Onsdagen den 8 April 1868 (Riksdagens protokoll 1868:408)

Den 8 April, i. m.

Onsdagen den 8 April 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades protokollet för den 28 sistlidne Mars.

Friherre Ra a b, Carl: Vördsamt fär jag hos Kammaren anhålla

om tre veckors ledighet från riksdagsgöromälen. räknadt från den 15
i denna manad.

Denna anhållan bifölls.

Lftei anyo skedd föredragning af Bcvillnings-Utskottets den 4 och
6 dennes bouHagda Memorial N:o 12, i anledning af äterremiss af Utskottets
Betänkande N:o 5, angående vackt förslag till särskild beskattmng
af cigarrer, biföll Kammaren Utskottets i sistnämnda Betänkande

Tit Joi td V <aly0t,0^h, f°ret0gs Punktvis tin afgörande Bevillningsutskottets
den 4 och 6 dennes bordlagda Memorial N:o 13. dels i ;m Sm!

t,fnahe"fin-ISS 1 V1j!1, de,ar af Utskottets Betänkande N:o 4. angaendö
tullbevdlningen, dels ock med förslag till ännu icke afgärda
tullbestammelser for vissa artiklar. fcJ

lista punkten.

Med anledning af Utskottets i denna punkt gjorda hemställan företog
Kammaren till förnyad pröfning och biföll hvad Utskottet i''4 de
punkten åt Betankandet N:o 4 föreslagit

2:dra punkten.

K,7Q^7ll,er.!~ Kaab, Adam: I sakens närvarande skick anser jag.
h ad beträffa!'' artikeln cigarr^!-. annat icke vara att åtgöra än att bi -

Deri 8 April, f. in.

f.-illa Bevillnings-Utskottets hemställan i dess Betänkande N:o 4; och är
det under förhoppning att frågan om särskild beskattning af cigarrer
blir allvarligen bragt ä bane och af Regeringen tagen om hand till nästa
riksdag, som jag hemställer om bifall till Utskottets nyssnämnda Betänkande
N:o 4.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, biföll
Kammaren Utskottets i 21:sta punkten af Betänkandet N:o 4 gjorda
hemställan.

3:dje, 4:de, öde och 6:te punkterna.

Utskottets hemställanden biföllos.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Bevillnings-Utskottets
den 4 och 6 dennes bordlagda Memorial N:o 14, i anledning af äterremiss
i vissa delar af Utskottets Betänkande N:o 8, angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker,

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 1 och 6 dennes
bordlagda Memorial N:o 49. med förslag till allmänna vilkor och stadgad
en i afseende på de statsbidrag, som under denna riksdag beviljas
för väganläggningar och vägförbättringar, hamnanläggningar, kanaler
och andra vattenkommunikationer, äfvensom för sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 1 och 6 dennes bordlagda Utlåtande
N:o Öl), i anledning af väckt motion om beviljande af ett låneunderstöd
å 500,000 R:dr ärligen under tio års tid för befrämjande af
vattenskadade markers afdikning samt den odlade jordens fullständiga
grunddikning.

Friherre Raab, Adam: Jag erkänner villigt, att Stats-Utskottet
under nuvarande brydsamma ställning med afseende ä Statens tillgångar
halt svårt för att vid denna riksdag bifalla motionärens förslag i
sin helhet; och jag skall således vala tacksam för det resultat, hvartill
Utskottet kommit, men i sjelfva det förslag till underdånig skrifvelse,
som här förekommer, skulle jag önska en ordställning något litet förändrad
och hemställer, om Kammaren ej skulle finna skäl att göra denna
ändring. Der ståt'' nemligen att »Riksdagen, utan att nu ingå i pröfning,
huruvida Staten för det ofvan uppgillra ändamålet bör anvisa
några medel, mätte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t,
efter inhämtande^ af landstingens och hushållningssällskapens yttranden,
behagade taga frågan under nådigt öfvervägande och derefter till Rike -

De» 8 April, f. m.

dagen afgifva det förslag, hvartill omständigheterna kunna föranleda».
Häri ligger icke uttryckt något positivt i afseende pa tidpunkten, när
ett sådant förslag skulle till Riksdagen aflernnas. Frågan kunde således
komma att uppskjutas under längre tid och ej blifva föremål för Representationens
behandling förrän efter flera riksdagars förlopp. Likvisst
erkänna vi alla, att ett så vigtigt mål som detta bör sä fort som
möjligt befrämjas. Jag tror således, att Riksdagen bör i den underdåniga
skrifvelsen uttrycka den önskan, att Kong]. Maj:t mätte för nästkommande
Riksdag låta framlägga förslag i frågan, eller att i den underdåniga
skrifvelsen orden »till Riksdagen» utbytas emot »till nästkommande
Riksdag», hvarpå jag alltså anhåller om proposition.

Friherre Funck: Den fråga, hvarom den siste talaren ordade,

eller att det förslag, som denna Riksdag anser sig böra begära hos
Kongl. Maj:t. redan mätte vid nästkommande riksdag framläggas, har
verkligen utgjort föremål för Stats-Utskottets pröfning men vid betraktande
deraf att landstingen ej komma tillsammans förrän i September
månad, och nog kort tid derefter äterstode för Regeringen att bereda
ärendet till nästa riksdag, men i allt fall, en skrifvelse, sådan den i Betänkandet,
föreslagits, ej lägger hinder i vägen för, utan tvärtom leinnar
Regeringen fria händer att. om möjligt, till nästa riksdag afgifna
proposition i ämnet, ansåg sig Utskottet icke höra föreslå något bestämdt
yrkande i afseende på den tid inom hvilken man äskade denna proposition;
och som jag fortfarande tror att tid bör lernnas Kongl. Maj:ts
Regering att bereda ärendet och infordra nödiga upplysningar, hemställer
jag om bifall till Utskottets förslag, sådant detta Betänkande
innehåller.

Herr M ontgo mer y-Ce der hjelm: Jemte den svårighet som en

af Stats-Utskottets ledamöter redan påpekat i afseende derpå, att landstingen
ej sammanträda förrän sä sent under årets lopp. att endast kort
tid° lemnades Regeringen att bereda ifrågavarande ärende, förekommo
ofantligt vigtiga omständigheter i öfrigt att taga i betraktande, deribland
den att rådrum måst medgifvas landsting och hushållningssällskapen att
afgifva sä fullständiga, på sakkunskap och närmare undersökningar grundande
yttranden, att de kunna tjena till ledning och blifva föremål för
en Kongl. Maj:ts Proposition innan ett sä omfattande förslag, som det
ifrågasatta, kan för Riksdagen framläggas. Det är nemligen af största
vigt att dessa yttranden blifva sådana, att ej vigtiga omständigheter deri
blifva förbigångna, och för det ändamålet fordras tid, mer än hvad
landstingen och hushållningssällskapen kunna hafva att egna åt dessa
vigtiga ämnen förrän nästa riksdag infaller. Jag tror således, åt t man
icke kan komma längre, än att hos Kongl. Maj:t anhålla om ett förslag
uti förevarande hänseende, men öfverlemna åt Kongl. Maj:t att bestämma
tiden för dess framläggande, under uttalande af den förhoppning att
åt den vigtiga frågan måtte egnas all möjlig uppmärksamhet och utredning.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan oförändrad.

Herr Hassel rot: Alla synas vara ense om vigten af denna fråga,
men endast om tiden huru snart den skall lösas hafva olika meningar

Deri 8 April, f. m

yppat sig. .lag tror för min del, att det icke är omöjligt att redan till
nästa riksdag afgifva förslag i saken, utan instämmer i det afseendet
med Friherre Raab. Landstingen sammanträda i September och hushållningssällskapen
kunna i och för denna sak gerna hålla extra sammanträden,
sä att fullständiga förslag uti ämnet kunna under hösten till
Regeringen inkomma. Dä det är af största vigt att få denna fråga snart
löst, anhåller jag om bifall till Friherre Raabs förslag.

Herr Faxe: Om ej meningen är att landstingen och hushållnings sällskapen

skola afgifva yttranden utan all nytta, sä är det klart, att de
behöfva tid för att med någon sakkännedom utlåta sig och afgifva förslag.
Hushållningssällskapet i Jönköping sammanträder icke förrän i
Oktober. Det händer nog ofta ändå att man ej kan fä sakrika yttranden
af dessa sällskap. Huru mycket angelägnare är det icke dä att i
en fråga sådan som denna rådrum lemnas dem att förskaffa sig nödiga
upplysningar! Jag förenar mig derför med dem. som förorda bifall till
Utskottets hemställan i förevarande Betänkande.

Friherre Sprengtporten: Jag anser det vara af större vigt, att

denna fråga blir väl utredd än skyndsamt afgjord. Landstingen sammanträda
först på hösten; och det skulle medföra särskilda kostnader att
sammankalla deras ledamöter till extra sammanträde. Jag får derför
för min del yrka bifall till Utskottets förslag, desto heldre som det, i
fall denna fråga ej erhållit en föregående utredning innan den behandlas
af landstingen, icke frän dem är att förvänta annat än ganska sväfvande
och obestämda utlåtanden.

Friherre Raab, Adam: Jag vill ej vara envis i denna sak utan
öfverlemnar den åt Kammarens bedömande, under uttryckande af den
förhoppning att Kong!. Maj:t vill taga denna sak om hand och deråt
egna all den omsorg, dess stora vigt och framtida betydelse krafvel-.
Saken rörer nemligen vår förnämsta näring, jordbruket, och jag kan ej
dölja för mig och ber att fä fästa uppmärksamhet derpå, att hvarje är, som
förloras, utan att något göres för ökandet af vår produktion, är, under
de förhållanden vi nu hafva, att anse såsom en alltför lång tid och
jag beklagar högeligen om åratal sålunda komma att gå förlorade, innan de
förbättringsåtgärder vidtagas för vår modernäring, hviska omtalas i detta
Betänkande. För att lyfta oss ur vårt närvarande finansiela betryck
hafva vi två vägar att gå, den ena är besparingens, och den andra att
öka vår produktion. Hvad besparingen beträffar, så veta vi, att mängden
har föga eller ingenting att spara. Den måste svälta i större eller
mindre grad.

Med åberopande af den sparsamhetens grundsats, som nu gör sig
gällande, hemställer jag till Herrarne om, dä det återstår oss endast den
andra utvägen, den att höja vår produktion, vi icke böra skyndsamt
dertill bidraga.

Det är af denna anledning som jag yrkat ett amendement i skrifvelseförslaget,
i syfte att förslag frän Regeringen måtte om möjligt redan
nästa riksdag framläggas, men blir jag icke understödd i denna min
mening, är jag glad öfver att en önskan i detta fall blifvit antydd.

Den 8 April, t in.

Herr Ekenman: För min del ville jag gerna understödja Friherre

Raabs förslag till underdånig skrifvelse, synnerligast derför, att jag anser
af största vigt att denna angelägna fråga blir skyndsamt behandlad;
men jag inser, lika med de ledamöter af Stats-Utskoltet, som här haft
ordet, att det ej torde vara möjligt att de undersökningar, som böra föregå
Kongl. Maj:ts Proposition''i ämnet, skola till nästkommande riksdag
hinna verkställas; som jag likväl tror det vara lämpligt att accentuera
den vigt Riksdagen fäster vid frågans skyndsamma behandling, synes
mig detta kunna ske genom att i den underdåniga skrifvelsen uttrycka
den önskan, att Kongl. Maj:t täcktes, så vidt görligt är, till nästa
Riksdag framställa Proposition. Derigenom påpekades det önskvärda
deri att frågan måtte vinna skyndsam behandling, utan att Riksdagen
framkomme med eu positiv begäran, beträffande tiden lör aflåtande! af
den nådiga Propositionen.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan oförändrad, dels af Friherre Raab
bifall till samma hemställan med den förändring, att ordet Riksdagen
utbyttes emot orden nästa Riksdag, och dels af Herr Ek en man, att Utskottets
hemställan mätte bifallas med den förändring, att slutet deraf
kornme att lyda sålunda: »och derefter, sä vidt ske kan, till nästa Riksdag
afgifva det förslag, hvartill omständigheterna kunna föranleda, framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till Utskottets
merberörda. hemställan oförändrad; och. då dervid svarades mänga
ja jemte några nej. förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 1 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 51. i anledning åt
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående åtgärder till behöfvandes
undsättning vid inträffande missväxt.

Utskottets första hemställan.

Bifölls.

Utskottets sednare hemställan.

lista punkten.

Grefve Mörner. Carl Göran: Vid genomläsning af Utskottets

förslag i lista momentet af denna punkt har det varit mig omöjligt att
fatta den egentliga meningen med Utskottets framställning. Det upplyses
af Utskottet, pag. 7 af dess föreliggande Betänkande, att den gamla
undsättningsfonden vid 1866 års slut utgjorde något mera än en och en
half million,, men att sedermera under sista året utgifvits i undsättningslän
något utöfver 834.000 R:dr, och om denna sista post synes det i
denna punkt vara fråga. I punktens slutmening säges det likväl, att hela

Den 8 April, f. m.

sammanräknade summan af till Riksgälds-kontoret inflytande medel, som
öfverlemnas till Kong]. Maj:ts disposition för behöfvandes undsättning
i missväxtår, icke skulle fä stiga till högre belopp än 818,368 Rall-69 öre.

Det synes således, som Utskottets mening varit att nedsätta undsättningsfonden
frän dess nuvarande siffra 1,500,000 R:dr till blott ungefär
800,000 R:dr. Något skäl för eu sällan åtgärd kan jag dock icke
finna vara af Utskottet an förd t, och har. såsom jag lörmodar. Utskottets
mening icke varit att förminska fonden, sä vore det önskvärd! att Utskottet
begagnade ett sådant skrifsätt, att man tydligen kunde fatta meningen
med dess framställningar. Jag anhåller derför, att någon åt Utskottets
ledamöter behagade upplysa om rätta meningen med Utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Friherre Funck: För min del skulle jag tro, att den upplysning,

den siste talaren begärt, stål- att vinna fullständigt i det föreliggande
Betänkandet. Just på den af den värde talaren åberopade sidan 7 står,
att vid 1866 års slut undsättningsfondens utestående fordringar i länen
och hos redogörarne uppgått till ett belopp åt 514.891 R:dr 37 öre. . I
det förslag till Riksdagens beslut, som nu är föredraget, står att »till
Kong!. Maj:ts disposition för behöfvandes undsättning vid missväxt eller
felslagen skörd inä öfverlemnas, icke allenast undsättningslondens nuvarande0
kontanta behållning jemte hvad som varder äterbetaldt ä fondens
vid 1866 års slut egande fordringar, än och hvad som genom inbetalning
ä de frän 1867 ars början till'' närvarande tid utgifna län, meddelade
vare sig af undsättningslonden eller utaf de ä mindre kreditivet iyftade
medel, kan komma att inflyta, dock icke till högre sammanräknadt belopp
än 818,368 R:dr 69 öre». Häraf synes mig tydligen följa, att till
undsättningslonden skola höra i första rummet dess nuvarande kontanta
behållning jemte hvad som återbetalas af fondens vid. 1866 ärs slut
ekande fordringar samt i andra rummet 818,368 Rall1 69 öre, som komina
att till Riksgälds-kontoret inflyta utaf de från 1867 ärs början utgifna
länen och utaf de ä mindre kreditivet Iyftade medlen. Det är således
dessa 818.368 R:dr 69 öre och den nuvarande kontanta behållningen.
hvilken omförmäles ä pag. 9 i Betänkandet, jemte 514,891 Rall’ 37
öre. utgörande de vid 1866 ärs slut befintliga fordringarne i länen och
hos redogörarne. som skulle ställas till Kong!. Maj:ts disposition och
bilda undsättningsfonden.

Sammanräknar man dessa summor, sä tror jag att man återfinner
fondens rätta och verkliga storlek och att den icke är minskad med
mera än hvad till län utan återbetalningsskyldighet är anslaget. Jag
tror för min del att Betänkandet är tillräckligt tydligt och anhåller om
bifall till detsamma,

Grefve Mörner: Det är ledsamt, att den siste ärade talaren ej

kommit att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid ett ord, som förekommer
i slutet af den upplästa punkten, nemligen ordet »sammanräknadt».. Då
i punkten uppgifves hvad till undsättningsfonden skall höra nemligen,
icke allenast den kontanta behållningen och återbetalningar ä fondens
vid 1866 års slut egande fordringar, än äfven hvad smil inbetalas ä de
frän 1867 ärs början utgifna lån och ä de frän mindre kreditivet utlem -

Den 8 April, f. m.

nade medlen, samt punkten derefter omedelbart afslutas med orden »dock
ej till högre sainrnanräknadt belopp än 818,368 R:dr 69 öre», vägar jag
påstå, att med en dylik ordställning, som den anmärkta, icke ens någon
skolmästare i en folkskola skall kunna draga annan slutsats eller förstå
punkten annorlunda, än att af alla dessa uppräknade tillgångar blott
818,368 R:dr 69 öre skola utgöra fondens hela sammanräknade belopp.
För mig vill det åtminstone förefalla obegripligt, huru man kan säga,
att ordet »sainrnanräknadt» afser endast hvad som förekommer efter orden
»än ock». Ett förtydligande häraf är. efter min tanke, behöfligt
till undvikande af missförstånd, och jag anhåller, att punkten mätte så
omredigeras, att deraf tydligt framgår, att Utskottets mening är den.
som nppgifvits vara med densamma åsyftad.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Förhållandet är att Stats-Ut skottet

indelat de ifrågavarande medlen i tre olika rubriker. Den ena
är sådana understödsmedel, som utgått till 1866 års slut; den andra sådana
medel, som utgått under är 1867, och den tredje slutligen de medel,
som anvisats och lyftats ä det mindre kreditivet. I afseende på
dessa tre slags olika medel har, såsom jag tror, Stats-Ufskottct tydligen
uttalat sig och dervid hemställt, att undsättningsfonden skall bestå
först af, utom den nu befintliga kontanta behållningen, alla de vid 1866
års slut utestående lordringarne i löner och hos redogöra™;, i den män
dessa mede] inflyta, och vidare af alla de medel som af fonden utlånats
från 1867 års början, hvilka län utgjorde tillsammans 818,368 R:dr 69 öre.

_ Hvad kreditivmedlen beträffar, både Kong]. Maj:t i sin nådiga Proposition
äskat, att allt hvad af det mindre kreditivet biifvit lyftadt och
komme att återbetalas skulle för framtiden läggas till denna undsättningsfond,
men detta förslag har Utskottet icke ansett sig kunna i vidare
män biträda, än att så mycket af kreditivmedlen skulle ingå till
fonden, som behöfdes för att fylla den ofvannämnda summan 818,368
R:dr 69 öre, som motsvarade de från fonden sedan 1867 års början utgift™
lånen; hvaremot Utskottet ansett att hvad af kreditivmedlen och
fondens lån återbetalts utöfver nyssberörda belopp skulle ingå till
Riksgälds-kontoret såsom afbetalning å de utaf mindre kreditivet lyftade
medel.

För min de! får jag tillkännagifva, att jag vid frågans behandling
i Utskottet ej delade majoritetens mening, utan ansåg bäst åt t, på sätt
Kong!. Maj:t i sin Proposition äskat, nu genast anvisa de utlasta kreditivmedlen
till undsättningsfonden förstärkande. Skälet till denna min
åsigt var och är ännu det, att det ej vore att antaga, det något särdeles
öfverskott af kreditivmedlen, som utlånats, skulle uppkomma, sedan
undsättningsfonden fått hvad den tillkoinine. Utskottet synes hafva förutsatt
sådant, emedan det i Betänkandet heter, att genom de ärligen
återkommande .riksdagarne Representationen vore i tillfälle att, i händelse
af behof, anvisa medel till fondens förstärkande. Såsom jag förut
antyda hade jag ansett enklast och bäst, att, dä något nämnvärdt belopp
af kreditivmedlen sannolikt ej komme att återbetalas utöfver hvad
till undsättningsfonden skulle ingå och denna efter allt förutseende snart
måste ökas, Riksdagen, sä gerna först som sist, till undsättningsfonden
anslagit allt livad genom inbetalning å de frän 1867 års början utgift™

Den 8 April. f. in.

län, vare sig frän undsättningsfonden eller det mindre kreditivet. kunde
komina att inflyta. Men med afseende ä det af Utskottets majoritet anförda
skälet om årliga riksdagar och dä förslag om alla både gamla och
nya undsättningsläns återbetalande till fonden kan framläggas en annan
riksdag, har jag icke ansett mig böra reservera mig mot Utskottets beslut,
och hvad angår detsammas redaktion tror jag för min del att den
är tillräckligt tydlig.

Friherre Funck: Jag vill ej motsätta mig ett förtydligande af
denna punkts rätta mening, om sädant anses nödigt, men för min del
mägtar jag icke inse behofvet deraf. Punkten innehåller två afdclningar,
den första, som omförmäler den kontanta behållningen och undsättningsfondens
vid 1866 års slut egande fordringar och flen andra, hvilken
är alldeles fristående och börjar med orden »än ock». Den andra
afdelningen omtalar lånen, som frän 1867 års början utgått både frän
fonden och utaf de på mindre kreditivet lyftade medlen, och slutar med
att hvad ä dessa län inbetalas, dock ej till högre sammanräknadt belopp
än 818,368 R:dr 69 öre, skall ingå till fonden. Sammanräkningen
kan, efter hvad punktens ordställning gifver vid handen, svårligen afse
annat än dessa från 1867 års början utgifna län och, ehuru jag visst
icke gör anspråk på att vara stilist, tror jag dock att denna punkt är
tillräckligt tydlig, för att icke gifva anledning till tvekan och missförstånd;
hvarföre, och dä jag icke kan finna det möjligt att punkten kan tolkas
på annat sätt än det enda vigtig», jag vidhåller mitt yrkande om
bifall till punkten.

Friherre af Ugglas: Lika med den näst siste talaren tror jag, att

ett enkelt bifall till Kong!. Maj:ts proposition i detta ämne hade varit
det enklaste. Men dä det förslag Stats-Utskottet framlagt leder till
samma resultat, som Kong!. Maj:t i sjelfva verket afsett, samt Riksdagen
till följd af de årligen återkommande sammanträdena är i tillfälle att
anvisa ytterligare medel, om behof af förstärkning i undsättningsfonden
inträffar, vill jag för min del ej motsätta mig bifall till hvad Utskottet
föreslagit i sjelfva saken, sä mycket mindre som derigenom någon nedsättning
i fondens nuvarande belopp icke är att befara.

Emot redaktionen deraf har bär blifvit framställd en anmärkning,
den jag ber att fä till en del bemöta. Den talare, som gjort denna anmärkning,
har sagt, att genom den uppställning, detta forsta moment i
Utskottets förslag erhållit, skulle ordet »sammanräknadt» afse, icke allenast
fondens nuvarande kontanta belopp, utan äfven allt. som kunde till
undsättningsfonden inflyta, både af äldre undsättningslän och af de frän
1867 års början utgifna. Dä denna punkt innehåller, att till Kongl. Majts
disposition öfverlemnas icke allenast samma behållning, jemte hvad som
återbetalas ä fondens vid 1866 års slut egande fordringar, än ock hvad
som genom inbetalning ä de från 1867 års början till närvarande tid
utgifna län kan komma att inflyta, dock icke till högre »sammanräknadt
belopp» etc. etc., förefaller det mig klart, att ordet »sammanräknadt.» afser
endast sistnämnda lån, men då en ledamot uttalat sin farhåga för ett
missförstånd i detta afseende och det med några ords insättande i punkten
är lätt att åt densamma gifva en fullkomlig tydlighet, ber jag att

Deri 8 April, f. m.

till honom i främsta rummet och till Kammaren få hemställa om eu sålunda
förändrad lydelse af slutorden i punkten, att det skulle heta: »dock,
hvad sistnämnda lån angår, icke till högre sammanräknad! belopp, än
818,368 llalr 69 öre». Erhåller punkten denna lydelse, tror jag, att något
missförstånd omöjligt kan inträffa.

Jag anhåller om proposition å nämnda redaktionsförändring.

Sedan öfveriäggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till punkten oförändrad och dels utaf Friherre af Ugglas bifall til! densamma
med införande af orden hvad sistnämnda lån angår emellan de i slutet
af punkten förekommande orden dock och icke, framställde Herr Grefven och
Talmannen först proposition på bifall till punkten oförändrad, hvartill
svarades nej, och sedermera proposition på bifall dertill med den utaf
Friherre af Ugglas föreslagna förändring, hvilken proposition med ja
besvarades.

2:dre—5:te punkterna.

Biföllos.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 1 och 6 dennes bordlagda Memorial
N:o 52, i anledning af äterremiss ä Utskottets Utlåtande, i fråga
om inköp för Statens räkning af till skogskultur tjenlig jord, rn. in.

Herr Odelberg: Det lifliga intresse, hvarmed min motion i denna

fråga af Kammaren omfattades, dä den förevar till behandling den 29
sistlidne Februari, ingifver mig förhoppning, att Kammaren äfven nu
hyser den åsigten, att något frän Statens sida bör åtgöras för befrämjande
af skogskulturen i landets mellersta och sydliga delar. Jag tager
mig derföre friheten föreslå, att Kammaren, med afslag ä detta Utlåtande,
skulle för sin de! besluta, att till Kong!. Maj:ts disposition på
extra stat ställa ett förslagsanslag af 5,000 Kalf, för verkställande af
undersökningar i rikets mellersta och sydliga landskap, om och hvarest
till skogskultur tjenlig^ ödemarker böra för .Statens räkning inköpas i
ändamål att till skogsbärande besås.

Herr Arrhenius: Den af Herr Odelberg väckta motionen inne håller

i den retning, som af honom nu särskilt framhållits, en saköaf
sådan vigt, att jag icke kan föreställa mig annat än att Kammaren skall
skänka den sitt bifall. Det har i eu annan statsekonomisk fråga af
högsta vigt blifvit af en föregående talare i dag yttradt, att vi, för landets
lyftande ur sin närvarande tryckta, ekonomiska ställning, hafva, endast
två vägar att beträda, den ena sparsamhetens, och den andra produktionens
höjande. Ingenting i detta sednare afseende kan svårligen
anses angelägnare, än att de ödemarker, som finnas i värt land och bestå
af jord, fullt tjenlig till skogskultur, blifva dertill använda. Önskvärd! -

Den 8 April, f. in.

värdi hade vant att en större summa, an den motionären föres lå » i t,
kunnat afses till detta. ändamål. Emellertid dä man under nuvarande
förhallanden måste nöja sig med det lilla, och hufvudsaken härvid är.
att det blir i princip erkändt.att Staten bör taga värd om landets vidsträckta.
till skogskultur tjenliga ödemarker, och att en början dermed
sker i den rigtning Herr Odelberg angifvit, genom att söka till fruktbarhet
återvinna sådana värdelösa marker, som finnas pa liera ställen i
landet, sä instämmer jag för min de! uti det förslag, Herr Odelberg
fi tim stål It, och anhåller om Kammarens bifall dertill. I)et är visserligen
sannt att Andra Kammaren stannat i motsatt beslut, och ansett motionärens
fiainställning icke för närvarande höra till någon åtgärd föranleda,
men i en annan likartad fråga, nemligen om anslag till en komité för
ordnandet af skogshushållningen i norra länen, hafva vi sett. att vid
den gemensamma rotel ingen frågan blifvit afgjord i öfverensstämmelse
med Första Kammarens åsigt, och. såsom jag vill hoppas, till sakens
fromma, ehuru Andra Kammarens majoritet förut uttalat en motsatt mening.
Enahanda utgång vågar jag förvänta äfven i denna sak, och är
det undei en sådan förhoppning som jag hemställer till Kammaren, att
den måtte bifalla Herr Odelbergs nu gjorda framställning.

Herr Hasse Hot: Det är i sanning angeläget att behjerta skogs frägans

vigt föi vält land. och att fä densamma ändamålsenligen ordnad.
Uppslaget dertill genom Herr Odelbergs motion tror jag vara
i igtigt. Lika vig tigt som det var är 1823 att besluta allmänningsskogarnes
öfvei lemnande och delning åt de enskilda, som bättre än Staten
kunde draga nytta af, och vårda dessa allmänningar: lika vigtigt är det
nu att beträda en ny bana och söka bringa under Statens vård dessa i
de skogfattiga, mellersta och sydliga delarne af landet befintliga ödeinaikei,
som åt o tjenliga till skogskultur. Detta är så mycket angelägnare
som oöfvervinnerliga hinder möta. för att tvinga egårne af de enskilda
skogarne och de utödda skogsmarkerna, att spara på den qvarvarande
skogen och återplantera ny sådan. Sä snart försök dertill
gjorts, har det mött invändningar om eganderättens helgd och okränkbarhet.
hvarföre ej annan utväg för skogens återplantering återstår, än
att. Staten fager om hand dessa dertill tjenliga, men i öfrigt ofruktbara,
förödda skogstrakter, och för sådant ändamål inköper dessa. Redan
förut har Staten med fördel beträdt denna väg. och t. ex. på Svältorna
i Vestergötland inköpt 4,000 tunnland, och eger förut 2,000 tunnland.
Resultatet häraf lolvar att blifva ganska vackert, och hvilken fosterlandsvän
skall ej med glädje tänka på att fä våra ödemarker förvandlade
till sköna skogsparker. Att Kronans skogar i allmänhet blifva väl skötta,
är jag i tillfälle att vitsorda. Det nu begärda anslaget är ringa, och
den väg, som Staten härigenom kommer att beträda, är riktig. Jag
anhåller på det varmaste att Kammaren mätte bifalla Herr Odelbergs
förslag.

Herr VVsern: Med afseende ä denna frågas stora betydelse och

vigt för landets framtida kultur vill jag hemställa, om det, sedan Andra
Kammaren afslagit motioner i ämnet, kan vara skäl att söka bereda

Riksd. Prot. 1868. 1 Afd. 3 Band. 6

Den 8 April, f. m.

framgång åt den, medelst en gemensam votering. Ett dylikt försök, fruktår
jag, skulle gorå sjelfva saken impopulär. Dess beskaffenhet och
vigt är sådan att. efter min uppfattning åtminstone, frågans befrämjande
bör ske endast på öfvertygelsens väg. Dä vi numera hafva årliga
riksdagar, synes det mig bättre att denna gång, lika med Andra Kammaren,
lemna motionen utan vidare afseende, och vänta med framställandet
af nytt förslag till nästa riksdag, som deråt dä möjligen egnar
större sympatier och beviljar anslag. Af denna anledning yrkar jag
bifall till hvad Stats-Utskottet i sitt Utlåtande N:o 21 i saken hemställt.

Herr Has sel rot: Jag förstår ej rätt, hvarföre vi skola uppskjuta

frågan till en följande riksdag, dä vi redan nu kunna på grundlagsenlig
väg söka vinna dess nöjaktiga lösning. Afsläs motionärens framställning
nu, sä kommer det vid nästa riksdag att heta, att det icke är
rådlig! att dä framkomma med nytt förslag, sedan trägen fallit vid denna
riksdag. Sakens vigt är för stor för att vi icke skola söka närma den
till sin lösning medelst en gemensam votering, dervid jag hoppas att
inom Andra Kammaren finnas så stora sympatier för saken, att den älven
vinner framgång.

Friherre Raab, Adam: Den ledamot af Stats-Utskottet, som yr kat

att Kammaren skulle bifalla Utskottets förslag i ett föregående Betänkande
N:o 21, har egentligen hållit sig till ett motiv, som låter mycket
bra. och som, i fall man vill använda det vid förekommande tillfällen.
skulle vara af särdeles betydelse, lian säger nemligen att man
icke borde bringa denna fråga till sin lösning på annan väg än öfvertygelsens,
d. v. s. att söka lä alla öfvertygade om frågans vigt och betydelse.
Vi påminna oss. att Herr Almquists motion om skogskomitéen
vann Riksdagens bifall vid eu gemensam votering. Icke har jag försport.
att något missnöje deröfver uppkommit. Skulle man vänta tills
alla blefve öfvertygade om en sak, skulle ej några reformer kunna genomdrifvas.
Sä till exempel om vi velat afvakta till dess enstämmighet
i äsigterna om värt representationssätt inträffat, sä hade vi nu icke sutit
i denna Kammare. Man måste i förekommande frågor nöja sig med
att fä eu majoritet för sin mening. Jag anser det vara lika mycket
en Representations pligt att sörja för efterkommande generationer, som
det är eu familjefars pligt att sörja för sina barn. Och som bär icke
är fråga om mer än 5.000 Rall'', tror jag. att man icke för ett sådant
ändamål som det ifrågavarande bör vara njugg. Jag tillstyrker på det
varmaste bifall till Herr Odelbergs förslag.

Herr Sä ve: Jag instämmer med den siste talaren och anser Herr

Odelbergs motion vara förtjent af mera afseende än Utskottet funnit
godt medgifva. Det går ej an att i sådana frågor som denna lemna en
sak derhän och tänka att det till ingenting tjenar att Kammaren yttrar
sig i eu sak, som redan är af Andra Kammaren afgjord. Det kan ju
inträffa, såsom redan är nämndt, att genom det stöd Kammaren kan
gifva åt minoriteten i den andra, en sak slutligen kan vinnas. Om derföre
man anser denna fråga vara af vigt, så vägar jag tillstyrka att
Kammaren häri mätte fatta beslut och dermed gifva kraft och stöd åt

Den 8 April, f. in.

den mening minoriteten i Andra Kammaren tilläfventyrs hyser i
frågan.

Då den förra gängen var under öfverläggning här i Kammaren,
syntes det mig som om Kammaren ville både gifva anslag och erhålla
bättre utredning af ämnet än hvad Utskottet låtit komma motionen till
de!: och om Utskottet förut ej fattat Kammarens mening med äterremissen,
sä hade saken bort än en gäng till Utskottet återremitteras, på det
att Kammaren mätte få den begärda utredningen, men tilltror sig Kammaren
icke destomindre att i frågans närvarande skick fatta beslut, får jag
för min del biträda Herr Odelbergs förslag.

Herr Bergst ed t: Jag är nästan rädd för att inlåta mig i diskussion
om denna fråga. I Frankrike och andra Romaniska länder, der
statsmagten eller styrelsen är mera koncentrerad och liksom står på
spetsen af landets hela ekonomiska förvaltning, har Staten i sin hand samlat
betydliga jordvidder, dels redan skogbärande och dels underkastade
åtgärder för återväxt af skogen. Men om det hos oss i värt land. der
Staten har så mycken fast egendom, äfven skogar, att den icke kan
skota dem, kan vara rigtigt att införa eller fullfölja ett dylikt system,
derom kan sägas mycket för och ännu mera emot. Mig vill det synas
som skulle kommunerna mångenstädes kunna taga sådana svältor om hand,
hvarom bär blifvit ordad t. Det kunde dä ske utan uppoffring från Statens
sida, åtminstone så länge kommunerna hafva till sitt förfogande den
ingalunda obetydliga bränvinsutskänkningsafgiften. Dessutom är det väl
att antaga, det kommunerna bättre än Staten äro i tillfälle att öfvervälta
skötseln af sådana skogstrakter, hvar inom sitt område. Det är sannt att
rätt mycken, Kronan tillhörig, skog är väl vårdad, men sannt är ock att
ännu större vidder sådan skog icke blifvit bragta under en rationel kultur.
Jag tror således icke, att det är skäl att belasta Staten med än
mera sådan egendom, som troligen finge vänta lång tid ännu på sin tur.
att komma under rationel behandling; och jag tillåter mig påminna, att
Riksdagen ej längesedan beslutat hos Kong!. Maj:t begära nedsättande afen
komité för skogskulturens ordnande inom en betydlig landsdel. Låt domän
komités arbete föregå, innan Staten bestämmer sig och ledande allmänna
grundsatser af densamma uttalas för inköp af ytterligare skogsmarker.
På eu sådan väntan kan Staten ej förlora. Jag finner mig på
dessa skäl icke kunna annat än afstyrka bifall till Herr Odelbergs förslag.

Herr Montgoinery-Cederhjelm: Då Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 21 förevar hos Kammaren till behandling, yttrade jag mig för utslag
ä Herr Odelbergs motion. Af den diskussion, som dä uppstod,
trodde jag mig finna, att Kammarens ledamöter mera ville uttrycka sitt
intresse för och öfvertygelse om att åt skogskulturen i vårt land mera
omsorg borde egnas, än uttala något egentligt godkännande af sjelfva motionen.
Genom den ställning frågan dä fick, blef den till Utskottet återremitterad
: och dä en föregående talare yttrat, att han ej förstår huru
Utskottet i detta Betänkande kan säga, att med den af Första Kammaren
beslutade återremissen ej åsyftades vidare utredning af frågan, sä får
jag fästa uppmärksamhet derpå, att af flera talares yttranden framgick,
att de ansågo motionen icke höra vid denna riksdag föranleda någon

Den 8 April, f. m.

åtgärd och önskade återremiss, endast för att uttrycka sin åsigt om nödvändigheten
af en törbättrad skogskultur. Genom det förslag till beslut
Ilerr Odelberg nu afgifvit. har frågan kommit på en ny ståndpunkt,
och Kammaren har kommit i tillfälle att gifva mera form eller uttryck
af sin åsigt att åt skogskulturens befrämjande större uppmärksamhet
måtte egnas.

Ur denna synpunkt sedt, vill jag ingalunda motsätta mig Ilerr
Odelbergs förslag, sä mycket mindre som det tycks ega Kammarens
sympatier för sig, men, såsom förut är antydt, motionen innehåller
mycket annat än hvad nu blifvit af Herr Odelberg föreslaget.

Herr Arrhenius: Det kan visserligen, såsom här yttrats, sägas
vara af mindre betydenhet, om Kammaren nu fattar beslut i öfverensstämmelse
med det förslag, Herr Odelberg här framställt, eller om Kammaren,
efter att hafva giivit uttryck åt sina varma sympatier för denna
vigtiga fråga om skogskulturen, för denna gång undandrager sig
frågans lösning; då man vet, att den redan nästa år åter kan blifva
föremål för behandling. Dock kan jag icke neka till, att, då saken nu är
under Kammarens pröfning, och tillfälle således förefinnes att besluta
derom, skäl synes mig vara för handen att nu tätta ett beslut, hvil ket
Kammaren naturligtvis bör grunda på sin öfvertygelse om det rätta
och lämpliga i saken, oafsedt alla andra omständigheter.

