Onsdagen den 8 december. Sid (Riksdagens protokoll 1954:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 32

4—9 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 8 december. Sid.

Utredning rörande skadeståndsansvar under militärtjänstgöring .... 5

Inrättande av en lärarhögskola.................................. 6

Reformering av läkarutbildningen .............................. 14

Inrättande av ett universitet i Norrland.......................... 23

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri .................. 27

Besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor............................ 52

Vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning m. in............. 64

Höjd pension för vissa egnahemsdirektörer ...................... 66

Ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring...... 72

Torsdagen den 9 december.

Svar på interpellation av herr Karlsson, Göran, ang. inkorporering

med Huskvarna stad av visst område ........................ 85

Anslag till utgivande av tidskriften Nordisk Kontakt .............. 87

Stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.......... 89

t Första kammarens protokoll 195t. Nr 32.

Innehåll.

Sr 32.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 8 december. Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 188, om utredning rörande skadeståndsansvar
under militärtjänstgöring ............................ 5

— nr 189, ang. inrättande av en lärarhögskola .................. 6

— nr 190, ang. främjande av forskningen och undervisningen på

sjörättens område .......................................... 14

— nr 191, ang. reformering av läkarutbildningen ................ 14

— nr 192, ang. inrättande av ett universitet i Norrland............ 23

— nr 193, ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri ........ 27

— nr 194, ang. det administrativa handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
m. m................................... 52

— nr 195, ang. försöksverksamhet på televisionens område m. m. . . 64

— nr 196, ang. vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning

m. m..................................................... 64

— nr 197, ang. tillämpningen av allmänna tjänstepensionsreglementet

beträffande vissa tjänstemän ................................ 66

— nr 198, ang. höjd pension för vissa egnahemsdirektörer........ 66

— nr 199, ang. pensionsrätten för innehavare av kronolägenhet . . 72

— nr 200, ang. ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring
.............................................. 72

Torsdagen den 9 december.

Bankoutskottets utlåtande nr 41, ang. pensionsbestämmelser för riksdagens
tjänstemän .......................................... 87

—■ nr 42, ang. anslag till utgivande av tidskriften Nordisk Kontakt 87

— nr 43, ang. anskaffande av bokhyllor för riksdagsbiblioteket .... 89

— nr 44, ang. statens grundlöneförordnings tillämpning vid riksdagens
verk m. m............................................. 89

— nr 45, om ändring av bestämmelserna ang. förhandlingsrätt för

tjänstemän vid riksdagens verk .............................. 89

— memorial nr 46, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott
.................................................. 89

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. tillägg till 5 § lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt .................................. 89

— memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen av viss kungl.

proposition ................................................ 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. stödlån till jordbrukare
med anledning av skördeskador ............................ 89

Lördagen den 4 december 1954.

Nr 32.

Lördagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
november.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
under återstående del av pågående höstriksdag.

Stockholm den 1 december 1954.

Osc. Werner.

Härmed intygas, att Oscar Emanuel
Werner, f. 1889, på grund av fotsmärtor
är intagen för undersökning och behandling
på serafimerlasarettet sedan den 25
november 1954 och beräknas vara arbetsoförmögen
minst t. o. m. den 31 december
1954.

Stockholm den 2 december 1954.

Ulf Lindblom,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande skadeståndsansvar
under militärtjänstgöring;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
första lärarhögskola jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 190, i anledning av väckta motioner
om främjande av forskningen och undervisningen
på sjörättens område;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av läkarutbildningen
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 192, i anledning av väckt motion
om inrättandet av ett universitet i Norrland; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående organisationen av den
högre undervisningen i skeppsbyggeri
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 195, i anledning av väckta motioner
om dels försöksverksamhet på televisionens
område och dels igångsättande av
offentliga televisionssändningar;

nr 196, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning
m. m.;

nr 197, i anledning av väckt motion
angående ändrad praxis i fråga om tilllämpningen
av 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
beträffande vissa
tjänstemän;

nr 198, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för vissa egnahemsdirektörer; nr

199, i anledning av väckt motion
om rätt för innehavare av kronolägenhet
att kvarbo på lägenheten utan att detta
påverkar hans rätt till arbetarpension;
och

nr 200, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning åt A. G. Rödin för skada
ådragen under militärtjänstgöring;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

41, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret .framställning angående
pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 32.

Tisdagen den 7 december 1954.

nr 42, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående anslag för viss publikation;

nr 43, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning rörande
anslag till anskaffande av bokhyllor;

nr 44, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
statens grundlöneförordnings tillämpning
vid riksdagens verk m. m.;

nr 45, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning om ändring
av bestämmelserna angående förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk; och

nr 46, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande och memorial: -

nr 31, i anledning av väckt motion
om visst tillägg till 5 § lagen om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; och

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
221 angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld jämte i ämnet väckta
motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 7 december.

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 30
nästlidne november och den 1 innevarande
månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Riksdagsman

Per Bergman är på grund
av halsinfektion fortfarande urståndsatt
deltaga i riksdagsarbetet under tiden 8
-—11 december 1954 intygas.

Stockholm den 7/12 1954.

Bertil von Friesen,
leg. läkare.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av yt -

terligare kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea m. m.;

nr 387, i anledning av väckt motion
om utredning rörande högskolornas organisatoriska
ställning; och

nr 388, i anledning av väckta motioner
om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens
järnvägar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 188—200, bankoutskottets
utlåtanden nr 41—45 och
memorial nr 46, första lagutskottets utlåtande
nr 31 och memorial nr 32 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.03.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december.

Kammaren sammnträdde kl. 10.00.

Om utredning rörande skadeståndsansvar
under militärtjänstgöring.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande skadeståndsansvar
under militärtjänstgöring.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist (I: 151) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gustafson i
Göteborg och Königson (11:218), hade
hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning om sådana bestämmelser,
att värnpliktig eller dennes anhöriga,
som av domstol tilldömts rätt
till skadestånd eller annan ekonomisk
ersättning för skador som uppkommit
under militärtjänstgöring, erhölle möjlighet
att få sina genom dom godkända
rättsanspråk uppfyllda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:151 och II: 218, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att understryka ett uttalande i
utskottsutlåtandet angående min motion.
I denna hemställes om utredning för att
få till stånd sådana bestämmelser, att
värnpliktig eller dennes anhöriga, som
av domstol tilldömts rätt till skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning
för skador, som uppkommit under militärtjänstgöring,
erhåller möjlighet att få
sina genom dom godkända rättsanspråk
uppfyllda. Vad jag velat understryka är
utskottets uttalande, att det ur humanitär
synpunkt måste anses angeläget, att
denna fråga snarast bringas till sin lösning.

Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen,
att den kommitté, som sysslar
med bland annat detta problem, måtte
snarast framlägga resultatet av sitt
arbete och att förslag i ärendet därefter
utan dröjsmål förelägges riksdagen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag har precis samma
ärende som den föregående talaren, nämligen
att understryka statsutskottets uttalande
om att det ur humanitär synpunkt
är angeläget, att frågan om skadeståndsregler
på det militära området snarast
löses. Jag gör det av två olika skäl.

Till en början vill jag framhålla, att
det finns anledning att förmoda, att om
frågan överlämnas för lösning genom
nordiskt samarbete, vilket i och för sig
inte är något fel, kam det dröja lång tid,
innan något resultat föreligger. Läget
är emellertid sådant, att det inte kan
få dröja med lösningen av frågan. Därför
skulle jag vilja uttala den meningen,
att man, om det visar sig, att en samnordisk
lösning skulle fördröja ärendet,
bör försöka lösa frågan för vårt lands
del och sedermera söka få till stånd en
samordning av reglerna inom de nordiska
länderna.

Det andra skälet till att jag är angelägen
om en snar lösning, är det ärende,
som är upptaget under punkt 13 på föredragningslistan
och som gäller statsutskottets
utlåtande nr 200 angående ersättning
åt Alf Gunnar Rödin för skada,
ådragen under militärtjänstgöring. I den
frågan är utskottsledamöternas meningar
något delade. Jag skall självfallet inte i
detta sammanhang närmare beröra det
utlåtandet, men jag vill framhålla att vi,
som har funnit oss föranlåtna att avstyrka
kravet på ersättning till Rödin, inte kunnat
gå på den linjen att lösa dylika frågor
från fall till fall. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle leda till både ojämna och
orättvisa resultat och medföra orimliga

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
konsekvenser. Man bör i stället inrikta
sig på att så snart som möjligt -— helst
redan till nästa år — få bestämmelser,
genom vilka åstadkommes en rimlig reglering
av de skadeståndsfall, som kan
uppkomma på det militära området.

Det är endast dessa synpunkter, herr
talman, som jag har velat understryka,
och jag hoppas att Kungl. Maj:t sätter till
alla krafter för att få till stånd en snar
lösning på detta område.

I detta anförande instämde herrar
Iwar Anderson (s), Gustaf Andersson
(s), Heuman (s), Pettersson (s), Lindgren
(s) och Einar Persson (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. inrättande av en lärarhögskola.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en första lärarhögskola jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 209, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 19 mars 1954, föreslagit riksdagen
att dels besluta, att i Stockholm
skulle upprättas en lärarhögskola med
i huvudsak de uppgifter och den organisation,
som departementschefen förordat,
dels besluta, att utbildningen vid
denna första lärarhögskola skulle taga
sin början höstterminen 1956, dels besluta,
att i den egentliga yrkesutbildningen
för de ämnes- och klasslärare,
som utbildades vid lärarhögskolan, skulle
ingå en praktiktermin, i huvudsak
anordnad i enlighet med vad departementschefen
i detta avseende anfört,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i
anslutning till vad departementschefen
anfört fatta de beslut och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som vore erforderliga
för inrättande av en lärarhögskola
av angivet slag.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:538) och
den andra inom andra kammaren av
herr Dahl m. fl. (II: 686), i vilka hemställts,
att även småskollärarutbildningen
redan från lärarhögskolans start måtte
inrymmas i den försöksinstitution för
lärarutbildning, som skulle införas för
ämneslärare och mellanskollärare vid
den första lärarhögskolan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Arrhén (1:545) och den andra inom
andra kammaren av herrar Braconier
och Nestrup (II: 698), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
inrättande vid lärarhögskolan -— utöver
eu av Kungl. Maj:t föreslagen skolforskningsprofessur
— av ytterligare en professur
för det psykologisk-pedagogiska
forskningsområdet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén (I: 546) och den andra
inom andra kammaren av herrar Braconier
och Nestrup (11:699), i vilka
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte begära förslag till 1955 års
riksdag angående åtgärder genom vilka
provårskön kraftigt nedbringades redan
under de närmaste läsåren.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att i Stockholm skulle upprättas
en lärarhögskola med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som
av departementschefen förordats i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 19 mars 1954;

b) besluta, att utbildningen vid denna
första lärarhögskola skulle taga sin
början höstterminen 1956;

c) besluta, att i den egentliga yrkesutbildningen
för de ämnes- och klasslärare,
som utbildades vid lärarhögskolan,
skulle ingå en praktiktermin, i huvud -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

sak anordnad i enlighet med vad departementschefen
i detta avseende anfört;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning
till vad departementschefen anfört
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som vore erforderliga
för inrättande av en lärarhögskola av
angivet slag;

II. att motionerna I: 538 och II: G86
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna 1:545 och 11:698
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:546 och 11:699
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Våra krav på skolan av
i dag och kanske ännu mer på den skola,
som vi håller på att bygga upp, inskränker
sig inte endast till att den skall
inpränta kunskaper hos barnen. Vi fordrar
också och förväntar, att skolan skall
bidraga till den enskilda individens fostran
och personlighetsdaning. Att uppfylla
detta senare krav är det inte minst
betydelsefulla och ingalunda det lättaste
i skolans arbete.

För att skolan skall kunna fullgöra
dessa båda uppgifter att meddela kunskaper
och att fostra de unga fordras att
lärarna har grundliga insikter i pedagogik
och psykologi. Skolkommissionen anför
också i sitt betänkande rörande den
första lärarhögskolan vissa synpunkter
på dessa ting, som det kanske kan vara
nyttigt att erinra sig.

Skolkommissionen framhåller, att den
omläggning av skolans inre arbete, som
skolreformen innebär, nödvändiggör en
nyinriktning av lärarutbildningen och
att en större uppmärksamhet måste ägnas
åt studiet av pedagogik och psykologi.
Skolkommissionen anför vidare i
det avgivna betänkandet, att huvudämnena
för alla kategorier lärare blir
nämnda ämnen.

När propositionen om lärarhögskolan
iåg på riksdagens bord, befanns det

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
emellertid att utbildning av lärare för
lågstadiet inte givits plats i den första
lärarhögskolan och att den sålunda uteslutits
från den förbättrade undervisning
i pedagogik och psykologi, som
från olika håll och i skilda sammanhang
ansetts så ytterst nödvändig för alla lärare.
Och detta trots att skolkommissionen
i det betänkande, jag förut nämnt,
hävdat den bestämda uppfattningen, att
småskollärares utbildning vid sidan av
och samordnad med ämneslärarutbildningen
och mellanskollärarutbildningen
borde förekomma vid lärarhögskolan
alltifrån begynnelsen.

Eftersom några ledamöter av denna
kammare i likhet med mig ansett, att
skolkommissionens inställning till denna
sak, var den riktiga, väckte vi den
motion, nr 538 i första kammaren, som
statsutskottet nu med några välvilliga
ord yrkat avslag på. Vi motionärer anser
nämligen, att om någon behöver de
djupgående kunskaper i psykologi och
pedagogik, som lärarhögskolan skall ge,
är det just lärarna på lågstadiet. Barnpsykiater
och barnpsykologer av olika
schatteringar är eniga om att den tidiga
barnaälderns intryck och upplevelser
har den allra största, ja, ibland avgörande
betydelse för en människas framtida
utveckling. Mot denna bakgrund vågar
jag påstå, att småskolans lärare intar
en nyckelställning när det gäller den enskilde
elevens fostran och personlighetsdaning.
Till småskolan kommer alla
barn, och det är där de får sin första
kontakt med skolan och dess värld. På
småskolans lärare ankommer det att introducera
barnen i denna för dem nya
värld. På dessa lärare beror det i allra
högsta grad, vilken inställning barnen i
fortsättningen får till skolan och dess arbete,
till kamraterna, till lärarna, ja, också
till världen utanför skolan. Det fordras
goda insikter i pedagogik och psykologi
för att fylla dessa uppgifter så,
att skolarbetet verkligen blir till fromma
för det uppväxande släktet. De flesta
lärare har väl hittills klarat dessa uppgifter,
men många har gått bet på dem,
inte sällan beroende på bristande insikter
i de psykologiska problem, som så

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
ofta uppstår just under de första skolåren.

Det förhållandet, att alla barn kommer
till småskolan, gör att kunskaper i lärarhögskolans
huvudämnen är ytterst nödvändig
för denna kategori lärare. Dit
kommer utvecklingshämmade barn, neurotiska
miljöskadade barn, barn med
läs- och skrivsvårigheter, ja, barn av alla
schatteringar. Läraren måste då äga sådana
kunskaper och erfarenheter, att
hon kan upptäcka dylika avvikelser och,
i den mån det låter sig göra, hjälpa barnen
till rätta eller laga så, att barnen på
annat håll får den behandling eller den
undervisning de är i behov av. Det är
en grannlaga uppgift, som fordrar kunskaper
för att man skall kunna behärska
de problem, som kan uppstå i sådana
situationer.

Barn, som på det ena eller andra sättet
avviker från mängden, utgör inte,
som man kanske skulle kunna tro, några
enstaka undantag. Skolöverläkaren i
Göteborg har vid en undersökning 1948
i ett överlärardistrikt funnit neurotiska
beteenderubbningar hos inte mindre än
44,5 procent av nybörjarna.

Trots vetskapen om de rent mentalhygieniska
uppgifter, som utgör en icke
ringa del av småskolans arbete, har dess
lärare uteslutits från den förbättrade
undervisning i psykologi och pedagogik,
som lärarhögskolan avser att ge sina elever.
Departementschefen har icke ställt
sig avvisande mot en utvecklingslinje för
småskollärare med studentexamen som
grund, och det gör inte heller remissinstanserna.
Men man har ändå inte föreslagit
en sådan linje. Som framgår av
propositionen anser departementschefen,
att många skäl talar för inrättandet av
en studentlinje, och departementschefen
anför, att småskolans undervisning —
såsom skolkommissionen betonat — bör
bli föremål för vetenskapligt upplagda
undersökningar och att det är angeläget
att småskolans egna lärarkrafter därvid
kan tagas i anspråk. Men när det sedan
blir tal om nödvändigheten av en nedskärning
av den föreslagna verksamheten,
då blir det den utbildning, jag hela
tiden talat om, som får stryka på foten.

Därvid får departementschefen hjälp av
en hel del remissinstanser. Som skäl för
att utesluta denna lärargrupp anför departementsgruppen
den tveksamhet som
kommit till synes i remissvaren från
småskoleseminariekollegier. De säger,
att de har mycket svårt att tro på dessa
aspiranters förmåga att tillgodogöra sig
högskolemässiga arbetsformer. Det är
nog sant, att inte alla kan det, men jag
vill fråga, om det inte är så i realiteten,
att inte heller alla studenter är mogna
för en högskolemässig undervisning. Jag
tror att den saken till stor del beror på
håg och fallenhet för dylika studier. När
man så — jag tror det är i samma kollegium
— säger att de blivande småskollärarna
är alldeles övervägande intresserade
av den praktiska lärarverksamheten
bland de yngsta, då frågar man
sig vad som här menas med praktisk lärarverksamhet.
Hör inte dit möjligheterna
att behärska de problem av psykologisk
och pedagogisk art som jag
förut talat om? Och när man sedan fortsätter:
»Utmärkt fallenhet för sådana
uPPgifter förutsätter inte nödvändigtvis
fallenhet för högskolestudier», tycker
jag det är en underlig formulering. Jag
skulle vilja vända på den satsen och
säga att sådan verksamhet, som man här,
enligt min mening med orätt, kallar praktisk
lärarverksamhet, utesluter inte nödvändigt
fallenhet för högskolestudier.

Jag skall, herr talman, inte hålla på
längre. Utskottets uttalande att ställning
i frågan om småskollärarnas tillträde
till lärarhögskolan icke skall slutligt tagas,
förrän erfarenheter vunnits av lärarhögskolans
verksamhet, gör att jag funderar
på hur man skall kunna vinna erfarenhet
av en undervisning som inte
får prövas.

Herr talman! Jag är övertygad om att,
som vi säger i vår motion, en förläggning
av utbildningen av en mindre grupp
småskolläraraspiranter även utan studentexamen
men med tillfredsställande
dokumenterade kunskaper i de ämnen,
på vilka studierna bygger, sannolikt inte
skulle förorsaka så stora störningar i
försöksarbetet, att en sådan linje fördenskull
inte bör komma till stånd. Jag häv -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

dar i stället, att om försöksverksamheten
skall ge ett säkert och allsidigt resultat,
så hör undervisningen omfatta
utbildningslinjer för alla lärarkategorier.
Fördenskull her jag att till den verkan
det hava kan få yrka bifall till motionen
nr 538 i denna kammare, vars kläm lyder:
»...att även småskollärarutbild ningen

redan från lärarhögskolans start
måtte inrymmas i den försöksinstitution
för lärarutbildning, som skall införas
för ämneslärare och mellanskolliirare
vid den första lärarhögskolan».

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Lärarutbildningen har
varit ett ständigt återkommande tema på
riksdagens dagordning under de sista
åren, men det har i lärarbristens tecken
mest varit fråga om improvisationer och
nedrustning. Så mycket mera glädjande
är det därför att här möta ett förslag
som går ut på förbättringar och upprustning.
Jag är angelägen, herr talman, att ge
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
en eloge för att det
lyckats honom med föreliggande förslag
om en första lärarhögskola att ur virrvarret
av mer eller mindre genomtänkta
uppslag välja ut det väsentliga och det
som har fäste i en kall verklighet. Statsutskottet
har ju också enhälligt och utan
några reservationer tillstyrkt propositionen.

Skolkommissionens ursprungliga projekt
om lärarutbildning kännetecknades
av teori, av en psykologisk och pedagogisk
idéflykt, medan det rent praktiska
utbildningsbehovet inte kom fullt till sin
rätt. Propositionen har korrigerat detta.
Särskilt beträffande ämneslärarna har en
korrigering ägt rum till förmån för undervisningsövningarna
i överensstämmelse
med den metod som tillämpas vid
våra provårsläroverk. Dessa läroverk har
som bekant meddelat praktisk utbildning
inte bara för läroverkslärare utan också
för de pedagogikens plantskolor, som
våra seminarier utgör.

I anslutning till den föregående ärade
talarinnan skulle jag till en början vilja
siiga följande. Visst behövs det psyko -

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
logi och pedagogik för de blivande lärarna.
De behöver insikter i dessa ämnen
såsom bakgrund och incitament
vid lösningen av de många problem som
möter i den dagliga lärargärningen. Ämnena
blir väl tillgodosedda i det förslag
som här behandlas, men kunskaper i
dessa ämnen utgör ingen garanti för att
innehavaren av dem blir en god lärare.
Lika litet som man har någon garanti
för att exempelvis en framstående statsvetare
eller sociolog blir en lyckad politiker,
lika litet har man någon garanti
för att en lärd psykolog blir en lyckad
lärare. Om båda dessa yrkesgrenar gäller,
att det framför allt är hela personligheten
och kunnigheten i fråga om de
förelagda uppgifterna som är avgörande.
Med detta har jag givetvis inte sagt, att
inte lärda statsvetare kan lyckas som politiker.
Tvärtom; det har vi sett många
exempel på.

Den första lärarhögskolan skall årligen
utexaminera 96 folkskollärare, de blivande
mellanskollärarna, och 60 ämneslärare,
blivande adjunkter och lektorer. Av
de förra krävs studentexamen, av de senare
filosofie magisterexamen eller —
om han vill bli lektor — filosofie licenciatexamen
eller doktorsgrad. Ämneslärarna
skall erhålla huvudparten av sin
utbildning vid läroverk som samverkar
med högskolan, dock under högskolans
ledning.

Det är ett problem till som jag skulle
vilja beröra i detta sammanhang. Utöver
kravet på tillfredsställande lärarutbildning
måste man fordra att det blir en
enhetlig bedömning och betygsgivning
till ledning för de utnämnande myndigheterna.
Detta är så mycket mer påkallat
i framtiden som vi synbarligen
kommer att få en decentralisering av lärarutnämningarna.
Det har gjorts gällande
att de olika seminariernas betygsnormer
är skiftande, och detsamma har
sagts om provårsläroverken. Statistiska
undersökningar rörande provårsbetygen
har emellertid visat att åtminstone de
äldre provårsläroverken med fasta traditioner
och stor erfarenhet uppvisar mycket
god överensstämmelse vid bedömningen.
Full visshet på detta område kan

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. inrättande av en lärarhögskola.

man endast vinna medelst försök med
enäggstvilllingar. Jag har endast en gång
varit i tillfälle att deltaga i ett dylikt
experiment. Det gällde två bröder som
samtidigt gick provår i samma ämnen
med samma akademiska vitsord, den ene
i Stockholm, den andre i Göteborg. De
två läroverken i Stockholm och Göteborg
var fullkomligt ovetande om det
försök i vilket de kommit att bli ofrivilliga
deltagare. De båda tvillingarna erhöll
emellertid så likartade betyg med
samma variationer i betygen inom ämnena
och för de tre olika stadierna, att
deras kasus skulle ha blivit exakt densamma,
ifall de bytt plats med varandra
under provåret. Jag hoppas nu, herr talman,
för lärarhögskolans vidkommande,
att den måtte ernå samma enhetlighet vid
bedömningen, ty längre kan man uppenbarligen
inte komma.

Tack vare den tillfredsställelse som
utskottet känt inför propositionen bär
alla motioner i ärendet avstyrkts, även
herr Arrhéns motion om åtgärder för
att minska den s. k. provårskön, som
för närvarande omfattar cirka 800 lärare.
Med provårskö menar man att det
ute vid de högre skolorna finns omkring
800 lärare som visserligen har
fullgiltig akademisk examen inklusive
betyg i psykologi och pedagogik, men
saknar praktisk pedagogisk utbildning.
Och det värsta är att provårskön ser ut
att växa under de närmaste åren, trots
att ett nytt provårsläroverk tillkommit
i höst och ytterligare ett nytt tillkommer
nästa läsår och trots de nya 60 utbildningsplatser,
som lärarhögskolan
medför.

Utskottet har noggrant beaktat detta
ärende och angivit en utväg som bör
prövas. Utskottet anför på sid. 70 att det
»bland annat bör övervägas, om icke antalet
lärarkandidater vid de nuvarande
läroverken med praktisk lärarkurs bör
kunna utökas. Härigenom torde en icke
ringa förstärkning av dessa läroverks
kapacitet i fråga om utbildning av lärare
kunna komma till stånd.» Att utskottet
det oaktat inte vågat tillstyrka
bifall till den ifrågavarande motionen,
beror på att motionären föreslagit att

åtgärder skulle föreläggas redan 1955
års riksdag. Detta har utskottet ansett
vara alltför optimistiskt.

Ett realiserande av utskottets skisserade
plan förutsätter nämligen, att en
del förändringar vidtas i fråga om den
praktiska lärarutbildningen. För det första
måste lärarkursens föreståndare, rektorn
alltså, delegera viss del av kontrollen
och impulsgivningen till huvudhandledare.
Det sker på vissa håll redan
nu, men förfarandet måste utvidgas.
Denna anordning är att rekommendera
oberoende av vilka andra förändringar
som vidtas, eftersom föreståndaren näppeligen
kan lämna värdefulla metodiska
föreskrifter inom alla förekommande
discipliner från latin och grekiska till
de levande språken, för att nu inte tala
om matematik eller de naturvetenskapliga
ämnena. För det andra bör lektorerna
i sin egenskap av handledare och
huvudhandledare tjänstgöra vid de läroverk,
till vilka de blivit utnämnda,
och ej ta tjänstledighet för vetenskapligt
arbete. För det tredje bör extra ordinarie
tjänster förekomma endast i undantagsfall
vid ifrågavarande läroverk. För
det fjärde bör adjunktstjänsterna där genomgående
placeras i samma lönegrad
som motsvarande tjänster vid småskoleseminarierna.
För närvarande avlönas
utbildarna av läroverkslärare i vissa fall
lägre än utbildarna av småskollärarinnor.

Genom en dylik anordning, som praktiskt
taget inte skulle behöva medföra
någon ekonomisk belastning för statsverket,
skulle lärarkursläroverkens kapacitet
helt kunna tagas i anspråk för den
praktiska utbildningen.

Från och med nästföljande läsår får
vi 13 lärarkursläroverk. Om man räknar
med en genomsnittlig ökning av antalet
lärarkandidater med 3 varje termin vid
var och en av dessa anstalter, skulle utbildningsplatserna
öka med 78 per år eller
18 mer än hela lärarhögskolans kapacitet
för utbildning av ämneslärare.
Diirest man nöjde sig med en genomsnittlig
ökning med 2 i stället, skulle
kapaciteten öka med 52 eller med inemot
lika mycket som lärarhögskolan

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

skall prestera i fråga om denna lärarkategori
per år. Vad som skall göras bör
emellertid göras snart, innan den förnämliga
uppsättning av lärare som nu
finns vid provårsläroverken har försvunnit.
Det är fara i dröjsmål. Snart
kan det vara för sent.

Jag vet, att den plan som utskottet har
skisserat kommer att möta motstånd
från dem det vederbör. Jag inser själv
förslagets svagheter. Men lärarbristen är
så överhängande, att här måste sättas
till alla resurser för att få den hävd medan
tid är.

I övrigt hoppas jag, herr talman, att
denna första lärarhögskola skall bli den
centrala försöksanstalt på skolväsendets
område, som särskilda utskottet år 1950
åsyftade. Vi må besinna, att vad som
här beslutas dock bara är avsett att vara
ett försök.

Med dessa reflexioner, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Ohlon med
anledning av mitt anförande vill säga,
att de personliga egenskaperna är det
viktigaste för en lärargärning, är detta
så sant som det är sagt. Men då vill jag
fråga herr Ohlon: Gäller det inte alla
lärarkategorier ända upp till gymnasiet?
När personliga egenskaper kan förenas
med en god utbildning i de ämnen det
här är fråga om trodde jag att vi hade
förutsättningar att få en lärarkår som
kan behärska alla situationer på skolans
område. Därför är det som jag har yrkat
att även småskollärarinnorna skulle
bli delaktiga av denna undervisning.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter herr Ohlons anförande
kan jag fatta mig mycket kort.

Vad jag anser vara av allra största värde
är att utskottet har kunnat komma
fram med ett fullständigt enhälligt förslag.
Detta förslag har kommit nu, redan
fyra år efter riksdagens beslut om

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
riktlinjer för den framtida lärarutbildningen.
Man kan kanske säga, att förslaget
är nedbantat i förhållande till skolkommissionens
förslag. Men i utskottets
skrivning har framhållits, att den första
lärarhögskolan av naturliga skäl måste i
åtskilliga avseenden få försökskaraktär.
Det vill jag understryka. Såväl den egentliga
enhetsskolan som denna lärarhögskola
får just försökskaraktär. Därmed
menar vi att man skall pröva sig fram
för att så småningom kunna få den norm
som man med ledning av de vunna erfarenheterna
anser vara den bästa för
framtiden.

Vi förstår mycket väl, att företrädare
för småskollärarinnorna inte är fullt belåtna
med vad utskottet bär skrivit, men
vi vill ändå påpeka, att vi uttryckligen
har framhållit, att statsutskottet inte har
tagit någon slutgiltig ställning. Vi skriver:
»Enligt utskottets mening bör slutlig
ställning till frågan om småskollärarutbildningens
förläggande till lärarhögskolan
icke tages, förrän erfarenheter
vunnits av lärarhögskolans verksamhet.»

Vid behandlingen av denna mycket
viktiga fråga framkom från olika håll
uppskattning av småskollärarinnornas
pionjärgärning inom undervisningen,
och vi vill ge uttryck åt denna uppskattning.
Småskollärarinnorna får ju ta emot
barnen på det verkliga lågstadiet, och
det beror i mycket hög grad på dem
vilken inriktning dessa unga människor
får. Det är därför som utskottet starkt
vill framhålla, att framtidens lärarhögskola
ännu inte har utformats. Men det
skulle vara felaktigt, om vi inte skulle
peka på de svårigheter som vi redan nu
är medvetna om. Med den olika utbildning,
som våra småskollärarinnor redan
nu har och som man torde få räkna med
också i framtiden, blir det mycket svårt
att få en enhetlig högskoleutbildning för
våra småskollärarinnor. De som går ut
från våra seminarier utan studentexamen
ocli de som går ut med studentexamen
har ju rätt olika förutsättningar
för att tillgodogöra sig undervisningen
vid en högskola, det är vi fullt
medvetna om. För egen del måste jag
säga att det skulle vara olyckligt, om

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
man skulle få två slag av småskollärarinnor,
en grupp med studentexamen och lärarhögskola
och en annan grupp med seminarieutbildning
utan lärarhögskola.
Det kan tänkas att vi så småningom på
grund av en sådan anordning skulle
komma i en mycket besvärlig situation,
inte minst när det gäller lönesättningen.

Allt detta och flera saker därtill gör
att utskottet här har ansett att man bör
avvakta erfarenheterna från denna blivande
lärarhögskola, innan man tar slutgiltig
ställning.

Vi knyter stora förhoppningar till denna
lärarhögskola, men vi har också försökt
att göra ramen så verklighetstrogen
som möjligt. Vi tror inte att man förmår
göra några underverk genom dessa organisatoriska
förändringar, utan i mycket
hög grad kommer det även i fortsättningen
att bero på lärarkandidaterna själva,
om vi skall få den typ av lärare som vi
alla önskar. Men vi tror att lärarhögskolan
skall kunna medverka i denna utbildning
på ett mycket verksamt sätt.

Att skolkommissionens förslag inte har
kunnat genomföras i alla avseenden beror
på flera omständigheter. Vi hyser
den förhoppningen att lärarhögskolan,
även om den nu förläggs till Fredhäll,
skall kunna byggas ut så småningom, så
att den kommer så nära som möjligt det
önskemål som skolkommissionen på sin
tid uppställde. Det måste bli en försöksinstitution,
det är vi allesamman övertygade
om, och vi kommer alldeles säkert
att få flera tillfällen att ta upp utvecklingen
på detta område. Såvitt jag
har kunnat märka, är alla ledamöter i
statsutskottets andra avdelning mycket
intresserade av hur detta kommer att
gå. Jag är övertygad om att i den mån
man har möjlighet till det, kommer man
att följa med denna sak mycket noga.

Herr talman! Vi inom statsutskottet
tror att detta förslag kommer att bli av
fundamental betydelse för den framtida
lärarutbildningen, och vi tror också att
det förslag, som departementschefen här
har kommit med och som statsutskottet
har kunnat biträda i praktiskt taget alla
delar, skall bli av den stora betydelse
som många av oss här i landet väntar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! När kammaren nu går
att fatta beslut om det statsutskottsutlåtande
som handlar om lärarhögskolan,
kan den konstatera att vi i stort sett
varit eniga i utskottet. Utlåtandet kommer
inte heller att föranleda mig till
några längre kommentarer.

Vad som förefaller mig vara en av de
viktigaste principer, som fastslås i utlåtandet,
är betonandet av att alla lärarkategorier
sitter i samma båt, har en
gemensam uppgift. Det är av vikt att de
studerande under vistelsen vid lärarhögskolan
har tillfälle att på ett annat
sätt än tidigare sätta sig in i de olika
skolformernas funktion och uppgifter.
Detta betonas särskilt på sidan 72 i utskottets
utlåtande, där det i slutet av
första stycket står, att lärarkandidaterna
bör beredas tillfälle att under ej alltför
kort tid följa undervisningen i kommunala
småskoleklasser. De bör även,
säges det, få någon hum om förskolestadiet.
Den uppfattning, som tar sig uttryck
i dessa ord, har, efter vad jag
skulle tro, under de senaste åren arbetat
sig fram ute i landet. Inom de olika
lärarkategorierna har den bestämda
övertygelsen gjort sig gällande, att alla
lärare har ett gemensamt verksamhetsområde
och att vi måste bygga upp vår
framtida yrkesverksamhet på det som i
dessa avseenden förenar oss. Detta har
tagit sig uttryck i bildande av s. k. lärarsällskap
i olika skolstäder. I dessa
sällskap har man sammanfört lärarkategorier
från de skilda skolformerna för
diskussion av gemensamma angelägenheter.
Jag tror, att jag från min erfarenhet
i det avseendet kan omvittna, att resultatet
av detta närmande mellan de
olika kategorierna har varit mycket
lyckligt.

I övrigt vill jag bara säga några ord
med anledning av att fru SjöströmBengtsson
här gjort sig till talesman för
småskollärarinneintresset i detta sammanhang.
Vi har inte, såsom det har

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

sagts, någonting speciellt emot småskollärarinnorna
i och för sig, men vi försöker
hävda den principen, att när arbetet
för de studerande vid den blivande
lärarhögskolan börjar, skall de kunskapsmässigt
sett stå på samma startlinje.
För ledningen av undervisningen
vid den blivande lärarhögskolan bör
detta vara ett ofrånkomligt krav. Det är
också anledningen till att utskottet på
sidan 70 i tredje stycket av utlåtandet
betonar, att den kompletteringsmöjlighet,
som tidigare har stått de studerande
till buds i samband med folkskoleseminariernas
verksamhet, skall uteslutas,
när det gäller lärarhögskolorna. När
de studerande kommer dit skall alla förstudier
vara klara, så att man kan gripa
sig an med de nya uppgifter, som lärarhögskolan
skall tillhandahålla. Som det
nu är kan man nog beklagligtvis inte
tänka sig, att den utbildning räcker, som
småskollärarinneeleverna har, då de
skall börja den egentliga yrkesutbildningen.

Jag har tidigare, redan 1950, i klar
insikt om dessa problems art ställt yrkanden
om en längre utbildning av småskollärarinnorna.
Jag fick emellertid då
böja mig för de upplysningar, som då
lämnades, med hänsyn till tillgången på
studenter och annat. Man får också nu
överlåta denna fråga åt framtiden. Jag
tror emellertid det är lyckligt — och
därvidlag föreligger möjligen en liten
motsättning till herr Näsströms anförande
nyss — att utskottet går med på att
man släpper in i lärarhögskolan en kategori
småskollärarinnor, nämligen sådana
som avlagt studentexamen. Den
kategorien kan utöver vanlig skoltjänst
tänkas få viss speciell användning. Försöksverksamhet
får här komma med nya
uppslag.

Herr Ohlon har i mycket energiska
tongångar försvarat den motion, som jag
väckte, när det gällde provårskön. Jag
kan i alla delar instämma i vad han
har sagt. Jag skall bara ytterligare fästa
uppmärksamheten på ett par detaljer.

1 utskottsutlåtandet säges, att man
hoppas, att utbildningskapaciteten i lärarhögskolan
beträffande ämneslärar -

Ang. inrättande av en lärarhögskola,
kandidaterna skulle kunna ökas. Det är
en from förhoppning, och ingen vill väl
därvidlag ställa sig negativ. Jag vill bara
peka på det förhållandet, att detta skulle
nödvändiggöra en utbyggnad av lokalerna
vid lärarhögskolan. På grund av
tomtfrågan där ute i Fredhäll, sådan den
nu ligger till, kan en dylik utbyggnad
endast tänkas komma till stånd om, låt
oss säga, tjugu å tjugufem år. Jag vill
bara understryka denna realitet, så att
ingen fäster några överdrivna förhoppningar
vid denna eventuella möjlighet.

Det förslag, som skymtar i utskottets
utlåtande beträffande möjligheterna till
de nuvarande provårskursernas utbyggnad,
är, som herr Ohlon i sitt anförande
också betonade, i dagens läge utan tvivel
det mest realistiska. Det är min varma
förhoppning, att statsrådet tar upp
denna sak, så att vi åter får kontakt
med frågan i statsverkspropositionen
därutöver nästa år.

Jag anser för min del att situationen,
när det gäller provårskön, för närvarande
är sådan, att man måhända måste
gripa till ännu längre gående åtgärder.
Det är nämligen att märka, att i trots
av denna lärarhögskola om vilken vi i
dag beslutar och som ger en utbildningskapacitet
per år på, låt oss säga,
sextio ämneslärarkandidater, kommer
icke detta att innebära, att den nuvarande
provårskön minskar. Tvärtom
kommer den under den närmaste tiden
—■ alltså i trots av lärarhögskolan —
att öka, kanske upp till tusen. Då uppstår
en synnerligen prekär situation.
Man frågar sig redan ute på fältet: Är
det meningen, att vi skall gå provåret,
sedan vi pensionerats? Med det tjugufemårsperspektiv,
jag nyss antydde, beträffande
möjligheten att bygga ut lärarhögskolan,
skulle detta inte te sig alldeles
otänkbart.

Om man måste tillgripa kraftåtgärder
på detta område, finns också den möjligheten,
att man försöker utnyttja de
tuseneleversläroverk, som vi för närvarande
har så många av ute i landet och
vilket samtidigt innebär, att vi har
många kollegier på över femtio lärare.
Det måste rimligtvis inom så stora kol -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. reformering av läkarutbildningen.

legier finnas möjlighet att plocka ut sådana,
som är lämpliga handledare för
provårskandidater, naturligtvis under
förutsättning att vi också har en acceptabel
rektor. På det sättet skulle man
måhända under en femårsperiod kunna
få fram möjligheter att snabbt avverka
provårskön. Dylika åtgärder är, om inte
exakt överensstämmande, dock liknande
dem som andra länder, exempelvis England,
har tvingats att tillgripa. Det har
där gått alldeles utmärkt. Vill man saken,
så kan också medel av denna natfir
visa sig både nödvändiga och godtagbara.

Jag har, herr talman, genom min motion
velat understryka det här föreliggande
problemets betydelse. Yrkesutbildningen
vid de högre skolorna upplever
just nu en kris. Eftersom herr statsrådet
är här närvarande, vill jag lägga honom
dessa angelägenheter särskilt på hjärtat.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 189 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna III och
IV hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 190, i anledning av
väckta motioner om främjande av forskningen
och undervisningen på sjörättens
område, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. reformering av läkarutbildningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
läkarutbildningen jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 212, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 27 mars 1954, föreslagit riksdagen
att dels godkänna av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade huvudsakliga
grunder för en reformering av
läkarutbildningen, att successivt genomföras
från och med budgetåret 1955/56,
dels ock godkänna av departementschefen
förordade förändringar i personalorganisationen
vid de medicinska lärosätena
och till dem knutna undervisningssjukhus,
att successivt genomföras
från och med budgetåret 1955/56.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft åtskilliga i ämnet
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 542 av
fru Gärde Widemar m. fl. och IT: 702 av

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

fru Andrén m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

1) uttala önskvärdheten av en rationalisering
av den medicinska undervisningen
genom vidgad användning av undervisningsfilm
och införande av undervisning
genom television i lämplig omfattning; 2)

uttala, att kursen i sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi borde uppdelas i
två kurser och ges ett timantal av för
sjukvårdsteknik 20 timmar och för fysikalisk
terapi 20 timmar;

3) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att frågan om tjänsteställningen
för överläkaren vid karolinska
sjukhusets reumatologiska klinik
måtte göras till föremål för förnyat övervägande
och att resultatet härav måtte
redovisas vid 1955 års riksdag;

4) uttala önskvärdheten av att en utredning
komme till stånd rörande inrättande
av ordinarie lärartjänster i ämnet
klinisk epidemiologi;

5) uttala, att undervisningskursen i
allmän hygien borde utökas från 40 till
50 timmar;

6) uttala, att ett successivt inrättande
av ytterligare professurer i barnpsykiatri
vore ett angeläget önskemål;

7) uttala, att förhandlingar borde upptagas
med Sveriges läkarförbund rörande
vissa avlöningsfrågor;

8) uttala önskvärdheten av att frågan
om en obligatorisk sjukhustjänstgöring
efter examen för allmänläkare upptoges
till förnyad utredning; samt

9) i övrigt beakta vad som i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:553 av
herr Huss m. fl. och II: 709 av herr
Munktell hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att undervisningen i obstetrik
och gynekologi skulle anordnas
på det sätt, som universitetskanslern föreslagit,
innebärande att ytterligare praktisk
utbildning bereddes den studerande
under en månads assistenttjänstgöring
vid obstetrisk-gynekologisk avdelning i

Ang. reformering av läkarutbildningen,
omedelbar anslutning till assistenttjänstgöringen
i kirurgi.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet avfattat sin hemställan i
åtta särskilda, med I—VIII betecknade
punkter. I punkterna I, II och VIII hade
utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade huvudsakliga
grunder för en reformering av läkarutbildningen,
att successivt genomföras
från och med budgetåret 1955/56;

b) godkänna av departementschefen
förordade förändringar i personalorganisationen
vid de medicinska lärosätena
och till dem knutna undervisningssjukhus,
att successivt genomföras från och
med budgetåret 1955/56;

c) i anledning av motionerna I: 553
och 11:709 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

II. att motionerna 1:542 och 11:702,
i den mån de i motionerna framställda
yrkandena icke blivit tillgodosedda med
vad utskottet i utlåtandet anfört, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; VIII.

att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:543 och 11:700 samt
i anledning av motionerna 1:91 och II:
132 ävensom II: 714, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam och förutsättningslös
utredning rörande inrättande
av en för den kliniska utbildningen
avsedd, till Norrland förlagd medicinsk
läroanstalt.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort i
punkten VIII hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:91
och 11:132, 1:543 och 11:700 samt II:
714, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam och förutsättningslös

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. reformering av läkarutbildningen,
utredning rörande inrättande av en medicinsk
läroanstalt förlagd till Norrland.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punklen I.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Så är då denna reform
äntligen i hamn efter 16 års vedermödor
i hägnet av växlande kommittéer. Jag
vill gratulera herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för att han
har lyckats lotsa den stormhärjade skutan
i hamn. Reformen har liksom allt
mänskligt sina förtjänster och sina fel.
En av förtjänsterna ligger — åtminstone
ytligt sett — däri, att man har lyckats
pressa in så mycket i så litet, här översatt
med så kort studietid. Det är emellertid
ganska sannolikt, att man på denna
punkt varit så skicklig, att det gränsar
till ett illusionsnummer, vars otillräckliga
verklighetsunderlag kan bli
ödesdigert. Orsakerna till att jag har
denna uppfattning vill jag helt kort ange
i anslutning till den av fru Gärde Widemar
och mig m. fl. väckta motionen.

