Onsdagen den 6 Mars 1867 (Riksdagens protokoll 1867:306)

Onsdagen den 6 Mars 1867.

KL 10 f. m. ,

§ 1.

Protokollet för den 4 dennes äfvensom protokollsutdrag, angående de
nämnde dag af Kammaren handlagda ärenden upplästes och godkändes.

§ 2.

Upplästes ett vid sammanträde med de ledamöter af Riksdagens Andra
Kammare, hvilka blifvit utsedde att tillsätta Kammarens kansli- och
vaktbetjening, den 5 dennes hållet protokoll, af följande lydelse:

Protokoll, hållet den 5 Mars 1867, vid sammanträde med de
ledamöter af Riksdagens Andra Kammare, hvilka blifvit utsedde
att tillsätta nämnde Kammares kansli- och vaktbetjening.

Herr Talmannen tillkännagaf, att, sedan Riksdagens begge Kamrar bifallit
Stats-Utskottets Memorial N:o 18, angående förskott å afiöningen
för den hos Kamrarne och Utskotten anställda betjening, Herr Talmannen
låtit till denna dag sammankalla Herrar Kommitterade, för att få bestämda
åtskilliga med den nu förestående förskottsutbetalningen sammanhängande
frågor.

Sålunda hemställde Herr Talmannen, att sedan Herrar Kommitterade,
då antalet af förut antagne kanslister befunnits otillräckligt, under hand
gifvit Herr Talmannen i uppdrag att till tjenstgöring inkalla ytterligare en
kanslist, och Kontorsskrifvaren J. P. Bergh, som bland anmälde sökande
härtill blifvit af Herr Talmannen utsedd, i sådan egenskap hos Kammaren
tjenstgjort allt sedan den 16 nästlidue Februari, Herrar Kommitterade nu
ville slutligen antaga Bergh såsom kanslist med rätt till aflöning från och
med nyssnämnde dag.

Vidare hemställde Herr Talmannen att, då Vaktbetjenten C. G.
Pastill, hvilken, enligt Herrar Fullmägtiges i Riksgälds-kontoret anordning,
från riksdagens början käft tillsynen och uppassningen vid den för åhörare
hos Kammaren upplåtna läktare, sedermera från och med den 11 Februari,
jemte berörda uppassningsbestyr, jemväl ombesörjt den vaktgöring och
uppassning, som erfordrats hos Kammarens tillfälliga Utskott och som icke
kunnat af förut antagen vaktbetjening medhinnas, denne vaktbetjent måtte
från och med sistnämnde dag få anses såsom vaktmästare hos kammaren
antagen.

Den 6 Mars.

Slutligen öfverlemnade Herr Talmannen till Herrar Kommitterades afgörande
frågan om bestämmandet af den eller de kanslister, som kunde
finnas böra komma i åtnjutande af det högre aflöningsförskott, som, enligt
ofvannämnda Memorial, borde förste kanslisterne tillkomma.

Herrar Kommitterade, som godkände hvad Herr Talmannen framställt
rörande Kanslisten Berghs och Vaktmästaren Fastins antagande, äfvensom
om de dagar, då deras aflönande torde taga sin början, förklarade, hvad
beträffade frågan om förste kanslisterne, att den kanslist, soja ombesörjde
expeditionen inom Kammarens Kansli, vore såsom förste kanslist att anse,
samt att jemväl den kanslist, hvilken hos Kammaren tjenstgjorde såsom
registrator, borde åtnjuta det högre aflöningsförskott, som för förste
kanslisterne blifvit bestämdt; viljande Herrar Kommitterade, vid aflöningens
slutliga bestämmande, taga under närmare ompröfning, huruvida registratorns
göromål varit af beskaffenhet att påkalla hans aflönande såsom
förste kanslist.

Till ledning för skeende reqvisition af de beviljade aflöningsförskotten
skulle här antecknas att:

Tvänne notarier hos Kammaren tjenstgjort från och med den 18
Januari;

Sekreteraren från och med den 21 Januari;

Fyra notarier från och med den 22 Januari;

Sex notarier från och med den 23 Januari;

Åtta kanslister från och med sistnämnde dag;

En kanslist från och med den 16 Februari;

Tre vaktmästare, som redan före riksdagens början biträdt med iordningställandet
af Kammarens samlings- och kansli-rum jemte klubblokaler,
hade af sådan anledning tjenstgjort från och med den 11 Januari;

Sex vaktmästare från och med den 23 Januari;

Två vaktmästare från och med den 7 Februari, samt

En vaktmästare från och med den 11 i sistnämnde månad.

In fidem
H. Husberg.

§ 3.

På begären beviljade Kammaren ledighet från riksdagsgöromålen åt
iöljande ledamöter under nedannämnde tider, nemligen: åt Herr Beronius
under 10 dagar från den 7, åt Herr Grefve de la Gar (Itc. från och med
den 8 till och med den 15 samt åt Herrar Jonas Åudersson, Indébetou
och Friherre Koskull under 6 dagar från och med den 11, allt uti innevarande
månad.

§ 4.

I enlighet med förut fattadt beslut skulle denna dag utses tolf valmän
för att, enligt 70 § Riksdags-ordningen, jemte ett lika antal valmän
från Första Kammaren, sammanträda till utseende af Kommitterade för
tryckfrihetens vård; och anställdes nu detta val, dervid till valmän utsågos: -

Den 6 Mars.

Herr	Hedenberg............	med 80 röster,
	Hierta..............		80 „
11 .	Uhr...............		80 „
	Ödmansson............		80 „
11	Dofsén..............		79 „
	Hedlund.............		79 „
	C. A. Larsson..........		79 „
11	Olof Olsson från Wermlands län		79 „
	Otterström............		79 „
»	Pehr Pehrsson fr. Stockholms län		79 „
	Booth...............		79 „ och
1?	Medin..............	11	78 „

Om detta val skulle underrättelse genom protokollsutdrag meddelas.

§ 5-

Föredrogs ånyo Herr Henrik Hanssons motion, N:o 282, om ersättning för
de särskilda rese- och traktaments-kostnader motionären fått vidkännas,
med anledning deraf att annan person till en början förklarats vara riksdags-ombud
för Ramsele och Sollefteå tingslags valkrets.

Hänvisades till Stats-Utskottet.

§ 6.

Föredrogs ånyo och punktvis Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, angående
Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan
början af sednaste riksdag:

Punkten 1, angående de inom Fullmägtige förefallna meningsstrider,

Bifölls.

Punkten 2, angående Fullmägtiges åtgöranden för anskaffande af medel
till jernvägsbyggnaderna,

I anledning af Uttkottets förra hemställan i denna punkt yttrade:

Herr Indebetou: Man måste erkänna, att det uppdrag Riksgälds fullmägtige

haft att under sistförfiutna års brydsamma ställning å Europas
samtliga penningemarknader uppnegotiera lån icke varit angenämt. Att
fullgöra ett sådant uppdrag utan klander från något håll torde öfverstiga
mensklig förmåga. Rikets Ständers Revisorer hafva ock i sitt Utlåtande
uttalat ett temligen skarpt ogillande öfver Fullmägtiges lånetransaktioner.
Stats-Utskottet har behandlat saken mera humant och i allmänhet med
lenare hand vidrört de vidtagna åtgärderna, ehuru det ansett sig icke
kunna helt och hållet undgå att framställa en och annan anmärkning.
Stats-Utskottet medger att Fullmägtige haft att strida mot svårigheter,
som legat utom deras magt att förekomma, men säger sig likväl ej kunna
med tystnad förbigå tvänne omständigheter, nemligen att Fullmägtige medgifvit
långifvarne att bestämma en alltför hög ränta, samt satt annuiteten
till så lågt belopp, att amorteringstiden blifvit för lång.

Då fråga är att upptaga ett amorteringslån, måste man observera
trenne faktorer, hvilka hvar för sig inverka på priset för penningarne. Dessa
Henne faktorer äro först räntan, för det andra amorteringstiden och i

Den 6 Mara.

tredje rummet kapitalrabatten. I svåra tider måste man underkasta sig
jemkningar i det ena eller andra af dessa afseenden. Vill man undvika
en alltför dryg ränta, så nödgas man i stället höja kapitalrabatten eller
utsträcka amorteringstiden. Det synes som Herrar Riksgälds-fullmägtige
synnerligast haft farhåga för kapitalrabattens höjande. Utan tvifvel hafva
de varit af den åsigten, att en hög kapitalrabatt skulle verka ofördelaktigt
på Statens kredit, Stats-Utskottet har deremot ansett, att kapitalrabatten
gerna kunnat förhöjas, endast räntan blifvit lägre.

Det torde ej sakna allt intresse att anställa en jemförelse mellan
amorteringslån, som på olika tider blifvit upptagna. I medlet af 1850-talet
var jag med om kontraherandet af ett dylikt lån för en hypoteks-förenings
räkning. Sådana transaktioner voro då för tiden ganska vanliga och äfven
mycket enkla, ty tvänne af de förenämnda faktorerna voro i allmänhet
konstanta; räntan var alltid 4 procent och amorteringstiden 40 år; det var
endast kapitalrabatten som varierade. Vid det ifrågavarande tillfället bestämdes
kapitalrabatten till 10 procent. Några år sednare eller i början
af 1860-talet deltog jag också i kontraherandet af ett större amorteringslån,
men då hade under tiden den bekanta penningekrisen i slutet af 1850-talet
inträffat, och penningemarknaden hade derigenom blifvit tryckt. Tvänne
jernvägslån hade under mellantiden upptagits till en ränta af 4 \/2 procent,
och i följd deraf kunde man nu icke afsluta lånet till lägre räntefot. Men
det penningeverk, som upptog lånet, hade i sitt reglemente den föreskrift,
att det icke fick upptaga lån på andra vilkor, än att penningarne kunde
utlånas till 5 procent. Då nu obligationsräntan blef 4 y2 procent, så gick
det icke an att bestämma någon hög kapitalrabatt; det befanns, att denna
icke kunde få uppgå högre än till 5 V2 procent, såvida penningarne skulle
kunna utlånas på föreskrifna vilkor; men för att få kapitalrabatten så låg,
nödgades man göra jemkning på den tredje faktorn eller amorteringstiden.
Denna blef följaktligen förlängd till nära dubbelt så lång tid som
förut varit vanligt, eller till 76 år.

Slutligen hafva vi nu det lån, som afslöts sistlidet år mot 5 procent
ränta, med något öfver 9 procent kapitalrabatt och på 65 års amortering.
Utskottet anser, att räntan å detta lån bort bestämmas lägre och
yttrar, att den höga räntefoten verkat nedtryckande på våra föregående
4 ''/a-procents-lån.

Men om räntan på sistlidet års lån skulle bestämmas till 4 Va procent,
så hade naturligtvis kapitalrabatten måst förhöjas, och som de utländske
bankirerne äro snälla räknemästare, så hade de utan tvifvel lätt
insett, att % procent nedsättning af räntan skolat verka så mycket på
kapitalrabatten, att denna ej kunnat sättas lägre än 19 procent. Jag
hemställer nu, huruvida icke ett nytt 4''A-procents-lån med 19 procent
kapitalrabatt skolat verka lika nedtryckande på redan äldre 4 ''Aprocents-obligationer,
som ett 5-procents-lån med 9 procent rabatt. Jemförelsen
är vida lättare mellan tvänne lån med lika räntefot, än då räntan
är olika. Utskottet anmärker, att den höga räntefoten egentligen skall
komma att inverka ofördelaktigt, om våra obligationer skulle börja att
höja sig i pris till inemot parikurs, och tillägger att det inträffat, att
våra 4 ''A-procents-obligationer stigit ända till 98''A procent.

Den 6 Mars.

Jag anser mig icke träda grannlagenheten för nära, om jag här nämner,
hvad som utan tvifvel för åtskillige af Kammarens ledamöter förut
är väl bekant, och som nu vidare icke kan vara något ändamål att söka
hemlighålla, då saken långt för detta är utagerad, och åtskilliga år sedan
den tiden förflutit. Den citerade förhöjningen af våra obligationer till
98 ''A procent uppkom nemligen icke på naturlig väg, utan var följden af
en manöver, som på sin tid var utsatt för mycket klander. Förhållandet
var följande: Då det förr nämnda lånet i början af 1860-talet blifvit af slutadt,

visade sig ett starkt bemödande att höja de Svenska obligationerna
i pris; detta var en lifsfråga för Herrar långifvare, ty de kunde
eljest icke förtjena något på affären. Men stegringen gick i början långsamt;
det var med möda man kunde förhöja kursen å papperen med en
eller annan procent. Det skedde då en framställning, att om någon försäljning
af obligationerna kunde ske inom landet, så skulle det göra papperen
begärligare på de utländska börserna och verka mycket fördelaktigt
på landets kredit. Men inom vårt land fanns ingen, som var hugad
att göra inköp af dessa nya kreditpapper; dels saknades väl penningar,
dels var man ock ovan vid dylika affärer, då mera än nu. Vid sådant
förhållande beslöt sig det penningeverk, som hade upptagit lånet, att sjelf
inköpa ett belopp af obligationerna. Verkan häraf var ögonblicklig; papperen
började genast stiga och uppgingo inom ganska kort tid i pris ända
till 98 V2 procent. Då tyckte man det kunde vara skäl att åter försälja
de uppköpta kreditpapperen och gjorde profvet dermed; men detta verkade
i motsatt rigtning. Så länge försäljningen fortgick, folio obligationerna
oupphörligt i pris, och snart måste man upphöra med försäljningen
för att ej nedtrycka kursen alltför mycket.

På sådant sätt uppkom den af Stats-Utskottet citerade höga kursen
på de Svenska 4 bt-procents-papperen, och det synes nu icke vara synnerligen
att befara, att de snart skola höja sig till parikurs.

