Onsdagen den 6 mars Sid (Riksdagens protokoll 1957:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

1—6 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 6 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Johansson, Anders, om utredning ang. förutsättningarna

för rening av spillolja .................................... ^

av herr Sörlin om förbättrade villkor för radiolyssnare i glesbygderna
................................................ ®

Anslag under andra huvudtiteln:

Uppdelning av Norrbygdens vattendomstol .................... 12

Höjning av arvodet till vattenrättsnämndeman ................ 16

Fångvårdsanstalterna ........................................

Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport .................. 20

Förstärkning av civildepartementets statistikgrupp .............. 21

Statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg ............ 24

Vissa byggnadsarbeten för marinen ............................ 29

Höjning av tullen å fisknät .................................... 61

Lagfartsstämpeln vid förvärv av egnahem ...................... 32

Samordningen av sjukdoms- oh olycksfallsersättningarna ....... 34

Grunderna för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor 36

Provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m............... 37

Upphävande av byggnadsregleringen m. m..................... 39

Interpellation av herr Andersson, Torsten, om beredande åt bostadssökande
i Stockholm av sysselsättning och bostäder å annan ort 43

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 7

yr 7

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 mars Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om godkännande av överenskommelse
med Tjeckoslovakien ang. reglering av vissa anspråk och
fordringar ................................................ 10

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvud -

titeln (justitiedepartementet) ................................ 10

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.................................................. 21

— nr 30, ang. bestridande av vissa haverikostnader ............ 24

— nr 31, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 24

— nr 32, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 24

—■ nr 33, ang. bidrag ur statens järnvägars driftmedel till utbyggnad
av Folkets hus i Hallsberg.............................. 24

— nr 34, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............................................... 29

— nr 35, ang. fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet

till kronan ................................................ 29

— nr 36, ang. ersättning till Matilda Elisabet Andersson m. fl.....29

— nr 37, ang. återbäring av viss arvs- och kvarlåtenskapsskatt . 29

— nr 38, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 29

— nr 39, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 31

— nr 9, ang. vissa ändringar i tulltaxan ........................ 31

— nr 10, ang. beräkningen av lagfartsstämpel vid förvärv av egnahem
....................................................... 32

— nr 11, ang. undantag från gällande villkor för åtnjutande av rätt

till varvsindustrirestitution ................................ 33

— nr 12, ang. rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift...... 33

— nr 15, ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit .................................... 33

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning...................... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om lagstiftning ang. användningen
av våld vid utsökningsförrättning .................... 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. samordningen av sjukdomsoch
olycksfallsersättningarna ................................ 34

— nr 6, ang. ändringar i familjebidragsförordningen m. m....... 35

— nr 7, ang. grunderna för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
.................................................... 36

— nr 8, ang. provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m..... 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. upphävande av byggnadsregleringen
m. m........................................... 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan m. m....................... 43

Fredagen den 1 mars 1957

Nr 7

Fredagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Wahlund anmälde, att han under
gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 26 nästlidne februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat läkarintyg får jag
härmed vördsamt anhålla om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 1/3 till och med den 30/3 1957.

Haparanda lasarett den 26/2 1957

Jakob F. Grym

Att riksdagsman Jakob Grym, född
den 22/8 1898, på grund av sjukdom —
gallstensoperation — är oförmögen till
arbete fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den
30 mars 1957 intygas.

Haparanda den 26/2 1957

Heikki Liiri
T. f. lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/

57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1957/
58;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen ayser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till nybyggnad
för konstfackskolan.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag oro
fortsatt giltighet av lagen den 21 mars
1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar,
in. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 108, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Nr 7

Fredagen den 1 mars 1957

förslag till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 320) om införande
av landstingslagen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1957 skall utgå.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
77, angående fångvårdsanstalt i Ulriksfors,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

69, med förslag till luftfartslag
m. in.;

nr 80, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning, m. in.;

nr 81, rörande ratifikation av en konvention
om social trygghet mellan Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland; samt

nr 82, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 maj 1941
(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. in.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Tjeckoslovakien
angående reglering av vissa anspråk och
fordringar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1957/58 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag ur statens
järnvägars driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg, jämte i ämnet
väckt motion;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl.;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

Fredagen den 1 mars 1957

Nr 7

nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande tulltaxa;

nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beräkning av
lagfartsstämpel vid förvärv av vissa slag
av egnahem;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckta motioner om lagstiftning
angående användningen av
våld vid utsökningsförrättning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om samordningen av sjukdoms- och
olycksfallsersättningarna;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om ändringar i familjebidragsförordningen
m. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk förbättring av folkpensionerna
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckta motioner om upphävande
av byggnadsregleringen m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergh, Ragnar, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 7

Tisdagen den 5 mars 1957

Tisdagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

94, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och

nr 101, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

95, för herr Gunnar Svärd att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 96, för herr Gustaf Kollberg att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 97, för herr Ragnar Sundén att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 98, för herr Nils Aastrup att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 99, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 100, för herr Otto Jakob Westling
att vara suppleant för en av riksdagens
•fullmäktige i riksbanken;

nr 102, för herr Anders Pettersson att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 103, för herr Patrik Svensson att
vara fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 104, för herr Ivar Johansson att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret;
och

nr 105, för herr Gösta Netzén att vara
suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 110, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 69, med förslag till luftfartslag
m. m.;

nr 80, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning,
m. m.;

nr 81, rörande ratifikation av en konvention
om social trygghet mellan Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland; samt

nr 82, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 maj 1941
(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Bergh,
Ragnar, väckta motionen nr 403.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 12 och 30—39, bevillningsutskottets
betänkanden nr 8—12
och 15, bankoutskottets utlåtande nr 3,
första lagutskottets utlåtande nr 9, andra
lagutskottets utlåtanden nr 5—8, tredje
lagutskottets utlåtande nr 5 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 4.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);

nr 84, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1957/58
m. m.;

nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.;

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Om utredning ang. förutsättningarna för rening av spillolja

nr 86, angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen;
samt

nr 87, angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i
artikel 36 moment 2 i stadgan för den
internationella domstolen.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 404, av herrar Huss och Edström,
nr 405, av herr Werner, samt
nr 406, av herr Englund m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa
trafikbrott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Åman anmälde, att han den 2 innevarande
månad infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Att

riksdagsmannen Gunnar Andersson
på grund blödande magsår vårdas på
medicinska avdelningen, Lasarettet,
Stocksund, fr. o. m. den 5/3 1957 och
tills vidare under minst tre veckor är
oförmögen till arbete intygas härmed.

Lasarettet, Stocksund den 5/3 1957

Sture Tillman

Bitr. lasarettsläkare

Om utredning ang. förutsättningarna för
rening av spillolja

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet LANGE,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Anders Johanssons interpellation
om utredning angående förutsättningar -

na för rening av spillolja, och nu anförde: Herr

talman! Herr Anders Johansson
har i en interpellation frågat mig, om
jag mot bakgrunden av de genom Suezkrisen
ändrade kostnadsförhållandena
för mineraloljor vill låta utreda de ekonomiska
förutsättningarna att genom rening
av spillolja återvinna användbara
produkter, främst smörjoljor, inom försvarsväsendet,
statens järnvägar och
andra områden för offentlig verksamhet,
samt — om rening av spillolja visar
sig ekonomiskt fördelaktig — vidta erforderliga
åtgärder i sådant syfte.

Med anledning härav vill jag först
erinra om att det för omkring ett år sedan
vid riksdagens behandling av de av
interpellanten nämnda motionerna konstaterades,
att med då rådande priser
på smörjoljor rening av spillolja i allmänhet
icke vore lönsam.

De kostnadsrelationer, på vilka ställningstagandet
föregående år grundades,
har, som interpellanten framhållit, genom
Suezkrisen ändrats. Vissa prishöjningar
har sålunda ägt rum på smörjoljor,
liksom på övriga mineraloljeprodukter.
Varierande för olika produkter
synes priserna ha stigit mellan 10 och

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Om utredning ang. förutsättningarna för rening av spillolja

20 procent. Enligt vad som upplysts mig
torde emellertid dessa prishöjningar inte
väsentligt ha förbättrat lönsamheten av
oljerening. Det är också ovisst, på vilken
nivå prisläget på längre sikt stabiliserar
sig.

Oaktat sålunda de ekonomiska förutsättningarna
för rening av smörjoljor
även i detta läge måste betecknas som
mindre goda, försiggår dock inom landet
en sådan verksamhet i begränsad
omfattning. Delta sker dels i smärre,
tekniskt okomplicerade anläggningar
hos förbrukare, dels också hos fristående
företag, som för förbrukares räkning
utför en mera genomgripande rening eller
omraffinering av spilloljor. Ett mindre
antal anläggningar av båda de nyssnämnda
typerna finnes för närvarande i
drift.

Även statliga myndigheter och verk,
vilka ju interpellanten närmast åsyftar,
bedriver en viss verksamhet på området.
Exempelvis har marinen en egen reningsanläggning
i drift, medan väg- och
vattenbyggnadsverket renar insamlad
spillolja hos ett privat företag. Inom armén
pågår för närvarande prov på renad
spillolja. Inom statens järnvägar,
som av interpellanten särskilt nämnts,
äger däremot för närvarande ingen rening
rum. Anledningen härtill är bl. a.
att spilloljan finner användning som
eldningsolja.

Spörsmålet om rening av smörjoljor
synes allmänt sett ur svensk synpunkt
främst vara av intresse ur beredskapssynpunkt.
Under krig eller avspärrning
kan oljerening, liksom fallet var under
avspärrningen 1940—1945, ge både folkhushåll
och krigsmakt ett mycket värdefullt
tillskott av smörjolja. Uppbyggnaden
i ett skärpt läge av en omfattande
reningsverksambet underlättas självfallet
genom förekomsten av redan existerande
anläggningar. Riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap har också
i sin planläggning beaktat den betydelse
de fristående företagen i ett sådant läge
kommer att få och söker på olika sätt
animera statliga verk att pröva rening av
spilloljor i syfte att ge myndigheterna
ökade erfarenheter på området.

Med hänsyn till vad jag här anfört
vill jag sammanfattningsvis konstatera,
att jag icke finner tillräckliga skäl föreligga
att igångsätta en utredning av
det slag interpellanten efterlyst. Samtidigt
vill jag emellertid understryka, att
det är angeläget att tillse att en omfattande
reningsverksamhet vid behov
snabbt kan sättas i gång. Även statliga
myndigheter och verk bör därför i den
omfattning, som i varje särskilt fall kan
vara lämpligt, vidta förberedande åtgärder
för att försörjningen med smörjoljor
i ett skärpt läge skall kunna tryggas.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
han här lämnat på min interpellation.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att statsrådet i detta sitt svar
säger sig vara särskilt angelägen att understryka
önskvärdheten av att en omfattande
reningsverksamhet av spillolja
vid behov snabbt kan komma i gång.
Statsrådet syftar därvid i första hand på
förhållandena vid en eventuell avspärrning,
och ur den synpunkten finner han
det angeläget, att statliga myndigheter
och verk vidtager förberedande åtgärder
för att genom rening av olja trygga
sitt behov i ett sådant läge. Det är alltså
de rena beredskapssynpunkterna som
statsrådet här anlägger, och i det avseendet
är vi fullt ense.

Därutöver hade jag emellertid själv
trott, att saken även borde ha en rent
nationalekonomisk och handelspolitisk
sida av intresse. Det hör nämligen till
god ekonomisk tradition, att man väl
tillvaratager sina egna tillgångar och utnyttjar
deras ekonomiska förutsättningar.
Det är kolossala kvantiteter importerad
olja, som efter en företagen rening
på nytt kan utnyttjas och utnyttjas
till hela tre fjärdedelar. Sett mot bakgrunden
av de synpunkter, som jag nyss
anförde, borde det vara ett starkt motiverat
önskemål att möjliggöra detta, i
all synnerhet när systemet redan är till
fullo utprovat och därjämte i viss omfattning
redan är i tillämpning.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Om förbättrade

Nu säger statsrådet, att reningsproceduren
för närvarande inte lönar sig, och
detta trots den på sistone inträdda prishöjningen
på importoljan. Det är —
menar statsrådet tydligen — enklare och
för tillfället också billigare att köpa
våra ständigt ökade kvantiteter av olja
utifrån än att ge sig in på en rening och
ett förnyande av den redan använda oljan.
Ja, det låter givetvis säga sig, även
om statsrådet i sitt svar inte har givit
något siffermässigt belägg för att återrening
inte lönar sig, men man frågar
sig ändå, om det med tanke på vår handelsbalans
och vad därmed sammanhänger
är klokt att i det långa loppet
resonera och handla på det sättet.

Jag är personligen glad över det intresse
och den uppmärksamhet som ägnats
denna sak, vilken jag själv och
många med mig anser utomordentligt betydelsefull,
och även om jag inte till
alla delar är tillfredsställd med svaret,
vågar jag ändå räkna med att handelsministern
i fortsättningen kommer att
följa denna fråga med det intresse och
den uppmärksamhet som frågan påkallar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förbättrade villkor för radiolyssnare
i glesbygderna

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Sörlins
interpellation om förbättrade villkor
för radiolyssnare i glesbygderna. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga fogat vid
detta protokoll. Herr statsrådet ANDERSSON
erhöll nu ordet och lämnade en
kort sammanfattning av svaret.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för
det utförliga och positiva svaret på min
interpellation.

villkor för radiolyssnare i glesbygderna

På min första fråga, huruvida tekniska
möjligheter finns för licensbetalare
i glesbygder, som saknar telefon, att
ta in program 2, lämnar statsrådet den
ytterst betydelsefulla upplysningen, att
avsikten är, ehuru sådan anslutning drar
liögst avsevärda kostnader för televerket,
att under den närmaste femårsperioden
ordna trådradioanslutning inom områden
med otillfredsställande mottagningsförhållanden.
För de cirka 280 000
radioabonnenter, varom här är fråga
och av vilka inte mindre än cirka
100 000 bor i hus utan telefon, kommer
detta besked att i hög grad uppskattas.
Jag tillåter mig i sammanhanget förutsätta,
att den mindre anslutningskostnad,
som nu debiteras licensbetalare med
telefon, blir oförändrad och att priset
blir detsamma för icke telefonabonnenter.

Herr statsrådet förklarar vidare på
min fråga, huruvida åtgärder övervägs
till förbättrade lyssningsmöjligheter i
glesbygderna att enligt hans mening
trådradion i första hand bör utbyggas.
De provisoriska FM-stationerna bör i avvaktan
härpå tills vidare bibehållas —
ett besked alltså till förmån för landets
glesbygder.