Det är ju så, att den nya studieplanen
har byggts på principen att utmönstra
en de! mindre aktuellt kursstoff och i
stället ge plats för nya ämnen. Det har
man också lyckats med. Man har avlägsnat
en del gammalt och mindre aktuellt
kursstoff och i stället tillfört en betydligt
större kvantitet nytt kursstoff. Trots
detta har man kommit fram till en normalstudietid,
som är betydligt kortare
än den nuvarande, närmare bestämt till
6,5 år. Det är som bekant en studietid,
som för närvarande mycket få studenter
kan avlägga en läkarexamen på. Det är
därför inte underligt, att både utskottet
och ett flertal remissmyndigheter är
tveksamma om möjligheterna att hålla
den beräknade normalstudieplanen. För
att belysa, hur hårdhänt man har gått
fram i sin rationaliseringsiver, kan nämnas
att i det s. k. propedeutiska året,
vari ingår tre tentamina och ett flertal
slutförhör, icke har reserverats någon

som helst undervisningsfri tid för tentamensläsning.

Man frågar sig nu vad som kommer
att bli följden av en studieplan, som är
så här starkt koncentrerad och som i
fråga om kraven på de studerande närmast
kan betecknas som rigorös. Ja, ganska
säkert är väl att en hög procent studerande
inte kommer att kunna följa
kursplanen. Vad skall man då göra med
dem? Vid högskolor, där man tidigare
har infört koncentrerad kursplan, t. ex.
tekniska högskolan i Stockholm, har de,
som kommit efter, antingen tvingats att
avbryta sin utbildning eller belasta efterföljande
kurser. En sådan tilläggsbelastning
är emellertid inte möjlig när det
gäller den medicinska utbildningen, huvudsakligen
på grund av den starkt begränsade
platstillgången. Alternativet för
lärarna blir då att sänka tentamensfordringarna,
varigenom man skapar ett hot
mot utbildningens kvalitet. Departementschefen
och utskottet har sökt åstadkomma
en annan lösning, nämligen att
föreslå sådana alternativ till de lokala
studieplanerna, att det skall bli möjligt
för de studerande att hålla normalstudietiden.
Detta måste väl innebära rätt
att befria från vissa kurser eller att medge
reducerade kurser, eftersom det är
uppenbart, att det inte är möjligt att
lätta en börda, som är för tung, på annat
sätt än genom att minska bördan.
Men här har vi på nytt ett hot mot utbildningens
kvalitet.

Enligt min mening kommer de konsekvenser
av den hårda studieplanen,
som jag nu har berört, att leda till att vi
ganska snart efter den nya studieordningens
fullständiga genomförande blir
tvingade att utöka studieplanen med en
lämplig tidrymd. Man frågar sig, om det
icke hade varit lyckligare att gå den
motsatta vägen, d. v. s. att från början
dimensionera studieplanen för en något
längre tidrymd och sedan genomföra
de reduceringar som erfarenheten visar
vara möjliga.

Risken av en försämrad kvalitet hos
grundutbildningen kan bli särskilt allvarlig
på grund av en annan omständighet.
Man har nämligen enligt den nya

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

studieplanen avstått från att såsom hittills
söka ge en fördjupad kunskap inom
alla områden av medicinen, varigenom
de utexaminerade läkarna skulle bli
skickade att omedelbart börja med allmän
praktik. I stället skulle examen bli
den nödvändiga grundvalen för en senare,
huvudsakligen praktiskt inriktad
vidareutbildning, och därom är i och
för sig ingenting att säga. Man hade
emellertid då väntat sig, att den reform
som nu föreligger skulle ha sörjt för att
åtminstone grundlinjerna för en sådan
vidareutbildning dragits upp och att
man föreslagit en obligatorisk sjukhusutbildning
av åtminstone ett år för rätt
att öppna praktik. Men både departementschefen
och utskottet avböjer tanken
på att införa en sådan obligatorisk
vidareutbildning. Utskottet tillägger försiktigtvis
»i varje fall under en prövotid».
Riksdagen ställs alltså inför tvånget
att ta risken av att läkare öppnar praktik,
vilka endast har grundutbildning
och till på köpet en grundutbildning,
som åtminstone i vissa fall tycks komma
att få en sänkt kvalitet på grund av
dispenser och sänkta tentamensfordringar.

1 vår motion har vi yrkat på obligatorisk
sjukhustjänstgöring efter examen.
Detta avstyrkes av utskottet. Självfallet
skulle det icke tjäna något praktiskt syfte
att här ställa ett yrkande emot utskottet,
allra helst som frågan inte föranlett någon
reservation. När utskottet säger att
utvecklingen bör följas med uppmärksamhet,
förutsätter jag emellertid, att
spörsmålet så småningom på nytt kommer
att framläggas för riksdagen.

Det är uppenbart att detaljerna i den
framlagda studieplanen måste föranleda
olika meningar i ett stort antal fall. I
några fall bär vi motionärer yrkat på
ändringar av kursernas omfattning, nämligen
när det är fråga om kurser som
blivit alldeles påtagligt underdimensionerade.
Det gäller exempelvis kurserna i
sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi, allmän
kiurgi, radioterapi samt obstetrik
med gynekologi. När statsutskottet om
dessa yrkanden säger, att riksdagen inte
behöver befatta sig med dem och alt det

2 Första kammarens protokoll 195i. Nr 32.

Ang. reformering av läkarutbildningen,
i stället tillkommer Kungl. Maj :t och universitetsmyndigheterna,
förefaller det att
innebära en alltför långt driven frivillig
nedskärning av riksdagens befogenhet
och en alltför bekväm väg att undgå ett
ställningstagande.

Att det i realiteten måste förhålla sig
så, framgår av att utskottet i ett specialfall,
nämligen i fråga om undervisningen
i obstetrik och gynekologi, gått ifrån den
nämnda principen och gjort ett uttalande
till förmån för en månads obligatorisk
assistenttjänstgöring i ämnet, som påyrkas
i flera motioner, vilket uttalande i
och för sig inkasseras med tillfredsställelse,
även om det är i magraste laget.
Utskottet säger nämligen, att det kan råda
en viss tveksamhet, om inte en månads
obligatorisk assistenttjänstgöring i obstetrik
och gynekologi kan anses önskvärd.
Utskottet borde ha varit mera bestämt
på denna punkt. Det finns nämligen
ett särskilt viktigt skäl för att grundutbildningen
i obstetrik och gynekologi
bör vara tillräcklig, och det är att ett så
stort antal förlossningar i vårt land utföres
av underläkare, som inte har mer
än grundutbildning. Man räknar med att
5 procent av alla förlossningar här i landet
sker i hemmen och 95 procent på
B. B.-avdelningar, lasarett och sjukstugor.
Om vi antar att hälften av de nittiofem
procenten förlöses på B. B.-avdelningar,
d. v. s. specialavdelningar, så
förlöses den andra hälften, kanske 40 eller
50 procent av förlossningarna, på
vanliga lasarettsavdelningar eller sjukstugor
av underläkare, som har bara grundutbildning.

Nu är det självfallet omöjligt att ge
alla underläkare som tjänstgör på kirurgiska
avdelningar specialutbildning i
obstetrik. När utskottet understryker
nödvändigheten av att garantier skapas
för att det icke vid lasarettsavdelningar
med förlossningsfall kan komma att saknas
läkare med mer än grundutbildning
i ämnet, så är detta ett fromt önskemål
utan praktisk betydelse, överläkaren kan
nämligen sällan hinna till sjukbädden
vid de snabba avgöranden och åtgärder,
som det ofta är fråga om vid förlossningar.
Desto viktigare iir det alltså, herr

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. reformering av läkarutbildningen,
talman, att alla läkare har en skaplig
grundutbildning i obstetrik.

Även på en annan punkt förefaller det
som om statsutskottet hade kunnat och
bort uttala sig med litet större målmedvetenhet
och litet mer pondus, nämligen
i fråga om undervisningen i reumatologi
och tjänsteställningen för överläkaren
vid karolinska sjukhusets reumatologiska
klinik. Det är ett spörsmål som i fjol
var uppe i riksdagen. Man nöjde sig då
med att tillsätta en biträdande överläkare,
d. v. s. en förste underläkare som närmaste
chef för denna stora klinik. Meningen
var att detta tillstånd skulle fortsätta
intill dess att den nuvarande professorn
och chefen för karolinska sjukhusets
invärtesmedicinska klinik avginge
från sin befattning. Denna tidpunkt närmar
sig nu, herr talman, med stora steg,
och ännu har ingen åtgärd vidtagits, trots
att det ansetts sannolikt vid tidigare debatt
i ärendet att frågan skulle aktualiseras
vid framläggandet av denna proposition.
Vi motionärer hade nu yrkat
på en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om att detta spörsmål måtte
övervägas på nytt och att resultatet av
detta övervägande måtte redovisas vid
1955 års riksdag, vilket ju i och för sig
var ett ganska blygsamt yrkande. Statsutskottet
vill emellertid inte tillstyrka
detta yrkande. Utskottet säger att det i
fjol skrev, att det förutsatte skärpt uppmärksamhet
på denna fråga från Kungl.
Maj:ts sida. Det nöjer sig även nu med
att förutsätta uppmärksamhet, men formuleringen
i fjol om »skärpt uppmärksamhet»
har denna gång reducerats till
»fortsatt uppmärksamhet». Någon särskilt
het önskan om att i skrivelse till
Kungl. Maj :t klart formulera utskottets
ståndpunkt har man sålunda inte, vilket
måste beklagas med hänsyn till risken
för fortsatt lägervall för undervisningen
i reumatologi i Stockholm.

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
mer att tillägga om frågor, som vi motionärer
anser oss ha anledning att anmärka
på, men det sagda må i varje
fall för min del vara tillräckligt. För mig
återstår att önska reformen all tänkbar
framgång, även om jag, såsom jag tidi -

gare har sagt, hyser farhågor om resultatet
av den reformerade utbildningen.
Jag hoppas att svårigheterna kan övervinnas.
Skulle det inte visa sig vara möjligt,
får vi väl ta itu med problemet på
nytt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då herr Huss inte ställde
något yrkande, så gör ju detta det
betydligt lättare för oss från utskottets
sida, och vi kan fatta oss ganska kort.

Ett huvudsyfte med den framlagda
propositionen och statsutskottets utlåtande
har ju varit att förkorta utbildningstiden
för läkarna och samtidigt öka
antalet utbildade läkare. Det är framför
allt denna senare punkt som jag något
vill vidröra.

Förslaget innebär att den årliga intagningen
av medicine studerande skall
ökas från 310 till 342, alltså en nettoökning
med 32. Man har tänkt sig att
denna ökning skall ske med 6 i Stockholm,
10 i Lund och 16 i Uppsala. De
flesta av de hörda instanserna har varit
överens om att den hittillsvarande
utbildningstiden för läkare är ganska
lång. En kommitté har tillsatts för att
söka komma till rätta med problemet,
och denna kommitté har utfört ett mycket
gott arbete. Den har lyckats komma
fram till ett enhälligt förslag om viss förkortning
av läkarutbildningen. Så långt
har alla varit ense. Men när man kommer
fram till detaljerna, gör man samma
erfarenhet som alltid tidigare i liknande
sammanhang, nämligen att då är man
inte längre enig. Den som är intresserad
av den ena eller andra detaljen anser
att just det området har fått sig alltför
kort tid tilldelad, och så undan för undan.
När det sedan gäller att försöka
lägga ihop pusslet, visar det sig, att om
man skall beakta alla krav, så kommer
man i stället för till den åsyftade förkortade
utbildningstiden fram till en längre
utbildningstid än man haft tidigare. Det
är där de verkliga svårigheterna ligger,
när man skall behandla sådana frågor
som denna. Det är just denna grundläg -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

gande målsättning som man här har förändrat
såväl vad det gäller utbildningens
gång som vad det gäller antalet studerande.
Det nya i detta förslag torde väl
kunna sägas ligga framför allt i den
grundläggande utbildningen. Man har
velat förändra den så till vida att den
inte längre skulle ge en fördjupad kunskap
inom alla områden. Man har i stället
velat få till stånd en viss någorlunda
likformig grundutbildning och sedan
tänkt sig en praktisk vidareutbildning
inom de olika ämnesområdena. Vi i utskottet
har ansett, att detta måste vara
en mycket stor fördel, och i likhet med
departementschefen vill vi tillstyrka det.

På en punkt, och den vidrörde även
herr Huss, nämligen beträffande frågan
om efterutbildningen för sådana läkare,
som skall utöva privatpraktik, är utskottet
emellertid litet betänksamt. Detta
problem har man, enligt upplysningar
vi har fått, ansett sig kunna lösa genom
att Läkarförbundet självt skulle utöva
en viss — vad skall vi säga — kontrollerande
verksamhet över sina ledamöter.
På det sättet skulle man kunna känna
sig något så när tillfredsställd med den
nya anordningen. Utskottet har som sagt
varit tveksamt på den punkten, men vi
hoppas att detta löfte kommer att hållas
från Läkarförbundets sida. Det vore ju
ganska ödesdigert, om unga nyutbildade
läkare skulle börja öppna privatpraktik
utan att ha fått den erfarenhet exempelvis
vid sjukhus, som vi anser vara så
nödvändig. Det är framför allt dessa ting
som utskottet velat trycka på.

Herr Huss snuddade vid ett par tillfällen
vid den motion, som han och ett
par andra ledamöter väckt i denna fråga.
Jag skulle vilja säga, att det är något
säreget med denna motion. .lag för min
del har sällan mött en liknande motion
i riksdagen. Det verkar mera remissutlåtande
än motion. Man har här travat upp
olika önskemål i nio olika punkter. Utskottet
har försökt att behandla dessa
önskemål så fullständigt som möjligt,
och jag tror att också herr Huss kan intyga,
att vi försökt ta all möjlig hänsyn
till de olika detaljspörsmål som kommit
fram. Men, såsom jag nämnde i början,

Ang. reformering av läkarutbildningen.

vill man ha en verklig förkortning av
utbildningstiden, kan man inte i samma
andedrag göra en mängd detaljförslag
om utökade kurser på de olika områdena,
och det är ju det som är kärnan i
det hela. Vi tror från utskottets sida, att
denna omläggning av läkarutbildningen
kommer att bli av mycket stor betydelse,
men vi vill också framhålla att vi
inte alls tror, att samtliga kandidater
kan hålla denna förkortade tid på sex
och ett halvt år, utan det torde nog bli
på det sättet, att rätt många behöver
längre tid för sin utbildning. Från utskottets
sida skulle vi dock vara glada
över om man kunde hålla detta såsom
en median för utbildningstiden. Hur
det kommer att gå med den saken, är
mycket svårt att säga, men vi hoppas i
alla fall att så skall kunna ske. De män,
som suttit i denna utredning, är ju mycket
sakkunniga personer, och vi tror
också — och vet för resten —- att de på
varje punkt haft mycket ingående överläggningar
och konferenser med företrädare
på olika områden för att få fram
bästa möjliga resultat.

Hela frågan är dock av en sådan stor
betydelse, att vi från utskottets sida
starkt vill framhålla, att vad vi här skrivit
är en rekommendation att godkänna
departementschefens förslag. Men vi är
fullt medvetna om att erfarenheten kan
komma att visa att det på vissa punkter
kan behöva vidtagas detaljåtgärder, och
märkvärdigt vore det, om så inte skulle
vara fallet.

Det finns en liten reservation till detta
utskottsutlåtande. Den gäller kanske
mest motiveringen, och om skrivningen
av motiveringen kan man ju ha olika
uppfattning. Men det är också eu kläm
i reservationen, som jag något skulle
vilja beröra. Den avser inrättandet av
en medicinsk läroanstalt förlagd till
Norrland.

Majoriteten inom statsutskottet har ansett,
att det skulle vara av utomordentligt
stor betydelse, om Norrland kunde
få en dylik läroanstalt, framför allt vad
det gäller den kliniska utbildningen, och
vi tror att det skall kunna ske utan alltför
stora ekonomiska och andra besvär -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. reformering av läkarutbildningen,
ligheter, som vi alltid har att ta hänsyn
till när det gäller nya förslag.

Vi får ju alltid höra, att man i det
rådande ekonomiska läget inte kan göra
det eller det. Vad beträffar statsutskottets
förslag, tror jag att det skall kunna
genomföras utan några större kostnader;
det avser ju att till Norrland få förlagd
en medicinsk läroanstalt framför allt för
den kliniska utbildningen. Dess bättre
har vi uppe i Norrland länssjukhus som
är fullt jämförbara med många av landets
övriga sjukhus, och utskottet anser
att den föreslagna anordningen bör kunna
genomföras.

I reservationen går man längre och
talar om inrättande av en medicinsk läroanstalt
förlagd till Norrland; det gäller
då inte bara den kliniska undervisningen
utan även annan undervisning.
Inte minst jag skulle vara glad, om vi
för närvarande hade möjligheter att genomföra
det förslaget. Men jag och mina
norrländska kamrater i utskottet har
trott, att det skulle vara lyckligast för
det fortsatta arbetet på detta område,
om vi kan få den kliniska utbildningen
förlagd till något norrlandssjukhus; då
kan man vinna viss erfarenhet där, som
för framtiden kan vara av utomordentligt
stor betydelse. Jag tror inte att det
är lyckligt för oss norrlänningar, att man
i alla situationer för fram mer eller
mindre väl genomtänkta och grundade
krav. Det är betydligt bättre om man
kan komma med förslag, som det går
att realisera — och den regeln är nog
tillämplig även på detta område. Om
man på något område genomför en åtgärd
för tidigt, kan det tänkas att man
gör saken mera skada än nytta. Vi för
vår del tror att den utvecklingsgång,
som utskottet här har tänkt sig, är den
rätta, och det är därför vi på denna
punkt har skrivit så som vi gjort.

Utskottets förslag omspänner ett mycket
stort område, och det förvånar oss
inte alls om de, som är intresserade av
de olika detaljproblemen, kan ha avvikande
uppfattningar och vara betänksamma
på den ena eller andra punkten.
Men när man skall sammanfoga det hela,

tror vi från utskottets sida att utredningskommitténs
behandling av dessa
frågor liksom övervägandena inom departementet
sedan utredningen framlagt
sitt förslag är av den arten, att man
lugnt kan rekommendera Sveriges riksdag
att godkänna det föreliggande förslaget.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
vad herr Näsström sade om att utskottet
gått motionärerna till mötes i vissa
principiella frågor, men jag måste opponera
mig när han sedan hävdar att
denna motion skulle i huvudsak komma
med detaljförslag som innebär utvidgningar.
Det finns i motionen faktiskt
bara två konkreta förslag om utvidgningar,
det ena gäller en ökning av
timantalet i fråga om sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi från 30 till 40, och
det andra avser ökning av hygienundervisningen
från 40 till 50 timmar. Jag
tror att även herr Näsström måste erkänna,
att önskemål om sammanlagt 20
timmars längre undervisning knappast
hör till de anspråk som kan betecknas
såsom förmätna.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Då jag ser statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet här
i kammaren, har jag begärt ordet för
att rikta en vädjan till honom.

Vi är alla överens om att de nyutexaminerade
läkarna måste ha en viss efterutbildning,
antingen den har formen
av en obligatorisk sjukhustjänstgöring
eller säkras genom kompetenskrav, som
Läkarförbundet uppställer för rätten att
annonsera specialitet. För att en sådan
eftcrutbildning skall kunna genomföras,
måste det emellertid finnas underläkartjänster
i tillräckligt antal, och jag utgår
ifrån att så kanske i stort sett blir fallet.
Dock är det av vikt, herr talman, att
innehavarna av underläkartjänster när -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

mast vid de kliniska sjukhusen icke i
alltför stor utsträckning erhåller förlängt
förordnade. Amanuenser och underläkare
bör icke få tjänstgöra längre
än som erfordras för specialistkompetens,
i regel tre år.Det är endast under
denna förutsättning ett tillräckligt stort
antal läkare kan få specialistutbildning.
Förr i tiden hände det — jag har minnen
från Uppsala i det avseendet — att
vederbörande kunde sitta kvar på underläkartjänsterna
kanske åtta eller tio
år. En sådan ordning hindrar andra
från att erhålla behövlig utbildning.

Jag kan i allt instämma i vad statsutskottets
representant herr Näsström,
andra avdelningens ordförande, anförde.
I anslutning till vad han yttrade rörande
en motion om klinisk utbildning, en
ny form av högskola eller akademi eller
vad man vill kalla det, ber jag endast
att få påpeka, att det torde vara
fullständigt verklighetsfrämmande att
för närvarande och inom överskådlig
framtid räkna med möjligheter att bygga
ut en fullständig medicinsk högskola
i Norrland eller någon annanstans. Det
rör sig här om byggnadskostnader av
den storleksordningen — kanske 30 miljoner
kronor eller mer — att statsmakterna
säkerligen icke har möjligheter att
ställa medel till förfogande. Det förslag,
som statsutskottet har tillstyrkt, gäller
ju däremot utomordentligt blygsamma
kostnader; byggnader finnes redan i
stort sett, och det är bara fråga om att
ordna några föreläsningssalar och laboratorier.
Detta är allt. Dessutom blir
det kostnader för statsverket för akademilärarlönerna
o. s. v., men allt rör sig
om mycket blygsamma kostnader.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta, och jag har intet annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! I min egenskap av ledamot
av statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande har jag haft anledning
att syssla med problem, som rör
upprustningen av den statliga sinnessjukvården.
Under arbetet i kommittén har

Ang. reformering av läkarutbildningen,
vi där blivit fullt på det klara med att
det fordras högst avsevärda insatser från
statens sida, om man skall kunna åstadkomma
en godtagbar vård inom detta
sjukvårdsområde. Det torde inte vara
tillräckligt med de insatser, som förutsågs
i 1950 års generalplan, vars realiserande
beräknades till ca 375 miljoner
kronor efter dagens prisläge, utan man
får nog räkna med ännu större kostnader.
Kommittén har därför särskilt betonat
det angelägna i att på allt sätt
söka begränsa kostnaderna.

I de petita, som kommittén årligen
avger till Kungl. Maj:t med förslag till
byggnadsåtgärder, har de senaste åren
starkt understrukits behovet av en väsentligt
ökad forskning inom psykiatrien.
Kommittén anser nämligen, att ett
av de mera verksamma sätten att komma
till rätta med problemen på ifrågavarande
område är att på ett bättre sätt
än hittills söka klarlägga sjukdomarnas
orsaker och finna verksamma botemedel
och behandlingsmetoder. Särskilt angeläget
har kommittén funnit det vara att
man så snart som möjligt åstadkommer
en organiserad forskning inom den s. k.
tunga psykiatrien. Jag tillåter mig därför
att här citera vad kommittén skrivit
härom i sina petita för innevarande budgetår.

Kommittén anför följande: »Att man
på olika områden inom den övriga läkarvetenskapen
gjort stora framsteg i
fråga om behandlingsmetoder m. m.
måste främst tillskrivas en mångsidig,
stort upplagd och intensiv forskning.
Även på det psykiatriska området är det
nödvändigt med en vetenskaplig forskning,
som går fram på olika vägar såsom
biokemisk och nervfysiologisk, psykologisk
och sociologisk forskning samt
mera direkt på behandlingsmetoder inriktad
forskning. För detta ändamål kräves
bl. a. goda laboratoriemöjligheter,
vårdavdelningar, anordnade på lämpligt
sätt, och anställande av tillräckligt antal
assistenter för vetenskapligt arbete.
För närvarande äger psykiatrisk forskning
rum i begränsad omfattning men
företrädesvis inom den s. k. lättare psykiatrien
vid framför allt universitets -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. reformering av läkarutbildningen,
klinikerna. Därest man genom vetenskapligt
forskningsarbete inom den s. k.
tunga psykiatrien kunde vinna närmare
kännedom om de svårare psykiska sjukdomarnas
orsaker och utvecklingsbetingelser,
skulle möjligheterna till effektivare
behandling och därmed kortare vårdtider
ökas, vilket skulle komma sinnessjukhusen
mera till godo.

Sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit,
att kombinerade undervisningsoch
forskningsavdelningar skulle inrättas
vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t
Lars’ sjukhus i Lund och S:t Jörgens
sjukhus i Göteborg. Vid ett vart av dessa
sjukhus skulle inrättas en professur, förenad
med överläkartjänst, vilkens innehavare
i första hand skulle biträda vid
läkarutbildningen och bedriva forskning
inom den tyngre psykiatrien. 1948 års
läkarutbildningskommitté har i anledning
av detta förslag i sitt betänkande
om läkarutbildningen (SOU 1953:7) uttalat,
att ett förverkligande av sinnessjukvårdsberedningens
förslag skulle
medföra avsevärda fördelar särskilt för
specialistutbildningen i psykiatri. Även
ur forskningssynpunkt kunde dessa förslag
leda till beaktansvärda resultat.
Kommittén uttalade dock att med inrättandet
av dessa professurer borde anstå
till dess forskningsresurserna vid de
existerande psykiatriska institutionerna
ökats så att den vetenskapliga verksamheten
där kunde bedrivas på ett tillfredsställande
sätt. Vidare borde först
behovet av personal och utrustning
in. in. för de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna avdelningarna närmare
utredas.

Ehuru man kanske måste räkna med
att de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna professurerna vid de statliga
sinnessjukhusen icke samtliga kunna
komma till stånd inom de närmaste åren,
bör detta dock inte hindra, att en av
dessa professurer inrättas ofördröjligen
och de övriga snarast möjligt därefter.
Kommittén — som anser att den psykiatriska
forskningen vid universitetsklinikerna
givetvis bör tillgodoses på bästa
sätt — finner det nämligen synnerligen
angeläget, att forskning även inom den

tunga psykiatrien bedrives jämsides härmed.
De med en så bedriven forskning
och med inrättandet av dessa professurer
sammanhängande spörsmålen böra
emellertid enligt kommitténs mening bliva
föremål för en särskild utredning.
Kommittén hemställer därför, att en sådan
utredning kommer till stånd snarast
möjligt.»

I olika motioner i denna och andra
kammaren i anledning av propositionen
om byggnadsarbeten vid de statliga sinnessjukhusen
yrkades, att riksdagen ville
uttala, att frågan om inrättande av
särskilda undervisnings- och forskningsavdelningar
vid vissa statliga sinnessjukhus
borde göras till föremål för skyndsam
utredning av Kungl. Maj:t. Dessa
motioner besvarades i statsutskottets utlåtande
nr 113, där utskottet erinrade
om att Kungl. Maj:t i propositionen nr
212 upptagit frågan till behandling. Chefen
för ecklesiastikdepartementet hade
därvid uttalat, att närmare utredning om
professurer i psykiatri vid sinnessjukhusen
snarast borde komma till stånd.
Då syftemålet med ifrågavarande motionsyrkanden
således redan syntes tillgodosett,
ansåg utskottet, som underströk
att utredning borde igångsättas
snarast, någon formlig framställning i
ämnet från riksdagens sida ej vara erforderlig.

I det nu föreliggande utlåtandet från
statsutskottet över propositionen angående
läkarutbildningen är refererat departementschefens
nyssnämnda uttalande.
Däremot finnes ej uttryckligen sagt något
i frågan från utskottets sida. För
egen del tolkar jag detta såsom ett instämmande
i vad departementschefen
sagt och att sålunda utredning om inrättande
av de nämnda professurerna snarast
kommer till stånd. Jag skulle emellertid
vara tacksam för att från någon
representant från utskottets andra avdelning
få en bekräftelse på att min tolkning
är riktig.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är inte för att polemisera
mot någon föregående talare, som
jag här tagit till orda. Jag är givetvis

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

tacksam för att utskottet har tillstyrkt
denna proposition, som säkert kommer
att få en avsevärd betydelse för läkarutbildningen
här i landet.

Det är emellertid nog också riktigt,
att vissa punkter i Kungl. Maj :ts förslag
förtjänar att ytterligare övervägas, och
jag gör ingen erinran emot vad utskottet
därvidlag uttalat. Det är enligt min
mening inte minst med hänsyn till bristen
på läkare verkligt värdefullt med
den minskning i läkarnas mycket långa
studietid, som nu bör kunna komma till
stånd. Det är med tanke på läkarbristen
särskilt värdefullt med den ökning av
intagningen från 310 till 342 per år, som
vi ansett oss kunna föreslå i propositionen.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om en sak, som för övrigt berördes
häromdagen i andra kammaren i ett
interpellationssvar av inrikesministern.
Han nämnde där, att vi i regeringen är
beredda att vidtaga åtgärder för ytterligare
utökning av läkarutbildningen genom
att utnyttja alla till buds stående
möjligheter såväl utom som inom landet.
Härvidlag skall givetvis även beaktas
vad utskottet har skrivit om möjligheterna
att förlägga viss utbildning till
Norrland.

Jag tror sålunda att det beslut, som
riksdagen nu går att fatta, kommer att i
avsevärd grad kunna bidraga till att läkarbristen
här i landet så snart ske kan
häves.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna II—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om inrättande av ett universitet i
Norrland.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett universitet i Norrland.

inrättande av ett universitet i Norrland.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (II: 5) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning om inrättandet av ett universitet
i Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:5 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Näsgård,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Denna fråga om inrättande
av ett universitet i Norrland är ju
inte ny för riksdagen. Den har ju behandlats
här bland annat under åren
1946 och 1948.

Frågan har ett ganska intimt sammanhang
med den nyss behandlade frågan
om läkarutbildningen. På tal om den
måste jag ju säga, att det beslut, som
nyss klubbfästes, utgör ett framsteg, men
det löser inte de problem i fråga om läkarutbildningen,
som är så brännande
och aktuella för Norrland, ty en klinisk
utbildning i Norrland innebär endast en
halvmesyr.

Jag vill erinra om att vid ett tillfälle
sade författaren Albert Viksten vid en
norrlandsmässa, att norrlänningarna inte
vill vara filialmänniskor, men såvitt
jag kan finna är det en mycket stark
tendens för att norrlänningarna i långa
tider skall få fortsätta alt vara filialmänniskor.

Behovet av ett nytt universitet och behovet
av att det skall förläggas till Norrland
har ju tidigare varit under behandling
här i riksdagen, och huvudpunkterna
i motiveringen har varit och är
fortfarande för det första att skapa betingelser
för högre utbildning åt den
norrländska ungdomen och för det andra
att få till stånd en vetenskaplig forskning,
avseende det norrländska näringslivet,
medicinsk forskning o. s. v. En
medicinsk högskola skulle bli en del i
detta norrlandsuniversitet. Det är de särpräglade
förhållandena i Norrland som
motiverar allt detta.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om inrättande av ett universitet i Norrland.

I detta sammanhang bör observeras,
att gymnasieorganisationen i Norrland
har starkt utbyggts under den senaste
femårsperioden, så att antalet utexaminerade
studenter har fördubblats. Uppsala
universitet har nu cirka 500 norrlandsstudenter
mer än i mitten av 1930-talet. Om det funnes ett universitet i
Norrland, så skulle givetvis ett större
antal ungdomar i Norrland skaffa sig
fortsatt ubildning, och därtill skulle ett
mycket stort antal av dessa ungdomar
stanna kvar i Norrland.

Det har ju under flera år pågått en
konkurrens mellan norrlandsstäderna
om var ett eventuellt norrlandsuniversitet
skulle förläggas, och beslutet att det
femte exemplaret skulle placeras i Umeå
har ju inte upphävt denna konkurrens.
Östersund, Skellefteå och såvitt jag kan
förstå även Sundsvall har redan gjort
investeringar för universitetets förläggande
till nämnda städer. Detta visar
det stora intresset men också nödvändigheten
av att denna fråga någon gång
blir löst.

Utskottet säger att frågan nu har avancerat
så långt att den är föremål för
Kungl. Maj :ts prövning. Ecklesiastikministern
lämnade här för cirka två veckor
sedan ett interpellationssvar i ärendet,
och såvitt jag kunde förstå visade
han därvid ett positivt intresse för en
utredning av denna sak. Universitetskanslern
har också varmt förordat en
utredning i denna fråga. Remissinstanserna
ställer sig över lag mycket positiva.
Opinionen är mycket stark, och jag
vill här uttala den förhoppningen, att
då frågan ligger under Kungl. Maj:ts
prövning, det med hänsyn till ecklesiastikministerns
positiva svar på interpellationen
och remissinstansernas gynnsamma
inställning inte måtte dröja
länge, innan vi får ett positivt förslag
från regeringens sida i denna för Norrland
så viktiga fråga.

På grund av frågans nuvarande läge
har jag, herr talman, inget yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Detta är ju ett mycket
gammalt önskemål, men liksom när det

gäller många andra framställningar på
liknande områden får man väl ändå undersöka
vad som är möjligt och vad
som är mindre möjligt. Jag vill genast
säga att jag tror att det är möjligt eller
rättare sagt att det kommer att bli möjligt
att få till stånd ett universitet i
Norrland, men lika öppet vill jag säga
att jag icke tror att det är möjligt nu.
Alla som har satt sig in i vad detta betyder
förstår mycket väl, att vi icke
skulle gagna Norrland med att få någon
sorts epainstitution här, utan om vi skall
få ett universitet, måste detta vara fullt
likvärdigt med t. ex. Uppsalas, dit norrlandsungdomen
nu sedan århundraden
oftast har rest. Det är inte samma sak att
få en mindre väl utvecklad läroanstalt i
Norrland som att få ett verkligt fullödigt
universitet.

Det sades nyss, att universitetskanslern
har tillstyrkt detta förslag. Ja, det
är vi glada över, men vi bör uppmärksamma
vilket tillägg han gjort. Han har
sagt att han vill understryka, att enligt
hans mening ett eventuellt upprättande
av ett dylikt universitet icke rimligen
synes böra ifrågakomma, innan de befintliga
akademiska lärosätena fått den i
vissa avseenden ofrånkomliga upprustning,
som alltjämt kräves för att sätta
dem i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter.

Jag tror att kanslerns sätt att se på
saken är nyktert, och jag tror att vi
norrlänningar inte gör Norrland någon
tjänst genom att i tid och otid komma
med vad jag kan kalla kolonialpåpekanden.
Norrland är en del av Sverige och
vill bli behandlat på samma sätt som
den övriga delen av landet. Det har
skett en utveckling på detta område lika
väl som på alla andra, och jag tror
att vi så småningom kommer dithän att
vi kan säga att nu är tiden inne att skapa
ett universitet i Norrland.

Jag tror inte att det behövs några särskilda
påtryckningar för att Kungl.
Maj:t skall fatta vad saken gäller. Jag
är övertygad om att Kungl. Maj:t sedan
många år tillbaka har varit väl insatt i
detta problem, alldeles oavsött vem som
har varit ecklesiastikminister.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om inrättande av ett universitet i Norrland.

Det finns inånga andra ting som vi i
Norrland också skulle önska oss. Jag för
min del har den uppfattningen att ett
universitet utgör den översta utbildningsanstalten
för vad jag vill kalla serviceyrkena.
Vad vi kanske ännu mera
behöver där uppe i Norrland är en utveckling
av näringslivet, så att vi kan
bära ett universitet. Vid en stor sammankomst
i universitetsfrågan för några
månader sedan -—• jag vill minnas den
ägde rum i Skellefteå — nämndes det
t. ex. att järnverket i Norrbotten var av
mycket större betydelse för övre Norrland
än ett universitet skulle vara, och
jag vill kraftigt understryka det påståendet.
Därmed intet ont sagt om strävandena
att få till stånd ett högre lärosäte
där uppe. Jag tror emellertid att vi
gör hela denna sak en stor tjänst, om vi
ser på den lika nyktert som vi brukar
se på andra ting i denna kammare. Vi
har nyss fattat ett beslut, som jag för
min del anser medföra den första förutsättningen
för att vi inom rimlig tid
skall kunna få till stånd en högre läroanstalt
i Norrland, alltså beslutet om läkarutbildningen.
Genomförs detta så
snabbt som vi hoppas, tror jag att vi
därigenom får en grund att undan för
undan bygga vidare på. Jag är den siste
som på något sätt skulle vilja motarbeta
tanken på upprättandet av ett universitet
i Norrland, men jag tror ändå att vi
norrlänningar bör se på saken klart och
nyktert.

Man kan då göra den invändningen
att tankens realiserande möjligen skulle
påskyndas, om man så här varje år bombarderar
riksdagen med motioner i ämnet.
Jag tror inte att det förhåller sig på
det sättet. Jag tror att Kungl. Maj:t är
mycket intresserad av detta och vid den
lämpliga tidpunkten kommer att vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att
vi så småningom skall kunna nå fram
till det resultat på detta område som vi
så gärna önskar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Grym (s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Om man från början
ställer alltför stora fordringar på ett
universitet i Norrland, är jag rädd att
det dröjer alldeles för länge, innan det
kommer i gång. Det är ju riktigt att det
har tagits ett litet steg på vägen genom
kammarens beslut om den medicinska
utbildningen, och jag tror för min del
att man bör vara en smula blygsam i
början. Jag kan i det sammanhanget peka
på Stockholms högskola, som väl nu
är ett självständigt universitet om man
bortser från medicinska och teologiska
fakulteter. Men den utvecklingen har ägt
rum under de senaste trettio, trettiofem
åren, och det har alltså tagit en lång
tid, innan man kom dit. Inte heller när
det gäller ett norrländskt universitet
tror jag att vi bör ställa anspråken för
högt från början. Det behöver inte fördenskull
bli fråga om något »epauniversitet»,
vad nu detta uttryck skall innebära.

Jag har, herr talman, begärt ordet
därför att jag avgivit en blank reservation,
men jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Såsom herr Näsström och även herr
Persson har framhållit ligger redan
framställningar i frågan hos Kungl.
Maj :t, och vi hörde för någon vecka sedan
då ecklesiastikministern besvarade
en interpellation av min partikamrat
herr Pålsson att statsrådet hyser ett positivt
intresse för frågan.

Det finns en mycket stark opinion
bakom framställningarna. Nu har lyckligtvis
även universitetskanslern tillstyrkt
en utredning, men jag är inte
lika nöjd med det villkor som han har
uppställt som herr Näsström nyss tycktes
vara. Kanslern skriver att enligt hans
mening ett eventuellt upprättande av ett
dylikt universitet icke rimligen synes
böra ifrågakomina innan de befintliga
akademiska lärosätena fått den i vissa
avseenden ofrånkomliga upprustning,
som alltjämt kräves för att sätta dem i
stånd att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina uppgifter. Nu skall man
naturligtvis inte pressa detta villkor för

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om inrättande av ett universitet i Norrland.

långt. Jag förstår att universitetskanslern
inte menar, att högskolornas och
universitetens alla krav skall bli uppfyllda,
utan endast de krav som han
anser vara ofrånkomliga. Men vi känner
till mycket väl hur det går med universitetens
pctita. Jag vet bara ett enda
fall när universiteten fick ungefär vad
de begärde. Förre finansministern Ernst
Wigforss berör det i tredje delen av sina
memoarer. Han berättar, att någon
tid efter kriget trodde man inom regeringen,
att det fanns betydligt större
resurser än som senare visade sig stå
till förfogande. Detta, förklarar herr
Wigforss, var anledningen till den frikostiga
och verkligt behövliga upprustning
av universitet och högskolor som
skedde den gången. Men jag tror inte att
vi kan räkna på att detta upprepas.

Jag behöver inte ytterligare understryka
de starka önskemålen från Norrland
i denna fråga. Jag vill till sist bara
framhålla följande. Vi kommer senare i
dag till en fråga som gäller, huruvida
ett visst slags undervisning skall uppehållas
på två orter i landet eller bara på
en. Då har det framförts som ett viktigt
argument för att bibehålla denna undervisning
även i Stockholm, att studenterna
i Stockholm och östra Sverige
ogärna vill underkasta sig besväret och
kostnaderna att resa till Göteborg för att
få sin utbildning. Men om man jämför
detta med Norrlands förhållanden, finner
man, att det mäts med underliga
mått. Norrlands studenter har i alla tider
fått resa ner till Uppsala och på
senare tid även till Stockholm — många
har för resten fått resa till Lund, t. ex.
för att erhålla medicinsk utbildning.
Jag tror, herr talman, att Norrland har
mycket legitima krav i denna fråga, och
jag vill ansluta mig till den tidigare här
i dag uttalade förhoppningen att ecklesiastikministern
med det snaraste sätter
i gång den utredning som han har utlovat.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det var några saker i
herr Näsströms yttrande som gjorde att
Jag begärde ordet ytterligare en gång.

Herr Näsström uttalade, att vi inte
skall skynda på saken, ty vi vill inte
ha något epauniversitet. Nej, det har
inte heller vi velat ha, utan vad vi under
årens lopp har velat ha är ju en
utredning. Jag sade i mitt anförande,
att allting nu tycks ha mognat fram, så
att regeringen måste sätta i gång med
denna utredning. Jag kan naturligtvis
inte instämma i det resonemang som
herr Näsström förde när han sade, att
vi måste först utveckla näringslivet i
Norrland, så att det kan bära ett universitet.
Skall man ba det som utgångsläge,
skulle det ha dröjt länge, innan
vi hade fått det första universitetet i
vårt land. Måste man inte ställa in frågan
i dess sammanhang och se saken så,
att ett norrlandsuniversitet skapar ett
gott utgångsläge bl. a. för att utveckla
det norrländska näringslivet?

Jag tyckte nog, att herr Näsgård var
litet strävare i tonen än herr Näsström.
Denne ville mycket starkt betona vad
universitetskanslern hade tillagt i sitt
yttrande, nämligen att vi först måste
utrusta och utbygga våra andra universitet.
Men skall vi vänta till den dagen,
herr Näsström, innan norrlandsuniversitetet
kommer, så kommer det aldrig.
Ty när kommer vi dit att vi kan fastställa
att de andra universiteten är tillgodosedda
för alla tider? Jag tror, herr
Näsström, att man inte skall lägga
tyngdpunkten vid detta tillägg av universitetskanslern,
ty motståndarna till
norrlandsuniversitetet tar fasta på just
detta. Tyngdpunkten måste man lägga
vid universitetskanslerns uttalande, att
det är av behovet påkallat att utreda
frågan om ett norrlandsuniversitet. Jag
hoppas att denna utredning verkligen
kommer till stånd så fort som möjligt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att jag talade om universitetskanslern
berodde på att herr
Persson åberopade vad denne hade sagt.
Jag har, herr talman, aldrig haft för sed
att som bevis för min framställning åberopa
halva yttranden från vederbörande
instanser, utan jag har känt det som en

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

moralisk plikt att återge deras hela inlägg.
När herr Persson nöjde sig med
att här referera kanslerns halva yttrande
var det en utfyllnad från min sida
då jag påpekade vad kanslern i övrigt
hade sagt. Det skedde alltså för att
man skulle få en fullständig bild av
vad kanslern hade åsyftat. Jag måste
fortfarande anse det vara riktigt att göra
så. Annars får ju åhörarna en felaktig
bild av vad som har förekommit i ärendet.

Vad herr Persson sade i övrigt skall
jag inte orda mycket om. Jag har dock
under många år sysslat med skolfrågor
i olika instanser. Om herr Persson tror,
att det blir bra bara vi får ett universitet
i Norrland, oberoende av hur detta
blir i jämförelse med motsvarande andra
lärosäten, är det en bedräglig tro.
Det är inte så lätt att bryta den gamla
traditionen att de norrländska studenterna
reser ned till Uppsala och andra
orter. Jag har den bestämda uppfattningen,
att om man skall bryta denna
tradition, måste man ha fullt jämförbara
lärarkrafter vid det nya universitetet
i Norrland. Jag är, herr talman,
inte riktigt säker på att man når dithän,
i varje fall inte under en mycket lång
övergångstid.

