Onsdagen den 7 december Sid (Riksdagens protokoll 1966:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36

FÖRSTA KAMMAREN

1966

6—7 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 7 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Wallmark ang. utbildningen av lärare i moderna språk 4
av herr Wallmark ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
................................................ 6

Bidrag av kommun till tryckning av valsedlar ................ 18

Ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .......... 19

Om samordning av de civila och militära trafikledningssystemen,

in. ...................................................... 20

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m..................... 21

Förläggningen av LKAB :s huvudkontor........................ 33

Fartgränser i samband med övergången till högertrafik ........ 39

Vissa naturvårdsfrågor ...................................... 51

Interpellation av fröken Ranmark ang. principerna för fördelning
av bostadsbyggnadskvot inom kommunblock ................ 59

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, ang. ändrad lydelse av
60 a och 61 §§ kommunala vallagen ........................ 18

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 3,
ang. vissa författningsändringar och bemyndiganden avseende
riksdagens personalorganisation, m. m..................... 18

Första kammarens protokoll 1966. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Statsutskottets utlåtande nr 151, ang. domartjänster vid vissa underrätter
.................................

— nr 152, ang. ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrel -

sen m. m.............................................. jg

— nr 153, om samordning av de civila och militära trafikledningssystemen,
m. m........................................... 20

— nr 154, ang. vissa löneanslag m. m......................... 21

nr 155, ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor.......... 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. ändring i förordningen
om utjämningsskatt å vissa varor, m. m............. 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i förordningen
om utjämningsskatt å vissa varor, in. m..................... 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. höjning av vissa postavgifter
................................................ 39

Bankoutskottets utlåtande nr 50, ang. beräkningen av avgifter
till statsverket för tjänster till allmänheten.................. 39

— nr 51, om överförande i statlig ägo av privatägd krigsmateriel produktion

.............................................. 39

— nr 52, ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riks dagsarbetet

............................................ 39

Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. skyldighet för kommun
att bidraga till pensionskostnad för personal som övergått till
statstjänst .............................................. 39

— nr 47, ang. ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen,

m- m................................................... 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 74, ang. föreningsrätten m. m. .. 39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56, ang. trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången till högertrafik m. m..... 39

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 59, om trafiksäkerhet,
m- m................................................... 50

Lagutskottens memorial nr 1, ang. ändring i de allmänna grunderna
för ärendenas fördelning mellan lagutskotten............ 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. vissa naturvårdsfrågor

m- m......... 51

nr 27, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning

av vissa maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare, m. m. 59

Tisdagen den 6 december 1966

Nr 36

Tisdagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 29
och 30 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 344, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet;

nr 345, i anledning av Kungi. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner; nr

346, i anledning av väckt motion
om ersättning för skada genom tandbehandling; nr

347, i anledning av väckta motioner
om utredning angående folkrörelsernas
arkiv; och

nr 348, i anledning av väckta motioner
om kontinuerlig mikrofilmning av
svensk dagspress.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 351, till Konungen
i anledning av väckta motioner om
vården av och lämpliga sysselsättningar
för handikappade.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning
om anslag på tilläggsstat under budgetåret
1966/67, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 151—155, bevillningsutskottets
betänkanden nr 59 och
60, bankoutskottets utlåtanden ni; 50—
52, första lagutskottets utlåtanden nr 44
och 47, andra lagutskottets utlåtande
nr 74, tredje lagutskottets utlåtande nr
56, lagutskottens memorial nr 1, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 24, 26 och
27 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde jordbruksutskottets
utlåtande nr 26 skulle uppföras
näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 59 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59 näst
efter tredje lagutskottets utlåtande nr
56.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 808, av herr Schött in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
160, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m.; och

nr 809, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 161, angående slaktdjursavgifter,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanr
träde avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Onsdagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Ang. utbildningen av lärare i moderna
språk

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wallmarks interpellation angående utbildningen
av lärare i moderna språk,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har
frågat mig, om jag vill redovisa min
syn på vilken kunskapsnivå som från
statsmakternas sida bör anses erforderlig
för lärare i moderna språk och vilken
studietid som bör anslås härför.

Under året har pågått en intensiv
offentlig debatt om universitetsutbildningen
främst i de moderna språken.
Debatten har i betydande utsträckning
rört sig om vilka fordringar som bör
ställas på lärare som skall undervisa
på grundskolans högstadium resp. i de
gymnasiala skolformerna.

I den lärarutbildningsproposition
som jag räknar med inom kort kommer
att framläggas för riksdagen behandlas
bl. a. frågorna om utbildningsinnehåll
och studietidens längd för
olika slag av lärarutbildning. I detta
större sammanhang bör den av interpellanten
väckta frågan diskuteras. Jag
måste alltså för dagen inskränka mig
till att hänvisa till den kommande lärarutbildningspropositionen.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepar -

tementet få framföra mitt tack för svaret.

Svaret omfattar tolv rader. Jag tog
tid — det tog exakt 49 sekunder att
läsa upp det, och det har tagit 49 dagar
att författa det.

Redan när jag väckte interpellationen
hade jag en misstanke om att i
själva sakfrågan skulle svaret bli ungefär
det som jag nu fått. Det var därför
som jag i min interpellation knöt
an till universitetskanslersämbetets
skrivelse beträffande nedskärningen av
studietiderna för ett och två betyg. Den
debatt jag åsyftade var den som har
pågått med anledning av denna skrivelse.
Jag hade därför väntat mig att statsrådet
skulle ha svarat snabbt och tagit
tillfället i akt att klarlägga de missförstånd
som tydligen har uppstått i den
offentliga debatten. Så har emellertid
inte skett; statsrådet har föredragit att
tiga och låta diskussionen gå vidare
med alla de invektiv och i viss mån
osaklighet som den har kännetecknats
av.

Att UKÄ:s skrivelse varit befogad
kan väl inte förnekas. Reglerna säger
att för 1 betyg krävs i stort sett en termins
studier. I petitaskrivelsen har en
jämförelse gjorts mellan ämnena engelska
språket, matematik och statistik,
och den statistiken är ganska skrämmande.
Man har analyserat studieresultaten
för dem som började nybörjarkurserna
1963. Därvid har konstaterats,
att exempelvis i engelska var
fjärde student, genomsnittligt fördelade
över alla lärosätena, har avbrutit
sina studier och att 33 procent över
huvud taget inte kunnat ta ett enda
betyg. — Jag talar alltså nu om sådana
studenter som har läst i fyra terminer.
Endast 41 procent har lyckats klara ett
eller flera betyg. Det är ytterst otillfredsställande.
Det är inte mycket bätt -

Onsdagen den 7 december 19G6

Nr 36

Ang. utbildningen av lärare i moderna språk

re när det gäller ämnet statistik. Där
är det visserligen närmare 70 procent
som har tagit något betyg, men faktiskt
24 procent som har avbrutit studierna.

Ur studenternas synpunkt är det i
och för sig en rimlig begäran att ämnena
ur betygssynpunkt jämställs. Därför
har jag ingenting att erinra mot
UKÄ:s framstöt, även om den kom något
märkligt några månader före den
väntade lärarpropositionen, som ju nu
av helt andra skäl har blivt uppskjuten
till vårriksdagen.

Emellertid har väl detta måhända
missuppfattats av dem som är ansvariga
för lärarutbildningen — professorer
och universitetslektorer — och
kanske framför allt därför att UKÄ har
ansett att det inte behövs så särskilt
många betyg för att undervisa på det
nya gymnasiet. Två betyg räcker, har
det sagts, och det skall väl då vara de
två nya betygen, det vill säga en nedskärning
jämfört med tidigare förhållanden
med ungefär en tredjedel. Jag
har förståelse för att de som är ansvariga
för utbildningen har reagerat mot
detta och har menat att det är nödvändigt
att de blivande lärarna på gymnasiet
har tillräckligt goda kunskaper för
att klara sin uppgift. Men det är ju en
helt annan fråga.

Jag utgår ifrån att när lärarutbildningspropositionen
kommer den har
baserats på en analys av det faktiska
kunskapsbehov som är erforderligt för
alt en lärare skall kunna klara sin uppgift
på vettigt sätt. Lärarutbildningssakkunniga
har ansett att fyra betyg
har varit behövliga. Blir det nu en nedskärning
av innehållet per betyg skulle
det logiskt sett snarast behövas flera
betyg, enligt deras bedömning. Den
sakfrågan får vi diskutera när vi har
fatt propositionen.

Studenterna å andra sidan har hävdat,
att det är nödvändigt att de får
följa samma studieplan inom moderna
språk som inom övriga ämnen, d. v. s.
i princip kunna ta ett betyg per ter -

min. Det är fullt förståeligt. Men den
umgängesmetod som man tydligen har
lagt sig till med och som tydligen
framför allt är föranledd av detta missförstånd
i debatten kan väl inte, sådan
den kommit till uttryck i vissa artiklar,
vara rätta sättet att debattera en sakfråga.
I studenttidningen Ergo förekommer
bl. a. en artikel med rubriken:
»Hur dum får man vara som professor?»
Bara rubriksättningen bör väl
stämma till eftertanke. Här kritiserar
studenterna språkprofessorernas och
lektorernas omsorger om kunskapsinnehållet
trots att dessa lojalt har följt
beslutet från UKÄ. I Ergo står också:
»Vidare fortsätter vi att avråda folk
från att studera de moderna språken
och i möjligaste mån bojkotta institutionerna.
» De menar väl inte riktigt
vad som står, utan de menar naturligtvis
att de skall avråda folk från att studera
moderna språk och tillråda dem
att bojkotta institutionerna. Ergo utlovar
dessutom att »systematiskt och avsiktligt
förfölja lärare, professorer och
institutioner» och uppmanar de studerande
att medverka genom upplysning
om missförhållanden på institutioner.
Det är alltså en uppmaning till ett slags
angiverisystem, trots att det finns institutionskollegier
med studentrepresentanter.

Jag har velat citera några rader ur
en av dessa artiklar för att belysa arten
av den debatt som har pågått. Jag hade
väntat mig, då jag förmodar att man
i ecklesiastikdepartementet har följt
debatten, att departementet skulle ha
tagit tillfället i akt till ett klarläggande
i denna diskussion och tala om att det
är två skilda frågor: Den faktiska bedömningen
av de kunskaper som skall
erfordras av bl. a. lärarna i moderna
språk i gymnasiet kommer att tas upp
i den kommande propositionen. Den
har ingenting att göra med innehållet
i betygen vid universiteten.

Ecklesiastikdepartementet har emellertid
föredragit att tiga. Denna tystnad
från den myndighet som är ansvarig

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

för utbildningsverksamheten är inte
särskilt tillfredsställande. Det kan inte
vara rimligt att man låter en sådan
debatt fortgå utan att klarlägga förhållandena.
Det är det jag främst har åsyftat
med min interpellation. Jag hade
alltså väntat mig att statsrådet om inte
förr så i alla fall i detta sammanhang
skulle ha tagit tillfället i akt att åtminstone
ge en förklaring. Tyvärr har så
inte skett. Det är med stort beklagande
över det sätt, på vilket ecklesiastikdepartementet
har handlagt detta ärende,
som jag måste konstatera att svaret är
ytterst otillfredsställande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Anledningen till att jag
dröjt så länge med svaret är helt enkelt
den att jag, när herr Wallmark framställde
sin interpellation, var tacksam
att få ett tillfälle att redovisa de ting
som herr Wall mar k här tagit upp.
Nu har det dessbättre visat sig möjligt
att kunna framlägga den aviserade lärarutbildningspropositionen
vid vårriksdagens
början.

Det är endast mot den bakgrunden,
herr Wallmark, som jag föredragit att
då i ett större sammanhang få redovisa
hithörande frågor, i stället för att behandla
dem i en interpellationsdebatt
under höstriksdagen. Men, herr Wallmark,
jag är mycket tacksam för interpellationen.
Jag har haft den som en
beredskap, ty läget hade möjligen kunnat
bli sådant att denna interpellationsdebatt
varit enda tillfället för mig
att behandla dessa frågor, och då hade
jag gärna tagit det.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,

att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Wallmarks interpellation
angående vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
dels vilka anvisningar som har utfärdats
eller avses komma att utfärdas
för arbetsmarknadsverket och dess lokala
organ med avseende på dess nya
uppgifter att genom aktiva insatser påskynda
strukturomvandlingen, dels vilka
grenar av näringslivet som enligt min
mening inte kan hävda sig ur produktivitetssynpunkt
utan bör stå tillbaka för
att andra mera lönsamma skall kunna
expandera, dels vilka kriterier som avses
bli tillämpade när det gäller att bedöma
produktivitetssynpunkten, dels
ock när och på vilket sätt jag avser
att tillsätta en av riksdagen begärd utredning
beträffande effekten av omskolningsverksamheten.

Riksdagen fattade i våras beslut om
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagsbeslutet innebar i allt väsentligt
bifall till regeringens proposition
i ämnet. Propositionen gick i sin tur i
sina huvuddrag tillbaka på förslag som
hade lagts fram av arbetsmarknadsutredningen.
Då interpellationen främst
tar sikte på omskolningsverksamheten
kommer mitt svar att begränsa sig till
denna. Jag vill emellertid erinra om att
resonemangen i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
och strukturförändringarna
har en vidare innebörd.

Riksdagens beslut innefattade bl. a.
en vidgad målsättning beträffande den
arbetsmarknadspolitiskt motiverade yrkesutbildningen
i form av omskolning.
Arbetsmarknadsmyndigheterna erhöll
härigenom möjligheter att bereda omskolning
även åt personer som inte är
arbetslösa eller svårplacerade eller löper
risk att i en nära framtid bli arbetslösa.
Vidgningen av omskolningsmöjligheterna
för dem som inte är arbetslösa
eller svåplacerade går på två
principiellt olika linjer.

I ett avseende är utvidgningen att betrakta
som en utbyggnad av en tidigare

Onsdagen den 7 december 196ö

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

huvudlinje, enligt vilken omskolningen
primärt skall vara ett arbetslöshetsbekämpande
medel. Till denna del innebär
riksdagens beslut att riskerna för
arbetslöshet kan bedömas något långsiktigare
än tidigare. Detta betyder att
arbetsmarknadsmyndigheternas omskolningsåtgärder
kan sättas in på ett tidigare
stadium och därigenom öka i effektivitet.

I ett annat avseende lägger emellertid
riksdagsbeslutet tyngdpunkten på en
delvis ny princip inom arbetsmarknadspolitiken.
Jag syftar på beslutet att
väsentligt vidga arbetsmarknadsmyndigheternas
möjligheter att anordna
s. k. bristyrkesutbildning, d. v. s. att
för utbildning till yrkesområden med
påtaglig arbetskraftsbrist anordna omskolningskurser,
till vilka deltagarna
kan anvisas utan att något arbetslöslietskriterium
över huvud taget tillämpas.

I motiveringen för propositionsförslaget
på sistnämnda punkt anförde jag
vissa synpunkter på olika motiv som
kan åberopas för aktivare arbetsmarknadspolitiska
insatser av nu ifrågavarande
slag. Jag framhöll bl. a. att omskolningen
mera renodlat än tidigare
kan ges uppgiften att påverka och påskynda
strukturomdaningen inom näringslivet
och på så sätt medverka till
att säkra en snabb tillväxttakt i ekonomien.

Syftet med beslutet är att genom en
väsentligt utökad försöksverksamhet på
detta område få vidgade erfarenheter
som kan läggas till grund för att längre
fram mera allmänt bedöma vuxenutbildningens
roll inom arbetsmarknadspolitiken.
Den delvis nya målsättning inom
arbetsmarknadspolitiken med betoning
av de strukturpolitiska insatserna, som
jag skisserade i arbetsmarknadspropositionen,
bör ses som riktlinje för ett
principiellt utvecklingsprogram på
längre sikt. Det ligger i sakens natur
att några generella kriterier för att bedöma
produktiviteten inom olika grenar
av näringslivet inte kan läggas

till grund för myndigheternas urval av
omskolningselever. När erfarenheterna
föreligger av den försöksverksamhet
med bristyrkesutbildningen som f. n.
pågår finns möjligheter att tränga djupare
i denna problematik.

Det kan tilläggas att den pågående
omdaningsprocessen inom näringslivet
påkallar intensiva arbetsmarknadspolitiska
insatser, inte minst i form av omskolning,
om besvärande störningar i
sysselsättningen skall kunna förhindras.
Den arbetsmarknadspolitiska omskolningsverksamheten
får därigenom
i nuvarande läge i hög grad prägeln av
strukturpolitiska insatser som sammanfaller
med dess huvudsyfte att motverka
arbetslöshet.

Regeringen har i anslutning till riksdagens
nämnda beslut utfärdat en särskild
arbetsmarknadskungörelse. Bestämmelser
om bristyrkesutbildningen,
vilken som nämnts har karaktären av
försöksverksamhet, har meddelats i ett
brev till arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat
tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen.
Enligt dessa föreskrifter
får omskolning användas för
att underlätta övergången till ett annat
yrke. även om en faktisk arbetslöshetssituation
inte har uppkommit, bl. a.
när en bedömning av sysselsättningsförhållandena
på längre sikt klart ger vid
handen, att sådan övergång är nödvändig
för att trygga den enskildes sysselsättning.
Det ankommer på vederbörande
tjänsteman hos arbetsförmedlingen
att göra de undersökningar som erfordras
för att klarlägga om den angivna
förutsättningen föreligger.

I det förut nämnda brevet till arbetsmarknadsstyrelsen
om bristyrkesutbildningen
medges att sådan utbildning
får anordnas beträffande yrken inom
verkstadsindustrien, byggnadsindustrien
och vårdområdet, för att utbilda
maskinsnickare, kvalificerad personal
inom pappers- och massaindustrien
samt personal för automatisk databehandling.
Med hänsyn till dagsläget

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

inom byggnadsindustrien har arbetsmarknadsstyrelsen
träffat överenskommelse
med parterna på arbetsmarknaden
av innebörd att man vid rekrytering
till kurser för trä- och betongarbetare
skall ge företräde åt övriga byggnadsarbetare.
Endast i den mån tillräckligt
antal sökande av denna kategori
inte kan rekryteras till viss planerad
kurs får arbetslösa av andra
yrkeskategorier antas. I övrigt gäller
beträffande urvalet av sökande att vem
som helst som har fyllt 21 år kan komma
i fråga till utbildning oavsett från
vilket yrke eller vilken bransch vederbörande
kommer. Det avgörande är de
personliga kvalifikationerna för avsedd
utbildning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ålagts
att senast den 15 januari 1967 inkomma
till inrikesdepartementet med redogörelse
för försöksverksamheten under
innevarande kalenderår och senast den
1 september 1967 för verksamheten under
budgetåret 1966/67.

Det kan nämnas att de av regeringen
utfärdade föreskrifterna i huvudsak
överensstämmer med ett förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta förslag
har tillstyrkts av Samarbetsdelegationen
för omskolningskurser och fastställts
av arbetsmarknadsstyrelsen i
plenum den 10 juni 1966. 1 arbetsmarknadsstyrelsen
är som bekant arbetsmarknadens
parter representerade.

Arbetsmarknadsstyrelsen har genom
olika undersökningar av sysselsättningsförhållandena
bland dem som genomgått
kurser sökt belysa utfallet av
den bedrivna omskolningsverksamheten.
En ny specialundersökning planeras
f. n. Denna undersökning är avsedd
att kartlägga sysselsättningsförhållandena
för dem som slutade sin utbildning
i mars och april 1963. Syftet är
att ge upplysning om utbildningsverksamhetens
långsiktiga effekter.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare
i samråd med statskontoret gjort upp
ett program för att fortlöpande få fram
statistiska uppgifter angående arbets -

placeringen för dem som har genomgått
arbetsmarknadsutbildning. Programmets
tekniska detaljer håller nu
på att utformas. Jag räknar med att vi
genom detta undersökningsprogram
skall få till stånd en kontinuerlig, systematisk
redovisning beträffande utfallet
av omskolningskurser med olika yrkesinriktning
och olika uppläggning.
Det bör även vara möjligt att med en
dylik fortlöpande redovisning samordna
mera djupgående specialundersökningar.
Inom inrikesdepartementet
övervägs f. n. vilka ytterligare undersökningar
och formerna för deras samordning
med övrig utredningsverksamhet
på arbetsmarknadsområdet som
kan vara erforderliga.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
detta svar. Det förhåller sig tydligen
med interpellationssvar som när man
skall tömma en ketchupflaska. Först
kommer ingenting, sedan kommer
ingenting, och så kommer alltihop. Detta
interpellationssvar var ju mycket utförligare
än det tidigare men kanske
inte så värst mycket innehållsrikare.

Anledningen till att jag har tagit upp
detta ämne är att medan man i många
stycken är överens om målsättningarna,
det i realiteten skiljer beträffande de
medel som skall användas.

Många analyser har gjorts för att försöka
utröna vad det är som gör att den
ekonomiska utvecklingen går framåt.
Det var inte så länge sedan som statsministern
— och även andra regeringsledamöter
— i denna talarstol men
även i andra sammanhang framhöll,
att den mest dynamiska faktorn i utvecklingsskedet
är forsknings- och utvecklingsarbetet,
som svarar för 90 procent
av hela produktivitetsstegringen.
Det finns dock en mängd undersökningar,
som kanske inte helt bekräftar detta
påstående. Snarast ger väl undersökningarna
vid handen, att man egentligen

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

inte vet någonting härom. Det finns
emellertid även undersökningar i vilka
påståtts, att strukturomvandlingen
— omplaceringen av människor mellan
olika näringsgrenar — är en av de
mera dynamiska faktorerna. Jag skall
inte fördjupa mig i detta, men det är
alldeles uppenbart att man i arbetsmarknadspropositionen
har tagit fasta
på strukturomvandlingen som den dynamiska
faktorn. Bakgrunden till den
nuvarande aktiviteten tycks vara att
man bar konstaterat, dels att det offentliga
bar lagt beslag på en stor del av
den väntade växande delen av kakan,
dels att man enats med arbetsmarknadens
parter om att det utgångsläge som
långtidsutredningen förutsäger inte är
tillfredsställande. Det är i varje fall en
klart uttalad uppfattning ifrån Landsorganisationen.
Eftersom det i huvudsak
är LO:s synpunkter som har kommit
till uttryck i arbetsmarknadspropositionen,
får man ju antaga att dess uttalanden
har varit vägledande.

I fråga om strukturomvandlingen konstaterar
Landsorganisationen, att det
gäller att sysselsätta arbetskraften i de
näringar som ger den bästa avkastningen
och det låter ju riktigt. Vidare säger
emellertid Landsorganisationen att kriteriet
på dylika näringar måste vara
förmågan att betala konkurrenskraftiga
löner. En högproduktiv bransch är alltså
lika med höga löner, medan en lågproduktiv
bransch är lika med låga
löner. Jag skall senare återkomma till
detta. Jag konstaterar bara nu att det
långt ifrån alltid kan vara på det sättet.

.lag har ställt fyra frågor till statsrådet.
Jag ber att få kommentera de svar
som jag har fått på de fyra enskilda
frågorna.

För det första frågade jag efter vilka
anvisningar som utfärdats. Statsrådet
svarar att eu »högtidlig» skriftväxling
bär försiggått mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t och att det
sedan har skickats ut anvisningar till
länsarbetsnämnderna. Vad står det i
dessa anvisningar? Jo, man har fast -

lagt vilka yrken som skall uppfattas som
bristyrken. Då måste väl den enkla reflexionen
göras: Hur var det med de
50 000 människor som under föregående
år deltog i omskolningskurser? Utbildades
de inte i bristyrken? Jag har
i min enfald inbillat mig att omskolningsverksamheten
har koncentrerats
på bristyrken och ingenting annat. Man
håller väl inte på med att utbilda människor
för yrken där det råder överflöd
på arbetskraft?

Vad det skall tjäna till att försöka
fastlägga ett antal yrken som bristyrken,
när man har lång erfarenhet från övrig
omskolningsverksamhet bakom sig,
har jag svårt att förstå. Det som skiljer
den vanliga omskolningsverksamlieten
från bristyrkesutbildningen är endast
att det i fråga om den sistnämnda skall
vara ett fritt tillträde, enbart beroende
på personliga kvalifikationer och lämplighet
för det ifrågavarande yrket. Er
den synpunkten är anvisningarna icke
vägledande för verksamheten, eftersom
denna skall ha en mycket bestämd målsättning,
nämligen att vara ett aktivt organ
i strukturomvandlingen. Statsrådet
har själv sagt i arbetsmarknadspropositionen
att den skall spela en helt ny
roll som ett aktivt led i strukturomvandlingen,
och då kommer vi alltså in
på var den skall sättas in.