Men de av herr statsrådet här lämnade
upplysningarna finns anledning att
uttala den förhoppningen, att den stora
lyssnargrupp, som räknar miljontals
människor i landets glesbygder, skall
känna tillfredsställelse. Radion betyder
för dessa så oändligt mycket. Varje åtgärd
till förbättring härvidlag är en stimulans
att kvarbo i trakter, som saknar
de stora tätorternas rika möjligheter till
förströelse. Villigheten att betala de ökade
kostnaderna genom en förhöjd licensavgift
blir givetvis även större bland
glesbygdens folk efter kommunikationsministerns
upplysning om att därigenom
skapas förutsättningar för en snabbare
utbyggnad av trådradionätet.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka kommunikationsministern för
svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 84,
angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1957/58 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, angående omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 86, angående omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen, hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungliga proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren till lianda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad herr Lindblom därunder hemställt,
varefter ifrågavarande kungl. proposition
hänvisades till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 87,
angående avgivande av förklaring i enlighet
med bestämmelserna i artikel 36
moment 2 i stadgan för den internationella
domstolen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: -

nr 404, av herrar Huss och Edström;
nr 405, av herr Werner; och
nr 406, av herr Englund m. fl.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Majrts proposition till riksdagen
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Tjeckoslovakien
angående reglering av vissa anspråk
och fordringar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas
personalförteckning, vilka enligt statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1957
föreslagits av departementschefen, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret 1957/58,
dels ock till Vattendomstolarna: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 2 306 500 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att viss personalförstärkning
skulle vidtagas i fråga
om Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar samt att dagarvodet till
vattenrättsnämndeman skulle höjas från
30 till 40 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Grym m. fl. (1:22) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (II: 20), i vilka hemställts,
att riksdagen, med bifall i övrigt till
Kungl. Maj :ts förslag, måtte besluta, att
Norrbygdens vattendomstol skulle uppdelas
på så sätt, att en självständig vattendomstol,
med en uppsättning motsvarande
den föreslagna förstärkningen,
upprättades för i huvudsak Norrbottens
län och stationerades till Luleå stad;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eliasson (I: 167) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gezelins och
Jansson i Aspeboda (11:201);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Fröding väckt motion (11:161),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
den föreslagna höjningen av dagarvodet
till vattenrättsnämndeman samt
med 10 000 kronor sänka det under ifrågavarande
punkt upptagna anslaget.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 22 och II: 20 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 167 och II: 201 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 161

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas
personalförteckning, vilka angivits av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 3 januari 1957;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för vattendomstolarna att
tillämpas under budgetåret 1957/58;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 306 500 kronor.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Karl Andersson, Ilagnar
Ilergh och Ileckscher, vilka ansett, att

utskottets yttrande angående motionerna
1:22 och 11:20 bort hava följande
lydelse:

»Det i motionerna 1:22 och 11:20
framställda förslaget om en uppdelning
av Norrbygdens vattendomstol ansluter
sig till uttalanden i denna riktning i de
remissyttranden som avgivits av vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens
län, Lantbruksförbundet och
Norrländska vattenkraftsutredningen.
De synpunkter som därvid framkommit
synes utskottet böra närmare övervägas.
Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär ytterligare
utredning av frågan.»

samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 22 och II: 20 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i det sålunda föreslagna yttrandet anförts; b)

av herrar Ragnar Bergh, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckseher, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka yrkandet
i motionen 11:161 om oförändrat
dagarvode till vattenrättsnämndeman,
samt i enlighet därmed ansett, att
utskottets yttrande i denna fråga bort
erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, och att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionen II: 161

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas personalförteckning,
vilka angivits av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 3 januari 1957;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för vattendomstolarna att
tillämpas under budgetåret 1957/58;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 296 500 kronor;

c) av herrar Hesselbom och Malmborg,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att ifrågavarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Nr 7

Onsdagen den C mars 1957

Mom. I

Ang. uppdelning av Norrbygdens vattendomstol Herr

BERGH, RAGNAR (h):

Herr talman! Den reservation, som
finns fogad till denna punkt, bör betraktas
mot bakgrunden av den underbemanning,
som sedan länge har kännetecknat
Norrbygdens vattendomstol.

Det är att hälsa med mycken tillfredsställelse,
att man nu från kanslihusets
sida har föreslagit en förstärkning av
denna domstol, så att den flaskhals, som
den länge har utgjort, i någon mån kan
få anses vidgad. Däremot är det en öppen
fråga, huruvida den förstärkning,
som nu är föreslagen och som utskottet
har tillstyrkt, är tillräcklig. För ett par
år sedan visade statsrevisionen genom
några exempel, hur man här i landet
förlorar pengar på att vattendomstolen
där uppe inte kunnat hinna med sina
arbetsuppgifter på det sätt som hade varit
önskvärt.

Nu har frågan om förstärkningen av
Norrbygdens vattendomstol också förknippats
med spörsmålet, huruvida man
borde dela upp den och inrätta en vattendomstol
med placering någonstans i
Norrbottens län eller om man som nu
skall låta vattendomstolen ligga kvar i
Umeå och betjäna även Norrbottens län.
I det avseendet har utredningsmannen
företrätt den meningen, att man borde
avstå från tanken att göra en uppdelning
av Norrbygdens vattendomstol. Ett av
de skäl mot en vattendomstol i Norrbottens
län, som redovisats för utskottet,
är att en sådan domstol skulle bli något
för liten för att den underordnade domarpersonalen
där skulle kunna få tillräcklig
utbildning. Mot det argumentet
är i och för sig att säga, att om den nu
föreslagna och tillstyrkta förstärkningen
är i knappaste laget och följaktligen
måste förstärkas, så minskar ju undan
för undan värdet i detta argument.

Vidare har man invänt, att det skulle
vara svårt att rekrytera en vattendomstol
i Norrbotten. Jag vet för min del
inte, varför det skulle vara svårare att

rekrytera den än de häradsrätter som
finns där uppe — vi har ju häradsrätter
i både Gällivare och Haparanda, för
att nämna mycket avlägsna orter.

Vad som emellertid är rätt väsentligt i
detta sammanhang, bortsett från att man
bör hålla möjligheterna öppna för framtiden,
är att utredningsmannens ståndpunkt
liar underkänts av remissorgan,
som man måste tillmäta ett ganska avsevärt
vitsord. Dit hör vattenfallsstyrelsen,
som får anses representera en alldeles
särskild sakkunskap när det gäller behovet
av en vattendomstol i Norrbottens
län. Till dessa remissorgan hör vidare
lantbruksstyrelsen — som man ju knappast
heller kan beskylla för några lokalpatriotiska
intentioner i detta sammanhang
—- och norrländska vattenkraftsutredningen.

Dessa bägge omständigheter — att
man bör ha vägarna öppna för framtiden
och att de remissorgan, som jag nyss
nämnt, är tveksamma huruvida utredningsmannen
bedömt läget rätt —• talar,
såvitt jag förstår, för att den till denna
punkt fogade reservationen bör biträdas
av kammaren. Den innehåller icke ett yrkande
om att man nu skulle besluta en
uppdelning, utan ett förord för att frågan
skall bli föremål för närmare övervägande.
Det är ju inte uteslutet att man,
sedan förstärkningen av Norrbygdens
vattendomstol kommit att medföra anspråk
på kapitalutgifter i Umeå, om några
år finner att det ändå är nödvändigt
att dela vattendomstolen. Alla skäl talar
enligt min mening för att man inte nu
beslutar i delningsfrågan utan håller den
öppen, såsom det föreslås i reservationen.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den av herr
Karl Andersson m. fl. vid denna punkt
under nr 1) a) fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Bergh, när han säger att det är
mycket glädjande, att vi nu får denna
kraftiga förstärkning av personalen i
vattendomstolarna. Därmed skall väl be -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. uppdelning av Norrbygdens vattendomstol

tydande möjligheter skapas att avarbeta
den besvärande balans, som råder beträffande
vattenmålen i de två norra vattendomstolarna.
Däremot kan jag i fråga
om det yrkande som herr Bergh har
ställt inte gärna komma till samma slutsatser.
Såsom herr Bergh erinrade om
hade vi på tredje avdelningen i statsutskottet,
när vi behandlade denna fråga,
förmånen att av utredningsmannen, lagman
Viklund, få en mycket ingående redogörelse
för de skäl, som legat till
grund för hans ställningstagande i frågan.

I motionerna II: 20 och I: 22, som herr
Bergh byggde sitt yrkande på, ifrågasättes,
om inte en uppdelning av Norrbygdens
vattendomstol, så att man skulle
få en mindre, självständig domstol i
Luleå, skulle få till följd en effektivare
handläggning av vattenmålen. Vi kom
dock i utskottet till den uppfattningen,
att en sådan uppdelning skulle verka i
rakt motsatt riktning. I en liten vattendomstol
kan man inte lika effektivt utnyttja
personalen som i en större sådan.
Särskilt vattenrättssekreterarna skulle få
en synnerligen ojämn arbetsbelastning
i en mindre domstol; i en större kan arbetsuppgifterna
fördelas mellan avdelningarna
och en jämnare arbetsfördelning
åstadkommas. Det sägs även i motionerna
att det skulle vara till fördel för
befolkningen, om den hade att vända
sig till Luleå i stället för till Umeå, på
grund av det längre avståndet till domstolen
i Umeå. Men nu är det ju ändå så,
att förrättningsmännen reser ut till platsen
för det kommande kraftverksbygget
eller platsen för en vattenreglering och
där håller sammanträden med sakägarna.
Befolkningen och sakägarna behöver
alltså inte resa till domstolen, utan
domstolen kommer till befolkningen. I
det stycket finns det således ingen grund
för den uppfattning, som kommer fram
i motionerna.

Man kan ju inte heller bortse från att
det uppkommer betydande kostnader,
om en ny domstol skall inrättas, och åtminstone
herr Bergh brukar ju i vanligt,
fall vara ganska lyhörd för sådana synpunkter.

Härtill kommer — en sak som också
herr Bergh berörde — att det nog är
svårare att få kvalificerad personal till
Luleå. Det är ju inte så roligt att konstatera
detta, men det är dock ett faktum
som man måste ha med i bilden.

Reservanterna går inte direkt på motionerna
utan vill för sin del ha ytterligare
en utredning, och man fotar därvid
sin uppfattning på vissa remissyttranden.
Lantbruksförbundet har dock
inte, såsom herr Bergh sade, förordat
en vattendomstol i Luleå, utan det är
lantbruksstyrelsen som gjort detta.

Här har ändå presterats en utredning,
som helt nyligen blivit färdig, och
då tycker man ju kanske att det inte är
på sin plats att man sätter i gång ytterligare
en utredning i denna fråga, såsom
herr Bergh och reservanterna påyrkar.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Skillnaden mellan herr
Svedbergs och mitt resonemang i denna
fråga är, att han uteslutande litar på vad
en utredningsman har sagt. Jag har givetvis
också ett mycket stort förtroende
för utredningsmannen, men om utredningsmannens
förslag skulle ha biträtts
av alla remissorgan, hade det ju framstått
såsom ännu starkare. Men eftersom
så betydande sakkunniga remissorgan
som vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och norrländska vattenkraftsutredningen
haft en annan mening än utredningsmannen,
är jag oviss om vem som
har träffat rätt — om det är utredningsmannen
eller de andra. I detta ovissa läge
anser jag att frågan bör bli föremål
för ytterligare omprövning och att den
bör bli det även med hänsyn till att
den personalförstärkning, som nu är föreslagen,
sannolikt kommer att visa sig
otillräcklig.

Jag kan inte såsom herr Svedberg utan
vidare påstå, att den eller den har rätt,
när det råder olika meningar i en och
samma fråga, och det finns betydande

Nr 7

Onsdagen den G mars 1957

Ang. uppdelning av Norrbygdens vattendomstol

auktoriteter på båda hållen. Enligt vanligt
sätt att reagera bör man därför ta
sig en ytterligare fundering på saken.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är klart, att när man
inom utskottet har att ta ställning till en
sådan här fråga, framkommer det olika
synpunkter. Det övervägande antalet remissinstanser
har gått på utredningsmannens
linje. De remissorgan, som herr
Bergh åberopar, är däremot inte eniga,
utan två vill ha en fristående vattendomstol
i Luleå, medan två anser att
det borde räcka med att en avdelning
av vattendomstolen i Umeå förlädes till
Luleå. Det är alltså olika meningar, som
bryter sig mot varandra, och under sådana
förhållanden måste man givetvis
försöka komma fram till en mening som
man tycker är hållbar. När denna mening
kan få stöd av en nyligen företagen
utredning, kan jag inte alls förstå
att några felaktigheter skulle vidlåda utskottets
förslag.

För övrigt har man också vissa skäl
att misstänka, att herr Bergh i denna
fråga har låtit sig påverkas av vissa lokalpatriotiska
stämningar.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Bergh har här inför
kammaren lämnat en redogörelse,
som har givit oss en mycket klar bild
över förhållandena på vattendomstolarnas
område och särskilt då vad avser
Norrbvgdens vattendomstol. Jag har ingenting
alls att tillägga till herr Berghs
yttrande.

Det förefaller mig emellertid, herr talman,
som om utskottet i fråga om motionerna
nr 22 i första kammaren och
nr 20 i andra kammaren, i vilka föreslagits
en uppdelning av Norrbygdens vattendomstol,
hade tagit alltför stor hänsyn
till utredningsmannens överväganden
i frågan, med resultat att det inte
ansett sig kunna framlägga förslag om
den i motionerna önskade uppdelningen.
På anförda grunder anser utskottet allt -

så, att motionerna icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd, trots att vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens
län, Lantbruksförbundet och
norrländska vattenkraftsutredningen i
sina remissyttranden anslutit sig till förslaget
om uppdelning. Man tycker att utskottet
borde ha kunnat överväga frågan
och som sitt utlåtande ta reservationen
och dess hemställan. Så långt har dock
utskottets välvilja inte sträckt sig. Det
som anförts i motionerna måste emellertid
ge en klar och talande bild av behovet
om en uppdelning av Norrbygdens
vattendomstol.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att upprepa vad herr Bergh anfört i denna
fråga. Jag vill bara helt kort instämma
i allt vad herr Bergh här sagt och yrkar
alltså bifall till den till utskottsutlåtandet
fogade, med 1) a) betecknade
reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Utöver de synpunkter,
som redan anförts i denna debatt skulle
jag vilja framhålla några fakta som torde
ha relevans i detta sammanhang.

Av det av bränsleutredningen i december
avlämnade betänkandet framgår, att
av vårt lands vattenkraftstillgångar är
inte mindre än drygt 45 procent belägna
i de två nordligaste länen, d. v. s. den
del av vårt land, som huvudsakligen omfattas
av nuvarande Norrbygdens vattendomstol.
Om man därtill håller i minnet
att ett forcerat utbyggande av vår
vattenkraft är ofrånkomligt, om vi skall
kunna klara vår kraftförsörjning och
därmed hålla vår ställning ekonomiskt
sett, så kommer man till den slutsatsen,
att det måste bli en ökad arbetsbelastning
på Norrbygdens vattendomstol och
att denna arbetsbelastning får en förskjutning
allt längre norrut.

Den föreslagna förstärkningen av
Norrbygdens vattendomstol är att hälsa
med tillfredsställelse. Men man har anledning
att fråga sig, om den är tillräcklig.
Jag tror för min del att den
inte blir tillräcklig om några år. Utvecklingen
kommer helt säkert att visa

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang.

att en ytterligare förstärkning blir nödvändig,
och då kommer också en uppdelning
av domstolen att framstå som det
mest rationella. Utskottets talesman har
här redogjort för de synpunkter som utredningsmannen,
lagman Viklund, anfört
i denna fråga. Jag vill dock understryka
vad som tidigare sagts, nämligen
att det finns andra sakkunniga på området
som har annan uppfattning. Det är
givetvis svårt för en icke sakkunnig att
taga ställning i frågan, men som jag sade
tidigare, så kommer inom en ganska
snar framtid behovet av en ytterligare
förstärkning att framstå som oundvikligt
och att då synes en uppdelning av domstolen
vara den mest rationella lösningen.

Jag har därför, herr talman, kommit
fram till att när kammaren nu har att
taga ställning till föreliggande förslag,
så bör nog kammaren följa den av herr
Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.
Jag ber att få instämma i det yrkande
som framställts om bifall till denna
reservation.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Efter herr Hesselboms
anförande har jag inte mycket att tilllägga.
Jag vill endast med ett par ord
ange varför jag har kommit att stå som
reservant i denna fråga.

Det kan inte vara några lokalpatriotiska
skäl som föranlett mig till detta,
utan det är de rent sakliga skäl som vi
kommit att ta del av på utskottets fjärde
avdelning. När vi där behandlar vattenbyggnadsfrågor,
har vi fått ta del av
företeelser på detta område som gör, att
man måste ställa sig litet tveksam till om
den nuvarande ordningen är fullt ändamålsenlig.
Nu är det uppenbart, att
den förstärkning, som är föreslagen och
som väl alla är eniga om, kommer att visa
sig välgörande. Frågan är om den är
tillräcklig. Jag vill bara erinra om förhållandena
på vattenbyggnadsområdet
exempelvis vid Bergeforsen, där man i
väntan på vattendomstolens arbete höll
på att få avbryta byggnadsarbetena. Likadant
är det nu vid Porsi i Lule älv,

ppdelning av Norrbygdens vattendomstol
där vattendomstolen inte har möjligheter
att hinna med sin prövning så att utbyggnaden
kan ske i den från början
planerade ordningen.

Det är sådana saker som gör att man
blir litet betänksam. Med all möjlig respekt
för utredningsmannen, på vars utlåtande
utskottet har grundat sin mening,
vill jag ändå tillmäta vattenfallsstyrelsen
någon erfarenhet och sakkunskap
på detta område. Det är oftast styrelsen
som är sakägare i detta fall, och
följaktligen är vattenfallsstyrelsens erfarenheter
också något att bygga på.