Hvad beträffar en föregående talares yttrande, att, då anslag redan
blifvit anvisadt till eu komité för undersökning af förhållandet med
skogarne, borde man dermed för närvarande låta sig nöja, vill jas: endast
erinra, att nämnda komité undersökningar afse de Norrländska
provinserna, dä deremot Herr Odelbergs förslag syftar på södra och
mellersta Sverge. Man bär således härvid sammanblandat alldeles
skiljda saker, som icke böra med hvarandra förvexlas.

Det har äfven blifvit nämndt, att denna fråga borde tagas om hand
af kommunerna, hvilka saken närmast rörde. Jag ber dock att i detta
afseende fä erinra, att det knappast lärer vare möjligt att hos kommunerna
emotse sä mycken enhet och så stort intresse för saken att af
dem något nyttigt kan i förevarande afseende åstadkommas. Vi veta
att hos oss funnits flera slags alhnänningar, till och med sockenallmänningar,
hvilka numera så spårlöst försvunnit, att man ej ens vet hvar
de varit belägna; hvilket visar huru föga kommunerna varit angelägna
att vårda sig om skogens ändamålsenliga skötsel och framtida bestånd.
Man har också inom kommunerna så mycket annat att uträtta, så många
angelägna frågor för dagen att lösa, att man i dylika ämnen som
skogsfrågan svårligen beqvämer sig till att fatta Hägra beslut eller vidtaga
några åtgärder. Det lärer väl derföre nödvändigt blifva Staten,
som får taga denna fråga om hand, om den någonsin skall få eu lämplig
lösning.

Det har här blifvit omnämndt, att Staten redan besitter så mycken
fast egendom, att den ej har tillfälle att rätt vårda sig om densamma;
och att den derföre till och med lämpligen kunde vara af med eu del.
En talare, som nu är frånvarande, yttrade dock ganska rigtigt, vid remissen
af Herr Odelbergs motion, att, om Staten bör ega någon fast
egendom, sä bör det vara skogsegendom, men att annan jordegendom

Den 8 April, f. in.

deremot af enskilda personer skötes bättre än af Staten. Skogskulturen
skiljer sig ock ganska väsendtligt frän hvarje annan jordens kultur,
derigenom att den förstnämnda först efter mansåldrar lemnar någon
afkastning. Den gifver derföre mindre eggclser åt de enskilde, att
deråt egna sig, och den skötes derföre i allmänhet mindre väl af dem,
ehuruväl undantag gifvas, som i motsats till det vanliga förfarandet
lemna ganska vackra exempel på eu ordnad skogsskötsel. Det måste
alltså företrädesvis tillhöra Staten att ombesörja, att, i våra efterkommandes
intresse, landet åter blir beväxt med skog på sådana ställen
naturen anvisat för skogskulturen. Jag anser derföre, att Kammaren i
det beslut, den går att fatta, bör uttrycka eu sådan åsigt, och hemställer
derföre ånyo om bifall till Herr Odelbergs förslag.

Herr Ekenman: Jag är hufvudsakligen förekommen af den värde
talaren, som sist hade ordet, och vill endast tillägga, att jag för min
del icke kan instämma i eu annan föregående talares yttrande om lämpligheten
att åt kommnnerna öfverlemna ombesörjandet af skogens återväxt
inom landet. Med den erfarenhet jag besitter, tror jag mig kunna
påstå, att ett sådant förslag icke skulle lända till ett önskvärd! resultat.
Det är nemligen påtagligt, att, enär de fleste jordegare ännu aro
mera eller mindre okunnige om rationel skogsskötsel och derlöre försumma
värden af egna skogar samt uraktlåta att tillgodogöra_ sig den
mark, som endast för skogsplantering är tjenlig, det ännu mindre är
tänkbart, att dessa jordegare skola underkasta sig uppoffringar för att i
förening med andra åstadkomma skogskultur för det allmännas räkning.
Vi måste derföre till en aflägsen framtid uppskjuta öfverlemnande^ af
detta uppdrag åt kommunerna, som under nuvarande förhållanden ingalunda
fä anses vara benägna att taga denna vigtiga fråga om hand.

En föregående talare synes mig ganska rigtigt hafva uppfattat och
uttalat den opinion, som Kammarens majoritet vid återremissen af Betänkandet
uttryckte. Det är påtagligt, att man icke alltid kan vara förvissad
om syftemålet med äterremiss, men den ifrågavarande afsåg otvifvelaktigt,
att Utskottet skulle framlägga ett förslag, som kunde leda till
det af motionären åsyftade målet. Ty vid återremissen uttalade sig ett
sä varmt och lifligt intresse för saken, att man kunnat hafva grundade
anledningar till förmodan, det Utskottet skulle egna större uppmärksamhet
åt frågan och måhända begära sammanträde med Lag-Utskottet, för
att formulera det lagstiftningsförslag. som af bifall till motionen kunde
blifva en följd. Det har emellertid ej skett; och dä motionären nu sjelf
inskränkt sitt förslag till beviljandet af anslag för de ifrågasatta undersökningarne,
synes mig ett bifall dertill vara konseqvensen af Kammarens
beslut om äterremiss. Skulle jag hysa den föreställning som en
annan värd talare antyda att vi aflägsnade Andra Kammarens sympatier
för frågan, om vi'' söka framtvinga bifall genom gemensam votering,
sä skulle jag, dä anslagsfrågan är endast ett obetydligt steg, genom hvilket
intet vinnes, om det ej efterföljes af andra i samma rigtning, ej
vilja påyrka att detta första steg tages. Men min erfarenhet att de
sanningar, hvarpå stora, för samhället nyttiga frågor stödja sig. endast
småningom vinna erkännande, förvissar mig derom att den minoritet
inom den Andra Kammaren, vi för förslaget hafva att påräkna, innan

Den 8 April, f. m.

kort skall växa till eu aktningsvärd majoritet. Jag anhåller derföre
om proposition på bifall till Herr Odelbergs förslag.

Herr Reuterswärd: När denna fråga sista gången förevar i denna
Kammare, uttalade sig dess ledamöter sä varmt för förslaget, att jag
tror den beslutade äterremissen ej blott var ett uttryck af det lifliga
intresset för frågan, utan äfven åsyftade, att sä skyndsamt som möjligt
de åtgärder mätte vidtagas, som motionären påpekat. Jag hade derföre
hoppats, att äterremissen skulle hafva föranlcdt Utskottet att framlägga
ett sådant förslag, som Kammaren önskar, och som jag för min
del anser hafva varit ganska välbetänkt, nemligen ett förslag öfverensstämmande
med motionärens framställning.

Jag fruktar att på något annat sätt. än det här omförmälda. det
önskvärda resultatet icke skulle vinnas: ty om man. såsom en talare
föreslog, åt kommunerna öfverlemnade att taga saken om hand, så fruktar
jag att alls intet blefve vidgjordt. Om det ock läte tänka sig, att
intresset för saken inom kommunerna vore sä varmt, att de föranstaltade
om skogssådds verkställande och den uppväxande skogens värd, så
är jag dock fullt öfvertygad om att kommunerna skulle lätt förledas
att. då skogen stode i sin tillväxt, för att bereda en snar inkomst, börja
afverka och slutligen helt och hållet rasera densamma. Tager deremot
Staten saken om hand, så kan man hoppas, att en sådan sköfling icke
kommer i fråga: och det är äfven af detta skäl jag yrkar bifall till
Herr Odelbergs förslag.

Friherre Sprengtporten: Dä denna fråga förra gängen behandlades
i Kammaren, yttrade jag några anmärkningar mot Herr Odelbergs
förslag, hufvudsakligen från den synpunkt att Herr Odelberg ej tillkännagifvit,
att expropriationen hufvudsakligast borde afse den redan afröjda
skogsmarken. Jag fann ej heller praktiskt att öfverlemna frågan
till kommunerna, emedan jag var öfvertygad om. att de vid densamma
ej skulle lägga någon verksam hand. Genom det förslag, motionären
nu framställt, finner jag dessa mina farhågor fullkomligt undanröjda;
och jag kan derföre ej annat än tillstyrka bifall till förslaget. Jag hoppas
ock. att Kammaren skall godkänna detsamma, och derigenom gifva
bekräftelse åt den åsigt, Kammaren vid äterremissen uttalade, angående
behöfligheten af åtgärder från Statens sida för skogskulturens befrämjande.

Herr Faxe: Det är verkligen med en viss farhåga jag dristar i denna
fråga uttala cn åsigt alldeles skiljaktig frän den, som pluralitet^) inom
Kammaren tyckes hylla. Mig förefaller det. som om den ifrågavarande
motionen skulle åsyfta någonting dylikt, som att förmå cn person att
oupphörligt lägga sig till nya egendomar, ehuru han är urständsatt att
sköta dem lian redan eger. Det förhåller sig nemligen sä, att Staten
redan besitter betydliga skogsdomäner, hvilka ej ändamålsenligt skötas
af den orsaken, att ingen tinnes som om dem kan taga värd. Inom det
län der jag är bosatt, och som innehåller 95 qvadratmil, eger Staten
liera tusen tunnland boställsskogar, men blott en skogstjensteman tinnes
att sköta allt detta. Jag hemställer, om det under sådana förhållanden

Den 8 April, f. m.

kan vara lämpligt att begära anslag för att inköpa nya skogssträckor,
då man saknar tillgångar till deras vård, som Staten redan egei. Vissei -ligen kan det vara vackert att gifva eu opinionsyttring, genom att bifalla
Herr Odelbergs förslag; men för min del kan jag icke förbise den
praktiska sidan af saken och yrkar derföre, att Kammaren matte godkänna
Utskottets hemställan.

Herr Bergstedt: Då åtskilliga talare upptagit de invändningar,
jag gjort mot förslaget, anser jag det vara min skyldighet att yttra Hägra
ord till förtydligande af (lön mening, jag nyss både aran uttala.
Min mening var egentligen icke, att kommunerna, landstingen ellei hushällningssäUskaperna
skulle ©vilkorligt inköpa jord, för att derå drifva
skogskultur, ehuru med de fonder, som för närvarande sta till deras förfogande.
åtskilligt äfven i den vägen skulle kunna al dem astadkommas,
utan förnämligast att de till denna kulturs befordrande skulle till eu
början låta verkställa sådana undersökningar, som motionaren utsett.
Att på detta sätt verka för saken ligger visst icke utom omkretsen för
landstingens befogenhet; och det lämpligaste sattet att komma till latta
med denna sak vore verkligen, efter mitt förmenande, om landstingen
med sina resurser bisprungo Konungens Befallningshafvande i vidtagande
af de mätt och steg. som för ändamålet äro nödiga. .. .... ,

Visserligen vill jag ej helt och hållet satta mig emot allt inköp af
skogsmarker för Statens räkning, men jag anser det dock vara al större
vigt, att, hvad Staten redan eger, bringas under kultur, an att dess possessioner
oupphörligen accumuleras. Vore truga om att till Kong!.
Makts disposition ställa ett reservationsanslag, till inköp af jord i särskilda
fall. för att arrondera smärre spridda kronopaiker, da sadant
kunde anses synnerligen nödigt, sä skulle jag ej hafva något deremot.
Men dä afsigten är att anslå eu fix summa, loi att enligt bestämma jo
reskrifter användas, sä och dä jag ej blott anser anslaget vara för ändamålet
otillräckligt, utan äfven tror att Konungens Befallningshafvande,
hvar i sin ort. till följd af fullständig^ kännedom om forhallandena,
bör kunna med biträde af landstingen mycket bättre verka til fromma
för saken, och dä vidare landstingen och hushallmngssallskapeina verkligen
hafva medel att befordra skogskulturen inom de l espektiva oi terna,
inser jag ej. hvarföre Staten, under nuvarande förhållanden och i den
betryckt* ställning, hvari den sig befinner, skulle kasta ut dessa ifrågasätta
b nOO R-dr Ja*1, lägger fvigt uppå den satsen, att landstingen lämpligast
kuTa las» di ftiga om A och jas tror att om -le här näfva.
ande personer, som jemväl äro medlemmar af andstingen, skulle vilja
hvar iPsin stad verka för, att landstingen och hushallningssallskaperna
intresserade sig för saken. t. ex. genom anställande åt planterare, sou. för
iä-rt pris kunde biträda enskilde att äterplantera atverkade eller eljest
käla marker, så skulle derigenom vida mera vinnas, an om man till Re in''ms

disposition ställde den otillräckliga summa, som motionären
föreslagit. Jag yrkar derföre fortfarande bifall till Betankandet.

iiprr von Geijer: Med äterremissen ville Kammaren gifva uttryck
åt den tanken att frän Statens sida något borde göras t, 1 skogsku.turens
befrämjande i sydligare delen af landet, pa det icke skogsbi,st der

Den 8 April, f. m

matte uppkomma Synnerligast torde det vara af vigt. att Staten egnar
. PPnwksamhet på skogskulturen i de provinser, der Staten eger
.skoplös aCk°råmark’ '' Siff Sjdftjen,i- till .skogskultur men för närvarande

i!r.rrr.''r°"''l?!d? talare har . yttrat.] att han ansåge det vore högst
,+."& | °"'' ,.;u c si» till liera skogsdomäner, så länge den icke

.... s aTn< , tillbörligt skota dem, hvartill Staten redan har eganderrm.
^Jag erkänner villigt rigtigheten häraf, men jag tror ock. att det
f; ..I ,"1°-t!°nar?ns “ening: att Staten skall söka att;i någon betydligare
.öa f!*na skogsområden; utan lärer väl motionen hafva för afatt
söka bringa de områden, Staten redan besitter. | under or*
e‘.> ''fr ttmtur, som icke är tänkbar, der skogsarealerna;|äro mänga och
små. långt tran hvarandra åtskiljda. 0 h

inr,T,fn0|" ,(!e hlJnds?,''tei\ der Staten redan eger kompIexer’om flera tusen
. ,an '' 1,111 clet icke ifrågasättas att Staten skulle köpa in ytterligare
skogdosa marker för att användas till skogskultur. Jag tager mig friheten
lasta uppmärksamheten derpå, att i vissa delar af landet, t. ex.
de sydligaste provinserna, inga skogar, som äro förtjenta af att omtalas,
unnas pa doinanejorden. och att de t är snart sagdt omöjligt att ä denna
jord införa eu ordnad skogshushållning, emedan skogsmarken icke ligger
i sammanhängande vidder. Boställen i Skåne hafva i in- och utegor en
areal af nagra fä hundra, högst ett tusen tunnland, och knappast ett
enda boställe inom hela provinsen är sä stort att kronopark lämpligen
der kan anläggas. Beslöte man sig för att inom denna provins "-enom
utbyten tillvägabringa eu sammanföring af Statens skogsdomäner till
^t0,''re områden, sa skulle skogskultur der kunna åstadkommas, ty det
blelve da möjligt att åt densamma egna den noggranna värd och tillsyn.
som de spridda skogslotterna aldrig kunna erhålla, och förutan
hvilken ett önskvärd! resultat icke kan vinnas. I de norrländska provinserna
eger ett helt olika förhållande ruin'': skogstrakterna hafva der
det sammanhang och den utsträckning, att de lämpligen kunna underkastas
en rationel skogshushållning och erhålla den tillsyn, som är behöflig.

•n ^"!1 d arp franlf5.r m*8 yttrade, att landstingen lämpligen kunde verkställa
de undersökningar, som af motionären blifvit ifrågasatta. Men
saken i fråga är ju icke och kan icke vara en kommunal- utan eu Statens
angelägenhet.

betrakta vi förhållandena inom Skåne, hvilken provins, hvad jordman
och klimat angår, är temligen lik Danska öarna, så skulle i den
provinsen, med iakttagande af i Danmark exsisterande proportion emellan
landets areal i sin helhet och Statens skogsmark, ickéjjbehöfvas mera
än nagra fa komplexer statsskogar af tillsammans circa 15.000 tunnland.
Da vi besinna detta och derjemte taga i betraktande, att nämnda areal
kan genom utbyte af kronojord och möjligen inköp af några bondhemman
astadkommas till ytterst billigt pris, sä lärer frågan härom verkligen
vara i högsta måtto förtjent af att tagas i öfvervägande. Inköpet
i sammanhang med egobyte bör dock icke försiggå genom expropriation,
hvilket alltid skulle fördyra saken, utan om medel anslås, böra de ställas
till disposition af de förvaltande verken, hvilka genom ijorterna an -

Den 8 April, f. m. 89

tagna ombud kunde inköpa de erforderliga jordvidderna, då tillfälle sig
yppade.

Visserligen skulle jag helst hafva sett, om motionen i fråga haft en
annan form. och åsyftat endast eu skrifvelse till Kong], Maj:t, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om ej lämpligt vore, att inom de
skoglösare provinserna Staten förskaffade sig komplexer af skoglupen
eller till skogskultur tjenlig mark. för att der uppdraga skog. Men som
motionen ej är på detta sätt affattad, och det är att förutse, katt, derest
icke hvad nu är föreslaget anta ges, alls icke något i saken blir vidgjordt,
instämmer jag med dem, som yrka bifall till det af Herr Odelberg framlagda
nu något förändrade förslag. Jag har funnit det vara origtigt att
denna fråga behandlats af Stats-Utskottet. Att sä kunnat ske, har berott
på den omständigheten, att motionen innehöll en siffra — ett anslagsbelopp.
Mätte nu siffran ock möjliggöra en votering enligt Riksdags-ordningen
65 §, hvarförutan ingen förhoppning tinnes att förslaget kan vinna framgång.

Friherre Cederström: Om här endast varit fråga om att bifalla
Herr Odelbergs ursprungliga motion, sä skulle jag visserligen ej hafva
begärt ordet. Men frågan har nu fått en helt annan vändning, och Herr
Odelberg har framkommit med ett alldeles nytt förslag, af hvilket hvarken
Stats-Utskottet eller Andra. Kammaren haft del. Skulle nu det af
Herr Odelberg nyss framställda förslaget af Första Kammaren godkännas,
sä blefve följden, att Andra Kammarens ledamöter skulle komma
att med oss votera om något, hvarom de förut ej ens hört talas. Vi
skulle fä en votering på halsen af den mest egendomliga beskaffenhet,
och det beslut, som genom densamma komma att fattas, kunde väl knappast
anses hafva i grundlagsenlig ordning tillkommit. Jag måste derföre
yrka afslag å Herr Odelbergs nya framställning; hvaremot jag, i
händelse Kammaren skulle vilja godkänna hvad han i motionen begärt,
icke har något att emot ett sådant godkännande erinra.

Friherre Raab, Adam: Jag finner mig vara hufvudsakligen före kommen

af Herr von Geijer, med hvilken jag till alla delar instämmer;
och jag skulle hafva afstätt frän ordet, derest icke den siste värde talaren
ordat om det oegentliga uti att bifalla Ilerr Odelbergs nu väckta
förslag, såsom icke afseende detsamma som hans motion. Jag ber få
fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att det ifrågavarande
förslaget innefattar endast en mindre del af hvad Herr Odelberg framställt
i motionen; och som motionen i sin helhet varit behandlad af Utskottet,
hvars Betänkande i ämnet ingått til) begge Karnrarne, lärer väl
icke kunna bestridas, att Andra Kammaren haft del jemväl af det nu
väckta förslaget. Jag vet derföre icke något motiv, hvarföre vi icke
skulle antaga detta förslag, i fall vi för öfrigt för detsamma hysa
sympatier.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på den vigtiga omständighet
beträffande skogskulturcn, hvilken enligt, min uppfattning mest påkallar
Statens omvårdnad, nemligen att skogarne icke återväxa på ett och annat
är utan för sin fortkomst och mognad fordra sekler. Då vi ä ena
sidan hafva medgilvit fri export af skogsprodukter, så bör det ä andra

Den 8 April, f. m.

sidan tillhöra oss, såsom nationens representanter, måne om landets
framtida väl, att tillse det skogsätervcxten befordras och att denna vigtiga
näringskälla för landet icke utsinar, hvilket är fara värdt att den gör.
synnerligast i södra delen af Sverige, der skogarne börja blifva allt mer
och mer ödelagda. Jag vidblifver på denna grund mitt i saken förut
framställda yrkande.

Herr Hassel rot:

i denna fråga, men den synes

Jag ber om ursägt, att jag ånyo tager till ordet
vara af sä stor vigt, att jag icke kan underlåta
att yttra mig rörande lämpligheten af det förslag, en föregående
talare framställt om de ifrågasatta undersökningarnes verkställande på
landstingens bekostnad och genom deras försorg. Visserligen kunna
sjelfva undersökningarne af landstingen föranstaltas, men vi böra besinna,
att bakom dessa undersökningar ligger löftet att af Riksdagen erhålla
medel till inköp af sådana för skogskulturen lämpliga trakter, som genom
undersökningarne utrönts vara de mest tjenlig», att för detta ändamål
användas. Landstingen disponera icke medel att använda till inköp
af skogsmarker; och dä detta icke är händelsen, böra de ej heller
befatta sig med undersökningarnes verkställande, helst frågan, som Herr
von Geijer antydde, ligger inom området för Statens men ej för kommunens
verksamhet. Jag yrkar derföre fortfarande bifall till Herr Odelbergs
förslag.

Friherre Spren gtporten: Hufvudsakligast förekommen af den siste
värde talaren, vill jag endast framställa den anmärkning, att, då Staten
redan besitter skogar, som den ej bär tillfälle eller medel att väl
vårda, det visserligen kan anses lämpligare att anslå medel för deras
uppbringande i kultur, än för inköp af nya skogsvidder. Jag vill dock
fästa uppmärksamheten derpå, att (let. måste ingå i planen för vår skogshushållning,
att våra boställsskogar väl värdas, och det vore högst beklagligt,
om man icke, oaktadt alla förnyade reglementeringar, skulle
kunna komma till detta resultat. Hvad beträffar den omständigheten,
att särskilda anslag skulle behöfvas för värden af boställenas skogar,
så förmodar jag, att dessa anslag icke behöfvas sä särdeles stora, enär
boställenas skogar, som ofta uppgå till liera tusen tunnland, böra lemna
den afkastning, att medel deraf kunna erhållas till bidrag för skogarnes
underhåll och vård. Visserligen är det sannt, att beslut blifvit fattad t
att tilldela boställsinnehafvarne, såsom löneförmåner, den afkastning boställsskogarne
kunna lemna, hvilket skulle föranleda till deras bättre
skötsel, men jag kan icke föreställa mig, att denna författning kan tolkas
på annat sätt, än att skogarnes afkastning i första rummet bör användas
till betäckande af de kostnader, Staten för deras vård måste vidkännas.
Jag kan derföre icke föreställa mig annat, än att genom ett
förståndigt ordnande af saken, Statens nuvarande skogar i det närmaste
skola kunna lemna tillräckliga medel till deras skötsel. Skall denna
skötsel ske planmessigt, sä kan den ej uppdragas åt någon annan än
Staten, hvilken ensam kan erhålla den öfversigt öfver det hela, som för
en konseqvent behandling af frågan i dess helhet är nödvändig, och
genom sina organer är satt i tillfälle att ingå äfven i de mindre detaljerna.

Af nn anförda skäl och dä jag ej kan finna, att Herr Odelbergs nu

Den 8 April, f. m.

framställda förslag innefattar någon sådan förändring i den motion, han
förut afgifvit, som skulle kunna motverka dess antagande, helst densamma
endast afser eu jemkning i det begärda anslagsbeloppet. till följd
hvaraf jag icke kan biträda de talares mening, som anse att ett bifall
till förslaget skulle stå i strid mot grundlagen, får jag tillkännagifva,
att jag vidblifver mitt förut framställda yrkande.

Herr Ekman, Carl: Utan tvifvel är den fråga, som nu är föremål
för öfverläggning, af aldra största vigt. För min del anser jag ock
Statens skyldighet vara, att i de delar af landet, der skogstillgäng saknas,
taga hand om skogskulturen och föregå de enskilda med godt exempel.
Men, ehuru jag är af denna åsigt, tillstår jag dock, att jag ej kan
lemna min röst till bifall af Ilerr Odelbergs ifrågavarande förslag. Ty
i och med detsamma man bifallit hans motion, hade man ock gifvit sin
röst för den meningen, att Staten borde inköpa stora vidder för att derå
bedrifva skogshushållning. .Tåg tror att Staten redan har sig uppdraget
tillsynen öfver sä ofantliga skogssträckor, ej blott inom de Norrländska
provinserna, utan äfven inom den öfriga delen af landet, der öfverallt
noställen finnas kringspridda, att Staten icke kan utöfva en tillbörlig
tillsyn öfver nya skogsfält, utan att nya anslag ställas till Statens disposition.
Min åsigt är derföre att. för närvarande och intilldess Statens
inkomster kunna sätta oss i tillfälle att afsätta några ytterligare
belopp för skogskulturens befrämjande, vi böra inskränka oss till att
tillse, att de skogar, som Staten redan besitter, blifva väl skötta och
vårdade, på ett sätt att derigenom ett lämpligt föredöme gifves åt de
inom de särskilda orterna bosatta enskilde skogsegarne. Jag finner mig
af nu anförda skäl föranlåten att yrka afslag å Herr Odelbergs hemställan.

Sedan öfvcrläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Ilerr Grofven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21 och dels af ilerr Odelbcrg, att
Kammaren, med afslag ä detta Utlåtande, skulle för sin del besluta, att
till Kong]. Maj:ts disposition på extra stat ställa ett förslagsanslag af
5.000 Rall-, för verkställande af undersökningar i Rikets medlersfa och
sydliga landskap, om och hvarest till skogskultur tjenlig^ ödemarker
höra för Statens räkning inköpas, i ändamål att till skogbärande besås.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Stats-Utskottets Utlåtande N:o 21. hvarvid svarades många
ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på afslag derå och
antagande af Herr Odelbergs ofvan omförinälda förslag, då svaren likaledes
utföllo med många sä väl ja som nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

Den, som vill, att Kammaren, med anledning af Stats-Utskottets

92 Den 8 April, f. m.

hemställan i Memorialet N:o 52, skall bifalla samma Utskotts Utlåtande
N:o 21. röstar

Ja;

Den det ei vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. afslår Kammaren Stats-Utskottets sistberörda Utlåtande
och antager det förslag, som Herr Odelberg i ämnet framställt.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—43;

Nej —46.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 1 och 6 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 21, i anledning af väckt motion om förmånsrätt för komrnunalutskylder.

Grefve Mörner, Julius Oscar: Den fråga, som nu är föremål

för Kammarens öfverläggning, är visserligen icke af någon mycket stor
vigt, men saknar dock icke sin betydelse, och, efter hvad mig synes,
har Lag-Utskottet icke uppfattat saken ur dess rätta synpunkt. Såsom
skäl för sitt afstyrkande af motionen har Utskottet åberopat ett yttrande
i enahanda fråga vid 1865—1866 årens riksdag af innehåll, att
den för kommunen åsyftade fördel skulle leda dertill, att i ett gäldbundet
bo med otillräckliga tillgångar fingo de oprioriterade borgenärerne
de facto betala gäldenärens oguldna kommunalutskvlder, hvilket vore
en orättvisa af vida betänkligare art. än den förlust, som nu understundom
kunde drabba eu kommun och, fördelad på dess samtlige medlemmar,
blefve föga kännbar. Detta skäl kan jag icke hålla för godt.

Uti 17 kap. Handels-balken stadgas om den ordning, hvari fordringar
ur gäldbundet bo böra utgå. och sedan tjenare in. fl. erhållit
visserligen icke obilliga förmånsrätter, bestämmes i 12 § om förmånsrätt
för sådana Kronans utskylder. som icke för fast egendom utgå.
Hvarföre skulle nu icke kommunen fä enahanda rätt, som här är Kronan
tillerkänd? All billighet synes tala derför, om man besinnar, att, då
i affärer enskilde emellan, och som icke för fordringsegaren medföra någon
förmånsrätt, det stått fordringsegaren fritt, i de aldra flesta fall, att
efter behag och eget ombepröfvande inlåta sig i affären eller icke. så
beror det deremot alldeles icke på kommunens godtfinnande att ifrån
sig utskjuta personer, derföre att de anses blifva insolvente, äro vinglare,
vanfrejdade, eller så vidare. Utskylderna måste äfven på dem, för
sä vidt de synas hafva någon förmögenhet, debiteras, och utgå de icke,
kan det för socknen blifva ganska kännbart, såsom om i den socken der
jag bor och koinmunalutskylderna för i är uppgå till 1.900 R.dr, den
anpart deraf utaf öfver 4C0 Rall-, som belöper på en enda person, icke
skulle hos denne kunna utfås. Denna utgift finge då kommunens öfrige
betalande ledamöter vidkännas, icke till följd af något sitt eget åtgörande,
utan såsom följd af en lag den de icke egt magt förändra.

Den 8 April, f. m.

Att, på sätt Utskottet säger, den sökta förmånsrätten skulle kunna
skadligt inverka på realkrediten, kan jag icke begripa, då denna förmånsrätt
skulle komma aldra sist i ordningen, näst före de oprioriterade
borgenärerne, och således i ingen man gjorde intrång i realsäkerheterna.

Som vid den punkt Riksdagen nu befinner sig, en återremiss icke
skulle till något gagna, enär ärendet troligen icke vunne någon vidare
handläggning, får jag vördsamt hemställa, det Kammaren matte
behaga förklara att Kammaren ogillar Utskottets hemställan, men finner
dock motionen icke för närvarande kunna till någon vidare åtgärd
föranleda.

Grefve Sparre, Eric: Då den siste värde talaren icke framställt
annat yrkande, än att Kammaren måtte besluta, det motionen ej
må till någon åtgärd föranleda, så hade jag visserligen icke behöft yttra
mig i saken; men jag kan likväl icke lemna utan allt bemötande de
anmärkningar, talaren i ämnet gjorde.

Han uttalade sig för samma syfte, som ligger till grund för motionen,
eller tillskapandet af en ny förmånsrätt, som den nuvarande lagstiftningen
icke vet utaf. nemligen förmånsrätt för kommunalutskylder.
Utskottet, menade han, hade behandlat saken något kavaljeremang; och
han önskade, att Utskottet hade tagit den i närmare öfvervägande.
Det kan väl synas så: men det finnes dock vissa saker, som Utskottet
är i tillfälle att expediera temligen kategoriskt, och till dessa höra förslagen
om tillskapande af nya förmånsrätter.

Det fanns en tid, dä man i vår lagstiftning, med den Romerska
rätten till förebild, ereerade den ena tysta förmånsrätten efter den andra.
Sä fort der kom någon, hvars rätt man ansåg vara synnerligen behjertansvärd
eller, såsom man tyckte helig, gaf man honom genast förmånsrätt.
Först förskaffade sig Staten sådan rätt för utskyjderna, hvithet
ej är att undra på. då den sjelf är lagstiftare och måste vara sig
sjelf närmast. Vidare gaf man förmånsrätt åt pupiller, som sjelfva icke
vore i tillfälle att bevaka sina intressen, åt tjenstehjon, hvars ställning
man äfven ansåg vara ömtålig och vidare åt fromma stiftelser och Kronan
hos deras ombud och förvaltare. Eu gång hittade man till och
med på. att vexelkrediten borde vara förtjent af särdeles omvårdnad,
och genast gaf man förmånsrätt åt sådan fordran, som grundade sig på
vexel. Med ett ord, lagstiftarne trodde sig hafva rätt att utfärda sådana
undantagsstadganden: och sä fort de ville beskydda någon, gäfvo
de honom genast en liten förmånsrätt: och dermed var han tillfredsställd.

I den nya tidens lagstiftning (hafva emellertid andra åsigter gjort
sig gällande; och man anser nu alla rättigheter lika heliga. Man vill
ej* veta af någon klassifikation af rättigheter, ty hvad som är rätt, det
är rätt, och rättvisan fordrar, att de tillgångar, som finnas, skola lika
fördelas mellan alla borgenärerne, sfi att alla komma i åtnjutande af
samma rätt. Det enda sätt att gä till väga, för vinnande af förmånsrätt,
som lagstiftningen för närvarande godkänner, är genom inteckningar, af
hvilka hvar och en blifver i tillfälle att, om han sä önskar, pa förhand
erhålla kännedom. Det är derföre vi nu arbeta på inrättandet af fastigheUböcker,
hvarigenom hvar och en sättes i tillfälle att se, hurudan

Den 8 April, f. m.

en persons ställning är, beträffande hans fasta egendom, med hvilken
person han ämnar inlåta sig i eu affär. Den förmånsrätt, som blifvit
behörigen intecknad, är den enda, som lagstiftningen för närvarande
godkänner; men alla tysta förmånsrätter bär man sökt sä småningom
afskaffa; och af dessa sistnämnda bibehållas för närvarande endast fä,
vanligen afseende ringa belopp, såsom för tjenstehjons lön och bouppteekningsarfvode
in. in. Kronan har dessutom fått bibehålla sin gamla
förmånsrätt; och som den är grundad på gammal häfd. har man ej ens
fordrat att Staten skulle afsåga sig densamma. Men att skapa eu ny
förmånsrätt för kommunaiutskylder, som förut icke funnits, det vore att
ga i en alldeles diametralt motsatt rigtning mot den. i hvilken lagstiftningen
i hela den civiliserade verlden för närvarande utvecklar sig.
Jag kan derföre icke finna, att Lag-Utskottet behöft någon vidlyftigare
motivering för att afstyrka bifall till ett så beskaffadt förslag som det
ifrågavarande.

Den siste talaren nämnde, hvilken olägenhet det skulle medföra för
kommunen, om den förlorade de kommunaiutskylder, den hos eu cessionant
hade att fordra. Detta är visserligen sannt, men vore talarens
fordringsegare hos en person och denne hade i kommunaiutskylder blifvit
pälord 400 R:dr, sä skulle han troligen finna det mera olägligt, om
kommunen helt enkelt sopade bort detta belopp, kanske den enda egentliga
tillgängen i boet, och han, likasom de öfriga oprioriterade borgenärerne,
finge alls intet,

Samma talare yttrade sig äfven om rättsgrunden för Utskottets afstyrka^
och säde sig icke kunna finna densamma. För min del må jag
saga, att jag icke lyckats fä reda på den rättsgrund, hvarpå de tysta
förmånsrätterna stödja sig; ty om man icke kan bestrida, att alla rättigheter
äro lika heliga, sä lärer följden väl blifva, att förmånsrätterna
stödja sig på en alldeles orättslig grund.

Kommunerna må sjelfva se sig före och vidtaga de försigtighetsmått,
som erfordras för att ej gorå några förluster, ty några föreskrifter
i lag som trygga dem derför, kunna icke, i strid med den nyare
lagstiftningens anda, meddelas. Lag-Utskottet synes mig derföre icke
hafva kunnat afgifva ett annat Utlåtande, än det förevarande: och anhåller
jag, att detsamma mätte af Kammaren bifallas.

Friherre Sprengtporten: Jag fruktar, att Lag-Utskottet betraktat
denna fråga alltför mycket juridiskt, och ej ur den praktiska
synpunkt, som framstår såsom en följd af vår kommunallägstiftning.
Utskottet synes sålunda ej erinrat sig, att de utgifter, kommunerna måste
bestrida, ganska ofta ej bero af dem sjelfva, utan äro en följd af
åtgärder från Statsmagternas sida; vi veta ju, att det till och med gått
så långt, att Staten tillerkänt sig rättigheten att i vissa fall bestämma
kommunernas utgiftsstat; såsom till exempel i fråga om skollärarnes aflöning.
Vid sådant förhållande bör, enligt mitt förmenande, kommunernas
rätt ställas på samma grund, som Statens, och så länge man bibehåller
åt Staten förmånsrätt för utskylder till densamma, bör eu sådan
jemväl bibehållas åt kommunerna. Detta sednare har till och med
större. skäl för sig än det förra, ty om Staten någon gång förlorar något
mindre af sina inkomster, kännes detta ej så mycket, som om några

Den 8 April, f. m

fä af en kommuns medlemmar fä betala kommunalutskylder för sädana
personer, som upplåta sin egendom till borgenärernes förnöjande. Huru
skulle det gä, om, då, vid inträffande af missväxt, undsättningslän lemnas,
för hvars återbetalning man fordrar, att kommunens individer en
för alla och alla för en skola ansvara, återbetalningen skulle, sedan åtskilliga
inom kommunen gjort konkurs, drabba Hägra fä, Indika måhända
redan förut äro utarmade?

•lag tror emellertid ej, att man här på stående fot kan stifta någon
lag i detta fall, lika litet som jag anser, att man i frågans outredda
skick kan hvarken godkänna eller förkasta motionen, och jag tillstyrker
derföre, att Kammaren afslär Betänkandet.

Grefve MÖrner, Carl Göran: Jag vill endast erinra den tala ren,

som före den siste sä kategoriskt yttrade, att det vore stridande
mot nutidens rigtning att skapa nya förmånsrätter, huruledes vid sista
riksdagen jordägare beviljades förmånsrätt för de inventarier in. in.,
som de lemnade sina arrendator^1. Det påstods dä, att det var högst
angeläget för jordegarne att få eu sådan säkerhet för sina utlemnade
inventarier, men det kan äfven obestridligen vara af vigt för kommunerna,
om äfven icke för andra fordringsegare, att kommunalutskylder
utgå med förmånsrätt. Jag deltog för min del ej i tillstyrkande af den
nya förmånsrätt, som vid förra riksdagen uppkom, och behöfver således
ej försvara densamma eller förklara anledningen dertill att förslaget
rönte framgång. Jag har endast velat påminna derom, att vid förra
riksdagen eu ny förmånsrätt uppstod.

Ilerr Caspersson: Den förste talaren yttrade, bland annat, att

det saknade rättsgrund, att icke bevilja förmånsrätt för kommunalutskylder.
Häremot vill jag blott anmärka, att endast personliga afgifter erläggas
till kommunerna, och att sådana afgifter ej böra utgå af personer,
som ingenting ega; och de. som till borgenärerne afträdt sin egendom,
ega icke något. Det är en i våra. beskattningslagar längesedan uttryckt
grundsats, att de, som intet ega, äro fria från skatt, och det vore således
emot rättsgrund stridande att eu skatt, som ej bär utgå, skulle utgå
med förmånsrätt. Jag tror således, att Utskottets Betänkande är väl
grundadt. Förr utgick fattigskatten efter hemmantalet, och dä borde ock.
i konseqvens med våra gällande beskattningslagar, densamma utgå med
förmånsrätt ur jorden. Vår lagstiftning i detta fall är nu förändrad, och
äfven fattigskatten är numera eu personlig afgift; och när kommunerna
ansett det fördelaktigt att förändra grunderna för kommunalskattens utgörande,
måste de ock åtnöja sig med konseqvenserna häraf, eller att
förmånsrätt för dessa skatter ej bör ega rum. Jag yrkar derföre bifall
till Utskottets förslag.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.