Utskottet har vidare yttrat, att Riksgälds-fullmägtige bort bestämma
en högre annuitet på sistlidet års lån, och att om den höjts till 6 ''A procent,
skulle lånet blifvit amorteradt på 40:7i år, hvithet vant önskligt.
Herrar Fullmägtige, som synas velat undvika en hög årlig utgift,
hade bestämt annuiteten till endast 53A procent, hvarigenom amorteringstiden
blifvit utsträckt till 65 år. Jag ber få fästa uppmärksamheten dervid,
att om Riksgälds-fullmägtige i detta afseende begått ett fel, så kan
detta fel vara lätt afhjelpt. Anser man att annuiteten blifvit bestämd för
låg, så är ju ingenting lättare än att höja densamma och för öfverskottet
inköpa obligationer, hvarigenom amorteringstiden blir förkortad. Vill Riksdagen
bestämma annuiteten, såsom Utskottet föreslår, till 6 VA procent, eller
% procent högre än hvad Herrar Riksgälds-fullmägtige bestämt, så kan
man ju för denna öfverskjutande halfva procent inköpa obligationer, och
derigenom blir lånet amorteradt inom 40 3A år i enlighet med Utskottets
önskan. Härigenom skulle ock vinnas en annan fördel. De Svenska papperen
skulle nemligen otvifvelaktigt stiga i pris, så fort man började göra
uppköp deraf, på lika sätt som det skedde i början af 1860-talet, och detta
vore således ett sätt att höja kursen på de Svenska statspapperen på de utländska
börserna. Riksgälds-fullmägtige hafva således, genom bestämman -

Den 6 Mars.

det af en låg annuitet på 1866 års lån, beredt oss en fördel, som vi icke
haft, om annuiteten bestämts högre.

Af skäl jag nu anfört föreslår jag, att den föredragna punkten må
läggas till handlingarne med ogillande af det uttalade klandret.

Herr Per Nilsson i Espö: Då Staten upptager lån, är det

tvänne faktorer, till hvilka man måste taga hänsyn, nemligen räntan
å obligationerna och amorteringstiden. Vid de föregående lånen har
obligationsräntan varit af Riksdagen bestämd till å''/2 procent, men när
man beslöt upptagande, af det nu ifrågavarande lånet, fann man lämpligast
att gifva Fullmägtige fria händer med afseende på vilkorens bestämmande,
för att. lånet derigenom skulle säkrare erhållas och Fullmägtige
hafva lättare tillfälle att fullgöra sitt uppdrag. Men dervid kunde man
minst tänka sig, att I ulllmägtige skulle höja obligationsräntan till 5 procent.
Det är nemligen tydligt och klart, att, sedan Staten förut utgifvit
47''2-procents-obligationer, och nu utlemnas obligationer med 5 procent
ränta, dessa sednare skola utöfva ett menligt inflytande på de förra och
på dem verka nedtryckande; och ännu mera skall sådant blifva förhållandet
i en framtid, om man då behöfver ånyo utgifva obligationer med
5 procent ränta. Då man besinnar, att, vare sig räntan är 41/., eller 5
procent, lånet alltid blifver lika dyrt, emedan kapitalrabatten i samma
förhållande blir olika, är det en gifven följd, att det för den lånesökande
alltid måste vara en fördel att erhålla lägre ränta på obligationerna.
Kapitalrabatten blifver då visserligen något större, men papperen
blifva derigenom ock mera begärliga. Om den händelsen skulle inträffa
på den Europeiska penningemarknaden, att våra 5-procents-obligationer
skulle stiga al pari, så komma dock alltid våra obligationer med lägre
ränta att erhålla en nedtryckt kurs, ehuru äfven de förut uppgått nära
al pari. Nu hör man visserligen den invändningen göras, att obligationer,
som noteras al pari, i och med detsamma försvinna ur penningemarknaden,
men ett annat fall kan inträffa, om nemligen penningetillgången är knapp.
I sådant fall komma naturligtvis de papper, som löpa med högre ränta,
att i första hand kastas ut öfver penningemarknaden, såsom varande mera
säljbara, och derigenom skola papper med lägre ränta lida intrång.

Jag kan derföre ej annat än önska, att Kammaren måtte godkänna
Utskottets Betänkande i denna del; och vill jag, för min del, tillråda, att.,
när man framdeles upptager lån, en fast räntefot å obligationerna bestämmes,
hvilket för de lånesökande alltid är det förmånligaste.

Herr H ier ta: Som jag å Riksgälds-afdelningen deltagit i behandlingen
af denna fråga, ber jag att få besvara några af en talare i min
närhet framställda anmärkningar. För att icke göra mig skyldig till upprepanden
anhåller jag, att Kammaren täcktes tillåta att jag uppläser ett
stycke af Stats-Utskottets eget räsonement, emedan det måhända innehåller
en mera genomtänkt vederläggning af nämnda anmärkningar, än
jag här skulle kunna åstadkomma. Det händer ofta, då Betänkanden
föredragas, att man håller sig till den så kallade klämmen och icke nog
uppmärksammar Utskottets motivering.

Den 6 Mars.

Efter uppläsningen af en del utaf Utskottets motiver fortsatte Herr
Hierta vidare:

Då Utskottet i öfrigt förklarar, att Utskottet, lika med Revisorerne,
villigt erkänner, att Fullmägtige i Riksgälds-kontoret vid fullgörandet af
det åliggande, hvarom här är fråga, haft att strida mot svårigheter, som
det legat utom deras magt att förekomma, samt att Utskottet likaledes
delar Revisorernes åsigt att, i betraktande af den tryckta penningeställning,
som under slutet af år 1865 och större delen af år 1866 i allmänhet
varit rådande, någon anmärkning icke kan göras i anledning af den
omständigheten, att vilkoren för 1866 års lån blifvit ofördelaktigare för
Staten, än de som för förut afslutade lån kunnat hetingas; äfvensom att
Fullmägtige icke i något fall öfverskridit sin befogenhet; så hoppas jag
att enhvar inser, att hos Utskottet icke legat någon afsigt att behandla
Fullmägtige omildt eller att på dem kasta någon skugga af klander.

På grund häraf anhåller jag, att Kammaren måtte godkänna hvad
Utskottet i denna punkt hemställt.

Herr Agardh: Då jag icke kan instämma uti det slut, hvartill

Utskottet i denna fråga kommit, ber jag att få anföra skälen för min mening.
Om den förklaring, som Stats-Utskottet föreslagit, är afsedd att
utgöra en föreskrift för framtiden, så anser jag att denna föreskrift snarare
bör uti reglementet för Riksgälds-kontorets förvaltning intagas. Skall
denna förklaring åter innebära ett klander, så tror jag att detta klander
är alldeles oförtjent. Stats-Utskottet har icke sökt ådagalägga, att lånevilkoren
varit för dryga. Hade de i sjelfva verket under dåvarande förhållanden
varit särdeles förmånliga för de Tyske låneöfvertagarne, så torde
det vara svårt att förklara, hvarföre icke desse öfvertogo äfven den återstående
låneandelen. Skälet ligger uppenbarligen deri, att de ansågo vilkoren
icke vara fördelaktiga.

Stats-Utskottet har sökt visa, att obligationsräntans förhöjande till
5 procent varit olämplig och menligt inverkat på de äldre 4 y2--procentsobligationerna,
och som bevis härför anföres, att 1858 års 4 ''/2-procentsobligationer
vissa tider varit i Hamburg noterade till 981/2 procent, men
för närvarande der noteras till 83 procent. Jag tror dock att kursens
nedgående föranledts af helt andra orsaker än räntans bestämmande vid
detta nya lån. Jag förstår icke heller Utskottets räsonement, då Utskottet
på sid. 9 påstår, att sådana obligationer, som hafva kortare amorteringstid,
hafva fördel framför dem med längre amorteringstid, enär den
omständigheten att de förra snarare utlottas lemnar åt innehafvaren större
utsigt att göra en snar kapitalvinst, än om obligationernas belopp först
efter en längre tid utfaller. Om nu detta är förhållandet och 1858 års
lån amorteras på 40 år och det nu ifrågavarande på 65 år, så synes mig
svårt att förklara, huru Utskottet på sid. 8 kunnat påstå, att det nya
lånet, stäldt på längre amorteringstid, skulle kunnat nedtrycka kursen på
obligationerna för ett äldre, som amorteras på kortare tid.

Det förekommer mig som om Utskottet hufvudsakligen rigtat sina
anmärkningar mot den omständigheten, att för lånets amortering blifvit
bestämd en tidrymd af 65 år. Jag får dock härvid påpeka, att detta,
likasom öfriga lånevilkor, icke berott åt Fullmägtige ensamme att be -

Den 6 Mars.

stämma, utan äfven af låneöfvertagarne. I Revisorernes berättelse om
granskningen af Riksgälds-kontorets förvaltning omnämnes, att det första
anbudet, som till Fullmägtige gjordes, föreskref en amorteringstid af 70 år.
Amorteringstiden nedsattes alltså af Fullmägtige till 65 år. Anser man
denna tid för lång, ber jag att få fästa uppmärksamheten på 9 § i lånekon
traktet, hvari det är Riksgälds-kontoret förbehållet att, efter 15 års
förlopp från kontraktets datum, inlösa lånets då återstående hela belopp
eller viss andel deraf. Skulle alltså efter 15 år ett nytt lån kunna erhållas
på billigare eller fördelaktigare vilkor, så finnes ju icke något hinder
att dermed inlösa det äldre med mindre fördelaktiga vilkor, hvadan den
långa amorteringstiden i sjelfva verket väl icke har någon synnerlig betydelse.

Då således lånevilkoren icke för Staten blifvit svårare, än de under
för handen varande förhållanden antagligen bort blifva, yrkar jag att den
af Utskottet föreslagna förklaringen må ur Utskottets Utlåtande utgå och
detsamma läggas till handlingarne.

Herr de Ma ré: Den fråga, som nu utgör föremål för öfverläggning,
är af den vigt att jag icke velat undandraga mig att deri uttala min mening.
Troligen har icke någon åtgärd kunnat vidtagas, hvilken redan haft
och kommer att få ett så ofördelaktigt inflytande på Statens försök att
upptaga lån, åtminstone i Tyskland, som den att höja räntefoten från 4''/2
till 5 procent. Deraf bär blifvit eu ovilkorlig följd att förut i marknaden
varande Svenska obligationer fallit i kurs. Dessas innehafvare äro spridda
i större delen af norra Tyskland och äro i allmänhet små kapitalister,
samt hafva måst vidkännas betydliga förluster; i följd hvaraf de Svenska
obligationerna förlorat i anseende. Detta är en olycka, för hvilken jag
befarar att landet länge kommer att höta. Om ock Staten, såsom jag
hoppas, afhåller sig från att vidare upptaga utländska lån, måste likväl
hypotheksbanken göra sådana. Jag finner derföre allt skäl att om ifrågavarande
låneoperation uttala den åsigt, som Ståts-Utskottet föreslagit,
Detta i saken.

Innan jag lemnar ordet, vill jag icke underlåta att till Stats-Utskottet
uttala min lyckönskan deröfver att, då Utskottet, som erkänt de stora
svårigheter Fullmägtige haft att bekämpa, samt medgifvit att Fullmägtige
icke öfverskridit sin befogenhet, ansett det vara nödvändigt att uttala
det omdöme, att det varit mera öfverensstämmande med Svenska Statens
fördel, om den i obligationerna utfästa räntefoten icke blifvit satt högre
än till 4''/2 procent samt om lånets amorteringstid blifvit bestämd till
ungefärligen lika längd som för de äldre lånen, Utskottet likväl lyckats
undgå det stränga klander, som, då fråga var om Riksbankens förvaltning,
kom Banko-Utskottet till del. Båda Utskottens förfarande är alldeles lika,
och man finner således att det går lättare för sig att gifva råd åt Fullmägtige
i Riksgälds-kontoret än åt dem i Banken.

Herr Friherre Grip ens te dt: Jag får till en början tillkännagifva,

att jag anser Stats-Utskottet i dess ifrågavarande förslag hafva träffat en
ganska lycklig medelväg emellan att, å ena sidan förfära med alltför, stor
stränghet mot Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, hvilka onekligen haft ett

Den 0 Mars.

svårt uppdrag att fullgöra, och att å andra sidan inför Riksdagen framlägga
sina åsigter om befogenheten och lämpligheten af de åtgärder, som
af Fullmägtige blifvit vidtagna. Det klander, som Stats-Utskottet i denna
punkt uttalar, fördelar sig, såsom man finner, i två särskilda moment,
nemligen att det för landets kredit varit mindre lyckligt att den för
våra statslån förut brukliga räntefoten blifvit höjd från 4‘/2 till 5 procent,
och att betalnings-tiden blifvit för långt utsträckt.

Hvad den förra anmärkningen vidkommer, så har Herr Hierta redan
uppläst Stats-Utskottets motiver härtill, hvilka, enligt mitt omdöme, äro
fullkomligt giltiga. Jag ber dock att få ännu något ytterligare utveckla
ett par af dessa motiver, hvilkas bindande kraft blifvit af en annan talare
ifrågasatt. Denne talare har sagt, att om man bibehållit den förra lägre
räntan och medgifvit en större kapitalrabatt för det nya lånet — hvilket
i sådant fall varit nödvändigt — så skulle derigenom ovilkorligen hafva
uppkommit ett starkt prisfall för alla de äldre obligationerna med samma
ränta. Ja, detta är obestridligt, men det är också klart, att alldeles detsamma,
nemligen prisfall, måste inträffa — likasom det äfven inträffade —
så snart en ny sorts obligationer med högre ränta bragtes i marknaden
till en kurs som föga skiljde sig från den kurs, hvilken de äldre obligationerna
med lägre ränta förut innehade. Ty hvar och en fattar, att när
säkerheten är densamma, så tager man heldre en obligation med 5 än
med 4''/2 procent ränta, så framt ej den sednare kan erhållas till ett
så mycket lägre pris, att derigenom jemn vigten återställes. I afseende på
prisfallet för våra äldre statsobligationer måste således effekten blifva ungefär
densamma, antingen det nya lånet upptogs till en högre ränta med
mindre kapital-rabatt, eller om den gamla räntan bibehölls och en större
kapitalrabatt medgafs. I begge fallen — beroende på missgynnande omständigheter
— var det oundvikligt, att kursen på våra äldre statspapper
skulle försämras; men skilnaden är den, att genom utsläppandet af obligationer
med eu så hög ränta som 5 procent, har kursens stigande för de
äldre obligationerna, utöfver en viss grad, tyvärr blifvit för framtiden förhindrad.
Detta är kärnpunkten af frågan, och denna olägenhet är i min
tanke ganska betydlig. För att inse detta behöfver man blott taga i betraktande
hvad som redan förut, både af Utskottet och föregående talare,
blifvit anfördt, eller att förut våra 4''/2-procents-obligationer haft en kurs
af 98 V2 procent i Hamburg och ännu högre i Frankfurt, men att en återgång
till en så hög kurs för dessa obligationer numera blifvit omöjliggjord,
sedan nya 5-procents-obligationer kommit i marknaden, hvilka, såsom underkastade
utlottning, icke kunna stiga mycket öfver pari. Det har blifvit
yttradt, att denna höga kurs på de äldre obligationerna varit endast tillfällig
och var en följd af särskilda konstlade åtgärder; men äfven om så
varit förhållandet, hvilket jag icke vill bestrida — och utan att nu ingå
i någon närmare utveckling af hvad jag anser hafva bort åtgöras för att
söka vidmagthålla kursen på våra statspapper — vill jag dock fästa uppmärksamheten
på, att under flera år kursen på de omförmälda 4l/2-procents-obligationerna varit uppe mellan 94—96 procent, och att äfven
denna kurs numera svårligen lärer kunna återvinnas, äfven om ställningen
på den utländska penningemarknaden, såsom mig synes ganska sannolikt,
inom en icke aflägsen framtid skulle komma att väsendtligen förbättras.

