Onsdagen den 8 november £m (Riksdagens protokoll 1967:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

ANDRA KAMMAREN

1967

8 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 8 november £m.

Sid.

Meddelande ang. plenum fredagen den 17 november............... 3

Allmänpolitisk debatt......................................... 3

Meddelande ang. nästa veckas plena............................. 81

Interpellationer av:

herr Jansson (vpk) ang. socionomstuderandes ekonomiska ersättning
under praktikutbildning............................... 81

herr Asp (s) ang. nedläggning av flottled....................... 82

Onsdagen den 8 november em.

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 84

Meddelande om enkla frågor av:

fru Skantz (s) ang. åtgärder för att underlätta borgerlig vigsel på

lördagar och söndagar..................................... 150

fru Heurlin (h) ang. filmgranskningsrådets ställningstagande till filmer
med sexuell inriktning................................. 150

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 41

.■a ■ • .jisti--''"

5.''.it-, i,

tv.

: >

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Onsdagen den 8 november

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Öhvall enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 31 nästlidne oktober—den 31 nästkommande
december.

Herr öhvall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 2

Meddelande ang. plenum fredagen den
17 november

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid sammanträdet fredagen den 17
november kommer ett stort antal interpellationer
att besvaras. Nämnda dag
börjar sammanträdet därför kl. 11.00
oavsett om det blir ett arbetsplenum eller
icke.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 160,
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), såvitt avser bl. a.
axeltryck, bruttovikt och fordonslängd,
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 162, med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
Stockholms län, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
163, angående statlig kreditgaranti för
lån avseende anskaffning av lantbrevbärarbilar.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1105 och
1106;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1107 och 1108; samt

till lagutskott motionerna nr 1109—
1114.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 53, bankoutskottets
utlåtanden nr 43—47, samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 47 och 48.

§ 6

Föredrogs den av herr Wikner (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående lönsamheten
inom de svagare skogsproduktionsområdena.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

§ 8

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag skall i huvudsak
uppehålla mig vid näringspolitiska frå -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

gor och några trygghetsfrågor, men jag
vill börja med att erinra om att den nuvarande
regeringen faktiskt redan blivit
besegrad i ett val. Den sitter nu på
mandat soiu den erhöll av väljarna
1964. Det året gick socialdemokratin
till val på ett nyantaget program, eller
riktlinjer för verksamheten, som antogs
av den socialdemokratiska partikongressen
1964. Programmet hette Resultat
och reformer, och de viktigaste
löftena däri återfanns även i den socialdemokratiska
propagandan i valet
1964.

Det är värt att närmare granska det
programmet en smula, dock inte därför
att det som där säges skulle vara
särskilt originellt eller visionärt. I det
avseendet är programmet inte så intressant.
Nej, det intressanta är att ställa
de löften som där ges i relation till den
politik som den socialdemokratiska regeringen
faktiskt har fört: socialdemokratiska
löften å ena sidan och verkligheten
i regeringens politik å andra
sidan. Jag vill därför vända mig till
regeringen och säga: Ni utlovade en årlig
stegring av nationalprodukten med
minst 4 procent. Resultatet har blivit
att vi under de tre senaste åren har haft
en avsevärt mindre ökning, nämligen
cirka 3 procent eller strax därunder.

Ni utlovade en ekonomisk expansion
med bevarad samhällsekonomisk stabilitet.
Resultatet har blivit att vi under de
senaste åren har haft en låg expansion
med en samtidig genomsnittlig stegring
av konsumentprisindex på cirka 5 procent.

Ni utlovade att man skulle undvika
ryckighet i utbyggnaden av samhällets
service och välfärdsanordningar. Resultatet
har på många områden, t. ex. när
det gäller bostäderna, blivit det motsatta.

Ni påstod att socialdemokratin inte
godtog någon arbetslöshet. Resultatet
har blivit över 30 000 arbetslösa i dag
och risk för en arbetslöshet på 75 000
personer den kommande vintern.

Ni utlovade en planering som i tid
förutsåg och reagerade inför nya produktionsbetingelser
och utvecklingsmöjligheter.
Resultatet, herr talman, har
blivit att den delvis internationellt betingade
ekonomiska kris, som vi i dag
står mitt i, har förvärrats genom regeringens
brist på förutseende och
handlingskraft.

Ni utlovade att tandvården skulle
föras in i den allmänna sjukförsäkringen.
Resultatet är att ingenting sådant
har skett.

Ni utlovade att vårdbehövande människor
skulle ges den vård som de är i
behov av, särskilt då de äldre. Resultatet
har blivit en förvärrad vårdkris,
som leder till att människor inte kan
ges vård och till att många, i synnerhet
äldre, måste skickas hem från sjukhusen
trots att de behöver vård.

Resultat och reformer hette skriften,
men vad vi fått av den socialdemokratiska
regeringen är resultat som ligger
fjärran frän löftena.

Det finns skäl att begrunda denna
lista över svikna löften, som jag kortfattat
tillåtit mig att göra upp. Den
skulle kunna göras längre. Den ger
emellertid ett perspektiv också på regeringens
agerande i dag när vi står
mitt uppe i allvarliga ekonomiska problem
och när regeringen återigen ger
löften om vad den i framtiden skall
kunna åstadkomma. Det finns många
skäl att betvivla att dessa löften kommer
att infrias bättre än 1964 års löften
och att den nuvarande regeringen
verkligen besitter den handlingskraft
och målmedvetenhet, som krävs för att
lösa problemen på ett tillfredsställande
sätt.

Jag hör inte, herr talman, till dem
som är lagda för pessimistiska framstegsperspektiv
när det gäller de ekonomiska
möjligheterna på längre sikt.
Men jag måste säga att de sakliga grunderna
för en sådan optimism, som finansministern
av tidningsreferaten att

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

döma gav uttryck för i ett tal i söndags,
inte förefaller mig särskilt starka.

Denna optimism står i alla händelser
i en motsatsställning till den väsentligt
mer försiktiga bedömning, som konjunkturinstitutet
ger i sin nyligen avlämnade
höstrapport. Något definitivt
omslag mot ökad tillväxttakt i den
svenska ekonomin är, enligt konjunkturinstitutet,
ännu knappast i sikte, och
prognoser över den ekonomiska utvecklingen
antyder snarast en ytterligare
dämpning av arbetsmarknaden ungefär
av samma omfattning som i år.

Chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
har också nyligen klarlagt att vi löper
risk för en omfattande arbetslöshet den
kommande vintern, en arbetslöshet som
kan pressas ned endast genom ett energiskt
utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska
medel som vi är överens
om.

Ja, herr talman, man kan väl ändå
våga förutspå att den svaga internationella
konjunkturuppgång, som nu kan
skönjas, under det kommande året också
bör ha en hälsosam effekt på den
svenska ekonomin. Vad som då fordras
är emellertid en ekonomisk politik från
statsmakterna, som också på längre
sikt lägger grunden för effektivitet i
produktionen och trygghet i sysselsättningen.

I detta avseende är mina förhoppningar
på den nuvarande regeringens
förmåga mycket begränsade, och man
måste konstatera att det näringspolitiska
program socialdemokratin nyligen
presenterat inte på något nämnvärt
sätt kan bidra till att öka tilltron. Därmed
är inte sagt att programmet genomgående
skulle vara dåligt — det innehåller
en del goda saker. Bl. a. innebär
det att man accepterar en del av
de krav som vi tidigare har framfört.
Dit hör t. ex. längre varseltider vid
företagsnedläggningar och omställningar
i driften, ökat samråd med de anställda
och, inte minst, den ytterst betydelsefulla
frågan om ett väsentligt ökat

Allmänpolitisk debatt

ekonomiskt stöd till äldre arbetskraft
som blir friställd.

Till de glädjande inslagen hör också
att socialdemokraterna nu, åtminstone
att döma av vissa avsnitt i programmet
— i programmets form så att säga
— nått en ökad insikt om konkurrensens
och marknadshushållningens betydelse
för ett effektivt näringsliv. När
man i programmet skriver att samhället
måste skapa en konkurrensvänlig miljö,
vill jag fråga regeringens chef om inte
detta måste betyda att man nu är beredd
att tillmötesgå exempelvis våra
ihärdigt drivna krav om likvärdiga
konkurrensvillkor inom bostadsbyggande
och bostadsförvaltning. Det skulle
betyda mycket för en ökad produktionstak!,
intensivare driven rationalisering
och lägre byggkostnader.

Det sägs också i programmet att det
är en angelägen reform att så långt möjligt
skapa enhetliga regler för alla kreditinstitut
för att därmed stimulera
konkurrens på kapitalmarknaden. Jag
vill med anledning härav rikta en andra
fråga till regeringen: Kan vi tolka detta
så att regeringen nu är beredd att framlägga
sådana förslag till lagändringar
att den statliga investeringsbankens monopolställning
beträffande vissa kreditformer
skall upphöra och att denna
hank även kan ges en fullgod och likvärdig
konkurrens?

I det näringspolitiska programmet saknas
emellertid också en hel del viktiga
krav som enligt vår mening är grundläggande
för en politik som tar sikte
på att skapa trygghet för den enskilde
och främja snabba ekonomiska framsteg.
Jag skall återkomma till det. Men
jag vill först uppehålla mig vid den
socialdemokratiska kampanj som har
satts in samtidigt med eller föregått
framläggandet av detta program, en
kampanj som tycks ha som främsta
syfte att söka dölja det förhållandet att
det är den nuvarande regeringen som
bär en stor del av ansvaret för de problem
vi i dag har att brottas med.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

På samma gång som man i lämpliga
sammanhang betonar värdet av samarbete
mellan näringslivet och statsmakterna
angriper man företagsverkssamheten
i mer eller mindre våldsamma, ja, ibland
rent uppseendeväckande tonfall. Det är
i själva verket inte så muntert att jämföra
det handlingsmönster, som nu allt
tydligare börjar avteckna sig i t. ex.
EEC:s industripolitik, och den förståelse,
som där finns för nödvändigheten
av att jämna vägen för en expansiv
företagsamhet i ett hårdnande konkurrensklimat,
med den återuppblossande
debatten inom det socialdemokratiska
partiet kring socialiseringsåtgärder och
andra socialistiska villfarelser som man
faktiskt trodde var övervunna. Inom
EEC inriktar man sig, herr statsminister,
på att utforma en skattepolitik som
stärker näringslivets internationella
konkurrenskraft och som främjar en
högre självfinansieringsgrad inom företagen.
Man inriktar sig på att underlätta
samverkan mellan olika företag
och även fusioner över gränserna. Man
inriktar sig, trots många och stora besvärligheter,
även på åtgärder som kan
leda till en gemensam kapitalmarknad
och mycket mer.

Vad är det i varje fall utåt mest uppmärksammade
draget i socialdemokraternas
attityd till vårt eget näringsliv?
Jo, det är en ansamling av invektiv av
en grovhet som kanske ändå inte är
förvånande när vi sett hur t. o. m. medlemmar
av regeringen uppträtt som försångare.
Det är då inte märkligt att t. ex.
i det socialdemokratiska ungdomsförbundets
tidskrift finna en artikel, full
av uttryck liknande dem jag nu citerar:
»Varför döms inte Wallenberg liksom
tjuven och langaren, eftersom han vållar
samhället mycket mer besvär än
dessa två? Varför är vårt rättsmedvetande
så snedvridet och vår rättspraxis så
snedvriden?»

Regeringen är naturligtvis inte ansvarig
för vad som skrivs i denna tidning,
men den är ansvarig för att den med -

vetet uppmuntrar en politisk debattatmosfär
av det slag att dylika inlägg
kan förekomma. Det rör sig här om en
så exceptionellt grov förlöpning av ett
organ, som representerar en rörelse
inom ramen för det socialdemokratiska
partiet, att jag uppmanar statsministern
att träda fram och uttrycka sitt
djupa beklagande av att en polemik i
denna form bedrivs.

Vi vet att det är ett av den nuvarande
regeringens käraste propagandanummer
att alla framsteg i vårt samhälle är ett
resultat av den socialdemokratiska regimen.
När konjunkturläget tidigare under
1960-talet var mer gynnsamt än i
dag, då produktionstakten inom industrin
var högre och tillväxten av nationalprodukten
var större, påstods detta
i huvudsak vara ett resultat av socialdemokratins
välsignelsebringande aktivitet.
Nu — när problemen hopar sig,
när industriproduktionen och tillväxten
av nationalprodukten inte håller
jämna steg med våra konkurrenters,
då arbetslösheten efter svenska förhållanden
är hög och många enskilda människor
personligen får känna av strukturrationaliseringen
inom näringslivet
— är allt detta plötsligt ett resultat av
förhållanden som regeringen inte kunnat
göra något åt. Förr hette det, att
strukturrationalisering och företagskoncentration,
avveckling av inte lönsamma
företag som inte kunde ge de anställda
fullgod trygghet eller bra lön
var något eftersträvansvärt. Nu, när
det sker i en takt och en omfattning
som på grund av regeringens misslyckade
politik måste bli alltför påfrestande
abrupt, talas det om maktkoncentration
och ett oansvarigt näringsliv.

Men så enkla förvandlingsnummer
imponerar inte. Jag vill naturligtvis inte
påstå, herr talman, att alla problem är
att återföra till socialdemokratiska missgrepp
— det skulle nästan vara lika
orimligt som det är när socialdemokraterna
nu och tidigare påstår att vår
välståndsutveckling i huvudsak är ett

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

resultat av regeringens och den övriga
socialdemokratins maktinnehav. Den
svaga internationella konjunkturen har
bidragit till den rådande situationen.
Man måste också konstatera att strukturomvandlingen
är nödvändig, och att
de grundläggande drivkrafterna är en
ny teknik, större kunnande och den
genom ökad marknadsintegration och
världshandel tilltagande internationella
arbetsfördelningen. Men vad man kan
begära av en regering är att den bättre
än den nuvarande förutser en dylik utveckling
och garderar sig för de påfrestningar
som kan avteckna sig på
ett tidigt stadium, så att verkningarna
för den enskilde mildras. Socialdemokraterna
förbiser — eller låtsas göra
det — att näringslivet arbetar inom den
ram statsmakterna utstakat, på de villkor
statsmakternas egen verksamhet lägger
grunden för och med de förutsättningar
den ekonomiska politiken i stort
erbjuder. Här är alltså ansvaret socialdemokratins.

Socialdemokraterna glömmer, att deras
parti år efter år negligerat våra varningar
för konsekvenser av en fortsatt
snabb inflation och avslagit de krav vi
fört fram på en effektivare antiinflationspolitik
— en politik som avsevärt
skulle ha förbättrat industrins konkurrensläge
i dag och därmed tryggheten
i sysselsättningen. Socialdemokraterna
låtsas inte om att regeringen likaledes
år efter år har förhalat frågan
om en stor skattereform, som skulle ha
gett bättre förutsättningar för effektiv
och konkurrenskraftig produktion och
stimulerat den enskildes arbetsinsatser
och sparande.

Socialdemokraterna talar inte om den
katastrofartade bostadsbristen. Man pekar
på tillfälligt hyggliga siffror för nyproduktionen.
Men bostadsbristen —
som kanske är vårt största sociala problem
och också försvårar arbetskraftens
rörlighet —- är ett resultat av deras egen
politik. Socialdemokraterna vill inte
erkänna att den bristande förmågan till

Allmänpolitisk debatt

planering av statens egen verksamhet
skapar svårigheter också för näringslivet.
Socialdemokraterna undviker förvisso
att nämna att den solidaritetsreform
som i dag och för framtiden skulle
betyda så mycket för Sveriges löntagare,
och inte bara för dem utan även för
företagargrupper, nämligen en allmän
sysselsättningsförsäkring, har föreslagits
av oss men hittills mötts med kallsinne
från regeringshåll.

Var har i dessa avseenden regeringens
initiativ egentligen funnits? Varför
har inte regeringen tillräckligt energiskt
gripit sig an med de frågor jag nämnde?
Det kan fogas en hel del andra till dem.
Vad som saknats är inte möjligheter
för statsmakterna att göra något. Vad
som saknats är i stället viljan att höra
på förslag som kommer från annat håll
och naturligtvis en realistisk insikt om
problemens natur.

Jag tycker, herr talman, att påståendet
att en sådan insikt saknats också
stöds av det socialdemokratiska näringslivsprogrammet.
Ett av de mera
märkliga inslagen i detta är nämligen
att det inte närmare går in på frågan
om industrins och näringslivets kostnadsproblem,
som är en av de mest betydelsefulla
orsakerna till de nuvarande
sysselsättningssvårigheterna. Det är också
helt klart att det för ett land som
Sverige, som i så utomordentligt hög
grad är beroende av en god internationell
konkurrensförmåga hos näringslivet,
i längden är ohållbart om vi låter
produktionskostnaderna i vårt land
stiga snabbare än vad de gör hos våra
mest framstående utländska konkurrenter.
Det har vi faktiskt finansministerns
ord på och även statsministerns. Men
det är ändå exakt vad som har skett.
Arbetskostnaden per produktenhet har
i Sverige under perioden 1958—1966
stigit mycket hastigare än ett genomsnitt
för alla industriländer i världen.
Därtill kommer att relationen har försämrats
under periodens lopp. Skillnaderna
i stegringstakt är nämligen större

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

till vår nackdel under de senaste åren
än under de tidigare. Hela denna problematik
är ett resultat av regeringens
oförmåga att komma till rätta med inflationen
i vårt land; denna berörs
knappast i det socialdemokratiska näringspolitiska
programmet.

I stället tycks man vilja ge ett sken
av att företagens ekonomiska styrka
snarast är en ointressant fråga. Man
för också ett resonemang som om en
ökad statlig centraldirigism — ja, socialisering
— skulle erbjuda någon lösning
på det svenska näringslivets problem.
Jag vill gärna säga att det visst
inte står klart vad man egentligen menar
i dessa avseenden — resonemangen
är dunkla — och den som söker klarhet
genom att studera t. ex. statsrådet Wickmans
anförande inför den socialdemokratiska
kongressen blir just inte mycket
klokare. Men slutintrycket blir ändå
att man vill suggerera fram känslan att
de ekonomiska problemen inom näringslivet
skulle kunna lösas på ett
bättre sätt med en stor dos av socialism
i mer gammaldags mening.

Det finns många skäl som talar för
ett ökat samråd mellan statliga myndigheter,
kommunala instanser och det
enskilda näringslivet i samband med utbyggnaden
och lokaliseringen av t. ex.
nya företag. Det finns också starka skäl
för ökad insyn och medinflytande för
de anställda i företagen. Jag hoppas
på en intensifierad företagsnämndsverksamhet,
och folkpartiet har också
framfört förslag om försöksverksamhet
med löntagarrepresentation i styrelserna.
Att statsmakterna skulle ha särskilda
förutsättningar att i detalj reglera näringslivet
fram mot ökad effektivitet i
produktionen och därmed trygghet i
sysselsättningen är däremot en slutsats
som sannerligen inte bestyrks av de erfarenheter
vi har av det socialdemokratiska
styret i vårt land.

Det ansvar statsmakterna har och bör
ha ligger, som jag bedömer saken, på
ett annat plan. Dit hör vårt ofta upp -

repade krav på en bättre planering av
statens verksamhet. Det är framför allt
tre syften som från liberalt håll ligger
bakom önskemålen om förbättringar och
förändringar i den ekonomiska planeringen.
För det första måste man söka
uppnå en bättre samordning av det
offentligas åtgärder inom olika områden.
Annars kommer man lätt till en
situation, som i dag är en av de främsta
orsakerna t. ex. till vårdkrisen och som
innebär att betydande materiella resurser
står outnyttjade på grund av
brist på personal.

För det andra måste man skapa ett
fastare grepp om statsfinansernas utveckling
och fastare prioriteringsgrunder
för värdering av olika reformönskemål.
För det tredje slutligen måste man
ge den privata sektorn en säkrare grund
för dess egen framtidsplanering genom
ökade kunskaper om det offentligas planer.

Dessa tre målsättningar pekar fram
mot en reformering av den nuvarande
planeringen. Långtidsutredningens arbete
bör byggas ut, enligt min mening
med vad man skulle kunna kalla ett
politiskt steg. Jag menar då naturligtvis
inte den typ av frikostiga önskelistor
som socialdemokratin tidigare har
presenterat i valsammanhang. Vad som
fordras är att regeringen i ett långtidsprogram
bör lägga fram de politiska
slutsatser man kan dra av utredningsarbetets
material och försöka förklara
vilka mål som den anser det mest angeläget
att eftersträva under en tidsperiod
av given längd. I en sådan planering
bör också ges en redogörelse,
t. ex. för skiljaktiga tendenser i utvecklingen
i olika delar av landet.

En annan viktig faktor är att upprätta
en arbetskraftsbudget, där man
får ett fastare grepp både över den arbetskraftsefterfrågan,
som blir följden
av den tänkta ekonomiska utvecklingen,
och av tillgången på arbetskraft inom
de skilda sektorerna. Bara om man
har ett sådant instrument kan man i god

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

tid upptäcka flaskhalsar på arbetskraftssidan
och å andra sidan också i
god tid de överskottstendenser som kan
finnas samt vidta åtgärder som de ger
anledning till. Då ökas ju utsikterna att
undgå otrygglietsöverraskningar av den
typ som drabbat oss i år.

Till sist måste man också söka åstadkomma,
tror jag, ett budgetarbete som
bedrivs på längre sikt än ett år — inte
så, att bindande utgiftsbeslut bör fattas
för mer än ett budgetår i sänder, men
så, att den tänkta ramen för utgiftsutvecklingen,
som en regering ser den,
kan diskuteras i riksdagen och man
kan komma fram till en uppfattning om
vart utvecklingstendenserna pekar inom
olika sektorer, t. ex. för en period av
3—5 år framåt.

En ekonomisk planering av detta
slag, som inte är dirigistisk eller detaljreglerande,
skulle skapa bättre förutsättningar
för ett effektivt folkhushåll
och befordra både framstegstakten och
löntagarnas trygghet. Socialdemokratin,
som så gärna talar om planering,
har här verkligen inte lyckats åstadkomma
några imponerande resultat.

Ett annat område, där statsmakterna
givetvis har det fulla ansvaret för utvecklingen
och som likaledes har ett
nära samband med den enskildes trygghet,
är ju stabiliseringspolitiken. Vi vet
alla att den nuvarande regeringen visat
eu förbluffande kallsinnighet inför våra
varningar för konsekvensen av den
snabba penningvärdeförsämringen. Ofta
har man framställt saken så, att vi
har att välja mellan å ena sidan full
sysselsättning och inflation samt å den
andra betydande arbetslöshet och ett
mera stabilt penningvärde. Och det
tycks, herr talman, också vara så, att
med socialdemokratisk politik är detta
det enda möjliga valet. Men vad vi har
sagt är att inflationen i sig själv utgör
ett hot mot den fulla sysselsättningen
— vilket förvisso bekräftas av de senaste
årens utveckling — och att det är
möjligt att bedriva en mer effektiv an -

Allmänpolitisk debatt

tiinflationspolitik även med bibehållande
av en full sysselsättning.

Ett av de medel som bör kunna användas
i den kampen är stabiliseringspolitiska
rundabordskonferenser mellan
arbetsmarknadens parter, representanter
för regering och riksdag och fristående
ekonomisk expertis. En uppgift är
då att få en uppfattning om vilket reellt
utrymme som existerar för löneökningar
utan att de verkar inflationsdrivande.
Arbetsmarknadens parter skall
naturligtvis inte ha någon skyldighet
att acceptera sådana beräkningar, men
dessa kan ändå vara en utgångspunkt
för att skapa en grund för frivilliga
uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
I den grunden kan då också
ingå att större procentuella förbättringar
bör tillkomma låginkomstgrupperna
än andra grupper.

Herr talman! Framgången med en sådan
samordning i syfte att bekämpa
prisstegringen och åstadkomma en därmed
förenlig återhållsamhet i lönestegringskraven
i stort förutsätter emellertid
enligt min bestämda mening att löntagarna
ges möjligheter till kompensation
för den händelse att prisutvecklingen
likväl skulle ta en oväntad och
ofördelaktig vändning t. ex. beroende
på internationell påverkan. Jag vet att
man bl. a. på arbetsgivarhåll har reagerat
mot en tankegång av den typen,
men jag tror att det är klart att garantibestämmelser
av en eller annan typ
måste komma in i bilden, om man menar
allvar med att inflationens bekämpande
skall förutsätta en återhållsam
lönepolitik men att detta i sin tur inte
får sätta den möjliga reella inkomstförbättringen
för olika grupper i fara.

Den senaste utvecklingen i avtalsdiskussionerna
ger vid handen, att denna
vår tanke är på väg att få ökat stöd. Den
stora frågan gäller riu om den sittande
regeringen har det politiska modet att
uppge sitt gamla motstånd mot de förslag
som framförts av oss om nya former
för kamp mot inflationen. Kanske

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

är det en alltför optimistisk föreställning
att regeringen Erlander skulle
kunna ge prov på en sådan handlingskraft.

Brist på handlingskraft är också det
betyg man måste ge till regeringen när
det gäller den viktiga frågan om en allmän
sysselsättningsförsäkring. Karaktäristiskt
nog återfanns i det socialdemokratiska
näringsprogrammet såvitt
jag kunnat finna inte ett ord om den saken.
Det nuvarande läget på arbetsmarknaden
understryker att en sådan
försäkring är angelägen. Vi kan konstatera
att vi i dag har en för svenska
förhållanden hög arbetslöshet och att
det föreligger, som jag inledningsvis
nämnde, risker för cirka 75 000 arbetslösa
under vintern.

Det är särskilt två faktorer i det här
sammanhanget som förtjänar att noteras.
Den ena är den frappanta ökningen
av antalet arbetslösa tjänstemän.
Den andra anmärkningsvärda faktorn
är den starka ökningen av antalet oförsäkrade
arbetslösa. Chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
säger om detta:
»Uppgången visar sig i stor utsträckning
falla just på de icke försäkrade.
Belägg härför erhålles också i den arbetskraftsundersökning
avseende hela
arbetsstyrkan som gjordes i augusti och
vars resultat nu räknats fram. Eu analys
av arbetslöshetssiffrorna ger vid handen
att uppgången i stor utsträckning
representeras av personer som tidigare
haft mindre fast anknytning till arbetsmarknaden,
d. v. s. ungdomar som söker
sig ut i arbetslivet och andra grupper
som mera oregelbundet varit förvärvsarbetande,
gifta kvinnor m. fl.» Dessa
grupper får alltså i hög grad känning
av att nyanställningarna avtagit.

Men också om vi ser framåt mot en
bättre konjunktur än vi har i dag och
också om vi ser fram mot en bättre
ekonomisk politik, förd av en annan
regim, måste vi räkna med att människor
i förändringarnas skede kan drabbas
av arbetslöshet. Därför är den här

frågan så väsentlig och en av de mest
angelägna trygghetsreformerna.

Såvitt jag kan finna, herr talman, är
socialdemokratin i dag ett parti i förvirring.
Mångfalden av sinsemellan motstridiga
ståndpunkter överträffas bara
av den klyfta mellan ord och handling
som jag inledningsvis belyste. Å ena sidan
får vi höra att strukturomvandlingen
av näringslivet är något värdefullt
som samhället bör stimulera samtidigt
som det bör ge den enskilde stöd
— å andra sidan lägger man ansvaret
på näringslivet för de problem som uppstår
samtidigt som man ställer sig kallsinnig
till en allmän sysselsättningsförsäkring.
Å ena sidan krav på ökat statligt
inflytande över näringslivet i allmänhet
— å andra sidan har man misslyckats
med att effektivt utnyttja de instrument
som i dag står till buds för
att skapa goda arbetsförutsättningar för
ekonomisk expansion. Å ena sidan en
viss insikt om att penningvärdeförsämringen
utgör ett hot mot den enskildes
trygghet — å andra sidan inga energiska
åtgärder för att dämpa inflationstakten.
Å ena sidan bekännelse till en
förbättrad ekonomisk planering — å
andra sidan inga konkreta reformer av
det slaget. Å ena sidan önskas samarbete
och samråd med näringslivet -— å
andra sidan blir det våldsamma utfall
just mot detta näringsliv.

Allt detta vittnar om yrvakenhet hos
socialdemokraterna inför dagens näringspolitiska
problem. Plötsligt har
man ställts i en situation där regeringens
egen politik allvarligt har förvärrat
konsekvenserna av en internationell
konjunkturnedgång. Besegrade i ett val
och inför hotet om ett nytt valnederlag,
försöker socialdemokraterna hålla de
splittrade skarorna samman genom att
tillhandahålla en sortering av motstridiga
uppgifter. Man är osäker om vad
som kan och bör göras. Jag tycker att
vi bevittnade denna osäkerhet även i
går, då vi diskuterade ett för vårt lands
utveckling och för utvecklingen i hela

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

världen mycket allvarligt spörsmål,
som, hur det än löses, kommer att sträcka
sina verkningar långt framåt i tiden.
I denna allvarliga fråga hade varken
statsministern eller utrikesministern
tillfälle att ta till orda. Jag kan bara
tolka det så att regeringen i denna fråga
som i en del andra frågor som jag
här har antytt inte är på det klara med
vad som kan och bör göras och är inbördes
splittrad.

Initiativet i svensk politik ligger
i dag i den liberala och sociala linje
som folkpartiet och centerpartiet företräder.
Vi vill göra slut på den trötta
löftespolitiken. Vi vill ha en fastare
prioritering. Vi kräver en skattereform
— ni har sagt nej. Vi har lagt fram
ett program för att bättre bekämpa inflationen
— ni har sagt nej. Vi har föreslagit
en trygghetsreform för ett bättre
skydd vid arbetslöshet — det är i dag
alltför många som saknar ett sådant
skydd — ni har hittills sagt nej. Vi har
under en följd av år krävt en bättre
planering av bostadsbyggandet — ni
har svarat med ryckighet, och bostadsköerna
är i dag längre än någonsin. Vi
vill se en bättre planering för att koimma
ur den vårdkris vi nu befinner oss i —
ni förnekar ofta att en vårdkris existerar.
Vi vill snabbt komma upp i en procent
av nationalinkomsten i u-landsbistånd
— ni har år efter år röstat ned
våra förslag.

Herr talman! Det är lätt att se var initiativet
i dag ligger.

Vidare anförde:

Herr EL1ASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I Vietnam fortsätter
upptrappningen av kriget trots de uppenbara
riskerna för att konflikten kan
utvidgas. För varje dag ökar oron inför
denna utveckling, och även i Förenta
staterna börjar allt fler nu inse
att man inte kan bomba sig fram till
förhandlingsbordet, bomba sig fram
till fred och demokrati i Vietnam. Det

Allmänpolitisk debatt

borde vara uppenbart för alla att bombningarna
i Nordvietnam måste upphöra
om en förhan dlingskontakt skall
kunna skapas.

Vi har under senare år kunnat konstatera
en tyngdpunktsförskjutning från
Europa till andra delar av världen —
trolts tyskla n d s p roble rnet och andra
olösta europeiska frågor. En viss uppluckring
av pakterna har också skett
som en följd av tendensen till avspänning
i Europa. Sovjet och Förenta staterna
har i medvetande om terrorbalansen
försökt undvika att lokala
konflikter förvandlas till storkrig mellan
de båda supermakterna. Vad som
hänt i Vietnam och Mellersta Östern
visar detta.

Men vi har ingen garanti för att
tendensen till avspänning skall bestå.
Vi har ingen garanti för att inte skärpta
motsättningar mellan stormakterna
kan uppstå och omedelbart komma
att påverka läget i vår del av världen.
Rustningsnivån är hög och tyvärr ser
vi inga tecken till väsentliga framsteg
i nedrustningsfrågan.

Mot den bär bakgrunden är det min
förhoppning att vi inom försvarsutredningen
skall kunna nå en samlande
lösning om en flerårsram för försvarskastnaderna.
En bred uppslutning
bakom ett försvarsbeslut har stor
betydelse — en större betydelse än
några tiotal miljoner mer eller mindre
— för att utåt understryka vår vilja
och förmåga att hävda en fast neutralitetspolitik.
Jag vill gärna tillägga att
vi i centern ingalunda betraktar de
begärda utredningsalternativen soim
någonting annat än just utredningsalternativ
— det är inte fråga om några
förhandlingsbud.

I denna remissdebatt kan man, herr
talman, inte undgå att påminna om
händelserna i Grekland, där ett demokratisk-parlamentariskt
styrelseskick
satts ur spel av en militärjunta med
diktatorisk makt. Strävandena att
utveckla och stärka demokratin i detta

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

land bär omöjliggjorts — ingen vet för
hur lång tid. Som parlamentariker i
ett demokratiskt land måste jag djupt
beklaga denna tragiska utveckling i
Grekland, där demokratins vagga en
gång stod.

Bland våra inrikespolitiska problem,
som ju är huvudämnet för den här
allmänna debatten, hör den stigande
arbetslösheten och det kärva läget för
vårt näringsliv till de allvarligaste.
För närvarande är cirka 35 000 personer
registrerade som arbetslösa,
15 000 fler än vid samma tid i fjol.
Därtill kommer åtskilliga tusental som
är sysselsatta i beredskapsarbeten,
med omskolning och i skyddad verksamhet.
Dessutom har vi utan tvivel
en mycket omfattande dold arbetslöshet.

Antalet lediga platser var i oktober
i år endast 26 000 mot 33 000 i oktober
i fjol och 48 000 i oktober 1965. Enligt
uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen
befarar man, att om inte tillräckliga
motåtgärder sätts in, så kan arbetslösheten
i vinter stiga till 75 000.
Yi skulle alltså i vinter riskera att få
den största arbetslöshet vi haft på
många, många år.

Den stora överkapaciteten inom
världens massaindustrier skapar alldeles
speciella problem för skogsbruket.
På längre sikt kan man räkna med
att denna tryckande överkapacitet
skall försvinna till följd av en stigande
konsumtion. Men inför denna vinter
är läget bekymmersamt med stigande
omkostnader, lägre priser och
begränsade avverkningar. Därtill konir
mer konsekvenserna av den finska devalveringen,
vilka vi ännu inte helt
kan överblicka.

Det har ju tidigare under efterkrigstiden
förekommit konjunktursvackor,
men den nedgång vi nu har och väl
får räkna med en tid framöver har
blivit mera långvarig än man i allmänhet
räknat med. De senaste årens inflation
och kostnadsstegringar har

medfört att vårt näringsliv nu har en
försvagad konkurrenskraft. Med en
bättre ekonomisk stabilitet under senare
år skulle företagen haft större
styrka att möta dagens påfrestningar.
Inte minst allvarlig är tendensen till
minskade investeringar inom företagen.

Det är inte så att en socialdemokratisk
politik, som det så ofta framhålles
i propagandan, löser alla trygghetsproblem.
Den misslyckade ekonomiska
politik, som regeringen under
senare år fört, har i realiteten i hög
grad bidragit till de svårigheter vi i
dag har och till den stora oro som
råder i många hem i delta land, både
arbetarhem, tjänstemannahem och företagarhem.

Nu när vi inte har uppåtgående
tendenser och goda tider har det blivit
annan låt i regeringens skälla än
för några år sedan. Då försökte regeringen
att så gott det sig göra lät ta
hem äran av produktionsökning och
framstegstakt. Varningarna för prisoch
kostnadsstegringar och för att inflationen
efter hand skulle medföra
minskad konkurrenskraft och stigande
arbetslöshet tog man ganska lätt på.
Finansministern talade om några procents
inflation om året som om det
inte var något problem. Förslag om
rundabordsöverläggningar för att få ett
samlat grepp om inflationsproblemet
avvisades. Det framhölls från regeringshåll
och från LO-ledningens sida
att strukturrationaliseringen skulle påskyndas,
låglöneföretagen skulle snarast
möjligt slås ut och vi skulle satsa
på stora företag. Nog sades det ganska
många vackra ord och nog gavs det
ganska många rosor till storföretagens
representanter i statsrådens middagstal.
Klimatet är ett annat nu.

Man sade också att en minskning av
företagens självfinansieringsgrad var
av intresse för att göra företagen känsliga
för högränte- och kreditpolitik.
När det gäller företagsnedläggningar

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

och minskad självfinansieringsgrad,
har regeringen sannerligen blivit bönhörd
över hövan. Det är väl i dag uppenbart
för alla att oppositionens varningar
för inflationens konsekvenser
var befogade och att baksidan på inflationen
är minskad konkurrenskraft
och ökad arbetslöshet. Inte minst allvarligt
är att näringslivets investeringar,
som skall trygga eu framtida
produktions- och standardökning, tenderar
att minska.

.Tåg förstår mycket val, herr statsminister,
att regeringen i dag inte kan
ha Skrytvalsen som signaturmelodi —
det skulle ju inte passa det läge vi befinner
oss i, anspråken måste ju vara
rätt små om man skall kunna beteckna
den förda regeringspolitiken som helt
lyckosam; detta måste jag säga trots
att jag inte vill lägga skulden på regeringen
för alla de problem vi har —
det räcker ändå.

Ingen hade väl heller väntat sig att
herr Erlander och övriga ledamöter
av regeringen nu skulle klä sig i säck
och aska och erkänna ait man inte
lyckats föra en framgångsrik stabiliseringspolitik.
Men, herr statsminister,
nog hade man väl under dessa månader
ändå väntat sig någon liten antydan
från regeringshåll om att den
förda regeringspolitiken inte varit alldeles
fullkomlig och ofelbar. Mén vad
är det som händer? En sak står ganska
klar: tydligen vill man nu från regeringspartiets
sida gå till angrepp mot
företagen, och sätta dem i skottgluggen.
På samma sätt som man 1966 ville
göra jordbruket till boven i inflationsdramat,
söker man nu från regeringshåll
att ge företagen skulden för regeringens
misslyckade ekonomiska politik.
Man talar nu så mycket om att
staten måste få bestämma mer, därför
att företagen inte känner sitt ansvar.

Jag har, herr talman, inga förankringar
i storfinansen, jag har inte ens
någon aktie i något av dessa företag.
Jag bär inte heller, som herr statsminis -

Allmänpolitisk debatt

tern och andra statsråd gjort, hållit
många vackra middagstal till storfinansens
företrädare. Men även om jag inte
har någon som helst anledning att försvara
missgrepp som har förekommit
inom företagsamheten, vänder jag mig
mot försöken från regeringens sida att
skaffa sig en ny strykpojke för egna
misslyckanden.

Om den politik, som har förts, har
gjort att företag inte kan konkurrera
utan tvingats lägga ned driften, skall
man väl inte lägga hela skulden på företagen
eller inbilla folk att om en eller
annan byråchef i finansdepartementet
hade kommit med i styrelsen för ett sådant
företag och varit med och bestämt,
så hade det inte blivit någon nedläggning.
Jag reagerar, herr talman, på
detta sätt, därför att jag tycker att det
är en alldeles för enkel propaganda att
påstå, att det är regeringens förtjänst
när allting går bra, men det är företagens
fel när det går dåligt.

Nu har en del åtgärder beslutats för
att motverka ökad arbetslöshet i vinter,
bl. a. ett ökat byggande och ett frisläppande
av medlen i investeringsfonderna.
En utbyggd arbetsmarknadspolitik
behövs också liksom ökade resurser
för lokaliseringspolitiska insatser.

Finansministern och konjunkturinstitutet
räknar nu med en uppgång av
konjunkturen nästa år. Men, herr talman,
det är ju ingen som vet, när vi
verkligen kommer att få en mera påtaglig
klimatförändring. Utsikterna till en
viss förbättring nästa år bör inte hindra
att ytterligare åtgärder nu vidtas för att
stärka företagens konkurrenskraft och
stimulera företagens investeringar.

En åtgärd som enligt min mening snarast
bör vidtas är en räntesänkning. Jag
vet att detta formellt inte är regeringens
sak utan riksbankens, men alla är väl
medvetna om att kontakterna mellan
regeringen och riksbankens ledning
existerar och att det av naturliga skäl
också måste vara fråga om mycket intima
kontakter. Jåg måste, herr talman,

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

ställa fråga: Varför har man inte redan
sänkt räntan? Vi ser på tidningarnas
annonssidor det ena erbjudandet efter
det andra om olika former av krediter.
Det finns tydligen relativt gott om pengar
medan företagens investeringar tenderar
att sjunka och därtill har vi ett
högt kostnadsläge som minskar företagens
konkurrenskraft och företagens
möjligheter att ge sysselsättning.

Herr statsminister! Det är angeläget
att vi verkligen nu får en räntesänkning.
En räntesänkning innebär sänkta
kostnader och ökad konkurrenskraft.
En räntesänkning skulle stimulera företagens
investeringar. En räntesänkning
skulle också ha en god effekt för att
minska byggnadskostnaderna och minska
bostadskostnaderna. Situationen är
ju den, att tusentals familjer i landet
med vanliga inkomster, som frågar efter
en rimligt stor bostad, i dag inte
har råd att hyra den. En räntesänkning
skulle också, och det tycker jag är viktigt,
kunna motverka en framtida höjning
av ränteläget till de skyhöga låneräntor
som vi hade tidigare.

Eftersom den första försvarslinjen
mot arbetslöshet går inom företagen
borde även andra lättnader kunna övervägas.
Om en konjunkturuppgång inträder
nästa år kan vissa lättnader av
tillfällig karaktär ges. Att dylika åtgärder
skulle kunna få konsekvenser för
budgeten är jag helt medveten om, men
sådana blir det också om vi exempelvis
ordnar flera beredskapsarbeten. Det viktigaste
är väl ändå att försöka förebygga
arbetslöshet.

I det program som socialdemokratin
nu har presterat finns åtskilligt som
sammanfaller med krav som centern,
liksom också folkpartiet, tidigare framfört
i riksdagen. Vi får räkna med att
den tekniska utvecklingen kommer att
ställa näringslivet inför ökade omställningsproblem,
och därför är det nödvändigt
med en mera aktiv närings-,
lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik
och att trygghetsfrågorna löses för

de människor som friställs. Detta gäller
inte minst den äldre arbetskraften,
som har mycket svårt att få ny sysselsättning
på dagens arbetsmarknad. För
centerpartiet står det alldeles klart att
det krävs längre varseltider, förbättrad
permitteringsersättning och avgångsvederlag
samt speciella insatser för att
bereda äldre arbetskraft och handikappade
lämplig sysselsättning. Om
lämplig sysselsättning inte kan ordnas
måste det finnas möjlighet till en generös
förtidspension. Därtill behövs, som
också påpekades av herr Wedén, en allmän
arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring,
omfattande alla grupper —
både dem som är i förvärvslivet och
dem som träder in i det, såväl företagare
som anställda.

Herr talman! Jag hoppas att det inte
är ofint att påpeka, att förslaget om en
allmän arbetslöshetsförsäkring första
gången aktualiserades av centerns representant
i 1960 års utredning om arbetslöshetskassorna.
Vårt parti tog upp
kravet i motioner så snart som möjligt
efter det att utredningsbetänkandet förelåg,
men först så småningom har vi fått
stöd från andra partier. Jag tycker, herr
talman, att det är en smula märkligt,
att man på socialdemokratiskt håll tydligen
ännu tvekar inför denna viktiga
trygghetsreform. Som herr Wedén framhöll
är situationen i dag den, att allt
fler arbetslösa tillhör kategorin oförsäkrade.

Låt mig tillägga att växande omställningsproblem
skärper kravet på solidaritet.
Jag har, herr talman, tidigare
framfört denna synpunkt och jag vill
understryka den även i dag. Enskilda
människor får inte ställas inför mycket
stora påfrestningar, medan resten av
folket njuter frukterna av den produktions-
och standardökning som strukturomvandlingen
kan medföra. Skall
trygghetsfrågorna lösas måste våra beslut
grundas på en klar insikt om vad
solidariteten kräver.

Herr talman! Låt mig sedan ta upp

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ett annat växande solidaritetsproblem
i samhället — det gäller glesbygden. På
många håll i landet har avfolkningen
redan gått så långt att situationen är
utomordentligt svår för de kvarvarande.
Ungdomen har flyttat bort. De äldre bor
kvar i en bygd med allt sämre service
och trivsel. Detta är ofta inte bara ett
resultat av omställningar inom näringslivet
utan också en konsekvens av den
politik som förts samt av myndigheternas
styrning.

Glesbygdens kommunala förtroendemän
har också anledning att känna oro.
Antalet åldringar ökar mycket starkt,
relativt sett, samtidigt som utkomstmöjligheterna
och skatteunderlaget minskar.
Affärer försvinner, bussar dras in
och SJ lägger ned stationer och järnvägslinjer
så mycket verket förmår.
Ibland får vi ersättningstrafik, men efter
en tid försvinner den också. Svårigheterna
blir störst för de människor som
inte utan rätt har betecknats som glesbygdens
billösa proletariat.

Herr Palme fick som bekant för något
år sedan en sparkstötting i present av
en bygd, som inte var nöjd med kommunikationsindragningarna.
Jag förstår
mycket väl att herr Palme nu med tillfredsställelse
har övergått från kommunikations-
till ecklesiastikdepartementet.
Han räknar säkert med att det i
fortsättningen blir behagligare att ägna
sig åt andra ärenden än de horisontella
kommunikationerna.

Situationen i glesbygden är nu på
många håll sådan att snara insatser från
samhällets sida är nödvändiga. Jag hoppas
också att den grupp som arbetar
med glesbygdsfrågorna snart lägger
fram sina förslag, så att riksdagen får
ta ställning till dem utan dröjsmål. Jag
vill tillägga att eftersom regeringen har
drivit på folkomflyttningen har den ett
särskilt ansvar för att glesbygdens problem
löses. Riksdagsmajoriteten måste
nu ta konsekvenserna av de ekonomiska
och sociala verkningarna av den förda
politiken.

Allmänpolitisk debatt

Det näringspolitiska program som regeringspartiet
har presenterat behandlar
också relationerna mellan samhälle
och näringsliv. Tyvärr präglas både det
programmet och en hel del uttalanden
från regeringens håll av stor oklarhet.
Förmodligen har man avsiktligt valt
formuleringar som kan tolkas på olika
sätt. Därigenom kan man både lugna
socialiseringsivrarna och tillgodose önskemålen
från den grupp som brukar
kallas gammelsossarna. Vi hoppas att så
småningom få litet mer konkreta besked
om innehållet.

Från regeringspartiet säger vi nej till
socialistisk dirigering — förlåt, jag menar
från centerpartiet; vi kommer ju
snart att sitta i regeringsställning, så förväxlingar
är ju lätt att göra. Vi säger nej
till socialistisk dirigering och planhushållning.
Vi anser att en sådan politik
skulle minska näringslivets effektivitet
och den enskildes trygghet. Vi anser
däremot att ett samarbete mellan samhälle
och näringsliv är nödvändigt. Jag
vill understryka att utvecklingen motiverar
en utvidgning av och nya former
för samarbetet mellan samhälle och näringsliv.
En sådan uppfattning ligger
också i linje med den näringspolitik
som vårt parti förde redan på 1930-talet. Liksom författarna till vårt partis
första program för mer än 50 år sedan
anser vi också att det finns uppenbara
risker med både statlig och enskild
maktkoncentration.

Förslaget om rundabordskonferenser
mellan företrädarna för de politiska instanserna
och arbetsmarknadens parter
är ett exempel på att vi är beredda att
pröva nya vägar.

De senare årens pris- och kostnadsstegringar,
växande inkomstklyftor och
stigande oro för arbete och utkomst visar
att det behövs nya och samlande
grepp. Möjligheterna att förena fria avtalsrörelser
med angelägna förbättringar
särskilt för låginkomstgrupperna,
fast penningvärde och en hög framstegstakt
i samhällsekonomin borde bli stör -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

re, om företrädare för de politiska instanserna
och för arbetsmarknadens
parter då och då kunde träffas kring
samma bord och få veta mera om varandras
bedömningar och intentioner.

LO:s ordförande Arne Geijer har ju
ifrågasatt om den fria förhandlingsrätten
måste naggas i kanten för att man
skall kunna få till stånd en mera samordnad
lösning av avtalsfrågorna. Man
måste emellertid fråga sig varför det
är nödvändigt att gå till denna ytterlighet.
Varför skall vi beträda en sådan
väg innan vi prövat andra möjligheter?
För övrigt tycker jag att det skulle vara
utomordentligt intressant om herr
Geijer vid något tillfälle närmare ville
förklara vad hans uttalande åsyftar.

Låt mig peka på ett annat område,
där enligt min mening nya samarbetsformer
kan behöva prövas i relationerna
mellan samhälle och näringsliv. Allt
tyder på att forsknings- och utvecklingsarbetet
kommer att spela en allt
viktigare roll för vårt näringslivs förmåga
att hävda sig i framtiden. Vi vill
inte nöja oss med att endast vara råvaruleverantörer
till andra länders industrier
utan vill själva svara för förädlingen.
Sverige är befolkningsmässigt
ett litet land och måste satsa på kvalitet.
Därmed är det också klart att vi
måste ligga långt framme när det gäller
forskning och utveckling av ny teknik.

Företagens självfinansieringsförmåga
har, såsom vi alla vet, minskat under senare
år, och i étt sådant läge kan det
vara föga lockande för företag att låna
pengar till forsknings- och utvecklingsarbete.
Jag tror därför att ett vidgat
samarbete mellan samhälle och näringsliv
för att lösa denna fråga är utomordentligt
nödvändigt.

En vidgad samverkan också mellan
de anställda och deras organisationer
å ena sidan och företagen ft den andra
har också fått ökad aktualitet. Det borde
framstå som ett intresse för alla parter
att de anställda kan få ökad insyn,

känské inte minst när det gäller strukturfrågor,
och att man inom näringslivet
kan tillgodogöra sig initiativ och
konstruktiva synpunkter från de anställda.

En ökad insyn och ett ökat inedinflytande
behöver inte innebära någon
intressekonflikt för de anställda. Det
behöver inte vara så att det skall råda
en konflikt mellan strävandena att öka
kakan och strävandena att få en skälig
del av den. .lag är, herr talman, övertygad
om att detta problem skall kunna
lösas, om man på alla håll är beredd
att positivt och utan doktrinära uppfattningar
pröva olika uppslag.

Låt mig också säga ett par ord om
byggnadskostnaderna och bostadsområdet
över huvud taget. Utvecklingen av
byggnadskostnaderna inger allvarliga
bekymmer även om en viss uppbromsning
av ökningstakten har inträtt på
den senaste tiden, men i dag är situationen
sådan att människor med vanliga
inkomster mycket ofta inte har råd
att efterfråga en ny och tillräckligt rymlig
bostad.

Hyresregleringen har bidragit till ätt
skapa eu stark hyressplittring, till onödiga
rivningar och till en illa fungerande
bostadsmarknad, särskilt på de stora
bristorterna. Regeringen har nu lagt
fram ett förslag till hyresregleringens
avveckling, vilken skall äga rum — särskilt
för de största orterna — under
en viss övergångstid.

Tyvärr är det svårt att av propositionen
dra några bestämda slutsatser
om storleken av de hyreshöjningar som
kan bli aktuella under de närmaste åren.
Speciellt gäller det vissa kategorier av
hus. Det är med hänsyn härtill som vi
inom centern i motioner föreslagit en
något längre övergångstid för hyresregleringens
avveckling på bristorterna.
Vi anser också att hyreshöjningarna under
övergångstiden bör fördelas så
jämnt som möjligt mellan de olika åren.

Vi har också förordat att det för kommersiella
lokaler skall införas ett be -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

sittningsskydd, likvärdigt med det som
gäller för hyreslägenheter. Vi känner
oss icke övertygade om att den lösning
som förordas i regeringens förslag ger
tillräcklig trygghet mot oskäliga uppsägningar
av dem som hyr olika slags
kommersiella lokaler, och inte heller innebär
förslaget enligt vår mening en
tillräcklig garanti mot oskäliga hyreshöjningar.

Förslaget om ett förändrat stöd till
barnfamiljerna, som framlades av familjepolitiska
kommittén för en tid sedan,
har ju rönt kritik på många håll.
Ibland har väl kritiken grundats på
bristande kännedom om utredningens
förslag.

En omprövning av familjebostadsbidragen
är nödvändig. Det finns inga
rimliga skäl att behålla nuvarande system
som ställer tiotusentals barnfamiljer
— många av dem med mycket begränsade
inkomster — helt utan ekonomiskt
stöd därför att dessa familjers
bostäder inte uppfyller villkoren i fråga
om bostädernas storlek och standard.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att detaljgranska utredningens förslag,
som innebär att man ersätter nuvarande
barnbidrag och nuvarande familjebostadsbidrag
med ett nytt gemensamt
bidrag, graderat efter inkomst och
barnantal. Andra och bättre lösningar
kan givetvis tänkas. Men det är särskilt
två synpunkter som jag vill anföra
och som måste beaktas i reformarbetet
på detta område.

Vid en avveckling av familjebostadsbidragen
måste främst familjer med små
och medelstora inkomster få ett ökat
ekonomiskt stöd. Därtill måste reglerna
bli sådana — i motsats till vad som för
närvarande är fallet — att barnfamiljer
med begränsade inkomster kan få stöd
även om det skulle fattas en och annan
kvadratmeter bostadsyta i förhållande
till den av myndigheterna önskade lägenhetsytan.

Det är givetvis möjligt att lösa detta
problem tekniskt med ett barnbidrag

Allmänpolitisk debatt

lika för alla barn och vid sidan därav
ett speciellt bidrag, vars storlek är beroende
av familjens inkomst och antalet
barn. De tekniska lösningarna är inte
bundna enbart till det förslag som utredningen
har förordat.

Redan för fem år sedan aktualiserade
centern här i riksdagen kravet på
ett miljöpolitiskt handlingsprogram.
Initiativet möttes då med ringa intresse
på andra håll och motionerna fick
upprepas under de följande åren innan
vi nådde ett positivt resultat. I dag är
det glädjande att kunna konstatera att
man inom alla partier börjar inse att
det behövs en mer aktiv och målmedveten
miljöpolitik. Orsaken till denna ökade
förståelse för saken är väl att man
nu på olika håll — inte minst genom
forskarnas rön — har blivit på det klara
med hur allvarliga miljöproblemen
i vårt samhälle är. Stressjukdomarna,
vatten- och luftföroreningarna samt bullerstörningarna
— för att nu ta några
exempel ■— vittnar om problemens räckvidd.
Därför vill jag säga att när statsministern
häromdagen förklarade att
regeringen nu var beredd att mer helhjärtat
än tidigare satsa på aktiva miljöpolitiska
åtgärder, hälsade vi på vårt
håll detta uttalande med stor tillfredsställelse.

Herr talman! Valrörelsen har faktiskt
redan startat, trots att åtskilliga månader
återstår till valdagen. Socialdemokraterna
är uppenbarligen oroliga för
väljarnas bedömning av de senare årens
regeringspolitik och dessutom är valutgången
1966 i färskt minne, så oron är
förklarlig. Men även om valrörelsen
denna gång skulle bli hårdare än vanligt,
hoppas jag att den inte skall föras
på det sättet att den framför allt präglas
av personliga utfall och en mängd
taktiska utspel i stället för att vara en
upplysande debatt om centrala samhällsproblem.
Jag tror också att väljarna
har en stark känsla för att politikerna
— inför de svårigheter vi har i samhället
i dag och de problem vi i fram -

2 — Andra kammarens protokoll 7967. Nr 47

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

tiden kommer att ställas inför på många
områden av samhällslivet —- måste besinna
sitt ansvar och tänka på att det
politiska spelet inte är något självändamål.
Detta har vi alla anledning att
hålla i minnet.

Centern och folkpartiet har kunnat
diskutera sig fram till en likartad syn
på lösningen av många viktiga politiska
spörsmål. Därmed har också väljarna
fått besked om att det finns ett realistiskt
och attraktivt alternativ till vad en
fortsatt socialdemokratisk regeringspolitik
skulle innebära. Detta förhållande
bör stimulera en saklig debatt och underlätta
väljarnas ställningstagande till
frågan om vilken politik som skall föras.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Får jag först föra fram
min personliga mening att det var skäligen
onödigt att anordna en allmän politisk
riksdagsdebatt vid denna tid på
året. Den gångna hösten har kännetecknats
av en febril politisk aktivitet, där
synpunkter och meningar har brutits
mot varandra, och det dröjer nu endast
några månader till dess vi får ett nytt
konkret underlag för diskussion i och
med att regeringen presenterar nästa
års statsverksproposition. Under sådana
förhållanden finns det risk för att det
som kommer att sägas här i dag blir
mer eller mindre svepande upprepningar
av vad som sagts förut.

Det konkreta underlag, herr talman,
som nu står till vårt förfogande, är konjunkturinstitutets
höstrapport. Den ger
— som alltid — värdefulla synpunkter.
Det mest intressanta är emellertid inte
vad rapporten uttryckligen redovisar,
utan de indirekta slutsatser som kan
dras med ledning av rapportens analyser
och prognoser beträffande vårt
lands ekonomiska utveckling.

För det första ger konjunkturinstitutet
en mer ovedersäglig bekräftelse än
någonsin tidigare på det svenska näringslivets
starka beroende av konjunk -

turerna i vår närmaste omvärld. Klart
parallella linjer löper mellan institutets
prognoser för en väntad konjunkturuppgång,
framför allt på den europeiska
kontinenten, och dess förutsägelser om
ett konjunkturomslag även i den svenska
ekonomin. Jag behöver knappast
framhålla att den parallelliteten ger särskild
resonans åt de tankar jag framförde
i gårdagens handelspolitiska debatt.

Vad som för det andra slår en läsare
av rapporten är de farhågor som institutet
beträffande vissa länder -— men
såvitt jag kunnat finna inte i fråga om
Sverige — anser sig böra ge uttryck
åt när det gäller svårigheterna att på
grund av en av högt kostnadsläge försämrad
konkurrenskraft tillgodoräkna
sig de mer eller mindre automatiska
följderna av en konjunkturuppgång i
Västtyskland.

Man får med andra ord, menar institutet,
ingenting till skänks. Varningarna
riktas framför allt till Frankrike och
Danmark. Över huvud taget är institutet
återhållsamt i sill bedömning av det
svenska näringslivets kostnadsläge i relation
till vår omvärld. Det är beklagligt,
ty det skulle ha kunnat berika och
fördjupa debatten om vi haft en sådan
analys.

Den tredje iakttagelsen är att den
väntade konjunkturuppgången i vår omvärld
går väsentligt långsammare än
vad man tidigare räknade med. Inte
mindre intressant är den förklaring som
redovisas för detta förhållande, nämligen
att man i Västeuropas stater nu anser
sig böra iaktta stor försiktighet då
man vidtar konjunkturstimulerande åtgärder,
eftersom man vill undvika de
pris- och kostnadshöjningar och den
försämring av konkurrensförmågan som
kännetecknade utvecklingen i den europeiska
konjunkturen för några år sedan.

Herr talman! Det är mot bakgrunden
av dessa tre konstateranden som vi har
att bedöma utsikterna för det svenska

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

näringslivet att sälja till utlandet, att
konkurrera på hemmamarknaden och
att skapa och upprätthålla sysselsättning
och lägga grunden för fortsatt välståndsutveckling.

Beträffande konjunkturerna ger institutet
uttryck åt en viss optimism åtminstone
för nästa år. Ingenting vore
naturligtvis bättre än om denna optimism
visade sig vara befogad. Att en
konjunkturomsvängning är på väg är
sannolikt. Man kan åtminstone ute i
Europa se klara, begynnande tecken på
den. Att den kommer att få positiva
konsekvenser för vårt land är troligt,
men våra avgörande problem, kostnadsoch
prisstegringsproblemen, kvarstår
inte desto mindre olösta.

Även om jag är medveten om att statsministern
kommer att göra gällande att
vi som vanligt svartmålar finns det anledning
att påminna om de mörka inslagen
i dagens konjunkturpolitiska väder.
Begreppet strukturrationalisering
har brukats och missbrukats så mycket
under det gångna året att det är med
stor tvekan man tar det i sin mun.
Detta begrepp har utnyttjats i olika syften
och för att täcka helt skilda företeelser.
Det råder dock, herr talman,
inga tvivel om att ett näringsliv som
inte är berett att underkasta sig dynamikens
lagar och att ständigt anpassa
sig efter nya förhållanden, ny efterfrågan
och nya konkurrensförutsättningar
inte är livsdugligt. Den rationaliseringsprocess
som företagsamheten alltid haft
att genomgå och alltid kommer att genomgå
utgör ett positivt och ofrånkomligt
inslag i det ekonomiska livet. Men
om omsvängningen sker plötsligt, inte
som en följd av strukturella förhållanden
i ett visst företag eller i en viss
bransch utan därför att landets näringsliv
generellt sett har dragit på sig kostnader
som avsevärt försämrar dess konkurrenskraft
i förhållande till andra
länders företag och därmed gör det mer
konjunkturkänsligt, då blir omställningsprocessen
betydligt smärtsamma -

Allmänpolitisk debatt

re. Den får allvarligare konsekvenser,
den drabbar enskilda arbetare och
tjänstemän och den kräver större och
långt mer radikala insatser än vad de
rena strukturförändringarna brukar påkalla.

Det är detta som bär inträffat i det
.svenska näringslivet. Den utveckling
som oppositionspartierna, framför allt
högerpartiet, har varnat för under flera
år har bekräftats. Pris- och lönestegringarna
har kulminerat. Inflationspolitiken
har nått sådan höjd att kostnaderna
har slagit i taket. Under åttaårsperioden
1958—1966 har arbetskostnaderna
per timme för svenska industriarbetare
stigit med i genomsnitt 8,7 procent
per år. I våra konkurrensländer är
motsvarande uppgång 5,4 procent. Vi
har inte kunnat kompensera oss genom
en snabbare produktivitetsutveckling än
i andra länder. I själva verket har —
jag tror att herr Sven Wedén var inne
på den saken — arbetsprestationen per
timme ökat långsammare i Sverige än i
andra länder. Under den här angivna
perioden har stegringen av arbetskostnaden
per produktenhet varit i genomsnitt
2,8 procent per år. I våra konkurrentländer
var siffran i genomsnitt 0,8
procent. Och än allvarligare är att relationen
försämrats under de senaste åren
av perioden. 1965—1966 var siffran
närmare 4 procent per år.

Prisnivån bestäms som bekant av den
internationella konkurrensen. Det gäller
inte bara i fråga om vår exportindustris
produkter utan också på hemmamarknaden,
där vår industri möter konkurrensen
med importerade varor. I samma
mån som våra produktkostnader stiger
snabbare än utlandets går vår lönsamhet
ner, och sjunkande lönsamhet
resulterar i sin tur i mindre väl konsoliderade
företag samt i friställning av
arbetskraft och i företagsnedläggelser.
Ett alltför högt kostnadsläge och en alltför
låg lönsamhet leder oss alltså snabbt
in i en giftcirkel där problemen ytterligare
accentueras. De resurser som kan

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

skapas i lönande företag för kostnadssänkande
rationalisering, för investeringar
i byggnader och maskiner, i
forskning och innovationer blir allt
mindre, med ytterligare försämrad konkurrenskraft
som följd.

Jag är, herr talman, alldeles övertygad
om att åtskilliga ledamöter av vår
socialdemokratiska regering är bekymrade
över de utvecklingstendenser, både
på kort och på lång sikt, som här avtecknar
sig. Att finansministern är det,
det vet vi, och det måste nödvändigtvis
vara ägnat att inge oro inom en socialdemokratisk
regering som burit huvudansvaret
för den ekonomiska politiken
under de senaste 35 åren att nu befinna
sig i ett läge, då utvecklingen har kulminerat
och då antalet arbetslösa väntas
bli högre än någon gång tidigare
under efterkrigstiden. Även om man har
anledning att hysa vissa optimistiska
förväntningar beträffande det allmänna
konjunkturläget, löser inte en konjunkturuppgång
det svenska näringslivets
kostnadsproblem, för så vitt inte vår
konkurrerande omvärld skulle göra sig
skyldig till ekonomisk-politiska äventyrligheter,
och det finns ingenting som
talar för det. Konjunkturinstitutets
prognoser utgår, som jag redan sagt,
från att så inte kommer att bli fallet.

Det kanske här bör skjutas in att institutets
bedömning av bruttonationalproduktens
utveckling är påfallande
försiktig. Medan den procentuella förändringen
mellan åren 1964 och 1967
var respektive 3,9, 3 och 3,2 procent,
förutsätter institutet nu en uppgång,
mellan 1967 och 1968, av ungefär 3 procent
men understryker desslikes att den
bedömningen är förenad med stor osäkerhet.
Inte minst intressant, herr talman,
eller rättare sagt på lång sikt mest
oroande, är emellertid att vi, trots injektioner
av olika slag, inte lyckats få
fart på våra industriinvesteringar. Efter
expansionsåren 1965 och 1966 befinner
de sig i ett uppenbart dämpningsskede,
och trots att vi har frisläppt investe -

ringsfonderna har någon uppgång inte
kunnat registreras under 1967. Som bekant
minskade både byggnadsinvesteringarna
och maskininvesteringarna i
industrin från 1966 till 1967, och någon
avgörande förändring beräknas inte inträffa
mellan 1967 och 1968.

Om man frånräknar det nödvändiga
underhållet skulle i själva verket minskning
kunna noteras även mellan de två
senaste åren. Detta är desto mera allvarligt
som det är genom de industriella
investeringarna som vi bygger upp en
kapacitet för sysselsättning och för välståndsutveckling
för åren framöver. De
goda åren i början av 1960-talet utgjorde
resultatet av industriella investeringar
i slutet av 1950-talet. Skulle dagens
låga investeringsbenägenhet kvarstå,
finns det anledning till en verkligt
pessimistisk bedömning.

Vidare finns det en annan aspekt som
man kan ta hänsyn till i detta sammanhang,
nämligen investeringslustens avspegling
av företagsamhetens syn på
framtiden. Vad som nu händer tyder på
att framtidsbedömningarna i vårt näringsliv
i dag inte är så optimistiska
som man i och för sig skulle hoppas.
Det ger anledning till en allvarligare
bedömning av vår framtid än vad den
väntade konjunkturuppgången i Europa
annars skulle motivera. Personligen tror
jag att pessimismen har sin rot i medvetandet
om den starka kostnadsbelastningen,
de därigenom försämrade konkurrensförutsättningarna
och i den osäkerhet
som råder då det gäller integrationsfrågan.

Det finns i det här sammanhanget,
herr talman, anledning att också peka
på en utveckling av våra investeringar
utomlands som kan komma att på längre
sikt få oroande konsekvenser för
våra sysselsättningsmöjligheter och för
samhällsekonomin. År 1965 sysselsatte
svenska företag 190 000 personer utomlands,
varav praktiskt taget alla arbetade
inom industrin. Det totala antalet anställda
inom industrin bär hemma i

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Sverige är knappt en miljon. Men vad
som är intressant är att antalet anställda
vid svenska dotterbolag utomlands
under åren 1960—1965 ökade med 49
procent, medan motsvarande ökning
här hemma bara var 11 procent.

En sjättedel av alla i svensk industri
anställda har alltså i dag sitt arbete
utomlands, och antalet där ökar betydligt
snabbare än ökningen sker här hemma.
Den enkät som redovisade dessa
siffror har givit vid handen att det
framför allt var önskemålet att komma
förbi olika handelshinder som motiverade
utlandsinvesteringarna. Det höga
svenska kostnadsläget påverkade självfallet
också bedömningen. Tullarna kändes
naturligtvis mer besvärande än de
skulle ha gjort om kostnaderna hade
varit lägre och lönsamheten bättre.

Belysande för den situation jag här
försöker måla är också tillgängliga siffror
rörande varuförsörjningen från
svenska företag till EEC- respektive
EFTA-områdena. Under 1965 mottog
dessa två marknader svenska varor för
i runt tal 10 miljarder kronor. När det
gäller EFTA bestod 84 procent av detta
belopp av exportvaror från Sverige och
16 procent av varor som tillverkats av
lokala svenska dotterföretag. För EEC
däremot svarade exporten från Sverige
för 61 procent, medan hela 39 procent
kom från svenska dotterbolag som etablerats
inom EEC.

Såvitt jag förstår, herr talman, ger
dessa siffror en rätt drastisk belysning
av den kostnadsproblematik som jag har
berört och om de följder på lång sikt
som marknadssplittringen i Europa kan
komma att få för svensk sysselsättning.

Hur reagerar nu den socialdemokratiska
regeringen då den skall komma
till rätta med problem för vilka den
som regering i varje fall bär huvudansvaret?
Har den, som man måhända
skulle ha väntat sig, lagt om kursen i
syfte att skapa förutsättningar för en
ny ekonomisk politik, inriktad i första
hand på att stimulera näringslivet och

Allmänpolitisk debatt

på att undanröja olika kostnadsökande
element?

Som vi alla vet har man valt en annan
taktik. Man manar på nytt fram
den närmaste efterkrigstidens storfinansspöke
och gör gällande att maktkoncentrationen
och fåtalsväldet i det
svenska näringslivet skulle utgöra roten
och upphovet till de problem som
vi i dag brottas med. Samhällets inflytande
måste utvidgas, säger man. Den
politiska makten måste ges vidgad insyn,
menar man. De allmänna löntagarnas
makt skall man öka. Den statliga
sektorn måste vidgas, och man säger sig
i större utsträckning vilja satsa på en
från samhällets sida styrd och dirigerad
planmässig näringspolitik.