Grefve Sparre: Eu talare, som yttrat sig emot mig. har förebrått
Utskottet, att det sett frågan ur juridisk synpunkt. Ja! jag måste erkänna,
att Utskottet så gjort, och jag skulle önska veta, ur hvilken

Den 8 April, f. m.

synpunkt Lag-Utskottet bör behandla förekommande frågor, om ej ur
juridisk. Jag har föreställt mig. att, dä Kamrarne remittera motioner
till Lagutskottet, detta sker i ändamål att fä dem juridiskt behandlade,
och jag hemta!'' denna föreställning deraf, att personer med juridiska insigter
i Utskottet insättas. Derföre har jag ock trott, att Utskottet
skulle handlat oförsvarligt, om det ej sett denna fråga frän juridisk
synpunkt, och det är derifrån jag velat visa. att denna förmånsrätt ej
låter försvara sig. Samme talare har vidare sagt, att, då man bibehållit
förmånsrätt för kronoutskylder, borde man äfven bibehålla dem för koinmunalutskylder.
Ja, linne Herrar! om fråga vore att bibehålla förmånsrätt
för kornmunalutskylder. så vore det eu annan sak, men här är det
ej fråga om att bibehålla något gammalt, utan att skapa något nytt.
Det har nemligen aldrig funnits förmånsrätt för kornmunalutskylder.
Slutligen har eu talare erinrat, hurusom vid sista riksdagen eu ny förmånsrätt
skapades. Hvad Utskottet dä föreslog och Riksdagen biföll
var, att, om en jordegare. vid öfverlåtande af sin egendom på arrende,
öfverlemnade inventarier åt arrendator]!, sä skulle dessa inventarier ej
fä förskingras och ej användas till gäldande af arrendator^ skulder;
men detta är ej någon egentlig förmånsrätt, ty inventarierna äro egarens,
och denna förmånsrätt är dessutom ej hemlig, ty det föreskrefs,
att eu förteckning skulle af begge kontrahenterne underskrifvas, och att
eu bestyrkt afskrift deraf skulle till kronofogden eller magistraten öfverlemnas.
Således är detta ej någon tyst eller hemlig förmånsrätt.
Hvar och en kan hus kronofogden eller magistraten erhålla ett utdrag
ur deras diarier och pa sådant sätt lä reda på denna förmånsrätt. Den
är således fullkomligt behörig och åt densamma är tillräcklig offentlighet
beredd.

Hvad är det som afses med den ifrågavarande förmånsrätten? Jo
det är att bereda åt kommunen en fördel: icke något annat. Hvar och
en, som är medlem af eu kommun, vill nemligen ej på kommunens öfrige
medlemmar förlora något, Ja. det vill säga: kommunen skulle
således härigenom beredas en fördel: men dä den ene borgenären ej
bör af lagstiftaren gynnas mer än den andre, vore väl ett lagstiftande
i denna syftning orättvist. Kommunen kan dessutom vidtaga sådana
åtgärder, hvarigenom förlust undvikes. Den kan uppbära kommunalutskyldcrna
liera gånger på året; den kan. med ett ord, företaga hvilka
åtgärder, den vill.

Jag kan ej tillägga kommunerna denna förmånsrätt, och jag yrkar
derföre fortfarande bifall till Betänkandet.

Grefve Mörner, Julius Oscar: Dä man hört Lag-Utskottets

Herr ordförande, kunde man blifva frestad tro. att alla förmånsrätter
redan voro borttagna, och litet besynnerligt förefaller verkligen då, att,
på sätt eu föregående talare omnämnt, i enlighet med Lag-Utskottets
förslag, en ny förmånsrätt vid förra riksdagen antogs, och det för så
obestämda begrepp som inventarier och annat, som en jordegare, under
uppgift att det vore för gårdens bruk. lemnade en arrendator. Begreppet
annat kan vala ganska vidsträckt och om äfven anmälan
om ett sådant aftal skall göras hos kronofogden, måste väl den,
som så häftigt ifrar mot, hvad han behagar kalla tysta förmånsrätten,

Den 8 April, f“. m.

ratten, medgifva att dylika uppgörelser om inventarier och annat
höra med mycket mera fog anses närma sig eu sådan kategori, än som
kan vara fallet i afseende på komrminaiutskylder. Om äfven dessa
i likhet med kronoutskylderna. icke alltid kunna till beloppet på öret
beräknas, ''-a vet man dock att sådana ulskylder skola, ärligen utgå och
om dä förmånsrätt dem tillägges. huru kan man väl rimligen säga att
det är eu list förmånsrätt? Ln (råga kan vara i hvad män förmånsrätter
i allmänhet höra finnas, men dä vår lag nu upptager sä mänga
sarlana. kan jag ej se någon obillighet eller olämplighet uti att en sådan
stadgas äfven för kommunalutskylderna. Jag vidhåller således mitt
förra yrkande och anhåller om proposition derå.

Friherre Sprengtporten: Det kunde ej vara min mening, att

Lag-Utskottet bort betrakta denna eller någon annan fråga ur en synpunkt,
som ej varit juridisk, men jag tror, då det gäller stiftandet af
ekonomiska lagar, att i begreppet »juridisk synpunkt» måste ingå, att
man tillser, det den lag, som stiftas, icke blott är juridiskt rätt, utan
äfven billig. Domaren skall, som vi veta, hafva det ena ögat fästadt
pa jus och det andra på billigheten, och om denna grundsats är godkänd
för lagtillämparen, så måste den väl ‘äfven gälla för lagstiftaren.
Grefve Sparre har jemväl fästat sig vid ett annat, yttrande af mig, att
kommunerna borde bibehållas vid sin förmånsrätt, lika väl som Staten
vid sin. Jag kan rätta detta uttryck, om sä anses nödigt, och i stället
för ordet bibehålla, begagna uttrycket, att kommunerna böra komma
i åtnjutande af den förmånsrätt, Staten redan egen Man har fästat
min uppmärksamhet på det yrkande, jag, beträffande detta Utlåtande,
framställde, dä jag förra gången hade ordet; och ehuruväl jag
ej kan finna detsamma vara stridande emot Riksdags-ordnin°en, och
ehuru jag vill påminna mig, att det vid föregående riksdagar stundom
händt, att å Utskotts-betänkanden, hvari enahanda framställningar blifva
gjorda, som i det förevarande, proposition på afslag, om yrkande
derom gjorts, blifvit framstäldt, vill jag likväl, då denna proposition
torde vala ovanlig, nästa detta mitt yrkande och anhålla om proposition
på återremiss af Betänkandet. 1

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande Utlåtande, dels af Grefve Mö mer, att Kammaren,
med ogillande af samma Utlåtande, skulle förklara, att. den i
ämnet väckta motionen för närvarande ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda; och dels slutligen, att Utlåtandet mätte till Utskottet
återförvisas, framställde Herr ^ Grofven och Talmannen proposition på
bifall till Utlåtandet; och, da dervid svarades manga ja jemte nå°ra
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 1 och 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 22, i anledning af väckt motion om förändradt
röstberäkningssätt vid orgelmäters och klockares tillsättande.

Riksd. Prot, 1363. 1 A fä. 3 Band.

Den 8 April, f. in.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 1 och 6 dennes bordlagda Memorial N:o 23, med förslag till sammanjemknintr
af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid -förehafvande af Utskottets
Utlåtande N:o 9, i fråga om förändrade bestämmelser angående
ordförandeskap i skolråd-.

Utskottets första hemställan.

Herr Hasselrot: Med åberopande af Herr Ribbings emot detta

Betänkande afgifna reservation kan jag ej underlåta anmärka, att Lagutskottet
i förevarande fråga handlat emot praxis och konseqvens.
Det var nemligen alltid vanligt under ståndsriksdagarne, att, då ett Utskotts-betänkande
hade de flesta ståndens bifall, eller då två stånd stodo
emot tvä, Utskottet ansåg sig skyldigt att ånyo framkomma med sitt
förslag. Likaså har under nuvarande förhållanden egt rum, att. om ett
Utskotts förslag bill vit endast af en Kammare godkändt, Utskottet sedermera
inbjudit den Andra Kammaren att i detta godkännande sig
förena. Jag kan således ej förstå annat än att, i konseqvens med hvad
förut varit brukligt, Lag-Utskottet bort. då Andra Kammaren godkänt
min af Utskottet förordade motion, inbjuda denna Kammare att dertill
lemna sitt bifall. Nu har Lag-Utskottet kommit med ett nytt förslag,
att genom lag skulle bestämmas, att en vice ordförande i skolrådet borde
tillsättas. Detta kan visserligen vara bra, men det har äfven förut,
utan någon särskild bestämmelse, kunnat ske.

Då jag emedlertid ej hyser någon förhoppning, att Kammaren nu,
mera än förra gången, skall godkänna mitt förslag; då, genom antagande
af Första Kammarens, förra gängen lättade beslut, man skulle
gå baklänges, i stället lör rätt fram. och då det lilla steget, Utskottet i
detta Betänkande tagit, åtminstone har den förtjensten, att det går i en
rätt retning, vill jag ingalunda motsätta mig hvad Utskottet nu föreslagit.

Grefve Sparre, Eric: Den siste talaren har anmärkt, att Lag utskottet

handlat orätt, eller åtminstone emot praxis, då det ej ånyo
framlagt för Kammaren sitt första förslag, hvilket Andra Kammaren
numera gillat. Jag behöfver ej erinra, att jag biträdde detta förslag,
da fragan inför denna Kammare förevar; men, detta oaktadt, har jag
icke velat inom Utskottet bidraga dertill, att förslaget ånyo skulle flit—
komma. När motionären nu sjelf säger, att han icke vill yrka. bifall
till. Utskottets förra förslag, hvithet var ett tillstyrkande af hans motion,
enär han fruktår, att ett sådan! yrkande ej skulle hafva framgång inom
denna Kammare; hvarföre vill han dä, att Utskottet skulle ånyo framlägga
det första förslaget i Om Lag-Utskottet hade den öfvertygelsen,
att denna Kammare ej ville hafva detta förslag, hvartill skulle det hafva
tjena! att söka truga det pa Kammaren? Jag anser Utskottet ej hafva
varit berättigadt till en sådan ogrannlagenhet.

Då Utskottet funnit, att Kamrarnes beslut, med afseende på ordförande
i skolråd, ej blott äro skiljaktiga derutinnan, att Första Kammaren
endast undantagsvis medgifvit, att kyrkoherden ej borde vara
sjelfskrifven ordförande i skolråd, utan äfven att de gä i alldeles motsatt
rigtning, ithy att Första Kammaren åt stiftsstyrelserna öfverlemnat

Deri 8 April, f. m.

skolrådsordförandes tillsättande i vissa fall. men Andra Kammaren ansett
valet af ordförande alltid böra af skolrådet verkställas; sä säger
Utskottet, som enligt grundlagen har skyldighet, att, då Kamrarne fatta
olika beslut, söka sammanjemka de stridiga meningarne, att de ifrågavarande
meningarne ej kunna sammanjemkas: och sannerligen jag förstår.
huru eu sammanjemkning i detta fall skulle gä till.

Men dä Utskottet deremot funnit, att Kamrarne i det fallet voro
af lika åsigt, att vice ordförande i skolråd skulle af skolrådet bland
dess ledamöter utses, sä öfverlemnade Utskottet frågan härom till Kamrarnes
afgörande.

Jag kan ej finna annat, än att Utskottet handlat fullkomligt rigtigt.
Genom tillsättning af vice ordförande i skolråd komma dessutom de öfverklagade
olägenheterna af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet såsom ordförande
att. åtminstone i någon män, afhjelpas.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Den siste ärade talaren har ansett, att jag gjort
mig skyldig till inkonseqvens, dä jag i mitt förra yttrande, på samma
gäng jagtillkännagaf, att jag sjelf ej ville yrka bifall till Utskottets första
förslag, uttalade den åsigt, att Lag-Utskottet bort ånyo framlägga detsamma.
Jag ber få fästa hans uppmärksamhet derpå, att jag ingalunda
skulle tvekat yrka bifall till Utskottets förra förslag, derest det, sedan
det numera af Andra Kammaren godkänts, ånyo blifvit af Utskottet
framlagdt; men just derföre, att Utskottet gjort sig skyldigt till den inkonseqvensen,
att ej änvo framlägga sitt förslag, har jag icke ansett
mig böra yrka bifall till detsamma.

Hvad beträffar samme talares tillkännagifvande, att Utskottet skulle
hafva handlat ogrannlaga. om det till Kammaren ånyo framkommit med
ett af densamma redan förkastadt förslag, sä kan jag ej finna, att denna
ogrannlagenhet varit större än den, som blifvit visad Andra Kammaren
derigenom, att Utskottet ej fästat sig vid dess beslut. Dä emellertid,
som jag förut nämnt, hvad Utskottet nu föreslagit går i rätt retning,
och dä för närvarande man ej kan hoppas vinna något mera. vill jag ej
motsätta mig detta förslag.

Herr Landgren: Vid bedömande af denna fråga kan man ställa
sig på olika ståndpunkter. Man kan, bland annat, åsyfta, att få de
verkliga bristerna afhulpna, det vill säga ställa sä till. att man får goda
ordförande i skolstyrelserna. På denna ståndpunkt ställde sig ock Första
Kammarens pluralitet, dä den fattade sitt förra beslut, och jag tror
att allt hvad det praktiska behofvet fordrar är tillgodosedt genom samma
beslut.

Men man kan hafva helt andra saker i sigte, då man behandlar
denna fråga. Man kan hafva för ändamål företrädesvis att få skolan
skiljd frän kyrkan. I många europeiska stater kunna visserligen finnas
förhållanden af sådan beskaffenhet, att det är nödvändigt skilja presterskapet
frän kyrkan. Jag vill i det fallet särskiidt erinra om Holland.
Portugal m. 11. Men ingen må väl såga, att. det är ett godt och normalt
tillstånd, hviiket bör utan tingens kraf framkallas. Det har i våra
grannländer ej heller visat sig något sådant behof att skilja folkskolan

100

Den 8 April, f. m.

från presterskapet; det har icke blifvit uttaiadt än mindre genomdrifvet.
Jag ådagalade vid förra tillfället, dä denna fråga förevar, att det särdeles
i norra Sverige skulle inträffa, derest hvad motionären föreslagit
blefve lag, att försainlingarne skulle nödgas taga obildade personer till
ordförande, och man har ej gjort något försök att vederlägga detta.

Hade Lag-Utskottet för Andra Kammaren framlagt till antagande
Första Kammarens förmedlande beslut, så är väl i alla fall möjligt att
äfven inom den Andra Kammaren en majoritet skulle för detsamma
kunna hafva beredts. Frågan hade dä vunnit en tillfredsställande praktisk
lösning och blifvit för framtiden Inlagd. Men det förslag, som nu
framkommit, skall endast föranleda förnyade rop och agitationer vid kommande
riksdagar, till dess man i en hastig vändning stadnar i ett beslut,
hvars ofördelaktiga verkningar framtiden nog torde fä beklaga.

Friherre Sp r eu gtp or ten: Om också i andra länder, hvarest flera confessioner
äro för hand. särdclesidem, der den katholskareligionenärförherrskande,
det inä hafva ansetts behöiligt att skilja skolan frän kyrkan, tror jag
dock ej, att. i värt protestantiska land någon anledning förefinnes till att
separera skolan. Hela frågan, om kyrkoherdes sjelfskrifvenhet såsom
ordförande i skolråd, reducerar sig dä, enligt mitt förmenande, till ganska
små proportioner, och dä det förslag, Lag-Utskottet nu framställt,
hufvudsakligen undanrödja- betänkligheterna emot denna sjelfskrifvenhet,
finner jag mig befogad instämma uti och således yrka bifall till
detta förslag.

Herr Beckman: Beträffande först den formela sidan af saken, eller
huruvida Utskottet enligt 63 § Riksdags-ordningen varit skyldigt eller berättigadt
att ånyo framkomma med sitt förra förslag, anhåller jag att
derom fä yttra några ord.

Eu talare har anmärkt, att, derest Utskottet i detta fall förfarit annorledes.
än det gjort, sä kunde frågan fatt ett helt annat resultat, än som nu
är möjligt. Jag vill icke förneka, att detta kunnat inträffa, men just derföre
var det af vigt, att Utskottet icke, för eu sådan åtgärd, kunde
hemta stöd från grundlagen. Utskottet har visserligen ej följt grundlagen
tolkad med hjelp af gammal praxis, men det har följt innehållet
af dess verkliga stadgande. Grundlagen ålägger nemligen Utskottet ej
annat än att söka om möjligt sammanjemka de stridiga meningarne; och
Utskottet har i detta fall sökt göra det, för sävidt det varit möjligt. Men
detta lät sig icke göra, beträffande Kamrarnes motsatta beslut, angående
ordförande i skolråd. Aldra minst hade väl såsom sammanjemkning af
de olika meningarne kunnat anses, derest Utskottet för den Kammare,
som redan afslagit dess förslag, ånyo framlagt samma förslag, derföre
att det har blifvit af Andra Kammaren godkändt. Om Utskottet handlat
på sådant sätt hade det, icke annat jag kan se. handlat rent af i strid
med grundlagens föreskrifter. Hvad äter angår sjelfva innehållet af det
förslag Utskottet nu framställt, sä tror jag. att det tillgodoser det syfte,
som hufvudsakligen legat till grund för Riksdagens beslut i detta fall.
nemligen undanrödjande af åtskilliga olägenheter. Indika framställts såsom
anledning till motionen. Dessa olägenheter äro egentligen tvänne:

Den 8 April, f. m.

101

den ena är mera tillfällig — att ordföranden ej är skicklig eller villig att
sköta sina åligganden: den andra inträffar, då kyrkoherden af en eller
annan anledning är förhindrad att fungera såsom ordförande, och en
annan prestman icke linnes tillstädes, som kan fylla hans plats. Dessa
olägenheter undanrödjas just genom Utskottets förslag, att en vice ordförande
i skolrådet skall af skolrådet bland dess ledamöter utses. Då
Utskottets förslag således både är i formelt hänseende riktigt och till
sitt innehåll af ganska stor vigt, vägar jag tillstyrka Kammarens bifall
till detsamma.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, beslöt
Kammaren att. med frångående af sitt förra beslut, bifalla Utskottets
förevarande hemställan.

Utskottets sednare hemställan.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 1 och 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 24, i anledning af väckt motion om ändring af
gällande stadganden rörande verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
och underrätts utslag.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 1 och 6 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 195, hvarigenom Andra Kammaren, hvilken, vid
den 28 sistlidne Mars skedd föredragning af dess Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 33, angående förslag till regiementariska föreskrifter för
Riksdagen, i afseende ä 2:dra. 3:dje och 12:te §:ne uti förslaget fattat
beslut, som i någon mån skiljde sig från de beslut, Första Kammaren
rörande dessa §:r fattat, jeiniikt 3:dje mom. i 63 § Riksdags-ordningen,
äterlemnat ärendet med de beslutade ändringarne till Första Kammarens
förnyade ompröfning.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens hemställan,
beslutat, att de ifrågavarande §:ne skulle hvar för sig företagas till afgörande,
föredrogs

§ 2-

Herr von Geijer: Jag tillåter mig fästa Kammarens och Herr
Talmannens uppmärksamhet på en ganska väsendtlig olikhet emellan
Första och Andra Kammarens beslut beträffande lydelsen af sista delen
i den nu föredragna 2 §.

I Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande har den följande
lydelse:

»Vid ärendenas föredragning och behandling följes bordlistan. På
förslag af Talman eller ledamot kan ändring deri för kommande sam -

102

Den 8 April, f. m.

manträde af Kammare beslutas. Dä sådant förslag väckes, skall beslut
deröfver genast fattas, och. derest förslaget bifalles. underrättelse derom
Medkammaren skyndsamt lemnas.»

Detta moment är deremot i det nu föredragna Utlåtandet så lydande:

»I denna förteckning, som vid ärendenas föredragning följer, kan
ändring för kommande sammanträde af Kammaren beslutas; och skall,
dä förslag om sådan ändring blifvit väckt, beslut deröfver genast fattas.
Ofvannämnda förteckning och deri beslutad ändring skola Medkammaren
skyndsamt delgifvas.»

Om man nu jeinför dessa båda förslag, sä är i det förra Talmannen
tillagd rättigheten att föreslå ändringar i föredragningslistan, dä
deremot, genom det sednare, enligt mitt förmenande, en sådan rättighet
är Talmannen fråntagen.

Att fråntaga Talmannen en sådan rättighet, synes mig emellertid
vara mindre välbetänkt, om ock ej bestämdt stridande emot 51 § Riksdags-ordningen.

Grefve Hamilton, Henning: Ehuru jag visserligen anser, att det
skulle varit ändamålsenligt, om det ifrågavarande momentet förblifvit
lydande sä, som Första Kammaren beslutat, sä. och enär det hittills
varit brukligt och äfven framdeles kan ega ruin. att Talmannen, dä han
finner ändring i föredragningslistan vara behöflig, icke sjelf härom väcker
förslag, utan anmodar någon ledamot göra det, samt det således
icke är af praktisk betydelse, antingen Talmannen, i de reglernentariska
föreskrifterna, tillerkännes rättigheten att väcka ett sådant förslag, eller
ej, torde man icke böra motsätta sig hvad Andra Kammaren, rörande
lydelsen af detta moment, beslutat.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, frånträdde
Kammaren sitt rörande denna § förut fattade beslut och antog
§:n, sådan den lydde enligt Andra Kammarens beslut.

§§ 3, 12.

De förra besluten frångingos och Andra Kammarens beslut angående
dessa paragrafers lydelse antogos.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 1 och 6 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 198, hvarigenom Andra Kammaren, -om vid den
28 sistlidne Mars skedd föredragning af dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 36, i fråga om sådan ändring i 12 § Läroverksstadgan, att
grekiska språket mätte blifva ett valfritt läroämne, bifallit detta Utlåtande
och således antagit en förändring af Första Kammarens beslut i
ämnet, jemlikt 3:dje mom. i 63 § Riksdags-ordningen, återlemna! ärendet
till Första Kammarens förnyade pröfning.

Grefve Wachtmeister, Hans: Det beslut, Andra Kammaren i
denna fråga fattat, afviker i så måtto från Första Kammarens, att, dä

Den 8 April, f. m.

103

det sednare uttryckt den åsigt, att lärjunge, som erhållit befrielse från
skolans undervisning i grekiska språket, borde erhålla undervisning i
något annat obligatoriskt läroämne, så har Andra Kammaren deremot
ansett, att sådan lärjunge må få begagna tiden, på sätt rektor, med
billigt afseende på målsmans önskan, finner för lärjungen lämpligt. Jag
erkänner, att Andra Kammarens åsigt nära öfverensstämmer med min
egen i detta fall, liksom den i det närmaste öfverensstämmer med min
motion. Denna åsigt delades äfven af andra ledamöter inom denna
Kammares Tillfälliga Utskott, men vi höllo icke så mycket på den, för
att ej bryta öfverensstämmelsen i sjelfva hufvudsaken. Hufvudsaken
var nemligen att fä den princip erkänd såsom rigtig, att grekiska språket
borde vara ett valfritt läroämne, och att lärjunge borde vara berättigad
att erhålla undervisning i latin, utan skyldighet derföre att
läsa grekiska. Hvad sjelfva det praktiska utförandet beträffar, så anser
jag detta vara underordnad!. Jag tror att vi med fullt förtroende
kunna öfverlemna frågan härom åt Kongl. Maj:t. För min del skulle
jag ansett, att det varit fullkomligt tillräckligt, om skrifvelse!) endast
innehållit den punkt, der sjelfva principen är uttryckt, men då det.vore
fara värdt, att, derest Första Kammaren nu fattade ett nytt beslut,
Andra Kammaren icke, i anseende till riksdagens nära förestående slut,
skulle medhinna att jemväl utlåta sig, och hela saken derigenom kunde
förfalla, får jag för min del tillstyrka, att denna Kammare, med frångående
af sitt förut i ämnet fattade beslut, ville instämma i det slut,
hvartill Andra Kammaren kommit.

Herr Hazelius: Den enda skihiaden emellan Andra Kammarens

Tillfälliga Utskotts förslag och Första Kammarens är den, att, då det
sistnämnda innehåller, att Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva det eller de
läroämnen, i Indika de lärjungar, som befrias från grekiska språket,
skola undervisas för att vinna ersättning för det mätt af kunskap, som
de, genom försakande af det grekiska språkstudiet, kunna anses hafva
förlorat, så har deremot Andra Kammarens Tillfälliga Utskott föreslagit,
att ifrån undervisning i grekiska språket dispenserade ynglingar,
skulle inom eller utom skolan fä begagna tiden, på sätt rektor, i samråd
med målsman, funne lämpligt. Således finnes ingen annan skilnad,
än att det ena Utskottet önskar, att några ämnen skulle bestämmas,
uti hvilka ''sålunda befriade ynglingar borde inom skolan undervisas;
och det andra, att dessa skulle fä undervisas inom eller utom skolan.
Denna skilnad är måhända ej särdeles väsendtlig, men jag tar mig friheten
fästa uppmärksamhet på de besynnerliga skäl, sistnämnda Utskott
användt till stöd derför, att de, som blifvit befriade från grekiska språket,
ej skulle behöfva sysselsätta sig inom skolan. Det är möjligt, säger
Utskottet, att dessa lärjungar, till följd af fysisk eller psykisk
svaghet, eller för öfvande af något kroppsarbete, eller för idkandet
af musik, eller för något annat, behöfva dessa fritimmar, Det
är med icke ringa förvåning, jag läst alla dessa skäl, hvilka icke blott
kunna gälla för befrielse från grekiska språket, utan äfven för befrielse
från t. ex. latinska språket. Den, som skrifvit Betänkandet, har haft
någon afsigt med att så omständligt bevisa och lägga vigt på, att de,
som blefvo befriade från det grekiska språkstudiet, icke skulle behof -

104

Den 8 April, f. in.

va, under de för detta studium afsedda timmar, sysselsättas i skolanoch
denna afsigt är helt enkelt den, att ej manga komme, på dessa
vdkor, att begagna befrielsen från grekiska språket. Ty det är sannolikt.
att en åder, smil kommer till skolans rektor och begär, att
hans son matte befrias från läsning af grekiska språket, skall—sedan
han, pa den fråga, han naturligtvis, i sammanhang med denna bco-ärån,
framställer, huru hans son i stället skall undervisas, erhållit lill
svar, att sonen kan gorå hvad lian behagar — afstå från sin önskan
om sonens befrielse från ifrågavarande studium. Jag bär endast velat
lasta Kammarens uppmärksamhet på de af Andra Kammarens Utskott
a beropade skal for det olika slut, hvartill samma Utskott kommit,
emot Forsta Kammaren, samt på den sannolika afsigten med samma
slut; men da sjelfva saken, eller rättare hufvudsaken är vunnen, nemhgen,
att grekiskan skulle blifva ett valfritt läroämne, och då dessuMajd
antagligen fattar sitt beslut i denna fråga, oberoende
af Riksdagens, har jag intet att invända emot bifall till Andra Kammarens
lorevaranoe Utlåtande.

ål -

itan Hasselrot: Sedan jag hört den siste talarens
ej annat att nämna än att, da, emellan hvad Första

ej synes vara särdeles stor,

PS „

Kammaren beslutat, skilnaden

öfvertygad, att Kongl. Maj;t, i denna

alla afseenden är tillfredsställande,
det nu föredragna Utlåtandet.

slut, så bär
och Andra
, och då jag
fråga, tattar ett beslut, som i
jag anser, att Kammaren bör bifalla

„ Efter härmed slutad öfverläggning och uppå
framträdde Första Kammaren sitt förra beslut och
hvartill Andra Kammaren i frågan kommit.

gjord proposition,
antog det beslut,

Foredrogs anyo och loretogs paragrafvis till afgörande Stats-Utskottats
den 4 och b dennes bordlagda Utlåtande N.o 53, i anledning
al Riksdagens ar 1867 församlade Revisorers berättelse, angående
granskning af Statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1865.

§ 1-

snäf Hr<T1tl''uNf1ASCrr * Ji’S bli!'' säkerligen nödsakad åt t, i anledning af
Stata-Utsko tets ifrågavarande Utlåtande, angående Riksdagens sistlidet
ar forsamtade Revisorers berättelse, mer än en gäng yttra nita, och lag
vdl derföre pa förhand nämna, att jag, vid (tassa tillfällen, icke skall
inlåta mig pa kanslans eller vältalighetens områden, utan endast hålla
mig till sadane faktiska förhållanden, som kunna vara förtienta af Kammarens
uppmärksamhet.

Beträffande denna första paragraf, sä berör den eu sak. som ärna
°*jh vis mystisk och derför af särskilt intresse. Det är nemligen
bär fråga om en kassa, som på ett särdeles eget sätt förstått åt sig bereda
tillgångar och i tidernas längd sä småningom betydligt tillvuxit.

Den 8 April, f. m.

105

Denna kassa är den numera så kallade Ingeniör-korpsens besparingsoch
pensionskassa, hvars historik jag nu skall tillåta inig genomgå. *

I fortifikation sordningen af den 3 Juli 1695 artikeln 7 punkten 6
böter det: »sitt, då fortifikationsbefälhafvaren så väl med fästningens
byggande, som reparation, största omaket häfver, sä skall ock honom
samt de andre fortifikationsbetjente och ingen annan gräset, som på
verken kan falla, tillhöra, förutom hvad artilleriet till försättningar och
annat vid laddningen kan behöfva::.

Härigenom tillerkändes således fortifikationsbefäihafvaren rättigheten
till gräset, som på verken kunde falla.

Emellertid, och då personer, som erhållit de till en del synnerligen
fördelaktiga platserna med hvilka inkomsten al vallarno vore förenade,
tillätos att avancera i graderna med bibehållande af dessa platser, stadgades
genom Kong!. Brefvet den 10 Januari 1817, rörande förtifikationsbrigadens
af Ingeniör-korpsen nya organisation: Att, som fortifikations-,
officerare, som på fästningarne kommenderades, ej vore berättigade, på
sått förut skett, avancera till högre lönegrad med bibehållande af sin
första plats, så skulle inkomsten af vallhö tilkomma platsingeniören och
permanent stationerade fortifikationsbetjente». På sådant sätt fortgick
det till dess, genom Kongl. Brefvet af den 3 Augusti 1839. föreskrefs,
”att den del al vallhöinkomsten, som enligt förestående tillkomine fortifikationsbefälhafvarne,
skulle vid dessas afgång eller förflyttning ingå
till bildande af en besparingskassa» och denna kassa användas åt »äldre
officerare ä dyra stationer samt åt lönlöse officerare.

Inkomsten af vallhöet skulle således ingå till bildande af en besparingskassa
i stället för att, såsom förut, tillfalla fortifikationstjenstemännen.
Det synes icke alldeles osannolikt att 1858 års riksdagsbeslut,
hvilket i sammanhang med beviljande af löneförhöjning för åtskiliige
tjensteman förutsatte, att alla sportler skulle upphöra, föranledde vederbörande,
att den 25 Februari 1862 inkomma till Kongl. Maj:t med
förslag om besparingskassans förvandling till en pensionskassa, hvarpå
Kong!. Maj:t resolverade genom Kongl. Brefvet den 18 Mars 1862, att
Kongl. Maj:t icke ansåg lämpligt att godkänna förslaget om pensionskassa.
men medgaf likväl: »att besparingskassan af vallhömedlen fingo
för afsedda ändamålet användas, men att 2,000 R:dr årligen skulle afse*
för behofvet, enligt 1839 års bref”, det vill säga till “förbättring af
de äldre officerarnes inkomster å dyra stationer samt åt lönlöse%fficerare.

Detta är hvad man vet om kassans tillkomst. Hvad dernäst angår
kassans storlek, så sväfvar man derom i fullkomlig okunnighet, ty ehuiu
denna kassa är bildad af statsmedel, hafva hvarken Riksdagens revisorer
eller Kongl. Kammarrätten tillåtits taga kännedom om den. Att
den icke är liten, kan man sluta af chefens för Ingeniör-korpsen ofvannämnda
förslag, hvarigenom åsyftades ett tillökadt''pensionsbelopp, utöfver
den vanliga pensionen, af minst 1,000 R:dr för öfversten, öfverstelöjtnanten,
majorerne och kapitencrne vid Ingeniör-korpsen. Någon ledning
för bedömandet af kassans storlek kan man få deraf, att den fond,
som uppkommit af Kronans andel i valltomternas afkastning, hvilken
andel redovisas i Arméförvaltningen under titel: »arrende- jordskyldsoch
tointöresmedel» och användes dels till löneförhöjning efter vissa

106

Den 8 April, f. m.

tjenstår (10 och 20) åt fortifikationskassörerne och dels till åtskilliga
andra behof, utgör 40 ä 50,000 R:dr.

Det må här anmärkas, att, vid löne- och pensionsregleringen för
arméen, man hölls i okunnighet om dessa Ingeniör-korpsens särskilda
tillgångar.

Sådan är denna kassas historik. — Jag tillåter mig nu anföra ett
par omständigheter, som ådagalägga, huru väl denna kassa blifvit å
ena sidan skött.

Direktionen för Landskrona-Eslöfs-banan ingick till Kongl. Maj;t
med underdånig anhållan att fä af Kronans mark använda hvad nödigt
vore för banans räkning. Kongl. Maj:t hänsköt denna fråga till Rikets
Ständer, hvilka biföllo den begärda upplåtelsen. De som, bevakade
Ingeniör-korpsens intresse, ville hafva sitt ord med i laget. De tillkännagåfvo,
att de visserligen ej hade något emot att jernvägen gick öfver
deras mark, men de ville bekomma ersättning i evärdeliga tider
härför. Mänga ansågo denna oförmodade begäran sakna befogenhet,
men huru saken bedrefs, så bestämdes genom Kong!. Brelvet den 15
Mars 1864 ej allenast, i enlighet med Ständernas bifall, att. nödig mark
af den Kronan tillhöriga .skulle lemnas till banan, utan äfven att jernvägsbolaget
skulle för all framtid till Ingeniör-korpsens kassa lemna afgäld,
hvilken efter föregången undersökning genom Kong!. Brefvet den
4 Juli 1866, hvari oinförmäldes, att den afstådda marken utgjorde 10
tunne- och 21 Tlfl k uppe land, bestämdes till 813 R:dr årligen — således
omkring 80 R:dr tunnlandet hvilket belopp ej kan anses såsom något
godtköpspris, hvarhelst jorden än må vara belägen.

Jag ber nu att fä ,öfvergå till en annan sida af saken. Sedan
Kongl. Kammarrättens Öfverrevisions-departement anmärkt, att. redovisning
för denna kassa vore undanhållen offentlig kontroll — och
Kammarrätten häröfver hört chefen för Ingeniör-korpsen, gjorde Kammarrätten
underdånig hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes meddela
vederbörande sådana föreskrifter, hvarigenom revisionen sattes i tillfälle
utöfva kontroll derå, att. ifrågavarande pensionskassas tillgångar, för sä
vidt de bestodo af statsmedel, blefve till sitt ändamål behörigen använda.
Frågan härom hvilar nu till afgörande hos Kongl. Maj:t. Oftanämndc
chefs infordrade underdåniga förklaring öfver Riksdagens
revisorers framställning rörande denna kassa har sin särskilda märkvärdighet
och jag skall sedermera återkomma till densamma.

Dessutom har emellan Arméförvaltningen och Ingeniör-korpsen en
tvist uppstått, för hvilken jag nu skall redogöra. Då för flera år sedan
exercisheden för VVendes artilleriregemente skulle utvidgas, uppmanades
Christianstads stad, att af sitt territorium lemna härför erforderlig
jord, hvarpå staden förklarade sig vilja ingå, med vilkor, att
Christianstads fästningsvallar raserades och att, på Kronans bekostnad,
platsen planerades på lämpligt sätt och till staden öfverlemnades. Representanter
för Ingeniör-korpsens intresse uppträdde emellertid äfven
här och sedan Staten utbetalt lör planering 42,528 R:dr samt för flyttning
af hus, mätning in. in. 3,157 B:dr 04 öre, eller tillsammans 45,085
R:dr 64 öre, yrkades af desse att, enär, enligt deras förmenande, med rättigheten
till vallhöet borde följa snart sagdt en eganderätt till all den
jord, som kunde hänföras till dessa verk, årlig ersättning för vallarnes
mistning skulle dem tillerkännas. Denna årliga ersättning beviljades

Den 8 April, f. m.

107

ock genom Kongl. Brefvet af den 16 Mars 1855, hvilket dock uttryckligen
stadgade. att ersättningen, i män af jnnehafvarnes afgång, borde
försvinna. Emellertid hördes från Ingeniör-korpsen ej af. att någon
afgätt, och Arméförvaltningen fann sig derföre föranläten att är 1866
hos Ingeniör-korpsen göra förfrågan om alla, som genom sistnämnda
Kongl. Bref fätt sig ersättning tillerkänd, stodo qvar. Efter vunnen
upplysning, att alla vore afgängne. med undantag af en. förbjöd Arméförvaltningen
utbetalning till flere än denne. Sedan chefen för Ingeniörkorpsen
förgäfves fordrat hela ersättningens utbetalande, aflat han en
skrifvelse till Kongl. Maj: t, hvari han. tvärt emot det sistnämnda Kong!.
Brefvet, fordrar, att ersättningen årligen och för all framtid, skall utgå
och förundrar sig till och med deröfver att Arméförvaltningen underlåtit
att »underställa frågan Kongl. Maj:ts nådiga pröfning». Äfven denna
fråga är, liksom Kammarrättens förutnämnda anmärkning under Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning.