Den 6 Mars.

Jag tror således att Utskottets yttrade åsigt angående olägenheten af räntans
höjande till 5 procent är fullt befogad.

Hvad beträffar den andra anmärkningen, eller om amorteringstidens
utsträckning till 65 år, så tror jag att Utskottet äfven härutinnan har
rätt; och jag måste beklaga, att Fullmägtige i detta hänseende fingo fria
händer vid 1862 — 1863 årens riksdag. Vid föregående riksdagar ingick
bland vilkoren för lånens upptagande den bestämmelse, att annuiteten
borde så ordnas, att minst en procent skulle afses för amortering, och derigenom
var amorteringstiden begränsad till omkring 40 år. A Riddarhuset
tog jag mig friheten att protestera mot borttagandet af nämnda bestämmelse,
och, så vidt jag minnes, beslöt Ridderskapet och Adeln dess bibehållande,
men de tre andra Stånden biföllo förslaget, hvilket Fullmägtige
också nu begagnat till att utsträcka amorteringstiden från 40 till 65 år,
och detta med en ränta så hög, att den enligt allt förutseende måste
komma att nedgå innan denna långa tid förflutit. Jag kan verkligen icke
rätt förklara, hvarföre Riksgälds-kontoret valt denna utväg att gifva efter
i afseende på vilkoren, hvilka under för handen varande ogynnsamma omständigheter
visserligen måste på ett eller annat sätt blifva mera betungande,
om icke derföre att man fann det vara alltför motbjudande att presentera
ett lån med en annuitet af 61/1 procent, då föregående låns annuitet
för en lika tidrymd inskränkt sig till omkring 51/2 procent, och att
man ansåg försämringen i vilkor falla mindre i ögonen, om den ikläddes
formen af en utsträckning i tiden. Jag tror dock, att Riksgälds-kontoret
icke bort fästa sig vid en sådan omständighet.

Man har sagt, att denna olägenhet kan hjelpas, och har i detta hänseende
uppgifvit två utvägar. Den ena var att begagna sig af den paragraf
i kontraktet, som medgifver Riksgälds-kontoret rättighet att efter 15
års förlopp inlösa hela då återstående lånet eller viss del deraf. Men
detta är en rättighet, som är förenad med så stora uppoffringar, att det
svårligen lärer komma i fråga att begagna densamma, enär obligationerna,
hvilka nu utgifvits till en kurs af föga mer än 90 procent, då måste inlösas
al pari. Den andra utvägen skulle bestå i att nu genast öka annuiteten
och genom uppköp af obligationerna förminska tiden för lånet, hvilket
äfven skulle medföra den fördel att höja kursen. Jag medgifver att detta
sednare ändamål, eller kursens förbättrande, otvifvelaktigt härigenom skulle
vinnas — och ifall det ej vore alltför mycket afvikande från ämnet, skulle
jag gerna hafva velåt framställa mina tankar om de åtgärder, som enligt
min förmening hade bort vidtagas för att hålla kursen uppe på våra
papper, då en så vigtig låneoperation förestod, men som af Fullmägtige
blifvit alldeles uraktlåtna. iSTu måste jag likväl af antydda skäl härifrån
afstå, men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att man genom
ett dylikt uppköp ändock icke kan komma i besittning af hela lånet. Ty
det finnes alltid många fästa händer, som innehafva obligationer, och som
säkerligen ej lemna dem ifrån sig, förrän de blifva, enligt planen för lånet,
i sin ordning utlottade, utan finna sin uträkning i att hafva dem liggande
under en tidrymd af 65 år mot den höga räntan. Således kommer
alltid större eller mindre del af lånet att under hela denna långa tid qvarstå
i marknaden, och denna återstående del skall då äfven komma att

Den 6 Mara.

verka nedtryckande på kursen för obligationerna med en lägre ränta, såsom
nyss blifvit visad t.

Af dessa skäl, som skulle kunna mycket fullständigare utvecklas, men
som äfven nu torde vara temligen klara, tror jag att Utskottets anmärkningar
äro fullt befogade och att de icke kunna anses innebära något
otillbörligt klander mot Fullmägtige.

Herr C. A. Larsson: Man har här sagt, att kursen å Statsverkets
äldre obligationer icke skulle kunna hållas uppe, derföre att ett nytt lån
blifvit upptaget mot 5 procent. Mig synes deremot, att ett sådant åtgörande
tvärtom borde leda till en förhöjning af kursen på de äldre obligationerna.
Tyskarne äro säkerligen icke så okunnige om värdet af de förbindelser,
mot hvilka de lemna sina försträckningar, att icke den halfva
procenten af dem tagits i betraktande vid inköpet af obligationerna. Det
förefaller mig derföre, som om Statsverkets fördel ingalunda blifvit åsidosatt
mera vid Riksgälds-fullmägtiges sednare lånetransaktioner än vid de
föregående. Staten har säkerligen undfått ungefärligen enahanda valuta
för sina förbindelser, om man tager den efter olika räntefoten lämpade
kapitalrabatten i betraktande, och man kan vara fullt öfvertygad om, att
lånegifvarne nog hafva ställt sina kalkyler så, att Svenska Staten icke
skulle komma att skörda någon vinst, utan denna deremot stadna i deras
egna fickor. Om man derjemte betraktar de kritiska förhållanden, som
egde rum just vid den tid då sista lånet upptogs, och att Fullmägtige
voro nödsakade att, snart sagdt till hvad pris som helst, anskaffa medel
till våra jernvägsarbetens fortsättande, tror jag, att något klander rättvisligen
icke bör drabba Fullmägtige för deras åtgörande i saken.

Man har jemväl påstått, att det skulle vara omöjligt att ånyo bringa
upp de äldre obligationerna i kurs; men tror man sig kunna hålla de
nya al pari, så lider det intet tvifvel, att äfven de gamla kunna stiga
derhän. Något skäl för antagande af motsatsen förefinnes icke, och då
man ej kunnat visa, att någon bättre utväg till fyllande af det trängande
behofvet stått Fullmägtige till buds, anser jag det icke hafva varit på sin
plats, att Utskottet så bestämdt ogillat deras förfaringssätt, och hemställer
derföre, att Kammaren för sin del ville besluta att, utan något instämmande
i Utskottets ogillande, låta vid Fullmägtiges ifrågavarande åtgörande
bero.

Herr Indebetou: Afsigten med mitt förra yttrande var alldeles
icke att uppträda såsom någon slags målsman för Fullmägtige i Riksgäldskontoret
eller såsom försvarare af deras åtgärder. De få sjelfve, bäst de
kunna, tala i sin egen sak. Min mening var endast den, att fästa uppmärksamheten
på möjligheten att åter sätta de sjunkna obligationerna i
kurs, hvilket synes mig vara en sak af aldra största vigt. Det skulle, såsom
jag nämnde, kunna låta sig göra på det sätt, att G''/4 procent ansloges
till lånens amortering, deraf en half procent afsattes, för att, då fördelaktiga
konjunkturer inträffade, användas till inköp af obligationer. Det
är nemligen till följd af den omständigheten, att hitintills inga obligationer
blifvit för Statens räkning uppköpta, som de fallit på den utländska marknaden.
Derigenom att, på det sätt jag föreslagit, en del obligationer upp -

Den 6 Mars.

köptes, skulle eu successiv höjning af kursen otvifvelaktigt inträffa. Detta
är en sak, som förtjenar att af Representationen på det allvarligaste beaktas,
och, då tillfälle erbjuder sig att bringa de Svenska statspapperen i
en fördelaktigare kurs, bör man icke låta det gå obegagnadt förbi, utan
gripa det i hårlocken. Möjligt är, att Fullmägtige förfarit origtigt genom
att höja räntan, men långt bättre synes mig då vara att söka afhjelpa
detta genom kloka åtgärder, än att inskränka sig till att endast klandra
deras förfaringssätt.

Herr Björck: Visserligen är det icke behöflig! för mig att yttra
mig i frågan, sedan den af Herr Friherre Gripenstedt blifvit så fullständigt
utredd, och jag skulle derför icke hafva begärt ordet, om jag ej dertill
funnit mig uppkallad af önskan att bemöta en anmärkning al Herr Agardh.
Jag vill med anledning deraf fästa uppmärksamheten på, att hvad Statsutskottet
i denna sak funnit mest anmärkningsvärd!, varit den punkt Fullmägtige
låtit inflyta i kontraktet rörande det sist upptagna lånet, innefattande
rättighet för-, långifvarne att, efter eget godtfinnande, bestämma
räntan. Detta egendomliga förfaringssätt har icke kunnat undgå Utskottets
uppmärksamhet. Visserligen hafva Fullmägtige haft full frihet vid kontraktets
upprättande rörande denna låneaffär, och det är endast följderna
af densamma vi hafva att hålla oss till, men då dessa otvunget härflyta
från kontraktets stipulationer, så bör man vid frågans bedömande icke
underlåta att taga i betraktande så väl dessa som de förhållanden, hvilka
till följd deraf uppkommit. Herr Agardh har origtigt uppfattat Statsutskottets
mening, då han ansett dess anmärkning vara rigtad hufvudsakligen
emot den långa amorteringstiden af 65 år, ty hvad Utskottet egentligen
ansett origtigt var att räntan bestämdes till 5 procent, således högre
än räntan å de föregående lånen, och att obligationer efter högre räntefot
under så lång tid lemnades utelöpande i marknaden.

Hvad nu den högre räntan beträffar, så har man här påstått, att det
ena lånets värde skulle förhålla sig till värdet af det andra lånet, som
räntan å det ena lånet förhölle sig till räntan på det andra, men rigtigheten
af en sådan beräkning kan jag icke medgifva. Den vederlägges åt
den dagliga erfarenheten. Jag kan derföre ej heller biträda den åsigten,
att man genom utgifvande af obligationer med högre ränta skulle kunna
uppbringa kursen på de öfriga utelöpande obligationerna. Utsläppande af
obligationer med högre ränta, än de förut i rörelsen cirkulerande, har alltid
visat sig som ett verksamt medel att dräpa de obligationer som haft
lägre ränta. Man behöfver ej gå långt tillbaka för att af Fullmägtiges
föregående operationer finna stöd för denna erfarenhet. För några år sedan
upptog Riksgälds-kontoret ett lån på kortare tid, och räntan å de
derför utgifna obligationer bestämdes till 6 procent. Följden var icke svår
att förutse, och den blef ock att, om jag ej missminner mig, alla äldre
Svenska obligationer, utgifna efter en lägre räntefot, för en lång tid blefvo
alldeles osäljbara. Ensamt detta bevis bör vara tillräckligt för att ådagalägga
olämpligheten af Fullmägtiges ifrågavarande förfarande, och det var
för att fästa uppmärksamheten härpå, som jag begärde ordet.

Det torde emellertid tillåtas mig att, då jag nu har ordet, jemväl
yttra mig rörande en fråga, som af en föregående talare inblandats i

Den 6 Mars.

diskussionen. Denne talare tann lämpligt att fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att Stats-Utskottets ifrågavarande yttrande rörande Riksgälds-fullmägtiges
förfaringssätt hade ett motstycke uti hvad Banko-Utskottet
i ett här förut behandladt Utlåtande anfört rörande några åtgärder
af Fullmägtige i Riksbanken. Dessa de begge Utskottens anmälanden
till Riksdagen voro dock till följd af sakernas natur af temligen olika
beskaffenhet, ithy att, då Banko-Utskottet endast gjorde en anmälan om
en transaktion, som försiggått utan att föreslå eller åsyfta någon åtgärds
vidtagande för framtiden, så har deremot Stats-Utskottet här afsett med
sin hemställan, att några närmare bestämmelser måtte af Riksdagen göras,
som för framtiden kunna lända till Riksgälds-fullmägtiges efterrättelse.
Om Banko-Utskottets anmärkning varit af enahanda beskaffenhet som
Stats-Utskottets, så borde den förra likasom den sistnämnda kunna föranleda
till någon förändring eller särskildt stadgande i gällande reglemente
för vederbörande Fullmägtige, men är förhållandet ej sådant, så finnes ej
heller någon jemförlighet emellan de begge frågorna. För öfrigt står det
Banko-Utskottet öppet att, med anledning af hvad som förekommit, föreslå
intagandet af något särskildt stadgande i Banko-reglementet, och då
skall det visa sig, om man tilltror sig att antaga ett dylikt stadgande. För
min del tvifla:'' jag derpå.

Herr Muren: Jag finner icke någon anledning att deltaga i det
klander, som af Utskottet på ett indirekt och af åtskillige talare inom
Kammaren på ett ganska direkt sätt blifvit framstäldt mot Fullmägtiges i
Riksgälds-kontoret tillgörande i denna sak. Jag tror och är öfvertygad
om, att ^ de handlat efter bästa öfvertygelse och äfven löst sitt svåra uppdrag
på ett ganska tillfredsställande sätt, ehuru deras operationer måst
ske under en tidpunkt, då konjunkturerna voro särdeles ogynnsamma för
uppnegotierande åt lan. — Man har tadlat Riksgälds-fullmägtige derföre,
att de icke föredragit att höja kapitalrabatten i stället för att sätta upp
räntan till 5 procent.. Detta är dock en smakfråga. Måhända hade det
varit bättre om Fullmägtige underkastat sig den tryckande kapitalrabatten,
ehuru inan ej bör förbise, att kursen på de äldre 4>/2-procents-obligationema
i allt fall skulle hafva sjunkit i samma proportion, och att kursnedsättningen
i begge händelserna skulle hafva blifvit densamma.