Statsrådet säger att vissa grenar av
näringslivet inte kommer att kunna hävda
sig ur produktivitetssynpunkt utan
måste stå tillbaka för andra. Det är alltså
från dessa man avser att ta folk för
att flytta över till andra som är mera
produktiva. Därmed är vi inne på fråga
nummer två, som ju är en logisk följd:
Vilka människor är det man tänker ta
ut? Vilka grenar och branscher är det
som skall tappas av på folk?

Första ledet i frågan är det mest intressanta:
Varifrån skall vi ta dem?
Vilka grenar är det som skall strypas
åt? Jag anknyter till detta i den tredje
frågan: Vilka kriterier avser man att
använda för att göra denna bedömning?
Svaret på interpellationen i det avseen -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

det är någonting helt annat än det som
står i propositionen. Här talas det om
en väsentligt utökad försöksverksamhet
för att få erfarenheter att längre fram
mera allmänt bedöma vuxenutbildningens
roll inom arbetsmarknadspolitiken
och att det bör ses som riktlinjer för ett
principiellt utvecklingsprogram på
längre sikt. Vad är det man håller på
med? Är det ett forskningsprogram? All
försöksverksamhet måste väl ha vissa
fasta kriterier för att man över huvud
taget efteråt skall kunna bedöma dess
roll. Det är ett ytterst märkligt aktstycke
som har presterats i detta sammanhang
och det stämmer inte alls överens
med vad som står i propositionen. Jag
föredrar att tills vidare hålla mig till
propositionen, eftersom det är det officiella
dokument som vi har handlagt
här i riksdagen, och då uppkommer
frågan: Vad är det man vill med den
här aktiviteten? Det är alldeles uppenbart
att man har den uppfattningen att
strukturomvandlingen inte går tillräckligt
snabbt, utan måste hejas på. Men
det är så oändligt svårt att konstatera
vilka branscher som är högproduktiva
och vilka som är lågproduktiva. Under
årens lopp har en hel del människor
stötts ut från företag som varit tvungna
att lägga ned sin verksamhet — den
strukturrationaliseringen är vi kontinuerligt
utsatta för. I tillgängliga officiella
rapporter sägs att antalet avskedade
och permitterade under åren 1961
—-1965 i stort sett har pendlat mellan
8 000 och 10 000 per år; huvuddelen
torde emellertid ha flyttats över mellan
olika företag utan några nämnvärda
diskussioner. Men håller vi oss till den
offentliga statistiken kan vi konstatera,
att en väsentlig förändring på den
punkten har inträtt framför allt under
de sista månaderna förra året och under
detta år. Enbart till november har
19 000 personer anmälts som arbetslösa,
och siffran stiger mycket snabbt. Den
14 november fanns ungefär 28 000 anmälda
arbetslösa, vilket innebär en
stegring med 8 000 å 9 000 både i jäm -

förelse med samma månad föregående
år och i jämförelse med föregående månad.

Detta är allvarliga frågor, och departementschefen
berör dem i sitt svar,
när han säger att man just nu är mest
upptagen med att försöka klara upp
den ökande rationaliseringen i näringslivet.
Men då det gäller att bedöma de
olika branscherna och avgöra varifrån
man skall ta folk är ju förutsättningen
att man har gjort tillräckliga analyser
av det faktiska läget. Textilindustrien
l. ex. är en bransch som har debatterats
i mycket hög grad. Vi kan konstatera
att vår textilindustri icke arbetar under
samma betingelser som andra länders.
Vi har följt EFTA-överenskommelsen
när det gäller tullavveckling, men
i flertalet EFTA-länder har man spärrar
som gör att vår textilindustri inte
arbetar under samma villkor som dessa
andra länders textilindustri. Trots det
har vår textilindustri ökat sin produktivitet
mer än kanske de flesta andra
branscher här i landet.

Vi kan gå över till den tunga industrien
och konstatera att situationen för
järnbruken är mycket besvärande. Höga
Myndigheten drog upp en tullmur runt
EEC, men det visade sig att vi lyckats
klättra över den mycket bättre än denna
myndighet räknat med. Resultatet
blev att man höjde tullen ännu en gång,
och den åtgärden var uteslutande riktad
mot Sverige. Det är alltså inte fråga om
ett industriellt konkurrensläge utan
mera om ett nationellt. Samma förhållande
råder när det gäller varven.

Eftersom dessa två stora grupper inom
den tunga industrien har svårigheter
att hävda sig internationellt frågar
jag: Tillhör dessa områden dem som
man vill ta folk ifrån? Det internationella
konkurrensläget avgör ju om ett
företag kan hävda sig ur produktivitetssynpunkt,
och det är detta som bestämmer
löneläget inom företaget. Ville man
följa de något enkla regler som LO dragit
upp, och som jag förstår ligger bakom
propositionen, skulle man ju strängt

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

taget flytta över all arbetskraft till byggnadsbranschen,
som är ett typiskt höglöneområde;
men det kan väl ändå
inte vara meningen.

Slutsatsen av vad jag hittills sagt är
att jag fortfarande saknar alla de kriterier
som fordras för att man skall kunna
bedriva en systematisk försöksverksamhet.

Att slänga ut ett antal kurser och
säga att ni som tycker att det är »kul
att byta jobb» har här möjlighet att få
utbildning och att få betalt under utbildningen,
är det en målmedveten
satsning på en strukturrationalisering?
Förlåt att jag säger det, men det är i så
fall en ganska infantil uppfattning. Industriella
frågor kan inte hanteras på
det yrvakna sätt som man här tycks
göra. Frågorna är alltför allvarliga och
alltför svåra för att ett offentligt verk
skall sitta och leka med dem och pröva
sig fram och se vad som händer om
vi lägger ut 10 ä 20 miljoner kronor
om året på en verksamhet. Vill man
idka företagsspel får man vara snäll
och göra det på ett försöksområde som
inte rör så allvarliga ting som näringslivets
situation. Allt fler företag ligger
i dag under lönsamhetsgränsen. Det beror
icke på deras förmåga att rationalisera,
utan på andra ting, såsom handelshinder,
offentlig finanspolitik o. s. v.
Vi kan inte låta industrien få bli en
lekstuga för nymornade strukturomvandlingsintressen.

Jag går härefter över till den sista
frågan, nämligen den beträffande analyserna
av vad som hittills har skett
inom omskolningsverksamheten. Jag
syftar här på den utredning som aviserades
i arbetsmarknadspropositionen
och som beställdes av riksdagen. Statsrådet
har svarat att arbetsmarknadsstyrelsen
håller på att göra en ny kartläggning
av den här verksamheten och
att styrelsen gör det i samråd med
statskontoret. Statsrådet säger också
alt man nu inom inrikesdepartementet
överväger vilka ytterligare undersökningar
som skall göras och formerna

för en samordning med övrig utredningsverksamhet.

Jag måste, herr statsråd, säga att det
icke är ett fullt tillfredsställande svar
på den beställning som riksdagen faktiskt
har gjort. Ett verk som har lagt ut
så mycket pengar — jag tror att det
kan röra sig om snarare över än under
1 miljard kronor —• och som inte har
avsatt så stor sum-ma att man kan göra
en kontinuerlig uppföljning även ur
lönsamhets- och effektivitetssynpunkt
kan inte vara lämplig huvudman att så
att säga i efterhand kontrollera och
kritisera sin egen verksamhet. Avsikten
med riksdagens beställning av en
analys på detta område var, om jag har
förstått rätt, att den skulle göras av ett
fristående opartiskt organ som sakligt
och korrekt kunde lägga fram positiva
och negativa synpunkter på denna aktivitet.
Jag skulle möjligen ha kunnat
vara tillfredsställd om det hade sagts
att statskontoret hade fått i uppdrag
att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och andra myndigheter göra
dessa analyser. Jag anser emellertid
att det skulle vara utomordentligt klokt
— för alt vi skall slippa få en infekterad
debatt i denna fråga — att en parlamentarisk
utredning tillsätts, i vilken
statskontoret anlitas som sakkunnig
hjälp när det gäller att göra dessa faktiska
analyser. På det sättet skulle vi
äntligen kunna få klara ekonomiska
belägg för vilka aktiviteter som vi skall
satsa på och vilka vägar vi skall gå.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
säga att de förväntningar jag hade
på statsrådets svar inte har blivit infriade.
Statsrådets svar i dag skiljer sig
avsevärt från de, skall vi säga, något
»bombastiska» formuleringar som stod
att läsa i arbetsmarknadspropositionen.
Det förefaller som om denna försöksverksamhet
inte är styrd på ett sådant
sätt alt den kan ge något utslag. T den
stora frågan, som vi skall behandla
nästa år, vuxenutbildningen, har jag

_ det vill jag deklarera — en annan

uppfattning än som har kommit till ut -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

tryck här. Jag menar nämligen att det
skail vara näringslivet självt som får
ansvara för och bekosta vuxenutbildningen.
Jag ifrågasätter om det inte
vore riktigt att de personliga tragedier
som blir en följd av friställningarna
i samband med strukturrationaliseringar
fick klaras genom något slags gemensam
industriförsäkring. Jag tror
att det är nödvändigt att överväga att
även lägga det ekonomiska ansvaret för
denna utrationalisering direkt på
svenskt näringsliv.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den sista synpunkten
var utomordentligt intressant, och det
skall bli mycket nöjsamt att följa debatten
inom svenskt näringsliv, när
man nu enligt herr Wallmark skall ta
på sig ansvaret för den strukturomvandling
som pågår i vårt land. Jag
kan försäkra att vi inte har någonting
emot att ta upp en sådan debatt. Vi har
heller ingenting emot om man från
näringslivets sida anmäler ett sådant
intresse i dag med den mängd av friställningar
som sker, där samhället får
gå in och ta konsekvenserna av nedläggningarna.
Men, som sagt, är herr
Wallmark beredd att söka påverka dem
som han uppenbarligen har kontakt
med inom svenskt näringsliv för en
sådan ansvarsfördelning är vi sannerligen
beredda att diskutera saken. Var
dock inte så säker, herr Wallmark!
Att döma av vad vi hittills har upplevt
bar det inte funnits så mycket av förståelse
för en sådan uppläggning.

Jag tror att det fortfarande blir nödvändigt
för samhället att medverka till
tryggheten för den enskilde i den situation
som han eller hon ställs inför, då
företagen läggs ned och då ansvarsfördelningen
mellan samhälle och företag
blir en helt annain. Det är ju i
denna situation och inför denna utveckling
som det har tett sig nödvändigt
för oss att avancera i vår arbetsmarknadspolitik,
så att den inte en -

bart blir en politik där samhället uppträder
i efterhand för att bistå den enskilde,
utan där den ges ett positivare
och aktivare innehåll i fråga om utbildningen
av arbetskraften i ett tidigare
skede. Denna utbildning skall kunna
inriktas på yrkesområden där vi
har en påtaglig brist på arbetskraft,
områden som alltså kan suga till sig''
ny arbetskraft.

Herr Wallmark försöker göra mitt
besked om omskolningsverksamheten
löjligt när han säger att han verkligen
trodde att de som genomgår omskolningskurser
utbildas till yrken där det
finns behov av arbetskraft. Jag trodde
inte att det var nödvändigt att upplysa
herr Wallmark om att detta var det
faktiska förhållandet. Det borde herr
Wallmark, som ändå försöker följa detta
problem, ha insett långt tidigare.

Men vad är det som är den stora
skillnaden i fråga om den bristutbildning
som jag här talar om i förhållande
till den normala omskolningsverksamheten?
Jo, det är ju kriteriet, skälen
eller grunden för att man skall
kunna genomgå en sådan utbildning.
Vi har hävt arbetslöshetskriteriet. Det
är den icke arbetslöse, den som är
i sysselsättning, som skall kunna få begära
att genomgå en sådan utbildning.
Här har vi alltså gått till en bedömning
av vilka områden som i första
hand bör kunna ta emot sådana som
genomgår denna bristyrkesutbildning.

Herr Wallmark vill att man skall säga:
Från vilka områden skall vi ta
folk? Vi skall alltså enligt herr Wallmarks
mening bestämma oss för från
vilka yrkesområden och näringsgrenar
vi skall plocka bort de människor som
skall få tillfälle till utbildning. Varthän
de skall gå intresserar herr Wallmark
mindre.

Vi har vänt på det resonemanget och
sagt att det är vissa yrkesgrenar som
diskuterats i samarbetsnämnden och
inom arbetsmarknadsstyrelsen som
valts ut att i första hand komma i
fråga för en sådan utbildning, där vi

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

medger att icke arbetslösa får ingå i
kurserna — yrken inom verkstadsindustrien,
byggnadsindustrien, vårdområdet,
för att utbilda maskinsnickare, kvalificerad
personal inom pappers- och
massaindustrien, personal för automatisk
databehandling.

Om herr Wallmark hade gett sig in
i en kritik av de besked som lämnats
av arbetsmarknadsstyrelsen om vilka
yrken som kan komma i fråga, till vilka
yrken man kan utbilda, då hade jag
förstått honom bättre. Men det är löjeväckande
när herr Wallmark säger:
Enligt er uppläggning skall alla gå till
byggnadsindustrien. Vi har ju nämnt
alla de områden till vilka vi anser att
en sådan utbildning kan leda. Herr
Wallmark hade kunnat läsa beskedet,
som ges klart och tydligt i mitt interpellationssvar.
När man kommer fram
till den väsentliga skillnaden, där vi
säger: Vad skall man utbilda folk till,
har man väl ändå möjligheter till en
väsentligt klarare bild av vad som kan
komma att inträffa. Det gäller ju då
för den enskilde att orientera sig själv:
Vilka utbildningsmöjligheter erbjuds,
till vilka yrken kan jag gå, vad är lönesättningen
inom dessa områden?

Alla de yrken som uppräknats här
och som man i första omgången bestämt
sig för, tillhör de mer välavlönade.
Kommer då dessa kurser att attrahera
dem som redan finns inom de
liögavlönade yrkena? Blir det inte så,
herr Wallmark, att det i första hand
blir människor med låga inkomster
som orienterar sig mot de bättre avlönade
yrkena?

Det är detta vi vill se. Vi förmodar
att det blir på det sättet. Sedan får väl
utvecklingen själv och de erfarenheter
vi vinner ge besked om hur det kommer
att gå. Herr Wallmark har väl ändå
i propositionen uppmärksammat, att
det är fråga om en försöksverksamhet,
där man går fram med den största försiktighet.
Jag tror att det är riktigt att
göra det, ty vi vill se hur det verkar.
Blir det så att människor från lågin -

komstyrken söker sig över till bättre
betalda yrken? Kommer de då att göra
det i sådan omfattning att en del av de
verksamheter som ligger inom näringsgrenar
med låga inkomster kommer att
slås ut? Kommer inom dessa att ske en
förändring så att de näringsområden
man söker rationalisera och effektivisera
får möjlighet att betala en högre
ersättning, d. v. s. blir konkurrensdugliga
i fråga om arbetskraften?

Jag vet av de erfarenheter som redan
föreligger att det senare kan komma
att bli en realitet. Det har varit litet
av slentrian inom en del av låginkomstområdena,
där man inte har tagit till
vara de möjligheter som kunnat föreligga
för rationalisering och effektivisering,
möjligheter till ökad produktion
och till att därigenom kunna betala en
högre ersättning. Vissa områden kommer
förmodligen inte att klara sig i
denna konkurrens, och då måste vi finna
oss i att de slås ut. Herr Wallmark
måste alltså liksom vi andra ta detta
litet lugnt. Verksamheten har diskuterats
i arbetsmarknadsstyrelsen, och
riktlinjerna för försöken har fastställts.
Om det är högtidliga skrivningar eller
inte mellan kanslihuset och ämbetsverken
har väl i sammanhanget
ingen avgörande betydelse. Det väsentliga
är väl att de besked som arbetsmarknadsstyrelsen
behöver för sin
handläggning av ärendet har lämnats,
att arbetsmarknadsstyrelsen har diskuterat
och utfärdat anvisningar, att dessa
anvisningar uppgjorts i samarbete med
företrädare för företagarsidan och arbetstagarsidan
och att man är överens
om att det hela är en försöksverksamhet.

Vi har sedan av arbetsmarknadsstyrelsen
begärt att få in en redovisning
för detta års verksamhet samt en redovisning
för den verksamhet som
kommer att bedrivas under nästa år för
att så skyndsamt som möjligt kunna ta
del av detta material och efter hand
avancera i det arbetet. Vi har också diskuterat
om man tillsammans med det

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

nya arbetsmarknadsinstitutet skulle
kunina göra en del utrednings- och
forskningsarbete. Herr Wallmark efterlyser
om vi inte skulle ha kunnat göra
detta så att statskontoret i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen hade företagit
en del av detta utredningsarbete.
Vi har velat ta upp en första diskussion
med arbetsmarknadsinstitutet, som vi
anser är ett lämpligt instrument för en
sådan verksamhet.

Herr Wallmark! Den aktivitet som vi
anser nödvändig inom vårt näringsliv
har vi sannerligen inte lagt åt sidan,
men vi vill ta det försiktigt. Vi vill göra
det i samarbete med näringslivets företrädare
så att vi här kan gå fram i en
takt som inte försvårar verksamheten
inom skilda näringsområden, samtidigt
som vi befrämjar möjligheterna till en
bättre utkomst för dem som är sysselsatta
inom låglöneområdena och ökar
valmöjligheterna för den enskilde.

Detta är, herr Wallmark, ingen lek
med vårt näringsliv. Det kan heller
inte betraktas som något större hot.
Det rör sig om en försöksverksamhet
för 2 000—3 000 personer under ett år.
Det är omfattningen av denna verksamhet
tills vidare.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Statsrådet Johansson
säger att det inte intresserar mig vart
de vid dessa kurser utbildade skall gå.
Jo, det gör det i hög grad. Jag har sagt
tidigare att vi har en flera år gammal
verksamhet när det gäller omskolning.
Den måste, såvitt jag förstår, bygga på
analyser av vilka yrken de skall ägna
sig åt. Avsikten med denna nya skolning
är att de skall placeras huvudsakligen
i samma kurser — det står ganska
klart i direktiven. De kommer alltså
att utbildas inom samma områden
där vi redan har en flerårig erfarenhet.
De kriterierna är inte så svåra att slå
fast. Varför jag speciellt uppehållit mig
vid varifrån dessa personer skall kom -

ma sammanhänger med statsrådets egna
skrivningar. Det är nämnt i min
interpellation; jag har läst upp det och
skall göra det en gång till: »Förutsättningen
för en sådan gynnsam ekonomisk
utveckling i samhället är därför
att sådana grenar av näringslivet som
inte kan hävda sig ur produktivitetssynpunkt
får stå tillbaka för andra.»

Vad är då kriteriet på vilka som skall
stå tillbaka? Det är det jag frågar om,
och där får jag nu i debatten ett intressant
svar. Det finns bara ett enda
kriterium som statsrådet tar fram, och
det är låglönekriteriet. Det är det enda.
Förutsättningen för detta resonemang
är tydligen att höglöneföretag och högproduktiva
företag är synonyma begrepp.
Alltså är låglöneföretag och lågproduktiva
företag också synonyma
begrepp. Det är den tanke som synes
ligga bakom detta resonemang, men i
själva verket förhåller det sig på ett
helt annat sätt. Jag tror att handelsminister
Lange kan ge en mera detaljerad
information om de skillnader i konkurrenshänseende
internationellt som
föreligger mellan olika branscher. Olika
länder ger preferenser för egna industrier,
och vissa delar av vårt näringsliv
träffas i olika grad av den internationella
konkurrensen. Det är sådana
saker som i huvudsak är avgörande
för vilka löner en bransch eller
ett företag kan betala. Den företagare
som inte är så hårt utsatt för internationell
konkurrens har ju möjlighet att
övervältra de växande kostnaderna på
konsumenterna och kan följaktligen då
betala högre löner.

Detta har vi tydliga exempel på. Tar
man då upp, som såvitt jag förstår enda
kriterium på denna aktivitet, lågoch
höglön, har man alltså missat hela
den del av diskussionen som har förts
i departementschefens resonemang,
nämligen att vi vill underlätta och påskynda
denna omvandlingsprocess.
Som ett exempel nämnde jag byggnadsindustrien
— endast som ett exempel.
Det är ju en höglöneindustri, men där

Onsdagen den 1 december 1966

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

har man nu i praktiken fått begränsa
aktiviteten. Som ett exempel är det
alltså utomordentligt bra.

I anslutning till det senaste statsrådet
sade: Kan de då inte rationalisera
så att de kan betala högre löner, får de
väl lägga ner företaget, vill jag säga att
det väl i alla fall är att förenkla diskussionen
till det otillbörliga, när vi känner
så väl till de utomordentligt svåra
problem som vi har att möta med hänsyn
till de varierande konkurrenssituationer
som finns inom olika branscher.

Jag nämnde varvsindustrien. Kan
någon påstå att varvsindustrien i Sverige
inte är väl rationaliserad i jämförelse
med varvsindustrien världen
över? Jag tror att det som sägs från
svensk varvsindustri i dag är i stort
sett korrekt, nämligen att det inte är
fråga om industrikonkurrens, utan om
konkurrens mellan nationer. På stålverksområdet
råder samma förhållande.
Det är internationella program som
bestämmer konkurrensen, och det är
inte fråga om svensk industris möjligheter
att konkurrera, och konkurrera
på lika villkor.

Allt detta är komponenter i hela detta
stora spel; det måste man ta hänsyn
till. Här plockar regeringen ut en liten
bit för att få en aspekt på helheten och
kör i gång en försöksverksamhet samtidigt
som en utredning tillsatts för att
analysera just låglöneproblemet, som
verkligen är svårt att analysera. Det
kommer säkert att ta ganska lång tid
innan man kommer fram till något resultat.

Det var mot denna bakgrund, herr
talman, som jag framförde min mycket
stora skepsis mot denna verksamhet.

Herr statsrådet säger att man ju inom
samarbetsdelegationen varit överens
om detta. Jag vill då säga: Det fattas
bara annat att man inom de olika
organen inte följer de beslut som har
träffats av riksdagen! Vi får i ett demokratiskt
samhälle finna oss i att göra
det bästa möjliga av situationen. Har
det fattats ett beslut, skall det lojalt

följas, även om man inte tycker om det
— det är min uppfattning.

Statsrådet Johansson uppfattade mitt
inlägg när det gäller industriens ansvar,
vuxenutbildningen och strukturomvandlingen
som positivt, men han
trodde inte mycket på det. Jag har
framfört som min personliga uppfattning
att vi bör sätta oss ner och fundera
igenom problemet ordentligt. Om
det skall bli möjligt att genomföra
strukturrationaliseringen i ett måhända
ökat tempo, bör vi tänka igenom
hur ansvarsfördelningen faktiskt skall
vara. Vi har den utomordentliga fördelen
i detta land att äga en fackföreningsrörelse
som är direkt positivt inställd
till denna verksamhet. De analyser
som har gjorts och som är publicerade
i vissa skrifter som Landsorganisationen
har utgett stämmer till eftertanke.
Alla de personliga tragedier
som ligger bakom den omdaning som
pågår gör att man måste angripa frågan
på ett annorlunda sätt. Det får inte
bara heta att det blir ett stort antal
offer för denna strukturrationalisering.
Vi måste känna ansvar. Jag anser att
industrien måste känna ett betydligt
större ansvar än vad den hittills behövt
göra. I detta sammanhang nämnde
jag frågan om vuxenutbildningen,
som ju herr statsrådet berörde här. Jag
har tidigare i år — herr statsrådet var
då kanske inte här närvarande — från
denna talarstol deklarerat min uppfattning,
nämligen att industrien skall bära
det hela och fulla ansvaret, även kostnadsansvaret,
för den vuxenutbildning
som skall meddelas anställda i svenskt
näringsliv. Det gäller här inte bara så
att säga den tillskolning som kan erfordras
för att de anställda skall kunna
utföra det arbete som de har, utan det
gäller också den vad vi kan kalla befordringsutbildning
som är erforderlig.

Detta innebär ingen sensationell nyhet.
I Sverige är det kanske nytt för
regeringen, men jag kan påstå att huvuddelen
av kostnaderna för detta redan
i dag bärs av svenskt näringsliv,

Nr 36

Onsdagen den 7 december 196C

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

och i vissa andra europeiska länder är
det redan ett lagstadgat faktum.