För att återkomma till chefens för Ingeniör-korpsen förklaring, sä
ber jag fä nämna, att revisorernes anmärkning, att ifrågavarande kassa,
som är bildad af statsmedel, ej blifvit underkastad revision, af honom
bemöttes med eu förklaring, som finnes bifogad revisionsberättelsen och
ur hvilken jag tillåter mig anföra följande mera bemärkansvärda uttryck:
»fortifikationens besparings- och pensionskassa står i detta hänseende uti
alldeles likartad! förhållande, som hvarje enskild person, hvilken af ett
eller annat skäl uppbär någon ersättning af statsmedel»; och vidare i
slutet af förklaringen: »nu äter nödgas chefseinbetet, för att bevara helgden
af det enskildas fridlysta område, nedlägga den allvarligaste protest emot ett
sådant förfarande, såsom emot allmänna rättsbegreppet och allt vedertaget
brukuppenbart, stridande». När man nu, för bedömande af det sätt, hvarpå
frågan om afstående af Kronans jord till Landskrona—Eslöfs-banan blifvit
af Kongl. Maj:t_afgjord, ser på 77 § Regeringsformen, som innehåller, »att
Kronans jord må Konungen icke utan Riksdagens samtycke genom försäljning,
förpantning eller gåfva, eller på något annat sått Kronan afhända», sä
vet man ej öfver hvad man mest skall förvåna sig: oförsyntheten i det
yrkande, som eu embetsmyndighet i denna fråga tillåtit sig att framställa
tvärtemot Rikets Ständers beslut, eller flatheten hos den Departementschef,
som kunnat tillstyrkt och befrämja ett sådant yrkande. Hvad slutligen
angår frågan om ytterligare utbetalning för Christianstads planerade vallar.
sä är det föga mera än 14 dagar sedan handlingarne i densamma
kommo in till Landtförsvars-departementet, der frågan — jag är derom
förvissad — är i göda och tillräckligt starka händer för att blifva på
vederbörligt sätt behandlad.

•lag har med mitt anförande åsyftat endast att gorå denna sak så
känd, som den förtjena)'': och jag anser, i likhet med Utskottet, att under
för handen varande förhållanden, och dä blifvande revisorer icke lära
underlåta att åt frågan egna den ytterligare uppmärksamhet, den förtjena!'',
vidare åtgärd frän Riksdagens sida ej bör förekomma.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Dä den föregående talaren ej
haft något att invända emot Utskottets Utlåtande i denna punkt, så hatjag
intet, att tillägga. Jag ber endast fä fästa uppmärksamheten derpå,
att om, på sätt Kammarrätten och revisorerne anmärkt, ifrågavarande

108

Den 8 April, f. m.

kassa blir föremål för revisionens granskning, komina derigenom otvifvelaktigt
de besynnerliga förhållanden, den förre talaren omnämnt, att
upphöra. Jag tror ej. att revisorernes förevarande framställning för
närvarande kan till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och anhåller derföre
om bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Leijonanekar: Med anledning af hvad föregående talare

anfört ber jag att få yttra några ord. Inkomsten af vallhö har, såsom
här redan anmärkts, blifvit gifven åt fortifikationsofficerare genom ett
Kongl. Bref af Carl XI. Denna inkomst har varit fullkomligt personlig
och någon redovisningsskyldighet för densamma finnes ej i berörda
Kongl. Bref stadgad och bär ej heller förut blifvit ifrågasatt. Den har
förr tilldelats platsingeniören och öfrige på hvarje fästning stationerade
fortitikationsbetjente. Häruti vidtogs 18B9 den ändring, att den del af
vallhöinkomsterna, som utgick till fortifikationsbefälhafvaren, skulle ingå
till bildande af en besparingskassa för Ingeniör-korpsen, hvaremot den
del deraf, som utgick till de i fästningsorterna stationerade civile tjensteinän
och underofficerare, skulle fortfarande till dem orubbadt utgå.
Då nu någon redovisning för denna sistnämnda del af dessa medel ej
kan ifrågasättas och ej heller blifvit ifrågasatt, synes det mig som om
man ej heller med skäl skulle kunna ifrågasätta att redovisning skulle
lemnas lör den förstnämnda delen. Hela frågan gäller här, huruvida
(Jarl XI:s bref fortfarande gäller eller icke. Enligt detsamma är denna
inkomst personlig och lika fri från redovisning som annan enskild egendom.
Så länge således nämnda bref gäller, måste hvarje anmärkning,
sådan som den här ifrågavarande, vara obefogad: och först sedan detsamma
blifvit upphäfdt. om Kong!. Majrt finner skäligt vidtaga en sådan
åtgärd, kan redovisning för inkomsterna af vallhöet ifrågasättas. Jag
anser således revisorerne hafva saknat fog till den af dem i afseende
härå gjorda framställning.

Ofverläggningen förklarades härefter slutad och Utskottets ifrågavarande
hemställan bifölls.

§ 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§3.

Herr af Klint: Jag vill ej ingå i pröfning deraf, huruvida flere

eller färre af de nuvarande kommendantsplatserna kunna anses för framtiden
behöfliga eller icke; men detta hindrar mig dock ej att anhålla,
det Kammaren mätte afslä ifrågavarande skrifvelse. Grunden till denna
framställning är den. att jag anser, att Riksdagen bör sä sparsamt som
möjligt aflåta skrivelser till Kongl. Maj:t, om den vill. att Kongl. Maj:t
skall vid dem fästa något afseende. I ren konseqvens af hvad jag vid
liera tillfällen under denna riksdag anfört, anser jag mig derföre äfven
nu böra motsätta mig detta skrifvelseförslag. jag gör detta äfven af
den orsak att Kongl. Maj:t gifvit oss skriftligt på — jag ber om ursägt,

Den 8 April, f. m.

109

att jag begagnar ett alldaglig! uttryck — att vi hafva att snart förvänta en
nådig Proposition angående hela landtförsvarets ombildning. Först sedan
detta förslag inkommit, blir det tillfälle för oss att ingå till Kong!. Maj:t
med skrifvelse!'' i sådana ämnen som det ifrågavarande. Vi kunna då
göra det. för den händelse att vi märka Hägra brister i förslaget. Intill
dess tror jag, att vi handla klokast, om vi ej besvära Kong!. Maj:t med
några skrivelser härom, förvissade, som vi höra vara. att Kong!. Maj:t
i nämnda förslag kommer att framlägga alla de förändringar i nuvarande
förhållanden, som kunna anses lämpliga och af behofvet påkallade. Jag
anhåller derföre om afslag ä Utskottets förevarande förslag.

Herr von Gei jer: Jag ber att sä till vida få instämma med den

siste värde talaren, att jag, lika med honom, anser att Riksdagen icke
bör utan vigtiga skäl aflåta skrivelser till Kong], Maj:t. Men i olikhet
med honom tror jag att den ifrågaställa underdåniga skrivelsen är
ganska befogad. Redan för liera är sedan omnämnde Kongl. Maj:t i en
nådig Proposition till Riksdagen, att kommendantsplatserna kunde i betydlig
män inskränkas. Oaktadt denna af Kongl. Maj:t sålunda uttalade
åsigt har likväl sedan dess sä godt som ingenting i saken åtgjorts: och
jag tror derföre, att det ej kunde vara ur vägen, om Riksdagen genom
eu skrifvelse anhöll det Kongl. Maj:t täcktes taga under nådigt öfvervägande,
huruvida icke eu del kommendantsplatser lämpligen kunde indragas.
_ Jag vill ej säga, att det belopp, hvarmed genom dessa platsers
indragning statsbudgeten skulle komma att nedsättas, är synnerligen stort;
men bibehållandet i flera obetydliga städer af kommendanter, h vil ka
hafva rättighet att sig till biträde kommendera adjutanter och att fåordonanser,
är en militärlyx. som icke borde fortfara. Uti den af Utskottet
föreslagna skrifvelse!! torde emellertid ordalagen böra i någon män förändras.
Der står nemligen: »att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t, vid inträffande ledighet af ofvan omförmålda kommendants- *
beställningar, täcktes taga under nådigt öfvervägande otc.» Detta uttryck
missleder. Man föranledes deraf tro. att kommendanterne i allmänhet
hafva lön på stat. Sä är dock ej förhållandet. Fn del kommendantsbeställningar
bestridas på förordnande, utfärdadt af Generalbefälhafvaren,
som dertill utser hvem han vill, och vanligtvis den äldste officeren i
garnisonen. På dessa ställen ombytas kommendanterne stundom flera
gånger under loppet af ett år.

Då, såsom jag redan nämnden reglering af dessa förhållanden både
länder till besparing af Statens medel och är af omständigheterna påkallad,
får jag tillstyrka bifall till Utskottets förslag, dock med den förändring.
att orden »vid inträffande ledighet af ofvan omförmälda kommendantsbeställningar»
måtte utgå, och att i stället för orden »samma beställningar»
sättes »kommendantsbeställningar i riket».

Herr Montgomery-Cederhjelm: Äfven jag är af den åsigt, att
det ej är skäl att besvära Kongl. Maj:t med skrifvelse!'' i mindre betydande
frågor. Men ä andra sidan anser jag det ej kunna förnekas, att
den utgift, som här är i fråga, är af sådan beskaffenhet, att det vore
synnerligen önskvärd!, om densamma kunde i betydligare mån inskränkas.
Denna åsigt har gjort sig gällande inom Statsrevisionen och Ut -

Den 8 April, t'', m.

skottet; och ändamålet med skrifvelse)! är blott en anhållan, att Regeringen
måtte fortgå på den bana, som biifvit beträdd genom indragning
af kommendantsplatserna i Getle och i Carlshamn.

Hvad beträffar förslaget att orden »vid inträffande ledighet» skulle
ur skrifvelsen uteslutas, ber jag att fä nämna, att desamma efter min
åsigt, böra qvarstå. Förhållandet är nemligen, att innehafvarne af dessa
beställningar visserligen kunna när som helst skiljas derifrån; men då
platser hittills indragits. bär det alltid varit vanligt, att de. som beklädt
dem, fått behålla lönen i sin lifstid. Skulle nu dessa ord -uteslutas,
kunde det synas, som om Riksdagen ville, att Kongl. Maj:t skulle, med
frångående af denna plägsed, nu genast afskeda alla dessa kommendanter,
hvithet väl ej kan vara meningen.

Om den ifrågavarande skrifvelsen nu aflåtes. så hinner densamma
att inkomma till Kongl. Maj:t, innan den stora frågan om förslag till
arméens omorganisation af Kongl. Maj:t slutligen pröfvas. Jag kan således
ej finna annat, än att samma skrifvelse, hvilken är i sig sjelf ganska
oskyldig, bör komma Kongl. Majrt väl till pass. Kongl. Maj:t eger
i alla händelser rätt att vid densamma fästa det afseende, som Kongl.
Maj:t anser den förtjena. Jag yrkar derföre, att den måtte af Kammaren
bifallas.

Grefve af Ugglas: Jag instämmer med den siste värde talaren.

Det är visserligen sannt, att den statsutgift, hvarom här är fråga,
icke är betydlig; men dä revisorerne fästat uppmärksamheten på densamma.
tror jag att Utskottet gjort orätt, om det ej föreslagit eu förändring
i afseende derå. och att Riksdagen skulle göra orätt, om den ej
fästade afseende vid Utskottets förslag. Ingen, som ser förteckningen på
de nuvarande kommendantsplatserna, lärer väl kunna neka, att åtskilliga
af dem äro alldeles obehöfliga, och att dessa beställningar böra betraktas
mera såsom pensionsplatser än såsom sådana, Indika nödvändigt
måste besättas. Men att på detta sätt gifva indirekta pensioner anser
jag ej vara rigtigt.

Hvad åter beträffar den förste talarens invändning, att Riksdagen
ej borde aflåta den ifrågasatta skrifvelsen derföre, att vi snart hade att
förvänta en Kpngl. Proposition om arméens omorganisering, ber jag att
fä anmärka, att denna skrifvelse har ej något gemensamt med den förväntade
Kong!. Propositionen. Borttagandet af öfverflödiga pensionsplatser
inverkar nemligen icke på arméens organisation.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag oförändradt, bland annat
derföre, att. dä dessa platser numera kunna betraktas endast såsom
pensioner, jag anser, att de nuvarande innehafvarne deraf böra i sin
lifstid fä behålla dem.

Herr af Klint: Jag ber om ursägt, att jag nu ånyo uppträder.
Jag ser mig nödsakad förklara, att de föregående talarne icke lyckats
öfvertyga mig, att mina åsigter i denna sak varit origtiga. Framförallt
anser jag hela saken vara af så ringa betydenhet, att det ej lönar mödan
att blott för densamma aflåta en skrifvelse till Kong!. Maj:t, Jag
fortfar derföre i min anhållan om afslag och anser mig böra tillägga,
att, långtifrån att kunna instämma med den siste värde talaren, jag tvärt -

Den 8 April, f. m.

om anser mig icke sakna skäl att tro, det Kongl. Maj:t redan nu är betänkt
på vidtagande af indragning af de kommendantsbeställningar, som
Kongl. Maj:t anser vara mindre behöfliga.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Gifven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan oförändrad, dels af Herr von Geijer
bifall till samma hemställan med följande förändrade lydelse: »attRiksdagen
ville uti underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
taga under nådigt öfvervägande, om och i hvad män indragning af kommendantsbeställningar
lämpligen må kunna ega rum»; och dels slutligen, att
Utskottets hemställan skulle af Kammaren afslås.

Härefter framställde Herr Grefve!! och Talmannen proposition på
bifall till Utskottets hemställan oförändrad och, då dervid svarades många
ja jemte några nej. förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

§ rf Friherre

af Ugglas: Stats-Utskottet har i denna punkt tillstyrkt

en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes
anbefalla vederbörande att, vid utlåning af ifrågavarande kassors och
fonders medel samt vid inköp derför af obligationer, bättre än hittills
tillgodose kassornas ocli fondernas fördel. Utskottet stöder denna
sin anhållan på två skäl: det ena, att förvaltningen ej sökt att erhålla
högsta möjliga ränta ä sina medel: och det andra, att högst betydliga
ainorteringslän biifvit från kassorna utlemnade till åtskilliga korporationer.
utan att Arméförvaltningen skulle hafva yttrat sig öfver de säkerheter,
som för lånen erbjudits. Hvad nu det sista skälet angår, sä drabbar
detsamma ej Arméförvaltningen utan den myndighet, som bort frän
Arméförvaltningen infordra dylika yttranden, nemligen Regeringen. Med
anledning häraf ber jag att fä upplysa, att, sä vidt jag kunnat inhemta, har
verkligen Arméförvaltningen i infordrade underdåniga skrifvelse!'' yttrat
sig angående hvart och ett af dessa län. Anmärkningen hvilar således
på ett misstag. Hvad åter den förra anmärkningen angår, eller att förvaltningen
ej tagit den högsta möjliga ränta, sä drabbar densamma i
sjelfva verket Representationen. Jag påminner mig nemligen ganska
val, att vid åtskilliga riksdagar, och sednast vid den sista, har enahanda
anmärkning biifvit framställd men af Representationen afslagen, emedan
den ej ansåg lämpligt att uppmana de allmänna verken att höja
räntefoten ä sina utlånade medel. Då ''således Arméförvaltningen ej fatt
någon erinran i detta afseende, oaktadt uppmärksamheten derå varit fästad.
kan den ej anses hafva genom nämnda underlåtenhet gjort sig
skyldig till någon försummelse. För min del anser jag dessutom att
Staten icke bör begagna tider af penningeförlägenhet, för att uppsäga
stående lån i akt och mening att erhålla någon procent högre ränta.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Denna frågas lösning beror

hufvudsakligen derpå, om man vill afse att åt ifrågavarande kassor bereda
den högsta möjliga vinst, eller om man vill betrakta samma kas -

De» 8 April, f. ro.

sor såsom ett slags låneanstalter, hvilka böra afse icke blott sitt eget
bästa utan äfven låntagares fördel. Dessa äsigter måste man naturligtvis
i denna fråga väga mot hvarandra. Härtill kommer den omständigheten.
att kassorna vanligtvis a''ro försedda med länereglementen, som
»näste följas, och Indika göra dem väsendtligen olika vanliga bankinrättningar.
Mig synes likväl, att revisionen ej saknat fog för sina här
framställda anmärkningar. Jag ber nu att till en början fä nämna, att
1867 års revision visserligen närmast af,såg 1865 års räkenskaper; men
att revisorerne derjemte granskat säkerhetshandUngarne ända till September
1867, och således kunnat följa lånerörelsen under längre tid än
räkenskaperna aisett. Jag har velat nämna detta, för att upplysa om
halten al Arméförvaltningens i afseende ä en del af anmärkningarne gifna
svar, att nemligen, dessa ej af.sågo det räkenskapsår, som varit under
granskning. Vid revisionen befanns det. att Arméförvaltningen uppköpt
femprocents-obligationer till pari, under det att, enligt hvad allmänna
tidningarne för samma dagar utvisade, andra femprocents-obligationer
kunnat erhållas dels till 94 å 96 procent och dels till 93'' å 93 £
procent. - Vidare inhemtades, att två af kassorna, nemligen YVadstena
krig.smanshuskassa och invalidhusfonden medelst uppsägning af
sina lan förskaffat sig högre ränta, under det att öfrig;! kassor icke vidtagit
någon sådan åtgärd utan nöjt sig med den förut stipulerade lägre
räntan. På den anmärkning, som revisorerne med anledning af sistberörda
förhållande framställt, har Arméförvaltningen svara t, att denna olikhet
i förvaltningen uppkommit deraf, att kassorna förr voro fördelade på olika
departement, men att de nu blifvit sammanförda, sä att en dylik
inkonseqvens i förvaltningen ej mera kunde ifrågakomma. Det anmärktes
vidare, att betydliga belopp blifvit från kassorna utlånade utan att
Arméförvaltningen lemnats tillfälle granska den säkerhet, som för länen
erbjudits. Arméförvaltningen har i sin förklaring ej besvarat denna anmärkning,
som egentligen ej drabbar densamma: alldenstund då dessa medel
utanordnats efter Kongl. Maj:ts beslut. Arméförvaltningen ej haft annat att
gorå i afseende på desamma än att ställa sig Kongl. Maj.ds beslut till efterrättelse.
Under revisionsåret bär icke något sådant län utlemnats; men
under åren 1866 och 1867 har till Uddevalla stad lemnats ett sådant å
250,000 eller 300,000 R:dr. — jag minnes ej rätt hvilketdera; — hvarvid
föreskrifvits, att det skulle utlemna» i den man tiligängarne medgäfvo.
Ifrågavarande förhållande har blifvit anmärkt mera för att väcka
kommande revisorers uppmärksamhet än för att nu föranleda någon åtgärd.
Detta förhållande har också blifvit omnämnt, icke såsom ett klander
mot Arméförvaltningens sätt att förvalta sina medel, utan såsom i allmänhet
förtjent af Representationens uppmärksamhet.

Jag yrkar för min del bifall till Utskottets förslag.

Herr Norden fel t, Leonard Magnus: I likhet med den siste värde
talaren får jag tillstyrka bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan.
Jag har vid deltagande i revisionen af dessa kassor funnit vissa omständigheter
som för mig varit i hög grad upprörande. Det har visat sig i
denna förvaltning finnas en tendens att icke göra afseende på kassornas
inkomster. Vill man nu, att de skattdragande i landet skola betum

gas

Den 8 April, f. m.

113

gas mera än hvad skäligt och nödigt är. sä kan denna tendens vara riktig;
men för min del anser jag, att Staten i första rummet bör taga
vara pa hvad den har; och frän denna synpunkt kan det ej vara likgiltigt,
om Statens fonder icke lemna skälig afkastning. Det har inträffat
att under en längre tid. dä penningar influtit nästan alltid, en
skrift funnit till hands af samma person med anbud att öfvertaga dem
till lågt pris, Ji vi 1 ket b 1 i tv i t godkändt, och reverser hafva påträffats,-som
varit förskrifna med 6 procent, och pa hvi 1 ka Arméförvaltningen dock ej tagit
mer än 5 | procent. Detta har förklarats med den undskyllan,
att, dä Arméförvaltningen förut hade medel utlånade mot 5 ^ procent.
ville, det ej af den ene låntagaren utkräfva högre ränta än af den
andre. Vidare måste det förefalla i hög grad anmärkningsvärdt att af
två kassaförvaltningar, som sitta i samma embetsverk helt nära hvarandra,
oaktadt den ena medelst uppsägningar utan svårighet förskaffar sig
högre ränta ä sina utlånade millioner, den andra ätnöjt sig med den
förutvarande lägre räntan samt att obligationer blifvit inköpta till parivärde.
under det att likartade obligationer offentligen utbjudas till vida
lägre pris. Om fråga bär varit väckt om jägtande efter högre räntevinst,
med åsidosättande af säkerheten för de utlånade medlen, eller att
gä i spetsen för räntans höjande, sä hade klandret icke varit befogadt;
nu åter har det endast varit fråga om att höja lantan till 5 £ procent
med hufvudsakligt bibehållande af de gamla säkerheterna, hvilken
utan gensägelse, gått för sig genom en enkel anmälan. Alla dessa
omständigheter föranleda mig att jag för min del ej kan göra annat än
påyrka bifall till Utskottets förslag.

Grefve Sparre, Eric: Jag tror att det fordras eu fullständigare
och noggrannare kännedom om förhållandena än som här kunnat åstadkommas.
innan Riksdagen till Kong!. Maj;t afläter skrifvelse angående
fel i embetsverkens förvaltning. Jag ber att vid detta tillfälle fä påminna
derom, hurusom eu åtgärd af Bankofullmägtige att höja räntan
i handels- och näringsdiskonten vid sistlidne riksdag var nära att framkalla
en anmärkning mot fullmägtige, emedan samma åtgärd ansågs föranleda
räntans stegring. Man synes nu hafva slagit in på en motsatt
väg och vill gorå anmärkning mot ett förvaltande verk. för att detsamma
ej tagit den högsta möjliga ränta. Jag hemställer, om det ej ganska
ofta är skäl att nöja sig med en lägre ränta, då man kan erhålla
ett bättre hypothek. eller om det ej kan vara förmånligare att behålla
ett gammalt säkert hypothek än att uppsäga det för att fä eu ringa
räntevinst med risk att förlora hela kapitalet. Jag befarar verkligen,
att Herrar revisorer i detta fall ej tagit den noggranna del af ifrågavarande
kassors förvaltning, som varit erforderlig för att kunna framkomma
med en anmmärkningspunkt mot förvaltarne. Jag påminner mig
att för icke längre än ett år sedan ankommo till Konungens Befallningshafvande
i Elfsborgs län hela massor med bref. innehållande tillkännagifvande,
om uppsägning af lån från ifrågavarande kassor, uflemnade til
5 procent; med tillkännagifvande tillika att, om låntagaren ville beqväma
sig att betala 5 \ procent, skulle lånet få stå qvar. Alla
de personer inom Elfsborgs län, hvilkas lån sålunda blefvo uppsagda,

Riksd. Prof. 1868. 1 Äfd. 3 Band. 8

114

Den 8 April, f. m.

gingo in på detta vilkor. Nu anmärkes det såsom ett fel hos Arméförvaltningen
att den ej passat på och med detsamma förskaffat sig 6 procent.
Det är nu visserligen möjligt att 6 procent kunnat erhållas; men
det är också alldeles säkert, att, sä fort den allmänna räntefoten blifvit
något lägre, hade alla dessa låntagare sagt upp sina län, och Arméförvaltningen
i en hast fått in massor af penningar, som den svårligen
kunnat med lika stor fördel placera.

Hvad inköpet af obligationer angår, så är det ju alldeles naturligt,
att man ej kan köpa obligationer till bättre pris än det, hvartill de i
handeln gälla. Herrar revisorer hafva säkerligen ej tagit sä noga reda
på förhållandena vid de tillfällen, dä obligationerna uppköpts, eller de
anledningar, som föranledt samma köp.

De anmärkningar, som föranledt Utskottets skrifvelseförslag, synas
mig således ej vara fullt bestyrkta. Innan Riksdagen skrider till ett så
vigtigt steg, som att hos Kongl. Maj:t öfverklaga ett embetsverks förvaltning,
bör den hafva klara fakta att bygga på och kunna framlägga
fullt utredda förhållanden såsom grund för sin anmärkning. Det synes”
mig derföre under närvarande omständigheter ej vara tillständig!; att
aflåta eu sådan skrifvelse, och jag yrkar derföre afslag å hvad Utskottet
i förevarande punkt föreslagit.

Herr Wsern: Om man med den siste värde talaren anser, att ingen
skrifvelse bör i förevarande fråga till Kong]. Maj:t aflåta», emedan
revisorerne ej kunnat tillförlitligen utreda de förhållanden, på hvilka
skrifvelsen skulle grundas, sä måste man i konseqvens dermed komma
till den öfvertygelse, att Riksdagen i allmänhet icke borde vidtaga några
åtgärder med anledning af revisorernes berättelser, och att hela
revisionen öfver hufvud måste anses obehöflig. Revisorerne äro eljest
just utsedde för att taga reda på alla förhållanden och någon omständighet
har ej här blifvit anförd, på grund af hvilken man kunnat ifrågasätta,
att 1867 års revisorer icke uppfyllt denna sin skyldighet.

Den förste värde talaren har anmärkt, att sista Riksdagen underkände
en af revisorerne gjord anmärkning deröfver, att ränta ä utlånade
statsmedel blifvit för lågt beräknad. Detta är fullkomligt sannt. Men
derföre att den föregående Riksdagen handlat så, bör ej innevarande
Riksdag anses förpligtad att göra på samma sätt, helst den nu ifrågavarande
anmärkningen har afseende på andra tider, än de som utgjorde
föremål för sista Riksdagens pröfning. Blott den omständigheten, att
samma anmärkning återkommer vid två på hvarandra följande revisioner,
synes mig innebära skäl nog att fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på densamma. Det är ej tillständig! att visa sådan svaghet för låntagareintresset,
att man låter personer behålla lån mot låg ränta, under
det att räntefoten är hög. Vi hafva nemligen särskilda fonder t. ex.
Bankens och Kommers-kollegii, hvilka äro afsedda för vissa ändamål, och
i afseende på utlåning från hvilka låntagares.intresse tages i betraktande;
men sä bör ej få ske vid utlåning frän de kassor, hvilkas enda
ändamål är att förränta Statens medel. Och om man också skulle utgå
från nämnda synpunkt, så måste dock rättvisa och likformighet iakttagas,
så att ej vissa låntagare få under långa tider behålla lån till låg
ränta, under det i enlighet med allmänt gällande räntefot nya låntagare

Den 8 April, f. m.

115

få betala höga räntor. De, som få behålla lån till den lägre räntan,
få på detta sätt en ren skänk. Det kali väl också icke anses med god
statshushållning förenligt, att, medan Staten sjelf befinner sig i största
förlägenhet och nödgas anskaffa medel på dryga vilkor, penningar ur
Statens kassor utlånas mot enahanda vilkor, som varit gällande under
en i finansiclt hänseende mera gynnsam tidpunkt. Hmle revisorerne
tillstyrkt att alla lån, för Indika mindre än sex procent varit betingadt,
•skulle uppsägas och penningarne utlånas mot 6 %, sfi hade man med
skäl kunnat, sä som den siste värde talaren, förebrå dem, att de ej
fästat tillbörligt, afseende vid den säkerhet, som kunde för de utlånade
medlen betingas. Det är nemligen otvifvelaktigt bättre att hafva medel
utlånade till Öl procent mot god säkerhet än till 6 procent mot
dålig. Men då man ser, att den ena kassan säger upp sina lån och
den andra bibehåller sina, ehuru det icke kan vara svårare för den ena
än för den andra att erhålla goda säkerheter, att således ingen enhet i
förvaltningen finnes, kan jag ej finna annat än att det måste vara i sin
ordning, att Riksdagen till Kong!. Maj:t aflåter skrifvelse med begäran
om tillsyn och föreskrift för dessa kassor, så att någon bestämd regel
finnes, hvarefter de hafva att gå vid utlåning af sina medel. Hela det
nuvarande utlåningssystemet anser jag för min del vara oriktigt. Det
enda rätta vore utan tvifvel, att dessa kassors medel öfverlemnades till
Riksgälds-kontoret, mot erhållande af Kontorets obligationer. Staten använde
då blott sina egna penningar. Men att Staten skall låna upp
med ena handen och låna ut med den andra, är hvarken lämpligt eller
klokt och gifver dessutom anledning till missbruk.

Jag yrkar för min del bifall till Utskottets skrifvelseförslag.

Friherre Raab, Adam: Förevarande fråga är af ganska stor vigt
för jordbrukare i allmänhet och för skuldsatte jordbrukare i synnerhet:
det gäller nemligen att afgöra, huruvida Kamrarne böra proklamera den
grundsats, att hvarje förvaltande verk bör söka att drifva räntan å sina
utlånade medel till dess högsta möjliga potens eller icke. Jag erinrar
mig, att vid sista riksdagen gjordes af revisorerne anmärkning deremot,
att vissa lån blir vit utlemnade mot lägre ränta, och jag uttalade mig
redan då för den grundsatsen, att en välberäknad hushållning icke alltid
fordrade, att man uppsade stående län för att söka uppdrifva räntan
å desamma. Jag har också sjelf haft erfarenhet, att åtskilliga kassor
här i Stockholm hafva hittills åtnöjt sig med 5 procent mot säkerhet
i första inteckning; dessa kassor hafva förut tagit endast 4| procent.
Jag hade också förr i tiden en landtegendom, i hvilken fanns
intecknadt ett ganska stort län mot 6 procent. Att eu sådan hushållning
är ganska klok, synes bland annat deraf, att låntagaren eljest i
förtrytelsen öfver att hafva blifvit prejad till att erlägga högre ränta,
begagnar första lägliga tillfälle att uppsäga lånet och taga detsamma i
en kassa, der vilkoren äro mera liberala. Jag tror det ej vara af något
gagn för Staten att söka lägga ökade bördor på de ändå nog tryckte
jordbrukarne, genom att höja räntan på de lån, som de förskaffat sig i
dessa kassor. Jag tror också, att tillämpningen af Stats-Utskottets nu
uttalade åsigt icke heller i längden blir välgörande för kassöta sjelfva;
ty derigenom komma de att mista sina goda papper och få andra

116

Den 8 April, f. ni.

mindre värdefulla i stället. Herr Wsern slutade sitt anförande med ett
förslag, som jag ej kan gilla, såvida icke hans mening var, att alla lan
ur Statens kassör skulle uppsägas och medlen till Riksgälds-kontoret

öfverlemnas. , , , , rii ,

På grund af hvad jag nu anfört, far jag yrka, att den af Utskottet
föreslagna skrifvelsen måtte afslås. Revisorerne hafva uppfyllt sin pligt,
då de anmärkt ifrågavarande förhållande; men Riksdagen kan och bör
betrakta dylika saker trän eu annan synpunkt än revisorerne.

Herr Holmberg: Det är naturligt, att Arméförvaltningen,liksom

hvarje annat förvaltande verk, vid utlåning af medel, som detsamma
har att göra räntebärande, måste tillse, att det erhåller den högsta ränta,
som under dåvarande förhållanden kan betingas utan uppoffring af erforderlig
säkerhet. Skulle revisorerne hafva funnit, att Förvaltningen ej
följt denna grundsats, så kunde de hafva haft goda skäl att framställa
anmärkning i detta afseende. Men nu hafva revisorerne och Stats-Utskottet
såsom klandervärd! i Arméförvaltningens förvaltning anmärkt, att Arméförvaltningen
ej begagnat sig af den i följd af allmänt rådande penningebetryck
för tillfället inträdda stegring af räntefoten samt underlåtit att,
för framtvingande af högre ränteafkastning, uppsäga innehafvande fem
procents obligationer samt uppsägbar amorteringslån, som under föregångna
år utlemnats mot fem procent ränta. Tvärtom skulle det synts
mio- särdeles klandervärd!, om Arméförvaltningen vidtagit en sådan åtgärd.
Man måste nemligen besinna, att liera af ifrågavarande lån uppgå till
belopp af flera hundra tusen Riksdaler, hvilkas öfvertagande åt andra
långifvare ej kan under tider af tryckt penningeställning beredas utan
synnerligt kännbar uppoffring för låntagarne, så mycket mera betungande
som de vid den tid, dä länen erhöllos, icke kunde ana, att uppsägning
af de gjorda läneaftalen skulle ifrågakomma af annan anledning,
än att Arméförvaltningen behöfde medlen för deras användande till dermed
afsedt ändamål; och då det ännu finnesenskilda personer, hvilkalåta utlemnade
län qvarstå mot 5 procents ränta, kan väl Förvaltningen ej anses
hafva varit förpligtadt, att, medelst uppsägning af lemnade amorteringslån,
tilltvinga sig högre ränta för desamma. Den af Utskottet
föreslagna skrifvelsen är, enligt min åsigt, obefogad, och skulle säkerligen,
om den komme att aflåtas, uträtta mera ondt än godt. Jag yrkar
derför afslag å Betänkandet i denna de!.

Grefve Sparre, Eric: Om Herr Waern hade påyrkat en skrif velse

till Kongl. Maj:t, i syfte att genomföra det förslag till förändradt
användande af ifrågavarande kassors medel, som han omnämnde, så hade
vi kunnat diskutera den saken, tv vi hade då haft ett föremål, värdigt
en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men jag opponerar mig
fortfarande mot aflåtande af en skrifvelse, som saknar ett egentligt föremål,
och för hvilken Riksdagen ej kan anföra några motiver. Ett
skäl till skrifvelsen skulle vara det, att Arméförvaltningen inköpt Skånska
Hypotheksföreningens och Stora Kopparbergs berglags fem-procentobligationer
efter nominela värdet, ehuru Stockholms städs och Allmänna
hypotheksbankens obligationer funnits att få för bättre pris.
För min del får jag säga, att jag tycker, att Arméförvaltningen häruti

Den 8 April, f. m.

117

gjort fullkomligt rätt; och skulle jag sjelf köpa obligationer, så handlade
jag troligtvis på samma sätt. Den, som köper obligationer, gör det
vanligtvis icke för att få hög ränta, utan för att hafva sina penningar
säkert placerade. Sådant måste också ändamålet vara med Statens upphandlingar
af obligationer; den vill ej vinna derpå, den vill blott halva
absolut säkerhet. Jag har nu under liera är följt med försäljningarne
af Stora Kopparbergs obligationer; och jag kan ej påminna mig, att de
någonsin stått under pari. Dä Årméförvaltningen köpte dylika obligationer,
kunde den således vara så godt som förvissad derom, att dessa
pappers värde ej skulle sjunka. Häri tycker jag att Årméförvaltningen
handlat ganska klokt. Hade nu Årméförvaltningen i stället köpt Stockholms
stads eller Allmänna hypotheksbankens obligationer efter då gällande
priser, så hade Förvaltningen förlorat derpå; ty dessa papper hafva
sedan dess sjunkit, sä att hypotheksbankens obligationer sålts i dessa
dagar, efter hvad man sagt mig, för endast 86 procent, och Stockholms
stads obligationer till . Ingen vet, hvad kurs dessa papper

kunna fä; och det hade varit bra dumt af Årméförvaltningen, om den
köpt dylika. Detta motiv har likväl varit det enda, som kunnat anföras
för skrifveisen; och det duger ej. Skall jag pricka ett embetsverk,
sä skall jag åtminstone hafva fakta att stödja mig på, men ej framkomma
med skäl, så enfaldiga, att en skolgosse skulle skratta åt dem. Rcvisorerne
hafva slutligen också anmärkt, att län lått qvarstå i kassorna till lägre
ränta, ehuru räntan å andra lån blifvit förhöjd. Om nu också det skulle
finnas något litet lån, som icke blifvit uppsagdt, så är det väl ej sä farligt,
att vi skulle börja bråka om det. Det är visserligen ganska möjligt,
att gravamina mot Årméförvaltningen finnas; men de fakta, som
här blifvit framlagda, synas mig ej kunna föranleda till någon förebråelse
mot nämnda embetsverk. Jag yrkar derföre fortfarande på afslag
å Utskottets skrifvelseförslag.

Herr Montgomery-C eder hjelm: Mot de anmärkningar, __ som

Grefve Sparre nu fram ställ t, äro åtskilliga påminnelser att gorå. Då han
för det första sagt, att Förvaltningen gjort rätt i att köpa obligationer,
som höllo sig uppe i pris och ej fluktuerade, sä vill jag nämna, att, på sätt
nästa § i förevarande Betänkande utvisar, Årméförvaltningen sjelf förklarat,
att det alldeles icke tänker sälja sina obligationer utan ämnar behälja
dem, till dess att de blifva utlottade, och att denna omständighet just
varit ett skal. hvarföre Förvaltningen genast uppfört inköpta obligationer
till deras fulla nominalvärde, äfven om de blifvit uppköpta under pari.
Hvad Grefve Sparre anförde om vissa obligationers fluktuerande, bär
således icke på denna fråga något inflytande, då man nemligen måste
antaga, att dessa obligationer skola blifva på bestämda tider inlösta till
sitt fulla belopp. I sådant fall är det värde, som de ega under mellantiden
af föga betydelse. Då emellertid Årméförvaltningen haft att på samma dag
välja emellan lika goda obligationer till olika priser, sä tyckes det väl,
som om Förvaltningen bort söka att göra en sä god affär som möjligt.

Grefve Sparre yttrade vidare, att han ej säg något ondt utsatt en
del kassor sagt upp vissa lån och förskaffat sig högre ränta på dem.
medan andra kassor underlåtit att göra så. Jag ber med anledning
häraf att få anmärka, att, om de kassor gjorde rätt, som icke uppsade

118

Den 8 April, f. m.

lånen, så gjorde de bestämdt orätt, hvilka uppsade dem. I endera fallet
har Arméförvaltningen således förfarit oriktigt och i alla händelser visat
brist på konseqvens i sitt handlingssätt.

Hvad slutligen beträffar Friherre Raabs klagan att räntelörhöjningen
skulle drabba jordbrukarne, ber jag att fä anmärka, att en högst
betydlig del af dessa län ej kommit jordbruket till godo, utan utgått i
form af amorteringslån till städer eller vanliga lån mot säkerhet i
stadsfastighet.

Jag anser, att de anmärkningar, som blifvit framställda, både äro
ganska befogade och till sin form ganska milda; de afse blott att förmå
Arméförvaltningen att handla mera konseqvent och icke göra sämre affärer,
än som är alldeles nödvändigt. Den af Utskottet föreslagna skrifvelsen
torde derföre kunna blifva af rätt mycken nytta, och jag får för min
del fortfarande påyrka bifall till densamma.

Friherre Sprengtporten: Vid förra riksdagen yttrade jag mig

i denna fråga uti samma syfte som Friherre Iiaab nu gjort. Jag har
intet att tillägga till de skal, som han nu framburit, utan inskränker
mig endast att i allo instämma med honom.

