Onsdagen den 8 april sid* (Riksdagens protokoll 1964:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

1964

7—8 april

Debatter m. in.

Onsdagen den 8 april sid*

Sveriges utrikes- och handelspolitik .......................... 5

Bestämmelserna om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt
skatteförmåga ........................................ 59

Arvsbeskattningen .......................................... 65

Beskattningen av skytteorganisationer ........................ 71

Alkohollagstiftningen ........................................ 73

Om ersättning genom eget arbete för skada genom brott........ 82

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården ............ 84

Riksdagens ombudsmäns verksamhet ........................ 86

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 8 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. ändring i kommunal -

skattelagen, m. m....................................... 59

— nr 25, ang. arvsbeskattningen ............................ 65

— nr 27, ang. beskattningen av skytteorganisationer .......... 71

— nr 29, ang. alkohollagstiftningen .......................... 73

l Första kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 13, om ersättning genom eget
arbete för skada genom brott .............................. 82

— nr 14, ang. kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården 84

— nr 15, ang. riksdagens ombudsmäns verksamhet............ 86

— nr 16, om skydd för makes giftorätt vid ingående av borgensförbindelse
.......................................... 89

— nr 17, ang. makes säkerhet vid förmånstagarförordnande avseende
kapitalförsäkring.................................. 89

— nr 18, om ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor m. fl. 89

fao k 8—?

Tisdagen den 7 april 1904

Nr 15

Tisdagen den 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kung]. Maj:ts proposition nr
135, angående godkännande av visst
markbyte in. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 682 och 683 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 684—687 till statsutskottet,

motionerna nr 688 och 689 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 690—695 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 696—700 till statsutskottet,

motionerna nr 701—706 till behandling
av lagutskott och

motionen nr 707 till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 20,
25, 27 och 29 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 13—18.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

124, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen; nr

126, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. in.; och

nr 129, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 143, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till
riksdagen gjordes meddelande rörande
Sveriges utrikes- och handelspolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i andra kammaren av
ministern för utrikes ärendena Nilsson
samt i första kammaren av statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
Lange.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet det i
skrivelsen avsedda meddelandet komme
att lämnas vid morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts,
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner om vissa
planeringsorgans konstitutionella ansvar; statsutskottets

utlåtanden
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 15

Tisdagen den 7 april 1964

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
statens aktier i LKAB, m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning; nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital; jordbruksutskottets

utlåtanden och
memorial: nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. in.;

nr 6, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående byggnadsarbeten vid
lantbrukshögskolan och statens skogsmästarskola;
ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 14, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 708, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
66, angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet m. m.;

nr 709, av herr Källqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 66, an -

gående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet m. m.;

nr 710, av herr Siindin och herr Gustafsson,
Nils-Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 66, angående vissa
anslag för budgetåret 1964/65 till
teaterverksamhet in. m.;

nr 711, av herr Källqvist, i anledningav
Kungl. Maj:ts proposition nr 68, angående
vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

712, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, angående vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

713, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Svanström, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 68, angående
vissa frågor rörande lärarutbildning; nr

714, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;

nr 715, av herr Adolfsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 73,
angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 716, av herrar Kaijser och Enarsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående utbildning avarbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 717, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 718, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 719, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 73, angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 720, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående bildande av ett statligt
aktiebolag för bevakningstjänst
m. in.; och

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

nr 721, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 112, angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1964/
67), in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet f<jr den 2 innevarande
månad.

Ang. Sveriges utrikes- oeh handelspolitik Herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att framföra det i Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 143 avsedda meddelandet
och anförde därvid:

Herr talman! Vid riksdagens årliga
utrikesdebatt har det blivit tradition
att regeringen ger en översikt över det
utrikespolitiska läget med särskild tonvikt
vid Sveriges roll i det internationella
sammanhanget. Översikten har
brukat innefatta en redogörelse för huvuddragen
i vårt lands utrikespolitik.
Det torde icke vara erforderligt att nu
mera utförligt redovisa grunderna för
vår alliansfria utrikespolitik. Det kan
räcka med det självklara konstaterandet,
att vår kurs ligger fast och att Sveriges
allmänna hållning möter förståelse
och respekt både i öst och väst.

Vårt land har åtnjutit förmånen av
nära 150 år av obruten fred. Med de
erfarenheter vi haft är det naturligt
att det svenska folket fortsätter att bekänna
sig till neutralitetspolitiken. Vi
anser det alltjämt nödvändigt att till
stöd för denna politik upprätthålla ett
så väl utvecklat och effektivt försvars -

system som våra förhållanden medger.
Inom den svenska folkopinionen råder
en nära nog fullständig enighet om vårt
lands utrikespolitiska kurs. Detta är av
obestridligt värde redan därigenom, att
respekt skapas gentemot omvärlden för
hållfastheten i Sveriges politik. Ingen
plats finns för några spekulationer i
omläggning av vår utrikespolitik.

Neutralitetspolitik är inte liktydigt
med brist på politik eller benägenhet
för isolering. Särskilt de senaste åren
har krav ställts på vårt land i olika internationella
sammanhang. Det har inte
varit fråga om anspråk som vi själva
uppammat eller uppgifter vi själva eftersträvat.
Vi överskattar inte vår förmåga
att göra insatser. Men när FN har
begärt våra tjänster, har vi ansett det
vara en naturlig uppgift att söka efter
förmåga stödja världsorganisationens
fredsarbete. Sveriges utrikesjpolitiskt
obundna ställning har därvid visat sig
medverka till att ge oss en rätt hög grad
av användbarhet i känsliga värv i fredens
tjänst, över 14 000 svenskar har
under de senaste åren deltagit i FN:s
fredsbevarande verksamhet ute i världen.
Ett ständigt ökande antal experter
och rådgivare beger sig ut i världen för
att bidraga till de ekonomiskt underutvecklade
ländernas framåtskridande.
Detta har medverkat till att göra svenskarna
av i dag mera internationellt
medvetna än vad kanske tidigare varit
fallet i fredstid.

Jag behöver ej här uppehålla mig när -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 19C4

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
mare vid den mångfald band och de
otaliga kontakter av olika slag som förenar
oss med våra nordiska grannländer.
Dessa har en omfattning och eu självklarhet
som för oss svenskar ter sig av
vida större betydelse än det förhållandet
att våra länder valt olika vägar för
att tillgodose sina säkerhetsintressen. I
det hänseendet präglas de nordiska
ländernas ömsesidiga inställning sedan
länge av fullständig förståelse. För alla
de nordiska länderna ter sig bevarandet
av lugn och säkerhet i norra
Europa som en väsentlig målsättning.

Samarbetet inom Förenta Nationerna
utgör ett huvudelement i svensk utrikespolitik.
Vår alliansfria ställning gör detta
naturligt. Det innebär ingen underskattning
av allianssystemens berättigande
i nuvarande världsläge att framhäva
behovet, ja, nödvändigheten på
längre sikt att militärallianserna kan avlösas
av en organisation för kollektiv
säkerhet. Förenta Nationerna är avsedd
att vara en sådan organisation. Vi vet
endast alltför väl, att FN i detta hänseende
ännu inte kunnat uppfylla förhoppningarna.
Sannolikt kommer det
att dröja länge än, innan FN kan garantera
medlemsstaternas trygghet. Men
en god grund har trots allt redan lagts
och inte minst för de nya länderna
framstår FN i våra dagar som ett huvudinstrument
i deras utrikespolitik.
Vi har all anledning att respektera denna
inställning — den motsvarar för övrigt
vår egen. Den dag kanske inte är
alltför avlägsen, då — alla svårigheter
till trots — den onda cirkeln av kapprustning
ocli misstro skall kunna brytas
och så småningom ersättas med en cirkel
av helt annat slag — en som i stället
möjliggör nedrustning och successivt
ökat förtroende länderna emellan.
Framför allt inom FN ter sig en sådan
utveckling möjlig och bör vara möjlig.
Den tid vi lever i har kallats »det ömsesidiga
beroendets tidevarv». I detta
beroende ligger mycket av värde — men
också av risker. Samarbetet nationerna
emellan inom FN :s ram bör ha som mål -

sättning att maximalt utnyttja detta värde
och samtidigt att söka minska riskerna.
Vi tror för vår del inte att motsättningarna
i världen är omöjliga att överbrygga.
ålen vi överskattar heller inte
möjligheterna att uppnå alltför snabba
resultat. Steg för steg, genom tålmodiga
försök, får man pröva sig fram. Ett
avgörande ansvar vilar härvidlag på
stormakterna. Ofta blir de mindre ländernas
roll begränsad till att skapa ett
opinionstryck, som i lyckliga fall kan
verka pådrivande. Sverige är för sin del
berett att efter förmåga aktivt bidra till
strävandena att minska de rådande motsättningarna.
I vårt fall sker det främst
genom vår medverkan i FN:s fredsbevarande
aktioner, genom vårt deltagande
i nedrustningsarbetet och genom
u-hjälpverksamhet i skilda former.

Svensk militär deltar i Förenta Nationernas
fredsstyrkor i Ghaza och
Kongo. Enligt föreliggande planer, som
ser ut att kunna genomföras programenligt,
skall kongostvrkan vara hemma
den 1 juli i år. Vi har nyligen tillmötesgått
en begäran från Förenta Nationernas
generalsekreterare att låta en svensk
bataljon ingå i en fredsstyrka, som under
tre månader skall tjänstgöra på
Cypern. Vi hade allvarliga praktiska
och principiella betänkligheter mot att
engagera Sverige även i detta uppdrag.
Men sedan FN:s säkerhetsråd fattat ett
enhälligt beslut, under medverkan av
samtliga stormakter, om att organisera
en fredsstyrka på Cypern, ansåg vi oss
böra lämna vårt bifall till framställningen.
En förtrupp av svensk militär är redan
på Cypern, och huvuddelen reser
om några dagar. De senaste dagarnas intermezzon
mellan cvpriotisk militär och
FN-soldater understryker vikten av att
FN-styrkans befogenheter snarast möjligt
får en mer preciserad utformning
än vad som nu är fallet. Uppdraget är
antagligen det vanskligaste vi åtagit oss
på FN:s begäran. Den svenska trupp,
som nu i fredens tjänst beger sig till
denna oroliga Medelhavsö, följs av hela
det svenska folkets välgångsönskningar.

Onsdagen den 8 april 1901

Nr 15

Detsamma gäller det svåra och grannlaga
medlingsuppdrag som Finlands
ambassadör i Stockholm på generalsekreterare
U Thants anhållan åtagit sig.

Just nu har vi fått en ny framställning
från generalsekreterare U Tliant om
ökning av den svenska kontingenten
från omkring 700 till omkring 1 000
man. Motsvarande framställning har
samtidigt gjorts till Finland och Irland.
Den sammanhänger med önskemålet att
få en sådan sammansättning av FN-styrkan
att mer än 50 procent utgöres av
icke-brittiska trupper. Regeringen kommer
att skyndsamt pröva denna nya
framställning.

Ett praktiskt uttryck för önskan att
förbättra Sveriges möjligheter att framdeles
medverka i FN:s fredsbevarande
arbete är det förslag till upprättande
av beredskapsstyrkor för FN-tjänst som
i vår förelagts riksdagen. Avsikten är
att vi ständigt skall ha två bataljoner
beredda att på kort varsel efter Kungl.
Maj :ts beslut i varje enskilt fall på
framställning av FN utsändas till världens
oroshörn.

Nästa år högtidligliålles 20-årsdagen
av Förenta Nationernas tillkomst. Den
värld, som såg världsorganisationen födas,
har sedan dess undergått genomgripande
förändringar. De 51 stater,
som undertecknade FN-stadgan i juni
1945, tillhörde huvudsakligen de europeiska
och amerikanska kontinenterna
samt det brittiska samväldet. Den koloniala
frihetsrörelsen var knappast inledd.
Segrarmakterna visade, åtminstone
utåt, en enighet, som gav hopp om
att stadgans syften skulle kunna tjänas
under stormakternas ledning. Ett gigantiskt
återuppbyggnadsarbete förestod.
Vi stod inför atomålderns intåg.
Mänskligheten, plågad av krig och umbäranden,
såg fram mot en bättre och
tryggare tillvaro i världsorganisationens
hägn.

Hur ser då läget ut i dag? Antalet
medlemmar i FN har mer än fördubblats
och uppgår numera till 113. Staterna
från Asien och Afrika utgör mer

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
än hälften av medlemsantalet. Denna utveckling
— som beklagligt nog ännu icke
lett till att Folkrepubliken Kina fått
möjlighet deltaga i FN:s arbete —motsvarar
strävanden att göra FN universellt
men ställer världsorganisationen
inför många nya problem. Rätten till
självstyrelse har vunnit ett nästan universellt
erkännande. De forna kolonierna
har i oanat hastig takt vunnit nationell
självständighet. Processen har inte
skett utan svårigheter och bakslag, men
den måste fortgå och kommer att fortgå.
Kolonialmakterna har i de flesta
fall visat förståelse för nödvändigheten
att lägga en ny och solid grund för de
framtida förbindelserna med de forna
kolonierna. De senare behöver allt stöd
i sin svåra uppgift att hävda den nyvunna
självständigheten med bibehållande
av goda förbindelser med de förra
moderländerna. Tyvärr måste vi
samtidigt medge att i frigörelsens spår
nya motsättningar vuxit fram mellan de
nva nationerna och på flera hall framkallat
nya oroshärdar.

Stormakternas enighet vid krigsslutet
förbyttes snart i den atmosfär avideologiska
och maktpolitiska motsättningar,
som kommit att benämnas det
»kalla kriget». I stället för att vara garanter,
enligt stadgan, för freden i världen,
kom stormakterna att taga ledningen
i fråga om den militära samordningen
i öst och väst. En våldsam kapprustning
inleddes och kärnvapen experimenterades
fram till en styrka pa ömse
håll som i dag, enligt samfälld bedömning,
räcker till alt förgöra mänskligheten
många gånger om och göra vår
planet obeboelig. Läget har karakteriserats
av den sovjetiske regeringschefen
i uttalandet, att om det blir några överlevande
efter ett kärnvapenkrig, så kan
dessa avundas de döda.

Men atomteknikens utveckling har
dessbättre även haft en positiv sida.
Den har öppnat hittills oanade perspektiv
för utforskning av världsalltet och
över huvud för mänskligt framåtskridande.
»Vi har» — för att citera den i

8 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

fjol så tragiskt bortgångne presidenten
Kennedy — »makt att göra denna generation
till den bästa i mänsklighetens
historia, men också till alt göra
den till den sista». Detta är det val vi
i dag står inför: Valet kan verka självklart,
men svårigheterna framträder så
snart man försöker omsätta det erkända
syftet i praktiska åtgärder.

Inför inledningen av FN:s generalförsamling
hösten 1963 betecknade generalsekreteraren
läget så, att de tre
viktigaste problemen var nedrustning,
utveckling, avkolonisering. Dessa ämnen
kom också att dominera församlingens
session hösten 1963. Denna
session blev kanske den minst kontroversiella
i FN:s hittillsvarande historia.
Som tecken på ökad vilja hos stormakterna
att nå framsteg i de stora, avgörande
frågorna har detla hälsats med
tillfredsställelse och gryende optimism
över hela världen. Men det finns också
skäl att varna för underskattning av de
faror, som finns inrymda i spänningen
mellan rika och fattiga länder. De
»nya» staterna är medvetna om att
hunger, okunnighet, sjukdom och fattigdom
numera kan bekämpas genom
samfällda ansträngningar. De har —
med rätt eller orätt — känslan av att
deras kontinenter länge har exploaterats
av industrinationerna och att dessa
har en skuld som nu snabbt bör återgäldas.
Utvecklingsländerna har lagit
initiativet till den världskonferens om
handel och utveckling som i mars inleddes
i Geneve. Konferensen kan väntas
bli 1964 års stora tilldragelse i förbindelserna
mellan den utvecklade och
den underutvecklade världen. Härtill
far jag anledning återkomma.

Året 1963 kan komma att gå till historien
som det år, då en vändning började
inträda bort från den tendens till
ständigt ökad spänning, som hittills karakteriserat
efterkrigspolitiken. Vändpunkten
blev enligt mängas mening
Kubakrisen hösten 1962. Här hade en
för världsfreden ytterligt farlig situation
uppstått genom att världsmakterna

direkt konfronterats inom ett område,
som den ena betraktar som tillhörande
sin direkta säkerhetssfär. Hur stora riskerna
i verkligheten var, låter sig knappast
fastställas. En ökad riskmedvetenhet
kan efter Kubakrisen förmärkas. En
känd militärpolitisk skriftställare har
präglat slagordet att terrorbalansen avlösts
av vad han kallar en »balance of
prudence», en maktbalans i försiktighetens
tecken. Fastän efterkrigstidens stora
utrikespolitiska problem kvarstår
olösta — jag tänker då främst på Tysklands-
och Berlin-frågorna — har heller
ingen tillspetsning eller ny allvarlig
kris skakat öst-västförbindelserna
sedan hösten 1962. I stället har snarare
en attityd av avvaktan präglat relationerna
mellan blocken, liksom också en
beredvillighet att behålla kontakten och
alt förhandlingsvägen söka lösa problem
av mer begränsad räckvidd. Under det
gångna året är det framför allt förhållandena
inom blocken som tilldragit sig
världens uppmärksamhet. Den ökade
rörlighet och självhävdelse som präglat
Frankrikes politik är ett exempel härpå,
likaså de ideologiskt färgade motsättningarna
mellan Sovjet och Kina som
blivit ett dramatiskt inslag i den nuvarande
världsbilden. Men det finns kanske
också anledning att här peka på de
oroshärdar av lokalt slag som på många
håll i världen fått en akut karaktär —
och varav Cypern endast är en. Risken
för att sådana oroshärdar kan sprida
sig eller flamma upp i konflikter, som
kan få vidsträcktare återverkningar, understryker
det angelägna i att stärka
FN:s beredskap inför dylika potentiellt
farliga lokala krigstillbud. Behovet av
möjligheter för ett snabbt ingripande
har övertygande dokumenterats genom
Cvpernkrisen.

Den ändring i det internationella klimatet
som inträtt efter Kubakrisen torde
ha bidragit till att nedrustningsfrågan
kunnat föras något framåt under
det gångna året. På detta område har
vi inregistrerat en visserligen begränsad,
men inte desto mindre betvdelse -

Onsdagen den N april 1904

Nr 15

full, framgång genom fördraget om förbud
mot kärnvapenprov i atmosfären,
yttre rymden och under vatten. Detta
fördrag slöts mellan tre kärnvapenmakter
formellt utanför Genévekonferensens
ram, men obestridligt är att
det långvariga och tålmodiga arbetet
i Geneve har bidragit till att skapa
den grundval på vilken stormakterna
kunde föra sina förhandlingar till
ett positivt resultat. Samtidigt får vi
inte glömma, att det partiella provstoppsavtal!
inte är en nedrustningsåtgärd
i egentlig mening. Det minskar
inte rustningarna och hindrar inte
spridning av kärnvapen. Men det försvårar
ytterligare utveckling och produktion
av dessa massförintelsemedel
och sätter stopp för en oroande nedsmittning
av atmosfären genom radioaktivt
utfall. För det fortsatta nedrustningsarbetet
ligger överenskommelsens
betydelse främst på det politiskt-psykologiska
planet. Den har visat, att det,
trots allt, är möjligt att komma överens
även i frågor som direkt berör stormakternas
säkerhet, och den har givit upphov
till förhoppningar om fortsatta
framsteg i nedrustningsfrågan.

Två andra överenskommelser kan
för övrigt noteras på nedrustningsområdet,
nämligen överenskommelsen om
den s. k. »heta linjen» mellan Kreml
och Vita Huset samt den av generalförsamlingen
i höstas sanktionerade sovjetisk-amerikanska
överenskommelsen
om förbud mot att uppsända kärnvapen
i bana runt jorden. Dessa båda
uppgörelser saknar inte betydelse för
den viktiga uppgiften att förebygga
krig genom misstag.

Konferensen i Geneve fortsätter nu
sina ansträngningar att komma vidare,
dels när det gäller ett avtal om allmän
nedrustning, dels i fråga om vidtagande
av konkreta partiella nedrustningsåtgärder.
Svårigheterna att nå framsteg är
lika begripliga som beklagliga. Efter
svensk uppfattning bör dock ansträngningarna
att komma vidare icke mattas.
Framsteg på nedrustningsområdet bör

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
egentligen ligga i alla parters intresse.
Härför talar inte blott uppenbara politiska
och ekonomiska skäl utan även
rent säkerhetsmässiga. Fn växande insikt
kan också förmärkas om att det
finns en gräns, ovanför vilken ökade
rustningar inte längre tillgodoser rimliga
säkerhetskrav utan rent av verkar i
motsatt riktning — en »överdödande
kapacitet» som inte tjänar något säkerhetssyfte
men väl kan få motparten att
ytterligare forcera sina rustningar. Därmed
är man inne i en rustningsspiral
som kan bli omöjlig att kontrollera.

När det gäller den allmänna nedrustningen
är parternas ståndpunkter alltjämt
vitt skilda. En i viss mån ny utgångspunkt
finns emellertid sedan Sovjetunionen
godtagit begreppet »kärnvapenparaply»,
innebärande att Sovjet
och USA skulle ha rätt att till sista stadiet
av nedrustningsprocessen behålla
ett begränsat antal kärnvapen som
skydd mot överraskande anfall från
motpartens sida.

De olika partiella nedrustningsförslag
som har kommit fram i Geneve sedan
förhandlingarna återupptogs där i januari
i år, har hittills endast varit föremål
för en allmän diskussion. Det är
därför ännu ej möjligt att avgöra huruvida
något eller några av dem rymmer
verkliga förutsättningar för uppgörelse.
Dessa förslag, som bl. a. gäller nedskärning
av militärbudgeterna, »frysning»
av kärnvapenbärare och förstöring av
bombplan, inrymmer utan tvivel svårigheter,
men om den politiska viljan
till uppgörelse finns, borde förslag av
denna typ kunna tjäna som utgångspunkt
för ett närmande av ståndpunkterna.

Till de mest angelägna uppgifterna
hör att hindra kärnvapnens spridning
till länder, som nu inte har sådana vapen.
Här sammanfaller icke blott kärnvapenmakternas
intressen inbördes,
utan det föreligger även ett gemensamt
intresse mellan dessa makter och de
mindre staterna. Flera sätt att angripa
detta problem har aktualiserats vid

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nedrustningskonferensen. Ett av dem
— det s. k. irländska förslaget — går
ut på att kärnvapenmakterna skall förbinda
sig att icke till andra länder utlämna
kärnvapen eller informationer
om deras tillverkning. Åtagandet motsvaras
av eu förpliktelse av ieke-kärnvapenländerna
att avstå från förvärvande
av kärnvapen genom import eller
egen tillverkning. Ehuru vi givetvis välkomnar
syftet, har metoden enligt vår
uppfattning vissa olägenheter. Sålunda
befäster den stormakternas monopol på
kärnvapeninnehav utan motprestationer
från deras sida. Dessutom medför
den inte förbud mot lagring av vapnen
på annan makts territorium och förhindrar
sålunda inte en spridning av
kärnvapen i fvsisk-geografisk bemärkelse.
För vår del föredrar vi därför
metoden med kärnvapenfria zoner.
Denna ger även de kärnvapenfria staterna
en möjlighet att vara med om att
utforma villkoren för en uppgörelse
med hänsyn tagen till deras egna försvarsintressen.
Fn förutsättning är, att
de i eu viss region ingående staterna
sinsemellan kommer överens om villkoren
för att göra vederbörande region
till en kärnvapenfri zon. Den svenska
varianten av metoden, den s. k. Undénplanen
eller »de kärnvapenfrias klubb»,
utgår just från denna förutsättning. För
vårt deltagande i en sådan kärnvapenfri
zon har vi bl. a. uppställt kravet på
vissa motprestationer av kärnvapenmakterna,
i första hand i form av totalt
förbud mot kärnvapenprov. Vidare har
vi angett vissa förutsättningar rörande
den tänkta zonens geografiska utsträckning.
Vi anser att zonen bör omfatta
största möjliga antal stater i Mellaneuropa
och Nordeuropa. Av dessa villkor
är det första delvis uppfyllt genom
överenskommelsen om partiellt förbud
mot kärnvapenprov. Vi anser emellertid
inte att detta är en tillräcklig motprestation
från de stora makternas sida
i den mening vi avsåg, när vi 1961 tog
vårt initiativ i FN. Svenska regeringen
kommer självfallet liksom hittills att

verka för effektiva internationella uppgörelser,
syftande till att hindra en ytterligare
spridning av kärnvapen.

Ett FN-dokument som har en oförtjänt
undanskymd plats i allmänhetens
medvetande är förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Anledningen
härtill är sannolikt det faktum att under
de femton år som gått, sedan denna
förklarings tillkomst, beklämmande
litet kunnat åstadkommas för att fullfölja
dess höga syften. Förföljelse och
diskriminering förekommer alltjämt på
många håll i världen. Det mest uppmärksammade
exemplet är den s. k. rasatskillnadspolitik,
som fortfarande bedrivs
i Sydafrika. Läget där har som
bekant skärpts i sådan grad att FN:s
säkerhetsråd ansett sig böra ta upp frågan
till behandling. Rådet beslöt den
4 december 1963 att tillsiitta en grupp
av experter med uppgift att undersöka
metoderna för att på fredlig väg lösa
Sydafrikas problem genom fullständig
tillämpning av grundläggande mänskliga
rättigheter för alla medborgare i
Sydafrika. Gruppen skall avge sin rapport
i maj i år. Det är vår förhoppning
att FN-gruppens arbete skall kunna ge
konstruktiva uppslag för Sydafrikafrågans
fortsatta bedrivande. Regeringen
anser det riktigt att säkerhetsrådet tagit
på sig ansvaret för Sydafrikafrågan
och är beredd att stödja de rekommendationer
som rådet kan komma att utfärda
i syfte att uppnå en ändring av
den sydafrikanska raspolitiken.

När vi i dag tar en överblick av den
internationella handelspolitiska situationen
är det påfallande att det ekonomiska
integrationsarbetet i Europa,
trots genomgångna kriser och bestående
svårigheter, fortskrider med en dynamik
som vi ännu för något år sedan
knappast vågade hoppas på. Västeuropa
är visserligen fortfarande splittrat i två
handelspolitiska block och någon snar
förhandlingsöppning mellan EFTA och
EEC är inte att vänta. För EFTA-länderna
betyder detta att de måste fortsätta
att stärka sitt inbördes samarbete

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

och ta alu bättre vara på de fördelar
organisationen kan erbjuda.

Vi känner alla väl till de svårigheter
som tidvis karakteriserat verksamheten
inom De sex. De har hittills dock kunnat
övervinnas. Men alltjämt kvarstår
friktionsanledningar som t. ex. den i
dagarna aktuella frågan om spannmålspriserna.
De interna EEG-problemen
har tidigare ingående diskuterats här
och jag vill därför ej upptaga ytterligare
tid därmed. Det är emellertid uppenbart
att största uppmärksamhet måste
ägnas utvecklingen inom EEC. Skall vi
ha hopp om en framtida europeisk
marknad, får motsättningarna mellan
de båda handelsgrupperingarna ej skärpas.
I avvaktan på en ny förhandlingsomgång
måste de närma sig varandra
inom alla områden, där praktiskt samarbete
redan nu ligger inom möjligheternas
gränser.

En översikt av utvecklingen inom
EFTA behöver ej gripa långt tillbaka
i tiden. Efter sammanbrottet av förhandlingarna
i Bryssel stod det klart
att man måste ställa om förväntningar
och tidtabeller, måste uppge vissa målsättningar
och modifiera andra. Inom
EFTA vägrade vi efter förhandlingssammanbrottet
att acceptera ett nederlag
för ansträngningarna att förverkliga
ett brett samarbetande Europa. Vi såg
på situationen som ett uppskov, eu
ajournering. Under en övergångstid var
man hänvisad till att arbeta vidare
inom sin egen organisation. Denna hade
i själva verket redan vuxit sig tämligen
stark, och vi skred nu till att intensifiera
samarbetet. Det är bekant hur
vid ministermötet i Lissabon förra året
den nya kursen lades fast och en ny
tidtabell fastställdes för att avveckla
tullar och importrestriktioner så snabbt
att vi redan vid slutet av 1966 har en
tullfri marknad omfattande 95 miljoner
människor. Vem kunde ha förväntat sig
detta ännu för några år sedan?

Samhandeln inom EFTA och EFTA:s
ställning i världshandeln är redan nu
betydande. Eu ytterligare ökning gvn -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
nas av de accelererade tullsänkningarna,
den stigande ekonomiska tillväxttakten.
EFTA:s handel med utanförstående
länder uppgick år 1963 till ett
värde av omkring 40 miljarder dollar
och torde motsvara 16 procent av
världshandeln. Ehuru folkmängden är
ungefär dubbelt så stor såväl i USA som
i EEC, är omfattningen av EFTA:s handel
med omvärlden större än Förenta
staternas och nästan lika stor som
EEC:s.

Inom EFTA:s ram har de fyra nordiska
länderna handelspolitiskt förts närmare
varann. Den nordiska marknaden
håller på att förverkligas i frihandelsområdets
form, i en stor och aktiv marknadsbildning,
som måste vara av särskilt
värde för dessa små länder. Mellan 1958
och 1963 har de nordiska ländernas import
från varandra ökat med 90 procent,
eller nära nog dubbelt så mycket
som stegringen av deras totalimport.

För den svenska utrikeshandeln får
EFTA en växande betydelse. Under
1963 med en total importstegring av 9
procent ökade importen från andra
EFTA-länder till Sverige med 14 procent.
Även på exportsidan börjar man
nu klart kunna avläsa effekten av EFTA.
Medan vår sammanlagda export värdemässigt
ökade med 10 procent under
1963 steg exporten till EFTA-länderna
med 14 procent. Exportökningen från
Sverige till EEC stannade vid 7 procent
vilket möjligen också kan visa sig vara
ett resultat av den ökade diskrimineringen
därifrån.

EFTA:s medlemsstater och det associerade
Finland kan se tillbaka på en
gynnsam intern handelsutveckling under
den senaste tiden och på goda resultat
av samarbetet för handelshindrens
avskaffande. Vid ingången till 1964 hade
grunden lagts för utvidgandet av detta
samarbete också till andra områden. Sådana
har i själva verket automatiskt
öppnat sig och pockat på intresse, allteftersom
tull- och importrestriktionernas
problem bemästrats; nya uppgifter
har undan för undan anmält sig.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Även om EFTA inte i motsats till EEC
bär någon principöverenskommelse om
gemensam jordbrukspolitik har likväl
ett värdefullt samarbete vuxit fram. Sålunda
tillämpas reglerna för tullavveckling
— efter överenskommelse för varje
enskild vara — även för vissa jordbruks-
och fiskeprodukter. Härutöver
finns det bilaterala jordbruksöverenskommelser
inom marknaden. Dessutom
har fastlagts regler för årligen återkommande
översyner av handeln med jordbruks-
och fiskeprodukter.

Utan att gå in på detaljer beträffande
den utsträckta verksamheten inom frihandelsområdet
till nya fält, vill jag
endast erinra om beslutet att upprätta
en ekonomisk utvecklingskommitté,
inom vilken man börjat diskutera sådana
frågor som regional planering och
främjande av industriell investering i
vissa medlemsländer. När behovet av
harmonisering av den ekonomiska politiken
gör sig starkare gällande, blir
frågor om samordning av skattebestäminelser
aktuella. Exempel på frågor som
påverkar handels- och konkurrensförhållanden
är standardisering och patentlagstiftning.
I en nyetablerad standardiseringsgrupp
har prioritet getts åt
frågan om harmonisering av tvingande
standardiseringsregler. I gruppens mandat
ingår att undersöka hur EFTA bäst
skall kunna stödja och befrämja de internationella
standardiseringsorganisationernas
arbete.

Om vi inom EFTA kan komma fram
till gemensamma ståndpunkter i flera
av dessa frågor, vilket jag är övertygad
om, måste detta befordra utvecklingen
mot harmonisering och internationell
enhetlighet även i vidare sammanhang.
Man är också inom EFTA angelägen att
bedriva detta arbete på sådant sätt att
det i möjligaste mån tar vara på de parallella
landvinningar som görs inom
EEC, varigenom en närmare samverkan
skulle betydligt underlättas.

•lag kan inte sluta mina kommentarer
rörande samarbetet och verksamheten
inom EFTA utan att med några ord

komma in på förhållandena inom ett
handeln och samfärdseln berörande
område, nämligen luftfarten. Luftfartsförbindelserna
omfattas visserligen inte
av Stockholmskonventionen, men det
ligger i sakens natur att EFTA-länderna
nog anser sig kunna räkna med särskild
förståelse för varandras intressen och
problem också på detta viktiga område.
Det är därför med största beklagande
vi tagit del av den brittiska regeringens
ensidiga beslut om en drastisk begränsning
av SAS’ trafikrättigheter i Prestwicktrafiken.

Följderna för Sverige av den fortsatta
splittringen i två ekonomiska block i
Europa har hittills inte varit alltför
svåra. Industriexporten till EEC-länderna
har hållit sig väl uppe, trots försvårade
konkurrensförhållanden för några
branscher, och akut bekymmer i ett fall
som jag återkommer till. Men det är givet
att tulldiskrimineringen nu börjar
bli mer kännbar.

På jordbrukets område har vi som
bekant exportproblem på den Gemensamma
marknaden, särskilt Västtyskland.
Sålunda har t. ex. EEC:s fläskreglering
gjort det omöjligt att upprätthålla
den traditionella svenska exporten av
slaktsvin till Västtyskland. Nu senast
har det varit fråga om den traditionella
äggexporten till Västtyskland, som
åren 1958—1960 haft ett värde av ca 20
miljoner kronor per år och som nu
praktiskt taget omöjliggjorts i och med
EEC-kommissionens beslut i januari att
uttaga en tilläggsavgift vid import av
ägg från tredje land. Från vår sida har
i Bryssel och Bonn bl. a. framhållits att
det icke är importen från tredje land
som pressat den interna prisnivån inom
EEC utan den bristande balansen
i produktions- och avsättningsförhållandena
inom marknaden.

Över huvud taget hyser vi allvarliga
farhågor för framtiden när det gäller
svensk jordbruksexport till EEC. När
EEC-regleringarna för mejeriprodukter
och nötkött träder i kraft den 1 juli
kommer även vår export av smör och

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

nötkött i farozonen. Vi har dock noterat
att EEC-ininistrarna i samband med
jordbruksbeslutet i december deklarerade
sin avsikt att »bidraga till världshandelns
harmoniska utveckling och en
stegvis avveckling av restriktionerna i
den internationella handeln».

Ett särskilt problem för industriexporten
till EEC-liinderna har skapats
genom höjningen av Kol- och stålunionens
ståltullar i februari i år från en
nivå av 6 till en nivå av 9 procent. Den
svenska stålindustrien kommer på
grund härav att för vissa av sina traditionella
exportprodukter möta väsentligt
högre tullhinder på dess största avsättningsmarknad.
Som följd av de förändrade
konkurrensrelationerna föreligger
också risk för ett onormalt importtryck
på den svenska stålmarknaden
som åtnjuter ett mycket lågt tullskydd.
Tullhöjningarna drabbar produkter
varav Sverige i fjol exporterade
60 000 ton till ett värde av 110 miljoner
kronor. När Kol- och stålunionen i
början av mars fastställde kvoter för
den import som skulle undantas från
tullhöjningarna omfattade dessa lättnader
inte de ur svensk synpunkt mest
intressanta stålkvaliteterna.

Från svensk sida framfördes redan
i ett tidigt skede till medlemsstaterna
i EEC och till Höga myndigheten hur
allvarligt vi såg på ståltullhöjningen för
vår industris del och särskilt med tanke
på de förestående GATT-förhandlingarna.
Under de svensk-tyska regeringsöverläggningarna
i Bonn i förra månaden
erbjöd sig tillfälle att på nytt gå
igenom detta ärende med tyska förbundsregeringen.
Vi har anledning förmoda
att Västtyskland, som mottager
huvudparten av de av tullhöjningen
drabbade svenska produkterna, kommer
att med Höga myndigheten undersöka
möjligheterna att utverka tullkontingenter
som tar hänsyn till de svenska intressena
att upprätthålla denna export.
Det är självfallet vår livliga förhoppning
att tullhöjningarna snarast upphäves.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Detta var några av de frågor, sedda
från svensk synvinkel, som bereder
EFTA bekymmer i dess relationer med
EEC kort innan den s. k. Kennedyronden
i GATT formellt börjar — i vilken
EFTA-länderna spelar eu huvudroll vid
sidan av EEC och USA

Bakgrunden är ju känd. Kennedyrondens
huvudmål är nedsättning över
lag av tullarna med 50 procent. Förhandlingarna
skall omfatta också andra
handelshinder iin tullar och i princip
alla varor, alltså även jordbruksprodukter.
Utgångspunkten för hela förhandlingen
är de fullmakter som den
amerikanske presidenten fått av kongressen.
Detta djärva amerikanska initiativ
arbetar med eu ny metodik —■
en allmän tullsänkning över hela området.
Det gamla förhandlingssystemet
vara-för-vara tenderade att bli alltför
komplicerat och därför föga givande.
Samtidigt kunde EEC och EFTA uppvisa
stora framgångar just när det gällde
genomförandet av dylika lineiira
tullsänkningar. Varför skulle denna metod,
som fungerade så bra inom en
mindre enhet inte kunna användas mellan
alla GATT-länder? Beslut att göra
försöket fattades av GATT-ländernas
ministrar i maj förra året. Allt sedan
dess har olika arbetsgrupper och kommittéer
i Geneve varit sysselsatta med
att utarbeta en ny tullsänkningsplan för
en lineär och som man hoppas 50-procentig
tullreduktion med så få undantag
som möjligt. Eftersom denna gång utformningen
av de nya reglerna är ett
lika viktigt moment som själva tullkonferensen
kan man säga att Kennedyförhandlingarna
i realiteten började med
kommittéarbetet förra sommaren. Den
4 maj — om nu detta datum som vi
hoppas kan hållas — markerar endast
den formella början av andra etappen,
då det nykonstruerade maskineriet
skall sättas i gång och prövas.