Man har påstått, att do äldre 41/2-procents-obligationerna, som förut
vant uppe. ända i 98]/2 procent, ej vidare skulle kunna stiga i kurs, af
den anledning att 5-procents-obligationerna, såsom ställda på utlottning, ej
kunde ga öfver pari. Denna sista omständighet egen visserligen sin läglighet,
men verkar ingalunda på det sätt man föreställt sig. Om 4»/2-procents-obiigationerna till följd af gynnsamma konjunkturer visar benägenhet
att närma sig pari, så kommer deras stigande icke att hindras af 5-procents-obligationerna, emedan dessa då redan äro ur marknaden och befinna
sig på fasta händer; tv man bör ej föreställa sig, att 35,000,000
K:dr Runt, motsvarande icke fullt 2,000,000 jB sterling, kunna tillfredsställa
penningemarknadens behof för någon tid, som är värd att nämnas. Under
tidernas lopp komma 5-procents-obligatiouerna att så småningom absorberas,
och om konjunkturerna sådant medgifva, kunna de derefter med lägre

Den G Mars.

ränta löpande obligationerna ganska val stiga till pari, ehuru jag icke tror
att deras kurs ännu varit så hög.

Det har jemväl blifvit anmärkt, att Riksgälds-fullmägtige redan tillförene
genom upptagande åt ett temporärt lån, der räntan å obligationerna
bestämts till 6 procent, nedtryckt kursen på de äldre utelöpande obligationerna.
Denna anmärkning är lika litet befogad, ty man må icke föreställa
sig, att man med 12,000,000 R:dr styrer kursen på verldsmarknaden.
Alldeles ändamålslöst anser jag det derföre vara, att anslå några
medel till skuldens amorterande genom inköp af obligationer. Eu sådan
åtgärd vore nästan desperat under de omständigheter, hvari vi nu befinna
oss, då vi ej kunna vara säkra på att ej ytterligare behöfva låna. Det
enda rätta sättet att öka kursen på våra obligationer är, att vi ej vidare
upptaga några nya lån. Erfarenheten har visat, att upphörandet af ytterligare
låns upptagande medför denna påföljd; eller hvarföre tror man
kanske, att kursen på de Franska och Engelska statspapperen äro så olika?
England har dock en statsskuld ungefär dubbelt så stor som den Franska,
uppgående till omkring 800,000,000 L sterling. Ej dess mindre hålla
sig de Engelska 3-procents-statspapperen uppe i 90 å 91 procent, då deremot
de Franska icke öfverstiga (39 procent. Detta kommer sig bland
annat deraf, att England icke på flera år utgifvit några statsobligationer,
och att de gamla obligationerna befinna sig på fasta händer, då deremot
de Franska obligationerna, ehuru mindre till antalet, ständigt hålla sig
ute i rörelsen och noteras lågt till följd af Franska Statens på sednare
tider flera gånger förnyade lån. Möjligen kunna flera orsaker härtill förefinnas,
men de nu nämnda hafva alltid de antydda följderna. För hvarje
serie nya obligationer, som utkommer, förlora dessa i värde, hvarvid, när
obligationerna äro ställda på utlottning, och de äldre för hvarje år få
mera chance att utkomma i dragningen, de lättare uppgå i pari, då deremot
de nyare, som ej så snart utlottas, derföre komma att hållas i
lägre kurs.

På dessa skäl hemställer jag, huruvida det kan anses tillständigt att
uttala något, äfven indirekt, klander öfver Fullmägtiges åtgörande i denna
sak. Möjligt är, att do kunnat handla fördelaktigare, men det kan ock
hända, att det icke stått i deras magt; och för min del är jag fast öfvertygad
om, att de vidtagit de åtgärder, som de ansett hafva varit för
Statsverket fördelaktigast.

Men har äfven påstått, att det varit af undseende Fullmägtige ej
velat höja annuiteten. Orsaken härtill kan dock rätt väl hafva varit den,
att de ej ansett rättvist att betunga Svenska folket med eu alltför hög
amorteringskostnad, då lånet varit afsedt till företag, deraf först kommande
slägten skulle draga den egentliga fördelen, och att Fullmägtige
derföre ansett, det amorteringen bort utsträckas för en längre tid. På
enahanda sätt tillvägagår man i andra länder, då fråga är om lån till
jernvägar och andra företag af allmännyttig beskaffenhet. Genom dylika
lån erhållas förbättrade kommunikationer, en vidgad rörelse, en uppdrifven
industri och eu förökad folkmängd. Billigheten fordrar då äfven, att
framtiden, som får njuta alla fördelarne, äfven till någon del bestrider
kostnaderna, som för dessa fördelars nående erfordras. Den nuvarande

generationen

Den 6 Mars.

generationen får i alla fall vidkännas den största och sannolikt enda
tyngden, emedan den nödgas betala ränta och amortering under byggnadstiden
och intill dess att industrien till följd af jernvägsanläggningen hunnit
utveckla sig, så att jernvägsrörelsen lemnar öfverskott till både ränta
och amortering, hvarigenom kommande generationer erhålla alla dessa fördelar
gratis. Jag tror således att man i stället för klander är Riksgäldsfullmägtige
tack skyldig, derföre att de, så mycket möjligt varit, lindrat
nuvarande generations hörda.

. vil1 1111 eJ längre taga Kammarens tid i anspråk utan, vidhållande
min förut uttalade mening, hemställer jag, att Kammaren icke ville fästa
något afseende vid hvad Utskottet i denna punkt anfört.

Herr von Troil: Frågan har blifvit af föregående talare så full ständigt

utredd, att det vore föga lämpligt att åter ingå i en detaljerad
granskning af densamma; dock anhåller jag att, innan den till afgörande
foretages, få yttra några ord.

Ur tvänne synpunkter kan man betrakta frågan; dels i afseende å
det kunder, som blifvh emot Riksgälds-fullmägtige uttaladt, och dels beträffande
den åsigt, Kammaren bör uttala, för att vid framdeles inträffande
likartade fall lända till efterrättelse. Hvad nu först det ifrågaställda
klandel votum beträffar, sa får jag bekänna, att jag tillhör dem, som anse
att man bör gå till väga med den största försigtighet vid uttalandet af
ett ogillande utaf underordnade myndigheters åtgöranden. Man bör ej
heller förbise den svåra ställning, hvari Riksgälds-fullmägtige befunnit sig,
hufvudsakligen föranledd af de stridiga elementer, hvaraf Riksgälds-kontorets
styrelse är. sammansatt, och hvarom första punkten af detta Betänkande
bär tydligt vittnesbörd. Det synes mig dessutom som om Statsutskottet
icke haft för afsigt att klandra Fullmägtiges åtgörande, då Utskottet
ej allenast förklarat, att de ingalunda öfverskridit sin befogenhet,
utan äfven åt dem tillstyrkt décharge, hvarföre jag ock föreställer mig,
att ett bifall till Utskottets hemställan i denna punkt icke skulle innebära
något klandervotum mot Fullmägtige. Jag anser det dessutom vara
ai vigt, att denna punkt bifalles, emedan Kammaren derigenom kommer
att uttala en åsigt i fragan, som är af betydelse med afseende på det
stadgande,. som . bär blifvit ifrågasatt att i reglementet införas. Det
vore nemligen,, i fall Kammaren ogillade detta Stats-Utskottets förslag,
knappast möjligt för Utskottet att sedermera göra framställning om det
ifrågasätta tillägget i reglementet, enär Kammarens afslag kunde tolkas
såsom ett ogillande af de åsigter, som utgöra grundvalen för detta
tillägg.

Ehuru jag således icke vill lasta Fullmägtige för deras åtgörande i
saken, anser jag det dock vara £ör Staten ganska menligt, att räntan å
de sista obligationerna bestämts till 5 procent, då räntan å de föregående
länen endast varit 4''/2 procent, och finner det derföre vara af vigt, att
Kammaren, ehuru ej i form af klander, uttalar sin opinion i frågan, på
det att för framtiden dylika mindre välbetänkta åtgärder icke ånyo måtte
vidtagas; och yrkar jag pa dessa skäl bifall till Utskottets hemställan.

Häruti instämde Herr Ählgren.

liiksd. Prof. in61. 2 Afd. 2 Band.

Den G Mars.

Öfverläggningen var afslutad; och blef ifrågavarande hemställan af
Kammaren bifallen.

Utskottets sednare hemställan under denna punkt,

Bifölls.

Punkten 3, angående jäf för Fullmägtige samt om Fullmägtiges
protokoll:

Utskottets båda under denna punkt gjorda hemställanden biföllos.

Punkten 4, angående förandet af anteckningar om de rörande lånen
ankomna och afgångna skrivelser m. m.,

Bifölls.

Punkten 5, angående utbetalda arfvoden för biträde åt Lånedeputerade.

Härvid yttrade:

Herr Rosenberg: Visserligen vet jag, att här icke torde vara något
annat att åtgöra, än att bifalla Utskottets förevarande hemställan,
men då jag, som i egenskap åt Revisor deltagit uti sista statsrevisionen,
har någon kännedom om huru med denna sak sig förhåller, beder jag
att få yttra några ord till protokollet. Det ser i allmänhet ut, som man
ville draga slutsatser af föregående års förhållanden, för att kunna vidtaga
de förfoganden, man här gjort i fråga om de lemnade arfvodena.
Vi böra dock akta oss, att vi icke dymedelst komma in på den stråten,
att, om en tjensteman en gång fått ökad aflöning eller arfvode för tillfällig
tjenstgöring, han fortfarande och årligen skall få tillgodonjuta samma
förmån. Hvad nu särskilt angår Riksgälds-kontorets sekreterare, så är
det af alla kändt, att hans lön uppgår till 5,000 R:dr årligen, att hans
bostad utgör 7 rum, som torde kunna uppskattas till 1,500 R:dr och att han
dertill under loppet af flera år haft ett särskildt arfvode af 3,000 R:dr,
hvilket tillhopa kan beräknas till minst 9,500 Rall’ årligen. Detta är till
och med mera än presidenterne i Hofrätterna åtnjuta och synes vara bra
mycket för eu person i hans förhållanden, särdeles som han årligen får
åtnjuta 3 månaders tjenstledighet.

Detta om sekreteraren.

Riksgälds-kontorets reglemente föreskrifver, att till de biträden, som
kunna vara behöfliga vid låne-operationerna, Fullmägtige må lemna arfvoden,
dock endast till sådana personer, som icke förut hafva fast lön.
Jag tror icke, att Rikets Ständers mening med detta stadgande varit den,
att alla tjenstemännen i Riksgälds-kontoret skolat få tillgodonjuta denna
förmån. Genom att tilldela arfvoden åt alla, hafva kostnaderna bredvid
de fastställda lönerna blifvit icke obetydliga, Jag finner nog, att man anser
det icke värdt att härvid fästa sig, men om vi fortgå på samma sätt och
draga slutsatser efter de gjorda utbetalningarne från föregående år, så
skola vi slutligen komma derhän, att äfven dylika arfvoden blifva fixa
löner, och dymedelst ådragas Riksgälds-kontoret särdeles dryga förvaltningskostnader.
Jag får derföre fästa Kammarens uppmärksamhet deruppå,
att Revisorernes åtgörande i förevarande fäll haft goda skäl för sig.
Jag nödgas emellertid finna mig nöjd med att punkten lägges till handlingarne,
eller om man vill vid Utskottets hemställan bero, men jag protesterar
mot likadana åtgöranden i framtiden.

Många af Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.

Den 6 Mars.

Herr C. A. Larsson: Äfven jag anser, att utdelande åt tjensteman
åt _ extra arfvoden för hvad de kunna göra utöfver deras egentliga
tjänsteåliggande, om uppdraget är aldrig så obetydligt, icke bör ske. Ett
sådant oskick bör undanrödjas och jag nedlägger deremot min protest
Det tillkommer icke Riksgäld s-kontoret, som är, så att säga, Riksdagens
ombud, att föregå andra embetsverk med sådant exempel. I förevarande
fall hade verkligen en anmärkning af Utskottet bort göras.

Herr Me din: Då vi diskuterat ifrågavarande Utlåtande till slut

både jag ämnat^ yttra mig, men då man nu särskildt klandrat Fullmägtige
för deras åtgörande i förevarande punkt, så vill jag nu i anledning
deraf yttra några ord. Jag erkänner rättvisan af klandret och jag kan
gorå det så mycket mera, som jag inom Fullmägtige icke voterat för en
sa dryg arfvodessumma som den till tjenstemännen utbetalade, utan för
ett mindre belopp. Jag har således bland Fullmägtige hört till minoriteten
och för att gifva bekräftelse derpå, anser jag mig blott böra hänvisa

de handlingar, till kvilka Revisorer^ och Stats-Utskottets ledamöter
hatt tillgång.

Herr Au g. Anderson: Icke heller jag kan gilla den friko stighet,

Riksgälds-fullmägtige i förevarande fall utöfvat. Jag hade trott,
att de bort gå till väga med större sparsamhet och dymedelst lemna lärdom
åt andra embetsverk i konsten att hushålla. Tjenstemännen böra
sköta sina göromål för den lön de hafva, äfven om dessa göromål vid
något tillfälle skulle blifva ökade. Jag instämmer i den afgifna protesten.

Herr Berger: Ehuru det anmärkta förhållandet inträffat före den
ticl jag hade äiaii att inträda såsom Fullmägtig i Itiksgälds-kontoret, vill
jag likväl nämna några ord. Måhända hafva Fullmägtige icke förtjent så
mycket klander i förevarande fall, som de fått uppbära. Jag är ej den
80111 v''11 slosa med Statens medel, men jag vill se saken sådan som den
sig förhåller. Om _ man genomläser Utlåtandet, skall man finna, att Fullmägtige
tillstyrkt ifrågavarande arfvodens utgående, icke derföre att så
skett under föregående år, utan derföre att göromålen under detta år
betydligt ökats, särdeles för Riksgälds-fullmägtiges sekreterare, hvars tid
gemm1 he sålunda ökade göromålen så tagits i anspråk, att det honom
tilldelade arfvodet ingalunda kan anses för högt. Fn nedsättning i hans
arfvode, emot det han haft under de föregående åren, hade aldraminst för
året 1865, då en mängd låne-operationer egde rum, och då hans göromål
i och för låneärenden varit större än förut, bort komma i fråga.

Utskottets hemställan, “att Riksdagen, förvissad att Fullmägtige i dylika
fall för framtiden skola iakttaga all lämplig sparsamhet, ville låta
anmärkningen förfalla1'', vill jag derföre godkänna, öfvertygad som jag är,
att all den hushållning, som lämpligen ske kan, ock skall komma att iakttagas.