Herr talman! Det finns förvisso en
hel del i det svenska näringslivet som
skulle kunna förändras och förbättras.
Att man på sina håll inom företagsamheten
delat den alltför optimistiska syn
på våra möjligheter att inteckna framtiden
som statsmakterna företrätt skall
ingalunda bestridas och att man gjort
andra felbedömningar och missgrepp
som mynnat ut i problem och kriser är
också troligt. Det ligger i sakens natur
att företagande och affärsverksamhet
innebär risktagande och chansningar
som inte alltid leder till gynnsamma
resultat för företag och för anställda.
Men att utifrån sådana här i och för
sig självklara konstateranden dra den
generella slutsatsen att det svenska näringslivet
inte skulle ha motsvarat förväntningarna
vore helt förkastligt. I
själva verket har den snabba välståndsutveckling
som kännetecknat efterkrigstiden
och som lett till att vår levnadsstandard
är högre än på något annat
håll i Europa framför allt berott på att
svenska arbetare, tekniker och företagare
kunnat utnyttja våra efter kriget
gynnsamma förutsättningar och byggt
upp en industriell kapacitet, som kvantitativt
och kvalitativt inte står de stora
industrinationerna efter.

Det finns ingenting som talar för att

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

vårt näringsliv inte även framdeles skall
kunna lösa de nya uppgifter som utvecklingen
successivt kommer att aktualisera.
Men det ankommer på statsmakterna
att utnyttja de möjligheter som
står till buds att skapa gynnsamma betingelser
för den industriella utvecklingen.
Att behovet av planering, samordning
och samarbete mellan stat och
näringsliv kommer att öka är enligt min
mening obestridligt. Nya tendenser inom
världshandeln, uppkomsten av stormarknader
och den intensiva tekniska
utvecklingen kommer helt enkelt att
förutsätta en nära kontakt mellan statsmakter
och näringsliv — på den punkten
borde i dag inte föreligga några meningsskiljaktigheter.

Däremot är meningarna helt säkert
delade mellan regeringen och oppositionen
om var gränsen skall dragas för
de statliga insatserna och i vilka former
behovet av insyn och inflytande
från det allmännas sida skall tillgodoses.
För mig är det i detta sammanhang
av avgörande betydelse att samarbetet
bygger på förtroende och inte på det
misstroende som socialdemokraterna i
dag tycks vilja exploatera.

Utgångspunkten måste vara det gemensamma
intresset att vidmakthålla
eller att bygga upp ett effektivt näringsliv,
vars olika komponenter — stora
och små företag -— ger arbetsmöjligheter
och trygghet och är så konsoliderade
att de har resurser att successivt förnya
sig och anpassa sig efter ständigt
nya krav utan att tvingas friställa arbetskraft.
Det kräver i sin tur initiativ
till nyföretagande, effektivitet och konkurrenskraft
och att de med alla till
buds stående medel stimuleras.

Det är framför allt mot den bakgrunden
som man har anledning kritisera
den socialdemokratiska regeringens nya
näringspolitiska giv. Den tycks mig vara
mindre inriktad på att åstadkomma
verkliga resultat än att med politiskt
doktrinära slagord påverka opinionen
och att tysta de radikala rösterna inom

det socialdemokratiska ungdomsförbundet
och den vänsterflygel inom partiet
som vetter mot herr Hermansson.

Det finns ingen anledning att rikta
någon invändning mot att statsmakterna
kräver rätt till insyn i sådana företag
som arbetar med lokaliseringspolitiska
medel eller med andra statliga bidrag.
Det är tvärtom angeläget att insynen
förbättras när det gäller att följa upp
redan gjorda investeringar av detta slag.
Man måste också bättre än som nu sker
klargöra vilka investeringar av detta
slag som rimligen bör komma till stånd.
I båda fallen har det brustit. De insynsmöjligheter
som stått till förfogande har
inte utnyttjats, vilket fallet Hägglund &
Söner utgör ett avskräckande exempel
på. Från socialdemokratiskt håll åberopar
man fallet Hägglund & Söner som
ett bevis på bristande ansvarskänsla i
det svenska näringslivet, men det finns
faktiskt större anledning att rikta frågor
till vederbörande myndigheter om
hur den utbyggnad av företaget egentligen
förbereddes som möjliggjordes av
de statliga lokaliseringsinsatserna. Vilka
företagsekonomiska utredningar och
vilken samhällsekonomisk expertis stödde
man sig på när man gjorde den stora
satsning som dess värre visade sig vara
till stor del förhastad? Hur utnyttjade
man i realiteten den goda insyn som
man i detta fall utan tvivel hade?

Från det berättigade önskemålet om
väl utbyggda utredningar och om fortlöpande
insyn i företag där staten lämnat
bidrag och till det under de senaste
veckorna aktualiserade kravet på mer
inflytande och medansvar från den politiska
maktens sida är steget långt —■
mycket långt. Den ansvarsfördelning
som hittills varit gängse mellan stat och
näringsliv, mellan ekonomi och politik,
har som jag redan framhållit och som
alla är medvetna om varit en förutsättning
för vår välståndsutveckling. Att
utvidga det statliga inflytandet och att
låta kanslihuset eller av kanslihuset utsedda
experter erhålla dirigerande el -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ler styrande uppgifter inom näringslivet
skulle kunna få utomordentligt allvarliga
konsekvenser för vår framtida
välståndsutveckling. Alldeles bortsett
från att kompetensen hos på detta sätt
utsedda emissarier säkert många gånger
kan vara svår att fylla skulle därigenom
fältet öppnas för politiska inflytelser
och hänsynstaganden som skulle kunna
hämma eller omöjliggöra nödvändiga
arbetsmässiga bedömningar och åtgärder.
Några antydningar har hittills icke
lämnats om vilket ansvar staten skall
bära i förhållande till i företaget arbetande
kapital och sysselsatt arbetskraft
för de felbedömningar och misstag som
det ligger i sakens natur att de statliga
tjänstemännen i sådana här företag
kommer att göra sig skyldiga till.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i den nya socialdemokratiska näringspolitiska
filosofin. Säkerligen kommer
vi att få tillfälle att debattera den
tillräckligt många gånger fram till september
1968, då vi kommer att få klart
för oss om väljarna kunnat övertygas
om att socialdemokratiska politiker
bättre än erfarna företagare kan lösa
de utvecklings- och trygghetsproblem
vårt näringsliv kommer att brottas med
under de närmaste åren.

På en punkt, herr talman, föreligger
tydligen överensstämmelse mellan oss
och regeringen, och det finns därför anledning
att särskilt apostrofera denna,
nämligen i fråga om behovet av ökade
resurser till forsknings- och utvecklingsarbete.
Forskning och utveckling är inte
bara honnörsord. I ett läge där kostnadskurvan
avsevärt försämrat våra
gynnsamma betingelser i fråga om råvarutillgångarna
— malmen, skogen
och vattenkraften — måste en ny teknik
sättas in som möjliggör så långtgående
förädling av våra produkter,
att kostnadsandelen får reducerad betydelse.
Och i en situation då prishöjningar
på den svenska verkstadsindustrins
varor börjar äta upp vårt tidigare
försprång i teknik och kvalitet,

Allmänpolitisk debatt

måste genom forskning och utveckling
nya varor av högre kvalitet frambringas.
Här öppnas ett vitt fält för samarbete
och erfarenhetsutbyte. Men även här är
det avgörande att bygga på förtroende
och att eliminera alla försök till politisk
styrning och dirigering. Samtidigt
måste inom företagen skapas bättre förutsättningar
för forskning genom ändrade
skatteregler och genom en ekonomisk
politik som möjliggör en högre
grad av självfinansiering.

Här liksom i andra sammanhang är
det centrala problemet det svenska
skattesystemets utformning och skattebördans
storlek. Det råder väl inga delade
meningar om att de problem vi
för närvarande brottas med i stort sett
sammanhänger med den — för att citera
finansministern — »höga ambitionsnivå»
som eftersträvats i det svenska
folkhushållet, en ambitionsnivå som i
sin tur fått motivera ett skatteuttag som
är högre än i något annat med Sverige
jämförbart land.

Jag har, herr talman, nästan till leda
— i varje fall för mina socialdemokratiska
vänner här i kammaren -— i denna
talarstol hävdat den avgörande roll
som vårt föråldrade skattesystem och
vår rekordhöga skattenivå spelat för
våra pris- och kostnadsökningar, för
den svenska inflationen över huvud taget.
Jakten efter ständigt ökade löner i
pengar räknat, behovet av kompensation
från olika löntagargruppers sida
och en orimlig skattebelastning framför
allt för sådana företag som i stor utsträckning
arbetar med vetenskapligt
utbildad eller i övrigt mycket kvalificerad
arbetskraft, allt går tillbaka på
det progressiva skattesystemet, som även
för medelinkomster konfiskerar en alltför
stor del av varje nyförvärvad hundralapp.
Och det skattesystemet, herr talman,
bär en väsentlig del av skulden till
en penningvärdeförsämring som i Sverige
gått längre och snabbare än i åtskilliga
andra europeiska länder. Utan
en skattereform kan vi aldrig kömma

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

till rätta med inflationsproblemet — om
nu regeringen verkligen önskar detta,
vilket man ibland har anledning att
tvivla på. Även LO har för övrigt nu sällat
sig till kritikernas skara. För bara
några dagar sedan konstaterade LO
i sin skrift »Ekonomiska utsikter», att
»den s. k. åtstramningens effekt på priserna
i varje fall hittills varit ganska
ringa». Därvid ifrågasätter LO också
om effekten blir större i fortsättningen
och hävdar att den hittillsvarande stabiliseringspolitikens
misslyckande att
hejda prisstegringarna antyder att den
»vilar på felaktiga förutsättningar».

I själva verket står mot varandra två
diametralt motsatta uppfattningar. Statsministern
brukar tillåta sig påståendet,
att här möts egoistisk klasspolitik och
solidaritetspolitik. Han tänker tydligen
inte på — eller vill inte tänka på — att
ett skattesystem måste vara så utformat
att det stimulerar initiativ, arbetsamhet
och sparande och därigenom skapar
nya resurser. Tro inte att nya skatter är
identiska med nya resurser! Nej, herr
talman, att man till staten drar in en
del av det människorna tjänar skapar
inga nya resurser i samhället. Det innebär
bara att staten tar över resurser
från de enskilda. Och visst måste det i
viss utsträckning ske, men om man går
för långt — och det menar vi att man
har gjort i Sverige — riskeras stagnation
och tillbakagång och, något som
vi är plågsamt medvetna om, ständigt
stigande priser och penningvärdeförsämring.

Den reformpolitik vi behöver i vårt
land förutsätter en resursskapande, arbetsvänlig
skattepolitik, där de nya tillgångarna
byggs upp genom en successivt
stigande produktion runt om i landet.
Denna dynamiska syn på skattepolitiken
har socialdemokraterna hittills
vägrat att godta. När, herr statsminister,
får vi den skattereform som
jag är övertygad om att en majoritet av
det svenska folket eftersträvar och som
det svenska näringslivet behöver för att

förbättra sin försämrade konkurrenskraft?
Måste vi vänta till dess att det blir
en borgerlig regering innan socialdemokraterna
ändrar uppfattning — precis
som i Norge?

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det finns inslag i den
politiska bilden som vållar stark oro.
Arbetslösheten har ökat, och många
människor känner tryggheten i arbetet
hotad. Samtidigt har inkomstutvecklingen
varit ogynnsam: klyftan mellan
olika grupper har vidgats. Låginkomsttagarnas
problem har ingalunda lösts,
utan tvärtom förvärrats. De illusioner
som bara för några år sedan utbreddes
om att den fulla sysselsättningens problem
var löst en gång för alla och att
klyftorna mellan olika grupper undan
för undan höll på att fyllas igen har visat
sig vara just illusioner. Klassamhället
är alltjämt en hård och bitter realitet
som många nu upptäcker på nytt.
Det är inte bara Lena Nyman, 17 år,
som är nyfiken på orsakerna till detta.
En sak är klar: 35 års socialdemokratiskt
regeringsinnehav har inte löst dessa
grundläggande problem.

Den största oron skapar dock utvecklingen
ute i världen. Det är två år
sedan det fruktansvärda blodbadet i Indonesien
ägde rum, då flera hundra
tusen människor mördades. I somras
kom det nya kriget i Mellersta östern
som ingalunda löste några problem,
utan endast förvärrade dem. Den grekiska
demokratin som var ofullgången
stryptes av de högerreaktionära generalerna.
Och hela tiden pågår Förenta
staternas angreppskrig mot Vietnam. De
nordamerikanska och allierade truppstyrkorna
i Sydvietnam ökar alltmera.
De quislingar vilka låtsas regera i Saigon
och med vilka vårt land upprätthåller
diplomatiska förbindelser betraktas
nu allmänt som marionetter,
över Demokratiska Republiken Vietnam
fäller Förenta staternas flygvapen utan

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

krigsförklaring en större mängd bomber
än som fälldes över Tyskland under det
andra världskrigets hårdaste skede. Förödelsen
är fruktansvärd. Hela städer är
utplånade. Även Hanoi och Haiphong
håller på att förintas. Befolkningen måste
lida svårt under denna terror från
luften. Bombanfallen kommer allt närmare
den kinesiska gränsen, och redan
har otäcka incidenter inträffat. Den
fråga många i skräck ställer sig är: Skall
de mest desperata elementen bland de
amerikanska imperalisterna utveckla
kriget i Vietnam till ett krig mot Kina?
Det fruktansvärda som ett kärnvapenkrig
skulle innebära har vi fått en viss
föreställning om genom Hiroshima och
Nagasaki. Det illustreras ytterligare av
en film som just går på landets biografer.
Är dessa fasor vad som väntar
mänskligheten?

Kan vi göra något för att stoppa denna
utveckling av flygbombardemang och
militära strider, av militärkupper och
folkutrotning, av ökning av kärnvapenlagren
och förberedelser för bakteriologisk
krigföring? Brännpunkten är i dag
Vietnam. Det mest angelägna är att
göra slut på USA-imperialismens angreppskrig
mot Vietnam som hotar att
utrota ett helt folk och att utlösa ett
tredje världskrig. Johnsonregimen bedriver
angreppskrig, utrotningskrig. Insikten
härom måste prägla vårt lands
relationer till denna regim. Vi måste bidra
till dess isolering. Därigenom kan
vi medverka till att framtvinga ett slut
på dess krig.

Regeringen bör enligt vår mening ingripa
mot svenska företag som i sin
verksamhet tjänar Förenta staternas
krigföring. I ett brev till statsministern
har jag gett exempel på sådana företag.
Det är ett faktum som man inte kan komma
ifrån att svenska leveranser och åtaganden
underlättar Förenta staternas
upprustning och krigföring i Vietnam.
Sverige bör vidare inskränka sina diplomatiska
relationer med Förenta staternas
regering, hemkalla kulturattaché -

Allmänpolitisk debatt

er och likvärdig personal och nedfrysa
alla samarbetsavtal.

Regeringen bör vidare omedelbart avbryta
alla relationer med marionettregeringen
i Saigon. Den bör anhålla om
upprättandet av diplomatiska relationer
med Demokratiska Republiken Vietnam.
Vi måste i handling visa vad vi anser
om USA:s krig i Vietnam. Vädjanden
har visat sig resultatlösa.

Herr talman! Jag återvänder till de
inrikespolitiska problemen. Ökande arbetslöshet
och vidgade inkomstklyftor
är realiteter. Man diskuterar nu den
nya rapporten från konjunkturinstitutet
och olika meningar finns om den sannolika
konjunkturutvecklingen, och den
ekonomiska utvecklingen, under det
närmaste året. Men det bör i detta sammanhang
påpekas att sysselsättningsproblemen
och låginkomstgruppernas
svårigheter inte framför allt är konjunkturfenomen.
De beror såvitt jag kan förstå
i stället väsentligen på långsiktiga
tendenser i utvecklingen, på vad som
brukar kallas strukturella orsaker. Även
om det blir en förbättring i den ekonomiska
konjunkturen under nästa år
kommer alltså dessa problem att finnas
kvar, låt vara att de kanske tillfälligt
mildras.

I detta sammanhang är det två frågor
som regeringen bör ge svar på för att
dess politik helt skall kunna bedömas.
Frågorna är: 1) Delar regeringen uppfattningen
att arbetslösheten och låginkomstproblemen
väsentligen är följder
av en långsiktig, strukturell utveckling?
2) Vilka huvudsakliga åtgärder
avser regeringen att mot denna bakgrund
vidta för att säkra full sysselsättning
och för att bidra till en lösning av låglöneproblemen? Jag

vill erinra om några fakta beträffande
sysselsättningsläget och inkomstklyftorna
i samhället. Arbetsmarknadsstyrelsens
chef, generaldirektör
Bertil Olsson, framhöll nyligen, att han
ansåg läget så allvarligt, att det under
februari och mars kan uppstå en ar -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

betslöshetstopp på 75 000 personer. Det
blir i så fall den största arbetslöshet
som vårt land haft under hela efterkrigstiden.
Herr Olsson ansåg det nödvändigt
att i vinter vidta olika sysselsättningsskapande
åtgärder för omkring
100 000 personer för att möta sysselsättningssvårigheterna.
Enligt min uppfattning
är det här, som jag framhållit,
till stor del fråga om en ny typ av arbetslöshet.
Det framgår bl. a. av att som
ett nytt inslag i bilden arbetslösheten
drabbar också industritjänstemän, statsanställda
och den unga arbetskraften.
Det handlar om en strukturell arbetslöshet
som förvärrar den nedgång i
sysselsättningen som beror på konjunktursvårigheter.

Det är bra att arbetsmarknadsstyrelsen
är beredd att skapa fler platser
i omskolningskurser, i beredskapsarbeten,
i skyddade eller halvskyddade
verkstäder. Men detta räcker inte. Vilka
arbeten skall de omskolade få, när
de är färdiga för sina nya jobb? Det
är här den långsiktiga näringspolitiken
måste sätta in. Vi behöver en planerad
strukturomvandling under folklig
kontroll.

Att inkomstklyftorna ökat under det
senaste årtiondet har vi fått en rad
statistiska data om. Låginkomstutredningens
material avvaktas med stort
intresse. Men redan allmänna skatteberedningens
beräkningar visade hur
de lägre inkomstgrupperna erhållit en
minskad andel av hela inkomsten i
samhället. Landsorganisationen drog
vid sin senaste kongress samma slutsats.
I det Sverige-nummer av tidskriften
Economist, som kom ut häromdagen,
refereras ett material från FN:s
Ekonomiska kommission för Europa,
som belyser dessa förhållanden. I vårt
land har mellan 1954 och 1963 inkomsttagarna
i toppen sålunda ökat sin andel
av inkomsten före skatt. I vissa jämförbara
länder såsom Storbritannien,
Västtyskland, Nederländerna, Danmark
och Norge har däremot en gynnsam -

mare utveckling ägt rum, sett från denna
fördelningssynpunkt.

För att lösa låginkomstgruppernas
problem räcker det inte med löne- och
skattepolitik — det visar erfarenheten.
Det behövs åtgärder som spänner över
hela fältet av ekonomisk politik och
näringspolitik.

Näringspolitik har blivit ett aktuellt
ord — ett honnörsord som många använder.
Det uttrycker kravet på att
samhällsekonomin skall ses som en
helhet och att samhällets, d. v. s. de
vanliga människornas intressen, skall
vara avgörande. På borgerligt håll —
det har vi också hört i dag — kallar
man ett sådant synsätt socialistiskt,
och det ligger någonting i denna karakteristik.
På den borgerliga kanten
bör man emellertid inte glömnia bort
att i alla utvecklade samhällen framtvingar
själva den tekniska och ekonomiska
utvecklingen ett samhällsinflytande
över näringslivet. Om de borgerliga
partierna ännu en gång skulle
komma i regeringsställning i vårt land,
vilket folket i val säkert skall förhindra,
skulle de själva tvingas att tillgripa
en rad åtgärder för att reglera
olika avsnitt av det ekonomiska livet.
Det avgörande och det som skiljer partierna
i den aktuella politiken gäller
formerna för denna reglering och frågan
i vilka klassers intresse den skall
ske.

I vårt land pågår en ekonomisk
omvandling som medför allvarliga påfrestningar
för hundratusentals löntagare,
jordbrukare och småföretagare.
Nedläggningar, produktionsinskränkningar
och omlokaliseringar rapporteras
ständigt i pressen. Förhandlingsklimatet
på arbetsplatserna har hårdnat,
och tryggheten i arbetet har blivit
en illusion för många. Några huvuddrag
i utvecklingen är följande.

Arbetsmarknadens sammansättning
förskjuts hastigt. Stora grupper utsorteras
som överflödiga inom vissa näringar.
Å andra sidan tillväxer syssel -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

sättningen inom vissa yrken, men det
gäller sådana där de arbetslösa på
grund av utbildningshinder inte har
tillträde. Tendenserna till koncentration
av företag och kapital ökar starkt.
Kapitalbildningen är en investering i
a r b e t sb esp a r i n g som skapar sysselsättningsproblem.
Koncentrationen och
omorganiseringen i näringslivet framkallar
en folkomflyttning i vårt land
av stor omfattning. Den svenska kapitalismens
sammansmältning med
den utländska påskyndas — herr Bohman
har gett några exempel härpå i
debatten — samtidigt som kapitalet för
att i världsmåttsstock söka bevara sin
ställning sammansluter sig i större
m ark n

Strukturomvandlingen skärper alla
de motsättningar och balansproblem
som finns i vår ekonomi, och detta
framträder i form av en rad olika fenomen.
Vi har väldiga köproblem i
storstadsregionerna samtidigt som stora
landsändar utarmas. Motsättningarna
mellan behovet av samhällelig planering
och den privata storfinansens
intressen markeras alltmer. Samhällsinvesteringarna
släpar starkt efter jämfört
med behoven. Statens och kommunernas
planering av dessa investeringar
försvåras på grund av att det
privata kapitalets beslut och planer
länge hålls hemliga.

En annan sida av denna utveckling
är att klasskillnaderna framträder
starkare. Uppmjukningen i arvs- och
familjebeskattningen, värdestegringar
och spekulation har gjort att de stora
ägarna av kapital lätt hållit sig skadeslösa
för inflationen. Vi bär fått en
omfördelning av inkomsterna till de
små inkomsttagarnas direkta nackdel.

Allra tydligast framträder emellertid
motsättningarna på det mest centrala
området — på maktens område. Med
strävan ef/er större ekonomiska enheter,
med storbankernas allt större betydelse
och med tillväxten av byråkratin
inom näringslivet följer även en

Allmänpolitisk debatt

koncentration av beslut och makt till
en sektor vid sidan av de beslutsorgan
som är parlamentariskt och demokratiskt
kontrollerade. Det handlar här
inte om något slags sagofigurer, vare
sig féer eller spöken — högerns terminologi
på den punkten är litet skiftande
— utan om i hög grad verkliga
maktgrupper, små grupper som beslutar
över hundratusentals människors
livsvillkor. I samma män som besluten
inom näringslivet rör allt större värden
och allt fler människor, skjuts
alltså dessa människor undan från
verkligt inflytande. Deras maktlöshet
bidrar starkt till otryggheten.

Orsaken till de problem som strukturomvandlingen
sålunda skapar ligger
i ekonomins kapitalistiska organisation.
Tekniken och ekonomin förändras,
men makten utövas i de gamla
kapitalistiska formerna. Detta motsvarar
inte utvecklingens krav. Kapitalismen
skapar otrygghet. Den är inte
längre effektiv. Den är med sin växande
maktkoncentration också ett hot
mot demokratin.

Från borgerligt håll sägs det att vi
måste ha en ekonomi som är inställd
på lönsamhet, men man gör sig inte
mödan att analysera detta begrepp.
Lönsamheten har flera olika sidor som
under kapitalismen står i strid med
varandra. Lönsamhet för det enskilda
företaget är något helt annat än lönsamhet
för hela ekonomin. Här kommer
alla samhällskostnaderna in som
en betydande post, vilken de privata
företagen inte alls tar med i sina kalkyler.
Ett försök att undgå detta också
i fortsättningen illustreras av den
ökade tendensen att smita utomlands
med kapitalet, till länder där lönerna
och de sociala kostnaderna är låga och
där det finns reaktionära regimer att
satsa på. Kapitalismen har över huvud
taget en tendens att gynna den kortsiktiga
lönsamheten på bekostnad av
den långsiktiga. Detta illustreras t. ex.
av alla miljövårdsfrågorna, som på

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

grund av den faktiska förstöringen av
luft, vatten och övrig natur blir alltmer
brännande. Dessa problem kan endast
lösas genom samhälleliga insatser
och i strid mot de privata företagens
kortsynta intressen.

Strukturomvandlingen av näringslivet
är givetvis ofrånkomlig, nödvändig
och önskvärd, men den måste genomföras
efter ett medvetet, långsiktigt
program som bör omfatta alla slag
av investeringar och utbyggnader. Förändringar
i sysselsättning och investeringar
sikall vara kända och förberedda
på sikt.

Samhället befinner sig nu i en utvecklingsfas
där tryggheten inte kan
garanteras med hittills brukade socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
medel. Vi måste ha en planerad strukturomvandling
under folklig kontroll.
De arbetande i näringslivet skall ha
bestämmande inflytande över drift, investeringar
och ekonomisk planering.
Det privata storkapitalets makt sikall
bringas att upphöra.

Regering och riksdag bör enligt vår
mening ha ansvaret för de stora dragen
i utvecklingen och göra upp långsiktiga
nationella utvecklingsplaner.
Statsmakterna skall i stort styra kapitalströmmarna
till branscher och regioner.
Bank- och kreditväsen bör
övertagas av samhället. En enda statlig
bank bör samordna hela investeringsförloppet.
Dess politik skall stå
under parlamentarisk kontroll och
dess verkställande ledning vara representativ
för folkmajoriteten.

Nya riktlinjer bör dras upp för arbetsmarknadspolitiken.
Omskolning
och vidareutbildning skall ingå som
normala löpande medel att ändra och
höja arbetskraftens kompetens. Omskolningen
får inte endast vara en sista
utväg för redan arbetslösa, utan måste
bli ett medel att förhindra att arbetslöshet
uppstår. En allmän, systematisk
vuxenutbildning skall byggas upp under
enhetlig ledning. Den skall vara

ett medel att förhindra uppkomsten av
strukturarbetslöshet och för att på bred
front höjia arbetskraftens yrkeskunskap
och produktivitet samt frigöra
dess tekniska och organisatoriska begåvning
till självständiga insatser i
produktionen.

Nya principer för lokaliseringspolitiken
bör antas. För varje region med
rimligt befolkningsunderlag bör målsättningen
vara full och effektiv sysselsättning.
Starka, välutvecklade centra
bör skapas inom varje region. Ekonomisk
och kulturell jämlikhet mellan
regionerna måste eftersträvas.

En sådan planerad strukturomvandling
under folklig kontroll är nödvändig
såväl för att skapa trygghet i arbetet
som för att förverkliga demokratins
ideal, men folkflertalets otrygghet
kan aldrig övervinnas i det nuvarande
samhället med dess ekonomiska
maktfördelning. Kravet är en ny socialistisk
samhällsorganisation.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill på en punkt instämma
med herr Bohman, nämligen
att man kan ifrågasätta om det är så
stor mening att riksdagen på hösten
håller en allmänpolitisk debatt, två månader
före den stora remissdebatten.
Från den socialdemokratiska gruppen
motsätter vi oss aldrig en allmänpolitisk
debatt, men därest oppositionspartierna
inte vill ha en sådan ser vi naturligtvis
helst att vi slipper den.

Efter vad som hände vid förra höstens
val hade vi från socialdemokratiskt
håll räknat med att vi skulle möta
en helt annan och offensiv borgerlig
oppositionspolitik, med siktet inställt
på att fram till 1968 befästa de framgångar
man hade vunnit 1966. Vi föreställde
oss nämligen att valvinsterna
för högern och centerpartiet och även
i mindre grad för folkpartiet skulle ha
givit ökad självtillit åt dessa partier
och att borgerligheten under detta år
skulle komma att presentera i varje fall

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

konturerna till ett gemensamt alternativt
regeringsprogram.

Det finns inte stor anledning att påpeka
att den väntade offensiven aldrig
kommit i gång. Redan efter vårriksdagens
remissdebatt antydde Dagens Nyheter
— visserligen i försiktiga ordalag
— att det borgerliga krutet var dåligt.
Inte heller har det varit möjligt
att med ledning av de borgerliga partiernas
agerande under vårriksdagen
ana sig till vilken politik de tänkte föra
därest de skulle komma i regeringsställning.

Vi har emellertid inom socialdemokratin
vant oss vid att visa tålmodighet,
och vi tänkte därför att de borgerliga
partierna, som till sommaren skulle
hålla sina partistämmor, önskade spara
sina kort till dessa. Då skulle de stora
utspelen komma; de borgerliga skulle
träda fram och visa väljarna den alternativa
politik de tänkte föra. Men
inte heller därifrån hördes några gemensamma
borgerliga signaler.

Man behöver inte ha ett alltför väl
utvecklat sinne för kontraster för att
kunna konstatera, att de borgerliga partistämmorna
framstår som direkt färglösa,
jämfört med den socialdemokratiska
extrakongressen under hösten. Detta
är inte bara ett omdöme som fälls
av den som är direkt inblandad, utan
det föreligger många objektiva uttalanden
i denna riktning, framför allt från
utländska journalister. Man har betecknat
vår extra kongress som den viktigaste
för partiet sedan år 1932. Det
var ju det året som den nya krispolitiken
fick sitt genombrott och det var
då Wigforss framträdde och angav riktlinjerna
för en aktiv konjunktur- och
arbetsmarknadspolitik samtidigt som
han skisserade den socialdemokratiska
planhushållningspolitiken.

Denna karakteristik av 1967 års extrakongress
är enligt min mening rättvisande.
Jag vågar påstå att den varit en
av de viktigaste inrikespolitiska händelserna
i vårt land.

Allmänpolitisk debatt

Hur kommer det sig att jag så tveklöst
vågar göra detta påstående? Ja,
det räcker med att hänvisa till det näringspolitiska
programmets innehåll.
Fanns det någonting vid de borgerliga
partiernas mönstringar som tilldrog sig
tillnärmelsevis samma intresse? Jag vill
också peka på bredden av och intensiteten
i debatten kring programmet före,
under och efter kongressen. Det
är ett vittnesbörd om kongressens stora
betydelse.

Programmet är resultatet av ett samarbete
mellan fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin. Det är ett samlat
uttryck för hur svensk arbetarrörelse
anser att politiken måste utformas
för att säkra fortsatta framsteg och långsiktig
trygghet för löntagarna i vårt
land.

Var kan man finna det samlade borgerliga
alternativa programmet och
riktlinjerna för en näringspolitik? År
alternativet månne det ständigt återkommande
talet om en skattereform
som skulle lyfta ekonomiska bördor
från företagen över på löntagarna?
Partiernas kongresser gav i varje fall
inga besked på den punkten, och jag
tycker inte heller att utläggningarna
här i dag har varit särskilt vägledande
i frågan om hur de borgerliga partierna
tänker sig att gemensamt utforma
näringspolitiken.

Årets kongress var för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen stimulerande.
Den var betydelsefull också på
ett annat sätt: den bekräftade vad som
kunde skönjas redan under vårmånaderna,
nämligen att det politiska initiativet
fortfarande ligger hos socialdemokratin.
Oppositionen har inte vågat,
inte orkat ta initiativet trots att chansen
fanns efter valsegern för ett år
sedan. Nu förefaller det som om man
skulle ta sig samman inför nästa år.
Som bekräftelse härpå vill jag anföra
ett uttalande av herr Börjesson i Falköping,
som ju framstår såsom en rättskaffens
man och som håller sanning -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

ens fana högt. I ett referat i Skaraborgs
Läns Tidning från en presskonferens i
Skövde för knappt en månad sedan heter
det: »För att svara på rikspolitiska
frågor fanns riksdagsman Bengt Börjesson,
Falköping, med. Han menade att
det var viktigt att de borgerliga partierna
för en realistisk politik: Hedlund
har sagt till oss att vi inte skall
motionera om mer än som kan genomföras
när vi kommit i regeringsställning.
»

Detta vittnar om att det inte varit
mycket med de motioner som under
åren förorsakat oss här i riksdagen så
stort besvär. Men nästa år får utskotten
det bekvämt, ty då kommer tydligen
de borgerliga att enbart väcka sådana
motioner som de kan genomföra i regeringsställning.
Vi välkomnar denna
tillnyktring.

Ibland tycks historien upprepa sig.
När vårt parti utformade arbetslöshetspolitiken
på 1930-talet reste oppositionen
ett våldsamt motstånd •—- historieskrivarna
gör dock, med all rätt, därvidlag
ett undantag för professor Ohlin,
som då inte hade någon ledande
ställning i folkpartiet. Oppositionen
bjöd alltså våldsamt motstånd mot den
politik som socialdemokratin förde; det
hävdades att denna politik verkade försvårande
för den fria företagsamheten
och därmed orsakade arbetslöshet. Vi
minns den oppositionen — men vi
minns också alla de strider som utkämpades
under 1950-talet om den samhälleliga
sektorn, en debatt som pågår
även i dag. Man motsatte sig varje höjning
av skatterna, bl. a. omsättningsskatten.
Sådana höjningar framställdes
som ett hot mot friheten i landet, när
de i själva verket innebar att valfriheten
för den enskilda människan ökades.
Kulmen nåddes i ATP-striderna —
allmän tjänstepension enligt socialdemokratisk
modell var, enligt oppositionen,
ett hot mot friheten i landet och
även mot alla anställda i deras krav på
ökade löner. I dag vågar inte någon

föreslå att man skall riva upp ATPbeslutet.

Nu är vi åter vid en milstolpe i
svensk politik. För att öka tryggheten
för människorna — och enbart därför
—- samlar sig fackföreningsrörelsen och
socialdemokratin till ett program om en
näringspolitik som inte ett ögonblick
väjer för ökat samhällsinflytande. Vi
har hört hur de borgerliga partierna
blåser i trumpeterna. Det är gammalt
välkänt oljud, som vi är vana vid. Socialdemokraterna
har radikaliserats,
säger man, de är rädda för herr Hermansson
och hans nya parti, och alla
socialiseringsspöken tas fram ur gömmorna
och dammas av för ny uppvisning.

Hem Ohlin skrev året innan han blev
partiledare: »Låt oss inte inom folkpartiet
begå samma misstag som år 1933
och ge svenska folket intrycket att andra
partier äro mera villiga än vi att göra
något effektivt.»

Han gjorde emellertid samma misstag
på 1950-talet när det gällde att ge
samhället ökade resurser att möta människornas
behov av ökad frihet och
trygghet och han gjorde det i samband
med ATP-reformens genomförande. Det
förefaller som om han och hans efterträdare
också gör misstag när det nu
gäller att möta den nya situationen på
arbetsmarknaden.

I den rapport, som konjunkturinstitutet
nu publicerat och som ligger till
underlag för den överläggning vi har
i dag, slår man fast att inflationstendensen
i Förenta staterna sannolikt
kommer att öka. Man måste räkna med
prisstegringar i USA. Dess bättre är
det inte längre så att en banal snuva i
Amerika ger lunginflammation i Europa.
Vi skall därför inte behöva frukta
att vi nu, när vi lyckats få någorlunda
fason på våra egna inflationistiska tendenser,
skall tvingas importera något
av den väntade prisförhöjningen i USA.

Vad vi dock under alla förhållanden
måste finna oss i är den ekonomiska

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

politik som förs på kontinenten. Där
är man uppenbarligen beredd att i
ganska stor utsträckning offra den fulla
sysselsättningen för att hålla ett något
så när fast penningvärde. Man är
alltså redo att skapa arbetslöshet -—
ganska omfattande sådan — för att
åstadkomma ett fastare penningvärde.
Detta får givetvis konsekvenser för vårt
land — och har redan fått det. Arbetslösheten
är fortfarande omfattande i
många länder.

Såsom framgår av konjunkturinstitutets
rapport, s. 10, tyder emellertid vissa
tecken på att botten i konjunktursvackan
har nåtts och att en långsam
återhämtning kan komma att ske under
hösten och vintern. Den uppgången
kommer emellertid inte omedelbart att
leda till ökad sysselsättning inom industrin.
Jag fäster kammarledamöternas
uppmärksamhet på vad arbetsmarknadsstyrelsen
sagt i sin rapport, nämligen
att företagen för närvarande har ett
betydande kapacitetsöverskott. Man har
alltså bl. a. mer personal än man egentligen
skulle behöva. Detta betyder att
produktionen i början av konjunkturuppgången
kan ökas utan att personal
behöver nyanställas. Det är värt att understryka
denna anmärkning från arbetsmarknadsstyrelsen,
eftersom förhållandet
i hög grad måste återverka på
vår bedömning då det gäller omfattningen
av de sysselsättningsfrämjande
åtgärderna.

Vi fick för en kort tid sedan besked
om att arbetslösheten ligger på 34 000
personer. Det är en relativt måttlig siffra,
men det är ingen tröst för dem som
drabbas, och de är ändå lika många som
invånarna i Trollhättan eller Luleå. Vad
som är allvarligt är emellertid prognosen
för vintern, som pekar hän mot omkring
100 000 arbetslösa.

Vi kan inte och har inte rätt att stillatigande
se en sådan utveckling. Regeringen
har vidtagit åtgärder, och arbetsmarknadsstyrelsen
har följdriktigt enligt
sin uppgift gått till motaktion. Sam -

Allmänpolitisk debatt

hället har nu tack vare en målmedveten
och beslutsam satsning på arbetsmarknadspolitiken
en handlingsberedskap.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att oppositionen inte alltid
helhjärtat har varit med om denna
satsning. Såväl folkpartiet som högern
och centern har ett förflutet, som ligger
oss ganska nära i tiden, då de har
varit motvilliga att satsa på arbetsmarknadspolitiken.
Denna motvilja är inte
äldre än att även den som har dåligt
minne bör komma ihåg den.

Ingen tvekan skall råda om att vi har
en bestämd vilja att med alla tänkbara
och tillgängliga resurser bekämpa arbetslösheten.
Den är mycket allvarlig
i dag; vi skall inte blunda för det. Ett
par drag i helhetsbilden finns det
särskild anledning att peka på.

Först och främst är det ungdomsarbetslösheten,
som måste ge oss en allvarlig
tankeställare. Den är en uppfordran
till oss politiker att medverka till
att resurser ställs till förfogande för att
motverka arbetslösheten. Samhället skall
alltså ha större resurser och inte mindre.
Även om siffran 8 000 arbetslösa i
åldrarna under 25 år förefaller måttlig
i ett större sammanhang är situationen
bekymmersam.

Åtskilliga i denna kammare har personliga
erfarenheter av tider då tiotusentals
ungdomar saknade inkomst
och försörjningsmöjlighet. Några av oss
kanske ingick i denna skara. Dagens
unga brukar ibland fnysa litet föraktfullt
när vi talar om att erfarenhet är
eu merit i politiska sammanhang. Det
kommer de att ha dubbel anledning att
göra, om vi inte lyckas klara ungdomsarbetslösheten.
Vi måste till varje pris
undvika att unga människors första
möte med samhället blir sådant, att de
upplever en känsla av att vara överflödiga,
att inte behövas. Därför är det
riktigt och glädjande att arbetsmarknadsstyrelsen
har lagt ut ett aktionsprogram,
men vi kan inte slå oss till ro
med det. Det finns all anledning för

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

oss att instämma i den maning som
vårt ungdomsförbund har riktat till arbetsmarknadsmyndigheterna
att ytterligare
skärpa uppmärksamheten i fråga
om ungdomsarbetslösheten.

Det är också, herr talman, ett annat
drag i arbetslöshetsbilden som förtjänar
att tagas upp, och det är frågan om den
ökade arbetslösheten för tjänstemän.
Även om ännu så länge arbetslösheten
bland de arbetslöshetsförsäkrade tjänstemännen
är väsentligt lägre än inom
flera LO-förbund, ger den oss anledning
till skärpt uppmärksamhet, ty den har
stigit mycket snabbt under de senaste
åren, särskilt sedan mitten av år 1966.

Det är klart att det finns en råd förklaringar
till arbetslösheten bland tjänstemännen.
Först och främst har tjänstemannasektorn
också fått känning av
den allmänna konjunkturnedgången,
men tjänstemannagrupperna drabbas
nu också på samma hårda sätt som
övriga löntagare av företagsnedläggelserna
och inskränkningarna i driften.

I förra remissdebatten erinrade jag
om att vi åren framöver kan vänta oss
att rationaliseringsvågen med full kraft
skall svepa fram även på tjänstemannasidan.
Datatekniken och allt detta nya
som kommer innebär rationaliseringar,
och följden blir viss arbetslöshet för
tjänstemännen. Det finns anledning för
oss att göra klart för oss vad detta kommer
att kräva av samhället: det kommer
att kräva större resurser, mer makt åt
samhället ■— och inte mindre resurser
och mindre makt.

.lag vill i detta sammanhang gratulera
folkpartiet till senkommet men inte desto
mindre välkommet intresse för de
anställdas trygghetsproblem. Men det
är uppenbarligen inte mycket som folkpartiet
har att hänvisa till när det nu
vill framstå som väljarnas speciella
trygghetsparti. I en annons som de
senaste veckorna har publicerats i dagspressen
framträder folkpartiets nye ordförande
herr Sven Wedén med en bild.
Bilden har jag ingen anmärkning emot

— den är säkert mycket bra — men han
säger: »Våren 1967 krävde folkpartiet
i ett stort trygghetsprogram även att
äldre personer före pensionsåldern skulle
ges ökad ekonomisk trygghet vid omställningar
inom näringslivet.» Längre
fram heter det: »Vårt krav ledde till att
en statlig utredning behandlade denna
viktiga sak med förtur. Nu har utredningen
lagt fram förslag som innebär
kraftigt ökade ekonomiska bidrag till
äldre arbetskraft vid nedläggningar och
inskränkningar.»

Detta är en historieskrivning som
lindrigt sagt är vilseledande och falsk.
Det stora trygghetsprogram som herr
Wedén talar om var sannolikt motionen
11:367 och den statliga utredning han
hänvisar till gäller kontant stöd vid arbetslöshet.
Mellan motionens yrkande
och det förslag som kommittén presenterat
finns inget som helst samband.
Det finns inte heller något samband mellan
motionsbehandlingen och det förhållandet,
att utredningen fått behandla
detta ärende med förtur, nämligen för
att lösa en del av de problem som de
äldre arbetslösa har ställts inför.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att vi i våras hade en debatt i denna
fråga. Då ville man inom folkpartiet att
de äldre arbetstagarna skulle förtidspensioneras.
Jag tillhörde dem som bestämt
hävdade att fullt arbetsföra personer
inte bör pensioneras utan att de
i stället bör få ett arbetsmarknadspolitisk!
betingat bidrag. Den kommitté
jag har förmånen att leda fick inrikesministerns
uppdrag att snabbutreda den
frågan, och det gjordes även. Vi såg till
att det framlades ett förslag som ger
dem ett arbetsmarknadspolitiskt inriktat
bidrag, inte någon pension.

Herr Wedén tog upp en annan fråga
i detta sammanhang, nämligen att folkpartiet
har krävt och föreslagit en sysselsättningsförsäkring.
Jag har försökt
att få reda på hur det förslaget ser ut;
mig veterligt finns det inte något sådant
förslag från folkpartiet. Däremot existe -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

rar en statlig utredning, nämligen KSAutredningen,
som består av elva personer,
vari ingår representanter för folkpartiet
och de övriga partierna. Kommittén
håller på att arbeta enligt direktiv
från inrikesministern för att få fram
förslag till försörjning åt alla i samband
med arbetslöshet. Jag har inte hört att
folkpartiet har något eget förslag till
lösning av det problemet, utan den kommitté
som jag leder skall försöka utreda
det så fort vi hinner. Vi har nu avlämnat
det första förslaget, nämligen för
de gamla, och vi skall omedelbart ta itu
med den stora frågan. Herr Wedén kan
alltså vara alldeles lugn och kan vända
sig till sin partivän i utredningen, så
skall vi försöka klara upp saken.

Att jag här tog upp annonsen berodde
på att jag är så direkt anknuten till
spörsmålet och känner mig en smula,
inte irriterad men ledsen över att en
sådan skrytannons införts av den nye
folkpartiledaren.

Herr talman! Till sist några ord om
en annan sak. Detta är inte någon utrikesdebatt,
men jag vill ändå ta upp eu
utrikespolitisk fråga, eftersom så skett
av en del andra talare.

Gårdagens debatt gällde frågan om
det ekonomiska samarbetet i världen
eller rättare sagt debatten borde ha gällt
den saken. Det finns kanske anledning
att i dag påminna om det samarbete,
som sker i FN för en fredligare värld
och som ger grundförutsättningar för
det ekonomiska samarbete som vi talade
om i går och för den ekonomiska utveckling
i vårt land som vi talar om
i dag.

Den amerikanska upptrappningen av
kriget i Vietnam och kriget i Mellersta
östern har utan tvekan verkat dämpande
på FN och dess verksamhet. Det
finns all anledning att livligt beklaga
detta. Det har kärvat till på de flesta
områden, även sådana som inte direkt
berörs av kriget i Vietnam eller av
den djupgående krisen i Mellersta
östern. Den rika världens blygsamma

Allmänpolitisk debatt

försök att rädda människorna i de
fattiga länderna från en hungerkatastrof
ter sig nästan meningslösa, när
man summerar samma länders ambitioner
i fråga om det militära försvaret.
Detta gäller alla länder över hela världen,
fattiga och rika.

Låt mig bara peka på en enda sak.
De pengar som Förenta staterna lägger
ned på två dagars krig i Vietnam skulle
täcka FN:s utgifter under ett helt år.
Fem dagars krig i Vietnam kostar lika
mycket som hela FN-familjen ger i hela
världen under ett helt år, inklusive all
u-lijälp. Då har hänsyn ändå inte tagits
till de pengar som andra lägger ut, för
att inte tala om det lidande som det
vietnamesiska folket får utstå och de
rent ekonomiska förluster som den ständiga
upptrappningen av kriget åsamkar
Nordvietnam.

Det är mot denna bakgrund man får
se de allt bistrare uttalandena i FN om
Förenta staternas politik under den nu
pågående generalförsamlingen och under
fjolårets allmänna debatt. Av vårens
109 anföranden var det 44 utrikesministrar
från den övriga världen som
rekommenderade USA ett bombstopp i
Vietnam. Vi vet att den amerikanska
opinionen svängt, att tidigare hökar
blivit duvor och att det snart bara är
den inre kretsen kring den alltmer ensamme
presidenten som tror på att
vietnamproblemet kan lösas genom en
allt intensivare bombning av Nordvietnam.

Jag är medveten om att vi i denna
kammare inte nämnvärt kan påverka
USA, men jag är angelägen om att säga
detta, därför att jag tror att vi trots
allt kan hoppas på att uttalanden från
länder och från den växande skara
människor som hyser stor respekt för
USA och för Förenta staternas tidigare insatser
för demokrati och frihet till slut
ändå skall förmå Amerika att tänka om
innan det är för sent. Det gäller inte
bara Vietnam. Det gäller även FN, och
det finns inget alternativ till FN. Även

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 41

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

om organisationen just nu kan göra
mycket litet i fredsfrågan, måste mänskligheten
ändå ha Förenta Nationerna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
är en djärv man, men jag tycker
han var i djärvaste laget när han talade
om folkpartiets inställning till arbetslöshetsförsäkring
och därmed förknippade
problem. Jag skall gå förbi
vad han sade om 1930- och 1950-talen
— det hade föga större saklig grund än
vad han sade om arbetslöshetsförsäkringen,
men det blir kanske tillfälle att
återkomma därtill senare i debatten.

Herr Bengtsson hade rätt när han
sade att den linje som vi vid riksdagens
början i år rekommenderade beträffande
den äldre arbetskraften före
pensionsåldern, som får svårigheter
vid omställningar, företagsnedläggelser
o. s. v., byggde på förtidspensionering.
Däremot tror jag inte att herr Bengtsson
har rätt i sitt påstående att det saknas
varje förbindelse mellan detta förslag
och det förslag inom ramen för ett tilllägg
till något slags arbetslöshetsförsäkring
som herr Bengtssons kommitté har
kommit- fram till. Det förslaget löser en
del av problemet, och vi hoppas att en
proposition i frågan läggs fram. Men det
löser inte hela problemet, herr Bengtsson!
Detta framgår inte minst av det
uttalande som herr Bengtsson själv
gjorde i TV i går kväll med anledning
av en fråga från en ungefär 60-årig köpmannafru
i Gnesta. Herr Bengtsson försökte
på alla möjliga sätt gå omkring
problemet men tvingades till slut förklara
att fall av hennes typ inte löstes
genom detta förslag. Men, herr Bengtsson,
det hade man kunnat ordna om
man följt våra rekommendationer att
införa en allmän arbetslöshetsförsäkring
för alla kategorier av arbetande.

Felet med de direktiv som herr
Bengtssons kommitté har är att de inte
innebär att statsmakterna eller rege -

ringen har ställt sig bakom en önskan
att verkligen få en allmän arbetslöshetsförsäkring;
de är helt förutsättningslösa.
Kan herr Bengtsson svara, när regeringen
uppenbarligen hittills inte har
vågat göra det, på följande fråga: Är
det meningen att herr Bengtssons kommitté
skall inrikta sig på att lägga fram
förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring? Herr

BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wedén har interpellerat
inrikesministern beträffande
frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring,
och jag tänker inte falla honom
i ämbetet. Jag vet inte vad inrikesministern
kommer att svara herr Wedén.

Den kommitté, som jag tillhör, har
till uppgift att försöka få fram ett förslag
som ger försörjning åt medborgarna
i samband med arbetslöshet. Det har
aldrig hänt att en kommitté fått direktiv
så utformade: »Ni skall utreda denna
fråga och lägga fram förslag som är
så eller så utformade.» Det är möjligt
att kommittén kan lösa frågan utan en
allmän försäkring, men det kan också
hända att den inte kan göra det — det
får vi se när vi har utrett frågan. Svaret
på herr Wedéns fråga är således, att
en allmän försäkring föreslås om vi
finner att det är nödvändigt för att
åstadkomma det resultat för vilket utredningen
tillsatts.

Herr Wedén berörde också det förhållandet,
att vårt förslag till skydd åt
de äldre inte omfattar företagarna. Jag
tror att fru Kabel'' från Gnesta -— som i
går frågade mig i TV — förstod detta
bättre än herr Wedén. Jag framhöll att
vårt förslag gällde arbetstagare, och eftersom
det inte gällde företagare skall
vi inte ta bort den möjlighet som nu
finns att ge ersättning åt arbetslösa företagare,
nämligen i form av kommunalt
kontantunöerstöd vid arbetslöshet. Det -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ta framhöll jag för henne och det begrep
hon. Att herr Wedén inte förstår det
kan jag inte hjälpa.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad damen i Gnesta
förstod är kanske svårt för oss att yttra
oss om. Men jag begriper så mycket att
om herr Bengtssons kommitté hade valt
den linje som förordats i motioner från
folkpartiet hade hennes utsikter att få
sina problem lösta varit större.

I mitt tidigare anförande i dag påpekade
jag att arbetsmarknadsstyrelsens
chef framhållit, att en växande andel
av de arbetslösa, även på löntagarsidan,
är oförsäkrade. Herr Bengtssons svar
på min fråga, huruvida detta föranleder
någon reflexion från hans sida angående
fördelarna med en allmän arbetslöshetsförsäkring,
är en hänvisning till inrikesministern,
vilket jag för all del ur
vissa synpunkter kan förstå. Men för
herr Bengtssons egen del är svaret bara
ett jaså.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Folkpartiet drev ju i våras
linjen* att man skulle lösa denna
fråga genom förtidspensionering. Herr
Wedén säger, att om vi följt dess förslag,
så hade vi löst det problem vi nu
diskuterar. Skall man förtidspensionera
dessa ungdomar, innan de kommit in
på arbetsmarknaden? Man får nästan
det intrycket av herr Wedéns anförande.
Det stora problemet är självfallet
de ungdomar som ännu inte kommit in
på arbetsmarknaden. Den initialarbetslöshet
som förekommer i vissa yrken är
ett mycket allvarligt problem, som min
kommitté diskuterat med SACO, och det
problemet är det inte så alldeles lätt att
klara med en allmän sysselsättningsförsäkring.
Vi har ännu inte kommit på
metoderna att lösa det problemet; det
har inte ens folkpartisterna i kommittén
gjort.

Allmänpolitisk debatt

Mitt svar är alltså, att vi med alla till
buds stående medel skall försöka få
fram förslag om åtgärder som ger försörjningsskydd
åt medborgarna i vårt
land, när vi inte kan skaffa dem arbete.
Men om det skall ske genom allmän sysselsättningsförsäkring,
det får vi se när
vi är färdiga med utredningsarbetet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
ville i sitt inledningsanförande
göra gällande att det är socialdemokraterna
som svarar för alla initiativ. Jag
vill då bara göra den reflexionen, att
det ju var centern först som aktualiserade
frågan om en sysselsättningsförsäkring.
Det skedde i en utredning som,
om jag inte missminner mig, lades fram
redan 1963. Man frågar sig, varför centern
den gången inte fick något stöd av
utredningens majoritet. När folkpartiet
och så småningom även högern anslutit
sig till denna tanke, är det litet underligt
att det är på socialdemokratiskt
håll som man är mest tveksam.

Jag frågar mig, om det är så förfärligt
svårt att finna en teknisk lösning
i denna fråga, att det skall behöva ta
sju, åtta år, innan en sysselsättningsförsäkring
kan genomföras. Jag tycker,
herr Bengtsson i Varberg, att initiativkraften
på socialdemokratiskt håll då
inte är så särskilt stor.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I en vital och livsduglig
demokrati skall makten skifta eller åtminstone
kunna skifta. I nästan 35 år
har socialdemokratin suttit vid makten,
en tid under vilken många betydelsefulla
sociala reformer kunnat genomföras,
Ingen kan förneka att det socialdemokratiska
regeringsinnehavet i
mångt och mycket varit framgångsrikt
men ingen kan heller förneka att misslyckandena
under det senaste decenniet
varit katastrofala för vårt land.

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

36 Nr 41

Allmänpolitisk debatt

För långt maktinnehav kan medföra
maktfullkomlighet och fara för enpartivälde.
Jag skulle vilja likna den nuvarande
politiska situationen vid en löpare,
som år efter år vinner svenska
mästerskapet. När han till slut märker
att han inte har någon konkurrens slutar
han att träna och att skärpa sig i
vetskapen om att han ändå kommer att
vinna.

Bostadsbristen, köerna utanför sjukhusen,
åldringsvården och lokaliseringspolitiken
är några av de många
problem som vår sittande regim inte
kunnat lösa. Ja, man har inte ens skärpt
sig för att lösa frågorna.

Oppositionen vann inte senaste valet
på sin egen förmåga utan helt enkelt på
socialdemokraternas oförmåga. Vad har
då hänt efter valet? Som jag förut sade:
När man får konkurrens skärper man
sig. Socialdemokraterna har lagt sig på
offensiven. Vid den extra partikongressen
antog man vissa huvudlinjer för den
framtida politiken, bl. a. i fråga om relationerna
mellan samhälle och näringsliv.

Många väljare i vårt land hade givetvis
väntat sig att valframgångarna för
den demokratiska oppositionen skulle
medföra ett närmare samarbete mellan
de tre borgerliga partierna, ett samarbete
som skulle leda till ett för väljarna
klart begripligt alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Det är ju
ändå mer som förenar än som skiljer
de demokratiska oppositionspartierna.
Alla måste vara medvetna om, att ett
regimskifte endast kan åstadkommas
genom samarbete. Trots detta fortsätter
många av våra oppositionspolitiker att
markera olikheter de tre partierna emellan,
olikheter som ofta är uppkonstruerade.
Man anstränger sig att markera
skillnaderna mellan de tre partier, som
på ett eller annat sätt, om ett nytt regeringsalternativ
skall komma till stånd,
måste samarbeta. Jag anser att ett sådant
agerande försvagar oppositionens
attraktionskraft på flertalet väljare, som

inte är intresserade av om det ena eller
det andra av de tre partierna får flera
eller färre röster utan som framför allt
vill se en arbetsduglig regering komma
till makten. Splittringspolitiken leder
till att motsättningarna fördjupas mellan
de tre partier, som i ett senare
skede måste samverka. Många menar
att ett nära samgående skulle leda till
att man tappade väljare på vänsterkanten.
Visst kan det vara riktigt beträffande
vissa väljare. Men en sådan uppfattning
är ofta bara frukten av en politik
som gårdagens valtaktiker fört: att å
ena sidan framhålla högerpolitik som
någonting helt oacceptabelt och att
å andra sidan säga att mittenpolitiken
endast är en nyans av den socialdemokratiska
politiken. Väljarna får genom
sådant tal bara uppfattningen, att det
är ett stort gap mellan de båda grupperna
inom oppositionen.

Jag och många samlingsvänner med
mig menar, att ett fortsatt markerande
av olikheter kan bli ödesdigert. Om nyansskillnader
som måste finnas mellan
självständiga partier framhävs enbart
för att man vill markera olikheterna,
då förvandlas ofta bagateller till principiella
skiljaktigheter som inte går att
överbrygga. En sådan politik måste
överges. De tre demokratiska oppositionspartierna
måste inför valet 1968
skapa ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken, ett alternativ som
är vida överlägset socialisternas. De tre
oppositionspartierna måste enas och
samarbeta i så viktiga frågor som arbetsmarknadspolitiken,
socialpolitiken och
den ekonomiska politiken.

Har man tankar på att samarbeta efter
valet, är det lika bra att börja med det
samarbetet på en gång. Lämna alla dessa
valtaktiska funderingar om att tappa
vänsterväljare och redovisa i stället gemensamma
alternativ, hur man tänker
sig att lösa 1960- och 1970-talens vitala
problem! Ärlighet och klar målsättning
skrämmer inga väljare vare sig till
vänster eller till höger utan stimulerar

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

i stället väljare, som helt naturligt under
de gångna åren tappat förtroendet
för den splittrade oppositionen.

Skulle våra tre demokratiska oppositionspartier
inte gå väljarna till mötes
i deras krav om samverkan över snäva,
ofta uppkonstruerade partigränser och
låta enstaka skiljaktigheter undanskymma
den gemensamma grundsynen på
liur vårt .samhälle skall utformas, kommer
med all säkerhet väljarna att ta
saken i egna händer och en ny partibildning
att uppstå vid nästa års val.
Krafter är redan i gång att starta en
folkrörelse, men ännu hoppas man i ledande
kretsar, att en sådan sista åtgärd
inte skall behövas utan att i stället
de tre demokratiska oppositionspartierna
skall gå en markant väljaropinion till
mötes. Sluta upp med den många gånger
irriterande och utmanande inbördes
polemiken, sätt inte det egna partiets
väl före den gemensamma oppositionens
utan utforma redan nu ett gemensamt
alternativ för 1960- och 1970-talens viktiga
frågor!

Ja, herr talman, jag skulle kunna säga
mycket mer i denna för vår inrikespolitik
så viktiga fråga, men jag vill
inte försumma att i den här remissdebatten
liksom många gånger förr även
ägna tid åt problem och frågeställningar,
vilka i jämförelse med andra problem
framstår så överskuggande att allt
annat synes så smått och futtigt. Jag
syftar på vår tids största fråga —- förhållandet
mellan fattiga och rika länder
och därmed den svenska u-hjälpen.

Vi känner alla så väl till den fruktansvärda
situationen ute i världen. Vi
vet så väl att inte ens hälften av jordens
befolkning äter sig mätt. Vi vet att miljoner
människor dör i sjukdomar som
går att bota. Vi känner till befolkningsexplosionen.
Men allt detta tycks för
många av oss vara något som ligger så
oändligt långt borta, något som inte rör
oss. En ung flicka, Marianne Sjöholm,
för övrigt dotter till riksdagsmannen,
skriver så riktigt i en dikt:

Allmänpolitisk debatt

»Detta bör påpekas
Jag

liar nog med mig själv
fast det är klart ...

Vietnam och Sydafrika
de och vi och rasoroligheter
klart man tycker ...
synd om dom
egentligen.»

Jag har aldrig kunnat förstå hur politiker
kan tala om fred och frihet och
ändå sä många gånger ställa sig oförstående
till dessa globala problem.
Kallt konstaterar man att det inte finns
någon större opinion i vårt land för
vidgad u-landshjälp. Man glömmer då
att det ju är politikern och samhällsomformaren
som skall skapa denna
opinion. Kände våra medmänniskor till
situationen ute i den stora världen tror
jag, att det skulle vara få som skulle
ställa sig avvisande till både en och
flera procent av nationalprodukten till
vår u-landshjälp. Som jag tidigare påpekat
är det inte våra pensionärer eller
andra sämre lottade medmänniskor som
skall betala u-landshjälp en utan den bör
finansieras genom skatter och på varor
som vi alla kan undvara, d. v. s. lyxvaror.
Den opinion som ännu inte finns
måste skapas av våra politiker. Vi har
att gå i spetsen och inte bara sätta oss
ner och vänta på opinionsyttringar.

I mångt och mycket har vår u-landshjälp
hittills misslyckats, vilket gjort
att många människor är avogt inställda.
Misslyckandena har ofta berott på att
vi inte följt den omfattande internationella
forskningen på området. För litet
har också gjorts för att öka den svenska
biståndsforskningen. Vår kunskap om
u-ländernas förhållanden och vårt bistånds
verkningar är fortfarande synnerligen
bristfällig. Vi borde göra större
ansträngningar för att ta reda på resultaten
av tidigare svenska biståndsinsatser.
Framför allt borde vi lära oss av
dem som förut arbetat i dessa länder.
Vi borde ta lärdomar av t. ex. våra

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

svenska missionärer. För att kunna
hjälpa ett land måste man känna till
den kulturella bakgrunden i landet, känna
människorna, veta hur de reagerar
och hur de uppfattar olika situationer
med sitt tänkesätt.

Givetvis kommer fortfarande fel att
begås i den svenska biståndsverksamheten,
men det går inte längre att tala
om några barnsjukdomar. Vår statliga
u-hjälp började redan på 1950-talet, och
med de erfarenheter som man gjort under
åren måste allmänheten kunna begära
att barnsjukdomarnas tid är förbi.
Tyvärr visar sig att vi helt säkert även
i fortsättningen kommer att göra många
felsteg och misstag som bl. a. beror på
att de svenska tekniska och finansiella
bistånden handhas av olika myndigheter.
Samordningsarbetet mellan dessa
olika instanser söker alltjämt sina effektiva
former.

Den nuvarande splittringen på ett
flertal myndigheter är inte rationell och
medför tidsspillan och alldeles för höga
administrationskostnader. Den tekniska
och finansiella hjälpen bör i sin helhet
enligt min mening skötas av en myndighet,
gärna av SIDA, men helst skulle
jag vilja se att hela den svenska biståndsverksamheten
sammanfördes i ett
departement och att vi fick en egen
u-landsminister. På så sätt skulle man
t. ex. kunna undanröja det dubbelarbete
som nu många gånger sker i finans- och
utrikesdepartementen och på SIDA. Man
skulle också kunna tänka sig att SIDA
får ta hand om allt bistånd och får ett
samlat anslag under utrikesdepartementet.

Den som sysslar med u-landshjälp
slutar aldrig att förvåna sig över den
bristande koordinationen mellan olika
statliga och frivilliga projekt. Det talas
ofta så vackert om missionen men den
får inte många miljoner, utan det är
mest fråga om vackra ord och fraser,
ofta från den här talarstolen.

SIDA försöker ännu så länge att sköta
projekten från hemmaplan, vilket en -

ligt min mening är felaktigt —■ det går
inte att i detalj sköta fältprojekten från
kontoret på Klarabergsgatan. Biståndsarbetet
är alldeles för komplicerat, något
som den som personligen upplevt
hjälparbetet i ett u-land säkert kan
understryka.

Professor Torsten Gårdlund, en av
våra främsta experter, berättar som
många andra att en expert i ett
u-land själv ofta måste författa svaret
på de skrivelser som avlåtits och under
veckor följa skrivelserna från kontor
till kontor för att uppnå verkställighet.
Instrument och produkter som ingår i
biståndet kommer inte in i landet förrän
efter de mest mardrömsliknande formaliteter.
I sin strävan att hjälpa måste
experten ofta jaga personer som undviker
honom och undvika personer som
jagar honom. Den underutvecklade
världen är en värld full av administrativa
krissituationer. Det bistånd man vill
ge denna värld låter sig inte manövreras
från fjärran länder.

SIDAS :s verksamhet måste decentraliseras
till fältet. Varje mottagarland måste
få sin projektchef, gärna en biståndsattaché
som är fast knuten till vår ambassad
i vederbörande hjälpland, en
man som skall kunna koordinera hjälpverksamheten
ute på fältet. Det är rent
skrämmande att se hur man nu arbetar
på olika håll. Många gånger finner man
att den som leder den statliga hjälpen
inte känner till missionens eller de frivilliga
organisationernas hjälparbete i
samma land.

Under min senaste resa för några veckor
sedan berättade en missionär för
mig, att han träffat två svenska fredskårister,
som uttryckt sin förvåning
över att det fanns andra svenskar på
platsen, trots att missionen arbetat där
i över 100 år.

En koordination skulle inte bara behövas
mellan våra olika svenska projekt
utan också mellan andra länders.
I, exempelvis Etiopien driver Centerns
ungdomsförbund en utmärkt jordbruks -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

skola i Backo, och inte långt därifrån
arbetar tyskarna på en annan farm.
Hur värdefullt skulle det inte vara att
koordinera och ta del av varandras
erfarenheter! I Etiopien arbetar SIDA
med ett stort regionalt projekt inom
jordbruket. Det bedrivs egen forskning
rörande lämpliga sädesslag m. in. Inte
långt därifrån driver Rädda barnen en
jordbruksfarm för rehabiliterade spetälska.
Tänk vad det skulle kunna betyda
om man kunde utbyta erfarenheter
beträffande lämpligt utsäde och samordning
av transporter! Nu arbetar man
och sliter som myror men drar ofta
åt olika håll. En kunnig och fast projektchef
som kunde samordna frivillig
och statlig u-landshjälp i våra biståndsländer
skulle medföra en oerhörd effektivitet.

Vår u-hjälp skulle också tjäna på
att SIDA inte låstes vid specifikt svenska
förvaltningsregler utan finge verka
efter de linjer uppgifterna kräver. Nu
följs projekten ofta via bristfälliga kvartalsrapporter
och genom sporadiska informations-
och inspektionsbesök på
fältet. Det blir mycket omfattande korrespondens
i småärenden — ett förfarande
som är mycket irriterande för
personalen på fältet. Till följd av en
organisation som delvis är byråkratiskt
uppbyggd tar det ofta lång tid att få
besked från Sverige. Postgången är
långsam och handläggningen inom
SIDA tar också för lång tid. Proportionellt
har SIDA inte fler skrivbiträden
än andra ämbetsverk trots att hela
förvaltningen sköts brevledes.

Våra mottagarländer har från början
ofta valts mycket slumpmässigt, vilket
gör att det i vissa länder är mycket
svårt att utföra arbetet. Projekten
har från början inte förberetts tillräckligt.

En flaskhals för ökningen av u-landshjälpen
är rekryteringen av personal.
Kontraktstiden är för kort, ofta bara
två år. Vederbörande hinner aldrig sätta
sig in i arbetet förrän det är tid att

Allmänpolitisk debatt

resa hem igen. Många får inte heller
tillgodogöra sig tjänsteårsberäkning.
Familjer med barn har svårt att engagera
sig i u-landsarbete därför att det
saknas skolor för barnen och tillräcklig
hjälp inte ges av våra myndigheter
för att stimulera barnfamiljer att söka
u-landstjänst. Utredningen Skolgång
borta och hemma (SOU 1966: 55) har i
sitt betänkande lagt fram många goda
förslag, men alltför lång tid har redan
förflutit utan att våra u-landsarbetare
har fått sina självklara rättigheter uppfyllda,
t. ex. ersättning för skoltransporter,
fria läroböcker till barnen, rätt
till fri undervisning vid svenskt korrespondensinstitut
etc., för att här bara
nämna några av de problem som
måste lösas.

Våra myndigheter måste på allt sätt
stimulera de medborgare som vill göra
en aktiv insats i u-länderna. Beträffande
tjänsteårsberäklningen borde man
t. ex. enligt min mening få ett extra tilllägg
vid tjänstgöring i ett u-land. Varför
skall inte varje svensk medicine
kandidat få räkna som en merit att han
reser ut till ett u-land? Där kunde den
blivande läkaren få se sjukdomsfall,
som han här hemma kanske bara kan
studera i böcker. Jag har själv upplevt
hur en grånad sjuksköterska i ficklampssken
fått gripa till operationskniven.
Här hemma skulle hon ha blivit
anmäld för medicinalstyrelsen för ett
sådant handlande; där ute gäller det
många gånger liv eller död. Tänk vilken
oerhörd nytta en ung medicine
kandidat skulle kunna göra där!

Jag upphör aldrig att förvåna mig
över hur svåra och pressande förhållanden
många av våra frivilliga u-landsarbetare
tvingas arbeta under. Här hemma
talas det ofta om att de rätta administratörerna
saknas; om de funnes
skulle vi kunna ge störré ekonomisk
hjälp. Men jag kan försäkra att de administratörerna
många gånger finns;
det är de ekonomiska förutsättningarna
som saknas. En ung svensk läkare som

Nr 41

Onsdagen den 8 november 19G7 fm.

