sin vana trogen, är benägen att
medverka till att riksbanken vidtar en
sådan åtgärd.

Låt mig som avslutning på denna del
av mitt anförande säga att svenskt näringsliv,
trots de ekonomiska svårigheter
som regeringen bär ansvaret för,
har under benägen medverkan av duktiga
arbetare och skickliga tjänstemän
gjort en god insats för att skapa den
trygghet, som socialdemokraterna i dag
talar så mycket om.

Till regeringens ordande om insyn
och inflytande i de olika företagen vill
jag säga, att för vår del har vi ingenting
att invända mot en dylik insyn.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
Låt mig bara tillfoga att det kanske
skulle vara önskvärt att finansministern
och regeringen i sin helhet, innan man
förtalar den fria företagsamheten, även
skaffar sig insyn i statens egna företag.

Vi har en del statliga företag som jag
tror att det är ganska nödvändigt att
finansministern får insyn i. I egenskap
av styrelseledamot i riksrevisionsverket
besåg jag för cirka 11/2 månad sedan
Norrbottens järnverk. Först vill jag
mycket klart deklarera att även om
detta järnverk i en framtid måste gå
med förlust på samma sätt som nu, är
det av befolknings- och socialpolitiska
skäl nödvändigt att järnverket bibehålies.
Men ser man på det rent affärsmässiga
och kommersiella som där utföres
så skulle jag vilja rekommendera finansministern,
att innan man angriper
den fria företagsamheten bör man bl. a.
se över den sektor som kallas statlig
företagsamhet.

Detsamma gäller andra socialdemokratin
närstående företag. Låt oss som
ett exempel, herr talman, ta RF. Under
en följd av år har RF strukturrationaliserat
i mycket stor omfattning genom
att lägga ned och stänga butiker. Jag
har aldrig sett några notiser i Aftonbladet
eller de lokala socialdemokratiska
tidningarna med angrepp på RF,
när dessa företag av ekonomisk nödvändighet
slopar affärer och därmed
försämrar servicen för folket ute i bygderna.
Om man kritiserar företagsamheten,
bör man enligt min mening även
kritisera den företagsamhet som herr
Sträng och kompani för närvarande
mer eller mindre bär ansvaret för.

Enligt centerpartiets uppfattning utgör
lokaliseringspolitiken en mycket
stor del av näringspolitiken. Vi är glada
åt att vårt krav på en aktiv näringspolitik
—• som vi så länge förde
fram utan att någon lyssnade till oss
—- slutligen vann en sådan uppslutning
att riksdagen kunde fatta beslut om
riktlinjerna för en dylik politik. Ser
man på resultatet, finner man att de
medel som tack vare lokaliseringspoli -

tiken ställts till förfogande har gett arbete
åt inte mindre än 17 500 arbetstagare
i de fem nordliga länen.

Befolkningsutflyttningen har —- om
vi likaledes ser på de fem länen — avstannat,
och vi kan år 1966 konstatera
en plussiffra på i runt tal 2 000 personer.

Den här verksamheten måste, som vi
ser det, fortsätta även efter den beslutade
försökstiden. Det är av intresse
att veta om regeringen, i likhet med
centerpartiet, är beredd att även efter
försökstidens utgång fortsätta denna
aktiva lokaliseringspolitik.

I vetskap om de svårigheter som
finns inom andra delar av vårt land,
som jag inledningsvis har berört, bör
lokaliseringspolitiken utökas också till
andra geografiska områden. Här vill
jag mycket starkt understryka att krafterna
i första hand bör sättas in där
svårigheterna är som störst.

När man talar om människans trygghet
bör man även beakta den miljö vi
lever i. När centerpartiet för några år
sedan i en motion påtalade betydelsen
av miljön och även rekommenderade
konkreta åtgärder, fanns det inget parti
som ville vara med om att lösa dessa
väsentliga frågor.

I dag, herr talman, talar varje ansvarig
politiker om dessa frågors stora betydelse.
I ett tal har t. ex. herr Palme,
enligt referat, talat om nödvändigheten
av att vi får ett miljöpolitiskt program
som sammanfaller med näringspolitiken
över huvud taget, och i lördags
framförde statsministern ungefär samma
synpunkter. Det som förundrar är
att socialdemokraterna i sitt näringspolitiska
program offrar bara ett fåtal
rader på denna, som jag ser det, stora
fråga.

Inför 1968 års statsverksproposition
är det av största betydelse att få veta
dels om det blir några nya och högre
skatter, dels hur de eventuella nya skatterna
kommer att tas ut. Jag är medveten
om att finansministern inte vid
detta tillfälle kommer att ge något svar

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

på den frågan. Det har ändock en rätt
stor betydelse för oss som riksdagsmän
och även för folket i gemen att i god
tid få veta hur man tänker lösa de åtaganden
som riksdagen har beslutat om
och vidare hur man i en fortsättning
skall ekonomisera de nya reformer som
i och för sig är angelägna.

För mig ter det sig på det sättet, att
vi för närvarande har ett skattetak som
är av den storleken att vi inte gärna
kan gå högre. Det gör att man tyvärr
måste säga att även om reformer är
nödvändiga, så måste det föras en mycket
skärpt ekonomisk politik med tanke
på de behövliga nya reformerna.

Det har pågått en teknisk utredning
om mervärdeskatten, som nu har remitterats
till olika myndigheter. Om en
mervärdeskatt kommer att införas måste,
som vi ser det, hela skatteproblematiken
tagas upp till omprövning, och
vid den prövningen måste särskild hänsyn
tagas till de enskildas skattebörda.

Jämför man den kommunala beskattningen
med den statliga, så finner man
att kommunalskatten väger tyngst för
de flesta människorna. I stort sett får
kommunerna i dag bidrag i form av
skatteutjämning och andra statsbidrag
på cirka 5,4 miljarder kronor. Kommunernas
sammanlagda utgifter uppgår
till 22 miljarder kronor. Detta visar att
det finns anledning att vidta åtgärder
för att den kommunala beskattningen
inte i fortsättningen skall vara lika hög
som för närvarande.

Man kan gå olika vägar för att nå
skatterättvisa, speciellt för låg- och
mellanstadiets inkomsttagare — jag
hoppas att ingen förväxlar dessa begrepp
med de olika skolformerna i vårt
samhälle! Man kan angripa den nuvarande
kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna, och det har
vi krävt i motioner från centerpartiet.
En annan väg är ökad skatteutjämning.
Vi kan införa ett schablonavdrag även
i den kommunala beskattningen. Jag
vet att finansministern i olika sammanhang
har framhållit, att den målsätt -

Allmänpolitisk debatt
ningen är felaktig därför att den kostar
så och så många miljarder kronor.

Här vill jag bara till finansministern
ställa en fråga. Vi vet att 90 procent av
dem som betalar skatt i vårt samhälle
tillhör låg- och mellanstadiets inkomsttagare.
När finansministern själv anser
det riktigt att införa ett schablonavdrag
i den statliga beskattningen för att klara
av bekymren för dem som står lågt
och för dem som kommer därefter i
inkomsthänseende, då måste det vara
principiellt lika riktigt att man inför
ett sådant avdrag i den kommunala beskattningen.
Om detta inte bara skall
bli en chimär måste det sedan vara
vettigt och riktigt, att man ser till att
det bortfall av skattekronor som här
uppstår kompenseras via skatteutjämningen.

Herr talman! Jag skulle vara fullständigt
med på linjen att den kommunala
beskattningen skall vara progressiv.
Men jag är medveten om att progressiviteten
i den statliga beskattningen
är så stor för de högre inkomsttagarna
att ett liknande system även i
den kommunala beskattningen skulle
medföra att det för den gruppen inkomsttagare
över huvud taget inte skulle
bli någonting över. Detta gör att man
inte kan realisera en sådan princip.

Låt mig, herr talman, sammanfatta
det sagda på följande sätt.

1) Det är nödvändigt att kraftiga åtgärder
vidtages i syfte att komma till
rätta med de arbetslöshetsproblem som
jag här tidigare har talat om.

2) Den förda regeringspolitiken har
lett till att vår ekonomi råkat i obalans.
Orsaken är bl. a. att söka i den ryckiga
budgetpolitiken. För att spänningarna
skall minska kräver vi — och har vi
krävt — en rundabordskonferens med
deltagande av arbetsmarknadens parter,
regeringen och oppositionen. Vidare
vill vi ha ett ekonomiskt-politiskt
råd, där ekonomiska frågor kan penetreras.
Detta önskemål sammanfaller
väl i rätt stor utsträckning med vad
LO:s ordförande herr Geijer i fråga om

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
den kommande lönepolitiken har framfört
under den senaste tiden.

3) De svårigheter som näringslivet
nu upplever beror bland annat på det
höga diskonto som vi har. Här vill jag
än en gång fråga finansministern när
han tänker medverka till att vi får en
lägre ränta i nuvarande konjunkturläge.

4) Vi inom centern har ingenting
emot en ökad insyn i företagen. Vi finner
det av vikt att maktkoncentration
över huvud taget motverkas. Den insyn
som staten kan få löser inte alla problem.
Man måste öka företagsdemokratin
genom att ge arbetstagarna inflytande
i företagen. Vår partiledare och
även andra inom partiet har klart sagt
ifrån att de inte har något att invända
mot detta. Jag vill där än en gång anknyta
till att det är nödvändigt att man
inte bara kräver insyn i den fria företagsamheten
utan även försöker få en
bättre insyn i de statliga företagen.

5) Den lokaliseringspolitiska försöksverksamhet
som riksdagen fattade
beslut om 1964 har gett goda erfarenheter,
såsom jag här har påvisat i siffror,
och vi har från vår sida den uppfattningen
att denna verksamhet måste
fortsätta även efter den beslutade försökstidens
utgång.

6) Vi inom centerpartiet har länge
krävt ett miljöpolitiskt handlingsprogram
som tillsammans med det näringspolitiska
programmet utformas så att
människorna, speciellt kanske de som
bor i glesbygderna, inte skall känna
sig åsidosatta — även de skall ingå i
det välfärdssamhälle som vi alla strävar
efter.

7) Vid en övergång till en mervärdeskatt
måste hela skatteproblcmatiken
tas upp. Där är det angeläget att barnfamiljer,
pensionärer och låginkomsttagare
över huvud taget kompenseras
för de ökade kostnader som mervärdeskatten
kommer att åsamka dem.

8) När det gäller skattepolitiken
måste hänsyn också tas till kommunalskatten.
Jag har många gånger här i

riksdagen reagerat mot att när vi diskuterar
skatter och när finansministern
diskuterar skatter rör det sig ofta bara
om den statliga beskattningen och inte
om den skatt som totalt •— inbegripet
kommunalskatt, landstingsskatt och avgifter
— drabbar de enskilda människorna.
Därför är det nödvändigt att
man vid en eventuell skattereform tar
hänsyn till hela den problematiken.

Till sist, herr talman, bara en synpunkt
som är oerhört värdefull i detta
sammanhang. I den vikande konjunktur
som vi har för närvarande, där
tryggheten för de löneanställda inte är
den önskvärda och där regeringen bär
sitt ansvar, finns så mycket större anledning
att vi försöker få en arbetslöshetsförsäkring
som gäller inte bara
dem som nu är arbetslöshetsförsäkrade
utan också jordbrukare och andra. Vi
måste på det sättet skapa trygghet för
människorna i hela vårt samhälle.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det socialdemokratiska
partiet har efter fjolårets svidande valnederlag
försökt att under hösten samla
ihop sig. Resultatet är inte särskilt
storslaget. Vi möter i dag en splittrad
socialdemokrati. Gårdagens diskussion
om förhållandet till den europeiska ekonomiska
marknaden visar att splittringen
i partiet består även i denna fråga,
och handlingskraften lyste ju också med
sin frånvaro. I fråga om försvarspolitiken
är splittringen lika uppenbar. Krav
på långt gående nedskrotning av försvaret
varvas med varningar för detta.

Det finns djupgående splittring beträffande
kravet på vad svensk solidaritet
med de fattiga folken skall innebära.
Näringspolitiken som ju skulle
vara den socialdemokratiska partikongressens
huvudnummer blev ett ganska
tafatt försök att dölja de sprickor som
är uppenbara.

Det finns anledning att uppehålla sig
vid dessa saker en stund. Jag hoppas
att herr Sträng inte har någonting emot
att diskutera en del av det som står i

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

det näringspolitiska programmet. Jag
har tidigare här från talarstolen uttryckt
min glädje över att herr Sträng
verkligen är villig att diskutera på ett
sätt som kanske är ovanligt för socialdemokratiska
statsråd. Jag hoppas att
jag inte skall bli besviken denna gång
heller.

Det är inget fel att man har en intensiv
debatt inom ett parti. Utan en debatt
är risken att man stelnar till mycket
stor, och utvecklingen stoppas då.
Men vill ett parti göra anspråk på att
ha ett slagkraftigt program, som t. ex.
i fråga om näringspolitiken, så måste
man ju diskutera sig fram till enighet
i de grundläggande frågorna. Så länge
man inte gjort det, kan kravet på att
ha ett program inte tas på allvar.

Beträffande förutsättningarna för ett
effektivt näringsliv är socialdemokratin
uppenbarligen totalt splittrad.
Jag skall ge exempel på områden där
det finns delade meningar.

Hur skall statens skatte- och avgiftspolitik
utformas för att inte försvåra
utan underlätta en expansion?

Hur skall staten på sikt planera sin
politik för att inte överanstränga resurserna
och inte heller genom ryckighet
riva sönder näringslivets planering? Skall

företagen ha möjlighet att ha
en inbyggd stark stabilisator i ett eget
sparande?

Är ett sådant sparande en väsentlig
trygghetsfaktor både för de anställda
och ägarna, särskilt i tider av påfrestning? Om

svaret är ja, hur skall då detta
sparande främjas utan att skapa onormala
förmögenhetsanhopningar?

Skall företagen gå med sådan vinst
att de anställdas organisationer kan
driva förhandlingar med gott hopp om
ett bra utbyte?

LO, TCO och SACO svarar givetvis
att de vill ha vinster att slåss om. Löntagarnas
organisationer vill ha lönsamma
företag. Hur skulle de annars kunna
få sina villkor förbättrade?

Allmänpolitisk debatt

Det socialdemokratiska partiets hållning
vacklar inför sådana frågor. En
del håller med löntagarorganisationerna
i kravet på hård rationalisering och
god lönsamhet inom näringslivet, även
om det medför driftnedläggelser. Andra
ägnar sig i stället åt att anklaga företagen
för ansvarslöshet, egoism och
cynism, när drift av rationaliseringsskäl
får läggas om eller läggas ner. Särskilt
är det vänsterflyglarna inom socialdemokratin
som är förfärade över
kraven på god lönsamhet och sträng
rationalisering inom näringslivet. De
ägnar sig huvudsakligen åt att misstänkliggöra
näringslivet, när detta tar
konsekvenserna av det ekonomiska klimatet
och av ändrade konjunkturer för
produkterna.

Uppenbarligen smittar vänsterflyglarnas
inställning också av sig på en
del statsråd. Regeringen vågar tydligen
inte slå tillbaka ens attackerna mot enskilda
personer inom näringslivet utan
ställer upp i den ynkliga tävlan att
hitta de mest utspekulerade skällsorden.
Den enda tröst man kan ha i sammanhanget
är förhoppningen att svenska
folket skall behandla denna ömkliga
trafik efter förtjänst.

I första kammaren stod i våras herr
Sträng och uttalade att han inte gärna
såg att företagens vinstmöjligheter skulle
beskäras så att deras eget sparande
skulle ytterligare minskas. Det skulle
vara farligt, påstod han. Den senaste
konjunkturrapporten tyder på att vi
verkligen håller på att rutscha utför.
Herr Strängs uttalande var klokt och
realistiskt, och han menade alldeles säkert
vad han sade. Åtminstone fick vi
det intrycket. Det vittnade också om
en tilltro till näringslivets förmåga att
sköta sådana här möjligheter på ett förnuftigt
sätt. Men en tid efteråt skickas
ett annat statsråd ut och talar om att
precis samma människor säljer arbetarens
trygghet för en femöring. Kom
inte och tala om en samlad socialdemokrati!
Det finns inte ens en samlad
och slagkraftig regering. Det vore in -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

tressant att höra vilka konsekvenser
herr Sträng för sin del drar av konjunkturinstitutets
rapport.

I det socialdemokratiska näringsprogrammet
står på tal om investeringar
och utveckling en intressant sak. Man
skall läsa avsnittet mot bakgrund av
den kampanj som har pågått på en del
håll inom socialdemokratin för försämring
av företagens resurser att själva
spara ihop till sina investeringar. Så
här står det: »Företaget förutsätter att
andra skall ha sparat ihop en stor del
av beloppet» — till investeringar alltså
— »och över kapitalmarknaden vara
beredda att låna det till företaget. Ofta
har företaget inte mer än begränsade
egna medel att sätta in.» Därför kräver
man statlig dirigering av företagen i
viss utsträckning. Socialdemokraterna
pressar ned företagens resurser — medvetet,
påstår en del socialdemokrater —
och när detta är gjort tas det till intäkt
för ökad politisk kontroll. Det är
också en metod att syssla med politik!
Att en samverkan av olika aktiviteter
inom samhällslivet bör äga rum är en
helt annan sak, och detta sker också,
fast det skulle kunna ske i ökad omfattning.
Vi är alltså överens på den
punkten.

Ingen vill göra gällande att näringslivets
folk, företagarna, skulle vara ofelbara.
De gör många fel, precis som vi
politiker. De drar felaktiga slutsatser
om utvecklingen, antagligen i ungefär
samma utsträckning som politiker och
andra människor. Ibland har de en benägenhet
att se för mycket på kortsiktiga
intressen i jämförelse med långsiktiga.
Men detta är en sak för sig.

Socialdemokratins kluvenhet i fråga
om näringslivet går givetvis tillbaka
till gamla förlegade uppfattningar om
den oundvikliga klasskampen.

I det socialdemokratiska partiprogrammet,
som antogs år 1960, finns det
kvar många utslag av denna inställning,
men man får leta förgäves efter förståelse
för nödvändigheten av att staten
bidrar till att skapa ett samhällseko -

nomiskt klimat som ger god lönsamhet
för det svenska näringslivet och för de
enskildas möjligheter att öka sin kapitalbildning.
Här finns den djupgående
klyftan mellan liberalism och socialism.
Den sociala liberalismen tror inte att
det finns några människor som i allvishet
kan dirigera hur mycket som
helst av vårt samhällsliv. Det behövs
balans. Under årtionden har vi därför
t. ex. hävdat nödvändigheten av att näringslivet
underkastas kontroll, bl. a.
genom övervakning av monopol och
karteller, genom åtgärder för spridning
av kapitalet på flera händer. Vi vill inte
ha ett affärsbanksdirigerat näringsliv,
men vi vill heller inte ha ett statsdirigerat,
och då måste man ju sprida kapitalet
på flera händer.

Lokaliseringspolitiken, som herr Sundin
erinrat om, är ett annat instrument
som socialdemokraterna dröjt alldeles
för länge med att tillgripa. Vi har hävdat
att hård konkurrens är det bästa
sättet att få fram bra varor till lägsta
möjliga priser. Statlig dirigering klarar
aldrig av den uppgiften.

Men skall man vara säker på att konkurrensen
är effektiv, måste den ske
på lika villkor mellan olika företagsformer.
Att ge speciella förmåner till
statlig verksamhet kan aldrig vara sunt.

Den starkaste maktfaktorn i det ekonomiska
livet måste vara konsumenterna.
Upplysta konsumenter låter sig
inte dirigeras, vare sig av statsmakter
eller företag. Visst kan konsumenterna
ta fel och bli alldeles för intresserade
av saker som de inte behöver. »De»,
det är vi det. Man kan också ibland
få för stort intresse av mindervärda
produkter. Men konsumenterna lär sig
läxan ganska snart.

Socialdemokraterna tror alldeles för
lite på konsumenterna som maktfaktor.
I stället tror man så mycket mer på
sig själv och den egna förmågan att
inte bara klara av de politiska besluten
utan också hur man skall sköta
affärer så att de blir bra och lönande.

De statliga företagen kan dock san -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

nerligen inte sägas utgöra några mönsterexempel
på hur affärer skall skötas.
Det var rätt som det sades på den socialdemokratiska
partikongressen, att
man inte skall glömma bort att 10 000
människor av allt att döma kommer
att förlora sitt arbete inom den statliga
verksamheten i Norrland bara på
1960-talet.

När Karlskronavarvet av allt att döma
kom in i en mycket allvarlig kris
fick det förkättrade enskilda näringslivet
gripa in. Det var bra att det gick
att ordna på det sättet. Men man skall
inte tala om att förstatligade företag är
pionjärer för tryggheten i samhället.
Det var intressant att se att en socialdemokratisk
tidning i landet vågade
förklara detta: »Ett statsföretag ger
ingen bättre trygghet än ett enskilt.»
Jag skulle dock vilja tillägga: under
förutsättning att det skall vara ett lönsamt
företag och att inte skattebetalarna
skall ta förlusterna.

Enskilda företag har verkligen inte
alltid handlat på ett riktigt sätt vid
driftinskränkningar och driftnedläggelser
— långt därifrån. Folkpartiet
har vid upprepade tillfällen kraftigt
hävdat att det är nödvändigt med ett
större hänsynstagande till de anställda,
längre varseltider etc. Jag hänvisar till
det program som folkpartiet antog i
somras men skall inte gå in på detaljerna
i det.

Jag vill instämma i det som herr
Sundin framhöll, om nödvändigheten
av att om vi alla verkligen vill öka
tryggheten i samhället, måste vi få en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Det är
mycket märkligt att socialdemokraterna
på den punkten är så tveksamma.
Kanske finansministern i dag kan
skingra dunklet kring denna fråga, inte
genom att tala om hur ett färdigt
förslag skall se ut, utan genom att säga
om han är villig att se till att lösningen
på denna fråga påskyndas.

Socialdemokraterna hade vid sin
kongress i somras att behandla motioner
med förslag om direkt förstatligan -

Allmänpolitisk debatt
de av vissa delar av näringslivet. Statsrådet
Wickman lär ha sagt att det var
onödigt. Socialdemokraternas krav på
att reglera kunde tillgodoses ändå. Men
gick det inte så, stod det i tidningsreferatet,
var statsrådet Wickman tydligen
inte främmande för att man kunde
ge sig in på förstatligande i stor stil.

Det intressanta är att i det socialdemokratiska
näringslivsprogrammet talas
det sida upp och sida ned om krav
på statlig dirigering. De konkreta förslagen
är inte så många, och dem får
vi väl studera närmare när de presenteras
i detalj. Det är intressant att iaktta
att socialdemokraterna tror att det
är tilldragande att komma med dessa
tongångar.

Man kan se den djupgående skillnaden
på sättet att intressera sig för dessa
problem vid en jämförelse med vad
å ena sidan socialdemokratin för fram
och å den andra vad folkpartiet och
centerpartiet har presenterat i sina gemensamma
handlingslinjer. I dessa slår
vi fast att det grundläggande är just att
lägga den ekonomiska politiken till rätta
på sådant sätt att goda förutsättningar
skapas för ett blomstrande näringsliv.
Härför fordras bl. a. en annan inställning
till kapitalbildningen, som jag
redan har berört. Det behövs också en
skattereform som ger ökade möjligheter
för företagen att rationalisera och
sälja sina varor på export.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ta upp en sak som statsrådet Wickman
yttrade i en radiodebatt i förra veckan.
Han förklarade att regeringen inte ämnade
lägga större bördor på de svenska
företagen än man gjorde utomlands.
Det skulle vara mycket intressant att få
en deklaration från regeringen hur den
tänker ordna skatte- och avgiftssystemet
mot denna bakgrund.

Oppositionen och löntagarorganisationerna
har under flera år krävt besked
från regeringen på denna punkt.
Herr Sträng har alltid sagt att han håller
på att fundera, och det är ju bra.
Men när, herr Sträng, blir resultatet av

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
funderandet färdigt? Efter statsrådet
Wickmans uttalande förra veckan och
efter antydningar i gårdagens debatt
måste ju ändå regeringen ha någonting
att redovisa, eller var herr Wickmans
uttalande i radiodebatten bara hastigt
utslungat i ett svårt läge?

Det är populärt att tala om ansvarslöshet
hos näringslivet. Jag skulle vilja
ta upp ett område där regeringen visat
ett förfärande utslag av ansvarslöshet.
Vi har under åtskilliga år hävdat nödvändigheten
av att regeringen tog initiativ
till överläggningar mellan parterna
på arbetsmarknaden för att söka
få till stånd ett slut på jakten mellan
stegrade priser och höjda löner. Allt
fler får klart för sig att det inte tjänar
så mycket till med höjda löner om dessa
i alltför stor utsträckning slukas av
höjda priser och höjda skatter. Socialdemokraterna
har sagt att det nog kommer
att ordna sig ändå. Ibland har man
visserligen varit litet skakad av de höjda
priserna, men när prisstegringarna
är mindre, som fallet är för tillfället,
slår man sig till ro.

Herr Wickman sade i radiodebatten
i förra veckan att kostnaderna inte var
så höga för den svenska produktionen.
Han lämnade därvid en missvisande
redovisning av en utredning. Om man
ser på arbetskostnaden per produktenhet
inom industrin under åren 1959—
1966 och jämför den svenska utvecklingen
med utvecklingen i alla industriländer,
finner man att denna kostnad
i alla länder ökat med 0,8 procent, medan
den i Sverige ökat med 2,8 procent.
Konjunkturinstitutets chef sade i ett
uttalande i förrgår att någonting måste
hända i detta avseende och att utvecklingen
inte får fortsätta.

Från folkpartiets och centerpartiets
sida samt nu också från högerns sida
hävdar vi nödvändigheten av att få till
stånd frivilliga överenskommelser på
denna punkt. Detta kan ses mot bakgrund
av vad som händer under en
socialdemokratisk regering i England,
där socialdemokraterna under de se -

naste åren fått ta till drastiska åtgärder,
långtgående löne- och prisstopp och
statlig reglering av lönebildningen.
Trots detta går det allt annat än bra
i England. Vi vill undvika att komma
i en sådan situation i vårt land. LOordföranden,
herr Geijer, snuddade vid
tanken att en del inkomstbildningsfrågor
kanske inte kunde lösas annat än
genom statliga ingripanden. Vi vill undvika
statlig dirigering av lönerörelserna.
Men hur skall man då komma till
rätta med problemet? Enda möjligheten
är ju då att få till stånd resonemang
om saken.

Från vår sida har vi hävdat att om
löntagarorganisationerna visar återhållsamhet
med lönekraven för att medverka
till en stabilisering, så måste de
ha vissa garantier. Det är inte alls
orimligt att de t. ex. får någon form av
garanti för att om priserna efter en
överenskommelse ändå stiger på ett
oroväckande sätt, så skall de få kompensation
för detta. Om företagens vinster
blir för stora skall löntagarna i efterhand
få del av dessa.

Vi är mycket väl medvetna om att
man från arbetsgivarhåll inte tycker
detta är något bra förslag från vår sida.
Men vi finner det orimligt att kräva att
bara den ena parten, löntagarna, skall
göra eftergifter. Här måste alla vara
med och ge sitt bidrag. Jag hoppas att
det skall finnas ökad förståelse för detta
på arbetsgivarsidan. Även staten
måste ge sitt bidrag. Man måste vara
villig att, som från TCO:s sida anfördes
helt nyligen, samordna skattereformer
och avgiftssystem på ett sådant
sätt att man underlättar överenskommelser
som skulle göra vår samhällsekonomi
starkare.

Hur skall man få till stånd sådana
överenskommelser om man inte resonerar
om saken? Jag upprepar den
frågan. Har socialdemokraterna något
annat recept? Nej! Här har vi alltså
ett enastående exempel på en ansvarslös
låt-gå-anda inom socialdemokratin.
Man vill inte ens pröva denna utväg. Vi

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

kan i Sverige smickra oss med att lösa
åtskilliga problem genom överläggningar
och resonemang —• problem som
man inte löser i andra länder — och
därför borde det vara naturligt att försöka
den här utvägen även i detta sammanhang.
Men socialdemokratin bara
slår dövörat till.

Herr talman! Jag övergår nu till ett
helt annat ämnesområde. Jag vill ha en
redovisning inför riksdagen, helst i
dag, av en punkt som är av mycket stor
betydelse för oss när det gäller vår
framtid. Tryggheten har, som herr Sundin
sade, många aspekter. Den gäller
också vad som sker eller inte sker i
Geneve i nedrustningsfrågan. Nu har
vi bara ett enda statsråd här — visserligen
ett lejon — men jag är inte säker
på att herr Sträng vill gå upp och diskutera
dessa saker.

Jag tycker, herr talman, att det är
ganska anmärkningsvärt att både under
gårdagsdebatten och tydligen även i
dag kommer regeringsbänkarna i stort
sett att vara tomma. Detta är platsen
där regeringen skall redovisa inför
svenska folket via riksdagen vad för
politik den för. Den ställs också till ansvar
här. Men regeringen har med åren
blivit allt mindre intresserad av detta.

Det gemensamma förslaget från Sovjet
och USA till avtal mot spridning av
kärnvapen är i och för sig glädjande.
Det visar att stormakterna har möjligheter
att trots Vietnamkriget komma
överens om vissa väsentliga punkter.
Men målet måste i detta sammanhang
vara inte bara att hindra spridning av
kärnvapen till nya länder. Syftet måste
vara att under kontroll åstadkomma
allmän nedrustning och att i detta sammanhang
även få avtal om förbud mot
användande av kärnvapen över huvud
taget. Detta kan inte ske utan internationell
kontroll och på sådant sätt att
maktbalansen upprätthålles. Man måste
då också syfta till ett totalt förbud mot
kärnvapenprov.

Med detta mål i sikte finns det starka
skäl för kritik mot det rysk-ameri 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 41

Allmänpolitisk debatt
kanska förslaget sådant det nu föreligger
i Geneve.

För det första kan kärnvapenmakterna
obehindrat öka sina förråd av kärnvapen.

För det andra kan man göra dessa
vapen alltmer förödande till verkningarna.

För det tredje ökar oavbrutet stormakternas
överflödande förstörelseresurser
— »over-kill capacity», som det
kallas.

För det fjärde har förslaget ingenting
med nedrustning att göra i förhållande
till dagsläget.

För det femte görs alla eftergifter av
icke-kärnvapenmakter.

Detta är mycket väsentliga negativa
faktorer. Sverige har tillsammans med
andra alliansfria stater sedan länge
hävdat att en uppgörelse måste syfta
till ett avtal som inte får ett sådant resultat.
Från oppositionen i Sverige, lika
väl som från regeringen, har detta ständigt
hävdats.

I denna situation har statsrådet Alva
Myrdal på regeringens förslag i Geneve
lagt fram ett i sammanhanget i flera
avseenden direkt olyckligt förslag i
kontrollfrågan. Jag syftar på förslagets
innebörd beträffande kontroll av det
fredliga utnyttjandet av kärnkraft. Det
innebär nämligen att de stater som inte
har kärnvapen skall acceptera kontroll
över sina aktiviteter, medan kärnvapenmakterna
skall få göra som de vill.
Denna eftergivenhet mot kärnvapenmakterna
är olycklig ur flera synpunkter.

Först och främst kan kärnvapenmakterna
utan kontroll lägga till rätta sitt
fredliga utnyttjande av kärnkraften på
ett sådant sätt att det endast formellt
är fredligt. De kan alltså förbereda
långtgående militärt utnyttjande utan
insyn. Det var ju detta som skulle undvikas.
Den svenska flatheten är ofattbar.

Det är också mycket märkligt att detta
förslag lades fram utan att utrikesnämnden
först fått överlägga om saken.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
Vi har ju hittills varit överens om att
man måste kräva motprestationer av
kärnvapenmakterna. Nu svänger regeringen
helt plötsligt om, och gör detta
utan en ingående debatt i utrikesnämnden.
Fru Myrdals förslag kan nämligen
tolkas — och det har också tolkats så
utomlands — som att detta är ett accepterande
av det rysk-amerikanska förslaget.
För dem som vill att hela nedrustningsfrågan
skall föras framåt är
det beklagligt att socialdemokratin
oombedd serverar supermakterna en
för dessa så smaklig anrättning.

I stället borde man in i det sista försökt
utöva press på dem.

Hur vi till sist skall ställa oss får vi
diskutera vid ett senare tillfälle — den
saken är inte aktuell nu.

Det visar sig också att många av de
stater, som skulle kunna tillverka kärnvapen
men hittills avstått från detta,
är mycket tveksamma mot stormaktsförslaget
just därför att de inte får något
i gengäld. Man är också på flera
håll förvånad över den svenska regeringens
hållning, bl. a. ur denna synpunkt.

Ett särskilt problem är i detta sammanhang
Västtyskland. Det finns både
i öst och väst, liksom hos oss i Sverige,
ett hopp om att en överenskommelse
skall kunna träffas som Västtyskland
skall kunna vara med om och som innebär
att detta land inte skall skaffa
sig kärnvapen. Detta blir i så fall en
betydande eftergift av Västtyskland,
och det är naturligt att man i det landet
frågar sig vad man får i utbyte av
östsidan. Kommer Sovjet att vara villigt
att medverka till en avspänning på
kontinenten? Kommer Sovjet att vara
villigt att medverka till drägligare förhållanden
i Berlin? De senaste nyheterna
tyder på åtstramningar för berlinarna,
förbud mot släktbesök och dylikt.
Jag anser att det är mycket berättigade
frågor som västtyskarna ställer i det
här sammanhanget, och nedrustningsförhandlingarna
måste ses mot den
bakgrunden.

Jag har redan snuddat vid reaktionen
från alliansfria stater på det amerikansk-ryska
förslaget, och den är alltså
inte särskilt positiv. Det är intressant
att den mexikanska regeringen
gjort ett litet försök att fullfölja de tankegångar
som vi hittills varit överens
om i Sverige. Mexiko har föreslagit att
i avtalstexten skulle föras in paragrafer
som åtminstone enligt ordalagen
skulle förplikta supermakterna till fortsatt
nedrustning. Jag önskar att man
gick vidare och försökte stärka texten
på den här punkten, ty den ger alldeles
för litet, men det är tråkigt att det är
den mexikanska regeringen som lagt
fram detta förslag och inte den svenska.

Jag efterlyser en kommentar från regeringen
till hela problemkomplexet
om nedrustningsförhandlingarna och
avspänningen i Europa. Jag kan inte
tänka mig att den svenska socialdemokratin
anser att dessa problem är för
små att diskutera. Man kan ju i någon
mån undra, eftersom man i går kunde
läsa i en tidningsnotis att utrikesministern
har rest till USA. När vi i går
hade att i riksdagen diskutera en av
de största utrikespolitiska frågor som
vi haft att behandla under detta sekel,
så reste herr Torsten Nilsson till FN.
Statsministern hade kunnat tala i hans
ställe, men han avstod.

Både i denna kammare och i andra
kammaren framfördes krav på besked
om hur stats- och utrikesministrarna
kommer att uppträda när det gäller
Europamarknaden. Vi fick inte något
svar, och därför, herr talman, tar jag
åter upp den här saken i dag. Jag tycker
verkligen att det vore på tiden att
riksdagen och därmed svenska folket
fick besked på denna punkt: Kommer
Sveriges statsminister och Sveriges utrikesminister
att verkligen försöka öka
förståelsen inom EEC-staterna för den
svenska situationen? Skall även denna
debatt avslutas utan att vi får något
besked?

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Dahlén ställde en
råd frågor, som jag väl helt enkelt kan
avstå från att ge mig in på. Han ställde
frågor till statsministern, till utrikesministern
och till nedrustningsministern.
De som är liemma får väl svara
herr Dahlén så långt som det ges möjligheter
till. Med anledning av de frågor
som jag har ett mera direkt ansvar
för är jag självfallet intresserad av att
få säga några ord.

Vi har nyligen fått en rapport från
konjunkturinstitutet, och den rapporten
har förorsakat en del nyanserade
kommentarer. Bland annat har Svenska
Dagbladet i dag en underledare, där
man är mycket fundersam om hur man
skall tolka kommentarerna och hur
man skall tolka institutets rapport. Jag
har sagt i ett offentligt anförande för
några dagar sedan, och jag är beredd
att upprepa det här, att för mig är konjunkturinstitutets
rapport klart optimistisk
med avseende på den framtida
ekonomiska utvecklingen. Vad som är
grundläggande är institutets uppskattningar
om bruttonationalproduktens
utveckling i den omvärld som är så
betydelsefull för oss med vår internationella
handel och de influenser på
vår interna ekonomi som omvärldens
utveckling innebär.

Det är alldeles påfallande hur konjunkturinstitutet
i sin internationella
översikt har vågat sig på att i prognoserna
för 1968 peka ut den uppåtgående
tendensen. Man räknar med att Förenta
staterna skall öka höjningstakten
i fråga om bruttonationalprodukten
från 3 till 4,5 procent, vilket ju är en
väsentlig stegring. I Västtyskland, som
är den andra stora tungviktaren i internationellt
ekonomiskt avseende, ökade
resurserna under 1967 med ett så
pass blygsamt tal som 1 procent. 1968
räknar man med att öka höjningstakten
till 4 procent. I dessa båda för hela
världsekonomin och därmed också för
oss så avgörande nationer redovisar
institutet en alldeles påtagligt kraftig

Allmänpolitisk debatt
uppgång. Frankrike har till skillnad
från Förenta staterna och Västtyskland
under de senaste åren varit på stadig
progressiv frammarsch. Men även
Frankrikes ökningstakt på 4 procent
under innevarande år räknar man med
skall stiga till 5 procent under nästa
år. Italien har alltid betraktats såsom
det land som har varit mest progressivt
— allt är ju relativt här i världen
— men av landets egna resurser och
möjligheter under de senaste åren har
man under 1967 kunnat utläsa en stegring
på 5,5 procent. Italien räknar med
att kunna hålla den stegringstakten
även nästa år. Danmark ökar sin nationalprodukt.
Finland räknar med att efter
devalveringen få en injektion i sin
ekonomi, som kommer att innebära en
stegring från 2,5 procent i år till det
dubbla 1968. England, som har sina
kroniska ekonomiska besvär och där
ökningen av resurserna i år bara ligger
på 1 procent, räknar med att komma
upp till 2,5 procent nästa år.

Slutresultatet av detta resonemang är
att man inom Västeuropa, som är den
avgörande marknaden för oss — det
verifierades och underströks under
gårdagen vid flera tillfällen — med de
internationella data och möjligheter
som finns försöker bedöma utvecklingen
av läget sålunda, att en resursökning
på 2 procent under 1967 kommer
att förvandlas till en resursökning på
4 procent under 1968.

Jag vågar således påstå efter denna
snabba redovisning att det väl är alldeles
klart att vi har att räkna med att
den lågkonjunktur, som har ställt till
med så mycken debatt framför allt på
grund av forcerade friställningar och
andra tråkiga fenomen, har passerat
sin bottennivå och att vi kan emotse
ett år med en internationell och även
nationell åtstramning av konjunkturerna.
Det är alldeles avgörande att vi
hela tiden har detta i blickfältet, när
vi i dag diskuterar vår ekonomi och
framför allt när vi diskuterar den budget
som nu håller på att göras upp i

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
kanslihuset och som skall reglera en
period, som börjar den 1 juli nästa år
och slutar den 30 juni 1969.

Jag inledde det hela med att säga att
den internationella konjunkturbilden
blir avgörande för vår del på grund av
vårt lands utåtriktade näringsliv. Vi
tar ju en femtedel av våra resurser via
vår utrikeshandel. I detta fall har utvecklingen
under 1967 varit bra. Exportökningen
till 7 procent motsvarar
väl i stort sett vad vi vågade hoppas på
i maj månad. Importökningen har varit
väsentligt blygsammare än vad vi räknade
med. Det kan ha sin förklaring
och har också sin förklaring i vissa
förändringar i lagerhållningen. Man
kan bygga upp eller konsumera lagerhållningen;
det är spegelbilden av exporten
och importen. Prognoserna innebär
att exportvolymen under 1968 —
det är inte fråga om priserna utan om
en real värdering — hålles ytterligare
väl uppe, med en ökningstakt på 6,5
procent. Exkluderar jag fartygsbyggandet
— som ju kan variera litet av och
till beroende på färdigställandet och
leveranserna — och ser på den mera
kontinuerligt flytande exporten, så finner
jag att institutets prognoser för
1968 ligger bättre till än för 1967; och
1967 har inte heller varit något dåligt
år i detta avseende.

På importsidan har vi, som jag nämnde,
hittills under 1967 haft en försiktig
ökning. Men samtidigt kan vi avläsa
en lagerkonsumtion, som naturligtvis
får sin rekyl litet längre fram. Institutet
beräknar att importen skall stiga
med 7 procent.

Sedan kommer jag till den intressanta
och ömtåliga frågan om bytesbalansens
utveckling — alltid ömtålig ur den
synpunkten att de kriser, som olika nationer
i modern tid ställts inför, undantagslöst
härleder sig från vissa besvärligheter
i bytesbalansen. Regeringen
genomförde — långt ifrån med någon
entusiasm från riksdagens sida, det
behöver jag väl inte särskilt repetera

— en rad åtstramande åtgärder inom
den svenska ekonomin. Under de två
senaste åren, 1965 och 1966, höjde vi
omsättningsskatten med inte mindre
än 4 procent. Vi tvingades hålla ett
högt ränteläge under 1966, och vi
tvingades att medvetet styra kapitalmarknadens
resurser till industrin för
att få i gång en ny investeringsaktivitet
på den industriella sektorn; en
sviktande bytesbalans kan inte återställas
på annat sätt än genom att man
ger industrin bättre konkurrenskraft.
Denna kreditdirigering gick till och
med ut över så ömtåliga områden som
kommunala investeringar och bostadsinvesteringar
— båda de områdena
fick känna på dessa besvärligheter, något
som naturligtvis ganska samvetslöst
utnyttjades av oppositionen under
1966 års valrörelse men som ändå var
nödvändigt för att man skulle rädda
större värden. Jag kan väl nu i efterhand
säga att politiken på den punkten
haft framgång —• tack vare denna medvetna
styrning av krediterna på det
sättet att industriernas obligationslån
släpptes fram snabbare i riksbankens
emissionskö och vi i andra avseenden
likviderade det affärsbankssystem som
svarar för industrins drifts- och rörelsekrediter,
kan vi nu avläsa att vi lyckats
åstadkomma någonting av en ny
andning. Investeringarna i byggnader
och maskiner, som tidigare stått stilla
under fem år, ökade tillsammans under
1966 med mellan 8 och 9 procent.

Vi kommer att behöva ägna industrifinansieringen
särskild omsorg även i
fortsättningen, det är jag angelägen att
understryka. En viss reduktion av industriinvesteringarna
kan avläsas innevarande
år, men den är relativt begränsad,
och institutet räknar med en
mindre ökning i dessa investeringar på
nytt under 1968. Kvar står dock att den
lyftning av industrins investeringsaktivitet
som vi ansåg absolut nödvändig
ur strukturrationaliseringens, handelns
och bytesbalansens synpunkt, den har

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

vi avläst under 1966, och vi håller nu
industrin på denna högre nivå i vårt
eget välförstådda intresse.

När institutet ger sig på att försöka
bedöma hur bytesbalansen kommer att
utvecklas under år 1968 är man från
institutets sida kanske litet pessimistisk.
Vi hade under år 1965 en brist i
vår bytesbalans på ungefär en miljard
kronor. Vi reducerade den år 1966 med
några hundra miljoner kronor. Institutet
räknar med att vi innevarande år
skall vara praktiskt taget tillbaka i balansläget,
i ett minus på 250 miljoner
kronor. I en utrikeshandel som balanserar
på 24 miljarder kronor kan ett
minus av den storleken inte anses vara
något direkt alarmerande med hänsyn
till den relativt bristfälliga statistiken
och den något anonyma och mystiska
förskjutningsposten.

Nu räknar emellertid — och det
är väl det enda negativa och kanske
litet oroväckande inslaget i höstrapporten
■— institutet med att vi under
1968 på nytt skall vara uppe i en balansbrist
på i runt tal miljarden och
drygt det.

När jag har försökt att analysera orsakerna
till den här något dystra prognosen
visar det sig att man bl. a. har
räknat med att vi år 1968 kommer att
förlora 300 miljoner kronor på den
finska devalveringen, dvs. de finska
massa- och träexportörerna skulle få
ett så pass favoriserat exportläge att
det skulle slå igenom på den svenska
marknaden, eller de svenska turisterna
skulle finna det förenligt med sina
egna intressen med en uppvärderad
svensk valuta att resa över till Finland
och göra inköp. Det skulle innebära att
på den vägen våra valutor till viss del
skulle läcka ut.

Nu är det dess bättre på det sättet kan
jag säga — dess bättre med tanke på
svensk trä-, pappers- och cellulosaindustri
— att det finns prisfixeringar som
gäller för alla de skandinaviska länderna,
och jag har knappast någon anledning
att räkna med att man på finsk sida

Allmänpolitisk debatt
går ifrån dessa prisfixeringar. Kvantitetsmässigt
tar finnarna inte någon speciell
poäng om de inte kan priskonkurrera.
På den punkten tror jag följaktligen
att institutet har varit litet mer
pessimistiskt än vad som är absolut
nödvändigt.

Men kvar står naturligtvis att det
finns stor anledning att tro att det balansläge
som vi nu i stort sett anser oss
ha upprättat kommer att tendera mot
en negativ utveckling nästa år. Härvid
bör emellertid beaktas hur institutet
bedömer lagerreservens förändringar.
År 1967 har inneburit en viss lagerförbrukning.
Om man räknar med att år
1968 skall innebära en återgång till en
normal lageruppbyggnad — en bedömning
som jag tycker att man rätteligen
bör göra — blir kanske inte förändringen
av bytesbalansen särdeles upprörande.
Jag kommer emellertid tillbaka
till osäkerheten i de gjorda beräkningarna.
Tendensen är ju klar, ty
är det fel i en beräkning är det fel år
från år, och tendensen är ganska riktig
för en utveckling. Det behöver däremot
inte vara riktigt i absolut mening,
och det är på den punkten jag har
mina tvivel. Regeringen har nu tillsatt
en utredningsman som skall försöka
plöja igenom det här materialet. Tills
vidare kan vi väl ändå säga att vi dock
har en valutareserv som i dag är bättre
än någonsin tidigare i vår historia. Den
slutar på 6 671 miljoner kronor den 1
november i år, och den har under den
sista tolvmånadersperioden ökat med
826 miljoner kronor.

Vad jag här har sagt ger mig, menar
jag, belägg för att vi torde ha att räkna
med en konjunkturuppgång. Och
bra är det, det löser många problem
för oss, men det ställer också många
nya problem, framför allt att man ser
på den kommande ekonomiska politiken
och de åtgärder som behöver sättas
in med så myckenhet av kallblodighet
att man inte på nytt hamnar i en
överansträngning och måste börja på
ny kula med att medicinera på samma

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

sätt som vi gjorde under åren 1965 och
1966. Det innebär i varje fall för finansministern
vissa obehagligheter att
bjuda ut denna medicin, även om man i
den allmänna debatten tror att jag med
någon sorts vällust serverar den till det
svenska folket.

Om jag därutöver ser på själva investeringsutvecklingen,
så finner jag att
denna avlugnade konjunktur är helt i
linje med en följsam konjunkturpolitik.
Man kan ju klaga hur mycket man vill
över ryckigheten i budgetpolitik och
konjunkturpolitik, men den som tror
att man på olika avsnitt i vårt samhälle
kan binda sig för fixerade framgångslinjer
och sedan bara basa och
köra oavsett vad som händer på andra
områden, kommer snart att göra samma
erfarenhet som den seglare som
ger sig ut på stormigt hav med fastnitade
skot. Nu är ju herr Sundin en
man som väl inte gärna ger sig ut på
havet. Hans politiska hemvist predestinerar
inte för det, och därför är kanske
mina varningar alldeles överflödiga.
Men jag tror att det finns andra i
kammaren som ändå förstår ungefär
vad jag menar med denna liknelse.

Den avlugnade konjunkturen, som
har inneburit att man på industrisidan
varit försiktigare, har utnyttjats och
föranlett denna »ryckighet» i politiken,
nämligen att vi har ansett det finnas
utrymme för en expansion, framför allt
på bostadsbyggandets område. Bostadsbyggandet
fick då denna expansionsmöjlighet.
Bostadsbyggandets volym har
följaktligen budgetåret 1966/67 ökat
med 12 procent i förhållande till tidigare
budgetår, och jag tror inte att man
gärna kan säga att den ökningen direkt
har föranlett någon obalans på byggnadsarbetsmarknaden.
Tvärtom har vi
väl glädjen att inregistrera att den under
tidigare år ganska besvärande löneglidningen
på denna specifika sektor
numera är lugn. Den är t. o. m. lägre
än vad som gäller för den industriella
sektorn. Jag umgås ju rätt mycket
med kommunala och andra bygga -

re liksom med byggnadsentreprenörer
och allmännyttiga bostadsbyggare, och
jag tror inte att jag säger för mycket
om jag påstår att det utbudsklimat som
en byggherre kan räkna med i dag är
ett välkommet och i och för sig önskvärt
avbrott i förhållande till den litet
för hetsiga konjunktur som vi hade tidigare.
Vi har kunnat konsumera denna
ökning på bostadsbyggandets område
utan de gamla fenomenen på överansträngningssidan.
Vi räknar med att
kunna fortsätta med ett högt bostadsbyggande
även 1968, även om byggandet
är speciellt kraftigt just nu.

Beträffande industriinvesteringarna,
som jag har berört som allra hastigast,
hade vi den kraftiga upplyftningen under
1966, en viss dämpning under 1967
och någon liten förbättring under 1968.
Men det avgörande är att vi ändå ligger
på en nivå som är högre än under
den tidigare delen av 1960-talet. Kommunerna,
som hölls hårt nere under
1966, har på nytt släppts fram. Den
»ryckiga» politiken har följaktligen
medgivit att kommunerna nu under
1967 fått öka sina investeringar med 11
procent, och de kommer väl att hålla
en investeringstakt även under 1968
som innebär en ökning på 10 procent.

Vad ger nu detta för resultat rent
produktionsmässigt? Det är ju produktionens
resultat och avkastning som i
sista hand är avgörande för vår ekonomiska
tillväxt. Även på den punkten
förmenar jag att institutets rapport, om
jag nu skall våga tro på alla de här goda
siffrorna, är mycket tillfredsställande.
En produktionsstegring inom den
svenska industrin under 1966—1967 på
3 procent uppskattas med denna medelårsberäkning
stiga till 6 procent under
åren 1967—1968. Jag tycker att det
ligger viss rim och reson i detta, framför
allt med hänsyn till att den nya
extra investeringsinsats som de här beskrivna
åtgärderna föranlett måste avspegla
sig i en ökad produktion.

Om man intresserar sig litet för utvecklingen
i det förgångna kanske man

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

erinrar sig att vi under åren från 1957
fram till 1960 hade en utomordentligt
hög investeringsaktivitet inom den
svenska industrisektorn. Man ökade sina
investeringar under tre å fyra år
med inte mindre än 60 procent. Vi hade
nytta av detta under hela första hälften
av 1960-talet, under åren från 1961
till 1965, men naturligtvis blev vi litet
ängsliga när investeringarna låg stilla.
I längden kunde den gamla investeringsdriven
inte avsätta en kontinuerligt
stigande produktionsökning. Nu har
vi gjort en ny injektion, och den har
medfört resultat. Man räknar med en
ny produktionsökning. Det hela är logiskt
och riktigt, och jag tar det mera
som en elementär beskrivning på hurudana
sammanhangen är.

Jag vet inte om man i dagens inlägg
har använt ordet inflation, men man
har talat om den väldiga kostnadsutvecklingen,
och man har talat om prisutvecklingen.
Jag har oändligt många
gånger försökt bena upp detta problem
och framhållit att de priser som är en
direkt konsekvens av att vi i detta hus
höjer våra indirekta skatter inte borde
sväva omkring i den allmänna debatten
såsom någon prisstegring som beror på,
som oppositionen brukar säga, en allmänt
oskicklig ekonomisk politik, ökningen
av den indirekta beskattningen
har ju föranletts av att vi — i stort
samförstånd — har velat driva ett progressivt
reformarbete. När sedan konsekvenserna
av detta avläses på prissidan,
är det ohederligheten i kvadrat
när man far omkring och beskriver det
hela såsom ett resultat av en ohederlig,
dålig och erbarmlig ekonomisk politik.

Om man sätter sig ned och studerar
höstrapporten, finner man att konjunkturinstitutet
säger att i det nu bättre
balanserade läget bör det vara anledning
att räkna med en rimligare prisstegring.
Man har till och med kommit
med den överraskande försiktiga siffran
2,2 procent, räknat från december
1967 till december 1968. Använder man
en medeltalsberäkning och tar medel -

Allmänpolitisk debatt

talen för 1967 och för 1968, kommer
man till drygt 3 procent. Det är så förnämligt
och så fördelaktigt att till och
med mina ambitioner är ungefärligen
tillfredsställda. Jag har ju vid några
tillfällen givit uttryck för att om man
vill ha en högkonjunktur, en bra konjunktur,
om man vill ha en hög sysselsättning,
en bra sysselsättning, torde
man inte komma undan en viss prisstegring,
eftersom allt hänger ihop på
olika områden.

Jag skall säga några ord om sysselsättningen.
Jag hade kanske haft för
avsikt att utveckla bostadsfilosofin något
ytterligare, men jag behöver inte
göra det. Jag har en känsla av att det
är en fråga som ständigt är så intressant
att åtskilliga talare i dagens och
morgondagens debatt kommer in på
den, och jag får väl då se om jag har
anledning att på nytt besvära kammaren
och herr talmannen.

När man talar om arbetslöshetsinslagen
i vårt samhälle, så är jag — och
där talar jag å hela regeringens vägnar
— helt på det klara med allvaret i
detta konjunkturfenomen. Jag har kanske
någon gång gjort den reflexionen
att det är intressant att se hur hela den
mycket dominanta borgerliga pressen
nu blivit så observant på varje friställning
som sker i vårt land. Är det en
följd av att man känner med de friställda,
så är det ur många synpunkter en
glädjande utveckling mot vad som tidigare
varit fallet. Är det däremot en
blandning av detta motiv och ett annat
motiv, nämligen att i valpolitiskt syfte
söka dramatisera så långt det går för
att det i sista hand skall så att säga
spilla över på regeringen och regeringens
ekonomiska politik, så är väl syftet
politiskt tillåtet men moraliskt kanske
inte på samma sätt hedervärt. I ett samhälle
sker ju en ständig rörlighet och
en ständig omställning, och dess bättre
är det ändå så att de flesta av alla dessa
mycket dramatiskt rubricerade friställda
relativt snart får ett annat arbete.
Det finns vissa lokala undantag. Det är

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

vissa områden i Norrland och i södra
och mellersta Sverige — jag kan nämna
Dalsland och Oskarshamn; måhända
håller även Norrköping på att segla
upp som ett sådant område — men det
är regeringen helt medveten om. De
dirigeringar, om jag får använda ett för
oppositionen djupt misshagligt ord, av
statliga hjälpåtgärder som vi sätter in,
tar hänsyn just till dessa speciella lokala
företeelser som möter oss.

Men när jag ibland läser i dagspressen
att t. ex. en verkstadsindustri i Göteborg
friställt ett tjugofemtal man, så
är det klart att vissa besvärligheter kan
uppstå för dessa tjugofem. Men det är
ju ändå så att Götaverken i Göteborg
för närvarande saknar 500 varvsarbetare
och ligger inne hos arbetsmarknadsverket
med en framställning om att få
importera verkstadsarbetare från Jugoslavien,
eftersom man inte tror sig om
att kunna tillfredsställa sitt behov i
Göteborg.