Detta är således anledningen till att
jag blivit reservant. Jag har inte någon
definitiv uppfattning om huruvida domstolen
bör uppdelas. Det är en fråga
som jag inte har kunnat bedöma. Men
jag har velat ha sagt, att det inte kan
skada saken, om man håller frågan öppen
i avvaktan på hur den förstärkning
kommer att verka, som i dag sannolikt
kommer att beslutas.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag tycker att man ännu
en gång kan konstatera, att varken reservanterna
eller motionärerna satt i fråga
ytterligare personalförstärkning vid
Norrbygdens vattendomstol, utan att det
endast är en uppdelning av domstolen
man syftar till. Det har vidare blivit
klarlagt, att om man får en mindre vattendomstol,
kan man inte utnyttja personalen
effektivt. Jag tycker därför att
linjen med en ytterligare förstärkning av
vattendomstolen i Umeå är den, som
man kommer att nå längst med.

Till herr Andersson i Rixö vill jag
ställa frågan: Vad är det egentligen för
mening med att tillsätta ytterligare en
utredning, när man ändå inte anser sig
kunna lita på den utredning som förevarit? Efter

härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall Ull vad utskottet i det nu förevarande
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som in -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. höjning av arvodet till vattenrättsnämndeman

nefattades i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
25 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Ang. höjning av arvodet till vattenrättsnämndeman Herr

BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I fjol uttalade sig statsutskottet
för att frågan om en höjning
av traktamentena till nämndemän i häradsrätterna
skulle övervägas. Kungl.
Maj :t har tillmötesgått denna önskan och

föreslår nu en höjning av de vanliga
nämndemanstraktamentena från 20 kronor
till 30 kronor per dag. Kostnaden
beräknas till cirka 400 000 kronor. Men
i samband därmed har Kungl. Maj :t också
föreslagit, att vattenrättsnämndemännens
traktamenten skall ökas från nuvarande
30 till 40 kronor. Man har tydligen
ansett, att nuvarande skillnad i traktamenten
borde bibehållas. Jag har svårt
att inse att så bör ske.

I bägge fallen är det fråga om förtroendeuppdrag,
och riksdagen har intagit
den ställningen att traktamenten för förtroendeuppdrag
icke skall betraktas som
ersättning för utfört arbete. De skall i
stället ses från den synpunkten, att ingen
av ekonomiska skäl skall vara förhindrad
att ta emot ett sådant uppdrag. Eftersom
det gäller förtroendeuppdrag i
båda fallen, förefaller det mig självklart
att samma principer bör tillämpas vid
bedömningen av traktamentena.

När traktamenten infördes första gången
för vattenrättsnämndemän, skrevs
visserligen, att arvodet vore att anse som
en avlöning. Det var år 1918. Sedan dess
har uppfattningarna om det principiellt
avgörande när det gäller att fixera traktamentenas
storlek ändrats. Jag anser
alltså, att den höjning, som man nu har
föreslagit beträffande vattenrättsnämndemännen,
icke är principiellt välgrundad.
Jag räknar dessutom med den risken,
att ett bifall till förslaget på denna
punkt skulle kunna föranleda framställningar
om att nämndemän i häradsrätter
skall få ytterligare höjt arvode. Då
rör det sig om mycket mera pengar. När
det gäller vattenrättsnämndemännen
kostar höjningen bara 10 000 kronor,
men det framgår av vad jag nyss sade,
att det skulle kosta 400 000 kronor att
höja de andra arvodena med ytterligare
tio kronor.

Av dessa skäl, herr talman, anser jag
att man icke bör bifalla propositionen
på denna punkt, utan att den bör avslås
i vad den avser höjning av vattenrättsnämndemännens
traktamenten. Med denna
motivering ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
punkt 23 och betecknad med 1) b).

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. höjning av arvodet till vattenrättsnämndeman

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på det principiella resonemanget
om huruvida nämndeman i vattendomstol
bör åtnjuta högre arvode än nämndeman
i häradsrätt. Det är väl på det sättet,
om man här skall försöka göra en
jämförelse, att tjänstgöringsförhållandena
är väsentligt olika för de båda slagen
av nämndemän. Jag tror därför inte att
man har några bestämda hållpunkter,
när man skall försöka jämföra deras ersättningar.

Man har på sina håll gjort gällande,
att vattenrättsnämndemännens tjänstgöring
skulle vara mera fysiskt påfrestande
på grund av arbetets art och att detta
alltså skulle motivera ett högre arvode.
Personligen anser jag inte, att argumentet
är särdeles hållbart. Det måste
ju alltid bli en bedömningsfråga, huruvida
det skall anses mera påfrestande
att sitta stilla i en häradsrätt en hel dag
än att delta i syneförrättningar ute i
markerna, som ju vattendomstolarnas
nämndemän ofta måste göra. Jag tror
därför att man får åberopa andra omständigheter,
om man vill försöka motivera
en skillnad i arvodessättningen.

Vid en jämförelse mellan dessa båda
kategorier tror jag man vågar göra gällande,
att uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag
och hedersuppdrag är
självklart i båda fallen. Men vattenrättsnämndemannauppdragets
karaktär i det
avseendet är kanske inte lika klart markerad
som häradsnämndemannauppdraget
i det allmänna medvetandet.

Redan år 1918 beslutade riksdagen att
införa arvoden för vattenrättsnämndemännen.
I anknytning till detta beslut
uttalade riksdagen, att avsikten därmed
var att bereda gottgörelse för det med
befattningen förenade besväret jämte
tidsspillan och att arvodet följaktligen
vore att anse som en avlöning. Det var
alltså år 1918. Häradsrätternas nämndemän
fick inte lagstadgade arvoden förrän
år 1953. Då beslöt riksdagen att arvode
skulle utgå även till häradsrätternas
ledamöter, och därvid uttalade riksdagen,
att gottgörelse för nämndemannauppdraget
borde bestämmas så att den

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 7

icke förändrade uppdragets karaktär av
ett heders- och förtroendeuppdrag. Av
dessa båda formuleringar får man alltså
närmast den uppfattningen, att riksdagen
har velat markera en viss skillnad
i karaktären av de båda arvoden, som
man vart för sig har beslutat.

Om man skall försöka jämföra tjänstgöringstiderna
för de olika kategorierna
nämndemän, vet jag inte riktigt, till vilket
resultat man skulle komma. Det är
möjligt, att en sådan jämförelse skulle
visa, att den genomsnittliga tjänstgöringstiden
för nämndemännen i häradsrätterna
är lika lång som för nämndemännen
i vattendomstolarna. Men jag
tror att en sådan utredning också skulle
komma att visa, att ett mycket stort antal
av vattendomstolarnas nämndemän
har så lång tjänstgöringstid, att det på
ett mycket ingripande sätt påverkar deras
försörjningsmöjligheter. Även om det
finns en hel del vattenrättsnämndemän
med korta tjänstgöringstider — kanske
ett par dagar om året — finns det många
som har tjänstgöringstider som sträcker
sig över flera månader av året. Om man
ser på förhållandena för närvarande vid
de stora kraftverksutbyggnaderna och
regleringsföretagen i Norrland, finner
man, att vattendomstolarnas arbete är
mycket omfattande och tidsödande. De
vattenrättsnämndemän som är knutna
till de stora målen får också räkna med
en mycket lång tjänstgöringstid. Den
långa tjänstgöringstidens inverkan på
vattenrättsnämndemännens egna försörjningsmöjligheter
bör, såvitt jag förstår,
få anses vara ett avgörande skäl för att
man här markerar en skillnad i arvodessättningen.

Jag skulle också vilja påstå, att de arvoden
som departementschefen föreslagit
och som utskottet har förordat är skäliga
och avvägda med hänsyn till arbetets
beskaffenhet och omfattning. I vattendomstolarna
gäller det ju mycket stora
värden. Det är angeläget att få personer
med omdöme, erfarenhet och praktisk
blick, personer som vederhäftigt
och sakkunnigt kan bedöma de spörsmål
som vattendomstolarna har att ta ställning
till. Denna fråga är betydelsefull

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Anslag till fångvårdsanstalterna
inte bara från det allmännas synpunkt
utan också från sakägarnas synpunkt.
Därför tror jag att det är starkt motiverat
att man biträder utskottets förslag om
arvodessättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Man kan i detta sammanhang
fullständigt lämna därhän, huruvida
uppdraget att vara vattenrättsnämndeman
är mera krävande än uppdraget
att vara nämndeman i häradsrätt.
Vad som är relevant i denna diskussion,
såsom jag ser saken, är huruvida man
när det gäller denna art av förtroendeuppdrag
skall anlägga andra synpunkter
än då det gäller traktamentsersättningar
till övriga förtroendemän. Jag
vill ånyo erinra om att när riksdagen
på senare år har diskuterat traktamentsfrågan,
har traktamentena icke fastställts
i syfte att ge en ersättning för utfört
arbete, utan i syfte att ge en viss
kompensation för förlorad arbetsförtjänst.
Därigenom har man velat vidga
kretsen av sådana, som kan komma i
fråga till förtroendeuppdrag, och att
ingen av ekonomiska skäl skall känna
sig förhindrad att åta sig uppdraget.

Det är sådana synpunkter riksdagen
har anlagt. Jag måste följaktligen anse
varje diskussion om det ena eller andra
uppdragets karaktär som irrelevant. Jag
skulle tro att det är rätt vanskligt att
anlägga de synpunkter på dessa förtroendeuppdrag
som den siste ärade talaren
har anlagt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh
in. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 2''t—3''t

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning under budgetåret 1957/
58, vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna,
som föranleddes av vad departementschefen
enligt statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 3
januari 1957 föreslagit, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
under budgetåret 1957/58, dels ock
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 23 944 300 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Fröding väckt motion (II: 160) hade
hemställts, att det till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar begärda anslaget å
tillhopa 23 944 300 kronor måtte reduceras
med 50 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
jämväl till behandling förehaft en
redogörelse för vissa frågor rörande
ungdomsanstalten Roxtuna, som riksdagens
år 1956 församlade revisorer lämnat
under § 4 i sin berättelse.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 160

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning under budgetåret 1957/58,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1957
anfört;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1957/58;

Onsdagen den C mars 1957

Nr 7

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 23 944 300 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
riksdagens revisorers förevarande uttalande
rörande ungdomsanstalten Roxtuna
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet under punkten anfört.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckscher ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionen II: 160

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1957/58;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 23 894 300 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skall jag be att under denna
punkt få motivera även den till punkt
44 fogade reservationen, ty de båda reservationerna
avser egentligen samma
slags anslag. Jag gör det för att vinna tid.

Jag föredrar att börja med punkt 44,
som avser länsstyrelsernas kostnader för
fångtransporter. Jag vill erinra om att
statsrevisorerna bär påtalat, att kostnaderna
för fångtransporter är påtagligt
höga och att det förekommer en måhända
för talrik bemanning i vissa fall
och en placering till tid på dygnet, som
gör transporterna förhållandevis dyrbara.
Riksdagen beslöt för sin del i fjol
att med anledning av denna rcvisorcr -

Anslag till fångvårdsanstalterna
nas hemställan begära hos Kungl. Maj :t
att åtgärder skulle vidtagas i syfte att
ordna denna anlägenhet.

Detta har Kungl. Maj:t gjort först i
slutet av december 1956. Eftersom vi
har nöjet att ha justitieministern närvarande,
kan det vara lämpligt att man
uttalar förvåning över att det skall dröja
så länge, innan justitiedepartementet effektuerar
en sådan framställning från
riksdagens sida. Jag hoppas att det inte
är de bekymmer departementet haft att
hitta på lämplig titulatur på våra kvinnor
— fru eller fröken — som har åstadkommit
denna rätt beklagliga tidsspillan.

Men det räcker inte med att departementet
underlåtit att efterkomma riksdagens
begäran, utan man har t. o. m.
höjt anslaget med 75 000 kronor. Reservationen
under punkt 44 går ut på att
det uttalade önskemålet om en utredning
förverkligas och att anslaget icke höjes.

Också i punkt 35 gäller det fångtransporter,
men där är pengarna uppförda
under fångvårdsanstalternas avlöningsanslag.
Reservanterna menar att den ändamålsenligare
organisation av fångtransporterna,
som efterlysts när det gäller
länsstyrelsernas transporter, även
bör tillämpas då det gäller fångvårdsanstalternas.

Detta är alltså motiveringen till de yrkanden
som förekommer i dessa bägge
fall och som innebär, att man under
punkt 35 kan pruta 50 000 kronor och
under punkt 44 75 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall i första hand
till den vid punkt 35 fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I högerns allmänna
sparsamhetsprogram har nu även fångtransporterna
kommit in, och man söker
skära ned de anslag som regeringen begärt.
Jag har vid utskottsbehandlingen
av detta ärende funnit att det av olika
skäl just nu är ogörligt att tillmötesgå
dessa nedprutningsförslag.

I fråga om punkt 44, som herr Bergh

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

först berörde, har det visat sig, att medelsåtgången
är så stor, att det är nödvändigt
med den föreslagna höjningen.

Beträffande punkt 35 har det ju sagts,
att man förfarit på ett sätt som varit
alldeles för kostsamt. De undersökningar,
som gjorts, har emellertid visat att
det endast i ett enda fall förfarits så,
att onödiga kostnader har uppstått.

Under dessa förhållanden har utskottet
ansett, att det inte finns någon anledning
att ändra på de förslag som
justitiedepartementet har framlagt, utan
kan helt tillstyrka de ökningar av anslag
som har förordats, och jag ber, herr
talman — för att vara sparsam på mitt
sätt — med detta korta inlägg få yrka
bifall till statsutskottets förslag under
punkt 35.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vill till min vän
herr Anderssons inlägg endast göra den
anmärkningen, att hans hänvisning till
belastningssiffrorna knappast kan vara
något argument i detta sammanhang. Reservationen
vänder sig mot den planering
man haft för dessa resor, som gjort
att belastningssiffrorna enligt vår mening
blivit onödigt höga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera av de
båda momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjordes till en början enligt
de i fråga om mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 36—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Anslag till länsstyrelsernas kostnader för
fångtransport

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Länsstyrelsernas kostnader
för fångtransport för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 525 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Wachtmeister väckt motion (II: 359) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till länsstyrelsernas kostnader för
fångtransport för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
11:359 till Länsstyrelsernas kostnader
för fångtransport för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
525 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Iiergh, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heekscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen II: 359 till
Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (li) :

Herr talman! Jag anhåller att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på anta -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. förstärkning av civildepartementets statistikgrupp

gande av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 45—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Ang. förstärkning av civildepartementets
statistikgrupp

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att företaga
av departementschefen förordade
ändringar i den för civildepartementet
gällande personalförteckningen, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för civildepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, dels ock till Civildepartementet:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
926 300 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att — med hänsyn till vikten av
att departementet för löneförhandlingar
o. d. ägde tillgång till ett eget utredningsorgan,
som fortlöpande införskaffade
och bearbetade lönestatistiska uppgifter
m. m. — för ändamålet skulle inrättas
eu särskild byrå inom departementets
statssekreteraravdelning under
chefskap av en byråchef i Cr 13, varvid
förutsattes, att nuvarande tjänst som
förste aktuarie i Ce 29 ej skulle uppehållas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skiil hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civildepartementet
uppföra ytterligare en tjänst såsom
byråchef i Cr 13, ytterligare en tjänst
såsom budgetsekreterare i Cr 8, ytterligare
en tjänst såsom förste kanslisekreterare
i Ce 29 ävensom en tjänst såsom
kansliskrivare i Ca 15 samt att ur samma
förteckning utesluta en tjänst såsom kontorsbiträde
i Ca 8;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för civildepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Civildepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 926 300 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Rubbestad, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heckscher ansett, att utskottet icke
bort tillstyrka en förstärkning av civildepartementets
statistikgrupp, samt i enlighet
därmed ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för civildepartementet
uppföra ytterligare en tjänst såsom
budgetsekreterare i Cr 8, ytterligare en
tjänst såsom förste kanslisekreterare i
Ce 29 ävensom en tjänst såsom kansliskrivare
i Ca 15 samt att ur samma förteckning
utesluta en tjänst såsom kontorsbiträde
i Ca 8;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för civildepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Civildepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 916 900 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
att det skall inrättas en statistikbyrå
inom civildepartementet från och med
nästa budgetår och att denna hyrå skall
stå under ledning av eu byråchef. Under
uppbyggnadstiden skall arbetet ledas av

Nr 7

Onsdagen den C mars 1957

Ang. förstärkning av civildepartementets statistikgrupp

en budgetsekreterare. En förste aktuarie
i lönegrad Ce 29 skall flyttas upp till Cr
8. Det undandrar sig givetvis mitt bedömande
om arbetet skötes bättre och mera
effektivt, ifall det tillsätts en byråchef
och en tjänsteman flyttas upp några
lönegrader.