Hur långt har man då kommit i förberedelsearbetet
—- i vilket Sverige tagit
en aktiv del —- och vad är utsikterna
för förhandlingarna?

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Det skall då först sägas att liela denna
förhandlingsetapp förryckts av att
ett enda problem fått dominera arbetet
på den nya tullsänkningsplanen — jag
syftar på den s. k. tulldisparitetsfrågan,
d. v. s. vilka regler som skall gälla för
tullsänkningarna då betydande skillnader
råder mellan olika länders tulltariffer.
EEC, som fäst uppmärksamheten
på problemet, har framhållit, och naturligtvis
med viss rätt, att en 50-procentig
sänkning av en hög tull kvariämnar
ett starkare skydd än en motsvarande
sänkning av en låg tull. Ett
land med många höga tullar har därför
även efter Kennedyronden kvar ett större
skydd av sin industri än ett land
med exempelvis moderata och jämna
tullar.

Enligt EEC:s uppfattning skulle eu
halvering därför favorisera Förenta staterna,
som har en del mycket höga tullar,
och vara ogynnnsam för De sex,
med deras relativt låga och jämna tariff.
De sex har därför hävdat att det
vore skäligt att de — liksom andra länder
i liknande fall — sänkte sina tullar
med mindre än 50 procent, så snart det
förelåg en väsentlig skillnad mellan
tullnivåerna för en viss vara. Vid
GATT:s ministermöte i maj förra året
godkändes denna princip. När det gällde
att bestämma vilka varor som skulle
falla under denna kategori har man
emellertid trots intensivt arbete ännu
icke kunnat enas.

Så småningom bär diskussionen koncentrerats
kring ett EEC-förslag som
emellertid bl. a. har den nackdelen att
det leder till ett orimligt antal disparitetsfall.
Meningarna är alltjämt mycket
delade. I försöken att nå en kompromiss
har Sverige aktivt engagerat sig
men det är fortfarande oklart om och
när en sådan kan nås.

När jag nu går att närmare redogöra
för Sveriges hållning till det pågående
tullsänkningsarbetet vill jag först betona
att det är helt i linje med Sveriges
allmänt frihandelsvänliga politik att vi

stöder förslaget om en 50-procentig
tullsänkning i GATT med ett minimum
av undantag. Vi hoppas att den amerikanska
regeringens bemyndigande skall
kunna tagas i anspråk i så stor utsträckning
som möjligt. Vårt intresse
baserar sig på en önskan att åstadkomma
en ökning av världshandeln och i
samband härmed även av u-ländernas
export. Av särskilt intresse, och viktigare
än någonsin i integrationsfrågans
nuvarande läge, är givetvis de möjligheter
som Kennedvförhandlingarna erbjuder
för att minska diskrimineringen
mellan de två stora europeiska handelsblocken
och därigenom underlätta europeisk
samhandel. Detta är bakgrunden
till att Sverige tagit en positiv och aktiv
del i förhandlingarna —- det är viktigare
att skrankorna som hindrar vår
export rivs ner än att bibehålla så mycket
som möjligt av vårt eget tullskydd.

Sverige är för sin del i princip berett
att ingå i förhandlingar på industrivarusidan
utan att begära några undantag
och utan att åberopa några disparitetsregler.
En annan sak är att vårt bidrag
till slut givetvis måste bli beroende på
att vi får motsvarande koncessioner
från våra förhandlingspartners. Det är
givet att vi måste — och kan! — reagera
om länder, som för oss är viktiga
exportmarknader, helt eller delvis undantar
våra exportvaror från tullsänkningen.
Målet är att åstadkomma så
mycket som möjligt för vår export och
vi måste då också vara beredda att ge,
men vi kommer under förhandlingarna
att göra omprövningar, ifall våra reciprocitetskrav
fordrar det. Det behöver
inte särskilt understrykas att ett undantag
finns från våra krav här — vi
kommer inte att fordra reciprocitet
från u-länderna.

Det är nu svenska regeringens livliga
förhoppning att GATT-förhandlingarna
skall bringas till ett lyckligt slut. Men
detta förleder oss inte att tro att ett
konkret tullsänkningsprogram skall
kunna realiseras snabbt. Det första vik -

Onsdagen den 8 april 19(14

Nr 15

liga steget för förhandlarna blir att snarast
enas om metodiken.

Viirldshandelskonferensen, eller FN:s
konferens för handel och utveckling,
öppnades som bekant i Geneve den 23
mars med deltagare från över 100 länder
och internationella organisationer.
U-länderna torde fästa stora förhoppningar
vid att konferensen skall leda
till en radikal omläggning av den internationella
handelspolitiken som garanterar
tilltriide för deras råvaror och industriprodukter
till industriländernas
marknader.

Huvudtanken med konferensen torde
också få anses vara att komma till rätta
med u-ländernas trängande behov av
en strukturell förändring i handeln mellan
dem och industriländerna. Bakgrunden
kan tecknas med några alarmerande
siffror. Två tredjedelar av världens
befolkning lever i de underutvecklade
områdena. År 2000, när jordens nuvarande
befolkningstal fördubblats, beräknas
andelen ha stigit till tre fjärdedelar.
Endast något över 20 procent av
världsproduktionen faller på de underutvecklade
områdena. Deras export karakteriseras
av stor ensidighet och deras
andel i världsexporten föll från 30
procent år 1950 till 20 procent tio är
senare. Många u-länder är i oroväckande
hög grad beroende av ett fåtal produkters
avsättning på världsmarknaden.
U-ländernas export går till nära
tre fjärdedelar till västländerna. Råvaruexporten
har under 1950-talet varit
utsatt för stora prisfluktuationer.

Till dels har u-ländernas minskade
andel i världshandeln och deras försämrade
bytesvillkor motverkats av det
bistånd, såväl bilateralt som multilateralt,
som de fått från industriländerna.
Men denna hjälp räcker inte. Det är
nödvändigt att också u-ländernas handel
befrämjas, att de bereds vidgade
marknader i den industrialiserade världen
och även inom sin egen krets, samt
att de uppnår en stabilisering av sina
exportintäkter och tillgång till mer kapital.
Det är utomordentligt svåra upp -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gifter som vi inte kan vänta att konferensen
skall definitivt kunna lösa.

Det borde dock vara möjligt att komma
fram till vissa praktiska och konkreta
rekommendationer som täcker de
mest brännande problemen med sikte
på att uppnå multilaterala lösningar.
Det är då angeläget att dessa inte ges
sådan form att de leder till ett avbrott
i det liberaliseringsarbete som pågår
industriländerna emellan. Den svenska
linjen, som med vissa nyanser är densamma
som övriga EFTA-länders och
som framlades i Geneve för ett par veckor
sedan, gar ut på att en avveckling
av handelshindren är den första förutsättningen
för förbättrade avsättningsmöjligheter
för u-länderna. Vi stöder
ansträngningarna att avskaffa tullar
och skatter på råvaror. Sverige har
fr. o. in. årsskiftet tagit bort tullen på
te och kaffeskatten. Vi är vidare beredda
att, gemensamt med andra länder,
liberalisera vår import av sådana
varor som tropiska frukter, kakaobönor
och kryddor. För industriella råvaror,
som i huvudsak åtnjuter tullfrihet
hos oss, förordar vi fortsatt långtgående
liberalisering.

Vi är även villiga att medverka till
en utvidgad användning av världsvida
råvaruavtal som avser att stabilisera
priser och avsättning för varor av särskilt
intresse för u-länderna.

Vad beträffar u-ländernas export av
hel- och halvfabrikat vill jag erinra om
att målsättningen för Kennedyronden
är nära förbunden med världshandelskonferensens
arbete. Ett gott resultat
av GATT-förhandlingarna skulle betyda
omedelbara ekonomiska fördelar,
inte bara för de industrialiserade länderna
— vilket man ofta hör påstås —
utan också, det är jag övertygad om,
för u-länderna. Ehuru Sverige har en
av de lägsta tulltarifferna i världen stöder
vi den lineära 50-procentiga sänkningen
av industritullarna, i tanke att
handelshindrens avskaffande vidmakthåller
och ökar den allmänna handelsexpansionen,
vilket i sin tur både ska -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
par större efterfrågan på u-ländernas
varor och ger bättre möjligheter att
hjälpa dessa länder finansiellt.

En viktig fråga på konferensen gäller
kravet på tullpreferenser för u-ländernas
industrivaror. På svensk sida
ställer vi oss mycket tveksamma till
denna tanke. Våra interna utredningar
i frågan pekar närmast på att preferenser
— i varje fall för Sveriges del
— i realiteten knappast skulle ge uländerna
någon verklig hjälp. Dessutom
skulle ett utbrett preferenssystem, enligt
vårt förmenande, allvarligt öka
motståndet mot långtgående allmänna
tullsänkningar hos industriländerna.

En viktig förutsättning för att u-länderna
skall kunna öka sin export av
industriprodukter torde snarare vara
förbättrad marknadsföring, marknadsanpassning
och försäljningsteknik.
Från svensk sida har i GATT föreslagits
att man borde undersöka möjligheten
att hjälpa u-länderna i fråga om
förberedande och genomförande av
program för »exportfrämjande åtgärder»,
marknadsundersökningar, anpassning
av produktion till marknadsförhållanden
i industriländer, försäljningsteknik
och upprättandet av exportorganisationer.

Tanken på regionala ekonomiska
grupperingar u-länderna emellan har
också Sveriges stöd. Vi är beredda att
verka för en uppmjukning av GATTreglerna
för att underlätta gruppbildningar
dem emellan. Som medlem av
EFTA har vi ju själva goda erfarenheter
av regionalt samarbete, vilket i uländernas
fall skulle tjäna det angelägna
syftet att öka deras handel sinsemellan.

De åtgärder som nu nämnts skulle
emellertid vara otillräckliga, om de ej
kompletterades med rationellt finansiellt
och tekniskt bistånd. Vad beträffar
tekniskt bistånd får riksdagen möjlighet
att diskutera detta närmare vid ett
senare tillfälle. Vad det finansiella biståndet
angår skall här endast erinras
om att industriländerna i väsentlig ut -

sträckning redan lämnar u-länderna
dylikt bistånd; men utvidgningen av
denna hjälp och metoderna för dess
fördelning kräver likväl fortsatt diskussion.
Det bör då understrykas att
det är angeläget att det finansiella biståndet
i fortsättningen successivt göres
obundet, d. v. s. att det icke knyts
till varuleveranser från givarlandet.

Svenska regeringen är också beredd
att i en positiv anda studera olika metoder
för att komma till rätta med
fluktuationer i u-ländernas exportintäkter.
Utöver de ökade lånemöjligheter
av kompensativ natur som förra
året infördes inom Valutafonden bör,
enligt vår mening, ytterligare åtgärder
övervägas. Jag tänker särskilt på arrangemang
ägnade att minska de svårigheter
som kan uppstå när återbetalning
av dylika lån skulle försvåra genomförandet
av u-ländernas utvecklingsprogram.
Vi är även beredda att
pröva andra former av kompensativ finansiering.

De institutionella problemen torde
komma att ta mycket av världshandelskonferensens
tid i anspråk. U-länderna
finner de nuvarande organisationerna
otillräckliga för att tillgodose deras intressen.
Många av dem betraktar GATT
med misstro. Från östländernas sida
ställs som bekant krav på tillskapandet
av en helt ny världshandelsorganisation.
Man kan emellertid med skäl ifrågasätta
behovet av ytterligare organisationer,
bortsett från att politiska förutsättningar
för tillskapandet av ett
nytt universellt organ knappast torde
föreligga. För svensk del vill vi icke
medverka till åtgärder som är ägnade
att minska GATT:s betydelse som en
central organisation -— vid sidan av bestående
FN-organ — för det fortsatta
internationella ekonomiska samarbetet.
Vi hälsar med tillfredsställelse de strävanden
som nu pågår inom GATT för
att göra organisationen bättre ägnad att
tillvarataga u-ländernas intressen. Vi är
givetvis också medvetna om att ytterligare
strukturella förändringar kan bli

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

aktuella både inom GATT och i de ekonomiska
FN-organen för att skapa förutsättningar
för en effektiv behandling
av de förslag och rekommendationer
vari världshandelskonferensen kan
komma att utmynna.

Under det år som gått sedan förra
utrikesdebatten här i riksdagen har ett
ganska omfattande utbyte av officiella
besök med representanter för andra
länder förekommit. Medan det ännu för
tio år sedan var en sällsynthet att regeringschefer
eller utrikesministrar
från andra länder än de nordiska
grannländerna besökte Sverige, kan
man säga att besök av utländska statsmän
och regeringsmedlemmar numera
blivit ett normalt inslag i våra internationella
förbindelser. Besöken här har
ofta föregåtts eller efterföljts av officiella
svenska regeringsbesök i utlandet.
Sålunda kan erinras om att statsoch
utrikesministrarna, som i början
av 1963 gästade Storbritannien, senare
samma år mottog sina brittiska kolleger
här i Sverige. Efter statsministerns officiella
besök i Frankrike i början av
förra året får vi nu till sommaren återbesök
av de franska premiär- och utrikesministrarna.
Vidare kan nämnas
dåvarande vicepresidenten Lyndon
Johnsons officiella besök i Sverige förra
hösten. Stats- och utrikesministrarna
har nyligen tillsammans avlagt ett
officiellt besök i Bonn och utrikesministern
har som officiell gäst varit i
Förenta arabrepubliken, Thailand och
Japan. Han skall senare denna månad
besöka Polen. Nyligen bar den sovjetiske
utrikesministern Gromyko varit
på besök här och till sommaren väntas
Sovjetunionens regeringschef
Chrustjov hit som regeringens gäst. Utöver
det besöksutbyte, som sålunda förekommer
på regeringschefs- eller utrikesministernivå,
får vi i växande omfattning
även mottaga besök av fackministrar
från utländska regeringar,
liksom det allt oftare förekommer att
cheferna för våra egna fackdepartement
inbjuds att gästa utländska kolle 2

Första kammarens protokoll 196b. .Yr 15

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ger. Att de direkta kontakterna mellan
regeringsmedlemmar i olika länder både
i öst och väst blivit livligare förefaller
oss vara en naturlig och önskvärd
utveckling i en värld där alla möjligbeter
till samarbete länderna emellan
måste tillvaratas.

Den redogörelse, som jag nu lämnat,
gör självfallet inte anspråk på fullständighet.
Endast några viktigare problemställningar
har kunnat beröras. Det är
ingen entydig bild som i dag kan tecknas
av världsläget. Vår värld i dag
präglas av väntan och förväntningar.
Europa behöver för sin framtid uppnå
snara lösningar av sina ekonomiska
samarbetsproblem så att fortsatt ekonomisk
splittring kan undvikas. Icke
mindre viktigt är det för vår kontinent,
liksom för hela världen, att framsteg
kan göras för att uppnå en begränsning
av rustningarna. Att parallellt härmed
åtminstone nalkas en lösning på
u-ländernas problem och deras förhållande
till den industrialiserade världen
är icke mindre betydelsefullt. Det står
i dag klarare än någonsin i hur hög grad
alla länders problem och intressen —
stormakternas såväl som de mindre
ländernas — griper in i varandra och
hur nödvändigt det är att alla goda
krafter inriktas på ökad samverkan, solidaritet
och förståelse folken emellan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Vad som i dag kännetecknar
och påverkar förhållandena i
vår värld mer än någonting annat är
de väldiga resurser av olika slag som
människan har lyckats få i sina händer.
De tekniska möjligheterna saknar nästan
gräns och detta gäller såväl i fråga
om förstörelsemedel som när det rör anordningar
för produktion och distribution
av väldiga serier billiga nyttigheter.
Man frågar sig faktiskt ibland om
människans förmåga att förnuftigt handskas
med det som en ökad kunskap
och skicklig forskning har givit henne
har vuxit i samma snabba takt. Svaret

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kan i varje fall inte oreserverat bli jakande.
Det går inte att blunda för att
problem har uppstått av ytterst allvarlig
natur som måste finna en lösning
om man skall våga hoppas på ett fortsatt
och fredligt framåtskridande.

Världen har krympt, och detta beror
inte bara på de förbättrade kommunikationerna
utan också på andra tekniska
och ekonomiska — och kanske även
mänskliga — faktorer. Det går inte att
isolera sig som förr. Internationellt
samarbete är den självklara formen för
all verksamhet numera — för vår del
främst manifesterat i nordiska, europeiska
och FN-sammanhang. Vid sidan
av detta universella samarbete — och
kanske tyvärr delvis som en följd av
det — växer de ekonomiska och politiska
motsättningarna på många håll i
världen. Det jäser under ytan och klyftan
mellan industriländer och utvecklingsländer
— i-länder och u-länder •—
ökar oavbrutet trots allvarliga ansträngningar
att minska den.

Det finns också oroshärdar av andra
anledningar. Jag behöver bara peka på
en, som berör oss i hög grad genom vårt
deltagande i försöken att komma till
rätta med den, nämligen den på Cypern.
Vi har ju för övrigt i dag fått en
påminnelse om vanskligheterna med det
åtagandet.

Den utrikespolitiska situationen visar
just nu många tecken på en glidning
mot nya förutsättningar och kombinationer.
En sådan process innebär alltid
riskmoment. Om man flyttar på de vikter
och motvikter som balanserar varandra,
kan man inte undvika att störningar
uppstår. Det finns tyvärr inte
mycket som kan sägas garantera någon
längre varaktighet i den partiella avspänning
som bland annat det partiella
provstoppet åstadkom. Det är därför
lika viktigt som någonsin att vi gör vår
insats för att bibehålla och förstärka
stabiliteten, i första hand i den del av
världen där vi lever. Vi gör det bäst
genom att stå fria från allianser och
genom att inte lämna något tvivel möj -

ligt om vår beslutsamhet att genom ett
starkt försvar hävda denna frihet.

Frågan om kärnvapnen kan inte förbigås
i detta sammanhang. Det från
många håll framförda kravet att genom
åtaganden eller deklarationer medverka
till att hindra en spridning av kärnvapen
låter ur allmänmänsklig synvinkel
naturligt, men det måste infogas
och bedömas i sitt stora sammanhang.

Man kan då inte nog ofta upprepa,
att hindrandet av spridning inte kan
vara något acceptabelt mål. Slutmålet
måste vara en full kontroll över kärnvapnen
över huvud taget, och åtgärder
som vi vidtar får inte försvåra utan
bör främja uppnåendet av ett sådant
mål. Att hindra spridning är i hög grad
ett önskemål från kärnvapenmakterna
—• som kostar dem intet att framföra
— för att ge dem en ökad dominans
över omvärlden. Skulle stormakterna
fortsätta sin utveckling av kärnvapen —
och den pågår enligt alla tecken för
fullt — och inriktas denna på vapen
av en typ som avsevärt minskar motståndskraften
hos vårt konventionella
försvar, måste vi i varje fall ha vår
handlingsfrihet obeskuren. Det finns
alltså ur två skilda synvinklar utomordentligt
starka skäl till att avstå från
varje bindning härvidlag.

Den nedrustningskonferens som pågår
i Geneve just nu och till vilken säkert
många knöt stora förväntningar
när den började, har ännu inte avsatt
några större resultat — åtminstone inte
direkt. Det hindrar inte att den ändå
kan fylla viktiga funktioner, och den
är under alla omständigheter en plattform
för överläggningar om högst vitatala
problem. Jag vill i detta sammanhang
upprepa vad jag sagt vid ett tidigare
tillfälle här i kammaren, nämligen
att frågan om kärnvapnen — hur viktig
den än är — inte får undanskymma,
att det finns andra områden där insatser
också är angelägna, till exempel
i fråga om de alltmera förödande och
terrorbetonade bakteriologiska och kemiska
stridsmedlen.

Onsdagen ilen 8 april 1901

Nr 15

It)

Som jag nyss antydde, ligger en av
förklaringarna till oron i världen i den
väldiga och växande klyftan mellan iländer
och u-länder. Till den underutvecklade
delen av världen måste man
räkna en betydande majoritet av jordens
befolkning. Denna lever under eller
på svältgränsen. Samtidigt ökar den
snabbt. Vid en undersökning som genomförts
av Förenta Nationerna har
man funnit att jordens befolkning kommer
att tillväxa med 1 300 miljoner
människor under åren 1900—1980. Konsekvenserna
av en sådan folkökning har
studerats inom Förenta staternas jordbruksdepartement,
som för u-länderna
i Asien iiar räknat ut att livsmedelsproduktionen
där måste öka med 50 procent
under samma period för att de
magra ransoner som i dag utgår skall
kunna bibehållas oförändrade. En sådan
ökning kräver bland mycket annat ett
nytillskott av konstgödselmedel till denna
del av världen, som är nära nog
lika stort som den nuvarande totala
världsproduktionen. Jag vill ge ytterligare
ett exempel: I Indien lever i dag
450 miljoner människor. Om 15 år kommer
befolkningen att ha ökat med 190
miljoner människor, och detta alltså i
ett land där svälten knappast kan vara
en okänd företeelse för det övervägande
flertalet människor. Om bara 15 år
måste man således där ha funnit en utväg
att föda ett befolkningstillskott som
är lika stort som USA:s hela befolkning
i dag.

Problemen är alltså väldiga, och frågan
är närmast om de över huvud taget
skall gå att lösa. En sak är säkert: det
gäller inte allmosor och i första hand
inte heller enbart humanitärt inriktade
åtgärder. Hur angelägna sådana än kan
kännas, så kan de aldrig räcka till och
knappast ens medverka till att lösa problemen.
De enda insatser man kan bygga
förhoppningar om framgång på är
sådana, som startar eller förkortar en
utvecklingsprocess som u-landet måste
genomgå för att få ett näringsliv, en utbildningsnivå,
en befolkningsutveckling

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och en politisk och administrativ form,
som alla sinsemellan harmonierar. Först
om detta har utsikt att lyckas, så blir
u-hjiilpen meningsfylld för mottagarlandet,
samtidigt som den på lång sikt kan
betraktas som en förnuftig investering
från givarlandet och därmed frigöras
från den litet nedsättande karaktären
av gåva. Ett sådant allmänt program
ställer betydande krav också på u-länderna
själva. Rimliga garantier måste
kunna lämnas för att åtgärdernas effekt
inte upphäves eller förringas genom dålig
skötsel, genom korruption eller missbruk
av den politiska makten.

Ett av de instrument som måste användas
i varje aktion till förmån för uhindernas
utveckling är handeln. Jag
tänker då inte enbart på handeln mellan
i-länder och u-länder, utan på
världshandeln i allmänhet. En utökad
handel även i-länderna emellan liksom
u-länderna emellan ökar det ekonomiska
framåtskridandet och därmed också
efterfrågan på de varor som u-länderna
producerar. Nu har det senaste decenniet
visserligen kunnat uppvisa en
starkt ökad volym på världshandeln,
men »-ländernas andel i denna har samtidigt
i hög grad gått ned. Likaså har
»-ländernas relativa exportinkomster
sjunkit, beroende bl. a. på sänkta råvarupriser.
Dessa faktorer är de viktigaste
orsakerna till den för en tid sedan öppnade
världshandelskonferensen i Geneve.

I den huvudrapport, som konferensens
generalsekreterare Prebisch frapilagt,
fastslår han att en godtagbar utveckling
kräver en ökning av u-ländernas
nationalprodukt med 5 procent årligen,
d. v. s. samma tal som OECD har
satt som riktmärke för i-länderna. I uländerna
räknar man emellertid med en
folkökning på 2,5 procent per år, varför
nettoökningen skulle stanna vid 2,5
procent. Totalt innebär denna målsättning
en ökning av handeln med 6 procent.
Detta, säger Prebisch, kommer att
göra u-länderna allt fattigare, ty utvecklingen
kommer att följas av en ökad ef -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
terfrågan på färdigvaror — alltså ökat
importbeliov — och därmed ytterligare
försämrad handelsbalans mot i-länderna.
Prebisch kommer fram till att de
av GATT fastslagna handelspolitiska
grundprinciperna bara lämpar sig för
i-ländernas samhandel, medan delvis
andra principer måste införas som
grund för dessa länders handel med uländerna.

De av u-länderna inför konferensen
framförda väsentligaste kraven kan sammanfattas
i tre punkter. För det första
kräver man att i-länderna skall avskaffa
tullar och restriktioner i fråga om
u-ländernas varor. Man vill ha långfristiga
råvaruavtal, som reglerar både avsättning
och prissättning. Om detta inte
fungerar vill man ha kompensatorisk
finansiering, d. v. s. tillägg på priserna
för de varor som importeras från u-länderna,
i form av en särskild skatt som
sedan avsättes till en fond för finansiering
av u-landsprojekten.

För det andra kräver man tullsänkningar
och preferenser som ensidigt
gynnar u-länderna, det vill med andra
ord säga åtgärder som står i strid med
de grundläggande regler som gäller för
GATT.

För det tredje krävs en omorganisation
av det internationella handelssamarbetet.

Vissa krav borde ganska lätt kunna
tillmötesgås — i den mån vi för vår del
inte redan gjort det men jag vill gärna
deklarera en principiell tveksamhet inför
yrkanden om förändringar i och
undantag från GATT:s frihandelsprinciper.
Det är givet att avsteg från dessa
principer — liksom artificiella prishöjningar
— skulle kunna bidra till att
på kort sikt åstadkomma förbättringar i
u-ländernas handelsbalans och därmed
av deras resurser för inre ekonomisk utveckling
och standardhöjning. Risken
är emellertid betydande för att vi då
åstadkommer en oriktig snedvridning
av världshandeln och produktionsfördelningen,
en snedvridning som på sikt
inte ens gagnar u-länderna själva.

Vi kan naturligtvis komma att känna
oss nödsakade att tillmötesgå starka
u-landsönskemål som betyder att vi gör
avsteg — ehuru icke alltför stora —
från våra normala principer. Jag tänker
exempelvis på råvaruavtal som på
någon punkt kan gå längre än till den
av alla önskade stabiliseringen av prisnivån.
Jag tror att det under sådana
omständigheter skulle vara angeläget
att vi försöker klart fastställa vad åtagandet
ekonomiskt innebär. I den mån
det kan sägas vara ett förtäckt kapitalstöd
bör det rimligen i den svenska interna
ekonomien redovisas som ett sådant.

Världshandelskonferensen är främst
tillkommen för behandling av u-ländernas
handelsproblem. Den måste emellertid
också ses som ett uttryck för
kommunistländernas önskemål om en
utökad öst—-västhandel. Det är mycket
som tyder på att Sovjet med många av
u-länderna delar uppfattningen att
GATT är en exklusiv sammanslutning
av i-länder, tillkommen uteslutande för
att gagna de industrialiserade västländernas
handelsförhållanden. Att den synen
inte är sakligt grundad är uppenbart,
och det gäller för oss liksom för
övriga GATT-medlemmar att söka klargöra
för u-länderna att friaste handelsutveckling
är en väsentlig förutsättning
för snabbaste ekonomiska expansion för
både i- och u-länder.

Kommuniststaternas andel i världshandeln
är ganska blygsam — omkring
12 procent — och det finns all anledning
att försöka utöka dess omfång.
Kan konferensen här visa vägar, måste
det hälsas med tillfredsställelse. Ofta är
det dock på det sättet att långfristiga
krediter krävs härför. Den totala volymen
för sådana krediter är begränsad.
Därför kan en utökning av öst—västhandeln
som direkt följd få minskade resurser
för kreditgivning till u-länderna.
Det gäller alltså ett avvägningsproblem
som inte får förloras ur sikte.

Litet senare i vår — i början av maj
— inleds årets nästa stora handelspoli -

Onsdagen den 8 april 19G4

Nr 15

tiska händelse, Kennedyrundan. öppningsdagen
är mera formell eftersom i
verkligheten förberedelsearbete och förhandlingar
sedan länge har pågått, tyvärr
utan större framgång. Från svensk
synpunkt är det betydelsefullt att Kennedyrundan
får ett resultat så nära den
uppställda målsättningen, 50-procentig
tullsänkning, som möjligt. Europas uppdelning
i två handelsblock börjar bli
alltmera markerad, och tullsänkningar
är ett medel att hålla de ogynnsamma
verkningarna härav tillbaka.

Redan nu utvecklas den interna handeln
inom blocken i påtagligt högre
grad än mellan blocken. Under 1963
ökade exempelvis vår export av industrivaror
till länder i EFTA med 16 procent
och till länder i EEC med 5 procent.
På importsidan var siffrorna 14
respektive 4 procent. Tendensen har
inte gjort sig lika märkbar under tidigare
år, sannolikt beroende på att båda
parter tidigare ställt sig avvaktande
inför diskussionerna om Englands, och
därmed också flera andra EFTA-staters,
inträde i EEC.

Nu står svenskt näringsliv i många
fall inför ömtåliga avgöranden. Det råder
knappast någon tvekan om att eu
viss svensk export till EEC-länderna
måste beräknas upphöra så småningom.
Tullmuren blir helt enkelt för svår för
vissa varor att forcera. De ekonomiska
faktorerna kommer att i ökad omfattning
göra det lockande eller nödvändigt
för svenska företag att etablera sig
innanför muren kring den stora marknad
som EEC utgör.

Det finns i detta sammanhang anledning
att varna för uppfattningen att de
kriser som EEC genomgått under de
senaste åren skulle ha medfört stillestånd
i fråga om marknadens fortsatta
integration. Så är inte förhållandet.
Den stab av specialister och tjänstemän
som byggts upp har hela tiden varit
fullt verksam. Jämsides med kriserna
på politisk toppnivå har förvaltningsoch
utredningsarbetet förts vidare i
hög takt och säkerligen inte ulan re -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sultat. Man har en känsla av att EFTA
tagit det lugnare. Vi får emellertid inte
släppa målsättningen att EFTA:s kanske
väsentligaste uppgift skall vara att
underlätta en framtida sammansmältning
till en enda stor europeisk marknad.
Det är därför högeligen önskvärt,
inte bara ur effektivitetssynpunkt utan
också för att underlätta ett framtida
samgående, att söka utveckla former
för intimare samordning av kreditpolitiken,
transportpolitiken m. m.

Kennedyrundans målsättning var alltså
från början en 50-procentig tullsänkning
under fem år. Redan tidigt under
förhandsdiskussionerna kom det emellertid
fram så många villkor och reservationer
att förhoppningarna nog inte
skall ställas alltför högt. Det verkar
dock nu som man skulle kunna komma
överens om vissa grunder för disparitetsregler
under förutsättning att antalet
disparitetsfall inte blir alltför stort.
Många andra frågor kvarstår emellertid,
och flera viktiga problem kommer måhända
inte alls att hinna bli behandlade
under Kennedyrundan.

En komplikation som har dykt upp
gäller de s. k. undantagsvarorna. Man
måste hoppas att listorna på sådana varor
skall bli så korta som möjligt. För
närvarande pågår undersökningar inom
GATT-länderna över vilka varor som
skall tas upp på förteckningarna. När
dessa kommer att presenteras vet man
ännu inte, men inom EEC avvaktar man
sannolikt framläggandet av den lista
som USA väntas ha färdig framåt hösten,
innan man för fram sin egen. För
Sveriges del kan kravet på undantagsvaror
från EEC komma att medföra obehagliga
överraskningar. Det är känt att
EEC-ländernas motsvarighet till vårt
industriförbund har begärt hos kommissionen
att pappersprodukter skall
upptagas på undantagsförteckningen.
Om så skulle bli förhållandet kan detta
medföra ett svårt avbräck för vår
pappersexport.

Sverige har hittills avstått från att
framlägga någon undantagslista. Det

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

skulle vara intressant att få svar på
frågan om regeringen ämnar ta upp någon
vara — och i så fall vilken eller
vilka — på en svensk undantagslista,
om EEC tar upp pappersprodukter eller
andra för svensk export vitala varor.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en
fråga, som visserligen inte rör undantagslistorna
men väl tullarna. Den höjning
av ståltullen som stålunionen vidtog
för inte så länge sedan möttes av
svenska protester. Den berördes också
i allvarliga ordalag av statsministern
vid besöket i Bonn för någon tid sedan.
Det har sagts att denna mera officiella
protest skulle fullföljas genom att företrädare
för det svenska näringslivet
skulle bege sig till Tyskland för vidare
förhandlingar. Jag vill fråga om dessa
förhandlingar har kommit till stånd
och i så fall vilket resultat de gett.

Vi i Sverige har, som jag nyss sade,
all anledning att verka för och hoppas
på en framgångsrik utgång av Kennedvrundan.
Världshandeln skulle stimuleras
på ett sätt som vore värdefullt för
ekonomisk expansion inom alla områden,
inte minst u-länderna. Man har
inom Förenta staternas handelsdepartement
beräknat, att en 30-procentig reduktion
av GATT-ländernas tullar skulle
medföra en ökning av handeln under
en sexårsperiod med över 40 procent.
Siffran må vara osäker; den ger ändå
en föreställning om vilken verkan ett
framgångsrikt genomförande av Kennedyrundan
kan få. Ett misslyckande
kan å andra sidan få allvarliga följder
— inte minst för oss. Detta beror delvis
på ett förhållande som föga berörts
i den allmänna debatten. Den av EEC
beslutade harmoniseringen av den yttre
tullmuren, som skall vara genomförd
den 1 januari 1966 eller 1967, innebär
att låga tullar i princip skall höjas och
höga i princip sänkas, så att den yttre
tullmuren blir ett genomsnitt av de sex
ländernas tullar för olika varor. Om
exempelvis en västtysk tull på en viss
vara uppgår till 10 procent under det

att den italienska tullen på samma vara
uppgår till 30 procent, skall den yttre
tullmuren bli 20 procent. Steg mot detta
mål har successivt tagits under flera
år. Man har därvid dock inte siktat
mot medeltalet — alltså 20 procent i
det exempel jag valde — utan mot en
slutnivå som ligger lägre — i exemplet
på 16 procent. Detta beror på att man
i samband med Dillonrundan för ett
par år sedan, som ju också avsåg en
lineär tullsänkning, beslöt att tills vidare
inrikta sig på en sluttull på 80
procent av medeltalet, och det har man
därefter gjort. Tullsatserna ligger därför
i dag i mitt exempel på ungefär
13,5 procent respektive 21,5 procent.

Utgångspunkten för Kennedyrundan
är emellertid den ursprungliga medeltalsnivån
— 20 procent i exemplet.
Skulle Kennedyrundan misslyckas eller
slutresultatet bli en tullsänkning med
mindre än 20 procent, kan därför den
yttre EEC-tullmuren bli högre än den
man hittills siktat på. Höjningarna
kommer då främst att beröra tullarna i
de nuvarande lågtulländerna. Eftersom
vår export på EEC i huvudsak går till
just dessa länder, skulle en sådan utveckling
drabba oss hårt.

Herr talman! Det är viktiga intressen
som står på spel vid de nu inledda och
förestående handelspolitiska överläggningarna.
Jag vill uttala den förhoppningen
att våra svenska insatser verksamt
skall kunna bidra till lösningar av
problemen, som inte bara på kort utan
även på lång sikt skall visa sig värdefulla.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En svensk utrikesdebatt
kan snarare betecknas som en redogörelse
och en serie deklarationer än som
en egentlig debatt. Enigheten är mycket
stor om hur vårt lands utrikespolitik
skall bedrivas. Sverige har valt sin
väg som ett land fritt från allianser och
med en bestämd deklaration att så långt
som möjligt iaktta neutralitet i händel -

Onsdagen den 8 april 1961

Nr 15

se av krig. Detta betyder dock inte att
Sverige star passivt i fråga om de internationella
fredssträvandena. Idka litet
betyder det att Sverige står passivt
då det gäller arbetet på att lindra den
nöd som förekommer i stora delar av
världen.

Ifrån centerpartiets sida vill vi klart
deklarera att vi anser att Sverige har
möjligheter och skyldigheter att aktivt
delta i fredssträvandena och i arbetet
på att bygga npp eu värld fri från
hunger och med lindring av de lidanden
som nu förekommer i stora delar
av vår värld. Den svenska alliansfriheten
och deklarationen om neutralitet
har väckt respekt och aktning i internationella
sammanhang, och den har
inte medfört att Sverige ställts vid sidan
om de internationella avgörandena.
I stället kan man utan självförhävelse
säga att Sverige ofta anmodas delta
i kommittéer och kommissioner som
har till uppgift att lösa besvärliga internationella
problem. Freds- och utvecklingsarbetet
kan bedrivas pa
många olika sätt, men i all den utsträckning
det är möjligt torde det vara bäst
att det bedrivs inom ramen för Förenta
Nationernas arbete. När Förenta
Nationerna bildades den 26 juni 1945
var det 51 nationer, de s. k. signatärmakterna,
som omedelbart blev medlemmar
i FN. Sverige som blev medlem
i FN den 19 november 1946 har alltid
ansett det vara en viktig uppgift att organisationen
skulle få största möjliga
universalitet. Så sent som för 12 år sedan
fanns det endast 60 medlemsstater
i FN. Svårigheterna att nå enighet
när det gäller att bevilja nytt medlemskap
har dock övervunnits, och nu uppgår
medlemsantalet till 113.

Ännu finns det vissa länder som inte
är medlemmar, men detta beror i en
del fall på att dessa inte erhållit självstyrelse
och i andra fall på att länderna
är delade eller i något fall på att
vederbörande land inte önskar medlemskap.