• ^ *C ^j1SS011. h’ån Gefleborgs län: På Riksgälds-afdelningen

inom b tafs-Utskottet var jag af den åsigten, att Riksgälds-fullmägtige borde
sä ordna för sig, att deras sekreterare, om ock dennes lönevilkor skulle

Den 6 Mars.

något ökas, måtte tillförbindas sköta de åligganden, honom kunde uppdragas,
utan något särskilt arfvode för hvarje gång honom meddelades
något extra uppdrag. Denna mening segrade dock icke inom Aldelningen,
hvarest framhöllos sekreterarens stora och trägna göromål. Protokollen
äro visserligen vidlyftiga, men de skulle troligen blifva mindre och små,
om derifrån uteslötes hälften eller trefjerdedelar. af hvad de innehålla,
hvilket också utan skada skulle kunna ske. Här borde man måhända
låta bero vid hvad Utskottet hemställt, men äfven sådant synes olämpligt;
bättre är det tilläfventyrs att bifalla Utskottets hemställan, ty då har man
åtminstone sagt något och uttalat förhoppning om bättre hushållning löi
framtiden.

Jag påyrkar derföre bifall.

Jan Andersson instämde med denne talare.

Herr Rosenberg: En föregående talare har dragig i tvifvelsmål

sanningsenligheten af mitt yttrande derom, att samma arfvoden under föregående
år utbetalats till Riksgälds-Mlmägtiges sekreterare, till genmäle
hvarå iag endast ber att få hänvisa till hvad som star pa pag. 16 ai
Utlåtandet, der det heter: “Vidkommande det af Revisorer^ såsom nog
högt särskildt anförda arfvodet för Eullmägtiges sekreterare, hafva lulimägtige
upplyst, att detta arfvodes belopp för år 1865 var lika med det,
som för år 1864 äfvensom för ett föregående år sekreteraren tillerkändes
“ Häntyder icke detta på eu vana att förnya samma åtgöranden
som man förut vidtagit? Emot ett sådant förfarande är det nödvändigt
att yttra sig. Enahanda är förhållandet med Lånedeputerades ofriga biträden.
Rikets Ständer hafva medgifvit, att desse deputerade finge begagna
oundgängligen behöfliga biträden och anvisat till deras aflönande
nödiga anslag. Huru nu förklara, att alla tjensteman i Riksgalds-kontoret
äro nödiga för ifrågavarande ändamål?

Jag kan icke finna det lämpligt afl för hvarje nytt göromål som
ålägges tjenstemännen gifva dem särskilda arfvoden, utan då en person
anställes i en tjenst, bör han åtnjuta en bestämd årlig lön, och med dennas
åtnjutande vara förpligtad att utan särskildt arfvode uträtta hvad
honom varder i tjensten anbefaldt och hans tid och arbetskrafter medgifva.
_

Hvad sjelfva slutklämmen beträffar, så har jag icke yrkat ogillande
deraf, utan ‘ endast att man vill låta vid Utskottets hemställan bero, ty
då har man icke godkänt Utlåtandet, utan eger framdeles öppen profningsrätt
vid förekommande fall, utan att kunna gendrifvas med åberopande
af prejudikater från föregående riksdagar.

Herr C. A. Larsson: Jag är förekommen af Herr Rosenberg Af

en föregående talares yttrande skulle man kunna sluta, att den af Fullmägtige
vidtagna åtgärden med utdelande af arfvoden ej vore annat an
ett enstaka fall, men den, som deltagit i statsrevisionen, har nogsamt
erfarit, att ganska många tjensteman, som hafva fast lön, på. hvilken de
kunna berga sig, likväl ofta fått tillgodonjuta arfvoden för särskilda estyr.
Fullmägtige i Riksgälds-kontoret böra dock val föregå andra em -

Den 6 Mars.

betsverk med goda exempel och icke beträdas med att utdela gratifikationer
af t. ex. 3,000 R:drs belopp till en embetsman, som förut bar i
fast lön 5,000 R:dr. Uttalar man ej strängt ogillande af ett slikt förfarande,
så blifver följden ingen.''

Herrar O. B. Olsson, Kolmodin, Peter Andersson, JBusch, Jöns Pehrsson
m. fl. instämde häruti.

Herr Jonas Andersson: För min del gillar jag den här uttalade
grundsatsen, att tjensteman icke ega berättigade anspråk på särskilda arfvoden
för hvarje särskild förrättning, som dem i tjensten kan uppdragas,
men jag hemställer på samma gång till Kammarens bepröfvande, huruvida
det kan vara billigt att klandra Utskottet, då det här indirekt antydt för
Fullmägtige hvad de hädanefter böra iakttaga.

För öfrigt vill jag fråga till hvad resultat en direkt anmärkning i
förevarande fall skulle leda. Hvad som skett kan numera ej hjelpas, ty
Fullmägtige kunna icke åläggas godtgöra de ufbetalade arfvodena. Utskottets
hemställan atser endast eu trygghet för framtiden. Skulle man
vilja vidtaga någon verklig åtgärd i förevarande fall, så är dertill tillfälle,
då vi få till pröfning det blifvande reglementet för Riksgälds-kontoret,
deri då kan intagas en bestämd föreskrift om huru skall förfaras i sådana
fall, hvarom här varit fråga.

Herr Bofsén instämde.

Herr Ake Andersson: Genom hvad jag af uti denna fråga till gängliga

handlingar inhemtat, anser jag Revisorernes anmärkning vara
fullt befogad; men då jag icke vill vara så sträng som en föregående
talare, Herr Carl Anders Larsson, hemställer jag, att Kammaren måtte
låta vid Utskottets hemställan bero.

Herr Lindström: Under närvarande tider och förhållanden tror

jag, att man icke kan nog betona nödvändigheten af all möjlig hushålla
samhet med Statens medel. Jag håller också Revisorerne räkning för det
de på ifrågavarande sak fästat uppmärksamhet, men tror tillika, att det
mål man här söker likaväl vinnes på det sätt Utskottet föreslagit som
genom något annat. I öfrigt tror jag att det i allmänhet vore godt, om
de som föra sparsamhetens talan sjelfva föreginge med goda exempel.
Månne Revisorerne för deras del gjort detta, då de för omkring åtta eller
fjorton dagars tjenstgöring tilldelat sin sekreterare 675 R:dr? Jernför man
denna aflöning med den Riksgälds-kontorets sekreterare - iör årslång tjenstgöring
tillerkända, så frestas man att antaga motsatsen. Härom har jag
velat erinra, på samma gång som jag hemställer till Herr Rosenberg, om
han icke skulle vilja afstå från sin uttalade mening och i stället sluta sig
till dem som vilja bifalla Utskottets hemställan.

Herr Rosenberg: På samma gång jag erkänner, att jag varit med
vid sista statsrevisionen, får jag derjemte erinra om, att jag icke var den
ende ledamoten deri. Detta äfvensom att man kan tillhöra minoriteten

Den 6 Mars.

vid ett ärendes behandling, och då icke kan ikläda sig ansvarighet för
majoritetens åtgörande, hör vara klart för till och med den siste talaren.

Öfverläggningen förklarades vara afslutad; och Utskottets hemställan

bifölls.

Punkten 6, angående inskränkning af Riksgälds-kontorets verksamhet.

Utskottets yttrande lades till handlingarne.

Punkten 7, angående de åt Fullmägtiges sekreterare och en kommissarie
upplåtna boställsrum.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8, angående tillämpningen af föreskrifterna rörande befrielse
från erläggande af bevillning efter första artikeln.

Med anledning häraf yttrade:

Herr Friherre Al strö mer: Ätt uppdraga en bestämd gränsskilnad
emellan hvad som tillhör det ena eller andra Utskottets handläggning
torde vara ganska svårt. Så förekommer nu här en fråga, angående
tillämpningen af föreskrifterna rörande befrielse från erläggande af bevillning
efter första artikeln, som kan synas kinkig beträffande bestämmandet
af det Utskott, som bör behandla den. Stats-Utskottet har ansett
Revisorernes anmälan i förevarande fäll böra hänvisas till Bevillningsutskottet.
Förhållandet är emellertid att ibland de utgifter, som denna
åttonde punkt afser, är det endast den personliga skyddsafgiften, som
Bevillnings-förordningen innehåller stadgande om och i detta fall hänvisar
förordningen till mantalslängden. Föreskrifterna, hvarom fråga är, innehållas
endast uti Kongl. Förordningen om mantalspenningar^ utgörande,
och Stats-Utskottet torde sålunda finna, att detsamma bör i första hand
behandla detta ämne. Önskar Stats-Utskottet under behandlingen deraf
att sammanträda med Bevillnings-Utskottet, så kan framställning derom
göras. Jag påyrkar derför punktens återremitterande till Stats-Utskottet.

Herr Björck: Det förhåller sig visserligen så, att Bevillnings förordningen

i fråga om den personliga skyddsafgiften hänvisar till mantalslängden,
men hvad som föranled t Stats-Utskottet att hänvisa detta
ärende från sig, är den omständigheten, att Revisorerne hufvudsakligen
fästat sig vid de belopp, hvarmed bevillningen efter första artikeln utgått
samt gjort framställning derom. Det Utskott, som handlägger bevillningsärenden,
har Stats-Utskottet ansett äfven höra behandla detta, Det är
visserligen sannt, att Stats-Utskottet har att tillse och vaka deröfver, att
alla Statens inkomster ordentligen ingå, äfvensom särskildt att mantalspenningarne
fullständigt redovisas, och detta Utskott hade således måhända
kunnat och kanske bort handlägga denna fråga i hvad den angår mantalspenningarne.
Stats-Utskottet har dock ej kunnat utfinna medel att
förekomma dylika afkortningar, men derför är det icke omöjligt, att Bevillnings-Utskottet
kan göra det. Om ock Stats- och Bevillnings-Utskotten
skola framdeles gemensamt sammanträda för slutligt afgörande af detta
ärende, bör dock frågan af Bevillnings-Utskottet undersökas, och det är
äfven möjligt, att Stats-Utskottet blifver förhindradt att något härutin -

Den G Mars.

nan åtgöra, i anseende till mängden af ärenden, som samma Utskott
har att handlägga.

Med denne talare instämde Herr Jonas Andersson.

Herr Friherre Alströmer: Jag vill ej bestrida, att ju icke Statsutskottet
käft anledning att hänskjuta denna fråga till Bevillnings-Utskottet,
då Revisionen hufvudsakligen fästat sig vid den personliga skyddsafgiften,
men rigtigast torde val vara, att de föreskrifter, som gälla för
kapitationsafgiften mantalspenningarne, fortfarande få ligga till grund
för alla dylika afgifter, hvarigenom enhet så mycket som möjligt beredes.
Jag tror derföre, att frågan bör behandlas af Stats-Utskottet, som har att
behandla ändringar i Mantalsskrifnings-förordningen.

Herr Lindström: Då de skäl, som blifvit anförda från båda sidor,

väga ungefärligen lika, är det svårt att bestämma sig för hvilken mening
man skall biträda; men då det i det hela kan vara likgiltigt hvilketdera
Utskott som skall behandla frågan, och denna är, efter hvad jag erfarit,
af Första Kammaren återförvisad till Stats-Utskottet, så och för tidens
vinnande vill äfven jag förorda återremiss.

Herr Eric Ersson från Gefleborgs län: Det är väl sannt, att

Bevillnings-förordningen i sin första paragraf hänvisar till mantalslängden
och mantalspenningar, men då Revisorernes anmärkning emellertid specielt
rörer en afgift, som i Bevillnings-förordningen är upptagen, så synes det
mig icke tillkomma Stats-Utskottet att behandla en sådan Revisorernes
anmälan förr, än Bevillnings-Utskottet dermed tagit befattning. Om Bevillnings-Utskottet
icke finner sig kunna på egen hand gå i land med
denna fråga, så har det sig öppet att begära sammanträde med ledamöter
från Stats-Utskottet, och jag vill derföre bifalla punkten.

Herr S w a r t z : Revisorerne hafva i sin anmälan endast afsett den

personliga skyddsafgiften, men sannolikt har detta skett af förbiseende,
och på samma sätt har det gatt i Stats-Utskottet. Den tabell, som Revisorerne
afiemnat, kan nemligen anses lika väl utvisa förhållandet med befrielserna
i de olika länen från mantalspenningarnes utgörande, emedan
Bevillnings-förordningen stadgar, att den personliga skyddsafgiften skall
erläggas endast af dem, som betala mantalspenningar. Bevillnings-Utskottet
bör det derföre ej tillkomma att taga någon befattning med denna fråga,
utan åligger detta det Utskott, som har att granska tillämpningen af föreskrifterna
om mantalspenningarnes utgörande. Ett Utlåtande från Bevillnings-Utskottet
i förevarande fråga skulle ej kunna innebära något annat
än en erinran om detta förhållande, och derpå skulle Kammaren få remittera
ärendet till Stats-Utskottet. Det synes derföre vara enklast och
rättast att nu återremittera punkten till sistnämnda Utskott.

Herr Ola Jönsson: Under behandlingen af förevarande Utlåtande

har jag ej velat begära ordet, för att försvara sednaste Revisions tillgörande
i afseende på arfvodet till sin sekreterare; men då jag nu har ordet, för
att yttra mig i ett annat afseende, skall jag begagna tillfället att säga

Den 6 Mars,

några ord äfven derom. Den värde ledamot, som klandrat Revisorernes
förenämnda åtgärd var Statsrevisor år 1864, då sekreteraren vid Revisionen
erhöll 900 R:dr. Vid 1865 års revision nedsattes detta belopp till 800
R:dr och vid sednaste revision till 650 R:dr. Således hafva Revisorerne
ådagalagt den sparsamhet de kunnat.

Den punkt, hvarom nu är fråga, eller åttonde punkten i Utlåtandet, och
innehållet af densamma kan jag beklagligen ej nöjaktigt förklara. Under
revisionstiden tillgick det så, att åtskillige af Revisorerne fingo i ujopdrag
att företaga en resa till Skåne i revisionsändamål. Under tiden sammanträdde
öfrige, härstädes qvarvarande Revisorer på en afdelning. Der framkastades
ett förslag i det syfte, hvarom denna punkt förmäler. Jag motsatte
mig detsamma. Något beslut fattades icke då för tillfället, utan
frågan företogs sedermera, då de öfrige Revisorerne återkommit från Skåne,
på en annan afdelning, der jag icke var tillstädes. På denna afdelning
godkändes förslaget. Om jag deltagit i denna afdelnings göromål, skulle
jag bestämdt reserverat mig, ty jag kan ej biträda denna Revisorernes
anmälan. Vill man befria individer från deltagande i kommunens utskylder,
så kan man ock befria dem från bevillning till Staten. Punkten bör
således, enligt min åsigt, återremitteras till Stats-Utskottet.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt, att, med afslag å Utskottets
hemställan, denna punkt skulle till Stats-Utskottet återförvisas.

Punkten 9, angående décharge för Riksgälds-kontorets styrelse och
förvaltning.