Jag tror, herr statsråd, att detta skulle
kunna vara en utväg som är värd
att diskutera. Jag kan inte utlova någonting
för industrien — jag sitter inte
här för industrien — men jag uttrycker
det som min personliga uppfattning,
och jag har den tron och förhoppningen
att svenskt näringsliv skall
vara berett att ta på sig det ansvaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det var försiktiga tongångar
som präglade herr Wallmarks
senaste anförande. Det var något mera
djärvt när han i sitt första inlägg talade
om ansvarsfördelningen och sade
att den enskildes svårigheter skulle bäras
och underlättas genom näringslivets
insatser. Detta hälsar jag med tillfredsställelse.
Det är möjligt att vi då
slipper möta företagare som säger:
»Detta företag kommer att läggas ner
— vi kan inte driva det. Vi vill säga
till redan nu, därför att det är ni från
samhällets sida som skall planera för
omhändertagande av de 500 å 600 personer
som blir friställda.» Det är den
attityden som vi på många ställen har
mött, nämligen brist på förståelse för
den enskildes problem. Det gäller här
arbetskraft som man under årtionden
har exploaterat men som man plötsligt
bara ger beskedet: »Tyvärr är det slut
med arbetsmöjligheterna.» Jag underskattar
inte näringslivets problem, men
tror att det skulle vara möjligt att i vissa
fall få en bättre handläggning av
varsel om friställningar.

Det är klart att vi kommer att föra
en diskussion för att i samarbete med
näringslivet söka klara de här problemen
på ett bättre sätt än hittills. Men
jag är inte övertygad om att man från
näringslivet kommer att säga: Det här
klarar vi själva. Gör de det har vi anledning
att hälsa det med tillfredsställelse,
om vi finner att de klarar det
på ett tillfredsställande sätt. Innan vi

bär sett bevisen på detta, är det säkerligen
nödvändigt att vi har en arbetsmarknadspolitik
i beredskap som gör
det möjligt att underlätta omställningen
för den enskilde.

Vi har i allmänhet sagt att vi accepterar
strukturomvandling, att den process
som pågår är hårdför för många,
men att den i vissa avseenden är oundviklig.
Det finns anledning att befrämja
den när det är möjligt, men då får
vi också vara beredda att se till att
enskilda som råkar i kläm får det bistånd
som för tillfället är nödvändigt.
Det är fråga om utbildning, omskolning,
lokalisering av nya företag o. s. v.
Allt detta måste emellertid göras i syfte
att söka befrämja den ekonomiska tillväxten
i vårt land. Därför är en långsiktig
politik av det allra största värde.

Om vi har en expanderande industri,
om vi bär näringsgrenar som växer och
efterfrågar arbetskraft, näringsgrenar
med en ersättning till de anställda som
ligger väsentligt över genomsnittet, där
man kan betrakta de anställda som relativt
välavlönade, är det inte då av den
största betydelse att vi inriktar vår utbildning
av arbetskraft just till dessa
områden så att den expansion som är
på gång verkligen kan fullföljas? Det
är där vi kommer in på själva avvägningsfrågan:
Till vilka områden skall
vi utbilda arbetskraften även i de fall
när vi ger oss på en bristyrkesutbildning?
Självfallet där vi har en högavlönad
industri. I allmänhet är den väl
också effektiv. Det behöver inte vara
synonymer men de är det ofta.

Herr Wallmark har nämnt varvsindustrien.
Den är effektiv, men den tillhör
heller inte låginkomstområdena. Den
har konkurrerat om arbetskraft. Det är
klart att speciella problem där kan
dyka upp, och då får man beakta dem
i detta sammanhang. Det är ingen hemlighet
att det pågår överläggningar
mellan företrädare för staten och för
varvsindustrien om hur man i detta
konkurrensläge skall hantera detta problem.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

lag går tillbaka till huvudfrågam
Till vilka områden skall vi utbilda arbetskraft?
Jo, till sådana områden
där vi har brist på arbetskraft och där
vi har bättre avlönade arbeten att erbjuda,
där vi kan räkna med att den
utbildade arbetskraften medverkar till
att befrämja den ekonomiska tillväxten.
Det är detta som är aktiv strukturpolitik.

Jag har sagt att på vissa områden,
som i dag kanske betecknas som lågavlönade,
kan det komma att ske rationaliseringar,
effektiviseringar. Jag gör
inte detta till synonyma begrepp, att
industrier som i dag tillhör låginkomstområdena
ovillkorligen är av den
arten och karaktären att de måste slås
ut. Det är mycket möjligt att de kan
göras rationella och effektiva och därmed
också konkurrenskraftiga om arbetskraften,
det vill säga att löneläget
inom dessa områden får stegvis höjas
så att dessa industrier får behålla sin
arbetskraft i konkurrens med andra
grupper. Det är dessa erfarenheter vi
vill avvakta. Är detta något fel?

Herr Wallmark säger att detta inte
är något nytt. Herr Wallmark missar
det som är det väsentliga, nämligen att
man erbjuder dem som inte är arbetslösa
möjligheter till en utbildning. Detta
är det nya. Vi anger inte från vilka
områden de skall komma utan till vilka
uppgifter de skall gå för att medverka
till en snabbare tillväxt av ekonomien
i landet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det var ett uttryck som
statsrådet använde som gjorde att jag
begärde ordet en gång till. Statsrådet talade
om att företag som är nödsakade
att lägga ned driften är kallsinniga inför
de personliga tragedier som följer
av detta och att man under många år
exploaterat arbetskraften.

Det är ett barrikaduttryck som jag
tycker är onödigt att använda i en se -

riös debatt. Här har rått en fri arbetsmarknad
i alla år. Praktiskt taget ända
sedan andra världskrigets slut har det
varit större efterfrågan på arbetskraft
än tillgång. Jag tycker det är ganska
malplacerat att då tala om att man exploaterar
arbetskraften.

Statsrådet anser fortfarande att industrien
icke sköter strukturrationaliseringen
på ett tillfredsställande sätt.
Statsmakterna måste alltså gå in och
styra. Det förhåller sig dock så att om
jag skall ge någonting till någon måste
jag ta det från något. Detta är kvintessensen
i hela arbetsmarknadspropositionen
— att man skall hålla tillbaka
vissa branscher. Hela bakgrunden till
detta är låglöneproblemet, det går väl
inte att förneka. Det är ju också klart
uttalat att detta är en av målsättningarna
och att man avser att lösa strukturrationaliseringen
genom att angripa låglöneföretagen.
Det är här jag vill ha
sagt att de icke är synonyma begrepp.
Det går alltså inte att föra det resonemang
som inrikesministern gör.

De 50 000 personer om året som utbildas
skall komma bristyrken till godo.
Vi bör vara till freds med att vi har eu
så hög rationaliseringstakt i detta land
och inte med konstlade medel ingriper
i en process vilket kan resultera i ökade
svårigheter vi inte tidigare kunnat
förutse.

Slutligen ett par ord till om vuxenutbildningen
och strukturomvandlingen.
Jag tar inte tillbaka ett enda ord av
vad jag sade första gången jag yttrade
mig. När statsrådet vill göra mitt uttalande
till ett slags industriuttalande reagerar
jag. Jag står inte här som företrädare
för svenskt näringsliv eller förnågon
industri över huvud taget — jag
är inte våld på det sättet. Mitt inlägg
här i debatten är ett personligt uttalande,
och det tar jag inte tillbaka. Min
uppfattning är den att det bör bli en
annan ansvarsfördelning i dessa viktiga
frågor än hittills.

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. bidrag av kommun till tryckning av

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är tänkbart att jag
missuppfattat herr Wallmarks möjligheter
till kontakt med svenskt näringsliv.
Är det så att han spelar den mycket
enkla roll som han nu vill göra
gällande får vi väl uppfatta hans uttalanden
som mera personliga reflexioner.
Men när han talar om hur han
ser på det sätt varpå näringslivet borde
ta sitt ansvar, trodde jag att han också
hade en avsikt att söka påverka företrädare
inom näringslivet i den riktning
som han talar om. Jag har då sagt
att det är bra och att vi då kanske skall
slippa att möta företagare som just sagt
till mig och till ytterligare någon det
jag angav, nämligen att vi kommer att
lägga ned företaget och det är ju ni
som skall planera för att ta hand om
dem som kommer att friställas. Jag har
inte sagt att det är en allmän attityd
från företagarvärldens sida. Jag har
sagt att vi under den senaste tiden tyvärr
har mött sådana företagare.

Jag skall inte fortsätta denna debatt.
Jag har angivit vår ståndpunkt. Jag
skulle bara ytterligare vilja tillägga att
den bristyrkesutbildning som sker med
möjligheter för den som redan är i arbete
är begränsad till just de av mig
tidigare och i interpellationssvaret angivna
yrkesområdena. Det är ju det väsentliga
och den mycket avgörande
skillnaden i förhållande till den allmänna
omskolningsverksamheten.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 808 till lagutskott och
motionen nr 809 till jordbruksutskottet.

Ang. bidrag av kommun till tryckning
av valsedlar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av

valsedlar

Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 60 a och
61 §§ kommunala vallagen.

I proposition nr 131 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 60 a och 61 §§
kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253).

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att
kommunerna skulle få möjlighet att bidraga
till de politiska partiernas valsedelskostnader
vid kommunala val i
den mån partierna icke finge ersättning
av staten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av proposition
nr 131 för sin del antaga det
av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
med den ändringen, att 60 a § kommunala
vallagen erhölle i utlåtandet angiven
lydelse.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande är statsbidrag
till partierna för tryckning av valsedlar.
Vi har biträtt det förslag som
konstitutionsutskottet har enats om,
men jag vill deklarera att detta för vår
del icke innebär ett godkännande i
princip av det förslag regeringen lagt
fram på denna punkt. Vi anser icke att
denna lösning är bindande för framtiden.
Med hänsyn till att det nu försiggår
överläggningar mellan partierna,
där även denna sak måste komma upp,
har vi icke anfört någon avvikande mening.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets betänkande
nr 3, med förslag till vissa författningsändringar
och bemyndiganden

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

avseende riksdagens personalorganisation,
in. in.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 151, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
domartjänster vid vissa underrätter
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ny organisation för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 129 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 23 september
1966, föreslagit riksdagen att dels
godkänna i statsrådsprotokollet föreslagna
riktlinjer för omorganisation avväg-
och vattenbyggnadsverket, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i fråga om
chefstjänstemännen vidtaga i statsrådsprotokollet
föreslagna ändringar, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar, som fordrades
i anledning av omorganisationen.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gunnar Pettersson (I: 763) och
den andra inom andra kammaren av
fru Nettelbrandt in. fl. (11:935),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tistad (1:764) och den andra inom
andra kammaren av herr TV erbro (II:
936),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hamrin i Jönköping väckt motion
(11:934).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 763 och II: 935, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
antalet ledamöter i styrelsen för statens
vägverk skulle vara sex, inberäknat
generaldirektören som självskriven
ledamot och ordförande;

II. att motionerna 1: 763 och II: 935,
såvitt de avsåge frågan om val mellan
verksamhet i egen regi och utomstående,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 763 och II: 935,
såvitt de avsåge ombildning av statens
vägverk till affärsdrivande verk, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 934 icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:764 och 11:936
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte, med den ändring,
som följde av bifall till utskottets
hemställan under I, godkänna de i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 23 september 1966
förordade riktlinjerna för omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket; VII.

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i fråga om chefstjänstemännen
ändra personalförteckningen
för verket i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

VIII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades i anledning
av omorganisationen.

Reservation hade anmälts av herr
Åkerlund, som dock ej antytt sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har anfört en blank
reservation till detta utskottsutlåtande

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Om samordning av de civila och militära
för att erinra om att vi för 14 dagar
sedan hade en diskussion här i kammaren
om en av herr Bengtson i Solna
i andra kammaren och av mig väckt
motion med begäran om utredning av
frågan om regionala samarbetsorgan i
vägfrågor. Allmänna beredningsutskottet
avstyrkte då motionen med en hänvisning
till att det ärende som behandlas
i detta utlåtande nr 152 ännu inte
hade avgjorts av riksdagen. Allmänna
beredningsutskottet sade att enligt dess
mening borde riksdagens prövning av
det framlagda förslaget — d. v. s. detta
förslag om vägverkets organisation —
avvaktas innan åtgärder i det i motionerna
avsedda syftet ifrågasattes. Det
är enligt min mening en så säregen motivering
att jag tycker att motionen,
som i alla fall rör en för i synnerhet
Stockholms län men även göteborgsocli
malmöområdena viktig fråga, har
behandlats väl nonchalant. En prövning
nu, alltså i samband med detta ärende,
är ju i realiteten omöjliggjord genom
att motionerna har avslagits redan i
förväg.

I utskottsutlåtandet sägs emellertid
ett par saker, som jag är tillfredsställd
med. Utskottet vill nämligen framhålla
vikten av att vid planering och projektering
vederbörlig hänsyn tas till regionala
och lokala synpunkter. Detta innebär
dock inte något annat än att vägverket
skall ta vederbörlig hänsyn vid
planeringen av bl. a. städernas utbyggnad
av trafiklederna, medan det däremot
inte är meningen att städerna
skall få möjlighet att direkt påverka
vägverkets planering. Naturligtvis är
det bra att utskottet har gjort detta uttalande,
men man måste ju fråga sig
på vilket sätt städer och kommuner
särskilt i stockholmsområdet skall kunna
påverka vägverkets planeringsarbete.
Vi har alltså begärt en sådan utredning
om regionala samarbetsorgan för
att synpunkter om vägplanering bättre
skall kunna komma fram, vilket är särskilt
viktigt för stockholmsregionen.

I ett annat avseende är jag angelägen

trafikledningssystemen, m. in.
att rätta mig. Jag sade nämligen i diskussionen
för 14 dagar sedan att Lidingöbron,
som ju i hög grad angår
mig, försummas av statsmakterna. Detta
påstående är inte riktigt. Jag har sedermera
fått upplysningen att vägverket
har gått med på en specialdestination
till förmån för Lidingöbrons
byggnad. Jag hoppas nu att bron så
snart som möjligt skall bli färdigställd.
Det finns alltså ingen anmärkning för
dagen mot vägverket, och rätt skall
vara rätt. Jag vill därför korrigera mig
på den punkten.

Jag har, herr talman, i dag inte något
yrkande i detta ärende.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om samordning av de civila och militära
trafikledningssystemen, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av väckta motioner
om samordning av de civila och
militära trafikledningssystemen samt
om inrättande av en gemensam trafikledarskola
m. m.

Till behandling hade statsutskottet
fönehaft

1) två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Strandberg och Schött (1:288)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Oskarson och herr Bengtson i
Solna (11:360);

2) en inom andra kammaren av herr
Werbro väckt motion (II: 11);

3) en inom andra kammaren av herr
Werbro och herr Jönsson i Ingemarsgården
väckt motion (11:240).

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

I motionerna 1: 288 och II: 360 hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla, 1) att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om åtgärder i syfte att
samordna de civila och militära trafikledningsorgan
isationerna till en trafikledningsorganisation,
på samma sätt
som redan skett i Stockholm och Göteborg;
2) att som konsekvens härav en
gemensam och så småningom utvidgad
utbildning av trafikledare måtte ske;

3) att allmänflyget måtte anpassas till
de regier, som gällde för det övriga flyget;
samt 4) att det internationella ljusutrustningssystemet
successivt måtte
införas som standard på våra flygplatser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionerna 1:288 och 11:360
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att motionen II: 11 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen II: 240 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! De föreliggande motionerna
berör ju väsentliga och viktiga
frågor inom flygsäkerhetens område.
Jag tar såsom exempel samordningen
av de civila och militära trafikledningssystemen,
utbildningen av
trafikledare, frågan om luftrummets
utnyttjande och ljusutrustningssystemen
vid våra flygfält. Jag är övertygad
om att dessa motioner, därest de
hade blivit behandlade av vårriksdagen,
även skulle ha bifallits av riksdagen.
Nu uppsköts behandlingen av
motionerna till höstriksdagen. Realbehandlingen
i utskottet har emellertid
låtit vänta på sig, närmast i avvaktan
på att departementschefen skulle vidtaga
åtgärder. Först den 11 november
togs frågan upp i konselj, och beslut
om eu utredning fattades. I det läget
var det dags för utskottet att slakta
motionerna.

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
Herr talman! Jag vill med detta inlägg
nu uttala den förhoppningen att
den tillsatta utredningen skall arbeta
med större skyndsamhet än som präglat
dess tillsättande. Utredningen har
förvisso många och svåra problem att
brottas med, men dessa väsentliga trafiksäkerhetsfrågor
måste snarast bringas
till sin lösning.

Jag har inget annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Schött (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om avveckling av lönegrupperingen,
m. ni.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa löneanslag
m. m. jämte vissa lönegrupperingen
berörande motioner.

I propositionen nr 147 hade Kungl.
Maj: t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 21 oktober 1966, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret 1966/67
medgiva, att anslag och anslagsposter,
som voro maximerade av riksdagen,
finge överskridas; dels till täckning av
beräknade merkostnader för löner och
pensioner m. m. på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 720 miljoner kronor; dels till
täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat 1 till riksstaten
för budgetåret 1966/67 under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 130 miljoner kronor; dels ock godkänna
i statsrådsprotokollet angivna
ändringar i fråga om tjänster, som undantagits
från allmänt tjänsteförteckningsavtal
beträffande statliga och vissa
andra tjänster (ATP).

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit åtta
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson in. fl. (I: 193)
och den andra inom andra kammaren
av herr Jonasson in. fl. (II: 247), i vilka
motioner, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att den
ur lokaliseringssynpunkt olämpliga dyrortsgraderingen
av de statliga lönesättningarna
snarast måtte avvecklas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkesson (1:201) och den andra inom
andra kammaren av herr Westberg
in. fl. (11:262), i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t 1. anhålla om skyndsam
översyn av dyrortsgrupperingen i
syfte att på grundval av 1964 års dyrortsundersöknlings
material åstadkomma
en rättvisare gruppering, 2. anhålla
om närmare utredning av de problem,
som kunde uppstå i samband med en
avveckling av dyrortsgrupperingssystemet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (1:468) och den andra inom
andra kammaren av herr Åkerlind in. fl.

(II: 597), i vilka motioner yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att förslag måtte föreläggas
1967 års riksdag att a) antalet ortsgruppar
reduceras till två (ortsgrupp
4 och 5) från och med den 1 januari
1968 samt b) en enda lönegrupp (ortsgrupp
5) för hela riket införes från och
med den 1 januari 1970;

dels en inom andra kammaren av
herr Franzén i Träkumla och herr Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion (II:
156), vari anhållits, att riksdagen måtte
för sin del besluta, att Gotland med
snabbaste möjliga verkan skulle uppflyttas
i ortsgrupp fem inom den statliga
lönegrupperingen;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta och herr
Gustafsson i Stenkyrka väckt motion
(11:365), vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsamma åtgärder för en definitiv
avveckling av d yr o r t s g r a de r in ge n
av de statsanställdas löner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1966/67 medgiva, att anslag
och anslagsposter, som vore maximerade
av riksdagen, finge överskridas,

2) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner
in. m. på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 720
miljoner kronor,

3) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 130 miljoner kronor,

4) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 21 oktober
1966 angivna ändringarna i fråga om
tjänster, som un dantagits från allmänt
tjänsteförteekningsavtal beträffande
statliga och vissa andra tjänster
(ATF);

B. att motionerna 1:193 och 11:247,
såvitt nu vore i fråga, 1:201 och II:
262, 1:468 och 11:597, 11:365 samt II:
156 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation liade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
Ttiresson, Gustafsson i Kårby, Nelander,
Källstad och Tobé, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.

ning av motionerna I: 193 och 11:247, sig för att frågan om lönegrupperingsåvitt
nu vore i fråga, 1:201 och II: ens avveckling bör aktualiseras i sam262,
1:468 och 11:597, 11:365 samt II: band med kommande löneförhandling156,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till ar.

känna vad reservanterna anfört beträf- Herr talman! Jag ber med dessa få
fande lönegrupperingens avveckling. ord att fa yrka bifall till reser\ationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det föreligger här en
rad motioner som rör översyn och avveckling
av dyrortsgrupperingen. Den
statliga grupperingen avser som bekant
numera endast löner, eftersom den har
avskaffats beträffande skatter och hyror.

De nuvarande förhållandena har med
rätta kritiserats. Stora brister vidlåder
den nu aktuella grupperingen. En undersökning
visar nämligen att t. ex. i
ortsgrupp 4 placerade orter är dyrare
än orter i grupp 5. I de lägsta löneklasserna
är av naturliga skäl skillnaden
störst mellan den lägsta och den
högsta dyrorten. Det är alltså de lågavlönade
som träffas hårdast i detta
sammanhang.

Detta är en gammal fråga, och det
har klagats mycket över den under
årens lopp. Sedan strax efter sekelskiftet
finns det en viss gradering inom
den statliga sektorn. 1939 fastställdes
antalet ortsgrupper till nio. Sedan
har det successivt skett en minskning
till nuvarande tre lönegrupper. 1957
års ortsgrupperingsutredning förordade
bland annat att hela lönegraderingen
borde slopas och att förhandlingar
borde komma till stånd rörande principerna
och formerna för lönedifferentieringen.
I det nu träffade avtalet bygger
man på treortsgrupperingen för
åren 1966—1968. Vi har alltså bundit
oss för tre år framåt, och frågan ligger
sålunda nu på förhandlingsplanet.

I reservationen framhålls att det är
anmärkningsvärt att den prisgeografiska
undersökningens resultat inte har
fullföljts. Detta resultat går ju ut på att
grupperingen bör avskaffas eller i varje
fall avsevärt modifieras. Reservanterna
anser att riksdagen skall uttala

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 154 omfattar ju två moment. När
det gäller löneanslagen föreligger inga
delade meningar, men i fråga om utskottets
hemställan under B har en reservation
avgivits.

Detta moment behandlar ett stort
antal motioner beträffande den statliga
dyrortsgrupperingen. Den frågan
har ju diskuterats otaliga gånger i riksdagen.
Födelseåret för det statliga dyrortssystemet
kan närmast anges till
1919, då en i fem ortsgrupper konstruerad
skatteskala infördes, och till 1922
då man fastställde sju dyrortsgrupper
för statens tjänstemän.

Anledningen till att detta system infördes
torde ha varit krisförhållandena
efter första världskriget, då livsmedelstillförseln
till de större städerna var
otillfredsställande med höga priser som
följd. Sedermera utjämnades livsmedelspriserna,
men som skäl för dyrortsgrupperingens
vidmakthållande anförde
man då de höga byggnadskostnaderna
med åtföljande höga hyror, ett
fenomen som ju i sig självt var produkten
av en alltför stark och hastig
koncentration av befolkningen till de
stora tätorterna.

Centerpartiet och dess föregångare
har under decennier kritiserat dyrortssvstemet
och menat att levnadskostnaderna
inte haft den spännvidd mellan
»dyra och billiga orter» som dyrortssystemet
varit byggt på. Systemet har
medverkat till en alltför stark koncentration
till stora tätorter, vilket i
och för sig skapat överefterfrågan och
bromsat en utjämning av prissituationen
i landets olika delar. Systemet har
också varit orättvist mot befattningshavare
ute i landsorten. Kritiken mot

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
systemet ökade efter hand ute i landet,
och man har även fått till stånd en avveckling
steg för steg. Sålunda har
skattegrupperingen och delvis lönegrupperingen
avvecklats i olika etapper.

Motionerna i frågan under senare år
har avslagits med motiveringen att man
avvaktade en ny prisgeografisk undersökning
om dyrheten i olika delar av
landet. Den utredningen avgav ett delbetänkande
i slutet på 1965. Där konstaterades
att skillnaden i levnadskostnader
mellan olika orter inte alls är så
stor som man tidigare antagit. Utredningen
har satt dyrhetstalet för Stockholm
till 1 000 och man kan konstatera
att genomsnittet för landet som helhet
ligger på 1 003, således högre än
för högsta dyrort som är Stockholm.
Man har funnit att drygt 90 procent av
befolkningen bor i kommunblock med
dyrlietstal mellan 940 och 1 059. Det
har också visat sig att flera orter i
tredje ortsgruppen har ett kostnadsläge
som överstiger kostnaderna i högsta
dyrort. Utredningen visar klart, att
skäl för en dyrortsgruppering inte längre
föreligger.

