Onsdagen den 5 februari (Riksdagens protokoll 1958:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 4

5 — 8 februari

Debatter m. in.

Sid.

Onsdagen den 5 februari

Svar på frågor av:

herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. störningarna vid radiosändar stationen

i Brattåsen från utländska sändare............... 3

herr Nihlfors ang. övergång till s. k. sommartid............... 4

Interpellationer av:

herr Svensson i Krokstorp ang. omorganisation av bidrags- och låne verksamheten

till fiskarbostäder m. m..................... 7

herr Jansson i Aspeboda ang. ändrade anvisningar om avdrag för

kostnader för resor med egen bil......................... 8

herr Eriksson i Bäckmora om en förbättrad väderlekstjänst med

prognosservice för Norrland............................. 10

herr Östlund ang. de kompletterande undersökningarna rörande

hangarfrågan för en helikopter i Storuman ................. 10

herr Olofson ang. gränsdragningen mellan arbetstagare och egen

företagare i fråga om försäkringsskydd .................... 11

herr Eliasson i Stockholm ang. kontroll av vid operation använda

dukar och instrument.................................. 12

herr Gustafsson i Skellefteå ang. obunden räntesats å statliga tertiär och

egnahemslån, som utlämnas efter den 1 juli 1958 ......... 14

herr Helén ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd m. m. . 15

Återtagande av motion..................................... 17

Lördagen den 8 februari

Interpellation av herr Onsjö'' ang. förhandlingar på partiledarplanet
i syfte att söka uppnå enighet om riktlinjerna för den framtida

politiken............................................... 10

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 50 med förslag till höjd
indirekt beskattning ..................................... 22

-Andra kammarens protokoll 1958. Nr 4

it ■■

r** •

Onsdagen den 5 februari 1958

Nr 4

Onsdagen den 5 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24,
den 25, den 26 och den 29 nästlidna
januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman J. W. Pettersson, Norregården,
Sävsjö, som jag känner och
behandlar, är sängliggande sjuk i influensa
och på grund därav oförmögen
detaga i riksdagsarbetet från och
med den 1/2 till och med den 13/2
1958, vilket härmed på heder och samvete
intygas.

Sävsjö den 31 januari 1958

Gunnar Werdenfels
provinsialläkare

Kammaren beviljade herr Pettersson
i Norregård ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 1 till och med
den 13 innevarande månad.

§ 3

Svar på fråga ang. störningarna vid radiosändarstationen
i Brattåsen från utländska
sändare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson har frågat
mig, om jag vill ta initiativ till att framställning
från svensk sida göres i syfte
att eliminera de störningar, som den
nyuppförda radiosändarstationen i
Brattåsen i närheten av Östersund se -

dan en längre tid varit utsatt för från utländsk
sändare.

Jag kan först meddela, att telestyrelsen
tidigare varit i kontakt med utländska
myndigheter i frågan. Dessa framstötar
har dock hittills icke lämnat något
resultat. För egen del är jag beredd
att noggrant pröva de möjligheter som
kan finnas att eliminera ifrågavarande
störningar.

Slutligen vill jag erinra om att telestyrelsen,
bl. a. med hänsyn till störningarna,
på ett tidigt stadium givit lyssnarna
inom östersundsområdet möjlighet
även till FM-mottagning. Av samma
anledning fortsätter tills vidare sändningarna
över den gamla stationen i Östersund
på dess egen frekvens.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Svaret är kort och icke så detaljrikt,
men det innehåller en klar utfästelse
om att alla möjligheter skall prövas för
att eliminera ifrågavarande radiostörningar.
Detta kan kanske vara en viss
tröst för oss som väntar på bättre mottagningsförliållanden
inom detta stationsområde.
Men nu är det så, att vi har
länge väntat på att få en sådan förbättring,
som är synnerligen nödvändig åtminstone
för de delar av området som
är belägna på längre avstånd från Östersund.
Redan 1950—1951 anslogs medel
för byggandet av en ny radiostation i
östersunds-området, eftersom den gamla
stationen icke fyllde de krav på goda

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

Svar på fråga ang. övergång till s. k. sommartid

mottagningsförhållanden som man hade
rätt att ställa. Först den 7 mars i fjol,
alltså 1957, var den nya stationen färdig
för invigning, och den hade då kostat 6
miljoner kronor. Det var givetvis med
rätt stora förväntningar som jämtar och
härjedalingar emotsåg att den nya stationen
skulle träda i funktion, i förhoppning
om att äntligen få goda mottagningsförhållanden,
men resultatet blev
inte riktigt vad man hade tänkt sig.
På den nya våglängden, 417 meter, fanns
det andra sändare som störde stationens
utsändningar — bl. a. var det, enligt
vad som uppgivits, fråga om en östlig
störningssändare. På många orter blev
mottagningsförhållandena under den
bästa radiotiden, alltså efter kl. 18.00,
mycket försämrade. Särskilt har detta
varit fallet i vissa delar av Härjedalen
och de delar av Jämtlands län som inte
ligger i omedelbar närhet av Östersund.
Det är emellertid just inom dessa områden,
som är en utpräglad glesbebyggelse,
som radion fyller ett mycket stort behov.
Men det är inte så särskilt uppbyggligt
att lyssna på radio under dåliga
mottagningsförhållanden. Samtidigt kan
befolkningen i dessa områden konstatera
att man från statsmakternas sida
offrar ganska stora belopp på att utbygga
TV-anläggningar och förbättra
mottagningsförhållandena för de större
tätorternas folk. Det är därför inte underligt
att man känner sig missgynnad.
Det har också nyligen företagits en höjning
av licensavgiften, och den gäller
för alla. Då anser man sig med fog kunna
framställa berättigade krav på att med
det snaraste få till stånd en förbättring
av mottagningsförhållandena.

Det är detta som har varit bakgrunden
till min fråga till kommunikationsministern.
I slutet av det svar, som kommunikationsministern
här lämnat, gör
han ett uttalande som jag skulle vilja
särskilt understryka. Han säger att man
tills vidare skall fortsätta sändningarna
över den gamla stationen i Östersund
på dess egen frekvens. Jag vill hoppas,

att detta inte endast skall vara tills vidare.
Jag vill att det skall fortgå ända
tills den nya stationen sänder störningsfritt.
Den gamla stationen i Östersund
är för många en hjälp, när störningarna
sätter in, men dess placering på det
maritima bandet gör att den inte kan
utnyttjas på många nyare radioapparater.
Annars har faktiskt — vilket jag
tycker är ganska tråkigt -— den gamla
stationen större räckvidd än den nya
under nuvarande störningsförhållanden,
trots att den senare stationen är betydligt
starkare.

Herr talman! Detta var vad jag ville
anföra i anledning av svaret på min
fråga, och jag ber att än en gång få
tacka för det. Min vetskap om kommunikationsministerns
kännedom om radions
betydelse för glesbygdens befolkning
gör att jag fäster stor vikt vid hans
löfte att noggrant pröva de möjligheter
som finns. Min förhoppning är att
statsrådet skall lyckas hävda den nuvarande
våglängden, 417 meter. Skulle
inte det lyckas, får jag tillfälle att återkomma
senare här i kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. övergång till s. k.
sommartid

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag vill medverka till att åtgärder
vidtages i vårt land liksom enligt
uppgift nu i år i Norge för att övergå till
s. k. sommartid.

I anledning av frågan vill jag meddela
följande.

Gällande bestämmelser om beräkning
av tid i rättsligt och borgerligt hänseende
i vårt land finns i en kungörelse
den 16 juni 1899 angående antagande av
ny för alla orter inom riket gemensam
tidsberäkning.

Våren 1916 enades de tre skandina -

Onsdagen den 5 februari 1958

Nr 4

Svar på fråga ang. övergång till s. k. sommartid

viska regeringarna om införande av
sommartid under samma år. Som motiv
för införande av sommartid åberopades
bl. a. »möjligheten till minskning av
kostnaderna för belysning därigenom
att arbetstiden skulle komma att förläggas
till en ljusare tid av dygnet».
För Sveriges del meddelades bestämmelser
om övergång till sommartid i en
kungörelse den 12 maj 1916 angående
tillfällig förändring i gällande tidsberäkning.
Enligt kungörelsen skulle tiden
vara en timme före den normala fr. o. m.
den 15 maj t. o. m. den 30 september
1916.

Vid 1917 års riksdag väcktes en motion
om att sommartid inte skulle tilllämpas
nämnda år och att 1916 års kungörelse
således inte skulle förnyas 1917.
Motionen tillstyrktes enhälligt av vederbörande
riksdagsutskott. Som skäl
mot ett förnyat införande av sommartid
åberopade utskottet bl. a., att tillämpningen
av sommartid 1916 visat sig medföra
allvarliga olägenheter för vissa
yrkesgrupper, speciellt jordbrukarna.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
Någon kungörelse om sommartid
utfärdades inte 1917. Inte heller i
Danmark och Norge upprepades beslutet
om sommartid.

Frågan om införande av sommartid
var även föremål för övervägande vid
1926 och 1940 års riksdagar. Vid dessa
riksdagar framfördes nämligen motionsvägen
förslag om införande av sommartid.
Riksdagen ställde sig emellertid vid
båda tillfällena avvisande till förslagen.
I utskottsutlåtandet över 1926 års motion
redogöres sammanfattningsvis för en
inom dåvarande civildepartementet 1917
verkställd utredning, varav bl. a. framgår
olägenheterna av systemet med sommartid
1916.

Såsom herr Nildfors antytt har åtgärder
vidtagits i Norge för införande av
sommartid innevarande år. Frågan har
sålunda tagits upp i en den 10 januari
1958 dagtecknad proposition till stortinget.
I propositionen förordas införan -

de av sommartid fr. o. m. den 30 mars
t. o. m. den 27 september 1958. Förslaget
motiveras med att de fördelar från
folkhälsosynpunkt, som vinnes genom
införande av sommartid, måste anses
väga tyngre än olägenheterna härav på
vissa områden, exempelvis inom jordbruket.

Frågan om införande av sommartid i
vårt land är enligt min mening av den
art, att den för ett ställningstagande kräver
en närmare undersökning av förutsättningarna
och konsekvenserna såvitt
angår nuvarande svenska förhållanden.
Ett ställningstagande i frågan och ett
eventuellt införande av sommartid redan
nu i år är av praktiska skäl inte
möjligt. Alltför kort tid står nämligen
till buds för undersökning och övervägande
samt, vid ett beslut i positiv riktning,
för nödvändiga förberedelser för
en övergång. Bland annat erfordras
ganska lång tid för att lösa de problem,
som för kommunikationsväsendets del
aktualiseras vid införande av sommartid.
Jag vill erinra om att vi har relativt
täta järnvägsförbindelser med den europeiska
kontinenten. Tidtabellerna för
dessa järnvägsförbindelser fastställes i
regel 8 å 9 månader i förväg på de s. k.
europeiska tidtabellskonferenserna.

Enligt vad jag erfarit är en framställning
rörande införande av sommartid i
de nordiska länderna för närvarande
föremål för behandling inom Nordiska
rådets presidium. Behandlingen inom
presidiet kan enligt uppgift eventuellt
leda till att frågan kommer upp vid
Nordiska rådets nästa session. Med hänsyn
till bl. a. det anförda synes det mig
i nuvarande situation från svensk synpunkt
lämpligt, att man tills vidare intar
en avvaktande hållning.

Härpå anförde

Herr NIIILFORS (fp):

Herr talman! Denna enkla fråga, som
föranleddes av ett tidningsbesked om
att man i Norge har för avsikt att införa

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

Svar på fråga ang. övergång till s. k. sommartid

sommartid från den 1 april, riktade
jag till kommunikationsministern, ehuru
jag var väl medveten om att samma fråga
skulle kunna ställas till andra statsråd
— i främsta rummet till socialministern,
eftersom problemet har sociala
aspekter. Många här i kammaren skulle
kanske också tycka, att frågan borde
ha riktats till jordbruksministern, eftersom
den berör jordbruksbefolkningen
på ett helt annat sätt än stadsbefolkningen.

Jag ställde emellertid min fråga till
kommunikationsministern, därför att beslutet
från den norska regeringens sida
— under förutsättning att dess förslag
genomföres — kommer att omedelbart
och direkt beröra kommunikationerna
mellan Sverige och Norge. Man kan visserligen
säga, att norrmännen får ta
på sig olägenheterna, men de finns där
lika fullt även för svenska resenärer.