Med detta har jag velat säga, att jag
vill varmt förorda att vi får ett universitet
i Norrland, men att det skulle vara
en olycka, om det skulle komma till för
tidigt — då skulle det kanske göra större
skada än nytta.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
till vännen Näsgård. Han överflyttade i
någon mån diskussionen till nästa ärende
på dagens föredragningslista. Han
framhöll, att man när det gäller skeppsbyggeriet
vill bibehålla två undervisningsanstalter.
Man vill ha kvar anstalten
här i Stockholm för att göra det
möjligt för studenterna i östra Sverige
att få nära till läroanstalten. Men skulle
herr Näsgård ha varit konsekvent, skulle
han icke ha stått på majoritetens sida
i det utskottsutlåtandet, utan då skulle
han ha stått tillsammans med oss reservanter.
Ty det gäller ju inte bara studenter
från östra Sverige, utan också stu -

denter från Norrland. Enligt herr Näsgårds
inställning till detta ärende kommer
ju våra norrlandsstudenter att tvingas
att resa till Göteborg i stället för att
ha möjlighet att resa till Stockholm.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. den högre undervisningen i
skeppsbyggeri.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående organisationen av den
högre undervisningen i skeppsbyggeri
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 136, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
26 februari 1954, föreslagit riksdagen att
besluta, att skeppsbyggeriundervisning
även framdeles skulle vara anordnad vid
såväl tekniska högskolan i Stockholm
som vid Chalmers tekniska högskola.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam
maren av hen Ohlon in. fl. (1:552) och
den andra inom andra Kammaren av herr
Ståhl in. fl. (11:704), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta
dels att undervisningen i skeppsbyggeri
skulle anordnas enbart vid Chalmers tekniska
högskola, dels ock att möjligheterna
för teknologer inom skeppsbyggerifacket
från Östsverige att genomföra de
två första studieåren vid tekniska högskolan
i Stockholm samt de två senare
åren vid Chalmers tekniska högskola
skulle utredas genom överstyrelsens för
de tekniska högskolorna försorg.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
1:552 och 11:704, besluta, att
skeppsbyggeriundervisningen skulle nedläggas
vid tekniska högskolan i Stock -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

holm och koncentreras till Chalmers tekniska
högskola.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Johansson i
Mysinge och Hoppe, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 552 och II: 704,
besluta, att skeppsbyggeriundervisningen
även framdeles skulle vara anordnad vid
såväl tekniska högskolan i Stockholm
som Chalmers tekniska högskola.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Frågan om den högre
skeppsbyggeriundervisningen här i landet,
och då särskilt frågan om den skall
förläggas till en eller två platser, är ju
av ganska gammalt datum. Åtminstone
under tjugu års tid har man diskuterat
denna sak och behandlat den såväl i utredningar
som i regeringen och riksdagen.
Besluten har i viss mån gått stick i
stäv mot varandra. Jag skall inte här ta
upp tiden med någon redogörelse för
hur frågan har avancerat. Jag kan emellertid
gott understryka, att vägande skäl
kan anföras för ståndpunkten att vi bör
ha denna utbildning såväl vid tekniska
högskolan i Stockholm som vid Chalmers
tekniska högskola i Göteborg. Det
är ju inte något större antal elever som
behöver utexamineras här. Ur vissa synpunkter
— även ekonomiska — skulle
det naturligtvis ha fog för sig att göra
en koncentration, och då har det ju inte
varit tal om annat än att Göteborg skulle
få utbildningen i fråga.

När nu i alla fall regeringen i denna
omgång har stannat för att bibehålla utbildningen
på båda ställena och flertalet
remissinstanser också är på samma
linje, har det varit två avgörande punkter
som man särskilt räknat med, dels
examinationsbehovet och dels rekryteringsfrågan.
Det tycks som om det vore
mycket svårt att exakt fastställa examinationsbehovet,
men jag kan i alla fall
inte finna rimligt vad utskottet skriver
på sidan 29: »Utskottet har icke blivit

övertygat om att behov — i varje fall
inom de närmaste åren — kan komma
att föreligga för utbyggande av Chalmers
tekniska högskola på sätt nyss angivits.
» Det skulle alltså inte finnas ett
behov som motiverar en väsentlig utökning,
därest man koncentrerar undervisningen
till ett enda ställe. Reservationen
inom tankestreck antyder, anser jag, att
utskottet känner sig en smula osäkert på
sin sak, och under dessa förhållanden är
det ingen rim och reson att under mellantiden
— man kan tänka sig ett större
behov så småningom — rasera den undervisning,
som hitintills har visat sig
fylla ett klart behov och som har skötts
på ett gott sätt vid tekniska högskolan
i Stockholm.

När det gäller att få en uppfattning
om såväl examinationsbehovet som rekryteringen
har de näringslivets organisationer,
som har yttrat sig, representerande
främst varvsindustrien och rederierna,
kommit till det resultatet, att det
i dagens läge råder brist på ingenjörer
med denna kompetens. Det är någonting
som ingen lär kunna förneka. Dessa remissinstanser
har emellertid vidare förutsett
ett ökat behov även under den
närmaste tiden. Jag menar sålunda, att
även om man inte kan ange ett exakt
examinationsbehov, så kan man säga att
den kapacitet, som finns bara på det ena
stället, för ganska lång tid skulle vara i
minsta laget. Den brist som vi har är
känd, och den skulle, om alltså examinationen
nedlades på det ena stället,
ingalunda fyllas inom rimlig tid.

Det är inte endast näringslivet som
står på denna linje, utan även marinen
befinner sig i samma predikament. Marinen
har brist på fullt utbildade skeppsbyggare,
och utöver de beställningar,
som redan finns och som inte alla har
kunnat besättas, behövs ytterligare ett
antal. Jag kan också peka på att marinen
ju mycket klart har angivit, hurusom
dess folk mera har känt sig draget
åt en utbildning i Stockholm än i Göteborg.
Det är en högst avsevärd skillnad
mellan det antal som har genomgått denna
utbildning i Stockholm jämfört med
dem som genomgått den i Göteborg.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

Härmed är jag inne på den andra frågan,
som jag ansett vara av synnerligen
stor vikt, nämligen rekryteringen. Det
sägs av somliga, och även utskottets majoritet
tycks ha den uppfattningen, att
det inte spelar så stor roll var studierna
förläggs här i landet, då de flesta studenterna
i alla fall inte kan bo i sina
hem. Ja, det förefaller i alla fall av vissa
remissyttranden, och jag tycker att även
annat pekar i denna riktning, som om
det inte var så likgiltigt för de studerande
och deras familjer, huruvida de
fick avlägga sin examen i närheten av
hemorten eller tvingas att resa längre
bort. Det är nog ingen tvekan om att för
en betydande del av landet, däribland
för den stora befolkningsanhopning som
vi har i huvudstaden och dess närmaste
omgivningar, kommer det att bli en avvägning
av för denna sak ganska allvarlig
natur, nämligen huruvida vederbörande
anser sig vilja studera i Stockholm
eller i Göteborg. Och det är nog ingen
tvekan om att en hel del av de mest kvalificerade
ifrån östra Sverige, delvis också
från Norrland, vilket nämnts tidigare
under debatten, kommer att mycket allvarligt
överväga om de inte kan studera
någonting annat på närmare håll i stället
för skeppsbyggeri Göteborg.

Jag skulle för min del tro, att de allra
flesta av dem som tänker sig en ingenjörsutbildning
inte är alldeles tvärsäkra
på att de passar bäst som t. ex.
skeppsbyggare och inte ungefär lika bra
skulle kunna passa för något annat ingenjörsfack.
Jag är därför för min del
mycket allvarligt bekymrad för att vi för
skeppsbyggeriutbildningen inte skall få
tillräckligt av de mest kvalificerade sökandena,
om vi nu koncentrerar utbildningen
till Göteborg. Jag tror att därest
ett sådant beslut i alla fall fattas, kommer
det att visa sig att det krävs mera
än det minimum som statsutskottet har
räknat med, så att besparingen ändå inte
blir nämnvärd.

Ilarr talman! Detta är orsakerna till
att jag har stannat för det förslag, som
föreligger i Kungl. Maj:ts proposition i
detta ärende. Jag ber att få hemställa
till kammaren, att den måtte fatta beslut

i enlighet med reservationen vid detta
utlåtande, vilken innebär detsamma som
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det är en gammal fråga,
som här föreligger på riksdagens bord.
År 1935 avgav en sakkunnigkommitté ett
betänkande vari det yrkades dels att
Chalmers dåvarande tekniska institut
skulle förvandlas till en teknisk högskola,
dels att skeppsbyggeriundervisningen,
som var splittrad på Stockholm
och Göteborg, skulle koncentreras i
varvsindustristaden Göteborg. Med anledning
av detta betänkande hade ecklesiastikministern
den gången, statsrådet
Engberg, ett yttrande i statsverkspropositionen,
vari han principellt anslöt sig
till de sakkunnigas förslag, och riksdagen
gav också sin principiella anslutning
till förslaget att skeppsbyggeriundervisningen
skulle koncentreras till en
enda plats.

Sedan kom samlingsregeringen till i
samband med kriget på hösten 1939. Detta
medförde bl. a. ecklesiastikministerskifte.
Den nye ecklesiastikministern
blev tydligen utsatt för kraftiga påtryckningar,
och i 1940 års statsverksproposition
hade han ett yttrande där han uttalade
sin tvekan i fråga om detta ärendes
fortsatta behandling. Riksdagen sade
emellertid ifrån att den stod fast vid sitt
principbeslut från år 1936.

1941 kom ecklesiastikministern tillbaka,
och nu begärde han vissa övergångsanordningar,
enligt vilka man skulle
bibehålla en rudimentär skeppsbyggeriundervisning
i Stockholm. Riksdagen
yttrade återigen detsamma som den gjort
två gånger tidigare: skeppsbyggeriundervisningen
borde koncentreras, men
med hänsyn till att Chalmers tekniska
högskola befann sig under uppbyggnad,
kunde man gå med på ett övergångstillstånd.
Samtidigt hopkopplades liksom
förut flygtekniken och skeppsbyggeriet
vid tekniska högskolan i en enda
avdelning.

Man beslöt 1941 att professuren i
skeppsbyggeri, som varit ledig vid tekniska
högskolan, jag tror sedan år 1926,

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

skulle dras in, och efter den tidpunkten
bär man inte här i Stockholm haft någon
professur i ämnet, utan undervisningen
har ombesörjts av en speciallärare,
dåligt avlönad, nu snart 70 år gammal.
Det är med anledning härav som
detta ärende återigen har kommit på
riksdagens bord, och nu yrkas på att
skeppsbyggeriundervisningen i Stockholm,
som under en lång tid fört en tynande
tillvaro, skulle återuppväckas ur
sin halvslummer.

Av den kungl. propositionen framgår,
att Kungl. Maj:t har varit mycket tveksam
och tydligen utsatt för påtryckningar.
Det råder ingen tvekan om varifrån
påtryckningarna kommit, nämligen från
marinen, antingen direkt på Kungl. Maj:t
eller indirekt via näringsorganisationerna.

Nu har det emellertid hänt någonting
sedan 1941 även på detta tekniskt-vetenskapliga
område, nämligen att flygtekniken
allt mer och mer kommit att glida
isär från skeppsbyggeritekniken. De där
två detaljerna har numera inte mycket
gemensamt och får allt mindre och
mindre gemensamt, ju större hastigheter
flyget får. Flygteknikens målsmän har
ju energiskt protesterat mot vad som här
kommer att ske. De menar att det blir
till förfång för flygtekniken i vårt land,
och även flygvapnet har under de senaste
dagarna trätt in på skådebanan
och sagt ifrån om de allvarliga konsekvenser
att eftersättande av flygtekniken
kan få för vårt flygvapens utveckling.

I den kungl. propositionen räknar
man med en årlig intagning av skeppsbyggaradepter
med 20 i Stockholm och
25 i Göteborg, d. v. s. sammanlagt 45.
Utskottsmajoriteten håller före att det
räcker med de 25 som kan tas in i Göteborg,
där man för övrigt bär en viss
marginal och kan ta in fler än 25, om
det kniper.

Propositionen tar mycket lätt på denna
fråga. Det står emellertid i propositionen
på s. 18: »Enligt en på initiativ
av ordföranden i avdelningsrådet för
skeppsteknik och flygteknik vid tekniska
högskolan i Stockholm, t. f. marinöver -

direktören Birger Swenzén, företagen utredning
har skeppsbyggeriindustrien
med närstående industrier, marinen
in. m. anställt inalles 161 högskoleutbildade
skeppsbyggnadsingenjörer inklusive
mariningenjörskadetter under 15-årsperioden
1934—1948. Detta visar ett genomsnittligt
årligt behov av omkring 11
civilingenjörer.»

Nu kan man ju invända, att denna beräkning
är litet gammal, då den gäller
15-årsperioden 1934—1948. Därför har i
statsutskottets utlåtande tagits en senare
period, nämligen 1941—1948. Det visar
sig då, att under den perioden har i genomsnitt
14 nyexaminerade skeppsbyggnadsingenjörer
årligen fått anställning
inom sitt fack, samtidigt som 19 utexaminerats.
Det betyder att i genomsnitt
har varje år 5 utexaminerade skeppsbyggnadsingenjörer
kommit bort i hanteringen.
De har fått genomgå en smärtsam
och dyrbar omskolningsprocess, därför
att de inte har kunnat få arbete inom
det fack för vilket de har underkastat
sig en dyrbar utbildning.

I själva verket möter man skeppsbyggnadsingenjörer
i den svenska industrien
på alla möjliga håll, i textilindustrien,
i den elektrotekniska och t. o. m.
i den kemiska industrien, vilket visar
att utbildningskapaciteten för skeppsbyggnadsingenjörer
är alltför stor. Denna
överdimensionering av utbildningskapaciteten
tycks vara en internationell
företeelse — det är inte bara i vårt land
som det utbildas för många skeppsbyggnadsingenjörer.
Det har talats om att
ett visst varv här i landet har så och så
många utländska ingenjörer i sin tjänst

— jag tror man nämnt siffran 10 eller 11

— men detta är bara en naturlig och
lättförklarlig företeelse. Dessa människor
har nämligen helt enkelt inte lyckats få
anställning i sitt eget hemland. De har
därför tvingats att ta den anställning
mot kanske låg lön, som erbjudits dem i
Sverige. Härtill kommer att skeppsbyggnadsindustrien
i Sverige otvivelaktigt
står på en hög nivå. Åtskilliga av utlänningarna
har sannolikt tagit arbete
här i studiesyfte, för att studera organisationen
vid de svenska skeppsvarven.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

Jag nämnde de undersökningar rörande
behovet av skeppsbyggnadsingenjörer,
som redovisas i den kungl. propositionen
och statsutskottets utlåtande. En
senare undersökning har utförts av kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå. Resultatet
av den undersökningen visar ett
genomsnittligt årligt rekryteringsbehov
av 8 civilingenjörer inom facket. Därtill
bör läggas marinens rekryteringsbehov,
som har angetts vara 6 å 7 per år. Sammanlagt
skulle det sålunda krävas 14 å
15 nytillkomna civilingenjörer årligen.
Det blir samma resultat som utskottet har
kommit till i sitt utlåtande.

I förbigående vill jag nämna att kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå torde
vara det ämbetsverk i vårt land som
har den största sakkunskapen i fråga om
arbetsmarknaden inom berörda område.

Svenska mekanisters riksförbund ■— en
sammanslutning av samtliga civilingenjörer
inom facken maskinteknik, skeppsbyggnad,
flygteknik och teknisk fysik,
alltså en i hög grad auktoritativ sammanslutning
— har i en nyligen företagen
utredning kommit fram till ett årligt
nyrekryterimgsbehov av 14 civilingenjörer
inom skeppsbyggnadsfacket.
Frågan är om inte denna sammanslutning
är i besittning av den bästa Översikten
över arbetsmarknaden inom facket
i landet, t. o. m. en bättre översikt
än vad kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
kan prestera. Kontinuerliga
statistiska undersökningar, som Svenska
mekanisters riksförbund företagit, har
ådagalagt att under en tid av 6 år antalet
civilingenjörer inom facket och
utexaminerade under ett och samma år,
som lyckats få anställning inom varvsindustrien,
gått ned från 80 till 50 procent.

Nu sade statsrådet i sitt anförande att
marinen ju ändå har vakanser. Det är
alldeles riktigt. Det finns för närvarande
18 vakanser inom mariningenjörkåren.
Men det är inte någon säregen situation
för marinen. Läget är liknande på andra
håll inom försvaret. Jag kan nämna
att flygvapnet för närvarande har 20 vakanser
inom sin ingenjörkår. Hur stort
antalet vakanser är inom armén vet jag

inte, men även där lär det finnas vakanser.
Denna fråga får nog ses i ett
annat sammanhang än det som vi i dag
behandlar. Frågan bör säkerligen behandlas
för sig.

Statsrådet Persson talade om vilka allvarliga
konsekvenser som ett avslag på
Kungl. Maj:ts proposition skulle innebära
för de studerande, som inte kan få
stanna kvar i Stockholm. Chefen för flygvapnet
har häromdagen till försvarsministern
inlämnat en promemoria, där han
ger uttryck för de allvarliga farhågor,
som han hyser inför vad som här eventuellt
kommer att ske med en dubblering
av skeppsbyggeriundervisningen,
särskilt för flygteknikens vidkommande.
Han går i denna promemoria också in
på hur förhållandena gestaltar sig för studenterna.
Han skriver, att ur katalogen
för tekniska högskolan i Stockholm 1953
—1954 och för Chalmers tekniska högskola
1952—1953 kan man utläsa, att av
ca 3 000 teknologer endast 1 000 kan bo
hemma, d. v. s. tillhör högskolestaden
eller bor i närheten av den, så att de
kan resa till högskolan dagligen, under
det att 2 000, d. v. s. två tredjedelar av
studentantalet, är inackorderade i Stockholm
respektive Göteborg.

Vid tekniska högskolans skeppsbyggnadstekniska
fackavdelning i Stockholm
antas i genomsnitt 7 teknologer om året,
som bor inom Stor-Stockholm. Det är
alltså för dessa 7 teknologer i Stockholm
som en dubblerad undervisning
ifrågasättes. Jag måste säga, herr talman,
att skall man motivera den dubblerade
undervisningen, bör man nog göra detta
med något andra argument.

Jag nämnde nyss att åtskilliga av de
från skeppsbyggnadsavdelningarna utexaminerade
icke lyckats få fiiste inom
det verksamhetsområde, som de har förberett
sig för. Därtill kommer att åtskilliga
av de i varvsindustrien anställda
har satts på mindre kvalificerade arbetsuppgifter,
som med lika stor framgång
kan ombesörjas av personer med lägre
utbildning. Risken att få kvarstå med
dylika okvalificerade uppgifter under
många år eller kanske för hela livet är
emellertid för ingenjörerna uppenbar,

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggen.

för att nu inte tala om de unga teknologer,
som står i begrepp att välja bana.

I något av remissyttrandena, jag minns
inte vilket, heter det att ett icke obetydligt
antal skeppsbyggnadsingenjörer efter
avgångsexamen »mer eller mindre
tillfälligt» brukar ägna sig åt andra verksamhetsområden
än skeppsbyggnadsindustrien
och närstående industrier. På
grund av vad jag nämnde nyss är detta
en sanning med mycket stor modifikation.
Övergången till andra verksamhetsgrenar
är långt ifrån tillfällig och innebär
i många fall stora uppoffringar för
den enskilde. Det är typiskt att detta gäller
för skeppsbyggnadsfacket men icke
i samma utsträckning för andra fack.

Professor Svennerud, som är föreståndare
för avdelningen för skeppsbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola, har i
ett inlägg till riksdagens ledamöter, som
jag inte vet om alla har läst, lämnat en
del uppgifter. Han skriver: »Orsaken till
att man medvetet vill bibehålla och t.
o. m. kraftigt öka antalet antagna skeppsbyggnadsstuderande
vid högskolorna
långt utöver det aktuella behovet är att
man tror sig om att kunna få fram ett
stort antal utexaminerade skeppsbyggnadsingenjörer
och därmed kunna få ett
gott urval samt få i förhållande till arbetsuppgifterna
tekniskt överkvalificerad
personal, vilket i och för sig icke är till
skada för företaget i fråga.» Professor
Svennerud fortsätter: »Resonemanget innebär
en allvarlig felspekulation. Genom
en intagning högre än behovet är konkurrensen
om platserna i avdelningen
ringa och stundom obefintlig redan vid
nuvarande intagningsvolym. Åtskilliga
studerande med låga betyg utan egentligt
intresse för facket lockas att söka in på
skeppsbyggnadsavdelningen, som brukar
ha den lägsta för intagning poängberäknade
betygssumman.»

.Tåg vill i detta sammanhang nämna
att fr. o. m. 1948 och fram till i år har
samtliga som anmält sig till skeppsbyggnadsavdelningarna
mottagits där, under
det att det varit långa köer framför de
andra avdelningarnas ingångsportar. Att
skeppsbyggnadsavdelningen kunnat fyllas
ut har till stor del berott på att de,

som blivit ratade från andra grenar, har
hoppat in på denna avdelning för att
åtminstone få något fotfäste vid högskolan
i fråga.

Professor Svennerud skriver vidare:
»De dåliga konjunkturerna på arbetsmarknaden
blir snart bekanta för de
studerande, och man söker komma över
till andra fackavdelningar, vilket också
ofta lyckas för de bättre av dem. De som
ha de bästa förutsättningarna för att
bli goda ingenjörer skrämmas med andra
ord bort från varvsindustrien redan under
studietiden, och för en stor del av
de övriga ta studierna mycket lång tid
och bli i motsvarande grad kostsamma
och icke sällan helt resultatlösa.»

Detta är en gammal erfarenhet, som
man har gjort många gånger förr, när
man vidgat utbildningsramen på ett visst
område utanför det faktiskt förefintliga
behovet.

Vid Chalmers tekniska högskola har
man för närvarande i första avdelningen
av den skeppstekniska linjen 38 studenter,
i andra avdelningen 30, i tredje
avdelningen 18 och i fjärde avdelningen
8. Vad beror nu detta på? Jo, förklaringen
är att de, som har någon möjlighet
att efter första eller andra avdelningen
hoppa in på andra linjer, gör detta samt
att det på grund av den låga intagningspoängen
finns ett stort antal som inte
klarar studierna. Och den låga intagningspoängen
sammanhänger i sin tur
med den svaga arbetsmarknaden inom
facket.

I genomsnitt för ett antal år har avgången
från den skeppstekniska linjen
vid tekniska högskolan varit 25 procent,
vid Chalmers 40 procent. Den normala
avgången anges för de tekniska högskolorna
som helhet till 5 procent. Det är
alltså där 95 procent som tar examen,
men vid Chalmers skeppstekniska linje
är det bara 60 procent. Vid tekniska
högskolan är avgången för närvarande
så låg som 3 procent. Detta borde ge
herrarna litet att tänka på.

Professor Svennerud skriver sedan:
»Med hänvisning till ovanstående är det
uppenbart att intagningen av studerande
redan nu är alltför hög. Om denna

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

i stället reducerades och anpassades till
det föreliggande behovet, skulle resultatet
bli en viss konkurrens om platserna
i avdelningen, medförande en höjning
av kvalitén på det intagna studentmaterialet
och därmed en ökning av antalet
utexaminerade kvalificerade skeppsingenjörer.
» Och så slutar han sin skrivelse
med följande ord: »En dubblering
av undervisningen och därmed följande
ökning av rekryteringen skulle innebära
ett upprörande slöseri icke blott med
statsmedel och enskilt kapital utan även
med vårt lands intellektuella tillgångar.
Genom sin felbedömning av situationen
har varvsindustriens företrädare motverkat
sina egna intressen och förorsakat
ett allvarligt hot mot möjligheterna
att utbilda kvalificerade skeppsbyggnadsingenjörer.
»

Innan denna fråga kom fram i proposition
var den ute på remiss och diskuterades
bl. a. i avdelningsråden vid de
tekniska högskolorna. I samband med
de tekniska högskolornas omorganisation
inrättades s. k. avdelningsråd med
företrädare för de industrier, som de
olika linjerna skulle furnera med ingenjörer.
I Chalmers avdelningsråd för
skeppsbyggnad dominerar skeppsbyggarna,
och detta avdelningsråd hade för tre
år sedan ett sammanträde, där avdelningsrådets
ordförande, dåvarande vice
verkställande direktören vid Götaverken
och teknisk chef vid företaget, yttrade
följande: »När man ser hur mycket

pengar det hela går till» —■ det gällde
eu dubblering av skeppsbyggeriundervisningen
—■ »så inser man att det är
knappast försvarligt ur ekonomisk synpunkt
att hålla skeppsbyggnadsundervisningen
vid två högskolor i riket.
Skall KTH ha kvar sin undervisning, så
måste den omorganiseras och byggas ut.
Då frågar man sig, om det verkligen är
behövligt att ha två skolor med skeppsbyggeriundervisning.
»

Vid samma tillfälle yttrade sig numera
avlidne direktör K. G. Söderlund, teknisk
chef för Kockums varv i Malmö —
vid varven är det närmast de tekniska

8 Första hammarens protokoll 1954. Nr 32.

cheferna som har hand om anställningen
av ingenjörer — på följande sätt:
»Beträffande antalet vid intagningen är
25 snarare i överkant än i underkant.
Varför man tagit in så många högskoleingenjörer
på varven den senaste tiden
beror på att vi inte kunnat få tag på
mindre kvalificerad arbetskraft. Högskoleingenjörerna
ha varit överkvalificerade.
Jag tror att CTH mycket väl
kommer att kunna fylla behovet för en
tid. Många söker sig in på S därför att
det är lättare att komma in på den avdelningen.
Jag tror att de, som på grund
av hemort m, fl. skäl skulle sökt sig till
KTH och som ha verkligt intresse för
yrket, likväl söker sig till CTH om KTHavdelningen
nedlägges och jag tror att
kvaliteten på dessa ingenjörer är bättre
än på dem som enbart av andra skäl ge
sig in på skeppsbyggnadsbanan.»

I direktör Söderlunds yttrande framskymtar,
att civilingenjörerna vid skeppsbyggnadsindustrien
i stor uttsräckning
är överkvalificerade för de uppgifter,
som de ställs inför. Därför beslöt statsmakterna
härom året på initiativ av
varvsindustrien att upprätta en skeppsteknisk
linje vid tekniska gymnasiet i
Göteborg. Denna linje fick en god start.
Men vad har nu inträffat? Jo, det har
visat sig att på grund av överproduktionen
av civilingenjörer får inte läroverksingenjörerna
fäste inom industrien,
och resultatet har blivit alt den skeppstekniska
avdelningen vid tekniska gymnasiet
i Göteborg arbetar så gott som i
tomgång. Jag kan nämna att i tredje årskursen
i år av det tekniska gymnasiets
skeppstekniska linje i Göteborg finns två
elever, av vilka den ene är ordningsman
och den andre vice ordningsman. Vid
den andra avdelningen finns tre elever,
av vilka den ene är ordningsman, den
andre vice ordningsman och den tredje
saknar funktion. Jag ringde i måndags
till rektorn vid tekniska gymnasiet i Göteborg
och frågade om det kommer att
bli mera lyckosamt stiillt för denna linje
nästa år. Ja, det hoppades han, men
hittills hade bara en enda anmält sig.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

Han hoppades emellertid på att han
skulle få åtminstone tre elever till avdelningen
nästa år.

För denna avdelning håller man alltså
en särskild lektor i skeppsbyggnadsteknik
förutom en del annan undervisning,
låt vara att undervisningen i viss utsträckning
är gemensam med övriga avdelningar.
Jag får säga, herr talman, att
jag är glad över att kunna konstatera,
att det är sällan man inom statsverksamheten
möter ett sådant skolexempel
på slöseri med statsmedel, och jag förutsätter
att statsrevisorerna i fortsättningen
kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden. Det
ena hör ihop med det andra. Så länge
vi har alltför stor produktion av civilingenjörer,
så länge arbetar tekniska
gymnasiet mer eller mindre tomt.

Jag nämnde nyss, att det årliga behovet
av skeppsbyggnadsingenjörer inte
motiverar en så stor intagning av elever
till facket, som den kungl. propositionen
förutsätter, eller 25 i Göteborg
och 20 i Stockholm. I själva verket kan
Chalmers täcka det påvisade behovet
med mycket stor marginal, nämligen
med bortåt 100 procents marginal. På
grund av att Chalmers är fullt utrustat
för ändamålet bör skeppsbyggeriundervisningen
koncentreras dit. Härtill kommer
att vi ju vid västkusten har våra
stora skeppsvarv med en naturlig miljö
för skeppsstuderande och därutöver den
enda forskningsanstalt på området som
finns i landet, nämligen statens skeppsprovningsanstalt.
När denna anstalt på
sin tid i slutet av 30-talet förlädes till
Göteborg, skedde det ju med den uttryckliga
motiveringen att man skulle
koncentrera den högre undervisningen
i ämnet dit.

Den kungl. propositionen räknar som
sagt med ett alltför stort utbildningsbehov
på detta område. Följden är att de
i propositionen redovisade kostnaderna
är missvisande. Jag vill i förbigående
säga att i jämförelse med allt annat, som
förekommit i detta sammanhang, fäster
jag inte så stort avseende vid några
hundratusen kronor mer eller mindre,
som slängs bort i onödan, tv det är allt -

för stora andra värden som står på spel.
Departementschefen utgår ifrån att utbildningskapaciteten
vid Chalmers måste
ökas med 20, i fall undervisningen
vid tekniska högskolan nedlägges. Nu lär
man vid sistnämnda anstalt årligen ta
in 6 å 7 studenter. Chalmers behöver
emellertid som sagt inte utvidgas, om
all utbildning sker där. Den årliga besparingen
blir sålunda inte 21 000 kronor,
som departementschefen anger,
utan 82 500 kronor, alltså 98 200 minus
15 700 kronor, och besparingen för engångskostnader
blir inte departementschefens
summa, 53 000 kronor, utan
425 000 kronor, för den händelse skeppsbyggeriundervisningen
lägges ned i
Stockholm. Så trångt som det är på investeringsfronten,
bör inte fler utvidgningar
ske inom statsverksamheten än
vad som är uppenbarligen påkallat.

Men härtill kommer att propositionen
inte tar med kostnaden för professuren
i teknisk hydrodynamik vid tekniska
högskolan, vilken i huvudsak bör belasta
skeppsbyggeriet där. Den räknas nämligen
med i den allmänna omgången.
Tar man hänsyn även till denna kostnad,
ökas den årliga kostnadssumman,
enligt vad den flygtekniska avdelningen
vid högskolan anger, med 68 400 kronor
och engångskostnaderna med 166 000
kronor. Inräknas dessa siffror vid beräkningen
av merkostnaden för dubblerad
skeppsbyggnadsundervisning och
utgår man från den rimliga intagningskapaciteten
av 25 skeppsbyggnadsadepter
per år, blir engångskostnaden 591 000
kronor och den årliga driftkostnaden
150 900 kronor. Då har ändå 100 000 kronor
för materielkostnader, som skulle
belasta skeppsbyggeriet, inräknats i kostnaderna
för den flygtekniska undervisningen.
Tar man med sistnämnda belopp,
blir engångskostnaden närmare
700 000 kronor. Jag skulle tro att dessa
siffror sannolikt inte blir några maximibelopp,
eftersom tekniska högskolan inte
får samma utrustning för skeppsbyggeriet
som Chalmers redan har, ens om
Kungl. Maj:ts förslag accepteras.

Jag vill, herr talman, i några punkter
sammanfatta vad jag här har sagt. För

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

det första motsvarar en koncentration
av den skeppstekniska undervisningen
till endast en högskola ur volymsynpunkt
det reella behovet med en redan
nu betryggande marginal. En ökning av
antalet studenter vid Chalmers tekniska
högskola med sådan undervisning kan
dock lätt ske. Institutionen där är ju
nybyggd.

För det andra innebär en koncentration
av undervisningen, att man undviker
dubbleringar, varigenom statens
kostnader för ifrågavarande utbildning
reduceras.

Koncentrationen är för det tredje även
viktig med hänsyn till de personella resurserna
och ger också bästa möjlighet
till lämplig differentiering av undervisningen.
Hänsynstagande till begränsade
personella resurser är en sak som man
ofta glömmer, när man skall bedöma
framlagda förslag. Det anföres ofta, att
vi inte har råd att genomföra en föreslagen
reform av statsfinansiella skäl. Det
ar naturligtvis ofta riktigt. Men ännu
oftare gäller det, att vi inte har råd att
utvidga statsverksamheten på ett sätt
som vi skulle önska på grund av att de
personella resurserna är otillräckliga.
Med hänsyn till konkurrensen från varven
torde det bli svårt att på ett tillfredsställande
sätt rekrytera två skeppsbvggeriskolor
i landet.

För det fjärde innebär en koncentration
av den skeppstekniska undervisningen
till Chalmers, att denna undervisning
förlägges till den lämpligaste
miljön med hänsyn till närheten till statens
skeppsprovningsanstalt och i betraktande
av att större delen av landets
varvsindustri är förlagd till västkusten.

För det femte eliminerar en koncentration
av den skeppstekniska undervisningen
till Chalmers och den flygtekniska
till Stockholm helt olägenheten
för en till Stockholm förlagd skeppsbyggnadsavdelning
att för all framtid
behöva trängas med det expansiva flyget.
Det är på grund härav som flygvapnet
ser så allvarligt på denna sak.

Vad beträffar den skeppstekniska
forskningen innebär för det sjiitte en
koncentration av undervisningen till

Chalmers den fördelen, att de ekonomiska
och personella forskningsresurserna
inte splittras. I stället möjliggöres
därigenom på ett idealiskt sätt realiserandet
av ett skeppsbyggnadstekniskt vetenskapligt
centrum i landet med goda
resurser för forskningen och med alla
förutsättningar för en stimulerande samverkan
med landets skeppsbyggeriindustri.

Praktiskt taget alla skäl, herr talman,
talar för att man bör koncentrera skeppsbyggeriundervisningen
till ett ställe. En
dylik åtgärd är först och främst till
nytta för nämnda undervisning själv.
Dessutom verkar den befrämjande på
den skeppstekniska forskningen. Den för
alla berörda parter naturligaste, billigaste
och effektivaste lösningen är sålunda
att koncentrera den skeppstekniska undervisningen
till Chalmers tekniska högskola
och den flygtekniska undervisningen
till tekniska högskolan i Stockholm.
Skattebetalare, alla flygtekniker och nästan
alla skeppsbyggare hoppas därför
livligt, att riksdagens beslut måtte gå i
denna riktning.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Ohlon har framhållit,
att såväl statsrådet Bagge som
den nuvarande departementschefen har
blivit utsatta för påtryckningar i den
föreliggande frågan. Som de ärade kammarledamöterna
hörde, har herr Ohlon
inte blivit utsatt för några som helst
påtryckningar!

När vi i utskottets avdelning hade att
behandla detta ärende, hade vi att förlita
oss på den sakkunskap, som landet
förfogar över på detta område. Jag vill
framför allt framhålla, alt överstyrelsen
för de tekniska högskolorna gjort en utredning,
och majoriteten inom denna
utredning ansåg, att man borde bibehålla
båda undervisningsanstalterna. Utredningens
förslag har varit på remiss
hos de olika instanser, som har haft att
göra med dessa frågor. Ingeniörsvetenskapsakademien,
Sveriges redareföre -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

ning, Sveriges varvsindustriförening,
marinöverdirektören, chefen för marinen,
marinförvaltningen m. fl. har tillstyrkt
förslaget, som innebär att man i
varje fall tills vidare borde bibehålla
båda utbildningsanstalterna. Till stöd
för detta ställningstagande kan anföras
flera skäl.

Herr Olilon redogjorde för den historiska
gången av detta ärende och
nämnde också, att man vid 1941 års
riksdag hade uttalat, att det som då förordades
inte innebar någon slutgiltig
lösning. Jag tror nog att det var ganska
klokt av 1941 års riksdag att göra så. Det
har nämligen hänt någonting sedan 1941,
inte minst på skeppsbyggandets område.
I det utlåtande, som föreligger på kammarledamöternas
pulpeter, finnes en statistisk
uppgift bl. a. om utvecklingen
när det gäller handelstonnaget inom
landet vid våra varvsindustrier. Av redogörelsen
framgår, att vi t. ex. år 1944
levererade ett handelsfartygsbestånd av
192 000 bruttoregisterton, under det att
vi 1951 hade kommit upp till en siffra
av 407 300 bruttoregisterton, alltså en
enorm utveckling under dessa år. Och så
långt är vi väl alla glada och belåtna.
Vi vet allesammans att vår varvsindustri
i hård konkurrens lyckats bevara en
stark ställning för vårt land på världsmarknaden
när det gäller byggandet av
nya fartyg.

Herr Ohlon använde en stor del av
tiden för att bevisa, hur felaktigt man
i departementet hade räknat på detta
område i fråga om kostnaderna. I deparmentschefens
förslag hade man räknat
med att om undervisningen vid Stockholms
högskola lades ner och all undervisning
koncentrerades till Chalmers
tekniska högskola, skulle den årliga besparingen
endast bli 21 000 kronor. Herr
Ohlon ville inte lita på denna siffra,
utan han kom med en annan siffra. Med
anledning härav skulle jag vilja framhålla,
herr talman, att det är väl sällan
som det är så snubblande nära att man
låter snålheten bedra visheten. Om det
nu gäller 21 000 kronor eller något annat
belopp, som ligger i närheten av denna
summa — vad betyder det i besparing,

om riksdagen genom sina åtgärder kanske
ger vår varvsindustri anledning att
åtaga sig byggandet av bara ett enda
fartyg mindre per år än man skulle kunna
göra enligt Kungl. Maj:ts förslag?
Alla förstår, att byggandet av ett enda
fartyg betyder mycket mer i influten
statsskatt än de besparingssiffror, som
både departementschefen och herr
Ohlon redovisat. Jag tror att det är klokt
att överväga denna fråga mycket noga.

Det har här sagts, att den enda plats
som kan vara lämplig för denna koncentrerade
undervisning är Göteborg.
Det var detta som skulle bevisas, herr talman!
Är det säkert att Göteborg är den
lämpligaste platsen under förutsättning
att vi skall ha bara en utbildningsanstalt?
Jag är inte övertygad därom. Vi behandlade
här nyss ett ärende, varvid det talades
om hur stora olägenheter det var för
våra studerande att behöva resa långa
vägar för att kunna utbilda sig. Gäller
inte detta även den fråga vi nu diskuterar?
Förra gången var det fråga om
ett universitet i Norrland. Jag kanske
får fråga, om det är mindre olägligt för
de norrländska studenterna att resa till
Göteborg än till Stockholm? Ingen vill väl
säga att så är fallet. Från olika håll, inte
minst från Sveriges förenade studentkårer,
har framhållits olägenheten av att
flytta den utbildning det här gäller från
Stockholm. De ansvariga instanser, som
har yttrat sig i detta ärende, är ju i huvudsak
överens om att det med den utveckling,
som vår varvsindustri har fått,
och med den utveckling, som skett inom
marinen, nu är mycket mera nödvändigt
än tidigare att ha två olika utbildningsanstalter.
Detta är inte bara en ekonomisk
fråga, utan det förhåller sig väl
ändå på det sättet, att om det finns två
olika utbildningsanstalter kan det bli en
viss tävlan mellan dem för att nå fram
till bästa möjliga resultat. Det är på det
sättet som vi reservanter här sett på frågan.

Det sägs här, att det inte behövs
så många skeppstekniker. Vi har inom
statsutskottets andra avdelning haft
uppvaktningar när det gäller denna fråga,
och av dessa uppvaktningar har vi

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

fått klart motstridande uppfattningar.
När det har varit uppvaktningar, som
förordat en koncentration av undervisningen
till Chalmers tekniska högskola,
bär vi närmast fått den uppfattningen
att det i framtiden över huvud taget inte
behövdes något nämnvärt antal skeppsbyggare.
När det kommit uppvaktningar
från annat håll, har vi fått reda på att
det råder ett mycket stort behov av sådana
ingenjörer, och man har med siffror
visat, hur många utlänningar som
måst anställas för att vår skeppsbvggnadsverksamhet
något så när skulle kunan
bedrivas.

Sällan har avdelningen fått så mycket
papper som i detta fall — jag förstår
inte vad som kan ligga bakom det förhållandet.
Det har framlagts massor av
motstridande bevisföringar. Det enligt
min mening egendomligaste är kanske
att motstridande uppgifter lämnats
t. o. m. från samma håll under den tid
utredningen pågått. Här har ju framhållits
att flyget känner en mycket stark
oro för att den flygtekniska undervisningen
inte skulle få tillräckligt stort utrymme
vid tekniska högskolan i Stockholm.
Förutvarande flygvapenchefen
hade inga bekymmer i den vägen, utan
tillstyrkte utredningens förslag i detta
avseende. Men den nuvarande flygvapenchefen
har däremot vissa bekymmer.
Jag är, herr talman, inte kapabel
att avgöra vilkendera av dessa båda storheter
som har rätt. Utskottet har fått
lita till de skriftliga framställningar det
har fått i frågan.

När ärendet behandlades i statsutskottet
in pleno framkom vissa omständigheter
som jag för min del inte kan anse
höra till god ton i vanlig riksdagsbehandling.
Jag skall emellertid inte ge
mig in på den saken i detta sammanhang.

Vi reservanter har försökt att bedöma
frågan nyktert och kallt precis på samma
sätt, det utgår jag ifrån, som departementet
har gjort. Vad jag för egen del
iir orolig för är att Sveriges riksdag nu
skulle vidta sådana åtgärder som gjorde
det svårt för oss att konkurrera på
världsmarknaden när det gäller fartygs -

byggandet och försvårade för våra marina
myndigheter att fullgöra sina åligganden.
Som bekant ligger vi trots vårt
lands litenhet mycket väl till i fråga om
fartygsbyggandet. På det området torde
vi väl ändå kunna säga att vi har blivit
en stormakt. Då gäller det också att behålla
den positionen. Det kan tänkas att
det blir hårdare konkurrens och att vi
måste anstränga oss för att kunna behålla
den marknad som vi har lyckats
förvärva. Jag skulle då vilja ställa en
fråga. Blir vi bättre beredda att möta en
sådan ökad konkurrens på detta område,
om vi mycket starkt begränsar det s. k.
upptagningsområdet för studerande inom
skeppsbyggeriet än om vi bibehåller
det nuvarande relativt stora upptagningsområdet?
För min del har jag den
bestämda uppfattningen att vår ställning
blir starkare, om de nuvarande anordningarna
bibehålls. Skulle det framdeles
visa sig att vi klarar oss med endast en
utbildningsanstalt, skulle jag för min del
vilja förorda att det företas en mycket
noggrann undersökning av frågan var
denna utbildningsanstalt i så fall bör
ligga. Jag tror inte att ensamt det skäl,
som herr Ohlon anförde, nämligen att
skeppsprovningsanstalten ligger i Göteborg,
är tillräckligt för att Stockholm
utan vidare skall slås ut i valet mellan
dessa båda städer.

Vi har försökt att utan förutfattade
meningar bilda oss en uppfattning om
detta i och för sig besvärliga problem,
och jag utgår ifrån att departementet
har gjort detsamma. Vi har mycket allvarligt
studerat de olika problemen, och
det skulle för mig vara mycket nedslående,
om man på ett så enkelt siitt som
herr Ohlon gjorde skulle vifta hort de
utlåtanden som avgivits av Ingeniörsvetenskapsakademien,
Redarföreningen,
Sveriges varvsindustriförening, Tekniska
samfundet i Göteborg — t. o. m. detta
bär ju tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag —
Svenska teknologföreningen o. s. v.,
o. s. v. .lag kan inte anse att det vore
riktigt alt behandla iirendet på det siittet.