Denna undersökning har verkställts
efter beslut av riksdagen, önskemålet
har varit att få ett underlag för omprövning
av dvrortsgrupperingen. Därför
är det väl motiverat att riksdagen
också uttalar sig beträffande avvecklingen.

Sedan undersökningen offentliggjordes
har opinionen mycket kraftigt uttalat
sig för en översyn och eventuellt
en avveckling; i varje fall borde en
tidtabell för systemets avveckling läggas
upp. En tämligen enstämmig presskör
inte minst från socialdemokratiskt
håll ute i landet, liksom uttalanden
från flera fackförbund och centrala organisationer,
har gått i den riktningen
att tiden nu vore mogen för systemets
avveckling. Man förväntade att frågan
skulle lösas i årets avtalsförhandlingar,
och besvikelsen blev stor när så inte
skedde.

Hur ohållbar dyrortsgrupperingen är
visas bland annat av att staten måst
betala löner efter ortsgrupp 5 när det
gällt utflyttning av företag från Stockholm
till andra delar av landet som
legat i lägsta ortsgruppen, för att över
huvud taget personalen skulle följa
med. Orättvisorna speglas också däri
att lönegrupperingen är större när det
gäller de lägre lönegraderna men successivt
tonas ned när det gäller högre
lönegrader för att helt försvinna beträffande
de högst avlönade befattningarna.

Nu är avtalsförhandlingarna avslutade
för en period av två år framåt. Reservanterna
anser det emellertid påkallat
att riksdagen uttalar sig för att
en avveckling bör aktualiseras i samband
med kommande löneförhandlingar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till den reservation
som föreligger i ärendet.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt om dvrortsgrupperingens
vara eller icke vara. Det är en fråga
som det inte finns någon anledning att
diskutera i detta sammanhang, helt enkelt
av det skälet att frågan om ortsgrupperingen
numera är en avtalsfråga,
alltså en fråga som skall vara föremål
för överläggningar parterna emellan.

Reservanterna anser att det måste
betecknas som anmärkningsvärt att
den prisgeografiska undersökningen
inte fullföljdes med avseende på lönegrupperingen.
Detta uttalande är felaktigt.
Hade man vid de avtalsförhandlingar
som nu har pågått mellan statens
avtalsverk och de olika parter
som verket har att förhandla med velat
begagna sig av resultatet från den
prisgeografiska undersökningen, hade
det givetvis stått var och en fritt att
göra det.

Fröken Andersson säger att det nu -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

varande systemet har stora brister, och
det är klart att den saken kan diskuteras.
Hon säger också att det är de
lågavlönade som drabbas hårdast. Men,
fröken Andersson, det finns väl lågavlönade
inom alla ortsgrupper, inte bara
inom en enda? Fröken Anderssons påstående
är väl därför inte riktigt.

Det väsentliga är emellertid att detta
är en fråga som bör avgöras av arbetsmarknadens
parter. Det kollektivavtal
som nu senast har träffats gäller under
en treårsperiod. Jag har inte några
exakta uppgifter om vad en sådan avveckling
som man nu talar om skulle
komma att kosta, men det rör sig säkerligen
om mellan 400 och 500 miljoner
kronor. Det är väl mycket möjligt
att arbetstagarparterna vid förhandlingarna
anser att dessa pengar kan
användas på ett annat sätt, och det må
det väl vara dem obetaget att träffa
uppgörelse härom.

Enligt utskottsmajoritetens mening
finns det inte något skäl att riksdagen
skall på något sätt binda parterna när
det gäller de kommande avtalsuppgörelserna.
Det vore i allra högsta grad
oklokt att göra på det sättet.

Herr Olsson hänvisade till opinionen
ute i landet, även från fackföreningshåll.
Vi skall dock hålla i minnet att
det här uteslutande är fråga om de
statliga lönerna. Vad som sker på den
privata sektorn och vad som gäller
eventuella grupperingar inom den sektorn
kan givetvis riksdagen inte på något
sätt befatta sig med.

Herr Olsson säger att man hade hoppats
att denna fråga skulle lösas vid
årets avtalsrörelse och att man känner
en mycket stor besvikelse över att
så inte blev fallet. Ja, då finns det ju
alla skäl för vederbörande att vända
sig till sina respektive organisationer
och där påpeka att det finns ett starkt
önskemål om en ändring på den här
punkten. Det är på den vägen eu ändring
måste ske, alltså i samband med
kommande avtalsförhandlingar.

Jag anser att det skulle vara mycket

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
oklokt att vi nu från riksdagens sida
skulle dekretera att de 400 å 500 miljoner
kronor det här gäller skall låsas
på ett alldeles speciellt sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att vi hoppas
att denna fråga kommer att lösas
under nästa förhandlingsomgång. Det
ligger makt uppå att frågan redan nu
tas upp till undersökning och diskussion
bos berörda parter. Eftersom riksdagen
liar fört in detta system i vårt
land och beslutat i ärendet ett otal
gånger, hade det dock varit allra bäst
om riksdagen först hade löst denna
fråga och avskaffat dvrortsgrupperingen.
Den torde såvitt jag förstår vara
ganska svår att komma till rätta med
i löneförhandlingarna. Därom vittnar
ju resultatet i år.

Det är i och för sig inte så anmärkningsvärt
att riksdagen tar upp frågor
på arbetsmarknaden. Vi har självklart
den uppfattningen att dessa frågor
skall skötas av arbetsmarknadsparterna
utan påverkan, men riksdagen har
helt nyligen t. ex. beslutat om förbättringar
på sjukförsäkringsområdet. I
och för sig är det ingen skillnad. Här
föreligger varje år ett stort antal motioner
och uttalanden från olika håll
ute i landet. En opinion gör sig till tolk
för brister i samhället, och därför finns
det också anledning för riksdagen att
yttra sig i frågan.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Olsson säger att
riksdagen antagit detta system och att
det därför finns anledning att riksdagen
också bör ta ställning till systemets
eventuella avskaffande. Men herr
Olsson förbiser en väsentlig sak, och
det är att riksdagen också har infört

Nr 36

Onsdagen den 7 december 19C6

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
något annat, nämligen att löneuppgörelserna
i framtiden skall träffas genom
kollektivavtal. Där finns alltså ett
utrymme och en möjlighet för vederbörande
parter som önskar få en ändring
på denna punkt att komma med
sina krav.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall ta upp en
annan fråga än den mycket intressanta
frågan om dyrortsgrupperingen, där
jag som medreservant i allt väsentligt
kan instämma i vad övriga reservanter
här anfört om önskvärdheten att
dyrortsgrupperingen aktualiseras vid
kommande löneförhandlingar. Men jag
kan också instämma med herr Söderberg
på en punkt, nämligen att det råder
enighet om att detta är en avtalsfråga.
Enligt min uppfattning kan
emellertid arbetsgivaren-staten mycket
väl aktualisera dvrortsgrupperingsfrågan
vid kommande löneförhandlingar.
Det är ju inte som lierr Söderberg
antydde fråga om ett dekret, utan
det är ett önskemål från arbetsgivarens
sida som skulle komma till uttryck,
därest det gjordes ett sådant tillkännagivande
som innefattas i reservationen.

Men, herr talman, detta är inte anledningen
till att jag har begärt ordet
i detta sammanhang. Den fråga jag syftar
på är den som egentligen föranlett
detta utlåtande, nämligen Kungl. Maj:ts
begäran om anslag för täckning för beräknade
merkostnader för löner och
pensioner m. m.

Jag har visserligen ingen annan mening
än den att riksdagen nu är tvungen
att bevilja dessa pengar, och därvidlag
biträder jag utlåtandet i denna
del, men det hindrar inte att jag vill
ge uttryck åt att jag är högst otillfredsställd
med att behöva finna mig inmanövrerad
i det läget att vara tvungen
påyrka medelsanvisning av dessa väldiga
penningbelopp. Såsom framgår av
yrkandena rör det sig sammanlagt om

inte mindre än 850 miljoner kronor.
Detta är dock ingalunda allt. Av den
till utlåtandet fogade bilagan kan man
utläsa betydligt högre siffror, och inte
heller de är så höga som de kommer
att bli när allt som rätteligen hör hit
blivit medtaget.

Dessutom är siffersammanställningen
i bilagan missvisande. Men det betyder
mindre eftersom ingen numera tar statistik
alltför högtidligt. Det är ju så,
herr talman, att så länge vi diskuterar
i 1000-tal kronor och därunder är det
fråga om pengar, men så snart vi kommer
in på miljoner, då blir det statistik,
och det går på något sätt över våra
huvuden.

De miljoner, nej de miljarder, som
det i detta utlåtande är fråga om är
—• för att uttrycka saken litet mindre
högtidligt och mera rakt på sak —
ingenting annat än räkningen till statsverket
för årets lönerörelse. Och det
är, herr talman, en så dyr räkning för
det skattebetalande svenska folket att
den inte bör få gå opåtalt förbi.

Som jag sade begärs det anslag på
driftbudgeten med 850 miljoner kronor.
Därtill kommer emellertid de utgiftsökningar
som drabbar affärsverken
så att staten som arbetsgivare i
själva verket fram till utgången av detta
kalenderår krävs på 1 270 miljoner
kronor för betalning av lönestegringarna.
Då är ändå inte utgifterna för
undervisningens nya löneplan medräknade.
Denna har uppgivits skola kosta
så mycket att totalsumman inklusive
denna plan ligger över 11/2 miljard
kronor för år 1906.

För kalenderåret 1967 åter tillkommer
ytterligare i runt tal 450 miljoner
kronor, vilket betyder omkring 2 miljarder
kronor i förhållande till startläget,
och för kalenderåret 1968 blir
det ytterligare bortåt en halv miljard
kronor, vilket gör sammanlagt 2 1/2
miljarder kronor. Totalkostnaden för
lönerörelsens treårsavtal blir alltså i
runt tal 6 miljarder kronor och inte
2,2 miljarder kronor som en aningslös

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

och ouppmärksam läsare av bilagan
eventuellt skulle kunna förledas till att
tro.

Den som möter sådana siffror kan
känna behov att fråga sig liur detta
gått till och vad det är som hänt. Åtminstone
har jag känt det så. Jag tycker
att också andra borde kunna se
bakåt för ett kort ögonblick och reflektera
ett tag över denna rörelse och
dess efterhörd samt ställa den rimliga
frågan: Var det nödvändigt att sätta i
gång hela denna lönevals? Jag vill uppmana
kammarens ledamöter att söka
erinra sig hur det såg ut i landets ekonomi
i fjol höst, för tolv månader sedan,
när vi var tillsammans här. Även
om allt visst inte var bra, så blomstrade
ändå vårt lands ekonomi i väsentliga
hänseenden. Vad som då diskuterades
var om och hur man skulle dämpa
aktiekursernas i och för sig ganska
måttliga stegring — en lätt sak att avklara
genom ett antal nyemissioner och
en rätt-tidig räntehöjning. Alla hade
arbete, och bostadsbyggandets problem
gällde, om man hade eller inte hade
byggt några tusen lägenheter mer eller
mindre än det program riksdagen fastlagt.
Det var full sysselsättning, och
statsfinanserna var i så god ordning
att finansministern med stolthet kunde
framhålla att statsskulden kunnat nedbringas.
Visserligen syntes moln vid
horisonten i det att priserna steg och
bytesbalansen hastigt försämrades, men
ändå var det något idylliskt i det hela,
i varje fall jämfört med nu, och varningar
som då avhördes sköts behändigt
åt sidan.

Hur ser det ut i dag? Kan alla känna
sig trygga i sina jobb? Kan företagaren
känna sig lugn för att det skall
finnas pengar i kassan till nästa löneutbetalning?
Kan jordbrukaren vara
säker på sin gård och sköta sina djur
som vanligt? Hade vi inte 17 000 arbetslösa
helt nyligen enligt statistiken, och
befarar man inte att ha 50 000 arbetslösa
i januari?

Aktiemarknadens kurser har fallit 20

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
procent, och en femtedel av förmögenheten
på börsen har därmed gått upp i
rök. En missriktad aktievinstbeskattning
har som lök på laxen smaksatt
anrättningen. Kapitalmarknaden är uttorkad
som en flodbädd i öknen. Kreditmarknaden
sägs vara desorganiserad
och inte fungera till belåtenhet, i synnerhet
inte för byggarna när det inte
finns några pengar. Nu är det inte fråga
om några tusen bostäder mer eller
mindre, utan nu gäller det ett bortfall
av minst 10 000 lägenheter för i år, och
bakom oss har vi en lockout och en
strejk med kvardröjande ilska och bitterhet
hos de berörda. Riktigt övertygad
är jag inte heller om att det s. k. utfallet
av lönerörelsen har skapat den tillfredsställelse
hos LO-anslutna löntagare
som väl ändå varit avsikten. Jag har
i varje fall inte velat ha det på detta
sätt, och jag har inte bara tidigare utan
dessutom i rätt tid framfört alternativa
förslag och kritiserat den ekonomiska
politik som förts i landet.

Självfallet kan inte en så viktig fråga
som lönepolitiken och löne- och inkomstutvecklingen
över huvud taget
lämnas utanför en debatt om ekonomisk
politik. Hela oppositionen har gjort eu
samlad hänvändelse till regeringen att
ta initiativ till samråd i denna allt överskuggande
fråga. Vår i egna men inga
andras ögon allvisa regering har dock
avvisat alla förslag i den riktningen.
Det skulle inte bli mer än 6 procents
ökning av lönesumman, sade finansministern
i våras, eller kanske någon procent
mer, tilläde han i andra kammarens
remissdebatt i januari. Det blir
11 1/4 procent enligt konjunkturinstitutet,
och 12 procent, om jag minns
rätt, enligt den mening som Landsorganisationens
ordförande hyser. Detta är
sakkunskapens mening i dag.

Gör det i nationens miljardrullning
ingen skillnad med några miljarder
mer eller mindre i dessa angelägenheter?
Tydligen gör det inte det för socialdemokraterna.
Det kan vi se på dagens
ärende där det rör sig om inled -

Nr 36

Onsdagen den 7

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.

ningen till anslagskrav på miljardbelopp.

Min stora fråga är: Varför avvisade
socialdemokraterna vår begäran om
samråd i lönefrågan när ännu tid fanns
att ta upp den? Var ämnet för brännbart
under ett år med allmänna val?
Trodde socialdemokraterna att de skulle
kunna förlora valet om de tagit det
begärda initiativet till samråd? Nu har
de förlorat det i alla fall. Eller befarar
socialdemokraterna att det skulle ha
gått ännu sämre om de tagit det samråd
som oppositionen önskade?

.lag vill sluta nu, herr talman, men
jag vill ställa frågorna: Vad tjänar det
till med dessa lönerörelser? Vad är det
för mening med dem? Vad tror man sig
nå med dem? Vet herrarna i regeringen
själva vad de v ill i den ekonomiska politiken
såsom de nu för den?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Jag vill i all anspråkslöshet
säga några ord med anledning av
våra motioner 1:193 och 11:247, vilka
nu föreligger till behandling.

Innan jag gör det skall jag emellertid
stanna vid en liten detalj, nämligen herr
Söderbergs suveräna likgiltighet för den
resolution i Förenta Nationerna som avser
en av de mänskliga rättigheterna:
lika lön för arbete av lika värde. År inte
det, herr Söderberg, en synpunkt att i
någon mån beakta? Skall man endast
hänvisa till avtalsrörelser, maktpolitik
och avvägning mellan arbetsgivare och
arbetare? Finns det inte ett rättfärdigt
krav på den punkten, oavsett vem det
gäller? Man bär i riksdagen flerfaldiga
gånger påtalat detta. I praktiken har
man dåligt lyckats genomföra denna
princip när det gällt det arbete som
brukar utföras av kvinnlig arbetskraft.
Detta vet man, men man skiljer här på
teori och praktik och vill inte låtsas om
det. Man finner det sålunda helt naturligt
att kyrkoherden i Järfälla skall avlönas
i ortsgrupp 5, att kyrkoherden i
exempelvis Kungsängen på andra si -

december 1966

dan om dyrortsgränsen tillhör ortsgrupp
4 och kyrkoherden i Bålsta, om
man går något steg vidare åt väster, till
grannsocknarna, ortsgrupp 3. Grundskollärarna
i Järfälla avlönas enligt eu
mall, grundskollärarna i Kungsängen
enligt en annan, och borta i Bålsta skall
de avlönas enligt en tredje. Den som
blåser av tåg vid Stäkets station skall
avlönas såsom tillhörande ortsgrupp 5,
medan den som blåser av tågen en halvmil
väster därom, i Kungsängen, anses
böra bli avlönad i enlighet med de bestämmelser
som gäller för ortsgrupp 4,
och den graderade rättfärdigheten säger
att den som utför samma syssla vid tågen
borta i Bålsta skall höra till ortsgrupp
3. Är det rimligt att betala likvärdigt
arbete på det sättet? Det svaras
att det är en avtalsfråga och att arbetarna
inte har framställt några krav
o. s. v. Ja, men är det verkligen bra som
det är — skall vi låta ett sådant system
fortgå?

Vårt samhälle nedlägger mycket stora
summor för att försöka åstadkomma
en vettig lokalisering i detta land. Hur
fungerar nu denna lokalisering när den
— jag skulle vilja säga principiellt —-motarbetas genom en sådan statlig lönesättning?
Herr Söderberg säger att det
bär var den statliga lönesättningen; i
den enskilda sektorn tillämpas ju inte
denna. Men har vi inte något solidariskt
tänkande i fråga om lönesättningen?
Finns det en vattentät skiljevägg mellan
lönesättningen i den enskilda sektorn
och den statliga? Har inte staten här
utfört ett visserligen ganska tvivelaktigt
men dock banbrytande arbete på en väg
som enligt min uppfattning inte är rättfärdighetens
och rättvisans? Jag har
den bestämda meningen att så är fallet.

Jag går sedan till lokaliseringsproblemet
i Stockholm, eftersom ortsgrupp
5 och den statliga lönesättningen kanske
har sin tyngdpunkt förlagd till rikets
huvudstad med dess otal av ämbets-
och tjänstemän. Då konstaterar
jag att den omständigheten, att vi i

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

Stockholm har en lönesättning som avsevärt
avviker från lönesättningen i stora
delar av vårt land, redan därigenom
skapar svårigheter på bostadsmarknaden.
Det är klart att den som får högre
avlöning, den som får en s. k. marknadsmässig
eller dyrortsgraderad inkomst i
Stockholm och därigenom får en bättre
start även vill få detta genomfört på
bostadsområdet, vilket ökar efterfrågan
i fråga om bostäder här.

Till områden sådana som stockholmsregionen
har förlagts en otalig mängd
av arbetsuppgifter, och stockholmarna
själva konsumerar där det tillskott de
kan få i form av en förbättrad bostadsförsörjning.
Då kan man konstatera, att
de rikliga arbetstillfällena i huvudstaden
och svårigheterna med bostäderna
där skapar den brist på tillgänglig arbetskraft,
den överhettning, bakom vilken
dyrortsgrupperingen försöker få ett
skralt försvar för sin existens. Jag har
en bestämd känsla av att vi måste gå
till roten med det onda, och då bör man
börja hemma — staten skall börja hos
sig själv och ställa frågan: Har vi lagt
upp en lönepolitik som är rimlig och
rättvis, som stämmer med principerna
för de mänskliga rättigheterna och som
stämmer med principerna för en vettig
lokalisering?

Det är dock så, att lokaliseringens
problem är att åstadkomma harmoni
mellan arbetstillfällen och arbetskraft.
Som det har varit här i Stockholm, har
bostadsfaktorn kommit in i bilden på
ett sätt som har förryckt det hela. Man
har så att säga stängt människorna ute
från arbetstillfällena, och man har endast
i ringa utsträckning gjort den utflyttning
av arbetstillfällena till människorna,
som en sund lokalisering innebär.

Jag har bara velat beröra dessa synpunkter
och yrkar bifall till den vid
utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall givetvis inte
ta upp någon stor ekonomisk debatt
med herr Åkerlund när det gäller dessa
frågor. Han har ju tyckt att det har
varit lämpligt att begagna tillfället att
få till stånd en debatt — eller i varje
fall att uttala sin oförgripliga mening
— om dessa saker. Men nu ligger det
ju till på det sättet, att herr Åkerlund
liksom jag är ledamot av riksdagens
lönedelegation, och där har han ju alla
tillfällen, när vi nu rådfrågas om dessa
avtal, att framföra sina åsikter. Men
de tongångar som vi hörde nyss har
herr Åkerlund över huvud taget inte
framfört i detta sammanhang. När herr
Åkerlund nu talar om hur dyr räkningen
blir för det skattebetalande folket,
anser jag att det borde ha varit ett tillfälle
för herr Åkerlund att just då reagera
och säga sin mening. Det har han
sålunda inte gjort.

Vidare frågar herr Åkerlund: Var det
nödvändigt att sätta i gång denna lönevals?
Jag tror att det vore lämpligt, om
herr Åkerlund bl. a. begagnade sitt inflytande
till att inom sin organisation
SACO framföra dessa synpunkter —
det skulle säkerligen vara mycket välgörande.

Jag vill därefter bemöta herr Ferdinand
Nilsson. Han talar om herr Söderbergs
»suveräna likgiltighet» för
FN:s resolutioner när det gäller de
mänskliga rättigheterna.

Jag har över huvud taget inte tagit
ståndpunkt till det rättfärdighetskrav,
som herr Nilsson med sådan patos här
framfört. Tv jag anser, herr Nilsson,
att löneförhandlingarna bör klaras av
mellan de olika parterna och att man
i det sammanhanget bör framföra allt
som kan anses vara rättfärdighetskrav.
Jag undrar, mina vänner här i kammaren,
hur det skulle se ut, om vi under
herr Nilssons ledning skulle avgöra
vad som är rätt och rättfärdigt i
vårt samhälle! Jag tror att det skulle
bli mycket svårt, och framför allt tror
jag att det skulle vara alldeles otänk -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Om avveckling av lönegrupperingen, m. ni.
bart, att vi här i riksdagen skulle kunna
säga att just den och den inplaceringen
i den och den lönegraden skulle
vara riktig och rättfärdig.

Det finns naturligtvis inte några möjligheter
för oss att förfara på det sättet,
utan här måste det enligt riksdagens
beslut överlåtas på vederbörande
parter att träffa en uppgörelse.

Herr Nilsson säger vidare -— och det
visar ju att han som vanligt inte lyssnar
så mycket på vad som sägs — att
jag skulle ha anfört att det inte kommit
några krav från arbetsgivaren. Jag
har inte talat om några krav från arbetsgivaren,
utan kraven bör givetvis
komma från vederbörande löntagare.

Jag tycker nog att det är malplacerat
att ta upp frågan om lokalisering
i detta sammanhang. Jag kan inte förstå
att de nuvarande förhållandena beträffande
lokaliseringsåtgärder på något
sätt visar, att ortsgrupperingen i
detta sammanhang skulle spela någon
roll. Det är helt andra saker som har
betydelse i detta sammanhang. Det gäller
framför allt att skaffa glesbygderna
möjlighet att få industrier av olika slag.
Ortsgrupperingen har inte något som
helst med den saken att göra. Rätt belysande
när det gäller frågan om tillgången
på arbetskraft är att erinra sig
situationen när SJ friställt folk i Norrbotten
på grund av svårigheterna att
försälja malm. Det visade sig att på den
plats, Stockholm, där man på grund av
ortsgrupperingen har de högsta lönerna,
hade man också den största bristen
på arbetskraft och den största svårigheten
att få folk till de tjänster som
behöver tillsättas.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Söderberg har här
i kammaren tagit upp frågan om mitt
medlemskap i lönedelegationen. Jag
vill då lämna den upplysningen, att jag
inte bara är ledamot av lönedelegatio -

nen utan också ledamot av bankoutskottet.
I bankoutskottet hör frågor av
det slag som jag här nämnt också hemma,
och i bankoutskottet har jag agerat,
liksom även i denna kammare, när
det gäller riktlinjerna för den ekonomiska
politiken över huvud taget. Det
liar inte i och för sig funnits någon
anledning att från min sida i lönedelegalionen
söka ingripa i en pågående
avtalsrörelse. Det vore ju som om jag
— för att ta en liknelse •— skulle sticka
ut handen i en hiss som befinner
sig på väg upp. Resultatet skulle endast
bli att handen slets av men att hissen
inte stannade. Däremot kan det finnas
anledning att låta bli att gå in i hissen
eller att trycka på knappen för färd
upp.