Det finns beklädnadsindustrier i
Borås som har framställningar liggande
hos arbetsmarknadsstyrelsen om att få
importera arbetskraft från Finland och
Jugoslavien på grund av att de inte kan
tillfredsställa sina behov i Borås.

Om man säger det ena — och det är
riktigt att man gör det — att det förekommer
vissa friställningar med stora
besvärligheter — så bör man i hederlighetens
namn också omtala det andra.
Först då kommer problemet i sin rätta
belysning. Här är det arbetsmarknadsverket,
effektiviserat och med de resurser
som det behöver, som får träda in
och klara av överflyttningar, omställningar,
omskolningar och nyutbildning.
Vad som sedan inte kan ordnas blir en
fråga om vad samhället behöver göra
för att människorna på ett anständigt
sätt skall ha sin trygghet.

Detta är således den aktuella arbetsmarknadspolitiska
situationen. Den har
naturligtvis också sina utlöpare i hela
diskussionen om investeringsbanken,
som berörts vid några tillfällen här i
dag. Även den har ju en trygghetsska -

pande effekt. Det rör sig nämligen här
om ett försök av regeringen att inte
bara angripa problemen just den dag
de aktualiseras utan även att få en möjlighet
att se litet in i framtiden, dra
slutsatser av utvecklingen och förebygga
situationer som i annat fall kan bli
besvärande.

Herr talman! Eftersom jag föresatt
mig att vara utomordentligt kortfattad
och koncentrerad i dag vill jag nu bemöta
de tre föregående talarna och först
ägna mig något åt herr Holmbergs inlägg.
Naturligtvis avlyssnade vi allesammans
med utomordentligt stort intresse
herr Holmbergs uppläsning av ett välskrivet
manuskript. Man kanske skulle
kunna gå så långt i vänlighet att man
ger hans partikansli ett erkännande för
att man där inte glömt bort någon av
de gamla klyschorna som högern har
serverat vid olika tillfällen från kammarens
talarstol.

Herr Holmberg började med att nämna
en arbetslöshetssiffra på 100 000.
Han citerade arbetsmarknadsstyrelsens
chef. Men arbetsmarknadsstyrelsens
chef har — om jag har läst honom rätt
— i denna siffra inkluderat även de
människor som är föremål för samhällets
åtgärder i olika avseenden, omskolning,
beredskapsarbeten etc. överraskande
nog har vi i år färre i beredskapsarbeten
än vi hade för ett år sedan.
Vi har också fler under omskolning,
men det är helt logiskt och följdriktigt
med hänsyn till den relativt
snabba omställning och omskiftning
som sker i samhället.

Sedan säger herr Holmberg med hela
den charm som är hans egen, att detta
är resultatet av 35 års socialdemokratiskt
styre. Jag har försökt ställa kyrkan
mitt i byn med vad jag sagt tidigare
i dag. Den avgörande skillnaden,
om jag går 35 år tillbaka, är att det i
1930-talets kris var 400 000 människor
som gick arbetslösa och som samhället
inte brydde sig om. Nu har vi 35 000
arbetslösa och 26 000 lediga platser.
För första gången redovisar vi nu fler

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

arbetslösa än lediga platser, men marginalen
är inte så skrämmande. Dessa
35 000 arbetslösa kan bli 40 000 eller
50 000, om vi får en dålig dag i februari
när vi räknar dem. Vi har nämligen varit
med om att det var ett sådant busväder
den dag vi räknade att inga byggnadsarbetare
kunde vara ute och arbeta.
Vi fick följaktligen en astronomiskt
hög siffra, cirka 70 000, som naturligtvis
inte var representativ för det
verkliga läget. Men även om vi skulle
få något liknande är den radikala och
väsentliga skillnaden att samhället numera
tar hand om de arbetslösa och gör
det bästa möjliga av situationen. I varje
fall kommer regeringen — på den punkten
hoppas jag att vi inte behöver ha
delade meningar utan kan få gehör från
oppositionen — att göra allt vad den
kan för att omhändertagandet skall ske
på ett så hyfsat och rimligt sätt som
möjligt.

Herr Holmberg fortsätter med att
säga att detta socialdemokratiska vanstyre
— han har inte använt ordet, men
den logiska konsekvensen bör vara att
han använder det om han fortsätter
med denna trall — inte endast har resulterat
i att vi har denna arbetslöshet
i dag, utan det har också inneburit en
kostnadsutveckling som medfört att
hela ekonomin har gått ur spår. Det är
sannerligen inte mycket sanning och
realism i detta påstående. Den industriella
kostnadsutvecklingen i vårt land
— jag erkänner att den har varit relativt
kraftig — har medfört att industrin
nu har vissa besvärligheter med hänsyn
till graden av självfinansiering. Även
på den punkten kan man inhämta en
del intressanta ting genom att läsa höstrapporten,
sidan 89, som handlar om
kreditmarknaden.

Konjunkturinstitutets rapport visar
att än i dag finns det vissa avsnitt av
den svenska industrin som är 100-procentigt
självfinansierade. Det finns andra
som är 90-procentigt självfinansierade
eller vinstfinansierade — vad man
nu vill kalla det. I den sistnämnda ka -

Allmänpolitisk debatt
tegorin ingår den mycket dominerande
metall- och verkstadsindustrin, exklusive
varvsindustri, malmbrytning och
anrikningsverk. En sammanvägning av
siffrorna visar att industrins självfinansiering
i slutet av år 1966 var 82
procent. Eftersom den siffran utgör
medeltalet är det en och annan industri
som har ett lägre tal. Det är de lägre
siffrorna från den enskilda industrin
som ibland har gjorts representativa
för hela industrin, men medeltalet ligger
alltså på 82 procent. Jag vågar påstå
att det är en mycket god siffra vid
en internationell jämförelse. Jag har
studerat självfinansieringsgraden på
den internationella marknaden och fått
fram att våra siffror hör till de bättre
jämfört med andra industrialiserade
länders.

Herr Holmberg har ett behov av att
skapa panik, för att kanske överdriva
något. I sista hand är ändå kriteriet på
vår kostnadsutveckling om vi hävdar
oss i den internationella konkurrensen
eller om vi slås ut. Det kan inte avläsas
på annat sätt än av de kalla, obönhörliga
och sanningsenliga siffrorna om
vår exportutveckling, vilken jag redovisat
tidigare i dag. En exportökning
under ett år med sex eller sju procent
är ingen indikator på att vi släpar efter
i den internationella konkurrensen och
om de internationella marknaderna.
Volymmässigt och mängdmässigt är det
under inga förhållanden någon fara.
Prismässigt är det besvärligare. Trots
prispressen redovisar konjunkturinstitutet
de självfinansieringssiffror som
jag har redogjort för.

Herr Holmberg anser att vi måste få
till stånd en bättre tingens ordning genom
justeringar på det skattepolitiska
området. Dessutom tar han i ett allmänt
svepande argument upp sådana
saker som en bättre dirigering eller
bättre handläggning av kreditmarknadens
och kapitalmarknadens resurser.
Det sista påståendet har jag redan bemött,
och jag behöver i den delen inte
upprepa vad jag sagt. Jag tror det är

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
tillräckligt att slå fast det grundlösa
i herr Holmbergs påstående. Han nämner
ingenting om lönekostnaderna. Däremot
kom herr Sundin och möjligen
även herr Dahlén in på den frågan i
sina inlägg.

Jag skall något närmare beröra kreditmarknaden.
Eftersom självfinansieringen
för industrin inte längre är
hundraprocentig måste kreditmarknaden
ge resurser. Vem som helst kan av
den officiella statistiken avläsa hur
kreditmarknaden på ett mycket tillfredsställande
sätt har ökat i vårt land.
Dels har riksbanken med hänsyn till
den lugnare konjunkturutvecklingen
accepterat en ökning av likviditeten
via affärsbankssystemet, dels har vi
haft en kapitalmarknad som på grund
av det institutionella sparandets kraftiga
uppgång liksom även hushållssparandets
— hör och häpna — uppgång
under 1966 och 1967, har gjort att kreditresurser
har kunnat bjudas ut till
låntagare. Denna utlåning har från 1966
till 1967 ökat volymmässigt med 20
procent. Hur det blir för år 1968 vågar
jag inte ha någon uppfattning om, men
naturligtvis kommer utbudet även då
att öka, i varje fall det institutionella
kapitalmarknadsutbudet.

Herr Holmberg erinrade vidare i ett
ögonblick när tungan slant på honom
att finansministern ju ändå har stått
inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen
och talat om att det finns ett
obönhörligt sammanhang mellan skatter
och reformer. Visst finns det det.
Jag har nog inte äntrat någon talarstol
utan att understryka detta med all den
kraft jag varit i stånd till. Herr Holmberg
kom fram till att skattebelastningen
nu är så hård att vi måste se till att
det blir liberaliseringar och skatteeftergifter
på många olika områden. Jag
tror att han hann räkna upp att industrin
skulle ha en skattelättnad för att
den vägen kunna förbättra finansieringen
och åstadkomma det riskkapital
som industrin behöver. Herr Holmberg
hann också beställa en skattesänk -

ning för de marginalskattedrabbade.
Dessutom beställde han en skattesänkning
för barnfamiljerna samt skattefrihet
för våra folkpensionärer.

Det sammanhang, som herr Holmberg
var vänlig nog att erinra om att
jag ville understryka, anser han sig
tydligen själv vara sorgfälligt befriad
ifrån att påpeka.

Man kan inte, herr Holmberg, klara
dessa problem genom att i någon slags
allmän dimridå tala om »en annan ekonomisk
politik». Om herr Holmberg följer
det internationella skeendet så finner
han att det i varje land sitter finansministrar
som har ansvar för ekonomi,
finanspolitik och kreditpolitik,
eftersom de är oskiljaktiga begrepp.
Dessa finansministrar är på en del håll
av socialdemokratisk valör eller kulör,
kanske jag bör säga, då det är litet förmätet
att värdera partierna valörmässigt.
På andra håll sitter det finansministrar
med pålitlig konservativ läggning, och
det finns finansministrar som är någonting
mitt emellan. Men jag har aldrig
hört att någon på ansvarig plats skulle
våga följa herr Holmbergs lättsinniga
finanspolitik och motivera det med att
det skulle vara hälsosamt ur den ekonomiska
tillväxtens och stabiliseringens
synpunkt. Till och med Lyndon
Johnson försöker nu övertyga en senat,
som förmodligen har litet för starkt inslag
av herr Holmbergs partifränder,
om det nödvändiga i att stabilisera den
amerikanska ekonomin, där man prognostiserar
en fyraprocentig prisstegring
under nästa år och där man är
rädd för en underbalans i budgeten på
29 miljarder USA-dollar och också befarar
att det konkurrensläge man i dag
har skall försvinna, om prisstegringarna
kommer snabbare än i Europa. Lyndon
Johnson ser inte någon annan möjlighet
att bjuda än en skattehöjning för
både företag och enskilda för att på
den vägen få bort en för stor efterfrågan
inom landet, vilken i sista hand
avgör om det skall bli något över till
exporten och om konkurrensläget och

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

kostnadsläget skall vara sådana att man
kan hävda sig internationellt.

Ibland är det litet påfrestande att
höra hur herr Holmberg och hans eftersägare
ogenerat försöker inbilla folk
att alla dessa svåra problem kan klaras
av med någonting av detta subtila och
abstrakta och till intet förpliktande uttryck
som »en annan ekonomisk politik».
Denna andra ekonomiska politik
skulle präglas av skattehänsyn till företag,
till barnfamiljer och till folkpensionärer.
Den skulle präglas av hänsyn
till de aktiva grupperna som betalar
marginalskatt, samtidigt som reformarbetet
skall fortgå i en takt, som —
vilket jag tidigare sagt —• man i den
bär kammaren dess bättre har en stor
benägenhet att snart bli enig om.

.lag skall härefter säga några ord till
herr Sundin. Herr Sundin började med
ett lovprisande av den privata företagsamheten
och en utomordentligt kritisk
inställning till den statsdrivna verksamheten.
Han försökte illustrera det
med att bl. a. det statliga Karlskronavarvet
har räddats av ett enskilt företag —
jag tror orden föll så, att det enskilda
företaget kom in och räddade situationen.
Jag har väl ingen anledning att
avslöja de interna avtalsdiskussionerna
i detta fall, men så mycket kan jag säga
till kammaren: Tro inte att Kockum i
denna uppgörelse drivs av någon altruistisk,
filantropisk uppfattning, som gör
att de känner ett behov av att gå in och
klara upp de sociala förhållandena i
Karlskrona! Tror man det är man för
god för denna världen och bör snabbt
lämna all diskussion om privat och enskild
företagsamhet. Detta är en rent
affärsmässig uppgörelse, herr Sundin,
en uppgörelse där båda parter anser att
det ligger sådana ekonomiska fördelar
i det hela, att överenskommelsen var
motiverad.

Sedan säger herr Sundin i den allmänna
plaidoyern för det fria näringslivet:
Yem har svarat för sysselsättningen
här i landet om inte den fria företagsamheten? -

Allmänpolitisk debatt

Ja, det finns ju ingen annan som kan
göra det, eftersom den fria företagsamheten
behärskar 95 procent av det industriella
livet i vårt land. Så länge
den fria företagsamheten sköter sig bra
— och det har den ju dess bättre gjort
på de flesta håll — har vi inte haft något
behov att bara för nöjes skull gå in
och säga: Det här skall staten ta hand
om.

Vi har ett samhällssystem, där den
privata företagsamheten fungerar och
dominerar den industriella bilden, och
den kommer väl också att göra det för
överskådlig framtid. Vårt system bygger
helt enkelt på detta. Att det sedan
har varit bra i vårt land och att vi haft
en god utveckling är naturligtvis lika
litet den enes förtjänst som det är den
andres skuld om det går dåligt. Jag har
alltid velat betrakta samhället som ett
uttryck för hur goda krafter samarbetar
till det gemensammas bästa. I den
bilden går företagsamheten in på sin
sektor, staten går in på sin, kommunerna
på sin. Gemensamt, med en hyfsad
uppdelning av arbetsuppgifterna
har det gått bra hitintills, och det kommer
naturligtvis att gå bra även i fortsättningen.

När jag nu har givit den privata företagsamheten
alla dessa erkännanden
skulle jag möjligen också kunna säga,
att den privata företagsamheten möjligen
kunde vara mera intresserad av de
speciella avsnitt av vårt land, som företagsamhetens
speciella trubadur här i
riksdagen, herr Sundin, är så intresserad
av. Det är norrlandsområdena och
vissa glesbygdsområden, där företagsamheten,
avslöjande sin brist på altruism
och filantropi, dragit sig undan
och låter staten och samhället gå in
och klara av det hela i stället.

Sedan frågar herr Sundin: När tänker
finansministern sänka räntan?

Riktigt så rått sade han väl inte, han
sade: Vill inte finansministern se till
att påverka riksbanken så att riksbanken
sänker räntan, och får jag ett svar
av finansministern om finansministern

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

är beredd att lägga sig på riksbanken,
så att riksbanken sänker räntan?

Ärade kammarledamöter! Vad svarar
man på detta? Möjligen en rekommendation
till herr Sundin att fundera över
de mest elementära grunder för hur
frågor om ränteförändringar hanteras
i vårt samhälle.

När sedan herr Sundin kommer in
på en statsdriven verksamhet, nämligen
Norrbottens järnverk, säger han: Den
går med förlust och det är naturligtvis
inte bra. Det talet kan herr Sundin förmodligen
använda i bygdegårdarna såsom
ett exempel på illa skött statlig
verksamhet. Men, säger herr Sundin,
och det är det intressanta, man kan ju
icke ta ansvaret för att lägga ner Norrbottens
järnverk, ty det har på grund
av sin lokalisering och sin sysselsättningsskapande
effekt andra motiv för
att leva vidare, även om staten måste
gå in med stöd.

Ja, herr Sundin, det är ju här vi har
det ständigt aktuella problemet varje
gång vi ställs inför sådana här frågor.
Skall vi handla rätt och slätt efter den
beprisade privata företagsamhetens modell
— det går inte ihop, ergo lägger
vi ner! — eller skall vi rätta oss efter
det sociala tänkande som samhällsmakten
ändå har svårt att frigöra sig från
och väl inte skall frigöra sig från? I sådana
situationer ställs man inför att
Norrbottens järnverk som företag betraktat
inte är någon lysande affär, men
ur andra synpunkter anses det ändå
vara motiverat att hålla företaget i gång
med stöd från statens sida. Jag skall
inte ta tiden i anspråk med att redovisa
andra liknande förhållanden.

Inom parentes tror jag ju att Norrbottens
järnverk inte ens som ekonomiskt
företag behöver vara för evigt
förtappat. Jag är tillräckligt mycket optimist
för att tro att den dagen kan
komma när Norrbottens järnverk gör
rätt för sig på ett sätt som kan accepteras
även ur privatekonomisk synpunkt.
Den dagen kan ligga långt fram

i tiden, men jag vill inte utan vidare
fälla domen över NJA.

Vad jag har sagt med detta är egentligen
bara att man får försöka sära på
begreppen. Antingen vill man att staten
skall följa efter den beprisade privata
företagsamheten och slå igen butiken,
även när det gäller NJA, eller också
får man säga att det finns skäl för
att pruta på profit och bokslutsresultat,
eftersom det finns andra motiv för att
fortsätta verksamheten. Herr Sundin
har ju den sistnämnda uppfattningen i
fråga om Norrbottens järnverk, och
han får kanske samma uppfattning om
han reser till Uddevalla och tittar på
varvet där. Han får kanske samma
uppfattning också i fråga om andra företag,
men dessa båda är väl de mest
typiska fallen. Har man den uppfattningen,
bör man tala om problemet i
nyanserade former och se på det hela
i det sammanhang som man gör sig till
talesman för.

Sedan tog herr Sundin upp ytterligare
en intressant fråga, när han sade:
Regeringen far omkring och kritiserar
den privata företagsamheten. Ja, det är
ömsom vin och ömsom vatten, ömsom
rosor och ömsom ris. Jag har stått här
och skrutit över den privata företagsamheten,
och jag har gjort det många
gånger också i andra sammanhang, men
inom denna väldiga sektor av svensk
industriell verksamhet finns naturligtvis
ett och annat fall, där man kan med
fog framföra kritik, och då har den kritiken
förts fram. Så säger herr Sundin:
Varför far inte regeringens ledamöter
omkring och kritiserar de statliga företagen?
Förklaringen är utomordentligt
enkel. Om något statligt företag behöver
kritiseras, så kan det ordnas med en
intern familjebyk, herr Sundin, och
det är bättre att göra det på det sättet.
Vi behöver inga omvägar över talarstolar
och pressorgan, om vi vill ta itu
med något statligt företag, men vi har
inte samma förbindelser med den privata
företagsamheten. Där är vår enda

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

möjlighet att framföra offentlig kritik.

Herr Sundin har sedan kommit tillbaka
och begär besked om skattepolitiken.
Han har fått detta ämne litet
grand på hjärnan. Han har ställt en enkel
fråga och fått svar för en vecka sedan.
Han kommer tillbaka nu, och får
väl ett svar så småningom. Herr Sundin
är inte ensam om det. Det är en populär
frågesport hos hela den borgerliga
oppositionen. Får vi, frågar man, skattehöjningar
den 11 januari, när statsverkspropositionen
kommer på bordet?
Hur ser de skattehöjningarna ut? På
vilka områden kommer skattehöjningarna?
Det är intressant för det svenska
folket att få svar på dessa frågor, säger
man.

Ja, det intresset kommer att tillfredsställas.
Svenska folket får besked när
den dag kommer då det är möjligt att
ge dessa besked. Men dessförinnan finns
det, som jag förstår, ingen anledning
att diskutera ämnet, om man gör anspråk
på att en diskussion skall föras
utifrån korrekta och sakliga utgångspunkter.
Man måste väl ändå ge regeringen
möjlighet att göra upp sin budget
och att göra sin avvägning. Sedan
får regeringens förslag kritiseras i full
demokratisk ordning här i parlamentet.
Herr Sundin och andra ledamöter
har då rätt att ställa egna förslag och
arbeta för egna lösningar. Men så länge
regeringen arbetar med dessa frågor —
i år på samma sätt som alla tidigare år,
och som alla mina företrädare i ämbetet
har arbetat — förstår jag inte vad
en diskussion skulle innebära, eftersom
den diskussionen inte kan föras med
utgångspunkt från reala termer och
faktiska förhållanden. Diskussioner i
lufttomt rum och i den blå luften må
vara herr Sundins specialitet. Jag gillar
det dock inte.

Herr Sundin avslutade sitt anförande
med att tala om en rundabordskonferens.
Jag kan inte, ärade kammarledamöter,
frigöra mig från en känsla av
att jag har hört det förslaget förr någon
gång. Om jag inte missminner mig

Allmänpolitisk debatt
på den punkten, kanske de mera minnesgoda
av kammarens ledamöter också
erinrar sig mitt svar. Det svaret håller
även i dag.

När det gäller skatteproblemen i avseende
på kommunalskatten och herr
Sundins tanke på kompensation över
statskassan till de kommuner som ger
sina medborgare en kommunalskattesänkning
var herr Sundin ärlig nog att
tala om att det skulle kosta statskassan
miljarder kronor. Jag är beredd att
precisera beloppet till 2 1/4 miljarder
kronor efter beräkningar som gjordes i
våras. Det är en skattereform som är
så pass omfattande att man nog först
bör undersöka vilka praktiska möjligheter
det över huvud taget finns att förverkliga
en sådan sak och detta innan
man ger löften, även om man försiktigt
nog inte begär att de skall realiseras i
dag eller i morgon utan ställer ut dem
någon gång i en framtid. Jag skulle
vara mycket glad och nöjd om det där
sista tillägget också användes i den valdebatt
som vi kommer att föra nästa år.
Det förslag som centern fört fram är
inte möjligt att genomföra nu, inte i
morgon och inte nästa år, men någon
gång i framtiden hoppas vi att det skall
kunna genomföras. Så säger man från
centerpartiet när man talar i denna
församling. Med tanke på kravet på en
korrekt information till medborgarna
vore det också önskvärt, att man konsekvent
vidhöll den linjen i den valdebatt
som vi kanske delvis redan har
börjat eller i varje fall kommer att ta
itu med på allvar någon gång 1968.

Herr Dahlén överraskade mig med
att tala om den »splittrade» regeringen.
Jag inregistrerar med en viss tillfredsställelse
att regeringen inte längre är
»trött», vilket ju har varit det vanliga
epitetet på regeringen. Nu är den bara
splittrad, vilket väl ändå ur min synvinkel
får betraktas såsom ett steg framåt
i utvecklingen. Regeringen är splittrad
i marknadsfrågan, säger herr Dahlén.
Vad är det för splittring där? Regeringen
har efter noggranna diskus -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
sioner avlämnat en deklaration till riksdagen
som har lästs upp i denna kammare
av statsrådet Wickman och i andra
kammaren av statsrådet Lange, till
ordalydelsen exakt lika. Denna deklaration
är regeringens dokument. Sedan
gör Dagens Nyheter en stor sak av
Wickmans andra inlägg och drar ur
det slutsatser, som Wickman i dag på
morgonen har sagt till mig att han kommer
att bestämt dementera. Vad är det
för splittring i den här frågan, herr
Dahlén? Man kan naturligtvis önska en
splittring, sköta oppositionspolitiken
och »dra veven» på sådant sätt att det
ger intryck av regeringens splittring.
Men regeringens dokument har lästs
upp i kamrarna, och det är regeringens
uppfattning i den här frågan.

Om jag fattade herr Dahlén rätt, menade
han att det skulle förekomma
splittring även i försvarspolitiken. Därvidlag
är jag ännu mera förvånad. Här
föreligger ett socialdemokratiskt bud,
ett mittenpartibud och ett konservativt
högerbud. Syftar herr Dahlén på att en
och annan tidning anser att försvarskostnaderna
skall vara så och så stora?
Någon tidning har sagt att röster inom
socialdemokratin anser det och det ■—
herr Dahlén använde uttrycket vänstervingen
eller vänsterkanten inom socialdemokratin.
Det är klart att i ett parti,
som håller sig med ett tak som är högt,
får alla dessa röster komma till tals; i
sista hand skall dock detta kanaliseras
till en regeringens och partiets uppfattning.
Så kommer att ske även i försvarsfrågan
— det tror jag mig kunna
lova herr Dahlén från denna talarstol.

Också i fråga om det näringspolitiska
programmet skulle man vara splittrad
—• vänstervingen i socialdemokratin
vill något annat, en högerving något
tredje, ansåg herr Dahlén. Ja, vi har
nyligen genomfört en extra partikongress,
som präglades av utomordentlig
enighet på dessa punkter. Man accepterade
det näringspolitiska program
som utformats i samarbete mellan Landsorganisationen
och partiet —- att också

regeringen varit inkopplad i sammanhanget
behöver det inte råda något tvivel
om. Detta program har tagits — det
är ännu inte definitivt utan kommer
att bearbetas ytterligare. Men under allt
arbete och före besluten förs en fri och
öppen debatt, där stridiga viljor får
mötas; och ur de stridiga viljorna har
vi ändå hamrat fram en gemensam linje,
som är socialdemokratins linje. Det
kommer att vara fallet i alla de frågor
där herr Dahlén är så oroad för socialdemokratin
och den sittande regeringens
splittrade attityd.

Ja, så kom herr Dahlén in på hur
företagens vinstläge skall fixeras — en
näringspolitisk fråga — och hur staten
skall planera skattepolitiken. Sådana
frågor kan naturligtvis inte ryckas ut
och bedömas isolerat. Hela tiden har vi
en avgörande bedömningsgrund i den
aktivitet som avspeglas i olika regeringsförslag,
som har lagts fram och
kommer att läggas fram för riksdagen
då det näringspolitiska programmet
skall omsättas i konkret och praktisk
verklighet.

Sedan tog herr Dahlén upp ett yttrande
från någon ledamot av regeringen,
riktat mot någon representant för
det privata näringslivet. Den frågan
har varit föremål för en diskussion här
i kammaren. Även om man brukar beskylla
finansministern för att lägga sin
näsa i blöt i allting, tror jag att man
skall rikta sin kritik mot finansministern
för vad han har sagt och sin kritik
mot ett annat statsråd för vad han
eller hon har sagt. Jag har svårt att representera
något självtaget ansvar för
vad andra ledamöter av mitt parti säger
— i annan mån än att vi, som jag
nyss sade, kommer fram till vissa gemensamma
uppfattningar som får sitt
naturliga uttryck i olika, konkreta förslag.

Sedan säger herr Dahlén -— vilket
överraskar mig, men det var väl ett försök
att beskriva den moderna eller jag
kanske skall säga den lanserade näringspolitiken
som ett klåfingrigt för -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

sök att dirigera och att dirigera mot
konsumenternas önskningar och önskemål
— att socialdemokratin över huvud
taget inte tror på konsumenterna.
Ungefär så föll herr Dahléns ord.

Jag tror nog att den gamla manchesterliberalistiska
filosofin har getts på
båten inte bara av socialdemokratin
utan även av det moderna folkpartiet.
Jag vågar säga att om herr Dahlén bara
försöker beskriva saken så att enbart
konsumentens reaktion skall få vara
avgörande och ingenting annat, med
andra ord vara riktroten för en riktig
politik, kommer herr Dahlén att vakna
upp med en viss huvudvärk en vacker
dag. Det är nämligen inte alldeles säkert
att bara konsumentens specifika
önskemål i varje situation är utan vidare
förenligt med vad både herr Dahlén
och jag anser skulle vara det riktiga
sättet att disponera samhällets resurser
på. Vi har lagt skatter som dirigerar
konsumtionen; vi har gjort det på
sprit och på tobak. Det är möjligt att
man skulle kunna mobilisera en majoritet
av de svenska konsumenterna för
en politisk linje som innebar att man
tar 2 kronor 25 öre för en liter brännvin.
2 kronor som det kostar att producera
den och distribuera den •— 25-öringen kunde ju den få i förtjänst som
står innanför disken. Men både herr
Dahlén och jag är överens om att därvidlag
har konsumentens önskningar
sina givna begränsningar. Det är också
möjligt att man skulle kunna mobilisera
en majoritet av den svenska allmänheten
för att radikalt skära ned bilbeskattningen
och bensinbeskattningen
därför att de flesta familjer har en bil.
När det affärsmässiga priset på bensinen
är 35 öre men man får betala 1
krona tycker naturligtvis konsumenterna
att det skulle vara väldigt bra att
slippa undan med 35 öre. Men eftersom
vi använder dessa pengar för att bygga
vägar och använder dem i en budget
som representerar så många andra aktiviteter
som vi är ense om, kan konsu -

Allmänpolitisk debatt
mentens önskemål inte utan vidare alltid
vara rättesnöre.

Nu kan herr Dahlén säga, att så skall
inte finansministern tolka mig. Finansministerns
resonemang är ju att slå in
öppna dörrar; det är alldeles givna
ting. Men då skall man, herr Dahlén,
inte avge en deklaration så där oreserverat
som innebär att konsumentens
önskemål vid varje tillfälle är det enda
riktiga. Vi har på vissa avsnitt brutit
principen, och det är bara fråga om
var man stannar. Det kan ju tänkas att
herr Dahlén och jag har andra uppfattningar
om var man skall stanna. Om
herr Dahlén tar upp diskussionen från
de utgångspunkterna, är jag beredd att
fortsätta, alltså från utgångspunkten var
man skall stanna eller när man skall gå
vidare.

Herr Dahlén tog också upp frågan om
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen,
och det kan man väl göra, även om
vi vet att det sitter en statlig kommitté
med inslag från alla politiska partierna
och funderar över den saken och som
har i uppdrag att komma med ett förslag.
Hur man sedan kommer att ställa
sig får vi ju se då. Nu är emellertid
arbetslöshetsförsäkringens statuter så
pass generöst upplagda att i varje fall
alla löntagare i dag har möjligheter att
försäkra sig mot arbetslöshet. Jag har
själv under åtta år suttit som ordförande
i ett fackförbunds erkända arbetslöshetskassa.
Där togs emot organiserade
och oorganiserade — bestämmelserna
är så utformade. En metallarbetare
kan komma med i metallarbetarnas kassa
även om han inte tillhör fackorganisationen.
En handelsanställd kan bli
med i handelsarbetarnas kassa även om
han inte tillhör fackorganisationen.
Villkoret för statsunderstöd är att kassan
står öppen för alla. Problemet är
således inte så enormt stort som man
vill göra gällande i den allmänna debatten.

Den andra frågan, som jag föreställer
mig är svårare att lösa, gäller de fria,

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

självständiga företagarna. En självständig
företagare kan naturligtvis bli arbetslös
genom nedläggning, och det
finns graderingar också bland företagarna.
Jag tänker på de jordbrukare i
Norrland som väl tidvis är löntagare
och tidvis företagare. Det avgörande
kriteriet för att man skall kunna vara
med i en arbetslöshetsförsäkring är att
man står till arbetsmarknadens förfogande
vid varje tillfälle, är beredd att
ta ett arbete som passar ens kroppskrafter
och möjligheter. Här kommer
ett alldeles nytt moment in när det gäller
företagarna, och jag föreställer mig
att det finns anledning noga tänka igenom
det. När kommittén lägger fram
sitt förslag har vi väl anledning att resonera
om detta från litet mera faktiska
och realistiska utgångspunkter.

Jag har från herr Dahléns inlägg antecknat
uttrycket »ett förfärande prov
på ansvarslöshet från regeringens sida».
Herr Dahlén nickar instämmande,
så han framhärdar tydligen i vad han
sade. Detta »förfärande prov på ansvarslöshet»
skulle väl innebära att regeringen
inte har tagit hand om löneutvecklingen
på ett mera effektivt sätt
här i landet. Denna rundabordskonferens,
som herr Dahlén nu i mittenpartiernas
enighets intresse är lika flitig
förespråkare för som herr Sundin, ligger
tydligen bakom detta tal. Herr Dahlén
menar att vi har en kostnadsstegring
i vilken löneutvecklingen spelar
en kanske ganska avgörande roll och
att regeringen visar ett förfärande prov
på ansvarslöshet när den här inte ingriper.

De avtal som träffas på arbetsmarknaden
är fria uppgörelser mellan två
parter. När det blir en uppgörelse måste
man väl dra den slutsatsen att båda
parterna har ansett att man kan acceptera
uppgörelsen. Det har inte varit något
tvång från något håll. Man har bedömt
skälen för och emot och sagt: All
right, vi accepterar uppgörelsen. Vad
är det då som är det förfärande provet
på ansvarslöshet? År det löneutveck -

lingen som för herr Dahlén är det avgörande?
Skall rundabordskonferensen
ersätta det förfärande provet på ansvarslöshet
med en ansvarsmedveten
politik?

Eller menar herr Dahlén att det har
förts en ekonomisk politik som har gett
löntagarna i sysselsättningssamhället en
för god förhandlingssits, så att man har
kommit för högt i löneuppgörelserna
och mellan löneuppgörelserna föranlett
vad man brukar kalla löneglidning —-som ju egentligen inte är någonting annat
än att arbetaren arbetar effektivare
i vissa avsnitt? Det finns naturligtvis
också vissa andra element i löneglidningen
som kan vara uttryck för en
överkonjunktur i ekonomin. Är det på
den punkten klagomålet sätts in, så bör
herr Dahlén vara litet försiktigare med
klagomålen i den motsatta riktningen,
då vi i dagens konjunktur lyckats behärska
löneglidningsfenomenen på ett
annat sätt än tidigare.

Det är med ytterst stor tvekan, herr
talman, som jag ger mig på att utveckla
den här diskussionen om hur staten
skall gå in och lägga till rätta på lönemarknaden.
Jag tror att herr Dahlén
citerade herr Arne Geijer. Han finns
här i kammaren och kan väl svara själv
för sitt kongressyttrande, som här åberopades.
Jag tror emellertid att i princip
ingenting har förändrats.

Löntagarorganisationerna vill utnyttja
— och det är därför de är till — sin
styrka så långt det är möjligt för att
uppnå det bästa möjliga resultatet för
sina medlemmar. Man har på den andra
sidan ett motsatt intresse, som har att
avväga hur långt man kan gå med hänsyn
till företagens situation, deras
vinstmöjligheter och deras framtida
ekonomi.

Resultatet av dessa båda motsatta utgångspunkter
blir ett avtal. Det har det
blivit varje år hittills, och det kommer
det att bli varje år även i fortsättningen.
Regeringen eller — som herr Dahlén
anser — även oppositionspartiernas
representanter kan sätta sig ned och ge

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

dessa parter goda, förnumstiga och allvarsamma
råd, och det kunde kanske se
bra ut. Men vi som har litet erfarenhet
på detta område tror inte att det ger
något resultat. Däremot kan beskäftiga
inhopp under ostentativa former —• vad
herrarna är ute efter är ju att skaffa sig
politisk good will av detta — många
gånger göra att parterna knyter sig och
resultatet blir det rakt motsatta.

Dessutom kan jag väl säga, att regeringen
ju inte lever alldeles i ett isolerat
rum. Under och mellan förhandlingsperioderna
förekommer ändå samtal
i olika former mellan regeringen och
företagare och mellan regeringen och
löntagare. De samtalen får vara värda
vad de är värda, men de innebär väl
ändå att man kommer så långt som man
kan komma samtalsvägen. De offentliga
skådespel, som herrarna är ute efter,
har jag varit med om tidigare. De
har misslyckats. Och jag är helt övertygad
om att de skulle misslyckas ytterligare
en gång.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
har nu under en timme försökt sprida
löjets skimmer över den borgerliga oppositionen
och låtit sig själv framstå
som den ende, som vet och kan och behärskar
de ekonomiska tingen.

I och för sig är det naturligtvis riktigt
att finansministern tror på sin förmåga,
men jag har en känsla av att finansminister
Sträng tar för lätt på frågorna.
Han tar lätt på arbetslösheten,
trots att vi vet att den väntas bli större
än den någonsin har varit sedan andra
världskriget. Finansministern tar lätt
på de stagnerande industriinvesteringarna
och även på hela den kostnadsutveckling,
som vi har genomgått och
som man tydligtvis inte tänker stoppa.

Finansministern målar hela den ekonomiska
bilden i rosenrött.

I och för sig kan jag förstå att regeringen
rent professionellt försöker vara
optimistisk för att inge tilltro hos
många människor, som i dag känner

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 41

Allmänpolitisk debatt
det ekonomiska trycket hårdare än tidigare.
Men jag har ställt mig frågan:
Varifrån får finansministern sina uppgifter?
Inte tar väl herr Sträng dem
helt ur egen fatabur?

Nej, han har tillgång till ett jättestort
finansdepartement med några hundra
medhjälpare som råder honom till vad
han skall göra. Han umgås också, enligt
vad jag hörde, med företagare —
framför allt storföretagare i byggnadsbranschen
— och det är mycket möjligt
att de uppgifter han därifrån fått i
dagens läge är relativt gynnsamma.

Men om man går ut till de små och
medelstora företagen, som ju också har
ett stort ansvar för sysselsättningen, är
bilden inte lika gynnsam. De upplever
kostnadsstegringarna, skatterna och
kreditmarknaden betydligt hårdare och
besvärligare än vad finansministern
har försökt göra gällande.

Men det räcker väl inte med detta?
Uppenbarligen har även konjunkturrapporten
spelat en viss roll i denna ljusa
teckning av läget.

Det är intressant att höra, att herr
Sträng anser att konjunkturrapporten
är klart optimistisk. Herr Wickman
däremot anser att det är en pessimistisk
rapport. Jag har funderat litet över
hur det kan komma sig att ni har två
så skilda bedömningar inom samma
departement. Det kanske beror på att
konjunkturrapporten är optimistisk för
1968 när det gäller Västtyskland, när
det gäller Italien och när det gäller
Frankrike och även när det gäller USA.
Men när man går över till Sverige, så
måste man konstatera att produktionstillväxten
icke kommer att öka under
1968. Redan under 1967 har man varit
för optimistisk, och det blir en sänkning
där. Det blir en ytterligare avsaktning
1968.

Det tycks vara på det sättet att Sverige
att döma av konjunkturrapporten
håller på att närma sig vad finansminister
Sträng själv kallar för »de kroniska
ekonomiska besvären» som England
har, och vi får verkligen se till att

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Sverige inte kommer i samma läge. För
några år sedan kallade finansministern
och statsministern England för »Europas
sjuke man», och jag har en känsla
av att även Sverige kan komma att bestås
med samma epitet i framtiden om
det inte blir någon ändring.

Vidare tog finansministern upp industrins
investeringar. Han sade magistralt,
att »vi håller industrins investeringar
på denna höga nivå», men vi
får väl ändå gå till de konkreta siffrorna.
Det förhåller sig ju så, att det förekommit
en viss reduktion av industrins
investeringar t. o. m. i år, och någon
återhämtning under 1968 räknar ju icke
konjunkturrapporten med. Tvärtom
håller industrins investeringar, särskilt
i byggnader och anläggningar, på att
minska. Man räknar med en minskning
om 11 procent, och slutsumman blir att
industrins investeringar för nästa år icke
kommer att stiga utan i stort sett
hålla sig på samma nivå, vilket ju icke
kan sägas innebära någon gynnsam
framtidsutsikt.

Så några ord om skatterna. Det var
ingen i denna kammare, som hade väntat
sig att finansminister Sträng skulle
inta en annan attityd till skatterna än
vad han gjorde ■— den gamla välkända
inställningen att skatter är till för
att höja, icke till för att sänka och göra
rättvisare.

Man kan fråga sig vad orsaken till
denna fastlåsning är. Det tycks vara på
det sättet, att regeringen i dag över huvud
taget inte vill förstå att skatterna
kan bli så höga, att de får negativa
verkningar både för samhällsekonomin
i dess helhet, för kostnadsutvecklingen
och för den enskilde.

Vi ser på resurserna och skatterna på
olika sätt. Vi inom högerpartiet tror
inte, att man ökar de totala resurserna
i samhället bara för att man tar ut mera
skatter. Vi anser att först ökar man
de totala resurserna genom en mera positiv
ekonomisk politik och inte förrän
därefter får man in ökade skatteinkomster
för staten.

Slutligen — jag erinrade finansminister
Sträng om ett uttalande inför den
socialdemokratiska riksdagsgruppen,
enligt vilket herr Sträng skulle ha varnat
för det lättsinniga socialdemokratiska
talet att »visst kan vi höja skatterna».

Står herr Sträng för det uttalandet
eller inte?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl så, att varken
finansministern eller jag befinner
oss i detta sammanhang på något stormigt
hav. Även om finansministern tidigare
har agerat som lantarbetare kan
det se ut som om han inte kände sig
helt till freds med den situationen.

Den inställning som centerpartiet har
till den politik som bör föras i nuets
och framtidens Sverige har jag avslutningsvis
i mitt första anförande preciserat
i nio punkter. Dessa punkter har
finansministern med sin — låt mig säga
det -— vanliga charm och sin breda
rygg som han brukar använda som
täckmantel och även har gjort i detta
sammanhang, förbigått genom att endast
ta upp en del av de punkter jag
åberopat.

Jag vill i likhet med herr Holmberg
ställa en fråga till finansministern —
ja, han tycks inte lyssna vid detta tillfälle
utan hör på någon av sambandspojkarna
som ger goda råd. Men jag
vill ändå fråga finansministern om det
föreligger delade meningar i tänkandet
när det gäller konjunkturen. Vi har såväl
i TV som radio och även under gårdagens
debatt fått en annan vision av
konjunkturen för framtiden av ekonomiministern
än den som finansministern
i dagens diskussion velat göra gällande.

Riktigheten av den bedömning, som
den socialdemokratiska regeringen har
gjort i dessa frågor, kan vara av ett
visst intresse för det som kommer att
följa framdeles.

I en konjunkturutveckling i vårt land

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

är det naturligt, att det som rör sig
utanför landets gränser har sin givna
betydelse, vilket jag även framhållit tidigare.
Jag vill upprepa — och jag tror
att finansministern därvidlag måste ge
mig rätt — att den ekonomi- och kapitalpolitik
som Sverige för har en avgörande
betydelse när det gäller att vi
skall kunna hävda oss i den utländska
konkurrensen. Till detta sammanhang
hör också den försämrade bytesbalansen,
som finansministern själv i sitt anförande
i viss mån har uttryckt bekymmer
för. Detta vill jag helt och hållet
sammankoppla dels med det som
händer ute i världen, dels även med de
åtgärder man från svensk sida har åtagit
sig på detta område.

Finansministern säger att den finska
devalveringen kommer att förorsaka en
minusbalans, om jag fattade honom
rätt, på cirka 300 miljoner kronor. Om
vi dessutom tänker på den försämrade
bytesbalansen i England, vilken inger
stora bekymmer, och vi därtill vet att
England tidigare i ett skede, när ekonomin
och bytesbalansen icke var tillfredsställande,
vidtog åtgärder som
stred mot EFTA-traktaten, vill jag ställa
denna fråga till finansministern: Anser
finansminister Sträng att det kan
vara av behovet påkallat att även vi
måhända inom en nära framtid genomför
en devalvering även i Sverige?

Jag förmodar att jag inte kommer att
få något vettigt svar på denna fråga
heller, men det kan vara roligt att få en
del kommentarer.

Varför avfärdar herr Sträng budgetpolitiken
på det nonchalanta sätt han
gjorde i anslutning till mitt anförande?
Jag har uppskattat finansministern för
hans finanspolitik när det gäller budgetens
betydelse för samhället i dess
helhet och jag har lärt av honom att
man i de skeenden, då det är nödvändigt
att använda budgetpolitiken för att
även klara näringspolitiken, bör göra
det. Jag har här i princip bara följt det
som varit finansministerns bibel på detta
område. Jag har därutöver påpekat,

Allmänpolitisk debatt
att finansministern icke har använt
budgetpolitiken på ett sätt som han
själv har ansett, d. v. s. att den bör
paras med finanspolitiken i övrigt.

Statsrådet Wickman lämnade i en
radiodebatt uppgiften att inflationen
nästan var nere i ett läge som skulle
göra varje människa i detta land glad.
Under perioden från årets början till
september månad, då de senaste siffrorna
föreligger, är inflationen dock mellan
3—3,5 procent. Det motsvarar ju ett
önsketänkande, som finansministern tidigare
har ansett bör råda i vårt samhälle.

Jag skall nu bara ta upp ytterligare
en sak som rör företagsamheten, eftersom
jag förmodar att jag får tillfälle att
återkomma senare. Finansministern påstår
att man samlas till »familjerådplägningar»
för att diskutera de statliga
företagen och den insyn vi bör ha i
dem. Det har ju hänt att även storfinansen
har samlats hos familjen på
Harpsund. Jag förmodar att det kanske
skulle vara behövligt att samförståndet
på näringslivets områden blev av den
arten, att man inte bara säger att det
fria näringslivet missköter sig, då man
ändå är medveten om att mycket i den
statliga företagsamheten inte är som det
borde vara.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng hade faktiskt
en del välvilliga formuleringar om
det enskilda näringslivet. Han talade
om »samverkan» och om »alla goda
krafter», vilket var intressant att höra
i ett sådant här sammanhang. På tal
om Karlskronavarvet sade han, att det
var en »rent affärsmässig» uppgörelse
från Kockums sida att rycka in och
hjälpa varvet. Det är glädjande att rent
affärsmässiga uppgörelser kan få det
gynnsamma resultatet, inte bara för
Karlskronavarvet utan också för Karlskronas
befolkning. Det var väl också en
underförstådd reprimand till ett utta -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

lande som jag anspelade på från ett
annat statsråd och som gick i en helt
annan riktning.

Beträffande socialdemokratins uttalanden
om näringslivets folk hörde jag
en vis man yttra, att näringslivet säkert
inte är så dåligt som socialdemokraterna
påstår vid sina valmöten, men
inte heller så bra som de socialdemokratiska
statsråden talar om för dem
vid de middagar som näringslivet bjuder
på. Sanningen ligger säkerligen någonstans
mitt emellan.

Statsrådet Sträng gladde kammaren
med att berätta, att regeringen inte
kommer med två eller flera förslag i
försvarsfrågan, utan med ett förslag.
Det var, herr Sträng, faktiskt inte det
jag ifrågasatte när jag talade om den
splittrade socialdemokratin. Jag tror
faktiskt att alla regeringar i regel får
diskutera sig fram till en enhetlig uppfattning.
Jag talade om den splittrade
socialdemokratin som, om herr Sträng
saknade ordet trötthet, måste leda till
att mycket krafter får spillas på att försöka
hålla de värsta bråkstakarna i
styr. Uppenbarligen tar det så mycket
på krafterna på en del statsråd, att de
i varje fall inte visar sig i riksdagen
och diskuterar med dess ledamöter.

En allvarlig fråga är vad som händer
på lång sikt med möjligheterna att exportera
våra varor. Jag erinrade om
den kostnadsutveckling som har varit
i vårt land. Som konjunkturinstitutets
chef själv framhåller: Fortsätter den
kommer den att bli orimlig.

Jag upprepar, att den svenska ökningen
av arbetskostnaden per produktenhet
inom industrin åren 1959—1966
är 2,8 procent, medan den i industriländerna
i världen i övrigt bara är 0,8
procent. Under åren 1963 till 1966 har
industriländerna i genomsnitt ökat sina
kostnader med 1,0 procent, medan vi
ökat mer än tre gånger så mycket. Det
är ju alldeles uppenbart att detta inte
kan fortsätta, om vi verkligen skall ha
en något så när gynnsam exportkonjunktur
och därmed något så när goda ut -

sikter att även i fortsättningen höja vår
levnadsstandard i detta land.

När regeringen nu inte har någon
metod att komma till rätta med detta,
har vi gång på gång rekommenderat
ett försök med den klassiska metoden
i Sverige: att försöka få parterna att
komma samman och resonera. Staten,
herr Sträng, är ju en part i målet, det
kan man inte komma ifrån. Jag vill erinra
om att TCO har sagt, att det är
klart att skatter och avgifter också
måste komma in i bilden.

Då säger herr Sträng: Jag har varit
med om sådana här diskussioner tidigare,
och de gav inget resultat.

Men det är inte fråga om detta gamla
nu. Här är det en ny möjlighet som
regeringen förspiller att försöka se till
att vi kan stoppa den oroväckande utvecklingen
på kostnadsområdet.

I det socialdemokratiska näringslivsprogrammet
— som ni ju dock diskuterade
för så kort tid sedan, att jag förmodar
att herr Sträng har det i minnet
— står det: »Pris- och kostnadsutvecklingen
måste hållas under kontroll
...»

Det står faktiskt »under kontroll».

Herr Sträng har inte givit något svar
på mina frågor i dag hur man tänker
sig få bukt med kostnadsutvecklingen.
I det här programmet står det, att ni
skall hålla den »under kontroll». Innebär
detta trots allt det som herr Sträng
talade emot — och som jag också är
emot — nämligen statlig dirigering av
lönerna? Jag fattade herr Geijers uttalande
på kongressen inte så att han förordade
detta.

Men om ni nu inte vill det, och om
ni inte har något annat program, kan
då herr Sträng tala om för kammaren:
Vad är det ni vill i stället? Det går
inte att bara säga, att oppositionens recept
inte duger. En regering är då skyldig
att lägga fram ett annat recept.

Jag är väldigt medveten om att konsumenternas
önskningar inte alltid går
att tillfredsställa. Det är ju en självklarhet!
När jag talade om att konsumen -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

terna ulgör en verklig maktfaktor, var
det i samband med priskontroll och en
eventuell statlig dirigering av priserna.
En sådan skall jag be att få betaeka
mig för. Staten kan inte kontrollera att
vi får varor till billigaste möjliga priser.
På den punkten är konsumenterna
den stora maktfaktorn, och det gäller
då från statens sida att ge konsumenterna
som är de stora priskontrollanterna,
den upplysning som ger dem
möjlighet att utöva sina priskontrollerande
funktioner på ett bättre sätt.

På den punkten har socialdemokratin
dock varit synnerligen ointresserad.
År efter år har man gjort utredningar.
Ibland har man staplat dem på varandra,
och det har varit total förvirring
om vad den ena och den andra utredningen
skulle göra. Resultatet, herr
Sträng, är att det inte blivit någonting
vidare av det hela!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! En av kammarens ledamöter
har gjort mig uppmärksam på
att jag använde ordet skattesänkning i
stället för skattehöjning i mitt förra anförande.
Nu är jag alldeles övertygad
om att riksdagens uppmärksamma stenografer
redan korrigerat mig på den
punkten, och alla vet ju att det inte var
en skattesänkning som Lyndon Johnson
presenterade, utan en skattehöjning
för att behärska inflationen.

Får jag sedan i anledning av herr
Holmbergs inlägg bara säga, att när
herr Holmberg frågar var finansministern
får sina uppgifter ifrån, kan jag
inte svara på annat sätt än vad varje
ledamot av kammaren redan konstaterat.
Jag har ju refererat konjunkturinstitutets
höstrapport från punkt till
punkt och byggt hela min ekonomiska
exposé på denna. Herr Holmberg har
•— även om det naturligtvis kostar lite
läsarflit och möda — precis samma
möjligheter att tillgodogöra sig den
rapporten som jag har. Han är alltså
inte alls i en sämre ställning än jag.

Allmänpolitisk debatt

Den våldsamma överdriften att ett
par hundra människor furnerar mig
med uppgifter är naturligtvis lika orimlig,
den också. Jag tillhör dem som gärna
vill själv tänka igenom vad jag skall
säga. Det är belastning i vissa sammanhang,
men det är bra i andra sammanhang,
och jag kommer nog att fortsätta
med det.

Så frågade då herr Holmberg: Hur
kommer det sig att herr Sträng är optimist
och herr Wickman ;ir pessimist?
Herr Holmberg försökte ge en förklaring
på detta genom att säga, att det
berodde på att herr Sträng talade om
den internationella situationen och herr
Wickman om den nationella.

Jag har en otäck känsla av att det ligger
så mycket av önsketänkande hos
våra värderade referenter på pressläktaren
så att även här är uppgifterna inte
så riktigt sanningsenliga. Med viss
överraskning läste jag i ledaren om
herr Wickmans pessimism. Det visade
sig sedan, att han inte varit pessimistisk
— han hade läst konjunkturrapporten
på precis samma sätt som jag,
men i rubriceringen kan man ju lägga
in en hel del.

Det finns inte heller någon vettig förklaring
till att vi skulle komma fram
till olika uppfattningar. Ty om jag gör
en jämförelse utifrån herr Holmbergs
antagande visar det sig att produktionsresursernas
ökning, som de redovisas
i bruttonationalprodukten, beräknas under
1967 — dvs. innevarande år —
inom EEC-området bli 2 procent, inom
Västeuropaområdet 2 procent och inom
det totala OECD-området, där jag inkluderar
Amerika, Kanada och Japan
— det finns på sid. 9 i konjunkturrapporten
— 3 procent. Samtidigt räknar
institutet med att bruttonationalprodukten
i Sverige skall öka med 3 procent.

Jag förstår sålunda inte varför en internationell
jämförelse skulle ge speciella
slutsatser. Jag rekommenderar herr
Holmberg att studera sid. 9 i rapporten.
Där visas det klart och tydligt att enligt
prognoserna håller vi väl takten och

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

till och med litet grand i överkant. Visserligen
kan man säga att 3 % i och för
sig är litet, men allt är relativt här
i världen, och det är en bra siffra i
sin jämförelse. Ser man sedan därutöver
på prognosen för nästa år — jag
gör alla reservationer för prognoser,
men vi har ingenting annat att hålla
oss till i de här försöken att debattera
ekonomin — finner man att industriproduktionen
i Sverige kommer att öka
med 6 procent mot bara 3 procent för
innevarande år.

Då herr Sundin frågar mig, hur jag
ser på en svensk devalvering, så skall
han på den punkten få ett svar. I mitt
första inlägg anförde jag, att vi med avseende
på exporten och vår bytesbalans
nu tycks ha balanserat läget återigen.
Jag tillät mig att säga att vi hade
en valutareserv som är större än tidigare,
på 6 670 miljoner i runt tal. Jag
betraktar Sveriges ekonomi så stark, att
det inte finns någon som helst anledning
att diskutera en devalvering av
den svenska kronan.

När herr Sundin säger, att budgetpolitiken
inte används på rätt sött borde
han ha preciserat sig litet närmare.

Jag har försökt hålla en stram finanspolitik.
I varje fall under de senare
åren kan väl ingen klaga på det mot
bakgrunden av konjunkturläget. Vi har
en neddämpning av de tidigare överhettade
tendenserna. Vi har en god balans
internt och externt.

Man kan då säga att herr Sträng borde
ha fört en hårdare budgetpolitik och
finanspolitik tidigare. Herr Sundin rekommenderar
mig med andra ord att
jag åren 1963 och 1964 skulle ha inför
riksdagen lagt fram en statsverksproposition,
där jag av det svenska folket
skulle ha tagit ut en eller två miljarder
mer än vad som representerar hela
den statliga utgiftssidan — både på
driftsidan och kapitalsidan, utlåningssidan
och investeringssidan, när det
gäller statens affärer.

Handen på hjärtat, herr Sundin!
Skulle herr Sundin ha suttit lugnt i

bänken och knäppt händerna och sagt
att detta är den riktiga finanspolitiken
och den riktiga budgetpolitiken? Jag
tar gift på att herr Sundin skulle ha
ställt in sig bland alla dem, som snabbt
skulle ha velat göra slut på den miljarden
som skulle ha legat ovanför totalbalansen
och som skulle ha fått ett
verkligt fint tillfälle att gå ut och tala
om hur obönhörligt finansministern
tvångsbeskattar och överbeskattar svenska
folket.

