Onsdagen den 7 december Sid (Riksdagens protokoll 1955:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 30

2—7 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 7 december Sid.

Svar på interpellation av herr Jacobsson om höjt bidrag till dagliga
skolresor m. m......................................... 5

Tullen å cordväv av bomull .................................. 6

Prissättningen på jordbrukets produkter ........................ 9

Interpellation av herr Anderson, Carl Albert, ang. handläggningen
av resningsärenden ........................................ 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 december

Gemensam votering ang. ersättning till V. Kenttä för viss krigsskada 5

Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. Sveriges anslutning till EUROFIMA
....................................................

— nr 184, ang. statens väghållningsskyldighet i städerna ........

— nr 185, ang. den enskilda väghållningens problem ............

— nr 186, ang. löne- och arbetsförhållandena för viss personal vid

vägförvaltningarna ........................................

— nr 187, ang. statstjänstemännens sjukvårdsförmåner m. in.....

— nr 188, ang. ändrad lönegradsplacering för vissa tjänster m. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. särskild tullavgift för
vissa varuslag ............................................ 6

— nr 58, ang. godkännande av vissa tullkoncessioner m. m....... 8

t Första kammarens protokoll 1955. Nr 30

O ZO CD CD CO CD

Nr 30

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. ersättning till vissa tjänstemän
för minskning i avlöningsförmåner från riksdagens verk under
tjänstgöring som beställningshavare i reserven .............. 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. besvärsrätten i sjukförsäkrings-
och pensionsärenden ................................ 9

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets produkter................ 9

Fredagen den 2 december 1955

Nr 30

Fredagen den 2 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 213, angående godkännande dels av
tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelse
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet
av EUROFIMA, europeiskt bolag för
finansiering av järnvägsmateriel, m. m.;

nr 184, i anledning av väckta motioner
angående statens väghållningsskyldighet
i städerna;

nr 185, i anledning av väckta motioner
om utredning av den enskilda väghållningens
problem;

nr 186, i anledning av väckta motioner
om utredning angående löne- och arbetsförhållandena
för viss personal vid
vägförvaltningarna;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
sjukvårdsförmåner m. m., och
nr 188, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
beslut om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning om ersättning till
ordinarie tjänstemän vilka fått vidkännas
minskning av sina avlöningsförmåner
från riksdagens verk under tjänstgöring
som beställningshavare i reserven; andra

lagutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.02.

In fidem

G. H. Berggren

Nr 30

Tisdagen den 6 december 1955

Tisdagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidna november.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändring av gällande
bestämmelser angående vissa kungöranden
i kyrka.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/
56 för tillverkning av polioympämne
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
213, angående godkännande dels av tillläggsprotokoll
nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk be -

talningsunion, dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 183—188, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57
och 58, bankoutskottets utlåtande nr 39,
andra lagutskottets utlåtande nr 38 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 39.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1956, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ohlon under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 580, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/56.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Onsdagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 182 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill att motionerna I: 250 och II:
293 icke må av riksdagen bifallas, röstar
Jaj

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna I: 250 och II:
293, till Ersättning till Vilhelm Kenttä
för viss krigsskada å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
14 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 73.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 581, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 70 ja och 126 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 121 ja och
199 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Om höjt bidrag till dagliga skolresor
m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Jacobssons
interpellation om höjt bidrag
till dagliga skolresor m. m., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr P. Jacobsson till mig riktat följande
två frågor:

1) Avser herr statsrådet att för riksdagen
framlägga förslag om höjning av
bidragsgränsen för dagliga resor till och
från skolorten för elever vid realskolor
och andra läroanstalter och, i så fall,
när kan ett sådant förslag vara att förvänta? 2)

Avser herr statsrådet att till prövning
upptaga studiehjälpsnämndens utredning
och förslag angående studiehjälp
åt icke svenska elever och vilka
åtgärder kan i så fall denna prövning
förväntas leda till?

Interpellanten har i sin interpellation
påpekat, att studiehjälpsnämnden redan
verkställt utredning och framlagt förslag
till förbättringar i båda de hänseenden
som frågorna rör. Studiehjälpsnämndens
förslag är för närvarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning — interpellanten
påpekar detta själv beträffande
det ena förslaget men detsamma
gäller för det andra. Eftersom båda förslagen,
om de bifalles, medför behov av
ökade statliga anslag, sker Kungl.
Maj:ts prövning i samband med den
just nu pågående budgetberedningen till
statsverkspropositionen i januari nästa
år. Självfallet kan jag icke nu yppa något
från den pågående anslagsprövningen.
Något annat svar än en hänvisning
till att ifrågavarande förslag upptages
till prövning i samband med höstens normala
budgetberedning — liksom alla

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. tullen å cordväv av bomull
andra förslag och framställningar som
rör statsanslag — kan jag alltså icke
lämna.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Av svaret framgår, att de i interpellationen
berörda frågorna kommer att bli
föremål för Kungl. Maj :ts prövning i
samband med den nu pågående budgetberedningen
till nästa års statsverksproposition.
Något uttalande huruvida och
i vad mån de framställda önskemålen
kommer att beaktas vid denna prövning
anser sig statsrådet däremot ej kunna göra,
vilket jag beklagar.

I likhet med vad jag sagt i min interpellation
ber jag även nu få understryka,
att kostnaderna för dagliga resor
till och från skolorten för elever i realskolor
och läroverk ofta blir orimligt betungande
och att detta därför — i den
mån man vill medverka till en rättvis
utjämning av studiekostnaderna för ungdomen
i de stora norrländska kommunerna,
jämfört med övriga delar av riket
— är det område där åtgärder i
första hand påkallas.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret och för herr statsrådets löfte att
pröva de frågor som här berörts. I den
mån denna prövning i första hand tar
sikte på att tillgodose kravet på en rättvis
fördelning av studiekostnaderna vågar
jag också förutsätta, att resultatet
skall bli tillfredsställande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Ohlon m. fl.
väckta motionen, nr 580, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/50.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet
av EUROFIMA, europeiskt bolag för
finansiering av järnvägsmateriel, m. in.;

nr 184, i anledning av väckta motioner
angående statens väghållningsskyldighet
i städerna;

nr 185, i anledning av väckta motioner
om utredning av den enskilda väghållningens
problem;

nr 186, i anledning av väckta motioner
om utredning angående löne- och arbetsförhållandena
för viss personal vid
vägförvaltningarna;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m.; och
nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tullen å cordväv av bomull

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av beslut om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 30 september 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 202, hade Kungl. Maj d
föreslagit riksdagen att godkänna Kungl.
Maj ds beslut av den 30 juni 1955 och av
den 30 september 1955 om uttagande av
särskild tullavgift för vissa varuslag,
in. m.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna I: 565 av herrar Theodor
Johansson och Weiland samt 11:694
av herr Nelander m. fl., vari hemställts,

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 202 måtte besluta,
att tullen för till stat. nr 1034: 1 (ur
tulltaxenummer 496) hänförliga varor
(cordväv av bomull) skulle fastställas till
8 %.

Tullen å berörda varuslag hade av
Kungl. Maj:t fastställts till 12 % av värdet.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

1) att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj:ts beslut av den 30 juni 1955
och av den 30 september 1955 om uttagande
av särskild tullavgift för vissa
varuslag, m. m.; samt

2) att de likalydande motionerna I:
565 av herrar Theodor Johansson och
Weiland samt II: 694 av herr Nelander
m. fl. måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Den fråga det här ur motionärernas
synpunkt gäller kan ju inte
anses vara så särskilt betydelsefull. Cordväven
användes endast av gummiindustrien
och inom denna så gott som uteslutande
för tillverkning av gummidäck
till cyklar, motorcyklar och traktorer.
För bildäcken har de svenska gummifabrikerna
under de senaste åren övergått
till att använda uteslutande cord av
rayonsilke, varför cordväv av bomull huvudsakligen,
som förut sagts, användes
för tillverkning av cykel- och motorcykeldäck
samt däck för traktorer. I dessa
varor ingår emellertid cordväv som en
väsentlig beståndsdel, och det har därför
en icke obetydligt fördyrande effekt, om
tullen på dessa varor höjes i sådan omfattning
som det här är fråga om.

Den provisoriska tullhöjning, som senast
genomfördes, medförde en höjning
av priset på ett flertal av gummiindustriens
textilvaror. Endast ett fåtal gummitullar
justerades samtidigt. För gummiindustrien
blev därför den totala effekten
eu reduktion av nettotullskyddet.
Det innebar, att det t. ex. för cykeldäck

Ang. tullen å cordväv av bomull
på grund av den provisoriska höjningen
för bomullscordväv från cirka 6 procent
till 12 procent blev en minskning av nettotullskyddet
med, enligt vad som uppgivits,
cirka 1 procent.

Det säges visserligen vidare, att man
kan konstatera att bruttotullskyddet för
närvarande är så högt som 18 procent.
Men det måste också tilläggas, att detta
tullskydd ej nu i sin helhet utnyttjas av
gummiindustrien. Den marginal, som det
outnyttjade tullskyddet innebär, ger ju
industrien möjlighet att låta den höjda
cordvävstullen slå igenom i priserna och
därigenom övervältra den ökade kostnaden
på konsumenterna. Men detta kan
ju inte vara något som bör eftersträvas,
då vi alla på grund av kända förhållanden
är måna om att priserna för konsumenterna
skall hållas nere så mycket som
möjligt. Cykeln är alltjämt för arbetarna
i stora delar av landet det främsta fortskaffningsmedlet
till och från arbetet.

Motionen har inte i första hand vänt
sig mot den kostnadsstegring, som uppstår
för gummiindustrien, utan mot den
fördyring, som åstadkommes av en numera
synnerligen viktig konsumtionsartikel.
Denna fördyring förefaller ju särskilt
onödig, då de tillverkare, som under
kriget ålades att tillverka bomullscord,
genomgående förklarat sig ointresserade
av en tillverkning av detta
slag. Något textilskyddsintresse kan sålunda
inte heller ha någon betydelse i
detta sammanhang.

Vid bedömandet av storleken av den
fördyring det här är fråga om kan man
lämpligen utgå ifrån importsiffrorna rörande
cordväv för år 1953. Man räknar
nämligen med att 1956 års siffror kommer
att hålla sig på ungefär samma nivå.
År 1953 importerade vi här i landet 560
ton cordväv till ett värde av nära 5 miljoner
kronor, övergången från en vikttull
av 50 öre per kilo till en värdetull
av 12 procent innebär en tullhöjning
med omkring 312 000 kronor. I motionen
föreslår vi en tull av 8 procent, och
därför blir skillnaden inte så stor. Men
det rör sig om ett belopp av cirka 200 000
kronor i fabrikationsledct, och för konsumenterna
torde det röra sig om en be -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. tullen å cordväv av bomull
lastning — som enligt vår mening är
onödig — med över 250 000 kronor.

Det bör också observeras, att cordväv
är en mycket obetydlig förädling av
cordgarn. Förädlingsarbetet är nämligen
knappast större än arbetet med att spola
upp cordgarnet på det sätt som är nödvändigt
för garnets försäljning. Världsmarknadspriserna
på cordväv och cordgarn
är praktiskt taget desamma. Det ser
därför nästan ut, som om tulltaxekommittén
förbisett detta, då den föreslagit en
tull på cordgarn med 8 procent men
tänkt sig en betydligt högre tull på cordväv.

Den av oss motionärer föreslagna
sänkningen av den provisoriska tullen
på bomullscordväv från 12 procent till
8 procent är sålunda enligt vårt förmenande
fullt motiverad. Därigenom skulle
en onödig fördyring för konsumenterna
undvikas.

Utskottet framhåller i sitt betänkande,
att det inte varit fråga om att ta ståndpunkt
till vilka tullsatser som var för
sig bör gälla för olika varugrupper eller
enskilda varuslag på längre sikt, och utskottet
tillägger, att ett utbrytande av den
i motionen upptagna tullfrågan säkerligen
skulle aktualisera frågan om ändrade
tullsatser på andra varor, beträffande
vilka man med lika stort fog som i
det föreliggande fallet kunde kräva ändringar.
Utskottet har dock inte bemödat
sig om att leta upp och angiva ett enda
sådant fall. Det kanske inte var så lätt
att hitta något dylikt fall, och detta är
måhända anledningen till att det ej framförts
i utskottsbetänkandet. För övrigt
kan detta vara motivering nog för att
icke rätta till ett misstag, som är ganska
uppenbart.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 565 i första kammaren
och nr 694 i andra kammaren.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag tror inte att det är
rätta tidpunkten att i dag diskutera frågan
om tulltaxekommitténs förslag. De
antydningar, som göres i bevillningsutskottets
betänkande beträffande kommit -

téns blivande förslag, ger bara vid handen,
att detta förslag kommer att innebära
åtskilliga förenklingar i den nuvarande
tulltaxan. Det var inte möjligt eller
lämpligt för utskottet att i fråga om
dessa tillfälliga tullar ta upp till granskning
alla detaljer inom exempelvis textilområdet
för att på varje punkt utröna
vad som kunde vara rimligt.

Herr Weilands siffror har jag ingen
anledning att på någon punkt bestrida,
men jag saknade i alla fall en uppgift,
nämligen vad tullförhöjningen betyder
för exempelvis varje cykel. Om herr Weiland
hade räknat ut det, skulle han ha
kommit till en siffra, som hade varit så
låg i förhållande till cykelns värde, att
den varit ganska betydelselös. Jag förstår
mycket väl, att herr Weiland inte
ville nämna den siffran.

Jag skall, herr talman, med dessa ord
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av vissa inom ramen för
det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte
därav föranledda ändringar i gällande
tulltaxa, m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av delegerades för riksdagens verk
framställning om ersättning till ordinarie
tjänstemän vilka fått vidkännas
minskning i sina avlöningsförmåner

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

från riksdagens verk under tjänstgöring
som beställningshavare i reserven, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående den
framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 12 maj 1955
avlåten proposition, nr 198, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att medge,
att prissättningen på jordbruksprodukter
fr. o. m. regleringsåret 1956/57
finge utformas i överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 550 av
herrar öliman och Norling samt II: 680
av herr Hagberg i Stockholm m. fl.,

de likalydande motionerna I: 555 av
herr Ohlon in. fl. samt IT: 690 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 556 av
herr Ewerlöf in. fl. samt II: 681 av herr
Hjalmarson m. fl.,

I: 557 av herr Elof sson, Gustaf,

de likalydande motionerna T: 558 av
herr Werner in. fl. samt II: 688 av herr
Pettersson i Dahl m. fl.,

de likalydande motionerna I: 559 av
lierr Holmquist m. fl. samt II: 691 av
herr Severin i Stockholm in. fl.,

de likalydande motionerna I: 560 av
herr Andersson, Lars, och herr Pålsson
samt II: 689 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 561 av
lierr Jonsson, John Wiktor, m. fl. samt
II: 687 av herr Ahlsten m. fl.,

de likalydande motionerna I: 562 av
herr Larsson, Sigfrid, m. fl. samt II: 685
av herr Hansson i önnarp m. fl.,

I: 563 av herr Persson, Karl, ävensom

II: 686 av herr Johnsson i Kastanjegården.

I de likalydande motionerna I: 550 av
herrar öhman och Norling samt II: 680
av herr Hagberg i Stockholm m. fl. hade
hemställts, att riksdagen, med bifall i övrigt
till Kungl. Maj :ts proposition nr 198,
måtte uttala

att särskilda kalkyler borde upprättas
för det mindre jordbruket i södra
och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder
samt i Norrland, vilka borde ges
en med det centrala kalkylunderlaget likvärdig
ställning så till vida, att de lades
till grund för socialt betonade stödåtgärder,
respektive fortlöpande anpassning
av dessa, som erfordrades för att
småbrukets utövare skulle kunna tillförsäkras
en högre standard;

att statlig priskontroll borde upprätthållas
i förädlings- och liandelsleden på
alla viktigare jordbruksprodukter samt
beträffande vegetabilieproduktionen på
brukningsdelar överstigande 50 ha också
i produktionsledet;

att importavgifter ej borde uttagas på
fodersäd och övriga fodermedel av betydelse
för det mindre jordbrukets animalieproduktion; att

sockerbetsodlingen på Öland och
Gotland samt sockerproduktionen vid
fabrikerna i Mörbylånga och Roma borde
upprätthållas i minst hittillsvarande omfattning; -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

att margarinpriset borde sänkas med
45 öre per kilo;

att leveranstillägget för mjölk borde
höjas med 5 öre per kilo samt

att det extra mjölkpristillägget för
Norrland borde fördubblas.

I motionen I: 557 av herr Elof sson,
Gustaf, hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Majrts proposition
nr 198 måtte besluta, att en årlig
översyn av systemet skulle äga rum,
varefter av utfallet påkallade ändringar
i systemet skulle underställas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under särskilda med 1—24
betecknade avsnitt uttalat sig beträffande
de i den kungl. propositionen behandlade
frågorna och de i ämnet väckta motionerna,
varefter utskottet, under förmälan,
att uttalandena i propositionen,
i den mån de icke särskilt berörts i det
föregående, icke föranlett någon erinran
från utskottets sida hemställt, att riksdagen
måtte medge, att prissättningen på
jordbruksprodukter fr. o. m. regleringsåret
1956/57 finge utformas i överensstämmelse
med de riktlinjer, utskottet
angivit i det föregående, samt således

1) beträffande problem i samband
med överskottsproduktionen av jordbruksprodukter
bifalla Kungl. Maj:ts
framställning;

2) i fråga om jordbruksbefolkningens
inkomstläge med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 558 och II: 688, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 3)

beträffande det svenska jordbruket
och utlandsmarknaden bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

4) i fråga om utformningen av gränsskyddet
med hänsyn till handelspolitiken
och det internationella samarbetet
bifalla Kungl. Majrts framställning;

5) i vad anginge förhållandena i slättbygderna
som underlag för prisstödets
avvägning, med bifall till Kungl. Majrts

framställning samt med avslag å motionerna
I: 560 och II r 689, godkänna vad
utskottet anfört;

6) beträffande småbruksfrågan, med
bifall till Kungl. Majrts framställning
samt med anledning av motionerna I:
556 och II: 684 ävensom med avslag å
motionerna 1:550 och 11:680 — samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga —
godkänna vad utskottet anfört;

7) rörande formerna för prisstödet bifalla
Kungl. Maj:t framställning;

8) i vad anginge utformningen av prissättningen
på jordbruksprodukter, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med anledning av motionerna I:

556 och II: 684, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I:

557 samt I: 563, godkänna vad utskottet
anfört;

9) i fråga om prisgränser, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:558 och II:
688, såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

10) beträffande import- och regleringsavgifter,
med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med anledning
av motionerna 1:555 och 11:690
ävensom med avslag å motionerna I:
550 och 11:680 samt 1:558 och 11:688
— samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga — godkänna vad utskottet anfört;

11) rörande exportförhållanden, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna vad utskottet anfört;

12) i fråga om särskilda spärregler,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:555 och 11:690 samt 1:558 och II:
688 — samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga — godkänna vad utskottet anfört; 13)

beträffande ikraftträdande och
allmän översyn av systemet, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 558 och II:
688, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

14) angående informationsmaterial om
förhållanden i jordbruket bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

15) i vad anginge brödsäd m. m. bifalla
Kungl. Maj :ts framställning;

16) beträffande fodersäd och andra
fodermedel m. m., med bifall till Kungl.
Maj ds framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 550 och II: 680 samt
I: 555 och II: 690 — samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna vad
utskottet anfört;

17) i fråga om potatis bifalla Kungl.
Maj ds framställning;

18) angående potatisprodukter, med
bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna I:
559 och II: 691 samt II: 686, godkänna
vad utskottet anfört;

19) beträffande socker och sockerbetor
m. m., med anledning av Kungl.
Maj ds framställning samt motionerna I:
550 och II: 680, såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna 1:561 och 11:687
samt 1:562 och 11:685, godkänna vad
utskottet anfört;

20) angående fettvaror, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 555 och II: 690,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

21) i fråga om mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt med anledning av
motionerna I: 555 och II: 690 ävensom
med avslag å motionerna I: 550 och II:
680 — samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga — godkänna vad utskottet anfört; 22)

beträffande kött och fläsk m. m.
bifalla Kungl. Maj ds framställning;

23) i vad anginge ägg bifalla Kungl.
Maj ds framställning;

24) i fråga om övriga produkter bifalla
Kungl. Maj ds framställning.

Reservationer hade avgivits

beträffande punkten 1 av utskottets
hemställan (problem i samband med

överskottsproduktionen av jordbruksprodukter)
av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande nämnda punkt bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade;

beträffande punkten 2 (jordbruksbefolkningens
inkomstläge) a) av herrar
Nord, Hansson, Johnsson i Kastanjegården,
Svensson i Ljungskile och Widén,
vilka ansett, att utskottets yttrande angående
berörda punkt bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

b) av herrar Eskilsson och Hseggblom,
som ansett att utskottets yttrande rörande
punkten bort lyda på sätt denna reservation
visade;

beträffande punkten 8 (utformningen
av prissättningen på jordbruksprodukter)
av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under punkten hemställa, att riksdagen
måtte i vad anginge utformningen av
prissättningen på jordbruksprodukter,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 556 och II: 684, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I:
557 samt I: 563, godkänna vad i reservationen
anförts;

beträffande punkten 10 (import- och
regleringsavgifter) av herrar Nord,
Hansson, Johnsson i Kastanjegården,
Svensson i Ljungskile och Widén, vilka
ansett, att utskottets yttrande hort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten hemställa, att riksdagen måtte
beträffande import- och regleringsavgifter,
med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 555 och II: 690 ävensom med
avslag å motionerna 1:550 och 11:680
samt I: 558 och II: 688 —- samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad reservanterna anfört;

beträffande punkten 12 (särskilda
spärregler) av herrar Nord, Hansson,
Johnsson i Kastanjegården, Svensson i

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Ljungskile och Widén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under denna
punkt hemställa, att riksdagen måtte
i fråga om särskilda spärregler, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med anledning av motionerna I: 555 och
II: 690 ävensom med avslag å motionerna
I: 558 och II: 688 — samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga •— godkänna
vad i reservationen anförts;

beträffande punkten 13 (ikraftträdande
och allmän översyn av systemet) av
herrar Tjättgren, Sigfrid Larsson och
Pettersson i Dahl, som på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under nämnda
punkt hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ikraftträdande och allmän översyn
av systemet, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: 558 och II:
688, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

beträffande punkten 16 (fodersäd och
andra fodermedel in. m.) av herrar
Nord, Hansson, Johnsson i Kastanjegården,
Svensson i Ljungskile och Widén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten hemställa, att riksdagen
måtte beträffande fodersäd och andra
fodermedel m. m., med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:555 och 11:690
ävensom med avslag å motionerna I: 555
och 11:680 — samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande punkten 19 (socker och
sockerbetor m. m.) av herrar Anderberg,
Lage Svedberg, Jon Jonsson, Hjalmar
Nilsson, Mossberger, Gustafson i Dädesjö,
Andersson i Hyssna, Jonsson i
Strömsund och Ekdahl samt fru Lindskog,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse som
i reservationen angivits samt att utskottet
bort under punkten hemställa, att
riksdagen måtte beträffande socker och
sockerbetor in. m., med bifall till Kungl.

Maj:ts framställning samt med anledning
av motionerna 1:550 och 11:680, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:561 och 11:687 samt I:
562 och II: 685, godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande punkten 20 (fettvaror) av
herrar Nord, Hansson, Johnsson i Kastanjegården,
Svensson i Ljungskile och
Widén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten hemställa, att
riksdagen måtte angående fettvaror, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 555
och II: 690, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Att jag tar till orda redan
i början av denna debatt beror inte
på att jag har för avsikt att göra någon
vidlyftigare utläggning med anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet.
Med hänsyn till dess utförliga motivering
och uppläggning i övrigt torde detta
inte heller vara nödvändigt utan endast
ägnat att i onödan ta tiden i anspråk.
Jag skall därför inskränka mig
till att framföra några mera allmänna
synpunkter i anledning av utlåtandet.

Då det tydligen på vissa håll, särskilt
i en del av tidningspressen, förekommit
en viss förväxling av innebörden i den
kungl. proposition, som vi nu behandlar
och som rör den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter, och propositionen rörande
de priser på nämnda produkter, som är
avsedda att gälla under nästkommande
regleringsår, kan det måhända vara skäl
att här erinra om att detta är två visserligen
nära besläktade men dock skilda
saker.

Vad beträffar propositionens innehåll
må det tillåtas mig att ur densamma i
största korthet anföra följande.

Enligt förslaget fastställes prisstödet
för en period av tre år. Vid periodens
början bestämmes i princip för varje
jordbruksprodukt en importavgift, vil -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

ken sedan icke ändras så länge inlandspriset
på produkten ligger inom vissa
gränser, kallade den övre och den nedre
prisgränsen. Inom prisgränserna blir
sålunda den inhemska prisutvecklingen
ganska omedelbart beroende av den utländska.
Blir ett eventuellt prisfall på
den utländska marknaden så kraftigt, att
inlandspriset sjunker under den nedre
prisgränsen, föreslås särskilda åtgärder
för att hindra ett ytterligare prisfall inom
landet. Jordbruket erhåller härigenom
en viss säkerhet för att dess inkomster
ej reduceras under en bestämd
nivå. Å andra sidan föreslås åtgärder
för att hindra en ytterligare prisstegring,
om priset på en produkt överstiger
den övre prisgränsen. Därigenom erhåller
konsumenterna en viss garanti för
att stigande priser på utlandsmarknaden
ej medför ett för högt prisläge inom
londet.

Prisgränserna och importavgifterna
skall enligt förslaget fastställas så, att
mittpriserna mellan prisgränserna i utgångsläget
ger den i 1947 års riksdagsbeslut
åsyftade inkomstlikställigheten
mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga
befolkningsgrupper. Det föreslås,
att det skall ankomma på statens
jordbruksnämnd att, efter förhandlingar
med jordbrukets organisationer, till
Kungl. Maj:t inge förslag rörande prisgränser
och importavgifter för de olika
produkterna.

Vidare omnämns i propositionen att
systemet försetts med vissa spärregler
avsedda att tillämpas vid förändringar i
penningvärdet m. m. Det sägs vidare i
propositionen att en allmän översyn av
systemet kommer att föreslås äga rum
tre år efter ikraftträdandet. Vid den periodiska
översynen skall bl. a. utredas,
hur jordbruksbefolkningens inkomstläge
utvecklats under tillämpningsperioden
samt huruvida inkomstlikställighet uppnåtts
vid det givna gränsskyddet. Anses
ändringar till systemet påkallade, föreslås
frågan härom skola underställas
riksdagen, och några närmare regler för
översynen har därför inte uppställts i
propositionen.

Vidare är att anteckna, att de tullar,

som för närvarande utgår på jordbruksvaror,
enligt propositionen skall slopas.
Importavgiftsmedel skall användas för
regleringsändamål på jordbruksområdet,
varvid det föreslås skola ankomma på
Kungl. Maj:t att efter förslag av statens
jordbruksnämnd meddela föreskrifter
angående den huvudsakliga medelsanvändningen.

Under förutsättning att det föreslagna
systemet godkännes av riksdagen
ämnar Kungl. Maj:t våren 1956 för riksdagen
framlägga ett förslag till systemets
närmare utformning för olika varor
och till erforderliga författningsföreskrifter.

Enligt 1947 års riksdagsbeslut rådde
inom de olika politiska partierna enighet
om att jordbruksbefolkningen i rättvisans
namn, som det heter, borde i inkomsthänseende
jämställas med övriga
befolkningsgrupper i jämförlig ställning.
Ehuru nu inte mindre än åtta år gått
till ända sedan nämnda riksdagsbeslut
fattades, har inte ännu ifrågavarande
likställighet fullständigt uppnåtts. Tyvärr
ser det ut som om därmed skulle
komma att dröja länge ännu. Det förhåller
sig ju i verkligheten så, att tillerkännes
jordbrukets utövare en den
allra minsta inkomstökning, exempelvis
i form av bättre betalning för jordbrukets
produkter, kommer ganska snart
andra befolkningsgrupper — helt naturligt
för resten — med krav på löneökningar.
På så sätt blir det alltid i berörda
hänseende en eftersläpning för
jordbrukets folk. Att så är fallet just nu
ser vi dagligen ganska slående exempel
på. Att eftersläpningen i det hänseende
jag här talar om kommer att för framtiden
skapa problem vilka statsmakterna
på ett eller annat sätt måste försöka
lösa, är enligt min mening uppenbart.
Jag tänker härvid inte minst på den
många gånger och vid oerhört många
tillfällen påpekade flykten från landsbygden,
särskilt då från jordbruket. Det
är en företeelse, som kanske förefaller
många vara av mindre betydelse men
som enligt min och många andras mening
är och kan bli ganska allvarlig. Såvitt
jag kan se är den statistiskt bevi -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

sade starka minskningen av mjölkproduktionen
bland annat en direkt följd
av denna avfolkning av landsbygden och
den därav förorsakade bristen på arbetskraft
inom jordbruket. Jag har, herr talman,
inte kunnat underlåta att i detta
sammanhang omnämna berörda förhållande.

I samband med behandlingen av den
kungl. propositionen har utskottet även
haft att ta ställning till en hel del i anledning
av propositionen väckta motioner.
Om jag har räknat rätt är det ett
tjugotal motioner. Visserligen har en del
av dessa motioner väckts i båda kamrarna
och är sålunda likalydande, men
det sammanlagda antalet tror jag rör sig
om ungefär tjugo. Motionerna finns redovisade
i utskottets utlåtande, och det
torde därför knappast vara nödvändigt
för mig att här lämna en närmare redogörelse
för deras innebörd. Ett par, tre
av dem skall jag emellertid nämna några
ord om.

Jag avser motionerna nr 558 i första
kammaren av herr Werner m. fl., likalydande
med motion nr 688 i andra
kammaren av herr Pettersson i Dahl
m. fl., samt motion nr 563 i första kammaren
av herr Karl Persson.

I den sistnämnda motionen yrkas att
riksdagen måtte besluta att avslå den
kungl. propositionen, alltså rent avslag.
Helt naturligt hade utskottet att först ta
ställning till denna motion. Ilade utskottet
beslutat tillstyrka motionen, d. v. s.
avstyrka propositionen, hade självfallet
någon vidare behandling av propositionen
inte behövt äga rum. Som framgår
av utskottsutlåtandet beslöt utskottet
emellertid att enhälligt avstyrka motionen,
vilket ju innebär att i princip enhälligt
tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag. På grund av vad som i samband
med ifrågavarande propositions framlämnande
till riksdagen och under dess
utskottsbehandling förekommit i såväl
tidningspressen som annorstädes, har
jag velat omnämna förhållandet och få i
kammarens protokoll inskrivet att propositionen
i princip enhälligt tillstyrkts
av utskottet.

Vad beträffar de två förstnämnda motionerna
så har ju kannstöperierna och
ryktessmiderierna i anledning av dessa
varit ännu intensivare än i fråga om den
förstnämnda. Skulle den del av tidningspressen,
som begärligast sysslat med berörda
spörsmål, varit sannspådd, skulle
väl vid det här laget det inte funnits något
kvar av bondeförbundet, och jordbruksministern
skulle ju för länge sedan
varit fullständigt avpolletterad, men nu
har — jag höll på att säga gudskelov —
dessa ryktessmidare inte fått rätt.

Jämte ett par övriga av utskottets ledamöter
har jag tillåtit mig att mot vissa
delar av utskottets förslag anteckna
en reservation. I denna yrkas, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag rörande
sådan komplettering av prissättningssystemet,
att vid förändringar i det
allmänna löneläget under ovan angivna
förutsättningar den avsedda inkomstrelationen
må kunna återställas.

I motiveringen framhålles bl. a.: »De
synpunkter, som i de likalydande motionerna
I: 558 och II: 688 anförts rörande
principerna för inkomstlikställigheten
och utformningen av prissättningssystemet,
synes oss vara beaktansvärda. Det
är angeläget, att sådant statistiskt material
så snart ske kan framskaffas, att inkomstjämförelserna
kan bli så rättvisande
som möjligt. För likvärdiga arbetsprestationer
oavsett inom vilken näringsgren
de utföras skall utgå likvärdiga ersättningar.
Den framtida målsättningen
måste därför vara, att inkomstjämförelserna
skall ske på grundval av timlöner
och att hänsyn jämväl skall tagas till i
vilken mån s. k. obekväm arbetstid förekommer
inom olika sysselsättningar.»

Vidare anföres i reservationen: »Det
bör uppmärksammas, att en betydande
utveckling ägt rum inom jordbruksdriften,
sedan 1947 års beslut om riktlinjerna
för jordbrukspolitiken fattades. På en
företagare inom jordbruket ställes numera
betydligt större krav i fråga om
yrkeskunskaper framför allt beträffande
ekonomi, maskinteknik, växtodling och
djurskötsel. Jordbrukets företagare kan

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

enligt vår mening i detta avseende väl
jämställas med yrkesskickliga arbetare
inom industrien.»

Det torde inte kunna sägas vara någon
överdrift att påstå, att det förslag
till nytt prissättningssystem för jordbruket,
som utskottet framlagt på grundval
av förevarande proposition och motioner,
är att betrakta som en sammanjämkning
mellan de olika uppfattningar,
som företrätts i utskottet. Härigenom har
de i motionerna I: 558 och II: 688 framförda
synpunkterna i viss mån vunnit
beaktande.

Reservanterna förutsätter, att vid den
allmänna översyn av prissättningssystemet,
som skall äga rum vid regleringsperiodens
utgång, frågan om tillfredsställande
garantier för målsättningens
förverkligande upptages till allsidig
prövning på grundval av de erfarenheter,
som då vunnits.