Vad sedan angår frågan om SACO
vill jag säga, att jag inte är ansvarig
för SACO:s politik. Det kanske kan intressera
herr Söderberg att veta, att när
jag i bankoutskottet agerat för andra
riktlinjer i fråga om löne- och inkomstpolitiken
har SACO avstyrkt mina propåer
i det hänseendet. Detta är dock
en fråga som i sammanhanget enligt
min mening är totalt ointressant för
själva frågeställningen.

Det är inte riksdagsmännen, som
skall låta sig bestämmas av vad näringsorganisationerna
tycker i det ena
eller andra fallet, utan riksdagens uppgift
är att ange de allmänna riktlinjerna
för landets ekonomiska politik. Herr
Söderberg säger, att han inte vill diskutera
den ekonomiska politiken i dag.
Jag har ingen invändning mot det. Jag
hade i själva verket inte heller väntat
att herr Söderberg skulle vilja göra
det.

Vad som aktualiserade mitt inlägg är
det förhållandet, att här nu presenteras
en räkning på miljardbelopp och att
just nu det lämpliga tillfället är inne
att ställa just de frågor som jag har
ställt om meningsfullheten i den ekonomiska
politik som regeringen för på
det här planet. Det är det regerande
partiets ekonomiska politik som vi i

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

oppositionen har anledning att ta ställning
till och kritisera när någonting
håller på att gå galet.

I detta läge skall vi också komina
ihåg att vi i dag befinner oss i början
av december. Om ungefär en månad
kommer finansministern att presentera
nästa års finansplan. Jag tycker det
vore mycket lämpligt om finansministern
tog upp en diskussion om denna
fråga i finansplanen. Det finns inget
bättre tillfälle att framföra ett önskemål
av just det slag som jag här har
gjort än i en debatt, där det rimligen
hör hemma, och vid behandlingen av
ett ärende som är av verklig storleksordning,
nämligen här föreliggande anslagsyrkande
om väldiga penningbelopp.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Endast några små, små
ord av kärlek till min trogne vän herr
Söderberg!

Jag vill först konstatera att han hade
alldeles rätt när han påpekade att han
inte gick in på frågan om de mänskliga
rättigheterna. Det var just det, som
jag karakteriserade som hans »suveräna
likgiltighet» för den saken. Vi är
alltså som vanligt helt överens — på
vissa punkter.

Sedan säger herr Söderberg, att man
inte kan applicera rättfärdigheten som
faktor när det gäller inplacering i den
ena eller andra dyrortsgruppen. Det ger
jag honom alldeles rätt i. Men jag vill
ha bort hela det här eländiga systemet!
Bara vi får bort dyrortsgrupperna
har vi inget besvär med dem — då
klarar sig det där med rättfärdigheten
också, i vart fall för min del. Hur herr
Söderberg klarar det vet jag inte.

Herr Söderberg säger vidare att det
är märkvärdigt att det, trots att de
höga lönerna finns i Stockholm, finns
folk som inte vill flytta dit. Är det så
märkvärdigt, herr Söderberg, så som
det är ordnat med bostadsförsörjningen?
På grund av sin höga levnadsstan -

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
dard behöver stockholmarna själva inte
mindre, utan mer när det gäller bostäder.
Man kunde inte klara byggnationen
under 1964 och 1965, troligen inte
heller under 1966. Man kan inte utnyttja
de kvoter, som generellt har tilldelats,
utan man bygger mindre än kvoten.
Herr Söderberg blir ändå förvånad
över att det finns folk som säger att de
inte vill komma hit. — Jag har talat
om dem som redan är här!

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Åkerlund talar
här om vad han anfört i bankoutskottet.
Eftersom jag ju inte är ledamot av
bankoutskottet kan jag inte känna till
vad herr Åkerlund har gjort gällande
för uppfattning där. Däremot har vi
båda deltagit i statsutskottets femte
avdelnings behandling av detta ärende.
Där har herr Åkerlund över huvud taget
inte framfört de synpunkter han
här framfört.

Sedan vill jag bara till herr Ferdinand
Nilsson säga, att jag naturligtvis
alltid är tacksam över hans kärleksfulla
ord, även om de bara är små,
små ord av kärlek. De stora orden av
kärlek har jag väl inte väntat mig från
herr Nilsson. Men när han säger att
det gäller att ta bort »det här eländiga
systemet» för att få rättfärdighet, så
tror väl ändå inte herr Nilsson själv
att vi skall kunna komma fram till en
absolut rättfärdighet beträffande lönesystemet,
oavsett vilken dyrortsgruppering
vi får eller om vi inte får någon
sådan alls.

Herr ÅKERLUND (h): *

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag också sitter i statsutskottet. När
vi handlade denna fråga i plenum frågade
jag statsutskottets ledamöter, om
det var nödvändigt eller önskvärt att
jag avgav en särskild blank reservation
utöver den reservation som jag
varit med om när det gäller dyrorts -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Om avveckling av lönegrupperingen, m. m.
grupperingen för att inför kammaren
få framföra vissa andra synpunkter än
dem som gällde dyrortsgrupperingen.

Det är inte första gången, herr talman,
som herr Söderberg anklagar mig
för att inte i avdelning eller i utskott
ha redovisat vad jag har för avsikt att
säga när jag kommer till kammaren.
När jag emellertid direkt frågade om
jag skulle lämna en blank reservation
sades det mig i statsutskottet vid detta
tillfälle, att det icke var nödvändigt
att komma med en särskild sådan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles klart att
herr Söderberg och jag inte kan alldeles
på egen hand klara de stora och
omfattande rättfärdighetsproblem, som
situationen ställer. Men, herr Söderberg,
man kan ju anstränga sig mer eller
mindre! Och i dag förefaller det
mig som om herr Söderbergs ansträngningar
skulle vara i minsta laget.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall nu inte alls
ägna mig åt herr Nilsson —- han får
finna min ansträngning vara i minsta
eller mesta laget — det är mig helt likgiltigt.

Till herr Åkerlund vill jag bara säga,
att det är riktigt att han i statsutskottet
frågade om han skulle väcka en
blank reservation. Den frågan betraktades
emellertid i statsutskottet närmast
som löjlig, eftersom herr Åkerlund
redan stod som reservant. Man
kan väl inte gärna avge en blank reservation
till sin egen reservation?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punk -

ten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
I punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnes vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 61.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. förläggningen av LKAB:s huvud kontor Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av
LKAB:s huvudkontor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Strandberg (I:
183) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Petersson och öhvall
(11:255), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning, under
medverkan av företagets ledning
och representanter för Norrbottens län,
av frågan om förläggning av LKAB:s
huvudkontor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 183 och II: 255
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Axel Andersson, fröken Andersson
samt herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundbom,
Turesson, Gustafsson i Kårby, Xelander,
Källstad och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:183 och 11:255,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om förläggningen
av LKAB:s huvudkontor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Riksdagen har under
några år haft att behandla förslag om
en utredning av frågan om förläggningen
av LI\AB:s huvudkontor. Kontoret
ligger som bekant här i Stockholm.
Skäl har emellertid anförts för att förlägga
det till Norrbotten, där LKAB:s
verksamhet bedrives. Liksom tidigare
har statsutskottet nu avstyrkt motions 3

Första kammarens protokoll t96C. .Yr 36

kravet med en hänvisning till att företagsledningen
inom LKAB inte har ansett
en utredning erforderlig utan förklarat
sig nöjd med nuvarande förhållanden.

Till statsutskottets utlåtande nr 155
har emellertid fogats en reservation av
herr Axel Andersson m. fl., vari framställs
krav på att en utredning skall
komma till stånd.

Också enligt reservanternas uppfattning
bör man fästa vikt vid företagsledningens
bedömning av frågan. Det
är naturligt att i första hand effektivitetssynpunkter
anlägges. Det finns dock
en hel rad skäl för att huvudkontoret
bör förläggas till Norrbotten. Till dessa
hör de psykologiska och lokaliseringspolitiska
motiven. Befolkningen i
Norrbottens län tillmäter frågan om
huvudkontorets förläggning stor betydelse,
vilket inte minst visats i de remissyttranden
som inhämtats från länet.
Det är inte alldeles självklart att
ett storföretags huvudkontor måste förläggas
till Stockholm. Det finns tvärtom
exempel på att en förflyttning till
produktionsorten även ur effektivitetssynpunkt
har givit lyckade resultat.
Det kan därför vara skäl att närmare
överväga vart huvudkontoret bör förläggas.

En utredning av denna fråga kan
knappast anses såsom ett ingrepp av
otillbörligt slag i LKAB:s organisation.
Riksdag och regering har ofta att ta
ställning till frågor av genomgripande
betydelse för statsföretag. En utredning
av frågan om förläggningen av
LKAB:s huvudkontor skulle med säkerhet
ses med största intresse av de anställda
inom LKAB och av befolkningen
i norra Sverige.

Någon särskild anledning för företagsledningen
att motsätta sig en sådan
utredning torde knappast föreligga. Eftersom
det inte är fråga om annat än
att skapa ett ökat bedömningsunderlag
för beslut i riksdagen anser jag det i
högsta grad befogat att en utredning
kommer till stånd på sätt som reservanterna
har föreslagit.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 196G

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen av herr
Axel Andersson m. fl.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Såsom framgick av den
föregående talarens anförande har denna
fråga flera gånger varit uppe till
behandling. Redan år 1956 behandlades
problemet och då framhölls det att frågan
i framtiden kunde tas upp till förnyad
prövning.

Både den Eckerbergska lokaliseringsutredningen
år 1963 och den Näslundska
utredningen ansåg att en förläggning
till Norrbotten skulle vara fördelaktig
ur olika synpunkter.

Av de remissyttranden över motioner
till 1961 års riksdag som återges
i utskottsutlåtandet i år framgår, att
t. ex. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
ansåg det vara ett angeläget
önskemål att huvudkontoret
förlädes till Norrbotten, men att förvaltningsutskottet
samtidigt ansåg det
väsentligt hur företagsledningen såg på
och bedömde saken. Länsstyrelsen i
Norrbottens län hade ungefär samma
synpunkter och framhöll, att det var
av betydelse att största möjliga del av
kontorets personal placerades i länet.
Luleå stad fasthöll vid sin tidigare
uppfattning att huvudkontoret borde
placeras i Norrbotten.

Tidigare spelade skattesynpunkten
en väsentlig roll. Nu är den frågan inte
av nämnvärd betydelse och kan därför
utmönstras ur resonemanget.

Vid föredragningen i femte avdelningen
blev det klart för oss, att ledningen
för LKAB anser, att huvudkontoret
bör vara placerat i Stockholm.

Det kan ju synas som om detta inte
är en stor fråga, men den kan ha betydelse
av psykologiska och lokaliseringspolitiska
skäl, och vi reservanter anser
att dessa också bör tas med i betraktandet.
Därför yrkar vi i reservationen
på en skyndsam utredning under medverkan
av företagets ledning och representanter
för Norrbottens län.

Vid föredragningen i avdelningen
sade företagets chef ordagrant följande,
vilket jag fann mycket intressant:
»Den årligen upprepade publicitet som
motioner om huvudkontorets förflyttning
medför är ägnad att skada företaget.
Våra anställda känner ovisshet
om vad riksdagen kan företa sig.» Jag
tror att det är riktigt, och jag tycker
att det är skäl nog att företa en utredning,
så att frågan kommer ur världen.
Eljest är det risk för att motionerna
återkommer år efter år med de nackdelar
som detta kan medföra.

Herr talman! Också jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte ta alltför
lång tid på mig för att gå in på något
slags historieskrivning i detta ärende,
men jag har ändå anledning att något
beröra varför vi motionärer ständigt
återkommer med denna fråga.

Jag skall då i första hand anknyta
till vad fröken Andersson nämnde om
riksdagens beslut år 1956, som innebar
att huvudkontoret i, som man sade, dåvarande
läge skulle förläggas till Stockholm.
Er riksdagens uttalande vid det
tillfället vill jag emellertid citera följande:
»Skulle emellertid erfarenheter
visa att en förflyttning av huvudkontoret
till Norrbottens län kan verkställas
utan nackdelar för bolaget, bör frågan
härom upptagas till förnyad prövning.
»

Med tanke på det riksdagsbeslutet är
det väl inte underligt att man tar upp
dessa problem, som första gången på
nytt aktualiserades i motion 1964.

Skälet till motionen år 1964 var att
vi 1963 fick klart för oss att man inom
LKAB:s ledning utredde frågan om
byggandet av ett nytt stort kontorskomplex
här i Stockholm för sitt huvudkontor.
Jämsides härmed pågick år
1963 inte mindre än två särskilda lokaliseringsutredningar,
nämligen såväl
landshövding Näslunds som landshöv -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ding Eckerbergs, och båda utredningarna
avlämnade sina betänkanden detta
år. Som bekant hade dessa båda utredningar
framhållit med kraft, att det
skulle vara i rikets intresse att arbeta
för en aktiv lokaliseringspolitik och
framför allt att minska trycket på
Stockholm och andra större befolkningscentra
genom att stimulera till
ökad verksamhet i avfolkningsregionerna.
Det är ju en sak som riksdagen
också har accepterat.

Med kännedom om tveksamheten vid
1956 års beslut om placering av LKAB:s
huvudkontor var det väl inte underligt
att man tittade litet närmare på vad
utredningarna — framför allt den Eckerbergska
— kommit till just beträffande
den saken; den Eckerbergska utredningen
sysslade ju direkt med frågan
om statlig verksamhet. Och vad
sade denna utredning? Jo, sammanfattningsvis
att utredningen i motsats
till LKAB:s ledning anser huvudkontorets
förläggning i anslutning till en
stor produktionsenhet »innebära fördelar
ur ekonomiska och administrativa
synpunkter». Utredningen ansåg
vidare att kontakter och samarbete
med de stora lokalförvaltningarna i
Norrbotten borde kunna främjas, om
LKAB:s huvudkontor förlädes dit.

Jag vill, herr talman, understryka
att detta är ett uttalande från en statlig
utredning, i vilken icke ingick någon
representant från Norrbottens län.
Den kan därför inte beskyllas för att
se på dessa frågor ur någon speciellt
norrbottnisk lokalpatriotisk synpunkt.

Den Eckerbergska utredningens betänkande
var föremål för remissbehandling
hos länsstyrelsen i Norrbottens
län, och dåvarande landshövdingen
Näslund yttrade därvid att »erforderliga
utredningar beträffande lokaliseringen
av ASSI:s och LKAB:s huvudkontor
till Norrbotten snarast bör
fullföljas».

Det främsta skälet till att huvudkontoret
skall vara placerat i Stockholm
— och det är det som LKAB-ledningen

3| Första kammarens protokoll 1966. Nr 36

anser — är hänsynen till försäljningsarbetet.
Men, herr talman, försäljningen
av LKAB:s produkter sker genom
AB Malmexport. Däremot är det också
nu för tiden, åtminstone för oss uppe
i Norrbotten, väl känt att för att LKAB
skall kunna sälja sin fosforrika malm
måste ytterligare förädlingsprocesser
skapas vid produktionsplatserna. Huvudkontorets
intresse för detta arbete
borde rimligtvis vara stort. Det borde
också kunna gälla de rationaliseringsarbeten,
som har skett och alltjämt
måste ske såväl i gruvor som vid hamnanläggningar
och inte minst vid exploateringen
av nya malmfyndigheter
och därmed följande projekteringsarbeten.

Tyvärr har denna fråga aldrig fått
prövas förutsättningslöst, och det är av
det skälet vi har återkommit gång på
gång. Majoriteten tillstyrker alltid vad
LKAB-chefen herr Arne Lundberg anser
utan att bry sig om vad någon annan
tycker.

Herr talman! Skulle vi inte nu en
gång för alla försöka komma ifrån dessa
våra fortsatta eventuella framställningar
i detta ämne genom att följa
reservanternas förslag? Jag ställer denna
fråga och yrkar bifall till föreliggande
reservation.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Strandberg tror
att utskottsmajoriteten helt och hållet
anser detsamma som herr Arne Lundberg
i dessa frågor. Men det är ju inte
bara herr Arne Lundberg, som anser
att huvudkontoret måste ligga kvar i
Stockholm, utan det gör hela företagets
ledning, och i den ingår som herr
Strandberg vet en ganska god representation
för Norrbottens län.

Dessutom har utskottsmajoriteten
funnit att det avgörande måste vara —
naturligtvis också för Norrbottens befolkning
— att företaget skötes så effektivt
som möjligt. Och härvidlag har
företagsledningen åberopat så goda skäl

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

för sin uppfattning, att utskottsmajoriteten
inte funnit några skäl tala för
att man inte skulle följa företagsledningen
på denna punkt.

Vad är det frågan om? Huvudkontoret
i Stockholm har ett sextiotal anställda.
Dessutom finns ett mycket stort
kontor vid huvudföretaget uppe i Kiruna.
Men det väsentliga i sammanhanget
är ju försäljningen, som också
herr Strandberg säger, och det har man
fått erfara särskilt i år, då mycket stora
svårigheter uppstått att få malmen
såld. Svårigheter för befolkningen och
företaget när det gäller sysselsättningen
har därmed skapats. Försäljningen måste
organiseras så effektivt som möjligt,
och den sker tillsammans med Grängesbergsbolaget
genom AB Malmexport. Av
olika skäl måste man då i Stockholm
ha kvar ett kontor med minst trettiotalet
anställda. Därför skulle det vara
fråga om att upp till Norrbotten förflytta
ett trettiotal ledande män och
kvinnor i företaget, som måste få mycket
stora besvärligheter i samband med
resor till Stockholm och andra orter.
Åtskillig tid skulle spillas på det sättet.
Därför har det klart och tydligt utsagts
att det är effektivast att företaget har
sitt huvudkontor placerat där det nu
ligger.

Herr Strandberg säger att huvudkontorets
intresse för utvecklingsarbete
borde vara en angelägen sak. Det är
väl ändå inte herr Strandbergs mening
— det tar jag för givet — att anklaga
ledningen för LKAB för att inte visa
ett mycket stort intresse för utvecklingsarbete
när det gäller företagets
produkter och dess verksamhet? Jag
tror att alla som haft tillfälle att se hur
företaget sköts och som t. ex. hade tillfälle
att närvara vid jubileet förra året
kan vitsorda, att ett mycket stort intresse
i det avseendet har visats från företagets
sida. Detta är en fråga som inte
minst när det gäller norrbottensbefolkningen
måste ses som en effektivitetsfråga.

Här har hänvisats till yttranden från

landstingets förvaltningsutskott och
från länsstyrelsen. Både förvaltningsutskottet
och inte minst Kiruna stad har
deklarerat — och det är alldeles självklart
— att man gärna ser att huvudkontoret
flyttas till Norrbotten. Men man
säger samtidigt att man givetvis mycket
strängt måste hålla på att det avgörande
måste vara vad som är lämpligast ur
effektivitetssynpunkt. Detta gav förvaltningsutskottets
ordförande klart uttryck
för när han hade företräde inför femte
avdelningen och där fick framföra sina
synpunkter på denna fråga. Han förklarade
att det självfallet inte finns något
förvaltningsutskott eller någon länsstyrelse,
som inte med största tillfredsställelse
skulle hälsa att så många huvudkontor
som möjligt förläggs till respektive
län när det gäller olika företag.
Men han förklarade samtidigt att den
väsentligaste målsättningen måste vara
vad som är lämpligt ur effektivitetssynpunkt.

Fröken Andersson säger — och det är
alldeles riktigt återgivet — att direktör
Lundberg mycket starkt har betonat att
dessa ständigt återkommande aktioner i
allra högsta grad har varit ägnade att
skada företaget. Jag tycker att man av
den anledningen borde noga överväga
om man skall fortsätta med dessa attacker
mot LKAB då man nu har klart
för sig att företaget härigenom skadas.
Vi bör i stället gemensamt arbeta efter
den linjen att LKAB skall vara ett så effektivt
företag som möjligt. Därför bör
vi inte, med de mycket starka skäl som
anförts av företagsledningen, nu företa
någon förändring.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är minst lika underkunnig
som herr Söderberg om att det
här kanske bara rör sig om att flytta
20 å 30 personer. Den saken behöver vi
inte diskutera.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Jag är den förste att på det varmaste
uttala mig för att LKAB har en försäljningsorganisation
i stil med den ståndpunkt
som riksdagen tog när vi helt nyligen
diskuterade frågan om ett motsvarande
företag, nämligen Norrbottens
järnverk. Som herr Söderberg säkert
kommer ihåg hade vi då en diskussion
där vi uttalade oss mycket positivt för
att ett försäljningskontor skulle förläggas
till Stockholm.

Jag har emellertid svårt att förstå,
att man nu tar upp svårigheterna för
ett huvudkontor att hålla kontakt med
sitt försäljningsorgan i Stockholm. Det
är väl inte, herr Söderberg, svårare att
åka från huvudkontoret, var det nu
ligger i Norrbotten, till Stockholm än
tvärtom. Jag kan över huvud taget inte
förstå varför man tar upp ett sådant
problem. Dagsläget är ju i stället att ett
mycket stort antal tjänstemän i Kiruna
tvingas att ständigt vara på resande
fot för att ha kontakt med huvudkontoret
i Stockholm. Så är det verkliga
läget.

Sedan skall jag inte göra herr Söderberg
ledsen genom att som jag gjorde
sist läsa upp vad förvaltningsutskottet
i Norrbotten har sagt. Herr Söderberg
blev svarslös den gången, och
jag tror att det blir samma sak i dag.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg skulle
inte bli ledsen om herr Strandberg läste
upp vad förvaltningsutskottet den
gången sade! Men annars kan jag ju
tala om för herr Strandberg vad förvaltningsutskottets
ordförande klart
och tydligt deklarerade vid sitt besök
på femte avdelningen. Han sade att det
är självklart att förvaltningsutskottet
med tacksamhet och förtjusning skulle
ta emot huvudkontoret, men han deklarerade
också mycket klart, att detta
inte får vara avgörande. Det är i
stället effektivitetssynpunkten för företaget,
som skall vara avgörande. Därför
tror jag inte att herr Strandberg

skulle få något större stöd av herr
Flemströms uttalande i detta sammanhang.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! I sista delen av förvaltningsutskottets
skrivelse talar man
om hur stor personalstyrka LKAB
har. Sedan heter det: »Till 99 procent
är sålunda personalen sysselsatt i Norrbotten,
vilket måste anses vara ett
utomordentligt starkt skäl för att även
huvudkontoret förläggs till Norrbotten,
jämväl om man ser på saken rent
företagsekonomiskt.»

Skrivelsen är undertecknad av samme
herr Flemström som herr Söderberg
nyss talade om.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Såsom tidigare upplysts
är det tredje året i råd som
man behandlar motioner som går ut på
att LKAB:s huvudkontor skall förläggas
till Norrbotten och att frågan skall
utredas. Vid tidigare tillfällen har läget
varit litet annorlunda än nu. Man har
väl framför allt velat åberopa skattepolitiska
skäl för att huvudkontoret
skulle flyttas till Norrbotten. Vidare
har det kanske också varit så att man
har velat få ett direkt beslut om utredning.
I dag är det psykologiska och
lokaliseringspolitiska skäl, som enligt
motionärerna bör vara vägledande för
att man skall pröva frågan.

Jag delar utskottets uppfattning att
LKAB:s styrelse i likhet med andra bolagsstyrelser
bör vara i stånd att själv
bedöma var huvudkontoret skall ligga.
Det är de företagsekonomiska synpunkterna,
som bör vara utslagsgivande.
LKAB är ju i hög grad ett exportförelag.
Därför är kontakten med marknaderna
och med kunderna av den största
betydelse. Läget i dag understryker
att det gäller att hävda sig på marknaden.
Vi vet att malmpriserna under de

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

senaste åtta åren sjunkit med inte mindre
än 26 procent. Därför står företaget
inför en rad viktiga frågor. Jag tror
att det skulle vara olyckligt om man
i det läget skulle säga att företaget nu,
då det är så besvärligt, också skall ta
upp frågan om huvudkontorets förflyttning.