Allmänpolitisk debatt

jag träffade för några veckor sedan i
Addis Abbeba arbetade på sin fritid
på ett spetälskesjukhus, och han anförtrodde
mig att han många gånger stod
helt maktlös därför att det fattades nödiga
mediciner för att bota vissa barnsjukdomar.
Jag träffade också en sjuksköterska
ute i ödemarken, som varit
tvungen att amputera foten på en av
sina patienter och som saknade medel
för att skicka den sjuke vidare till
sjukhus. Det är en skam att många av
våra frivilliga, välutbildade u-landsarbetare
skall behöva arbeta under sådana
förhållanden!

Världsnöden är i dag så stor att varje
form av hjälp är av betydelse: frivillig
och statlig u-landshjälp, industrihjälp,
statliga investeringsgarantier, förbättrad
handel med tullnedsättningar för
u-länderna o. s. v.

På tal om den enskilda u-landshjälpen
träffade jag en gång 23 svenska
pojkar i Sudan. De var anställda vid det
svenska flygföretaget Sterner Airways,
vilket företag bepudrar 80 procent av
Sudans bomullsfält. Bomull är Sudans
största exportartikel, och utan bepudring
skulle hela skörden lätt kunna slå
fel. Varför skall inte ett sådant företag
kunna få statliga investeringsgarantier?

Enligt min mening bör vår u-landshjälp
i framtiden alltmer koncentreras
till ett fåtal länder. En .samordning
av vår u-landshjälp skulle kunna betyda
oerhört mycket. Sverige kan inte tävla
med andra länder när det gäller rymdraketer
och andra oväsentligheter, men
vi skulle kunna visa vad ett litet land
förmår utträtta, när man verkligen vill
satsa på och koncentrera hjälpverksamheten.
Hur kan våra politiker drömma
om sociala revolutioner, när människorna
inte kan läsa och skriva? Okunniga
människor faller ju lättare än andra
offer för våldsläror och diktaturer.

Den viktigaste u-landshjälpen är enligt
min mening undervisning och åter
undervisning. Först när folk lärt sig
läsa och skriva kan vi lära dem födelse -

kontroll, jordbruk och andra väsentliga
ting för att undgå fattigdom. Vi bör
inte inrikta vår verksamhet på att t. ex.
bygga stora lärarhögskolor för ett fåtal
människor, utan vi måste börja på primärstadiet.
Vi får inte bygga några stora
lyxsjukhus, utan vi bör inrätta små
kliniker ute på landsbygden. Utbilda
halsovårdsarbetare, som lär människorna
gräva latringropar, förklarar att flugor
sprider smitta etc.!

Vi måste ta radion och televisionen i
vår tjänst. Lutherska världsförbundet
har en radiostation i Addis Abbeba som
kan nå 500 miljoner människor. Den
tiden är förbi när missionärerna och ulandsadministratörerna
kunde gå från
by till by och samla några människor
runt något träd. Vi måste se till att allt
fler människor får radioapparater och
genom radio medverka till läskunnighetskampanjer
och till att sprida jordbruks-
och hälsoråd.

I socialdemokraternas nya u-landsprogram
heter det, att vi, när vi har att
ta ställning till inriktningen i vårt bilaterala
program, skall välja länder,
som förenar fattigdomens och undertryckthetens
behov med framstegsvilja
och utvecklingskraft. Denna skrivning
innebär tydligen att politiska hänsyn
skall tas vid valet av länder, vilket också
rimligen leder till politiska ställningstaganden
till respektive länder.

För min del anser jag att politiska
ställningstaganden skall undvikas när
det gäller hjälp till ett utvecklingsland.
Visa mig något land med en regim, som
enligt vårt demokratiska synsätt skulle
vara särskilt lämpligt att satsa på! Det
är inte de sittande regimerna, utan folken
i de aktuella länderna som skall
hjälpas. Folk skall inte straffas för att
de kanske redan lider under en våldsoch
diktaturregim. Därför bör om möjligt
svensk hjälp alltid administreras
och så långt möjligt kontrolleras av
svenskar.

Till slut, herr talman, vill jag återkomma
till vikten av att skapa en opi -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

nion för u-hjälp. Det är lättare att avstå
till något som man tror på och är
besjiilad av. Många gånger bar jag under
mina resor, när jag stått framför
ett hungrande och sjukt barn, ställt mig
frågan, om jag för barnet skulle berätta
att jag kommer från ett land, där varje
människa äter sig mätt och där ingen
faller ned död på gatan av svält — ett
land där alla människor får gå i skola
och ofta får komma till sjukhus när de
blir sjuka.

Jag föreställer mig då att detta barn
skulle säga till mig: Vilken vacker saga!
Berätta den en gång till! Små barn
brukar ju oftast vilja höra sådant som
intresserar och fängslar dem upprepas
flera gånger.

Jag skulle då vara tvungen att säga
att det inte är någon saga, utan att vi
lever så i vårt land. Vad tror ni då att
barnet och alla andra skulle säga? Jo,
de skulle nog ställa följande fråga: Om
ni verkligen har det så ordnat i ert
land, varför gör ni då inte mera för oss?

Det är den frågan jag vill ställa till
er i dag. Givetvis kanske vi bara kan
lösa något litet problem av de många
i en hungrande och svältande värld, men
medvetna om att en hungrande människa
mindre betyder en broder mer,
måste vi göra vad vi kan.

Efter det senaste kriget talade man
så mycket om koncentrationsläger och
andra fasansfulla företeelser. Ofta ställde
man sig då frågan varför de som
kände till alla dessa grymheter inte
gjorde någonting. Den frågan kommer
med all säkerhet också att ställas av
våra efterkommande. Varför gjorde ni
som kände till världssvälten inte mera?
Skall alla vackra ord i FN-stadgan och
i våra partiprogram bara vara vackra
fraser? Svaret måste bli nej och åter
nej. Vi samhällets förtroendevalda ombud
måste gå i spetsen och skapa den
opinion som för närvarande saknas i
vårt land -— en opinion över alla partigränser,
en opinion för ökad u-landshjälp.

Allmänpolitisk debatt

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Runtom i vårt land frågar
sig ännu många människor från
helt olika utgångspunkter hur det kan
komma sig att de får lida materiell nöd
samtidigt som de bor i en välfärdsstat
— en välfärdsstat med både anor och
världsrykte. Hur bemöts dessa människors
tysta frågor?

Den som bor i en gammal bil, i en
husvagn, i ett kallt skjul eller i en utdömd
rivningslägenhet har svårt att begripa
de statistiska serierna om hur
många nya lägenheter som har producerats
eller uppgifterna om att vi skulle
ha byggt bäst och mest i världen. Och
inte blir ett barn — ett av de 60 000
som är helt och hållet utan tillsyn under
föräldrarnas bortovaro — hjälpt i
sin akuta situation av att dagliemsutbyggnaden
nu äntligen har lämnat 1950-talets absoluta stagnation.

Jag fortsätter exemplifieringen. Fn
yngling dör på ett sjukhus därför att
läkaren helt enkelt inte räcker till, inte
orkar göra mera. Då är det svårt för de
anhöriga att få tröst av uppgifter om att
kapaciteten vid läkarutbildningsanstalterna
har ökat. Många åldringar dör ensamma
i sina bostäder och ligger kanske
döda i flera dagar utan att bli upptäckta.
Kan det vara lätt att trösta deras
anhöriga med uppgifter om hur
många nya ålderdomshem vi har byggt
i landet? Reumatiker, njursjuka eller
gallsjuka, som inte kan botas bara därför
att de inte i tid får vårdplats pa
sjukhuset, kan naturligtvis inte förstå
att fortfarande nära 32 procent av antalet
vårdplatser är stängda. Detsamma
gäller dem som väntar på att få vård
för att bli arbetsföra igen. Alla dessa
kan heller inte bli tillfredsställda av
uppgifter om hur många nya sjukhus vi
har byggt eller av uttalanden om att välståndet
blivit så stort att folk har råd

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

att efterfråga sjukvård i större utsträckning
än vi har råd att ge.

När den frivilliga särbeskattningen
blev ett faktum sades det att man fick
belägg för att sambeskattningen var en
liten fråga, eftersom det gällde endast
ett par procent av skattebetalarna. Bortsett
från att påståendet är felaktigt •—
de som gör påståendet beaktar bara en
del av frågan ■—• är själva synsättet anmärkningsvärt.
Man menar att om en
orättvisa inte drabbar alla eller om ett
nödläge inte gäller de flesta är det inte
så allvarligt — precis som om den enskilda
människan som drabbas hade det
ett enda dugg bättre därför att hon
tillhör en grupp som inte är så stor.

Folkpartiet har under sin långvariga
kamp mot vårdkris och mot kösamhälle
mötts av stor irritation från regeringspartiets
sida. Det målmedvetna arbetet
liar avfärdats som taktiska finter, och
regeringspartiets företrädare har bröstat
sig och visat statistik på hur mycket
det är som presterats. Men om det på
fem är har byggts 414 000 bostäder och
under samma tid, bl. a. genom rivningar,
försvunnit så många bostäder under
samma period att nytillskottet blir endast
200 000 bostäder är ju en analys
av alla siffror nödvändig för att uppgiften
alls skall ha någon betydelse.

En sådan analys har vi också försökt
göra på många områden, men där har
debatten fastnat i olika uppgifter eller
olika värderingar av enstämmiga uppgifter.
Den sidan av saken tänker jag
i dag helt förbigå. Jag vill inskränka
mig till att brännmärka det cyniska
betraktelsesätt som bl. a. återspeglas i
det faktum att individuella problem och
personliga tragedier möts med allmän
statistik om välfärd av typen »bäst i
världen».

Borde vi inte i stället, som ansvariga
politiker, inför varje uppenbarat missförhållande
inta ungefär denna attityd:
Så här får det inte vara, detta är orimligt,
ingen människa i vårt land skall
behöva ha det på detta sätt.

Jag är övertygad om att en gemensam
målsättning att inte bortförklara
utan avskaffa välfärdens svarta fläckar
och en ambition att gemensamt förverkliga
den målsättningen skulle kunna betyda
ett nytt kapitel i vår välfärds stolta,
men tyvärr inte fläckfria, historia.

I stället för segslitna diskussioner där
angrepp möts av motangrepp och sakbeskrivningar
möts av bortförklaringar
borde vi ha en kapplöpning om de bästa
åtgärderna för att klara varje enskilt
fall. Men i en sådan kapplöpning måste
medlemmarna av ett regeringsparti agera
på arenan, inte vara kritiska åskådare
med besserwissermentalitet.

Att göra enskilda nödlidande och
hjälpbehövande människor till en funktion
av välfärdssamhället och att matcha
dem mot statistik om världsbästa
nation har dess värre hittills varit en
viktig del av den socialdemokratiska
försvarsmekanismen.

En annan fråga jag vill beröra är talet
om resurserna. Först och främst brukar
vi undervisas om att vi inte kan ösa
ur källor som aldrig sinar — och det
är väl riktigt. Men sedan skall vi också
lära oss att resurserna aldrig kan räcka
till något annat än exakt det regeringen
bestämt sig för — och detta kan inte
vara lika riktigt. Eftersom den socialdemokratiska
trosuppfattningen tydligen
inte ser någon annan väg att förbättra
våra resurser än ökning av skatterna,
räknas det närmast som en oförsynthet
att över huvud taget väcka debatt
i viktiga samhällsfrågor utan att
samtidigt föreslå skattehöjningar.

I botten finns ett betraktelsesätt, som
innebär att vår nationalprodukt är en
statisk volymmassa, helt oberoende av
statliga och enskilda åtgärder. Enligt
min mening vore det en hopplös framtid
att ha ett levande samhälle där dynamiken
är helt avskaffad. Just den inkomstsumma
som regeringen uppgivit
i sin budget representerar inte någon
självklar nivå. Inte heller är underlaget
för vårt skatteuttag — hela nationens

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

samlade produkt — något tal som för
framtiden är givet. Värdet av ett skatteuttag
är självfallet betingat av de samlade
inkomsternas värde.

För mig är det obegripligt att man på
lång sikt kan bortse från det som bildar
basen för skatteintäkterna.

Enligt herr Strängs egna siffror utgjorde
den svenska ökningen av bruttonationalprodukten
de två åren 1964—
1966 i genomsnitt 3,2 procent. För samma
år var ökningen i OECD-länderna i
medeltal 5 procent. Om vi gör det tankeexperimentet
att vi under en femårsperiod
fram till år 1969 skulle ha ökat
vår nationalprodukt lika mycket som
OECD-länderna, finner vi att vi hade
haft 32 000 miljoner kronor mera än
om vi fortsatt med vår hittillsvarande
genomsnittsökning. Det skulle i sin tur
för de fem åren ha givit staten 9 700
miljoner kronor mera i skatteintäkter.
Ungefär 10 000 miljoner kronor skulle
öppna hisnande perspektiv för en politiker
som ständigt får uppleva prutningar
på enstaka miljoner och till och
med på några futtiga tusenlappar. Då
skulle små belopp ändå ha räckt för att
realisera en meningsfylld verklighet för
enskilda människor.

Bråkdelen av 1 procents ökning av
vår nationalprodukt ger redan den miljardtillskott
på skattesidan. Att sprida
dimridåer över detta viktiga samband
är enligt min mening en närmast osnygg
politisk hantering. Ingen vill väl ändå
förneka att man på det politiska planet
har möjlighet att utöva inverkan på
vår ekonomi. Regeringen vill väl inte
påstå att dess roll i samhället är så
betydelselös att den ekonomiska utvecklingen
rullar i väg ungefär hur som
helst åt det ena eller andra hållet utan
någon påverkan av regeringens åtgärder? Enligt

min mening finns det mellan
skattesystemets utformning och vad
skatteuttaget materiellt ger ett direkt
samband. Påverkan sker också genom
ett finmaskigt och känsligt nät av olika

Allmänpolitisk debatt

faktorer på t. ex. arbetsmarknadspolitikens,
lokaliseringspolitikens och kreditpolitikens
områden. Men det är inte
bara direkta åtgärder som påverkar; det
är också eu fråga om attityder. Tilltron
till regeringens möjligheter och vilja
att stabilisera penningvärdet, det allmänna
förtroendet för de styrande, hela
den atmosfär i vilken vi lever spelar
en stor roll. På litet längre sikt tror jag
alltså på möjligheten att skapa ökade
ekonomiska resurser, men jag tror också
på nödvändigheten att rätt använda
de resurser som vi har.

Med några exempel vill jag belysa
denna aspekt. Bara inom kroppssjukvården
finns det ungefär 300 miljoner kronor
i outnyttjat, infruset kapital därför
att det saknas personal. Samtidigt finns
det t. ex. mycket mer än tillräckligt med
färdigutbildade sjuksköterskor som inte
är yrkesverksamma. Kostnaderna för
platserna inom långtidsvården är bara
40 procent av kostnaderna för akutsjukvården.
Ändå låter man långtidspatienter
ta upp akutsjukplatser i stället för
att bygga ut långtidsvården. Pedagogiskt
utbildad arbetskraft, som det är brist
på, låter man utföra rutinbetonade skrivgöromål
i stället för att tillhandahålla
skrivhjälp, som är mera skickad för
sådana uppgifter, billigare i ersättning
och lättare att få tag på.

Trafikskadorna kostar samhället 2 000
miljoner kronor per år. Till trafiksäkerhetsarbetet
anslår vi bara ungefär 20
miljoner kronor. En ökad forskning,
som leder till åtgärder som reducerar
trafikskadorna med bara en enda procent,
skulle minska kostnaderna för trafikskador
med 20 miljoner och alltså
finansiera lika mycket trafiksäkerhetsarbete
ytterligare som det vi nu har.

Det här får räcka för att antyda vad
det betyder inte bara att man har miljoner
utan också hur man handskas med
miljonerna.

Med tanke på den ideologi som den
nuvarande regeringen företräder skulle
man kunna tro att en konsekvent och

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

målmedveten planering vore ett av de
viktigaste kännetecknen. Men tvärtom
bär just det inkonsekventa handlandet
och planlösheten blivit något av regeringens
karakteristika. Jag vill ta endast
begränsade exempel från ett par områden,
eftersom de är särskilt aktuella.

Den nya socialstyrelsen, som vi beslutade
om i våras, skall börja sitt arbete
från och med årsskiftet. Någon
instruktion för styrelsen har ännu inte
utkommit. Några avdelningschefer har
ännu inte tillsatts, och ännu mindre har
exempelvis byråchefer tillsatts — enligt
uppgift skall de inte tillsättas förrän
proceduren med avdelningscheferna är
avklarad. Kan det verkligen komma att
fungera tillfredsställande redan från
årsskiftet* med tanke på det stora och
viktiga område som det här gäller och
den otillräcklighet i planerandet som nu
visar sig?

När disciplinproblemen i skolorna i
dag diskuteras kan man inte underlåta
att tänka på de svårigheter som har
rått inom skolan alltsedan grundskolans
genomförande. Jag tänker nu inte på
den så vanliga förteelsen att planeringen
inom skolan mycket ofta skall
göras och bestämmelserna tillämpas
långt tidigare än bestämmelserna över
huvud taget utkommit i tryck; jag'' tänker
i stället på att man inte var färdig
med planeringen över huvud taget när
grundskolan skulle börja, att man inte
hade den utrustning av hjälpmedel som
var utlovad och som verkligen behövdes
och behövs. De svårigheter denna
otillräckliga planering skapade var uppenbara.
Självfallet tror jag inte att
detta skulle vara den enda eller ens
den huvudsakliga anledningen till disciplinsvårigheterna
i skolan i dag, men
att det finns ett samband, det tror jag
är alldeles klart.

En annan aktuell fråga är familjeoch
familjeskattepolitiken. Det är väl
ovisst vilken vikt som bör tillmätas det
förslag som har kommit från familjepolitiska
kommittén, i vad mån det är

en spegling av vad regeringen vill göra
i familjepolitiken. En sak är klar: att
det ingalunda förtjänar namnet av den
stora familjepolitiska reform som så
länge har utlovats. För att dölja den
blygsamma ökningen av stödet görs en
omfördelning mellan olika grupper
bland just dem som skulle få stödet.
Detta kan inte vara vad vi hade väntat
oss.

När familjeskatteberedningen tillsattes,
fick den i direkt uppdrag att göra
en särheskattningsmodell. Utan tvekan
var en av huvudanledningarna att man
genom särbeskattning skulle komma
ifrån de besvärande tröskeleffekterna
när man går ut i förvärvsarbetet. Det
vore en mycket olycklig form av inkonsekvens,
om en familj, när den äntligen
skall slippa ifrån att ta sig över en sådan
där skattetröskel som vi nu har när
hustrun går ut i förvärvslivet, i stället
av samma anledning skulle få en minskning
av det direkta familjepolitiska stödet.
Dess värre skulle en sådan inkonsekvens
väl överensstämma med vad
regeringen tidigare visat. Höjningen av
tudelningsgränsen och den ytterligare
favoriseringen av det äkta ståndet på
bekostnad av de ensamstående har
fungerat som effektiva stenar i vägen
för familjeskatteberedningen, trots att
den arbetar på direkt uppdrag av finansministern.
Det tjänar ingenting till
att man har djärva mål och inte heller
att man tror att man har resurser att
klara dem, om man inte har förmågan
att i ett långsiktigt perspektiv rikta in
åtgärderna på ett sådant sätt att de inte
neutraliserar varandra utan gemensamt
bidrar till att nå samma mål.

Jag skulle till sist vilja ta upp en
fråga, närmast ställd till herr Ingemund
Bengtsson. Herr Bengtsson sade här att
den socialdemokratiska partikongressen
hade bekräftat att det politiska initiativet
ligger hos socialdemokratin. Jag
tror att det skulle vara av mycket stort
intresse, om man här finge en redogörelse
för vad det egentligen är som lig -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ger i detta så moderna uttryck att man
bär det politiska initiativet. Riksdagsman
Andersson från Värmland använder
mycket ofta det uttrycket, särskilt
när han som bäst är i färd med att förklara
sitt partis världsbästställning. Han
som själv i första kammaren representerar
bl. a. det kommunala sambandet,
skulle kanhända just när det gäller författningsfrågan
kunna tala om hur man
där från regeringens sida har använt
sig av detta att ha initiativet. Har man
använt sig av det när det gäller utlandssvenskarnas
rösträtt, har man använt
sig därav när det gäller markvärdebeskattningen
eller hyresregleringen? Vad
menas egentligen med att ha initiativet?
Betyder det att man innehar regeringsmakten
och därför självfallet verkligen
har möjligheter att genomföra det som
man önskar genomföra? Men att ha initiativet
och att inte ta initiativet det är
just vad denna remissdebatt i stor utsträckning
hittills i dag har handlat om.
Vi är nog överens om, herr Bengtsson,
att det är ni som har initiativet i den
meningen att ni har möjligheter att så
länge ni sitter vid makten genomföra
det ni önskar genomföra. Men då måste
ni också ta initiativ!

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vill regeringspartiet ha
en fortsatt debatt kring sin jordbrukspolitik
av den 14 mars i fjol eller vad
menar regeringen med att i sin jordbrukspolitiska
programskrift till den
extra partikongressen göra gällande, att
det av riksdagen fattade beslutet överensstämmer
med regeringens utspel den
14 mars 1966? Det måste vara en medveten
förvrängning av fakta. Man är
närmast förvånad över att regeringspartiet
anser sig behöva tillgripa så
demagogiska uppgifter för att rädda
prestigen i den frågan.

Jag hade inte tänkt att beröra jordbruksfrågan
i dag — kompromissen i
våras borde enligt min mening kunna
medföra att denna debatt tonades ned.

Allmänpolitisk debatt

Vi gjorde eftergifter på ömse håll, och
det tycker jag nog att vi borde kunna
erkänna. Men är det så att regeringspartiet
önskar debatt i fortsättningen
också, så för all del.

Jag bär särskilt fäst mig vid att regeringspartiet
försöker göra gällande att
de prissänkningar på mjölk, socker etc.,
som genomförts, helt och hållet stämmer
överens med vad man utlovade den
14 mars i fjol. Det kan man naturligtvis
försöka inbilla en okritisk och illa informerad
åhörarskara eller läsekrets,
men utsättes påståendet för en ingående
analys finner man att det inte håller.
Man är sannolikt fullt medveten om att
de krav på prissänkning på konsumtionsmjölk,
som jordbruksutredningen
och regeringen ställde den 14 mars,
grundade sig på att jordbruket endast
genom prishöjning på smör skulle kunna
kompensera den prissänkningen.

Nu löstes prisfrågorna vid förhandlingar
med jordbrukets ekonomiska och
fackliga organisationer, varvid åtskilliga
tiotals miljoner tillfördes jordbruket
av såväl statsmedel som ur olika
regleringskassor för att balansera inkomstbortfallet
på konsumtionsmjölken.
Om vi utifrån kan kompensera prissänkningarna
är det naturligtvis möjligt
att fortsätta att genomföra sådana nästan
hur länge som helst. Men en sådan
kompensation ingick inte alls i utredningsmajoritetens
förslag och i regeringens
ursprungliga ställningstagande
den 14 mars.

Prissänkningsliotet beträffande mjölken
utlöste en så stark utslaktning av
mjölkkor att vi sannolikt kommer att
få en kännbar brist på kött inom ett år.
Det betyder höjda priser för konsumenterna.
Detta förhållande bör ingå i
bilden.

Det är praxis att om en förhan dlingsöverenskommelse
föreligger ändrar
riksdagen inte denna. Hela prisområdet
och det därtill hörande regleringsförfarandet
omfattades av den förhandling
med jordbrukets representanter som jag

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

har talat om, och därför är det knappast
riktigt att man i den socialdemokratiska
programskriften vill göra gällande
att riksdagens godkännande på
den punkten är att betrakta som en stor
framgång för regeringspartiet. Lika
oriktigt är det att försöka göra gällande
att beslutet om det framtida rationaliseringsarbetet
är en seger för regeringspartiet
och dess program den 14 mars.
Det rådde inga delade meningar inom
jordbruksutredningen om rationaliseringspolitiken.

Det var ju snarare så att oppositionen
ville ha högre anslag för denna verksamhet
än vad regeringen ville gå med
på. Ändå säger man på s. 21 i detta
program, att oppositionen har visat bristande
vilja till sann information. Ja,
vad skall man då säga om denna informationsskrift?
Har man så små anspråk
på sanningsenlighet inom regeringspartiet
som denna skrift ådagalägger?

Jag är också något förvånad över att
man tar årets rekordskörd av vete som
exempel på riktigheten av regeringspartiets
krav på en sänkning av vår
självförsörjningsgrad till 80 procent.
Enbart under åren på 1960-talet har
veteskörden varierat högst avsevärt. År
1960 hade vi en större veteareal än vi
haft i år, men skörden blev då inte mer
än ca hälften så stor per hektar som
den blev i år. Nu är det ändå så, att
den vegetabiliska produktionen i hög
grad styrs av krafter, som inte ens
aldrig så maktfullkomliga politiker lyckats
bemästra. Ännu har inget land, åtminstone
inte såvitt jag vet, försökt sig
på att grunda sin livsmedelsproduktion
på ett så bräckligt underlag som årsmånen
utgör. Det märkliga i denna regeringspartiets
— låt mig kalla den så
— försvarsskrift i jordbruksfrågan är,
att samtidigt som man tar årets rekordskörd
av vete till intäkt för sitt förslag
till en sänkt produktionsnivå, så pläderar
man för en fabriksmässig produktion
av animalier. På det området
har vi möjligheter att med egna åtgär -

der åstadkomma hur stora exportöverskott
som helst. Jag ställer mig frågan:
Anser man att de exportförluster, som
man så att säga själv producerar fram,
är försvarbara, medan motsvarande exportförluster
inte är försvarbara om
naturen ett gynnsamt år ger oss en stor
veteskörd?

Herr talman! Jag skall inte anföra
fler exempel ur denna märkliga skrift,
men jag hoppas i alla fall att den kan
vara till glädje och tröst, om inte annat
som ett slags skymningsläsning i bedrövelsens
och hemsökelsens stund för
den som nu tror på den.

Såvitt man nu kan bedöma kommer
deri förestående riksdagssessionen och
kanske i ännu högre grad nästkommande
riksdag att starkt influeras av det
förestående valet. Utgången av 1966 års
val tycks ha allvarligt skakat regeringspartiet.
Man har inte haft någon slav
som viskat i örat och påmint om dödligheten;
sådana erinringar har väl ansetts
helt överflödiga. Det är emellertid
ganska intressant att studera regeringspartiets
principiella attityd inför valförberedelserna.
Under tidigare skeden
var man angelägen om att inför varje
val till riksdagen presentera någon ny
större reform. Nu tycks man i stället
ha slagit in på att söka efter syndabockar
som anses störa friden i folkhemmet.
I fjol var det, som jag redan
sagt, jordbrukarna som skulle utmålas
som de syndabockar som bär skulden
till den fördyring av levnadskostnader
som man kunde påvisa, trots att man
mycket väl hade reda på att den väsentliga
fördyringen av livsmedlen inträffar
sedan jordbrukarna lämnat dem
ifrån sig.

Inför den kommande valrörelsen tycks
det vara andra kategorier inom vårt
folk som skall utmålas som ett slags
sabotörer i välfärdssamhället. Redan nu
kan man m-skilja i varje fall två sådana
grupper. Den ena är näringslivets ledare,
framför allt de som representerar
den s. k. storfinansen. Den andra grup -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

pen är markägarna. Jag skall inte ta
upp någon diskussion om den första
gruppen, eftersom den redan tidigare
varit på tal. Jag vill bara säga, att i
den mån den s. k. storfinansen missbrukar
sitt inflytande, så har den inget
förbarmande att vänta från centerpartiet
heller. Vi reagerar lika starkt mot
maktmissbruk, varifrån detta än kommer
— det må gälla finansfurstar, maktfullkomliga
byråkrater och inte minst
maktfullkomliga politiska partier. Makt
måste alltid förenas med ansvarskänsla
och hänsyn.

Det hade varit klokt om regeringspartiet
i god tid velat lyssna till våra
varningar för den enligt vår mening
något lättsinniga ekonomiska politiken.
Ett näringspolitiskt program bör man
skaffa sig, innan man tvingas till det.
Det hade för flera år sedan behövts
ett handlingsprogram för de reformer
som genomförts; det går i längden inte
att föra en näringspolitik på måfå.

Jag skall uppehålla mig något vid
den andra kategorin — markägarna.
De har utsetts till strykpojkar därför
att man tydligen anser att de genom
att driva upp priserna på tomtmarken
är orsaken till de höga bostadskostnaderna.
Alla som närmare vill studera
bostadskostnadernas utveckling under
senare år skall snart finna, att det i
första hand är inflationen, de höga
kreditivräntorna samt material- och arbetskostnaderna
som har drivit upp
byggnadskostnaderna. Råmarksp riset
spelar i allmänhet en relativt liten roll
i sammanhanget.

Låt mig som exempel ta ett enfamiljshus
på 100 kvm bostadsyta. Ett sådant
hus kostade i min hemort för ett tiotal
år sedan 70 000 å 80 000 kronor. I dag
kostar ett likadant hus 120 000 å 130 000
kronor. Det har alltså blivit en fördyring
på cirka 40 000 å 50 000 kronor.
En ordinär tomt för ett sådant eget hem
är väl omkring 800 ä 900 kvm. Om vi
sätter råmarkspriset till 2 kronor per
kvm, så får vi en råmarkskostnad på

Allmänpolitisk debatt

1 800 kronor. Om vi i stället utgår från
det relativt höga råmarkspris som domänverket,
d. v. s. staten, tar ut vid
försäljning av tomtmark — 4 kronor per
kvm -— så blir det ändå inte fråga om
en fördyring med mer än 1 800 kronor.
Jämför man denna fördyring med den
fördyring på 50 000 kronor som uppkommit
på annat sätt, finner man att råmarksprisfördyringen
betyder relativt
litet i sammanhanget. Jag ser därför
detta försök att utmåla markägarna som
syndabockar bara som ett försök att
dölja den egna ekonomiska politikens
förödande verkningar på bostadskostnaderna.

Om det bland markägarna förekommer
vad man kallar markjobbare finns
det ingen anledning att försvara dem,
och tyvärr finns det sådana. Tvärtom
måste, som jag sade tidigare, på detta
område som på andra missbruk av
äganderätten förhindras. Men om markjobbarna
inte dominerar inom svensk
markpolitik — jag vet inte om någon
vill påstå att de gör det — bör inte
markägarna i allmänhet utmålas som
ett slags sabotörer och behandlas därefter.

Om man utgår från förhållandena i
min egen hembygd, där vi torde ha landets
dyraste jord, kan man konstatera
att i dag huvudsakligen två kategorier
köpare av jord uppträder: det är främst
städerna och därnäst är det de stora
byggföretagen. När någon av dessa köparkategorier
uppträder vid en gårdsförsäljning
sopar de undan alla övriga
spekulanter, d. v. s. jordbrukare, som
skall använda jorden för sin försörjning
med jordbruk. Anledningen är att
städer och byggföretagare betalar ett
markpris som uppgår till ungefär dubbla
avkastningsvärdet ur jordbrukssynpunkt,
även om marken är belägen miltals
från staden och alltså inte inom
rimlig tid kan bli föremål för bebyggelse.
Det pris som dessa uppköpare i
dag betalar är ungefär 3 kronor per
kvm, d. v. s. 30 000 kronor per hektar

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

eller 15 000 kronor per tunnland. Avkastningsvärdet
som jordbruksjord är
ungefär hälften eller knappast det.

På riksdagens bord ligger nu en proposition
angående försäljning av domänverksjord,
d. v. s. statlig jord, där
staten inte nöjer sig med 30 000 kronor
per hektar utan begär 32 000 kronor
för råmarken. Om det nu är på det
sättet, som man vill göra gällande, att
råmarkspriset betyder så väldigt mycket
för byggnadskostnaderna, finns det
anledning att ställa frågan: Varför säljer
då inte staten själv till jordbruksvärdet?
Det skulle ju betyda att det på
det område som enligt propositionen
bär sålts till Lunds stad skulle kunna
byggas billigare bostäder. Staten borde
ju föregå med gott exempel för att ge
underlag för den propaganda mot jordägarna
som tydligen förestår.

När vi behandlat denna fråga i jordbruksutskottet
har vi inte velat gå emot
vad som föreslås i propositionen. Vi
har väl inget annat att göra än att
acceptera att staten tillsammans med
som jag sade vissa jordköpare driver
upp priserna högt utöver vad jorden
är värd ur jordbrukets synpunkt, även
om det icke är fråga om tomtmark inom
förutsebar tid.

Om man alltså undantar de fall, där
spekulation i tomtmark kan anses förekomma,
torde man kunna säga att i
allmänhet råmarkspriset inte betyder
för byggkostnaderna på långt när så
mycket som övriga kostnader. Man kan
emellertid fråga sig varför råmarken
skall undergå en så betydande fördyring,
sedan den har inköpts av samhället
och skall förvandlas till tomtmark.
Den undergår då en flerdubbel fördyring
genom anläggning av gator, belysningsledningar
o. s. v. Vill man begränsa
bostadskostnaderna är det nog effektivast
att även här försöka stoppa
inflationen och dess inverkan. Här har
vi nämligen den verkliga boven då det
gäller kostnadshöjningen. Skallet mot
markägarna är på detta område samma

avledningsmanöver som kritiken mot
näringslivets män när det gäller sysselsättningens
bevarande och mot jordbrukarna
i fråga om levnadskostnaderna.

Om jag har uppfattat diskussionen
rätt beträffande den nya beskattningen
av markvärdestegringen vill man även
härvidlag göra gällande att denna skatt
skall inverka återhållande på markprisstegringarna,
men jag har den uppfattningen
att den lika lätt kan komma
att få en motsatt verkan, d. v. s. ytterligare
höja markpriserna. De köparkategorier
som i dag dominerar marknaden
skyr sannolikt inte i sin jordhunger
att utöver det tidigare betalade
priset även betala det på försäljningen
belöpande skattebeloppet. Den viktigaste
betydelsen av denna skatt kan
komma att bli en förstärkning av finansministerns
rörelsemedel, d. v. s. en
ny skattekälla. Men det är dock några
i samhället som skall betala, och så
länge de här nämnda uppköparna dominerar
blir det städernas skattebetalare
och bostädernas ägare och hyresgäster
som i sista hand får betala
den skatten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag föreställer mig att
många med stort intresse lyssnat på de
synpunkter som, huvudsakligast från
oppositionshåll, förts fram. Herr Bohman
frågade visserligen i början av debatten
vad det tjänar till att ha en remissdebatt
på hösten, och jag har själv
många gånger tyckt att dessa höstremissdebatter
varit onödiga. Jag avslöjar
nog inga hemligheter när jag säger, att
de politiska partierna väl i stort sett varit
överens om att det hade varit lika
bra att avstå från dem och detta av i
huvudsak de skäl som herr Bohman redovisade.
Framför allt en partiledare
har emellertid gärna sett att vi har dessa
debatter och han har kanske haft rätt
— jag skall inte kritisera honom.

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Men denna höst, herr Bohman, tycker
jag att det skulle ha varit mycket underligt
om vi inte hade fått tillfälle till
en stor generaldebatt om den politiska
och ekonomiska situationen. Det har
visserligen inte förrättats något val i år,
men det har hänt intressanta och märkliga
ting på det politiska området. Bl. a.
har det socialdemokratiska partiet lagt
fram ett konstruktivt handlingsprogram
om hur dagens ekonomiska situation
skall mötas, och det hade väl varit
rätt naturligt om man med utgångspunkt
från detta program hade fått till stånd
en stor näringspolitisk debatt i denna
kammare — och som jag hoppas även i
medkammaren. Med andra ord, just i år
finner jag herr Bohmans fråga varför
vi skall ha en remissdebatt omotiverad,
ty i år finns det verkligen skäl för partierna
att söka precisera sina ståndpunkter.

Har det skett under de inledande
ronderna i denna debatt? Jag kan knappast
säga det. Herr Wedén höll ett i
och för sig intressant anförande, men
han slutade precis där man hoppades
att han verkligen skulle säga någonting.
Herr Wedén kom aldrig fram till
väsentligheterna. Han hade väl hållit
på för länge. Jag hoppas att han under
kvällen och morgondagen skall få möjligheter
att fortsätta. Herr Wedén skildrade
hur dålig regeringen är — och all
right, vi har hört i 20 år nu att vi är
dåliga och att vi leder landet mot en katastrof.
Men när herr Wedén slutade,
sade han: Vi har initiativet!

Sedan gick han ned från talarstolen
— i det ögonblick han skulle ha avslöjat
vari detta initiativ bestod.

»Det var det hele.»

Nej, herr Wedén, så lätt kommer man
inte undan, om man säger att man har
initiativet! Men innan jag går närmare
in på herr Wedéns oförmåga att formulera
ett alternativ vill jag svara på
några av hans frågor. Herr Wedén gjorde
något så för en folkpartistisk ledare
livsfarligt som att tala om splittring i

Allmänpolitisk debatt

det socialdemokratiska partiet. Och
han utgick då från något som var ännu
mera livsfarligt för honom, nämligen
från gårdagens handelspolitiska debatt
och försökte göra gällande att det
fanns en skillnad mellan herr Langes
och herr Wickmans uppträdande. Herr
Lange tillhör tydligen de gamle och har
samma bedömning som de, under det att
herr Wickman stormar fram med nya
synpunkter på det europeiska samarbetet.

Jag lyssnade uppmärksamt till herr
Wickmans anförande, men jag kunde
inte finna någon enda sats i huvudfrågan
som vi inte fört fram tidigare
vid olika tillfällen. Vi har sagt precis
samma sak. Visserligen sade herr Wickman
det på ett bättre sätt, men det var
väl inte en vältalighetstävlan som herr
Wedén avgjorde till herr Wickmans förmån.
Vi försöker framhålla precis samma
saker: nödvändigheten av samverkan
i Europa o. s. v. Varför skulle vi
annars lägga ned så mycket arbete på
att finna vägar för att nå en sådan
samverkan? Att dessa vägar och försök
sedan har misstänkliggjorts av oppositionen
är en sak som kanske inte kommer
att spela den roll som någon möjligen
befarade, därför att oppositionens
röst väl inte når ut så långt att den
är direkt skadlig för landets intressen.
Men om oppositionens ofta huvudlösa
kritik mot regeringens handläggning
haft någon effekt, så är det självklart
den att man har uppväckt tvivel i utlandet
rörande uppriktigheten i våra
strävanden. I den mån oppositionen
sålunda har lyckats göra sig hörd måste
man säga att vårt uppträdande i
EEC-debatten har försvårats. Och jag
trodde ju det var en gemensam målsättning
att komma så nära ett ekonomiskt
samarbete med Europa som möjligt.

Det enda nya i herr Wickmans anförande
var en mycket intressant sak.
Det var inte nytt att vi genom själva
pris- och marknadskonkurrensen ofta
kan konstatera att vår rörelsefrihet har

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr il

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

minskat. Det har jag tillåtit mig säga
i flera offentliga tal. Jag har sagt att
bindningarna på det ekonomiska området
vid ett inträde i EEC kanske inte
blir så stora i jämförelse med de bindningar
som redan konkurrenslägel
tvingar oss att iaktta.

Men vad som var nytt, och det har jag
i varje fall inte sagt tidigare men det
ligger helt i linje med mina uttalanden,
var att herr Wickman tog upp till diskussion
det problem som herr Ohlin
dragit fram, nämligen huruvida en anslutning
till EEC skulle omöjliggöra för
oss att driva en fast näringspolitik.
Jag har tillåtit mig att snudda vid det
problemet genom att säga att det är lättare
för Sverige att gå in i EEC och bibehålla
sin ekonomiska rörelsefrihet nu,
när vi har ett bättre utbyggt planeringssystem
och kapitalförsörjningen i så
stor utsträckning sker genom de allmänna
pensionsfonderna. Vi har ett
starkare förhandlingsläge som fordrar
mindre av inskränkningar i vår rörelsefrihet
detta år, 1968 och 1969, d. v. s.
allt eftersom den allmänna planeringsapparaturen
växer, i jämförelse med situationen
1961—1962 när vi icke hade
dessa instrument till vårt förfogande.

Detta var det nya och intressanta i
inlägget. Det fanns inte i detta nya
något som på minsta sätt kunde kännas
chockerande för oss gamla och trötta.
Därför kan vi stryka ett streck över detta,
även om Dagens Nyheter gör sitt yttersta
för att framhålla denna motsättning
— folkpartiet har ju för närvarande
inte så många glädjeämnen och får
försöka göra något av det som man
kan finna.

Men, herr Wedén, anledningen till att
jag framhåller att det är livsfarligt för
er att ta upp frågan om splittringen inom
regeringen framgick av gårdagens
debatt. Vad demonstrerade ni då? Fanns
det någon möjlighet att undgå att konstatera
att högerns neutralitetsbegrepp
är ett annat än ert liksom att centerpartiet
driver en linje som ligger myc -

ket nära regeringens, även när det gäller
uttryckssätten? Finns det vidare
någon möjlighet för herr Wedén att
komma ifrån folkpartiets vinglande
fram och tillbaka under denna sommar?
Folkpartiet behöver inte uppträda
tillsammans med högern och centerpartiet
för att verka splittrat — ni är
splittrade i er själva och kan alltså
självständigt verka som splittringsfaktör.

Den tredje fråga som herr Wedén
riktade till oss gällde anledningen till
att vi inte lägger fram någon långtidsbudget.
Ja, vi ställer ju numera ett sådant
material till förfogande. I varje
budget presenterar vi möjligheter till
en långsiktig bedömning. Denna redovisning
har herrarna och damerna inom
oppositionen visat mycket litet intresse
för tidigare. Det skulle glädja
mig mycket om de inlägg, som nu gjorts,
tyder på att ni förstår att det finns viktiga
långtidssynpunkter i svensk ekonomi.

Men vad är det ni brukar göra? Jo,
ni lägger fram ett önskeprogram och vi
får sedan tala om vad ett realiserande
av det skulle kosta, t. ex. 1 V2, 2 eller 5
miljarder. Ja, när jag lyssnade till fru
Nettelbrandt trodde jag mig för ett
ögonblick förstå vad som låg bakom
tankegången — hon talade nämligen om
1 000 miljarder. Det vore naturligtvis
en önskedröm att så mycket pengar
stiilldes till förfogande, och på det sättet
kanske folkpartiets program skulle
gå ihop. Hon rättade sig emellertid sedan
och kom ned till verkligheten, men
det låg kanske ändå en önskan bakom
det hela att verkligen få så våldsamt
stora inkomster i framtiden för att kunna
realisera programmet.

Varje gång som vi påpekat att siffrorna
inte går ihop — de kanske går
ihop för innevarande budgetår — och
att det redan för nästa budgetår kommer
att kosta så och så många hundra
miljoner kronor för att genomföra reformerna
har ni alltid avvisat långtids -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Öl

synpunkterna. Ni har menat att vi skall
beriikna varje budgetår för sig.

Om det även på denna punkt blir
en tillnyktring inom oppositionen, så
att man är beredd att ta konsekvenserna
av de förslag som man framlägger
även för de kommande åren, har en väsentlig
förändring inträtt.

Den fjärde frågan — och den bar
man på samtliga håll inom oppositionen
varit överens om •— gäller att den
ekonomiska politik som förts har varit
inflationsdrivande. Jag skall gärna gå
in på en diskussion om detta, men
innan jag gör det skulle jag vilja få ett
konkret förslag till hur en sådan politik
skulle ha sett ut, som icke hade
varit inflationsdrivande. Hur skulle det
ha sett ut i Sverige, om vi hade följt
oppositionens bud i det förgångna? Jag
står gärna till förfogande för en hur
lång diskussion som helst.

Det är ganska häpnadsväckande att
vi — finansminister Sträng och vi andra
— som år efter år i remissdebatt efter
remissdebatt försökt tala om att alltför
stora krav på våra gemensamma resurser
betyder inflation och prisstegringar
skall mötas av dessa anklagelser
från den opposition, som tidigare
inte haft någon förståelse för synpunkten
att inflationens viktigaste drivkraft
är överansträngning av resurserna och
bristande hänsyn till de gränser som
våra tillgångar sätter.

Herr Wedén tog vidare upp frågan
om vårt program Resultat och reformer.
Den saken vill jag också mycket gärna
diskutera med herr Wedén — jag skall
se hur mycket jag hinner gå in på under
detta anförande. Jag tror att man på
punkt efter punkt kan visa att vi på ett
närmast förbluffande sätt har realiserat
programmet.

Herr Wedén sade bl. a. att vi skulle
ha lovat en 4-procentig produktionsstegring.
Men vad vi sagt är att vi sätter som
mål för det närmaste årtiondet att uppnå
en 4-procentig produktionsstegring.
Vad vet herr Wedén om det — om det

Allmänpolitisk debatt

inte till punkt och pricka kommer att
gå på det sättet? Men självfallet var denna
målsättning försedd med mängder av
reservationer. Vi sade bl. a.: Konjunkturer
och sådant kan man inte vara herre
över. Vad herr Wedén tillåter sig att
göra är att ta ut ett enstaka år i denna
tioårsserie och säga: Nu har ni inte
uppnått mer än 3 procent. Det är en
debattmetod som jag tror att man inte
kommer värst långt med inför det vakna
svenska folket.

Jag skall som sagt gärna punkt för
punkt gå igenom vad som inträffat med
programmet Resultat och reformer. Rent
allmänt vill jag säga att det varit möjligt
att genomföra det mesta av vad 1964
års partikongress beslöt på kortare tid
än vi vågade hoppas då vi fattade besluten.
Vi ställde upp ett mål för partiets
politik under en tioårsperiod. Mycket
av vad vi lovade är redan genomfört.
Grunden till att vi kunnat genomföra
det på kortare tid än vi hade tänkt
oss är att det svenska näringslivet gick
mycket snabbare framåt under 1960-talets första år än vad vi vågat räkna
med.

Och dessutom, herr Wedén: Den omsättningsskatt
som herr Wedén med
sådan energi bekämpade — utan dess
genomförande skulle vi självfallet icke
kunnat genomföra så mycket av programmet
Resultat och reformer. — Tiden
rusar emellertid i väg, och om herr
Wedén vill ha en lektion om dessa tingkan
jag överlämna en förteckning som
jag gjort upp sedan jag lyssnade till herr
Wedén — en förteckning som punkt för
punkt visar vad vi har gjort. Jag skall
gärna vid något tillfälle publicera förteckningen.

Den femte punkt, där jag vill bemöta
herr Wedén, är uttalandet om det socialdemokratiska
ungdomsförbundets kampanjartikel
mot herr Wallenberg. Jagtycker
precis lika illa om den artikeln,
herr Wedén, som jag på sin tid tyckte
illa om den skamlösa kampanj, där en
stor del av den borgerliga pressen skild -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

rade Ernst Wigforss som en ficktjuv
som gick omkring och stal plånböcker
för svenska folket, eller de skriverier a;
en s. k. kvick karl där herr Sköld kallades
för herr Stöld. Genom att säga detta
har jag givit herr Wedén möjlighet att
ta avstånd från sin press, och jag utgår
från att han kommer att göra detta.

Det väsentliga i denna debatt har ändå
inte på något sätt berörts av herr Wedén.
Jag tillåter mig därför att försöka
ge en analys av hur vi ser på den politiska
diskussionen och på den politiska
situationen. Jag tycker att även oppositionen
borde ha haft intresse av att
föra upp diskussionen på det planet. Vi
går mot ett val och en hård politisk
strid. Nog borde det ha varit av intresse
att begagna detta tillfälle till att skapa
klarhet om var oppositionen står. Jag
skall försöka lösa min uppgift något så
när tillfredsställande och ange var regeringspartiet
står.

En omständighet som gör det nödvändigt
att på detta sätt föra en diskussion
om de principiella riktlinjerna
i svensk politik är att vi befinner oss i
ett läge där regeringen måste bemöda
sig om att driva en kraftfull politik.
Men en kraftfull politik lär inte kunna
föras om den icke bygger på en något
så när genomtänkt och enhetlig åskådning.
Det finns naturligtvis perioder i
det politiska livet då man kan leva på
det gamla och mer eller mindre acceptera
lösningar som vuxit fram i det förflutna,
men det finns andra perioder då
det är absolut nödvändigt att framlägga
nya idéer, nya tankar och nya uppslag.

Låt oss ett ögonblick se tillbaka och
konstatera att vi haft perioder av båda
dessa slag. När 1930-talets internationella
kris bröt in var det nödvändigt att
vi i vårt land hade en regering och en
riksdagsmajoritet — den innefattade det
dåvarande bondeförbundet, och även
herr Ohlin skulle säkerligen ha ingått i
denna majoritet, om han tillhört riksdagen
— som mot den övervägande delen
av borgerligheten bröt nya linjer för

en ekonomisk politik. Detta var en period
av nytänkande, ledd i Sverige av
Ernst Wigforss.

Vi befann oss i slutet av 1950-talet
i en period då det var nödvändigt att
ta upp en kamp mot det ensidiga skattetänkande
som ledde högern och därefter
folkpartiet till ett bekämpande av
den offentliga sektorns tillväxt. Det var
då nödvändigt att ta upp en hård ideologisk
kamp om den sociala balansen.
Det gjorde vi också och vi fick folkmajoriteten
att väl förstå vikten av att
tillgodose de många uppdämda reformplanerna.

Under ATP-striden var det alldeles
uppenbart att den enskildes säkerhet
och det allmännas behov av kapitalresurser
sammanföll. Detta gjorde ett nytänkande
nödvändigt.

Jag vill endast ställa en fråga: Var
skulle vi vid dessa tre tillfällen i det
förflutna ha stått om vi letts av eu regering,
präglad av den initiativlöshet som
varit utmärkande för oppositionens inlägg
i dagens debatt? I efterhand har
oppositionen i stort sett anslutit sig till
oss på alla de tre här anförda punkter
där strid rådde, men det är inte tillräckligt
att ansluta sig efteråt. Det skulle
kunna betyda att man tror sig kunna
lösa 1970-talets problem med 1930- och
1950-talens metoder, vilket inte är möjligt.
En aldrig så stark anslutning från
oppositionens sida i dag till tjänstepensioneringen
löser inte de problem vi nu
står inför. En aldrig så entusiastisk anslutning
till den arbetsmarknadspolitik
vi drev igenom under 1950-talet löser
ingenting av morgondagens problem. Vi
uppskattar att ni kommer krypande till
oss och accepterar våra lösningar i det
förflutna, men detta räcker inte.

Vi befinner oss nu i ett läge då det
fordras ett nytt tänkande av ungefär
samma typ som vid de tre tillfällen jag
här nämnt. Det är trist att —• frånsett
vissa små reservationer —• ingen av
oppositionsledarna har upptäckt att vi
står inför en ny situation. De har inte

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

varseblivit problematiken och lär då
inte heller kunna lägga fram några förslag
till lösningar.

Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som hade tillfälle att se ett
TV-program — jag tror det var i torsdags
— som skildrade den katastrof som
drabbat Ruhrområdets gruvarbetare.
Säkerligen fick var och en som såg
detta program en mycket våldsam påminnelse
om den dramatik och de tragidier
som för närvarande utspelas i
Europa och delvis också här hemma.
Den förtvivlan och bitterhet som präglade
människornas gestalter och ansikten
grep nog oss alla. Varför var läget
så förtvivlat? Jo, därför att bortrationaliseringen
av denna näringsgren som nu
måste göras — äger rum i en period
då Västeuropas arbetslöshetssiffror redan
är i starkt stigande. Den västtyska
arbetslösheten steg redan före Ruhrkatastrofen
från något över 100 000 upp
till 500 000 man.

Även om Västtyskland är större än
vårt land kan ni själva räkna ut hur
mycket tyngre det måste vara att bli
utrationaliserad i ett näringsliv som
befinner sig i den situationen. Eller gå
till England! De svårigheter som den
brittiska regeringen kämpar med är i
stor utsträckning beroende på utvecklingen
på arbetsmarknaden, som dock
kanske inte är lika katastrofal som i
Västtyskland. Se på Frankrike, se på
belgien och se på Holland! Detta är
realiteter.

Det är väl också realiteter att det när
våra främsta handelspartners sysselsättning
viker på detta sätt inte blir lika
lätt för oss att sälja våra produkter som
förut. Vikande konjunkturer hos dem
som tar huvudparten av våra produkter
slår naturligtvis ut även över det
svenska näringslivet. Det borde inte
vara svårt att konstatera att detta är
en grundläggande faktor vid bedömningen
av vår ekonomiska situation.

Vår ekonomiska situation är natur -

Allmänpolitisk debatt

ligtvis besvärlig. Vi kan icke acceptera
en arbetslöshet som under det senaste
året har stigit med omkring 18 000 personer.
Det är självklart att vi inte skall
göra det, men hur skall vi komma till
rätta med situationen? Vi säger följande:
Konjunkturnedgången hos våra
främsta handelspartner vållar hos oss
sysselsättningsbekymmer av stora mått.
Vi måste mobilisera tillgängliga resurser
inom vår arbetsmarknadspolitik för
att klara dessa sysselsättningssvårigheter.
Vår arbetsmarknadspolitik har
byggts upp — ofta i strid mot borgerligheten,
på senare tid med stöd av
borgerligheten — för att tjäna ett näringsliv
som har varit i stark expansion.
Det har varit bra att vi har kunnat
ha en rörlig arbetsmarknad, där
man hastigt har kunnat tillgodose behoven
av arbetskraft på olika ställen
och samtidigt skapat trygghet för de
anställda. Undan för undan har vi under
de senaste trettio åren byggt upp
en arbetsmarknadspolitisk organisation
som har varit ett stöd för ett starkt
expanderande, dynamiskt näringsliv.
Instrumenten känner ni alla: omskolningen,
flyttningsbidragen, beredskapsarbetena
och nu på sistone en målmedveten
lokaliseringspolitik.

Nu skall emellertid dessa instrument
användas icke i ett starkt expanderande
näringslivs tjänst utan i en situation
då utifrån och inifrån kommande tendenser
skapar sysselsättningssvårigheter.
Jag behöver nog inte mer än konstatera
att vilken arbetsmarknadspolitik
som vi än lyckas genomföra, måste den
kompletteras med trygghetsskapande åtgärder
för den enskilde. Allt detta gör
vi ju för de enskilda människorna, och
vi vet att när det pågår en sådan dynamisk
process blir enskilda människor
ställda utanför. Vi vet också åtskilligt
mer än flera av de talare som har uppträtt
här om de speciella problem som
möter den äldre arbetskraften. Vi kommer
att göra vårt yttersta för att klara

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

detta trygghetsproblem, och vi kommer
inte heller att försumma att ta upp
ungdomarnas arbetslöshetsproblem.

Men det är inte detta som jag närmast
är ute för att diskutera; det är väl
ändå självklart var det socialdemokratiska
partiet står. Alla försök att låtsas
som om vi var ett parti som var ointresserat
av de enskilda människornas
behov faller på sin egen orimlighet.
Vad jag vill resonera om nu är hur vi
skall åstadkomma en sysselsättningsskapande
arbetsmarknadspolitik. Ja, vi
har försökt genom att gå de olika vägar
som finns: investeringsfondernas
lössläppande, beredskapsarbetenas ökning,
bostadsbyggandets uppdrivande
till absolut toppnivå, de statliga anläggningsarbetena
tidigareläggs, o. s. v.

Men, ärade kammarledamöter, vad är
det som ger oss möjligheter till detta?
Tänk efter ett ögonblick! Det är självklart
att viljan icke saknas — jag föreställer
mig att viljan knappast skulle
saknas, även om det skulle bli en borgerlig
regering. Vad är det som gör att
vi har möjlighet att klara detta? Skulle
män tro de skräckmålningar som herrarna
har excellerat i här på förmiddagen,
så skulle vi absolut inte ha råd
att öka ett redan rekordartat högt bostadsbyggande,
icke ha råd att stimulera
industrin att pressa upp sina investeringar
ännu högre än de toppsiffror
som nåddes 1966, icke ha möjligheter
att sätta i gång beredskapsarbeten
för hundratals miljoner kronor. Vad
är det som åstadkommer att vi kan
göra detta?

Det är helt enkelt på det sättet, att
era skildringar inte är riktiga. Sverige
är ett rikt land, och genom den politik
som är förd har landet icke ruinerats,
utan landet står starkt med resurser,
med möjligheter att ingripa -—- illustrerat
bl. a. av att vår valutareserv aldrig
någonsin har varit så stor som den
är i dag.

Det skulle vara frestande att jämföra
den situation som fanns när Per Albin

Hansson-regeringen kom till 1932, med
valutareserven absolut i botten, landet
utfattigt, omöjligt över huvud taget att
realisera mer än en ringa del av de
mot framtiden syftande paroller på vilka
Per Albin Hansson hade segrat i
valet. Jag skall inte göra den jämförelsen
— den kan herrarna och damerna
själva göra ■—• men skillnaden mellan
då och nu är att när vi nu drabbats av
verkningarna av en internationell kris
har vi en ekonomisk politik bakom oss
som har fört fram ekonomisk styrka i
landet. Vi har därför stor valfrihet när
det gäller kampen mot arbetslösheten.

Kanske jag skulle säga en sak till herr
Bohman, som råkade ut för ett litet
missöde när han talade om produktivitetssiffrorna,
vilka har nära samband
med vår ekonomiska styrka. Han skildrade
hur vår ekonomiska konkurrenskraft
undan för undan minskats. Det
kanske inte passar in att ta upp detta
i sammanhanget, men jag vill ta upp
det nu för att inte glömma bort det
sedan. — Det skulle egentligen ha sagts
i början av mitt anförande.

Herr Bohman skildrade hur vår produktivitetsutveckling,
mätt i arbetskostnad
per produktionsenhet, har stigit i
snabbare takt än våra konkurrenters.
De konkurrenter som vi närmast har
att räkna med, herr Bohman, är Västeuropa.
Vår arbetskostnad per produktionsenhet
har stigit i väsentligt långsammare
takt än våra konkurrenters
i Europa. Jag är övertygad om att om
herr Bohman läser Faxéns artikel igen

— det var väl samma siffror, antar jag,
som han har — så kommer herr Bohman
att korrigera sig själv på den punkten.

— Herr Wedén kom det tydligen också
som en överraskning för. Men läs tabellen,
läs inte bara det som står understruket,
så blir det lättare att följa
med!

Man kan väl utan vidare konstatera,
att vi icke har haft en lägre produktionsutveckling
i vårt land än vad man
haft i andra OECD-länder. Man kan

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

tvärtom konstatera, att av länderna i
Europa är det under 1960-talet endast
Italien som har ökat sin industriproduktion
mera än Sverige.

Vi har haft en betydande ökning av
industriinvesteringarna — det glömmer
man också, när man resonerar om dessa
saker. Industriinvesteringarna har kraftigt
ökat: år 1966 var det en stor ökning,
och vad vi kämpar för nu är att
försöka behålla denna ökning — ökningstakten
kanske det inte går att behålla
— under 1967.

Konjunkturinstitutets rapport, som
varit föremål för så många citat tidigare,
har dock icke citerats på en väsentlig
punkt. Rapporten säger att den
nuvarande utvecklingen på kapitalmarknaden
innebär att vi har fått en betydande
tillväxt i kapitalstocken och
en fortsatt snabb förbättring av produktiviteten
inom industrin. Vidare heter
det att vi inte löper någon risk
att internationellt sett halka efter i utvecklingstakten.

Vi kan alltså såväl realekonomiskt
som statsfinansiellt och valutamässigt
möta den internationella lågkonjunkturen
med en betydande valfrihet i fråga
om metoder. Men låt mig göra ett
experiment: Hur hade det gått om vi
hade följt de borgerligas recept med
mindre aktiv arbetsmarknadspolitik och
med mindre ekonomisk styrka än den
som kom till uttryck i de ting jag nyss
nämnde?

Jag har velat sätta in hela denna diskussion
i sitt internationella sammanhang.
Att de borgerliga inte gör det
är enligt min mening ganska uppseendeväckande.

När arbetarrörelsen fört en kamp för
den fulla sysselsättningen har i botten
för var kamp legat kravet på den enskilda
människans trygghet, välstånd
och valfrihet. Men vi har fört denna
kamp så, att vi alltid försökt att placera
in konjunkturpolitiken i den allmänna
näringspolitiken och samtidigt som vi
skapat sysselsättning för den enskilda

Nr 41 55

Allmänpolitisk debatt

människan även sökt öka landets effektivitet.
Det är denna dubbla syftning:
effektiviteten hos näringslivet och tryggheten
för den enskilde, som legat till
grund för den successiva utbyggnaden
av arbetsmarknadspolitiken, av lokaliseringspolitiken,
investeringsfondernas
utnyttjande o. s. v.

Nu talas om en ny näringspolitik.
Vari består det nya? Det nya består
inte däri att vi nu har upptäckt den
enskilda människans behov av trygghet.
Det kravet har alltid funnits i vårt
program. Det nya består inte däri att
vi vill förena ett tillgodoseende av
trygghetskravet för den enskilde med
en effektivitetsstegring för hela produktionen.

Nej, enklast skildrar man vari det
nya består genom att ett ögonblick uppehålla
sig vid den faktiska situationen
inom vår ekonomi. Från oppositionens
sida har sagts — det har kommit tillbaka
i nästan alla anföranden här —■
att det nya ligger i att vi har börjat
skälla på näringslivet.

Kära vänner! Mycket skall man höra.
Enligt oppositionen skäller vi på näringslivet
för att vi vill ha fram en
syndabock. Men det finns väl ingen
människa som ett ögonblick drömmer
om att någon svensk firma är så stor,
att dess insatser i positiv eller negativ
riktning kan påverka den internationella
konjunkturutvecklingen. Denna är
inte påverkbar vare sig av en enskild
firmas positiva insatser eller dess misstag.
Det finns ingen svensk firma som
är så stor, att man kan göra den ansvarig
för den internationella konjunkturutvecklingen.
Men enskilda firmor
och enskilda män inom näringslivet,
kan givetvis göra sig skyldiga till att
driva en i och för sig nödvändig strukturrationalisering
på ett brutalt sätt.
Jag har ingenting att ta tillbaka av
kritiken mot det sätt på vilket Hägglund
& Söner sköttes. Vi anser inte detta
vara acceptabelt. Jag anser icke det sätt
vara acceptabelt, på vilket Konstsilke

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

AB i Borås sköttes. Den kritiken skall
vi driva, och jag antar att även ni så
småningom kommer att finna det opportunt
att göra det. Det är riktigt att
inte låta sådana ting passera utan att
man påtalar dem.

Men, ärade kammarledamöter, både
Hägglund & Söner och Konstsilke AB är
undantag från de regler som normalt
gäller. I stora drag är händelseförloppet
inom svensk industri bestämt av orsakssammanhang
på vilka industrin inte
har stora möjligheter att inverka. Vad
som därvidlag har hänt är följande. Vi
har fått en forcerad teknisk forskning.
Denna tekniska forskning har i ökat
tempo och med ökad styrka ändrat
grunderna för vår produktion. Självfinansieringsgraden
hos företagen över
hela Europa har minskat. Men trots
dessa minskningar hos de stora företagen
i Europa kan de dra till sig till
synes obegränsade kapitalbelopp, varigenom
de har möjlighet att snabbt utnyttja
den tekniska forskningens resultat.
Mängder av handelshinder liar reducerats
eller tagits bort; vi har fått allt
större marknader. Transportkostnaderna
har undergått en kraftig reducering.

Dessa fyra omständigheter är det som
ligger bakom talet om att vi befinner
oss i en ny ekonomisk situation. Och
denna nya ekonomiska situation möter
de borgerliga med påståendet att den
svenska regeringen har gjort sig skyldig
till en mängd misstag som drivit
kostnadsnivån uppåt. Visst är vi mäktiga,
men inte så mäktiga som herrarna
tror!

Vi skulle gärna vilja höra hur de
borgerliga har tänkt sig detta. Vad är
det i den svenska utvecklingen som
speciellt har påverkat de konjunkturdrag
jag här skildrat? Man säger att det
iir stegringen av kostnadsnivån. Men
vad har ni gjort för att minska kostnaderna?
På vilka punkter har ni lagt
fram förslag vilkas realiserande skulle
ha inneburit något väsentligt i kampen

mot kostnaderna? Det enda ni har föreslagit
i dag är rundabordskonferensen.

Herrarna har alltså ett program som
löser det problem som alla världens nationalekonomer
sysslar med, nämligen
hur man skall förena stark produktionsstegring
med stabilt penningvärde och
full sysselsättning, och ni säger: »Tänk
om regeringen hade följt det programmet,
då skulle vi genast fått det bättre i
vårt land.» Men ni vill inte för allmänheten
tala om vari programmet består.
Ni säger: »Samla oss i ett slutet rum
så skall vi viska i era öron hur ni skulle
ha klarat antiinflationskampen!»

Tala nu om vari ert program för
kampen mot inflationen består! Består
det i att man skall skära ned bostadsbyggandet?
All right, det kan man göra.
Består det i att man skall minska industribyggandet?
All right. Består det i
att man skall kraftigt minska utgifterna
för t. ex. skola, undervisning och vård?
Skall man sänka skatterna samtidigt
som man ökar vårdkostnaderna? Tala
om vari ert program består och var
inte blyga!

Vid en rundabordskonferens är ni beredda
att tala om det. Beror det på att
ni innerst inne drömmer om att kunna
sänka lönerna? Är det ert stora kampprogram,
så förstår jag att ni helst vill
tala med oss privatim. Jag tror inte att
svenska folket har känslan att lönenivån
är abnormt hög och att det är på den
punkten som man framför allt skall
koncentrera sina ansträngningar.

Nåväl, vi väntar med spänning. Om ni
har ett program, så har ni två dagar på
er att här lägga fram det. Vi skall då
gärna diskutera det med er.

Vad vi tror är nödvändigt att göra är
följande.

1. Vi måste åstadkomma en förstärkning
av den vetenskapliga och tekniska
forskningens resurser. Vi måste skapa
former för smidigare samarbete, i vilket
tekniker, forskare, näringslivets
företrädare och politiker möts och verk -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

o 7

ligen får tillfälle att utnyttja framstegen.
Vi har gjort ett trevande försök på
den punkten. Jag är övertygad om att
den nye ekonomiministern med kraft
kommer att fullfölja de uppslag, som tidigare
mera experimentvis har prövats.

2. Vi måste tillföra näringslivet mer
kapital. Vi tror att det var riktigt att
öka konsumtionsbeskattningen på det
sätt som skedde i fjol och att tillföra
näringslivet de medel som härigenom
inflyter.

3. Vi tror att det är riktigt att den nya
banken får möjligheter att använda investeringsfonderna
och slussa över deras
kapital till näringslivet.

4. Men vi tror också att det är nödvändigt
att dessa nya institutioner, som
alltså i stor utsträckning skall arbeta
med skattebetalarnas och löntagarnas
fonderade medel, får insyn och kontroll
över att pengarna används på det sätt
som bäst tillgodoser trygghets- och effektivitetskraven.

5. Vi tror att det är nödvändigt att
man vid planeringen av näringslivets
utbyggnad tar hänsyn till de väldiga
allmänna investeringar, som sker i fråga
om bostäder, vägar, skolor, sjukhus,
o. s. v. Vi tror att man genom ett sådant
samarbete mellan näringslivets och
samhällets representanter, både på det
statliga och kommunala planet, kommer
att få till stånd ökad planmässighet.

6. Vi tror att det egentligen bara är
samhället som kan bevaka att långtidssynpunkterna
beaktas. Det är självklart
—• för att ta ett exempel i det förflutna
— att atompolitiken i stor utsträckning
måste finansieras av det allmänna. Vid
lösningen av sådana problem räcker
självfallet inte de enskilda företagens
resurser eller möjligheter till planläggning.

Detta är de olika punkter, efter vilka
vi utarbetat vårt näringspolitiska program.
Vi vill med andra ord utnyttja
landvinningarna; vi vill inte bli utnyttjade.
Vi vill vinna de större markna -

Allmänpolitisk debatt

derna; vi vill inte bli deras offer. Vi
måste ta på oss ansvaret att leda utvecklingen,
så att vi inte överrumplas av
förändringarna.

Det är dessa satser som lades till
grund för det förslag, som förelädes den
extra partikongressen, och denna kongress
tog med ett helt annat allvar än
vad som tyvärr varit fallet i andra kammarens
debatt i dag upp den nya ekonomiska
situation, i vilken vi befinner
oss.

Möjligen hade det kunnat resas invändningar
på vissa punkter och jag
skall ge oppositionen tillfälle att här
komma med dessa invändningar. Man
skulle Va kunnat säga: Hittills har ni
ju levat i ett samhälle, byggt på biandekonomins
principer; ni har haft ett
starkt näringsliv men ni har också haft
en stat som med stigande styrka hävdat
allmänhetens intressen. Skall det nu bli
slut på de fördelar, som biandekonomin
onekligen inneburit?

Nej, säger jag och partiet säger detsamma.
Men man skall inte tro att
biandekonomin är någonting statiskt
som inte kan förändras. Gränslinjerna
mellan den ena och den andra partens
intressesfärer har under årens lopp undan
för undan förskjutits. De har förskjutits
så, att det allmännas intressesfär
undan för undan blivit större. Det
betraktades som ett oerhört intrång i
den enskilda intressesfären när 1932
års krispolitik lanserades. Dessa åtgärder
har vi nu vant oss vid. För oss är
det någonting naturligt, att de många
medborgarnas önskningar ter sig allt
viktigare, ju otryggare deras situation
blir. Därför är det också naturligt, att
den blandekonomi som finns 1967 är en
annan än den blandekonomi som existerade
1932. Jag är fullkomligt övertygad
om att den här gränsförskjutningen
kommer att fortsätta.