Herr talman! Jag nämnde i början av
mitt anförande att jag inte skulle komma
att hålla på länge. I anledning härav
skall jag nu strax sluta. Innan jag gör
det vill jag emellertid som min personliga
mening säga, att det i den kungl.
propositionen framlagda förslaget angående
den framtida utformningen av
prissättningen på jordbrukets produkter
— i det skick det föreligger i utskottsutlåtandet
— väl torde komma att motsvara
sitt ändamål och framför allt bli
mera smidigt än nu gällande system på
området.

Beträffande behandlingen inom utskottet
av propositionen har arbetet därmed
med hänsyn till ärendets omfattning
och de jämförelsevis många motionerna
varit ganska drygt och krävande
men samtidigt synnerligen intressant.

Till vad jag nu tillåtit mig säga vore
ju givetvis ytterligare en hel del att
tillägga. Med hänvisning till vad utskottet
i övrigt anfört avstår jag därifrån åtminstone
för tillfället, helst som jag vet
att en lång rad talare är anmälda, som
nog kommer att närmare utveckla innebörden
av utskottets utlåtande.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan och motivering med undantag
för punkten 13, där jag yrkar bifall

till den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det förslag till prisregleringsåtgärder
för jordbruket, som nu
ligger på riksdagens bord, tar sikte på
de närmaste tre åren. För att kunna få
en uppfattning om hur framtiden kommer
att te sig är det nödvändigt att se
tillbaka och söka fånga in utvecklingslinjerna,
förutsättningarna och hur de
utnyttjats.

1942 års jordbruksutredning räknade
med att totalskörden skulle stiga med 15
procent till 1970. Hittills har vi en ökning
av endast 3 procent. Den totala slutproduktionen
är dock något större. Till
detta har den kraftiga decimeringen av
vårt hästbestånd bidragit. Den fodermängd,
som därigenom frigjorts för annan
produktion, utgör cirka 7 procent av
en normalskörd, och om den helt skulle
användas för mjölkproduktion skulle
den, räknat i smör, betyda cirka 33 miljoner
kg eller ungefär dubbelt så mycket
som vi exporterar. Om vi haft våra
hästar kvar, hade vi troligen inte besvärats
av någon smörexport. I stället har
det utvecklat sig så, att vi exporterat
smör och importerat traktorer. Varken
bönderna eller folkhushållet har förlorat
på den affären. Den har utgjort en
betydelsefull del i den omfattande rationaliseringsprocessen
inom vår modernäring.

Trots denna kraftiga minskning av
hästbeståndet har totalproduktionen stegrats
med endast 1 procent om året de
senaste femton åren. Under mellankrigstiden
uppskattades produktionsökningen
till 2,5 procent per år.

Denna undersökning ger sålunda klart
vid handen, att det icke är produktionsökningen
som varit den främsta grundvalen
för den betydande förbättring av
inkomststandarden som även jordbrukets
folk haft alt glädja sig åt. Det är i stället
rationaliseringen och den omfattande
mekaniseringen som neutraliserat arbetstillgången
och förbättrat inkomstmöjligheterna.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Den stagnation i produktionsökningen,
som skett under de senaste åren, har
säkerligen sin främsta förklaring i det
hastiga tempo, i vilket arbetskraften
lämnat jordbruket, och den omfattande
omställningsprocess, som därigenom utlösts.
Rationaliseringen och mekaniseringen
har inte helt kunnat neutralisera
arbetskraftsavgången. Sedan en viss stabilisering
ägt rum och forskningens, försökens
och avelsarbetets resultat förbättrats
och sedan ökad yrkesundervisning
och upplysning påverkat produktionsutvecklingen,
kommer förmodligen
produktionsvolymen att åter öka. Men
även om så blir fallet, bör vi inte behandla
denna proposition i någon överskottspanik.
Nyodlingen är endast ett minimum
mot tidigare, och betydande åkerarealer
återförs varje år till skog. Det
är klart att vi nog får räkna med överskott
på vissa produkter, och det bör givetvis
beaktas.

Då avsättningsmöjligheterna på de
upparbetade marknaderna förmodligen
inte blir så besvärliga kan vi se fram
mot de närmaste åren tämligen lugnt.
Även om vissa exportförluster måste uppkomma,
finns det ingen anledning att
anta, att dessa kommer att bli så stora,
att exporten samhällsekonomiskt inte
skall löna sig.

För mjölkproduktionen har nedgången
varit särskilt markant. Produktionsåret
1949/50 var produktionen 3 procent
större än 1938/39 och 10 procent större
än det inhemska behovet av mjölk och
mejeriprodukter. Sedan dess har produktionen
minskat successivt och totalt med
minst 10 procent och årligen med 2 å 3
procent. Under det senaste året har produktionen
gått kraftigt tillbaka även i
Norrland, där den tidigare ökat åtskilligt.
I Mälarlandskapen har mjölkproduktionen
gått ned med 17 procent sedan
1950. Det är således en markant
nedgång i mjölkproduktionen, och det
är uppenbart att så måste vara fallet, när
vi nu har närmare 400 000 kor mindre
och ett betydande antal påläggsdjur
mindre än för 15 år sedan och avkastningen
per ko också har sjunkit de senaste
åren.

Denna utveckling måste föra med sig,
att det i varje fall under de närmaste
åren — såsom också utskottet betonar
— icke blir något egentligt problem att
vinna avsättning för överskottsproduktionen.
Däremot kommer det att uppstå
vissa besvärligheter att på ett tillfredsställande
sätt ordna mjölktillförseln till
de större konsumtionsorterna.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att det inte finns någon reservation
på punkten om mjölkproduktionen, utan
utskottet har uppnått enighet med en viss
justering av propositionen. Det är värdefullt
att så blivit fallet när det gäller
denna gamla stridsfråga. Jag vill tilllägga,
att då det är fråga om att nå fram
till en rättvis inkomstfördelning inom
jordbruket, bör man beakta mjölkproduktionens
lönsamhet, emedan denna
produktion är en väsentlig inkomstkälla
för de mindre jordbrukarna, som i flertalet
fall är hänvisade till animalisk produktion.

Sedan flera år tillbaka har den nu gällande
jordbrukskalkylen varit föremål
för kritik. Man har med rätta sagt, att
den är invecklad och svårbegriplig.
Automatiken mellan lantarbetarlönerna
och prissättningen har kritiserats, och
man har anfört, att trots det omfattande
siffermaterialet har kalkylen inrymt
många osäkra moment och felmarginaler.
Då t. ex. Dagens Nyheter och Expressen
riktigt ordentligt har vädrat sina
starka olustkänslor inför allt som har
med jordbruket och jordbruksbefolkningens
inkomstförhållanden att skaffa,
har kalkylen, illvilligt uttolkad, använts
såsom ett som de trott slagkraftigt tillhygge.
Andra, som anlagt ett mera belanserat
och sakligt betraktelsesätt, har
ansett, att kalkylen ger det bästa material
till belysning av jordbrukets produktionsutveckling
och ekonomiska förhållanden
som vi hittills kunnat åstadkomma,
även om de varit medvetna om
dess brister och felmarginaler. Men detta
har inte uteslutit en önskan att komma
fram till ett bättre siffermaterial,
säkrare bedömningsmetoder och andra
bättre mätare på jordbrukets lönsamhet.

Det förslag som prisutredningen fram -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

lade innebar en rätt väsentlig förändring
av formerna för prissättningen men
byggde på 1947 års beslut om stödet
till jordbruket. Man hade inom utredningen
kommit fram till att man borde
eftersträva en friare ordning och en
bättre kontakt mellan den svenska och
den internationella marknadsutvecklingen
men ändå genom vissa regler eftersträva,
att de som arbetar i jordbruket
skall ha möjligheter att följa med i
inkomstförbättringen.

En övergång från fastlåsta prislägen
till en mera liberaliserad prispolitik
med ökat svängrum för prisförändringarna
innesluter visserligen risker men
ger större chanser för både producenter
och konsumenter. Det nya systemet medför
också ökad rörelsefrihet för jordbruket
när det gäller att något spekulativt
anpassa produktionen efter marknadsutvecklingen
och prisförskjutningarna, så
att jordbrukarna får den bästa inkomsten.

För jordbrukarna måste detta vara
värdefullt och mera intressant. Det har
ju länge och med fog påtalats att jordbruket
varit alltför insnärjt i ett för
många obegripligt nätverk av regleringar
och bestämmelser. För bönder med
frihetskänsla måste detta vara en irriterande
belastning. Kan man, såsom det
nya systemet avser, lätta något på regleringssystemet,
måste detta ur flera synpunkter
vara tacknämligt.

Här kan man göra den psykologiskt
intressanta iakttagelsen, att personer,
som annars säger sig vara frihetsvänner
och reagerar mot regleringar och statsinflytande
på näringslivet, när det gäller
jordbruksbefolkningen omedelbart kommer
in i regleringstänkandet. Det har
blivit så invant och naturligt. Det är riktigt,
att så ovisst som jordbrukets produktion
och världsmarknadsläget är, är
det nödvändigt att statsmakterna vidtar
vissa regleringar och skyddsanordningar
för att söka tillförsäkra dem som arbetar
i jordbruket möjligheter att följa
med i inkomstutvecklingen. Utskottet
ger också uttryck åt denna uppfattning.
Man har diir sökt finna eu handlingslinje
med ökad frihet ocli mindre detalj il

Första kammarens protokoll 1055. Nr .''SO

regleringar, men som ändå kan bereda
jordbrukets folk ekonomisk trygghet och
inkomstlikställighet med jämförbara
grupper. Men främst på jordbrukarhåll
framhärdar man ändå i sitt krav på ytterligare
regleringar och säkerhetsanordningar.
År det ändå inte nödvändigt
att vi söker lösgöra jordbruket, så långt
det nu med hänsyn till skälig levnadsstandard
är möjligt, från regleringsbegreppet
och komma fram till samma
principer som gäller för andra näringar?

Jordbrukarna har ju sina mäktiga
fackliga och ekonomiska föreningar,
som i olika former tillvaratar jordbrukets
intressen och påverkar produktionsapparaten,
produktionsinriktningen
och prisbildningen. Det bör därför inte
innebära några större risker med ökat
spelrum för både prissvängningar och
produktionsförändringar inom de
skydds- och stödanordningar av mera
allmän karaktär, som statsmakterna skapar.
Enligt mitt sätt att se på denna
angelägenhet bör man på jordbrukarhåll
inrikta sig på att få in i medvetandet
den uppfattningen, att statsmakterna
drar upp de stora linjerna för utvecklingen,
utformar sin stödjande och reglerande
verksamhet i så klara och enkla
regler som möjligt och att vi alla inom
våra partier, föreningar och i övrigt, där
vi har inflytande på åsiktsbildningen,
söker vinna förståelse för den uppfattningen,
att regleringar i största möjliga
utsträckning, med beaktande av trygghetsfaktorn
och likställighetskravet, bör
ersättas av jordbrukarnas självverksamhet
under ansvar.

Frågan om jordbrukets inkomstläge
och jämförelsegrunderna intar en mera
central plats i det föreliggande nya prisstödsförslaget
och har därför ivrigt diskuterats
i pressen och givit anledning
till motioner. Då utskottet företagit en
ändring i propositionen och denna ändring
fått skiftande uttydning i pressen,
skall jag försöka förklara, hur utskottet
sett på denna fråga.

1917 års beslut innebar ett uttalande
om att jordbrukarbefolkningen skulle
tillförsäkras en inkomststandard, som
vore likvärdig med standarden för jätn -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

förbara grupper på landsbygden. Jämförelsen
knöts till rationellt skötta jordbruk
med 10—20 hektar. Ehuru det inte
blev klart fixerat, har som jämförbara
grupper räknats vägarbetare, skogsarbetare
och grovarbetare i industri på
landsbygden. Jordbruksprisutredningen
utgick i sina beräkningar av jordbruksbefolkningens
inkomstläge från olika
material: den jordbruksekonomiska undersökningen,
taxeringsstatistiken och
socialstyrelsens levnadskostnadsberäkningar
för landsbygden för år 1951. De
arbetargrupper, med vilka jordbrukets
arbetskraft av utredningen jämförts, representerar
ett något högre löneläge än
den jämförelsegrupp, som 1942 års kommitté
utgick ifrån. Utredningen avsåg
nämligen industriarbetare i de två lägsta
ortsgrupperna.

Jordbruksministern bär intagit den
ståndpunkten, att »jämförelsen bör ske
med sådana arbetsgrupper på landsbygden,
vilkas arbetsprestation i stort sett
motsvarar skötseln av ett basjordbruk.
Skötseln av en sådan gård kan inte betraktas
som okvalificerat arbete, i synnerhet
icke efter den omfattande mekanisering,
som ägt rum». Statsrådet ansluter
sig till den jämförelsegrupp, som
utredningen valt. Det är sålunda klart
utsagt av jordbruksministern att han vid
sitt ståndpunktstagande tagit hänsyn till
att skötseln av ett basjordbruk är ett
kvalificerat arbete.

I denna uppfattning har också utskottet
instämt, men sedan utredningen företog
sina överväganden har ortsgrupp I
försvunnit och de nu lägsta ortsgrupperna
är ortsgrupperna II och III. I propositionen
har man icke tagit ställning
till denna förändring i ortsgrupperna.
Utskottet däremot anför att jämförelsen
bör ske med industriarbetare och liknande
inom de två lägsta ortsgrupper
som nu gäller, alltså II och III, varvid
hänsyn skall tagas till jordbruksnäringens
omfattning inom var och en av dessa
ortsgrupper. Utskottets uttalande innebär
närmast en precisering, som under
alla förhållanden måste göras innan
en slutgiltig fastställelse av jämförelsegrupperna
kan ske. Någon nämnvärd

ändring av propositionens materiella innehåll
innebär utskottets uttalande inte.

I reservation 2 a av herr Nord med
flera har jämförelsefrågan berörts. Reservanterna
är ense med utskottet om att
jämförelsen med industriarbetarlönen i
de två lägsta ortsgrupperna är skälig och
att en begränsning av jämförelsegruppen
till helt okvalificerad arbetskraft
icke kan anses motiverad. Det är ju detsamma
som sägs i propositionen och i
utskottsutlåtandet. Reservanterna synes
vara rädda för att man skall komma för
högt om man följer utskottets skrivning.
Det torde här närmast vara en strid om
ord, tv utskottet säger ju tydligt att det
icke är berett att förorda att jämförelsegruppen
anges på annat sätt än som
skett i propositionen.

Det har inotionsledes påpekats att prisutredningens
bedömningsmaterial stannade
vid 1952—1953. De senaste två åren
har jordbrukarna sackat efter i inkomstförbättringen,
och detta påpekande har
säkert fog för sig. Det är därför förklarligt,
att en del jordbrukare frågar sig
om mittprisnivån, den centrala punkten
i hela denna regleringsplan och om vilken
förhandlingar skall föras, kommer
att fastläggas för tre år framåt vid en
nivå, som kan anses för låg med hänsyn
till de senaste årens eftersläpning. Denna
ängslan har i propositionen parerats
med att statsrådet, som instämmer med
utredningen att den i 1947 års riksdagsbeslut
åsyftade inkomstlikställigheten i
huvudsak uppnåtts 1952—1953, tillägger,
att vid den närmare utformningen av
det prissystem, som i propositionen presenteras,
»måste självfallet hänsyn tagas
till de förändringar, som därefter kan
ha inträtt». Det är sålunda klart att det
är det vid den tidpunkt, då mittprisnivån
skall fastställas, rådande inkomstläget
som får fälla utslaget. Om den saken
torde väl heller icke några delade meningar
råda.

I den av herr Tjällgren m. fl. till utskottsbetänkandet
fogade reservationen
återkommes till det inotionsledes framförda
yrkandet, att man vid jämförelsen
skall utgå från timlöner i stället för årslöner.
Det har för utskottet icke varit

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

möjligt att av det material, som ställts
till dess förfogande, bilda sig ett realistiskt
omdöme om till vilka resultat en
sådan ändring i jämförelsen skulle leda.
Vi får nämligen komma ihåg att jordbruket
och industrierna arbetar under
så olika förhållanden. Till detta kommer
att jordbrukare är företagare och arbetare
i samma person, vilket komplicerar
jämförelserna särskilt i fråga om arbetstimme
och de mätningsmetoder som kan
anses rättvisa. Likaså är frågan om obekväm
arbetstid besvärlig att få ett fast
grepp om. I varje fall bör man väl nöja
sig med årsjämförelser enligt utskottets
förslag till dess att ett bättre material till
frågornas bedömning har kunnat åstadkommas.

Den Tjällgrenska reservationens kläm
är inte entydig. Det hemställes hos
Kungl. Maj:t om . »skyndsam utredning
och förslag rörande sådan komplettering
av prissättningssystemet, att vid förändringar
i det allmänna löneläget under
i de nämnda motionerna angivna
förutsättningar den avsedda inkomstrelationen
må kunna återställas».

Skall yrkandet fattas så, att det beställda
förslaget skall framläggas under
treårsperioden och föranleda ytterligare
spärregler under löpande period, så är
man tillbaka till det nu gällande systemet
med årliga prisjusteringar. Utskottet
anser att en sådan ordning, som i reservationen
föreslås, strider mot det nya
systemets allmänna uppläggning.

Detsamma kan också sägas om reservation
8 av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka tydligen velat skaffa sig en
liten brasklapp genom att uttala, att systemet
redan under övergångstiden bör
kunna omprövas om den åsyftade likställigheten
uppenbarligen icke uppnås.
Jag vill dock erinra om att de s. k. 5-och 6-proccnts spärreglerna är tillskapade
för att vara ett skydd mot en ensidig
prisutveckling någon längre tid. Vidare
är det endast tre år som det gäller,
och denna tid får väl närmast anses vara
ett försök, då man samlar erfarenheter
och uppslag till en kommande period.
Man får val vara på det klara med
att ett friare system medför vissa risker

men också vissa chanser. Det beror på
hur marknadsläget kommer att utveckla
sig.

Det må framhållas, att jordbruksministern
på tal om jordbruksbefolkningens
relativa inkomstläge framhållit, att större
möda än hittills bör läggas ned för
belysning av hithörande spörsmål. Detta
är en uppfattning som utskottet också
understryker. Utskottet har dessutom
framhållit, att det är nödvändigt att det
statistiska bedömningsmaterialet på olika
områden skall göras så utförligt och
belysande som det går att åstadkomma
för att om tre år komma fram till ett
fastare grepp om problemet.

Med detta bör reservanterna låta sig
nöja, särskilt som utskottet anfört att en
översyn av systemet kan bli nödvändig
vid en mera betydande förändring av
växelkurserna och vid en katastrofartad
utveckling för jordbruket.

6-procentregeln, som tillkom i jordbruksnämndens
kompromiss, hade utformats
såsom ett skydd mot möjligheten
att inlandspriserna mera långvarigt
tenderar att genomsnittligt ligga vid ett
läge som skiljer sig väsentligt från den
genomsnittliga mittprisnivån. Ett särskilt
producentprisindex skall upprättas
och regeln utformas så, att den skall träda
i kraft när avvikelsen från utgångsläget
100 under så många månader i
följd var 6 enheter eller större att avvikelserna
uppgick till siffran 30.

Från bondeförbundshåll hade motionerats
om en sådan ändring, att kravet
på månadsföljd skulle utgå och regeln
träda i kraft, när index gått ner 6 enheter
eller mera i så många månader under
ett år att siffran 30 uppnåtts. En sådan
utformning av regeln har utskottet
icke kunnat antaga, enär förslaget icke
står i överensstämmelse med regelns
syfte. Det ligger i det nya systemets natur,
att tillfälliga prissvängningar får förekomma.
Den av utskottet företagna
iindringen innebär, att man skall tolerera
ett överhopp av högst en månad. Det
sker visserligen någon uppluckring av
det stränga kravet på månadsföljd, men
regelns karaktär förändras icke. Det bör
också observeras att regeln självfallet,

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

liksom prisgränserna, har en dubbelsidig
verkan. Stiger priserna, ökas genom
regelns uppmjukning chanserna för att
den träder i kraft vid den Övre kritiska
gränsen och sålunda medför en sänkning
av priserna.

Från folkpartihåll har man reserverat
sig för att indexberäkningen skall utgå
från partipriser i stället för avräkningspriser.
Man synes vara rädd för försök
till spekulation från mejeri- och slakterihåll.
Är den risken så stor, med den insyn
man numera har i de stora mejerioch
slakteriorganisationernas förehavanden,
att man fördenskull skall företaga
en ändring av indexberäkningarna? Jag
tror det knappast. Vi får väl även på
denna punkt se hur det utvecklar sig under
de tre försöksåren och sedan rätta
till felaktigheterna och avhjälpa de missförhållanden
som förekommit.

Frågan om sockerbetsodlingen har
väckt stort intresse. Flera motioner har
avlämnats med förslag till ändringar i
propositionen. Denna innehöll förslag
om att sockerbolagets importmonopol
skulle upphävas och att producentpriset
på sockerbetor skulle fastställas genom
förhandlingar mellan betodlarna och bolaget.
Gränsskyddet skulle kompletteras
med ett pristilläggsförfarande. Vi socialdemokrater
i utskottet har ansett att
denna utformning av skyddet för sockernäringen
var acceptabel. Då gränsskyddet
för denna odling är väsentligt större
än för någon annan produkt, anser vi
reservanter att man måste anstränga sig
för att genom rationaliseringar av odlingen
och fabrikationen söka få denna
produktion att fungera med ett skydd
som kan bringas i nivå med andra produktionsgrenars.
Jag vill betona att även
vi reservanter har en positiv inställning
till denna produktionsgren.

Det är två saker som härvidlag är värda
att uppmärksammas.

För det första, att vi socialdemokrater
är ensamma om att lämna jordbruksministern
vårt stöd. För det andra, att det
ingår i folkpartiets liberaliseringsprogram
att slå vakt om sockerbolagets monopol.
Det finns tillfällen även för folkpartiet,
då de taktiska beräkningarna får
slå igenom principerna.

Då utskottets utlåtande åtföljs av inte
mindre än tio reservationer, kan det förefalla
som om liberaliseringstanken
sprängts sönder och den nya given omintetgjorts,
men så är nog inte fallet. Reservationerna
berör huvudsakligen detaljproblem.
Enighet har kunnat uppnås
omkring den ledande tanken i propositionen
om ökad frihet och större anpassning
av priserna till skiftningarna i
marknadsläget och att de nya reglerna
skall gälla i tre år. Vi får hoppas, att det
på längre sikt skall visa sig vara till fördel
både för producenter och konsumenter.
Det har i varje fall varit vägledande
för mitt ställningstagande.

Vilken uppfattning man än har om de
behandlade frågorna, måste man ändå
anse det vara värdefullt att det skett en
viss avpolitisering av prispolitiken och
vi slipper de årligen återkommande stridigheterna
om dessa känsliga och politiskt
irriterande frågor.

Men detta bör inte betyda något vakuum
i statsmakternas intresse för att
stödja jordbruksnäringen. Den vetenskapliga
forskningen, den målbundna
försöksverksamheten har haft stora
framgångar och har stor betydelse för
framstegen inom jordbruket men arbetar
med mycket begränsade resurser.
Kampen mot växtsjukdomarna som bryter
ned och förstör så mycket av vår
skörd varje år, bör intensifieras och
byggas ut. Jag måste därför beklaga att
det förslag, som två representanter i
prisutredningen framförde, nämligen att
ett visst belopp skulle avsättas årligen
till forskning och försök, inte vunnit
beaktande. På en omslutning av 4 miljarder
hade det icke märkts, om man avsatt
några hundra tusen kronor årligen
för denna verksamhet, men det hade betytt
mycket om man fått späda på de nu
otillräckliga anslagen med dessa pengar.
Det hade säkert varit en lönsam investering.
Jag förutsätter att ökat stöd från
det allmänna lämnas såväl till forskning
och försök som till yrkesundervisningen,
dessa mäktiga hävstänger i jordbruksnäringens
tjänst.

I folkpartipressen har man de senaste
dagarna fått läsa om vilken stor seger
folkpartiet egentligen vunnit i denna

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

fråga. Visst har utskottet på några punkter
intagit en något annan ställning än
tidigare, men man får också komma
ihåg, att förhållandena nu är delvis annorlunda
än när vi fick importera betydande
mängder brödsäd till priser, som
låg avsevärt över hemmapriserna. Varje
åtgärd måste ses i belysning av de förhållanden,
som varit rådande vid dess
vidtagande. Annars kommer man fel i
sin bedömning. Då folkpartiet tillägnar
sig äganderätten till förslaget om större
liberalisering av jordbrukets prissättning
på grund av den programförklaring,
som herr Ohlin avgav i slutet av
1954 års riksdag, må det framhållas, att
redan i maj 1952 tillsatte regeringen en
prisutredning med uppgift att utreda
frågan om större frihet i jordbrukets
prispolitik.

I sina direktiv framhöll jordbruksministern
att det var erforderligt att söka
»finna en form för prisregleringen, som
innebar att denna skulle ske efter mera
schematiska regler och dessutom i högre
grad än det nuvarande systemet medge
en smidig anpassning till förändringar i
produktions- och avsättningsförhållandena
ävensom i den allmänna löne- och
kostnadsutvecklingen». Det framhölls vidare
att man skulle eftersträva största
möjliga frihet och undvika detaljregleringar.
Och som resultat av denna utrednings
arbete och förslag är propositionen
uppbyggd och utformad. Att folkpartiet,
mot vad som är vanligt, under
pågående utredning, för att vara först
på planen, framlägger ett eget program
i samma fråga, förändrar väl inte det
faktum att regeringen tagit initiativet till
totalkalkylens ersättande med ett friare
system och i direktiven till utredningen
angivit riktlinjerna för det prissystem
som vi nu går att besluta om. Det kan
man inte komma ifrån.

Folkpartiet har väl ändå inte fått riktigt
som det velat, ty av de tio reservationerna
svarar folkpartirepresentanterna
för halva antalet, eller fem. Men det
kanske också betraktas som en förtjänst
att ha många reservationer. De partitaktiska
spekulationerna kan ta sig olika uttryck.

För min del är det praktiska resultat,
som beslutet kan innebära till gagn för
dem som arbetar inom jordbruket och
för folkhushållet i sin helhet, ändock
det väsentliga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag med
undantag av avsnittet om sockerbetsodlingen,
där jag yrkar bifall till den av
herr Anderberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När riksdagen nu står i
begrepp att besluta om det nya prissättningssystemet
för jordbrukets produkter,
kan det vara anledning att med nåra
ord beröra den metod, som det nya
systemet skall avlösa. Totalkalkylen, som
legat till grund för prissättningen i vårt
land under ganska lång tid, var från början
endast avsedd som ett övergångssystem.
Allteftersom man fick material
av olika slag skulle den avlösas av en
typjordbrukskalkyl, i vilken man tog
sikte på förhållandena vid de s. k. typjordbruken
eller basjordbruken, d. v. s.
gårdar med en åkerareal av 10—20 hektar.
Det var för innehavarna av basjordbruken,
som man ville förverkliga
den inkomstlikställighet, som var kungstanken
i 1947 års jordbruksbeslut.

Totalkalkylen har emellertid, såsom
redan herr Jonsson i Fjäle anfört, blivit
föremål för en mycket hård kritik från
olika håll. Den har varit komplicerad
och svår att förstå för menige man. Man
har tid efter annan kunnat påvisa bristfälligheter
i beräkningsmetoderna, t. ex.
beträffande arbets- och maskinkostnader.
Visst är det sant att det funnits
många poster i jordbrukskalkylen, som
man kunnat diskutera. Men enligt mitt
förmenande har den trots detta varit betydligt
bättre än sitt rykte. Den liar aldrig
varit något hafsverk. Den har tvärtom
upprättats med anlitande av den
främsta expertis, både från producentoch
konsumentsidan, som står till buds
på detta område. Den har varit ett försök
att mäta den ekonomiska utvecklingen
på jordbrukets område från ett givet
utgångsläge, och den har mycket väl fyllt

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

uppgiften som underlag för de årliga
prisförhandlingarna. I en rad andra länder
har man också utformat sin jordbrukspolitik
efter samma principer som
vi gjort i Sverige. Det är därför inte att
förvåna sig över att man från jordbrukarliåll
med en viss oro ser fram emot
ett nytt system, om vilket man inte vet
mycket mer än att det i ännu högre grad
än den gamla jordbrukskalkylen verkar
krångligt och invecklat. Man har inte
utan skäl resonerat som så, att man vet
vad man har men inte vad man får.

Men det gamla systemet förutsatte
bland annat en rad detaljregleringar,
som det varit en allmän strävan att komma
ifrån. För varje år har man försökt
att få ett friare förhållande även på jordbrukets
område. De årliga prisuppgörelserna
har ofta vållat irritation och olust,
som man anser sig kunna undgå genom
en överenskommelse för flera år. Inte
minst efter allt ståhej i höst både kring
principbeslutet och åtgärderna med anledning
av skördeskadorna är litet
mindre publicitet kring jordbrukets prisfrågor
sannerligen en nåd att stilla bedja
om.

Enligt det nya systemet skall prisbildningen
på jordbrukets produkter liksom
inom näringslivet i övrigt bli mer kontinuerlig
och smidig. Både produktion
och prisbildning skall bättre än hittills
kunna anpassa sig efter förhållandena
såväl inom landet som på utländska
marknader. Det nya systemet bör också
bättre gynna de driftiga och företagsamma
jordbrukarna än det gamla, eftersom
det ger större möjligheter för den enskilde
att tillgodogöra sig vinsten på grund
av rationalisering och egna initiativ. Och
måhända kan det också i någon mån bidraga
till att minska det utbredda kompensationstänkandet
i vårt land. Enligt
det nuvarande systemet har man vid
varje prisuppgörelse fått en bestämd
summa på livsmedelskostnaderna, en
summa som sedan tagits till intäkt för
kompensationskrav t. ex. vid avtalsförhandlingar.
I en mera kontinuerlig prisbildning
kan man räkna med att denna
inflationsdrivande effekt kommer att
minska.

Beslutet 1947 om den framtida jordbrukspolitiken
omfattades av en praktiskt
taget enhällig riksdag. Beslutet har
också lojalt fullföljts av statsmakterna
under de gångna åren. Det är givetvis
till fördel både för jordbruket och samhället
i sin helhet om man får största
möjliga enighet även nu, när de nya riktlinjerna
skall bestämmas.

Det förslag, som riksdagen i dag har
att ta ställning till, utgör resultatet av
omfattande och grundliga utredningar.
Det bygger på en kompromiss mellan
företrädare för olika konsumentsammanslutningar
och för jordbrukets ekonomiska
och fackliga organisationer, en
kompromiss som inte tillkommit utan
besvärligheter, utan där önskemål och
synpunkter från båda håll har beaktats.
Förslaget bygger på förutsättningen att
när det nya systemet skall föras ut i
verkligheten, nämligen hösten 1956,
skall den i 1947 års riksdagsbeslut åsyftade
inkomstlikställigheten uppnås.

Jordbruksutskottet understryker detta
och betonar, att man måste ta hänsyn
till den eftersläpning som ägt rum för
jordbrukets vidkommande sedan 1952,
då jordbruksprisutredningens undersökningar
avslutades. Det är helt naturligt
att man har detta krav från jordbrukets
sida, men kan man förvänta att önskemålet
vinner något gensvar från konsumenternas
sida? Enligt mitt förmenande
är så fallet. Inom jordbruksutskottet, där
det inte bara sitter representanter för
jordbruket, har den omtalade förutsättningen
vunnit stöd från alla håll. Och
för en tid sedan läste jag en artikel i tidskriften
Vi, författad av fil. lic. Mauritz
Bonov, där han också gav uttryck för
samma inställning. Licentiat Bonow
skrev följande i en artikel med rubriken
»Blir livsmedlen dyrare?»: »Jag antydde
tidigare, att vi fr. o. m. 1956 års skörd
sannolikt har att vänta en viss uppgång
i livsmedelspriserna. Detta sammanhänger
med att jordbruksbefolkningen i
vårt land, alldeles bortsett från dåligt
skördeutfall, inte hållit jämna steg med
industriarbetarnas inkomstutveckling
under de senaste två åren. Hur stor denna
eftersläpning i inkomsthänseende är

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

håller f. n. på att utredas av särskilda
experter. Vid övergången till det nya,
friare systemet för jordbruksprodukternas
prissättning kommer dessa undersökningar
om inkomstutvecklingen inom
jordbruket respektive industrien att spela
en betydande roll, när det gäller att
fastställa importskyddets storlek och
därmed den framtida prisnivån. Redan
vad som nu är känt om utvecklingen under
senare år ger emellertid vid handen
att vissa ytterligare prishöjningar på
livsmedel torde bli ofrånkomliga i samband
med det nya systemets införande
fr. o. m. hösten 1956.»

Ett sådant vittnesbörd som detta av en
framstående representant för konsumentsidan,
riktat direkt till konsumenterna,
är värt att notera med tillfredsställelse.
Det bådar gott för förståelse
och samförstånd även i fortsättningen
när jordbrukets prisfrågor skall lösas.