Jag tror inte att man bör slänga omkring
sig klyschorna om att regeringen
har sina förbindelser med storfinansen.
Jag är så pass fördomsfri att jag t. o. in.
anser att jag kan äta en lunch och en
middag tillsammans med representanter
för det svenska affärsbankssystemet
eller storindustrin utan att ta skada
till min själ av det! Jag förstår att
herr Sundin skulle känna sig osäker i
en sådan situation, men jag är mera resistent
på grund av många års vana och
erfarenhet, så för mig är det ingen risk.
Dessutom är det onekligen på det sättet,
att dessa människor kan ha en och
annan klok sak att förtälja mig, och
därför bör jag förutsättningslöst lyssna
också på dem och höra vad de har att
säga. Den omständigheten att det sker
på Harpsund tillsammans med en bit
mat spelar ingen roll i det här sammanhanget.

Jag höll på att avslöja en sak som
kanske skulle ha varit litet besvärande
för herr Sundin, men jag kan säga det
privat till honom efteråt, så kommer
han inte tillbaka med samma beskyllning
i fortsättningen.

Till herr Dahlén vill jag också säga
några ord. När han sade att socialdemokratin
är splittrad, menade han naturligtvis
inte, säger han nu, att regeringen
är splittrad. Den har ju hållit ihop i
vått och torrt hittills, och herr Dahlén
måste väl befara att den kommer att
hålla ihop i vått och torrt även i fortsättningen,
med ett och annat litet undantag
som emellertid inte förändrar
helhetsbilden.

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Men, säger herr Dahlén, bland socialdemokratiska
partiets medlemmar kan
det ju finnas skilda uppfattningar, och
således är opinionen inom partiet splittrad.

Vilket parti undgår det, ärade kammarledamöter?
Att man skall ta det som
ett uttryck för den officiella partilinjen,
har jag svårt att förstå. Om jag
skulle försöka åstadkomma en gemensam
nämnare av Expressens ateism och
nakenfotograferande och JönköpingsPostens
religiositet och påklädda fotograferande,
så är det ju klart att jag
skulle gå bet på den uppgiften, men
båda organen ryms ju i folkpartiets
fålla och skall väl rymmas där. Jag förstår
inte att man i en partidebatt som
förs utifrån olika utgångspunkter, skall
bekymra sig om partiledningarnas möjlighet
att hålla samman en politisk linje.

Om herr Dahlén sedermera kommer
tillbaka och säger, att han inte tagit
upp frågan om konsumentinflytandet
från de djupa utgångspunkter, som finansministern
tänkte, utan att det helt
enkelt var fråga om mera pengar till
konsumentforskning o. s. v., så måste
jag ju säga att i så fall är det en praktisk
budgetfråga som vi väl får diskutera
när den dagen kommer. Jag kan
väl tillägga som gammal finansminister,
att vi har satsat rätt regelbundet
varje år på detta. Om sedan ansträngningarna
inte har varit tillfredsställande,
så har det berott bl. a. på att det
har suttit en del utredningar och sysslat
med problemen, och man vill ju i
allmänhet gärna avvakta resultaten därav,
innan man bestämmer sig.

Allra sist vill jag göra herr Dahlén
uppmärksam på en sak. Det är möjligt
att jag gick förbi den lapp som jag hade
antecknat på, men jag kan väl ungefär
ta det ur minnet. När det gäller vår
kostnadsutveckling relaterad till produktiviteten
per anställd är den jämförelse
som herr Wickman gjorde i en
radiodebatt korrekt. Han citerade en
ekonom i Svenska Arbetsgivareföreningen
som heter Faxén. När man nu

Allmänpolitisk debatt
beskyller herr Wickman för falskcitat,
gör man det närmast från den utgångspunkten
att man, om man betraktar
hela OECD-området, följaktligen även
Förenta staterna, skulle få en för svenskt
vidkommande ofördelaktigare bild. Om
jag däremot bara jämför Sverige med
Europa är bilden för Sverige fördelaktig.
Att man får en annan bild när man
tar hela’ OECD med beror på den utveckling,
som har skett i Förenta staterna
och som förklarar situationen.
Jag tycker dock att det håller ganska
bra, om man gör en jämförelse med
Europa. I det avseendet har Sverige
inte genomgått någon utveckling som
behöver oroa herr Dahlén.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att finansministern
inte på något sätt har tolkat
mitt uttalande så, att jag missunnar honom
en lunch hos storfinansen, vare
sig det gäller bankvärlden, industriförbundet
eller några andra som tillhör
den familjen.

Vad som över huvud taget kom mig
att ta upp detta var att finansministern
själv sade, att problemet med de statliga
företagen och hur dessa skall skötas
löser man via den familj som han
i det sammanhanget, förmodar jag, tolkar
såsom socialdemokratin. För mig
är det väsentligt — inte minst med tanke
på att 95 procent av näringslivet befinner
sig i enskild ägo — att man inte
bara tar sig an de resterande fem procenten
utan också ser till att de, som
verkligen svarar för tryggheten åt de
löneanställda i detta samhälle, får de
möjligheter de behöver.

Det är klart, herr talman, ätt de flesta
av oss har den belastningen att vi mer
eller mindre — jag hoppas mer för finansministerns
del — har varit bjudna
på lunch eller något annat hos dem,
som i en eller annan riktning har velat
påverka de beslut som skall fattas i
denna kammare och även i medkammaren.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Sedan vill jag säga några ord om
skatterna, som finansministern här
jonglerar med på ett för mig underligt
sätt. Jag talade om att det för att hjälpa
de lågavlönade inkomsttagarna i vårt
samhälle är nödvändigt med en annan
fördelning av utgifterna mellan staten
och kommunerna. Vi har där fört in
schablonavdraget i bilden. Finansministern
har nästan till leda upprepat att
detta skulle kosta 2 1/4 miljarder kronor.
Det vet vi, herr finansminister. Vi
har uppsatt detta belopp som ett mål,
när konjunkturen i världen i övrigt gör
att det sker en sådan tillväxt av vår nationalprodukt
att vi kan genomföra det.

Jag vill ställa frågan kort och koncist
till finansministern: Är det mindre
rättvist när vi för att klara de lågavlönade
inkomsttagarna vill genomföra
skattelättnader även i den kommunala
beskattningen än när finansministern
själv framlägger ett förslag, som riksdagen
nu har beslutat om, som gäller
den statliga beskattningen. Jag förmodar
att förhållandena är analoga.

När det sedan gäller lokaliseringspolitiken
har vi sagt att vi vill fortsätta
på den inslagna linjen. Då tänker
jag även på Norrbottens järnverk, herr
finansminister — jag har tydligt sagt
ifrån att vi är beredda att göra vår insats
där.

Slutligen bara ett ord om räntan. Finansministern
har själv sagt i en debatt
som jag haft med honom här i
kammaren, att det är alldeles klart att
ett samband finns mellan regeringen —
och då helt naturligt finansministern —
och riksbanken när det gäller att ändra
diskontot. Och i det här konjunkturläget
ställde jag frågan, om inte finansministern
nu — på samma sätt som när
man höjer diskontot — vill vara behjälplig
med att sänka räntan till förmån
för våra företagare.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag hädanefter kallar herr Sträng

finansminister. Han är mera en finansmagister.
Magistern har nu försökt
undervisa mig om att jag skall läsa konjunkturrapporten
— och det kan jag säga
att jag har gjort — men det är uppenbarligen
inte så lätt att på alla ställen
förstå vad rapporten innebär. Jag
kan inte komma ifrån att konjunkturrapporten
klart och tydligt sagt, att
konjunkturen kommer att bli bättre i
bl. a. Italien, Frankrike, USA och Västtyskland,
medan England fortfarande
har bestående svårigheter och att vi i
Sverige får anledning att räkna med en
nedgång av den totala produktionen
jämfört med innevarande år. Det innebär,
såvitt jag förstår, att Sverige kommer
på efterkälken.

Men låt mig ta upp en annan sak som
finansministern var inne på, utvecklingen
av företagens självfinansiering.
Finansministern sökte göra gällande att
det inte alls var så dåligt med den. Han
ansåg den ganska god och nämnde till
och med en siffra, 82 procent. Nu säger
ju konjunkturrapporten, för det
första, att man tydligt kan konstatera
hur utvecklingen av företagens självfinansiering
försämrats, och för det andra
finner man vid ett noggrant studium
av rapporten att siffran 82 inte gäller
procent utan en ny form av kvotberäkning.
Räknar man i procent torde vi
ligga kanske under 60 procent, vilket
ju är en siffra som vi rörde oss med redan
1964 och 1965.

Så bara en liten detalj om skatterna.
Finansministern säger att han nu skall
ändra skattesänkning till skattehöjningnär
det gäller Lyndon Johnson. Ja, det
är inte nödvändigt — Johnson genomförde
för några år sedan framlidne president
Kennedys skattesänkningsförslag,
just för att stimulera den amerikanska
konjunkturen i ett läge där en
skattesänkning var riktig. Skattesänkning
är sålunda inte alls någon främmande
metod för USA i det här fallet.

Slutligen några ord om arbetslösheten.
Finansministern var litet irriterad
över att vi aktualiserade de höga ar -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

betslöshetssiffrorna. Jag kan förstå att
en känsla av obehag griper regeringen
när vi nu måste räkna med en arbetslöshet
på kanske upp till 100 000
under vintern. Men det avgörande är
inte enbart den höga siffran, det faktum
att människor friställs från arbetet
— det avgörande är också att vi
har ett anställningsstopp, anställningsspärrar
som drabbar framför allt ungdomen.
Regeringen har uppenbarligen
inte gått in på det problemet, inte föreslagit
några åtgärder som löser den
knut, som skulle kunna ge den nu arbetslösa
delen av ungdomen arbete.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vill man ha belägg för
att det inte är någon så där kolossal
enighet inom regeringen på alla punkter,
kan man ju lyssna på skillnaden i
tonfall under senaste året när herr
Sträng och när herr Wickman har talat
om nödvändigheten av anslutning
till EEC. Den skillnaden är ganska stor,
herr Sträng.

När det gäller frågan om kostnadsutvecklingen
i Sverige noterar jag att finansministern
inte ens hade ett enda
ord till svar på frågan hur det nya socialdemokratiska
näringslivsprogrammets
punkt om att kostnadsutvecklingen
skall hållas under kontroll skall kunna
förverkligas. Han har inget svar på oppositionens
frågor, han har inget svar ens
när det gäller det egna partiprogrammet.

Det är ju också ett intressant resultat
av dagens diskussion. Det visar att
jag hade rätt i mitt första anförande
när jag påpekade att socialdemokratin
inte kan enas på de för den svenska utvecklingen
grundläggande frågorna. Jag
tror nämligen att det inom socialdemokratiska
partiet finns en hel del människor
som har bestämda uppfattningar
på den här punkten, men man kan
inte komma överens, man är splittrad.

Herr Holmberg har redan påpekat att
herr Sträng i sitt första inlägg hade fel

Allmänpolitisk debatt
beträffande siffrorna angående självfinansieringsgraden.
Det är inte procent
utan kvoter det är fråga om. Herr
Strängs resonemang slutade egentligen
med år 1966. Herr Sträng behöver tydligen
en ny almanacka! Vi rör oss nu
med år 1967. Utvecklingen från åren
1964, 1965 och 1966 tyder ju på att
självfinansieringsgraden, den inre stabiliteten
i företagen, har blivit sämre
för varje år, och det sannolika är att
den har blivit ännu sämre i år. Då måste
man verkligen se med allvar på utvecklingen,
men i den situationen har
herr Sträng inte någonting att komma
med till riksdagen som ger en antydan
om hur man skall klara av svårigheterna.

Till sist bara ett par ord om arbetslöshetsförsäkringen
och situationen på
arbetsmarknaden. Herr Sträng sade att
folk nu i alla fall ganska snabbt får arbete.
Den senaste uppgiften från arbetsmarknadsstyrelsen
som jag känner
till talar om att det är en viss ökning
av långtidsarbetslösheten. Det tyder på
att herr Sträng inte har rätt ens på den
punkten.

Vidare försökte herr Sträng i sitt
första anförande antyda att det är valtaktiska
hänsyn som gör att vi driver
frågan om att vi skall få en sysselsättningsförsäkring
och att den ekonomiska
politiken skall skötas på ett förnuftigt
sätt. Jag ber verkligen att få protestera
mot en sådan insinuation. Är det
valtaktiska hänsyn när vi säger att den
ekonomiska politiken skall skötas så att
inte —- som arbetsmarknadsstyrelsens
chef sade förra vintern — det går 20 000
byggnadsarbetare arbetslösa bara därför
att man inte har planerat det hela
ordentligt.

Det är en fullständigt orimlig beskyllning
att det bara är valtaktik när vi påpekar
sådana orimligheter i den socialdemokratiska
regeringens politik. Herr
Sträng får kalla det valtaktik, men då
tycker jag herr Sträng skulle lära sig
litet valtaktik och se till att sköta det
hela litet bättre.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Nu säger man att vi i dag har en så
underbart bra situation på bostadsbyggnadsmarknaden.
Ja, låt oss hoppas då
att det skall dröja i varje fall ett tag till
innan dragspelspolitiken skall börja
igen när det gäller bostadsbyggandet.
Det är ju bostadsbyggandets omfattning
som har varit dragspelet. Så fort det
har varit ett besvärligt läge har man
pressat ihop det, sedan har man dragit
ut det. Nu är det utdraget en bit, och
låt oss hoppas att det får fortsätta att
vara det.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är naturligtvis påfrestande
om jag agerar här i talarstolen
på ett sådant sätt, att jag inte längre
är finansminister utan »finansmagister»,
men det kan naturligtvis delvis
också bero på hur pass intresserade
lärjungarna är i bänken.

Jag skall läsa in till protokollet en
mera korrekt redovisning, eftersom jag
den här gången har med mig mina anteckningar,
för att klara ut frågan huruvida
herr Wickman var korrekt eller
inte i den radiodebatt som fördes för
någon vecka sedan. Det gällde arbetskraftskostnaden
per produktenhet, och
det var på det temat som Faxén hade
skrivit sin artikel i Skandinaviska bankens
tidskrift. Enligt den redovisar
Sverige en ökning på 2,8 procent, som
enligt oppositionen jämföres, om jag
har förstått riitt, med en internationell
siffra på 0,8 procent. Men den ökningen
innefattar även Förenta staterna,
vars arbetskraftskostnad har minskat
med 0,4 procent under den här perioden.
Det är naturligtvis ett uttryck för
deras väldiga investerings- och rationaliseringsdrive.
I Västeuropa är däremot
ökningen 3,1 procent i arbetskraftskostnad
per produktenhet, således högre
än i Sverige. Sveriges siffra är 2,8
procent.

Med detta föreställer jag mig att den
här diskussionen har retts upp.

När sedan herr Holmberg snabbt

springer upp i talarstolen och säger,
att av finansministern redovisade siffror
på sid. 89 i konjunkturrapporten,
som talar om självfinansieringen inom
industrin, inte är riktiga därför att det
är fråga om kvoter, så låter det rätt intressant.
Många av kammarens ledamöter
är naturligtvis efter denna klarläggande
beskrivning helt överens med
herr Holmberg om att jag hade fel.

Om jag skulle beskriva litet närmare
hur det hänger ihop, vill jag säga att i
denna beräkning ligger ett försök att
jämna ut under ett visst antal år, att
göra en normalisering av kvoterna. Vi
har undersökt och funnit att om man i
stället för denna utjämning och normalisering
under de senare åren skulle gå
på det aktuella året, så är den siffran
inte sämre, utan snarare litet bättre.
Men jag ville inte anföra en siffra som
var hämtad ur egna beräkningar, utan
rörde mig gärna med den nämnda siffran.
Som jag sade i mitt inledande anförande
har visserligen självfinansieringen
gått ned, eftersom den sjunkit
från 1(H år 1961 till i runt tal 100 1962/
63 och nu är nere i 82. Men den är inte
så uppseendeväckande dålig som man
ibland i den allmänna diskussionen har
velat göra gällande.

Herr Dahlén säger i sitt sista, korta
inlägg att vi i det näringspolitiska programmet
inte har talat om hur vi skall
hålla kostnadsutvecklingen »under kontroll».

Ja, detta är ju den ständigt debatterade
frågan! Märk väl att kostnadsutvecklingen
med de siffror jag anförde inte
har varit värre än att vi står oss väl vid
en europeisk jämförelse och med hänsyn
till att vår bytesbalans och vår utrikeshandel
ännu så länge är bra. De
recept vi har, herr Dahlén, redovisas
av och till för denna kammare, och de
redovisas en gång om året i statsverkspropositionen.
Men att utfärda något
slags generalrecept, som gör att man
kommer ner till nolläget, ligger inte
inom det möjligas ram. Om man rensar
utvecklingen — jag har tidigare va -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

rit inne på det — från de konsekvenser
som olika riksdagsbeslut för med
sig på prissidan, så är vi nere i en inflationssiffra
— om jag får använda det
något oriktiga uttrycket — som i och
för sig kan vara beklaglig men som ändå
inte har försämrat vår situation i
förhållande till andra, hur mycket man
än talar om det.

Vi har naturligtvis ambitioner att
komma längre ned. Ett utslag av de ambitionerna
är den beska medicin som
har serverats denna kammare och medkammaren
för några år sedan i form
av höjda omsättningsskatter, kreditbegränsningar
och en ganska onormalt
hög ränta. Säga vad man vill så har ju
medicinen ändå gjort verkan. Men den
där patentmedicinen, som smakar bra
och som alla med förtjusning intar och
som ger precis det resultat vi önskar,
den medicinen har ingen, möjligen
med undantag av någon homeopat, ännu
kommit på.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
chef kan vi motse en vinter
med den största arbetslösheten sedan
kriget. Det har talats om 75 000 arbetslösa,
och om att det kan bli nödvändigt
med sysselsättningsskapande åtgärder
för omkring 100 000 arbetare. Situationen
är som alla vet särskilt svår längst
i norr. Länsmyndigheterna i Norrbotten
rapporterar en arbetslöshet på nära
fyra procent, och i inlandet tangerar
siffran redan nu sex procent och kan
komma att stiga upp till åtta procent.
Men inte bara i norr, varmed kan förstås
Norrland, rapporteras dessa problem.
I Bergslagen råder likaledes svåra
sysselsättningsproblem. Denna beskrivning''
kunde göras utförligare, men
läget är bekant för alla. Det nya inslaget
är att arbetslösheten drabbar även
tjänstemän och den yngre arbetskraften.
Det är över huvud taget inte fråga
om samma slags arbetslöshet som vi
varit vana vid då lågkonjunkturer in -

Allmänpolitisk debatt
trätt. I dag kallar man det strukturomvandling.
Regeringen åberopar denna
process som om den vore någonting
utanför ramen för det som är möjligt
att förebygga, och från borgerligt håll
angriper man regeringens ekonomiska
politik. Den borgerliga agitationen känner
inga hämningar i försöken att lägga
ansvaret på den förda regeringspolitiken.

Här har under förmiddagen flera talare
från de borgerliga partierna sjungit
en lovsång över det privata näringslivet,
samtidigt som man talat mot en
statlig insyn och ett statligt inflytande
inom näringslivet. Man betraktar det
som någonting helt naturligt att samhället
skall svara för problemen med
den äldre arbetskraften. Jag tycker att
det resonemanget skall ses mot bakgrunden
av LO-ordförandens uppgifter
vid den socialdemokratiska kongressen
för en tid sedan, där han talade om att
företagen har listor på äldre arbetskraft
som skall avskedas vid en konjunkturnedgång.

Det är ett mycket lindrigt sätt för
ett företag att komma ifrån konsekvenserna
av dålig ekonomisk planering
när man kräver att samhället skall svara
för denna äldre arbetskraft. Det är
i och för sig ingenting märkligt att borgerliga
representanter anser denna ordning
riktig. Den är tvärtom helt logisk
och följdriktig — helt i enlighet med
den filosofi man representerar. Jag förstår
att man från borgerligt håll anser
det orimligt att de företag som har dessa
»sparklappar» på äldre arbetskraft,
som herr Geijer talade om, skulle åläggas
att betala mera för lösande av dessa
anställdas omställningsproblem, vilka
blir följden av att de under många
år varit låsta vid en industri och därmed
också har svårigheter att på äldre
dagar kunna få annan sysselsättning.
Så långt sträcker sig emellertid inte det
privata näringslivets omsorger när det
gäller tryggheten.

Men, herr talman, det är inte några
regeringsåtgärder som bär skulden till

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

den situation vi upplever. Snarare är
det bristen på åtgärder och ingripanden.
Till det borgerliga skallet bör också
påpekas att det under inga förhållanden
är fråga om någon tvångströja
som det privata näringslivet snörts in
i och hindrats att utvecklas i med uppkommande
arbetslöshet och sysselsättningssvårigheter
som resultat. Det har
i stället alltför länge, alltför ostört fått
utvecklas utan hänsyn till vad hela folkets
och samhällets intressen kräver.
Det är enligt vår mening kort och gott
så att det nuvarande ekonomiska systemet
har visat sin oförmåga att fungera
tillfredsställande. Dessa yttringar har
sådana följder för stora löntagargrupper
att det nu är ofrånkomligen nödvändigt
för samhället att gripa in.

Under högkonjunktur och innan de
industriella omställningarna inleddes
inkasserade regeringen den fulla sysselsättningen
som resultatet av sin politik.
Nu kommer problemen, nu framstår
behovet av samhälleliga ingripanden
som ytterst aktuella. Om vad regeringen
då kallade sin den fulla sysselsättningens
politik verkligen bestått i ett ökat
samhällsinflytande över näringslivet, en
samhällelig kontroll över investeringarna
och över kreditinstituten, en riksplanering
och en planering av de produktiva
resursernas användning motsvarande
de samhälleliga och sociala
behoven, samt framför allt om regeringen
hade satsat på ett ökat samhälleligt
ägande av produktionen, hade situationen
varit radikalt annorlunda än
den är i dag. Men varje gång frågan om
en utvidgad statlig företagsamhet förts
på tal från vårt håll, har tongångarna
varit att det viktigaste varit företagens
effektivitet, inte vem som äger dem.
Låt mig göra några erinringar.

1963 föreslogs i kommunistiska motioner
en planmässig utbyggnad av den
statliga företagsamheten i Norrbotten,
ett sammanförande av en gruvdrift och
en metallurgisk verksamhet, något senare
en statlig verkstadsindustri i detta
län. Vidare föreslogs kraftiga inves -

teringar för en utvidgning av ASSI och
domänverket. Vi fick i stället nedläggande
av Törefors, och den statliga
företagsamheten har krympt.

Under flera år aktualiserade vi i denna
kammare frågan om sysselsättningsläget
vid de mellansvenska gruvorna.
Vi aktualiserade frågan om ett statligt
mellansvenskt järnverk. Från bland annat
gruvindustriarbetareförbundet har
man gjort upprepade framställningar
hos statsmakterna i denna fråga. Det
verkar därför som något av en brandkårsutryckning
när man först under
första delen av detta år tillsätter en utredning
om de mellansvenska gruvornas
framtid. Och det finns anledning
att fråga: Var fanns förutseendet?

När en tidigare teknik och uppdelning
på mindre produktionsenheter någorlunda
hjälpligt sörjde för sysselsättningen
i exempelvis Ådalen med dess
nära nog helt ensidiga produktionsinriktning
på pappers- och skogsindustrin,
borde man ha kunnat förutse den
utveckling som vi nu upplever med
fabriksnedläggningar och koncentration
till fåtalet större enheter. Fungerade
det privatkapitalistiska näringslivet
i fråga om investeringar i denna del
av landet även på andra industrier, exempelvis
en utbyggd verkstadsindustri?
Det räcker med att ställa frågan. Men
inte heller samhället fungerade. När det
började brinna i gaveln investerades,
vidtogs stödåtgärder och beviljades lån,
t. ex. till Hägglund & Söner. Nu uppges
inrikesministern ha förklarat att han
— och regeringen — kommit fram till
nödvändigheten av insyn som villkor
för samhällsstöd. Det är så dags när
storfinansen har handlat upp företaget
Hägglund & Söner och ställer samhället
inför fullbordat faktum: avskedande i
stor utsträckning.

I detta sammanhang kan jag erinra
om att vi från kommunistiskt håll redan
år 1963 i en riksdagsmotion framlade
förslag om lagstadgad varselplikt,
d. v. s. skyldighet för företagen att inom
rimlig tid underrätta anställda och

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

de kommunala samt arbetsmarknadsmyndigheterna
om väsentliga förändringar
i form av produktionsinskränkning
eller flyttning av företag. Förslaget
avvisades den gången. I dag är vi
ändå överens om att erfarenheterna visat
att ett bifall varit motiverat.

I Landsorganisationens arbetsmarknadspolitiska
program ägnas också detta
problem stor uppmärksamhet eftersom
man nu är klar över att den gällande
överenskommelsen mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och företagen är
helt otillräcklig.

Jag vill, herr talman, för att undvika
några missförstånd ändå ha sagt att
jag ingalunda är likgiltig inför en strukturomvandling
genom övergång till
högre teknik och företagskoncentration.
Men det får inte fortsätta som hittills
med känt resultat, att vad man nu kallar
storföretagsamheten — jag tycker
uttrycket storfinansen är bättre — internt
och med de egna vinstintressena
som enda ledstjärna står för beslutfattandet
i frågor som angår hela samhället
och sysselsättning och utkomst
för tusentals människor.

Den ekonomiska strukturomvandlingen
måste genomföras enligt ett långsiktigt
program och med en samhällelig
styrning av investeringarna. Vi menar
att detta måste ske genom en förskjutning
av den ekonomiska makten i
samhället till samhällsorganen, till riksdag
och regering, till näringspolitiska
organ inom regionerna och sist — men
inte minst i detta sammanhang — till
en väsentligt ökad företagsdemokrati,
d. v. s. inflytande för de anställda inom
företagen.

De åtgärder, som regeringen nu aviserat
att vidta för att skapa arbetstillfällen
i första hand i vinter för att
hindra en väntad stor arbetslöshet, är
självfallet glädjande för dem som slipper
gå arbetslösa, men vi skall inte
blunda för att detta samtidigt är mycket
dyra jobb ur samhällsekonomisk
synpunkt. Av det skälet, men också med
tanke på arbetstagarnas trygghet i an -

Allmänpolitisk debatt

ställningen, får man inte glömma bort
att huvudproblemet är att det krävs insatser
som inte bara syftar till att lösa
de temporära sysselsättningsproblemen.

I de förslag vi fört fram har vi givit
grundläggande motiveringar för kraven
på ökat samhällsinflytande över produktionens
omfattning och inriktning.
De aktuella behov som vi velat främja
är att trygga arbete och utkomst, men
vi har ingalunda försökt dölja de långsiktiga
syftena. Vi menar att storfinansens
ekonomiska maktställning måste
brytas och att samhällets och löntagarnas
inflytande måste öka i motsvarande
grad.

Alla de svårigheter och allt det oförnuft
vi stöter på i den nuvarande ekonomin
kan bara leda till en enda slutsats.
Det nya läget kräver ett annat ekonomiskt
system än det nuvarande.

Vi anser att problemen inte kan lösas
inom ramen för den nuvarande
biandekonomin. I polemik mot dem som
hävdar att vi är dogmatiker vill jag säga
att det väl inte kan vara mindre dogmatiskt
eller doktrinärt att envist ha
detta system som ledstjärna i sitt handlande
än att hävda behovet av ett system
där det samhälleliga ägandet och
inflytandet är det avgörande.

Det krävs en planerad ekonomi, som
gör slut på strukturarbetslöshet och
otrygghet. Det krävs ett ordnat och
medvetet genomförande av ekonomins
omvandling. Det fordras en styrning av
investeringarna till de på lång sikt mest
produktiva ändamålen.

Herr talman! Låt mig så gå över till
en annan mycket aktuell fråga som debatterats
i höst och som kommer att debatteras
ännu mera nästa månad och
med all säkerhet kommer att bli en
mycket stor fråga i nästa års valrörelse,
nämligen frågan om en ny hyreslag.

Frågan om bekämpandet av prisstegringarna
intar en central plats i svensk
politik. I detta läge anser vi under inga
förhållanden att en bostads- och hyrespolitisk
linje kan godkännas som ger
fritt fram för nya prisstegringar på ett

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

så väsentligt område som när det gäller
bostaden. Den aktuella utformningen av
hyreslagstiftningen och bostadspolitiken
måste sikta till att stoppa, inte främja
hyresstegringar.

Kritikerna mot hyresregleringen hävdar
starkt nödvändigheten av att skapa
balans på hyresmarknaden. Man menar
att detta måste ske genom övergång till
s. k. fria hyror, marknadshyror. I detta
resonemang åberopar man oftast att
äldre och större lägenheter bebos av
hyresgäster med en, som man säger, för
hög utrymmesstandard, vilket man tillskriver
de förhållandevis låga hyrorna
i det äldre fastighetsbeståndet. Med
hänsyn till standarden kan det mycket
starkt ifrågasättas om där råder låga
hyror. I detta sammanhang kan också
nämnas att det äldre fastighetsbeståndet
i exempelvis Stockholms innerstad
till stor del bebos av äldre människor,
pensionärer och betalningssvaga grupper.
Det skulle alltså bli dessa som finge
ta följderna av experimentet med höjda
hyror i syfte att skapa balans på bostadsmarknaden.

I uttalanden från regeringshåll, såväl
av departementschefen som i den föreliggande
propositionen som skall behandlas
nästa månad, ges fullständigt
klara besked om att principen om
marknadshyrorna accepterats. Det talas
sålunda om en allmän uppjustering av
hyresnivån när detta motiveras av den
aktuella situationen på hyresmarknaden.
På ett annat ställe heter det — jag
citerar vad departementschefen säger:
»Jag instämmer i hyreslagskommitténs
uttalande, att den övre gränsen för hyresvärdens
vederlagsanspråk måste ligga
så mycket över hyresnivån för jämförliga
lägenheter att den inte hindrar
de ekonomiska faktorerna att förskjuta
hyresnivån uppåt. Annars får man ingen
hyresbildning efter marknadsmässiga
kriterier.»

Yi betraktar dessa uttalanden liksom
utformningen av förslagets principer
för hyresprissättningen som ett accepterande
av de borgerliga kritikernas

grundlinje. Det hjälper inte om regeringsförslaget
i flera andra punkter har
positiva sidor, när den för hyresgästerna
mest centrala frågan, nämligen den
om hyrornas storlek, får en lösning som
baserar sig på enligt vårt förmenande
helt oacceptabla grunder.

Från hyresgästernas sida inom tätorts-
och bristområden har i och för sig
inte bibehållandet av hyresregleringslagen
betraktats som något oundgängligen
nödvändigt. De avigsidor som
uppstått under den tid hyresregleringen
varit i funktion får dock inte dölja
att den under samma tid har haft stora
fördelar. Samhället har haft möjligheter
att kontrollera hyresprissättningen,
en möjlighet som man nu i mycket
hög grad avhänder sig till förmån för
s. k. marknadshyror.

Vår riksdagsgrupp har i tidigare riksdagsmotioner
utöver andra åtgärder i
syfte att förstärka de samhälleliga insatserna
på bostadsförsörjningens och
de markpolitiska områdena, föreslagit
att flerfamiljshusen gradvis skall överföras
i samhällets ägo. Detta förslag anser
vi vara lika riktigt i dag som när
det formulerades i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
men det har tyvärr avvisats
av riksdagen. Vi är medvetna om
att denna linje kräver stora kapitalinsatser
och tar tid, men det kan inte vara
en övermäktig uppgift för samhället
och bostadskooperationen att under en
tillräckligt lång övergångsperiod klara
detta. Det finns, anser vi, ingen anledning
att i dag slå till reträtt från det
sociala innehållet i hyres- och bostadspolitiken.

Av det anförda framgår att vänsterpartiet
kommunisternas riksdagsgrupp,
när denna proposition skall behandlas
nästa månad, icke kommer att biträda
förslaget till ny hyreslagstiftning i den
form som regeringsförslaget fått.

Herr talman! Jag skall till sist säga
ett par ord i en annan fråga. Låt oss inte
trots våra inrikespolitiska problem
glömma bort att vi lever i en värld där
avstånden för varje dag blir mindre

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

och där händelserna utanför våra gränser
därför blir mera påträngande än de
kanske var tidigare. Vid en blick ut
över våra gränser behöver vi inte se så
långt bort för att uppleva hur reaktion
och fascism åter sticker upp huvudet.
Jag behöver bara erinra om den fascistiska
militärjuntans maktövertagande i
Grekland i somras.

Längre bort i Mellersta östern kan vi
konstatera att krigshändelserna i somras
inte på något sätt fört parterna närmare
en lösning.

I Vietnam fortsätter USA sitt barbariska
utrotningskrig genom allt större
krigsinsatser och utvidgade bombningar
allt närmare den kinesiska gränsen.
I takt med de amerikanska utvidgningarna
av kriget växer opinionen både i
och utanför USA mot president Johnsons
krig. Vi upplever dock som glädjande
att opinionen i det Amerika som
inte är president Johnsons växer sig
allt starkare, vilket kom till uttryck vid
demonstrationerna världen över för ett
par veckor sedan.

Vid den socialdemokratiska kongressen
sade utrikesminister Torsten Nilsson
att »USA riskerar att bli moraliskt
och politiskt isolerat» och upprepade
uppmaningen till USA att sluta bombningarna
av Nordvietnam. Han sade att
detta för USA borde vara en begränsad
risk.

I Förenta nationerna framförde utrikesministern
att USA bör ta första steget
på en väg som kan leda till fred för
Vietnams folk, därför att USA är den
mäktigaste parten i Vietnam-konflikten.
Kravet att USA skulle upphöra med sina
krigshandlingar eftersom USA är
den anfallande parten har däremot icke
ställts. Detta krav är det logiska kravet
efter de olika uttalanden mot USA:s
krig som gjorts, om man menar allvar
med uttalandena. Hittills har dock regeringen
aktat sig för formuleringar
där man fördömer USA:s anfallskrig.

Jag vill därför upprepa vad vi i tidigare
debatter hemställt till regeringen
om, nämligen att regeringen klart och

Allmänpolitisk debatt

entydigt fördömer det amerikanska anfallskriget
mot Vietnam och kräver att
de amerikanska trupperna dras bort och
att regeringen diplomatiskt erkänner
Demokratiska republiken Vietnam, att
regeringen upprättar förbindelser med
Sydvietnams nationella befrielsefront
och att regeringen bryter de diplomatiska
förbindelserna med marionettregeringen
i Saigon.

Dessa åtgärder skulle, herr talman,
inte misstolkas av regeringen i Washington,
och de skulle samtidigt ge ett
klart uttryck för var den svenska opinionen
står i denna fråga.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Uppdelningen av årets
politiska debatter i den handelspolitiska
i går och den mera allmänpolitiska
i dag har säkerligen haft sitt värde.
Även om gårdagens debatt inte gav så
mycket som kan ligga till grund för
den fortsatta allmänpolitiska debatten
i dag ledde den ändå till vissa klarlägganden.

Man har klagat på att de som sysslar
med marknadsfrågan och Sveriges anslutning
i en eller annan form till den
Gemensamma marknaden inte haft tillgång
till alla de informationer som borde
ha funnits tillgängliga om regeringen
hade släppt ut dem. Det var endast
ledamöter av utrikesnämnden som haft
den förmånen. Jag tror dock att vi som
lyssnade under gårdagen kom till den
uppfattningen att oavsett om några
kunde antas ha haft tillgång till dessa
ytterligare upplysningar hade de, jämfört
med andra talare, exakt lika mycket
att ge. Den ende som avvek i det
avseendet var Arne Geijer som åberopade
besöket i Bryssel där han fått
vissa informationer vilka tydligen berikat
hans möjligheter att sätta sig in
i den stora och betydelsefulla frågan
om vilka möjligheter som föreligger
inte bara för Sverige utan även för öv -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

riga länder som gjort en ansökan om

medlemskap.

Det var en stark kritik mot regeringens
inställning. Från oppositionens håll
menade man att regeringens handlande
var tafatt. Den skrivelse som gick till
EEC-länderna var inte tillräckligt rakt
på sak och så formulerad att det fanns
möjligheter att utläsa vad Sverige egentligen
ville.

Debatten gav dock inte något annat
intryck än att det var en strid om ord
och om former. Ingen gav uttryck åt
den uppfattningen att en annan formulering
av denna skrivelse skulle på något
sätt vare sig ha påskyndat eller förändrat
möjligheten att vinna en anslutning
snabbt eller efter en viss bestämd
form. Samtliga var överens om att det
var nödvändigt att ställa sig i ko och
avvakta vad framtiden kunde ge.

Ur dessa synpunkter gav debatten
inte så mycket till ledning för den allmänpolitiska
debatten i dag. Vi måste
diskutera den framtida utvecklingen
och lämna frågan om en anslutning till
den Gemensamma marknaden som någonting
långt i bakgrunden.

Det gjordes emellertid ett uttalande
under debatten som kunde vara värt att
omnämna även i dag, nämligen att den
framtida utvecklingen i Sverige i så
stor utsträckning var beroende av våra
möjligheter att vinna anslutning till
den Gemensamma marknaden, att man
måste räkna med ett avbrott i hittillsvarande
gynnsamma utveckling, om vi
finge stå vid sidan om. Jag är inte säker
på att detta är en riktig konsekvens
av det läge som för närvarande råder.
Jag är heller inte säker på att jag tolkar
talaren rätt beträffande detta mera
pessimistiska uttalande, att vår framtida
utveckling i så stor utsträckning
skulle vara i sin helhet beroende av en
anslutning. Det är klart att en sådan
kommer att påverka våra möjligheter i
framtiden. Det kan dock hända att vi
får stå vid sidan om i varje fall under
en avsevärd tid framåt, och vi behöver
väl inte som en nödvändig konsekvens

av detta anta att det kommer att slå
sönder våra framtida utvecklingsmöjligheter.

Så har vi då dagens allmänpolitiska
debatt, som har pågått huvudsakligen
med gruppledarna och finansministern
som agerande. Jag vet inte om det saknats
material till ett mera värdefullt
innehåll än vi har kunnat konstatera i
dag. Märkbar är i varje fall den allmänna
tendensen i en önskan att ligga något
före det som skall hända och ske.
Det har man kunnat spåra i oppositionens
frågor om så mycket som kommer
att ges svar på i statsverkspropositionen
i början av nästkommande år. Hur
ställer sig regeringen till det, vilka åtgärder
tänker regeringen vidtaga för
att komma till rätta med det ena eller
det andra ? — sådana frågor kan ju
inte komma av annat än en önskan att
redan i november vilja diskutera det
som egentligen inte kan diskuteras förrän
i mitten på eller i senare delen av
januari. Då först kan det material presenteras
som skall ligga till grund för
ett verkligt ståndpunktstagande eller
för ett bemötande av vad regeringen
kan ha fastnat för.

Man kan väl också konstatera att de
frågor, som ställts från olika håll i oppositionen,
innebär ingenting nytt. Det
gäller inte bara den fråga i vilken finansministern
invände gentemot herr
Sundin att han hade en känsla av att
den varit uppe tidigare. Det har praktiskt
taget alla frågor som ställts, och de
kommer alldeles säkert inte att förbigås
när statsverkspropositionen presenteras
i januari månad. Jag tror att detta gäller
även om man inte är fullt så aggressiv
i sina påståenden i det ena eller det
andra avseendet. Jag vet inte om herr
Dahlén har på ett eller annat sätt påverkats
av den debatt som förts kanske
mest på vårt håll och i vår tidningspress,
nämligen att det är långt ifrån
så att det finns en allmän uppslutning
kring ett gemensamt program på den
borgerliga sidan. Tvärtom kan man nog
konstatera vitt skilda meningar i vä -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

sentliga frågor, och det kan ha varit
anledningen till att herr Dahlén funnit
sig böra gå till offensiv omedelbart och
konstatera att det är splittring inom
det socialdemokratiska partiet, kanske
till och med i den socialdemokratiska
regeringen.

Jag förmodar att finansministerns inlägg
har klarlagt hur högt det är i tak
inom det socialdemokratiska partiet
och att det följaktligen finns möjligheter
att i olika sammanhang på de lokala
organens sammanträden eller, som i
det här fallet, på en extra kongress
framföra olika synpunkter på hur väsentliga
frågor skulle kunna lösas. Väsentliga
frågor i det här sammanhanget
måste ju vara de näringspolitiska frågorna,
och kongressombuden hade i
allmänhet haft kort tid på sig att sätta
sig in i det näringspolitiska program
som skulle debatteras vid den socialdemokratiska
extrakongressen. Jag tycker
därför att det är ganska naturligt
och till och med nyttigt och nödvändigt
att de som har spekulationer om hur
dessa frågor bör lösas också får tillfälle
att framföra dem. Det behöver ju
inte betyda att särmeningarna kommer
att dominera det som skall vara vägledande
för den politik som skall föras
av regeringen eller i riksdagen av dem
som där representerar det socialdemokratiska
partiet.

Att det skulle finnas meningsskiljaktigheter
i försvarsfrågan är väl inte
överraskande för någon. Många inom
det socialdemokratiska partiet hyser
uppfattningen att man skulle kunna gå
betydligt längre i fråga om nedskärning
än vad man stannat för i det förslag
som socialdemokraterna har framlagt
inför de förhandlingar som har
förts och förs. Det kan inte vara någon
hemlighet att det visst inte råder hundraprocentig
enighet bakom den linje
som regeringen och det socialdemokratiska
partiet för. Det finns många oppositionsmän
mot den linjen, som tycker
att man borde kunna spara mera
och använda pengarna bättre på annat

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr il

Allmänpolitisk debatt
håll. Det betyder inte någon förändring
av socialdemokratiska partiets officiella
inställning, som framförs av regeringen
när den konstaterar att när vi
driver en neutral linje i utrikespolitiken
så fordrar det såsom en konsekvens
att man också håller ett relativt starkt
försvar.

Herr Holmberg tog ganska tidigt i
sitt anförande upp vissa frågor som
sammanhänger med det kärvare klimatet
inom näringslivet och sysselsättningen
i landet. Beträffande friställning
av arbetskraft och nedläggning av företag
anförde han en motivering som man
återfinner ganska ofta, nämligen att
kostnadsläget är för högt och att konkurrenskraften
därigenom har skurits
ned så att det inte finns någon möjlighet
att fortsätta eller också att man
måste fortsätta i mindre utsträckning.
Jag tror alldeles säkert att denna motivering
är riktig i vissa sammanhang,
framför allt inom textilindustrin. Vi
har sett att vissa delar av den har pressats
tillbaka på grund av konkurrensen
från länder som arbetar med mycket
billigare arbetskraft än vi. Ingen kan
räkna med att ett utvecklat industriland,
med det kostnadsläge som kännetecknar
ett sådant, skulle kunna konkurrera
med länder där kostnaderna är
helt andra än som kan tänkas i mera
utvecklade länder, exempelvis i Västeuropa.

Emellertid tror jag att det händer
lika ofta att man tar till denna motivering,
även om den verkliga orsaken
är att företaget har felbedömt utvecklingen.
Ett faktum som ingen kunnat
förneka är att svenskt näringsliv har
haft det gynnsamt ända sedan krigsslutet.
På grund av att konkurrens utifrån
inte har funnits eller kunnat byggas
upp först undan för undan har de
svenska företagen övervärderat sina
möjligheter att i längden hävda en utbyggd
produktion. En av de större nedläggningar
som ägt rum under senare
tid gällde för övrigt en helt ny fabriksanläggning,
där man inte hade möjlig -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

het att fullfölja sina ursprungliga intentioner.
Inte bara ett utan flera sådana
exempel skulle kunna ges. Vi brukar ju
dock inte sysselsätta oss med enskilda
exempel, utan vi talar ofta mera generellt.
Så har väl också herr Holmberg
gjort, när lian har tagit detta såsom ett
uttryck för att det kommer att bli växande
svårigheter.

Även denna fråga var uppe vid det
lilla omnämnandet i TV härom kvällen
om konjunkturrapporten och bedömningen
därav. Professor Kragh utfrågades.
Bland annat sade utfrågaren: Ja,
om det nu är riktigt att kostnadsläget
undan för undan har blivit högre, är det
ändå ett faktum att det tydligen har
gått relativt bra hittills. Då genmälde
professor Kragh lugnt och sakligt att
det väl har funnits någonting att ta av
inom företaget. Det är väl också troligt
och kanske den enda förklaringen. De
resurser som har funnits har dock någon
gång byggts upp, vilket har skett
under de gynnsamma konjunkturer som
har rått vid tidigare tillfällen. Näringslivet
har väl liksom så många andra
ingen benägenhet att tala om när företagen
tjänar pengar i sådan utsträckning
att de kan lägga pengar och därmed
resurser på lager, medan de däremot
är kvicka att tala om när de börjar
sitta trångt. Detta gäller den enskilde
och det gäller företag. Man talar om
vad man förlorar på men inte vad man
tjänar på. Det måste trots alla uttalanden
som har gjorts i svåra lägen under
de gångna åren ha varit på det sättet
att näringslivet har haft tillfällen av
gynnsamma konjunkturer och lyckats
bygga upp resurser som varit bra att
ha tillgång till när läget blivit kärvare.
Men är läget kärvt år efter år förbrukas
givetvis resurserna undan för undan
och det blir allt svårare att ha någonting
att falla tillbaka på.

Med dessa utgångspunkter tycker jag
att herr Holmbergs uttalande är alltför
generellt. Det ger mig anledning till
att med åberopande av vad lierr Dahlén
sade i sitt anförande, då han utta -

lade tvivel på att socialdemokraterna
själva trodde på möjligheten av det ena
eller det andra, framhålla att det vore
orimligt om oppositionspartierna själva
tror på sina uttalanden. Om den socialdemokratiska
regeringen skulle ha
fört en så usel ekonomisk politik under
alla år, hade det inte funnits möjlighet
till dessa framgångar för näringslivet.
Oppositionens påståenden är överdrifter
och överord, som inte kan ha något
verkligt underlag. Det skulle väl
också kunna tas till intäkt för uttalanden
att inte heller vi tror på möjligheterna
av att en annan politik helt plötsligt
skulle kunna medföra en revolutionerande
ändring i hela vår livsföring,
att vi skulle kunna sänka skatterna avsevärt,
på det ena eller andra sättet
underlätta för de lägst och sämst ställda,
för barnfamiljer, för pensionärer
och för företagen men ändå ha en högre
standard än för närvarande. Jag tror
att det är ett önsketänkande, som man
tycker skulle kunna användas i en valdebatt,
men som inte skulle behöva
förekomma i sakliga diskussioner om
vad som är möjligt och omöjligt, till
och med i en ekonomisk utveckling, där
diskussionen försiggår på det politiska
planet och där det inte kan begäras att
man skall kunna diskutera sig fram till
någon enighet om vare sig det ena eller
det andra. Det skulle nämligen kunna
betyda att man hamnade i samma
situation som centerpartiet och folkpartiet
nu befinner sig i och att vid
sidan av dessa båda partier det diskuterades
om tidpunkten för en sammanslagning.
Båda partierna har deklarerat
och i olika sammanhang har vi
även kunnat konstatera att de fortfarande
har ett behov av att i väsentliga
frågor deklarera sin egenart och sin
särpräglade syn på vissa ting.

Debatten har berört många frågor
som tidigare varit uppe till diskussion
och som antagligen kommer att redovisas
även i den statsverksproposition
vi har att motse i januari månad.

Herr Holmberg talade om nödvän -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

digheten av trygghet och anvisade eu
allmän arbetslöshetsförsäkring som ett
instrument i det sammanhanget. Framför
allt pekade han på den äldre friställda
arbetskraftens särskilda problem.
Det liar tagits upp bl. a. i motioner
om en arbetslöshetsförsäkring; ett
år med rubriken allmän sysselsättningsförsäkring.
Man har också ifrågasatt
om inte den äldre, friställda arbetskraften
skulle kunna tas om hand via
pensionssystemet. Vid behandlingen i
riksdagen har dock de föreslagna utvägarna,
i all synnerhet den senaste,
avvisats såsom icke lämpliga. Det finns
ju ingen åldersgräns för dem som är
friställda — på vissa områden kan en
friställning som drabbar 50-åringar anses
gälla äldre arbetskraft, på andra
områden och särskilt i tätorter kan åldersgränsen
kanske vara upp mot 60
år innan särskilda svårigheter uppkommer
för den s. k. äldre arbetskraften.
Att överföra sådana människor till pensionssystemet
skulle i praktiken innebära
att man anser dem stå utanför det
aktiva arbetslivet, något som de själva
inte har intresse av. Men det hindrar
ju inte att man i vissa fall kan få tillgripa
sådana åtgärder som innebär att
man för framtiden betraktar dem såsom
stående utanför den arbetskraft
som skulle kunna omskolas eller omplaceras.
Då frågan senast behandlades,
förmenade man att det fortfarande var
arbetsmarknadsmyndigheterna som
skulle ta hand om dessa problem, och
frågan har sedermera hänskjutits till
KSA-utredningen, som redan torde ha
kommit med vissa propåer för att lösa
frågan.

Herr Sundin ville för sin del gärna
aktualisera frågan om effektiva åtgärder
i syfte att komma till rätta med
den stora arbetslösheten, som möjligen
stiger ytterligare under vintern. Jag
vet inte om det fanns någon särskild
anledning att i dagens debatt aktualisera
den frågan — arbetsmarknadsstyrelsen
har ju för några dagar sedan redovisat
de åtgärder som den för sin del

Allmänpolitisk debatt

tänker sig i syfte att komma till rätta
med problemen. Man är beredd att
ställa till förfogande 100 000 arbetstillfällen,
totalt 3 miljoner arbetstimmar,
av vilka flera hundratusen skulle stå
till de norrländska länens förfogande.
Jag tror att det snabbare blir åtgärder
om arbetsmarknadsstyrelsens förslag
tas på allvar och styrelsen får resurser
att sätta i gång, än om vi skall diskutera
det här, vänta på resurser av olika
slag och möjligen även diskutera det i
samband med statsverkspropositionen
nästa år.

Ingenting av det som framförts är
sådant som helt plötsligt lämnats åsido
— inte ens de handikappades problem.
Herr Sundin sade att deras problem
har i all sin nakenhet belysts i radio
och TV. Men dessa frågor har ju aktualiserats
i samband med den stigande
sociala omvårdnaden, då man sagt sig
att det var nödvändigt att speciellt ta
upp de handikappades problem och ge
denna grupp ett stöd utöver det som
man allmängiltigt har kommit fram till.
Detta har gjorts. Det är väl inte säkert
att alla handikappade ännu fått del av
stödet, därför att man inte lyckats uppspåra
alla, som ett uttryck i debatten
lydde. Jag kan ju inte förstå att det
skulle vara svårt att uppspåra de handikappade
i ett samhälle som vårt, barn
eller andra som är handikappade i olika
avseenden. Myndigheterna är inställda
på att skapa resurser för att ta
hand om samtliga. Om sedan stödet är
tillräckligt, den frågan har vi alltid
möjlighet att diskutera i andra sammanhang
än då man mer allmänt
framhåller att problemet är värt beaktande.
Det har beaktats och kommer
alldeles säkert att beaktas även i
fortsättningen. Det är nödvändigt att
så sker, liksom allting annat måste beaktas
som kan undergå förändringar.

Vad jag här har anfört, herr talman,
har väl inte givit något positivt uttryck
för vad man egentligen bör göra, men
det hör väl samman med att vi i mångt
och mycket diskuterar om inte precis

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
i ett lufttomt rum eller i det blå så i
varje fall i avsaknad av ett mera allmänt
underlag som gör det möjligt att
ge konkreta förslag till lösningar. När
vi nu har en höstdebatt två månader
före den verkliga remissdebatten i januari
nästa år blir det väl på det sättet
att vi talar om vad vi tycker borde
göras och diskuterar vilka utgifter som
bör prioriteras när resurserna skall fördelas.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Låt mig först framföra
en erinran. I televisionen i går fick vi
höra att den väntade propositionen om
beskattning av markvärdestegring nu
var lagd på riksdagens bord. Det var
nog en och annan som gick hit litet tidigare
i dag för att få sig en första titt
på den propositionen. Det visade sig
emellertid att uppgiften var felaktig.
Propositionen delades först för några
minuter sedan. Jag vill alltså anmärka
på sättet, att ställa riksdagen i efterhand,
inte bara av starka principiella
skäl utan också av praktiska. Vi behöver
för vårt arbete och kontakten med
vår uppdragsgivare tillgång till propositioner
och liknande material, i varje
fall lika tidigt som nyhetsmedia. Vi tycker
nog att vi har rätt att kräva detta.

Herr talman. Om man på litet avstånd
skulle betrakta skeendet här i Sverige

— jag har genom vistelse utomlands um
der den senaste tiden fått en viss möjlighet
att göra det — kan man nog inte
undgå att förvåna sig över den nyligen
hållna extra socialdemokratiska partikongressen.
Hela dess tillkomst, uppläggning
och motto antyder, förefaller
det åtminstone, en krissituation där desperata
åtgärder är nödvändiga och
snabbt måste skakas fram. Utan att för
ögonblicket uttala mig om situationen

— jag återkommer något till det — menar
jag att det som förvånar betraktaren
är att dessa överläggningar ägde
rum inom det parti som under decennier
haft regeringsmakten här i landet

och som under hela tiden så snart tillfälle
har givits har förklarat att den
ekonomiska utvecklingen fullständigt är
under dess kontroll och att allt som
sker har varit avsett eller åtminstone
väl passat in i det schema för allas bästa
som man säger sig arbeta efter.

Regeringen har så länge talat om fullsysselsättningssamhället
och så ofta
gjort gällande att detta är ett verk av
just dess politik, att socialdemokratin
alldeles tappar koncepterna när det nu
börjar bli uppenbart för envar att det
inte riktigt är på det sättet.

En väl avbalanserad sysselsättning är
något som kanske mer än annat kräver
framsynta åtgärder på den allmänna
ekonomiska politikens fält, åtgärder
som kanske inte alltid är så populära
och som regeringen åtminstone i vissa
avseenden har försummat. Det finns nu
ingenting i den internationella utvecklingen
som har inträffat helt plötsligt eller
som inte rimligen borde ha kunnat
förutses. Det finns i dag ingenting att
skylla ekonomiska besvärligheter på annat
än på våra egna svenska åtgärder.

Den strukturomvandling som äger
rum och som måste äga rum är verkligen
ingenting nytt. Den pågår och har
pågått ständigt även om dess takt självfallet
varierar. Så t. ex. drivs den på
och måste ske snabbare om man inom
landet arbetar med ett kostnadsläge som
ligger högt i jämförelse med de utländska
marknader, där ens varor skall konkurrera.

Det är alltså klart — men borde ingalunda
vara oväntat — att trycket mot
strukturrationalisering i och för sig är
mycket starkt i dagens läge. Trycket är
också starkt mot sådan rationalisering
inom företagen som minskar behovet av
arbetskraft. Jag återkommer till detta
men vill bara nu konstatera att ett för
högt kostnadsläge leder till arbetslöshet.
Skall man så se till att en stigande
mängd arbetslösa får en god försörjning
— och det skall man självfallet göra •—
måste det bli skattehöjningar eller prishöjningar
eller bådadera. Kostnaden för

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

produktionen höjs så ytterligare och
den onda cirkeln är i gång — beviset på
att den ekonomiska politiken inte har
haft framgång.