Statsrådet har här lämnat en fyllig
redovisning över vad som hänt i denna
fråga tidigare, och jag är mycket tacksam
för den. Vi liar hört, att Sverige år
1916 hade sommartid — den enda sommar
vi haft denna förändring. Sedan
har frågan aktualiserats åren 1926 och
1940 men avvisats av riksdagen, som
synbarligen bedömt situationen mot
bakgrunden av de erfarenheter av 1916
års experiment, som kunde sammanfattas
i den av statsrådet här omnämnda
redogörelsen från år 1917. Om man tar
del av den kan man sammanfattningsvis
säga att de erfarenheter från 1916, som
var av negativ art, framför allt låg i
reaktionen hos jordbruksbefolkningen.
Där finner man en siffra som är intressant,
särskilt om man ser på den följande
utvecklingen. Det står på ett ställe,
att eftersom 48 procent av befolkningen
hade sin utkomst av jordbruket fick
man ta stor hänsyn till den reaktion
som gavs till känna från det hållet. Jag
vill erinra kammarledamöterna om att
situationen, när det gäller befolkningsstrukturen,
nu inte är densamma som
1916.

Vidare påpekade man beträffande mo -

tiven för sommartidens genomförande
1916 — man skulle spara elektrisk kraft,
förbättra belysningssituationen och den
bränsleekonomiska situationen — att
det sedermera visade sig att det blev en
mycket obetydlig förbättring, som inte
var något att i fortsättningen bygga på
som motivering för ett arrangemang av
detta slag.

Däremot fanns det positiva drag. Städernas
befolkning fick en ljusare fritid
på sommaren, och även andra synpunkter
av positiv art kom fram. Av min
fråga framgår att jag själv är positivt
inställd till en ändring därhän att vi
skulle kunna utnyttja vår korta sommar
bättre genom att ha en sommartid, som
innebure att de ljusa eftermiddagarna
bleve längre. Detta har särskilt sociala
aspekter. Man kan visserligen invända
att vi har kortare arbetstid nu än förr i
världen, men å andra sidan strävar vi
efter en arbetstid så fördelad, att stora
grupper får fria lördagar. Detta innebär
ju att ytterligare steg i avsikt att förkorta
arbetstiden under den övriga delen
av veckan är svåra att ta. Då framstår
naturligtvis som en möjlighet att
göra fritiden på eftermiddagarna ljusare
för exempelvis affärsanställda, som i
regel slutar kl. 18.

Turistsynpunkten bör man också erinra
om. Möjligheten att sprida semestrarna
blir mycket större. Man har nämligen
kunnat konstatera att augusti månad
inte är så lockande, av den anledningen
att många löntagare tycker att
eftermiddagarna blir för mörka. Här
vinner man onekligen en ljus timme.

När det gäller jordbruksbefolkningens
synpunkter, som på intet sätt får negligeras
och som är av praktisk natur, vore
det intressant att veta hur den finska
jordbruksbefolkningen ser på detta problem.
Finland ligger som bekant en timme
före oss. Detta innebär att de, som
bor i de västra delarna av det landet,
i stort sett har samma problem på jordbrukets
område som många skulle få
här, om vi genomförde sommartiden,
nämligen de som bor i östra Sverige.

Onsdagen den 5 februari 1958 Nr 4

Interpellation ang. omorganisation av bidrags- och låneverksamheten till fiskarbostäder
m. m.

Formellt är det en tidsskillnad, men
med avseende på solens uppgång och
nedgång är det nästan samma tid på ömse
håll. Vad anser jordbrukarna där om
denna sak?

Nordiska rådet får naturligtvis behandla
frågan och har den aktuell just
nu, vilket statsrådet också erinrade om.
Statsrådet vill därför inta en avvaktande
hållning. Jag förstår mycket väl den
inställningen och kan inte kritisera den.
Särskilt med tanke på vad statsrådet
tidigare sade om besvärligheterna ur
kommunikationsteknisk synpunkt, att
det exempelvis tar 8 å 9 månader att förbereda
en tidtabellsändring av internationell
karaktär, skulle man kanske önska
att förberedande undersökningar
gjordes även genom regeringsinitiativ
här i Sverige, så att man inte bara avvaktade
Nordiska rådets ställningstagande,
vilket förmodligen får en mera
principiell karaktär. En mera konkret
detaljundersökning av olika problem
skulle alltså vara av behovet påkallad
med hänsyn till att Norge redan ställt
oss i det läget att det är svårt att bara
hålla sig avvaktande. Hade Norge inte
kommit med detta förslag hade däremot
en sådan inställning varit naturlig, och
då hade jag inte framställt denna enkla
fråga. Min fråga är alltså helt och hållet
föranledd av att Norge ensamt tagit
detta steg och att vi, med den
långa landgräns vi har mot Norge, måste
ompröva vår ställning och kanske även
vidta åtgärder som skulle kunna förbereda
en snabbare övergång till sommartid
än eljest.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
jag har velat anlägga på problemet.
Jag hoppas att svenska regeringen
om så påkallas verkställer de undersökningar
som skulle erfordras för att belysa
dessa problem på ett sådant sätt
att vi snabbare kan ta ställning när Nordiska
rådet kommer fram till ett avgörande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 40, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag), och

till statsutskottet propositionen nr 41,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.

§ 6

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående redogörelse för åtgärder
för att skapa en beredskap mot vissa
avmattningstendenser i sysselsättningsläget
för tjänstemännen m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Jansson i
Benestad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
enhetliga bestämmelser om vem
som skall bekosta omläggning av järnvägskorsning,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. omorganisation av
bidrags- och låneverksamheten till fiskarbostäder
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Krokstorp (h), som
yttrade:

8 Nr 4 Onsdagen den 5 februari 1958

Interpellation ang. ändrade anvisningar om avdrag för kostnader för resor med
egen bil

Herr talman! I motion II: 129 till
1954 års riksdag hemställdes om en
skyndsam utredning angående omorganisation
av bidragsverksamheten till fiskarbostäder
m. m. samt sådan ändring
av kungörelsen nr 472/1939, att densamma
bleve tillämplig för hela landet.
Med anledning av motionen framhöll
statsutskottet (utlåtande nr 123), att
en utredning i dessa frågor hade gjorts
av fiskeristyrelsen, varför utskottet förutsatte
att förslag i ärendet komme att
föreläggas nästkommande riksdag. Någon
åtgärd i anledning av utskottets
hemställan har emellertid inte vidtagits.

När riksdagen 1947 drog upp riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken
kom även binäringarna in i bilden.
Lån och bidrag till den inre rationaliseringen
kunde sålunda utgå inte
bara till egentliga jordbruk utan också
till stödjordbruk samt till trädgårdsnäringen.
En verksamhetsgren som i
varje fall på vissa delar av ostkusten har
nära anknytning till jordbruket, nämligen
fisket, blev dock ställd utanför.

Detta synes märkligt, då rationaliseringsarbetet
inom denna näringsgren är
minst lika omfattande som inom det
egentliga jordbruket. Därtill kommer att
i varje fall söder om Stockholm de båda
näringarna jordbruk och fiske har mycket
nära anknytning. Kust- och öbor är
på samma gång jordbrukare och fiskare.
Så har det varit och så behöver det förbliva
om dessa människor även i framtiden
skall vara kvar vid sina yrken.
Jordbruket ger i ena fallet inte tillräckligt
underlag. Här måste fisket till för
att fylla ut. I andra fall får jordbruket
vara stöd för fisket.

Vid en granskning av de offentliga
taxeringsuppgifterna finner man, att
fisket i allmänhet har ringa lönsamhet.
Men fisket fyller en vital uppgift i folkförsörjningen,
och fiskarbefolkningen
som yrkesgrupp ger ett värdefullt underlag
för t. ex. sjömansyrket. Tull- och
lotsverket tar också i stor utsträckning

sitt folk från kustområdena, ungdomar
som är vana vid sjön och vid de hårda
strapatser som yrket medför.

Det hårda arbetslivet samt de ojämna
och osäkra inkomstförhållandena har
gjort att yrkesgruppen undan för undan
minskar. Särskilt är det ungdomen som
dras till andra och mer lockande yrken.
Åtgärder måste därför vidtagas som underlättar
näringens bedrivande. En möjlighet
är att här jämställa fiskarna
med jordbrukarna i vad avser lån och
bidrag till den inre rationaliseringen
från anslag som står till lantbruksnämndernas
förfogande. I första hand bör
fiskarna ges möjlighet till lån för byggande
av sjöbodar och båthus.

Denna möjlighet bör stå öppen även
för de fiskare vilka inte äger jordbruksfastighet.
Detta kanske kan betraktas
som ett avsteg från lantbruksnämndernas
intresseområde. Dock har trädgårdsnäringens
utövare redan denna förmån
endast med den begränsningen, att företaget
sysselsätter endast en anställd.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för en omorganisation
av bidrags- och låneverksamheten
till fiskarbostäder m. m.?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. ändrade anvisningar
om avdrag för kostnader för resor med
egen bil

Herr JANSSON i Aspeboda (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För årets inkomsttaxering
har länsprövningsnämnderna i år
liksom tidigare år till deklaranternas
hjälp lämnat förslag till s. k. normvärden
för bostäder m. in.

Beträffande avdrag för resor till och

Onsdagen den 5 februari 1958 Nr 4

Interpellation ang. ändrade anvisningar om avdrag för kostnader för resor med

egen bil

från arbetsplatsen har det länge funnits
vissa bestämmelser och har det
överlåtits åt taxeringsnämnderna att
från fall till fall bedöma skäligheten för
resekostnader. När det gällt resekostnader
då bil använts kan man utan överdrift
påstå att det rått rena kaos. Gjorda
undersökningar har visat, att avdrag
för resekostnad medgivits med belopp
varierande mellan 5 öre och 25 öre per
km. Självfallet har sådant avdrag icke
medgivits då allmänt kommunikationsmedel
funnits att tillgå. Sedan motionsledes
till 1957 års riksdag frågan om resekostnader
för bil upptagits, beslutade
1957 års riksdag att frågan skulle
närmare utredas.

Riksskattenämnden har den 20 november
1957 beslutat att som anvisning
till ledning för taxeringsmyndigheterna
göra följande uttalanden: Som skälig
kostnad för resor till och från arbetsplats
bör vid taxering i regel anses lägsta
avgift för tillgängligt allmänt kommunikationsmedel,
såsom järnväg, spårväg
eller buss. Om skattskyldig för sådana
resor mellan bostad och arbetsplats,
som avses i punkt 4 i anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen, använder
bil i stället för tillgängligt allmänt
kommunikationsmedel, bör skäligt
avdrag för bilkostnad medgivas
därest följande båda förutsättningar föreligger,
nämligen att vägavståndet mellan
bostaden och arbetsplatsen uppgår
till minst en mil samt att användandet
av bil i stället för det allmänna kommunikationsmedlet
medför en tidsvinst av
minst en och en halv timme sammanlagt
för fram- och återresan. Om skattskyldig,
som för resor till och från arbetsplatsen
över huvud icke har tillgång till
allmänt kommunikationsmedel, använder
bil för sådana resor, bör skäligt
avdrag för bilkostnad medgivas under
förutsättning att vägavståndet mellan
bostaden och arbetsplatsen uppgår till
minst en mil. Såsom skäligt avdrag för
bilkostnad bör i ovan avsedda fall i re -

gel anses 1 krona 70 öre för körd mil.
Den omständigheten att den skattskyldige
eventuellt använder större bil vid
sina ifrågavarande resor och att hans
kostnader av sådan anledning är högre
än det uppgivna beloppet, 1 krona 70
öre per mil, bör regelmässigt icke medföra,
att avdrag medgives med högre
belopp än nyss sagts. Uppbär den skattskyldige
ersättning av medåkande eller
förekommer eljest samåkning med annan,
bör hänsyn härtill tagas vid avdragets
beräkning och skälig reduktion
göras. — Så långt riksskattenämndens
uttalanden.