Herr Ohlon nämnde att de skeppsbyggnad
singenjör er, som utexaminerats,
inte har möjlighet att få platser. Detta

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

strider bestämt emot de upplysningar
vi har fått i utskottet, där det bl. a. framhölls
att nära 50 procent av ett visst
företags anställda var icke-svenskar, ett
förhållande som berodde på att vi har
ont om väl utbildat folk på detta område.
Från ett annat håll har påpekats det
fallet att en ingenjör, som sökte en plats,
inte fick den. Ja, herr talman, men hur
ofta förekommer det inte inom vårt näringsliv
att en person söker en anställning
men inte erhåller den, trots att han
har erforderliga meriter, betygsmässigt
sett? Jag tror att man bör akta sig för att
dra alltför vittgående slutsatser av ett
sådant fall. Det händer väl rätt ofta
även då det gäller kommunala och statliga
tjänster att en person, som fyller de
formella kompetenskraven och som söker
en anställning, inte får denna, därför
att man av någon anledning anser sig
ändå inte kunna anställa vederbörande.
Jag vill särskilt framhålla detta, eftersom
jag tror att det var just hänsynen
till det fall som jag här nyss nämnde,
som gjorde att inställningen i statsutskottet
blev sådan den blev.

När vi skall gå att ta slutlig ställning
till denna proposition, hoppas jag, herr
talman, att de sakskäl som utlåtandet och
propositionen redovisar får vara avgörande
och inte påverkningar från olika
håll, ty vi arbetar ju på det sättet i detta
hus, att vi gärna vill hålla oss till de
fakta som föreligger.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen, som
i verkligheten är Kungl. Majt:s förslag.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsström yttrade,
att om man skulle koncentrera undervisningen
till ett enda ställe, är han inte
övertygad om att man skulle välja Göteborg.
Han tänkte sig alltså Stockholm.
Nu är det ju tyvärr så, att genom föregående
riksdagars beslut har Göteborg
redan fått sina institutioner och sin organisation
färdiga, liksom man där fått
skeppsprovningsanstalten. När jag hörde
herr Näsström tala, kan jag inte annat
än beklaga att inte riksdagen på sin

tid beslöt att koncentrera undervisningen
på detta område till Stockholm, att
skicka hit skeppsprovningsanstalten och
att någonstans vid Blockhusudden förlägga
Götaverken, Eriksberg, Lindholmen
och de andra varven i Göteborg.
Ty det vore tydligen idealet enligt herr
Näsströms sätt att se!

Beträffande de norrländska studenterna
vill jag erinra om att det procentuella
antalet av norrländska studenter
är lika stort vid Chalmers som det är i
Stockholm, och det absoluta antalet
skeppsbyggare är detsamma på bägge
ställena.

Förutvarande chefen för flygvapnet
general Nordenskiöld har aldrig tillstyrkt
detta förslag. Han sade, att då
skeppsbyggeriundervisningens förläggning
»numera ej syntes influera på den
flygtekniska undervisningen», hade han
ingenting att erinra. Men det är just
denna återverkan på den flygtekniska
undervisningen, som har konstaterats
och som har gjort att general Nordenskiölds
efterträdare, general Ljungdahl,
sett sig föranlåten att inta en motsatt inställning
mot sin föregångare.

Vad beträffar antalet anställda utlänningar
vid ett visst varv är det en alltför
ömtålig och intrikat fråga för att
böra diskuteras inom denna församling.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Då jag deltagit i detta
ärendes behandling i statsutskottet, kan
det vara motiverat att jag med några ord
deklarerar min inställning till detta problem.

Vid ärendets behandling var det från
början ganska klart för mig, att man
borde gå på Kungl. Maj :ts proposition.
Emellertid gav de föredragningar, som
jag hade tillfälle att höra, ganska övertygande
skäl för att man skulle föreslå
en koncentration av undervisningen till
en enda anstalt. Riksdagen har ju tidigare
i princip uttalat sig för en förläggning
av skeppsbyggeriundervisningen
till Göteborg, och det finns enligt min
uppfattning inte någon anledning att
frångå detta tidigare principbeslut.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggen.

Såvitt jag förstår och enligt vad som
framkom vid föredragningen måste ett
bibehållande av skeppsbyggeriundervisningen
i Stockholm medföra, att tekniska
högskolan i Stockholm måste utökas
genom tillbyggnader för denna avdelning,
och det lär enligt uppgift från
byggnadsstyrelsen knappast finnas utrymme
för en sådan tillbyggnad. Därtill
kommer ju att man rimligen måste inrätta
ytterligare lärartjänster i Stockholm.

Herr Näsström talade om att det skulle
uppstå olägenheter för de studerande,
om man koncentrerade undervisningen
till en plats, Stockholm eller Göteborg.
Detta gäller uppenbarligen endast för
de studerande som är bosatta i en av
dessa städer eller i dess omedelbara närhet.
För dem som bor t. ex. i Norrland
är det ju likgiltigt, om de skall resa till
Stockholm eller Göteborg.

Herr talman! Jag har bara velat motivera
min ståndpunkt och ber att i likhet
med herr Ohlon få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Om jag skall döma efter
det inlägg i debatten, som herr Lundgren
gjorde, skulle jag dra den slutsatsen,
att man inom utskottet helt lidelsefritt
kommit fram till sin ståndpunkt.
När jag emellertid strax förut lyssnade
till herr Ohlon gjorde jag den reflexionen,
att i denna debatt onekligen några
stänk av ensidig lokalpatriotism har
mängts in i diskussionen, då han i sin
polemik talade om stockholmarnas specialintressen
och vad som ur deras synpunkt
skulle betraktas som mest önskvärt.
.lag vill inom parentes säga, att
detta ingalunda är en angelägenhet för
Stockholms vidkommande utan enligt
mitt förmenande en angelägenhet som i
allra högsta grad gäller hela landet.

Herr Ohlon citerade i sin historiska
redogörelse ett uttalande av dåvarande
ecklesiastikministern Engberg, som hade
uttryckt önskemålet att denna undervisning
skulle helt förläggas till varvsstaden
Göteborg. Men, herr Ohlon, det

är dock åtskilligt som har inträffat sedan
1935, och det har redan på ett alldeles
ypperligt sätt framförts av en av
reservanterna i utskottet, nämligen herr
Näsström. Vi har verkligen under senare
år lyckats bygga ut en varvsindustri,
som väl hävdar sig i den hårda konkurrensen
med utlandet. Den har utbyggts
så att det finns betydande varv inte
bara i staden Göteborg utan även på en
hel rad andra ställen; jag kan i sammanhanget
nämna Stockholm och Malmö.

När herr Ohlon gjorde gällande att
ecklesiastikministrarna herr Bagge och
sedermera herr Ivar Persson skulle ha
blivit utsatta för särskilda påtryckningar
från stockholmarnas och framför allt
från marinens sida apostroferades jag
direkt och fann jag mig föranlåten att
gå upp i debatten. Detta påstående är
inte överensstämmande med det verkliga
förhållandet. Jag kan nämna, att
även jag har varit föremål för uppvaktningar
från den privata varvsindustrien.
Herr Ohlon citerade herr Söderlund
från Malmö, som på sin tid skulle ha
gjort vissa uttalanden i denna fråga.
Jag gjorde då bara den reflexionen: Varför
citerar herr Ohlon enbart döda
varvschefer? Varför citerar han ingen
nu levande? Om han gör sig besvär med
att ta reda på vad de nu levande varvscheferna
har för synpunkter på denna
fråga, kommer han till ett annat resultat
än han gjorde i sitt inledningsanförande.

För mitt vidkommande har det här
gällt att göra en avvägning, det skall
medges, mellan marinens berättigade
krav och de intressen som flyget kan
anses, också med berättigande, företräda.
Herr Ohlon citerade den avgångne
flygvapenchefen Nordenskiöld, som alldeles
riktigt kom till den slutsatsen, att
dessa frågor helt borde bedömas efter
marinens, varvsindustriens och rederinäringens
önskemål. Å andra sidan hänvisade
han till att den nuvarande flygvapenchefen
hade kommit till en annan
uppfattning än den dåvarande. .lag, som
bär möjlighet att överblicka både marinens
och flygvapnets behov av tekniskt
väl utbildad personal, måste slå fast, att

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

marinen befinner sig i ett vida mer prekärt
läge än vad flyget för närvarande
gör. Jag liar kommit till denna slutsats
efter det att jag mycket ingående har
sökt sätta mig in i dessa frågor, och skälet
är i första hand, att medan de framstående
flygteknikerna huvudsakligen rekryteras
till flygförvaltningen och SAAB,
måste skeppsbyggarna rekryteras inte
bara till marinförvaltningen utan också
till en hel rad varv. Det är naturligt att
även om man kan säga, att flygvapnet är
ett vapen i expansion, så kommer behovet
av ovan angivna skäl att bli större
för skeppsbyggeriet, och därigenom blir
också vakanserna vid marinen flera än
vad de har blivit vid flyget.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig,
varför det inte skall vara möjligt att
hålla sig med bara en enda utbildningsanstalt,
och varför denna helst skall finnas
i Göteborg. Jag måste säga, att när
jag lyssnade till herr Ohlon kom jag till
den slutsatsen att han stundom bevisade
för mycket. Han påpekade att avgångsprocenten
vid Chalmers är 40, medan
den vid tekniska högskolan är bara 3.
Därpå sade han: »Ger inte detta herrarna
någonting att tänka på?» Jag är inte
skolman, men om jag skulle dra några
slutsatser härav bleve det närmast, att
det skulle bli en ren katastrof därest vi
använde oss enbart av Chalmers, ty då
bleve det ju inte så värst många skeppsbyggare
utbildade i detta land.

Vidare nämnde herr Ohlon, att man
vid Göteborgs tekniska läroverk hade inrättat
en särskild skeppsbyggnadsavdelning.
Där hade det till att börja med
gått ganska hyggligt, men under det senaste
året fanns där bara två elever,
nämligen ordningsmannen och vice ordningsmannen.
Jag måste säga, att om vi
bara skall hålla oss till rekryteringsområdet
i Västsverige, så undrar jag hur
det i fortsättningen skall gå med skeppsbyggeriet
i landet!

Herr Ohlons uppgifter på dessa två
punkter gjorde att jag närmast blev förskräckt
inför konsekvenserna av att följa
utskottet i denna fråga.

Jag vill för att undvika varje missförstånd
erinra om att jag i min egen

verksamhet har inriktat mig på att
åstadkomma centraliseringar och rationaliseringar
i så stor utsträckning som
möjligt. Senast i går höjdes av ett par
ledamöter i riksdagens andra kammare
ett varningens finger mot mig, tv man
gjorde gällande att jag gick för snabbt
fram i detta avseende, och man rådde
mig att skynda långsamt. Man kan sålunda
inte misstänka mig för att ha någonting
emot att åstadkomma rationaliseringar
när dessa kan anses som vettiga.
Men när det nu görs gällande att
det skulle finnas alldeles tillräckligt
med skeppsbyggare, tycker jag att vi
skall låta fakta tala och sedan dra våra
slutsatser.

Då vill jag omtala att av 118 tjänster
— det gäller befattningar som mariningenjörer
samt civila sådana i marinförvaltningen
och på örlogsvarv — är 38
tjänster vakanta eller tillsatta med icke
fullt kompetent personal. Det säger val
ändå en hel del. Och när herr Ohlon
hävdar, att fem skeppsbyggare varje år
skulle tvingas till en smärtsam omskolning,
därför att de inte skulle kunna få
anställning inom skeppsbyggeriet, kan
jag försäkra honom att denna smärtsamma
omskolning kan de undgå bara genom
att vända sig till marinförvaltningen.
Där får de alla möjligheter att ge
uttryck för sin verksamhetslust. Anledningen
till att de försvinner är antagligen
den, att dessa ingenjörer lika väl
som personer på så många andra områden
kanske startar egna företag eller på
andra sätt länkas in i näringslivet, som
de tycker är fördelaktigare än att gå
till marinförvaltningen eller till de privata
varven.

När det gäller marinen vill jag påpeka,
att den militärtekniska utvecklingen,
vilket är bekant för alla, går
framåt med rasande fart. Flottan befinner
sig med utgångspunkt härifrån mitt
uppe i ett mycket betydelsefullt ömsningsskede
—- ett skede, som innebär,
att man går ned från de stora enheterna
till de mindre, snabba fartygen. För att
åstdkomma detta på ett rationellt och
riktigt sätt behöver vi konstruktörer. Det

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggen.

uppstår en hel rad tekniska problem i
detta sammanhang. Jag vill också understryka
att den plan som lagts upp för
de närmaste tio åren i anslutning till
överbefälhavarens utredning pekar precis
i samma riktning. Det kan kanske
förtjäna påpekas, att vi måhända ur
strategisk synpunkt bort ge en större
tyngd åt ubåtsvapnet än som sker i den
kommande planen. Men man har inte
kunnat praktiskt genomföra ett sådant
önskemål, därför att vi inte har lyckats
konstruera de nya ubåtarna, som ju
måste vara fullt tidsenliga i jämförelse
med vad som finns i andra länder.

Vad beror detta på? Jo, det beror helt
enkelt därpå, att vi inte har tillräckligt
med konstruktörer. På samma sätt förhåller
det sig med de små, snabba övervattensfartygen.
Detta är skälet till att
marinen med så stort berättigande har
understrukit önskvärdheten av att man
inte drar undan ett av upptagningsområdena
från rekrytering av sådana studerande,
som skulle önska bli skeppsbyggare.

Vidare sade herr Ohlon i slutet av sitt
första anförande — under hänvisning
till de kostnadsbesparingar som man
skulle göra genom att koncentrera undervisningen
till Göteborg — att skattebetalarna
hoppades att riksdagen skulle
följa utskottet. Ja, herr Ohlon, enligt de
beräkningar som har gjorts i ecklesiastikdepartementet
blir det en besparing
på i runt tal 21 000 kronor per år. Om
vi skall vädja till skattebetalarna, vill jag
erinra om att värdet av flottans flytande
fartygsmateriel den 1 juli 1952 beräknades
till 1,7 miljarder kronor, Nybyggnader
sker för närvarande med 110 miljoner
kronor per år, och underhållet går
årligen upp till 45 miljoner. Detta är
också siffror som talar. Genom en riktig
planering, genom nya konstruktioner
och underhållsmetoder kan man här göra
besparingar inom försvaret, som gör
att den eventuella besparing man skulle
kunna vinna genom denna s. k. rationalisering
alls ingenting betyder i jämförelse
med vad man kunde vinna om
man hade tillgång till den kvalificerade

tekniska personal varom det här är
fråga.

Det är detta, herr talman, som gör att
min slutsats har blivit, att det även ur
skattebetalarnas synpunkt skulle vara
önskvärt, därest kammaren följde utskottsreservanterna
i denna fråga.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Torsten Nilsson
anförde, att jag bevisade för mycket.
Jag ber att få returnera hans uttalande
och säga, att i varje fall statsrådet Nilsson
inte bevisade för mycket. Han försökte
vända denna fråga till att bli en
lokalpatriotisk fråga. Jag har aldrig hört
någonting mera meningslöst! Göteborg
kommer enligt utskottets förslag inte att
få en enda befattning mer än vad det
nu har. Vad jag vände mig mot var herr
Näsströms uttalande, att om en koncentration
skulle ske borde den äga rum
till en annan plats än Göteborg. Jag menade,
att den stunden är redan förbi,
då man kunde göra det.

Vidare talade herr statsrådet om
varvsindustriens intressen. Jag har större
den av mitt liv levt bland skeppsbyggare
och varvsindustrimän och jag
har på sista tiden talat med en mängd
skeppsbyggare. Jag har endast träffat en
enda, som höll på denna dubblering, och
jag har hört talas om att det finns en
till. Den förstnämnde var en f. d. mariningenjör,
den senare är f. d. marindirektör.
Detta låter oss blicka ganska
djupt.

Många av varvsindustriens män ser
mycket allvarligt på denna sak och förmenar,
att genom överproduktionen av
ingenjörer skrämmer vi bort kvalificerat
folk från banan. Och vi får inte heller
den kvalitet på personalen, som erfordras
just för de behov inom marinen,
vilka statsrådet nyss så vältaligt skildrade.
Jag föreställer mig att om vi fortsätter
på den väg, som vi hittills vandrat
inom berörda område, kommer vakanserna
inom marinen att bli än flera
än de varit den senaste tiden, beroende
på att vi inte får fram kvalificerat folk.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! I den debatt, som hittills
förts, bär en rikedom av detaljargument
redovisats från olika håll. Kanske har
kammarens ledamöter lätt kunnat få den
uppfattningen, att här står lokala intressen
emot varandra, och kanske liar detta
kommit att accentueras i debatten hittills
därigenom, att herr Ohlon kommit
att få ta på sig så mycket av argumenteringen
från statsutskottets sida, varför
man skulle kunna tro att det är ett
västkustintresse som här har dominerat
inom statsutskottets starka majoritet. Vidare
kan man kanske också få den uppfattningen,
att motsättningen mellan
Stockholm och Göteborg spelar en roll
här. Man har de senaste dagarna lagt
märke till hur huvudstadspressen mycket
enigt slutit upp och formerat sig såsom
ett slags Stockholms fasta försvar,
som argumenterat uteslutande för bibehållande
av den gamla ordningen —
kanske har i göteborgspressen motsvarande
argumentation ägt rum men därom
vet jag emellertid ingenting.

Statsutskottets majoritet har emellertid
inte låtit sig påverka av sådana lokala
hänsyn. Det bör erinras om — vad som
också framkommit i debatten redan —
att detta är ett mycket gammalt problem.
Det är nära tjugu år gammalt. När 1937
års riksdag fastställde utformningen av
förhållandena vid Chalmers tekniska
högskola i Göteborg och därvid gav
Chalmers en fullmöblerad avdelning för
skeppsbyggnadsteknik med tre professurer
i de olika ämnena, lämnades vid det
tillfället utformningen av de framtida
förhållandena vid kungl. tekniska högskolan
i Stockholm tills vidare öppen.
Varför det? Det betraktades såsom ett
provisorium och mera som ett försök,
att tekniska högskolan i Stockholm fick
ha denna mindre avdelning kvar i sambruk
med det då framväxande behovet
av utbildning i flygteknisk forskning och
konstruktion. Sedan dess har detta provisorium
rått vid tekniska högskolan i
Stockholm, alltså i snart sagt två decennier,
och nu säger departementschefen
i propositionen, att anledningen till att
frågan aktualiserats om hur det skall bli

i framtiden med denna mindre avdelning
vid tekniska högskolan är, att krav framkommer
på en fullständigare uppsättning
av liirarkrafter vid denna avdelning i
Stockholm. Det är ju känt för kammarens
ledamöter, att det praktiskt taget
bara finns en halv professur vid den avdelningen,
och den halva professuren
sambrukas med andra avdelningar vid
tekniska högskolan. I övrigt sköts undervisningen
av andra lärarkrafter.

Här har givetvis förekommit påtryckningar.
Sällan har väl andra avdelningen
haft en sådan riklig ström av föredragande
och uppvaktande deputationer
från olika läger. Våra statsutskottsledamöter
och riksdagens ledamöter i övrigt
har också bombarderats med trycksaker
och brev, och i tidningarna har ju saken
mycket uppmärksammats. Men för den
vakne och intresserade lyssnaren har
naturligtvis på detta sätt givits ett mycket
värdefullt tillfälle att samla uppgifter
för en personlig bedömning av detta
problem som, det vill jag gärna understryka,
naturligtvis inte är av en storleksordning
jämförbar med de två ärendens,
som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i dag så lyckligt
fått i hamn och där han endast skördat
lovord och erkännanden för sina insatser.
Detta ärende är väsentligt mindre,
men kanske är just detta anledningen till
att det är desto mera uppmärksammat i
dag.

Uppmärksammat har det också blivit
därigenom, att vi tills vidare har två
statsråd i elden för försvaret av propositionen
mot statsutskottet. Det är ju ett
rätt unikt tillfälle att herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet rycker
upp till kulturstatens försvar i spetsen
för krigsmakten till lands och framför
allt till vatten, men kanske man saknar
en detalj i hans utrustning. Till den moderna
krigföringen hör någonting oundgängligt,
nämligen flygparaplyet, och
var har försvarsministern sitt flvgparaply,
när han träder in på denna bataljplats?
Ja, det är ju så, att denna lilla
avdelning vid tekniska högskolan i
Stockholm kom att bli ett sambruk emellan
det gamla marinbyggandet och det

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

framväxande flygets behov av forskare
och konstruktörer. Jag tror det är så, om
jag inte missförstått vad som hittills
kommit fram av utredningen om vårt
kommande försvar, att flyget kommer att
få en alltmer dominerande ställning
inom svenskt försvar, och vi har också
redan nu klart för oss att detta flyg
då skal! bygga på inhemsk produktion,
vilket förutsätter inhemsk forskning och
utbildning av konstruktörer. Det har undan
för undan vuxit fram ett mycket
starkt behov för flyget att få tillräcklig
plats vid den institution, där flyget av
alla antages skall höra hemma för framtiden,
nämligen tekniska högskolan i
Stockholm. Men där har man sedan tjugo
år detta sambruk med skeppsbyggnadsundervisning.
När nu behovet har växt
så, att flygets representanter säger, att
de måste få det utrymme, som nu finns
vid kungl. tekniska högskolan och som
skeppsbyggarna för närvarande disponerar,
och att de också har behov av den
ytterligare mark som ännu finns kvar
vid tekniska högskolan i Stockholm för
nybyggnad, ja, då kan inte någon bestrida
detta.

Vi vet att det är trångbott vid Stockholms
tekniska högskola och att det är
detta som har skapat fram dagens läge.
Problemet måste lösas för flygets räkning.
Man har då inom statsutskottet haft
klart för sig, att nu går det inte längre
att skjuta framför sig detta provisorium,
utan här behöver det bli en definitiv
lösning av detta tjugoåriga problem.
Problemet kan inte längre lösas i den
tveksamhetens anda och tecken som hittills
varit rådande, utan här står vi inför
ett avgörande: Skall vi ha eu avdelning
eller skall vi ha två avdelningar i
landet; har vi behov av två avdelningar
för utbildning av skeppsbyggnadstekniker?
Nej, det bär vi inte. Statsutskottet
har låtit sig övertygas om att det räcker
med en koncentration till Chalmers i Göteborg
med tre lärostolar. Detta är
tillräckligt för det framtida behovet
när det gäller utbildning av skeppsbyggnadstekniker.
Under dessa förhållanden,
säger vi i statsutskottet, vill vi ge utrymme
vid tekniska högskolan i Stock -

holm åt den flygtekniska forskningen och
utbildningen.

Sådan är i korta drag dagens situation,
och statsutskottet bär funnit att man inte
kan skjuta på detta problem längre, utan
här måste ske ett avgörande.

Jag har här endast velat redovisa själva
huvudlinjerna. Den rika detaljredovisning,
som bär skett förut, behöver bär
inte upprepas.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till vad utskottet hemställt på
denna punkt.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag är givetvis tacksam
för all den uppmärksamhet som kammarens
ärade ledamöter visat den yngsta
telningen bland försvarsgrenarna, nämligen
flyget, men jag måste i egenskap
av ansvarig för hela försvaret säga, att
man bör inte för den skull flyga från
all verklighet, på och under vattnet, för
att man blivit flygentusiast. Därför tycker
jag inte att det är rättvist att använda
flyget som tillhygge, när det gäller
berättigade intressen för en annan
vapengren inom vårt försvar.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är i själva verket
förvånansvärt att det har gått så mycket
temperament i denna fråga som det
har gjort, ty det är ju inte några så alldeles
världsöverskuggande ting det rör
sig om. Det är inte heller någon göteborgsfråga
eller stockholmsfråga, och
trots all den respekt jag hyser för försvarsministern
kan jag inte heller få det
till någon försvarsfråga. När försvarsministern
mobiliserar samtliga lätta fartyg
och samtliga de projekterade ubåtarna
för att torpedera utskottsmajoriteten,
tycker jag att han gör sig skyldig
till en flottdemonstration, som han själv
vid närmare eftertanke förmodligen
kommer att finna ha varit en smula överflödig
— ett uttryck för en för honom
rätt sällsynt benägenhet att använda
större våld än nöden kräver.

Det är ju i själva verket en lämplighetsfråga
vi diskuterar, en avvägnings -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

fråga och en fråga, där det finns skäl
såväl för den ena ståndpunkten som för
den andra.

Man kan väl emellertid säga, att det
principiellt sett måste vara riktigt att
försöka koncentrera de otillräckliga ekonomiska
och personella resurser, som
vi har, på ett sådant sätt, att man får ut
största möjliga effekt av dessa otillräckliga
resurser. Det måste väl också vara
rikligt att försöka differentiera de ansträngningar
vi kan göra för att åstadkomma
en så god teknisk högre utbildning
som möjligt för att också på det
viset nå fram till de ur sammanlagd synpunkt
bästa resultatet.

Detta har för mig varit utgångspunkten
liksom också min principiella inställning
till specialiseringens förmåner
och specialiseringens fördelar. Då jag
inte har kunnat finna att några speciella
skäl i denna särskilda fråga har
talat mot en förnuftig tillämpning av
principer, som alla måste erkänna vara
riktiga, har jag för min del biträtt den
motion, till vilken nu statsutskottet yrkar
bifall och mot vilken försvarsministern,
stödd av ecklesiastikministern,
kämpar med sådan bravur.

Det enda argument av de här anförda,
som möjligen skulle kunna vara avgörande,
skulle vara att man genom en
koncentration minskade rekryteringsbasen
för denna viktiga utbildning. Jag
kan inte finna att det argumentet håller
—- det håller inte i detta speciella fall
och icke heller mera generellt sett. Tv
om man intar den ståndpunkten på alla
områden, skulle ju det betyda att praktiskt
taget all högre undervisning komme
att koncentreras till Stockholm. Det
är väl någonting som ingen av oss är
särkilt angelägen om, icke ens den centraliseringsvänlige
försvarsministern.

Herr talman! Det förefaller mig alltså
vara klart att övervägande skäl talar
för den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
har tagit. Det förefaller ligga till
på det sättet, att riksdagen här i praktiken
kan visa sin vilja att rationalisera
på ett område, där rationalisering är
nödvändig.

Försvarsministern har icke lyckats

övertyga mig om att en ingenjör för att
kunna konstruera lätta fartyg eller ubåtar
måste vara utbildad i Stockholm.
Jag har en känsla av att även konstruktörer
från Göteborg skulle kunna ställa
in sig på de lätta fartygen och på så sätt
utnyttja den mångåriga erfarenhet, som
de har av byggnadsföretag för marinens
räkning.

Herr talman! Jag yrkar liksom herr
Ohlon bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag blev uppkallad av
försvarsministern, när han sökte låta
påskina att statsutskottets ställningstagande
i denna fråga var förestavat av
lokalpatriotiska skäl. Jag ber bara att få
hänvisa till den namnförteckning som
finns under utskottsförslaget. Därav
framgår att utskottsmajoriteten består
av representanter från alla delar av landet
och att följaktligen statsutskottets
majoritet icke rätt gärna har kunnat bli
vilselett av någon enstaka representant
från Göteborgs stad eller dess omnejd.

För egen del vill jag säga, att när jag
i statsutskottet tagit ställning i denna fråga,
har icke den lokala synpunkten betytt
någonting. Om undervisning skall
ske i Göteborg, Stockholm eller någon
annan plats får bestämmas av praktiska
och ekonomiska skäl men icke av några
som helst lokalpatriotiska skäl. Det föreligger
inte heller några sådana skäl
här. Jag vill bara ha tillrättalagt detta.

Sedan var det en annan sak som jag
fäste mig vid i försvarsministerns anförande.
Han vill göra gällande, att därest
kammaren följde statsutskottets förslag,
skulle vi begränsa rekryteringsområdet.
Var står det utskrivet? Det är ju inte
folkskoleelever som skall lära sig till
skeppsbyggnadsingenjörer. Det är ju
vuxet folk med studentexamen. Det är
väl ingenting som hindrar att de, som
har lust till yrket, kan besöka en skola
antingen i Göteborg eller i Stockholm,
oavsett var de är bosatta eller födda.
Följaktligen är det ingenting i detta beslut
som gör att rekryteringsområdet på
något sätt minskas. Undervisningen är

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

fri och öppen för studenter från hela
landet, oavsett var skolan är belägen.

Jag har bara velat göra dessa två tillrättalägganden,
så att icke dessa motiv
skall få något inflytande på den kommande
voteringen.

För min del har det varit, skulle jag
vilja säga, glädjande att deltaga i behandlingen
av detta ärende, ty det har
behandlats helt sakligt och fritt från
ovidkommande skäl, och statsutskottet
har, såsom vi ser det, på rent sakliga
grunder förordat en undervisning som
blir billigare än den Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag trodde för min del att Kungl.
Maj:t skulle vara statsutskottet tacksamt
för att det för en gångs skull föreslagit
en besparing. Jag tänkte nämligen att
Kungl. Maj :t var vän av sparsamhet. Jag
trodde att i varje fall försvarsministern
borde vara det. Han har säkerligen i övrigt
så stora krav, att han behöver vara
återhållsam.

Här är det icke fråga om några stora
utgiftsposter, har det sagts. Nej, det är
kanske riktigt, men det är dock fråga
om en utgift som statsutskottet anser
vara i varje fall i dagens läge onödig.
Även reservanterna har erkänt att riksdagen
genom att följa statsutskottets förslag
dock inbesparar vissa belopp. Jag
skall inte diskutera beloppens storlek.
Det avgörande för mig är, om Chalmers
högskola i dag har kapacitet att utbilda
det erforderliga antalet skeppsbyggnadsingenjörer.
Har den det, bör det vara
skäl nog. Här har nu sagts vid ärendets
behandling att Chalmers högskola har
möjlighet att årligen motta 32 elever och
utbilda dem. Behovet för varvsindustrien
är 14 å 15 ingenjörer per år.

Chalmers har alltså en kapacitet som
ger betryggande marginal för att det behov,
som i dag finns inom skeppsbyggnadsindustrien,
skall kunna bli tillgodosett.
Varför skall man då i det läge, vari
vi befinner oss, utbilda människor för
en verksamhet, inom vilken det inte
finns utrymme för dem? Vi vet alla vilka
skriande behov som det finns inom olika
områden i samhället av kvalificerad arbetskraft:
läkare, tandläkare, läroverkslärare
o. s. v. l)å är det väl bättre att

söka utbilda folk på dessa områden, där
det föreligger stort behov av dem, och
söka göra en liten besparing på ett område,
där man i dag inte har ett lika
stort behov av nyutbildad arbetskraft
och där vi kan göra en liten besparing
både ekonomiskt och personellt.

Både reservanterna och försvarsministern
påstår vidare att om riksdagen inte
accepterar Kungl. Maj :ts förslag, skulle
det medföra att den svenska varvsindustrien
inte skulle bli konkurrenskraftig
och kunna hävda sig gentemot utlandet.
Ärade ledamöter, frågan huruvida den
svenska varvsindustrien i framtiden
kommer att bli konkurrenskraftig eller
inte bottnar i en hel rad faktorer, framför
allt ekonomiska och kostnadsmässiga,
men kanske minst i den fråga som
vi i dag behandlar. Det problemet utgör
således inget skäl för att godta reservanternas
förslag om en större och kostsammare
utbildning på detta område.

Jag tror att kammaren med tillförsikt
kan biträda statsutskottets hemställan,
till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Hesselbom
(s) och herr Karlsson, Gustaf,
(s).

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag beklagar att jag ännu
en gång måste ta till orda, men jag
gör det för att undvika ett missförstånd,
som kanske beror på att jag i mitt förra
anförande inte uttryckte mig tillräckligt
klart.

Herr Andersson drog nyss den slutsatsen
av vad jag sagt, att jag skulle ha
gjort gällande att statsutskottets beslut
skulle ha dikterats av lokalpatriotism.
Vad jag sade var ungefär precis motsatsen.
Jag utgick från herr Lundgrens
anförande, som jag tyckte var en lidelsefri
och saklig uppläggning. Jag sade att
min uppfattning var att cn sådan inställning
hade dikterat utskottets beslut. Men
efter herr Ohlons replik trodde jag mig
märka, att det bar mängts in några
droppar lokalpatriotism i debatten. Var
och cn, som uppmärksamt lyssnade till

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

herr Ohlons replik, torde nog ha dragit
nästan samma slutsats som jag.

Beträffande herr Svärds anförande
vill jag endast säga, att jag förvisso anser
att göteborgarna, eller de skeppsbyggnadsingenjörer
som utexaminerats i
Göteborg, bör ha möjlighet att tjänstgöra
som konstruktörer av motortorpedbåtar
och ubåtar. Jag har ingalunda ifrågasatt
att så inte skulle vara fallet. Men det är
väl ändå inte så långt mellan Göteborg
och Stockholm, att man för att göteborgarna
skall få tillfälle att uppträda som
konstruktörer skall utesluta stockholmarna.
Men det var närmast det intrycket
som jag fick av herr Svärds anförande.
Jag vill använda både de i Stockholm
och i Göteborg utexaminerade,
emedan det finns ett stort behov av konstruktörer
inom skeppsbyggnadsindustrien.

Till herr Andersson vill jag säga, att
stockholmarna naturligtvis har möjlighet
att studera i Göteborg. Men herr Andersson
och jag vet med utgångspunkt
från det skikt, varifrån vi kommit, att
om det för en teknolog, som är bosatt i
Stockholm eller dess förorter, kostar
3 000 kronor mer per år om han måste
bedriva sina studier i Göteborg, så kan
denna fördyring av studierna vara en
bevekelsegrund för honom att ge sig in
på en annan bana. 3 000 kronor mer per
år är en ganska kännbar fördyring och
kan påverka hans beslut när det gäller
den framtida banan.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Herr Karl Andersson
framförde ett argument som redan tidigare
förekommit i debatten, men som jag
på grund av det sätt, varpå han framlade
saken, skulle vilja ta upp igen.

Herr Karl Andersson sade, att eftersom
Chalmers kan utbilda det erforderliga
antalet, d. v. s. 14 å 15 skeppsbyggnadsingenjörer
om året, borde detta utgöra
ett skäl för att koncentrera utbildningen
dit. Det antalet skulle räcka för
att täcka behovet av skeppsbyggnadsingenjörer.
Hur kommer det sig emellertid
att det, fastän vi i stort sett har en

utbildning av denna omfattning, ändå
vitsordas att det föreligger en viss bestående
och mycket svåröverkomlig
brist i de näringsföretag som arbetar
inom denna gren?

Herr Andersson sade vidare att lösningen
av den fråga, som vi nu närmast
diskuterar, naturligtvis inte kan påverka
varvsindustriens ställning som sådan
och dess konkurrenskraft. Jag vill vända
helt om på det påståendet och i stället
säga, att denna fråga är av allra
största betydelse för denna näringsgren.
Får den inte skickliga ingenjörer, konstruktörer
och forskare, kan den svenska
varvsindustrien inte klara sig, därför
att den måste arbeta under ett ogynnsamt
kostnadsläge.

De möjligheter till utveckling, som
vår snabbt växande varvsindustri har
kunnat bereda landet, har den kunnat
tillvarata genom att den haft skickliga
tekniker till sitt förfogande. På den
punkten kan vi inte göra några eftergifter.
Vi måste i stället se till, att vi
får möjligheter att i en snabbare takt
än hittills utbilda duktiga tekniker.

Det är, herr talman, inte lätt att bilda
sig en uppfattning om vad som är det
riktiga i denna fråga. Det är onekligen
vissa skäl, som man har svårt att bortse
ifrån, som talar för en koncentrering
av utbildningen. Det är dock tydligt att
utbildningen i Stockholm måste bjuda
på bättre möjligheter att få fram dugliga
tekniker, eftersom de särskilt sakkunniga
lägger sin röst för att utbildningen
skall bibehållas i båda städerna.
De sakkunniga går ju i sill argumentering,
som delvis hänför sig till vad överstyrelsen
för de tekniska högskolorna
anfört, med sin övervägande majoritet
oreserverat in för att utbildningen skall
äga rum såväl i Stockholm som i Göteborg.
Men det gör ju också företrädarna
för de näringsgrenar, som främst är
intresserade av att få tillräckligt antal
tekniker och så skickliga tekniker som
möjligt. Jag kan inte förstå herr Ohlons
citerande av uttalanden från varvsindustriens
män, ty här föreligger ändå
uttalanden både från Sveriges varvsindustriförening
och från Sveriges redare -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

förening, där man klart går in för önskvärdheten
av att utbildningen av skeppsbyggare
också skall bibehållas i Stockholm.
Jag tycker att man bör fästa stort
avseende vid uttalanden från dessa representanter
för näringsgrenen. De känner
ju från praktiska utgångspunkter
bäst till behovet.

Man kån ju också peka på hur denna
näringsgren utvecklats. Jag skall anföra
några uppgifter härom, vilka de, som
i förra veckan åhörde ett föredrag här
i riksdagshuset angående skeppsbyggande
och skeppsteknisk forskning, redan
känner till.

Omkring 1930-talet producerade våra
inhemska varv handelsfartyg till en omfattning
av 130 000 bruttoton. Under
åren 1934—1939 steg produktionen till
210 000 bruttoton, eller med ungefär 50
procent. Sedan har produktionssiffrorna
oavbrutet stigit. År 1949 var man uppe
i 326 000 bruttoton, och år 1954 räknar
man med leveranser av handelsfartyg
från svenska varv på något över 500 000
bruttoton till ett värde av 825 miljoner
kronor. Därtill kommer ganska omfattande
leveranser av krigsfartyg. Produktionen
vid svenska varv uppgår således
för närvarande till omkring 1 miljard
kronor. De svenskbyggda fartygen går
i stor utsträckning på export. Man räknar
med att ungefär 50 procent går till
utlandet, och gör man då den beräkningen,
att av den totala produktionen
med ett värde av ungefär 1 miljard kronor
hälften går på export, blir det dock
en exportintäkt på omkring 500 miljoner
kronor, som tillföres landet. På sistone
har för övrigt marknaden ytterligare
vidgats. Förut har det kanske varit
mera närbelägna länder, som mottagit
de svenskbyggda fartygen, men nu går
de i allt större utsträckning till allt avlägsnare
länder. Numera får vi en betydande
del av likviderna i bårdvaluta,
och i dagens läge är det av alldeles särskilt
stor betydelse.

Man kan fråga sig, varför man ställer
kraven på ett tillräckligt antal skickliga
ingenjörer så som man nu gör. Det är ju
inte bara den kvantitativa ökningen av
produktionen som är utslagsgivande,

utan därtill kommer att de fartygsenheter,
som numera byggs, blir allt större
och större. Det ställs allt större krav på
fart och utrustning och det gäller att
utnyttja de moderna materialen och att
ta till vara allt vad den tekniska utvecklingen
kan bjuda. Detta kräver ökade
insatser av liögkvalificerade tekniker i
mycket större utsträckning än vad som
varit fallet förut. Mot bakgrunden av de
uttalanden, som gjorts av företrädarna
för dessa näringsgrenar, kan jag inte finna
annat än att det enda riktiga är att
upprätthålla och effektivisera utbildningen
i så stor utsträckning som möjligt
vid de två tekniska högskolor vi
har.

Med detta ber jag, herr talman, att få
instämma i de yrkanden som redan har
ställts om bifall till reservationen.

I herr Wehtjes yttrande instämda herrar
Velander (h), Ewerlöf (h) och Björnber//
(h).

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! När lierr Wehtje ställde
frågan, hur det kommer sig att vi har
brist på skeppsbyggnadsingenjörer, berörde
han ett problem, som också avdelningen
och statsutskottet uppmärksammat.
Nu vet vi att det finns delade
meningar om huruvida det verkligen råder
brist på skeppsbyggnadsingenjörer.
Men, om den finns, varpå beror den. Kan
den möjligen bero på att banan inte
gjorts tillräckligt attraktiv för de unga
ingenjörsämnena? Kanske är det så, att
skeppsbyggnadsingenjörerna inte scr en
ljus framtid, om de går den vägen? På
varven har man ju två kategorier ingenjörer,
dels läroverksingenjörer med en
enklare utbildning, vilka arbetar på ett
slags mellanstadium, dels ett högre skikt
av ingenjörer — de verkliga konstruktörerna,
de ledande teknikerna. När en
högskoleingenjör har tagit sill examen
på denna linje, är han inte färdigutbildad,
utan måste gå något eller några år
bland läroverksingenjörerna för att få
sin utbildning fullständigad och avslipad.
Först efter en tid i denna enklare

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

ställning kan han komma i fråga för högre
befattningar. Uppenbarligen har man
inom varvsindustrien inte behövt betala
dessa högskoleutbildade ingenjörer bättre
än de läroverksutbildade. Banan har
alltså varit ganska lång och besvärlig
för en ung man, som efter högskoleutbildning
på området anser sig ha rätt att
vänta en viss högre inkomst.

Man bör också observera en annan
sak. En del studenter som söker till de
tekniska högskolorna har inte tillräckligt
höga betyg för att komma in på vissa
avdelningar. Däremot kan de komma
in på sådana glest befolkade avdelningar
som skeppsbyggnadsavdelningarna
och stanna där ett eller två år, för att
sedan vid lämpligt tillfälle hoppa över
till den avdelning de ursprungligen har
tänkt sig. Detta gör att endast en mycket
liten procent av dem, som börjar sina
högskolestudier vid skeppsbyggnadsavdelningarna,
går ut som färdiga ingenjörer
därifrån.

Detta är verkliga problem, som kanske
har beaktats för litet, och det var tacknämligt
att herr Wehtje rörde vid dem,
så att det blev anledning att belysa dem.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Den omständigheten att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ingripit i debatten, har vi
ledamöter i kammaren all anledning att
uppmärksamma. Vi är alla intresserade
av det område, han har att svara för,
och vi måste helt naturligt beakta de
synpunkter, han har att anföra.

Statsrådet Nilsson framhöll — och jag
tror att även statsrådet Persson gjorde
det i sitt första anförande •—■ att det för
närvarande råder mycket stor brist på
mariningenjörer. Han ansåg, att det därför
skulle vara en olycka, om man nu
lade ned skeppsbyggnadsavdelningen
vid tekniska högskolan och koncentrerade
denna utbildning till Göteborg. Därigenom
skulle möjligheterna att rekrytera
mariningenjörkåren förminskas.
Dessa frågeställningar har emellertid givetvis
beaktats och diskuterats även inom
utskottet. Man har enligt min mening anledning
att i det sammanhanget ställa

frågan: Löses detta problem genom att vi
bibehåller den dubblering, som vi haft
under de senaste årtiondena, inträffar
någonting katastrofalt om man koncentrerar
denna utbildning till Göteborg?
Jag tror inte att så är fallet. De nuvarande
svårigheterna att rekrytera mariningenjörkåren
har sin rot i helt
andra förhållanden än dem vi i dag diskuterar,
och de kommer nog att bestå,
oberoende av vilket beslut riksdagen nu
fattar. Förklaringen till rekryteringssvårigheterna
är, att den statliga arbetsgivaren
inte kan hävda sig i konkurrensen
med andra arbetstillfällen, som uppenbarar
sig. Statsrådet Nilsson antydde
också detta i sitt anförande.

Det var även en annan synpunkt i
statsrådet Nilssons inlägg, som föranledde
mig att begära ordet. Han framhöll,
att utbildningskostnaderna blir ungefär
3 000 kronor större för sådana studenter,
som nu rekryterar avdelningen vid
tekniska högskolan, om vi tvingar dem
att i stället söka sin utbildning i Göteborg.
Detta är viserligen sant, och det är
beklagligt, men å andra sidan gäller
det egentligen endast studenter med
Stockholm som hemort, alltså ett tämligen
begränsat rekryteringsområde. Studenter
från stockholmsområdet i vidare
mening måste betala inackordering även
när de studerar vid tekniska högskolan.
Svårigheterna för »urstockholmaren»,
när han skall utbilda sig i Göteborg, bör
enligt min mening motverkas genom
studentsociala åtgärder.

