Onsdagen den 4 mars Sid (Riksdagens protokoll 1964:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1964

3—6 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 4 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. översiktskartor
utvisande gällande fastighetsindelning i Malmöhus län 4

Valsystemet vid andrakammarval ............................ 6

Anslag under tredje huvudtiteln:

Utrikesförvaltningen .................................... 7

Om anslag för hemtransport av utomlands avlidna svenska

medborgare ............................................ 8

Sverige-resor för svenskamerikaner........................ 10

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor.................................... ■ ■ 15

Ersättning till städerna för mistad tolag ...................... 17

Beskattningen av varulotterier .............................. 19

Avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid aktiebolagsbild ning

.................................................... 20

Åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare .................. 22

Om utredning rörande verkskyddets finansiering.............. 26

Procentsatsen för uttag av ATP-avgift ............ 27

Om höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m. 31

Om förtidspensionering av vissa skogsarbetare ................ 34

Inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstill lägg

inom folkpensioneringen ............................ 37

Maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
.......................................... 42

Om obligatorisk bostadsförmedling .......................... 47

1 Första kammarens protokoll 196i. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen om
kommunalförbund ...................................... 6

— nr 2, ang. förslag till lag med vissa bestämmelser om val till

riksdagens andra kammare för perioden 1065—1968 ........ 6

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde .............................. 7

— nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
................................................ 17

— nr 31, ang. ytterligare svensk kapitalinsats i Internationella utvecklingsfonden
(IDA) .................................. 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem .. 18

— nr 9, ang. beskattningen av varulotterier .................. 19

— nr 11, ang. avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid ak tiebolagsbildning

m. m................................... 20

— nr 15, ang. ändrad lydelse av punkt 5 av anvisningarna till

35 § kommunalskattelagen, m. m........................... 22

— nr 16, ang. ändrad lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen, m. m............. 22

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. införande av brottsbalken
m. m................................................... 22

— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål så ock angående ändring

i samma lag ............................................ 26

— nr 5, ang. vigselrätten för vigselförrättare vid kyrklig vigsel 26

— nr 6, om utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen .. 26

— nr 7, ang. aktiebolags redovisningsskyldighet................ 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om utredning rörande verkskyddets
finansiering .................................... 26

— nr 4, ang. procentsatsen för uttag av ATP-avgift............ 27

— nr 5, om höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel,

m. m................................................... 31

— nr 6, ang. ändring i lagen om statsmonopol på tillverkning av

tobaksvaror, m. m....................................... 34

— nr 7, om förtidspensionering av vissa skogsarbetare ........ 34

— nr 8, ang. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg inom folkpensioneringen .................... 37

— nr 9, ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen.............................. 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om domstolsprövning av körkortsindragning.
......................................... 47

— nr 4, om obligatorisk bostadsförmedling .................. 47

— nr 5, om åtgärder mot störande nöjeskörning i tätorter...... 50

Tisdagen den 3 mars 1964

Nr 10

Tisdagen den 3 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 25
och den 26 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens .skrivelser till
Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser försvar
sdep artementets verksamhetsområde; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1964/65;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ruth Maria Erneberg m. fl.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 55, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1964/
65; och

nr 56, angående lån till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för vissa
byggnadsarbeten.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1 och
2, statsutskottets utlåtanden nr 3, 7 och
31, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6, 9, 11, 15 och 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 3—7, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3—9 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 3—5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

48, angående reformering av socionomutbildningen
;

nr 51, angående byggnadsarbeten i
Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning; -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

nr 54, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. in.; och

nr 58, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr
114) om semester, in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet
bland får.

Ang. översiktskartor utvisande gällande

fastighetsindelning i Malmöhus län

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Thorsten Larssons den 11 februari
framställda interpellation angående
översiktskartor utvisande gällande fastighetsindelning
i Malmöhus län, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat dels om jag uppmärksammat
den stora brist på för olika slag
av samhällsplaneringsarbete erforderligt
kartmateriel, som föreligger i vissa delar
av landet, dels om jag vill vidta åtgärder
i syfte att genom personalförstärkningar
till lantmäteriet göra det
möjligt att upprätta vissa översiktskartor.

Upprättande av ny ekonomisk karta
för den i interpellationen åsyftade delen
av landet, Malmöhus län, ryms inte

inom det av 1961 års riksdag godkända
programmet för kartverkets kartläggningsarbeten
fram till och med
1970. Sedan 1961 har visserligen skett
ej obetydliga förstärkningar av kartverkets
kapacitet, men det torde såvitt nu
kan bedömas i allt fall inte vara möjligt
att färdigställa ny ekonomisk karta
över berörda län förrän efter 1970.

Såsom framhållits i interpellationen
pågår vid länslantmäterikontoret i
Malmöhus län upprättande av översiktskartor
över fastighetsindelningen, vilka
även kan användas som underlag för
planering av olika slag. Lantmäteriet
har många andra angelägna arbetsuppgifter.
Det ankommer på lantmäteristyrelsen
att ta ställning till möjligheterna
att inom ramen för tillgängliga personalresurser
intensifiera arbetet med
översiktskartorna.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Larssons interpellation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Holmqvist framföra mitt
tack för svaret på interpellationen. Svaret
innehåller en bekräftelse på vad man
kunde befara, nämligen att den nya
ekonomiska kartan inte kan bli tillgänglig
för Malmöhus län förrän en bit
in på 70-talet. Herr talman! Det är faktiskt
mycket svårt, ja nära nog omöj -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. översiktskartor utvisande gällande fastighetsindelning i Malmöhus län

ligt att under ytterligare tio år klara sig
med en ekonomisk karta som daterar
sig till omkring 1917 i ett län med en
sådan väldig expansion i fråga om byggenskap,
inflyttning m. m. som här nu
pågår. Detta är förhållanden som statsrådet
lokalt säkert känner till lika bra
som jag gör.

Förra tisdagen var det en större regionplanekonferens
i Lund. Vid denna
betonades mycket starkt svårigheten
med det inaktuella kartmaterialet.

Som jag framhållit i interpellation har
överlantmätaren i länet sedan ett par år
låtit utföra kartritning för en ny ekonomisk
karta. Detta göres efter samma
system och med samma ritmaner som
hos kartverket. När detta blir gjort behöver
alltså ritningarna inte utföras på
annat sätt. Kruxet är emellertid att tillgängliga
resurser är för knappa för att
detta arbete skall kunna göras inom
rimlig tid. Nu användes två kartriterskor
för att göra arbetet färdigt för länet,
och detta tar då en tid av 15 år.
Hade anslaget bara räckt till ytterligare
två, skulle man kunnat bli färdig under
60-talet.

Får jag därför tolka den sista satsen
i svaret så, att lantmäteristyrelsens ram
och tillgängliga resurser bör kunna göra
det möjligt att bisträcka lantmäteriet
i detta län, så att denna i mitt tycke
mycket rimliga begäran kan villfaras?

Herr talman! Jag vill än en gång betona,
att detta är ett arbete som på inga
vis vållar någon merutgift för statsverket
på längre sikt. Frågan är endast om
vi kan sätta in denna lilla merutgift nu
och få besvärligheten med den inaktuella
fastighetskartan avhjälpt inom en
näraliggande framtid.

Med detta ber jag att än cn gång få
tacka för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
förmodade att även jag kände till förhållandena
i Malmöhus län, och jag är
väl medveten om att det finns starka

önskemål inom länet om eu sådan förstärkning
som herr Larsson har talat
om. Men jag vill gärna i detta sammanhang
säga, att det också föreligger framställningar
från andra håll om att lantmäteriet
skall göra ökade insatser för
att tillgodose föreliggande intressen. Vi
har dock bara en viss ram att röra oss
inom. Därför vore det fel om jag utan
vidare sade, att det bör vara möjligt att
tillgodose Malmöhus läns intresse framför
andra.

Det rätta hade väl varit, herr Larsson,
att denna fråga blivit föremål för en motion.
Då hade det varit möjligt för utskottet
att behandla den i anslutning
till att man tar ställning till lantmäteriets
personalorganisation och resurser
i övrigt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är alldeles givet att
det är en bedömningsfråga, huruvida
ramen räcker till detta ändamål. Orsaken
till att jag väckte interpellationen
var att jag ville försöka så snabbt som
möjligt aktualisera denna fråga, som jag
tror är betydelsefull, vilket jag än en
gång vill betona. Malmöhus län har nu
rätt stora problem på detta område.
Dagliga problem inom olika institutioner
uppkommer på grund av att vi har
detta gamla kartmaterial. Vi vet, som
herr statsrådet själv sagt i interpellationssvaret,
att kartverket inte kan komma
med sin kartritning över länet förrän
någon gång in på 70-talet. Under sådana
förhållanden tycker jag det är en
rätt rimlig begäran från Malmöhus läns
lantmäterikontor om resurser till ytterligare
två kartriterskor. Jag tror man är
nöjd med detta, och därför menar jag
att det kanske vore möjligt att tolka
svaret så, att det går att vidga ramen
det lilla stycke som behövs för att sådana
resurser skall kunna beviljas.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. valsystemet vid andrakammarval

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 48, angående reformering av socionomutbildningen
;

nr 51, angående byggnadsarbeten i
Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning;
och

nr 54, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad rörande vissa
markbyten in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 58, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 maj
1963 (nr 114) om semester, m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 31 maj 1957 om kommunalförbund,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. valsystemet vid andrakammarval

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1965—1968 ävensom
en i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 24 januari
1964 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition nr 29,
vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga i utlåtandet intaget förslag
till lag med vissa bestämmelser om val
till riksdagens andra kammare för perioden
1965—1968.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att det
nuvarande provisoriska valsystemet vid
andrakammarvalen skulle gälla för ytterligare
en mandatperiod. Lagförslaget
anknöt till den särskilda lag, som

antogs år 1952, och avsåg val och särskilda
röstsammanräkningar för besättande
av plats i andra kammaren för
perioden 1965—1968. Liksom 1952 års
lag innebar förslaget, att endast en väljarbeteckning
skulle få användas samt
att mandaten skulle fördelas mellan
partierna efter uddatalsmetoden med
första divisorn jämkad till 1,4.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 789, av herr Hagberg m. fl.,
vari hemställts, dels att riksdagen i
skrivelse till regeringen måtte begära
skyndsamt förslag till ny vallag för val
till riksdagens andra kammare, vilken
lag skulle trygga en demokratisk, proportionell
och fullt rättvis fördelning
av mandat i enlighet med varje i valet
deltagande partis röstsiffra, dels ock,
som en följd härav, att propositionen
nr 29 måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition nr 29, måtte antaga
i utlåtandet infört förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1965—1968;

2) att motionen 11:789, i den mån
den icke blivit besvarad genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Detta förslag innebär
att det nuvarande sammanräkningssystemet
vid val till riksdagens andra kammare
förlänges ytterligare en period.
Detta system är inte rättvist, och orättvisan
drabbar framför allt det parti jag
tillhör, som inte får mandat i förhållande
till röstetalen i hela landet. Om
nu detta förslag går igenom — och det
finns väl ingen anledning att förmoda
motsatsen — innebär det att den riks -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

dag, som mänskligt att döma skall besluta
om författningsreformcn, som varit
ute på remiss och nu börjar bearbetas
i departementen, kommer att sammansättas
enligt dessa orättfärdiga
grunder.

Vi menar, att man borde kunna göra
om vallagen så att den gav en större
proportionell rättvisa — även om millimeterrättvisan
inte är möjlig att uppnå
— och det är detta vi har föreslagit
i motionen II: 789.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Bifall till motionen
skulle innebära, att vi fick gå tillbaka
till det s. k. d’Hondtska systemet vid
nästa val, och vad jag förstår låter det
sig väl knappast göra. Utskottets förslag
innebär att man förlänger den provisoriska
lagen ytterligare en valperiod.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Det måtte väl vara ett
misstag från utskottets ärade talesman
att man till höstens val skulle tillämpa
ett annat sammanräkningsförfarande
än det som nu gäller. Det är ju inte
alls säkert att man skall gå tillbaka till
det d’Hondtska systemet. Man kan ju
räkna fram andra system som ger större
rättvisa åt partierna och verkligen
bekräftar att rösträtten är allmän och
lika.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till utrikesförvaltningen

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till utrikesförvaltningen

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1964, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för utrikesförvaltningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 39 350 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hagberg m. fl. väckt
motion (11:427).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för utrikesförvaltningen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1964;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar

för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 39 350 000 kronor;

8 Nr 10 Onsdagen den 4 mars 1964

Om anslag för hemtransport av utomlands avlidna

II. att motionen II: 427 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
göra ett par allmänna anmärkningar i
frågan om utgiftsstaten för tredje huvudtiteln.

Ett av de enligt min uppfattning mest
betydelsefulla reformförslag som den
kommitté som tillsattes för att föreslå
omorganisation och rationalisering av
utrikesförvaltningen avgav och som
även godkändes av riksdagen föregående
år gällde fastställande av ett nytt
rekryteringssystem för utrikesförvaltningen,
varigenom ett enligt min och
enligt kommitténs enhälliga uppfattning
bättre underlag för rekryteringen skulle
skapas. Å ena sidan skulle rekryteringsunderlaget
vidgas och tjänsterna
göras lättare tillgängliga för olika kategorier,
å andra sidan ville man säkerställa
att utrikesdepartementet fick
en effektiv personal.

Vid detta tillfälle skulle jag vilja uttrycka
den förhoppningen, att denna
reform måtte genomföras så snart det
är möjligt. Jag vet att det på vissa håll
finns betänkligheter mot densamma,
men det förefaller mig ytterst önskvärt
att riksdagens intentioner i detta hänseende
verkligen fullföljs så snart det
låter sig göra.

Den andra lilla reflexion jag skulle
vilja göra är att man vid studium av
årets statskalender slås av att det vilar
ett nästan sydamerikanskt drag över
utrikesdepartementet i så måtto att ett
stort antal personer med titeln ambassadör
numera tjänstgör inom utrikesförvaltningen.
Jag påpekar inte detta på
grund av någon avundsjuka eller oro
över inflation i den titel jag själv brukar
bära. För några år sedan infördes
titeln utrikesråd för alla avdelningschefer
och högre befattningshavare inom
utrikesdepartementet. Nu har man föranletts
— jag vet inte av vilken orsak
— att tillägga nästan var och en titeln
ambassadör. Jag tycker det verkar en

svenska medborgare
aning löjligt. Följaktligen skulle jag
vilja hemställa, att denna praxis inte
utbreder sig så, att också alla byråchefer
och byråsekreterare får samma titel.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 2—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Om anslag för hemtransport av utomlands
avlidna svenska medborgare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Gottgörelse av kostnader för
sjöfolk och nödställda svenska medborgare
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lager och
Adolfsson (1:61) samt den andra inom
andra kammaren av fru Ryding och
herr Hermansson (11:81), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte anhålla, att
förslag skulle föreläggas riksdagen om
beviljandet av lämpligt avvägt förslagsanslag,
avsett för ändamål som i motionerna
berörts. Motionerna avsågo i huvudsak,
att anslag skulle anvisas för
att kunna förskottera utlägg för balsamering
och hemtransport av utomlands
avlidna svenska medborgare.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda
svenska medborgare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor;

b) att motionerna 1:61 och 11:81
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Om anslag för hemtransport

Herr LAGER (k):

Herr talman! Vi har till detta års
riksdag väckt en motion om att man
skulle ställa medel till utrikesdepartementets
förfogande för att kunna förskottera
vissa utgifter i alldeles speciella
situationer som svenska medborgare
kan råka uti. Utskottet yrkar nu, låt
vara med en ganska välvillig skrivning,
avslag på motionen, och jag vill därför
med några ord motivera varför vårt
yrkande är ställt.

Det är ju rätt många svenskar som
reser utomlands nu för tiden, och fler
lär det väl bli. Vi måste då också räkna
med att dödsfall kan inträffa hland
dessa resenärer. De anhöriga till svenska
medborgare som avlider i utlandet
kan ofta bli ställda i ganska svåra situationer
när det till sorgen över de avlidna
kommer också ekonomiska besvärligheter.
Om t. ex. en i utlandet avliden
skall transporteras hem till Sverige,
måste man underkasta sig de lagar
och bestämmelser som gäller i det land
där vederbörande har avlidit. Jag känner
till ett fall som timade för bara några
månader sedan, när en ung svensk forskare
efter ett års arbete i Förenta staterna
på hemvägen slog sällskap med
en kamrat och omkom vid en bilolycka
i Brasilien. Hans föräldrar ville gärna
ha hem hans stoft. Det kunde de få,
men de tvingades att med 36 timmars
varsel deponera 8 000 kronor i utrikesdepartementet
för att täcka kostnaderna
för hemtransporten. För folk som
har det gott ställt är väl sådant inte något
problem, men för vanliga människor
är det inte enkelt att skaka fram en så
stor summa med så kort varsel. Vi avser
med detta förslag att utrikesdepartementet
skulle ha möjlighet, inte att
betala sådana transporter, men att förskottera
kostnaderna för att inkassera
pengarna av vederbörande anhöriga i
efterskott.

Nu sägs det att hela saken ligger under
prövning. Vi kan väl därför vänta
ett förslag från regeringen, och statsutskottet
lär väl inta en annan hållning

av utomlands avlidna svenska medborgare
till det förslaget än till eu enskild motion.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang
inte underlåta alt påpeka den
skillnad i uppfattning som statsutskottet
ådagalägger i denna sak, där det ju
inte är fråga om några extra statsutgifter,
utan fråga om att förskottera enskilda
människors utgifter, och på eu
annan punkt i samma utlåtande, där utskottet
välvilligt har behandlat ett förslag
om att anslå 800 000 kronor för att
till Sverige inbjuda 100 svenskamerikaner
och amerikaner på en rundresa.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det ligger naturligtvis
en del i vad herr Lager har sagt här om
svårigheterna för de efterlevande att
klara upp situationen när svenskar avlider
i utlandet. Utskottet har ju behjärtat
detta och hänvisar till att denna fråga
sannolikt i en snar framtid kommer
att lösas i en eller annan form. Utskottet
framhåller att fall förekommit, där
efter konseljbeslut respektive beslut av
utrikesministern efter samråd med regeringens
övriga ledamöter medgivits,
att kostnaderna i samband med balsamering
och flygtransport av avlidna
svenska medborgare från utlandet till
Sverige fått förskottsvis bestridas av
statsmedel. Dessa beslut har dock icke
haft prejudicerande verkan. Nuvarande
ordning är därför kanske inte helt tillfredsställande.