Regeringen vill som vanligt inte erkänna
fel och misstag. I stället försöker
man avleda uppmärksamheten från
sitt ansvar och få missnöjet med resultaten
av det egna fögderiet att koncentrera
sig på annat. De som nu görs till
syndabockar är affärsbankerna och
storfinansen. Dem finner man visserligen
alltid som populära mål för demagogiska
angrepp, men det förefaller
faktiskt som om ovederhäftigheten i år
skulle ha slagit nya rekord.

Konjunkturinstitutets höstrapport har
nu offentliggjorts. Den ger en bild av
det aktuella ekonomiska läget som skiljer
sig högst avsevärt från vad man har
varit van vid under många år. Ser man
på sysselsättningen så bör man kanske
först konstatera att den för samhället
utomordentligt skadliga översysselsättning,
som har rått under många år och
som den ekonomiska politiken inte heller
hade så lätt att komma till rätta med,
i fjol övergick till en bättre balans. Denna
har otvivelaktigt haft vissa gynnsamma
resultat. Den okontrollerade löneglidningen
har avtagit, och arbetsanställningarna
sköts bättre. Jag hörde
häromdagen från ett stort företag att
omsättningen av arbetskraft, som tidigare
givetvis hade varit mycket hög, nu
hade minskat till hälften. Även sjukfrånvaron
hade minskat till hälften. Sådana
faktorer förbättrar naturligtvis
högst påtagligt företagens effektivitet
och därmed deras möjligheter att konkurrera
eller att betala bättre löner —
eller hur man vill uttrycka sig. Detta
sker utan att några oresonliga krav behöver
ställas på arbetskraften och utan
kapitalinvesteringar.

Mycket tyder emellertid på att balansen
nu håller på att bytas mot en undersysselsättning,
arbetslöshet, i betydande
omfattning. Regeringens åtgärder för
att råda bot på detta förhållande har i
varje fall hittills varit trevande och

Allmänpolitisk debatt
osäkra. När omsättningsskatten infördes
— och varje gång som den har höjts —
åberopades främst dess nödvändighet i
konjunkturdämpande syfte. När den 25-procentiga investeringsavgiften infördes
i fjol var motiveringen densamma.
Man undrar om motiven bara skall verka
åt ett håll. Borde de inte vara lika
starka för borttagande av skatter eller
åtminstone sänkningar när konjunkturen
vänder? Naturligtvis borde de det.
Men sanningen är väl närmast att konjunkturhänvisningen
var ett svepskäl.
Skattehöjningen som sådan var huvudsaken,
och regeringens tankar att någonsin
sänka skattetrycket var helt obefintliga.

I stället har man närmast en känsla
av att regeringen nu laborerar med tanken
på nya skattehöjningar eller nya
avgifter, som i så fall liksom alla pålagor
i sista hand kommer att öka näringslivets
kostnader ännu mera och
därmed skapa en effekt precis motsatt
den som man säger sig avse.

Vi kan se på räntepolitiken. För ungefär
tio år sedan höjdes räntan till 5
procent i en extrem högkonjunkturtopp.
Det blev stort rabalder med regeringsingripanden.
I dag är räntan också 5
procent. Man undrar verkligen vad det
är för konsekvens i att å ena sidan tala
om en svår konjunkturnedgång, den allvarligaste
på länge, och å andra sidan
köra med alla de starka bromsarna tillslagna
— investeringsavgift, hög ränta,
höga skatter.

Den socialdemokratiska partikongressen,
som skulle diskutera problemen,
gick så vitt jag kan förstå aldrig riktigt
in på deras kärna.

Det recept som gavs för den framtida
näringspolitiken förefaller i stort
sett ha varit: förbättrad arbetsmarknadspolitik,
ökad allmän insyn och ökat
allmänt inflytande, ökad planering och
planhushållning och ökat tvångsmässigt
sparande. Själva kärnfrågan — hur den
ekonomiska politiken i princip skall
drivas och om man vill erkänna marknadshushållningens
överlägsenhet och

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
i huvudsak godta dess villkor som grund
för näringslivets fortsatta funktion och
utveckling — gavs det väl inget riktigt
svar på. Man fick närmast det intrycket
att socialdemokratin helt enkelt anser
att ju flera ingrepp och ju mera dirigering
som görs desto bättre blir hushållningen.

Vi från högerpartiet är övertygade om
att en sådan inställning är felaktig och
olycklig. Vi anser att den fria utvecklingen
under en fri konkurrens ger de
bästa framstegen och att de ingrepp och
begränsningar av den enskildes handlingsfrihet
som måste vidtas bör göras
med varsam hand och med generella
medel. Den ekonomiska politiken skall
söka vidmakthålla öppna och väl fungerande
marknader och ett stahilt penningvärde.
Den skall uppmuntra det
enskilda sparandet och eftersträva goda
och vinstgivande företag, ty framgångsrika
företag är ett huvudintresse för
alla parter. Det är sådana som möjliggör
goda löner och gynnsammaste utveckling.

Den svenska industriproduktionen
tycks enligt tillgängliga uppgifter i år
komma att öka med ungefär 3 procent.
Det är en låg siffra. Samtidigt räknar
man med att antalet sysselsatta inom
industrin kommer att minska med cirka
5 procent. Om en oförändrad sysselsättning
inom industrin skulle ha vidmakthållits
skulle därför produktionen
grovt räknat ha ökat minst tre gånger
så mycket som nu ser ut att bli fallet.

Produktivitetsökningen kan väl sägas
vara tillfredsställande, men näringslivets
förmåga att genom ny produktion
nyttiggöra den arbetskraft som effektiviseringen
frigör har däremot inte varit
tillräcklig. Detta ogynnsamma förhållande
riktar blickarna mot investeringsverksamheten.

Jag har vid flera tillfällen tidigare
här i kammaren tagit upp frågan om
industrins investeringar till diskussion
och varje gång pläderat för en ökad
omsorg om dem. Nya anläggningar och
moderniseringar av befintliga är den

väsentliga grundvalen för en i framtiden
fortsatt välståndsutveckling. Jag
vill ta upp frågan i dag också, även om
den redan ganska ingående har diskuterats
i dagens debatt.

Under slutet av 1950-talet upplevde
vi, som finansministern redan har påpekat,
en omfattande investeringsökning
både i fråga om byggnader och
maskiner inom industrin. Den drevs
fram av förhoppningar på framtiden
och bars upp av en kombination av goda
självfinansieringsmöjligheter och en
något så när väl fungerande kreditmarknad.
De investeringar som då gjordes
var grunden till produktionens
gynnsamma utveckling under 1960-talets
första hälft. Samtidigt stagnerade
däremot investeringsviljan eller investeringsförmågan,
kanske bådadera, och
det blev ett stillestånd under flera år.
Vi fick en uppgång igen under 1965 och
1966, men prognosen för i år visar klar
minskning, låt vara att den av vissa tekniska
orsaker är osäker. Prognosen
för år 1968, som naturligtvis är ännu
mera osäker, är inte heller lovande. Endast
om man gör en kraftig lyftning av
de redovisade planerna — en lyftning
som konjunkturinstitutet litet tvekande
gör, och motiverar med väntat tydligt
omslag i företagens konjunkturförväntningar
— endast då kommer man upp
till ungefär oförändrad nivå för 1968
jämfört med i år.

Jag kan alltså inte oreserverat dela
finansministerns här i kammaren nyss
deklarerade belåtenhet med förhållandena
på investeringsfronten.

Nu kan ju investeringarna betraktas
ur två olika synvinklar. Ur den ena bedömer
man verksamheten som sådan —
själva anläggandet och maskininköpen
— och hur denna inverkar på sysselsättning
och resursanvändning och därmed
på konjunkturbilden. Ur den andra
bedömer man verkan av investeringarna
när de väl är gjorda, deras resultat
i form av högre och effektivare produktion.
Det är naturligtvis den senare
aspekten som är den viktigaste därför

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

att det är den som på sikt är avgörande
för den framtida utvecklingen.

Man har emellertid en känsla av, att
det är mera den första aspekten, investeringarnas
verkan i det aktuella läget,
som brukar intressera regeringen och
som påverkar dess politiska och ekonomiska
handlande. Om man emellertid
strävar efter en sådan balans i samhällsekonomin
att sysselsättningen är stabil
och håller sig på en lagom nivå, så är
det investeringarnas långsiktiga verkan
och innebörd som är det avgörande.

Man kan också dela upp investeringarna
i två olika slag, nämligen dels sådana
som minskar behovet av arbetskraft
och dels sådana som skapar ny
produktion. Gränserna är naturligtvis
svävande, och mycket ofta har investeringarna
båda syftena samtidigt. Men
jag renodlar dem för resonemangets
skull.

De investeringar som tillsammans
med förbättring av metoder och system
minskar behovet av arbetskraft för en
viss produktionsvolym är och måste
vara ständigt pågående, om produktiviteten
och därmed välståndet skall kunna
stiga. Ju högre löneläget är i förhållande
till övriga produktionskostnader,
desto starkare blir trycket och tvånget
till sådana rationaliseringsinvesteringar,
och ju mera arbetskraft frigöres i
den processen.

Den andra typen — den som syftar
till produktionsökning i befintliga anläggningar
eller ny produktion i nyanläggningar
— har andra och delvis
motsatta drivkrafter. Den kräver rimliga
vinstförväntningar och ett riskvilligt
kapital i lagom fördelning mellan
eget och upplånat, och den dämpas
tvärtom av ett högt kostnadsläge. Dämpningen
beror på svårigheten att avsätta
en ökad produktion med alltför
höga produktionskostnader. Då kan
tvärtom den befintliga kapaciteten bli
outnyttjad. Detta är för övrigt just vad
som är kännetecknande för svensk industri
för närvarande och som är en
-— och en viktig — förklaring till att

Allmänpolitisk debatt

investeringsfondernas frisläppande inte
tycks få den effekt i fråga om investeringsökning
som man hade tänkt sig.

Man har ibland från LO-håll hört sägas
att ett högt kostnadsläge är något
för näringslivet och samhället värdefullt
i sig. Tankegången synes vara att
de höga kostnaderna driver fram ökad
rationalisering och därigenom så att
säga möjliggör sig själva. Detta är väl
riktigt, men om kostnaderna stiger för
mycket så blir det övervikt i de investeringar
som måste till för att frigöra arbetskraft,
och följden blir arbetslöshet.

Det gäller alltså för den ekonomiska
politiken att skapa ett sådant klimat
att det blir en gynnsam balans mellan
de två typerna av investeringar. Den
uppnår man inte genom ökad insyn
eller ökat samhällsinflytande på de enskilda
företagen. Den åstadkommes med
generella medel — ur den arsenal som
redan finns — främst på penningpolitikens
och skattepolitikens områden.

Punktinsatser är sällan lyckosamma.
På den socialdemokratiska partikongressen
stod finansministern, om man
får tro referaten, och skröt över den
25-procentiga investeringsavgiften som
genomtrumfats trots de borgerligas
motstånd. Den hade haft så välgörande
verkningar, ansåg han.

Men är det inte just under kommande
vinter som man väntar sig en betydande
arbetslöshet, och är det inte just investeringsavgiften
som är en av orsakerna
till den?

Konjunkturinstitutets rapport visar
tydligt att situationen nu kräver stimulans
åt näringslivet och betonar i olika
sammanhang att en sådan stimulans
också väl skulle gå att förena med kravet
på balans och prisstabilitet. Hur tänker
sig regeringen att ge den stimulansen?
Tänker man göra som för några
år sedan: ge industrin ett extra avdrag
vid investeringar? Och hur ämnar man
i så fall förklara investeringsavgiftens
välgörande verkningar? Nu lät det på
herr Sträng som om han även i fråga
om den arbetslöshet som väntas var

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
helt belåten med situationen och att
han mera betraktade arbetslösheten som
en arbetsförmedlingsfråga. Blir det kanske
inte några åtgärder alls?

Man säger från regeringshåll att förhindrandet
av oprioriterat byggande,
t. ex. sådant som skulle ha skett för
handels- och kreditväsendets behov, har
skapat utrymme för ungefär 50 000 nya
bostadslägenheter. Om detta är sant,
när skall då det uppskjutna tas igen?
Skall det ske under nästa högkonjunktur?
Det sägs ju, att vi nu har den värsta
konjunkturdämpningen på länge, men
att en förbättring så småningom väntas,
kanske i slutet av nästa år. Skall bostadsproduktionen
då — när valet väl
är över — tvingas ned med lika många
lägenheter som nu har producerats
extra för att det skall bli utrymme för
det byggande som nu uppskjutes och
som ju ändå måste komma till stånd?
Rationalisering av handeln och distributionen
och kreditväsendet, för att nu
nämna några av de väsentligaste områden
som för närvarande är utestängda,
är högeligen nödvändig om man vill
hålla prisstegringarna i schack — det
kan väl ingen förneka.

Herr talman! Låt mig till slut göra en
liten reflexion. Mottot för den socialdemokratiska
partikongressen var bland
annat tryggheten. Men den grundläggande
trygghet som ett folk framför allt
måste söka värna om är tryggheten mot
krig och våld, den trygghet som består
i att få leva i fred. Varför sades det inte
ett enda ord om denna trygghetsfråga
vid kongressen, trots att försvarets
framtida utformning just nu är brännande
aktuell?

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Den socialdemokratiska
partikongressen hade trygghetsfrågan,

tryggheten på arbetsmarknaden som
huvudtema. Och mot bakgrund av den
senaste tidens utveckling fanns det
verkligen skäl för partifolk och medlemmar
att ta upp den frågan med sin
partistyrelse och med den socialdemokratiska
regeringen, den regering som
under en följd av år har försökt framställa
sig själv som den säkra och enda
garanten för full sysselsättning. Mot den
bakgrunden var det säkerligen klokt att
låta en ny man i regeringskretsen stå i
främsta linjen under kongressdagarna.

Den faktiska bakgrund mot vilken
diskussionen om trygghet på arbetsmarknaden
drivs är sannerligen inte
ljus. I många hem och familjer är oron
för morgondagen och för möjligheten
till arbete och inkomst påtaglig och
ofta väl motiverad. Arbetslöshetssiffrorna
har under de två senaste åren
haft en mycket otillfredsställande utveckling.

Den senaste räkningen, som gjordes
den 16 oktober i år, visar att vid arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa
utgjorde drygt 34 000 personer, och av
dessa saknade mer än 8 900 arbetslöshetsförsäkring.
Jämfört med motsvarande
tid i fjol innebär detta en ökning
med nära nog 15 000 personer. Och sedan
vet vi att ju svårare det blir att erhålla
arbete, desto mindre meningsfyllt
blir det för den icke arbetslöshetsförsäkrade,
för den undersysselsatte, för
den s. k. dolda arbetskraften, att gå till
arbetsförmedlingen och bli registrerad
i arbetslöshetskön. Det är mot denna
bakgrund vårt krav på en allmän arbetslöshetsförsäkring
skall ses. Detta är
inte ett krav som har börjat resas i
dag. Vi tog upp det redan till 1964 års
riksdag. Då var socialdemokratin allmänt
avvisande och hänvisade till att
de som var oförsäkrade levde i relativt
stor trygghet. Man intalade sig själv
och försökte intala andra att vi hade
en konjunktur och en allmän utveckling
som egentligen inte skulle ställa
nya grupper i farozonen. Utvecklingen
har visat att strukturomvandlingen just

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

har medfört att nya grupper, tidigare
oförsäkrade och alltjämt oförsäkrade,
kommer i farozonen.

Låt mig även peka på en annan sak.
Vi här i kammaren, liksom jag tror huvuddelen
av det svenska folket, minns
hur man i samband med utspelet den
14 mars 1966 gjorde gällande att det
vore riktigt att lösgöra personal ur
jordbruket för att i stället placera den
arbetskraften i en ekonomiskt riktigare
och ur samhällets synpunkt ekonomiskt
viktigare sysselsättning än jordbruket.
Mot bakgrunden av denna inriktning
kom majoritetsbeslutet i jordbruksfrågan
att utformas.

Situationen är nu för många den att
om man behöver kredit för att något ytterligare
utveckla sitt lilla jordbruk och
på den vägen skaffa sig en ökad inkomst,
är reglerna för rationaliseringspolitiken
i jordbruket så utformade att
man bara i undantagsfall har möjlighet
att få lantbruksnämndens kreditgaranti
för lån. Jag skulle tro att de som 1966
hårdast drev rationaliseringslinjen i dag
har all anledning att fundera över om
inte varningarna från oppositionen, att
man inte skulle försöka driva denna utveckling
fortare än den går av sig
själv, var mycket befogade.

Nu hänvisas ofta till den s. k. KSAutredningen.
Den tillsattes först sommaren
1966 — våra framstötar kom som
sagt redan våren 1964. När det började
bli bekymmersamt fick den specialuppdrag,
vilket var ett mycket gott grepp
av regeringen. Utredningen fick i uppdrag
att specialstudera situationen för
den äldre arbetskraften i syfte att avlyfta
kommunerna ansvar för det viktiga
kontantunderstödet, som fattiga
och hårt drabbade kommuner inte hade
förutsättningar att betala. Vi får väl
hoppas att regeringen snart är beredd
att lägga fram förslag på basis av denna
utredning.

Låt mig i detta sammanhang framhålla
att det finns skäl för regeringen
att se över det sätt på vilket arbetslöshetsbegreppet
har definierats i utred -

Nr 41 57

Allmänpolitisk debatt
ningen, så att det inte får en i vissa
fall diskriminerande karaktär. Jag anser
att man kan ha betydligt mer generella
regler för att fastställa arbetslöshetssituationen
än vad utredningen har
dragit upp.

Liksom man i konjunkturinstitutets i
dagarna överlämnade rapport inte nöjer
sig med att redovisa de registrerade
arbetslösa, utan även tar med de personer
som är föremål för olika slag av
arbetspolitiska åtgärder, finns det skäl
att till de siffror jag nyss nämnde addera
de tal som döljs bakom dessa åtgärder.
Det gäller arbetslösa som är
föremål för arbetsmarknadsutbildning,
som är sysselsatta med olika typer av
beredskapsarbeten och arkivarbeten,
och det gäller personer sysselsatta i
s. k. skyddade verkstäder.

En och annan kanske är förvånad
över att jag tar med de drygt 7 000 personer
som är sysselsatta i de skyddade
verkstäderna, då dessa anordnades för
personer med ganska grava handikapp
som efter arbetsprövning och arbetsträning
skulle ges en möjlighet att göra en
produktiv insats utan att behöva göra
det i konkurrens med helt friska människor
på den öppna marknaden. Men
så som utvecklingen har gått måste vi
enligt min mening ta med även dessa
för att få ett mått på vad konjunkturinstitutet
kallar »den totala arbetslösheten».
Även på orter med god differentiering
på näringslivets område har
det nämligen i samband med företagsnedläggelser
och permitteringar visat
sig omöjligt — trots intensiva insatser
från arbetsmyndigheternas sida — att
placera den, som det så vackert heter,
friställda äldre arbetskraften i den öppna
marknaden. Det enda handikapp vederbörande
har haft har ofta varit att
han eller hon har varit 50 år eller däröver.
När alla andra försök har misslyckats
har alternativet kommit att bli
placering på skyddad verkstad. I bygder
och regioner med mera ensidigt näringsliv
har den skyddade verkstaden
kommit att bli en ofta använd lösning.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
Denna utveckling har i sin tur skapat
problem, som jag inte närmare skall
beröra här, men som jag tror att vi
tvingas angripa så snart som möjligt.
Det gäller bl. a. det förhållandet att
spridningen av arbetskapacitet mellan
de olika individerna på samma verkstad
har försvårat utformningen av lönebestämmelserna.
De har kommit att
te sig obegripliga för de anställda. Till
detta kommer att produktvalet ofta är
svårt och ibland kommer att utgöra en
konkurrens till en i vanlig ordning redan
etablerad produktion inom regionen.
På grund av den skyddade verkstadens
produktion kan denna andra
produktion komma att få svårigheter.
Det finns anledning att återkomma till
det problemet vid annat tillfälle.

Om jag lägger samman talen för dessa
aktiviteter för att motverka arbetslösheten
kommer jag för oktober 1967
fram till cirka 47 800 personer. Den
siffran kan jämföras med motsvarande
siffra för oktober 1966 eller 37 900. Det
innebär alltså en ökning med 9 900. Den
totala arbetslösheten blir då 34 000 plus
47 800, vilket är lika med en ökning
på cirka 25 000 personer under ett enda
år. Till detta skall läggas att vi hade en
invandring netto som år 1965 var 33 000
och år 1966 27 000 människor, under
det att invandringen år 1967 bedöms
stanna vid 6 000.

Det har tidigare omvittnats här att
undersökningar visar att det främst är
de äldre, ungdomar och tjänstemän som
svarar för ökningen i arbetslöshetstalen.

För ungdomens del har detta medfört
särskilda konsekvenser. Jag vill påminna
om några sådana konsekvenser
som för ungdomarna själva och deras
föräldrar måste framstå som synnerligen
anmärkningsvärda.

De gymnasieingenjörer som kommer
ut nu i vår har svårigheter att bli placerade.
Detta har lett till att arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
gemensamt ordnar en kursverksamhet
som tar hand om dem direkt för att
ge dem en pedagogisk utbildning i syfte

att de skall bli ännu bättre skickade att
utöva någon form av arbetsledning.

Vid de tekniska högskolorna uppskjuter
eleverna sin sista tentamen för att
kunna vara kvar vid högskolan.

Vid universiteten har man kompletteringsstudier,
som inte är direkt »matnyttiga»
för eleverna. För att ekonomiskt
kunna leva vidare försöker de
unga hålla sig kvar vid utbildningsanstalterna,
eftersom de annars står utan
ekonomiskt skydd, då de just nu inte
ser några möjligheter att få arbete.

Ser vi på utvecklingen i övrigt är det
glädjande nog så att de som har en bra
yrkesutbildning har goda möjligheter
att få anställning. För den som har
vanlig folkskola eller grundskola är det
väsentligt mycket svårare att få anställning
ute i arbetslivet.

Vi vet också att vinterhalvåret regelmässigt
innebär att arbetslöshetssiffrorna
ökar betydligt. Det kommer att
krävas mycket energiska åtgärder om vi
inte skall tvingas gå tillbaka till 1930-talet för att finna motsvarande eller
högre arbetslöshetssiffror.

Det finns ytterligare en sak som är
värd att notera. Företagen har för närvarande
ett kapacitetsöverskott och
väntas i ett första skede av en konjunkturuppgång
kunna öka produktionen
utan motsvarande personalökning.

Det var mot denna bakgrund samt
vissheten om att socialdemokratin hade
förlorat en stor andel av sin valmanskår
som man höll sin kongress nu
i höst. Vad gör kongressledningen? Jo,
man annonserar att storfinansen tänker
störta löntagarnas regering. Herr talman,
nog är det dags att se till att det
blir nytt folk i kanslihuset — men det
är ingen uppgift för storfinansen. Den
uppgiften tillkommer i vanlig ordning
valmännen. Storfinansens folk —• hur
många de nu kan vara — är inte utrustade
med mer än en röst var de heller.

Det är egendomligt att socialdemokraterna
plötsligt gör storfinansen till
ett spöke, som man håller upp för allt
folket. Låt vara att finansministern här

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

i dag har avgivit ett vittnesbörd som väl
är avsett att i varje fall i denna kammare
något neutralisera den effekt man
tidigare har nått. Men detta är ändå
en märklig omsvängning, noterad av
flera. För egen del vill jag säga, att
det inte är länge sedan vi uppbyggdes
med rapporter om hur flitigt företrädare
för regeringen och storfinansen
umgicks på Harpsund. Småföretagarnas
representanter, om jag minns rätt, fick
tigga och be länge för att bli i tillfälle
att överlägga med regeringen under
dessa informella omständigheter.

Det finns en sak till i denna annons
som är anmärkningsvärd, »löntagarnas»
regering. Är det bara löntagarna som
har en regering här i landet för närvarande?
Hur ser regeringen egentligen
på sin egen situation i detta avseende,
på sin egen uppgift? Har den socialdemokratiska
kongressledningen uppfattat
situationen rätt, eller är det möjligen
så att man genom manövrer av
denna typ vill avleda den allmänna
opinionens intresse från den avgörande
orsaken till den senaste tidens utveckling
på arbetsmarknaden: att den
ekonomiska politiken ändå har lett till
ett kostnadsläge som gör att svensk industri
och företagsamhet i vissa fall
möts av oövestigliga svårigheter att
klara den internationella konkurrensen? Herr

Sträng talade om konsumentprisförändringen.
Jag lade märke till
att han valde att tala om den prognos
som institutet gjort från december 1967
till december 1968. Han kom då till talet
2,2, som är angivet i institutets rapport.
Det är märkligt att han inte
nämnde ett ord om den kända utvecklingen,
från augusti 1966 till augusti
1967, som är 4,4 procent. Om man rensar
den ökningen från omsättningsskatt
blir den ändå 3,3 procent. Märk
väl att detta inte är enligt det gamla
Strängska receptet, att när man håller
hög och jämn och full sysselsättning,
får man tåla 3 procent. Detta tal har vi

Allmänpolitisk debatt

nått trots att vi haft dessa höga arbetslöshetstal.

Ni kan väl ändå inte inom socialdemokratin
räkna med framgång för en
argumentering av den innebörden, att
de företagsnedläggelser som ägt rum
har skett bara därför att man inom
företagsledningen av någon — och i
så fall helt pervers — anledning har
velat skada sina anställda?

Om ni i valrörelse efter valrörelse
har försökt övertyga Sveriges folk om
att den ekonomiska framstegstakt vi fått
uppleva varit resultat av den förda ekonomiska
politiken — och i det avseendet
har ni ju inte lämnat någon möda
ospard — då bjuder all logik att ni nu
inte kryper undan i busken och gömmer
er bakom rökridåer, utan tar er
del av ansvaret. Men man märker inte
ett spår av en sådan självkritik.

I stället för att medge att man har
delvis brustit i förmågan att skapa de
nödvändiga förutsättningarna för
svenskt näringsliv i en hårdnande konkurrens,
är man beredd att lägga skulden
på andra och resa kraven på att
få dirigera de enskilda företagen också.
Så skall väl detta med kravet på
ett ökat inflytande och en ökad insyn
uppfattas?

Om detta nu gäller endast i den utsträckning
som samhället placerar
pengar lånevägen, är det väl ingen nyhet.
Jag bejakar för egen del det självklara
i, att om man går in med pengar
i en riskzon, har man lika goda skäl
som varje annan kreditinrättning att
få se vad som händer och hur utvecklingen
är för företaget i fråga. Men
detta är ju ingenting nytt. Den möjligheten
har man ju hittills haft i fråga
om ltungl. kommerskollegii lån; man
skall ju hålla alla handelsböcker öppna.
När det gäller bidrag och lån för lokalisering
är ju också där en avgörande
förutsättning att man lägger papperen
på bordet och visar hela sin situation
innan man är berättigad till att få sådant
stöd. För vår del bejakar vi att

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

det måste ske på det viset, men därutöver
har vi ju föreslagit att man borde
försöka skapa en sådan ordning, som
inte vore förbunden med krediter, att
i de större företagen, det är ju dem som
den här diskussionen över huvud gäller
— de anställda finge möjlighet till
insyn, antingen genom styrelserepresentation,
genom någon som får revisors
ställning eller genom en utbyggd
företagsnämndsorganisation.

Det finns en grupp statliga företag,
som inte i alla avseenden är några mönster,
men som i många fall på grund av
de formella villkor under vilka de arbetar
kan vara förhindrade att konkurrera
med den fria sektorns företag, det
är jag beredd att medge. Varför inte
på allvar ta itu med detta och genom
en utredning klarlägga vad som krävs
för att den här gruppen på lika villkor
skall kunna konkurrera med enskild
företagsamhet på samma områden? Låt
mig säga att vi menar allvar, när vi i
vårt partiprogram deklarerar att vi vill
se en konkurrens på lika villkor, och
det skall också få gälla för den här
gruppen. Däremot tycker jag inte att
den tanke som har lanserats att man
skulle slå ihop Vin- och spritcentralen
och Svenska Tobaks AB med t. ex.
LKAB har särskilt mycket som talar för
sig. Men se gärna över den rena industrigruppen
!

Oppositionen framställs av socialdemokratin
som orkeslös och utan handlingskraft,
och — jag upprepar — socialdemokratin
framställer sig själv
som den enda garanten för hög och
jämn sysselsättning. Det kan därför vara
skäl att påminna om situationen i
Norge, där socialdemokraterna ju har
fått lämna ifrån sig regeringsmakten.
Konjunkturinstitutets rapport berättar
att sysselsättningsökningen hittills under
1967 varit stor och att arbetslösheten
ligger kvar på, som man uttrycker
det, »den extremt låga nivå som
uppnåddes 1966». Produktionsökningen
för första halvåret 1967 ligger 6 procent
över motsvarande tid i fjol, och man

väntar en hög tillväxttakt också under
1968.

Hur skall det mot bakgrunden av exemplet
från Norge vara möjligt att
skrämma med en orkes- och viljelös opposition? -

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I dagens debatt har av
naturliga skäl arbetsmarknadsläget blivit
ingående behandlat. Det är naturligt
därför att nu rådande arbetsmarknadssituation
tillhör de allvarligaste och
mest aktuella inrikespolitiska frågorna.

Med några få undantag — geografiskt
såväl som branschvis — är läget i stort
sett likartat över hela landet. Undantagen
innebär att arbetslösheten är ofändrad
i jämförelse med föregående år
men ändå så hög att man på dessa orter
nog kan tala om en oroväckande situation.
Till arbetsmarknadsstyrelsens
nyss redovisade vinterprogram och motiven
för de i programmet redovisade
förslagen skall jag foga några korta
synpunkter rörande speciellt det aktuella
läget inom byggnadsindustrin.

Under de senaste åren har arbetslösheten
ökat men inte varit av den omfattning
och långvarighet som är kännetecknande
för nuläget. Som exempel
på den mycket kraftiga förändringen
kan jag nämna att utbetalningen från
byggnadsarbetarförbundets arbetslöshetskassa
för perioden september—-oktober
1966 var drygt 3 miljoner kronor.
Men för samma period i år är den preliminära
utbetalningen 6 miljoner kronor,
sålunda en fördubbling. Troligen
kommer den slutliga siffran att ligga
några hundra tusen kronor högre.

Hittills har arbetslösheten ökat dagligen,
och det är ett förhållande som är
lika markant i storstäderna som i glesbygden.
I Stockholm, för att ta ett exempel,
uppbär för närvarande 519 arbetslösa
byggnadsarbetare ersättning
mot 412 för precis ett år sedan. Samtliga
dessa uppgifter avser kassamedlemmar,
alltså sådana som står till arbetsmark -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

nådens förfogande. Det totala antalet
arbetslösa förbundsmedlemmar är betydligt
större genom att alla medlemmar
inte tillhör kassan, vilket sammanhänger
med deras ålder och att de
av olika skäl inte står till arbetsmarknadens
förfogande. För närvarande går
utvecklingen i riktning mot ett rätt stort
antal arbetslösa. Prognoserna för kommande
års konjunkturutveckling har ju
i konjunkturinstitutets höstrapport bedömts
pessimistiskt; alltför pessimistiskt
hävdar sakkunniga bedömare. Det
är kanske en riktig tolkning av rapporten,
men den är dock inte mer optimistisk
än att man får räkna med en
arbetslöshet på hög nivå, i första hand
under vintermånaderna.

Kan den fortgående ökningen av antalet
arbetslösa stoppas så att den arbetslöshet
som vi för närvarande har
sjunker till september—oktobernivån,
är det mycket troligt att vi ändå får uppleva
en fördubbling av arbetslösheten
innevarande försäkringsår jämfört med
försäkringsåret 1966/67. Det innebär
med andra ord en arbetslöshetsersättning
— jag talar fortfarande om byggnadsarbetareförbundets
kassamedlemmar
— av storleksordningen 140 miljoner
kronor för cirka 3,6 miljoner arbetslösa
dagar. Detta gäller ett medlemsantal
på cirka 160 000.

Vad som är viktigare än att sia om
utvecklingen är dock dels att söka klarhet
om orsakerna till den mycket ogynnsamma
utvecklingen och dels att så
snabbt som möjligt få till stånd sysselsättningsskapande
åtgärder i erforderlig
omfattning.

Byggnadsarbetslöshetens orsaker är,
som jag ser det, i första hand följande.

Tvärtemot de ogrundade påståendena
från byggnadsindustrins belackare att
rationaliseringen inte skulle ha medfört
någon produktivitetsökning har produktivitetsökningen
varit mycket stor
och betydligt större än någon har räknat
med. Den är säkerligen större än
inom någon annan industrigren under
motsvarande tid.

Allmänpolitisk debatt

Bj''ggnadstiderna för jämförbara
objekt har vidare blivit kortare. Den
utvecklingen verkar i samma riktning.
Det rör sig om en förkortning från i
genomsnitt 15 månader åren 1964—
1965 till 12 1/2 månader 1966—1967 för
projekt av motsvarande storleksordning.

Sänkningen av industrins byggnadsinvesteringar
är en annan orsak. Den
reduceringen var givetvis en mycket stor
missräkning — de tidigare i år redovisade
prognoserna har slagit helt fel. I
oktober 1966 utgick konjunkturinstitutet
från att industribyggandet skulle
öka med 8 procent under det kommande
året. I den nu lämnade rapporten
räknar man med en nedgång på inte
mindre än 10,5 procent. Som anförts
tidigare i dag innebär prognosen för
1968 en minskning på ungefär 11 procent;
detta trots att industriinvesteringarna
har prioritet och trots att investeringsfonderna
i betydande grad
frisläppts.

Man har tidigare i dag berört industriinvesteringarnas
prioritet, och att
den skall bibehållas tror jag man är
ganska ense om. Jag anser denna förmånsrätt
riktig. Men naturligtvis kan
man inte ålägga företagen att mot sina
egna bedömningar sätta igång arbeten,
även om arbetena tidigare bedömts som
mycket angelägna investeringsobjekt.
Däremot anser jag det fullt riktigt att
industrin får ta konsekvenserna av denna
sin valfrihet, innebärande att man
kanske inte kan sätta igång just på den
dag eller vid den tidpunkt då man bedömer
det såsom företagsekonomiskt mest
lämpligt. Det är väl ändå orimligt att
begära att sysselsättningsplaneringen
skall ta sådan hänsyn till industrins arbetskraftsbehov
om låt mig säga ett halvår,
att man skulle avstå från att nu
igångsätta startklara projekt enbart av
den anledningen att svårigheter för industrierna
kan skapas därest man behagar
sätta igång sitt byggande då. Industribyggandet
är ingen oväsentlig sektor
ur renodlad sysselsättningssynpunkt.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Kostnadsmässigt representerar det cirka
30 procent av den totala bostadsinvesteringen
i kronor räknat, och den
yrkesgrupp som drabbats hårdast av
industribyggandets begränsning är murarna.

Helt naturligt har investeringsskatten
berörts från olika utgångspunkter även
i den här debatten. Det torde vara riktigt
att den skatten inverkat och är en
av orsakerna till arbetslösheten. Men
att enbart av detta skäl nu släppa allt
oprioriterat byggande helt fritt torde
inte vara någon lösning värd att rekommendera,
i varje fall inte förrän
man har något alternativ till vad investeringsskatten
betyder ur styrningssynpunkt.
Däremot förefaller det ofrånkomligt
med en frikostigare dispensgivning
på orter där inga andra projekt
finns att sätta igång och där arbetslösheten,
som jag tidigare har sagt, ligger
på en hög nivå.

Den nuvarande arbetslösheten enbart
bland de arbetslöshetsförsäkrade byggnadsarbetarna
är för närvarande cirka
4 procent. Jag är fullt medveten om att
man inte helt kan bygga bort denna
arbetslöshet. Det beror delvis på skäl
som jag redan har anfört. Jag betraktar
det såsom orealistiskt att man skulle
kunna göra en så kraftig ökning av investeringarna
på olika sektorer att därigenom
all ledig arbetskraft skulle absorberas.
Här har vi ett problem som
man kanske tidigare inte har reflekterat
så mycket äver. Om man utgår från att
den nuvarande investeringen inom
byggnads- och anläggningsindustrin
blir i stort sett oförändrad och att det
inte blir några tillfälliga eller mera
långvariga begränsningar i igångsättningen,
kan det konstateras att den nuvarande
byggnadsarbetarkåren ändock
är för stor. Detta är ett problem som
blir föremål för en utredning som begärts
av byggnadsarbetarförbundet och
som regeringen nu har tillsatt. Denna
utredning skall titta på frågorna både
när det gäller byggandets omfattning
sett på sikt och rekryteringen till kåren,

liksom vilka former yrkesutbildningen
skall ha för framtiden.

Arbetsmarknadsstyrelsens vinterprogram
för sysselsättningen torde medföra
att man stoppar den pågående ökningen
av arbetslösheten och genom nya arbeten
reducerar antalet arbetslösa. Det
är väl rätt naturligt att man i detta läge
först inriktar sig på bostadsproduktionen.
Ett ökat bostadsbyggande får väl
sägas vara krav nr 1. Då arbetslösheten
är hög på orter där bostadsbristen är
störst förefaller det naturligt med en
ytterligare satsning just i dessa regioner.

Jag vill, herr talman, sluta mina reflexioner
med att säga att vad som kan
göras för att sätta igång nya arbeten,
där förutsättningar härför finns, måste
göras nu. Saknas intresset hos industriföretagen
att utföra planerade arbeten
måste bostadsbyggandets men även den
offentliga sektorns investeringar öka.
Det är den förhoppningen som de arbetslösa
just nu har. Det kan inte vara
förenligt med ett samhällsekonomiskt
intresse att betala ut miljoner i arbetslöshetsersättning
till arbetslösa som är
beredda att utföra arbeten som många
människor är angelägna om att få utförda
och för vilka det föreligger ett
sakligt mycket starkt skäl.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I ett TV-program för
kort tid sedan om rätten att do anförde
en av deltagarna som skäl för euthanasi
i dess moderna bemärkelse att man
därigenom skulle öka möjligheterna för
väntande i sjukvårdskön att få sjukvårdsplats.
Det skulle bli fler platser
snabbare lediga.

Jag avstår från att här kommentera
uttalandets etiska sida, men det ger i
blixtbelysning en otroligt skrämmande
bild av dagens läge inom svensk sjukvård.
Många dör ju redan i väntan på
sjukvårdsplats. »Att do i sjukvårdskö»
aktualiserades tidigare av chefen för
Wasa sjukhus i Göteborg, vilken belyste
åldringarnas situation i Göteborgs vård -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ko. Utan att gå närmare in på de siffror
han publicerade vill jag här blott nämna,
att av 442 personer som utskrevs
från akutsjukhus för remiss till kön vid
långtidssjukhus var 76 procent medicinskt
allmänpåverkade. I själva verket
var 37 döende.

Detta är inte det enda exemplet på
situationen inom sjukvården. Denna
höst har varit fylld av debatt om vårdsituationen
i anslutning till flera upprörande
illustrationer till vad vi kallar
sjukvårdskrisen, så nog kan det vara
skäl att vid höstens remissdebatt också
ägna några fattiga minuter åt sjukvårdens
problem.

Situationen inom sjukvården är framför
allt ett personalproblem. Vi har diskuterat
detta otaliga gånger här förut,
men jag understryker det ännu en
gång. Ingen skall försöka inbilla mig att
stängningen av en tredjedel av alla
vårdplatser under sommarmånaderna
uteslutande eller huvudsakligen är betingad
av rengöring av sjuksalarna. Personalbristen
är ett tröskelproblem i all
sjukvård, såväl den öppna som den
slutna.

När vi har diskuterat dessa frågor tidigare
här i riksdagen har man från
regeringssidan presenterat en mängd
bortförklaringar och undanflykter. Socialministern
har, som vi alla vet, trots
att han har hela den stora statliga utredningsapparaten
till förfogande inte
ansett det finnas skäl till en radikal förbättring,
eftersom han har bestritt att
någon vårdkris föreligger. Han hänvisar
t. ex. till att det byggs så många
sjukhus. Men vad tjänar det till att bygga
nya sjukhus om personal saknas för
effektiv drift? Det finns ett nästan dagsfärskt
exempel på att en avdelning på
ett nytt sjukhus fått läggas ner för gott
därför att det saknas personal.

De statistiska uppgifterna om personalläget
på sjukvårdens område visar
att det år från år inte sker några väsentliga
förbättringar. Det varierar så att
det går litet upp det ena året och litet
ner det andra året. Den 31 mars i år var

Allmänpolitisk debatt
850 skötersketjänster vakanta. En tredjedel
av läkartjänsterna inom mentalsjukvården
uppehölls av icke legitimerade
läkare, 200 provinsialläkartjänster
var vakanta eller besatta med icke legitimerade
läkare.

Personalbristen inom sjukvården aktualiseras
inför offentligheten snart sagt
dagligen. Nyligen har den på ett mycket
tragiskt sätt blivit följden av en
omänsklig arbetsbörda för en överårig
läkare. Bakom bristläget döljer sig ofattbara
mänskliga lidanden. Situationen
är nu sådan, att den ropar på resoluta
åtgärder utan dröjsmål om resultat
skall kunna nås utan alltför många års
väntan.

Det saknas inte uppslag. Sådana har
kommit från flera olika håll — även
från folkpartiet, som bl. a. i en omfattande
motion till årets riksdag har framfört
krav på flera konkreta åtgärder
som man tror skulle kunna medföra väsentliga
förbättringar. Nu är det tydligt
att om man skall tillgripa effektiva åtgärder
kommer, med hänsyn till att
kostnadskrav ju reses från olika håll av
samhällets verksamhet, en angelägenhetsgradering
av de lika uppgifterna att
bli ofrånkomlig, eftersom resurserna
inte kan tänjas hur långt som helst.

Jag är för egen del övertygad om att
om man inte hänför sjuk- och hälsovården
till de mest prioriterade grupperna,
kommer nuvarande läge att i stort sett
bestå under hela innevarande sekel. Jag
stöder mig därvid på uttalanden som
har gjorts från olika håll, inte minst
från sjukhusläkares sida. Prioriteringen
torde i första hand böra gälla personalfrågor
— arbetsvillkor, arbetsförhållanden,
beskattning, serviceverksamhet för
gift kvinnlig personal och naturligtvis
även utbildning och reaktivering. Jag
läste i tidningen i dag eller i går att av
dem som deltagit i reaktiveringskurser
var det ett stort antal som av ekonomiska
skäl icke återgick till sjukvårdsverksamhet.

Även yrkesvägledningen bland ungdomen
om vårdyrkena är i behov av en

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
stark upprustning. Bl. a. gäller det att
intressera även manlig personal för
sjukvårdande uppgifter, eftersom enligt
llPPgift den kvinnliga personalreserven
inte kommer att räcka i framtiden, utan
det blir nödvändigt att också försöka
skaffa en ökad tillgång till vårdpersonal
bland männen.

Vad sjukhusbyggandet beträffar tror
jag att även där kan åstadkommas väsentliga
förbättringar genom en grundlig
forskning och ett praktiskt omsättande
av forskningsresultaten vid byggandet
och vid de reformaktioner som
igångsätts och kanske på vissa håll har
igångsatts. Men de personella resurserna
bör inte enbart anknytas till sjukhusen.
I stor utsträckning är det nödvändigt
att också tillgodose den öppna
vården. Det gäller alltså även hemvården.
Jag tror att man på det sättet kan
få en god vård utanför sjukhusen och
avlasta den dyrbarare slutna vården.

Regeringen har, såvitt jag kan bedöma,
visat ett sekundärt intresse för
dessa spörsmål under en lång följd av
år, och det gör frågan mycket svårbemästrad
när man skall gripa sig an med
den. Det räcker inte med hänsyn till
den snabba utveckling som äger rum på
vetenskapens fält och det ökade vårdbehov,
som kommer att finnas på grund
av åldersförändringarna hos befolkningen,
att bara ta hänsyn till de framtida
kraven, och däri räknar jag även in
den förebyggande hälsovården. Eftersläpningen
i det förgångna gör att redan
behovet av en lyftning i dagens situation
är ett stort problem för sig —
att lägga till problemen för framtiden.

Där har regeringen ett ofrånkomligt
primärt ansvar, och det klaras sannerligen
inte av genom att man försöker inbilla
sig att det inte finns någon vårdkris
!

Vi har i dag på riksdagens bord fått
regeringens proposition om beskattning
av realisationsvinster vid fastiglietsförsäljning.
I väntan på den propositionen
har en märklig aktivitet i markaffärer
förekommit under hösten. Hur mycket

mark som före lagens ikraftträdande
kommer att bytas mot miljonernas
mångfald är omöjligt att gissa. Det rör
sig säkert om mycket stora belopp. Av
redogörelserna i pressen att döma är
det huvudsakligen kommuner eller exploaterande
byggnadsföretag, som blivit
de nya ägarna. För många kommuner
torde det ha inneburit ett betydande
tillskott av markreserver, och tydligen
har priset, i varje fall när det gällt
kommunerna, också många gånger varit
måttligt med tanke på den stora skattebelastning
som säljarna är befriade från
före den nya lagens tillkomst.

År 1967 kommer genom lagförslagen
om markvärdebeskattning och förköpsrätt
att vara det första året för verkligt
stora åtgärder för att begränsa den s. k.
oförtjänta markvärdestegringen. Man
kan inte påstå att regeringen visat någon
större iver under de senaste decennierna
att komma den frågan till
livs. Regeringen förklarade för tjugo år
sedan inför riksdagen, att man skulle
ta itu med markvärdestegringen. De ansatser
som gjorts sedan dess har saknat
den balans mellan samhällsbyggandet
och rättssäkerhetens intresse, som
erfordras, och därför har de heller inte
lett till något resultat förut.

I den offentliga debatten i anledning
av höstens många fastighets- och markaffärer,
och särskilt i anslutning till vissa
av dem, har kommunernas behov av
markreserver till stadsbyggnadsändamål
lett till öppna krav från socialdemokratiska
tidningsorgan och andra att
samhället skall ha köpmonopol på all
exploaterbar mark. Det är ett monopolkrav
som såvitt jag förstår inte ens ur
samhällsbyggnadens synpunkt, hur mycket
man än håller på den, kan vara försvarligt.
Det är klart att det är försvarligt
ur socialiseringssynpunkt!

Folkpartiet har inte ansett att det
finns anledning till en sådan extrem
åtgärd, men däremot har vi ansett att
man bör göra vad man kan för att
åstadkomma ökade möjligheter för kommunerna
att förvärva mark för sina be -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

liov. Det har vi klargjort för många år
sedan. Trots det har regeringen och socialdemokraterna,
inte minst vid fjolårets
valrörelse, riktat hätsk kritik mot
folkpartiets hållning i markfrågan. Att
denna kritik varit obefogad framgår
bl. a. av att regeringen i propositionen
om förköpsrätten ju har biträtt reservationsförslag
från folkpartiets representant
i utredningen.

I debatten efter den s. k. Nacka-affären
påpekades från socialdemokratisk
sida, att förköpsrätten måste kompletteras
med ett smidigt och snabbt verkande
expropriationsinstitut. Det tror jag
kan vara behövligt, och om den frågan
pågår sedan några år en utredning.
Denna utredning kommer, såvitt jag har
mig bekant, att innebära en ganska omfattande
omarbetning av hela expropriationslagstiftningen.
Inom inte alltför
många månader kommer ett delbetänkande,
som får största betydelse för
kommunernas möjligheter till tidiga
markförvärv och som därigenom kan
förhindra utbildandet av höga förväntningsvärden
på mark innan förvärvet
sker. Jag tror mig kunna försäkra att
folkpartiet aktivt skall medverka till
att nå de lagändringar som inom rimliga
gränser är erforderliga för att nå
denna målsättning.

Effektivare bestämmelser såväl i fråga
om expropriationsändamål som värderingsregler
nödvändiggör å andra sidan
all möjlig hänsyn till de berättigade
krav på rättssäkerhet, som markägarna
har. Jag skall inte gå in på denna
fråga i annat avseende än beträffande
ett spörsmål.

Såväl expropriationslagen som byggnadslagen
ger nu en kommun möjlighet
att under lång tid lägga en död hand
övre ett fastighetsbestånd. I det förra
fallet rör det sig om mångåriga uppskov
med genomförandet av en beviljad expropriation.
Vi har exempel i Stockholm
på den saken. Det senare fallet gäller
utfärdandet av byggnadsförbud, som
ibland kan sträcka sig över ett decen 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 41

Allmänpolitisk debatt
nium och mer. Båda åtgärderna har likvärdiga
verkningar. Ägaren vet inte när
en expropriation skall genomföras eller
vad som kan följa på ett byggnadsförbud.
Allt rationellt nyttjande av egendomen,
t. ex. genom ny-, om- och tillbyggnader,
är omöjliggjord, eftersom
man inte vet om det kommer att innebära
bortkastade pengar. Med reparationer
och moderniseringar är det exakt
samma sak. Rätt och billighet kräver
att här berörda förhållanden på ett rimligt
sätt ändras i samband med att kommunerna
får bättre möjligheter att tillgodose
sitt ur stadsbyggnadssynpunkt
motiverade markbehov.

Förutom det direkta ekonomiska stöd
som kan komma att lämnas från staten

— därom har vi ju tidigare diskuterat

— ger den av fjolårets riksdag på expropriationsutredningens
enhälliga förslag
genomförda lagen om s. k. kvalificerat
tillträde också möjligheter för en
kommun att snabbt belåna förtidstillträdd
fastighet även innan värderingsfrågan
är avgjord. Jag tar för givet att
denna synpunkt tas i beaktande när
man skall bedöma vilka resurser i övrigt
som bör ställas till kommunernas
förfogande för att de skall erhålla ekonomiska
möjligheter att köpa den mark
de önskar.

Den största inrikespolitiska händelsen
på flera decennier inträffade den 3 september.
Vi gläder oss alla åt den smidighet
och ordning med vilken högertrafikreformen,
denna revolution på
vägarna, genomfördes. Tillfredsställande
har också varit den starka nedgången
av dödsolyckorna under september
och oktober, även om det totala antalet
trafikolyckor tycks vara på väg upp
igen. Sistlidna helg var ju en mörk erinran
om att det ännu är för tidigt att
sia om vad framtiden kan medföra.

Jag finner anledning att vid höstens
remissdebatt uttala ett erkännande för
det arbete som i fråga om organisation,
administration och upplysning legat
bakom det hittills lyckade resultatet av

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
övergången till högertrafik. Detta erkännande
gäller naturligtvis främst
högertrafikkommissionen men även alla
de andra allmänna organ, organisationer
och enskilda som har medverkat,
ingen nämnd och ingen glömd.

Alla frågar sig med rätta vad som
kommer att ske framöver. Den angelägenhet
att söka följa lag och förordning,
som var påtaglig i samband med dagen
H, börjar av allt att döma att mjukas
upp. Man märker det mest på farten,
speciellt på infartsvägar och i samhällenas
ytterområden där 40 kilometers
fartgräns alltjämt gäller. Nästan dagligen
kör jag på en infartsväg mot det
centrala Stockholm. Endast ett ringa fåtal
av bilisterna följer den föreskrivna
fartgränsen. Vad sker när bilisterna lär
sig att sådana överträdelser saklöst kan
förekomma oupphörligt? Vilken inställning
får de, både de som kör för fort
och de som kör laglydigt, till trafikbestämmelserna
i övrigt? Frågan är retorisk,
trafikmoralen sjunker naturligtvis,
och respekterandet av trafiklagarna lär
man sig att inte behöva ta så förfärligt
noga på.

Även om jag är medveten om att fartgränsen
50 kilometer överträddes, då
bevakning saknades före dagen H, accepterades
den i alla fall i bilisternas
allmänna rättsmedvetande på ett annat
sätt än den här så långt efter dagen H
bestående fartgränsen 40 kilometer.
Utanför en orts centrum borde den nog
därför snarast kunna bytas ut mot 50
kilometer, en hastighet som de flesta
bilister ändå tillämpar. I en innerstad
eller i innerområdena omöjliggör trafikintensiteten
som regel högre farter
än de som tillätes. Många gatukorsningar
gör att bilisterna också måste iaktta
stor försiktighet.

Det är såvitt jag förstår omöjligt att
införa långvariga och permanenta fartgränser
utan att efterlevnaden effektivt
bevakas. Jag tror därför att när polisens
bevakning nu om inte slappnar men något
minskas — polisen har ju även annat
att göra — så är en ökning av trafik -

polisens resurser absolut nödvändiga.
Om inte det sker, så befarar jag att
respekten för trafiklagarna, noggranna
och viktiga som de är särskilt nu under
de närmaste åren, kan komma att allvarligt
rubbas. Erfarenheten har visat
att det bara behövs att en polisbil eller
polismotorcykel kör på vägen så blir
genast trafikens rytm lugnare. Lär man
sig det gäller väl regeln, att vanan är
halva naturen.

Det finns emellertid en allvarlig tendens,
som jag inte kan underlåta att
peka på, och det är det efter dagen H
ökade antalet mötesolyckor. Under den
sista veckan i oktober inträffade i genomsnitt
fyra gånger så många mötesolyckor
per dag som motsvarande tid
1966. En analys av 198 till statistiska
centralbyrån anmälda mötesolyckor
med personskada har visat att 166 av
dessa berodde på att den ene trafikanten
hade kört på fel sida av vägen,
dvs. den vänstra. En fruktansvärd tragedi
som krävde tre dödsoffer inträffade
så sent som i lördags kväll. Till saken
hör att 137 av nyssnämnda olyckor
inträffade på småvägarna, inte på de
stora vägarna.

I första hand aktualiserar detta ökad
uppmärksamhet på småvägarna, där
de lokala myndigheterna ju kan reglera
hastighetsbestämmelserna. Jag är ingen
anhängare av restriktioner, men jag tror
att döma av de resultat som man nu redovisar
— förhållandet var likartat
även tidigare, under vänstertrafikens tid
— att det finns skäl för myndigheterna
att noggrant överväga trafikbestämmelserna
även på småvägarna. Trafikövervakningen
borde någon gång kunna
sträcka sig även till dessa vägar. Trafikpropagandan
— eller kanske hellre
informationen om högertrafiken —
måste förstärkas. Det måste ingå i allas
medvetande att man skall köra på höger
sida. När det gäller småvägarna kunde
man kanske tänka sig högerböjda pilar
på asfalterade och oljegrusbelagda småvägar
före backkrön och kurvor med
skymd sikt. Detta finns redan i Norge.

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Ökad användning av H-märket framför
kurvor och backkrön på sådana vägar
kan också övervägas.

Högertrafiken måste nu tränga in
också i fotgängarnas medvetande. Om
så inte blir fallet kommer vänsterkänslan
hos folk i allmänhet att finnas kvar
oändligt mycket längre. Hur vore det
att vid övergångsställen dela det målade
fältet i två från varandra skilda
fält, ett för trafikströmmen i den ena,
och ett för trafikströmmen i den andra
riktningen? Varuhusens dörrar liksom
Stockholms tunnelbanas dörrar är alltjämt
i regel inrättade för vänstertrafik.

Om man når målet att få alla — även
gångtrafikanter, av vilka många är eller
kommer att bli bilister eller passagerare
— att förstå betydelsen av att högertrafiken
genomförs grundligt med hänsyn
till olycksfaran, tror jag att man
når en grund som man framgångsrikt
kan bygga andra åtgärder på.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Sedan vi åtskildes i
maj har partikongresserna avlöst varandra
och just i går, i dag, i morgon
och kommande dagar pågår den väldigaste
av ett slags partikongresser i
vårt östra grannland på den andra sidan
Östersjön. Det sker inte precis under
former som leder tankarna till våra
småstadsidyllers björkalléer utan
snarare till en annan »under lindarna».