Herr Ekenman: Jag kan för min del icke gilla de motiver, som
Utskottet anfört för den ifrågavarande underdåniga skrifvelsen, i hvad
densamma angår Arméförvaltningens uraktlåtenhet att söka höja räntan på
medel, som blifvit utlånade frän de under Förvaltningens förvaltning stående
fonder. Orsaken härtill ligger ej deri, att jag af den ifrågasatta ränteförhöjningen
skulle frukta »någon menlig inverkan på jordbruket», dä
ju, på sätt en talare nyss anmärkt, de till jordbrukare ur dessa kassor
lemnade lån ej äro mänga eller uppgå till höga belopp. Men jag hoppas,
att den tid ej är aflägsen, då den nuvarande höga räntan kommer
att sjunka, och då följaktligen den för Arméförvaltningens fonder höjda räntan
skulle, då anspråk derå af gäldenärer sannolikt icke uteblifva, återgå
till sitt först aftalade belopp eller måhända derunder. Denna fluktuation
i räntefoten har Förvaltningen måhända förutsett och sökt att genom
den klandrade underlåtenheten förekomma. Och hvad särskildt beträffar
den omständigheten, att fonderna blifvit på olika sätt förvaltade, i
det att räntan å de från två äf dem utlånade medel blifvit förhöjd, under
det att de öfriga bibehållit sin gamla ränta, så anser jag detta förhållande
vara nöjaktigt förklaradt derigenom, att dessa fonder förvaltats
af olika myndigheter, som handlat oberoende af hvarandra.

Deremot anser jag mig böra biträda den anmärkning, som med anledning
af den här omförmälda obligationshandeln mot Arméförvaltningen
framställts. Det har blifvit upplyst, att obligationer uppköpts till pari
utan afseende derå, att lika goda obligationer samtidigt funnits i marknaden
för lägre pris. I afseende härå har en föregående talare till Förvaltningens
försvar anmärkt, att Förvaltningen vid detta köp valt obligationer,
som varit underkastade den minsta fluktuation och i afseende på Indika
man följaktligen kunde vänta den största säkerhet. Då det af detta hans
yttrande kunde antagas, att Stockholms stads och Allmänna hypotheksbankens
obligationer borde, derföre att deras värden fluktuera, anses
mindre säkra, ber jag att fä nämna, att orsaken till deras prisfall, en -

Den 8 April, f. m.

119

ligt min uppfattning, visst icke berott pa bristande säkerhet, utan blott
derpå, att dessa obligationer ej äro uppsägbar, hvadan ock köpare deraf
måste vänta flera är innan de återfå kapitalet. De blifva derföre mindre
begärliga för personer, Indika inom kort tid vilja hafva sitt kapital
disponibelt. Nu har emedlertid Arméförvaltningen uppköpt obligationer,
icke för att äterförsälja eller uppsäga, utan för att behålla dem till dess de
förr eller sednare utlottas. Vid sådant förhållande synes det mig, som om
Förvaltningen ådragit sina fonder en verklig förlust genom att icke för
sitt uppköp välja obligationer, på Indika Förvaltningen kunnat få åtnjuta
kapitalrabatt. I detta afseende skulle klander måhända kunna med fog
mot Förvaltningen framställas; och jag får derföre biträda skrifvelseförslaget,
i hvad detsamma angår den anmärkta obligationshandeln.

Friherre Stjernblad: Jag ber att få ställa mig på deras-sida,

hvilka yrka, att icke någon skrifvelse må allåtas, och det helt enkelt af
det skälet, att de anförda fakta synas mig icke vara af beskaffenhet att
kunna föranleda en sådan. Dels äro dessa nemligen så obetydliga, att
det skulle so småaktigt ut att framkomma med dem, och dels beror en
del af dem på en verklig missuppfattning. Man klandrar nemligen Arméförvaltningen,
för det att den uppköpt Skånska hypotheksföreningens och
Kopparbergs bergslags obligationer till pari, dä det kunnat få köpa
Stockholms stads obligationer för 96 procent och hypotheksbankens för
93 procent. Jag vill i afseende härå fästa uppmärksamheten derpå, att
dessa obligationer äro af väsendtligen olika slag, emedan Skånska hypotheksföreningens
obligationer, liksom äfven Stora Kopparbergs bergslags
äro uppsägbara, och följaktligen hafva ett helt annat värde än hypotheksbankens,
Indika äro till betalning förfallna först efter 50 är.

Dä, såsom jag redan nämnt, jag icke anser Arméförvaltningens anmärkta
förfarande innebära något missbruk af Förvaltningens myndighet
eller försumlighet i vården om de under detsammas förvaltning stående
kassor, får jag för min del yrka afslag ä skrifvelseförslaget.

Herr Hazelius: Då ingen bestridt rigtigheten af de framställda
anmärkningarne; dä jag anser hvar och en af dem fullt befogad; och
dä jag är öfvertygad, att revisorerne, Indika haft tillgäng till alla räkenskaper.
icke framkommit med sina anmärkningar utan föregående
noggrann pröfning, så anhåller jag att få tillstyrka den föreslagna skrifvelsen.

Herr Nordenfelt: Med anledning af Grefve Sparres sednaste yttrande,
ber jag att få upplysa, att det ej är några bagatellsummor, hvarom
här är fråga; de kassor, hvilka hade uppsagt sina lån och förskaffat
sig 5^ procents ränta, uppgå till nära tre och en half millioner, och de,
hvilka åtnöjt sig med den lägre räntan, till omkring två och en half
millioner. Fn half procent högre ränta på sistberörda belopp är ej något
sä obetydligt, att det behöfver kallas för en småsak. Dessutom är
det alldeles påtagligt, att dylika uppsägningar ej behöfva ske sä på en
gäng, att de trycka på allmänna räntefoten, utan att Arméförvaltningen
kan inlåta sig i underhandling med låntagaren och erbjuda honom att låta
länet fä qvarstå, om han vill betala den högre räntan. Jag ser verkli -

120

Den 8 April, f. m.

gen icke någon farhåga för landets jordbruk deruti, att en eller annan
jordegare fär betala stående lån med 5J procents ränta. Under nuvarande
förhållanden torde dessa vilkor kunna anses synnerligen fördelaktiga
och äro i alla händelser lägre än Staten sjelf betalat. Läntagarne
ä sin .sida hafva redan förut uppsagt sina län, dä Arméförvaltningens räntefot
varit högre än den allmänna, och lära ej heller framdeles underlåta att
göra på samma sätt dä de komma i tillfälle dertill.

Grefve Mö mer. Carl Göran: Långt ifrån att klandra Arméförvaltningen
för det sätt. hvarpå den gått till väga. skulle jag tvärtom
hafva velat emot den rigta ett klander, om den handlat i motsatt syftning.
Det mätte väl ej kunna anses klokt eller rätt af eu allmän förvaltning
att under en tid af allmänt betryck söka göra ställningen ändå
svårare, men derhän skulle det leda. om man vidtoge de åtgärder, som
här af en del personer påyrkas. Det upplyses i Betänkandet, att de
ifrågavarande länen i allmänhet utlemnats på grund af särskilda nådiga
Bref; om nu Stats-Utskottet sjelf funnit de framställda anmärkningarne
rigtiga, så hade Utskottet väl bort öfverlemna dem till Konstitutionsutskottet;
men att skrapa Arméförvaltningen för det att den på Kongl.
Majrts befallning utlemnat medel lärer väl ändock falla sig litet svårt.
För min del kan jag ej undgå att fråga mig: hvad har Arméförvaltningen
haft att gorå annat, än att ställa sig dessa nådiga Bref till efterrättelse?
Anser Stats-Utskottet att vid de gjorda utläningarne det allmännas
bästa blifvit åsidosatt, sä må Utskottet föranstalta en anmärkning
mot den eller de Konungens rådgifvare hvilka tillstyrkt beslutet,
men ej rigta sitt klander mot Arméförvaltningen. Vidare klandrar man
Arméförvaltningen för det att den ej uppköpt obligationer, ställda på
läng tids amortering och hvilka med afseende häruppå kunnat erhållas
på för fonderna mera vinstgifvande vilkor. Jag ber att i afseende
häruppå fä nämna, att bland andra fonder, för hvilka
inköp skett, befinner sig äfven allmänna beväringsfonden, hvilken är ansedd
för beväringens utrustning och öfning. Skulle det nu hafva varit
klokt att binda denna fonds medel uti obligationer, betalbara först efter
fyratio är eller kanske längre tid? Och hvad beträffar de klandrade
femprocentslånen, sä äro dessa, som till största delen utlemnats till städer,
visserligen ställda på läng tids amortering, men dock med det i
förbindelserna intagna uttryckliga vilkor, att de kunna när som helst
uppsägas till betalning med hela beloppet — ett förhållande, hvarom
jag vid läsning af Statsråds-protokollerna i Konstitutions-Utskottet för
två riksdagar sedan haft tillfälle att öfvertyga mig. Statens kassor böra
väl ej betraktas alldeles frän samma synpunkt som eu, blott för att bereda
delegarne vinst, inrättad enskild bank eller annan dylik låneanstalt!
Man bör sä väl vid ordnande som vid bedömande af dessa kassors verksamhet,
hafva något högre vyer. Jag kan derföre ej annat än förena
mig med dem, som yrka afslag ä Utskottets skrifvelseförslag.

Herr Reuterswärd: För att bedöma denna fråga tror jag att det
erfordras bättre upplysningar än de, som förevarande Betänkande innehåller.
Några talare hafva här meddelat upplysningar om beskaffenheten
af de obligationer, som Arméförvaltningen uppköpt. Grefve Sparre

Den 8 April, f. m.

121

bär vitsordat att Kopparbergs bergslags obligationer äro särdeles goda
papper och Friherre Stjernblad har upplyst att orsaken, hvarföre Skånska
hypoteks-föreningens obligationer sta högt i pris, är den, att de äro
uppsägbar när som helst. Revisorer^ åter hafva ej ens omnämnt, huruvida
de Stockholms stads obligationer, hvarpå de syftat, vant af första
eller andra serien, hvithet dock torde vara ganska nödvändigt att
veta, ithy att dessa båda serier äro mycket olika hvarandra. Den förra
seriens obligationer äro nemligen ej uppsägbar på fyratio år, och det
beror på Stockholms stad om den vill under dessa 40 är inlösa större
eller mindre del af dem. Deras pris är derföre också lägre. Den jemförelse
emellan olika obligationer, som Utskottet framlagt, är derföre
haltande och otillförlitlig. Och innan bättre skäl blifvit framlagda, anser
jag saken vara alltför outredd, för att kunna föranleda en Riksdagens
skrifvelse. Jag yrkar derföre afslag å Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets hemställan,
hvarvid svarades mänga ja och nej i blandning, och sedermera
proposition på afslag derå, dä svaren likaledes utföllo med många så
väl ja som nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Stats-Utskottets hemställan i 4:de punkten af Utlåtandet
N:o 53, röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej:

Vinner Nej, afslår Kammaren denna hemställan.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 36.

Den vidare föredragningen af Utlåtandet blef härefter uppskjuten
till eftermiddagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna Utlåtanden
och Memorial, nemligen från

Stats-Vtskottet:

N:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående

122

Den 8 April, f. m.

bruksegaren G. Bernhardts och hofkarl!ereraren A. Th. Welins ansökning
om afskrifning af en Kronans fordran hos dem i följd af ingången
borgensförbindelse;

N:o 60, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kärnrarnes
skiljaktiga beslut, rörande 20:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 31;

N:o 61, i anledning af väckt motion om låneunderstöd för laga
skiften i Norrland;

N:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtelse till Stockholms stad af vissa delar utaf Kronans tomter, N:ris
2 och 3 på Riddarholmen;

N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om
upplåtelse till Stockholms stad af vissa delar utaf Kronans tomter N:ris
11 och 12 på Riddarholmen;

Bevillning s-Utskottet:

N;o 15, angående allmänna bevillningen;

Lag-Vtskottet\

N:o 25, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 21 Mars 1844, angående lotterier;

N:o 26, i anledning af väckt motion om rättighet för husbonde att
i sparbank insätta en del af tjenstehjon lön;

N:o 27, i anledning af väckt motion om skyldighet för presterskapet
på landet att under viss tid af året hälla tvänne gudstjenster hvarje
sön- och helgdag;

N:o 28, i anledning af väckta motioner om upphörande af klockares
brefbäringsskyldighet.

Upplästes ett af Herr Malmsten inlemnadt Memorial af följande
lydelse:

Undertecknad anhåller om 3 veckors permission, räknad från nästkommande
Onsdag den 15 dennes,

Denna begäran bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. J 4 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Den 8 April, é, ro.

133

Onsdagen den 8 April 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades fem protokollsutdrag för sammanträdet ä förmiddagen.

Herr Carlheim-Gyllenskjöld: Jag anhåller om ledighet från
riksdagen under fjorton dagar tran den 12 i denna månad.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelse N:o 26, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af frälsemäns forum privilegiatum.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 53, i
anledning af Riksdagens är 1867 församlade Revisorers berättelse, angående
granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1865.

§ 5.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Herr Kiss er: Den anmärkning, som Utskottet här upptagit, kan
synas oväsendtlig, då den handlar endast om några få riksdaler, Indika
reVisorerne anse orätt utbetalta. Jag vill icke uppehålla mig härvid,
utan ber att få med några ord beröra resten af revisorernes i samma
punkt gjorda anmärkning, som afser s täln p e fp a pp e rsm ed 1 e n s redovisning.
Enligt gällande författning skulle sådan ske månadtligen eller qvartalsvis
efter summans storlek; men denna föreskrift i allmänhet är dock icke
efterföljd. Redovisningen har ofta varit ganska oegentlig och på mån -

124

Den 8 April, e. m.

ga ställen har någon sådan icke skett under hela året. Detta kommer
sig deraf, att författningen innehåller ett medgifvande, afseende sista
qvartalet, att redovisningen skall vara gjord sist inom flen 15 Januari,
och derföre hafva många räkningar vid årets slut upptagit balans _ för.
hela årsförsäijningen, som dock vanligen innan den 14 Januari blifvit
inbetalt. Statskontoret har godkänt den härom gjorda anmärkningen,
och skrivelser hafva utgått till Konungens Befallningshafvande i rikets
län i detta afseende. Visserligen kunna häremot göras åtskilliga, invändningar,
såsom att häradshöfdingarne icke fä in medlen, så att redovisningen
kan ske på sin tid. Men dä det gått för sig i tvänne län och i
Stockholm, synes det att saken icke är omöjlig. Någon vidare anmärkning
härom tror jag emellertid ej är behöflig, dä det endast är fråga
om att tillse efterlefnaden af den författning, som i ämnet gäller. Jag
tillstyrker bifall till denna punkt

Herr Holmberg: Dä icke allenast revisorerne framställt denna

anmärkning, utan äfven Stats-Utskottet i anledning deraf föreslagit en
underdånig skrifveises aflåtande till Kong!. Maj:t, kan jag icke anse frågan
sä obetydlig, som den eljest i sig sjelf vore. Ersättning för karduspapper,
lack och segelgarn m. in. vid försändning af stämpelpapper
frän landtränterierna till försäljningsmännen i orterna är, enligt Katnmarkollcgii
cirkulärbref den 10 Juni 1808, af Kong!. Maj:t bestämd att utgå
med 3 R:dr Banko för hvarje landskontor; men revisorerne hafva
anmärkt, att. dä, enligt gällande stämpelpappersförordning, någon sådan
godtgörelsc icke vore medgilven utöfver den provision af tvä procent
utaf influten stämpelpappersafgift, som landskontoren och landträntmästare
hvardera egde undfå, revisorerne ansågo sig ega anledning ifrågasätta,
huruvida den är 1808 under andra förhållanden gifna tillåtelse i berörda
hänseende kunde anses fortfarande gälla, oaktadt den numera utgående
provisionen enligt revisorornes tanke innefattade mer än tillräcklig
godtgörelse äfven för dylika kostnader. Denna åsigt har ock delats af
Stats-Utskottet, som, sedan detsamma i sina motiver yttrat, att föreskriften
i berörda cirkulärbref syntes hafva bort upphöra att gälla, på
samma gäng den ifrågavarande ersättningen på annat sätt bereddes, velat
i den föreslagna underdåniga skrifvelsen förklara, att berörda ersättning
innefattas i förenämnda provision. Stats-Utskottet synes således
hafva föreställt sig. att landskontoren vid den tid. dä ifrågavarande
särskilda ersättning genom förenämnda cirkulär dem tillerkändes,
icke egt dessutom tillgodonjuta enahanda till tvä procent bestämda provision,
som för närvarande till dem utgår. Men en sådan föreställning
är origtig, såsom man kan inhemta af 1806, 1810, 1863 och 1863 årens
stämpelpappersförordningar. hvilka jag här har i mina händer. Dessa
förordningar äro nemligen alldeles öfverensstämmande derutinnan, att
de. sedan i en särskild § meddelats speciela föreskrifter om hvad landskontoren
hafva att iakttaga i afseende å uppbörden och redovisningen,
derefter i samma § tillägga, att. dä hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt
samt Kongl. Maj:ts och Kronans rätt såmedelst bevakats, landskontoren
skulle ega undfå två procent af hvad inom året i Kronans kassa uti
stämpelpappersafgift influtit samt Kongl. Maj:t och Kronan tillkommer.
Här finnes således uttryckligen bestämdt, att landskontorens berörda pro -

Den 8 April, e. in.

125

vision afser godtgörelse för vissa deras göromål med uppbörden och redovisningen
af stämpelpappersmedlen, men icke för någon åtgärd med försäljning
eller f örsändning af stämpelpapper, hvarom andra §§ i samma förordningar
handla. I 1803 års chartaesigillata-förordning stadgades val. att
försäljningsmännen, dä de derom anmälde sig hos landshöfdingen. skulle erhålla
lämpliga qvantiteter af stämpelpapper, men någon bestämmelse
om godtgörelse af försändningskostnaden meddelades icke. I anledning
deraf uppstodo skiljaktiga meningar, om berörda kostnad skulle drabba
reqvirenten eller Kong!. Maj:t och Kronan; och för att hafva all tvist
derom, meddelade Kong!. Magt det i cirkuläret den 10 Juni 1808 förekommande
stadgandet, att stämpelpapperet skulle på Kong!. Maj:ts och
Kronans bekostnad till försäljningsmännen afsändas med kronoskjuts samt
att landskontoren skulle ega att uti räkenskaperna med en rund summa
af 3 R:dr Banko för är afskrifva den kostnad, som ätginge till karduspapper,
lack och segelgarn vid sammanslående af de chartsesigillata-paketer,
som frän ränteriförrädet till försäljningsorterna komme att afgå.
Sedermera har ock uti alla efter är 1808 utfärdade stämpelpappersförordningar
intagits bestämmelsen, att försäljningsmännen skola erhålla reqvirent
stämpelpapper kostnadsfritt sig tillstäldt genom Konungens Befallningshafvandes
försorg; och dä, vid försändning af stämpelpapper,
likasom vid hvarje annan försändning af varor, kostnaden för emballaget
måste anses vara- eu integrerande del i försändningskostnaden, sä
att den, som skall betala den sednare, ock skall betala det förra, torde
väl Konungens Befallningshafvande, som har sig älagdt att ombesörja
stämpelpapperets utsändande, ej kunna göra det annorledes än mot
godtgörelse af influtna stämpelpappersmede! så väl til! deri. hvilken
verkställer papperets emballering, som till den, hvilken forslar detsamma
till bestämmelseorten. Vid sådant förhållande synes mig vara ostridigt,
att landskontoren, då de erhålla Konungens Befallningshafvandes
uppdrag att verkställa stämpelpappers utskickande till försäljningsmännen,
äro lagligen berättigade att ä stämpelpappersmedlen afföra vederbörandes
ersättning, icke allenast för skjutskostnaden, utan äfven för emballeringskostnaden,
vare sig de föredraga att låta den sednare godtgöras
med det belopp, hvartill den i verkligheten uppgår, eller ock, för
undvikande af en besvärlig verificering deraf, med det genom ifrågavarande
cirkulär i ett för allt bestämda ingalunda för höga belopp 3
R:dr Banko. Jag medger alltför gerna, att denna godtgörelse är af så
ringa betydelse, att, om fråga vore att ålägga landskamrerare eller landträntmästare
att utan annan ersättning än dem tillkommande provision å
stämpelpappersmede] bekosta emballering af det stämpelpapper, som till
försäljningsman utsändes, jag ingalunda skulle motsätta mig ett sådant
förslag. Men dä Utskottet deremot föreslagit, att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t förklara, att den ifrågavarande godtgöreisen
upphört att gälla i följd deraf, att den innefattas i den provision, som
enligt gällande stämpelpapper.sförordning tillkommer landskontoren, hvilket
ej är förhållandet, måste jag motsätta mig denna Utskottets hemställan,
hvarå jag yrkar afslag.

Vidkommande hvad Herr Nisser yttrat i afseende på tiden för inbetalningen
af stämpelpappersmedlen, torde jag fä erinra, att. då de
tjensteman, som för begagnande vid sina expeditioner från landtränte -

126

Den 8 April, e. m.

rierna utfått stämpelpapper, måste leverera penningar för den del deraf,
som vid inventeringen den Öl December finnes vara använd, oaktadt
de sjelfve icke förr än många månader derefter vid erhållande af
redovisning för expeditionslösen undfå godtgörelse för det stämpelpapper,
hvarmed expeditionerna, icke sällan till betydliga belopp, blifvit belagda,
torde det vara lika billigt som naturligt, att de begagna sig af den
i gällande stämpelpappersförordning dem gifna tillåtelse att intill den
15 Januari dröja med slutleverering af föregående årets stämpelpappersmedel.

Friherre Tersmeden: De föregående talarne hafva hufvudsakligen
yttrat sig om stämpelpappersafgiften; jag vill hålla mig till hvad
punkten handlar om, nemligen omslaget, karduspapper, lack och segelgarn.
Det förundrar mig att Stats-Utskottet, som har så mycket att
göra, haft tid att fästa sig vid denna småsak. Det är af vigt, att Riksdagen
icke af sådana lumpna anledningar aflåter skrivelser till Kongl.
Maj:t; ty derigenom måste nödvändigt skrifvelsernas värde i allmänhet
förringas och Kongl. Maj:t komma att fästa mindre afseende vid dem.
Jag hemställer, om det är Riksdagen värdigt, att på detta sätt afhandla
en fråga om 3 R:dr B:ko; jag kan icke anse det så, utan anhåller att
punkten måtte afsläs.

Herr Nisser: När man i denna fråga går till fakta, så befinnes

det att afgiften blifvit upptagen i tolf län, i det trettonde är den ökad
till 5 Rall'', men i de elfva öfriga länen har man icke ansett sig
kunna taga någon sådan. Detta bevisar, att det är tvifvelaktigt hvad
lagens mening härom är, och en skrifvelse i ämnet synes mig mera
afse en lagförklaring än den obetydliga summa, som här är i fråga.
Dä jag nu har ordet, ber jag att lä nämna något om kostnaderna för
det stämplade papperet. Dessa äro ganska stora och hafva uppgått
till något öfver tio procent af hela inkomsten. Man ansåg derför att
någon nedsättning i kostnaderna kunde ske och Statskontoret lyckades
också att tillvägabringa en^ besparing af cirka 28,000 R:dr genom nedprutning
af denna summa å priset på papperet. Nu tillverkas emellertid
detta vid Tumba, som äfven är en Statens tillhörighet.

Eu talare har sagt, att, då det ej finnes någon påföljd för att redovisningen
af stämpelpappersmedlen uppskjutes, endast den sker inom
den 15 Januari, vore det äfven naturligt, att den i allmänhet ej komme
att ske förr än berörda dag. Jag vill då endast påminna om hvad
katechesen innehåller, nemligen att man bör gorå det rätta »icke blott
af fruktan för straff, utan af böjelse för det goda».

Jag anhåller om bifall till punkten.

Herr Hammar: Det finnes ett Kammarkollegii cirkulärbref af den
10 Juni 1808, som tillerkänner hvarje landtränteri oftanämnda summa
såsom ersättning för karduspapper, lack och segelgarn vid försändning af
stämpelpapper till försäljningsman nen i orterna. Men långt sednare,
eller år 1863, utkom eu Kong!. Kungörelse, som ger landtränt -

Den 8 April, e. m.

127

mästarne rättighet att uppbära två procent af det belopp, hvartill
försäljningssumman af stämpladt papper uppgår. Frågan är nu, om
den sednare Kong!. Kungörelsen upphäfver Kammarkollegii bref, eller
icke. Revisorerne hafva varit tvifveiaktige härom, och Stats-Utskottet
har ansett sig icke kunna förbigå denna fråga. Saken synes icke heller
vara så klar, då halfva antalet af länen beräknat sig till godo denna
afgift, men det andra halfva antalet deremot icke ansett sig kunna göra
det. För att få frågan utredd, om hvad som är rätt eller orätt, finnes
icke någon annan utväg, än att genom en skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t ville meddela förklaring huruvida Kammarkollegii
berörda bref upphört att vara gällande.

En föregående talare har yttrat, att Stats-Utskottets förslag vore
lumpet. Det beror på hvars och ens åsigt. För min del kan jag icke
anse att frågan, om hvad som är rätt och orätt, kan vara lumpen; äfven
om den endast berör mindre summor.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Ilerr Holmberg: Emot mitt påstående, att ifrågavarande ersätt ningsmedel

icke äro inbegripna under den landskontoren tillagda provision,
har jag icke hört någon annan invändning framställas, än
att, då landskontoren inom elfva län icke uppburit, denna ersättning,
landskontoren inom de andra länen i följd deraf måste anses hafva orätt
förfarit; hvarjemte man såsom något besynnerligt anmärkt, att i Blekinge
län denna ersättning blifvit upptagen till 5 R:dr. I anledning
deraf torde jag få ytterligare erinra derom, att, i enlighet med hvad jag
redan omständligen ådagalagdt, landskontoren ega laglig befogenhet att antingen,
såsom i Blekinge län uppgifvits hafva skett, beräkna ifrågavarande
ersättning till sitt verkliga belopp, eller ock, om de ej vilja besvära
sig med behörig verificering af dessa jemförelsevis obetydliga utgifter,
efterskänka godtgörelse derför eller upptaga den i ett för allt
till det ingalunda för höga belopp, som ifrågavarande cirkulär bestämmer.
För öfrigt har jag redan förklarat, att jag icke bestrider, att ju
icke denna obetydliga ersättning kan indragas, om sä finnes lämpligt;
och jag skulle icke gjort ringastS invändning mot eu hemställan derom,
men att i strid med verkliga förhållandet förklara, att laglig rättighet
till ersättningen nu icke förefinnes, kan jag icke anse vara rätt. .lag
fortsätter derför mitt förra yrkande.

Friherre Raab, Adam: Förhållandet i detta fall synes icke sakna
sin egendomlighet i det att halfva antalet af rikets län i förevarande
fall stå emot den andra hälften deraf. Men en annan fråga är
om anmärkningen kan vara värd att fullföljas genom en skrifvelse till Kong!.
Maj:t. Frågan handlar om 54 R:dr eller med tillägg af de 5 R:dr, som utgått
för samma ändamål i Blekinge, 59R:drR:mt. Taga vi i betraktande
hvad hvarje dag af Riksdagen kostar, så komma vi snart derhän, att vi,
genom att afhandla frågan alltför länge, åstadkomma en större kostnad, än
hela det belopp, hvarom nu är fråga. Jag vill gerna att rättelse i saken
åstadkommes, så att förhållandet blir lika i alla länen, och jag tror.

128

Den 8 April, e. m.

att, (iå så stor provision betalas för stämpelpappersförsäljningen, dessa
4 R:dr 50 öre val deruti kunde inbegripas. Men detta skulle väl kunna
vinnas på ett enklare sätt och utan att Kong!. Maj:t besväras med
denna småsak. Eu skrifvelse härom skulle endast förringa värdet och
vigten i allmänhet af Riksdagens skrivelser, som böra hafva ett högre
föremål, än detta; och får jag derföre föreslå att Kammaren ville fatta
följande beslut:

r Kammaren, som vill antaga, att rättelse i det anmärkta förhållandet
skall vinnas utan behof af underdånig skrifvelsek af slår den nu föredragna
punkten».

A detta mitt förslag anhåller jag att Herr Grefven och Talmannen
ville framställa proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets ifrågavarande hemställan, dels af Friherre Raab,
att Kammaren skulle fatta ett beslut af följande lydelse: »Kammaren,
som vill antaga, att rättelse i det anmärkta förhållandet skall vinnas
utan behof af underdånig skrifvelse, afslår den nu föredragna punkten»;
och dels slutligen, att Utskottets hemställan måtte afslås; framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets
hemställan, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera
proposition på antagande af Friherre Raabs förslag till beslut, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

§ 7.

Ilerr Montgomery-Cederhjelm: Jag anser mig kunna tillkän nagifva,

att jag fått tillförlitlig upplysning om att Kongl. Maj:t redan
vidtagit den åtgärd, som Stats-Utskottets förslag i denna punkt afser.
Jag får derför anhålla att punkten måtte afslås.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på bifall
till Utskottets hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera proposition
på afslag derå, som med ja besvarades.

§ 8.

Friherre Sprengtporten: Det förefaller, som om så väl statsrevisorerne
som Stats-Utskottet saknade en fullständig upplysning om den
frågas beskaffenhet, som i denna punkt utgjort föremål för deras omdömen.
hvarföre någon närmare utredning synes erforderlig, och då jag
i min egenskap af egare till Sparrehobn särskild blifvit nämnd: torde
Kammaren fordra eu sådan af mig.

Jag vill nu icke fästa mig dervid, att Sparreholms station blifvit i
Betänkandet förlagd till Daga härad, ehuruväl den är belägen inom

Willåttinge

Den 8 April, e. rn,

129

Willåttinge; men hvad som icke kunnat undgå min uppmärksamhet
är den uppgiften, att det sätt, hvarpå anläggningen af clet ifrågavarande
gästgifveriet af Kong!, trafikstyrelsen befordrats, medfört
någon särskild fördel för egaren af Sparreholm. Jag måste då
fråga hvari denna fördel skulle hafva bestått; ty visserligen kan det
icke betraktas som någon nämnvärd uppoffring, då en enskild person
till gagn för ett allmänt nyttigt företag upplåter ett jemförelsevis obetydligt
jordområde; men icke kan detta uppskattas som en fördel för
honom?

Att de resande, som afstiga vid en jernvägsstation, för att med skjuts
fortsätta sin resa till orter när och fjerran, finna utvägar till vidare
fortkomst, är tvifvelsutan af ett stort intresse för dem och äfven för
rörelsen på jernvägen; men icke kan det påstås att den, som har sin
bostad nära denna station, och aldrig begagnat eller behöft anlita detta
fortskaffningsmedel, har någon särskild fördel af detsamma. Revisorerne
och Stats-Utskottet må dä tilläfventyrs hafva blifvit ledde till den föreställningen,
att egaren till Sparreholm må hafva tillgodogjort sig det
gynnsamma tillfället af en gästgifverianläggning i dess nära grannskap,
för att sjelf uppträda som entreprenör och tillegna sig fördelen af eu
lönande gästgifverirörelse; men denna-föreställning, om den funnits, är
fullkomligen ogrundad, ty gästgifveriet är, enligt förfogande af Konungens
_ Befallningshafvande, genom auktion upplåtet åt eu entreprenör,
som icke har det ringaste att skaffa med egaren eller egendomen.

Den enkla beskaffenheten af denna fråga är: att anläggningen af
ett gästgifveri vid Sparreholms station var, liksom vid de flesta stationer
oumbärlig, men för denna anläggning uppstod en svårighet derigenom,
att det egoområde, som på alla sidor omger stationen, i en utsträckning
af omkring en half mil uteslutande består af en sådan jordnatur,
att anläggningen af ett gästgifveri ä detta område icke, emot stadgandet
i 1734 års gästgifveriordning, som i denna omständighet ytterst stödjer
sig på 14 § Regeringsformen, kunde anbefallas. Gästgifveriet måste
sålunda, anläggas å kronojord, eller som var detsamma, ä stationsområdet,
hvilket också närmast öfverensstämde med stadgandet i 28 kapitlet
2 § Byggninga-balken. Och först dä, och sedan en sådan plats blifvit
bestämd och anvisad, inträdde en byggnadsskyldighet för häradet, hvilken
likväl icke var obegränsad, enär den icke omfattade det oundgängliga
behofvet af bostad för gästgifvaren och hans folk, hvilken, enligt
nyssnämnda lagrum, antages böra förut finnas å det ställe, der anläggningen
af ett gästgifveri anses böra ega ruin; och som Staten, hvilken sjelf
hade behof af inrättningen, äfven var innehafvare af platsen, kunde det
icke åligga någon annan än Staten att åtaga sig anskaffandet af denna
bostad, så framt icke häradet skulle i sin byggnadsskyldighet utöfver
lag betungas. Sättet för utförandet af denna anläggning blef sålunda
föremål för ett aftal emellan trafikstyrelsen och häradets deputerade,
hvilket ledde dertill, att trafikstyrelsen upplät eu byggnad, som för stationens
behof i alla fall måste uppföras, en lägenhet till bostad åt gästgifvaren,
emot det att häradet åtog sig allt det öfriga. Dä emellertid
den byggnadsplats, som kunde erbjudas inom stationens befintliga område
var olämplig och detta icke utan skada kunde inskränkas, erbjöd

Iiiksd. PrOt. 1868. 1 Afd. 3 Band. 9

130 Den 8 April, e. m.

sig egaren af Sparreholm att till stationen utan ersättning upplåta en
lämplig plats.

Jag föreställer mig att om dessa förhållanden varit kända och utredda
för revisorerne och Stats-Utskottet, eu anmärkning uteblifvit, som
möjligen kunde misstydas.

Sedan jag meddelat dessa upplysningar, som jag icke bort undandraga
mig att lemna, medgifver jag för min del, att Betänkandet i denna
punkt, med sina brister och misstag, må läggas till handlingarne.

Herr Troilius: Jag ber att endast i afseende på anledningen till
den af statsrevisorerne gjorda anmärkningen, hvarom det föreliggande
Utlåtandet handlar, fä meddela några upplysningar. Revisorerne kunde
visserligen hafva skäl att fästa sig vid den i jernvägsräkenskaperna förekommande
rubriken: »gästgifBenbyggnad”, såsom främmande för jern vägsrörelsen;
men förhållandet synes mig likväl hafva blifvit så tillfredsställande
förklarad! af trafikstyrelsen, att Utskottet icke haft anledning att
fästa vidare afseende vid anmärkningen. Jernvägen egde ett hus, som
under anläggningstiden varit begagnadt till bostad åt arbetare och sedermera
befanns behöflig^ till bostad för en banmästare och logement
för stundom öfverliggande tågpersonal vid Sparreholm, för hvilket ändamål
huset likväl måste Hyttas och lämpligare plats derföre inom stationens
område beredas. Eu sådan plats, der byggnaden ej blefve till
hinder för rörelsen, kunde endast erhållas genom förvärfvande af ett
litet stycke jord intill det förut varande stationsområdet. Detta erbjöds
utan annan ersättning af Sparrehohns egare, än att dels plats inom stationsområdet
lemnades för stall- och uthusbyggnad till en blifvande skjutsinrättning,
dels 2:ne rum med kök, som befunnos uti det ifrågavarande huset och
voro obehöfliga för jernvägspersonalen, upplätos till gästgifveriföreståndarens
disposition. Då Sparrehohns station var anlagd vid större vägar, som
leda åt ena sidan till Malmköping och Eskilstuna och åt den andra til! Södermanlands
sydligare trakter, var det nödvändigt att vid denna station
bereda dit ankommande jernvägspassagerare tillfälle till vidare befordran,
såvida man skulle kunna påräkna någon betydligare rörelse. Då
jernvägen utan annan uppoffring än upplåtande af ett par för dess egen
personal obehöfliga rum, som i alla fall förefunnos, kunde befordra inrättningen
af gästgifveriet och derigenom förvärfvade dels ett större utrymme,
dels rättighet till uppsigt öfver gästgifveri-inrättningen och att
hindra bränvinsutskänkning derstädes, ett för ordningen vid hvarje station
särdeles angeläget vilkor, sä torde Kammaren finna att jernvägens
fördelar blifvit i detta fall tillgodosedda. Revisorerne skulle också säkerligen
icke fästat uppmärksamhet vid förhållandet, om icke sjelfva
byggnaden i räkenskapen blifvit upptagen under den oegentliga benämningen
gästgifveribyggnad, hvilken icke motsvarar dess hufvudändamål.
Jag anser i alla fall icke erforderligt att begära någon ändring i Utskottets
Betänkande, men vill endast, i afseende på det deruti gjorda
förbehållet att något dylikt icke vidare må ifrågakomma, anmärka att
hvarken nuvarande eller framtida trafikstyrelser kunna garantera, det
icke förhållanden äfven annorstädes vid Statens jernvägar kunna uppkomma,
som göra ett dylikt förfarande ä styrelsens sida berättigad!, ge -

Öen 8 April, e. m. 131

nom dermed förenade fördelar för det allmänna, äfven med fara att utsätta
sig för ny anmärkning.

Den redan anmärkta förvexling^ uti namnet på häradet i fråga,
som bör vara Willåttinge i Daga, beror på en felskrifning vid förklaringens
uppsättning.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Dä någon ändring i punkten
icke är yrkad, är icke något vidare derom att säga. Jag ber endast
att få nämna, att den förste värde talaren misstagit sig, då han sagt,
att det är Stats-Utskottet, som lemnat de uppgifter, vid hvilka han fästat
sig. Det är nemligen trafikstyrelsen, som uppgifvit inom hvilket
härad Sparreholms station skulle vara belägen, och likaledes har Utskottet
icke yttrat ett ord om den fördel egaren till Sparreholm kunde
hafva af ifrågavarande gästgifveri, utan det är trafikstyrelsens ord, som
äfven här blifvit citerade. Jag har endast velat anmärka detta, och
anhåller för öfrigt att punkten mätte bifallas.

Friherre Sprengtporten: Det kan vara likgiltigt, på hvad sätt
det misstag uppstått, vid hvilket jag fästat mig. Jag har endast velat
erinra om, att ett sådant förekommit; och då detta är upprepadt i Utskottets
Utlåtande, har jag med min anmärkning vändt mig till Utskottet,
som stödt sin framställning å detsamma. I slutet af motiveringen
säger Utskottet dessutom, i en klandrande mening, att en dylik anordning
vid öfriga jernvägsstationerna icke egt rum eller förmodas kunna
ifrågakomma. Detta är helt naturligt, så framt ett liknande förhållande,
efter all sannolikhet, icke på något annat ställe förefunnits. Jag har
icke velat göra Utskottet någon förebråelse, utan endast önskat återföra
frågan till dess rätta ståndpunkt.