Vidare förutsätter biandekonomin ett
förtroendefullt samarbete mellan parterna.
Om de två parterna oförsonligt

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

står i harnesk mot varandra, blir det
mycket mycket svårt att över huvud
taget få biandekonomin att fungera.

Detta betyder inte att det bör råda
ett konfliktlöst tillstånd; vi har olika
intressen att bevaka. Staten har sina intressen
— framför allt när det gäller
trygghetsfrågorna — att bevaka, och det
gör att intressemotsättningar mellan det
enskilda näringslivet och samhället alltid
kommer att föreligga. Men det gäller
att finna formerna för ett konkret samarbete
på områden, där det ter sig naturligt
att man samarbetar. Jag har
nämnt ett exempel: den tekniska forskningen.
På detta område tror jag att det
finns nästan obegränsade behov av och
möjligheter till ett förtroendefullt samarbete
mellan enskilt näringsliv och
staten.

Detta är precis de tankegångar som
ni känner igen från Ernst Wigforss, som
ju, liksom fallet är med oss nu, missuppfattades
när han förde fram tanken
på ett samarbete, där samhällets inflytande
visserligen växer i takt med att
behoven växer men där grunden ändå
är en samverkan.

Varenda gång en sådan här diskussion
har tagits upp har vi mötts av
precis samma argumentation, som präglade
herr Wédens inlägg i dag: »Ni går
till anfall mot näringslivet.» Det är
precis samma argumentation som vi
mötte 1932 och som vi mötte när arbetsmarknadspolitiken
utbyggdes och när
tjänstepensioneringen genomfördes. Kan
ni inte hitta på någonting nytt?

Man har på det sättet försökt att
misstänkliggöra våra motiv. Vad vi för
fram nu framställs som ett angrepp på
näringslivet. Men investeringsbanken,
forskningsinsatserna, den aktiviserade
arbetsmarknadspolitiken och allt det
andra kommer icke — var övertygade
om det — att stjälpa näringslivet, utan
det kommer liksom alla tidigare liknande
åtgärder att utgöra ett stöd för
ett näringsliv som vill samarbeta med
samhället.

Men kära hjärtanes, säger ni, varför
skall vi då rikta kritik mot näringslivet?
Ja, det avstår vi verkligen inte
ifrån. Samarbete betyder icke självuppgivelse.
Vi måste säga ifrån när enligt
vår mening det enskilda näringslivet
icke iakttar vad vi anser vara självklart,
nämligen att visa respekt för varandras
motiv och söka skapa möjligheter
att komma i ett förtroendefullt
samarbete. Vi kommer aldrig att lägga
ner vår kritik mot sådana företeelser
som Hägglundsaffären. Det vore orimligt
att säga, att därför att vi vill samarbeta
med näringslivet, så skall vi acceptera
den metodiken. När vi upptäcker
hurusom det från Industriförbundets
sida riktas ohemula angrepp på vår
EEG-politik — angrepp som fått ett låt
vara svagt eko här i kammaren — är
det självklart att vi inte accepterar
detta, utan vi går till motanfall och
talar om att detta är fel. I vår samarbetsvilja
ligger icke att vi tar på oss
anklagelser utan att bemöta dem, om de
är oriktiga. Skulle vi utan vidare ha
accepterat högerns vanvettiga utspel i
ATP-frågan i föregående valrörelse, ett
utspel som vi nu vet var ett uppslag av
storfinansen? Skulle vi bara säga: Ja,
det var ju en intressant information för
den historiska forskningen?

Nej, vi kommer att säga att de stora
affärsmännen inte skall försöka leka
politiker. Lika litet som vi är särskilt
duktiga att sköta deras affärer lika litet
eller ännu mindre kan de sköta våra.
De känner inte till de förutsättningar
och det ansvar under vilket politikerna
arbetar.

Eller skulle jag bara ha sagt: Det var
intressant att höra att de stora företagen
finansierar högerns och folkpartiets
valkampanj. Nej, det är en upplysning,
som vi självklart för vidare.
Finns det någonting att dölja därvidlag,
så får väl herrarna försöka göra det.

Om investeringsbanken sade en av
industrins ledande företrädare, herr
Iveroth, att den var ett politiskt jippo

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

— en väldigt fin karaktäristik! Det är
klart att vi försvarar oss, när ett seriöst
förslag för att lösa ett stort ekonomiskt
problem behandlas på detta sätt.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Vi kommer att fortsätta angripa
alla dessa ting precis på samma sätt
som ni har rätt att angripa regeringen,
när det gäller sådant som ni anser vara
felaktigt. Men förutsättningen för ett
vettigt samarbete mellan näringsliv och
samhälle måste skadas av sådana här
besynnerliga utflykter som näringslivet
har företagit. Om man tror att vi skall
sluta med kritiken därvidlag misstar
man sig. Däremot kommer vi — hur
mycket ni än försöker misstänkliggöra
det — att vidhålla biandekonomins ledande
principer, ett samarbete mellan
det enskilda näringslivet och samhället.
Och jag är, herr Wedén, övertygad om
att ifall vi lever och har hälsan och
möts till en remissdebatt om tio år skall
vi kunna konstatera, att ni då har totalförändrat
er bedömning av dagens situation,
precis som ni nu har totalförändrat
er bedömning av tjänstepensioneringen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först på denna
begränsade tid säga, att jag uppskattar
statsministerns mycket klara avståndstagande
från den passus i ett nummer
av socialdemokratiska ungdomsförbundets
tidskrift som jag föredrog på
förmiddagen. Statsministern säger att
han tycker lika illa om angrepp av
den typen som han tidigare gjorde om
angreppen mot Wigforss och Sköld.
Jag skall bara be att få tillägga, herr
talman, att om det i de senare angreppen
förekom angrepp av den typ som
jag bär talar om, så tycker jag också
lika illa om dem.

I ett annat sammanhang sade statsministern
om Hägglund & Söner och
Konstsilke AB — jag hinner inte gå in på
att diskutera sakfrågan, andra i debatten
kanske gör det; det finns åtskilligt

Allmänpolitisk debatt

att tillägga till vad statsministern sade
— att dessa fall är undantag och inte
alls typiska för näringslivet i dess helhet.
Men, herr statsministern, därmed
faller ju grunden bort för en mycket
stor del av den kampanj mot svensk
företagsamhet som ni och era anhängare
bedriver under dessa dagar och
kommer —• är jag rädd — att fortsätta
att bedriva under tiden fram till valet.

Den relativt moderata hållning som
statsminister Erlander intog, när han
låt vara i korta drag skildrade blandekonomins
förutsättningar, stämmer
helt enkelt inte med vad åtskilliga kretsar
i hans eget parti anser riktigt. Detta
är ett ytterligare exempel på den
tilltagande spänning och splittring inom
det socialdemokratiska partiet som
statsministern vill förklara bort men
som finns där på ett mycket utpräglat
sätt.

Vidare är det nödvändigt att rätta
till några missförstånd. Herr Erlander
råkade säga att vi inom folkpartiet motsatte
oss investeringsbanken, och jag
tror också han nämnde lokaliseringspolitiken
m. in. i sammanhanget. Det
gjorde vi inte. Men vi önskade att den
nja banken med de nya kreditformerna
skulle få en sund konkurrens. Och med
anledning av uttalanden i det socialdemokratiska
näringspolitiska programmet
frågade jag nu regeringen: Betyder
dessa uttalanden att socialdemokraterna
uppger sin ståndpunkt, att den
nya statliga banken skall ha den monopolställning
beträffande dessa kreditformer
som den enligt regeringsförslaget
har.

Herr talman! Statsministern sade att
jag inte nämnde någonting om våra egna
initiativ. Jo, det gjorde jag och jag skall
be att mycket kort få upprepa detta.

För det första talade jag om budgetplaneringen
på längre sikt. Beträffande
denna säger nu herr Erlander att socialdemokraterna
under flera år framlagt
långtidsberäkningar, och visst har
socialdemokraterna gjort detta. Men

(JO

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

det har brustit i fråga om prioriteringarna
och samordningen av de olika
offentliga behoven, och därför har ni
råkat in i sådana kriser som exempelvis
den som präglar vårdsituationen.

För det andra: Vad har ni gjort åt
arbetskraftsbudgeten, som jag nämnde i
samma andedrag? För det tredje: Vad
har det blivit av skattereformen. Jo, bara
en ständig förhalning. För det fjärde
talade jag om rundabordskonferenserna,
som herr Erlander nu ironiserade över.
Han t. o. m. tillät sig säga att vi därigenom
kanske försökt få något verktyg
för att dämpa lönestegringarna i landet.
Har dessa varit för stora frågade han?

Nej, herr talman, med den pris- och
kostnadsutveckling vi haft kan jag inte
alls anse detta. Hela kvintessensen av
mitt resonemang var, att man här skulle
kunna få ett verktyg som även kan
skapa garantier för att de stora löntagargrupperna,
inte blir lurade därest
pris- och kostnadsutvecklingen skulle
ta en oväntad vändning, om de är återhållsamma
i sina krav och man försöker
komma fram till en lösning som
ligger inom ramen för det samhällsekonomiska
utrymmet. Därigenom skulle
det finnas större utsikter till realinkomststegringar
och en snabbare tillväxt
av ekonomin än herr Erlander
trodde vara möjligt. Det är alltså fråga
om rena motsatsen till vad statsministern
drog fram.

Herr Erlander talade mycket om arbetsmarknad,
trygghet m. m. Jag hinner
inte med det förflutna, men nu
finns det, såsom herr Bengtsson i Varberg
och jag diskuterade tidigare i dag,
en viktig och central fråga, en framförliggande
reform av stor räckvidd, en
reform vars angelägenhetsgrad understryks
av yttranden från arbetsmarknadsstyrelsens
chef, som funnit att
många av dem som nu drabbas av arbetslöshet
är oförsäkrade — det gäller
alltså en allmän sysselsättningsförsäkring.
I sitt anförande hade herr Erlander
ingenting att säga om detta ytterli -

gare initiativ från vår sida. Jag måste
gå förbi åtskilliga andra.

När statsministern förklarade att det
valprogram socialdemokraterna hade
1964 inte stred mot verkligheten utan
att det i själva verket gått fortare med
förverkligandet än väntat, vill jag hänvisa
till en affisch som jag har framför
mig från den socialdemokratiska valrörelsen
1964. På affischen talas om eu
allmän tandvårdsförsäkring, att sjukvården
skall effektiviseras, om snabbt ekonomiskt
framåtskridande och inte
minst om 4 procent årlig produktionsökning.

Jag rörde mig inte alls med ett enstaka
år som statsministern ville göra gällande
utan med eu treårsperiod. Jag framhöll
också att verkligheten inte »tämde
med målsättningen i fråga om effektiv,
full sysselsättning o. s. v. I själva verket
framhålles i programmet att man
vid sidan av en omställningsarbetslöshet
inte skulle tolerera en enda procent
arbetslöshet. Hur har det gått med
förverkligandet av detta?

Det är mot denna bakgrund som jag
har tillåtit mig att betvivla hållbarheten
av det vi nu får höra om nya grepp och
nya löften. Och det är mot denna bakgrund
jag gjort gällande att — såsom
jag tycker att jag tillfredsställande visat
— initiativet glidit herr Erlander ur
händerna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Målet för regeringens
politik har ju varit ett fast penningvärde
och full sysselsättning. När man nu
ser tillbaka på de senare årens utveckling
och betraktar dagens situation, kan
man fråga sig om det målet verkligen
har uppnåtts. Nej, i själva verket känner
många i arbetar-, tjänstemanna- och
företagarhem stor oro och rädsla för att
inte få behålla arbete och utkomstmöjligheter.
Och detta beror i hög grad på
att den politik regeringen fört inte har
skapat stabilitet i samhällsekonomin. Vi

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

har fått vidkännas kostnadsstegringar
som minskat företagens konkurrenskraft
och som åstadkommit luft i lönekuvertet,
som herr Hedlund brukar säga.

Det är alldeles onödigt, herr Erlander,
att tala om att vi som tillhör oppositionen
skulle anse att lönerna bör minskas.
Det är inte fråga om det, utan det gäller
att se till att man inte får luft i lönekuvertet.

Herr Erlander avvisar åter tanken på
en samling kring ett bord, runt eller
fyrkantigt, för att komma till rätta med
stabiliseringsproblemen. Efter den utveckling
som skett med stigande priser
och kostnader, ökade löneklyftor och
en inflation som hårdast drabbat låglönegrupperna
i samhället, är det då
inte tid för en omvärdering även på den
här punkten, herr statsminister? Är det
inte på tiden att vi inser att det fordras
ett samlat grepp och att både de
politiska instanserna och arbetsmarknadens
parter behöver komma tillsammans
och resonera om sina intentioner samt
försöka fina lösningar som bevarar de
fria förhandlingarna och samtidigt ger
oss ett fast penningvärde och en hög
framstegstakt?

Jag hinner inte nu ta upp alla statsministerns
synpunkter, och statsministern
kommenterade för sin del inte mitt
anförande närmare. Men jag känner mig
inte alls träffad av statsministerns kritik
mot oppositionen för att inte ta upp de
mera långsiktiga problemen. Jaghar själv
intresserat mig mycket för de problem
som herr Erlander pekade på, t. ex. de
oerhört stora strukturella problem som
EEG möter när det gäller koldistrikten
i Ruhrområdet och på andra håll. I den
politiska debatten här i landet underskattar
vi säkert de strukturella problem
som kan möta oss själva. Jag tänker härvid
på att våra råvarutillgångar under
tidigare skeden har varit en mycket
viktig faktor vid standardhöjningen. Jag
är t. ex. övertygad om att olja och atomenergi
stegvis kommer att ersätta vattenkraften
och att vårt relativa för -

Allmänpolitisk debatt

språng på malm- och vattenkraftsområdena
kommer att krympa. Men jag är
inte pessimist, utan ser optimistiskt på
framtiden, även om jag tror att vi måste
göra klart för oss att det försprång vi
haft i hög grad har varit baserat på våra
naturtillgångar och att detta försteg
efter hand kommer att minska. Men
det behöver inte alls betyda att vår
standardstegring nu är slut.

Jag framhöll också att forsknings- och
utvecklingsarbetet kommer att spela en
allt större roll. Vi måste vara beredda
att satsa på kvalitet, på hög förädling av
våra råvaror, på forskning och ny
teknik. Detta är, sade jag, ett område
där ett samarbete mellan stat och näringsliv
är nödvändigt, ett samarbete
som måste utbyggas och söka sig nya
former.

Jag vill gärna, herr talman, till sist i
denna omgång ge statsministern ett erkännnade.
I mitt inledningsanförande
var jag mycket hård i min kritik och
framhöll att man hade ett intryck av
att regeringspartiet nu försökte ■— på
samma sätt som då jordbruket 1966 sattes
i skottgluggen och fick skulden för
prisstegringarna — skylla på företagsamheten
när det gäller regeringens
egna misslyckanden. Jag är glad att
kunna konstatera att statsministerns anförande
på denna punkt väsentligt
minskat mina farhågor. Om diskussionen
kommer att föras i denna anda och
inte i linje med vissa andra uttalanden
från socialdemokratiskt håll — även
från ett och annat statsråd — tror
jag att vi har förutsättningar att kunna
nå en lösning av de många samverkansproblem
som föreligger mellan näringsliv
och samhälle och även inom företagsamheten
med de anställda och deras
organisationer.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nu sex minuter
på mig för att följa statsministerns slingrande
vandring över årtionden och över
olika politiska problem, men jag skall

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

försöka göra så gott jag kan på den
korta tiden.

Åtskilliga av oss hade i går tillfälle
att njuta av Krister Wickmans ansikte
i TV-rutan, där han tryggt kramade pipan
och talade om för svenska folket
att den politiska nivån låg för lågt i
vårt land. Drabbade inte hans kritik
statsministern när denne nyss gjorde
gällande att vi skulle ha olika neutralitetsbegrepp?
Hur kan man komma med
ett sådant påstående innan regeringen
ens själv klarlagt vilket neutralitetsbegrepp
som den vill hävda?

Vi inom oppositionen fick även kritik
för att vi inte ville föra en principiell
debatt. De av kammarens ledamöter
som var närvarande under mitt
anförande kan bekräfta att det var ett i
hög grad principiellt inlägg i vilket jag
försökte hyfsa en svår ekvation. Jag
misslyckades tydligen, vilket jag beklagar.

Vi för »en kraftfull politik och vi
har en enhetlig åskådning», säger statsministern,
och tillägger sedan: »åt minstone

något så när» — en reservation
som var välbefogad. Sedan går
.statsministern tillbaka till 1930-, 1940-och 1950-talen och frågar var vi i dag
skulle ha stått, om politiken hade letts
av en »initiativlös opposition».

Ja, det är inte lätt att säga. Jag tror
dock inte att skillnaden skulle ha varit
så stor, men vi skulle i varje fall i dag
ha haft ett betydligt bättre konsoliderat
näringsliv som hade skänkt större trygghet
för de anställda än vad de i dag har.
Jag tycker uppriktigt sagt att den politiska
debatten skulle vinna på att statsministern
slutade med att uppträda som
efterklokhetens obestridlige mästare.
»Allt vad du gör, gör jag bättre än du
gör, och allt vad du kan, kan jag bättre
än du» — det har varit statsministerns
motto i alltför många debatter.

Hänvisningarna till de stora bekymmer
som man har i Ruhr, till arbetslösheten
i England och till alla de omställningsproblem
som karakteriserar

världens utveckling var i och för sig
onödiga -— de problemen är vi alla
medvetna om. Vi vet också att vi får
bekymmer här hemma när konjunkturen
viker utomlands. Jag underströk tidigare
i dag hur nära invävt i den
europeiska ekonomin det svenska näringslivet
är, och det är just därför
som vi kräver, att det svenska näringslivet
skall vara så rustat att det kan klara
de omställningssvårigheter som tid
efter annan dyker upp.

Men kostnadsläget ägnade statsministern
inte många ord åt. Eftersom kostnadsläget
i dag är det allt överskuggande
problemet inom den svenska industrin,
hade det varit värdefullt om statsministern
hade försökt lämna något recept
för att lösa denna verkligt svåra och
betydelsefulla fråga. I stället talade statsministern
om »vår kamp mot sysselsättningen»
— det är alltså inte bara jag
som kan göra mig skyldig till felsägningar.

De siffror från Faxéns utredning som
jag återgav vidhåller jag. Jag kan inte gå
in på dem alla, men vill framhålla —
jag har tabellen framför mig och det går
bra att kontrollera uppgifterna — att de
svenska arbetskostnaderna per produktenhet
inom industrin från 1964 till 1965
ökade med 4,7 procent. I Västeuropa var
motsvarande ökning i genomsnitt 4,4
procent. Från 1965 till 1966 var ökningen
i Sverige 5 procent, i Västeuropa i
övrigt 1,7 procent. Men särskilt intressant
är att de stora, modernt utrustade
industriländer som vi i dag har att konkurrera
med i allt större utsträckning,
nämligen Förenta staterna och Kanada,
ligger väsentligt lägre och visar en betydligt
bättre trend än den som siffrorna
anger för Sveriges del.

Vi »skäller» inte på näringslivet — vi
har bara pekat på vissa avskräckande
exempel, säger statsministern. Men den
kampanj som bedrivs runtom i landet
och som präglade septemberdebatterna
kan väl inte ha gått statsministern spårlöst
förbi. Om statsministerns yttrande

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

skall uppfattas som ett avståndstagande
från den kampanjen hälsar vi alla, oavsett
parti, detta med tillfredsställelse.
Men vi frågar oss varför statsministern
inte har begagnat alla de tillfällen som
stått honom till buds att offentligen —
i TV eller på annat sätt — ta avstånd
från den i många hänseenden oerhörda
kampanjen mot herr Wallenberg. Statsministern
gjorde det nyss då det gällde
en tidningsartikel, men han borde ha
kunnat göra det generellt.

Det finns obestridligen moment i fallet
Hägglund & Söner som kan kritiseras.
Men innan man kritiserar så hårt
som man gjort skall man sopa rent framför
sin egen dörr. Staten har inte använt
de insynsmöjligheter som stått till förfogande,
och myndigheterna har ett
mycket stort ansvar för vad som skett
i fallet Hägglund & Söner. Detta föredrar
man att tala tyst om, men det bör
föras in i debatten.

»Vi inom socialdemokratin har ett
program», säger statsministern — ni
har inget. Jo, herr statsminister, vi har
redovisat ett program. Jag har gjort det
från den här talarstolen vid åtskilliga
tillfällen, och i dag har jag pekat på
vissa betydelsefulla åtgärder som borde
vidtagas. Men vad innehåller det socialdemokratiska
programmet? Det heter
där att man skall stödja vetenskap och
teknisk forskning — det är precis vad
jag förordade. Man skall höja skatterna
— det är precis vad jag sade att
man inte skall göra, men det är tydligen
fortfarande huvudreceptet. Den nya
banken skall lösa alla problem — men
banken löser inga problem, herr statsminister.
På alla övriga punkter som
statsministern angav — att planeringen
skall ta hänsyn till de allmänna investeringarna,
att man skall bygga på samarbete
och förtroende, att regeringen har
till uppgift att leda utvecklingen — råder
det inga delade meningar. Frågan
är bara: Hur långt skall regeringen leda
utvecklingen? Var går gränsen mellan
den dirigering, som man på socialdemo -

Allmänpolitisk debatt

kratiskt håll talar för, och den som vi
anser vara riskabel för det svenska
näringslivet och för de anställdas trygghet
och sysselsättning?

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! I mitt tidigare anförande
tog jag upp den växande arbetslösheten
och de ökande inkomstklyftorna,
och jag ställde två frågor till regeringen
som jag tror är mycket väsentliga.
Den första var om regeringen delar uppfattningen
att arbetslösheten och låginkomstproblemen
väsentligen är följder
av en långsiktig strukturell utveckling
i samhället. Den andra frågan gällde
vilka huvudsakliga åtgärder som regeringen
mot denna bakgrund avser att
vidtaga för att säkra full sysselsättning
och för att bidra till en lösning av låglöneproblemet.

Statsminister Erlander har inte givit
något direkt svar i sitt anförande men
kanske ett indirekt. Tyvärr var det
svaret negativt. Statsministern vill tydligen
inte förstå betydelsen av dessa
frågeställningar. Han säger: Vi kan inte
acceptera den arbetslöshet som vi
nu har. Nej, det kan vi självfallet inte.
Men då måste vi göra väsentligt mera
för att avskaffa den och framför allt
för att se till att det inte blir en ökad
arbetslöshet. Jag vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med att
vi efter nyår riskerar att få en arbetslöshet
på 75 000 man och att det måste
skapas beredskapsarbeten och platser
på omskolningskurser för 100 000
man i vinter.

Statsministern anser att sysselsättningssvårigheterna
är att hänföra till
den vikande internationella konjunkturen.
Delvis är det riktigt. Men jag tror
att arbetslösheten i vårt land för närvarande
väsentligen beror på långsiktiga
strukturella tendenser i utvecklingen.
Därför krävs det också andra lösningar
än dem som nu tillämpas för att

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

komma till rätta med denna arbetslöshet.

Man kan inte — som herr Erlander
mycket riktigt sade — lösa 1970-talets problem med 1950-talets politiska
metoder, men den nya politik som krävs
på 1970-talet hade han ingenting att
säga om.

Herr Erlander begärde i sitt anförande
omdömen om det näringspolitiska
program som hans parti antog på sin
extrakongress. Det är bra att skaffa sig
ett näringspolitiskt program •— även
andra partier har det — men det avgörande
är naturligtvis programmets
innehåll. En hel del punkter är bra, men
som helhet är det socialdemokratiska
programmet för näringspolitiken otillräckligt.
Det bygger på samma huvudlinjer
som tidigare: samarbete med storfinansen
för att lösa problemen. Programmet
tar upp många frågor men ger
ingen riktig lösning av dem. Inte heller
efter genomförandet av detta program
får löntagarna något väsentligt
ökat inflytande, otryggheten kommer
att finnas kvar och låginkomsttagarnas
problem kommer inte att vara lösta.
Orsaker härtill och samtidigt brister i
programmet kan jag sammanfatta i några
punkter:

För det första är frågan om löntagarnas
inflytande otillräckligt behandlad.
Enligt vår mening måste de arbetande
inom näringslivet ha bestämmande inflytande
över drift, investeringar och
ekonomisk planering.

För det andra betraktas arbetslöshet
och inkomstklyftor väsentligen som konjunkturfenomen.
Alltså kan man inte
lösa dessa frågor, eftersom det är strukturella
långsiktiga tendenser som är
avgörande för utvecklingen.

För det tredje begränsar man sig till
insyn i stiftelser, lokaliseringsföretag
o. s. v. Insyn är bra och nödvändig,
men den är inte tillräcklig utan måste
kompletteras med beslutanderätt för
samhället och löntagarna i investeringsprocessen
och produktionsprocessen.

Vi måste få en verklig planering av
ekonomin.

För det fjärde tror man att en effektiv
näringspolitik kan föras även om
Sverige blir anslutet till västeuropeiska
marknaden. Detta anser jag vara fel.
Det avgörande i detta sammanhang är
verkan av Romfördragets regler om fri
rörlighet för arbetskraften, fri etableringsrätt,
fria kapitalrörelser, en gemensam
skatte-, social-, arbetsmarknads-
och näringspolitik o. s. v. Vi blir
inte, efter en anslutning till EEC, fria
att föra den politik vi önskar. Att det
blir inskränkningar i självbestämmanderätten
har statsminister Erlander
också erkänt här. Dessa inskränkningar
blir enligt vår uppfattning så stora,
att det blir mycket svårt att föra en
riktig näringspolitik.

För det femte begränsar man sig i
det socialdemokratiska programmet till
att försöka reformera det kapitalistiska
näringslivet. Men på det sättet klarar
man inte problemen. Gentemot den
borgerliga kritiken vill jag å andra sidan
anföra, att det i många stycken inte
är några märkliga saker som står i
programmet. Även en borgerlig regering
skulle tvingas genomföra en hel del av
dessa punkter och så görs också i
många länder som nu har borgerlig regering.

Den väsentliga fråga vi diskuterar
här rör relationerna mellan samhället
och näringslivet. Detta problem är helt
avgörande. Det finns i alla länder och
för alla partier. De politiska partierna
och klasserna har olika uppfattning
om formerna för dessa relationer och
om i vilka klassers intressen den samhälleliga
politiken skall utformas.

Herr Erlander gjorde en hänvisning
till Ernst Wigforss. Jag vill erinra om
vad Wigforss sade i våras i en intervju
för tidskriften Konkret, som jag tycker
är mycket belysande. Han sade:

»Vad jag önskar — även om man ju
kan säga att det är det minst praktiska
av allting — är en klar deklaration att

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

vi vidhåller att vi vill omdana hela
samhället. Den fortsättningen kan inte
ge resultatet i en handvändning. Men
jag tror att tiden är inne för att bryta
igenom gränsen för den allmänt godkända
välfärdspolitiken.»

Det är just detta jag tror att socialdemokraterna
måste göra: Bryta igenom
gränsen för den s. k. biandekonomin
och börja övergången till en planerad
ekonomi i vårt land.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag trodde att jag genom
den allmänna uppläggningen av
mitt anförande hade gett herr Hermansson
svar på frågorna. Det är riktigt att
jag inte uttryckligen angav att vi naturligtvis
inom partiet betraktar de stora
skillnaderna mellan inkomstgrupperna
i vårt land som någonting utomordentligt
allvarligt. Jag kan hänvisa både
till den diskussion som fördes på
den extra partikongressen och till de
initiativ som har tagits före denna,
framför allt den mycket djupgående undersökningen
om låglöneproblemet,
dess faktiska utseende och dess orsaker
som letts av Per Holmberg, vilken
sannerligen inte har dolt att han är
djupt otillfredsställd med den nuvarande
ordningen.

När frågan gäller vad som kan göras
för närvarande är väl svaret det som
jag redan har lämnat: Yi måste driva
en fullsysselsättningspolitik som omfattar
hela näringslivet men som får koncentreras
framför allt på att möjliggöra
t. ex. omskolning från låglöneyrken till
höglöneyrken. Det var ett genombrott
för den tanken när regeringens arbetsmarknadsproposition
för ett par år sedan
möjliggjorde omskolning även av
personer som inte är arbetslösa utan
sysselsatta inom låglönegrupper.

Någon annan metodik än omskolning,
vidareutbildning och ett energiskt drivande
av den fulla sysselsättningen har
vi kanske inte just nu — förutom natur -5—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Allmänpolitisk debatt

ligtvis att varje socialt framsteg är ett
steg som leder i rätt riktning. Till dem
räknar jag exempelvis att vi har brutit
ned de ekonomiska barriärerna på
utbildjningsväsendets område. Det är
många ting som man skulle vilja tala
om i detta sammanhang när det gäller
hur socialpolitiken och kulturpolitiken
verkar i den riktning som även arbetsmarknadspolitiken
försöker följa. Jag
skall inte ta upp tiden med dem, men
jag vill energiskt värja mig mot påståendet
att vi skulle ha visat oss ointresserade
av det som vi många gånger
betecknat som en av de verkligt allvarliga
frågorna.

Herr Hermansson bör nog vara försiktig
med att citera herr Wigforss. Den
näringspolitik som vi nu förordar ligger
såvitt jag förstår helt i linje med
Wigforss’ stora tal år 1932, då han
förmådde partiet att lämna den dogmatiska
inställningen till exempelvis socialiseringsproblematiken,
medan herr
Hermansson alltjämt är insnärjd i sina
fördomar. Jag tror inte att det finns
mycket i den nu förda politiken som
man inte direkt kan läsa ut såsom en
konsekvens av de tankegångar som Wigforss
då bröt igenom med och fick
partiet att acceptera.

Det är också en intressant fråga i
vad män biandekonomin ger oss möjligheter
till sådana inbrytanden i klasssamhället
som Wigforss talar om. Jag
vet inte om inte heller Wigforss har
observerat att biandekonomins gränser
ständigt förskjuts och att den blandekonomi
som vi har i dag inte är densamma
som för tio år sedan, men med tanke
på hans otroliga vitalitet och skarpsinne
betraktar jag det som helt uteslutet
att han inte har uppmärksammat
det förhållandet.

Beträffande de övriga inläggen är
det val inte mycket att tillfoga. Här
skildras den statliga banken såsom ett
monopolföretag. Men avsikten är ju
tvärtom att bryta ett affärsbankernas
monopol. Det är meningen att vi skall
41

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

kunna skapa en mer konkurrensbetonad
kapitalmarknad än den vi har. Man
skall inte bara vara hänvisad till ett fåtal
affärsbanker, utan det allmänna skall
också ha en möjlighet att t. ex. genom
investeringsbanken vara med om att
lämna krediter. Mer kan man väl inte
ställa saken på huvudet än när man
skildrar den på det sätt som man har
gjort här.

Det sägs att det också finns privata
banker som vill starta en investeringsbank.
Låt dem då lämna in en oktroj ansökan
och låt oss pröva den! Det finns
väl möjligheter för dem, om de verkligen
vill satsa kapital. Om de vill arbeta på
samma sätt som investeringsbanken bör
vi åtminstone kunna få in en ansökan
från de privata bankerna, innan ni utan
vidare påstår att den är dömd att bli
avvisad.

Vi har med andra ord skapat denna
investeringsbank av de skäl som
jag har redogjort för: för att ha möjlighet
att flytta över kapital till ett näringsliv
som när det gäller långsiktiga
projekt behöver en sådan institution.
Jag kan inte se annat än att detta är
ett sätt att göra kapitalmarknaden mera
konkurrenskraftig än den varit tidigare.

Vidare frågade jag efter de recept
som ni har mot prisstegringarna. Kammarens
ledamöter har ju själva hört det
-—■ fanns det eu enda sak som verkligen
skulle ha betytt någon som helst förändring
i god riktning, d. v. s. i prisstabiliserande
riktning?

Jag skrev upp vad herr Wedén föreslog.
Han ville bl. a. ha en långtidsplanering
av budgeten. Det försöker vi ju
göra. Men de som är mest oroade av
långtidsplaneringen är mittenpartierna,
som energiskt värjer sig mot varje vårt
försök att placera in deras äskanden,
deras önskelistor på samhället som de
utan några prioriteringar kommer vräkande
med. Men det kostar så och så
mycket, meddelar vi. Om två år kostar
det så och så mycket och om fem år

beräknar vi att det kostar så och så
mycket. »Men vi skall ju bara tala om
årets budget», svarar ni då. Jag betonar
än en gång att det är ett utomordentligt
framsteg om ni har nyktrat
till på den punkten och menar allvar
med att acceptera regeringens önskemål
om en mera långtidsplanerad politik.

Beträffande arbetskraftsprognoser vill
jag säga att vi har engagerat landets
främsta expertis för att få fram vederhäftiga
arbetskraftsprognoser på punkt
efter punkt. Det skulle kunna staplas
upp här, herr doktor och talman, uppräkningar
av hur man exempelvis på
medicinskt håll grundligt misstog sig
på olika områden och att det faktiskt
var politikerna som visade den bättre
insikten om vilka välfärdssamhällets
behov skulle komma att vara; det visade
sig att den medicinska expertisen
underskattat behovet av läkare, av tandläkare,
av sjuksköterskor etc., hela
långa raden. Vi har verkligen ansträngt
oss för att skaffa fram prognoser och
för att få beräkningarna att gå ihop.
Men det är inte lätt att säga något om
framtiden, inte ens om man är en aldrig
så god kännare av nuets behov. För
att kunna göra en riktig prognos för
framtiden fordras också att man har
en vision av denna framtid och av vilka
behov som då kommer att finnas.
I den mån expertisen inte har den visionen
blir prognosen vilseledande.

Skattereformen var det tredje som
herr Wedén tog upp. Tror verkligen
herr Wedén att införandet av momsen
skulle lösa vårt inflationsproblem? Det
skulle vara oändligt roligt att få reda
på hur det skulle gå till! Jag kan förstå
honom om han säger att den skulle
kunna göra det lättare för oss att exportera,
men är det möjligt att lätta
exportindustrins bördor utan att samtidigt
höja priserna på praktiskt taget
alla varor? Är det möjligt att göra det?
Är det inte i stället så, att man kanske
rent av ställs inför ett val — och
det kanske snabbare än herr Wedén

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

tror: Är vi beredda att ta en prisstegring
för att stödja exportindustrin?
— Ja, så underligt är livet. Inte är
momsen något särskilt effektivt instrument
i kampen mot inflation och mot
prisstegringar.

Så gällde det rundabordskonferensen.
Rundabordskonferensen skulle av herr
Wedén användas, icke för att pressa
lönerna — nej! — men för att ge garantier
till löntagarnas organisationer,
att under de och de förutsättningarna
skulle det inte bli några prisstegringar.

Men hur skulle dessa garantier se ut?
Det skulle verkligen vara intressant att
få veta. Var inte blyg, herr Wedén,
utan tala om för oss vad det är för
garantier som löntagarna skulle få för
att avstå från sina lönekrav. Til syvende
og sidst vidimerade herr Wedén min
bedömning, att vad man vill ha rundabordskonferensen
till är för att pressa
lönenivån.

Det er det hele, jag upprepar ännu
en gång detta vackra danska ordspråk.
Icke något av dessa ting skulle ett
ögonblick ha fört oss närmare ett resultat
i kampen mot inflationen. Men
ändå framför oppositionen i anförande
efter anförande anklagelser mot regeringen
för att vi förstört penningvärdet,
utan att man själv har något recept att
komma med.

Nej, herr Wedén, livet är visserligen
som jag sade komplicerat men inte så
komplicerat att det skulle vara omöjligt
att komma med någonting. Vi har
de faktiska förhållandena. Vi har bostadsbyggandets
storlek, vi har industrins
investeringar, vi har försvaret,
vi har de andra statliga utgifterna, vi
har människornas krav på en stigande
lönenivå, vi har låglöneproblemet. Det
är de komponenter, av vilka en ekonomisk
politik skall flätas samman.
Dessa komponenter vill vi alla behandla
så att vi tillfredsställer våra ambitioner.

Vad det här är fråga om är inte någon
fingerfärdighet när det gäller skat -

Allmänpolitisk debatt

ter, arbetskraftsprognoser eller andra i
och för sig intressanta ting. Vad det
är fråga om är huruvida vi är beredda
att göra en avvägning av bostadsbyggandet,
industrins investeringar, försvaret,
det allmännas utgifter i övrigt och
människornas löneanspråk på ett sådant
sätt att ekvationen går ihop. Är vi beredda
att göra detta? Då bör man inte
gå till folk och säga att vi skall på
allvar ta upp kampen mot vårdkris
och allt sådant, utan att man samtidigt
talar om för dem att det kostar pengar.
Vi skall inte leka med tanken på att
med hjälp av allmänna skattesänkningar
betala kostnaderna för de reformer man
vill åstadkomma.

Det gör vi inte nu, säger herr Wedén.
Nej, men tänk hur många gånger ni
tidigare har gjort det. I den långtidsutveckling
ni skildrar i mittenprogrammet
behandlar ni just denna situation.
Där framkastas mängder av önskemål
utan någon prioritering och samtidigt
för ni ett resonemang kring möjligheterna
till skattesänkningar. Så länge
ni håller på med denna politik har ni
inget bidrag att lämna till kampen mot
inflationen. Denna kan inte föras med
andra medel än sådana som leder till
en balanserad ekonomi. Allt det andra
är, när det gäller prisstegringarna skäligen
ointressant.

Jag upprepar: Trots att ni hållit på
hela förmiddagen med undantag för den
långa tid jag själv har talat har ni icke
kommit med ett enda recept, med vars
hjälp ni skulle kunna klara kampen mot
inflationen bättre än vi har gjort. Och
vi har handlat ungefärligen på samma
sätt som alla andra länder.

Låt mig göra en enkel jämförelse.
Alla länder i Europa som har mindre
prisstegring än Sverige har också lägre
produktionsökning. Alla länder som har
en högre produktionsökning än Sverige
har också en större prisstegring. Säger
det ingenting om vari problemet ligger?
Det ligger i våra ambitioner och
i vår villighet att låta människorna

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

vara med om att solidariskt betala för
vad realiserandet av våra ambitioner
kostar.

Det var ett fint program som vi framlade
i »Resultat och Reformer», men
det var inget program i vilket angavs
en bestämd tidpunkt. Till protokollet
vill jag gärna läsa in några rader ur
detta program:

»Yi kan inte idag ange exakt när och
hur olika här preciserade reformer
skall genomföras. Takten i förverkligandet
av vårt reformprogram bestämmes
av snabbheten i det ekonomiska
framåtskridandet och av styrkan i solidariteten
mellan medborgarna. Men vi
avstår inte från att ställa kraven även
om deras förverkligande idag är oförenligt
med nu tillgängliga resurser. Vi
satsar på framtiden och dess möjligheter
— på fortsatt välståndsstegring
och ökat utrymme för samhällsinsatser.
Vi tror på den framtid vi själva bygger.
» I sammanfattningen säger föredraganden
att det kan sägas att skriften
är avsedd att behandla en tidrymd som
sträcker sig över resten av 1960-talet
och några år därutöver.

I detta 1 O-årsprogram finns det nu,
tre år efter dess antagande och då vi
haft två år på oss att genomföra det,
vissa punkter som ännu inte blivit realiserade.
Låt oss få denna diskussion
om åtta år, herr Wedén, om vi lever
och har hälsan! Jag är ganska övertygad
om att även herr Wedén då måste
medge att det var ett program som på
varje punkt blev genomfört.

Det har sagts att jag har tagit avstånd
från kampanjen under debatterna med
högern och folkpartiet den 15 och 17
september. Jag är angelägen att säga
att jag inte på någon punkt har tagit
avstånd från denna kampanj. Jag har
sagt, och jag vidhåller det, att biandekonomin
förutsätter ett nära samband
mellan näringsliv och samhälle. Men
detta nära samband förutsätter också
rent spel från andra sidan. I det ögonblick
då man träder över gränserna —

och jag nämnde en rad exempel: i
Hägglundsaffären, Konstsilkeaffären,
ATP-ingreppet o. s. v. — kommer vi att
påtala det precis som ni gör mot oss.
Jag är övertygad om att det inte fanns
några sådana övergrepp som inte var
grundade på något av de sex övertramp
från näringslivet som jag påtalade. Jag
har ingenting att ta tillbaka; däremot
tar jag bestämt avstånd från den nidbild
av socialdemokratiska partiets
verksamhet som ni tydligen trott på
själva. Men det behöver ni inte göra
från och med i dag — jag antar att
jag har klargjort precis hur det förhåller
sig.

Det är inte bara jag som tycker att
ni är utan hållning och program. Economist,
en tidning som följt Sverige
mycket väl, slutar sin analys av den
svenska politiska situationen med följande
ord, som jag gärna vill läsa in i
protokollet: »Folkpartiet och centerpartiet
håller nu på med en serie broderliga
samlingar och granskar försiktigt
några politiska handlingar som de konservativa
har frestat dem med. Men de
borgerliga partierna ger inte något imponerande
intryck som opposition, ännu
mindre som en potentiell koalitionsregering.
»

Jag instämmer helt i den liberala
tidskriftens omdöme.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte sagt att
socialdemokratin är ointresserad av låginkomstproblemet
och sysselsättningsfrågorna.
Man har inom det socialdemokratiska
partiet ett helt annat intresse
för dessa problem — det vill jag gärna
intyga — än man har inom de borgerliga
partierna. Därför hoppades jag
också på att här få en diskussion om
dessa avgörande frågor.

Det socialdemokratiska partiet har
haft en extrakongress, om vars betydelse
det har talats i flera inlägg. Framkom
vid denna extrakongress inga för -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

slag till lösning av dessa två huvudproblem
i svensk politik? Herr Erlander
svarade att vi måste driva den fulla
sysselsättningens politik, utveckla omskolning
och vidareutbildning. Ja, det
är riktigt. Jag talade själv mycket om
omskolning och vidareutbildning i mitt
första inlägg i debatten. Men vad innebär
i övrigt »fullsysselsättningspolitik»?
Det är ju det vi skulle diskutera.

Om arbetslösheten i avgörande stycken
är ett resulat av en strukturell utveckling
och inte bara är att hänföra
till en nedgång i den internationella
konjunkturen, något som statsministern
hävdar, då kan man inte klara den med
hittills använda medel. Det är detta som
statsministern inte vill förstå. Jag tror
att det är nödvändigt att regeringen på
den punkten börjar intressera sig för
de synpunkter på den frågan som jag
sökt föra fram i debatten.

Herr Erlander menade att jag borde
vara försiktigare när jag citerade Ernst
Wigforss. Vad Wigforss uträttade 1932,
sade statsministern, var att bryta med
socialiseringsdogmatilcen i det socialdemokratiska
partiet. Statsministern menade,
att den politik som regeringen nu
för, är en direkt fortsättning på den
Wigforsska politiken. Men då är det
ju märkligt att herr Wigforss är rätt
kritisk mot regeringen i dessa stycken.
Jag vill fortsätta med att läsa upp resten
av det citat, som jag började på i
mitt första inlägg. Herr Wigforss talade
om att det var nödvändigt att bryta
igenom gränsen för den allmänt god^
kända välfärdspolitiken, d. v. s. det som
för närvarande kallas blandekonomi.
Han skrev: »Den gränsen kan anses
markerad av två förbud. Eller två löften
om man så vill: ’Vi griper inte in
i de enskilda företagens organisation,
vare sig genom industriell demokrati
eller genom att samhället övertar dem.’
Det andra: ’Vi griper inte in för att
styra hela investeringsverksamheten.’
Om man tar upp båda de tingen då
menar jag att man går över gränsen för

Allmänpolitisk debatt

den mera allmänt omfattade välfärdspolitiken,
och det måste betyda åtgärder
på alla möjliga områden, inte bara
på några särskilda, avgränsade.»

Verkligt inflytande för de anställda
i företagen, ökat samhälleligt ägande
och styrning av hela investeringsverksamheten
är just en sådan planerad
strukturomvandling under folklig kontroll
som vårt parti vill ha.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en anmärkningsvärd
skillnad på tonfall mellan
olika delar av statsministerns anförande.
När han svarade herr Hermansson
lät det snällt och nästan ljuvt, men när
han svarade mig steg rösten påfallande.
Jag vet inte om det berodde på att argumenten
blev svagare. Det ligger i varje
fall i linje med en felsägning som
statsministern gjorde i sitt föregående
anförande, när han plötsligt talade om
regeringspartierna. Jag hoppas att denna
skillnad i tonläge inte indikerar att
herr Hermanssons parti nu räknas som
sådant.

För övrigt blev statsministern litet
väl karikatyrmässig i sitt svar. Statsministern
säger först: Ja, se centerpartiet
och folkpartiet, de har lagt fram
stora önskelistor. Ett par minuter senare
redogjorde statsministern för vad
— om jag fattade honom rätt — föredraganden
sade på den socialdemokratiska
partikongressen. Det var just en
önskelista som skulle genomföras under
många år framåt. Men, herr talman, det
sade man inte på de socialdemokratiska
valaffischerna, utan där framstod
detta onekligen som ett valprogram för
den förestående perioden. Det är där
felet ligger.

Ett enda ord om lönefrågorna. I det
avsnittet var statsministern verkligen
karikatyrmässig. Är det så svårt att förstå,
att om man vill ha en lugn avtalsrörelse
och om man vill ha återhållsamhet
från löntagarorganisationerna, så

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1907 fm.

Allmänpolitisk debatt

måste man ge dem en i själva avtalsmekanismen
inbyggd garanti för att de
inte skall förlora på det. En garanti för
att deras återhållsamhet leder till bättre
reallöner och inte till sämre. Det kan
ju inträffa oväntade prisstegringar t. ex.
på grund av den internationella utvecklingen.

Till sist, herr talman, några ord om
planeringen framåt. Jag skulle kunna
ta många exempel, men nöjer mig med
att fråga: Vem är det som drivit på hårdast
när det gäller planeringen framöver
på bostadsområdet — är det regeringen
eller är det vi? Statsministern
säger: Trots ett uppbåd av en hel serie
av de allra förnämsta experterna har vi
inte kommit längre än vi gjort. Om regeringen
trots detta uppbåd av de allra
förnämsta experter inte kan nå ett annat
resultat än att man får ett samhälle
med de prisstegringar, den bostadsbrist,
den vårdkris och alla de
andra brister som vi har, då blir min
slutsats, att experterna behöver en annan
arbetsledare.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsministern tog på
nytt upp frågan om rundabordsöverläggningarna.
Jag vill gärna säga att utformningen
av det förslag, som centerpartiet
först av alla lade fram, kanske
delvis måste bli en annan. Vi är beredda
att pröva formerna för överläggningen.
Men det är litet märkligt, herr statsminister,
att man från regeringens sida
efter alla de misslyckanden vi kan konstatera
fortfarande ställer sig avvisande
till tanken att söka sig fram till nya
och mer samlande lösningar.

Vad har hänt under senare år? Herr
Sträng brukar ibland tala om att man
med hänsyn till produktivitetsökningen
inte kan höja lönerna med mer än 6
procent, om man inte skall få prisstegringar
och en fortsatt inflation. Och
så blir det lönehöjningar på 10 procent;
det blir luft i lönekuverten, och in -

komstklyftorna mellan grupperna ökar.
Om man år efter år kunnat konstatera
detta, är då inte tiden inne att söka sig
fram på nya vägar?

Det är väl uppenbart, att man måste
ha en mer samordnad lönerörelse, om
man skall kunna ge välmotiverade förbättringar
särskilt åt låginkomstgrupperna.
Men går det att klara dessa problem
utan att de politiska instanserna
och arbetsmarknadens parter har diskuterat
igenom problemen och vet litet
mera om varandras intentioner? Jag tror
inte att man, om man vill lösa detta
problem, kan räkna med att politikerna
och företrädare för arbetsmarknadens
parter skall samlas i olika rum.

Jag ställer än en gång frågan: Varför
skulle vi ändå inte efter alla dessa år av
misslyckanden kunna pröva en ny form?
Varför skall vi gå den väg som Arne
Geijer antytt — att avtalsfriheten måste
naggas i kanten? Det alternativet bör
man väl ändå inte pröva, innan man
undersökt möjligheterna att komma
fram på andra vägar.

Låt mig sedan säga, herr statsminister,
att vi måste lösa trygghetsfrågorna.
Vi är överens härom principiellt. Det
viktigaste i detta avseende är givetvis
att vi ser till att företagen får möjligheter
till en lönande produktion; därmed
förebygger vi arbetslösheten. Jag
upprepar, herr statsminister, kravet i
mitt inledningsanförande: Sänk räntan
omedelbart! Det är en åtgärd som genast
skulle lätta läget för företagen och
även minska byggnads- och hyreskostnaderna,
som nu gör att många familjer
inte har råd att hyra en bostad. Genomför
också snarast den allmänna arbetslöshetsförsäkringen,
som centern först
av alla partier redan år 1963 aktualiserade.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Då vi på oppositionssidan
anklagar regeringen för att ha
fördärvat penningvärdet, slår statsministern
helt ifrån sig. Är regeringen,

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

menar statsministern, alldeles oansvarig
för att vi inte har en balanserad
ekonomi? Har regeringen ingenting att
säga till om? Har regeringen ingen
vilja? Är regeringen i detta sammanhang
ett helt viljelöst kolli? Vi måste
väl ändå vara överens om att regeringen
bär ett ansvar både i medgång och
motgång.

Oppositionen har inte på en enda
punkt lagt fram något program som
skulle kunna bidra till att stabilisera penningvärdet,
säger statsministern. Nu har
inte statsministern varit med här på de
ekonomiska debatterna så ofta, och jag
vet inte, hur statsministern över huvud
taget följer med riksdagsarbetet, men
jag förmodar, att när statsministern voterat
med anledning av bankoutskottets
utlåtanden, har statsministern eller
statsministerns medarbetare läst vad
som står i dem. Vi har år efter år under
den senaste tiden i bankoutskottets
utlåtande redovisat förslag som skulle
bidra till att stabilisera penningvärdet.
•lag skall inte använda de tre minuterna
jag har på mig för att läsa upp
dem, men de finns här och står till
statsministerns förfogande.

Vidare säger statsministern att andra
länder har precis samma problem. Javisst
har andra länder samma problem,
men de försöker lösa dem på ett annat
sätt och med betydligt större grad av
målmedvetenhet. Man behöver bara studera
konjunkturinstitutets på våra bänkar
liggande rapport för att få klart
för sig, hur man där ser på problematiken.
Man har klarat prisstegringsproblemen
bättre där ute, och man har klarat
en bättre produktivitetsutveckling än vi
har gjort.

Vad sedan beträffar misstänkliggörandet
och kampanjen mot näringslivet, kan
jag då finansministern nu sitter här
återge det citat som finansministern
själv slängde ur sig uppe i Sundsvall:
»Företagarna tänker inte längre än näsan
räcker.» I debatten och i skämtsamhetens
tecken får man väl säga så

Allmänpolitisk debatt

där. Men det är ändå ett symptom på
hur man har fört kampanjen från olika
håll.

Vi förbehåller oss rätten, ungefär så
sade statsministern, att anmärka på alla
de övertramp som har förekommit. Jag
frågar: Vilka konkreta övertramp är det
som har förekommit? Skulle statsministern
vilja precisera vad de nämnda företagen
har gjort som de borde ha gjort
på ett annat sätt? Vill statsministern
verkligen konkret belysa detta och samtidigt
tala om vad myndigheterna har
gjort och vilket ansvar myndigheterna
har? Jag är själv medveten om att det
finns saker i fallet Hägglund & Söner
som kan diskuteras, men jag tycker att
det är fel att detta och andra företag
skall behöva schavottera på detta sätt
i en debatt i riksdagen utan att ha möjlighet
att själva försvara sig.

Jag vill gärna i detta sammanhang
komma tillbaka till mitt anförande i
dag. Jag gjorde faktiskt, herr statsminister,
ett försök att nedtona de motsättningar
som finns, ett försök att göra
klart för kammarens ledamöter och för
regeringen, att här har vi ändå en gemensam
problematik och att mycket av
det vi debatterar skulle kunna lösas över
partigränserna. Mycket skiljer oss •—• det
är alldeles klart — men jag tror att vi
skulle vinna på, om vi plockade bort
det som skiljer oss åt och diskutera det
som vi verkligen skulle kunna lösa tillsammans.
Men för de synpunkterna har
statsministern tydligen inte haft något
intresse. Han för precis samma argumentering
som statsministern har gjort
varje gång under de senaste åren, ömsevis
vädjande, ömsevis förebrående, med
en varm omtanke om den stackars oppositionen
som inte kan bidra med några
förslag till lösning. Och statsministern
går alltid tillbaka till 1930-talet. Man
har lust att återge citatet om bourbonerna,
som ingenting lärt och ingenting
glömt, eller om man skulle travestera en
mera känd strof: »Han är som den pojke
vars farfar han är.»

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Ilerr talman! Det sista var till den
grad djupsinnigt att jag inte ens med
användning av all den expertis som står
till mitt förfogande kan klara ut vad
herr Bohman menade. Antagligen menade
han ingenting.

Man brukar beskylla mig för att stå
och läsa upp skrivna anföranden av experter.
Jag skall be att få börja med
att göra det nu igen. Jag har fått ett anförande
att läsa upp av herr finansministern.
Herr Bohman föredrog nyss
såsom ett exempel på infamiteten hos
regeringens kampanj mot näringslivet
att finansministern skulle ha sagt någonting
i Sundsvall. Finanministerns
statement har följande lydelse: ».Tåg
har inte talat i Sundsvall på två år.» Nu
gäller det att börja om från början igen,
herr Bohman!

Det är ungefär tid för att sätta punkt
för remissdebatten, höll jag på att säga.
Någonting utöver detta ifrån oppositionens
sida har jag fortfarande inte
upptäckt. Jag har försökt locka ur den
att tala om vad den skulle göra i kampanjen
mot inflationen.

Jag berättade att vi använt den bästa
expertis som finns för att bedöma arbetsmarknadstillgången
på olika områden.
Herr Wedén sade då: Jaha, de har
använt den bästa expertis som finns i
landet och då är det minsann på tiden
att expertisen får en ny arbetsgivare.
Det är verkligen intressanta framtidsperspektiv
för våra experter. Skall eu
kommande borgerlig regering sitta och
ge order om hur expertisen skall tänka?
Får inte våra nationalekonomer, statistiker
och läkare under den blivande
regimen ■— om den nu kommer någon
gång på 1990-talet — ha rätt att tänka
självständigt? Detta är någonting förskräckligt.
En ny regering skall, enligt
herr Wedén, ge order till expertisen —
liberalt så det förslår.

När det gäller bostäderna säger han
att folkpartiet har planerat. Ja, valtek -

niskt har ni planerat. När vi har bjudit
61 000 lägenheter har ni bjudit 63 000,
och när vi bjudit 65 000 har ni bjudit
67 000. Ni har alltid valtekniskt och
valtaktiskt planerat med 2 000 lägenheter
mer än socialdemokraterna. Tänk
om det inte funnes någon socialdemokratisk
regering som lade fram något
bud?

(Herr Wedén: Det gäller en längre
planeringsperiod!)

Nu säger herr Wedén att han menar
en längre planeringsperiod än fram till
1990. All right! Då är vi ganska åldersstigna
och kanske är jag då min farfars
farfar. Vad vet jag om de framtidsperspektiv
som en liberal regering har att
bjuda! Detta har alltså varit er planering.
Ni har först sett efter vad de kloka
människorna i kanslihuset kommit med
och sedan har ni bjudit 2 000 mera.
Tänk på det ögonblick när det inte
finns något socialdemokratiskt bud att
bjuda över! Det blir en katastrof för
den planerande liberalismen.

Det är inte mycket mer att säga. Herr
Eliasson i Sundborn vidhåller att regeringen
har misslyckats. Jag säger att vi
har misslyckats med den uppgift som
ingen regering i något industriland lyckats
med, nämligen att förena full sysselsättning,
hög framstegstakt och prisstabilitet.
Men vi har inte lyckats sämre
i Sverige än i andra länder, och jag
upprepar att det också i de länder som
har en högre framstegstakt än Sverige
ägt rum en större prisstegring, och i de
länder som har en lägre prisstegring än
Sverige har också framstegstakten varit
lägre. Bara detta förhållande borde val
stämma herrarna till litet eftertanke,
men ni inbillar er att alla problem skulle
lösas om bara regeringen byttes ut.
Jag har inte ett ögonblick bestritt att
inflationen är ett ont, men det är ännu
värre med arbetslöshet och sjunkande
produktivitet. Ce oss ett enda uppslag
i denna debatt där ni kommer med ett
bättre program än regeringens!

Läget i fråga om en rundabordskon -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

ferens är ju inte som herr Wedén tror.
Bara löntagarna finge garantier för att
t. ex. prisstegringar utomlands inte skulle
skada deras reallöner, skulle de, enligt
herr Wedén, vara villiga att träffa
överenskommelser. Nej, de kommer då
att pröva vad den ekonomiska politikens
huvudgrunder består av och fråga:
Är ni beredda att ordna så, att en felaktig
löneglidning upphävs, och är ni
beredda att minska politikernas ambitionsgrad?
Det har talats om ansvaret
och visst har vi ett sådant. Regeringen
har precis samma ansvar som riksdagspartierna.
Vilken grad av vilja till återhållsamhet
är vi beredda att redovisa
för våra väljare? Är vi redo att gå ut
till väljarna och säga, att det i det nuvarande
läget krävs en kraftansträngning
av landet med påföljd att vi får skjuta
på saker som nu är svåra att genomföra?
Gör herr Wedén det? Nej, när
konjunkturerna gjort det omöjligt för
oss att i den takt som någon hoppats
genomföra vissa av de reformer som
angavs vid 1964 års partikongress, står
herr Wedén tvärtom här och hånar det.
Han säger att det går för långsamt. Men
inbillar ni er verkligen ätt man kan
säga till svenska folket att reformer,
hur kostsamma de än är, måste betalas?

I en nedåtgående konjunktur finns
det risk för att man blir tvungen att
skjuta på även mycket önskvärda reformer.
Men inte ens det bidraget till en
vettig inflationsdebatt vill herr Wedén
ge att han säger: »Vi förstår att det i
ett besvärligt ekonomiskt läge kan bli
nödvändigt att gå mera försiktigt fram.»
I stället kräver herr Wedén att vad vi
sade 1964 skall genomföras. Även om
Vi sagt att reformerna skall genomföras
på tio år vill herr Wedén ha dem
genomförda på tre år. Han försöker
med andra ord att driva medborgarnas
ambitionsgrad ännu snabbare i höjden,
bara för att efteråt kunna säga: Tänk att
de inte kan sköta ekonomin! Det är det
som är huvudanmörkningen mot oppo -

Allmänpolitisk debatt

sitionen, att ni driver detta underliga
spel.

Herr Hermansson gjorde ett försök
att föra debatten framåt, och det var
väl därför som jag talade till honom på
ett annat sätt. Herr Wedén får man ju
tala så oerhört högt till för att han skall
höra på vad man säger. Jag skall gärna
tala högt även till herr Hermansson,
om det behövs, men i dag har det i varje
fall inte varit nödvändigt att göra det.
Men jag kan inte förstå herr Hermansson
när han säger att han ansluter sig
till det Wigforsska resonemanget och
att han beklagar att socialdemokratiska
partiet inte följer det. Intervjun med
herr Wigforss i Konkret har jag sannerligen
läst, men det verkar som om
herr Hermansson inte hade läst den
mera utförliga analys i ämnet som Wigforss
gjorde i tidskriften Tiden — som
också är en utmärkt tidskrift. Där vidhåller
herr Wigforss exakt den linje som
går igenom hela det näringspolitiska
programmet — som då ännu inte var
framlagt men som i stor utsträckning
präglades av hans tankar -— nämligen
att det gamla kravet på socialisering av
ideologiska skäl har övergivits av partiet.
Får jag fråga: Har även herr Hermansson
och något av de kommunistiska
partier som han är ledare för övergivit
socialiseringskravet? I så fall har
det verkligen hänt någonting på området!
Då har kommunisterna lämnat diktaturen
och socialiseringen, och vad är
det då ni har kvar? Det skulle vara mycket
intressant att höra.

Ansluter sig herr Hermansson, med
andra ord, till Wigforss’ artikel i tidskriften
Tiden med dess avståndstagande
från en av dogmatiska skäl framkallad
socialisering? All right, då kan vi
fortsätta diskussionen!

Herr DICIfSON (h):

Herr talman! Nu har det ju blivit litet
debatt mot slutet; tidigare har menings -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

utbytet mera gjort skäl för benämningen
»uppläsning av egna funderingar i
spridda ämnen». Som bekant är det så
i engelska parlamentet att om en ledamot
står och läser innantill från ett papper
blir han utbuad och får inte fortsätta.
Jag säger inte att vi nu skall ha
det ordnat på samma sätt, men det är en
varning för vad som senare kan komma
att behöva inträffa.

Under handelsdebatten i går var jag i
Södertälje i ett viktigt ärende. Trots att
jag då körde den cirka sex mil långa
vägen fram och tillbaka med exakt den
lagliga hastigheten blev jag ändå omkörd
av 64 automobiler. Detta är inte
bra. Somliga menar att den föreskrivna
maximihastigheten är för låg. Det kanske
den är, men så länge denna låga
hastighet är påbjuden skall den iakttas.
Folk får inte sätta sig över vad som i
lagen är bestämt. Den aktuella företeelsen
är ett tecken på upplösning.

Statsrådet Krister Wickman har, såsom
nyss påpekats, givit uttryck för farhågor
över att den nu redan startade
valrörelsen skulle komma att genomföras
på ett lågt plan. Jag hyser samma
farhågor som han. Vi skulle kunna göra
en hel del på detta område, och det är
ännu inte för sent. Mycket beror på oss
som är församlade i denna kammare. De
flesta av oss deltar då och då i valrörelsen
och det gäller därvid att föra
diskussionen på ett högt och värdigt
plan.

Jag skall upprepa mig själv genom att
återigen föredraga ett visst aktstycke
här i kammaren — det kan delvis motiveras
med att vi i år firar Lutherjubileet.
Jag skall nämligen läsa upp åttonde
budet och Luthers förklaring till detta
— vår högste vårdare av kyrka och
skola gick just nu ut från kammaren,
och han kommer därför inte att kunna
personligen kontrollera att jag läser
rätt, men jag skall göra mitt bästa.

Åttonde budet har alltså följande lydelse:
»Du skall icke bära falskt vittnesbörd
mot din nästa.» Sedan står det

under rubriken »Vad är det?» följande:
»Vi skola frukta och älska Gud, så att
vi icke beljuga, förråda, baktala eller
illa berykta vår nästa, utan urskulda
honom, tänka och tala väl om honom
och tyda allt till det bästa.»

Jag understryker de fem sistnämnda
orden, ty vi tillämpar som politiker
inte särskilt ofta den princip, som där
uttrycks.

Iakttar vi dessa regler, kommer vi
att få en bättre och värdigare valrörelse,
och det är något som vi skall
sträva efter. —- Om någon av de yngre
ledamöterna kanske inte ens sett en katekes,
skall jag nu visa upp hur den ser
ut.

lag hoppas också att statsrådet Wickman,
som inte har varit ledamot av någon
av kamrarna och som har en mycket
okonventionell och trevlig framställningskonst,
inte så småningom liksom
så många andra unga och friska
krafter, manliga och kvinnliga, som
kommer in i detta hus, skall förgiftas
av dess atmosfär. När de kommer hit
kan de uppträda frejdigt och kämpa för
idéer men efter ett par år har de blivit
försiktiga och vågar inte sticka ut huvudet
åt något håll. Då tänker de på
hur det skall gå vid nästa val.

Jag vill än en gång, herr talman,
framhålla att vi skall försöka vara
statsmän och inte politiker. Skillnaden
är den att en politiker tänker på nästa
val medan en statsman tänker på nästa
generation, och det är det senare vi
måste lära oss att göra här i riksdagen.

Jag har så långt jag orkat lyssnat till
vad som sagts i debatten, där de mest
betydande av politikerna har uppträtt.
I denna kammare har genomgående
den rena och krassa materialismen varit
förhärskande och ett undantag lär,
enligt vad som ryktas, endast ha förekommit
i första kammaren. Ett par ord
som upprepas till leda är »vår standard».
Denna är för afl del intressant,
men det sägs inte ett ord om att den
inte är allt.

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Det hjälper t. ex. inte en fet och mätt
svensk, som sitter vid ett dignande
middagsbord men samtidigt är driven
till förtvivlan av svåra problem, att
man sätter fram ytterligare en maträtt
för honom. En hög standard innebär
härvidlag ingen lösning — även om vi
får en TV i varje rum kvarstår de verkliga
mänskliga problemen.

Jag bär talat ofta om detta, herr talman,
men för att saker och ting skall
gå in i människors medvetande måste
man vanligen upprepa sig. Nu skall jag
emellertid inte alltför länge uppta tiden
och beröra allt det som jag antecknat,
ty jag vet att John Lundberg väntat
länge på att få gå upp i talarstolen.

Men det är sålunda inte en lösning
man erbjuder. Somliga ursäktar sig
med att vi inte kan fatta beslut i fråga
om dessa faktorer — om en människa
är olycklig kan vi inte göra något åt
det. Det enda vi kan göra är att »stoppa
någonting i» denna människa genom
att höja hennes standard. Jag är
emellertid säker om att vi alla känner
på oss att detta inte är hela lösningen
för den mängd svenskar som nu i så
stor utsträckning har denna höga standard
men som till sin förskräckelse
märker att det inte räcker. Jag syftar
på alla de människor som måste säga
sig: »Jag är inte lycklig, jag är inte
harmonisk, jag är stressad, jag måste
söka mig bort från mig själv genom allehanda
narkotiska medel, spritdrycker
eller andra eskapistiska metoder.»

Vi får gå mycket mera radikalt fram
— också mycket mera radikalt än herr
Hermansson gör. Han säger att vi skall
bryta igenom välfärds-någonting, och
han bär rätt om han därmed menar att
vi måste föra vårt tänkande in på de
faktorer som jag har talat om. Vi måste
med andra ord ge oss på själva människan.

Låt oss alltså fundera över, inte hur
vi vill ha samhället för att kunna trivas
utan hur vi bör förhålla oss för att
samhället skall fungera. Då inser vi att

Allmänpolitisk debatt

det finns vissa regler som vi inte kan
nonchalera utan att det blir olyckor.

Ser vi oss omkring i världen måste
vi väl konstatera att utvecklingen egentligen
inte gått så värst mycket framåt
under de senaste femtio åren. Motsättningarna
mellan människorna är minst
lika stora som för femtio år sedan. Det
är ändå märkvärdigt att vi som har
så mycket inte skall kunna sätta oss
till rätta och fundera över hur vi skall
kunna lösa dessa mänskliga problem.
Det blir att ta itu med sådant som dåligt
morgonhumör och diktatur i hemmet
från mannens eller hustruns sida
och mycket annat. Det finns en mängd
sådana saker som inte är straffbelagda
och som det över huvud taget inte går
att komma åt genom lagstiftning men
som kan ha en mycket större nedbrytande
effekt än någon brottslig handling.

Vi kan inte bara hålla oss på det
materiella planet. Jag understryker detta
än en gång, herr talman, ty jag tycker
att det är så viktigt. Vi måste åtminstone
upplysa människorna om att vi
inte bär hela lösningen, när vi bär talar
om standarden, utan att det fordras
något därutöver som vi visserligen
inte kommer åt bär i riksdagen, någonting
som människorna själva måste
hjälpa till med.

Jag skall bara beröra två saker till.
Den ena talade jag med John Lundberg
om innan jag gick upp i talarstolen.
Vi hade båda haft besök av unga män
som givit sig in på narkotikamissbruk.
För min del besökte jag i går även en
sådan ung man på den anstalt där han
befann sig. Jag kunde förstå att han
ville komma ur den fångenskap, komma
undan det tyranni som begäret efter
narkotika innebär. Han hade kommit
ifrån det i så måtto att om han inte
såg eller bjöds på narkotika kunde han
avstå från det. Men han sade: »Så fort
jag kommer ut, kommer jag att möta
mina gamla kamrater och då är det
stor risk att jag inte orkar stå emot.»

7 G

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

Det är väl inte väl beställt med eftervården
av dem som råkat på sned i
samhället, och Vi måste göra någonting
åt det innan det är för sent. Enligt de
uppgifter jag erhållit har vår generaldirektör
för kriminalvården profeterat
om att han behöver fördubblat utrymme
för interner inom en ganska snar
framtid; detta är trenden för ögonblicket.
Men även om vi får tillräckligt antal
platser kan vi inte få vårdpersonal,
läkare eller andra som med människokärlek
tar sig an dessa olyckliga individer.
Denna angelägenhet är alltså
brådskande.

Till sist, herr talman: Skulle man inte
kunna genomföra att man inte säger
»kärlek» när man menar erotik?

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Dickson inledde
sitt anförande med att tala om att han
blev omkörd på Södertäljevägen och
övergick sedan till Martin Luthers Lilla
katekes. Det är självklart att även jag
läst katekesen, även om min katekes
inte var så fin som herr Dicksons. Jag
läste också: »Du skall icke bära falskt
vittnesbörd mot Din nästa.»