Men låt mig, herr talman, vända blicken
bort från detta dystra, som TV så
påpassligt serverade oss i går morse
klockan sex minuter före åtta — två
och en halv timme före EEC-debatten
— och likt en av de många strutsar jag
har på näthinnan rikta uppmärksamheten
på den stora partikongressen av inhemskt
märke, som vi nyligen kunnat
följa på nära håll, också den i den
svenska TV :n. Åratals övning i oppo -

Allmänpolitisk debatt
sitionsställning har skärpt vårt iakttagande
och vi studerar nu noga vilka
personer det är som befinner sig i ledarens
omedelbara närhet. Världen har
sedan länge studerat gestalterna på podiet
på Röda torget i Moskva — vem
som står i mitten, vem som står näst
intill till höger och till vänster, vem
som kommer därefter och vem som
försvunnit sedan förra gången. Det kan
betyda mycket. Det monolitiska inslag
som också vi har i vårt samhällsliv har
gjort det naturligt för oss oppositionsmän
att observera, vilka de personer är
som står i centrum och vilka som kört
över vägen. Inte ens en socialdemokratisk
partikongress kan dölja att den
talar när den tiger.

Händelseutvecklingen har visat att
både högertrafik och undervisning betyder
mindre än sysselsättning för människorna,
och näringspolitiken har fört
fram statsrådet Wickman i förgrunden.
Det är då viktigt för oss att få veta herr
Wickmans tankar, och jag fick just i
går en artikel i sparbankstidskriften,
där herr Wickman mycket bestämt bestrider,
att vi i dag skulle vara i ett
läge, där lönsamheten generellt är för
låg för att investerings- och expansionsviljan
skall kunna upprätthållas.

Det är verkligen ett förvånansvärt
uttalande. Varför tror herr Wickman
då att vi har så många arbetslösa?

Konjunkturinstitutet säger klart, att
med undantag för ett år, 1964, har
vinstmarginalerna år efter år sjunkit
sedan 1961. Samtidigt redovisar konjunkturinstitutet
en mycket kraftig upplåning
från näringslivets sida under
åren 1965 och 1966.

Varför, tror man, lånar företagen pengar
egentligen? I detta läge är det därför
att deras lönsamhet och självfinansiering
inte räcker för de investeringar
som nödvändigtvis måste göras. De
tvingas låna mer än någonsin, men investerings-
och expansionsviljan är inte
desto mindre otillräcklig för att den
fulla sysselsättningen skall kunna upprätthållas.
I TV deklarerade herr Wick -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

man att han inte var ense med konjunkturinstitutet,
och det är ju intressant
att konjunkturinstitutet får underbetyg,
dock på grunder som är oredovisade.

Konjunkturinstitutet förutser emellertid
svåra vintermånader. Jag tror inte
vi skall bagatellisera sysselsättningsoch
inkomstläget för de människor,
som nu rationaliseras bort. De måste
kunna ha hoppet och chansen kvar att
ånyo inlemmas i en nyttig produktion
i näringslivet. Det är inte beredskapsarbete
människor söker, hur viktigt det
än är att de får sysselsättning när de
är utan arbete. Det kan därför, enligt
min mening, aldrig vara ett fel i ett
samhälle som vårt att underlätta för
företagsamheten och uppmuntra den.

Till skillnad från vad herr Wickman
säger i den nyssnämnda artikeln, där
han talar om »konstlade medel» att
höja lönsamheten, kan jag inte utrangera
speciella skattesänkningar som medel
att stimulera företagsamheten. Kan
man lägga på konjunkturskatter, investeringsavgifter,
extraskatter och liknande
saker, när förtjänsterna stiger kraftigt
i företagen, så kan man avskaffa
dem när förutsättningarna ändras, såsom
herr Virgin också påpekat från
denna talarstol.

Principiellt möter det enligt min mening
inga hinder, och jag hyser för
min del inga betänkligheter i den vägen.
Huvudsaken är att näringslivet
åter bringas att blomstra och att människorna
får nyttigt arbete. Detta är
vår stora fråga för dagen.

Finland har återigen devalverat. Man
kan fråga för vilken gång i ordningen,
men det är inte vår sak. Det viktiga är
för det första att det bereder oss svårigheter.
Konjunkturinstitutet försöker
t. o. m. beräkna dessa svårigheter i
pengar till 300 miljoner kronor, vilket
jag för min del tycker är bra djärvt
gjort. Dessa svårigheter måste vi dock
ta.

För det andra visar det vad som
händer, om lönsamheten i näringslivet

tillåts sjunka för lågt. Just detta har
hänt i Finland, och det sägs också i
konjunkturinstitutets rapport. Detta är
en varning för oss att icke låta lönsamheten
sjunka för lågt.

För forsättningen, i den allmänna
pressdiskussionen och på annat håll,
av den debatt i EEC-frågan som fördes
i går, lämnar konjunkturinstitutet
också en intressant upplysning, nämligen
liur det kan gå vid en utvidgad
östliandel. I slutet av augusti var de
finska valutatillgångarna cirka 450
miljoner mark, varav knappt hälften
utgjordes av bundna valutor, dvs. icke
konvertibla fordringar på öststaterna.
Under tiden januari till augusti i år
minskade de konvertibla valutorna med
200 miljoner mark, medan reserverna
bundna valutor ökade med drygt 200
miljoner mark. Säljer man för mycket
på ost, räcker pengarna inte till för
att betala det man köper i väst. Konstigare
är det inte, och det är detta konjunkturinstitutet
betonar. Jag är helt
positiv till handel med östländerna,
men vi bör inte söka intala oss någonting.
Man lever inte på illusioner. Yår
handel måste utvecklas med alla — jag
säger alla — de länder där det är lönande
att köpa och sälja.

Den finska devalveringen har aktualiserat
nya farhågor på hela valutafronten.
Pundets yttre värde är ständigt
föremål för diskussioner i affärskretsar.
Den finska devalveringen samt
stängningen av Suezkanalen har öst
nytt vatten på den kvarnen. Detta lämnar
inte vårt mynt oberört, och oroliga
människor rusar åstad och köper dollarsedlar
i mängder. I den allmänna
meningen anses Sverige vara så bundet
vid England att man tror att kronan
definitivt är försvuren till pundet. Faller
pundet följer kronan med, så är det
många som tror och andra som hoppas.

Detta underbygges av exempelvis regeringens
handlande i EEC-frågan där
vårt land lägger sin kurs helt i lä av
England och inte ens vågar tänka tanken
att handla självständigt. Försvaret

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

av kronan blir lidande härpå, och det
syns på allmänhetens ganska egendom -liga reaktion att köpa dollarsedlar. Dollarn
är inte stark, men den är i alla
fall väsentligt starkare än pundet. Vad
soin emellertid måste göras är att börja
vänja allmänheten, framför allt oss
själva, vid tanken på att kronan skall
försvaras med kraft, att vi kan göra
det, som herr Sträng sade, och att kronan
inte viljelöst skall släpa efter pundet.

I slutet av september, alltså för sex
veckor sedan, beslöts i Rio de Janeiro
på Internationella valutafondens möte
att stärka det internationella valutasamarbetet
genom inrättande av s. k. speciella
dragningsrätter, vilka när de har
kommit till stånd någon gång 1969 kommer
att ge länder i valutasvårigheter ett
ökat stöd. Redan som förhållandena nu
är ger Internationella valutafonden
stöd liksom dess tillstånd erfordras för
devalvering, vilket Finland för övrigt
ansökte om och fick tillstånd till.

Jag skall i dag inte diskutera Riomötet;
jag skall ta upp det till mer
ingående granskning i annat sammanhang.
Jag vill emellertid säga så mycket
i dag, att frågan om det internationella
penningsystemets utformning
knappast har fått någon mera genomträngande
belysning med det förslag
som tioländergruppen har presenterat.
Förslaget har tillkommit i stor hast,
även om det föregåtts av en mängd utredningar,
som dock mestadels avvisats.
Det är en kompromiss mellan stridiga
viljor i tioländergruppen, och
meningar hos andra intresserade och
berörda parter utanför denna grupp
har inte inhämtats.

För egen del tror jag inte rent principiellt,
att ett internationellt, oinlösligt
pappersmynt är välsignelsebringande
för mänskligheten och ett framsteg
utan tvärtom. Med förslagets antagande
har man möjligen kommit runt
ett vasst hörn till glädje för ett eller
några få utsatta länder i tioländergruppen
och räddat prestigen för dessa för

Allmänpolitisk debatt
ögonblicket. I så måtto är det något
positivt.

Den socialdemokratiska partikongressen
har antagit ett nytt u-landsprogram.
Jag antar att detta kommer att
presenteras för oss helt eller delvis i
januari i form av en proposition. Det
blir då tid att gå in mera i detalj. Allmänt
kan jag väl i dag säga, att programskriften
präglas av mera realism
än tidigare. Det innebär också ett närmande
till de synpunkter och önskemål
som har framförts från vårt håll raotionsledes.
Andan är för mig mera tilltalande,
men alltjämt synes det mig
som om programmet präglas av åtskillig
okunnighet och en hel del önsketänkande
om en värld, som är oss
svenskar så främmande och så avlägsen
och som av naturliga skäl är misstänksam
mot oss och undrande inför våra
avsikter.

En sak vill jag särskilt betona inför
det pågående propositionsarbetet i ulandsfrågan.
Vid vårriksdagen träffade
vi något som vi i vårt parti uppfattade
som en överenskommelse om inrättande
av ett nationellt investeringsgarantisystem.
Vi förutsätter att proposition
nu kommer om ett sådant
system, och det sägs också i programmet
att ett sådant önskas. Det är
jag tillfredsställd med, men jag vill
också säga att villkoren för och utformningen
av ett sådant system inte
får göras på ett sådant sätt att systemet
blir arbetsodugligt från början. Jag
har ingen anledning misstänka att det
är socialdemokraternas avsikt att göra
så, men jag tycker ändå att jag skall
klart utsäga min mening redan på ett
tidigt stadium. Man når nog alltid
längst med visad god vilja, och jag räknar
med den nu.

Till sist, herr talman — finansministern
sökte i sitt anförande här i kammaren
teckna en optimistisk bild av vår
framtid. Han bygger sin tro på några
ganska klentroget uttalade prognoser
om allmän konjunkturhöjning utomlands
nästa år. Jag vill också vara op -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
timistisk men måste avslöja att den förbättring
av bytesbalansen i år, som herr
Sträng just uttryckt sin stora belåtenhet
med, så gott som helt är en s. k. windfall
profit, en vinst av Suezkanalens
stängning. Förbättringen av vår bytesbalans
i år är 600 miljoner kronor enligt
konjunkturinstitutets beräkningar,
varav bortåt 300 miljoner kronor är extra
sjöfartsinkomster och bortåt 200
miljoner kronor större malmförsäljning
just till följd av Suezkrigets resultat.
Visst kan det bli en konjunkturuppgång
nästa år, om kriget om Suezkanalen
flammar upp igen, och detta är väl
möjligt, men då skapas andra allvarligare
problem i stället. Och ingen i vårt
land kan väl önska att krig skall lösa
våra konjunkturproblem.

På ett flertal mycket viktiga områden
står svenska folket inför mera svårlösta
problem än på många år. Enligt
min mening — och den har jag uttryckt
tidigare — börjar något av en nationell
samling bli alltmer behövlig. Hur en sådan
skall se ut har jag skissat tidigare
och skall inte gå in därpå i dag. Men
det är ju ett faktum att trött eller inte
trött, vilket finansministern var inne på
i dag, så representerar regeringen Erlander
endast en minoritet av folket.
Den är en minoritetsregering, det måste
slås fast. Även om regeringen tillgodoräknar
sig stöd från kommunisterna,
så blir det ändå inte mer än en minoritet
av folket. Opinionsmätningarna antingen
de nu är SIFO:s eller statistiska
centralbyråns, har inte ändrat någonting
därvidlag till förmån för regeringen
Erlander. Den representerar en
stor minoritet, som har all rätt att få
sina intressen bevakade, men majoriteten
är ändå icke representerad i regeringen
och får försöka bevaka sina intressen
från ett sämre utgångsläge än vi
tidigare funnit riktigt.

Herr förste vice talmannen infann
sig och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Årets »höstremiss» äger
rum i en situation som i många avseenden
ger anledning till mycket allvarliga
överväganden. Detta gäller flera
viktiga fält som rör samhällets funktion.

Låt mig helt kort beröra sysselsättningsfrågorna
och den strukturomvandling
som sker inom näringslivet. Dagens
arbetsmarknadssituation är ägnad
att inge oro. Några talare har tidigare
berört dessa frågor. Som en personlig
uppfattning vill jag hävda, att inga ansträngningar
bör skys för att ge de enskilda
människorna möjlighet att erhålla
den rätt till arbete som vi anser vara
ett av de grundläggande medborgarrättskraven
i ett demokratiskt samhälle.

Orsakerna till den uppkomna situationen
är flera. Vad som kan hänföras
till ett skärpt konjunkturläge internationellt
sett skall naturligtvis inte föranleda
kritik mot den svenska regeringen.
Emellertid torde det vara nödvändigt
att beteckna regeringens ekonomiska
politik som en väsentlig orsak
till det uppkomna läget. Högräntepolitiken
och en ganska ohejdad inflationsutveckling
har naturligtvis medfört
kostnadsstegringar för de svenska företagen
som är ytterst besvärande i den
internationella konkurrensen. Detta har
vi från centern påtalat under lång tid.

Vi har samtidigt konstaterat, att löntagarna
i detta land haft direkta nackdelar
av penningvärdeförstöringen. Nu
kan man säga att den indirekt som en
faktor lett till att tryggheten i anställningen
för många har upphört och förvandlats
till oro och otrygghet. Företagsnedläggelser
och permitteringar
ställer i dag enskilda individer och hela
bygder inför problem, som det i solidaritetens
namn måste vara en skyldighet
att med samhällets totala resurser angripa
på verkligt bred front.

Vi har i detta land en arbetsmarknadspolitik
som ofta kallats ett mönster.
Det kan vara riktigt. Men vi får kom -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ma ihåg att denna politik inte satts på
några verkliga prov hittills. De senaste
årens konjunkturbild har oftast varit
sådan att arbetsmarknaden ropat på
folk. Under sådana förhållanden har det
varit lätt att flytta människor. Den
största folkvandringen i modern tid —
som någon sagt — har kunnat ske utan
verkligt betydande insatser från samhällets
sida, även om den ägt rum under
protest från de berörda och deras hembygder.

Först på de allra senaste åren har vi
från centern, efter mycket tjatande,
fått ett alternativ till den ganska ohejdade
flyttningen av arbetskraft — en lokaliseringspolitik
som i betydande utsträckning
också fått en riktig målsättning,
det vill jag gärna understryka.
De ekonomiska resurserna har emellertid
visat sig alltför begränsade.

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiska
situationen ställer särskilt det
norrländska inlandet och Tornedalen
i en mycket svår situation. S. k. rationaliseringspropåer
från statens järnvägar
och domänverket -— i och för sig
mycket diskutabla — förmörkar bilden
ytterligare samtidigt som det nu utgående
lokaliseringsstödet i ytterst ringa
grad kommit inlandsområdena till del.
Befolkningsutvecklingen inom dessa områden
ger ett kusligt framtidsperspektiv,
om man ser på de allra senaste
åren.

Sysselsättningsläget i t. ex. Västerbotten
beräknas innevarande vinter uppvisa
en bruttoarbetslöshet, som kan
drabba cirka 8 procent eller var tolfte
av länets förvärvsarbetande befolkning.
Inom jordbruket har en snabb avgång
piskats fram, men allt fortfarande har
vi cirka 12 000 småbrukare kvar i länet.
Vissa av dessa har haft säsongarbete
i skogen, men där sker nu en arbetskraftsminskning
av betydande storlek.
De här relaterade förhållandena är
ännu mera markerade, slår ännu hårdare
i inlandet, och läget är i stort detsamma
i de övriga norrlandslänen.

Man vågar väl säga att Norrland före

Allmänpolitisk debatt
lokaliseringspolitikens tillkomst exploaterades
ganska hänsynslöst. Naturtillgångarna
—- och dit räknar jag även
arbetskraften, unga, produktiva människor
— var nog bra att ha för det
övriga Sverige. Att tillvarata denna arbetskraft
för att inom Norrlands gränser
vidareförädla Norrlands tillgångar
av t. ex. skog och malm var till för bara
några få år sedan knappast tänkbart
och i varje fall inte opportunt enligt
mångas mening.

Lokaliseringspolitiken har fört med
sig ett annat synsätt på dessa ting, men
tyvärr begränsar sig den nya synen bara
till kustbygderna och där främst
till de stora centralorterna. Inlandsregionerna
samt Tornedalen har på
grund av lokaliseringspolitikens begränsning
lämnats utanför möjligheten
till en näringslivsutveckling. Om det
brådskade med de lokaliseringspolitiska
insatserna för hela Norrland och om det
nu brådskar med komplettering och utbyggnad
av denna verksamhet, så kan
vi beträffande inlandsområdet säga att
om ingenting göres mycket snart får
man kallt räkna med att det inom få år
inte längre är lönt med några insatser.
Då är det bara så att bygden inte längre
finns.

Jag menar att samhället inte har råd
att låta bli att handla. Alltför mycket
ungt blod har redan tappats från de
norrländska länen. Inom den framtid
som man med någon säkerhet kan överblicka
torde det vara nödvändigt att
man har levande människor och levande
bygd också inom Västerbottens och
Norrbottens inland, inlandsområdena av
Jämtland samt landskapet Härjedalen
och norra Dalarna och Värmland. De
naturtillgångar, skog, malm och vattenkraft,
som där finns är för sin utvinning
beroende av människan — den
bofasta människan.

De framtidsperspektiv som statistiken
i dag ger oss kanske också borde, för
beaktande, studeras av den stressade
storstadsbefolkning som räknar med att
också i framtiden beskåda våra fjäll

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

och fiska i våra få outbyggda älvar
och i våra sjöar. Visst behövs det människor
där uppe också mellan »turistsäsongerna».

Vi har också människan, den drabbade
människan — småbrukaren, skogsarbetaren
— som framlevt ett liv fyllt
av möda men naturligtvis också av
glädjeämnen. Bygd och individ har
växt samman på ett alldeles särskilt
sätt. Och så detta att få uppleva känslan
att inte behövas längre, att inte ens
få den service som anses så oundgänglig
t. o. m. på en svensk fångvårdsanstalt.
Kan man undra på att resignation
och bitterhet griper omkring sig under
sådana förhållanden? Visst måste man
förstå att samhällets arbetsmarknadspolitik
för dessa människor ter sig som
ett slag i ansiktet när man erinrar sig
att regeringens målsättning formulerats
sålunda i propositionen år 1965: »Fritt
vald sysselsättning innebär inte bara att
varje tanke på att tvångsmässigt dirigera
arbetskraften avvisas utan också att
möjligheterna vidgas för den enskilde
att få ett arbete som svarar mot hans
önskemål och förutsättningar.»

Visst har arbetsmarknadsstyrelsen
varslat om särskild aktivitet i fråga om
beredskapsarbeten m. in. — och det är
tacknämligt — men det finns inga beredskapsarbeten
och inga vattenkraftutbyggnader
som på sikt kan lösa de
existerande inlandsproblemen. Här
måste verkligt genomgripande åtgärder
till. Detta borde enligt vår mening kunna
inledas genom en regionplanering
där allmänt näringspolitiska, beredskapsmässiga,
ekonomisk-sociala och
andra aspekter samordnas och som
snabbt kan leda till en verklig satsning,
en satsning som mot bakgrund av vad
jag inledningsvis anfört just i dagens
situation helt enkelt borde vara ofrånkomlig
för oss i detta hus.

I det solidaritetens samhälle som
centern vill vara med om att skapa är
dessa ambitioner av sådan styrka att de
mycket väl kan jämföras med andra so -

ciala och ekonomiska frågor i vårt samhälle.

Herr talman! Utbyggnad av de lokaliseringspolitiska
insatserna och speciella
åtgärder för inlandsområdena och
Tornedalen är nödvändiga nu. Hur
tänker regeringen göra?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att
citera ett par tidningsreferat. Det första
är från ett företags 50-årsjubileum. Där
heter det bl. a.: »Fackföreningens ordförande
talade som representant för de
anställda tjänstemännen och arbetarna
till firmans grundare med bl. a. följande
ord: ’Trots min snart 15-åriga anställning
vid företaget har jag ännu icke
hört någon som fällt ett sargat ord. Detta
vittnar om den personliga vänskap som
alltid varit rådande mellan honom och
de anställda arbetarna. Vi har också i
dag med dessa enkla ord velat på våra
organisationers vägnar bringa honom
vår uppskattning och vårt varma tack!’»

I fortsättningen heter det: »På talarens
anmodan framträdde så fabrikör
Hägglund och fick från de anställda
mottaga en jättekorg med blomster och
ännu ett rungande fyrfaldigt leve.»

Ja, herr talman, det var just Hägglund
& söner i Örnsköldsvik som firade
jubileum, det företag som under den senaste
tiden av regeringsmedlemmar, inte
minst statsministern, och i den socialdemokratiska
pressen framställts
som en oansvarig ledning, som dels åsidosätter
sina anställdas intressen och
som dels på något sätt fört regeringen
och arbetsmarknadsmyndigheterna bakom
ljuset.

Nu var det faktiskt några år sedan
detta jubileum firades med blommor
och rungande leven, och någon kan naturligtvis
mena att företagets ledning
under den tiden undergått en förvandling
till något väsentligt sämre. Men det
andra citatet som jag avsåg i inledningen
är betydligt färskare, närmare be -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

stämt från den 27 oktober i fjol. Statsråden
Rune Johansson och Svante
Lundkvist hade då företagit en resa i
Västernorrlands län, åtföljda av, som
det heter i referatet, »en rad höga herrar
från inrikesdepartement och arbetsmarknadsstyrelse,
länsstyrelse, landsting
och länsarbetsnämnd tillsammans
med ett uppbåd av representanter för
pressen, radion och TV:n». Dessa skarpögda
herrar hade ägnat sig åt en mycket
inträngande och djupgående analys
av ärendet och givetvis fått den grundliga
insyn och alla de klarlägganden
som rimligen kunde tänkas för ett ställningstagande.
Jag utgår från att man
måste förutsätta att alla dessa framstående
herrar gick till verket med all den
grundlighet och skicklighet som brukar
känneteckna deras ansträngningar. Resultatet
av deras besök och deras möda
kan sammanfattas i ett citat ur ortspressen
av följande lydelse:

»Inrikesministern talade i ett tacktal
— ett tal krvddat med roliga anekdoter
— om den differentierade produktionen
vid Hägglunds fabriker och
sade sig efter detta besök tro på företagets
framtid. Vi har funnit, sade han,
att i dess ledning finns det tekniska
kunnandet, det ekonomiska förutseendet
och först och främst ansvaret för de
människor som redan arbetar där och
deras familjer och även för dem som
kommer att nyanställas, vilket i en icke
avlägsen framtid kan komma att betyda
att företaget ger arbete åt 3 500 anställda.
»

Herr talman! För ganska precis ett
år sedan var man inom regeringen fullt
på det klara med att Hägglund & söner
inte bara hade alla förutsättningar att
vidmakthålla och utöka sin produktion
utan också att företaget gentemot sina
anställda förde en politik som betecknades
som föredömlig. Men för några
månader sedan sattes skallet i gång.
Det nyss så berömvärda företaget utpekades
inte längre som föredömligt utan
som fördömligt. Detta sattes in i propagandan
till försvar för regeringens

Allmänpolitisk debatt
misslyckanden att hålla kostnaderna nere,
ty det var naturligtvis inte regeringens
fel. Felet var — det blev det stora
numret i propagandan — att staten inte
haft insyn i företagen i allmänhet och
då främst i dem som fick lokaliseringsbidrag.
Hägglund & söner valdes helt
enkelt som syndabock.

Man måste då också ställas inför frågan:
Vad gjorde alla dessa sakkunniga
herrar från departementet och deras
lika sakkunniga följeslagare från arbetsmarknadsorganen
vid sitt av mig
här nämnda besök hos Hägglunds, som
varken var det första eller det sista?
Skaffade de sig inte de upplysningar
man ansåg sig behöva? Vägrade ledningen
för Hägglund & söner att lämna ut
några av de uppgifter som exempelvis
inrikesministern begärde och rimligtvis
borde begära? Man kan ytterligare fråga
sig: Man fann kunnigheten och den
demokratiska framsyntheten hos företagsledningen
mycket god, men hur var
det med de egenskaperna hos de besökare
som hade att sätta sig in i förhållandena? Det

kan verka egendomligt att i en sådan
här debatt på detta sätt orda om ett
företag i den egna hemorten. Någon kan
mena att detta är en fråga om bypolitik,
men Hägglunds-affären i Örnsköldsvik
är i dag ingen eller i varje fall inte
enbart en lokal fråga. Den har blivit
en riksfråga och i den allmänna debatten
ett av regeringens vapen, när man
går till storms mot den företagsamhet
som sättes lika med storfinansen i syfte
att inbilla sig själv och andra om nödvändigheten
av en ökad statlig insyn
och ett större statligt inflytande över
näringslivet. Detta vapen förefaller mig
ha en obehaglig likhet med bumerangen
— den slår tillbaka mot kastaren, och
om denne inte ser upp riskerar han att
själv fällas. Det går nämligen inte att
komma ifrån att huvudorsaken till
Hägglund & söners svårigheter är det
orimligt höga kostnadsläge som man
alla ansträngningar till trots inte har
kunnat få bukt med och som skapat ett

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

omöjligt konkurrensläge, i varje fall
inom vissa delar av Hägglund & söners
tillverkning.

I det sammanhanget kan man inte underlåta
att hänvisa till det socialdemokratiska
förra borgarrådet Helge Berglunds
massinköp av bussar från Tyskland
och England. Där hade den dock
högt kvalificerade svenska karosseritillverkningen
— och dit hör en stor del
av Hägglunds affärer — ingen chans.
Om ordern hade gått till svenska företagare
hade den betytt inte så få arbetsdagar
för svenska arbetare.

Till historien hör också att företagens
förhoppningar om en stororder av bussar
från SJ grumlats åtskilligt då enligt
uppgifter i pressen ordern torde komma
att minskas med 150 bussar som
herr Berglund beställt men som man
inte har någon användning för och som
SJ tydligen anser sig vara nödsakat
överta.

Jag har haft möjlighet att följa Hägglund
& söners utveckling på nära håll.
Jag skall inte gå in på några detaljer,
men åtminstone vid ett par tillfällen har
jag tyckt mig ha anledning att fundera
över kommunalmännens iver, då de i
det i och för sig vällovliga syftet att lokalisera
och bygga ut industrier i sin
bygd visar en frikostighet, som kan
komma den mest dygdige på fall, samtidigt
som man ställer stora anspråk på
mottagaren, anspråk som han många
gånger inte har resurser att infria, i
synnerhet om konjunkturen försämras.

Är det, herr talman, för övrigt inte
underligt att se hela denna skara av
kommunalmän som liksom håller på att
springa benen av sig i sina uppvaktningar
hos storföretagare för att få dem
att etablera sig i sin bygd, samtidigt
som en viss del av dessa kommunalmän
nu deltar i skallet mot samma företagare?
Ena stunden framstår de för mig
i varje fall som heta bönemän och den
andra tror de att de personer de sett
som bygdens räddare är de skumma
och kallhamrade figurer regeringens

ungt och ljust kvinnliga inslag sökt måla
på väggen.

Jag hoppas och tror att den typen inte
i någon större utsträckning kan återfinnas
i de norrländska länen, där man,
som för övrigt herr Dahlén tidigare påpekat,
fått uppleva att under en tioårsperiod
cirka 10 000 människor friställts
vid statliga företag. I genomsnitt
1 000 personer om året berövades alltså
sitt arbete hos företag, där staten har eller
haft den insyn och allt det inflytande
man kan önska sig, eftersom staten
äger eller har ägt dessa företag. Man
måste ju säga »har ägt» också, enär en
hel del av dem är helt nedlagda.

Statens inflytande i näringslivet förefaller
inte vara den stimulerande faktor
som man på vissa håll vill göra gällande
att den är.

Hägglunds-affären som vapen i den
påbörjade socialdemokratiska valrörelsen
vittnar om att man känner sig hårt
trängd. Nu händer det — det har vi säkert
alla varit med om att uppleva inte
så sällan — att den hårt trängde i en
besvärlig situation, i en särskilt besvärlig
situation t. o. m., avslöjar sanningen.
Vi fick ett utmärkt prov på det,
tycker jag, när statsministern satt i televisionens
heta stol och tre herrar, alla
med efternamn med begynnelsebokstaven
O, gjorde livet ganska surt för honom.
Vår gode statsminister föreföll irriterad
vid flera tillfällen, särskilt när
han ansattes med frågor om skatterna.
Efter åtskilligt tal fram och tillbaka om
vad han och herr Sträng sagt eller inte
sagt om skatterna och om en kommande
skattehöjning förklarade herr Erlander
— jag citerar ånyo referaten — att
»skattehöjningar är ofrånkomliga, om
vi inte får en mycket kraftig produktionsökning».
Såvitt jag förstår måste
detta betyda att det inte är herr Erlanders
politik utan den företagsamhet som
man nu så gärna sammankopplar med
den s. k. storfinansen som kan rädda
oss ur vår bedrövelse. Även om detta
var liksom ett erkännande under galgen,

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

tycker jag att det ändå är värt att komma
ihåg, inte minst av dem som kräver
ett bättre klimat för vårt näringsliv.

Jag har, herr talman, ordat mycket
om Hägglunds-affären, dels därför att vi
där har ett av kostnadsstegringarnas offer
och dels därför att jag och många
med mig i den bygd, där företaget verkar,
känner oss upprörda över det sätt
på vilket regeringen uttalat sig i detta
sammanhang och över de lika upprörande
som ovederhäftiga personliga angrepp
som förekommit i viss socialdemokratisk
press. Yi i örnsköldsviksbygden
vet vad Hägglundarna har betytt
för stora delar av vår bygd och även
för vår export, och vi vet att deras ansträngningar
inte främst gått ut på att
sko sig själva utan på att ge arbete åt så
många som möjligt i den bygd där de
själva växt upp. Vi känner oro inför det
allvarliga som skett, men vi är också
klart medvetna om att den av företagsledningen
genomförda operationen var
oundviklig, om företaget över huvud taget
skulle överleva.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ägna mig åt Hägglunds-affären,
men låt mig ändå till den föregående
talaren säga att det inte har förekommit
någon kritik beträffande förhållandet
mellan Hägglund & söner och arbetstagarna
vid företaget. Vad kritiken
har gällt i detta sammanhang är företagets
sätt att föra regeringen bakom ljuset.

Jag skall sedan övergå till den fråga
som jag närmast begärt ordet för. Herr
Andersson talar om den socialdemokratiska
valrörelsen som har påbörjats. Nåja,
herr Andersson, det var väl egentligen
folkpartiet som inbjöd till en upptakt
till 1968 års valrörelse. Den började
i mitten av september och vi fick
diskussioner med såväl folkpartiet som
högern. Det framstod rätt klart att ett
av folkpartiets huvudteman vid dessa
debatter var den s. k. sjukvårdskrisen.

Allmänpolitisk debatt
Vi har också haft tillfälle att i dag höra
herr Lundström dna den sedvanliga skivan
i detta sammanhang utan att därmed
kunna komma med något nytt.

Drygt 14 dagar efter dessa diskussioner
sammanträdde landstingen till sina
höstmöten. Det är allom bekant att nära
nog all sjuk- och hälsovård i detta land
numera handhas av landstingen och av
de landstingsfria städerna. Vad hade då
varit naturligare än att man just vid höstens
landstingsmöten hade begagnat tillfället
att diskutera frågan om det nu
existerar någon sjukvårdskris eller inte.
Jag har försökt höra mig för om detta,
men det visar sig att frågan över huvud
taget inte har förekommit vid våra
landstingsmöten, kanske med ett enda
undantag. Det är det landsting som jag
representerar, och det berodde väl i
högsta grad på att jag tog upp denna
diskussion för att ge folkpartiets företrädare
möjlighet att närmare tala om
vilken medicin de nu har mot vårdkrisen.
Anmärkningsvärt nog har det inte
förekommit sådana diskussioner i någon
nämnvärd grad på andra håll.

I en partimotion, II: 16, omtalar folkpartiet
att man under de senaste 10 till
15 åren riktat kritik mot bristsituationen
på hälso- och sjukvårdens områden.
Jag förmodar väl att det ändå måste
finnas vissa kontakter mellan folkpartiets
riksledning och ledningarna för de
olika landstingsgrupperna, så att det
har funnits tillfälle att animera dem att
ta upp dessa frågor på den plats där de
i själva verket bör diskuteras och där
det finns möjligheter att vidta åtgärder
i den mån sådana är nödvändiga.

Landstingen sammanträffar i slutet av
november månad då Landstingsförbundet
har sin sedvanliga vart annat år
återkommande kongress. Där skulle det
också finnas stora möjligheter för de
folkpartister som under de senaste 10
till 15 åren har riktat kritik mot dessa
frågor att komma med uppslag av olika
karaktär. Men de återfinns över huvud
taget inte. Det finns visserligen två motioner
till årets landstingsförbundskon -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

gress — den ena från Örebro län och
den andra från Västernorrlands län.
Båda dessa län har emellertid en mycket
stark socialdemokratisk majoritet,
och man kan inte skymta något direkt
folkpartiinitiativ bakom motionerna.

Redan vid 1966 års valrörelse förklarade
folkpartiet storvulet, såväl i form
av en broschyr som i form av affischer,
att man hade funnit den rätta medicinen
mot vårdkrisen. Det fick vi i olika
sammanhang höra under 1966 års valrörelse.
Finansministern har i dag talat
om homeopati, och tankarna går
även i detta sammanhang till homeopatmedicin.
Det hela måste, såvitt jag
förstår, inte ha varit annat än sockerpiller,
eftersom folkpartiet i så hög grad
har varit osäkert på sin diagnostik att
man i den av mig nämnda motionen, II:
16, som herr Lundström påstår innehåller
en hel del goda uppslag, i själva
verket inte har något annat uppslag än
att begära utredning om vissa frågor.
År 1966 förklarar man alltså att det
finns en medicin mot vårdkrisen, och
jag får därför nu intrycket att det är
precis samma sak som när en homeopat
först delar ut sockerpiller och därefter
sätter sig ned och försöker få till
stånd någon form av diagnostik. Det är
en något felaktig ordning.

Jag vill, herr talman, ingalunda förneka
att det finns besvärligheter på
vårdområdena, dock utan att vilja beteckna
det som en vårdkris. Det är också
anmärkningsvärt att när vi på Västmanlands
läns landsting diskuterade
dessa frågor, så förklarade den ledande
folkpartisten i landstinget, som tillika
står som medförfattare till skriften Medicin
mot vårdkrisen, att någon sådan
inte existerade i Västmanlands län utan
i helt andra geografiska områden. Det
kan förefalla litet underligt. Kanske
skall vi rent av gå ut och leta rätt på
var denna vårdkris existerar, eftersom
den tydligen inte finns i de områden
där författarna har sin verksamhet.

Jag tror inte vi skapar en bättre atmosfär
för vår sjukvård genom onyan -

serad och många gånger vilseledande
kritik som riktas mot statsmakterna —
jag vill påstå i de flesta fall med felaktig
adress. Bl. a. tänker jag på klanket
mot sambeskattningen som utan tvivel
har medfört att mänga sjuksköterskor
har fått en totalt felaktig bild av
beskattningsfrågorna och av det skälet
valt att stå utanför yrkesgemenskapen.
Detta har vållat förvillelser bland våra
skjuksköterskor. Jag vill framför allt
beteckna det som i högsta grad anmärkningsvärt
att man verkligen inte
har försökt tränga till grunden och
sätta in angreppen mot svårigheterna
på sjukvårdsområdet just där de bör
sättas in. När det gäller exempelvis personalfrågorna
råder det på vissa håll
brist på sjuksköterskor. Sjuksköterskeutbildningen
har i någon mån släpat
efter, men denna eftersläpning har i hög
grad tagits igen. Fortfarande finns det
dock landstingsområden och städer
utanför landsting med borgerlig majoritet
där man inte i tillräcklig grad har
byggt ut sjuksköterskeutbildningen så
som man i själva verket borde ha gjort.

Dessutom har vi ett lönesystem, vilket
jag tidigare påpekat här i kammaren,
som många gånger bidrar till att skapa
icke önskvärda förhållanden. Det är ett
alltför stelbent lönesystem som innebär
att vi inte har möjligheter att betala de
sjuksköterskor som arbetar inom svårrekryterade
områden bättre än exempelvis
anställda inom andra områden.
Det är en möjlighet som vi borde ha.
Man bör dock inte klandra statsmakterna
för detta förhållande, eftersom det
inte är regeringens eller riksdagens sak
att bestämma lönerna för våra sjuksköterskor.
Detta sker ju genom förhandlingar
mellan huvudmännen och vederbörande
personalorganisationer.

På samma sätt förhåller det sig när
det gäller våra läkare. Här i landet har
vi ett anställnings- och ersättingssystem
för våra läkare som är fullkomligt avvita.
Det är en gammal kvarleva från
den tid då vi hade en sjukvård av helt
annan karaktär. Man skapade kanske

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

någon gång på 1800-talet ett lönesystem
som innebar att läkaren fick ett mycket
blygsamt arvode och att han sedan fick
kompensera sig genom att ta avgifter i
den öppna vården. Detta är ett system
som fortfarande existerar men som
framför allt med hänsyn till den kraftiga
utveckling som skett på sjukvårdens
område — särskilt i fråga om specialisering
av sjukvården — nu i dag
naturligtvis medför betydande svårigheter.

I dagarna har det kommit fram en
statistik över våra underläkares inkomster
under 1966. Jag skall här inte
beröra själva grundlönen som är ett resultat
av en överenskommelse mellan
huvudmännen och Läkarförbundet. Jag
vill här framför allt fästa uppmärksamheten
på inkomsterna från den öppna
vården. De siffror man här fått är medianinkomster
för olika specialiteter.
Våra underläkare som sysslar med långtidssjukvård
har en inkomst från den
öppna vården på mellan 3 000 och 4 000
kronor. Framför allt inom långtidssjukvården
och mentalsjukvården har vi
stora brister. Underläkaren på en långtidsvårdsavdelning
hade alltså 1966 en
öppenvårdsinkomst på mellan 3 000
och 4 000 kronor per år medan den på
en psykiatrisk klinik ligger på 18 000
till 19 000 kronor per år. För en underläkare
på mentalsjukhus av den gamla
typen finns det över huvud taget inte
någon redovisning för inkomster från
öppen vård. Sannolikt har de inte någon
sådan inkomst. Medianinkomsten för en
underläkare med en specialitet som
öron-, näs och halssjukdomar ligger på
44 000 kronor per år.

Detta leder naturligtvis till att vi får
en snedvridning av hela vår sjukvård,
framför allt på läkarsidan.

Jag avser inte härmed att rikta något
klander mot underläkarna. Jag tycker
det är i allra högsta grad en mänsklig
attityd läkarna intar, om man i första
hand söker sig till områden där de får
den bästa inkomsten. Men det är alldeles
klart, att man kan rikta stark kritik

Allmänpolitisk debatt
mot de nuvarande löne- och anställningsbestämmelserna.

Just i går och i dag har vi i tidningarna
fått belyst ett annat förhållande
på detta område. Det gäller den neurokirurgiska
kliniken på karolinska sjukhuset,
där det visar sig att överläkaren
har opererat minst dubbelt så mycket
på ett privat sjukhus som på det sjukhus
där han har sin anställning. Det
sammanhänger också med de orimliga
löne- och anställningsförhållanden som
gäller speciellt för Stockholm, där vissa
av våra läkare har rätt att ta emot
patienter på privatsjukhus.

Det anmärkningsvärda i detta sammanhang
är dock när vederbörande
professor säger, att han tycker att det
är bra att det finns en privat sektor.
Han menar nog att det är bra för patienterna,
men jag tror att det kan betecknas
som ekonomiskt sett bra även för
vederbörande professor. Han fortsätter
och säger, såväl i radio som i tidningspressen,
att det är mycket dyrt att ligga
på det offentliga sjukhuset. Det kostar
225 kronor per dag, och då blir det
mycket billigare för patienten att ligga
på det privata sjukhuset.

Detta stämmer inte med verkligheten.
Här i kammaren har jag tidigare redogjort
för fall där förvaltningsutskott fått
framställning om medverkan för att betala
läkaren för den extra avgift han
skulle ha för en operation på privatsjukhus,
där det rört sig mellan 1 000
och 2 000 kronor.

Med en sådan extra inkomst för 50
operationsfall blir det fråga om 50 000
—100 000 kronor för vederbörande läkare.
Det måste ändå vara ett orimligt
system.

Framför allt tycks vederbörande läkare
inte ha den ringaste kännedom om
de regler som gäller. Här säger han till
en tidning, att en patient utanför Storstockholm
och länet, eller en utlänning,
som inte kan deponera 7 000 kronor i
förskott och betala 225 kronor per dag
på allmän sal, inte tas emot för vård.
I själva verket har vi ju dels region -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
sjukvården, som innebär att alla, som
hör till den region karolinska sjukhuset
svarar för, utan vidare efter remiss
från egen lasarettsläkare får komma till
sjukhuset, varvid landstinget eller huvudmannen
betalar vartenda öre av den
kostnad som uppstår. På samma sätt
har man möjligheter till remiss från
andra regioner. Det händer ofta, att vi
ifrån Västmanlands län, som hör till
Uppsala akademiska sjukhus i regionhänseende,
får skicka patienter till karolinska
sjukhuset, varvid landstinget
helt svarar för kostnaderna.

I fråga om våra läkares löne- och anställningsförhållanden
råder alltså ett
fullkomligt oefterrättligt förhållande.
Det har man från folkpartiets sida över
huvud taget inte ägnat någon som helst
uppmärksamhet. Beror det på att man
tycker att dessa förhållanden svarar
mot det socialliberala synsätt man har
inom folkpartiet? Här gäller det inte att
klara sjukvården på bästa möjliga sätt,
utan det gäller i vissa fall för den enskilda
personen att tjäna så mycket
pengar som möjligt.

Folkpartiet säger i motion nr II: 16
och i skriften »Medicin mot vårdkrisen»,
att läkarhusen är en väldigt bra
institution som man bör främja. Man
menar alltså att en sjukvård, satt på
aktier, är den form av sjukvård som
man skall ägna intresse åt i detta land.
Läkarhusen drivs ju i form av aktiebolag,
AB Läkartjänst. Det blir väl ändå
för patienterna en mycket dyrbar sjukvård,
som vi skall betacka oss för. Jag
kan inte finna annat än att det måste
vara den offentliga sektorn som skall
ordna sjukvård för sjuka människor.

Man följer från folkpartiets sida över
huvud taget inte med utvecklingen på
detta område. I den nyssnämnda skriften
»Medicin mot vårdkrisen» framhålles
att man bör lämna SJURA större
ekonomiska möjligheter. Det sker samtidigt
som Landstingsförbundet, statsmakterna
och övriga intressenter är överens
om att vi inte kan fortsätta med den
splittring av rationaliseringsverksamhe -

ten som vi hittills har sysslat med. Vi
har ju förutom SJURA haft CSB, Landstingsförbundets
organisationsavdelning
och mentalvårdsberedningen. Av detta
skäl har riksdagen redan fattat beslut
om en ny samordnad organisation, som
just nu håller på att starta och som i
förkortning kommer att kallas för SPRI.
Första sammanträdet med den nya styrelsen
hölls för resten i går. Man skall
där på allt sätt försöka få till stånd de
rationaliseringar som är nödvändiga för
att på ett vettigt sätt kunna använda tillgänglig
personal. Om vi på ett förnuftigt
sätt utnyttjar den sjukvårdspersonal
som vi har kan vi minska bristen på
sjuksköterskor.

En utredning utförd på akademiska
sjukhuset i Uppsala visar att 70 procent
av arbetet på en sjukavdelning är
att hänföra till hotellarbete, för vilket
inte kräves kvalificerad sjuksköterskearbetskraft.
Därför kan man genom förnuftiga
rationaliseringar få till stånd
väsentliga förbättringar och ett effektivare
utnyttjande av personalen. Det
får dock inte bli så som när Landstingsförbundet
och Skaraborgs läns landsting
försöker få till stånd vissa rationaliseringsåtgärder
vid Falbygdens sjukhus
för att skapa bättre arbetsförhållanden
för personalen, nämligen att
man i massmedia, såväl i tidningar som
i TV, på ett mycket oriktigt sätt kastar
sig över dessa försök till rationalisering.
På det sättet är det inte möjligt att få
till stånd några förbättringar.

Jag vill alltså, herr talman, bestämt
påstå att folkpartiet saknar vilja och
förmåga att göra en verkningsfull och
meningsfylld insats när det gäller förbättringar
inom sjukvården, där dessa
insatser bör och skall göras, nämligen
i landstingen. Man har inte gjort de insatser
som man borde, när man på det
sätt som hittills skett endast riktat kritik
mot statsmakterna, en kritik som i
stället borde framföras på det lokala
planet. Borde det inte även för folkpartiet
vara väsentligast att göra en insats
för att ge sjuka människor en god vård?

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Som folkpartiet hittills har agerat, har
man endast till varje pris sökt utnyttja
besvärligheter inom vårdsektorn som
politiskt slagträ för att vinna röster vid
valen. Det måste vara en föga hedrande
politisk insats att, som folkpartiet nu
gör, trycka i buskarna och vara inaktiva
på landstingsplanet, där insatserna
i själva verket borde göras, medan man
i andra sammanhang, främst vid val, är
desto mera högljudd.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När jag lämnade några
uppgifter angående affären Hägglund
& söner i Örnsköldsvik, påstod herr
Söderberg att Hägglund & söner hade,
som han uttryckte sig, »fört regeringen
bakom ljuset». Jag måste då verkligen
fråga herr Söderberg: Hur mycket ljus
behöver egentligen herrarna? Om jag
får tillåtelse att använda ungefär samma
krumelurer som finansministern för
inte så länge sedan ägnade sig åt här i
talarstolen, skulle jag vilja säga att det
väl egentligen var alla de stora ljus
som regeringen kunde mobilisera som
samlades i Örnsköldsvik hos Hägglund
& söner. Det var inrikesministern och
statsrådet Lundkvist. Det var sakkunniga
från departementet och expertis
från arbetsmarknadsstyrelsen. Dessutom
hade man begärt hjälp på länsplanet
från länsstyrelsen och länsarbetsnämnden,
så nog kunde man instämma i
sången »Ljus dit upp vi vilja sprida».

Man spred verkligen ljus, men ändå
påstår herr Söderberg nu att Hägglund
& söner förde regeringen bakom ljuset.
Det måste ju innebära att herr Söderberg
ger underbetyg åt inrikesministern,
statsrådet Lundkvist och alla de andra,
eftersom de inte begrep vad de skulle
göra när de var där uppe för att undersöka
förhållandena. Möjligen kan herr
Söderberg mena, att Hägglund & söner
sålde en del av sina anläggningar. Herr
Söderberg är kanske rätt så kunnig på
sjukvårdens område, men när det gäl -

Allmänpolitisk debatt
ler sådana här affärer tror jag att han
är rätt okunnig. Hägglund & söner kunde
sannerligen inte sitta och vänta på
besked om något ingripande från regeringen.
Det brann helt enkelt i knutarna.
Det var fråga om konkurs, och då
det brinner i knutarna sätter man sig
inte ned och rullar tummarna, utan då
är man tvungen att handla om inte allt
skall tillspillogivas. Detta begrep ledningen
för Hägglund & söner, men det
begriper tydligen inte herr Söderberg.

Jag skall inte blanda mig i diskussionen
om sjukvårdskrisen. Jag vill bara
som ledamot av statsutskottets andra
avdelning påpeka för herr Söderberg,
för den nyutnämnde landstingsdirektören
i Västmanlands län, att det inte är
landstinget som utbildar läkare.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Söderberg och jag
är ju gamla antagonister, höll jag på att
säga, på det här området. Vi har diskuterat
dessa frågor i flera år. Jag konstaterar
att herr Söderberg nu inte är
fullt så övertygad som tidigare om att
allt är bra. Någon kris är det dock inte,
säger han efter högt föredöme. Kalla det
vad man vill. Huvudsaken är att någonting
görs.

Därmed kommer jag in på vad som
bör göras. Jag har i mitt anförande pekat
på flera saker, men herr Söderberg
anser att dessa ting i stället skall diskuteras
i landstingen. Det tror jag inte,
herr Söderberg.

I de stora principiella frågorna på
det här området är det inte landstingen
utan staten som tar initiativ. Jag anförde
några exempel: beskattningen, utbildningsfrågorna,
yrkesvägledningen,
forskningen och organisationsfrågorna.
Det är klart att dessa ting berör hela
landet. Det vore väl lustigt om inte regeringen
skulle ha skyldighet att träda
till och analysera dessa spörsmål och
hjälpa landstingen med de problem som
kan komma på dem.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Vidare tror jag inte att de som får
betala skatten —• det gällde sjuksköterskorna
— är så okänsliga för vad
den innebär att de låter sig vilseföras
av några propagandistiska uppgifter
från folkpartiet — tydligen den enda
bevekelsegrund som herr Söderberg
kan finna hos folkpartiet.

De problem som är förknippade med
sjukvården gäller -—- som herr Söderberg
själv medger — personalbristen,
inkomstförmånerna och vissa andra
ting. Jag har givit uttryck åt den uppfattningen
att skall man komma någon
vart måste man göra dessa tjänster
lockande. Här berörs både organisatoriska
och ekonomiska problem. Då
reser sig frågan hur detta skall vara
möjligt. Landstingsskatten är ju hög —
skall man höja den när kostnaderna
blir större, skall man höja sjukvårdsavgifterna
på sjukhusen, skall man höja
läkartaxan t. ex. i den öppna vården
eller skall man finna någon form för
bidrag från staten då det gäller att lösa
vissa av problemen? Jag finner det inte
så underligt att man begär att den
som har initiativet när det gäller att
samordna dessa problem och deras
lösning, nämligen staten, företar den
utredning som är nödvändig. Man löser
inte dessa frågor i all hast, och vad
skall vi ha regeringen till? Skall oppositionen
göra utredningar åt regeringen?
Kräver man i en motion att utredningar
skall göras så tycker jag att
detta om någonsin är befogat i det här
fallet.

Jag anser det är en oförsynthet att
beskylla folkpartiet för att ur partipolitiska
synpunkter vilja utnyttja ett
nödläge eller ett svårt läge inom sjukvården.
Antingen har inte herr Söderberg
kontakt med den stora allmänheten,
som verkligen lider av det rådande
läget, eller också är det väldigt bra
ställt i hans län och i de flesta andra
län. Men något sådant framgår inte
riktigt av de uppgifter som står till
förfogande. I Aftonbladet fanns en alarmerande
rubrik: 666 åldringar bär un -

der ett år dött i Stockholm på grund
av otillräckliga vårdresurser. År det
ingen katastrof? Den socialdemokratiske
förvaltningsutskottsordföranden i
Norrbotten har betecknat statsmakternas
åtgärder för att avhjälpa läkarbristen
där som alldeles otillräckliga —•
statsmakternas, inte landstingets, herr
Söderberg!

(Herr förste vice talmannen: Tiden
för kort genmäle är ute.)

Får jag bara säga ett par saker till.

Vad anser man i områden där halva
antalet provinsialläkardistrikt saknar
läkare?

Jag skall sluta med att svara på herr
Söderbergs fråga: Varför säger man
ingenting från andra håll om att det
är så dåligt? Jo, i Läkartidningen läste
jag en gång att »den skönmålning och
dimbildning som förekommer på ansvarigt
håll inte bör lämnas opåtalad.
Den av socialministern demonstrerade
politiken är ett hån mot alla medborgare
som direkt eller indirekt berörs
av krisens verkningar.»

Jag förmodar att den som skrivit det
också har någon kontakt med både allmänheten
och sjukvården.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr Axel Andersson och jag har
tydligen helt olika uppfattningar om
ljus. Vad jag avsåg var inte att man
skickar upp en massa statsråd och
andra mera framstående personer —
också herr Andersson förstod nog att
det viktiga i detta sammanhang var att
företaget, Hägglund & söner, vid dessa
förhandlingar såväl med staten som
med ASEA hade gett klart besked till
staten om hur det hela låg till; det är
där som belysningen saknas. Och eftersom
herr Andersson tydligen är en företrädare
för företaget bör han ju kunna
hjälpa detta att få till stånd en
bättre belysning i sammanhanget.

Jag förstår inte, herr Andersson, vad
Västmanlands läns nye landstingsdirektör
har med utbildningen av läkare att

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

göra. Herr Andersson kanske menar
landstingsrådet, [Herr Andersson, Axel,
(fp): Förlåt, herr landstingsråd!] men
han torde vara medveten om att det
ingalunda är landstinget som utbildar
läkare och aldrig heller har påstått
detta. Det borde emellertid vara
herr Andersson, som sitter i statsutskottets
andra avdelning, bekant att
läkarutbildningen under senare år har
väsentligt utökats. Har de läkare som
har signerat skriften »Medicin för vårdkrisen»
— den ärade talmannen von
Friesen, den nyvalde ordföranden för
förvaltningsutskottet i Uppsala län Nils
Brage Nordlander m. fl. — över huvud
taget någon gång i sitt läkarförbund
påtalat den tidigare inställningen från
Läkarförbundets sida när det gäller en
ökad läkarutbildning och behovet av
import av läkare? De har tigit som
muren, precis på samma sätt som de
tiger som muren när det gäller läkarnas
inkomstförhåilanden.

Till herr Lundström vill jag säga att
väl ändå landstingen svarar för den
väsentligaste delen av utbildningen beträffande
personal, såväl sköterskor
och undersköterskor som vårdbiträden.
Det borde också herr Lundström
förstå. När det gäller beskattningen
är det väl ändå inte folkpartiets mening
att vi skall få en specialbeskattning
för sjuksköterskor, utan beskattningen
måste väl gälla lika för alla människor.
Folkpartiet måste väl under
sådana förhållanden redovisa vilka som
i stället skall betala den skatt som man
på det sättet befriar en viss kategori
från. Herr Lundström är tydligen fullständigt
renons när det gäller kännedomen
om dessa frågor. Riksdagen har
beslutat om att Landstingsförbundet,
kommunförbunden och staten skall
samverka i det nya institutet SPRI, och
det är ju där dessa organisationsproblem
av olika slag skall tas upp. Alltså
har man redan gjort den insatsen.

Herr Lundström kom emellertid in
på en mycket väsentlig fråga som också
förklarar varför inte folkpartiet är

6 Försfa kammarens protokoll 1967. Nr 11

Allmänpolitisk debatt

intresserat av att i landstingen tala om
dessa saker. Skälet är helt enkelt att
när man inom landstingen beslutar
om nya tjänster och över huvud taget
om en utökning av sjukvårdresurserna
får man samtidigt också betala kostnaderna
eller vara med om att besluta
om hur kostnaderna skall betalas. Det
är betydligt enklare att här i riksdagen
försöka slå blå dunster i ögonen
på folk och göra gällande att det skulle
vara möjligt att göra besparingar på
annat sätt för att klara utgifterna. Det
går inte på langstingssidan, och därför
kan man vara så här oansvarig som
man är i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får väl börja med
att be om ursäkt för att jag i hastigheten
använde titeln landstingsdirektör
i stället för den minst lika fina titeln
landstingsråd.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar om ljus. Jag trodde faktiskt
att herr Söderberg höll på företrädarna
för regeringen och departementen
som hade varit där uppe för
att sätta sig in i förhållandena. Det
var ju deras uppgift att göra det. Besöket
ledde till att företaget fick ett
lån på tre miljoner, vilket i detta sammanhang
var en droppe i havet. Ljusen
var inte rörliga utan fasta och kunde
inte handla så snabbt som behövdes.
Då kunde företaget helt enkelt inte vänta
utan måste göra upp med den som
var villig att handla snabbt.