Under den tid som Förenta Nationer -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
na existerat har det skett en väldig omvälvning
i världen. Ett mycket stort
antal länder som tidigare var kolonier
har blivit självständiga och därefter
medlemmar i FN. Detta medlemstillskott
har förändrat FN:s struktur. De
europeiska och amerikanska staterna
dominerar inte längre FN, utan afrikanska
och asiatiska stater är nu sa
många att de utövar ett mycket stort
inflytande på organisationen. Strukturförändringen
har medfört åtskilliga
ändringar också i fråga om besluten.
Det kan bli vissa besvärligheter i det
avseendet att det när det gäller ekonomiska
förpliktelser kanske är de länder,
som icke själva har möjlighet att
fullgöra sina förpliktelser, som är i majoritet
när det gäller att fatta besluten.

Förenta Nationerna har på ett framgångsrikt
sätt genomfört en av de svåraste
uppgifterna den ställts inför tidigare,
d. v. s. operationerna i Kongo. Vi
kan med tillfredsställelse konstatera att
regeringen i sin deklaration sagt att
trupperna från Kongo kommer att vara
hemma före den 1 juli i år. Även om
det i varje fall för närvarande ser mera
lugnt ut i Kongo, saknas det inte
orospunkter i olika delar av världen.
Bara för att visa på några kan jag nämna
Främre östern, där arabländerna
och Israel uppvisar så starka motsättningar
att man inte kan tala om något
egentligt fredsförhållande utan bara om
ett stillestånd som kan brytas om det
blir skarpa motsättningar mellan de båda
parterna. Koreaproblemen är ännu
inte lösta, utan där råder det också
stillestånd. Det finns även en rad andra
punkter där freden kan hotas.

I fråga om Cypern står Förenta Nationerna
inför en av de svåraste uppgifter
som hittills förelegat. Det förhåller
sig inte där som på vissa andra håll att
det kan dras en skarp gränslinje mellan
de stridande parterna, utan där är
de olika befolkningsgrupperna blandade
på ett sådant sätt att uppgiften blir
mycket svår. Sverige ställde sig mycket
tveksamt till om man skulle sända

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
fredstrupper eller om man skulle på något
sätt avböja att delta i denna fredsaktion,
men efter begäran från Förenta
Nationerna och under de förutsättningar
som har meddelats har Sverige —
som statsrådet Lange deklarerade —
deltagit i denna operation. Det besvärliga
är att viljan till en fredlig uppgörelse
verkar mycket svag från de stridande
parternas sida på Cypern. Det
verkar som om prestige- och oförsonliginställning
till varandra är dominerande,
och man kan därför vänta en mycket
svår uppgift att lösa Cvpernproblemet.
Vi kommer givetvis från centerns
sida att beakta alla faktorer som kan
inverka på om Sverige skall sända ytterligare
200 man till Cypern. Jag vill
för närvarande inte avge någon deklaration
i det fallet, utan frågan kommer
att behandlas under de närmaste dagarna.

Det är att observera att Förenta Nationerna
inte bara är en organisation
som arbetar för fredssträvandena, utan
FN arbetar också för det ekonomiska,
sociala och humanitära framstegsarbetet
i världen. I regeringsdeklarationen
säges: »Ett FN-dokument som har en
oförtjänt undanskymd plats i allmänhetens
vetande är förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Anledningen
härtill är sannolikt det faktum att under
de femton år som gått sedan denna
förklarings tillkomst, beklämmande
litet kunnat åstadkommas för att fullfölja
dess höga syften. Förföljelse och
diskriminering förekommer alltjämt på
många håll i världen. Det mest uppmärksammade
exemplet är den s. k.
rasåtskillnadspolitik, som fortfarande
bedrivs i Sydafrika.» Men också på eu
del andra områden kan man ifrågasätta,
om respekten för friheten och för
de mänskliga rättigheterna är så stor.

Arbetet med att utforma en konvention
om de mänskliga rättigheterna har
pågått mycket länge, nämligen ett tiotal
år. Man kan på ett sätt konstatera
med tillfredsställelse att detta arbete
vad gäller de substantiella paragraferna

är slutfört. Så mycket mer är att beklaga
att den ur svensk synpunkt ganska
enkla uppgiften att konstruera de tilllämpaingsparagrafer,
som skall finnas
i anslutning till konventionen, inte
kunde slutföras under den förra generalförsamlingen.
Hur stora förhoppningar
man skall visa om att de verkligen
kan slutföras, kan råda ganska
stor tvekan om.

Det finns åtskilliga länder som i FN
varit med om att fastställa de olika paragraferna,
men det står t. ex. i artikel
12 punkt 1 (b), att var och en skall vara
fri att lämna varje land, inklusive
sitt eget. Det står i artikel 18 bestämmelser
om tankefrihet, yttrandefrihet,
religionsfrihet. Det gäller inte bara rätten
att tillhöra en viss religionsåskådning
utan också rätten att utöva denna
religion och att utöva undervisning i
den o. s. v. Det står vidare talat om
åsiktsfrihet o. s. v. Frågan är: Är alla
dessa länder som varit med om att utforma
denna deklaration villiga att
verkligen sätta den i kraft? Eller skall
man enligt dessa enligt vår uppfattning
ganska enkla tillämpningsparagrafer
förhindra att deklarationen verkligen
kommer att bli ett instrument till
nytta för att främja de mänskliga rättigheterna
i hela världen?

Jag skall inte ta upp några av de
storpolitiska problemen, såsom kontroversen
mellan Kina och Ryssland, nedrustningskonferensen,
provstoppet eller
den »heta linjen». Det har uttalats en
del ord härom i regeringsdeklarationen,
som jag tycker är riktiga. Jag skall i
stället beröra ett problem som också
har nämnts i deklarationen, dock mycket
kortfattat.

Vi liar nu kommit i den situationen
att vapnen utvecklats så att om vi över
huvud taget vill leva, måste vi leva i
fred. Nästa jättelika problem, som inte
direkt drabbar oss i Sverige, är den enkla
uppgiften att se till att folk får något
att äta. När det i regeringsdeklarationen
talas om befolkningsutvecklingen
är det bara att konstatera att två tredje -

Onsdagen den 8 april 190-1

Nr 15

delar av jordens befolkning för närvarande
inte får tillräckligt med livsmedel
och att några miljoner människor
årligen svälter ihjäl. Jag skulle vilja
framhålla att när man talar om befolkningsutvecklingen
bör man inte bara
peka på Asiens många miljoner eller
Kinas ökande befolkning utan man bör
även observera att Förenta staternas befolkning
ökas med ungefär tre miljoner
människor om året och att Sovjetunionens
befolkning ökar i ungefär samma
takt. Resultatet härav blir att ju mer
folkmängden i de länder som kan exportera
livsmedel ökar, ju mindre kommer
de att kunna exportera till länder
som behöver livsmedel. När det gäller
Amerikas överskott på livsmedel är det
sant att där finns ett överskott som
motsvarar ungefär ett års produktion
av vete och ungefär två års produktion
av majs. Men vad betyder detta om befolkningen
ökar med tre miljoner människor
om året, vilket innebär att det
om tio år kommer att finnas 30 miljoner
fler amerikaner? Motsvarande tendens
har gjort sig märkbar i flera andra
länder, t. ex. Australien, som fått mer
och mer minska sin livsmedelsexport.
vilket medför att länder som behöver
livsmedel råkar i svårigheter.

Jag är beredd på att man nu kommer
att anmärka mot att jag börjar tala jordbrukspolitik
i denna debatt. Detta har
jag emellertid inte avsett att göra, utan
jag har velat fästa uppmärksamheten
vid världens livsmedelsproblem. Jag
önskar att regeringen i större utsträckning
observerar Sveriges möjligheter
att hjälpa på livsmedelsområdet. Jag
vet att Sverige är ett litet land och kanske
inte kan göra så stora insatser, men
det befriar oss inte från skyldigheten
att vidta de hjälpåtgärder vi kan och
därvid också uppmärksamma livsmedelsförsörjningens
problem.

När vi i vårt land medvetet minskar
vår livsmedelsproduktion bör vi beakta
de tendenser som jag nu skisserat, nämligen
att bristen på livsmedel kommer
att göra sig allt märkbarare inom allt

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
större delar av vår värld. Prisutvecklingen
på världsmarknaden förra året
gav oss en liten anvisning om vad som
ganska snart också kan komma att inträffa
i vårt land. Vi hade tendenser till
en kris i november—december som visade
att också vi kan råka in i en bristsituation.
De som med nära nog fanatism
har drivit frågan om storleksrationaliseringen
har inte observerat att Sverige
inte längre har samma framskjutna
plats när det gäller produktionen av
livsmedel per hektar. Från att ha legat
på tredje plats har vi halkat ner till
lägre än tionde plats.

Det gäller här framtidsperspektiv
som regeringen borde ägna större uppmärksamhet
i stället för att driva nuvarande
jordbrukspolitik. Det gäller inte
bara att skicka pengar till nödlidande
länder, utan det kan komma att gälla
något som är viktigare än pengar,
nämligen att se till att de får någonting
att äta.

Jag skall sedan säga några ord om
vad som kanske kan betecknas den
andra delen av regeringsdeklarationen,
d. v. s. det avsnitt som behandlar de
handelspolitiska förhållandena. När
man gör en överblick över den internationella
handelspolitiska situationen
konstateras att det är påfallande att
det ekonomiska integrationsarbetet i
Europa trots genomgångna kriser och
bestående svårigheter fortskrider med
en dynamik som vi ännu för något år
sedan knappast vågat hoppas på. Jag
vill gärna instämma häri. När vi diskuterade
Sveriges inträde i EFTA, gav
flertalet talare den gången uttryck för
oro över hur den framtida utvecklingen
skulle utfalla. Jag tror att man i dag
kan konstatera att utvecklingen har blivit
gynnsammare än vad vi vid det tillfället
trodde. Därmed är intet annat
sagt än att stora svårigheter och vissa
orosmoment fortfarande föreligger.
Men, som sagt, efter inträdet i EFTA
har utvecklingen varit ganska god. Man
kan väl konstatera att EFTA har varit
en god motvikt till EEC. EFTA har

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dock en mycket stor uppgift även i annat
avseende. Handelsministern konstaterade
att den svenska utrikeshandeln
inom EFTA bär fått en växande betydelse.
Han visade på att medan Sveriges
totala import under år 1963 steg
med 9 procent, så ökade importen från
EFTA-länderna med 14 procent. Det har
betygats åtskilliga gånger att det ekonomiska
samarbetet inte bör stanna enbart
vid EEC och EFTA, utan vi hoppas
ju att få till stånd ett västeuropeiskt
frihandelsområde eller ännu hellre en
mer världsomfattande friare handel.
GATT-avtalet är ju ett led i en sådan
utveckling, även om GATT inte omfattar
så stora områden som vi skulle önska.

När det gäller GATT-avtalet kan som
redan antytts tulldisparitetsfrågan vålla
besvärligheter. Om man sänker tullarna
med vissa procentsatser per år i
avsikt att fullständigt avskaffa tullarna,
så betyder dessa procentuella sänkningar
i och för sig ingenting, men om
man inte kan helt avskaffa tullarna utan
— som Kennedyrundan syftar till —•
stannar vid att sänka tullnivån med 50
procent, blir tulldisparitetsfrågan ytterst
aktuell och kommer att ställa till
åtskilliga problem.

Problemen om handelsförbindelserna
har tagits upp i den stora konferens
som börjat i Geneve och vars arbete
diskuterats i många år i Förenta Nationerna
innan den äntligen kom till
stånd. Där bör det observeras vad som
sagts i regeringsdeklarationen, att Sverige
gentemot u-länderna har tagit bort
tullen på åtskilliga varor som dessa
länder exporterar. I ett tal i Förenta
Nationerna under förra generalförsamlingens
möte påvisades att det fanns
länder som genom varuskatt och liknande
fördyrade varor, som dessa länder
exporterade, med ganska fantastiska
belopp. Det rörde sig inte bara om
en fördubbling, utan det gällde tiodubblingar
och ända upp till att dessa varor,
när de försåldes, kostade femtio gånger

så mycket som när de importerades
från något u-land.

Som jag sade i början av mitt anförande,
herr talman, finns det inte så
många kontroversiella saker som det är
anledning att beröra. Jag skall inte ta
upp den sista delen av regeringsdeklarationen,
eftersom hjälpen till u-länderna
kommer att diskuteras här senare.
Jag tycker det är glädjande att konstatera,
att Sverige har ökat sina bidrag i
allt större utsträckning. Jag vill bara
ånyo understryka att det inte bara gäller
den hjälpen. Det gäller också hur
livsmedelsförsörjningen ordnas i fortsättningen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i största delen av vad som
förekommit i regeringsdeklarationen.
Till detta har jag här fogat en del av
vad som är centerpartiets uppfattning i
dessa frågor.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om huvuddragen i den
svenska utrikespolitiken råder ju alltjämt
enighet i Sveriges riksdag. Det
gäller beslutsamheten att bevara vår alliansfrihet,
att bära de härför erforderliga
kostnaderna och genom ett aktivt
medlemskap i Förenta Nationerna efter
måttet av våra krafter bidra till en
fredlig utveckling i världen. Inom denna
principiella ram finns naturligtvis
vissa meningsskiftningar i olika detaljer,
men detta är naturligt, och i varje
fall gäller det icke några frågor av principiell
tyngd.

Nordiska rådet antog vid sitt tionde
rådsmöte för två år sedan ett program
i syfte att ytterligare fördjupa och förstärka
det nordiska samarbetet och den
nordiska samhörigheten. I vissa avseenden
har utvecklingen varit gynnnsam.
Så har t. ex. varit fallet på det ekonomiska
området. Som handelsministern
nyss underströk, har handelsutbytet
mellan Nordens länder starkt ökat. Å
andra sidan finns områden där utvecklingen
har varit avsevärt långsammare.

Onsdagen den 8 april 1904

Nr lä

För att ta ett exempel kan jag erinra
om att till Nordiska rådets möte i år
väcktes ett medlemsförslag om det nordiska
forskningssamarbetet. Där angavs
eu tidtabell som visade att på tio år har
denna fråga varit föremål för idelig behandling
i rådet, inom ministerkonferenser
och i olika andra organ utan att
man kommit fram till någon lösning.
Vissa resultat har vunnits på begränsade
forskningsområden, men man har
inte kunnat få en enhetlig lösning till
stånd. Jag är naturligtvis medveten om
att betydande svårigheter kan föreligga
för att nå en mera koordinerad planering
av forskningsutbyggnaden, men
trots detta tycker jag nog att resultatet
av tio års diskussioner är väl magert.

Även på vissa andra samordningsområden
har man kunnat notera en långsam
utveckling. Det tog t. ex. en avsevärd
tid innan utredningen om radions
och TV:s juridiska ansvarighet kom i
gång. Jag har velat anföra dessa exempel
för att ge en viss bakgrund till ett
önskemål som jag har, att man från
svensk sida på allt sätt försöker driva
på det samordningsarbete på skilda områden
som innefattas i helsingforsöverenskommelsen.

I slutet av regeringsdeklarationen
uppräknas en mängd officiella besök av
representanter för främmande länder.
Om denna uppräkning avsåg att insätta
den sovjetiske regeringschefens besök
här om ett par månader i ett naturligt
sammanhang, är jag säker på att en stor
del av innevånarna här i landet, särskilt
de som läser tidningarna, har
ganska lätt att inse, att det finns eu viss
skillnad. När nu Chrustjov inbjudits av
svenska regeringen, är det klart att han
skall behandlas som en gäst och ägnas
den omsorg och gästfrihet som därmed
följer. Men när man nu ser i tidningarna
vilka väldiga arrangemang som erfordras
bara för skyddsåtgärder för
gästen, frågar man sig ånyo om det
verkligen kan vara någon mening och
något innehåll för en liten alliansfri
stat att fortsätta med invitationer av

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
detta slag. Inte nog med att de är kostsamma
och besvärliga, i synnerhet när
det gäller diktatorer och deras jämlikar,
de kan också av olika andra skäl
vålla komplikationer. Det är inte för
mycket sagt, att en stor del av .svenska
folket känner både olust och inte minst
överraskning över att så omfattande arrangemang
bedömts nödvändiga i det
föreliggande fallet.

Rent principiellt och med generell
tillämpning torde kunna sägas att för
svenskt vidkommande kan vi säkert
klara oss med visiter på något lägre
nivå och med de förbindelser som ges
på det diplomatiska planet.

Sveriges aktiva medverkan i Förenta
Nationernas strävanden har i vissa hänseenden
haft eu mer realistisk betoning
än många andra länders. Bevakningsuppdragen
på olika håll i världen har
inneburit betydande offer både personellt
och ekonomiskt. Man kunde därför
ha skäl anse att vi gjort vårt på
detta område och att andra kunde ta
vid efter oss när behov föreligger.

Då Sverige trots detta biträtt Förenta
Nationerna också på Cypern, har det
skett därför att vi inte ansåg att det var
möjligt för oss att genom en vägran
kanske bidraga till ett sammanbrott i
FN:s pacificeringsplan. Risken härför
var uppenbar, och från folkpartiets sida
har vi i utrikesnämnden mot denna
bakgrund givit regeringens beslut vårt
stöd.

Truppen står under svenskt befäl
men har ställts till generalsekreterare U
Thants förfogande. Det är alltså generalsekreteraren
som disponerar truppen
och som bär ansvaret för vad som
sker. Den svenska regeringen och den
svenska försvarsledningen har ingenting
direkt att göra därmed. Framgången
för aktionen är därför avhängig generalsekreterarens
dispositioner.

Efter de senaste veckornas utveckling
förefaller det som om ärkebiskopen Makarios
anser att Cyperns regering nu
bara består av den grekcypriotiska delen
och att generalsekreterare U Thant

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
därför endast borde ha att hålla kontakt
med den delen av regeringen vid
planläggningen av säkerhetsstyrkornas
uppgifter. Den turkiska delen av regeringen
är ju för närvarande inte fullt
i funktion. Skulle U Thant följa den
uppfattningen, så kan det enligt min
mening innebära att situationen i onödig
grad tillspetsas och att riskerna
även för den svenska gruppen ökas.
Man får därför hoppas att generalsekreteraren
verkligen håller kontakt även
med den turkiska delen av regeringen
vid de dispositioner av säkerhetsstyrkan
som tid efter annan måste ske.

Uppenbarligen har den svenska truppen
på Cypern att bereda sig på synnerligen
svåra påfrestningar med risker
av såväl personell som materiell art.
Viktigt är därför att den rådgivande
militära kontakten mellan Sverige och
U Thant skötes väl med beaktande av
den svenska expeditionens bästa.

Det finns också all anledning att med
skärpa understryka det krav som framförts
i dagens regeringsdeklaration att
FN-styrkans befogenheter snarast får en
mera preciserad utformning än vad
som nu är fallet. Inte minst aktualiserar
de senaste dagarnas utveckling på
Cypern nödvändigheten härav. Enligt
dagens tidningar är situationen nu så
skärpt, att faran för inbördeskrig är
överhängande. Ärkebiskop Makarios’
öppna hot mot den turkcypriotiska militärstyrkan
på ön och Turkiets svar
med hot om intervention är dåliga tecken.

Nu har generalsekreterare U Thant
begärt en utökning av de neutrala ländernas
säkerlietstrupper. För Sveriges
vidkommande gäller det tydligen 200
eller 300 man. Då man inte känner till
framställningens närmare innebörd och
motivering är det svårt att nu ta någon
ställning till saken. Jag förmodar att
regeringen kommer att före sitt ställningstagande
rådgöra med utrikesnämnden.
Saken tål naturligtvis att
mycket grundligt övervägas, även om
man har stor förståelse för önskan att

öka den neutrala delen av FN-styrkan.

Jag vill för övrigt ifrågasätta om
7 000 man verkligen effektivt kan motsvara
det krav som ställts på denna
styrka. En icke så liten ökning av styrkan
skulle inge större säkerhet för
framgång och större säkerhet för de
trupper som har att utföra sin bevakningsuppgift.

Skulle den situationen uppstå att fullt
inbördeskrig utbryter med intervention
från andra länders sida, skall givetvis
den svenska truppen dras tillbaka, vilket
villkoren för dess utlåning otvivelaktigt
medger.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att liksom i fjol uttrycka den
oro som säkert många känner över FN:s
finansiella svårigheter. Det nuvarande
tillståndet att vissa länder, inte endast
de små nyblivna statsbildningarna utan
även stormakter, godtyckligt anser sig
kunna avgöra vilka i laga ordning beslutade
FN-aktioner de skall lämna
ekonomiskt bidrag till underminerar
ju hela FN:s verksamhet. Kongoaffären
har bringat FN i en svår ekonomisk situation.
Följderna har visats i Cypernfallet,
där U Thant nödgades begära att
de stater som ställt trupper till förfogande
själva också skulle svara för
kostnaderna.

Även om några andra länder utlovat
vissa bidrag till kostnaderna, är hela
situationen så abnorm som den över
huvud taget kan bli. Klart är att FN på
sådana villkor aldrig någon längre tid
kan fullgöra sina säkerhetsuppgifter.
Kan inte en bestående lösning av ekonomien
ske blir FN-palatset ett diskussionsforum
endast, visserligen av
världsformat men utan den verkliga
betydelse som det innebär att ha kraft
till förfogande att verkställa de beslut
som fattas. Frågan är om inte detta är
ett av de allra viktigaste världspolitiska
problem som för närvarande existerar.

Med hänsyn till att Sydafrika vid två
tillfällen under det senaste halvåret har
diskuterats här i kammaren hade jag
inte för avsikt att nu närmare gå in på

Onsdagen den 8 april 1984

Nr lä

detla intrikata spörsmål. I regeringsdeklarationen
förekommer emellertid
några i och för sig naturliga uttalanden
om att Sverige är villigt att stödja rekommendationer
från FN:s säkerhetsråd
i sydafrikafrågan, och till detta
meddelande skulle jag önska knyta eu
fråga.

I årets remissdebatt i andra kammaren
gjorde utrikesministern några uttalanden
som är värda att observeras. I
en replikväxling med herr Wedén medgav
han att man borde undersöka alla
möjligheter att komma till rätta med
det förskräckliga och utmanande rasförtryck
som utövas i Sydafrika. Utrikesministern
anslöt sig »utan vidare»,
som han sade, till herr Wedéns uppfattning
att det ökade trycket utifrån
av sanktionskaraktär är alltför blygsamt.
Utrikesministern yttrade därefter:
»Om vi kunde förmå de större
handelspartnerna, i första hand Förenta
staterna och Storbritannien att sträcka
sig längre, d. v. s. att tillgripa sanktioner
som omfattar en större varugrupp
än den som säkerhetsrådet har
rekommenderat för närvarande, så skulle
jag gärna ansluta mig därtill. Jag tror
också att vi kunnat få i varje fall något
av de nordiska länderna att gå med på
ett sådant förfarande.»

Debatten gällde i detta avsnitt huruvida
den svenska staten genom några
initiativ kunde stimulera till en aktion
av större format från ett flertal länders
sida i syfte att öva påtryckning på
Sydafrika. Vi är alla överens om svårigheterna,
lika väl som om att isolerade
aktioner har föga verkan. Men herr Wedén
menade att Sverige skulle kunna
rent av i förväg för vissa länder klargöra,
att Sverige för sin del vore villigt
att ansluta sig till en aktion, därest den
kunde omfattas av flera.

Med hänsyn till vad som förekommit
vid denna debatt önskar jag fråga, huruvida
den svenska statsledningen har
tagit några initiativ eller gjort sonderingar
eller förberedelser till sådana i
den fråga som det här gäller.

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Det handelspolitiska intresset knyter
sig till de två internationella konferenserna,
världsliandelskonferensen och
det kommande GATT-mötet. I båda dessa
fall torde EFTA ha att fullgöra sina
för tillfället måhända viktigaste uppgifter.
EFTA har ju, såsom har betonats
i regeringsdeklarationen, under det senaste
året på ett markant sätt konsoliderat
sin ställning, det interna handelsutbytet
har ökat, liksom även handeln
utåt. Över huvud taget har EFTA tydligen
stärkt sin internationella position.

Beträffande de integreringssträvanden
inom Europa som man på sina
håll i u-länderna ställer sig i viss mån
kritisk till men som vi givetvis gärna
vill stödja kan det vara värt att understryka
vikten av att man inte alltför ensidigt
knyter sig till tullfrågorna. Med
tillfredsställelse noterar jag att denna
uppfattning också har kommit till uttryck
i handelsministerns anförande
här i dag. Icke förty föreligger en viss
känsla hos en utomstående, att de andra
sidor av problemet som det kan vara
fråga om visserligen uppmärksammas
men inte betraktas som så aktuella,
att det skulle föreligga särskild anledning
att skynda på. Vad speciellt Sverige
beträffar finns det anledning att
åter erinra om att det är en viktig angelägenhet
att gripa sig an med den
valutareglering som nu avstänger
svenska företag från den internationella
kapitalmarknaden. Inte minst i det
nuvarande läget föreligger det särskild
anledning till detta.

Vad EFTA-frågorna i övrigt beträffar
vill jag inskränka mig till att instämma
i beklagandet av det brott mot
EFTA-andan som det brittiska dekretet
rörande SAS-planens mellanlandning i
Prestwick enligt min mening utgör. Det
är väl ändå inte avsikten att EFTAmedlemmarna
skall börja behandla varandra
på detta sätt. Vi har givetvis här
i Sverige förståelse för att britterna har
en uppfattning som avviker från den
skandinaviska, men vad vi inte har förståelse
för är ett förliandlingssätt som

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
innebär att man, om man inte tycker
sig tillräckligt snabbt få sina intressen
tillgodosedda, bryter förhandlingarna
och ensidigt utfärdar dekret. 1 Sverige,
där vi brukar kunna genom ömsesidiga
eftergifter förhandla oss fram till samförståndslösningar,
har den brittiska
åtgärden gjort ett mycket dåligt intryck
bland allmänheten.

Jag kan i detta sammanhang inte undertrycka
en annan reflexion: Hur är
det egentligen med luftens frihet, principiellt
och reellt? Man talar om havens
frihet, men luftens frihet är i dagens
värld lika viktig. Är man på regeringshåll
inne på tanken att ta upp
det problemet på ett eller annat sätt
inom en vidare krets?

Kol- och stålunionens åtgärd i fråga
om ståltullarna tillfogar, såsom här har
framhållits tidigare, den svenska exporten
betydande skada. Med tillfredsställelse
tar man del av meddelandet, att
tyskarna skall söka utverka tullkontingenter
som skulle lätta svårigheterna
för oss. Men vad sker om detta icke lyckas?
Att vi på något annat sätt måste
värna våra intressen är väl klart. Kanhända
anses det olämpligt att nu vidröra
denna aspekt, men annars vore
det givetvis av intresse om handelsministern
kunde närmare kommentera situationen.

Man har allmänt inte väntat några
större omedelbara resultat av världshandelskonferensen,
som ju är en stor
och tungrodd apparat, där deklarationernas
mångfald tydligen hittills har
dominerat. Den växande klyftan mellan
industriländer och utvecklingsländer
har här berörts så utförligt av flera talare,
att jag inte behöver gå närmare
in på den, men jag understryker betydelsen
av att något verkligt allvarligt
görs. Det räcker inte med vissa mindre
justeringar, utan skall man nå ett
resultat som verkligen skapar en tillfredsställande
utveckling, så krävs det
ingripanden av avgörande betydelse.
Med hänsyn till den inställning som
man har på svensk sida är det naturligt

om vi biträder dessa strävanden. Jag
har med tillfredsställelse läst handelsministerns
anförande i början av konferensen
och konstaterar att det andas
en påtaglig förståelse för problemen,
vilket också går igen i dagens regeringsdeklaration.

De många problem som uppställer
sig i detta sammanhang måste dock,
även med en allmänt positiv inställning,
granskas kritiskt. Ett sådant avsnitt
gäller kravet på tullpreferenser för
u-ländernas industrivaror. De undersökningar
som har gjorts ger vid handen
att förväntningarna beträffande preferensernas
verkningar hos u-länderna
allmänt sett knappast är realistiska. För
Sveriges vidkommande är tullarna på
de varor som kan ifrågakomma antingen
obefintliga eller så låga, att preferenserna
knappast skulle få någon betydelse
för exportländerna och inte
heller för Sverige. En framgångsrik förhandling
i GATT kan ytterligare reducera
dessa tullar. Emellertid skulle ett
införande av sådana preferenser som
nu begärs få ogynnsamma verkningar
på den handelspolitiska utvecklingen
på sikt. De skäl som föranlett regeringen
att ställa sig tveksam till kravet förefaller
därför välgrundade.

Låt mig också uttala förhoppningen
att de positiva uttalanden som handelsminister
Lange gjorde i världshandelskonferensens
inledning skall följas upp
av aktiva svenska insatser i det allvarliga
arbete som återstår.

Vad slutligen Kennedyrundan beträffar
råder det ingen tvekan om att ett
sammanbrott för dessa kommande
GATT-förhandlingar skulle få mycket
ödesdigra framtida konsekvenser. Det
är redan ur den synpunkten mycket betydelsefullt
att Sverige tillsammans med
andra EFTA-länder gör allt som är möjligt
för att hindra en sådan utveckling
och söka länka konferensen fram till
ett beslut som verkligen kan få stor betydelse
för världshandeln.

Med hänsyn till de svårigheter som
uppstod i inledningsskedet i fjol har

Onsdagen den 8 april 1901

Nr 15

inom EEC olika regler utarbetats för
den s. k. disparitctsregeln. Jag måste
med djupt beklagande konstatera att de
förslag som framkommit så viil i den
frågan som beträffande undantagslistorna
inom EEC skulle för EFTA som
helhet men framför allt för vissa EFTAländer
få mycket kännbara negativa
verkningar. Sverige och Schweiz hör
till dem som skulle råka illa ut.

Tyvärr får vi nu veta att försöken att
åstadkomma en rimlig kompromiss hittills
inte har givit något resultat. Regeringen
har •— liksom EFTA som helhet
— hör en utomordentligt angelägen
uppgift att till det yttersta söka nå en
överenskommelse i dessa viktiga frågor.
Det vore mycket beklagligt om
samförstånd inte kunde nås och utvecklingen
tvingade fram reaktioner som
icke kan betraktas som önskvärda.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Den svenska utrikespolitiken
har inte undergått några principiella
förändringar sedan riksdagen
senast hade möjlighet att debattera denna
politik i mera allmänna former. Alliansfriheten
och neutraliteten är fortfarande
riktmärke, och mot detta har
jag självfallet inga anmärkningar att
göra.

Det världspolitiska läget — det är väl
med detta som bakgrund man bör bedöma
den svenska utrikespolitiken i
dess enskildheter — uppvisar dock vissa
nya drag. För en enskild medborgare
utan tillgång till utrikespolitisk fackkunskap
och med mycket begränsade
möjligheter att genomskåda vad som
sker i det som synes ske är det givetvis
svårt med orienteringen. Men å
andra sidan har den enskilde medborgaren
fördelen att kunna bedöma händelseutvecklingen
utan hänsyn till konventionella
betraktelsesätt och förutbestämda
meningar, samma fördelar som
det lilla barnet hade i H. C. Andersens
saga om kejsarens nya kläder.

Mig förefaller det som om de doktri -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ner som bestämt stormakternas utrikespolitiska
handlande är föremål för en
viss prövning och omprövning. Moskvaavtalet
om kärnvapenprovstopp visade
att det principellt är möjligt för de båda
supermakterna att vid förhandlingsbordet
träffa överenskommelser av progressiv
natur. Vissa konkreta överenskommelser
på handelns område tyder
på ett fördomsfriare betraktelsesätt från
amerikansk sida gentemot det socialistiska
lägrets länder. Det finns tecken
som tyder på omgrupperingar inom de
båda huvudagerande blocken i världspolitiken.

För egen del tolkar jag dessa förändringar
som ett, låt vara kort, steg mot
en avspänning och en avveckling av det
kalla kriget. Kan det också inleda en
utveckling till att låta antikommmunisinens
spöke försvinna från den politiska
scenen, så är det så mycket bättre,
och det förefaller faktiskt som om en
del politiker litet varstans i världen
börjar tröttna på att släpa runt med
detta spöke.

Naturligtvis sker en sådan omställning
inte utan friktioner och konflikter.
Mordet på den amerikanske presidenten
Kennedy i slutet av föregående
år, vars yttersta motiv, planläggning och
genomförande ännu inte är klarlagda,
vittnar om att starka krafter är i rörelse
dels för att åstadkomma en förändring
i världspolitiken, dels för att
söka hindra en sådan förändring.

För egen del har jag inga förhoppningar
om att utvecklingen kommer att
flyta i lugna banor. Avskaffandet av
det gamla kolonialsystemet sker inte
smärtfritt. De nya självständiga nationerna
ställer mycket berättigade krav
på de gamla imperialistiska och koloniförtryckande
staterna. Också sinsemellan
har de nya nationerna åtskilliga
friktionspunkter som kan utlösa
våldsamma konflikter.

I vad mån vårt land skall engagera
sig i sådana konflikter får väl avgöras
från fall till fall. Hittills har ju Sverige
lojalt tillmötesgått de framställningar

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
som gjorts från Förenta Nationerna att
med väpnade förband delta i det som
kallas ordningens upprätthållande i länder
där inbördeskrig utbrutit eller hotar
att utbryta. Från vår sida har vi
inte invänt mot det svenska engagemanget
på Cypern. Denna ståndpunkt
har vi dock inte tagit utan tveksamhet.
Vi engagerar här svensk militär personal
inte bara i ett riskfyllt uppdrag
utan också i en kamp mellan turkar och
greker, som inte började i går utan
sträcker sig långt tillbaka i tiden. I
den mån den svenska insatsen kan bidraga
till att mildra motsättningarna
på Cypern mellan turkar och greker
och i den mån den svenska insatsen
kan bidraga till att låta förhandlingar
och fredliga överenskommelser ersätta
blodiga strider stödjer vi helhjärtat
denna insats. Men skulle den innebära
att svensk trupp på Cypern uppträder
som någon sorts gendarmeri, då är vi
för att denna svenska trupp omedelbart
hemkallas.

Sverige kan göra en insats i och för
de tidigare koloniala länderna av mera
verksamt slag än att sända militär till
dessa länder. Jag tänker på den s. k. ulandshjälpen
i form av åtgärder som direkt
eller indirekt verkar stödjande för
dessa länders folk att så snabbt som
möjligt höja sin levnadsstandard och
avskaffa den svält och det armod som
människorna där lever i. Redan i den
gamla svenska fattigvårdslagen angavs
som en målsättning att hjälp skulle ges
i huvudsak till självhjälp. Den målsättningen
och den principen tror jag att
också u-landshjälpen bör ha. Den hjälp
som hittills har getts är inte mycket att
yvas över. De bidrag som getts och ges
måste alltjämt betraktas som allmosor.
När man i tidningarna läser att svenska
staten tar in sju gånger så stora inkomster
på chokladförsäljningen i Sverige
som odlarna av kakaobönorna får,
så belyser detta, tycker jag, hur tokigt
det hela är. Vi har i andra sammanhang
ställt vissa konkreta förslag om
avskaffande av tullar och skatter, som

försvårar för vissa u-länder att komma
in på den svenska marknaden och som
är ägnade att hålla förbrukningen nere
på deras exportartiklar. Vissa framsteg
har ju gjorts — som alla vet i denna
kammare — men vi tycker att takten är
för långsam och att åtgärderna inte är
tillräckligt omfattande. Vi återkommer
med våra förslag och hoppas att riksdagen
skall stödja dem såsom en verklig
hjälp åt u-länderna. Vårt land har
här möjligheter att föregå med gott exempel.

Även om de avgörande orden i världspolitiken
uttalas på andra språk än del
svenska, är vi dock inte utan möjligheter
att ge bidrag till att uppnå det som
alla sunda människor längtar efter,
nämligen varaktig fred och ökat välstånd.

Varaktig fred kan säkras endast genom
att de stora makterna kommer
överens om att det är möjligt att leva
fredligt vid varandras sida och att låta
de olika ekonomiska systemen i fri konkurrens
få visa sina företräden. Fredlig
samexistens och fri ekonomisk tävlan
borde vara rättesnöret för alla staters
och regeringars utrikespolitiska
handlande. Men det är stormakterna
som här bestämmer. De små folken är
emellertid inte utan möjligheter att påverka
de storas ståndpunktstagande. Inte
ens de stora och de allra största är
okänsliga för småstaternas opinion. Inte
heller är folken likgiltiga för de
praktiska exempel som småstaterna kan
ge för att konkret belysa värdet av fredlig
samlevnad. Jag tror exempelvis att
de nordiska ländernas framgångsrika
samlevnadspolitik är rätt väl observerad
utomlands. Redan för snart sextio
år sedan fäste Lenin uppmärksamheten
vid att två små nationer på den skandinaviska
halvön kunde uplösa en
union utan militära konflikter. Inte
minst har den svenska nationen genom
sin neutralitetspolitik skaffat sig ett
gott renommé i utrikespolitiska sammanhang.
Bör inte denna kraft bättre
utnyttjas för åt! främja freden och ned -

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

3.1

rustningen och den fredliga samlevnadspolitiken?
Jag tycker att den skall
anväindas på detta sätt och för ett sådant
syfte. Då kommer vi till det praktiska
handlandet.