Det är väl ingen som har någon anmärkning
mot det sätt på vilket LKAB
har skött sina åligganden. Här har påtalats
att man skulle öppna nya gruvor
och att man skulle vara i bättre
kontakt med själva förvaltningarna. De
som hade tillfälle att besöka LKAB i
Norrbotten när företaget fyllde 70 år
— det är väl ett år sedan — vet att
LKAB på olika sätt varit i stånd att
följa med den tekniska utvecklingen
och att öppna nya företag, exempelvis
Svappavaara. Det kan alltså inte
vara på det sättet att företaget på grund
av att huvudkontoret har legat i Stockholm
har försuttit de chanser som det
haft.

Gör man en jämförelse med till exempel
Boliden och Grängesberg, som
arbetar på samma område och som är
gruvföretag med huvudsaklig inriktning
på export, finner man att de har sina
styrelser förlagda till Stockholm. Det
har aldrig sagts ett ord om att det skulle
vara olämpligt att de ligger i Stockholm
och att de skulle ligga i Skellefteå
eller Grängesberg. Detta ger väl vid
handen att de funnit det lämpligt att
ha huvudkontoren förlagda till Stockholm.

Att direktör Lundberg i LKAB personligen
skulle ha något emot att huvudkontoret
förläggs till Luleå tror jag
ingalunda. Han är ju luleåpojke — det
är väl närmast Luleå man bär i tankarna
som förläggningsort —- och att
han inte skulle vara beredd att flytta
till sin egen hemstad är väl föga troligt.
Men vägledande är ju framför allt
att han måste ha kontakt med den
förändring som sker på marknaden.
Herr Strandberg nämnde att man måste
vidareförädla malmen. Man gör också

kulsinter, och den blir en begärligare
vara. Det vittnar också om att företaget
är aktivt i det hänseendet.

Jag menar att ingenting i sak inträffat
som gör att riksdagen bör inta en
annan ställning än vid tidigare tillfällen.
Jag vill kort och gott instämma
i statsutskottets utlåtande nr 155.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 60.

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36 39

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

Föredrogos ånyo första lagutskottets

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om
utjämningsskatt å vissa varor, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet. Vad utskottet
i detta betänkande hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj :ks proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 3 juni 1960 (nr
258) om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter
jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 50, i anledning av motioner angående
beräkningen av avgifter till
statsverket för tjänster till allmänheten;

nr 51, i anledning av motion om överförande
i statlig ägo av privatägd krigslnaterielproduktion;
och

nr 52, i anledning av motioner angående
utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
skyldighet för kommun att bidraga till
pensionskostnad för personal som övergått
till statstjänst; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 74, i anledning
av väckt motion angående föreningsrätten
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. fartgränser i samband med övergången
till högertrafik

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående trafikstopp
och trafikförbud i samband med
övergången till högertrafik m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 133, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t velat inhämta riksdagens yttrande
i fråga om befogenhet för Kungl.
Maj:t att besluta rörande dels trafikstopp
och trafikförbud i samband med
övergången till högertrafik, dels de hastighetsbegränsningar,
som vore påkallade
av övergången.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna
1:769, av herrar Slcurnmn och
T istad, samt 11:941, av herr W estberg.

I motionerna 1:769 och 11:941 hade
hemställts,

Nr 3G

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

att riksdagen måtte tillstyrka vad i
propositionen föreslagits och lämna
Kungl. Maj:t däri begärda bemyndigande
n, men därvid såsom sin mening uttala,

dels att hastighetsbegränsningen de
första tre dygnen efter övergången till
högertrafik borde sättas till 40 km/tim.
inom tättbebyggt område för att därefter
höjas till SO km/tim. i stället för av
högertrafikkommissionen förordade 30
respektive 40 km/tim.,

dels att såsom villkor för fordon att
få föras ut i trafiken borde gälla, att
fordonet vore försett med en på vindrutan
och för föraren väl synlig plats
uppsatt påminnelse om att köra till
höger.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta i de hänseenden,
som avsåges i förevarande proposition,
nr 133; samt

B. att motionerna 1:769 och 11:941,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Erik Jansson, XilsEric
Gustafsson, Torsten Hansson och
Bengtson i Solna, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa,

dels att riksdagen måtte giva Kungl.
Maj :t till känina vad reservanterna anfört
beträffande valet av fartgräns inom
tättbebyggt område,

dels att motionerna I: 769 och II: 941,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservanterna hade ansett, att i samband
med övergången till högertrafik

fartgränsen inom tättbebyggt område
icke borde sättas lägre än 40 km/tim.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för detta utskottsutlåtande
har föreslagits vissa trafikinskränkningar
i samband med övergången
till högertrafik 1967. I syfte att förenkla
förfaringssättet, t. ex. genom att
slippa göra några ändringar i vägtrafikstadgan,
har här föreslagits ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidta
erforderliga åtgärder, och på den punkten
finns det inga delade meningar i
utskottet. Detsamma gäller det bemyndigande
som begärts för de föreslagna
hastighetsbegränsningarna i samband
med övergången. Även där är utskottet
alltså enhälligt.

Vad som har föranlett olika uppfattningar
inom utskottet är närmast om vi
skall säga någonting eller inte, alltså
om vi skall ha en egen uppfattning eller
nöja oss med att endast skicka det
vidare.

Bakgrunden till att det har blivit delade
meningar i utskottet får väl närmast
sägas vara det förslag som framlagts
av högertrafikkommissionen när
det gäller hastighetsbegränsningar och
remissyttrandena i anledning av detta
förslag.

Högertrafikkommissionen föreslår när
det gäller tätorter en hastighetsbegränsning
på 30 respektive 40 kilometer per
timme och för landet i övrigt en hastighetsbegränsning
på 60 respektive 70
kilometer per timme. Den lägre hastighetsgränsen
är avsedd att gälla de tre
första dagarna och den högre hastigheten,
alltså 40 respektive 70 kilometer,
under tiden därefter — enligt förslag
av högertrafikkommissionen minst en
månad.

Förslaget från högertrafikkommissionen
har varit ute på remiss. Av de 29
olika remisserna är det endast fyra som
direkt har tillstyrkt högertrafikkommissionens
förslag om 30 respektive 40
kilometer under de tre första dagarna.

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

De flesta av dessa remissorgan anser
att fartgränserna under hela det inledande
skedet -— således även under de
tre första dygnen efter omläggningen —
bör vara 40 kilometer inom tätbebyggt
område och 70 utanför sådant område.
Till dessa remissinstanser hör bl. a.
rikspolisstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
nio länsstyrelser, Svenska
stadsförbundet och flera sammanslutningar
av trafikintressenter.

Nu har jag ingen möjlighet att uttala
mig om hur stor sakkunskapen är inom
högertrafikkommissionen — och det
skulle inte heller falla mig in att yttra
mig om hur det kan ligga till på det
området där. Däremot står det fullt
klart att det inom de flesta remissinstanserna
finns en sakkunskap som
man inte kan frånkänna dem. De har
erfarenheter på dessa områden, som är
mycket omfattande och som går långt
tillbaka i tiden. På deras trafikkunnande
kan man knappast ta fel. Man kan
t. ex. nämna rikspolisstyrelsen, som har
lång erfarenhet på dessa områden, vattenbyggnadsstyrelsen
likaså, för att inte
tala om Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, som inte bara
anser att hastigheten bör vara 40 kilometer
under de tre första dagarna utan
över huvud taget viil att en fartbegränsning
skall inskränkas till att omfatta
en mycket kort tid efter det att trafikomläggningen
har genomförts.

Man måste efter att ha läst dessa remissyttranden
ställa sig mycket betänksam
gentemot högertrafikkommissionens
förslag. Man vill här skapa onormala
förhållanden i ett läge, där man
bör eftersträva att övergången sker så
naturligt och friktionsfritt som det över
huvud taget är möjligt. Detta gäller inte
minst i tätorterna. På den punkten —
när det gäller tätorterna — har f. ö.
väg- och vatten, som i sitt yttrande har
samlat en rad yttranden från olika trafikorganisationer,
sagt:

»Företrädare för den yrkesmässiga
persontrafiken har uttalat starka betänkligheter
mot eu så låg hastighetsgräns

som 30 km/tim. Man har bl. a. framhållit
att den ifrågasatta gränsen är
olyckligt vald med hänsyn till konstruktionen
hos moderna bussar. Man
fruktar också att transportkapaciteten
därigenom skulle bli så nedsatt att
vagnmateriel och personal ej skulle
räcka till för behovet med stora förseningar
och långa väntetider som följd.»

Jag vill starkt understryka de synpunkter,
som sålunda förts fram av expertisen.
Följden av ett beslut om en
alltför låg hastighetsgräns skulle utan
tvekan bli oändliga köer i städerna, förseningar
för den kollektiva trafiken,
ändring av busslistor och tidtabeller,
en sänkt standard för den allmänhet
som under de första dagarna i större
utsträckning än normalt kommer att
använda den kollektiva trafiken. Detta
kommer att skapa en irritation bland
både trafikanter och fotgängare som
sannerligen inte kan vara till fördel i
ett läge som säkerligen blir kritiskt under
de första dagarna.

Trots denna förintande kritik från
remissinstanserna, ärade kammarledamöter,
föredrar majoriteten inom tredje
lagutskottet att säga: »Vi finner att
utskottet icke bör tillkännage någon
bestämd uppfattning härom.» Det är
klart att man skall kunna lita på Kungl.
Maj :t och att man skall kunna lita på
vederbörande statsråds omdöme, när
han efter detta riksdagsbeslut kommer
att få fullmakt att göra som han finner
för gott. Jag vill säga att inte heller
reservanterna tvivlar på vederbörande
statsråds goda vilja, när denna fråga
skall avgöras. Det är inte detta saken
gäller — även vi reservanter vill ge
Kungl. Maj:t fullmakt. Men vad vi anser
är att när meningsskiljaktigheterna
är så stora — och de olika uppfattningarna
strider direkt mot varandra
— reservanterna inte kan finna sig i
att majoriteten inom tredje lagutskottet
i ett sådant läge föredrar att säga: »Jaså.
» Vi finner högertrafikkommissionens
förslag så anmärkningsvärt och
så verklighetsfrämmande när det gäller

Nr 36

Onsdagen den 7 december 196G

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

trafiken i främst storstäderna, att vi
bär ansett att en opinionsyttring bör
föreligga från riksdagens sida i detta
avseende. Vi är medvetna om att restriktioner
är nödvändiga under en
övergångstid, men man bör inte bruka
större våld än nöden kräver. Det är
nödvändigt med en smidig övergång,
och det är nödvändigt att en övergång
sker under så naturliga förhållanden
som möjligt.

Det är dessa synpunkter som reservanterna
har velat föra fram, och som
vi hoppas att vederbörande statsråd
skall ta hänsyn till när han läser vad
riksdagen anfört.

Jag uttalar den förhoppningen att regeringen,
innan den tar ställning, skall
ta hänsyn till alla de sakliga uttalanden,
som bär gjorts av de olika remissinstanserna,
vid behandlingen av
denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Hansson, Torsten, (s) och herr Gustafsson,
Xils-Eric, (ep).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
erkänna att jag vid genomläsandet av
propositionen blev något villrådig om
innebörden av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 133 angående trafikstopp
och trafikförbud i samband
med övergång till högertrafik.

Enligt formuleringen inhämtas allenast
riksdagens yttrande i fråga om
befogenhet för Kungl. Maj:t att besluta
rörande dels trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången, dels
de hastighetsbegränsningar som är påkallade
av övergången. I likhet med
tredje lagutskottet har jag emellertid
beslutat mig för att propositionen helt
enkelt avser ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta i de hänseenden
som berörs i propositionen. Däri
redovisas dock så mycket av högertrafikkommissionens
resonemang an -

gående tider för förbud av skilda slag
och hastighetsbegränsningar att jag har
en känsla av att kommunikationsministern
hyser stor tveksamhet i dessa
frågor och vill ha riksdagen bakom sig
som »råg i ryggen» och att riksdagen
därför bör just yttra sig i de tveksamma
fallen.

Till dessa hör av olika anledningar
hastighetsbegränsningarna, där högertrafikkommissionens
förslag att under
de tre första dygnen efter övergången
inte tillåta högre hastighet än 30 km/
tim. inom tätbebyggt område och 60
km/tim. utanför sådant utförligt redovisas
och motiveras i propositionen.
Ehuru det samtidigt omtalas, att kommissionens
förslag till hastighetsbegränsningar
är föremål för remissbehandling,
får man väl förutsätta, att
riksdagens ställningstagande i denna
fråga blir bindande för Kungl. Maj:t.
Det är av denna anledning, och då i
varje fall fartgränsen 30 km/tim. får
anses som fullkomligt orealistisk, som
vi i motionerna I: 769 och II: 941 hemställt
att riksdagen vid lämnande av
begärt bemyndigande måtte såsom sin
mening uttala, att hastighetsbegränsningen
under de tre första dygnen i
stället måtte sättas till 40 km/tim. inom
tätbebyggt område för att därefter
höjas till normala 50 km/tim. Vi var
väl inte alldeles säkra på om inte 60
km/tim. utanför tätbebyggt område
också är för lågt, men med hänsyn till
att det i alla fall är en relativt hög fart
och på grund av den tveksamhet som
på många håll har rått, har vi begränsat
oss till den orimligt låga fartgränsen
30 km/tim. i tätort.

Motiven har vi till en del redovisat
i motionen. Under riksdagsbehandlingen
har dessa kompletterats med en rad
remissyttranden, som herr Jansson
nämnde, där så gott som samtliga organ
och i varje fall de på området sakkunniga
stöder förslaget om 40 km/
tim. De stöder också en höjning från
60 till 70 km/tim. utanför tätort som
maximigräns. Skälen behöver väl inte

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

Ang. fartgränser i
här upprepas. Låt mig bara erinra om
att både säkerhetsskäl, vilka jag speciellt
vill poängtera, och rent tekniska
skäl, både maskintekniska och trafiktekniska,
talar för att gränsen inte bör
sättas lägre än 40.

Jag kan för kammaren i det sammanhanget
berätta om en episod som jag
var med om i Tyskland. Det var en
manöver för några år sedan, då fartgränsen
i ett stort område hade satts
just till 30 km/tim. Jag åkte i en —
jag vill inte kalla det bilkö —- rad av
bilar som samtliga körde med en hastighet
mellan 50 och 60 km/tim. Vid
varje trafikknut där det stod en polis
och dirigerade trafiken, svängde polismännen
på sitt typiska sätt med batongerna
och manade på att köra fortare.
Det var en fartgräns på 30 km/
tim. som ingen höll, alla höll omkring
50—60. Ändå ansåg de polismän som
ledde trafiken där att det gick för
sakta.

1 detta sammanhang kan jag därtill
inte underlåta att nämna att vägtrafikförordningens
allmänna föreskrifter
gäller även under övergångstiden. Man
har ju redan nu skyldighet att inte hålla
högre fart än att man kan stanna
omedelbart. Dessa bestämmelser har
enligt riksdagens beslut skärpts. Skärpningen
skall träda i kraft den 1 januari
1967 och gäller då kanske främst övergång
för fotgängare och en större respekt
för det röda stoppljuset. När man
tar hänsyn till frågan om trafikomläggningen,
bör man även ta dessa nya bestämmelser
i betraktande.

Sedan jag i mitten på 1930-talet genom
en mycket otäck trafikolycka, som
jag blev vittne till och som just var
orsakad av att den ene körde vänstertrafik
och den andre högertrafik, fått
upp ögonen för såväl problemet högervänstertrafik
som hastighetsproblemet,
har jag vid alla tillfällen propagerat
för övergång till högertrafik. Jag har
hela tiden med stort intresse följt vad
som hänt på den här fronten, och jag
känner ett visst ansvar i denna fråga,

samband med övergången till högertrafik
även om jag inte hade tillfälle att vara
med här i kammaren när övergången
till högertrafik beslutades.

Jag har samtalat med personer som
varit med om trafikomläggningar både
1919, när Kanada gick över till högertrafik,
och när Österrike genom Anschluss
och den tyske diktatorn Hitlers
beslut gick över till högertrafik. Av de
samtalen har jag fått ut att det viktigaste
är att man tar hela övergången
så enkelt som möjligt. Övergången är
faktiskt enkel, om man bortser från
allt tekniskt arbete som måste utföras
och blott ser till dem som för en enda
gång måste byta system — de byter
aldrig tillbaka, medan man däremot nu
under en lång följd av år måst skifta
från vänster- till högertrafik varje gång
man passerat gränsen till Finland, Norge
eller Danmark. Således menar jag
att det inte skall vara flera eller hårdare
inskränkningar än att man kan
lära ut dem och kontrollera deras efterlevnad.

En viktig sak är därvid att varje förare
har framför sig en färgstark påminnelse
om att köra till höger och att
denna påminnelse är så placerad att
även den mötande ser den och båda
således är på det klara med varandra.
Det skall råda ömsesidig klarhet om
att den mötande har ett observandum.
Detta är naturligtvis ingenting för riksdagen
att uttala sig om, men vi ville
i vår motion fästa uppmärksamheten
på denna enkla men fundamentala sak
i övergångspropagandan.

Om det, vilket vi givetvis hoppas
icke skall ske, dock händer olyckor
kommer dessa icke att inträffa i den
täta trafiken utan ute på de små vägarna,
många gånger på enskilda vägar
där det inte ens finns trafikmärken
ocli där trafikanterna lätt glömmer
bort att det bär skett en omläggning
till högertrafik, trots att det kan vara
flera veckor efter omläggningen. Där
är det således mycket viktigt att ingen
bil får framföras ute i trafiken utan
denna väl synliga uppmaning. Förarna

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

i båda de mötande fordonen skall tydligt
se denna uppmaning.

När det gäller fartbegränsning anser
jag att riksdagen, som jag tidigare sagt,
klart bör ta ställning. Jag understryker
där helt vad herr Jansson tidigare sagt.

Jag får därför, herr talman, tillstyrka
reservation 1 av herr Erik Jansson
in. fl. till föreliggande utskottsutlåtande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att i alla delar instämma
i vad herr Jansson här tidigare har uttalat,
men eftersom det ser ut som om
dagens plenum inte kommer att draga
ut på tiden så långt kanske det kan tillåtas
att jag säger något ytterligare.

Säkert vill alla ha en så god trafiksäkerhet
som möjligt och alla är säkert
intresserade av att sådana åtgärder vidtages
som kan medverka till att övergången
till högertrafik — en fullständig
förändring av vårt trafiksystem —
kommer att gå smidigt och bra den 3
september nästa år och tiden närmast
därefter.

När riksdagen nu har att uttala sig
om vilken hastighetsbegränsning det
bör vara under de första övergångsdagarna
anser jag det vara en överdriven
försiktighet att utskottet inte här ger
uttryck för någon egen mening och
även uttalar att man inte har någon
egen mening utan lämnar ett tyst godkännande
till högertrafikkommissionens
förslag om en hastighetsbegränsning
bestämd till 30 kilometer i timmen
i tättbebyggt område. Jag anser
för min del att detta förslag kommer
att verka, som det här redan har sagts,
ofördelaktigt ur flera synpunkter. Med
denna hårda hastighetsbegränsning befarar
jag att man kommer att uppnå resultat
som man inte åsyftar. Vi får hoppas
att hastighetsbegränsningen inte
blir satt till 30 kilometer i timmen. Särskilt
i våra större städer kommer det
att bli en sådan trafikstockning och ett

sådant stopp i trafiken, att högertrafiken
kommer att få en mycket ofördelaktig
start.

Högertrafikkommissionen har sagt,
och utskottsmajoriteten åberopar detta
i sitt uttalande, »att det kan ifrågasättas
om det kan vara välbetänkt att genom
en mycket låg fartgräns ge ett speciellt
drag av onaturlighet åt trafiksituationen».
Genom bara förslaget till
denna låga fartgräns har man starkt
markerat att det är något mycket bekymmersamt
och ytterst riskfyllt med
denna övergång. Man skapar, som herr
Jansson redan har uttalat, onaturliga
förhållanden, då man i stället borde
eftersträva en lugn och sansad övergång.
Man skapar irritation. Dagen för
högertrafikens införande närmar sig
alltmer. Det finns alltjämt många svenska
medborgare som känner en stark oro
och stora bekymmer inför dagen den 3
september 1967.

Även om det är som det understundom
uttalats från högertrafikkommissionen
att arbetet fortskrider planenligt,
att bussarna blir ombyggda och alla arbeten
som skall utföras ligger väl framme
och man med andra ord lyckats bra
med att forcera fram dessa praktiska
arbeten så tror jag att man har lyckats
betydligt sämre med att övertyga de
många motståndarna till reformen om
att den är angelägen och nödvändig.

Någon uttalade vid tidpunkten för
beslutet om övergång till högertrafik —
inte här i riksdagen utan i annat sammanhang
— att nu gällde det att fram
till övergångsdagen föra en sådan upplysning
och propaganda för reformen,
att den stora allmänheten ser fram
emot övergångsdagen som en stor fest
och högtidsdag. Jag är allvarligt rädd
för att det inte blir på det sättet utan
att man i stället ser fram emot den dagen
med oro och bekymmer. Med all respekt
för högertrafikkommissionen och
de vetenskapsmän man har till sitt förfogande
vill jag påstå att man inte har
lyckats lösa problemet att göra reformen
populär.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

Det var stark majoritet och stor enighet
i riksdagen när beslutet fattades om
högertrafik, men procentuellt sett är
det ute bland allmänheten alltjämt
många fler som är motståndare till
högertrafikomläggningen än det var
bland riksdagens ledamöter.

Det blev för min personliga del en
mycket stor besvikelse när regeringen
under första halvåret 1965 godkände
högertrafikkommissionens förslag om
att någon övningskörning i högertrafik
inte skall få förekomma före övergångsdagen,
inte ens på motorbanor. Skall
svenskarna övningsköra i högertrafik,
finns ingen annan möjlighet än att åka
till grannländerna. Det borde vara
ganska lätt att genom samarbete mellan
myndigheterna, motororganisationerna
och andra organisationer ordna den saken.
Jag vill också ha sagt vid detta tillfälle
— jag har sagt det tidigare — att
om folk i den egna bygden fick tillfälle
att själva pröva och konstatera hur lätt
det är att köra i högertrafik, så skulle
mycket av den tveksamhet och det motstånd
som finns ha övervunnits. De
vetenskapsmän som högertrafikkommissionen
anlitar må ha vilken uppfattning
som helst, men någon annan tror
jag inte vill hävda den uppfattningen
att de hundratusentals svenskar som
kör bil utomlands när de kommer tillhaka
från resor i Europa skulle vara
mera trafikfarliga på vägar och gator
än de som aldrig prövat båda trafiksystemen.

Forskarna och vetenskapsmännen
kommer med uttalanden av sådant slag
på detta område att det finns anledning
ställa frågan: Kör de bil själva? I det
senaste söndagsnumret av Dagens Nyheter
fanns eu artikel med rubriken
»Forskare avslöjar nya högerproblem».
Jag vill gärna föra några rader av den
tidningsartikeln till dagens protokoll. I
artikeln heter det: »Bilister som kör
med vänsterstyrd bil kommer efter
övergången till högertrafik att få svårigheter
att avgöra var fordonets högra
sida befinner sig i förhållande till

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 36

vägkanten. Denna slutsats drar en grupp
forskare som på högertrafikkommissionens
uppdrag har undersökt förhållandet.
Om det nya sidoläget bedöms som
ogynnsamt kommer systematisk träning
att krävas. Träning i körgårdar kan bli
nödvändigt, men inte före dagen H.» I
fortsättningen finns en annan rubrik:
»Systematisk träning i körgård nödvändig.
»

Naturligtvis vet bilisterna i allmänhet
var de har hjulen på bilen och detta på
båda sidorna. Vad jag inte kan förstå är
däremot hur man kan komma fram till
den uppfattningen att en bilist som kör
en vänsterstyrd bil — antingen han kör
i vänstertrafik eller i högertrafik ■—■ kan
vara mera rädd för vägkanten än för
mötande fordon. Tidningsartikeln bygger
på en sådan uppfattning.

Om man läser hela tidningsartikeln,
får man den uppfattningen att forskarna
inte är så säkra på sin sak. Det talas
om att det har gjorts simulatorprov som
pekar i den riktningen att förarna är litet
rädda för högra vägkanten. Det har
också gjorts prov på körbana med 32
förare i åldern 19—40 år. Även då var
avståndet litet långt till högerkanten,
sägs det. Men det framhålles också att
resultaten kanske inte bör generaliseras,
ty de 32 som körde på den där banan
mötte inga bilar, och det fanns
inga gångtrafikanter. Man är bara ense
om en sak: Skall det anläggas särskilda
träningsbanor för bilisterna, så att de
lär sig hålla långt nog ut på höger vägkant,
så blir det inte före den 3 september
nästa år, ty någon övningskörning
får inte förekomma före övergångsdagen.