Enigheten om de stora linjerna utesluter
naturligtvis inte olika meningar om
vissa detaljer i det framlagda förslaget.
Som vanligt väcktes det en rad motioner
med anledning av propositionen, i vilka
olika önskemål framfördes. Av dessa
motioner har framför allt den s. k. partimotionen
från bondeförbundets sida
väckt stor uppmärksamhet. Man kan inte
låta bli att undra vad som står på, när
20 ledamöter av bondeförbundsgruppen
i andra kammaren väcker en motion
som är riktad mot ett förslag framlagt
av partiets eget statsråd. Jag skall inte
försöka analysera syftet med framstöten
utan endast uttala den stillsamma förmodan,
att motionen kanske främst varit
avsedd för utvärtes bruk. Därom vittnar
en del kommentarer, som förekommit
i samband med motionen. Och när
herr Tjällgren här talar om den uppmärksamhet
motionen väckt i ^olika tidningsorgan,
så skall vi inte glömma bort,
att den även i bondeförbundets propaganda
ute i landet har spelat en stor roll
under den gångna hösten. Medan man
här i riksdagen varit mycket angelägen
att betona, att motionen inte alls avvek
från principerna i herr Norups proposition,
liar man i hondeförbundspressen
förmenat, att den innebar avsevärda för -

bättringar i jämförelse med samma proposition.
Trots att utskottet i punkt efter
punkt klart hemställer om avslag på motionens
yrkanden — det sker på fem
ställen i utlåtandets kläm — inkasserar
man vissa smärre förtydliganden och
omformuleringar i utskottets motivering
som väsentliga framgångar för motionen.
Det vittnar åtminstone i detta sammanhang
om ett förnöjsamt sinnelag. Man
har som bekant nyligen börjat experimentera
med dubbelprogram i radio. Efter
höstens händelser kring propositionen
nr 198 har jag inte kunnat undertrycka
den misstanken, att en del av vad som
förekommit har ingått såsom led i ett
slags dubbelprogram i jordbruksfrågan,
så att man alltefter behovet kan tillgodose
olika smakriktningar.

Herr talman! Från högerns sida har
vi ansett, att Kungl. Maj:ts proposition
bör godtagas av riksdagen. Vi har emellertid
även från vår sida framfört vissa
synpunkter, som vi hoppats att riksdagen
skulle beakta vid behandlingen av
propositionen. Ett par av våra önskemål,
bl. a. i fråga om småbrukets speciella
förhållanden, har tillgodosetts av utskottet,
vilket vi noterar med stor tillfredsställelse.
I några andra avsnitt har
emellertid herr Hseggblom och jag önskat
en annan motivering för utskottets
förslag, och jag ber nu, herr talman, att
med några ord få motivera ett par av
våra reservationer.

I första avsnittet av utskottets utlåtande
diskuteras problem i samband med
överskottsproduktionen. Därmed kommer
man in på hela målsättningen för
vår jordbrukspolitik. Jordbruksprisutredningens
arbete skedde under trycket
av ett för varje år besvärligare överskottsproblem,
och utredningen diskuterade
åtgärder för att minska produktionsvolymen.
Sedan dess har vi haft
1955 års svåra missväxt, som för tillfället
jagat överskottsspöket på dörren.
Man får naturligtvis inte dra några
långtgående slutsatser av ett enda års
skördeförliållanden, men det dåliga året
1955 kommer förvisso alt sträcka sina
verkningar flera år framåt i tiden, bl. a.
på grund av den kraftiga minskningen

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

av antalet mjölkkor. Men det finns även
andra omständigheter som talar för att
den snabba takt i produktionsökningen,
som vi bevittnat under efterkrigstiden,
kommer att dämpas. Herr Jonsson i Fjäle
berörde i sitt anförande en del av dessa
omständigheter, och jag ber att på
någon punkt få komplettera framställningen.

Det senaste decenniet har framför allt
präglats av en våldsam mekanisering
inom jordbruksdriften. Under tiden 1938
■—1954 steg antalet traktorer i vårt land
från ungefär 18 000 till över 100 000, vilket
innebär mer än en femdubbling. Om
traktorerna fördelades på brukningsdelar
med mer än 10 hektar åker, bleve
det drygt en traktor på varje brukningsdel.
Det är ganska klart, att en sådan
hastig utveckling inte kommer att kunna
fortsätta under de närmaste åren.
Mekaniseringen är inte heller i och för
sig detsamma som en intensifiering av
driften.

Även avfolkningen vid jordbruket
medför en mer extensiv drift än förut.
Folket räcker inte till för alla arbeten,
och de ständigt höjda lönekostnaderna
gör att jordbrukarna mer och mer börjar
överväga, om inte priset för en ökad
produktion blir för högt. Möjligheten till
personlig omtanke och omvårdnad minskas
i samma mån som tiden inte räcker
till. Man kan förmoda, att avfolkningen
inom en nära framtid kommer att göra
sig alltmer kännbar. Höstens stora rush
inom vissa industrier har i mina bygder
medfört en ytterligare avfolkning av
jordbruket och landsbygden. Jag ber att
få nämna ett par siffror från mitt hemlän,
som belyser den fortgående avfolkningen.
År 1952/53 gjorde Jordbrukets
utredningsinstitut en speciell arbetskraftsundersökning
i Östergötland. Därvid
visade det sig, att på gårdar med
2—5 hektar åker närmare en tredjedel
av samtliga brukare var över 60 år gamla.
Där är alltså ett brukareskifte snart
aktuellt. Men endast ett fåtal av dessa
jordbruk har yngre arbetskraft, som kan
tänkas träda till när de gamla går undan.
Här blir det följaktligen många
brukningsdelar, som med eller utan sam -

hälleliga åtgärder ställes utan innehavare
under det närmaste decenniet.

Med hänsyn till alla dessa omständigheter
kan man förutse en dämpning av
produktionsökningstakten utan några
särskilda statliga åtgärder. Även om jordbruksproduktionen
under nuvarande förhållanden
varit så stor, att en viss del
måste exporteras, har detta icke varit till
nackdel för vårt land. Vi anser det därför
angeläget, såsom vi framhåller i vår
reservation, att jordbruket även i fortsättningen
får möjlighet att till fullo utnyttja
alla sina produktionsfaktorer, även
om därigenom visst exportöverskott
skulle uppstå.

I en reservation under punkt 8 yrkar
vi vidare bifall till högermotionens förslag
om skyndsam, särskild utredning
beträffande resultatutjämning i beskattningshänseende
även för jordbrukets
del. Denna fråga var föremål för debatt
i kammaren redan förra onsdagen, och
statsrådet Sträng förklarade sig då beredd
att i sinom tid, när möjligheterna
det medgav, ta upp frågan till prövning.
Jag vill emellertid understryka vad herr
Sigfrid Larsson, som var interpellant,
yttrade i debatten, nämligen att ärendet
är så angeläget och brådskande, att det
bör bli föremål för en snar utredning.
Frågan om resultatutjämning är gammal,
men den har vunnit ny aktualitet på
grund av årets skördeskador. Från olika
håll i landet kommer önskemål om åtgärder
i utjämnande syfte, önskemålen
motiveras naturligtvis därav, att den nuvarande
skattelagstiftningen gör det
omöjligt att gömma över från de goda
åren till de dåliga. På grund härav har
ibland en onödigt stor investeringsverksamhet
ägt rum under de goda åren. Man
har bytt maskiner och verkställt reparationer
i större omfattning än som skulle
varit fallet, om det funnits möjlighet att
gömma pengarna till ett annat år utan att
behöva betala större delen i skatt.

Därmed har jag, herr talman, i korthet
motiverat de särskilda yrkanden,
som vi gjort från högerrepresentanternas
sida, åtminstone till en del. Innan
jag slutar, vill jag dock beröra ytterligare
ett avsnitt av utlåtandet, som jag

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

tror kommer att bli föremål för mera ingående
debatt senare i dag. Jag avser utskottets
förslag rörande socker och sockerbetsodling.
Jag vill endast ge uttryck
för östgötarnas tacksamhet för att förslaget,
såsom det nu utformats, lämnar
viss möjlighet till fortsatt sockerbetsodling
i Östergötland. Det är alldeles uppenbart,
att denna odling kommer att
bli av mycket begränsad omfattning, sedan
sockerbruket i Linköping lagts ned.
Men även i år har det odlats sockerbetor
på cirka 700 hektar av den allra
bästa sockerbetsjorden, och man är intresserad
att fortsätta, om frågan beträffande
fraktkostnaderna till Skåne löses
på ett tillfredsställande sätt. Det är även
ur allmän synpunkt önskvärt, att denna
förhoppning kan bli tillgodosedd. Det
är önskvärt bland annat därför att de
odlare, som skaffat sig en mycket dyrbar
maskinutrustning för mekanisering
av sockerbetsodlingen, skall få tillfälle
att utnyttja denna utrustning under de
närmaste åren. Om riksdagen nu bifaller
utskottets förslag och inte den reservation,
som socialdemokraterna avgivit,
öppnas en möjlighet att även under de
närmaste åren fortsätta sockerbetsodlingen
i Östergötland.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag med de ändringar beträffande
motivering och hemställan, som framgår
av reservationerna av herr Hseggblom
och mig under punkterna 1, 2 b) och 8.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
ett par föregående talare erinrat om,
nämligen att arbetet i jordbruksutskottet
med frågan om den framtida prisregleringen
för jordbruket varit rätt krävande
med hänsyn till de många och svåröverskådliga
rcgleringsbeslut och de
många motioner som förelegat. Man kan
dock konstatera att relativt stor enighet
kunnat uppnås. Det föreligger visserligen
flera reservationer. Herr Eskilsson
liar nyss talat för ett par av dom, som
han står bakom, och jag skall nu en
liten stund syssla med en reservation,

som vi från socialdemokratiskt håll har
stannat för och som gäller frågan om
stödåtgärder för sockerbetsodlingen. Det
är väsentligen på denna punkt som det i
utskottet stått en del strider, och det var
endast med lottens hjälp som majoriteten
segrade. Reservanterna har funnit
det vara synnerligen angeläget, att det
föreslagna prissättningssystemet icke
brytes, och har delat departementschefens
uppfattning, att man genom rationalisering
av odlingen och fabrikationen
skall skapa en möjligast effektiv och
konkurrenskraftig sockerindustri i vårt
land och därigenom möjliggöra att gränsskyddet
för sockerproduktionen bringas
mer i nivå med det skydd, som andra
produktionsgrenar inom jordbruket kan
komma att åtnjuta.

En bedömning av vad som är ett rimligt
tullskydd för en viss produkt eller
näringsgren måste alltid börja med de
rådande priserna och den väntade prisutvecklingen
på världsmarknaden i jämförelse
med de inhemska. Därmed anger
man konsumenternas direkta kostnader
för skyddet åt ifrågavarande produktionsgren.
Dessa får sedan vägas mot de
hänsyn man anser sig böra ta till de
speciella förhållanden av olika slag, som
är relevanta för näringsgrenen i fråga.

Jordbruksprisutredningen räknade hösten
1954 med en produktionskostnad för
socker i Sverige av 91—92 öre per kilogram,
medan importpriset var 60,5 öre
per kilogram, vilket innebar att det
svenska priset på socker översteg priset
på importvaran med ungefär 50 procent.
Denna uppskattning torde dock ha inneburit
en viss underskattning av gränsskyddets
storlek. Hösten 1955 kan skillnaden
beräknas till nära 70 procent av
importpriset för östeuropeiskt betsocker
med ett importpris av 54 öre per kilogram.
Importpriset för kolonialsocker är
något högre, nämligen 57 öre per kilogram.
Skillnaden har således ökat något
på grund av en viss nedgång i sockerpriserna
på världsmarknaden. Arbetskostnadernas
andel i totalkostnaderna är
för betodlingen över 40 procent, medan
de för exempelvis brödsädsodlingen är
endast omkring 15 procent.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Vilka utvecklingstendenser gör sig då
gällande på världsmarknaden? Är denna
stora skillnad mellan inhemska priser
och importpriser rent tillfällig eller
kan den beräknas bli bestående? Kan vi
med andra ord räkna med att även i
framtiden kunna importera billigt socker,
om vi väljer detta alternativ?

FAO har i sin senaste årsrapport givit
en översikt över utvecklingen av produktion,
konsumtion och priser under
de 10 efterkrigsåren, bl. a. också för socker.
Härav framgår, att både produktion
och konsumtion av socker stigit mycket
starkt både under denna period och i
förhållande till åren närmast före kriget.
Totalt har produktionen, jämfört
med 1934—1938 ökat med 50 procent.
Den internationella handeln med socker
har dock inte ökat lika mycket, vilket
återspeglar en växande självförsörjning
och en speciellt stark ökning av konsumtionen
i varmare länder, där den tidigare
ofta var mycket låg och där odlingen
av sockerrör expanderat i takt
med ökningen av konsumtionen.

Situationen på sockermarknaden för
närvarande påminner i rätt hög grad om
den som förelåg på 1930-talet. Två väsentliga
skillnader föreligger dock. För
det första baseras en inte oväsentlig de!
av handeln på långtidskontrakt. De viktigaste
är det mellan Kuba och USA och
det mellan England och imperiet i övrigt.
För det andra försöker man sedan
en tid tillbaka reglera handeln med ett
internationellt sockeravtal med exportkvotering,
som skall träda i kraft när
priset på råsockcr under en viss tid legat
under 3,25 cents per pound. Avtalet har
även en övre prisgräns, 4,35 cents per
pound, som dock hittills ej varit aktuell.
Prisnivån ligger dock inte oväsentligt
högre än den gjorde på 1930-talet. Även
om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen,
ligger bottenpriset i det
internationella sockeravtalet, kring vilket
det fria världsmarknadspriset under
senare åren rört sig, med cirka 60 procent
över medelpriset 1934—1938. Det
synes därför inte vara så lågt, att en expansion
av produktionen inte skulle
kunna fortsätta vid denna prisnivå.

Det är tre synpunkter, som man måste
ta hänsyn till när behovet av stöd till
en sådan näring som sockerindustrien
bedömes. För det första är det fråga om
socialpolitiska hänsyn, d. v. s. hänsyn
till sysselsättning och inkomster inom
landet eller vissa delar av landet för
dem, som är sysselsatta i ifrågavarande
näring. För det andra gäller det beredskapspolitiska
hänsyn, och för det tredje
avses strukturförhållanden och rationaliseringen
inom näringen. Om gränsskyddet
skyddar ett monopol med föråldrade
produktionsmetoder, kan det vara
anledning att sänka skyddet för att
få till stånd en rationalisering.

De social- och sysselsättningspolitiska
aspekterna på den svenska sockerbetsodlingen
knyter sig främst till odlingen på
Öland och Gotland. Inom övriga delar
av odlingsområdet skulle en minskning
av den odlade arealen inte behöva leda
till några mera avsevärda problem.
Tvärtom har ju anskaffningen av arbetskraft
till denna odling länge varit en
mycket besvärlig fråga. Och även om en
begränsning av odlingen skulle leda till
svårigheter även inom något mindre område
på fastlandet, får dessa lösas på
andra sätt. Det kan inte vara rimligt att
i ett fullsysselsättningssamhälle ge ett
utomordentligt tullskydd för en viktig
vara bara för att undvika dylika, mycket
begränsade problem.

På öarna är alternativen dessutom nuvarande
odling eller ingen odling alls,
eftersom en fabrik ju kräver ett visst
minsta råvaruunderlag, som väl egentligen
enligt numera gängse bedömningsnormer
inte i någotdera fallet ens är
uppnått. Sockerbetsodlingen på Öland
och Gotland är emellertid ett specialproblem,
som egentligen inte hör hemma i
de jordbrukspolitiska frågeställningarna.
Det bör därför vara tillfyllest att här
framhålla, att det inom ramen för det
nya prissättningssystemet finns alla
möjligheter att ge ett särskilt stöd av
tillräcklig omfattning till denna odling,
vare sig det ges i form av pristillägg eller
arealbidrag och utgår direkt från
budgeten eller från den föreslagna konjunkturutjämningsfonden.
Givetvis krävs

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

det lokala förhandlingar med betodlar- uppgår till 7,3 miljoner, har vi alltså benas
centrala organisationer när det gäl- hov av 300 000 ton socker om året. For
ler frågan hur man skall lämna det stöd, den händelse vi skulle vara nödsakade
som näringen behöver från det allmän- att importera en så stor kvantitet socker,
nas sida skulle således betydande belopp vandra

Reservanterna och utskottsmajoriteten ur landet,
har inte heller haft olika meningar på Från Sockerbolagets sida har vidtagits
denna punkt. Såsom framgår av vad jag en hel del rationaliseringar och samhär
sagt hävdar både utskottet och re- manläggningar ända sedan bolaget 1907
servanterna, att denna odling är erfor- sammanslog ett 30-tal fabriker. Under
derlig för dessa öar, och vi anser, att det senare år har man verksamt arbetat pa
finns möjligheter att på ett tillfredsstäl- att genom rationalisering så mycket som
lande sätt lösa denna fråga. möjligt nedbringa kostnaderna. Men det

Jag kommer nu in på frågan om pri- är en punkt, som jag särskilt har stanset.
Socker intar naturligtvis en mycket nät vid och som jag vill rikta uppmarkcentral
ställning i livsmedelsberedska- samheten på, nämligen den tillämpade
pen. Det är numera en nödvändighets- handelsmarginalen. Sockerbolaget säljer
artikel och svarar dessutom för en myc- sina varor till omkring 350 grossister,
ket väsentlig del av den totala kaloriför- karamellfabriker och konservfabriker,
sörjningen. Det är emellertid utomor- och grossisterna ombesörjer distributiodentligt
enkelt och billigt att lagra. Soc- nen till detaljhandlarna. Vi har här i
ker förfares inte, och lagren behöver så- landet mycket hög vinstmarginal. Den är
ledes inte omsättas. Lagringskostnaden högre än i något annat land och uppgår
kan, inklusive ränta på det i lagret in- till 23,88 öre. Fabrikspriset for strosocvesterade
kapitalet, beräknas till cirka 4 ker utgör nämligen 87,12 ore, och stroöre
per kg och år. Detta bör jämföras sockret kostar i dag 1 krona 11 ore. I
med gränsskyddet för den inhemska andra länder är vinstmarginalen lägre:
produktionen på 35—40 öre per kg. Om i Belgien 10,44, i England 13, i Holland
man genom lagring skulle trygga 25 pro- 12,35 och i Danmark, där vinsten är
cent av den svenska konsumtionen un- allra lägst, 9,6 öre. Nu kan det lianda,
der tre år — lagren har ju också förde- att i vissa länder avancen är mycket låg
len att kunna placeras på strategiskt för att möjliggöra försäljning av andra
lämpliga platser, medan sockerproduk- varor, men nog får det i varje fall betionens
lokalisering ju gör den utomor- traktas som en onormalt stor skillnad
dentligt sårbar — och göra motsvarande mellan vinstmarginalen i Danmark och
inskränkning av den inhemska produk- i Sverige. Det bör nog kunna ske en rationen,
skulie det innebära en vinst för tionalisering på detta område till konkonsumenterna
med cirka 20 miljoner sumenternas fördel.

kronor om året. Jäg sade nyss, att det gjorts stora an Vi

har i detta land mycket folk som strängningar för att hålla produktionssysselsättes
inom sockernäringen. Utöver kostnaderna nere — det skall jag villigt
26 000 betodlare, som under det sista erkänna — och det är nog riktigt, såsom
året har odlat 53 000 hektar, har vi om- det säges i propositionen, att möjlighekring
50 000 bctarbetare jämte 2 700 fas- terna till ytterligare rationaliseringar
ta arbetare och 1 000 kampanjarbetare synes vara inte obetydliga. Skyddet för
och cirka 600 tjänstemän. Det rör sig så- sockcrnäriiigen är av en sådan storleksledes
om stora grupper, och det är myc- ordning, att det ur konsumentsynpunkt
ket betydelsefullt att vi ser till, att de måste betraktas som ofrånkomligt, att
kan få fortsätta inom näringen. utomordentliga ansträngningar göres för

Konsumtionen av socker har under att genom en rationalisering av odlingen
senare år stigit väsentligt i landet och och fabrikationen skapa en ändå effekuppgår
till inte mindre än 45 kilogram tivare och därmed någorlunda konkurper
invånare. Eftersom invånarantalet renskraftig sockerindustri, ifall socker -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

produktionen i landet över huvud taget
skall bibehållas i någonting som närmar
sig den nuvarande omfattningen.

Så länge det nuvarande importmonopolet
bibehålies, kan man nog emellertid
inte räkna med att Sockerbolaget och
odlarna får en tillräcklig press på sig
för att de skall genomföra en så radikal
rationalisering, som här måste komma
till stånd. Även om ledningen kanske inte
saknar den goda viljan, kan ledningen
inte annat än under hård ekonomisk
press komma till rätta med de enstaka,
ofta inflytelserika och alltid talföra grupper,
som vid en sådan rationalisering får
sina speciella intressen mindre väl tillgodosedda.
Sådana grupper måste naturligtvis
alltid uppkomma vid en genomgripande
omläggning av en näring. En
av de viktigaste rationaliseringsåtgärderna
skulle ju bli att koncentrera odlingen
till de områden, där betingelserna
är lämpligast.

Denna monopolfråga har emellertid
även en högst väsentlig principiell innebörd.
I och med att utskottet uttalat sig
för ett friare regleringssystem beträffande
stärkelse, skulle sockermonopolet bli
det enda kvarstående legala monopolet
inom jordbruksregleringen. Med den
ståndpunkt man under senare år tagit
till monopoltendenserna inom det privata
näringslivet — inte minst från folkpartiets
sida — måste det finnas utomordentligt
starka skäl för att statsmakterna
skall medverka till att upprätthålla
legala monopol inom detta, allra
helst som dessa alltid måste bli 100-procentiga,
medan man t. ex. i näringsfrihetsrådet
betraktar varje företag, som
har mer än 40 procent av marknaden fölen
viss vara, som monopolföretag. En
första och oavvislig förutsättning för en
sådan medverkan måste vara både att
det föreligger ett starkt behov av ett sådant
monopol och att dess skadeverkningar
för konsumenterna är oväsentliga.
Det kan knappast anses bevisat, att
någotdera av dessa villkor är uppfyllt
för sockernäringen.

Enligt jordbruksprisutredningen skulle
en rationalisering av fabrikationen under
7—10 år kunna leda till en minsk -

ning av sockerpriset med 8—9 öre per
kilogram. Om resultatet skall bli det avsedda,
måste denna rationalisering ske
utöver den som är nödvändig för att
motväga en successiv lönestegring parallellt
med lönestegringen inom andra
delar av samhällsekonomien. Det torde
i varje fall vara uppenbart, att en sådan
rationalisering aldrig kan komma till
stånd inom ramen för den nuvarande
sockerregleringen, där priset bestämmes
vid årliga förhandlingar mellan bolaget,
betodlarna och statens jordbruksnämnd.
Om detta system bibehålies, har man nog
tvärtom att vänta sig ett successivt stigande
sockerpris på grund av ökade arbetskostnader
m. m.

I och med att sockerbolagets importmonopol
slopas, har man givetvis inte
bestämt priset på socker i Sverige och
än mindre åstadkommit någon sänkning
av detta pris. Detta blir ju beroende av
vilket gränsskydd man bestämmer sig
för beträffande socker vid de förhandlingar,
som i fortsättningen skall föras
härom för alla produkter. Hela frågan
om gränsskyddets storlek och om den
eventuella »avtrappningen» av detta
skydd under en viss tidsperiod får därvid
diskuteras. Men om inte importmonopolet
slopas, blir det ingen sådan diskussion,
och vi riskerar i stället att få
en »upptrappning» av skyddet.

Jag vill också framhålla, att den målsättning
för sockerbetsodlingens omfattning
i Sverige, som angavs av 1942
års jordbrukskommitté men som aldrig
inskrevs i 1947 års jordbruksprogram,
nämligen att 40 000—50 000 hektar skulle
odlas, naturligtvis endast kan uppfattas
som en målsättning för såvitt den
uppnås med ett rimligt gränsskydd. Sockerproduktionens
inlemmande i det nya
prissättningssystemet skall ge svar på
frågan om detta är möjligt. Om det icke
är möjligt måste naturligtvis också målsättningen
omprövas.

Herr Eskilsson talade något om vad
utskottet sagt angående odlingen av sockerbetor
i Östergötland. Utskottet säger
att de medel som erfordras för frakt av
betor, odlade i Östergötland, naturligtvis
bör tagas av sockerbolagets intäkter av

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

importsocker. När man vet vilka åtgärder
hushållningssällskapen och andra
intresserade har vidtagit för att trots
svårigheterna uppehålla betodlingen i
Östergötland, anser reservanterna att det
inte är rimligt att vidhålla, att man av
medel som måste betecknas som allmänna
skall betala järnvägsfrakter från
Östergötland till de skånska fabrikerna
— jag hörde ju vilka motiv herr Eskilsson
anförde för sin ståndpunkt — och
därför har reservanterna också motsatt
sig detta yrkande.

Det är klart att det blir knappt om tid,
om riksdagen bifaller reservationen,
men vi förutsätter att Kungl. Maj :t skall
kunna följa förhållandena med uppmärksamhet
och se till att vi tidigt under
nästa riksdag får ett förslag angående
detaljerna i den nya ordningen,
och vi anser att det finns alla möjligheter
att genomföra reservanternas förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under punkt 19 avgivna reservationen
och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Årets missväxt har på ett
hårdhänt sätt erinrat svenska folket om
jordbruksproduktionens stora samhällsekonomiska
betydelse. Det svenska jordbruket
nyskapar varje år genom sin produktion
värden på cirka 4,5 miljarder
kronor, vilka ligger som en bas i botten
på samhällsförsörjningen och utgör ett
för nationen omistligt värde. Vi kan i år
konstatera att denna produktion har
nedgått på grund av ogynnsamma förhållanden
och att vi står inför ett läge,
där vi för att fylla en uppkommen brist
måste importera från utlandet en del av
de produkter som vi eljest själva framställer.
Jag erinrar om potatisimporten
och om den import av animaliska produkter
som vi måste företaga. Handelsbalansen
kommer i år att uppvisa det
största underskott som noterats sedan år
1947, eller omkring 11/4 miljard, vilket
innebär i och för sig mycket allvarliga
bekymmer. Om man till detta underskott

måste lägga belastningen av en ökad
jordbruksimport, skulle detta komma att
rubba cirklarna för hela vår nationalekonomi
och samhällsekonomi på ett
sätt som borde stämma till och med kritikerna
av jordbruket i de stora huvudstadstidningarna
till eftertanke.

Det måste alltså vara ett nationellt intresse
att jordbruksproduktionen vidmakthålles
genom dess egen lönsamhet.
En ekonomisk trygghet för jordbruksbefolkningen,
som givetvis måste arbeta
med sin produktion på lång sikt, skapar
även gynnsamma förutsättningar för ett
differentierat och blomstrande näringsliv,
särskilt ute på landsbygden. Herr
Eskilsson framhöll nyss, att avflyttningen
från landsbygden kanske utgör ett av
landets allra allvarligaste inrikespolitiska
problem och att de högre åldersgrupperna
ökas, så att produktionen i stor
utsträckning nu uppehälles av 60-åringar,
som om tio år är borta och inte kan
ersättas av den yngre generation som
flyttat bort. Detta måste stämma till allvarlig
eftertanke om vad som håller på
att ske, om jordbruket inte får den
trygghet som är nödvändig och förutsättningar
att kunna existera på sin egen
lönsamhet.

De senaste årens svaga skördar jämte
årets missväxt har drabbat jordbruksbefolkningen
särskilt hårt. Under de två
senaste åren har jordbruket på grund av
4-procentregeln och på grund av att
jordbrukarna vid fjolårets uppgörelse
inte tog ut ett belopp av 57 miljoner, fått
bära en egen förlust av nära 382 miljoner
kronor. Antagligen är dessutom förlusten
långt större, emedan de svaga
skördarna och missväxten har medfört
rubbningar i produktionsordningen särskilt
på det animaliska området, som det
kommer att ta många år att reparera.
Denna driftförlust under de två senaste
åren motsvarar en inkomstminskning av
10 ä 8 procent per år. Samtidigt har löntagargrupperna
kunnat höja sitt löneläge
genom årliga avtal med 5 ä 8 procent
per år.

Påståendet att jordbruket i dagens läge
skulle ha nått paritet med jämförbara
grupper är alltså uppenbart oriktigt. Att

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

eftersläpningen skulle bero på bristande
rationalisering från jordbrukarnas sida
vederläggs av det faktum att jordbruket
under de senaste åren enbart i maskiner
har investerat ett kapital av cirka 2 miljarder
kronor — jag bär uppgiften från
chefen för statens maskinprovningsanstalt
för jordbruksmaskiner. Detta innebär
en belastning bara för maskinanskaffning
på omkring 600 kronor per
hektar odlad jord, och för en normal avskrivning
och förräntning av denna rationaliseringsinvcstering
krävs en och
en halv säck vete per hektar och år. Härtill
bör läggas kostnaderna för underhållet
av bostäder och ränta på i rörelsen
nedlagt kapital. Det är klart att dessa
kostnader, som belastar jordbruket,
först måste täckas på ett eller annat sätt,
innan jordbrukarna kan erhålla skälig
lön för sitt arbete, något som ingen i
detta land väl vill eller borde förvägra
dem.

Det bör inte förvåna någon att när
man nu skall övergå från det gamla
systemet med totalkalkylen som bas för
prissättningen till ett fullständigt oprövat
system, skapar detta oro hos jordbrukarna.
Det är helt naturligt att så har
skett, i all synnerhet som den ekonomiska
situationen för närvarande är i hög
grad ogynnsam för många, särskilt sådana
som har nyetablerat och sådana som
arbetar med lånat kapital. De, som saknar
andra inkomstkällor än själva jordbruket,
ser dystert på läget och frågar
sig vad som kan inträffa, om man nu
måste fota jordbrukets priser i huvudsak
på importpriserna. Det är självfallet
att man kan tänka sig vissa lägen,
där detta system kommer att medföra
stora svårigheter för jordbrukarna även
vid en mycket förmånlig tillämpning av
de regler som har föreslagits i propositionen,
och jag vill säga herr Eskilsson
att vi inom bondeförbundet inte tänker
be om ursäkt för den motion som vi har
väckt. Det är förvånande att herr Eskilsson
ville använda uttrycket »dubbelprogram»,
då han talade om bondeförbundsmotionärernas
förslag till vissa ändringar
i den kungl. propositionen. Man får
väl ändå inte begära att riksdagen allde -

les skall avsäga sig rätten att påvisa, vad
som i vissa lägen kan komma att inträffa,
och föreslå åtgärder för att förebygga
de olägenheter som kan förutses. Herr
Eskilsson talade om avflyttningen från
landsbygden, och eftersom den ofta nog
bottnar i misstro mot jordbrukarnas ekonomiska
möjligheter i framtiden, tycker
jag att han borde ha förståelse för bondeförbundsmotionärerna,
som varit
angelägna om att söka skapa en lugn tillförsikt
inför de nya förhållanden som
man nu kommer att få och inför ett system
som ändå är oprövat. Jag gör bestämt
gällande att motionen inte innebär
någon som helst revolt mot vår egen
jordbruksminister, eftersom motionens
hela uppläggning är grundad på propositionens
huvudprinciper och motionärernas
förslag endast går ut på detaljändringar.
Det är alldeles meningslöst
att i detta sammanhang använda ordet
dubbelprogram eller att påstå att motionen
är avsedd för utvärtes politiskt
bruk. Jag kan återgälda herr Eskilssons
mycket obefogade uttalande på den
punkten genom att konstatera att herr
Eskilssons anmärkning nog i ännu högre
grad var avsedd för utvärtes politiskt
bruk.

Det är obestridligt att såväl propositionens
uppläggning med anknytningen
till världsmarknadspriserna som vissa
oprövade tillämpningsdetaljer i densamma
har givit motionärerna fullgod anledning
att rikta uppmärksamheten på
vissa eventuella svagheter, som kan tänkas
uppstå i speciella situationer. Jag
vill först och främst peka på det förhållandet
att förslaget ju bygger på att det
skall ingås ett flerårigt avtal som binder
jordbrukarna för en treårsperiod. Vi kan
acceptera den principen, om andra samhällsgrupper
är villiga att följa oss på
den vägen för att bidra till att skapa den
eftersträvade stabiliteten i löne- och prisutvecklingen.
Men ännu har ingen annan
grupp visat sig benägen att acceptera
den princip som jordbruket nu mer eller
mindre frivilligt gått med på. Det är
helt naturligt att man under sådana förhållanden
vill skapa betryggande garantier.

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Vad inträffar för oss t. ex. vid en annan
situation? Jag kan konstatera att
Förenta staterna lagrat vete sedan fem
år och att deras lager i dag utgör 2,2
miljarder bushels. Ingen tror väl att Förenta
staterna kan fortsätta att hålla detta
väldiga lager. Jag vet från besök därute
att missnöje framförs från dem soin
icke är farmare mot att staten med så
avsevärd summor subventionerar och
underhåller dessa stora lager. Vad händer
om Amerika så småningom tvingas
att kasta ut dessa lager på världsmarknaden
till dumpingpriser eller till realisationspriser?
Ingen tror väl att Förenta
staterna kommer att leverera detta
vete till Kommunistkina eller till Sovjet,
utan det kommer i så fall att bli den
europeiska marknaden man försöker sälja
vetet till, för såvitt det inte skall förstöras.
Vi har velat påpeka att denna situation
kan inträffa, och vi har därför
framfört det förslag till ändringar i 6-procentregeln, vilket väl har lett till
vissa justeringar inom utskottet och vilka
bör tolkas såsom avsevärda förbättringar.
Vi hyser alltså en stark förhoppning
att man vid tillämpningen av det
nya systemet skall kunna förstå andemeningen
i vårt förslag och även se till
att inga obehöriga, konstlade s. k. dumpingpriser
får inverka på den inhemska
jordbruksproduktionens prissättning.