Vad först beträffar kostnadsersättningen
vågar jag påstå, att 1 krona 70
öre per mil är i knappaste laget för att
göra skäl för beteckningen »skäligt avdrag».
Räknas alla kostnader torde det
vara svårt att komma till ett lägre belopp
än 2 kronor per mil. Beräkningen
av kostnaden är beroende av många faktorer,
icke minst av antalet körda mil
per år. Det torde i varje fall vara en
allmän uppfattning bland de skattskyldiga,
att beloppet 1 krona 70 öre är för
lågt. Man frågar sig också allmänt vad
som kan ha föranlett riksskattenämnden
att icke vilja medgiva något som helst
avdrag om körsträckan mellan bostad
och arbetsplats är mindre än 1 mil. Med
rätta frågar man sig hur alla de skall
förfara vid avgivande av sina deklarationer,
som har körsträckor på t. ex.
9 km. Många är helt beroende av bilen.
Väderleksförhållandena är ofta sådana
att dessa människor endast med svårighet
kan komma till arbetet utan bil. Att
gå tar för lång tid, och motorcykeln är
ett färdmedel som under större delen
av året måste betecknas som hälsovådligt
— alltför många exempel härpå kan
anföras. Under de senaste åren har
skogsarbetarna i stort antal börjat åka
bil till och från arbetet i stället för att
ligga kvar i skogen. I de fall då körsträckan
icke uppgår till 1 mil äger
dessa icke rätt till avdrag för bilresan,

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

Interpellation om en förbättrad väderlekstjänst med prognosservice för Norrland —
Interpellation ang. de kompletterande undersökningarna rörande hangarfrågan
för en helikopter i Storuman

men om de övernattar i skogen har de
rätt till avdrag med 3 kronor 50 öre
(gift) resp. 1 krona 80 öre (ogift). För
övernattning på arbetsplatsen måste en
tillfällig bostad uppföras, vilket innebär
en icke oväsentlig kostnad, som tilllika
är avdragsgill vid beskattningen av
arbetsgivaren. — Reflexionerna över
dylika bestämmelser torde göra sig
själva.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
här berörda spörsmål, och har herr
statsrådet för avsikt att redan före taxeringsarbetets
början i år åstadkomma
sådan ändring av ifrågavarande anvisningar,
att taxeringsnämnderna i första
instans kan medgiva att skäligt avdrag
för resekostnader kan erhållas av alla
som är för sitt arbete helt beroende av
bil?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation om en förbättrad väderlekstjänst
med prognosservice för
Norrland

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den service, som väderlekstjänsten
lämnar i form av prognoser

o. d., är av utomordentligt stor betydelse
för vårt lands näringsliv liksom för turistväsen
och fritidsverksamhet över
huvud. I detta hänseende torde södra
delarna av landet vara relativt väl tillgodosedda
genom prognostjänst i Stockholm,
Göteborg och Malmö. För Norrlands
vidkommande finns ännu ingen
väderlekstjänst med möjligheter att lämna
prognoser. Med hänsyn härtill ter det

sig angeläget att denna väderlekstjänst
blir utbyggd till att omfatta även Norrland.

Inte minst för det alltmer utvecklade
inrikesflyget på Norrland framstår en
effektiviserad väderlekstjänst som önskvärd
och påkallad. Vid Sundsvall-Härnösands
flygplats finns visserligen en
väderlekstjänst men endast i mycket
begränsad omfattning. Några prognoser
utarbetas sålunda inte. En utbyggnad
av denna väderlekstjänst skulle utan tvivel
bidra till att ytterligare öka flygsäkerheten
och har därför länge varit
ett önskemål från civilflygets sida.

Det skulle i övrigt vara av stort värde
för det norrländska näringslivet om en
prognostjänst komme till stånd. Detta
gäller inte minst för yrkesfisket, som är
av stor betydelse i Norrland. Om möjligheter
skapades för fiskarna utmed
norrlandskusten att snabbt erhålla lokala
väderleksprognoser, så skulle detta
innebära ökade möjligheter till effektiv
planering av verksamheten och ökad
säkerhet till liv och egendom i deras
riskfyllda yrke.

Jordbruket i södra och mellersta
Norrland skulle självfallet också ha god
nytta av en sådan prognostjänst.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
:

Vill herr statsrådet medverka till att
en förbättrad väderlekstjänst med prognosservice
inrättas för Norrland vid
förslagsvis Sundsvall-Härnösands flygplats? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. de kompletterande
undersökningarna rörande hangarfrågan
för en helikopter i Storuman

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖSTLUND (h), som anförde:

Onsdagen den 5 februari 1958 Nr 4

mellan arbetstagare och egen företagare i fråga

Interpellation ang. gränsdragningen

om försäkringsskydd

Herr talman! I det den 15 oktober
1957 avlämnade betänkandet rörande
ambulans- och räddningsflygtjänsten har
framhållits angelägenheten av att en
helikopter för undsättningsflyg stadigvarande
baseras i Västerbottens län. Som
baseringsort har föreslagits Storuman.

Utredningen anför bl. a., att för invånarna
i de glesbefolkade inre delarna
av Västerbottens län med dess stora avstånd
skulle tillgång till helikopter inom
detta område innebära en avsevärd
trygghetskänsla. Härtill kommer värdet
därav för turistväsendet och för vissa
lokala uppgifter, t. ex. av polisiär natur
och inom lappväsendet. Användningen
av helikopterflyg för andra uppgifter
än undsättningsflyg beräknas
också komma att uppnå samma omfattning
som i Norrbotten. Enbart för vattenfallsverket
beräknas ca 200 timmar
om året.

Med Storuman som baseringsort når
man skärgårdsområdet vid Holmöarna,
Jämtlands fjälltrakter och anknytning
till inrikesflyget via Umeå. Inom detta
område finnes bl. a. en sjukstuga i Vilhelmina,
ett lasarett i Lycksele och ett
centrallasarett i Umeå. Baseringsorten
är följaktligen mycket lämplig ur undsättningsflygsynpunkt.
Därtill kommer
att den är lämplig även för flygningar
vid sidan av undsättningstjänster.

Hangarfrågan anser utredningen under
viss tid kunna lösas genom upplåtelse
av större garageutrymme eller dylikt.
Departementschefen anser emellertid
i årets statsverksproposition att
hangarfrågan bör lösas definitivt innan
helikopterorganisationen utbyggs till att
omfatta även Västerbottens län.

Jag är väl medveten om att de begränsade
ekonomiska resurserna nödvändiggör
sträng sparsamhet med statsutgifterna.
Jag vill emellertid understryka att
de synpunkter som utredningen framhållit
om angelägenheten av undsättningsflyg
i Storuman delas av hela befolkningen
inom det berörda området.

Dessa vet nämligen av erfarenhet vad
en fast baserad helikopter kan ha för
betydelse. Om behovet råder följaktligen
ingen tvekan. Därtill kommer vad
exempelvis kartverket framhållit i sitt
yttrande, nämligen att möjligheten att
utnyttja helikopter för verkets del skulle
bidraga till totalt lägre fältarbetskostnader.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Ämnar herr statsrådet låta utföra de
kompletterande undersökningar som
aviserats i statsverkspropositionen rörande
hangarfrågan för en helikopter
i Storuman inom tid som möjliggör att
frågan om Västerbottens inordnande i
helikopterorganisationen kan föreläggas
nästa års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. gränsdragningen mellan
arbetstagare och egen företagare i
fråga om försäkringsskydd

Herr OLOFSON (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I proposition nr 60 till
1954 års riksdag yttrade dåvarande
chefen för justitiedepartementet, att det
alltjämt består luckor i försäkringsskyddet,
samt tilläde: »Härtill kommer,
att gränserna för försäkringens räckvidd
i åtskilliga avseenden är oklara
och att lagstiftningen utfylls med en
rikhaltig och invecklad rättspraxis, som
mången gång ter sig svårförståelig för
lekmannen.»

Detta justitieministerns konstaterande
gäller särskilt gränsdragningen mellan
arbetstagare och egen företagare.
De enskilda rättsfallen vittnar här om
en viss osäkerhet i bedömandet. Högsta
domstolen har sålunda i ett utslag
från år 1949 ansett skogskörare som
egen företagare, under det att andra

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

lagutskottet 1954 uttalat, att skogskörare
enligt vissa avtal borde anses som arbetstagare
och åtnjuta försäkringsskydd.
I en kommentar (sid. 72) till
Den allmänna sjukförsäkringslagen av
Broberg-Lindell-Samuelsson heter det i
fråga om § 8: »Begreppet arbetstagare
är ej definierat i vare sig SFL eller
YFL. Inte heller finns i vårt land någon
allmän lagstiftning som reglerar
arbetsavtalen.» Även här talas om avgöranden
från fall till fall med ledning
av allmänna rättsgrundsatser och förefintlig
praxis. Om denna praxis säger
dåvarande justitieministern i proposition
nr 178 till 1953 års riksdag sid.
135: »Jag förordar alltså, att frågan
om vem som i förevarande sammanhang
skall anses som arbetstagare bedöms
med ledning av den praxis som
utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen.
»

Frånvaron av fasta regler och de enskilda
fallens svårbedömbarhet måste
ge den rättssökande allmänheten ett intryck
av osäkerhet: den enskilde, som
själv betraktat sig som arbetstagare,
finner plötsligt genom ett utslag sig
sakna det försäkringsskydd, som han
räknat med.

Med stöd av det anförda anhålles
därför om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande frågor: Anser

statsrådet det möjligt att med
stöd av utbildad praxis nu göra någon
form av sammanfattning, inte som lagtext
men måhända som tillämpningsförfattning
eller på annat sätt, av regler,
som kan underlätta för lekmannen
att bedöma, om han i en viss situation
är arbetstagare med försäkringsskydd
eller egen företagare utan sådant skydd?

Kan man med ledning av uttalandet
i proposition nr 178 till 1953 års riksdag
utgå från att semesterersättning enligt
semesterlagen i regel också konstituerar
försäkringsskydd som arbetstagare? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. kontroll av vid operation
använda dukar och instrument

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ELIASSON i Stockholm (fp), som
anförde:

Herr talman! Angående kontroll av
vid operation begagnade dukar och
kompresser har medicinalstyrelsen i
cirkulär till styresmännen vid samtliga
lasarett samt till sjukstuguläkarna i riket
lämnat vissa råd och anvisningar
(Cirkulär nr 120 den 14 oktober 1943).

Cirkuläret har följande lydelse:

»Under åren 1937 till och med 1942
har till kungl. medicinalstyrelsen anmälts
fem fall, vid vilka i samband
med företagen operation bukduk eller
kompress oavsiktligt kvarlämnats inne
i kroppen. I två av dessa fall ledde
kvarlämnandet av kompressen till patientens
död. Dessutom har till medicinalstyrelsen
under nämnda tid anmälts
ett fall, där vid bukoperation en
peang kvarlämnats, vilken olyckshändelse
givit upphov till ett ileustillstånd.
Genom i god tid företagen operation
kunde detta sjukdomstillstånd hävas och
patienten utskrivas frisk. Med anledning
av dessa olyckshändelser, framför
allt de kvarglömda dukarna och kompresserna,
har inom medicinalstyrelsen
diskuterats, huruvida mera allmänna
bestämmelser för dukkontrollen, gällande
för alla landets sjukhus, borde av
medicinalstyrelsen utfärdas. Onekligen
kunna skäl framdragas, som tala för
införandet av dylika generella bestämmelser.
Framför allt synes den omständigheten
härvidlag vara värd beaktande,
att införandet av likartade bestämmelser
för dukkontrollen å alla sjukhus
skulle minska risken för kvarlämnandet
av kompresser i de fall, där eljest
fara för dylik olyckshändelse visat sig
särskilt påfallande, nämligen då en
yngre vikarie, invand vid ett visst dukkontrollsystem,
plötsligt blir ställd inför
ett annat, honom i viss mån främ -

Onsdagen den 5 februari 1958

Nr 4

Interpellation ang. kontroll av vid operation använda dukar och instrument

mande system för nämnda dukkontroll.
Å andra sidan kan med rätta framhållas,
att något system för duk- respektive
kompresskontroll, ägnat att giva hundraprocentig
säkerhet eller bevisligen
överlägset alla andra system, knappast
torde kunna uppställas. Medicinalstyrelsen
har vid sådant förhållande visserligen
icke ansett utfärdandet av likartade
bestämmelser för dukkontrollen
på alla våra sjukhus för närvarande
böra ske, men dock velat föreskriva, att
ett ordnat kontrollsystem i form av
skriftliga instruktioner för vederbörande
personal skall finnas i varje sjukvårdsinrättning
i vårt land, där operativ
verksamhet bedrives. På därom av
medicinalstyrelsen — närmast i anledning
av ett ånyo inträffat likartat
olycksfall — framställd begäran har
medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn Gustaf Söderlund, upprättat
råd och anvisningar angående de
huvudprinciper, enligt vilka ett dylikt
kontrollsystem lämpligen synes kunna
uppgöras. Professor Söderlund har föreslagit
följande:

''Vid alla de operativa ingrepp, där
enligt vunnen erfarenhet risken för
kvarlämnande av en duk eller kompress
är uppenbar, eller där på grund av
operationsområdets natur risken för att
ett dylikt kvarlämnande av en duk kan
framkalla allvarligare komplikationer
— detta gäller särskilt operationer i
bukhålan — böra icke lösa, d. v. s.
oräknade eller omärkta dukar eller
kompresser (även s. k. torkar) komma
till användning. De vid dylika operationer
använda dukarna och kompresserna
böra således vid operationens
början förefinnas paketerade till ett
visst antal: fem eller tio. Dessa dukar
och kompresser böra tillika vara försedda
med metallringar eller iin hellre
metallbrickor, som möjliggöra ett röntgenologiskt
påvisande av duken eller
kompressen inne i kroppen. De nämnda
brickorna böra vara märkta med ett
nummer: 1—5 eller 1—10. Vid lämp -

lig tidpunkt under operationen eller åtminstone
efter varje operation skall av
vederbörande operationssköterska kontrolleras,
att alla brickor med vidhängande
dukar äro tillfinnandes, och på
kvällen skall likaledes av operationssköterskan
ytterligare kontrolleras, att
alla brickor finnas i behåll. Denna kontroll
skall utövas av första operationssköterskan
eller annan på operationsavdelningen
tjänstgörande operationssköterska
och får icke överlämnas åt
elev eller sjukvårdsbiträde. Likaledes
skall, sedan arbetet för dagen på operationsavdelningen
avslutats, av ovannämnda
sjuksköterska kontrolleras, att
samtliga de instrument, som använts
under dagens arbete och ingå i avdelningens
instrumentförråd, finnas.’