Herr Ola Jönsson: Då jag begärt ordet för att motsätta mig bifall
till nu föredragna punkten, bar jag icke sökt skälet härför i Fullmägtiges
åtgöranden, utan sker det af rent formela skäl. Om nemligen
Riksdagen meddelar Fullmägtige decharge till den 28 Januari innevarande
år, så _ uppstår det missförhållandet, att protokollen ända från den 23
Augusti förlidet år till nyssnämnda dag eller för en tid af fem månader
undgå kommande Revisorers granskning. Jag vet allt för vill att det varit
vanligt att Stats-Utskottet ensamt granskat protokollen, som förts
under tiden från den, då Revisorerne slutat samma granskning af Riksgäldsfullmägtiges
protokoll, och till den tid, då Utskottet slutat granskningen
af revisionsberättelsen, men det var ett helt annat förhållande, då riksdag
hölls blott hvart tredje år, och riksdagen dessutom tog sin början i Oktober,
då det var protokollen under en kort mellantid hvart tredje år,
som sålunda icke blefyo af Revisorerne granskade. Nu deremot då riksdagen
återkommer årligen och börjas i Januari, skulle enligt samma praxis,
såsom jag förut antydt, Fullmägtiges protokoll för minst fem månader
årligen eller nära halfva tiden blifva granskade endast af Stats-Utskottet.
Jag betviflar icke att Stats-Utskottet både vill och kan verkställa eu sådan
granskning, men enär Utskottets tid är dyrbar, tror jag det skulle
vara till stor lättnad i Utskottets arbete, om revisionsberättelsen kunde
läggas till grund för samma granskning, hvarför jag yrkar den ändring i punkten,
att i stället för hvad som är föreslaget, “till och med den 28 Januari
innevarande år“, det må heta, “till och med den 23 Augusti 1866“.

Den G Mars.

Herr C. A. Larsson: Äfven jag förmodar att Utskottets tillstyrkan i
denna punkt grundar sig på något misstag. Icke går det an att så gå
Revisorerne i förväg, att man lemnar decharge åt Fullmägtige för en
tid, för hvilken Riksgälds-kontorets räkenskaper ej ännu hunnit att af
Revisorerne granskas, hvilket skulle ske derest vi godkänna i sin helhet
Utskottets föreliggande förslag. Kanske torde någon af Utskottets ledamöter
lemna meddelande, huru med denna sak det sig rätteligen förhåller.

Herr Björck: Jag vill fästa föregående talares uppmärksamhet

deruppå, att på samma sätt Stats-Utskottet nu föreslagit i afseende på
décharge för Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, tillförene under en längre
följd af riksdagar tillgått, och något skäl att nu förändra detta förhållande
torde icke vara för handen. Då Rikets Ständer tillförene sammanträdde
på hösten straxt efter statsrevisionen, fick deras Stats-Utskott
emottaga Fullmägtiges protokoll och öfriga handlingar, hvilka af Utskottet
granskades, utan att räkenskaperna varit af Revisorerne granskade; men
som Ständernas sammanträde egde rum straxt efter revisionen, fästades
icke synnerlig uppmärksamhet dervid. Nu efter representations-förändringen
blifver visserligen en större del af räkenskaperna icke af Revisorerne
granskad, innan Utskottet till behandling företager déchargefrågan, men
detta hetyder mindre, då Utskottet föreslår décharge endast för såsådana
beslut och åtgärder, som finnas antecknade i Fullmägtiges protokoll.
Föregående Riksdags Stats-Utskott hade granskat Riksgälds-kontorets
förvaltning till den 26 Oktober 1865 och föreslog décharge för Fullmägtiges
åtgärder intill den tiden. Nu har innevarande Riksdags Statsutskott
fortsatt granskningen och föreslår décharge för tiden från
sistnämnde dag till den 28 Januari • innevarande år, men, såsom jag
redan anmärkt, denna décharge afser endast de i Fullmägtiges protokoll
antecknade beslut och åtgärder. Naturligtvis äro icke ännu en del af
räkenskaperna under denna tid af Revisorerne granskad, och innan sådant
skett, upphör icke Fullmägtiges ansvar för de anmärkningar, hvartill en
sådan revision kan föranleda. Omständigheter kunna nog finnas, hvarom
protokollen icke något förmäla, men som kunna föranleda anmärkningar,
för hvilka Fullmägtige icke äro ansvarsfrie, äfven om dem medgifves
decharge i öfverensstämmelse med hvad Utskottet föreslagit. Det kan väl
synas mindre lämpligt att skilja en del af förvaltningen från en annan del och
meddela särskild décharge för denna, men så ser man att det tillgår inom
Statsförvaltningens alla grenar, ja till och med i afseende på sjelfva Statsrådens
ansvarighet. Man begagnar sådana uttryck vid déchargens meddelande,
genom hvilken ansvarigheten för de åtgöranden, som icke finnas
i protokollen anmärkta, bibehålies. Förhållandet, om det ock, såsom sagdt
är, är något oegentligt, kan dock för närvarande svårligen ändras, och
jag hemställer förty, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förevarande
hemställan.

Herr C. A. Larsson: I motsats mot sist föregående talaren får jag
tillkännagifva, det jag icke kan bifalla Utskottets hemställan i förevarande
punkt. Det är en väsendtlig skilnad emellan nu och förr. Statsrevisionen
pågår som man vet från den 15 Augusti till den 15 Oktober, och

Den 6 Mars.

omfattade den décharge som lemnades hela den tid, som varit föremål för
Revisorernes granskning. En lucka af 14 dagar uppstod visserligen då
äfven, som var alldeles fri från granskning af Revisorerne, men genom
bifall till Utskottets förevarande tillstyrkan skulle en dylik lucka uppstå
på en tid af icke mindre än fem månader. Det är icke nog med att
granska Fullmägtiges protokoll, utan räkenskaperna böra äfven genomgås,
och anser jag derföre någon så fullständig granskning för den tid, hvarom
nu är fråga, icke hafva skett, att décharge kan meddelas, utan påyrkar jag att
décharge gifves allenast till den tid, som Revisorernes granskning omfattar.

Herr Eric Er sson från Gefieborgs län: Man har alltid förut an sett

såsom ganska praktisk den åtgärd Revisorerne vidtagit, att nemligen
granska och revidera äfven för tiden efter den dag, då revisionen egentligen
var afslutad, och intill den dag revisionsberättelsen aflemnades. Det
är visserligen icke något hinder för Revisorerne att underkasta räkenskaperna
för den tid, hvarom nu är fråga, ny granskning, men Utskottet
har emellertid ansett nödigt, att sjelf granska så långt fram i tiden som
möjligt, och för hela denna tid tillstyrka décharge, enär ombyte af Fullmägtige
annars kan under tiden inträffa. För min del yrkar jag bifall
till hvad Utskottet i ämnet tillstyrkt.

Herr Ola Jönsson: En föregående talare yttrade att det blott är

Fullmägtiges protokoll men icke räkenskaperna, som inom Stats-Utskottet
undergått granskning, och vill jag med anledning deraf fästa uppmärksamheten
derpå, att, derest räkenskaperna varit fullt färdiga, det ju kunnat
hända att Utskottet företagit sig granska äfven dem, så att på detta sätt
också de undgått Revisorerne. I öfrigt medgifver jag att det i brist af
tillräcklig tid icke är möjligt för Revisorerne att till fullo genomgå räkenskaperna,
men deremot böra de kunna medhinna^ att taga kännedom om
de hos Fullmägtige förda protokoll, hvilken förberedande granskning bör
betydligt underlätta den slutliga granskningen inom Stats-Utskottet. Enligt
hvad förut blifvit anmärkt är det en väsendtlig skilnad emellan nu
och förr, då Riksdagen sammanträdde blott hvart tredje år, ty då var den
mellantid, hvarunder någon granskning icke egde rum, icke så lång, hvaremot,
derest Riksdagen biföll Utskottets tillstyrkan om décharge allt intill
den 28 sistlidne Januari, denna mellantid komme att uppgå till fem månader,
för hvilken tid såväl protokoll som räkenskaper skulle lemnas
utan all granskning. Jag yrkar fortfarande bifall till min redan gjorda
hemställan.

Herr Björck: Jag har redan förra gången jag hade ordet sökt visa

skilnaden emellan granskningen af Fullmägtiges räkenskaper samt de hos
Fullmägtige förda protokoll, och anser jag nödigt att, för frågans rätta
bedömande, denna skilnad noga påaktas. Man bör ihågkomma, att 1866
års räkenskaper icke till någon del undergått granskning hos Revisorerne
och att till följd deraf den décharge, som nu skall meddelas Fullmägtige
i Riksgälds-kontoret, bör gifvas i sådan form, att den afser allenast Fullmägtiges
beslut oéh åtgärder, sådana de finnas till protokollet antecknade,
på det att, om sedan skulle visa sig att någon åtgärd vidtagits, som kan

Den 6 Mars.

föranleda till ansvarspåföljd men icke finnes omförmäld i protokollen,
ansvarigheten för Fullmägtige i allt fall må stå qvar. Vill man^derföre
att decharge skall meddelas, så måste det ske i denna form, eller ock
måste man afstå den. Möjligen kan det blifva nödigt att för framtiden
tillvägagå på ett annat sätt — ehuru jag vågar ifrågasätta detta — men
säkert är att det mål, man nu åsyftar, icke vinnes hvarken genom afslag
eller genom en återremiss till Utskottet. Det skulle möjligtvis kunna
hända, att Fullmägtige, om deras yttrande öfver någon anmärkning framdeles
infordras, säga såsom sanningen är: “vi hafva till eder granskning
framlagt alla handlingar och räkenskaper, men då ni underlåtit att inom
det derefter följande året granska dem, så är o vi nu icke längre ansvarige.
“ Det är således icke skäl att Kammaren frångår eu praxis, som har
goda skäl för sig och som är så gammal, att jag numera icke tilltror mig
uppgifva tiden, då den tagit sin början. I fråga om ansvarigheten för
Stats-Rådets ledamöter heter det i sista momentet af 107 § Regerings-formen:
“Allt, hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt,
bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade och ingen
ny, till ansvarighet förbindande granskning af ny Riksdag i samma mål
vara tillåten; dock bör, oaktadt den af Riksdagens Utskott eller Revisorer
förrättade generela öfversigt af statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande
embetsmål! att verkställa den speciela revision, som dem i kraft
af deras embetsbefattning tillkommer “; man ser således att förbehåll är
gjordt i afseende å granskningen af räkenskaperna, och synes det mig som
borde samma förbehåll vara gällande i nu förevarande fall. Utgående
derifrån, att decharge bör meddelas Fullmägtige i Riksgälds-kontoret för
hvad af dem redovisats, men deremot innehållas för den tid någon redovisning
ännu icke afgifvits, påyrkar jag bifall till hvad Utskottet i föredragna
punkten hemställt.

Herr Uhr: För min del tycker jag, att Kammaren med största lugn

kan bifalla Utskottets hemställan i denna punkt, och anser att den tillstyrkta
déchargen kunnat utsträckas utöfver den tid, hvarom här nu är
fråga, enär densamma allenast omfattar de beslut och åtgärder, som finnas
antecknade i Fullmägtiges protokoll, och icke eu gång allt hvad somblifvit
hos Revisorerne granskadt. I öfrig t tror jag att Stats-Utskottet har lika
magt och förmåga som Revisorerne att verkställa granskning för tiden
efter den dag, då revisionen upphörde, och påyrkar jag derföre bifall till
Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr C. A. Larsson: Att Stats-Utskottet är berättigad! att taga
kännedom om och granska Fullmägtiges i Riksgälds-kontoret åtgöranden
är utom allt tvifvel, och finnes ett sådant berättigande tydligt uttalad t i
39 § af gällande Riksdagsordning, men deremot tillkommer icke Utskottet
att föreslå decharge för Fullmägtige. I 72 § Riksdags-ordningen finnes
föreskrifvet, att hvarje statsrevision skall omfatta ett års afslutade räkenskaper,
samt att de anmärkningar, Revisorerne i sin berättelse framställa,
skola af påföljande Riksdag öfverlemnas till vederbörande Utskotts granskning
och vidare behandling. Då nu således den decharge, som bör meddelas,
allenast bör afse sådana åtgöranden, som finnas upptagna i revi -

Den 6 Mars.

sionsberättelsen, så hade jag trott att decharge nu bort meddelas allenast
för den*tid samma berättelse omfattar och blott afse deri anmärkta ärenden.
Utskottet har blifvit tillagd granskningsrätt allenast i ändamål att
kunna bilda sig ett omdöme om Statsverkets tillstånd och behof, men eger
ej rätt att föreslå décharge. Särdeles förvånar det mig att höra åberopas
stadgandet angående Stats-Rådets ansvarighet, och synnerligast från det
hållet, ty vi veta ju alla, att den granskning af Stats-Rådets protokoll, som
hos Riksdagen i dess Konstitutions-Utskott försiggår, sedermera lägger
oöfverstigligt. hinder i vägen för all vidare granskning af Revisorerne, ty
det invändes blott att, då granskning skett hos Riksdagen utan anmärkning,
décharge dymedelst är gifven och all vidare granskning obehörig.
Jag protesterar derföre emot att meddela décharge för sådant, som icke
undergått granskning af Revisorerne.

Herr Eric Er sson från Gefleborgs län: Derest vi skola meddela
décharge allenast för den tid, som Revisorernes granskning omfattar, så
böra vi sluta med år 1865, enär 1866 års räkenskaper ännu icke blifvit
af Revisorerne granskade. En besynnerlighet vore det likväl, om décharge
skulle meddelas först 11A år efter den tid samma décharge afser, och
befarar jag att det skulle blifva ganska svårt för Riksdagen att taga reda
på huru Fullmägtige skött sina åligganden, om all granskningsrätt i detta
afseende vore Stats-Utskottet betagen.

Herr Ola Jönsson: Det är allenast med anledning af siste talarens
yttrande som jag begärde ordet för att erinra, att déchargen blott afser
de beslut och åtgärder, som finnas upptagna i Fullmägtiges protokoll,
och att frågan således endast rörer protokollen, men att, då dessa blifvit
granskade blott intill den 23 Augusti 1866, det är tydligt och klart
att genom bifall till Utskottets hemställan all vidare granskning för tiden
från nämnde den 23 Augusti och intill den 28 sistlidne Januari förhindra
det. Jag hyser icke något misstroende till Stats-Utskottet, utan tror att
det möjligen kan granska lika bra som Revisorerne, men onekligt är att
denna granskning bör förefalla vida lättare, om till ledning för densamma
Revisorernes berättelse finnes att tillgå. Om nu från den tid, Revisorernes
granskning annars omfattar, borttages ett hälft år, så återstår för clessa
sannerligen icke mycket att göra. Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande
i saken.