I en reservation yrkar jag och några
andra avslag på denna propå. Vi är givetvis
övertygade om vikten av att det
finns ordentlig lönestatistik vid bedrivandet
av löneförhandlingar, men vi
tvivlar på att denna utväg är den rätta.
Det ligger nämligen så till, att frågan
om den officiella statistikens omfång, utformning
och grad av centralisering för
närvarande befinner sig under utredning
av 1956 års statistikkommitté, som
är tillsatt av civilministern.

Det har emellertid funnits tidigare utredningar
om statistiken och dess anordnande.
1948 års statistikutredning
lämnade sitt betänkande 1953, men icke
förty kvarstod väsentliga samordningsproblem
olösta.

Det råder, som väl är allom bekant, en
stor splittring inom statistikproduktionen.
Det har t. ex. i vissa sammanhang
förordats att lönestatistiken skulle övertagas
av statistiska centralbyrån. I direktiven
för den nu sittande statistikkommittén
hänvisas till att »antalet ämbetsverk
och myndigheter som insamlar,
bearbetar och offentliggör statistik av
allmänt intresse uppgår till ej mindre
än ett tjugofemtal». I direktiven hänvisas
också till den historiska utvecklingen
på området, till vikten av att de tekniska
hjälpmedlen skall kunna utnyttjas
och att det därför behövs koncentration
i större enheter.

Jag vet att motiveringen för denna
propå är att man snabbt måste kunna få
fram lönestatistik vid bedrivandet av
förhandlingar, men jag föreställer mig
att också den frågan bör tas upp av statistikkommittén,
som ju har att förutsättningslöst
pröva hela frågan.

Motionärer har fått vänja sig vid att
få sina förslag avslagna just under hänvisning
till sittande utredningar, och nu
förefinns det en sådan utredning. Jag
antar, att om man behöver få fram löne -

statistik snabbt på detta område, så kan
man ordna det på ett eller annat sätt,
en fråga som väl denna sittande kommitté
har att ta upp.

Jag skall inte, herr talman, gå närmare
in på denna fråga utan nöjer mig med
att yrka bifall till reservationen under
denna punkt.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag undrar om inte reservanterna
och nu fröken Andersson
i sitt anförande har överdimensionerat
denna fråga, då de anser att den bör hänskjutas
till den förra året tillsatta statistikkommittén.
Åtminstone jag har fått
den uppfattningen, att det icke här är
fråga om att skapa något stort statistikorgan,
som skulle så att säga konkurrera
med redan befintliga organ på detta område,
utan vad som föreslås är en praktisk
åtgärd för att hastigt kunna få fram
statistik inom civildepartementet i anslutning
till förhandlingar, för kommittéarbeten
o. d. Man vill helt enkelt ha
en förstärkning av den statistikgrupp
som där redan finns.

Också från statstjänstemannahåll har
det vitsordats, att statistiken är till hjälp
vid förhandlingar, och man är även på
det hållet intresserad av att i olika situationer
snabbt kunna få fram statistik.
Det var någon som uttryckte det på det
sättet, att han ansåg det lämpligt om
man kunde få fram en samlande och gemensam
statistik, så att parterna vid förhandlingsbordet
visste att man från båda
sidor talade om samma sak.

Då civilministern är närvarande, tror
jag att han kommer att redogöra närmare
för denna fråga. Jag skall därför, herr
talman, nu inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är möjligt att jag
överdriver frågans räckvidd — det kan
jag inte bestämt yttra mig om — men
vi reservanter vet vilken växtkraft sådana
här små inrättningar har inneboende
i sig. Det är därför som jag tycker

Onsdagen den C mars 1957

Nr 7

Ang. förstärkning av civildepartementets statistikgrupp

att det är opraktiskt, att innan statistikutredningen
tagit ställning till hela problemkomplexet
inrätta denna byrå. Man
är, som sagt, litet skrämd av utvecklingen
på andra områden.

Även jag understryker vikten av att
man snabbt skall kunna få fram statistik
vid förhandlingar — det gjorde jag nyss
— men frågan är om icke civildepartementet
kan ifrån exempelvis statistiska
centralbyrån, eller vilken myndighet det
nu blir som skall få hand om lönestatistiken,
få fram behövliga uppgifter för
verksamhetens bedrivande. Jag har fått
det intrycket, när jag mycket noggrant
läst direktiven för utredningen, att det
är just dessa problem, som man skall
syssla med.

Jag såg att civilministern begärde ordet.
Jag kanske då får veta av honom om
statistikarbetet inom departementet blir
så mycket effektivare genom bara denna
uppflyttning i lönegrad. Jag undrar om
inte den personal, som redan nu sysslar
i departementet med detta arbete, är tillräcklig
och kan klara statistiken utan
vidare åtgärder och framför allt ulan
inrättande av en särskild byrå.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den förhandlingsverksamhet,
som numera pågår mellan representanter
för organisationerna och
företrädare för arbetsgivarparten, bygger
i allt väsentligt på att man har ett
statistiskt underlag och att den statistik
som man har är bearbetad på ömse håll.
Den som kommer till förhandlingsbordet
numera och inte har ett ordentligt statistiskt
underlag kan inte föra en förhandling
på det sätt som bör ske. Han är
bildligt talat i samma läge, som om vi
i dag skulle föra ett krig mot en välbeväpnad
motståndare men själva bara ha
pilbössor och slangbågar. Det är alltså
nödvändigt att man har en bearbetad
statistik, när man skall föra förhandlingar.

Fröken Andersson sade att vi bör avvakta
resultatet av 1956 års statistikutrednings
arbete innan vi inom civildepartementet
inrättar detta organ för be -

arbetande av statistik. Men då talar man
ju om två skilda saker. Det är icke fråga
om att detta organ inom civildepartementet
skall införskaffa primärstatistik,
utan det skall alltjämt ske genom de organ
som regelmässigt har hand om det
arbetet. Vad som skall ske inom departementet
är en bearbetning av denna
statistik. Jag tror uppriktigt sagt att
fröken Andersson inte skulle känna sig
särskilt tilltalad av om hon sutte vid förhandlingsbordet
och helt plötsligt, kanske
mitt i natten, bleve tvingad att ringa
upp statistiska centralbyrån för att få
en sifferuppgift bekräftad eller dementerad.
Det är nödvändigt vid dessa tillfällen
att ha tillgång till en bearbetad
statistik, ty den officiella statistik som
nu finns räcker icke för förhandlingsarbetet.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skulle över huvud
taget inte känna mig tilltalad av att sitta
vid förhandlingsbordet. Och när civilministern
talar om nätterna måste jag
säga, att varken jag eller andra vettiga
människor någonsin begripit, varför
förhandlingar skall behöva bedrivas på
nätterna. På dagarna kan man väl ringa
statistiska centralbyrån, föreställer jag
mig.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Då fröken Andersson
säger att hon inte har lust att sitta vid
förhandlingsbordet, förstår jag henne
fuller väl, om hon vill göra dem som
tvingas sitta där i viss mån lemmalytta.

När hon sedan talar om nattarbetet så
är det ju ett faktum, att avtalsförhandlingarna
nu för tiden har utvecklat sig
på sådant sätt att det blir nattarbete -—
oberoende av om man vill det eller inte.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg

i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 2—It

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets
hus i Hallsberg

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag ur statens
järnvägars driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg, jämte i ämnet
väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 20, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att av statens järnvägars
driftmedel finge lämnas ett bidrag
av 100 000 kronor till Föreningen
Folkets hus i Hallsberg.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Sveningsson väckt motion
(1:357), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen 1:357, medgiva, att av statens
järnvägars driftmedel finge lämnas ett

bidrag av 100 000 kronor till Föreningen
Folkets hus i Hallsberg.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Gerhard Nilsson
i Gävle och Heckscher, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen I: 357,
avslå Kungl. Maj :ts hemställan att av
statens järnvägars driftmedel måtte få
lämnas ett bidrag av 100 000 kronor till
Föreningen Folkets hus i Hallsberg.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det gäller här att statens
järnvägar av driftmedel skall få
lämna ett bidrag av 100 000 kronor till
Föreningen Folkets hus i Hallsberg.

Järnvägsstyrelsen har, såsom framgår
av handlingarna, i sitt yttrande tydligen
varit ganska tveksam. Den anser inte
desto mindre att ett stöd är motiverat
med hänsyn till att en stor del av befolkningen
i Hallsberg, vilket ju är alldeles
riktigt, arbetar vid järnvägen. Man
hänvisar vidare till att det i detta Folkets
hus också kommer att bli en del
rum för ungkarlar. Då det är relativt
svårt att i Hallsberg kunna rekrytera
personal, anser sig järnvägsstyrelsen böra
tillstyrka det begärda anslaget. Av
handlingarna framgår emellertid att rekryteringen
är svår också i Stockholm
och Göteborg. Man måste då fråga sig,
vart det skall leda i framtiden, om vi i
dag går med på det här förslaget.

Järnvägsstyrelsen anför vidare, att
stor återhållsamhet bör iakttagas då det
gäller att lämna understöd till verksamhet,
som inte direkt hör samman med
järnvägens egen rörelse och att knappheten
på medel har varit så stor, att statens
järnvägar inte ens kunnat upprusta
sina egna lokaler i behövlig omfattning.
Även departementschefen anser att
stor restriktivitet bör iakttagas, men föreslår
ändå bidrag. Det är en ganska
intressant motivering som återfinns i
propositionen. Departementschefen säger:
»Vid mitt ställningstagande har jag
fäst stor vikt vid att tillbyggnaden kom -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg

mer att innehålla ett antal enkelrum för
ungkarlar. I nuvarande bostadsläge torde
detta rumstillskott, i den mån det
ställes till förfogande för anställda vid
statens järnvägar, komma att öka möjligheterna
att kvarhålla ogifta anställda
i järnvägsföretagets tjänst.»

Jag tycker att det är en unik metod
att lösa bostadsfrågan på det sättet, att
man för att få fram en del enkelrum för
ungkarlar skall ge anslag till byggande
av ett Folkets hus. Det kan väl inte vara
lämpligt att på den vägen lösa bostadsfrågan
i olika orter av landet, ty ett beslut
i dag kommer väl att få prejudicerande
betydelse. Jag vågar dock inte
yttra mig om huruvida det finns några
tidigare prejudikat av detta slag och
med denna motivering.

Nu hänvisar också utskottet till speciella
skäl och säger, att det anser sig
böra biträda Kungl. Maj:ts förslag. Om
jag rätt har förstått utskottsvokabulären,
är det inte med någon större hänförelse
som utskottet gått med på detta. Därtill
kommer att statskontoret klart har avstyrkt
den framställning det här gäller.
Jag förmodar att denna statskontorets
inställning beror på principiella skäl,
att statskontoret inte anser det lämpligt
att anslå statsmedel som hjälp till ett
sådant ändamål som detta i en tid, då
det dock är så trångt på investeringsfronten.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Då jag är motionär i
denna fråga, till och med ensam motionär,
med yrkande om avslag på förslaget
om detta anslag på 100 000 kronor
för byggande av ett Folkets hus i
Hallsberg, så kanske det kan tillåtas mig
att säga ett par ord.

Jag vill då gärna ha sagt, att jag med
mitt förslag om avslag på intet sätt vill
förhindra, alt man även på denna plats
får moderna loKaler för nöjen och fritidssysselsättning
allteftersom behov föreligger;
och det råder väl ingen tvekan
om att behov föreligger i detta fall.

Men man har, som fröken Andersson
här redan sagt, all anledning att vara
mycket tveksam, om man skall ge sig in
på nya principer när det gäller finansieringen
av dessa lokaler, om statens
järnvägar alltså skall bedriva en hjälpverksamhet
på ett område vilket, såsom
järnvägsstyrelsen själv har sagt, ligger
utanför dess egentliga verksamhetsområde.

Att jag för min del kom att uppmärksamma
den kungl. propositionen med
förslag om detta bidrag till Folkets hus,
berodde kanske på att jag själv har personlig
erfarenhet av att det finns andra
möjligheter. Med erfarenhet från min
egen kommun i Älvsborgs län vet jag,
att det kan lyckas — och lyckas mycket
bra — att ordna sådana här lokalfrågor,
utan att man begär några bidrag
ifrån statliga affärsdrivande verk. Man
har även på väsentligt mindre platser än
Hallsberg kunnat ordna lokaler för nöjen
och fritidssysselsättning och lyckats
härmed som sagt mycket bra.

Utskottets ärade vice ordförande, som
undertecknat detta utskottsutlåtande, är
ju också ordförande i statens nämnd för
samlingslokaler, och han liksom riksdagens
övriga ledamöter, är väl inte främmande
för att det finns möjligheter att
i annan ordning än som föreslås i detta
utlåtande få statens stöd för att lösa frågan
om samlingslokaler, det må sedan
vara fråga om Folkets hus, medborgarhus
eller något annat. Efter de utredningar
som skett under de senaste åren
angående statens stöd till allmänna samlingslokaler
och som redovisas i årets
statsverksproposition har det inte blivit
försämrade möjligheter att erhålla statliga
lån och bidrag för dessa ändamål,
utan förslaget i årets statsverksproposition
innebär väl i stiillet en viss förbättring
av gällande låneformer. Vid bifall
till socialministerns förslag blir det
i år liksom de närmast föregående åren
9 miljoner kronor plus kapitalinbetalningar
på utestående lån, som beräknas
till 500 000 kronor, således sammanlagt
9,5 miljoner kronor, som under nästa
budgetår kommer att stå till förfogande
för statliga lån och bidrag till ordnande

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg

av samlingslokaler. Ur den synpunkten
finns det alltså inte någon anledning att
göra något undantag för Hallsbergs del.
Hallsberg bar samma möjligheter som
alla andra att få det stöd och den hjälp
som förmedlas av statens nämnd för
samlingslokaler.

En sak som ökar tveksamheten inför
detta anslag är det förhållandet, att man
tydligen i Hallsberg inte är enig om
vilket lokalbygge som skall stödjas. Föreningen
Folkets hus har i slutet av förra
året gjort framställning om bidrag till
folketshusbygge, och kommunalfullmäktige
har gjort framställning om bidrag
till ett idrottshus.

Inte heller kan man säga att statens
järnvägar för närvarande lämnar ett så
gott ekonomiskt resultat, att det av den
orsaken finns anledning till sådana här
ekonomiska utflykter. Att statens järnvägar
har en hård konkurrens med andra
kommunikationsmedel är självklart,
och i den senaste revisionsberättelsen
framhålles, att det överskott man kan
redovisa inte räcker till förräntning av
förekommande räntepliktigt kapital. Och
när järnvägsstyrelsen har yttrat sig har
den erkänt, såsom det här redan framhållits,
att den inte ens haft råd att
upprusta sina egna personalbostäder på
ett tillfredsställande sätt. Det måste man
väl ändå tycka vara en mer angelägen
sak än att göra denna ekonomiska utflykt
och lämna detta bidrag åt helt annat
håll.

Således finns det flera skäl till avslag
på den kungliga propositionen och på
vad utskottets majoritet här har föreslagit,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf) :

Herr talman! Man har en känsla av
att både motionären och reservanterna
vid sitt ställningstagande till denna fråga
enbart byggt sin uppfattning på de
negativa sidorna i järnvägsstyrelsens
yttrande och inte tagit någon som helst
hänsyn till de positiva delarna i styrelsens
ställningstagande. Jag skall medge,

att rent principiellt sett tål saken att diskuteras.
Jag skall heller inte förneka
möjligheten av att det här kan föreligga
risk för ett prejudikat. Men om vi går
ned från det centrala plan, där vi för
närvarande befinner oss, till det lokala,
kommer nog frågan att få en något annan
belysning.