Öfverläggningen^förklarades härefter slutad och Utskottets hemställan
bifölls.

Grefve Mörner, Carl Göran: Det synes mig, att våra offentliga
räkenskaper i allmänhet föras snarare alltför vidlyftigt, än för mycket
knapphändigt och att man derföre icke utan de.mest giltiga skäl bör
öka denna vidlyftighet. Om det nu står uti konvoj-kommissariatets räkenskaper,
att detta verk har att fordra af telegrafverket, hvilket således
häftar i skuld till det förra, så kan jag ej finna annat, än att, dä det
är ett Statens verk, som har en skuld till ett annat Statens verk, det
kan vara likgiltigt, om redovisningen härföre intages i den ena eller
andra kassans räkenskap, helst skulden icke är klar och ovilkorlig, utan
blott i mån af tillgängliga öfverskott skall af den skyldige återgäldas.
Nu vill man dock, att skuldbeloppet skall på tvä ställen upptagas.
Jag för min del skulle helst se, att konvoj-kommissariatet icke förpligtats
att annorlunda, än inom linien. upptaga en sådan fordran, som den
ifrågavarande, då den valuta, som telegrafverket derföre eger uti de anlagda
telegraf-linierna, med hvad dertill hörer, icke gerna kan realiseras.
Försträckningen utgöres dessutom, såsom redan är nämndt, icke af

13''<5

Den 8 April, e. rri.

ett län med bestämd återbetalningsskyldighet, utan har vid dessa medels
öfverlemnande till telegrafverket endast fästats det vilkor, att, i händelse
sistnämnda verks inkomster lemnade öfverskott utöfver hvad för dess
räkning behöfdes, ifrågavarande anslagsmedel borde återgäldas, i den
män sådant lämpligen kunde ske. Under sådana förhållanden tror jag
att det hade varit bättre, om konvoj-kommissariatet endast upptagit denna
summa inom linien, i stället för att bokföra densamma på sådant sätt,
att kommissariatet komme att skyldra med tillgångar, som den i verkligheten
icke hade. Att nu äfven belasta telegrafverkets räkenskaper
med denna post och föreskrifva att den der skall balanseras är ifrån år,
dermed tror jag föga vara vunnet, och får på denna grund anhålla om
afslag å den föreslagna skrifvelsen.

Herr Ekenman: Jag delar den föregående talarens åsigt och tror,

att, dä denna Kammare visat benägenhet att undertrycka dylika skrivelser
i frågor af underordnad vigt, äfven denna kunde afslås. Det
förhåller sig nemligen så, att handels- och sjöfartsfonden upptager bland
sina tillgångar ett fordringsbelopp hos elektriska telegrafverket af icke
mindre än 3,259,667 R:dr 69 öre, som påtagligen aldrig kommer att
inflyta. Detta lärer ej heller hafva varit beräknådt, ty Kongl. Maj:t
har, när medel för nya eller ombyggnad af äldre telegraflinier tid efter
annan blifvit anvisade till utbetalning af konvoj-kommissariatet från
handels- och sjöfartsfonden, dervid allenast fästat det vilkor, att, i händelse
telegrafverkets inkomster lemnade öfverskott utöfver de ärliga utgifterna,
ifrågavarande anslagsmedel borde till berörda fond levereras.
Detta lärer kunna ske, alldeles oberoende deraf att det ena verket bokför
anslagsbeloppet såsom fordran och det andra såsom skuld. En enskild
person underlåter icke, för att ej förvilla sig sjelf i afseende på
sin verkliga ekonomiska ställning, att afskrifva en fordran, hvars utbekommande
ej längre ligger inom möjlighetens gränser, och enahanda
förfaringssätt synes mig att statsverket bör iakttaga. Detta sker ock
beträffande Riksbankens fordringar, och i stället således att hos Kongl.
Maj:t begära, det ifrågavarande oguldna förskotter skola af telegrafverket
såsom skuld för all framtid balanseras, synes mig skrifvelsen, om
den skall aflåtas, böra hafva till syftemål att fordringsbeloppet afskrifves
eller åtminstone tills vidare föres inom linien i handels- och sjöfar
ts fond ens räkenskaper.

I frågans närvarande skick inskränker jag mig till att yrka afslag
å den föreslagna skrifvelsen.

Herr Montgomery-C^ederhjelm: Denna skrifvelse är icke af
någon vigt, ty om den icke nu beslutas, blir det en annan gång och
det kanske är bättre, att det nu icke blir så inånga. Men det är icke
så, som en föregående talare yttrat, att denna summa skulle år frän år
balanseras, utan härmed förhåller sig så, att, när dessa medel anvisades
från handels- och sjöfartsfonden för telegrafverkets räkning, fästades
dervid det vilkor, att, när sistnämnda verks inkomster komme att öfverstiga
utgifterna, skulle dessa anslagsmedel, i den mån sådant kunde ske,
återgäldas. Nu visade vid sista revisionsåret telegrafverket ett öfverskott
af 80,000 R.dr, och då kan man väl äfven för framtiden hoppas ett

Deri 8 April, e. m.

133

lika godt resultat, isynnerhet då någon ränta ej betalas på anläggningskostnaden.
Dessa ärliga öfverskott skola nu. i den mån sådant kan ske,
öfverlemnas till konvoj-kommissariatet såsom afbetalning på de summor,
som derifrån erhållits. Jag tror dessutom det vara en rigtig bokföringsåtgärd,
att denna handels- och sjöfartsfondens fordran är upptagen som
skuld hos telegrafverket och kan icke anse som rätt, att den afföres, dä
verklig återbetalningsskyldighet förefinnes samt får på grund häraf anhålla
om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Mö mer: Jag har icke trott, att telegrafverket, som an lagt

så många nya linier, kunde vara i tillfälle att göra några mera betydliga
återbetalningar ä de erhållna försträckningarne. Hvad sjelfva
frågan beträffar, sä upprepar jag, att, om Utskottet föreslagit att hela
fordringsbeloppet skulle i konvoj-kommissariatets räkenskaper antecknas
inom luden, skulle jag icke haft något att erinra emot Utskottets framställning
om eu sådan åtgärd; men att telegrafverket skall åläggas upptaga
denna skuld, anser jag blott vara att utan nytta inveckla bokföringen
och får derför förnya mitt yrkande om afslag.

Sedan öfverläggnängen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till Utskottets hemställan;
och, då dervid svarades mänga ja, blandade med nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.

§ 10.

Utskottets hemställan bifölls.

.§ Il Herr

Faxe: Jag vill blott fråga Stats-Utskottet, hvar dessa me del

skulle erhållas, om de ej fä tagas annorstädes än på Tredje Hufvudtiteln.
ty der finnas mig veterligen icke några medel för dylika ändamål.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Det har icke varit reviso rernes

mening, att dessa medel icke skulle fä tagas på någon Hufvudtitel;
men att de voro uppförda på Sjette fann man besynnerligt och
ansåg dessa böra utgå af den Tredje, hvilken åsigt äfven Utskottet gillat,
åtminstone så till vida, att de ej böra utgå af Sjette Hufvudtiteln.

Grefve af Ugglas: Jag har blott begärt ordet för att upplysa
Herr Faxe, att det finnes på Tredje Hufvudtiteln en post, hvars belopp
jag icke minnes, för expenser och andra utgifter och med hvilken sådana
saker, som de nu förevarande, kunna bekostas.

Öfverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan bifölls.

134

Den 8 April, e. m.

12 och 13.

Utskottets hemställanden biföllos.

§ 14.

Herr Ekman, Carl: Jag hade trott, att någon af Stats-Utskottets
ledamöter hade någon upplysning att härvid meddela; men då icke någon
af dem begärt ordet, ber jag få nämna, att jag har tillförlitlig kännedom
om, att redan åtgärder äro vidtagna, hvarigenom det, som i denna
punkt tillstyrkes, blir iakttaget, och under sådana förhållanden anhåller
jäg, att denna skrifvelse måtte fä förfalla.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på bifall
till Utskottets hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera proposition
på afslag derå, som med ja besvarades.

§ 1^.

Herr Bennich: I denna punkt har Utskottet ätergifvit en del af
den förklaring, som tullstyrelsen lemnat i anledning af revisorernes anmärkning;
men Utskottet har slutat just vid den del af förklaringen, som
skulle visa, huru förhållandena äro och att det gifves grundade anledningar
till detta anslag. Jag ber derför att få erinra härom. Styrelsen
har förut redogjort för, att detta anslag har utgått i öfver 100 är och
att, om det icke särskild t vissa tider varit upptaget, detta kommit sig
deraf, att omkostnaderna för fria medikamenter kunnat bestridas med
det förslagsanslag till »diverse utgifter», som varit stäldt till Generaltullstyrelsens
förfogande. Derjemte tillägger styrelsen en sak, som jag
ber att få uppläsa, nemligen: »Den utgift, som utgör föremål för revisorernes
anmärkning, lärer icke skäligen kunna betraktas som öfverflödig
eller för tullverket gagnlös. Dä nemligen behöfliga läkemedels
kostnadsfria, tillhandahållande åt den talrika, vanligen mindre bemedlade
underbetjeningen, hvars helsa genom nattetid eller under ogynnsamma
väderleksförhållanden skeende bevakningar ofta äfventyras, antagligen
föranleder dertill, att de sjuke tidigare, än som eljest skulle hafva varit
händelsen, varda i tjenstbarhet återförsatte, minskas naturligtvis i motsvarande
män de kostnader, tullverket har att vidkännas för aflönande
af extra bevakningsbetjente, hvilka för uppehållande af de sjukes befattningar
maste- i tjenstgöring inkallas. Följden har ock varit, att det å
tullverkets stat uppförda anslag till arfvoden åt extra bevakningsbiträden
vid hamnbevakningsinspektionen i Stockholm varit jemförelsevis
mindre anlitadt, så att af detta anslag, uppgående till 3,600 R:dr, under
revisionsåret 1865 utgått endast 1,796 R:dr 50 öre och under sistlidne
ar 1,865 R:dr». Det är således den omständigheten, att den lägre betjemngens
helsa så olta under tjenstgöringen sättes på spel, som gjort,
att styrelsen ansett fria mcdikamenters tillhandahållande för dem vara
fullkomligt berättigad! och rent af ligga i statsverkets intresse, enär
kostnaden för dessa medikamenter är vida mindre än den att under långvariga
sjukdomar aflöna extra bevakningsbiträden.

Den 8 April, e. m.

135

Härvid har dock icke Utskottet fästat afseende, utan säger: »Då,
enligt Utskottets åsigt, deraf måste följa, att af tullverkets medel medikamenter
icke vidare böra bekostas åt den lägre betjeningen vid hamnbevakningsinspektionen
i Stockholm, hvilken genom en förbättrad aflöning
blifvit satt i tillfälle att, i likhet med tjensteman och bevakning i
allmänhet och särskildt hvad angår betjeningen vid ofri ga hamnbevakningsinspektioner
och lotsverket in. in., sjelf bekosta erforderliga utdika
mentor, samt behofvet af ett undantagsförhållande till förmån för den
s. k. underbetjeningen vid hamnbevakningsinspektionen i Stockholm, genom
hvad Kongl. General-tullstyrelsen i detta hänseende anfört, synes
icke vara ådagalagdt, hemställer Utskottet etc. etc.» Om förhållandet
vore sådant, sä skulle man kunna säga, att detta anslag-icke borde utgå;
men det är icke sä. Denna underbetjening är så illa aflönad, att den icke
en gäng kan förskaffa sig sina förnödenheter, minst under en sjukdom,
då en stor del af deras inkomster för dem gä förlorade, i det de dä icke
få behålla sina tjenstgöringspenningar, som för dem äro en extra inkomst
och jag hemställer derför, att någon åtgärd i detta afseende icke måtte
frän Riksdagens sida vidtagas, samt yrkar afslag å Utskottets Utlåtande.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Jag vill icke bestrida, att

med den lilla summa, som här är i fråga,^ mycken nytta kan ske och
jag respekterar, att tullverkets chef står på sina underordnades bästa;
men här äro åtskilliga besynnerliga förhållanden, som gjort, att Utskottet
kommit till detta beslut. Så utgå t. ex. dessa medikamenter endast
till hamnbevakningen i Stockholm. För 100 år sedan, då Stockholm
var den enda större hamn, der bevakning fanns, kunde detta vara skäl;
men nu, då det finnes lika stort antal hamnbevakningstjenstemän på
andra ställen, finnes ingen anledning till ett sådant privilegium för de
i Stockholm anställde. Detta var det ena hufvudskälet. Det andra
var det, att, då det finnes många andra tjenstemän t. ex. lotsstatens,
som äro lika utsatte för temperaturens vexlingar, som de vid hamnbevakningen
anställde äro det, ansåg Utskottet en orättvisa ligga deri, att
de sistnämnde skulle åtnjuta eu fördel, som icke kom de förre till del.
På dessa skäl ansåg man, att den nu föreslagna skrivelser) borde aflåta*,
och jag får anhålla om bifall till densamma.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag tror icke, att jag misstager
mig, då jag säger, att är 1856 en omreglering skedde icke allenast af
tullstatens löneförmåner, utan ock af de personer vid nämnda stat tillkommande
sportler; och att dervid den ifrågavarande fördelen af fria
medikamenter var afsedd att borttagas, torde vara så mycket mera tydligt,
som rättigheten till fri läkarevård uttryckligen bibehölls såsom eu
den lägre tullbetjeningen i Stockholm och Göteborg tillkommande
förmån.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till Utskottets
förevarande hemställan och dels afslag derå, framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till samma hemställan och,

136

Den 8 April, e. m.

då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

§§ 16 och 17.

Utskottets hemställanden biföllos.

§ 18.

Herr Nisser-. Jag har icke begärt ordet för att yrka någon förändring
i Utskottets beslut om detta porträtt, utan jag vill endast yttra
några allmänna satser om expensräkningarne i de flesta af våra embetsverk.
Der finnas åtskilliga anledningar till anmärkningar; men de
summor, de röra, äro sa små, att de icke anses kunna upptagas i revisionsberättelserna;
men de kunna dock, enligt min åsigt, förtjena att
uppmärksammas, ty misshushållning i det lilla leder till misshushållning
äfven i det störa. Jag säger detta, för att man icke må anse mig för
småaktig, om jag nu antyder några sådana förhållanden, som jag bemärkt.
Jag tror, att det, som mest bidragit till detta af mig klandrade
förhållande, är den omständigheten, att uppdraget att förse embetsverken
med en hel mängd små behofver är öfverlemnadt till vaktmästarne
på entreprenad. Jag vill nämna några af dessa småsaker, som t. ex.
artikelns strösand, hvilken i ett verk är debiterad till 6 R:dr. Skrifmaterialierna
utgöra ett rikt fält för anmärkningar. Så är t. ex.
i ett annat verk för hvarje ledamot påfördt icke mindre än 2 dussin
blyertspennor år 1865, och jag vågar antaga att dessa pennor aldrig
kommit ledamöterne tillhanda, likasom jag är förvissad att de aldrig
kunnat inom embetsverket förbrukas. I ett embetsverk har åtgått 5 å
6 kannor bläck: i ett annat, som icke är större, ända till 40’kannor
och 18 flaskor pa ett år. Jag vädjar till Eder, mine Herrar, om det
gerna kan vara möjligt att i ett embetsverk på året förbruka detta qvantum.
Allt detta är småsaker; men då här äro närvarande chefer och
ledamöter i åtskilliga embetsverk, tillåter jag mig anhålla, att desse
ville egna en liten granskning åt expensräkningarne, hvarigenom jag tror,
att sådana anmärkningar, som de nu framställda, icke vidare skulle kunna
göras. Slutligen vill jag anmärka, att statsrevisorerne, som väl sjelfve
borde utöfva största sparsamhet, gjort sig skyldige till enahanda förseelser.
Ehuru de _ af Staten ganska väl aflönade vaktmästarne äro så
många och deras öfriga sysselsättning ej är mera ansträngande, än att de
alltförväl utan särskild betalning kunnat lemna den obetydliga uppassning
som revisorerne kunnat behöfva, hafva de dock för detta besvär,
under den tid af tvä månader som revisionen pågått, åtnjutit icke mindre
än 1,130 R:dr, en summa som väl ingen kunnat ana. Förlidet års
revisorer beslöto ock att nedsätta summan till hälften, eller 565 R.dr.
Jag omnämner detta med förhoppning, att kommande revisorer ville
tillse, om icke denna summa skulle ännu mer kunna nedsättas. Jag anhåller
om bifall till förevarande punkt.

Herr Hazelius: Jag har specielt en anmärkning att göra i afseende
på artikeln ved. Jag har gjort några besök i Kammarrätten för

Den 8 April, e. m.

137

att få reda på expensmedlens belopp och har dä funnit, att i de flesta
verk åtgår å 4 gånger den qvantitet ved, som skulle förbrukas i ett
enskildt hus med samma antal rum. Jag kan ej annat än instämma i
den siste talarens åsigt, att felet ligger hos herrar chefer, som ej tillse
detta, och jag tror, att med något strängare tillsyn i detta afseende expensmedlen
skulle betydligt kunna inskränkas. Somliga verk hafva en
bestämd summa anslagen för expenser, andra få hvad de fordra, och i
de sistnämnda herrskar en misshushållning, som på de skäl, som den
siste talaren anmärkt, kan vara stort skäl att göra anmärkning vid.

Ofverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan bifölls.
§ 19.

Kammaren biföll hvad Utskottet i denna paragraf föreslagit.

§ 20.

Herr Nisser: Jag ber om ursägt, att jag ännu en gång har be gärt

ordet. Jag fruktar dock, att Stats-Utskottet gjort sig skyldigt till
ett förbiseende, då Utskottet säger, »ått de för revisorerne utfärdade
instruktioner sä nyligen som vid nästlidne års riksmöte blifvit fullständigt
omarbetade». Misstaget ligger deri, att någon omarbetning af
de förut gällande instruktionerna icke skodde, utan de endast afskrefvos
med några fä mindre väsendtliga förändringar, och utbytet af ordet Riksdag
i stället för Rikets Ständer. Härigenom hafva bibehållits föreskrifter,
som under nuvarande förhållanden äro overkställbara, såsom t. ex. det
i en af revisions-instruktionerna förekommande stadgandet, att Riksgäldsfullmägtige
äro skyldige att låta trycka och till Riksdagen vid dess början
aflemna såväl revisionsberättelser som de förklaringar, hvartill revisorernes
anmärkningar gifvit anledning, under det att fullmägtige derjemte
äro skyldige att under 3 månaders tid efter revisionens slut afvakta
dessa förklaringar. Då nu revisionen afslutas den 14 Oktober
och Riksdagen börjar den 15 Januari, inses omöjligheten att åtlyda
denna föreskrift, jag tror derför, att Stats-Utskottet icke borde hafva
behandlat denna anmärkning på sätt, som skett. Den kan visserligen
anses mindre väsendtlig; men mig synes det verkligen värdt all uppuppinärksamhet,
att Riksdagen, vid de tillfällen, dä den ensam eger att
utfärda gällande författningar, väl mätte tillse, att dessa icke må innehålla
några absurda omöjligheter. Jag får på grund häraf anhålla
om återremiss.

Herr Säve: Jemte det jag instämmer i den föregående talarens

anmärkning, ber jag att fä fästa uppmärksamhet på hvad af revisorerne
i denna punkt blifvit anfördt, nemligen de svårigheter, som kunna uppstå
genom den obestämdhet, som nu finnes i föreskrifterna för revisorernes
komplettering, då antalet vid deras sammanträden ej är fulltaligt.
Revisorerne hafva nemligen omtalat, att vid deras sista sammanträde
inträffade, att antalet nära på icke räckt till, ty ej mindre än tvanne
ordinarie revisorer uteblefvo, och suppleanterne måste inkallas; men de

138

Den 8 April, e. m.

förres afsägelse!- konimo så sent, att man ej förrän i sista ögonblicket
kunde vidtaga åtgärden, att inkalla erforderlige suppleanter. För att
förekomma eu sådan brist, bör det derföre vara föreskrifvét inom hvilken
tid afsägelse!'' böra ske och huru antalet slutligen skall kompletteras.
Jag för min del vet icke någon annan auktoritet, som i händelse
af inträffade förfall skulle mellan riksdagarne kunna utse det bristande
antalet, om man icke ville uppdraga detta åt Bankens och Riksgäldskontorets
fullmägtige; men derom finnes icke något stadgadt. Jag hemställer
till hvar och en, om Utskottet väl besvarat revisorernes anmärkning
i detta afseende, dä Utskottet helt simpelt förklarar, >mtt någon
tids vidare erfarenhet torde erfordras, innan beslut fattas angående
möjligen behöfliga ändringar och tillägg uti denna instruktion, samt att
någon sådan olägenhet vid tillämpning af de i ämnet gällande stadganden
för öfrigt ännu icke uppstått, att den af revisorerne ifrågasatta åtgärd
deraf visats vara nödvändig». De, som önska stabilitet i hithörande
författningar, åberopa de förändringar och tillägg, som gjordes i
instruktionen för revisorerne vid sistlidne riksdag. Men hvar och en
vet, att de ändringar, som då gjordes, icke på minsta sätt röra denna
sak, och att man icke bör invänta nya erfarenheter för att undanrödja
eu olägenhet, som så lätt kan uppstå. Jag hemställer derför, om icke
Kammaren skulle vilja återförvisa Utlåtandet äfven i denna del, med
begäran att Utskottet ville afgifva förslag till rättelse i de af den föregående
talaren och nu af mig berörda förhållanden.

Herr Montgornery-Cederhjelm: De anmärkningar, som mot
denna punkt blifvit gjorda, äro två, af Indika den ena afser ändring i
72 och 73 § Riksdags-ordningen och den andra ändring i instruktionen
för statsrevisorerne. I afseende på de påpekade olägenheter, som skulle
afhjelpas genom ändring af Riksdags-ordningen, så äro de af den beskaffenhet,
att någon olägenhet af det nuvarande förhållandet ännu icke
uppgifvits hafva inträffat. Derför ansåg man inom Utskottet icke lämpligt
att föreslå någon förändring, som skulle påkalla Konstitutions-Utskottets
åtgärd, och det sä mycket mindre, som det icke kan vara meningen
att i grundlagen intaga föreskrift för alla fall, som kunna inträffa.
Hvad Herr Nissers anmärkning beträffar, så måste jag erkänna,
att ett misstag blifvet begånget vid upprättandet af instruktionen; men
det är icke af sådan vigt, att det kan vara skäl ändra dessa instruktioner,
som ännu icke äro ett år gamla, då någon skada icke af dem
kan föranledas. Jag får på dessa skäl anhålla om bifall till punkten.

Grefve af Ugglas: Jag kan icke underkänna rigtigheten af den

förste värde talarens anmärkning, och då i reglementet för revisorerne
finnes ett stadgande,|som icke kan anses rigtigt eller lämpligt, kan jag
icke se något skäl att uppskjuta med en rättelse deraf, derför att detta
reglemente endast är ett är gammalt. Jag har derför icke något att
anmärka mot en äterremiss af denna punkt.

Herr Nisser: Då,''sedan jag begärde ordet, eu ledamot af Statsutskottet
tillstyrkt mitt yrkande om äterremiss, bghöfver jag icke vidare
mig yttra; jag vill blott tillägga att, om tiden, inom hvilken för -

Den 8 April, e. m.

139

klaringar med anledning af revisorernes, anmärkningar skola afgifvas,
ändras från 3 till 2 månader, torde saken dermed vara lijelpt. Skulle
man åter anse, att denna förkortning vore menlig för embets verken,
kunde t. ex. tiden för inlemnandet till Riksdagen bestämmas till den 1
eller 15 Februari i stället för vid riksdagens början. Frågan kan på
endera sättet lätt redas och jag fortsätter mitt yrkande om äterremiss.

Friherre Funck: Ehuru jag i Stats-Utskottet deltagit i behandlingen
af denna punkt och icke reserverat mig mot beslutet, måste jag
dock erkänna, att det nu anmärkta förhållandet undgått min uppmärksamhet;
men dä jag nu derom blifvit upplyst, anser jag, att rättelse bör
ske och förenar mig i anhållan, att punkten mätte återremitteras.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmännen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels äterremiss deraf, framställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets
hemställan, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på äterremiss
deraf, som med ja besvarades.

§ 21.

Lades till liandlingarne.

§ 22.

Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Oaktadt jag med tack samhet

erkänner den välvilja, som Stats-Utskottet visat angående revisorernes
framställningar, är det dock en punkt, hvari jag icke finner
de afgifna förklaringarne tillfredsställande och jag får derför yrkaåterremiss,
för att af Utskottet få ett yttrande om revisorernes anmärkningar
i hvad de röra det elektriska telegrafverket. Detta telegrafverk är
i tekniskt hänseende otvifvelaktigt ett bland de bäst skötta i verlden; men
i afseende på dess ekonomi lemnar förvaltningen af detsamma mycket
att önska, och jag tror, att det fordras allvarliga åtgärder för att härutinnan
komma till bättre resultat, enär af räkenskapen tydligen framgår
att föga afseende fästes på hushållning med Statens medel inom
denna förvaltningsgren. Bland de anmärkningar, som af revisorerne
blifvit framställda, upptager jag först den, som rör aflöningen under
chefens för telegrafverket resa till Paris och England. Utom det att
man ansett aflöningen under dessa båda resor vara för högt tilltagen,
förefinnes dessutom här den anmärkningsvärda omständigheten, att beloppet
af.aflöningen under den sednare resan aldrig blifvit underställd
Kongl. M.aj:ts pröfning, utan blifvit bestämd af chefen sjelf. Den häröfver
afgifna förklaringen är ingalunda tillfredsställande, den visar endast
hvad som kunde ses af räkenskapen, eller att Preussen betalat hälften
af kostnaden fastän resan verkställts af Svenska tjensteman, men att
detta deltagande af Preussiska staten borde afgöra hvad Svenska statsverket
skulle betala i traktamente till sin väl aflönade tjensteman ådagalägger
den ej, och jag hemställer, huruvida det kan gifva ett godt

140

Den 8 April, e. m.

prejudikat att utan anmärkning låta eu embetsman sjelf på detta sätt
bestämma sin aflöning. Hela resan synes mig dessutom hafva varit temligen
öfverflödig'', ty nog kan beställningen af eu telegrafkabel göras lika
bra, på enklare sätt och med mindre kostnad, än att för detta ändamål
en extra resa till beställningsorten företages af telegrafverkets chef, åtföljd
af eu intendent.

Revisorerne hafva vidare ansett att indragning af stationerna kan
ske i åtskilliga småstäder, der jernvägstelegrafstationer finnas. Hvad
telegrafstyrelsen härom yttrat, eller att det är en fördel för dessa städer
att jemte jernvägstelegrafen hafva ännu en telegrafstation, kan ej bestridas;
men jag tror, att Köping, Arboga, Södertelje och Borås kunna hvar
för sig hafva nog med jernvägstelegrafen och att Staten ej bör bekosta
öfverflödiga stationer; men telegrafstyrelsen anser detta vara en småsak.
Man gjorde visserligen ett försök att indraga telegrafstationen i
Arboga; men dä staden tillkännagaf sin önskan att behålla den, fick den
det. Hvad angår den uttryckta önskan att flera stationer måtte förändras
till privatstationer, sä anser telegrafstyrelsen denne förändring vara
förenad med vissa olägenheter; men hvilka dessa olägenheter äro har
den icke kunnat göra klart hvarken för revisorerne eller i sitt svar
å deras anmärkningar, ej heller har jag enskildt lyckats fä reda pa
dessa olägenheter. Jag anser privatstationerna vara af största fördel
för det allmänna och att man genom dem kan utan större kostnad
för Staten ännu mera sprida telegrafens välsignelser. De hafva
dessutom det goda med sig, att de ständigt kunna vara tillgängliga
för telegrafering, hvilket man icke kan begära af Statens stationer.
I afseende på kontrollen behöfdes ingen annan, än att man delade
inkomsten, så att Staten toge portot för de ankommande och privatstationen
för de afgående telegrammen. Beträffande revisorernes
framställning, att åtskillige tjensteman* aflöning måtte bestämmas uti en
mindre, fast lön jemte tjenstgöringspenningar, yttrar telegrafstyrelsen,
att den icke anser detta vara möjligt, emedan, då desse tjensteman icke
kunna egna sig åt någon annan sysselsättning, de i en mindre stad, der
korrespondensen vore ringa, skulle få inkomster otillräckliga att lefva
af. Nu är dock förhållandet, att desse tjensteman ofta äro sysselsatte
med mycket annat, och att de derför vilja vara så mänga som möjligt
på samma plats; men gäfve man dem åter tjenstgöringspenningar, sä
skulle det ligga i deras eget intresse att fä göra sä mycket tjenst och
hafva så fä biträden som möjligt.

En affär eller ett industrielt företag, hvilket telegrafen onekligen är,
bör efter min åsigt förvaltas med hänsyn till ekonomiska förhållanden
och ej tillåtas att ingå i de byråkratiska hjulspåren.

Jag skall icke längre uppehålla, utan får blott upprepa mitt yrkande
om återremiss, på det att Stats-Utskottet ännu en gång må taga
i öfvervägande de anmärkningar, som rörande det elektriska telegrafverket
blifvit framställda.

Herr M ontgomery-Cederhjelm: Det faller sig något svårt
att besvara de anmärkningar, som blifvit af den föregående talaren gjorda.
Telegrafstyrelsen har, med anledning af åtskilliga anmärkningar,
framställda af Riksdagens år 1867 församlade revisorer, afgifvit svar:

Den 8 April, e. m.

141

men äfven af dem är det svart att draga sådana resultat, att de kunna
anses utgöra verkliga svar på de anmärkningar, bemälde talare nu gjort.

I afseende på en sak, synes man mig dock väl kunna komma öfverens,
den nemligen, att det icke är möjligt att sköta det Svenska telegrafverket
helt af hållet såsom en anstalt, den der endast bör lemna vinst.
Till följd af värt lands egendomliga beskaffenhet kan värt telegrafverk
ej lemna så fördelaktiga ekonomiska resultat som åtskilliga andra länders,
der telegrafsträckningarne icke äro sä långa som hos oss. och der
man jemväl telegraferar mera. Men dä man besinnar det ändamål, som
med telegrafverket åsyftats, kan jag icke tro det vara lämpligt, att derför,
att eu eller annan station icke lemnar fullt nöjaktiga ekonomiska
resultat, straxt ifrågasätta dylika stationers indragning.

Hvad äter angår den gjorda anmärkningen derom, att chefen för
telegrafverket, dä han reste till England för inköp af en telegrafkabel,
påfört Statsverket för egen räkning ett dagtraktamente af tvä pounds
sterling, och att den chefen åtföljande intendenten erhållit i dagtraktamente
1£ pound sterling, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att denna
debitering står i samband dermed att chefen för telegrafstyrelsen
tillsammans med chefen för Kongl. Preussiska telegrafverket företagit
denna resa till England, för uppköpande af en telegrafkabel; att båda
ländernas intressen blifvit af båda nämnde tjensteman gemensamt tillgodosedda;
och att tjenstemännen påfört de respektive länderna kostnaderna
för resan, utan att man ansett nödigt att göra denna resekostnadsfräga
till föremål för diplomatiska skriftvexlingar mellan de båda
länderna.

Korteligen, dä de anmärkningar, som blifvit af revisorerne mot telegrafstyrelsen
framställda, ansägos dels hafva blifvit af densamma nöjaktigt
besvarade, dels kunna tagas i ompröfning, då fråga blef om uppgörande
af ny stat för telegrafverket, ansågos samma anmärkningar icke
vara af beskaffenhet, att böra föranleda särskild underdånig skrifvelse
eller anmälan till Riksdagen, hvilket jag härmed/ansett mig böra anmäla.

Friherre Nordenfalk: Den nästföregående talaren fästade upp märksamheten

på det af 1867 års statsrevisorer anmärkta förhållandet,
att i en del smärre städer funnes tvä telegrafstationer, ehuru det vore
ett faktum, att telegrafinkomsterna på flera af dessa platser ej motsvara
omkostnaderna; och hemställde han derför, om det icke vore skäl att
sätta i fråga att indraga den ena af sådana dubbelstationer, eller flytta
den till en annan plats. Ehuru jag anser det hafva varit å revisorernes
sida fullt berättigadt, att de fästat uppmärksamheten på detta
förhållande, kan jag dock icke instämma i samme talares yrkande på
äterremiss, emedan jag anser Stats-Utskottet hafva ett synnerligen lämpligt
tillfälle att, då fråga blir om uppgörande af ny stat för postverket
och om sammanslagning af post- och telegrafverken, taga hvad revisorerne
härvid anmärkt i öfvervägande. Om en förening af båda verken
kommer till stånd, blifva nemligen förhållandena något annorlunda än
nu; bland annat blifva omkostnaderna för en telegrafstation då icke
så stora som nu. Men jag begärde ordet hufvudsakligen för att uttala
den önskan, att de af Kammarens ledamöter, som komma att deltaga i
nästa statsrevision, ville tillse, det jemväl ett sammandrag af Allmänna

142

Den 8 April, e. m.

hypotheksbankens räkenskaper må i nästa revisionsberättelse intagas.
Jag tror nemligen, att det såväl kan vara af intresse för Riksdagen, att
om resultaterna af hypotheksbankens verksamhet erhålla officiel kännedom,
som ock att en redogörelse derför skulle vara gagnelig både för banken
sjelf och för vederbörande låntagare. Man synes mig icke med
skäl kunna påstå, att bankens räkenskaper icke hafva något sammanhang
med Statens, eller att Staten icke kan hafva något intresse i att taga
kännedom om bankens förvaltning, enär dock Staten, såsom bekant, lemnar
hypotheksbanken garanti till ett ganska högt belopp. Huruledes
en redogörelse för bankens förvaltning må lämpligast Riksdagen meddelas,
lemnar jag derhän. Jag föreställer mig att, då Riksgälds-kontoret,
enligt reglementet, har en revisor i hypotheksbanken, en dylik redogörelse
lämpligen kunde intagas i revisionsberättelsen öfver Riksgäldskontorets
räkenskaper.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels att Utskottets
förevarande yttrande skulle återförvisas och dels att detsamma
mätte läggas till handlingarne, framställde Herr Grefven och Talmannen
först proposition på återremiss af Utskottets yttrande, hvarvid svarades
många nej jemte ett eller annat ja, och sedermera proposition på detsainmas
läggande till handlingarne, dä svaren utföllo med många ja jemte
ett eller annat nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 4 och 6 dennes
bordlagda Memorial N:o 54, med förslag till sammanjemkning i anledning
af Iiarnrarnes olika beslut, i fråga om afstående till Umeå stad af
en del utaf landshöfdingeresidenstomten derstädes.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 4 och 6 dennes bordlagda Memorial
N:o 55, i anledning af återremiss å Utskottets Utlåtande N:ol8,
i fråga om upplåtelse till Westerås stad af Kronans dervarande spanmålsmagasinstomt
jemte dertill hörande utmarkslott.

Grefve Cronstedt: När detta ärende förra gängen förevar, tillät
jag mig yttra, att det vilkor, Utskottet tillstyrkt Riksdagen att fästa
vid bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, nemligen att den magasinstomten
i Westerås tillhörande utmarkslott först borde för Kronans räkning
försäljas, innan tomten till staden afträddes, icke kunde uppfyllas, emedan
ifrägakomna utmarkslott tillhörde stadens donerade jord, och såsom
sådan icke finge försäljas. Jag anhöll derföre om ärendets återförvisande
till Utskottet, dertill Kammaren behagade lemna bifall. Resultatet
skulle troligtvis blifvit detsamma uti Andra Kammaren, derest icke
representanten från Westerås stad, den ende som kunde vara i tillfäll^
att der meddela samma upplysningar, som jag här lemnat, nyss före ärendets
föredragning i Andra Kammaren, hastigt insjuknat. Jag ansåg mig ej

143

Den 8 April, e. m.

höra påyrka annat beslut än äterremiss, emedan, efter min uppfattning,
Stats-Utskottet, innan ärendet till slutligt afgörande företogs, borde blifva
i tillfälle att pröfva, om do af mig meddelade upplysningar voro rigtiga.
Jag lemnade äfven Utskottet materialier för en sådan pröfning.
Utskottet har också uti det Betänkande, som nu är under behandling,
vitsordat mina uppgifters enlighet med rätta förhållandet, och jag är i
dag i tillfälle att med originalhandlingar ytterligare bestyrka samma
uppgifters rigtighet. Det egentliga skälet, hvarför Stats-Utskottet hade
uti sitt förra Utlåtande hyst betänkligheter vid att tillstyrka bifall till
Kong!. Maj:ts Proposition, visar sig vara. att i de handlingar, som varit
för Utskottet tillgängliga, förekommer, att en enskild person i Westeräs
stad erbjudit sig, att för ifrågavarande utmarkslott utgifva 900
Rall-, om Kronan ville på honom öfverlåta, sä väl denna, som magasinstomten,
emot det han ätoge sig att lemna Kronan i utbyte en magasinsbyggnad
i fullgodt skick, rymmande 1,000 tunnor. Detta anbud
har emellertid icke blifvit af Kong!. Maj:t antaget, och är således förfallet.
Det är härvid att märka, att denna enskilda person icke hade
åtagit sig, och icke heller kunde åtaga sig, att, såsom Kong]. Maj:t fordrat
och staden YVesteräs äfven medgifvit, ytterligare för all framtid
tillhandahålla Kronan utrymme för den spanmål, som möjligen korrime
att levereras utöfver de 1,000 tunnor, som kunde inrymmas uti det nya
magasinet. De gamla magasinshusen rymma omkring 2,500 tunnor.
Kammar-kollegium och Statskontoret, som yttrat sig i denna fråga, hafva.
utan afseende derå, att enskild person för ifrågavarande utmarkslott
erbjudit, på sätt nämndt blifvit, 900 Rall'', ändock tillstyrkt jordens öfverlåtande
till staden Wcsterås utan ersättning. År 1866 skickade Öfverintendents-embetet.
med anledning af derom af Kong!. Majits Befallningshafvande
framställd anhållan, en arkitekt till Westeräs för att besigtiga
de gamla magasinshusen, och uti afgifvet utlåtande förklarade
han byggnaderna vara ganska bristfälliga, och underhållet af dem förenad!
med icke obetydliga kostnader, hvarför han tillstyrkte, att husen
måtte för Kronans räkning försäljas och Kronan till staden YVesterås
afstå den tomt, på hvilken byggnaderna äro uppförda, mot det
att staden forbonde sig att tillhandahålla Kronan annan magasinsbyggnad.
rymmande 1.000 tunnor spanmål. Jag har i dessa dagar hos Öfverintendents-einbetet
skaffat mig upplysningar om de kostnader, Kronan
på sednare åren fått vidkännas för underhållet af de gamla magasinshusen.
och har funnit, att dessa kostnader under loppet af sju är. ifrån är
1860 till och med 1866, i medeltal per är uppgått till 239 Rall'', deraf
lägst 74 Rall- år 1862 och högst 181 Rall-år 1864. De öfrigaö åren har
underhållskostnaden varierat emellan 101 R:dr 44 öre samt 426 Rall'' 28 öre.
Efter är 1866 hafva icke några reparationer blifvit påkostade i afvaktan på
denna frågas utgång. De uppgifter, jag, då ärendet förra gången förevar,
meddelade, voro okända för Utskottet, då dess första Betänkande
afgafs. Men sedan nu Utskottet granskat desamma och funnit dem vara
tillförlitliga tror jag, att Första Kammaren val kunde utan betänklighet
och utan att förbise Kronans rätt bifalla Kong]. Maj:ts Proposition.