Vad slutligen angår det andra centrala
området i denna debatt, som bl. a. berördes
av herr Wehtje i hans senaste
anförande, nämligen varvsindustriens
behov av skeppsbyggnadsingenjörer, så
har vi inom avdelningen haft föredragningar
om detta. Slutintrycket blev nog,
att meningarna i frågan är ytterst delade.
Vi har kommit till den slutsatsen,
att undervisningskapaciteten vid en till
Chalmers tekniska högskola koncentrerad
avdelning för skeppsbyggeri skulle
kunna fullt motsvara de anspråk, som
därvidlag kommer att ställas.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När jag lyssnat till denna
debatt, har jag fått det intrycket, att
det är åtskilliga överord som fällts; vid
flera tillfällen bär bl. a. talats om »påtryckningar».
Jag kan inte finna att några
påtryckningar förekommit mot mig.
Visserligen har det varit åtskilliga uppvaktningar,
och vi har muntligen fått
en hel del uppgifter utöver dem, som
redan föreligger i de skriftliga framställningarna,
men jag får säga att det bara
varit värdefullt för mig att få så många
uppgifter som möjligt i denna fråga. Om
någon här i kammaren skulle vilja insinuera
att jag har givit efter för påtryckningar
från dem, som anser att skeppsbyggeriundervisning
bör bedrivas även
vid tekniska högskolan i Stockholm, är
väl detta i alla fall ganska orimligt. Var
och en i denna kammare torde säkerligen
ha klart för sig, att jag i min verksamhet
inte alls varit angelägen om att
förlägga fler undervisningsanstalter i huvudstaden
än som varit starkt motiverat,
men jag finner, att förhållandena i detta
fall har motiverat det ståndpunktstagande
som anges i propositionen.

Fortfarande gäller det här två huvudsynpunkter,
nämligen rekryteringsfrågan
och frågan om examinationsbeliovet. I
fråga om examinationsbeliovet står ju
uppgift mot uppgift. Herr Wehtje har nu
senast återigen betygat, att varvsindustrien
verkligen har ett stort behov av
flera ingenjörer, och försvarsministern
har ju klargjort att försvarsmakten också
har ett stort behov av ingenjörer. Jag
kan sålunda inte finna någon som helst
anledning att frångå vad jag i mitt tidigare
anförande sade, nämligen att det allra
troligaste vid en koncentration av den
undervisning det här gäller till en enda
utbildningsanstalt är att kapaciteten vid
anstalten i Göteborg måste utökas, och
därigenom blir ju sparsamhetssynpunkterna
inte så tungt vägande som de annars
skulle ha varit i dessa resonemang.
Jag kan inte finna att de, som här presterat
litet andra siffror iin vi inom departementet,
har haft några verkligt vägande
skäl att komma med.

Jag skall ge herr Nils Theodor Larsson

4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 32.

rätt i att det är personalförstärkningen
vid avdelningen av Stockholms tekniska
högskola med ännu en professur som aktualiserat
denna fråga. Jag skulle för
egen del inte ha haft det minsta emot
att det dröjde ytterligare något eller
några år, innan definitiv ståndpunkt togs
till denna fråga. Men nu är den speciallärare
det här gäller i det närmaste 70
år — avsevärt över den normala pensionsåldern
— och vi har därför inte
kunnat undgå att ta ställning till spörsmålet,
hur det skall bli i fortsättningen.
I detta sammanhang vill jag säga, att
det inte kan vara rimligt att man, då
man i viss mån — något som utskottet
självt erkänt — är osäker i fråga om examinationsbeliovet,
under den närmaste
tiden skulle rasera det som finns vid
Stockholms tekniska högskola.

Jag skulle ytterligare vilja säga några
ord om rekryteringsfrågan. Om jag uppfattade
herr Ohlons siffror rätt -— försvarsministern
anförde att herr Ohlon
bevisade för mycket — skulle 40 procent
av eleverna i Göteborg och 25 procent
i Stockholm ha upphört med sina studier
i detta ämne. Bevisar detta ändå inte att
det ligger någonting i vad jag understrukit
i fråga om rekryteringen? Siffrorna
måste väl ändå kunna tydas på det
sättet, att rekryteringen i Göteborg har
haft ett svagare underlag, kvalitativt sett,
än i Stockholm. Herr Ohlon kanske invänder
att så är fallet, så länge vi har
båda utbildningsanstalterna. Jag kan
emellertid ändå inte hjälpa att skillnaden
är så markant, att man — såsom jag
tidigare erinrat — kan vara rädd för
att många av de för dessa studier mest
lämpade kommer att ägna sig åt andra
ämnen i stället, om de inte har tillgång
till den utbildning, det här gäller, i
Stockholm.

Det är säkerligen alldeles rätt, att den
kostnad på 3 000 kronor, som skymtat i
debatten, avser stockholmare. Men märk
väl, att för dem, som bor relativt nära
Stockholm — och de är inte så få — är
det också betydligt dyrare att studera i
Göteborg än i Stockholm.

Jag håller fortfarande på att rekryteringen
är en viktig fråga att överväga i

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

detta sammanhang, och jag hoppas därför
att kammaren beslutar i enlighet med
propositionen.

Herr OHLON (.fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Wehtjes yttrande. Det
är alldeles riktigt som herr Wehtje sade,
att varvsindustrien genomgått en kraftig
utveckling efter kriget, men detta berodde
delvis på att så mycket tonnage gick
till spillo under kriget och att vi har
levat i en efterkrigstidskonjunktur. Det
är tvivelaktigt, huruvida denna industri i
fortsättningen kan hålla samma höga arbetstakt
som den de senare åren har
hållit. Men oavsett detta gäller fortfarande
vad doktor Hugo Hammar på sin
tid såsom chef för Götaverken framhöll,
nämligen att den högre tekniska personalen
inte behöver ökas i takt med tonnagets
ökning, alldenstund varvsindustrien
i stor utsträckning är att räkna
såsom en konfektionsindustri, där det
gäller att tillverka serier av båtar.

Nu nämnde herr Wehtje om rekryteringsbehovet,
att från varvsindustrien
hade det gjorts gällande, att det råder
brist på arbetskraft av detta slag. Detta
har emellertid framhävts av ett enda
varv. Jag har fått en hel dossier med
brev i fotostatkopior från civilingenjörer,
som har vägrats anställning inom
varvsindustrien. Jag kan nöja mig med
att föredraga sådana skrivelser från just
det varv, som har gjort gällande att det
råder brist på arbetskraft.

För drygt ett år sedan måste en civilingenjör,
vars utbildning avslutades
1950, lämna sin verksamhet vid ett
skeppsvarv, som inskränkte driften. Civilingenjören
tog då kontakt med ett antal
varv, dels direkt och dels genom arbetsförmedlingarna
i Sölvesborg, Karlskrona,
Malmö, Göteborg och Stockholm.
Överallt var det lika hopplöst att få ny
anställning. Han försökte även att få anställning
genom Svenska mekanisters
riksförbund, men även det gav negativt
resultat. Hans uppfattning var att skeppsbyggnadsindustrien
i varje fall i fjol hade
behovet av ingenjörer tillfredsställt.

Från det varv, som speciellt klagat på
att det skulle råda brist på skeppsbyggnadsingenjörer,
fick civilingenjören följande
svar: »Med anledning av Eder förfrågan
beträffande eventuell anställning
hos oss får vi härmed meddela, att någon
lämplig befattning ej finnes att erbjuda
Eder.»

I år inträffade det att en person, som
sökte anställning vid samma varv, fick
till svar: »Med anledning av Eder förfrågan
beträffande anställning hos oss
får vi härmed meddela, att något behov
ej föreligger hos oss av den arbetskraft
Ni representerar.»

Jag har förhört mig hos rektorsämbetet
vid den tekniska högskola, från vilken
dessa civilingenjörer är utexaminerade,
om deras kvalifikationer. Beträffande
den ene fick jag det vitsordet, att
han var en av de allra bästa skeppsbyggnadsingenjörer,
som den högskolan
hade utbildat, och beträffande den andre
sades det att han var en skicklig ingenjör.
Jag förhörde mig också om huruvida
de hade några karaktärsegenskaper,
som gjorde dem olämpliga till samarbete
inom ett företag, och jag fick till
svar att detta icke var fallet.

Herr Wehtje anförde vidare att det
inte bara gäller den kvantitativa sidan
av saken utan även den kvalitativa. Det
gäller, menade han, om jag uppfattade
honom rätt, utrustning, maskinteknik,
korrosionsproblemet, den elektriska installationen
o. s. v. Men för dessa områden
fordras specialingenjörer, som inte
utbildas inom den avdelning av tekniska
högskolan, som det här är fråga om,
utan som utbildas inom andra avdelningar.
Jag vill nämna att av de mariningenjörskadetter,
som finnes vid tekniska
högskolan, är bara 60 procent
skeppsbyggnadsingenjörer, medan 40
procent studerar andra specialiteter. De
kan givetvis även i fortsättningen studera
vid tekniska högskolan i samma utsträckning
som hittills, om skeppsbyggnadsavdelningen
där lägges ned.

När försvarsministern talar om det allvarliga
i att undandraga stockholmsområdet
såsom rekryteringsområde för
skeppsbyggeriet, vill jag till honom stäl -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. den högre undervisningen i skeppsbyggeri.

la denna fråga: Har inte försvarsministern
besinnat det allvarliga i att undandraga
västra, södra, mellersta och norra
Sverige som rekryteringsområde för
flygtekniken? Det som gäller beträffande
det ena facket bör väl också ha sin
giltighet för det andra.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Ohlon, att jag inte tror att vi skall
räkna med att skeppsbyggeriet lever i
någon efterkrigskonjunktur och att de
resultat, som jag nämnde, skulle ha bestämts
av en sådan utveckling. Jag tycker
att av dem klart framgår, att det är
fråga om en näringsgren som under de
gångna åren har kunnat väl hävda sig.

Jag vill upprepa mina siffror. Under
år 1949 uppgick produktionen av handelsfartyg
vid de svenska varven till
326 000 bruttoton, under det att produktionen
nu uppgår till något mer än
500 000 bruttoton. Dessutom har även
byggandet av krigsfartyg ökats, och exportens
andel i skeppsbyggeriet har också
under den senaste tiden vuxit. Allt
detta synes mig tyda på att det är en
näringsgren, som har naturliga förutsättningar
nu lika väl som före kriget
att kunna hävda sig.

Jag skall inte förlänga debatten utan
hemställer bara, herr talman, att kammaren
skänker större tilltro till de uttalanden,
som har gjorts av näringsgrenens
representanter, än till en enstaka
ingenjör, som haft svårt att skaffa sig
plats.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vad herr Wehtje sist anförde
var nog litet för lättvindigt. Hur
kommer remissvaren till? Jo, det är den
tillfälliga styrelsen för en näringsgren,
som avger ett remissutlåtande å hela näringsgrenens
vägnar, men när man senare
hör sig för hos de olika representanterna
för näringsgrenen, vill de inte
alltid stå för vad ledningen har uttalat.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Wehtje nyss sade vill jag understryka,
att kommerskollegium är den
myndighet som har att i vårt land svara
för vad till sjöfartsnäringen hör och
att kommerskollegium lika länge som
Sveriges riksdag, eller i nära 20 år, gång
efter gång har hävdat, att en koncentration
av undervisningen i skeppsbyggnadsindustri
till en stad bör komma till
stånd och att det då är lämpligast och
mest rationellt att förlägga den till Göteborg.
Jag tror att det bör väga tungt,
att kommerskollegium och riksdagen så
länge har vidhållit den åsikten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 193, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 70.

Därjämte liade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

T en till riksdagen avlåten proposition,
nr 208, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 april
1954, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
riktlinjer för det administrativa
handhavandet av yrkesskadeförsäkringen
samt tillsynen över nämnda försäkring
och den allmänna sjukförsäkringen,
dels godkänna av departementschefen
förordad plan för omorganisation av
riksförsäkringsanstalten, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att i de hänseenden,
som berörts i statsrådsprotokollet,
vidtaga de åtgärder, som betingades av
riksförsäkringsanstaltens omorganisation.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat,
att besvär över de allmänna sjukkassornas
beslut i sjukförsäkringsfrågor
skulle kunna anföras hos riksförsäkringsanstalten.
Över anstaltens beslut skulle
besvär kunna anföras hos Kungl. Maj:t,
dock endast under förutsättning att anstalten
gett tillstånd därtill. Besvär över
riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga
bolagens beslut i yrkesskadeförsäkringsfrågor
skulle kunna anföras hos försäkringsrådet,
vars beslut icke skulle få
överklagas.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren:

nr 554 av herrar Björnberg och Hansson
samt

nr 555 av herr Ollén; ävensom

från andra kammaren:

nr 710 av fröken Vinge m. fl.,

nr 711 av herrar Gustafson i Göteborg
och Dahlén samt

nr 712 av fru Sandström.

I motionen II: 711 av herrar Gustafson
i Göteborg och Dahlén hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 208 måtte begära dels förslag
till nästa års riksdag av sådan art, att
försäkringsrådet bleve högsta besvärsinstans
för såväl yrkesskadeförsäkring som
sjukförsäkring, samt dels förslag om därmed
följande eventuella personalförändringar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 711 godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1954 förordade
riktlinjer för det administrativa handhavandet
av yrkesskadeförsäkringen samt
tillsynen över nämnda försäkring och
den allmänna sjukförsäkringen m. m.;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 554 och
II: 710, såvitt nu vore fråga, ävensom
motionerna I: 555 och II: 712 godkänna i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1954 förordad plan för
omorganisation av riksförsäkringsanstalten; III.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:554 och II: 710,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att i de hänseenden, som berörts i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1954 samt av utskottet,
vidtaga de åtgärder, som betingades av
riksförsäkringsanstaltens omorganisation.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Ehuru utskottet anser att skäl kan
anföras för motionärernas synpunkter i
besvärsfrågan, finner utskottet det dock
i likhet med departementschefen vara
av avgörande vikt, att denne särskilt under
den första tiden efter sjukförsäk -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

ringslagens ikraftträdande blir i tillfälle
att närmare följa tillämpningen av
lagen. Utskottet anser sig därför böra
tills vidare tillstyrka det senare alternativet,
som överensstämmer med den av
1946 års riksdag intagna ståndpunkten
och som innebär att besvär i sjukförsäkringsfrågor
i sista hand skall avgöras av
Kungl. Maj:t i statsrådet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Boman, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, Staxäng och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge beträffande
besvärsfrågan ansett, att det
nu återgivna stycket av utskottets motivering
bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottets mening talar flera
skäl mot den av departementschefen företrädda
meningen i besvärsfrågan. Såsom
både utredningsmannen och motionärerna
framhållit måste det anses
olämpligt att besvär i yrkesskadefrågor
och sjukförsäkringsfrågor i sista hand
skall avgöras av skilda instanser, då del
icke torde kunna undvikas att frågor
uppkommer, som berör båda försäkringsgrenarna.
De hörda remissinstanserna,
däribland Landsorganisationen,
har icke haft någon erinran mot utredningsmannens
förslag om en gemensam
besvärsinstans, försäkringsrådet. Det är
givetvis angeläget att departementschefen
får möjlighet att följa tillämpningen
av sjukförsäkringslagen, men detta bör
självfallet även gälla yrkesskadeförsäkringslagen.
Konsekvensen av det av departementschefen
förda resonemanget
synes då böra leda till en gemensam
högsta besvärsinstans. Utskottet förordar
därför att riksdagen nu i princip uttalar
sig för att försäkringsrådet även skall
vara högsta besvärsinstans i sjukförsäkringsfrågor
samt hos Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till nästa års riksdag
om erforderlig ändring i sådant hänseende
i sjukförsäkringslagen liksom beträffande
eventuellt erforderliga ändringar
i personalorganisationen för försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten.
»

samt att utskottet bort under punkten I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen II: 711 godkänna i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1954 förordade riktlinjer
för det administrativa handhavandet
av yrkesskadeförsäkringen samt tillsynen
över nämnda försäkring och den
allmänna sjukförsäkringen m. m., dock
med iakttagande av vad i reservationen
anförts.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Detta ärende har inte
sådana möjligheter som det föregående
att bli dramatiskt, men det kan ju vara
en principiellt viktig fråga för det.
Yrkandet i reservationen går framför allt
ut på att förslag skall framläggas till
nästa års riksdag, att försäkringsrådet
skall bli högsta besvärsinstans för såväl
yrkesskadeförsäkringen som sjukförsäkringen.

Enligt sjukförsäkringslagen skall ju
besvär över sjukkassornas beslut i sjukförsäkringsfrågor
anföras hos tillsynsmyndigheten.
Om propositionen nu bifalles,
blir alltså riksförsäkringsanstalten
första instans i förhållande till sjukkassorna.
Besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut i sådana frågor anföres hos
Kungl. Maj :t. Besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut i yrkesskadeförsäkringsfrågor
däremot skall anföras hos
försäkringsrådet, och försäkringsrådets
beslut får icke överklagas.

I reservationen framhålles, att denna
anordning är olämplig. Vi reservanter
menar, att dessa frågor bör avgöras av
samma instans, nämligen försäkringsrådet.
Detta har föreslagits av utredningsmannen,
förre landshövdingen Levinson,
som säger att detta är ett önskemål av
betydande vikt. Ärenden som berörs bå -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.
de i yrkesskadefrågor och sjukförsäkringsfrågor
kan t. ex. uppkomma, och
principiellt och praktiskt måste det då
enligt vår mening vara olämpligt med
olika besvärsinstanser. Det kan ju då inträffa,
att samma sak blir slutligt prövad
i olika instanser med olika utgång.
Det har betonats i motionen, att samordningen
av besvärsprövningen hos försäkringsrådet
också ligger i linje med tanken
på en för olika försäkringsgrenar gemensam
högsta besvärsinstans.

Alla remissinstanser, bl. a. landsorganisationen,
har också gått på utredningsmannens
linje, d. v. s. att försäkringsrådet
skulle vara enda besvärsinstans.
Trots detta föreslår departementschefen,
att besvär över tillsynsmyndighetens beslut
skall avgöras av Kungl. Maj:t. Departementschefen
anknyter då till ett uttalande
vid beslutet om sjukförsäkringen
år 1946, som gick ut på bl. a. att det var
av vikt, att departementschefen särskilt
under de första åren efter ikraftträdandet
fick tillfälle att följa lagtillämpningen.
Det är klart att detta är av vikt, men
därför är det inte nödvändigt, att Kungl.
Maj :t skall vara högsta besvärsinstans.
För övrigt bör väl, som vi också säger i
reservationen, departementschefen också
följa yrkesskadeförsäkringslagens tilllämpning.

Utskottet säger nu, att skäl kan tala
för motionärernas synpunkter i besvärsfrågan,
men utskottet stöder sitt avslagsyrkande
på den motiveringen, att det är
viktigt att departementschefen, särskilt
i början, blir i tillfälle att följa utvecklingen,
och utskottet tillstyrker därför
tills vidare denna anordning, som reservanterna
kritiserar. Det finns tydligen
hopp om en bättre ordning, men vi menar
att den ordningen kunde införas, ju förr
dess hellre. Och det är väl ganska anmärkningsvärt
att utskottet inte har tvekat,
trots att genom den ändrade gränsdragningen
mellan försäkringsformerna
vissa frågor, som nu avgörs av försäkringsrådet,
föres över till Kungl. Maj:t.

Vi anser, att detta inte kan vara en
lämplig och önskvärd utveckling.

Nu har det sagts, att försäkringsrådets
arbete skulle ökas genom i reservatio -

nen föreslagna anordningar. Här är det
emellertid fråga om ett organisatoriskt
problem, som man bör kunna komma till
rätta med. Genom samordningen kommer
viss avlastning att ske. Det är, menar vi,
mest i början som det blir fråga om en
överbelastning. Den i reservationen föreslagna
organisationen kommer för övrigt
inte att fungera förrän om ett år.
Man har alltså tid på sig att anpassa det
hela efter de nya förhållandena.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Sjukkassereformen innebar
ju bland annat en överflyttning av
olycksfallsärendena till sjukkassorna under
de tre första månaderna, vilket betyder
en avsevärd arbetsminskning för
riksförsäkringsanstalten. Man räknar
med att anstalten har omkring 158 000
skadeståndsärenden till behandling per
år, men sedan den nya ordningen trätt i
kraft, förmodas skadeståndsärendena
komma att uppgå till endast 22 000. Följden
är att riksförsäkringsanstalten måste
omorganiseras. Innan man har kunnat gå
in på frågan om denna omorganisation,
har man ju måst ta ställning till en hel
del frågor som sammanhänger därmed.
Först och främst har det gällt frågan
om en centralisering av försäkringsverksamheten
till riksförsäkringsanstalten.
Det problemet har man inte velat ta definitiv
ståndpunkt till, utan man vill först
vinna erfarenhet av den reform som beslutats.
Departementschefen säger att sedan
erfarenhet vunnits på detta område,
vill han till förnyad utredning ta upp
frågan om en ytterligare centralisering.
Nu bedrivs som bekant en del försäkringsverksamhet
av ömsesidiga bolag.

För det andra har det varit fråga om
administrationsformen för den statliga
olycksfallsförsäkringsverksamheten. Man
har frågat sig, om det bör vara ett ämbetsverk
eller ett statligt bolag som handhar
verksamheten. Inte heller det spörsmålet
har departementschefen velat ta
bestämd ställning till. utan han säger
att det är klokt att avvakta de förslag,

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

som kommer att framläggas av utredningen
om de statliga företagsformerna.
Man behöver sålunda inte i detta nu bestämma
sig för om riksförsäkringsanstalten
skall vara ett ämbetsverk i vanlig
mening, som det är nu, eller bör ombildas
till ett statligt bolag.

Vidare har vi att ta ståndpunkt till
frågan om tillsynen över sjukkasseverksamheten.
Denna är nu provisoriskt förlagd
till riksförsäkringsanstalten. Frågan
är nu, om riksförsäkringsanstalten definitivt
skall utses till tillsynsmyndighet,
och den frågan besvaras jakande.

Därefter tas frågan om besvärsinstansen
upp. Hur bör man ordna med detta?
Det är sant som fröken Andersson sade,
nämligen att utredningsmannen har förordat
att försäkringsrådet skall vara besvärsinstans.
Då riksdagen år 1946 hade
att ta ställning till Kungl. Maj ds proposition
om sjukkassereformen i princip,
uttalade den sig enhälligt för att besvärsärendena
under den första tiden skulle
gå direkt till Kungl. Majd, och för detta
har departementschefen också stannat i
nuvarande läge. Utskottet har prövat argumenten
för och emot, och majoriteten
av dess medlemmar har kommit fram till
att övervägande skäl ändå talar för att
besvären bör gå till Kungl. Maj d. Inte
heller majoriteten — det vill jag gärna
deklarera — har betraktat detta som en
idealisk lösning, men det är ju heller
inte fråga om annat än ett provisorium.
Man har nämligen inte bara att ta hänsyn
till arbetsbelastningen hos försäkringsrådet.
Det har även betraktats såsom
viktigt — och det är utan tvivel viktigt
— att departementschefen på nära
håll kan följa utvecklingen på detta område.
För övrigt har ju försäkringsrådet
en stor arbetsbörda. Men därtill kommer,
herr talman, att man sedan någon
tid tillbaka har funderat på att undersöka,
om det inte funnes möjligheter att
göra försäkringsrådet och dess arbetsmetoder
litet smidigare. Då vill man här
so hur det nu kommer att gå. Departementschefen
har deklarerat, att han har
för avsikt att, sedan man vunnit erfarenhet
på detta område under någon tid,
låta utreda frågan om en förenkling av

försäkringsrådets arbetsmetoder. Utskottet
har för övrigt understrukit önskvärdheten
av att så sker. Detta är således
principfrågor, som har kommit in i diskussionen.

Därefter har vi förslaget om riksförsäkringsanstaltens
organisation. Det är
självfallet att det måste bli en hopkrympning
på grund av den betydande arbetsminskningen.
Riksförsäkringsanstalten
har nu 680 befattningshavare. I det framlagda
förslaget upptas 519 befattningshavare.
Det är alltså fråga om att minska
antalet med 161. Här har utredningsmannen
självfallet också gjort ingående undersökningar.
Skillnaden mellan departementschefens
förslag och utredningsmannens
är anmärkningsvärt liten. Den
gäller egentligen frågan om man skall ha
en överdirektör, vilket utredningsmannen
har förordat. Han har angett vissa
bestämda uppgifter, samordningsuppgifter,
som denne skulle ha. Anstalten själv
har sagt, att det inte behövs någon överdirektör
för dessa speciella uppgifter,
utan att det skall vara en souschef. En
sådan vill anstalten gärna ha, och han
skall kallas överdirektör. Då har departementschefen
tydligen resonerat så, att
när man inte är överens om arbetsuppgifterna,
kanske det inte behövs en överdirektör
med detsamma. Därför har departementschefen
för närvarande inte
framlagt förslag härom.

Det är ju klart att det blir vissa svårigheter
när man skall minska personalen
hos ett statligt verk i så hög grad
som nu blir fallet. Det har vidtagits åtgärder
som skulle mildra svårigheterna.
En särskild nämnd har tillsatts, och utskottet
har i sitt utlåtande understrukit
önskvärdheten av att denna nämnds arbete
underlättas och att andra verk vid
anställande av personal tar hänsyn till
de svårigheter som uppstått för riksförsäkringsanstalten.
Utskottet har också
sagt, att om det i något enstaka fall eller
för vissa mindre grupper av anställda
skulle vara nödvändigt att förlänga övergångstiden,
så bör den vägen beträdas
för att minska svårigheterna för de anställda.

Detta är, herr talman, några synpunk -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

ter och problemställningar. Utskottet har
ju i allt väsentligt varit enigt. Det enda
undantaget gäller detaljfrågan om besvärsrätten.
Där har som sagt reservanterna
förordat, att försäkringsrådet blir
besvärsinstans. Detta förutsätter en lagändring.
Det är väl inte något större
hinder, ty en sådan kan alltid åstadkommas.
Men majoriteten vill hävda, att
det är viktigt att socialdepartementet
kan följa denna verksamhet på nära håll.
Försäkringsrådet arbetar ju som en domstol,
och dess arbete kan Kungl. Maj:t
inte lägga sig i. När försäkringsrådet har
fattat ett beslut, är det ingenting att göra
åt saken. Många av kammarens ledamöter
har väl i bygderna träffat folk som
råkat ut för olycksfall. Ärendet har gått
till försäkringsrådet, och man har understundom
ställt sig frågande inför rådets
beslut. Men det är ingenting att
göra åt saken. Försäkringsrådet är den
sista instansen, och där har väl läkarexpertisen
fällt avgörandet. Det är anmärkningsvärt,
att läkarexpertisen vid
skrivborden i Stockholm som regel i sådana
här svåra fall inte tycks lita på
den expertis som finns ute i landet och
som har de skadade under sina ögon.

När jag nu berör dessa omständigheter
vill jag gärna passa på att framhålla,
att om det blir en utredning ang. försäkringsrådet,
är det en av dess allra
angelägnaste uppgifter att se till att man
får förtroendeläkare, vilkas uppgifter
expertisen i Stockholm kan lita på och
något så när rätta sig efter. Det är inte
bra som det är på detta område. Därom
kan säkerligen många vittna, som haft
med sig hemifrån luntor till riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet för
att få rättelse till stånd. Därmed vill jag
självfallet inte klandra riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet och säga
att de skulle ha dömt fel, men det vore
klokt och lämpligt om det ordnades så,
att man litade mera på de läkare, som
kan undersöka de skadade, och inte här
i Stockholm bara säger t. ex.: »Den där
ryggvärken skulle ha kommit ändå och
behöver därför inte vara orsakad av något
olycksfall.»

Jag skall inte ta upp tiden med att ut -

veckla dessa synpunkter närmare. Jag
har bara velat beröra något av föreliggande
problemkomplex för att kammarledamöterna
skall få den bakgrund som
jag anser vara nödvändig för att ta
ståndpunkt i frågan. För egen del är jag
alldeles övertygad om att det är lämpligast
att kammaren följer utskottet. Jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Kammaren finner det
kanske överraskande att en outsider som
jag ger mig upp i ett sådant här statsutskottsärende,
men man får å andra sidan
säga att det är någonting högst ovanligt
och märkligt att en så utpräglad
lagfråga som denna — när det gäller
hur den enskildes rätt skall bevaras i
sjukförsäkringsärenden, som regleras i
lag — kommit att behandlas av statsutskottet.
I detta förhållande finner jag
kanske en ursäkt.

Låt mig framhålla en sak för att det
skall bli klart vad det gäller. Man får vid
en flyktig genomläsning av handlingarna
det intrycket att vad reservanterna
vill åstadkomma är en ändring i den bestående
ordningen, enligt vilken Kungl.
Maj :t har besvärsmålen om händer. Det
är en ordning om vilken man, i förbigående
anmärkt, har sagt att riksdagen
har uttalat sig för den. Ja, propositionen
antogs 1946, men det finns, så vitt jag
sett, inga uttalanden från riksdagens sida.
Nåväl, det är riktigt så till vida, att
här yrkas ändring i den ordning som
man 1946 beslöt vid den nya sjukförsäkringslagens
första antagande, men det
är, som vi alla vet, en ordning som ännu
inte tillämpats. Vad det i realiteten gäller,
mina damer och herrar, är att regeringen
och utskottet vill bortta den
domstolsmässiga prövning av sjukförsäkringsärenden
som sedan lång tid tillbaka
har ägt rum och som äger rum än
i dag och utövas av regeringsrätten. Man
klagar i sjukkasseärenden över tillsynsmyndighetens
beslut hos regeringsrätten.
Den fråga vi står inför i dag är:
skall vi flytta över detta från regeringsrätten
till en annan domstol — vilket

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

kan vara ett praktiskt steg — eller skall
vi överlämna det åt statsrådet och chefen
för socialdepartementet? Det är ett
steg i den riktningen som det är fråga
om att ta.

Yad argumenten för ändringen beträffar
vill jag uttala min tacksamhet för det
intressanta anförande som den siste ärade
talaren höll. Det bragte i dagen skäl
för detta steg vilka i varje fall inte på
något vis kommit till uttryck i statsrådet
Strängs uttalande i propositionen.

Vi fick först och främst höra att försäkringsrådet
var en bekymmersam institution
därför att det arbetade så tungt
och så domstolsmässigt — så tror jag
orden föll. I varje fall var det tunga arbetsformer
där, och rådet hade svårt att
bemästra frågorna. Det var en intressant
synpunkt. Det hade varit värdefullt att
få den belyst och diskuterad. Det är
svårt att ta ståndpunkt till den, då den
kom fram så här i elfte timmen av debatten.
Som vi alla vet, finns det på
sådana här områden två synpunkter som
får vägas mot varandra, nämligen å ena
sidan intresset av en omsorgsfull prövning
som något närmar sig de domstolsmässiga
formerna, och å andra sidan
intresset av att det går raskt och effektivt
undan. Jag kan inte säga mer i fråga
om detta argument som kom in alldeles
på sistone i debatten; jag har inte
sett något av det i handlingarna.

Detsamma får jag väl säga om ett annat,
kanske ännu intressantare argument.
Det antyddes, visserligen med all hövlighet
gentemot försäkringsrådet, att man
inte är riktigt nöjd med vad rådet beslutar.
Man har gått och varit missnöjd
med att rådet inte har träffat de avgöranden
som man har önskat. Det framgick
mycket tydligt av herr Gustaf Karlssons
anförande att detta var en ganska
viktig omständighet för honom. Men är
det så tråkigt ställt får man väl angripa
den saken på andra vägar. Då får man
ändra organisationen, ändra lagstiftningen
eller vidta andra åtgärder. Nu
får vi ta försäkringsrådet sådant det är,
och jag tycker det är litet bekymmersamt,
om sådana synpunkter skall spela
in.

Det enda synliga skälet — det som
finns i papperen — är ju det som departementschefen
har anfört och som
utskottet åberopar i sin skrivning. Låt
mig först få säga —■ det är inte sagt
förut — att departementschefen och utskottet
därvid har gått emot fullkomligt
eniga remissmyndigheter. Landshövding
Levinson ansåg försäkringsrådet vara
den naturliga besvärsinstansen, av den
enkla anledningen att det är fråga om
en koordinering med yrkesskadeförsäkringen.
Alla besvärsinstanser har lämnat
detta utan erinran eller tillstyrkt det.
Jag kan nämna Landsorganisationen
jämte många andra. Denna linje fördes
för resten första gången fram, såvitt jag
kan se i handlingarna, av två socialdemokrater,
fru Olivia Nordgren och herr
Wangson, i sjukförsäkringskommittén.

Herr statsrådet har nu ett skäl som
stryker ett streck över alla de överväganden
vilka förut ägt rum, och det är
att herr statsrådet vill »följa» utvecklingen.
Det är ett uttryck som vi känner
från en del andra propositioner. Det har
använts då det gällt folkpensioneringen
o. s. v. Låt mig i förbigående säga till
regeringsbänken att då man inte bara
menar att man vill följa utvecklingen,
utan då man klarligen menar någonting
annat, nämligen att man vill dirigera
den, så tycker jag att det vore riktigare
att detta sades ifrån och att man inte
dolde sig i denna molnstod av vetgirighet.

Statsrådets önskan är alltså att till en
början få dirigera denna lags tillämpning.
Låt mig då erinra om att vi här
inte står inför en liten praktisk fråga
vilken som helst, huruvida vi skall lägga
det under den eller den myndigheten,
utan vi står inför de principfrågor som
vi diskuterade här i våras, huruvida det
är rimligt att medborgarna har möjlighet
att i rättsfrågor föra talan inför en
självständig, domstolsmässig myndighet,
eller om de skall lita till Kungl. Maj:t.

Statsrådet Zetterberg har, när han
lämnat direktiv för en utredning häromsistens,
uttryckt sig ungefär så — jag
beklagar om jag inte återger det ordagrant
riktigt, jag har det nämligen inte

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukforsäkringsfrågor.
uppskrivet — att han finner det naturligt
att till domstol, d. v. s. regeringsrätten
i det fall det då gällde, överflytta
alla frågor där det är tal om lagtolkning.
Statsrådet Sträng får ha en liten
uppgörelse med herr Zetterberg för att
bringa dessa uttalanden i harmoni med
varandra. Om vi nu skall konsekvent
följa statsrådet Strängs linje, och om
det alltså anses angeläget att regeringen,
då ny lag kommer till, till att hörja
med ser till att den tillämpas i rätt
riktning, då har vi att vänta förslag från
åtskilliga statsråd i samma riktning. Jag
har sagt det förut och finner anledning
att upprepa det: åstadkommer vi en ny
strafflagstiftning, vet jag under sådana
förhållanden inte varför statsrådet Zetterberg
ej skulle be att få vara domstol
under de första åren, till dess han kunnat
skapa en vägledande praxis. Skälen
är inte starkare i det nu föreliggande
fallet än de är i ett sådant tänkt fall.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid saken, herr talman. Innan jag slutar
— och naturligtvis ansluter mig till reservanternas
yrkande — vill jag dock
säga, att i fråga om besvärsrätten i dessa
ärenden föreligger en annan, högst
konstbesynnerlig sak, som år 1946 improviserades
utan stöd av någon utredning
och som vi nu dras med, nämligen
den, att om man vill besvära sig över
en myndighets beslut, skall man först
vända sig till den myndigheten och säga:
»Tillåter ni, att vi besvärar oss?» — Det
finns såvitt jag vet inga regler meddelade
om efter vilka grunder det skall gå,
och man är alltså helt beroende av huruvida
myndigheten själv vill medge besvärsrätten.
Det är en anordning som
ter sig rent löjlig ur rättssäkerhetssynpunkt.
Jag har inte velat försumma tillfället
att peka på det, då dessa regler
ändå är uppe till behandling.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till reservanternas yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Herlitz för på tal denna underlighet,
som jag mycket har förvånat mig över.

Jag tänkte att det måhända var min
okunnighet om de regler som gäller för
lagstiftningen i sådana bär frågor, som
gjorde att jag inte kunde fatta finessen
här, men uppenbarligen är det inte så.
Jag finner det fullständigt orimligt, att
man skall begära tillstånd av den som
har dömt för att få klaga över domen.

Beträffande den detalj i vilken det
föreligger en reservation, vill jag i anslutning
till herr Gustaf Karlssons yttrande
säga ett par saker. Jag finner det
klart och naturligt, att man avvaktar erfarenheter
på områden, där man kan ta
för givet att erfarenheten blir till
nytta vid utformningen av ett definitivt
bestående system, som man önskar
tillämpa. Men jag kan inte förstå att
i detta speciella fall någon särskild erfarenhet
kan göras, annat än att man
kommer underfund med hur orimligt
det är att en fråga, som kan utgöra en
enhet, skall avdömas i högsta instans av
två olika myndigheter. Det förefaller mig
som om man kunde förstå detta utan
att ha några års erfarenhet.

När herr Gustaf Karlsson och utskottet
åberopar 1946 års beslut, vill jag erinra
om att departementschefen själv i
propositionen påpekar, att det sedan
dess har hänt någonting. Han säger i
propositionen på s. 40: »Även om denna
fråga genom sjukförsäkringens samordning
med yrkesskadeförsäkringen kommit
i ett något förändrat läge», och det
tycker jag är ytterligt väsentligt. Det
väsentliga, som föranleder hela denna
debatt, är just detta, att man numera
kan på grund av samordningen få två
olika besvärsinstanser för en och samma
fråga. Nå, säger man, då får Kungl.
Maj:t inhämta upplysningar ifrån försäkringsrådet.
Det kan naturligtvis låta
sig göras. Men hur man praktiskt skall
lösa ett sådant problem förstår jag inte,
såvida man inte gör på det sättet att
Kungl. Maj:t i statsrådet avgör frågans
båda delar, både den som normalt skulle
avgöras av försäkringsrådet och den som
Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra.
Att det här måste uppstå komplikationer
förefaller klart. Jag tycker att den
erfarenhet man kan få under det år, som

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

den av reservanterna förordade utredningen
skulle ta, bör vara fullt tillräcklig Herr

Gustaf Karlsson framhåller också,
att försäkringsrådet har mycket att
göra, att det i viss mån är överbelastat.
Jag vill då peka på att försäkringsrådet
självt i ett yttrande till utredningsmannen
säger, att det antal besvär, som kan
anföras, torde komma att avtaga under
senare delen av 1955. Att döma av detta
yttrande får man förmoda att arbetsbördan
minskar 1955, och om den utredning
som reservanterna förordar blir
klar till 1956, lär försäkringsrådet måhända
då ha kapacitet att utan svårighet
övertaga besvärsprövningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen. Jag finner det naturligt
att en och samma högsta besvärsinstans
prövar frågor, som hänger ihop
och som utgör en naturlig enhet. Det
är mindre naturligt, för att inte säga rent
av onaturligt, att två olika besvärsinstanser
skall syssla med samma sak.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är inte lika knäppsäker
som herr Lundström om vad som
är naturligt och onaturligt i den fråga,
som vi diskuterar. Just detta att jag inte
är så där utomordentligt knäppsäker har
gjort, att denna proposition har blivit
presenterad på kammarens bord med
klart angivande av att förslaget är att
betrakta som ett provisorium — detta
har också utskottet understrukit — och
att man sedan, jag säger det med avsikt,
vill följa utvecklingen. Jag skall
återkomma till detta något längre fram,
eftersom herr Herlitz tog upp en ganska
intressant diskussion i anledning härav.

Det är ett faktum att försäkringsrådet
är hårt belastat med arbete. En icke
oväsentlig balans av ärenden ligger på
rådets bord, och följaktligen tar det sin
tid när ett besvärsärende skall avgöras.
Det tar också sin lid med hänsyn till
den teknik, som försäkringsrådet arbetar
med.

Att regeringen bar föreslagit alt besvärsärendena
skall gå till socialdepar -

tementet har föranletts av skäl, som inte
har kommit fram här i debatten men
som jag ändå trodde att reservanterna
i någon mån skulle kunna förstå. Det
är givet att när man ger sig in på en
lagstiftning av den karaktär, som det
här rör sig om, en helt ny och ganska
omfattande sjukförsäkringslagstiftning,
är det väl ändå av en viss rationell betydelse,
om det departement handlägger
besvärsärendena, som har utarbetat hela
det komplicerade lagkomplexet och som
vet vad som ligger inte bara i lagens
bokstav utan också i lagens anda och
mening och som självt svarar för de tankegångar,
som bär upp hela denna sociala
lagstiftning. Den jämförelse med
introducerandet av en ny strafflagstiftning,
som herr Herlitz gjorde, tycker jag
inte håller streck.

Jag vågar nog säga, att nyansskillnaden
i den nya lagen i förhållande till
1946 års lagstiftning, d. v. s. att man
nu får en samordning av sjuk- och
olvcksfallsskadorna under de första 90
dagarna, inte är av den karaktär och
den omfattning, att det finns anledning
för riksdagen att pröva om de beslut,
som fattades 1946. De egentliga processfrågorna
när det gäller yrkesskadorna
är ju eliminerade just genom samordningen.
Processerna om yrkesskadorna
får man av de långa livräntefallen och
de långa yrkesskadefallen, som går över
90 dagar. 1 dessa fall är försäkringsrådet
även i fortsättningen ensam besvärsinstans.
Men just genom samordningen
tar man ju i allt väsentligt bort incitamentet
till processerna, och därför har
jag svårt att förstå att man skall behöva
få någon kontrovers mellan Kungl.
Maj :t i statsrådet och försäkringsrådet.
Är Kungl. Maj:t i statsrådet av den uppfattningen,
att man vill höra försäkringsrådets
mening, så finns ju den möjligheten,
på samma sätt som det inte
är alldeles ovanligt att Kungl. Maj:t i
statsrådet hör regeringsrättens mening
när man anser det vara av värde.

Utan att uttala mig om värdet av eu
teknik i förhållande till eu annan tillåter
jag mig konstatera, att försäkringsrådet
i sitt fortlöpande arbete bär en

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.
teknik som leder till relativt stor tidsutdräkt.
Det är ju på det viset, vilket
val de flesta känner till, att försäkringsrådet
dömer uteslutande på handlingar.
Om handlingarna är motstridiga, får
man följaktligen starta ett remissförfarande
och vända sig till försäkringsbolagen,
riksförsäkringsanstalten etc. Det
kan bli nya handlingar i målet, exempelvis
nya läkarutlåtanden. Det är inte
alls ovanligt att i ett mål i försäkringsrådet
det finns tre å fyra läkarutlåtanden
av diametralt motstridiga innehåll.
Det tar sin tid att klara av allt sådant
remissvägen. Jag har dagligen möjligheter
att informera mig högst personligen
om att det kan ta både ett, två och tre
år, innan kontroverser mellan enskilda
olvcksskadade och anstalten kan lösas
besvärsvägen i försäkringsrådet. Jag kan
också försäkra herr Herlitz att jag undgår
icke någon vecka besök av människor,
som för sitt liv inte kan begripa
att försäkringsrådet är sista instans, är
en domstol i ärenden som rör deras egna
personliga angelägenheter. Svenska
folket är vant vid —• med rätt eller
orätt, och om det är bra eller ej har jag
inte någon uppfattning om — att kunna
gå till vederbörande statsråd och presentera
sina bekymmer nnmtligen, och
besökarna är vana vid att få besked.
Det medger inte den nuvarande processen
i försäkringsrådet. Rådet dömer på
handlingar, det blir ett opersonligt processförfarande
till skillnad från förfaringssättet
vid våra vanliga domstolar
och vid arbetsdomstolen, där handlingarna
kompletteras med ett muntligt processförfarande,
som jag tycker är ytterst
välgörande och rekommendabelt, när
det gäller att slita tvister.