Utskottet konstaterar vidare i delta
sammanhang, att utrikesdepartementet
har sin uppmärksamhet riktad på problemet
och prövar detsamma. Man har
därför anledning tro att denna fråga
skall kunna lösas i samklang med de
föreskrifter som gäller för socialhjälp
jämlikt 1956 års lag om socialhjälp samt
andra hithörande föreskrifter.

När nu frågan är under prövning,
finns det faktiskt ingen anledning för

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner

utskottet att ta ställning till motionen
på annat sätt än som här har föreslagits.
Det brukar vi ju aldrig göra när
en fråga ligger under utredning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. b framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 1:61; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsverksamhet i
utlandet angående Sverige för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 4 379 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (1:62) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindahl in. fl. (II: 77), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
för att i motionernas anda och parallellt
med USA-kampanjen »Meet Modern
Sweden» inbjuda ett hundratal svensk -

amerikaner och amerikaner av svensk
härstamning att förslagsvis sommaren
1965 göra en månadslång resa i Sverige,
och att svenska staten intill ett belopp
av 8 000 svenska kronor per person måtte
förbinda sig att svara för de kostnader,
som voro förenade med denna resa,
samt att riksdagen för detta ändamål
måtte bevilja ett tilläggsanslag för sverigeinformation
i USA på förslagsvis
800 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wachtmeister m. fl. väckt motion
(II: 188), vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att av anslaget till Upplysningsverksamhet
i utlandet angående
Sverige skulle utgå ett bidrag av
10 000 kronor till Bernadottemuseets
verksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 62
och II: 77 samt II: 188, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Upplysningsverksamhet
i utlandet angående
Sverige för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 4 379 000 kronor; b)

i anledning av motionerna 1:62
och 11:77 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört;

c) i anledning av motionen II: 188 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört.

I sitt yttrande över motionerna I: 62
och 11:77 hade utskottet bland annat
ansett, att motionärernas förslag borde
vägas mot andra åtgärder beträffande
upplysningsverksamheten om Sverige.
Utskottet hade därvid anledning förutsätta,
att förslaget skulle prövas av en
år 1962 förordnad särskild rådgivare i
upplysningsfrågor och en samma år
tillkallad upplysningsberedning.

Reservation hade anmälts av herr
Näsström och herr Petterson i Degerfors,
vilka dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På denna punkt liar
statsutskottet haft att ta ställning till
ett motionspar angående anslag för att
bereda elt antal svenskamerikaner möjlighet
att företa en resa i Sverige.

Utskottet — kanske vi skall säga första
avdelningen — har behandlat motionerna
välvilligt i sin skrivning, ehuru
utskottet inte tillstyrkte klämmen. Jag
vill fästa uppmärksamheten på vad utskottet
där skriver, nämligen: »Utskottet
anser initiativet intressant och att
tanken i en eller annan form kan vara
värd beaktande. Fr. o. in. innevarande
år och tre år framåt pågår en speciell
USA-kampanj ’Meet modern Sweden’ för
att förstärka Sverigc-informationen i
Amerikas förenta stater. Det är möjligt,
att det i motionerna framförda förslaget
kan utgöra ett led i ifrågavarande kampanj.
Givetvis bör förslaget vägas mot
andra åtgärder beträffande upplysningsverksamheten
om Sverige. Utskottet
har anledning förutsätta, att förslaget
prövas av den tillsatte särskilde rådgivaren
i upplysningsfrågor och upplysningsberedningen.
Några medel för
ändamålet torde därför icke nu böra
anvisas. Utskottet anser dock, att riksdagen
bör i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet sålunda anfört.
»

Jag vill poängtera att detta är en
ganska osedvanlig skrivning från statsutskottets
sida, och för den är vi motionärer
naturligtvis tacksamma. Vi vill
framhålla att alla som har rest i Förenta
staterna nog har träffat på en eller
flera svenskamerikaner, som har
haft en enda from önskan att än en
gång i livet kunna få komma och titta
på gamla Sverige. Vi tror för vår del
att det skulle vara en god PR-verksamhet,
om dessa tankegångar kunde realiseras.
Jag förstår mycket väl att utredningsmannen
och de som skall syssla
med denna fråga kommer att få en mycket
svår uppgift. De skulle kanske kunna
använda en känd slogan, »Hela världen
är vårt arbetsfält». Pengarna skall

räcka till allt möjligt, och vi är inte
främmande för den saken. Det tillskott
på 1 miljon kronor, som föreslås för i
år, torde därför vara mycket välkommet.
Vi tror att denna idé skulle få eu
mycket stor betydelse, utöver de andra
möjligheter som man har på detta område,
och att pengarna skall kunna användas
på bästa sätt. Vi vill gärna hoppas
att denna verksamhet, kanske i någon
mindre skala, skall kunna prövas
redan i år, och det är naturligtvis vår
förhoppning att anslaget skall kunna
ökas undan för undan, så att det skall
bli möjligt att kunna fortsätta på den
här vägen.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter,
och jag förstår mycket väl den
situation som avdelningen varit i när
den behandlat motionerna. Vi motionärer
är tacksamma för utskottets skrivning,
framför allt för slutet av det jag
nyss citerade, när utskottet säger: »Utskottet
anser dock, att riksdagen bör i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet sålunda anfört.»

Jag har, herr talman, inget speciellt
yrkande, utan jag hoppas att denna idé
skall vinna framgång undan för undan.

I herr Näsströms yttrande instämde
fru Nilsson (s) samt herrar Åke Larsson
(s), Magnusson (s), Hedström (s),
Wirmark (s), Mossberger (s) och Damström
(s).

Herr LAGER (k):

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse vill jag bara ställa en fråga till
herr Näsström. Har man tänkt sig en
beliovsprövning för dessa amerikaner,
som skall bjudas in å 8 000 kronor per
styck, innan inbjudan sker?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som bekant har vi ungefär
en miljon svenskar i Förenta staterna,
och det är naturligtvis inte alls
meningen att vi skulle kunna låta denna
miljon människor resa hem till Sve -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner

rige. Det gör självfallet att det måste
bli en beliovsprövning. Det finns ju
många i Amerika som på grund av sjukdom,
olycksfall eller andra omständigheter
inte har kunnat komma i samma
ekonomiska situation som många andra
svenskar i Amerika har lyckats göra.
Vi har närmast tänkt oss att vår ambassadör
i Förenta staterna i samråd med
vårt UD skulle välja ut ett antal människor,
som skulle vara lämpliga och
som gjort sig förtjänta av en sådan här
resa.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag kan hålla med avdelningen
om att detta är ett intressant
uppslag, och om man lade upp denna
historia på rätt sätt, skulle det självfallet
kunna bli en, som det modernt heter,
stor PR-grej. Om den skall få den
effekt som man avser då det gäller upplysningsverksamhet,
måste nämligen
denna historia följas upp. Motionärerna
har tydligen inte tänkt på vad en sådan
uppföljning skulle komma att kosta,
alltså att man verkligen i Amerika
skulle sprida kännedom dels om denna
resa och dels om vad dessa hundra,
som kommer att bli utvalda, kommer
att uppleva i Sverige. Jag tror att man
också måste ta i beaktande kostnaderna
för den saken, och de kommer säkerligen
att bli betydligt större än
800 000 kronor. Jag håller nog med herr
Näsström om att den som skall ta ställning
till detta har ett rätt besvärligt
problem att ta sig an.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag har ju en smula erfarenhet
av Svensk-Amerika —- det torde
vara ytterst få svenska sammanslutningar
i Förenta staterna som jag inte
har besökt — och med allt beaktande
av att detta uppslag är besjälat av synnerligen
aktningsvärda motiv och att
ett förverkligande av det i och för sig
kanske skulle vara en Gudi behaglig

gärning, måste man väl ändå säga att
det här begärda anslaget skulle komma
att representera en alldeles oproportionerligt
stor andel i förhållande till de
ytterst knappa medel, som i övrigt finns
för Sverige-propaganda i USA.

Dessutom förefaller det mig vara en
utomordentligt besvärlig uppgift, som
man vill lägga på vår utrikesrepresentation,
att utvälja de hundra obemedlade,
lyckliga personer, som skulle få komma
till Sverige på detta vis. Det finns
dock en oerhört stor svensk-amerikansk
befolkning, och man kan befara att
detta skulle kunna väcka mer avundsjuka
och stridigheter än det skulle
göra nytta.

Jag tror för min del att det bästa
man kan göra i detta avseende är att
inbjuda särskilt kvalificerade svenskamerikaner
till studiebesök i Sverige,
sådana som har en speciell förmåga att
bland den svensk-amerikanska befolkningen
sprida de kunskaper och erfarenheter
som inhämtats under besöket
i Sverige; ofta råder en viss okunnighet
och åtskilliga missuppfattningar
bland svensk-amerikanerna om förhållandena
i det gamla landet.

Inte sällan kan dessa särskilt kvalificerade
svensk-amerikaner behöva
ekonomisk hjälp för att besöka Sverige,
och i så fall skulle det vara utomordentligt
väl använda pengar, men jag tror
inte på tanken att ett hundratal svenskamerikaner
skulle utväljas på detta sätt
utan anser att det skall vara selektiva
stipendier eller understöd till sådana
svensk-amerikaner som vid hemkomsten
verkligen kan på ett förnuftigt sätt
sprida kunskaper om vårt land. Hela
denna beliovsprövning blir i alla händelser
en mycket svår och utomordentligt
pinsam uppgift för den utrikesrepresentation
som skall handha den.

Med stöd av erfarenheterna får jag
därför lägga också denna reflexion till
de övriga rekommendationer som kommer
att sändas till den person vilken
skall närmare studera dessa förhållanden.

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Boheman talar
om kvalifikationerna vill jag säga,
att man naturligtvis kan ha olika uppfattningar
på den punkten. Jag för min
del anser att en hel del av de människor,
som i början av detta sekel på
grund av svartlistning måste resa till
Amerika, bär kvalificerat sig för ett sådant
stipendium som det här gäller. Vi
har stipendier för ungdomsutbyte
o. s. v., och jag har aldrig hört att det
varit några särskilda svårigheter att
välja ut de stipendiaterna. Jag tror inte
heller att det skulle bli så svårt för
vår ambassadör och övriga tjänstemän
i USA att välja ut ett antal sådana här
stipendiater. Vill man verkligen en sak,
går det att klara den, men saknas viljan
är allting svårt; så har det varit i
alla tider.

Jag är tacksam för att man erkänner,
att själva idén kan övervägas.

Herr Andersson säger att det skulle
bli så dyrt att efter besöket kungöra de
vunna erfarenheterna. Det tror jag inte
på ■— vi har tidningsorgan däröver som
är mycket intresserade av svenska förhållanden,
och jag är alldeles övertygad
om att de skulle hjälpa till med den saken,
liksom vår ambassadör och övriga
tjänstemän där ute. Men jag inser att
det relativt lilla anslaget på 4,3 miljoner
till upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige knappast ger möjligheter
för dem, som nu sköter denna
verksamhet, att inpassa nya åtgärder på
området — det är nog ganska svårt att
få dessa pengar att räcka till de åtgärder
som redan har vidtagits och skall
fullföljas. Det är därför jag hyser förhoppningen
att vi successivt skall komma
i den ekonomiska ställningen att vi
kan öka anslaget enligt riktlinjerna i
motionen och därmed bereda dessa
människor en glädje, som jag tycker att
de så innerligt väl har förtjänat.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det ligger naturligtvis
mvcket av rörande omtanke om förbin -

delserna med den svensk-amerikanska
befolkningen bakom motionen. Man kan
säga att den i hög grad bärs upp av en
sentimental omtanke och av känslan att
det svenska samhället bör göra något
extra för att bevara kontakten med
svenskättlingarna. Men om vi skulle vilja
beträda en sådan väg, bör man nog
tänka på inte bara den stora svenskamerikanska
befolkningen. Det finns ju
svenskättlingar också i många andra
länder: vi har en gammal svensk koloni
i Brasilien, vi har svenskar i Australien
och på åtskilliga andra håll i världen.
Det är ganska godtyckligt att välja
ut just svenskättlingarna i Nordamerika,
även om den gruppen är störst och
vi har särskild anledning att beflita oss
om förbindelserna med den.

Naturligtvis kan man göra något sådant
som motionärerna har förordat,
men då bör vi också vara på det klara
med att detta i princip är något helt
annat än de riktlinjer som hittills varit
vägledande för den svenska upplysningsverksamheten
i utlandet.

Det sägs här att det skulle kunna bli
en fin PR-sak. Det är möjligt att så
skulle bli, nämligen i Sverige. Däremot
är jag mera tveksam, om det skulle bli
en stor PR-sak för Sverige i Amerika.
Själva urvalsprincipen, att man skulle
sikta till ett hundratal mindre bemedlade
bland den svensk-amerikanska befolkningen,
innebär också att de hundras
möjligheter att sprida vidare upplysning
om Sverige skulle begränsas. En
sådan urvalsprincip förefaller inte vara
den mest effektiva ur PR-synpunkt.

Jag tror att det är riktigt att man i
det sammanhang vi nu diskuterar, nämligen
anslag till upplysningsverksamhet,
accepterar de principer som hittills varit
vägledande, d. v. s. att man satsar de
begränsade medel som det hela tiden
måste bli fråga om på ett sätt som ger
största utdelning ur PR-synpunkt för
Sveriges vidkommande. Ur den synpunkten,
herr talman, ställer jag mig
skeptisk till motionärernas uppslag.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Anslag till Sverige-resor för svenskamerikaner
Herr ANDERSSON, AXEL JOHAN -

NES, (fp):

Herr talman! Jag brukar inte gärna
vilja tvista med min bänkkamrat, men
när han anlägger den synpunkten att
människor som emigrerade till Amerika
i början på det här seklet skulle ha
gjort sig förtjänta av en resa hit för att
titta på hur det nu ser ut här i Sverige,
måste jag säga att han liksom ändå halkat
bort från spåret, ty vad det är frågan
om det är upplysningsverksamhet
i utlandet. Det väsentliga är alltså vad
vi kan få ut av det här försöket för att
sprida upplysning i Amerika om förhållandena
i Sverige sådana de är nu
och inte sådana de var förr.

Herr Näsström säger att det finns
många tidningar i Amerika som säkert
skulle ta upp den här saken. Nu har jag
faktiskt en smula erfarenhet av hur det
är att intervjua folk, och jag har väldigt
svårt att tänka mig annat än att det
skulle vara en rätt otacksam uppgift för
en tidningsman att från de personer
som det här skulle gälla, som måste
vara i 70—80-års åldern, om de lämnade
Sverige i början av det här seklet,
få sådana uppgifter att han kan
bygga upp en artikel som ger en klar
bild av förhållandena i Sverige för närvarande.
Det var vad jag menade med
att man bör tänka på vad avsikten är,
nämligen upplysningsverksamhet. Då
kan man ju inte välja ut folk på det
sättet. Om man valde hundra amerikanska
tidningsmän, som kom hit för
att titta på förhållandena i Sverige,
skulle man ju nå ett helt annat resultat,
tv då kan man ju förutsätta att de, när
de kommer hem till sina tidningar skulle
skriva åtskilliga artiklar. På så sätt
skulle man nå en viss effekt med det
här anslaget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har gått ut ifrån att
det s. k. ordinarie anslaget skall användas
ungefär i den stil som herr Andersson
nyss talade om. Vi har ingenting

emot, om det kommer hundra amerikanska
tidningsmän hit. Jag tror att den
som närmast sköter den här verksamheten
också är inne på den tankegången.
Det anslag vi begärt skulle bli ett
plus till det övriga, och vår tanke har
varit att göra något för dessa människor
som lämnade Sverige för så länge
sedan av kanske många olika anledningar.
Vi är väl medvetna om att
många av dem lämnade Sverige därför
att de inte fick sin utkomst här i landet,
och det kan ju tänkas att de gjorde
andra en viss tjänst genom att inte
tävla om de få arbetstillfällen som
fanns.