Sverige kan ge ett konkret och effektfullt
bidrag till fortsatt nedrustning, avrustning
och — framför allt — avveckling
av kärnvapnen. Det kan ske genom
att klart deklarera att Sverige inte tänker
skaffa sig egna kärnvapen. Det kan
ske genom att Sveriges regering helhjärtat
och aktivt går in för att förverkliga
den s. k. Kekkonenplanen,
som ligger helt i linje med den plan
som bär vår förre utrikesministers
namn och som väl korresponderar med
vad den polske utrikesministern Rapacki
föreslog redan i slutet av 1950-talet och senare har återupplivat i modifierad
form. Det invändes nu att vi
måste kräva av statsmakterna helt andra
motprestationer för att kuna göra en
sådan deklaration och åtaga oss eu sådan
förpliktelse. Det är klart att man
kan diskutera hållbarheten och styrkan
i argumenten, men jag undrar om inte
det argumentet väger tyngre att det
skulle moraliskt påverka stormakterna
att fortsätta på den i Moskvaavtalet inslagna
vägen, om det görs en deklaration
om ett kärnvapenfritt Norden. Jag
tror att det skulle väga tyngre än om vi
säger, att vi kräver de och de motprestationerna
och på det sättet försöker
utöva tryck på supermakterna. Jag tror
nämligen inte att de är så värst känsliga
för ett tryck av den arten. Vårt land
kan ge föredöme åt andra genom att
bromsa in upprustningen, införa ett
rustningsstopp och på allvar börja undersöka
de problem som sammanhänger
med bevarandet av fred på vår jord.
Militären, d. v. s. den makt inom samhället
som förbereder sig och folket och
landet för krig, lider ingen brist på
ekonomiska och personella möjligheter
att vetenskapligt utforska de problem
som sammanhänger med kriget. Den
har alltid haft och har fortfarande prioritet.
Men mot fredsforskande och freds 3

Första kammarens protokoll li)6''i. Nr 15

Ang. SvcriRes utrikes- och handelspolitik
främjande ändamål har hittills endast
visats kalla handen. Det går inte att
komma undan detta missförhållande
genom att hänvisa till att vi lever i en
ond värld, tv om något måste väl detta
förhållande — om det nu stämmer —
vara anledning till att ägna den mesta
kraften åt att motverka det onda, inte
att finna sig i det och anpassa sig till
det.

Vårt land kan ta initiativ för att äntligen
normalisera läget i Centraleuropa.
Jag syftar på det faktum att slutstreck
ännu inte dragits i vår världsdel för
det andra världskriget. Allt fortfarande
saknas ett fredsfördrag med Tyskland.
Och här råder det egendomliga förhållandet
att den förlorande parten i detta
krig -— Tyskland, representerat av
Västtyskland —- vägrar att underskriva
ett fredsfördrag med segrarna i kriget.
Alldeles tvärtom proklamerar den västtyska
regeringen avsikten att börja kriget
på nytt för att återställa 1937 års
gränser. Många trodde nog att denna
linje i västtysk utrikespolitik hänförde
sig i huvudsak till förre rikskanslern
Adenauers ålderdom och envishet. De
som funnit tröst i den uppfattningen
måste väl ha förlorat denna tröst efter
den nuvarande rikskanslern Erhardts
framträdande den 22 mars. Han förklarade
då i ett föredrag, som jag citerar
efter den borgerliga Hamburgtidningen
Die Welt: »Vi reser inga krav på främmande
staters områden, men vi avstår
inte och kan med hänsyn till vårt ansvar
inför det tyska folket och historien
inte avstå från områden som är så
många av våra tyska bröders och systrars
hemort.» Erhardt uttalade även sin
solidaritet med de s. k. Landmannschaften,
d. v. s. organisationer vilkas huvudsakligaste
programpunkt är att revidera
de i Potsdamavtalet fastlagda
efterkrigsgränserna mellan Tyskland å
ena sidan och Sovjetunionen, Polen och
Tjeckoslovakien å andra sidan.

Denna västtyska politik, vägran att
avsluta andra världskriget med ett
fredsfördrag och det ständigt återkom -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

mande kravet på gränsrevisioner, är ett
högviktigt spörsmål. Eftergivenhet gentemot
de västtyska imperialisterna, tystnad
gentemot deras alltmer pockande
krav, passivitet i fråga om erkännandet
av ett faktiskt läge som uppstått, är liktydigt
med att ge de västtyska revanschlystna
kretsarna luft under vingarna.
Vårt land och dess regering kan här ta
ett initiativ till Centraleuropas normalisering
bl. a. genom att erkänna den Tyska
demokratiska republikens existens.

I praktiken sker redan ett sådant erkännande.
Handeln mellan TDR och
Sverige utvecklas, inte så snabbt, men
den går framåt, inte bakåt. Transporterna
ökar och det i ett ganska raskt tempo.
På kulturlivets område förekommer
ett visst utbyte. Sportfolket har mycket
livliga och såvitt jag begriper värdefulla
kontakter och idrottsutbyten. Men
regeringen blundar för Tyska demokratiska
republikens existens. Alla andra
har upptäckt denna nya statsbildning i
det centrala Europa, blott i kanslihuset
och arvfurstens palats är man okunnig
därom. Jag tycker att detta är litet genant.
Nyss har vi blivit påminda om att
det i dagarna är 40 år sedan Sverige
erkände den nya statsbildning som uppkom
efter första världskriget, nämligen
Sovjetunionen. Det skedde sju år efter
revolutionen. Tyska demokratiska republiken
firar i höst femtonårsdagen av
sin tillblivelse. Men vår regering har
officiellt ännu inte märkt någonting.

Herr talman! Om några dagar reser
den svenske utrikesministern på ett
officiellt besök till Polen. Jag har en
känsla av att den bästa gåva utrikesministern
kan ha med till värdfolket är en
förklaring, att den svenska regeringen
anser Oder-Neisse-gränsen vara en fast
gräns och de facto erkänner den stat
som utgör den första försvarslinjen för
denna gräns, nämligen Tyska demokratiska
republiken.

Innan jag slutar vill jag bara ställa
en fråga till regeringen. I den nyss föredragna
regeringsdeklarationen uppräknas
vilka utrikes resor statsminis -

tern och utrikesministern gjort. Jag har
ingenting att invända mot dessa resor
—- det är inte ur den synpunkten jag
nämner saken — men ett visst intresse
knytes framför allt i politiska kretsar
till sådana utflykter som görs av våra
excellenser, och i regeringsförklaringen
sägs ingenting om vad man haft för
sig under alla dessa besök, bortsett från
tre rader om att man diskuterat handelspolitik
vid besöket i Bonn. Jag tror
att det för riksdagens ledamöter och för
den svenska offentligheten skulle ha
stort intresse om man inte vore så fåmäld
beträffande resultatet och värderingen
av de resor man gör till andra
länder.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Den »andlösa spänning»
och den »förtätade stämning»
som ligger över denna debatt är kanske
mer än något annat ett tecken på att
svenska folket står enigt i sin utrikespolitiska
inriktning.

Jag har emellertid med stor förväntan
lyssnat på den siste ärade talarens
anförande därför att jag hade trott och
även hoppats att han, med de speciella
insikter han har, skulle gett oss en analys
av och en bättre uppfattning om den
djupgående konflikt som för närvarande
berör den kommunistiska internationalen.
Det hade onekligen varit av stort
intresse, tycker jag, att från kommunistiskt
håll få erfara hur det svenska kommunistiska
partiet ställer sig till de olika
riktningar som nu allt skarpare framträder;
och kanske kan jag med detta
yttrande provocera herr Lager till att
ge oss den begärda informationen.

Regeringsdeklarationen, som vi i dag
fått höra, utmärker sig av ganska naturliga
skäl i sin allmänpolitiska del för
vad jag skulle vilja kalla en glättad ytlighet.
I den ställning som en regering
i ett litet alliansfritt land befinner sig
är det kanske varken lätt eller lämpligt
att ge framställningen en mera djupgående
karaktär. Emellertid förefaller

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

mig den nuvarande utrikespolitiska situationen
och läget ute i världen ur
svensk synpunkt erbjuda ett osedvanligt
intresse. Det antyds också i regeringsdeklarationen,
och jag vill understryka
den saken, att vi möjligen står
inför eu ny och ganska skiljaktig fas i
den världspolitiska utvecklingen jämfört
med vad som i huvudsak varit rådande
sedan fredsslutet efter andra
världskriget. Vi har väl alla en känsla
av att någonting rör sig, någonting händer,
som inte bara tar sig uttryck i det
förhållandet att de värsta glåporden
och glosorna i meningsutbytet mellan
väst och öst har dämpats och att man
numera talar till varandra med ett så
att säga normalt språk, utan att det för
all del är säkert att det ligger någonting
större och djupare i den förändring
som hittills mest har yttrat sig —
om jag så får uttrycka mig — i en verbal
moderation.

Vad beror nu detta på? Jag tror att
det framför allt beror på att man efter
Kubakrisen, med de synnerligen skrämmande
perspektiv som den lät framstå
i klar dager både i öst och väst, å ömse
sidor har kommit till insikt om att denna
politik med hot om krig, atomvapen
o. s. v., bör ställas på avskrivning. Men
det beror också och kanske framför allt
på att den sovjetryska politiken har undergått
en omprövning i olika avseenden,
vilken kan vara temporär, men
som, vilket åtskilliga tecken tyder på,
måhända kan bli mera permanent och
utvecklas i önskad riktning.

Det är framför allt tre omständigheter
som har medfört denna förändring.
Dels skulle jag tro att det är den ryska
jordbrukskrisen, vars uppkomst och utveckling
väl den ryske regeringschefen
inte kan känna sig alldeles oskyldig till.
Det är också de omständigheter som
föranlett en djupgående omprövning av
de medel och de möjligheter som finns
för att råda bot på denna kris. Det är
vidare, och kanske framför allt, att Sovjetunionen
i sin industriella och ekonomiska
utveckling nu hunnit till ett sta -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
dium, där det har visat sig att det inte
längre går att fullfölja en politik helt
och hållet efter de riktlinjer som man
ärvt från Stalintiden. De obestridliga
och remarkabla framsteg man åstadkommit
i fråga om industrialisering,
och den så småningom höjda och förbättrade
levnadsstandarden har medfört
att man inte längre kan bedriva
politiken efter så centraliserade linjer
som förut var möjligt. Man har i Sovjet
med andra ord mer och mer blivit
tvungen att införa — jag ber herrar
Lager och Adolfsson om ursäkt — kapitalistiska
tankesätt i ekonomien. Det
har inte skett på så sätt att man förändrat
äganderätten, utan man har mer
och mer blivit tvingad att införa marknadsbegreppet
i ekonomien. Konsumenterna
kunde under Stalintiden, för att
ta ett exempel, nöja sig med att det tillverkades
5 miljoner vänsterskor. När
det inte fanns några andra skor, satte
man en vänstersko också på den högra
foten. Det är naturligtvis ett drastiskt
exempel. Det illustrerar emellertid vad
jag menar. Numera måste man rätta sig
efter den ökade konsumtionskraftens
krav. På det industriella område där
man inte helt arbetar för konsumtion,
har man också funnit att marknadsfaktorn
måste införas, därför att det inte
längre går att behärska ett så stort
lands industriella produktion från några
byråkratiska instanser i Moskva.

Hela denna omställning, som man
kanske i ord ännu inte erkänner men
som man alltmer börjat erkänna i sak,
medför till syvende og sidst ett större
beroende av utlandet -—■ en önskan om
större integration och vidgat handelsutbyte,
vilket också i viss mån medför
politiska konsekvenser på den inre
strukturen i Sovjet. Både jordbrukskrisen
och den stora och genomgående
omställningsprocess, som i själva verket
har börjat, har också medfört en,
såvitt jag kan förstå, allt starkare insikt
om nödvändigheten att få fullgöra denna
stora uppgift i fred. Därigenom har
den sovjetryska politiken — visserligen

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
inte på något som helst fullständigt sätt
— visat tendenser till att för det sovjetryska
riket är fredens bevarande nu
inte bara en ordets politik utan också
någonting reellt. Det är väl det som har
gjort att det under de senaste åren har
kunnat skönjas en avspänning som visserligen
ännu inte har tagit sig uttryck
i några avtal av betydelse förutom
provstoppsavtal, vars betydelse, såsom
tidigare framhållits, är begränsad.
Tendensen har emellertid visat sig,
kanske inte minst på det sättet att det
nu är — mina damer och herrar! —
tre år sedan Sovjet ställde ett ultimatum
i Berlinfrågan. Vi kan väl säga att
det verkar åtminstone som om man lät
den frågan vila och mogna.

Slutligen — och det är inte det minst
viktiga — så har man den konflikt som
jag hade väntat mig att vi skulle få
höra någonting om från annat håll,
nämligen den som nu råder mellan Sovjetunionen
och Kina. Vi kan väl säga
att det är svårt för en utomstående att
bedöma hur mycket av denna konflikt
som är ideologiskt betonad och har karaktären
av en irreligiös religionsstrid
eller hur stor del av den som betecknar
rent maktpolitiska och kanske territoriella
motsättningar. I alla händelser
är den ju sådan att det är mycket
svårt att säga hur den under nuvarande
förhållanden skall kunna biläggas. Det
är heller ingen större svårighet, tycker
jag, för utomstående att känna större
sympatier — eller om man så vill,
mindre antipatier, hur man vill uttrycka
det —- för den sovjetryska ståndpunkten
än för den kinesiska.

I det sammanhanget vill jag påpeka
en sak. I regeringsförklaringen uttalades
ett djupt beklagande av att Folkrepubliken
Kina inte är medlem av Förenta
Nationerna och sitter i säkerhetsrådet.
Jag är inte alldeles övertygad om
att vi behöver vara så fruktansvärt ledsna
för det. Om Folkrepubliken Kina
hade varit medlem av säkerhetsrådet,
när Cypernfrågan behandlades, kunde
man vara alldeles säker på att ett kine -

siskt veto skulle förelegat, över huvud
taget kan man väl inte vara särskilt
övertygad om att inte kommunist-Kinas
medlemskap i säkerhetsrådet på ett
kanske farligare sätt än Sovjets hittills
har gjort skulle förlama Förenta Nationernas
verksamhet.

Under dessa omständigheter och med
den bakgrund som jag har försökt ge
till utvecklingen i världen kan jag inte
se annat än att om det bereder den
ryske regeringschefen någon tillfredsställelse
och om det på något vis kan
stärka hans ställning att avlägga ett
statsbesök i Sverige, så har vi ingen
anledning alt hälsa hans besök med
några som helst missnöjda känslor.

I regeringsdeklarationen uttalas med
stor skärpa och stor emfas vår trohet
mot Förenta Nationerna. Det är nu något
som sägs i alla parlament och i
praktiskt taget alla länder, men det är
ett faktum att få länder har i handling
mera än Sverige visat sitt intresse och
sin anslutning till de principer som ligger
till grund för Förenta Nationerna.
Vi har nu senast i Cypernfrågan fattat
ett beslut som måste betecknas som
ganska märkligt. Jag för min del har
hela tiden sagt mig att det är riktigt.
Det är riktigt inte bara därför att det
skedde efter begäran från Förenta Nationerna
och visar vår trohet mot dess
principer, utan lika mycket därför att
den konflikt som var under uppsegling
på Cypern var av den karaktären
att den mycket väl kunde utveckla sig
till ett hot också för vår egen fred. Ett
krig i Europa mellan två makter som
båda tillhör Förenta Nationerna och
även NATO skulle ha fått en så förödande
verkan på den fredsatmosfär
som i alla fall finns att det redan av det
skälet var av vikt att vi drog vårt strå
till stacken. Ingen kan underlåta att
hysa de allvarligaste farhågor för hur
denna fråga kommer att utvecklas. Ingen
kan heller undgå att känna stark oro
för den svenska trupp som sänds dit
ner, men man vinner ju ingenting här i
livet utan att riskera något.

Onsdagen den 8 april 19(14

Nr 15

:S7

1 detta sammanhang är det en sak
som jag något skulle vilja utveckla. Den
har redan berörts av herr Lundström.
Denna aktion är på sätt och vis egendomligare
än andra, diirför att vi i
princip fått åta oss att ställa denna
trupp till förfogande utan att få våra
utgifter bestridda av de allmänna medel
som står till Förenta Nationernas
förfogande. Det är första gången. Det
beror framför allt på att Förenta Nationernas
finanser befinner sig i ett
desperat läge. Medlemsstaterna är för
närvarande skyldiga Förenta Nationerna
omkring 650 miljoner kronor. Av
denna summa är Sovjetunionen skyldig
Förenta Nationerna mellan 250 och 300
miljoner. Frankrike är en av de största
debitorerna. Detsamma är förhållandet
med nationalist-Kina, varvid emellertid
förklaringen är ganska enkel. Man kan
knappast begära att Formosa skall kunna
betala det bidrag som är utmätt i
förhållande till hela det kinesiska väldet.
Större delen av denna skuld har
uppkommit när Sovjetunionen, Frankrike
och andra länder — framför allt
satellitländerna i Europa — vägrat betala
sin andel av utgifterna för de internationella
aktionerna i t. ex. Kongo
och Ghaza, som Förenta Nationernas
säkerhetsråd har beslutat. Det innebär
att de menar att medlemsstaterna har
rätt att vräka och välja bland de utgifter
som Förenta Nationerna har. Gillar
man inte en viss utgift betalar man den
inte. I vilken klubb kan man gå in och
anpassa sin medlemsavgift efter de enskilda
utgiftsbeslut som man gillar eller
inte gillar?

Förenta Nationerna ha frågat Haagdomstolen
och fått till svar att dessa
utgifter skall betraktas på samma sätt
som utgifterna i den ordinarie budgeten,
och att medlemsstaterna följaktligen
är skyldiga att bidra även till dessa
utgifter. Redan det gamla Nationernas
Förbund hade det besvärligt med att få
medlemsstaterna att betala sina avgifter.
Därför infördes i Förenta Nationernas
stadgar att om någon stat häf -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tar i skuld till förbundet för en summa
som överstiger två års kontributioner,
mister den sin rösträtt. Varje, såvitt jag
kan förstå, förnuftig tolkning säger att
denna paragraf är automatiskt verkande.

Instundande september skall Sovjetunionen,
Frankrike och vissa andra stater
falla för denna paragraf och följaktligen
berövas sin rösträtt. Men Sovjetunionen
säger, att så inte kan ske.
Sovjetunionen menar att denna paragraf
inte är automatiskt verkande, utan
att det måste bli ett beslut, till yttermera
visso med två tredjedels majoritet
för att ett sådant berövande av rösträtten
skall ske. Om Sovjetunionen berövas
sin rösträtt hotar den, såvitt jag
kan förstå, Förenta Nationerna med upplösning.

Således står församlingen i höst inför
valet att antingen sätta sig över paragraf
19 :s bestämmelser och följaktligen
knäsätta principen att en stat kan välja
mellan att antingen betala de utgifter
den önskar vara med om att betala eller
också att tillämpa paragrafen och i
så fall riskera en upplösning av Förenta
Nationerna — ett utomordentligt
pinsamt dilemma. Jag tror snarast att
man kommer att välja det första alternativet
och därmed knäsätta den principen
om valfrihet i betalningsskyldigheten.

Alla nationer deklarerar sin anslutning
och sin trohet till Förenta Nationerna.
De medlemsavgifter som man
har att betala är när det gäller stormakterna
bara en bråkdel av en procent
av deras utgifter för rustningar. Då det
gäller de små och fattiga stater som utgör
majoriteten i Förenta Nationerna
är avgiften praktiskt taget symbolisk.
Det ligger någonting ytterst ynkligt i att
en finansiell svårighet av denna art
skall utgöra kanske det för ögonblicket
främsta hotet mot Förenta Nationerna
och dess möjligheter att utföra sin primära
uppgift, nämligen att bidra till
fredsbevarande aktioner. Naturligtvis
kan ett begränsat antal stater göra en
räddningsaktion, liksom Förenta stater -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
na tidigare har gjort genom att teckna
större delen av ett upplagt obligationslån
om mer än en miljard kronor. Det är
en osympatisk åtgärd, och framför allt
är det en utväg som i alla fall snedvrider
hela organisationens internationella
karaktär.

Jag har velat peka på denna situation,
ty den är så utomordentligt viktig,
och den tilldrar sig i själva verket
en ganska begränsad uppmärksamhet.

Jag har redan talat ganska länge,
men jag skall be att även få säga några
ord om den handelspolitiska delen av
regeringsdeklarationen. Från början vill
jag säga att jag på alla huvudpunkter
kan instämma med de synpunkter som
bär handelsministerns signum.

Frågan om Kennedyrundan är som
många talare påpekat utomordentligt
viktig. Jag skulle bara vilja tillägga en
sak av stor betydelse, inte minst för att
det beslut av amerikanska kongressen,
enligt vilket presidenten fick fullmakt
till tullsänkningar, var ett utomordentligt
märkligt beslut i Förenta staternas
historia. Det innebar en brytning med
föregående politik, i det att det beviljades
mera vittgående fullmakter för
frihandel än presidenten någonsin förut
fått. Därför skulle ett misslyckande
av Kennedyrundan — alla andra synpunkter
som här framlagts frånsedda
— kunna medföra en ny protektionistisk
våg i Förenta staterna, vilket skulle
vara utomordentlig sorgligt, ty det
skulle innebära ett bakslag för hela
den politik som vi bar gett vår anslutning
till.

Det finns i detta sammanhang åtskilliga
protektionistiska tendenser som
vi, som handelsministern framhållit i
regeringsdeklarationen, är beredda att
bekämpa. Det finns protektionism i
fråga om lufttrafiken, som åtskilliga föregående
talare har berört. Denna nationalism
gör sig för närvarande gällande
kanske mer än på något annat
håll. Vidare har vi den protektionism
som i viss utsträckning finns i EEC —
de höjda ståltullarna. I den frågan är

jag för min de! av den uppfattningen
att om vi inte kan konnna till något
resultat skulle vi tjäna frihandelsprincipen
bättre genom att inte vända den
andra kinden till utan verkligen vidta
vissa motåtgärder för att visa att man
inte kan behandla frihandelsländer hur
som helst.

De underutvecklade ländernas problem
är utomordentligt svåra. För varje
dag som går visar sig dessa problem
vara allt värre att bemästra, och det
blir allt svårare att finna någon utväg
som verkligen leder till resultat.

Man kan inte skylla de underutvecklades
problem bara på kolonialismen.
De flesta länder i Sydamerika, som för
närvarande befinner sig i en utomordentligt
prekär situation, har inte varit
kolonier på 145 år. De har resurser
i fråga om folk och naturliga tillgångar,
som är nästan jämförliga med Nordamerikas.
Man kan omöjligen beskylla
de industrialiserade länderna för att
Sydamerika inte gått en lyckligare
framtid till mötes. Det finns åtskilliga
andra exempel på detta också.

Jag kan inte låta bli att här från
denna talarstol säga att det synes mig
att två ytterst väsentliga förutsättningar
måste uppfyllas för att man över
huvud taget skall kunna få grepp om
u-ländernas problem och åstadkomma
den hjälp som är erforderlig. Den ena
är att man snarast möjligt söker använda
den avspänning som inträtt i världen
till att nå en överenskommelse mellan
väst och öst, mellan de västliga staterna
och Sovjetunionen, om att icke
använda hjälpen till u-länderna för att
rusta upp dem. Vad i all världens dar
har vare sig Sovjetunionen eller den
västliga världen för glädje av att exempelvis
Sukarno i Indonesien skall erhålla
sådana enorma summor för att
skapa ett militärväsen, med vilket han
hotar en annan underutvecklad stat?
Utan att man får en viss samordning
och en relativt gemensam politik gentemot
de underutvecklade, innebärande
att man dels inte rustar upp dem för

Onsdagen den X april 19(54

Nr 15

att de skall kunna slåss med varandra,
dels skapar eu gemensam standard för
att se till att pengarna används på ett
någorlunda vettigt sätt så att inte en
del hamnar i vissa personers fickor,
blir hela problemet om de underutvecklade
länderna oändligt mycket mera
svårlöst.

Den andra förutsättning, som jag
tror att man i ärlighetens namn måste
uppställa, är att man måste begära en
viss motprestation från de underutvecklades
egen sida. Det går inte att
dessa länder får behandla de hjälpgivande
staternas investeringar och undersåtar
precis hur som helst. De måste
också lära sig att det fordras en viss
politisk stabilitet och en viss hänsyn
till de industrialiserade länderna om
man över huvud taget skall kunna påyrka
att få hjälp. Man måste dessutom
visa att denna hjälp kommer till god
användning.

För övrigt vill jag i så gott som alla
punkter instämma med det program som
regeringen skisserat för sitt uppträdande
vid den stora världshandelskonferensen.
I likhet med övriga som här talat
har jag dock inte några större förhoppningar
om att det skall kunna bli
så stora praktiska resultat. Men vad
man kan göra för att stabilisera råvarupriserna,
för att underlätta exporten
från de underutvecklade länderna
o. s. v., skall naturligtvis göras. Jag
skulle dock där, för övrigt med instämmande
i vad handelsministern framhållit,
vilja formulera det så att man icke
skall vidta sådana åtgärder till u-ländernas
förmån som förhindrar en fortsatt
handelsliberalisering mellan de utvecklade
länderna. Därigenom skulle
vi uteslutande i stor utsträckning skada
vår egen utveckling utan att u-länderna
i längden skulle få några som
helst fördelar. En förutsättning för
hjälpen åt u-länderna är naturligtvis,
trots allt, att de utvecklade länderna
går framåt i sin ekonomiska utveckling.
Vi bör inte inbilla oss att det finns
någon nation som är villig att sänka

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sin levnadsstandard till förmån för andra
länder — så idealistiska är vi tyvär
inte någonstans.

Jag vill till slut bara ställa en fråga
till handelsministern. Jag undrar om
vi inte nu i själva verket är mogna för
att ansluta oss till den organisation
inom OECD som har till uppgift att
samordna de industrialiserade ländernas
ansträngningar för hjälp till u-länderna,
nämligen DAC. Tiden har faktiskt
länge varit mogen för detta, men
det förefaller mig som den nu är än
mer mogen för en sådan anslutning.

Herr talman! Jag bär med dessa randanmärkningar
— som kanske inte alltid
varit fullt lika diplomatiska som
regeringens förklaring —• velat lämna
mitt lilla bidrag till denna utrikespolitiska
debatt som — vilket är ett glädjande
faktum — i hög grad gäller ett
område, där det i allt väsentligt råder
stor enighet mellan de politiska partierna
och även ute i landet. Detta är
ett styrkebälte som vi har, även om det
kanske gör att de utrikespolitiska debatterna
inte blir särskilt roliga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det konstaterande som
gjordes i regeringsdeklarationen om att
en så gott som fullständig uppslutning
äger rum kring huvudlinjen i vårt lands
utrikespolitik har fått sin tydliga bekräftelse
i den debatt som förts här i
dag. Jag måste för egen del säga att jag
är i alldeles särskilt grad tillfredsställd
över att detta också gäller huvudlinjerna
i vår handelspolitik.

Jag blev kanske ett tag litet tveksam
när jag hörde herr Bohemans inledning.
Han antydde att regeringens redogörelse
var ganska »glättad». Det kan
ju hända att den karakteristiken är riktig,
men då måste det bero på att utvecklingen
gör det möjligt för oss att
lämna en redogörelse som innehåller
flera ljusare sidor än fallet varit vid tidigare
tillfällen då utrikespolitiken debatterats
i riksdagen och denna kam -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
mare. Uttrycket »glättad» skulle i varje
fall inte läsas som »glättig», och herr
Boheman är nog helt överens med mig
om — och det framgick av hans intressanta
anförande — att problemen
sannerligen inte försvunnit. När jag sedan
följde herr Boheman i hans anförande
kunde jag också glädja mig åt att
han i huvudsak var helt överens med
mig om den programförklaring som regeringsdeklarationen
innehöll.

Herr Boheman ställde slutligen en
fråga till mig, och det är, herr talman,
egentligen för att besvara några frågor
som jag nu tagit till orda. Herr Boheman
frågade nämligen om Sverige inte
är moget för att ansluta sig till en speciell
kommitté, som arbetar inom
OECD, nämligen DAC. Jag kan dess värre
i dag inte besvara frågan på annat
sätt än att säga att den alltjämt är föremål
för övervägande och att det förhållandet
att beslut ännu inte fattats
beror på att vi kommit överens med de
två andra neutrala länderna i EFTA om
att vi skall ha ett samråd innan respektive
regering tar definitiv ståndpunkt.
Jag har emellertid goda förhoppningar
om att ställningstagandet — vilket det
nu än kan bli — inte kommer att låta
vänta på sig alltför länge.

Herr Virgin ställde också ett par frågor
i sitt anförande. Jag tror att hans
andra fråga var: Om det nu visar sig,
trots de kontakter med tyska regeringen
som tagits vid stats- och utrikesministrarnas
besök i Bonn, att inte någonting
inträffar, vad händer då? Jag
vill då säga att — vilket förmodligen
framgår av en passus i regeringsdeklarationen
— vi ännu så länge har goda
förhoppningar om att de diskussioner
som efter detta besök skett på expertnivå
också kommer att ge oss ett resultat
som kan anses någorlunda tillgodose
svenska önskemål, i varje fall ett tillmötesgående
som sträcker sig längre
än vad vi hittills fått från Höga myndighetens
sida.

Jag vill till herr Virgin bara säga —
och det får väl också utgöra ett svar

på det liknande spörsmål som herr
Lundström ställde — att vi har eu beredskap,
därest det skulle visa sig, att
vi inte får våra önskemål i rimlig grad
tillgodosedda. Vi har sagt förut — jag
tillåter mig upprepa det — att därest
svenska önskemål inte i rimlig grad
tillgodoses på detta område, så kommer
vi inte att låta saken bero. Jag tror
emellertid, som sagt, att det finns god
anledning att räkna med att vi för vår
del kommer att kunna betrakta kol- och
stålunionens åtgärd att höja ståltullarna
som bragt ur världen för vår del. En
annan sak är att åtgärden kanske inte
bidragit till att förbättra atmosfären inför
de kommande GATT-förhandlingarna.
Därför kan vi väl alltjämt hoppas
på och försöka verka för att dessa tullhöjningar,
som i dagens läge sannerligen
är till och med mer obehövliga än
när de beslöts, skall kunna snabbt upphävas
igen.

Herr Virgin ställde ytterligare en fråga,
som, herr talman, kanske var hans
första, nämligen om vi hade från
svensk sida någonting i beredskap,
därest det visar sig att man i GATTförhandlingarna
vill sätta upp på undantagslista
för tullsänkningar varor
som representerar vitala svenska exportintressen.
Jag kan svara kort på
den frågan. Det är självklart, att det i
våra förberedelser också ingår överväganden
om vilka motåtgärder vi kommer
att få anledning vidtaga därest inte
vitala svenska exportintressen tillgodoses.
Vi står, som herr Virgin väl vet,
inte helt utan vapen i detta avseende.
Jag tror inte att det är lämpligt att saga
så mycket härom i dagens läge inför
den förestående Kennedyförhandlingen.
Jag är angelägen understryka
att vi väl alla hoppas att åtminstone pa
längre sikt komma till något resultat.
Ingen vill väl genom att uttala hotelser
i förväg äventyra utgången av denna
viktiga förhandling.

Herr Lundström var inne på en fråga,
som visade sig vara eu betydande
stötesten i det förberedelsearbete, som

Onsdagen den 8 april 19Ö-1

Nr 15

hittills bedrivits i Geneve inför Kenncdyrundan.
Det gäller tulldisparitetsfrågan.
Till vad som sagts härom i regeringsdeklarationen
vill jag bara foga en
kort kommentar.

Den svenska huvudståndpunkten i
förhandlingen har hittills varit att dels
söka begränsa antalet disparitetsfall så
mycket som möjligt och dels skydda
tredje lands rätt. Bakgrunden härtill
har varit vår strävan att söka se till
att disparitetsreglerna inkräktar så litet
som möjligt på den generella 15-procentiga tullsänkningen. Samtidigt
önskar vi göra disparitetsreglerna så
enkla som möjligt, så att inte det redan
komplicerade förhandlingsmaskineriet
i Kennedyrundan krånglas till ytterligare.

Vid sammanträde i Geneve med underkommittén
för tullsänkningsplanerna
konstaterades dagarna före påsk,
att förutsättningar dessväre icke förelåg
för en uppgörelse på basis av ett
framlagt, modifierat amerikanskt förslag,
vilket hade förts fram i slutet av
januari eller början av februari, trots
att man vid överläggningar mellan å
ena sidan de amerikanska representanterna
och å andra sidan EEC-kommissionens
företrädare tyckte sig ha kommit
varandra närmare på ömse sidor.
De nu föreliggande motsättningarna
gäller främst de s. k. tilläggskriterierna,
särskilt de ifrågasatta bestämmelserna
för det fall att tredje land står som huvudleverantör
till det land som önskar
åberopa stora åtskillnader i tulltarifferna
länderna emellan. Jag föreställer
mig att det är just detta fall som herr
Lundström hade i åtanke och som det
är ett vitalt svenskt intresse att vi bevakar.
I detta läge har från svensk sida
ånyo förts fram ett kompromissförslag,
som syftar till att få denna fråga reglerad.
Vi har föreslagit en specialbestämmelse
som just skulle täcka det fall där
ett tredje land står som huvudleverantör
och därför skulle vilja åberopa disparitetsregeln,
d. v. s. det tredje landet
står som huvudleverantör utan att kun -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
na åberopa disparitetsfall med hänsyn
till att tullskillnaden mellan det tredje
landet och avnämarlandet inte är tillräckligt
stort. Någon uppgörelse har
ännu inte nåtts. Det svenska förslaget
är en kompromiss mellan den amerikanska
ståndpunkten och EEC:s inställning,
och det är inte uteslutet att
frågan kommer att i sinom tid kunna
finna sin lösning.

Herr talman! Det är egentligen endast
en återstående fråga, som jag skulle
vilja ta upp tiden med att litet närmare
gå in på. Det gäller en fråga, som
endast flyktigt har berörts i debatten
här i kammaren i dag men som i andra
sammanhang varit föremål för diskussion.
Det har från skilda håll yppats
sympatier för — och det har också
framlagts förslag som går ut på — att
man skulle tillerkänna u-länderna särskilda
tullförmåner på industriländernas
marknader. Vi är här inne på den
s. k. preferensfrågan, om vilken jag har
intrycket att mycken oklarhet och
många missförstånd råder. Det må därför
vara mig tillåtet att något utförligare
uppehålla mig vid detta spörsmål.

Preferenserna betyder att u-länderna
beviljas speciella tullnedsättningar
som inte utsträcks till andra länder. Systemet
har ju sedan början av 1930-talet
tillämpats av England i förhållande
till sainväldesländerna. Den mest
långtgående förmånen innebär naturligtvis
att man för vissa varor från
vissa länder beviljar fullständig tullfrihet.

Om vi från svensk sida skulle godtaga
en dylik anordning, kan man fråga
sig vilka varor det då skulle bli fråga
om för vår del. Ja, icke råvaror och i
huvudsak icke halvfabrikat. Dessa varor
åtnjuter med några få undantag för
livsmedelsprodukter, som ingår i vår
egen jordbruksreglering, hel tullfrihet
redan i dag. Bland tropiska produkter
som alltjämt är tullbelagda finnes härutöver
ett par positioner, bl. a. kakao
och vissa kryddor. Här har vi emellertid
från svensk sida, som framgår av

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

regeringsdeklarationen, förklarat oss
fullt beredda att avskaffa tullarna och
pålagorna, liksom vi gjort redan beträffande
kaffe och te.

För att utöva en viss press på andra
länder — vad jag nu säger riktar jag
särskilt till herr Lager —• där tullar ocli
beskattning på dylika tropiska varor till
skillnad från hos oss är starkt konsumtionshämmande,
har vi förklarat oss
villiga att eliminera våra pålagor i en
allmän uppgörelse. Men jag vill inte
alls utesluta att vi i likhet med vad som
skett beträffande kaffe och te i värsta
fall också skulle kunna överväga att
göra det som eu ensidig åtgärd från
vår sida. Vi vill dock gärna att andra
länder följer med, vilket skulle göra en
sådan åtgärd betydligt mera värdefull
för u-länderna.

De varor för vilka tullpreferenser
skulle bli av särskild betydelse för uländerna
är naturligtvis fabriksvaror.
Särskilt tungt bland dessa väger textilierna,
som i Sveriges fall enligt statistiken
år 1963 svarade för över 90 procent
av hela importen från u-länderna
av tullbelagda hel- och halvfabrikat.

Effekten av preferensbehandling av
varor från u-länderna blir självklart
mer betydande ju större preferensen
är. Den svenska tullnivån ar redan nu
i utgångsläget jämförelsevis låg, till och
med på textilier där det rör sig om nivån
15 procent. Även en kraftig reduktion
till u-ländernas förmån skulle därför
ha en ringa verkan för deras avsättningsmöjligheter
på den svenska marknaden
i framtiden. Den omständigheten
vill jag inte åberopa som ett skäl för
att vi icke skulle kunna medge preferenser
på detta område. Ännu mindre
skulle jag vilja åberopa bortfallet av
tullinkomster som ett skäl mot preferenser.
Det kan inte utgöra något hinder
för att temporärt eller på riktigt lång
sikt ge u-länderna preferenser på den
svenska marknaden. Jag tror inte heller
att vi bör överskatta betydelsen av
det skydd mot lågprisimport som tullen
för närvarande erbjuder vissa av

våra redan ganska utsatta hemmamarknadsindustrier.

Som här har sagts i debatten, bl. a.
av herr Boheman, måste vi ju i och för
sig vara beredda att ta på oss offer
om vi menar allvar med vår strävan
att bereda u-länderna ökade exportinkomster.
Jag vill här bara inskjuta att
hela vår attityd vid världshandelskonferensen
och senare i GATT förestavas
av en bestämd önskan att nå konkreta
resultat som blir till verklig hjälp för
den underutvecklade delen av världen.
Något ängsligt sneglande på vilka fördelar
vi själva i gengäld kan få ut av
dessa länder bör icke få komma i fråga.
Medan vi i en tullsänkningsförhandling
med likvärdiga industriländer måste se
till att vinsterna för vår egen del någorlunda
uppväger medgivanden som vi
gör, är vi beredda — som också framgått
av regeringsdeklarationen — att
utan kompensation ge u-länderna full
del av tullsänkningarna. Inte heller kan
vi resa några rimliga invändningar mot
att u-länderna för sin industriella produktion
i vissa fall ökar tullarna mot
omvärlden för att skydda produktion
på nya områden och nya tillverkningar.
Till och med detta anser jag att vi
bör kunna acceptera. Det bör inte fa
utlösa motåtgärder från industriländernas
sida eller minska deras beredvillighet
att åstadkomma allmänna djupgående
och omfattande sänkningar av
de egna tullarna, som sedan utan att
man begär något pris tillämpas också
mot u-länderna efter mest gynnad nations-principen.