Det är all anledning att i detta sammanhang
ställa det bestämda kravet att
de inhemska jordbrukspriserna inte får
nedpressas genom onödig import och genom
konstlade internationella priser,
priser som kan ha uppkommit genom att
åt den fria handeln, åt importgrossisterna,
lämnas möjlighet att profitera på
en fri marknad till förfång för den inkomstjämställighet
åt jordbruket gentemot
andra liknande näringsgrupper,
som egentligen både regeringen och utskottet
uttalat. Ur alla synpunkter måste
det vara en nationell välfärdsuppgift att
vidmakthålla det .svenska jordbruket och
se till att det kan utvecklas genom sin
egen inre lönsamhet, som jag nyss sade.
Bundenheten i det nya .systemet medför
att allmänna pris- och lönestegringar
under rcglcringsperioden inte till synes

nöjaktigt eller i tillräckligt smidig grad
kan komma att återspeglas i jordbrukspriserna.
Det måste dock bestämt förutsättas
att den grundregel som uppbar
1947 års riksdagsbeslut, varom riksdagen
då var enig, nämligen principen om
likställighet under alla förhållanden,
icke glömmes bort. Jag måste vid detta
tillfälle allvarligt poängtera att vi från
bondeförbundet och det svenska jordbruket
icke kan tillåta att denna regel
på något sätt rubbas. Jag kan också med
tillfredsställelse konstatera att utskottet
uttalat angelägenheten av att vidhålla
denna grundregels tillämpning även i
framtiden. Detta bör inge viss tillförsikt.
På grund av det anförande som
hölls här i dag av herr Jon Jonsson har
jag antecknat med tillfredsställelse att
man även inom den stora konsumentgrupp
som inrymmes i det socialdemokratiska
partiet, är angelägen om att vidhålla
det principbeslut om jordbrukets
inkomstjämställighet som varit avsett i
1947 års riksdagsbeslut.

Jag skall i detta sammanhang tillåta
mig att vid detta avsnitt yrka bifall till
herr Tjällgrens m. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservation.

Man har här tvistat om den jämförande
lönenivån, och diskussionen har i
viss grad kommit att cirkulera kring
huruvida jordbruksnäringens utövare
skall anses besitta en yrkesskicklighet
jämförbar med exempelvis den hos industriens
yrkesarbetare. Finns det någon
som i dag vågar påstå att inte jordbruket
är ett mycket komplicerat yrke?
Den tid är långt borta då jordbruket utövades
som en slentrian och då man
kunde säga om någon: »Han duger ingenting
annat till än jordbrukare.» I dag
måste jordbrukaren vara mångkunnig,
han måste vara kunnig rörande jordmånens
näringsförhållanden, han måste
vara en skicklig djurskötare och kunna
sammansätta en foderstat, han bör vara
en god ekonom, han hör kunna planera
för en flerårig omloppscirkel, och han
måste anstränga sig till det yttersta, även
genom en arbetsprestation som kriiver
långt flera timmar än kanske någon jämförlig
grupps. Jag menar då alt det inte

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

kan vara riktigt om man vid prisberäkningarna
— eller egentligen löneberäkningarna
— på något sätt deklasserar
jordbrukarna och sätter dem på en lägre
nivå.

Med tillfredsställelse konstaterar jag
utskottets klara anvisning rörande vad
som menas med den första och andra
dyrortsgruppen. Detta uttryck i propositionen,
har eljest kunnat leda till misstolkningar.
Utskottet säger klart och tydligt
att uttrycket avser den för närvarande
andra och tredje dyrortsgruppen. Det
lär väl inte kunna uppstå någon tvist
om vad utskottet har menat på den
punkten.

Den allvarligaste yttringen av produktionsminskning
är, som herr Eskilsson
och andra före honom anfört, egentligen
den mycket omfattande nedgången av
mjölkproduktionen. Denna är en bas för
hela vårt intensiva jordbruk, den är en
bas för animalieproduktionen, där uppfödningen
av slaktdjur måste grundas på
tillgången på mjölk. Jag måste konstatera
att den utslagning av kreatursstammarna,
som har förekommit i år, är en
mycket allvarlig företeelse som inte bara
måste leda till att vi blir av med det exportöverskott
på smör, som har varit en
källa till stora bekymmer, särskilt för
vissa tidningsorgan, utan också kan leda
till en mycket näraliggande och allvarlig
bristsituation i stora delar av landet.
Detta är alldeles påtagligt, och därtill
kommer att om man inte skyddar mjölkproduktionen
och därmed behåller den
förutsättning för slaktdjurstillförseln som
mjölkproduktionen innebär, så medför
det också att vi får brist på slaktprodukter.
Framför allt kommer detta att drabba
småbruken, där man mest ägnar sig
åt animalisk produktion och har den
som sin huvudsakliga inkomstkälla. Småbruken
bör det oavsett beredas all möjlighet
till en fortsatt självständig existens.
Jag förutsätter att utredningen rörande
småbrukarhjälpen skall främja
möjligheten att förena småbruk med lönearbete
och därmed bibehålla en nödvändig
arbetskraftsbas ute på landsbygden.
Jag förutsätter att dessa speciella

åtgärder skall leda till ett starkt skydd
för det svenska småbrukets fortsatta bestånd.

Vi kommer fram mot nästa vår till
den avgörande punkten, i hela systemet
nämligen fastställandet av mittpriserna.
Jag har i det föregående påvisat att en
eftersläpning förekommer i fråga om
jordbrukets jämställighet. Jag förutsätter,
även med ledning av det referat som
alldeles nyss lästes här av herr Bonows
uttalande, att detta sakförhållande kommer
att beaktas, att man genom fastställande
av mittpriserna kommer att se till
att eftersläpningen i inkomsthänseende
tas igen, även om det måste ske genom
en viss höjning av en del jordbruksprodukters
pris.

Herr talman! I det här invecklade ämnet
är det ju ytterligt svårt att i dagens
läge säga vad som kan bli följden av det
nya förslaget, men jag ber att få sluta
med den förhoppningen att de som har
fått sig anförtrott ansvaret att tillämpa
de nya grunderna skall göra det på ett
sådant sätt att det svenska jordbrukets
framtida existens och lönsamhet icke
äventyras.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Kan man säga att föreliggande
förslag till prissättning på jordbrukets
produkter löser något väsentligt
problem för majoriteten av de svenska
bönderna? Nej, så är tyvärr inte fallet.
Den prispolitiska linje som förordats av
såväl jordbruksministern som utskottet
är ägnad att permanenta en orättfärdig
prispolitik gentemot de mindre småbrukarna
och att påskynda den process
som skall tvinga åtskilliga tiotusental av
dem att lämna sina jordbruk. Nå, vilken
reell målsättning har vederbörande uppställt
vid utformningen av det nya prissystemet?
Ja, det säges klart ut i såväl regeringspropositionen
som utskottsutlåtandet.
Det gäller att på längre sikt begränsa
den s. k. överproduktionen på
jordbruksprodukter. Härav följer logiskt
att man uppnår vad man på visst håll så
mycket har trängtat efter, nämligen att

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

begränsa jordbruksarealen. Men detta
gäller icke vilka jordbruk som helst utan
främst och kanske uteslutande jordbruk
med animalieproduktion. Det innebär att
den jordbrukspolitiska målsättning, som
fastställts i föreliggande förslag, med
liela sin udd riktar sig mot det övervägande
flertalet av de svenska bönderna.
Det torde väl inte vara obekant vilka
kretsar som under en rad av år förfasat
sig över den relativa överproduktionen
av mejeriprodukter under 1950-talet. Ingen
kan väl bestrida att dessa kretsar
främst hör hemma inom storindustrien.
Tydligare utsagt: Det är de storfinansiella
grupperna som främst har anmält
missnöje. Deras press har mobiliserats
för uppgiften att söka påvisa det horribla
i att det svenska jordbrukets mjölkproduktion
medger export vissa år av upp
till 20 miljoner kilo smör. För storindustriens
kapitalister har detta framstått
såsom ett hinder att erhålla billigare arbetskraft
och som ett irritationsmoment
i handelspolitiken. Grundtanken har varit
och är fortfarande att medelst jordbrukspolitiska
ingripanden bana vägen
till högre profiter. Någon som helst tanke
på att detta skulle kunna gynna den stora
massan av konsumenter har de givetvis
inte haft. Men i propagandan har de givetvis
med alla medel sökt skapa motsättningar
mellan å ena sidan arbetare
och tjänstemän och å andra sidan bönderna.
Vissa ledare för arbetarnas och
tjänstemännens fackliga organisationer
har tyvärr låtit sig luras av denna bedrägliga
propaganda.

Av principiella och praktiska skäl har
vi vänt oss mot målsättningen att begränsa
den svenska jordbruksproduktionen.
Vi liar sagt att det är ett nationellt intresse
att upprätthålla ett jordbruk, som
under alla förhållanden kan säkra folkförsörjningen.
Principiellt måste det vara
oriktigt att begränsa produktionen
av livsmedel, när man vet att hundratals
miljoner människor i världen svälter.
De praktiska verkningarna av en begränsad
livsmedelsproduktion drabbar med
omedelbar verkan vårt lands småbrukare,
som till övervägande grad svarar för
bl. a. mjölkproduktionen.

3 Första kammarens protokoll 1955. Nr 30

Från folkpartiet, bondeförbundet till
socialdemokraterna tycks det inom utskottet
ha förelegat full enighet att begränsa
jordbruksproduktionen. Högern
har en reservation i denna fråga, men
den är så utformad, att vi vid en eventuell
votering ser oss föranlåtna att nedlägga
våra röster. Den enighet, som man
här kan spåra i utskottet, är på sitt sätt
ägnad att förvåna. Framför allt chockeras
man av den brist på logik, som presenteras
av utskottet på denna punkt.
Det heter i utlåtandet bland annat så
här: »Trots att överskottspartier under
senare år i regel har sålts till utlandet
till lägre priser än de inländska, får exporten
i fråga anses ha varit samhällsekonomiskt
lönande.» I och med detta
uttalande har vederbörande raserat
grundvalen för sitt nya yrkande om produktionshämmande
åtgärder. Man talar
visserligen om åtskilliga omständigheter,
som skulle medföra att trycket från
den utländska marknaden kommer att
bli hårdare i framtiden. Nu är ju detta
bara antaganden och ingenting annat.

Följer man emellertid utskottsutlåtandet
i fortsättningen, finns följande att
läsa: »Åtskilliga skäl synes tala för att
vårt jordbruk på längre sikt kan frambringa
jordbruksprodukter lika billigt
som jordbruket i flertalet andra länder.»
År det inte måhända en underlig logik,
som utskottet här presterat? Å ena sidan
påståendet att det svenska jordbruket
framdeles kommer att få mycket svårt
att hävda sig i den internationella konkurrensen
och å andra sidan, att det
kommer att framgångsrikt kunna frambringa
produkter till samma priser som
de internationella, Vilket är sanning och
vilket är fria fantasier? Eventuellt kommer
någon att säga så här: Vi har angett
betingelserna för att det svenska jordbruket
skall kunna framställa jordbruksprodukter
lika billigt som flertalet andra
länder. Dessa betingelser är uppkomsten
av enbart storjordbruk och att stora
jordbruksarealer besås med skog. Men
luir är det i verkligheten? Betyder existensen
av ett kapitalistiskt drivet storjordbruk
att priserna automatiskt faller?
Så är ingalunda fallet. Vi har här i lan -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

det inte så få storjordbruk, som i fråga
om mekanisering och arealskördar står
på toppen. Har de någonsin erbjudit sig
att sälja sina produkter till lägre pris
än vad de mindre jordbrukarna erhåller?
Nej, inte alls. Tvärtom har de varit mycket
noga att klösa åt sig extra favörer.

Man kan med stöd av fakta fastställa,
att uppkomsten av ett högrationaliserat
kapitaliserat storjordbruk til! priset av
att hundratusentalet mindre jordbruk likvideras,
på intet sätt leder till att priserna
automatiskt faller, men det leder
till vittgående sociala följder genom att
de mindre jordbrukarna göres egendomslösa.

I den mån jordbruksprisutredningen,
regeringen och även utskottet befattat
sig med problemet om jordbrukets strukturrationalisering,
har det endast skett
utifrån synpunkten att de mindre jordbruken
måste sammansmälta till stora.
Den linjen kan inte vi för vår del acceptera,
ty det innebär att ta jorden från
ett väldigt stort antal svenska jordbrukare.
Varken arbetare eller tjänstemän
har någon som helst nytta av en rigorös
egendomskoncentration inom det svenska
jordbruket. Vi anser, att den naturliga
linjen i fråga om den struktuella rationaliseringen
måste vara att göra de
mindre jordbruken större och bärkraftigare
genom tilldelning av jord och
skog från de stora domänerna. Det är
en demokratisk linje enbart därför, att
den tillförsäkrar jordbrukare äganderätten
till jorden. Den andra linjen är
odemokratisk, därför att den har som
grundförutsättning att beröva ett väldigt
antal jordbrukare ägande- och besittningsrätten
till jorden.

På sätt och vis verkar det förvånande
att en bondeförbundets jordbruksminister
tillsätter en jordbruksprisutredning
med direktiv att forma sina förslag reellt
utgående från att hundratusentals
mindre jordbrukare i vårt land skall försvinna.
Det hela rimmar ju mycket illa
med bondeförbundets allmänna agitation
och propaganda. Utredningen har blivit
ensidig, och det förslag, som här i dag
presenteras riksdagen, är av samma karaktär.
Att ställa in prissystemet i ett na -

turligt och reellt sammanhang med alla
till jordbrukspolitiken hörande spörsmål
har man medvetet uraktlåtit.

Detta förhållande finner bl. a. sin återspegling
i fråga om vad som skall utgöra
underlaget för prisstödets avvägning.
Här har såväl jordbruksprisutredningen,
departemenIschefen som utskottet föreslagit,
att jordbruk av en viss storleksgrupp
i södra och mellersta Sveriges
slättbygder skall bilda det centrala kalkylunderlaget.
Härmed har man satt det
mindre jordbruket i södra och mellersta
Sveriges skogs- och dalbygder samt hela
det norrländska jordbruket i ett sämre
utgångsläge. Vi har föreslagit att jordbruken
i här nämnda områden skall erhålla
samma utgångsläge när det gäller
att fastställa de olika åtgärder som erfordras
för att ge dessa jordbrukare en
med övriga jordbrukare likvärdig standard.
Utskottet har inte kunnat komma
ifrån vissa fakta i detta sammanhang.
Sålunda uttalar utskottet: »Det är självfallet
av stor betydelse för det mindre
jordbruket, hur det allmänna prisstödet
åt jordbruket utformas.» Jordbruksministern
har uttalat sig i samma riktning.
Kvar står följaktligen att vederbörande
är medvetna om det orättvisa i att ställa
över hundratusen mindre jordbrukare i
ett sämre utgångsläge. Men de föredrar
detta med hänvisning till dels tekniska
svårigheter, dels att en småbruksutredning
arbetar med dessa problem.

I sammanhanget vore det verkligen intressant
att få höra: När kan småbruksutredningen
beräknas vara klar med sitt
arbete? Blir det till våren, när förslag
till en vidare utformning av prissystemet
skall utarbetas? Eller blir det först
om några år, när verkningarna av den
statliga prispolitiken i många avseenden
eliminerat den s. k. småbruksfrågan? De
ständiga utredningarna i nämnda fråga
ger sannerligen fog för vissa misstankar.

I avvaktan på resultatet av småbruksutredningen
avstyrker utskottet vårt förslag
alt bl. a. fördubbla det extra mjölkpristiilägget
för Norrland. Ändock är utskottet
väl medvetet om det akuta nödläge
som uppstått inom det norrländska
jordbruket, beroende dels på skördeska -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

dor och dels på bristande lönsamhet på
grund av den statliga prispolitikens utformning.
Varaktiga och snabba åtgärder
är påkallade för det norrländska jordbruket.
Här behöver man inte alls invänta
någon småbruksutredning för att exempelvis
fördubbla det extra mjölkpristilllägget.

Som bekant är det populärt att generellt
lägga skulden för prisstegringar på
bönderna. På det området firar demagogerna
formliga orgier. Men det finns skäl
att något syna problemet i sömmarna.
Man kan inte undgå att komma till det
resultatet att priserna på livsmedel kunde
sänkas på flera områden, därest det
funnes en riktig priskontroll i förädlings-
och handelsleden. Som förhållandena
nu är, är det alltför många som
skall tjäna stora pengar på de produkter
som bönderna sliter fram ur den svenska
jorden.

Under innevarande höst har ju den
prisuppskörtning som man från handelns
sida bedrivit i fråga om potatisen
väckt ett berättigat uppseende. Det borde
ligga i böndernas intresse att här få
till stånd en annan tingens ordning.
Kan en dylik uppnås annat än genom
en strängare priskontroll i förädlingsoch
handelsleden? Oss synes det, som
om den åtgärden för närvarande är den
enda riktiga.

Som bekant är det skillnad på bönder
och bönder. Det är också skillnad på
bönderna i Skåne. Det är ett allmänt
talesätt att ta bönderna i Skåne såsom
en enda enhetlig grupp, men faktum är
att majoriteten av jordbrukarna i Skåne
är innehavare av små jordbruk. Det
finns alltså både stora och små bönder.
De stora jordbruken, som i huvudsak
framställer vegetabiliska produkter, kan
uppvisa exklusiva ekonomiska resultat.
När jordbruk i södra och mellersta Sveriges
slättbygder på över 100 hektar år
1953 genomsnittligt redovisade en taxerad
nettointäkt på över 30 000 kronor,
begriper väl vem som helst vilka det är
som ockrar på den utformning som den
statliga prispolitiken kommit att få. Här
menar vi finns det anledning att priskontrollen
ingriper i produktionsledet

med sikte på att åstadkomma en differentierad
prissättning. Därmed skulle
man kunna lösgöra medel för ett bättre
stöd åt de mindre jordbrukarna och lägre
priser till konsumenterna.

Denna fråga hör delvis samman med
vårt yrkande att inte uttaga några importavgifter
för fodersäd och andra fodermedel
av vikt för de mindre jordbrukens
animalieproduktion. En differentierad
prissättning i produktionsledet
när det gäller vegetabiliska produkter
från storjordbruken skulle skapa
större förutsättningar att inte uttaga importavgifter
på fodermedel. För jordbruket
i Norrland framstår det som en
viktig fråga att till lägre priser kunna
inköpa fodermedel. Därmed skulle vida
större möjligheter yppa sig till en mera
mångsidig jordbruksdrift. Men allt detta
förutsätter en bestämd omläggning av
den statliga prispolitiken bl. a. på nämnda
område.

Tidigare har man hävdat att det finns
ett bestämt sammanhang mellan margarin-
och smörpriserna. Måhända har detta
under eu viss tid varit riktigt. Men
nog måste det väl ifrågasättas, om inte
nu en ny situation inträtt som motiverar
en omprövning av margarinpriset. De,
som ropat i högan sky att vi måste begränsa
mjölkproduktionen, tycks ha
uppnått hundraprocentig framgång.
Snart torde det väl vara aktuellt att vi
får importera smör i stället för att exportera.
Denna utveckling beror inte
bara på missväxt och skördeskador,
utan har djupare orsaker. Inte minst
utformningen av den statliga prispolitiken
har varit ägnad att skapa det faktiska
kristillstånd, vari jordbrukets
mjölkproduktion befinner sig.

Utgående från de förhållanden, som
sålunda uppstått i fråga om bl. a. smörproduktionen,
har vi ansett det vara en
angelägen sak att yrka på minskning
av margarinpriset med 45 öre per kg.
Sett från böndernas egen synpunkt kan
det inte anses vara en klok politik att i
nuvarande situation hävda att toppriscr
skall gälla för margarinet. Huvudargumentet
för ett dylikt krav finns inte för
närvarande — det har bortfallit genom

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

händelseutvecklingen. Då finns det väl
heller inga skäl att utmana konsumentopinionen
genom att fasthålla vid höga
margarinpriser.

Jag noterar med tillfredsställelse att
våra intentioner beträffande sockerproduktionen
på Öland och Gotland beaktats
av utskottet. Denna fråga är ju betydelsefull
för befolkningen på dessa båda
öar. Här föreligger en reservation som
vi kommer att stödja, därför att den
syftar till att bringa sockermonopolet
ur världen. De synpunkter, som herr
Anderberg framförde på denna fråga,
ber jag att få understryka. De stora handelsmarginaler
på socker, som han gav
exempel på, stärker ytterligare vårt krav
på skärpt priskontroll bl. a. i handelsledet.

Från regeringens sida har signalerats
nya förslag till en vidare'' utformning av
prissystemet. Det blir då anledning för
oss att återkomma. Opinionen från
främst de norrländska jordbrukarna
gentemot den statliga jordbrukspolitiken
växer. Man frågar sig hur länge regeringen
skall våga nonchalera de berättigade
krav på likställighet som reses
främst av bönderna i Norrland. Krisen
inom det norrbottniska jordbruket är
redan ett faktum, men några som helst
statliga åtgärder i positiv riktning har
man ännu inte sett. Tvärtom vittnar den
fråga som behandlas här i dag om att
man söker skjuta det norrbottniska
jordbrukets svåra problem på en oviss
framtid. Framför allt torde väl bondeförbundet
få dra de politiska konsekvenserna
härav.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att i fråga om utskottets förslag under
punkterna 6, 10, 16 och 21 få yrka bifall
till motionerna nr 550 i första kammaren
och 680 i andra kammaren.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag anser att prognoserna
i den proposition, som vi i dag behandlar
här i riksdagen om jordbrukets
framtida prissättningar, är sådana, att
svenska jordbruket riskerar att komma
i ett mycket bekymmersamt läge. Vi är

alla på det klara med att det mål, som
uppställdes vid 1947 års överenskommelse
om prissättningen på jordbrukets
produkter, icke har uppnåtts. Det påstås
visserligen, att 1952 hade vi uppnått
likställighet med utövarna inom andra
näringsgrenar. Sedan dess har det dock
ständigt dalat för jordbrukets del. Att så
är förhållandet bestyrks av vad hans
excellens herr statsministern yttrade i
ett tal för en tid sedan, då han slog fast
att det för närvarande inte föreligger en
sådan prissättning på jordbrakets produkter,
som man ville nå med 1947 års
avtal. Det vill med andra ord säga att
jordbrukarna i dag icke befinner sig i
samma ekonomiska läge som andra näringsutövare
i vårt land.

Jag är nu rädd för att det nya avtalet
skall innebära ännu större risker och
resultera i en ytterligare försämring för
det svenska jordbruket. Det beror bland
annat på att det nya avtalet är avsett
att löpa i treårsperioder, under det att
avtalen inom alla andra näringar icke
är bundna på detta sätt. De, som försvarar
det nya avtalet, säger visserligen att
det finns en spärr till jordbrukets skydd
på det viset, att avtalet utlöper, när producentprisindex
avviker från 100 med
minst 6 enheter och summan av avvikelserna
uppgår till 30. Från början var
det satt som villkor att summan 30 skulle
ha uppnåtts under en obruten följd
av månader, men nu har ju utskottet
mjukat upp detta något till jordbrukets
förmån. Jag tror dock inte att denna
spärr är tillräcklig. Tänk bara vilka stora
förändringar en lönerörelse bland
jordbrukets anställda kan medföra i
form av ökade utgifter för de svenska
jordbrukarna! En löneökning på 1 öre
för lantarbetarna betyder ju en meratgift
för det svenska jordbruket på i runt
tal 8 miljoner kronor. Skulle löneökningen
bli 25 å 30 öre, drabbas jordbrukarna
av mycket stora kostnadsökningar,
som de ju inte har möjlighet att via
kalkylen få igen under löpande treårsperiod.

Man säger nu att denna kalkyl har
lagts fram därför att den gamla var så
krånglig att ingen förstod den. Den gam -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

la kalkylen är inte, säger man, realistisk
och uppfyller inte de krav, som
man numera har rätt att ställa på en
jordbrukskalkyl. Jag tillåter mig dock
fråga dem av kammarens ledamöter,
som är beredda att ansluta sig till den
nya kalkylen, om de verkligen anser att
den är så mycket mera lättförståelig än
den gamla. Jag tror för min del att den
kommer att bli lika svårbegriplig.

Man hör jämt och ständigt påståenden
om att jordbrukspriserna är för höga i
vårt land. Man kräver att de skall anknytas
till världsmarknadspriserna och
att jordbrukarna skall få inrätta sig därefter.
Jag skall litet längre fram i mitt
anförande tillåta mig att för åren 1939
och 1955 göra en jämförelse mellan
prisläget på jordbruksprodukter och de
löneökningar som skett, för att därigenom
belysa hur utvecklingen har gått.
Faktum är att rationaliseringen inom
jordbruket under de senaste årtiondena
har gått i raskare takt än man från början
förutsatte, när man gick in för att
åstadkomma en rationalisering inom
jordbruket. När man nu jämt och ständigt
ändå påstår att jordbrukspriserna
är för höga, måste val de, som skriker
värst, anse att jordbruksnäringens utövare
inte bör få sina berättigade krav
tillgodosedda på samma sätt som andra
samhällsgrupper i vårt land.

För min del anser jag att jorbrukarna
rationaliserat på ett sådant sätt, att
de tillfört det svenska folket billigare
livsmedel än man vågade räkna med för
en del år sedan. Jag gjorde i förra veckan
en förfrågan, hur mycket detta förbilligande
skulle kunna uppskattas till,
och det visade sig därvid, att det enbart
under det senaste året kan beräknas
utgöra inemot en miljard kronor. Men
inte talar man om detta ute i bygderna,
utan i stället säger man att livsmedlen
har fördyrats.

När jag vänder mig mot att avtalet
skall bindas för tre år, är det — såsom
jag förut sagt — av den anledningen att
man inte tillämpar den principen i andra
fall. Jag blev verkligen förvånad, när
jag hörde herr Jonsson i Fjäle framhålla,
att det fina i detta nya avtal var

att man låser det och således vet vad
man har att rätta sig efter. Ja, det kanske
passar herr Jonsson i Fjäle, att man
binder avtalet, men han glömde tala om
hur den saken passar de svenska jordbrukarna
i gemen. Han säger att rationaliseringen
har lett till billigare livsmedel,
och det måste jag erkänna. Vidare
säger han, att den gamla kalkylen var
bristfällig och svårbedömlig och att den
nya är mycket bättre. Jag förstår inte,
hur herr Jonsson kan tala om hur mycket
bättre den nya kalkylen är, så länge
den inte ens är antagen och inte har
verkat. Jag tror man får se den här frågan
ganska realistiskt på båda håll. När
propositionen lades fram, sade jag mig:
»Låt oss pröva det nya systemet, men bara
under ett år! När ett år har gått,
kan man bättre se hur det utfallit.» En
översikt över den saken ty^cker jag skulle
ha varit lämplig, Visar det sig att det
går bra, kan man måhända utöka översikten
till tre år, såsom här föreslagits.
När man antar nya förordningar och lagar
på andra områden, binder man ju
inte dessa, utan man tar dem på försök.
Här säger man: »Låt oss binda avtalet på
tre år, och så får det gå hur det vill!»

Herr Jonsson sade också, att vi får
mera kontakt med världsmarknadspriserna
enligt den nya jordbrukskalkylen.
Skulle herr Jonsson kunna säga mig vad
världsmarknadspriset är? Är det det pris,
som de olika länderna använder, när de
givit exportpremier för alla produkter,
som är överflödiga inom landet och som
de vill göra sig av med? Har herr Jonsson
sett vilken exportpremie Amerika
ger för det överflödiga vetet? Vad gav
Sverige i fjol, när vi exporterade råg till
Danmark? Vi gav 8 kronor för 100 kilogram.
Herr Jonsson menar alltså att dessa
priser är världsmarknadspriser, som
skall ligga till grund för de svenska jordbrukarna
och som de skall rätta sig efter.
Jag tror att det blir ganska bittert, om
man går den vägen. Menar man alltså
att Sverige — medvetet om att de olika
länderna tillämpar den taktiken att sälja
en vara, som de har överskott på, till
ett pris, som vida understiger produktionskostnaderna,
bara för att de skall

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

få ut den ur landet — skall stå med portarna
öppna och ta emot varan till det
pris, som man här kallar för världsmarknadspris?
Jag tycker detta är en sak,
som är värd att tänka på, innan man
går in för den.

Herr Jonsson framhöll också, att systemet
inte behöver omprövas förrän efter
tre år, eftersom 6-procentregeln utgör
ett tillräckligt skydd. Ja, ingen vet väl
ännu, om det kan vara ett tillräckligt
skydd. Det skulle vara mycket tacknämligt,
om herr Jonsson finge rätt, men
så länge systemet inte har prövats, är
det ju ganska svårt att säga, om det finns
ett tillräckligt skydd.

Herr Eskilsson säger, att den gamla
kalkylen inte var så dålig som man velat
göra gällande utan mycket väl var användbar.
Men sedan sade han: »Högern anser
att propositionen bör bifallas», med de
ändringar han här androg.

Vidare fann herr Eskilsson det egendomligt,
att 20 bondeförbundare i en
motion gick emot sin egen jordbruksminister.
Det kanske kan synas egendomligt.
Men det skulle väl också vara egendomligt,
om man inom en riksdagsgrupp
•— det tror jag även förekommer inom
högern — inte skulle våga ha någon annan
mening än den vederbörande statsråd
eller någon annan företräder inom
ett parti. Jag tror att man bör låta de
olika synpunkterna komma till uttryck.
Det har också visat sig att vissa förbättringar
åstadkommits i den kungl. propositionen
genom denna motion. Jag tror
därför att det är till nytta och gagn, att
det vid något tillfälle säges ifrån, att
inte alltid samma mening är rådande
inom ett parti och att det inte är så,
att man inte skulle våga förfäkta en annan
mening än den som kommer till uttryck
i en kungl. proposition.

Jag skall härefter säga några ord med
anledning av de uppgifter, som förekommit
i tidningspressen om hur mycket
jordbrukspriserna stigit och hur dyra
livsmedlen blivit. Det skulle kanske
kunna vara till någon nytta, att allmänheten
finge reda på exempelvis hur mycket
man år 1939 kunde få av vissa särskilt
viktiga livsmedel för en timmes ar -

bete och hur mycket man i år kan få
av samma varuslag genom att arbeta under
lika lång tid. Jag har fått fram mina
uppgifter genom att utgå från Jordbrukets
utredningsinstituts prisuppgifter
och Landsorganisationens statistik rörande
arbetslönerna. År 1939 fick en
man arbeta en timme för att kunna köpa
3,7 liter mjölk — medan år 1955 kvantiteten
har stigit till 5,6 liter. Kan man då
säga att mjölkpriset blivit högre? Nej,
det har tvärtom relativt sett blivit avsevärt
lägre. För 1 kg smör måste en man
år 1939 arbeta 3,5 timmar, medan tiden
år 1955 har sjunkit till 2 1/4 timme. För
1 kg ost var år 1939 tiden 2 timmar och
är nu 1,5 timmar. För 1 kg ägg är siffrorna
2 resp. 1,1 timmar, för 1 kg köttfärs
2 resp. 13/4 timmar och för 1 kg
fläsk 2,5 resp. 1,5 timmar. Jag har på
detta sätt plockat ut de viktigaste livsmedlen
för att visa, att tidningarnas
skriverier och det allmänna talet om oerhört
dyra livsmedel inte är med sanningen
överensstämmande.

Att jordbruket trots detta kunnat någorlunda
hävda sig beror enbart på den
genomgripande rationalisering som ägt
rum och som väsentligen kommit konsumentgrupperna
till godo. För en stund
sedan yttrades från denna talarstol, att
sockerbetsodlingens marginalpriser är
för höga. Jag har inte undersökt den saken
närmare, men jag skulle inte alls
hålla för otroligt att påståendet är riktigt
vad gäller varans gång från producenten
ut till konsumenten. Men liknande
förhållanden kan påvisas inom många
andra områden; och vad producenterna
beträffar, måste jag framhålla att priset
på sockerbetor år 1954 sänktes med
15 öre per kg och år 1955 med 20 öre
per kg, samtidigt som arbetslöner och
omkostnader steg bägge åren. Jordbrukarna
har själva fått bära den bördan,
och de tycker att sockerpriset borde ha
kunnat bli lägre, när betpriset två gånger
sänkts och jordbrukarna inte begärt
någon kompensation för de höjda lönerna
och omkostnaderna. Men så är ingalunda
förhållandet, utan sockerpriset har
i stället gått upp. Man säger att prishöjningen
behövs för att täcka industriens

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

och handelns merutgifter. Jag vill inte
alls ta upp någon diskussion om den saken
innan man har undersökt om marginalerna
är för stora — vi måste ju räkna
med att när arbetslönen stiger på alla
områden, så måste den även stiga för dem
som arbetar inom sockerindustrien och
dem som för varan ut till konsumenterna
— men jag tror i alla fall att mellanhandsvinsterna
många gånger kanske är
något för höga. Det torde vara bekant,
att vi från bondeförbundets sida inte varit
främmande för tanken att undersöka
dessa förhållanden — vi har tagit upp
saken vid flera tillfällen — men det förefaller
som om man på andra håll inte
hade något större intresse för detta.

Potatisen nämndes för en stund sedan
som ett av hushållens viktigaste livsmedel.
Jag vågar säga, att det är ganska
egendomligt, hur man kan behandla denna
vara. Först säger man att jordbrukarna
måste lägga ned all möda i världen
på att producera en förstklassig vara,
och ett statligt organ tillsättes för att
övervaka att inte sämre varor föres i
marknaden. Men sedan sättes detta statliga
organ ur funktion när det gäller importerad
potatis. I fråga om svensk potatis
skall ju detta statliga organ avgöra,
om kvaliteten är fullgod, men i
fråga om importerad potatis medger
jordbruksnämnden genast befrielse från
denna kontroll. Jag vet inte, om det förekommer,
men ingenting hindrar naturligtvis
att man kallar dålig utländsk potatis
— som inte blivit kontrollerad —
för svensk. Jag vågar inte säga att så
sker, men möjligheten är ju inte utesluten,
alldenstund ingen kontroll av den
importerade potatisen äger rum.