Det är icke att undra på att folk känner
oro och bekymmer, när sådana här
uttalanden sprids.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att yrka bifall till reservationen.
.Tåg uttalar även den förhoppningen
att regeringen, när den fastställer
en hastighetsbegränsning vid högertrafikens
införande, inte sätter hastighetsgränsen
inom tätbebyggt områ -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

de lägre än 40 kilometer i timmen. Jag
hyser också en förhoppning att de som
före övningsdagen vill övningsköra i
högertrafik skall få tillfälle härtill.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I den aktuella propositionen
har regeringen begärt riksdagens
yttrande i fråga om befogenhet
för Kungl. Maj:t att besluta rörande
dels trafikstopp och trafikförbud i
samband med övergången till högertrafik,
dels de hastighetsbegränsningar
som är påkallade av övergången. Beträffande
den första delen, trafikstopp
och trafikförbud, föreligger inte några
meningsskiljaktigheter, men i fråga om
hastighetsbegränsningarna under den
närmaste tiden efter övergången har
reservationsvis framförts förslag om
att riksdagen inte blott skall bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta i det avseendet
utan även göra vissa uttalanden
om vilka hastighetsgränser som
bör väljas.

I propositionen har inte redovisats
fullständigt material för bedömande av
den frågan utan bara det från högertrafikkommissionen
framförda förslaget,
som går ut på — vilket redan är
nämnt här — att man under de tre
första dygnen efter övergången inte bör
tillåta högre hastighet än 30 kilometer
i timmen inom tätbebyggt område och
60 kilometer i timmen där utanför. Efter
dessa tre dygn bör hastighetsgränserna
enligt högertrafikkommissionen
höjas till 40 respektive 70 kilometer
i timmen. Högertrafikkommissionen
gör dock ytterligare ett tillägg till detta,
vilket bör observeras i sammanhanget.
Högertrafikkommissionen föreslår nämligen
att man inom tätbebyggt område
för särskilda gator och vägar skall kunna
medge högre hastighet genom lokal
trafikföreskrift.

Eftersom bara högertrafikkommissionens
framställning redovisas och inte
de infordrade remissyttrandena, är det
ganska klart att regeringen med pro -

positionen inte har avsett att från riksdagen
få något yttrande beträffande
själva fartgränserna. I detta avseende
har jag sålunda en annan uppfattning
än herr Skärman. Utskottet har emellertid
nu med anledning av de väckta
motionerna kompletterat det föreliggande
materialet så till vida, att utskottet
har tagit del även av de remissyttranden
som har avgivits över högertrafikkommissionens
förslag. Såsom
framgår av utskottsutlåtandet och som
närmare har redovisats av särskilt herr
Jansson har åtskilliga remissinstanser
yrkat på att hastighetsgränserna även
under de tre första dygnen bör vara
40 respektive 70 kilometer i timmen.

I utskottsutlåtandet har i korthet redovisats
de skäl som talar för det och
eller det andra alternativet. Däremot
liar utskottet inte någon kännedom om
vilken bedömning regeringen har gjort
eller kommer att göra med stöd av det
samlade materialet. I det läget har utskottet
— och med hänsyn till att meningsskiljaktigheterna
dock endast gäller
hastigheten under tre dygn, därav
en söndag — inte ansett sig böra uttala
någon mening i frågan utan förklarat,
att den såsom i propositionen har förutsatts
bör avgöras såsom en av alla de
åtgärder som bör vidtagas i syfte att
genomföra övergången till högertrafik
så smärtfritt som möjligt. Det är därför
fel att säga att utskottet har uttalat
företräde för högertrafikkommissionens
förslag liksom att propositionen
innebär något sådant ståndpunktstagande.
Utskottet har bara velat framhålla,
att hänsyn till trafiksäkerhetens
krav i främsta rummet bör vara vägledande
och påpekat att fotgängarnas
problem bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Om man bedömer frågan så att man
genom den lägre hastighetsgränsen kan
undvika en del olyckor, bör man väl
ta de olägenheter för den allmänna
samfärdseln under två vardagar som
kan följa därmed. Ett sådant sätt att
se på saken är väl också bäst förenligt

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Ang. fartgränser i
med den inställning som framkom i
herr Sveningssons uttalande. Det är
väl dock viktigare att begränsa olyckorna
än att göra dagen H till en folkfest.
Dessutom bör påpekas att högertrafikkommissionens
förslag innefattar
möjlighet att på t. ex. de större tillfartslederna
till en tätort tillåta en
högre hastighet än den som skall gälla
på de egentliga bostads- och affärsgatorna.

Eftersom utskottets ståndpunkt är att
man inte från riksdagens sida bör uttala
sig i frågan, har jag inte anledning
ingå i debatt angående de skäl
som talar för eller emot de båda alternativen.
Jag kan i och för sig naturligtvis
förstå de anförda skäl som talar för
högre hastighetsgräns, men hur avvägningen
bör utfalla när alla skäl för och
emot skall bedömas är inte så lätt att
avgöra. Det är emellertid mycket väsentligt
att komma ihåg, att det dock
endast gäller trafiken under en söndag
och två vardagar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Utskottets ordförande
sade någonting om att regeringen inte
vill ha ett yttrande från riksdagen i
detta avseende. Motiveringen skulle
vara att man i propositionen redovisar
högertrafikkommissionens yttrande
men inte remissinstansernas i samma
utsträckning. Det är mycket möjligt att
regeringen inte vill ha någon pekpinne
från riksdagen. Men utskottet har ju
haft tillfälle att ta del av remissorganens
yttranden över högertrafikkommissionens
förslag, och dessa är av en
sådan art att det enligt reservanternas
mening är motiverat — även om regeringen
inte skulle vilja det — att riksdagen
uttalar någonting på den här
punkten.

Om det eventuellt blir votering bör
det slås fast, att utskottsmajoriteten

samband med övergången till högertrafik
inte har sagt nej till 30 kilometer. Den
har över huvud taget inte sagt någonting.
Däremot har reservanterna sagt
nej. Detta innebär att en votering inte
kan bli för eller emot 30 kilometer,
utan måste gälla om vi skall uttala någon
egen mening eller inte. Detta vill
jag gärna ha klarlagt här.

Jag vill passa på tillfället — även
om jag inte kan motivera det på samma
sätt som herr Sveningsson genom
att tala om hur litet klockan är — att
göra ett par påpekanden till. Jag tror
det var herr Sveningsson som sade någonting
om »med all respekt för högertrafikkommissionen»
etc. Jag skall inte
alls yttra mig om min respekt för högertrafikkommissionen,
och jag antar
att det inte heller intresserar den. Men
en sak är fullständigt klar, nämligen
att de experter vi har här i landet på
vägbyggandets område, på ordningsväsendets
område, på motororganisationernas
område o. d. icke har någon
respekt för högertrafikkommissionen i
detta avseende — det torde räcka med
att understryka den saken.

Det är med en viss trygghet man kan
konstatera att detta förslag har blivit
kritiskt granskat av de organ som här
har nämnts. Det vore bra om vi finge
en kritisk granskning även i fortsättningen
av detta organs sätt att sköta
inte bara sina rekommendationer till
regeringen utan över huvud taget förberedelserna
för övergången till högertrafik.
Det finns ju också någonting
som heter propaganda. En sådan har
pågått en tid och kommer väl att bedrivas
i ökad omfattning. Jag undrar
om det inte även på detta område blir
nödvändigt att någon eller några kritiskt
granskar hur det hela skall läggas
upp.

Jag säger detta, herr talman, inte
minst mot bakgrunden av vad vi redan
har fått bevittna i TV-apparaterna. I
dessa TV-program har man gjort allt
vad som göras kan för att lära svenska
folket trafikvett. Hur har man då gått
till väga? Jo, i ett TV-program härför -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

leden liade man ansett sig böra ge svenska
folket trafikkunskap genom att
som ledare för programmet plocka
fram en aktör som har till uppgift att
vara rolig — och kanske också är det
— men som knappast passar i ett sådant
här sammanhang. Man skaffar
också fram medarbetare i dessa program,
inte därför att de i fråga om
trafikkunskap representerar ett genomsnitt
av svenska folket utan därför att
de är »kändisar». Man går så långt i
denna sin strävan att man tar in filmstumpar
av trafikolyckor och låter
fyra-, femåringar med eller utan hund
svara på vad de tycker är rätt och riktigt.

Mot bakgrunden av detta kan man
med en viss bävan konstatera att omkring
13,5 miljoner kronor skall användas
för att genom dylika propagandamedel
lära svenska folket trafikvett.

•lag har, herr talman, funnit anledning
att framföra dessa kritiska synpunkter
inför högertrafikomläggningen.
Om det förslag rörande trafik- och
hastighetsbegränsningar som har lagts
fram har underkastats en kritisk
granskning, hoppas jag att samma kritiska
granskning kommer att ske när
det gäller andra områden som högertrafikkommissionen
handhar.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag är i långa stycken
ense med herr Jansson. Jag vill dock
anmäla en något avvikande uppfattning
beträffande frågan vilka personer
som skall meddela trafikpropaganda.
Om det inte är ett intressant och roligt
program skulle jag tro att majoriteten
av svenska folket inte hör på, och propagandan
får då inte den verkan som
den borde ha.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av uttalandet av tredje lagutskottets
värderade ordförande, att vi
väl ändå under två vardagar och en
helgdag borde kunna finna oss i ganska

hårda inskränkningar, om vi därmed
kan rädda människoliv. Vi är helt överens
med honom om den saken. Anledningen
till att vi inte vill gå med på
en hastighetsbegränsning till 30 kilometer
utan vill att riksdagen skall göra
ett klart och tydligt uttalande på den
punkten är just att vi vill rädda människoliv.
Vi befarar nämligen, rent
psykologiskt, att de stopp och den försening
i trafiken som denna med hänsyn
till moderna motorer orimligt låga
fartgräns av 30 kilometer medför kommer
att leda till att många människor
— när de inte är bevakade, när de kör
på småvägar — försöker ta igen den
förlorade tiden och kör oförsiktigt. I
stället bör man se till att trafiken under
hela omläggningstiden flyter så
jämnt som möjligt. Jag har själv, innan
jag skrev denna motion, försökt att
provköra. Det går mycket bra, men man
får köra på relativt låg växel. 30 kilometer
i timmen skall dock vara maximifart,
inte medelhastighet. Det gör att
man kommer att få krypa ned i 10 och
20 km/tim, vilket är mycket svårt med
en vanlig bil. Har bilen den minsta defekt
i motorn, kan man befara sotning
och stopp — tändningssystemet fungerar
inte. Det framgår av remissyttrandena
att en hel rad av bussar och lastbilar
inte passar för denna låga fart.
Därför finns det alla skäl att man tydligt
och klart säger ifrån att vi inte kan
gå ned till dessa låga hastigheter. Det
betyder kanske i praktiken att trafiken
blir i det närmaste nedlagd under den
tid som skulle användas för invänjning.
De allra flesta människor har kört utomlands
någon gång. De har den träning
som herr Sveningsson efterlyste.
Det är svårt att uppskatta hur många
procent det är. Men ser man på antalet
bilar som passerar mellan Hälsingborg
och Helsingör måste 55 å 60 procent av
svenska folket ha varit över Sundet och
kört i högertrafik.

Det har talats om att man har svårt
att köra med ratten till vänster, man
har svårt att veta var de högra hjulen

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 3G

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

går. Bilisterna skulle med andra ord
köra i diket, och de skulle inte kunna
parkera intill en vägkant. Jag skulle
vilja säga att de som så litet känner
till sin bils storlek att de inte vet ungefär
på några centimeter när var de har
de högra hjulen, de skall inte köra i
vare sig vänstertrafik eller högertrafik,
utan de skall gå på en kurs i avståndsbedömning.

Det är mycket lätt att lära sig sådant
om man tittar i bakrutan när det är
blött på asfalten eller snö. Då kan man
lära sig att köra i en annan bils spår.

Sådana motiv som dessa tycker jag
inte man behöver ta till, utan huvudsaken
är att omläggningen går så enkelt
som möjligt. Var övertygad om att polisen
kommer att få händerna fulla och
inte kommer att kunna kontrollera hastigheten.
Det betyder att det blir differentierad
hastighet. En del bilister försöker
köra om och ta igen förlorad tid,
och det blir bara otrevnad. Dessutom
är många hastighetsmätare så konstruerade,
att man knappast kan avläsa
så låga hastigheter som 20 å 30
kilometer — de flimrar fram och tillbaka.
Innan jag skrev motionen har jag
provkört i 30 km och undersökt detta
på tre olika bilar, och jag tror därför
att jag vågar stå för vad jag säger.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
herr Alexanderson utnyttjar ett
citat som jag gjorde av ett uttalande för
tre—fyra år sedan om att upplysning
och propaganda borde skötas på sådant
sätt att man såg fram mot övergångsdagen
som till eu fest och högtidsdag.
Uttrycket »folkfest» har jag
aldrig använt. Det fanns inget berättigande
för att utnyttja detta citat och
detta uttalande, tv varken den som
gjorde det eller jag för min del har någon
som helst önskan om att övergångsdagen
skall betraktas som en folkfest,
att det blir fri hastighet och att folk får
köra hur som helst. Ingenting kan vara

mera fjärran. Här behövs bestämmelser
och kontroll, men det viktiga är att
det blir så bra bestämmelser och så bra
kontroll som möjligt. Sedan det där uttalandet,
herr Jonsson. Med all respekt
för högertrafikkommissionen och dess
vetenskapsmän tycker jag att jag kunde
kosta på mig den hövligheten, när jag
ändå hade en del kritiska synpunkter.
Det brukar ju inte vara vanligt här i
riksdagen att angripa personer som inte
har möjlighet att här försvara sig, och
jag tror för övrigt att både herr Jansson
och jag har lika uppfattning även
på denna punkt.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag tror att vi alla här
har den inställningen att det viktigaste
i frågor som denna är att man sörjer
för en så stor trafiksäkerhet som möjligt,
och jag är tacksam för att herr
Skärman som representant för motionärerna
också instämde i den synpunkten.
Om man utgår från det huvudmotivet
tror jag emellertid, att det inte
är så enkelt att säga vilket av de båda
alternativ som diskuterats som leder till
lägsta antalet olycksfall. I varje fall har
jag rätt svårt att tro att en högre hastighet
skulle leda till färre olycksfall.

Vad beträffar herr Sveningssons uttalande
vill jag säga att det var hans
allmänna inställning här — den oro
som man hyser på olika håll för övergången
till högertrafik — som jag ansåg
skulle leda till samma syn på saken
som jag gav uttryck för och vara
elt uttryck för uppfattningen att man
bör sätta trafiksäkerheten främst.

Vad som i första hand gav mig anledning
begära ordet igen var emellertid
herr Janssons uttalande om innebörden
av omröstningen här. Han sade
att omröstningen kommer att gälla inte
30 eller 40 kilometer i timmen, utan
om riksdagen skall uttala sig i denna
fråga eller inte. Det kan i någon mån
vara riktigt, men det fordrar ett ytterligare
tillrättaläggande. Den som riis -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. fartgränser i samband med övergången till högertrafik

tar på reservationen kan ju i varje fall
inte rimligen ha den uppfattningen att
riksdagen bör uttala sig men samtidigt
kanske luta åt uppfattningen att 30
kilometer i timmen vore lämpligast av
försiktighetsskäl. Den som röstar på utskottets
utlåtande bär däremot inte tagit
någon ståndpunkt i frågan om 30
eller 40 kilometer i timmen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Nog skall vi säga vår
mening.

Till utskottets ordförande vill jag
säga, att när jag började köra bil år
1927 var det en maximihastighet på 45
kilometer i timmen överallt, men de
bilar vi körde med då var av en helt
annan konstruktion både beträffande
bromssystem och annat. I dag har vi
en helt annan möjlighet att bromsa vid
40 kilometer i timmen. Dessutom har
vi en vägtrafikförordning med mycket
stränga bestämmelser, som för övrigt
skärps nu den 1 januari. Då är 40 kilometer
i timmen ingen överdriven hastighet.
Men det ger möjlighet för trafiken
att rinna undan på sådana ställen
där det inte är korsningar, så att det
hela inte slutar i trafikstopp och irriterad
stämning — så får det inte bli.
Det skall vara enkelt och klart, det
hela. Det är inte svårt att byta från
vänster till höger. En enda gång behöver
man byta, och inte mera.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar»
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av att det förslag antoges,
som innefattades i den av herr Erik
Jansson in. fl. Vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava

upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan oförändrad, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jansson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar

N>j;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den av herr Erik Jansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jansson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 67.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59, i anledning
av väckta motioner om trafiksäkerhet,
om ökad trafikundervisning, om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare
bilar och om åtgärder för att öka efterfrågan
på trafiksäkra motorfordon.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
lagutskottens memorial nr 1,
angående av lagutskotten antagen ändring
i de allmänna grunderna för ärendenas
fördelning mellan lagutskotten.

Ang. vissa naturvårdsfrågor

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner rörande vissa naturvårdsfrågor
in. in.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskott tet till samtidig behandling
upptagna motioner, nämligen

A) beträffande naturvårdsverksamhet
in. m.:

1) de likalydande motionerna I: 233,
av herr Hansson, Torsten, och 11:306,
av fru Sjövall in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att regeringen
snarast måtte inhämta Nordiska rådets
yttrande rörande gemensamma internationella
insatser i syfte att skydda
Skandinaviens flyttfåglar;

2) de likalydande motionerna 1:234,
av herr Holmberg in. fl., och 11:301,
av herr Bohman m. fl., i vilka motioner,
såvitt de hänvisats till jordbruksutskottet,
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
angående dels förutsättningarna
för en önskvärd landskapsvård med
beaktande av de ekonomiska och praktiska
betingelser, som en rationell betesproduktion
kunde möjliggöra inom
de odlingsområden, som borde bevaras
åt framtiden, dels ock skyddet för de
svenska viltstammarna;

3) de likalydande motionerna 1:332,
av herr Hjorth m. fl., och II: 760, av fröken
Ljungberg m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte dels uppdraga åt statens
naturvårdsnäinnd alt utreda problemen
rörande dokumentära naturundersökningar
i samband med exploate -

Ang. vissa naturvårdsfrågor
ringsföretag, dels vidga direktiven för
den pågående utredningen inom statskontoret
angående naturvårdens administration
i anslutning till de i motionerna
framförda synpunkterna vad
avsåge personalfrågor och organisation;

4) de likalydande motionerna 1:333,
av herr Jansson, Paul, och herr Andersson,
Birger, samt IT: 401, av herr Blomkvist
m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:604,
av herr Hjorth in. fl., och II: 765, av
herr Tobé m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en översyn
av de rättsliga och ekonomiska betingelserna
för naturvårdens markfrågor,
varvid syftet borde vara att kunna
förverkliga en långsiktig och från allmän
synpunkt rimlig natur vårdsplanering
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

B) beträffande organisationsfrågor:

1) de likalydande motionerna 1:99,
av herr Hjorth in. fl., och II: 136, av
herr Ekström i Iggesund m. fl., i vilka
motioner föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte anmoda de
pågående utredningarna om länsförvaltningen
och dess naturvårdsorgan att beakta
de i motionerna framförda synpunkterna
på naturvårdens arbetskraftsbehov
och på naturvårdstjänstemännens
och naturvårdsrådens ställning och arbetsförhållanden
;

2) de likalydande motionerna 1:101,
av herr Olsson, Manne, m. fl., och II:
139, av herr Nyström in. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:336,
av fru Olsson, Elvy, och herr Mattsson,
samt II: 403, av herr Johansson i Växjö
in. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:600,
av herr Andersson, Torsten, och II: 743,
av herr Grebäck;

C) beträffande vissa finansieringsfrågor: 1)

de likalydande motionerna 1:329,
av herr Bengtson in. fl., och II: 402, av

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa naturvårdsfrågor
herr Hedlund m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam prövning
och förslag beträffande sådan ändring
av reglerna för dispositionen av domänverkets
markfond, att fondens medel
kunde tagas i anspråk för inköp av särskilda
natur- och fritidsområden samt
för ordnande av friluftsanläggningar;

2) de likalydande motionerna 1:617,
av herr Sveningsson, och 11:762, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna I: 233 och II: 306 jämte
däröver avgivna remissyttranden
måtte överlämnas till Nordiska rådet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning av
motionerna 1:234 och 11:301, såvitt
desamma avsåge utredning rörande ekonomisk
landskapsvård,

3) lämna utan åtgärd motionerna I:
234 och 11:301, såvitt de i övrigt hänvisats
till jordbruksutskottet,

4) besluta, att motionerna 1:332 och
II: 760, såvitt de avsåge utredningsuppdrag
rörande dokumentära naturundersökningar,
icke skulle föranleda
någon åtgärd,

5) lämna utan åtgärd motionerna I:
333 och 11:401,

6) lämna motionerna 1: 604 och II:
765 utan åtgärd,

7) lämna motionerna 1:600 och II:
743 utan åtgärd,

8) besluta, att motionerna I: 99 och
11:136, 1:101 och 11:139 samt 1:332
och II: 760, sistnämnda båda motioner
såvitt de ej behandlats i utlåtandet, ej
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd,

9) lämna motionerna 1: 336 och II:
403 utan bifall,

10) lämna motionerna 1:329 och II:
402, utan åtgärd samt

11) lämna motionerna 1:617 och II:
762, såvitt de avsåge de tidigare ej behandlade
punkterna a) och b) i hemställan,
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Carl Eskilsson. Isacson,
Harald Pettersson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moliolm, Jonasson och Jönsson
i Ingemarsgården, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
10 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:329 och II:
402 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag beträffande
sådan ändring av reglerna
för disposition av domänverkets markfond,
att fondens medel kunde tagas i
anspråk för inköp av särskilda naturoch
fritidsområden samt för ordnande
av friluftsanläggningar;

2) av herrar Carl Eskilsson, Isacson
och Eliasson i Moholm (angående behandlingen
av motionerna 1:234 och
11:301), utan angiven mening;

3) av herrar Magnusson och Manne
Olsson, fru Lindskog samt herr Eskilsson
i Likenäs, likaledes utan angiven
mening.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 24 är som kammarens ärade
ledamöter kan observera ett helt paket
där olika motioner rörande naturvårdsfrågor
behandlas. Bland annat är frågan
om användningen av domänverkets
markfond för naturvårdsändamål
åter föremål för behandling. I detta
ärende föreslog vi från högerhåll i en
motion vid riksdagens början dels att
medel från fonden omedelbart skulle
få tas i anspråk för inköp av särskilda
natur- och fritidsområden, dels att reglerna
för markfondens användning
skulle ändras. Från centerpartiet har
man begärt en utredning om ändrade
regler för markfondens användning.
Vårt första yrkande avslogs redan vid

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

vårriksdagen, och i detta läge har vi
även från högerhåll koncentrerat oss
på utredningsförslaget.

Jag behöver inte orda mycket om
den ökade betydelsen av olika anordningar
som tillgodoser människornas
behov av rekreation och vederkvickelse
ute i naturen. Det har blivit en uppgift
som stat och kommun får ägna allt
större uppmärksamhet åt för varje år.
Vi reservanter är även medvetna om
att staten och domänverket gjort mycket
för att tillgodose detta behov.

Under de senaste tre budgetåren har
riksdagen sålunda anvisat 7 miljoner
kronor för förvärv av värdefulla naturvårdsområden,
och i år har riksdagen
för samma ändamål anvisat 2,5 miljoner.
Dessutom bär domänverket i sin
allmänna inköpspolitik även sökt tillgodose
naturvårdsintressena.

Men enligt de nuvarande reglerna
för markfonden, som beslutades av
1911 och 1912 års riksdagar, skall
markfondens medel användas för inköp
av skogsbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark, alltså inte till inköp
av särskilda natur- och fritidsområden.
I ett hårdnande konjunkturläge
kan man räkna med att domänstyrelsen
låter de ekonomiska beräkningarna dominera
och blir mindre benägen att
tillgodose ett syfte för vilket markfonden
egentligen inte är avsedd.