När vi hyser tveksamhet om preferenserna
som ett medel att bistå u-länderna
är det av andra skäl. Först och
främst kan omfattande preferensanordningar
störa den handelspolitiska utveckling
som vi ändå varit med om
efter kriget och som tagit sikte på en
allmän nedpressning av tullnivån, låt
låt vara att resultaten kanske ter sig
blygsammare än vi ursprungligen önskat.
Tillkomsten av ett omfattande preferenssystem
för u-länderna skulle

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

minska pressen pa industriländerna
att införa allmänna och långtgående
tullsänkningar, som också på längre
sikt skulle vara till nytta för u-länderna.
Dessa skulle helt enkelt fa ett
visst intresse av att den yttre tullen
gentemot andra länder upprätthölls,
eftersom u-landspreferensen i annat
fall skulle minska i värde. Vissa industriländer
skulle i denna omständighet
finna en ursäkt för att bibehålla tullarna.
Utsikterna till framgång i Kennedyrundan
skulle härmed försämras, och
detta anser jag, herr talman, utgöra en
avgörande invändning mot preferenssystemet.

Där instämmer jag helt i vad herr
Boheman framhöll, nämligen att våra
ansträngningar, som bör vara allvarliga
och ta sikte på konkreta åtgärder, ändå
inte får utgöra en ursäkt för att inte
industriländerna fortsätter på handelsliberaliseringens
väg.

Det finns också ett annat motiv. Jag
har svårt att se hur ett preferenssystem
skulle fungera i praktiken om man
inte införde en vittgående och samtidigt
tungrodd ursprungskontroll. Vi måste
ju gardera oss för att de varor som
släpps in till den lägre tullen verkligen
också kommer från de länder som åtnjuter
preferensbehandling och icke exporterats
dit för att sedan reexporteras.
Transitohandeln är inte nu en okänd
företeelse för vissa u-länder. Man kan
heller inte utesluta att det kan bli nödvändigt
att återinföra eller skärpa importregleringarna
om man skall kunna
värja sig för momentana tillfälliga incn
störande importansvällningar. Både ursprungskontroll
och importreglering innebär
en tillbakagång, ett avbrott i
den utveckling mot en ökad liberalisering
som vi ändå haft under efterkrigstiden.
Det innebär minskade möjligheter
att med full kraft verka för en allmän
och djupgående tullsänkning över
hela fältet i enlighet med Ivennedyrundans
målsättning.

Skulle vi då under inga omständigheter
kunna vara med om preferenser

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
av den här typen? Det har inte sagts
i regeringens deklaration. Vinner dylika
anordningar ett mera allmänt stöd
är det klart att vi från vår sida också
får överväga vad vi kan göra. Även om
vi har mycket starka betänkligheter,
kommer vi väl ej att undandra oss vår
medverkan om det blir en allmän uppslutning
från industriländernas sida
kring rekommendationer om preferensbehandling.
Tills vidare tror jag att
förutsättningarna härför är ganska små,
även om jag är medveten om att man
från vissa länders sida ställt sig mera
positiv. Bl. a. har England förklarat sig
villigt till resonemang om en utsträckning
av samväldespreferenserna att gälla
också vissa u-länder.

Några av länderna i den industriellt
utvecklade delen av världen, som förklarar
sig positivt inställda, gör det måhända
i tron att man ändå inte utsätter
sig för några risker att behöva infria
löften. Jag anser det vara riktigare och
ärligare att vi från början redovisar våra
betänkligheter. Alldeles klart är det
väl också att vi inte ensamma skulle
kunna överväga att införa preferenser
för u-länderna. Den .svenska marknaden
skulle då hastigt överhopas och vår textilindustri,
som redan haft anpassningssvårigheter
och befunnit sig i betryckta
lägen under den senaste tioårsperioden,
skulle försättas i en ohållbar situation.

Det finns i stället så mycket positivt
vi kan verka för som komplement till
att vi raserar hindren och öppnar vägarna
till industriländernas marknader.
Mycket av detta har vi pekat på i regeringsdeklarationen.
Nya råvaruavtal
liör hit. Jag vill också erinra om att
u-ländernas möjligheter att vinna avsättning
för sina produkter hos industriländerna
ofta sammanhänger med
andra omständigheter än tullarna som
handelshinder. Minst lika viktigt är att
det inom exportländerna finns en aktivt
arbetande försäljningsapparat och
att det sker en anpassning av produkterna
efter efterfrågan i industriländer -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
na. Det är ingen tillfällighet att exempelvis
Hongkong med fördel kan sälja
textilier till Sverige, medan Indien har
betydande svårigheter att vinna insteg
på den svenska marknaden. Hongkong
har på allt sätt anpassat sin produktion
och sin försäljningsapparat till förhållandena
inom industriländerna och har
därför också mött framgång.

Det är angeläget att finna former för
att ge u-länderna teknisk hjälp till eu
bättre marknadsföring, och till förbättrade
produktionsmetoder. Vi från
svensk sida är helt villiga att ställa oss
bakom alla förslag i sådan riktning. Vi
har t. o. m. talat för detta i GATT,
något som väckt en viss uppmärksamhet.

För att detta skall vara möjligt fordras
mer än öppna handelsvägar, tekniskt
bistånd och experthjälp. Vi måste,
som också utsagts i regeringsdeklarationen,
vara beredda att sörja för en
ökning av det finansiella biståndet som
både ger kompensation för tillfälliga
bortfall av exportintäkter och skapar
en grund för strukturförändring, produktionsanpassning
och effektiv marknadsföring.
Det kan t. o. in. ifrågasättas
enligt min uppfattning om inte uländerna
i och för sig skulle ha mer att
vinna på om en tull på en vara bibehölls
men uppbörden, helst i multilaterala
kanaler, gavs till dem som finansiellt
bistånd. Detta sista, herr talman,
är endast ett exempel på tänkbara
framtida åtgärder, som komplement till
vad som görs på det finansiella biståndets
område. Jag kanske skulle beteckna
det snarast som ett hugskott, och jag
är inte beredd att i dag ta någon ställning
till det, men det bör kanske i
fortsättningen kunna förutsättningslöst
undersökas.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Repliken förlorar en
del av sin friskhet när det ligger ett
långt statsrådstal mellan det som skall
replikeras och repliken själv.

Jag vidhöll emellertid min begäran
om replik därför att jag ville inkassera
det medgivande som herr Lange gav till
tanken att Sverige kan ensidigt avstå
från tullar på vissa u-landsvaror och
inte absolut låser fast sig vid kravet på
mångsidiga avtal. Jag instämmer också
i hans bedömning, att det är fördelaktigare
om många gör likadant, men å
andra sidan kan man inte komma ifrån
att Sverige här kan föregå med gott exempel,
och det var det som jag närmast
åsyftade.

Sedan är jag faktiskt ledsen om jag
gjorde herr Boheman besviken genom
att inte tala om kontroversen mellan
Sovjetunionen och Kina i en debatt om
svensk utrikespolitik. Hur vårt parti
står är klart utsagt sedan lång tid tillbaka.
För den som har följt med de politiska
frågor som står under debatt
mellan de båda sidorna och som lyssnat
på vad jag hade att säga bör det inte
vara någon större hemlighet.

Slutligen blev jag också litet överraskad
över att herr Boheman ville att
jag skulle analysera den konflikten.
Herr Boheman har aldrig, så länge jag
har hört honom tala, tvekat att analysera
politiken i österled. I fortsättningen
av sitt anförande gav han också bevis
för att han inte har glömt bort den
talangen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på mina
frågor.

När det gäller ståltullhöjningen frågade
jag inte efter vad som skulle hända
i framtiden, vilket handelsministern
tycks ha fått för sig, utan närmast vad
resultatet hade blivit av de överläggningar
som har ägt rum på expertnivå.
Jag fick emellertid svar på detta också.

Naturligtvis har ståltullhöjningen inte
betytt så mycket rent företagsekonomiskt
för oss, men den kräver uppmärksamhet
ur principiell synvinkel. Man
kan diskutera, om den över huvud taget

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

överensstämmer med GATT-reglerna.
Den är under alla omständigheter ett
exempel på otrevliga — och i detta fall
väl också onödiga -— åtgärder på känsliga
områden.

Jag tror att regeringen har handlat
alldeles riktigt då den åtminstone tills
vidare har avstått från att företa några
rcciproka tullhöjningar i det känsliga
läge inför Kennedyrundan som vi befinner
oss i.

Beträffande undantagsvarorna säger
handelsministern att regeringen har
förhållandet under övervägande men
att man inte i dag vill säga någonting
och inte vill uttala några hotelser. Jag
medger att hotelser kan vara olämpliga,
men hotet har sannerligen inte primärt
utövats av oss, och cn diskussion om
handlingslinjerna inför de olika alternativ
som vi kan komina att ställas inför
är säkert inte omotiverad.

Handelsministern sade också att situationen
visar övervägande ljusa sidor,
eller i varje fall betydande ljusa sidor.
Jag tror det kan vara riktigt, men det
är dock ett allvarligt problem som vilar
över vår situation, nämligen frågan om
en framtida sammansmältning av hela
Europa till en marknad.

Det påpekas i regeringsdeklarationen
att man har uppmärksamheten riktad
på behovet av åtgärder inom EFTA för
att underlätta en sådan framtida sammansmältning.
Det sägs på s. 13 i regeringsdeklarationen:
»Man är också
inom EFTA angelägen att bedriva detta
arbete på sådant sätt att det i möjligaste
mån tar vara på de parallella landvinningar
som görs inom EEC, varigenom
en närmare samverkan skulle betydligt
underlättas.»

Jag vill gärna instämma i det, men
det räcker inte med bara uttalanden;
man måste handla, även i ordets betydelse
agera.

Det är naturligtvis svårt för en utomstående
att få en klar bild av vad som
sker, men jag tycker nog att vissa formuleringar
i regeringsdeklarationen inte
tyder på alltför stor iver. Man säger,

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
att om det skulle visa sig behövligt med
samordnade förhållanden, är man beredd
att överväga åtgärder, men att det
för närvarande inte förefaller att vara
så överhängande bråttom.

Jag tycker man måste stå frågande
inför en sådan inställning. Var och en
vet hur lång tid det tar och hur mycket
förberedelser det krävs för att kunna
genomföra harmoniseringsåtgärder. Man
måste nog sätta i gång på allvar med
det snaraste. Inriktningen måste vara
en utjämning av skillnaderna gentemot
EEC, och EEC bedriver arbetet på integration
och harmonisering med utomordentligt
eftertryck. Jag tror man skulle
kunna vinna på att ta exempel av
detta inom EFTA.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till handelsministern för det svar
som jag fick på några av de framställda
frågorna. Såväl när det gäller ståltullarna
som beträffande förhandlingarna i
disparitetsfrågan finner jag att den utveckling
av saken som handelsministern
gjorde har stort intresse och är
mer klarläggande än det relativt korta
avsnitt i regeringsdeklarationen som
gäller dessa spörsmål.

Jag tyckte mig också finna att tonen
var något mer optimistisk än i regeringsdeklarationen
och att handelsministern
hoppades på framgångar, eller
i varje fall hoppades att förhandlingar
kunde leda till för Sverige något så när
fördelaktiga resultat.

Det var intressant att höra handelsministern
uttala, att regeringen inte är
främmande för tanken på ett ensidigt
slopande av tullarna även på andra ulandsvaror
än där det redan har skett,
därest det inte går att åstadkomma multilaterala
åtgärder. Det har vid denna
riksdag väckts motioner om den saken
och avgivits reservationer i utskottet,
och för motionärer och reservanter i
denna fråga bör handelsministerns uttalande
vara uppmuntrande.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Virgin framhöll
att han var belåten med det svar han
hade fått på frågorna, men han underströk
igen, att även om man inte — vilket
han för sin del inte heller ville rekommendera
— uttalar några hotelser
inför den förestående Kennedyrundan,
är det ändå angeläget att göra den
svenska ståndpunkten klar.

Jag kan försäkra herr Virgin, att vi
har begagnat varje tillfälle att understryka
inför våra medförhandlare var
våra huvudsakliga intressen ligger och
vilken oerhört stor vikt vi fäster vid att
vi för de medgivanden vi kan komma
att göra också får medgivanden från
deras sida som någorlunda balanserar
våra egna uppoffringar. De svävar heller
inte i något som helst tvivelsmål om att
vi tillmäter exempelvis papper en utomordentlig
vikt i detta sammanhang -—
det har vi alldeles tydligt klargjort för
EEC.

Sedan vill jag säga, herr talman, att
vi nog gör vad vi kan från vår sida i
EFTA för att undvika att EEC och
EFTA glider alltför mycket isär. En annan
sak är att, eftersom var och en av
handelsorganisationerna följer sin utstakade
väg, en viss diskriminering
kommer att inträda som ett resultat av
handelsliindrens raserande mellan medlemsstaterna
i de två blocken. Vi har
försökt, och försöker alltjämt, uppmärksamt
tillvarata varje möjlighet för samarbete
oss emellan. Men det är ju inte
bara på den ena parten det beror huruvida
samarbetsmöjligheter tillvaratas,
nian det måste också finnas en vilja på
den andra sidan.

Jag är litet ledsen, herr talman, om
man av mitt senaste anförande fått uppfattningen
att jag är mer optimistisk
beträffande utgången av den förestående
tullförhandlingen i GATT — Kennedyrundan
— än regeringsdeklarationen
ger uttryck för. Så förhåller det sig
inte. Om mina ord har givit något annat
att förmoda, så är jag angelägen att
understryka, att jag är övertygad om att

det kommer att bli en farofylld och besvärlig
seglats, där vi ännu inte ser
hamnen.

Jlerr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Efter den förnämliga
storpolitiska analys som vi nyss fick
av herr Boheman, som för en stund i
kammaren skapade den förtätade atmosfär,
som han själv i raljanta ordalag
efterlyste, skall jag tillåta mig som
näste man på talarlistan att i all blygsamhet
knyta några enkla reflexioner
till det avsnitt av regeringsdeklarationen
som handlar om handelspolitiken,
som är det som har mitt speciella intresse.

Denna politik intar enligt mitt bedömande
en absolut förgrundsställning
i vår ekonomiska politik. Det är därför
värdefullt att några egentliga motsättningar
på hemmaplanet i dag inte
föreligger om hur denna politik skall
utformas. Den nyss föredragna regeringsdeklarationen
kan också i sina huvuddrag
vinna allmän anslutning.

Avsnittet om handelspolitiken börjar
med ett konstaterande av att Västeuropa
fortfarande står splittrat i två handelspolitiska
block samt att någon snar
förhandlingsöppning mellan EFTA och
EEC inte är att förvänta.

Pessimismen beträffande utsikterna
att förhandlingar ånyo skall komma i
gång och leda till svensk association
med EEC är förvisso väl motiverad. Jag
skulle emellertid till handelsministern

— han har tyvärr lämnat kammaren

— vilja rikta den kanske något indiskreta
frågan, om han kan göra något
uttalande angående tidtabellen för associationsförhandlingarnas
återupptagande
för Sveriges del. Kan vi räkna
med att något här händer inom det
närmaste året, eller får vi vänta ännu
längre?

Sett ur det svenska näringslivets synvinkel
vill det nog förefalla — det underströks
också av handelsministern
nyss i hans slutreplik — som om de

Onsdagen den K a]>ril 1904

Nr 15

båda blocken mer eller mindre automatiskt
håller på att glida isär därigenom
att vår handel med EFTA-länderna
utvecklas i snabbare takt än handeln
med EEC-länderna. På längre sikt
kan detta komma att innebära en ökad
inriktning på EFTA-länderna medan
handeln på EEC-länderna stagnerar. Redan
börjar allt större olägenheter av
den uppkomna klyftan att göra sig gällande.
Det är inte bara den betydelsefulla
jordbruksexporten som drabbats
av EEC-makternas interna marknadspolitik.
För åtskilliga svenska exportartiklar
börjar tullförhållandena i EECländerna
att erbjuda allt större motstånd.
Det blir allt svårare att sälja
där till rimliga priser, och vissa av våra
exportförbindelser på kontinenten
börjar tyvärr att svikta.

Det är inte alltid säkert att kompensation
kan åstadkommas inom EFTA
eller inom de stora blocken utomstående
länder för den export som kan komma
att falla bort från EEC-länderna.
Anledning föreligger otvivelaktigt till
bekymmer, inte minst därför att klyftan
mellan de båda handelsblocken
kommer att i än högre grad vidgas och
tulldiskrimineringen att bli alltmer påtaglig
efter sista etappen den 31 december
1966. Denna tidpunkt, herr talman,
rycker allt närmare.

För allt flera svenska exportindustrier
ligger det inför den ovisshet, som
måste råda om de framtida möjligheterna
till ett närmande mellan blocken
och en svensk associering, nära till
hands att etablera egna fabriker innanför
EEC:s tullmurar. Det är i och för
sig ingen önskvärd utveckling, men den
kan bli nödvändig för allt flera svenska
företag. Jag utgår från att våra svenska
valutamyndigheter inte kommer att resa
motstånd mot de investeringar i utlandet
av svenskt kapital, som i detta
syfte kan bli nödvändiga.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att peka på det förhållandet, att
medan svenska industrier anlägger fabriker
i utlandet, så är det relativt säl -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
lan som vi iakttager den motsatta tendensen,
d. v. s. att utländska företag
etablerar sig innanför våra gränser. Är
det möjligen vårt höga kostnadsläge
som tar emot? Ur svensk synpunkt skulle
det säkerligen erbjuda en värdefull
stimulans, om progressiva utländska företag
etablerade sig i vårt land. Det vore
icke ur vägen att statsmakterna intresserade
sig för denna sida av saken
och sökte animera sådana utländska företag
att slå sig ned här.

Den gynnsamma utvecklingen av samhandeln
inom EFTA är förvisso ett glädjeämne.
Flera talare har redan påpekat
detta; många har också framhållit
att de inte hade vågat hoppas på att
F1FTA skulle utfalla så bra som skett.
Jag skall här inte gå in på den plump
i protokollet som den brittiska behandlingen
av SAS i Prestwick utgör, eftersom
jag emotser ett svar i sinom tid
på den interpellation i ämnet som jag
har framställt.

Som det kanske viktigaste resultatet
av EFTA ser jag den faktiska tullunion,
som vi håller på att få i Norden, till
stor fördel för näringslivet. Från min
egen utsiktspunkt i Skåne har jag kunnat
iaktta det uppsving som skett i handelsförbindelserna
med Danmark under
de sista åren. Här är integrationen
uppenbarligen i full gång på bred front.
Bland annat skaffar sig danska storföretag
underleverantörer i Skåne och
tvärtom. Bilfärjorna över Öresund tar
emot en växande lastbilstrafik med varor.
I detta sammanhang vill jag framföra
önskemålet att överläggningarna
på regeringsplanet om Öresundsbron
snarast kommer i gång och att beslut
utan tidsutdräkt fattas om brons byggande.

Det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet
på olika fronter bör forceras
så att vi på olika lagstiftningsavsnitt,
som har betydelse för näringslivet,
får enhetliga nordiska lagar. Den
faktiska utvecklingen går snabbt. Lagstiftningen
får inte komma traskande
patrullo långt bakefter.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

Höjningen av Kol- och stålunionens
ståltullar från 6 till 9 procent i februari
har otvivelaktigt medfört olägenheter
för de svenska bruken när det gäller
försäljningen på deras viktigaste europeiska
avsättningsmarknader. Jag uttrycker
den förhoppningen att handelsministern
inte förtröttas i sina ansträngningar
att få de vidtagna tullhöjningarna
undanröjda. Lyckas inte detta, kan
det bli erforderligt att fundera över vilka
motåtgärder som kan och bör vidtagas.
Vi kan inte stillatigande finna oss
i allt vad som händer på detta område.
Det var med tillfredsställelse jag hörde
av handelsministern att det härvidlag
finns en viss beredskap. Tyvärr kan de
åtgärder som vidtages utgöra ett tveeggat
svärd; de kan drabba oss siälva
på andra fronter.

GATT-förhandlingarna motses med
stort intresse från det svenska näringslivets
sida. Enighet torde råda därom
att vårt land bör stödja förslaget om
en 50-procentig tullsänkning i GATT
med ett minimum av undantag. Det torde
vara ett svenskt intresse att disparitetsfallen
hålles inom relativt snäva
gränser. Givetvis måste vårt land på allt
sätt söka medverka till att Kennedyrundan
kommer att resultera i att diskrimineringen
mellan de båda europeiska
handelsblocken elimineras.

Till en punkt i regeringsdeklarationen
vill jag knyta en liten erinran. På
ett ställe uttalas, att det är viktigare att
skrankorna, som hindrar vår export,
rivs ner än att bibehålla så mycket som
möjligt av vårt eget tullskydd. Jag hade
i denna del önskat en mera nyanserad
skrivning. Yi bör inte rasera tullskyddet
för vår egen industri — detta tullskydd
har alltjämt sin betydelse för viktiga
industrigrenar — utan att vi får tullättnader
för våra exportvaror i utbyte. En
självfallen förutsättning måste vara att
de koncessioner, som lämnas från
svensk sida, motsvaras av jämförliga
koncessioner från andra länder. Alltför
generösa gester från svensk sida
tycker jag vi borde undvika. Jag tror i

likhet med handelsministern att ett
snabbt resultat av förhandlingarna inte
är att vänta; förväntningarna får kanske
reduceras.

När det gäller u-ländernas industrivaror
— det är dem jag här särskilt
tänker på — hyser jag för min del
ingen som helst tvekan om att vårt land
inte bör medge tullpreferenser, vilka
kan komma att gå ut över våra egna
svenska hemmamarknadsindustrier; frågan
om tullpreferenser beträffande råvaror
ligger ju på ett annat plan. Redan
mestgynnadnationsprincipen, som i alla
fall till en del finns kvar, bör utesluta
detta. Man skall också observera att
det här till viss del kan vara fråga om
en social dumping. Jag vill peka på de
svårigheter som importen från Hongkong
vållat den svenska textil- och konfektionsindustrien;
handelsministern
snuddade vid detta.

Då det gäller hjälpen till u-länderna
vill jag gärna skjuta i förgrunden de
insatser som kan göras genom svenska
investeringar i dotterfabriker i för sådana
investeringar lämpade länder. Genom
insatser av det slaget skulle vårt
land medverka till en industriell uppbyggnad
i dessa länder vilken kunde
skapa förutsättningar för en egen inhemsk
produktion där. Detta är den
bästa vägen för att höja befolkningens
levnadsstandard. Emellertid är det av
betydelse att folkrättsliga garantier skapas
mot nationalisering av de industrier
som grundas i u-länderna. De politiska
riskerna är påtagliga när det gäller
en del unga nationer med starka nationalistiska
aspirationer. Jag vill erinra
om 1963 års riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj :t i detta ämne och hoppas
att den inte blivit begravd i en byrålåda
i utrikesdepartementet utan snarast
möjligt leder till resultat.

Till sist ett konstaterande och en fråga.
I regeringsdeklarationen beröres inte
alls handelspolitiken gentemot östblocket,
Sovjetunionen och Polen m. fl.
länder som ju har sina speciella, bilaterala
former. Jag skulle vilja fråga om

Onsdagen den 3 april 1904

Nr 15

inte denna handel kan ytterligare utvecklas.
Herr Boheman liar berört de
nya ekonomiska tongångar som nu förekommer
i Sovjetunionen och som har
skapat möjligheter för en expansiv ekonomi
och eu ökad konsumtion. Efter
hand borde därmed förutsättningar
skapas för en exportoffensiv på bredare
front, med ett annat och större varusortiment
än vi tidigare haft i vår export
åt detta håll.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Jacobsson, och även med tanke
på skedet i debatten, undvika de globala
perspektiven och i stället nöja mig
med några strödda reflexioner.

Under utrikesdebatten föregående
vårriksdag tillät jag mig ställa en fråga
till hans excellens statsministern, om
han tänkte bege sig till Bonn och i så
fall när. Statsministern verkade något
överraskad över frågan och svarade i
den halvt raljerande ton, som han ofta
använder i sådana sammanhang och
som uppskattas både inom och utom
denna kammare, att han egentligen inte
liade någon inbjudan och att han vore
tacksam för hjälp och medverkan till
att han fick en sådan.

Jag vet ju inte hur detta med inbjudningen
ordnade sig. På något sätt måste
det i alla fall ha ordnats eftersom statsministern
och utrikesministern nu bär
besökt Bonn och Västtyskland. Jag vill
till de tomma excellensstolarna via protokollet
framföra min glädje över att
resan kom till stånd och även över det
sätt på vilket den genomfördes. Den ägde
sannerligen inte rum för tidigt, men
den kom väl inte heller till stånd för
sent. Jag vill också säga, att den uppenbarligen
gav en del tillfällen att diskutera
bl. a. ståltullar.

I regeringsdeklarationen heter det, att
den svenska regeringen för sin del vill
bidra till avspänningen i världen genom
främst medverkan i FN:s fredsbevarande
aktioner, genom deltagande i ned 4

Första kammarens protokoll 196b. Nr l

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rustningsarbetet och genom u-hjälpsverksamhet
i skilda former.

När det gäller FN:s aktuella aktioner
betecknas samtidigt Cypernuppdraget
som vårt vanskligaste FN-uppdrag hitintills.
Det är säkerligen icke för mycket
sagt, och jag finner det förvånande
att man på sina håll även här hemma
har tagit så relativt lätt på de uppenbara
risker som där föreligger. På denna
ö råder ju en krigets atmosfär, där finns
väl beväpnade gerillaförband och ett
blodigt hat folkgrupperna emellan. Föreställningen
att blotta närvaron av FNmössor
skulle verka lugnande och dämpande
på hetsporrarna är ganska verklighetsfrämmande.
Sedan FN-aktionen
beslöts och de första FN-trupperna börjat
komma till Cypern har tyvärr också
läget snarare försämrats än förbättrats.
Cyperns president Makarios har
ensidigt sagt upp avtalet med Turkiet.
Striderna och dödandet har fortsatt.
Nya krav har senast i går rests av president
Makarios, vilka bl. a. synes innebära
att han vill avskära de turkiska
trupperna från tillförsel och även vill
spärra vissa vägar för dessa trupper.
Samtidigt skärper Turkiet sin ton i de
noter, som på sistone avgivits, och antyder
öppet att en invasion kan bli nödvändig.

Med hänsyn till denna situation är det
förståeligt att generalsekreteraren i går
afton hemställt hos bl. a. Sverige om
utökning av den svenska kontingenten
med 300 man. Det är förståeligt av flera
skäl. Den totala FN-styrkan är ju ganska
ringa och betydligt mindre än de engelska
styrkor som fanns på ön när oroligheterna
var som värst förra gången.
Det är förståeligt även av det skälet, att
det var ett FN-intresse lika väl som ett
brittiskt intresse att proportionen mellan
brittiska soldater och övriga FNsoldater
inom FN-styrkan förskjutes till
de senares förmån.

Å andra sidan har vi naturligtvis anledning
att tänka över, om de direktiv
som lämnats för FN-truppernas verksamhet
är betryggande. Dessa direktiv

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik

är hemligstämplade, men enligt uppgifter
från ön tycks de gå ut på att FNtrupperna
icke får ingripa och avväpna
irreguljära väpnade band, och de får
använda vapen och våld endast till självförsvar
i rena nödsituationer. Sådana
direktiv är knappast »tillfredsställande».
Ändå var det detta ord som användes i
propositionen om Cypernstyrkan rörande
det svar som generalsekreteraren
lämnat på en del svenska frågor. Regeringsdeklarationen
däremot andas ju en
viss skepsis i detta avseende. Sådana
direktiv gör det faktiskt icke möjligt för
FN:s styrkor på Cypern att ens utöva
polisfunktion.

I dagens tidningar kan vi också läsa
om hur dödandet av greker och turkar
har pågått inför ögonen på FN-soldater,
vilka helt enkelt förts åt sidan och icke
haft någon möjlighet att ingripa. Det
förefaller som om det vore angeläget för
den svenska regeringen, när den nu om
några timmar, antar jag, börjar pröva
den nya framställningen, att då samtidigt
överväga om icke Sveriges representation
i Förenta Nationerna till generalsekreteraren
borde framhålla, att
förutsättningen för att vi sände en styrka
till Cypern var att de tre närmast
inblandade regeringarna, den cyperska,
den grekiska och den turkiska, så hade
begärt.

En förutsättning är naturligtvis också
att dessa tre regeringar undviker
agressiva handlingar eller medvetet söker
öka oron. Det förefaller som om
generalsekreterare U Thant hade anledning
att med all kraft framhålla detta
för de tre regeringarna. Skalle det
brista i dessa förutsättningar kommer
naturligtvis FN-styrkans existens på Cypern
över huvud taget under debatt. Det
skulle vara en mardröm om det värsta
skulle inträffa, d. v. s. att en invasion
skulle företas och FN-styrkan, i de strider
som därvid skulle följa, av en händelse
skulle hamna i det ena eller andra
lägret eller stå med gevär för fot och
overksam åse det blodbad som då skulle
följa.

En tredje metod för Sveriges medverkan
till att dämpa och minska motsättningarna
var enligt den regeringsdeklaration,
som jag nyss citerade, också
hjälpen till u-länderna. Vi vet att u-länderna
omfattar två tredjedelar av världen
folk. Vi har all anledning att med
tanke på den bidragsverksamhet som
här har förekommit under de senaste
decennierna ställa följande fråga: Har
läget för dessa människor förbättrats i
förhållande till vad det var för låt oss
säga tio år sedan? Tyvärr måste man
nog säga, att det snarare har försämrats.
Jag tänker inte på de handelspolitiska
förutsättningarna, som tidigare
utförligt har belysts, utan jag tänker på
det faktum att hungern växer, svälten
ökar, att kaos råder och att okunnighet
och illitteratism växer.

Den hjälp som lämnas försvåras också
av olika faktorer, bl. a. av korruption,
som i realiteten gör att mycket av
vad som ges som bidrag helt enkelt
hamnar i de makthavandes fickor. Det
finns drastiska exempel på detta. Hjälpen
försvåras också av en sorts nationell
fåfänga, som tar sig uttryck i skrytbyggnader,
och att t. ex. inhemska flygbolag
med hjälp av dessa pengar skaffar
sig stora aeroplan som en av de
första åtgärderna. Också härpå finns
det hundratals för att inte säga tusentals
exempel. Ett mycket litet afrikanskt
land fick en betydande summa pengar
från Frankrike att användas till utvecklingsarbete.
Pengarna gick åt till
att bygga ett magnifikt presidentpalats.
Hjälpen försvåras också av de motsättningar
som finns och av vilka man
skulle kunna göra en hel katalog. Jag
skall nöja mig med att nämna några
länder: Etiopien, Somalien, Indonesien,
Indien, Marocko, Mauritanien o. s. v.
Dessa motsättningar och spänningar
medför att en stor del av hjälpen används
till rustningar och till förberedelser
för attack eller försvar.

Hjälpen försvåras vidare av den byråkrati,
som vuxit upp, men framför allt
av bristen på utbildat folk. Det har

Onsdagen den N april 1904

Nr 15

kanske i debatten alltför litet betonats,
vilken roll som skol- och uppfostringsfrågor
spelar i sammanhanget. Kn
fransk kommentator analyserade för en
tid sedan läget och berättade därvid,
alt under de närmaste femton åren skulle
enbart i Asien 220 miljoner barn
behöva sättas i skola. För detta ändamål
skulle krävas 5,5 miljoner klassrum
och 5,5 miljoner lärare. Det är inför
sådana tal som man tycker uppgiften är
så gigantisk, att det kan vara frestande
att säga att vi ger upp det hela.

Men vi får inte ge upp den — den
är vår tids stora problem. Vi har emellertid
rätt i — och däri instämmer jag
med herr Boheman — att kräva att
dessa u-länder gör egna prestationer.
Av inläggen från Förenta staterna och
Sovjetunionen vid Genévekonferensen
förefaller det som om dessa stormakter
nu, visserligen i mild med klar form,
har låtit u-länderna förstå, att dessas
egna bidrag måste växa och bli fastare.
Bl. a. måste de på ett helt annat sätt än
som skett ta itu med familjeplaneringen.

Herr talman! Till sist en liten detalj
i det hela. Den 24 januari i år besökte
biträdande utrikesministern i Polen,
Joszef Winiewicz, Sverige i och för
överläggningar med utrikesminister
Nilsson. Något meddelande om hans besök
lämnades inte, men några veckor
senare erfors från utländsk källa att besöket
hade ägt rum och att därvid behandlats
vissa polska förslag rörande
kärnvapen. Som bekant har Polen visat
stort intresse för dessa frågor, och utrikesminister
Rapackis kända förslag
har ju föranlett diskussion tidigare.

Den svenska regeringens ståndpunkt
i kärnvapenfrågan har ju framlagts i
dagens deklaration, och den har också
behandlats här i riksdagen för inte så
länge sedan i samband med ett utlåtande
från utrikesutskottet.

Min fråga i detta sammanhang gäller
inte saken, utan tystnaden kring
besöket. Är det icke brukligt att överläggningar
av detta slag omedelbart
tillkännages? Vad finns det för anled -

Anff. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ning att inte informera den svenska
allmänheten om samtalen mellan Polens
biträdande utrikesminister och Sveriges
utrikesminister?

Den hemliga diplomatien brukar motiveras
med att man har något att dölja,
men i det hör fallet tror vi inte att
utrikesministern hade någon anledning
att dölja sitt samtal, och under sådana
förhållanden är det förvånande att besöket
inte på sedvanligt sätt offentliggjordes.
Sannolikast förefaller det vara,
att man helt enkelt glömde bort publiciteten.

Förhåller det sig inte så? Jag riktar
den frågan till den tomma regeringsbänken
här.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I en riksdagsöverläggning''
om vår utrikeshandel har frågan
om handeln med jordbruksprodukter
en självklar plats. Jordbruksprodukterna
är ett viktigt varusortiment i
världshandeln, och dessutom råder det
alldeles speciella förhållanden i vissa
avseenden just för detta varusortiment.

Det finns de som menar att världsmarknaden
i praktiken — självfallet inte
teoretiskt — är mättad, att produktionen
kommer att öka inom stora odlingsområden
och att den svenska
jordbruksproduktionen därför bör skäras
ned. Somliga menar att denna nedskärning
bör avvägas precis så att vi
bör bibehålla en produktion som går
åt inom landet. Därigenom skulle vi
slippa alla besvär med på världsmarknaden
svårplacerbara överskott. Andra
menar att man kan skära ner produktionen
ännu mera och i stället importera
livsmedel för vårt lands behov. Hur
långt man därvid avser att gå brukar
sällan framgå av resonemanget, men
det är ofta förknippat med helt orealistiska
förhoppningar om billiga livsmedel,
orealistiska därför att de på
världsmarknaden annonserade livsmedelspriserna
oftast är dumpingpriser.
Skulle vi fylla en mera betydande del

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
av vårt livsmedelsbehov på världsmarknaden,
fick vi räkna med helt andra
och högre priser. Det senaste året har
övertygande visat att världsmarknadspriserna
ändrar sig. De utgör ingen
som helst garanti för konstant låga
livsmedelspriser. Ur beredskapssynpunkt
är båda alternativen omöjliga —
sålunda även det första.

Vi kan inte räkna med en år för år
lika stor kvantitet livsmedel av likartad
kvalitet som resultat av vår jordbruksproduktion.
Av detta följer att vi under
alla omständigheter måste räkna med
att ha överskott på jordbruksprodukter
vid vissa tider, och slutsatsen blir alltså
att vi ständigt måste ligga på exportmarknaden
med vissa sortiment.
Därför är det glädjande att det senaste
året inneburit en ljusning, och därtill
kan väl sägas att ett framtida medlemsskap
i EEC bör innebära att våra överskott
på jordbruksprodukter blir lättare
att placera, varför vi ständigt bör
ha detta mål i sikte, låt vara att vägen
dit kan bli både lång och svår.

Sett på längre sikt förefaller det som
om det svenska jordbruket skulle ha
betydligt bättre utsikter än vad pessimister
av olika grader gärna vill göra
gällande. Doktor Holmström i Jordbrukets
utredningsinstitut har i en artikel
i Ekonomisk revy gjort några intressanta
uttalanden i denna fråga. Han påvisar
bl. a. att om de senaste fyra till
fem årens utveckling av livsmedelskonsumtion
per person fortsätter under
1960-talet, skulle det, om man räknar
på EEC-länderna jämte Danmark, Norge,
Storbritannien och Sverige, innebära
en ökning, värdemässigt sett, med 19
procent och uttryckt i åkerareal, vid
oförändrade skördar per hektar, med
21 procent. 21 procent av åkerarealen
motsvarar cirka 16 miljoner hektar. Det
bör naturligtvis understrykas att av
dessa 21 procent kommer cirka 6 procent
på folkökningen.

Naturligtvis är detta endast ett sätt
att uttrycka storleken och innebörden
av de ökade anspråken på livsmedels -

tillgången. I realiteten är det också en
fråga om en ökad produktion på redan
tillgängliga arealer. Till detta kan naturligtvis
sägas att produktionsökningen
under 1950-talet också varit betydande,
cirka 35 procent i alla de länder
tillsammans som jag här nämnt. Under
de första åren av 1960-talet bär produktionen
ökat ungefär lika mycket.
Detta kan emellertid till en del bero pa
speciellt rikliga skördar och alltså vara
en mera tillfällig företeelse.

I framtiden torde man kunna räkna
med att konkurrensen från övriga näringar
så småningom minskar det dolda
överskottet på arbetskraft i jordbruket
i andra länder, såsom redan skett i
Sverige. Den starka produktionsökningen
skulle därvid försvinna, men hur
snart och i vilken takt denna utveckling
äger rum är väl svårt att säga. Jag
vill bara erinra om en tysk uppgift som
säger att under de senaste åren har
cirka 300 000 småbrukare flyttat över
från jordbruk till industri i Västtyskland.