Sveriges jordbrukande befolkning utgör
nu, herr talman, 20 procent av hela
befolkningen, medan endast 10 procent
av nationalinkomsten faller på jordbruket.
Jag tror att man har all anledning att
noga göra sig underrättad om dessa förhållanden,
innan man jämt och ständigt,
i pressen och vid alla möjliga tillfällen,
talar om husmödrarnas svårigheter på
grund av de oerhört dyra livsmedlen.
Stiger mjölkpriset med ett eller två öre,
ja, då blir det ett ramaskri. Vi betalar 4,5

öre per liter till de arbetare som sköter
maskinmjölkningen. Jag skulle inte alls
ha något emot att betala tio öre per liter
för maskinmjölkningen, om någon
ville resa ner från Stockholm och sköta
mjölkningen en månad. Sedan skulle vederbörande
kanske resa tillbaka till
Stockholm och förklara, att det nog inte
är för mycket, om mjölkpriset höjes litet
grand. Låt dem stiga upp klockan 4 om
morgnarna och sätta sig i kostallet och
mjölka och se till, att de får fram mjölken
till konsumenterna i rätt tid. Då kanske
de får en annan inställning till jordbrukets
problem än de nu har.

Det är märkligt att man bara talar om
de oerhört stora prisstegringarna på
jordbrukets produkter. Det är nu inte
bara mat och dryck, som människan behöver
för sitt livsuppehälle, utan också
annat, men om prisstegringar på sådant
talas det aldrig. Det enda jag har sett
är att priskontrollnämnden ansett prisstegringarna
på textilvaror för höga,
men eljest skrives det inte om detta. Det
finns dock mycket annat, som människan
behöver för sin dagliga gärning
och som stigit i pris mycket mera än
jordbruksprodukterna, men man glömmer
att tala om det.

Jag har, herr talman, velat här deklarera,
att jag inte kunnat ansluta mig till
propositionen om den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter i oförändrat skick. Jag har
dock inte gjort någon annan erinran än
att jag sagt, att vi skall göra ett försök
under ett år och därefter ompröva det
nya systemet. Detta mitt förslag har inte
vunnit utskottets gehör, men trots det
skall jag be att få sluta, herr talman,
med att yrka bifall till min motion nr
557 i denna kammare.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Elofsson frågade
mig, om jag visste vad världsmarknadspriset
var. Jag vill svara, att jag inte
kan säga på öret vad priset är på varje
vara, men rent praktiskt och realistiskt
kan man väl säga, att världsmarknads -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

priset är det pris, man får, när man säljer
eller köper varan på världsmarknaden.
Jag är fullt på det klara med att
olika länder infört en hel del skyddsåtgärder,
genom vilka hemmamarknadspriset
är ett helt annat än världsmarknadspriset,
men jag tror att det är ett
realistiskt bedömande, när man med
hänsyn till samfärdseln och handeln
mellan olika länder försöker anpassa
prissättningen till de priser som gäller
på världsmarknaden.

Om det nya systemet sade herr Elofsson,
att han ville vara med och pröva
det ett år och sedan ompröva det. Jag
har en bestämd uppfattning om att man
inte hinner pröva systemet under endast
ett år. Den kortaste tid, som man behöver,
är enligt min mening tre år. Det tar
minst ett år, innan man kommer i gång
med systemet. Med de spärregler och bestämmelser
om likställighet och annat,
som det nya systemet innehåller, kan
det inte innebära så stora risker att införa
det under en treårstid, att man inte
skulle våga försöket. Sedan får man efter
tre år rätta till vad som kan ha befunnits
felaktigt.

Jag vill också säga, att det förvånar
mig litet, att herr Elofsson, som eljest
brukar ha en rätt konservativ inställning
när det gäller statens möjligheter,
skyldigheter och rättigheter att ingripa
på näringslivets olika områden, tycks
vara så insnärjd i regleringstänkande,
när det gäller jordbruket, att han inte
kan tänka sig att låta oss vila från att
syssla med dessa ting under en längre
tid än ett år. Jag har den uppfattningen
att det är av värde även för jordbruket
att inte varje år behöva irriteras av
det politiska ståndpunktstagandet till
priserna, utan att prisfrågorna återkommer
först efter en treårsperiod.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Både herr Werner och
herr Elofsson var illa berörda av att jag
i mitt anförande talade om ett dubbelprogram
från bondeförbundets sida när
det gällde höstens jordbrukspolitik. Nu
får jag väl lov att säga till herr Elofs -

son, att han många gånger företräder en
egen mening, som avviker från den mening
som hans parti i övrigt företräder.
Jag tycker emellertid att hans yttrande
här i dag utgör ett exempel på vad jag
menade, då jag talade om dubbelprogram.
Han företräder och ger som talesman
för bondeförbundet uttryck för
en helt annan mening än den regeringspropositionen
innehåller.

Herr Elofsson sade, att det inte är
egendomligt, om det inom ett parti finns
en del, som har en annan mening än den
som företrädes av regeringen. Nej, det
är det visst inte. Allra minst gäller detta
ett parti som högern, som står i opposition
till regeringen. Men när 20 av 24
bondeförbundsledamöter i andra kammaren
framlägger ett förslag, som enligt
uttalanden från den andra parten i regeringen
innebär klara avsteg från de
principer, på vilka propositionen bygger,
må det förlåtas, om man undrar vad
som är på färde och det talas om att olika
grupper inom partiet tydligen företräder
olika meningar.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Då herr Jonsson i Fjäle
anser, att man inte bör pröva det nu
föreliggande avtalet förrän tidigast om
tre år, skulle jag vilja fråga honom, om
han är villig att ställa samma krav när
det gäller andra avtalsuppgörelser. I så
fall kan vi nå en bättre uppgörelse över
hela linjen än som nu sker, när man
plockar ut ett avtal för en grupp och behandlar
det särskilt.

Herr Jonsson sade vidare, att jag vill
vara med om statliga ingripanden på alla
andra områden utom när det gäller jordbruket.
Ja, herr Jonsson, det vill jag
visst vara. Staten bör ha skyldighet att
ingripa på områden, där det finns anledning
att göra det. Men anser herr
Jonsson, att det när det gäller jordbrukets
prissättningsförhållanden skulle ha
skett sådana väldiga omkastningar till
konsumenternas nackdel, att staten bör
vara skyldig att gå in för ett system, enligt
vilket avtalet inte prövas förrän om
tre år?

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Vidare vill jag till lierr Eskilsson säga,
att iag tyckte att det verkade egendomligt,
att herr Eskilsson först lovordade
det gamla prissättningssystemet
och sedan på slutet sade att högerpartiet
ändock anslutit sig till det nya systemet.
.lag för min del håller fortfarande på
det gamla prissättningssystemet såsom
varande det bästa skyddet för det svenska
jordbruket.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Framåtskridandet i vårt
land liksom i hela västerlandet sker som
bekant mycket snabbt. För hundra år
sedan hade de flesta i vårt land sin utkomst
av jordbruk. I dag är det inte mer
än ungefär 20 procent av landets befolkning,
som hämtar sin bärgning ur den
näringsgrenen. Och ändå är landet mer
än självförsörjande. Det är naturligtvis
den tekniska utvecklingen, som i första
hand givit upphov till detta, men det är
också en följd av förädlingen av djurstammen,
förädlingen av växter, bättre
brukningssätt i skilda avseenden o. s. v.

Ett mått på framåtskridandet inom
jordbruket under senare år kan man få
ur några siffror, som jag här vill nämna.
Minskningen av arbetskraftsvolymen
inom jordbruket beräknas för närvarande
till 3 å 5 procent per år. Meningarna
går något isär på den punkten, men
man är ense om att mellan dessa två
siffror har man att finna arbetskraftsvolymens
minskning per år. Den totala
produktionsökningen inom jordbruket
sedan förkrigstiden uppgår visserligen
inte till mer än cirka 10 procent, men
samtidigt har man konstaterat alt arbetskraftsvolvmens
minskning i jordbruket
under motsvarande tid uppgår till så
där 35 å 40 procent, och det betyder,
att produktionsökningen per arbetstimme
i jordbruket sedan förkrigsåren utgör
05 å 70 procent —■ en synnerligen aktningsvärd
siffra, förefaller det mig.

Men varje medalj har ju sin frånsida,
också den här medaljen. Det är folkuttunningen
på landsbygden med allt vad
den innebär för de människor, som bor
där. Jag behöver inte närmare utveckla

de svårigheter, som uppstår beträffande
skolgången för barnen, beträffande den
allmänna servicen i fråga om affärer,
som mister sitt underlag för att kunna
bestå, o. s. v. Allt detta leder ju till att
befolkningen på landsbygden får det besvärligare.
Rättvisligen måste vi naturligtvis
säga, att dessa nackdelar i någon
mån elimineras av de förbättringar i
kommunikationshänseendena.

Men så mycket är det väl klart, att vi
är tvungna att försöka så långt det över
huvud taget är möjligt att få människorna
att stanna kvar på landsbygden. Vi
måste uppmuntra företagsamma människor
att sätta i gång småindustrier
o. s. v. och på det sättet bereda sysselsättningstillfällen.
Riksdagen har ju gått
in för vissa åtgärder härvidlag. Glädjande
nog tycks man numera allmänt vara
av den uppfattningen, att det är nödvändigt
att försöka få fram sysselsättningstillfällen
ute på landsbygden. Jag skulle
dock vilja säga, att vad som hittills gjorts
på detta område knappast förtjänar mer
än att betecknas såsom trevande försök
som måste följas av mera målmedvetna
grepp om problemet.

Före det första världskriget fick vi
ofta höra, att det svenska jordbruket
inte skulle ha något skydd. Var det så,
att det inte kunde oskyddat konkurrera
med utländskt jordbruk, med jordbruk
där arbetsförtjänsten bl. a. var väsentligt
lägre än här, skulle det svenska jordbruket
läggas ned. Dess bättre ansåg man
de profeter, som var ute i sådana ärenden,
inte höra till de större, och i varje
fall följde man dem lyckligtvis inte. Två
världskrig har tvingat många att tänka
om, och nu råder ju, så långt vi kan se,
i den offentliga debatten praktiskt taget
enighet om att vi här i landet åtminstone
behöver ett tillräckligt stort jordbruk
för att försörja befolkningen under
en avspärrningsperiod. Det är ingen
unik företeelse för vårt land, att man
anser att jordbruksnäringen behöver ett
skydd, att man måste se till, att det
finns ett jordbruk som kan försörja befolkningen.
Tvärtom är det faktiskt så,
att man i flertalet länder har byggt upp
ett stöd för jordbruket, och vad priser -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

na beträffar torde de icke på något håll
i västerlandet vara genomsnittligt lägre
än våra utom i Danmark och Holland.
Där är faktiskt jordbrukspriserna inte
obetydligt lägre än de svenska, men där
ligger i stället den allmänna lönenivån
väsentligt lägre än här, och det betyder,
att om man räknar ut priserna på jordbruksprodukter
i arbetstimmar och jämför
med andra länder, så visar det sig
att våra priser i stort sett ligger på den
lägsta nivån. Det kan vara anledning att
hålla detta i minnet för dem som menar
att jordbruksskyddet har sträckt sig för
långt; det finns ju många som gör gällande
det.

Den gamla kalkylen, som tillkom 1947,
har ju blivit mycket kritiserad. Konsumenterna
har riktat skarpa angrepp
emot den, och producenterna har också
rätt ofta sagt, att den kalkylen inte ger
vad den skulle ge. Därtill har man också
lagt, att den gamla kalkylen är utomordentligt
svårbegriplig. Ingen vet
egentligen, hur den kommer att verka
—- har man sagt — utom några få initierade,
några få sakkunniga. Det är klart
att man kan säga att även det nya systemet
är på sätt och vis invecklat, men
jag för min del tycker att det i alla fall
är betydligt enklare än den gamla jordbrukskalkylen.
Denna bygger f. ö. och
måste bygga på en hel del statistiskt
material som i varje fall i dag är utomordentligt
bristfälligt. Konstruktionen är
vidare den, att man eftersträvar en
exakthet i prissättningen som är omöjlig
att uppnå, framför allt med hänsyn
till de olika betingelserna för jordbruket
i skilda delar av vårt land, på olika slag
av jordar och på jordbruk av olika storleksordningar.
Exaktheten kommer därför
att vara endast skenbar.

På ett område har meningsmotsättningarna
beträffande detta statistiska
material tenderat att bli allt större; det
gäller åtgången av arbetskraft i jordbruket
eller, om man vill använda ett
annat uttryck, rationaliseringstakten i
den mån den kommit till synes i ett
minrkat behov av arbetskraft i jordbruket.
Här är divergenserna i åsikterna
betydande. Konsumenterna hävdar att

minskningen uppgår till 5 procent —
på sina håll säger man att det finns statistiskt
underlag för siffran 5,5 procent.
På jordbrukarhåll har man kommit fram
till omkring 3 procents minskning av
arbetskraften. Det är ganska svårt att i
dagens läge få fram tillfredsställande
bevis på hurudan rationaliseringstakten
verkligen är, och det är klart att detta
är en anledning till meningsmotsättningar
vid prisuppgörelserna.

Det nya systemet innebär ju, att man
före ingången av treårsperioden fastslår
en prisnivå, s. k. mittpriser, och så är
det meningen att dessa mittpriser skall
kunna få undergå en viss förändring under
perioden. Det är fråga om rätt stora
förändringar —• 10 å 15 procent på skilda
varuslag — men för alla varuslag tillsammans
får denna förändring som bekant
inte bli mer än 6 procent i ena
eller andra riktningen. Här har man alltså
den s. k. 6-procentiga spärregeln. Det
finns även en annan spärregel, det är
den som avser att bevara mittprisnivån
vid penningvärdesförändringar. Det är
den s. k. 5-procentregeln. Båda dessa
regler har i utskottet undergått en ingalunda
betydelselös förbättring.

Vad skall nu ske, om priserna avviker
från denna mittprisnivå med mer än 10
-—15 procent för enstaka varor eller med
mer än 6 procent för samtliga varor i
genomsnitt? Jo, då skall man återföra
prisnivån till mittläget. Det kan bli fråga
om att höja priserna till medelläget,
om de undergått en minskning, och det
kan bli fråga om att dra ner dem till
mittprisnivån, därest de undergått en
höjning av mer än 10—15 procent på
enskilda varor eller 6 procent på samtliga
varor. När man talar om O-procentregeln,
får man komma ihåg att här har
uppställts krav på en viss varaktighet,
men på dessa detaljregler skall jag inte
gå in i detta sammanhang.

Hur skall det då gå till att återställa
denna prisnivå? Ja, man anknyter ju till
utlandspriserna, och det är meningen att
man på importvarorna skall lägga avgifter,
tillräckligt stora för att återföra
priset till mittnivån. Dessa avgifter skall
emellertid inte annat än i undantagsfall

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

vara större än 25 procent av varans pris.
Är det nödvändigt med kraftigare ingrepp
än påläggandet av den 25-procentiga
avgiften, skall man tillgripa kvantitativa
regleringar. Enligt min mening
har härigenom ordnats ett tämligen betryggande
skydd för mittprisnivån under
den treårsperiod under vilken den
skall upprätthållas. Jag stryker än en
gång under, att alla dessa prisgarantier
självfallet är ömsesidiga och att de alltså
också kan komma att träda i kraft till
skydd för konsumenterna. Dock måste
systemet kompletteras med ett utjämningsförfarande
för missväxtår och särskilt
stöd för småbruket.

Såsom säkert alla här känner till, bygger
propositionen i ämnet på en sammanjämkning
av två olika förslag av en
av jordbruksministern tillsatt utredning.
Det ena förslaget gick ut på att man
skulle bibehålla en årlig prissättning
som hittills, fastän man inte skulle ha
kvar den gamla totalkalkylen. Det andra
förslaget innebar att prissättningen skulle
ske för femårsperioder med den enda
garantien, att priserna inte fick ändras
mer än 10 procent för somliga varor, 15
procent för andra. Sedan utarbetades ett
kompromissförslag, i vilket uppställdes
ytterligare garantier av, såvitt jag förstår,
den allra största vikt för bibehållande
av en hygglig prisnivå. I dessa
garantier ingick först och främst 6-procentregeln,
vilken som jag sade innebär
att så snart prisnivån sjunkit eller stigit
6 procent skall den efter en viss tid återföras
till mittnivån. Det är en skyddsregel
av stor betydelse. Den andra
skyddsregel, som infördes i kompromissen,
gick ut på att man skulle få en garanti
med avseende på penningvärdeförändringar.
Regeln har i kompromissförslaget
fått en något ofullständig utformning,
en utformning som emellertid har
rättats till i utskottsbehandlingen och
som nu är fullt tillfredsställande. Kompromissen
innebar jo vidare att avtalet
skulle gälla varken för ett eller för fem
år utan för tre år.

Kompromissen har godtagits av jordbrukets
förcningsrörelser som uppenbarligen
funnit förslaget vara acceptabelt

med de nya spärrar som har tillkommit
— riskerna är tämligen obetydliga.

Vad den gamla kalkylen har inneburit
för konsumenter och producenter är inte
så lätt att yttra sig om, men från initierat
konsumenthåll har det sagts att inte
är det jordbrukarna som har tjänat på
den gamla kalkylmetoden under den tid
man tillämpat den, utan det är snarare
konsumenterna. Om jag inte missminner
mig, har det uttalandet gjorts från konsumentkooperationens
sida, och jag tror
nog för min del att det är riktigt. Skulle
man göra upp ett bokslut för den period
den gamla kalkylen har gällt, så skulle
det visa sig att det är konsumenterna och
inte producenterna som har vunnit på
den metoden. Allting tyder på det.

I anslutning till propositionen har
väckts en motion från bondeförbundet.
Denna motion har ju rönt mycket stort
intresse, och man har undrat om här
egentligen föreligger en spricka inom
partiet och om man kan säga att motionärerna
inte alls vill godta det nya prissättningssystem,
som regeringen med
jordbruksministern i spetsen har lagt
fram. Jag tror att motionärerna själva
här har givit en riktig beskrivning av
motionens innebörd. Man har känt en
viss oro inför det nya systemet, som ju
skall gälla inte bara ett år utan tre år
framöver, och man har velat få vissa
förstärkningar i garantierna för de fixerade
priserna. Däremot har man inte
åsyftat några principiella förändringar.

Man har tydligen dessutom med motionen
avsett att lämna en del anvisningar
på hur inom propositionens ram
systemet bör tillämpas i skilda hänseenden,
och därjämte har man också velat
peka på vissa förhållanden, som bör beaktas
vid överväganden om de jämkningar
som man förutsätter att erfarenheterna
under treårsperioden kan ge anledning
till.

I det här sammanhanget tar jag mig
friheten att understryka angelägenheten
av en sak, som jag har framhållit tidigare
under den offentliga debatten i höst
åtminstone vid ett par tillfällen, och det
är, att när man går alt fastställa mittprisnivån
är det nödvändigt alt ta hän -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

syn till den eftersläpning som föreligger
inom jordbruket. Oavsett hur förhållandena
var 1952—1953, då man gjorde inkomstjämförelserna,
så råder det väl
ändå nu rätt stor enighet -— kanske fullständig
enighet — om att jordbruket sedan
dess har kommit att släpa efter, och
det är naturligtvis nödvändigt att jordbruket,
innan man går in för den nya
treårsperioden, beredes tillfälle att inhämta
denna eftersläpning.

Herr talman! 1947 var ett märkesår i
svensk jordbrukspolitik. Då fastslogs inkomstlikställigheten
som målsättning för
den framtida jordbrukspolitiken. Det uttalande
som gjordes den gången går
riksdagen att upprepa här i dag. Vad
som avviker är alltså ingenting beträffande
denna huvudmålsättning, utan det
är metoden för att nå fram till detta
mål. Redan 1947 var man ju på det klara
med, och det uttalades också från
alla håll, att den gamla kalkylen skulle
betraktas som ett provisorium. Man skulle,
sade man då, gå in för typjordbrukskalkyler
som underlag för prissättningen.
Nu syftar man till en mera definitiv
lösning. Det förslag som nu är framlagt
får ju en prövotid på tre år.

Vid bedömningen av propositionen
och utskottsutlåtandet kommer jag till
det resultatet, att man från alla håll, från
konsumenthåll och från producenthåll,
har gjort ett ärligt och allvarligt försök
att sätta kyrkan mitt i byn.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! När man som jag av
omständigheternas makt blir tvingad att
för första gången på allvar försöka
tränga in i jordbrukspolitikens alla
skrymslen och vrår, så blir man nästan
överväldigad av den djungel av lagar,
förordningar, regleringar o. s. v. som
vår s. k. modernäring är innesluten i.
Man frapperas dessutom av att trots
detta, och trots alla ambitiösa beräkningar
och utredningar, har vi ännu bara
i huvuddrag — som för övrigt inrikesministern
nyss antydde — översikt över
de lanthushållningens problem som blir
föremål för politiska bedömanden och
avgöranden.

Det finns emellertid inte anledning
att i dag närmare ingå på detta, även
om jag kanske fortsättningsvis måste
framhålla ett och annat av det jag finner
outrett. Men jag skulle gärna redan nu
inledningsvis vilja säga,att jag liksom herr
Jonsson i Fjäle och väl de flesta numera
är fullt övertygad om att vi aldrig på
detaljregleringarnas väg kan lösa de för
snart sagt varje bygd i vårt land särpräglade
jordbruksproblemen. Yi får väl
härvidlag i första hand lita till de enskilda
lantmännens egna initiativ och
egen driftighet. Yrkesutbildning, forskning,
stöd och vägledning tillkommer det
allmänna att sörja för, men själva utvecklingen
mot en tidsenligt utformning
av en lönande lanthushållning måste jordens
brukare själva leda och svara för.

Därmed är också sagt att Kungl. Maj ds
proposition nr 198 måste hälsas med
tillfredsställelse, ty den utgör ju ett led
i försöken att skapa friare förhållanden
för jordbruksnäringen och i möjligaste
mån föra jordbruksfrågorna ur den
politiska striden.

Innan jag går in på reservationerna
skulle jag gärna vilja i anledning av de
yttranden som har hållits här tidigare i
dag, kanske också i viss mån på grund
av vad inrikesministern nyss sade, beröra
några enligt min mening oklara och
rätt väsentliga punkter.

Jag fäste mig vid att inrikesministern
betonade, att systemet gällde för treårsperioder.
Förut gnabbades herr Elofsson
i Vä och herr Jonsson i Fjäle om
huruvida vi eventuellt skulle tillämpa ettårsperioder.
Sådana kan naturligtvis inte
komma i fråga om det skall vara någon
mening med det nya systemet. Treårsperioder
utgår ju kompromissen från,
och den linjen har departementschefen
följt. Det står ju på första sidan i propositionen,
att »enligt förslaget fastställes
prisstödet för en period av tre år».
Jag har varit litet tveksam om hur detta
skall tolkas. Inom utskottet har vi varit
fullt eniga om att man inför denna ovissa
nya giv måste av många skäl — kanske
inte minst psykologiska — starta med
en treårig försöksperiod. Men det är väl
inte riktigt klart hur fortsättningen skall

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

gestalta sig. Jag vet inte om jag tolkat
inrikesministerns yttrande rätt och om
han sålunda avsåg, att vi med beslutet i
dag skulle fastställa treårsperioder för
framtiden. Yi är inom utskottet, som sagt,
ense om att vi skall ha en treårig försöksperiod,
och enligt min uppfattning
beslutar vi i dag inte för mer än tre år
framåt. Om tre år skall vi ta upp frågan
om periodlängden till förnyad prövning.
Den frågan är inte oväsentlig, ty effekten
och värdet av den friare ordning,
som följer med systemet, kommer naturligtvis
inte fram under kortare perioder,
utan man bör nog, såsom de sakkunniga
bär föreslagit, tänka sig femårsperioder
för att få den rätta effekten. Det vore
kanske av värde, att vi här gjorde klart
för oss vad vi egentligen beslutar. Jag
utgår alltså ifrån att frågan tas upp till
ny prövning om tre år.

Sedan är det en annan sak som jag har
funnit vara föga berörd både i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Det gäller
inkomsterna från skogen. I propositionen
står på s. 62 bl. a. följande: »Utredningen
framhåller i detta sammanhang,
att skogsinkomsterna självfallet bör beaktas
vid de grundligare inkomstjämförelser,
som måste göras för basåren, både
mellan jordbruksbefolkningen inom olika
områden och mellan jordbruksbefolkningen
och andra befolkningsgrupper.»
Och på s. 63 heter ,det: »Utredningen
understryker vidare, att typjordbrukskalkylerna
icke kan tillämpas för direkta
inkomstjämförelser mellan olika områden,
så länge skogsbruket icke har inordnats
i dessa kalkyler.»

Jag tänker inte på något sätt kommentera
detta i dag — det skulle föra för
långt och det är en brännbar fråga —
men kammaren bör nog ha klart för sig,
att eftersom vad utredningen anfört inskrives
på detta sätt i propositionen, men
departementschefen inte närmare har
yttrat sig om saken och utskottet inte
närmare berör frågan, kommer väl detta
uttalande av utredningen att stå fast för
framtiden, och skogen kommer då in i
kalkylerna på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag skulle också vilja komma med en

tredje randanmärkning rörande uttalandena
i propositionen. De återkommer
också i utskottsutlåtandet och behandlas
i en reservation. I utlåtandet — om jag
nu håller mig till detta — står i andra
stycket på s. 5 såsom sammanfattning:
»På längre sikt är det sålunda önskvärt,
att den inhemska produktionen i regel
helt kan avsättas inom landet.» Det är
alltså en önskan som uttalas. Med detta
yttrande bör jämföras vad som följer på
s. 13 och som närmast är ett citat ur
propositionen: »Åtskilliga skäl synes tala
för att vårt jordbruk på längre sikt kan
frambringa jordbruksprodukter lika billigt
som jordbruket i flertalet andra länder.
»

Dessa två uttalanden står ju faktiskt i
en viss motsättning till varandra. Är det
senare uttalandet riktigt, bör vi väl knappast
på längre sikt endast inrikta oss
på att producera för eget behov i en tid,
då svälten hotar på många håll i världen.
Är förutsättningen för denna lönande
produktion i vårt land beroende av en
intensifierad strukturrationalisering, bör
väl denna rationalisering i jordbrukets
eget intresse med all makt stödjas och
påskyndas.

Innan jag övergår till reservationerna
skulle jag dessutom vilja säga, att jag
har fått det intrycket både av skriverier
i pressen och av stämningen i riksdagen
samt yttranden i dag, att statsrådet
Norup har befunnit sig i ett tämligen
trängt läge vid avfattningen av propositionen
om prisstödet. Kanske kan man
säga, att han befann sig mellan två eldar.
Även om det kan råda vissa meningsskiljaktigheter
om detaljer, vågar jag
dock å mitt partis vägnar och även rent
personligt uttala stor tillfredsställelse
över den samstämmighet i stort, som
råder statsrådet och oss emellan rörande
riktlinjerna för den framtida j>rissättningen
på jordbruksprodukter. Jag
säger detta utan all baktanke, och jag
nonchalerar den lilla gliring som herr
Jonsson i Fjäle gav mitt parti om vårt
jordbruksprogram, som skulle ha framlagts
vid litet olämplig tidpunkt. Jag
tror att vi i detta läge, när vi har nått
så stor enighet, i första hand skall gläd -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

ja oss över denna enighet och inte försöka
röra upp någonting förgånget.

Sedan övergår jag, herr talman, till
reservationerna. Jag vill då säga, att jag
nyss fick höra här ute, att någon tyckte
att våra reservationer skulle röra bagateller
och vara tämligen onödiga. Jag ber
särskilt den som fällde det yttrandet
höra på vad jag har att säga i fortsättningen.

Den första reservation jag har varit
med om att foga till utlåtandet rör jordbruksbefolkningens
inkomstläge. Reservationen
gäller andra stycket på s. 10 i
utlåtandet. I första delen av andra stycket
sägs, »att utredningen härmed i huvudsak
har utgått från en jämförelsekategori,
som kan anses motsvara de i
förut nämnda riksdagsbeslut» (alltså
1947) »uppställda kraven». Vi är fullt
ense i utskottet om detta, och departementschefen
är enig med oss. Han liar
godtagit utredningens konstaterande, att
med denna utgångspunkt den eftersträvade
inkomstlikställigheten vunnits.
Jämförelse med helt okvalificerad arbetskraft
kan det givetvis inte bli tal
om. Har vi förresten i dag i Sveriges
land någon helt okvalificerad arbetskraft? Vi

reagerar emellertid emot vad som
sedan följer i utlåtandet, d. v. s. vi är
med på det andra stycket på s. 10 fram
till den meningen som lyder: »Jämförelsen
bör i stället, som departementschefen
framhåller, i synnerhet efter den
omfattande mekanisering som har ägt
rum under senare år, göras med sådana
arbetargrupper på landsbygden, vilkas
arbetsprestationer i stort sett motsvarar
arbetsprestationen vid skötseln av ett
basjordbruk. Från denna utgångspunkt
kommer utskottet till det resultatet att
jämförelsen bör ske med industriarbetare
och liknande inom de två lägsta
dyrortsgrupperna, d. v. s.» ■— och har
har vi pudelns kärna — »för närvarande
andra och tredje ortsgruppen.»

Ja, så bedömer majoriteten det hela.
Men i själva verket vet vi ingenting om
detta. Vi vet inte om de där följer departementschefens
linje, och vi vet inte
riktigt säkert vad de över huvud taget

talar om. De två lägsta ortsgrupperna
tidigare, alltså fram till 1953, och de
två lägsta ortsgrupperna i dag är inte
samma sak. De två lägsta ortsgrupperna
1953 omfattade 31 procent av de vuxna
arbetarna, i dag omfattar de 73 procent.
Hur stor skillnaden är vågar jag inte
yttra mig om, men enligt vår mening
skall vi inte i utskottet sitta och på ett
ungefär bedöma detta läge. Vi skall följa
departementschefens förslag i detta
fall, ocli sedan ankommer det på sakkunniga
att räkna ut vad som i dag motsvarar
den jämförelsegrund vi hade
1953. Då först är vi på fast mark, annars
vet vi inte vad vi beslutar.

Detta är en mycket väsentlig punkt,
som nog kammarens ledamöter förstår.
Vi skall här inte förhasta oss, utan uppdra
åt dem som har förmågan därtill att
utreda den utgångspunkt som vi skall
följa för att nå likställighet. Det är därför
vi i reservationen på s. 76 helt enkelt
yrkar på lydelsen »den jämförelsegrupp
utredningen har valt bör kunna
godtagas». Det är alltsammans. Men det
bringar ordning och reda på denna
punkt; annars vet kammaren inte vad
den beslutar.

Nästa reservation är under punkt 10,
import- och regleringsavgifter. Den kan
kanske också av någon anses röra en
bagatell, men jag anser icke så vara
fallet, helst som utskottsförslaget innebär
ett avsteg från 1947 års beslut; det
är därför jag vill ägna saken speciell
uppmärksamhet. Majoritetens förslag innebär
alltså ett avsteg. Vi vet att det blir
importavgifterna och deras variation,
som kommer att reglera priserna, men
ovanpå dessa importavgifter kan enligt
förslaget, t. o. m. genom delegerade
myndigheter, läggas en regleringsavgift.
För utjämningen inom landet är det ingenting
att säga om detta. Men det nya
är att dessa regleringsavgifter även läggs
på importen, och det betyder att gränsskyddet
kommer att bestå dels av importavgift
och dels av en ovanpå denna
lagd regleringsavgift. Gränsskyddet förstärks
alltså utöver vad riksdagen beslutar,
att genom att regleringsavgiften
läggs på importpriset står inte, som i

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

An:

1947 års beslut, jordbrukarna för denna
kostnad, utan den läggs på konsumenterna.
Det föreligger alltså här en icke
oväsentlig skillnad, vilket vi bör ha
klart för oss när vi beslutar i denna fråga.

Nu har mina medreservanter och jag
inte tillmätt detta avsteg från hittills
tillämpade principer alltför stor vikt,
utan vi har inskränkt oss till att kräva
en årlig redovisning av dessa avgifter i
samma ordning som av utskottet förordats
i fråga om importavgiftsmedel. Är
det inte en konsekvens, när vi kräver att
importavgifterna skall redovisas inför
kammaren, att vi också kräver en redovisning
av regleringsavgifterna, som ju
faktiskt bara är en påbyggnad av importavgiften?
Många kan tycka att detta
är en bagatell, men det är ingen bagatell
utan en konsekvens.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till här ifrågavarande reservation redan
nu, liksom jag yrkar bifall till reservationen
under punkt 2.

Jag måste vidare i anslutning till
punkten 12 om spärreglerna och reservationen
under denna punkt påpeka en
sak, som jag nog tror att till och med utskottsmajoriteten
skall ge mig rätt i. Det
gäller 6-procentregeln, som inrikesministern
nyligen redogjorde för. Den är
ju, som alla vet, så konstruerad, att om
produktionspriset, som vid produktionsperiodens
början inställes på siffran 100,
sjunker eller stiger med sex enheter —
jag tar här alternativet sänkning — under
så många månader i följd att produkten
av antalet enheter och månader
uppnår siffran 30, skall produktionspriserna
genom justering av importavgiften
återföras till mittprisnivån. Vid lägsta
avvikelse, alltså sex enheter, sker ingripandet
tidigast efter fem månader — 0
gånger 5 är 30. Vid en avvikelse av tio
enheter sker ingripande efter tre månader
— It) gånger 3 är 30.