Jag vill emellertid upprepa att det är
så här i landet, att vill man ingenting
göra, så radar man upp alla svårigheter,
men vill man uträtta någonting så
är det egendomligt hur flyktiga de svårigheterna
är. Det här skulle alltså vara
ett plus till det övriga, och jag är alldeles
övertygad om att när dessa människor
kommer tillbaka till USA efter en
sådan här tänkt resa så träffar de bekanta.
De är i regel med i föreningar,
religiösa samfund och liknande, och
jag är förvissad om att de erfarenheter
de har gjort i det nya Sverige skulle
sprida sig ganska fort.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Om det inte vore fråga
om ett anslag under den här punkten
utan om ett annat anslag som skulle användas
på det sätt som herr Näsström
har avsett, nämligen för att möjliggöra
för människor som en gång tvingades
att lämna Sverige, därför att det var
olidliga förhållanden här, att komma
hit och titta på hur det ser ut nu, d. v. s.
om vi skulle anslå pengar för att liksom
visa att vi är beredda att sona vad
det här samhället tidigare har brutit,
då konime man ju in i en annan situation.
Men här är det ju faktiskt fråga
om upplysningsverksamhet i utlandet
angående Sverige och alltså inte om

Onsdagen den 4 mars 19(34 Nr 10

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska

frågor

det som herr Näsström nu talar om.
Skulle det komma fram ett förslag att
inbjuda kanske inte hundra men eu
eller annan av dessa som tvingades lämna
Sverige, då skulle jag kanske resonera
på samma sätt som herr Näsström,
men jag skulle inte kalla det för
upplysningsverksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är kanske nog diskuterat
om den här frågan om de hundra
människorna och de 800 000 kronorna.
De har ansetts vara ett plus till
de övriga åtgärder som vi redan förut
har vidtagit och kommer att vidtaga.
Tanken var sedan att man skulle kunna
sprida ut anslaget över flera år om
man ansåg det lämpligt. Jag vill än en
gång återkomma till att vi tror att det
för de människor som nu inte har kännedom
om hur det nya Sverige ser ut
skulle vara av stort värde med en sådan
resa, och vi tror också att de övriga
där ute i Amerika, som resenärerna
kommer i kontakt med, får reda på
hur det nu ligger till i Sverige. Det är
detta som har varit vår strävan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till upplysningsarbete rörande

mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1964/65 anvisa
ett anslag av 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt W iberg (1:252)) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén (11:308), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära omprövning
av den föreslagna PR-verksamheten
inom NIB:s informationshyrå,
innan ytterligare personal anställdes,
samt medgiva, att anslaget till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete i utrikespolitiska frågor finge
uppräknas från 200 000 kronor till
225 000 kronor, så att de frivilliga organisationerna
erhölle 75 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg in. fl. (1:264)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Kungälv in. fl. (II:
338), vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta inrätta en befattning som
forskarassistent vid Utrikespolitiska institutet
i lönegrad 23 från och med den
1 juli 1964 och uppräkna anslaget under
tredje huvudtiteln med 31 320 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (1:458) och den
andra inom andra kammaren av herr
Antonsson (11:548), i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte

1) till Upplysningsverksamhet rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor under tredje huvudtiteln
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 250 000 kronor, ävensom

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

a) att 100 000 kronor av ovan nämnda
anslag måtte utgå som bidrag till
Svenska FN-förbundet, samt

b) att frågan om samordning av informationsverksamhet
rörande FN :s
syfte, organisation och verksamhet
måtte utredas i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Anslag till upplysningsarbete rörande

frågor

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
252 och II: 308 samt I: 458 och II: 548,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionerna 1:264 och II:
338, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1964/65 anvisa
ett anslag av 200 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:458
och 11:548, i vad de icke behandlats
under a), i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta
föranstalta om en undersökning beträffande
frågan om samordning av informationsverksamheten
rörande Förenta
Nationernas syfte, organisation och
verksamhet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall liksom herr
Näsström be att få anföra några synpunkter,
men jag tror inte att jag skall
vålla en sådan debatt med mina synpunkter
som han, även om jag inte i
likhet med herr Näsström är särskilt
nöjd; jag har lyckats att på den här
punkten få två motioner avslagna.

Den ena motionen avsåg en forskningsassistent
med tanke på freds- och
konfliktsforskningen. Där har utskottet
ställt sig tämligen välvilligt. Jag beklagar
bara att utskottet inte närmare har
följt Nordiska rådets arbete. Den utredning
som utskottet hänvisar till
är egentligen klar. Det kunde danska
undervisningsministern, som tagit initiativet,
upplysa om inför kulturutskottet
vid rådets förhandlingar här i Stockholm.
Men på grund av en olyckshändelse
har resultatet inte blivit tryckt.
Det är annars samma tankegångar där
som i motionen, och det skulle vara tråkigt,
anser jag, om man med hänvisning
till Nordiska rådet skjuter upp
frågor som rådet egentligen vill gynna.

mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska

I den andra motionen har jag liksom
herr Bengtson i Jönköping önskat få
till stånd en höjning av anslaget till
upplysningsverksamheten om FN. Jag
har begärt en höjning till 75 000 kronor,
herr Bengtson har gått upp till
100 000. Det är alltså, herr talman, nog
så anspråkslösa summor det rör sig
om, men det är ju tyvärr så att så
snart man är anspråkslös tycks det vara
lättare för utskotten att avslå yrkandena.
Vi talar alltid med vackra ord
om Sveriges intresse för FN och Sveriges
intresse för fredsarbetet, men av
någon underlig anledning drar man
inte konsekvenserna av de vackra orden
och bedriver inte det upplysningsarbete
som måste till. Själv tror jag att
det är nödvändigt att vi verkligen bedriver
upplysningsarbete och att det
är beklagligt att man inte vill tillstyrka
höjt anslag, i synnerhet som FN:s egen
informationsverksamhet kämpar med
stora ekonomiska svårigheter.

Man har avstyrkt den föreslagna höjningen
och följer departementschefen,
som nöjer sig med 50 000 kronor. Utskottet
tillstyrker emellertid förslaget
i herr Bengtsons motion angående en
undersökning om samordning av informationsverksamhet
rörande FN:s syfte,
organisation och verksamhet. En sådan
samordning förekommer nog redan nu.
Åtminstone beträffande de frivilliga organisationerna
sker den redan. Jagskulle
emellertid vilja uttrycka en förhoppning
om — och jag hoppas att utskottet
också har avsett detta — att
man vid undersökningen tar upp även
den ekonomiska sidan av upplysningsverksamheten,
att man ser över den
och inte låter den ständigt hanka fram
som nu. Jag tror nämligen att en sådan
undersökning kommer att visa att såväl
FN-förbundet som de andra fredsorganisationerna
behöver och är värda att
få ett kraftigare stöd. De och särskilt
FN-förbundet representerar faktiskt
hela Organisationssverige.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Onsdagen den 4 mars 19(S4

Nr 10

Ang. ersättning till städerna för mistad telag

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2.5 och 2(>

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 27

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—,52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. ersättning till städerna för mistad
tolag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till städerna för
mistad tolag för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 41 000 000
kronor.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (1:536) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (11:662), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts under förevarande punkt framställda
anslagsäskande.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 536 och II: 662, till Ersättning
till städerna för mistad tolag
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 41 000 000 kronor.

2 Första kammarens protokoll 196''t. År 10

Reservation hade anförts av herrar
loar Johansson, Bengtson, Svensson i
Stenkyrka och Eliasson i Sundborn,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:536 och 11:662, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande för
budgetåret 1964/65 av ett förslagsanslag
av 41 000 000 kronor till Ersättning
till städerna för mistad tolag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Tolagsersättningen är
en besynnerlig gammal kvarleva. Man
kan inte begripa varför den fortfarande
existerar. Redan det förhållandet att
den senaste tolagsersättningen som beslöts
beviljades till Södertälje år 1878
talar för att det är någonting mycket
egendomligt —• någon ny tolagsersiittning
har inte tillkommit på så lång tid.

Det har varit diskussion om denna
fråga så många år, att jag inte nu skall
hålla något längre anförande. Jag vill
bara konstatera att frågan om tolagsersättningens
privilegiekaraktär är omtvistad.
Det torde emellertid vara klart
att ändringar i tolagsersättningen kan
åvägabringas genom beslut av Konungen
och riksdagen gemensamt.

Då man i äldre tider beviljade tolagsersättning,
föreskrevs i regel att den
skulle användas för vissa ändamål, vanligen
de ändamål för vilka vederbörande
stad hade ansökt om ersättningen.
Det var också så att man utövade kontroll
över användningen. Den är borta
nu —- det utövas inte längre någon sådan
kontroll.

Jag vill särskilt peka på de mycket
stora inkonsekvenser som finns i fråga
om tolagsersättningen. Det är nu 50 städer
som har stapelstadsrätt i vårt land.
Alla dessa är tullhusbyggnadsskyldiga
— det är en av motiveringarna för tolagen
— men det är bara 37 städer —
samtliga har stapelstadsrätt -— som bär
tullhusbyggnadsskyldighet. När man senare
har beviljat stapelstadsrättigheter,
har man föreskrivit sådan skyldighet,

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

dock utan att vederbörande stad erhållit
rätt till tolagsersättning.

Man finner alltså en hel rad inkonsekvenser
i fråga om tolagsersättningen,
och det är anmärkningsvärt att man
under så många år — årtionden och
ännu längre — har talat om att tolagsersättningen
skulle avskaffas, men visat
så pass litet handlingskraft på detta
område att denna besynnerliga företeelse
fortfarande finns kvar.

Nu har utskottet påpekat att av statsrådsprotokollet
framgår att proposition
kan förväntas till innevarande riksdag
med förslag om en avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter. Jag
har inte fått preciserat vad som avses,
men man får hoppas att det gäller fotogen
och eu hel del andra detaljer —
i varje fall fotogen.

Herr talman! Med hänsyn till min
önskan att tolagsersättningen skall avvecklas
snarast möjligt ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Frågan om avvecklingen
av tolagsersättningen har ju blivit
något av en följetong i riksdagen. Förslaget
har förts fram otaliga gånger och
avslagits av riksdagen med olika motiveringar.
Alla är överens om att det är
ett föråldrat system som bör avvecklas
— därom råder ingen tvekan.

Frågan har också varit föremål för
utredningar. Jag erinrar särskilt om
1955 års stadsutredning, som avgav sitt
betänkande år 1962 (SOU 1962: 9). Där
förordades en avveckling.

Inom finansdepartementet har den 20
november 1963 upprättats en PM, där
man tagit upp frågan om en avveckling
under en tidsperiod av 5 år räknat
från 1 januari 1965. Promemorian är
nu ute på remiss. Statsrådet säger att
han, därest remissbehandlingen inte
ger anledning till annat, har för avsikt
att på grundval av förslagen i promemorian
för Kungl. Maj:t sedermera lägga
fram förslag om proposition till 1964

års riksdag om en avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten.
Med hänsyn till att städerna under år
1965 enligt promemorieförslaget i princip
skall erhålla full kompensation för
tolagsersättningen, påverkas anslagsbehovet
för nästa budgetår i stort sett inte
av ett genomförande av förslaget, säger
statsrådet. Han förordar därför ett anslag
på oförändrat belopp, 41 miljoner
kronor.

Herr talman! Då frågan har avancerat
så långt att finansdepartementet nu
har en PM ute på remiss och vederbörande
statsråd bar signalerat att han
kommer att förelägga riksdagen förslag
om att avveckla totogen, ber jag att med
hänvisning till detta få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 54—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare svensk kapitalinsats i Internationella
utvecklingsfonden (IDA), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i
anledning av väckta motioner om ändring
av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egna -

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

liem, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. beskattningen av varulotterier

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
varulotterier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 204, av herr Erik Olsson
in. fl., och II: 251, av herr Wahrendorff
in. fl., hade, utom annat, hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådana ändringar i förordningen
om lotterivinstskatt m. m., såvitt gällde
varulotterier, att skatten sänktes
från 30 till förslagsvis 20 procent av
vinstvärdet och nuvarande högsta skattefria
vinstvärde höjdes från 100 till
förslagsvis 300 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
204, av herr Erik Olsson m. fl., och II:
251, av herr Wahrendorff in. fl., i vad
motionerna avsåge den särskilda skatten
å vissa lotterivinster, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin, Vi g ds b o och Engkvist, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:204,
av herr Erik Olsson m. fl., och II: 251,
av herr Wahrendorff in. fl., i vad desamma
behandlats i detta betänkande,
i .skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
sådana ändringar i förordningen om
särskild skatt å vissa lotterivinster, att
skatten, såvitt gällde varulotterier,
sänktes från 30 till förslagsvis 20 procent
av vinstvärdet och att nuvarande
högsta skattefria vinstvärde höjdes från
100 till förslagsvis 300 kronor.

2| Första kammarens protokoll 196i. Nr 10

Ang. beskattningen av varulotterier

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Motionsparet I: 204 och
11:251 har givetvis tillkommit med
många organisationers goda minne. Det
bär faktiskt framförts från många såväl
ideella som politiska organisationer och
även från sådana med humanitära ändamål
på sitt program.

Den allmänna motiveringen för dessa
motioner är att trots att de flesta av
dessa folkrörelser erhåller bidrag från
samhället för sin verksamhet, så räcker
dessa resurser inte till för verksamhetens
finansiering. Man måste söka sig
andra möjligheter till inkomster, och
därvidlag erbjuder anordnandet av varulotterier
ett betydelsefullt tillskott.
Man är dock givetvis beroende av att
få dessa lotterier upplagda på ett sådant
sätt att de är så lockande som
möjligt och ger så goda möjligheter som
över huvud taget kan tänkas för att få
lotterna sålda. Detta är förutsättningen
för att lotterierna skall kunna ge något
överskott. Vinstbeskattningen av dessa
varulotterier är emellertid konstruerad
på ett sådant sätt att den verkar besvärande
just i fråga om möjligheterna att
få avsättning för lotterna. Skatten utgår
liksom när det gäller övriga lotterier
med 30 procent av vinstvärdet,
men för varulotterierna läggs skatten
till vinstvärdet, och följaktligen kommer
beskattningen att i praktiken drabba
dessa vinster hårdare än i andra
lotterier.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
yrkat avslag på motionerna. Den
främsta motiveringen härtill är, såvitt
jag kan finna, att dessa lotterier från
rättvisesynpunkt inte bör erhålla större
skattefavörer än andra lotterier.

Det är alldeles klart att lotterianordnarna
inte skulle ta illa upp, om de
kunde få sådana favörer. Det skulle naturligtvis
inkasseras såsom ett erkännande
från samhällets sida av deras
verksamhet. Motionerna har emellertid
inte syftat till detta, utan de har faktiskt
syftat till att få rättvisa även i fråga
om beskattningen av vinsterna för

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. avdragsratt vid beskattningen för kostnader vid aktiebolagsbildning

varulotterierna. Beskattningen är ändå,
som jag ser det, så konstruerad att dessa
lotterier får betala betydligt mer än
30 procent i vinstskatt. En vinst t. ex.
i penninglotteriet beskattas med 30 procent,
och den summan dras av när vinsten
betalas ut. I varulotterierna får lotterianordnarna
betala in vinstskatten,
vilken läggs till vinstvärdet. Därefter
beräknas vinstskatten på hela detta totala
värde. Det blir faktiskt en vinstskatt
även på vinstskatten. Det gör att
den faktiska vinstskatten i detta fall
uppgår till omkring 40 procent. I våra
motioner har vi syftat till att få den
oformligheten undanröjd.

Utskottet hänvisar vidare till att det
inte har någon större betydelse vilka
vinster som erbjuds i dessa lotterier.
De som köper lotter gör det av ideella
skäl, och vinsterna behöver inte vara
särskilt lockande. Efter att ha sysslat
med sådana här rikslotterier under några
år kan jag försäkra kammaren att
så inte är fallet. De flesta människor
köper lotter med sikte på att vinna. Man
kan lägga märke till att det är ganska
svårt att sälja ut ett lotteri, om man har
lyckats dåligt med sammansättningen
av vinsterna. Även den saken har således
sin stora betydelse.

Vi har vidare i motionerna framfört
det yrkandet, att stämpelavgiften på
lottsedlar skulle upphävas. Utskottet har
inte nu tagit ställning till detta, utan
har för avsikt att göra det längre fram.
.Tåg hoppas att det ställningstagandet
från utskottets sida blir mer positivt än
det har varit i fråga om vinstskatten.

Man har också hänvisat till att tombolavinster
och smålotterivinster i stort
sett är befriade från vinstskatt och att
organisationerna alltså har möjlighet
att komma undan skatt på detta område.
Det skall därvid sägas, att dessa
tombolor och smålotterier knappast är
något för riksorganisationerna att anordna,
möjligtvis för de lokala organisationerna.
Möjligheten att finansiera
verksamheten den vägen är emellertid
även för de lokala organisationerna be -

tydligt mindre än tidigare. Det är svårt
att dra ihop den relativt stora publik,
som behövs för att köra sådana här tombolor
och smålotterier. Förhållandena
är inte desamma som i min ungdom,
då man kunde bekosta såväl samlingslokaler
som föreningsverksamhet genom
att anordna stora basarer varje år med
tombolor och andra spel. Det går numera
inte. Och framför allt kan detta
inte ge någonting av värde för riksorganisationerna.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, få yrka bifall till den
till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet i sitt betänkande anfört yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. avdragsratt vid beskattningen för
kostnader vid aktiebolagsbildning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av väckt
motion angående avdragsrätt vid beskattningen
för kostnader vid aktiebolagsbildning
m. m.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 102,
av herr Regnéll, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 29 § 1 mom. av kommunalskattelagen,
att stämpel-, registrerings- och
andra erforderliga kostnader vid aktie -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för kostnader vid aktiebolagsbildning’

bolagsbildning och vid utökning av aktiekapital
i fråga om avdragsrätt jämställdes
med kostnad för utgivande av
obligation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 102, av herr Regnéll,
angående avdragsrätt vid beskattningen
för kostnader vid aktiebolagsbildning
m. in., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gösta Jacobsson, Enarsson, Magnusson
i Borås och Björkman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen II: 102,
av herr Regnéll, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
måtte framlägga förslag till riksdagen
om sådan ändring av 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att stämpel-, registrerings-
och andra erforderliga kostnader
vid aktiebolagsbildning samt vid utökning
av aktiekapital i fråga om avdragsrätt
jämställdes med kostnad för utgivande
av obligation.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Nuvarande skattepraxis
när det gäller avsaknaden av avdragsrätt
för erforderliga kostnader för aktiebolagsbildning
är något svårbegriplig.
Det finns olika vägar för extern kapitalanskaffning
för företagsamheten,
antingen lånevägen genom upptagande
av obligationslån eller emissionsvägen
genom emission av aktier. I det förra
fallet medges avdrag för kostnaderna,
i det andra fallet tillåtes däremot inte
att ett sådant avdrag göres. Det är för
ali del inte stora pengar det gäller. Kostnaderna
vid en aktieemission är förutom
registrerings- och stämpelavgifter
vissa utgifter för administration, tryckning
m. m. Det torde röra sig om högst
2,5 procent av det emitterade beloppet.