Jag vill ta ytterligare ett exempel. Om
ostkonsumtionen i Förenta staterna
skulle bringas att uppgå till samma
kvantitet per invånare, som gäller för
vårt land, skulle hela Nordens samlade
jordbruk ej räcka till för erforderlig
produktion härför.

Jag skall ta ett annat exempel: På
grund av olika omständigheter har stora
delar av världens betesmarker förstörts.
Vi kan därför på sikt räkna med
knapphet på kött. Det föranleder mig
att fråga om det verkligen är klokt att
generellt säga att de åkerarealer i vårt
land, som ej är lönsamma för jordbruksdrift,
bör planteras med skog. Sådan
åkerjord finns naturligtvis och
skall då användas för detta ändamål,
men det är möjligt att mycket åkermark
som rationaliseras igen i stället
borde planeras för bete för att klara
den köttproduktion som kommer att erfordras
i framtiden.

Vidare vill jag säga att i den mån
köpkraften stiger med ökande indu -

Onsdagen den 8 npri 1 l!)(>4

Nr 15

strialisering i utvecklingsländerna kommer
livsmedelsbehovet i världen att öka
i nu oanad omfattning. Problemet är ju
helt enkelt det, att dagens teoretiska
livsmedelsbehov skiljer sig så mycket
från det praktiska. Man räknar ju med
att två tredjedelar av jordens befolkning
lider av undernäring eller direkt
svält.

Tyvärr kan kommersiell produktion
inte grundas på behov vilka ej motsvaras
av köpkraft. I varje fall kan enskilda
eller grupper av producenter inte
producera under hänvisning till
svälten i världen. Angående öststaterna
torde kunna sägas att tecken tyder
på att en stigande livsmedelsstandard
där kan få betydande konsekvenser för
livsmedlens världsmarknad.

Av detta drar jag alltså följande slutsatser:
På längre sikt torde alla de livsmedel
som kan produceras i världen
behövas för att ge världens befolkning
en hygglig försörjning. På kortare sikt
torde en relativ balans uppstå mellan
tillgång och efterfrågan inom västvärlden.
öststaternas roll i sammanhanget
är det kanske betydligt svårare att sia
om.

Det förefaller därför klokt att den
svenska handelspolitiken beaktar jordbruksproducenternas
ställning i utrikeshandeln
och strävar efter att uppehålla
svensk export av livsmedel i all
den utsträckning som är möjlig. Jordbruksnäringen
har måhända en bättre
framtid att vänta än vad många trott
och fortfarande tror. I alla händelser
finns det ingen anledning att kasta
yxan i sjön.

Självfallet finns det i detta sammanhang
mycket att säga om jordbruksnäringens
sätt att förhålla sig till dagsläge
och framtid, och även om den svenska
jordbrukspolitiken. Detta hör emellertid
hemma i en helt annan debatt, och
här vill jag bara understryka att rimlig
rationalisering, produktionsanpassning
och utbildning hör hemma i sammanhanget,
samt vidare att hela mitt
resonemang bygger på förhoppningen

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
om en normal utveckling av nationerna,
länder och världsdelar emellan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först några ord om den
ekumenik som präglade framställningarna
särskilt i början av denna debatt.
Det är intet ont att säga om den i och
för sig — det är naturligt att man eftersträvar
enighet när det gäller väsentliga
och betydelsefulla frågor. Det är
bra att vi har en samling omkring bärande
synpunkter på sådana åtgärder,
som tar sikte på bevarande av fred och
neutralitet, om skyddandet av vårt folks
oberoende.

Men å andra sidan, herr talman, skulle
jag vilja säga att det har väl en betänklig
återverkan när detta sprider sig
till andra områden, där man kanske inte
på samma sätt kan finna det nödvändigt
och erforderligt. Jag skulle vilja
säga att de överenskommelser på bred
basis, som det heter — det betyder mellan
partiledarna — som åstadkommes
emellanåt och som likriktar de politiska
partierna, har den verkan att de i
väsentlig utsträckning sätter oppositionen
ur spel, om jag får uttrycka saken
så. Jag kan inte hjälpa att de inte ger
något intryck av den starka och ledande
regering, som man så gärna talar om
att vi skulle ha. Jag vill också säga rent
ut att jag inte ställer mig så förstående
till att man förfasar sig över att beslut,
som griper djupt in på det ekonomiska
området, dock fattas exempelvis i medkammaren
med en majoritet av 113 röster
mot 112. Jag finner detta rimligare
ur demokratisk synpunkt än om de
112 bestämde över de 113. Det ger i varje
fall möjlighet till en helt annan kritisk
behandling av problemen.

Jag kommer nu till de frågor som här
föreligger. Jag vill snudda en liten smula
vid de grundligt genomtragglade utrikespolitiska
problemen och konstatera,
att det är en gammal svensk bondetradition
att sluta upp kring tanken på bevarandet
av en försiktig, neutralitets -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
betonad, fredsfrämjande utrikespolitik.
Den har ofta tagit sig uttryck i krav
från jordbrukarhåll på att man inte
skall föra svensk krigsmakt utanför
landets gränser utan riksdagens medgivande.
Detta är väl något att ta vara
på och bevara. Jag applicerar det inte
direkt på de något oklara arrangemang,
som vidtagits när man öppnar värvningsmarknaden
för värvande av
svenskt krigsfolk för tjänstgöring utom
landets gränser på sätt som skett i det
ena fallet efter det andra. I vissa andra
fall talar tidningarna om legoknektar,
men här gör man det inte. Jag ber att
få framhålla att vårt skyddade läge och
vår möjlighet att hålla oss utanför politiska
stridigheter är av ett så stort
värde, att man inte nödvändigtvis behöver
engagera vårt land i vartenda
oroscentrum i världen och att man inte
vid varje tillfälle skall kunna ropa på
medverkan från svenskt håll till militära
insatser.

Med tillfredsställelse och glädje
konstaterar jag, att man nu ger oss besked
om att detta olycksaliga Kongoäventyr
äntligen avvecklats — detta
Kongoäventyr, som förutom ekonomiska
förluster bragte oss den stora förlusten
av Dag Hammarskjöld. Jag vet att vi
med glädje ser att vi på det sättet får
en farozon mindre, där vi är engagerade.
Det bör emellertid sägas klart ifrån
— jag vet inte om det möjligen sagts
tidigare i debatten — att detta sker i en
situation, då det s. k. Kongoproblemet
ingalunda nått sin lösning utan fortfarande
är en orosfaktor. Detta är kanske
oundvikligt på grund av de omständigheter
under vilka Kongo har tillkommit,
nämligen som ett resultat av kolonialismen
och europeiskt kongressande.
Då på så sätt denna statsbildning yxats
till, torde dessa svårigheter säkerligen
inte upphöra i dag.

Jag ingår inte på frågan om Cypernengagemanget.
Det har ventilerats så
grundligt förut. Jag förstår de skäl som
talar för att man inte i onödan säger nej
när det är någonting verkligt farligt å

färde. Å andra sidan vill jag framhålla,
att det finns en sak som gör detta engagemang
otrevligare, nämligen att på
Cypern skjuter de faktiskt bättre än de
gjorde i Kongo. Där är det väsentligt
riskablare för svenska medborgares liv
och lem.

I detta sammanhang vill jag också
göra en reflexion. Ibland har man redogjort
för vilka som stupat eller skadats
i Kongo när det gäller svenskar, men
jag har inte i något sammanhang sett
en samlad redogörelse för hur många
afrikaner, som på grund av svensk medverkan
bragts i samma situation, d. v. s.
som har skadats eller bragts om livet.
Jag har en känsla av att det ligger något
av rasdiskriminering i att man bortser
härifrån.

Herr talman! Jag skall inte vidare
beröra dessa saker. Jag övergår till den
handelspolitiska delen i regeringsdeklarationen
och konstaterar, att den ger
ett klart och dokumenterat bevis på den
berömvärda omvårdnad, som vår regering
ägnar svensk exportnäring och vad
därmed sammanhänger. Det är värdefullt
att så sker, och det har skett i detta
sammanhang lika väl som i så många
andra.

Vad jag emellertid här vill betona, det
är att när man så inriktar sig på att
stödja svensk exportindustri i dess relationer
till utlandsmarknaderna, får
man inte glömma att detta inte bör få
ske på så sätt, att det skadar liemmanäringarna.
Hemmanäringarna bör inte
få bära ett tryck, som avlastas från exportindustrien,
då på det viset skador
uppstår för inhemsk industri, hantverk
och jordbruk. Jag bär velat beröra detta,
därför att jag tycker att denna synpunkt
tillhör dagens debatt, och jag
gör det utifrån konkreta exempel på
hur det i det fallet förfarits.

Exportindustrien, särskilt vissa delar
av denna, har i vissa skeden kunnat
glädja sig åt en mycket stark expansion.
Detta har återverkat på arbetsmarknaden.
Expansionen har dragit till sig arbetskraft,
och den har också stimulerat

Onsdagen den 8 april 1901

Nr 15

5 5

lönesättningen på ett sätt, som faktiskt
liar utgjort det verkliga underlaget för
de företeelser av inflatorisk karaktär
som förekommit på svensk hemmamarknad.
När man då har gått att bota dessa
skador, har det visat sig att de åtgärder
som förekommit gång på gång har
riktats icke mot de inflationsdrivande
faktorerna, utan mot hemmamarknadens
näringar. Dessa näringar har fått bära
trycket av ett inflationsförsvar, där
andra har vållat faran.

Jag berörde lönesättningen och vad
därmed sammanhänger. Nu önskar jag
beröra de åtgärder, som man vidtagit
för att dämpa och motverka inflationstendensen,
och jag stannar då särskilt
vid den diskontohöjning, som redan
har skett, och den diskontohöjning som
väl i varje fall inte låter vänta på sig
alltför länge efter nästa val — om den
nu dröjer så länge. Jag vill peka på att
företag med goda förbindelser utomlands,
och som är ekonomiskt starka,
därigenom har möjlighet att på egen
hand finansiera sin verksamhet utan att
beröras av riksbankens åtgärder. De har
alltså inte samma känning av en ändring
i diskontot som hemmanäringarna,
som inte har någon sådan tillgång till
utländska resurser till hjälp att möta
bl. a. kreditrestriktioner och räntefördyringar.
Däremot får de näringar som
arbetar på hemmamarknaden också
känning av att de stora företagen, som
annars ofta framträder som kreditgivare
och till vilka de små företagen ofta är
underleverantörer, draga in krediterna
då de nödsakas ta vara på sina tillgångar.
Därigenom minskas krediterna för
andra företag, och detta betyder att
hemmanäringarna, d. v. s. småföretagsamheten,
även i detta fall får bära trycket.
Jag har en känsla av att man här
låter dem, som minst vållat inflationsrisken,
bära bördorna, vilket bör påpekas
när man sjunger den svenska exportindustriens
höga visa.

Det har ibland gjorts gällande, att det
numera inte förekommer några skattesänkningar.
Jag hörde i andra kamma -

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ren —• det var till och med från centerpartihåll
— att den enda skattesänkning
som förekommit på länge var den som
sammanhängde med skattepaketet. Jag
tror att påståendet i och för sig är riktigt,
men det innehåller också en liten
överdrift. Det förekommer också andra
skattesänkningar av särskild typ. Den
extra bolagsskatten på de stora vinsterna
har avskaffats, och man ger s. k. skatterabatter
för den i bolagsform drivna
»verkliga» industrien på ett sätt, som
gör att man faktiskt får säga att »vågen
illa väger», som det heter i vår första
nationalsång.

Jag tycker att dessa ting tål att beröras
i detta sammanhang, tv jag vet att
vi har att vänta ytterligare åtgärder
i samma riktning. Det danska avtalet
innebar i realiteten, att de fördelar av
en vidgad marknad, som den svenska
industrien erhöll, fick köpas genom eftergifter,
som berörde jordbruksmarknaden
inom det egna landet. Jag konstaterar
att i detta fall fick således en
hemmanäring, som aldrig kan bli inflationsdrivande
därför att den är priskontrollerad,
bära konsekvenserna av
de förmåner som exportindustrien, där
man icke var i samma situation när det
gäller priser och arbetskraft, kunde
skaffa sig. Vi vet alla att arbetsmarknadens
frihet är ett palladium, som försvaras
— om inte in i döden, så dock i
vart fall mycket långt.

Jag har tagit upp dessa spörsmål för
att till sist komma till något annat. Vi
vet att vi har en indirekt beskattning,
som växer ganska starkt. Vi vet också att
när den allmänna varuskatten infördes,
som drabbar generellt över hela linjen,
såväl nödvändighetsvaror som mer umbärliga
varor, så innebar detta att ungefär
20 procent av skattetrycket — enligt
den utredning som låg till grund
för propositionen — träffade den genom
avtal med statsmakterna prisskyddade
jordbruksnäringen. Denna näring var
prisskyddad på två sätt — uppåt och
nedåt. Den var bunden till sina priser,
och möjligheterna att avlasta det nya

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skattetrycket var väsentligen beroende
av i vilken utsträckning man kunde ta
ut högre priser på den egna marknaden.
Avsättningsmöjligheterna ökade sannerligen
inte av att kunderna, konsumenterna,
också drabbats av omsättningsskatter
— eller »ett avlyftande av köpkraften»,
för att använda Wigforss’ uttryck.
I årets statsverksproposition har
intäkterna av omsättningsskatten upptagits
till 3 300 miljoner kronor. Under
förutsättning av ungefär samma proportionalitet
som nyss angetts för jordbrukets
del skulle det innebära ett skattetryck
av 660 miljoner kronor på denna
näring.

Vi går emot en skatteomläggning, där
man systematiskt strävar efter att genom
en mervärdesbeskattningsform ge
exportindustrien lättnader och samtidigt
lägga ett ökat tryck på den inhemska
produktionen och på den inhemska
konsumtionen. Man har därvid räknat
med en omsättningsskatt på upp till 13
procent. Motiveringen är klar. Man avser
att därigenom få till stånd en bättre
överensstämmelse med förhållandena
på EFTA- och EEC-marknaderna.

I detta sammanhang rinner mig i minnet
en argumentation, som framfördes
av alla de tre s. k. oppositionspartierna
vid genomförandet av omsättningsskatten.
Man sade sig ha betänkligheter mot
denna skatt för att den var så lätt att
höja. I anslutning härtill vill jag konstatera,
att den frammarsch från 4,17
till 6,34 och kanske inom en snar framtid
till 13 procents skatt inte innebär
en anpassning till praxis exempelvis i
de Gaulles hemland, som dock betyder
så mycket inom EEC. Där har man eu
omsättningsskatt på 26 procent eller
dubbelt så mycket som man skulle ha
tänkt sig här i landet.

Man talar om önskvärdheten av vår
anpassning till en internationell marknad.
Det innebär att hemmanäringarna
får bära ökade bördor i sin produktion,
men det betyder också att över huvud
taget konsumtionen i landet drabbas av
en ökad indirekt beskattning eller, med

andra ord, att köpkraften hos dem, som
skall köpa de inom landet producerade,
för inhemsk konsumtion avsedda produkterna,
reduceras.

Detta är något som enligt min mening
bör beaktas även denna dag, då vår industri
och våra exportnäringar står i
centrum. Vi bör kunna konstatera, att
medaljen har en baksida. De som drabbas
är hemmanäringarna — småindustrien,
hantverket och jordbruket —
inom detta land, och detta i en omfattning
som kan bli farlig nog.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Vid ett tillfälle som
detta vill jag inte underlåta att i korthet
föra sjöfartens talan. Handelsministern
har i förbigående berört luftfartens
svårigheter och nämnde därvid
engelsmännens hållning gentemot SAS,
vilket väckt förstämning i vida kretsar
inte minst därför att vi alltid betraktat
engelsmännens »fairness» när det gällt
»free trade» som föredömlig.

Inom sjöfarten har vi sedan många år
erfarit liknande åtgärder, och exemplen
på protektion och diskriminering är
otaliga. Även om dylika åtgärder är
förståeliga, är de därför icke ursäktliga.
Att prestigehänsyn och önskan att
se den egna flaggan på världens sju hav
spelar en viss roll, är klart, men man
får inte heller underskatta de ekonomiska
synpunkterna.

Länder med hög levnadsstandard och
därmed ofta följande underskott i handelsbalansen
skulle icke vara i stånd att
uppehålla denna levnadsstandard, om
ej andra möjligheter till inkomster funnes
än genom exporten. Det främsta exemplet
härpå är Norge som aldrig
skulle ha kunnat tillåta sig en import
av nuvarande omfång — en import som

icke minst kommer Sverige till godo_

om Norge ej haft sitt stora sjöfartsnetto.
Men även Sverige skulle ha haft stora
svårigheter, om ej ett sjöfartsnetto
om bortåt 1 500 miljoner kronor årligen

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

ingått i våra resurser. Med ett numera,
regelbundet återkommande underskott
i handelsbalansen om 1 000 å 1 200 miljoner
kronor och med det väldiga belopp,
som de svenska turisterna årligen
använder i främmande länder utan motsvarande
inkomst från utländska turisler
i Sverige, behöver Sverige sitt sjöfartsnetto
helt enkelt.

Gentemot diskriminerande och andra
åtgärder av protektionistisk natur
har inom den internationella sjöfarten
bildats en organisation av de 11 s. k.
sjöfartsländerna. I denna organisation
ingår även Sverige. Det är med tillfredsställelse
svensk sjöfartsnäring hälsar
herr Langes och herr Skoglunds
insatser när det gällt att Sverige verksamt
skall bidra till att denna organisation
skall växa sig stark. Organisationen
skall icke blott genom förhandlingar
främja en fri sjöfart utan även —
om sådana visar sig resultatlösa — genom
motåtgärder söka avlägsna diskrimineringar
och preferenser, vilka är
ägnade att hindra en fri sjöfart.

Vi hälsar med tillfredsställelse det
lagstiftningsarbete som pågår, varigenom
regeringen får möjlighet att föreskriva
motåtgärder mot länder som syndar
mot principen om fri sjöfart. Det är
vår förhoppning att denna lagstiftning
får en sådan utformning, att den blir
praktiskt relevant, med andra ord: att
det vapen som ges åt regeringen är sådant
att praktiska resultat uppnås när
lagstiftningen tillämpas. För att bara
nämna ett exempel vill jag säga att denna
organisation just i dagarna sysselsätter
sig med en åtgärd av USA, som
går ut på att rederierna skulle tvingas
höja sina frakter på västgående laster
och t. o. m. också att bryta ingångna
kontrakt. Man vill med andra ord sätta
ur kraft den naturliga regeln om tillgång
och efterfrågan och denna faktors
inverkan på priset. Genom att den
östgående trafiken är avsevärt större än
den västgående måste därav följa att
frakterna på västgående last blir lägre.
Om USA kraftigt ökade sin europeiska

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
import skulle utjämning snart komma
till stånd.

Den svenska sjöfartsnäringen har alltid
hävdat havens frihet, vilket påstående
bäst bevisas av det faktum att endast
35 å 40 procent av den svenska utrikeshandeln
går på svenska kölar. Den
för svensk sjöfart traditionella närtrafiken
har alltmer övertagits av utländska
rederier, under det att svenska fartyg
alltmer söker sin utkomst på de sju
haven.

Under föregående år avfördes inte
mindre än 120 fartyg — till största delen
mindre och medelstora fartyg —
ur det svenska fartygsregistret, under
det att 20 fartyg sattes under främmande
flagg icke endast på grund av lägre
omkostnader utan även för att över
huvud taget i utländska hamnar kunna
erhålla laster som annars varit förbehållna
det egna tonnaget. Trots att denna
stora avgång ägde rum ur den svenska
handelsflottan, tillfördes samtidigt
handelsflottan större enheter, varigenom
nettominskningen stannade vid
cirka 50 000 ton. Världshandelsflottan
ökades under samma tid med 6 miljoner
ton eller cirka 3 procent.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att komma in på frågan om
sanktioner och restriktioner mot vissa
länder, varvid sjöfarten eventuellt skulle
spela en viss roll. Jag vill återigen
varna för isolerade handlingar från
svensk sida. Vi ser dagligen, hur länder,
som ideologiskt bekämpar varandra,
driver en omfattande handel och
sjöfart med varandra. I längden finns
ingenting som bringar länderna närmare
varandra än handel och sjöfart på
ömsesidig basis.

Sjöfartsnäringens män ser hur al!
världens länder genom sina egna handelsflottor
tillför folkhushållet värdefulla
valutor. Allsköns lättnader bereds
den egna sjöfartsnäringen, billiga lån,
fördelaktiga avskrivningsregler etc. Under
sådana förhållanden var det en
missräkning för sjöfartsnäringens män,
att årets proposition om extra investe -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ringsavdrag direkt undantog fartyg.
Vår sjöfartsnäring har aldrig yrkat på
subsidier eller andra stödåtgärder, men
vi kan inte finna anledning till att vi
undantas från fördelar, som gives andra
delar av vårt näringsliv.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Blott ett par ord till
innan klubban faller för denna kammares
utrikespolitiska debatt.

Under herr Ferdinand Nilssons mycket
utrikespolitiska inlägg delades i
kammaren ut den bok jag nu bar i
handen: »Utrikespolitiska frågor, offentliga
dokument rörande vissa svenska
utrikespolitiska frågor 1963.» Det är
mycket värdefullt att vi får del av den,
men det hade varit värdefullare om vi
fått det före debatten än i debattens
.slutskede. Jag tillåter mig bara uttrycka
en förhoppning, att så kan ske en annan
gång.

Enligt en uppgift, som jag inte kunnat
kontrollera, har denna skrift legat färdig
någon vecka. I så fall har boken
hamnat på någon sorts mellanhand innan
den kommit fram till våra pulpeter.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! I anslutning till vad
herr Hernelius nu sade vill jag påstå,
att det kanske inte precis skulle förenklat
debatten om denna bok varit utdelad
tidigare. Jag vill rent av ifrågasätta
denna publikations värde. Det är
visserligen mycket intressant att läsa
alla statsrådens interpellationssvar i
olika punkter, men de finns också i
riksdagstrycket. Och det är ju en smula
ensidigt att man här bara får svaren,
men inte den följande diskussionen.
Detta är över huvud taget en dokumentsamling,
som endast innehåller
vad regeringen sagt. Jag vill visst inte
förneka, att i dessa tider, när regeringens
makt säges vara så stor, har vad
regeringen säger det största intresset,
men det är dock inte alltomfattande.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag har inte uttryckt
någon förhoppning om en förändring
av denna debatt till dess innehåll, allra
minst efter herr Bohemans inlägg. Men
som en komplettering till denna skrift
kunde det vara bra med även andra
dokument.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
124, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsreglementen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 708—720 till statsutskottet
och

motionen nr 721 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 8, 39—41 och
43, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 5—7 samt allmänna beredningsutskottets
memorial nr 14.

Onsdagen den X april 1964

Nr 15

Ang. bestämmelserna om extra avdrag

vid inkomsttaxeringen för nedsatt

skatteförmåga

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I eu den 19 december 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 33, hade Kungl. Majd
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om .statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt.

I propositionen hade bland annat föreslagits
höjning vid inkomsttaxeringen
av maximibeloppet för extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Nuvarande högsta
avdragsbelopp var 3 000 kronor. Förslaget
innebar i princip ett maximum
för sådant avdrag på 4 500 kronor. Avdrag
med högre belopp skulle dock
kunna medgivas sådana barnfamiljer,
vilkas inkomst understege existensminimum.
Därjämte hade föreslagits, att
invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
enligt lagen om allmän försäkring
samt hemsjukvårdsbidrag från
kommuner och landsting till vanföra
och andra vårdbehövande skulle vara
skattefria.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:651,
av herr Jonasson och fru Olsson, samt
II: 792, av herrar Boo och Larsson i
Borrby,

2) de likalydande motionerna I: 652,
av herr Kaijser, och II: 794, av herr
Christenson i Malmö m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 653,
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.,
och II: 793, av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl., ävensom

4) motionen II: 795 av fru Gunne.

I motionerna l: 653 och II: 793 hade
hemställts, att riksdagen i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33 måtte besluta

a) fastställa maximibeloppet för extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga till
5 000 kronor i stället för av finansministern
föreslagna 4 500 kronor samt
bemyndiga Kungl. Maj:t att låta utfärda
avtrappningsregler för det extra avdraget
i syfte att undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets övre
gräns,

b) att kostnader föranledda av vård
av närstående i hemmet skulle beaktas
för rätt till särskilt avdrag,

c) att extra avdrag skulle kunna medgivas
för större kostnader för läkarvård
och medicin för arbetsförmågans upprätthållande,
oavsett den skattskyldiges
inkomst,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser i syfte att medgiva befrielse
för obligatorisk folkpensions- och
sjukförsäkringsavgift då extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga tillerkändes
den skattskyldige enligt 50 § 2 mom.
tredje stycket kommunalskattelagen.

I motionen II: 795 hade anhållits, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 33 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning och förslag
till 1965 års riksdag till sådana bestämmelser,
som mildrade de i motionen
påtalade tröskelverkningarna.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen II:
21, av herr Gustafsson i Borås, vari fö -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid

skatteförmåga

reslagits, att riksdagen skulle besluta,
att de jämlikt lagen om allmän försäkring
utgående barntilläggen, invaliditetstilläggen
och invaliditetsersättningarna
genom stadganden i anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen skulle
göras helt skattefria.

Utskottet liade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 samt
i anledning av motionen II: 21, av herr
Gustafsson i Borås, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 651,
av herr Jonasson och fru Olsson, samt
II: 792, av herrar Boo och Larsson i
Borrby,

2) de likalydande motionerna I: 652,
av herr Kaijser, och II: 794, av herr
Christenson i Malmö m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 653,
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.,
och II: 793, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.,

4) motionen II: 21 av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

5) motionen II: 795, av fru Gunne,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

inkomsttaxeringen för nedsatt

I) av herrar Stefanson, Elof sson, Billman,
Vigelsbo, Enskog och Broberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
— med förklarande att Kungl. Maj:ts
proposition nr 33 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med
bifall till motionerna 1:653, av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl., och II: 793,
av herr Carlsson i Huskvarna m. fl., i
ifrågavarande del, ävensom i anledning
av motionen 11:21, av herr Gustafsson
i Borås, — måtte antaga de vid
propositionen fogade författningsförslagen
med de ändringar,

att 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
erhölle i reservationen
angiven lydelse,

samt att första stycket av punkt 2
av anvisningarna till 50 § samma lag
erhölle i denna reservation angiven lydelse;
samt

II) av herrar Stefanson, Elofsson,
Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Enskog,
Björkman och Broberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:653, av herr
Eric Gustaf Peterson in. fl., och II: 793
av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.
samt motionen II: 795, av fru Gunne,
måtte i .skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört angående
möjlighet till avdrag för läkaroch
läkemedelskostnader vid långvarig
sjukdom, angående utarbetande av sådana
regler för avtrappningen av det
extra avdraget, att annars uppkommande
hård marginalbeskattning av mindre
inkomst vid sidan av folkpension eller
eljest vid stigande inkomst i berörda
fall undvekes, samt angående befrielse
från folkpensions- och sjukförsäk -

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt

skatteförmäga

ringsavgift i sådana fall som åsyftades
i motionerna T: 653 och 11:793; ävensom att

de i ämnet föreliggande motionerna
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I sitt föreliggande betänkande
behandlar bevillningsutskottet
en proposition vari bland annat föslås
en höjning vid inkomsttaxeringen
av maximibeloppet för extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga.

Jag ber, herr talman, att först få anlägga
några synpunkter på detta förhöjda
extra avdrag och dess inverkan
för folkpensionärerna. Inom folkpartiet
hälsar vi med tillfredsställelse det förslag,
som finansministern i denna proposition
framlagt. I propositionen föreslås
att avdragets högsta belopp skall
höjas till 4 500 kronor i stället för nuvarande
3 000 kronor. Det innebär ju
en väsentlig förbättring. I motionsparet
I: 653 och II: 793 anser motionärerna
emellertid, att detta extra avdrag hade
kunnat vara högre. Motionärerna framhåller
att det extra avdragets maximibelopp
bör bestämmas så, att det tillsammans
med ortsavdraget lägst täcker
ålderspensionen samt de utgående inkomstprövade
förmåner, som en folkpensionär
kan komma i åtnjutande av,
d. v. s. bostadstillägg och hustrutillägg.
Dessa förmåner skall ju medverka till
att ge pensionärerna en acceptabel inkomst
för deras livsuppehälle. Under
sådana förhållanden bör skattebestämmelserna
utformas så, att de som kommer
i åtnjutande av dessa bidrag får
ha dem kvar och att bidragen inte naggas
i kanten av skattelagstiftning. Därutöver
bör folkpensionärerna helst ha
en avdragsmarginal kvar för en extra
inkomst, som de kan erhålla genom
lämplig arbetsinsats.

Bostadstillägget utgår med skilda belopp
inom olika delar av landet och
anknyter sig till bostadskostnaderna. I
storstäderna är bostadstillägget i många
fall väsentligt högre än på landsbygden,
enär boendekostnaderna också är
högre. I Stockholm uppgår enligt motionärerna
i enskilda fall bostadstillägget
till 2 500 kronor men det finns fall
där det uppgått till 4 000 kronor. Bostadskostnaderna
kan dessutom förväntas
stiga ytterligare.

För en ensamstående folkpensionär
utgör folkpensionen 3 400 kronor, och
om man räknar med att han skulle få
ett bostadstillägg på 3 000 kronor så
skulle han genom dessa två bidrag från
staten få sammanlagt 6 400 kronor. Det
skattemässiga avdrag han skulle kunna
åtnjuta om propositionen antages är
ortsavdraget med 2 250 kronor och ett
extra avdrag med högst 4 500 kronor,
således högst C 750 kronor. Detta täcker
alltså nätt och jämnt pensionen och bostadstillägget.
De finns ingen marginal
över för någon extra inkomst. En höjning
av detta extra avdrags maximibelopp
till 4 500 kronor ger enligt detta
resonemang en alltför knapp marginal
för inkomst utöver pensionen. Motionärerna
anser därför det vara motiverat
att höja det extra avdraget till
5 000 kronor. I en reservation I har motionärernas
förslag understötts.

Tillåt mig vidare, herr talman, att
få säga några ord om den hårda marginalskatt
som drabbar folkpensionärer
med extrainkomst utöver pensionen.
Skattebestämmelserna och reglerna för
inkomstprövning i fråga om kommunalt
bostadstillägg och hustrutillägg har varit
sådana, att en relativt liten inkomst
av arbete kunnat medföra att huvudparten
av denna inkomst vid sidan av
pensionen till mycket stor del fått skattas
bort. Folkpensionärerna har därigenom
fått vidkännas en mycket hög
marginalskatt. Det har för många av
dem varit föga lönsamt att ta ett extra
arbete för att förbättra ekonomien. Skat -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid

skatteförmåga

tereglerna har inte verkat uppmuntrande
för dem att ställa sin mångåriga
erfarenhet och sin arbetsförmåga i näringslivets
eller arbetslivets tjänst. I
dagens bristsituation på arbetsmarknaden
är det angeläget, anser jag, att utnyttja
den arbetskraft som många vitala
pensionärer kan ställa till förfogande.
Det har en nationalekonomisk betydelse
men är också av betydelse för den
enskilde pensionärens trivsel. Samhället
bör medverka till att pensionärerna
kan erhålla sysselsättningar som de
trivs med, och de bör då samtidigt få ett
rimligt ekonomiskt utbyte av detta arbete.

Utskottets majoritet medger också i
sin skrivning, att avtrappningsreglerna
som motverkar denna höga marginalskatt
bör överses. De är inte lämpliga
i sin nuvarande utformning. Utskottets
majoritet säger till exempel beträffande
riksskattenämndens anvisningar till ledning
för taxeringsmyndigheter angående
extra avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförmåga att dessa anvisningar med
åtföljande tabeller torde ha bidragit till
större enhetlighet vid taxeringen men
att tröskelproblem otvivelaktigt kvarstår.
Om det föreliggande propositionsförslaget
antages av riksdagen, kan nya
anvisningar angående extra avdrag förväntas
bli utarbetade inom riksskattenämnden,
och därvid torde, enligt vad
utskottet erfarit, avtrappningsproblemct
i vissa avseenden komma att beaktas
i större utsträckning än för närvarande.

I en av reservationerna har denna
fråga också tagits upp, och man anser
att bär bör riksdagen trycka på detta
för att få en skrivelse till Kung]. Maj:t
för att få dessa synpunkter beaktade.

Vidare önskar jag med några ord
beröra det extra avdragets betydelse
för dem som har läkarkostnader och
läkemedelskostnader vid långvarig
sjukdom. I ett motionspar framhålles
att kostnader i samband med långvarig
sjukdom för läkarvård och medicin en -

inkomsttaxeringen för nedsatt

ligt tillämpad praxis endast torde beaktas
i avdragshänseende därest den skattskyldiges
inkomst blivit väsentligt nedsatt
på grund av sjukdomen och inte
överstiger visst belopp. De fall är inte
ovanliga, där en skattskyldig kan behålla
sin vanliga inkomst med hjälp av
regelbunden läkarvård och medicinering
trots att han bar en långvarig sjukdom
att övervinna. Sådana vårdkostnader
kan uppgå till betydande belopp.

Trots att dessa kostnader har varit
ofrånkomliga för den skattskyldiges arbetsinkomst
har avdrag för medicin och
läkarvård vägrats. Det har sålunda inträffat,
säger motionärerna, att avdrag
vägrats därför att inkomsten överstigit
25 000 kronor. Utskottet har i sin skrivning
sagt, att enligt vad utskottet erfarit
har i praxis under alldeles speciella
omständigheter extra avdrag medgivits
i väsentligt högre inkomstlägen eller
vid årsinkomster mellan 30 000—40 000
kronor.

Sedan menar utskottet att man icke
kan frigöra beviljandet av sådana avdrag
från inkomstläget. Jag menar att
om läkarvården och läkemedlen utgör
en förutsättning för att vederbörande
skall kunna fortsätta att göra en arbetsinsats
så kan ifrågavarande kostnader
även betraktas som en kostnad för inkomsternas
förvärvande och då är det
fullt motiverat att det extra avdraget
får tas i anspråk härför. Om han inte
får detta avdrag så innebär det för honom
en lägre levnadsstandard — lägre
än före sjukdomens inträffande — för
samma arbetsinsats och dessutom en
lägre levnadsstandard än för personer
som har motsvarande arbete och motsvarande
inkomst.

I utskottets betänkande pekas på ett
fall där regeringsrätten medgivit en
valthornist, som med hänsyn till sina
inkomst- och förmögenhetsförhållanden
inte ansågs kunna beredas skattelindring
i form av extra generellt avdrag'',
avdrag för merkostnad för en guldbrygga
som vederbörande måste ha. Jag tror

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

C>3

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för nedsatt

skatteförmÄga

det förekommer fall även när det gäller
medicin- och läkekostnader där det
iir lika angeläget att bevilja sådant avdrag
som just i detta fall.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
jag anser det vara naturligt att en person
som har rätt till avdrag för väsentligt
nedsatt skatteförmåga även bör ha
rätt till befrielse från de obligatoriska
folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till reservationerna I och II, avgivna
till detta betänkande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I det betänkande nr 20
från bevillningsutskottet som vi nu diskuterar
berörs även en motion nr 795
i andra kammaren, där en del tröskelproblem
tas upp som kan komma upp
i vissa lägen, särskilt i samband med att
extra avdrag beviljas för tryggande av
existensminimum.

I propositionen föreslås en ändring
i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
som gör att avdraget för nedsatt
skatteförmåga höjs från 3 000 till 4 500
kronor. En nyhet är att det också kan
beviljas avdrag med upp till 1 000 kronor
för varje barn som den skattskvldige
har att försörja.

Dessa ändringar gör att ett rätt stort
antal skattskyldiga kan få extra avdrag.
I motionen tas upp ett exempel, där en
skattskyldig med tre barn har varit befriad
från skatt ett år men nästa år
ökar sin inkomst så att han kommer
över existensminimum, som i detta fall
blir 12 000 kronor. Vi kan tänka oss att
inkomsten nästföljande år ökar till
13 000 kronor. Praktiskt taget hela inkomstökningen
går till skatt när han
påförs skatt för 13 000 kronors inkomst
— men föregående år betalade han inte
någonting. Vissa beräkningar har gjorts
som visar att den skattskyldige först
om han kommer upp i en inkomst av
cirka 17 000 kronor får behålla i varje
fall en viss del av inkomstökningen.

Nu skall jag villigt erkänna att förslaget
rör ett ganska komplicerat förhållande,
som det är svårt att komma till
rätta med. Att helt komma bort från
tröskelproblemen i vår skattelagstiftning
är svårt, men detta att det är eu
komplicerad sak kanske talar för att
man borde undersöka om det vore möjligt
att finna en lösning som medförde
ett rimligare resultat i dessa speciella
fall. I och med att existensminimum
höjs så mycket som sker i vissa fall
där det finns barn i familjen kommer,
som jag sade förut, ett ganska stort antal
skattskyldiga att beröras av denna
regel.

I reservation II som är fogad till betänkandet
föreslås det att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle begära att man
företar en utredning för att åstadkomma
en bättre tingens ordning. Jag tycker
att detta är ett rimligt krav, och
trots att jag medger, som jag förut sade,
att det är svårt att lösa problemet i praktiken,
så vill jag ändå tillstyrka att en
utredning kommer till stånd.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation II vid
betänkandet.

Herr ERICSSON, JOHN (s):

Herr talman! Historien upprepar sig
på det sättet, att om det kommer förslag
på riksdagens bord med i och för
sig mycket långtgående förbättringar, så
framställs det ofta önskemål om att
man skall gå ännu längre. Det är begripligt
att så sker, men ändå kommer
vi inte ifrån att fundera över vad förslagen
som vi behandlar egentligen innebär.