Beträffande, den rättegång, hvarom Utskottet talar i nu förevarande
Utlåtande och hvarom äfven jag yttrade mig, då ärendet första gången
i Kammaren förevar, förhåller det sig dermed så, att den rörer
frågan, huruvida tomtegare skola vara skyldige att till stadens inne -

144

Den 8 April, e. m.

vånares gemensamma disposition afstå sina nu innehafvande och på
tomterna fördelade utmarkslotter. Denna fråga har eu gång utgjort föremål
för Kongl. Majds pröfning, men blef då för ny behandling återförvisad.
Frågan är väl ännu icke afgjord, icke ens i första instansen,
men kan efter min uppfattning icke afgöras på flera än tre sätt. Det
ena är, att utmarkslotferna komma att öfverlemnas till stadens innevånares
gemensamma disposition utan ersättning till vederbörande tomtinnehafvare,
på sätt som Konungens Befallningshafvande och magistraten
i frågan resolverade år 1845; det andra, att tomtegare möjligen bekomma
någon ersättning för verkställd odling; och det tredje, att status qvo
bibehålies, eller att tomtegarne„behålla de dem tilldelade utmarkslotter. 1
första fallet blifver fördelen för den, som då innehafver kronomagasinets
utmarkslott alldeles ingen, emedan han icke får någon ersättning,
och i de två sednare fallen blifver fördelen af alltför ringa betydelse
för att böra utgöra något hinder för frågans afgörande på sätt Kongl.
Maj:t föreslagit.

Dä likväl Andra Kammaren bifallit Stats-Utskottets Utlåtande N:o
18 om den ifrågavarande utmarkslottens försäljning, så och för att underlätta
den sammanjemkning, som jag förutsätter att Stats-Utskottet
anser sig böra föreslå — naturligtvis förutsatt att Kamrarnes meningar
blifva olika — tillåter jag mig hemställa, att Första Kammaren ville
besluta, som följer:

»att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet,
må i underdånighet anhålla, att, innan den magasinstomten tillhörande utmarkslott
till staden Westeräs afträdes, Kongl. Maj:t täcktes låta tillse, om
och i hvad mån skälig ersättning för densamma må kunna Statsverket
beredas».

Herr Montgomery-Cederhjelm: Efter de upplysningar i frågan,
som blifvit meddelade, får jag tillstyrka, att Kammaren måtte godkänna,
hvad Grefve Cronstedt föreslagit, helst jag anser att, eu sammanjemkning
af Kamrarnes olika beslut i ämnet kan af Utskottet åstadkommas.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grofven
och Talmannen, att under densamma endast hade af Grefve Cronstedt
yrkats, att Kammaren för sin del måtte fatta ett så lydande beslut:
»att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i
ämnet, må i underdånighet anhålla, att, innan den magasinstomten tillhörande
utmarkslott till staden Westerås afträdes, Kongl. Maj:t täcktes
låta tillse, om och i hvad mån skälig ersättning för densamma må kunna
Statsverket beredas».

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Stats-Utskottets Utlåtande N:o 18, hvarvid svarades
nej, och sedermera proposition på antagande af Grefve Cronstedts förslag,
som med ja besvarades.

Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 4 och 6 dennes
bordlagda Utlåtanden:

N:o

Den 8 April, e. m

145

N:o 56, i anledning al Kong). Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtelse åt Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes;

N:o 57, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition, angående
jordafsöndring från underofficersbostället vid Skånska husarregementet
N:ris 1.1 och 15 Norra Möinge för inrättande af en skola i Asinunstorps
socken af Malmöhus län; samt

N:o 58. i anledning af Kong!. Maj ds nådiga Proposition, angående
afsöndring af jord frän majorsbostället Brunna N-.ris ! och 2 samt kapitensbostället
Tibble N:o 4 vid Lifregementets grenadier-korps, til) bygnadsplats
för tvänne folkskolehus inom Thorstuna församling af Westmanlands
län.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
den 4 och 6 dennes bordlagda Betänkande och förslag N:o 13,
angående Riksbankens läne- och kreditivrörelse.

lista punkten.

Bifölls.

‘2:dra punkten.

Herr Berg: Innan jag vidrör den fråga, som nu är föremål för

Kammarens behandling och hvilken kan synas vara af särskild! intresse
för mig, ber jag få nämna att, fastän det sä kan synas, frågan dock
icke berör mitt eget intresse,'' sä att detta har ntöfvat någon inverkan
på min uppfattning af densamma. Jag tillåter mig börja med denna ingress,
derför att för några dagar sedan en talare yttrade, det vid bedömandet
af de frågor, som här förekomma, icke något enskildt intresse
utan blott det allmännas och det rätta borde få göra sig gällande.
Jag godkänner i allo detta yttrande och anhåller, att Kammaren måtte
anse mig i denna fråga förfäkta icke något eget fabriksintresse utan
landets allmänna bästa. Hvad nu sjelfva saken angår, finner jag vid
Betänkandets genomläsande, att Utskottet väl till bemötande upptagit
.större delen af de skäl, motionären anfört i sin motion till bifall för
densamma, äfvensom de anmärkningar som vid motionens förvisande till
Utskottet gjordes af åtskilliga talare, men deremot enligt min tanke
icke upptagit alla skälen mot bifall till motionen och icke heller fullföljt
de principer, hvarifrån dock Utskottet synes hafva utgått. Så har
väl Utskottet medgifvit, att de medel, hvaröfver manufakturdiskonten
förfogar, numera, i anseende dertill att läneberättigade fabriksidkare»
tillverkningsvärden på sednare åren betydligt stigit, äro en obetydlighet
i förhållande till fabriksidkarnes iånebehof; men deraf icke dragit
den enda slutsats, man enligt min tanke följdrigtigt bort draga,
eller att man förthy snarare borde öka än minska manufakturdiskontens
fonder. Vidare har Utskottet medgifvit, att den förändring

Piksd. Prof,. lb6H. 1 Afd. 3 Band. 10

146

Den 8 April, e. m.

af Riksbankens kreditivrörelse, som motionären föreslagit, skulle vara
svår att tillämpa. Motionären bär nemligen föreslagit att, jemte det
Riksbanken indroge det kreditiv, stort 2,250,000 R:dr, som manufakturdiskonten
hittills disponerat, Riksbanken med dessa medel borde utvidga
sin kassakreditivrörelse och dervid tillgodose företrädesvis dem, som
haft laherätt i manufakturdiskonten; men, ehuru Utskottet ändock synes
böjdt för att så småningom indraga nämnda kreditiv, säger dock
icke Utskottet, på hvad sätt Riksbanken skulle tillämpa denna nya kassakreditivrörelse.
Jag vågar tro, ehuru möjligtvis detta icke är lägligt,
att meningen är att Riksbankens lånekontor uti Stockholm skulle få
dessa kassakreditivmedel under sin disposition: men redan här skulle
det vara med stor svårighet förenadt att göra sig klart reda för, Indika
personer kunde hafva företrädesrätt till dessa kassakreditivmedel
och till hvilken grad. Men komme äter dessa medel att fördelas jemväl
på Riksbankens filialkontor i landsorten, skulle det blifva för styrelserna
i dessa än mera brydsamt att rättvisligen handhafva denna lånerörelse.
Motionären har äfvenledes förmält, att ett af skälen till manufakturdiskontens
upphörande vore det, att omkostnaderna vid manufakturdiskonten
vore så dryga; och har han upptagit dem till ett årligt belopp
af omkring BO,000 R:dr. I fråga härom har Utskottet ej meddelat
något bestämdt yttrande, men från säker hand vet jag, att dessa
omkostnader icke uppgå till mer än 14,700 R:dr om året och att af de
uppgifna BO,000 R-.dr eu del går till pensioner och löneförbättringar,
som eljest väl skolat af Statsverkets andra tillgångar utgå; en del aflemna*
till Teknologiska institutet. Dä dessutom manufakturdiskonten
har en egen. genom besparingar uppkommen fond, hvilken man väl
icke åsyftar jemväl tillgripa, och det således måste finnas tjensteman
lör att förvalta denna fond samt kostnaden derför sannolikt blir densamma
som nu, tror jag, att den besparing, som man skulle vinna derigenom
att manufakturdiskonten icke fortfarande finge begagna ifrågavarande
kassakreditiv uti Riksbanken, blir föga eller ingen. Ytterligare
lider Utskottets förslag, så vidt jag kan förstå, af ett formfel. Enligt
reglementet för manufakturdiskonten skola för alla de fabriksidkare,
som önska erhålla lånerätt i manufakturdiskonten, inom den 20 Januari
uppgifter om det föregående årets tillverkningsvärde inlemna.*
till Kommers-kollegium, som derefter, med afseende på de för året tillgängliga
medel, bestämmer fördelningen af lånen, såväl emellan klasserna,
som emellan hvarje lånesökande inom hvardera klassen; och meddelas
länen på minst en, högst nio månaders återbetalningstid. Vederbörande
låntagare äro berättigade att ända till detta årets slut begagna
sig af den lånerätt, som enligt fördelningen blifvit af Kommers-kollegium
uppgjord. Dä nu låntagare icke förrän nio månader efter lånens
bekommande återbetala de lånade beloppen, kan, i händelse Riksdagen
beslutar, på sätt Utskottet föreslagit, att manufakturdiskonten icke skall
i Riksbanken få hafva större kreditiv än 2,000,000 Rall'', det förhållande
lätt inträffa, att manufakturdiskonten icke blifver i stånd att uppfylla
sina förbindelser till vederbörande låntagare.

På dessa grunder får jag vördsamt yrka afslag på Utskottets Betänkande.

Den 8 April, e. m.

147

Herr Ekman, Johan Jakob: Ehuru jag för min del anser,

att man i denna fråga hufvudsakligen bör taga hänsyn till Riksbankens,
de vill saga allmänhetens fördel, och att således Riksdagen icke har
att fästa något synnerligt afseende derå, huruvida de, som i manufakturdiskonten
fått lån. skulle genom vidtagandet af ifrågavarande förändring
blifva i mer eller mindre grad lidande, bär jag dock trött, att
man borde i viss mån tillgodose de mer eller mindre berättigade intressen,
som af en sådan förändring möjligen skulle beröras, hvarföre ock jag,
i öfverenstämrnelse med Utskottet, ansett att. den till manufakturdiskonten
anvisade fond borde endast successivt indragas. I afseende på frågan,
huru stor indragningen skulle vara för nästkommande år, har jag
vant af annan tanke än Utskottet, i det jag uti eu vid detta Betänkande
fogad reservation föreslagit, att i stället för 2,000,000 R:dr ett belopp af
1,750,000 R:dr skulle anvisas att år 1869 hållas Kongl. Kommers-kollegium
tillhanda till manufakturernas och fabrikernas understöd; och jag
ber fä anföra de skål, hvarför jag anser en sådan indragning kunna
ega ruin utan större svårigheter, än att de måste gifva vika för vigtigare
intressen. Af Utskottets Betänkande finner man, att vid 1867 års
slut voro utestående:

I vanlig diskontväg:

hus Eskilstuna fristadsförläggare......R:dr 145,676: 22,

» dito manufakturist^....... 183,389: 25,

fabriksaktiebolag.......... 1,047,328: —

» låntagare, som häfta i skuld för 20,000 R:dr

och derutöfver........... 536,873: —

» 105 låntagare, som hafva mindre lån än

20,000 R:dr............ 635,174: —

förlagslån.............. 795,669: 59,

anståndslån.............. 36,365: 21.

R:dr 3,380,475: 27.

Ser man åter på revisionsberättelsen för år 1865. finner man att
tillgångarne utgjordes af:

Behållning å kreditivet..........R:dr 457,929: 69,

säkra fordringar............. 3,364,124: 77,

osäkra 186,322: 40.

eller tillhopa R:dr 4,008,376: 86.

Jag har med^ flit valt denna berättelse i stället för den på sidan
6 uppställda tablå, emedan i denna tablå blifvit upptagna jemväl inflytande
intressemedel, hvilka lämpligen icke kunna upptagas ''ibland tillgångarne,
emedan en stor del af dem användas till bestridande af årets
utgifter. Med all säkerhet kan man emellertid antaga att diskontens
tillgångar vid 1867 ars slut icke voro mindre, incn väl större, än vid
1865 års slut och att följaktligen utan olägenhet en så pass indragning
borde kunna ske som den af mig föreslagna.

Då jag föreställer mig, att någon kan fästa sig vid det stora
beloppet af manufakturdiskontens osäkra fordringar, så får jag anmärka,
att detta beror på eu egenhet i räkenskapsföringen, i det att ifrån
räkenskaperna afföras osäkra fordringar icke, förrän det blifvit till fullo
utredt, huru stor förlusten på en fordran verkligen är. Verkliga för -

148

Den 8 April, e. m

hållandet är, att manufakturdiskontens förlust under det sednast^ tiotal
utaf år uppgått till allenast omkring en tolftedels procent af utlanino-ssuinman
uti ärligt medelbelopp, hvilket synes vittna derom, åt
lånerörelsen blifvit med ganska mycken omsorg handhafd. Men det
lio-o-er ock i sakens natur att, med en utlåning spridd öfver hela landet
man ej kan vänta att den personalkännedom skall forefinnas hos
en i hufvudstaden förlagd institution, att icke misstag i bedömandet åt
de låntagandes ekonomiska ställning lätt kunna.forutsattas; att lorlusteina
icke vant större än som nämndt torde således i viss man fa tillski livas
en lycklig tillfällighet. f

Det. som man synes mig mest kunna anmärka mot manufaktui diskontens
lånerörelse,'' är att dervid någon bestämd rättvisa. icke kan tilj
lämpas. Enligt gällande reglemente är det tre kategorier industriidkare
som^äro berättigade att frän manufakturdiskonten fa sa kallade diskontlån
Alla de. som icke tillhöra någon af dessa kategorier, aro från denna
rättighet uteslutne, sä framt de icke på grund af särskild underdånig
ansökning fält Kong!. Makts tillstånd att der erhålla lan. Mun kan
emellertid icke säga. att genom meddelandet åt ett sadant tillstånd all
rättvisa iakttages. tv detta tillstånd lemnas dock blott till en eller annan
person eller bolag, dä deremot liera andra, som med dem aro i lika
belägenhet, icke erhålla dylik rättighet. Ett annat anmärkningsvärd!
förhållande är, att. i samma män fabrikernas tillverkningsvärde
stillt manufakturdiskontens betydelse altagit, i det att manufaktui diskonten
med de medel, hvaröfver den halt att förfoga vant urstandsatt
att utom med jemförelsevis obetydliga belopp tillfredsställa Unesökandes
anspråk. Sålunda har under sista aret forsta klassen
kunnat erhålla län blott till åtta procent, andra klassen till sex procent
och tredje klassen till fyra procent åt fabrikernas tillverkningsvärde-
och då man derjemte besinnar, att genom denna 1 reglementet
föreskrift^ fördelning likväl ett och annat mera betydande fabriksbolag
lvekats erhälla län till betvdliga belopp, blifva de lånebelopp, som tillfalla
andra och mindre fabriksidkare, allt mindre och mindre, och således
jemväl mindre motsvarande sitt ändamål. Jag har antecknat de låntagare.
Indika erhållit de största lånebelopp, som nr den egentliga diskonten
utlemnats: och äro dessa Drags bolag, Rosendals dito, Holmens
dito. Motala intressenter. Wallbergs bolag, hvilka alla erhållit
län uppgående, till öfver 75.000 R:dr för hvardera. Jag vagar dock
hemställa till Kammaren, huruvida det kan vara rätt och billigt att
Riksbanken skall till allmänhetens skada afstå en. så betydlig del al sina
medel för att med län bispringa dylika störa industriel» bolag, som
väl höra vara i tillfälle att på annat håll kunna skaffa sig medel mot
samma ränta som de erlägga i manufakturdiskonten. Ja,g tror icke att
den fördel, som de ernå genom rättigheten att der erhålla lan. är sa
stor. att den uppväger den skada, som derigenom tillskyndas .den stora
allmänheten; och jag anser derföre att en sådan rättighet bör af dem
kunna utan olägenhet undvaras, helst, så vidt jag vet. icke i andra län särskildt

anvisade låneinrättningar. Utjag
funnit rättast, att detta åt manufaksä
småningom indrages, hvarigenom utan

der finnas några, fabriksidkare
sående från dessa asigter. hai
turdiskonten anvisade kreditiv

någon hastig rubbning af enskildes affärsförhållanden lemnas åt dem.

Den 8 April, e. m.

149

som i saken äro intresserade, en erinran om den förändring, som är att
emotse Jag fär dock fästa uppmärksamheten derpå, att. om man vid
denna indragning icke går tillväga fortare än Utskottet synes vilja förorda,
det skulle åtgå 9 år, innan manufakturdiskonten och således jemväl
Kommers-kollegium kunde upphöra. „ ..... ,

Eu anledning, hvarför manufakturdiskonten sa snart som möjligt
bör upphöra, ser jag deri, att den vållar en del onodiga utgifter En
föregående talare har påstått, att Utskottet i sitt Betänkande icke skulle
hafva lemnat fullständiga uppgiiter med afseende pa kostnaderna foi
manufakturdiskontens förvaltning. Utskottet har dock pa_ sidanifi>1 »lU
Betänkande uppgifvit, åt t dessa kostnader beräkna ts foi 1866 ut''?''I,)
29.850 R:dr och har på följande sida närmare specificerat dessa kostnader.
En del af dem äro visserligen åt ölvergaende natur, men andra

utlåningen tran manufakturdiskonten

komma deremot att utgå, sä

fortfar: och däkléssa utgifter användas för ändamål, deraf hvarken Banken
eller de låntagande hafva fördel, synes det mig vara skal att sa
snart som möjligt blifva dessa utgifter qvitt. . , .

Man skall måhända erinra, att af manufakturdiskontens vinstmedel
årligen till Riksgälds-kontoret öfverlcmnas 21,000 R:dr (e ler motsvarande
i det närmaste 1 procent å kreditivet) för att till Teknologiska institutet
utbetalas. Utskottet har redan a sidan 12 visat att, om kieditivbeloppet
nedsattes till 2,000.000 R:dr, skulle, i betraktande deraf att de för
är 18G9 utgående utgifterna från manufakturdiskonten med säkerhet
kunna beräknas blifva''minskade med minst 3,000 R:dr, som belasta 1868
års utgiftsstat, nu församlade Riksdag icke behöfva vidtaga någon särskild
anordning för att Teknologiska institutet lort ärende skulle fa uppbära
nämnda 21,000 R:dr; förhållandet slailleerneTeradbhfvaemJanda
i fall Kammaren, såsom jag önskar nu nedsatte ,kre £}MfÄ?

R:dr, enär en procents ränta a detta belopp utgör n&)OR.di,j - _
tillsammans med ofvannämnda 3.000 R:dr utgor nära 21.000 R.di. Fo
öfrigt dä Teknologiska institutet är eu institution, som maste åt »täten
uppehållas, blir väl ock deraf en följd, att Staten derför maste anvisa
nödiga medel. På grund af hvad jag nu hatt aran anföra_t.llater jag
mig föreslå, att, i stället för 2.000.000 Rall-, ett belopp al 1.750,000 R.dr
mi anvisas att under är 1869 hällas Kong!. Kommers-kollegium tillhanda
till manufakturernas och fabrikernas understöd under de vilkor
i öfrigt, som af Utskottet blifvit föreslagna.

Herr Wal lenberg: Om någon har anledning vara missbelåten med
Utskottets Utlåtande är det visserligen jag, sou. icke Kitt mer-an er. tiondedel
af hvad jag begärt. Men jag begärde ock blott, att den till
manufakturdiskonten anvisade fond måtte varda till något annat veu
Överflyttad, hvaremot Utskottet beträdt eu annan väg:; och savida. man
har för afsigt att fortgå på den vägen, och under förutsättning att det
första steget är det svåraste och att man framdeles kommer att ga nao-ot
raskare, skulle man. oaktadt de tänkvärda saker Herr Jk man anfört
till bifall för sitt förslag, kunna åtnöja* med Utskottets hemställan.
Med anledning af hvad den förste talaren yttrat, far jag förklara, att
det synas mig vara alldeles klart, att icke en sådan iormfraga, som den
förre dalaren åberopat, kan i ringaste män pa denna sak inverka, och

150

Den 8 April, t’, ni.

att således Riksdagens beslutanderätt i frågan ej på något sätt kan bindas
af de utaf. Kommers-kollegium för erhållande af lån ur manufakturdiskonten
bestämda vilkor, hvilka dessutom vederbörande väl tillse att
de varda uppfyllda. Det är ock säkert att dessa vilkor icke behöfva
undergå någon rubbning, om Riksdagen fattade det moderata beslut, som
af Utskottet föreslagits, enär den af Utskottet ifrågasatta minskning i
det åt manufakturdiskonten anvisade kreditiv uppgår'' till mindre belopp,
än hvad årligen i medeltal ligger af ifrågavarande fond obegagnadt.
Jag tror, att man bör försöka, att med det aldra första befria
Kommers-kollegium från dessa lånebestyr, deraf hvarken den ena eller
andra.. har någon egentlig fördel. Manufakturdiskonten kan för dem,
som låna der, ej anses för annat än en liten länelåda jemte de mänga
andra af samma slag, som de jemväl begagna. Emellertid kan jag icke
annat än vara tacksam mot Utskottet för den utredning af frågan, som
vid denna riksdag blifvit lemnad, och hvilken är fullständigare än någon
förut lemnad utredning samt utan tvifvel skall bidraga att ställa
frågan på sin råtta, ståndpunkt. Att man vid denna riksdag, dä man
visar en synnerlig ömhet om läntagarnes förmenta eller verkliga rätt,
dock velat gå sä långt, som Utskottet föreslagit, anser jag man bör vara
tacksam för; och jag tror derföre att Utskottets Betänkande bör godkännas.

Friherre Raab, Adam: Man har under denna diskussion försport
samma skiljaktighet i äsigter rörande förevarande fråga som i alla andra
frågor af liknande beskaffenhet, nemligen, å ena sidan, ett bemödande
att upprätthålla och stödja våra inhemska näringar och, ä den
andra, ett sträfvande att, om icke förqväfva, åtminstone hålla dem tillbaka.
Vore. det nu blott fråga om att öfverflytta de fonder, hvaröfver
manufakturdiskonten disponerat, till ett annat ställe, med bibehållande
för vederbörande näringsidkare af samma lånerätt, som de i manufakturdiskonten
åtnjutit, vore ingenting att anmärka emot ett sådant ätgö^
(''V * b'' ■ by oförnekligt är, att kostnaden blifver större, om man har flera
låneinrättningaf än om man blott har en. Men jag fruktar att hvad
Utskottet nu föreslagit är det första steget att undandraga våra näringar
det stöd, de. haft af manufakturdiskonten, och jag hemställer till
Kammarens bepröfvande, om den nuvarande tidpunkten är sådan, att
man bör undandraga, vara näringar det stöd af en eller annan beskaffenhet
de förut åtnjutit. .Det må, såsom den siste talaren yttrat, vara
troligt att de, som låna i manufakturdiskonten, jemväl låna på annat
hall.; men detta bevisar blott att våra näringar behöfva stort rörelsekapital
för att med sin verksamhet kunna fortfara; och om man i tider,
da det. är ondt om kapitaler, gör tillgången derpå än knappare, måste
nanngarnes.produktionsförmåga än ytterligare minskas. Man yttrar
ofta, att man bör ställa så till, att man kärr öka produktionen; men så
snart det blir fråga om anvisande af medel derför, finnas alltid sä mänga
hinder. Skulle nu dessa, producenter hänvisas för tillfredsställande af
deras behof af rörelsekapital till de enskilda bankerna, der räntan är så
hög, att producenterne visserligen icke med fördel för dem kunna der
hemta sina nödiga rörelsemedel, fruktar jag, att producenterne skulle
komma i en ganska brydsam belägenhet. Detta är orsaken, hvarförex

Den 8 April, e. in,

151

jag, som visserligen icke har något enskildt intresse att i irågan bevaka,
icke kan gä in på Ilerr Wallenbergs förslag.. . . „

Herr Ekman, som yttrade sig i frågan, höll sig till några skäl, som
jag anhåller att med Hägra ord lä bemöta. Han medgai, att manufakturdiskontens
oguldna osäkra fordringar under sista tiotalet åt är uppgått
till allenast omkring Tj procent af utlåningssumman uti årligt medelbelopp,
men yttrade tillika, att man både anledning tro. att hädanefter,
då flere länesökande tillkomme, förhållandet skulle blifva sämre.
Men jag tror icke, att man har rätt att döma om det kommande,, utan
att man bör rätta sitt omdöme efter det framfarna; och om man jemnför
manufakturdiskonten med en enskild bank, som anses vara oändligen
väl skött, men dock på en vinst för ett är åt 500,000 R.dr haft en
förlust af 120,000 R:dr, sä måste man medgifva, att manufakturdiskonten
mätte vara särdeles väl styrd. Från den synpunkten finnes således
intet skäl att draga in denna inrättning. Vidare heter det, att det .skulle
vara sä svårt att skipa rättvisa vid utlåningen från manufakturdiskonten.
Utskottet yttrar sig ungefär på samma sätt, men säger tillika, att
denna olägenhet väl kunde afhjelpas genom förändring af hittills gällande
bestämmelser, sålunda att åt de nu uteslutna slagen af fabriker
beviljades länerätt och att den nuvarande klassfördelningen ändrades eller
upphäfdes. Dä således Utskottet sjelft uppgifvit sättet, huru den öfveiklagade
orättvisan skall kunna afhjelpas, förefinnes val icke några oöf~
vervinnerliga hinder för att nä ett sådant mål. Vidare sägei man, att
de lånebelopp, som ur manufakturdiskonten kunna erhållas, redan nu
äro små och skulle naturligtvis blifva än mindre, om flere pretendenter
till lånen uppstodo. Jag tillstår, att detta sätt att resonnera är besynnerligt.
I stället för att söka göra allt hvad göras kan för att befrämja
lånerlitten. säger man i stället: -emedan den redan nu är liten, böra vi
alldeles borttaga den-. Den logiken begriper jag ej. Man har anfört
åtskilliga stora fabriksinrättningar, som uti manufakturdiskonten erhålla
län. Ja, vi hafva sett stora bolag, hvilkas verksamhet utgjort en stolthet
för vårt land. gå öfver styr, derföre att de saknat tillräckligt förlagskapital.
Vi må dä icke lagstifta, sä. att. jemväl de återstående störa
industriel inrättningarne i värt land må i brist på förlagskapital icke bära
sio-. Det har äfven förefallit mig besynnerligt, att den siste talaren, som
började sitt anförande med att uttala ett lifligt missnöje öfver Utskottets
förslag, slutade med att förorda detsamma. Det är visserligen vackert
att foga sig efter omständigheterna, men jag kan icke förstå, huru man
kan sä hastigt gå frän den ena ytterligheten till den andra. Det egentliga
motiv, som han anförde, var, att de personer, som erhållit län ur
manufakturdiskonten, jemväl låna på liera andra hall. Ja, just denna
omständighet har bibragt mig den äsigten, att man icke bör visa dessa
låntagare dit der de få betala för de penningar, de erhålla, högre, procent
och der dessutom, särskild! i kritiska tider, det kan vara osäkert,
ja blifva omöjligt, att få penningar. ..

Man har fästat sig dervid, att omkostnaderna för manufakturdiskontens
förvaltning skulle uppgå till ett årligt belopp af 29,750 R:dr. Den
förste talaren bär dock upplyst, att den egentliga förvaltningskostnaden
icke utgör mer än 14,700 Rall1, emedan den öfriga delen af förstnämnda
belopp utgår i form af pensioner och löner till förut varande tjensteman.

152

Den 8 April, e. m.

Tior man nu, att, om man indroge manufakturdiskonten, man derföre
skulle kunna blifva befriad frän skyldigheten att utgifva dessa löner och
pensioner? Representationen brukar dock, åtminstone icke i dylika frågor,
gä sä härdhändt tillväga, som man här synes vilja förorda. Af nu
uppgifna skäl får jag. i likhet med den förste talaren, yrka utslag pa
Utskottets Betänkande.

Herr vice Talmannen: Om denna fråga betraktades endast frän

synpunkten af Riksbankens intresse, kunde det icke vara annat än ömkligt,
att motionärens förslag gånge i verkställighet. Men, dä man väl
icke bör bedöma frågan sä ensidigt, synes mig, att Utskottet förebragt
giltiga skäl för sitt afstyrkande af bifall, åtminstone för det närvarande,
till motionen i sin helhet. Visserligen skulle, om kreditivet till manufakturdiskonten
indroges, Riksbanken komma i tillfälle att i motsvarande
mån förstärka handels- och närings-diskontfonden eller öka den kassakreditivrörelse,
sotn inom nämnda diskont eget rum. Men utläningarne
frän denna fond skulle icke kunna ske efter samma grunder, som tilllämpats
i manulakturdiskonten. Som man vet, hafva länen från manufakturdiskonten
utgåfvits på längre tider än diskontlån i allmänhet,
hvarjemte räntan varit lägre. Det är först i sednaste tiden som räntan
blifvit förhöjd, men för blott några få år sedan utgjorde den endast 3
å 4 procent.'' Men i allt fall är den fortfarande lägre än i Riksbankens
diskontverk. Det är således klart, att, om den förändring, som motionären
föreslagit, vidtoges, industriidkarne, äfven om de möjligtvis kunde
erhålla i andra läneinrättningar lika stora län som från manufakturdiskonten,
icke af dessa skulle draga samma fördel, som de haft af länetörsträckningarne
ur nämnda fond. Hvar och eu, som hyser någon ömhet
om den Svenska industrien, måste således hafva betänkligheter vid
att undandraga densamma det stöd i läneväg, som den af manufakturdiskonten
hittills haft att påräkna.

Hvad äter angår den föreslagna nedsättningen af kreditivbeloppet,
visar det sig visserligen utaf afgifna rapporter, att en del af kreditivet,
eller vanligen emellan 2 å 300.000 R:dr, icke varit af manufakturdiskonten
begagnad, hvarföre man kunde tycka, att den nedsättning i kreditivet,
som af Utskottet blifvit föreslagen, kunde utan någon menlig inverkan
ega rum. Men man torde likväl härvid böra ihågkomma, att.
när en allmän inrättning har ett kreditiv, men i alla fall" måste hälla
kassa, den kan till fullo disponera andra tillgängliga medel, med visshet
om att den i reserv har en tillgång i Bankens förvar. Det torde således
vara tvifvelaktigt om, utan ofördelaktig verkan för manufakturdiskonten,
Kreditivet, på sätt Utskottet föreslagit, kan nedsättas med ett belopp af
250 000 R:dr; och kan icke den mindre summan utan olägenhet fråntagas
manufakturdiskonten, kan naturligtvis än mindre, på sätt en föregående
talare yrkat, kreditivet minskas med 500,000 Rall''. För min del
skullej jag helst önskat, att manufakturdiskonten finge bibehålla sitt
kreditiv oförändradt; men i hvarje fall yrkar jag, att nedsättningen icke
måtte bestämmas till större belopp än hvad Utskottet föreslagit.

Grefve Sparre, Eric: Jag kunde visserligen helt enkelt inskränka
mig till att instämma med den siste värde talaren i den af ho -

Den 8 April, e. m.

153

nom uttalade mening, men jag ber att fä tillägga några ord, grundade
på den erfarenhet, jag. såsom boende i ett industriidkande län, eger om
ifrågavarande förhållanden. Motionären har sagt, att man bolde till
Banken sä småningom helt och hållet öfverflytta dessa lånetransaktioner,
och att han, som betraktar Utskottets förslag såsom ett steg framåt i
den syftningen, eller till det mål. hvartill man bör sträfva, för närvarande
finner sig nöjd med det. Jag vill dock till en början upprigtigt
säga, att de förhållanden, hvaruti vi lefva, den erfarenhet, som de sista
tiderna, ja, jag kan såväl säga, den sista dagen, förskaffat oss, i allmänhet
åstadkommit sä mycken ond blod, förlägenhet och eu sådan tryckning.
att jag ej vill öka denna förlägenhet och dessa svårigheter för
industriidkarne, genom att indraga de hjelpmedel, som hittills stått dem
till bud. Jag fruktar verkligen att vi i sednare tider, i afseende på
förändringar af beståndande förhållanden, kommit alldeles för hastigt,
och att man haft alldeles för litet aktning för det bestående. Man måste
i sanning vara i viss män konservativ, och detta isynnerhet i ekonomiska
förhållanden. Man får icke hängifva sig åt tanken att omskapa
hvad som en gång vunnit häfd såsom nyttigt, och svnnerligast får man
taga sig till vara härför inom ekonomiens område. Må vi af den erfarenhet,
vi vunnit, lära oss att iakttaga varsamhet och. försigtighet. Jag
har till följd af denna erfarenhet blifvit kanske något för mycket betänksam,
men denna betänksamhet gör mig tveksam nästan alltid, då fråga om
reformer förekommer. Banko-Utskottet har rigtigt fäst uppmärksamheten
på, att motionärens förslag att från manufakturdiskonten indraga denna lånerörelse
och öfverflytta den på Riksbanken, skulle kunna, om det ginge igenom,
åstadkomma en rubbning af bestående förhållanden. Hvar och eu ger
säkerligen Utskottet häri rätt. Industridkarne hafva nu halt förhoppning
att af detta kreditiv kunna erhålla hjelp: öfverflyttas medlen
på Banken och sålunda indragas i Statens rörelse, sä komma de gamla
grunderna för dessa läns beviljande snart att så småningom utplånas
och slutligen försvinna. Medlen ingå nemligen dä i Bankens stora kreditivoch
lånerörelse och de. som är o mest päpasslige. fä län eller penningar.

Det är ostridigt, att det, i fråga om näringar, står särdeles bedröfligt
till. Industriidkarne äro medlande och misströsta på Representationen,
att den vill behjerta deras intresse. Jag vill åtminstone icke
för min del göra något för att denna misströstan skall vinna bekräftelse.
Fabrikanterne säga: Vi kämpa mot strömmen; hvad tjenar det dä
till att göra något, .tåg säger ingenting härom, tvärtom vill jag. utan
att bestrida de grundsatser och äsigter, som nu här gjort sig gällande,
upprepa, att genom den nu föreslagna åtgärden, hvartill jag ej vill bidraga.
under närvarande tryckande tillstånd skall åstadkommas ännu
mera modlöshet, misströstan och förlamning.

Man har sagt. att denna lilla indragning borde utan men kunna
medgifvas och en talare här strax! till höger har till och med föreslagit
att öka denna indragning till 500,000 R:dr. Indragningen af 250 000
R:dr är dock redan eu niondedel af hela kreditivet. Det bör vara kändt
för hvar och en, som följt med industrien på dess utvecklingssträt, att
den ständigt måste gä framåt och förkofra sin produktion,eller ock förqväfvas
och do bort. Men för att den skall kunna förkofra sin produktion,
måste man lemna industriidkarne förlager.

154

Den 8 April, e. in.

Under sådana förhållanden kan det icke vara rigtigt att draga in
på industriens hjelpmedel, hvilka snarare böra förstärkas och ökas. Jag
kan och ser ej, hvarföre under dessa förhållanden, då ställningen är sä
tryckt, man skulle öka dessa svårigheter för industriidkarne genom förminskningen
af deras påräknade tillgångar. Jag ser så mycket mindre
skäl dertill, som genom ett Kongl. Bref. föranledt af underdånig skrifvelse
frän 1856 och 1857 årens riksdag, eu indragning af 450,000 R:dr
å nämnda kreditiv redan skett. Jag måste således för min del yrka anslag
ä såväl motionärens framställning som Utskottets förslag.

Jag har fästat mig vid, att en värd talare, för hvars erfarenhet jag
hyser den största aktning och hvilken jag ofta rådfråga!'' i eu mängd
finansiela frågor, sagt, att detta kreditiv endast utgör en liten låda för
industriidkarne, hvars indragning och öfverflyttande till Riksbanken lätt
och utan olägenhet skulle kunna sire: ja väl, men han har sjelf ansett att
sådana små lådor, till hvilka vi ju kunna räkna privatbankerna, äro af
stor nytta för landet.

Jag anser icke att Kommers-kollegium illa skött dessa medel, eller
att det skulle vara uträkning att skilja kollegium från förvaltningen
deraf. Man har sagt att erfarenheten har visat det Kommers-kollegium
låtit visst belopp af detta kreditiv ligga obegagnadt. Hvar och en önskar
att sköta sitt kreditiv på det sätt, att han derpå icke uttager den
yttersta skärten, utan att något alltid må finnas qval''.

Ansökningar om län ur denna fond voro just detta år så mänga
och betydliga mot förr. att kollegium ej på långt när kunde bifalla alla.
Kan man vid sådant förhållande anse den närvarande tidpunkten lämplig
att verkställa nu ifrågavarande indragning? Jag tror det ej och
vill för min del hemställa, att Kammaren ville bifalla den proposition jag
nu ber att fä framställa, nemligen: »att, med utslag på Utskottets förslag,
de i 44 § af nu gällande reglemente för Riksbanken befintliga föreskrifter,
i afseende ä manufakturdiskonten beviljade kreditiv, inä fortfarande
under loppet af är 1869 blifva gällande».