Motivet för den ståndpunkt skattepraxis
intager har angetts vara, att kost -

naderna för aktiebolagsbildningen ansetts
jämförliga med utgifter för förvärvande
av en förvärvskälla. Dessa senare
utgifter är icke avdragsgilla. Jämförelsen
är emellertid något haltande.
Den är knappast ens riktig vid ett rent
nystartande i aktiebolagsform, då olika
slag av initialomkostnader uppstår.
Till dessa initialomkostnader hör bl. a.
utgifterna för bolagsbildningen. Ofta är
det fråga om en ombildning av en bestående
firma till aktiebolag. Det kan
även vara fråga om nyemission av aktier.
I intetdera fallet gäller det förvärvande
av en förvärvskälla utan snarare
en driftomläggning. Kostnaderna
borde därför rimligen kunna hänföras
till driftkostnader och såsom sådana
vara avdragsgilla.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) :

Herr talman! Med anledning av det
ärende, som behandlas i föreliggande
betänkande, framhöll herr Jacobsson
att det här var fråga om relativt små
belopp. Jag kan instämma med herr
Jacobsson i att så är förhållandet.

Vi har försökt att i utskottets betänkande
beskriva den ordning, som nu
gäller på denna punkt, och jag hoppas
att de som är intresserade av detta
spörsmål studerar utskottets skrivning.
Där framgår det, som också herr Jacobsson
sade, att vad reservanterna menar
är att kostnaderna för aktiebolagsbildning
borde betraktas såsom driftkostnader
och alltså vara avdragsgilla.

Man kan förstå ett sådant intresse,
men flertalet människor betraktar inte
sakerna på det sätt som reservanterna
vill göra. Jämförelsen med obligationslån
är ju haltande. Obligationslån är ju
lån, och räntekostnader är genomgående
avdragsgilla i vår skattelagstiftning.
Vidare föreligger den skillnaden, att bolagen
egentligen betalar vad aktieägarna
borde betala.

Det finns därför inte någon anledning

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare

att göra någon ändring på denna punkt,
och en majoritet inom utskottet har
funnit det naturligt att bibehålla den
nuvarande ordningen när det gäller dessa
skattefrågor.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;
samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt
10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om införande av brottsbalken
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 november 1963
dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 10, vilken behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade femtiosex särskilda
författningsförslag.

1 propositionen hade den av Kungl.
Maj:t och riksdagen antagna brottsbalken,
vilken utfärdats den 21 december
1962, föreslagits genom särskild promulgationslag
träda i kraft den 1 januari
1965. Brottsbalkens påföljdssystem
skilde sig i väsentliga delar från
strafflagens och förhållandevis omfattande
och komplicerade övergångsstadganden
hade därför erfordrats. I propositionen
hade vidare framlagts förslag
till nya lagar, som avsåges träda i kraft

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare

samtidigt med brottsbalken. Sålunda
hade nu gällande bestämmelser om förfarandet
i mål mot underåriga lagöverträdare
och om eftergift av åtal beträffande
ungdomar sammanförts i en lag
med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. I denna lag hade även
reglerats ett helt nytt rättsligt institut,
bevistalan, som innefattade prövning
huruvida den som ej fyllt femton år
hade begått brottslig gärning. Reglerna
om verkställighet av bötesstraff hade
gjorts till föremål för eu översyn, vilken
i vissa avseenden medfört ändringar
utöver dem som direkt föranleddes
av brottsbalkens ikraftträdande. Bland
annat avsåges användningen av förvandlingsstraff
bli ytterligare inskränkt.
Reglerna hade upptagits i ett förslag till
ny lag om verkställighet av bötesstraff.
I anslutning till vissa stadganden i
brottsbalken och till en av Förenta Nationernas
generalförsamling antagen
och av Sverige ratificerad konvention
om förebyggande och bestraffning av
folkmord hade förslag framlagts till lag
om straff för sådant brott, övriga genom
propositionen framlagda lagförslag
syftade till ändringar i gällande författningar.
Viktigast torde vara det förslag
som gällde rättegångsbalken. Beslut att
ej åtala brott hade föreslagits kunna
meddelas i något större utsträckning än
som för närvarande vore medgivet. Det
hade vidare eftersträvats att åt vissa
komplicerade processuella regler giva
större fullständighet och klarhet. I övrigt
voro de föreslagna ändringarna väsentligen
av lagteknisk natur och hänförde
sig bland annat till den förändrade
gränsdragningen mellan dagsböter
och penningböter, till införandet av
fängelse såsom enhetligt frihetsstraff
och till den ändrade behandlingen av
psykiskt abnorma lagöverträdare.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta, likalydande motioner,
nr 649 i första kammaren av fröken
Mattson in. fl. och nr 788 i andra

kammaren av herr Martinsson m. fl.,
i vilka motioner hemställts, alt riksdagen
vid antagande av Kungl. Maj:ts förslag
till lag med vissa bestämmelser om
förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare
såsom motivering till dess
§ 1 måtte förklara,

att de yngsta lagöverträdarna i princip
skulle omhändertagas inom ramen
för den sociala barna- och ungdomsvården,

att lagen i enlighet med denna princip
skulle givas en generös tillämpning,

att denna generösa tillämpning skulle
kunna medföra, att i huvuddelen av
antalet fall beslut att ej tala å brottet,
skulle kunna fattas,

att en befarad ogynnsam inverkan på
den unge av rättegångsförfarandet skulle
kunna utgöra skäl för att ej tala å
brottet samt

att barnavårdsnämnden vid sitt avgörande
av ärenden enligt lagen endast
hade att taga ställning till vad som ur
nämndens synpunkt kunde anses vara
lämpligast för den unges anpassning
till samhällets krav.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 10; samt

B. att riksdagen måtte avslå de i anledning
av propositionen väckta motionerna,
I: 649 och II: 788.

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson, Ferdinand, vilken likväl ej antytt
sin åsikt.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fröken Bergegren.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag har, herr talman, till detta betänkande
fogat en blank reservation,
och det gör att jag med några ord vill
på några punkter antyda vad jag menar
i det sammanhanget.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare

Det är klart att när ett stort lagverk
föreligger, kan eu enskild riksdagsledamot
svårligen i varje detalj och framför
allt beträffande verket som helhet
inta någon annan position än den, som
under åratals arbete har skapats och
som föreligger i propositionen. Min reservation
innebär således i viss mån en
anslutning till propositionen, men också
ett visst bekännande av en resignation
inför möjligheten att förbättra den.

Jag menar, att lagstiftningen när det
gäller bestraffande av brott präglas av
mycket stor omtanke om brottslingarna
och deras vård, men i inte fullt samma
omfattning av omtanke om rättsvården.
Denna är dock det primära, det väsentliga,
och bör därför enligt min uppfattning
ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag har i detta sammanhang ett par
erinringar att göra — inte emot, men
vid kanten av vad utskottet säger. Det
föreligger en beräkning av åtalseftergifter
och dylika saker i utskottets utlåtande
på sidan 112. Där rör man sig
med relativa tal, procentberäkningar.
Men vad säger de relativa talen i fråga
om åtalseftergifter annat än att de speglar
någonting på ytan av det som är det
stora problemet, nämligen det antal
brott som måste befordras till laga
prövning?

Sedan 1944 har man räknat med en
ur många synpunkter kanske naturlig
och mänsklig, men i alla fall ur vissa
synpunkter diskutabel utveckling mot
en mildare straffbedömning och åtalsbedömning.
Detta har kommit som en
otäck parallellföreteelse — längre vill
jag inte gå —- till den utveckling som
straffregistret visar. För t. ex. 1945 är
summan av påföljder och åtalseftergifter
10 142. Siffran uppgår redan för
1960 till 22 936, för 1961 till 24 235 och
för 1962 till 25 246 fall. Dessa skrämmande
bruttosiffror säger ofantligt
mycket mera än procentsatser hit eller
dit inom ramen därav.

Undersöker vi antalet villkorliga domar
konstaterar vi att de åt- 1945 uppgick
till 3 494, 1960 till 5 891, 1961 till

5 962 och 1962 till 5 990. Stegringen var
mycket starkare från 1955 till 1960, då
de villkorliga domarna ökade från 4 329
till de nyssnämnda 5 891. Fortsättningen
sammanhänger med den förändrade
frekvens som föreligger från och
med 1959, som har bekymrat några motionärer
och föranlett ett särskilt uttalande
till utskottets utlåtande.

Jag konstaterar alltså, att trots att en
viss ändrad tendens kan skönjas efter
1959, föreligger dock även därefter i
bruttosiffrorna en stegring. Samma förhållande
kan jag konstatera när det gäller
åtalseftergifterna, där vi år 1945
hade 1 161 fall, 1955 det tredubbla eller
3 033, 1960 en stegring till 5 789 och
1962 till 6 614.

Det är en klar stegring, och den säger
om rättsvården att det har gått galet
eftersom den visar att brottsfrekvensen
stiger samtidigt som en mjukare
behandling av brottslingar har kommit
i fråga.

Jag skulle vilja säga att jag tror att
en skärpt bedömning av brottsfallen
skulle ha kunnat påverka dessa siffror,
men det vet jag inte. Jag har en känsla
av att det är kusligt, att man samtidigt
med en utveckling mot ökad brottslighet
konstaterar, att det blivit en utveckling
mot försvagat bedömande i enlighet
med de gamla bärande principerna
»du skall — du skall icke». Jag menar
att det är detta värde som får sitta emellan
i den föreliggande utvecklingen.

Samtidigt ber jag beträffande ungdomsbrottsligheten
att få hänvisa till,
att det i många fall kan vara väl befogat
och synnerligen motiverat att överlämna
unga »lagöverträdare» —• propositionen
använder det uttrycket, och låt
mig acceptera terminologien — till barnavårdsmyndigheterna
i stället för till
domstol.

Det är kanske möjligt att detta är en
rimlig utveckling. Men när man undersöker
den saken visar det sig — och det
redovisas också i utskottsutlåtandet —
att företrädare för riksåklagarämbetet
och socialstyrelsen haft överläggningar

Onsdagen den 4 mars 1(J(>4

Nr 10

Ang. åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare

med burnavårdsmyndigheterna i endast
de tretton största städerna. Detta är ju
ett urval, som måste leda till ett relativt
sett missvisande resultat. Om förhållandena
i de tretton största städerna är
bättre eller sämre än i de många övriga
kommunerna vill jag lämna därhän,
men jag vill påstå, att barnavårdsnämndernas
arbete är olika på olika platser.
Arbetet är inte detsamma där det är
starkt byråkratiserat och ligger i händerna
på t. ex. socialassistenter, och
exempelvis i många landskommuner,
där det handhas mera personligt. Jag
vill inte yttra mig om vad som är bättre
och vad som är sämre, men det förefaller
mig som om det hade varit mycket
önskvärt om man kunnat peka på
erfarenheter inte bara från de tretton
största städerna, utan också ifrån övriga
kommuner i landet. Men det kanske
kommer så småningom.

Emellertid vill jag tillägga en sak.
Siffrorna på brottsfrekvensen i storstäder,
t. ex. Stockholm, är mycket höga.
Men detta är enligt min mening kanske
inte så avskräckande som siffrorna
tycks utvisa. Det kan vara betänkligt
och allvarligt, men det är inte så att
man här bara har att gå efter siffrorna.
Det är nämligen så att antalet anmälda
brottsfall, särskilt när det gäller förmögenhetsbrott,
ofta sammanhänger med
frekvensen av inbrottsförsäkringarna. I
storstäderna är det vanligare med inbrottsförsäkring,
och för att få ut försäkringen
måste man göra polisanmälan.
Eftersom polisen bara klarar upp
en så liten del av de anmälda fallen, kan
nog ofta den som inte har inbrottsförsäkring
anse det inte mödan värt att
besvära polismyndigheterna. Man har
ju då ingen direkt båtnad av ett sådant
förfaringsätt. Detta gör att siffrorna blir
litet missvisande. Efter min erfarenhet
är det nog så, i varje fall ute på landet,
att om man kan berätta för polisen vad
som hänt och vem som gjort det, så
klaras brottet upp, men annars så händer
det nog också där att man just inte
kommer så förfärligt långt. Ibland har

trafikpolisen haft stora framgångar: när
de stoppat en bil på grund av någon
förseelse i trafiken, har de ibland hittat
tjuvgods och dylikt, och då har en
och annan förbrytare avslöjats. Men inte
heller här är frekvensen särskilt stor
och, som sagt, det föreligger ingen större
nytta av en anmälan när man inte
har försäkrat och polisen inte räcker
till.

Dessa anmärkningar vill jag göra, och
jag vill betona att det dock är en urgammal
grundläggande uppgift för
svensk statsmakt, för svensk regeringsmakt,
alltifrån begynnelsen av den
svenska lagkulturen, att Konungen och
med honom de, som handhar dessa
uppgifter, lag styrka — d. v. s. upprätthålla
lagen — och frid hålla — d. v. s.
freda människorna. Det är någonting
elementärt. Jag menar därför, att samtidigt
som man mjukar upp straffbestämmelserna
måste man komplettera
detta med en väsentlig utbyggnad av
möjligheterna till rättsvård, som skall
möjliggöra att fredliga och laglydiga
människor kan vara tryggade till person
och egendom.

Det är denna grundåskådning, herr
talman, som jag har velat ge uttryck åt.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag vill endast påpeka
att utskottet enhälligt tillstyrker bifall
till den föreliggande propositionen. Vid
utskottets utlåtande är dock antecknade
en blank reservation av herr Ferdinand
Nilsson och ett särskilt yttrande. Vad
en blank reservation innebär har man
ju svårt för att utläsa, men när vi nu
har lyssnat till herr Ferdinand Nilssons
anförande här i kammaren har vi fått
klart för oss, att herr Ferdinand Nilssons
något avvikande mening berör
samma punkt som det särskilda yttrandet,
nämligen möjligheten till lagföring
av unga lagöverträdare.

Om jag fattade herr Ferdinand Nilsson
rätt, menade han att man i större
utsträckning borde tillämpa domstols -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Om utredning rörande verkskyddets finansiering

förfarande mot unga lagöverträdare än
som förutsättes i propositionen, då det
däremot i det särskilda yttrandet hävdas,
att man i större utsträckning borde
överlämna detta till de socialvårdande
myndigheterna.

Båda dessa olika synpunkter har
emellertid propositionsförslaget sökt att
tillgodose. Man går ut från att i första
hand de socialvårdande myndigheterna
skall omhänderta ungdomar under
18 år, men här görs en eftergift till herr
Ferdinand Nilssons synpunkt, nämligen
att i sådana fall, där de socialvårdande
myndigheterna av en eller annan
orsak icke i tillräcklig grad kan
fullgöra sina uppgifter, är domstolsförfarandet
öppet; det finns alltså möjlighet
till lagföring även av dessa ungdomar.

När man på detta sätt söker beakta
två mot varandra stridande synpunkter,
är det naturligt att ingendera parten
blir helt nöjd. Herr Ferdinand Nilsson
är inte helt nöjd från sina utgångspunkter,
och motionärerna, på vilkas
ståndpunkt det särskilda yttrandet har
hängts upp, är inte helt nöjda med tillmötesgåendet
mot deras synpunkter. Å
andra sidan är avvikelserna mellan de
olika meningarna inte större än att båda
parter har kunnat ansluta sig till ett yrkande
om bifall till propositionen.

Jag vill mot den bakgrunden, herr
talman, nöja mig med att yrka bifall
till det enhälliga utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål så ock angående ändring i
samma lag;

nr 5, i anledning av väckt motion angående
vigselrätten för vigselförrättare
vid kyrklig vigsel;

nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen;
och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående aktiebolags redovisningsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning rörande verkskyddets
finansiering

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande verkskyddets
finansiering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
295 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 729 i andra kammaren
av herrar Wahrendorff och Magnusson
i Nennesholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan
om verkskyddets finansiering i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 295 och II:
729, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner, 1:295 och
II: 729, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
rörande verkskyddets finansiering.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. procentsatsen för uttag av ATP-avgift

Fm OLSSON (ep):

Herr talman! Enligt civilförsvarskungörelsen
den 27 maj 19G0 skall verkskydd
organiseras vid anläggning eller
byggnad, där det i fredstid är minst
100 personer sysselsatta, om länsstyrelsen
finner verkskydd erforderligt och
om anläggningen ligger inom område
där det föreligger skyldighet att anordna
skyddsrum.

Detta verkskydd är företagen skyldiga
att planlägga; de är skyldiga att förvara
och underhålla materiel men även
utbilda verkskyddspersonal. Jag anser
det praktiskt lämpligt att företagen
planlägger och sköter detta verkskydd,
men däremot anser jag att företagen
inte bör bära hela kostnaden för detta
verkskydd. En del av materielen kan
användas även i fredstid, t. ex. brandredskap
och sjukvårdsmateriel, och
därför är det lämpligt att företagen står
för den delen av kostnaderna, men mycket
kan företagen inte använda i fredstid,
t. ex. den kostnadskrävande utrustningen
för gas- och radiakgrupperna.
Denna del av kostnaden bör därför åvila
staten.

Någon exakt uppgift om kostnaderna
för verkskyddet finns inte att tillgå, men
civilförsvarsstyrelsen beräknar att kostnaden
för materiel uppgår till cirka 53
miljoner kronor och den löpande årliga
kostnaden till 6 miljoner.

När det inte finns uppgifter om vad
hela verkskyddet kostar, är det ännu
svårare att bedöma hur stor del av kostnaden
som bör bäras av företagen och
hur stor del som bör åvila staten. Jag
finner det angeläget att dessa frågor
skyndsamt utredes, så att det därefter
kan bli en rättvis kostnadsfördelning.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Reservanten har ju här
redogjort för ärendets karaktär. Vad
som egentligen skiljer oss åt är att reservanten
vill att företagen bara skall

behöva bära kostnaderna för sjukvårdsmateriel
och en del annan materiel,
som man använder i produktionen dagligen
och som förslits och måste förnyas,
medan staten skall bära kostnaderna
i övrigt.