Sedan vill jag påpeka för herr Söderberg
att jag inte är någon företrädare
för Hägglund & söner. Jag äger inga
aktier i företaget. Jag beskylldes för
några år sedan av den herr Söderberg
närstående tidningen Aftonbladet för
att vara den som agerade mot Hägglund
& söner just i egenskap av kommunalman,
när företaget skulle köpa 100 000
kvadratmeter mark i Örnsköldsvik. Jag
agerade enligt tidningen på sådant sätt

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt
att Örnsköldsvik riskerade att Hägglund
& söner skulle flytta därifrån. Jag har
varit ganska kritisk mot Hägglund &
söner i sådana sammanhang. Men inför
de som jag påstår hutlösa beskyllningar,
vilka utkastats i detta sammanhang,
protesterar även jag.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag gick med avsikt inte
in på att närmare diskutera vilka speciella
utbildningsfrågor det gäller. Jag
talade om utbildningsspörsmål i allmänhet.
Det finns ett stort antal projekt
som staten kan dels initiera och
dels själv sköta. En del sköts ju av
landstingen — så okunnig är jag inte,
herr Södeberg, att jag inte vet det.

För övrigt är det för sent att fortsätta
med en närmare debatt. Men vi
möts väl på barrikaderna någon ytterligare
gång, herr Söderberg.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta
överläggningen skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående bordläggningsplenum tisdagen
den 14 ds. På hemställan från
riksdagens interparlamentariska grupp
har jag efter samråd med talmannen
i andra kammaren beslutat ändra tidpunkten
för kammarens plenum tisdagen
den 14 ds från kl. 16.00 till kl.
16.30.

Upplästes ocli lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar
vice talmän och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta be -

fattningshavare hos kammaren,
samt kammarens sekreterare,
den 7 november 1967.

§ 1

Förordnades stenografen Bo Gunnar
Holmberg att från och med den 7 november
1967 tills vidare vara extra ordinarie
stenograf i lönegrad Ae 25 hos
kammaren. Holmberg beviljades samtidigt
partiell tjänstledighet motsvarande
1 /5-tid med C-avdrag till och med den
30 november 1967.

§ 2

Förordnades fil. mag. Bertil Rutger
Palmquist att från och med den 7 november
1967 tills vidare vara stenograf
hos kammaren med rätt för honom
att åtnjuta arvode enligt löneklass A 21
jämte de avlöningsförmåner i övrigt
som skulle ha tillkommit honom, om
han varit extra tjänsteman i lönegrad
Ag 21.

§ 3

Beslöt herrar kanslitillsättare att kontaktmannen
riksdag—skola, adjunkten
Hans-Olof Hanselid, vilken tidigare erhållit
2/3 av för befattningen gällande
arvode, som för närvarande är 2 100
kronor/månad, med hänsyn till ökade
arbetsuppgifter skulle erhålla helt arvode
under tiden den 1 november—
den 31 december 1967.

§ 4

Beslöt herrar kanslitillsättare utse
förste stenografen Ernst L. Ekman att
från och med den 1 november 1967
vara föredragande i samtliga ärenden
rörande första kammarens stenografkår
och maskinskriverskor vid snabbprotokollet
samt att under kammarens
sekreterare självständigt avgöra frågor
om organisationen av stenografkårens
arbete och då särskilt vid övergång till
samtjänstgöring med andra kammarens
stenografer.

År och dag som ovan.

K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Allmänpolitisk debatt
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Vi har väl alla klart
för oss att det allt överskuggande aktuella
politiska problemet nu och för den
närmaste framtiden är driftsnedläggelserna
inom näringslivet och den försämrade
sysselsättningen. Den fulla sysselsättningen
kan på åtskilliga håll i
vårt land inte längre upprätthållas, det
är den nakna sanningen.

Vilka är då de djupare orsakerna till
det försämrade sysselsättningsläget?
Därom råder tydligen något skiftande
meningar. Jag skall komma med några
egna funderingar.

Regeringen bedömer tydligen situationen
så att vi befinner oss i en konjunktursvacka
som reflex av internationella
företeelser med en svag trend
uppåt och att man förväntar en allmän
konjunkturförbättring nästa år. I övrigt
hänvisas det i andra sammanhang
till att vårt lands näringsliv inför trycket
utifrån till följd av den målmedvetna
lågtullinjen och den liberala handelspolitiken
är föremål för en nödvändig
strukturrationalisering genom vilken
vårt lands produktiva krafter skall

inriktas så att det gynnsammaste produktionsresultatet
skall kunna uppnås,
som det så vackert heter.

Allt detta leder till en friställning av
arbetskraft. Man menar att det är en
följdföreteelse som visserligen är beklaglig,
men måste tas med i räkningen.
Allt går ju att ordna med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det är trösten
för dem som blir friställda, och dem
hoppas man ju kunna bereda bättre löner
och nya platser — om det nu blir
så i praktiken.

Just nu tar politiken och diagnostiken
uteslutande sikte på de konjunkturella
symptomen. Den medicin som ordineras
och intages är även här arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, framför allt
omskolning, men därutöver en del åtgärder
för att främja näringslivets investeringar,
som konstaterats ligga på
en oroväckande låg nivå, och särskilt
frisläppande av företagens investeringsfonder
på bred front. Ytterligare ger
man frikostiga dispenser från den i våras
införda 25-procentiga investeringsavgiften,
som beslöts med sådan stor
élan. Men var det nödvändigt? Jag tror
tvärtom den var felaktig.

Efter hand har man nödgats vidta en
allt kraftigare dosering av konjunkturmedicinen
i enlighet med ett sexpunktsprogram.
Ett av inslagen däri är frisläppandet
av investeringsfonderna för
lageruppbyggnadsändamål.

Därtill kommer ytterligare en om -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
ständighet som hittills rönt relativt
ringa uppmärksamhet. Penningpolitiken
har redan förut lagts om i en expansiv
riktning, räntan har sänkts, och utlåningen
i kreditväsendet har via riksbanken
lättats och utvidgats, allt syftande
till att åstadkomma en expansiv ekonomi,
såvitt jag rätt har fattat situationen.
Vad som kommer att hända för att
anpassa även finanspolitiken till den
nya medicinska huskuren får vi vänta
med att se till i januari.

Men, herr talman, allt detta är gott
och väl. Nu kommer jag till den kritiska
synpunkten.

Låt vara att vi befinner oss i en konjunktursvacka
och i en strukturomvandling.
Jag menar i alla fall att husläkaren,
herr Sträng eller möjligen herr
Wickman, i sin diagnos i huvudsak gått
förbi den väsentliga sjukdomsorsaken,
nämligen det relativt höga kostnadsläget
i vårt land och dess starkt negativa
verkan på vår internationella konkurrenskraft.
Medan prisnivån på våra företagsprodukter
i stor utsträckning är internationellt
bestämd eller internationellt
påverkad är lönebildningen en inhemsk
faktor som till väsentlig del dikteras
av arbetsmarknadens parter, vilka
kanske fastställer den på grundval av
den inhemska efterfrågan på arbetskraft
men kanske utan alltför stort hänsynstagande
till den internationella konkurrensen
på produktområdet. Men arbetsmarknadens
parter har inte ensamma
ansvaret för kostnadsläget. Bakom ligger
den efterfrågeexpansion som härrör
från ansvällningen inom den offentliga
sektorn och bostadsbyggandet.

Jag skall inte gå närmare in på hur
jag kommit till denna uppfattning. Regeringens
ekonomiska politik har kritiserats
av andra. Jag skall inte syssla
med den frågan.

De internationella produktpriserna är
ofta en vägg, mot vilken de svenska
företagen slår pannan blodig, om de
försöker anpassa sina priser efter de
höga kostnaderna. I en statistisk undersökning
av docent Karl-Olof Faxén,

publicerad i senaste numret av Skandinaviska
bankens kvartalsskrift — den
har omnämnts i debatten här i förmiddags
— har dessa problem belysts. Undersökningarna
omfattar åttaårsperioden
1958—1966. De visar att arbetskostnaderna
per timme stigit med i genomsnitt
8,7 procent per år mot ett sammanvägt
medeltal för de västeuropeiska
länderna, USA, Kanada och Japan —
våra huvudkonkurrenter — av i genomsnitt
endast 5,4 procent. Sverige kommer
här efter USA och Kanada.

Det är en differens till Sveriges nackdel
på 3,3 procent per år, vilken endast
delvis kompenseras genom den höga
effektiviteten. Räknar vi i stället arbetskostnader
per produktenhet har
stegringen i Sverige varit 2,53 procent
per år mot 0,5—1 procent internationellt
sett.

Finansministern sökte i förmiddags
bagatellisera kostnadsutvecklingen på
hemmafronten under hänvisning till att
arbetskostnaderna per produktenhet
åren 1958—1966 i Sverige stigit med
2,8 procent mot 3,1 procent i Västeuropa.
För Amerika — USA — hade den
fallit med 0,3 procent — det kanske
han inte talade om. Han glömde också
bort att förhållandet i själva utgångsläget
mellan de olika länderna var oförmånligt
ur svensk synpunkt.

En annan sak är att dessa produktivitetssiffror
tydligen är relativt osäkra,
särskilt de som kommer från utlandet,
och löneökningen per timme är mera
belysande för det faktiska läget. Löneökningen
per timme var år 1965 för Sveriges
del plus 11,1 procent, år 1966 9
procent, och för år 1967 räknar man
också med att den skall bli cirka 9 procent.

Kommer sedan kostnadsstegringarna
på tjänstemannasidan till, där marginalskatterna
har drivit lönerna i höjden,
blir det handikapp i kostnadshänseende
som vilar på den svenska industrin
ännu mera besvärande. Varje företag är
i dag underkastat lönsamhetens obönhörliga
lag. Att märka är att kostnads -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

stegringen varit vida högre än produktivitetsstegringen
medgivit, och det är
detta som i sin tur verkar så kraftigt inflationsdrivande.
Reallönestegringen
har härigenom blivit väsentligt mindre
än de nominella lönestegringarna. Hade
kostnadsökningen hållit sig någorlunda
inom ramen för produktivitetsstegringen
och reallönestegringen, hade
allting varit all right och priserna och
lönerna hållit sig på en någorlunda stabil
nivå. Hur som helst har lönsamheten
inom företagen gått starkt tillbaka.
Det har jag personligen haft stora möjligheter
att konstatera.

Det har tidigare alltid predikats från
regeringsbänken att en viss inflation
skulle vara nödvändig för sysselsättningen,
dvs. just den inflation som
man har släppt lös. Nu blir det alltmer
tydligt att inflationen på längre sikt är
sysselsättningens värsta fiende. Det är
tydligt att sysselsättningen nu är i fara.
Då frågar man sig vad regeringen tänker
göra åt inflationen. Det sades ingenting
om detta i det näringspolitiska
program som behandlades av det socialdemokratiska
partiet.

Som jag ser det är den viktigaste uppgiften
uppenbarligen att få utgiftsexpansionen
inom den offentliga sektorn,
den statliga och den kommunala, under
kontroll och att sanera de offentliga finanserna.
Jag undrar om regeringen visar
tillräckligt intresse för den sidan av
saken. Är det inte risk för att de expansiva
krafter som nu släppts lösa
kommer att ge ny stimulans åt inflationen,
som gör det onda sjufalt värre, i
varje fall på längre sikt, och då ytterligare
äventyrar sysselsättningen? Min
mening är att vad som händer i dag inte
är endast konjunkturelit betingat. Det
är mycket som tyder på att vi på längre
sikt måste räkna med en betydligt lägre
ekonomisk tillväxttakt än den vi hittills
varit vana vid. Det går då inte att
ta ut några stora vinster i förskott på
det samhällsekonomiska området. Det
är måhända inte bara fråga om en kon -

Allmänpolitisk debatt
junktursvacka utan en långsiktig avsaktningstrend.

Till detta kommer en annan sak. Vårt
nuvarande materiella välstånd vilar väsentligen
på de naturtillgångar vi har i
malmen, skogen och vattenkraften. Dessa
grundpelare för vårt lands ekonomi
börjar tyvärr bli mindre stabila. Kostnaderna
för att bryta malmen och forsla
den till bruket eller utskeppningshamnen
har i förening med ett sjunkande
världsmarknadspris lett till att det ekonomiska
utbytet av malmen liksom även
dess bidrag till våra exportinkomster
blivit allt mindre. Värdet av våra skogar
har reducerats på samma sätt. Vattenkraften,
vår tredje stora naturtillgång,
är också relativt dyr. Andra västeuropeiska
länder, som har egna oljeoch
gasfyndigheter, har fått billigare
energiförsörjning, och atomkraften ligger
i en nära framtid. Härigenom har
man på energiområdet kunnat få ett
övertag i konkurrensen. Om därtill
kommer att vår lönenivå ligger 25 procent
högre än tyskarnas, vår årliga arbetstid
är kortare och ränteläget högt i
förhållande till våra konkurrenters, förstår
envar situationens allvar. Strukturrationalisering
hjälper inte tillräckligt
och inte heller företagens interna rationalisering,
som redan har drivits ganska
långt.

Det har sagts att sysselsättningens
främsta skans är det väl konsoliderade
företaget. Många företag ligger dess värre
i dag i farozonen. Det gäller för regeringen
att beakta detta.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag ber att få ta kammarens
tid i anspråk ett ögonblick, inte
för att göra ett inlägg i den debatt som
herr Gösta Jacobsson just var inne på,
utan min avsikt är bara att beröva herr
Dahlén, folkpartiet och folkpartiets
press ett litet glädjeämne. Jag syftar på
herr Dahléns kommentarer tidigare i
dag här i kammaren till gårdagens
marknadsdebatt.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Herr Dahlén har blivit vilseledd av
Dagens Nyheter och funnit en spricka i
regeringens inställning till EEC. Det
har gått så långt att jag i dag t. o. m. fått
beröm, visserligen med de reservationer
som ett socialdemokratiskt statsråd
måste räkna med, av Expressen, ett beröm
som inger mig det största obehag.
Det sista var, herr talman, i motsats till
mina inlägg i gårdagens debatt en rent
personlig deklaration.

Vilka synpunkter var det då jag framförde
i gårdagens debatt som har gett
anledning till dessa påståenden? Statsministern
tog upp denna fråga i andra
kammaren och framhöll —• det vill jag
understryka — att det sannerligen inte
var några nya synpunkter som jag framfört.
Bedömningen av EEC:s betydelse
och vårt väsentliga intresse av att avlägsna
den för oss alltmer kännbara
tullbarriären i Europa är sannerligen
ting som tidigare har hävdats otaliga
gånger av den svenska regeringen och
utgjort motivet för regeringens upprepade
ansträngningar att lösa den europeiska
marknadssplittringen.

I den fråga som var kontroversiell i
debatten — jag syftar självfallet på den
svenska neutralitetspolitikens betydelse
för utformningen av vårt förhållande
till EEC — underströk jag vikten av att
välja den öppna ansökningens linje. Jag
tog också på en fråga av herr Dahlén
upp handelsministerns uttalande att vi
vid en direkt fråga — alltså vid en fråga
som inte föregåtts av sådana överläggningar
som vi ansökt om hos EEC
— även i dag måste välja associering
och inte medlemskap. Det är en konsekvens
av vår vilja att bevara förtroendet
för vår neutralitetspolitik. Jag tilllade
i det sammanhanget — jag vet inte
om herr Dahlén kommer ihåg det, men
han kan inhämta det i det riksdagsprotokoll
som nu föreligger — att jag var
övertygad om att folkpartiet i den situationen
liksom tidigare skulle komma
att följa regeringen. Så ser alltså sprickan
i regeringen ut, herr Dahlén.

Jag kan inte hålla tillbaka reflexio -

nen att det är ganska djärvt av en representant
för den borgerliga oppositionen
att tala om splittring i regeringen
och framför allt att göra det efter den
debatt som vi hade i går, vilken tydligare
än förut visat den spricka eller
rättare sagt de sprickor som finns på
den borgerliga sidan i EEC-frågan.

Efter gårdagens debatt skulle man
verkligen kunna ställa frågan vilken politik
en borgerlig regering skulle föra
i EEC-frågan. Vi ställer ofta sådana frågor
till den borgerliga oppositionen, och
de är i allmänhet lätta att besvara. Den
politik som en borgerlig regering skulle
föra i denna fråga skulle vara nästan
oförändrad densamma som den nuvarande
regeringens. Den nuvarande regeringens
politik i EEC-frågan bärs upp
av en så stor majoritet i denna riksdag
av socialdemokratin och centerpartiet
att, trots högerns lättsinne och folkpartiets
vinglerier, ligger EEC-politiken
fast, praktiskt taget oberoende av valutgången
nästa höst. Det är viktigt att
klargöra detta, både för utlandet och
för den del av den inhemska opinion
som leds av herr Iveroth i Industriförbundet,
som önskar en ändring av
denna politik.

En betydande del av mitt huvudanförande
i går ägnade jag åt sambandet
mellan vår näringspolitik och marknadsfrågan.
Det rörde sig inte heller
här — det vill jag också understryka
— om några egentliga nya synpunkter.
Nyheten skulle möjligen vara att jag
ägnade större utrymme åt den frågan
än vad vi har gjort tidigare. Jag hade
en särskild anledning att göra detta. För
ett par dagar sedan höll herr Ohlin ett
tal i Gävle, där han enligt tidningsreferaten
sade, att »det var naturligt att den
växande socialdemokratiska benägenheten
för ekonomisk dirigering bidrog
till skepsis inom regeringen mot deltagande
i EEC. Samarbetets pris är en
viss inskränkning i handlingsfriheten.»
Detta uttrycker, har jag en bestämd
känsla av, en vida spridd borgerlig förhoppning
att, om man nu misslyckas att

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

med väljarnas stöd hindra den nuvarande
regeringen att föra en aktiv näringspolitik,
via EEG i stället lyckas
därmed. Dessa förhoppningar är ogrundade.
Möjligheten till en aktiv näringspolitik
behåller vi, och behovet att föra
en aktiv politik kommer att öka. Näringspolitiken
är en nödvändig betingelse
för vår marknadspolitik.

Därmed, herr talman, har jag kanske
återfört debatten till det ämne som i
dag är huvudfrågan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman verkade
nästan förfärad över vad som hade
hänt, men det är väl inte så förskräckligt,
utan vi kan väl ta det litet lugnare.

Jag sade redan i går att det fanns ett
intressant avsnitt av det anförande som
herr Wickman höll, och jag instämde
till stora delar i det. Det intressanta var
framför allt att många socialdemokrater
säger bl. a.: Låt oss strunta i handeln
med Västeuropa och EEC, låt oss i stället
bygga ut handeln med Östeuropa, så
klarar vi oss. Det finns en hel del socialdemokrater
som har den uppfattningen.
Man har också sagt att det är en
politisk fara i det som håller på att ske
i uppbyggnaden av den gemensamma
europeiska marknaden.

Herr Wickman sade i går en del kloka
saker som jag skall be att få citera,
därför att de i själva verket är en våldsam
kritik mot den flygel inom socialdemokratin
som har dessa negativa uppfattningar.
Nu förklarar herr Wickman
att detta icke var hans personliga mening
utan regeringens ståndpunkt. Så
mycket bättre. Då har vi återigen i dag
fått fastslaget att t. ex. Aftonbladet och
en del av dess eftersägare har fel. Herr
Wickman säger ju bl. a.: »Det finns i
dag anledning att understryka, att tillkomsten
av EEC har stabiliserat den politiska
situationen i Europa» — alltså
inte oroat den — »framför allt naturligtvis
förhållandena mellan medlems -

Allmänpolitisk debatt

staterna själva. I ett vidare internationellt
perspektiv verkar EEC i dag —
oberoende av förhållandena vid Gemenskapens
tillkomst — för en fortsatt normalisering
av de öst-västliga förbindelserna.
» Ja, detta har jag redan sagt,
och det tycker jag var väldigt bra. »I
ett läge, som präglas av teknisk och
militär dominans av de två supermakterna,
betyder EEC en förhandlingsstyrka
för de europeiska staterna, som annars
inte hade varit tänkbar.» Det är
nästan så att man skulle vilja säga
»amen» efter sådana utomordentliga
förklaringar och en sådan våldsam kritik
mot en flygel inom partiet. Man
skall säga ifrån ibland. Jag har också
haft nöjet, eller skall vi säga obehaget,
att få göra det även i mitt parti.

Jag tycker att herr Wickman inte
skall bli så förskräckt som hans anförande
här i dag gjorde gällande. Det är
förnuftiga ståndpunkter herr Wickman
har. Delas de nu även av herr Sträng
och herr Lange så är det så mycket
bättre.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag är inte rädd för att
få beröm av herr Dahlén. Det kan vara
skönt som en omväxling.

Men det är en väldig skillnad att säga
som herr Dahlén säger nu, nämligen att
det kan finnas olika meningar inom det
socialdemokratiska partiet vid bedömningen
av vissa aspekter på EEC:s politik
och effekterna av en svensk anslutning
till EEC och vår egen interna
handlingsfrihet. Det är en väldig skillnad
mellan att säga att det kan föreligga
dissonanser mellan vad jag sade i går
och vad vissa grupper i vårt parti anser
och att säga vad herr Dahlén sagt tidigare
i dag — om jag är rätt underrättad
— och som har spritts i folkpartiets
press, att det är en spricka i regeringen.

Jag tycker att herr Dahlén skall vara
medveten om den skillnaden.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! De ord som herr Wickman
nu citerade att jag skulle ha fällt
om en spricka i regeringen känner jag
inte igen.

Här har vi återigen, herr talman, ett
utomordentligt bevis på det tokiga system
som vi har i vårt land med två
kamrar. Nu är det möjligt att antalet
närvarande statsråd, i varje fält om
de är socialdemokrater, inte skulle öka
även om vi hade bara en kammare. Det
lönar sig ju föga att ha en enda kammare
om de inte kommer till den heller.
Jag skulle vilja rekommendera herr
Wickman att så länge han är statsråd
försöka vara närvarande vid debatterna
i kamrarna. Då skulle kanske missförstånd
av den här karaktären försvinna.

Herr talman! Jag har sagt det förut,
och jag upprepar det, att det är upprörande
att statsråd som är skyldiga
att svara för sin politik inför Sveriges
riksdag — det är vi som är representanter
för Sveriges folk — icke ens på
den punkten vill sköta sin uppgift, nämligen
att vara närvarande då kritik
framföres, då de skall stå till svars. Var
befinner de sig då? Ja, de befinner sig
i varje fall inte här. Och det är här de
skall svara för sina gärningar.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Biand politikernas
främsta uppgifter är att skapa ett samhälle
med trygghet för människorna,
med trygghet för deras försörjning och
med social trygghet. Det finns i vårt
samhälle fortfarande brister. Det har
ju flera talat om i dag, jag skall inte
närmare gå in på det. Jag vill endast
beröra ett område som herr Söderberg
tog upp i sitt anförande, där han inte
ansåg att vi hade några brister, nämligen
sjukvårdens område. Det tillfälle
då människorna absolut inte kan känna
trygghet är när de är sjuka. Jag
behöver bara hänvisa till de rapporter
vi får om de långa väntetiderna vid
sjukhusen.

Herr Söderberg nämnde vidare att
det finns sådana som skrämmer bort
sjuksköterskorna ifrån att ta tjänster
med att tala om sambeskattningen. Jag
tror inte, herr Söderberg, att vi behöver
skrämma sjuksköterskorna härvidlag.
De kan säkert läsa skattetabellerna
och där se hur illa ställda de är i fråga
om sambeskattningen. De kan säkert
läsa detta bättre än vad vi hörde prov
på av ett statsråd här förut i år när
hon skulle läsa skattetabeller.

Trots att vi har brister i vårt samhälle
kan vi ändå vara överens om att
vi har fått det materiellt bättre och
att vi har en relativt hög standard. Vi
har också fått mera fritid och större
möjlighet att resa och därmed att berika
oss. Vi har varit så inställda på
att öka vår materiella standard, att vi
har blundat för att det skett till ett
mycket högt pris, nämligen en försämrad
miljö, t. ex. i form av naturförstöringar
som vattenföroreningar och luftföroreningar.
Många sjöar och vattendrag
i vårt land hotas i dag att förstöras
av t. ex. det kommunala avloppsvattnet.
Vi vet att utbyggnaden av reningsverken
i kommunerna och städerna
har gått alldeles för långsamt.
De skador som på det sättet uppstår tar
det oerhört lång tid att reparera. De
fosfathaltiga syntetiska tvättmedlen utgör
en stor fara för våra vattendrag.
Dessa är ett tråkigt exempel på hur nya
varor släpps ut i massproduktion utan
att vi vet konsekvenserna i dessa avseenden.
I regel kommer forskningen
in i bilden först sedan stora skador
har uppstått.

Det regnar svavelsyra i stora mängder
över vårt land, har vi läst i tidningarna
de senaste dagarna. De flesta
av oss var väl medvetna om det förut.
Boven här är de tjocka svavelhaltiga
oljorna som det fortfarande eldas med
i så hög grad. Åtgärder, om det nu
skall vara skattemässiga eller andra,
måste vidtas, så att förbrukningen av
svavelhaltiga oljor minskas.

Vi vet också hur det är i städer och

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

tätorter, där luften försämras av bilarnas
avgaser. Det måste ju i längden
vara mycket hälsovådligt för människorna.
De flesta luftföroreningar går
att förhindra eller i varje fall minska,
men det kostar pengar. Man måste då
ställa frågan om inte förorenad luft
kostar mera, eftersom den utgör ett
hot mot människornas hälsa.

Hur har vi det med vår arbetsmiljö,
vår bostadsmiljö och vår fritidsmiljö?
Har vi lyckats därvidlag? Är allting
bra? Nej, bra är det nog inte. Var tredje
person som söker läkare i dag lider av
stress eller psykiska störningar. Särskilt
alarmerande är det ju att så många
skolungdomar drabbas av stressen och
måste söka läkare. Vad beror det då
på att vi inte orkar med? Omvandlingen
av vårt samhälle har gått och
går alltjämt fort. Värderingarna har
blivit andra än de var för några år sedan.
Den stora befolkningsomflyttningen
i vårt land har också varit mycket
påfrestande för människorna. I och
med att de har flyttat har deras arbetsmiljö
blivit en annan än den gamla invanda.
Vårt högindustrialiserade samhälle
ställer stora krav på människorna,
krav på god psykisk hälsa och balans.
Det är också av utomordentligt stor
betydelse att trivseln ökar på arbetsplatserna,
så att människorna kan orka
med både fysiskt och psykiskt.

De flesta människor kan i dag inte
välja sin bostadsmiljö utan får vara
glada, om det finns en bostad att få tag
i. Vi vet också att oerhört många bor
i undermåliga bostäder, och det är i
längden mycket pressande. Det ger så
småningom utslag i form av sämre arbetsprestationer
och nervösa besvär.

När vi planerar våra bostadsområden,
måste vi också mer än tidigare
tänka på utomhusmiljön. Det måste finnas
plats både för barnen och för bilen.
Här skall det inte vara något motsatsförhållande.
Trafikfria lekplatser
är ett absolut krav som vi måste ställa
i dag. Bilparkeringen kan ligga längre
bort från bostadshuset. Det skadar inte

Allmänpolitisk debatt
den bilburna nutidsmänniskan med en
promenad, i varje fall till bilen.

Det måste också finnas plats för fritidssyselssättningar
av olika slag. Det
är vidare viktigt ur miljösynpunkt att
det finns tillräckliga grönområden.

När det görs en gallup, säger sig väldigt
många människor önska bo i småhus
eller i radhus. Men kan vi tillmötesgå
deras önskningar? Vi har en relativt
liten andel småhus i vårt totala
bostadsbyggande, en liten andel i förhållande
till andra länder, trots att vi
här i Sverige har så gott om mark. Vi
borde ha betydligt större andel småhus.

Fritidsmiljön är också viktig. Det
läggs ner ett stort antal jordbruk varje
år, och de byggnader som då blir lediga
blir i regel ganska snart fritidshus.
Detta måste vi se mycket positivt på.
Stadsmänniskorna kommer ut i naturen,
och det gamla kulturlandskapet
blir i regel väl omskött. Det är emellertid
också utomordentligt viktigt att
vi lämnar mark orörd för det rörliga
friluftslivet.

Under de senaste riksdagarna har
centerpartiet tagit upp frågorna om
vår miljö. Intresset härför var i början
inte så stort. Man hänvisade till att det
var så stora och svårangripliga problem.
I dag är intresset större, vilket
vi inom centerpartiet är mycket glada
för. Jag tycker dock, att vi ännu saknar
helhetssynen på miljöfrågorna.

Statsrådet Palme sade i ett tal i våras
på HSB:s bostadsriksdag, att vi var
tvungna att se denna sak i ett större
sammanhang, att få en helhetssyn över
den, precis som vi tidigare påtalat. Vi
har inte sett flera initiativ från det
hållet än att statsrådet Palme tillsatte
en utredning om lekplatserna, men det
är naturligtvis så att någonstans måste
man börja. Då kan man börja med
de små sakerna. De kan ju vara viktiga
de också.

Vi vill skapa ekonomisk trygghet för
människor, men lika viktigt är det att
vi skapar en god miljö och psykisk

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
trygghet. Den har vi inte i dag. De 20
miljoner arbetsdagar som människorna
förlorar och som samhället förlorar
på grund av psykiska störningar är en
mätare på detta. Därför är det synnerligen
viktigt att vi griper oss an med
dessa problem, detta stora komplex
av problem, där så många samhällsfaktorer
berörs. Detta arbete brådskar,
och jag hoppas därför att vi mycket
snart får se prov på initiativ från regeringen.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tror att mycket i
dagens politiska läge kan hänföras till
de förändringar som grundlädes förra
gången vi hade andrakammarval, under
1964. Den sommaren och den valrörelsen
var en tid av våldsam socialdemokratisk
segeryra. Triumfen i kommunalvalet
1962, då socialdemokraterna
enda gången i fredstid erövrade en majoritet
av rösterna, skulle följas upp i
ett riksdagsval. Högerns utspel i ATPfrågan
tycktes underlätta ambitionerna.
Samarbetet mellan folkpartiet och centern
grundlädes visserligen i den valrörelsen
men hade ännu inte blivit så
fast och så programfäst som det är i
dag.

Ändå var det det året som den socialdemokratiska
tillbakagången började.
Man gick ner från drygt 50 procent
av valmanskåren till drygt 47 procent,
för att ytterligare två år senare fortsätta
nedgången till nuvarande 42 procent.

Det är svårt att säga vad som verkligen
hände den sommaren och förhösten
1964, som kanske blev en vändpunkt i
1960-talets politiska utveckling. Jag tror
att det var folkpartiets och centerns
snabbt vidgade samarbete, som avgjorde
omsvängningen. Det fanns ett samlat,
progressivt alternativ till socialdemokratin.
Men kanske var också socialdemokratins
eget uppträdande en del av
anledningen till det som inträffade.

Den socialdemokratiska valrörelsen
1964 byggde nämligen på en lättsinnig
optimism och en reservationslös förtröstan
på framtiden, som en del kan ha
genomskådat redan då. Det program
man gick till val på 1964 — och trots
nedgången behöll regeringsmakten på
— bör vi rimligen granska noga nu, när
vi närmar oss nästa riksdagsval. Hur
har regeringen levt upp till sina föresatser,
och hur har den hållit sina löften?
Har man utnyttjat sin snart fullbordade
riksdagsperiod till att förverkliga det
man gick ut till väljarna med den gången? För

att få svar på de frågorna kan
man gå till det socialdemokratiska programmet
»Resultat och reformer». Det
antogs av partikongressen i juni 1964.
Det var det program man gick till val
på. Nu har statsminister Erlander i dag
i andra kammaren i sin debatt med
folkpartiledaren sagt, att partiet har
genomfört mycket mer än vad som lovades
i detta program. Det finns därför
goda skäl att i dag granska »Resultat
och reformer». Man slås då av hur
mycket i det programmet som inte har
genomförts och hur mycket av regeringens
attityd som har förändrats sedan
dess.

Man började då med att slå fast att
en snabb ekonomisk tillväxt var ett huvudmål.
»Nu räknar vi med att en årlig
ökning med minst 4 procent skall
vara möjlig att upprätthålla under 1960-talet. Mot detta mål skall socialdemokratins
ekonomiska politik inriktas.» I
slutet av programmet uttrycker man
samma tanke en gång till: »Vi har för
den ekonomiska politiken uppställt målet
om en årlig stegring av nationalprodukten
med minst 4 procent.»

Nu vet vi alla, att det inte gått så. Vi
har haft en tillväxt som varierat mellan
omkring 2,5 procent och drygt 3,5
procent per år. Prognosen för i år är
väl omkring 3 procent. Vi har i ett par
år legat under genomsnittet för industriländerna
— mellan 1 och 2 procent
lägre. Och vi har legat långt, långt un -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

der det mål på »minst 4 procent» som
socialdemokratin uppställde.

Vi vet också att den långsamma ekonomiska
tillväxten sedan förra andrakammarvalet
är ett huvudskäl till de
ekonomiska svårigheterna. Det har varit
svårt att öka reallönerna så mycket som
vi velat och som löntagarorganisationerna
varit vana vid från 1960-talets
början. Stat och kommun har inte heller
fått in tillräckligt med skatteinkomster
för de reformer som vi velat genomföra.

Man kan göra en teoretisk beräkning
av vad en långsammare tillväxt betyder
i form av uteblivna resurser. Skulle
Sverige fortsätta att ligga under OECDgenomsnittet
i produktionsutveckling,
på ungefär det sätt som vi gjorde 1964
—1965 och 1965—1966, så går vi på en
femårsperiod miste om cirka 30 miljarder
kronor i ackumulerade inkomster.
Av dem skulle väl närmare 10 miljarder
bli skatteintäkter för stat och kommun.
Så mycket betyder, under en längre period,
skillnaden i ökade resurser mellan
den svenska tillväxttakten och den som
övriga industriländer haft.

Jag läser vidare i skriften. »Man
måste försöka undvika ryckighet i utbyggnaden
av samhällets service- och
välfärdsanordningar», säger man på sidan
22. Jag vet inte om programskrivarna
räknar bostadsbyggandet till den
grupp av aktivitet där ryckighet måste
undvikas. Men om så är fallet kan man
konstatera att regeringen genast bröt
mot sina föresatser. 1965 ökade ryckigheten
igen och 1966 kom rekordryckighetens
år, då i stort sett bara
hälften av bostadsbyggandet hade satts
i gång när vi kom in i det sista kvartalet.

Längre fram meddelar programmet
att »konjunkturnedgång och arbetslöshet
bekämpas med en arsenal av vapen.
De små skiftningarna i de årliga
arbetslöshetstalen på senare tid är ett
bevis på framgång i den konjunkturutjämnande
politiken.» Ja, nu står vi i

Allmänpolitisk debatt
en situation med större arbetslöshet än
någon gång efter 1958, och vi riskerar
att i vinter få ett läge med fler arbetslösa
än vi haft någon gång på 20 år.
Herr Fälldin har med stor noggrannhet
utvecklat den här saken. Då blir frågan:
Om liten arbetslöshet 1964 var ett bevis
på en framgångsrik politik — är då
stor arbetslöshet 1967—1968 ett tecken
på en misslyckad politik? Eller spelar
det ingen roll för bedömningen hur det
går — allt är ett tecken på att regeringens
ekonomiska politik har varit lyckad? Några

sidor längre fram får vi veta
att »arbetslöshetsförsäkringen får ta
första stöten. Den bör vara så utformad
att den skapar trygghet.» Det är en förträfflig
programförklaring. Men jag antar
att många i kammaren undrar hur
detta kan förenas med den negativa
hållning som socialdemokraterna nu visar
när mittenpartierna lägger fram förslag
om en allmän sysselsättningsförsäkring
just för att öka den trygghet
som programmet talar om.

»Studiesociala stödformer för vuxna
bör vidgas i syfte att göra det praktiskt
möjligt att avbryta eller minska förvärvsarbetet
till förmån för utbildningen.
» Också det är en sats som man helhjärtat
kan instämma i. Men det förslag
om vuxenutbildningen som lades fram
i våras hade ju framför allt missat de
studiesociala frågorna. Det är ju där
som det i dag, efter »herr Edenmans
ofullbordade» som propositionen kallades,
framför allt brister i den nuvarande
vuxenutbildningen.

Sedan antyder programmet en skattereform:
»Socialförsäkringens finansiering
samordnas så att den nuvarande
splittringen med olika avgifter och bidragssystem
för sjukförsäkring, pensionering
etc. i möjlig mån upphör.» Jag
antar att programskrivarna delvis syftade
på det skatteprogram som allmänna
skatteberedningen då hade lagt fram.
Men som vi alla vet har det inte blivit
något av med den saken. Det socialde -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
mokraterna kritiserade som »splittringen»
i försäkringsavgifterna 1964 finns
kvar också i dag.

Programmet från det året har också
några kloka synpunkter på familjepolitiken.
Det står så här: »Ett samordnat
system av stödåtgärderna för barnfamiljerna
bör skapas... 1. Det grundläggande
stödet utgår i form av ett allmänt
barnbidrag lika för alla.» Det är
förträffligt. Det är bara det att det familjepolitiska
arbetet inte alls har bli-,
vit »samordnat» utan tvärtom splittrat
i åtminstone tre utredningar. Och en av
de utredningarna har nu presterat ett
förslag, som socialdemokraterna ännu
inte avvisat, där man vill gå emot programkravet
på lika barnbidrag för alla
och införa något slags inkomstgradering.

På sidan 57 lovar man »allmän tandvårdsförsäkring»
— det har man inte
kunnat infria. På sidan 60 säger man att
»samhällets sjukvård skall vara så ordnad
att envar som blir sjuk kan få all
den omvårdnad han behöver». Sedan
dess har bristen på sjukvårdspersonal
blivit ytterligare skärpt, och vi står mitt
uppe i ett läge då vårdkrisen tycks bli
det kanske största sociala problemet för
1970-talet i det här landet. Det har
också gjort att målet »allmän hälsokontroll»,
som »Resultat och reformer» pläderade
för, inte har blivit verklighet.
Längre fram finner man att »vi är beslutna
att snabbt utvidga vårt bistånd
till de fattiga länderna med sikte på målet:
1 procent av nationalinkomsten».
U-hjälpen har sedan dess ökat från 2
promille till 3 promille, och åtminstone
finansministern tycks vara nöjd med
den utvecklingen.

Jag kunde fortsätta uppräkningen av
de vackra programsatser som regeringen
då gick till val på och som sedan
dess har havererat i den praktiska politiken.
Det var de här löftena som var
grunden för de 47 procent av valmanskåren
som socialdemokratin då fick
stöd av och kunde regera vidare på.
Det är självfallet också de löftena som

nu måste granskas när vi närmar oss
1968 års val. Regeringen har att redovisa
hur den har utnyttjat sin mandatperiod.

Naturligtvis är regeringen inte glad
för en sådan granskning. Man kommer
att skylla på många ting.

Man kommer att säga att de internationella
konjunkturerna inte har blivit
vad man tänkt sig. — Det är väl delvis
riktigt, men det förklarar i och för sig
inte varför Sverige sedan förra andrakammarvalet
har haft en tillväxttakt
som ligger långt under övriga OECDländers.

Man kommer att hänvisa till att kostnadsutvecklingen
i Sverige har blivit
sämre än man då trodde. Det är riktigt,
men ett av skälen till det är ju att regeringen
så illa har bemästrat inflationen.

Man kommer att påstå att vissa av
programkraven hade så stora tekniska
komplikationer att de måste fortsätta
att utredas. — Men några sådana reservationer
fanns inte med i de glada löftena
i »Resultat och reformer».

Man kommer också som statsministern
har gjort i dag i polemik med herr
Wedén att säga: »Resultat och reformer»
var en önskelista för lång tid
framåt, för en mycket lång tid. — Det
håller naturligtvis inte heller. Kravet på
minst 4 procents årlig tillväxt av nationalprodukten
gällde uttryckligen
1960-talet. Om man säger sig vilja undvika
ryckighet kan man inte gärna ha
menat att ryckigheten de närmaste åren
var i sin ordning. Om man vill samordna
familjepolitiken är det inte rimligt
att genast låta utredningarna splittra
upp familjepolitiken. Om man påstår
att man snabbt skall nå upp till 1
procent av nationalinkomsten i u-landshjälp
kan man inte rimligen ha syftat
på 1970-talet, osv.

Och dessutom så restes flera av de
här kraven också på de socialdemokratiska
valaffischerna i 1964 års val. Det
är ju annars en rörande tanke att de
affischerna inte alls syftade på den

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

kommande fyraårsperioden utan på en
helt annan epok i ett lielt annat årtionde.

Det politiskt väsentliga är ingenting
av de här förklaringarna och bortförklaringarna.
Det i detta sammanhang
avgörande är att socialdemokratin i valrörelsen
till förra riksdagsvalet förespeglade
svenska folket en utveckling
som inte blivit av, att man framställde
ambitioner som icke kunnat förverkligas
och att man ställde ut löften som i
flera fall har brutits.

Det är väl troligt att en av anledningarna
till socialdemokratins stora nederlag
i valet förra året var att väljarna hade
börjat tröttna på klyftan mellan ord
och handling hos regeringen. Men regeringen
har inte dragit någon vettig
slutsats av det. I stället försöker man
nu återigen ge intryck av att den själv
är starkt pådrivande i samhällsutvecklingen.

För att klara sig ur den stämning som
valnederlaget skapade har man försökt
med ett nytt slagord. Det gäller ju att
suggerera fram intrycket att socialdemokratin
har återhämtat sig efter det
stora bakslaget. Vi har initiativet — så
lyder det socialdemokratiska slagordet,
och det upprepas ständigt. I ett par
sällsynt illa underbyggda artiklar i Aftonbladet
i somras försökte statsrådet
Palme ge något slags intellektuell styrsel
på den propagandan. Det lyckades inte
— framför allt av det skälet att herr
Palme tvingades bortse från en rad
konkreta politiska frågor, om vilka det
rått eller råder strid mellan regering
och opposition.

Låt mig i stället kort påminna om
några av de frågorna för att visa var
initiativkraften ligger i svensk politik.

Vi har sedan flera år krävt en stor
skattereform med bl. a. införande av en
mervärdebeskattning som inte ytterligare
försvårar för exportindustrin. I
skatteberedningen var löntagarnas och
partiernas representanter överens om
den tanken. Nu finner vi att mervärdeskatten
snart kommer att finnas i prak -

Allmänpolitisk debatt
tiskt taget alla de västeuropeiska länderna.
— Men fortfarande arbetar vi i
Sverige vidare med en föråldrad form
av indirekt beskattning. Socialdemokraterna
har hittills sagt nej till mervärdeskatten
med antydningar om att det kan
bli ja någon gång i en oviss framtid.
Ena dagen skrämmer man med väldiga
kostnadsförskjutningar från företag till
löntagare om mervärdeskatten införs.
Andra dagen säger man, helt riktigt, att
en sådan omfördelning visst inte är nödvändig
om reformen genomförs. Men är
det de som önskar reformen och driver
på den eller de som tvekar och skjuter
upp den som har initiativet?

Mittenpartierna har i sitt gemensamma
program slagit fast principen om
särbeskattning. Makarnas skatt skall beräknas
var för sig. Det skall i framtiden
inte finnas skilda skatteskalor för gifta
och ogifta. Äktenskapet skall inte i sig
självt leda till en skattepremiering. I
stället bör familjestödet koncentreras
på barnfamiljerna. — Regeringen tycks
hittills inte ha tagit ställning till den
reformen. Under alla förhållanden har
man inte presterat något förslag om hur
särbeskattningen skall införas och vilka
övergångsbestämmelser som blir nödvändiga.
Är det den obeslutsamheten
som regeringen kallar initiativ?

Mittenpartierna har krävt en snabbare
stegring av den svenska u-landshjälpen.
Vi har sagt att den ökning vi
hittills haft under 1960-talet har varit
sorgligt blygsam i jämförelse med det
ofantliga ansvar som måste ställas på
den rika världen. — Men socialdemokrater
och högermän i förening har
hittills, år efter år, röstat ner våra ökningsförslag.
För knappt ett år sedan
gick den negativa hållningen till
SIDA:s anslagsäskanden så långt att det
ansvariga statsrådet lämnade regeringen
i protest. Men är det verkligen de
som röstar nej till våra ökningskrav
som har initiativet?

År efter år har oppositionen begärt
en plan för u-landshjälpens framtida
stegring. Vi lovade för ett halvt årtion -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 19(57 em.

Allmänpolitisk debatt
de sedan att nå upp till 1 procent av
nationalinkomsten i bistånd till de fattiga
folken. I dag har vi, som jag redan
sagt, kommit upp till tre promille. Vi
har krävt en plan för hur vi snabbt
skall kunna nå fram till 1 procent av
nationalprodukten och sedan vidare. —
Men varje år fram till 1967 röstade socialdemokraterna
nej till det förslaget.
I år sade man äntligen ja. Vem hade
där initiativet?

Lika ofta har vi begärt ett försäkringssystem
för investeringar i u-länderna.
Vi har velat underlätta de investeringar
som bidrar till ekonomisk utveckling
i de länder det här gäller. I det
synsättet har vi haft stöd av ett stort antal
regeringar i u-länderna, som på olika
sätt vill underlätta privata investeringar
i sina länder. — Ändå avvisade
regeringen det förslaget år efter år ända
fram till april i år. Först då accepterade
regeringen vårt krav under sura
miner i den socialdemokratiska pressen
och under protester från det egna ungdomsförbundet
och den s. k. nya vänstern
med sina mossiga marxistiska doktriner.
Ligger initiativet här hos en
splittrad socialdemokrati eller hos den
eniga oppositionen?

Folkpartiet skrev i juni i år in i sitt
partiprogram förslaget om försök med
löntagarrepresentation i företagens styrelser.
De försöken skulle gälla alla
typer av företag: privata, statliga, kommunala
och kooperativa. Vi menade,
och menar, att styrelserepresentation
kan vara ett sätt bland flera för löntagarna
att få ökad insyn och ökat inflytande
i det företag där de arbetar. I
september förordade centerpartiets ordförande
samma tanke. — Men den socialdemokratiska
reaktionen har varit,
milt talat, skeptisk. Statsministern morrade
genast några negativa kommentarer
i en tidningsintervju. Någon sakdiskussion
har man inte brytt sig om
att prestera. Vem är det då som har initiativet
när det gäller förslag att vidga
företagsdemokratin?

Folkpartiet har i flera år krävt att

statsbidrag skall utgå också till familjedaghem.
Vi har gjort det därför att vi
alla vet att under de närmaste åren
kommer tillgången på vanliga daghem
inte att vara tillräcklig. Vi har sagt
oss: Det räcker inte att man pratar
om jämlikhet mellan man och kvinna,
om bristen på barntillsyn utanför hemmet
fortfarande konserverar de gamla
könsrollerna med kvinnan hemma och
mannen i förvärvslivet. Därför måste
vi satsa också på familjedaghemmen. —
Men regeringen har hittills sagt nej med
dogmatisk envishet. Nu för en tid sedan
kom en utredning, gjord av en socialdemokratisk
riksdagsledamot, som visade
att bristläget är så allvarligt att staten
måste stödja också familjedaghemmen.
Men ingen vet hur regeringen
kommer att reagera på det. Alla kan
däremot se vilka det är som har initiativet
när det gäller att på olika sätt
bygga upp den barntillsyn som är nödvändig
för att ge en reell valfrihet för
kvinnorna.

I förra årets valrörelse beskyllde socialdemokraterna
folkpartiet och mittenpartiet
för att gå »tomtjobbarnas»
ärenden. Vårt förslag till lag om förköpsrätt
för kommunerna skilde sig
från regeringens inte i viljan till en
aktiv markpolitik, utan bl. a. däri att vi
ville slå vakt om rättssäkerheten. För
det fick vi veta att vi slog vakt om
markspekulanterna. — Men sedan förlorade
regeringen valet. Och när propositionen
kom visade det sig att regeringen
i stora drag accepterat vår kritik
och godtagit våra förslag. Vem är
det då som haft initiativet i markfrågan? Och

till slut: I femton år krävde folkpartiet
en författningsreform som skulle
ge väljarna chansen att utse hela riksdagen
i ett enda val. Vi drev linjen att
riksdagen skulle bestå av en kammare,
att den i sin helhet skulle väljas i direkta
val och utses på en och samma
gång. — Men år efter år förhalade socialdemokraterna
frågan med ständigt
nya konstruktioner, vilkas gemensam -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

ma inslag var att hela riksdagen inte
fick utses i ett enda val. En vecka efter
valnederlaget 1966 godtog regeringen
äntligen vårt krav. Men man satte samtidigt
som villkor för sin medverkan
den gemensamma valdagen, som kommer
att göra en effektiv kommunal demokrati
omöjlig. Det är nog få som i
dag förnekar att det är den liberala
rörelsen som under 1950- och 1960-talen
haft initiativet när det gäller att fördjupa
folkstyrelsen här i landet.

Herr talman! Det här var ett tiotal
frågor. De är alla aktuella. Alla är eller
har just varit stridsfrågor mellan regering
och opposition. På samtliga områden
är socialdemokratin vacklande
eller negativ. I samtliga frågor har
folkpartiet varit pådrivare och har i
samverkan med centern lagt grunden
för en serie reformer.

De här exemplen visar också hur det
kan gå med en propaganda som till varje
pris måste finna ett slagord för att
få mod i nederlagsdrabbade socialdemokrater.
Vi har initiativet — den tesen
har statsråden sökt hamra in under
de senaste månaderna. De märker inte
att de med den tanken seglar in i en alldeles
egen drömvärld, skild från dagens
politiska verklighet i Sverige.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Den svenska ekonomin
dras för närvarande •— som så många
på olika sätt framhållit i dag — med en
rejäl baksmälla efter några år av utsvävande
liv. Omedelbara åtgärder förefaller
önskvärda ur tillfrisknandesynpunkt.
Men det är när man efterlyser
sådana åtgärder som man på allvar märker
att Sverige sedan några månader
inte består av bortåt 8 miljoner invånare
utan i första hand av cirka 5,5
miljoner väljare. Sneglandet på hur
dessa miljoner skall bete sig hösten
1968 gör det svårare än nödvändigt att
bota huvudvärken.

Vi har i dag i vårt land den högsta
levnadsstandarden i Europa. Vi har

Allmänpolitisk debatt
inte fått den gratis. Bakom ligger intensivt
och målmedvetet arbete — och
samarbete. Vi har genom åren haft anledning
att vara någorlunda till freds
med de hyggliga förhållandena mellan
statsmakt och näringsliv.

Inte minst den traditionella samverkan
mellan företagen och de anställda
har varit en drivfjäder. Just samspelet
mellan ansvarskännande företag och en
positiv fackföreningsrörelse har kommit
Sverige att framstå som ett föregångsland
och har på många håll ökat
respekten för detta lilla lands kapacitet.

Vår standard är alltså inte skapad
av någon enskild grupp. Den är ett resultat
av gemensamma ansträngningar.
Under hela efterkrigstiden har utvecklingskurvan
pekat uppåt på ett mycket
påtagligt sätt med undantag för ett par
i och för sig kraftiga försvagningar på
1950-talet. I stort sett har det rört sig
om en mycket markant expansion, och
då var allt gott och väl. Nu synes läget
annorlunda. På sikt räknar vi ju med
förbättrade konjunkturer och fortsatta
expansionsmöjligheter. Men vi vet att innan
vi är där, måste vi gå igenom en
ganska besvärlig period. Vi vet vidare
att den fortsatta utvecklingen måste ske
i ett betydligt hårdare internationellt
konkurrensklimat än vad vi varit vana
vid hittills.

Man tycker att detta skulle vara starka
skäl för ett ytterligare ökat samarbete
mellan statsmakterna och näringslivet.
Den ekonomiska tillväxten och
därmed vår höga levnadsstandard är ju
beroende av näringslivets möjligheter
att klara i första hand den hårda internationella
konkurrensen. Men vad är det
vi får uppleva? Jo, vi får dagliga bevis
för att man från regeringens sida i stället
för att skapa gynnsammaste möjliga
arbetsbetingelser föredrar att ständigt
klaga på näringslivet för bristande ansvar
gentemot de anställda. Man säger
om företagen att de ställer folk på gatan,
att de säljer den enskilde för en
bråkdels produktionsökning. Man försöker
alltså att inkompetensförklara

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
den del av vårt näringsliv som så verksamt
bidragit till att skapa vår unika
levnadsstandard.

Man gör detta under omsorgens täckmantel.
Man säger att den enskildes
trygghet måste säkras. Att ha trygghet
— det måste väl i första hand bestå i att
ha ett stadigt meningsfyllt arbete, som
ger en chans att utnyttja alla de möjligheter
som moderna tider erbjuder.
Jag tror inte att den människa känner
särskilt mycket trygghet som håller på
att omskolas — på ett aldrig så fint omskolningscentrum
— eftersom hon så
ofta inte har den ringaste aning om
vad hon egentligen omskolas till. Och
jag tror inte den känner särskilt mycket
trygghet som får syssla med tillfälligt
hjälparbete. Nej, trygghet det är
vad ett framgångsrikt näringsliv kan
erbjuda i form av fast anställning •—
ofta en anställning med flera alternativ.

Utan tvekan har den senaste konjunkturdämpningen
satt oss i en besvärlig
situation, en situation som blivit
svårare att bemästra eftersom det
svenska näringslivets konkurrensförmåga
genom våra ständiga kostnadsstegringar
ger oss ett utgångsläge som är
klart sämre än konkurrenternas.

Kostnadsstegringarna per producerad
enhet har i vårt land varit ojämförligt
större än i något annat land, USA inräknat.
Detta gäller framför allt 1965
och 1966 och såvitt jag kan se även
1967. Jag tror inte det är vare sig vist
eller rättvist att i ett läge då allt flera
företag slåss med kniven på strupen
börja anklaga näringslivet för att inte
ta hand om sina anställda. För någon
tid sedan klagades det över att folket
i kanslihuset bättre skulle kunna bidraga
till att göra de statliga företagen lönsamma
om de själva hade någon erfarenhet
av att vara företagare. Jag tror
att den erfarenheten skulle behövas
också för att förstå ett så enkelt och
inom näringslivet så självklart faktum
som att man inte i ett företag ger ifrån
sig en enda man, om man inte är absolut
piskad till det. Man vet nämligen

bl. a. vad det kostar att nyanställa folk
i en uppåtgående konjunktur. Och man
vet att en permittering inte är kostnadsfri
— långt därifrån. Därför vore det
klokt att lyssna till folk med lång och
ingående erfarenhet av dessa frågor,
folk som vet hur näringslivet fungerar,
folk som känner dess spelregler.

Det mest ologiska är försöken att
klanka på företag som går med vinst
samtidigt som man anklagar andra företag
som inte har resurser att slå vakt
kring sina anställda. Lönsamma företag
drar sig i det allra längsta för att ens
låta ordet friställning nämnas, inte av
bekvämlighetsskäl utan i ambition att
undvika denna av alla innerligt avskydda
utväg. Och det är ingen tvekan
om att väl konsoliderade företag i dag
bjuder den bästa tryggheten, just därför
att man har resurser att slå vakt kring
den enorma tillgång som en etablerad,
yrkeskunnig och lojal stam av anställda
utgör.