Jag vill tacka herr Enarsson för tt
han här klart och tydligt talat om att
detta förslag innebär att man skall slippa
betala skatt för sådana inkomster
som för många människor här i landet
ter sig som till storleken tämligen normala.
Antag att man höjer det extra
avdraget från 3 000 till 4 500 kronor.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid

skatteförmåga

Därtill kommer ett ortsavdrag på motsvarande
belopp. Om det finns två minderåriga
barn i familjen och man får
göra avdrag med 1 000 kronor för vartdera
barnet, är man uppe i 11 000 kronor.
Eftersom barnen är minderåriga,
får familjen också barnbidrag med 700
kronor för varje barn efter föreslagen
ordning — det blir 1 400 kronor. Dessa
barnbidrag är skattefria och påverkar
alltså inte det beskattningsbara beloppet.
Man kommer på det sättet upp i
inkomster av en storleksordning som,
tyvärr, betraktas som normal av många
människor som får dra sig fram på sådana
belopp.

Jag har inte pekat på detta med tanke
på annat än att vi alltid måste se till
att det blir rättvisa olika grupper emellan.
— Folkpensionärerna har varit föremål
för riksdagens speciella intresse,
och jag hoppas att de kommer att bli
det även i fortsättningen. I princip anses
det att folkpensionerna inte skall
naggas i kanten av skatt, men om det
därutöver förekommer andra inkomster,
måste naturligtvis de generella reglerna
för dessa inkomster tillämpas.
Man kan alltid säga att de belopp som
föreslås är för låga och borde höjas,
eftersom de annars blir otillräckliga.

I ett speciellt avseende skiljer sig reservanterna
åt — detta framgick kanske
bäst vid en jämförelse mellan herr
Stefansons hurtfriska anförande och
herr Enarssons mer betänksamma och
måhända mera realistiska — herr
Enarsson har ju sysslat med taxeringsfrågor
under många år. Han erkänner
att det kan vara svårt att komma till
rätta med trappstegsproblematiken och
de hårda marginalskatterna. Ju mer
man höjer dessa belopp i botten, desto
hårdare blir ju marginalskatten där
skatten börjar. Detta kan man inte
komma ifrån hur man än bär sig åt.

Utskottet har för sin del givit besked
om att man bör beakta marginalskatteproblemet.
Vi har i vårt yttrande skrivit
att vi hoppas att riksskattenämnden

inkomsttaxeringen för nedsatt

beaktar detta förhållande och så långt
det över huvud taget är möjligt försöker
bemästra dessa svårigheter. Jag tycker
att det är en positiv skrivning som
möjliggör för vederbörande myndigheter
att handla så generöst som möjligt,
men ändå kommer tröskelproblemet att
kvarstå framöver. Jag tror inte att en
speciell utredning skulle kunna klara
detta.

Med det anförda, herr talman, hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande i samtliga punkterna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 48.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

5 Första kammarens protokoll 1964. AV 15

An|{. arvsbeskattningen
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 64.

Ang. arvsbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner rörande arvsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalvdande motionerna I: 14,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och
II: 22, av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

II) de likalydande motionerna I: 291,
av herr Eric Carlsson, samt 11:378, av
herrar Wahrendorff och Börjesson i
Falköping, ävensom

III) de likalydande motionerna
T: 374, av herr Stefanson m. fl., och II:
443, av herr Darlin m. fl.

I motionerna 1:14 och 11:22 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag angående ändring av
3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
i syfte att från arvsskatt befria
sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu vore befriade från att erlägga
gåvoskatt.

I motionerna 1:374 och 11:443 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att den
av 1958 års riksdag begärda översynen
av bestämmelserna om arvsbeskattning
nu måtte komma till stånd.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. arvsbeskattningen

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalvdande motionerna I: 14,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och
II: 22, av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
om befrielse från arvsskatt för stiftelse
och sammanslutning, som vore befriad
från gåvoskatt,

2) de likalydande motionerna 1:291,
av herr Eric Carlsson, samt II: 378, av
herrar Walirendorff och Börjesson i
Falköping, angående beskattningen av
testamentslott till fosterbarn och fostersyskon,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:374,
av herr Stefanson m. fl., och II: 443, av
herr Darlin m. fl., om översyn av arvsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Erik Filip
Petersson, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå, Nilsson
i Tvärålund och Björkman, vilka ansett,
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 14, av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl., och 11:22, av herr
Gustafsson i Borås m. fl., måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen angående
ändring av förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt i syfte att från
arvsskatt befria sådana stiftelser och
sammanslutningar, som nu vore befriade
från att erlägga gåvoskatt; samt

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Umeå och Björkman,
vilka ansett, att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:374, av
herr Stefanson m. fl., och 11:443, av

herr Darlin m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att den av 1958
års riksdag begärda översynen av arvsbeskattningen
måtte komma till stånd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande har fogats två reservationer.

Den ena reservationen går ut på anhållan
om utredning och förslag till
riksdagen angående ändring av förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt i
syfte att från arvsskatt befria sådana
stiftelser som nu är befriade från att
erlägga gåvoskatt. Här gäller det ju betydelsefulla
och behjärtansvärda allmännyttiga
ändamål, och menige man
har svårt att förstå varför ett och samma
ändamål, som nu befrias från gåvoskatt,
inte är befriat även från arvsskatt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
I, som gäller denna sak.

Den andra reservationen föreslår en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att den redan av 1958 års riksdag
begärda översynen av arvsbeskattningen
nu skall komma till stånd. Den motion
som ligger bakom reservationen
tar sikte inte på arvsskatteskalorna som
sådana utan på de bestämmelser vilka
reglerar arvsskattesystemet i vissa hänseenden.
Bakgrunden är de svårartade
konsekvenser som de höga arvsskatterna
fått för familjeföretagen.

Arvsskatten leder till att den ekonomiska
grundvalen för familjeföretagen
som sådana hotas eller rent av raseras.
Svårigheterna ökas i den mån arvsskatten
betalas med inkomstbeskattade
medel — det går helt enkelt inte för
familjeföretagen att klara denna dubbla
börda — men det möter också svårigheter
att för arvsskattens betalning
mobilisera de tillgångar som är nedlagda
i fastigheter, jordbruk, rörelser, maskiner,
inventarier och varulager in. m.
Här ligger det verkliga dilemmat för
familjeföretagen. De kan rent av slås
sönder därigenom att staten via arvs -

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

skatten inträder som intressent ocii
obönhörligen kräver sin tribut, kort efter
det att begravningsentreprenören
lämnat scenen. Vad som i dag händer
är att det ena familjeföretaget efter del
andra av skatteskäl inte anser sig kunna
fortsätta som hittills utan uppgår i
storkoncerner eller försäljes till holdingbolag.
Jag är inte säker på att en
dylik utveckling ligger i samhällets intresse
— inte minst är det kanske ur
lokaliseringssvnpunkt tråkigt när familjeföretag
ute i orterna blir centraliserade
till storstädernas koncerner.

Motionärerna har bl. a. framkastat
tanken att vi här i landet, liksom man
gör i England, skulle medge särskilda
regler just för tillgångar som är nedlagda
i ett jordbruk, en industri eller
en handelsrörelse. Jordbruksmaskiner,
inventarier och fabriksbyggnader är ju
i denna del att jämställa med företagarens
arbetsredskap, sam bör åtnjuta sina
speciella hänsyn. I England tillämpas
vid arvsskattens beräkning när det
gäller sådana tillgångar en speciell jämkning
av värdet med 45 procent. En tänkbar
möjlighet vore, menar motionärerna,
att det resterande beloppet väl bleve
debiterat men avskreves med visst
belopp om året, förslagsvis tio år, under
förutsättning att rörelsen fortsätter.
Därjämte borde ändrade bestämmelser
övervägas angående möjlighet för dödsbodelägare
att erlägga arvsskatt medelst
revers.

Bevillningsutskottets avstyrkande motiveras
med att man vill avvakta familjerättskommitténs
betänkande. Egentligen
är det avstyrkandet något av goddag
— yxskaft. De problem som gäller
arvsskattens betalning respektive lättnader
för vissa tillgångar investerade i
produktiv rörelse har relativt litet att
göra med familjerätten. Frågan gäller
här rent praktiska beskattningsregler
som inte det ringaste sammanhänger
med de arvsrättsliga spörsmål som familjerättskommittén
har att utreda.

Med hänsyn till det prekära läge familjeföretagen
i dag befinner sig i ge 5t

Första kammarens protokoll 1965. Nr 15

()7

Ang. arvsbeskattningen
nom skatterna är det fara i dröjsmål,
herr talman, och jag ber därför att få
yrka bifall ii ven till reservation II.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Herr Jacobsson har redan
vidrört de synpunkter som ligger
till grund för dessa båda reservationer,
och jag kan helt instämma i vad han
anfört.

När det gäller den första reservationen
vill jag nämna att i samband med
att riksdagen förra året behandlade och
biföll ett av riksdagen tidigare begärt
förslag från regeringen om frihet från
arvsskatt för vissa testamentariska förordnanden
till förmån för internationell
hjälpverksamhet behandlades också en
motion vari hemställdes om utredning
och förslag till sådana ändringar i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt
att de stiftelser och sammanslutningar,
som nu är befriade från gåvoskatt, också
skulle bli befriade från arvsskatt.

Motionen avstyrktes då av bevillningsutskottet.
I fråga om motionens
syftemål rådde emellertid enighet inom
utskottet. Avstyrkandet grundade sig
således endast på formella skäl. På
grund av den bristande överensstämmelsen
i situationen när det gäller gåvor
och arv blir det ofta rena tillfälligheter
som avgör huruvida en donation
blir föremål för beskattning eller inte.
Många personer bestämmer sig under
livstiden för att gynna en viss rörelse
eller verksamhet som ligger deras hjärta
nära, men det blir inte av att ordna
detta medan de lever, och då utgår skatten.

Den allmänna översyn av arvs- och
gåvobeskattningen som riksdagen beslöt
år 1958 har inte kommit till stånd. Man
har därvid, såsom också herr Jacobsson
framhöll, skyllt på utredningar — det
är ju en motivering som man tycks kunna
använda när man vill. I detta fall
är emellertid gränsdragningen redan
gjord genom att befrielse från gåvoskatt
har införts. Problemet är således avkla -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. arvsbeskattningen

rat, och det är endast fråga om ett
ställningstagande. Någon ytterligare utredning
finns det därför inte att avvakta.

Jag vill också instämma i vad herr
Jacobsson anförde om den andra reservationen,
som speciellt gäller familjeföretagen
och arvsbeskattningen av
dem. I många fall kan — vilket herr
Jacobsson också påpekade — ett dödsbo
sakna möjligheter att skaffa fram
likvida medel för skattens erläggande,
och detta kan helt enkelt leda till att
ett företag måste realiseras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de två reservationerna.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! De motioner som bevillningsutskottet
har behandlat i förevarande
betänkande är, som så många
andra, gamla bekanta som vi har träffat
på tidigare. Det är inte mer än ungefär
sex månader sedan som riksdagen
hade att ta ställning till liknande propåer
som de nu aktuella.

Vad först gäller motionerna I: 374 och
II: 443, som behandlas i reservation II,
kan sägas, att de härstammar från 1958
då riksdagen beslutade om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Denna reform
innebar som bekant att arvsskatten
höjdes med ett belopp som i stort
sett skulle motsvara skattebortfallet genom
kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Men reformen i fråga innebar också
en omfördelning av skattetrycket —
vilket väl här också bör framhållas —
som syftade till att tillgodose efterlevande
makes och barns intressen. Jag vill
särskilt trycka på att reformen innebar
betydande skattelättnader för flerbarnsfamiljerna,
även och i vissa fall
en ensamstående arvinge kunde få vidkännas
vissa men synnerligen obetydliga
skattehöjningar.

Såsom motionärerna och reservanterna
har framhållit beslöt 1958 års B-riksdag
på förslag av bevillningsutskottet
att en allsidig översyn skulle företagas
av arvsbeskattningsbestämmelserna.

1 det föreliggande motionsyrkande!
vill man att den utredning som det här
har talats om skall komma till stånd.
Varför den ännu inte har kommit att
påbörjas beror på att man vill avvakta
familjerättskommitténs betänkande. Nu
säger herr Gösta Jacobsson att det här
är något av goddag-yxskaft, .lag har
en annan uppfattning, och det har också
bevillningsutskottets majoritet. Skall
man ta ställning till frågor på arvsbeskattningens
område, som har nära och
intimt samband med de familjerättsliga
problemen, är det inget fel utan tvärtom
riktigt att avvakta den utredning
som här skall komma. Dessutom väntas
förslaget i denna fråga bli framlagt under
våren.

Det kan vidare tänkas att de ändringar
som kan komma att vidtas beträffande
de familjerättsliga reglerna tar bort
en hel del av de svårigheter, misshälligheter
och otillfredsställande konsekvenser
i beskattningshänseende som nu
finns och som motionärerna och reservanterna
här är ute efter. Det kan
sedan rent allmänt sägas — och jag bedömer
nog personligen frågan på det
sättet — att motionärerna i de motioner
som behandlas under reservation nr 11
ändå målat en skräckbild av arvsbeskattningens
konsekvenser. Man talar
om att vissa familjeföretag blir tvingade
att realisera sina tillgångar och sälja
sina verktyg och maskiner för att kunna
betala arvsskatt. I motionen sägs vidare
följande: »En sådan utveckling innebär
icke blott nationalekonomiskt ett
sönderbrytande av en värdefull produktionsapparat,
utan även ett onödigt
friställande av en större eller mindre
arbetsstyrka med följande belastning för
kommunen m. m. I allt större omfattning
framtvingar skatten en försäljning
av familjeföretag till storkoncerner å
annan ort, vilket ur lokaliseringssynpunkt
är betänkligt och stridande mot
statsmakternas intentioner.» Det är klart
att det kan förekomma vissa problem i
detta sammanhang, och i vissa extrema
fall kan det nog uppstå svårigheter. Att

Onsdagen den X hpriI 19l>4

Nr 15

arvsskatten är ensam bov i detta drama
tvivlar jag dock på. Att förstora detta
problem till att vara ett sysselsättningspolitiskt
och nationalekonomiskt
problem tror jag för min del är att gå
till överdrift.

Yrkandena i motionerna F: It och
11:22 gar ut pa att Kungl. Maj:t skall
utreda frågan om eu ändring i J § i
förordningen om arvs- och gåvoskatt,
så att stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt även
skall åtnjuta befrielse från arvsskatt.
Motionärerna anser, som här har sagts
tidigare, att den bristande överensstämmelsen
på dessa områden mellan frihet
från skatt på arv och frihet från skatt
på gåva gör att det ibland är rena tillfälligheter
som avgör om en donation
blir beskattad eller inte. Bevillningsutskottet
har sagt att det föreligger dock
möjligheter för en givare eller en donator
att under sin livstid tillgodose behjiirtansvärda
ändamål, utan beskattningskonsekvenser
för mottagaren. Utskottet
anser för övrigt utredningen vara
väl motiverad men finner den inte
vara så angelägen att den har prioritet
och behöver företagas särskilt. Vi bör
avvakta den stora översyn som skall
komma till stånd när familjerättskommittén
lagt fram sitt betänkande. Utskottet
har inte funnit att någonting har inträffat
som föranlett att utskottet ändrat
mening om vad som har behandlats vid
tidigare tillfällen. Vad som hänt är bara
att vi kommit än närmare den dag då
familjerättskommittén lägger fram sitt
förslag och då alla dessa frågor kan
prövas i hela sin vidd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Jansson sade att
motionärerna hade skjutit över målet
och gjort sig skyldiga till en skräckmålning.
Det kan ju hända att man spetsat
till formuleringarna när det gällt de sysselsättningsmässiga
konsekvenserna. År
det fråga om ett livsdugligt företag kom -

bi!

Ang. arvsbcskatlningen

mer det givetvis att bestå, fastän kanske
under andra former. Trots det vill jag
inte gå med på att det har gjorts eu
skräckmålning, utan det är en målning
av förhållanden i det dagliga livet.

Låt oss ta ett skattefall som exempel!
Kn son ärver ett företag med ett värde
på ungefär 500 000 kronor. Hur stor är
skatten? Den är 142 000 kronor. Det är
klart att det inte är sä enkelt att dra
ut 142 000 kronor ur ett företag för att
betala skatten.

Jag har diskuterat dessa problem i
min dagliga gärning med många företagare.
När de har blivit äldre och gått
och funderat över de här problemen har
de sagt att de inte kan klara företagen
som sådana, om de måste betala skatten.
De måste sälja företagen till någon
stor koncern eller något holdingbolag.
Det är den utvecklingen som nu pågår,
och jag anser nog i motsats till utskottsmajoritetens
talesman att den utvecklingen
är olycklig.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag sade att jag inte
vill bestrida att det i vissa fall kan bli
svårigheter, men att motionärerna har
gått till överdrifter vidhåller jag absolut.
Det är väl ändå så — det finner
man när man läser i tidningar, hör på
radio och ser på TV — att när företag
läggs ner, så beror det — antingen det
är familjeföretag eller andra — på
många faktorer. Ibland kan det vara
svårigheter för vederbörande företag att
rationalisera och följa med i utveckligen,
ibland är kanske den vara man
tillverkar inte särskilt gångbar på marknaden,
man kan ha svårigheter att komma
in på exportmarknaden och på så
sätt få vidgad avsättning, och det finns
andra problem som kan dyka upp. Men
jag har inte vid något tillfälle som jag
kan erinra mig sett att ett företag har
slagit igen beroende på arvsskatten.
Herr Jacobsson får ursäkta mig, men
jag har inte märkt något sådant, och
jag vidhåller nog mitt påstående i det
avseendet.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. arvsbeskattningen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Rörande punkten 1, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
25 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 50.

Därjämte hade 9 ledamöter tllkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 8 april 1904

Nr IT,

Ang. beskattningen av skytteorganisationer Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av viickta
motioner angående beskattningen av
skytteorganisationer.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 199, av herr Arvidson,
samt II: 377, av herrar Stdhl och Mellqvist,
hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt
13 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), vilket förslag avsåg, att organisationer
med uppgift att främja färdighet
i gevärs- eller pistolskytte i skattehänseende
skulle jämställas med sådana
idrottssammanslutningar, som avsåges
i punkt 13 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att de likalydande motionerna
1:199, av herr Arvidson, samt II:
377, av herrar Ståhl och Mellqvist, angående
beskattningen av skytteorganisationer,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson, Enarsson, Billman,
Magnusson i Borås, Christenson i Malmö
och Björkman, vilka, under åberopande
av innehållet i motionerna I: 199
och 11:377, ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte antaga
det i motionerna framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av punkt 13 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr ARVIDSON (li):

Herr talman! Det ärende som vi här
skall behandla rör skytteorganisationernas
beskattning, närmare preciserat ett
förslag att dessa organisationer skulle
få åtnjuta samma förmåner som andra
ideella idrottsorganisationer. Låt mig
emellertid genast påpeka att vad motio -

närerna här begär endast är- en mycket
mycket liten favör. De begär blott att
skytterörelsen skall bli delaktig i den
schablonregel som siiger att man får
dra av utgifter för sina inkomsters förvärvande,
även om dessa utgifter gäller
propaganda för föreningarnas idella
verksamhet.

Jag yttrade nyss att det endast gäller
en liten favör, och därför tycker
kanske någon att det inte är mycket att
orda om. Men, ärade kammarledamöter,
skytterörelsen brottas ju med mycket
stora ekonomiska problem. Jag tänker
på alla hårt nedslitna skjutbanor
som är i stort behov av underhåll. Jag
tänker också på den dyra ammunitionen.
Ammunitionspriserna har gått oerhört
i höjden, och det gör att skyttarna
får vidkännas stora och dryga kostnader,
för så vitt inte föreningarna i
någon form subventionerar dem.

Under sådana förhållanden gäller det
för alla skvtterörelsens förespråkare att
väl tillvarata alla möjligheter som ges
för att förstärka skytteföreningarnas finanser.
En framgång i den sak som vi
nu diskuterar är ingalunda betydelselös.
På mig verkar det som om hela
denna fråga rör ett gränsdragningsproblem.
Man hakar upp det på om skytte
kan jämföras med idrott i vanlig bemärkelse.
Jag vill säga att jag hyser den
största respekt för alla idrottsgrenar —
såvida man inte räknar boxningen dit,
förstås — det må gälla från bordtennis
till modern femkamp, med andra ord
vad som helst. Men varför man inte i
skyttet kan se en idrottslig prestation
har jag svårt att förstå.

Det fanns en man i denna kammare
— han lämnade riksdagen föregående
år — som hette Elowsson i Kristianstad.
Han var eu mycket varm förespråkare
för skytterörelsen, och en gång
när vi båda resonerade skytte — vi satt
nämligen bägge två i skytteförbundets
överstyrelse — sade han att denna fråga
faller framåt varje gång och att den
dagen skall komma då den också går
hem. Tyvärr har jag inte samma förmån
som herr Elowsson att få några

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. beskattningen av skytteorganisationer
av hans meningsfränder på min sida,
men jag är ändå en sådan optimist att
jag vågar tro att frågan också i dag
skall falla framåt. Varför skulle den
helt enkelt inte kunna gå hem?

Jag tycker också att jag i utskottets
betänkande kan läsa mellan raderna att
utskottet är välvilligt inställt till skytterörelsen
och att det mera är formella
hinder som har dikterat avstyrkandet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
— om jag inte kan säga som
gammal skytt så likväl som mångårig
medarbetare, tv det har jag också varit,
i den demokratiska rörelse som heter
svensk frivillig skytterörelse.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Arvidson om att detta är en något besynnerlig
historia i vår skattelagstiftning,
men den är inte bara besynnerlig
på det lilla område som herr Arvidson
vill plocka ut utan på många andra
områden också. Det är klart att det
finns en förklaring till att lagstiftningen
är besynnerlig. Våra inkomstbegrepp
är ju sådana, att man från intäkterna
får räkna bort omkostnader man haft
för dessa intäkters förvärvande. Det är
alltså synnerligen besvärligt att när en
idrottstävling anordnas kunna avgöra
om inträdet är någonting som bär direkt
samband med idrotten, och om
man således från dessa intäkter, exempelvis
biljettintäkterna, samtidigt får
räkna bort en mängd utlägg för idrottsrörelsen
som sådan, överallt finns det
sådana gränsfall, och för att slippa hålla
på att krångla med att räkna ut vad
som är avdragsgillt vid intäkternas förvärvande
i detta fall, hittade man på
en schablonregel, varvid man gav
idrottsrörelsen rätt att dra av vissa kostnader
för direkt idrottsutövning från
en del av intäkter av entréavgifter, försäljning
av idrottsmärken och liknande
saker.

I och för sig har naturligtvis många
andra organisationer samma problem

som skytterörelsen. Jag kan räkna upp
segelsällskap, scoutkårerna, nykterhetsrörelsen
och flera organisationer som
är i precis samma dilemma som skytterörelsen.

Därför vill bevillningsutskottet nu
inte vara med om att rucka på denna
gräns ytterligare något och inbegripa
skytterörelsen, utan bevillningsutskottet
menar att skall denna sak ordnas
måste den ordnas över hela fältet så att
alla ideella rörelser tas med och inte
bara de som knallar och skjuter utan
även de som sysslar med andra, enligt
min uppfattning, lika värdefulla saker.

Jag skulle vilja bemöta herr Arvidson
beträffande en annan sak. Han sade att
hela bevillningsutskottets betänkande
andades välvilja mot skytterörelsen.
Jag har inte kunnat hitta den »andningen»
här, ty då hade jag kanske
inte stått under utlåtandet. Utskottet är
neutralt, man tar inte ställning till skytterörelsens
värdefulla eller icke värdefulla
insats utan gör bara en jämförelse
mellan skytterörelsen och andra ideella
rörelser och är inte beredd att ge
skytterörelsen en undantagsförmån. Det
är klart att det, som jag sade, är besynnerligt
att skilja på idrott och sport,
att skilja på sådana saker som har med
redskap att göra och andra. Då redskapet
har en avgörande betydelse är
det sport, och har inte redskapet avgörande
betydelse är det idrott. Kn klok
människa undrade hur man kunnat göra
denna definition. Man har gått till
Nordisk familjebok. På något annat sätt
kunde man inte åstadkomma definitionen.
I bevillningsutskottet erkänner vi
denna svaghet, och vi vill ha en rätsida
över hela fältet och vill inte bara
klara av skytterörelsens problem. Det
gäller mycket riktigt, som herr Arvidson
påpekade, helt små summor. Det är
fråga om sådana saker som märkesförsäljning
och entrébiljetter vid skjutningar
o. d. Det kan knappast gälla
danstillställningar som anordnas av
skytterörelsen, tv sådant kan inte ha
någonting med intäkternas förvärvande

Onsdagen den 8 april 1984

Nr 15

afl göra. I detta fall kan man absolut
inte få räkna bort någonting. Det gäller
soin sagt mycket små saker, och jag
anser att i den händelse vi anser skytterörelsen
värdefull vi bör gynna den
med anslag i stället för att ge den denna
lilla skattebefrielse som det är fråga
om. De nedslitna skyttebanorna rustas
ju till stor del upp med hjälp av statsbidrag,
och vad gäller de skytterörelser
som hör hemma inom de frivilliga försvarsorganisationernas
ram har dessa
redan haft all skattebefrielse det kan
bli fråga om.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
i dess helhet.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Just därför att det rör
sig om en så liten summa kunde det ha
varit en bagatell för bevillningsutskottet
att bevilja den. Herr Wärnberg jämför
nu skytterörelsen med andra sportgrenar.
Skytterörelsen kan aldrig bli en
sådan folksport som samlar åskådare
och där man kan få in inträdesavgifter,
ha lotteri bland allmänheten o. s. v. Det
är alldeles för invecklat. Allmänheten
kan inte följa med en skyttetävling på
det sättet att denna skulle kunna bli en
publiksport. Jag tycker man även kan
se på detta förhållande och ställa sig
litet mer välvillig till skytterörelsen än
man gör.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Arvidson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

Ang. alkohollagstiftningen

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Arvidson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 40.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. alkohollagstiftningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner beträffande alkohollagstiftningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, avutskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 15,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 25,
av herr Wiklund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
rörande påföljd för den som på offentlig
plats eller under liknande förhållanden
bjöde minderårig på alkoholdrycker; -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. alkohollagstiftningen

2) de likalydande motionerna 1:54,
av herrar Schött och Åkerlund, samt II:
69, av herr Wennerfors m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag om sådan
ändring i bestämmelserna om maltdrycksförsäljning
och maltdrycksbeskattning,
att ett s. k. mellanöl med en
högsta alkoholhalt av 3,6 viktprocent
kunde introduceras och saluföras under
förhållandevis fria former;

3) de likalydande motionerna I: 128,
av herr Erik Filip Petersson, och II:
157, av herr Hamrin i Jönköping m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
om sådan ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen,
att vid ombyte
av utskänkningsställe jämlikt 45 § den
tillstån dsgi van de myndigheten ägde rätt
att jämlikt 38 § föreskriva särskilda
villkor och ordningsföreskrifter för utskänkningens
bedrivande;

4) de likalydande motionerna 1:200,
av herr Bengtson m. fl., och II: 246, av
herr Hamrin i Jönköping in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
lägsta åldersgränsen för utskänkning av
alkoholhaltiga drycker i likhet med utininuteringsgränsen
skulle fastställas
till 21 år;

5) de likalydande motionerna 1:340,
av fru Olsson, och II: 373, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
samt förslag angående allmän registrering
av spritinköpen genom inköpskort
i enlighet med vad som anförts
i motionerna; samt

6) motionen II: 678, av herr Dickson.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 15,
av fru Hamrin-Thorell in. fl., och II: 25,
av herr Wiklund m. fl., om påföljd för
den som bjöde minderårig på alkohol,

2) de likalydande motionerna 1:54,
av herrar Schött och Åkerlund, samt II:

69, av herr Wennerfors m. fl., om saluförande
av ett s. k. mellanöl,

3) de likalydande motionerna I: 128,
av herr Erik Filip Petersson, och II:
157, av herr Hamrin i Jönköping m. fl,
om ordningsföreskrifter vid utskänkning
av rusdrycker,

4) de likalydande motionerna 1:200,
av herr Bengtson in. fl., och II: 246 av
herr Hamrin i Jönköping m. fl., om
höjning av åldersgränsen för utskänkning
av alkoholhaltiga drycker,

5) de likalydande motionerna I: 340,
av fru Olsson, och II: 373, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., om allmän registrering
av spritinköp, ävensom

6) motionen II: 678, av herr Dickson,
om åtgärder för att bringa tillverkning
och saluförande av renat brännvin att
upphöra,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Stefanson, Wärnberg,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Engkvist och Fälldin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 15, av fru Hamrin-Thorell
m. fl., och 11:25, av herr
Wiklund m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande påföljd för
den som på offentlig plats eller under
liknande förhållanden bjöde minderåriga
på alkoholdrycker;

II) av herrar Erik Filip Petersson
och Engkvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 200 och II: 246 måtte antaga
i reservationen infört förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
50 § rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521); samt

Onsdagen (len 8 april 1964

Nr IS

flI) av herrar Elofsson och Fälldin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:340, av fru Olsson, och 11:373,
av herr Börjesson i Falköping in. fl., i
skrivelse till Kungi. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning samt förslag
angående allmän registrering av spritinköp.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Ända sedan motboken
avskaffades för några är sedan har motioner
väckts som gått ut på att man
borde försöka få bättre kontroll över utskänkningen
av sprit än som blivit fallet.

Det är ju klart att det genom slopandet
av motboken dels blev lättare för
dem som missbrukar sprit att komma
åt denna vara, dels blev större möjligheter
för dem som utnyttjar spriten som
geschäft, d. v. s. langare, att förmedla
sprit till andra människor. Det är klart
att en sådan verksamhet inte bör bedrivas
opåtald, utan åtgärder måste vidtas
för att på ett eller annat sätt få det
hela under kontroll.

Vi har vid flera tillfällen behandlat
motioner i detta syfte. Vid 1963 års riksdag
var en motion uppe med förslag till
allmän registrering av spritinköp, men
den avslogs av riksdagen. Utskottet föreslog
emellertid att en skärpning av
kontrollen skulle införas, vilket riksdagen
biföll. Denna skärpning har också
införts, och den innebär att det i viss
utsträckning finns möjligheter att kontrollera
vissa spritköpare. Detta kan
dock inte anses tillräckligt, utan man
bör i stället gå in för registreringsbevis.
Ett sådant förfaringssätt tillämpas
i andra länder, t. ex. i Finland, där det
systemet haft stor framgång och där
det införts sådan kontroll att langare
och minderåriga inte kommer åt att
köpa sprit. Det är just detta vi syftar
till genom vår reservation, som beteck -

Anj{. alkohollaKstiftninKen
nas med III vid bevillningsutskottets
betänkande nr 29. Vi anser att man omedelbart
bör införa registreringsbevis så
att kontroll kan erhållas över spritinköpen,
tv det är ju inte tal om annat än
att det system vi nu har ger upphov till
missbruk.

Jag anser att vi begick det största felet
när vi avskaffade mot bokssystemet,
men gjort är gjort, och det systemet
skall väl inte komma tillbaka igen. Om
vi nu inför det registreringsbevis det
här gäller, kan vi i viss mån få kontroll
över de personer som på ett eller annat
sätt missbrukar spriten.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre redogörelse utan ber bara
med dessa ord att få yrka bifall till den
reservation som är avgiven av mig och
herr F''älldin och som betecknas med III
vid bevillningsutskottets betänkande nr
29.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja
göra ett litet tillrättaläggande. Då reservationen
II till utskottsbetänkandet
skulle undertecknas var avsikten att
även herrar Stefanson och Sven Gustafson
skulle ha skrivit under densamma.
Detta kom emellertid av misstag
inte att ske.

Vid betänkandet föreligger två reservationer,
som båda syftar till en minskning
av alkoholkonsumtionen bland
ungdom. Vi har just i dagarna fått möjlighet
att ta del av en mycket omfattande
utredning som bär titeln »Nyktrare
nu» och som behandlar alkoholfrågans
nya läge efter motbokens avskaffande.
På sid. 47 i boken redovisas en statistik
över ungdomsfylleriets utveckling, varav
man kan se att sedan år 1954 har
inom åldersgruppen 15—17 år antalet
fylleriförseelser ökat med 210 procent.
Det är inom denna åldersgrupp som
den mest betydande ökningen finns. Under
perioden 1954—1962 har vidare fy 1-

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. alkohollagstiftningen
leritoppen trängts ihop från åldern 15
—24 år till åldern 18—20 år. Ungdomsfylleriets
frammarsch markeras också
av att sådana förseelser 1962 sålunda
var vanligare bland 15—17-åringar än
de var 1954 bland folket i dess helhet.

Den första reservationen bygger på
eu motion där man yrkar på påföljd
för dem som på offentlig plats bjuder
minderåriga på alkoholdrycker. Vid förra
årets riksdag biföll andra kammaren
ett förslag om att riksdagen skulle anhålla
om skyndsam utredning och förslag
rörande påföljd för sådant handlingssätt,
medan första kammaren avslog
yrkandet. Det var ett par mycket
beklagliga händelser som då relaterades.
Barn hade nämligen bjudits på sprit av
äldre och anträffats berusade, men det
visade sig, att samhället hade ingen
möjlighet att ställa någon till ansvar
för detta handlingssätt. Både före och
efter dessa händelser har liknande inträffat,
varom berättats i tidningarna.

Samhällets attityd mot langare och
folk som köper ut alkoholdrycker åt
minderåriga har som bekant skärpts
under de senaste åren. Den allmänna
opinionen har också vänt sig mycket
kraftigt mot sådana företeelser. Inte
minst med hänsyn härtill ter det sig underligt
att samhället inte kan ingripa
mot personer som bjuder minderåriga
på alkoholdrycker, även om detta sker
på allmän plats.

Då man diskuterat denna fråga har
med rätta framhållits att problemet är
svårlöst. Det är naturligtvis riktigt, men
det bör ju inte vara någon anledning
till att man inte åtminstone försöker
komma till rätta med detsamma. Vi har
ju ett närliggande stadgande avseende
ungdomsvårdsskolornas elever. Det
uppges att dessa skolor ibland besväras
av personer som håller till utanför skolområdet
och försöker bjuda eleverna
på alkoholdrycker. Här har man fått ett
stadgande som riktar sig mot sådana
förfaranden.

Den andra reservationen syftar till att
höja åldersgränsen för utskänkning på

restaurang från 18 till 21 år. Det råder
enligt vår mening en inkonsekvens i
lagstiftningen därigenom att man har
eu åldersgräns för utminutering och en
annan för utskänkning, vilket är ett förhållande
som bör uppmärksammas. En
höjning av utskänkningsåldern ar enligt
vår mening en åtgärd som snarast
bör vidtagas för att komma till rätta
med en del besvärliga problem. Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
har genomfört en stor undersökning,
där man kommit till det resultatet att det
här gäller en ganska viktig fråga. Man
liar nämligen kunnat konstatera att av
ungdomsfyllerister i åldern 18—20 år,
var det år 1962 bland pojkar 32 procent
som berusade sig på restaurang, vilket
tyder på att restaurangberusning är vanlig
efter det att nu lagstadgad utskänkningsålder
har uppnåtts. Motsvarande
siffra år 1958 var 25 procent, vilket tyder
på att det blivit allt vanligare för
ungdomar i dessa åldrar att besöka restaurang
med berusning som följd. Av
pojkar under 18 år uppgav sig 1962 13
procent ha berusat sig på restaurang.
Även för ungdomar i dessa åldrar synes
det ha skett en ökning av restaurangberusningen.

Det har företagits en ganska intressant
SlFO-undersökning, vars resultat
väl har kommit kammarens ledamöter
till del. Den utfördes under tiden 15 november—15
december 1963 i ett mycket
stort antal kommuner och bland alla
samhällsgrupper. Därvid fick man fram
det resultatet att 75 procent av de tillfrågade
ansåg att en höjning av utskänkningsåldern
från 18 till 21 år var befogad
och borde genomföras. Ingen kan
väl förneka att bakom denna siffra ligger
ganska mycken erfarenhet som
vunnits genom iakttagelser av hur nu
gällande bestämmelser fungerat. Mycket
intressant i detta sammanhang är
att studera den del av undersökningen
som gäller hur ungdomen själv har reagerat.
Det visar sig då att inom åldersgruppen
15—24 år uttalade sig av dem
som deltog i denna undersökning 64

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

procent för en höjning av utskänkningsaldern
från 18 till 21 år.

Enligt min mening finns det sålunda,
herr talman, mycket starka skal för åt!
riksdagen nu bifaller dessa båda reservationer,
och jag ber därför att få yrka
bifall till dem.

1 herr Erik Filip Peterssons yttrande
instämde herrar Bengtson (ep), Eric
Carlsson (ep) och Nils-Eric Gustafsson
(ep).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Elofsson har redan
yrkat bifall till den med III betecknade
reservationen vid föreliggande utskottsbetänkande.
Reservationen innebär
en anhållan om skyndsam prövning
samt förslag angående allmän registrering
av spritinköp. Jag ber också att få
yrka bifall till den reservationen — jag
tycker att den utgör ett steg i rätt riktning.

I den motivering, som hör till reservationen
kan jag till största delen instämma,
men den sista meningen i reservationen
anser jag inte vara riktig.
Den lyder på följande sätt: »Då registreringen
inte skulle innefatta något sådant
moment av ransonering, som var karakteristiskt
för motbokssystemet, torde registreringen
inte heller medföra de negativa
verkningar, som den i motbokssystemet
ingående ransoneringen otvivelaktigt
medförde.»