Nu är ju detta inte bara en fråga om
fördelning av kostnader, utan också en
stor administrativ angelägenhet, och
den har vi tagit ställning till i samband
med behandlingen av civilförsvarslagen.
Vi knäckte principfrågan i det
sammanhanget. Det är mot den bakgrunden,
som utskottet vidhåller sitt beslut
att ingen ändring skall företagas i
vad som stadgas i dag i civilförsvarslagen.

Med detta korta anförande, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. procentsatsen för uttag av
ATP-avgift

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående procentsatsen för
uttag av ATP-avgift.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 86 i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, in. fl. samt nr 108 i andra
kammaren av herrar Magnusson i
Borås och Eliasson i Moholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag
till lag angående procentsatsen för ut -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. procentsatsen for uttag av ATP-avgift

tag av avgift under åren 1965—1969 till
försäkringen för tilläggspension.

Motionärernas förslag avsåg, att procentsatsen
för avgiftsuttaget skulle fastställas
till 7 för ettvart av åren 1965—
1969. Enligt beslut av riksdagen under
år 1963 skulle procentsatsen för uttag
av avgift till försäkringen för tilläggspension
för vart och ett av åren 1965—
1969 utgöra respektive 7 1/2, 8, 8 1/2, 9
och 9 1/2.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skiil hemställt, att
förevarande motioner, I: 86 och II: 108,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Per Petersson och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till förevarande motioner,
I: 86 och II: 108, måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag angående procentsatsen för uttag
av avgift under åren 1965—1969 till
försäkringen för tilläggspension.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas frågan om procenttalet
för uttagande av ATP-avgift. Alla
?et vi att procentsatsen för ATP-avgiftcn
var föremål för en stor riksdagsdebatt
i fjol. Den högermotion, som har
givit upphov till både majoritetens utskottsutlåtande
och till den av herr
Björkman och mig till utlåtandet fogade
reservationen, innebär att vi fastliåller
vid kravet på ett till 7 procent maximerat
uttag under åren fram till 1959.

Alla torde vara överens om att det vid
bedömningen av de framtida ATP-avgifterna
främst är fyra synpunkter som
bör beaktas: för det första den försäkringstekniska
avvägningen, för det andra
den samhällsekonomiska effekten,
för det tredje verkningarna på näringsliv
och företag och för det fjärde den
kapitalkoncentration och maktkoncen -

tration som en centraliserad fondförvaltning
innebär.

Av den av riksförsäkringsverket i fjol
gjorda utredningen framgår att verket
räknar med att om man kan förränta
pensionsfonden med i medeltal 4 procent,
så skulle fonden med den av oss
föreslagna uttagningsprocenten år 1967
uppgå till hela 22 miljarder kronor och
år 1970 till 25,7 miljarder kronor. Som
bekant hade den Åsbrinkska utredningen
räknat med att fonden år 1970 skulle
uppgå till mellan 14 och 20 miljarder
kronor.

Medelräntan för fondens placeringar
har också ständigt legat över de beräknade
4 procenten. För hittills gjorda
placeringar ligger medelräntan väsentligt
över 5 procent, och ingen torde i
dag vilja spå att medelräntan kommer
att bli så låg som 4 procent. I dag får
pensionsfonden 5,75 procents ränta på
sina pengar.

Detta högre ränteläge medför, att fonden
även med det av oss föreslagna begränsade
ATP-uttaget år 1969 blir väsentligt
över de beräknade 22 miljarderna.
Då även utskottets majoritet ansett
att fondens storlek är tillfredsställande,
om den år 1969 är uppe i cirka 25 miljarder
kronor, kan knappast några starkare
argument finnas för att avvisa vårt
föreliggande förslag i fråga om fondens
storlek år 1969.

Om man sedan försöker se längre
fram i tiden, så tror jag att svårigheterna
att beräkna pensionsfondens medelränta
och tänkbara förändringar i inkomstutvecklingen
är så stora, att man
inte med någon säkerhet kan beräkna
vad som händer kring och efter år 2000,
och jag tror inte heller att en sådan beräkning
har så stor betydelse för de
närmaste årens ATP-avgiftsprocent. Jag
erinrar om att herr Kaijser i fjol i denna
kammare gav en utomordentligt klarläggande
redogörelse för hur man kan
se på dessa problem.

Vad gäller den samhällsekonomiska
avvägningen är man väl enig om att
pensionsavgifterna inverkar på företa -

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

gens produktionsomkostnader samt på
möjligheterna till löneökningar och andra
standardförbättringar och på företagens
självfinansieringsmöjligheter.

Jag tror att man tveklöst kan påstå,
att ett höjt ATP-avgiftsuttag kommer
att försvåra de enskilda företagens konkurrenskraft,
inte minst de mindre och
medelstora företagens. För jordbrukarna
innebär också höga ATP-avgifter en
hård belastning på disponibla inkomster.
Detta är bekymmersamt med tanke
på den växande konkurrensen från den
europeiska stormarknadens näringsliv.
Jag tror att omsorgen om näringslivets
konkurrenskraft och därav följande utvecklingsmöjligheter
talar för att man
bör begränsa ATP-avgifterna till vad
som behövs för pensionsuttag, utbetalningar,
förvaltningskostnader o. d.
samt att onödiggöra kortsiktiga variationer
i avgiftsuttaget. Jag tror att det
är riktigare att genom en lämplig utformning
av den ekonomiska politiken
genom olika sparfrämjande åtgärder stimulera
till ökad aktivitet och ökat enskilt
sparande än att öka det kollektiva
sparandet genom höga ATP-avgifter.

Enligt riksförsäkringsverkets i utskottsutlåtandet
återgivna beräkning
skulle nu gällande alternativ, d. v. s.
med en halvprocentig höjning av uttagningsprocenten
för varje år upp till 12
procent, medföra att fonden redan år
1980 skulle vara uppe i 100 miljarder
kronor, alltså ett belopp som är större
än statens sammanlagda utgifter under
de senaste fem åren. Detta enorma tal
når man vid en väntad förräntning av
4 procent. Jag har tidigare nämnt att
vi i dag har en förräntning på 5,75 procent.
Om man gör det rimliga antagandet,
att medelräntan blir ca 5 procent,
skulle fonden med i dag gällande
alternativ C år 1980 uppgå till hela
108 900 000 000 kronor, eller ett större
belopp än vad riksstatens samtliga utgifter
har uppgått till under de senaste
sex åren. Det är för mig cn närmast
ofattbar kapitalkoncentration till dem
som bestämmer över pensionsfondens

Ang. procentsatsen för uttag av ATP-avgift
pengar, och vi får vara med om en hittills
icke upplevd ekonomisk maktkoncentration.

Jag har, herr talman, med detta korta
anförande sökt påvisa hur det av högerpartiet
förordade till 7 procent begränsade
uttaget av ATP-avgiften under
de närmaste åren enligt riksförsäkringsverkets
beräkningar mycket väl
förslår för de beslutade pensionsåtagandena
och därtill ger ett fondbelopp
av sådan storlek, att det onödiggör stora
variationer i avgiftsuttaget. Enligt
min uppfattning — och den uppfattning
som kommit till uttryck i reservationen
— finns det stöd för ståndpunkten,
att den av oss föreslagna begränsningen
av ATP-avgiften är riktig för
en god ekonomisk utveckling med bibehållet
fritt enskilt företagande.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi tog, såsom reservanten
framhöll, ställning till denna fråga
i fjol, och jag behöver således inte
fördjupa mig i de olika alternativ, som
då låg på bordet och som ledde till att
vi stannade för en halvprocentig ökning
av ATP-avgiften under åren framöver.
Det kan väl inte vara reservanternas
allvarliga mening att riksdagen
nu skall riva upp detta beslut.

När jag lyssnade på reservanten föreföll
det som om han ansåg att ränteinkomsten
vore det avgörande för huruvida
vi skall kunna klara pensionsutbetalningarna
eller inte. Han säger att
fonden stiger, och det är klart att den
gör detta efter hand som vår levnadsstandard
ökar. För varje löneökning vi
får stiger ju avgiftsinbetalningen, men
vad som också stiger är de pensionsbelopp
som skall utgå —- de två tingen
korresponderar mot varandra.

Delta är alltså en naturlig företeelse,
som man inte behöver fördjupa sig så
mycket i. Jag hoppas att vi alla är överens
om att vi oavbrutet skall försöka

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. procentsatsen för uttag av ATP-avgift

stegra vår levnadsstandard, så att vi
får det bättre och bättre. Då behöver
vi inte fördjupa oss i hur vi skall nedbringa
antalet kronor och miljarder i
pensionsfonderna, eftersom det helt enkelt
måste innebära att vi står och stampar
på samma fläck och inte har fått
det bättre.

Så förfasar man sig, nu liksom tidigare,
över de många miljarder som här
samlas. Ja, ni skall inte vara ängsliga,
mina vänner på reservationssidan! Den
tiden kommer när utbetalningarna skall
ske, och då blir det kanske mest frågan
om debet och kredit alls kommer att gå
jämnt ihop. Antalet pensionärer ökar ju
oavbrutet för varje år som går — vi
har siffror på de ökningarna långt
fram efter 1970-talet. Nog kommer pengarna
att gå åt den dag vi har nått 20-årsgränsen och full pension skall utbetalas.
Någon ekonomisk maktkoncentration
behöver vi inte vara änsgliga
för — jag tror inte på cn sådan. Och
jag kan heller inte tänka mig att vi skall
göra några förändringar till det sämre.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag och
avslag på reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag skall, herr talman, fatta mig
ganska kort.

Jag vill erinra om den tid när dåvarande
riksdagsmannen Aspling och jag
i denna kammare kämpade för en undersökning
rörande maktkoncentration
inom näringslivet. Så småningom har
vi ju fått till stånd en utredning med
uppgift att skapa utgångspunkter för
att hålla reda på de förhållanden, som
ligger till grund för de stora maktkoncentrationerna
i detta land. Knappast
någonting kan jämföras med en sådan
maktkoncentration på det ekonomiska
området som framväxandet av
dessa ATP-fonder. Det är detta som gör
att man frågar sig om vi inte måste
uppmärksamma också detta, och göra
det i tid. För mig gäller inte problemet

väsentligen eu procentsats i år och en
procentsats nästa år, utan vad som för
mig ter sig avskräckande är denna anhopning
på längre sikt av miljoner, som
såvitt jag förstår kan leda till en socialisering
av kapitalmarknaden.

Utskottets ärade talesman säger, att
det inte kommer att dröja så länge förrän
avgifterna och pensionsutbetalningarna
går nätt och jämnt ihop. Jag har
inte fått den uppfattningen när jag sökt
sätta mig in i dessa frågor. Från början
syftade man till någonting annat.
Man ville inte bara åstadkomma erforderliga
fonder för att komplettera ett
repartiseringssystem, utan man ville också
kombinera en viss grad av tvångssparande
med hela systemet, och jag hade
en känsla av att den tanken spelat en
ganska stor roll.

När jag, herr talman, kommer att rösta
med reservanterna vid den votering,
som jag förutsätter skall äga rum om en
stund, innebär det inte enbart ett ställningstagande
till en sådan detalj som
uttagningsprocenten i år eller nästa år.
Det innebär också att jag vill ge uttryck
åt den oro som jag tror att många känner
inför en anhopning av så stora kapitalresurser
i statens hand, att de kan
innebära en väsentlig fara för ett fritt
näringsliv.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att herr Ferdinand Nilsson får rätt: att
tillväxten av ATP-fonderna kommer att
leda till en socialisering av kapitalmarknaden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannnen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna den -

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Om höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m. m.

na proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petersson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 28.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om höjning av karensbeloppet för
rabatterade läkemedel, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner om höjning av karensbeloppet
för rabatterade läkemedel, m. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 440 i första kammaren av herr
Sveningsson samt nr 523 i andra kammaren
av fru Kristensson, i vilka likalydande
motioner hemställts, att riks -

dagen måtte antaga i motionerna införda
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
lagen om allmän försäkring den 25
maj 1962 (nr 381); och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

De i motionerna framlagda förslagen
avsågo,

att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skulle slopas,

att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till
fem kronor samt

att statsbidraget till sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning, barntillägg och
moderskapspenning skulle sänkas från
50 till 45 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 440
och II: 523, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Per
Petersson och fru Gunne, vilka ansett
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner I: 440 och II: 523, måtte
för sin del antaga i reservationen införda
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring; och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj :ts förordning den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Den 12 mars 1954 är
datum för Kungl. Maj :ts proposition angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. Den förordning som propositionens
behandling i riksdagen gav
anledning till gäller ännu.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Om höjning av karensbeloppet för rabatterade läkemedel, m

Då de motioner, som andra lagutskottets
utlåtande nr 5 berör, bland annat
gäller frågan om karensbeloppets storlek
vid inköp av prisnedsatta läkemedel,
kan det vara av intresse att ta del
av skälen till att statsrådet Sträng år
1954 ansåg att karensbeloppet borde
sättas till tre kronor.

Utredningsmannen, vars förslag låg
till grund för nämnda proposition, ansåg
att karensbeloppet borde vara två
kronor. Som skäl för ett karensbelopp
anförde han att en mycket stor del av
läkemedelsinköpen på apoteken var på
lägre belopp än två kronor och att karensbeloppet
skulle bli ett verksamt medel
för att förhindra en övergång till
receptköp för erhållande av nedsatt
pris. Benägenheten att för recepts erhållande
söka läkare när detta tedde sig
skäligen onödigt skulle betydligt dämpas.

Även departementschefen ansåg att
systemet med visst karensbelopp hade
avgjorda fördelar men att karensbeloppet
borde fastställas till tre kronor och
rabattsatsen till 50 procent. Han anförde
också att en sådan höjning av det
föreslagna karensbeloppet borde vara
ägnad att stävja eventuella tendenser
till läkemedelsmissbruk och samtidigt
medföra en administrativ lättnad. Det
sistnämnda ansåg han vara inte minst
värdefullt.

Riksdagen delade tydligen statsrådets
uppfattning och fastställde karensbeloppet
till tre kronor och procentsatsen
till 50 vid läkemedelsinköp.

Om man anser att karensbeloppet
var riktigt avvägt 1954, kan man ju ha
skäl att fråga sig vilket belopp som i
dag har samma värde för en genomsnittsköpare
som tre kronor hade år
1954. Med hjälp av tillgänglig statistik
kan anges att genomsnittsinkomsten
från år 1954 ökat med cirka 65 procent.
Tre kronor då skulle således motsvara
cirka fem kronor år 1964. En industriarbetares
bruttolön har t. ex. under
motsvarande tid ökat med 84 procent,
vilket innebär att tre kronor för

honom år 1954 motsvarar kr. 5:52 i
dag.

Denna lilla beräkning med hjälp av
tillgänglig statistik ger mig orsak att
anse att det i motionerna och i reservationen
föreslagna karensbeloppet fem
kronor med de skäl som anfördes för
karensbeloppet tre kronor år 1954 är
ett väl avvägt belopp.

I reservationen har vi också anslutit
oss till motionärernas förslag att statsbidrag
till de allmänna försäkringskassorna
enligt 7 § i lag av den 25 maj
1962 sänkes från 50 procent till 45 procent.
Skälet härtill är att kassorna balett
inkomstöverskott som medfört en betydande
fondering. Bara under 1962
ökade fonderna med 53,5 miljoner kronor
och var vid årets slut över 510 miljoner
kronor.

De av oss föreslagna förändringarna
skulle medföra en besparing för staten
av 46,5 miljoner kronor och skulle innebära
en merutgift för allmänheten
per inköpt läkemedel om högst en krona,
och samtidigt skulle de också innebära
att man återförde karensbeloppet
till samma köpvärde som ansågs
lämpligt redan år 1954.

Utskottsmajoriteten har i år, liksom
tidigare, avstyrkt motionerna med hänvisning
till pågående utredning, ett öde
som liknande motioner rönt sedan år
1956.

Helt naturligt anser jag att en utskottsmajoritet
skall yttra sig över en
motion på det sätt den vill, men jag anser
inte att skälen för avslag på här
föreliggande motioner blir starkare för
att man år efter år pekar på olika pågående
utredningar men bortser från
att fortgående köpkraftsförändringar
och fondökning förändrar frågans läge.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till här föreliggande reservation.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Denna fråga är också
en gammal bekant. Reservanten har ju
påmint oss alla om att vi alltsedan 1956

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Om höjning av karcnsbeloppet för rabalterade läkemedel, m. m.

har behandlat denna fråga i form av
motioner från högern. Jag kan förstå de
synpunkter som högern här företräder,
eftersom ju partiet inte medverkade till
sjukförsäkringen 1955 utan gick på avslagslinjen
i fråga om hela lagstiftningen.

Kraven på karensbeloppets höjning
har utskottet besvarat så ingående under
de gångna åren, att jag inte behöver
fördjupa mig i det som motionärerna
själva har anfört i sina motioner, t. ex.
att vi skulle bli av med en tredjedel av
antalet recept. Yi har prövat detta förslag
och vi bär i utskottet ansett alt det
inte är ett sådant bärande motiv, att
det skulle kunna utgöra ett skäl för en
höjning av karensbeloppet.

Vi har tidigare också prövat frågan
om en sänkning av statsbidragsprocenten
på samma sätt som vi har gjort i
år. Reservanterna säger här, att fonderna
stiger oavbrutet. Jag säger att jag
är glad för detta, ty om det över huvud
taget skulle hända en katastrof i vårt
hälsotillstånd i detta land kan det väl
vara bra att ha 500 miljoner reserverade
i en sjukförsäkringsfond.

Emellertid är det nog inte nu ett så
stort belopp i fonden. Riksförsäkringsverket
har meddelat att det för år 1963
beräknar utgifterna till gott och väl
1 700 miljoner kronor. Bara för någon
månad sedan slog riksförsäkringsverket
larm. Man konstaterade nämligen att
detta belopp hade överskridits med mer
än 100 miljoner och begärde en undersökning
—- som nu pågår — om vad
som kan vara orsaken till denna våldsamma
stegring av de beräknade kostnaderna.
Eftersom kostnaderna var 100
miljoner kronor större under 1963, kan
det ju inte finnas 500 miljoner i fonden
nu, utan beloppet måste vara reducerat.
Vi har inte fått några ökade avgifter
som kan täcka en sådan merutgift på en
gång.