Medicinalstyrelsen vill härmed bringa
berörda råd och anvisningar till samtliga
de lasaretts- och sjukstuguläkares
kännedom, vilka bedriva kirurgisk
verksamhet, med anmodan att tillse att
vid å lasarett och sjukstugor företagna
operationer i kroppens hålor detta eller
annat lika betryggande kontrollsystem
kommer till användning.»

Även efter 1942 har enstaka liknande
händelser, som i cirkuläret omförmäles,
förekommit.

Nyligen inträffade vid ett av vårt
lands största sjukhus att en omkring
18 cm lång tång (»peang») oavsiktligt
kvarlämnats i buken på en patient efter
en operation. Instrumentet upptäcktes
först vid obduktion av patienten,
som avled omkring tre veckor efter
operationen.

Det kontrollsystem, som i ovannämnda
cirkulär rekommenderats beträffande
vid operation använda dukar och
kompresser, synes enligt uppgifter
från läkarhåll i stort sett fungera tillfredsställande,
dock att viss osäkerhet
yppats om hur cirkuläret skall uppfattas,
på så sätt att man ställt sig
tveksam till i vad mån cirkuläret utgör
bindande föreskrift eller blott råd till
vederbörande att förfara på visst sätt.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

Interpellation ang. obunden räntesats å statliga tertiär- och egnahemslån, som utlämnas
efter den 1 juli 1958

Däremot torde ur kontrollsynpunkt anvisningen
om att instrumenten efter
varje dag skall räknas icke vara tillräcklig.
Det har visat sig, att en anmälan
på ett stort sjukhus om förkomna
instrument — där för övrigt instrumenten
räknades endast varannan dag
— icke föranleder särskild uppmärksamhet,
med hänsyn till de många olika
vägar, på vilka instrumenten kan
försvinna. Sålunda är icke ovanligt att
de t. ex. medföljer tvätt eller överlämnas
tillsammans med prov till annan
avdelning. (I relaterade fall hade anmälan
om att instrumentet försvunnit
icke gjorts, men en sådan torde med
hänsyn till ovan angivna förhållande
icke medfört, att man misstänkt att instrumentet
kvarglömts vid operationen.
)

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört får jag hemställa om riksdagens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för i vilken omfattning
efter 1942 till medicinalstyrelsen rapporterats
att vid operation använda
dukar eller instrument oavsiktligt kvarlämnats
i patientens kropp?

2. Kan nuvarande cirkulärmeddelande
ur kontrollsynpunkt anses tillfredsställande
med hänsyn till dels osäkerheten
om i vilken mån det utgör råd
eller bindande anvisning, dels otillräckligheten
i föreskriven kontrollåtgärd,
såvitt angår vid operationer använda
instrument?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. obunden räntesats å
statliga tertiär- och egnahemslån, som
utlämnas efter den 1 juli 1958

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! De statliga tertiär- och
egnahemslånen till bostadsbyggandet
utlämnas för närvarande mot tre procents
ränta, varvid räntan kontraktsenligt
bindes för lånens hela löptid,
d. v. s. för 25—40 år. Bostadspolitiska
utredningen ansåg att räntan borde
kunna ändras när statsmakterna finner
skäl föreligga härför samt föreslog att
räntan skulle vara obunden.

I proposition nr 100 till 1957 års
riksdag godtog dåvarande socialministern
utredningens uppfattning på denna
punkt. Han föreslog emellertid att
de nya bestämmelser om lånevillkoren,
som föreslogs i propositionen och som
bl. a. innebar att räntesatsen å ifrågavarande
lån skulle vara obunden, skulle
gälla i fråga om byggnadsföretag,
som i samband med preliminärt beslut
förutsatts bli igångsatta tidigast den
1 januari 1958. Förslaget godtogs av
statsutskottets majoritet, men i en reservation
av herr Boman m. fl. föreslogs
att räntan skulle vara obunden
för lån som utlämnades efter 1 juli
1957. Riksdagen beslöt i enlighet med
majoritetens förslag, vilket i jämförelse
med reservationen innebar att ytterligare
över en miljard kronor skulle
komma att utlämnas mot en räntesats
av tre procent, bunden i 25—40 år.

Att räntan på statslånet skall vara
obunden i den meningen att den till
sin höjd skall vara beroende av förändringarna
i räntesatserna för vanliga
inteckningslån har ingen hävdat. Men
bostadspolitiska utredningens uppfattning
att den bör kunna ändras, när
statsmakterna finner skäl härför, förefaller
väl grundad. Samma uppfattning
gav även departementschefen uttryck
för i fjolårspropositionen. Lånevillkoren
bör med andra ord inte utformas
så att en önskvärd anpassning av det
statliga bostadsstödet till det aktuella
läget i framtiden omöjliggöres. Starka
skäl talar sålunda för att innevarande
riksdag beslutar att bostadslån som ut -

Onsdagen den 5 februari 1958

Nr 4

Interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

lämnas efter 1 juli 1958 skall lämnas
mot obunden ränta. En ändring av fjolårets
beslut i den riktningen innebär att
det belopp som utlämnas mot räntan
bunden vid tre procent minskas med
cirka en halv miljard kronor.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet för riksdagen
framlägga förslag om att räntesatsen å
statliga tertiär- och egnahemslån skall
vara obunden för lån som utlämnas efter
den 1 juli 1958?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. frågan om avdragsrätt
för studieunderstöd, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HELÉN (fp), som anförde:

Herr talman! Gällande regler för studiekostnadernas
behandling i skattehänseende
har länge ansetts otillfredsställande.
Trots att studiekostnader i
sak utgör kostnader för intäkternas förvärvande,
medges ingen avdragsrätt,
utan även den del av en skattskyldigs
inkomster, som användes för att bestrida
studiekostnader, blir föremål för
full beskattning. Särskilt oegentligt
framstår det att den i skattelagstiftningen
stadgade avdragsrätten för periodiskt
understöd inte gäller i de fall
mottagaren bedriver studier eller undergår
annan utbildning. Detta leder —-som ofta påpekats — till att periodiskt
understöd till person, som är helt sysslolös,
blir avdragsgillt, medan däremot
så inte blir fallet om mottagaren undergår
t. ex. eu kvalificerad utbildning.
För många medborgare som med stora
ekonomiska uppoffringar ger sina barn
en kvalificerad och kostsam utbildning

framstår det som föga rättvist att så
illa uppmuntras eller belönas härför av
samhället som gällande skatteregler i
realiteten innebär.

Frågan har vid upprepade tillfällen
under senare år genom motioner och
interpellationer varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Riksdagen har
härvid konstaterat, att gällande regler
inte är tillfredsställande, och i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställt om utredning
och förslag till ändrade regler.
Frågan har prövats först av 1944 års
allmänna skattekommitté, vars förslag
har överarbetats av 1950 års skattelagssakkunniga.
De sistnämnda har i december
1956 lagt fram ett förslag till bestämmelser
om bl. a. avdragsrätt för
studieunderstöd.

Trots att riksdagen vid tre tillfällen
— 1952, 1955 och 1956 — uttryckligen
begärt förslag till ändrade regler, har
Kungl. Maj:t emellertid ännu icke inkommit
med någon proposition i
ämnet.

1950 års skattelagssakkunniga har enligt
sina direktiv fortsatt sitt utredningsarbete
rörande studiekostnadernas
skatterättsliga behandling i övrigt.
Den fråga som här i främsta rummet
anmäler sig är rätt till avdrag för
amortering av studieskuld.

Då gällande avdragsregler i fråga om
periodiska understöd samt studiekostnader
är uppenbart otillfredsställande
i sin nuvarande utformning, måste det
anses synnerligen angeläget att mera
ändamålsenliga och med allmänna rättvisekrav
mera överensstämmande avdragsregler
genomföres. Riksdagen har,
som framhållits ovan, vid frågans tidigare
behandling klart uttalat sin principiella
uppfattning, understrukit det
sakligt berättigade i kraven på reformerade
regler, framhållit att lösningen
icke borde uppskjutas samt uttryckligen
hemställt om förslag till förbättrade
regler. Remissyttrandena över 1950 års
skattelagssakkunnigas förslag om avdragsrätt
för studieunderstöd m. m.

Nr 4

Onsdagen den 5 februari 1958

Interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

har -— med få undantag — varit tillstyrkande
och borde icke ha hindrat
att en proposition framlagts i denna
del. Att avvakta resultatet av de sakkunnigas
utredningsarbete rörande den
skatterättsliga behandlingen av studiekostnader
i övrigt synes knappast motiverat.
Det skulle endast medföra, att
en reform av reglerna i fråga om avdragsrätten
för de periodiska understöden
ytterligare skötes på framtiden.
Frågan om avdragsrätt för studieunderstöd
kan utan olägenhet lösas för sig
i avvaktan på ändrade skatterättsliga
regler i fråga om amortering av studieskuld
m. m. Att frågan om avdragsrätt
för studieunderstöd behandlas med förtur
torde för övrigt stå i överensstämmelse
med riksdagens egen tidigare uttalade
uppfattning. Härutöver är det i
hög grad angeläget att skattelagssakkunnigas
utredningsarbete rörande den
skatterättsliga behandlingen av studiekostnaderna
i övrigt, vilket enligt vad
som upplysts i stort sett är slutfört,
blir redovisat så snart som möjligt, så
att skattereglerna även i detta avseende
kan utan ytterligare längre dröjsmål
reformeras.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Kommer proposition om avdragsrätt
för studieunderstöd, varom förslag
framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga
i december 1956, att föreläggas
årets riksdag?

2. Kan det förväntas att resultatet av
skattelagssakkunnigas utredning rörande
den skatterättsliga behandlingen av
studiekostnader i övrigt kommer att
redovisas inom en nära framtid, så att
skattereglerna även i detta avseende
— t. ex. i fråga om avdragsrätt för
amortering å studieskuld — kan reformeras
utan ytterligare, längre dröjsmål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen nr

16, angående val av ombud och
suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

17, för herr Rickard Sandler att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Birger Andersson, att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Sven Ohlon att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 20, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Ivar Persson att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 22, för herr Axel Strand att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 25, för herr Edgar Sjödahl att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 31, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Ossian Sehlstedt att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Olov Rylander att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Sigfrid Jonsson att
vara ombud i Nordiska rådet;

Onsdagen den 5 februari 1958

Nr 4

nr 36, för herr Martin Skoglund att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 37, för herr John Ericsson att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ragnhild Sandström att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 39, för fru Sigrid Ekendahl att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Anders Pettersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för herr Gunnar Helén att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Folke Nihlfors att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och
nr 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 42, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 43, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Japan angående reglering av vissa svenska
fordringsanspråk, och

nr 44, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

Dessa propositioner bordlädes.

Återtagande av motion

nr 402 och 403, båda av herrar Sjölin
och Strandh, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 32, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m., samt

nr 404, av fröken Wetterström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 35, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 5—21
februari för att såsom representant för
Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd samt på inbjudan av pakistanska
regeringen besöka Pakistan, där invigning
av den svensk-pakistanska yrkesskolan
skall äga rum.

Stockholm den 31 januari 1958

Gunnar Heckscher

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsarbetet under tiden
den 3 febr. t. o. m. den 7 febr.
för deltagande i kommittéarbete i Europarådet.

Stockholm den 30/1 1958

Tore Bengtsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 20

Återtagande av motion

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENNINGSSON (s), som anförde: -

§18 Herr talman! På förekommen anled Anmäldes

följande till herr talman- ning får jag på mina egna och min mednen
under sammanträdet avlämnade motionärs vägnar anhålla om kammamotioner:
rens medgivande att motionen nr 105 i

2-—Andra kammarens protokoll i958. Nr 4

Nr 4

Lördagen den 8 februari 1958

Återtagande av motion

andra kammaren angående viss ändring
av 28 § 1 mom. vägtrafikförordningen
måtte få återkallas.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.37.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 8 februari

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 42, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
43, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
reglering av vissa svenska fordringsanspråk;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 44, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet motionerna nr
402 och 403, av herrar Sjölin och
Slrandh; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 404, av fröken IVetterström.