Det är möjligt att man inbillar sig
att man genom att låta företagens självfinansieringsförmåga
gå i botten skaffar
sig en bättre kontroll. Vad som i
själva verket sker är att man dels tunnar
ut företagens möjligheter att göra
friska satsningar på innovationer, dels
försvagar, för att inte säga omintetgör,
företagens möjligheter att ge de anställda
deras självklara behov av trygghet.

Näringslivet har på denna punkt i
viss mån sig självt att skylla för den
bristande förståelsen. Det har genom
åren varit alltför mycket hysch-hysch
kring vinstbegreppet. I stället för att
informera öppet och klart och försöka
sprida kunskap om vilken utvecklingsdrivande
faktor vinsten är, har man intagit
ett slags försvarsattityd, som skulle
kunna tolkas så att god vinst är något
man inte riktigt skall visa och som man
gärna vill försöka dölja. I dag är situationen
en annan. Nu går näringslivet
ut med vinsten som det positiva argumentet,
vilket den ju egentligen alltid
varit. Detta är ingen hemlighet för den
enskilde anställde. Han har alltid varit

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

medveten om betydelsen av sitt företags
ekonomiska situation. Är denna
god känner han både delaktighet — och
trygghet.

Jag finner det inte bara rimligt utan
i allas intresse nödvändigt att det blir
ett slut på detta taktiskt motiverade
misstänkliggörande av svenskt näringslivs
vilja att spela sin självklara samhällsroll.
När man ser tillbaka på efterkrigstidens
utveckling, finner man
där inget som helst stöd för tanken att
vårt näringsliv inte skulle vara i tilltagande
grad medvetet om sitt stora ansvar
för den kanske viktigaste produktionsfaktorn,
människan. Jag vågar
tvärtom påstå att det inte finns något
annat land i världen som har en så klart
positiv inställning till de anställda som
man har i Sverige.

Det är inte bara dags utan hög tid att
det i ansvarsfrågan etableras nytt samarbete
mellan statsmakterna och näringslivet.
Detta är enda möjligheten att
åstadkomma en konstruktiv debatt på
detta område. Vad som bör dryftas är
gränsdragningen och ansvarsfördelningen
mellan näringslivet och statsmakterna
när det gäller både de sysselsatta
och de friställda.

Det är min övertygelse att näringslivet
är berett att starta sådana överläggningar
omgående. Jag är säker på
att man heller inte tvekar att ta på sig
sitt ansvar — och till och med ett ökat
ansvar — vilket ju också successivt skett
under de gångna åren. Däremot är jag
inte alldeles säker på att regeringen har
en lika positiv inställning.

Just därför är det fortsatta agerandet
i denna fråga intressant att följa. Det
blir också avslöjande. Skulle regeringen
tveka att omgående ta detta självklara
initiativ, har den nämligen indirekt
gett ett klart besked. Regeringen har då
bekräftat att det viktigaste i dag inte
är den anställdes trygghet och omsorgen
om företagens utvecklingsmöjligheter.
Man har i stället bekräftat att man bedömer
det som ännu viktigare att slå

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 41

Allmänpolitisk debatt
vakt kring sitt främsta politiska slagträ,
nämligen skallet på näringslivet.

Herr talman! Som så många andra
kan jag konstatera att statsrådsbänkarna
är alldeles tomma. Jag vill emellertid
till dessa bänkar, som kanske kan
komma att fyllas under kvällens lopp,
ställa den frågan till det statsråd som
känner mest ansvar för detta, förmodligen
statsrådet Johansson: Är statsrådet
beredd att ta initiativ till sådana
här överläggningar med näringslivet?

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I vårriksdagens hektiska
slutskede hade vi att såväl utskottsbehandla
som att i kamrarna ta
ställning till den framtida jordbrukspolitiken
och organisationen av det organ
eller instrument som skall hantera
den statliga verksamheten på jordbrukets
område. Jag syftar i det senare
fallet på den nya lantbruksnämndsorganisationen.
Besluten här ligger
emellertid så nära i tiden att någon
granskning av deras innebörd och
konsekvenser rimligen inte bör göras
nu; framför allt gäller detta den senare
frågan. Den omorganisation som
har skett, personalomflyttningar etc.,
gör självfallet att mycket av den tid
som förflutit efter omorganisationen har
åtgått för att så att säga finna arbetsformer
och skapa kontakter. Bedömningen
av lantbruksnämndernas verksamhet
liksom av hur de kommer att
förvalta också det pund som hushållningssällskapen
måst lämna ifrån sig
vill jag därför låta anstå tills vidare.

Det är emellertid, herr talman, en
annan sida i sammanhanget jag vill påtala.
Åtskilliga gånger under årens lopp
har poängterats värdet av en god samverkan
mellan jordbrukarna och den
statliga lantbruksnämndsorganisationen,
enkannerligen samarbete mellan lantbruksnämnderna
och jordbrukets organisationer.
Åtskilliga exempel på goda
resultat härvidlag torde också kunna
redovisas från gången tid. Också i pro -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
positionen kunde man förhoppningsfullt
läsa departementsuttalanden i samma
riktning, där det förutsattes samverkan
och goda relationer med jordbrukarna
och deras organisationer.

Utnämningen av ledamöter i de nya
nämnderna väckte emellertid mot denna
bakgrund stor förvåning i jordbrukarkretsar.
Framför allt gäller det beträffande
utnämningarna i län där jordbruket
har stor intensitet och omfattning,
där i vissa fall jordbruksministern
lämnat jordbruksrepresentationen
helt utanför vid sin utnämning. Motivet
från jordbruksministerns sida är känt.
Han har framhållit det vid flera tillfällen.

Jordbrukspolitiken är, förmenar han,
en konsumenternas angelägenhet i
minst lika stor utsträckning som en
jordbrukarnas. Ingen har bestritt detta.
Ingen, allra minst jag, skulle ifrågasätta
riksdagens oförytterliga rätt att
med majoritet, om än aldrig så svag,
i vanlig demokratisk ordning fatta beslut
i jordbruksfrågor. Så har också
skett. Men konsekvensen av detta behöver
rimligen inte vara en uppföljning
beträffande representationen i det
handläggande och verkställande organet
så till den grad som skett, därmed
inte sagt att jordbruket skulle ha hela
representationen. Här är det dock frågan
om att göra praktiska värderingar
och bedömningar inom nämnderna tillsammans
med tjänstemännen, där konsumenterna
måste vara mest betjänta
av att dessa görs av människor som
har god insikt i jordbruksspörsmål.
Jag kan inte finna annat än att jordbruksministern
här missat sin ur konsumenternas
synpunkt goda föresats
samtidigt som han rimligen inte befordrar
det samarbete han säger sig eftersträva
med den folkgrupp som ändå
är den mest berörda i sammanhanget.

Det är självfallet också alldeles för
tidigt att göra några bedömningar av
den nya jordbrukspolitikens utfall.
Detta gäller såväl prispolitiken som rationaliseringspolitiken
liksom övriga

avsnitt. Jag avstår helt från bedömningar
och kommentarer beträffande prispolitiken,
även om det kunde varit
frestande att med utgångspunkt från
den 1 september göra jämförelser med
löften som getts om stora prissänkningar.
En sådan diskussion är ju
emellertid, som jordbruksministern brukar
framhålla, inte så värst fruktbärande.
Därtill har av prissättningsåret förflutit
enbart cirka två månader. Här
liksom beträffande högertrafiken kan
helt naturligt både bakslag och överraskningar
alltjämt inträffa.

Jag tror att det är mera fruktbärande
och mera motiverat att diskutera
vad 1967 års riksdagsbeslut kan innebära
visavi struktur och produktionsinriktning
samt jordbruksproduktionens
lokalisering inte minst. Att härvidlag
tillämpningsföreskrifter och den
praktiska hanteringen härav är av avgörande
betydelse torde väl alla vara
införstådda med. Att jag trots att sådana
ännu ej utkommit tar upp denna
frågeställning beror i mycket hög grad
på att prejudicerande fall med krav
på mycket långtgående satsning på jordbruk
och animalieproduktion i juridisk
persons ägo står på dagordningen och
inför ett nära avgörande. Jag ämnar
inte diskutera det aktuella fallet som
torde vara väl känt för kammarens ledamöter.
Jag ämnar i stället ta upp
problemet med hänsyn till dess praktiska
och principiella innebörd avseende
här berörda förhållanden. Jag vill
endast något antyda storleksordningen
av det här berörda exemplet. Detta
åskådliggöres bäst om man säger
att det av lantbruksnämnden i vederbörande
län tillstyrkta beloppet till ett
enda företag utgör 15 procent av utökningen
för landet i dess helhet av
låneramarna som riksdagen i våras fattade
beslut om. Att proportionerna här
är orimliga torde stå klart med tanke
på de stora och oundgängligen nödvändiga
upprustningsprojekt som förefinns
hos tiotusentals framför allt
yngre jordbrukare.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

Jag har tidigare i denna kammare
framfört betänkligheter, inte mot juridiska
personers rätt att producera livsmedel,
men mot att man med statlig
bidrags- och långivning stimulerar dylik
produktion, så länge den inte är erforderlig
ur marknadssynpunkt. Ingenting
har enligt mitt förmenande inträffat
som gör att inte yttersta varsamhet
alltjämt bör iakttagas på berörda
område. Ramen för den allmänna jordbrukspolitiken
inrymmer ju därtill en
målsättning där produktionen starkt
skall beskäras, med ett slutmål om 80-procentig självförsörjning. Att sett mot
den bakgrunden en sådan marknadssituation
— vare sig nu eller inom överskådlig
tid ■— föreligger att dylik satsning
kan anses berättigad torde vara
uteslutet. Vi har redan nu ett betydande
till synes permanent överskott av fläsk;
varje svinräkning ger oss besked om ytterligare
utökningar. De exportförluster
som jordbruksministern brukar tala om
blir givetvis betydligt större därest staten
bidrager till dylika investeringar.

Det här åskådliggjorda exemplet är
väl närmast ett smakprov — det kommer
säkert flera — på hur kontroversiell
den nya jordbrukspolitiken är visavi
produktionsmålsättning och rationaliseringsinsatser.
Jag hoppas att såväl
lantbruksstyrelsen som jordbruksministern
till fullo beaktar alla de konsekvenser
som en klarsignal här skulle
föra med sig. Dessa blir i så fall mycket
vittgående och kan på relativt kort
tid göra allt tal om förstärkning och
rationalisering av befintliga familjejordbruk
mer eller mindre till en chimär.
Dels kommer kapitalresurserna,
bidrags- och låneramar, att vara helt
otillräckliga, men därtill, vad värre
är, kapas en stor del av det marknadsutrymme
som är en oundgänglig
förutsättning för en rationell produktion
och hygglig lönsamhet inom det
egentliga jordbruket.

Jag vet att här görs invändningar.
Jordbruket är inget självändamål. Vi
behöver inget fixt antal jordbrukare

Allmänpolitisk debatt

— ju färre dess bättre. Jordbrukets
form är inte en gång för alla given, också
nya produktionsformer måste prövas,
för att här ta några argumenteringar.
Jag vet att dessa invändningar görs
men vill ändå påstå att knappast tidigare
under de år av jordbruksdebatt,
som nu ligger bakom, har det funnits
så goda förutsättningar som nu för en
meningsfull debatt beträffande dessa
problem i praktisk utformning.

Vi har nu att föra en debatt inom
vissa kända ramar. Vi har ingen debatt
om huruvida vi skall ha jordbruk eller
inte jordbruk i detta land. Vi har fastslagit
att det skall finnas ett livskraftigt
jordbruk. Vi har delade meningar om
vilken omfattning detta skall ha men
har självfallet vid den praktiska politikens
utformning att respektera riksdagsbeslutet
om en total krympning av
jordbruksproduktionen. Vi har således i
det relativt kortsiktiga och omedelbara
perspektiv som jordbrukspolitiken ändå
måste ses i att inför dessa fakta fördela
resurser och göra avvägningar. Att det
blir svårt att inom ramarna tillgodose
och beakta rimliga anspråk på rationalitet
och effektivitet på lokaliseringsoch
försvarspolitiska synpunkter etc.
torde stå rätt klart. Utgångsläget är ju
ändå vårt svenska jordbruk anno 1967
med en viss given struktur och inriktning,
med en viss personlig numerär
så och så fördelad med hänsyn till ålderssammansättning,
utbildning etc. Vi
har ett jordbruk på visst sätt näringsgeografiskt
anpassat osv.

Utgångsläge och målsättning är således
givna. Hur snabbt denna målsättning
kan nås beror självfallet på
utvecklingen inom övriga delar av näringslivet.
Den debatt om resursöverföringen
som under åren förts känns
här igen. Vi har nu emellertid att föra
inte bara ett teoretiskt resonemang
om resursernas alternativa användning
utan också att beakta frågan på det
praktiska planet. Det är inte att svartmåla,
bara att konstatera faktum om
jag säger att det nog visat sig betyd -

100

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

ligt svårare att i praktiken göra de
mycket omtalade resursöverföringar
och framför allt överföringsvinster, som
man på sin tid var så högljudd om,
eller att ledigt och lätt omplacera de
bortrationaliserade jordbrukarna i industrin.
Sannolikt kommer denna omställningsprocess
att ta längre tid än
man för något år sedan förutsatte och
ävenså att möta betydligt större omställningsproblem.

Det är i detta läge, herr talman, som
jag ifrågasätter om det kan antingen
vara ett konsument- eller ett producentintresse,
eller ett samhällsintresse att
med statliga medel utanför det egentliga
jordbruket stimulera fram ingalunda
ny teknik, ty den är känd och
tillämpad förut, men en ökad produktion,
samtidigt som detta oundvikligen
måste tränga undan eller försvåra för
redan etablerade jordbrukare.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vi berömmer oss i det
här landet av en demokrati som knappast
bär sitt motstycke i andra länder.
Då någon angriper den blir vi svårt
förolämpade och säger att vederbörande
vet inte vad han eller hon talar om.
Vårt folkstyre är utan vank och brist.
Förhåller det sig verkligen så? Befäster
och utökar vi vår demokrati eller
är det inte snarare tvärtom? År verkligen
den riksdag och den regering, de
landsting och de kommunala styrelser
och nämnder som fattar alla de avgörande
besluten i detta land representativa
för folket?

Naturligtvis inte. Inte så länge som
vi finner oss i att hälften av det svenska
folket, nämligen kvinnorna, har så föga
att säga till om som de har och får allt
mindre och mindre. Jag skall inte bli
patetisk ty det lönar sig inte. Men jag
anser att riksdagsmän borde veta hur
situationen nu utvecklar sig för kvinnorna.

Förmodligen lär inte många av herrarna
annars få del av resultatet av den

undersökning som nyligen har gjorts,
och därför tänkte jag att muntligen delge
några fakta ur denna. Det är nyttigt
att höra och det bör föras till riksdagens
protokoll. Undersökningen publicerades
i tidningen Hertha, och den
förmodar jag inte ligger på så många av
riksdagsmännens läsbord.

Hur det är ställt med representationen
i riksdagen vet vi ju. Men hur ser
det ut i nämnder och styrelser? Det har
gjorts en undersökning omfattande 114
städer och 88 köpingar. I städerna har
kvinnorepresentationen sjunkit under
åren 1962—1966 från 14,6 procent till
13,9 procent. I stadskollegier och drätselnämnder
i städerna finns bara 40
kvinnor och i köpingarna 25 i kommunalnämnderna.

Kvinnor är endast i ett fåtal fall ordförande
och vice ordförande i nämnder
och styrelser. Till stadsfullmäktiges
ordförande vet jag att endast i min egen
hemstad har utsetts en kvinna, nämligen
Blenda Ljungberg i andra kammaren.
Men i nykterhetsnämnder, i fainiljebidragsnämnder
och i skolstyrelser
i de städer som undersökningen gäller
finns enstaka kvinnliga ordförande. I
köpingarna sitter en och annan kvinna
på motsvarande platser. Det är naturligtvis
något bättre när det gäller de
ordinarie platserna i sådana nämnder
som socialnämnd, barnavårdsnämnd
och hemhjälpsnämnd; förtroendeposter
som kvinnorna anses ha sådana
förutsättningar för, att man liksom inte
kan komma förbi dem. Läget för kvinnorna
är med andra ord betydligt sämre
än det har varit, och det lär bli ännu
sämre när kommunsammanslagningarna
blir klara. Då bryter det stora kriget
ut om förtroendeposterna, och kvinnorna
har tydligen inte samma vassa armbågar
som männen.

År detta en lycklig utveckling för vårt
land? År det så vi vill ha det? Jag tror
i själva verket att det är mycket få som
medvetet applåderar det faktum att
kvinnorna sakta men säkert lämnar den
ena positionen efter den andra, positio -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

101

ner som är så betydelsefulla för samhällets
utveckling.

Att förhållandena är likartade i andra
länder gör inte situationen ljusare.
Vilket land man än besöker får man
samma bild: en och annan kvinna i parlamentet,
en och annan kvinna i nämnder
och styrelser. De kommunistiska
öststaterna kan sannerligen inte heller
yvas över någonting. Där får kvinnorna
jobba hårt, men de får bestämma mycket
litet. Jag vill ge bara ett enda litet
belysande exempel från den resa som
några av oss nyligen har företagit till
Bulgarien, där vi fick besöka ett stort
kollektivt jordbruk. 55 procent av arbetskraften
var kvinnor. När jag frågade
hur många som satt i styrelsen för detta
stora kollektiva jordbruk svarades
det mig att i styrelsen satt 15 personer,
varav endast 3 kvinnor. Det vittnar i
varje fall inte om tilltro till kvinnorna
såsom arbetsledare i de kommunistiska
länderna.

Vi vet alla att många faktorer samverkar
till att hålla kvinnorna i något
slags politisk karantän. Visst beror det
mycket på dem själva. De måste tränas
och uppfostras på kurser och på konferenser
samt genom självständiga studier.
Tillåt mig dock påpeka att inte
heller detta är kvinnornas ensak. Vi kan
inte och skall inte enbart backas upp
av kvinnor. Det går inte i längden att
göra denna fråga till en kvinnosak. Det
är en samhällets angelägenhet, som vi
alla måste hjälpas åt med.

Man borde ha anledning att hoppas
att kvinnornas politiska intresse skulle
ha ökat med att de i allt större utsträckning
kom ut på arbetsmarknaden och
fick ett förvärvsarbete, som minskade
deras isolering och gav dem en inblick
i samhällsproblemen. Det kan förefalla
som om det snarare vore tvärtom. De
yngre kvinnorna får nämligen tredubbla
arbetsuppgifter. De har ett yrkesarbete,
de har ett hemjobb — många av
dem åtminstone — och därtill kommer
de förtroendeposter i samhället som vi
begär att de skall ta. De flesta kvinnor

Allmänpolitisk debatt
klarar tydligen inte detta utan hjälp.
På denna punkt måste samhället sätta
in större insatser än hittills, om det
skall bli möjligt att åtminstone ge de
yngre kvinnorna en chans att vara med
och bestämma i framtiden.

Det dagliga rutinarbetet i hemmet,
som för många är ytterst betungande,
måste avlastas genom att männen tar
större ansvar för hem och barn. Pojkarna
måste uppfostras till detta i hemmen,
och skolan bör systematiskt inpränta i
dem denna naturliga lära att det är deras
skyldighet att axla ansvaret lika väl
som hustrurna. Detta är naturligtvis en
uppfostrings- och upplysningsfråga, som
fordrar ett träget arbete av alla, både
män och kvinnor. För min del tror jag
att de flesta kvinnors medverkan i samhällsarbete,
var de än väljer att utföra
det i framtiden, går i de flesta fall över
ett yrkesarbete. Ju fler stenar som ligger
i vägen för dem som vill välja ett arbete
utanför hemmet, ju trögare blir det
för kvinnorna att göra sig gällande även
i politiskt arbete. Deras erfarenhet inom
hemmet måste i viss mån bli begränsad,
och vi finner också de flesta kvinnorna
just i de nämnder och styrelser
där de kan utnyttja denna sin speciella
erfarenhet. Men det är inte tillräckligt
att ha kvinnorna i denna begränsade
sektor, även om jag sannerligen inte
har någon anledning att nedvärdera
den.

Just nu har riksdagen anledning ■—
och får snart ännu större anledning —
att diskutera hur vi skall kunna öka
kvinnornas valfrihet och hur vi skall
kunna få ut dem på arbetsmarknaden,
dvs. de kvinnor som verkligen vill dit
och vilkas arbetskraft vi också behöver.
Alla skall veta att det utreds och undersöks
och pratas för närvarande kring
det här problemet om kvinnorna och
deras arbetsmöjligheter. Men medan det
sölas rinner tiden undan.

Låt mig bara ta ett par exempel. För
flera år sedan motionerade vi i folkpartiet
om en utredning rörande servicehus,
fullt medvetna om att den boende -

102

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
formen knappast kan avlasta mer än en
grupp av familjer det dagliga rutinarbetet.
Men det är en framtidsform bland
andra, och vi måste anlita den. Först
nu har det tillsatts en utredning, och
den lär väl inte bli färdig på en kafferast.
Den hade varit färdig nu, om socialdemokraterna
hade varit med på
det förslag som vi lade fram för ett par
år sedan.

Skattesystemet missgynnar gifta kvinnor
som vill förvärvsarbeta, det känner
vi alla till. Redan för ett par decennier
sedan hade vi en skatteutredning, där
fru Ingrid Gärde Widemar reserverade
sig för en särbeskattning, men henne
ville ingen lyssna till. Om den linjen hade
fullföljts, hade det lättat olusten
bland många kvinnor inför att ta ett
arbete som inte lönar sig. Med stor
skepsis har vi i dagarna mottagit ett
förslag från familjepolitiska kommittén
— det talade just herr Ahlmark om —
som ökar i stället för minskar skattetrycket
för just de kvinnor som samhället
främst skulle behöva.

Det har pratats mycket om — och
herr finansministern har inte varit en
av dem som pratat minst — ifall det inte
i själva verket är den psykologiska
effekten av en sambeskattning som är
det farligaste och att man genom upplysning
skulle kunna komma till rätta
med detta. Även herr Söderberg var inne
på det temat i dag. Men tror inte
herrarna att den psykologiska effekten,
om man nu bara håller sig till den, är
lika stor om familjepolitiska kommitténs
förslag godtas? Och än har det inte
avvisats. Familjen riskerar högre skatt
och mindre barnbidrag, om båda arbetar.
Det förefaller orimligt att socialdemokratin
skulle kunna godta ett sådant
förslag.

För flera år sedan framfördes också
från folkpartihåll i riksdagen förslaget
om att familjedaghemmen skulle komplettera
daghemmen. Motionerna rönte
i bästa fall likgiltighet från socialdemokraternas
sida. I värsta fall hade
man inte ord nog för hur illa barn skul -

le fara i dessa familjedaghem i jämförelse
med barn i daghem med utbildad
personal. I varje fall avslogs motionerna
under flera år, tills regeringspartiet
upptäckte att det måste göras något, utöver
det dyra byggandet av daghem, för
att bereda de 60 000 barn, vilkas föräldrar
båda måste eller ville arbeta, en
vettig tillsyn. De ungefär 16 000 daghemsplaster
som finns förslår inte långt.
Nu har en utredning arbetat fram ett
förslag som till stora delar är alldeles
utmärkt. Det kunde vi ha haft för åtminstone
två år sedan på riksdagens
bord, om man följt folkpartiets förslag''
första gången det lades fram. Av de
200 000 kvinnor som vill arbeta, enligt
uppgift från utredningen, hade då en
hel del varit ute i produktionen vid det
här laget.

Tyvärr låter vissa remissvar på det
här förslaget litet oroande. Misstänksamheten
mot den här formen av barntillsyn
leder både LO och Arbetsgivareföreningen
in på uppskovslinjen. Det är
alldeles klart att om kommunerna kan
och har råd att bygga hur många och
hur bra daghem som helst så är den
formen, med utbildad personal, i de
flesta fall att föredra. Men det kan man
inte i Blomstermåla och i andra småorter
på den svenska landsbygden, och
då är den andra formen av barntillsyn
snarligen av nöden.

Jag tycker att svårigheten att fördela
daghemsplatserna och kortsyntheten i
fråga om fördelningen av dem ibland är
så påtaglig att jag skulle vilja exemplifiera
det. I Sveriges andra stad arbetade
en kvinnlig gynekolog som för ett
par år sedan fick ett barn. Hon hade
alltså specialutbildning som läkare och
tjänstgjorde på ett sjukhus i staden.
Hon vände sig till det sjukhusets barnhem
och frågade, om hon möjligen kunde
få placera sitt barn där. Svaret blev:
»Under inga omständigheter befattar vi
oss med kvinnliga läkares barn.»

Hon funderade på vad detta kunde
innebära. Förmodligen innebar det att
de kvinnliga läkarna ansågs ha så stora

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

103

inkomster att man inte kunde ta emot
deras barn på daghem — de fick skaffa
sig en hemhjälp så gott de kunde. Nu
vet ju alla att det är nästan omöjligt att
hitta en sådan hemhjälp, och att alltså
även gifta kvinnor med förvärvsarbete
och höga inkomster befinner sig i en
ungefär lika svår situation som de som
har lägre inkomster.

LO:s betänkligheter borde dock kunna
övervinnas av familjeministern.
Bland de första av hennes många uppmärksammade
yttranden — jag tror det
var i radio den här gången — sade nämligen
statsrådet att hon inte kunde förstå
den motsättning som man ibland
ville få fram mellan familjedaghem och
vanliga daghem. Huvudsaken var, sade
statsrådet, att minska på kön med väntande
barn. Naturligtvis förväntar vi nu
att statsrådet Odhnoff använder sitt inflytande
över sina kolleger inom regeringen
och lägger fram ett förslag till
nästa års riksdag i den här frågan.
Med enbart prat hjälper inte ens det
mest talföra statsråd de nödställda familjerna
och barnen.

Vi förväntar oss också att det inte
blir ett slags halvmesyr av familjedaghemsreformen.
Man får väl förutsätta att
statsrådet Odhnoff diskuterat frågan
med sin företrädare i ämbetet, f. d. statsrådet
Lindström. Hon har i pressen givit
uttryck åt den uppfattningen — som
jag helt instämmer i — att vi måste skapa
en kår av yrkeskvinnor av dessa
mammor med utbildning och med en
rimlig ersättning, inte några välgörande
damer till samhällets tjänst som kan göra
litet som de vill.

Det kostar pengar att ta hand om
barn, menar tydligen Ulla Lindström,
och skötseln av andras barn är värd ett
högt pris. Jag håller alldeles med henne.
Vi är många som frågar hur länge
samhället skall ockra just på den grupp
av arbetare som ägnar sig åt den form
av barnavård som utövas inom hemmet.
Familjevård anses ju vara mycket bättre
än anstaltsvård, och dessutom är den
under alla förhållanden mycket billi -

Allmänpolitisk debatt
gare. Barn på anstalt är dyra. Man kunde
läsa i en tidning häromdagen, att
det värsta klientel av missanpassade
barn som omhändertas på en anstalt,
nämligen de på Skå, kostar ungefär 150
kronor om dagen. Nu vill jag inte alls
dra någon parallell i övrigt mellan den
vård som måste ges barnen där och den
som barnen får i ett fosterhem. Men
proportionen är heller inte rimlig när
det gäller ersättningen.

Det är en föråldrad uppfattning —
och jag hade fått för mig att den var
utrensad åtminstone ur regeringskretsen
— att man skall utnyttja denna
grupp av vårdare till ett så pass lågt
pris som man gör. Därför blev jag —-och även en stor del av svenska folket,
skulle jag tro —• ytterst häpen över
statsrådet Odhnoffs uppträdande i TV i
måndags i en diskussion kring fosterhemmen.
Enligt hennes uppfattning
skulle fosterhemsföräldrar ha ersättning
för sina kostnader för barnen
men praktiskt taget ingenting för den
vård och fostran de gav dem. Att sköta
ett fosterbarn fick aldrig bli »en födkrok»
enligt statsrådet. Det riskerar det
att bli om fosterföräldrar får en rimlig
ersättning för den vård de ger barnen.
Nu är statsrådet Odhnoff tyvärr inte
närvarande i kammaren, men jag skulle
verkligen vilja få några frågor besvarade
av henne. Jag hoppas att hon åtminstone
läser dem i efterhand.

Menar verkligen statsrådet Odhnoff
vad hon vid det tillfället sade? I så fall
är det en ren förolämpning mot de kvinnor
som det här gäller.

Menar statsrådet att vårdnaden om ett
fosterbarn skulle ekonomiskt jämställas
med vårdnaden om egna barn. För
vårdnaden av dem får ingen betalt. Varför
skall då fostermödrarna begära vettig
betalning?

Menar statsrådet att samhället inte är
skyldigt att ersätta det arbete som nedläggs
i fosterhemmen med en högre
summa än som nu utgår; det är ungefär
255 kronor för välanpassade barn?

Menar statsrådet att idealitet och ar -

104

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
betsvilja skulle sjunka just inom den
gruppen av människovårdare, om de
fick en högre ersättning, medan den
förutsattes finnas kvar hos alla andra
som ägnar sig åt sjukvård, barnavård,
kriminalvård, politik osv., även om de
åker upp en eller flera lönegrader.

Jag tror att svenska folket har levt i
den föreställningen att just genom att
familjeministern har erfarenhet av det
arbete som läggs ned på barnen i ett
hem skulle hon ha fått respekt för detta
arbete och inse att det är värt en fullgod
ersättning. Det har förmodligen
uppfattats av de flesta här i landet som
om just denna erfarenhet var hennes
främsta merit för statsrådsämbetet, och
intet har förut jävat denna föreställning.
Men nu har det verkligen skett på ett
chockartat sätt.

Även i den här frågan har från oppositionens
sida, både av folkpartiet och
centern, framförts förslag om att staten
skulle ge ett stimulansbidrag till fosterhemmen.
Det är klart att statsrådet kan
svara att detta är någonting som inte
rör staten, men det tror jag inte att fostermammorna
i det här landet begriper.
Tänk om de sittstrejkar. Vad gör då
samhället och fru Odhnoff?

Till sist vill jag påpeka en utveckling
i fråga om kvinnornas möjligheter
på arbetsmarknaden som gör mig illa
berörd och ganska betänksam. Vissa arbetsgivare
tycks ha förblivit i den gammalmodiga
föreställningen att det är
kvinnorna som det är lättast att schackra
med på arbetsmarknaden, när det
kniper. Det är kvinnorna som man
skall använda som lekbollar för konjunkturerna.
I Uppsala Nya Tidning
stod häromdagen ett meddelande om att
en industri i Uppland — det var förresten
Österbyverken —• hade kommit,
som så många andra, i en kärv situation.
överingenjören vid företaget förklarade
att arbetstillgången var mycket
dålig, och för att kunna hålla driften i
gång hade man måst vidtaga en rad åtgärder,
bl. a. vissa omplaceringar, för
att ge vissa grupper inom företaget sys -

selsättning. Nästa steg måste bli att införa
halvdagsarbete för den kvinnliga
delen av de anställda. Företaget har för
närvarande ett hundratal kvinnliga anställda.

Jag finner det väldigt oroande om
man från företagens sida slår in på linjen
att det är kvinnorna som i första
hand skall beredas deltidsarbete. Nästa
steg blir naturligtvis att de inte får
något arbete alls.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att säga — för att sammanfatta
vad jag förut har sagt — att nu bör det
vara tid att samordna de olika reformerna
på familjepolitikens område och
göra detta snabbt. Först då har vi hjälpt
kvinnorna till en större valfrihet än de
har nu och givit dem en chans att genom
att komma ut på arbetsmarknaden
bryta den isolering som är många
av de hemarbetande kvinnornas lott.
Det är angeläget bl. a. för att ge också
dem chans till ett större inflytande på
samhällsutvecklingen.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Jag vill helt kort beröra
en fråga som under den senaste tiden
varit föremål för livlig politisk debatt,
både i pressen och från talarstolar landet
över, nämligen frågan om partiernas
finansiering och partiernas relationer
till sina finansiärer.

Debatten har som bekant förorsakats
av två händelser. Den första är
Åke Ortmarks bok »Maktspelet i Sverige»,
i vilken han påstår att högern
och folkpartiet får miljonanslag från
storföretagen, att det inom storföretagsamheten
finns fasta grupperingar av
personer som försöker påverka dessa
partiers politik, samt att högern och
folkpartiet och på senare tid även centerpartiet
sammanträder med dessa
grupperingar.

Den andra orsaken är det socialdemokratiska
partiets förslag att samtliga
partier — i press, radio och TV — lämnar
en öppen och allsidig redovisning

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

105

för de bidrag de erhåller från organisationer,
företag och andra juridiska
personer samt redovisar relationerna
till bidragsgivarna.

Det socialdemokratiska partiets ekonomiska
och politiska förhållanden till
fackföreningsrörelsen har tidigare varit
föremål för behandling i två TVprogram,
och vi anser att TV:s vilja att
bevaka dessa frågor är högst befogad.
Väljarna har inte bara intresse av, de
har också rätt att få veta vilka grupper,
organisationer och företag som ekonomiskt
stöder partierna och i vilken utsträckning
dessa grupper påverkar partiernas
politik.

Men vårt förslag har fått ett något
besynnerligt mottagande i delar av det
borgerliga lägret. Samtidigt som framstående
talesmän för de borgerliga partierna
säger sig vara beredda att lämna
en sådan öppen och allsidig redovisning
har partikanslierna via cirkulärledare
till den borgerliga pressen
startat en hätsk kampanj mot förslaget
och förslagsställaren. Det är, herr talman,
inte litet man har att säga. Det
talas i dessa cirkulärledare om ett odemokratiskt
åsidosättande av valhemligheten,
om insinuationer om otillbörligt
inflytande från företagens sida på politiken,
om makalös fräckhet, medvetna
lögner i ond avsikt, inkvisition och
diktaturfasoner. Man tar också Hitler
och Stalin till hjälp, andra invektiv att
förglömma. Inspirationskällan för den
fria borgerliga pressen är, som så ofta,
cirkulärledare från de borgerliga partiernas
kanslier.

Herr talman! För att om möjligt förhindra
fortsatt vantolkning av vårt förslag
och de syften vi har med förslaget
vill jag här i riksdagen deklarera
att vi för vår del anser att företag, organisationer
och andra juridiska personer
har en självklar rätt att hysa en
politisk uppfattning, att driva denna
politiska uppfattning och för denna
uppfattnings skull samarbeta med de
partier med vilka man har en gemenskap
i idéer och värderingar — också

Allmänpolitisk debatt
att ekonomiskt stödja och aktivt påverka
dessa partiers politik.

Vi anser således inte, som påstås i
den borgerliga pressen, att ett sådant
förhållande mellan partier och juridiska
personer i sig är något moraliskt
förkastligt. Naturligtvis påverkas vår
politik av vårt samarbete med löntagarnas
organisationer, inte därför att de
förbinder sina bidrag med villkor om
att ett visst slags politik skall föras utan
just på grund av den intressegemenskap
som finns mellan socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen. Vi har
regelbundet gemensamma sammanträden
och överläggningar, vi har gemensamma
studiegrupper. Allt detta redovisas
offentligt, och vi gör det därför
att vi anser att väljarna har rätt till en
sådan redovisning. De bör få veta hur
starka relationerna är. De bör också
veta formerna för samarbetet och graden
av påverkan.

Storföretagens företrädare skall naturligtvis
ha samma självklara rätt att
samarbeta med de partier med vilka
de känner en intressegemenskap. Om,
för att ta några exempel, framstående
representanter för det privata näringslivet
anser att investeringarna i bostadsbyggandet
är för stora, eller att de
kommunala investeringarna ökar för
snabbt, eller att Sverige skall göra näst
intill allt för att komma med i EEC,
eller att investeringsbanken är ett otillbörligt
ingrepp i kreditmarknaden —
då är det inte något moraliskt förkastligt.
Inte heller att man söker politiskt
påverka de partier som står en nära
och som man tror sig kunna vinna
för sin uppfattning. Och naturligtvis
inte heller att man ekonomiskt stöder
dessa partier. I vårt förslag ligger inga
insinuationer om att bidragen skulle
vara förbundna med villkor.

Men varför förmenar man väljarna
rätten till samma kunskaper om de
borgerliga partiernas relationer till storföretagsamheten
som de har om det
socialdemokratiska partiets relationer
till den fackliga rörelsen? Varför sva -

106

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
rar man med en flod av invektiv i stället
för med en saklig debatt? Varför
lägger folkpartiet fram ett förslag, som
kan ge intryck av att man hellre avstår
från pengarna än lämnar en redovisning
för varifrån de kommer?

Det enda skäl som angetts är vakthållningen
kring valhemligheten. Något
hävande av denna har vi givetvis
aldrig ifrågasatt. Vi har också full respekt
för uppfattningen att valhemligheten
kan röjas, om bidragsgivarna är
småföretag och familjeföretag. Men ett
åberopande av valhemligheten då det
gäller landets storföretag är nonsens
och undanflykt. Enligt Åke Ortmark
lämnar praktiskt taget samtliga dessa
stora företag bidrag — och stora bidrag
— till högern och folkpartiet.

Vi har inte med vårt förslag velat
misstänkliggöra de borgerliga partierna
för att stå i ett otillbörligt beroendeförhållande
till storföretagsamheten.
Det är högerns och folkpartiets egna
reaktioner inför vårt förslag, som hos
många människor väckt sådana misstankar.
Det bästa sättet att röja dessa
misstankar ur vägen är att acceptera
vårt förslag och lämna en offentlig,
öppen och allsidig redovisning för dessa
frågor. Vi är för vår del beredda att
ge vårt bidrag till en sådan redovisning.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! I höst har riksdagen
haft bl. a. att behandla frågor som
rör »omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda».
Det är inte min mening
att här föregripa den kommande
debatten i frågan, men jag vill gärna
göra några korta reflexioner kring de
allmänna spörsmålen i dessa och liknande
frågor som har med fördelningen
mellan stat, landsting och kommun
att göra.

Det råder i stort sett inga delade
meningar om den omvårdnad om vissa
människor som det allmänna bör ta på
sig i vårt samhälle. Gruppen psykiskt

utvecklingsstörda är just en sådan
grupp medmänniskor.

I samma mån som samhällets möjligheter
ökar skall givetvis sådana som
behöver stöd och hjälp få del av de
ökande tillgångarna. Det finns dock
onekligen frågor i samband med förslagens
genomförande som hos många
skapar en berättigad oro.

Hur skall huvudmännen, personellt
och ekonomiskt, klara alla åtaganden
och ålägganden på sikt? Landstingen,
som på de allra flesta vårdområden
är huvudmän, har ju under senare år
blivit oerhört hårt belastade. Man har
från staten fått övertaga provinsialläkarväsendet
och mentalvården, för att
bara ta några exempel. Visserligen har
i avtal om dessa verksamheter sagts
att landstingen skall få full kostnadstäckning,
men så har inte blivit fallet.
Sjukhusväsendet har byggts ut och kommer
att byggas ut i en omfattning som
bara för något tiotal år sedan skulle
ha betraktats som otänkbart. Vi får
nya specialiteter, vi får nya vårdformer.

Allt detta kräver personal, och det
kräver pengar; med andra ord ständigt
ökade resurser. Alla vet att vi lever i
en tid då samhällsservicen blir dyrare
och dyrare. Färre och färre människor
vill vara bundna vid en verksamhet
som tar sådan tid i anspråk, som kan
betecknas som obekväm. Vi får år från
år förkortade arbetstider, vilket inom
vårdyrkena skapar stora komplikationer.

Då ställer man sig onekligen den frågan:
Kan man från huvudmännens sida
i längden klara alla dessa av statsmakterna
beslutade åtgärder? Det arbetas
febrilt för att skapa utbildningsmöjligheter,
det byggs bostäder för
vårdpersonal, och man försöker vidta
åtgärder som skall vara arbetsbesparande.
Herr Söderberg var före middagspausen
inne på dessa frågor. Han
åberopade bl. a. en utredning i Uppsala
län, där man kommit fram till
att 60—70 procent av arbetet på vård -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

107

avdelningarna kunde betraktas som »hotellarbete»,
som han uttryckte det. Han
trodde att man där skulle kunna sätta
in ganska stora rationaliseringar. Men
jag är inte så helt säker på detta. Vad
den sjuke behöver är mänsklig kontakt
för att tillfrisknandet skall gå
snabbare. Jag tror att det är en psykologisk
åtgärd att man inte avfolkar
vårdavdelningarna för hårt.

Men det räcker inte. Alla vet vi att
många dyrbara vårdavdelningar långa
tider står oanvända, vilket i och för
sig är ett oerhört slöseri med kapital.

Men vad skall man göra, då det inte
finns folk att ta i anspråk? Vi har tandläkarkliniker
inom folktandvården som
med sin dyrbara utrustning står oanvända.
Och trots vetskapen om allt detta
begär man åtaganden av vårdhuvudmännen
för nya och vidgade uppgifter.
Jag tror inte att det hjälper med
kommunsammanslagningar eller utredningar
om ny länsindelning, och jag
tror inte att det hjälper att demokratisera
länsförvaltningarna för att råda
bot för personalbrist eller för att skapa
ytterligare ekonomiska förutsättningar
för denna nödvändiga och expanderande
verksamhet. Vad man har
anat av de uppgifter som framkommit
är att länsdemokratiutredningen inte
är främmande för att överföra ytterligare
uppgifter på landstingen.

Nej, vad vi behöver är en resursskapande
politik, som verkligen ger kommun
och landsting och naturligtvis staten
möjligheter att effektuera alla samhällets
välfärdsbeslut. Det går inte att
bara vältra över skattebördan från en
hårt ansträngd statsmakt till sekundära
myndigheter. Man måste med hela sin
politik skapa förutsättningar för fortsatt
framåtskridande.

Detta gäller även för vårdområdet.
Intill dess det lyckats, får man med en
viss försiktighet införa nya och utvidga
gamla åtaganden. Det är långtifrån
högerpartiets önskan att begränsa
möjligheten för samhällsvård, men
man tvingas dock aktualisera detta i

Allmänpolitisk debatt
en tid då inte alla förutsättningar för
denna krävande verksamhet finns.

Jag tror till sist, herr talman, att
det blir nödvändigt att ordentligt se
över skattefördelningen mellan stat,
landsting och kommun. Det kommunala
skattetaket, som herr Sträng ansåg
ligga på cirka 20 kronor, är på de
allra flesta håll redan överskridet.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Från många håll på senare
tid har ifrågasatts värdet av de
s. k. allmänpolitiska debatterna på
höstkanten. Många har sagt att det blir
ett återupprepande av vad som sagts tidigare.
Det kan också vara ett föregripande
av de verkliga remissdebatterna
vid riksdagens början, som ju ligger endast
några månader framåt i tiden. Personligen
vill jag deklarera, att jag också
har satt ett frågetecken för lämpligheten
och nyttan av att använda en eller
ett par dagar av den hårt ansträngda
höstsessionen till ett allmänt talande
om saker som kanske redan diskuterats,
med risk för upprepningar.

Men eftersom jag sent omsider, herr
talman, själv står i denna talarstol
måste jag ha en motivering för att jag
gör det. Diskussionen om sysselsättningsfrågorna
och näringspolitiken på
senare tid har gjort det angeläget med
en debatt nu under hösten. Man kan
också sägas ha börjat den valrörelse,
som skall utmynna i nästa års viktiga
och avgörande andrakammarval. Kanske
har den allmänpolitiska debatten i
höst därför ett berättigande, som vida
överträffar dess föregångare under tidigare
år.

När det gäller sysselsättningsfrågorna
och den pågående strukturomvandlingen
inom näringslivet är det naturligtvis
illavarslande signaler som kommer från
arbetsmarknadsmyndigheterna. Man säger
att man är tvungen att skapa ett betydande
antal arbetstillfällen i reserv
för att hålla arbetslösheten stången under
den kommande vintern. Detta är

108

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
en mycket allvarligare situation på arbetsmarknaden
än vi haft på mycket
länge. Det finns dock inte skäl, som här
tidigare sagts, att överdramatisera frågan
och framför allt inte att försöka
blanda bort korten genom att säga att
nedgången i sysselsättningen skulle vara
resultatet av en misslyckad politik
från regeringens sida. Vad som framstår
som särskilt oroande är att arbetslösheten
synes tränga längre ned i åldrarna
än tidigare. Det är inte bara den
äldre arbetskraften som får känna på
svårigheterna, utan även ungdom, i viss
utsträckning med gedigen yrkesutbildning,
ställs ibland inför svårigheter att
få den sysselsättning de önskar.

Samtidigt med denna förskjutning i
åldersgrupperna vad gäller sysselsättningssvårigheterna
har vi även på senare
tid fått uppleva, hur den pågående
strukturomvandlingen vållar sysselsättningsbekymmer
inte bara i vissa regioner
av landet. Dessa svårigheter uppträder
även i högindustrialiserade områden,
där man tidigare haft överfull
sysselsättning. Det är således inte bara
de s. k. stödområdena som drabbas,
utan svårigheterna uppträder nu litet
varstans på den svenska arbetsmarknaden.

De relaterade förhållandena tyder på
att den pågående strukturomvandlingen
inom näringslivet inte följer några
egentliga gränser, vare sig med avseende
på ålder, på arbetskraften eller beträffande
de geografiska förhållandena
eller ur branschmässiga aspekter. Vi
kan alltså kort och gott konstatera att
strukturomvandlingen drabbar arbetskraft
i alla åldrar, på nära nog alla platser
i landet och gör sig gällande inom
nästan alla branscher.

Konsekvenserna av dessa förhållanden
blir då, att man med större kraft än
tidigare måste sätta in åtgärder för att
möta de ökade svårigheterna. Det är
med största tillfredsställelse man kan
konstatera att de ansvariga arbetsmarknadsmyndigheterna
arbetar effektivt
med detta. Den medvetna satsning som

nu äger rum i syfte att säkra sysselsättningen
för såväl yngre som äldre är
mycket angelägen. Vakthållningen kring
den fulla sysselsättningens politik måste
ligga i mycket hög beredskap. Människornas
förtroende för vår vilja och
förmåga att upprätthålla sysselsättningen
får naturligtvis inte rubbas. Jag är
övertygad om att ifall den arbetsmarknadspolitik,
som regeringen har påbörjat
och håller på att bygga ut i detta
land, får fortsätta, så kan vi med tillförsikt
se framtiden an även på detta
område.

Under vårens remissdebatt tillät jag
mig att efterlysa en annan form av vår
nuvarande lokaliseringspolitik, en lokaliseringspolitik
av mera generell natur,
som inte var begränsad till vissa områden
av landet.

Jag tar mig friheten, herr talman, att
på nytt efterlysa denna utökade lokaliseringspolitik.
Det som har inträffat på
den svenska arbetsmarknaden och inom
vårt näringsliv styrker mig ytterligare
i uppfattningen, att det snart blir nödvändigt
att se över bestämmelserna för
lokaliseringspolitiken i avseende på dess
geografiska begränsningar. Sysselsättningsfrågorna
i landet är inte längre ett
speciellt norrlandsproblem eller stödområdesproblem.
Svårigheterna är tillfinnandes
på nära nog alla platser i landet.
Jag konstaterar även, att det glädjande
nog är mer inflytelserika personer
än jag som under senare tid börjat
luta åt samma uppfattning. Låt mig bara
uttrycka den förhoppningen att det inte
dröjer alltför länge innan vi kan betrakta
hela landet som ett stödområde
i fråga om lokaliseringspolitiska åtgärder.

För att övergå till att något snudda
vid de rent politiska spörsmålen och det
berättigade i att ha en höstremissdebatt
med tanke på de politiska motsättningar,
som under senare tid kommit i
dagen mellan oppositionen och regeringspartiet,
så är det, herr talman,
ganska underligt att konstatera var gränsen
tydligen tycks gå för den svenska

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

109

borgerligheten då det gäller samhällets
engagemang i syfte att lösa sysselsättnings-
och trygghetsfrågorna i landet.
Vi har här i riksdagen i ganska stor
enighet kunnat fatta beslut om frågor
som rört socialpolitiken, skattepolitiken,
arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken.
Dessa syftar var och en
på sitt område ytterst till att lösa trygghetsfrågorna
för vårt folk.

Sedan inträffar det underliga, att så
snart man börjar diskutera näringspolitiken
i dess vidare mening, hur vi på
lång sikt skall kunna trygga sysselsättningen
för landets löntagare, hur samhället
skall agera för att på ett bättre
sätt göra det möjligt för exportindustrin
att på lång sikt klara konkurrensen
om utlandsmarknaden, vilket är en
förutsättning för bibehållandet och utvecklingen
av vår levnadsstandard, och
när vi på allvar börjar diskutera hur
staten, som ytterst är ansvarig för sysselsättningen
och tryggheten för den
enskilde, på ett bättre sätt skall få ett
ökat inflytande i näringslivet och över
hur kapitalströmmarna rör sig i landet
— ja, då är man från borgerligt håll
genast beredd att damma av det gamla
socialiseringsspöket, visa upp det för
svenska folket och försöka skrämma för
staten som varande en fiende till den
enskilde. Nu vet vi ju att staten, det är
vi alla som på olika sätt är verksamma
i samhället, antingen som löntagare,
företagare eller fria yrkesutövare, utgör
ett kollektiv, som måste samverka
för att lösa vissa för oss alla gemensamma
uppgifter. Att i ett sådant läge
försöka skrämma den enskilde individen
för staten måste enligt min mening
i ett modernt samhälle framstå som
synnerligen naivt och förlegat.

Det är, herr talman, med största tillfredsställelse
som jag hälsar tillkomsten
av den statliga investeringsbanken.
Samhället har ju tidigare ensidigt fått
stå för risktagandet i samband med
strukturomvandlingen inom vårt samhälle
och näringsliv. Genom investeringsbankens
tillkomst ges en möjlighet

Allmänpolitisk debatt
att öka såväl samhällets som löntagarnas
inflytande i dessa sammanhang. I övrigt
ser jag med förväntan fram mot
resultatet av den ökade satsning, som
signaleras på det näringspolitiska området
från regeringens sida.

När man upplever borgerlighetens
dogmatiska reaktioner i dessa näringspolitiska
sammanhang, kommer man
osökt att tänka på den klassiska historien
om hönan och kritstrecket. Beslutet
om den statliga investeringsbanken
tycks vara det kritstreck, som de borgerliga
partierna i vårt land har svårt
att komma över.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Ecklesiastikminister
Olof Palme talade nyligen inför en
TCO-konferens om utbildningsfrågor.
Han kom naturligtvis in på ett brännande
problem inom skolväsendet, nämligen
disciplinupplösningen, och menade
att den till viss del låg i tiden.
Som exempel tog han förhållandena i
riksdagen och uttryckte sig ungefär så,
att även i riksdagen har man märkt en
disciplinupplösning. Ledamöterna i
kamrarna går runt och talar med varandra
och det förekommer en viss oreda
— jag citerar nu inte exakt. Är det
då underligt, tyckte han, att det blir
en del konstigheter även i skolorna?

Jag vet inte vad statsrådet Palme har
för miitsticka när han konstaterar att
disciplinen håller på att upplösas i
kamrarna och vad han har för grund
för ett sådant påstående. För egen ringa
del har jag ovanifrån följt riksdagens
arbete sedan ungefär 1932 från pressläktaren,
och jag kan nu i kammaren
inte finna att det skett någon ändring
sedan 1930-talet. Möjligen var det livligare
på 1930-talet, mera samlingar av
ledamöter, mera grupperingar, mera
samtal samt senare plena med därav
följande stimulans till större livlighet
i många avseenden.

Som sagt, det återstår att få en för -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

klaring vad herr Palme grundar sin
slutsats på. Jag vill gärna tillfoga en
reflexion som Jönköpings-Posten gjorde
i sammanhanget, nämligen att kamrarna
dock har sin kateder, inför vars
auktoritet ledamöterna böjer sig. Men
katederns auktoritet i klassrummen är
det bestämt inte alltid så helt med.

Sannolikt var statsrådet Palme bara
ute efter en poäng inför auditoriet, och
det är mycket vällovligt, särskilt för en
nytillträdande ecklesiastikminister när
han behandlar ett så känsligt ämne.
Men vad jag inte förstår är varför han
skulle inkassera denna poäng just på
riksdagens bekostnad — av allt att
döma utan grund.

För att förkorta anförandet skall jag
sedan nöja mig med att ställa några
frågor. Jag skulle vilja ställa en fråga
till utrikesministern, men han har ju
lämnat riksdagen. Han avreste under
marknadsdebatten i går — den gällde
ju bara vår neutralitet bl. a. till FN
och därmed lämnade han också remissdebatten.
Han återkommer den tjugonde,
men i avvaktan därpå kan frågan
lika väl riktas till justitieministern eftersom
han står för det ekonomiska
ansvaret, om jag är rätt underrättad.
Den fråga jag skulle vilja ställa är: Vad
har skadegörelsen i samband med olika
demonstrationer — kanske rentav
finansministern kan ge svaret — kostat
det allmänna? Jag syftar nu på den
skadegörelse på utländsk egendom, för
vilken svenska staten har blivit ersättningsskyldig.
Det vore intressant att
få en siffra på vilka summor det här
kan vara fråga om.

En annan fråga ställer jag till inrikesministern.
Den gäller en beställning
som konstitutionsutskottet enhälligt
gjorde i våras och som riksdagen enhälligt
följde, nämligen att riksdagen
skulle få en redovisning från arbetsmarknadsmyndigheterna
om hur medlen
för beredskapsändamål användes i
detalj. Någon sådan redovisning har vi
inte sett här i riksdagen, vi har inte
fått ens en stencil. Konstitutionsutskot -

tet påminde nu om detta, och då hoppas
vi ju att det ger resultat så småningom.

Jag vill, herr talman, sedan endast
ta upp en resa som statsutskottets andra
avdelning har gjort i höst. Avdelningen
har på inbjudan av ordföranden
i det östtyska parlamentets utskott för
folkbildning besökt Östtyskland och
och Östberlin för att studera undervisningen
där. Redan ändamålet inger
ju viss förvåning. Jag hade kunnat förstå
om man skulle ha studerat t. ex.
preussisk drill. Östtyskland är såvitt
jag vet det enda land som har den
preussiska drillen och soldatmarschen
kvar — den finns inte i Västtyskland
men den finns i Östtyskland. Men varför
man reser för att studera undervisning
i ett så doktrinärt land, i ett land
där undervisningen underordnats andra
mål än den objektiva forskningen,
förstår jag inte. Det må kanske vara
statsutskottets andra avdelnings egen
sak.

Av en händelse råkade jag befinna
mig i Östberlin just när avdelningen
var där och hade alltså tillfälle att ta
del av hur besöket uppfattades i Östberlin.
Jag har tidningar med mig som
jag inköpt på platsen. Det finns i dem
vackra bilder från avdelningens besök.
Det finns t. ex. en bild där president
Ulbricht tar emot denna delegation,
och besöket betecknas onekligen som
mycket viktigt.

Det refereras också en del uttalanden,
som gjordes av delegationen. Den som
ledde resan, en ledamot av denna kammare,
sade enligt ett referat i Neues
Deutschland att han hoppades att Östtyskland
fortsatte att så vidareutvecklas
som det börjat. Han sade också, att
han med glädje kunnat konstatera -—
han nämnde det i Dresden — att det
knappast finns något annat land som
besitter ett sådant undervisningssystem
och att detta kan ge anledning till att
sträva vidare i denna sak.

Ja, dessa två meningar kan ju tolkas
på två sätt. Jag är dock inte säker

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

på att herr Näsström riktigt avsåg två
tolkningar av sitt yttrande.

En annan ledamot av denna kammare
sade, att han hade märkt att ordet
»fred» tas på dödligt allvar av
människorna i Östtyskland och det
tyckte han om.