I Hallsberg såväl som i många andra
samhällen i vårt avlånga land är det
aktuellt med framskaffande av fritidslokaler
för befolkningen. Detta sker, såsom
i det föregående anförandena redan
belysts, på olika vägar. Det är således
här fråga om en tillbyggnad av
ett Folkets hus med biograf, studielokaler
och andra lokaliteter, vilka ansetts
nödvändiga för samhället som sådant
och vilka samhället i stort givetvis får
anses ha nytta och glädje av. Tillbyggnaden
går till stora pengar, och därför
är alla invånare i detta samhälle, här
som annorstädes, intresserade av att göra
sitt bästa för att få saken realiserad.
Detta sker både genom kommunens,
fackorganisationernas och arbetsgivarnas
medverkan. Av samhällets cirka
5 000 invånare tillhör väl ungefär hälften
de statsanställda och deras familjer.
Detta är således fullt klart att statens
järnvägar är den helt och hållet
dominerande arbetsgivaren, och det
skulle väl te sig egendomligt för andra
arbetsgivare i samhället, om SJ i detta
fall skulle vägra sin medverkan, medan
de mindre företagarna i samhället skulle
bidra med sin del. Ur den synpunkten
måste man nog säga att saken kan
förklaras och stödjas. Dessutom tillkommer,
såsom också här sagts, att det kommer
till stånd åtskilliga bostäder med
enkelrum, vilka SJ har stort behov av.
Då uppgifter föreligger om svårigheter
för järnvägsstyrelsen att i Hallsberg rekrytera
personal får man förutsätta, att
tillbyggnaden bliv av värde även ur den
synpunkten.

Herr talman! Även om utskottet likaväl
som Kungl. Maj:t och SJ ur principiell
synpunkt ställt sig något betänksamt,
har vi inom utskottsmajoriteten
som frågan nu ligger till inte velat motsätta
oss att den löses på det sätt som

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg

Kungl. Maj :t föreslagit, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är med förvåning
man i den svenska riksdagen av år 1957
får höra den inställning, som fröken
Andersson och herr Sveningsson intar i
denna fråga. Jag hade trott, att vi i vårt
land kommit över det stadium, då vi
diskuterade frågan om behovet av stöd
åt samlingslokaler.

Herr Sveningsson säger, att det här
är fråga om en ny princip. Ja, det kanske
är en ny princip för SJ, och det
kanske är en ny princip för riksdagen.
Men det är ingen ny princip för arbetsgivarna
här i landet, inte heller för kommunerna
eller för den svenska fackföreningsrörelsen.
Den som något följt med
denna fråga vet, att arbetsgivarna här
i landet för att stödja samlingslokalerna
på respektive industriorter fram till dagens
läge satsat ungefär fem miljoner
kronor, och jag skulle tro att en stor
del av arbetsgivarna, vilka tillhör samma
parti som fröken Andersson och herr
Sveningsson, är betydligt mer moderata
i sitt ställningstagande till dessa frågor
än den inställning man får höra i dagens
debatt. Den svenska fackföreningsrörelsen
satsar av rent ideella skäl sina
10-öringar eller 25-öringar i veckan, vilka
blir till åtskilliga miljoner kronor
varje år och vilka går till samlingslokaler
tillsammans med vad de borgerliga
kommunerna och städerna här i landet
ger.

Herr Sveningsson åberopar statens
nämnd för samlingslokaler. Jag vet inte
om det gått herr Sveningsson förbi, att
det under de fyra senaste åren väckts
motioner om en höjning av anslaget till
statens nämnd för samlingslokaler, därför
att anslaget under de senaste åren
inte varit tillräckligt. Nu föreligger en
proposition, enligt vilken anslaget föreslås
höjt till nio miljoner kronor, vilket
är mycket välkommet, men ändå föreligger
behov av mycket mera pengar än
vad som föreslås.

Till sist skulle jag vilja peka på ytterligare
en sak. Framför allt under fjolårets
riksdag diskuterades ungdomsbrottsligheten
och verksamheten bland
de unga över huvud taget, och i förra
veckan behandlades i allmänna beredningsutskottet
motioner som rör ungefär
samma frågor. Om man alls vill
hjälpa ungdomen här i landet, så måste
det i första hand ske genom att man
skapar lokaler, så att den har någonstans
att hålla till vid sina sammanträden,
sina möten och sin fritidsverksamhet.
Och jag anser att SJ har samma
skyldighet som övriga företagare i landet
att på respektive orter bidra till att
skapa samlingslokaler. Enligt min mening
tillhör det företagens personalvårdande
uppgifter att underlätta byggandet
av samlingslokaler.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När den senaste ärade
talaren framhöll, att jag är omodern i
min uppfattning om dessa samlingslokaler,
så vill jag gärna framhålla att en
samlingslokal blev färdigbyggd i min
egen kommun så nyligen som för ett år
sedan. Folkmängden i det samhället är
inte mer än tredjedelen av Hallsbergs
folkmängd, men vi har ändå byggt ett
medborgarhus som kostar inte mindre
än 850 000 kr. Vi har inte för ändamålet
begärt några bidrag från statliga affärsdrivande
verk, utan finansieringen har
skett genom en allmän samling från arbetsgivare
och från kommunen, men
även från arbetarna själva och deras organisationer.

Jag har den uppfattningen, såsom jag
redan framhållit, att man för allmänhetens
trivsel bör ordna samlingslokaler,
men jag kan inte godtaga den nya princip,
som man i det sammanhanget här
vill införa. Jag tror också att det finns
möjligheter alt ordna bostadsfrågan för
järnvägens folk i Hallsberg på annat
sätt än i detta folketshusbygge.

När man här säger, att ett statligt verk

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Folkets hus i Hallsberg

också bör lämna sitt stöd, så tycker jag
att vad som finns att tillgå hos statens
nämnd för samlingslokaler bör uppväga
vad enskilda företag lämnar i sådana
här fall.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Sveningssons inlägg får jag säga, att
han väl inte tror att man i detta fall
kan bygga Folkets hus för 100 000 kronor.
Byggandet i Hallsberg har föregåtts
av en uttaxering bland de fackligt organiserade
under mycket lång tid, och
över huvud taget har såväl köpingen
som allmänheten i sin helhet varit beredda
att offra för att få till stånd denna
nya samlingslokal. Därför skall man
inte låtsas, som om det bara vore att
börja bygga för de 100 000 kr, som vi
nu skall besluta om.

Vi känner alla till att Hallsberg äi
en av landets största järnvägsstationer.
Där sysselsättes ungefär 900 man, och
under den senaste tioårsperioden har en
fullständig generationsväxling inom denna
kår ägt rum. Den stora majoriteten av
befattningshavarna är nu alltså unga
människor. De äldre befattningshavarna
— av ungefär samma årgång som jag —
har ju aldrig varit vana att begära någonting
liknande, men ungdomen observerar
vad som sker på andra orter och
vad arbetsgivarna där presterar. Därför
är det naturligt att man på denna stora
järnvägsstation har kommit till den uppfattningen,
att SJ bör lämna sitt stöd då
det gäller att ordna fritidslokaler av olika
slag.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Sveningsson att göra ett besök t. ex. på
Hallsbergs rangerbangård och studera
vad som där finns i fråga om lokaler
och andra anordningar för personalen.
Det är inte mer än något år sedan just
denna bangård lät tala om sig på ett alldeles
särskilt sätt. Enda möjligheten för
personalen att tvätta sig var på vissa avsnitt
av denna väldiga bangård att söka
upp närmaste dike, ty det fanns ingen
vattenledning framdragen. Det är här inte
fråga om någon ovilja från statens
järnvägars sida mot att ordna det hygg -

ligt för personalen, utan det hela är en
kostnadsfråga.

Nog tycker jag därför för min del att
det är synnerligen berättigat att ett bidrag
utgår i detta fall, och som gammal
hallsbergare får jag väl säga att jag gläder
mig åt att de ansträngningar, som
köpingsborna har gjort för att åstadkomma
en hygglig lokal, har uppskattats av
statens järnvägar, statsrådet och utskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJÄLMAR, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson säger
att man här inför en ny princip, samtidigt
som han talar om att man i hans
hemort har klarat sitt medborgarhus;
men, säger han, det har skett med arbetsgivarbidrag,
med bidrag från kommunen
och genom befolkningens egen insats. Ja,
herr Sveningsson, är det någon skillnad
på det arbetsgivarbidrag, som utgått i
er hemort, och arbetsgivarbidraget från
statens järnvägar till Hallsberg? Det är
ju inte heller i detta fall fråga om ett
statsanslag utan ett arbetsgivarbidrag.
Utskottets förslag innebär ju, att riksdagen
skall medgiva att av statens järnvägars
driftmedel får lämnas ett bidrag av
100 000 kronor. Man begär alltså här
riksdagens tillstånd att få lämna ett arbetsgivarbidrag,
och det är inte fråga
om någon ny princip. Det är bara den
skillnaden, att bidraget i detta fall sker
genom ett statligt verk och i det andra
fallet ges av en enskild arbetsgivare.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i debatten på denna punkt, men
jag anser mig böra komplettera herr
Sveningssons upplysning till kammaren
om hur man i hans kommun finansierat
sin samlingslokal. Han talade om arbetsgivarbidrag,
och han talade om tillskott
från kommunen och från arbetare
och andra. Han underströk att man i
hans fall inte hade fått något bidrag från
statens affärsdrivande verk.

Jag hade nog väntat mig att han skulle
säga, att lokalföreningen hade fått ett

Onsdagen den 6 inars 1957

Nr 7

Anslag till vissa byggnadsarbeten for marinen

lån på 100 000 kronor av statsmedel genom
statens nämnd för samlingslokaler.
Men jag hörde ingenting av detta, och
därför tycker jag att det hör till bilden
att man talar om att också samlingslokalen
i Tranemo har tillkommit genom
ett statligt bidrag på 100 000 kronor i
form av ett lån på de villkor som gäller
för denna lånefond. Jag vill därtill säga,
herr talman, att det faktiskt skedde under
sådana former, som låg på gränsen
för vad som kan tillåtas med hänsyn till
reglerna för dylika lån, och jag kan tilllägga
att herr Sveningsson ingalunda var
belåten med summan utan hade velat ha
betydligt mera.

Jag tycker att den saken som sagt hör
till bilden i den diskussion, som nu föres.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag trodde inte att jag
i detalj skulle behöva redovisa för hur
ett annat lokalbygge har finansierats.
Jag har inte försökt att dölja att vi fått
ett statligt lån på 100 000 kronor från
statens nämnd för samlingslokaler. Jag
har endast sagt att vi inte har gått till
något statligt affärsdrivande verk med
önskemål att få något bidrag. Jag har
gjort en rekommendation för Hallsbergs
del att på samma sätt som vi gjorde vända
sig till den institution, den statliga
nämnd för samlingslokaler, där statsutskottets
ärade vice ordförande är ordförande.
Jag har redan sagt att den
hjälp, som staten på detta sätt lämnar,
bör väga jämnt i förhållande till det bidrag,
som arbetsgivare i andra sammanhang
lämnar när det gäller lokalbyggen
av detta slag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl.; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten It

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
marinen

I enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet
gjorda framställning hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Vissa byggnadsarbeten för
marinen för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 900 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har på denna punkt
inget annat yrkande beträffande anslaget
än bifall till utskottets hemställan,
men jag skulle vilja anföra några synpunkter
med anledning av den redovisning
av eu statlig utredning som ges
i denna punkt.

Tillsammans med några medmotionärer
hemställde jag i en motion år 1945

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Anslag till vissa byggnadsarbeten för marinen

om en utredning rörande Gustavsviks
docka, som ligger vid Ängermanälven.
Motionen bifölls av riksdagen. Motiven
för denna motion var dels att en viss arbetslöshet
rådde i Högsjö kommun, där
denna anläggning ligger, dels — och
det var kanske av större vikt — av militära
skäl. Dessutom ansågs erforderligt
att så sådana åtgärder vidtagna att dockan
och därtill hörande utrustning utnyttjades
mera rationellt.

Det är staten som äger dockan — den
lyder under marinförvaltningen — men
den har utarrenderats till Mohögs mekaniska
verkstad under alla dessa år.
Om man läser vad departementschefen
yttrat under förevarande punkt i kapitalbudgeten,
kan man få den uppfattningen
att den i motionen 1945 framlagda
motiveringen endast rörde sig om
arbetslöshetsfrågor. Av departementschefsyttrandet
kan man få den uppfattningen,
att arbetsmarknadsläget numera
är sådant att i motionen ifrågasatta
åtgärder inte behöver vidtagas. Men jag
vill framhålla att det var andra skäl än
rena arbetsmarknadshänsyn som anfördes.
Det var helt enkelt utnyttjningsgraden
av dockanläggningen och verkstadslokaler
som var det mest angelägna.

Jag skall ta mig friheten att helt kort
citera vad statsutskottet sade 1945 i sitt
utlåtande nr 256. Utskottet anförde: »Utskottet,
som avlagt besök vid Gustavsviks
docka och där inhämtat närmare
upplysningar i ämnet, har kommit till
den uppfattningen, att anläggningen i
fråga icke synes vara utnyttjad i den
omfattning, som kan anses svara mot förefintligt
behov inom Ångermanälvens
omfattande sjöfarts- och industriområde.
Enligt vad för utskottet blivit upplyst
lära möjligheter förefinnas för att
dockan skulle kunna tillföras betydande
arbetsuppgifter, varigenom en verksamhet
i större skala och i rationell form
skulle kunna komma till stånd därstädes.
» Så skrev utskottet, som ansåg frågan
så pass viktig att det t. o. m. avlade
besök vid Gustavsviksdockan.

Den statliga utredning, som blev fär
dig 1946, kom till den slutsatsen att man
borde bygga en slip och att dockan —

om jag minns rätt — borde läggas under
marinverkstäderna i Stockholm och
därmed drivas i statlig regi för att därigenom
få till stånd en rationell drift.
Inte heller denna utredning har föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Den redovisas
nu i kapital budgeten, och det
sägs att den ändrade situationen på arbetsmarknaden
medför att man inte bör
vidta några åtgärder.

Jag vill framhålla, att de skäl som
anfördes när motionen väcktes fortfarande
är gällande. I praktiken har ingenting
skett vad beträffar denna dockanläggning.
Att jag har tagit upp denna fråga
i dag beror på att jag i augusti 1956
hade besök av några arbetare från Gustavsviks
docka. De hemställde att jag
skulle taga upp frågan med statsmakterna
för att försöka få till stånd en ändring.
Det har visat sig vid de verkställda
utredningarna — jag kan nämna att
fackförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
har varit inkopplat på
frågan — att arbetarna har visst fog för
anmärkningen att anläggningen inte
drivs rationellt. De sade vid de resonemang
som fördes till mig, att de rent
personligen ansåg att utarrenderingen
till Mohögs mekaniska verkstad ej är
till gagn för verksamheten som sådan.
De påstår, att de bättre arbetena förlägges
till huvudverkstaden i Sundsvall,
under det att de mindre arbetena och
reparationerna får utföras vid Gustavsviks
docka. Arbetarna får där inte några
kontinuerliga reparationer, och de säger,
att det till viss del kan bero på att
isförhållandena är sådana, att dockan
är igenfrusen tre månader om året. Men
det är klart att dockan med den verkstadsutrustning
som den har även kan
användas för andra och större arbetsuppgifter.
Man har försökt utverka att
få sådana arbeten, men inte lyckats därmed.

Den docka det här är fråga om är stor
och kan ta in båtar på tiotusen ton. Det
bör alltså finnas möjligheter att där
driva en rationell verksamhet inte bara
när det gäller reparationerna av båtar,
som finns på Ångermanälven, nämligen
bogserbåtar och liknande båtar — med

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

den verkstadsutrustning, som finns vid
dockan, bör det vara möjligt att även
bedriva annan verksamhet än enbart
fartygsreparationer.

Jag har velat ta upp denna fråga och
få de synpunkter jag nu framfört antecknade
till riksdagens protokoll. Jag
skulle till sist bara vilja hemställa, att
departementschefen måtte ha sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande
och se till att verksamheten bedrives
rationellt vid dockan. Man kan förstå
att de arbetare, som finns där, inte känner
med sig att de fyller en riktig uppgift,
då de under vissa tider på året
helt enkelt, som de säger, får »gå och
skrota», d. v. s. utföra arbetsuppgifter
som de i vanliga fall inte skulle behöva
göra, och anser att det på något sätt
borde vidtagas åtgärder för att få till
stånd en mera rationell drift vid denna
dockanläggning.