§ 3

Föredrogs den av herr Svensson i
Krokstorp vid kammarens nästföregå -

ende sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
omorganisation av bidrags- och låneverksamheten
till fiskarbostäder m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Jansson i Aspeboda
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående ändrade anvisningar
om avdrag för kostnader för resor
med egen bil.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet om
en förbättrad väderlekstjänst med prognosservice
för Norrland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Östlund vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Lördagen den 8 februari 1958

Nr 4

Interpellation ang. förhandlingar på partiledarplanet i syfte att söka uppnå enighet

om riktlinjerna för den framtida politiken

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående de kompletterande
undersökningarna rörande hangarfrågan
för en helikopter i Storuman.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Olofson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
alt få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående gränsdragningen
mellan arbetstagare och egen företagare
i fråga om försäkringsskydd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående kontroll
av vid operation använda dukar
och instrument.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående obunden
räntesats å statliga tertiär- och egnahemslån,
som utlämnas efter den 1 juli
1958.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att

få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående frågan om avdragsrätt
för studieunderstöd, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Interpellation ang. förhandlingar på
partiledarplanet i syfte att söka uppnå
enighet om riktlinjerna för den framtida
politiken

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ONSJÖ (ep), som yttrade:

Herr talman! Den överenskommelse,
som träffats mellan de demokratiska
partierna om försvarsfrågans lösning,
hälsas säkert med mycket stor tillfredsställelse
av den överväldigande delen av
vårt folk. Det vittnar om styrka och
sundhet hos vår demokrati när livsviktiga
frågor kan lösas utan upprivande
partistrider. Det sätt, på vilket frågan
lösts, verkar också respektingivande
utåt.

Samtidigt med överenskommelsen om
försvaret har man enats om att föreslå
en del nya skatter för att åstadkomma
balans i statsfinanserna. Sålunda skall
390 milj. kr. tas ut genom s. k. punktskatter.
Beträffande dessa skatter är meningarna
säkerligen mycket delade, och
det kan med fog ifrågasättas om de är
rättvist och ändamålsenligt avvägda. De
glesbebyggda områdena, som har de
stora avstånden och som redan förut
är missgynnade i kommunikationsliänseende,
får den hårdaste känningen av
t. ex. bensinskattehöjningen. Det är nog
ej heller riktigt säkert att punktskatterna
kommer att ge så mycket pengar
som man räknat med. Höjningen av
skatten på sprit och tobak som beräknats
ge 150 miljoner kronor kan ju
leda till en ur andra än statsfinansiclla
synpunkter önskvärd konsumtionsminskning,
så att inkomsten för stats -

Nr 4

Lördagen den 8 februari 1958

Interpellation ang. förhandlingar på partiledarplanet i syfte att söka uppnå enighet

om riktlinjerna för den framtida politiken

kassan blir avsevärt mindre än beräknat.

I fråga om skatterna står vi emellertid
i den situationen att vi har att välja
snart sagt endast mellan onda ting. Staten
måste ha inkomster till sina utgifter,
men skattekällorna börjar sina. De gamla
skattekällorna måste utnyttjas till
bristningsgränsen, och man har ständigt
måst söka efter nya. överenskommelsen
är en kompromiss som säkerligen inte
helt gillas av någon men som måste
godtagas ändå. Nöden har ju ingen lag.

Den statsfinansiella situationen är
otvivelaktigt 1 ekymmersam. Den överenskommelse
som nu träffats om skatterna
innebär endast en tillfällig lösning.
En stor del av den inkomst staten
får genom de nya skatterna kommer
rätt snart att ätas upp av löne- och
kostnadsökningar inom statens egen
verksamhet, framför allt till följd av att
skattehöjningarna — t .o. m. de å sprit
och tobak — påverkar levnadskostnadsindex.
Man kan med bestämdhet förutse,
att det kommande årets driftbudget
— även om man räknar med de
föreslagna skattehöjningarna — inte blir
balanserad, på grund av de automatiska
utgiftsökningarna jämte en del oberäkneliga
utgifter, som man vet alltid kommer.
Det statliga upplåningsbehovet har
i finansplanen beräknats till 1,6 miljarder
kronor men kommer med all sannolikhet
att bli avsevärt större. Ser man
saken på längre sikt ter sig situationen
särskilt bekymmersam. Statens utgifter
har under de senaste åren ökat med omkring
en miljard kronor årligen. Staten
försöker på olika vägar inte minst genom
en del direkt produktionshämmande
åtgärder bekämpa inflationen samtidigt
som den själv genom sin utgiftspolitik
är den största boven i dramat.
En sådan politik kan inte gå i längden.

Allvaret i dagens statsfinansiella situation
har ju uppmärksammats och påtalats
från olika håll. Finansministern
har i olika sammanhang givit uttryck

åt sin oro för framtiden. Årets remissdebatt
präglades i mycket hög grad av
ekonomiska bekymmer. Samtliga partiledare
betonade starkt nödvändigheten
av att sanera statens affärer. Motioner
har avlämnats från olika håll syftande
till mer eller mindre långt gående besparingar
inom den statliga verksamheten.
Alla tycks vara ense om att något
måste göras för att hejda den statliga
utgiftsökningen. Vi måste rätta munnen
efter matsäcken. De åtgärder, som eventuellt
måste vidtagas, blir ju emellertid
mer eller mindre impopulära, och inget
parti vågar därför ta ansvaret av fruktan
för att förlora röster vid ett kommande
val. Från borgerligt håll har ju
framkastats tanken på en samlingsregering
för lösande av dessa problem. Man
kunde på så sätt lättare nå enighet om
nödvändiga åtgärder. Den tanken har
emellertid förkastats av regeringen. Om
nyttan av en samlingsregering kan meningarna
givetvis vara delade. Att samförståndslösningar
så långt möjligt bör
eftersträvas kan det emellertid inte råda
någon meningsskiljaktighet om, i all
synnerhet när det gäller livsviktiga frågor.
Samarbetsvilja är ju en förutsättning
för att en demokrati i längden skall
kunna fungera och bestå.

En omprövning av den allmänna politiken
måste förr eller senare ske med
beaktande av de ekonomiska möjligheterna
på längre sikt. Det är nödvändigt,
att större planmässighet vinnes i
den statliga verksamheten. Skattetrycket
är hårt, och alla har hoppats på skattesänkningar.
En del sådana har ju skett,
men nyttan av dessa kan starkt ifrågasättas,
då efter kort tid andra skatter
har måst påföras. Nedskärningar och
besparingar inom den statliga förvaltningsapparaten
måste ske — utan att
fördenskull utgiftsökningar förorsakas
kommunerna. Socialpolitiken måste omprövas.
Den sociala utbyggnaden har
skett utan någon egentlig plan. Det finns
eftersatta områden, där människor lider

Lördagen den 8 februari 1958

Nr 4

Interpellation ang. förhandlingar på partiledarplanet i syfte att söka uppnå enighet

om riktlinjerna för den framtida politiken

nöd, samtidigt som det på andra områden
generöst ges ut pengar till folk,
som inte är i behov därav.

Det gäller att på bättre sätt än tidigare
anpassa den statliga verksamheten
efter dagens behov och resurser. Denna
uppgift inrymmer givetvis omfattande
detaljer, som måste prövas i olika sammanhang.
Men det väsentliga är att
överenskommelse kan uppnås om de stora
linjerna. Om en samlingsregering inte
kan komma till stånd, synes mig en
sådan överenskommelse inte kunna vinnas
på annat sätt än genom förhandlingar
mellan regeringen och partiledarna.
Erfarenheterna från de kontakter,
som förevarit inför uppgörelsen i
försvarsfrågan, inger förhoppning om
att samförstånd skall kunna vinnas på
partiledarplanet även om de stora linjerna
för den statsfinansiella och samhällsekonomiska
politiken.

Med stöd av vad jag här har anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
ställa följande fråga:

Har Eders Excellens för avsikt att på
partiledarplanet uppta förhandlingar
i syfte att med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska utvecklingen
söka uppnå enighet om riktlinjerna
för den framtida politiken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kung], Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsslat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.,
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa, kronan tillhöriga fastigheter,
m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Rädda barnens riksförbund
för kläder, bekliidnadsmateriel och
livsförnödenheter,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

22 Nr 4 Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager m. m.,
nr 2, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 39 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj rts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj rts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj rts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan
m. m.

§ 13

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition
nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning Herr

talmannen meddelade, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj rts

proposition nr 50, med förslag till höjd
indirekt beskattning.

Denna proposition föredrogs nu för
remiss till utskott; och anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Tidsnöd gör, att man
ibland tvingas tillgripa underliga metoder.
Beträffande Kungl. Majrts proposition
nr 50 har partiledarna — eller som
det står »de demokratiska partierna» —
kommit överens om ett uttag av en hel
del punktskatter för att täcka försvarsutgifterna.
Ryktet förmäler också att
utskottet skall sammanträda omedelbart
efter detta plenum, och enda sättet att
komma till tals i frågan är väl därför
att ta till orda nu.

Först vill jag då konstatera, att Sverige
konsekvent och orubbligt måste
föra en neutralitetspolitik och ha ett
därför anpassat försvar. Därom råder
väl i stort sett enighet. Men denna målsättning
förutsätter, att vi för överkomliga
kostnader kan skapa en effektiv och
personalsparande försvarsorganisation,
att kostnaderna fördelas efter bärkraft
och att den fasta gemenskap mellan folk
och försvar, som ekonomiska, sociala
och kulturella reformer skapat, icke
spolieras eller stagnerar.

Den av partiledarna utformade överenskommelsen
rörande försvarskostnader
och punktskatter säges vara ett uttryck
för att försvarsfrågan har kunnat
hållas över partierna. Huruvida partiledarna
med åsidosättande av försvarsberedningen
är bättre skickade att ovan
riksdagen, partierna och övriga instanser
bedöma försvarsfrågans utformning
och sättet att fördela kostnaderna, kan
ur parlamentarisk synpunkt starkt ifrågasättas.
I varje fall torde målsättningen
och resultatet i form av punktskatter
knappast kunna förenas.

Försvarsfrågan borde liksom modern
industri planeras för en successiv i stället
för en maximal utbyggnad. Detta
borde vara än mer angeläget, då man

Lördagen den 8 februari 1958

Nr 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
skattning

kan förutsätta att ett modernt försvar
befolkningsmässigt måste avdela en allt
mindre del av personalen för direkt
krigstjänst och en allt större del till industriell
och annan verksamhet, som
krävs bakom fronterna. ÖB-förslagen
har medfört ett »krigstillstånd» mellan
de olika försvarsgrenarna, vilket bjuder
till försiktighet vid ett politiskt ställningstagande.
Clemenceaus uttalande,
att kriget är en alltför allvarlig sak för
att få skötas av generalerna ensamma,
kan även gälla vid planering av en ny
och nödvändig försvarsorganisation. Det
anses att rivaliteten mellan den amerikanska
armén och flottan har fördröjt
raketvapnen i två år, och även att den
bottnar i personella motsättningar i ledningarna
för de olika vapenslagen.

ÖB:s förslag Adam skulle medföra att
2 000 man befrias från tjänstgöring i
fred, förslag Bertil 5 000 man och förslag
Cesar ca 10 000 man. Förslag Cesar
kommer väl närmast en trolig framtida
fördelning mellan personal i krigstjänst
och i industriell verksamhet. De friställda
ungdomarna borde då kunna dirigeras
över till en yrkesutbildning, som
kan få avgörande betydelse såväl i fred
som i en kritisk militär situation. Detta
skulle även innebära att kostnadsramen
skulle kunna krympas med drygt 100
miljoner kronor. Klokheten borde inbjuda
till en viss försiktighet, och försvarsberedningen
— med komplettering
av moderna företagsledare, tekniker,
organisatörer etc. — bör ges möjlighet
till en civil granskning, som kan läggas
till grund för en objektiv bedömning,
innan riksdagen binder sig för det allra
högsta anslaget.

Det förvånar mig även att man vid
dessa överläggningar inte har tagit vederbörlig
hänsyn till en kommande civilförsvarsorganisation
och dess kostnader.
När man i dag skall bedöma försvarsfrågan
och kostnaderna, är det
nödvändigt att även ta med civilförsvaret
i denna bild.

nr 50 med förslag till höjd indirekt be De

föreslagna punktskatterna samt en
del motioner, speciellt från högern, kan
inte föra till den nationella samling
kring försvarsfrågan, som bör beteckna
ett beslut över partierna. De punktskatter,
som föreslagits, tar inte hänsyn till
olika inkomstgruppers förmåga att bära
dem. I de av högern avlämnade motionerna
föreslås en minskning av socialbudgeten
med drygt 396 miljoner kronor.
Det innebär bl. a. att mödrahjälp,
hemvårdarinnor, barnbidrag, hjälp åt
sjuka m. m. skulle spolieras om dessa
motioner skulle bifallas, vilket skulle
medföra en väsentlig standardsänkning
för de lägre inkomsttagarna. De familjer,
som skall fostra den ungdom som
skall vara kärnan i vårt försvar, skulle
därigenom få ta på sig en ytterligare
börda. Jag vill också erinra om att de
kulturella anslagen i högerns motion
innebär, att kulturfrågorna skulle ges
68 miljoner kronor mindre.