Ja, det är lätt att säga ett ord för
mycket, och det är framför allt lätt att
bli utnyttjad mer än vad man vill under
en sådan resa. Men det som här
förevarit ger väl ett exempel på att
det är viktigt att deltagare i studiresor
av detta slag är på sin vakt mot
de intensiva försöken — och ibland
alltså framgångsrika sådana — att bli
utnyttjade i propagandan för en diktaturregim,
och därtill under besök i
en stad där diktaturens grymhet står
i bjärtare belysning än på månget annat
håll i världen. Där har vi den mur,
som skiljer två delar av en och samma
stad åt, en mur som fyller oss med
samma fasa varje gång vi ser den och
som numera omges icke bara av de sedvanliga
taggtrådsstängslen och kulsprutetornen
och de spanska ryttarna, utan
också av hundar med 50 meters löplina.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! »Yi behöver mer av envisa
människor som är beredda att satsa
allt på en idé som ännu inte vunnit
världens gillande.»

Detta var ett citat, ärade kammarledamöter,
från ett anförande under en nyligen
hållen konferens, där 150 företagare
möttes för att diskutera gemensamma
problem. Det var egentligen detta
optimistiska uttalande, som uppfordrade
mig att åter här i kammaren framföra
synpunkter på det centrala intresset
för en näringsgren, som så småningom
och efter god planering borde kunna
ge ekonomisk utdelning. Jag syftar
då på turismens betydelse för framför
allt de norra delarna av vårt land. Det
är mot bakgrund av länsprognoser, som
omfattar tiden fram till 1980 och som

Allmänpolitisk debatt
på uppdrag av Kungl. Maj:t utarbetats
av länsstyrelserna, som jag vill ta upp
ett par frågeställningar.

Prognoserna talar sitt tydliga språk
om strukturomvandling och folkförflyttning,
företeelser som så starkt griper in
i individen och därmed också i samhällets
liv. Det såg och kände vi som tog
del av senaste helgens TV-program om
avfolkningsbygdernas problem.

Det går förvisso inte att här komma
med några patentlösningar, men vad jag
i kväll vill fästa uppmärksamheten på
är samarbetet mellan stat, kommun och
enskilda i ett näringsfång, som med den
starka utveckling som är dess kännetecken
borde ha stora utsikter att bli en
basnäring i norr —• jag menar alltså
turismen. Siffror är ju alltid talande,
och därför vill jag påminna om att om
cirka 5—10 år enligt uppgift mindre än
20 procent av invånarna kommer att bo
kvar på landsbygden. Snart har vi 42,5
timmars arbetsvecka, och fem dagars
arbetsvecka är väl redan genomförd
inom många arbetsområden. Det kanske
också är så, att den nu lagstadgade fyraveckorssemestern
efter hand kommer
att utökas. Biltätheten växer och så vidare.
Den enskilda konsumtionsökningen
på varor och tjänster för fritidsbruk
har under de senaste åren ökat högst
påtagligt. Semesterresandet har under
1960-talet ökat med i genomsnitt 10 procent
beträffande resor inom landet. Utlandsresandet
har dock ökat betydligt
mer.

Hur söker man då från svenskt håll
ta upp denna konkurrens och kompensera
valutautflödet?

Ja, det är ju så att näringsfånget turismen
har blivit en näringsgren, som
i allt högre grad uppmärksammas av
kommuner och landsting, av planeringsråd,
vägförvaltningar, lantbruksnämnder,
företagarföreningar m. fl. regionala
och lokala organ. Men samarbetet och
planeringen mellan statliga, lokala och
regionala organ är här av stor vikt, och
vid sammanträden med t. ex. för turistfrågor
skapade intressesammanslutning -

112

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
ar av kommunal karaktär har det diskuterats
och ibland ifrågasatts, huruvida
staten centralt genom t. ex. naturvårdsverket
ger tillräckliga ekonomiska och
personella resurser för miljövård och
produktutveckling i direkt samband
med den renodlade turistiska verksamheten.

Vi som på kommunal- och regionalplanet
har att ta ställning till turismen
såsom näringsfång menar, att utvecklingen
i denna verksamhet i norr står
och faller med handläggningen av frågor
som rör miljövård, produktutveckling
och marknadsföring. Jag föreställer
mig därför, att det helt enkelt är nödvändigt,
att det nyetablerade naturvårdsverket
skall kunna hjälpa och
stödja den turistiska verksamheten i
fråga om miljö- och produktfrågorna.
Marknadsföringen som skall ekonomisera
anläggningarna tillhör ju turismens
olika riksorganisationer, resebyråer,
transportföretag och enskilda reselivsintressenter.
Marknadsföringsfrågorna
bör därför kunna samordnas genom
Svenska turisttrafikförbundet.

Den miljövård som via naturvårdsverkets
handläggning så väsentligt skulle
stödja den turistiska verksamheten
avser planering och vård av områden
för t. ex. jakt- och fiskesysselsättningar
på fritid samt mera motionsinriktade
aktiviteter med nära anknytning till
idrottsverksamhet såsom skidsport, båtsport,
promenader och långvandringar,
golf, tennis och ridning. Det är en miljövård,
som också är ett led i förebyggande
hälsovård och konditionsbefrämjande
aktiviteter.

Produktutvecklingen, som jag också
anser borde stödjas och stimuleras via
naturvårdsverket, hör samman med miljövården.
Det gäller t. ex. utvecklingssynpunkter
på fritidsfiske och jakt, utformning
av åtgärder och anläggningar,
som skall hjälpa turisten att utnyttja
miljön för turist- och friluftsliv och som
knyter an till bostadsfrågor rörande
stugor för självhushåll, stugbyar, hotell,
tältplatser, husvagnsläger och alla typer

av bosättning, från raststugan på fjället
till den modernt planerade turistorten.

Dessa frågor har i ett av norrlandslänen,
Västerbottens län, uppmärksammats
bl. a. genom den enkät som länsarbetsnämnden
och Västerbottens turisttrafikförbund
i höst har sänt ut till
länets kommuner och som gäller kommunernas
planering för turismen under
femårsperioden 1968—1972. Det är tydligt
att kommunerna är beredda att satsa
på turistobjekt. Det gäller hundratals
sådana och det gäller investeringar
för miljonbelopp. Det förefaller då rimligt
att t. ex. naturvårdsverket ges sådana
organisatoriska resurser, att turismens
miljö- och produktplaneringsfrågor
kan utredas och följas och kommunerna
erhålla en sådan sakkunnig
hjälp att de satsade resurserna utnyttjas
så rationellt och effektivt som möjligt.

Det finns i detta sammanhang också
anledning att peka på Svenska turisttrafikförbundets
underbemanning när
det gäller inrikesturismens komplicerade
frågor. Svenska turisttrafikförbundet,
som är ett koordinationssystem för
de olika reseintressena, har i dag enligt
uppgift en person — anslaget är 100 000
kronor — som skall handlägga de inrikesturistiska
problemställningarna, och
det förefaller mig vara synnerligen otillräckligt,
inte minst därför att staten på
olika vägar bidrar till att bygga upp turism
och friluftsliv genom bl. a. kapitalanskaffning
till hotell och friluftsanläggningar.
Jag vill därför inför årets
budgetarbete rekommendera att ökade
ekonomiska resurser ställs till förfogande
för Svenska turisttrafikförbundets
inrikesavdelning, som därigenom skulle
kunna bli en centralpunkt för marknadsföringsfrågorna,
inte minst på
grund av kontakterna och samarbetet
med reselivsorganisationerna.

Det har i tidigare debatter kring turismen
påpekats hur turistanläggningarna
får ekonomiska svårigheter på
grund av den dåliga spridningen av semestersäsongen.
Det är ett komplicerat

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

113

och svårlöst problem. Ur samhällsekonomisk
synpunkt är det emellertid viktigt
att rekreationsanläggningar utnyttjas
också under mera turistovänliga årstider,
i fjällvärlden exempelvis perioden
oktober—januari, och att de utnyttjas
för t. ex. utbildning, hälsovård och
idrott. Men det betyder också att rekreationsanläggningarna
måste byggas
så att de kan anpassas för en vidare användning
än enbart för semesterkategorin.
Det kan kanske också vara en fråga
för naturvårdsverket att ta itu med.
Det gäller ju rekreationsmiljöernas utformning
och strukturering. Det bör
också vara ett centralt intresse att se
till att de investeringar som staten på
många håll i det här fallet redan har
gjort tjänar så många ändamål som möjligt.
Jag skulle därför vilja rekommendera
att det visades centralt intresse för
ett utrednings- och rådgivningsarbete
som kunde skapa möjligheter att mera
effektivt utnyttja rekreationsanläggningar,
såväl redan existerande som planerade
sådana. Varför skulle inte det
kunna vara en fråga för naturvårdsverket? Ur

marknadsföringssynpunkt är det
också angeläget att kommunikationsmöjligheterna
till turistmiljöerna i norr förbättras.
Det är möjligt att också här
kunde ett centralt intresse stimulera
och samordna charterflygintressen i
norr, så ait det skapades prisbilliga
flygresor, som t. ex. på ett par timmar
kunde ta fjärrboende turister från
Stockholm upp till fjällregioner och naturområden
av stor skönhet, rekreationsmiljöer
där det finns turistanläggningar
som med hjälp av rationaliseringar
enligt uppgift inte har höjt priserna
på de tre senaste åren.

En turist- och friluftsindustri i norr
är inte att betrakta som ett nödhjälpsprojekt
i lokaliseringssammanhang. Turismen
i norr borde betraktas som en
blivande basnäring och ges status av
ett positivt utvecklingsarbete. Turismen
i norr borde därför ges ökade resurser
i fråga om sakkunnig planering av och

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 41

Allmänpolitisk debatt
samordning med en rad till turismen
knutna intressen, och detta borde kunna
göras via t. ex. naturvårdsverket och
Svenska turisttrafikförbundet. Det förefaller
mig vara att slå vakt om de i dagens
debatt så ofta omnämnda stora
och små företagen och stimulera ett
näringsfång, som också skulle ge ett
meningsfullt arbete åt medborgare som
vill leva vidare i sin hembygd och tjäna
den på antagbara villkor.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kanske skall börja
med att be om ursäkt för att jag uppträder
så här sent, men jag har inte tillfälle
att delta i överläggningen i morgon
förmiddag, och det har ställts ett
par frågor som jag tycker att jag har
anledning att besvara.

Herr Wallmark sade att han talade
till tomma statsrådsbänkar. Jag kan tala
om att han dock inte talade för döva
öron, eftersom jag hade tillfälle att lyssna
i en högtalare till vad han sade
samtidigt som jag tog del av en del annat
material.

Jag vill säga till herr Wallmark, att
man bör vara en smula försiktig när
man gör en sådan generalisering som
han gjorde när han sade att regeringspartiet
söker inkompetensförklara dem
som sköter vårt näringsliv.

Var och när har det sagts?

Jag vill framhålla att vi behöver ett
väl fungerande näringsliv med möjligheter
att tillgodogöra sig de tekniska
uppfinningarna, att rationalisera och
effektivisera i syfte att klara konkurrensen
inte minst ute på världsmarknaden.
Vid åtskilliga tillfällen har vi förklarat,
och jag vill gärna upprepa det
här, att vi har goda företagsledare, duktiga
tjänstemän och arbetare. Hur skulle
det eljest varit möjligt att vi de senaste
dagarna fått ta emot en redovisning som
klargör, att trots ett kärvt konjunkturläge
ute i världen och även i vårt land
ökar den svenska industrin sin export
med 6 procent? Jag tycker att det är

114

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
ett talande vittnesbörd om dess förmåga
att verkligen hävda sig, trots ett relativt
högt kostnadsläge.

Men det är klart att vi också ser det
som en uppgift att, där anledning finns,
kritiskt granska vad som händer och
sker inom industrin. Under senaste tiden
har det varit anledning att rikta
uppmärksamheten på företagsnedläggningar
och avskedanden. I det sammanhanget
har tidpunkten för meddelanden
om avsked osv. kommit i blickfånget.
Vi hade för kort tid sedan en
överläggning med företrädare för SAF
och tjänstemannaorganisationerna jämte
LO. Det gällde frågan om varseltider.
En av representanterna för tjänstemannaorganisationerna
redovisade, att
tjänstemän på en plats hade fått brev
hem till sin bostad från företaget. De
var själva inte hemma utan deras hustrur
tog emot breven, ringde till arbetsplatsen
och meddelade sina respektive
män: »Du har fått ett brev från ditt
företag.» Breven öppnades och lästes
upp — det var en uppsägning, ett meddelande
om avsked. Kan man säga att
detta är en tillfredsställande ordning?

Det är undantag som bekräftar regeln,
blir invändningen. I allmänhet fyller
man de anspråk som ställs och följer
de överenskommelser som är träffade.
Men har vi ingen anledning att angripa
undantagen?

Hur är situationen för dessa människor,
som blir uppringda hemifrån
och i det ögonblicket får sitt besked ute
på arbetsplatsen, på kontoret: du är avskedad
från ditt jobb från och med ett
visst datum? Det är klart att sådant leder
till en reaktion. Och avsikten med
reaktionen är att söka få en bättring till
stånd, undvika en upprepning.

Jag skulle vilja fråga herr Wallmark,
om han anser att det inträffade är någonting
som man kan försvara. Jag tror
inte att han gör det utan är överens
med mig om att detta måste vi påtala
och försöka komma fram till en bättre
tingens ordning.

I det redovisade fallet kom beskedet

om uppsägningarna sent. Motsvarigheter
inträffar på andra håll — kommunerna
och de anställda hålls inte underrättade
om vad som komma skall, man
får leva i ovisshet tills mycket, mycket
sena besked kommer.

År det inte möjligt att åvägabringa en
bättre ordning såväl från företagets sida
gentemot de anställda som i förhållande
till kommun och även i förhållande
till staten ?

Det är mycket möjligt att detta är
frågor som bör gemensamt diskuteras
mellan företrädare för statsmyndigheterna,
kommunerna, organisationerna,
företagen och de anställda. I den mån
det är detta, som herr Wallmark efterlyser
när han frågar om vi är beredda
att ta initiativ till överläggningar med
parterna inom näringslivet, så säger jag
ja på den punkten. Problemet om varseltiderna
har vi, som jag redan har påpekat,
tagit upp till överläggning. Diskussionerna
fortsätter nu under arbetsmarknadsstyrelsens
ledning, och jag
hoppas att man där skall komma till resultat
som blir tillfredsställande för
alla parter.

Då det gäller trygghetsproblemen är
det väl alldeles självfallet att trygghet
i anställningen tillhör det väsentligaste.
I den mån jag vet att jag har min arbetsplats
att gå till, att jag har mitt
jobb, min inkomst och garantier för mig
och för min familj, är det klart att jag
känner trygghet. Den tryggheten ligger
ju i att vi har bra företag i ett väl fungerande
näringsliv. På den punkten har
vi ju också sagt att vi är intresserade av
ett samarbete för att ge möjlighet för
detta näringsliv att utveckla sig vidare.
Vi är beredda att göra nya gemensamma
ansträngningar för att skaffa det kapital
som krävs för ett näringsliv i en
längre gående utveckling än den vi
hittills har uppnått. Investeringsbanken
är ett av resultaten i detta avseende,
och jag tror att efter hand växer förståelsen
för denna institution.

Jag har också haft anledning att
uppmärksamma ett annat anförande, det

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

115

som har hållits av herr Axel Andersson.
Han har resonerat omkring ett företag;
han har själv angett namnet, Hägglund
& Söner i Örnsköldsvik.

Herr Andersson vill göra gällande att
från regeringspartiets sida har Hägglund
& Söner valts som en syndabock.
Det har satts in en propaganda mot
företagsamheten, och då har detta företag
kommit att sättas i förgrunden.

Herr Andersson har varit vänlig nog
att till kammarens protokoll läsa in ett
referat av ett anförande som jag höll
i fjol, inte såvitt jag kommer ihåg den
27 oktober — jag förmodar att det var
en felsägning — utan den 27 juni, strax
efter midsommar, då vi gjorde en resa
med journalisterna där uppe. Jag förmodar
att det var det tillfället som herr
Andersson tänker på.

Denna resa — om jag får nämna det
som hastigast — avsåg ju inte en grundlig
inspektion av företagen, utan syftet
var att visa vad lokaliseringspolitiken
åstadkommit norr om Dalälven. Vi började
i Sollefteå och reste sedan runt i
Ådalen utmed kusten och besåg en råd
orter. Resan hade alltså inte att göra
med något slags inspektion eller ett inträngande
i och en djupgående analys
av ärendet Hägglund & Söner, för att nu
använda herr Anderssons ord.

Jag har ingenting att ta tillbaka av
det jag sade i ett tacktal vid en lunch,
nämligen att det finns tekniskt kunnande
och ekonomiskt förutseende inom
företaget och att man från företagets
sida har visat ett ansvar för de människor
som redan arbetar i företaget,
deras familjer och även de nyanställda.

Det är möjligt att man kan diskutera
hur avancerat det ekonomiska förutseendet
var. Men i övrigt har jag ingenting
att ta tillbaka. Jag bedömer fortfarande
dem som står i ledningen för
företaget som duktiga. Jag tror också
att företaget har goda möjligheter att
klara sig.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
hur företaget kommit in i det läge där

Allmänpolitisk debatt
det nu befinner sig. Det är litet svårt,
herr talman, att i det enskilda fallet ange
allt det man vet. Men så mycket är
ju bekant att företaget expanderat mycket
snabbt. Det är också bekant att det
1957/58 lät industrins utredningsinstitut
göra en som jag förmodar grundlig
utredning av frågan om det fanns förutsättningar
för expansion där företaget
befann sig eller om kostnadsläget skulle
göra det fördelaktigare att lokalisera
verksamheten till annat område.

Det har av ledningen för Hägglund &
Söner sagts mig, att utredningens resultat
blev en rekommendation att flytta
hela företaget från Västernorrland till
Mellansverige eller till södra Sverige.
Det skulle vara fördelaktigare ut kostnadssynpunkt.
Men i Bröderna Hägglunds
fanns det inbitna norrlänningar
och de bestämde sig 1959 för att stanna
med den huvudsakliga delen av verksamheten
där uppe.

Så kommer man in i en mycket expansiv
utvecklingsperiod. Det är framför
allt utvecklingsarbetet med krigsmateriel,
den hydrauliska lyftkranen,
arbetet med bussar, spårvagnar osv.
som vinner framgångar. Tekniskt är en
del av dessa produkter bedömda av tekniker
som genialiska. Det är utifrån
dessa möjligheter till produktion av
hydrauliska däckskranar, krigsmateriel,
elmotorer, ombyggnad och nyproduktion
av bussar som man 1963/64 bedömde
sin framtida expansion så att man
måste ha nya lokaler, eftersom de lokaler
man hade inte var tillräckliga.

Jag skall nu inte fördjupa mig i alla
de överläggningar som fördes mellan
företaget, kommunen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Eftersom det står i en
offentlig handling, i kommunalnämndens
protokoll, kan jag åberopa att företaget
i överläggningar med kommunalnämnden
begärde garantier från kommunens
sida för att minst 400 å 500
personer skulle kunna stå till förfogande
för utbildning för att gå in i den
nya verksamheten. Man angav att ett
behov av ytterligare mellan 100 och

116

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
150 personer snart skulle uppstå, eftersom
man väntade någon ytterligare stor
order, vilken man också fick.

Expansionskraften var alltså klart
dokumenterad 1964/65, när vi fick kontakt
med företaget och dess verksamhet.
Men låt mig gärna tillstå att vi bedömde
läget så att de hade behov av
ett betydande kapital för att verkligen
kunna genomföra en sådan expansion.
Det har de ju själva medgivit. De hade
inte ett eget kapital som var tillräckligt
för denna omfattande expansion,
där man snabbt skulle komma upp i en
omsättning på över 150 miljoner kronor
— beräkningarna för 1967 har ju
legat vid ungefär 180 miljoner kronor.

Det var i det läget 1964 som regeringen
erbjöd företaget ett samarbete. Vi
ställde oss beredda — det har också
tidigare meddelats — att bilda ett företag,
där staten skulle gå in och se till
att man fick det nödvändiga kapitalet,
exempelvis enligt Uddevallamodell. Vi
var mycket långt framme i förhandlingarna.
Tyvärr inträffade sådana händelser
av mera personlig art att företaget
drog sig ur och sade nej till ett
sådant arrangemang.

Diskussionerna går därefter över på
om vi via ett statskommunalt beredskapsarbete
skulle kunna bistå kommunen
så att den kunde bygga en industrihall
åt företaget som möjliggjorde
den expansion som man förutsåg.
Det blev också resultatet. Jag vill inskjuta
att detta var innan den nya lokaliseringspolitiken
trätt i funktion. Från
statens sida ställdes 6 miljoner kronor
till förfogande. Byggnaden beräknades
kosta 18 miljoner kronor — kommunen
svarade för den återstående delen. Företaget
fick dessutom en kreditgaranti
på 10 miljoner kronor och sedan ytterligare
en på 5 miljoner kronor via kommerskollegium
efter beslut i regeringen,
men jag skall inte följa hela utvecklingen.

I början av 1967 anmälde företaget
att man hade behov av en ytterligare
kreditgaranti på 10 miljoner kronor —

man var således i ett ansträngt likviditetsläge.
I första hand blir det ju företagareföreningen
som får ta emot sådana
ärenden och göra de första undersökningarna.
Man anmäler ärendet, och
regeringen förväntar att få in handlingarna
från företagareföreningen och
kommerskollegium, som har att ta ställning
innan ärendet slutgiltigt går till
regeringen.

När vi fick in ärendet i början av
april säger vi, att det är fråga om ett
betydande kapitalbelopp. Det finns anledning
att vi nogsamt studerar vad
som har inträffat, vad som så att säga
varit oförutsett i den utveckling som
företaget har genomgått, varför vi anser
oss böra tillkalla särskild expertis,
såväl en revisionsbyrå såsom ekonomisk
sakkunskap som verkstadsteknisk
sakkunskap. Vi gör det, och vi meddelar
såväl företaget som dess bank att
så skett och att vi är beredda att ta upp
förhandlingar om denna nya kreditgaranti.
Eftersom kapitalbehovet var
stort, sade vi att vi var beredda att gå
in med 3 miljoner kronor fram t. o. m.
den 30 juni, men under förutsättning
att företaget undertecknar en förbindelse
att man inte skall avyttra någon
del utan att detta underställes staten.
Och det är vi överens om.

Kreditgarantin beslutas i maj, och så
kommer vi fram till ungefär midsommar.
Då är våra experter färdiga. De
har förslag till rekonstruktion och förelägger
regeringen en rekonstruktionsplan.
Jag kan säga så mycket som att
denna rekonstruktionsplan innefattar
ett behov av kapital som går längre än
vad denna kreditgarantiansökan innebar.
Men rekonstruktionsplanen innehåller
också att man under en 18-månadersperiod
räknar med att på nytt
ha kommit in i ett läge, där man har
en god avkastning av verksamheten.
Man tar också upp problemet om ett
par verksamhetsgrenar som inte ger
tillfredsställande resultat och där det
kan ifrågasättas om de inte bör avvecklas.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

117

Eftersom vi fick denna plan vid midsommar,
ungefär en vecka före det att
vårt avtal utlöpte, begär vi förhandlingar
på nytt, tar upp dem med banken
och säger: Vi är beredda, men vi
måste ha mer tid. Vi är beredda ätt gå
in med ytterligare tre miljoner kronor
i form av en kreditgaranti under samma
förbindelse från företagets och bankens
sida att ingen del av företaget avyttras
utan att frågan underställs staten.

Vi säger också att vi är beredda att
påbörja nya förhandlingar omkring den
15 augusti för att söka komma fram till
en mera slutgiltig uppgörelse om företaget
och den rekonstruktion som vi ser
som nödvändig.

Vi skulle ju inte från regeringens
sida våga oss på att gå in med först
.3 miljoner kronor och därefter ytterligare
3 miljoner kronor, om vi inte
hade tilltro till företaget, om vi inte
hade så studerat företaget att vi var
medvetna om att huvudparten av den
verksamhet som där bedrevs var av
den karaktären att den var lönsam, att
den var utvecklingsbar, att det var helt
riktigt, och vi var naturligtvis klart
medvetna om att det utvecklingsarbete
som genomförts måste kosta och hade
kostat mycket pengar. Det är självfallet
svårt att ange vad det här rörde sig om
— kanske 20 eller 30 miljoner kronor,
men det är klart att belopp av den storleken
är en ansträngning för vilket företag
som helst.

Jag har offentligen tidigare meddelat
att vi fick besked från bankens sida
den 29 på morgonen att »vi är beredda
att godta den nya förbindelsen». Då
säger jag att det är utmärkt, då kan vi
ta beslut. Men, säger man från bankens
sida, vi kan inte kalla företagets styrelse
till ett sammanträde förrän i början
av nästa vecka. Detta var en torsdag.
Man kunde alltså inte kalla den
förrän på måndagen eller tisdagen.

Då svarar jag att vi har konselj i
morgon, den 30. Vi kan ta ett beslut i
konselj, reservationsvis, och expediera

Allmänpolitisk debatt
det när vi har företagets förbindelse
undertecknad och i kanslihuset.

Från bankens sida säger man då att
man anser att företaget hade behövt
mer pengar och att det förhållandet att
vi inte går upp till hela beloppet, dvs.
med ytterligare 4 miljoner kronor, kommer
att påskynda ansträngningarna att
avveckla någon del av företaget. Och
det hade vi ju ingenting emot, om man
på det sättet kunde finna en lösning.
Vi hade en förbindelse att staten skulle
underställas en eventuell sådan försäljning.
Vi hade besked från bankens sida
att en ny sådan förbindelse skulle undertecknas
och att alltså ett eventuellt
förhandlingsresultat skulle underställas
oss innan det blev slutgiltigt gällande.
Vi hade alltså vetorätt.

Jag säger det här inte minst av den
anledningen att vi hade fått telegram
från kommunalmän och från de anställda
vilka uppgav att de inte visste något
om vad som försiggick och att de
ville ha information.

Sedan jag samma eftermiddag, den
29, fått besked från banken kunde jag
meddela kommunalmännen — en av
dem ringde nämligen upp mig — att de
kunde ta det lugnt; vi har nu en ny
förbindelse för de närmaste tre månaderna
och ni kommer att få vetskap om
det inträffar något särskilt.

Herr talman! Detta är en ingående
redovisning av vad som förekommit,
men jag anser den så angelägen inte
minst med hänsyn till kontaktverksamheten
mellan kommunerna och kanslihuset.

På eftermiddagen nästa dag, den 30,
får vi via arbetsmarknadschefen, generaldirektör
Bertil Olsson, mera av en
händelse vid ett sammanträde besked
om att ASEA:s representant varit uppe
på arbetsmarknadsstyrelsen och meddelat
att ASEA och ESAB köpt delar av
Hägglunds företag och därför varslade
om personalinskränkningar i Stockholm,
Malmö, Halmstad och Örnsköldsvik.

På den vägen fick vi alltså veta vad

118

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
som försiggått, samtidigt som vi hade
ett som vi trodde öppet och förtroendefullt
samarbete med banken, som meddelat
oss att vi var överens om en ny
förbindelse gällande ytterligare tre månader.

Självfallet tar vi kontakt med banken
och ber dem komma upp på eftermiddagen.
De redovisar då att de fört förhandlingar
fram till ett resultat. När
vi då frågar dem om de inte behöver
våra tre miljoner kronor säger de att
de inte behövs. Avtalet undertecknades
efter kl. 12 på natten, därför att det
avtal som gällde mellan staten, företaget
och banken löpte ut då.

De anställda får besked den 30. En
del av dem, personalen vid Halmstadsföretaget,
var redan på semester och
skulle när de kom tillbaka från semestern
få besked om att då fanns det inte
längre något arbete för dem.

Det är handläggningen av detta ärende
som vi angriper. Det är mycket möjligt
att det är olycksfall i arbetet, bristande
kontakt mellan dem som skött
förhandlingen mellan banken och företagsledningen.
Den bild jag fått efteråt
tyder mycket på det, men det hindrar
inte att vi kritiserar förfaringssättet.
Det är detta som jag velat säga utåt. Vi
är beredda på samarbete med näringslivet,
öppet och förtroendefullt. Men då
måste vi också mötas av samma attityd
och inte av att det bakom ryggen på
oss förs förhandlingar i en helt annan
riktning och där vi ställs helt utan möjligheter
att påverka utvecklingen.

Detta är kärnfrågan, herr Axel Andersson,
som gett oss anledning till de
kritiska anmärkningarna. Hädanefter
har vi anledning att i första hand hoppas
på att vi skall kunna fortsätta ett
förtroendefullt samarbete. I den mån vi
inte haft tillräckliga möjligheter att
skapa all den kontakt som vi behöver,
måste vi skapa sådana möjligheter. Arbetsmarknadsstyrelsen
har träffat ett
avtal med bankerna — eftersom bankerna
är inne i företagen —• om att få
tillgång till deras informations- och

upplysningsverksamhet beträffande de
företag till vilka vi lämnar lokaliseringsstöd.

Vi kommer att i fredagens konselj
ta ett beslut om att ändra författningen
så att vi i varje lokaliseringsärende
kommer att föreskriva att de av oss utsedda
representanterna skall ha samma
insyn som bankerna. Det är nödvändigt
därför att banksekretessen annars
i vissa sammanhang lägger hinder
i vägen för bankerna att ge den fullständiga
information som är nödvändig.
Det är emellertid inte i det avseendet,
herr Axel Andersson, som det
nu har brustit, utan det är i handlingssättet
— lägg märke till det! Det är
ganska rimligt att vi kritiserar det, så
att något liknande kan undvikas i framtiden.

Herr Axel Andersson frågar: Vägrade
ledningen för Hägglund & Söner att
lämna ut några av de uppgifter som exempelvis
inrikesministern begärde och
rimligtvis borde begära? Det gjorde de
inte före avtalet, bortsett från att vi
inte fick veta någonting om förhandlingarna,
vilket i och för sig är anmärkningsvärt
nog. Låt mig också tillägga:
Efter det man hade träffat avtal och således
inte var beredd att skriva under
en ny förbindelse med oss, inte behövde
de pengar som vi var beredda att
ställa till förfogande, så begärde kommerskollegium
att få ta del av avtalet
mellan Hägglund & Söner, ASEA och
ESAB för att kontrollera vilket värde
statens garanti att ställa medel till förfogande
nu hade. Det vägrade företagets
ledning. Det blev då nödvändigt
för oss att via banken ge besked om att
särskilda åtgärder skulle tillgripas, om
vi inte inom ett visst antal dagar till
kommerskollegium fick fram det avtalet.

Det är, herr talman, de fakta i målet
som jag ansett det nödvändigt att presentera
för att man skall få en klar bild
av vad som har förekommit. Jag upprepar
att vi på vår sida är angelägna
att söka klara upp detta.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

119

Vi har behov av ett stort och hra företag
inom verkstadsindustrin i Mellannorrland.
Det är mycket möjligt att den
uppgörelse som träffats mellan två privata
företag över huvudet och vid sidan
av staten i och för sig är en ur ekonomisk
synpunkt bra affär. Det är möjligt
att Hägglund & Söner nu har möjlighet
att arbeta vidare. Men vad var
det som hindrade att denna affär i lugn
och ro hade diskuterats? Vad var det
som hindrade att regeringen, enligt det
föreliggande avtalet, underställdes det
förhandlingsresultat som man kom fram
till?

Hade företaget på eftermiddagen den
30 ställt frågan: Vad hade ni gjort om
vi hade underställt er avtalsbeslutet, så
hade jag mycket snabbt svarat: För det
första hade vi kopplat in den Verkstadstekniska
och ekonomiska expertis
som vi hade till vårt förfogande. För
det andra hade vi säkerligen velat ta
upp en förhandling med ASEA och
ESAB. Hade vi funnit att uppgörelsen
ur ekonomisk synpunkt var tillfredsställande,
så hade vi velat ta upp en
förhandling om en smidigare avveckling,
vilken jag tror hade varit möjlig
-—- framför allt uppe i Örnsköldsvik.
För det tredje hade vi nog velat ställa
frågan: Hur mycket hade det kostat staten
att gå in här för att åstadkomma
en för kommunerna och de anställda
smidigare och rimligare avveckling än
vad som nu skedde?

Vi har, som jag sade, all anledning
att lära av erfarenheten i olika sammanhang
och det har vi att göra nu.
Skall vi bedriva — och det kommer vi
att göra — en politik som syftar till att
ge stöd åt vårt näringsliv, stöd åt den
företagsamhet som vi gärna önskar skall
växa upp i Norrland och suga upp den
arbetskraft som friställs från jordbruk
och skogsbruk, få en hygglig befolkningsutveckling
även där, moderna
verkstadsföretag o. s. v., då krävs det
sannerligen ett gott samarbete och, herr
talman, inte minst öppenhet och för -

Allmänpolitisk debatt
ståelse för varandra. Vi är beredda till
det, herr Axel Andersson.

Jag vill gärna ha detta sagt därför
att den kritik som såväl herr Andersson
som herr Wallmark har framfört inte
är riktig. Det är en generalisering som
det borde vara möjligt att komma ifrån
i en öppen och fri debatt.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
Johansson för svaret. Vi kunde
ju konstatera att han inte var lekamligen
närvarande, men tydligen bär han
varit andligen närvarande och följt debatten.
Vi är djupt tacksamma för att
någon i regeringen över huvud taget
har lyssnat på vad vi säger här i kammaren.

Jag välkomnar de mycket modesta
tongångar som statsrådet använde i sitt
svar till mig. Hade debatten i dessa frågor
förts i den andan och med den tonen
så hade vi inte fått den infekterade
diskussion som förekommit runt om i
pressen och som även förekommit i
denna kammare. Denna offentliga debatt,
denna klappjakt som pågått gentemot
svenskt näringsliv kan ju inte ha
undgått statsrådet.

När statsrådet talar om människor
som plötsligt blir avskedade och frågar
mig om jag godtar det förutsätter han
att jag inte gör det. Han har alltså redan
å mina vägnar svarat. Det är självklart
att jag inte gör det. Samtidigt säger
han att det är undantagen som bekräftar
regeln och håller ett mycket
förnämligt anförande just om det fria
näringslivet som grunden för de anställdas
trygghet. Det var ungefär samma
ord jag själv använde i mitt anförande.

Jag tillfrågades om varifrån jag får
mina påståenden om anklagelser mot
näringslivet. Ja, jag går förbi sådana
uttalanden som en socialdemokratisk
tidning har gjort, där man liknat vissa
näringsidkare vid tjuvar och langare.

120

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Statsministern tog i andra kammaren
också avstånd härifrån. Men vi har i
denna kammare framstående medlemmar
som i offentliga anföranden har
talat om att näringslivet kastar ut folk.
Det är en generalisering. Statsrådet har
själv i denna kammare talat om arbetskraft
som under årtionden exploaterats
av näringslivet. Det är en generalisering,
som dessutom är felaktig. Det
finns andra statsråd som till och med
har upprepat i denna kammare att näringslivet
är ansvarslöst och säljer sina
anställda för en bråkdels produktionsökning.
Det är en generalisering. Diskussionen
har inte gällt undantagen.
Jag är alldeles medveten om att sådana
undantag förekommer, och jag tycker
lika illa om dem som statsrådet, men
hade vi diskuterat undantagen hade vi
fört diskussionen på ett helt annat sätt.
Hela anfallet mot svenskt näringsliv
har varit en generalisering.

Om det positiva svar som statsrådet
nu har gett på min fråga innebär att
man tar upp dessa förhandlingar med
företrädare för näringslivet ser jag detta
som slutet på denna attack emot näringslivet.
Jag skall följa dem med stor
uppmärksamhet och påminna om vad
statsrådet liar sagt i denna kammare i
dag, nämligen att näringslivet i stort
sett sköter dessa personalfrågor bra. Vi
är överens om att vi skall ta avstånd
från de undantag som kan förekomma,
men vi skall inte göra det i samma svepande
generella nedgöranden av svenskt
näringsliv som tidigare förekommit.

Jag tackar statsrådet för svaret och
hoppas att jag får se ett positivt initiativ
omgående.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var en mycket lång
redogörelse beträffande fallet Hägglund
& Söner som kammaren fick lyssna till.

Statsrådet började med att säga att
det var jag som hade angivit namnet på
företaget. Statsrådet skulle ha varit in -

ne i andra kammaren och hört hur
statsministern dundrade på beträffande
Hägglund & Söner. Han undanhöll sannerligen
inte namnet, utan han brassade
på för fullt gentemot företaget. Där
fanns det inte några sådana tillägg som
statsrådet Johansson gjorde då han talade
om att det fanns duktigt folk i företaget
och att statsrådet trodde att det
fanns goda möjligheter att företaget
skulle klara sig. Han hade en hel del
positivt att säga i sammanhanget. Något
sådant märkte i varje fall inte jag
under den korta stund jag lyssnade till
statsministern.

Nu skulle det tydligen betyda en del
att det jag citerade skulle vara från en
tidning den 27 juni och inte, som jag
trodde, den 27 oktober. Nog förefaller
det mig egendomligt att både den redaktionssekreterare,
som plockade fram
lägget åt mig, och jag skulle ha missuppfattat
datum på detta sätt. Naturligtvis
har det väl ändå en viss betydelse,
därför att situationen kan inte så
plötsligt förändra sig under några få
månader.

I ett tidigare anförande har jag sagt
att jag har haft både möjlighet och anledning
att följa utvecklingen inom
Hägglund & Söner ganska noga. När
statsrådet här påstod att en utredning
år 1959 skulle ha givit till resultat ett
råd till Hägglund & Söner att flytta från
Örnsköldsvik till annan ort så vill jag
säga att jag också har hört talas om en
utredning från ungefär samma tid, som
gav vid handen att Hägglund & Söner
inte hade möjligheter att flytta till annan
ort. Statsrådet konstaterade ju själv
att det rådde brist på kapital, och det
kostar i alla fall en hel del att riva ner
en stor anläggning och bygga upp en
ny på en annan ort. Att jag känner till
detta beror helt enkelt på att jag, som
jag också tidigare nämnde, åtminstone
vid två tillfällen har varit ganska kritiskt
inställd till Hägglund & Söner. Det
senaste tillfället var när företaget skulle
köpa ett område på drygt 100 000
kvadratmeter av örnsköldsviks stad. Då

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

121

jag inte var så angelägen om en så stor
försäljning — jag ansåg inte att den
marken var nödvändig för företaget ■—•
beskylldes jag av Aftonbladet m. fl. för
att vara orsak till att Hägglund & Söner
skulle flytta ifrån staden. Men det må
vara hur som lielst med den saken. Som
statsrådet konstaterade kom man år
1964 underfund med att man behövde
nya lokaler. Dessa lokaler kom också
till stånd dels genom lokaliseringsbidrag
och dels genom tillskott från örnsköldsviks
stad.

Den här långa utläggningen ledde till
att företaget hade handlat bakom ryggen
på regeringen. Man frågade varför
inte Handelsbanken underrättade regeringen
om att Hägglunds förde förhandlingar
med andra. Varför fick vi inte
veta någonting om dessa förhandlingar?
säger statsrådet. Ja, mina erfarenheter
av förhandlingar är i alla fall att medan
förhandlingar pågår springer man
inte omkring och pratar om vad som
försiggår vid förhandlingsbordet. Den
enkla sanningen i det här sammanhanget
är vidare att situationen för
Hägglund & Söner var så prekär att bolaget
inte tålde det minsta uppskov. Det
gällde att handla ytterst snabbt, om man
över huvud taget skulle kunna betala
ut avlöningarna till sina anställda och
om man skulle få de leveranser man
behövde för att fortsätta verksamheten.
Det är väl ändå känt att företaget hade
börjat få stora svårigheter med sina leverantörer.

Som jag och många med mig i örnsköldsviksområdet
har uppfattat saken,
fanns det ingen annan utväg. Talet om
utredningar, att man skulle skicka upp
ekonomiska experter o. s. v. är ju ingenting
så där absolut fast att lita på. När
ett företag driver en del av sin verksamhet
med betydande förlust och får
chansen att göra sig av med den verksamhetsgrenen
— men samtidigt naturligtvis
också en del av den produktion
som lönar sig — så kan jag inte förstå
annat än att företagsledningen handlar
som den är tvungen att göra, om den

Allmänpolitisk debatt
vill rädda företaget från konkurs. I
fallet Hägglund & Söner skulle det ha
varit ännu bedrövligare för de anställda
om det hade gått så långt.

Jag sitter naturligtvis inte inne med
de uppgifter som statsrådet gör om hur
långt regeringen eventuellt hade tänkt
sträcka sig i fråga om krediterna och
pengarna till Hägglund & Söner, men
att det måste ha gällt mycket stora belopp
vet vi allesammans.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis olustigt
att diskutera ett enskilt företags situation,
när en part inte är representerad.
Jag märkte på statsrådet att han
mot den bakgrunden var angelägen om
att ådagalägga en viss återhållsamhet.
Man kan naturligtvis säga att om regeringen
får frågor om detta, så är den
tvingad att ge besked, men frågan är,
om inte regeringens kritik mot Hägglund
& Söner har utlöst frågorna här i
riksdagen.

Jag vill ställa ett par frågor som jag
fann anledning till när jag åhörde statsrådets
beskrivning. Yi har hört talas
om de olika etapper i vilka företaget
har fått stöd: först stödet via kommunen
till verkstadslokalen, sedan 10 miljoner
och därefter ytterligare 5 miljoner
i kreditgarantier. Det är rätt stora
kreditgarantilån. Jag föreställer mig att
kommerskollegium och sedan regeringen
innan de fattade beslut om lånen
måste ha underrättat sig mycket väl om
företagets situation.

Får jag fråga: Är det inte så att det
redan nu finns en bestämmelse knuten
till kommerskollegii lån, som innebär
att företaget skall hålla sina handelsböcker
öppna för att det skall vara möjligt
för kreditgivaren att se hur situationen
är?

Om jag har rätt i detta antagande, vill
jag fråga: Hur kom det sig att man behövde
ytterligare tid för att ta ställning
till de 10 miljoner kronor som den sista
diskussionen nu gällde? Härav hade bo -

122

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
laget fått 3 miljoner kronor och skulle
sedan få ytterligare 3 miljoner kronor.
Det skulle då ändå återstå 4 miljoner
kronor av de totala 10 miljoner kronor
som företaget hade anmält behov av i
början av 1967. Vad var det som gjorde
att man, trots att man hade ledning av
de undersökningar som måste ha föregått
de 10 miljoner kronor och de 5
miljoner kronor som tidigare utlånats,
behövde så lång tid för att ta ställning
till det sista kravet?

Jag ställer ytterligare några frågor.
Var det en tillfällighet att inrikesministern
kom att formulera sig så här?
»Den 29 juni fick vi besked att banken
var beredd att godtaga den nya förbindelsen.
» Något senare säger inrikesministern:
»överens med banken». Jag
försökte lyssna mycket noga, men jag
hörde aldrig inrikesministern säga:
»överens med Hägglunds». Är det en
tillfällighet? Jag lade även märke till
att statsrådet i avslutningen av sin redogörelse
sade, att om regeringen hade
fått komma med, hade avvecklingen
kunnat gå smidigare, vilket tyder på att
inrikesministern med sina insikter i
detta ärende — insikter som måste vara
bättre än varje annans i denna kammare
— också kom till att försäljningen
nog egentligen var det enda realistiska.
Det var bara takten i själva avvecklingen
som kunde diskuteras.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord beträffande banksekretessen. Jag
har tidigare framhållit, att om samhället
går in med krediter i en allvarlig
riskzon, anser jag det vara självklart
att samhället skall ha samma möjligheter
att hålla sig underrättad som varje
annan kreditgivare, som har placerat
pengar i en allvarlig riskzon. Men beträffande
lokaliseringslånen och bidragsprövningen
finns det ju en regel,
som säger att något beslut inte fattas
därom med mindre än att krediterna i
övrigt är ordnade. Det avser då även
rörelsekrediter, som alltså inte kan beviljas
som lokaliseringslån. Man kan
den indirekta vägen få besked om hu -

ruvida det finns förtroende även på
andra håll. Och det krävs ju helt öppna
papper som underlag för beslut.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Wallmark vill
jag bara säga att vi bör vara försiktiga,
när vi pressar uttalanden som fälls. Det
är klart att det då och då kan fällas
överord i debatten, inte minst ute på
fältet. Men finns det anledning att pressa
dessa uttalanden över hövan?

Beträffande näringslivet och dess
möjligheter att ge garanti för tryggheten
har jag sagt min mening. Vi uppskattar
företagsledarnas arbete, men det
är klart att där tryggheten ändå hotas,
där uppstår problem och där kommer
samhällets trygghetspolitik in. Det har
ju visat sig att inte alla företag kan
klara sina verksamheter vid en strukturförändring
som den vi upplevt inom
en del av textilindustrin, inom skoindustrin
och tidigare inom stenindustrin.
Jag kan också nämna den utveckling
som sker inom jordbruket o. s. v. Vi
måste göra ansträngningar för att skapa
möjligheter till uppehälle åt de anställda,
som är beroende av sitt arbete
men hotas av att bli arbetslösa utan
försörjningsmöjligheter. De unga och
alla de andra, som är i den åldern att
de kan gå över till nya uppgifter, får
vi genom en modern arbetsmarknadspolitik
— via omskolning, omflyttning
och alla övriga åtgärder som kan vidtagas
— söka föra över till sådana nya
uppgifter.

Trygghetspolitiken är ännu inte utbyggd
så långt som vi skulle önska. Vi
räknar med att få pröva det föreliggande
förslaget om vidgat stöd till den äldre
arbetskraften. Vi förväntar oss också
att den utredning, som sysslar med
frågan om kontantunderstöd, kommer
att ingående diskutera en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring eller en allmän
inkomstförsäkring; det ligger i utredningens
uppdrag.

Till herr Axel Andersson skulle jag

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

123

bara vilja säga, att datum naturligtvis
inte har någon avgörande betydelse i
och för sig. Men den resa som jag företog
tillsammans med kollegan Svante
Lundkvist plus tjänstemän och pressfolk,
den ägde rum i juni —- vi var i
Örnsköldsvik den 27 juni och inte den
27 oktober. Möjligen kan det gälla andra
med samma namn, men jag finner
inte den eventualiteten särskilt övertygande! Detta

med datum kan ha betydelse i
ett fall, nämligen om man vill bedöma
trovärdigheten hos den som anför uppgiften
och vederbörandes möjligheter
att presentera fakta. Jag har inte nämnt
den 27 juni i stället för den 27 oktober
i någon avsikt att misstänkliggöra herr
Axel Andersson, men om jag säger att
vi var där uppe den 27 juni borde det
vara möjligt att acceptera detta som ett
faktum. Det är under alla omständigheter
väldigt svårt att bestrida ett sådant
faktum, även om en och annan
försöker sig på det.

Sedan kom herr Axel Andersson in
på frågan om företagets förhandlingar.
Det är riktigt att man inte springer omkring
och talar om förhandlingar. Vi
begärde inte att man skulle springa och
rådfråga oss om detaljer under förhandlingsarbetets
gång. Men det avgörande
var att vi hade en förbindelse
från bankens och företagets sida, att
man skulle underställa staten resultatet
av förhandlingarna innan någon avveckling
av en del av företaget kunde
ske. Det var detta man inte gjorde —
man underställde oss inte det på eftermiddagen
den 30 därför att förbindelsen
löpte ut klockan 12 på natten.

Jag har meddelat att banken dagen
innan hade ringt oss och förklarat att
man var beredd att underteckna en ny
sådan förbindelse. Men varför, säger då
herr Fälldin, förhandlade ni inte med
företaget? Det var därför att vi i maj
förhandlade med banken, som i de underhandlingarna
förde företagets talan
och hade kontakten bakåt med företaget.
Det första avtalet om kreditgaran -

Allmänpolitisk debatt
tin på 3 miljoner träffades alltså med
banken, som i sin tur hade företaget
med på saken. Detta var den förhandlingsordning
som vi hade tillämpat. Det
fanns ingenting märkvärdigt i detta.

Så säger herr Axel Andersson att företaget
måste träffa denna uppgörelse
— saken tålde inte minsta uppskov. Ja,
det är något som jag inte känner mig
övertygad om. Hur skulle banken den
29 på morgonen kunna meddela oss att
den var beredd att skriva under ett nytt
avtal som skulle gälla för en tid av tre
månader? Vår diskussion med banken
och bakom den företaget gällde ju hur
mycket pengar som behövdes under de
närmaste tre månaderna för att hålla
en ordinär verksamhet i gång. Resultatet
av dessa förhandlingar blev ju det
erbjudande som vi lämnade plus naturligtvis
en förbindelse från bankens sida
att svara för en del av det kapital som
krävdes i företaget. Det är de faktiska
förhållandena.

Herr Fälldin har ställt några frågor.
Jag har redan besvarat den ena frågan,
nämligen varför de närmaste kontakterna
togs med banken. Då och då trädde
den nye mannen in i bilden som
vid sidan av verkställande direktören
representerade företaget. Det är riktigt
att kommerskollegium får tillfälle att
göra en granskning. Av företagets bokföring
framgick emellertid att det var
stora svårigheter att göra en bedömning
av lönsamheten av de olika tillverkningsgrenarna.
Därför krävdes det
ganska omfattande arbete för att få
fram exakta uppgifter i denna i och
för sig mycket betydelsefulla fråga.

Herr Fälldin frågade också om det
var en tillfällighet att jag sade att vi
var överens med banken men inte
nämnde Hägglund & Söner i det sammanhanget.
Jag har förklarat den saken
och hoppas att jag inte behöver
upprepa den detaljen.

Den sista fråga som herr Fälldin tog
upp gällde mitt uttalande om att avvecklingen
skulle kunnat gå smidigare.
Jag sade att om man den 30 på efter -

124

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt
middagen hade ställt frågan hur vi
ställde oss till det förhandlingsavtal som
då förelåg så hade jag svarat att vi till
att börja med hade satt in våra tekniska
och ekonomiska experter på att
granska avtalet. Hade vi därvid konstaterat
att detta var en bra affär, som
skulle förbättra likviditeten på ett
hyggligt sätt, hade vi väl — och det
var mitt andra besked — varit villiga
att ta upp förhandlingar med ASEA och
ESAB om en smidigare avveckling än
den som skedde. I detta mitt besked ligger,
och det sade jag öppet, att jag tror
— sedan jag i efterhand granskat affären
och dess resultat — att ekonomiskt
är avvecklingen till fördel för Hägglundsföretaget.
Men det är handläggningen,
herr Fälldin, som inte är försvarbar.
Jag har redovisat varför den
inte är försvarbar. Jag har inte heller
uppfattat saken så att herr Fälldin vill
försvara det sätt på vilket förhandlingarna
sköttes och det förhållandet att
staten undanhölls vad som verkligen
försiggick.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet säger att
man inte skall pressa uttalanden som
görs ute på fältet över hövan skulle jag
vilja svara: gärna det. En tillfällig förlöpning
kan ju hända oss alla, och det
är kanske inte så mycket att säga om
det.

När nu statsrådet som i regeringen
är ansvarig för dessa frågor tar avstånd
från de generella förkastelsedomar
som har riktats mot näringslivet
är givetvis jag också beredd att avblåsa
den här striden och hoppas att diskussionen
i fortsättningen kommer att föras
i den modesta ton som statsrådet
här har anvisat.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord den här gången.

Statsrådet tog upp frågan om trovärdigheten
hos den som nämner ett felaktigt
datum. Det råder ingen tveksamhet
från min sida på den punkten, helt
enkelt av den anledningen att jag aldrig
nämnde något datum i mitt anförande,
vare sig den 27 juni eller den 27 oktober.
Det kan möjligen ha skett i ett annat
anförande, men i så fall har jag
glömt bort det. Jag nämnde tidpunkten
»för ungefär ett år sedan». Eftersom vi
nu befinner oss i början av november
månad skulle det väl vara fråga om den
27 oktober. Men det är möjligt att jag
tagit fel — sådant har jag fått erkänna
ibland.

Det viktiga för oss där uppe som var
berörda är inte om det var ett par timmar
före klockan 12 eller ett par timmar
efter det förbindelsen gick ut som
man träffade avgörandet i denna fråga.
För mig och många andra var det absolut
klart att ett snabbt besked måste
komma, annars var företagets fortbestånd
i fara. Eu förhandlingspart gav
besked att affären kunde bli klar omedelbart,
och en annan sade att man
skulle skicka upp folk som undersökte
saken och att man så småningom kanske
kunde nå ett resultat. Det är klart
att det är bra att ha att göra med staten,
som har goda tillgångar. Men om
jag hade varit i samma situation som
hanken — det var ju inte företagsledningen
i detta fall -— hade jag absolut
stannat för den uppgörelse som nu träffades.

Vi bedömer det så att det var till stor
fördel för örnsköldsviksbygden att uppgörelsen
kom till stånd, att det var en
operation som var nödvändig om patienten
skulle tillfriskna.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet kritiserar
handläggningen och föreställer sig att
jag inte är beredd att försvara den till
alla delar. Det är jag givetvis inte, eftersom
jag inte känner handläggningen
till alla delar.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

125

Men jag vill gärna ha konstaterat att
regeringen för sin del har förhandlat
med banken och icke med företaget.
Statsrådet har i sitt första anförande
tagit upp frågan om banksekretessen.
Jag tycker att detta besked från statsrådets
sida, att det är med banken man
har förhandlat och icke med företaget,
också är intressant just apropå denna
fråga om banksekretessen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Fälldin hängiver sig åt något slags advokatyr
i detta sammanhang, och jag
skall inte fortsätta den debatten.

Vi har förhandlat med den part som
hade att företräda företagets intressen
i detta sammanhang och som i maj var
berättigad att träffa avtal med staten
om ytterligare kreditgaranti. Med samma
människor förhandlade vi också i
juni.

Herr Axel Anderssons uttalande förvånar
mig en smula. År verkligen herr
Andersson av den uppfattningen att om
han hade varit i samma situation som
företaget så hade han ställt dessa 230
människor i Örnsköldsvik i samma belägenhet,
nämligen att plötsligt överraskas
av beskedet att de inom kort
skulle komma att avskedas, att de inte
kunde erbjudas fortsatt anställning? Det
är ju detta som är kardinalfrågan.

Beträffande datum finns det ingen
anledning att fortsätta med en dispyt.
Men låt mig, herr talman, läsa direkt
ur protokollet: »Men det andra citatet
som jag avsåg i inledningen är betydligt
färskare, närmare bestämt från den
27 oktober i fjol. Statsråden Rune Johansson
och Svante Lundkvist hade då
företagit en resa i Västernorrlands län,
åtföljda» o. s. v.

Allmänpolitisk debatt

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att på det första stället där jag talar om
resan står att det var för ett år sedan,
men jag upptäckte att jag hade slarvat
med datum. Det borde jag naturligtvis
inte ha gjort — men det är ju en struntsak.

Statsrådet frågar mig om jag verkligen
skulle ha handlat så där och ställt
300 människor utan arbete -—- fastän
inte omedelbart i varje fall. Om jag bedömde
läget som jag förstår att man
gjorde i banken och som jag kanske
själv skulle ha gjort, skulle det ha varit
för att rädda arbete åt cirka 2 000 människor.
Om man inte träffat en uppgörelse,
hade nämligen mer än 2 000 anställda
varit i farozonen. Det är så man
måste se denna sak.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag bestrider på det bestämdaste
det senast sagda. Staten var
beredd att tillsammans med banken
satsa ett kapital för att möjliggöra för
företaget att fortsätta sin verksamhet
och hade därmed gett garantier för att
de anställda kunde bli vid sitt arbete
för den närmaste framtiden.

På framställning av herr talmannen
beslöts att överläggningen skulle fortsättas
efter frågestunden vid morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967