Jag kan försäkra herr Herlitz om att
bara under detta förberedelseår, när det
gällt indelningen av lokalsjukkassorna,
vilken riksförsäkringsanstalten varit ansvarig
för, har det varit inte bara ett tiotal
utan flera tiotal uppvaktningar av
personer, som har besökt statsrådet i socialdepartementet
och begärt att muntligen
få precisera sina synpunkter i en
sådan angelägenhet. I regel har det in -

neburit att statsrådet har kunnat diskutera,
ibland med representanter för
båda parterna, och i de allra flesta fall
har man kunnat få en uppgörelse.

Nu är det klart att i besvärsmålen kommer
det inte att gå till på det sättet.
Jag har bara velat anföra sjukkasseindelningen
som ett exempel. Men när vi
nu kommer att arbeta med ett nytt och
okänt material har det sina fördelar att
kunna följa utvecklingen. Det är av värde
att en missnöjd part kan få muntligen
framföra sina synpunkter till den
instans, som i sista hand skall avgöra
besvärsärendet.

När det så småningom har utvecklats
en praxis på detta område ligger saken
annorlunda till. Men då kan man också
säga att den praxis som utvecklas har
kommit till i enlighet med den anda och
den mening som ligger bakom lagstiftningen.
Ty statsrådet är inte, såsom herr
Herlitz väl känner till, i den belägenheten
att han kan skifta sina gåvor precis
som han önskar. Han har att ta sitt konstitutionella
ansvar, i det fallet har herr
Herlitz såsom ledamot av riksdagens
konstitutionsutskott möjlighet att hålla
en såsom jag hoppas mycket noggrann
uppsikt.

När jag nämner att det är tacknämligt
för regeringen, som utarbetat och utformat
lagstiftningen och som är bärare av
de intentioner som ligger bakom, att få
följa utvecklingen, så är det inte därför,
såsom herr Herlitz vill göra gällande, att
regeringen har ett behov av att vilja dirigera.
Jag ber att få understryka att
statsrådet har sitt konstitutionella ansvar
och har vissa gränser att hålla sig
inom. Han kan emellertid genom att
själv bli informerad om besvärsärendena
komma underfund med lagens eventuella
bristfälligheter och sedan presentera,
därest så blir erforderligt, ett förslag
om de ändringar, som erfarenheten
av tillämpningen kan ge vid handen.
Men en administrativ domstol arbetar
inte på det planet. Den har att döma efter
gällande lagstiftning. Om den lagstiftningen
är riktig eller oriktig, om
den är bra eller dålig, har den admi -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

nistrativa domstolen ingen skyldighet
att upplysa regeringen om. Den saknar
sålunda anledning att anmäla att lagstiftningen
klaffar illa eller fungerar dåligt
på den och den punkten och i anslutning
därtill framlägga ändringsförslag.
Det ligger utanför den administrativa
domstolens befogenheter.

Här får vi emellertid nu arbeta med
ett nytt material, och erfarenheten ger
kanske vid handen att det är lämpligt
att göra vissa korrigeringar eller förändringar
i den ena eller andra paragrafen.
Då kan det väl inte vara orimligt
att just regeringen, som har att ta initiativ
och för riksdagen lägga fram erforderliga
förslag till ändringar, också får
möjlighet att genom tillämpningen av
nu gällande bestämmelser vinna erfarenhet
om på vilka punkter det eventuellt
kan brista och där ändringar sålunda
bör göras.

Man kan naturligtvis säga att remissinstanserna
inte haft någon avvikande
mening i avseende på att lägga besvärsfrågorna
hos försäkringsrådet. Jag har
lagt märke till att både fröken Andersson
och herr Herlitz var angelägna att
åberopa att Landsorganisationen varit
med härom. Ja, om man från er sida är
lika angelägen att åberopa Landsorganisationens
uppfattning i andra frågor,
där Landsorganisationens remissyttrande
inhämtas, är jag inte alls rädd för
att introducera detta såsom allmän
praxis, när vi åberopar remissinstanserna.
Men lika väl som regeringen i vissa
fall kan anse sig böra följa Landsorganisationens
mening, lika väl kan man i
vissa fall anse sig icke böra följa Landsorganisationens
mening. Jag tycker därför
att det argumentet inte väger så särdeles
tungt.

Slutligen vill jag säga till herr Lundström
och även till herr Herlitz, som jag
tror likaledes var inne på den saken,
att det är en inadvertens som ligger i
det s. k. fullföljelsetillståndet. .lag vill
till båda mina opponenter säga att jag
aldrig har kunnat förlika mig med att
besvärsförfarandet skall vara limiterat
på det sätt som det nu är genom alt tillsynsmyndigheten
avgör, om besvär skall

få gå »till Kungen fram» eller ej. När
jag har försökt att undersöka vad som
ligger bakom, har jag funnit att det helt
enkelt är att man har varit rädd för att
Kungl. Maj:t skall överbelastas med besvärsärenden.
Man har velat introducera
ett förfarande som väl kan beskrivas
på det sättet, alt om tillsynsmyndigheten
är relativt osäker och om den
inte från början mycket klart kan säga,
att det och det besväret har inget som
helst underlag eller att det är mycket
berättigat, det vill säga om det står och
väger, så bör ett sådant fall lämpligen
föras vidare till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Men principiellt är ju detta felaktigt.
Jag har många gånger frågat mig,
om vi inte borde göra rent bord med
själva begreppet fullföljelsetillstånd. Jag
är också beredd att fundera vidare på
den saken.

Men jag har funnit ett försvar för detta
i och för sig underfundiga system däri,
att man har betraktat fullföljelseförfarandet
som ett provisorium. Man har
haft det en del år i pensionsstyrelsen,
och där har det nog gått överraskande
bra, får jag ändå säga. Jag har i varje
fall inte haft något nämnvärt antal
framställningar, i vilka man protesterat
mot att pensionsstyrelsen har förvägrat
vederbörande fullföljelsetillstånd. Pensionsstyrelsen
har varit ganska generös
med fullföljelsetillstånd, och därför är
gränsen mellan den olimiterade bevärsrätten
och besvärsrätt via fullföljelsetillstånd
på pensionernas område inte särskilt
märkbar. Jag ger dock mina opponenter
rätt däri, att själva principen är
kufisk och underlig. Den kan försvaras
såsom ett provisorium, men icke såsom
en definitiv lösning. Då Kungl. Maj:t
nu har gått in för samma system i fråga
om fullföljelseförfarandet även i besvärsmål
i sjukförsäkringsfrågorna, är
emellertid detta fullt konsekvent, eftersom
Kungl. Maj :t anser, att det här gäller
ett provisorium.

Herr talman! Med dessa små kommentarer
har jag velat motivera den föreliggande
propositionen i den fråga som
reservationen hav tagit fasta på.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag vill understryka såsom
alldeles riktigt vad statsrådet påpekade,
nämligen att då man talar om
konflikt mellan försäkringsrådet och
Kungl. Maj:t i statsråd, är det kanske
så till vida oegentligt som alla frågor
rörande — får jag uttrycka det så —
de första 90 dagarna klaras av i statsrådet.
IJet blir de frågor som hänför
sig till längre olycksfall som kommer
till försäkringsrådet.

Men detta påpekande, som jag inte ytterligare
skall fördjupa mig i — och kanske
har jag inte full klarhet över sammanhangen
— ger mig anledning att
framhålla ytterligare en sak. Vad det i
detta ärende är fråga om är naturligtvis
inte bara, såsom jag framhållit, att
överflytta en grupp av ärenden från regeringsrätten,
där de nu ligger, till
Kungl. Maj :t i statsrådet. Det är ju också
fråga om att i realiteten flytta över
ett stort svep av ärenden från försäkringsrådet
till Kungl. Maj:t i statsrådet,
d. v. s. sådana fall som nu behandlas
enligt olycksfallsförsäkringslagen, men
som hädanefter blir sjukförsäkringsfall.

Så till vida medför det en väsentlig
minskning av försäkringsrådets arbetsbörda.

Herr statsrådet talade om den svenska
vanan att gå till kungs och att sätta sin
lit till vad en departementschef kan
åstadkomma. Alla känner vi den traditionen.
Men då herr statsrådet fann det
naturligt, skulle jag ändå vilja på samma
gång fråga, om han —- då man nu
ställer statsrådets möjligheter att skapa
rättvisa vid sidan av försäkringsrådets
— verkligen känner sig ha möjlighet att,
vid sidan av alla andra sysslor, komma
til! en riktigare, grundligare och rättvisare
utredning än försäkringsrådet kan
göra med sin — man förstår det — litet
förkättrade skriftliga process, med yttranden
av många olika läkare o. s. v.
Att folk går till kungs har man ju av
ålder varit van vid, men om jag skulle
ha en så förmäten tanke som att jag sutte
på en statsrådsstol, så skulle jag känna
mig utomordentligt ängslig inför det
mig pålagda ansvaret att med enkla me -

del åstadkomma resultat, lika säkra ur
rättssynpunkt som de resultat domstolarna
kan åstadkomma.

Sedan återstår ju den saken, att försäkringsrådet
naturligtvis är en tungt
verkande institution. Därtill är att säga
för det första vad jag nyss framhöll,
nämligen att man givetvis på alla punkter
får väga detta som en nackdel, som
kommer med på köpet, då man vill ha
eu grundlig, ordentlig och ur rättssäkerhetens
synpunkt tillfredsställande utredning
av saker och ting. För det andra
får man erinra sig att det är en strävan
— som jag enligt Kungl. Maj :ts uppdrag
är personligen engagerad i — att
försöka utveckla processen vid de administrativa
myndigheterna och domstolarna,
inklusive försäkringsrådet, därhän,
att man skall kunna få enklare,
muntliga former och lättare än nu komma
fram till det materiellt riktiga.

Herr statsrådet återkom till vad han
fortfarande kallade att regeringen »följer»
utvecklingen. Det är väl en helt naturlig
sak att regeringen avgör sådana
här ärenden, sade statsrådet, för att
därigenom på ett intimt sätt få kännedom
om de olägenheter, som lagstiftningen
kan innebära, och sålunda få anledning
att ta initiativ till dess förbättring.
Jag förstår inte riktigt detta. Kan
man inte i regeringen organisera det på
något praktiskt sätt, så att den vinner
verklig och intim kännedom om fristående
besvärsmyndigheters avgöranden
och därur hämtar incitament till de lagändringar
som kan behövas? För mig
framstår det såsom en maktpåliggande
uppgift för en departementschef att på
det viset så intensivt som det låter sig
göra följa rättstillämpningen vid domstolar
och myndigheter och ha ett ständigt
vaket öga på vad den kan leda till
i annan riktning än han har avsett. Jag
tycker alt detta är det naturliga samspelet
mellan domarmakt och regeringsmakt.
Men jag reagerar mycket mot den
tanke statsrådet utvecklade, nämligen att
det får anses naturligt och rimligt att
departementet, som har utarbetat en lag
och som bättre än någon annan känner
dess anda och intentionerna bakom den,

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Ang. besvärsrätten i sjukförsäkringsfrågor.

också får leda tillämpningen. I den viktiga
principfrågan är jag absolut oenig
med statsrådet. Jag tycker att det hör
till god ordning i ett samhälle — såsom
vi lärt oss från ungdomen — att man
har en naturlig maktdelning, att sysslorna
är delade mellan grupper av organ
med olika uppgifter. En sak är att vara
med och stifta lagen, en annan sak att
sedan tillämpa den. Vi måste betrakta
det som ett fundament på många områden
av vårt samhällsliv, att det just är
skilda organ som stiftar lag och handhar
tillämpningen. Det är denna stora
princip som vi här nalkas, herr statsråd,
och som vi kunde ta en vidlyftigare
diskussion om.

Jag får kanske tillägga en sak litet
mera i förbigående. Herr statsrådet sade,
att inga känner lagens intentioner bättre
än departementen. Det ligger kanske rätt
mycket i detta, så tyngda som vi här i
riksdagen är och så litet tillfälle till eftertanke
som vi har. Men en riksdagsman
säger sig helt naturligt, att vi ändå
är många som varit med om att stifta
lagen och att vi kanske lagt in litet olikartade
tankar i den. Rent principiellt är
det därför kanske inte så alldeles självklart
och uppenbart, att just departementschefen
och hans medhjälpare förstår
det hela bäst.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Herlitz
har satt fingret på den ömma punkten,
när han uppehållit sig just vid den sista
frågan. Kan det verkligen vara nödvändigt
att departementschefen engageras
som dömande och tillämpande myndighet
på ett område, där han har att framlägga
förslag till lagstiftning? Man undrar
om han inte i så fall måste bli fullständigt
utarbetad — något som statsråden
kanske är i alla fall. Men det borde
vara klart att statsråden för att fullgöra
sina uppgifter på lagstiftningens område
skall kunna inhämta kunskaper på
annat sätt än genom att personligen engagera
sig, som t. ex. i detta fall, såsom
dömande myndighet.

Jag begärde, herr talman, egentligen

ordet bara för att säga en enda annan
sak. När statsrådet framhåller att de stora
tvistefrågorna är eliminerade, skulle
det alltså innebära att någon tvekan inte
behöver uppstå, huruvida ett ärende
skall avgöras i statsrådet eller i försäkringsrådet.
Det var för mig delvis en nyhet,
ty jag trodde att det fanns även
andra komplikationer än dem statsrådet
nämnde. Jag har inhämtat kunskap
härom i utredningsmannens betänkande,
där han behandlar möjligheterna att ha
olika besvärsinstanser. Han säger där
tydligt och klart: »Att detta inte vore
tillfredsställande framgår av vad ovan
sagts därom, att fall kan uppkomma, som
berör dem båda. I dylikt fall skulle det
rent av kunna inträffa att samma fråga
bleve föremål för prövning hos såväl den
ena som den andra högsta instansen och
att avgörandet härvid utfölle olika.» Jag
förmodar att utredningsmannen har någon
kännedom om vad han talar om, och
i så fall måste det väl alltjämt föreligga
sådana risker, som jag talat om. Jag anser
att de är så stora, att de mer än väl
— förutom de rent principiella skälen
som herr Herlitz här talat om — motiverar
ett bifall till reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag bestrider inte att
något fall kan uppkomma, där man kan
ha den uppfattning, som utredningsmannen
här ger till känna. Men jag tror
att det är ett ytterst litet antal fall, och
vad beträffar de fall, som här omnämnts,
där såväl Kungl. Maj:t som försäkringsrådet
skulle sitta som besvärsinstanser i
precis samma fall, tror jag med förlov
sagt att det är en teoretisk konstruktion.

Till herr Herlitz vill jag säga, att det
inte är på det sättet att man tar en
mängd ärenden, som nu handläggs av
försäkringsrådet, och flyttar över dem
till Kungl. Maj:t i statsrådet. De många
ärendena i försäkringsrådet iir en följd
av att man tvistar inom de första nittio
dagarna, huruvida ett olycksfall är ett
olycksfall, huruvida ett sjukdomsfall, betingat
av förhållandena i arbetet, iir en
yrkessjukdom eller inte en yrkessjuk -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning m. m.

dom. Till följd av samordningsprincipen
uppstår ju aldrig detta utgångsläge för
en tvist. Vederbörande är sjuk och hemma
från sitt arbete — han går följaktligen
till sjukkassan och får ersättning
under de första nittio dagarna. Det är
således inte på det sättet, att man flyttar
över besvärsärendena från försäkringsrådet
till Kungl. Maj :t, utan det är så att
en stor mängd besvärsärenden, som försäkringsrådet
hitintills handlagt, försvinner
ur bilden på grund av sjukförsäkringens
konstruktion.

Herr Herlitz ställde en samvetsfråga
till mig. Han frågar: Tror statsrådet sig
om att kunna fatta beslut lika objektivt
rättsligt riktiga som försäkringsrådet
fattar dem i dag? Ja, herr Herlitz vet
ju att även statsråden har sina rådgivare,
och ett statsråd lär sig relativt
snart att det är klokt att ta hänsyn till
vad hans rådgivare säger. Han är således
inte alldeles ensam, när han fattar
dessa beslut. Jag kan ju erinra herr
Herlitz om att försäkringsrådets ordförande
är en f. d. expeditionschef i socialdepartementet.
Statsrådens rådgivare
torde väl därför kunna mätas med
ungefär samma mått som i varje fall en
del av ledamöterna i försäkringsrådet.
Jag kan emellertid inte ge herr Herlitz
det bestämda besked, som han var ute
efter, när han ställde frågan så här konkret.
Det finns inte möjlighet för mig
att ange något slags värderingar, huruvida
besluten blir rättsligt objektivt riktigare,
när statsråden med sina juridiska
rådgivare fattar dem än när juristerna
i försäkringsrådet med sina representanter
från arbetsmarknadsparterna
fattar sina beslut. Det enda jag kan säga,
om det nu är någon tröst för herr Herlitz,
är, att när dessa beslut fattas i statsrådet
— i varje fall om det kommer att
röra sig om mig personligen — lovar
jag att göra det utan ängslan.

Jag har, herr talman, kanske inte så
mycket att tillägga. Jag har med det
sagda bara velat kommentera propositionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen, i

enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 194 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Punkterna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 195, i anledning av
väckta motioner om dels försöksverksamhet
på televisionens område och dels
igångsättande av offentliga televisionssändningar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 196, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för 1951 års
byggnadsutredning m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Fritjof Thun och Anderberg (I: 146) och

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om vidgade direktiv för 1951 års byggnadsutredning m. m.

den andra inom andra kammaren av
fröken Olsson m. fl. (II: 246), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla dels att vidgade
direktiv för 1951 års byggnadsutredning
måtte utfärdas i anslutning
till vad i motionerna framhållits, dels
att vid de fortsatta övervägandena i anledning
av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
betänkande frågan om och
i vad män statsbidrag skulle beviljas för
vatten- och avloppsanläggningar inom
fritidsområden måtte ägnas särskild
uppmärksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:146 och 11:246 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr THUN, FRITJOF, (s):

Herr talman! Jag har jämte en annan
ledamot av denna kammare väckt en
motion angående fritidsbebyggelsen. Vi
har ju den uppfattningen, att man bör
ta hänsyn till den befolkning i tätorter
och städer, som har behov att fara ut till
landsbygden och till naturen i rekreationssyfte
under fritid eller semester.
Eftersom semestertiden numera i hög
grad förlängts, är det uppenbart att denna
fråga blivit ytterligare aktualiserad.
Med anledning härav har vi väckt den
motion, som det här är fråga om. Visserligen
erkänner vi att stadsbefolkningens
behov av rekreation måste tillgodoses,
men vi anser att man också bör
undersöka, huruvida möjligheter föreligger
för sommarstugekommunerna att
ekonomiskt klara uppkommande problem.
De har nämligen fått en hel del
bekymmer med anledning av den våldsamma
ökning av sommargäster, som de
får motse varje sommar, då semestrarna
sätter in. Detta har föranlett oss att ställa
frågan, hur man skall kunna klara
den saken.

Det vill synas, som om utskottet tagit
i lättaste laget på de i motionen berörda
problemen. Det är sant att kungl. byggnadsstyrelsen
ungefär samtidigt med att
denna motion väcktes utfärdade anvis 5

Första kammarens protokoll 19!>b. Nr 32,

ningar angående reglering av vissa slag
av fritidsbebyggelse genom byggnadsplan
och hälsovårdsordning. Jag kan
med anledning av dessa anvisningar tilllägga,
att det är bättre sent än aldrig.
Men innan kommunerna fått handledning
genom dessa anvisningar, har mycket
hänt. Det blir, så vitt man kan bedöma,
svårt att med de hjälpmedel anvisningarna
rekommenderar råda bot
på de redan uppkomna olägenheterna.
Dessa är utomordentligt stora, framför
allt i kommunerna i Stockholms skärgård
och i vissa andra kustdistrikt. Man
kommer väl sanningen närmast, om man
hävdar, att vederbörande statliga myndigheter
icke i tid haft situationen klar
för sig. Det är mindre att förvånas över
att man i de enskilda kommunerna inte
i tid varsnat faran och listat ut sättet
för motverkande av olägenheterna. Vår
byggnadslagstiftning är som bekant inte
precis tillrättalagd på det sättet, att
den kan läsas och förstås av lekmän.

Vi vill vidare framhålla, att det i motionen
berörda problemet är av mera
allvarlig och komplicerad innebörd än
vad som tycks ha föresvävat statsutskottet.
De stora tätorternas jäktande människor
måste komma ut i det fria — det
vill vi ingalunda förneka dem. Men de
kommuner, som med eller mot sin vilja
får fungera som värdar för dessa stadsbor,
kan inte slippa ifrån allvarliga olägenheter.
Vi vill där understryka behovet
av att man ordnar bl. a. vatten- och
avloppsfrågor samt vägfrågor och bygger
öppna platser, allteftersom dessa
kommuners bebyggelse mer och mer får
karaktären av tätort. Man är då framme
vid spörsmålet, hur kommunerna ekonomiskt
skall kunna lösa detta problem.
Vi har med bekymmer sett, att den enda
inkomst, som kommunerna hittills haft
möjlighet att räkna med, nämligen fastighetsskatten,
kommer att slopas, och
som vi vet har redan repartitionstalet
sänkts till 4 procent, vilket i sin tur
medfört ganska väsentligt minskade inkomster.
Skulle utvecklingen gå vidare i
den riktningen, är det klart att bekymren
blir desto större.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

Jag kan inte underlåta att erinra om
att vi har sådana kommuner som i särskilt
hög grad får ta emot semestrande
stockholmare och även — vilket jag ber
att få betona — andra städers invånare.
Det gäller inte bara skärgårdskommunerna,
utan det finns nog även andra
kommuner som har samma bekymmer.
Något som vi inte har fått besked om
ännu är hur skattefrågan skall lösas för
dessa kommuner. Det är ju klart att i
och med avvecklingen av fastighetsskatten
kommer de inte att ha någon möjlighet
att få ekonomisk ersättning för de
kostnader som de självfallet måste ta
på sig, om myndigheterna kommer att
begära att de löser vissa spörsmål som
just vatten- och avloppsfrågan. Nu har
det sagts, att denna fråga antagligen
kommer upp till behandling vid nästa
års riksdag, då vatten- och avloppssakkunnigas
förslag möjligen väntas föreligga,
Jag vill passa på att stryka under
vikten av att man då noggrant överväger
dessa för många av våra kommuner
bekymmersamma spörsmål.

Vi har i vår motion anfört några exempel
på de ekonomiska konsekvenser
de av oss relaterade förhållandena kan
få för kommunerna. Vi har erinrat om
förhållandena i särskilt några av dessa
kommuner och har nämnt, att t. ex.
Djurö kommun för närvarande tillföres
mer än hälften av inkomsterna i staten
genom skatt på »annan fastighet». Det
är uppenbart att om den inkomsten
bortfaller, kommer denna kommun och
många andra kommuner i skärgården att
få mycket stora ekonomiska bekymmer.
Ett slopande av denna skatt skulle för
Djurö kunna medföra att kommunalskatten
fick höjas till dubbla beloppet. Det
finns även kommuner i Norrland med
vattenfall och stora skogar, som skulle
få motsvarande bekymmer vid ett bortfall
av fastighetsskatten.

Vi har väckt vår motion för att aktualisera
dessa frågor, och vi är naturligtvis
synnerligen tacksamma om man, när
de kommer upp till slutgiltig behandling,
vill allvarligt pröva dem.

Då i utskottet icke någon reservation
avgivits till förmån för motionen och

jag således inte har möjlighet att yrka
bifall till densamma, får jag, herr talman,
nöja mig med de anförda synpunkterna,
och jag hoppas att frågorna kommer
att behandlas mycket välvilligt, när
de föreligger till avgörande, eftersom de
är av allra största vikt för de berörda
kommunerna.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 197, i anledning av
väckt motion angående ändrad praxis
i fråga om tillämpningen av 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente beträffande
vissa tjänstemän, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av väckta motioner
om förhöjt pensionsunderlag för vissa
egnahemsdirektörer.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lindblom
m. fl. (I: 207) och den andra inom
andra kammaren av herr Jansson i Kalix
in. fl. (11:377), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att i motionerna
avsedda sex egnahemsdirektörer, i
den mån de uppnått eller uppnådde pensionsåldern,
måtte från och med juli månad
1954 tillerkännas ett pensionsunderlag
motsvarande lönegrad Ca 29 och
löneklass Ca 32.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:207 och 11:377 ej måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Aastrup,
Svensson i Ljungskile och Staxäng samt
fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:207 och
II: 377, i skrivelse till KungL. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte taga frågan
om en förbättring av pensionsunderlaget
för i motionerna avsedda, å indragningsstat
överförda egnahemsdirektörer
under omprövning samt därefter
för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka förhållandena kunde giva anledning.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Den fråga, som behandlas
i nu förevarande utskottsutlåtande,
rör en mindre grupp befattningshavare,
nämligen egnahemsdirektörer, som överförts
på indragningsstat.

Motionärerna framhåller, att det råder
en ganska utbredd uppfattning om att
orätt begåtts mot dessa befattningshavare.

I motionerna redogöres för frågans
förhistoria. Det erinras om att Kungl.
Maj:t till 1939 års riksdag avlämnade
en proposition angående ändrade grunder
för egnahemsverksamheten m. m.
och därvid föreslog, att hos varje egnahemsnämnd
borde finnas anställd en
egnahemsdirektör i lönegrad A 24, vilken
motsvarar nuvarande lönegrad Ca
27. Propositionens uttalande på denna
punkt godkändes av riksdagen.

I en proposition följande år föreslog
emellertid Kungl. Maj:t att med hänsyn
till pågående utredning rörande hushållningssällskapens
organisation borde
åtminstone tills vidare egnaliemsdirektörerna
icke placeras högre än i lönegrad
A 23, motsvarande nuvarande lönegrad
Ca 26. Vid behandlingen av denna fråga
stannade kamrarna beträffande lönegradsplaceringen
i olika beslut. Vid den
gemensamma voteringen segrade Kungl.
Maj ds förslag, varigenom den lägre lönegradsplaccringcn
fastställdes. Det påpekas
i detta sammanhang i motionerna,
att då riksdagen fattade detta beslut,
hade befattningarna redan sökts, till
största delen av förtjänta jordbrukskonsulenter
hos hushållningssällskapen. De
hade sökt tjänsterna i den tron, att löne -

graden skulle bli den som Kungl. Maj:t
och riksdagen året förut hade uttalat sig
för.

I samband med den vid 1947 års riksdag
beslutade omorganisationen upphörde
egnahemsorganisationen. Verksamheten
övertogs huvudsakligen av lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna.
Ungefär hälften av egnahemsdirektörerna
utnämndes till lantbruksdirektörer,
som för närvarande är placerade i lönegrad
Ca 34.

I Kungl. Maj:ts proposition år 1948
gjordes också ett uttalande, som har tolkats
som ett löfte — eller i varje fall ett
halvt löfte — om att överblivna egnahemsdirektörer
skulle kunna bli placerade
som länsbostadsdirektörer. Det
framhålles i motionerna, att egnahemsdirektörerna
under socialdepartementets
ledning handhaft bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden samt drivit
en mycket omfattande statlig långivning
för byggande av bostadsegnahem,
varför deras kompetens på detta område
var obestridlig. Men socialdepartementet
visade sig totalt ointresserat av att
följa de uttalanden, som vid olika tillfällen
gjorts av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet om, att utsikter
borde förefinnas för egnahemsdirektörerna
att erhålla befattningar som länsbostadsdirektörer
i de nyinrättade bostadspolitiska
organen. De överblivna
egnahemsdirektörerna placerades på
övergångsstat genom beslut vid 1948 års
riksdag och på indragningsstat genom
beslut vid 1950 års riksdag. Genom dessa
beslut har de placerats i lönegrad 27,
som direkt motsvaras av den lönegrad
som de var lovade redan år 1939 genom
Kungl. Maj:ts och riksdagens uttalanden
då. Den förbättring i löneläget, som under
senare år har tillkommit andra med
dem närmast jämställda tjänstemannagrupper,
har de inte fått del av.

De egnahemsdirektörer det här är
fråga om har nu lön eller pension på
lön enligt 27 lönegraden. Jordbrukskonsulenterna
hos hushållningssällskapen,
den grupp från vilken dessa egnahemsdirektörer
har rekryterats, har placerats
i 29 lönegraden, lantbruksdirektörerna

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om hojd pension för vissa egna hem sd i rektor er.

i 34 och länsbostadsdirektörerna i 31 eller
33 lönegraden.

Motionens yrkande gäller sex egnahemsdirektörer
och innebär att dessa
sex befattningshavare, i den mån de uppnått
eller uppnår pensionsåldern, skall
tillerkännas ett pensionsunderlag, motsvarande
lönegrad Ca 29, löneklass 32.
Utskottet säger sig inte vilja bestrida,
att det från de i motionen anförda synpunkterna
kan framstå som obilligt, att
dessa befattningshavare inte äger rätt
till pension efter högre lönegrad än Ca
27, men man framhåller att hittills har
den principen tillämpats, att en befattningshavare,
som överförts på indragningsstat,
för framtiden får åtnöja sig
med de avlönings- och pensionsvillkor
som bestämts för honom vid överförandet
till sådan stat. Och då utskottet anser
att ett avsteg från denna princip
kan medföra konsekvenser beträffande
andra liknande tjänstemannagrupper, så
avstyrks motionen.

Till utskottets utlåtande finns fogad
en reservation. Reservanterna har inte
helt kunnat bortse från risken att ett
bifall till motionen kan få konsekvenser
i fråga om andra befattningshavargrupper.
Det är möjligt att motionärerna har
rätt i att detta fall, som de säger, är
alltför unikt inom statsförvaltningen för
att ett bifall till motionen skulle kunna
medföra några konsekvenser, men om
detta har inom utskottet rått delade meningar.

Reservanterna anknyter nu i viss mån
till ett uttalande i utskottets utlåtande,
att någon framställning i motionernas
syfte inte gjorts till Kungl. Maj:t, och
reservanterna föreslår, att riksdagen må
i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte taga frågan om en förbättring
av pensionsunderlaget för i motionerna
avsedda, å indragningsstat överförda
egnahemsdirektörer under omprövning
samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka förhållandena
må giva anledning.

Man tycker att ett bifall till detta reservanternas
yrkande inte skulle innebära
några som helst risker för riksda -

gen, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Efter den utförliga redogörelse,
som herr Sundelin nu har
lämnat för denna fråga, kan jag fatta
mig kort.

Det är enligt min mening rätt väsentligt
att man gör den historiska bakgrunden
till detta ärende klar för sig,
tv man kan näppeligen bedöma det utan
att se det mot denna bakgrund. Motionärerna
hade troligen inte väckt sin motion,
om de inte känt sig övertygade om
att vad som skett med ifrågavarande
grupp är något alldeles unikt inom statsförvaltningen.
Vi hade trott att riksdagen
skulle känna det som en hederssak
att nu äntligen se till ett det blev ett
slut på den via dolorosa som denna
grupp fått vandra under de senaste sju
åren. Utskottsmajoriteten har dock inte
ansett sig kunna gå med på detta, och
den har inte ens velat gå med på att
frågan prövas av Kungl. Maj:t.

Egentligen är frågan så liten att man
inte borde behöva besvära Kungl. Maj:t
med den. Det gäller här, såsom tidigare
anförts, endast sex personer, och den
pensionsskillnad det rör sig om uppgår
till ungefär 90 kronor per månad. Men
om frågan är obetydlig ur statskassans
synpunkt, så är den allvarlig nog för
den grupp som det här gäller, särskilt
om man, som jag sade, tar hänsyn till
de bakomliggande förhållandena.

Till den orätt som skett mot denna
grupp fogas nu enligt vårt förmenande
också den att vederbörande får en pension
som är lägre än den de skulle ha
fått, om de stått kvar som konsulenter i
hushållningssällskapen. Omorganisationen
av egnahemsnämnderna är ju ingenting
som kan läggas dem till last, inte
heller att man trots viss antydan i motsatt
rikning ej kunde placera dem vare
sig i länsbostadsnämndsorganisationen
eller i lantbruksnämndsorganisationen.
Ter det sig inte stötande att dessa personer
skall bli lidande på grund av omständigheter
över vilka de icke kunnat

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

råda? Det är en ren omorganisationsfråga
som sålunda har kommit att drabba
ifrågavarande personer på ett sätt
som ur rättskänslans synpunkt måste
framstå såsom mindre tilltalande.

Från mina utgångspunkter borde jag
egentligen, herr talman, yrka bifall till
motionen. Jag anser nämligen att frågan
mycket väl skulle kunna avgöras omedelbart.
Jag skall emellertid inte göra
det, utan ansluter mig till reservationen.

Reservanternas förslag innebär ju att
frågan skall tagas under omprövning av
Kungl. Maj:t, som därefter skulle framlägga
de förslag för riksdagen vartill
denna undersökning kunde föranleda.
Ett sådant beslut skulle väl inte kunna
medföra någon risk i fråga om konsekvenserna,
och därför borde väl även
de, som företräder majoritetens linje,
kunna gå med på det förslaget. Här är
det ju inte fråga om annat än en omprövning.
Om det skulle visa sig att
Kungl. Maj:t efter närmare övervägande
finner det vara riktigt att gå den väg,
som här angivits, skulle val heller ingen
i kammaren ha något att erinra däremot.
Det förefaller mig därför som om
det funnes mycket starka skäl för att
låta Kungl. Maj:t få denna möjlighet alt
pröva saken på nytt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) :

Herr talman! Efter de utförliga redogörelser
för hur denna fråga ligger till,
som lämnats av herrar Sundelin och
Lindblom, kan jag fatta mig mycket kort.
Jag skall bara med några ord analysera
det yttrande, som statskontoret har avgivit,
då det förefaller som om statsutskottet
i mycket hög grad hade byggt
sitt utlåtande på detta yttrande.

Vad siiger då statskontoret? För det
första säger det att de ändringar, som
tjänsteförteckningsrevisionen på sin tid
gjorde, måste respekteras även om en
grupp har flyttats upp och eu annan bär
flyttats ner. Ja, men hur ligger det nu
till beträffande ifrågavarande grupp? Jo,

tjänsteförteckningsrevisionen tog inte
upp denna grupps löneplacering, trots
att den organisation, som representerar
egnahemsdirektörerna, begärde att den
skulle göra det. Det skedde alltså inte.

För det andra säger statskontoret att
redan pensionerad personal och personal
på indragningsstat inte skulle beröras
av de förbättringar som tjänsteförteckningsrevisionen
genomfört. Vid det
aktuella tillfället, alltså då tjänsteförteckningsrevisionen
arbetade med dessa
ting, var inte alla egnahemsdirektörer
pensionerade eller överförda till indragningsstat.
Tjänsteförteckningsrevisionen
borde därför enligt min mening ha tagit
upp denna grupps löneställning, men
så skedde inte.

Det tredje som statskontoret säger är
att när egnahemsdirektörerna överfördes
på övergångsstat flyttades de från Ca 26
till Ca 27. Herr Sundelin har redan påpekat
att när de på sin tid sökte platserna
— det var 1939 — var dessa utannonserade
i A 24, motsvarande nuvarande
Ca 27, men 1940 beslöt riksdagen
med anledning av proposition i ärendet
att man skulle provisoriskt placera dem
i lönegrad A 23, alltså motsvarande Ca
26. Det var bara ett provisorium, och
det genomförde man därför att det skulle
företas en viss lönereglering för närstående
grupper. När egnahemsdirektörerna
sökte sina befattningar räknade
de således med lön enligt A 24, d. v. s.
nuvarande Ca 27.

Det är följaktligen inte så värst mycket
i statskontorets yttrande som kan
tillämpas på egnahemsdirektörernas pensionsfråga.

Statsutskottet säger att ett bifall till
motionerna kan få betänkliga konsekvenser,
men det nämner inte ett ord om vari
dessa farliga konsekvenser skulle bestå.
Det kan därför, tycker jag, inte innebära
någon större risk om riksdagen i enlighet
med vad reservanterna har föreslagit
skriver till Kungl. Maj:t och anhåller om
prövning av egnahemsdirektörernas pensionsfråga
samt att Kungl. Maj:t sedan
för riksdagen framlägger de förslag som
denna prövning kan ge anledning till. I
reservationen användes ordet »ompröv -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

ning». Det förefaller mig faktiskt som
om »prövning» vore ett mera adekvat
uttryck, tv vad som har varit det största
felet, såsom jag ser saken, är, att man
aldrig har prövat denna fråga ordentligt.
Tjänsteförteckningsrevisionen vägrade,
som jag nyss nämnde, att ta upp den.

Det är klart, att om riksdagen skriver
till Kungl. Maj:t kommer Kungl. Maj :t
vid sin prövning att undersöka om en
förbättring av berörda grupps pensioner
skulle medföra betänkliga konsekvenser.
Jag vill givetvis inte påstå att sådana
inte kan uppstå, men utskottsutlåtandet
ger i varje fall inga som helst hållpunkter
eller bevis för att man behöver räkna
med några dylika konsekvenser.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Såväl herr Sundelin som
herr Lindblom har ju lämnat en ganska
utförlig historik över egnahemsdirektörernas
tidigare öden. Jag skall inte ta
upp tiden med att upprepa något av
detta. Jag vill bara påpeka, att när det
1947 beslöts, att egnahemsnämnderna
skulle avvecklas, blev en del av egnahemsdirektörerna
överflödiga. Ungefär
hälften befordrades till lantbruksdirektörer,
och resten placerades efter råd
och lägenhet litet varstans. Det har sagts
att de 1939 var utlovade en lönegradsplacering
i dåvarande A 24 och att de
sökte anställningarna i viss mån med
den förhoppningen att de skulle få denna
placering. Sedan sattes de i A 23, motsvarande
nuvarande Ca 26.

När de nu överfördes till övergångsstat
reparerades emellertid den fauten
— så kan man väl kalla den — och de
överflyttades då till lönegrad A 24. Detta
var i och för sig en ganska ovanlig åtgärd,
men man motiverade den med att
1939 hade denna lönegradsplacering utlovats.
Att vederbörande egnahemsdirektörer
vid överflyttningen på övergångsstat
satte så stort värde på denna höjning
i placeringen såsom en välvilja kan
man nog betvivla. De betraktade den
väl närmast enbart som en gärd av rättvisa
med hänsyn till 1939 års beslut.

De överblivna egnahemsdirektörerna,
som tidigare hade varit chefstjänstemän,
blev nu underordnade tjänstemän, och
det är naturligt att de kanske kände sig
degraderade, kände vantrivsel och hade
svårt att anpassa sig. Arbetsresultatet
blev kanske inte alltid det bästa. Enligt
egen önskan överfördes de så 1950 på
indragningsstat utan tjänstgöringsåliggande
men med bibehållen lön i lönegrad
A 24. Det är kanske för mycket sagt
att allt ansågs vara gott och väl, men
frågan syntes ordnad efter egnahemsdirektörernas
egen önskan. Men så kom
tjänsteförteckningsrevisionens förslag,
som Kungl. Maj:t presenterade riksdagen
1952 och som godkändes av riksdagen.
Här hade en del uppflyttningar företagits.
Bland annat hade den befattningshavargrupp,
ur vilken egnahemsdirektörerna
tidigare i allmänhet rekryterats,
uppflyttats tre lönegrader, till lönegrad
Ca 29. Det påtalades att egnahemsdirektörernas
sak inte behandlats av tjänsteförteckningsrevisionen,
men denna befattade
sig över huvud taget inte med
några på indragningsstat överförda.

Det är, såsom utskottet också framhållit,
förståeligt att dessa egnahemsdirektörer
vid jämförelse mellan sina forna
kollegers nya lönegradsplacering och
sin egen placering kände sig ännu mera
nedstämda efter tjänsteförteckningsrevisionens
förslag och riksdagens beslut.
Man kan ifrågasätta, huruvida deras
lönefråga aktualiserats och motionerna
hade skrivits, om jordbrukskonsulenterna
icke blivit uppflyttade. Men det är
väl så, att åtskilliga grupper av statstjänstemän
anser sig värda en högre lönegrad
än den där tjänsteförteckningsrevisionen
har placerat dem. Härom vittnar
bland annat alla de uppvaktningar
som statsutskottets femte avdelning fått
mottaga och alla de motioner som framförts
med krav på förbättringar.

De egnahemsdirektörer som det här är
fråga om har ju enligt egen önskan överförts
på indragningsstat. De har således
så att säga förtidspensionerats; de har
befriats från tjänsteåligganden med bibehållen
full lön fram till pensionsåldern.
Då får de som andra tjänste -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om höjd pension för vissa egnahemsdirektörer.

män pension i vanlig ordning, beräknad
efter innehavd ställning. Enligt gällande
bestämmelser och tillämpad praxis
får på indragningsstat överförda också
nöja sig med det pensionsunderlag, som
gällde för dem vid pensioneringen.

Nu begärs i motionerna, att det skall
göras ett undantag för dessa egnahemsdirektörer
och att de skall få en pension,
som är beräknad efter ett pensionsunderlag
som svarar mot två lönegrader
högre än de är berättigade till.
Det frågades nyss, vilka farliga konsekvenser
som då kunde uppkomma. Konsekvensernas
farlighet i och för sig kan
man naturligtvis tillmäta olika värde,
men det finns ju en del andra grupper
som är överförda på indragningsstat under
nästan liknande förhållanden. Vi
som representerar utskottsmajoriteten
anser inte skäl föreligga att göra något
undantag. Vi kan inte tillråda riksdagen
att gå ifrån de principer som gäller
för andra statstjänstemän. Vi kan inte
dela motionärernas uppfattning, att det
skulle vara ett svepskäl att tala om konsekvenser.
Vi har tvärtom den bestämda
meningen, att ett åsidosättande av gällande
bestämmelser i detta fall skall kunna
bli prejudicerande och åberopas även
av andra grupper i liknande situation.

Såsom tidigare har sagts avstyrker
statskontoret motionerna. Statskontoret
påpekar, att redan uppflyttning i lönegrad
på övergångsstat var en förmån
som inte brukar beredas i dylika fall.
Statsutskottet anser inte skäl föreligga
att ge egnahemsdirektörerna ännu en
favör genom ytterligare uppflyttning.
Reservanterna har ju heller inte ansett
sig kunna yrka bifall till motionerna,
utan nöjer sig med att hemställa, »att
Kungl. Maj:t måtte taga frågan om en
förbättring av pensionsunderlaget för i
motionerna avsedda, å indragningsstat
överförda egnahemsdirektörer under omprövning
samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka förhållandena
må giva anledning».

Utskottet framhåller mera i förbigående,
att någon framställning i motioneras
syfte icke gjorts bos Kungl. Maj:t,
men har icke ansett skäl föreligga att

hos Kungl. Maj:t göra den hemställan
som reservanterna önskar.

Det undrades, vilken risk det skulle
vara att göra en sådan framställning.
Jag anser för min del att det inte föreligger
någon som helst risk. Men det är
tämligen meningslöst att komma med
framställningen, då vi vet, att ett bifall
skulle strida mot gällande bestämmelser.
Det skulle bli en tjänsteförteckningsrevision
i efterskott, vid sidan av
den av riksdagen beslutade, och hittills
har det inte gjorts några avsteg från gällande
bestämmelser i något sådant fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr Leanders anförande.
Han säger, att många grupper är missbelåtna
med det resultat som tjänsteförteckningsrevisionen
har kommit till,
men att vi inte kan göra någonting åt
det. Nu ligger det emellertid till så, som
jag sade tidigare, att tjänsteförteckningsrevisionen
inte alls bekymrat sig om
denna lilla grupp. Den har inte varit under
behandling i kommittén. Det är detta
som gör att gruppen befinner sig i ett
särskilt läge.