Att under dessa förhållanden tala om
att »den gemensamma synpunkten måste
dominera i all försvarsplanering»,
»skyddsåtgärd värd sitt pris» eller »ett
starkt försvar är en livsfråga» har inte
täckning i viljan att gemensamt ta de
ekonomiska konsekvenser, som dessa
talesätt borde förutsätta. Ett starkt försvar
kan aldrig få vila på en social,
kulturell och ekonomisk nedrustning,
som träffar de bredare folklagren. Ett
starkt försvar kan inte heller få en fast
grund, om det skall vila på folks vilja
och förmåga att exempelvis konsumera
sprit, tobak, socker etc. Den hamstring
av bl. a. spritdrycker — som även påtalas
i propositionen — som de ekonomiskt
bäst ställda gjort, visar, att patriotismen
begränsas till en skål för fosterlandet
men inte mera.

Men det kan knappast vara en stark
grund för ett svenskt försvar, att de som
super och röker skall betala den största
delen av de ökade försvarskostnadcrna
eller att de svenska hem, som har den
sämsta ekonomiska ställningen, dels

24 Nr 4 Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

skall fostra och försörja den ungdom,
utan vilken ett försvar blir en tomhet,
och dels påtaga sig de ökade försvarskostnader
som dagens läge anses kräva.
Försvarskostnadernas tyngd kan
hos de lägre inkomsttagarna skapa försvarsovilja.

Talesättet att en direkt skatt, som
genom sin progressivitet fördelar bördorna
efter förmågan att bära dem,
skulle vara politiskt omöjligt att genomföra
anser jag vara orimligt. Lika
orimligt är det naturligtvis att säga att
de som använder sprit och tobak skulle
ha större skatteförmåga än en nykterist
eller icke rökare. Ur nykterhetspolitisk
synpunkt kan det knappast vara en
fördel att försvaret göres beroende av
spritkonsumtionen och att denna ges ett
moralpatriotiskt innehåll.

Det måste även vara angeläget att
bryta den verklighetsfrämmande, av
partitaktiska skäl betingade skattesänkningshysteri,
som håller på att slå
sönder folks förmåga att realistiskt bedöma
ett samhälleligt skeende, där en
demokratisk uppfattning om människovärdet
tvingar samhället att bygga upp
ett socialt och kulturellt grundskydd
för alla medborgare och att ha ett neutralitetsförsvar
av en omfattning som
för några årtionden sedan skulle ha betraktats
som ett utopiskt drömmeri.
Samhället har påtagit sig en trygghetstunga
från enskild och kooperativ företagsamhet
som är en av grundpelarna
i svensk industri. Om enskild och kooperativ
företagsamhet, speciellt småföretagare
och jordbrukare, skulle
tvingas att ta på sig stordelen av de
kostnader för social trygghet och utbildning
som dagens samhälle har,
skulle kostnaderna för svensk företagsamhet
ha varit betydligt större än den
nuvarande skattebördan säges vara.
Skulle enskild företagsamhet åläggas
samma ekonomiska återhållsamhet och
underkastas den offentliga granskningen,
som statlig och kommunal verk -

samhet får finna sig i, skulle möjligheterna
att tygla inflationen och skydda
penningvärdet betydligt stärkas.
Men eftersom vi anser enskild företagsamhet
vara av sådant värde att vi vill
behålla den, bör samhället ha rätt att
påtaga sig de svårigheter med penningvärdet
som därmed kan följa.

Att i dagens läge försöka lösa de konjunkturstyrande
uppgifterna genom
punktskatter och räntehöjning är en
chimär; dessa löser icke utan fördjupar
problemet. En direkt och progressiv
beskattning kan dels fylla ett aktuellt
behov av pengar och dels — till dess
våra ekonomer uppfunnit något bättre
— nyttjas som ett konjunkturstyrande
medel i den fulla sysselsättningens samhälle.
Ett till 110 procent höjt skatteuttag
innebär ett skattetillskott på cirka
350 miljoner kronor. För en gift skattebetalare
med 10 000 kronors årsinkomst
innebär en sådan höjning en skatteökning
med cirka 55 kronor. Vid en
inkomst på 65 000 kronor blir skatteökningen
2 150 kronor. Om ett skatteuttag
på 110 procent icke anses täcka
det ökade inkomstbehovet, kan exempelvis
fonderade vinstmedel från Koreakrisen
m. m. tagas i anspråk.

Vid olika tillfällen har jag förordat
att staten skulle lägga upp en konjunkturfond
av en storlek som möjliggör
en aktiv konjunkturpolitik. Om
dagens läge kräver väsentliga försvarskostnader
och vi verkligen vill
skapa ett skydd för penningvärdet,
måste staten med den direkta skattens
hjälp skapa förutsättningar härför. Om
vi saknar vilja att svälja denna beska
medicin och att ta hänsyn till de ekonomiska
realiteter som en skattehöjning
innebär, kan varken försvarsfrågan
eller vår ekonomi lösas på ett ur
landets synpunkt förnuftigt sätt. Vårt
moderna samhälle kräver i likhet med
modern industri och företagsamhet
över huvud taget ökade kapitalinvesteringar,
om det skall fungera och icke

Nr 4

Lördagen den

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

skattning

stagnera. Detta är en sanning, som modern
enskild och kooperativ företagsamhet
tvingats att acceptera. Det går
inte heller när det gäller den stora enheten
samhället att ta på sig skygglappar
och genom konstgjord andning
medelst punktskatter försöka få det att
fungera.

Punktskatter skapar även index- och
arbetsmarknadsproblem av allvarlig
art. De stora löntagargrupperna måste
kunna lita på att man med alla medel
söker stoppa prisskruven. Därmed stimulerar
man parterna att ingå långfristiga
avtal.

Då jag som sagt anser att en motion
inte hinner nå utskottet förrän beslut
redan fattats, har jag tvingats att på
detta sätt vädja till utskottet att det
måtte avslå propositionen om punktskatter
och i stället förorda att de cirka
400 miljoner kronor, som statskassan
minimalt behöver tillföras, uttages i direkta
skatter genom en höjning av uttagningsprocenten
till minst 110. Utskottet
bör även söka finna andra möjligheter,
som icke innebär tillgripande av
åtgärder av punktskattskaraktär, för att
lösa de aktuella problemen.

Till de borgerliga skulle jag vilja
säga, att om vi vill få en allmän medborgerlig
samling kring försvaret, så
måste vi också lära oss att alla skall ta
konsekvenserna därav, och vi måste
vara beredda att fördela bördorna efter
förmåga och bärkraft och icke efter minsta
motståndets lag. Jag hoppas därför
att utskottet allvarligt begrundar dessa
frågor och söker finna en gemensam lösning
på grundval av ökade direkta skatter.
Därmed har vi också sagt ifrån,
att frågan har kunnat lösas i samförståndets
tecken, och vi har alla gjort
vår plikt. Svenskt försvar skall inte vila
på förmågan att konsumera sprit, tobak
etc. Jag tycker det är ovärdigt den
.svenska riksdagen och partiledarna att
komma med sådana förslag.

1 februari 1958
nr 50 med förslag till höjd indirekt be Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Det som nu föreligger
är första delen av en uppgörelse mellan
de tre borgerliga partiledarna och tre
statsråd om väsentligt höjda försvarsutgifter
samt höjda och nya indirekta
skatter, ökningen av försvarsutgifterna
utgör i första hand 400 miljoner kronor,
d. v. s. från statsverkspropositionens 2,3
miljarder till 2,7 miljarder kronor. Vidare
har vederbörande förpliktat sig
att varje år pressa upp militärutgifterna
med cirka 70 miljoner kronor och
att ge kompensation för kommande
löne- och prisstegringar. Detta innebär
att minst 3 500 miljoner kronor om året
kommer att utgå för militära ändamål
när utgifterna enligt denna överenskommelse
kulminerar. Vissa konsekvenser
härav är uppenbara.

För det första kommer denna våldsamma
ökning av improduktiva utgifter
med åtföljande höjda indirekta skatter
att ge inflationen nya impulser. Det
blir ännu dyrare att leva. Tidigare har
vi sett framåt i hopp om ett slut på
prisstegringarnas tröstlösa tillvaro. Nu
får vi betiakta fortsatta årliga prisstegringar
som en naturlig konsekvens av
sexlingarnas uppgörelse.

För det andra kan de 3,5 miljarder
kronor om året, som om tio år blir resultatet
av denna uppgörelse, på grund
av garantien om kompensation för prisstegringar
och löneökningar mycket väl
komma att bli 4 eller kanske 5 miljarder
kronor.

För det tredje inledcs med det förslag,
som nu ligger på riksdagens bord,
en lång serie av nya skattehöjningar under
den närmaste tioårsperioden. Vad
vi nu skall ta ställning till är alltså ett
första skattebeslut, som måste följas av
många liknande, vilka sammanlagt blir
mångdubbelt större än dagens omfattande
krav.

Det oerhörda är att detta långtgående
beslut fattats av en liten junta. Just tillvägagångssättet
bidrar kanske till att

26 Nr 4 Lördagen den 8 febrnarf 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

förklara de beslutandes särskilda iver
att sätta den demokratiska klichén på
sina partier. De gör det själva, men daras
handlingssätt blir inte mer demokratiskt
för det. Här kan man verkligen
med en travestering säga, att sällan
har så få lagt så stora bördor på så
många. Det diktatoriska handlingssättet
framstår än mera grällt i belysningen
av det faktum att vi har landstingsoch
kommunalval i år. Mycket tyder
också på en förestående riksdagsupplösning
och nyval till andra kammaren,
kanske redan denna vår.

I regeringspartiets lokala organisationer
har redan antagits uttalanden mot
uppgörelsen. Många temperamentsfulla
utbrott har återgivits i pressen, vilka
riktat uppmärksamheten på en annan
lika odemokratisk sida i denna uppgörelse,
nämligen själva sättet för att anskaffa
de första 400—500 miljonerna.
De skall tas av barnfamiljerna och de
små inkomsttagarna. De rika inkomsttagarna,
de stora förmögenheterna och
bolagen skall skyddas. Både fattiga och
rika måste dock betala, har det invänts.
Ja, arbetarfamiljen får betala 20 öre
mer per kilogram socker — precis som
miljonären! 350 kronor per familj om
man är rik eller fattig — vilken rättvisa
— vilken demokrati!

Häromdagen köpte en herre för 27 000
kronor sprit i en butik i Stockholm.
En annan köpte för bara 12 000 kronor.
Hur mycket ÖB köpte, när han som försvarets
främste målsman gick i spetsen
och ordnade beredskapen, vill jag låta
vara osagt. Jag säger inte detta för att
ta upp en diskussion om dessa herrars
patriotiska sinnelag och försvarsvilligliet.
Jag vill bara konstatera, att de
ingenting annat gjort än accepterat de
här fixerade principerna för den nya
upprustningen: det är de fattiga och

barnfamiljerna, som främst skall betala.

Det har gjorts gällande att man planerar
en chocktaktik mot det svenska
folket när det gäller beslutet om indi -

rekta skatter. Om detta är avsikten är
den ur demokratisk synpunkt lika tvivelaktig
som motbjudande. Det har
sagts att man vill undvika hamstring.
Men vilka hamstrar? I vart fall inte
folk med små inkomster. Dessa kunde
möjligen ha hamstrat socker, men just
på den varan vidtogs särskilda försiktighetsåtgärder.

Däremot kan de inte hamstra sprit,
vin eller bensin. Det kan bara de stora
inkomsttagarna. Detta har de också redan
gjort, så att de åtminstone under
ett år framåt skyddat sig för att behöva
betala något till den nu signalerade ökningen
av försvarsutgifterna.

Med hänsyn härtill spelar det ingen
roll ur hamstringssynpunkt, om riksdagen
följer sin egen lag och tar vederbörlig
tid på sig, motionstid och tid för
saklig prövning. Uraktlåtes detta understrykes
ändå mer det odemokratiska,
godtyckliga, för att inte säga egensinniga
och svekliga i uppgörelsen.

Det har sagts att vi måste ha ett
starkt försvar och att detta är motiveringen
för uppgörelsen. Samtidigt sägs
det inkonsekvent nog, att uppgörelsen
innebär en begränsning av försvaret.
Man beskär kvantiteten för att höja kvaliteten.
Krigsfartyg i mängd liksom
någon flygflottilj och kanske något regemente
skattar åt förgängelsen. Det är
många som frågar, varför vi skall betala
1 miljard mer för att få så mycket färre
krigsfartyg, flygflottiljer och regementen
än vi nu har.

I uppgörelsen har man motvilligt
gett ett begränsat erkännande åt en
gammal sanning, nämligen att vår militära
organisation är för stor ända sedan
krigsslutet och inte kan av ekonomiska
skäl ges ett tillräckligt innehåll. Vi har
hävdat detta länge. Hittills har statsmakterna
trampat på i ullstrumporna,
man har gått de s. k. partiella reformernas
väg, man har lappat och fyllt i det
ena året efter det andra och gjort det
trivsamt för generalerna.

Nr 4

Lördagen den 8 februari 1958

Tid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

skattning

Men försvarsutredarna har inte dragit
fullständiga slutsatser av vad de bit
för bit börjat upptäcka. Detta har i varje
fall inte gjorts i den överenskommelse
som träffats.