Herr talman! Det är så som reservanten
säger, att utskottet i år liksom tidigare
år har avslagit motionerna. Vi har

kunnat göra detta nästan med glädje,
ty det har ju signalerats att vi inom detta
års ram skall få ett förslag från sjukförsäkringskommittén,
inte bara i dessa
frågor, ty vi bär ju en hel rad spörsmål
som denna kommitté har sysslat
med. Och kan vi få svar på mångt och
mycket, som nu förefaller dunkelt för
åtskilliga, tycker jag att man skall ta
denna respittid med glädje och avslå
motionerna samt invänta någonting,
som kanske alla kan tycka vara bättre i
vissa stycken, även om det kanske inte
tillfredställer alla i andra stycken.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag och avslag
på reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
tog upp till behandling frågan om
en minskning av anslaget till sjukkassorna
och beloppets storlek i den fond
som där finns. Däremot stannade herr
Axel Svensson inte mera ingående inför
de besparingar, som man skulle vinna
genom att höja karensbeloppet, något
som herr Petersson ägnade ganska
stort utrymme.

Jag vill först erinra herr Petersson
om att rabatteringen på medicin enbart
gäller receptbelagd medicin, vilket innebär
att man inte kan gå och köpa medicin
och få rabatt på all denna medicin,
vilket man tydligen på en del håll
vill göra gällande. Det innebär att de
besparingar på 20 miljoner kronor, som
herr Petersson här talar om, drabbar
de sjuka människor som av läkare ordinerats
medicin mot recept. Jag frågar
mig om det är en riktig besparing att
lägga högre kostnader på sjuka människor,
som knappast har fått någon del

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Om förtidspensionering av vissa skogsarbetare

av den höjda genomsnittsinkomst, som
herr Petersson talade om. Det är väl
nämligen så, att folkpensionärerna, vilka
är de stora medicinförbrukarna,
knappast har fått del av inkomsthöjningen
i någon större omfattning. Man
kan heller inte tillgodoräkna de sjuka
människorna den höjning av genomsnittsinkomsten,
som herr Petersson vill
göra gällande att vi har fått, ty när man
är sjuk har man i regel inga inkomster.

Jag måste säga, herr talman, att jag
reagerar mot detta tal om besparingar,
om dessa besparingar skall ske på sjuka
människors bekostnad. Av den anledningen,
herr talman, har det för mig
varit lätt att följa utskottet på denna
punkt och jag ber därför, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Med anledning av det
senaste anförandet vill jag bara påpeka,
att samma förordning som år 1954 genomfördes
för läkemedelsinköp gäller
ännu. Om man vid den tidpunkten ansåg
ett karensbelopp på 3 kronor vara
riktigt, är det i dag med dagens köpkraft
lika riktigt med 5 kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1961 (nr 390) om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om förtidspensionering av vissa
skogsarbetare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om förtidspensionering av
vissa skogsarbetare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

Om förtidspensionering av \ issa skogsarbetare

nr 297 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, samt nr 389 i andra kammaren
av herr Larsson i Umeå in. /(.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en snabb utredning och förslag till
riksdagen om förtidspensionering av
skogsarbetare, som uppnått (»0 år och
som genom rationaliseringen inom
skogsbruket konime att friställas och
ej kunde beredas annan sysselsättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 297
och 11:389, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att framställa något yrkande på denna
punkt, men då jag är motionär i denna
fråga ber jag att få säga några ord i anslutning
till det föreliggande utskottsutlåtandet.

De motioner som här behandlas syftar
till att få en utredning och förslag
som skulle möjliggöra eu sänkning av
pensionsåldern till (SO år för sådana
skogsarbetare som till följd av rationaliseringen
inom skogsbruket fristäfles och
inte kan beredas annan sysselsättning.
Vi motionärer har pekat på de svårigheter
som föreligger för den äldre arbetskraft
det här gäller när denna yrkeskategori
skall omskolas eller byta
sysselsättning och bosättningsort på
grund av minskade arbetstillfällen. Som
alla vet pågår för närvarande en rationalisering
inom skogsbruket som medför
mycket betydande begränsningar av
arbetstillgången. Det är också naturligt
att denna avtappning från skogsarbetaryrket
i första hand går ut över just de
övre åldersgrupperna.

Utskottet har vid behandlingen av
denna fråga radat upp en hel del svårigheter
som är förenade med en lösning
av detta problem på det sätt som
vi har skisserat i motionerna. För min

personliga del är jag ingalunda blind
för de svårigheter av både ])raktisk och
administrativ karaktär som anmäler
sig, men detta spörsmål är verkligen så
betydande, sa aktuellt och brännande
för den yrkeskategori som det här gäller
att det kan vara skäl att undersöka,
om man kan finna någon väg som kan
leda fram till en lösning.

Det förefaller mig som om andra lagutskottet
vid sin behandling av frågan
och i sin argumentering i stort sett går
vid sidan av det problem som motionerna
egentligen syftar till att belysa.
Vi motionärer har inte tänkt oss en permanent
förtidspensionering av vissa arbetstagargrupper,
utan vi syftar mera
till en partiell lösning av ett problem
som har uppstått på grund av en viss
utveckling på arbetsmarknaden och som
därför skulle kunna anses vara en företeelse
av mera tillfällig karaktär.

I övrigt kan man väl säga att själva
problemställningen inte är någon ny
fråga. Tanken har varit uppe tidigare
i åtskilliga sammanhang. 1 utskottets
utlåtande redovisas också att i jjropositionen
nr 100 till 1959 års riksdag yttrade
departementschefen, att det kan
bli fråga om i vilken utsträckning man
»kan bereda jaersoner, som måste dra
sig tillbaka från förvärvslivet tidigare
än andra, pension före 67 års ålder även
i de fall då de inte är invalider i gängse
bemärkelse». Särskilda utskottet år
1959 tog också upp denna passus i departementschefens
yttrande och säger
att utskottet har förståelse för de önskemål
som framförts — bland annat i en
del motioner i anslutning till propositionen.
»Utskottet ansluter sig», förklarade
man, »till departementschefens uttalande
och tillstyrker motionerna på
det sättet, att utskottet förordar en utredning
beträffande möjligheterna för
yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt
arbete att erhålla oreducerad ålderspension
före 67 års ålder.» Det var
alltså en utväg som man vid den tidpunkten
ingalunda ansåg otänkbar, men
som man senare förefaller att ha över -

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Om förtidspensionering av vissa skogsarbetare

givit på grund av de svårigheter som
man här anser föreligga.

1958 års socialförsäkringskommitté
fick också i uppdrag att närmare utreda
denna fråga. Även kommittén kommer
fram till att det är utomordentligt
svårt att lösa detta problem genom ändringar
i folkpensioneringslagen. Utskottet
spinner i år vidare på detta kommitténs
uttalande och kommer till den
slutsatsen — som också kommittén kom
till — att detta är en fråga som bör lösas
utanför den allmänna pensioneringens
ram och att en uppgörelse avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste
lösningen. Jag vill gärna medge att det
är en lösning som kanske kan vara
tänkbar som en mera permanent anordning
i framtiden för vissa grupper av
arbetstagare. Men jag tror att det är en
mycket ringa tröst för de grupper som
det här speciellt gäller. Det är såvitt
jag förstår eu lösning'' som inte är möjlig
att genomföra på en gång, en väg
som inte är farbar i detta aktuella fall.
Det gäller ju här en mycket betydande
friställning av stora grupper inom en
viss arbetstagarkategori. Jag tror jag
vågar säga att det inte är möjligt att
avtalsvägen nå fram till lösningar av
det aktuella problemet för de grupper
som här berörs.

Utskottet hänvisar till att detta i första
hand är ett arbetsmarknadsproblem
och anför vidare, att »enligt direktiven
till 1960 års arbetsmarknadsutredning
torde frågor av denna art komma att
behandlas av utredningen». Vidare
nämns att förslag till ändrade regler beträffande
arbetslöshetsförsäkring kommer
att föreläggas årets riksdag.

Jag vill ännu en gång upprepa att
jag är medveten om att det rör sig om
ett problem där svårigheten att finna
en acceptabel och praktiskt möjlig lösning
är betydande. Samtidigt är det
dock ett problem som är av utomordentligt
stor betydelse för den grupp
det här gäller. Det är därtill ett problem
som kommer att vara brännande
aktuellt under de närmaste åren, kan -

ske under det närmaste årtiondet. Jag
vill därför, herr talman, sluta med att
säga att jag gärna vill hoppas att den
utredning och de förslag som utskottet
hänvisar till skall öppna möjlighet till
eu lösning av detta problem som för
denna arbetstagargrupp är så dagsaktuellt
och av så utomordentligt stor betydelse.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är en för många
människor mycket betydelsefull fråga
som vi nu diskuterar. För min del tog
jag upp denna fråga i en interpellation
i höstas, som kammarens ledamöter vet.
Utvecklingen har ju lett dithän att
många människor ute i skogs- och glesbygderna
blivit arbetslösa, speciellt då
skogsarbetare. Vi har väl också en fortsatt
dyster utveckling att vänta om ingenting
göres på den lokaliseringspolitiska
fronten. Vi får också ha klart för
oss att många av dessa skogsarbetare är
utarbetade och inte har så många år
kvar till pensionsåldern. De är fast rotade
i bygden, de har svårt att flytta.

Jag skall inte uppta tiden mer med
detta — alla känner till hur det ligger
till — men jag vill vid detta tillfälle ha
sagt att detta, som utskottet också säger,
i första hand är en arbetsmarknadspolitisk
fråga. Det skall bli intressant att
se vad lokaliseringsutredningens förslag
kan leda till. Jag hoppas verkligen
att den på denna punkt kommer att ge
resultat. Det är ju här inte bara skogsarbetare
som det rör sig om. Det kan bli
fråga om flera grupper. Här krävs starka
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för att för människorna trygga den rätt
till arbete som de borde ha och som
vi alla talar så mycket om.

Jag hade också tänkt mig att motionera
i denna sak vid årets riksdag, men
i avvaktan på vad lokaliseringsutredningen
kan komma till och hur utvecklingen
blir har jag avstått från att motionera
i år. .lag har vid detta tillfälle
ändå velat redovisa dessa synpunkter.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. inkomstprövningen för hustrutillägg

Detta är en fråga som noga måste beaktas.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill till de ärade
motionärerna säga att utskottet väl inte
underskattar det problem, som motionärerna
fört fram. Vi har haft det uppe
till behandling åtskilliga gånger, och jag
vill nu bara framhålla att vi inte kan
lösa alla problem genom pensionering
av människorna. Vi har försökt att lösa
en del problem genom att för något år
sedan gå med på att en försäkrad i vissa
fall skulle kunna erhålla ålderspension
då han uppnår 63 års ålder. Denna
rätt skall då prövas i varje enskilt fall.
Med hänsyn till de kostnader detta kan
föra med sig har den begränsningen införts,
att endast pensionärer som är
födda vissa år kan komma och begära
pension vid 63 års ålder. Samtidigt har
också en annan spärr kommit till, och
den innebär att den som begär förtidspension
får ta risken av en lägre pension.
Allt detta är nödvändigt med hänsyn
till alla de många 63-åringar som
fanns vid den tidpunkt då denna delreform
genomfördes.

Att ge rätt till ålderspension redan
vid 60 års ålder, anser vi vara ett synnerligen
allvarligt steg. Det är ju inte
bara skogsarbetarna som är utsatta för
rationaliseringar och som därigenom
kan bli friställda. Under senare år har
vi fått uppleva att det ena företaget efter
det andra lägges ned och att kanske
hundratals arbetare — antalet anställda
varierar ju i de olika fallen — blivit arbetslösa.
Det finns ingen möjlighet i
världen att lösa deras problem genom
att fastställa att de kan gå i pension
med en gång, vare sig det gäller vid
60, 55 eller 50 års ålder. Det går nämligen
inte att lösa problemet på detta
sätt.

Vi bör nog vara på det klara med att
det inte är möjligt att lösa denna fråga
pensionsvägen. De människor som bli 3

Första kammarens protokoll 196b. AV 10

och kommunalt bostadstillägg inom
folkpensioneringen

vit arbetslösa på detta sätt bör i stället
få hjälp genom socialvården eller annan
hjälp som samhället kan stiilla till förfogande
för att de temporärt skall kunna
komma över de svårigheter i portgången
som alltid följer av att man blir
av med sitt arbete.

Det skulle vara av värde om man
hade detta för ögonen så att vi inte i
fortsättningen behövde behandla motioner
av den karaktär som här föreligger
och som till sina konsekvenser är
absolut orimliga.

Jag har inte ställt något yrkande, herr
talman, men ber i alla fall att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. inkomstprövningen för hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
inom folkpensioneringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående inkomstprövningen
för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
inom folkpensioneringen.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, nr 438 i första kammaren
av herr Lundström m. fl. samt
nr 527 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring av gällande lag
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension m. in., att
gälla från och med den 1 juli 1964,

1. att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer
skulle vara en tredjedel av det
belopp som sidoinkomst (extrainkomst
vid sidan av folkpension) överstege
1 200 kronor för gift pensionär och

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom

folkpensioneringen

1 700 kronor för annan pensionär och
att således den nuvarande skärpningen
av avdraget till 2/3 — vid sidoinkomster
överstigande 1 700 kronor, respektive
2 400 kronor —• skulle avskaffas,

2. att de avdragsfria fönmögenhetsbelopp,
som tillämpades vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner,
skulle höjas från nuvarande 15 000 kronor
för gift pensionsberättigad (30 000
kronor för två makar som båda hade
folkpension) och 20 000 kronor för ensamstående
pensionär till 20 000 kronor
för gift pensionär (40 000 kronor
för två makar) och 30 000 kronor för
ensamstående pensionär.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande motioner, I: 438
och II: 527, såvitt avsåge avskaffande
av skärpningen av avdragsfaktorn till
två tredjedelar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

B. att förevarande motioner, 1:438
och II: 527, såvitt avsåge höjning av de
avdragsfria förmögenhetsbeloppen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A,

av fru Hamrin-Thorell, herr Erik Filip
Petersson, fru Olsson samt herrar
Anderson i Sundsvall, Wiklund och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen, med bifall till
förevarande motioner, 1:438 och II:
527, såvitt avsåge avskaffande av skärpningen
av avdragsfaktorn till två tredjedelar,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension; -

II. vid utskottets hemställan under B,

av fru Hamrin-Thorell, herrar Hubinette
och Erik Filip Petersson, fru Olsson,
herrar Anderson i Sundsvall och
Wiklund, fru Gunne samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, 1:438 och 11:527, såvitt avsåge
höjning av de avdragsfria förmögenhetsbeloppen,
måtte för sin del antaga
i denna reservation införda förslag,
nämligen

1) förslag till lag angående ändrad
lydelse av 5 § lagen den 25 maj 1962
(nr 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;
samt

2) förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Hubinette
och fru Gunne.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Såsom reservant under
detta utlåtande ber jag att få säga några
ord.

Det gäller här en fråga som vi hade
uppe till behandling förra året, och den
är nu för de allra flesta bekant. Jag skall
därför inte fördjupa mig i dessa många
och delvis mycket krångliga sammanhang.
Men mer och mer påpekas värdet
av att våra pensionärer kan få tillfälle
och uppmuntras till sysselsättning
under pensionsåldern. Det gäller också
här för många ett naturligt trivselproblem
— pensionärerna vill inte gå sysslolösa,
utan vill ha en känsla av att på
något sätt göra nytta. För många är det
naturligtvis också av ekonomisk betydelse
att skaffa sig extrainkomst vid sidan
om pensionen.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom

folkpensioneringen

Den grupp medborgare i vårt samhälle
som drabbas hårdast av den s. k.
marginalskatten är just våra folkpensionärer.
Det sker genom eu samverkan av
inkomstprövningsregler i sociallagstiftningen
och skatteregler. Det kan, när
det vill sig illa, inträffa att en pensionär
förlorar nästan hela sin inkomstökning
till följd av en bortfallande socialförmån
och högre skatt. Att det gäller
personer med mycket låga inkomster,
kan inte på något sätt anföras som försvar
för att bibehålla den gällande ordningen.

De regler, som jag här syftar på, avser
dels bestämmelserna inom ramen
för skattelagstiftningen om avtrappning
av det extra avdraget, dels inkomstprövningsreglerna
för kommunalt bostadstillägg
och hustrutillägg. I fråga om beskattningsreglerna
har riksskattenämnden
utfärdat anvisningar för tillämpning
av reglerna för det extra avdragets
avtrappning. Härigenom har främst
vunnits en mera likartad taxering för
landet i dess helhet. I detta avseende
väntas ytterligare åtgärder för att rätta
till vissa missförhållanden.

Vad gäller inkomstprövningsreglerna
för kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg
vidtogs ändringar vid förra
årets riksdag som innebar att det avdragsfria
beloppet höjdes från 1 000
kronor till 1 700 kronor för ensam pensionär
samt från 750 kronor till 1 200
kronor för gift pensionär. Men så infördes
dessa spärregler. Vid sidoinkomst
överstigande nämnda belopp reduceras
förmånen med en tredjedel av
den överskjutande inkomsten. När sidoinkomsten
överstiger 2 400 kronor för
ensam pensionär och 1 700 kronor för
gift pensionär, skärpes reduktionen av
förmånen till två tredjedelar av överskjutande
inkomst. Det är just dessa
spärregler som kommer att medföra de
egendomligheterna att en sidoinkomst
till sitt allra största värde kan försvinna.
I föreliggande motioner föreslås
därför — och reservationen grundas på

motionerna — att den angivna enklare
tredjedelsregeln skall tillämpas från
och med den 1 juli 1964, vilket innebär
att tvåtredjedelsregeln avskaffas.