Vi har i dagarna fått en påminnelse
från domänverket, att man redan nu
anser kostnaderna för fritidsverksamheten
betungande för ekonomien. 1
framställningen om anslag för nästa
budgetår anför nämligen styrelsen, att
den funnit det erforderligt att ompröva
i vilken omfattning man på sikt
skall engagera sig i fritidsverksamheten.

Mot bakgrunden av bl. a. skogsbrukets
ekonomiska läge har styrelsen
starkt beskurit anslagen till fritidsverksamhet
under nästa är. Det är troligt
och naturligt att domänstyrelsen kommer
att tillämpa samma rent ekonomiska
betraktelsesätt vid inköpsverk -

Ang. vissa naturvårdsfrågor
samheten i framtiden. Vi som vid riksdagens
början var motionärer och nu
har reserverat oss mot jordbruksutskottets
förslag anser det därför motiverat
med en utredning om ändrade
regler för markfondens användning,
såsom föreslagits i den med 1 betecknade
reservationen vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 24.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den med 1 betecknade
reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag har inte gått upp
i talarstolen för att uttala någon större
tillfredsställelse med utskottets skrivning.
Det gör man väl inte när man
har fått tre motioner avstyrkta i ett
och samma utlåtande. Det är ju inte
något ovanligt att sådant händer, tvärtom
är det mera sällsynt att motsatsen
inträffar. Så här inför julen får jag
kanske lite vanvördigt likna en »slaktad»
motion med den beryktade galten
Särimner. Han slaktades som bekant
varje afton men var nästa morgon
oskadd och levande igen. En slaktad
motion har ju också liksom galten i
Eddadikten förmågan alt komma igen.

Skämt åsido så har jag viss förståelse
för jordbruksutskottets ställningstagande
till naturvårdsmotionerna i fråga.
Motionerna I: 332 och II: 760 avsåg
frågan om dokumentära naturundersökningar
i samband med exploateringsföretag,
och vi önskade att statens naturvårdsnämnd
skulle få utreda dessa
problem. Utskottet säger att 1964 års
naturresursutredning tagit upp berörda
frågor till behandling. Jag vill endast
understryka vikten av att naturforskningen
bevakas på ett lika tillfredsställande
sätt som nu sker i fråga
om kulturminnesvården. Värdet av naturvårdsinventeringar
kan inte nog
framhållas i detta sammanhang. I Uppsala
län väntar vi oss mycket av den
länsomfattande inventering som igångsatts,
och landstinget svarar där för
hela kostnaden.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa naturvårdsfrågor

Motionerna I: 604 och II: 765 har —
det skall villigt erkännas — utförligt
behandlats i utskottets skrivning. Motionärerna
begär här en översyn av de
rättsliga och ekonomiska betingelserna
för naturvårdens markfrågor, varvid
syftet bör vara att kunna förverkliga
en långsiktig och ur allmän synpunkt
rimlig naturvårdsplanering. Bakgrunden
är en ängslan för att det våldsamma
trycket på naturen genom skilda
slag av markexploatering kan komma
att rasera oersättliga naturvärden. De
rättsliga och ekonomiska villkoren behöver
därför förbättras.

Vi nämnde i vår motion möjligheten
att sprida ut ersättningskostnaderna på
en längre period genom något avbetalningssystem
samt att täktverksamheten
samordnades inom ramen för ekonomiska
samfälligheter. Statens naturvårdsnämnd
har med anledning av
riksdagens hemställan till Kungl. Maj:t
i samband med 1964 års beslut om naturvårdslagen
fått till uppdrag att följa
utvecklingen i fråga om tillämpningen
av ersättningsbestämmelserna samt föreslå
de ändringar som kan erfordras.
Risken är dock att — medan man väntar
— skyddsvärda åspartier och dylikt
tillspilloges på grund av svårigheten
att anskaffa medel till ersättningar
som grundas på alltför höga värden.
Vi tror inte att det går att förverkliga
det önskvärda säkerställandet av värdefulla
naturområden med nuvarande
bestämmelser och medelstilldelning. På
några få år skall nämligen, innan det
är för sent, framtidens natur och landskapsbild
bestämmas. Vår generation
har här ett utomordentligt stort ansvar
för de framtida miljöförhållandena och
andra naturvärden i vårt land. Jag
hoppas att den utredning om bildandet
av tvångssamfälligheter för täktverksamhet
som riksdagen beställde 1964
snart kommer att tillsättas.

I det tredje motionsparet, I: 99 och
II: 136, som jag i korthet vill beröra,
framhålls nödvändigheten av att förstärka
personalen i den regionala na -

turvårdsorganisationen samt att ge den
en mera självständig ställning. Vi tyckte
det var lämpligt att de synpunkter
vi framförde i motionerna kom till de
pågående utredningarnas kännedom.
Det har nu fallit en hel del snö sedan
vi i januari väckte denna fråga. Länsförvaltningsutredningen
är snart klar
med sitt arbete, och statskontoret har
redan överlämnat sin utredning om naturvårdsadministrationen.
Jag beklagar
att motionerna ej kunde behandlas under
vårsessionen och då — som jag
hade hoppats — fått överlämnas till
respektive utredningar.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om reservation 1 till punkt 10 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, en reservation
som jag inte finns med på
trots att jag i stort delar de synpunkter
som motionärerna framfört. Dock vill
jag göra invändning i en punkt: Användning
av fondmedel till utgifter av
löpande slag, till driftutgifter, vill jag
inte vara med om. När det gäller domänverkets
markinköp har vi funnit
att det mycket väl går för sig att tillgodose
både skogliga och fritidsintressen.
Vi har där anknutit till — som vi
även har fått med i jordbruksutskottets
utlåtande — ett uttalande av 1963 års
riksdag att domänverket i samband
med sin allmänna inköpsverksamhet
bör eftersträva att så långt som möjligt
tillgodose det allmänna naturvårdsintresset.
Där är det ju klart utsagt att
verket kan göra det. Härav framgår att
vid de fastighetsköp domänverket gör
för medel från markfonden möjligheter
finns att även beakta naturvårdsintresset
och att sålunda domänverket även
kan förvärva markområden som kräver
skoglig förvaltning men därtill är av
den art att de bedömes böra avsättas
till naturreservat i allmän ägo.

Det finns således stora möjligheter
för domänverket att tillgodose båda in -

Onsdagen den 7 december 19G6

Nr 36

tressena, och så har också skett, exempelvis
vid ett stort förvärv i Närke.

.lag skulle dock i anslutning till den
propaganda som jag tidigare sökt föra
och till diskussioner jag haft med domänverket
vilja säga att verket — kanske
på grund av riksdagens uttalanden
— lägger litet för stor vikt vid rent
skogliga intressen i sin förvaltning. Vi
har även sett, som herr Eskilsson nu
påminde om, att domänverket begär
mindre medel för fritidsverksamheten
i år än dess ute på fältet ansvariga jägmästare
har framfört önskemål om.

Jag vill peka på några erfarenheter
som vi fick från det besök jordbruksutskottet
gjort i Amerika. Där förekommer,
som väl alla vet, två system av
kronojord, dels nationalparkerna där
ingenting får röras och som är avsatta
federalt, dels nationalskogarna, kronoskogarna,
som skall drivas ekonomiskt
på samma sätt som våra domänmarker.
Men vad räknar amerikanarna där till
ekonomi? De säger att principen skall
vara Multiple Use and Sustained Yield;
mångsidig användning med tanke på
långsiktig inkomst, skulle man väl vilja
översätta det. Vad är då det? De räknar
upp exempel och börjar med det
som man kanske har ganska ont om i
Förenta staterna, nämligen vatten. De
anser det som en stor inkomst att de
kan hjälpa till att förse landet med
färskvatten. Därefter kommer timmer,
det rent skogliga således, sedan forage
(foder), de har betesmark d. v. s. föda
för de vilda djuren. Sedan kommer
•vvildlife — de skall skydda de vilda
djuren och bevara dessa. De har vidare
rekreations- och fritidsändamål. Att
driva dessa nationalskogar, national
forests, så att de ger alla dessa förnödenheter
som landet behöver: vatten,
timmer, foder, bevarande av det vilda
livet och fritidssysselsättning — allt
detta räknar amerikanarna som inkomst
av skogen, även om man naturligtvis
inte så lätt kan värdera detta i pengar.

Samtidigt som jag tillstyrker jordbruksutskottets
utlåtande nr 24 skulle

Ang. vissa naturvårdsfrågor
jag, herr talman, vilja uttala den tanken
att vi här i Sverige och framför
allt här i riksdagen, när vi bedömer
domänverkets arbete, bör liksom de gör
i Amerika mer se på det samlade goda
som dessa skogar för med sig. Jag tror
att vi har mycket stor användning för
markfondens medel icke minst i södra
Sverige för att förvärva och bevara en
del av bokskogarna och andra intressen
som finns där.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Även om jordbruksutskottets
utlåtande nr 24 icke behandlat
domänverkets allmänna inköpspolitik
andas ändock reservationen med
herr Eskilsson som första namn en
önskan om att domänverket icke enbart
skall lägga företagsekonomiska
synpunkter på sina inköp utan även
köpa särskilda natur- och fritidsområden
samt andra friluftsanläggningar.

Det är rätt som reservanterna påpekar
att de nuvarande bestämmelserna
för dispositionen av domänverkets
markfond ej tillåter att medel direkt får
användas i berörda syfte. En ändring
av bestämmelserna måste därför vidtagas
för att domänverket skall kunna
bedriva en sådan inköpspolitik. Om
detta råder inga delade meningar, även
om utskottet i sin skrivning anser att
bestämmelserna i sin nuvarande form
ger domänverket rätt fria händer att
tillgodose även naturvårdsintressena.

Till utskottsutlåtandet har jag och
herr Manne Olsson i denna kammare
samt fru Lindskog och herr Eskilsson
i medkammaren fogat en blank reservation.
Vi anser att utskottet i sin skrivning
tolkat bestämmelserna för markfondens
användning alltför generöst. Vi
har avstått ifrån att på annat sätt än
till riksdagens protokoll framföra denna
vår uppfattning.

Bestämmelserna i domänverkets markfond
tillkom ju, vilket här redan har
påpekats, år 1911 och 1912. Fonden tillföres
medel genom ersättningar för

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa naturvårdsfrågor
mark som verket sålt eller avstått ifrån.
Dessa medel skall användas för inköp
av ny mark, huvudsakligen då skogsmark.
Markfonden reglerar helt domänverkets
möjligheter att inköpa mark,
och varken driftmedel eller budgetmedel
får således tas i anspråk för denna
verksamhet.

Enligt upprepade enhetliga direktiv
är domänstyrelsen skyldig att snabbt
omsätta de medel som flyter in till
markfonden. Bland annat har riksdagen
efter påpekande av statsrevisorerna
1958 understrukit vikten av att dessa
medel inte får växa utan snarast
möjligt omplaceras i värdebeständiga
tillgångar, d. v. s. skogsmark.

Utskottsmajoriteten delar helt denna
uppfattning och anser att det inte finns
någon anledning att ge domänverket
några nya direktiv beträffande dess inköpspolitik.
I den mån som domänverket
kan tillgodose allmänhetens anspråk
på natur- och fritidsområden så gör
också domänverket detta. Betydande
markområden har således redan ställts
till allmänhetens förfogande, och beträffande
naturvården gör domänverket
också vad man rimligen kan begära
av ett affärsdrivande statligt verk.

Jag kan inte dela herr Eskilssons farhågor
att medel kommer att saknas för
att verksamheten på naturA’årdens område
i fortsättningen skall kunna bedriATas.
Det finns för när\-arande 7,5
miljoner kronor tillgängliga i delfonden,
och så länge dessa pengar inte är
tagna i anspråk finns det ingen anledning
att gå ut och söka efter andra
möjligheter för att tillgodose naturvårdsintressena.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Ett par detaljer i herrar
Skärmans och Magnussons anföranden
ger mig anledning till några korta kommentarer.

Herr Skärman sympatiserade med in -

nebörden i reservationen 1, enligt vad
han yttrade, men han ville inte vara
med om att markfondens medel skulle
få användas annat än för inköp och förvärv
av områden för frilufts- och naturvårdsändamål.
Reservationens kläm
går ut på att få en utredning om ändrade
regler, så att just dessa ändamål
kunde tillgodoses med medel ur markfonden.
Det finns alltså intet yrkande
om att medlen skulle få användas för
underhållsarbeten eller årliga kostnader
för sådana anläggningar.

Herr Magnusson vittnade om att det
förekommer delade meningar om hur
domänverket borde använda markfonden.
Han var inte någon helhjärtad anhängare
av den beskrivning som fanns i
utskottets utlåtande om dispositionen av
fonden. Samtidigt upprepade herr Magnusson
\''ad jag sade i mitt anförande,
att reglerna för fondens disposition bestämdes
redan 1911 och 1912.

Det har visserligen skett en förskjutning
i dispositionen under årens lopp,
men sedan 1911—1912 har det dock förflutit
55 år. Även om man delvis har anpassat
användningen efter de nya förhållanden
som gäller i våra dagar, så
anser jag att man inte behÖA^er vara så
konserArativ att man skall aArböja en utredning
om möjligheterna att använda
markfonden i större utsträckning för
sådana ändamål som är aktuella nu i
jämförelse med vad som var fallet vid
1900-talets början. Därför tycker jag
att det är väl motiverat med en utredning
i enlighet med reservationens syften.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det ar den blanka reserAationen
nr 2 som ger mig anledning
att begära ordet, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att jordbruksutskottet
har skrivit mycket välvilligt i anledning
av motionerna nummer I: 234 och
II: 301.

Samma motioner ATar föremål för riksdagens
behandling förra året men blev

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

då avslagna. De gäller en framställning
om en utredning i syfte att på bästa sätt
finna former för att bevara det retarderande
odlingslandskapet och skapa vad
jag skulle vilja kalla för en ekonomisk
landskapsvård. Förra året var kritiken
stark mot förslaget, och många talade i
diskussionen här om att det väl inte
var möjligt att bevara landskapet med
hjälp av Skansen-bönder och sådant.
Det var inte det som var meningen, men
jag tror att det är oerhört viktigt att
den här frågan verkligen blir penetrerad
på ett riktigt sätt, och jag är för
min del glad åt att jordbruksutskottet
var berett till en välvillig skrivning,
ehuru jag inte är nöjd med skrivningen
i dess helhet.

Förra året förutsattes att jordbruksutredningen
skulle komma att diskutera
den här frågan och framlägga förslag.
Representanter från jordbruksutredningen
sade också mycket bestämt att
utredningen redan hade knäckt problemet.
Förgäves har man i jordbruksutredningens
betänkande försökt finna
några förslag. Utredningen har diskuterat
frågan men sedan lämnat den därhän.
Det är därför viktigt att vi får en
diskussion om den här frågan, och jag
tror att det är väldigt väsentligt att
Kungl. Maj:t på något sätt tar upp den
till en förutsättningslös utredning.

Anledningen till att jag är så envis
på denna punkt är de erfarenheter jag
har från mitt eget län, där man ser hur
det går när ett odlingslandskap förbuskas.
Det är enbart trista intryck
man får, och man kommer snart underfund
med på länsplanet och på det
kommunala planet att så här får det
inte gå till. Vi kan inte stå till svars inför
kommande generationer för att odlingslandskapet
förstörs. Det finns i dag
betydande områden som måste bevaras
öppna. Mycket av den jord som försvinner
ur produktionen kommer att bli
skogbeväxt, men jag är övertygad om
— ifall vi nu är realister och ser framåt
i tiden — att kanske en miljon hektar
kommer bort ur jordbruksproduktio -

Ang. vissa naturvårdsfrågor

nen, och säkert måste en tiondel av
denna areal trots allt hållas öppen. Hur
skall det ske? Det har hittills inte förts
någon diskussion om detta, och det förvånar
mig.

Det kostar väldigt mycket pengar när
det skall göras någonting. Från mitt län
har jag ett exempel på att man måste
lägga ner betydande summor. Projektet
hade kostnadsberäknats till 1 500 kronor
per hektar, men man kommer nu
underfund med att de pengarna inte
räcker till för att hugga bort buskarna
och någorlunda återställa landskapet.
Fortfarande har man kvar ett tuvigt och
ruggigt landskap som inte ger samma
vackra bild som det verkliga odlingslandskapet.
Jag anser nog att här kan
till exempel eu betesproduktion innebära
någonting nytt. Det finns möjligheter
att gå en konstruktiv väg som i
viss mån också kan vara av betydelse
för vår framtida köttförsörjning.

Jag vill alltså att den här frågan på
allvar aktualiseras och kommer under
utredning. Sådana institutioner som
lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen och statens naturvårdsnämnd
har säkerligen var för sig intressanta
och värdefulla synpunkter
som skulle kunna tillföras debatten, och
jag hoppas att jordbruksministern tar
initiativet till någon form av ett lagarbete
för att försöka lösa problemen.
Man stöter nämligen på både ekonomiska
och juridiska problem härvidlag.

Det pågår en väldig omvandling i
vårt land; det vet vi allesammans. Man
märker inte nedläggningen av jordbruken
på en gång. De försvinner så småningom,
och efterhand kommer buskarna
i stället. Åtgärderna måste liksom
täckas in i förväg. Man måste ha en
långsiktig markanvändningsplan. Man
skall veta vilka områden som skall bevaras
och hur man skall sätta in åtgärderna.

Det är nu, herr talman, länge sedan
skönheten kom till byn, den skönhet
som skapades under självhusliållningens
tider med svett och möda. Den

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Ang. vissa naturvårdsfrågor
skönheten hotas från många håll i vårt
ekonomiskt rationella samhälle. Jag tror
att det är väldigt viktigt att denna skönhet
kan bevaras. Det behövs en ny
make-up, men inte bara det, ty framför
allt behöver vi den naturliga skönheten,
den som finns utan att man använder
alltför mycket konstlade medel. Jag tror
fördenskull att tiden är inne att göra
klart för sig vari denna skönhet består
och hur den bör bevaras, och jag vill
med detta bara uppfordra jordbruksministern
att ta ett initiativ.

Häri instämde herr Skärman (fp).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! För endast tre år sedan
hade riksdagen att ta ställning till
Kungl. Maj:ts proposition angående naturvårdsfrågor
och därmed även sammanhängande
rekommendation till
kungl. domänstyrelsen att bevara områden
som var lämpliga att avsätta för
naturvårdsändamål. Första kammaren
tog Kungl. Maj:ts proposition med så
pass stor röstmajoritet som 93 röster
för och endast 43 röster emot. Det var
en stark majoritet för den skrivning
som utskottet rekommenderade riksdagen
att följa och som var anbefalld av
Kungl. Maj :t.

I år har jordbruksutskottet haft samma
mening. Det har ansett att den rekommendation
som då gavs har följts
av kungl. domänstyrelsen. Denna har
i sin inköpspolitik tagit vara på de
områden som varit lämpliga att avsätta
för naturvård och även ordnat fritidsområden
där så varit lämpligt. Man
kan ju aldrig begära att kungl. domänstyrelsen
skall flytta ner till kusten och
köpa badstränder där för att inlemma
dem i sin allmänna skogsförvaltning.
Sådant sköter ju tätorterna om. När det
gäller fritidsområden inom de områden
där kungl. domänstyrelsen redan
förvaltar parker har domänstyrelsen,
åtminstone i övre Norrland, ordnat
med stigar, bilvägar och platser för
turister.

Jag tycker nog att man inte kan gå
längre än vad jordbruksutskottet, i likhet
med vad utskottet rekommenderade
riksdagen år 1963, nu skriver, nämligen
att »sålunda domänverket även
kan förvärva markområden, som kräver
skoglig förvaltning men därtill är
av dem art att de bedömes böra avsättas
till naturreservat i allmän ägo».
Den rekommendationen har domänverket
följt. Jag vet inte på vilket sätt
jordbruksutskottet skulle kunna ge klarare
direktiv till kungl. domänstyrelsen
beträffande dess markpolitik än
som skedde så sent som år 1963, direktiv
som nu har förnyats genom de motioner
som ligger till grund för utskottets
utlåtande i dag. Detta gör att jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är kanske med en
viss tvekan jag tar till orda. Jag lyssnade
till herr Lage Svedberg. Får jag
uttolka hans anförande på det sättet
att utskottet med denna, jag måste säga,
svårtydbara formulering inte har
menat att det går ifrån tidigare uttalanden,
då kan jag vara nöjd. Det har
ju förut uppfattats så att domänverket
skall få köpa produktiv skog. Produktiviteten
skall i första hand vara vägledande
vid köp. Nu har utskottet använt
en annan formulering, nämligen
att tala om »markområden, som kräver
skoglig förvaltning». Uttrycket »som
kräver skoglig förvaltning» är ett för
mig litet oklart begrepp, men om herr
Lage Svedberg menar att det egentligen
inte är någonting annat än sådan
skogsmark som man väl kan försvara
att man köper ur rent skoglig synpunkt,
är jag till freds med skrivningen.
Då har jag ingen invändning, men
annars tycker jag nog att det är en
smula oklart uttryckt.

I övrigt har herr Magnusson i ett
tidigare anförande på ett enligt min
mening utmärkt sätt utvecklat frågan

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Interpellation ang. principerna för fördelning av bostadsbyggnadskvot inom

kommunblock

om domänverkets markfonder och hur
man skall uppfatta deras ställning i
detta sammanhang. Han har också pekat
på de möjligheter som står till buds
när det gäller markförvärv för rena
naturvårdsändamål.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
1—9 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan, därefter
särskilt angående punkten 10 samt vidare
särskilt rörande punkten 11.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—9 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 10 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Xej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Garl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Xej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten It gjorda
hemställan.

Vid förnyad punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statlig
kreditgaranti för lån avseende anskaffning
av vissa maskiner ni. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Interpellation ang. principerna för fördelning
av bostadsbyggnadskvot inom
kommunblock

Fröken RANMARK (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vid länsbostadsnämndernas
fördelning av byggkvoter för
bostadsbyggande tillämpas ofta det tillvägagångssättet
att nämnden, även då
det gäller tilldelningen till kommuner
inom ett kommunblock, gör en strikt
fördelning till var och en av de i blocket
ingående kommunerna. Även om
detta tillvägagångssätt normalt kan vara
ägnat att medföra det rationellaste
utnyttjandet av tillgängliga bostadsbyggnadsmöjligheter,
förtjänar det enligt
mitt förmenande att uppmärksam -

€0 Nr 36 Onsdagen den 7 december 1966

Interpellation ang. principerna för fördelning av bostadsbyggnadskvot inom
kommunblock

het fästes vid att det i vissa sammanhang
kan få en för samtliga i kommunblocket
ingående kommuner icke önskad
effekt. Det har nämligen i praktiken
uppstått fall, då samtliga de i
ett kommunblock ingående kommunerna
funnit att en något annorlunda fördelning
av byggkvoterna kommunerna
emellan skulle bättre tillgodose dessa
kommuners intresse, men att hemställan
från kommunblockets samarbetsnämnd
i enlighet med dessa önskemål
inte vunnit länsbostadsnämndens medgivande.

Med hänsyn till att ett av samarbetsnämnden
dokumenterat gemensamt intresse
hos ifrågavarande kommuner
vid sådana tillfällen lämnats utan beaktande
och speciellt med hänsyn till
att kommunblocken skapats för att underlätta
kommunernas sammanförande
till storkommuner synes det mig rimligt
att största möjliga hänsyn tages till
sådana för kommunblock i dess helhet
gemensamma kvotfördelningsintressen
som här antytts, där detta inte uppenbart
försvårar en framtida tillkomst
av storkommun.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Anser statsrådet det förenligt med
de allmänna principerna för fördelning
av bostadsbyggnadskvoterna inom
ett kommunblock att största möjliga
hänsyn av länsarbetsnämnd tages
till önskemål som samfällt manifesterats
av de i kommunblocket ingående
kommunerna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman vill jag meddela, att remissdebatten
vid 1967 års riksdags vårsession
kommer att hållas med början torsdagen
den 19 januari kl. 10.00.

Nästa vecka hålles plena i enlighet
med den plan som utdelades vid sessionens
början, eller alltså måndagen
den 12/12 kl. 16.00: borläggningsplenum,
tisdagen den 13/12 kl. 10.30: arbetsplenum,
onsdagen den 14/12 kl.
10.00: arbetsplenum, torsdagen den

15/12 kl. 11.00: arbetsplenum-frågestund.

Fredagen den 16/12 hålles plenum
endast om så erfordras på grund av
skiljaktiga beslut i kamrarna.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, in. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
samt
nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967