Våra generaler har ritat kartor som
ett led i en systematisk utpressning. En
halv miljard till, och vi kan försvara
hela Sverige. Några hundra miljoner
mindre, och vi måste lämna Skåne och
Jämtland utan försvar. Ytterligare något
hundratal miljoner, och vi kan bara försvara
Norrbotten. Eller som det heter
i den senaste ÖB-utredningen om anslagsminskningar:
25 procents reducering
av anslagen och försvarets effekt
minskar 50 procent. — Skär man ner
anslagen till 1 200 miljoner kronor står
vi alltså utan försvar!

Hela detta sätt att argumentera är
lika löjligt som svekligt, men med detta
har de fått regeringen att gå med på att
ställa försvaret ovan partistriderna.
Därför har vi dubbelt så höga försvarsutgifter
som under kriget. Det lilla Sveriges
neutralitet är dyrare att försvara
än det väldiga Indiens. Generalerna har
skapat en atmosfär av ängslan som om
var dag vore den sista, som om kriget
kan komma när som helst. Hela denna
komedi står oss upp i halsen.

Man tycker det är underligt att regeringen
som helhet inte genomskådat
spelet. Däremot förvånar det inte mig
att statsrådet Sven Andersson inte klarat
uppgiften.

Det är naturligtvis för tidigt att detaljerat
belysa innebörden av den väntade
omorganisationen av försvaret. Väldiga
resurser skall dock avdelas för att anskaffa
teknik och maskiner, som delvis
är omoderna och som i vart fall måste
förnyas om några år. Detta gäller inte
minst flyget, vårt nya kavalleri, paradvapnet
nr 1, som nu skall bli vårt dyraste
vapenslag. Man offrar vapen som
kan verka under dygnets 24 timmar till
förmån för vapen som kan verka 1 timme.
Men så heter det också att vi får

nr 50 med förslag till höjd indirekt be uppge

segheten för en kortvarig, maximal
kraftutveckling. Den som tror att
detta är krigserfarenheternas verkliga
lärdomar, han har ingenting lärt. Men
just på grund av bristen på krigserfarenheter
har skrivbordsbetänkandet
triumferat, det abstrakta teoretiserandet
har präglat det svenska försvarets organisation
och utformning.

Försvaret behöver rationaliseras och
moderniseras, det erkänner vi — men
detta sker inte. Man bara konserverar
en föråldrad organisation och teknik.
Försvarsgrenar, en hvdra av staber och
förvaltningar, en kaderorganisation
lika dvr som ineffektiv, ett flyg lika
stor som obrukbart i raketålderns krig
— för detta skall vi nu ha nya skatter
och en ny inflation.

Vi kan för vår del inte godkänna
detta diktat. Vi tror på freden, vi vill
satsa på freden. Vi vill inte att vårt folk
och inte heller vårt lands ekonomi
skall formas som om varje dag vore
den sista. Och framför allt: Skall försvaret
fördyras ytterligare bör de som
kräver detta och har råd därtill också
betala denna fördyring.

Årets stora fråga är frågan om tjänstepension
för löntagare och likställda. Vi
har regeringens högtidliga löfte om att
förslag skall framläggas i denna fråga,
och vi utgår från att så kommer det
också att bli. Men de borgerliga har
sagt nej.

Nu har dessa fått sin vilja igenom
när det gäller den fortsatta militariseringen.
De har också fått sin vilja fram,
när det gäller beskattningens utformning
— det är deras principiella linje
i skattefrågan som vunnit en hundraprocentig
seger.

Men vad har regeringen och arbetarklassen
fått i utbyte för dessa eftergifter?
Såvitt man kan förstå ingenting.
Nu kan man fightas bättre i andra frågor,
när försvarsfrågan förts ur stridslinjen
— det var kontentan av herr
Hjalmarsons inlägg i radioekot, när

28 Nr 4 Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

han kommenterade uppgörelsen. Denna
uppgörelse leder alltså inte till avspänning
i den inre politiken, utan till hårdare
kamp. Om högern och folkpartiet
blivit rusiga av framgången och tänker
fullfölja offensiven mot det arbetande
folket, förvånar väl detta ingen. Lika
uppenbart är att dessa partiers seger
inte har stärkt regeringen bland regeringens
anhängare utan i stället sått
tvivlets, besvikelsens och självuppgivelsens
farliga frön i deras leder. Detta
är en nederlagstaktik.

Vi anser alltså att förslaget om höjda
och nya konsumtionsskatter inte har
något reellt samband med verkliga åtgärder
för att stärka det svenska neutralitetsförsvarct.
Det kan ge rustningsindustrien
stora beställningar och feta
vinster. Det upprätthåller en stor organisation,
som man får allt svårare att
fylla med ett modernt innehåll. Det gör
denna organisations chefsjunta till en
stat i staten, som kan driva sin egen
politik. Det har gett denna junta garantier
för ökade miljardinsatser under tio
år framåt. Och det tillåter herrar Hjalmarson,
Ohlin och Hedlund att posera
som fosterlandets räddare och den socialdemokratiska
regeringens besegrare.
— Eftersom vi inte kan se några
fördelar ur det nationella försvarets
synpunkt i denna uppgörelse, går vi
emot den.

Det skall måhända sägas, att försvarsfrågan
legat så länge i stöpsleven,
att folket i senaste val kunde inse, att
ett avgörande förestod. Men få anade,
att det handlade om ett väsentligt dvrare
försvar. Ingen människa — knappast
regeringen, ännu mindre riksdagen
och allra minst den svenska arbetarklassen
— kunde förutse en höjning
med en miljard kronor, kanske två miljarder
innan perioden är slut. Ännu så
sent som i höstas förklarade regeringen,
att nya skatter inte var aktuella.
Inte heller i statsverkspropositionen
förbereddes opinionen på denna chock.

Måste då inte detta överrumplande
skatteförslag ges beteckningen »svekligt
förfarande»? Många kommer i vart
fall att anse det.

Men när folket inte alls var förberett,
när arbetarklassen räknade med minskade
försvarsutgifter i stället för någon
ytterligare miljard, när den stora massan
inklusive riksdagen var inställd på
att slippa nya skatter detta år — borde
då inte anständigheten och hänsynen
till demokratiens princip ha krävt att
man ställt frågan inför folket, eftersom
detta år ändå är ett valår? Eller angår
det inte folket, om försvaret skall bli
någon miljard dyrare? Skall riksdagen
i flera omgångar ta ut ytterligare någon
miljard av det svenska folket utan att
detta ens tillfrågas? Är det demokrati?
Och riksdagen — skall den bara notera,
att sexlingarna har kommit överens om
att ålägga den att för militärt bruk anskaffa
ytterligare en miljard per år och
vackert hålla käft?

Får man tro vissa i egen framställning
välinformerade tidningar har krafter
varit i verksamhet för att disciplinera
leden av riksdagsmän. Vi hoppas
att dylika försök, därest de förekommit,
misslyckas, ty om riksdagen stillatigande
finner sig i sådana diktat, så
sviker den sin elementära plikt. Därjämte,
och det bör herrarna i sexjuntan
veta, går det inte att numera smussla
med denna sak. Folket är alarmerat,
det är oroat och missnöjt och det kommer
att dra sina slutsatser av vad som
nu sker. När uppgörelsen, såsom på ett
socialdemokratiskt möte i Ludvika i
torsdags kväll, karakteriseras så, att
»förslaget om punktskatterna är ingenting
annat än en ren skojarhandel och
kommer att gå ut över de små inkomsttagarna
i samhället, medan de stora
förmögna bolagen kommer att klara sig
helt undan de extra pålagor som man
nu vill genomföra», är detta snarast ett
symtom som belyser stämningen.

Vi kommer att i motioner närmare

Lördagen den 8 februari 1958 Nr 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

utveckla vår uppfattning om den uppgörelse,
som högern och folkpartiet genomtrumfat.
Vi hoppas att de rykten
som gjort gällande att sexlingarna vill
försöka kröna det odemokratiska diktatet
med en riksdagskupp och inte ens
avvakta den lagliga motionstiden eller
ta hänsyn till de former, som vår högtidliga
riksdagsordning föreskriver, är
oriktiga. Herrarna har kanske makten
därtill, men det är farligt i längden att
missbruka en sådan makt.

Det har föresvävat oss att vi borde
utnyttja möjligheten att utsträcka denna
frågas behandling genom att begära
förlängd motionstid. Vi avstår emellertid
därifrån då själva sakfrågan är
känd, då tio dagars motionstid räcker
och då i vart fall avsikten inte är att
åstadkomma en saklig prövning av dessa
frågor i enlighet med den svenska
riksdagens bästa traditioner. Vi har
emellertid redan nu velat säga vår mening
om uppgörelsen och regeringens
förslag, så att det skall vara klart för
svenska folket, att det också finns en
annan mening i Sveriges riksdag än
den som dikterats av de fyra icke kommunistiska
partiernas ledare.

Vi vill gärna hoppas, att bevillningsutskottet
tar så pass lång tid på sig,
att det hinner behandla eventuella motförslag,
som mera tillfredsställer rättviseprinciperna
och kravet på att skatten
skall uttas efter bärkraft i stället
för efter antalet familjemedlemmar. Det
finns väldiga förmögenheter, som hittills
varit helt oberörda av våra skattelagar.
Under kriget talades det om aft
dessa borde ge en värnskatt, och riksdagen
var under de första krigsåren
helt enig därom. Vid krigsslutet glömdes
detta bort, och de rika fick sitta i
orubbat bo. Nu kan frågan aktualiseras
på nytt.

Våra storbolag tål en vida större belastning
än den de nu har. Deras förmögenheter
har ökat så att de vid snart
måste mätas i astronomiska tal. Nog

finns det pengar för staten utan att
man behöver koncentrera beskattningen
till de fattigaste i samhället.

Rimligt vore för övrigt att man först
beslöt, vilka militärutgifter vi skall ha
i stället för att göra på motsatt vis. Så
har det eljest brukat vara. Tänk om
riksdagen skulle komma till resultatet
att sexlingarnas uppgörelse är oantaglig!
Eller — djärva tanke — om de
många i denna kammare som anser att
vi kan spara även på militärutgifterna,
skulle sätta sin prägel på det framtida
försvarsbeslutet — varför då i förväg
binda folket för denna beskattning?

Jag har med detta pekat på några
motiv för att frågan skall behandlas ordentligt
i riksdagen. Vägrar utskottet att
ta hänsyn härtill, kommer många att
tolka dess störtlopp som ängslan för en
saklig prövning av den viktiga frågan
varifrån pengarna skall tagas.

Herr talman! Jag har här utgått ifrån
att det kan finnas möjligheter till en
saklig prövning av detta ärende, men
jag vill inte dölja att det också finns
krafter här, som är inställda på ett blixtkrig
mot hushållskassorna, och att det
kanske i bevillningsutskottet finns åtskilliga,
vilka som hungriga vargar väntar
på att få kasta sig över detta regeringsbyte,
att en fara föreligger att vi
skall kuppbeliandla denna sak redan på
tisdag. För att inte bli förekommen skall
jag därför be att redan nu få väcka en
motion, som jag hoppas herr talmannen
är vänlig att remittera samtidigt med
remitteringen av proposition nr 50 till
samma utskott.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Denna skatteproposition
avser ju att skaffa medel till den stegring
av försvarskostnaderna, som vi
väntar en proposition om. .lag har inte
kunnat undgå alt ställa frågan om stegringen
av de militära kostnaderna av
denna omfattning verkligen behövs. För

30 Nr 4 Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

att kunna bedöma frågan och få ett så
sakligt svar som möjligt har jag gått tillbaka
till riksdagens handlingar under
den tid vi har diskuterat dessa frågor
sedan överbefälhavaren 1954 framlagt
sin plan, som av försvarsminister Nilsson
redovisades i 1955 års försvarsproposition.

När jag ser i denna försvarsproposition
— det är kanske där vi skall börja
för att få ett ordentligt grepp om frågan
huruvida denna stegring verkligen
behövs — så finner jag att i öB-planen,
som ju omfattade en tid av tio år, från
1955 till 1965, hade överbefälhavaren
för nästkommande budgetår — alltså
1958/59 då man avser att anskaffa dessa
390 miljoner — stannat vid en summa
på 2 384 miljoner. Sedan beräknar han
en kostnadsstegring på omkring 4,8 procent
per år.

Om detta hade vi en debatt här i riksdagen,
och det var många som då framhöll
att överbefälhavarens beräkningar
skulle medföra för höga kostnader. Själv
tillhörde jag de 14 motionärer i denna
kammare, som rekommenderade en successiv
sänkning av kostnaderna med
utgångspunkt från den summa överbefälhavaren
då hade föreslagit. Vi föreslog
vidare en parlamentarisk utredning,
och även därom fick vi debatt.