Den andra frågan gäller de s. k. skiirpningsreglcrna
vid förmögenhetsinnehav,
vilka vi anser bör justeras. För närvarande
gäller att 10 procent av den förmögenhet
som överstiger för ensam
pensionär 20 000 kronor och för gift
pensionär 15 000 kronor skall läggas till
övriga inkomster vid beräkning av sidoinkomsten.
Avsikten med dessa skärpningsregler
är att förhindra att pensionärer
med relativt goda förmögenhetsförhållanden
skall komma i åtnjutande
av de inkomstprövade förmånerna. Reglerna
kan i många fall även här leda
till uppenbart obilliga resultat. Det kan
inträffa att pensionärer, som har alla
sina tillgångar nedlagda i egnahem eller
mindre jordbruk som de sparat ihop
under ett stort antal år och gjort skuldfria,
får avsevärda reduceringar. Sålunda
kan en pensionär med en fastighet
taxerad till 50 000 kronor bli åsatt en
inkomst av 3 000 kronor på grund av
dessa spärregler om han eller hon är
ogift, och 2 000 kronor för gift pensionär.
Det är ju här fråga om tillgångar,
som man numera egentligen knappast
betraktar som några förmögenheter. Det
är belopp som mer motsvarar årsinkomsterna
för en hel del människor.
Jag vill även nämna, att dessa regler
har stått oförändrade sedan år 1957. Sedan
dess har prisnivån stigit med inte
mindre än cirka 22 procent. Redan detta
motiverar en uppmjukning av dessa
regler.

Jag vill med dessa motiveringar, herr
talman, be att få yrka bifall till de vid
utskottsutlåtandet fogade reservationerna
I och II.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall bara mycket
kort motivera mitt ställningstagande i
denna fråga.

Onsdagen den 4 mars 1964

40 Nr 10

Ang. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom

folkpensioneringen

Som framgår av andra lagutskottets
utlåtande i ärendet bär vi biträtt utskottet
i dess hemställan under punkt A.
Som herr Erik Filip Petersson också
påpekade, har det skett en ändring av
lagreglerna, vilken trädde i kraft så
sent som i juli 1963. Den ändringen gav
de pensionärer det här är fråga om en
avsevärd förbättring. Vi tycker att dessa
förändringar bör prövas en tid innan
man föreslår nya. Dessutom har vi
ansett att dessa kategorier av människor
tillgodoses bäst om man, såsom vi föreslår
i det särskilda yttrandet, medger
dem en extra ortsavdragshöjning.

Under punkt A yrkar jag därför, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.
Under punkt B däremot har jag anslutit
mig till övriga reservanter och ber
att få yrka bifall till reservationen med
den motivering, som framgår av utskottsutlåtandet.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi känner ju sedan tidigare
till denna fråga.

Här utgår man från motionärernas
liksom från reservanternas sida från
att man skall försöka främja möjligheterna
för pensionärer att gå ut i produktionslivet
och få extra inkomster.
Jag tror att man i allmänhet är dåligt
underrättad om hur det ser ut i det
verkliga livet. Om man gör sig mödan
att studera socialpolitiska kommitténs
utredning finner man ett kapitel där
som kartlägger i vilken utsträckning
pensionärer är sysselsatta i olika arbeten.
För människor som är 65 år gamla
finner man ett procenttal som är överraskande.
50 procent av pensionärer
mellan 65 och 70 år är verksamma i arbetslivet.
I åldern över 70 år utgör procenttalet
13 för män och 2 för kvinnor,
vilket är ganska naturligt. Det är klart
att man träffar på människor i 70-årsåldern
vilkas vitalitet är sådan att de
kan arbeta tills de blir 80 år. Sådana
människor träffar man dock inte på

dagligdags och i mängd. Vi kan således
utgå från att det är en feltolkning från
motionärernas sida, om de tror att en
förändring av det slag som de yrkar på
kommer att medverka till att pensionärernas
inkomster blir högre och att därmed
de kommunala bostadstilläggen
sjunker.

Det har hänt åtskilligt sedan vi senast
behandlade denna fråga. Det har
här nämnts att beloppen har förändrats
uppåt från 1 000 kronor till 1 700 kronor,
respektive från 1 700 kronor till
2 400 kronor, vad beträffar inkomsterna.
I år kommer det att inträffa ytterligare
något som ni kanske ännu inte
har observerat, nämligen finansministerns
proposition, i vilken han yrkar
på en höjning av beloppen för nedsatt
skatteförmåga från 3 000 kronor till
4 500 kronor. När den är antagen, kan
två äkta makar gå upp till 9 000 kronor
utan att få någon skatt, och den ensamstående
pensionären kan gå upp till
6 750 kronor, ty där går gränsen enligt
propositionen.

Pensionärernas riksorganisation har
genom en skrivelse till regeringen hemställt
om att få någonting, som vi kallar
ett existensminimum. De av oss föreslagna
beloppen är 6 000 och 9 000 kronor.
Vi har således blivit bönhörda mer
än vi hade tänkt oss, genom att vi får
750 kronor till för den ensamstående,
och det är vi glada för.

Detta för med sig att reservanternas
resonemang faller totalt omkull. Det
finns över huvud taget inget underlag
för det. Och om det skulle vara så, som
tidningspressen angav för några månader
sedan, att skatteberedningen är inne
på ett ortsavdrag på 6 000 kronor,
blir beloppet ännu högre.

Jag kan ju också nämna, att med dessa
reformer kan ett pensionärspar i
storstäderna ha en inkomst av mellan
15 000 och 18 000 kronor innan tvåtredjedelsregeln
får full verkan. Och då
måste jag ju säga: Menar man verkligen
att vi skall ge en folkpensionär sådana

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ane. inkomstprövningen för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg inom

förmåner, som inte en familj med barn
har i samma inkomstläge? Den senare
familjen kan ju inte få bostadsbidrag
med en sådan inkomst. Som folkpensionärernas
talesman måste jag säga
att jag inte kan acceptera ett sådant
tänkande. Inom folkpensionärernas
egen organisation är vi överens om detta,
ty vi har knäsatt principen, att om
vår inkomst överskrider 9 000 respektive
6 000 kronor, så tar vi konsekvenserna
och betalar skatt som vilken annan
människa som helst. Det har vi
fastslagit, och det tycker jag motionärerna
skall ta ad notam. Denna inställning
har vi enats om efter en ingående
diskussion om alla dess konsekvenser.

Jag tycker således att här inte finns
något annat val än vad vitskottet stannat
för, och det är att avslå motionärernas
yrkande i den första delen. Även
i den andra delen har utskottet yrkat
avslag, och skälet är att utskottet vill
invänta den nya fastighetstaxeringen
som kommer 1965. Vi har brukat följa
dessa taxeringar, och när vi känner de
nya beloppen, kan vi göra en avvägning
av avdragen. Men jag har svårt att fatta
resonemanget när man säger, att det
innebär en orättvisa mot en människa,
som har ett hus, taxerat till 50 000 kronor
och till fullo betalt, att hon inte kan
få kommunalt bostadstillägg, därför att
man räknar ränta på det kapitalet, vilket
alltså innebär en inkomst på samma
sätt som inkomst genom arbete. Jag
predikar för våra pensionärer att de
inte har någon anledning att spara
pengar för sina barn. Har de betalt ett
hus till grunden, råder jag dem att ta
en inteckning på 10 000 riksdaler och
betala räntorna på detta, ty det har man
råd till. Därmed är det problem borta,
som reservanterna är inne på. Då har
man inte längre en inkomst, då får man
en ränteutgift i stället. Jag tycker det
är all anledning att påpeka för våra
gamla vänner att de inte skall spara på
sådant sätt att de tror sig lida nöd. Då
är de själva anledning till det.

folkpensioneringen

Det är så vi ser frågorna i riksorganisationen
för pensionärerna. Jag förstår
att de, som skrivit motionerna, inte
kan fånga upp dessa synpunkter, ty de
är ju aldrig med på föreningsmötena
och får inte del av de diskussioner som
pågår. De hör litet här och litet där,
och så tror de att det finns ett verkligt
missnöje och skriver motioner på det
man har hört. Så kan motionerna bli så
galna i motiveringarna som dessa som
nu kommit på riksdagens bord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och avslag på
reservationerna.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag skall be alt få tacka
herr Svensson för den lilla blomma
han gav oss. Han talade om att det är
en mycket låg procent av pensionärerna
som har sysselsättning. Detta beror
ju på att de nu gällande reglerna gör
extraarbetet så föga lönande, och detta
förhållande styrker sålunda vårt förslag.

Vidare skulle jag vilja säga att jag
kanske inte har varit med på de pensionärsföreningars
möten som herr
Svensson har besökt, men att vi skulle
sakna kontakt med folkpensionärerna
vill jag bestrida, därför att de synpunkter
som jag framfört just kommer från
folkpensionärerna själva.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda;

Ja —72;

Nej — 42.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 63.

Ang. maximeringen av kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående maximeringen av
konnnunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 55 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 70 i andra
kammaren av herr Holmberg och
fru Ryding.

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådana bestämmelsers utfärdande, att
kommunandelen av samtliga folkpensionskostnader,
inklusive kommunala
bostadstillägg, vårdtillägg för förtidspensionärer
m. in., för inom kommunen
mantalsskrivna pensionärer maximerades
till en krona för varje skattekrona.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:55
och 11:70, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Vi har föreslagit att
kommunernas bidrag till samtliga folkpensioneringskostnader,
således inklusive
de kommunala bostadstilläggen,
skall begränsas till 1 krona för varje
skattekrona. Detta är ju numera gällande
ordning för bl. a. förtidspensionernas
och hustrutilläggens kostnader, och
vi tycker att den regeln borde gälla hela
fältet och således omfatta även de kommunala
bostadstilläggen.

Nu avstyrker emellertid utskottet vårt
förslag med några korta motiveringar
och med hänvisning till de ändringar
i kommunernas bidragsgivning som
1962 års riksdag beslutade. De ändringarna
gick dock ut på någonting helt
annat än det vi syftar till med den motion
vi nu har lagt fram.

1962 års riksdagsbeslut innebar att
staten så att säga med den ena handen
gav litet åt somliga kommuner men tog
duktigt tillbaka på annat håll med den
andra handen. När kommunernas kostnader
för förtidspensioner o. s. v. maximerades
till 1 krona per skattekrona
fick visserligen en del kommuner någon
lindring i sin utgiftsbörda för de
statliga ändamålen —- ty det är ju i huvudsak
fråga om statliga ändamål -—
men genom att maximibidraget för bostadstilläggen
samtidigt höjdes från 60

till 80 procent råkade i stället många
andra kommuner särdeles illa ut. Till
följd av en skatteunderlagsökning, som
måste betraktas såsom i betydande grad
fiktiv och i huvudsak beroende på penningvärdeförsämringen,
fick exempelvis
min hemkommun, Göteborgs stad,
sina utgifter för folkpensioneringen höjda
med nära 10 miljoner kronor om
året på ett enda bräde. Staden får alltså
i runt tal betala 24 miljoner kronor
av de 30 miljoner som de kommunala
bostadstilläggen kostar, och dess sammanlagda
kostnader för folkpensioneringen
uppgår för närvarande till 44
miljoner kronor om året.

Jag kanske också får hänvisa till att
det bär i Stockholm uppstod en ökning
av stadens kostnader för dessa ändamål
med 25 miljoner kronor per år till
följd av den höjning av maximigränsen
som 1962 års riksdag beslutade om beträffande
de kommunala bidragen.

För att inte bli missförstådd vill jag
tillägga, att den lilla lättnad i bidragsbördan
som de fattigaste kommunerna
fick genom 1962 års riksdagsbeslut
verkligen är dem väl unnad — det är
inte fråga om det — men denna s. k.
skatteutjiimningsmetods tillämpning kan
vi för vår del inte acceptera. Kanske
får jag här skjuta in att vi bl. a. i centerpartiets
propaganda har kunnat läsa
att man inte heller på det hållet accepterar
en sådan skatteutjämningsmetod.
Men utskottsutlåtandet är i alla fall enhälligt,
vilket väl ytterligare understryker
att man i alla livets skiften bör
mera fästa sig vid handlingarna än vid
orden.

Den enda effektiva metoden för en
bättre kommunal skatteutjämning tycker
vi är att staten tar hand om sina
kostnader och låter bli att lassa över
dem, eller delar av dem, på kommunerna.
Detta är den viktigaste omfördelningsfrågan,
vilket dock inte utesluter
även andra åtgärder vid sidan därom.
Det är som en etapp på vägen mot en
sådan ordning som vi bär lagt fram
detta vårt motionsförslag.

44 Nr 10 Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

Det kan inte anses existera några
godtagbara ekonomiska eller sociala
skäl till att kommunerna skall betala de
kommunala bostadstilläggen, men därvidlag
föreligger tydligen en principiell
tvist. Emellertid håller, enligt vår uppfattning
i vart fall, tills vidare staten
folkpensionernas grundbelopp så relativt
låga, att förstärkningsåtgärder ovillkorligen
måste vidtagas, bl. a. av kommunerna
i form av kommunala bostadstillägg.
Följaktligen tycker vi att staten
borde betala också dessa kostnader och
tills vidare åtminstone den anpart av
dem som vi har föreslagit i vår motion.

Men det finns också andra skäl än de
som jag nu har anfört för en sådan ordning,
och självfallet anför jag då i
främsta rummet det sociala skälet.

Herr Axel Svensson anförde nyligen
att somliga borde studera vissa dokument
som har anknytning till frågan om
folkpensionerna. Jag vill understryka
detta genom att framhålla, att man också
borde studera statistiken över de
kommunala bostadstilläggen i olika
kommuner — det kan heller inte skada.
Av en sådan läsning framgår att variationerna
i bidragens omfång är mycket
stora, och inte nog med det, utan i en
del kommuner förekommer inga bostadstillägg
alls! Jag har inte statistiken
till hands för ögonblicket, men jag sätter
min eventuella heder i pant på att
det jag nu har sagt är riktigt. Talesättet
om försiktighet vid valet av föräldrar
behöver tydligen utökas med att försiktighet
bör iakttagas också vid val av
mantalsskrivningsort, tv man kan ju
råka hamna i en sådan ort, där man inte
får några kommunala bostadstillägg,
medan andra orter ger relativt hyfsade
sådana. Att en del kommuner beviljar
bostadstillägg medan andra helt låter
bli att utge sådana kan i vissa fall bero
på en social trångsynthet hos de kommunalt
bestämmande, men i andra fall
är säkerligen allvarliga ekonomiska
svårigheter orsaken till en sådan försummelse.
— Därmed har jag dock inte
velat hävda att eu försummelse, som

har ekonomiska skäl, skulle vara godtagbar.
Om vårt förslag förverkligades,
skulle i vart fall den ekonomiska motiveringen
för denna starka ekonomiska
återhållsamhet med de kommunala bostadstilläggen
i åtskilliga kommuner
helt falla bort, och ökad rättvisa skulle
åstadkommas för pensionärerna i dessa
kommuner.

Vi ser alltså det vi har föreslagit dels
som en inledande åtgärd till en principiellt
riktigare ordning beträffande
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, dels har vi, som jag nu allra
senast velat antyda, sett det som en
mycket viktig social angelägenhet.

Med hänvisning till denna vår syn på
saken ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionsparet I: 55 och II: 70.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Adolfsson, att utskottet tycker ingenting
i denna sak. Vi har tagit principiell
ställning tidigare i två omgångar
och sagt att staten i princip bör bära
hela pensionskostnaden. Men hur staten
skall kunna bära en kostnad, som
i dag inte underskrider 700 miljoner,
är en annan fråga, som man får försöka
klara upp på det sätt som är möjligt.
Jag skulle tro att de kommunala bostadstilläggen
inte utgör mindre än 300
miljoner i denna huvudsumma — de
var någonting på 250 miljoner förra
året innan förändringen skedde, och jag
har ingen anledning att misstro herr
Adolfssons siffror om vad förändringen
kostade de olika kommunerna.

Vi behöver således inte tvista om
principen. Jag vill tillägga att herr
Adolfsson inte har funnit ut den principen
— den fastslog riksdagen 1960 i
enlighet med ett utlåtande från andra
lagutskottet.

Det är alltså fråga om vilka vägar
man skall beträda för att klara ut
problemet. Nu hänvisar utskottet till
skatteutjämningskommitténs förslag som
en av dessa vägar. Det finns kanske

Onsdagen den 4 mars 1964

Nr 10

Ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

andra vägar som man kan beträda —
det vet vi ingenting om i utskottet i dag,
eftersom det inte tillkommer vårt utskott
att staka ut vägarna för att bortoperera
denna kommunala utgift, utan
det faller inom andras område.

Vad jag vill ha sagt till motionärerna
är att vi inte behöver tvista om principen,
eftersom den är klar. Vad vi kan
diskutera i fortsättningen är hur vi
skall beta av problemet i den mån samhället
skall bära hela kostnaden för
pensionerna. Men jag tror att det är en
lång väg ännu att vandra. Personligen
har jag den uppfattningen, att vi måste
ha kvar de kommunala bostadstilläggen
under minst en tioårsperiod tills vi når
fram till en acceptabel pensionsnivå
genom ATP. Vi måste emellertid vara
på det klara med att det blir en successiv
avveckling av de kommunala bostadstilläggen
till flertalet pensionärer,
eftersom deras inkomster blir helt andra
och de inte behöver detta komplement.

Om man lägger de här aspekterna på
saken, kommer problemet med den kommunala
andelen av bostadstillägget bort.
Vad som står kvar är de övriga pensionskostnader
som också täcks av kommunerna,
men finansministern får väl
försöka hitta en lösning under tioårsperioden
så att vi kan komma fram till
en avveckling av dessa bidrag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var herr Adolfssons
harangerande av centerpartiet som föranledde
mig att begära ordet.