Jag vill här betona alt vi reservanter
går på departementschefens linje. Nu
skriver emellertid utskottsmajoriteten efter
efter att ha avvisat bondeförbundets
motionsvis framförda längre gående
krav i de två sista meningarna på sidan
44, före punkten 13 i utskottsutlåtandet,

;. prissättningen på jordbrukets produkter
följande: »Däremot kan utskottet förorda
att spärregeln får träda i kraft även
om summan 30 enheter uppnås under
en 12-månadersperiod först genom en
sammanläggning av enheter för olika
månader, som visserligen icke följer på
varandra, men där dock avbrottet icke
uppgår till mer än en månad.»

Får jag först fråga någon från utskottsmajoriteten
vad som menas med uttrycdet
»där dock avbrottet icke uppgår till
mer än en månad»? Innebär det att det
får ske ett avbrott på en månad under
tiden i fråga eller får det ske ett avbrott
mellan varje månad, då enhetstalet har
förändrats? Detta är tämligen oklart uttryckt.
Även om nu avbrottet skulle få
ske varje månad, så att vi får fyra tomrum
emellan de fem månader som behövs
för att vid lägsta avvikelse komma
upp i trettio enheter, kommer vi ändå
aldrig upp till mer än nio månader ■—
nämligen de fem, då avvikelser sker, och
de fyra, som bildar tomrum däremellan.
Varför talar då utskottet om en 12-månadersperiod?
Såvitt jag förstår finns det
ingen klarhet i detta. Det är en skrivning,
som riksdagen helt enkelt inte kan
acceptera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt, där vi helt följer propositionen
och departementschefen.

Beträffande de övriga reservationerna
kan jag kanske överlåta åt herr Nord att
tala om fodersäd under punkt 16 och i
fråga om punkten 20, som rör fettvaror,
kan jag fatta mig ganska kort. Det är ju
här endast fråga om olika formuleringar,
där vi reservanter yrkar på en annan
skrivning, vilken i korthet innebär följande.
För det första bör den tilltänkta
utredningen rörande det för närvarande
utomordentligt ingående och oöverskådliga
fettregleringssystemet ske genom
i vanlig ordning av Kungl. Maj:t
tillsatta utredningsmän, icke av den berörda
regleringsmyndigheten själv. Vi
tror att det är en ganska viktig sak att
det här tillsättes en utredning i sedvanlig
ordning av Kungl. Maj:t.

Vår skrivning innebär för det andra
att bestämmelserna om inblandnings -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

tvång av inhemsk olja i margarin slopas,
dels därför att det — som för övrigt
jordbruksprisutredningen anfört — alltjämt,
trots importavgiften, kan bli avsevärt
billigare att använda härdad valolja
än härdad rapsolja, dels därför att dylika
bestämmelser skulle begränsa den
normala handeln emellan de nordiska
länderna.

För det tredje innebär vår skrivning,
att möjligheterna att omhänderta den inhemska
skörden av oljefrö mera i överensstämmelse
med för övriga jordbruksalster
föreslaget system bör undersökas.
Jag tror att vid någon eftertanke kammarens
ärade ledamöter inser det berättigade
i att jag tillåter mig yrka bifall
till reservationen även i denna punkt.

Jag har sett i talarlistan att herr
Wehtje kommer efter mig. Jag har måhända
därför inte nu anledning ingå på
sockerfrågan. Kanske får jag anledning
att återkomma senare. Jag vill dock i
korthet säga ett par ord till herr Anderberg.

Vi hoppas givetvis att sockermonopolet
kan hävas så fort som möjligt. Herr
Anderberg uttryckte i slutet av sitt anförande
en viss oro för tidsknapphet,
och det är ju där pudelns kärna ligger
i fråga om monopolet. Alla vill ha bort
det, t. o. in. Sockerbolaget, men vi har
inte någon möjlighet att häva det redan
under det första året. Tiden är för långt
gången. Vi behöver alla, både staten, Sockerbolaget
och betodlarna, tid på oss för
att överväga den lämpligaste fria ordningen.
Monopolfrågan är sålunda inte
det viktigaste i fråga om sockret. Det är
helt andra saker, som jag kanske återkommer
till senare. Monopolet har aldrig
folkpartiet — som speciellt fick en
åthutning — hållit på. Jag tror t. o. m.
att om herr Anderberg och jag hade fått
tid på oss, skulle vi ha kunnat skriva
ihop oss i denna fråga också. Men jag
får kanske, som sagt, anledning att återkomma.

Sedan har vi till slut den stora bondeförbundsreservationen,
som jag här
inte kan underlåta att säga några ord
om. Den ådagalägger, får vi väl säga, en
viss oro inför den friare ordning, som

det nya prissättningssystemet innebär.
Denna oro bär kommit till uttryck här
i dag både hos herr Werner och herr
Elofsson i Va. Inrikesministern försökte
att lugna sina partivänner, och jag
hoppas att vad han sade har bitit. Jag
tycker nämligen att den oro som visats
är tämligen omotiverad med hänsyn till
alla de skyddande spärregler, som här
är insatta. Därtill har det sagts i utlåtandet
på s. 46 bl. a. följande: »Det
torde slutligen vara självklart, att vid en
katastrofartad utveckling för jordbruket,
exempelvis på grund av missväxt, särskilda
stödåtgärder bör kunna övervägas.
»

Det förefaller därför mig som om reservanternas
ängslan vore i överkant.
Man får inte helt lossa de drivfjädrar,
som sporrar företagarna och leder utvecklingen
framåt.

Såvitt jag kan se är väl frågan här ytterst,
som P. H. Sjöblom, föreningsrörelsens
»samvete» — han kallas så av lantbrukarna
själva — nyligen formulerade
den i Jordbrukarnas Föreningsblad:
»ökade regleringar i statlig regi eller
självverksamhet under eget ansvar?»

Sjöblom frågar också: »Hur vill den
jordbrukande befolkningen ha folkhushållet
organiserat för att vinna arbetsglädje,
trygghet och lycka? Går vägen
dit genom Helgeandsholmen eller genom
Böndernas hus?»

Herr Sjöbloms svar torde vara detsamma
som jag vill ge. Men mot bakgrunden
av att det bevisligen finns en viss oro
på en del håll i böndernas led, har nog
departementschefen handlat riktigt när
han föreslagit, att man till en början nöjer
sig med en 3-årig försöksperiod. Själv
är jag tämligen förvissad om att oron
bland jordbrukarna skall lägga sig och
att jordbrukarna skall finna sig väl till
rätta med sin återvunna frihet under
eget ansvar.

På denna punkt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson försökte i
början av sitt anförande att med stöd
av vissa lösryckta referat från en före -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

gående utredning föra in i bilden skogsintäkterna,
när det gällde bestämmande
av den s. k. mittprisnivån, eller jordbrukets
prisnivå. Det är väl ändå att
utan varje stöd av uttalande från jordbruksministerns
sida föra in ett önsketänkande,
som vi väl minns kom till uttryck
hos folkpartiet i motion nr 676 år
1951, avseende skogsintäkterna, vilka
man den gången ansåg skulle kunna räcka
till allt möjligt, bl. a. att täcka eventuella
jordbrukssubventioner. Var har
herr Hansson egentligen fått dessa citat
ifrån? Jag skall be att få citera jordbruksministerns
uttalande, som är återgivet
i jordbruksutskottets utlåtande. Det
heter där: »Mot utredningens förslag, att
den allmänna prisavvägningen framdeles
skall ske med utgångspunkt från förhållandena
i storleksgruppen 10—20 hektar
i slättbygderna har jag i princip intet
att invända. Det torde vara en fördel,
att man vid den allmänna prisavvägningen
utgår från jordbruk, som är förhållandevis
enhetliga till sin karaktär
och vilkas brukare har sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket. Man undviker då
de svårigheter, som uppstår, om man i
föreliggande sammanhang även medtager
jordbruk, där en betydande del av
inkomsten härrör från skogsnäringen
och inkomsten sålunda i väsentlig grad
påverkas av svängningarna i priserna
på skogsprodukter».

Det måste väl ändå vara ett klart uttalande,
som innebär en bestämd skiljelinje
mellan prissättningen på jordbrukets
produkter och skogsintäkterna. Det
nya systemet utgör också en klar boskillnad
i den delen.

Jag skall inte spilla flera ord på den
saken utan vill återkomma till herr
Hanssons försök att grumla till utskottets
definition av vad som menas med
första och andra dyrortsgrupp såsom
beräkningsgrund för en jämförelse mellan
inkomsterna. Utskottet skriver: »Från
denna utgångspunkt kommer utskottet
till det resultatet att jämförelsen bör
ske . . .

Talaren avbröts bär av herr talmannen,
som påpekade att den i § 12 mom. 2

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 30

av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr TJÄLLGREN (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson framställde
en fråga som han bad att någon av
utskottsmajoriteten skulle besvara, nämligen
om innebörden av vad utskottet
skrivit i de sista raderna i andra stycket
på s. 44. Om herr Hansson läser litet
längre fram i samma stycke kommer
han säkerligen att få full klarhet om
vad som avses. Där står det nämligen:
»I fråga om 6-procentregeln har utskottet
funnit sig böra lämna den i propositionen
föreslagna utformningen i princip
utan erinran. Utskottet anser sig sålunda
icke böra tillstyrka det i motionerna
I: 558 och II: 688 framlagda ändringsförslaget.
Nämnda förslag innebär,
att kravet på månadsföljd skall utgå och
6-procentregeln träda i kraft, när producentprisindex
gått ner med minst 6
enheter i så många månader under en
tid av ett år, oberoende av månadsföljden,
att summan 30 uppnåtts. En så långt
gående uppmjukning av 6-procentregeln
är utskottet icke berett att tillstyrka.
Avsikten med den har nämligen varit
att lämna skydd vid mera långvariga
förskjutningar i de internationella priserna.
Däremot kan utskottet förorda att
spärregeln får träda i kraft även om
summan 30 enheter uppnås under en
12-månadersperiod först genom en sammanläggning
av enheter för olika månader,
som visserligen icke följer på
varandra, men där dock avbrottet icke
uppgår till mer än en månad.»

Om herr Hansson alltså läser även de
föregående meningarna i samma stycke
får han svar på sin fråga.

För övrigt var väl även herr Hansson
med vid justeringen när detta skrevs in
i utlåtandet. Det borde då från hans sida
inte behöva råda någon oklarhet om innebörden
av utskottets uttalande.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår fortfarande
inte vad utskottets skrivning innebär.
Jag har liist den både tre och fyra gång -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

er utan att kunna finna någon mening i
den. Talet om en 12-månadsperiod hänger
helt i luften. Menar utskottet att det
under perioden får vara ett avbrott på
en månad, eller hur skall det tolkas? Jag
anser fortfarande att det finns anledning
till två tolkningar och att på denna
punkt följa departementschefens förslag.

Vad beträffar skogsintäkterna är det
inte mycket att tillägga. Jag förstår mycket
väl att vi i fråga om jordbrukets
prissättning måste renodla problemet
och som utgångspunkt ta basjordbruk i
slättbygderna. Men skogen lär i alla fall
nu komma in i kalkylen. Jag vill dock
inte kommentera det problemet ytterligare,
utan nöjer mig med att understryka
att skogsintäkterna i framtiden
kommer att påverka kalkylen.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få fullfölja
den replik som jag på grund av tidsnöd
inte hann avsluta förra gången jag liade
ordet.

Det gällde definitionen på vad som i
propositionen menas med första och
andra dyrortsgruppen. Här har utskottet
gett en klar definition, som väl inte
bör lämna rum för några som helst tvivel
om vad utskottet menar. Om herr
Hansson ser på s. 10 finner han att där
står: »Från denna utgångspunkt kommer
utskottet till det resultatet, att jämförelse
bör ske med industriarbetare och
liknande inom de två lägsta dyrortsgrupperna,
d. v. s. för närvarande andra
och tredje ortsgruppen.»

Därmed bör det väl vara fullt klart
vad utskottet menar, så att det inte behöver
bli någon diskussion om den saken.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog ingen tvekan
om detta, utan den saken är fullt klarlagd.
Men faktum är, att vi frångår 1947
års grund. Det är något nytt som här
förs in och som man inte riktigt vet vad
det innebär. Detta är anledningen till
att vi vill ha en utredning. Vi vill alltså
tills vidare ha kvar det gamla systemet

för att först genom en utredning skaffa
oss en överblick över vad det nya förslaget
i denna del innebär. Vi vill inte
så att säga på en höft gå in för en ny
linje.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Det finns måhända anledning
att ännu en gång understryka
den mera principiella innebörden i det
beslut om jordbrukets framtida prissättning,
som vi i dag går att fatta.

Målsättningen för vår jordbrukspolitik
är oförändrad. I själva verket markerar
den svenska riksdagen genom sitt
beslut i dag den garanti om chans till
inkomtslikställighet för jordbrukets utövare
som vi enhälligt lämnade 1947. I det
avseendet inträder alltså bara den förändringen
att vi nu bestämmer oss för
när inkomstlikställigheten skall vara
nådd, nämligen vid tidpunkten för det
nya systemets ikraftträdande. Riksdagen
vidhåller sin ståndpunkt och förklarar
sig på nytt beredd att för sin del medverka
till att förutsättningar skapas för
ett bärkraftigt svenskt jordbruk. Ett bärkraftigt
jordbruk är icke något ensidigt
jordbrukarintresse. Det är även ett konsumentintresse
och ett intresse för övriga
delar av vårt näringsliv. Det kan
måhända räcka med att som stöd för
denna uppfattning anföra den omständigheten,
att det svenska jordbruket per
år räknat köper maskiner och redskap
för mellan 300 och 400 miljoner kronor
och alltså är en stor kund till vår industri.

Dagens beslut betyder att vi nu försöker
en ny teknik för att nå det mål,
som vi varit ense om i snart tio år. De
nya reglerna för prissättningen är alltså
av teknisk natur. Generellt sett kan sägas
om dem, att de ger ett betydligt vidgat
utrymme för prisbildning i ordets företagsekonomiska
betydelse och i dess
samhällsekonomiska mening. Inom vissa
garanterade gränser ökar vi möjligheterna
till en fri prisbildning och tar
de fördelar och risker detta medför. Det
kan slås fast att denna utveckling —
principiellt sett — såväl ur jordbrukets

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

som allmän synpunkt måste vara till
fördel. Den skapar grunden för en smidigare
anpassning till marknadens,
d. v. s. konsumenternas, behov och till
de produktionsmässiga förutsättningarna.

Att en omläggning av detta slag skapar
en viss oro hos de närmast berörda
är naturligt. Man vet vad man bar, men
är osäker om vad man kommer att få.
Oron bör emellertid inte överdrivas. Erfarenheten
från andra områden visar,
att en övergång av detta slag ofta går
smidigare och friktionsfriare än man vågat
räkna med. Jordbrukets starka organisationer
har därtill betydande möjligheter
att påverka vad som kommer att
ske även sedan den faktiska innebörden
av den friare linjen fastställts. Utav avgörande
betydelse måste emellertid vara
att förutsättningen för det nya systemet
— inkomstlikställigheten — bestämt
betonas av att den blir underlaget
då de normerande priserna skall i konkret
bemärkelse sättas.

Det svenska jordbruket köpte år 1954
nära tre gånger så mycket maskiner
och traktorer som sista året före andra
världskriget. Nu är mekanisering inte
detsamma som rationalisering, men ett
visst grepp om rationaliseringens omfattning
får man dock av denna siffra.
De rationaliseringssträvanden, som
främst tagits i uttryck i en ökad maskinanvändning,
har redan givit betydande
utdelning. Det kan vara av vikt att påminna
om att rationaliseringsvinsterna
ingalunda helt stannat hos producenterna.
Tvärtom har livsmedelskonsumenterna
undan för undan fått del i dessa
vinster genom lägre livsmedelspriser.
Det är framför allt den inre rationaliseringen
som hittills givit utdelning. Själva
driften vid det enskilda jordbruksföretaget
har blivit effektivare och mindre
arbetskrävande. Att en rationaliseringsperiod
börjar inom det enskilda företaget
är i och för sig ganska naturligt,
särskilt då det är fråga om en näringsgren,
där småföretagen dominerar i den
utsträckning som de gör inom svenskt
jordbruk. Jag tror inte att gränsen för
den inre rationaliseringens möjligheter

nu skulle vara nådd. De vinster, som
står att nå genom inre företagsmässig
rationalisering ur det samlade jordbrukets
synpunkt, kan emellertid komma
att successivt krympa under den närmaste
framtiden. Av rent tekniska skäl
måste därför den yttre rationaliseringen
komma in i bilden med ökat eftertryck.
Det betyder att vikten av en strukturrationalisering
undan för undan blir mer
framträdande.

Nu skall vi alla vara medvetna om
att särskilt inom jordbrukets område en
strukturrationaliseringsprocess måste bli
en ganska långdragen och också besvärlig
fråga. Jordbruksutskottet påpekar
med all rätt i sitt utlåtande, att det
skulle vara olyckligt att ange några arealgränser
för ett ur struktursynpunkt
godtagbart jordbruk. Förhållandena varierar
starkt inom olika delar av landet,
säger utskottet. För min del tillägger jag
endast, att det också varierar med de
tekniska förutsättningar, som vid olika
tidpunkter är de dominanta. Det finns
ingen möjlighet att på förhand beräkna
teknikens utveckling. Det är t. ex. möjligt
att det kan komma fram maskiner,
som blir mycket rationella för förhållandevis
mycket små brukningsdelar. Därom
vet vi ingenting. Det enda vi vet är
att när politiska instanser gjort upp något
slags strukturschema för jordbrukets
del, har bakslagen ofta blivit mycket
hårda.

Den slutsats man kan dra av detta är
att man inte med jordbrukspolitikens
hjälp skall försöka schematisera utvecklingen.
Den måste få gå sina egna vägar,
och den måste få ta den tid som är
ofrånkomlig. Vi har all anledning att i
vår jordbrukspolitik ta största möjliga
hänsyn till småbrukets speciella förhållanden.
Vi måste se jordbruksproblemen
också ur de olika bygdernas synpunkt
och akta oss för grova generaliseringar
om vilken storlek på brukningsdelarna
som skulle vara samhällsekonomiskt rationell.
Såvitt jag förstår leder detta resonemang
fram till en friare och mera
förutsättningslös ståndpunkt i strukturfrågan
än den som ligger bakom t. ex.
våra jordlagar. Det friare prissättnings -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

systemet måste fullföljas även i detta
hänseende. Jag bestrider inte att en
samhälleligt ledd rådgivningsverksamhet
och en verksamhet, som har till syfte
att underlätta omvandlingen för de enskilda
och för särskilda bygder, är till
nytta. Jag betvivlar däremot möjligheterna
att strukturrationalisera en näring
sådan som det svenska jordbruket från
ämbetsverk och nämnder. Den processen
måste få ske smidigt och naturligt.
Den måste decentraliseras ut till näringen
själv.

Herr talman! I dagens debatt har frågan
om vår sockerförsörjning och skyddet
för vår sockernäring, d. v. s. betodling
och sockertillverkning, ägnats särskilt
ingående överväganden, och det
har även skett i propositionen om den
framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter. Med den
kännedom jag bär om förhållandena på
detta område skulle jag vilja framföra
några av mina synpunkter på principerna
för avvägningen av de framtida villkoren
för sockernäringen.

I den diskussion som förts om sättet
att ordna skyddet för vår sockernäring
har visserligen — nu senast i jordbruksutskottet
— något olika bedömningar
gjorts beträffande övergång till ett friare
system nu eller först om tre år, men
alla parter är eniga om att en sockernäring
är helt nödvändig för vårt land.
Under senaste världskriget var det tack
vare vår betodling och våra sockerfabriker
möjligt att upprätthålla en mycket
god standard i fråga om landets sockerförsörjning.
Erfarenheterna från den
tiden visar, att kravet på beredskap inom
detta område inte är ett tomt slagord.
Man tar säkert inte heller fel, om
man såsom en väsentlig grund till den
positiva inställningen hos alla parter ser
en allmän uppfattning om den avgörande
betydelse sockernäringen har för
jordbruket i betodlingsdistrikten och
därmed för de viktigaste källorna till
hela vår livsmedelsförsörjning. Man bortser
från detta om man tänker sig —
såsom vi nyss hörde i debatten — att
vårt behov av socker skulle kunna till -

godoses bättre och billigare genom import
och beredskapslagring.

Intresset när det gäller sockernäringens
skydd har kanske i samband med
frågans behandling i jordbruksutskottet
kommit att i mycket hög grad riktas
mot frågeställningen: bibehållet importmonopol
eller inte under den närmaste
treårsperioden. I diskussionen har måhända
undanskymts en del för sockernäringens
bestånd väsentliga ting, vare
sig man behåller nuvarande system med
importmonopol och årliga förhandlingar
mellan staten och betodlarna respektive
sockerindustrien eller övergår till
ett friare system. Dessa kan sammanfattas
i kravet på att sedan man accepterat
nödvändigheten av en sockernäring,
man också måste acceptera näringens
behov av tillfredsställande ekonomiska
villkor för sin tillvaro.

Innan jag säger några ord om vad som
passerat under de senaste åren och om
läget för sockernäringen tillåter jag mig
framhålla att importmonopolet — så som
jag antytt — inte är något oeftergivligt
krav från sockernäringens sida utan en
praktisk åtgärd intill dess man funnit
och fastställt de regler för prissättningen,
som skall tillämpas i framtiden. Monopolets
slopande behövs inte -— såsom
nyss antyddes i debatten — som pådrivare
för en fortsatt eller kraftigare rationalisering.
Såsom jag skall visa, påbörjades
rationaliseringen långt innan
priserna på världsmarknaden visade tendens
att falla; jag skall också belysa i
hur hög grad man hade forcerat denna
rationalisering även innan prisfallet började.

Socker, som tillverkas ur svenska betor,
är för närvarande avsevärt dyrare
än importerat socker. Den stora prisskillnaden
gör, att betodlingen och sockerindustrien
i Sverige inte skulle kunna
existera utan ett gränsskydd.

Den betydande skillanden mellan vårt
svenska sockerpris och importpriset beror
till en del på att de internationella
sockerpriserna under senare år utbildats
under trycket av en överproduktion i de
stora sockerproducerande länderna.

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Världsmarknadspriset på socker liar härigenom
blivit särskilt lågt. Det är också
anmärkningsvärt, att socker från vissa
av de östeuropeiska länderna-exporteras
till priser, som med fyra å fem öre per
kg understiger priserna från Västeuropa
respektive världsmarknaden i övrigt.

Till en annan del beror den nu förefintliga
stora prisskillnaden mellan
svenskt och importerat socker på den
höga lönenivån i Sverige. Betodlingen är
mycket arbetskrävande, och vårt lands
höga arbetslöner utgör därför ett märkbart
handikapp för det ur svenska betor
tillverkade sockret. Vid odling av sockerbetor
nedlägges t. ex. enligt jordbruksprisutredningen
i genomsnitt närmare
450 arbetstimmar per hektar, medan motsvarande
siffra för höstvete är omkring
70 och för höstraps omkring 60 arbetstimmar.

Det kan emellertid i detta sammanhang
erinras om att det är en ganska ny
företeelse, att det svenska sockret ställer
sig dyrare än det utländska. Under hela
kriget och ända fram till hösten 1951 var
förhållandet det motsatta. Det svenska
sockerpriset låg då 25—35 öre per kg
lägre än importpriset. Enligt en verkställd
utredning sparade det svenska folkhushållet
under denna tioårsperiod mer
än 700 miljoner kronor på det då billigare
svenska sockret.

Från hösten 1951 har situationen emellertid
förändrats. Under förutsättning av
normala internationella förhållanden torde
man också kunna räkna med att utlandspriserna
för framtiden skall ligga
lägre än priserna för svensktillverkat betsocker.

Priset på socker för konsumenterna i
olika länder sammansätts av kostnaderna
för råvaran, förädlingskostnaderna m. m.
samt handelns kostnader. Då man diskuterar
prisstödet för socker i Sverige, kan
det vara lämpligt att också se litet på
hur denna fråga har lösts i andra länder.
Jordbruksministern framhåller att
det bör uppmärksammas, att även i andra
europeiska länder skyddet åt sockerproduktionen
är högt. Sockerbolaget har
i början av detta år gjort ingående undersökningar
i flera västeuropeiska län -

der om hur sockerpriset fördelas på de
olika komponenterna, d. v. s. råvaran,
förädlingskostnaderna och handelns kostnader.
Det visar sig då att betkostnaderna
ligger högt i Sverige, England och
Tyskland, däremot lägre i Danmark och
Nederländerna. Likaledes synes handelsmarginalerna
vara höga bär i landet.
Skillnaden mellan fabrikspriset på socker
och jämförbar betkostnad i de olika
länderna torde ge uttryck för de kostnader
som belöper på framställlningen
av sockret ur betorna, den synliga förädlingsmarginalen.
Denna rör sig om 26—
27 öre per kg socker i Danmark, England,
Holland och Sverige, medan den i Tyskland
och Belgien uppgår till 35 öre per
kg. Handelsmarginalen är, såsom bl. a.
herr Anderberg framhållit, hög i Sverige,
6—10 öre per kg högre än i de nämnda
europeiska länderna.

Förklaringen är ju delvis att söka i sådana
förhållanden som att transporterna
i vårt land med dess stora avstånd givetvis
ställer sig dyrare än i andra länder,
där marknaden är mera koncentrerad.
Försäljningspriserna i utlandet hålles
också mycket låga, då sockret i flera länder
säljes med marginaler, som inte täcker
tillverkningskostnaderna. Sockret
användes på visst sätt som en lockvara.

Här i Sverige har det pågått en rationalisering
även för att nedbringa dessa
kostnader. Sockerbolaget införde 1951
en debitering efter nettopris, vilket måste
vara en åtgärd som borde verka i den
riktning vi alla gärna vill sträva efter.
Vidare pågår även undersökningar om
hur man genom andra åtgärder skall
kunna bringa ned distributionskostnaderna.
Grosshandelskostnaderna har vi
kanske inte så mycket att göra med,
men detaljhandeln kräver för sin distribution
en relativt hög ersättning, dock
inte högre för socker än för andra varor.
Men detaljhandeln representeras ju
av åtskilliga tiotusental detaljhandlare,
som i livsmedelsbutiker och dylikt distribuerar
sockret, och över dem har .sockerbolaget
inte något inflytande.

Av de gjorda undersökningarna framgår,
att förädlingsmarginålen med undantag
för i Belgien och Tyskland inte

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

företer större skiljaktigheter i de olika
länderna. Det kan därför inte göras gällande,
att förädlingskostnaderna, d. v. s.
ersättningen till industrien för tillverkningen
av sockret, ligger högre i Sverige
än i andra betodlande länder. Det är
förresten ganska märkligt, att tillverkningskostnaden
inte är högre i Sverige
än i andra betodlande länder, då dels
de svenska arbetslönerna är högre, dels
den svenska industrien har arbetat och
arbetar med många bruk med relativt
sett låg årsproduktion. Själva tillverkningen
är dock starkt rationaliserad.

Den fortlöpande och intensiva inre
rationalisering, som ägt rum inom fabrikationen
för att pressa tillverkningskostnaderna,
har lett till att Sockerbolaget i
tekniskt avseende torde stå i allra främsta
ledet. Resultaten härav kan exemplifieras
av den utveckling, som skett beträffande
två av de viktigaste kostnadsposterna,
arbetslöner och bränsle. Arbetsminuterna
för tillverkning av 100 kg
raffinad har således från omkring 1925
nedgått från 360 till cirka 100. På motsvarande
sätt har bränsleförbrukningen
nedgått från omkring år 1915 i förhållandet
700 till 300.

Under senare år har framför allt två
omständigheter gjort, att inom sockertillverkningen
kunnat företas en kraftig
yttre, strukturell rationalisering. Det är
dels landsvägstrafikens (motorismens)
utveckling, dels möjligheten att omställa
råsockerbruk för direkttillverkning av
färdigt strösocker. Detta har medfört att
sedan 1947 av 25 bruksenheter inte
mindre än 8 numera nedlagts, medan
samtidigt raffinadkapaciteten ökats, beroende
på att två råsockerbruk, Mörbylånga
och Örtofta, omställts till strösockerbruk.
För närvarande pågår också en
ytterligare omställning av de två största
bruken, Hasslarp och Köpingebro, för
framställning av strösocker.

Sockerbolaget har också medverkat
vid rationaliseringen av betodlingen.
Bl. a. må nämnas den av bolaget bedrivna
fröförädlingsverksamheten som
resulterat i att Sverige i Europa står
högst efter Nederländerna i avkastning.
Bolagets framställning av enkornsfrö ger

betydande besparing av arbetskraft för
sommarskötseln. Detsamma gäller användningen
av uttunningsmaskiner. På
skördesidan har bolaget medverkat till
bättre rationaliseringsmöjligheter genom
sin konstruktion av en speciell betskördmaskin.
Slutligen nedlägger bolaget i fråga
om odlingsmetodik, växtskydd, gödsling
och betleveranser ett betydande arbete
i odlingsfrämjande och rationaliserande
syfte. Resultaten redovisas i utredningens
betänkande, och av detta framgår,
att betodlingen i Sverige, trots att
vi inte hör till de mera gynnade i klimatiskt
hänseende, dock ger bland de
högsta avkastningarna i Europa — det
är bara två länder, som ligger högre när
det gäller avkastningen per hektar.

Trots det intensiva arbete, som nedlagts
och nedlägges för rationalisering av
såväl odling som industri är, som
nämnts, prisskillnaden mellan socker,
tillverkat av svenska betor, och importerat
socker mycket stor. Till en del kan
säkerligen denna skillnad på lång sikt
ytterligare utjämnas genom de fortsatta
rationaliseringsåtgärderna. För att därutöver
åstadkomma en utjämning skulle
en höjning av priset på importsockret erfordras.
Utsikterna härtill får emellertid
bedömas som små.

För att kunna sänka kostnaderna för
den svenska sockerförsörjningen skulle
då intet annat återstå än en begränsning
av betodlingsarealen i Sverige med åtföljande
minskning av sockertillverkningen
ur svenska betor och motsvarande
höjning av den importerade kvantiteten.
Begränsningen av sockerbetsarealen
bör ske så, att odlingen och tillverkningen
koncentreras till just de distrikt,
vilka har förutsättningar att ge lägsta
sammanlagda odlings- och tillverkningskostnader.
Det torde vara ostridigt, att
de då avsedda distrikten borde vara Skåne
med angränsande delar av Blekinge
och Halland. Sockerbolaget har i detta
hänseende hemställt att då en normal
areal, vilken tillika utgör en ur beredskapssynpunkt
tillfredsställande odling,
kan sägas för Skåne med angränsande
delar av Blekinge och Halland vara cirka
45 000 hektar, lägst denna areal måt -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

te sättas som riktpunkt för den framtida
sockerbetsodlingen i dessa distrikt.

I alla berörda instanser har framhållits
den stora betydelse, som sockerbetsodlingen
på Gotland och Öland har för
näringslivet och utvecklingen över huvud
taget på dessa Öar.

En nedläggning av odlingen och sockertillverkningen
där bör också undvikas.
Den framtida odlingen på Gotland
och Öland bör inte understiga cirka
5 600 hektar, motsvarande femårsmedeltalet
för odlingen där. De merkostnader
i förhållande till odlingen och tillverkningen
i Skåne med angränsande delar,
som uppstår vid odlingen och tillverkningen
på öarna, bör täckas på särskilt
sätt. Därom råder egentligen inga delade
meningar.

Det är synnerligen betydelsefullt, att
man för den framtida regleringen av
sockernäringen i landet bestämmer sig
för en fix betodlingsareal, och vidare
att, sedan denna areal bestämts, den endast
får bli rörlig inom mycket snäva
gränser. Endast då kan nämligen den
svenska sockerindustrien anpassa sin kapacitet
och till fullo utnyttja möjligheterna
till koncentration av driften.

Det bör heller inte undertryckas, att
den begränsning av betodlingen, som
förutsatts och om vilken i stor utsträckning
enighet synes råda, inte kan medföra,
att skillnaden i pris mellan socker,
tillverkat ur svenska betor, och importerat
socker blir utjämnad. Man får därför
vara beredd på att även i fortsättningen
ett skydd måste lämnas åt den
svenska sockernäringen, ett skydd som
baseras på den överenskomna betodlingen
i Sverige och på kostnaderna för denna
odling och för tillverkningen.

Vilka är då de viktigaste villkoren för
att ge sockernäringen ett väl avvägt
gränsskydd vid en fri import av socker? Det

viktigaste är att importavgiften i
systemets ingångsläge fastställes på ett
riktigt sätt ocli man således tar hänsyn
till betodlingens och industriens faktiska
kostnader vid nuvarande löne- och
prisläge. Det är härvidlag av betydelse,
att den förhandlande myndigheten, se -

dan alla parter klart accepterat önskvärdheten
av en viss betodling och däremot
svarande struktur hos industrien,
även accepterar att kostnaderna vid beräkningen
av importavgiften får kalkyleras
på sådant sätt, att både odling och
industri kan bedrivas med skälig lönsamhet.

Det är likaledes av stor betydelse, att
den successiva sänkning av importavgiften,
som är förutsedd i systemet, sker
med beaktande av de faktiska möjligheter,
som föreligger för rationalisering av
odlingen och industrien. Jordbruksministern
har också framhållit, att sänkningen
av gränsskyddet måste anpassas till
de reella rationaliseringsmöjligheterna.

I år har redan tre betbruk — i Linköping,
Kävlinge och Trelleborg — nedlagts.
Möjligheterna till ytterligare rationalisering
och kostnadssänkning under
den första treårsperioden av importavgiftssystemet
får bedömas som små.