Jag vill gärna säga till herr Dickson
att vi aldrig skall glömma människan.
Jag tror att vi alltid måste sätta människan
i centrum, oavsett vilken uppfattning
vi har. Men herr Dickson, som har
läst en hel del, måste väl komma ihåg
vad som ligger bakom Luthers Lilla katekes?
Vad säger då Paulus, Calvin och
Luther om hur människan och medborgaren
skall vara? Jo, de säger:

»Men som förhållandena är, är det
den kristnes plikt som borgare att böja
sig för den av Gud insatta överheten.
Även om fursten Som människa Vanligtvis
är en odåga eller en slyngel, är han
dock Guds representant. ’Den hand som
svingar det världsliga svärdet är icke en
människohand utan Guds hand. Det är

Gud och icke människan som straffar
med stegel och hjul, halshugger och piskar,
det är Gud som för krigen.’ Lydnaden
är lydnad mot Gud, och människan
har ingen rätt att göra uppror, icke ens
mot orätt och tyranni: ''Lida, lida, kors,
kors — det är den kristnes rätt och
intet annat.’»

Herr talman! Det vore bra om herr
Dickson i sin politiska gärning försökte
finna ut hur människan skall leva i ett
samhälle som vårt, i stället för att hålla
fast vid gamla dogmer i politiskt avseende,
som inte har något att göra med
den kristna kärleken. Om herr Dickson
kunde frigöra sig från allt detta och få
de borgerliga partierna att betrakta
även de fattiga i samhället som medborgare
med rätt att leva som människor,
då skulle vi faktiskt ha kommit en bra
bit på väg. När jag åkte hit i morse tog
jag faktiskt inte Luthers Lilla katekes
med mig utan tog en bok av Alf Ross
som heter »Varför demokrati?» När jag
sedan fick höra herr Wedén blev jag litet
förskräckt. Jag brukar läsa gamla
protokoll, och jag fick en känsla av att
herr Wedén från den 20 januari 1951
har rest sig upp igen med samma konservativa
analys av samhället och dess
medborgare och — låt mig säga det —
av andra politiska uppfattningar.

Jag undrar om vi inte i dag bör vara
på det klara med att den politiska utvecklingen
lika väl som den ekonomiska
är inne i ett skede där det krävs litet
mera allvar än vad som för närvarande
kan spåras hos oppositionen. Ty kan
någon här hävda att vi har en enhetlig
opposition? Man skulle möjligen kunna
beteckna de borgerliga partierna som
tre strängar på en sprucken fiol. Nu håller
dessa tre strängar på att leta upp
bassträngen för att kunna framställa
någon melodi — en melodi som i fråga
om de tongångar som herr Dickson anslog
har tystnat inom den borgerliga
samlingen. Det nya är kanske att man
till de tre strängarna nu har knutit förhoppningen
om storfinansens stöd. Det

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

är självklart att om storfinansen sätter
in sina ekonomiska tillgångar och sina
propagandaresurser och gör uttalanden
på ett visst sätt, blir den politiska situationen
en annan. Då tvingas man
behandla storfinansen på samma sätt
som politiska partier får finna sig i.

Det har sagts här att vi är inne i kriser.
När jag hörde fru Nettelbrandt tala
blev jag verkligen litet orolig. Det verkade
ungefärligen som om hon hade
odlat någon sorts kultur i ett provrör
som hade vuxit på ett fantastiskt sätt
utan att man egentligen visste vad som
hade hänt. Fru Nettelbrandts hela argumentation
vänder sig ju mot landstingen,
eftersom dessa har det huvudsakliga
ansvaret för hälso- och sjukvård;
det kommer vi aldrig ifrån. Jag
vet inte om fru Nettelbrandt över huvud
taget har sysslat med sådana banala
ting som hälso- och sjukvård, men jag
utgår ändock från att hon kommit i
kontakt med dem. Jag vill bara tala om
att jag har varit med om att försöka
bygga upp en sjukvård inom mitt län;
eftersom jag inte känner andra län lika
bra tar jag det som exempel. Yi fick från
den 1 januari i år en borgerlig majoritet,
låt vara under ledning av en gammal
bondeförbundssekreterare, som är
mera konservativ än någon högerman
— men det är en annan sak. Vad har nu
inträffat? Har man på den borgerliga
sidan försökt att aktivisera sjukvården
och vårdyrkena? Vad har man
gjort, fru Nettelbrandt? Jo, man har
satt tre överläkare i ledningen för landstingsarbetet
plus en hel del sköterskor
och annan specialutbildad personal.
Dessa är samtidigt heltidsanställda
inom landstinget. Är det på det sättet
som vi skall lösa vårdkrisens problem i
vårt land, att de, som samhället har kostat
på utbildning för kanske 100 000
kronor per styck för att de skall kunna
fullgöra sina viktiga uppgifter i samhället,
sedan måste sättas in på angivna
poster, enär ingen annan och lämpligare
borgerlig arbetskraft finns att

Allmänpolitisk debatt

tillgå? Men dessa borde väl handha den
egentliga sjukvården, när man måste
överta ansvaret för denna?

Samtidigt anser man på borgerligt
håll att skatterna måste sänkas. Vi har
haft anledning att se även på det kravet.
Och hur har de borgerliga förfarit
nu, när de har kommit i ansvarsställning?
Jo, de är tvingade att skattevägen
ta ut de pengar som behövs! Vill man
bygga ut vårdyrkena ytterligare, så
måste några kronor mera läggas på i
skatt. Nu kan damerna och herrarna
inte trolla längre, ty nu har ni fått en
— låt vara liten — majoritet. Då måste
ni också ta det ansvar som den förpliktar
till.

Som en av dem som mycket har sysslat
med hälso- och sjukvård i detta land
måste jag säga, att ingen här i landet
för 20 år sedan väl vågade drömma om
att så många skulle vara engagerade
inom hälso- och sjukvården som förhållandet
i dag är. Men jag vågade inte
heller drömma om att jag, när jag 1928
bara hade 600 kronor att leva på för ett
helt år och var avstängd från alla rättigheter
som tillkommit sedan dess, skulle
få tillgång till de »gratis förmåner»
som dagens samhälle erbjuder.

Bristsituationen i samhället av i dag
har ju sin orsak i att vi icke kunnat helt
fylla de latenta behov som det borgerliga
samhället lämnat efter sig. Hur var
det på bostadsområdet år 1932? Visst
kunde man säga att det då inte var någon
större efterfrågan på bostäder, men
jag gick i varenda gård i tolv socknar
och såg hur lantarbetarna hade det, och
jag skulle vilja fråga herr Eliasson i
Sundborn, var lantarbetarna med deras
elände skulle ha stått i dag, om inte socialdemokratin
hade försökt att rensa
upp i det förfall som det borgerliga samhället
lämnat i arv och bjöd 1928—
1932.

Jag hör också med en viss förvåning
herr Wedén säga att både det ena och
det andra hade utlovats av socialdemokratin
men inte kommit till stånd. Herr

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

talman! I dagens situation kan jag naturligtvis
säga att jag gärna skulle instämma
i att regeringen borde ha gjort
mera. Men min slutsats blir också, att
eftersom vägen mellan storkapitalet och
herr Wedén är kortare än vägen mellan
socialdemokratin och storkapitalet, så
borde herr Wedén ha kunnat säga ifrån
mycket allvarligt, att det nuvarande kapitalistiska
systemet har visat att det
icke kan tillmötesgå ett modernt samhälles
olika krav.

Jag ser herr Svärd i kammaren nu.
Jag lärde känna honom som en hatfull
socialistätare en gång i tiden. Utvecklingen
har emellertid förvandlat honom
till en fin affärsledare inom den socialdemokratiska
regeringens styrelsesfär.
Han har i praktiskt arbete visat att det
inte är ägandet i och för sig som betyder
något, utan att det är glädjen över
och viljan att kunna göra något som är
det primära i en människas liv. Jag kan
utgå från att herr Svärd i tidningarna
kommer att tala om socialdemokratin
på sitt speciella sätt. Vad som emellertid
ur samhällets synpunkt är viktigare
är att han är en god affärsledare och
en socialiseringsexpert av stora mått.
För att inte störa högermannen Svärd
kanske vi kan kalla honom för något
annat, men realiter har han ändå visat
vägen framåt.

Herr talman! Jag läste i Dagens Nyheter,
som numera är ett av mina livoch
husorgan, för torsdagen den 17
augusti en artikel i vilken tidningen
visade upp 12 industrimän. Jag ställde
mig då frågan: Hur mycket representerar
dessa herrar och hur många stora
och fina fusioner har de varit med om
att skapa? Herr Sträng som ofta betecknas
som en besvärlig och sträng herre
har inte så stor industriell ekonomisk
makt över det svenska samhället som
dessa 12 herrar har.

Jag behöver inte läsa upp hela artikeln
och namnge vilka det är fråga om,
men den visar att det svenska samhället
icke kunnat fungera på ett helt rik -

tigt sätt på grund av att det enskilda
vinstintresset i vissa situationer rest sig
mot samhällets intresse. Den kapitalistiska
delen •— om vi nu skall använda
ett sådant uttryck — har kunnat fungera
tack vare att samhället har utfört
»ambulanstjänsten» och kunnat klara
det som de enskilda företagen inte kunnat
göra.

När herr Wedén i början av debatten
gjorde sin analys och sade: »Ni har
lovat det och det men inte gjort det och
det», pekade han egentligen på ett mycket
allvarligt problem, nämligen att de
12 industrimännen, trots att de hade så
oerhörd makt, ändå inte kan fungera
på ett sådant sätt att de kan klara upp
de ekonomiska förhållandena. Då tvingas
man att gå till de större enheterna,
till samhället.

I går diskuterade vi den internationella
stormarknaden, och alla syntes
vara rörande eniga om att den överstatliga
organisationen EEC, även om den
allvarligt kan nagga vår egen suveränitet
och grundlag i kanten, ändå borde
accepteras. Jag hörde inte att något av
de borgerliga partierna var tveksamt
om att detta var den utveckling vi borde
följa.

Herr talman! I dag diskuterar vi hur
vi skall lösa problem inom Sverige
Inte av dogmatiska men av praktiska
skäl tvingas vi att gå ett samhälle till
mötes, vilket inte kan fungera om det
allmänna skall få behålla så liten procentuell
del av industriell och annan
verksamhet. Det är orimligt, lika orimligt
som om vi skulle säga: Varför har
herr Hedlund skapat storindustrier och
varför håller han nu på med privatsocialisering
genom att ta hand om böndernas
skogar och mark? Och varför
sade man på en stämma i förrgår i Roslagen
att det är förskräckligt att ungefär
60 procent av bönderna inte vill vara
med om att socialisera i herr Hedlunds
regi och att man därför måste vidta hårdare
åtgärder? Och varför gör man fusioner
inom handel och storindustri?

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Orsaken är ju bara den att i den underliga
värld vari vi lever tvingas vi att
skapa större enheter. Då frågar jag: Kan
dessa tolv personer nu reduceras till
att bli kanske fem eller sex? Kan dessa
fem eller sex personer ur demokratisk
synpunkt vara bättre skickade än riksdagens
ledamöter, kommunalmän och
regering att ha ansvaret för svensk industri
?

Även om inte storföretagen kallar det
socialisering har de ändå visat nödvändigheten
av en koncentration av industrin
och företagsamheten som vi kan
kritisera och kalla vid olika namn men
som vi aldrig kan komma förbi. Om
man går tillbaka till den definition av
samhället som Luther på sin tid gav
skall man naturligtvis göra bedömningarna
ur en annan synpunkt.

Vad jag är allvarligt rädd för i dag
är att när herrar Wedén, Jonnergård
och Holmberg har klarat av födslovåndorna
och skall ingå ett riktigt äktenskap
blir inte mittenpartierna riktmärket
i den politiska koalitionen, utan
det blir utan tvekan högern. Se efter
vad som har skett i landsting och kommuner
i dag, så skall damerna och herrarna
finna vart vi är på väg! Det är
en allvarlig situation som det svenska
samhället ställs inför.

I dag har vi på riksplanet en broms
genom att socialdemokratin har majoritet
— låt vara en svag sådan — i olika
församlingar, och de borgerliga partierna
har aldrig kunnat spela ut i frihet,
i varje fall inte på riksplanet.

Det sades i går att alla partier vill
värna om vår neutralitet. Vad vet vi
om det i fall en viss situation inträffar?
.Tåg har läst igenom herr Wedéns
tal från 1951. Har han ändrat sig sedan
dess? Han har inte varit lika läraktig
som herr Svärd — tvärtom. Inom det
svenska samhället befinner vi oss i en
underlig situation eftersom opinionen i
dag kan köpas om man har tillräckligt
med pengar, förfogar över tidningspressen,
förfogar över det tryckta ordet över

Allmänpolitisk debatt

huvud taget och har möjlighet att styra
och reglera vissa ekonomiska strömningar,
göra ett läge hårdare än det behöver
vara i en viss situation.

Det har i detta sammanhang talats
om den fulla sysselsättningen. Eftersom
storfinansen nu blivit ett politiskt parti
inom det borgerliga blocket skulle jag
vilja ställa en direkt fråga: Är det så
att man nu medvetet i ökad takt lägger
ner industrier och företag för att påskynda
en utveckling som kommer att
skapa en kritisk situation i vårt samhälle
inför 1968 års val? Om så är förhållandet,
innebär det att de konservativa
i samhället är på väg mot en
mycket allvarlig politisk nydaning.

I radio och TV och till och med här
i riksdagen kommer socialdemokratin
alltid i underläge. På varje socialdemokrat
går det tre eller fyra borgerliga,
även om dessa nu säges ha ingått äktenskap.
Eftersom man med modern propaganda
medvetet eller omedvetet kan
åstadkomma nästan vad som helst, är
detta en situation som vi inte kan blunda
för. Vi har i grundlagen inskrivit tryckfriheten
och yttrandefriheten, och det
är inte meningen att pressen, radio eller
TV på grund av politisk åskådning genom
censur skall kunna begränsa tryckeller
yttrandefriheten. Det är likgiltigt
vilket parti som drabbas av en sådan
begränsning, ty i en demokrati skall alla
ha möjligheter att påverka opinionen.

Den bok som jag håller i min hand
— det är inte Luthers Lilla katekes utan
»Varför demokrati» av Alf Ross — är
en förnämlig bok. Ross konstaterar att
demokrati och liberalism är skilda begrepp
utan inbördes sammanhang. Ross
skriver: »Den demokratiska utvecklingen
har också gått i riktning bort från
liberalismen. Efterhand som det folkliga
inflytandet växte och stabiliserades,
medförde tingens inre logik att man på
nytt krävde mera av staten än passivitet
och rättsligt skydd. Man insåg att lycka
och framgång eller bara uthärdliga levnadsvillkor
för de breda folklagren icke

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Allmänpolitisk debatt

kunde uppnås enbart därigenom, att de
gamla ståndsprivilegierna upphävdes.
Den obegränsade frihet, som är
djungelns lag, gav lysande livsvillkor
för de starka, d. v. s. kapitalisterna, men
icke för de svaga. Skulle även de sistnämndas
intressen tillvaratagas, var det
nödvändigt att kräva positiva åtgärder
från statens sida, ingripanden för att
förhindra det förtryck och den exploatering
som ofrånkomligt följer av
djungelns lag, allas kamp mot alla.»

Herr talman! Yi har sedan 1932 försökt
omskapa det här samhället. Vi har
inte lyckats på alla områden; det är
jag den förste att erkänna. Vi har t. ex.
inte kunnat skaffa bostäder åt alla människor,
i varje fall inte åt dem som har
en svag ekonomi. När jag hörde herr
Eliasson i Sundborn och även andra
tala här i dag, ställde jag mig frågan:
Borde inte regeringen allvarligt överväga
att återta propositionen om hyresregleringslagens
avskaffande? Den propositionen
var ju ett resultat av en borgerlig
propaganda, som försökte övertyga
oss om liur farligt det var att ha
denna lag kvar. Nu har även de borgerliga
kommit på andra tankar. Personligen
har jag den uppfattningen att om
hyresregleringslagen avskaffas, så kommer
hyrorna att stiga väsentligt. Bl. a.
tror jag att många mindre företag, exr
empelvis affärsföretag, kommer att få
läggas ned, eftersom de inte kommer
att ha möjligheter att klara de höga
hyrorna. Jag undrar om inte vi skulle
göra en god gärning, om vi eliminerade
denna risk.

Jag skulle även vilja säga ett par ord
om lagstiftningen och det juridiska tänkandet
över liuvud taget. Jag tror att
en författare, som studerat riksdagens
arbete, har rätt när han säger, att vi
icke kunnat omskapa tänkesättet hos
dem som har ansvaret bakom lagstiftningen.
Justitiedepartementet brukar
jag alltid vara vänlig mot. Jag har en
känsla av att justitiedepartementet mera
liknar en sommaräng, där man inte

har några möjligheter att plocka prästkragar.
Men även om där funnes prästkragar,
så skulle man nog inte inom det
departementet kunna lägga fram förslag
om en lagstiftning, som tog hänsyn till
sociala förhållanden i stället för att stärka
den enskilda äganderätten. Det kan
inte vara tillfredsställande för människor
ute i landet att ha sina ärenden
liggande i någon liten kanslists skrivbordslåda
i åtta, tio år utan att någonting
händer. Det kan heller inte vara
roligt för en enskild fiskare att tvingas
lämna sitt hus vid havet, därför att det
bolag som ockuperat statens mark och
inte äger marken förfogar över både
jurister och lantmätare. I sådana fall
trädes lätt en liten medborgares rätt för
nära. Just i dagarna håller ett stort bolag
på att lägga beslag på ett ödeskär
och vräka bort människor från den boplats
vid fiskeläget som de nyttjat i
över 100 år. De handlar så inte för att
de har rätt utan ekonomisk makt. Vad
gör kammarkollegium och andra myndigheter
för att bevaka kronans äganderätt
till marken och den lilla medborgarens
rätt att nyttja den?

Herr talman! Det har i dag sagts en
hel del i debatten. Med en viss travestering
av katekesen kan man fråga de
borgerliga: Vilket är de borgerligas program,
vilka är deras budord och vad
är vad i det politiska skeende som herrarna
drömmer om men som jag är förvissad
om att varken bönder eller arbetare,
akademiker eller företagare skulle
önska förverkligat?

Därför säger jag: Dröm väl fram till
valet 1908 — dagen därefter kanske
blir en ny borgerlig mardröm!

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Lundberg såg
mig närma sig vaknade hans samvete,
och han lade tillbaka Luthers katekes
där han hade tagit den. Nu är det inte
min katekes utan bibliotekets, annars
skulle herr Lundberg få den. Det är en
bra bok. Förresten vill jag fråga: Hål -

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Nr 41

Meddelande ang. nästa veckas plena — Interpellation ang. socionomstuderandes
ekonomiska ersättning under praktikutbildning

ler inte lierr Lundberg med mig på den
punkt där jag citerade salig Luther och
att det vore bra, om vi tänkte på den
saken?

Herr Lundberg sade att vi skulle sätta
människan i centrum. Naturligtvis skall
vi göra det, jag håller hundraprocentigt
med om det. Men det gör vi ju inte då vi
bara talar om den ena hälften av det
mänskliga intresset och håller på att kalfatra
det dag ut och dag in. Vi skall väl
ta med hela människan, inte bara det
som rör matsmältningen och yttre bekvämligheter
m. m., utan man måste väl
också ta hänsyn till de inre mänskliga
kvaliteterna. De behöver också få sitt
och det vet herr Lundberg egentligen
lika bra som jag.

Sedan vill jag säga att jag är glad
över att herr talmannen nu på den
vänstra TV-rutan sitter alldeles stilla
vilket inte var fallet förut.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Dickson skulle
jag vilja säga att hans misstro mot medmänniskor
är större än vad jag trodde.
Min tanke var att ge honom katekesen,
därför att jag förutsatte att han skulle
läsa flera av budorden och även läsa
Vad är det?

Jag håller med om att visst behöver
människor förändras, den saken är klar.
Jag vågar också påstå att vi i ett utvecklingssamhälle
mer än vanligt måste satsa
på humanitära åtgärder — humanism
—- och försöka göra människan vuxen,
så att hon kan se framåt på ett annat
sätt än för närvarande. Konflikterna i
dag, inflation eller vad det vara månde,
beror ju ytterst på att människan inte
kan fatta det tekniska och vetenskapliga
samhälle, som utvecklas med en fart på
låt oss säga 100 km i timmen medan herr
Dickson och vi andra kanske nöjer oss
med 25 km. Då har samhället liksom
kort förbi det mänskliga tänkandet, varvid
det uppstår konflikter och sammanstötningar
som vi bör försöka undvika.

C—Andra kammarens protokoll 1967. iVj

Men, herr talman, även om jag önskade
att jag hade den där fina katekesen
i mitt bibliotek i stället för den gamla
utnötta kan jag försäkra, att jag inte
hade någon som helst lust att »socialisera»
eller lägga beslag på den.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara inför kammaren
be herr Lundberg om ursäkt för
den otillbörliga misstanke som jag gav
uttryck åt, då jag trodde att han tänkt
införliva denna bok med sitt bibliotek
— han har ju en redan förut.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9

Meddelande ang. nästa veckas plena

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Med

anledning av riksdagens interparlamentariska
grupps 75-årsjubileum,
som tar sin början kl. 14.30 tisdagen
den 14 november, ändras tidpunkten
för kammarens bordläggningsplenum
nämnda dag från kl. 16.00 till kl. 16.30.
Onsdagens arbetsplenum börjar planenligt
kl. 10.00. För att bereda ökad tid
för besvarande av interpellationer tar
torsdagens bordläggningsplenum, som
inledes med en frågestund, sin början
kl. 14.00 i stället för kl. 15.30. Av samma
skäl börjar, såsom tidigare meddelats,
fredagens sammanträde kl. 11.00.

§ 10

Interpellation ang. socionomstuderandes
ekonomiska ersättning under praktikutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 fm.

Interpellation ang. nedläggning av flottled

Herr talman! Den 28 februari 1967
överlämnades till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet en skrivelse
i samband med en uppvaktning
från Socialhögskolornas studentkårers
organisation (SSO), angående vissa
förbättringar i socionomie studerandes
praktikutbildning, bl. a. frågan om ekonomisk
ersättning till de studerande.

Frågan om praktikersättningen till de
studerande vid socialhögskolorna är
ännu inte löst. Denna höst går en ny
stor grupp blivande socionomer ut i
praktik och kommer då, om ingen förändring
sker, att få försörja sig genom
studielån och extraarbeten under sin
praktik. Samtliga berörda fackliga organisationer,
TCO och SACO, bar enhälligt
uttalat sig för ersättning till
praktikanterna. De studerandes egna
organisationer stöder helt denna uppfattning.
I utredningar och skrivelser
till berörda myndigheter, främst till
ecklesiastikdepartementet, har ovan
åberopade organisationer motiverat angelägenheten
av att de blivande socionomerna
skall få ersättning för den arbetsinsats
de gör under sin praktikutbildning.
Det minimikrav som därvid
framförts är att de socionomstuderande
ges en halv lönegrad i A15 eller
A 17 i ersättning. Genom undersökningar
som gjorts bl. a. genom utfrågning
av dem som varit ute i praktik vet
man att den ersättning som utgick innan
praktikersättningen förändrades
1965 varierade starkt från en praktikplats
till en annan. I allmänhet förlägges
praktiken till kommunala institutioner
samt landsting och andra samhälleliga
organ.

Arbetsgruppen för socionompraktik
(ASP), vilken tillsattes av ecklesiastikministern,
tog i sitt framlagda förslag
om integrerad socionompraktik efter
1965 inte ställning till frågan om praktikersättning
och gav ingen motivering
till varför sådan ersättning inte skulle
komma i fråga efter 1965. En rad instanser
som tillfrågades ansåg att er -

sättning fortsättningsvis borde utgå.
Emellertid intog kommunförbunden
samma ställning som ASP om att ersättningen
skulle slopas och ersättas
med studiesocialt stöd. Denna ståndpunkt
har senare biträtts av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.

I samband med den ovan nämnda
uppvaktningen överlämnades en skrivelse
från studenterna i vilken det gavs
en utförlig motivering varför man ansåg
att ersättning till praktikanter fortsättningsvis
borde utgå. Därvid hänvisades
bl. a. till värdet av den arbetsinsats
en praktikant gör för sin arbetsgivare.
Man påpekade vidare att beträffande
så gott som all yrkesutbildning
av postgymnasial karaktär med
inbyggd praktik gällde att ersättning
utgick under praktikiutbildningen. Som
skäl för ersättning anfördes dessutom
att praktiken skall betraktas som en
form för inskolning och att denna traditionellt
betalas av arbetsgivaren som
i detta fall är kommunerna. Under
praktiken som omfattar 2 terminer om
vardera 5 månader, uppstår ofta merkostnader
för studenterna i form av
resor, dubbla bosättningar o. d.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Överväger statsrådet att ompröva
reglerna för de socionomstuderandes
ekonomiska ersättning under praktikutbildningen
och föreslå åtgärder i den
riktning som Socialhögskolornas studentkårers
organisation uttalat sig för?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. nedläggning av
flottled

Ordet lämnades på begäran till

Herr ASP (s), som yttrade:

Onsdagen den 8 november 19G7 fm.

Nr 41

Herr talman! Efter att årets flottning
avslutats i Ljusnan kommer flottleden
att nedläggas och avlysas. Flottgodsmängden,
som i medeltal utgjort 10—
15 milj. klampar, eller ca 1 milj. ton
under senare år, kommer att överföras
till järnvägs- och lastbilstransporter.
Därmed kommer också nära 400 flottningsarbetare
att nästa sommar få söka
sig annat arbete. Många av dessa har
varit anställda under flera säsonger, i
vissa fall mellan 40—50 år. På grund
av arbetets karaktär som säsongarbete
kommer avgångsbidrag endast i enstaka
fall att utbetalas. Kvalifikationsvillkoren
uppfylles inte för dessa säsongarbetare.

Flottningsarbetare bär som regel varit
skogsarbetare och/eller småbrukare
under annan del av året och kommer
därför att få betydande svårigheter att
erhålla annat arbete. Flottledsnedläggning
medför således sysselsättningsproblem
för den enskilde soim drabbas och
ökade krav på arbetsmarknadsmyndigheterna.
Dessvärre måste det konstateras
att nedläggningsbeslut ensidigt fattats
av flottningsföreningens intressenter
utan att någon kontakt tagits med
väg- eller järnvägsmyndigheter. De
problem som uppstår överflyttas på
olika samhällsorgan.

Enligt lagen den 19 juni 1919 om
flottning i allmän flottled synes det inte
föreligga skyldighet för flottningsförening
eller dess intressenter att vid avlysning
återställa flottleden i ursprungligt
skick. De it o tf I e d sb v ggna d e r som

Interpellation ang. nedläggning av flottled

det inte »lönar sig» att riva och frakta
bort kan således komma att ligga kvar
till dess vårflod eller naturens påverkan
på annat sätt bortför dessa anordningar.
Ur naturvårdssynpunkt är det
angeläget att uppstädning sker. Det
borde för övrigt inte vara tillåtet att
avlysa flottled innan sådan åtgärd utförts,
ett återställande av flottleden i
ursprungligt skick borde vara ett oeftergivligt
krav.

Då nedläggning av flottled och överflyttning
av flottgodsmängd till landtransportmedel
alltid medför betydande
ökade anspråk på samhället borde
sådan åtgärd inte få företagas förrän
godtagbar utredning förebragts som
klargör de ekonomiska konsekvenserna
både för enskilda och samhället.
Med hänvisning till det anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande frågor:

År statsrådet beredd lämna kammaren
redogörelse för eventuella planer
att föreskriva skyldighet för flottningsförening
och dess intressenter att före
avlysning återställa flottleden i ursprungligt
skick samt föreskriva att
vid sådan avlysning utredning alltid
skall förebringas utvisande alternativa
transportmöjligheter och kostnadsbesparingar? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Onsdagen den 8 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den allmänpolitiska debatten nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag vill först säga några
ord om folkpartiets förslag om en översyn
av villkoren för förtidspensionering,
en fråga som herr Bengtsson i Varberg
tidigare i debatten har berört.

Det förslag som herr Bengtsson talade
om och som framlagts av KSA-utredningen
löser en del av problemen för de
äldre som saknar försörjningsförmåga,
men villkoret är att de bidragssökande
skall ha haft sin huvudsakliga försörjning
genom avlönat arbete för annans
räkning under minst 24 månader under
de tre senaste åren före arbetslöshetens
början. Detta betyder att en hel del av
de människor som verkligen behöver
stöd inte kommer att ha någon nytta
av förslaget. En hantverkare som på
grund av sanering förlorat sin lilla verkstad
och är för gammal att omskolas
eller förflyttas kan inte få stöd och
inte heller en utrationaliserad småbrukare.
En äldre frånskild kvinna utan
yrkesutbildning erhåller inget stöd och
inte heller de s. k. hemmadöttrarna, som
vi har talat så mycket om och gjort så
litet för.

Jag anser att en översyn av villkoren
för förtidspensionering är lika nödvändig
efter ett beslut om detta stöd som
den var tidigare, och jag vill vädja till
socialministern att tillsätta en utredning
för en sådan översyn. Frågan behandlades
av vårriksdagen, och andra
kammaren beslöt då att hos socialministern
hemställa om en utredning, medan
första kammaren avslog förslaget.
Men regeringen kan ju mycket väl tillsätta
utredningen ändå och jag tycker
inte det ligger i socialministerns intresse
att överlåta saken till sin efterträdare.

Det är alltså ett gott råd när jag säger:
Tillsätt utredningen själv, vänta inte på
någon annan!

Det har i höst förts en ovanligt livlig
politisk debatt, för att vara ett ickevalår.
Detta är bara bra. Det förefaller
som om det politiska intresset bland
allmänheten är i växande, vilket också
är bra. Från vårt håll har vi hävdat att
om samma parti regerar årtionde efter
årtionde minskar allmänhetens intresse
för politiken, medan däremot ett och
annat ombyte i kanslihuset ökar intresset.
Nu verkar det rent av som om intresset
skulle öka bara genom att det
håller på att växa fram en känsla av
att någonting kan inträffa nästa höst.

Det är som sagt bra att intresset har
vuxit och att debatten har blivit livligare,
men det skulle ha varit ännu
bättre om den debatt som förts hade
varit annorlunda i en del avseenden.
Från socialdemokratiskt håll har det
förekommit alltför många försök att utmåla
oppositionspartierna som handgångna
redskap åt storföretagsamheten,
vilken i sin tur utmålats i mörka, ibland
nattsvarta färger. Rapporter från de debatter
som förts i höst visar att social -

Onsdagen den 8 november 19G7 em.

Nr 41

demokraterna tydligen hoppas mycket
av propagandan om storföretagens bidrag
till de politiska partierna. Särskilt
tycks man tro att den propagandan
skall vara vinnande i konkurrensen
med folkpartiet. En del socialdemokratiska
talare i debatterna lär ha gjort intryck
av att vara väsentligt mer intresserade
av folkpartiets finanser än av
landets.

Det är alltså möjligt att vi får bevittna
att storfinansen återtar sin tidigare
framskjutna plats i den socialdemokratiska
propagandan efter att under några
år ha varit mindre användbar på grund
av det livliga och, såsom jag förmodar,
vänskapliga umgänget mellan regeringen
och storföretagarna på Harpsund.

Under valrörelsen 1966 spelade tomtjobbarna
en mera framträdande roll än
storfinansen. Yar och en som inte utan
vidare anslöt sig till den form av kommunal
förköpsrätt som föreslogs av majoriteten
i markvärdeutredningen utmålades
som en misstänkt figur, vilken gick
tomtjobbarnas ärenden. Justitieministern
lade sedan fram ett förslag om förköpsrätt,
som nära överensstämde med
det som mittenpartiernas representanter
i utredningen föreslog. Det lär föreligga
ett viss missnöje med detta förslag
inom socialdemokratin, och vi får hoppas
att det inte blir vi som får sladden
för detta missnöje genom att vi inte
kritiserat förslaget.

Tomtjobbarna kommer emellertid med
all säkerhet att spela en roll också i 1968
års valrörelse, även om de denna gång
kommer att få en viss konkurrens från
storfinansen. I vissa fall kan det rent
av bli fråga om en personunion, såsom
i den mycket omtalade markaffären i
Nacka.

Denna affär, som vi känner så väl till,
beskrevs i Aftonbladet på ett sätt som
vittnar om att man där lyckats undgå
att lära sig något om de möjligheter
planmonopolet ger kommunerna att bestämma
över markanvändningen. Och i
tidskriften »frihet» har jag läst att för -

Allmänpolitisk debatt

sälj ningen av mark i Nacka är en handling,
som kan leda till enskilda tragedier,
vilka har sitt upphov i avsaknad
av bostad, trångboddhet eller dålig
ekonomi på grund av höga boendekostnader.
Den som skrivit detta måtte ha
undgått att lära sig något om råmarksprisernas
inverkan på boendekostnaderna,
en sak som för övrigt herr Hansson
i Skegrie tidigare i dag varit inne på.

Jag vill understryka att det är angeläget
att hålla markpriserna nere. Produktionskostnaderna
är nu så höga att
man måste jaga besparingsmöjligheter
på alla områden. Men sedan detta är
sagt bör man våga påpeka att råmarkspriserna
har mycket ringa inverkan på
hyreskostnaderna. Ingen hyresgäst får
dålig ekonomi med anledning av ett
några kronor högre råmarkspris.

Detta hindrar inte att jag inte tycker
att det är bra när, såsom i Nacka, ett
enda byggnadsföretag blir den helt dominerande
markägaren i en kommun,
oavsett om det är ett enskilt eller ett
allmännyttigt företag. Byggnadsföretagen
köper nog inte mark för att undgå
konkurrens, utan de gör det för att
skaffa sig säkerhet att kunna bygga.
Men om ett företag äger praktiskt taget
all den inom överskådlig tid byggbara
marken, blir effekten i alla fall att konkurrensen
sätts ur spel, och detta kan
betyda väsentligt mer för hyreskostnaderna
än någon krona mer per kvadratmeter
för råmarken.

Jag vill, herr talman, gärna betona
att allt icke är väl beställt när det gäller
markpolitiken. Det är felaktigt att
vi inte tidigare har fått en skatt på
oförtjänt markvärdestegring. Det förekommer
vinster, vilka måste betecknas
som fullständigt oförtjänta och vilka borde
dras in till det allmänna. Det är också
oriktigt att kommunerna inte fått
bättre resurser för att i tid förvärva
mark.

Men ändå kan jag inte underlåta att
framhålla, att socialdemokraterna är
oförsiktiga då de för en så överdriven

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

propagandakampanj i markfrågan. När
allmänheten hör dem beskriva hur
tomtjobbarnas framfart pressar upp hyrorna
måste man fråga sig, hur socialdemokraterna
kunnat tolerera detta under
tjugo år av regerande. Varför har
regeringen så länge låtit tomtjobbarna
husera utan att göra något åt saken?
Vem har egentligen hindrat dem?

Man får nästan intrycket att socialdemokraterna
tänker vinna nästa års
val med en propaganda som egentligen
riktas mot den egna regeringens
oföretagsamhet.

Det ser ut som om regeringen i år
för första gången sedan 1964 skulle
lyckas åstadkomma en riktig fördelning
under året av bostadsbyggandet,
och jag ber att få gratulera inrikesministern
till detta resultat. Men man
frågar sig onekligen: Varför lyckas inrikesministern
i år med det som var
omöjligt i fjol och i förfjol? Att han
ville lyckas även då utgår jag från
som självklart. Något kan bero på konjunkturerna.
Men en del av förklaringen
är kanske det dåliga val som socialdemokraterna
gjorde 1966 och vetskapen
om att ett nytt misslyckande i fråga om
bostadspolitiken med skärpa skulle
komma att påtalas i 1968 års valrörelse,
inte minst från vårt håll. Är det så, kan
man säga att valutgången 1966 var
ottillfredsställande för socialdemokratin
men tillfredsställande för bostadskonsumenterna.
Då återstår bara att
hoppas att utgången blir densamma
1968 — det gäller i varje fall för den
som nu anser bostadskonsumenternas
situation viktigare än socialdemokratins.

Beträffande fortsättningen av bostadsbyggandet
under den närmaste tiden
vill jag emellertid tillråda en behärskad
optimism. Regeringens bostadspolitik
har egentligen haft en egenskap
som man riktigt kunnat lita på och det
har varit ryckigheten. Som närliggande
exempel kan nämnas att bostadsbyggandet
från 1965 till 1966 minskade

med 2,5 procent, medan det från 1966
till 1967 ser ut att öka med 15 procent.
Erfarenhetsmässigt kan alltså årets höga
bostadsproduktion mycket snart
övergå till en minskning. Jag vill emellertid
understryka att det är mycket
viktigt att vi under det närmaste året
får en hög bostadsproduktion, framför
allt i bristorterna. Det är viktigt för
dem som står i bostadsköerna — jag
behöver inte beskriva deras sitution.
Men det blir också lättare att genomföra
hyresregleringens avveckling på ett
hyggligt sätt om bostadsproduktionen
hålls på en hög nivå.

Efterfrågan på centralt belägna äldre
lägenheter i de större städerna kommer
nog under alla förhållanden att bli stor,
helt enkelt beroende på att det är fler
människor som vill ha sådana lägenheter
än vad det finns centralt belägna
lägenheter. Om till denna efterfrågan,
som vi inte kan göra något åt, för lång
tid framåt måste adderas även en
knapphetsefterfrågan blir läget bekymmersamt.

Jag är säker på, herr talman, att
många hyresgäster med viss oro frågar
sig vad som kommer att hända när
hyresregleringen avvecklas. Oron är
förklarlig. Det är också naturligt att regeringen
söker dämpa denna oro och
därmed försvåra för kommunisterna
att driva sitt spel. Det är heller inget
fel om regeringen varnar hyresvärdarna
för att utsätta de spärrar mot kraftiga
hyreshöjningar, som föreslås i hyreslagen,
för alltför hårda prov. Återhållsamhet
är säkerligen i längden en klokare
politik från hyresvärdarnas sida.
De kan inte ha något intresse av att avvecklingen
sker på ett sådant sätt att
den allvarligt komprometterar en friare
hyresmarknad hos en omfattande hyresgästopinion.

Vi viil alltså gärna instämma i regeringens
varningar härvidlag, de är befogade.
Men när ett par statsråd —• herrar
Lennart Geijer och Rune Johansson
— hotar hyresvärdarna med att om de

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

inte uppför sig väl, så kommer hyresbeståndet
att socialiseras, tycker man
med förlov sagt att det verkar en smula
naivt. Finansministern tycks inte
kunna skaffa pengar för att ge kommunerna
kapital för markförvärv.

Hur skall han då kunna skaffa det
kapital som behövs för att lösa in det
svenska hyreshusbeståndet? Ett sådant
hot skrämmer nog ingen. Varför säger
inte i stället regeringen: De spärrar
som föreslagits är konstruerade för att
vara tillräckliga och vi tror också att de
kommer att vara det. Men ingen kan
göra en sådan bedömning med hundraprocentig
säkerhet. Regeringen kommer
därför att noga följa utvecklingen
på hyresmarknaden och — om så behövs
— föreslå en förstärkning av dessa
spärrar.

Ett sådant uttalande vore realistiskt
och värt att ta på allvar. Det är däremot
inte fallet med ett hot om fullständig
bostadssocialisering. Ett sådant förfarande
kan knappast heller skapa entusiasm
på hyresgästhåll. Konkurrens
även i fråga om fastighetsförvaltning är
nog att föredra framför den bostadsbyråkrati
som en socialisering av hyreshusen
skulle medföra.

Herr talman! Innan jag avslutar mitt
anförande vill jag ta tillfället i akt att
instämma i ett yttrande av herr Skoglund
i Umeå — något som inte precis
brukar ingå i mina vanor. När herr
Skoglund för några veckor sedan öppnade
arbetarmässan i Luleå yttrade han
enligt referat i pressen på tal om glesbygdsbefolkningens
problem, att det är
tid att övergå från ord till handling.
Ja, den uppfattningen har jag haft
ganska länge, men nu tycks även herr
Skoglund bli otålig över regeringens
oföretagsamhet på området.

Det är i höst tre år sedan riksdagen
beslutade om lokaliseringspolitiken. I
samband med detta beslut och på förslag
av regeringen gjorde riksdagen en
utfästelse, som innebar att särskilda
åtgärder skulle vidtas för att ge gles -

Allmänpolitisk debatt

bygdsbefolkningen i norra stödområdets
inland en acceptabel service. Sedan dess
har emellertid denna service undan för
undan försämrats, beroende på att serviceanordningarna
minskat i antal,
bl. a. genom indragningar i samband
med att människorna flyttat ut.

En vetenskaplig utredning har gjorts
om glesbygdsproblemet, vilket är bra.
En arbetsgrupp har tillsatts i departementet,
vilket kanske också är bra. Men
några konkreta åtgärder för att hjälpa
glesbygdernas befolkning har inte vidtagits,
såvida man inte som en sådan åtgärd
räknar tillkomsten av en broschyr,
Gammal i glesbygd.

Vi har i dag från denna talarstol
fått vältaliga och mångordiga vittnesbörd
om socialdemokraternas förmåga
att ta initiativ. Ni kan fråga befolkningen
i de områden jag här talar om vad
man anser om regeringens initiativkraft
och om dess sätt att hålla de löften
som gavs hösten 1964. Jag tror knappast
att man kommer att ge regeringen
något högt betyg.

Därefter anförde:

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Gustafsson i
Skellefteå vill jag endast säga ifrån att
jag inte gjorde mitt påpekande om storfinansen
för att det skulle användas
som skrämselpropaganda i den socialdemokratiska
valkampanjen. Men jag
ville påtala att storfinansen själv har
blandat sig i det politiska spelet. Jag
vill erinra om att Sunt Förnuft, organ
för en sammanslutning där herr Wallenberg
själv är ordförande, har anordnat
folkomröstning om utgifter för kommuner
på några tusen kronor. Man har
lagt sig i ett politiskt spel och försökt
agitera upp stämningen. Men om herr
Wallenberg vill värna om kommunernas
rätt i det fallet, är det desto mer
orimligt att han sedan själv gör en
affär med en kommun och tjänar åtminstone
tio miljoner kronor.

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Vad beträffar hyresregleringen har
jag endast sagt, att eftersom vi saknar
möjligheter att få en mättad marknad
inom bostadsområdet, är det riktigast
att behålla hyresregleringen och
skärpa den på ett sådant sätt att lägre
inkomsttagare kan hålla sig med en
riktig bostad. Jag har alltså inte på något
vis velat dämpa oron på hyresmarknaden,
utan jag har tvärtom betonat
att mindre inkomsttagare på
arbetarsidan såväl som bland småföretagarna
har all anledning att med oro se
på utvecklingen.

Det är detta jag har framhållit och
inte något annat.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg tycks
ha fått den föreställningen att mitt inlägg
i huvudsak var riktat mot hans
anförande. Jag kan försäkra honom att
jag inte alls hade det i tankarna.

Om jag inte hörde fel sade herr Lundberg
i sitt första anförande att de borgerliga
partierna går att köpa. När debatten
ligger på det planet vägrar jag
att deltaga.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att vad jag har talat om är vad professor
Ross uttryckligen säger, nämligen
att man kan köpa åsikter och uppfattningar
bara man har tillräckligt med
pengar. Det är ju i den situationen vi
befinner oss i dag. Socialdemokratin
har tyvärr inte möjligheter att spela
ut med likvärdiga resurser som de borgerliga
när det gäller att övertyga folk.
Det tror jag att även herr Gustafsson
i Skellefteå måste konstatera. Han står
ju på den starkare sidan, eftersom
hans parti har dem som håller detta
med propagandamedel i en annan utsträckning
än andra partier.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Under dagens intensiva
debatt har många väsentliga ting
varit föremål för stor uppmärksamhet.
Ordet vårdkris har också nämnts av
några talare. Jag skall under några minuter
uppehålla mig vid framför allt
sjukvårdsfrågorna. Skall debatten på
detta oimråde bil meningsfull, bär den
naturligtvis så långt som möjligt konkretiseras.
När jag ser att folkpartiledaren
herr Wedén är inne i kammaren
finns det anledning att bl. a. ställa den
frågan till honom — han har själv använt
ordet vårdkris i dag — om han
anser att det råder en vårdkris i hans
län, Södermanlands län, och, om så är
fallet, vilka åtgärder herr Wedén menar
att statsmakterna skall vidta för
att förbättra situationen.

Jag har för min de! sagt att jag anser
det felaktigt att använda uttrycket
vårdkris som ett sammanfattande omdöme
om den svenska sjukvården, men
jag har lika ofta framhållit att jag är
fullt medveten om att det finns många
stora och svåra problem som måste lösas.
Vi har bekymmer inom åldringsvården,
framför allt kanske i de största
städerna, vi har lokalt betingade svårigheter,
bl. a. beträffande provinsialläkartjänsterna
i Norrland, och vi har
nya specialiteter som tränger sig på
och som måste infogas i sjukvårdssystemet,
som t. ex. Djursjukvården. Vi är
starkt medvetna om de svåra påfrestningar
som många enskilda utsätts för
när de konfronteras med brister som
alltjämt finns inom sjukvården. Men
vi nöjer oss ju inte med att ropa om
vårdkris; vi satsar hårt för att öka
sjukvårdsresurserna ännu mer, så att
ingen vårdbehövande skall riskera att
bli utan adekvat behandling och vård.

Denna aktivitet har varit mycket intensiv
och mycket bred, och jag förstår
att herr Wedén inte haft tillfälle att
följa den särskilt noga. Låt mig därför
i några korta punkter skissera vad som
har skett och vad som sker.

En grundläggande faktor för sjuk -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

vårdskapaciteten är naturligtvis personaltillgången.
Vi bär satsat starkt på
läkarutbildningen, så starkt att vi inom
loppet av detta decennium fördubblar
intagningskapaciteten vid de medicinska
fakulteterna, från 450 till över 900
medicine studerande per år. Medicinalstyrelsen
uppskattar att det under de
tre åren 1967 t. o. m. 1969 kommer att
bli ett nettotillskott av drygt 1 000 heltidstjänstgörande
läkare, inberäknat utländska
läkare. Efter 1969 bör verkningarna
av den kraftigt ökade läkarutbildningen
göra sig ännu mera gällande.

Vi har haft förmånen att här i Sverige
få ta emot ett betydande antal utländska
läkare. I syfte att på bästa sätt
kunna utnyttja detta tillskott har vi
organiserat en omfattande kursverksamhet
för att snabbt sätta de utländska
läkarna in i vårt språk och våra
förhållanden. Jag kan nämna att vi
just i dagarna får ett tillskott av 55 väl
kvalificerade läkare från Tjeckoslovakien
och Bulgarien.

När det gäller sjuksköterskeutbildningen
har intagningen i sjuksköterskeskolorna
ökat från 1 800 per år 1960
till 2 800. Det totala antalet yrkesverksamma
sjuksköterskor har stigit från
inte mindre än 20 000 år 1960 till bortåt
27 000. Medicinalstyrelsen uppskattar
nettotillskottet under de närmaste
tre åren till cirka 3 700 heltidsarbetande
sköterskor vid oförändrad yrkesintensitet.

Även när det gäller övriga personalgrupper,
assistenter, undersköterskor,
sjukvårdsbiträden o. s. v., bär utbildningen
ökats.

Vårdkapaciteten på våra kroppssjukhus
gör det nu möjligt att lägga in
över en miljon människor för vård under
ett år. 1965 var siffran 1 100 000.
Det innebär i genomsnitt över 3 000 intagningar
per dag. Dessutom görs under
ett år bortåt 10 miljoner sjukbesök
hos läkare vid sjukhusens öppna mottagningar.

Allmänpolitisk debatt

Landstingen och storstäderna byggde
1966 sjukhus och sjukhem för cirka
470 miljoner kronor. Under innevarande
år beräknas sjukhusinvesteringarna
öka med inte mindre än 60 procent till
750 miljoner. Siffran väntas nästa år
öka ytterligare till drygt 850 miljoner
kronor, för att år 1969 uppgå till över
900 miljoner. Det skulle betyda ungefär
en fördubbling av sjukhusbyggandet
från 1966 till 1969, d. v. s. på tre är.
Sjukvårdshuvudmännen gör här utomordentliga
insatser — låt mig understryka
det — och detta har vi anledning
att tacksamt notera.

Fru Nettelbrandt sade i sitt anförande
tidigare i dag, att man låter långtidssjuka
uppta platser på kroppssjukhusen
i stället för att bygga ut långtidsvården.

Det föranleder mig, herr talman, till
två korta kommentarer. Fru Nettelbrandt
ansåg det, såvitt jag förstår, mer
eller mindre cyniskt att redovisa sjukvårdens
faktiska läge med siffror, då
det finns människor vilka inte, som
hon sade, får den vård de behöver. Men
är det intet lika cyniskt att så här i ett
allmänt svep säga att alla långtidssjuka
på kroppssjukhusen skulle vara patienter
för långtidssjukhusen? Därvidlag
måste i stora stycken de medicinska
indikationerna vara avgörande. Men
det är riktigt — låt mig understryka
detta — att vi just på långtidssjukvårdssidan
måste satsa hårt och bestämt.

När fru Nettelbrandt tillåter sig att
säga att ingenting sker på det området,
vill jag bara påpeka att av de byggnadsföretag
inom kroppssjukvården
som satts i gång under 1967 utgör cirka
60 procent nya sjukhem för långtidsvård
och cirka 25 procent nya kliniker
och dylikt vid undervisningssjukhusen,
medan cirka 15 procent avser
lasaretts- och akutsjukvården.

Långtidssjukvården, som främst tar
sikte på åldringarnas behov, får alltså
en betydande andel av sjukvårdsinves -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

teringarna. Låt mig erinra om att förra
året byggdes sjukhem för cirka 120 miljoner
kronor. I år beräknas en fördubbling
av sjukhemsbyggandet äga
rum, och för nästa år sker ytterligare
en kraftig ökning.

Detta är resultatet av en medveten
styrning, som givit förtur åt, som jag
påpekade, sjukhemmen. Resultatet kan
avläsas i att inte mindre än 15 000 nya
sjukhemsplatser, d. v. s. platser för
långtidsvård av huvudsakligen äldre
personer, kommer att stå färdiga eller
vara under byggnad 1969. Denna nettoökning
av platsantalet innebär ett mycket
stort tillskott till de 23 200 långtidsvårdsplatser
som fannis 1965. Det betyder
att vi raskt närmar oss det platsantal
inom långtidsvården, som uppställdes
som mål av läkarprognosutredningen,
nämligen cirka 40 000 platser
år 1970.

Markanta förbättringar kan också noteras
inom åldringsvårdens övriga områden.
Platsantalet på våra ålderdomshem
har under 1960-talet ökat med närmare
10 000 vårdplatser, under åren
1966—1967 har igångsättningstillstånd
beviljats för 6 700 nya ålderdomshemsplatser.
Det har väl aldrig tidigare
byggts mera på detta område bär i landet.

I regeringens program för åldringsvården,
som framlades 1964, ingick
utom stödet till sjukhemsbyggandet
också statliga bidrag till den kommunala
hemhjälpen. Ingen i denna församling
är väl omedveten om den väldiga
ökning som skett av hemhjälpen
för gamla och handikappade under de
senaste åren. Men jag skall ändå ange
ett par siffror.

1964 utförde hemsamariterna 14 miljoner
arbetstimmar, året därpå 17 miljoner
och år 1966 över 20 miljoner arbetstimmar.
Antalet hemsamariter har
ökat mycket starkt och förväntas öka
ytterligare inom praktiskt taget alla
kommuner i vårt land. Låt mig för fullständighetens
skull tillägga att förbätt -

ringen av åldringsbostäder också haft
en mycket stor och glädjande omfattning.
Över 35 000 bostäder beviljades
förbättringsstöd från den 1 juli 1964
till utgången av 1966, och det behöver
väl inte särskilt understrykas att detta
skedde utanför ramarna för det vanliga
bostadsbyggandet.

Jag hoppas att dessa siffror från några
av de avsnitt där vi rör oss i vårdarbetet
kunnat förmedla ett visst intryck
av den aktivitet och expansion
som råder på vårdområdet i vårt land.
Det är en aktivitet som inte bara tar
sikte på utbyggnad i största allmänhet,
utan som innefattar en hög grad av
styrning och prioriteringar och som
kompletteras och stödjes av starka rationalise
ringssträvanden.

Vi har ingen anledning att dölja alltjämt
existerande brister, herr talman,
och inte heller att försöka ge en bild
av allmän förträfflighet på sjukvårdens
område. Men det finns anledning att
reagera mot den konsekventa, jag skulle
nästan vilja säga nedsvärtning av
svensk sjukvård som folkpartiet har
ägnat sig åt. Det är ett rimligt krav man
kan ställa på ett parti, soim så häftigt
kritiserar förhållandena inom en samhällssektor,
att det också framlägger
konkreta förslag till förbättringar.

Våra landsting har nyss haft sina
sedvanliga sammanträden. Helt naturligt
har sjukvårdsfrågorna stått i centrum,
eftersom det är landstingen och
storstäderna som driver praktiskt taget
all sjukvård i landet. Den fråga jag i
det sammanhanget vill ställa till herr
Wedén är följande: Kan herr Wedén
peka på ett enda landstingsmöte i höst
inför vilket folkpartiet har tagit något
initiativ som kan sägas vara ett allvarligt
och val underbyggt försök att
komma till rätta med den krissituation
inom sjukvården som enligt folkpartiets
mening råder här i land et?

Staten driver som bekant ingen sjukvård,
bortsett från ett par kroppssjukhus
och ett fåtal inrättningar inom den

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

psykiatriska vårdsektorn, utan staten
ansvarar för den högre medicinska utbildningen,
lagstiftningen och forskningen.
Tillsammans med huvudmännen
har staten ansvaret för att vården
ges ett riktigt medicinskt och socialt
innehåll och att vårdresurserna avvägs
med hänsyn till samhällsekonomiska
resurser och arbetskraftsresurser. Det
gäller, herr talman, med andra ord en
riksplanering.

Planering har givetvis alltid hört till
medicinalstyrelsens uppgifter. Styrelsens
planeringsresurser har väsentligt
förstärkts under senare år. Sedan ett
par år finns dessutom ett särskilt planeringsorgan,
nämligen socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, där medicinalstyrelsen,
sjukvårdens huvudmän,
arbetsmarknadsmyndigheterna m. fl. är
representerade. En av delegationens viktigaste
uppgifter är att utifrån dokumenterade
behov på sjukvårdens område
avgöra vilka slags sjukhusbyggen
som skall ha förtur. Det är ganska självklart
att sjukhem för åldringsvård därvid
satts i främsta rummet och att man
även satsat hårt på undervisningssjukhusen
för att möjliggöra en ökning av
läkarutbildningen.

Sjukvårdsdelegationen har också tagit
initiativ till en omfattande planeringsenkät
som belyser befintlig och
åsyftad vårdkapacitet, personalbehov
och investeringsplaner. Tonvikten i enkäten
ligger på personalsidan: på personalbehovet
och på utbildningskapaciteten
för olika personalgrupper. Genom
denna och följande enkäter vill sjukvårdsdelegationen
bilda sig en uppfattning
om dagens läge. Men enkäten omfattar
även den beräknade utvecklingen
fram till 1970-talet beträffande vårdplatser,
öppen vård, personalutveckling,
kostnadsutveckling etc.

Enkätsvaren håller nu på att bearbetas,
och utan tvivel kommer resultatet
att underlätta en realistisk totalplanering
av vår hälso- och sjukvård.

Kraven på planering inom vårdom -

Allmänpolitisk debatt

rådena har i särskilt hög grad tillgodosetts
i samband med sammanslagningen
av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen.
I anslutning till de allmänna
planeringsuppgifter, som det nya vårdverket
erhåller, tillskapas en speciell
planeringsenhet för särskilda uppgifter,
t. ex. frågan om hur man skall åstadkomma
största möjliga effekt av insatt
personal inom en integrerad hälso- och
vårdorganisation. Vid årsskiftet inrättas
vidare ett särskilt rationaliseringsinstitut
för hälso- och sjukvården. Institutet
skall främja, samordna och medverka
i huvudmännens planerings- och
rationaliseringsverksamhet. Jag vill också
erinra om den integration mellan
olika vårdområden som håller på att
genomföras och som kommit till uttryck
dels i landstingens övertagande av den
psykiatriska vården, dels i sammanförandet
av sjukvården och socialvården
i den nya socialstyrelsen.

Vi har under de senaste åren dessutom
fått en ny lagstiftning om psykisk
vård. Förslag har framlagts om lag beträffande
omsorgen om de utvecklingsstörda.
Socialpolitiska kommittén har
genomfört inventeringar beträffande
gamla och handikappade, och detta arbete
fullföljs nu av handikapputredningen.
Inom medicinalstyrelsen har utredningar
gjorts och betänkanden framlagts
om utvecklingen på en rad viktiga
vårdområden, t. ex. när det gäller
njursjukvård och intensivvård. Vi har
fått nya linjer för specialistutbildningen
och förberedelser för en samordnad
vårdlagstiftning har igångsatts.

Det pågår alltså en omfattande aktivitet
på en rad områden, en aktivitet som
jag vågar påstå saknar motstycke. Kraven
är stora, och det är angeläget att
öka aktiviteten.

I detta läge förklarar folkpartiet —
icke oväntat — att det på liberalt håll
finns ännu större vilja till nya samlade
grepp och ännu större krav på aktivitet
än hos andra partier. Även om
detta — möjligen till följd av något tek -

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

niskt missöde —■ icke kommit till uttryck
vid höstens landstingsmöten, finns
det i tryck i en skrift som kallats »Medicin
mot vårdkrisen». En av författarna
bar sammanfattat programskriftens innehåll
i fem punkter: 1. Bättre planering.
2. Ökad rationalisering. 3. Utbyggd
utbildning. 4. Större differentiering i
vården. 5. Nya attityder till vårdbehövande.

Sammanfattningen antyder att det
inte är fråga om något nytänkande. Man
söker också förgäves i skriften efter
något uppslag som inte redan diskuterats
eller prövats. Lika fåfängt letar man
efter en redovisning av den väldiga utveckling
som i dag äger rum på vårdområdena.
Det skulle ju också rimma
illa med den bild folkpartiet vill skapa
av svensk sjukvård av i dag.

Herr talman! Den verklighet vi möter
ute på fältet är en annan, mer nyanserad,
föränderlig och levande. På hela
sjukvårdsområdet befinner vi oss i vad
jag skulle vilja kalla ett fascinerande
utvecklingsskede. Det som i går var en
idé i forskarnas laboratorier kan i dag
börja tillämpas i praktisk sjukvård, och
det krävs av sjukvårdens huvudmän att
de skall skapa de resurser som de nya
behandlingsmetoderna kräver, ofta förkroppsligade
i en komplicerad apparatur,
som ställer stora krav på den personal
som skall handha de nya metoderna.
Invecklad teknik och stark specialisering
är en klar tendens i framtidens
sjukvård.

Vi ser också hur dagens och morgondagens
medicin alltmer söker se den
sjuka människan som en helhet, där de
psykologiska faktorerna tillmäts en
många gånger avgörande betydelse. Men
det räcker inte med detta. Vi måste
också placera in den sjuka människan
i sitt sociala sammanhang, inte minst
då det gäller att rehabilitera, att återinpassa
en skadad människa i samhället.
Det är därför de olika vårdområdena
måste integreras, måste fogas samman
i ett helgjutet system som kan ge den

enskilde trygghet för behandling och
vård.

Det är naturligtvis lätt att med siffror
och statistik skildra denna dynamiska
utveckling. Det är svårare att ange vad
utvecklingen betytt för den enskilda
människans trygghet i tillvaron.

Vi vet att över 3 000 människor läggs
in på våra kroppssjukhus varje dag, och
det är lätt att förstå vad detta betyder.
Men det ligger i ett progressivt samhälles
natur att kraven växer även när det
gäller sjukvården och att man anstränger
sig att lösa fler problem än man
egentligen har resurser för. Våra kunskaper
om bland annat sjukdomarna
ökar, och vi vet att det finns möjligheter
att komma till rätta med allt fler
sjukdomar, men vi kan inte lösa alla
problem på en gång. Vi får gå fram
steg för steg samtidigt som vi undersöker
hur vi kan åstadkomma största
möjliga effekt av insatt personal inom
en fullständigt integrerad hälso- och
sjukvårdsorganisation. Förmodligen står
vi endast i begynnelsen av en ny epok.
Forskningen och tekniken sätter för
varje år nya medel i våra händer för
att bekämpa sjukdomar och effektivisera
behandlingsmetoder. Det gäller för
oss alla — låt mig understryka det, herr
talman — att hjälpas åt för att ta till
vara de nya möjligheterna i en sjukvårdsorganisation
som inte bara är rationell
och effektiv utan som också säkrar
den bästa möjliga medicinska och
sociala omvårdnaden av sjuka och nödställda
människor.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte såsom herr
statsrådet obegränsad tid till min disposition
för en replik av den omfattning
som statsrådets anförande hade.
Men jag tror inte heller att jag behöver
använda någon tid till en replik av det
slaget, därför att mitt anförande tidigare
i dag mycket väl kan tjänstgöra
som den replik som jag här eljest skulle

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

ha velat ge. Herr statsrådet har just
ramlat i den grop som jag här i dag
tidigare talade om.

Jag känner statsrådets argumentering
efter de många tillfällen under ett flertal
år då jag haft möjlighet att diskutera
dessa frågor med statsrådet, och det
är ständigt samma beskrivning av den
positiva utveckling vi har haft här i
landet som han presterar i stället för
att ta upp en diskussion om de åtgärder
som vi har föreslagit för att man
skall komma till rätta med de avigsidor,
de svarta fläckar, som jag tillät mig
kalla det, som vi fortfarande har kvar.
Herr statsrådet har också här i sitt anförande
vitsordat att de fortfarande
finns. Det är en sak att anföra siffror
över den utveckling som skett. Jag vill
inom parentes säga: Fattas bara att vi
inte skulle ha haft en utveckling på
detta område i likhet med vad vi har
haft på andra områden. Men den utvecklingen
har inte varit tillräcklig, och
det vitsordade också statsrådet i sitt
eget inlägg.

Jag har inte, herr statsråd, sagt att
alla långtidssjuka skulle vara patienter
på kroppssjukhus, men jag har sagt att
långtidssjuka finns på de dyrbara akutsjukplatserna.
Herr statsrådet vitsordade
också att det är riktigt att just för
de långtidssjuka är situationen den, att
de tar upp den typen av dyrbara platser.
Jag har inte heller, såsom statsrådet
här gjorde gällande, tillåtit mig säga att
här ingenting sker. Tvärtom är det riktigt
att det på en del områden har skett
ofantligt mycket, men det har ändock
inte varit tillräckligt.

Herr statsrådet nämnde särskilt åldringsvården.
Utvecklingen i detta avseende
är att antalet åldringar ständigt
ökar. Framtiden i fråga om just åldersutvecklingen
är inte särskilt ljus. Det
betyder att även om vårdmöjligheterna
expanderar på det området hinner vi
ändå inte ifatt utvecklingen.

Den senaste statistiken från medicinalstyrelsen
på den beläggning som vi

Allmänpolitisk debatt

har på våra sjukhus visar ingen positiv
trend, utan vi har i dag ungefärligen
samma beläggning på sjukhusen, samma
antal stängda vårdplatser, som vi har
haft under de senaste åren, när vi har
fört denna diskussion här i riksdagen
och i andra sammanhang.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte ge mig in
på en historieskrivning. Jag skulle bara
först vilja återge vad man skulle kunna
kalla ett par episodbilder. Den första
gäller våra förslag om professurerna i
åldringsvård, som har förts vid flera
tillfällen och där man från regeringens
sida, från den förutvarande ecklesiastikministerns
sida, har intagit en avvisande
attityd under rätt lång tid.

Den andra är att jag för ungefär halvtannat
år sedan hade ett samtal med en
hj ärtspecialist här i landet, som kom
från en läkarkonferens — i Genua tror
jag det var — jag är inte riktigt säker
på det. Han hade träffat en indisk läkare
som hade sagt: Nu skall jag fara
hem till min intensivvårdsavdelning.
Han beskrev den också. Det var naturligtvis
en exceptionell avdelning i ett
land som Indien, men den svenske läkaren
sade: Det har vi försökt skaffa
oss. Vi kommer att få det, men det sker
tack vare en privat donation och inte
genom någon insats från statens sida.

Framför allt tycker jag emellertid att
statsrådet i dessa saker vidhåller en
alldeles felaktig attityd. Han säger att
detta är landstingens uppgifter och frågar
vad folkpartiet och andra partier
gör där. Statsrådet borde väl fråga sig
vad han kan göra för att hjälpa landstingen
i fråga om denna svåra uppgift.
Jag vill säga statsrådet att det sämsta
han kan göra är att bagatellisera svårigheterna
och påstå, att det inte finns
någon kris. Vad tror statsrådet att denna
attityd får för konsekvenser för sjukhusadministratörer
och andra, som vänder
sig till sjuksköterskor soim icke är
yrkesverksamma och som försöker få

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1987 em.

Allmänpolitisk debatt

läkare att arbeta så mycket de kan trots
trötthetssymtom? Det är klart att det
blir negativa reaktioner när den högste
ansvarige för sjukvården i landet säger,
att det egentligen inte är någon fara på
taket. Då behövs det inte så stora uppoffringar
måste många tänka. Det är här
det främsta felet hos och det största ansvaret
på statsrådet ligger.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Wedén, att om han vill ha ett uttryck
för mitt intresse för dessa frågor
skulle jag gärna vilja använda längre
tid än jag gjort i dag. Kan det vara fel,
herr Wedén, att redovisa det faktiska
läget på gott och ont inom svensk sjukvård?
Jag har funnit det vara en angelägen
sak i vårt allmänna arbete. Bristerna
har jag aldrig dolt, det finns det
ingen anledning att göra. Det finns
emellertid ingen anledning att a priori
tala illa om svensk sjukvård, ty då
åstadkommer man skada, då skapar man
oro och då åstadkommer man negativa
resultat, herr Wedén. Vi skall inte skönmåla,
ty brister finns — det är vi alla
medvetna om.

Herr Wedén frågar om det inte är
bättre om jag intar en annan attityd och
frågar mig vad som kan göras från regeringens
sida. Jag rekommenderar herr
Wedén att i så fall läsa det anförande
jag här hållit. Det var en redovisning
av vad vi under några år sökt åstadkomma
på detta väldiga område. Jag vill
gärna understryka, eftersom jag ser
många landstingsmän här i kammaren,
att ambitionen att göra stora insatser
inte saknas i våra landsting.

Jag har emellertid frågat vad folkpartiet
föreslagit som är så alldeles särskilt
bra och som skulle kunna lösa de kriser
som påstås föreligga. Om man går igenom
landstingsmötena i höst finner man
sannerligen ingenting av allt detta, men
av uppenbart politiska och taktiska skäl
ingår det nu i folkpartiets politiska

rekvisita att centralt, ute på möten och
i andra sammanhang föra det resonemang
som jag påtalat. Det är detta jag
har vänt mig emot, herr Wedén, och
jag kommer att vända mig emot det även
i fortsättningen. Jag kommer att söka
redogöra för, så långt det går, det faktiska
läge som den svenska sjukvården
befinner sig i och tala om vad vi planerar
och vad vi gör.

Jag vill gärna hålla med fru Nettelbrandt
om att problemen helt visst är
stora. Hon nämnde åldringsvården. Jag
har framhållit vad vi gör på åldringsvårdens
område, den har fått prioritet och
resurserna kanaliseras i stor utsträckning
just till denna vårdssektor därför
att den är så viktig. Jag vill notera fru
Nettelbrandts dämpade ton i denna debatt.
Skulle hon i fortsättningen komma
fram till en mera nyanserad uppfattning
i dessa frågor har kanske kvällens
debatt i kammaren inte varit förgäves.
Ingen tjänar nämligen på att tala illa
om svensk sjukvård. Den ligger på hög
nivå och kan gott jämföras internationellt.
Vi är alla medvetna om att vi har
många problem och stora uppgifter
framför oss, men därför är det också
viktigt att redovisa vad som sker -—
och det har folkpartiet notoriskt sökt
undvika.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vi kan inte här diskutera
olika landstings interna angelägenheter
och framför allt inte detteamarbete
som »samlingsregeringarna» i de olika
landstingen har kommit fram till. Men
eftersom herr Aspling koncentrerade sig
på landstingen och även tog upp frågan
om åldringsvården kanske det uttalande,
som en av våra landstingsdirektörer
gjorde i höstas och som väckte
stor och berättigad uppmärksamhet, kan
vara betecknande för situationen. Han
frågade om vi har råd att ta hand om
de hopplösa fallen av åldringarna på
våra sjukhus.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

Herr Aspling sade också tidigare att
vi inte har någon anledning att förhäva
oss, och ändå var hela herr Asplings
anförande och dess fortsättning ett uppspel
av den förträfflighet som regeringen
gjort sig känd för — enligt sin egen
mening. Ända sedan förra årets valrörelse,
när herr Aspling gjorde sitt
famösa uttalande om att vi inte har
någon vårdkris, har vi genom press,
radio och TV samt vid direkta kontakter
ständigt blivit påminda om vårdkrisens
verklighet, och det är anledningen
till att vi fortsätter att ta upp dessa
frågor. Det är omtanken om människor
i en vårdkö som driver oss till det,
omtanken om de människor som inte
får plats. Det är inte valtaktik, herr
Aspling, det är socialt ansvar!