Herr PÅLSSON, (bf):

Herr talman! Då herr Hjalmar Nilsson
inte framställt något yrkande, har
jag ej anledning till annat än att yrka
bifall till utskottets förslag. Jag har
inte heller någon anledning att ifrågasätta
riktigheten av hans historieskrivning
och redogörelse.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 15—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit in. in.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om höjning av tullen å fisknät

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Om höjning av tullen å fisknät

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i gällande
tulltaxa.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 25 av herr Ohlon, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tullen för till tulltaxenummer 561 och
562 hänförliga nät skulle fastställas till
10 % av värdet; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 315
av herr Sveningsson m. fl. samt II: 384
av herrar Hansson och Nilsson i Bästekille,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att mustkoncentrat av sådana
frukter och bär, varav odling förekomme
inom landet, skulle i tullhänseende
skiljas från icke koncentrerade fruktoch
bärmuster samt beläggas med en enhetlig
tull av en krona per kg.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen 1:25 av herr Ohlon
om ändrade tullsatser för vissa slag av
nät icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
315 av herr Sveningsson m. fl. samt II:
384 av herrar Hansson och Nilsson i
Bästekille angående tullen å vissa fruktoeh
bärmustkoncentrat icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag har här väckt en motion
om en höjning av tullsatserna för

Nr 7

Onsdagen den C mars 1957

Ang. lagfartsstämpeln vid förvärv av egnahem

fisknät upp till 10 procent av värdet.
Jag bör kanske avge en förklaring varför
motionen har avlämnats.

Motionen har närmast väckts i beredskapssyfte.
Under det sista kriget fick
en del av våra textilfabriker ett direkt
åläggande av statsmakterna att ta upp
fisknätstillverkning, och tillverkningskapaciteten
ökades så starkt under kriget,
att för närvarande endast 50 å 60
procent av kapaciteten kan utnyttjas på
grund av utländsk konkurrens. Detta
har medfört att fabrikerna inte kan köra
i långa serier, utan det blir en oekonomisk
tillverkning med därav följande
höga priser och dålig lönsamhet.

För närvarande är läget sådant, att
risk föreligger för att hela den svenska
fisknätstillverkningen kommer att läggas
ned. En fabrik har redan gjort det,
sannolikt på grund av åläggande från sin
bankförbindelse, därför att tillverkningen
gått med mycket stort underskott.
Detta exempel kan vinna efterföljd. Då
råkar våra fiskare helt och hållet i händerna
på de utländska firmor, som
exporterar fisknät till Sverige. Dessa har
emellertid ingått i en kartell, som kan
komma att utnyttja situationen på ett
för det svenska fisket mindre lyckligt
sätt.

1952 års tulltaxekommitté hade föreslagit
just den tullsats, som jag här har
hemställt om. Den är mindre än textiltullen
i övrigt. När jag nu har ordet skulle
jag bara vilja uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på förhållandet, så att vi
inte kommer i det läget, att den svenska
fisknätstillverkningen så gott som
fullständigt upphör.

Jag har, herr talman, intet yrkande
utöver vad bevillningsutskottet har
framställt. Bevillningsutskottet hänvisar
ju till att 1952 års tulltaxekommittés betänkande
är ute på remiss, och jag kan
mycket väl förstå utskottets inställning.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Då herr Ohlon inte framställt
något yrkande, har jag ingen anledning
att här göra några mera utför -

liga kommentarer till vad han har anfört.
Jag kan därför inskränka mig till
att erinra om att synnerligen divergerande
uppfattningar i denna angelägenhet
har framkommit både inom tulltaxekommittén
och bland remissinstanserna.
Med hänsyn härtill, med hänsyn till
att remisserna för närvarande är under
behandling inom Kungl. Maj :ts kansli
och med hänsyn till att vi med all sannolikhet
har att förvänta en proposition
om en fullständig tulltaxerevision,
har utskottet inte kunnat komma fram
till någonting annat än att avstyrka motionerna.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. lagfartsstämpeln vid förvärv av
egnahem

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckt
motion om ändrade grunder för beräkning
av lagfartsstämpel vid förvärv av
vissa slag av egnahem.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 214,
av herr Ragnar Bergh in. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj d måtte begära förslag till sådan
ändring i förordningen angående
stämpelavgiften, att för köpare av egnahem
allenast markvärdet skulle beaktas
vid beräkning av lagfartsstämpel, därest
fastigheten överlätes och bostadsbyggnad
därå uppförts av kommun eller företag,
som av bostadsstyrelsen jämlikt 4 8 i
kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån
jämställts med kommun, och
statliga egnahemslån i samband därmed
och före det anmälan om slutbesiktning
ingivits till vederbörande låneorgan
övertagits av köparen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen 1:214 av herr Ragnar Bergh
in. fl. om ändrade grunder för beräkning

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang.

av lagfartsstämpel vid inköp av vissa
slag av egnahem icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERGH, RAGNAR (h):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att framställa något yrkande utan
för att understryka ett önskemål, som
utskottet självt uttalar.

Frågan rör en sådan förändring av
stämpelförordningen, att bestämmelserna
där inte, såsom nu är fallet, motverkar
ett rationellt egnahemsbyggande.
Detta önskemål biträdes av utskottet,
som emellertid hänvisar till att en utredning
pågår vilken avser hela stämpelförordningen.
Denna utredning tillsattes
1953. Ett annat önskemål som utskottet
uttalar är att utredningens förslag
skall föreläggas riksdagen så snart omständigheterna
det medger. Det är detta
uttalande som jag särskilt skulle vilja
understryka.

Det kan inte vara rimligt att vi å ena
sidan försöker att främja egnahemsbyggandet
och å andra sidan bibehåller bestämmelser
i stämpelförordningen, som
utgör ett hinder däremot.

Frågan om omarbetande över huvud
taget av stämpelförordningen är mycket
gammal. Jag har antecknat ur utskottets
redogörelse för ärendets hittillsvarande
behandling, att frågan har varit föremål
för riksdagens handläggning 1929,
1937, 1944, 1947, 1950 och 1952. År 1953
tillsattes utredningen.

Det förefaller mig alltså ytterst önskvärt
att någonting snart blir gjort åt
denna sak, så att vad statsmakterna gör
för att befrämja egnahemsbyggandet inte
motverkas genom bibehållande av bestämmelser
som utgör ett hinder.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Motionären är säkert
ganska övertygad om att man inom utskottet
över lag intagit en välvillig hållning
till det förslag, han har framställt.
Utskottet har ju deklarerat, att det är
medvetet om att nuvarande bestämmelser
i stämpelförordningen medför olägenheter
i skilda hänseenden, och ut il

Första kammarens protokoll 1957. Nr 7

lagfartsstämpeln vid förvärv av egnahem
skottet anser, att de påpekanden som
görs i motionen är förtjänta av beaktande.

Men då situationen är den, att detta
problemkomplex — alltså stämpelförordningen
i dess helhet — efter hemställan
av riksdagen för närvarande är föremål
för utredning av särskild tillkallad
utredningsman, synes det vara rimligt,
att man går den vanliga vägen och
inte nu träffar ett avgörande i denna
speciella angelägenhet, utan avvaktar
vad nämnda utredning kan komma med.
Stämningen inom utskottet var som sagt
sådan, att jag inte tror, att motionären
har anledning att beklaga sig över den
reaktion, som hans motion väckt inom
utskottet.

Motionären ställde ju inget yrkande.
Jag hemställer för min del om bifall till
bevillningsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. samordningen av sjukdoms- och olycksfallsersättningarna

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner om lagstiftning angåenda
användningen av våld vid utsökningsförrättning,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. samordningen av sjukdoms- och
olycksfallsersättningarna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om samordningen av sjukdoms-
och olycksfallsersättningarna.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 51, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Norling och öhman hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till sådan ändring av bestämmelserna
för samordningen av sjukdomsoch
olycksfallsersättningarna, att sjukpenning
ej bleve nedsatt vid inträffat
olycksfall eller yrkesskada.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 51, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I den motion det här gäller
har anförts ett exempel på hur nuvarande
bestämmelser verkar genom
samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
En arbetare hade under
längre tid varit sjuk men blivit
friskskriven, varefter han omedelbart inställde
sig i arbete. Första dagen han arbetade
råkade han ut för olycksfall, vilket
förorsakade ny sjukdomstid. Han hade
redan förut kommit upp i 80 dagars
sjukersättning, varför endast tio dagar
återstod i full ersättning enligt bestämmelserna
om 90 dagar. Han erhöll sjukpenning
efter klass 12, vari ersättning
utgår med 16 kronor om dagen, men efter
90 dagar reduceras beloppet till 10

kronor om dagen. Olycksfallet inträffade
inom den tid som föreskrives för
att karenstid inte skall utgå, utan den
nya sjukdomstiden skulle sammanräknas
med den gamla, av vilken endast
tio dagar återstod för full ersättning.
Därefter minskades dagsersättningen
med sex kronor om dagen, och den
sänkta ersättningen skulle sedan utgå
så länge sjukdomstiden varade.

Det må vara riktigt, som utskottet säger
i sitt utlåtande, att vid sammanslagningen
av två sjukdomsperioder kan reducerad
sjukpenning utgå i högst 60 dagar.
Men om olycksfallet är av svårare
art och denna tid går åt för tillfrisknande,
får den sjuke under hela tiden sex
kronor mindre om dagen än om full
ersättning hade utgått. Det måste kännas
mycket hårt för den sjuke att trots
att olycksfall inträffat få en så pass mycket
lägre dagsinkomst under sin långvariga
sjukdom.

Som skäl för avstyrkande av motionen
framhåller utskottet att riksförsäkringsanstalten
gjort en utredning om kostnaderna
för tillämpningen av tilläggssjukpenning
under längre tid. Denna utredning
remissbehandlas nu. Här får man
ge utskottet rätt när det anför att de
olägenheter som framförts i motionen
icke på samma sätt drabbar det stora antalet
yrkesskadeförsäkrade, som nu träffas
genom försämringen av den förlängda
karenstiden. Detta är riktigt. Jag
vill därför påminna om att också i denna
fråga har i en kommunistisk motion
redan när lagen antogs 1953 den försämring
uppmärksammats, som då inträffade.
Vi hemställde i den motionen, att
samordningsreglerna omarbetades så att
denna försämring bortföll. Senast under
förra året förelåg en motion från vår
sida i samma syfte. Den utredning som
utskottet påminner om, och vilken förra
årets höstriksdag hemställde om, är därför
att hälsa med tillfredsställelse. Detta
kan likväl inte utgöra något motiv,
enligt min mening, för att försämringar
i övrigt inte beaktas.

Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till yrkandet i motionen.

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Ang. samordningen a\

Herr MANNERSKANTZ (h):

Denna fråga bär ju dryftats inom andra
lagutskottet inte bara i år utan även
i fjol och i förfjol, och det är ostridigt
att olägenhet kan uppstå för någon, dock
inte i så stort antal fall som motionen
kanske vill göra gällande. Motionären
har dessutom räknat fel på antalet dagar.
Emellertid har samordningen mellan
sjuk- och olycksfallsförsäkringen ansetts
vara en mycket bra sak, som man inte
skall förstöra utan verkligt starka skäl.
Man kan knappast säga att här förebragts
tillräckliga skäl. En undersökning har
gjorts inom tillsynsmyndigheten över
vad det skulle kosta att förlänga tiden
för att utge den högre tilläggssjukpenningen
ända upp till 150 dagar. Det blir
en stor kostnadsökning. Nu är denna
undersökning ute på remiss, och det är
då skäl att avvakta resultatet därav. Det
torde vara klokast att inte på grund av
enskilda motioner om små missförhållanden
göra en ändring i den samordning,
som dock har befunnits vara en
ryggrad i denna sociala anordning. Det
är möjligt att det vid den undersökning,
som jag nyss nämnde, och även i andra
sammanhang kommer fram några omständigheter,
som medför att man senare
kan ta upp denna fråga tillsammans
med andra saker som behöver ändras.
Men utskottet anser knappast att detta
kan vara lämpligt att göra annat än på
ett samordnat sätt.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NORL1NG (k):

Herr talman! Vad herr Mannerskantz
nu sade stämmer inte riktigt med utskottets
motivering i övrigt. Herr Mannerskantz
säger, att kostnadsskäl gör att
man inte kan gå in för att i detta fall
ändra samordningen, men i utlåtandet
säges — och det sade herr Mannerskantz
också när lian började sitt anförande här
— att det inträffar endast mycket få fall,
som här kan komma i fråga. På grund
härav ansåg utskottet, att man här inte
behövde göra någon ändring. Hur kostnadsskälen
kan inverka på dessa få fall
kan jag inte alls förstå.

sjukdoms- och olycksfallsersättningarna

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Jag kan väl få tala även
om sådant som inte utskottet skrivit
upp! Skall man göra en fullständig ändring
av alltsammans, kostar det mycket
pengar, det fick vi en uppgift om inom
utskottet; men just för det fall som herr
Norling här har framfört kan det inte
bli så mycket. Gör man emellertid ändringar
i samordningen här även i de
övriga avseenden som bör beaktas på
samma gång, måste man räkna med att
kostnaderna får en mycket betydande
storleksordning, och därför måste man
noga överväga innan man gör en sådan
allmän ändring som kan vara motiverad
för att medföra att olägenheterna upphör.

Under fjolåret avgav andra lagutskottet
ett utlåtande som berörde samordningen,
i vilket man gjorde ett allmänt
uttalande om att ruckningar på samordningen
inte borde göras annat än efter
ytterligare tids erfarenheter och noggranna
undersökningar. Jag tror nog att
det fall, som herr Norling motionerat om,
utan vidare kommer att tas med i den
allmänna översynen. Men det kan inte
vara lämpligt att göra en isolerad ändring
här hux flux, ty då får man väl
göra andra ändringar för sig, och det är
inte så det brukar gå till i den svenska
riksdagen och i den svenska förvaltningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutat, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr G, i anledning
av väckta motioner om ändringar i familjebidragsförordningen
in. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Ang. grunderna för statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
326, i första kammaren av herrar Birke
och Sveningsson samt nr 410 i andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 14 december 1956 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor;

b) besluta att den som bilaga till förordningen
den 14 december 1956 om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
fogade tabellen skulle ändras på
sätt i motionerna angivits.

I motionerna hade innebörden av den
förslagna ändringen av statsbidraget till
de erkända arbetslöshetskassorna angivits
vara, att bidraget vid jämförelse med
gällande bestämmelser skulle bli något
högre vid en mer betydande och något
lägre vid en ringa arbetslöshet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 326 och II:
410, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Lothigius, som under
åberopande av innehållet i förevarande
motioner, I: 326 och II: 410, ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall i huvudsaklig del till motionerna
måtte för sin del

a) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 14 december
1956 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
;

b) besluta att den som bilaga till förordningen
den 14 december 1956 om

statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
fogade tabellen skulle ändras på sätt
i reservationen angivits.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Den motion som här behandlas,
återkommer, tror jag, fjärde
året i rad och går ut på att man skall
göra en anordning med statsbidraget till
arbetslöshetskassorna som verkar på det
sättet, att när det är en relativt ringa
arbetslöshet skall staten inte belastas
med onödigt stora utgifter för denna
sak.

Första initiativet till en sådan ändring
togs av 1950 års besparingsutredning.
Sedan tillsattes år 1951 en utredning
om arbetslöshetsförsäkringens allmänna
utformning, och i direktiven till
den utredningen anförde vederbörande
statsråd, att det borde övervägas huruvida
det var möjligt att i högre grad än
som vore fallet utforma bidragsgrunderna
så, att statsbidrag under full sysselsättning
utginge med förhållandevis
ringa belopp för att stiga vid större arbetslöshet.

Dessa önskemål har den föreliggande
motionen försökt tillgodose på det sättet,
att den föreslår att grundstatsbidraget
skall sättas till 1: 50 i stället för som nu
till 2:25, och att tilläggsbeloppen inte
skall vara 25 öre för varje hel krona
varmed daghjälpen överstiger 5: 50, utan
15 öre, och maximeras till 3: 30 i stället
för 5 kronor. I gengäld föreslås höjning
av daghjälpsbidragen och de olika bidragen
till familjemedlemmarna. Vid en
ökad arbetslöshet, då kassorna verkligen
tas i anspråk, bleve därför inte några av
de arbetslösa lidande.