Av särskild betydelse vid beräkningen
av importavgifter i systemets ingångsläge
är, att hänsyn tas till de lägsta priser,
till vilka socker kan importeras till
Sverige, d. v. s. priserna på östeuropeiskt
socker. Sockernäringen kommer
eljest att redan från systemets början
mötas av ett inkomstbortfall, som gör
det omöjligt att driva näringen på lönsamma
grunder.

Det ligger i importavgiftssystemets natur,
att de båda intressenterna, odlarna
och industrien, skall på ett lämpligt sätt
dela risker och chanser på grund av
ändringar i hemmamarknadspriset på
socker i förhållande till mittpriset vid
systemets ingångsläge. Det bör inte vara
alltför svårt att finna en riktig avvägning
mellan odlarna och industrien inom
detta område.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få instämma i yrkandet om bifall till
utskottets förslag i punkten 19. Som jag
förut sagt är emellertid inte det väsentliga,
om importmonopolet bibebålles eller
inte. Det väsentliga är att sockernäringen
— betodlare och industri — om
den i fortsättningen skall kunna bedrivas
som en lönsam rörelse, i verklig mening
får täckning för sina kostnader.

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Jag förutsätter alltså vid mitt yrkande,
att det nuvarande systemet av rent praktiska
skäl bibehålies som ett provisorium
under en kortare övergångstid. Det gör
jag av skäl som jag nu utvecklat, men
också därför att jag ej tror, att ett genomförande
av det nya systemet i den
takt, som exempelvis herr Anderberg antydde,
är möjligt att ernå. Vi har väl sedan
länge dålig erfarenhet av möjligheterna
att ifrån riksdagen påskynda
viktiga förhandlingar och —• vilket gäller
i ännu högre grad — påskynda avlämnandet
av propositioner. Skulle man
göra en alltför optimistisk bedömning
vid bestämmandet av tidtabellen för den
fortsatta behandlingen av prisfrågan, tar
man stora risker för betodlingen under
kommande år och främst för dess igångsättande
nästa odlingsår.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Efter de anföranden,
som herrar Jon Jonsson och Anderberg
hållit tidigare i dag i denna fråga, kan
jag inskränka mig till att anföra några
synpunkter i fråga om den prissättningsprincip,
som man nu är i färd med att
antaga.

På den norrländska landsbygden, och
jag skulle tänka mig även i övriga delar
av landet, har man nog allmänt framställt
den frågan, varför man, då vi skall
ta ställning tilll en ny prissättningsprincip
och till frågan om lönsamheten för
jordbrukets utövare, hemställt om att två
tredjedelar av jordbrukets näringsutövare
skall ställas åt sidan i avvaktan på
nya speciella utredningar.

Det är nog alldeles riktigt, såsom herr
inrikesministern nämnde i sitt anförande,
att endast trevande försök hittills
har gjorts för att komma till rätta med
de svårlösta problem, som har tornat
upp sig för det mindre jordbrukets utövning
på den svenska landsbygden. Den
ena utredningen efter den andra har sedan
länge lagts på hög, och nya specialutredningar
har satts i gång. Redan under
åren från 1939 fram till 1947, då
riksdagen fattade beslut om de framtida
riktlinjerna för den svenska jordbruks -

politiken och om det mål man skulle eftersträva,
uppmärksammades det mindre
jordbruket av utredningarna, och man
sade tydligt ifrån att man i framtiden
skulle medverka till att storleksrationalisera
det ofullständiga jordbruket -—
arronderingsförbättra det — och ge lantbruksnämnderna
ekonomiska möjligheter
att fullfölja en sådan politik. Men
vad har sedan i verkligheten skett? Jo,
man har successivt minskat lantbruksnämndernas
möjligheter att främja denna
utveckling inom det svenska jordbruket.
Man fann att det förelåg överproduktion
av jordbruksprodukter i detta
land, och då övergavs den riktlinje som
år 1947 ansågs vara den mest bärande.
Helt naturligt kom denna omsvängning
i främsta rummet att verka menligt inom
de områden av vårt land, där det mindre
jordbruket är dominerande. Möjligheterna
till nyodlingsverksamhet har nu inskränkts
genom att det statliga bidraget
minskats, och man har hindrat en snabbare
takt när det gäller genomförande av
täckdikningar. över huvud taget har
lantbruksnämnderna ställts inför väsentligt
större svårigheter då det gäller
att fullfölja den politik som år 1947
med skäl ansågs böra rekommenderas.

Allt detta tar sig uttryck på olika sätt,
och en mängd svårlösta problem har
kommit till. Lantbruksnämnderna har
att besiktiga fastigheter, vilkas ägare begärt
stöd för att upprusta sina ekonomibyggnader,
och att ta ställning till remisser
från länsbostadsnämnderna angående
den eller den brukningsenhetens
förutsättningar för en upprustning av
boningshusen. När båda dessa instanser
i förening vägrar nyupprustning av ett
mindre jordbruk, där byggnadsbeståndet
är nedslitet, vad blir då följden? Jo, följden
blir att den familj som lever på detta
mindre jordbruk fortfarande måste bo
sämre än andra, utan möjligheter att
flytta på sig.

Det är naturligtvis riktigt att jordbrukets
rationalisering har gått framåt i
detta land. Men man har anledning att
ställa frågan, om inte den vältrimmade
mekaniseringen av det svenska jordbruket
kostat väl stora pengar. Enligt den

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

nuvarande jordbrukskalkylen uppgår
årskostnaden för förräntning och avskrivning
av mekaniseringsinvesteringarna
i det svenska jordbruket och för
bränsleförbrukning och övriga utgifter
av detta slag till icke mindre än 150 kronor
per hektar odlad jord. Man signalerar
redan nu från de mera industriellt
drivna storjordbruken att man under
vissa perioder av året behöver bli av
med den överskottsarbetskraft som då
inte kan sysselsättas. Är det arbetslöshetskassorna
som skall betala denna lediga
arbetskraft under vissa tider av
året?

Vad beträffar det system för prissättning
som nu föreslås har jag den bestämda
uppfattningen att det säkerligen kommer
att vara mer lättförståeligt för allmänheten.
Under den tid den gamla kalkylen,
som herr Gustaf Elofsson så varmt
förordade, har tillämpats, har vi sannerligen
flera gånger fått klart besked om
hur orimligt den varit konstruerad. Man
kan naturligtvis ännu inte med full säkerhet
bedöma det nya prissättningssystemet,
men jag tror att de flesta jordbrukare
har den uppfattningen att den
princip som nu skall antagas och det
prissättningssystem som därefter skall
genomföras kommer att bli väsentligt
bättre än den hittillsvarande jordbrukskalkylen.

Problemet med landsbygdens avfolkning
är särskilt brännande i de norrländska
bygderna, där den ena gården
efter den andra raseras. Människorna
tvingas därifrån, och det går rätt bra att
klara sig för dem som befinner sig i de
arbetsföra åldrarna. Men vart skall de
övriga ta vägen? Industrien kan inte ta
emot dem, och lantbruksnämnderna har
inte möjlighet att överföra dem till bättre
belägna jordbruk, därför att ny kolonisation
iir praktiskt taget avstängd.
Inom Västerbottens län finns ett område
i örträsk på G00 hektar mjälajord, ett
av de bästa områden som länet kan uppvisa,
och lantbruksnämnden har även
till sitt förfogande över 5 000 hektar
skog, men det har tillkommit endast två
nya bebyggelser på detta område, helt
enkelt därför att man inte velat vara med

om någon nykolonisation. Man måste ju
få en möjlighet för de beslutande myndigheterna
inom ett län att flytta över
folk från de sämre belägna jordbruken
till de bättre, i synnerhet i ett län som
Västerbottens, där man har 27 000 brukningsenheter,
av vilka drygt 20 000 ligger
under gränsen på 10 hektar odlad
jord. I Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län finns samma problem.
Jag tror att avfolkningen för närvarande
går för snabbt. Det blir ekonomiska belastningar
på kommunerna, och det uppstår
svårigheter även för dem.

Nu är det många som säger: »Men ni
har ju de stora skogsbolagen där uppe,
ni har ju kronan, och de kommer naturligtvis
med inkomstskatt från sina skogsinnehav
att ge ekonomiskt stöd åt kommunerna
i deras samhälleliga förvaltning.
Jag tar mig friheten att titta på
vilket ekonomiskt stöd de stora bolagen
ger kommunerna. I min kommun, som
har bortåt 10 000 invånare, har bolagen
58 000 hektar, jordbrukarna har 47 000
och kronan 20 000. Under den senaste
femårsperioden, som omfattat en av de
största högkonjunkturer vi haft, har bolagen
för sina 58 000 hektar i kommunalskatt
utbetalat, utom fastighetsskatten,
63 000 kronor under fem år, d. v. s.
drygt 12 000 kronor om året. 1953 fann
vi till och med att den motsvarande
kommunalskatten utgjorde inte fullt 12
skattekronor. I en kommun, där skatteunderlaget
rör sig om 198 000 skattekronor,
kan man peka på hur blygsam
skogsbolagens medverkan till den kommunala
förvaltningen har varit.

Min förhoppning är, att statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet skall
skyndsamt medverka till att även det
mindre jordbrukets problem får sin allsidiga
belysning. Det kan inte vara rimligt,
att man här gör en prognos och inför
en prissättning på jordbrukets produkter,
där 3-procentregeln skall gälla
för olika varuslag och där man liar möjligheter
att göra omräkningar men samtidigt
kräver att två tredjedelar av näringens
utövare skall solidariskt finna
sig i att hålla fodermedelspriserna vid
en viss nivå och acceptera priserna på

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

andra nyttigheter, som de själva konsumerar,
men deras egna problem skall
skjutas in i nya utredningar. Det är gott
och väl med utredningar, men när man
ser på resultatet av de utredningar som
hittills gjorts, så finner man att då det
gällt kostnader, har utredningarna i allmänhet
lagts på hyllan, och man har
anordnat nya utredningar, nya bassänger,
där man i fortsättningen får slänga
de olösta samhällsproblemen, till vilka
man hänfört inte minst de ofullständiga
jordbrukens framtida lönsamhet och deras
innehavares existens.

Jag skall sluta mitt anförande med att
instämma i det yrkande, som herrar
Jon Jonsson och Anderberg tidigare under
debatten framfört.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Den nuvarande jordbrukskalkylens
för- och nackdelar har
ju redan varit föremål för debatt i dag.
Jag har vid mer än ett tillfälle kritiserat
den ur olika synpunkter, och det är ju
alldeles klart att den, liksom för resten
allt mänskligt, har både fördelar och
nackdelar. De sistnämnda innebär ju i
synnerhet att kalkylen kan bli ganska
godtycklig. De ursprungsberäkningar,
till vilka de som upprättar denna stora
jordbrukskalkyl har att hålla sig, är i
stor utsträckning ganska ovissa. Detta
visade sig bl. a. när de gjorde upp vårkalkylen
och hade inte mindre än fem
olika grunder för beräkningen av arbetskraftens
volym. Samma förhållande har
rått när de räknat med jordbrukets kostnader
för ränteutgifter. Utom att man
har tvistat om hur stor del av räntan
som skall beräknas så har det också rått
ganska stor ovisshet om hur beräkningen
skulle ske. Principen har varit att
jordbruket skulle få full räntegottgörelse
för det nedlagda kapitalet, men det har
nästan aldrig blivit på det viset när
jordbrukskalkylen upprättats. Om inte
annat så har förhandlarna måst avstå
från att kräva full räntegottgörelse.

En annan sak som säkerligen har varit
en stor fördel hos den gamla kalkylen
är att kostnaden för arbetsinsat -

sen är sammankopplad med lantarbetaravtalet.
Det har i alla fall lett till en garanti
för att jordbrukarna fått ersättning
i samma mån som andra löner har
gått upp. Ty lantarbetarlönen har ju en
viss förmåga att följa med i den övriga
löneutvecklingen. En fördel har varit
att denna lönesättning har fått följa med
i jordbrukskalkylen. Därmed är det inte
sagt att detta har slagit ut fullständigt
rätt. Det har ju aldrig funnits någon garanti
för att den enskilde jordbrukaren
— jag tänker då mest på småbrukaren
—• kunnat få ut denna lön för sitt arbete.
Detta har till mycket stor del berott
på hur de olika produkterna har
prissatts vid förhandlingarna. Det har
också till mycket stor del berott på den
enskilde jordbrukaren själv, berott på i
vilken mån han haft förmåga att kalkylera
och räkna ut den för honom mest
ekonomiska produktionsinriktningen.
Kvar har stått att det i synnerhet för
två kategorier har varit nästan omöjligt
att tillgodoräkna sig lantarbetarlönen.
Detta har gällt dels småbrukarna, dels
och framför allt den magra jordens brukare,
och som jag sagt här vid kanske
mer än ett tillfälle är detta i mycket
stor utsträckning samma personer. Småbruken
är i mycket hög grad placerade
på den magra och sämre jorden.

Vad sedan gäller det nya prissättningssystem,
som skall genomföras, så
har frågan om inkomstlikställigheten nu
diskuterats mycket. Man har ifrågasatt
om den i genomsnitt för jordens brukare
är uppnådd eller inte. Enligt utredning
från jordbruksinstitutet skulle den ha
varit uppnådd ungefär 1952, men man
får då komma ihåg att när institutet
gjorde sina kalkyler räknade det in även
skogsprodukterna bland inkomsterna för
att få fram likställighet. Så har ju inte
tidigare skett, utan skogen har varit en
sak för sig själv. Vad sedan gäller åren
efter 1952 är det ju allmänt omvittnat
att då har inte likställigheten kunnat
upprätthållas. Om vi endast kastar en
blick på prissättningen dessa år och på
kalkylutslaget, så finner vi, såsom liar
sagts här tidigare, att jordbruket under
dessa år skulle ha haft ungefär 1 000

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

miljoner kronor mer, om kalkylen skulle
ha legat helt till grund för prissättningen.
Dessa pengar har inte kommit jordbruket
till del ens om vi räknar med
den ersättning för årets skördeskador
som skall beslutas om några dagar. Vi
kan med andra ord vara säkra på att inkomstlikställigheten
för basjordbruket
inte finns för närvarande.

Det nya prissättningssystemet skall ju
grunda sig på den s. k. slättbygdskalkylen
i södra och mellersta Sverige. Det
betyder att prissättningen skall ske på
grundval av de förhållanden som råder
för basjordbruket i de bästa jordbruksbygderna
i Sverige. I den övriga delen
av landet skall vad man då kommer
fram till räcka just därför att där har
skogsinkomsterna räknats in. Det betyder
att de som saknar skog i det övriga
Sverige inte kommer att kunna uppnå
inkomstlikställighet med andra grupper,
i varje fall när det gäller basjordbruket
och mindre brukningsdelar. Vi vet att
det finns flera tiotusental jordbrukare
som saknar skog. Framför allt gäller detta
alla arrendatorerna och en hel massa
andra jordbrukare som inte har skog eller
endast skog till husbehov. De kommer
inte att få denna likställighet.

Det pågår en utredning om möjligheterna
att förse dessa jordbrukare med
skog, men vi har ju inte hört någonting
från denna utredning och vet inte ens
om den kommer att kunna anvisa en
framkomlig väg för att förse dessa jordbrukare
med skog. Detta är en av orsakerna
till att jag bär föreslagit uppskov
med det nya prissättningssystemet, detta
att de som inte har någon skog inte kommer
att få likställighet efter de principer
som fastslås när vi fattar beslut i
denna fråga.

Sedan är det alla de jordbrukare som
herr Svedberg har talat om i sitt anförande
alldeles nyss, de 180 000 jordbrukare
— två tredjedelar av hela antalet
—- vilkas jordbruk är mindre än basjordbruket.
De kommer ju inte heller att
bli tillnärmelsevis tillgodosedda genom
det beslut som kommer att fattas i dag.
Även bär är ju en utredning tillsatt. Detta
skedde inte förrän efter det att jord -

bruksministern hade avlämnat propositionen.
I propositionen har han faktiskt
tagit undan de medel, som säkerligen hade
behövts för att utredningen skulle
kunna komma med något förslag, som i
nämnvärd utsträckning skulle kunna
hjälpa det mindre jordbruket. Jag syftar
på de allmänna mjölkpristilläggen, som
under de sista åren uppgått till ca 100
miljoner kronor och som har utgått lika
för all mjölk för att förbilliga mjölkprodukterna
för konsumenterna eller för
att göra näringen bärkraftig för jordbrukarna
— vi kan där anföra vilken av
dessa två orsaker som vi vill. Där finns
ungefär 100 miljoner kronor -— jag tror
alt det sista året var 98 miljoner — som
det säkerligen hade varit behövligt att
ta undan för att göra det mindre jordbruket
i någon mån bärkraftigt. Den nu
tillsatta utredningen med de direktiv den
fått kan knappast komma med något förslag,
som i större utsträckning kan hjälpa
det mindre jordbruket att få s. k.
likställighet. Det är en annan orsak till
att jag har föreslagit uppskov med att
fatta beslut. Nog hade det varit bra, om
vi hade fått se resultatet av dessa båda
utredningar, innan riksdagen fattade beslut,
så att vi samtidigt kunnat ta hänsyn
till det skoglösa jordbruket och till
småbruket.

Nu har jordbruksministern skrivit i
propositionen, att det ur vissa synpunkter
är önskvärt att vi inte kopplar ihop
dessa två saker, utan avgör frågan om
basjordbruket och det större jordbruket
först. Det kan hända att det är en fördel
för dessa jordbruk, men jag tror inte
att det kommer att bli till fördel för
småbruket, att dess prisfrågor skall släpa
efter och man inte vet om det ens tillnärmelsevis
blir någon likställighet. När
medlen har avsatts till de andra jordbruken,
blir det ju knappast någonting
över till småbruket.

Sedan kan jag hänvisa till vad herr
Svedberg nvss sade om att det mindre
jordbruket skall hjälpa till att garantera,
att fodersädspriserna blir tillfredsställande
för det större jordbruket. Det
mindre jordbruket som behöver köpa fodersäd
för sin animalieproduktion skall,

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

om så behövs, betala införselavgifter,
och de medel som på delta sätt flyter
in får till och med användas för att
hålla priset på en rimlig nivå. En låg foderkostnad
är oerhört betydelsefull för
att det mindre jordbruket skall kunna
drivas rationellt. Jag har sagt det tidigare
— och jag kan inte låta bli att upprepa
det här — att den enda förutsättningen
för att småbruket skall kunna
drivas med vinst är att det med fördel
kan ha en något så när stor animalisk
produktion.

Nu sägs det ju, att småbruket skall
strukturrationaliseras. Det allra minsta
jordbruket skall försvinna. Det skall genom
sammanslagning uppgå i det större
jordbruket — åtminstone när det gäller
familjejordbruk är väl detta meningen.
Man börjar redan höra i diskussionen,
åtminstone från visst håll, att familjejordbruken
sedan skall uppgå i ännu
större jordbruk. Men jag tror inte att
det går att låta småbruket försvinna. Detta
skulle i mycket stora delar av landet
betyda, att småbruket helt enkelt måste
läggas ned och planteras med skog på
grund av att det är omöjligt att genom
sammanslagning uppnå familjejordbrukets
storlek.

Nu är det ju trots allt på det sättet, att
innehavarna av småbruken är mycket
sega, och småbruken försvinner nog inte
utan vidare. Jag kan återigen hänvisa
till vad herr Svedberg sade om ett sådant
där småbruk. Om det skall säljas,
kan den som köper det som det är inte
få statlig räntegaranti på sina lån eller
bidrag till nybyggnader i samma utsträckning
som basjordbruket kan få.
Men trots detta håller man fast vid det
mindre jordbruket, och det har inte
kunnat försvinna från den svenska kartan
i så stor utsträckning. Rationaliseringsivrarna
är ju inte heller till freds
med den takt, i vilken småbruket försvinner,
utan vill att det skall gå ännu
fortare.

Jag tror inte att detta kommer att gå
särskilt fort genom statliga åtgärder. Delvis
tror jag att de små och ofullständiga
jordbruken kommer att försvinna
genom att de förstoras av jordbrukarna

själva. Det är nog inte många småbrukare,
som inte själva försöker köpa till
något, odla nytt eller på något annat sätt
förbättra, så att deras jordbruk blir
större och bättre. Det är jag övertygad
om att de med alla medel själva försöker
göra. Men att på statlig väg få småjordbruken
att försvinna tror jag inte kommer
att gå så lätt, trots de påtryckningsmedel
som finns.

Om det nya prissättningssystemet sade
jag alldeles nyss att priset nu skall beräknas
så, att basjordbruket på slättbygdsområdena
får den omtalade likställigheten,
men även här är vissa avsteg
föreslagna. Det är två för detta jordbruk
mycket betydelsefulla standardodlingar
som skall bli föremål för en etappvis
skeende avveckling av prisstödet, sockerbetorna
och potatisen. I utskottet har
företagits vissa uppmjukningar på båda
dessa punkter, men principen kvarstår
i alla fall, att för dem skall prisstödet
etappvis avvecklas, ty man säger att det
är möjligt att ytterligare rationalisera
dessa odlingar.

Herr Wehtje var i sitt anförande inne
på sockerbetsodlingen och menade, att
det fanns vissa möjligheter till rationalisering.
Ja, det är klart att det finns vissa
möjligheter att rationalisera ytterligare,
men detta betyder då, att den rationalisering
jordbruket kan företa på bägge dessa
områden oavkortad skall gå till konsumenterna.
Jordbrukarna skall inte själva
få någon del av inkomsterna av rationaliseringen,
och medan alltså andra
inkomsttagare får sin inkomst höjd blir
det då inte någon bättre inkomst ens
för basjordbruken.

När det gällde sockret framhöll herr
Wehtje, att sockerpriset de flesta åren
sedan 1940 varit lägre än om vi skulle
ha importerat från utlandet och att det
endast är sedan 1951 som det svenska
sockerpriset har varit högre än importpriset.
Ja, det är alldeles riktigt, men
detsamma gäller ju nästan alla jordbruksvaror.
Det har inte varit tal om att prissättningssystemet
skulle anknytas till
världsmarknadspriset under hela den tid
världsmarknadspriset var högre än priset
i Sverige. Men nu när världsmarknads -

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

priset har gått ned, måste det inge vissa
betänkligheter med det nya prissystemet.
Det skall ju — låt vara med visst
gränsskydd — anslutas till världsmarknadspriset,
som är och efter alla tecken
att döma kommer att förbli lägre än det
svenska priset kan bli, om nämligen de
svenska jordbrukarna skall ha sin utkomst.
Inte heller med hänsyn till de
lönekostnader som finns inom det svenska
jordbruket kan den svenska produktionskostnaden
bli lägre, och även detta
måste inge en viss betänksamhet mot att
övergå till det nya prissättningssystemet.

Jag skall inte orda vidare om detta. Det
hade varit mycket mer att tillägga, men
många talare har haft ordet före mig,
och det kommer ännu en del efter mig.
Jag skall bara sluta med att säga, att det
är framför allt i avvaktan på de pågående
utredningarna som jag i min motion
föreslagit att vi skulle uppskjuta
ikraftträdandet av det nya prissättningssystemet.
Vad jag har sagt leder naturligtvis
närmast till att jag endast skulle
begära uppskov med det nya prissättningssystemet
för vidare utredning och
för anknytning till de utredningar som
kommer. Men det går ju inte vare sig i
en motion eller bär i kammaren att yrka
att en fråga skall uppskjutas till ett
annat år, och då har jag ingenting annat
att göra än att yrka avslag på Kungl.
Maj:ts proposition. Jag ber, herr talman,
att få göra detta yrkande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
jordbruksutskottets ordförande sade i
början av debatten och endast kort uppehålla
mig vid några reservationer.

Jag börjar med reservation nr 8 av
herrar Eskilsson och Haeggblom. Det är
en passus som de önskar införd i utskottsbetänkandet
om inkomst- och resultatutjämning.

Herr Eskilsson har under debatten visat
en förkärlek för dubbelprogram, men
jag är inte övertygad om att han vore
lämplig som programledare, ty del kunde
ju tänkas alt han blandade ihop de

olika programmen så att de inte kom på
den avsedda våglängden.

Jag drar den slutsatsen därför att han
i reservationen har placerat ett uttalande,
som efter mitt sätt att se inte hör
hemma i jordbruksutskottets betänkande.
Det hör till bevillningsutskottet. Det
har ju också varit utskottsmajoritetens
uppfattning.

I sak är jag helt överens med herr
Eskilsson om att det är värdefullt med
en förlust- och resultatutjämning. Men
frågan kan, som jag redan nämnt, inte
behandlas i detta sammanhang. Det kan
därutöver tilläggas att herr Eskilsson är
ute för att slå in öppna dörrar, ty så
sent som den 30 november i år förklarade
finansministern här i kammaren,
att han hade för avsikt att sätta i gång
en utredning om just dessa förhållanden.

Jag går så över till att tala om reservationen
under punkten 12, som rör
spärreglerna. Det hade anmärkts från
herr Hanssons sida att den utformning,
som utskottet har gett 6-procentregeln,
inte var lämplig. Det finns en reservation
på den punkten från folkpartiet. I
motiveringen till reservationen anföres
följande exempel. Under fyra månader
i följd ligger producentprisindex 6 enheter
under 100. Summan avvikelser i
följd för dessa fyra månader blir 24,
men så kommer det en månad, då det
inte är någon avvikelse alls; producentprisindex
ligger på 100. Därefter kommer
vi till den sjätte månaden, då avvikelsen
på nytt uppgår till 6 enheter.
Summan avvikelser för dessa sex månader
blir då tillsammans 30 enheter, varför
spärregeln skall träda i kraft, om
riksdagen beslutar som utskottet har föreslagit.
Det har varit ett avbrott på endast
en månad. Nu vill inte folkpartiet
godta denna regel, utan anser att om det
kommer ett sådant avbrott skall man
inte alls räkna med vad som tidigare har
hänt. Man motiverar det med att om
producentprisindex under den sjätte
månaden av någon tillfällighet sjunker
till 94, så är det olämpligt att låta O-procentregeln
träda i kraft. Jag frågar då:
Om vi har en serie indextal, 94, 94, 94,
94, 100 och så 94 igen, vilket skulle de

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

flesta som ser denna serie betrakta som
en tillfällighet? Det skulle givetvis vara
talet 100, och inte det sista talet 94? Jag
tycker att folkpartiet i sin reservation
på denna punkt på ett strålande sätt har
belyst hur viktigt det var att utskottet
ändrade utformningen av 6-procentregeln.
Genom ändringen blir den mera
effektiv för det ändamål för vilken den
är avsedd, nämligen att skydda inkomstlikställigheten,
en princip som vi alla
är överens om.

Jag skall till sist nämna några ord om
reservationen under punkt 19, som gäller
sockernäringen. Jag behöver inte uppehålla
mig så länge vid denna punkt,
eftersom herr Wehtje redan har lämnat
en del uppgifter om priser o. d. Bara
ett par kompletteringar!

Priset på strösocker i detaljhandeln
1954 var 1 krona 11 öre. Hur fördelade
sig dessa pengar på de olika leden? Betodlaren,
som har frambragt sockerbetorna,
fick av detta belopp 59,60 öre. Sockerbolaget
fick för att det av sockerbetan
gjort socker 27,52 öre. Men så när
sockret är färdigt i sockerfabrikerna och
i stor utsträckning paketerat, skall det
ut i detaljhandeln. Det tillkommer fraktkostnader
o. s. v., och så skall det av
detaljhandlaren lämnas till kunden. Hur
mycket kostar det? Jo, 23,88 öre. Sådan
var fördelningen 1954.

I dag kostar sockret 1:13 per kg —-jag frågade i en affär i Stockholm innan
jag gick hit. Hur mycket får betodlaren
i dag? Jo, han får nu mindre än i fjol
för sin insats. Jag skulle tro att det rör
sig om 57,5 öre per kg.

Jag skulle också något vilja beröra
vad betodlarna får i olika länder — vi
har varit inne på den frågan, och jag
skall endast göra ett par kompletteringar.
Om vi jämför detaljhandelspriset i
Sverige, Belgien, Danmark, Nederländerna
och England, finner vi, att betodlaren
får ungefär 50 procent av detaljhandelspriset.
Om jag räknat rätt får betodlarna
i år knappt 51 procent av sockerpriset
för att de frambringar betorna.
Resten går till fabrikations- och
distributionskostnader. I fjol fick betodlarna
som jag tidigare utvecklat 53 å

54 procent. I Belgien får betodlaren
54 procent. I Danmark, som ju ofta anförs
som exempel på ett land med låg
prissättning, får betodlarna 52 procent
av det belopp som sockerköparna får
betala i detaljhandeln. Sockerpriset i
Danmark är visserligen något lägre än
här i Sverige, men det är ju ett känt
faktum att priset på alla produkter påverkas
av det allmänna löneläget i produktionslandet.
I Sverige bär vi, såsom
det påpekats från flera håll, högre löner
än i Danmark. I England får betodlarna
61 procent av sockerpriset i detaljhandeln.
I Nederländerna får man ungefär
samma procent som i Sverige, kanske
t. o. m. någon procent lägre.

Jag har velat anföra dessa exempel
för att visa att de svenska betodlarna,
om man jämför med andra länder, icke
får ut ett särskilt högt pris för sina
sockerbetor.

Herr Anderberg påpekade att sockret
är ett av våra viktigaste näringsmedel
och att vi täcker en stor del av vårt
kaloribehov genom vår sockerkonsumtion.
Jag vill tillägga att socker också är det
billigaste näringsmedlet per kalori räknat.
Det finns säkerligen intet livsmedel
som i det hänseendet kan konkurrera
med socker, även med de priser som
nu tillämpas för det socker som produceras
inom landet.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att vi i Sverige
bör bibehålla en viss inhemsk sockerproduktion.
Jag skall inte redovisa alla
skälen härför, utan nöjer mig med att
konstatera att denna uppfattning är utgångspunkten
för vårt resonemang då vi
motionerat om att man inte skall gå allt
för brådstörtat till väga med införande
av det nya prissystemet även för betodlingen.
Vi befarar nämligen att man
då kan skada den nu rationellt uppbyggda
betodlingen och sockerframställningen
har i landet. Har vi verkligen råd att
ta risken att skada en så viktig näringsgren?
Vi har ju hört hur många personer
som är beroende av sockerproduktionen.
Någon kanske invänder att våra
farhågor i det avseendet är överdrivna.
Man undrar kanske varför vi inte vill

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

låta prissättningen på sockerbetor inrangeras
i samma system som gäller för
övriga jordbruksprodukter. Vi anser
emellertid att vi har starka skäl för vår
ståndpunkt.

Herr Wehtje bär angett en del av dessa
skäl, och herr Anderberg antydde
kanske ett av de allra starkaste skälen
när han sade, att han förstod att det
skulle bli knappt om lid att hinna klara
saken för 195C års betodling. Det är alldeles
riktigt. Vegetationsperioden i de
delar av vårt land, där sockerbetor odlas,
kommer mycket tidigt. Man måste
faktiskt redan nu förbereda denna odling
för 1956, och det arbetet har väl
också redan delvis gjorts.

Om vi nu skulle besluta att övergå till
det nya systemet för prissättningen, är
jag rädd för att många betodlare kommer
att ställa sig tveksamma om de skall fortsätta
med betodling. Det nya systemet
för ju bland annat med sig att de får
a-conto-betalningar medan de hittills varit
vana vid att erhålla ett kontrakterat
pris. Det vore ytterst beklagligt om betodlingen
på grund av denna tvekan bland
odlarna skulle minska i omfattning. Då
kunde man vålla skador som kanske inte
är helt irreparabla men som i varje fall
blir svåra att snabbt reparera. Det är
här nämligen fråga om ett ytterst invecklat
maskineri.

Sedan vill jag, herr talman, såsom för
övrigt redan herr Wehtje gjorde, starkt
poängtera, att det inte är meningen att
sockernäringen på längre sikt skall ställas
i någon särklass. Det framgår tydligt
av utskottets utlåtande att så icke är meningen.
Jag måste också fråga, om inte
ett bibehållande nu av importmonopolet
faktiskt står i samklang med de grundprinciper
som vi alla är eniga om när det
gäller prissättningen för jordbrukets produkter.
Som framgår av propositionen
och utskottets utlåtande skall, om prisläget
på världsmarknaden under en viss
period sjunker så mycket att en importavgift
på 25 procent av importpriset inte
räcker till för att ge tillräckligt skydd,
Kungl. Maj:t vidta kvantitativ importreglering.
Vi råkar nu i fråga om socker
befinna oss i den situationen, när det

nya systemet skall träda i kraft, att priset
på världsmarknaden är exceptionallt
lågt. Det räcker därför inte med en importavgift
som är 25 procent av importpriset.
I det läget måste man tillämpa en
kvantitativ importreglering. Men, säger
man, det betyder ju ett bibehållande av
importmonopolet. Jag är helt överens
med herr Anderberg om att importmonopol
icke är någonting önskvärt. Jag
är ingen vän därav. Men vi måste komma
ihåg att det kan vara en viss skillnad
på hur ett monopol är konstruerat.
Här är det ju så, herr Anderberg, att vi
har ett importmonopol, där varken Sockerfabriksbolaget
eller sockerbetodlarna
kan skära breda remmar ur konsumenternas
ryggar, utan det är så konstruerat
att staten är med och granskar detaljerna
och kostnaderna för såväl odlingen
av betorna som fabrikationen av socker.
Staten har fullständig insyn i detta.