Jag begärde nu ordet, herr talman,
för att säga något om de förslag som
statsrådet har efterlyst från folkpartiets
sida, och det skulle verkligen vara av intresse
att någon gång få diskutera de
förslagen. Vi har nämligen ställt sådana
förslag år efter år på olika punkter.
Men det finns inte något radikalmedel,
genom vilket man kan förändra hela
situationen. På detta som på så många
andra områden är det en rad olika faktorer
som kan medverka till en bättre
situation. Vi har sålunda begärt en ökning
av utbildningskapaciteten för de
personalkategorier som det nu råder
brist på inom vårdsektorn, men vi har
också begärt en hel rad andra åtgärder.
Vi vet nämligen att detta att öka utbildningskapaciteten
fungerar ungefär som
ett såll; en stor del av de utbildade försvinner
därför att de finner att det inte
lönar sig att arbeta.

Vi har också begärt en utbyggnad av
daghemmen, men hurudan är situationen
i dag? Jo, vi har för närvarande
en täckning av det nu aktuella daghemsbehovet
på ungefär en tiondel. Och ändå
vet vi att vi skulle kunna få ut ett par
hundra tusen kvinnor ytterligare i förvärvsarbete,
om det fanns tillräckligt
med daghemsplatser. Vi har begärt för -

Allmänpolitisk debatt

bättringar av arbetstider och ersättningar
och framför allt förbättringar när det
gäller skattefrågorna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt så mycket, men fru Nettelbrandts
senaste inlägg ger mig anledning
att göra ett par påpekanden.

Fru Nettelbrandt citerade mig ännu
en gång i förvanskad form, och därför
upprepar jag nu vad jag verkligen sagt
i detta sammanhang. Jag har sagt följande:
»I diskussionen och debatten om
svensk sjukvård möter vi ibland ordet
vårdkris. Detta kan lätt leda till den föreställningen
att den svenska sjukvården
befinner sig i ett mer eller mindre
krisartat tillstånd. Självfallet finns det
många lokala svårigheter inom vår sjukvård,
och problemen kan på sina håll
vara stora, men det finns enligt min mening
inget underlag för talet om vårdkris
som en beteckning på den svenska
sjukvårdens läge i dag.»

Detta är vad jag har sagt. Jag vill
dessutom göra ett påpekande för fru
Nettelbrandt med anledning av att man
från folkpartihåll gör gällande att man
skulle ha ett särskilt stolt förflutet i
fråga om krav på insatser och planering.
När man inom folkpartiet känner
ett uppenbart behov av att kunna redovisa
några insatser på sjukvårdsområdet
brukar man hänvisa till sina motioner
i riksdagen, och man har då för
vana att börja — det gjorde inte fru
Nettelbrandt nyss men jag kan ju tillhandahålla
henne detta lilla uppslag —
med en motion från år 1951, som emellertid
hade den svagheten att däri inte
nämndes ett ord om kroppssjukvård.

Förslagen var blygsamma. Det framhölls
att det vore värdefullt, om en tioårsplan
för eftersatta vårdområden kunde
föreläggas 1952 års riksdag. Riksdagsmajoriteten
var emellertid skeptisk
mot tioårsplaner, och detta visade sig
vägrundat. Några år efteråt framlades

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

nämligen arbetskraftsutredningens prognos,
i vilken bland andra en av folkpartiets
ledande män skrev under uttalandet,
att vi 1960 skulle ha balans mellan
tillgång och efterfrågan på sjuksköterskor
och att vi 1965 skulle ha ett överskott
på 2 000 sjuksköterskor.

Tyvärr kom denna prognos att påverka
intagningen till sjuksköterskeskolorna
under 1950-talet, men utredningen
var inte ensam om sin felbedömning. År
1955 förklarade folkpartiets dåvarande
gruppledare i första kammaren, herr
Ohlon, att det redan ett stycke in på
1960-talet skulle komma att visa sig, att
man inte behövde så stora intagningar
av läkarkandidater som var fallet i det
kritiska läge som man då befann sig i.
Tyvärr fanns det knappast någon som
vid denna tid tillräckligt klart insåg det
snabbt växande behovet av läkare, allra
minst läkarna själva.

Så småningom ändrades bilden och
från 1962 har folkpartiet regelbundet
motionerat om bl. a. ökad läkarutbildning,
men vid den tiden hade man redan
börjat öka denna utbildning så
långt lärarkrafter och institutioner tilllät.
Motionerna fick därför huvudsakligen
den effekten att visa, att folkpartiet
ville något mer än regeringen på
detta liksom på så många andra områden.

Jag vill göra det tillägget, att det ingått
som ett viktigt inslag i den tidigare
debatten att det varit svårt att förutse
utvecklingen på olika områden. Det har
ägt rum en väldig utveckling inom sjukvården
genom att teknik och forskning
har satt nya medel och metoder i våra
händer när det gäller att bota lidande
och sjukdomar.

Vi har en fri sjukvård i vårt land, vilket
möjliggör för vanliga människor att
efterfråga denna, och vi har därtill, såsom
jag redan har påpekat, ett stigande
antal åldringar vilket i sig självt kommer
att öka kraven på sjukvård.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag känner ett personligt

behov av att göra ett tillägg. Fru Nettelbrandt
har försökt sig på ett litet trick
genom att säga att socialministern redovisar
siffror men lätt glömmer bort att
det ändå bakom de registrerade ökningarna
finns många enskilda människor
som har det svårt och för vilka det är
besvärligt att nå fram till vårdinstanserna.

Det gäller här två saker. Skall debatten
om sjukvården bli meningsfylld
måste man redovisa läget och planerna.
Det är det ena. Det andra är den enskilda
människan. Och låt mig slå fast
att varje fall där en enskild människa
inte får den adekvata vård hon behöver
är en uppmaning till oss alla att göra
ökade insatser.

Var och en av oss har sannolikt erfarenheter
härvidlag. Vi har anhöriga, vi
har haft eller har föräldrar, vi vet alla
vilka svårigheter som kan möta. Fru
Nettelbrandt behöver inte undervisa
mig om detta — jag har egna upplevelser
att bygga på.

Jag sade att varje fall där en enskild
människa inte kan få den vård hon behöver
är en uppmaning till oss alla att
göra ytterligare insatser. Men vi kan
lika litet på detta område som på andra
områden lyfta oss själva i håret. Resurserna
växer men också kraven. Och här
gäller det som i alla andra sammanhang
att åstadkomma en så långt möjligt vettig
och rimlig avvägning. Det är en sådan
vi söker göra bl. a. genom att — som
jag har betonat här i dag — ge långtidssjukvården
en alldeles särskild plats då
det gäller planering och aktivitet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par yttranden
av statsrådet Aspling som fick mig
att begära ordet igen.

Det är klart att här liar begåtts misstag
i det förflutna från regeringens sida
och även från vår sida. Men när statsrådet
Vill lägga en särskild tyngd vid den
prognos han talade om, måste det framhållas
att han förbigick en del omstän -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

digheter som det är mycket svårt att nu
gå in på men som gör att den inte kan
tillmätas den vikt statsrådet ville tilllägga
den. Statsrådet kommer emellertid
inte ifrån att från och med de tidpunkter
då följderna av den nya sjukförsäkringen
och behovet av sjukvård icke
minst för åldringarna började avteckna
sig tydligare spelade vi inom folkpartiet
en pådrivande roll — vi begärde »litet
mer» som statsrådet föraktfullt sade.
Jag tar gärna en kritik av detta slag;
jag är glad över att vi spelat en sådan
pådrivande roll.

Men skall man föra en meningsfylld
debatt, herr statsråd, kan man inte göra
det bara genom att tala om de framsteg
som gjorts och tillägga att det också
finns många människor som har det
svårt. Man måste också ställa de framsteg
som skett i relation till det ökade
behov som har framträtt — man måste
tala om de »döda» investeringar vi har
på grund av personalbristen, man måste
ange den effekt som en kombination av
olösta problem när det gäller bl. a. arbetstidsförhållanden
och skatteförhållanden
har på yrkesintensiteten inom
de grupper det gäller. I rådande läge är
det inte främst fråga om att bygga mycket.
Det är fråga om att utnyttja de personalresurser
som i icke obetydlig utsträckning
finns. Och härvidlag, herr
statsråd, kommer icke minst statsmakternas
ansvar in i bilden. Effektiva åtgärder
har i det hänseendet i stor utsträckning
lyst med sin frånvaro.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tänker ta upp ett
ämne som, i den mån jag har kunnat avlyssna
och följa debatten, inte behandlats
av någon tidigare talare. Det känns
alltid litet trevligare att ge sig ut och
botanisera på gröna ängar än att ge sig
ut på fält som är avbetade till stubben.

En dag i våras — jag vill minnas att
det var en vacker dag, närmare bestämt
den 17 mars — träffade de fyra demo -

Allmänpolitisk debatt

kratiska partiernas representanter i
grundlagberedningen en uppgörelse om
en partiell författningsreform. Därefter
har vi inte haft någon allmänpolitisk eller
annan debatt som gett oss tillfälle
att beröra författningskompromissen. I
den livliga pressdebatt som följde på
uppgörelsen var det en del i kompromissen
som ägnades alldeles särskild
uppmärksamhet, nämligen den gemensamma
valdagen. Man plockade ut det
som betraktades som bittermandeln i
kakan och knaprade ivrigt på den. De
»söta mandlar» som oppositionen ville
ha och som var det mera positiva i uppgörelsen
— nämligen en kammare, vald
i sin helhet direkt av folket på en och
samma dag och ett valsystem med riksproportionalitet
vid mandatfördelningen
— var inte lika matnyttiga. Det förhållandet
att den strikta riksproportionaliteten
icke främjar bildandet av parlamentariska
majoriteter skall jag inte
ta upp i detta sammanhang, även om det
ämnet kunde vara värt att utveckla.

Pressdebatten ebbade så småningom
ut och ett stilla lugn lägrade sig över
slagfältet. Lugnet varade till i juni, då
en ny debattvåg blåstes upp kring mittenpartiernas
riksmöten och statsministern
såg sig föranlåten att vid midsommartid
göra ett beskt uttalande om vad
som där förevarit.

Innan jag går in på vad som därefter
timat, vill jag gärna framhålla att jag
betraktar det som en stor tillgång att de
fyra partierna har letts av en bestämd
önskan att försöka åstadkomma en samlande
lösning av den långdragna författningsfrågan.
För att demokratin
skall kunna fungera och partierna få
något uträttat är det väsentligt att de
kan komma överens om spelreglerna innan
spelet börjar.

Om en knapp majoritet fastställer regler
som en stark minoritet är djupt
missnöjd med, förgiftas den politiska
atmosfären, misskrediteras folkstyrelsen
och minskas dess möjligheter att
arbeta. Att med knapp majoritet genom -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr bl

Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

driva en författning som en kommande
majoritet upphäver eller väsentligt ändrar
undergräver den stabilitet och kontinuitet
som ingen av oss — oavsett
partitillhörighet — kan undvara om det
demokratiska systemet skall fungera.
Författningen får inte vara en boll som
man dribblar med eller spelar från den
ena kedjan till den andra. Det kan vara
värdefullt att notera, att i beslutet i författningsfrågan
vid den socialdemokratiska
partikongressen 1964 ingick som
första punkt att en författningsrevision
bör bäras upp av största möjliga enighet
mellan de politiska partierna. Oppositionspartierna
i grundlagberedningen
har haft samma riktlinjer för sitt arbete.

Författningsfrågan togs även upp vid
den extra partikongress, som förra årets
bakslag i valet föranledde socialdemokraterna
att inkalla och som hölls för
drygt fjorton dagar sedan. Till den extra
partikongressen avgav partistyrelsen en
rapport, ett vackert litet häfte. I denna
läser jag på s. 37 följande: »20 september
1966: Vid grundlagberedningens

sammanträde föreslår de borgerliga ledamöterna
en gemensam valdag till
riksdagen och de kommunala församlingarna.
Socialdemokraterna accepterar
denna kompromisslösning som en
utgångspunkt för det fortsatta arbetet i
grundlagberedningen.»

Så står det i den kortfattade tidtabellen
över författningsfrågans historia
från 1954 fram till våra dagar, d. v. s.
fram till den 30 maj, då grundlagberedningens
betänkande om den partiella
författningsreformen avlämnades. Går
jag till texten i rapporten finner jag på
s. 16 att detta s. k. borgerliga förslag —
d. v. s. den gemensamma valdagen —
innebar att »oppositionen gjorde en veritabel
helomvändning från sin tidigare
ståndpunkt».

Den gemensamma valdagen, herr talman,
synes kunna bli föremål för ganska
skiftande historieskrivningar. I länsdemokratiutredningen,
som avlämnade

sitt betänkande i oktober 1965, redovisade
majoriteten två skilda grundmodeller
för ett valtekniskt samband mellan
riksdagsval och kommunalval utan
att ge förord för någondera. Jag förbigår
den första — om indirekta val till
riksdagen. Enligt den andra grundmodellen
skulle riksdagen i sin helhet utses
genom direkta val förrättade samtidigt
med kommunalvalen. Dessa linjer
redovisades även i direktiven till grundlagberedningen.

Av de olika modeller för befästande
av det kommunala sambandet som framlagts
av statsministern och länsdemokratiutredningen
var, deklarerades redan
i den arbetsgrupp som leddes av
herr Palme vid överläggningarna i Åre
i augusti 1965, den gemensamma valdagen
den enda som oppositionspartierna
var villiga att diskutera under förutsättning
att partierna kunde komma överens
om en paketlösning där även önskemålen
om en enkammarriksdag och ett
bättre valsystem fanns med. Någon entusiasm
för just denna lösning med gemensam
valdag uttalades inte. Det fanns
som bekant skeptiker även bland socialdemokraterna.

Inom oppositionen var vi medvetna
om att socialdemokraterna var bundna
av ett kongressbeslut från år 1964 om
det valtekniska sambandet. Vi kunde
inte rimligen begära att de skulle hoppa
bock över ett kongressbeslut. Skulle det
bli möjligt att komma vidare i grundlagberedningen,
kunde vi alltså inte gå
förbi detta faktum. Det var också denna
uppfattning som låg till grund för inställningen
vid det nästan historiska
sammanträdet den 20 september 1966.
Det blev smått historiskt även i den meningen,
att det åstadkom något av en
islossning för det fortsatta arbetet i
grundlagberedningen.

Vid den nyligen hållna socialdemokratiska
extra partikongressen var statsministern
själv föredragande från partistyrelsen.
Enligt protokollet yttrade
statsministern följande: »Det egendom -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41

liga inträffade sedan under föregående
valrörelse att herr Hedlund meddelade
att hans parti var villigt att acceptera
det av en så gott som enhällig socialdemokratisk
partikongress krävda valtekniska
sambandet mellan riks- och
kommunalpolitiken genom att införa
gemensam valdag.»

Efter några inte särskilt vänliga kommentarer
till vad som sig vid centerpartiets
riksstämma i Kalmar tilldragit
hade, säger statsministern att den överenskomna
lösningen av det kommunala
sambandet »ursprungligen hade lanserats
från centerpartiet närstående håll».
Yad är sanning? Vem eller vilka dessa
närstående är förblir dolt för läsaren.
Jag är en aning osäker om huruvida
herr Hedlund är villig att vidimera denna
beskrivning. Men det får han väl
göra upp om med sin forne chef i regeringen.

Jag kan gå längre tillbaka i historien.
Redan 1935 väcktes motioner av framträdande
ledamöter av riksdagen om
gemensam valdag för landstingsval och
andrakammarval. Motionerna kom tillbaka
gång på gång, oaktat att konstitutionsutskottet
avstyrkte och riksdagen
avslog både dem och reservationerna.
Motionärerna framhöll bl. a. att de kommunala
valen till landsting och fullmäktige
på senare år blivit alltmera rikspolitiskt
betonade och utgjorde en pålitlig
barometer när det gällde folkopinionens
svängningar, och de ifrågasatte
om det i vårt land var nödvändigt
med en sådan opinionsyttring vartannat
år. Konstitutionsutskottet framhöll
att erfarenheterna otvetydigt talade
emot motionärernas antagande att de
primärkommunala valen, om de förrättades
för sig, skulle kunna friläggas
från rikspolitiskt inflytande. År 1951 —
det var, om jag minns rätt, sista gången
motionerna lades fram — var konstitutionsutskottet
enhälligt i sitt avstyrkande,
utan några reservationer. Dessa motioner
kom inte från vårt håll, inte heller
från centern eller socialdemokrater -

Allmänpolitisk debatt

na. Sedan finns det inte så många partier
att välja på.

Av vad jag anfört framgår att det
finns många meningar om vem som var
den andlige fadern till den gemensamma
valdagen, vem som sade vad, när,
var, hur och varför. Kanske vore det ett
lämpligt ämne för en licentiatuppsats.
Jag skänker uppslaget med varm hand
till någon ung, framåtsträvande och ambitiös
statsvetare som siktar på kanslihuset.

På sina håll närde man förhoppningen,
att remissinstanserna skulle torpedera
den gemensamma valdagen, men
remisserna ger inte näring åt sådana
förväntningar.

Av de tre kommunförbunden — och
de får dock räknas till de närmast sörjande
— har inget avstyrkt. Svenska
stadsförbundet anför liknande skäl som
de som ofta anförts i debatterna men
intar ingen deciderad ställning för eller
emot. Styrelsen utgår från att de
politiska partierna känner sitt ansvar
för den kommunala självstyrelsens fortbestånd
och vidareutveckling.

Svenska kommunförbundet anser »att
förslaget om gemensam valdag är godtagbart
från kommunala synpunkter
även om skäl kan anföras för en motsatt
ståndpunkt. Styrelsens ställningstagande
grundar sig härvid mindre på
sambandsideologiska» — det är ett nytt
ord i debatten — »skäl än på den praktiska
synpunkten att, även om de allmänna
kommunalvalen skulle hållas på
annan dag än riksdagsval, det ändå blir
de politiska partierna som från riksplanet
och genom sina distrikts- och lokalorganisationer
kommer att driva och
styra valrörelserna såväl regionalt som
lokalt.»

Svenska landstingsförbundet uttalar
sin anslutning till en partiell författningsreform
enligt de linjer som uppdragits
i beredningens förslag. Förbundet
säger därtill, att »den gemensamma
valdagen torde ge de politiska partierna
bättre möjligheter till verkliga kraft -

100 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

samlingar inför de mera koncentrerade
valperioderna, något som kan förväntas
stimulera medborgarna till ett ökat valdeltagande
såväl i riksdagsvalen som
i kommunalvalen». I den förhoppningen
vill man gärna instämma.

Det finns väl knappast någon i denna
kammare som menar, att de kommunala
frågorna är oväsentliga eller att
man kan bortse från sambandet mellan
rikspolitik och kommunalpolitik. Enligt
länsdemokratiutredningen är i denna
folkvalda kammare 166 personer
kommunalt aktiva och verksamma. Det
är 71,2 procent, och överraskande nog
mer än i den kommunalvalda första kammaren,
där siffran stannar på 68,2 procent.
Det sakliga sambandet har inte av
någon bestritts. Kommunerna är ju direkt
och indirekt beroende av beslut
som vi fattar här i riksdagen. En blick
på den kommunala ekonomin visar hur
väsentlig denna sida är. Den kommunala
utdebiteringen har under de senaste
fem åren stigit från 15:96 till
18:71. De totala kommunala utgifterna
utgjorde 1965 i det närmaste 20
miljarder. Den kommunala utdebiteringen
träffar den enskilde kommunmedlemmen
direkt, om inte i hjärtat, så i alla
fall i plånboken. Ändå hör det väl till
undantagen att denna fråga vållar stora
uppslitande strider, trots att den borde
ligga särskilt väl till för politiska motsättningar.

Det är inte det sakliga sambandet
mellan rikspolitik och kommunalpolitik
debatten gällt, utan om detta samband
också skulle lagfästas i ett valtekniskt
samband eller, om jag skall uttrycka
mig mera riktigt, huruvida det
valtekniska samband, som vi redan nu
har genom att landsting och de tre
största städerna väljer ledamöter av
första kammaren, skulle i någon form
räddas över till det nya kammarsystemet.

En lång tradition i svensk kommunal
självstyrelse visar att man söker komma
överens om praktiska lösningar av

de sakfrågor som det mestadels rör sig
om i kommunerna. Alternativet vore en
applicering av det parlamentariska systemet
även på det kommunala planet.
Riksdagen avslog i enlighet med ett enhälligt
avstyrkande från konstitutionsutskottet
förra onsdagen utan debatt ett
förslag om utredning i detta syfte. Det
finns näppeligen någon resonans i riksdagen
för en utveckling i denna riktning.
Mot denna bakgrund kan man
med skäl fråga sig, om det finns förutsättningar
för s. k. renodlade kommunala
valrörelser. Vad vi borde ägna mera
uppmärksamhet är hur vi skall få
andra kommunmedlemmar än de, som
i fullmäktige, styrelser och nämnder är
direkt engagerade, att med eller utan
gemensam valdag intressera sig för de
kommunala angelägenheterna mer än
vad som för närvarande är fallet.

Det har sagts många hårda ord, herr
talman, kanske alltför hårda om den
gemensamma valdagens negativa verkningar.
Hur vore det, för att få litet balans,
om man skulle försöka att se den
även från den andra sidan? Är det alldeles
otänkbart att den skulle kunna
få verkningar även i motsatt riktning?
Ännu har vi inte prövat den gemensamma
valdagen.

I en ledarkommentar ett par dagar
efter författningskampromissen ville
Dagens Nyheter »notera den betydelse
som de lokala valen kan tänkas få på
riksvalens utformning. Sammankopplingen
med kommunalvalen kan medföra
eller i varje fall bli ett incitament
till att riksvalen mer än på senare tid
kommer att präglas också av regionala
och lokala insatser.» »Det är möjligt»,
skrev Dagens Nyheter, »att den totala
effekten av en gemensam valrörelse kan
bli större differentiering och ökad livaktighet
ute på fältet.»

Kanske är det bara en from förhoppning,
men låt oss åtminstone hoppas.

Ett par ord, herr talman, även om
den med den gemensamma valdagen
sammankopplade treåriga mandatperio -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 101

den. Motivet för denna förkortning är
självfallet att fyra år ansetts vara en
alltför lång intervall för mätande av
den politiska vindriktningen och för
att hålla aktivitet i den politiska verksamheten
ute i lokalorganisationerna
och i partiapparaten. Mot denna förkortning
har riktats den invändningen
att den blir för kort för att en regering
skall hinna uträtta något. Regeringen
behöver längre arbetsro.

Jag tror inte att bedömningen av denna
sak är alldeles riktig. Det är nog
ingen som på allvar tror att en regering
kan nonchalera kommunalvalen.
Säkerligen sitter man inte iskall inför
stundande kommunalval när det gäller
att agera. Det märkte vi förra året. Ännu
mindre är regeringen okänslig för ett
valnederlag. Det har vi också märkt
efter socialdemokratins bakslag förra
året. Regeringspartiet är då sannerligen
på alerten men på fel sätt, på fel fält
och på fel tid. Med nuvarande vartannatårsval
har regeringen två år på sig
att planera. Med den nya författningen
får den tre år på sig att utforma politiken,
varför den faktiskt får längre
arbetsro än vad den för närvarande har.
Låt oss hoppas att det snart blir en annan
regering som får denna längre
arbetsro.

Som bekant fanns i grundlagberedningen
endast en reservation, avgiven
av högerpartiets ledamot herr Hernelius.
Jag var så kallad expert. Man går
in som relativt osakkunnig i en utredning
och så kommer man ut och då kan
man mer än när man gick in.

Reservationen gällde antalet ledamöter
i den nya kammaren. Grundlagberedningen
följde det förslag som nära
nog spikades redan 1964, d. v. s. 350
ledamöter. Det spikades i en expertgrupp
som arbetade med riksdagens arbetsformer.
Yi sände ut kurirer till partiledarna
och frågade om det verkligen
var meningen att vi skulle arbeta från
den förutsättningen att den nya kammaren
skulle ha 350 ledamöter eller om

Allmänpolitisk debatt

vi inte skulle gå på författningsutredningens
linje om 290 ledamöter. Samtliga
partiledare svarade att det nog var
meningen att vi skulle arbeta med 350.
Därmed blev antalet 350 nära nog sakrosankt.

Men herr Hernelius’ reservation har
fått starkt stöd i remissyttrandena. Inte
mindre än 13 länsstyrelser ställer sig
mycket tveksamma till det stora antalet
350 och förordar ett lägre antal.
Med detta stora antal, 350, blir vårt
parlament det största i relation till antalet
invånare. Vi får 21 000 invånare
per ledamot. Schweiz och Belgien följer
oss i hälarna med 22 000 respektive
23 000. Sverige är förvisso geografiskt
ett vidsträckt land, men det är även
Kanada, eller hur, herr talman? Där
är kvoten 50 000. Västtyskland har en
kvot på 98 000 och Storbritannien —
överhuset frånräknat — 83 000. USA
har 345 000. Om remissinstanserna verkligen
skall betyda någonting i detta
land, så uttalar de sig för cirka 300 ledamöter.

Vi kan inte i denna mindre kammare
som vi har i dag riktigt föreställa oss
vilka eller hur hårda debattrestriktioner
som vi sannolikt blir nödsakade att
underkasta oss i en kammare om 350
ledamöter.

Jag är, herr talman, vid denna sena
tid på dagen — klockan är över nio på
kvällen — den tolfte av 45 talare på
listan utom regeringens talesmän. Jag
är helt omgiven av sådana; en var före
mig och en kommer omedelbart efter.
Sedan kommer ytterligare en. De återstående
talarna får därför tala sent i
natt eller någon gång i morgon. Hur
kommer det att gestalta sig med ytterligare
nära 70 ledamöter i denna kammare?
Det är inte så vist ordnat att
cirka 80 ledamöter i riksdagens båda
kamrar på en gång faller för åldersstreckets
giljotin. Om det vore så skulle
det kanske gå lättare att begränsa antalet
i den nya kammaren till 300.

Efter den för cirka en månad sedan

102 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

avslutade remissbehandlingen av grundlagberedningens
betänkande torde det,
om inte några oförutsebara komplikationer
tillstöter, vara fritt spår för det
första beslutet nästa år om den partiella
författningsreformen. Men för den
totala reformen återstår ännu mycket
att göra. Det blir många hårda nötter
att knäcka. Ledamöter, experter och
sekreterare har just plockat fram nötknäpparna
för nästa etapp.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att polemisera mot herr Björkman
eller diskutera den arbetsro som han
eller jag kan behöva i framtiden. Det
var herr Hansson i Skegrie som någon
gång i eftermiddags i ett anförande gav
mig anledning att ta till orda. Jag avstod
då därför att jag fann att partiledarna
brann av iver att få tala med
varandra, och jag ansåg det därför
lämpligt att skjuta upp detta resonemang
till i kväll.

Herr Hansson i Skegrie hade observerat
att vi på den socialdemokratiska extra
partikongressen hade behandlat
jordbruksfrågorna. Jag har sett att man
i någon mån diskuterat jordbruksfrågor
även på centerpartiets stämma. Partiordföranden
hade där sagt — om nu
referatet i tidningen är riktigt — att om
socialdemokraterna skulle vinna valet
1968 skulle säkerligen utrotningspolitiken
mot jordbruket fortsätta.

Herr Hansson var vänlig nog att knyta
an till den rapport som partistyrelsen
föreläde kongressen. Han kunde inte
godkänna den, och det förstår jag —
det hade jag inte väntat att han skulle
göra. Han polemiserade mot ett par av
dess punkter och menade att riksdagens
beslut avvek ganska väsentligt från det
socialdemokratiska programmet samt
tyckte att den redovisning som lämnades
inte var tillfredsställande. Herr

Hansson läste upp några avsnitt av rapporten
och jag skall knyta an enbart till
dem.

Herr Hansson fann att när det gällde
mjölkproduktionen hade vi gått förbi
det förhållandet att man hade tagit vissa
subventionsmedel till hjälp för att kunna
sänka mjölkpriset. Det är riktigt att
16 miljoner kronor reserverades som en
garanti för att smörpriset skulle kunna
hållas uppe. Vi vet inte om dessa pengar
kommer att tagas i anspråk. Det är möjligt
att det inte behövs under detta regleringsår,
och hur det blir nästa år vet
vi ingenting om. Så var det med det,
herr Hansson! Dessa subventioner —
och dit kan vi kanske också räkna de
10 miljoner kronor som tagits av statsmedel
för att direkt sättas in i regleringskassan
—• har inte varit av avgörande
betydelse. Det väsentliga har varit
att vi kunnat nedbringa mjölkproduktionen
så att vi verkligen kunnat
åstadkomma den förbättring som vi syftat
till: ett lägre konsumentpris men
samtidigt också en påtaglig förbättring
för mjölkproducenterna. Den förbättringen
har blivit väsentligt större än
man hade anledning att räkna med.
Mjölkvolymen har nämligen bringats
ned inte med 4—5 procent utan förmodligen
med 7 procent. Behovet av konsumtionsmjölk
skall i första hand tillgodoses.
Den mjölk som inte går åt för
konsumtion producerar vi ost eller
smör av. Vi vet att de senare produkterna
ger en svag täckning på kostnadssidan.
Om konsumtionsmjölkens andel
ökas kan producenterna få ett bättre
pris.

Jag kan inte finna, herr Hansson, att
det förhållandet att en del subventionsmedel
använts som garantibelopp haft
någon som helst betydelse. I varje fall
har det endast mycket obetydligt påverkat
det pris som faktiskt kommit fram.

Vidare sade herr Hansson att det allvarliga
nu var att vi fick brist på nötkött.
Han sade att det kommer att betyda
att konsumenterna snart får betala

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 103

mer för köttet. Är herr Hansson verkligen
så säger på det? Det är väl ändå på
det sättet att vi under praktiskt taget
hela efterkrigstiden importerat kött och
inte haft några svårigheter att bli försörjda
med kött. Det är först under de
senaste två åren som vi fått överskott på
den produkten. Men det har varit lyckligt
för oss att vi kunnat importera, inte
minst för konsumenterna. Dagspriset på
nötkött är i dag 6: 67 kr. Då har vi
lagt på en införselavgift på 3:62 kr.
Det betyder att gränsskyddet för nötköttet
i dag i verkligheten är 120
procent.

Jag kan försäkra herr Hansson att det
finns en lång rad länder som gärna vill
exportera kött till oss. Jag kan inte finna
att det skulle innebära några som
helst nackdelar, i varje fall inte för konsumenterna
och knappast heller för
producenterna, om vi kunde få den ordningen
att vi även framöver kunde importera
kött på samma sätt som vi tidigare
gjort under en lång följd av år. Jag
tycker alltså inte, herr Hansson, att det
finns någon anledning att skrämma
konsumenterna med att det skulle kunna
uppstå en bristsituation i fråga om
kött. Jag tror inte heller att herr Hansson
alltför mycket skall driva argumenteringen,
att vi skulle få högre priser
om det bleve nödvändigt för oss att importera
mer utifrån.

Herr Hansson sade vidare att vi när
det gäller rationaliseringen var överens
och att vad som i detta avseende skrivits
i rapporten därför var en felaktig
framställning. Jag kan inte finna det. Vi
är överens i vissa avseenden, men kvar
står dock vissa skilda uppfattningar.
Skall staten ge sitt stöd åt alla typer av
rationella företag eller skall det stödet
förbehållas familjejordbruket? Det hade
vi en diskussion om i våras. Jag anser
nog att det på denna punkt kvarstår
vissa olikheter i uppfattningarna.

Får jag också lov att anknyta till vad
herr Hansson sade om brödsädesproduktionen.
Han tycktes ha förargat sig

Allmänpolitisk debatt

över att jag på partikongressen hade tagit
denna som ett exempel på vad överskottsproduktionen
kunde ha för tråkiga
verkningar. Jag använde den aktuella
situationen till att belysa hur vår
prisreglering verkar. Jag måste nog säga,
herr Hansson, att jag har en känsla
av att många jordbrukare i detta land
är tacksamma för att man gör en analys
av dessa förhållanden och undersöker
vilka verkningar produktionsvolymen
har för den enskilde jordbrukaren. Herr
Hansson har ju faktiskt tidigare haft
den uppfattningen, att man skulle beakta
produktionsvolymen. I den motion,
som centerpartiet väckte i våras,
framhölls det, att givetvis kan en produktionsvolym,
som mera permanent
åstadkommer ett pristryckande exportöverskott,
inte anses förenlig med vare
sig samhällsekonomiskt betraktelsesätt
eller jordbrukets och konsumenternas
intressen. Herr Hansson framförde därmed
meningen att det var anledning att
försöka arbeta bort överskotten och få
jordbruksnäringen inriktad på att i
första hand svara för vår egen försörjning.
Men med den utgångspunkten är
det väl uppenbart att vi har anledning
att ägna vegetabilieproduktionen särskilt
intresse. Det har nämligen under
en lång följd av år varit på det sättet
att vi haft överskott på brödsäd; vi har
fått sälja mer än vi har behövt importera.
Detta överskott har varit tämligen
betydande de flesta år under den senaste
fem—tioårsperioden. I år har läget
varit alldeles speciellt besvärande.
Produktionen av brödsäd uppgår till 1,3
miljon ton, och det är faktiskt mer än
dubbelt så mycket som vi själva kan
konsumera. Då får vi försöka sälja överskottet.
Jag skall kanske inte säga att vi
därvid gör betydande förluster, men
vi måste i varje fall inom ramen för
prisregleringen täcka de kostnader som
är förenade med export. Priset på hemmamarknaden
ligger på 57:50 kr. per
säck. Vi kan i gynnsamma fall få ut
30 kronor för en säck när vi exporte -

104 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

rar vetet. Det är alltså en betydande
skillnad. För att åstadkomma en utjämning
lägger vi en viss beskattning
på hela produktionen, en förmalningsavgift,
och den har i år blivit större
än den någonsin tidigare varit. I verkligheten
har vi fått lov att ta bort 20
procent av brödsädespriset för att kunna
finansiera exporten.

Man kan naturligtvis säga att vi skall
vara glada för att vi har fått en stor
skörd och att det då inte gör så mycket
att man får litet mindre för varje
säck man skördat. Det är väl riktigt. Jag
skulle tro att jordbrukarna har anledning
att säga att det är bättre med ett
gott år än med ett dåligt år, även om
det får sådana här konsekvenser. Men
nog kan man, herr Hansson, säga att vi
skulle ha kunnat åstadkomma en mycket
bättre situation för det svenska
jordbruket om vi hade lyckats anpassa
vår produktion till vår egen konsumtion
och på det sättet kunnat låta jordbrukarna
behålla priset ograverat. Men
herr Hansson tyckte att det var obefogat
att jag tagit upp denna fråga till
diskussion. Jag tycker sannerligen inte
det. Jag har snarare en känsla av att
vi måste hålla denna diskussion i gång
om vi inte skall glömma bort de väsentliga
sammanhangen inom en näring
som kännetecknas av en så stark reglering
och dirigering som vårt jordbruk,
där förhållandena ofta är mycket svåröverskådliga
för den enskilde. Därför
menar jag att ett påpekande av detta
med anknytning till den aktuella situationen
har sitt berättigande.

Herr Hansson talade i våras om förhållandena
i Amerika. Jag ser att han
nu sedan han varit med jordbruksutskottet
på en resa i Norge också har talat
om de norska förhållandena. Men
låt mig knyta an till hans tidigare tal
om de amerikanska förhållandena. Det
jordbruksprogram som har presenterats
för presidenten sedan vi i våras
senast diskuterade amerikanskt jordbruk
visar att amerikanarna framöver

tänker driva en jordbrukspolitik som
ligger väl i linje med den som vi har
fastlagt. Där finns en strävan att försöka
minska antalet i jordbruket sysselsatta
och att försöka sätta in arbetsmarknadsåtgärder
för att flytta över
folk till andra och mera lönsamma näringar.
Man slår dessutom på nytt in på
vägen att försöka begränsa produktionsvolymen.
En ganska betydande nedsättning
av vetearealen har signalerats i
höst. Man lägger upp ett program som
i många stycken påminner om det jordbruksprogram
som vi antog här i våras.

Jag tror inte det finns någon annan
väg att gå för utvecklade industriländer,
såvida vi inte kan pressa kostnaderna
för vår jordbruksproduktion. Det
är klart att om det vore så lyckligt att
vi skulle kunna säga att vi genom forskning
och rationaliseringsåtgärder skulle
kunna komma därhän, att vi skulle kunna
producera vete till halva priset i
jämförelse med vad det är i dag, så
skulle det inte vara någonting för oss
att diskutera plroduktionsomläggning.
Då vore den nu förda diskussionen nära
nog fullständigt meningslös. Men när vi
nu befinner oss i den situationen att
skillnaden är så stor mellan våra kostnader
och världsmarknadspriset, då måste
man konstatera, att det förmodligen
inte är möjligt att även med de mest
långtgående insatser åstadkomma en
fullständig utjämning på kostnadssidan.

Jag såg att i den norska statsverkspropositionen
har man med hänsyn till
de skillnader som föreligger mellan den
norska prisnivån och den som EEC tilllämpar
sagt sig, att det är nödvändigt
att satsa mer på forsknings- och utvecklingsarbetet
för att kunna pressa ned
kostnaderna inom den norska jordbruksproduktionen.
Jag betvivlar att
man kommer att lyckas med det. Men i
varje fall är det den vägen man har
anledning att försöka sig på i alla fall.

Jag tror emellertid, herr Hansson i
Skegrie, att möjligheterna att åtminstone
på kort sikt komma ifrån denna dis -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 105

kussion om överskottet nog inte är särskilt
stora.

Låt mig till sist, herr talman, få lov
att säga att jag har med stor tillfredsställelse
noterat, att vi efter en ganska
livlig jordbruksdebatt kunde här i våras
fatta beslut som kännetecknades av
en betydande uppslutning och enighet
på många punkter. Efteråt har det följts
av att jordbruksorganisationerna har visat
ett mycket positivt intresse för att
vi skulle i samverkan mellan staten och
organisationerna kunna förverkliga de
intentioner som har legat till grund för
de nya jordbrukspolitiska riktlinjerna.
Det sätts i gång ett studiearbete, inriktat
just på att åstadkomma en rationalisering
och en omställning av vårt jordbruk.
Jag tror att det är studier som
kommer att vara mycket värdefulla.
Jag tycker det är tacknämligt att man
från organisationernas sida bjuder till
för att unga människor skall bli orienterade
om näringens villkor och möjligheter.
Jag kan också konstatera att den
omorganisation av lantbruksnämnder
och hushållningssällskap, som vi diskuterade
så intensivt, tydligen har kunnat
genomföras under en god enighet
ute i länen. Jag har fått flera vittnesbörd
om att man redan nu kan konstatera
att den nya organisationen har goda
förutsättningar att kunna bli en väsentlig
faktor för att föra det svenska
jordbruket vidare framåt. Jag vill gärna
notera som någonting positivt att vårens
riksdagsdebatt har kunnat följas upp av
en strävan och en utveckling som bådar
gott för framtiden.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först med tacksamhet
notera att herr statsrådet erkände
att det hade tillskjutits pengar
utifrån för att stödja mjölkpriset. Det
var dock ett erkännande av att vad man
har uppgivit i denna programskrift inte
är med verkligheten överensstämmande.

Herr statsrådet uttryckte bekymmer

Allmänpolitisk debatt

för överskottet på vete. Vi har ju fått
en rekordskörd i vårt land, 1 100 000
ton på en areal av endast ca 200 000
hektar. Vi behöver bara 600 000 ton
för eget bruk. Vi kan sägas ha fått
500 000 ton vete extra av en givmild
natur. På grund av detta tillskott till
skörden har det svenska jordbruket
tillförts en inkomstsumma på 55 kronor
per deciton, låt oss säga 275 miljoner
kronor. På denna summa har stat och
kommun fått skatt. Vidare kan vi sälja
500 000 ton för 30 kronor per deciton
vilket gör 150 miljoner kronor.

Herr statsråd! Sätt gärna någon expert
i departementet på att räkna efter
om det har varit en samhällsekonomisk
förlust att få dessa 500 000 ton vete utan
någon som helst extra produktionskostnad.
Vi har, som sagt, fått dem tack
vare en givmild natur; det har inte kostat
oss ett dugg att skaffa dem. Det finns
nog skäl att räkna ut detta. Statsrådet
nämnde att det hade varit önskvärt
att denna överskottsproduktion av vete
kunnat begränsas. Hur skall vi förekomma
verkningarna av gynnsamma
årsmåner? Har herrarna något program
för det, som statsministern frågade flera
gånger i dag, hur vi skall kunna förekomma
dessa gynnsamma årsmåners inverkan
på en skörd? Jag tror inte att
det är så lätt att klara av detta.

Herr statsråd! Vilket är alternativet
för att undvika ett exportöverskott på
vete eller vegetabilier över huvud taget?
Jo, det är antingen en arealminskning
eller också att som i år låta överskottet
gå till världsmarknaden, varvid
det förmodligen kommer de svältande
folken till del. Skall vi bedriva u-landshjälp
genom att säga nej till vad en
givmild natur vill skänka oss gratis?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar, som många
gånger förut, att herr Hansson i Skegrie
inte vill gå in på en saklig diskussion
om dessa frågor. Jag vill erinra honom

106 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

om att vi haft överskottsproblemet sedan
många år tillbaka, men herr Hansson
knyter bara an till den aktuella situationen.
Skulle vi inte, herr Hansson,
om vi kunde sänka produktionsvolymen,
skapa en bättre situation för den enskilde
jordbrukaren? Visst kan man
som herr Hansson resonera som så att
vi samhällsekonomiskt kunde åstadkomma
bra resultat — produktionen
har ju kunnat utvecklas. Det är klart att
det av varje krona som flöte in vid export,
förutsatt att vi inte måste importera
en mängd hjälpmedel för att driva
upp produktionen, samhällsekonomiskt
skulle kunna redovisas inkomster. Men
hur skulle det bli för den enskilde jordbrukaren
om vi enbart resonerade på
herr Hanssons vis? Han skulle verkligen
komma i en svår situation om vi
bara såge saken samhällsekonomiskt på
ett så snävt sätt. Jag vill inte göra gällande,
vilket jag också framhöll i mitt
tidigare inlägg, att det svenska jordbruket
har så att säga lidit i den aktuella
situationen — uppenbart inte,
därför att det vid större skörd kan
acceptera ett lägre pris. Men är det inte
så, herr Hansson, att vi, om vi lyckades
finna metoden att åstadkomma en bättre
avvägning mellan produktion och egen
efterfrågan, då också skulle kunna skapa
bättre förhållanden för den svenske
jordbrukaren? Herr Hansson måste väl
kunna erkänna att det förhåller sig på
detta sätt. Att vi sedan får räkna med
mindre gynnsamma år och bättre år är
alldeles uppenbart, men det stora problemet
för svenskt jordbruk i dag är
alltför stora arealer och alldeles för hög
brödesädesproduktion. Jag trodde nog
att vi skulle kunna vara överens om
att det är önskvärt att nedbringa den.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet menar alltså
att jordbrukarna inte skall ta ut av sina
åkrar vad de kan producera. Det är sä -

kert inte lätt att få en rationell och driftig
jordbrukare att inse att det kan vara
riktigt!

När jordbruksministern här kritiserar
överskottet i vegetabilieproduktionen
vill jag ställa en annan fråga till honom.
I regeringspartiet är ni ju stora
vänner av fabriksmässig produktion av
animalier. Där finns det möjlighet att
få hur stora överskott som helst. Och
då frågar jag: Är det mera försvarligt att
exportera överskott på animalier och
förlora pengar på dem än att exportera
vegetabilier, eller hur har herrarna
tänkt sig detta — för att nu åter tala
med statsministern?

Det skulle vara mycket intressant att
höra hur det resonemanget kan motiveras
rent logiskt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det finns ingen annan
väg att gå än att försöka lägga ner jordbruksproduktionen
på vissa arealer här
i landet. Det går inte att lösa problemen
på annat sätt. Där har amerikanerna
också slagit in på mera radikala vägar
än vi.

Vi måste diskutera hithörande frågor,
herr Hansson i Skegrie, och det är
inte minst viktigt att man gör det internt
inom jordbruket. Fodersädspriset
följer med det högre vetepriset, och
om fodermedlen fördyras belastas animalieproduktionen,
i första hand fläskproduktionen.
Därigenom förhindrar vi
att konsumenterna får de billiga produkter
vi vill att de skall ha. Hittills har
fläskproduktionen kunnat bära de ökade
foderkostnaderna, men det är inte
någon gynnsam utveckling vi har på
det området.

Jag undrar om det ändå inte inom jordbruket
finns ett intresse att diskutera
dessa frågor, och det vore underligt
om det inte också där finns mera nyanserade
uppfattningar än den som herr
Hansson i Skegrie företrätt här i dag.

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 107

Fri! EKENDAHL (s):

Herr talman! Här varvas nu jordbrukspolitik,
författnings- och sjukvårdsfrågor
samt vad som sig tilldragit
på den socialdemokratiska partikongressen.
Ja, t. o. m. de dueller vi
utkämpat med två av de borgerliga partierna
har tagits upp i debatten. Jag
har tänkt att beröra några arbetsmarknadsfrågor,
som för mig ter sig mycket
intressanta.

Det tog ungefär tio år för folkpartiet
att acceptera den moderna arbetslöshetspolitik
som introducerades i vårt
land av den fackliga och politiska arbetarrörelsen
i början på 1930-talet. I
dag råder det här i riksdagen ganska
stor enighet om vår arbetsmarknadspolitik,
som, trots att den är ofullkomlig
och måste förbättras i åtskilliga avseenden,
dock innebär att vårt lilla land
är bättre rustat att möta konjunkturavmattningar
och strukturrationaliseringar
än de flesta andra länder.

Vi står emellertid inför ett vägskäl
där det inte bara gäller att finslipa de
instrument vi redan skaffat oss utan
också att skapa nya instrument i den
utsträckning de gamla, om än väl utvecklade,
inte räcker till. Jag syftar härvid
på den näringspolitik, som arbetarrörelsen
nu utarbetat principerna för
och som skall ges en konkret utformning
detta verksamhetsår.

Jag tror att jag vågar påstå att det
kommer att ta minst tio år för folkpartiet
att acceptera detta program.
Jag säger minst tio år därför att jag
inte tror att den nye folkpartiledaren
Wedén i detta avseende är lika framsynt
som herr Ohlin var, när han i
början på 1940-talet förmådde folkpartiet
att äntligen inse att kampen mot
arbetslösheten inte kunde föras på gammalliberalt
sätt.

Någon riktigt uttömmande analys av
läget på arbetsmarknaden har vi inte
ännu, men vi känner till antalet arbetslösa
och vet i vilka branscher de
finns. Vi vet därutöver att några grup -

Allmänpolitisk debatt

per drabbas hårdare än andra, t. ex. den
äldre arbetskraften och de handikappade.
Men vi vet också — och det är
alarmerande — att det är cirka 8 000
ungdomar under 25 år som går utan arbete
samt att den kvinnliga arbetskraften,
vilken betecknas som äldre tio år
tidigare än männen och därigenom tidigare
får ökade svårigheter på arbetsmarknaden,
förtjänar sin särskilda
uppmärksamhet.

Herr Bengtsson i Varberg tog upp frågan
om arbetslösheten och nämnde också
att arbetsmarknadsstyrelsen har antagit
ett program, som syftar till att
göra det möjligt för ungdomarna att få
ett meningsfyllt arbete och en meningsfylld
utbildning.

Jag vill knyta några reflexioner till
ungdomsarbetslösheten också från en
annan synpunkt. Ecklesiastikministern
tog häromdagen i ett anförande upp
problematiken kring ungdomarnas situation
på arbetsmarknaden. Han refererade
därvid till amerikanska undersökningar
som visar att de ungdomar,
vilka slutar skolan för tidigt, får
det svårare vid konjunkturnedgångar
och strukturrationaliseringar än andra
ungdomar. Vi har inga motsvarande undersökningar
här i Sverige, inte ens
en samlad statistik över hur många ungdomar
som tillåts att lämna skolan i
förtid.

Det är, såsom vi alla känner till, de
kommunala skolstyrelserna som fattar
beslut om befrielse från skolplikt. I
några kommuner uppges man vara mycket
generös med befrielser, i andra
är man återigen mycket restriktiv.

I Stockholm är man t. ex. alltmer
restriktiv. Medan man 1964 befriade
0,8 procent av berörda årskullar var
andelen föregående år, d. v. s. 1966, nere
i 0,4 procent.

För landet i dess helhet finns det,
som sagt, inga siffror tillgängliga, men
man kan anta att det är cirka tusentalet
elever som varje år får befrielse från
skolplikten i årskurserna 7—9.

108 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Detta är väl inte någon anmärkningsvärt
hög siffra, men de som fattar besluten
om befrielsen bör dock veta att
dessa cirka 1 000 elever kan komma att
få stora svårigheter på arbetsmarknaden.
De har över huvud taget inga
chanser i förhållande till sina bättre
utbildade kamrater, om arbetsmarknadsläget
åter kärvar till.

Visst kommer dessa ungdomar att
kunna genomgå omskolningskurser, få
del av den utbyggda vuxenutbildningen
o. s. v. Men det råder inget tvivel
om att både omskolning och vidareutbildning
underlättas om eleverna har
en något så när hygglig grundutbildning,
och det kan man inte säga att den
grupp har som får lämna skolan för
tidigt.

I detta sammanhang vill jag inom
parentes framhålla att när vi talar om
omskolning, vidareutbildning och vuxenundervisning,
så skall vi hålla i
minnet att gränserna däremellan är flytande.
Jag tror för min del att det är
dags att sluta tala om omskolning. Det
kan låta uppseendeväckande: Vill jag
inte att omskolningsinstrumentet skall
användas längre? Jo, det vill jag absolut.
Men dels har ordet omskolning sedan
gammalt en belastning och associerar
mera till personliga misslyckanden,
när det i stället är fråga om en
utveckling i produktionsprocessen, dels
är varje form av utbildning och yrkeserfarenhet
till nytta även i ett nytt yrke.
Då är det närmast fråga om vidareutbildning.
Detta senare ord finner jag
mera neutralt med avseende på dem
som åtnjuter utbildningen och mera
adekvat med avseende på det arbete
som vederbörande utbildas för att klara.

Så några ord om de speciella svårigheter
som möter den kvinnliga arbetskraften!
Två undersökningar på området
har gjorts inom arbetsmarknadsstyrelsens
utredningsbyrå. Den ena avser
arbetsmarknadsförhållandena för de
kvinnor som genomgått någon av arbets -

marknadsverkets orienteringskurser för
vårdyrken eller motsvarande, den andra
avser sjuksköterskor som genomgått
reaktiveringskurser, alltså en komplettering
till den kursverksamhet som enligt
vad socialministern redovisade i
sitt anförande är på gång. Kompletteringen
tar för sjuksköterskornas del
sikte på att få vederbörande tillbaka
till arbetsmarknaden genom arbetsmarknadsverkets
försorg. Den gjorda
undersökningen visar att en väsentlig
orsak till att flera av dem som genomgått
kurserna inte kunnat komma
ut på arbetsmarknaden är brist på
boende- och familjeservice samt otillfredsställande
anordningar för barntillsyn.

Detta med boendeservice har vi inom
arbetarrörelsen tagit upp för länge sedan
och även aktualiserat här i riksdagen.
Vi vet att en utredning i frågan
nu tillsatts av inrikesministern. Vi väntar
oss mycket av dess arbete och hoppas
att den snart framlägger ett förslag
till åtgärder.

Också när det gäller barntillsynen
har vi — jag syftar närmast på låglönegrupperna,
som jag kallar LO-folket
— sedan länge drivit på. Under senare
tid har vi även börjat få hjälp från
andra håll.

Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning
ger oss en tankeställare. Vi måste
intensifiera arbetet på hithörande områden
vid sidan av den utbildning, den
reaktivering som bedrivs och som diskuterats
här i kväll.

Den andra gruppen kursdeltagare —
de som gått igenom orienteringskurserna
— anger också men inte i så stor
utsträckning serviceåtgärderna som ett
av skälen till att de inte kunnat gå ut
på arbetsmarknaden. Det gäller bl. a.
daghemsplatserna. Men denna grupp
framhåller även att utbildningstiden
har varit för kort och att man inte fått
den utbildning som man skulle behöva
för att kunna gå ut på arbetsmarknaden.

Detta ger mig aniedning framhålla

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 109

att utbildningen behöver intensifieras.
Det är önskvärt med längre kurser och
mera pengar till denna orientering —
och vidareutbildning.

Några ord också om den tidigare berörda
frågan om sjukvården. I den nu
aktuella rekryteringen till sjukvården
är det viktigt att kampanjerna läggs
upp på sådant sätt att de vänder sig
till både män och kvinnor. Det finns
visserligen ingenting som säger att kampanjen
nu endast vänder sig till kvinnor,
men för närvarande är det enbart
dessa som befolkar kurserna.

Även vår yrkesvägledning behöver
alltså ses över. Rekryteringskampanjen
måste vända sig till båda könen och
jag tror att vi allesamman är intresserade
av att denna verksamhet skall
utveckla sig så bra som möjligt.

Den strukturrationalisering som pågår
inom vårt näringsliv har starkt stöd
bland löntagarna. Detta är en stor tillgång
för vårt land, men ingen skall
tro att löntagarna utan vidare insett
nödvändigheten av rationaliseringar.
Dels har de genom samhällets arbetsmarknadspolitik
— som de själva varit
med om att utforma — vetat att den
fulla sysselsättningen givits exklusiv
prioritet och dels har de kämpat sig
till denna syn på näringslivets rationaliseringar
genom trägen skolning inom
den fackliga rörelsen.

Utan den fackliga utbildning som
bedrivs i vårt land skulle vi inte ha
kunnat nå så långt i moderniseringen
av vårt näringsliv som vi nu gjort. Det
är jag, herr talman, alldeles övertygad
om.

Samtidigt som de fackligt anslutna bekostat
sin egen utbildning har de som
skattebetalare lagt ut stora pengar för
dem som fått förmånen av högre studier
vid universitet och högskolor.

Inom LO ifrågasätts riktigheten av en
sådan kostnadsfördelning. Vi skulle inte
vilja dra oss undan våra åtaganden
gentemot den studerande ungdomen,
men vi anser att det nu är hög tid att

Allmänpolitisk debatt

samhället betalar åtminstone en del av
den fackliga skolningen. Det gör vårt
land bättre rustat att möta de krav den
tekniska och ekonomiska utvecklingen
ställer.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! När vi kom till dagens
debatt hoppades vi att den skulle gälla
de stora och för alla medborgare avgörande
problem som näringspolitiken
vill lösa. Det var kanske naivt att hoppas
det, ty de borgerliga partiledamöternas
debattinlägg i dag har inte innehållit
något om de egna lösningarna.
Desto mer har man försökt misstänkliggöra
socialdemokratin — ett misstänkliggörande
av våra motiv och också,
självfallet, av vår kompetens. Inte
ens i den fråga som oppositionen valt
att göra till debattens huvudfråga i näringspolitiken
— frågan om kostnadsstegringen
och kostnadsnivån i vårt
land — har vi fått något substantiellt
förslag till alternativ.

Jag tror att de borgerliga partierna
gör ett stort misstag om de inte inser
att en överväldigande majoritet i vårt
samhälle upplever att det som händer
i vårt näringsliv inte bara angår dem
som äger företagen. Omställningarna
drabbar löntagarna direkt men också
indirekt genom effekten på kommunerna
de lever i. Därför upplever allt fler
det som rimligt och nödvändigt att
samhället får en ökad handlingskraft i
dessa frågor. Vi är i verkligheten i dag
i en situation där medborgarna — i
första hand naturligtvis de som direkt
träffas av omställningarna — utkräver
ett ansvar av samhället, och de hämmas
sannerligen inte av någon borgerlig
misstro mot samhället. Vi accepterar deras
krav, och vi drar konsekvenserna
av dem i vår praktiska politik.

Det är min fasta övertygelse att de
krav som vårt parti har framfört på det
näringspolitiska området framstår som
rimliga och nödvändiga för allt fler
människor. De förstår att det fordras

Ilo Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

en ekonomisk samordning i ett litet
land som vårt om vi skall kunna få en
tillräcklig slagkraft i den internationella
konkurrensen. De inser det nödvändiga
i att samhället, som redan nu faktiskt
får bära ansvaret för mycket av vad
som händer i näringslivet, får de medel
som det behöver för att kunna ta detta
ansvar.

Ett ökat och effektivare samarbete
mellan samhälle och näringsliv kan bara
komma till stånd om samhället har
de resurser och den handlingskraft som
ett sådant samarbete förutsätter. Det
betyder att det måste flytta fram sina
positioner, inte av någon fientlighet
mot näringslivet utan just för att lösa
de problem som möter såväl näringslivet
som löntagarna och samhället. Jag
är förvissad om att medborgarna — för
att ta ett konkret exempel —- finner att
det inte är orimligt att samhället för
att kunna knyta ihop sina och näringslivets
ambitioner får en vidgad insyn i
de privatägda stiftelserna och i affärsbankerna.

Jag tänker, herr talman, inte vid denna
tidpunkt ge någon detaljerad redogörelse
för innehållet i vår framtida
näringspolitik, framför allt därför att
de av kammarens ledamöter som kommer
att slåss för socialdemokratins och
fackföreningsrörelsens näringspolitiska
program redan har läst det. Många av
de åtgärder som vi har föreslagit syftar
till att få till stånd en sådan utveckling
i framtiden att vi skall kunna undgå
häftiga och ryckiga omvandlingsprocesser
i vårt näringsliv. En avgörande
förutsättning för att vi skall lyckas att
åstadkomma en sådan utveckling är en
dynamisk och framåtblickande näringspolitik.
Därför är det tragiskt att iaktta
det sätt som de borgerliga partierna
uppträder på i detta sammanhang. För
en dryg vecka sedan hade vi en radiodebatt
om dessa frågor, i vilken oppositionspartierna
hade tillfälle att lägga
fram sin syn på näringspolitiken. Vad
fick vi höra? Inte var det mycket om

de borgerliga partiernas näringspolitiska
ambitioner.

En framstående representant för mittenpartierna,
herr Ohlin, talade praktiskt
taget enbart om det förflutna. Jag
tycker också att de gångna trettio åren i
svensk politik i och för sig är intressanta
och värda att diskutera, men nu
diskuterar vi framför allt en politik för
framtidens samhälle. Att man till den
grad har fastnat i det förgångna att
man över huvud taget inte kan tänka
framåt ger en sorglig bild av hur totalt
den politiska oppositionen har stelnat i
sina positioner, även om detta kanske
inte precis är någon ny egenskap.

Jag är visst övertygad om att när
företrädare för borgerliga partier säger
att de också önskar trygghet, arbete
och utveckling är de uppriktiga. Vad
man menar och vill i största allmänhet
är emellertid inte särskilt intressant,
ty det avgörande är intensiteten i viljan
och beredskapen till uppoffringar och
strid som blir nödvändiga för att nå
målet.

Om vi ser tillbaka på dagens debatt —
och även på den pressdebatt som har
förekommit — kan vi urskilja två huvudlinjer
som oppositionen kommer att
följa i attacken mot vårt näringspolitiska
program.

Den ena huvudlinjen är att programmet
inte betyder någonting för de enskilda
människorna, utan att det bara
tillfredsställer våra doktrinära behov.
Den andra huvudlinjen är att programmet
i verkligheten syftar till att radikalt
omvandla samhället och därmed,
enligt borgerlig uppfattning, förstöra
vår ekonomi och därmed också bli av
omvälvande betydelse, fastän på ett negativt
sätt, för de enskilda människorna.

Detta dubbla sätt att attackera programmet
ansluter sig till ett handlingsmönster
som numera blivit en tradition
för den borgerliga oppositionen. Senast
tillämpade folkpartiet den taktiken i
debatten om investeringsbanken. För en
tid sedan gav folkpartiet ut en liten

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 111

skrift som heter Sanningen om investeringsbanken.
Den har, såvitt jag kunnat
se, passerat ganska oförmärkt i den
svenska pressen — och det kanske är
lika bra det, för den bokens författare.

I början av skriften hävdades, att investeringsbanken
har »genom socialdemokraternas
propaganda fått en politisk
betydelse som inte har någon motsvarighet
på det sakligt-ekonomiska planet».
Bläddrar man några sidor vidare
i broschyren, finner man att författaren
där ar inne på den andra linjen i attackerna.
Där hävdas nämligen, att »förslaget»
(om investeringsbanken) »är av
helt genomgripande betydelse för vårt
näringslivs framtid». Om man är så förvirrad,
så borde man faktiskt försöka
dölja det litet bättre!

Låt mig ta upp den första typen av
kritik från oppositionens sida mot vårt
näringspolitiska program. Man påstår
att de enskilda människorna inte skulle
ha någon nytta av vår näringspolitik.
Jag vill nämna några konkreta exempel
på hur fel man kommer att få. Jag tar
först upp de kraftiga förstärkningarna
och förbättringarna av arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken.
Dessa åtgärder kommer att på ett påtagligt
och omedelbart sätt förstärka de
enskilda löntagarnas trygghetsgaranti.
Jag tror det är uppenbart för de flesta
i denna kammare; nu återstår egentligen
bara att se, om oppositionen är
beredd att acceptera kostnaderna för
den utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken
som vi kommer att föreslå och
soim blir av en storleksordning som man
för inte så länge sedan motsatte sig från
folkpartiets sida.

Sedan vill jag ta upp den principiella
frågan om det ökade samarbetet och
samplaneringen mellan samhället och
näringslivet. De flesta vet vid det här
laget att en ny arbetsplats i svensk industri
kostar ungefär 150 000 kronor.
Allt fler börjar väl också numera få
klart för sig att samhällets investeringar
för en ny arbetsplats i industrin är av

Allmänpolitisk debatt

ungefär samma storleksordning. Det gäller
sådana ofrånkomliga följdinvesteringar
som bostäder, gator, vägar, vatten
och avlopp, sjukvård och skolor.
Detta betyder att de enskilda människorna
berörs i minst lika hög grad av
näringslivets investeringar som av samhällets.
Det bör därför vara uppenbart
att det ligger i allas intresse att samhället
och näringslivet samverkar på ett
sådant sätt, att de totala investeringsresurserna
får en samhällsekonomiskt klok
användning. Av den anledningen är det
ett ofrånkomligt intresse även för de
enskilda människorna att näringslivets
investeringar redan på planeringsstadiet
samordnas med samhällets. Detta
är sannerligen inte något konstruerat
behov utan i högsta grad ett reellt behov.

Beträffande detta behov av ökade planeringsinsatser
— alltså en planering
som inbegriper såväl näringslivets som
statens och kommunernas verksamhet —
så tycker jag mig märka — och det är
en av ljuspunkterna i denna debatt —
att i varje fall herr Wedén i princip
har anslutit sig till dessa synpunkter.
Vi får nu med en viss spänning se fram
emot hur folkpartiet kommer att reagera
då vi lägger fram konkreta förslag;
då vi alltså lämnar den principiella debatten.

En annan vanlig argumentlinje när
det gäller samhällets insyn har varit att
göra gällande att en sådan insyn skulle
utgöra ett allvarligt hot mot näringslivets
framtida livskraft och konkurrensmöjligheter.
Framför allt herr Bohman
gjorde sig i morse i denna kammare
till tolk för den uppfattningen genom
att på ett nedlåtande sätt tala om tveksam
kompetens och genom att ställa
den ledande frågan, huruvida politikerna
skulle vara bättre skickade än erfarna
företagsledare för att lösa trygghetsproblemen
i framtiden.

Det finns verkligen mycket att erinra
mot detta sätt att föra en debatt.
För det första tycker jag att det är egen -

112 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

domligt alt en politiker som herr Bohman
på detta sätt förringar värdet av
politikernas kompetens. Det är ett dåligt
sätt att försvara demokratins —•
och därmed också politikernas — ställning.
Vi bör få slippa sådana negativa
generaliseringar om politikernas kompetens
i den fortsatta debatten, i varje
fall från politikerna själva.

För det andra är det egendomligt att
man fortfarande framhärdar i karikatyriska
påståenden av typen »byråkrater
och politruker i kanslihuset kan
inte göra någon nytta i en bolagsstyrelse».

Nej, herr Bohman, vi är faktiskt inte
dummare än att vi själva klart inser att
det inte är någon lösning på våra problem.
Det har vi heller aldrig försökt
göra gällande — jag har framhållit
detta flera gånger. Det är inte det vi
har tänkt oss. Vad vi avser är självfallet
att samhällets representanter i det
utvidgade samarbetet skall vara kompetenta
och lämpligt utbildade och ha
goda praktiska erfarenheter av näringslivets
problem. Varför skulle kompetenta
personer plötsligt bli mindre kompetenta
enbart därför att de representerar
staten? Man skulle kunna säga att vad
vi vill åstadkomma med att erbjuda näringslivet
samarbete är att samla förnuftet
i vårt samhälle till en gemensam
satsning för framtiden. Jag hoppas att
den typ av buskagitation — ty sådan
är det här fråga om —- snart kommer
att höra till det förflutna i svensk politik.

Det visar sig faktiskt också, vilket
man kanske kunde förvänta sig av herr
Bohman som ofta är en person som det
är intressant att diskutera dessa frågor
med, att han själv inte riktigt menar
vad han säger i sådana här uttalanden.
Vi har många gånger pekat på — vi gör
det som en av de viktiga punkterna i
det näringspolitiska programmet — att
det finns ett mycket påtagligt och centralt
behov av att satsa större resurser
från samhällets sida på det industriella

forsknings- och utvecklingsarbetet. Detta
instämmer herr Bohman i. Jag har
tolkat honom så att inte ens han anser
att det är omöjligt att på detta område
finna lämpliga samarbetsformer. Men
det samarbetet, herr Bohman, skall verkligen
leda till att lösa mycket svåra
prioriteringsproblem. Herr Bohman
tror tydligen att det skall gå. Trots att
den ena parten i detta samarbete är
staten, skall samarbetet kunna leda till
positiva resultat. Varför skulle det då
inte vara möjligt också i andra frågor?

Ett annat karakteristiskt drag i de
borgerliga partiernas debatt om de ekonomiska
problemen i framtidens samhälle
är frånvaron av synpunkter på
hur de lågavlönades situation och över
huvud taget låginkomstgruppernas situation
skall lösas i morgondagens samhälle.
Vi vet att folkpartiet under hela
efterkrigstiden intresserat sig mycket
litet för dessa problem. Vi fick en bekräftelse
på detta i folkpartiets valhandbok
vid det senaste valet, där vi fann
den famösa formuleringen om »socialdemokratins
historiskt betingade överdrivna
intresse för ekonomisk utjämning
och nivellering».

Jag tog upp denna fråga förra måndagen
i radiodiskussionen med bl. a.
herr Ohlin, och då framhöll han mycket
riktigt att den totala tillväxten i
ekonomin är av långt större betydelse
för låginkomstgrupperna. Men han undvek
att tala om och att ta upp det allvarliga
problemet om hur man i praktiken
skall kunna undvika att en större
del av de ökande resurserna i fortsättningen
inte går de lågavlönade inkomstgrupperna
förbi. Jag förstår honom.
Mittenpartierna har inget recept för lösning
av detta problem, som verkligen är
ett svårt problem.

Personligen är jag övertygad om att
en aktiv näringspolitik av den typ som
vi beslutat oss för blir av stor betydelse
när det gäller att lösa dessa problem.
En målmedveten planering av samhällets
och näringslivets framtida utbygg -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 113

nåd kommer att ge oss ökade möjligheter
att undvika uppkomsten av extrema
låginkomstbranscher och låginkomstgrupper
i framtidens samhälle. Jag vill
därmed inte alls säga att jag tror att vi
har hittat ett universalmedel för lösning
av låginkomstproblemet, men genom
en aktiv näringslivspolitik får vi
ett ytterligare och väsentligt medel för
att komma åt dessa problem. Här som
på andra områden som rör vår ekonomiska
framtid och människornas trygghet
i framtiden kommer det dock att
krävas en handlingskraftig politik och
en handlingsvillig regering.

Låt mig ta ytterligare ett exempel på
krav i vårt program som direkt och positivt
berör de enskilda människorna,
nämligen den förestående expansionen
inom den statliga företagssektorn. Den
utvecklingen är nödvändig om vi skall
kunna utnyttja våra samhälleliga resurser
på ett från hela samhällets synpunkt
tillfredsställande sätt. Jag syftar naturligtvis
i första hand på möjligheten att
sysselsätta den outnyttjade arbetskraft
som finns i olika delar av vårt land och
som den enskilda företagsamheten inte
har möjlighet att ge produktivt arbete.
Denna regering kommer inte att spara
någon möda för att lösa dessa problem.
Och ett viktigt led i de strävandena
måste ofrånkomligen vara en aktiv statlig
företagspolitik. Vi måste utnyttja de
resurser för industriellt företagande som
vi gemensamt äger.

Jag tror det räcker med dessa
exempel för att visa hur fel man har om
man försöker göra gällande, att vårt näringspolitiska
program inte skulle ha
någon positiv betydelse för människorna
i detta samhälle. Men man tar lika
mycket fel om man vill göra gällande
att vårt program syftar till en radikal
omvälvning av hela vårt samhällssystem.
Huvudsyftet med vår politik är att skapa
ett effektivt näringsliv och en effektiv
samhällsekonomi, ty det är grunden
för framtida reallönehöjningar, för ökade
resurser för en fortsatt kraftfull re -

Allmänpolitisk debatt

formpolitik. Och jag vill gärna upprepa
vad jag sagt tidigare: Inget parti kan
vara mer intresserat av vår ekonomis
effektivitet och funktionsduglighet än
det parti som har den starkaste reformviljan.