Herr Lindström: Då jag icke kan bestrida, att ju den åsigt, som

uttalats af Herrar C. A. Larsson och Ola Jönsson, i viss mån eger sin
läglighet, nemligen att Riksdags-ordningen allenast åt Revisorerne men icke
åt Utskottet tillerkänner granskningsrätt, och att således Utskottet icke
eger föreslå décharge i afseende å andra Banko- eller Riksgälds-fullmägtiges
åtgöranden, än de som varit föremål för en sådan granskning, så kan
jag icke heller förneka att ett fel här blifvit begånget, hvilket dock närmast
torde få tillskrifvas den förändrade tiden för Representationens sammanträden;
men vid det förhållande att ett likadant förbiseende egt rum
vid behandlingen af décharge-betänkandet för Banko-fullmägtige, hvilka
undfått décharge för hela den tid, hvarom nu är fråga, samt Första Kam -

Den 6 Mara.

maren bifallit förevarande punkt sådan den i Utlåtandet förekommer, så
vågar jag hemställa, om icke bemälde talare skulle vilja låta det af dem
framställda yrkande förfalla och bifalla punkten, helst vid en kommande
riksdag tillfälle nog erbjuder sig att rätta det missförhållande som nu
uppkommit.

Herr Svensén: Föregående talare yttrade att någon gransknings rätt

icke skulle tillkomma Stats-Utskottet, men detta måtte bero på orätt
uppfattning å hans sida af 39 § Riksdagsordningen, hvarest en slik
granskning ålägges Utskottet såsom en skyldighet. Icke heller tror jag att
grundlagen eller Statens rätt blifver för nära trädd, derigenom att Utskottet
företager sig att granska de hos Fullmägtige i Riksgälds-kontoret
förda protokoll så långt fram i tiden som möjligt, utan att detta tvärtom
är till nytta, ty emellan sista revisionen och tiden för Riksdagens sammanträde
kunna inträffa omständigheter, som förtjena att beaktas, men i anledning
hvaraf allt vidare åtgörande skulle vara för sent, om dermed skulle
dröjas till nästa statsrevision. Då icke något, enligt min tanke, kan riskeras
genom att bevilja den décharge Utskottet tillstyrkt, så instämmer
jag med de talare, Indika yrkat bifall till punkten.

Herr C. A. Larsson: Jag anser mig böra ytterligare en gång erinra
det jag icke bestridt, att ju Utskottet eger både rättighet och skyldighet
att granska Riksgälds-fullmägtiges protokoll så nära intill tiden för
Riksdagens sammanträde som möjligt, men å andra sidan kan jag icke
inse hvad våda ligger uti att innehålla med meddelandet af décharge, intilldess
en sådan granskning blifvit verkställd jemväl af Revisorerne, ty
om någon ansvarighet för Fullmägtige skall ega rum i sjelfva verket och
icke vara blott ett tomt ord, så bör den väl stå qvar, intilldess eu sådan
granskning af Revisorerne egt rum.

Öfverläggningen var slutad.

Herr Talmannens proposition på bifall till Utskottets förslag utan
förändring besvarades med dels ja och dels nej, hvarjemte votering begärdes.
I anledning häraf uppsattes nu, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som godkänner den af Stats-Utskottet i nionde punkten af dess
Utlåtande N:o 27, för Fullmägtige i Riksgälds-kontoret tillstyrkta décharge,
sådan densamma i nämnde punkt lyder,

röste ja;

Den det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren, med godkännande i öfrigt af déchargemeningen,
beslutat att de i densamma sist förekommande orden: “den 28
Januari innevarande år“ skola ändras till “den 23 Augusti 1866“.

Voteringen, härefter i grundlagsenlig ordning anställd, utföll med 71
ja mot 73 nej; i följd hvaraf Kammaren beslutat, att den åt Fullmägtige
i Riksgälds-kontoret meddelade .decharge icke skulle omfatta några sednare
beslut och åtgärder än dem, som finnas antecknade i Fullmägtiges protokoll
till och med den 23 Augusti 1866.

Den 6 Mars.

I anledning af detta beslut begärdes ordet af

Herr M e din, som yttrade: Jag har icke deltagit i den votering,
som nu försiggått, men jag anser mig dock böra till protokollet uttrycka
den åsigt jag hyser, att Kammaren nu icke handlat i konseqvens med det
beslut Kammaren förut fattat, hvarigenom nemligen decharge blifvit Bankofullmägtige
meddelad.

§ 7.

Vid _ ånyo skedd föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 27,
i anledning af Kong! Maj:ts nådiga Proposition angående statsbidrag till
anläggande af väg invid Råne eif emellan allmänna kustlandsvägen samt
Degersels Öfverstby, yttrade:

Herr De Maré: Genom bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan
befarar jag tillkomsten af ett farligt prejudikat, som genom sina
konseqvenser kan leda till svåra och betänkliga följder för framtiden.
Rikets sednast församlade Ständer hafva för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar till
Kongl. Maj:ts disposition för år 1867 anvisat ett anslag af 150,000 Rall’,
men om för anläggning af nu ifrågasatta nya väg ett särskilt anslag af
38,830 R:clr beviljas Råneå socknemän, så vore i och med detsamma Riksens
Ständers beslut om anslagssumman öfverskridet, och i stället för
150,000 Rall- komme denna summa att uppgå till 183,830 Rall*. Det
motiv, som blifvit lagdt till grund för den nådiga framställningen eller behofvet
af arbetsförtjensts beredande inom orten, befarar jag kommer att
åberopas från mångfaldiga landsändar, der det är af vigt att erhålla antingen
nya vägar eller ock omläggning och förbättring af gamla sådana.
På ° denna grund anser jag klokheten bjuda oss att afslå ifrågavarande
Utlåtande. Jag är dock öfvertygad derom, att Råneå socknemän det oaktadt
icke gå miste om understöd till det belopp Kongl. Maj:t aktar nödigt
bevilja desamma, ty jag tager för alldeles gifvet att utaf de för 1867 till
vägförbättringar anslagne 150,000 R:dr understöd varder dem beviljadt.
Jag vill nu icke ingå i någon undersökning, huruvida den nu begärda
summan kan tåla någon nedprutning, men jag vill icke neka det den synes
mig väl. stor för en enda socken, och att den temligen djupt skulle ingripa
uti det belopp af 150,000 R:dr, som för detta ändamål blifvit för
hela Riket afsedt.

Det understöd, som på detta sätt skulle komma de af missväxt lidande
till del, skulle äfven först, med den i dessa trakter snart inträdande
våren, blifva dem till gagn, ty först då lärer arbete på väganläggningar
kunna företagas, hvarföre och då jag anser det vara af vigt att icke tillgripa
fonden för undsättningar vid missväxter eller felslagna skördar under
form af att derutaf lemna arbetsförtjenst åt nödställde, och då denna
fond således icke bör användas till andra än det dermed egentligen afsedda
ändamål, föranlåtes jag yrka af slag å Utlåtandet.

Herr Statsrådet von Ehrenheim: I anledning af den förre talarens
yttrande anhåller jag få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att detta

Den 6 Mars.

anslag blifvit begärdt just med afseende på den missväxt, som under flera
år drabbat innebyggarne i ifrågavarande landsort, och att anslaget alltså
hufvudsakligen är att betrakta såsom ett understöd åt den genom felslagna
skördar lidande fattigare befolkningen derstädes samt således faller
under samma bestämmelser som de medel, hvilka äro afseddå till undsättningar
vid missväxtår. Att felslagna skördar skola lemna bedröfligare och
svårare följder inom dessa nordliga trakter än inom andra delar af vårt
land är lätt begripligt, och då till dessa svårigheter kommer ytterligare
den omständigheten, att Gellivara bolag, af hvars rörelse befolkningen påräknat
arbete och inkomst, inställt sin verksamhet och derigenom gjort
den rådande förlägenheten ännu större, så synas skäl nog tala för bifall
af'' ifrågavarande hemställan, den jag ock hoppas måtte af Kammaren
godkännas.

Herr Peter Andersson: Då Herr de Hare så fullständigt an dragit
de skäl, hvilka tala för afslag af ifrågavarande Utlåtande, vill jag icke
trötta Kammaren med uppräknandet af några flera, utan förenar mig med
denne talare, under yrkande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande anhållan måtte
af denna Kammare icke varda godkänd.

Herr Ahlgren: Jordbruket är i Norrbottens liksom i Rikets öfriga
län en hufvudnäring, men som der har att kämpa emot långt större hinder
än på något annat ställe i vårt land. “Så har länet under de fyra sednaste
åren varit hemsökt af missväxt, och om under sådana förhållanden något
understöd af allmänna medel begäres för att i någon mån lindra den nöd,
som felslagna skördar lemna i sina spår, må det icke väcka någon förundran.
Näst utdikning af sänka trakter är anläggning af landsvägar för
dessa vidsträckta och afsides belägna bygder af högsta vigt, ty mycken
dyrbar tid förspilles och många dryga kostnader förorsakas genom den
stora brist på kommunikationsleder, som der är rådande. Hemmansåboar
oclr nybyggare, som bo långt upp i skogarne från allmänna farvägen, måste
ofta nog sjelfve bära sina förnödenheter, då det är omöjligt att komma
fram med dragare på de der befintliga stigarne. Mycket vore att säga
om de förhållanden, som föranleda till bifall af Utskottets nu gjorda hemställan;
men då en god sak talar för sig sjelf och då det vore obilligt att
afstå hvad som här blifvit begärdt, yrkar jag att ifrågavarande Utlåtande
måtte af Kammaren godkännas.

Flere af Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.

Herr Ostman: Jag hade icke trott att någon röst skulle höja sig

för afslag, isynnerhet som jag an&er att Utskottet handlat ganska rigtigt,
då det tillstyrkt bifall till en af Kongl. Maj:t aflåten Proposition i detta
ämne. Det är icke första gången som dylika anslag begäras för åstadkommande
af allmänna arbeten, afsedda att lindra det betryck missväxter
alltid qvarlemna i de orter, der de framgått, och vi minnas säkerligen litet
hvar huruledes för blott några få riksdagar sedan anslag beviljades för en
väganläggning inom Elfsborgs län, för att på samma gång bereda arbetsförtjenst
åt nödlidande derstädes. En känd sak är, att behofvet af nya
väganläggningar företrädesvis gör sig gällande i de norra orterna, och en

Den G Marg.

bedröflig sanning är, att missväxt der härjat flera år å rad, hvarföre och
då man, genom bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande hemställan, kan förena
tvänne goda ändamål, nemligen åstadkommande af nya kommunikationsleder
och afhjelpande af nöd och brist, jag yrkar att Stats-Utskottets
nu föredragna Utlåtande måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Johannes Andersson: Jag kan icke neka, det jag ansfer
det begärda anslaget alltför högt tilltaget, så att jag icke finner det underligt,
att afslag yrkas derå. Vi böra besinna, att flera orter lida af
missväxter och således äfven behöfva understöd, men att det icke är möjligt
att anskaffa sådant, i fall man går till väga med den frikostighet här
bhfvit föreslagen. Då härtill kommer, att detta anslag är begärdt icke
allenast till understöd för de af missväxt lidande, utan, såsom det synes,
hufvudsakligen för att få utfördt ett allmänt arbete, kan jag för min del
icke tillstyrka bifall till hvad i sådant hänseende blifvit fordradt.

Herr Murén: Om nu vore fråga endast derom att lemna undsätt ning

åt utaf missväxt nödlidande, för hvilket ändamål medel finnas i
Riksgälds-kontoret afsätta, så hade Staten en gifven pligt att uppfylla
denna sin skyldighet, men då i nu förevarande fall härtill kommer, att de
begärda medlen utlemnas på det vilkor, att innebyggarne uti ifrågavarande
landsbygd sjelfve måste tillskjuta en tredjedel af den för vägarbetet beräknade
summan, så är det ju en ren vinst för Staten, att på sådant sätt
åstadkomma odling och kultur i dessa aflägsna bygder. Genom den föreslagna
väganläggningen bispringer man de nödställde, på samma gång som
ett af behofvet högeligen påkalladt allmänt arbete blifver utfördt, och då
kunna väl icke penningarne bättre användas. Staten hade måhända, sjelf
annars nödgats bekosta denna väg helt och hållet; och ofta händer ju att
dylika anslag beviljas, der innevånarne i en landsort måste tillsläppa en
tredjedel af kostnaderna för ett allmänt arbete, utan att någon nöd der
är till finnandes, endast och allenast för ortens förkofran i. allmänhet. Den
landsort, hvarom nu är fråga, kan aldrig tillgodoräkna sig någon nytta af
de dyrbara jernvägsanläggningar, som i mellersta och södra Sverige på
sednare tiden blifvit utförda, och derföre är det Statens skyldighet att
tillse, det denna aflägsna provins måtte i någon mån komma i åtnjutande
af medel till höjande af dess uppodling, och framför allt är det Statens
oafvisliga pligt att träda emellan, då nöden der står för dörren, och denna
Statens pligt uppfylles i förevarande fäll bäst på det sätt nu blifvit föreslaget.
Yi böra dessutom besinna, att Råneå socknemän åläggas icke
allenast att med en tredjedel af kostnadssumman bidraga till det blifvande
vägarbetet och att sådedes utan vidare statsbidrag fullborda ifrågavarande
väg, utan ock att densamma derefter för all framtid underhålla. På grund
af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag att Utlåtandet måtte bifallas.

Herr Au g. Danielsson: Då jag väckt motion i detta ämne, må
det tillåtas mig att derom yttra några ord.