Jag kan inte heller vara riktigt överens
med herr Anderberg om att den omständigheten
att vi har ett importmonopol
skulle förhindra den önskade rationaliseringen
av betodlingen. Jag vågar
nästan påstå att det är på få områden
inom lantbruket som vi har en så stark
rationalisering som inom sockernäringen.
Det gäller fabriksledet, och det gäller
odlingsledet. År inte det faktum, att
man kunnat sänka sockerbetspriset under
de två senaste åren, när allting annat
stigit, ett belägg för att här måste ha
skett en rationalisering. Annars skulle
en prissänkning inte ha kommit till
stånd. En annan fara som jag tror också
föreligger, om vi nu skulle kasta oss huvudstupa
in i detta nya system även när
det gäller sockernäringen, är de exceptionella
prisförhållanden som för närvarande
är rådande.

Herr Wehtje var pessimist, när han
såg på framtiden, och trodde att det internationella
sockerpriset även i framtiden
kommer att vara lågt. Vi behöver
inte heller gå långt tillbaka i tiden för
att finna stora skillnader mellan hemmamarknadspriset
och priset på världsmarknaden.
I reservationen står det alt
sedan flera år har prisskillnaden mellan
inhemskt socker och socker som impor -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

terats varit mycket stor. Yad menar man
då med »flera år»? Ända till mitten av
1952 var det inte någon nämnvärd skillnad
i pris mellan importerat socker
och socker producerat här hemma. I mitten
av 1951 — jag skall begränsa mig
till att ange siffran härför — fick den
inhemska sockernäringen för det socker
den producerade 77 öre. Hade vi inte
haft en sockernäring här i landet, hade
konsumenterna fått betala för importerat
socker 1 kr. 27 öre. Man vet inte, om inte
prisrelationerna kan ändra sig igen. Är
det inte i ett sådant förhållande bra att
ha en så förnämlig näring inom landet
som sockernäringen intakt?

Det är också så, att om betodlingen
börjar minska starkt blir det någonting
annat på de arealerna, kanske någonting
som vi har överskott på redan förut inom
landet. Det har på sista halvåret visat
sig att mjölkproduktionen betänkligt gått
ned. En minskning av betodlingen kommer
också att påverka mjölkproduktionen,
ty för att man skall kunna odla betor
till ett något så när rimligt pris måste
vi ha möjlighet att tillvarata avfallet och
använda det till bete för korna. Jag är
övertygad om att mjölkproduktionen
skulle försvinna eller minska inom de
nuvarande betodlingsområdena, därest
betproduktionen nedlades eller starkt
minskades. Det skulle få till följd en ytterligare
minskning av mjölkkornas antal.
Det är en fara som vi nu bör tänka
på i detta sammanhang och som också
har påpekats i jordbruksutskottets betänkande.

Utskottet och reservanterna är således
ense om att vi skall övergå till en friare
prissättning på socker. Det enda vi inte
är överens om är tidpunkten. Vi säger
— och jag har försökt att något ange
skälen härför — att vi inte bör göra det
just nu, då läget för betodlingen är svårt.
Vi behöver denna tid av tre år på oss.
Kanske hade det kunnat räcka med ett
år, men det synes i varje fall vara praktiskt
taget omöjligt att låta det nya systemet
gälla redan för 1956 års skörd. Hade
man föreslagit fem år hade frågan varit
i ett helt annat läge. Men nu är det ju
dock bara ifrågasatt tre år. Och då kon -

sumenterna har fullgoda garantier för att
de vid nuvarande system inte får betala
något oskäligt högt pris, tycker vi att
alla borde kunna vara ense om att just
nu låta det vara som det är med sockernäringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande med undantag för
punkt 13, där jag ber att få yrka bifall
till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Sedan nu tretton talare
varit uppe och lagt ut texten angående
jordbruksutskottets föreliggande utlåtande,
torde det inte vara så särskilt mycket
att tillägga. Jag skall inte heller, herr
talman, ta många minuter i anspråk,
även om det skulle vara frestande att gå
in på några frågor närmare.

Jag tänker närmast på folkpartiets reservation
i anslutning till punkt 16 i
jordbruksutskottets yrkande. När det gäller
fodersäd och andra fodermedel kommer
man in på en fråga, som i allra
högsta grad berör småbruket. Förutsättningen
för småbruket att kunna uppehålla
en någorlunda lönsam produktion
är att foderpriset inte hålls alltför högt.
År efter år har folkpartiet framhållit
betydelsen av att foderpriserna hålles
inom rimliga gränser. Sålunda vill jag
minnas, att jag vid debatten under vårriksdagen
angående jordbruksfrågan var
inne på samma tema, och jag vill också
minnas att såväl jordbruksministern som
herr Jonsson i Fjäle höll med mig om att
priserna på fodervaror var höga. Men
det har inte blivit någon ändring i det
avseendet, utan den dag som i dag är
kan vi konstatera att förhållandet är
detsamma. När det i jordbruksutskottets
utlåtande yrkas, att exportpremier skall
utbetalas för fodersäd, har vi därför
inom folkpartiet reserverat oss, ty vi har
erfarenhet av vad detta vill säga. De stora
mängder av foderspannmål och brödspannmål,
som exporterades under fjolåret,
har vi i färskt minne. Jag tror att
det skulle ha varit värdefullt, om vi i
dessa foderbristens dagar, då framför

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

allt många av småbrukets utövare drabbas
hårt, hade haft tillgång till rikligare
mängder av foder och billigare foder
än nu är fallet.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre, eftersom klockan är så mycket.
Min partivän herr Hansson har redan
gått igenom folkpartiets yrkanden,
och jag vill sluta med att yrka bifall till
reservationerna 2, 10, 12, 16 och 20 i
jordbruksutskottets utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! För den som i likhet
med mig redan för flera år sedan motionerade
om en utredning för att få
totalkalkylen ersatt med ett bättre och
friare system är det glädjande att statsmakterna
nu tar ett steg på vägen mot
jordbrukets liberalisering. Det är bara
synd att det skulle behövas en svartrostepidemi,
som kostat vårt land över 100
miljoner kronor, innan regeringen tog
initiativ till en avveckling av totalkalkylen.
En del av dem, som yttrat sig i
dag, har ju pliktskyldigast begråtit totalkalkylen,
fastän denna kalkyl även under
det sista året givit belägg för vilka
orättvisor som kan begås inom kalkylens
ram. Även om det nya systemet är
krångligt, och det skall gärna erkännas
att det är, är det dock ett steg i rätt
riktning. Jag är övertygad om att det i
längden kommer att bli till fromma för
det svenska jordbruket, även om det naturligtvis
kan tänkas bli vissa övergångssvårigheter.

Under hänvisning till det exportöverskott,
som vi har haft under senare år
och som i vissa fall varit svårt att avsätta
på världsmarknaden, har det sagts
att vi inte skall fatta dagens beslut i
någon överskoltspanilc. Nej, det skall vi
naturligtvis inte göra. Men jag tror att
man tar miste, om man utgår från att vi
inte även i framtiden kommer att ha ett
exportöverskott. Man har hänvisat till
att på en del håll åkermark numera
lägges igen till skog. Utan att gå i detalj
skulle jag vilja säga, att den omfattning,
i vilken denna förändring kan

5 Första kammarens protokoll 1955. AV 50

genomföras, inte innebär någon lösning
av vårt överskottsproblem. Vi måste
räkna med att vi också i framtiden
kommer att ha ett överskott av jordbruksprodukter.
Det är då rimligt att
jordbrukspolitiken utformas på ett sådant
sätt, att jordbrukets produktion
blir så effektiv som möjligt. Hur det skall
gå till i detalj, skall jag nu inte uppehålla
mig vid. Det får jag tillfälle att
återkomma till i annat sammanhang. Jag
vill emellertid här gärna säga, att det
är glädjande att jordbruksutskottet vid
behandlingen av föreliggande fråga har
uttalat sig i samma anda.

Det är, såsom jag nyss sade, glädjande
att vi nu kan se fram emot en liberalisering
av jordbruket. Särskilt i ett avseende
är emellertid enligt min mening utskottets
förslag avsevärt sämre än departementschefens,
nämligen i fråga om sockermonopolet.
Herr Anderberg sade för
en stund sedan, att det skall finnas utomordentligt
starka skäl för att sockermonopolet
skall bibehållas. Jag skulle mycket
kraftigt vilja understryka vad han
sagt. Man kan inte göra gällande, att det
skall vara nödvändigt att bibehålla ett
monopol för en av de allra högst avkastande
kulturväxter, som vi har i vårt land,
odlad på landets bästa jordar och under
de mest gynnsamma klimatbetingelser.
Det finns även, såsom herr Anderberg
framhöll, möjligheter att rationalisera
sockernäringen. Jag vill erinra om att
departementschefen också framhållit
bland annat, att man bör »beakta att
möjligheterna till ytterligare rationalisering
synes vara icke obetydliga». Departementschefen
säger vidare, att det ur
»såväl jordbrukets som samhällets synpunkt
är önskvärt att en möjligast effektiv
och konkurrenskraftig sockerindustri
skapas i vårt land, så att gränsskyddet
för sockerproduktionen kan nedbringas».
Jag vill mycket livligt ansluta mig
till uppfattningen, att en effektivisering
genom fortsatt rationalisering är nödvändig.
För min del tror jag att en sådan
utveckling inom sockernäringen lika
väl som inom övriga grenar av jordbruket
främjas bäst, om man låter sockernä -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

ringen få samma grad av frihet som övriga
grenar av jordbruket.

Det har här i dag framhållits, att en
mycket livlig rationaliseringsprocess redan
pågår inom sockerindustrien, och
det har också framhållits, att ytterligare
rationalisering av industrien är möjlig.
Till detta skulle jag vilja lägga, att det
inom själva sockerbetsodlingen pågår en
mycket livlig rationalisering, till mycket
väsentlig del under ledning av Sockerbolaget.
Mycket goda resultat har redan
vunnits av detta rationaliseringsarbete,
och jag tror att mycket goda resultat ytterligare
kommer att kunna vinnas inom
en nära framtid. Det är därför angeläget
att man även skapar en högre grad av
frihet för sockernäringen. Det tror jag
är det bästa sättet, på vilket vi kan gynna
svensk sockernäring.

Det har sagts att sockernäringen skulle
komma att arbeta under ogynnsamma betingelser.
Jag vill erinra om att redan
under nuvarande monopolförhållanden
sockerindustrien och sockerbetsodlingen
i Västergötland lagts ner. Helt nyligen
har vi bevittnat samma utveckling i Östergötland.
Monopolet har inte på något
sätt utgjort ett skydd för sockerbetsodlingen
och sockerindustrien i Mellansverige,
och det torde inte heller i framtiden
komma att bli något skydd för sockerindustrien.
Tvärtom tror jag, att vi
når bästa resultatet genom att avveckla
monopolställningen även när det gäller
sockerindustrien.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen
under punkten 19.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte i vilken utsträckning
herr Osvald följt med debatten
i denna fråga eller studerat handlingarna.
Jag skulle endast vilja fråga
honom, varifrån han har fått sin uppfattning
att någon önskar i fortsättningen
behålla ett importmonopol för socker.
Min framställning gick ut på att beskriva
läget sådant det är för betodlingen
och sockerframställningen, och
jag slutade med att säga, att jag av rent

praktiska skäl finner att man inte kan
besluta en övergångsordning för sockerprissättningen
på samma sätt som för de
andra grödorna. Jag ställer nu direkt
den frågan: Har herr Osvald tänkt sig in
i hur det skall bli möjligt att till våren
fastställa regler för prissättningen, så att
vi över huvud taget får en betodling i
Sverige nästa år? Jag har sagt ifrån att
det inte är fråga om monopol eller undantagsregler,
utan om sådana regler att
en lönsam betodling och sockerutvinning
möjliggöres; och jag tror inte att herr
Osvald vill bestrida det berättigade i
detta önskemål. Vad vi här skall slå vakt
om är inte ett sockerbolagsintresse, utan
i första rummet ett betodlarintresse. Det
är inte realistiskt att tänka sig att vi ena
året genom våra beslut i riksdagen omöjliggör
en odling och andra året odlingen
utan vidare tas upp igen.

Jag har, herr talman, endast velat påpeka,
att ingen har påyrkat bibehållande
för framtiden av ett sockermonopol.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! På herr Wehtjes direkta
fråga vill jag svara, att jag hade nöjet
att höra hela hans anförande, och jag
måste säga att jag har svårt att förstå
hur man i ett och samma anförande kan
redovisa de synpunkter, som han förde
fram dels i början av anförandet och
dels senare beträffande sockernäringen.
Jag är ingalunda blind för de svårigheter
som kan uppkomma under en övergångsperiod,
men jag tror för min del
att vi har tillräckligt lång tid på oss för
att klara de problemen; i det fallet kan
jag också hänvisa till vad departementschefen
har sagt. Det finns knappast någon
anledning till farhågor för den
svenska betodlingens framtid —- den
kommer säkert att klara sig.

Herr WEHTJE (li) kort genmäle:

Jag tror inte det hjälper så mycket,
vad herr Osvald tror. Vi måste enligt
min mening försöka klara begreppen litet
bättre, och eftersom statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet är

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

närvarande i kammaren, skulle jag vilja
höra med honom, om han tror att det
finns möjligheter att före den 1 mars
få fram en kungl. proposition med förslag
om de regler för prissättningen som
skall tillämpas. Herr Osvald har ej tänkt
igenom problemet, men herr statsrådet
kan kanske hjälpa herr Osvald. Kommer
inte propositionen på riksdagens bord i
god tid före den 1 mars, finns det ingen
möjlighet att behandla dessa frågor så,
att vi får någon betodling alls nästa år.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Det spelar kanske inte någon större
roll vilken uppfattning herr Wethje har
om hur mycket jag sysslat med dessa
frågor, men jag skulle vilja säga att med
den motivering för sockermonopolets bibehållande,
som herr Wehtje här fört
fram, skulle man faktiskt kunna tala för
bibehållandet av det hittillsvarande systemet
även på varje annan punkt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det har här sagts så mycket
i denna fråga, sedan jag begärde ordet,
att jag därför skall fatta mig mycket
kort.

Jag skulle egentligen endast vilja ställa
en fråga till folkpartiet. Jag skulle
först vilja säga att jag är glad, att herr
Osvald har en annan inställning till denna
fråga än folkpartiet har i sin reservation.
Jag läste i Expressen i måndags
en artikel, skriven av herr Waldemar
Svensson. Han säger där att jordbruksutskottets
behandling av propositionen om
den framtida prissättningen har tilldragit
sig stort intresse och att detta i första
hand beror på bondeförbundsmotionen,
men så slutar han med att fråga,
om det kan vara socialdemokraternas
mening att utrusta systemet med alternativa
tolkningsmöjligheter. Han börjar
således med att tala om bondeförbundet
och slutar med socialdemokraterna, och
det är naturligtvis bara för att läsarna
av Expressen skall tro att det är socialdemokraterna
som förordar ett system
som innebär högre priser.

Det var speciellt fem punkter som herr
Waldemar Svensson åberopade. Jag skulle
där egentligen vilja fråga, varför herr
Waldemar Svensson inte tillägger punkten
om folkpartiets reservation när det
gäller sockerfrågan. Herr Svensson glömmer
faktiskt bort att tala om för dem,
som läser Expressen — det gäller kanske
i första hand de stora konsumentgrupperna
här i Stockholm -—• att folkpartiet
stöder en monopolställning i sockerfrågan,
som otvivelaktigt i dagens
läge innebär högre pris på socker än
vad som skulle vara nödvändigt. Det hade
ju varit mycket bättre, om herr Svensson
velat tala om sanningen i detta fall.
Då han slutar artikeln med, såsom jag
sade, att fråga, om det kan vara socialdemokraternas
mening att utrusta systemet
med alternativa tolkningsmöjligheter,
skulle jag vilja fråga företrädarna
för folkpartiet i denna kammare: År meningen
med detta skrivsätt i Expressen
om reservationen, att folkpartiet även i
fortsättningen kommer att stödja monopol,
som innebär fördyrade varor för
konsumenterna? Jag anser att det är av
ett visst intresse att få svar på denna
fråga.

Vad gäller herr Elofssons tveksamhet
inför systemet med treårig giltighetstid,
anser jag inte att man behöver hänga
upp sig så mycket på detta system, ty
principen att det skall vara inkomstlikställighet
mellan jordbruksbefolkningen
och andra grupper är ju fastslagen. Om
denna likställighet inte uppnås under
treårsperioden, förmodar jag att detta
kommer att beaktas vid de olika förhandlingar,
som kommer att föras. Då
spelar det enligt mitt förmenande inte
så stor roll, om avtalet gäller tre år eller
ett år. Den enda skillnaden är möjligen
att jordbruket får vänta ett par år
längre än som kanske skulle behöva vara
nödvändigt.

Herr Hansson var också inne på frågan
om inkomstlikställighet i sitt anförande,
och på denna punkt bär ju folkpartiet
en reservation. Det galler ju speciellt
vilka ortsgrupper som skall räknas
vid jämförelse av inkoinstlikstiilligheten
mellan jordbrukarna och andra

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

grupper. Jag tror inte att det är oriktigt
att i detta avseende följa Kungl.
Maj:ts förslag, enligt vilket man räknar
med de för närvarande två lägsta ortsgrupperna
— ortsgrupp 1 har ju försvunnit.

Herr talman! Jag ber med dessa få
ord att få yrka bifall till utskottets förslag
med undantag av punkt 19, där jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Anderberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Herr Mossberger gjorde
gällande att ett importmonopol skulle
fördyra sockret. Det är en överdrift att
dra en sådan slutsats. Prissättningen på
socker bestämmes ju även vid importmonopol
i viss mån av staten genom att
den kan säga ifrån, att den odlade arealen
endast skall vara så och så stor och
att priset skall vara det eller det. I princip
spelar det ingen roll för prissättningen,
om det är ett importmonopol.

Herr Osvald menar väl inte, att vi inte
bör ha något skydd för sockernäringen.
Det är klart, att om man resonerar
på det sättet, att sockernäringen inte
skall skyddas, blir sockret inom landet
i dagens läge billigare. Men alla är väl
överens om att vi skall ha ett skydd för
sockernäringen, och det går väl lika bra
att ha det i form av ett importmonopol.
Utskottsmajoriteten har nu sagt ifrån, att
vi bör övergå till det nya systemet så
snart som möjligt men att det är stora
svårigheter förknippade med att göra det
just nu.

När herr Osvald säger, att en sådan
motivering kan användas även beträffande
alla andra jordbruksprodukter, är
det ingalunda riktigt. Sockret intar en
särställning, ty just för ögonblicket är
skillnaden mellan importpriset och det
pris, till vilket sockret kan framställas
här i landet, så stor, att det inte räcker
med 25 procent av importavgiften för
att täcka denna skillnad. Kanske herr
Osvahl har sett i handlingarna — det
säges i både propositionen, prisutredningens
betänkande och i utskottsutlåtandet
•— att om importavgiften skulle

höjas till mer än 25 procent av importpriset,
skall man tillgripa kvantitativa
regleringar. Det står helt i överensstämmelse
med att sockret intar en särställning.
Vill man ha en sockerbetsodling,
är det fullt berättigat att ha kvar importmonopolet
ännu några år.

När det gäller tidsfaktorn säger herr
Osvald, att det går mycket lätt att införa
det nya systemet och allt vad som förknippas
därmed på några månader. Jag
undrar, om herr Osvald har undersökt,
hur det ligger till med den saken. Om
han undersökte den närmare, tror jag att
han skulle finna ett snabbt genomförande
av systemet vara förenat med stora
svårigheter, ja, rent av omöjligt, i varje
fall vad beträffar 1956 års odling.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Mossberger, att herr Svensson
ju är ledamot av andra kammaren
och alltså inte har någon möjlighet att
försvara sig här. Det är i övrigt egendomligt,
att herr Mossberger efter herr
Wehtjes klarläggande anförande talar,
som om utskottet hade förordat ett bestående
monopol.

Till sist vill jag fråga herr Mossberger,
hur mycket billigare sockret skulle bli,
om reservationen bifalles.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Larssons yttrande vill jag säga, att det
är mycket vanligt att den som försvarar
en undantagsställning — i detta fall rör
det sig om sockermonopolets undantagsställning
— brukar säga, att just i det
fallet är det alldeles speciella skäl som
talar för undantaget. Jag kan inte finna
att det här finns några sådana speciella
skäl.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade lierr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

I fråga om punkten 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den av herrar Eskilsson och Hseggblom
beträffande nämnda punkt anförda
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition i
ämnet.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende å punkten 2, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade särskilda
yrkanden framställts dels beträffande det
stycke av utskottets motivering, som å
s. 10 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Utredningen har» och slutade
med »i propositionen», dels ock
angående det stycke av motiveringen,
som å s. 11 i utlåtandet började med orden
»I motionerna» och slutade med
»resonemang godtagas».

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
förstnämnda stycke förekomna
yrkandena propositioner, först på styckets
godkännande enligt utskottets förslag
samt vidare därpå att stycket skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Nord m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som framkommit rörande
det senare av de båda nyssnämnda
styckena, propositioner, först på styckets
godkännande i enlighet med utskottets
förslag samt vidare därpå att detsamma
skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herrar Eskilsson
och Haeggblom därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på styckets godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen till
punkten 2 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 39 godkänner det stycke å s. 11 i det
tryckta utlåtandet, som börjar med »I
motionerna» och slutar med »resonemang
godtagas», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den ändring, som förordats i den
av herrar Eskilsson och Haeggblom därom
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten 2 i vad
den ej besvarats genom kammarens redan
fattade beslut i fråga om motiveringen.

Vidare bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 3—5 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 6 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:550 och II:
680 i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten 7 hemställt.

I fråga om punkten 8, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna den av herrar
Eskilsson och Iheggblom beträffande
denna punkt anförda reservationen;

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

samt 3 ro) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 557.

Sedermera gjorde lierr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
den av honom och herr Hseggblom anförda
reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar
Eskilsson och Hseggblom beträffande
denna punkt anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 120;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 9 hemställt.

Angående punkten 10, yttrade herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna den av lierr
Nord m. fl. beträffande denna punkt an -

förda reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:550 och 11:080 i nu
förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nord m. fl. beträffande denna punkt anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 11 hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 12 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av herr Nord m. fl.
beträffande denna punkt anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nord m. fl. beträffande denna punkt anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om punkten 13 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Tjällgren m. fl. beträffande
denna punkt anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Tjällgren m. fl. beträffande denna punkt
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 14 och
15 hemställt.

Med avseende å punkten 16, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle godkänna den
av herr Nord m. fl. beträffande denna
punkt anförda reservationen; samt 3:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:550 och 11:680
i nu ifrågavarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nord m. fl. beträffande denna punkt anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Ang. prissättningen på jordbrukets produkter

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 103;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 17 och 18
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 19 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på godkännande av
den av herr Anderberg m. fl. beträffande
denna punkt anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Anderberg m. fl. beträffande denna
punkt anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 72.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framställts
rörande punkten 20, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Nord in. fl. beträffande denna punkt anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nord m. fl. beträffande denna punkt anförda
reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 103;

Nej — 33.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten 21 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 550 och II:

Onsdagen den 7 december 1955

Nr 30

Interpellation

680 i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 22—
24 hemställt.

Herr talmannen meddelade, att nästa
arbetsplenum komme att hållas onsdagen
den 14 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar;
och

nr 375, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd åt innehavare av
sommarstugearrenden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 377, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946
(nr 130) om ändrad lydelse av 18, 20
och 23 §§ epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
beslut om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag; samt

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, in. in.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

0 Första kammarens protokoll 1954. Nr 30

ang. handläggningen av resningsärenden
nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet
av EUROFIMA, europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, m. in.;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m.; och
nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Helmer, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Norling undertecknad motion,
nr 581, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
återstoden av produktionsåret 1955/
56.

Interpellation ang. handläggningen av
resningsärenden

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
erhöll på begäran ordet och anförde:

De bärande grundtankarna i vår nya
rättegångsordning innefattas — har det
sagts — i rättegångens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet. Rättegångsförfarandet,
som i princip är offentligt,
skall i såväl civilmål som brottmål ha
karaktären av en förhandling mellan
parterna »inför domstolen såsom opartisk
åhörare och bedömare». En s. k. huvudförhandling
skall hållas, vid vilken
parterna har att muntligen framföra sin
sak, sina påståenden och yrkanden och
framlägga sin bevisning. Till denna förhandling
skall rättegången koncentreras.
Det är detta muntliga förfarande, som
ersatt den gamla skriftliga rättegången.
Det är detta, som tillika med den s. k.
fria bevisprövningen skall ge rättegångsordningen
egenskaperna säkerhet och
snabbhet.

Ehuru dessa rättegångsordningens
grundsatser »skola principiellt tillämpas
i alla instanser», har de dock i fråga om
förfarandet i högsta domstolen i två fall

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Interpellation ang. handläggningen av resningsärenden

av lagen åsidosatts. I det ena fallet gäller
det handläggningen av frågan om tillstånd
för den, som överklagat en hovrättsdom,
att få sin sak prövad av högsta
domstolen, och i det andra fallet gäller
det frågan om resning. Frågan om huruvida
prövningstillstånd skall behandlas
eller icke avgör högsta domstolen efter
föredragning av en revisionssekreterare,
och det är att märka, att trots att
avgörandet i de flesta fall förutsätter
en sakprövning av målet, är ändå proceduren
skriftlig. Parterna har ingen
möjlighet att föra talan muntligt inför
domstolen eller ens att få närvara vid
föredragningen. De har därför icke heller
möjlighet att göra förtydliganden,
tillägg eller erinringar. Förfarandet är i
den delen hemligt. Detta blir så mycket
mer otillfredsställande som det avgörande,
varmed man avslutar »handläggningen»,
därest prövningstillståndet icke beviljas,
innebär att målet slutgiltigt avgöres.

Vad här har nämnts gäller också i huvudsak
för resningsmål. Ansökan om sådant
föredrages också av en revisionssekreterare.
Finner man ansökan vara
ogrundad, kan domstolen »omedelbart»,
d. v. s. utan att man hört motparten, avslå
densamma. Prövningstillstånd medges
eller resningsansökan beviljas. Detta
innebär i sin tur att resningsmålet då har
prövats och avgjorts till sökandens nackdel
på basis av en föredragning, som icke
var offentlig och vid vilken följaktligen
ingendera av parterna fick vara
närvarande.

Endast i de fall, där prövningstillstånd
medges eller resningsansökan beviljas,
kommer de för den nya lagens rättegångsordning
gällande grundsatserna om
offentlighet, muntlighet och omedelbarhet
i tillämpning. Om avgörandet däremot
innebar ett avslag, saknas i förfarandet
principerna för en modern rättegång.

I båda dessa fall förefaller förfarandet
särskilt betänkligt när det gäller vidlyftiga
mål. Det är väl knappast möjligt att
domstolens ledamöter skall hinna med
en fullständig granskning av processmaterialet,
då en sådan blir mycket tids -

ödande. Detta arbete överlåtes åt revisionssekreteraren,
och eftersom domstolens
ledamöter ej kan tänkas medhinna
eu lika fullständig granskning av källmaterialet
som han, leder detta till att
avgörandet i väsentliga delar kommer
att grundas på vad revisionssekreteraren
vid föredragningen lagt fram. Avgörandet
kan därför i hög grad bli beroende
på en enda mans omdöme, materialsovring
och sätt att framlägga ärendet.
Förfarandet i ett sådant omfattande mål
ger härigenom domstolen delvis karaktär
av en enmansdomstol, där avgörandet
starkt kan påverkas av en tjänsteman,
som ej är ledamot och icke ur den
synpunkten ansvarig för avgörandet. Föredragningen
av en resningsansökan
sker vidare — enligt tillämpad praxis
— i motsats till vad som är fallet i fråga
om prövningstillstånd, innan motparten
fått yttra sig över den. Därigenom vet
varken sökanden eller föredraganden
och således ej heller domstolen något om
åklagarens eller, som det heter på juristspråk,
motpartens ståndpunkt. Vad resningsmål
beträffar är det därför icke bara
så, att vid det ifrågavarande och för
parten så betydelsefulla avgörandet den
muntliga partsförhandlingen och därmed
också omedelbarheten saknas, utan det
är tyvärr desslikes också så, att det
icke finns någon motpart, som sökanden
kan bemöta. För den senare kommer
ju då revisionssekreteraren och
domstolen att framstå som motpart.

För resningen i brottmål till förmån
för den sökande är någon viss tid icke
fastställd. Motparten •— riksåklagaren —
liar väl i allmänhet icke någon förhandskännedom
om målet. Om han skulle äga
rätt att ta del av revisionssekreterarens
PM, förkortades tidsutdräkten, men å
andra sidan kan hans ståndpunktstagande
då komma att grundas på innehållet
i promemorian. Kan han icke gå denna
väg, måste han själv taga del av alla
handlingarna, och han kan ju då principiellt
ha rätt till samma tid som domstolsföredraganden.
Detta kan då leda till
att en mycket lång tid förflyter, innan
målet ånyo kommer upp i högsta domstolen.
Måhända är då samme revisions -

Onsdagen den 7 december 1955

Xr 30

Interpellation ang. handläggningen av resningsärenden

sekreterare icke tillgänglig, och kanhända
är ledamöterna icke längre desamma.

Det är svårt att förstå vad anledningen
är till att man just i högsta domstolen
bibehåller ett så gammalmodigt förfarande.
Man bibehåller det forna avgörandet
»på handlingar» efter sluten föredragning
i en utsträckning, som näppeligen
kan anses betingad av sakens natur
och näppeligen heller kan försvaras
av organisatoriska hänsyn. Vad resningsansökningar
beträffar kan man icke helt
värja sig för tanken att gammalmodigheten
kan bottna i en ovilja att över huvud
taget medge, att en domstolsdom kunnat
bli oriktig. För det allmänna rättsmedvetandet
är det ju klart, att om någon,
som blivit dömd till ansvar för grövre
brott, befinnes ha varit oskyldig, skall
domen ändras, och detta icke bara för
rättvisans egen skull, utan för bibehållande
av rättsskipningens anseende. De
invecklade lagbestämmelser, som lägger
hinder i vägen härför och kanske tvingar
domstolen till att av formella skäl
avslå resningsansökningar i dylika fall,
kan icke anses tillfredsställande. I detta
sammanhang kan man även fråga sig,
om det är riktigt att högsta domstolen
själv skall pröva resningsansökningar,
som gäller dess egna domar. Det borde
icke kunna sägas vare sig med eller utan
fog, att avgörandet ger intryck av ett
bedömande i egen sak. Redan möjligheten
av att allmänheten kan tvivla på
domstolens opartiskhet bör undvikas. De
brister i förfarandet, som bär nämnts,
synes på ett pregnant sätt ha framträtt
i det välbekanta Högbroforsmålet. I april
förra året inlämnades för tredje gången
en ansökan om resning i målet. Såsom
grund för ansökan åberopade sökanden
en utredning i Högbroforssaken, i vilken
åtskilliga omständigheter och bevis, som
säges vara nya, infördes, och de återges
på ett sådant sätt, att den, som tagit del
av utredningen, kommer till den uppfattningen
att den sökande ej var skyldig
till det brott, för vilket han dömts.
Men trots att det i detta fall, i vilket det
är fråga om ett vanärandc brott, för
vilket eu förut oförvitlig person ådömts
straffarbete och där delade meningar i

domstolarna gjorts gällande, trots att det
i detta fall skulle för bifall till resningsbegäran
vara tillräckligt med att vad
som åberopats är »ägnat att framkalla
tvivelsmål om den tilltalades skuld», har
ännu, sedan tjugo månader gått, icke en
sådan föredragning av målet skett, att ett
bedömande kunnat göras om åklagaren
bör höras. Eu revisionssekreterare har
under hela denna tid varit sysselsatt med
att förbereda en föredragning av målet
i dess helhet — precis som om det gällde
att redan nu avgöra, om sökanden var
skyldig till brottet eller icke; det är dock
icke detta det nu gäller, utan frågan om
resning. Sökanden vet ingenting om vad
föredragningen innehåller, han har ingen
möjlighet att komplettera den. Törhända
föreligger någon oklarhet som man
skulle kunda undanröja, törhända kan
också den tekniska bevisningen missförstås.
Men vad han vet är, att på grund
av målets vidlyftighet och omfattning är
revisionssekreterarens föredragning av
grundläggande betydelse för avgörandet.

Enär det i den åberopande utredningen
anföres åtskilliga möjligheter och bevis
som var för sig synes läsaren vara
tillräckliga för att åstadkomma det av
lagen förutsatta tvivelsmålet, synes en
lagstiftning, som föreskriver ett så tidsödande
förfarande enbart för att bedöma,
om åklagaren skall höras eller ej, ytterligt
otillfredsställande, och om domstolens
ledamöter skulle finna att ansökan
icke är ogrundad och åklagarens yttrande
därför inhämtas, skall då sökanden
behöva vänta i ytterligare två år,
d. v. s. praktiskt taget fyra år från den
tid då reningsansökan sändes in, innan
hans fråga föredras? Och man frågar
sig vad minne har då föredragande och
domstolens ledamöter av det två år tidigare
föredragna ärendet? Kan man
över huvud taget tänka sig ett mera talande
exempel på ett förfarande, där
muntlighet, omedelbarhet och koncentration
liksom även offentlighet och snabbhet
saknas?

Herr talman! Med hänvisning till det
sagda anhåller jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få fram -

Nr 30

Onsdagen den 7 december 1955

Interpellation ang. handläggningen av resningsärenden

ställa följande fråga: Anser herr statsrådet
det förfaringssätt som högsta domstolen
tillämpar vid handläggning av resningsärenden
tillfredsställande? Om så
icke är fallet, har herr statsrådet för avsikt
att överväga åtgärder till ändring?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55i 862