Herr Berg: Min mening, dä jag begärde ordet, var att till den

proposition jag önskat, att Herr Grefven och Talmannen skulle framställa,
göra ett tillägg. Jag erinrade mig nemligen, att jag begått ett
misstag, dä jag blott begärde afslag på Utskottets Utlåtande och att jag
derigenom möjligen helt och hållet kunde förfela det mål jag åsyftat.
En värd talare, som nyss förut yttrat sig, har rättare framställt min
mening och jag ber derför att fä förena mig med honom, hvarjemte jag
anhåller, att. med anledning af några talares yttranden fä tillägga några
ord.

Den talare, som först efter mig fick ordet och spri! önskade att
Banko-Utskottet skolat gä än längre och göra indragningen dubbelt
större, har icke lyckats betaga mig den oro. jag hyser för industriens
framsteg, om man beröfvar den de hjelpkällor, som nu stå den till buds.
Det är sagdt, att orättvisa skulle ske vid fördelningen af de lönebidrag,
som utlemnas till de lånesökande från manufakturdiskonten. Ja, det är
visst möjligt, att en bättre fördelning skulle kunna ske, men denna kan
ju lätt åstadkommas genom ändring af reglementet. Jag vill dock erinra,
att denna fördelning är uppgjord efter den grundsats, att de som

Den 8 April, e. in.

155

behöfva längsta tid och till följd deraf ock mest penningar för sina tillverkningar,
också erhålla den största procent af lånemedlen. Derför är
i reglementet faststäldt, att;de manufakturister, som behöfva längre tid
för att af råvaran frambringa den förädlade varan, såsom klädes-, sidenoch
band- m. 11. fabriker, fä den högsta procent af lånemedlen: andra,
som icke behöfva fullt lika stort förlagskapital eller så lång tid för råvarans
förädling, fä tre fjerdedelar, och de, som behöfva den minsta tiden
för nämnda ändamål, hälften mot hvad de af första klassen erhålla.

Motionären har haft den godheten, att vid bemötandet af mina inkast
mot Utskottets förslag, vilja framkomma med något till min tröst.
Om jag rätt fattat honom bestod trösten deri, att inbetalningen af kreditivet
ej skulle ske den sista December 1868, utan finge ega rum under
loppet af hela är 1869. lian tror således att Kommers-kollegium
skulle blifva strandsatt, om inbetalningen skulle ske genast, men deri
har han likväl bedragit sig.

Hvad åter den andra trösten angår, eller att de fleste länesökande
i manufakturdiskonten äfven skulle finnas i eu mängd andra längifvande
verk, sä måste jag gifva tillkänna, att det förefaller mig underligt, att
en man med det snille, som han eger, upptagit detta såsom ett skäl mot
min framställning. Jag tycker det snarare vara ett skäl för än emot.
Jag har visserligen den trösten att jag är i den lyckliga ställning att
lian icke skall återfinna mig i dessa penningeverk och inrättningar och
det är således icke af eget intresse, som jag uppträder i denna sak.

Man har ytterligare behagat nämna, att jag begått ett misstag vid
uppgifvandet af de omkostnader, som egentligen böra anses förenade med
detta diskontverk. Jag uppgå!'' nemligen orätt 14,700 Rall- i stället för
15,700 R:dr, men hoppas, att, dä jag nu rättar detsamma. Kammaren
benäget ursägtar detta mitt ofrivilliga misstag.

Jag vill icke vara vidlyftig, utan inskränker mig blott att begära
att mitt första förslag mätte ändras derhän, att det till ordalagen öfverensstämmer
med den af Grefve Eric Sparre framställda proposition.

Herr Reuterswärd: Om det ansågs nödvändigt, att Riksbanken,
dä räntan var bunden inom sex procent, lemnade detta kreditiv till
manufakturdiskonten för att af den utlemnas till manufakturisterne på
lindrigare vilkor, så finner man väl, att detta är af så mycket större
vigt nu, dä räntan blifvit frigjord. Hvar och en industriidkare instämmer
gerna deri, att han icke med någon trygghet kan drifva sin rörelse,
om han skall hemta sina förlager frän dessa enskilda banker, der
endast korta län mot hög ränta utlemnas. Jag skulle vilja påstå, att
industrien under sådana omständigheter omöjligt kan bära sig. De fleste
af våra manufakturister, likasom jordbrukarne, äro icke försedde
med sä störa kapitaler, att de dermed kunna förlägga sig, utan är det
för dern en nödvändighet att vända sig till penningeverk för att genom
län erhålla detta förlag. År det dä icke af vigt att någon del af detta
deras behof lemnas dem från ett visst håll. så att de icke behöfva ingå
såsom låntagare i dessa enskilda banker och underkasta sig obehaget
och bråket af korta län, h vilka man icke har någon garanti för att
kunna omsätta och som kanske just derför drifvit mången i förderfvet,
Detta anser jag vara ett af de kraftigaste skäl, hvarför Banko-Utskottets

156

Den 8 April, e. m.

förslag ej bör bifallas. Jag anser visserligen, att, om frågan blott
rört en liten minskning af kreditivet, man icke löpt någon lära, men
motionären bär öppet sagt. att lian för sin del är belåten, emedan Utskottet,
genom sitt förslag, gjort början i den syftning lian föreslagit,
och att resten sedermera skulle tolja af sig sjelft. Jag skulle för sådan
händelse just beklaga de följder, som skulle uppstå, såväl för industrien,
somför Riksbanken sjelf, ty, såsom Herr Mannerskantz i sin reservation
säger, »ett kraftigt inhemskt näringslif är Riksbankens bästa och säkraste
stöd.» .. . .

Man har under diskussionen sagt, att man icke skall vinna besparingar
genom denna omflyttning; att industrien derigenom skulle komma°att
förqväfvas; att den institution, som handhaft och förvaltat dessa
medel på ett berömvärdt sätt skött sina åligganden, och att administrationskostnaden
är, relativt till de fonder som manufakturdiskonten har
att förvalta, sä liten, att den icke förtjena!- att anmärkas. Jag går med
nöje in härpå och vägar säga. att icke någon penningeinstitution kali
framvisa ett sä vackert resultat åt sina läneaffärer, ätt totalförlusten icke
uppgår till mer än en tolftedels procent. Om jag skulle hafva någon
anmärkning att göra, så vore det, att, för erhållandet af dessa län, fordras
nästan för mycken säkerhet, ty denna pröfva* icke. såsom någon
velat påstå, »på slump», utan med större noggrannhet, än vid andra
penningeanstalter. Samme talare framställde ock. såsom skäl för sitt
yrkande, att rättvisan blifvit trädd för nära i hvad angår stadgarne för
dessa Iåns fördelning. Jag medger gerna, att fördelningssättet icke är
lämpligt, men detta bör väl lätt kunna hjelpas. utan att man derför behöfvor
indraga hela kreditivet. Samme värde talare yttrade äfven att
de svårigheter, som skulle möta vid denna indragning^ måste vika för
vigtigare intressen. Ja, tyvärr, man kan väl genomskåda hvilka dessa
mägtiga intressen äro. sannerligen hvarken Riksbankens eller allmänhetens.
°Den värde motionären anförde också, såsom ett skäl för sitt strypningssystem,
att man icke borde hafva att vända sig åt två olika håll
för att fä sina behofver tillfredsställda. Jag tror dock att hvar och en,
som något satt sig in i landets ställning, vet att industriidkarne icke
kunna vara hjelpte med så ringa belopp, som 5 a 6 procent af tillverkningsvärdet,
för sitt rörelsekapital, ty dertill fordras 10, 20 a 30 pioeent,
hvilka, dä en fabrikant t. ex. behöfver 100,000 R:dr, nödvändigt
måste sökas på liera håll.

Jag anhåller derför att fä till alla delar instämma med Herr Grefve
Sparre i det förslag han afgifvit.

Herr Ekman: Jag kan omöjligt fatta i hviiket sammanhang

de tilldragelser, som de sednaste dagarne egt rum och hvilka min ärade
granne bär till venster behagat påpeka, stå till denna fråga. Jag både
visserligen helst sett, att man uteslutit dem från diskussionen, och vill
derpå icke svara något vidare, än att det bästa sätt att förekomma bedrägerier,
är att icke lemna ut några lån alls. Man bär ock sagt att
ställningen skulle vara tryckt. Ja. men detta beror, icke åt brist på
län, utan af brist på afsättning. Den förstnämnde värde talaren yttrade
oek sin fruktan, att fabriker och näringar, af hvilka han särskildt nämnde
dem inom Elfsborgs län, skulle gä under om kreditivet indroges, men

Den 8 April, e. m.

157

han glömde, att manufakturdiskonten för detta ändamål har eu särskild
fond af mer än 1,000,000 Rall'', oafsedt krediti vet. Dä jag föreslagit att
kreditivet så småningom skulle indragas, sä har jag tänkt mig, att någon
olägenhet häraf icke skulle drabba de större fabriksidkarne. som
lätt kunna skaffa sig län på andra hall, och att manufakturdiskonten med
förutnämnda tillgång skulle kunna bisträcka de mindre. Man har sagt
det vara orättvist att lånen fördelas sålunda, att somliga fä 8, somliga
6 och somliga 4 procent af deras uppgilna tillverkningsvärden; ja, men
den största orättvisa är väl ändå, att somliga icke fä iän alls. Jag kan
i öfrig! icke begripa, att Banken, som väl eljest bör kunna påräkna 6
procent af sina penningar, skall för detta kreditiv åtnöja sig med 4 procent.
Banken är icke någon välgörenhetsanstalt, utan bör väl göra sina
medel fruktbärande till gagn och vinst för landet. De fabriker, som
icke ha sii goda säkerheter och icke kan skaffa sig af sin näring sa stor
inkomst, att de kunna gälda full ränta för de län de för densammas bedrifvande
behöfva, göra bäst uti att icke låna.

Dä jag icke kan hoppas att vinna framgång med mitt förut framställda
förslag, återtager jag detsamma och instämmer i Utskottets.

Herr Malmsten: Man kan icke neka, att, i (ordna tider, dä andra
förhållanden än nu voro rådande, manufakturdiskonten uträttat mycket
godt och, särdeles hvad Eskilstuna beträffar, hållit vid lif den dervarande
föreningen af industriidkare: men ä andra sidan kan man icke heller
bestrida, att ifrågavarande institution är något föråldrad. För att klart
inse detta, måste man likväl göra sig reda för huru denna institution
är beskaffad. Jag anhåller derföre att få med några ord fästa uppmärksamheten
härpå, sä mycket heldre, som Utskottets Utlåtande härutinnan
brister. Under diskussionens gäng händer ock sa lätt att sådana
detaljer bli skjutna åt sidan och falla i glömska och det är derföre jag
anser mig höra i minnet återkalla dem. Nu gällande reglemente lör
manufakturdiskonten är af år 1844 och, enligt detta, är den ställd under
Kommers-kollegii förvaltning, hvilken afser att. efter beloppet af deras
produktion det föregående året och efter deras olika behof, åt manufakturisterne
lemna understöd. Såsom man invända är o icke alla fabriker
och näringar berättigade till understöd, och de som äro det, äro
det icke i lika hög grad. Manufakturisterne äro i detta hänseende/såsom
Utskottet upplyst, indelade i tre klasser, den första erhåller största
lånebeloppet, den andra tre fjerdedelar och den tredje hälften mot den
första. Hviska näringsidkare, som tillhöra hvar och eu af dessa tre
klasser, finner man af Utlåtandet. De. som icke hafva lånerätt, kunna
dock hos Kongl. Maj:t särskildt begära sådan. Vid ansökningen om län
bestämmes således först deras ordning efter de särskilda klasserna, och
sedermera lånebeloppen för de särskilda personerna inom hvarje klass
efter beedigade uppgifter på deras produktion det föregående året.
Sådana uppgifter inlemnas, jemte låneansökningarne. i Januari månad. När
dessa inkommit, beräknar Kommers-kollegium sina tillgångar, hvarifrån
afräknas räntan å kreditivet i Riksbanken, osäkra fordringar, de löpande
utgifterna för året, anslag till Teknologiska institutet, förlagslån och
hvad af utlåningsmedlen blifvit afsedt för Eskilstuna manufakturister.
hvilka ansetts hafva en slags företrädesrätt. När nu dessa afdrag

158

Den 8 April, e. m.

blifvit gjorda, sä är det återstående beloppet det. som skall fördelas i
procent mellan de särskilda klasserna, under iakttagande att andra klassen
blott får tre fjerdedelar och den tredje hälften mot den första. Derigenom
har hvars och ens lånerätt blifvit bestämd. Oftast händer det
lätt likväl, att några enskilde icke begagna den lånerätt. som blifvit
dem tillagd, och detta är ett af skälen, hvarföre det utiånta beloppet af
kreditivet i medeltal icke uppgår till hela dess summa, utan går derunder.
såsom skedde år 1866. dä beloppet uppgick till endast 1.900.000
Rall- och år 1867, då det uppgick till 2,000,000 R:dr. Lånebeloppen hafva
beviljats i procent efter de olika näringarnes tillverkningsvärde, men
erfarenheten visar ock att länen sjunkit är frän är. från 17 procent i
första klassen och 8 i den tredje, till hvad som nu är fallet, eller 8
procent i den första och 4 procent i den tredje. Det ligger ock i sakens
natur, att. i samma män som antalet af länesökande och värdet af
produktionen ökas, i samma män måste ock denna procent minskas.
Vidare ligger det i sakens natur, att den pröfning af säkerheter, som
alltid här försiggår med den största svårighet, blir svårare i samma män
som yrkesidkarne äro aflägsne ifrån den ort der låneanstalt^ är belägen.
Nu, sedan låneanstalterna blifvit flera, är det till och med svårt
att här i Stockholm hafva reda på en persons säkerhet. Detta hör till
de olägenheter som man bör uppmärksamma, men som dock icke äro
af det väsentligaste slaget. Den vigtigaste olägenheten består i något,
som man ä andra sidan sagt sig kunna hjelpa, nemligen den orättvisa,
som begås mot eu stor del af industriidkare, hvilkas vigt och betydelse
för landet man numera måste erkänna vara lika. stor. som mänga af de
berättigades. Nu visar det sig emellertid att dessa dels äro helt och
hållet uteslutne frän inrättningen, dels ock förlagde till sämre klass.
Det är sannt. att Kong!. Maj:t på särskild ansökning kan bevilja lånerätt
äfven för dem. som icke äro i reglementet upptagna, men detta tillstånd
gäller då blott för den som gjort ansökningen. Man kan invända,
att detta kan hjelpas antingen så, att alla erhålla län. eller ock. genom
förändrad klassifikation. Hvad det första angår, behöfver jag icke yttra
många ord. Det är naturligt att, om alla blifva lika läneberättigade. sä
skola lånebeloppen i procent af tillverkningen, som redan sjunkit till
hälften mot hvad de voro för några är sedan, ytterligare sjunka och
snart sagdt do ut. Hvad åter det andra sättet beträffar, eller genom eu
förändrad klassifikation, sä får jag fästa uppmärksamheten på att detta
icke lätei'' sig gorå; ty man tnä i det hänseendet klassificera och reglera
huru som helst, sä läser man derigenom endast fast förhållanden, som
äro rörliga och måste vara rörliga för att kunna verka något godt. Det
är den ena sidan af saken. Äfven om man således kan tveka huruvida
den princip, som härutinnan följts, i längden kan vara hållbar, sä får
man dock icke förbise, att nödvändigheten icke nu fordrar, att man tager
ansats till ett steg, som går ut på att helt och hållet draga in detta
kreditiv. Det är, såsom jag nämnt, manufakturdiskontens verksamhet
kan ses frän tvä sidor, den ena afser olägenheterna, och vid den andra ber
jag att man icke må gä för konsiderationslöst tillväga. Utskottet har
försökt att efter bästa förmåga hafva blicken fästad på begge dessa sidor
och att inslå den väg. som Utskottet ansett vara den rätta, den väg.
som enligt Utskottets tanke är den enda, på hvilken man kan komma

Den 8 April, e. m.

159

till målet och som tillika är i närmaste öfverensstämmelse med industriidkarnes
välförstådda intresse. Utskottet har med flit icke vidrört Kommers-kollegii
indragning, ehuru det icke kan förnekas, att den frågan
förr eller senare pa allvar skall komma för. men hvad som då blir af
manufakturdiskonten kan man icke nu säga. Jag fruktar dock icke att
det skall anses mycket vågadt att förutsäga att, när detta sker, följderna
för manufakturdiskonten komma att bli svårare, än man af Utskottets nu
föreliggande förslag kan finna. Man bör nemligen gä sä försigtigt och
långsamt tillväga, på det att man må hafva eu längre tid att bereda
sig på en öfvergång.

Jag ber att få tillstyrka bifall till Utskottets förslag.

Grefve Sparre, Eric: Jag skulle varit mycket tacksam för den
siste värde talarens utredning af förhållandena, om jag icke redan förut
hade ljumt alltsammans af Utskottets Betänkande.

Jag vill nu blott, med, anledning af eu föregående talares yttrande,
erinra derom, att, om man påstår, att någon § i reglementet är origtig,
sä vet jag ej hvarför man icke föreslår ändring deri: men sådant har
nu icke blifvit gjordt. Jag vidhåller att jag icke anser detta ögonblick
vara lämpligt för vidtagande af en reform i den nu föreslagna syftningen,
och anhåller fortfarande om proposition på bifall för mitt förut
afgifna förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande punkten och, dels att densamma mätte afsläs samt stadgandet
i 44 §:n af nu gällande Bankoreglemente bibehållas oförändradt;
framställde Herr Grofven och Talmannen först proposition på bifall till
punkten, hvarvid svarades mänga ja och nej i blandning, samt sedermera
proposition på utslag derå och bibehållande af det nu i ämnet
gällande stadgandet, då svaren likaledes utfollo med många såväl ja som
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

Den, som bifaller andra punkten i Banko-Utskottets Betänkande
N:o 13, röstar

Ja:

Den det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, afslår Kammaren denna punkt och bibehåller stadgandet
i 44 § af nu gällande Bankoreglemente.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen:
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 27.

160

Den 8 April, e. ra.

■3:dje — 5:te punkterna.

Biföllos.

6.te punkten.

Herr Wallenberg: Jag kan icke se något giltigt skäl, hvarföre
man ur 52 § i Bankoreglemente! skulle utesluta de ord som Utskottet
föreslagit. Dessa ord hafva förut varit införda i åtskilliga Bankoregleinenten
och jag delar gerna de äsigter, som Herr vice Talmannen i
sin reservation uttalat; och får på sådan grund anhålla att. med afslag ä
Utskottets hemställan i 6:te punkten af Betänkandet, Kammaren mätte
bifalla att 52 § må bibehållas oförändrad.

Friherre Tersmeden: Jag bär blifvit helt och hållet förekommen

a,f en föregående talare och vill nu endast tillägga, att Utskottets motivering
af punkten, att det icke vore rätt att tillerkänna förmånsrätt
åt vissa slag af säkerheter, icke kan af mig godkännas, emedan det i
allmänhet med lånerörelsen är så stäldt, att man heldre tager en bättre
än en sämre säkerhet. Jag kan derför icke finna något skäl, hvarför
man skulle borttaga ur Bankoreglementets 52 §. ifrågavarande ord, och
anhåller att fä förena mig i det af första talaren framställda yrkande.

Herr Ekman. Johan Jakob: Jag borde för min del icke yrka
på att den förmånsrätt, som blifvit tillagd vexeldiskontering, skulle borttagas.
men jag gör det likväl. Då frågan förevar i Utskottet föreslogs,
att bland publika papper Statens obligationer borde hafva företräde,
jemte vexlar och jernbeläning. Vid den diskussion, som i anledning
häraf uppstod, kom Utskottets pluralitet till den öfvertygelse, att det
voro rättast att icke tillerkänna någon företrädesrätt, vare sig åt den
ena eller andra säkerheten, utan att man borde till Bankens fulliriägtige
eller styrelse öfverlemna att pröfva de ingifna säkerheterna. För min
del anser jag det också icke vara skäl att i någon män binda händerna
på dessa Fullmägtige.

Jag kan icke finna annat, än att statsobligationer och åtskilliga
andra publika papper äro fullkomligt lika bra som vexlar, och tycker i
öfrigt det icke vara särdeles skäl att man häller sä mycket på hela §:en,
Jag anser Utskottets förslag vara bättre och anhåller derför om bifall
ä. detsamma.

Herr Selander: I anledning af den siste värde talarens yttrande, att

i denna lånerörelse Statens obligationer skulle kunna godkännas utan
den af Utskottet föreslagna förändring, får jag upplysa, att denna säkerhet
alltid antagits som god. och att något särskilt stadgande derom
förut icke behöfts. Men om man borttager detta gamla stadgande, sa
skulle man deraf kunna sluta, att man velat tillerkänna andra säkerheter
bättre förmånsrätt, än dem, som finnas upptagna i de ord, som Utskottet
föreslagit att uteslutas ur 52 §. Detta skulle icke lända till
någon fördel, och jag får för min del förklara, att jag helst önskar förblifva
vid det gamla.

Grefve

Den 8 April, e. m

161

Grefve Miirner, Carl Göran: Jag- hade trött det vara menin gen,

att man med tystnad skulle genomgå de återstående momenterna i
Betänkandet, då det nu vore sä långt lidet på natten: men dä diskussionen
nu har börjat, sä anhåller jag att lä säga några ord om denna
punkt.

•lag kan icke neka till att, vid behandling af frågan om manufakturdiskontens
kreditiv, det förundrade mig. att den välvilja, som eu föregående
talare egnade åt manufakturdiskonten, icke sträckte sig äfven
till jernkontoret. No ser man emellertid, att jernhandteringen och sålunda
äfven jernkontoret har andra sympathier, än manufakturdiskonten.
Man anser väl naturligt, att de störa och mägtiga böra hjelpa hvarandra.
För min del tror jag dock att det icke är skal gorå annat, än
bifalla den föreslagna förändringen.

Herr Reuterswärd: Det är nu fråga om. huruvida vid utlåning af
medel, jerneffekter böra hafva företräde framför andra säkerheter, såsom
statsobligationer in. in. Jag tror mig kunna säga. att Riksbanken
aldrig haft någon förlust på län, som b i i tv i t utlemnade mot dessa förstnämnda
säkerheter, och derför anser jag Riksbankens säkerhet kräfva,
att 52 §'' oförändrad bibehälles.

En föregående talare har sagt. att man icke borde binda händerna
på Fullmägtige. Detta är alldeles min åsigt, och det gläder mig. att
Unna. att han nu äfven kommit till eu sådan öfvertygelse.

.lag anhåller om utslag ä Betänkandet i denna punkt,

Herr Nordenfelt. Enar Wilhelm: Banko-Utskottets bemödan de

har under loppet af mänga är gått ut på att efter hand lätta Bankoreglementet
och derur borttaga de gamla bestämmelser, som haft sin ''
grund i den princip, att vissa ändamål borde tillerkännas viss förmånsrätt.
Vid nästan hvarje riksdag hafva förändringar föreslagits i denna
retning, och man har dervid sökt, att sä mycket som möjligt frigöra
Bankens verksamhet och att åt Fullmägtige öfverlemna pröfningen åt
sådana, säkerheter, som de iånebehöfvande erbjuda. Jag anser BankoUtskottet
härutinnan i allmänhet förfarit tillfredsställande och på ett
nyttigt sätt löst dessa frågor. I början, dä Bankens läneverksamhet ännu
var ny och mera inskränkt, sä fanns det icke sä mänga sorter säkerheter.
som i sednare tider. Dä fordrade man inteckning och jernpant,
och var Höjd med dessa säkerheter, emedan man hade sä fä att
välja på. Nu har man säkerheter af mänga slag, och den ena är så
god som den andra, och det är derföre man icke ansett, afl reglementet
bör lemna föreskrifter, om hvilka säkerheter som må anses till fyllest,
utan att pröfningen af dessa säkerheter mycket val kan Iemnas''åt
Fullmägtige. Den förändring, som Utskottet nu föreslagit, utgör ett bevis.
att Utskottet konseqvent fortgår pa samma bana. Jag godkänner
för min del dessa principer, och får derföre yrka bifall ä Betänkandet i
denna punkt.

Herr Ekman, Johan Jakob: Eu ärad talare, som tillhör Fullmägtige
i Banken, har sagt, att den nu föreslagna förändringen icke be Riksd.

Prof. 1868. 1 Afd. 3 Band, 11

162

Den 8 April, e. m.

höfdes, emedan statsobligationer alltid kunde belånas uti ifrågavarande
lånerörelse. Det förvånar mig verkligen att sådant kunnat ske, då i
reglementet uttryckligen står, att utlåning mot jernpant och vexeldiskontering
skulle hafva företräde.

En annan talare har sagt, att han gillade min nu uttryckta åsigt,
att man icke borde binda händerna på Fullmägtige, men att jag förut
icke byst samma åsigt. Yttrandet får stå för hans räkning; jag bryr
mig icke om att vidare besvara det.

Friherre T ersmed en: Eu talare har yttrat, att Banken i fordna
tider haft att företrädesvis lemna län för vissa ändamål, men att man
nu frångått detta, och gjort lånerörelsen mera allmän. Det är visserligen
sannt; men här är nu icke fråga om län för vissa ändamål, utan
om län mot vissa säkerheter och härpå är stor skilnad.

Jag vill dessutom erinra om. att den tid har funnits och är ännu
icke ur mannaminne, dä bankerna egde att ge ut sedlar på jernbeläningen.
Jag anser det således icke vara för mycket begärdt, att §:en får
std oförändrad qvar.

Herr Wallenberg: Jag ser denna saken icke frän någon annan
sida, än Bankens egen. Jag anser jernellekter vara den bästa och
vexeldiskonteringar den beqvämaste säkerhet. Dä Riksbanken stundom
behöfver minska sin utlåning, bör den kunna ställas så, att den har sädana
säkerheter, att lånebeloppen kunna minskas. Detta kan man under
närvarande förhållanden, och denna punkt återfinnes också i alla
bankinstruktioner.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till punkten
och dels att densamma mätte afsläs och det nu i ämnet gällande stadgandet
bibehållas, framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades ja och nej iblandning,
samt sedermera proposition på utslag derå, och det nu gällande stadgandets
bibehållande, dä svaren likaledes utföllo med blandade ja och
nej: och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes, till följd hvaraf uppsattes och justerades följande
voteringsproposition:

Den, som bifaller sjette punkten i Banko-Utskottets Betänkande
N:o 13. röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna punkt och bibehåller det nu i
ämnet gällande stadgandet.

Den 8 April, e. m.

163

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 25.

7:de punkten.

Bifölls.

Hide punkten.

Den å sidan 36 föreslagna §:n.

Samtlige momenten biföllos.

Den å sidan 37 föreslagna §:n.

mom. 1.

Herr Ekman: Såsom af Utskottets Betänkande synes, bar Utskot tet

ansett lämpligt, att tillfälle bereddes dertill, att åtskilliga lånehandiingar
måtte kunna direkte insändas till Banken och der belånas, utan
användande af kommissionär. Jag förmår icke inse, hvarför icke med
samma skäl förbindelse mot hypothek af löpande förskrifning borde
kunna, för erhållande af lån ur handels- och närings-diskonten, till Banken
och länekontoren insändas, likaväl som andra löpande förskrifningar.
Jag skulle tro, att. dä det här är fråga om förekommandet af missbruk,
och att sålunda icke belåna en handling, då namnteckningarne icke äro
kända, så har man ansett att för detta fall eu vida större .säkerhet fordras,
än för andra förskrifningar, t. ex. en vexel, vare sig på kreditiv
eller i öfrigt. Jag har likväl ansett, att de länesökande i handels- och
närings-diskonten höra tillerkännas minst samma fördel, som har blifvit
tillagd vexlar, och bär i sådan syftning ock reserverat mig mot Utskottets
Betänkande. Lättast tror jag att det af mig åsyftade ändamål vinnes
genom en äterremiss af Betänkandet i denna punkt, om proposition
hvarå jag nu torde fä framställa anhållan,

Friherre Tersmeden: Som detta är det första försöket, som göres

att borttaga kommissionärsskapet i Banken och göra den sjelf till kommissionär,
sä anser jag det vara skäl att härvid iakttaga all möjlig försigtighet.
Här har Utskottet, just för att förekomma att icke några falska
dokumenter genom den nu föreslagna eftergiften må kunna insmyga
sig, bestämt, att blott sådana länehandlingar. som icke gerna kunna vara
utsatta för förfalskning, må kunna till Banken på detta sätt insändas.
Skulle man nu äfven medgifva för löpande förskrifningar en dylik rättighet,
sä tror jag att man riskerade för mycket. I alla händelser, jag
upprepar det, bör man, vid en sådan reform, soin denna, vara varsam
och forsigtig, och jag anhåller för min del om bifall å Betänkandet
härutinnan.

164

Den 8 April, e. m.

Herr Ekman: Den siste talaren får väl åtminstone medgifva, att, om
den af honom åberopade försigtighet tillåtit att vexla!'' och andra dylika
papper (inge på detta sätt direkte insändas till Banken, sä borde val
också sådant kunna ske vid löpande förskrifningar. Det är mindre lätt
att förfalska de sednare än de förra.

Jag vidhåller mitt yrkande om äterremiss.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (trefven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till det ifrågavarande
momentet och dels äterremiss deraf, framställde Herr Grelven
och Talmannen proposition på bifall till momentet; och då dervid
svarades mänga ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.

Votering begärdes: i anledning hvaraf uppsattes och justerades följande
voteringsproposition:

Den, som bifaller första momentet af den på sidan 37 i Banko-Utskottets
Betänkande N:o 13 föreslagna nya §, röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej. återremitterar Kammaren detta moment.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja-30;

Nej —18.

2:dra och 3:d)e momenten.

Biföllos.

De å sidorna 33 och 40 föreslagna §r.
Biföllos.

9:de—lhte punkterna.

Biföllos.

12:te punkten.

Herr Ekman: I denna punkt har Utskottet föreslagit den förändring.
att uttrycket »publika papper» i 61 § af Bankoreglementet måtte
utbytas emot »Svenska statsobligationer eller andra publika papper».
Jag kan icke finna annat än att Svenska statsobligationer äro publika
papper och anser derföre §:en genom berörda tillägg hafva blifvit snarare
försämrad än förbättrad.

Den 8 April, e. m.

16b

Jag yrkar derföre att gren mätte oförändrad bibehållas och att Utskottets
förslag måtte afslås.

Herr Wallenberg: Jag anser förändringen icke vara mycket att

hälla på, men dä man nu kommit sä långt att föreslå den, tycker jag
det icke vara skäl att stryka ut den igen. Jag får sålunda anhålla om
bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till punkten
och dels afslag derå, framställde Herr Grofven och Talmannen proposition
på bifall till punkten; och då dervid svarades mänga ja jemte
några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

I3:de och I4:de punkterna.

Biföllos.

15:de punkten.

Friherre Tersmeden: Den förändring, Utskottet i denna punkt

föreslagit, nemligen att depositioner i Banken må tillåtas ä 100 R:dr
och deröfver, äfven i brutna tal, tror jag icke innebära någon stor fördel.
Jag tror icke att det ligger i någons intresse att kunna insätta på
depositionsräkning brutna riksdalerstal eller öre. Jag skulle derföre
önska att orden »äfven i brutna tal» mätte utgå ur Utskottets förslag,
hvarå jag med denna af mig nu föreslagna förändring får anhålla om
bifall. ''

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och Talmannen
yttrat, att under densamma endast hade yrkats bifall till punkten
med den förändring, att frän mom. a) uteslötos orden: »och deröfver
äfven i brutna tal»; framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten oförändrad, hvarvid svarades många ja,
nlandade med nej, och sedermera proposition på punktens antagande
med ofvansagda förändring, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter och sedan proposition på bifall till punkten oförändrad
ånyo framställts samt besvarats med mänga ja, blandade med nej.
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 4 och 6 dennes
bordlagda Memorial N:o 14, angående åtskilliga föreskrifter i Bankoreglementets
5—10 artiklar.

Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 4 och 6 dennes bordlagda

166

Den 8 April, e. m,

Utlåtande N:o 15. i anledning af Herr A. 0. Wallenbergs motion om
införande i Bankoreglementet af vissa föreskrifter rörande expeditionen
i Riksbankens kassor.

Herr Wallenberg: I detta Betänkande förekommer ett yttrande af
f. d. deputeraden i Riksbanken. Herr Björck, hvilket verkligen är fullt
af ganska kuriösa uppgifter. Deri antydes först att det skulle vara
kassörerne förbjudet att mot qvitto mottaga penningar till vexling. Det
är likväl vid domstol nu upplyst, att ett sådant förbud ej exsisterat eller
varit kändt af tjenstemännen. Vidare förekommer det här. att valuta
skall lemnas för de penningar, som inlernnas till vexling; men att denna
uppräkning skulle företagas genast, eller i den ordning man anmält sig,
derpå har man ingen förhoppning. Vidare förekommer här att de anmärkta
olägenheterna numera blifvit aflägsnade. Godt, men jag kan
icke finna att detta kunnat fullständigt göras, dä man bestridt mina anmärkningar.
Vidare anföres. att ingen klagan öfver dröjsmål i vexling
förekommit under loppet af åren i865 och 1866 eller sedermera. Ja,
detta beror på att man hör illa. Anledning till klagan har förefunnits,
och sådan har äfven bemärkts. Slutligen inhemta]’ man af detta Betänkande,
att Herr Björck i Oktober eller November månad 1866 uppgjort
ett förslag att rätta missbruken, men »att detsamma dels icke motsvarade
ändamålet, dels var vådligt, emedan Banken svårligen kunnat undgå
att ansvara för medel, som blifvit skiljda frän den värd hvaråt de af inlemnaren
måste anses anförtrodda, att Banken sålunda, ådragits ansvarighet
för beloppet af ännu icke uppräknade medel. Dä Herr Björck ansåg
styrelsen oberättigad att blottställa. Banken för en dylik ansvarighet,
måste. förslaget frånträda*. sedan likväl under öfverläggningarne derom
med tjenstemännen vid kassa kontoret, desse förbundit sig att tillfredsställa
alla allmänhetens fordringar, sä att ingen anledning till klagan
skulle ega rum.» Det är verkligen ett af de dråpligaste skäl man kan
tänka sig för att motverka reformen och att tillfredsställa allmänheten.
Tjenstemännen behöfva blott säga: lät bli att ge oss några föreskrifter:
lät oss betjena allmänheten som vi finna för godt. Ytterligare har blifvit
sagdt, att störa ansträngningar blifvit gjorda för att uppfylla förbindelsen
och att ingen fara, ingen klagan egt runt. Några kassabiträden
hade då icke behöfts, utan man kunde blott titta på sedelbundtarne och
spraka om saken, så hade vexlingsrörelsen gått sin jemna gäng. Om
man icke blir hjelpt i dag, sä blir man det i morgon. Det .skulle verkligen
vara intressant att erhålla upplysning af vederbörande öfver följande
yttrande: »Med anledning af de öfriga förekomna anmärkningarne
torde böra meddelas, att, till följd af en särskild tilldragelse, kassörerne
redan dr 1865 särskild t erinrades, att de icke finge hänvisa någon inlemnare
till en följande dag, utan måste mottaga inkommande expeditioner.
för att handlägga dem i ordning som de ingått, och i män som
utväg derför kan beredas». Det är besynnerligt att, ehuru detta skedde
1865. man icke eftersett, a tf tillsägelserna sedermera blifvit följda. Jag
kan nemligen ådagalägga, att samma förfaringssätt fortgått under loppet
af de tre derpå följande åren, icke blott vid enskilda banken, utan vid
alla större vexlingar i Riksbanken. Vidare är det antydt, att det icke
kunnat utredas, huruvida Stockholms enskilda bank begagnat kassören

Den 8 April, e. m.

167

Falk till sitt ombud vid denna rörelse. Naturligtvis emedan man vill
tro, sä tror man. men eti annat förhållande har likväl blifvit utredt
inför rätten och skall väl i sinom tid blifva uppdagadt för allmänheten.

Nu kommer det aldra märkvärdigaste och det är att skribenten påstår,
att. under det man väntar på valutan, skola af de inlemnade sedlarne
de brukbara skiljas frän de förslifna. hvilka på samma gäng skola
suddas och derpå allt räknas. Detta är att förfara efter den gamla principen,
men jag tror icke att man under expeditionen har tid att vänta
på något sådant.

Man har ock yttrat att, i afseende på den ordning, hvari de trafikerande
betjena», det i det närmaste tillgår så, som motionären önskat,
det vill säga att det beror på kassören, huru han vill sköta saken. Hans
beredvillighet beror på om man står väl med honom, i hvilket fall han
nog lär betjena den ene bättre än den andre; men att någon bestämd
föreskrift i detta fall icke blifvit kassören lemnad, är ett grundfel. Af
kassörens godtfinnande bör icke allmänheten bero. Här står vidare, natt
anslag, till rättelse för de trafikerande, alltid funnits i vexelkassorna,
men att samma anslag nu blifvit utbytt mot ett annat, som Jernmur närmare
upplysning derom, att inlemnaren sjelf står äfventyret för medlen,
derest han icke öfvervakar uppräkningen eller icke afhemtar hvad honom
tillkommer före expeditionstidens slut». Det är möjligt att nu sä
är förhållandet, men inför Kong!. Hofrätten har emellertid af banktjenstemän
blifvit på ed förklarat och erkänt, afl något sådant anslag förr
icke funnits i Banken.

Om jag sålunda har föga anledning till belåtenhet med hvad Herr
Björck yttrat och Fullmägtige på grund deraf hemställt, sä nöjer jag
mig likväl nu med Utskottets förklarande, att det »vill egna sin uppmärksamhet
deråt, huruvida de nuvarande anordningarne beträffande
allmänhetens betjenande i Riksbankens kassor inä i en eller annan del
kunna ytterligare förbättras». Under förhoppning att Utskottet vid nästa
riksdag skall bringa denna allmänhetens önskan till verklighet, anhåller
jag att Betänkandet helt enkelt måtte läggas till handlingarne.

öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.

Anmäldes och bordlädes Banko-Utskottets Utlåtande N:o 16, i anledning
af landtbrukaren Wilhelm Björcks i Skästa och rusthällaren
Anders Anderssons i Skällby anmärkningar om eftergift af Riksbankens
bos dem och deras löftesmän egande fordringsanspråk.

Grefve Hamilton, Henning: Jag får vördsamt anhålla, att Kam maren

mätte bevilja mig ledighet frän riksdagsgöromälen för tiden från
och med i morgon till och med nästkommande Onsdag.

Denna anhållan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. il2 på natten.

In fidem
O. Brakel.