De fleste föregående talare hafva framhållit behofvet af lättade kommunikationer
inom den landsort, hvarom nu är fråga, och egentligen är

det

f)en 6 Mars.

det blott den talare, som först yttrade sig, hvilken bestridt bifall till det
äskade anslaget, men jag är förvissad derom, att han icke skulle sätta sig
häremot, om han egde kännedom om de lokala förhållanden, som äro egendomliga
för denna del af vårt fädernesland. Inom det vidsträckta Norrbottens
län finnas snart sagdt ej andra vägar än den stora allmänna
landsvägen, hvilken löper längs efter kusten, och på denna väg skola
70,000 personer forsla fram sina förnödenheter. Då öfriga kommunikationsleder,
såsom nyss nämndes, nästan helt och hållet saknas, så är det ju
ganska klart och tydligt, att den ekonomiska ställningen inom provinsen
måste vara ganska svårt betryckt. Då lifsförnödenheter måste fortskaffas
frän kusten inåt landet, så blir genom nämnda brist prisen nästan snart
sagdt fördubblade, men dessa olägenheter skulle underlättas, om icke helt
och hållet afhjelpas genom anläggandet af nya vägar på lämpliga sträckor.
Dat vara, att Norrbottens län nästan alltid befunnit sig i den ställning,
att det hos Regering och folk nödgats bönfalla om hjelp, och jag måste
medgifva att ofta, tyvärr, förhållandet varit sådant, likasom jag är särdeles
tacksam för det understöd, som i synnerhet under missväxtår kommit
oss till del; men bäst vore dock om vi framdeles kunde hjelpa oss utan
detta, snart sagdt, tiggeri, och detta kan åstadkommas, jag är säker derom,
pa det sätt här blifvit föreslaget. Genom beviljande af dylika anslag skulle
vi möjligen kunna komma derhän, att vi icke behöfde lefva på nådegåfvor;
vi skulle kunna genom ärligt arbete förtjena hvad vi behöfde, och dylika
anslag skulle medföra den dubbla nyttan att dels förskaffa arbetsförtjenst
åt behöfvande och dels att frambringa kommunikationsleder till största
fördel för landets uppodling nu och i framtiden. Af föregående talare har
blifvit framhållet, huruledes de mellersta och de sydliga delarne af vårt
land åtnjutit rikliga anslag till jernvägar och andra väganläggningar; detta
vilja vi icke afundas dem, men önska att erhålla några smulor från den
rike mannens bord, och hoppas jag att för detta ändamål Kammaren måtte
godkänna det nu föredragna Utlåtandet.

.^err ^riherre Gripenstedt: Den förste ärade talaren, som yttrade
sig i ämnet, framhöll betänkligheten af att bifalla detta förslag och sålunda
gifva ett prejudikat, att, så snart arbetsförtjenst ansågs nödig i en landsort,
anslag till allmänna arbeten derstädes borde beviljas; helst derigenom
äfven skulle hända, att de beslut angående sådana anslags meddelande,
Indika af Representationen en gång blifvit fattade, komma att kringgås,
och beräkningarne i dessa hänseenden alldeles förryckas. Såsom den förste
talaren uppfattat saken, har lian otvifvelaktigt alldeles rätt, men jag tager
mig friheten fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att hufvudfrågan här
måste anses vara, icke- att utföra ett allmänt arbete, utan att lemna undsättning
till en landsort, som deraf befunnits vara i stort och oeftergiflig!
behof. Och om detta är den rätta utgångspunkten, hvilket jag förmodar
att man måste medgifva, — ty annars hade väl icke heller medlen blifvit
föreslagna att utgå från undsättningsfonden utan från den fond, som är
afsedd för vägförbättringar och vägomläggningar — så synes mig också
Utskottets hemställan böra godkännas. Ty om det är nödvändigt för en
ort att erhålla undsättningsmedel, så lärer det svårligen kunna bestridas,

Il/ksd. Prof.. 1867. 2 Afd. 2 Band. 3

Den 6 Mars.

att den form för understödets meddelande, som här föreslås, är särdeles
lämplig, likasom den också fullkomligt öfverensstämmer med hvad Riksdagen
så väl nu som tillförene angående dylika undsättningar föreskrifvit,
nemligen att, så vidt omständigheterna medgifva, tillfällen skola för de
behöfvande beredas att erhålla sysselsättning och arbetsförtjenst. Detta
har också alltid blifvit af Regeringen iakttaget, och jag vet, sedan den tid
jag hade äran föredraga dylika ärenden, att till vinnande af det dubbla
ändamålet — nödens afhjelpande och verkställandet af ett nyttigt företag —
undsättningsmedleu stundom blifvit lemnade i sammanhang med bidrag från
Sjette Hufvudtitelns anslag till vägomläggningar, för att ett sådant arbete
måtte komma till stånd och arbetsförtjenst dervid beredas. Man skulle
kanske kunna invända, att på samma sätt äfven nu Regeringen skulle
kunna med tillhjelp af de till dess disposition ställda undsättningsmedlen
besörja denna angelägenhet, utan att ett särskildt beslut derom fordrades
af Riksdagen; men dervid är att märka, att den summa, som af Regeringen
får använda s till undsättning utan återbetalningsskyldighet, ar inskränkt
till ett visst belopp, eller 50,000 R:dr för år, och att, om det nu ifrågavarande
betydliga understödet togcs af denna fond, så skulle det lätt kunna
hända, att återstoden deraf blefve otillräcklig för sitt ändamål att bispringa
äfven andra nödlidande; likasom Regeringen förmodligen ej heller ansett
att denna fattiga bygd, som redan förut till följd af liera års missväxter
blifvit svårt skuldsatt, skulle vara betjenad med ytterligare låneunderstöd,
utan måste erhålla medlen utan annan betalningsskyldighet än genom arbete,
så framt ej dess framtid skulle alltför mycket förmörkas. Då alltså
ett understöd åt de nödlidande i denna trakt är behöflig! och då på samma
gång genom detta understöd ett nyttigt arbetsföretag kan komma till
utförande, hvartill i sådant fall jemväl från kommunens sida bidrag skall
lemnas, så anser jag för min del Regeringens förslag vara ganska lämpligt
och Utskottets hemställan till följd deraf välbetänkt, hvarföre jag också
vördsamt tillstyrker bifall till densamma.

Herr Olof Nilsson: Det är en känd sak, att det södra och mel lersta

Sveriges provinser, i jemförelse med de Norrländska, af Staten erhållit
högst betydliga anslag för underlättande af sina kommunikationer.
När nu genom Kongl. Maj:ts nådiga Proposition fråga blifvit väckt att,
genom ett bidrag af allmänna medel, på samma gång bereda arbetsförtjenst
åt en genom svåra missväxtår nödställd befolkning och tillika utföra ett
af behofvet högeligen påkalladt arbete, synes det mig ganska billigt att det
begärda statsbidraget till anläggande af väg invid Råne eif af Kammaren
beviljas, särdeles som vägarne i den ifrågavarande trakten, der de icke alldeles
saknas, äro ganska svåra. Jag yrkar derföre bifall till Stats-Utskottets
Utlåtande.

Herr Per Nilsson från Örebro län: Äfven jag instämmer deruti,

att ett statsbidrag må af Riksdagen beviljas åt Råneå socknemän till den
föreslagna väganläggningen, men för min del anser jag likväl det i Kongl.
Maj:ts Proposition begärda och af Stats-Utskottet tillstyrkta bidraget vara
alltför högt tilltaget, hvarföre jag också föreslår, att den ifrågavarande
summan måtte till hälften nedsättas.

Don G Mars.

Herr de Maré: Med anledning af åtskillige talares yttranden tager
jag mig friheten att åter uppträda, för att fästa uppmärksamheten derpå,
att jaS yrkat att Stats-Utskottets Utlåtande skulle afslås endast af det
skäl, att jag icke anser det rätt, att det bidrag, som kan böra Råneå
socknemän beviljas, utgår på det sätt och i den form Kongl. Maj:ts af
Stats-Utskottet förordade Proposition föreslår. Jag anser nemligen, att
statsbidraget till den ifrågavarande väganläggningen bör utgå af de 150,000
R:dr, som äro anslagna till vägarbeten under år 1867. Att, såsom en
föregående talare, uppfatta det föreslagna statsbidraget egentligen såsom
en undsättning, lemnad Råneå socknemän med anledning af i deras ort
inträffad missväxt och deraf förorsakad nöd, kan väl svårligen gillas.
Kongl. Maj:t kunde ju i sådant fall hafva till deras undsättning lemnat
hvad som behöfdes ur den fond, som för detta ändamål är ställd till dess
disposition; men frågan får väl icke betraktas som en undsättningsfråga,
utan såsom angående statsbidrag till en väganläggning. Och då så förhåller
sig, kan jag icke gilla den form, hvari det föreslås att lemna det
ifrågavarande bidraget. Jag för min del anser den form som Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande föreslagit vara den rigtiga, eller att två tredjedelar af
den föreslagna kostnaden, med 33,833 R:dr 33 öre utgå af de medel,
Indika Rikets sist församlade Ständer anslagit för vägarbeten, och 8,500
Rall'' af de till Kongl. Maj:ts disposition ställda medel för undsättning vid
missväxter. Ett beviljande af medel i denna form skulle efter min tanke
icke medföra något prejudikat, hvilket jag deremot anser ligga i ett obetingadt
bifall till Stats-Utskottets förslag. Måhända har jag gjort orätt i
att yrka afsteg; jag begär derföre nu i stället återremiss, och detta helt
och hållet af formela skäl. Jag hoppas att ingen betvifter, att jag icke
behjertar nöden hvar den uppträder; men jag är af den åsigten, att när
hjelp skall lemnas, det skall ske i rätt form.

Herr Nils Andersson: Jag vill visserligen, att all möjlig spar samhet

med Statens medel skall iakttagas, men då jag här ser på ändamålet,
huru på samma gång undsättning i form af arbetsförtjenst lemnas
en ort, som deraf är i stort behof och tillika ett arbete kommer till utförande,
som är af nytta för all framtid, så tvekar jag icke att i den här
förevarande frågan rösta för bifall, och det hufvudsakligen på de grunder
Herr Friherre Gripenstedt anfört. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets
Utlåtande.

Herr C. A. Larsson: Den förste talaren utgick från den rigtiga
åsigten om all möjlig sparsamhets iakttagande i anlitandet af Statens medel,
men vill emellertid att de bär ifrågavarande penningarne skola beviljas,
dock så att de skulle utgå under en annan form än den här föreslagna;
men hvad inträffar då? Jo, att undsättningen nu i alla fäll kommer
att utgå af Statens medel ur den dertill afsedda fonden, hvarefter
sedermera i eu framtid utgiften för den här ifrågasatta väganläggningen
återkommer på grund af förslag från Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen;
hvarigenom Staten sålunda tillskyndas en dubbel utgift. Att, såsom en
talare föreslagit, bevilja endast halfva beloppet, kan så mycket mindre

Den 6 Mars.

gillas, som dermed ingenting uträttas. Jag yrkar således bifall till Statsutskottets
Utlåtande.

Herr Lithner: Jag kunde visserligen inskränka mig till att instäm ma

med den föregående talaren; men jag anser mig böra bemöta ett yttrande
af den förste talaren. Han har nemligen sagt, att, om fråga blott
vore om undsättning i anledning af inträffad missväxt och deraf förorsakad
nöd, så kunde ju Kong! Maj:t utanordna erforderlig hjelp af de för detta
ändamål till Kongl. Maj:ts disposition ställda medel. Men nu är att märka,
att Kongl. Maj:t velat vinna tvenne ändamål, nemligen bereda arbetsförtjenst
åt en nödställd befolkning och derjemte åstadkomma anläggning af en nyttig
väg. Det skälet, att man väl kunde bevilja medel till nödens afhjelpande,
men icke anslag till den ifrågavarande vägen, kan jag således, icke
finna hålla stånd. Att för det föreslagna ändamålet gifva en mindre
summa än den för arbetets utförande nödiga kan jag icke heller gilla.
Det vore att ockra på en fattig befolkning, som derigenom skulle tvingas
att skaffa det allmänna en väg för två tredjedelar af kostnaden. Då Staten
beviljade anslag till kanaliseringsarbetena vid Gellivara, ditströmmade en
mängd folk från den trakt, om hvars understödjande här är fråga; och då
dessa arbeten plötsligen upphört, hafva i följd deraf en massa af dessa
menniskor blifvit beröfvade en näringsutväg, hvilken de just genom Statens
uppträdande lockats att tillgripa. Det är således äfven af detta skäl en
skyldighet för Staten att icke förvägra den här ifrågavarande orten sitt
understöd, och om dervid tillika kan vinnas utförandet af ett allmännyttigt
arbete, så måtte det väl vara så mycket bättre. Jag yrkar bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande.

Herr Gummlius: De, som i den här förevarande frågan uppträdt

emot Utskottets Betänkande, hafva alla tillhört det mellersta Sverige; de,
som försvara detsamma, äro med ett enda undantag från Norrland. Frågan
tyckes visserligen röra blott en enda orts intressen, men till sin karakter
är den vida mer omfattande. Frågan är, hvad kan man göra af den stora
och vidsträckta del af landet, som ännu ligger i linda ? Huru skall odlingen
i dessa trakter kunna gå framåt, utan att man gör vägar i vildmarken?
Nu är här visserligen fråga om ett understöd för genom missväxt nödställde,
men om man kan lemna detta på det sätt, att den ifrågavarande
landsortens resurser derigenom kunna utvecklas, så bör man väl icke
hafva något att deremot invända. Om medlen tagas från det ena hållet
eller det andra, gör lika mycket. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag
skiljer sig från Kongl. Maj:ts, dock icke till dess fördel, ty i det förra
är fråga om en ren allmosa på 8,500 R:dr, i det sednare deremot endast
om en nyttig, för det allmänna gagnande handling. Jag yrkar derföre
bifall till Stats-Utskottets Utlåtande.

Öfverläggningen var slutad; och blef ifrågavarande Utlåtande af Kammaren
bifallet.

§ 8.

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 3, med bestämmande
till hvilket Utskott en motion angående kronobrefbäringsskyldighetens
ordnande bör hänvisas.

Den 6 Mars.

Då ifrågavarande motion, som af Konstitutions-Utskottet förklarats
tillhöra Tillfälligt Utskotts handläggning, redan blifvit hänvisad till behandling
af denna Kammares Tillfälliga Utskott N:o 2, fann Kammaren
ifrågavarande Memorial icke påkalla någon vidare åtgärd, utan lades detsamma
till handlingarne.

§ 9.

Bordlädes:

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 4;

Stats-Utskottets Memorial N:o 28;

Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 7;

Banko-Utskottets Utlåtanden Nås 7 och 8;

Lag-Utskottets Utlåtanden Näs 39—43;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtanden Näs 1 och 2
(13 och 14);

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1 (N:o 15).

§ 10-

Upplästes och godkändes protokollsutdrag angående de enligt detta
protokolls 4 och 5 §§ fattade beslut.

§ IT

Herr Sjöberg, som på begäran erhöll ordet, afgaf en motion om
tryckning af Kammarens protokoll; och blef denna motion, som i samlingen
af motioner finnes intagen under N:o 284, nu lagd på bordet.

Sammanträdet afslutades klockan 3 e. m.

In fidem
H. Husberg.