Sedan talades det om den frivilliga
avgången och att de då har nöjt sig med
placeringen i Ca 27. Ja, kan man ens
tala om frivillig avgång? Det var ju på
det sättet, att dessa statstjänster upphörde
enligt 1947 års riksdagsbeslut.
Egnahemsdirektörerna kunde inte veta,
att deras befattningar skulle dras in åtta
år efter det att de sökt dem. Så skedde
emellertid. Man hade svårigheter att
placera dem på någon annan plats, och
då valde naturligtvis en del av dem möjligheten
att komma på övergångsstat.
Men hade de inte sökt befattningarna
1939 utan blivit kvar i de gamla befattningarna
som jordbrukskonsulenter, så
hade de faktiskt fått en pension räknad
efter Ca 29 i stället för Ca 27. De har
alltså inte själva på något sätt medverkat
till att de kommit i detta läge, utan
det är statsmyndigheternas omläggningar

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.
av vissa ting som var orsaken. Och det Då emellertid herr Sundelin begärde
är därför jag anser, att staten borde för- rösträkning, verkställdes nu votering
söka åstadkomma en rättelse när dessa medelst omröstningsapparat; och befum
tjänstemän oförskyllt kommit i detta nos vid omröstningens slut rösterna ha va

utfallit sålunda:

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag vill först påpeka,
att det inte är säkert att det fanns plats
för alla dessa övertaliga som jordbrukskonsulenter.

När det nu sägs att tjänsteförteckningsrevisionen
inte befattade sig alls med
denna grupp, vill jag för det andra påminna
om, att den inte befattade sig
med någon grupp på indragningsstat
över huvud taget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 198, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ja — 73;

Nej — 46.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 199, i anledning av
väckt motion om rätt för innehavare
av kronolägenhet att kvarbo på lägenheten
utan att detta påverkar hans rätt
till arbetarpension, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada
under militärtjänstgöring.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 200, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning åt A. G. Rödin
för skada ådragen under militärtjänstgöring.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner m. fl. (I: 153) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (11:449), har hemställts, att riksdagen
måtte tillerkänna Alf Gunnar Rödin,
vilken i samband med övningsskjutning
med kulsprutegevär den 5 oktober
1945 blivit skadad genom ett av
rekryten Sam Arvidsson avlossat skott,
ersättning motsvarande de belopp, han
blivit tillerkänd genom Kungl. Maj:ts
dom av den 6 juni 1952 efter avdrag
dels för vad Sam Arvidsson förbundit
sig att erlägga, dels ock för vad Rödin
av den honom tilldömda ersättningen
redan erhållit eller kunde komma att
erhålla av statsmedel.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 153 och II: 449
ej måtte av riksdagen bifallas.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Rodin för skada under militärtjänstgöring.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Nilzon, Aastrup,
Rnbbestad, Svensson i Ljungskile, Johansson
i Mysinge och Pettersson i Degerfors
samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 153 och II: 449 och därför hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 153 och II: 449, medgiva, att
av anslaget till Diverse pensioner och
understöd m. m. finge till Alf Gunnar
Rödin utbetalas dels ersättning med
5 000 kronor, dels ock, räknat från och
med den 1 januari 1954, årligen ett belopp
av 400 kronor utöver till honom
utgående livränta;

2) av herrar Näsgård, Leander, Andersson
i Malmö och Staxäng, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag bar i dag gjort mig
fri från sjukhusvistelse här i Stockholm
för att få tillfälle att vädja till kammarens
liumanitetskänsla, för att inte säga
rättfärdiglietsbegrepp, i det djupt tragiska
skadestånds- och rättsfall, som här
föreligger till behandling. Jag hade för
fjorton dagar sedan tillfälle att utveckla
detaljerna kring det som frågan rör,
och jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk med att upprepa mer än vissa
huvuddrag av vad som förekommit.

Det är allmänt känt, både genom motionen
och den tidningsopinion som
bragte frågan till allmänhetens kännedom,
att två värnpliktiga genom en
olycka för snart 10 år sedan kom att
bringas i en livslång, svår livsföring.
Den ene blev ofrivilligt vållande till sin
kamrats skada, och den andre erhöll
svår kroppsskada, som gjorde honom
till invalid för livet och måste försänka
honom i en varaktig fattigdom, samtidigt
som hans kamrat dömdes till livslång
skadeståndsskyldighet som han inte
kan fullgöra.

Här föreligger alltså ett fall, där man
måste säga sig, att just det förhållandet,
alt samhället med tvång tar individen
i anspråk för en farlig och riskfylld uppgift,
medför att man beträffande an -

svarsskyldiglieten måste ställa större
krav på samhället än eljest. Det är detta
vi gjort genom denna motion, och jag
hoppas att riksdagen nu går att rätta ett
missförhållande, som aldrig kan tolereras
såsom ett rättfärdighetstillstånd i
dess nuvarande läge.

Det framgick aldrig vid rättsbehandlingen,
att den skadevållande värnpliktige
var utbildad i handhavandet av
automatgevär. Vid utförandet av en order
om att hämta ett kvarglömt automatgevär
ute på skjutvallen råkade han göra
en avfyring av ett skott, som fanns i
magasinet, och kom så ofrivilligt att
vålla mycket svår skada, där hans kamrats
lårben slets av och muskulaturen
förstördes, varefter vid läkningen svåra
komplikationer tillstötte med livsfarlig
invaliditet som följd.

Det utröntes aldrig i krigsrätten vem
som bar ansvaret för det kvarlämnade
geväret. Det märkliga var, att när den
värnpliktige begärde rättshjälp inför
krigsrätten erhöll han inte denna rättshjälp,
vilket ju borde varit naturligt. Genom
det tvång som han utsattes för under
förhören inför krigsrätten nödgades
han, enligt vad han uppgivit för mig,
lämna medgivanden, som sedan i den
civila rättegången ledde till mycket besvärande
följder. Sedan den skadade
Alf Rödin väckt skadeståndstalan gentemot
Kungl. Maj:t och kronan samt
kommenderande befälet löjtnant Sclieffer
och Arvidsson, den skadevållande,
dömdes alla tre vid Karlstads rådhusrätt
att en för alla och alla för en svara
för ett skadeståndsbelopp, vars storlek
närmare framgår av motionen.

Frågan gick sedan vidare till Svea
hovrätt, som med upphävande av rådhusrättens
dom dömde den värnpliktige
Arvidsson att ensam gälda skadeståndet,
innebärande jämväl livränta som vid en
hundraprocentig invaliditet skulle kunna
komma att belasta Arvidsson med mellan
100 000 och 200 000 kronor. Dessutom
tillkom 10 000 kronors skadestånd för
sveda och värk samt för kvarstående
invaliditet. Detta skadestånd innebar en
alltför tung börda för den ofrivilligt .skadevållande,
som saknade och fortfa -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

rande saknar möjlighet att betala den
utdömda skadeersättningen. Här kvarstår
alltså det faktum, att en skadad
värnpliktig icke kan erhålla ersättning
och att han i sin fattigdom och i sin invaliditet
framsläpar en tillvaro, som ger
honom en oskyddad existens för framtiden.

Jag anser mig i detta sammanhang
böra anföra att jag under fjolåret förde
frågan på tal inför försvarets socialdetalj,
där man ansåg det lämpligt att söka
få till stånd en uppgörelse mellan parterna
och jämväl Kungl. Maj:t och kronan.
Därför kallades parterna till ett
sammanträde den 10 juni 1953 inför
rättshjälpsanstalten i Karlstad till vilket
jag själv infann mig oombedd. Där träffades
en kompromiss som avsåg att staten
efter viss framställning till Kungl.
Maj :t borde inträda i en viss ansvarsskyldighet
mot att Arvidsson, den skadevållande,
förband sig att — utan att
därmed erkänna sin skuld ■— till Rödin
betala ett engångsbelopp av 5 000 kronor
eller hälften av det utdömda skadeståndsbeloppet
för sveda och värk. Därvid
avstod Rödin, den skadade, från rätten
att kräva ytterligare skadestånd av
Arvidsson under förutsättning att Kungl.
Maj :t och kronan inträdde i skyldigheten
att betala det resterande beloppet,
innefattande jämväl den utdömda livräntan.

Jag vill samtidigt påminna om att den
regresstalan, som riksförsäkringsanstalten
enligt Kungl. Maj :ts dom skulle ha
kunnat föra gent emot Arvidsson även
för den sjukpenning, som utgår till Rödin,
har efterskänkts. Jag anför detta
såsom ett argument emot statskontoret,
som egentligen har beordrat riksförsäkringsanstalten
att efterskänka denna utdömda
fordran. Statskontoret saknar
därigenom faktiskt grund för sitt påpekande,
att »enligt statskontorets uppfattning
vore omständigheterna icke sådana,
att kronan borde ikläda sig de förpliktelser
därutöver, som enligt domen
Arvidsson hade att svara för i förhållande
till Rödin». Detta påstående är ju
inte riktigt när man vet att statskontoret

självt redan har satt en del av Kungl.
Maj :ts dom ur funktion.

Jag emotser också att man här kommer
att vilja göra gällande, att riksdagen
inte bör ingripa för att korrigera Kungl.
Maj:ts dom. Men det är just vad riksdagen
själv har gjort i år. I en i januari
i år avlämnad proposition hemställdes
nämligen, att den rättegångsersättning,
som Rödin dömts att utbetala till löjtnant
Scheffer, skulle betalas av statsmedel.
Kungl. Maj:t har alltså så att säga
vänt sig emot Kungl. Maj:t självt i högsta
domstolen, och detta har sanktionerats
av riksdagen utan ett ords invändning.
Jag anser det därför inte riktigt hållbart
att påstå, att ett bifall till motionen skulle
leda till vissa konsekvenser beträffande
Kungl. Maj:ts dom, ty de konsekvenserna
har riksdagen redan förklarat sig
beredd att ta och redan tagit i just detta
fall.

Jag måste vända mig något emot statsutskottets
uttalande, när utskottet till en
början erinrar om att andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 46 i år, vilket behandlades
här i kammaren för fjorton dagar
sedan, avslagit en principmotion som
undertecknad in. fl. avlämnat och som
avsåg att skapa ett nödvändigt ökat
skydd för de värnpliktiga när det gäller
dels kroppsskada, dels ekonomiska risker
och dels juridiskt ansvar som kan
uppkomma vid värnpliktens fullgörande.
Andra lagutskottet instämde nämligen
punkt för punkt i motionens slutledningar
och uttalade att det förelåg uppenbara
brister i våra nuvarande skyddsförhållanden
när det gäller i militärtjänst
ianspråktagen personal, vilket allt kräver,
att någon form av försäkringsväsende
eller ökat skydd träder i funktion.
Utskottet framhöll emellertid att det pågick
en utredning på skadeståndsrättens
område, som utskottet inte ville föregripa.
I avvaktan på de förslag, som denna
utredning kunde komma att framlägga,
avstyrktes motionen. Det är alltså
felaktigt av statsutskottet att nu utan vidare
bygga sitt avstyrkande utlåtande på
att andra lagutskottet tidigare avstyrkt
principmotionen i ärendet.

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

Vad vi i vår motion hemställt är att
riksdagen måtte besluta, att sedan Arvidsson
nu förbundit sig att betala 5 000
kronor — vilket egentligen överstiger
hans förmåga, men därmed visat sin
goda vilja — skall riksdagen betala resterande
5 000 kronor av det skadestånd
som högsta domstolen utdömt samt därutöver
betala skillnaden mellan den livränta,
som nu utgår från riksförsäkringsanstalten,
och vad Rödin i anseende
till sin invaliditet har tilldömts av
Kung]. Maj:t. Frågan är i hög grad enkel
och föranleder inga som helst komplikationer.
Skulle det finnas något ytterligare
fall av så upprörande innehåll
som just detta, må det vara hänt att
riksdagen tar konsekvenserna av ett positivt
beslut i dag och även i det fallet
tar på sig en ansvarsskyldighet, som —
jag upprepar det — måste anses så mycket
mer motiverad som samhället tar i
anspråk omyndiga ungdomar för en farlig,
riskfylld uppgift. Det är här genom
Kungl. Maj ds dom klarlagt, att genom en
oförvållad olycka kan en omyndig yngling
påläggas ett skadeståndsansvar, som
■— i den mån han inte själv kan betala
det — kan utkrävas av målsmännenföräldrarna.

Jag skulle tro att riksdagen i detta fall
har så pass stark känsla för att en naturlig
rättsåtgärd vidtages, att jag inte
behöver utveckla det rättsliga i fallet
ytterligare.

Jag återkommer nu till den uppgörelse
som träffades inför rättshjälpsanstalten
i Karlstad. Jag var tvungen att lämna
sammanträdet innan den träffade
uppgörelsen — vilken i och för sig kanske
kan tolkas tvetydigt — var fullt
klar. I en särskild skrivelse den 5 februari
1954 har emellertid Rödin anfört
följande: »Undertecknad avsåg icke i
sitt medgivande, i den å rättshjälpsanstallen
i Karlstad den 10 juni 1953 träffade
överenskommelsen med Sam. Arvidson,
Edeby, Övre Ullerud, att avstå
från rätten att av allmänna medel begära
ersättning för resterande, mig enligt
Kungl. Maj:ts dom tilldömt skadeståndsbelopp
utöver vad som Arvidson
förbundit sig betala (5 000 kr.).»

Detta vittnar om att Rödin genom den
uppgörelse som träffades avstått från
ytterligare krav mot sin kamrat -— som
han egentligen nekat att ta emot ersättning
av, även om denne skulle ha kunnat
betala — på grund av att Rödin
icke anser, att Arvidsson är på så sätt
vållande till olyckan att han bör stå
skadeståndsansvar, men att Rödin vidhåller
sitt anpråk på att kronan bör vara
ersättningsskyldig.

Ärendet fördes sedan vidare med en
nådeansökan till Kungl. Maj :t att befria
Arvidsson från vidare betalningsansvar.
Kungl. Maj:t fann emellertid skäligt att
i sakens nuvarande läge avslå nådeansökningen.

Frågan har nu gått vidare till riksdagen.
Jag vill då först erinra om att i
veckan har ett statligt ämbetsverk kunnat
efterskänka 9 000 eller 10 000 kronor
till en kvinnlig tjänsteman som råkat
ut för en felväxling. Det skulle vara
vanhedrande för riksdagen, eller åtminstone
otillfredsställande i hög grad, om
riksdagen i ett fall som det nu föreliggande
skulle undandraga sig den uppenbara
skyldighet som här föreligger att
träda emellan och betala då det gäller
skillnaden mellan vad den skadade tilldömts
och vad han erhåller av riksförsäkringsanstalten
jämte de 5 000 kronor
som den ofrivilligt skadevållande Arvidsson
åtagit sig att betala.

Jag hemställer, herr talman, att första
kammaren ville med beaktande av innehållet
i denna mycket tragiska olycksfallshistoria
bifalla den reservation, som
har fogats till statsutskottets utlåtande
nr 200. Denna reservation går ut på detsamma
som motionen och syfter nämligen
till att riksdagen skall täcka skillnaden
mellan det ersättningsbelopp, som
utgår från riksförsäkringsanstalten, och
vad den skadade har tilldömts genom
Kungl. Maj:ts dom.

Häri instämde herr Niklasson (bf) :

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! En av motionärerna har
nu så utförligt redogjort för detta fall

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

att det kanske kunde vara onödigt att
jag tar till orda. Då jag emellertid antecknat
mig för en reservation vill jag
med några ord kommentera utskottets
utlåtande.

Utskottet skriver att det inte vill »bestrida,
att det föreliggande fallet kan te
sig ömmande». Ja, det är det minsta man
kan säga! Om man läser handlingarna
måste man nog anse att det är ett upprörande
fall. Utskottet fortsätter med
att framhålla att man är rädd för de
konsekvenser som skulle kunna uppstå
genom ett bifall till denna framställning.
Utskottet antyder att det skulle kunna
bli en lång rad liknande fall och skriver:
»I de fåtaliga fall, i vilka statsmakterna
påtagit sig ekonomiska förpliktelser
utom ramen för gällande föreskrifter
och vilka berörts i statskontorets
ovan återgivna yttrande, har alldeles
speciella skäl kunnat åberopas.»

Jag tycker för min del att de skäl
som åberopats för ett bifall till motionen
måste anses vara »alldeles speciella».
Man behöver väl heller inte räkna
med att det skall komma alltför många
fall av detta slag.

Enligt mitt sätt att se är det ett orimligt
förhållande att en värnpliktig, som
ju inte gör sin tjänst frivilligt utan som
blivit inkallad, om lian under tjänstgöringen
blir skadad genom en kamrats
förvållande skall vara helt beroende av
huruvida den skadevållande har ekonomiska
möjligheter eller ej att utbetala
det skadestånd som vederbörande genom
domstolsutslag ålagts att betala. På
andra områden, t. ex. inom vägtrafiken,
skyddar ju staten medborgarna på ett
helt annat sätt. Om en person ute på en
väg blir påkörd av en bil och därigenom
vållas kropps- eller annan skada, så
utfår han ju det skadestånd, som domstolen
utdömer, alldeles oberoende av om
den skadevållande bilisten kan klara ersättningsskyldigheten
eller ej, ty det
finns en obligatorisk ansvarsförsäkring.
Enligt min mening borde staten uppträda
på samma sätt då det gäller att
teyggä ersättningen till personer som
skadats under militärtjänst.

Nu tycks alla vara ense om att vi

måste få till stånd ändrade ersättningsregler
för sådana här fall. En utredning
sysslar också med denna fråga. Redan i
samband med behandlingen av det första
ärendet på dagens föredragningslista
framhöll herr Gustaf Karlsson att han
ansåg att frågan om ändrade ersättningsregler
snarast borde lösas. Nu pågår som
sagt en utredning. Risken är bara att det
kan dröja ganska länge innan den blir
klar. Jag anser att det lidande, som de
båda människorna i det nu närmast förevarande
fallet tillfogats, pågått tillräckligt
länge och att staten här redan
nu bör träda in för att hjälpa.

Vad beträffar utskottets tal om konsekvenserna
är jag den första att erkänna
att man alltid bör tänka på konsekvenserna
när man fattar ett beslut i
riksdagen. Men jag kan inte dela utskottets
uppfattning att konsekvenserna i
detta fall kan bli så farliga. Alla är ju
överens om att frågan om ändrade ersättningsgrunder
måste lösas så snabbt
som möjligt. Om det under mellantiden
till äventyrs skulle komma ytterligare
ett eller annat liknande fall som detta
kan man väl inte påstå att det är en så
farlig konsekvens att riksdagen fördenskull
bör avslå den nu väckta motionen.

Om motionen bifalles får den skadade
en viss hjälp. Det är bara beklagligt att
motionen inte är så formulerad att man
samtidigt kan hjälpa den man som
ådömts att utbetala skadestånd och som
säkerligen även han lidit mycket på
grund av att han måst känna sin bristande
förmåga att inte klara upp saken.
Det är här utan överord fråga om en
livslång tragedi för dessa båda män, och
jag tycker att rättfärdighetskänslan bör
bjuda riksdagen att träda hjälpande in.

Det är enligt mitt sätt att se ett rättvisekrav
att frågan om ersättning i detta
speciella fall blir löst och att man så
snart som möjligt löser hela problemet
om ändrade ersättningsregler för skada
ådragen under militärtjänstgöring. Jag
anser inte att vi bör vänta tills frågan
kan lösas i sin helhet. Riksdagen bör
kunna lösa fallet Rödin separat och behöver
inte vänta till dess att hela frågan
kan lösas. Det är mycket bra att hålla

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Ködin för skada under militärtjänstgöring.

på principerna, men man får fördenskull
inte glömma människorna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avlämnade reservationen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Det var en av kammarens
ärade ledamöter som i eftermiddag
tog mig i armén och sade: »Jag tycker
nog att ni är bra omänskliga i statsutskottets
femte avdelning.» Det kan ju
många gånger tyckas, att vi är mycket
hårda, men när avdelningen behandlat
detta ärende har nog samtliga ledamöter
ansett det betydligt mycket mera ömmande
än utskottets skrivning ger belägg
för. Jag tror att vi litet till mans
har sökt finna någon möjlighet att ordna
det så, att det verkligen skulle bli någon
hjälp inte bara åt Rödin utan även åt
den skadevållande, Arvidsson.

Jag har inom avdelningen och utskottet
varit fullt överens med majoriteten i
övrigt om att man rätt gärna inte kan
gå på bifall till motionens krav om en
med 400 kronor per år förhöjd livränta.
Det spelar ingen roll vem som skall betala
livräntan, herr Werner, ty det blir
ändå ett prejudicerande fall där en livränta
höjes. Jag har icke velat stödja
detta krav — även om det kanske inte
betyder så mycket vilket man gör — dels
för konsekvensernas skull, dels med tanke
på att en utredning just nu pågår och
att förslag kan väntas om förbättrade livräntor
även för militären. Itiksförsäkringsanstalten
har ju i dagarna förebådat
ett sådant förslag, och man får nog
räkna med att det kommer att omfatta
även militärerna och att bestämmelserna
blir retroaktiva. Med hänsyn härtill
har jag inte velat gå med på kravet om
ökad livränta utöver vad militärförfattningarna
medger. Jag ber kammarens
ärade ledamöter att komma ihåg, när ni
nu tycker att femte avdelningens medlemmar
många gånger är omänskligt
hårda och paragrafbundna, att vi inte
har så stora möjligheter att gå vid sidan
om lag ocli författning ocli ännu mindre
någon möjlighet att ändra bestämmelserna.

När det gäller kravet på statens övertagande
av skadeståndet för sveda och
värk samt framtida men har jag en helt
annan inställning. Livräntorna måste
utgå enligt bestämda regler, men engångsersättningarna
för sveda och värk,
framtida men o. s. v. kan bedömas från
fall till fall. Hade motionen endast gått
ut på ett yrkande om statens övertagande
av skadeståndet, skulle jag utan betänkande
ha röstat för bifall till den,
även om det är klart att inte heller ett
bifall till motionen i detta avseende blir
utan ekonomiska konsekvenser. Det är
kanske inte så många olycksfall man behöver
räkna med i detta sammanhang,
även om vi just i dag hört om ett fall,
där en militärbil med 20 passagerare
körde omkull och fyra personer dödades.
Men även om man räknar med att
det skulle kunna bli fråga om något
hundratusental kronor per år, är den
summan i alla fall inte mer än någon
tiotusendel av vad vi offrar på hela försvarsväsendet;
det kan anses vara väl
använda pengar.

Efter herr Werners framställning och
hemställan i motionen I: 152 hade man
kunnat tro att han skulle tagit hänsyn
även till den andre värnpliktige, Arvidsson,
och samtidigt med att han begärde
statens övertagande av skulden även föreslagit
att Arvidsson skulle befrias från
den betalningsskyldighet han åtagit sig.
Jag förstår att det kanske var av taktiska
skäl motionen fick den uppläggningen.
Men det var ju inte bara Rödin
utan även den skadevållande Arvidsson,
som den 5 oktober 1945 råkade i olycka
på skjutbanan vid Sanna.

Det må vara sant som utskottet säger,
att det finns många liknande fall, men
det torde inte vara många människor
som fått genomgå en sådan lång lidandets
historia som de två det här gäller,
ett snart tioårigt lidande, kroppsligt för
Rödin och psykiskt för dem båda. Rättsproceduren
har också i många avseenden
för dem båda varit minst sagt prövande.
När Rödin i stället för att utfå
av rådhusrätten honom tillerkiint skadestånd
ålägges att betala den av rådhusrätten
såsom medansvarig för olyckan

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

dömde Scheffers rättegångskostnader,
får man nog säga att det inte är underligt,
om det finns många som anser det
oberättigat, att sådant krav från Scheffers
sida tillmötesgåtts, helst som Scheffer
i rådhusrätten ansågs vara medskyldig.
Jag tycker nog man kan våga säga,
att det är ett makabert spex. Det är en
grotesk vrångbild av rättvisa och rättskipning.

När sedan Arvidsson dömes att ensam
betala ett skadestånd på mellan 150 000
och 200 000 kronor, synes mig en sådan
dom — den må vara rent juridiskt hur
oantastlig som helst — verklighetsfrämmande
och omänskligt hård. Arvidsson
måste ju, även om han kan betala 3 000
kronor om året, hålla på i 50 år för att
betala denna skuld. Det är en orimlighet.
Det skulle betyda ekonomiskt livstids
straffarbete för vederbörande, och
det kan inte anses stå i någon rimlig
proportion till den förseelse, som han
låtit komma sig till last. Något brott kan
man inte tala om att han gjort sig skyldig
till.

Andra lagutskottets ärade ordförande
försäkrade oss i dag för fjorton dagar
sedan, att man inom utskottet funnit
starka skäl föreligga för en ändring av
skadeståndsskyldigheten vid militärtjänstgöring
och en förbättrad lagstiftning
i detta avseende, och man kan nog
inte annat än helhjärtat instämma häri.
Med tanke på vad herr Karlsson i Munkedal
sade i förmiddags vill jag bara
tillägga, att vad som skall göras, bör göras
snart.

Jag har med vad jag nu sagt velat motivera
min blanka reservation. Då jag
inte kan bifalla motionen i dess helhet
och inte vill rösta mot den, kommer jag
att avstå från att rösta.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag kan helt och fullt
instämma med de föregående talare, som
har betecknat detta ersättningsfall såsom
ett mycket ömmande fall. Till detta
bidrar ju också vissa omständigheter i
samband med ärendets handläggning,
omständigheter, som har relaterats i mo -

tionen nr 152 i första kammaren i år
och som behandlats av andra lagutskottet
och som delvis också här har relaterats
av herr Werner. Jag skall därför
inte närmare gå in på detta.

Jag vill i likhet med herr Leander bestyrka,
att vi inom statsutskottets femte
avdelning mycket allvarligt har övervägt,
om det skulle vara möjligt att
tillstyrka motionens yrkande, åtminstone
delvis. Vi har emellertid vid dessa
överväganden kommit fram till att vi
knappast kunde ta ansvaret för att rekommendera
riksdagen att i detta enda
fall lämna ersättning utöver vad som utgår
enligt gällande militärersättningsförordning.
Till den skadade Rödin utgår
ju nämligen den ersättning, som han
är berättigad till på grund av gällande
militärersättningsförordning, alltså
den förordning som reglerar ersättningen
till dem som blivit skadade i militärtjänst.
Vi har alltså inte ansett oss
kunna rekommendera riksdagen att i
detta särskilda fall lämna ersättning,
som har utdömts av domstol, då vi är
medvetna om att det finns otaliga liknande
fall, som kanske är lika ömmande
och t. o. m. mera ömmande, men där
frågan om ersättning inte har dragits
inför civildomstol utan vederbörande får
nöja sig med den ersättning, som utgår
enligt militärersättningsförordningen.

Att förhållandena på detta område
inte är tillfredsställande är jag den förste
att medge, och det har ju givits uttryck
för den saken här i kammaren
både vid behandlingen av det lagutskottsärende,
som rörde dessa frågor och
som vi behandlade för någon tid sedan,
och i de uttalanden, som gjorts i dag
vid behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 188.

I detta sammanhang skulle jag nog
vilja ge uttryck åt den uppfattningen,
att jag inte förstår herr Werner, då han
påstår att vad statsutskottet i nu föreliggande
utlåtande anfört angående andra
lagutskottets uttalande skulle vara felaktigt.
Jag ber att få citera vad som står
i det utlåtande vi nu behandlar. Utskottet
skriver på följande sätt: »I detta
sammanhang må även erinras om vad

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

andra lagutskottet i sitt förberörda utlåtande
nr 46 anfört därom, att det torde
få förutsättas att frågan om en reglering
av de enligt äldre bestämmelser
utgående livräntorna till i militärtjänst
skadade personer kommer alt upptagas
till behandling i samband med den förestående
omprövningen av sådana äldre
livräntor som utgår i anledning av
olycksfall i arbete.» Jag måste säga att
jag inte förstår vad det skulle vara för
fel i denna hänvisning till andra lagutskottets
behandling av motsvarande
ärende.

Utskottet har alltså ansett, att det är
mycket svårt att inlåta sig på reglering
av skadefall, där det gäller att skipa
—■ om man så får uttrycka det — rättvisa
i ett enda fall, då man samtidigt
vet att det är många, många andra fall,
som man inte kommer åt på detta sätt.
Förhållandena på detta område bör därför
rättas till genom generella föreskrifter
och icke genom beslut i undantagsfall.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är klart att i den
fråga, som vi här diskuterar, skulle ett
bifall till föreliggande motioner och till
reservationen kunna medföra konsekvenser.
Vi är mycket rädda för konsekvenser
i riksdagen, men jag vill för
min del deklarera, att jag i detta fall
är mycket mindre rädd härför än i andra
fall. Jag anser att det här gäller att
ta mänsklig hänsyn i stället för att följa
paragraferna.

Det har mycket talats om att det pågår
utredning och att det väntas nya
bestämmelser. Jag skulle inte tro att
det på något sätt blir till skada, om vi
bifaller det yrkande som här framställts.
Om det kommer att medföra krav på
ersättning i andra fall, anser jag att vi,
om dessa är likartade med detta, kan
bifalla även dylika yrkanden. Det är
inte riktigt att med hänsyn till statens
finanser övervältra sådana här utgifter
på enskilda. Värnpliktstjänstgöringen är
inte något frivilligt åtagande. Alla mås -

te fullgöra den, och vem som helst kan
därunder råka ut för ett olycksfall och
få ett livslångt lidande som resultat.

Jag har vid utlåtandet avgivit en
blank reservation. Jag tänkte närmast
på att i motionen — något som herr
Leander nyss var inne på — inte yrkats
att den, som vållat skadan, skulle
befrias från skadeståndsskyldighet. Det
finns dock möjligheter att komma med
ett sådant förslag vid nästa års riksdag.

Man kan också tänka sig att man inte
skulle bifalla det yrkande i reservationen,
som gäller livräntan, utan för tillfället
med hänsyn till omständigheterna
nöja sig med att yrka, att Rödin skulle erhålla
en ersättning med 5 000 kronor.
Om ett sådant yrkande framställes, kan
jag ansluta mig därtill. I annat fall kommer
jag att rösta för reservationen i det
skick, vari den föreligger.

I detta anförande instämde herr Wahlund
(bf).

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag finner anledning tt
rätta ett missförstånd, som kanske uppstått
med anledning av herr Leanders
anförande. Det förhöll sig nämligen så,
att Rödin genom det förlikningssammanträde,
som hölls på rättshjälpsanstalten
i Karlstad den 10 juni 1953, avstod
från varje ytterligare skadeståndsanspråk,
under förutsättning att Arvidsson
betalade 5 000 kronor samt att staten
övertog den övriga skadeståndsskyldigheten.

Jag vill här kraftigt understryka, att
den ökning av livränta, om vilken det
här tycks råda tveksamhet, nämligen
med 400 kronor, bottnar i Kung]. Maj:ts
dom, enligt vilken Rödin tilldömdes en
årlig livränta för hundraprocentig invaliditet
med 5 040 kronor, som nu procentuellt
nedsatts i förhållande till invaliditeten
—- Rödin har nämligen en invaliditetsgrad
av 40 procent. Förhållandet
är alltså att Rödin, om riksdagen
skulle stanna för att ge honom ersättning
med 5 000 kronor, lider en rättsförlust,
som ingen betalar.

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

Skillnaden i belopp uppgår till 400
kronor om året. I den mån Kungl. Maj :t
finner anledning att retroaktivt ändra
livräntebeloppen, är det alldeles givet
att detta belopp å 400 kronor kommer
att i motsvarande mån reduceras. Det
finns inga förhållanden i detta fall, som
behöver inge kammaren någon tvekan,
utan kammaren bör kunna biträda den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Jag understryker att beloppet å 400
kronor utgör skillnaden mellan vad
Kungl. Maj:t i högsta domstolen ansett
vara skäligt och det belopp som utbetalas
av riksförsäkringsanstalten. Det är
mycket otillfredsställande, om den, som
i detta fall blivit invalid för hela livet,
ensam skall bära den förlust, som han
skulle lida, om inte reservationen bifalles.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! I den föreliggande motionen
hänvisas beträffande motiveringen
till en annan motion, som vi har
handlagt i andra lagutskottet, och andra
lagutskottets utlåtande över den motionen
omnämnes i statsutskottets yttrande
och har förts på tal även av de föregående
talarna. Det kanske därför må
tillåtas mig att framföra några synpunkter
på det här spörsmålet.

Det förefaller mig, som om vi allmänt
skulle vara överens om att nu gällande
skadeståndsregler behöver en grundlig
översyn med tanke på fall, liknande det
här föreliggande. Det har i dag understrukits,
att det är angeläget, att en sådan
översyn leder till ett resultat, som
bättre överensstämmer med vad vi tycker
är rättvist än nu gällande praxis.
En del talare har, efter vad jag kan förstå,
tydligen låtit sig nöja med att det
så småningom blir en bättre ordning.
Nu kan man nog inte underlåta att klart
understryka, att i det föreliggande individuella
fallet den skadelidande inte
får någon hjälp genom ändrade bestämmelser.
Det enda han kan hoppas på är,
såsom andra lagutskottet uttalat och herr
Leander även har omnämnt, en revision
av äldre livräntor. Det är ganska själv -

klart, att en revision av äldre livräntor
på grund av yrkesskador kommer att
följas av en motsvarande revision av livräntor
som utgår enligt militärersättningsförordningen.
Rödin kan därför
nog vänta sig att få något högre livränta
än han för närvarande får enligt
nu gällande militärersättningsförordning.

Nu har jag nog den uppfattningen, att
den, som det i det här fallet är mest
synd om, inte är Rödin utan den skadevållande,
Arvidsson. Rödin får en viss
ersättning och kan vänta sig att den blir
något högre. Det är ldart att det är tragiskt
för honom, särskilt efter rådhusrättens
dom, som givit honom förhoppning
om att han skall få ut fullt skadestånd,
innefattande även ersättning för
sveda och värk och framtida men till
följd av hans invaliditet. Om frågan här
endast skulle gälla, huruvida Rödin skall
ha full ersättning eller inte, skulle jag
utan något som helst betänkande kunna
följa statsutskottet. Man kan nämligen
inte gärna genom ett riksdagsbeslut på
grund av att i ett fall föreligger ömmande
omständigheter frångå de regler, som
bestämmer ersättningens storlek.

Vad som för mig är det väsentliga är
att ett avgörande av ersättningen till Rödin
samtidigt kommer att innefatta ett
avgörande, hur det skall bli med Arvidssons
skadeståndsskyldighet. I den delen
kanske ett beslut av riksdagen skulle
bli litet oklart, ty yrkandet går ut på en
ersättning till Rödin. Men efter vad jag
kan läsa ut av motionens motivering
och vad herr Werner här har uttalat, är
meningen den, att i och med att Rödin
får den påyrkade ersättningen, befrias
Arvidsson från motsvarande skadeståndsskyldighet.
Jag skulle tro att om riksdagen
beviljar Rödin den begärda ersättningen,
skulle vid utbetalningen därav
kunna stipuleras det villkoret, att
Arvidssons skadeståndsskyldighet i motsvarande
mån bortfaller. I så fall inskränkes
vår prövning till detta: Skall vi
träda emellan och överta en del av det
skadestånd, som en enskild medborgare
av domstolarna blivit ålagd att utbetala?

Om vi betraktar spörsmålet på det
sättet, begränsas räckvidden av beslu -

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

tet, och detta innebär inte heller något
klander av det domslut som fallit. Domslutet
är fullt riktigt enligt nuvarande
regler, men vi önskar en ändring av
dessa regler. Här är det en människa
som kommit i mycket stora svårigheter
på grund av de gällande skadeståndsreglerna
som vi vill ha ändrade. Konsekvensen
av beslutet skulle således enligt
min mening inte bli någon annan än att
det allmänna träder emellan och övertar
den del av Arvidssons skadeståndsansvar
som det här är fråga om. Det är ett
skadeståndsansvar som den enskilde har
ådragit sig — man får väl säga på grund
av olyckliga omständigheter. Kanske kan
man beteckna hans handlingssätt såsom
vårdslöshet, men det riktigaste är väl att
säga att denne medborgare genom olyckliga
omständigheter pålagts en fruktansvärd
börda på grund av att han har
fullgjort en order, kanske inte på riktigt
sätt, men utan att vid det ifrågavarande
tillfället ha fått tillsägelse att han borde
göra så eller så.

Ser man beslutet på det sättet, kan det
inte vara så farligt med konsekvenserna.
Gällde det nu att av principiella skäl ge
Rödin full ersättning, skulle jag följa
statsutskottets majoritet och yrka avslag
på motionen. Men kan det göras klart
att riksdagen genom att biträda reservationen
tillkännager den ståndpunkten,
att statmakterna så att säga bör överta
skadeståndsansvaret till den del, som
det här är fråga om, är jag som sagt
inte rädd för konsekvenserna. Jag skulle
emellertid önska att hr Werner ytterligare
ville understryka att frågan om Arvidssons
skadeståndsansvar blir löst för
framtiden genom att Rödin får den ersättning
som här är ifrågasatt.

Denna ersättning enligt reservanternas
förslag är ju inte den fulla ersättningen,
ty Arvidsson är skyldig att hetala
Rödin skillnaden mellan den livränta,
som utgår enligt riksförsäkringsanstaltens
regler, och den, som han har
blivit ådömd att betala i vad gäller tiden
före år 1954. Men jag föreställer mig
att även den skadeståndsskyldighct, som
fortfarande skulle åvila Arvidsson, efter
ett godkännande av reservanternas för (>

Första kammarens protokoll 1954. Nr 32.

slag skulle kunna bringas ur världen vid
utbetalningen.

Jag ber som sagt herr Werner att här
tillkännage sin mening om hur det blir
med denna Arvidssons skadeståndsskyldighet,
om riksdagen bifaller reservanternas
yrkande. Kan han med den ingående
kännedom han har om det resonemang,
som har förts mellan parterna,
och om den goda vänskap, som råder
mellan den förolyckade och den vållande,
försäkra oss att det är meningen att
även den frågan löses genom att reservanternas
förslag bifalles, hyser jag
ingen som helst tvekan att rösta för
detta.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Jag vill än en gång understryka att
den överenskommelse, som träffades
mellan Rödin och Arvidsson på rättshjälpsanstalten
i Karlstad i juni 1953 i
närvaro av representanter för försvaret
och parternas juridiska ombud, innebar
att Rödin avstod från varje ytterligare
rättsanspråk gentemot Arvidsson, under
förutsättning att Arvidsson betalade
5 000 kronor och att staten i övrigt övertog
ansvarsskyldigheten för den till Rödin
utdömda ersättningen.

Jag vill vidare erinra om att jag i mitt
första anförande framhöll att Rödin av
Högsta domstolen dömdes att betala rättegångskostnaderna
till Kronan och till
löjtnant Scheffer. Dessa rättegångskostnader
belöpte sig till cirka 1 100 kronor,
och domen ledde till att målsägaren
Scheffer begärde utmätning hos Rödin
på en häst, som denne hade anskaffat
på skuld. Han hade nämligen måst sluta
sitt arbete som industriarbetare och
skaffat sig ett litet förfallet småbruk
med en häst. Detta var den droppe som
kom bägaren att rinna över. På några
dagar hade befolkningen samlat in omkring
2 000 kronor till betalning för
pantgodset. Men det ledde även till att
tidningspressen tog upp frågan och att
när härigenom saken observerades av
Kungl. Maj:t, Kungi. Maj:t gav order till
statskontoret att utbetala dessa 1 100
kronor i ersättning. Kungl. Maj:t begär -

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

de sedan i särskild proposition till riksdagen
i år en täckning av samma belopp,
och riksdagen godkände propositionen
utan ett ords debatt. Följaktligen
har riksdagen här redan skapat ett prejudikat
och delvis satt Kungl. Maj:ts
dom ur funktion. Det är inte lönt att
nu komma och påstå, att ett bifall till
reservationen skulle leda till några prejudicerande
konsekvenser.

När jag har ordet, vill jag gärna också
påpeka, att den föreliggande reservationen,
sådan den är utformad, innebär
en rättsförlust för Rödin, i det att han
går förlustig det skadeståndsbelopp, som
han är tilldömd för tiden före 1954,
jämte ränta. Jag är medveten om detta,
men jag har accepterat detta oriktiga
förhållande, därför att jag har hoppats,
att första kammaren skulle kasta över
bord allt detta paragrafrytteri och beakta
det rent mänskliga förhållande som
här kräver hänsyn.

Jag måste förutsätta, att första kammaren
följer reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att i statsutskottet deltaga i handläggningen
av denna fråga. Hade jag det
gjort, så hade jag säkerligen försökt att
få fram ett förslag, som hade kunnat ena
i varje fall de reservanter som nu här
har antecknat sig. Jag tänkte mig nämligen,
att man skulle kunna ena sig om
en lösning på så sätt, att riksdagen hade
beviljat Rödin ett belopp på 5 000 kronor,
under det att frågan om livräntan
hade ställts på framtiden.

Det är riktigt, som herr Norman har
framhållit, att den utredning som statsutskottet
har hänvisat till och vars vikt
här i dag tidigare från ett par håll understrukits
inte kommer att ge Rödin
någon hjälp. Däremot kan ju en ändring
beträffande grunderna för ersättningen
från riksförsäkringen också komma honom
till hjälp i framtiden. Nu har jag
emellertid under hand förhört mig om
möjligheterna för en sådan kompromisslösning,
och då det inte ser ut att finnas
några förutsättningar för att få en så -

dan till stånd, skall jag inte uppehålla
mig vid den tanken. Jag trodde annars,
att det skulle ha varit en acceptabel lösning.

Som frågan nu ligger till, får man väl
säga, att det i fallet Rödin är en fråga
om billighet. Rättsfrågan är avgjord, och
det är ingenting att säga om den. Rödin
har fått rätten på sin sida. Han är tilldömd
skadestånd och ersättning, men
han kan inte erhålla dessa på grund av
att den dömde är medellös. Man kan således
säga, att han har fått rätt på papperet
men att han i själva verket inte
har kunnat få någon gottgörelse. Då menar
jag, att det är en fråga om billighet,
att Rödin, som är tillerkänd rätt till ersättning,
får denna ersättning av det allmänna,
som den enskilde i detta fall
inte förmår lämna.

Jag skall inte uppehålla mig vid fallet
Arvidsson och frågan om hans återbetalningsskyldighet.
Här föreligger ju redan
en överenskommelse mellan parterna,
och därutöver får väl frågan om Arvidsson
ställas på framtiden för den
händelse att Arvidsson någon gång framdeles
kommer att få tillgångar. För dagen
tycker jag knappast att fallet Arvidsson
är aktuellt, då han ju faktiskt
saknar tillgångar.

För mig är det således uppenbart, att
i detta fall, när den skadade har fullständigt
oförvållat ådragit sig skadan under
militärtjänstgöring men inte har kunnat
få den ersättning som rätten har tillerkänt
honom, är det endast en gärd av
billighet att riksdagen beviljar honom
den ersättning som är utdömd. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
fru Wallentheim (s) samt herrar
Hesselbom (s), Krugel (s) och Anders
Johansson (fp).

Herr HERMAN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja på denna
fråga anlägga några synpunkter, som
inte kommit fram i diskussionen tidigare.

Ansvarsskyldigheten är här fastställd,

Onsdagen den 8 december 1954.

Nr 32.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

och domen har fallit, men mina tankar
har något kretsat omkring själva händelseförloppet,
när denna olycka inträffade.
Vederbörande värnpliktige har begått
två fel, när han tog hand om det
automatgevär som låg kvar på skjutvallen.
Han har vid plundringen hållit geväret
i vågrät ställning, och han har
slappat slagfjädern genom en avfyring.
Detta är två fel, som är absolut förbjudna
enligt det militära reglementet. Efter
all skjutning — oavsett om det är skjutning
med lös ammunition, med kammarammunition
eller med skarp ammunition
— åligger det dessutom befälhavaren för
den skjutande truppen att efter övningens
slut kommendera »Patron ur!» eller
»Plundra gevär!», som det allmänt kallas,
och befälhavaren skall kontrollera
att detta går fullständigt reglementsenligt
till. Sker det på en skjutbana, har
befälhavaren skyldighet att kommendera
»Patron ur!» eller »Plundra gevär!»
Detta skall verkställas under befälhavarens
kontroll av att det hela går fullständigt
reglementsenligt till. I det fall
som här föreligger hade det varit skjutning
på en skjutbana. Det var fråga om
ett automatgevär, således ett mycket farligt
vapen, och som många av manskapet
inte känner tillräckligt. Det är nämligen
vissa av manskapet, som utbildas
till särskilda kg-skyttar, som beväpnas
med sådana gevär. I varje grupp finns
en särskilt utsedd kg-skytt, som skall ha
hand om detta speciella gevär och tränas
på det, men även de andra männen i
gruppen får skjuta med det för att de
skall kunna så mycket om geväret, att
om kg-skytten stupar i strid, en annan
i gruppen skall kunna ta hand om geväret
och sköta det. De övriga i gruppen
får således bara en helt kort undervisning
om detta farliga automatgevär, som
de inte annat än i yttersta nödfall skall
hantera.