De olika arbetslöshetskassornas fonder
har numera börjat komma upp till så
stora belopp, att de måste sägas vara
mycket betryggande. Jag tycker att det
även ur den synpunkten är onödigt att
fondera mer och mer. Det talas ju ständigt
om att vi lever i den fulla sysselsättningens
regim, och därför kan det
väl vara lämpligt att man tar hänsyn
till detta vid utformningen av bidraget
till arbetslöshetskassorna. Det kan dessutom
meddelas här, att på femte och
sjätte huvudtitlarna finns upptagna an -

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Om provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

slag till arbetslöshetens bekämpande i
olika former med belopp som betydligt
överstiger 120 miljoner kronor ■— i en
tid då full sysselsättning råder.

Nu är jag på det klara med att denna
motion blivit avslagen så många gånger
att det väl inte blir annat resultat i dag
heller. Jag hade trott att andra lagutskottet
och kammaren skulle tröttna, om
motionärerna var uthålliga med denna
sak, och i förhoppning att detta så småningom
kan bli fallet dristar jag mig,
herr talman, ändå att yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Mannerskantz säger, att denna motion
har återkommit år från år och blivit avslagen
varje år. Anledningen till att vi
inte kan acceptera den linje, som motionärerna
företräder, är att den nuvarande
formen för statsbidraget bygger på att
bidraget skall vara mindre, när vi har
en mindre arbetslöshet, och större, när
vi har en större arbetslöshet. Det ligger
ju i sakens natur, att om en arbetslöshetskassa
har ett mycket litet procenttal
arbetslösa, har kassan lättare att
klara den utgiften med ett mindre statsbidrag
än om halva yrkesgruppen plötsligt
kommer ut i arbetslöshet. Då tömmer
man ju praktiskt taget arbetslöshetskassan,
och det behövs statsbidrag i
större utsträckning. Detta är motiveringen
till att vi inte kan följa motionärerna
i år heller.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
här anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast i anledning
av vad herr Svensson sade tillägga,
att om det blir en större arbetslöshet bör
man inte lita enbart till arbetslöshetskassorna,
utan då måste det tas till andra
åtgärder. Då måste man i tid se till att
här kommer i gång antingen arbeten
från beredskapsstaten, som ju om jag

minns rätt rör sig om någon miljard —•
för dessa arbeten finns arbetsobjekt fördelade
över hela landet — eller vägarbeten,
som ropar efter verkställande litet
varstans i landet. Jag skulle, herr talman,
vilja utgå ifrån, att skulle det visa
sig att arbetslösheten tenderar att bli av
en allvarlig storleksordning, skall man
inte lita till att fonderna i arbetslöshetskassorna
skall klara den saken, utan då
måste man laga så att människorna kommer
i arbete. Det är en rationellare modell.

Herr SVENSSON, AXEL (s):

Herr talman! Till herr Mannerskantz
vill jag endast säga att jag noterar med
mycket stor tillfredsställelse det uttalande
herr Mannerskantz här fällde, nämligen
att samhället, om det blir en verklig
påfrestning ur arbetslöshetssynpunkt
och arbetslöshetskassorna icke räcker
till, då mönstrar sina resurser för att
hjälpa arbetslöshetskassorna. Jag tycker
att detta är ett mycket gott uttalande
från herr Mannerskantz’ sida, och jag
hoppas att vi kan följa det om vi skulle
komma i den olyckliga belägenheten att
vi får en stor arbetslöshet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om provisorisk förbättring av folkpensionerna
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om en provisorisk förbättring
av folkpensionerna in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra in -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Om provisorisk förbättring av folkpensionerna m. m.

om riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 325
i första kammaren av herrar Norling
och Öhman samt nr 393 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.,

dels motionen nr 1 i andra kammaren
av herr Spångberg m. fl.,

dels ock motionen nr 55 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.

I motionerna I: 325 och II: 393 hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta om
en provisorisk höjning av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension eller
hustrutillägg för år räknat med 160
kronor för gift pensionsberättigad, vars
make åtnjöte ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbure
hustrutillägg, och 200 kronor för annan
pensionsberättigad, samt att bidrag enligt
lagen den 26 juli 1947 om bidrag
till änkor och änklingar med barn skulle
höjas med 160 kronor för år.

Motionen II: 1 utmynnade i ett yrkande,
att riksdagen skulle besluta sådan
ändring av lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, att bidrag utginge
till den som handhade den verkliga
vården av barnet.

I motionen 11:55 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag snarast möjligt
i syfte att åstadkomma full jämställdhet
mellan invalidpensionärer och ålderspensionärer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner,

1. I: 325 och II: 393,

2. It: 1 samt

3. 11:55,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

På framställning av herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1

Herr NORLING (k):

Herr talman! Den fråga, som framförts
i motionerna 325 i denna kammare och
393 i andra kammaren om en provisorisk
förbättring av folkpensionerna redan innevarande
år, avstyrkes av utskottet under
hänvisning till att chefen för socialdepartementet
redan har utlovat en proposition
under innevarande års riksdag.
Men även om riksdagen beslutar i enlighet
med allmänna pensionsberedningens
förslag, kommer ju en höjning av folkpensionerna
inte till stånd förrän den 1
juli 1958, således nästa år. Jag kan inte
heller tänka mig att Kungl. Maj:t i en
kommande proposition skall föreslå någon
tidigare utgångspunkt för höjning
av pensionerna.

Den i motionerna föreslagna höjningen
för berörda pensionärer med 160 respektive
200 kronor föreslås utgå redan
under innevarande år, således som en
förstärkning av årets pensioner. Den förstärkning,
som utbetalades under förra
året, och de löften, som gavs från alla
partiers sida under förra årets valrörelse
om en snabb förbättring av folkpensionerna,
uppskattades utan tvivel av alla
folkpensionärer. De förväntar givetvis
också att givna löften uppfylles. En
provisorisk förstärkning av folkpensionerna
även i år är nog vad folkpensionärerna
väntar, och denna skulle hälsas
med stor tillfredsställelse av dem.

Att behovet av en förstärkning är stort
framgår av allmänna pensionsberedningens
enhälliga betänkande om en höjd
grundpension.

Herr talman! Med det sagda ville jag
hemställa, att riksdagen med instämmande
i motionerna 325 i denna kammare
och 393 i andra kammaren i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om snara åtgärder
i motionens syfte.

Herr SVENSSON, AXEL (s):

Herr talman! Av utskottets motivering
framgår att skälen för att utskottet inte
har velat biträda motionärerna är att ett
pensionsbetänkande nyligen framlagts

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Om upphävande av byggnadsregleringen m. m.

och är ute på remiss. I detta betänkande
föreslås förbättringar inte endast av folkpensionerna,
utan även förbättringar av
änke- som änklingsbidragen, som motionärerna
här har fört fram. Därför har
vi i utskottet ansett att denna fråga bör
få vila tills den stora frågan kommer
fram och vi får se vad riksdagen beslutar
i det sammanhanget. Det är sålunda
inte från vår sida någon brist på intresse
för de önskemål, som kommit till uttryck
i motionerna. Vår inställning motiveras
helt av att riksdagen bör vänta
på en verkligt radikal lösning, som kommer
att gå långt utöver motionernas yrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Vad herr Svensson sade
om att vi får ett ännu mera omfattande
förslag är naturligtvis riktigt, och vi
hoppas att riksdagen skall anta det förslag,
som allmänna pensionsberedningen
lagt fram om folkpensionernas förbättring.
Men det gäller ju att få till
stånd en förbättring redan i år. Förra
året ansåg riksdagen att läget var sådant,
att man måste förbättra folkpensionerna.
Folkpensionärerna behövde
verkligen den förstärkningen. Jag föreställer
mig att läget nu inte blivit bättre,
utan snarare tvärtom. Varför inte då
bifalla den av oss föreslagna förstärkningen
av folkpensioneringen för innevarande
år?

Jag vidhåller således mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Norling,
att riksdagen skulle, med instämmande
i motionerna 1:325 och 11:393,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
snara åtgärder i motionernas syfte.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om upphävande av byggnadsregleringen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av byggnadsregleringen
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat de
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 335 i första
kammaren av herr Birke samt nr 403 i
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

A. besluta att byggnadsregleringen
skulle upphävas från och med utgången
av år 1957 samt sålunda antaga följande

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 19^3 (nr 444? om tillståndstvåing
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas att lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december
1957.

B. uttala,

dels att den ekonomiska politiken,
skattepolitiken, bostadspolitiken och
kommunikationspolitiken borde utformas
så, att man främjade en företagslokalisering
varigenom en lämplig befolkningsbalans
mellan större städer och
landsbygd kunde åstadkommas,

dels att den rådgivande verksamhet i
lokaliseringsfrågor som redan nu bedreves
borde ytterligare intensifieras.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 335
och II: 403 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Om upphävande av byggnadsregleringen

Reservation hade anförts av herrar
Osvalcl, Ebbe Ohlsson, Johnsson i
Kastanjegården, Carlsson i Stockholm
och Munktell, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 335 och II:
403, för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 19^3 (nr 4444 om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 18
maj 1950 (nr 222) gäller till och med
den 30 juni 1958, skall upphöra att äga
giltighet från och med den 1 april 1958.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I det utlåtande, som nu
föreligger till behandling, säger utskottet
bl. a., att »byggnadsregleringen icke
bör bibehållas längre än de samhällsekonomiska
förhållandena kräver». Jag
tror att det är en uppfattning, som det
råder en ganska stor enighet om. Frågan
är bara: Hur skall de samhällsekonomiska
förhållandena vara beskaffade,
för att byggnadsregleringen skall kunna
upphävas?

Enligt min mening är situationen för
närvarande sådan, att man mycket väl
skulle kunna upphäva byggnadsregleringen
tämligen snart. Genom den ekonomiska
politik, som nu föres, och framför
allt genom kreditrestriktionerna begränsas
ju faktiskt investeringarna i
mycket hög grad. Man kan med fog
göra gällande, att de investeringar, vilka
kommer till stånd, endast är sådana,
som ur företagsekonomiska synpunkter
verkligen är synnerligen berättigade.
Visserligen är det sant att investeringsönskemålen
är betydande, men så länge
vi över huvud taget har en byggnadsreglering,
måstet vi räkna med att önskemålen
kommer att vida överskrida den
ram, som man måste dra upp för investeringarna.
Enligt min mening befin -

m. m.

ner vi oss för närvarande i en sådan
ekonomisk situation, att byggnadsregleringen
inte längre behöver bibehållas
såsom ett vapen i samhällets händer för
att reglera investeringarna.

Den andra uppgiften, som byggnadsregleringen
skulle ha, är att verka säsongutjämnande.
Det argumentet har
också spelat en betydande roll i debatten
om byggnadsregleringen. Det är givetvis
ett mycket väsentligt önskemål, att
byggnadsarbetet skall kunna pågå utan
alltför stora säsongväxlingar. I det avseendet
har det emellertid under senare
år blivit helt annorlunda än det var
förr i tiden. De stora företagen har
intresse av att kunna ha både sin administrativa
personal och sin maskinuppsättning
i gång året runt. Därför
byggs det ju av rent tekniska och ekonomiska
skäl mycket mer på vintern nu
än man gjorde förr i tiden. Det är denna
utveckling, som i stort sett har åstadkommit
den utjämning i byggnadsverksamheten
vi kunnat konstatera på senare
år. Att byggnadsregleringen inte haft
så särskilt stort inflytande därpå kan
man utläsa ur de siffror, som vi för närvarande
har i fråga om arbetslösheten.
I januari månad var det 17 000 arbetslösa
byggnadsarbetare, trots att vi har
byggnadsregleringen och igångsättningstillstånden
och sålunda kan reglera sysselsättningen
på ett annat sätt än tidigare.
Jag tror därför att vi av den nuvarande
situationen kan dra den slutsatsen,
att byggnadsregleringen medför en
viss stelhet och är till skada för sysselsättningen
inom byggnadsområdet.

Slutligen har på senare tid tillkommit
ytterligare ett argument för att bibehålla
byggnadsregleringen. Det är att
man medelst byggnadsregleringen kan
inverka på industriens lokalisering. Lokaliseringsfrågan
debatterades vid förra
årets riksdag. Jag skall därför nu inte
alls ingå på den i detalj utan vill endast
understryka, att om man genom
att tillämpa byggnadsregleringens bestämmelser
förhindrar ett bygge på en
plats, som ur företagsekonomisk synpunkt
är lämplig, vidtar man en åtgärd
som i längden ur samhällsekonomisk

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

Om upphävande av byggnadsregleringen m. m.

synpunkt måste sägas vara felaktig. Var
ett företag bör ligga bedöms doek alltid
bäst av det företag som skall svara för
den verksamhet som är knuten till investeringarna
i byggnader. Det är därför
ur ekonomisk synpunkt och med
hänsyn till utvecklingen felaktigt atl
medelst byggnadsregleringen söka påverka
industriens lokalisering till platser,
där det kanske inte finns företagsekonomiska
förutsättningar i samma utsträckning
som på annan ort.

Jag kommer, herr talman, till den
uppfattningen, att det för närvarande
skulle vara till stor fördel för utveck
lingen i vårt land, om man avskaffade
byggnadsregleringen så snart ske kan
och gåve mera frihet även åt denna gren
av det ekonomiska livet. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Byggnadsregleringen är
en av de frågor som riksdagen diskuterar
åtminstone en gång om året. De debatter
som förts här i denna fråga har
emellertid aldrig åstadkommit någon
enighet i riksdagens uppfattning. Att döma
av den reservation som nu föreligger
och det anförande som herr Osvald
hållit torde väl någon enighet inte kunna
komma till stånd denna gång heller.

Den kompromiss som reservationen
presenterar har i varje fall skjutit fram
motionärernas tidpunkt för byggnadsregleringens
avskaffande tre månader i tiden.
Därmed kommer reservanterna
snubblande nära den tidpunkt, då enligt
riksdagens tidigare beslut frågan om
byggnadsregleringens fortbestånd skall
las upp till avgörande. Den nu gällande
lagen upphör nämligen den 1 juli 1958.
Det är sålunda bara två månader som
skiljer, jämfört med den tidpunkt då reservanterna
vill alt byggnadsregleringen
skall avskaffas. Jag tycker nog att det är
litet misshushållning med krafterna, då
man nu inleder denna låt vara milda attack
gentemot byggnadsregleringen, eftersom
frågan ju ändå kommer upp till
avgörande inom en så näraliggande
framtid.

Hur en eventuell ny lag om byggnadsreglering
kommer att se ut, vet vi i dag
inte mycket om. Det torde med all önskvärd
tydlighet framgå att tredje lagutskottet
inte har någonting emot att byggnadsregleringslagen
avskaffas om förhållandena
tillåter. Detta har utskottet sagt
åtminstone tvenne år i följd. I sitt nu föreliggande
utlåtande hävdar utskottet
emellertid, att lagen tills vidare är erforderlig.
Det ekonomiska läget är enligt
vår uppfattning alltjämt sådant, att
det inte är möjligt att släppa byggnadsverksamheten
fri. Reservanterna har givetvis
rätt i att det för närvarande inte
är så lätt att låna upp pengar till investeringar
i byggnader. Denna svårighet att
låna pengar innebär självfallet en restriktion
av viss betydelse. Men händelseutvecklingen
har ju ändock under de
senaste åren bevisat att byggnadsregleringen
behövs som en komplettering till
de andra restriktiva åtgärder för investeringsbegränsning
som föreligger.

Reservanterna själva omnämner t. ex.
att kommunerna kan bli farliga om byggnadsregleringen
upphör. Kommunerna
har gott om pengar, säger reservanterna,
varför den faran föreligger att de kan
sätta i gång med en mångfald byggnadsföretag.
Därför måste man lära kommunerna
att ta skeden i vacker hand. Ja,
det kan man ju alltid säga, men med det
ackumulerade behov, som föreligger i
fråga om kommunalbyggen, tror jag, att
om byggnadsregleringen utan vidare försvunne,
skulle det bli ett kommunalt byggande
utan hämningar. Alla kommuner
har väl inte pengar utan måste låna, men
de kommuner, som kan det, kommer säkerligen
att uppfylla sina gamla önskemål
i fråga om olika lokaler. Om jag ser
på det landsting, som jag själv tillhör,
föreligger där säkerligen inga starkare
betänkligheter mot att förvandla de
många miljoner, som landstinget har sparat,
till lasarett, vårdhem för kroniskt
sjuka, yrkesskolor och allt det andra,
som man faktiskt hållit på att planera
för under tio, tjugu år.