Jag vill först säga att riksdagen så
sent som i fjol yttrade sig om denna
sak och då hänvisade till socialförsäkringskommitténs
utlåtande, där det
hade gjorts ett principuttalande om att
sfaten rimligen bör svara för folkpensionskostnaderna,
medan kommunerna
bör svara för de kommunala bostadstill -

läggen. När riksdagen i fjol gjorde detta
uttalande anmälde jag en avvikande
mening. Jag hävdade för mitt vidkommande,
att staten inte bara borde ta
bort denna enkrona som i dag ligger
på kommunen, utan också svara för det
kommunala bostadstillägget i största utsträckning.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att de kommunala bostadstilläggens
storlek är beroende inte bara
på kommunala beslut, utan också på
kommunernas ekonomiska möjligheter
att ge tillräckliga kommunala bostadstillägg.
Där man har ett svagt skatteunderlag,
och för många folkpensioniirer
är det naturligtvis svårt att få den
kommunala ekonomien att förslå till bostadstillägg
som är tillräckligt stora.
Från den utgångspunkten menar jag att
det bör vara en statlig angelägenhet att
svara också för de kommunala bostadstilläggen.

Centerpartiets representanter har biträtt
utskottets utlåtande denna gång.
De har gjort det mot bakgrunden av att
1958 års skatteutjämningskommitté, som
i sina tilläggsdirektiv har fått i uppdrag
att bland andra saker speciellt
uppmärksamma frågan om pensionskostnadernas
fördelning mellan stat
och kommun, kommer att lägga fram
förslag i denna fråga. Skatteutjämningskommitténs
förslag är att vänta om någon
vecka, och mot den bakgrunden
har det för vårt vidkommande inte funnits
anledning att anmäla avvikande
mening mot utskottets förslag i detta
sammanhang. Jag hoppas, herr Adolfsson,
att vi ganska snart får tillfälle att
redovisa våra ståndpunkter i fråga om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, framför allt i fråga om pensionskostnadernas
fördelning, och det
är möjligt att det då blir tillfälle att
komma igen. Det är inte säkert att det
förslag, som kommer att läggas — därom
vet vi ingenting i dag — är helt tillfredsställande
ur kommunal synpunkt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Ang. maximeringen av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag förstår att herr Eric
Carlsson kände sig oroad av den attack
som jag litet en passant riktade mot centerpartiet
i den här frågan. Jag skall
inte fördjupa mig ytterligare i saken,
utan vill endast konstatera att utskottets
utlåtande är enhälligt på denna
punkt. Den handling, som har företagits
från bl. a. centerpartiets sida i utskottet,
väger jag sålunda mot centerpartiets
ord. Herr Eric Carlssons hänvisning
till 1958 års skatteutjämningskommittés
fortsatta arbete anser jag
sakna betydelse i detta sammanhang,
dels därför att man oavbrutet har hänvisat
just till denna kommittés arbete
— även vid de tillfällen då herr Eric
Carlsson har visat aktivitet i den fråga
vi nu diskuterar — och dels därför att
jag anser att denna fråga inte bör sammankopplas
med det spörsmål som
skatteutjämningskommittén har att behandla.

Herr Axel Svensson framhöll i sitt
inlägg att statsmakterna redan i princip
tagit ställning till frågan om pensionskostnaderna
i den meningen att
staten bör svara för alla grundpensionskostnader.
Den upplysningen var det
kanske onödigt att lämna, ty den har
vi ju ständigt fått vid läsningen av dokumenten
i dessa frågor. En principfråga
som jag däremot ville ta upp var
den, huruvida staten eller kommunerna
skall betala också de kommunala bostadstilläggen.
1960 års beslut var oroande
i den meningen att där ganska kategoriskt
uttalades, att kostnaderna för
de kommunala bostadstilläggen framdeles
helt och hållet skulle bestridas av
kommunerna. Detta är en av anledningarna
till att jag här från talarstolen har
lamenterat en smula i den här frågan,
eftersom jag anser att detta är ett felaktigt
tillvägagångssätt.

Såväl herr Eric Carlsson som herr
Axel Svensson erinrade om att dessa
frågor har hänvisats till 1958 års skatteutjämningskommitté.
Det må vara utskottets,
herr Axel Svenssons och herr

Eric Carlssons rätt att göra den hänvisningen,
men vi accepterar inte att
frågorna kopplas samman på ett sådant
sätt som intentionerna ger vid handen
att man tänker göra. 1958 års socialförsäkringskommitté,
och alldeles uppenbart
också utskottet, anser att kommunerna
skall betala kostnaderna för
de kommunala bostadstilläggen. Denna
ståndpunkt, som riksdagen väl inte har
fått ordentligt slutdiskutera, har tydligen
förts över också till skatteutjämningskommittén;
den ligger alltså i botten
för dess arbete. Vi kan inte godtaga
en sådan syn på saken, så länge
beloppet för folkpensionen inte medger
en tillfredsställande försörjning för
den som i huvudsak har endast grundpensionen
att leva på och lita till. Under
sådana förhållanden måste bl. a.
kommunala bostadstillägg ges. Det är
enligt vår uppfattning — såsom jag
också framhöll i mitt tidigare anförande
— statens plikt att bestrida dessa
kostnader.

Herr Axel Svensson hänvisade till att
ATP och andra omständigheter kan
komma att leda till en successiv avveckling
av de kommunala bostadstilläggen.
Jag vill inte bestrida att detta kan komma
att inträffa, i takt med den sociala
utvecklingen i vårt land, men jag anser
inte att det finns någon anledning att
nu diskutera denna angelägenhet. Det
får vi göra den dag då förhållandena
för pensionärerna har blivit så goda, att
en tillfredsställande försörjning kan ges
utan kommunala bostadstillägg, men
man kan måhända ha lov att säga att
vägen till detta tillstånd tycks vara
mycket lång. Under alla omständigheter
bör vi väl inte inrikta vårt handlande
i denna fråga med hänsyn tagen
till någonting som möjligen kan komma
att inträffa i en som vi hoppas ljusnande
framtid.

Får jag emellertid, herr talman, tilllägga
att vi också vill hävda att kommande
skatteutjämningsfrågor inte bör
ha något samband med hur fördelningen
av folkpensionskostnaderna skall

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

komma att genomföras. Vi tycker inte
att dessa frågor liör samman. Denna
sak kan enligt vår uppfattning lösas isolerad
från de andra frågeställningarna.

Det jag nu sagt har i hög grad adress
också till herr Carlsson. Principfrågan
är nämligen: vem skall betala, staten eller
kommunerna? Skatteutjämningskommitténs
utgångspunkt kan däremot
med fullt skäl misstänkas vara: vilka
kommuner i landet skall betala hela
kostnaden för bostadstilläggen, vilka
skall betala mycket, och vilka skall betala
något mindre? Detta är frågeställningen,
och vi vägrar acceptera en sådan
grundval för bedömningen och
handlandet. Därför kan jag heller inte
godta att vår motion avstyrkts med hänvisning
till skatteutjämningskommitténs
arbete.

Detta är ingen skattefråga i vedertagen
bemärkelse utan en fråga om rättvisa
stat och kommun emellan när det
gäller utgifterna för samhälleliga ändamål.
Och det är en fråga om sociala
förbättringar, inte en fråga om skatt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Adolfsson försöker
göra saken lätt för sig genom att
säga, att det saknar betydelse vad en
utredning, som skall avlämna sitt betänkande
om någon vecka, kan komma
att anföra.

Får jag säga till herr Adolfsson att
1958 års skatteutjämningskommitté ju
har till uppgift att söka skapa rättvisa
mellan kommunerna och deras skattebetalare,
söka skapa en bättre tingens
ordning i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Får jag
också säga till herr Adolfsson att i de
tilläggsdirektiv, som utredningen fick i
april månad 1963, utsädes att skatteutjämningskommittén
också skulle göra
en översyn av kostnadsfördelningen i
fråga om pensionskostnaderna. Då kan
man inte säga som herr Adolfsson vill
göra här, att dessa frågor inte har något
sammanhang med vad utredningen
kommer att föreslå.

Om obligatorisk bostadsförmedling

Det är två skäl, herr Adolfsson, som
gjort att jag kunnat ge min anslutning
till centerpartiets ställningstagande i
denna fråga — dels att skatteutjämningskommittén
har fått detta uppdrag,
dels att kommittén framlägger sitt betänkande
inom en mycket nära framtid.

Min principiella uppfattning har jag,
herr Adolfsson, deklarerat vid föregående
års riksdag och även i dag. På den
punkten har jag ingenting att tillägga.
Jag har kvar min uppfattning, och det
skall vi återkomma till.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om domstolsprövning
av körkortsindragning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om obligatorisk bostadsförmedling

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om obligatorisk bostadsförmedling.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 381 i första
kammaren av herrar Adolfsson och
Lager samt nr 457 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådana åtgärder,
att förslag till lag om obligatorisk
bostadsförmedling kunde föreläggas
årets riksdag.

Nr 10

Onsdagen den 4 mars 1964

Om obligatorisk bostadsförmedling

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 381 och II:
457, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag nödgas utveckla ytterligare
litet aktivitet innan sammanträdet
slutar, för att säga några ord också
om den motion vi framlagt på denna
punkt.

Yi har ju begärt en obligatorisk kommunal
bostadsförmedling utan att resultatet
av pågående utredningar avvaktas.
Då svarar utskottet, att frågan om obligatorisk
kommunal bostadsförmedling
bör bedömas mot bakgrunden av det resultat
utredningen kan komma till. Får
jag säga att om inte den av oss begärda
lagstiftningen hade varit socialt sett
så skriande nödvändig och så brådskande
som den är, om inte de mer än decennielånga
övervägandena av frågan
hade ingett oss misstanken att man
ingenting vill göra i den riktning vi föreslagit
och hyresgäströrelsen i stor utsträckning
anslutit sig till, då skulle vi
till nöds ha kunnat acceptera denna
utskottets skrivning — men också i sådant
fall endast till nöds, eftersom utredningsförslags
öde ju mestadels är
att malas långsamt.

För fjorton år sedan ansåg en utskottsmajoritet
obligatorisk kommunal
bostadsförmedling angelägen och föreslog,
att frågan skulle utredas med en
sådan målsättning. Under dessa fjorton
år har angelägenhetsgraden ökat mycket
starkt, särskilt till följd av de väldiga
befolkningsomflyttningarna i vårt
land, vilka på många håll ökat bostadsbehovet
kraftigt och förvandlat bostadsmarknaden
till något som man inte tvekar
att kalla för en djungel, där många
tigrar går på rov.

Nu hänvisar utskottet till tidigare uttalanden
om de olägenheter som uppslår
i och med att man genomför obligatorisk
kommunal bostadsförmedling.
Men hur tungt väger dessa olägenheter

mot de allvarliga sociala missförhållanden
som det nuvarande systemet uppammar
och medför? Det ena måste väl
i rimlighetens namn vägas mot det andra
när man talar om olägenheter. Är det
inte en olägenhet sju gånger om och
mera till, när bostadslösa barnfamiljer
t. ex. i min hemstad Göteborg som regel
får vänta oftast mer än tre år, och i
Stockholm avsevärt längre tid, för att få
en modern bostad? Jag tajar om bostadslösa
barnfamiljer. Folk med sekiner
— för a,ll del också folk utan barn —
kan utan väntetid köpa sig en boenderiitt
i den mycket stora del av lägenhetsbeståndet
som bostadsförmedlingen inte
har något inflytande över. Skall vi tala
om administrativa olägenheter, borde vi
kanske också tala litet grand om dessa
sociala (^lägenheter och väga dem mot
varandra vid ett ståndpunktstagande i
denna fråga.

Jag kan inte hjälpa att jag nästan
känner ett behov av att tala exalterat
när det gäller denna sak, ty jag har
studerat tillräckligt av bostadsnöd i
bland annat min hemstad för att helt
och hållet brista i respekt för hänvisningarna
till de påstådda nackdelar i
administrativt avseende som obligatorisk
bostadsförmedling skulle medföra.
Jag ger inte ett vitten för dessa argument
så länge man har dessa sociala
nödtillstånd rätt framför sina ögon.

Jag kunde ju illustrera med exempel
från Stockholm, men jag håller mig på
hemmaplan, ty det är illa nog där också.
60 procent av de tidigare uppförda
lägenheterna ligger utanför förmedlingens
verksamhetsområde och kontroll,
och bland de 70 000 bostadssökandena
— och det är inte bara 70 000 personer
utan det är deras anhöriga också —
finns 6 500 barnfamiljer som saknar
egen bostad och som bor Gud vet var,
höll jag på att säga, och under omständigheter
som måste leda till svåra både
fysiska och psykiska skadeverkningar,
som kan komma att bestå i decennier
framåt och göra människor olyckliga
under lika lång tid. Därutöver bor ett

Onsdagen den 4 mars 1904

Nr 10

stort antal barnfamiljer i bostäder som
jag inte tvekar att beteckna som slum i
jämförelse med vad som nu anses vara
en god bostadsstandard.

Därför kan jag inte respektera utskottets
hänvisning till olägenheterna av en
obligatorisk bostadsförmedling. .lag behöver
väl inte upplysa utskottet om att
detta som jag kortfattat redovisat är
lindrigt sagt en olägenhet och en nackdel.
Men det är mycket mera, det är ett
socialt sett upprörande tillstånd, mot
vilket eventuella administrativa olägenheter
av obligatorisk bostadsförmedling
skulle väga helt enkelt fjäderlätt.

Jag bör väl inte fortsätta detta resonemang
längre, men jag kanske får tilllägga:
Räcker en person under bordet
fram några tusenlappar, fem eller tio
stycken, för en s. k. möblerad lägenhet
med någon gammal schaggsoffa — eller
vad det nu är som man vill ha betalt för
— så tar denna penningstarka person
med fem eller tio tusenlappar utan väntetid
den lägenhet som någon av dessa
hemlösa barnfamiljer borde ha fått. Den
fattiga eller icke penningstarka barnfamiljen
är alltså slagen till slant i denna
djungel. Bostadsförmedlingen kan i
dessa fall ingenting göra. Den kan inte
heller ingripa mot att en lägenhet under
lång tid står tom i avvaktan på att
ännu flera tusenlappar skall erbjudas
för den, medan barn är hemlösa eller
bor i slumliknande kvarter.

Tredje lagutskottets majoritet skrev
för 14 år sedan att allvarliga missförhållanden
förelåg på bostadsmarknadens
område och väntades bestå under
många år. Man var den gången anhängare
av att en obligatorisk bostadsförmedling
skulle inrättas. Jag vill ha tilllagt
att missförhållandena inte bara har
bestått, utan de har på många håll förvärrats
så starkt att jag tycker att jag
verkligen har rätt att tala om en djungel
och om ett socialt nödtillstånd.

Ja, herr talman, jag har nu endast i
största möjliga korthet och utan att använda
ett illustrativt språk försökt ex -

Om obligatorisk bostadsförmedling
einplifiera dessa orimliga förhållanden
på hyresmarknaden, och fastän jag har
underlåtit att använda detta illustrativa
.språk så borde slutsatsen av vad jag
har sagt ändå bli att vi för vår del vägrar
att medverka till en ytterligare förhalning
av denna fråga. Jag ber därför
att få yrka bifall till motionen nr 381 i
första kammaren och motionen nr 457
i andra kammaren.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Det är ju inte första
gången som riksdagen har anledning att
ta ställning till denna fråga om obligatorisk
bostadsförmedling. Tanken att införa
en sådan obligatorisk bostadsförmedling
har hittills alltid avvisats av
riksdagen, men sedan två år tillbaka arbetar
ju en kommitté som kallar sig för
1962 års bostadsförmedlingsutredning,
och den har tilldelats uppgiften att utreda
frågan om bostadsförmedlingens
organisation och principer. Förra året
fick denna utredning ytterligare tillläggsdirektiv,
som till större delen faktiskt
sammanfaller med de önskemål
som årets motionärer har framfört. Nu
kan man ju inte här såsom i det förra
ärendet åberopa att det inte dröjer mer
än en vecka tills utredningen är klar.
När det blir kan jag inte säga, men utredningen
förväntas i varje fall bli klar
före innevarande års utgång. Utskottet
anser då med full rätt att något uttalande
från riksdagen nu inte är påkallat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 10

Fredagen den 6 mars 1964

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion om åtgärder mot störande
nöjeskörning i tätorter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jonasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och
herr Carlsson, Eric, undertecknad mo -

tion, nr 663, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 46, angående organisationen
av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;
samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § 4 mom. och
punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1961 (nr 390) om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
in. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 24, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 18 §§
lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om
kommunalförbund; samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 29, med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1965—1968, jämte i ämnet väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 663.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

47, angående förstatligande av Vetenskapsakademiens
forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m.;

nr 57, angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning; samt
nr 62, angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital.

Fredagen den C mars 1964

Nr 10

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av motioner om en nordisk
kärnvapenfri zon;

statsutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961
(nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

12, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen
resultatutjämning; samt

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen med
bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
medgivande för riksgäldskontoret
att lämna dagslån, m. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om riktlinjer för lokaliseringspolitiken;

nr 7, i anledning av väckt motion om
anordnande av statlig verkstadsindustri
i Norrbotten;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av de privata företagen
för kollektiv trafik i Storstockholm; -

nr 9, i anledning av väckta motioner
om en statlig marklånefond;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien,
in. in.; samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av den
statliga ekonomiska företagsamheten;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigslijälp;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
kommunal beredskap m. m.;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning för vissa resor enligt
lagen om allmän försäkring;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning för resor till tandläkare
i samband med förebyggande
mödravård; samt

nr 15, i anledning av väckt motion
om skyddsbestämmelser avseende kemiska
preparat inom industrien; ävensom tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående byggnadsstadgans bestämmelser
om avstånd mellan byggnad och
tomtgräns, m. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om förköpsrätt för kommun till tomtmark
för bostadsbebyggelse;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att
underrätta grannar m. fl. om byggnadslov; nr

9, i anledning av väckta motioner
angående nedsättningen hos KB av expropriationsersättning;
samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt register för landets
fastigheter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem

Fritz af Petersens