Nu ligger i detta fall ett gevär på skjutvallen,
det har skjutits med det, det har
blivit eldavbrott, antingen medvetet eller
omedvetet, och det har funnits skott
kvar i geväret. Enligt instruktionerna
åligger det således befälhavaren att se
till, att geväret blir plundrat och att

detta sker reglementsenligt. Vederbörande
värnpliktige har, efter vad som framgår
av handlingarna, fått order om att
hämta geväret, rengöra det och olja in
det. Han har hämtat geväret. Han har
hållit det i vågrät ställning, vilket är
förbjudet, han har gjort en avfyring, vilket
också är förbjudet, och så har olyckan
skett. Det är vårdslöst gjort. Men
var har den i reglementet föreskrivna
kontrollen funnits vid detta viktiga och
farliga tillfälle?

Jag bara ställer den frågan. Men jag
tror, att om man vid bedömandet av
ärendet lägger även dessa synpunkter till
grund, skall man komma till samma resultat
som jag har gjort efter att ha försökt
att så noggrant som möjligt tränga
in i fallet, nämligen att man bör rösta
med reservationen. Sedan må ett bifall
till denna bli hur prejudicerande som
helst.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ivar Nilzon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 200, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Nilzon
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

84:

Nr 32.

Onsdagen den 8 december 1954.

Om ersättning åt A. G. Rödin för skada under militärtjänstgöring.

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 389, till Konungen i anledning av
väckta motioner om beredande åt domänverkets
fast anställda arbetare av
lån till bostadsförbättring och bosättning.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien; samt

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.06.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 9 december 1954.

Nr 32.

Torsdagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. inkorporering med Huskvarna stad
av visst område.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Göran Karlssons interpellation angående
inkorporering med Huskvarna
stad av visst område, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har till mig riktat frågan, om jag är beredd
att medverka till att ett kommunalt
indelningsärende, som gäller överflyttning
av ett område från Jönköping till Huskvarna
och som f. n. är under Kungl.
Maj:ts prövning, blir avgjort före den 1
april 1955, så att en ev. indelningsändring
kan träda i kraft den 1 januari 1956.

Jag vill med anledning därav lämna
kammaren en överblick över detta ärende
och dess handläggning.

Redan i september 1947 gjorde Huskvarna
framställning om införlivning
med staden av en del av det till Jönköping
hörande i huvudsak obebyggda
området väster om den gemensamma
stadsgränsen för att av Huskvarna tagas
i anspråk för bostadsbebyggelse. Kammarkollegiet
uppdrog med anledning
därav i augusti 1949 åt häradshövdingen
F. Folkard von Scherling att verkställa
utredning i ärendet. Utredningen,
som överlämnades till kollegiet i september
1951, utmynnade i förslag om överflyttning
till Huskvarna av ett mindre
område än det av staden ifrågasatta.
Kammarkollegiet hörde vederbörande lokala
myndigheter, som —- utom Jönköpings
stad — i huvudsak anslöt sig till
förslaget. Jönköping förklarade utredningen
icke kunna läggas till grund för
en indelningsiindring och framhöll, att
staden, som i exploateringssyfte inköpt
en stor del av den obebyggda marken,

själv behövde den för bostads- och industribebyggelse.
Kollegiet hemställde -—
efter viss kompletterande utredning —
i januari i år hos Kungl. Maj:t om förordnande
angående överflyttning av
ungefär det område, som utredningsmannen
föreslagit. I sin skrivelse till Kungl.
Maj :t framhåller kollegiet bl. a., att då
det vore fråga om att till annan kommun
överföra ett stadsområde, som med
hänsyn till sin belägenhet utgjorde lämplig
exploateringsmark för envar av de
båda kommunerna, det vore uppenbart
att synnerligen starka skäl måste kunna
anföras för att en indelningsändring
skulle vara försvarlig och att detta i särskilt
hög grad borde gälla då den stad,
där marken är belägen, hade inköpt denna
såsom ett led i ett planmässigt tryggande
av tillgången av exploateringsmark.
Kollegiet har också betecknat ärendet
såsom varande av mycket speciell
karaktär.

Jag vill nämna, att någon regionplan,
omfattande Huskvarna—Jönköpingsområdet,
inte upprättats. Förslag till generalplan
finns för Jönköping men ej för Huskvarna.
Frågan om riksvägens sträckning
genom Jönköping, som ansetts vara ett
av huvudproblemen i generalplanearbetet
och som kan komma att inverka på
inkorporeringsfrågan, är ännu inte löst.
Vidare kan nämnas, att stadsplaneförslag
antagits för del av området, men att
Kungl. Maj :t med hänsyn till indelningsfrågans
läge icke funnit skäl fastställa
förslaget.

Kammarkollegiets framställning inkom
till departementet den 29 januari år. För
att ett beslut om indelningsändring skulle
kunna träda i kraft den 1 januari 1955
måste det ha meddelats före den 1 april
1954. Kungl. Maj:t fann emellertid erforderligt
att höra byggnadsstyrelsen,
som avgivit ett utförligt yttrande över
Jönköpings generalplansförslag, och remitterade
ärendet till styrelsen den 25
februari. Inom parentes vill jag nämna,

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Ang. inkorporering med Huskvarna stad av visst område.

att sådana remisser förekommer, ehuru
mera sällan, även i indelningsärenden.
Vid förberedande granskning inom byggnadsstyrelsen
konstaterades, att ärendet
i väsentliga avseenden berörde bostadsstyrelsens
verksamhetsområde. I remissskrivelse
den 5 mars anhöll därför byggnadsstyrelsen
om yttrande från bostadsstyrelsen.
Samma månad besökte representant
för bostadsstyrelsen Huskvarna
och Jönköping för att studera förhållandena
på platsen. Vidare har i bostadsstyrelsen
bostadsbehovet inom de båda städerna
beräknats och bostadsmarknadsläget
över huvud prövats. Bl. a. har undersökts
huru många personer, bosatta i
Huskvarna, som har sitt arbete i Jönköping
och vice versa. Dessa utredningar,
som grundar sig på statistiskt material,
uppgives ha varit tidsödande. Ärendet
har vid skilda tillfällen diskuterats
mellan representanter för byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen, bl. a. i somras
vid ett sammanträde hos bostadsstyrelsen,
då representanter för Huskvarna deltog
och framförde stadens synpunkter. Den 13
augusti var ärendet föremål för preliminär
behandling i bostadsstyrelsens plenum.
Då jag räknat med att under höstens
lopp kunna besöka Jönköping och
Huskvarna för att dryfta inkorporeringsfrågan
med myndigheterna på platsen
men dessförinnan velat ta del av bostadsstyrelsens
och byggnadsstyrelsens remissutlåtanden,
har från inrikesdepartementets
sida vid upprepade tillfällen underhandskontakt
tagits med de båda ämbetsverken.
Som orsak till att bostadsstyrelsens
behandling ännu icke slutförts
har åberopats ■— förutom ärendets egenartade
natur — bl. a. den mycket stora
arbetsbelastning inom styrelsen, som råder
särskilt under sensommaren och
hösten. Bostadsstyrelsen har den 19 november
avgivit sitt yttrande till byggnadsstyrelsen.
Med hänsyn till inkorporeringsfrågans
beroende av frågan om
riksvägens blivande sträckning, har samråd
skett även mellan byggnadsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den nu lämnade redogörelsen torde
giva vid handen, att remissen till byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen be -

tingats av ärendets speciella natur. Den
torde också förklara, Varför Kungl.
Maj:ts beslut icke kunnat meddelas i
år. Jag har icke förbisett de svårigheter
för den kommunala planeringen, som ett
uppskov med avgörandet av en så pass
viktig fråga innebär.

Som svar till interpellanten vill jag säga,
att det icke förefaller osannolikt, att
Kungl. Maj:t skall kunna besluta i ärendet
före den 1 april 1955, men att det
på nuvarande stadium av ärendets beredning
är omöjligt att giva ett bestämt
besked i frågan.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min interpellation. Jag nödgas dock konstatera,
att svaret tyvärr inte innehåller
några bestämda löften om frågans snara
avgörande, vilket gör att jag inte känner
mig riktigt tillfredsställd med det
beskad jag erhållit.

Emot statsrådets översikt av ärendets
handläggning har jag ingenting att erinra.
Jag medger gärna att detta är en besvärlig
fråga och att det därför har sina
förklaringar att det tagit lång tid med
avgörandet, betydligt längre än vad som
är vanligt i liknande fall. Men herr statsrådet
får väl ändå medge att en tid av
åtta år, eller lika lång tid som en mandatperiod
i första kammaren varar, är
en alltför lång tid för att avgöra även
ett invecklat indelningsärende. Den
längsta tiden har det tagit i de förberedande
instanserna, varför statsrådet
självfallet inte kan lastas just för denna
sak.

Jag skall inte här ge mig in på någon
sakdiskussion om vilken stad som
bäst behöver och bäst kan disponera det
område det här gäller, men jag har vissa
invändningar att göra när herr statsrådet
anför, att riksvägens sträckning skulle
kunna inverka på frågans lösning. Såvitt
jag förstår måste den nuvarande
sträckningen av riksvägen mellan de
båda städerna allt framgent bibehållas.

Torsdagen den 9 december 1954.

Nr 32.

Anslag till utgivande av tidskriften Nordisk Kontakt.

Den autostrada som nu finns emellan de
båda orterna är fullt modern och fyller
alla krav, som motorismen möjligen kan
tänkas ha. Om man påstår att riksvägens
blivande sträckning skulle vara ett skål
för att ytterligare fördröja ärendet, tror
jag att man konstruerar upp anledningar
för uppskovet.

Beträffande remisserna till byggnadsoch
bostadsstvrelserna framhåller statsrådet
att så skett i liknande fall tidigare.
Det är möjligt att så är fallet, men det
hör nog till de absoluta undantagen. Vad
bostadsstyrelsen beträffar har man där
framhållit för mig, att man tidigare aldrig
haft med något liknande ärende att
skaffa. Tyvärr tog det åtta månader för
bostadsstyrelsen att ge det enligt mitt
förmenande självklara svaret, att det för
bostadsstyrelsen spelar mindre roll vilken
stad som disponerar marken, utan
att det väsentligaste är att det byggs bostäder
på området och att den kommunala
planeringen inte blir försenad. Det
är också detta som varit anledningen till
att jag här i kammaren tagit upp ärendet
för att om möjligt därmed påskynda dess
slutliga avgörande. Nu hoppas jag bara
att statsrådet Nilson ser till att byggnadsstyrelsens
svar inte dröjer så lång
tid som bostadsstyrelsens har gjort, så
att man fördenskull behöver skjuta på
ärendets avgörande ytterligare ett år.

Om jag i dag inte är helt nöjd med
det svar, som statsrådet lämnat, så har
statsrådet möjlighet att göra både mig
och berörda parter nöjda genom att resolut
ta itu med ärendet och låta detta
gå från de många både skrivna och talade
orden och de långa utredningarna
till ett definitivt avgörande före den
1 april 1955.

Det är med förhoppning därom som
jag än eu gång tackar för statsrådets
svar.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda tjänstemän

jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till utgivande av tidskriften Nordisk
Kontakt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående anslag för viss publikation.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hade
den 4 november 1954 till bankoutskottet
överlämnat en från Nordiska rådets
svenska delegation inkommen skrivelse
av den 28 oktober 1954, i vilken delegationen
åter upptagit frågan om anslag
för den nordisk-parlamentariska tidskriftspublikationen
»Nordisk kontakt».
Skrivelsen utmynnade i en hemställan
till bankoutskottet om att utskottet ville
föreslå riksdagen att å tilläggsstat för
budgetåret 1954/55 för ändamålet anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1954/55 under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
anvisa ett förslagsanslag av 25 000 kronor
för utgivande av en nordisk parlamentarisk
tidskrift.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag anhåller att mycket
livligt få tillstyrka bifall till detta från
Nordiska rådet härrörande förslag. Jag
tillåter mig tillägga, att efter de planer,
som blivit lagda, finns goda utsikter till
att detta företag, om medel beviljas, skall
kunna drivas på ett för riksdagen och
för det nordiska samarbetet nyttigt sätt.

Men det är inte för att säga detta, som
jag har begärt ordet, utan herr talmannen
har givit mig tillstånd att begagna
detta tillfälle till att säga några ord om
Nordiska rådet och dess ställning i förhållande
till riksdagen. Jag griper tillfället
med glädje därför att intet annat
tillfälle har givits i första kammaren att
diskutera Nordiska rådets angelägenheter.

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Anslag till utgivande av tidskriften Nordisk Kontakt.

Det är ju klart och bör fasthållas som
en utgångspunkt, att Nordiska rådet aldrig
på något vis har att träda i folkrepresentationernas
ställe. Nordiska rådet fattar
naturligtvis aldrig några beslut som
binder regeringarna; det binder ej heller
riksdagarna, vilka står fullkomligt
fria för den händelse från Nordiska rådet
härrörande förslag kommer att föreläggas
dem. Å andra sidan är det naturligtvis
mycket angeläget, för att Nordiska
rådet skall kunna fylla sin uppgift, att
dess delegationer står i så nära kontakt
med sina riksdagar som möjligt, så att
det är utsikt till att rådets beslut skall
ge en ganska säker vägledning om hur
deras huvudmän, riksdagarna, tänker.

Man skulle ju kunna tänka sig att
åstadkomma en sådan harmoni mellan
rådet och riksdagarna genom att ärendena
på förhand debatterades i t. ex.
vår riksdag, som finge ta ståndpunkt till
dem. En sådan tanke har också framkastats.
Det kan finnas enstaka tillfällen
där detta kan vara lämpligt, men det är
väl uppenbart att det inte går att genomföra
som en generell regel. Det bleve
ytterligt svårt att finna lämpliga former,
och framför allt är det ju meningen
att rådet skall främja sammanjämkning
av meningar från olika håll, och
den uppgiften fylls inte om ledamöterna
kommer till förhandlingarna med bundna
mandat.

Men om det sålunda inte går an att
agera på det viset vill jag på samma
gång starkt understryka att det är mycket
angeläget — jag tror mig kunna säga,
att vi alla som verkar i Nordiska rådet
har känt det så — att vi, då vi agerar i
rådet, skall ge uttryck inte bara åt meningar,
som vi kan hysa såsom privatpersoner,
utan försöka verka på sådant
sätt att våra vota ger uttryck åt meningar,
som kan antas ha underlag hos dem
som vi representerar. Det beror naturligtvis
på personer och omständigheter,
vad man får göra för att kunna handla
på det viset. Den ene kanske har en sådan
auktoritet inom sitt parti, att han
litar på att vad han säger kommer andra
att följa här hemma i Stockholm. Den
andre litar kanske på sin övertygande

kraft gentemot partikamrater och andra.
En tredje åter känner i en viss situation
till så mycket av resonemangen inom
sitt parti o. s. v., att han rätt säkert kan
bedöma hur man där reagerar.

Men naturligtvis finns det lägen, då
man inte riktigt vet, hur en sak kan
komma att bedömas. Det har därför, vilket
jag starkt vill understryka, alltid
framstått mycket angeläget att det så
vitt möjligt skall kunna äga rum förtroliga
samråd, innan delegationen reser
till Nordiska rådets sessioner, om sådana
angelägenheter, i vilka det inte är så
gott att säga, hur man reagerar på riksdagshåll
— alltså samråd inom partierna,
andra intresserade grupper o. s. v.

Det är förargligt — även om jag inte
tror att det åstadkommit någon skada —
att denna tanke inte kunde realiseras, då
Nordiska rådet i år valde att sammanträda
på sommaren. Den tid då sådant
samråd skulle ha ägt rum, nämligen
omedelbart före sessionen, var ju just
den tid, då alla människor befann sig
på semester. Vi kom därför till rådets
session utan att ha haft möjlighet till
dylika samråd på förhand. Annorlunda
blir det nästa år, då Nordiska rådet skall
sammanträda i slutet av januari och början
av februari.

Såsom lika viktig framstår för mig —
och jag tror att jag även i det hänseendet
kan ge uttryck åt en inom delegationen
allmän mening —■ en annan form
för kommunikation mellan rådet och
riksdagen. Vi skulle önska att det blev
en regel att rådet efter varje session fick
framträda inför riksdagen med en redovisning
för vad som har gjorts vid sessionen.
Låt mig här göra en distinktion:
jag talar inte om de åtgärder, som regeringen
kan ha vidtagit i anledning av
rådets beslut, utan jag avser en redovisning
för rådets egen verksamhet och särskilt
dess rekommendationer. Det har
för oss framstått såsom angeläget att få
framträda med en dylik redovisning.
Inte bara i syfte att därigenom ge kamrarnas
ledamöter informationer om vad
som har skett — det kommer kamrarnas
ledamöter i sinom tid att få genom en
sådan volym, som jag har här i min

Torsdagen den 9 december 1954.

Nr 32.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

hand med protokoll och handlingar från
sessionen i Oslo, och som kommer att
utdelas till alla riksdagens ledamöter.
Utan också och framför allt för att genom
en sådan redovisning ge riksdagens
ledamöter tillfälle att granska vårt fögderi
och att bilda sig en mening om
huruvida våra åtgärder förtjänar gillande
eller kritik.

Genom att vi sålunda varje år får stå
till svars inför riksdagen och får erfara
dess reaktioner gentemot vårt handlande,
föreställer vi oss att vi skall få något
av det rotfäste och det underlag i riksdagen,
som är nödvändigt för att arbetet
skall kunna bedrivas med framgång.

Jag vill sluta med att säga, att det tyvärr
icke har varit möjligt att realisera
denna tanke i år, ehuru vi inom delegationen
varit mycket intresserade därav.
Det sammanhänger med det egendomliga
förhållandet, att rådet formellt
inte kan vända sig till riksdagen; i vart
fall kan en dylik framställning inte annat
än läggas till handlingarna — den
kan inte bli föremål för någon riksdagsbehandling.
Den enda möjliga vägen är
att framställningen på något vis går via
regeringen. Det är ingen hemlighet att
det varit åtskilliga resonemang om den
lämpliga formen för en sådan rapportering.
Vi har därför inte hunnit göra någonting
till denna höstriksdag. Jag vill
emellertid anmäla, att nordiska rådets
svenska delegation just beslutat ingå till
regeringen med en framställning, innefattande
en redogörelse för Oslosessionen,
i förhoppning om att denna framställning
sedan genom regeringens försorg
skall överbringas till nästa års riksdag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 43, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning rörande
anslag till anskaffande av bokhyllor;

nr 44, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående

statens grundlöneförordnings tillämpning
vid riksdagens verk in. m.;

nr 45, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning om ändring
av bestämmelserna angående förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk; och

nr 46, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 31, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till 5 § lagen om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; och

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
221 angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning
av skördeskador.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av| stödlån till jordbrukare
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 29 oktober 1954
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 223, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen

1) att medge, att stödlån med anledning
av 1954 års skördeskador finge utlämnas
i enlighet med de grunder, som
angivits i propositionen;

2) att till bestridande av kostnaderna
för stödlånen

a) medge, att i propositionen omförmälda,
tidigare anvisade investeringsanslag
till Stödlån till jordbrukare finge
tagas i anspråk; samt

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

b) till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 560
av herr Sundberg m. fl. och II: 721 av
herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte dels bifalla
förevarande proposition med den
ändringen, att tiden för ansökan om
stödlån utsträcktes från den 31 december
1954 till den 31 januari 1955, dels
ock ställa till Kungl. Maj :ts förfogande
ett ytterligare anslag av 10 000 000 kronor
till särskilda stödåtgärder i enlighet
med vad i motionerna anförts för att
lindra de skördeskador, som åsamkats
jordbrukare i övre Norrland;

2) motionen I: 562 av herr Persson,
Helmer, och herr Persson, Ola, vari hemställts
dels att 5 000 000 kronor ur det
av Kungl. Maj :t äskade anslaget till stödlån
måtte utgå som kontanta bidrag till
småjordbrukare, som hårdast drabbats
av skördeskadorna, dels att räntan för
de av Kungl. Maj:t föreslagna stödlånen
måtte sänkas från 4 till 3,5 procent;
samt

3) motionen 11:722 av herr Löfroth,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att anvisa ett anslag av 9 000 000
kronor att ställas till lantbruksnämndens
i Norrbottens län förfogande för fördelning
av kontanta bidrag utan behovsprövning
men efter skadornas omfattning
bland de jordbrukare i Norrbottens
län, som drabbats av förluster genom
skador, vilka uppstått på 1954 års
höskörd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag i förevarande
del å motionerna I: 560 och II: 721 samt

I: 562 medge, att stödlån med anledning
av 1954 års skördeskador finge utlämnas
i enlighet med de grunder, som utskottet
i utlåtandet förordat;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen I:
562, såvitt nu vore i fråga, till bestridande
av kostnaderna för stödlånen

a) medge, att förut omförmälda tidigare
anvisade investeringsanslag till
Stödlån till jordbrukare finge tagas i anspråk;
samt

b) till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

3) avslå yrkandena i motionerna I: 560
och II: 721 samt II: 722 om anvisande av
anslag till bidrag med anledning av skördeskador.

Reservation hade anmälts av herr
Sundberg, som dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, LARS, (bf):

Herr talman! De skördeskador, som i
år drabbat det norrbottniska jordbruket
och jag skulle tro även det västerbottniska
till följd av regn och översvämningar,
är säkerligen de svåraste som
förekommit i mannaminne. Redan i slutet
av juni månad stod det klart för såväl
jordbrukarna som länsmyndigheterna,
att statligt stöd måste till om det skulle
bli möjligt för jordbrukarna att bemästra
den uppkomna situationen och att det
måste handlas snabbt.

Vi fick förmånen av att jordbruksministern
under de första dagarna av
augusti månad gjorde en resa upp till
Norrbotten för att på ort och ställe iakttaga
den förstörelse på grödan som översvämningarna
medförde. Den flygfärd
som jordbruksministern tillsammans
med landshövding Thunborg företog
över vissa delar av de översvämmade
områdena i Kalix älvdal gav säkerligen
jordbruksministern en fullödig bild av
vad som inträffat och en övertygelse om
att snar hjälp åt de av översvämningen

Torsdagen den 9 december 1954.

Nr 32.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

drabbade var av nöden. Det var även
mycket värdefullt att vid det sammanträde,
som hölls med hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och lantbruksnämnden,
vid vilket sammanträde
även representanter för RLF var närvarande,
jordbruksministern var närvarande
och deltog i överläggningen om
de närmast förestående nödvändiga åtgärderna
för åstadkommande av snar
hjälp. Man kom härvid överens om att
en snabb inventering av skadornas omfattning,
men begränsad till höskörden,
var nödvändig, och att man sedan denna
verkställts borde ingå till regeringen
med framställning om statligt stöd för
åstadkommande av hjälp. Då det kunde
befaras att jordbrukarna på grund av
det uppkomna läget skulle företa massnedslaktning
av djuren, uppmanades
jordbrukarna med hjälp av press och
radio att icke företa nedslaktning —
hjälp skulle komma.

Hjälpen har nu kommit och då i form
av en Kungl. Maj :ts proposition, vari
begäres bemyndigande att disponera
11,8 miljoner kronor till stödlån åt jordbrukare
i hela landet, som under år 1954
tillfogats mera betydande skördeskador.
Självfallet kommer stödlånen med den
föreslagna utformningen att få betydelse
och innebära hjälp, men å andra sidan
kan det vara både förståeligt och förklarligt
om de jordbrukare som står i
skuld för 1953 års stödlån, vilka skall
börja återbetalas nästa år, anser att ytterligare
skuldsättning för att bemästra
svårigheterna är en dålig hjälp, närmast
en »Döbelns medicin», som i dag lindrar
men i morgon gör det onda sjufalt
värre. I Norrbotten är det 1 780 brukare
som 1953 beviljades stödlån till ett sammanlagt
belopp av 2 029 270 kronor. Läget
i Norrbotten är mycket bekymmersamt
och stark irritation hos jordbrukarna
är rådande. Och än värre är den
pessimism i fråga om det norrbottniska
jordbrukets framtid, som gripit jordbrukarungdomen,
vilken nu i allt större utsträckning
lämnar jordbruket och söker
sig till bättre betalda sysselsättningar
och enligt dess mening tryggare tillvaro.

Årets totala skördeskador i Norrbotten

har uppskattats till i runt tal 28 miljoner
kronor, varav kommer på höskörden
17, på sädesskörden 4 och på potatisskörden
7 miljoner kronor. Lantbruksnämnden
har tilldelats ett belopp av 1,5
miljoner kronor såsom stödlån. Det är
ju uppenbart att ett belopp på 1,5 miljoner
kronor icke tillnärmelsevis förslår
till att bemästra en situation efter en
katastrof, som omfattar 28 miljoner kronor,
då de som katastrofen träffat till
95 procent utgöres av småbrukare med
små eller inga egna resurser.

Emellertid har jordbruksministern i
den föreliggande propositionen utlovat
att på nytt uppta frågan om bistånd och
ytterligare hjälpåtgärder. Jag vill uttala
den förhoppningen att de förnyade överväganden,
som företages av jordbruksministern,
skall företagas snabbt och att
blivande förslag till ytterligare stödåtgärder
får en utformning, som på ett verksammare
sätt än vad stödlånen gör blir
till verklig hjälp för de hårt drabbade
jordbrukarna. Självfallet erfordras ytterligare
betydande belopp. Jag tror att det
vore ytterst värdefullt för den fortsatta
hjälpen, om riksdagen med bifall till
den av herr Sundberg m. fl. väckta motionen
möjliggjorde för Kungl. Maj:t,
genom att ställa till Kungl. Maj ds förfogande
ytterligare 10 miljoner kronor, att
vidtaga stödåtgärder till de hårt drabbade
jordbrukarna i övre Norrland.
Brist på medel kan medföra att Kungl.
Majd blir förhindrad alt vidtaga erforderliga
åtgärder.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall
till den av herr Sundberg m. fl. i
ämnet väckta motionen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Den bild, som herr L. E.
Andersson här har givit av skördeskadornas
omfattning i Norrbotten, är ju
riktig. Enligt de beräkningar, som är
gjorda för hela landet, direkt och indirekt,
uppgår de totala skördeskadorna
till cirka 90 miljoner kronor. Därav kommer
cirka 30 miljoner kronor på Norrbotten.

Hela omfattningen av skördeskadorna
bär ju blivit helt klarlagd efter det att

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

regeringen framlade sin proposition.
Men på ett mycket tidigt stadium var det
klarlagt, att skadorna på skörden var
mycket stora i synnerhet i övre Norrland.
Höskörden var sålunda totalt förstörd
inom vissa delar av övre Norrland,
och höets fodervärde motsvarar i stora
områden inte mer än 50 procent av det
normala värdet. Därtill har det varit en
oändlig möda för bönderna att bärga in
den dåliga skörden. Många har faktiskt
fått lägga ned dubbelt så många dagsverken
för att få in skörden jämfört med
vad fallet skulle ha varit, därest goda
väderleksförhållanden hade rätt. Till det
måste läggas — och det måste uppmärksammas
— att faran för foderförgiftning
är mycket stor. Det är redan konstaterat
att jordbrukare har fått slakta ned sina
kreatur på grund av foderförgiftning.
Enligt vad jag har mig bekant har ju inte
heller kreatur, som är foderförgiftade,
något slaktvärde. Mjölkinvägningen i
exempelvis Norrbotten har minskat med
drygt 30 procent, och det illustrerar hur
hårt drabbade jordbrukarna blivit inom
detta område av vårt land. Men man
måste ju också uppmärksamma, att skördeskadorna
även drabbat andra delar
av landet, inte bara Norrbotten och
Norrland.

Den felslagna höskörden inträffade ju
under ett valår. Det gavs många löften.
Det blev kvicka besök i de värst utsatta
områdena. Men tyvärr har hjälpen dröjt
och dröjer ännu. Jag syftar närmast på
en verklig hjälp. Jag måste nämligen
säga: Stödlån är en ringa hjälp, i synnerhet
som därtill kommer att räntan på
dessa lån är så hög som 4 procent. De
mindre jordbrukarna i de hårdast drabbade
områdena anser med rätta att kontanta
bidrag är nödvändiga. Genom skördeskadorna
får de mindre jordbrukarna,
därest icke kontanta bidrag kommer, i
många år en sänkt standard, om de skall
söka rida ut stormen genom att sätta sig
i skuld.

I regeringspropositionen signalerades,
att frågan om bistånd till de av skördeskadorna
drabbade skulle tagas upp på
nytt sedan full klarhet erhållits om skadornas
omfattning. Detta förhållande

kom i viss mån att inverka på utformningen
av vår motion. Vi anser fortfarande
att det finns all anledning att hela
denna fråga tages upp i hela sin omfattning,
när riksdagen sammanträder i januari
månad 1955. Jag önskar därför understryka,
att frågan om kontanta bidrag
till de mindre jordbrukare, som drabbats
hårt av skördeskadorna, då måste
ägnas den allra största uppmärksamhet.
Och man får hoppas, att regeringen inte
då kommer med förslag av samma menlösa
art som nu är fallet.

Man måste fråga: Borde inte regeringen
ha förstått att kontanta bidrag var
av nöden påkallade redan innevarande
höst för att avvärja de värsta verkningarna
av skördekatastrofen? Så blev det
nu inte enligt regeringsförslaget, och
man får nästan det intrycket i anledning
härav, att regeringen förläst sig på första
avsnittet av Runebergs dikt »Bonden
Paavo». Men vi lever inte i bonden Paavos
tidsålder, och följaktligen kan man
inte ställa uppmaningen till de mindre
jordbrukarna, som drabbats av skördeskadorna,
att de nu skall blanda dubbelt
så mycket bark i brödet. Bildligt talet
handlar regeringen faktiskt på det sättet.

Det är att hoppas att bilden blir en
annan när frågan åter kommer upp i
januari.

Vi har ansett att de i propositionen
föreslagna medlen skall omdisponeras,
så att 5 000 000 kronor utbetalas såsom
kontanta bidrag till småbrukare som särskilt
hårt drabbats av skördeskadorna.
Detta är naturligtvis — det är vi medvetna
om — endast en bråkdel av den
summa som bör utgå såsom kontanta bidrag
till de av skördeskadorna drabbade
mindre jordbrukarna. Men i januari
blir det anledning att återkomma. I detta
sammanhang önskar jag dock understryka,
att frågan om stödåtgärder i olika
former inte bara berör Norrbotten
eller Norrland. Det bör observeras, att
också mindre jordbrukare i andra delar
av landet mycket hårt drabbats av skördeskador.

Med hänvisning till det nu anförda
vill jag, herr talman, yrka bifall till motion
nr I: 562.

Torsdagen den 9 december 1954. Nr 32. 93

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

Insändaren är undertecknad av »Hem -

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i Runebergs dikt om bonden Paavo,
han som bodde högt bland Saarijärvis
moar — det har herr Helmer Persson
gjort, och det står honom givetvis fritt.
Inte heller skall jag fördjupa mig i
Kungl. Maj :ts proposition nr 223 eller
jordbruksutskottets utlåtande i denna
fråga.

Jag förstår mycket väl att utskottet
inte haft stort annat att göra än att tillstyrka
propositionen; den är ju så formulerad,
att allt hopp om bidrag utöver
de stödlån, som föreslås i propositionen,
inte är helt förlorat. Statsrådet Norup
har lovat att återkomma i frågan, och vi
får givetvis ta honom på orden och tro
vad han säger. Men det brådskar, herr
statsrådet — det är ingen tid att förlora
i denna fråga.

Om propositionen säger jag vad jordbrukarna
har sagt, att Kungl. Maj:ts förslag
till riksdagen inte innebär någon
hjälp i egentlig mening. Det kan vi vara
ganska överens om allesammans. Många
hårda ord om denna proposition har
fällts i olika sammanhang, framför allt
bland jordbrukarna. Jag skall inte på
något vis trötta kammaren, men jag ber
ändå att få citera en insändare i Norrbottens
ledande tidning. Naturligtvis
skall man inte ta så hårt på vad anonyma
insändare skriver, men alltid finns
det en gnutta av allvar bakom. Jag citerar:
»Slakta inte korna! var slogan i höstas
då det blev klart att en stor del av
böndernas foder förstörts av översvämningar.
Hjälpen skulle komma så säkert
som amen i kyrkan. Nu har ''hjälpen’
kommit i form av något slags lån. Här
står nu jordbrukarna med sina kreatur
och det lilla hö, som fanns, är uppätet.
Många lät lura sig av ''upprop'' i höstas
och minskade inte kreatursstammen. Hade
man inte följt de falska profeternas
skrävel, hade man kunnat planera och
kanske klarat sig igenom med åtminstone
en del av djuren. Nu går det inte alls.
Situationen blir inte bättre av att massor
med folk går arbetslösa. Bolagen köper
skog men avverkar inte.»

mansägare».

Detta är ganska hårda ord. Sedan har
jag hört, att tidningsredaktioner i Norrbotten
blivit översvämmade med insändare
från jordbrukarhåll med anledning
av denna proposition om stödlån, men
redaktioner har upplyst mig om att man
inte på långa vägar kan ta in allt som
skrivits i denna fråga.

Det är uppenbart, att vem som helst
kan vara efterklok, men jag och många
med mig tror, att det skulle ha varit lika
bra om denna proposition aldrig hade
sett dagens ljus. Jag tror, att det hade varit
bättre att vänta till dess att alla utredningar
och inventeringar hade varit
färdiga. Propositionen har retat jordbrukarna,
alltså de människor som har
blivit drabbade av regnskadorna. Propositionen
har i långa stycken enbart varit
till förargelse. Jag säger här endast vad
jordbrukarna framhållit — märk detta!

Vi bör för resten inte alls förvåna oss
över att jordbrukarna i Norrbotten har
varit och är förtvivlade över den situation
som de råkat ut för på grund av den
ovanligt rika nederbörden i juli och
augusti i år. Var och en är sig själv närmast,
och det är här fråga om människors
levebröd — ingenting mindre. Vi
bör inte heller glömma bort att åtminstone
jordbrukarna i Norrbotten i stort sett
inte har samma ekonomiska möjligheter
att ta emot så pass kraftiga stötar,
som det här gällt, som jordbrukarna i
andra delar av landet. Det är ingen liten
fråga för en mindre jordbrukare,
som redan förut har ekonomiska besvärligheter,
att klara av en skuld på ett
par tre tusen kronor. Skuld är skuld, det
kan man inte komma ifrån.

Som jag redan sagt skall jag inte ge
mig in på jordbruksutskottets utlåtande.
Detta utlåtande är för övrigt ganska intetsägande,
om man undantar den sista
meningen i utskottets motivering, som
har följande lydelse: »Slutligen vill utskottet
understryka angelägenheten av
att — sedan resultatet av jordbruksnämndens
undersökning underställts
Kungl. Maj :ts prövning — därå grundade

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

förslag kommer att framläggas redan vid
början av 1955 års riksdag, så att fara
ej uppstår för att hjälpåtgärderna fördröjes
i brist på medel.»

Jag vädjar till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, då jag
ser honom närvarande här i kammaren,
att förslaget om verkliga hjälpåtgärder
i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet
framlägges för riksdagen så
snart som det över huvud taget är möjligt,
alltså i början av nästkommande
års riksdagsperiod.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 560 i
första kammaren och nr 721 i andra
kammaren, vilka båda motioner är likalvdande.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är klart, att denna
fråga är av mycket stort intresse för
jordbrukare i hela landet. Den har varit
av speciellt intresse för jordbrukare i
norra Sverige, och den siste ärade talaren
ansåg sig kunna sammanfatta meningarna
där uppe så, sedan han redogjort
för en insändare i en tidning, att
det hade varit bättre, om denna proposition
aldrig hade lagts fram.

Detta är väl ändå att överdriva saker
och ting! Jag förstår, att en jordbrukare,
som kommit i ett förtvivlat läge, kan ha
skrivit en insändare med ett sådant innehåll.
Å andra sidan gäller det här att
— såsom en talare sagt — noggrant behandla
och pröva de stödlån, som skall
lämnas. Jag har nog den meningen, att
om en proposition hade blivit så enkelt
formulerad som motionerna är skrivna,
hade den sista villan nog blivit värre
än den första. Det är inte så enkelt som
att bara anslå 10 miljoner kronor. Hur
skall de fördelas? Jo, helt enkelt, förmodar
jag, genom hushållningssällskapet i
Norrbottens län. Men det märkliga är, att
det förslag, som hushållningssällskapet
i Norrbottens län lagt fram, inte godkännes
av RLF. Följaktligen är jordbrukarna
i Norrbotten ingalunda överens i
den här frågan.

Jag anser för min del, att den väg vi

här har följt är den riktiga, nämligen att
först lägga fram en proposition, genom
vilken medel ställes till förfogande. Det
sker visserligen i form av stödlån, men
det har ju uttalats att dessa lån senare
kan avskrivas.

Vad är det alltså man gör här? Jo,
man ställer medel till förfogande så fort
som möjligt och på ett ganska enkelt
sätt. Någon noggrann behovsprövning
skall inte förekomma, lantbruksnämnderna
skall ta upp till behandling de
ansökningar som flyter in och vederbörande
får sitt lån. Det har tydligt sagts
ifrån, att man inte skall vara så restriktiv
när det gäller ställandet av säkerhet
utan att man skall behandla ärendena
så snabbt som möjligt.

I propositionen sägs därefter, att så
fort situationen kan överblickas skall en
ny proposition framläggas, i vilken kommer
att behandlas frågan om eventuella
bidrag för detta ändamål.

Här bär talats om småbrukarnas speciella
svårigheter. Det är fullkomligt riktigt,
herr Grym, att småbrukare i Norrland
har större svårigheter att stå emot
en kris än vad jordbrukare i södra Sverige
i allmänhet har. Men vi bör också
komma ihåg, att våra dagars mycket
komplicerade jordbruksdrift kräver så
oerhört med kapital att många jordbrukare
även i södra Sverige kan råka i
svårigheter om de drabbas av skördeskador
— jag tänker på jordbrukarna i
nordvästra Skåne och södra Halland och
skall inte tala om den bygd där jag själv
bor; jag kan ju sägas vara jävig och den
får andra yttra sig om. över huvud taget
är det klart, att skördeskador av den
storleksordning, som inträffat i dessa
områden, kommer att sätta många jordbrukare
i stora svårigheter.

Här är det, ärade kammarledamöter,
alltså fråga om att åstadkomma hjälp.
Jordbruksnämnden har sin utredning
klar. På tisdag i nästa vecka har jordbruksnämnden
kallat jordbrukets förhandlingsdelegation
till sammanträde för
att överlägga om den väg man skall gå
fram för att skipa så stor rättvisa som
möjligt när det gäller denna hjälp. Jag
lovar, att vi inom departementet inte

Torsdagen den 9 december 1954.

Nr 32.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

skall vila på hanen. Det är min förhoppning,
att när herrarna återvänder hit på
nyåret skall det inte dröja många dagar
efter det att riksdagen samlats, innan
ett sådant förslag lägges fram, som jag
hoppas skall samla jordbrukets företrädare
till lika stor enighet som den som
har förelegat i fråga om det förslag som
i dag diskuteras.

Dock är det klart, att kritiska synpunkter
kan anföras mot detta förslag.
Ja, mina herrar, vem kan över huvud
taget lägga fram ett förslag av så ömtålig
karaktär som detta, mot vilket inte
några som helst kritiska synpunkter kan
framföras? Jag medger visserligen gärna,
att de kritiska synpunkter, som bär
anförts, i viss mån är berättigade, men
det är inte säkert att det för den skull
går att åstadkomma förslag, som leder
till en sådan lösning att alla blir tillfredsställda.

Herr talman! Enligt min mening bör
vi se till att alla, som i olika delar av
landet drabbas av skördeskador, kan tillfredsställas
så rättvist som möjligt från
det allmännas sida. Det är också min
förhoppning att vi inom en nära framtid
genom den utredning, som för närvarande
sysslar med skördeskadornas
problem, skall få ett förslag, som för
framtiden onödiggör debatter av denna
art. Då kommer hjälp att kunna lämnas
med stöd av automatiskt verkande regler.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för hans klargörande deklaration
i denna fråga.

Jag förstår mycket väl, att Kungl. Maj:t
har haft svårigheter när det gällt att
framlägga eu proposition av en annan
karaktär än förevarande propositionen
nr 223 har. Men, herr statsråd, nu har
vi inte heller tänkt så enkelt, när vi
väckte våra motioner, att vi utan vidare
skulle överlämna dessa It) miljoner
kronor till låt oss säga Norrbottens hushållningssällskap
att fördelas efter dess
eget gottfinnande. Vi har i klämmen
skrivit — om jag inte missminner mig

— att dessa 10 miljoner kronor skulle
ställas till Kungl. Maj ds förfogande. När
vi skrev motionen ansåg vi, att vi skulle
kunna vinna tid på detta sätt. Om riksdagen
ställer ett belopp på 10 miljoner
kronor till Kungl. Maj ds förfogande —
pengarna är då i säkra händer, det är
ju ingen tvekan om den saken — skulle
Kungl. Maj d ha dessa medel till sin disposition
omedelbart när jordbruksnämnden
och övriga myndigheter kom med
sina slutliga inventeringar och förslag.

Jag måste återigen betona, herr statsråd,
att vad jag här i debatten har anfört
är praktiskt taget helt och hållet ett
återgivande av vad jordbrukarna åtminstone
i Norrbottens län har framhållit.
Själv är jag inte jordbrukare, men jag
har följt med vad som skrivits i tidningarna
och jag har hört vad som sagts på
hushållningssällskapets årsmöten o. s. v.
Herr statsrådet bör då vara övertygad
om att jordbrukarna anser, att denna
proposition inte är till fyllest. Men jag
är mycket tacksam över att herr statsrådet
har givit den deklaration, som han
nu gjort, här i kammaren.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Efter det anförande, som
nyss hållits av jordbruksministern, har
jag inte mycket att tillägga, men för att
det skall framkomma ett yrkande om bifall
till utskottets hemställan skall jag
be att få göra detta.

Medan jag har ordet skulle jag i anledning
av en del yrkanden, som här
framkommit, bl. a. om ett förhöjt anslag
för att ge kontantbidrag till de jordbrukare
det här gäller, vilja peka på att i
propositionen uttalar ju statsrådet sin
avsikt att sedan undersökningen slutförts
på nytt upptaga frågan om bistånd
till de av skördeskador drabbade och
därvid överväga i vilken mån ytterligare
hjälpåtgärder, däribland eventuellt i
form av behovsprövade bidrag utan
återbetalningsskyldighet, skall befinnas
påkallade. Utskottet har gjort sig underrättat
om att det till nästa års riksdag
kommer eu proposition just i det syftet

Nr 32.

Torsdagen den 9 december 1954.

Ang. stödlån till jordbrukare med anledning av skördeskador.

och att propositionen troligtvis kommer
att avlämnas redan i januari månad.

Av denna anledning har utskottet inte
ansett det nödvändigt att nu yrka bifall
till de motioner, som jag nyss nämnde.
Jag tror, att motionärerna kan taga detta
med lugn, ty utskottet har gått så långt
det ansett sig för närvarande kunna göra
i denna fråga. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med de ändringar,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 560 och II: 721; samt 3:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas med
de ändringar, som föranleddes av bifall
till motionen I: 562.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 392, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 399, till Konungen
i anledning av väckta motioner
angående utredning om fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för folkpensioneringen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.02.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

543272