.lag tror inte heller att reservanterna
sakligt kan bestrida att byggnadsregleringen
betyder åtskilligt, då det gäller

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

Om upphävande av byggnadsregleringen
säsongarbetslösheten och en förkortning
av byggnadstiderna. Tyvärr är det ju så,
att vi alltjämt har en viss vinterarbetslöshet
inom byggnadsfacket, och jag tror
att denna arbetslöshet med all sannolikhet
skulle bli betydligt större, om man
finge alldeles fritt utveckla byggnationen.
Om exempelvis alla påtänkta byggen
sättes i gång under första kvartalet
ett år, så betyder detta att största delen
av dessa byggnader är färdiga eller i
det närmaste färdiga till kommande vinter,
och då har man sannolikt på grund
därav en betydande arbetslöshet, ty det
är inte alls säkert att det finns nya byggnadsobjekt,
som då står klara att ges åt
dem som går arbetslösa inom byggnadsbranschen.
Att byggena sålunda kommer
i gång vid olika tidpunkter tror jag betyder
ofantligt mycket, då det gäller att
utjämna säsongarbetslösheten.

Vidare kan väl heller inte den rådgivningsverksamhet,
som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver i fråga om lokalisering
av industrier, frånkännas all betydelse.

Jag tror vi är ense om att denna lokalisering
bör vara frivillig. Företagare
bör inte tvingas att slå sig ned på orter
som de av olika anledningar inte
kan acceptera, men det finns all anledning
att tro — och jag vet det för övrigt
av erfarenhet ifrån mitt eget hemlän —
att arbetsmarknadsstyrelsen kan vara en
mycket god hjälp för att få industri till
i det fallet svältfödda kommuner. Den
kan ofta genom överläggningar med
respektive arbetsgivare få dem att förstå,
att det ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter och av andra anledningar
går an att slå sig ned på en viss plats.

Detta är några av de synpunkter som
vi har anfört. Jag tror inte att vare sig
reservanterna eller utskottets talesmän
har någon anledning att förlänga denna
diskussion, ty det finns ju allt hopp om
att vi kan fortsätta den nästa år. Vi får
väl då försöka att göra så bra som möjligt,
och jag tror att man i tredje lagutskottet
skulle vara glad åt om man då
kunde komma överens. Jag vet inte liur
det går, men hoppas kan man ju alltid
göra.

m. m.

Ja, herr talman, jag har härmed anfört
de synpunkter som varit vägledande
för oss vid behandlingen av denna motion,
och jag ber sålunda att få yrka
bifall till utskottets hemställan om avslag
på motionen

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då herr Lindahl säger
att det är misshushållning med kraft att
föreslå att lagen skall upphävas den 1
april nästa år, clltså tre månader innan
dess giltighetstid utgår, och att vi i alla
fall får tillfälle att behandla frågan vid
nästa års riksdag, vill jag bara påpeka,
att om riksdagen i dag skulle fatta beslut
om att lagen skall upphävas, skulle
vi inte behöva ägna någon tid åt denna
fråga vid nästa års riksdag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att en -

Onsdagen den 6 mars 1957 Nr 7

beredande åt bostadssökande i Stockholm av sysselsättning och

bostäder å annan ort

Interpellation om

ligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medels
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 39.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Interpellation om beredande åt bostadssökande
i Stockholm av sysselsättning
och bostäder å annan ort

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Under senaste tiden har
vid upprepade tillfällen i pressen refererats
kraftiga protester från bostadssökande
i Stockholm mot att vattenfallsstyrelsens
personal beviljats förtur till
nya lägenheter i de västra ytterstadsdelarna.
Den irriterade stämning som vid
detta och liknande tillfällen kommer till
synes bland de s. k. bostadslösa i huvudstaden
utgör en påminnelse om de
väldiga svårigheter som uppstått genom
att tillgången på sysselsättning där är
vida större än tillgången på bostäder.
Det är under sådana förhållanden nära
nog otroligt, att man alltjämt på ledande
håll inom Stor-Stockliolm umgås med
planer på en än mer markerad utbyggnad
av möjligheterna till sysselsättning
såsom framgår av ett i gårdagens tidningar
refererat uttalande från den s. k.
Stor-Stockholmsdelegationen. Häri understrykes,
enligt referatet, att »det är
fel att som nu principiellt motarbeta
inflyttning och nyetablering av företag i
Stor-Stockliolm». Enligt delegationens
mening är det ett allmänt samhällsin -

tresse att takten för Stor-Stockholms utbyggnad
ökar och att huvudstaden får
en större andel än hittills av de samlade
investeringarna.

Sedan några år pågår inom arbetsmarknadsstyrelsen
ett arbete i avsikt att
lokalisera industriell sysselsättning till
orter, där en bosättning under goda sociala
förhållanden — särskilt då det
gäller egnahem — är lättare att ordna
än i stockholmsområdet med dess markbrist
och svåra trafikförhållanden; detta
för att uppnå en bättre balans i bebyggelsen
och befolkningsfördelningen.
Denna lokalisering stöter emellertid på
betydande motstånd i vissa fall. Då det
gäller en eventuell utflyttning av ett
företag från stockholmsregionen strandar
detta ofta på att företagaren tvivlar
på möjligheten att få sin yrkeskunniga
personal med till den nya förläggningsplatsen.
I ett sådant läge är det givetvis
av betydelse att kunna peka på nya
möjligen framkomliga vägar för att underlätta
denna betydelsefulla lokalisering.
Möjligheter borde exempelvis öppnas
för arbetsmarknadsstyrelsen till ett
samarbete med bostadsförmedlingen i
Stockholm, som bland sitt klientel bör
ha ett stort antal yrkesverksamma personer,
vilka skulle kunna bjudas anställning
och bostad på annan ort. Särskilt
gäller detta ungdomarna, vilka nu vid
besök på förmedlingen får nöja sig med
beskedet, att de måste vänta cirka fyra år
på lägenhet. Många för att inte säga de
allra flesta av dem kan på sin höjd vänta
alt så småningom få en bostad i angränsande
kommuner eftersom stockholmsområdets
bostadsbebyggelse måste
förläggas långt utanför huvudstadens
gränser. De kommer sålunda under alla
omständigheter att nödgas anpassa sig
efter en ny miljö, varför en flyttning till
annan ort knappast kan komma att kräva
någon större omställning. Möjligheterna
alt på detta sätt underlätta en
hygglig bosättning för de unga borde
vara bostadsförmedlingens första omsorg.

För de industriella företag som ej kan
tillåtas expandera i stockholmsområdet

44 Nr 7 Onsdagen den 6 mars 1957

Interpellation om beredande åt bostadssökande i Stockholm av sysselsättning och
bostäder å annan ort

borde det vara en fördel att vid utflyttning
eller förläggning av deltillverkningar
till annan ort kunna medföra arbetskraft,
rekryterad ur bostadskön. Bostäder
på den nya orten bör givetvis
ordnas av företaget och den mottagande
kommunen i samarbete med de statliga
myndigheterna.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
ett samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå och bostadsförmedlingen
i Stockholm i syfte att bereda
bostadssökande i huvudstaden sysselsättning
och bostäder utanför stockholmsområdet? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 407, av herr Bengtson och herr
Andersson, Alvar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt;

nr 408, av herr Kronstrand och herr
Olofsson, Uno, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt;

nr 409, av herr Werner m. fl., i anledav
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; och

nr 410, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.17.

In fidem
G. H. Berggren

Bilaga.

Herr talman! Mot bakgrunden av den
föreslagna höjningen av licensavgiften
från 20 till 30 kronor har herr Sörlin i
en interpellation till mig riktat några
frågor, som rör mottagningsförhållandena
för rundradio i landets glesbygder.

Först frågar interpellanten om det
finns tekniska möjligheter för licensbetalarna
i glesbygder, som saknar telefon,
att ta in program 2. Vidare önskar herr
Sörlin en redogörelse för vilka förbättrade
lyssnarmöjligheter som kommer att

skapas för glesbygdens folk inom ramen
för de utbyggnadsplaner för rundradiorörelsen,
som är uppgjorda för de närmaste
fem åren. Ytterligare frågar interpellanten
om jag finner det tänkbart att
genomföra en differentiering av licensavgiften
så att det pris, som radiolyssnarna
i de i fråga om mottagningsförhållanden
sämst ställda glesbygderna betalar,
bättre korresponderar mot de förmåner,
som dessa är i tillfälle att åtnjuta
genom licensavgiften. Om så inte är

Onsdagen den 6 mars 1957

Nr 7

fallet, vill herr Sörlin slutligen veta vilka
åtgärder jag överväger för att investeringsvägen
så snabbt som möjligt förbättra
dessa licensbetalares lyssnarmöjligheter.

Till en början vill jag erinra något om
hur utbyggnaden av rundradioverksamheten
enligt statsmakternas beslut är
upplagd.

Riksprogrammet distribueras sedan
länge i huvudsak via ett antal sändare på
lång- och mellanvågsbandet. Dessa ger
emellertid icke tillfredsställande mottagningsmöjligheter
över hela landets yta.
De kanaler, som Sverige fått sig anvisade
på dessa våglängdsband, kan ge högst
två tredjedelar av befolkningen fullgod
mottagning. Som ett komplement till den
trådlösa distributionen av riksprogrammet
inom områden med otillfredsställande
mottagningsförliållanden, bar sedan
år 1947 pågått utbyggnad av ett nät för
högfrekvent trådradio.

Till 1955 års riksdag framlades förslag
om införande av dubbelprogram i rundradion.
I enlighet med detta förslag, som
inte föranledde någon erinran från riksdagen,
skall distributionen av det nya
programmet ske med frekvensmodulerad
ultrakortvåg — kallad FM — i de delar
av landet, där mottagningsförhållandena
för riksprogrammet är goda. För landet
i övrigt, där det alltså gäller att även
förbättra möjligheterna att lyssna på
program 1, skall programmen spridas
genom en fortsatt utbyggnad av trådradio.
I samband med att denna vidareutbyggnad
beslöts, fastslogs den s. k. självfinansieringsprincipen
för rundradiorörelsen.
Den innebär i korthet, att inom
ramen för licensinkomster skall rymmas
icke endast driftkostnaderna utan även
investeringsutgifterna. I årets statsverksproposition
bar lagts fram förslag som
gör det möjligt att överskott, som kan
uppstå för vissa år, reserveras för rundradiorörelsens
behov under andra år, då
de löpande inkomsterna ej förmår täcka
utgifterna. Härigenom får rundradiorörelsens
budget närmast karaktären av en
specialbudget. Enligt de planer som nu
gäller, omfattar trådradioområdena hela
norra Sverige till och med Hälsingland,
norra delen av Dalarna samt större delen

av Värmland, dock med undantag av tre
särskilda FM-områden, nämligen runt
Boden, Sundsvall och Östersund. Trådradio
byggs vidare ut i sydöstra hörnet
av landet, omfattande ungefär Kronobergs,
Blekinge och södra delen av Kalmar
län samt Öland och Gotland. Slutligen
finns det några mindre trådradioområden
i mellersta Sverige, bl. a. i norra
Bohuslän samt i trakten runt Sala.

Den för abonnenterna viktigaste skillnaden
mellan de båda sändningsmetoderna
är att ultrakortvågssändning förutsätter
att abonnenten anskaffar en ny
mottagare eller FM-tillsats, under det att
trådradion inte fordrar någon sådan nyanskaffning.
Trådradion kan alltså sägas
vara det för abonnenten fördelaktigaste
systemet ur ekonomisk synpunkt.
Å andra sidan blir statens investeringar
större för trådradio än för FM. Om man
jämför investeringskostnaderna för de
båda systemen enligt de nu aktuella planerna,
finner man, att utbyggnaden i
trådradioområdena kostar staten i genomsnitt
ungefär sju gånger så mycket
som utbyggnaden i FM-områdena, räknat
per licensbetalare inom respektive
områden. Denna stora skillnad sammanhänger
bl. a. med att kostnaderna under
alla förhållanden blir mycket större i de
glest befolkade landsdelarna än i tätbefolkade
trakter.

Med hänsyn till de stora kostnaderna
för radiodistributionsnätets utbyggnad i
glesbygderna kan den föreslagna höjningen
av radiolicensavgiften till 30 kronor
i själva verket sägas vara en förutsättning
för att alla, som bor i dessa glesbygder,
inom rimlig tid över huvud skall
kunna få tillfredsställande mott-jgningsförhållanden
och möjligheter att lyssna
på radioprogrammen.

På interpellantens första fråga kan
jag svara, att tekniska möjligheter finns
att installera trådradioanslutning även
bos licensbetalare, som inte har telefon.
Den av statsmakterna beslutade utbyggnaden
av trådradionätet innebär också,
att alla trådradioabonnenter — även sådana
som bor i hus utan telefon —- ska
få trådradio. Det är emellertid att märka,
att trådradioanläggningen för en
abonnent, som saknar telefon, blir avse -

Nr 7

Onsdagen den 6 mars 1957

värt mycket dyrare och mer arbetskrävande
än för abonnenter, som redan är
anslutna till telefonnätet. En särskild
ledning måste nämligen dras fram från
telefonnätet. Televerket bar ansett sig
böra i en första etapp ansluta radioabonnenter
i sådana hus, som redan har anslutning
till telefonnätet. Härigenom har
inom ramen för tillgängliga resurser det
största möjliga antalet trådradioanslutningar
kunnat uppnås.

Antalet radioabonnenter med otillfredsställande
mottagningsförhållanden
uppskattades år 1955 till 850 000. Av dessa
har nu ungefär 220 000 erhållit anslutning
till trådradionätet. Omkring
350 000 av de återstående beräknas få
goda mottagningsmöjligheter genom de
nytillkommande ultrakortvågsstationerna.
Det återstår alltså f. n. inom de missgynnade
områdena cirka 280 000 radioabonnenter,
som skall få trådradioanslutning.
Av dessa bor f. n. uppskattningsvis
100 000 i bus utan telefon. Det
är sannolikt, att televerkets resurser i
fråga om arbetskraft och materiel räcker
till för att under den närmaste femårsperioden
ordna trådradio åt så gott som
alla dessa 280 000 abonnenter. Genom
självfinansieringsprincipen och den föreslagna
böjningen av licensavgiften till
30 kronor ges också det finansiella underlaget
för tilldelning av erforderliga
investeringsmedel för ändamålet.

Interpellanten har ifrågasatt en differentiering
av licensavgifterna, så att radiolyssnare
i de f. n. sämst ställda glesbygderna
skulle få betala en lägre avgift
än övriga. Bortsett från de principiella
betänkligheter som kan hysas mot en anordning
som innebär att de, som åsamkar
rörelsen de största kostnaderna, skall

bidra med mindre belopp än andra, är
en sådan lösning otänkbar av rent praktiska
skäl. Det är nämligen mycket
svårt, för att inte säga omöjligt, att numera
ange några geografiska gränser
mellan områden som har goda mottagningsmöjligheter
och sådana som har dåliga.
Utbyggnaden av distributionsnätet
pågår samtidigt över hela landet, och
gränserna mellan gynnade och missgynnade
områden flyttas ständigt. Härtill
kommer, att det inom ett och samma
geografiska område kan finnas både
gynnade och missgynnade radioabonnenter.
I de områden, där trådradionät
byggs ut, kommer de radioabonnenter,
som bor i hus med telefon, att bli gynnade
i förhållande till de övriga, till dess
att även de sistnämnda fått trådförbindelse
med telefonnätet. Fördelningen
mellan gynnade och missgynnade radioabonnenter
förändras ständigt, och det
skulle under sådana omständigheter bli
praktiskt taget omöjligt, att administrera
licensuppbörden med en differentierad
avgift, då en sådan skulle kräva en individuell
prövning av apparatinnehavarnas
mottagningsmöjligheter.

Beträffande herr Sörlins allra sista
fråga om vilka åtgärder jag överväger för
att förbättra lyssningsmöjliglieterna i
glesbygderna vill jag såsom min mening
framhålla, att trådradion bör byggas ut
i den takt som televerkets resurser medger.
Vid avvägningen mellan investeringarna
för trådradio och FM håller jag
före, att trådradioutbyggnaden i glesbygderna
i görligaste mån bör ges förtur
framför FM-utbyggnadens andra etapp,
d. v. s. utbytet av de provisoriska FMstationerna
mot mera permanenta sådana.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

370416