När oppositionen sin vana trogen i
dessa sammanhang kommer dragande
med det gamla socialiseringsspöket gör
det just ett spöklikt intryck. Om jag får
ge oppositionen ett råd — men det är
naturligtvis för mycket begärt att oppositionen
skall följa ett råd från regeringen
— så är det i första hand detta:
Slåss inte med spöken! Vi har tillräckligt
många verkliga och viktiga problem
att lösa i detta land. För oss är dessa
problem en utmaning och en uppfordran
till en aktiv näringspolitik. Ompröva
er politik! Lämna också ni era bidrag
till konstruktiva lösningar!

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman höll
ett lugnt och sympatiskt anförande, och
just i hans mun lät det inte så egendomligt
när han klagade över misstänkliggörande
från oppositionens sida av regeringens
motiv. Annars tycker jag nog
att ett sådant talesätt från regeringsbänken
eller av socialdemokrater ofta
klingar dåligt. Om det är någonting vi
har fått vänja oss vid — och det fanns
återklanger därav även i statsrådet
Wickmans tal, ehuru mycket milda —
så är det misstänkliggörandet av våra
motiv och av vår goda vilja.

Jag skall gärna följa statsrådet Wickmans
råd när de är kloka, men jag tyckte
att just det råd som han avslutade
sitt anförande med kanske inte var så
klokt.

Jag har intrycket att herr Wickman
även på den socialdemokratiska partikongressen
hade en del duster att utkämpa
just med anhängare av en socialiseringspolitik
av den typ som herr

8—Andra kammarens protokoll 1967. Nr il

114 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

statsrådet här ville framställa som spöken.
Om jag inte minns fel, utmynnade
denna diskussion i att herr Wickman
själv sade, att om hans intentioner inte
kunde tillgodoses på något annat sätt,
så skulle han — jag minns inte riktigt
hur orden föll -—• ändå inte tveka att
tillgripa socialiseringsaktioner.

Statsrådet Wickman övergick sedan
till att konkretisera. Han nämnde bl. a.
arbetsmarknadspolitiken. Jag vet mycket
väl att vi under ett par år föreslog
ett något lägre anslag till arbetsmarknadspolitiken
än vad regeringen gjorde,
medan vi under ett par senare år föreslog
högre anslag än regeringen. Detta
kan ju inte vara några meningsskiljaktigheter
av betydelse. Detsamma gäller
lokaliseringspolitiken. Det gäller naturligtvis
även den statliga företagsamheten,
om ettdera av följande kriterier
uppställs: antingen att den är nödvändig
av sociala skäl — vilket kan tänkas —
eller att den i konkurrens på lika villkor
med annan företagsamhet visar sig
vara räntabel.

När det gäller forskningen har vi
visserligen här i landet kommit en bit
på väg, men vi har en mycket längre
väg att gå när det gäller samverkan
mellan det allmäna och näringslivet.
Om de lågavlönades situation talade jag
själv på förmiddagen. Jag vill inte påstå
att jag gav något recept. Jag medger
förvisso, att statsrådet har rätt när han
säger att detta är ett mycket svårt problem.
Men jag nämnde i alla fall som
en möjlighet att komma till rätta med
detta problem, att man på rundabordskonferenser
av det slag som oppositionen
föreslagit försöker få igenom högre
procentuella höjningar för låginkomstgrupperna
än för andra grupper. Men
det är klart — det föreföll mig som om
herr Wickman inte ville förneka det —
att det är den totala tillväxten som
ändå på lång sikt är det väsentliga även
för dessa grupper.

Vi har blivit anklagade för att röra
oss med allmänna talesätt. Men vad an -

nat hade egentligen herr Wickman i
sitt anförande: »ökad handlingskraft
för samhället», »ekonomisk samordning
och planering» — vår anklagelse
har tidigare varit att den ekonomiska
samordningen och planeringen fungerat
dåligt — »framåtblickande näringspolitik»
och andra uttryck av det slaget.

Vi har också blivit anklagade för att
vi agerade på två linjer. Vi skulle å ena
sidan ha sagt, att det socialdemokratiska
näringspolitiska programmet ingenting
betydde. Detta gäller ju inte de
konkreta åtgärder jag nyss räknade upp
och beträffande vilka vi är överens. I
den mån dessa saker ingår i socialdemokraternas
näringspolitiska program
och drivs med kraft, så är det bra.
Detta är alltså ingenting partiskiljande.
Å andra sidan anklagas vi för att ha
sagt, att socialdemokratin var inne på
eu omvälvande socialiseringspolitik.
Ja, det beror på att det — som jag
också framhöll på förmiddagen — i detta
socialdemokratiska program finns
ett agerande på två linjer, en försiktig
och en socialistisk, något som jag belyste
en smula. Det är klart att vi då kritiserar
båda linjerna.

Det enda konkreta herr Wickman sade
i dessa avseenden var väl, att han ville
ha en ökad insyn från det allmännas
sida i privata stiftelser och i affärsbankerna.
All right! Låt oss få veta på
vilket sätt denna insyn skall ske, så
skall vi gärna konkret diskutera den
saken. Hur skall det gå till? Vi får kanske
så småningom förslag, och då får
vi se.

Men, herr talman, jag kan inte komma
ifrån det bestämda intrycket att när
det gäller de saker som verkligen är
väsentliga för människorna, nämligen
att stärka effektiviteten i näringslivet
och produktionen för att öka människornas
trygghet, så framgår det av den uppräkning
jag här gjort, att socialdemokratin
och regeringen inte spelar den
ledande roll de själva vill tillskriva sig.

I fråga om de andra spörsmålen, den

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 115

socialistiska delen om jag så får säga —-herr Wickman vill inte medge att den
finns — var talesätten så dunkla att
man inte klart kan utläsa vad det var
fråga om.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte avge ett
lika positivt omdöme om statsrådet
Wickman som herr Wedén gjorde. Tonen
var visserligen välgörande lugn,
men jag tycker att anförandet på något
sätt gjorde ett förbrylllande intryck så
här i den sena kvällen. Dels innehöll
det misstänkliggöranden och gliringar
som kan betecknas som brott mot det
krav på god debattnivå som Krister
Wickman själv i går talade om i TV, dels
innehöll det truismer; statsrådet Wickman
tog framför allt upp sådant som
det inte råder delade meningar om
och argumenterade sedan som om vi
vore oense på de punkterna. Jag skall
därför be att få citera en del av vad
jag framhöll tidigare under debatten
i dag.

Jag sade i mitt anförande: »Att behovet
av planering, samordning och
samarbete mellan stat och näringsliv
kommer att öka är enligt min mening
obestridligt. Nya tendenser inom världshandeln,
uppkomsten av stormarknader
och den intensiva tekniska utvecklingen
kommer helt enkelt att förutsätta en
nära kontakt mellan statsmakter och
näringsliv — på den punkten borde i
dag inte föreligga några meningsskiljaktigheter.
»

Jag sade vidare att meningarna däremot
är delade om var gränsen skall
dras för de statliga insatserna och i
vilka former behovet av insyn och inflytande
från det allmännas sida skall
tillgodoses och att det för mig i detta
sammanhang avgörande är att samarbetet
bygger på förtroende och inte, som
socialdemokraterna tycks mena, på
misstroende. I den debatt som ägt rum
under de senaste månaderna är det just
intresset av att så misstroende från

Allmänpolitisk debatt

herr Wickmans meningsfränders sida —
jag skall inte säga att detta gäller herr
Wickman själv -— som lyser i ögonen.

Jag framhöll vidare, att utgångspunkten
måste vara det gemensamma intresset
att vidmakthålla eller bygga upp
ett effektivt näringsliv, vars olika komponenter
skapar trygghet och sysselsättningsmöjligheter,
och att detta kräver
initiativ, nyföretagande, effektivitet och
konkurrenskraft. »Det finns ingen anledning»,
framhöll jag, »att rikta någon
invändning mot att statsmakterna kräver
rätt till insyn i sådana företag som
arbetar med lokaliseringspolitiska medel
eller med andra statliga bidrag.»

Men jag varnade för att ge experterna
från kanslihuset dirigerande eller styrande
uppgifter, eftersom det kan få
allvarliga konsekvenser för den framtida
välståndsutvecklingen. Jag kom därefter
in på det som herr Wickman
vände sig särskilt emot. Jag sade att jag
tror att erfarna företagare är bättre
skolade att sköta företagen än vad socialdemokratiska
politiker kan vara.
Detta är naturligtvis inte någon inkompetensförklaring
av politikerna. De har
sitt jobb och skall sköta det, näringsidkarna
har sitt jobb och skall sköta
det; de är skolade som företagare, som
tekniker, som affärsmän för att klara
sina uppgifter; vi politiker har våra
uppgifter. Jag tror därför att det är
riskabelt att stoppa in politiker i företagen.

Statsrådet Wickman genmälde att
man inte skall använda politikerna som
experter utan att det skall vara andra
människor som socialdemokraterna har
förtroende för. Det är klart att det kan
finnas företag som behöver injektioner
av ny kapacitet i form av nya människor.
Men det är ju här som de verkligt
svåra problemen uppträder. Yi har
nämligen anledning att fråga oss: Är
man säker på att de har den kapaciteten?
Finns det inte risk för att de med
den makt de får då de har regeringen
bakom sig kan göra misstag och fel -

116 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

bedömningar som kan få utomordentligt
allvarliga konsekvenser för företagen
och för de anställda? Detta är ett
besvärligt kapitel. Vi vet inte riktigt säkert
hur den socialdemokratiska regeringen
har tänkt sig att konkret lösa
dessa insyns- och medinflytandeproblem
— det finns ännu ingenting konkret
redovisat. Det finns endast allmänna
resonemang i det näringspolitiska
programmet, och mycket av vad som
står där kan vi ansluta oss till. Det har
vi redan tidigare talat om.

Herr Wickman berörde forskningen
och utvecklingsarbetet, som jag talade
varmt för i dag, då jag sade att forskning
och utvecklingsarbete bör och
skall bygga på samarbete mellan stat
och näringsliv. Nu säger statsrådet
Wickman: Inte ens herr Bohman tror
att det är möjligt att finna samarbetsformer.
Ja, men, statsrådet Wickman,
är det en debatteknik som man skall
använda, om man inte har till syfte att
misstänkliggöra motståndaren?

Om herr Wickman hade hört mitt anförande
i dag och lyssnat på vad jag
sagt, skulle han ha observerat, att det
inte fanns någon anledning att lägga
upp sin polemik på det sätt han nu
gjort. Om vi nu skall tala på allvar om
problemen och försöka lösa dem utan
biavsikter, då skall vi vara medvetna
om vad vi kan vara överens om, vi skall
vara medvetna om var svårigheterna
finns. Men det är alldeles onödigt att
konstruera problem, att skapa motsättningar
på de punkter där det inte finns
några sådana.

Statsrådet Wickman tog till sist upp
en mycket svår fråga, en av de allra
svåraste vi har, då han talade om nödvändigheten
att utvidga den statliga
sektorn, att göra den effektivare för
att sysselsätta människor i sådana områden
i vårt land, där det är svårt för
enskilda företag att skaffa arbetsmöjligheter.
Yi är alla här i kammaren
överens om att vi måste sysselsätta de
människorna på något sätt. Problemet

är bara hur vi skall göra det. Hur skall
vi klara det problemet? Den frågan har
vi diskuterat många gånger, och vi kommer
säkert många gånger tillbaka till
den innan vi når en lösning.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med
statsrådet Wickman om att man ibland
hör omdömen som innebär en underskattning
av att det politiska förnuftet
också får komma till uttryck i avvägningsproblem
i samhället, även om
de kan ligga så att säga utanför riksdagen.
Jag tycker det dock är litet
egendomligt att statsrådet Wickman
argumenterar för denna uppfattning,
när regeringspartiet inte kan tänka sig
att detta politiska förnuft också skall
få spela sin roll inför avgörande förhandlingar
på löneområdet, så att man
skall kunna sammanföra representanter
för det politiska förnuftet, alltså
representanter för olika politiska instanser,
med avtalsmarknadens parter
för att diskutera igenom problemen.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att statsrådet Wickman talade
om att man på borgerligt håll var ointresserad
av låginkomstgruppernas problem.
Man hade inte, menade han, på
borgerligt håll någon större förståelse
för hur man skall lösa dessa frågor,
inga initiativ hade enligt honom tagits
från vårt håll o. s. v.

Jag har emellertid ingen anledning
att från centerns sida acceptera detta
påstående, eftersom vi har motionerat
om klarläggande av låglönegruppernas
problem, fastän det bär tagit lång tid,
innan vi fått en utredning färdig. Jag
pekar på det sociala området, där vårt
parti i strid mot regeringens förslag har
sökt genomdriva att i samband med
hyreshöjningar de sämst ställda barnfamiljerna
skulle få en förbättring. Regeringspartiets
flesta ledamöter gick
emot våra förslag. Jag pekar på lokaliseringspolitiken
som otvivelaktigt,

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 117

som statsrådet Wickman sade, spelar
en viktig roll för att lösa dessa problem.
Jag välkomnar den formulering
som kommit till uttryck i regeringens
näringspolitiska program om att man
vid näringslivets investeringar måste
ta större hänsyn till de samhälleliga
investeringarna. Det är vad vi har velat
sedan tjugo år. Det är ju själva motivet
till att vi drivit kravet på lokaliseringspolitik.
Det är avsaknaden av
en lokaliseringspolitik under en lång
tid som har gjort att vi i dag har överhettade
storstadsregioner och en glesbygd
som håller på att utarmas.

Får jag erinra om våra förslag om
ökade resurser för vuxenutbildning. Är
det inte vårt parti som hårdast drivit
kraven på att kommunalskatteproblemet
måste tas upp, därför att för 90
procent av svenska folket är kommunalskatten
större, för många väsentligt
större, än den statliga inkomstskatten?

Får jag peka på vårt initiativ till en
arbetslöshetsförsäkring? Våra krav på
att dyrortsgrupperingen skall avvecklas?
Den missgynnar inte byråchefer,
statsråd och statssekreterare men ju
lägre ned man kommer i lönegraderna
desto större är skillnaderna på grund
av dyrortsgrupperingen. Här har regeringen
och avtalsverket hittills inte
gjort någonting. Får jag också påminna
om våra förslag beträffande de handikappade?
Jag är helt på det klara
med att om vi skall kunna lösa låginkomstgruppernas
problem, måste våra
åtgärder spela över hela fältet.

Till sist hoppas jag att statsrådet
Wickman förstår att när jag i dag, vilket
jag också sade till statsministern
förut, var så hård i mitt omdöme om
att regeringen ville göra företagen till
strykpojke, berodde det enbart på uttalanden
av företrädare för regeringspartiet.
Jag är angelägen att framhålla
att om man på socialdemokratiskt håll
vill föra diskussionen på ett annat sätt
och möta dessa problem utan doktrinära
uppfattningar välkomnar ingen

Allmänpolitisk debatt

detta mer än jag. Jag kan också försäkra
statsrådet Wickman att liksom
vi tidigare sökt lämna våra bidrag till
lösandet av dessa frågor är vi också
i fortsättningen beredda att göra det.

Efter det uttalande som statsrådet nu
gjort borde vi kunna få ned röstläget
i debatten om dessa frågor och få till
stånd en sakligare debatt och därmed
också öka möjligheterna att komma
fram till lösningar. För min del är jag
alldeles övertygad om att relationerna
mellan samhälle och näringsliv i framtiden
kommer att vara en av de centrala
frågorna. Beträffande synen på
forsknings- och utvecklingsarbetets betydelse
och över huvud taget frågan
att vi kommer att möta många problem
i framtidens strukturomvandling föreligger
det inga principiella meningsskiljaktigheter.
Vi måste försöka närma
oss dem i en debatt där vi, som jag
hoppas, kan skala bort beskyllningar
om varandras avsikter och verkligen
föra en reell diskussion.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tycker att detta
var en intressant och kanske något
överraskande avslutning — måhända
inte på dagens debatt men på den här
delen av den. Det var verkligen ingen
måtta på de instämmanden jag fick
av såväl herr Wedén och herr Bohman
som herr Eliasson i Sundborn.

Vi är nu tydligen överens om att vi
befinner oss i ett skede där planering,
i samarbete mellan stat och näringsliv,
är en nödvändighet och att vi står
inför så stora och avgörande omvandlingsproblem
i vårt näringsliv, att det
inte går att lösa dem med de klassiska,
generella medlen. Vi måste tvärtom,
som herr Eliasson sade, på ett
odoktrinärt sätt närma oss de svåra
frågorna om hur vårt näringsliv skall
anpassas till medborgarnas behov. Herr
Wedén instämde i en hel mängd av de
förslag som redovisas i vårt närings -

118 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

politiska program, och av herr Eliasson
fick jag nästan intrycket att vårt
program författats av centerpartiet.

Man brukar säga att omställningsprocessen
i näringslivet går fort. Jag måste
säga att omställningsprocessen, om jag
bara skall döma av de senaste inläggen
i denna debatt, i vår politiska verklighet
sannerligen går förbluffande fort.
Det tog 20 eller kanske 30 år att övertyga
oppositionen om värdet av en aktiv
konjunkturpolitik, det tog fem år
att få ATP fast förankrad i svensk
politik, investeringsbanken tog sex månader
och vårt näringspolitiska program
tog sex veckor.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När vi nu var på väg
att få en mera positiv och realistisk
debatt, vad tjänade det då till att förstöra
det hela med en mängd sådana
påståenden som statsrådet Wickman
gjorde? Har centern satt sig emot konjunkturpolitiken
eller näringspolitiken?
Har inte centern varit med på 1930-talet och arbetat för en aktiv näringspolitik
och har vi inte för länge sedan
accepterat en aktiv konjunkturpolitik?

Jag skall inte göra någon årtalsbeskrivning,
men jag tror att vi i centern
snart firar 30-årsjubileum i vår
kamp för dyrortsgrupperingens avveckling.
Så visst tar det tid ibland — det
måste nog statsrådet Wickman medge.
Men låt oss inte diskutera efter de linjerna.
Då kommer vi ingen vart.

Tillåt mig sedan göra en liten reflexion
till statsrådet Wickmans anförande,
som rör en punkt i det näringspolitiska
programmet. Jag har utgått
från som alldeles självklart att man
skall ha tillräcklig insyn i de företag
som får ekonomiskt stöd av staten,
uppgående till mycket betydande belopp.
Det kan inte vara rimligt att
företag som erhåller ett betydande ekonomiskt
stöd sedan lägger ned sin verksamhet
utan att underrätta de organ

som beviljat stödet. Inte heller kan det
vara rimligt att avsevärda förändringar
göres i företagets planer och dispositioner
utan att detta diskuteras med
eller rapporteras till de samhällsorgan
som givit ett betydande ekonomiskt
stöd för att möjliggöra företagets utveckling.

Detta är för mig något alldeles självklart
och jag är överraskad över att
det inte för länge sedan har skapats
bättre kontaktmöjligheter där. Därför
är jag också en aning chockerad över
att en sådan programpunkt, som den
nu diskuterade, skall behöva aktualiseras.
För mig är det alldeles självklart
med sådana kontakter, lika självklart
som att en affärsbank som beviljar
flera miljoner kronor i lån till
ett företag håller sig underrättad om
de väsentliga dispositioner som låntagaren
kan vidta.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var litet ledsamt att
statsrådet Wickman inte följde sitt eget
råd till oss att undvika tillbakablickar.
I sitt senaste korta anförande hamnade
han ganska snart själv i 1930-talet och
förflyttade sig — visserligen med en
viss fart •— fram till läget i dag.

Beträffande den aktiva konjunkturpolitiken
skadar det nog ändå inte att
herr Wickman tar en liten extra kurs i
frågan om var den hade sin upprinnelse
och hurudan dess tillämpning blev
i Sverige.

När det gäller ATP hade båda våra
partier positiva förslag.

Herr Wickman nämnde även investeringsbanken,
och jag vill då för tredje
gången i dag fråga: Betyder det som
står i det socialdemokratiska näringslivsprogrammet
om likvärdiga konkurrensvillkor
för olika kreditinstitut, att
det också har hissats grön flagg för att
även de nya kreditformer som den statliga
investeringsbanken nu har monopol
på skall kunna bli föremål för en
fullgod och likvärdig konkurrens?

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 119

Det vore intressant att få besked om
den saken.

När det gäller det näringspolitiska
programmet kunde jag självfallet inte
undgå att notera en rad punkter där
det inte föreligger några skiljaktigheter
av stor betydelse. Jag fann emellertid
också att herr Wickman vid närmare
eftertanke underlät att återkomma till
den andra och dunklare del av det socialdemokratiska
programmet, nämligen
den som på olika sätt tangerar socialiseringsaspektcrna.
Därvidlag var statsrådet
nu tyst.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mer
lök på Krister Wickmans lax. Men hans
eget anförande fick onekligen en rätt
överraskande avslutning. Det gjorde ett
nästan löjeväckande intryck när herr
Wickman gjorde gällande att det nu inte
var någon måtta på instämmanden rörande
behovet av samarbete, samordning
och planmässig verksamhet. Om
herr Wickman hade lyssnat till mitt anförande
borde han ha fått klart för sig
att vi i det hänseendet var eniga.

Det har alltså inte skett någon omställning
i min syn på dessa frågor.
Jag har tidigare i alla debatter av detta
slag här i kammaren redovisat min,
låt mig använda ordet näringslivsfilosofi.
Jag fick nu en känsla av att statsrådet
Wickman var besviken över att
vi inom högern har denna klart redovisade
uppfattning om näringslivsfilosofin
och att han hade ett behov av
att göra gällande, att vi nu plötsligt förde
fram något helt nytt.

Det avgörande är att upprätthålla effektivitet
och konkurrenskraft i näringslivet.
Det kan man göra med de åtgärder
som jag talat om och även med andra
medel, och jag måste ta bestämt avstånd
från herr Wickmans påstående,
att vi skulle vara överens om att man
inte löser de stora problem som finns i
näringslivet med klassiska generella medel.
Nej, det är vi inte alls överens om.

Allmänpolitisk debatt

De klassiska generella medlen behövs
självfallet också.

Vårt nuvarande höga kostnadsläge beror
bl. a. på att man inte utnyttjat dessa
medel på ett riktigt sätt. Man har i
stället drivit en ekonomisk politik, som
varit felaktig och som pressat upp kostnaderna.
Den röda tråden i dagens debatt
har ju varit att vår kostnadsutveckling
har kulminerat, jag skall inte säga
i en kris, men i omställningssvårigheter
som lett till arbetslöshet och företagsnedläggelser
i en utsträckning som inte
förekommit tidigare under hela efterkrigstiden.
Härför bär regeringens politik
skulden.

Kostnadsläget är vårt lands stora problem
för närvarande, och det skulle vara
intressant att ordentligt få resonera
igenom det med vår nye näringslivsminister,
som borde kunna gå till verket
obunden av förutfattade meningar.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Bohman att jag inte alls är besviken
om jag får instämmanden från herr
Bohman och inte heller, för den delen,
från herr Wedén.

Jag tycker att vi upplever en vändpunkt
i denna debatt. Det finns kanske
ändå möjligheter att vi blir överens om
att vi befinner oss i en situation, där
samhällets planeringsinsatser i samarbete
med näringslivet är nödvändiga och
ofrånkomliga på ett helt annat sätt än
tidigare. Den debatt som förts i pressen
om det näringspolitiska programmet
har inte alls givit ett sådant intryck
från oppositionshåll.

Herr Wedén ville att jag skulle ta
en kurs i vad som hände på 1930-talet.
Det behövs inte, herr Wedén. Vi har i
varje fall i mitt parti —- kanske har
man inte gjort det med samma intresse
i herr Wedéns parti ■— läst Leif Lewins
avhandling. Det är underligt med den
»alibism» som alltid uppträder hos folkpartiet
när man talar om 1930-talets konjunkturpolitik.
Man låtsas som om det

120 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

inte förekom en allvarlig politisk strid
på 1930-talet om den nya budgetpolitiken.

Herr Ohlin har ett alibi, men han var
ju inte folkpartiets ledare på den tiden.
Centerpartiet-bondeförbundet har i hög
grad ett reellt alibi, herr Eliasson i
Sundborn -— det vill jag gärna erkänna.
Sedan försvann centerpartiet från
den rätta vägen i samband med ATPstriden.
Men det är möjligt att centerpartiet
är på väg tillbaka; jag får det
intrycket när jag hör herr Eliasson i
Sundborn tala.

Det vore lockande att ta upp en debatt
om kostnadsläget och kostnadsutvecklingen
i svensk industri, men jag
tror inte att herr Bohman på allvar vill
inbjuda till en sådan vid denna tidpunkt.
Jag är övertygad om att vi i
fortsättningen kommer att föra långa debatter
i den frågan.

(Herr Bohman: Det gjorde jag i
morse!)

Ja, herr Bohman förde en lång och
-— som jag tycker — för både herr Bohman
och herr Wedén avslöjande debatt
med statsministern i inflationsfrågan,
och jag tänker inte bidra till
en upprepning.

Jag skall bara beröra en punkt som
också med oerhörd monotoni förs fram
av folkpartiet. Det gäller investeringsbanken.
Man påstår att investeringsbanken
är en monopolbank och frågar:
När skall andra banker få konkurrera
på samma villkor? Jag vet inte hur
många gånger jag har svarat framför
allt herr Ohlin i våras men även andra
folkpartister i tidigare debatter: Det
är redan med nuvarande lagstiftning
fullt möjligt för de privata bankerna
att inkomma med en ansökan om att få
sätta upp en privat investeringsbank
med samma villkor som den statliga investeringsbanken
har fått.

Menar man att det uppstår konkurrens
på lika villkor först om staten
skall lämna en privat bank statliga garantier
på samima sätt som statens egen

bank, använder man väl ändå begreppet
»på lika villkor» i en rätt egendomlig
mening. Kräver man att staten skall
gå in och ta riskerna även för en sådan
privat bank har man ju givit upp
det privata kapitalets möjligheter att
skapa en bank.

Det vore bra om vi någon gång i
frågan om investeringsbanken kunde få
preciserat vari bristen på konkurrensfrihet
ligger.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Statsrådet Wickman tog
i sitt senaste inlägg upp en del frågor
som han tidigare inte hade berört. Det
är möjligt att statsrådet Wickman är
så ny på statsrådsbänken att han inte
vet att varken herr Bohman eller herr
Wedén nu har någon som helst replikrätt
och att det därför framstår som
rätt egendomligt att statsrådet på detta
sätt tog upp problem som tidigare inte
varit föremål för debatt.

I sin senaste utläggning ville statsrådet
Wickman göra gällande att högern
inte var beredd att diskutera kostnadsproblemen.
Jag vill bara säga att en
politik, som leder fram till en inflationistisk
utveckling med en kostnadsfördyring
långt utöver vad som kan anses
rimligt, blir i längden ett allvarligt
hot mot sysselsättningen. Detta har vi
inom högerpartiet otaliga gånger framhållit
från denna talarstol. Den säkraste
garantin mot en sådan utveckling, och
den enda som kommer att hålla i längden,
är att man har starka företag —
starka inte i den meningen att det finns
ett sådant politiskt inflytande i dem som
herr Wickman nyss talade om utan därför
att det har kunnat drivas en produktion
som skapat goda förutsättningar
för företagen. Detta är en nödvändighet
inte endast för samhället utan
också för de anställda. Särskilt angeläget
är det att företagen utan konstlade
medel har kunnat växa sig så starka,
att de kan absorbera den arbetskraft
som, givetvis av olika anledningar,

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 121

blivit friställd; ett framåtgående samhälle
är ju alltid föremål för vissa förändringar.
Dessa får emellertid inte bli
hur omåttliga som helst, utan måste ha
ett naturligt ursprung.

Tyvärr har under den senaste tiden
uppstått en icke önskvärd arbetslöshet
i vårt land. Givetvis skapar dagens förhållanden
oro i många hem, och ingenting
kan heller vara värre än att drabbas
av ödet att inte ha något arbete att
gå till på morgonen. Särskilt allvarligt
är friställandet av den äldre arbetskraften,
som ofta blir över sedan de unga
fått en placering.

Det är angeläget att något göres åt
dessa problem, och från högerns sida
har vi aktualiserat dem i olika motioner.

För svenskt näringsliv finns för närvarande
ett allt överskuggande problem,
nämligen den ständigt stigande kostnadsnivån,
för vilken den av regeringen
förda politiken inte kan hållas oansvarig.
Detta är verkligheten, som man från
regeringens sida försöker skyla över,
såsom t. ex. statsministern gjorde på förmiddagen
när det gällde de internationella
konjunkturerna eller som sker när
man ställer en del krav på att näringslivet
skall bli föremål för regleringar
och ytterligare ingripanden från samhället.

Givetvis är det förklarligt med dessa
senare ståndpunkter, om man hyllar
en socialistisk uppfattning, som innebär
att produktionsmedlen i forsättningen
skall överföras i samhällets ägo.
Jag skulle gärna ha velat fråga statsrådet
Wickman, om han varit kvar här
i kammaren, huruvida han verkligen
tagit definitivt avstånd från den socialiseringsaktion
på vilken framfördes
krav vid den socialdemokratiska partikongressen,
speciellt från ungdomen
och den del av socialdemokratin som
står kommunismen nära.

För oss alla är det av utomordentligt
stort intresse att få veta hur man ser
just på dessa problem. Vi måste i anständighetens
namn reagera mot en del

Allmänpolitisk debatt

uttalanden som inte sällan förekommer
i den allmänna debatten. Jag tänker
bland annat på den pågående smutskastningen
av en viss person, företrädare
för flera företag i vårt land, som i
själva verket har på ett beundransvärt
sätt gjort utomordentliga insatser för
att skapa arbetstillfällen för många
människor.

I dagens debatt har högerpartiet och
även de andra borgerliga partierna anklagats
för att inte ha lagt fram ett eget
program för den framtida ekonomiska
politiken. Ingenting kan vara mera felaktigt
än ett sådant påstående.

Högerpartiet har i sitt ekonomiska
program visat vägen till en stabilisering,
till en politik som skulle kunna
innebära ett stopp i den inflationistiska
utvecklingen. Vårt ständigt återkommande
krav på skattesänkning, vårt framhållande
av marginalskattens allvarliga
inflationsdrivande verkningar och vårt
krav på ett skattesystem som gynnar
initiativförmåga, sparande och arbetsvilja
och som också är konkurrensvänligt
utgör ett program som skulle bidra
till en sådan stabilitet.

I en reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 32 i år har vi i tio olika
punkter preciserat våra krav på en annan
ekonomisk politik än den som
förs av den nuvarande regeringen. I
dessa punkter framhåller vi bl. a. att
statens och kommunernas utgifter inte
bör tillåtas stiga i snabbare takt än
produktivitetsutvecklingen. Vi kräver
en rullande femårsplan för den statliga
budgetplaneringen. Vi begär en besparingsutredning,
vi kräver möjligheter till
avgiftsfinansiering av vissa utgifter och
vi föreslår att hyrespolitiken och bostadsbyggandet
inordnas i den fria marknadens
system. Det system som man för
närvarande tillämpar på bostadspolitikens
område — inte minst det system
som har genomförts i år — innebär
ingenting annat än att man driver en
inflationspolitik. Man har helt enkelt
kapitulerat för inflationen.

122 Nr 41

Onsdagen den 8 november 19G7 em.

Allmänpolitisk debatt

Vi kräver vidare att näringslivets
möjligheter till självfinansiering skall
utvidgas. Det enskilda sparandet bör
ökas, men detta förutsätter också att
det finns ett förtroende för statsmakternas
möjligheter att bevara penningvärdet.
Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
bör bedrivas på företagsekonomiska
grunder. Vi betonar att forskning
och utvecklingsarbete bör främjas,
och slutligen kräver vi en tidsplan för
skattereformerna.

En sådan politik måste, menar vi
inom högerpartiet, ge en stabilare grund
för att bygga upp ett samhälle med en
tryggad sysselsättning och leda till en
högre framstegstakt än det system som
regeringen nu under långa tider har
praktiserat och som fört oss till högre
priser och arbetslöshet. Jag tror att denna
politik är bra mycket säkrare än de
skönmålningar som statsrådet Wickman
försökte sig på här i talarstolen när
han ville göra gällande att om samhället
ökade sitt inflytande skulle man
nå ett läge där det inte skulle finnas
några låginkomstgrupper och inte heller
förekomma någon nedbrytande
ryckighet i näringslivet som kunde skapa
problem. De löften som här helt nyss
har avgivits kan inte gå i uppfyllelse
med den politik som regeringen för.

Man säger att man skall göra ett ytterligare
ingrepp i biandekonomin. Jag
skulle vilja fråga hur långt man tänker
gå. Om man går alltför långt, är det möjligt
att man så småningom hamnar i
den situationen att stora delar av den
enskilda företagsamheten ser sig nödsakad
att flytta utanför landets gränser.
Kanske är det någonting sådant som
man önskar —■ för att därigenom också
ha skapat det fulländade socialistiska
samhället i vårt land.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Debatten i dag har rört
sig inom många områden — den har

gällt den ekonomiska politiken, näringspolitiken,
arbetsmarknadspolitiken,
och man har också varit inne på
u-landsfrågorna och u-landshjälpen. Jag
har begärt ordet för att jag önskar fästa
riksdagens och regeringens uppmärksamhet
på att vi håller på att få u-land
även inom stora delar av vårt eget
land, speciellt i glesbygderna. En del
av talarna har delvis redan varit inne
på den frågan.

Det har ju under längre tid rått ganska
goda konjunkturer, och den tekniska utvecklingen
har drivit fram allt större
företag. Både storföretagens egen politik
och regeringspolitiken har präglats
av en stark centraliseringsiver. Därvidlag
har man varit överens. Storföretagen
har för uppbyggnad av industrier
inte behövt tänka på utgifter för
bostäder, vägar, vatten och avlopp, servicelokaler
m. in., alltså ungefär hälften
av alla kostnader, såsom vi nyss hörde
av statsrådet Wickman. Denna del av
kostnaderna har samhället fått bestrida,
d. v. s. det är i stort sett skattebetalarna
som fått dra det tunga lasset.

På detta sätt har man flyttat människor
i stor mängd, och det har som
sagt kostat skattebetalarna och samhället
mycket pengar. Stora delar av landsorten
har därigenom blivit glesbygd.
Värmland är därvidlag inget undantag.
Vi har där fått en stor total befolkningsminskning
och detta skapar givetvis
oro hos kommuner, landsting, m. fl.
för hur de skall kunna ordna sin service.

Men man kan också peka på de stora
värden som har raserats. Bostäder, industrilokaler,
affärer, skolor och andra
servicelokaler har övergivits, vilket betyder
en stor kapitalförstöring och
en nationalekonomisk förlust.

Detta är dock endast den ekonomiska
sidan av problemet. Större och viktigare
är emellertid de mänskliga tragedier
som uppkommer i sammanhanget. Vi
talar mycket om höjd levnadsstandard
och bättre service. För de människor

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 123

som finns kvar i glesbygderna har utvecklingen
blivit en helt annan än
förut. De känner sig övergivna av samhället,
de har fått försämrad sysselsättning
och mindre service i fråga om
kommunikationer, vilket innebär sämre
möjligheter att komma till läkare, skolor,
post, affärer och andra serviceinrättningar.

Det är djupt tragiskt att se hur realkapital
förintas och hur ungdomarna
flyttar hort från bygden därför att de
saknar utkomstmöjligheter där, medan
de gamla lämnas kvar. Bygden växer då
i många fall igen. Undersökningar som
gjorts visar dock att ungdomarna gärna
stannar kvar, därest arbetsmöjligheter
funnes.

Denna centralisering kostar mycket
pengar. Till dessa kostnader får också
läggas konsekvenserna av den miljöförsämring
som uppstår för alla dem
som har flyttat till storstadsområdena.
Omräknat i ökade vårdkostnader o. d.
blir säkerligen också detta en hel del
pengar.

Många anser kanske att centraliseringen
har varit och är nödvändig för
en högre produktion. För min del tror
jag det inte. Den har, som jag nyss påpekade,
betytt slöseri dels med god
arbetskraft, dels med de positiva värden
som en god miljö kan åstadkomma och
ett bättre utnyttjande av nationaltillgångarna
skulle ge.

Det är besynnerligt att de ökade resurser
vi fått har kunnat leda till en
sådan utveckling. Dessa resurser borde
ha räckt till även för glesbygdens folk!

Naturligtvis är detta en fråga om
fördelningen och var man vill sätta in
resurserna. Men i demokratins namn
måste vi tänka på alla medborgare, var
de än bor.

För att belysa den nuvarande situationen
och om möjligt komma till rätta
med svårigheterna pågår för närvarande
vissa utredningar. I första hand
är det regeringen som bär ansvaret för
utvecklingen men motåtgärderna har

Allmänpolitisk debatt

vidtagits för sent. Det gäller därför att
arbeta snabbt. Fn starkare satsning på
lokaliseringspolitiken och därmed även
på de mindre företagen är enligt min
uppfattning nödvändig. Men vi har också
många olösta kommunikations- och
vägfrågor.

Kommunerna har naturligtvis härvidlag
ett ansvar, men det är inte så lätt
att under dessa omständigheter vara
kommunalman. Till detta bidrar också
snedvridningen av bostadskvoteringen;
en del kommuner får knappast någon
kvot.

Alla dessa frågor måste från statens
sida ägnas större intresse. Landsortens
och glesbygdens folk är också människor,
och i våra diskussioner får vi
inte glömma dem, eftersom de gjort en
stor insats för vår nutida välfärd.

Diskussionen tidigare i dag om jordbrukspolitiken
ger anledning till en del
reflexioner. Det mindre jordbruket är
som vi vet numera ganska avstängt från
samhällets stöd. Regeringen anser att
man inte skall satsa på detta. De mindre
brukningsenheterna skall bort och innehavarna
överföras till annan sysselsättning,
vilken skall medföra en högre
produktion. Men hur är det på den
punkten? Jag vill anföra ett litet exempel.
Fn mindre jordbrukare begärde
ett rationaliseringsstöd. Han fick inget,
utan uppmanades i stället att sälja sin
fastighet och låta omskola sig. Han
följde detta råd, blev omskolad och fick
arbete under några månader. Så blev
han arbetslös och hade ingen möjlighet
att erhålla arbetslöshetsersättning. Han
var förtvivlad och undrade hur han
nu skulle klara familjens uppehälle.
— Förut hade jag ändå ett stöd från
mitt jordbruk, sade han, men nu har jag
ingenting. Jag vet inte hur framtiden
skall te sig.

Man kan i det sammanhanget fråga
sig, om det är någon idé att driva människor
från deras jordbruk när annat
förvärvsarbete inte kan erbjudas, ett
förhållande som är aktuellt för närva -

124 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

rande. För en verksam jordbrukare är
det svårt att låta bli att producera. Och
vad som produceras och säljes från
vårt land ger i alla fall inkomster och
möjligheter till en förbättrad handelsbalans.
Kan dessutom de hungrande få
bröd, har man ändå gjort en god gärning.

Allra sist vill jag göra några reflexioner
kring näringspolitiken, som diskuterats
mycket här i dag. Det har därvid
sagts att oppositionen inte lagt fram
några som helst positiva förslag — detta
påstående har framkastats vid åtskilliga
tillfällen, speciellt från regeringens
representanter. Men har man varit
så fullkomligt frånvarande att man inte
hört vad som föreslagits såväl tidigare
som i dag? Centern har ju väckt frågan
om en aktiv lokaliseringspolitik
och på denna vill vi satsa mera eftersom
vi anser att åtgärderna hittills varit
otillräckliga. Detta är väl, enligt vad
jag kan förstå, ett förslag i positiv riktning.
Om man vill föra en aktiv näringspolitik,
måste man också ge näringsutövarna
möjligheter att bedriva
sin verksamhet. Jag skall inte gå in på
alla förslag som framförts, men dit hör
skattefrågan, en lägre ränta och mycket
annat.

Jag vill ingalunda påstå att det nuvarande
besvärliga läget helt beror på
regeringen. Det råder ju en allmän, låt
oss hoppas tillfällig, konjunkturnedgång
över hela världen. Men regeringen
skall å andra sidan inte heller slå
sig för sitt bröst och säga: »Hurra vad
vi är bra!» Och regeringen skall inte
säga att oppositionen inte kommer med
några förslag. Såväl från centerpartiets
som den övriga oppositionens sida
har flera förslag framlagts. Regeringen
bör överväga även dessa; det skulle
säkert vara till nytta för hela vår befolkning,
och detta är väl huvudsaken.
Ingen är mera fullkomlig än att han
har nytta av andras råd, och vi bör inte
vara styvare i korken än att vi kan
lyssna till varandra.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Att arbetsmarknadsoch
trygghetsfrågorna kommit att bli
ett alltmer aktuellt diskussionsämne är
inte förvånande, eftersom vi står mitt
uppe i en mycket bekymmersam situation.
Många människor drabbas av företagsnedläggningar,
strukturomvandling
och omflyttningar. För dem som
företräder Borås stad och Sjuhäradsbygden
har arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågorna
kanske en särskilt
påtaglig innebörd. Det gäller problem
som vi har haft att brottas med under
åtskilliga år. Nedläggningarna har kommit
tätt; bara den senaste tidens varsel
och nedläggningar berör över tusentalet
arbetstagare.

Läget för textil- och konfektionsindustrin
är svårbedömbart, men så mycket
kan man väl säga som att det knappast
räcker med de nedläggningar som
gjorts, och rationaliseringar kommer
förmodligen att krympa sektorn ytterligare.
Jag vill dock i detta sammanhang
understryka att det finns flera företag
som förmodligen kommer att klara den
allt hårdare konkurrensen utifrån tack
vare rationaliseringar och satsning på
kvalitetsprodukter för vilka en ökad
export kan väntas.

En stor del av nedläggningarna har
fått accepteras emedan lönsamheten inte
har varit god; det har stått klart att
driften inte kunnat fortsätta utan stora
förluster. Det har också utan tvivel förekommit
en överdimensionering inte
minst inom konfektionen, och nödvändiga
saneringar har skett.

Vad som däremot är uppenbart för de
flesta invånarna i staden och bygden
är att vissa företag lagts ned av andra
orsaker än brist på möjligheter att fortsätta
driften utan förluster — företag
som har givit relativt goda resultat har
sålunda lagts ned. Jag vill inte påstå
att boråsare och sjuhäradsbor i dessa
dagar har den starka tilltro till privat
näringsliv som så många borgerliga talare
i denna kammare tycks ha. I stäl -

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 125

let ropas faktiskt från alla håll i vår
stad på bättre möjligheter för statsmakterna
att gripa in vid nedläggningar av
enskilda företag.

Vad som utlöst denna önskan även
på håll där sådana tankegångar förut
varit ganska främmande är det sätt på
vilket företaget Svenskt Konstsilke AB
skött sina affärer. Det ger en god bild
av det privata näringslivets möjligheter
att agera i ett s. k. blandekonomiskt samhälle.
Fallet Konstsilke har gått genom
press, radio och TV. Jag kan därför inte
servera några nyheter, men det kanske
ändå inte skadar med en liten repetition
av någon som följt affären under
några månader. Herr Bohman efterlyste
för övrigt också en konkretisering av
vad som har skett i fråga om vissa företag
som nämnts i debatten.

De senaste månaderna har varit fyllda
av pressande ovisshet för de berörda,
nämligen 530 anställda, deras familjer
och anhöriga samt för kommunen
och arbetsmarknadsmyndigheterna.
För de förra är det en försörjningsangelägenhet,
en fråga om trygghet och
rättvisa, för de senare är det en fråga
om att försöka förhindra att en nedläggning
sker och att öppna vägar för
att klara fortsatt drift. I andra hand
gäller det att krafsa kastanjerna ur elden,
att göra det bästa möjliga för de
friställda genom olika åtgärder som i
de flesta fall måste bli av provisorisk
art. Tyvärr har vi kommit att hamna i
den senare situationen.

Under våren 1967 fick staden vetskap
om att Konstsilke skulle lägga ned driften
från årsskiftet 1967—1968 och att
varsel härom skulle utfärdas redan den
1 augusti. Det var dock inte företagsledningen
som stöd för informationen
vid denna tidpunkt, utan vi hade en annan
säker uppgiftslämnare. Eftersom
det gällde ett av våra större företag med
530 anställda och med 80 procent manlig
arbetskraft — vi har ont om arbetsplatser
för manlig arbetskraft i Borås
— och då ett 150-tal av de anställda

Allmänpolitisk debatt

var i åldern 50—65 år, satte vi genast
in all tänkbar möda på att försöka lösa
denna fråga. Statsmakterna kopplades
in, men det stod snart klart att de knappast
hade några formella möjligheter
att träda in för att rädda företaget.

Staden försökte då förhandla med företaget
för att åstadkomma ett uppskov
med nedläggningen i syfte att få andrum,
tills man hunnit ordna för de
hundratals arbetstagare som skulle friställas.
Vissa lokaliseringsobjekt skulle
nämligen bli färdiga under senare delen
av år 1968. Företagsledningen förklarade
sig villig att sälja företaget i
synnerhet var man intresserad av att
staden förvärvade fastigheter och mark.
I detta läge gick staden ut för att i sin
tur söka skaffa fram en köpare, vilket
vi också lyckades med. Denne köpare
förklarade sig beredd att fortsätta driften
och att lämna staden garantier för
att så skulle ske. Ett hoppets ljus tändes
hos alla berörda, men företagsledningen
blåste definitivt ut denna låga.
Man hade över huvud taget inte någon
lust att sälja och man var inte ens villig
att diskutera ett eventuellt överlåtande
av företaget. Fortfarande ville
man sälja mark och fastigheter till staden,
men en fortsatt drift vid företaget
var man nu, d. v. s. sedan eu köpare
trätt fram, helt ointresserad av.

Efter vad som förevarit hade Borås
stad inte längre något intresse av att
stoppa in pengar i ett företag, som
ändå skulle kosta samhället så mycket.

Detta är en summarisk beskrivning
av vad som kan förekomma i vårt land
år 1967. 500 anställdas trygghet sätts på
spel för att utländska — och förmodligen
också svenska — kapitalintressen
skall tillgodoses. Det är utländska varor
som skall in i stället för dem som tillverkats
i landet; man vill inte ha någon
konkurrens från en ny ägare, som
skulle fortsätta driften. De ofrivilligt
friställda, specialiserade arbetarna och
tjänstemännen av olika grader får samhället
i stället ta sig an.

126 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Vi lägger här i landet ned produktionen
av rayon och cord. Båda dessa
produkter är varor som vi behöver —
den senare bl. a. till våra bildäck •— och
som vi även exporterat en del av. I stället
kommer vi nu att få importera dem
bl. a. från den utländske hälftendelägaren
i Svenskt Konstsilke AB. Vilka priser
kommer vi att få betala för dessa
varor? Ja, det får vi se så småningom.

Det uppstår genom nedläggelsen av
Konstsilke svårlösta arbetsmarknadsproblem,
speciellt svårlösta därför att
så stor del av arbetskraften befinner sig
i hög ålder och därför att samtliga anställda
— såväl arbetare som tjänstemän
— som sysslat i denna speciella industri,
inte kan övergå till annan verksamhet
utan omskolning.

Hur mycket kommer fallet Konstsilke
att kosta samhället genom arbetslöshetsunderstöd,
omskolning, beredskapsarbeten
och flyttningsbidrag? Redan nu är
läget sådant, att Borås stad fattat beslut
om kommunala arbetslöshetsunderstöd,
eftersom vi har många utförsäkrade arbetslösa
och väntar att få ännu fler
allteftersom månaderna går.

Det är knappast ägnat att förvåna att
vi på kommunalt håll lagt ned mycken
möda på att rädda fortsatt drift vid
detta företag. Företaget har dock inte
gått med förlust, trots felinvestering i en
ny fabriksbyggnad, som nu stått tom i
fem år utan att användas och som kostat
11,1 miljoner kronor •— denna byggnad
kallar boråsarna i allmänhet för
»Tystnaden». Vi anser att den nye intressenten
borde ha fått träda till och
givits möjligheter att visa att företaget
kan drivas vidare. Företaget har ju hittills
gått bra trots felinvesteringar och
brist på rationaliseringsåtgärder.

Det är många i Sjuhäradsbygden och
säkert även på andra håll som delar
min uppfattning att det inte bör få gå
till så här. Jag anser att det i ett fall
som det jag har försökt redogöra för -—•
det fanns alltså möjligheter att fortsätta
driften, en köpare stod redo att träda

till, det fanns nytt, friskt kapital att
satsa och det gällde hundratals människors
trygghet — borde finnas medel
att tvinga företaget att sälja. Man kan
inte tillåta den ena parten att slå igen
dörren och fordra att den andra parten
— samhället — skall komma och städa
upp. Jag tycker att det är ett renlighetskrav
att båda parter tar ansvar för arbetskraften,
således även den part som
har utnyttjat arbetskraften under årtionden.

Jag väntade mig att herr Magnusson
i Borås skulle säga några ord om Konstsilkeaffären.
Jag väntade mig inte att
han skulle kritisera företagets sätt att
handlägga ärendet ■— det skulle väl ha
varit att ha alltför stora förväntningar
på en företrädare för högern som själv
är företagare. Men några ord om den
bekymmersamma situation som de anställda
och staden har hamnat i genom
företagets agerande kanske ändå hade
varit befogade, herr Magnusson. Tyvärr
tycks herr Magnusson liksom högerns
tidning i Borås anse det bekvämast att
förbigå frågan med tystnad. Trots att
det gäller 500 anställdas trygghet och
trots att en påtryckning från borgerligt
håll kanske kunde ha fått företagsledningen
att ompröva sitt ställningstagande
när det gällde en överlåtelse av företaget,
har man föredragit att tiga.

Både herr Magnusson och Borås tidning
visade stor aktivitet häromåret
när det gällde frågan om vad statsrådet
Palme sagt eller inte sagt till en fransk
tidning. Det skulle ha varit värdefullt
om en liknande aktivitet kommit till
uttryck från borgerligt håll även i
Konstsilkefrågan. Nu återstår det bara
för mig och kammaren att konstatera,
om herr Gustafsson i Borås och herr
Persson i Heden är lika ointresserade
av Konstsilkefrågan som herr Magnusson
eller om de är beredda att sluta upp
på samma linje som en enhällig drätselkammare
i Borås, vilken uttalat sig
kritiskt mot företagets agerande.

Nu är det närmast kommunen och

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 127

arbetsmarknadsmyndigheterna som får
gripa in. Vi hoppas på statsmakternas
hjälp med ytterligare lokaliseringsstöd.
En differentiering av vårt näringsliv är
en nödvändighet om vi skall kunna klara
oss på sikt.

Låt mig till sist säga att jag är synnerligen
tacksam över att KSA-utredningen
så snabbt kommit med ett förslag som
gör det möjligt att trygga försörjningen
för de äldre friställda. Det är också
min förhoppning att ATP-frågan för de
friställdas del skall kunna lösas på ett
sådant sätt, att de som oförskyllt ställts
utan arbetsmöjligheter under år som är
mycket viktiga i pensionssammanhang
inte får kännbara försämringar under
återstoden av livet. Dessa båda frågor
är av utomordentligt intresse i en bygd
där arbetsmarknadsfrågorna sannerligen
har varit och är brännande och där
det verkligen inte har saknats brännbart
stoff i debatten om enskilt näringsliv
kontra statligt inflytande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Alldenstund fru Hörnlund
berörde förtroendet för det enskilda
näringslivet måste jag ta kammarens
tid i anspråk ett ögonblick för att säga
några ord. Det är riktigt, som fru Hörnlund
sade, att det har förekommit en
hel del företagsnedläggningar. Det beror
ju speciellt på den mycket hårda
onormala konkurrens som dessa näringsgrenar
är utsatta för från annat
håll. Om statsmakterna i ett tidigare
skede haft en annan inställning, hade
det inte behövt förekomma så många
företagsnedläggelser som nu skett.

Jag tror emellertid att det är felaktigt
att säga att detta rubbar förtroendet för
det enskilda näringslivet i denna bygd.
Ingen annanstans i detta land torde det
vara möjligt att påvisa att det enskilda
näringslivet lyckats skapa så starka,
effektiva och bra företag, vilka berett
människorna i en tidigare mycket fattig
bygd så god sysselsättning som här.

Allmänpolitisk debatt

Vad sedan beträffar detta enskilda
fall — det är naturligtvis tålamodsprövande
för talmannen att här diskuteras
ett enskilt företag, som inte har möjlighet
att försvara sig — finns det ju inga
motsättningar mellan de olika politiska
partierna när det gällt önskemålet att
driften vid företaget skall kunna fortsätta.
Det finns heller inga delade meningar
mellan de olika partierna i fråga
om att dra försorg om de människor
som kommer att friställas, om företaget
kommer att nedläggas nästa år såsom
har sagts. Det har heller aldrig förekommit
några divergerande meningar
mellan de politiska partierna när det
gällt att nå en lämplig uppgörelse.

Principiellt vill jag säga att det aldrig
från något oppositionsparti, från något
parti som hyllar ett fritt näringsliv, har
sagts att inte felinvesteringar och missgrepp
kan förekomma. De blir dock av
mycket ringa betydelse jämfört med om
de skulle ske i större sammanhang från
samhällets sida. Enligt min mening är
det i stället på det sättet i vår bygd,
att de företag som hitintills har tillkommit
genom ingripande från samhällets
sida inte har visat sig ha tillräcklig
styrka utan har måst försvinna.
Att man hitintills har kunnat absorbera
den friställda personalen har uteslutande
berott på att det har funnits tillräcklig
styrka hos det näringsliv som
förut har arbetat där. Det har kunnat
absorbera dessa människor.

Herr talman! Jag skulle ha haft mera
att säga, men tiden räcker tyvärr inte
till.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson konstaterar
att det inte finns några delade
meningar politiskt sett när det gäller
Konstsilkefrågan och företagets agerande.
Jag tycker att det är rätt intressant
att kunna konstatera detta. Det
hade varit ännu bättre för oss, som har
försökt att hitta en lösning, om denna
uppslutning hade skett förut och om

128 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

den även hade givits en viss offentlighet.
Jag framhöll just att det kanske
hade kunnat betyda en viss påtryckning
på företagsledningen — som hade
gjort dem villigare att sälja.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Man måste göra klart
för sig att här är det ingalunda klart
hur det egentligen ligger till. Faktum är
ju att detta företag inte har möjligheter
att kunna driva en lönande produktion
i fortsättningen. Därpå tyder
väl också att ett annat företag här i
landet, som har drivit produktion av
rayongarn, har lagt ned den delen av
sin drift för några år sedan. Därmed
antyds att det kommer att bli en sådan
konkurrens att en fortsatt verksamhet
inte är möjlig.

.Tåg tror inte att sista ordet är sagt
i denna fråga. Det kommer alldeles säkert
att skapas större klarhet så småningom
i frågan.

Vad som emellertid här är väsentligt
att komma ihåg är ett uttalande som
verkställande direktören i företaget
gjorde, när han lämnade meddelande
om företagsnedläggelsen, nämligen att
man har möjlighet att driva denna produktion
i vilket annat land som helst
ute i Europa men inte i Sverige. Här
kan det inte vara lönande att driva en
sådan produktion. Det tycker jag är någonting
som i alla fall motiverar att
man ser något nyktrare på hela detta
problem.

Jag är som sagt ganska övertygad om
att det kommer att klarna en hel del
så småningom.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var kanske inte helt
oväntat att herr Magnusson i Borås
skulle glida över på företagsledningens
sida. Han talade om att det inte är
klart hur det ligger till, att företaget
inte kan upprätthålla en lönande drift
o. s. v. Dessa uppgifter har han fått

från företagarhåll. Jag kan nämna att
jag också haft papper i min hand när
det gäller denna affär och kan tala om
att driften inte har gått med förlust
trots att företaget gjorde den stora investeringen
som avskrevs under loppet
av fem år.

Vad vi bett om är ju detta: Låt en
ny köpare träda till då denne vill ta
risken att satsa ett eget kapital. Därefter
skulle det ju visa sig hur det går
med lönsamheten. Den nye private företagaren
som ville inträda var ju inte
ovillig att riskera kapital, och jag antar
att man inte vill satsa kapital i ett företag
om inte driften bedöms bli lönsam.
Denne köpare ansåg alltså att det skulle
gå att fortsätta driften av företaget.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har ett starkt intresse
av att först säga några ord om
ett problem som alltfort betyder mycket
för den bygd där jag bor. Textil- och
konfektionsindustrin har alltjämt att
brottas med väldiga svårigheter. Man
kan ha olika uppfattningar om begreppsinnehållet
i ordet kris, men när
livsmöjligheterna naggas i kanten mer
och mer, då stampar krisen vid porten.
Den har i fråga om vissa industrier
i vårt land inte stannat vid porten utan
stigit in i huset med påföljd att invånarna
har fått gå ut. Somliga är husvilla
•—• det gäller i hög grad den äldre
arbetskraften —- andra har funnit nya
livsmöjligheter efter omskolning. Vad
jag här säger gäller i hög grad den
svenska textil- och konfektionsindustrin.

Vår handelspolitik är i många avseenden
liberalare än något annat lands.
Mot principen frihandel har jag inte
hört någon reagera. Principen är för
oss den enda acceptabla men det är
med den som med allting annat i världen,
dess värde och riktighet måste
prövas, bedömas och värderas vid tilllämpningen.
Jag har svårt att förstå
hur en fri handelspolitik kan fungera

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 129

riktigt, om inte parterna har åtminstone
någorlunda likartade ekonomiska
system. Det är i samband med detta
som allt allvarligare problem har anmält
sig för svensk textil- och konfektionsindustri.

Jag skall inte orda om den liejdlösa
importen från Hongkong och dess verkningar
för vår industri, det räcker med
siffror. Första halvåret hade vi en införsel
på bortåt 1 miljon par byxor
och 192 000 jackor, vilket nära nog
innebär en fördubbling jämfört med
förra året. Av herrjackor av ylle kom
t. ex. 40 procent av importen därifrån.
Det genomsnittliga importpriset var 20
kronor, d. v. s. ungefär en tredjedel av
det svenska priset.

Herr talman! Nu kan man givetvis
säga att detta bara är bra. Kan vi inte
tillverka samma vara för samma pris
måste man lägga ner driften. Men fullt
så enkel är nog inte lösningen och ingen
säger det väl rent ut, även om man
ibland mumlar det i skägget.

Textil- och konfektionsindustrin är
låglöneindustrier i hela världen, i Sverige
dock i förhållandevis mindre grad.
I t. ex. kommunistländerna är detta
mycket påtagligt. Där har man dock —
det framgår klart — ingen tanke på
att begränsa dessa industriers andel av
den totala produktionen utan satsar genomgående
på att låta dem expandera
i rask takt. Trots att löneklyftan i vissa
öststater, t. ex. Sovjetunionen, är vida
djupare än i något land i väst, går man
målmedvetet in för särskilt textilindustrins
utveckling. Fram till 1970 räknar
man med att produktionen av tyger
kommer att stiga med 26 å 30 procent.
Vid den tiden skall man vara självförsörjande
när det gäller textilier, och
därmed blir det inte längre aktuellt
med någon import från andra öststater.

Jag har den uppfattningen att den
svenska textil- och konfektionsindustrin,
som är världens mest rationaliserade —
jag har den uppgiften från tidningen
Västgöta-Demokraten — bör ha goda

Allmänpolitisk debatt

förutsättningar att klara sig i konkurrensen
och även kunna öka sin export.
Men den kommer inte att klara konkurrensen,
om den inte får ske på någorlunda
lika villkor. Förutsättningen
är att vårt land inte för en så liberal
handelspolitik, att den skiljer sig från
det stora flertalet länders i väst och
därigenom tillåter eller rent av styr en
koncentrerad import hit av mer eller
mindre dumpingbetonad art.

Jag tänker i detta sammanhang på
importen från Jugoslavien och Portugal,
men jag skall bara ta Jugoslavien
som exempel. Från det landet infördes
under första halvåret i år 58 000 kostymer,
39 000 kavajer och 126 000 par
byxor. Redan dessa siffror har passerat
gränserna för det acceptabla, säger man
på sakkunnigt håll. Under första halvåret
i fjol var motsvarande siffror
25 000, 9 000 och 62 000. Där har alltså
skett en ökning med sammanlagt 111 000
plagg. Marknadsandelen för jugoslaviska
kostymer i Sverige var under första
halvåret i år 16,2 procent mot 9,2 procent
i fjol. Jag frågar: Var finns den
svenska konfektionsindustri som kan
konkurrera med importpriser på mellan
72 och 75 kronor per kostym?

Jag skulle vara tacksam om handelsministern
eller herr Wickman, som väl
känner de frågor jag nu berör, fann det
lämpligt att ge sin syn på problemen,
som för många kanske inte är så angelägna
men som för dem det gäller är
viktiga nog. Det är dock inte få människor
som berörs av detta.

Jag betonar åter att det enda riktiga
för Sveriges del är att tillämpa en så
fri handel som möjligt. Men hur ser
handelsministern på dessa frågor i relation
till handeln med öststaterna, där
ett helt annat ekonomiskt system är
rådande?

Herr talman! Ingen tror väl att en
herrkostym uppsydd i svenska tyger
eller motsvarande lika goda kvaliteter
och tillskuren av svenskar ligger på ett
produktions- eller tillverkningsvärde av

9 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 47

130 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

72—75 kronor. Fabrikspriset för en
motsvarande svensktillverkad kostym
kan knappast understiga 180 å 200 kronor.
Priserna på 72—75 kronor är inte
företagsekonomiskt bestämda i relation
till löner och material, utan en statlig
central ledning sätter exportpriserna
som den finner för gott.

År 1966 importerade vi från Jugoslavien
191 000 nylonskjortor, i år
317 000. Priset var cirka 5: 50 per styck
utom frakt och skatt. Svenskt fabrikspris
var 15:25.

Man har svårt att frigöra sig från
tanken att det är fråga om en manifesterad
dumping. Jag har alldeles samma
uppfattning som handelsminister
Lange, nämligen att det råder mycket
delade meningar om vad som menas
med dumping och att en sådan dessutom
är mycket svår att bevisa.

Möjligheterna är alltså mycket små
att med användning av dumpingargumentet
ingripa mot import av varor
som säljes till företagsekonomiskt avgjort
för låga priser. Jag vet för övrigt
inle hur man skall bedöma om dumping
föreligger vid import från en öststat.

Andra med oss jämställda länder i
väst har dragit konsekvenser av detta
och infört kvoter för lågprisimporten.
Några har helt enkelt stoppat den, enär
den eljest skulle ha slagit sönder det
egna landets konfektionsindustri. Tidskriften
Företagaren nr 13 i år ger
ganska utförliga redogörelser för detta.
Jag vet inte om någon annan praktiskt
användbar möjlighet finns än den som
andra länder har tillämpat. Om alla
handlade som vi i fråga om den fria
handelspolitiken skulle läget naturligtvis
vara väsentligt annorlunda. Att handelsministern
söker trycka hårt på den
saken är mycket tacknämligt och jag
ger gärna mitt erkännande för det.
Men vad kommer att ske om den import
jag här berört alltfort ökar och
trycker allt hårdare inte bara på textiloch
konfektionsindustrin utan även på
andra branscher?

Jag har förut i denna kammare hävdat
att vi i Sverige bör tillåta en viss
ökande lågprisimport, men volymen av
denna måste anpassas till vad som är
normalt också i den övriga världen.

I denna debatt har nämnts Konstsilke
i Borås. Jag skall inte gå in på denna
för oss så allvarliga fråga om denna
industri nedläggs. Jag har inga uppgifter
på initialstadiet, men jag håller
på att samla material. Gäller det möjligheterna
för en industri att existera
och helst expandera, måste väl problemställningarna
sättas in i det handelspolitiska
perspektivet. Som herr
Magnusson i Borås framhöll är sista
ordet ännu inte sagt, och jag kan försäkra
fru Hörnlund, att både jag och
min vän herr Persson i Heden är lika
intresserade av att få en rimlig och
vettig lösning på denna fråga som hon
och många andra.

Jag vill fråga handelsministern, om
min syn på de förhållanden som jag har
berört är felaktig och vari felet i så fall
består. Vad den industri jag talat om
begärt är ingenting annat än att få konkurrera
på lika villkor eller, man kan
vara så generös som att säga, på någorlunda
lika villkor. Villkoren är emellertid
inte lika om uppsyning av en
skjorta kostar 5:50 kronor i ett annat
land och 15:25 kronor i vårt land.

Jag vet att man i debatten om dessa
spörsmål fört in frågan om u-landshjälpen.
U-länderna bör få den hjälp vi
har råd att lämna, och den hjälpen bör
öka avsevärt. Någon anledning att välja
ut viss eller vissa industrier, som genom
ödesdigra importpriser, betingade
av vår handelspolitik, blir utmanövrerade,
synes mig däremot vara svårt att
motivera. U-landshjälpen skall betalas
av hela det svenska folket.

Herr talman! Bara till slut några ord
om en annan fråga. Jag vill uttrycka
min tillfredsställelse över den blixtaktion
som justitieminister Kling i början
av juli månad i år satte i gång mot de
skamlösa porrtidningarna. Det borde ha

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 131

skett förr och med större skärpa, men
när det nu har skett vill jag gärna passa
på att ge ett erkännande till det värde
det nu har. De åtgärder justitieministern
vidtagit är verkligen inte opåkallade.
Den pornografiska snuskfloran har
fått en kuslig spridning. Uppenbarligen
har landets rättsvårdare ansett att fräckheten
tagit sådana proportioner att ett
ingripande måste ske. Pornografin har
utvecklats till något av en storindustri,
och samvetslösa individer tjänar grova
pengar på hanteringen. Det är, herr
talman, inget annat än larv att påstå
att åsikts- och tryckfriheten skulle naggas
i kanten genom justitieministerns
åtgärder.

I medvetande om, som jag ser det,
myndigheternas lagstridigt toleranta
hållning gentemot den s. k. litterära
pornografin har spekulationerna kring
genren blivit alltmer ohöljda. Den lag
som ännu finns är väl till för att efterlevas.
Den utveckling vi bevittnat tycker
jag tillräckligt visar att en lagstiftning
är av nöden. De som står för utgivningen
av de skrifter det här är fråga
om har inga som helst andra spärrar
än gällande lag och går så nära lagens
gränser som möjligt så att överträdelser
ibland sker.

Någon litterär frihet eller ofrihet är
det här inte fråga om att skydda eller
äventyra. Pornografi i vårt land i dag
är inget annat än en kall och naken
spekulationsföreteelse. Detta sade både
medarbetare och förläggare rent ut när
Kärlek I och II gavs ut. Det gällde att
göra pengar på smörjan. Detsamma gäller
andra porrskrifter.

Man kan väl diskutera huruvida porr
är skadlig. För en del är den det säkert,
för andra inte. Men vi borde kunna
vara överens om att i den mån det
förekommer påverkan går utvecklingen
i riktning mot ökande lösaktighet. Detta
är en konsekvens som i varje fall de
sociala myndigheterna inte kan betrakta
med upphöjt lugn. De som mest ägnar
sig åt att göra s. k. moralister till före -

Allmänpolitisk debatt

mål för sarkasmer borde kanske tänka
något på de konsekvenser som sedernas
upplösning medför. Denna upplösningär
tragisk och ödeläggande för de människor
som ger sig den i våld — men
också för samhället. Ökat antal tonårsgraviditeter,
YS-smitta och svåra psykiska
störningar hör till de vådor som
följer i lösaktighetens spår. Här har de
pornografiska profitörerna sin dryga
del i ansvaret för utvecklingen.

Jag vill visst inte påstå att den otäcka
porrfloran ensam är skuld till att tjogtals
femtonåriga flickor blir mammor —
många andra får dela skuldbördan.
Skriften Samspel, som på en del håll
bredvidläses i skolornas sexualundervisning,
kommer väl även att bidra till att
rasera alla vettiga barriärer.

Om ungdomen får lära sig att inte ens
femton år är en biologiskt och fysiologiskt
klok gräns nedåt för utövande av
sexuellt umgänge, vad kan man då vänta
sig i framtiden? I lagens mening är det
inte tillåtet att ha samlag med en flicka
under 15 år. Det är även skälet till att
en flicka under detta åldersstreck, som
blivit gravid, kan beviljas abort på särskild
indikation. I undervisningshäftet
Samspel frågas när ett sexuellt samliv
skall starta. Det heter: »Somliga börjar
tidigt — i de lägre tonåren — medan
det för andra inte känns naturligt förrän
senare. Man kan inte säga att det ena
är rätt och det andra är fel.» År detta
att tala och handla under socialt ansvar?

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över det uttalande som Samkristna skolnämnden
i dagarna tillställer landets huvudlärare
i biologi.

Det finns även andra satser i boken
Samspel än de jag citerat som är häpnadsväckande.
Jag anför några exempel:

»----man skall gärna ge sig in i

ett sexuellt samliv om man känner så,

---är man rädd för en oönskad

graviditet kan man råda bot för detta

genom lämpliga skyddsmedel,--—

samlaget är en neutral vardagshandling,
ja rent av en mekanisk akt---.»

132 Nr 41

Onsdagen den 8 november 19(57 em.