Statsutskottet, vars skrivningar jag
många gånger har förundrat mig över,
framhöll att den utredning, som motionärerna
önskade, inte var påkallad. Jag
tänkte då: Vi kommer väl tillbaka när
vi skall behandla den här saken. Nu är
vi framme vid den tidpunkten, och det
är därför jag vill beröra dessa problem
och riksdagens och statsutskottets bedömning
av denna fråga 1955.

Vi motionärer trodde inte det var
möjligt att få en utredning på den korta
tid, som utskottet fick riksdagen att gå
med på i sitt uttalande. Vi trodde att
det skulle dröja längre. Man förutsatte
nämligen inom statsutskottet att denna
översyn, som man kallade den, skulle

vara färdig på hösten samma år. Men
vi hade naturligtvis — det skall jag erkänna
— inte samma chans att bedöma
frågan som utskottet och försvarsministern
hade. Handlingarna var hemligstämplade,
och vi kunde bara röra oss
med det sakmaterial som hade redovisats
i propositionen, men vi ansåg att
det var tillräckligt mycket för att man
skulle kunna dra den slutsatsen att det
inte gick att få in förnuftiga synpunkter
i dessa frågor på den korta tid som
statsutskottet hade räknat med. Riksdagen
följde emellertid utskottet, och vi
led nederlag, men vi fick rätt i fråga om
vår bedömning rörande utredningen och
den tid som behövdes. Under dessa förhållanden
borde man kunna begära att
det togs något mera hänsyn till ledamöterna
i riksdagen än som har skett
i detta fall. I dag är säkert både förre
försvarsministern Nilsson och nuvarande
försvarsminister Andersson villiga
medge, att statsutskottet räknade fel i
fråga om tiden. Men inte heller vi trodde
att det skulle dröja så länge som det
gjorde, det skall jag erkänna.

Nå, vi skall inte tala om den snö som
föll i fjol. Jag har bara velat erinra om
detta; det kan ju vara hälsosamt att någon
gång bringa i erinran de uttalanden,
som görs av sakkunniga, av utskott,
som har sakkunniga till sitt förfogande,
och av dem som realiter är bestämmande
och alltid framhäver sig stå på realistisk
grund och menar, att blåögda idealister
kan möjligen vara roliga att höra
på bara man inte tar dem på fullt allvar.

Efter den treårslånga utredningen av
denna fråga är det litet underligt att
den skall forceras på ett sätt, som om
det hade inträtt ett alldeles särskilt
förhållande, och under de tre senaste
veckorna tagit eld i knutarna. Det är
så mycket märkligare, som man även
praktiskt taget satt de sakkunnigas utredningsarbete
ur spel. Nog verkar det
som om generalerna fått ett alltför stort
inflytande härvidlag. Hur är det man

Nr 4

Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
skattning

brukar säga från de borgerligas håll?
Jag har så många gånger hört herr Hjalmarson
säga, att man måste lyssna till
vardagsmänniskan, den enkla människan
där ute, som har hand om förståndet
och som bör få ha hand om sina
egna pengar, henne, som staten skall
akta sig för att ta medel ifrån. Men i
dag vill man inte lyssna till den enkla
vardagsmänniskan. I dag försöker man
att fullständigt knipa till munnen på
denna vardagsmänniska genom den forcering
av denna fråga som nu sker.
Men för all del det beslut som nu fattas
behöver inte under alla förhållanden
bli bindande i fråga om kostnader
för militärorganisationen. Jag kan redovisa
sådana behov, som kan ta i anspråk
de pengar som här kan sparas.
Vi behöver således inte, om riksdagen
beslutar att ta ut dessa medel, kasta
bort dem i militarismens gap.

Det har sagts, att vi nu skall skaffa
oss ett effektivt försvar. Ja, överbefälhavaren
sade 1955 att det var möjligt
med den summa på 2 384 000 000, som
han då beräknade för nästa budgetår.
Det var också den gången fråga om ett
effektivt försvar. Men man kan alltid
diskutera vad ett effektivt försvar innebär.
Även om vi fördubblade denna
summa, hade vi ändå inte fått ett effektivt
försvar. Jag är medveten om att
försvaret kan sluka hur mycket pengar
som helst, ja, så mycket som detta
land förmår att producera, även om
varenda en av oss skulle befinna sig
på svältgränsen. Även om vi låter bli
att ta bort den extra bolagsskatten,
skall vi finna, att vi ändå inte får ett
effektivt försvar. Så är läget i världen,
mina damer och herrar. Freden får
skaffas med andra medel. Vi får kanske
plocka fram den enkla vardagsmänniskan
och höra hennes röst. Det blir
många fler röster än de som står bakom
det förslag som nu föreligger — det
kan vi alla vara övertygade om. Jag vill
fråga om försvarsministern tror att nå -

nr 50 med förslag till höjd indirekt be gon

kan skaffa ett effektivt försvar? Det
finns inget land, som kan åstadkomma
något sådant. Ryssland kan inte försvara
sig effektivt och inte heller Amerika;
dessa länder kan möjligen förgöra
varandra — den möjligheten har de —
men tron på alt de effektivt skulle kunna
försvara sig är ett misstag. Även de
sakkunniga borde vid denna tidpunkt
vara övertygade om att ett effektivt försvar
för ett litet land är en utopi. Det
är detsamma som att tro, att man skall
kunna bevara en tändsticka, som man
kastar in i en brasa, hel.

Nej, Sverige skall inte leka stormakt;
vi är ingen stormakt. Vi skall naturligtvis
inte lägga landet öppet för någon
och säga: Välkommen hit, här möter ni
ett folk som inte vill försvara sig! Det
skall vi inte göra! Men det finns andra
medel än de militära, och det finns
andra former för försvar än militära
organisationer. Det visades i stor utsträckning
i Norge, där folket närmast
bedrev ett partisankrig, sedan en del befäl
glömde sin plikt och kommenderade
bort manskapet, såsom skedde i Narvik
och på vissa andra ställen. När den
stora tyska ångaren sänktes med det
material, som den skulle föra till Norge,
var det ett partisanverk, utfört av en
yngre underofficer utan befogenhet. Det
iir viktigt att man först och främst kan
lita på militären. Det kunde man inte
då, inte ens här. Det fanns många nazimilitärer
i vårt land — det vet vi ju
alltför väl. Kanske fanns det fler i
Norge. Vi skall också kunna lita på att
det bland folket finns en levande försvarsvilja
som inte bara bygger på vapen
och våld. Det är viktigt. Kan man
med vapenmakt bevara freden?

Antag att en stormakt kommer att hota
oss och säga, att man har för avsikt att
omedelbart fälla en atombomb över
exempelvis Gävle. Vi vet alla att vi inte
kan göra någonting för att försvara oss
mot detta, och så bombas Giivle. Sedan
säger man kanske: »Om tio minuter

32 Nr 4 Lördagen den 8 februari 1958

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

bombar vi Stockholm.» På detta sätt
har alltså det japanska exemplet i förstorad
skala tillämpats på vårt land,
och har vi kommit dithän att ett par
stora städer med en betydande del av
Sveriges befolkning ödelagts, är kanske
regeringen färdig att göra upp utan att
vårt försvar över huvud taget fått träda
i funktion.

Det är sådant som man inte får glömma
att ta med i framtidsperspektivet.
Endast om man gör det, står man på
realismens starka grund. När regeringarna
ute i världen inte inser detta, måste
de enkla vardagsmänniskorna med hjälp
av sina sammanslutningar försöka ta
upp kampen för en förnuftigare ordning
innan vår värld går under.

Det har här i kammaren riktats många
olika vädjanden. Jag skulle vilja vända
mig till de kristna: Står det verkligen
i överensstämmelse med den kristna läran
att man i vår del av världen, där
människorna har fostrats under kristligt
inflytande, är med om att skapa
en organisation för mänsklig förgörelse?
Kan ni, mina ärade kammarkamrater
inom de kristna grupperna,
stå till svars med detta inför den makt,
som enligt vad ni tror en gång kommer
att avkräva er redovisning för edra
handlingar? Sedan skall vi inte tro att
det i sputnikarnas och atombombernas
tidevarv kan åstadkommas ett effektivt
militärt försvar till skydd för människorna
utan att man samtidigt medverkar
till förgörelse av människor. Däremot
gäller det att behålla det förtroende
från andra länder, som gjort att vårt
land i snart 150 år kunnat bevaras från
krig. Detta förtroende, som under de
senaste årtiondena stärkts på grund av
den freds- och neutralitetsvilja vårt
land visat, har säkert varit oss till långt
större hjälp än vapen av olika slag.

Genom den överenskommelse som
träffats kommer tydligen vårt försvar,
att döma av vad som skrivits i tidningarna,
att få en kostnadsram — om nu de

siffror som nämnts verkligen skall utgöra
kostnadsramen — som ÖB 1955
inte vågade drömma om. Det presenteras
fem alternativ till försvarskostnader
för budgetåret 1958/59. Det lägsta är
alternativ David, som slutar på 2 miljarder
355 miljoner kronor. Sedan kommer
alternativ Caesar med 2 miljarder
590 miljoner kronor, alternativ Bertil
med 2 miljarder 665 miljoner kronor,
alternativ Adam med 2 miljarder 735
miljoner kronor och slutligen alternativ
ÖB 1957 med 2 miljarder 850 miljoner
kronor. Gör man en jämförelse med det
förslag som ÖB för tre år sedan framlade
och som upptog kostnader på 2
miljarder 384 miljoner kronor för budgetåret
1958/1959 finner man att man
hamnar mellan alternativen David och
Caesar, med en kostnadsram som gör,
att vi kan avslå den nu föreslagna skattehöjningen.

Jag vill också beklaga, att det inte
finns möjligheter till en realprövning
av dessa frågor. Jag vädjar till utskottet
att göra vad det kan för att avslå denna
proposition, men om pengarna anslås
finns det möjligheter att motionera om
avslag på större höjning av militärutgifterna.
Samtidigt kan jag anvisa möjligheter
att använda dessa pengar på ett
nyttigt sätt på olika områden, där det
förefinns skriande behov.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vet inte om den
uppgörelse, som har lett till föreliggande
proposition, är den bästa tänkbara.
Troligen är den det inte, men det ligger
ett utomordentligt stort egenvärde
i den omständigheten att parterna har
kommit överens. Vi lever i så pass allvarliga
tider, att det är nödvändigt att
människor lär sig att samarbeta och se
bort ifrån differenser, som må kunna
uppkomma. Jag är sålunda glad över
samlingen på denna punkt.

Nu på måndag kommer en ny dust i

Lördagen den 8 februari 1958 Nr 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 med förslag till höjd indirekt beskattning -

en fråga, beträffande vilken man har
gjort försök till samförstånd. Den blir
kanske hårdare. Tidningarna har redan
förutsett hur det kommer att gå.
Ännu är det emellertid inte för sent.
Jag skulle vilja understryka hur viktigt
det är att vi får en uppgörelse även i
detta fall och vädjar till förhandlarna
att göra sitt yttersta. Stryk ett streck
över det förgångna, över denna olycksaliga
folkomröstning som har låst fast
läget, och se det hela ur en litet vidare
synvinkel än partihänsynen anger! Jag
förstår svårigheten, när partiledare sitter
med relativt bundna händer efter
allt som sagt, skrivits, påståtts och lovats,
men den enskildes prestige och
stolthet borde väl ändå få vika när det
gäller landets väl. Jag tror, att det riktiga
för framtiden just nu skulle vara
en uppgörelse i pensionsfrågan »so
oder so» — som en icke alldeles populär
potentat brukade säga —- och att
man sedan ordnade med en samlingsregering,
i vilken vi tillsammans finge
försöka reda upp våra trassliga affärer.
Här sitter några och småler litet åt vad
jag säger, och jag medger, att det kanske
inte vore konventionellt följdriktigt,
om vi handlade på detta sätt. Vi behöver
dock något nytt. Vi har kört in i en
återvändsgränd, och då krävs det friska
och nya tag. Nu behövs inte partitänkande
och partitaktik utan statsmannaskap.
Det skulle glädja mig personligen
och många andra, att få se Tage Erlander
— nu har han gått, så han hör inte
detta, men jag tror att han kan få det
framfört genom socialministern, som
väl träffar honom på måndag — i cn
statsmans skepnad. I så fall ginge sådana
här frågor att lösa. Jag vet, att det
finns god vilja på många håll.

Det är detta, herr talman, jag har velat
avbörda mig till den kraft och verkan
det hava kan.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades
omedelbart till bevillningsutskottet,
till vilket jämväl de i anledning
av densamma inom kammaren avgivna
yttrandena skulle överlämnas.

§ 14

Anmäldes följande Kungl. Maj :ts till
kammaren avlämnade propositioner:

nr 45, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr 46, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut,

nr 47, angående nedsättning av viss
kronans fordran, och

nr 48, angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 405, av herr Hagberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 50, med förslag till höjd indirekt beskattning.

Denna motion hänvisades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.13.

In fidem
Gunnar Britth

3—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 4