Jag anser inte att det är riktigt att
ransoneringen hade dessa negativa
verkningar. Jag har vid upprepade tillfällen
framhållii detta, men jag lyckas
tydligen inte övertyga någon om den
saken. Motbokens effekt som stimulerande
faktor för en ökad konsumtion av
sprit var åtminstone under den senare
tiden betydligt mindre än den hämmande
effekten. Det var från början
vid tillämpningen av motbokssystemet
som en överdrivet nykterhetsvänlig iver
kom att medföra att motbokssystemet

6 Första kammarens protokoll 196i. Nr 15

Ang. alkohollagstiftningen
ökade konsumtionen. Det förhöll sig så
att vederbörande måste ta ut sin motbokssprit,
om han skulle vara säker på
att få ha kvar motboken. Det var naturligt
att han då även tog ut sådan sprit
som han egentligen inte behövde. Den
företeelsen spelade knappast någon roll
mot slulet av motbokstiden. Detta visade
förhållandena sedan systemet avskaffats,
framför allt det förhållandet
att de äldre förbrukarna då visade sig
ha en starkare konsumtion än de tidigare
haft. De hade nämligen dessförinnan
rättat sig efter den mindre tilldelning
som motbokssystemet gett dem.

Den nämnda meningen i motiveringen
borde alltså tas bort, men jag skall inte
framställa något yrkande i den riktningen.

Man har nu gjort en ganska ordentlig
studie av vad som hände vid den s. k.
spritstrejken förra våren. I stort sett
blev väl resultatet av att folk inte kunde
få sprit att ett färre antal personer
ådrog sig alkoholskador. När spritkonsumtionen
kom tillbaka igen var den
av ungefär samma omfattning som förut,
dock på ett något lägre plan och med
en viss förskjutning mot starköl. Det
var från dessa synpunkter en något
gynnsam utveckling. Den sprit som inköptes
i grannländerna och som det
gjordes så stort väsen av i tidningarna
var till kvantiteten inte större än att
den motsvarade ungefär en halv dags
normal spritförsäljning här i landet.

.lag tror fortfarande att spritstrejken
visade att ett försvårande av möjligheterna
att få tillgång till sprit är den viktigaste
nykterhetspolitiska åtgärden. Totalförbud
är en omöjlighet, det har visat
sig både öster och väster om vårt
land. Ett ransoneringssystem i stil med
motbokssystemet anser jag fortfarande
skulle vara den väg på vilken man kommer
längst, men jag har klart för mig
att den saken är politiskt omöjlig att
genomföra nu. Därför tror jag att det
system med registrering som föreslås
i reservation III är ett steg i rätt riktning.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. alkohollagstiftningen

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III.

Hiiri instämde herr Näsström (s).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Tillsammans med några
riksdagskainrater har jag motionerat om
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag om sådan
ändring i bestämmelserna om maltdrycksförsäljning
och maltdrycksbeskattning
att ett s. k. mellanöl med en
högsta alkoholhalt av 3,6 viktprocent
kan introduceras och saluföras under
förhållandevis fria former.

Vår tanke är att ett s. k. mellanöl
skulle vara av stort nykterhetspolitiskt
värde. Allt talar nämligen för att folk
skulle dricka avsevärt mindre brännvin
om det funnes tillgång till ett kvalitetsbetonat
Öl, starkare och fylligare
än vanligt Öl klass II, som kunde saluföras
i speceributiker och på motsvarande
försäljningsställen. Det 4,5-procentiga
starkölet är visserligen av god
kvalitet, men det är enligt mångas mening
alltför starkt för att det lämpligen
bör göras lätt tillgängligt, önskemål har
därför framkommit om ett mellanöl
med en alkoholstyrka av högst 3,6 viktprocent,
d. v. s. mitt emellan starkölets
och det vanliga ölets. Utländska exempel
visar att det inte är någon svårighet
att tekniskt få fram ett Öl av god kvalitet
med en alkoholstyrka just på denna
mellanölets nivå.

I ett interpellationssvar vid 1963 års
höstriksdag förklarade finansministern
att han liksom år 1957 fortfarande ansåg
att liberalare försäljningsbestämmelser
bör kunna införas för ett mellanöl. Han
sade sig vidare inte vara främmande
för tanken att i en framtid på nytt aktualisera
denna fråga, om förutsättningar
för ett positivt gensvar i riksdagen
skulle visa sig föreligga.

Vi motionärer var därför ganska optimistiska
inför bevillningsutskottets behandling
av vår motion. Vi har emellertid
blivit något förvånade när vi tagit

del av utskottets betänkande, där man
i fråga om vår motion uttalar, att »utskottet
vill i denna fråga endast framhålla
att den önskade åtgärden torde
få anses innebära ett sådant ingrepp
i nykterhetspolitiskt avseende att riksdagen
enligt utskottets mening icke bör
ta ställning till frågan med mindre förslag
härom framlägges i proposition».

Vi finner det synnerligen egendomligt
att — om det kommer ett gott förslag
— detta inte skall föranleda någon
åtgärd därför att det kommer motionsvägen,
utan att man i underdånighet skall
avvakta proposition i ärendet. Vi kan
inte underlåta att uttala vår förvåning
över att utskottet har varit enigt om
uttalandet på denna punkt.

Utskottet förklarar också att spörsmålet
enligt utskottets mening måste »bedömas
inte endast ur försäljnings- utan
även ur skattesynpunkt». Ja, vi motionärer
har för vår del därvidlag uttalat
att vi finner det rimligt att det blir en
mildare beskattning av ett 3,6-procentigt
Öl än av det 4,5-procentiga.

Liksom herr Kaijser vill jag erinra om
att nvkterhetssituationen var avsevärt
bättre under spritstrejken och att detta
berodde mycket på att folk då fick nöja
sig med att dricka Öl.

Herr talman! Utskottet har visserligen
varit enigt då det avstyrkt motionen,
men mellan raderna tillåter jag
mig trots allt utläsa en viss sympati för
tanken på ett mellanöl. Man erinrar om
att frågan är föremål för finansministerns
uppmärksamhet. Jag vill bara uttala
den förhoppningen att denna uppmärksamhet
resulterar i att riksdagen
snarast möjligt får emotse en proposition
i ärendet. Det är enligt min och
mångas mening orätt att dröja med införandet
av ett s. k. mellanöl om man
är övertygad om att det kan främja
folknykterheten.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag hoppas att jag i
egenskap av utskottets talesman ändå
inte skall provocera till en allmän nyk -

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

7»

terhetspolitisk debatt i dag. Därför
måste jag väl fatta mig ganska kort, ty
detta är nu ett ämne som ofta leder till
både överord och övervärderingar.
Dessa frågeställningar baseras mera på
tro än på vetande, och när man rör sig
med sådana ämneskomplex, löper man
alltid risken att få en omfattande debatt.
Men vi hade ju så sent som i fjol
en ganska stor debatt kring dessa spörsmål
i anledning av den proposition som
då lades fram om rusdryeksförordningen.

Reservanterna har själva varit mycket
återhållsamma i sin plädering när
det gäller motionsyrkandena och reservationerna.
Därför kan jag inskränka
mig till att helt kort hänvisa till vad
utskottet anfört i de avsnitt där reservationer
förekommer.

Herr Elofsson talade för förslaget om
registrering av spritdrycker, och däri
har herr Kajiser instämt. På den punkten
är utskottet inte bara tveksamt,
utan det avstyrker praktiskt taget, eftersom
det skulle bli en mycket omständlig
procedur — det skulle enligt
mitt sätt att se kanske bli mera besvärligt
än när vi hade motbokssystemet.

Jag kan också inom parentes säga att
jag tillhörde den mycket lilla minoritet
i denna kammare som röstade för
bibehållandet av motbokssystemet. .lag
trodde vid den tidpunkten, och jag tror
allt fortfarande, att det hade varit bättre
att behålla systemet och reformera
inom systemets ram. Därmed kanske
man hade undvikit det ganska ödesdigra
resultatet av att helt frisläppa spritfloden.
Men nog om det, utskottet avstyrker
tanken på införandet av en registrering.

Herr Erik Filip Petersson har uppehållit
sig mest vid det motionsyrkande,
som hemställer om en utredning beträffande
utvidgande av straffpåföljdsgränsen
när det gäller tillhandahållande av
spritdrycker åt minderårig. Detta är
begränsat till offentlig plats, även om
man tänker sig att däri inrymma även
begreppet port. Eljest finns det redan

\nif. alkohollagstiftningen
en straffpåföljd när det gäller förtärandet
av alkoholhaltiga drycker på allmän
plats. Man får inte ens bjuda sig
själv på en sup ute på offentlig plats,
än mindre bjuda andra. Den saken regleras
emellertid inte i rusdrycksförordningen,
utan i den allmänna ordningsstadgan.
Vi anser i likhet med vad departementschefen
anförde i fjol att det
skulle vara förenligt med alltför många
praktiska olägenheter att i rusdrycksförordningen
införa eu utvidgning av
straffbarheten i dessa ting.

När det sedan gäller ett annat motionsyrkande,
om att höja åldersgränsen
för utskänkning, så var även den
frågan föremål för diskussion under
fjolårets riksdag. Det kan naturligtvis
finnas skäl för att ha samma åldersgräns
för såväl utskänkning som utminutering,
men det är väl otvivelaktigt
så, att man har betydligt lättare alt klara
åldersbestämningen vid utminuteringen,
särskilt sedan man nu infört legitimationstvång,
än att försöka bedöma
åldern på de människor, som besöker
våra näringsställen. Bara den omständigheten
tycker jag är ett starkt
skäl för att avslå även det motionsyrkandet.

Slutligen har herr Schött talat för
det motionsyrkande som gäller mellanölet.
Jag kanske inte är den rätta talesmannen
för utskottet i den frågan, tv
jag sympatiserar med motionärerna -—
och dessutom tycker jag om ett gott Öl.
Men jag kan ändå tala för utskottet,
därför att den motivering motionärerna
anfört — att mellanölet bör införas i
den allmänna handeln i nvkterhetspolitiskt
syfte — nog enligt min mening ger
frågan sådan storleksordning och sådan
vikt, att den bör prövas av dem som
bär ansvaret för nvkterhetspolitiken i
landet, och framföras den vägen. Därför
ber jag att även i det avseendet få
yrka bifall till vad utskottet hemställt.

Mitt anförande utmynnar alltså, herr
talman, i en hemställan om bifall till
utskottets betänkande på samtliga punkter.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. alkohollagstiftningen

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

I anledning av vad herr Eriksson
nämnde om svårigheterna att dra gränsen
vid 21 års ålder vill jag säga, att
man enligt nu gällande bestämmelser
skall dra gränsen vid 18 år. Det kan väl
inte vara svårare att dra gränsen vid
21 år än vid 18 år.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag är glad att höra utskottets
företrädare säga att också han
hade sympatier för ett mellanöl. Det tyder
jag så att det finns gott hopp om att
finansministern snart skall återkomma.
Finansministern sade ju hösten 1963,
att han inte var främmande för tanken
att i en framtid på nytt aktualisera denne
fråga, om förutsättningar för ett positivt
gensvar i riksdagen skulle visa
sig föreligga.

Det tycks alltså föreligga intresse för
detta mellanöl även inom utskottet och
inte bara hos motionärerna. Därför har
vi motionärer gott hopp.

Utskottets talesman sade sedan något
om att förslaget borde komma från dem
som hade ansvaret för nykterhetssituationen
här i landet. Jag förmenar att
vi alla har det ansvaret.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! För en liten stund sedan
hade jag tillfälle att be herr Arvidson
att inte läsa mellan raderna i utskottsbetänkande!.
Nu skulle jag vilja
framställa samma bön till herr Schött.
Jag tycker att herr Schött i utskottets
betänkande skall läsa vad som står
skrivet och inte vad som står mellan
raderna — där står ingenting. Sympatierna
i utskottet för ett mellanöl vet
vi ingenting om — den saken har inte
utskottet lagt sig i. Jag tackar herr
Eriksson i Uppsala för en klar deklaration
på den punkten.

Jag yrkar vidare bifall till reservation
I.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag säga att min
uttalade sympati för mellanölet inte får
uppfattas som någon utskottets beställning
av ett förslag från finansministern.
Det var en rent personlig både smakreaktion
och reflexion jag uttalade.

Sedan vill jag säga att visst har vi
alla ansvar för nykterhetstillståndet här
i landet, men vad jag talade om var
ansvaret för den nykterhetspolitiska
lagstiftningen, och det är någonting annat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m.
fi. vid betänkandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
änyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 75.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
röstat nej men å den elektriska omröstningstavlan
felaktigt angivits såsom
frånvarande.

På särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet i punkterna 2
och 3 hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Erik Filip Petersson och
herr Engkvist vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. alkohollaKHtiftningen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
och herr Engkvist vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 93;

Nej — 28.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten 5, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Elofsson
och Fälldin vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
29 punkten 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Elofsson och
Fälldin vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Om ersättning genom eget arbete för skada genom brott

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 6‘ hemställt.

Om ersättning genom eget arbete för
skada genom brott

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om ersättning genom eget arbete
för skada genom brott.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 294 i första kammaren
av lierr Sveningsson m. fl. samt nr 384
i andra kammaren av herrar Ringaby
och Hedin. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning snarast för att
möjliggöra åläggande av ersättning för
genom brott åsamkad skada icke blott
i penningar utan även genom eget arbete.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:294
och II: 384, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är nog ganska vanligt
här i första kammaren att enhälligt
avstyrkta motioner får passera utan något
uttalande. Eftersom något undantag
förekommer ibland och det inte är så
många ärenden kvar på listan, kanske
några ord kan tillåtas med anledning
av första lagutskottets utlåtande nr 13.
De motioner som har behandlats i detta
utlåtande berör ett viktigt avsnitt i vårt
samhälle, nämligen brottsligheten och
straffverkställigheten. Jag har emellertid
inte för avsikt att störa kammaren
med att framställa något yrkande. Det
skulle verka ännu mera meningslöst.

Den motion som jag har lämnat i denna
kammare och herr Ringabv i andra
kammaren kom att avlämnas så strax
efter det att den nya brottsbalken blivit
antagen men ännu inte trätt i kraft att
förhoppningarna inte kunde vara så
stora att utskottet med intresse skulle
beakta vårt förslag, att de som begått
brott också genom sitt eget arbete kan få
ersätta den skada de åstadkommit. Samma
öde som vår motion mött, att bli enhälligt
avstyrkt, drabbade en råd motioner
förra veckan, däribland ett par
partimotioner som hörde till samma
ämnesområde. Dessa motioner berörde
dock mera möjligheten att på något sätt
utfå skadestånd för den .skadegörelse
som vållas genom brott och att staten
här borde träda emellan och ställa vissa
garantier.

Antingen väckta motioner som berör
samliällsbekymmer av denna art avstyrkes
eller ej, måste alla vara medvetna
om att den år efter år ökade brottsligheten
är ett av de allra viktigaste och
besvärligaste problem som regering och
riksdag har att komma till rätta med.
Det går inte att komma ifrån, att det
är en stor fråga och att regering och
riksdag också här har sitt ansvar. Problemen
beträffande brottsligheten och
straffverkställigheten är sådana att nya
idéer och nya vägar bör prövas för att
komma fram till ett bättre tillstånd.
Med den höga levnadsstandard och det
välstånd som vi ändå har, kan det inte
vara något ödesbestämt eller något alldeles
naturnödvändigt att brottsligheten
skall öka. Denna utveckling mot en ökad
brottslighet är helt säkert något som
riksdagen inte kan komma ifrån att
framöver syssla med vid många tillfällen,
antingen riksdagen vill eller inte.
Denna fråga måste uppmärksammas på
ett annat sätt än genom att bara planer
redovisas i vilken takt anstalter sorterande
under fångvårdsstyrelsen skall
byggas ut.

Utan överdrift kan göras gällande att
när det gäller att förebygga brottslig
verksamhet och när det gäller att för -

Onsdagen den 8 april 19(>4

Nr 15

Om ersättning

hindra en ökad brottslighet så har samhället
misslyckats med den uppgiften.
När samhället här har misslyckats med
en stor uppgift — då brottsligheten alltjämt
ökar — ligger den tanken nära:
har man här funnit den rätta melodien,
har man funnit den riitla formen för
samhället att ingripa?

.lag är väl medveten om att alla motioner
inte kan bifallas. Här är det
emellertid fråga om ett så viktigt område
att jag helt allmänt vill ifrågasätta,
om inte riksdagen borde visa ett
större intresse. När brottsligt belastad
ungdom är ute på sina rövartåg sker
ofta en omfattande förstörelse av materiella
värden, som de inte har någon
nytta av och som för vanliga människor
verkar mycket meningslös. Vad njutning
det kan vara att bara förstöra för att
det skall förstöras, är mycket svårt att
förstå.

Vi framhåller i vår motion att dessa
ungdomar, som blir på ett eller annat
sätt omhändertagna, inte har några möjligheter
att ersätta den skada de vållat.
Vår tanke har varit att det skulle innebära
en värdefull vårdform eller straffverkställighet,
att de kunde dömas till
vad som här kallas skadeståndsarbete,
vilket inte tycks vara möjligt med nu
gällande lagstiftning. Vi anser att det
på ett bättre sätt borde klargöras att
den som vållar skada genom brott är
pliktig att gottgöra skadan även om detta
skall ske genom eget arbete. I vårt
land förekommer en human strafftilllämpning,
och nog måste även denna
form av tillrättaförande under god ledning
betecknas som human.

När utskottet konstaterar att under
antydda förhållanden bedrivet skadeståndsarbete
knappast kan väntas ge
något ekonomiskt utbyte, vill jag till detta
säga att kanske ändå inte det ekonomiska
utbytet är det allra viktigaste.
Om de som har för avsikt att begå brott
vore medvetna om att de med eget arbete
kan få ersätta den skada de vållat,
skulle det kanske ändå verka avskräckande
i valet mellan att förfalla till

genom eget arbete för skada genom brott
brott eller att avstå därifrån; framför
allt skulle en ytterst meningslös förstörelse
av materiella värden kanske kunna
undvikas.

.lag vill understryka att tanken i vår
motion säkert kommer att föras fram
vid framtida tillfällen, och då bör den
omfattas med så stort intresse att de
tankar som vi nu har fört fram blir
prövade. Alla åtgärder bör prövas för
att nedbringa brottsligheten. Detta är
en stor samhällsfråga, där allt hör göras
som göras kan.

.lag har, herr talman, vid detta tillfälle,
såsom jag redan har sagt, inget
yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att säga ett par ord i anledning av den
föreliggande motionen. Jag skall inte
ingå på en debatt i det ärende som avgjordes
i kammaren förra veckan eller
ta upp motioner som framdeles kan
komma att bli föremål för kammarens
prövning.

Vad gäller den föreliggande motionen
råder det väl inga delade meningar om
vikten av att den som begått ett brott
och i samband därmed vållat skada förmås
att så långt det är möjligt ersätta
den av honom förorsakade skadan.

I den nya brottsbalken, som ännu
icke trätt i kraft, inrymmes ett flertal
stadganden, som direkt avser att förmå
den för brott dömde att ersätta av honom
vållad skada. Bland annat kan enligt
brottsbalkens bestämmelser den
som erhållit villkorlig dom eller dömts
till skyddstillsyn meddelas föreskrift
om tid och sätt för ålagd skadeståndsskyldighets
fullgörande, exempelvis hur
den dömde skall förfoga över arbetsförtjänst;
där finns också föreskrifter
om andra åtgärder såsom beträffande
arbetstanställning o. d. Härigenom kan
utövas ett faktiskt tvång mot den dömde
att förmå honom att med intjänade
medel av eget arbete gottgöra den uppkomna
skadan.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

Motionärernas förslag, att den dömde
genom eget arbete skulle avhjälpa den
vållade skadan, möter den praktiska
svårigheten att skadan i de flesta fall
är avhjälpt innan laga dom föreligger.

Herr Sveningsson nämnde att han inte
hade stora förhoppningar om att så
kort tid efter brottsbalkens antagande
få igenom ett ändringsförslag. Jag vill i
anslutning härtill endast säga att innan
brottsbalken trätt i kraft och innan de
vidgade möjligheterna, som i nämnda
hänseende bestämmelserna i brottsbalken
innebär, i praktiken prövats, så är
utskottet icke berett att tillstyrka en ny
utredning i detta ärende.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
83 i första kammaren av herrar Schötl
och Holmberg samt nr 105 i andra
kammaren av fröken Wetterström m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning, syftande till komplettering
av vårt reaktionssystem med
en påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:83
och II: 105, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson och Fröding, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till det i förevarande
motioner, 1:83 och 11:105, framställda
yrkandet, hos Kungl. Maj:t anhålla om
en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag skall inte heller i
denna fråga hålla något längre anförande.
Jag har nämligen så sent som
hösten 1962 från denna talarstol tillkännagivit
min uppfattning om kortvarigt
frihetsstraff — jag syftar på det
tillfälle då brottsbalken antogs. Den
gången deklarerade jag att jag gillade
litet stramare tyglar. Det gör jag än i
dag. Vidare nämnde jag att första lagutskottet
på sin resa till England och
Hamburg hade sett hur man där förvarade
och behandlade unga brottslingar;
även om där förekom en del saker som
kanske inte tilltalade mig, var det ändå
en hel del som jag tyckte att vi hade
att lära av.

Den nu föreliggande reservationen
har i stort sett samma innebörd som
reservationen vid behandlingen av
brottsbalken — skillnaden är bara att
ett parti nu står för reservationen medan
det förra gången var två partier.
Vad detta beror på kan ju göra detsamma.
Jag står för min uppfattning.

Jag kan inte finna att något har inträffat
som ger mig anledning att ändra
ståndpunkt, utan tvärtom. Bilstölderna
ökar i antal, väskryckarna blir fler, rån
på bensinmackar och inbrott i tobaksautomater
fortsätter med oförminskad
styrka. Över huvud taget ökar allt vad
brott heter.

Nu skall man enligt utskottet samla
erfarenhet av de nya bestämmelsernas
faktiska tillämpning. Med andra ord
skall ungdomen som i dag vållar de
stora problemen få husera fritt en tid

Onsdagen den 8 april 1964

Nr 15

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

iinnn. .lag iir säker på att inånga föräldrar
med oro följer utvecklingen och
frågar sig om vi över huvud taget inte
någon gång skall kunna ta itu med
unga lagöverträdare — ja, jag undrar
om man inte rent av snart fordrar, att
åtgärder vidtages i enlighet med vad
som antydes i motionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Det var med ett visst
intresse jag lyssnade till herr Arvidson,
eftersom man har litet svårt att få riktigt
grepp om vad reservanterna avser
med sitt yrkande. Uppfattade jag
honom rätt menade han att det väsentliga
var att man skulle låta ungdomen
härja fritt under tiden redan beslutade
bestämmelser prövades. Jag undrar,
herr Arvidson, om detta ändå inte är
en väl stor missuppfattning. Väsentliga
förändringar är som sagt redan beslutade,
men om herr Arvidsons förslag
skulle bifallas måste det ju ta någon
tid innan det kunde föras ut i praktiska
livet, så mycket mera som yrkandet
i reservationen går ut på en utredning.
Det måste alltså dröja avsevärt längre
tid innan herr Arvidsons förslag kunde
komma i tillämpning än redan beslutade
åtgärder kan komma att dröja.

Det är riktigt som herr Arvidson
nämnde, att han ställde samma yrkande
1962; ärendet har behandlats här
även tidigare. Att emellertid motionsyrkandena
vid de tillfällena inte bifallits
beror helt enkelt på att frågan varit
föremål för uppmärksamhet i annat
sammanhang. Möjlighet till kortvarigt
frihetsberövande har ju numera upptagits
såväl i nya barnavårdslagen som
i brottsbalken. När det gäller barnavården
har möjligheter till korttidsbehandling
inom anstalt förelegat sedan några
år. Denna verksamhet var väl från
början ofullständigt utbyggd men bedrives
nu vid Hammargårdens ungdomsskola.
Avsikten är att behandlingen på

skolan normalt skall fortgå högst tre
månader. Jag håller inte för otroligt att
sedan erfarenheter vunnits av denna
verksamhet behov att ytterligare utbygga
densamma kan uppkomma.

Vidare kan jag peka på barnavårdsnämndernas
möjligheter till omhändertagande
för utredning under högst fyra
veckor, som främst avser ungdomar i
åldern 17—18 år. När det gäller ungdomar
mellan 18 och 21 år avses i första
hand brottsbalkens bestämmelser om
frihetsberövande en till två månader i
samband med skyddstillsyn bli tillämpliga.

Motionärerna och reservanterna tycks
knappast vara eniga om hur långt ett
kortvarigt frihetsberövande bör vara.
Motionärerna hänvisar till det norska
straffloverådets förslag om en ny straffform,
benämnd ungdomsarrest, ett förslag
som sedermera upptagits i proposition
till stortinget. Det innebär att
ungdomsarrest kan ådömas lagöverträdare,
som ej fyllt 21 år. Strafftiden är
60 dagar med möjlighet till 10 dagars
avkortning för gott uppförande. Motionärerna
menar att problemet har fått
förnyad aktualitet i vårt land genom
det norska förslaget, eftersom det norska
reaktionssvstemet i fråga om behandling
av unga lagöverträdare har mycket
stora likheter med det svenska. Hur
stora likheter det har med det svenska
skall jag inte gå närmare in på, men jag
vill nämna att olikheterna är väsentliga.
Bland annat har man i Norge inte samma
möjligheter som numera finns här i
landet att för unga lagöverträdare ordna
en kortare tids anstaltsvistelse inom
barnavården. Enligt uppgift som jag
erhållit skulle, därest samma möjligheter
funnits inom barnavården i Norge,
problemet där knappast ha aktualiserats
på sätt som har skett.

Motionärerna hänvisar alltså till ett
förfaringssätt i ett annat land, enligt
vilket det kortvariga frihetsberövande!
i vissa fall kan bli längre än vad som
stadgas i motsvarande bestämmelser i
vårt land. Reservanterna däremot anser

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. riksdagens ombudsmäns verksamhet
att den möjlighet till kortvarigt frihetsberövande
som jag här har nämnt avser
en alldeles för lång tid. Vill man,
såsom reservanterna tänker sig, tillämpa
en något kortare tid av frihetsberövande,
kan man väl inte tala om någon
form av behandling i sammanhanget.

Reservanterna säger slutligen att barnavårdslagens
bestämmelser om omhändertagande
för utredning i detta sammanhang
är otillfredsställande därför
att behandlingsmöjligheterna vid sådant
omhändertagande torde vara av mycket
växlande kvalitet. Reservanterna ser ju
emellertid då helt bort från barnavårdslagens
möjligheter till korttidsbehandling
och den verksamhet som numera
bedrives vid Hammargårdens ungdomsvårdsskola.

Jag vill i likhet med vad jag gjorde
i mitt anförande i anledning av förra
ärendet sluta med att säga, att första
lagutskottet, innan barnavårdslagens
bestämmelser mera praktiskt och ingående
prövats och innan bestämmelserna
i den nya brottsbalken trätt i kraft
samt innan man vunnit erfarenhet av
denna, inte är berett att tillstyrka en
ny utredning i detta ärende. Jag ber
därför, herr talman, att även här få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. riksdagens ombudsmäns
verksamhet

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet.

Första lagutskottet hade behandlat en
i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 263 av herrar
Wachmeister och Edlund. I motionen
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

dels att sådana åtgärder skulle vidtagas,
att nuvarande för rättssäkerheten
otillfredsställande förhållanden inom
MO:s verksamhetsområde undanröjdes,

dels att namn på tilltalade personer i
fortsättningen icke skulle utsättas i
riksdagens ombudsmäns ämbetsberättelser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, 11:263, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Nilsson, Ferdinand, som ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:263, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att åt
1963 års JO-utredning måtte uppdragas
att överväga spörsmålet om en begränsning
av riksdagens ombudsmäns arbetsuppgifter
i överensstämmelse med vad
reservanten anfört; samt

B. att motionen, i vad den ej besvarats
genom vad under A hemställts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Justitieombudsmannen
och militieombudsmannen har som sin
främsta uppgift att vara åklagare. De
har att fullgöra uppgifter som ansågs
nödvändiga under de förhållanden som
rådde när grundlagen tillkom, och deras
verksamhet har utvecklats med
grundlagen.

I regeringsformen § 96 sägs, att »MO
skall hava tillsyn över lagars och för -

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

fattningars efterlevnad, i vad de skola
av dem, som i allo äro underkastade
ämbetsansvar, tillämpas samt vid vederbörliga
domstolar i laga ordning tilltala
dem, som uti sina ämbetens utövning
av väld, mannamån eller annan
orsak någon olagligbet begått eller underlåtit
att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra». Vad som sägs om MO gäller,
såsom justitieombudsman Bexelius
understryker, för båda ombudsmännen
såväl ur principiell som praktisk synpunkt.

Den motion som här föreligger syftar
till att få bort gällande praxis att i viss
begränsad utsträckning angiva namn på
tilltalade personer. På den punkten har
jag för min del samma uppfattning som
utskottet. Jag anser nuvarande praxis
vara till fyllest. .lag anser det inte lämpligt
att en person som har begått en
handling som rätteligen bör åtalas skall
kunna göra anspråk på att hans namn
inte utsattes. Man kan också säga att
om namnet inte utsattes kan misstanken
drabba någon annan. Det är rimligt
och bra att namnet utsattes. För
den händelse en person blir anmäld
med orätt eller om JO eller MO konstaterar
att anmälan var obefogad är det
en rimlig upprättelse att hans namn
nämnes och att det talas om att anmärkningen
ej var befogad.

Justitieombudsmannens och militieombudsmannens
främsta uppgift är att
vara åklagare. De har inte till uppgift
att ingripa i den verkställande makten
eller på den ansvariga regeringens verksamhetsfält,
utan de har, om en ämbetsman
eller tjänsteman begår en förseelse
eller något som misstänkes vara en förseelse,
att underställa honom lagens
dom, inte justitieombudsmannens eller
militieombudsmannens dom. På den
punkten delar jag motionärernas synpunkt,
ehuru ur eu litet annorlunda synpunkt
än de. Motionärerna har i sin
motion betonat att det inte är rimligt
och rätt gentemot vederbörande ämbetsman
eller tjänsteman att han skall
få anvisningar på och varningar an -

\ng. riksdagens ombudsmäns verksamhet
gående hur han skall bete sig i framliden.
För min del anser jag att en annan
synpunkt bör gälla förmer. I utskottets
utlåtande förekommer ett påpekande
på sid. 12. »Enligt vad utskottet
kunnat iakttaga», säger utskottet.
»synes de undersökningar och uttalanden,
som ombudsmännen gör utanför
ramen för den uttryckligen föreskrivna
skyldigheten att inskrida mot
straffbara tjänstefel, ha utomordentligt
stor betydelse för upprätthållandet av
enhetlighet och följdriktighet i myndigheternas
handlande.» Detta tillkommer
enligt min uppfattning inte JO och MO,
och jag erinrar om vad utskottet säger
på sid. 13: »Fn likartad bedömning ingår
för övrigt ofta i överordnad myndighets
prövning av beslut och andra
åtgärder, vartill tjänstemannen medverkat.
»

Jag konstaterar således att det blir
ingen enhetlighet av att riksdagens ombudsmän
lämnar anvisningar i administrativa
hänseenden på områden där
verkschefer och departementschefer
har det verkliga ansvaret och bar att
tillse att ämbets- och tjänstemän tillämpar
förvaltningspraxis. Som sagt, i de
fall då vederbörande har begått en förseelse,
som ställer honom under lagen,
skall ombudsmannen ingripa och bringa
honom under åtal. Däremot är förvaltningens
allmänna inriktning och de anvisningar
som där ges någonting som
bör ankomma på verkschefer och i sista
hand på den ansvariga regeringen.

Vad jag anser vara värdefullt och viktigt
i det här fallet är att man icke undanskymmer
det ansvar som administrationens
chefer och regeringen har.
Därvidlag skall ombudsmännen inte ge
anvisningar och dylikt, utan den önskvärda
enhetligheten och följdriktigheten
bör, såvitt jag kan bedöma, ges av
vederbörande som är ansvarig inom förvaltningen.

Med hänsyn härtill, herr talman, har
jag i reservation yrkat att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motion
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

Ang. riksdagens ombudsmäns verksamhet
att åt 1963 års JO-utredning uppdrages
att överväga spörsmålet om en begränsning
av riksdagens ombudsmäns
arbetsuppgifter i överensstämmelse med
vad jag har anfört här. Samtidigt som
jag i övrigt ansluter mig till utskottets
utlåtande ber jag att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Då ingen yrkat bifall
till motionen, skall jag nöja mig med
att med ett par ord säga någonting om
skiljaktigheterna mellan utskottet och
herr Ferdinand Nilsson.

Som framgick av herr Ferdinand
Nilssons yttrande, är motionen uppdelad
i två yrkanden. Det första kan väl
sammanfattas på det sätt som herr
Ferdinand Nilsson gjorde, nämligen att
riksdagens ombudsmän endast skall
syssla med sådana ärenden som kan
föranleda åtal. Det andra yrkandet går
ut på att namnen på åtalade personer
icke bör utsättas i ämbetsberättelsen.

Vad gäller det senare yrkandet sade
herr Ferdinand Nilsson att han var ense
med utskottet, men det föreligger
nog en liten nyansskillnad. Utskottsmajoriteten
anser att fall kan förekomma
där man bör undvika att utsätta vederbörandes
namn. Herr Ferdinand Nilsson
är hårdare och menar att man alltid
bör utsätta namnen.

Då det gäller det första yrkandet
tycks herr Ferdinand Nilsson dela motionärernas
uppfattning på det sättet
att han i likhet med motionärerna anser
att riksdagens ombudsmän endast
skall handlägga sådana ärenden som
kan föranleda åtal. Men sedan skiljer
han sig från motionärerna däri att han
därför inte vill lämna fältet fritt, utan
anser att tillsyn bör utövas av regeringen
och inte av riksdagens ombudsmän.

Jag tror knappast att någon av riksdagens
kamrar är beredd att till regeringen
överlämna den rätt som riksdagen
enligt gällande grundlag bär att genom
sina ombudsmän utöva tillsyn över

myndigheters och tjänstemäns myndighetsutövning.
Enbart med den motiveringen,
herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag behöver inte vara
särskilt långrandig.

Jag konstaterar först att det var ett
misstag av herr Ahlkvist, när han sade
att jag skilde mig från utskottets majoritet
beträffande utsättandet av namnen
oeh att jag skulle ha den uppfattningen
att namnen alltid skulle sättas
ut. I reservationen har jag anfört att
huvudregeln bör förbli — med hänvisning
till gällande praxis — att namn utsättes.
»Då ombudsmännens tillämpning
innebär rimligt hänsynstagande till behovet
av undantag, när sådant är påkallat
av särskilda skäl» bör dock någon
åtgärd i anledning av motionen inte
tillstyrkas.

På den punkten kan jag inte finna
någon motsättning mellan utskotlsmajoriteten
och mig, och jag skulle förmoda
att herr Ahlkvist vid närmare eftertanke
inte gör något försök att konstruera
fram en sådan.

Vidare anser jag att det icke innebär
något avsteg från riksdagens makt och
myndighet, om riksdagen genom en parlamentarisk
regering, som således har
tillkommit på grund av sin ställning i
riksdagen, utövar den tillsyn som det
här är fråga om. Jag kan inte finna
annat än att det är en förlegad uppfattning,
att man skall fortsätta med det
dualistiska bedömandet beträffande
riksdag och regering. Herrarna i regeringen
är riksdagsmajoritetens representanter,
och de är ansvariga inför
riksdagen. Om det i vissa fall behöver
ges anvisningar angående praxis beträffande
förvaltning, kan riksdagen i
skrivelse ge generella anvisningar. Jag
kan inte finna att riksdagen förlorar
någonting på detta. Enligt den gamla
uppfattningen, som innebar ett dualistiskt
bedömande och som betraktade re -

Onsdagen den 8 april 1904

Nr 15

geringen som en särskild på den monarkiska
principen grundad maktinnehavare
och riksdagen som en från denna
avskild makt, kunde man se saken
så, men så omoderna skall vi inte vara
år 1964, herr Ahlkvist.

•lag ber således att få understryka,
att vad som här föreslås inte innebär
någon minskning av riksdagens inflytande
— för den händelse riksdagen
duger till att hävda sig gentemot regeringen,
och det skall den väl ändå
försöka göra. T. o. m. majoritetspartiet
bör försöka göra det.

Jag har inte mycket att tillägga. Jag
tror att jag visat, att det skall vara den
ansvariga regeringen som ger enhetliga
anvisningar och att utskottet gjort en
logisk groda när det på ett ställe säger,
att man får enhetlighet genom att låta
ombudsmännen ge anvisningar, och på
det andra stället säger, att sådana anvisningar
bör ges av verkscheferna. Det
är helt naturligt att det blir mera enhetlighet
med min metod än med herr
Ahlkvists.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag vill endast säga att
riksdagens ombudsmän inte ger några
anvisningar. De ser endast till att utfärdade
anvisningar följs.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om skydd för makes giftorätt vid ingående
av borgensförbindelse;

Ang. riksdagens ombudsmäns verksamhet

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående makes säkerhet vid förmånstagarförordnande
avseende kapitalförsäkring;
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor
in. fl.

Vad utskottet i dessa idlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1964/65 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 122,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj:ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 84, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 130, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; samt
nr 137, angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Geijer, Arne, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964

och herr Johansson, Knut, undertecknad
motion, nr 722, i anledning av
Kungl. Majrts proposition nr 115, angående
ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna några meddelanden
angående plena i fortsättningen.

På fredag, den 10 ds, avser jag att
plenum skall fortgå utan avbrott för
middag till dess samtliga å föredragningslistan
upptagna ärenden — de å
listan i dag som en gång bordlagda utskottsutlåtandena
— slutbehandlats.

Onsdagen den 15 ds kommer att behandlas
bl. a. statsutskottets utlåtande
rörande bostadsförsörjningen.

Antalet och arten av de ärenden, som
väntas förekomma till behandling fredagen
den 17 ds, är sådant att arbetsplenum
då beräknas kunna avslutas senast
kl. 14.00.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.22.

In fidem

K.-G. Lindelöiv\>

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

649020