Allmänpolitisk debatt

År det denna »visdom» tonåringar behöver
få. Boken är avsedd som bredvidläsning
i sexualundervisningen och skall
användas i den obligatoriska undervisningen
även för 13—15-åringar!

Jag tycker inte att jag här behöver
reagera kristet. Det räcker med att jag
ställer frågan: Yart har man förvisat
psykologiska och etiska synpunkter? År
sexualliv bara anatomi och fysiologi?

Lika nödvändigt som det ansetts vara
att stoppa åtminstone de allra uslaste
pornografialstren borde det ha varit att
förbjuda att filmen »Jag är nyfiken —
gul» visas oklippt. När denna film fått
grönt ljus av censur och myndigheter
kan man räkna ut vad som i framtiden
kommer att produceras i fråga om pornografiska
filmer. Filmen säges vilja
visa korrespondensen mellan det politiska
och det sexuella. Regissören säger
i ett tidningsuttalande, att det var
nödvändigt att ha den kombinationen,
»jag har gjort en film om sex och socialism».
Hur i all världen skall man begripa
detta uttalande? Här kanske ordstävet
kan tillämpas: Det är inte till
att begripa vad ingen människa kan
förstå. Vi borde ha besparats, tycker
jag, detta uselhetens bottenalster.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! För några veckor sedan
stod jag i ett gathörn i det centrala
Berlin. Jag såg framför mig muren, en
2,5 meter hög mur som delar Berlin
i en östvärld och en västvärld.

Jag tänkte på den västtyska polis, som
sade till mig: »Tidigare såg vi trots allt
muren som en geografisk gräns; nu har
den blivit en hatsymbol.» Jag tänkte
också på den taxichaufför, som berättade
för mig. »På andra sidan har jag
min mor och mina sex syskon. Tidigare
kunde jag få träffa dem ibland. Nu är
en släktings död det enda som möjligen
kan ge mig passersedel för några
timmars besök hos mina kära.»

Jag tänkte tillbaka till söndagen den
13 augusti 1961, då östtysk trupp ur
Ulbrichts armé marscherade upp vid
sektorsgränsen i Berlin för att klockan
3 på söndagen ha spänt taggtråd längs
hela gränsen. Fredagen den 18 augusti
började man bygga tegelstensmuren; ett
byggnadsverk som belyser den kommunistiska
regimens oförmåga att utan
tvång bevara sin auktoritet över människorna
i Östberlin och i Östtyskland.

Jag tänkte på alla de människor, som
före murens tillkomst flydde från Östtyskland
till Västberlin. I juni 1961
flydde 20 000 människor och i juli månad
steg flyktingsiffran till 30 000. Varför
flydde människorna? Många befann
sig under livshot, många befann sig i
svår samvetsnöd och många hade förlorat
sina existensmöjligheter.

Jag tänkte också på de människor,
som trots muren, trots en noggrann bevakning
och trots soldater med osäkrade
vapen då och då gjort och ännu i dag
gör försök att fly. Jag tänkte på det
stora plakat, som hade anbringats på
en ruinvägg på andra sidan muren.
På detta plakat kunde man läsa: Samförstånd
skapar fred. Vad kan man
annat än på denna plats uppleva de
orden som ett hån.

Herr talman! Ingen kunde väl för 22
år sedan ana, att vi i dag måste skildra
Berlin-problemet i så dystra ordalag.
Och dess värre kan vi inte se någon
ljusning. Hur gärna vi än vill vara optimistiska
så finns det ej belägg för en
sådan optimism.

Den som i dag besöker Västberlin och
får tillfälle att litet närmare studera
Berlin-problemet kan snart konstatera,
att dagens situation ger anledning till
stor pessimism. Sedan 1965 har befolkningen
i Västberlin minskat. Människorna
flyttar från Västberlin, och det är
främst de yngre årgångarna som flyttar.
Ålderssammansättningen utvecklas således
i ogynnsam riktning. Västberlin
håller på att bli en pensionärsstad.

Orsakerna till varför människorna

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 133

flyr från Berlin är många. Den psykologiska
faktorn är en. Visst kan Berlin
ses som en frihetens utpost mot öster,
men för människorna framstår staden
som ett fängelse. Den omges ju helt av
taggtråd eller betongmur, och den bevakas
av beväpnade östtyska gränsposter.
En resa utanför Västberlin kostar
tid och tålamod vid den östtyska gränsen
eller pengar i form av flygbiljetter.

En annan orsak utgör förhållandet
att timpenningen är lägre i Västberlin
än i det övriga Västtyskland. Vidare håller
Västberlins näringsliv på att uttunnas.
Vilket företag kan göra verksamheten
räntabel och vilket företag vill
slå sig ned i en stad dit alla råvaror
måste fraktas antingen med flyg eller
med tidsödande transporter genom Östtyskland?
Därtill kommer att den färdiga
produkten måste föras ut ur Västberlin
på samma sätt.

Ett sifferexempel belyser ytterligare
den ekonomiska ohälsan. 300 000 av en
miljon yrkesverksamma arbetar i industrin.
Den improduktiva förvaltningsapparaten
har hela 130 000 anställda.

De senaste årens utveckling och den
aktuella situationen understryker allvaret
i ett yttrande av herr Ohlin i
denna kammare för några år sedan.
Han betecknade då Berlin-frågan som
en världshistorisk tragedi. Läget i Berlin
belyser också motsättningarna mellan
den demokratiska västerländska
världen och den diktaturstyrda östra
världen. Så länge Tysklands-problemet
inte har lösts kan vi i vårt land inte
tala om avspänning.

Här gäller det vårt närområde, men
det är märkligt hur ointresserad man är
för denna fråga. Debatten och demonstrationerna
rör sig i stället kring
förhållanden i de mest avlägsna orter
på vårt klot. Visst kan sådana demonstrationer
vara befogade — jag har all
respekt för demonstrationen som ett
politiskt uttryckssätt för en opinion
men varför förekommer ej demonstrationer
mot Berlinmuren eller mot de

Allmänpolitisk debatt

krafter som förstorar och fördjupar hela
detta tragiska problem?

Låt mig också som en av konklusionerna
få understryka, att Tysklandsfrågan
innebär att vi inte på allvar kan
debattera en nedrustning eller en avrustning
i vårt land. »Svåra oroshärdar
finns kvar på många håll i världen.»
Så uttrycktes bl. a. den världspolitiska
situationen i regeringsdeklarationen i
utrikesdebatten för åtta månader sedan.
Utvecklingen i Europa beskrevs med
orden »avspänning», »samförstånd»
och »samarbete». Den som nyligen besökt
Berlin eller på annat sätt fått informationer
om den rådande situationen
där kan säkerligen inte instämma
och är heller inte beredd att lättsinnigt
diskutera helt nya riktlinjer för vårt
svenska försvar.

Herr CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! Vi har naturligtvis från
arbetarrörelsens sida all anledning att
se de svårigheter som uppstår i vårt
föränderliga samhälle i klar belysning
och se till att alla de problem som rör
svårigheterna också kommer att diskuteras.
I det avseendet får vi också
utomordentlig hjälp av oppositionen,
inte minst i denna kammare, och det
är helt som sig bör.

De många omställningsproblem som
vi för närvarande får bevittna uppammar
otvivelaktigt stor oro bland många
grupper av arbetare och deras familjer,
vilka ställer sig frågande till hur deras
försörjning och framtida trygghet skall
komma att gestalta sig. Människorna är
helt beroende av inkomster i en eller
annan form. Grunden för trygghet och
livsbejakande utveckling ligger i den
stabila och fulla sysselsättning som
många nu befarar skall svikta på allvar.

De som ställs vid sidan av det produktiva
skapandet utan meningsfullt
arbete för att trygga sin försörjning
drabbas av en katastrof, vars verkningar
det måste vara samhällets uppgift att
elimera i all den utsträckning som är

134 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

möjlig. Kravet på full sysselsättning
måste därför stå främst bland de aktuella
frågor som riksdagen har att handlägga.
I ett demokratiskt samhälle som
vårt framstår den enskilde medborgarens
rätt till arbete och försörjning som
en grundlägggande mänsklig rättighet.

Jag vill starkt understryka mitt instämmande
med de ledamöter som vid
tidigare tillfällen i denna kammare
har uppställt krav på att rätten till
arbete skall inskrivas i Sveriges grundlag.
Hur mycket säkrare, lyckligare
och tryggare skulle inte framför allt
de egendomslösa medborgarna vara, om
de visste att bakom politikernas utfästelser
om den enskildes trygghet står
Sveriges rikes lag.

Då vi talar om meningsfullt arbete
åsyftas därmed givetvis ett arbete, vars
ersättning ger utrymme för en människovärdig
tillvaro enligt vår tids anspråk,
med möjligheter att tillgodogöra
sig de rika frukter, som vi har i vår
natur och kultur samt vårt gemensamma
skapande för mänskliga behov.

Vi har årtiondens reformarbete bakom
oss till ovedersägligt trygghetsskapande
på många områden. Alla dessa
reformer, som inte kan uppskattas nog
högt, har naturligtvis det största värde
framför allt för de eftersatta grupperna.
Samhällets insatser i reformarbetet är
av avgörande betydelse för många människors
livsöde. Detta har jag starkt i
minnet, då jag berör ett annat problem,
nämligen de lågavlönade, vilket problem
för övrigt har vidrörts här i dag
vid flera tillfällen.

Genom den utveckling som skett på
näringslivets område har många, ja,
alltför många löntagare kommit efter i
löneutvecklingen. Många av industrins
lågavlönade har enligt mitt förmenande
inte något meningsfullt arbete, trots att
de arbetar. För att försörja sig är de
tvungna att skänka bort sin tid och sina
krafter. Ett arbete, för vilket den utgående
lönen knappast räcker till mer
än hyra, skatt, nödvändiga avgifter och

det enklaste kosthåll, är inte meningsfullt.
De människor, som på grund av
låglöner ständigt måste avstå från mycket
av dagens verkliga behov och aldrig
med tillförsikt vågar vända ansiktet
mot framtiden, måste fråga sig hur deras
arbetsinsats egentligen värderas i
ett demokratiskt land. Så länge näringslivets
lönsamhetsgrad varierar som
för närvarande torde klyftan komma
att bestå och löntagarna alltjämt att
befinna sig i ett dilemma. De lågavlönades
ställning i vår tids ekonomiska
samhällsutveckling är en fråga som berör
oss alla som står på den demokratiska
rättsprincipens grund. Yi får inte
låta de lågavlönade grupperna bära bördorna
för den eftersatta delen av näringslivet
hur länge som helst.

Oron för dessa problem delas av oss
alla; det underströks markant av både
statsminister Erlander och statsrådet
Wickman. Den senares uttalande att
inga svårigheter får hindra den socialdemokratiska
regeringen att göra allt
för att försöka lösa dessa problem anser
jag ytterst värdefullt.

De lågavlönades ställning är ingalunda
något nytt problem -— det har diskuterats
under flera år. Redan 1965 tillsatte
inrikesministern en utredning beträffande
låginkomstgrupperna. Den
skall ta upp samtliga problem som rör
de lågavlönade och låginkomstgrupper.
Det hade varit tacknämligt om denna
utredning varit färdig vid en tidpunkt
som denna, och jag vädjar till vederbörande
att påskynda den. När utredningens
resultat föreligger blir det nämligen
möjligt att bättre analysera vilka
som är låglönegrupper och vilka som
är låginkomsttagare. Den frågan innesluter
en mycket stor problematik.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta
med detta, men jag har uppmärksammat
att man från centerpartihåll vid olika
tillfällen har tagit upp den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen såsom sitt
speciella gebit. Herr Eliasson i Sundborn
har i dag sagt att centerpartiet

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 135

såsom första parti tog upp detta problem
år 1963. Ja, det kan vara förklarligt
att en ny generation av politiker
inte kan blicka så långt tillbaka i historien.
Annars kan jag tala om att jag
vid mer än ett tillfälle har demonstrerat
under fackföreningars och arbetslöshetsföreningars
fanor för obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som skulle
betalas av arbetsgivaren och staten.
Den frågan diskuterades under flera
år under 20- och 30-talet men borgerligheten
var sannerligen inte på den tiden
talesman för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Man beslutade
om de erkända arbetslöshetskassorna
såsom ett lämpligt instrument för att
ta emot de första stötarna vid arbetslöshetskriser.
En tillskyndare till arbetslöshetskassorna
var emellertid på
sin tid generaldirektören Wohlin. Principen
om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
eller erkända arbetslöshetskassor
skall jag lämna därhän vid detta
tillfälle. Vi kanske får anledning att
återkomma till den frågan. Men jag vill
understryka att arbetslöshetskassorna
under de cirka 30 år som gått sedan
man beslutade om dem har fyllt sin
uppgift väl. Det torde knappast vara
någon samhällsgrupp som behöver stå
utanför. Det står öppet för olika grupper
att bilda dylika kassor.

Jag vill emellertid redan nu säga, att
därest arbetslöshetskassorna skall ombildas
till obligatoriska sådana, då bör
hela detta försäkringssystem läggas i
stöpsleven och omdanas från grunden.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I remissdebatten i januari
1965 hade jag med dåvarande
ecklesiastikministern Ragnar Edenman
ett meningsutbyte, som i sanning på ett
förunderligt sätt aktualiserats genom att
statsrådet Moberg nu förordnats att i
chefens för ecklesiastikdepartementet
ställe föredra en rad ärenden, hemmahörande
inom departmentet. Av den
diskussion som fördes mellan mig och

Allmänpolitisk debatt

herr Edenman framgick det, att den senare,
stödd på sin erfarenhet, icke var
sinnad att biträda en av mig framförd
tanke att antingen dela upp ecklesiastikdepartementets
ärenden på tvenne
statsråd, såsom nu alltså skett, eller —
vilket närmast föresvävade mig då —
att radikalt spalta upp det nuvarande
ecklesiastikdepartementet i tvenne självständiga
departement efter lämpligast
möjliga uppdelningsprincip. Båda dessa
tankegångar avvisades av herr Edenman,
dock med det tillägget att om man
arbetar med flera statsråd inom ett departement,
finns det alltid, enligt vad
han föreställde sig, en politisk motivering
bakom det hela. Det kan, fortsatte
han, finnas särskilt lämpliga personer
inom räckhåll, vilka får som huvuduppgift
att under en tid koncentrera sig
på en fråga eller ett område. Det är
dock, underströk han, departementsindelningen
i stort som måste angripas.
Det gäller inte bara att sätta in
statsråd här och där inom departementet.

Vad jag nu ville ha ventilerat skulle
egentligen förutsätta — för att diskussionen
skulle bli helt meningsfull och
ändamålsenlig — en benägen närvaro
av statsrådet Palme. Att den lyckan inte
förunnats mig, har jag relativt lätt
att komma över vid denna sena timme.

Jag vet inte i vad mån herr Edenmans
dåvarande uppfattning stod i
överensstämmelse med den som statsministern
och statsrådet Palme vid den
tidpunkten till äventyrs hade. Därför
skulle jag ha velat få belyst — det kan
ha sin betydelse för bedömningen av
den företagna ärendefördelningens saklighet
och funktionsduglighet — huruvida
det är arbetsbördan, ärendesamhörighet
eller en politisk motivering som
ligger bakom det nya arrangemanget
med i praktiken tvenne ecklesiastikministrar,
låt vara av olika dignitet.

I min diskussion med herr Edenman
samma år tog jag speciellt upp frågan
om kyrkoärendenas behandling, erin -

136 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

rande om att regeringen plötsligt övergivit
det sju år gamla systemet med ett
konsultativt statsråd som kyrkominister.
Jag fick då svaret, att en sådan
har så litet att göra att han är helt
omotiverad. I sju år hade vi alltså haft
en onödig kyrkominister.

Däremot kan — och här framlade
herr Edenman en intressant, nu aktuell
synpunkt — kyrkopolitiken om några
år komma att bli mycket besvärlig,
oavsett vilken ecklesiastikminister eller
vilken regering vi då har. Jag föreställer
mig, sade han, att när utredningen
om kyrka och stat kommer att
framlägga sitt betänkande, blir det nödvändigt
för vilken regering som än sitter
att verkligen avdela en särskild kraft
för dessa frågor. Det kan då, menade
han, »inte längre vara något vänsterhandsarbete.
Då måste regeringen, riksdagen,
staten verkligen lägga sig i det».
Nu är vi snart —• i början av nästa år
om allt går efter ritningarna — i det
läge som här skisserades.

I samband med att herr Palme utnämndes
till ecklesiastikminister avböjde
han att avge någon principiell deklaration
om hur han ser på statskyrkofrågan,
och det gjorde han enligt mitt
sätt att se klokt i. Det är mig fullständigt
främmande att i nuvarande läge
vid något tillfälle vare sig be om eller
vilja ha en sådan deklaration. En sak
beträffande det framtida förhållandet
mellan kyrka och stat, som är av principiell
betydelse men inte innebär ett
ställningstagande i sak, skulle jag dock
i detta sammanhang ha velat ta upp
med honom, och när det nu inte går i
dag, så får jag återkomma till det. Man
skulle nästan kunna kalla det jag tänker
på en förhandlingsfråga, och den
får man kanske ta ställning till relativt
snabbt.

Grundläggande utredningar kan gå
med sakta fart, men ståndpunktstaganden
och beslut kommer ibland med
expressfart.

Den nya situationen, som kan kom -

ma att innebära skilsmässa från staten,
ställer under alla förhållanden
ofrånkomliga krav på kyrkan. Det måste
skapas en förhandlingsorganisation,
som kan förhandla med staten om kyrkans
framtida villkor, vare sig det blir
fråga om ett isärgående eller — som
jag personligen hoppas •— en fortsatt
samverkan, om också under i flera avseenden
förändrade relationer. Förslag
om en sådan förhandlingsorganisation
har framförts från olika håll, bl. a. i
Broderskapsrörelsens religionsfrihet sprogram,
som antogs på kongressen i
Skellefteå i år.

När regleringen av stat- och kyrkofrågan
skall ske, sägs det där, bör den
genomföras på ett sådant sätt, att den
av den stora delen av svenska folket,
som räknar Svenska kyrkan som sin
kyrka, inte upplevs som ett ensidigt
statligt dekret. Den slutliga regleringen
bör ske efter förhandlingar mellan statens
organ och eu demokratisk uppbyggd
representation för Svenska kyrkan.

Så långt finns inga invändningar att
göra, men läser man vidare, blir man
minst sagt betänksam. Broderskapsrörelsen
anser, heter det vidare i programmet,
att riksdag och regering —
observera riksdag och regering — som
en snar första åtgärd genom lagstiftning
bör ge kyrkan möjlighet att bygga
upp demokratiska organ, utmynnande i
en kyrklig riksstyrelse som kan överta
statens nuvarande funktioner i kyrkan.
Detta bör, fortsätter Broderskapsrörelsen,
göras på ett så tidigt stadium, att
denna riksstyrelse kan bli förhandlingspartner
till de statliga myndigheterna,
när de praktiska detaljerna i samband
med regleringen skall lösas.

Den väg Broderskapsrörelsen föreslår
för att skapa ett förhandlingsorgan, som
måste finnas som en beredskapsåtgard,
är orimlig. Det måste ändå stå helt
klart, att det är kyrkans, inte riksdagens
eller regeringens sak, att bilda
detta organ. Det är otänkbart — jag

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 137

kan inte se det på annat sätt — att staten
tillsätter eller genom speciell lagstiftning
bestämmer ett organ för att
förhandla med sig själv. Här måste kyrkan
utan statlig inblandning få träffa
egna föranstaltningar.

Vad som nu på detta tidiga stadium
i den pågående processen fram
mot en ny reglering av förhållandet
kyrka—stat har sitt intresse, är om
Broderskapsrörelsens propå om en speciallagstiftning
har varit i någon statsrådssäck,
innan den kom i broderskapspåsen.
Om en eventuell förhandlingsgång
måste en ecklesiastikminister redan
i dag ha eller åtminstone snabbt
bilda sig en mening. Expertutredningens
slutbetänkande lär skola föreligga
i början av år 1968, d. v. s. om några
månader. Allmänt spekuleras det om
att en parlamentarisk utredning eller
kommitté därefter skall tillsättas.

Jag skulle ha velat fråga herr Palme,
om han har någon mening om en sådan
kommitté, eller om han föredrar
att vänta och se till oktober 1968, efter
riksdagsmannavalet. Måhända kan den
bittra kalken då gå ifrån honom. Men
som sagt: Vilken är ecklesiastikministerns
inställning i principfrågan om
vem som förhandlar för vem?

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Tryggheten har i dag
blivit ett honnörsord i vårt land. Vi har
trygghet för folkpensionärerna, för
barnfamiljerna, och för de handikappade,
tryggheten i sysselsättningen för
att nu nämna några exempel. Trygghet
i föränderlighetens samhälle myntades
för några år sedan av landets statsminister.

Parollen talade till oss från massor
av affischer. Även om denna paroll kanske
inte slog så bra bland de arbetslösa,
undersysselsatta och i alltför stor utsträckning
lågavlönade norrlänningarna,
verkade kanske parollen mera realistisk
bland befolkningen i södra och

Allmänpolitisk debatt

mellersta Sverige. Strukturrationaliseringarna
hade ännu inte satt i gång på
allvar med hundratals, ja tiotusentals
friställda löntagare. Därtill gav de stora
reformerna som arbetarrörelsen hade
tillkämpat sig såsom ATP och grupplivförsäkringen,
för att nu nämna några
exempel, en bakgrund för trygghetskänslan.

Emellertid blev allt med ens förbytt
och i flera områden i södra och mellersta
Sverige kom rent norrländska
förhållanden att bli rådande. Företag
nedlades, och de anställda avskedades
i en omfattning som man bl. a. på regeringshfill
inte trott skulle bli verklighet.
Biandekonomin hade ju verkat
så utmärkt i många år. Den stora chocken
kom vid den skandalartade Hägglundsaffären.
Vad man i detta fall kan
kritisera regeringen för är att storföretagarna
har haft så gott som fria
händer. Men den egentliga orsaken till
de svårigheter som tornat upp sig är att
söka i ekonomins kapitalistiska organisation.

När de borgerliga partierna ensidigt
inriktar sin kritik mot regeringen för
de svårigheter som har uppstått inom
landets näringsliv, så är detta endast
en avledningsmanöver. De borgerliga
partierna är mycket väl medvetna om
den omfattande arbetslöshet som i dag
existerar i exempelvis Västtyskland,
Amerika och Frankrike. Arbetslösheten
kan väl knappast socialdemokratiska
regeringar lastas för. Orsaken är där
liksom här att söka i storfinansens
maktställning och ekonomins kapitalistiska
organisation.

I vårt land har dock socialdemokraterna
en stor del av ansvaret för svårigheterna,
då de trots 35 år i regeringsställning
ännu inte förverkligat samhällets
insyn i och kontroll av de privata
storföretagen, inte ens det företag där
samhället placerat miljoner i lokaliseringsmedel.
I dag har otryggheten smugit
sig in inte endast bland arbetarna
utan även bland tjänstemännen, den äld -

138 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

re arbetskraften och ungdomen. Hur
länge kommer jag att ha sysselsättning
och en stadigvarande sådan? Kommer
ägarna till det företag där jag arbetar
att slå igen eller flytta produktionen till
utlandet, eller kommer jag helt enkelt
att rationaliseras bort? Den trygghet
som man talade om för en tid sedan
från exempelvis regeringshåll finns inte.
Över arbetslivet i Sverige råder det för
närvarande en stämning av osäkerhet
och oro. Den snabba ekonomiska omvandlingen
under de senaste åren har
skapat en helt ny form av arbetslöshet.
Följderna av den s. k. strukturrationaliseringen
kommer att bli ännu mer påfallande
undan för undan, om inte samhället
skaffar sig betydligt större inflytande
över näringslivet än hittills.

Sysselsättningssvårigheterna beror inte
som förr på en allmän lågkonjunktur.
När därför regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna
med de gamla metoderna
söker rädda sysselsättningssituationen
är möjligheterna att lyckas små.
Här behövs betydligt djärvare grepp.
»Tryggheten i föränderlighetens samhälle»
som statsminister Erlander talade
om existerar inte. Grundtanken i den
fulla sysselsättningspolitiken har undergrävts.
Detta nya läge är givetvis en utmaning
mot hela den svenska arbetarrörelsen,
och därför växer sig kraven
på helt nya grepp inom näringspolitiken
allt starkare. Här kan det dock inte
gälla en näringspolitik som tar sikte på
att reparera redan inträffade skador,
utan det är fråga om en som i stället
har som målsättning att hindra att skadorna
sker.

Nu uppträder enskilda företag och finansgrupper
var för sig. Svartsjukt bevakar
man sina egna planer, och man
har inte heller någon skyldighet att offentligt
redovisa dem. Det privata näringslivet
handlar självständigt, och
staten och kommunerna får göra sina
investeringar helt utifrån tron på uppgifterna
från det privata näringslivet.
Följden har blivit investeringar som vål -

lat stora ekonomiska förluster för samhället.

Tillåt mig, herr talman, att nämna ett
par exempel. Jag skulle då vilja ta upp
exemplet från Mellansel där HSB för
närvarande håller på att bygga ett hundratal
lägenheter som ingen hittills vågat
anmäla sig för, ytterligare ett exempel
inom samma område kan anföras.
Det är från Olofström i Blekinge. Även
i det fallet har Wallenbergkoncernen
sina fingrar med i spelet. Det största företaget
i Olofström är Svenska Stålpressnings
AB och företagets egentlige
ägare är Wallenbergkoncernen. Fabriken
producerar plåt för Volvo. För en
tid sedan fick de kommunala myndigheterna
i Olofström meddelande från
företagsledningen om att företaget, som
sysselsatte 4 500 anställda, skulle utöka
driften och därför måste nyanställa 500
personer. De kommunala myndigheternas
första uppgift blev då att söka ordna
bostäder åt dessa 500 nyanställda och
deras familjer. Man trodde nämligen på
uppgifterna från Wallenberg. Men sedan
inträffade det underliga att när
första etappens 150 nya lägenheter stod
färdiga och inflyttningsklara och grunden
var lagd för ytterligare 200 lägenheter,
så kom meddelande från Wallenbergföretaget
att man skulle flytta delar
av produktionen och i stället för att anställa
ytterligare 500 man avskedade
man lika många.

Nu står dessa 150 lägenheter i Olofström
tomma och byggnadsföretaget —
där Wallenberg också är intressent —
har rest skadeståndsanspråk på kommunen
med 160 000 kronor.

Det underliga har alltså inträffat att
samhället, som är den förfördelade parten,
krävs av storfinansen på 160 000
kronor i skadestånd. Om det hade varit
någon rättvisa skulle givetvis storfinansen
ha fått betala skadestånd till samhället.
Det är ju samhället som i grunden
har blivit lurat och orsakats stora
onödiga kostnader.

Vad jag här nämnt är endast två

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 139

exempel på hur privata företag helt efter
eget gottfinnande och utan att ställas
till ansvar kan bolla med kommunala
myndigheter, arbetsmarknadsmyndigheterna
och regeringen. Men när
en kund i exempelvis storfinansens varuhus
tar en vara för någon kronas
värde utan att betala för den, så sättes
en stor rättsapparat i gång och den skyldige
dömes.

Man kan ju fråga sig om inte regeringen
fått nog av biandekonomin och
samarbetet med storfinansen, vilket resulterat
i att regeringen fått agera
brandkår för att rädda privata företag
med skattebetalarnas pengar. Som tack
för hjälpen har man fått vara den som
erhållit örfilarna.

Herr talman! Det område i vårt land
som kanske mer än någon annan del
fått känna storfinansens dominerande
maktställning är Norrland. Trots en omfattande
högkonjunktur under många
år har Norrland fått vidkännas svår
arbetslöshet och undersysselsättning.
Utflyttningen till södra och mellersta
Sverige har varit omfattande och kännbar,
då det framför allt varit människor
i de mest produktiva åldrarna som
tvingats att flytta.

Även om tusentals människor varje
år har måst lämna Norrland för att skaffa
sig försörjning på annat håll, har det
ständigt funnits många tusen arbetslösa.
Den dolda arbetslösheten har varit
mycket omfattande, eftersom sysselsättning
åt kvinnlig arbetskraft i stor
utsträckning har saknats. Även skatterna
har varit betungande. Därtill är
Norrland ett typiskt låglöneområde.

Förhållandena behöver givetvis inte
vara sådana. Men då de privata bolagsstyrelserna
i stort sett haft fria händer
att till väsentliga delar bestämma över
Norrlands näringsliv, har man i stort
sett endast tillgodosett sina profitintressen.

Enligt hävderna lär rikskansler Axel
Oxenstierna år 1632 om Norrland ha uttalat
följande: »I Norrland hava vi in -

Allmänpolitisk debatt

om våra gränser ett Indien, blott vi
förstå att bruka det.» Storfinansen har
sannerligen förstått att bruka och utnyttja
Norrland. Området har i alltför
stor utsträckning förblivit en koloni,
för vilken råvaruexporten varit det
mest betecknande. Det har inte varit en
tillräckligt allsidigt utvecklad landsdel,
jämställd och likaberättigad med mellersta
och södra Sverige, utan varit en
underutvecklad och missgynnad landsdel
med koloniala säregenheter. Exporten
från Norrland av arbetskraft till de
delar av landet där storfinansen behagat
att förlägga sina industrier har även
varit påfallande stor.

Storfinansen har haft både tid och
möjligheter att förlägga exempelvis
verkstadsindustrier till Norrland, men
så har skett endast i mycket ringa omfattning.
När man gjort det har det varit
till priset av att mycket höga belopp
av investeringsmedel frisläppts i södra
och mellersta Sverige, vilket i sin tur
har inneburit ytterligare tillspetsning
av bostads- och arbetsmarknaden i denna
del av landet. Det skall inte glömmas
i detta sammanhang att detta inte
har skett utan statliga lokaliseringsbidrag
till de små filialer som upprättats
i Norrland. De statliga lokaliseringsbidragen
har inte kunnat lösa sysselsättningen
i Norrland. Ådalen har blivit det
klassiska exemplet på samarbetet mellan
kommunala myndigheter och regeringen
å ena sidan och storfinansen
å den andra. Resultatet ser vi i dag.
Ådalen lever numera ett liv, liksom fisken
i de förorenade vattendragen, flämtande
efter syre innan döden sätter
in. Länsarbetsdirektören herr Undén
uttryckte det vid sammankomsten
med länsarbetsnämnderna i Skåne
för en tid sedan på följande sätt: »I
Ådalen finns det många verkstadsindustrier
som går på kryckor.»

Skall sysselsättningssvårigheterna i
Norrland kunna övervinnas måste samhället
svara för industrierna och vi
måste därtill ha en planmässig utveck -

140 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

ling och vi måste ha en inventering av
arbetskraftsresurserna.

Den dolda arbetslösheten och undersysselsättningen
är omfattande i hela
Norrland; det gäller inte endast de
s. k. glesbygdsområdena. I exempelvis
sundsvallsområdet, som i olika sammanhang
betecknas som ett av Norrlands
mest expansiva områden, är den
dolda arbetslösheten omfattande. Tillåt
mig endast anföra ett exempel.

Då varuhuset Tempo i Sundsvall för
en tid sedan öppnade annonserade företaget
efter arbetskraft. Man behövde
omkring 200 personer men omkring
2 000 personer sökte dessa anställningar.

I Norrland är det varken bristen på
barndaghem eller betungande höga skatter
som gör att kvinnorna inte har
möjlighet att söka sig ut i förvärvslivet.

Den övervägande delen av de människor
det här är fråga om söker sig inte
till arbetsförmedlingarna efter arbete.
De vet av erfarenhet att arbetsförmedlingarna
inte kan skaffa dem någon
sysselsättning. För att erhålla en verklig
bild av den dolda arbetslösheten
borde för hela Norrlands vidkommande
göras en omfattande och grundlig undersökning
och inventering. Denna undersökning
kunde mycket väl göras av
arbetsförmedlingarna, varvid press, radio
och TV borde utnyttjas för att förmå
den befolkning det här gäller att
anmäla sitt behov av sysselsättning. Då
en dylik undersökning och inventering
blivit gjord kunde en realistisk planering
vidtagas för lokaliseringspolitiken
i Norrland.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mig obekant ur
vilka källor herr Lorentzon öser för att
få information om vad som har hänt i
Olofström nere i Blekinge. De påståenden
som herr Lorentzon nu har framfört
är nästan identiska med dem som
herr Lorentzon framförde i radiodebatten
den 30 oktober. Vi har kontrollerat

uppgifterna. De bör inte få stå oemotsagda
i protokollet.

Det förhöll sig nämligen på det sättet,
herr Lorentzon, att, till ledning för
de kommunala myndigheternas planering
överlämnade Svenska Stålpressningsaktiebolaget
redan 1961 en promemoria
»Olofströms Bruks beräknade
personalbehov 1962—1967 och synpunkter
på stadsplanen och bostadsanskaffningen».
I denna promemoria
framhölls bl. a. att under den närmaste
femårsperioden beräknades antalet anställda
bli relativt konstant. Produktionsökning
kunde åstadkommas med
högre mekanisering och genom allmän
rationalisering. Vid uppgörandet av
prognosen beräknades antalet anställda
på bruket till 4 000 plus och minus
10 procent.

Med hänvisning bl. a. till de anställdas
i många fall orimliga resvägar —
en del hade nämligen sju mil att åka
till arbetet, d. v. s. två gånger sju mil
per dag -— angavs antalet personer
som hade behov av bostad till 600. Allteftersom
dessa bostäder har färdigställts
har de också tagits i bruk. Fortsatta
formella och informella kontakter
har förekommit mellan köpingen och
företaget. I de formella överläggningarna
har bl. a. landshövdingen, generaldirektör
Bertil Olsson från arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsdirektören
deltagit. Från företagets sida framhölls
vikten av att bostadsbyggandet koncentrerades
till första delen av 60-talet.
Eftersom familjebostäder inte då kunde
produceras i tillräcklig utsträckning
måste företaget inrikta sin rekrytering
på ungkarlar och uppföra kostnadskrävande
förläggningar för dessa. År 1961
hade företaget 3 900 anställda. Det har
samma antal i dag. Före konjunkturdämpningen,
som drabbade hela den
svenska industrin, var antalet högre.
Utjämningen kunde ske genom naturlig
avgång. Endast 48 personer blev uppsagda.

Målsättningen från 1961 — 4 000 man

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 141

— bär kunnat upprätthållas trots en
kraftigt ökad produktion. Rationaliseringsinsatserna
har givit planenligt resultat.
Högre effektivitet har kunnat
uppnås genom att den ökade tillgången
på familjebostäder skapat förutsättning
för lägre personalomsättning.

Till sist skulle jag vilja fråga herr
Lorentzon: Vilka myndigeter drev på
etableringen i Mellansel? Vilka företagsekonomiska
utredningar gjordes
dessförinnan? Vad sade de samhällsplanerande
myndigheterna? Vet herr
Lorentzon att staten själv under de senaste
tio åren friställt 10 000 arbetstagare
i Norrland?

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Björkmans anförande
vederlägger inte vad jag sagt när
det gäller den här aktuella bostadsproduktionen
i Mellansel och på andra
platser. Fler exempel kan anföras på
att de privata företagarna i vårt land
lämnar uppgifter om hur framtiden
kommer att gestalta sig.

Det går inte att anklaga någon viss
privat företagare för att utvecklingen
inte kan anges månad för månad och
år för år. Systemet verkar på det sättet,
men regeringen kan anklagas för
att den helt tror på de uppgifter som
lämnas av den privata företagsamheten.
Som samhället fungerar är det dettas
uppgift att se till att det finns bostäder,
och det har man gjort i Mellansel, Olofström
och en hel rad andra orter. Exemplen
från Olofström—Göteborg visar
bland annat att mellan 80 000 och
90 000 människor står i bostadskö i
Göteborg.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lorentzon kunde
inte förneka att mina uppgifter var riktiga.
Jag tycker det är angeläget att vi
bemöter de beskyllningar som ständigt
och jämt från ert håll och från regeringspartiets
sida riktas mot den privata
företagsamheten.

Allmänpolitisk debatt

På frågan om Mellansel och om alla
som friställts i Norrland har jag fortfarande
inte fått något svar. Där var
det inte de enskilda företagarna, herr
Lorentzon, utan staten som friställde
arbetskraft.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Björkman har inte
kunnat vederlägga de uppgifter jag har
lämnat, och jag refererar till att det
ekonomiska systemet vi har verkar som
det gör. Regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna
står till företagarnas
förfogande. Man har lämnat de byggnadskvoter
som begärts så långt det
varit möjligt i dessa speciella fall och
även i andra fall.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är litet svårt för
mig att vid denna tid på natten hålla
det engagerade anförande som jag hade
tänkt hålla, men jag skall ändå säga
några ord om ett par samhällsfrågor
som intresserar mig.

Frågan om markvärdestegringen har
under årtiondenas lopp stötts och blötts
och utredningar har tillsatts och försvunnit.
Sällan har något resultat framkommit
av utredningarna. När regeringen
nu äntligen framlägger vissa förslag
skall vi med största intresse ta del
av dem. Vi får väl tillfälle att redan om
någon vecka diskutera förköpslagen här
i kammaren, och jag skall inte föregripa
den debatt som då kommer att
föras. Men jag vill ändå överräcka en
liten blomma till justitieministern som
sett klokt och nyktert på saken och vägrat
godtaga kommittémajoritetens förslag.
Jag vill inte därmed säga att han
har utan vidare accepterat reservanternas
förslag, men så mycket är klart
att det förslag som vi kommer att diskutera
ligger betydligt närmare reservanternas
ståndpunkt än maj orit etsförslaget.

142 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

Jag skulle särskilt vilja komplimenttera
honom för ett uttalande i propositionen
om rättssäkerheten. Departementschefen
säger nämligen: »Enligt min mening
är de nuvarande gränserna för den
kommunala kompetensen alltför ovissa
och svårbestämbara för att kunna utgöra
en av grundpelarna i en lagstiftning om
kommunal förköpsrätt. En sådan lösning
tillgodoser inte de rättssäkerhetskrav
som enligt vad jag nyss anförde
bör vara vägledande vid utformningen
av förköpsinstitutet.» Jag tycker att just
rättssäkerhetskravet är så väsentligt att
det är riktigt att ta den hänsyn till det
som departementschefen har gjort.

Vad jag däremot inte förstår är att
man, när man skall tillskapa tvångsregler
som gäller den enskilde, ständigt
och jämt vägrar att låta dem gälla
även kronans jord. Så är fallet i fråga
om expropriationslagen, ensittarlagen
och även i fråga om den nya förköpslagen.
Det är inte bara från principiell
ståndpunkt som jag vill göra invändningar,
utan det finns också en praktisk
synpunkt.

Jag vet inte hur många timmar, dagar,
veckor eller månader som har åtgått
för kammarkollegium och andra
myndigheter för att utreda, huruvida
kyrklig jord är av medeltida ursprung
eller senare inköpt av staten och därefter
överlåten till kyrkan. Den utredningen
är nämligen nödvändig för att
avgöra om t. ex. ensittarlagen är tilllämplig
på kyrklig jord eller inte. Utredningen
är dock inte nödvändig då
det gäller förköpslagen. Låter man då
förköpslagen vara tillämplig på en viss
sort av statlig jord, är det ganska meningslöst
att inte ta steget fullt ut och
låta den vara tillämplig på statlig jord
över huvud taget.

I det förslag om beskattning av markvinsterna
som vi senare kommer att behandla
och som är lagt på riksdagens
bord så sent som i går finns också
den gamla tanken på fonden till kommunerna
för inköp av mark. Det är för

mig och många med mig obegripligt
att regeringen inte har kunnat lösa denna
fråga tidigare.

Det är nödvändigt för kommunerna
att få de resurser som behövs för att en
förköpslag över huvud taget skall fylla
något vettigt ändamål. Löftet nu från
regeringen tycks vara att de summor
som inflyter genom realisationsvinstbeskattningen
skall gå till en fond och
användas för detta ändamål. Kommunerna
skulle då kunna utnyttja denna
fond. Jag vet inte vad herr Sträng har
för uppfattning om de summor som behövs
i detta fall. Jag kan dock nämna
att de summor som utredningen kom
fram till i sitt förslag till realisationsvinstbeskattning
var 70 eller 80 miljoner
kronor för stat och kommun tillsammans
vid en uppskattning för år 1963.
Det innebär att den ändrade lagstiftningen
sannolikt kommer att öka denna
summa med 60 miljoner kronor, därav
ungeför 35 miljoner kronor för staten
och 25 miljoner för kommunerna.
Även om man tar hänsyn till den skärpning
av beskattningsreglerna, som finansministern
har föreslagit, kommer
de influtna medlen inte att få sådan
storlek att de räcker för det ändamål
som det här gäller. Det är det ena skälet
till att man snarast borde tillskapa
den fond som behövs.

Det andra skälet är att det är mycket
svårt att förstå hur den beskattning skall
utformas genom vilken man skall skilja
mellan realisationsvinstbeskattning och
vanlig inkomstskatt för att få fram de
medel, som herr Sträng tydligen avser
skall specialdestineras för detta ändamål.
Specialdestination har vi för övrigt
i många andra sammanhang betackat
oss för. Fonden borde, som folkpartiet
föreslagit under flera år, tillskapas
alldeles oberoende av både förköpslag
och realisationsvinstbeskattning.

Vi kan från vårt håll beträffande
beskattningen för närvarande bara rent
allmänt säga att den skall fördelas efter

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 143

bärkraft och att vinster på markförsäljning
skall beskattas som andra vinster.
Jag vill personligen göra det tillägget
att kommittén, som tydligen var mer
liberal i beskattningshänseende än vad
finansministern är i sitt förslag, inte
enligt sina direktiv hade några andra
synpunkter att lägga på problemet än
att dessa frågor skulle ordnas så att vi
om möjligt fick ett hyggligt utbud av
mark och även om möjligt dämpade
markpriser. Yi var inte ute för att av
fiskaliskt nit ge finansministern den
ena eller andra summan i ökad beskattning.

Jag vill bara nämna detta utan att
för dagen ta ställning till det förslag som
finansministern har lagt fram, med den
skärpning av beskattningen som det där
är fråga om.

Samtidigt vill jag peka på den korta
övergångstid som finansministern har
gett markägarna att försälja marken för
den händelse de nu innehar fastighet,
som enligt den nuvarande reavinstbeskattningen
inte är beskattningsbar. Jag
tycker det är riktigt och rimligt att
man här medger en hygglig övergångstid,
dels för att inte oroa fastighetsmarknaden
under eu kort period och dels
därför att rättssäkerheten fordrar, tycker
jag, att markinnehavare bör ha en
viss respit för att kunna ordna en sådan
sak, om de det önskar.

En annan fråga, som ständigt är aktuell,
är miljövården. Vatten, luft och
mark håller på att förstöras mer och
mer. En ohämmad exploatering har
länge pågått och alltför sent har vi
vaknat till besinning. Först när sådana
kraftåtgärder erfordras, att vi tvekar
att vidta åtgärder på grund av det skulle
bli för dyrt, först då börjar vi vakna!

Vi har så smått börjat med den organisatoriska
sidan. Naturvårdsverket hälsas
välkommet. Tyvärr fattas det ännu
både personella och ekonomiska resurser
på länsplanet och i kommunerna.
Det förefaller som om vi många gånger
tillskapade lagar utan tanke på att vi

Allmänpolitisk debatt

måste följa upp dem med personella
och ekonomiska resurser.

I just den här frågan skulle jag vilja
efterlysa det under denna allmänpolitiska
debatt mångomtalade initiativet
från regeringens sida.

Naturvårdslagen ingav oss förhoppningar.
Den tillskapade de lagregler som
behövs för att klara bebyggelsefrågorna
inom de mest utsatta områdena. Men
var finns pengarna? Och var finns de
som skall planera och handlägga t. ex.
dispensärendena? Även om länsförvaltningsutredningen
inte kommer att genomföras
inom den närmaste tiden i
avvaktan på en ofrånkomlig samordning
med länsdemokratiutredningen, får
vi inte dröja med att förstärka planeringsavdelningarna
på länsplanet. Denna
samordning av de båda utredningarna,
som jag själv tror är ofrånkomlig,
borde med det snaraste komma till
stånd. Man bör undersöka både uppgifternas
fördelning mellan de regionala
organen och den därefter följande
organisatoriska förstärkning, som otvivelaktigt
behövs för att klara de frågor
som gäller miljövården.

Om man vill misskreditera en vettig
och förnuftig naturvårdslagstiftning,
skall man låta markägare och tomtköpare
vänta i åratal på handläggningen av
detaljplaner och dispensansökningar.
Om vi inte vill detta, ger vi länsstyrelserna
de resurser som behövs för att
klara problemet inom rimlig tid.

Men det är inte bara markanvändningen
som ingår i en aktiv miljövård.
Våra bilar spyr ut avgaser och våra
skorstenar fosfor- och svavelhaltig rök,
som förpestar luften och faller ned
både på marken och i vattnet. Våra
samhällen och industrier bär förstört
vattnen i en omfattning, som det kommer
att ta årtionden att avhjälpa, även
om vi omedelbart sätter igång. Och är
vi beredda att göra det? Alltför länge
har vi tvekat och bara halvhjärtat satsat
på bättre miljövård. Det är dags
att med olika medel söka komma till

144 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

ratta med problemen. Det kan bli dyrt
på grund av redan begångna fel och
försummelser, men det kommer inte att
bli billigare om vi väntar.

Vad vi omgående borde utreda är
vattenbehovet i olika delar av landet.
Vi vet att vattenförbrukningen per person
här i landet stiger med ökad standard.
Takten i ökningen kan vi närmare
studera i USA. Vi vet också att
grundvattnet sjunker och sjunker. Det
är endast en tidsfråga när vi även i
glesbygden, liksom redan nu i de flesta
samhällen, kommer att vara beroende
av ytvatten för att klara vattenförsörjningen.
Samtidigt låter vi gladeligen
våra sjöar ta emot den ena skurhinken
efter den andra.

Jag kan som exempel ta Vättern, som
vid flera tillfällen har skyltat i tidningarna.
Man konstaterar att en av de
bästa ytvattensjöar som vi har här i
landet håller på att så förstöras, att
fisken inte längre kan leva i den. Vi
vet att denina sjö kommer att behövas
för att klara vattenförsörjningen för
kanske hela Sverige — kanske också
för delar av Danmark och Tyskland.

Det är ändå på tiden att vi genom
en inventering får klart för oss vilka
sjöar som måste skyddas så fort som
möjligt.

Jag vet, herr talman, att dessa frågor
om miljövården kanske inte går att
klara upp enbart genom nationella insatser.
Liksom herr Wirtén i första
kammaren tror jag att detta är frågor,
i vilka vi måste samarbeta över gränserna
och beträffande vilka det behövs
en global kontakt. Det är dock frågor
som vi nödvändigt måste lösa inom
den närmaste framtiden, och härvidlag
måste vi ta initiativ.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Kanske kan det betraktas
som förmätet att ta till orda i denna
tidiga morgontimma, men eftersom
jag står på talarlistan skall jag för -

söka mycket kortfattat framföra mitt
ärende.

Fru Hörnlund ville höra min uppfattning
om Konstsilke AB, Borås. Jag
vet inte om fru Hörnlund är närvarande
i kammaren, men jag skall ändå
något klarlägga min uppfattning för
henne.

Det torde säkerligen vara ganska påfrestande
för kammarens ledamöter att
bär sitta och höra på en debatt, som
såvitt jag begriper till huvudsaklig
del hör hemma i Borås stadsfullmäktige.
Jag vill bara säga att det helt
naturligt är svårt för oss, som inte agerar
i stadsfullmäktige eller i drätselkammaren
i Borås, att bilda oss en
riktig uppfattning om denna fråga. Såvitt
jag kunnat bedöma läget rätt var
drätselkammaren i Borås enig i fråga
om sitt ställningstagande. Utanför denna
krets har inte någon blivit informerad.
Det kan hända att fru Hörnlund
har vissa kanaler för att informationen
till henne skall bil mera utförlig
än till oss övriga.

Jag vill bara rent allmänt säga, att
företag naturligtvis måste skötas efter
sunda, affärsmässiga principer. Den
regeln gäller såväl enskilda som — det
vill jag understryka — statliga företag,
så att inte i onödan de anställda
utsåttes för större våld än nöden kräver.

Herr talman! På socialdemokratiska
konferenser framhålles ofta nödvändigheten
av att skapa trygghet och arbete
för människorna. Det är naturlivtvis
riktigt. Men vad som inte beröres
på dessa kongresser — i varje
fall har jag inte sett något därom i tidningspressen
— är vad som förorsakat
ett sådant läge, då människornas rätt
till trygghet och arbete äventyras. Det
sägs ingenting om den förda ekonomiska
politiken, handelspolitiken etc.

Statsministern skyllde i dag på den
västtyska konjunkturnedgången och det
gjorde även herr Lorentzon i sitt inlägg
nyss. Men de berörde inte med

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 145

ett ord övriga orsaker: svårigheterna
att möta den utländska konkurrensen
på grund av vårt höga kostnadsläge,
den dumpingimport av vissa varor som
förekommit och som medfört att vår
hemmaindustri allvarligt har kommit
i kläm etc.

Många gånger tidigare i debatten har
det talats om den stora arbetslöshet
som varslas. Enligt chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
torde risker finnas
att arbetslösheten frampå nyåret närmar
sig 100 000. Det är den största arbetslöshet
sedan 1930-talets svåra krisår.
Dessa uppgifter är alarmerande, i
första hand för de många hem som
kommer att drabbas av denna katastrof.
Här måste sålunda alla resurser
sättas in för att bemästra situationen
innan alltför omfattande arbetslöshet
uppstått.

Man kan sålunda säga, att en av de
stora huvudfrågorna i dagens politiska
handlande är att skapa förutsättningar
för människorna att känna den trygghet
som rätten till ett arbete utgör. De
arbetslösa massorna blir inte hjälpta
med bara vackert tal och löften.

Olika åtgärder måste sättas in. Det
gäller rörlighetsfrämjande åtgärder, företagslokalisering,
frisläppande av investeringsfonderna,
lokaliseringspolitik,
omskolning, beredskapsarbeten etc.
Hela raden av dessa åtgärder måste tagas
i bruk och gemensamt rädda oss
från en fruktad arbetslöshetstid.

Man får inte vila på hanen utan vidtaga
åtgärder skyndsamt. I en akut situation
kan vi inte komma ifrån att
använda beredskapsarbeten i ganska
stor utsträckning. Det finns olika arbetsprojekt
som kan vara lämpliga för
beredskapsarbeten. Skogsröjning och
därmed sammanfallande arbetsuppgifter
är ett länge beprövat projekt när
det gäller beredskapsarbeten. Men också
inom ett annat arbetsområde bör
beredskapsarbeten sättas in, och detta
område bör utan tvivel också betraktas
som prioriterande. Det gäller vissa väg -

Allmänpolitisk debatt

byggnadsarbeten, och detta är mitt
egentliga ärende i debatten. Häremot
brukar ibland anföras, att i förhållande
till kostnaderna får man ut så få
manuella arbetsdagar att det inte lönar
sig ur beredskapsarbetssynpunkt
att ordna vägbyggnader. Det finns dock
eftersatta vägarbeten som i ganska stor
utsträckning måste utföras med manuell
arbetsinsats. Bara i mitt län
finns det sådana eftersatta arbeten för
flera hundratusen kronor och jag är
övertygad om att detta inte är unikt
för Älvsborgs län. Förhållandena är
säkerligen likartade i de flesta övriga
län i landet. Det gäller buskröjningar,
borttagande av stenmurar efter vägarna,
rätning av mindre kurvor etc. Det
är arbeten som måste utföras så fort
som möjligt, även sett ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De här nämnda arbetsprojekten berör
givetvis inte de stora huvudlederna.
De är, såvitt jag kan bedöma, bättre
tillgodosedda med anslag. Jag syftar
främst på de mindre länsvägarna och
matarvägarna till de större trafikstråken.
Det är dessa vägtyper som i första
hand behöver ses till, tv just de är
mest eftersatta. Inte minst gäller det
de omnämnda förbättringsarbetena.

Även ett stort behov anmäler sig
också i fråga om vägarnas förstärkning,
d. v. s. eu ökad bärighet. Det måste
vara i högsta grad irrationellt att dessa
matarvägar har fått ett så lågt hjultryck,
att våra dagars lastbilar inte på
långt när kan utnyttja sin lastkapacitet.
Nu är sannerligen tiden inne för
ett fullföljande av ett löfte som finansministern
en gång givit, att när arbetskraftsresurserna
tillåter skall de pengar
man får in i form av bensinskattemedel
och bilskattemedel också komma vägarna
till del. Det yttrade han för något år
sedan. Nu finns just den arbetskraft
som han åberopade, och såvitt jag kan
förstå är det därför bara att utanordna
medlen och sätta i gång arbetena. Inte
heller behövs det några omfattande och

10 -— Andra kammarens protokoll 1967. A’r 41

146 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

långvariga projekteringsarbeten. Jag
vet att dessa arbeten bara väntar på medel
och arbetskraft.

Herr talman! Jag skulle vilja hemställa
till vår nye kommunikationsminister
att hålla sig framme när det gäller
att få del av de medel, som skall
användas för beredskapsarbeten, så
att de även kan komma dessa vägarbeten
till del. Här kan man sålunda
tjäna två syften: dels bekämpar man
arbetslösheten, dels gör man våra trafikleder
bättre rustade att ta emot den
alltmer ökande trafiken och gör dem
ännu mer trafiksäkra.

Herr talman! Detta var — på grund
av den tidiga morgontimmen i något
förkortad form — vad jag ville säga.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Persson i Heden
måste ha missuppfattat mig när han
sammankopplar mig med vad statsministern
tidigare i dag skulle ha anfört
om att sysselsättningssvårigheterna här
i Sverige skulle bero på förhållandena
i Västtyskland.

Jag kan mycket väl vara överens med
herr Erlander om att svårigheterna i
Västtyskland och arbetslösheten där naturligtvis
sätter sin prägel också på
Sverige och dess näringsliv. Men det
var inte alls det jag sade. Jag framhöll,
att när de borgerliga partierna ensidigt
riktar sin kritik mot regeringen när
det gäller svårigheterna för vårt lands
näringsliv, så är detta en avledningsmanöver.
Jag sade att de borgerliga
partierna måste vara medvetna om den
arbetslöshet som råder i Västtyskland,
Frankrike och Amerika. Denna arbetslöshet
kan man knappast anklaga den
socialdemokratiska regeringen för.

Däremot kan man naturligtvis ha kritiska
synpunkter på det socialdemokratiska
partiet, som suttit i regeringsställning
i 35 år, utan att ha skaffat sig den
minsta insyn i eller kontroll över före -

tagen, inte ens över de företag till vilka
det ges statliga lokaliseringsmedel.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Som jag fattade herr
Lorentzons inlägg underströk han helt
statsministerns förklaring till arbetslösheten
i Sverige, vilken alltså om inte
i huvudsak så dock till en del skulle
vara förorsakad av den rådande besvärliga
situationen i Västtyskland. Jag gjorde
gällande, att det inte är de borgerliga
partierna som bär skulden till den
nuvarande situationen, utan att det är
regeringens handläggning bl. a. av handelspolitiska
ärenden som förorsakat
den.

Låt mig bara peka på en enda omständighet,
eftersom herr Lorentzon tog
upp denna fråga. Den ohämmade import
som förekommer av vissa varor, som
jag nämnde i mitt inlägg, har gjort att
många industrier inte har möjlighet att
fortsätta sin verksamhet — detta gäller
bl. a. inom textil- och konfektionsindustrin.
Vi importerar hälften av hela
vårt behov av dessa produkter, och
detta gör att sådana industrier i mycket
stor utsträckning måste lägga ned
verksamheten och friställa arbetskraft.
Det är icke de borgerliga partierna som
är skuld till detta, utan det är regeringen,
herr Lorentzon, och den förnämsta
orsaken till arbetslösheten i
landet.

Det höga kostnadsläge vi har i detta
land gör dessutom att vi inte kan konkurrera
med länder som har ett gynnsammare
sådant. Detta och inte arbetslösheten
i Västtyskland är grundorsaken
till friställningarna.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Det skulle vara mycket
intressant att debattera denna fråga
med herr Persson i Heden, men det
anser jag inte är min uppgift att göra.

Onsdagen den 8 november 1967 cm.

Nr 41 147

Den kritik som de borgerliga partierna
riktat mot det socialdemokratiska
partiet klarade ju statsministern
av alldeles utmärkt i talarstolen tidigare
i dag. Jag anser inte att det är
min uppgift att bemöta den -— det får
representanterna för det socialdemokratiska
partiet själva göra.

Kritiken från vänsterpartiet kommunisterna
ligger på ett helt annat plan,
och den skall inte förväxlas med den
som framförts från borgerligt håll.

Herr CARLSSON i Västerås (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ganska intressant
att lyssna till herr Dickson. Han
sade att man inte skall bära falsk vittnesbörd
mot sin nästa. Jag tycker att
detta skulle gälla även den svenska regeringen.
Menar verkligen herr Persson
i Heden, att vi i vår handelspolitik
skulle inleda något slags tullkrig mellan
länderna? Detta vore inte någon
sund och riktig väg på det handelspolitiska
området.

Jag tycker nog att man alltför mycket
skyller regeringen för de svårigheter
som vi har på vissa områden och
däribland även på det handelspolitiska.
Jag tror knappast att centerpartiet i
regeringsställning skulle sköta detta på
ett mera tillfredsställande sätt.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte åberopat
något tullkrig eller tullar i något enda
sammanhang. Jag vill bara påminna
herr Carlsson i Västerås om den debatt
jag hade i våras med handelsministern
— jag tror att även inrikesministern
deltog — i samband med en interpellation
med anledning av den textilkris
som då drabbade inte minst mina bygder
nere i Västergötland.

Vi hade då en oerhörd import av
textilvaror bl. a. från Korea och Hongkong.
Jag framhöll då i debatten, att
här var det inte fråga om tullmurar

Allmänpolitisk debatt

som kunde rädda det allvarliga läget
som uppkommit med dumpingimport
från dessa länder med det oerhört låga
kostnadsläge, som de hade i sin produktion,
utan här gällde det faktiskt
att få fram en kvotering av importen
av dessa varor. Handelsministern sade
i debatten, att något sådant skulle strida
mot regeringens principer och att
det inte fanns någon möjlighet att ordna
sådana kvoteringar.

Men, herr Carlsson i Västerås, vad
hände tre dagar efter denna interpellationsdebatt?
Jo, då kom ett regeringsbeslut
om kvotering av varor just ifrån
bl. a. Korea. Det är något annat än tulltaxor
och tullmurar. Några sådana har
jag aldrig nämnt något om.

Herr TURESSON (li):

Herr talman! Vi lever i ett samhälle
som förändras mycket snabbt och detta
gäller de flesta områden. Vi ställs ständigt
inför nya situationer och vi möter
nästan dagligen nya problem. Eftersom
de flesta av oss är vanemänniskor och
mer eller mindre medvetet konservativa,
är det ganska naturligt att vi ofta
står frågande inför vissa företeelser
och nyheter.

Men människan har en förunderlig
förmåga att anpassa sig, och vad som
i fjol kunde te sig som en orimlighet accepteras
ofta i år och blir lika ofta en
självklarhet nästa år. Jag har dock en
känsla av att människorna i vårt land
blir alltmer tveksamma till en rad påståenden
i den socialdemokratiska förkunnelsen.
Låt mig nämna några exempel.

Finansministern har under en följd
av år lärt oss, att vi måste acceptera
fortgående inflation med prishöjningar
för att sysselsättningen skall kunna garanteras.
Det är då rätt naturligt att
allt flera människor känner sig förbryllade
och vilsna, när de finner att vi nu
har fått både inflation med prishöjningar
och stor arbetslöshet. Tron på
regeringens politik som garant för sys -

148 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

selsättningstrygghet är rubbad. Känslan
av otrygghet för familjen och den egna
försörjningen tar överhand.

Den socialdemokratiska bostadspolitikens
följder kan vara ett annat exempel.
Alltsedan åren efter kriget har regeringen
gång på gång lovat att bostadsbristen
skulle vara avskaffad om
ett par år. Alla vet vi alltför väl, att vi
20 år efteråt ännu har långt kvar till
det målet.

Därför ställer folk sig litet undrande
milt sagt till statsministerns uttalande i
Halmstad i lördags som det refereras i
pressen åtminstone. Statsministern sade:
»På intet annat område har vi
lyckats så bra.»

Nu skall jag gärna erkänna, att ett
sådant yttrande naturligtvis måste ställas
i relation till de anspråk på att
lyckas, som vederbörande talare kan
ha. Jag skall därför inte kommentera
statsministerns Halmstadstal på annat
sätt än med att säga, att de 10 000-tals
människor, som står i våra bostadsköer
och som stått där i många år, troligen
tycker att statsministern är en mycket
anspråkslös man. I rättvisans namn bör
kanske också sägas, att en av våra
främsta bostadspotentater, herr Svenning,
i onsdags i förra veckan i en
debatt här i kammaren yttrade, att »svårigheten
på bostadsmarknaden är katastrofal».

Regeringens tvära kastningar mellan
extrema ytterligheter förvånar nog också
många människor som tänker självständigt.
Ända till nu i år har man
hållit fast vid krigsårens hyresreglering
med en orimlig hyressplittring som
följd. Regleringen har också lett till att
modernisering av äldre hus omöjliggjorts
och att en mycket omfattande
kapital- och värdeförstöring ägt rum
genom förslumning och rivning. Nettotillskottet
av bostäder varje år har därför
legat långt under nyproduktionens
tal. Samtidigt har boendekostnaderna i
onödan drivits i höjden. Det sista är
naturligtvis en mycket hård realitet för

många familjer i vårt land. Produktionskostnaderna
för bostäder är nu så
höga att det i dag — trots den stora
bostadsbristen — finns gott om nyproducerade
lägenheter litet varstans i landet
som står tomma därför att de är för
dyra att hyra. Detta gäller också så
expansiva orter som t. ex. Göteborg, där
både HSR och Riksbyggen har gott om
oanvända nya lägenheter med kvadratmeterhyror
på 100 kronor per år eller
mera. Det är sannerligen inte många
familjer som har råd att hyra sådana
lägenheter.

Den ena extrema ytterligheten är alltså
det envetna och alltför långvariga
fasthållandet av krisårens hyresreglering
och den andra utspelet för några veckor
sedan då inrikesministern anklagade
de enskilda fastighetsägarna för att ha
försummat underhålla de äldre husen
och hotade med en vanhävdslag för
hyreshus. Det är verkligen inte förvånande
att alltfler blir skeptiska till den
förda bostadspolitikens välsignelser liksom
till den kommande politiken.

Aningslöst vitsordade ett av de kvinnliga
statsråden att den förda bostadspolitiken
inte varit så lyckad, när hon
efter ett mycket dyrbart villaköp i somras
yttrade till en tidning, att hon inte
hade haft något annat val, när nu bostatssituationen
var så hopplös i vårt
land.

Låt mig ta ännu ett exempel ur den
rikhaltiga floran av det som för så
många och för alltfler ter sig obegripligt
och gåtfullt.

Vi har som bekant begåvats med en
lag om en särskild investeringsavgift
på s. k. oprioriterade byggen. Av någon
anledning skall den gälla till den
1 oktober nästa år, d. v. s. till fjorton
dagar efter valet. Den katolska församlingskyrkan
i Stockholm måste nu rivas
på grund av nedre Norrmalmsplanens
genomförande. Man måste börja byggandet
av en ny kyrka medan investeringslagen
gäller, om man inte skall bli utan
lokaler under minst ett år. Att märka

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Nr 41 149

är att detta inte enbart gäller en gudstjänstlokal
utan också rum för församlingsarbete,
ungdomsutbildning och
skolverksamhet. För detta bygge på
några miljoner kronor, som föranleds
av omständigheter varöver församlingen
inte råder, vägrar regeringen dispens
från den 25-procentiga investeringsavgiften.
Men samtidigt får statens filminstitut
sådan dispens för att investera
25 miljoner kronor i en filmens lekstuga,
ett helt nypåhittat projekt. Trots
att filmen som konstart är en del av
vår kultur — även om man ibland känner
sig frestad att kalla en hel del film
för okultur — och trots att kulturministern
medverkat i en film helt nyligen
var det inte han utan investeringsministern
som i förra månaden fick
filmens s. k. Guldbagge.

Jag upprepar att det sannerligen inte
är underligt att man möter allt flera
människor som trots tidigare engagemang
nu tar avstånd från den socialdemokratiska
politiken. Fn byggnadsarbetare
sökte upp mig förra söndagen.
Som så många andra hade han nu sällat
sig till den politiska oppositionen. Han
var uppbragt över att han trots detta
måste vara med och betala det socialdemokratiska
partiets kostnader. Han
gav mig också denna folder från Svenska
byggnadsarbetareförbundets avd. 30 i
Borlänge. Ett 70-tal ombud har kollektivanslutit
denna avdelnings 6 000 medlemmar.
1 foldern redovisas vad månadsavgiften,
36 kronor för helbetalande
medlem, används till. Det går 13
kronor till förbundet, 6 kronor till försäkringskassan,
9 kronor till arbetslöshetskassan
och 8 kronor till FSO, ABF
och socialdemokratiska arbetarepartiet.
Under den uppräkningen står följande:
»Om Du på grund av politiskt, religiöst
eller annat skäl inte vill tillhöra SAP,
skall Du enskilt till avdelningskassören
skriftligen reservera Dig. Kontingenten
är lika för alla oberoende om Du är med
i SAP eller inte.»

Jag medger gärna att det är hedervärt

Allmänpolitisk debatt

att detta orimliga förhållande så klart
deklareras för medlemmarna. Detta sker
inte i alla fackföreningsfolders. Men det
är inte förvånande att mannen i ledet,
som inte är socialdemokrat utan som
kanske t. o. m. aktivt bekämpar detta
partis politik, inte bara finner denna
form för partiverksamhetens finansiering
anstötlig och ovärdig. Jag kan försäkra
att den också skapar vanmäktig
förbittring och rubbar tron på rättsinnigheten
hos dem som utöver sin makt
på detta sätt.

Herr talman! Jag har med detta korta
anförande velat peka på några av de
många områden i samhället, beträffande
vilka allt flera människor gripits av tvivel
på klokheten i den politik, som de
stora männen i regeringen bedriver.
Som en enkel man av folket har jag
funnit det angeläget att på detta sätt
till kammaren och dess protokoll förmedla
nåra sådana intryck och reflexioner,
som i dag är i allt flera människors
tankar.

Herr CARLSSON i Västerås (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Turessons skildring
av socialdemokraternas rubbade
förtroende för regeringen får stå för
hans egen räkning. Skulle det föreligga
ett rubbat förtroende därför att enskilda
socialdemokrater tar upp en och
annan fråga till kritisk granskning även
i opposition mot vår egen regering?
Detta måste tvärtom enligt min mening
betraktas såsom ett hälsotecken i en
politisk demokrati, och det bör väl inte
generellt bedömas som ett bristande
förtroende — långt därifrån.

Skulle vi vara dömda till tystnad beroende
på att vi är socialdemokrater,
när vi vet att här handläggs stora och
avgörande frågor, som det naturligtvis
kan finnas delade meningar om?

Om jag hade tid, skulle jag ta upp en
debatt med herr Turesson om kollektivanslutningen
till socialdemokratiska
partiet. Jag har själv varit med om kol -

150 Nr 41

Onsdagen den 8 november 1967 em.

Allmänpolitisk debatt

lektivanslutning inom en betydligt större
fackförening än den som herr Turesson
beskrev. Jag tror att jag i korthet
kan skildra hur det gick till i Metall i
Västerås, med 7 000 medlemmar. Där
hade man under en följd av år anslagit
synnerligen stora belopp till partiets
verksamhet, och medlemmarna började
fråga sig, om det inte var riktigare att
också få medlemskap för dessa pengar.

Man diskuterade saken på fackklubbarna,
och en av dessa beslöt motionera
till avdelningen om en kollektivanslutning.
Avdelningsstyrelsen tog upp
motionen och föreslog representantskapet
ett beslut om kollektivanslutning.
Dessförinnan hade en hel del grundorganisationer
diskuterat anslutningen.
Jag kan tillägga att beslutet som sedan
fattades var enhälligt.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! En annan gång skall jag
gärna fortsätta en diskussion med herr
Carlsson i Västerås rörande kollektivanslutningen.
Jag tror dock inte att det
är så viktigt om beslutet är enhälligt
eller inte när det gäller ett representantskap
kanske representerande en tiondel
av samtliga medlemmar i föreningen.
Men det får vi återkomma till en annan
gång.

Jag begärde ordet i början av herr
Carlssons anförande. Då sade herr
Carlsson att han inte trodde att det var
någon fara med socialdemokraternas
rubbade förtroende för regeringen. Nej,
något sådant har jag inte heller påstått.
Vad jag har talat om är före detta socialdemokrater,
alltså medlemmar i partiet
eller personer som har röstat på partiet
men som nu har tappat förtroendet för
det och därefter övergått till att rösta
t. ex. på mig i min valkrets.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta

överläggningen till morgondagens sammanträde.

§ 2

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 53 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Wahlund, som vid kammarens sammanträde
den 17 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med samma dag tills vidare,
i dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Skanlz (s), till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder för att underlätta borgerlig
vigsel på lördagar och söndagar,
samt

fru Heurlin (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående filmgranskningsrådets
ställningstagande till filmer med sexuell
inriktning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.28 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson