Onsdagen den 4 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1953:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

28 februari—4 mars.

Debatter in. m.

Onsdagen den 4 mars. Sid.

Höjning av folkpensionerna in. m............................... 7

Skattesänkning för gengasdrivna fordon.......................... 28

Avskaffande av rätten till avdrag för representation................ 38

Gift kvinnas förvärvsavdrag m. m............................... 43

Ändrade bestämmelser för biskopsval............................ 50

Lagfästande av likalönsprincipen m. m........................... 52

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 mars.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
...................................................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet) .................................. 7

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: civildepartementet.......... 7

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. höjning
av folkpensioner m. m................................. 7

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. ändring i taxeringsförordningen
................................................ 28

— nr 12, ang. sänkning av skatten för gengasfordon.............. 28

— nr 15, ang. skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser. . 38

— nr 16, ang. avskaffande av rätten till avdrag för representation. . 38

— nr 17, ang. ändringar i grunderna för äkta makars beskattning. . 43

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr S.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrade bestämmelser för
biskopsval ................................................ 50

— nr 11, ang. ändring i lagen om domkapitel.................... 52:

— nr 12, ang. ändring i förordningen rörande skadeståndsskyldig heten

för förare av staten tillhöriga motorfordon m. m......... 52

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m........................................... 52:

— nr 14, ang. godkännande av konvention för skydd av den industriella
äganderätten m. m................................... 52

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring av lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar............................ 52

— nr 5, ang. viss lagstiftning om löner.......................... 52

— nr 6, ang. lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fastig hetsmäklaryrket

............................................ 58

— nr 7, ang. höjning av de allmänna barnbidragen................ 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. anslag till stödlån till jordbrukare
m. in............................................... 58

Lördagen den 28 februari 1953.

Nr 8.

Lördagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 55, till Konungen i anledning''
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottsmål.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
51, angående ratifikation av tilläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Bergman och
Holmqvist väckta motionen, nr 360, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1953/54
till statens bosättningslånefond m. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 63, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. in.;

nr 64, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighetsandel; -

nr 65, angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.;

nr 66, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg! nr

67, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, m. im.; samt

nr 69, angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om höjning av folkpensioner
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring i taxeringsförordningen; nr

12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av skatten för fordon, som
drives med användande av inhemskt
fast bränsle;

nr 15, i anledning av väckt motion om
skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser; -

Nr 8.

Lördagen den 28 februari 1953.

nr 16, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av rätten att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för representation;
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i grunderna
för äkta makars beskattning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser för val av
biskop;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
domkapitel;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj
1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare
av motorfordon, motorredskap och
traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

konvention för skydd av den industriella
äganderätten, m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen den 14 juni
1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar; nr

5, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning om löner;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket;
och

nr 7, i anledning av väckt motion om
höjning av de allmänna barnbidragen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 4,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till stödlån till
jordbrukare, in. in., jämte i ämnet väckt
motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 3 mars 1953.

Nr 8.

Tisdag-en den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Ericson, Eric, anmälde, att han
den 1 i denna månad åter infunnit sig
vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under den tid däri
omförmält hinder varar.

Djursholm den 2 mars 1953.

Nils Herlitz.

Härmed intygas, att professorn Nils
Herlitz på grund av bronchit med feber
tills vidare är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet.

Djursholm den 28 februari 1953.

S. Insulander,
Stadsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen angående verkställd
omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kung]. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 64, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighetsandel;
och

nr 65, angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 67,
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 69,
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 12 och 23, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11, 12 och 15—17, första
lagutskottets utlåtanden nr 10—14, andra
lagutskottets utlåtanden nr 4—7 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 68, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förord -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

ningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall
å karolinska sjukhuset och serafimerlasar
ettet;

nr 70, rörande Sveriges anslutning till
Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.; och

nr 71, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska laboratorier.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hermansson, Herbert, under sammanträdet
till herr förste vice talmannen avlämnad
motion, nr 361, i anledning av
Ivungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till statens
bosättningslånefond m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Niklasson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! För detta val ber jag att få avlämna
en gemensam lista med förslag till
ombud i Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa.
Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med partibeteckningen »Den gemensamma
listan»:

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Fahlander, G. R.,

ledamot av första kammaren

Sundström, W.,

ledamot av andra kammaren

Olsson, Gunnel,

ledamot av andra kammaren

Wistrand, K. K:son,
ledamot av första kammaren

Dickson, J. I. A.,
ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista, blev densamma på gjord proposition
av kammaren godkänd; och förklarades
hava blivit utsedda till ombud i
Europarådets rådgivande församling
herrar Elmgren, Sundström och Wistrand
samt till suppleanter för d,em
respektive herr Fahlander, fröken Olsson
och herr Dickson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

70, rörande Sveriges anslutning till
Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.; och

nr 71, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska laboratorier.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Hermansson, Herbert,
väckta motionen, nr 361, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54
till statens bosättningslånefond m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lädes till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53, i
vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.; dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 januari 1953 dagtecknad
proposition, nr 15, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.,

dels ock besluta, att från och med den
1 januari 1954 den för närvarande fastställda
folkpensionsavgiften skulle i
princip höjas med 0,8 procent, dock
att nuvarande regler för avgiftens storlek
fortfarande skulle gälla i fråga om
pensionsavgifter för år 1954 eller tidigare
år.

I propositionen hade föreslagits, att
från och med maj 1953 folkpension i
form av allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension eller hustrutillägg
skulle för år räknat höjas med belopp
motsvarande sju indextillägg eller med
210 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbure hustrutilllägg,
280 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjöte ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbure hustrutillägg — d. v. s. för två
åldriga makar sammanlagt 560 kronor
— samt 350 kronor för annan pensionsberättigad.
Det under år 1952 utgående
extra tillägget å folkpensionerna skulle
enligt förslaget även i fortsättningen
komma folkpensionärerna till godo och
inarbetas i folkpensionen. Änke- och
änklingsbidragen hade föreslagits höjda
på samma sätt som änkepensionerna.

Vidare hade Kungl. Maj:t i bilaga 7
till innevarande års statsverksproposition
föreslagit riksdagen

dels under punkt 91 att till Bidrag till
folkpensioner m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
1 030 000 000 kronor,

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

dels ock under punkt 92 att till Indextillägg
å folkpensioner för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
242 000 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 15
hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 174 av herr Ewerlöf m. fl., och

inom andra kammaren:

nr 74 av herr Senander in. fl.,

nr 223 av herr Rnbbestad m. fl. och

nr 233 av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna 1:174 och 11:233, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen, under förklarande att proposition
nr 15 icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte

A. i princip besluta dels att folkpensionsavgiften
skulle från och med den
1 januari 1954 höjas från 1 till 2 procent
av den taxerade inkomsten, dock högst
till 200 kronor per skattskyldig, dels
att en extra folkpensionsavgift av motsvarande
storlek skulle uttagas från och
med den 1 maj 1953;

B. ävensom besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
i samband med framläggande av förslag
om ändring av 19 § folkpensioneringslagen
ville lägga fram förslag till författning
om extra folkpensionsavgift
från och med den 1 maj 1953 i så god
tid, att författningen kunde tillämpas
från och med nämnda dag.

I motionen 11:74 hade hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 15 måtte besluta göra det
uttalandet, att den höjning av folkpensionsbeloppen,
som komme till stånd, icke
borde tas till intäkt för en minskning
av tidigare från kommunerna eventuellt
utgående förmåner utan i sin helhet
komma folkpensionärerna till godo som
en verklig standardhöjning, att riksdagen
måtte avböja förslaget om ett principuttalande
till förmån för en höjning
av pensionsavgifterna och i stället uttala
sig för sagda avgifters slopande
samt att finansieringen som följd där -

av i sin helhet måtte ske på den direkta
statsbeskattningens väg.

I motionen 11:223 hade yrkats att
riksdagen måtte i princip besluta, att
pensionsavgiften skulle erläggas med
1,5 procent av årsinkomsten, dock maximerad
till 15 000 kronor.

Ytterligare hade i en av herr Senander
m. fl. väckt motion, II: 75, framförts
förslag att bostadstilläggen borde indexregleras
samt hemställts, att riksdagen
måtte besluta att 7 § i lagen den 26
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skulle få följande ändrade lydelse:

Kommunalt bostadstillägg skall utgå
till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen eller till där
mantalsskriven hustru som uppbär hustrutillägg.
Sådant tillägg skall anses såsom
folkpension.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen beslutar. Bostadstillägg
skall dock utgå med belopp
som täcker de faktiska boendekostnaderna
med iakttagande av att de icke
må understiga

a) till gift pensionsberättigad och till
änkepensionsberättigad 100 kronor i
bostadskostnadsgrupperna I och II, 200
kronor i grupp III, 300 kronor i grupp
IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad 150
kronor i bostadskostnadsgrupperna I
och II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor
i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13
§§ stadgas må icke äga rum, och ej heller
må för rätt till kommunalt bostadstillägg
fordras viss tids bosättning innom
kommunen eller uppställas annat
därmed jämförligt villkor.

Om kommuns---ofördröjligen

underrättas.

Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen
med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i 6 § mom. 2
omnämnda pensionspristal överstiger
siffran 100.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Slutligen hade i motionen II: 240, av
fru Sjöstrand och herr Netzén, hemställts,
att riksdagen måtte besluta återställa
blindtilläggets realvärde från 1947
genom en höjning av detsamma från
nuvarande 700 kronor per år till förslagsvis
1 000 kronor per år att gälla
från den 1 juli 1953, eventuellt den 1
januari 1954.

Propositionen nr 15 och motionerna
hade hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet,
medan ovannämnda punkter i statsverkspropositionen
hänvisats till statsutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen och motionerna samt
berörda punkter i statsverkspropositionen
hän skjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket
utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 15 framlagda förslaget
till lag om höjning av folkpensioner
in. in., varvid motionen 11:74, såvitt
avsåge pensionshöjningens inverkan
på kommunala förmåner, skulle anses
besvarad genom vad utskottet i motiveringen
under A anfört;

B. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 174, II: 74, såvitt avsåge
pensionsavgifterna, 11:223 och 11:233,
besluta att från och med den 1 januari
1954 de i 19 § folkpensioneringslagen
angivna procenttalen för beräkning av
pensionsavgiften skulle höjas till 1,8 eller,
om den avgiftspliktige vore gift och
mantalsskriven såsom tillhörande samma
hushåll som sin make, till 0,9, dock
att nuvarande regler för beräkning av
avgiften fortfarande skulle gälla i fråga
om pensionsavgifter för år 1954 eller tidigare
år;

C. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner in. m.
ett förslagsanslag av 1 030 000 000 kronor;
samt

2) till Indextillägg å folkpensioner ett
förslagsanslag av 242 000 000 kronor;

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

D. att motionen II: 75 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen II: 240 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Av förslagets syfte att giva folkpensionärerna
del i en allmän standardhöjning
följer att förbättringen av folkpensionerna
icke får lända till minskning
av andra förmåner, som må utgå. Förbättringen
utgör följaktligen icke anledning
till omprövning av kommuns beslut
om införande av bostadstillägg. Icke heller
bör pensionsförbättringen avhålla
kommun från att införa bostadstillägg i
fall där kommunen eljest avsett att göra
detta.»

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Elmén, som dock ej antytt
sin mening;

2) beträffande utskottets under B gjorda
hemställan av herrar Bergh och Hagård,
vilka på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. i princip besluta att folkpensionsavgiften
enligt 19 § lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering från och med
den 1 januari 1954 skulle utgöra två procent
av den avgiftspliktiges enligt förordningen
om statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige
vore gift och mantalsskriven
såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, en procent av makarnas
sammanlagda inkomster, dock för varje
avgiftspliktig högst 200 kronor; samt

B. antaga följande

Förslag

till

Lag om särskild folkpensionsavgift.

Härigenom förordnas som följer.

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall för 1953 särskild
folkpensionsavgift erläggas av envar
svensk medborgare som enligt 19 §
lagen om folkpensionering har att erlägga
folkpensionsavgift. Beloppet utgör två
tredjedels procent av den avgiftsplikti -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
procent, som regeringen och utskottet föreslår,
eller till 2 procent, som reservanterna
föreslår, gör inte saken ur rättvisesynpunkt
bättre.

Herr talman! I kommunistiska riksdagsgruppens
motion nr 74 i andra kammaren
har vi följande yrkande under
»Utskottets hemställan A.»: »att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 15 beslutar göra det uttalandet,
att den höjning av folkpensionsbeloppen,
som kommer till stånd, icke bör tas till
intäkt för en minskning av tidigare från
kommunerna eventuellt utgående förmåner
utan i sin helhet kommer folkpensionärerna
till godo som en verklig standardhöjning.
»

Då utskottet gjort ett uttalande i andra
stycket å s. 12 i sitt utlåtande, vilket
sammanfaller med det uttalande vi begärt
av riksdagen, kommer vi under
punkten A. att rösta med utskottet.

Under punkten B. yrkas i motionens senare
del: »att riksdagen avböjer förslaget
om ett principuttalande till förmån
för en höjning av pensionsavgifterna och
i stället uttalar sig för sagda avgifters
slopande, samt att finansieringen som
följd därav i sin helhet sker på den direkta
statsbeskattningens väg.» Här ber
jag att få yrka bifall till motionen.

I motionen nr 75 i andra kammaren
under »Utskottets hemställan D.» har vi
följande yrkande: »att riksdagen måtte
besluta att 7 § i lagen den 26 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering måtte få
följande ändrade lydelse:

7 §.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen beslutar. Bostadstillägg
skall dock utgå med belopp som
täcker de faktiska boendekostnaderna
med iakttagande av att de icke må understiga a)

till gift pensionsberättigad och till
änkepensionsberättigad 100 kronor i bo -

stadskostnadsgrupperna I och II, 200 kronor
i grupp III, 300 kronor i grupp IV
och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad 150
kronor i bostadskostnadsgrupperna I och
II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i
grupp IV och 600 kronor i grupp V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 § §
stadgas må icke äga rum, och ej heller
må för rätt till kommunalt bostadstilllägg
fordras viss tids bosättning inom
kommunen eller uppställas annat därmed
jämförligt villkor.»

Lydelsen av den nuvarande lagen, som
börjar med orden »Om kommuns» och
slutar med orden »ofördröjligen underrättas»,
blir oförändrad. Därefter följer:

»Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen
med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i 6 § mom. 2
omnämnda pensionspristal överstiger
siffran 100.»

Till detta ber jag att få yrka bifall.

Herr BERGH (h): Herr talman! Det
skulle vara ganska besynnerligt, om jag
i nu berört avseende skulle ha samma
mening som den ärade föregående talaren.
Hans ståndpunkt innebar ju, att vi
här skulle besluta ökade utgifter men
att herr Persson och de han här företräder
egentligen inte ville vara med om
att betala dessa ökade utgifter. Det är
ju ganska naturligt, att jag för min del
ställer mig totalt oförstående mot ett
sådant resonemang.

Det var i stället min avsikt, herr talman,
att med några ord motivera den
reservation, som herr Hagård i andra
kammaren och jag i denna har tillåtit
oss att foga till det nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Inte heller vi har någon invändning
att göra emot att folkpensionen nu höjes
till 1 750 kronor för ensamstående
och till 2 800 kronor för makar. Den
grupp jag tillhör önskade ju redan i
våras med provisoriska tillägg höja folkpensionsförmånerna
utöver vad regeringen
då hade föreslagit.

I detta sammanhang finns det, såvitt
jag förstår, emellertid anledning att beklaga,
att regeringen uppenbarligen ta -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Propositionen nr 15 och motionerna
hade hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet,
medan ovannämnda punkter i statsverkspropositionen
hänvisats till statsutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen och motionerna samt
berörda punkter i statsverkspropositionen
hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket
utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

C. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 030 000 000 kronor;
samt

2) till Indextillägg å folkpensioner ett
förslagsanslag av 242 000 000 kronor;

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

D. att motionen II: 75 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen II: 240 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Elmén, som dock ej antytt
sin mening;

2) beträffande utskottets under B gjorda
hemställan av herrar Bergh och Hagård,
vilka på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

B. antaga följande

Förslag

till

Lag om särskild folkpensionsavgift.

Härigenom förordnas som följer.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

ges enligt förordningen om statlig inkomstskatt
år 1954 taxerade inkomst eller,
om den avgiftspliktige är gift och
mantalsskriven såsom tillhörande samma
hushåll som sin make, en tredjedels
procent av makarnas sammanlagda taxerade
inkomster, dock att avgiften för
varje avgiftspliktig skall uppgå till högst
66 kronor.

Om uppbörd av särskild folkpensionsavgift
äger Konungen utfärda närmare
föreskrifter.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Frågan om en höjning av folkpensionerna
har alltid varit aktuell, därför
att beloppen varit för låga i förhållande
till levnadskostnaderna. Sedan folkpensionsreformen
trädde i kraft år 1948 har
penningvärdeförsämringen och levnadskostnadsstegringarna
i hög grad beskurit
folkpensionernas realvärde. Indexregleringen
som genomfördes år 1950
har också släpat efter levnadskostnaderna.

Den höjning av folkpensionerna som
nu står på dagordningen är en mycket
efterlängtad och välbehövlig hjälp för
våra gamla och andra som av omständigheterna
är folkpensionärer. Vi anser
att de höjningar som nu föreslås är förslag
i rätt riktning.

Det förslag som kommunistiska riksdagsgruppen
framförde i fjol i motionerna
nr 110 i första kammaren och nr 148
i andra kammaren stämmer nära nog
exakt med det här framförda förslaget
från regeringen beträffande höjningen
av pensionsbeloppen. Vi föreslog att
grundpensionerna skulle höjas med 300
kronor för ensamstående pensionär, 480
kronor för två makar, att invalidpensionerna
höjdes på samma sätt och att änkepensionen
höjdes med 180 kronor per
år. Till detta yrkades att indextillägg
enligt gällande grunder skulle utgå på
de sålunda förhöjda beloppen i sin helhet.
Med tillämpning av nu utgående indextillägg,
35 procent, innebar vårt förslag
att en ensamstående pensionär skulle
ha erhållit sammanlagt 1 755 kronor
per år, två makar 2 808 kronor och änka
1 043 kronor. Härvid är icke några bo -

stadstillägg medräknade. Regeringens
föreliggande förslag innebär 1 750 kronor
för ensamstående, 2 800 kronor för
två makar och 1 050 kronor för änkepensionsberättigad
eller såsom hustrutillägg.

Höjningen av pensionsbeloppen blir
400 kronor för ensamstående, 640 kronor
för två makar och 240 kronor å änkepension
eller hustrutillägg samt bidraget
till änkor och änklingar med
barn. Vi har sålunda inga invändningar
att göra mot förslaget beträffande beloppens
storlek. Det har starkt poängterats
i propositionen att avsikten är att
bereda folkpensionärerna en verklig
standardförbättring. Vi anser också att
det är en betydelsefull standardförbättring,
därest kommunerna ser till, att
denna standardförbättring icke reduceras
eller elimineras genom inskränkning
eller indragning av tidigare utgående
socialförmåner.

Vi har i föreliggande ärende i motionerna
nr 74 och 75 i andra kammaren
framfört våra betänkligheter mot att fattiga
kommuner skulle kunna komma att
göra indragningar av sociala förmåner
under hänvisning till den inträdda standardförhöjningen
för folkpensionärerna.
Riksdagen beslutade i fjol att avskaffa
de statliga bostadstilläggen och att överlåta
åt kommunerna att införa kommunala
bostadstillägg. Detta beslut innebär
att kommunerna ensamma beslutar, om
kommunala bostadstillägg skall utgå eller
icke, efter vilka grunder sådant bostadstillägg
skall utgå, och till vilket belopp
detta skall fastställas. Det enda som
föreskrivits kommunerna är, att i kommuner
där statliga bostadstillägg nu utgår
skall de pensionärer, som före lagens
ikraftträdande den 1 januari 1954
haft rätt till bostadstillägg, tillförsäkras
rätt till kommunala bostadstillägg motsvarande
minst vad som utgått till dem
i statliga bostadstillägg. För nya pensionärer
som tillkommer efter denna tidpunkt
finnes ingen skyddad rätt till bostadstillägg.

Då denna fråga var föremål för behandling
vid 1952 års riksdag, yrkade vi
i motionerna nr 490 i första kammaren

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

och nr 655 i andra kammaren att kommunerna
skulle åläggas skyldighet att
utge bostadstillägg enligt i motionen angivna
grunder och att även bostadstillläggen
skulle indexregleras. Detta krav
har vi upprepat i år i motion nr 75 i
andra kammaren.

Utskottet säger i sitt utlåtande på s.
12, andra istycket: »Av förslagets syfte
att giva folkpensionärerna del i en allmän
standardhöjning följer att förbättringen
av folkpensionerna icke får lända
till minskning av andra förmåner,
som må utgå. Förbättringen utgör följaktligen
icke anledning till omprövning
av kommuns beslut om införande av bostadstillägg.
Icke heller bör pensionsförbättringen
avhålla kommun från att införa
bostadstillägg i fall där kommunen
eljest avsett att göra detta.»

Beträffande den skrivning, som utskottet
här har gjort, vore jag utomordentligt
tacksam, om socialministern ville
bekräfta, att han och regeringen delar
denna uppfattning, tv det kommer
säkerligen att ha en viss betydelse, när
det uppstår en del svårigheter i kommunerna
att klara dessa frågor.

Vidare skriver utskottet i tredje stycket:
»I detta isammanliang har utskottet
även till behandling upptagit de i motionen
II: 75 framförda förslagen om
fastställande i lagen av skyldighet för
kommunerna att utgiva bostadstillägg
till vissa minimibelopp och om indexreglering
av bostadstilläggen.»

Efter att ha argumenterat skriver utskottet
därefter i sjätte stycket: »Utskottet
anser icke att sedan 1952 års reform
antogs några omständigheter tillkommit,
som föranleda till en annan bedömning
av de kommunala bostadstilläggens utformning.
Såsom tidigare i detta sammanhang
uttalats torde indexreglering
av bostadstillägget ej böra ifrågakomma
med hänsyn till de administrativa besvärligheter,
som detta skulle medföra.
Det får ankomma på kommunerna att
vid avsevärda förändringar i penningvärdet
besluta om därav motiverade
ändringar av bostadstilläggens belopp.»

I det först citerade stycket talas om
»att förbättringen av folkpensionerna

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
icke får lända till minskning av andra
förmåner, som må utgå».

Rån någon hindra detta, då lagen icke
säger något därom?

I det senare stycket synes utskottet
inte ha några betänkligheter beträffande
kommunernas ensamrätt att bestämma,
huruvida kommunala bostadstillägg
skall utgå eller inte, och till vilken storlek.
Vi anser att lagen bör innehålla bestämda
anvisningar i detta avseende.

Standardhöjningen beräknas kosta
260 miljoner kronor, av vilket belopp
240 miljoner kronor faller på staten. Av
dessa 240 miljoner kronor anser finansministern
att 100 miljoner kronor kan
disponeras för ändamålet av nuvarande
inkomster men att 140 miljoner kronor
måste anskaffas. Regeringen föreslår att
pensionsavgiften skall höjas från 1 till
1,8 procent och för äkta makar från 0,5
procent till 0,9 procent av taxerad inkomst
till statlig inkomstskatt. Pensionsavgiften,
som nu begränsas till högst 100
kronor om året för varje avgiftspliktig,
skall enligt det nya förslaget höjas till
180 kronor per år.

Vi har tidigare från den kommunistiska
riksdagsgruppen framfört förslag,
att pensionsavgifterna för folkpensionerna
bör avskaffas och att folkpensioneringen
finansieras över den statliga inkomstskatten
och över budgeten. Vid
fjolårets riksdag ställde vi dessa yrkanden
i motion nr 111, i -första kammaren,
och vi upprepar detta krav i år. Pensionsavgifterna
täcker endast en liten del
av kostnaderna för folkpensioneringen
men verkar dock som en hård extra beskattning
för de lägre inkomsttagarna.
Från sakkunnigt håll har framhållits, att
ett borttagande av pensionsavgifterna
skulle innebära en stor lättnad i arbetet
för skattemyndigheterna. En höjning av
bolagsbeskattningen från 40 till 50 procent
skulle ge täckning för ett slopande
av pensionsavgifterna. Nu betalar juridiska
personer ingen pensionsavgift.
Stora inkomsttagare betalar ej heller mer
än 100 kronor i pensionsavgift. Vad det
ligger för något av avvägning och rättvisa
i uttaget av dessa pensionsavgifter
är obegripligt. Att höja avgifterna till 1,8

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
procent, som regeringen och utskottet föreslår,
eller till 2 procent, som reservanterna
föreslår, gör inte saken ur rättvisesynpunkt
bättre.

Herr talman! I kommunistiska riksdagsgruppens
motion nr 74 i andra kammaren
har vi följande yrkande under
»Utskottets hemställan A.»: »att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 15 beslutar göra det uttalandet,
alt den höjning av folkpensionsbeloppen,
som kommer till stånd, icke bör tas till
intäkt för en minskning av tidigare från
kommunerna eventuellt utgående förmåner
utan i sin helhet kommer folkpensionärerna
till godo som en verklig standardhöjning.
»

Då utskottet gjort ett uttalande i andra
stycket å s. 12 i sitt utlåtande, vilket
sammanfaller med det uttalande vi begärt
av riksdagen, kommer vi under
punkten A. att rösta med utskottet.

7 §.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt
de grunder kommunen beslutar. Bostadstillägg
skall dock utgå med belopp som
täcker de faktiska boendekostnaderna
med iakttagande av att de icke må understiga a)

till gift pensionsberättigad och till
änkepensionsberättigad 100 kronor i bo -

stadskostnadsgrupperna I och II, 200 kronor
i grupp III, 300 kronor i grupp IV
och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad 150
kronor i bostadskostnadsgrupperna I och
II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i
grupp IV och 600 kronor i grupp V.

Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§
stadgas må icke äga rum, och ej heller
må för rätt till kommunalt bostadstilllägg
fordras viss tids bosättning inom
kommunen eller uppställas annat därmed
jämförligt villkor.»

Lydelsen av den nuvarande lagen, som
börjar med orden »Om kommuns» och
slutar med orden »ofördröjligen underrättas»,
blir oförändrad. Därefter följer:

»Mom. 2. Indextillägg utgår på bostadstilläggen
med procenttal som motsvarar
det tal, med vilket i 6 § mom. 2
omnämnda pensionspristal överstiger
siffran 100.»

Till detta ber jag att få yrka bifall.

Herr BERGH (h): Herr talman! Det
skulle vara ganska besynnerligt, om jag
i nu berört avseende skulle ha samma
mening som den ärade föregående talaren.
Hans ståndpunkt innebar ju, att vi
här skulle besluta ökade utgifter men
att herr Persson och de han här företräder
egentligen inte ville vara med om
att betala dessa ökade utgifter. Det är
ju ganska naturligt, att jag för min de!
ställer mig totalt oförstående mot ett
sådant resonemang.

I detta sammanhang finns det, såvitt
jag förstår, emellertid anledning att beklaga,
att regeringen uppenbarligen ta -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Vå

git på sig en väl kort tid för att åstadkomma
denna proposition. Därav har
följt två olägenheter: dels extra svårigheter
att som naturligt vore låta avgiftshöjningen
träda i kraft samtidigt
med förhöjningen av pensionsbeloppen
och dels att man icke, som det varit
önskvärt, kunnat reglera förhållandet
mellan folkpensionen och tjänstepension
som utgår från det allmänna i samband
även i tiden med att riksdagen
inbjudits att fatta det beslut som innefattas
i propositionen. Nu har ju först
under de senaste dagarna en utredning
i det sistnämnda avseendet satts i gång.
Mot den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen
av folkpensionerna har emellertid,
som sagt, vi reservanter ingenting
att invända.

Däremot har vi en annan mening än
regeringen och utskottsmajoriteten i
fråga om finansieringen. Jag bör omedelbart
erkänna, att jag i det fallet finner
det svårt att konstruera någon principiell
åtskillnad mellan oss och regeringen,
och detta beror närmast därpå
att i varje fall jag har svårt att finna
någon egentlig principiell linje i det
avseendet i propositionen. Det går lättare
i utskottsutlåtandet.

Det förhåller sig visserligen så, att regeringen
föreslår en höjning av uttagningsprocenten
från 1 till 1,8 procent av
den taxerade inkomsten med visst
maximum som jag återkommer till sedan,
men det är svårt att i propositionen
utläsa, hur den höjningen egentligen är
motiverad. Det säges i propositionen, att
av förhöjningen kan inte staten svara för
mer än 100 miljoner kronor i form av
skattemedel, och återstoden av kostnaderna
— cirka 160 miljoner — skulle då
betalas dels med 20 miljoner kronor av
kommunerna och dels med återstående 140
miljoner kronor genom höjda avgifter.
Och så sägs det utan närmare motivering,
att man därigenom i stort sett skulle
återställa den ursprungliga relationen
mellan avgifts- och skattefinansiering
och att den enskildes bidrag till sin folkpension
skulle komma att stå i ungefär
samma förhållande till förmånen som
man ursprungligen avsett.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Sammanfattar man detta, finner man
alltså, att utgångspunkten för resonemanget
är att 100 miljoner kronor skulle
tas av skattemedel. När då kommunerna
efter angivna grunder skulle svara för
20 miljoner kronor, så får man 140 miljoner
kronor kvar, och slår man ut dem,
så blir det faktiskt 1,8 procent för ensamstående.

Men vad som här är viktigt, det är att
man ansett att en väsentligt del av förhöjningen
skulle finansieras i form av
avgifter, och i det fallet har ju regeringen
samma uppfattning som vi i vår grupp
reservationsvis framförde i våras, när
det var fråga om den extra provisoriska
förhöjningen.

När vi i vår partimotion och i vår reservation
inom utskottet har föreslagit en
uttagningsprocent av 2 i stället för regeringens
1,8, är det alltså inte möjligt
att konstruera någon principiell åtskillnad
mellan oss och regeringen, och därtill
kommer ju att skillnaden är bara
0,2 procent. Men det går, som sagt, lättare
att i utskottsutlåtandet få fram hur
man resonerar. Utskottsmajoriteten utgår
ifrån att avgifterna liksom 1946 bör anknytas
till vissa försäkringsmatematiska
beräkningar, och detta är ju, såvitt vi
kan förstå, en oantastlig utgångspunkt.
Så kommer man till att maximiavgiften
nu liksom 1946 bör avvägas så, att den
ger försäkringsmässig täckning för en
folkpension åt personer som har sådana
inkomster, att de inte kan antagas ha behov
av folkpension i och för sig. Nu menar
majoriteten, att detta maximum ligger
vid 180 kronor, men detta gäller endast
för den som betalat maximiavgiften
redan från 18 års ålder. Så hänvisar utskottet
till ett motsvarande resonemang
1946 och säger, att man då fann, att 80
kronor var en försäkringsmässig täckning
för den pension som då beslöts. Likväl
maximerades avgiften till 100 kronor,
och detta motiverades med två skäl:
dels att det var mera sällan som någon
adertonåring betalade maximiavgiften och
dels att avgiften även borde täcka vissa
andra risker, bland annat risken för invaliditet.
Med det resonemanget kom man
då till en avgift på 100 kronor.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Nu kritiserar utskottsmajoriteten vår
motion för att vi vill höja maximum till
200 kronor. Jag vill påpeka, att vårt
maximum, 200 kronor, vid en uttagningsprocent
av 2 skulle uppnås vid precis
samma taxerade inkomst som regeringen
har satt som övre spärr. Men när nu utskottet
kritiserar vårt tak på 200 kronor,
tycks utskottsmajoriteten ha glömt
sitt eget resonemang, när det refererade
vad som hände 1946. Även nu gäller ju,
att adertonåringar mera sällan betalar
maximiavgift, och även i framtiden lär
väl komma att gälla, att en försäkringsmässig
täckning bör avse också annat
än den egentliga ålderspensionen. Även
i framtiden har vi ju invaliditetsrisken.

Jag kan alltså inte finna att utskottsmajoritetens
resonemang mot bakgrunden
av vad som förevar 1946, något
som ju majoriteten ansluter sig till,
principiellt är fullständigt hållbart,
utan jag drar den slutsatsen att fixerar
man, liksom regeringen, maximiavgiften
vid en taxerad inkomst av 10 000
kronor, blir, ifall man lägger ett försäkringsmässigt
betraktelsesätt i botten, uttagningsprocenten
2 i stället för 1,8.

Men det finns ju även andra skäl som
talar för 2 i stället för 1,8 procent. Jag
bör kanske inte nämna en sådan trivial
detalj som att det är lättare att räkna
med 2 än med 1,8. Det finns väsentligare
skäl.

För det första bör ju, såsom utskottet
självt framhåller, rätten att erhålla vissa
förmåner som skall utgå utan behovsprövning
markeras på det sättet,
att var och en efter förmåga bidrar att
genom avgifter finansiera denna icke
behovsprövade förmån. Det sambandet
bör också, såsom utskottet även framhåller,
markeras genom att man fortfarande
betonar folkpensioneringens karaktär
av socialförsäkring. Man får på
det sättet ett betydligt mera påtagligt
samband mellan förmånerna och kostnaden
för förmånerna än vad man skulle
få, om det hela till huvudsaklig del
finansierades skattevägen. Det är ett,
som vi tycker, väsentligt skäl.

För det andra skulle ett bifall till vårt
förslag vara lämpligt inte minst i det nu

aktuella statsfinansiella läget. För år
räknat skulle vårt försvar innebära en
belastning på skattestaten med i varje
fall minst 40 miljoner kronor mindre
än enligt regeringens förslag.

Med vad jag nu har sagt anser jag
mig ha motiverat, varför uttagningsprocenten
enligt vår uppfattning hellre bör
vara 2 än som enligt regeringens och
utskottsmajoritetens förslag 1,8.

Vi har emellertid en punkt till i vår
reservation, avseende den tidpunkt från
vilken denna förhöjda pensionsavgift
skulle tas ut. Det föreslås i propositionen,
att de höjda pensionsförmånerna
skall utgå från den 1 maj i år, men att
den höjda avgiften skall utgå först från
och med 1954. Eftersom den totala ökningen
av årskostnaden, bortsett från
kommunbidraget, uppskattas till cirka
240 miljoner om året, så betyder frånvaron
av höjda avgifter under 1953, att
inte mindre än 160 miljoner under resten
av 1953 kommer att belasta skattestaten.
Vi har här föreslagit att avgiften
skulle höjas redan från den 1 maj.
Det skulle betyda att vi skulle få in två
tredjedelar av 180, d. v. s. 120 miljoner,
teoretiskt räknat, i avgifter under återstoden
av året, och även om man justerar
det talet med hänsyn till att allt inte
kan komma in i preliminärskatt, så
kan man i varje fall säga att åtminstone
100 miljoner skulle man under resten
av 1953 kunna få in i form av avgifter.
Därmed skulle ju motsvarande minskning
av belastningen av skattestaten
kunna ernås.

Om vi ser på finansieringen för hela
budgetåret 1953/54, så innebär ju propositionen
att inga förhöjda avgifter
skulle tas ut för senare halvåret 1953,
alltså för första hälften av budgetåret
1953/54. Det betyder med regeringens
förslag till procenttal att man för tiden
den 1 juli—31 december 1953 avstår
från 70 miljoner i avgifter, vilket medför
en motsvarande höjning i skatteuttaget.
Enligt vårt förslag skulle vi budgetåret
1953/54 teoretiskt räknat få in
180 miljoner, och det skulle betyda, eftersom
årskostnaden är 240 miljoner,
att under förutsättning av vad jag nyss

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

sagt skulle skattestaten för budgetåret
1953/54 enligt vårt förslag belastas med
endast 60 miljoner mot ett avsevärt
högre belopp enligt regeringens förslag.
Vi skulle teoretiskt sett belasta skattestaten
med ungefär 110 miljoner mindre
än vad regeringen föreslår. Det betyder
mycket i nuvarande finansiella läge.

Nu har man emellertid mot vårt förslag
i denna del invänt, att eftersom
skattetabellerna redan är tryckta och
redan är utskickade, skulle det medföra
oöverkomliga svårigheter att låta avgiftshöjningen
träda in då, eller i varje
fall skulle det bli en mycket krånglig
historia. Man kan ju här omedelbart
säga, att det inte är vårt fel att propositionsarbetet
bedrivits på det sättet, att
ett sådant krångel måste uppstå. Det är
dock ganska naturligt, att finansiseringen
genom avgifter både av finansiella
och av folkpsykologiska skäl bör träda
in samtidigt med höjningen. Men därtill
kommer ju, att enligt de undersökningar
vi har försökt göra blir det visserligen
krångligt, men dock inte värre
än att det går att klara uttagandet av en
sådan extra avgift som vi har väckt förslag
om. Det är här angeläget — det vill
jag återigen betona — att man sörjer
för att en som vi tycker förnuftig finansiering
träder till omedelbart som förmånerna
börjar.

Vi har i detta andra avsnitt av vår
reservation formulerat ett förslag till
lagtext. Av formella skäl har det ansetts
att ett sådant förslag till lagtext inte kan
ställas under proposition, och den uppfattningen
är naturligtvis riktig. Jag
nödgas därför avstå från att yrka bifall
till våra klämmar i reservationen. Jag
vill fördenskull formulera vårt yrkande
så, att jag yrkar bifall till utskottsutlåtandet
med den ändring i punkten B i
klämmen som föranledes av bifall till
motionerna nr 174 i första kammaren
och nr 233 i andra kammaren.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag kan självfallet inte underlåta att uttala
min stora glädje och tillfredsställelse
över utskottets anslutning till rege -

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

ringsförslaget i denna för vårt lands folkpensionärer
så livsviktiga fråga. Fjolårets
beslut om förstärkning och utbyggnad
av folkpensionärernas bostadstillägg
jämte den standardförbättring som
jag hoppas riksdagen skall bifalla ger
våra 820 000 folkpensionärer en rimlig
ekonomisk trygghet utan inslag av fattigvårdskaraktär.
Det är ett erkännande för
ett långt livs möda och strävanden som
riksdagen med dagens beslut ger samhällets
gamla medborgare. Att vidare utskottsutlåtande!
präglas av en så omfattande
enighet ger också en känsla av
tillfredsställelse. Framför allt gäller den
känslan socialdemokratien, som under tidigare
decennier mången gång tvingats
till en hård kamp för principer vilka i
dag framstår som allmänt erkända och
accepterade. Den vägröjargärning som
här utförts för ett humanare och av samhällskänsla
präglat betraktelsesätt bär
lyckats, jag tror till båtnad för folk och
samhälle. Regeringen har med sitt förslag
velat sträcka sig så långt som förhållandena
det medger. Bakom förslaget
ligger således en bedömning där hänsyn
har tagits till andra ofrånkomliga utgifter
på socialvårdens område. Jag ber
att få erinra om att departementets huvudtitel
i år upptar reformer såsom förstärkning
av arbetslöshetsförsäkringen,
förstärkning av de särskilda barnbidragen,
av bidragsförskott och mödrahjälp,
statsstöd till ålderdomshemsbyggandet,
den sociala bostadspolitikens vidare utveckling,
förstärkning av invalidräntor
och, om också inte med omedelbara ekonomiska
verkningar, ett beslut om eu
allmän obligatorisk sjukförsäkring.

När det har gällt att ta ställning till
hur mycket som skall satsas på en förstärkning
av folkpensionerna har man
nödvändigtvis fått göra detta mot bakgrunden
av de andra reformerna på de
sociala områden som jag här har anfört.
Jämväl har det fått ske emot bakgrunden
av de statsfinansiella och skattepolitiska
förutsättningarna. Att regeringen
emot denna bakgrund vågat satsa på en
sådan avsevärd förstärkning av folkpensionerna
är, menar jag, ett klart erkännande
av att regeringen betraktar för -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. in.

stärkningen av folkpensionerna som en
av våra allra viktigaste sociala uppgifter,
en ståndpunkt som även tidigare har
deklarerats från regeringsbänken.

Att förslaget i stort kan betecknas
som tillfredsställande, sett ur synpunkten
av förmånernas storlek, bestyrkes
dels av frånvaron av överbud, dels av
den omständigheten att förslaget väl motsvarar
pensionärsorganisationens eget yrkande.

Jag förstår att vissa betänkligheter har
kunnat uppstå i avseende å principen om
den böjda premien. Om man emellertid
vill det primära, d. v. s. en förbättring
av de gamlas ålderdomsförsörjning, och
om möjligheten i dag att finansiera den
förbättringen går vägen över premiehöjning,
får man helt enkelt ta den konsekvensen.
Premiehöjningen är så avvägd
för att ta ett ganska teoretiskt betonat
fall, att inte ens den adertonåring
som under hela sitt liv till 67-årsåldern
betalar maximal avgift behöver känna
sig illa behandlad vid en jämförelse med
motsvarande försäkringsförmån i den
fria försäkringsmarknaden. Slutligen kan
denna försäkringspremie, pålagd de arbetsföra
åldrarna med inkomst, lättare
accepteras i den känslan att den medverkar
till trygghet och lättnad i de ekonomiska
bekymren för den generation
som bar gjort sitt, en generation med
familje- och blodsband just till den arbetande
generationen, till de betalande
grupperna själva. Om mian ensidigt
framställer premiehöjningen som en skattehöjning,
är det inte svårt att göra den
impopulär och att därmed kanske också
få reformen att te sig i viss mån diskutabel.
Detta skulle vara en otjänst även
mot de gamla. Presenteras den i stället
som den bör presenteras, nämligen som
den enda i dag föreliggande praktiskpolitiska
möjligheten för en förstärkning
av folkpensionerna, då kommer svenska
folket att förstå den.

Av de talare, som uppträtt här i dag,
har herr Ola Persson vänt sig emot att
man inte genom beslutet binder kommunerna
för vissa fixa belopp i fråga om de
kommunala bostadstilläggen. När frågan
behandlades vid föregående års riksdag

tillät jag mig ge uttryck åt den uppfattningen
att man ändå borde kunna utgå
ifrån att kommunerna skulle visa den
förståelse för saken att man inte behövde
hålla upp någon pekpinne för den
i deras handlande. När jag i dag ser,
bur kommunerna har handlagt dessa frågor,
tror jag mig kunna säga att denna
riksdagens förhoppning praktiskt taget
också har motsvarats av kommunernas
handlingssätt. Enligt vad som hittills
framkommit — det framgår även av utskottsutlåtandet
— kommer mellan 90
och 95 procent av rikets kommuner redan
från början att införa kommunala
bostadstillägg. Till och med den 10 februari
1953 hade beslut om införande av
kommunala bostadstillägg fattats av 193
städer och köpingar och 672 landskommuner,
sammanlagt 865 kommunbildningar.
Med utgångspunkt från det belopp,
som enligt grunderna kan utgå till
ensamstående pensionsberättigad, har
nära 400 kommuner fastställt ett tillägg
av högst 200 kronor om året, 324 kommuner
ett tillägg på mellan 200 och 500
kronor om året, 130 kommuner ett tilllägg
på mellan 500 och 1 000 kronor om
året och 19 kommuner ett tillägg på
över 1 000 kronor per år. Kommunerna
synes i stort sett ha följt lagstiftarnas
och kommunförbundens uppmaningar
och rekommendationer att bestämma
tilläggsbeloppen så, att någon minskning
i förhållande till nu utgående pensionsförmåner,
d. v. s. den statliga folkpensionen
och det särskilda kommunala
bostadstillägget, inte uppkommer.
Många kommuner har till och med vid
införandet av det kommunala bostadstillägget
genomfört ganska betydande
förbättringar i förhållande till tidigare
utgående förmåner. De kommuner i bostadskostnadsgrupp
I, där särskilt bostadstillägg
förut icke utgått, har samtliga
genom införandet av kommunalt bostadstillägg
givit sina pensionärer en
direkt standardförbättring. Enligt en
mycket approximativ uppskattning torde
något mer än hälften av kommunerna
ha tillerkänt pensionärerna en direkt
standardförbättring, och de flesta andra
har bibehållit en i huvudsak oförändrad

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

standard i fråga om kommunalt bostadstillägg.

Till dags dato — i varje fall till den 26
februari 1953 — har 15 kommuner meddelat,
att de tills vidare icke ämnade införa
kommunalt bostadstillägg. Det är en
liten procent. Men även en liten procent
är för stor i detta sammanhang. Jag menar
därför att det bör finnas skäl att informera
sig om vilka orsakerna har varit till
att dessa kommuner tagit avstånd från
tanken på ett kommunalt bostadstillägg.
Finns det acceptabla skäl, får de respekteras,
finns det inte acceptabla skäl,
bör riksdagen, menar jag, ge uttryck åt
den uppfattningen att begreppet »tills vidare»
verkligen skall betyda tills vidare
och att riksdagen följaktligen förväntar
att även dessa kommuner, även om de
utgör ett fåtal, skall ge pensionärerna
den förbättring i detta avseende som
riksdagen bar förutsatt.

Jag bar med detta velat ge en liten
kommentar till det inlägg som gjordes i
debatten av herr Ola Persson som ju i
stor utsträckning uppehöll sig vid dessa
frågor. Jag tror att min redogörelse givit
vid handen att det ändå inte är nödvändigt
för riksdagen att fixera några bestämda
gränser för de kommunala bostadstilläggen.
Den erfarenhet vi i dag
har, visar att kommunerna i stort sett
bar motsvarat våra förväntningar.

Herr Bergh förvånade mig i någon
mån när han kritiserade regeringen för
att den tagit för kort tid på sig, när den
levererade förslaget om förstärkning av
folkpensionerna. En kritik av motsatt innebörd
är inte ovanlig: Regeringen tar
för lång tid på sig och pensionärerna får
vänta för länge, innan någonting blir
gjort, brukar det heta. Därför kan det
ju ha sitt intresse att här i dag konstatera
att kritiken kan nyanseras på ett
sådant sätt som herr Bergh gjorde i sitt
anförande.

Herr Bergh gjorde gällande, att man
borde ha klarat upp förhållandet mellan
folkpension och tjänstepension, innan
man föreslog en förstärkning av folkpensionerna.
Ja, ärade kammarledamöter,
en sådan avvägning kan inte ske
annat än efter förhandlingar med de an 2

Första hammarens protokoll 1953. Nr S.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
ställdas organisationer. Ett sådant uppklarande
kan gå relativt fort, men det
kan också ta tid, och jag tror inte att
herr Bergh kan övertyga ens sina egna
partivänner om att det skulle vara önskvärt
att låta folkpensionärerna vänta så
länge som det kan dröja, innan den historien
blivit avklarad. Att lägga frågan om
folkpensionernas förstärkning på så
osäker grund anser jag inte vara rimligt,
när det är fråga om en så stor och så
nödvändig reform som det här verkligen
gäller.

Vidare har man från högerns sida i
en reservation uttryckt en annan uppfattning
om premiens storlek. Jag utgår
ifrån att utskottets talesman tar upp den
synpunkten till ett mera ingående bemötande.
Jag inskränker mig till att säga,
att om man vill att det inte ens i ett
ganska teoretiskt fall skall kunna göras
gällande, att den enskilde betalar en premie
som, vid en jämförelse med försäkringsmarknaden,
överstiger den förmån
han sedermera får, då tror jag man
gör klokt i att hålla sig till den maximigräns
som regeringen föreslagit och utskottet
accepterat. Jag tror inte vi bör
diskriminera folkpensionen eller förstöra
dess anseende med att dra på oss ett
sådant argument som att staten tar ut av
medborgarna en premie som i något,
om också blott enstaka, fall skulle kunna
betraktas som för stor i förhållande till
förmånen.

När regeringen vidare har tagit ställning
till premiens storlek, har det skett
emot bakgrunden av en del andra frågor,
som längre fram kommer att bli
aktuella, och där premiebetalningen har
sin betydelse. Vi kan inte genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen med
mindre än de sjukförsäkrade får betala
en premie; vi kan inte genomföra den
förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen,
som jag räknar med att riksdagen i
år skall få tillfälle att besluta om, med
mindre än att 11 /4 miljon organiserade
fackföreningsmän får finna sig i en ökning
av premien till sin arbetslöshetskassa.
Man bör följaktligen se förhöjningen
av premien i dess sammanhang
med premiehöjningar på andra områ -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

den, och sedan bedöma slutresultatet av
det hela och försöka bilda sig en uppfattning
om vad de betalande rimligtvis
orkar med. Den bedömningen bar legat
bakom, när vi stannat vid 1,8 procent
av den taxerade inkomsten. Går vi
högre, tror jag att vi får det emot oss,
när vi längre fram skall diskutera andra
nödvändiga reformer som skall finansieras
delvis via premiehöjningar.

.Tåg fick det intrycket, att herr Berghs
kritik mera var en kritik å pliktens och
ämbetets vägnar än en rent saklig kritik.
Jag måste säga, att det var en ganska
klen plattform som herr Bergh hade
för sin kritik. Jag är glad för att plattformen
var klen, ty det betyder att även
högerpartiet väl innerst inne är i stort
sett överens med riksdagens övriga partier,
inte bara om pensionsförsäkringens
förstärkning utan även om de linjer efter
vilka försäkringen skall förstärkas.

Herr talman! Jag vill allra sist uttala
min glädje över att vi redan i maj månad
detta år kan ge våra folkpensionärer den
förbättring i deras livsvillkor som här
föreslås, en förbättring som de väl behöver
och synnerligen väl förtjänar.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Det är tre punkter i herr statsrådet
Strängs polemik mot mig som har
förvånat mig och kanske allra mest den
första.

Statsrådet Sträng upprepade vad jag
hade sagt, nämligen att regeringen hade
tagit väl kort tid på sig. Så tillåter sig
socialministern att lägga in den meningen
i vad jag sade, att jag skulle ha vänt
mig emot att folkpensionsförhöjningen
träder i kraft den 1 maj i år. Jag tror,
herr statsråd, att jag bär rätt att undanbe
mig den sortens diskussionsmetoder.
Det hade funnits fog för en sådan antydan,
om jag inte hade sagt, att vi accepterade
propositionens förslag om förhöjningen
av pensionen och tidpunkten
för dess ikraftträdande. Det kan tänkas
ligga så enkelt till, herr statsråd, att jag
menade, att regeringen bort börja tidigare
med sitt arbete på denna proposition.

Sedan blev det fråga om taket 180 kronor
eller taket 200 kronor. På den punkten
menade herr statsrådet, att man borde
akta sig, så att det inte i något fall
skulle kunna sägas, att man tagit ut för
mycket av någon, högre underlag än
vad pensionsbeloppet motiverade. Skulle
detta vara en kritik emot den ståndpunkt
jag företräder, så gäller samma
kritik de nuvarande reglerna. År 1946
hade man nämligen — vilket jag också
påpekade — kommit till att 80 kronor
skulle vara den försäkringsmässiga täckningen,
men man gick ändå upp till 100
kronor, dels därför att adertonåringar
ytterst sällan betalar maximiavgift, dels
också därför att det fanns andra risker
som borde täckas. Det är ett mindre fel
•— om det nu över huvud taget är ett fel
•— vad som nu föreslås i vår reservation,
nämligen en höjning från 180 till 200
kronor, medan det förra gången var fråga
om en höjning från 80 till 100 kronor.
I båda fallen var det alltså en höjning
med 20 kronor, men förra gången
var den föreslagna höjningen procentuellt
nära dubbelt så stor.

Sedan tillåter sig herr statsrådet, vilket
han givetvis har rätt att göra, att
karakterisera underlaget för vår reservation
som en klen plattform. Ja, visst
kan det vara en klen plattform i regeringens
ögon. Men om socialministern
kallar det för en klen plattform att i ett
ansträngt statsfinansiellt läge söka åstadkomma
de minskade belastningar på
skattestaten som är möjliga, undrar jag,
vad hans statsrådskollega, finansminister
Sköld, säger därom. Enligt herr
Skölds uppfattning borde det väl i stället
vara en lovvärd gärning att minska
skatteuttaget för år 1953/54 med mer än
100 miljoner kronor.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag måste bekänna, att jag inte kunde
följa med herr Bergh i hans sista replik.

Herr Bergh säger att man från högerns
sida självfallet inte anser att folkpensionärerna
skall vänta längre på sin förmån
än vad regeringen har föreslagit. Jag tror
herr Bergh på den punkten, men då för -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

står jag hans kritik ännu mindre. Han anför
bland annat, att regeringen borde ha
kunnat klara ut sammanhanget mellan
folkpensioner och tjänstepensioner. Men
riksdagen måste väl ändå först få chansen
att besluta om folkpensionerna och
tilläggens storlek, innan man kan ta upp
en realistisk diskussion med tjänstemannaorganisationerna
om i vilken utsträckning
folkpensionen skall inverka på
tjänstepensionerna. Herr Berghs kritik
går följaktligen inte ihop på den punkten,
vilket var en av orsakerna till att jag
här talade om en klen plattform.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Den tillfredsställelse, som socialministern
nyss gav uttryck åt i sitt första
anförande, tror jag vinner genklang hos
så gott som alla grupper inom vårt folk.
Men det finns en liten grupp som inte har
samma anledning att delta i den allmänna
glädjen som de, som nu får en förbättrad
ålderspension — jag syftar på de
blinda. Utskottet har nämligen inte ansett
sig kunna tillstyrka motionen nr 240
i andra kammaren, vari begäres att
blindtillägget måtte höjas från nuvarande
700 kronor per år till förslagsvis 1 000
kronor, vilket skulle i det närmaste återställa
realvärdet av nu utgående blindtiHägg.

Frågan om blindtillägget har aktualiserats
flera gånger, senast vid 1952 års
riksdag. Utskottet ansåg sig inte heller
då kunna tillstyrka ett förslag om höjning
av blindtillägget, detta på grund av
en då utlovad utredning om allmänt svårighetstillägg,
avsett att utgå till svårt invalidiserade
personer. Till denna grupp
hade man tänkt sig hänföra även de blinda.
Utskottet anför i år precis samma motivering
för sin hemställan om avslag på
motionen. Visst är det sant att även andra
grupper av invalider är i stort behov
av svårighetstillägg, men detta förhållande
borde enligt min mening inte utgöra
något hinder för att i detta sammanhang
söka återställa blindtillägget till dess realvärde,
eftersom ju riksdagen en gång
principiellt beslutat denna förmån som

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
nu ingår som ett moment i den lag som
vi nu har att behandla.

Att en förbättring av blindtillägget är
av behovet påkallad är uppenbart. Redan
den åtstramning på arbetsmarknaden,
som vi nu tycker oss kunna skönja, har
för de blinda medfört ökade svårigheter
i konkurrensen om arbetstillfällen. Härtill
kommer att de av blindheten betingade
merkostnaderna enligt uppgift från
De blindas förening stigit mer än levnadskostnaderna
i övrigt. Så har t. ex.
den starkt ökade trafiken medfört att de
blinda i större utsträckning än tidigare
måste anlita ledare för att komma från
och till sitt arbete. Arvodena för dessa
tjänster har stigit i takt med ökningen
av dyrtidstilläggen på andra håll, vilket
medfört en avsevärd kostnadsökning för
de blinda.

Det är, herr talman, inte nödvändigt
att här närmare utveckla de blindas svårigheter,
eftersom alla kammarens ledamöter
inte bara är medvetna om dem,
utan också säkerligen har full förståelse
för de blindas svåra livsvillkor. Blindhet
är, anser jag, om inte det värsta, så dock
ett av de allra svåraste lyten som kan
drabba en människa. Vi bör därför utan
tvekan och med tillfredsställelse göra allt
vad vi kan för att i görligaste mån lätta
de blindas tunga börda.

Herr talman! Att i detta sammanhang
yrka bifall till motionen tror jag är lönlöst.
Jag skall avstå därifrån. Men innan
jag slutar, vill jag uttrycka min förhoppning
om att den utredning, som den 6
februari i år anförtroddes åt pensionsstyrelsen
och som gäller svårighetstillägg
för svårt invalidiserade personer, måtte
resultera i förslag till 1954 års riksdag,
och att förslaget skall få ett sådant innehåll,
att det ger verklig kompensation åt
de personer, som på grund av sitt lyte
är handikappade på arbetsmarknaden
och i stort behov av allt det stöd som
samhället kan ge.

Herr talman! Det var vad jag hade att
säga i denna fråga.

I detta anförande instämde herr Bror
Nilsson, fru Wallentheim, fru Svenson
och fru Carlqvist.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Från
folkpartihåll hälsar vi med tillfredsställelse
att regeringen framlagt förslag till
standardförbättring för folkpensionärerna.
Vi har ju vid flera tillfällen efterlyst
detta initiativ, och vi är villiga att
godta det framlagda förslaget. Jag kan
försäkra att vi inte är av den uppfattningen,
att regeringen har handlat för
raskt, snarare tvärtom. Utskottet synes
också ha varit enigt utom på en enda
punkt. Den gäller pensionsavgiften, och
det är väl också därom, som diskussionen
hittills rört sig.

Utskottet har stannat för regeringens
förslag, att procentsatsen skall vara 1,8
och att maximiavgiften skall bestämmas
till 180 kronor. Högern föreslår 2 procent
och 200 kronor som maximibelopp.
Men om man räknar med att en person
från 18 till 66 år erlägger full avgift,
skulle försäkringsmatematiskt avgifterna
komma att uppväga det pensionsbelopp,
som han uppbär vid 67 års ålder.
Jag tycker också att högern ganska godtyckligt
har utgått från 25 år i stället för
att välja den tid, då man börjar att betala
pensionsavgiften. Enligt högerns förslag
skulle en person, som hela tiden
erlägger maximiavgiften, icke erhålla
full valuta för de erlagda avgifterna. Det
står ju också i högerns motion, att man
varit litet osäker om vilken ålder som
lämpligen borde väljas, och det är givetvis
vanskligt att bedöma den saken.

Nu anser jag att man får uppta i annat
sammanhang frågan om de sociala reformernas
finansiering. Man bör därför
inte anse att denna avgift är bestämd för
all framtid. Det föreligger ju redan till
denna riksdag framställning om utredning
rörande fördelningen av socialförsäkringskostnaderna
mellan statsverket
och övriga parter. Godtager riksdagen
förslaget om en sådan utredning, vilket
jag gärna vill hoppas, kommer ju frågan
upp i ett vidare sammanhang, och man
får större möjligheter att ta ställning till
hur den försäkringstekniskt ligger till.
Jag anser därför att man i utskottsförslaget
har tills vidare det säkraste underlaget
för avgiftsberäkningen.

Det har från högerhåll också talats om

att avgiftshöjningen borde träda i kraft
samtidigt med höjningen av pensionerna.
Men jag är, liksom herr Bergh själv,
rädd för att det skulle medföra en hel
del krångel, eftersom skattetabeller och
debetsedlar redan är utsända, och det
kanske inte skulle vara så lätt att nå
alla genom press och radio, som man
sagt i högerns förslag.

Jag har i övrigt inte något att tillägga.
Jag anser att det framlagda förslaget är
acceptabelt. Jag vill instämma i vad
statsrådet nyss sade, då han uttryckte
en förhoppning om att det beslut, som
kommer att fattas här i dag, skall bidra
till att skapa trygghet och lättnader för
många gamla pensionärer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
kanske inte är så mycket att diskutera.
Alla är belåtna i stort sett. Alla har uttryckt
sin glädje över att vi nu står inför
möjligheten att förbättra förhållandena
för de gamla på det sätt som här
har föreslagits. Kommunisterna och folkpartiet
är glada och anser sig kunna inkassera
en seger; den här förbättringen
är vad de har arbetat för. Det gjorde nu
inte visserligen herr Bergh, och det förvånar
mig litet grand, ty han och hans
parti framstår som den verkliga segerherren
— högern kastade ju i fjol i sista
stund fram förslaget om att vi borde
kunna klara denna fråga genom att höja
folkpensionsavgiften och har nu blivit
bönhörd.

Personligen är jag glad över att det
har funnits möjlighet statsfinansiellt att
nu komma fram till detta förslag och till
det beslut, som vi strax kommer att
fatta. Jag kan därför acceptera den höjning
av avgiften, som bär är föreslagen.
Visserligen skulle jag nog helst ha sett,
att allt blivit vid det gamla beträffande
avgiften till dess vi fått en överblick
över vilka behov som i stort föreligger
av att pålägga socialförsäkringsavgifter.
Vi hade då lättare kunnat bedöma, hur
mycket som bör läggas på den ena eller

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

andra sociala omvårdnaden, som kostar
pengar.

Jag tycker att man kan acceptera den
här höjningen, just därför att den i det
nuvarande statsfinansiella läget innebär
just det lilla bidrag som behövs för att
det hela skall gå ihop. Och jag tror att
också medborgarna i allmänhet kommer
att utan något större gnissel acceptera
förslaget.

Förslaget i högermotionen, att vi skall
höja avgiften litet grand och börja ta
ut den tidigare, tror jag däremot inte att
medborgarna skulle acceptera lika lätt
och med sådan glädje som jag räknar
med att de i stort sett kommer att hälsa
utskottsförslaget. De medborgare, som
nu skall betala förbättringarna genom en
höjning av avgiften, får nämligen i allmänhet
lov att se saken på litet längre
sikt. De känner inte ögonblickligen, så
som de gamla, att de får ut valuta för
pengarna, och skulle de nu, i enlighet
med högerns förslag, helt hastigt och
lustigt få ett extra pålägg även i år, tror
jag att det skulle bli gnissel.

Nu anser kanske inte ens herr Bergh
själv, att förslaget är praktiskt genomförbart;
han har här ändrat sitt yrkande i
frågan och frångått reservationens kläm.

I stället har han yrkat bifall till motionen,
där man i punkten A hemställer att
riksdagen måtte i princip besluta höjning
av folkpensionsavgiften med de
två tiondelar, som enligt herr Berghs
mening inte betyder så mycket. I och för
sig är ju inte beloppet så stort, men om
man ser det i sitt sammanhang med de
olika socialförsäkringsavgifter, som socialministern
har erinrat om och som
skall tas ut samtidigt, betyder kanske
även de två tiondelarna rätt mycket.

Vidare yrkar herr Bergh, i överensstämmelse
med motionens förslag under
B, att vi nu skall besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t i samband med framläggande av
förslag om ändring av 19 § folkpensioneringslagen
ville lägga fram förslag till
författning om extra folkpensionsavgift
från och med den 1 maj 1953 i så god
tid att författningen kan tillämpas från
och med nämnda dag.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Jag vet inte, hur det ligger till i finansdepartementet
beträffande de ändringar
i uppbördsförfarandet som är under förberedande,
men jag skulle tro att även
härvidlag möter vissa svårigheter för
Kungl. Maj:t att effektuera en sådan
önskan från riksdagens sida, som herr
Berghs yrkande skulle leda till.

Men den väsentligaste frågan är, hur
man skall ta ut avgiften. Herr Bergh har
själv erinrat om att det ligger litet besvärligt
till, men han anser att man nog
kan följa de linjer som anges i motionen.
Där föreslås att man genom radio och
annonsering i pressen skall underrätta
löntagarna om att ett ytterligare avdrag
för höjda folkpensionsavgifter bör verkställas
av arbetsgivarna; det ges också
ett uppslag om hur stort avdraget skulle
kunna vara.

.lag tror att det finns ett sätt att klara
saken, om man nu ovillkorligen vill gå
denna väg, nämligen att låta alltsammans
komma som restskatt i den slutliga skatten.
Men det skulle ganska säkert bli
gnissel bland skattebetalarna om de
samt och synnerligen skulle få eu sådan
restskatt. Frågan ligger nog så till,
att man har anledning att erinra om ett
skämtsamt talesätt som nyss föll mig i
tankarna: »Det är lätt att säga tulipanaros
. . .»

Herr Bergh och hans meningsfränder
tyckte redan i fjol att detta skulle gå
lätt, och de ville ha beslut i den riktningen
redan då. Herr Bergh menar, att
det skall gå lika lätt nu, och anför en del
i sig själva bärande skäl. Jag skall villigt
erkänna att det vore riktigast, om
beslut, som har sammanhang med varandra,
kunde träda i kraft samtidigt.
Det vore också önskvärt att man nu kunde
klara upp spörsmålet om samordningen
mellan tjänste- och folkpension.
Det är logiskt riktigt att resonera så,
men herr Bergh har bär mycket starkt
reagerat mot den slutsats, som jag antagit
skulle bli den logiska följden, nämligen
att vi måste uppskjuta reformen,,
tills det hela är klart. En sådan ståndpunkt
vore logiskt oantastbar, men herr
Bergh och hans parti vill inte intaga
den, och det är vi allesammans glada

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

åt. Då saken ligger så till, får vi väl
ändå bära den ökade börda, som beslutet
kommer att lägga på statsfinanserna.

Herr Bergh ville visserligen förleda
mig att här ta upp en principdiskussion
om det försäkringsmässiga innehållet i
det ena och det andra förslaget, och
han framhöll också mycket starkt de
statsfinansiella synpunkterna, hur värdefullt
det skulle vara att få denna höjning
till 2 procent och att få avgiften
uttagen på inkomsterna redan i år, och
jag förstår hans resonemang. Andralagutskottshalvan
i det sammansatta utskottet
är inte så känslig för de statsfinansiella
synpunkterna som herr Bergh
helt naturligt är, och vi har med ganska
lätt hjärta funnit oss i att det hela kommer
att kosta åtskilligt och mest nu, innan
vi kan ta ut den höjda avgiften. Det
finner vi oss gärna i, sade jag, och jag
tror nog att herr Bergh och hans meningsfränder
inte heller tar det så hårt,
när resultatet blir så gott som det är,
vilket vi allesammans är glada åt.

Herr Ola Persson inkasserade här en
seger för kommunistmotioner i fjol och
i år, och den glädjen är honom väl unnad.
Jag tror att han bör vara så pass
belåten, att han inte tar det så hårt att
vi avstyrkt andra motioner. I fråga om
dessa har ju socialministern besvarat de
invändningar, som herr Ola Persson
gjorde i debatten, och jag kan därför
underlåta att fortsätta diskussionen. Vi
kan inte övertyga varandra i det fallet.
Riksdagen tog ståndpunkt i fjol, och jag
skulle tro att det är fullkomligt lönlöst
för herr Ola Persson och hans meningsfränder
att försöka rucka på det beslutet
inom en tid, som ligger något så när
inom synhåll. Men herr Ola Persson är
välkommen att motionera igen. Vi får
ju snart ta upp folkpensionslagen, och
då kommer väl den frågan igen, och vi
kan ju då prata en stund om den här
saken, och så beslutar riksdagen, att det
skall vara ungefär som det nu är — det
kan nog inte hjälpas.

Fru Sjöström-Bengtsson sade, att det
var en liten grupp, nämligen de blinda,
som inte kan instämma i den allmänna
glädjen, och det kanske jag kan hålla

med henne om. Jag tror nog att de också
är glada både å sina egna och de gamlas
vägnar i allmänhet över denna avsevärda
förbättring av folkpensionerna.
Jag tror nog att utskottet i sin helhet
gärna unnar de blinda att få sitt särskilda
tillägg litet grand höjt. Jag kan
kanske till och med säga att vi nog var
inställda på att göra något mera positivt
beträffande motionen i denna fråga
— inte så att jag kan tänka mig att det
sammansatta utskottet skulle våga sig
på att tillstyrka, att riksdagen skulle
anvisa denna miljon, som en höjning i
överensstämmelse med motionen skulle
medföra, men jag tror att vi var inriktade
på att försöka påskynda frågan, så
att det blir klart beträffande hur det
skall bli med hjälplöshetstillägget. Första
dagen vi behandlade motionen beslöt
vi därför att inte fatta något beslut i
frågan utan i stället undersöka, hur den
låg till. Innan vi hade fått tillfälle att
träffas igen, hade emellertid den här utredningen
blivit tillsatt, och då låg ju
ärendet precis klart för ett utskott att
ta ståndpunkt till. Vi ville inte förleda
riksdagen att genom något som helst uttalande
föregripa denna utredning och
det resultat vartill den kan komma, och
därför måste vi nöja oss med att säga,
att det inte är lämpligt att riksdagen
upptar någon realdiskussion om detta
problem. Vi är emellertid inom utskottet
överens med fru Sjöström-Bengtsson
och många andra om att vi med glädje
skall motse ett förslag så snart som möjligt.
Det har vi också understrukit i motiveringen,
och längre har vi inte kunnat
gå. Jag kan emellertid försäkra fru
Sjöström-Bengtsson att vårt hjärta är
med henne, även om det är så pass
stort, att det inte bara klappar för de
blinda utan också för andra som behöver
ett hjälplöshetstillägg och att vi
helst ser att detta problem blir löst i ett
sammanhang, så att de, som av olika anledningar
behöver denna extra hjälp,
får den.

Jag vet inte, om någon direkt har yrkat
bifall till utskottets förslag, men det
kanske är säkrast att jag gör det. Och
då ber jag att få erinra om en sak. Om

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

punkten A var vi alla eniga, och denna
punkt kommer således att enhälligt bifallas
av riksdagen. Jag tror att man
kan understryka vad som stod i Morgon-Tidningen,
nämligen att vi allesammans
känner det som en stor dag, när
detta beslut fattas.

Beträffande punkten B förordar utskottet
ett principbeslut, och anledningen
härtill känner vi allesammans till.
Det är visserligen inte utsagt i klämmen,
att detta skall vara ett principbeslut,
men för att det inte skall föreligga
något missförstånd vill jag understryka
att utskottet alldeles ovanför klämmen
framhåller att riksdagens beslut bör ges
formen av ett principbeslut. Det är nämligen
här fråga om ett principbeslut,
eftersom det inte finns någon lagtext bifogad
till beslutet. Om punkten B i
klämmen godtages — till vilken jag yrkar
bifall — föreligger det alltså möjligheter
att överväga och utarbeta en
lagtext inom finansdepartementet. Vi
har ju i klämmen inte direkt följt
Kungl. Maj:ts förslag, men det sammanhänger
med att det i propositionen finns
ett uttryck som inte helt täcker vad
man egentligen vill säga. I propositionen
begärdes nämligen, att man i princip
skall besluta att folkpensionsavgiften
skall höjas med 0,8 procent. Vi har
i stället gått tillbaka till den lagtext som
nu gäller. Innebörden — och vi har
därvidlag följt motiveringen i den kungliga
propositionen — blir densamma
som Kungl. Maj:t har tänkt sig. Jag vill
understryka att utskottet i detta avseende
förordar ett principbeslut.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande i dess helhet.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Det är glädjande att se med vilken enighet
riksdagen går att fatta beslut om en
höjning av folkpensionerna. Det behöver
kanske därför inte ordas så mycket
härom. Men eftersom socialministern
tog upp frågan om pensionerna i ett
vidare sammanhang, skulle jag vilja
framhålla vad vi från bondeförbundets
sida egentligen anser att denna höjning
innebär.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

Det är självfallet, att vi från vårt parti
hälsar denna höjning med stor tillfredsställelse.
Den innebär, kan man säga,
ett genomförande av det förslag, som
vi framlade i en motion för 1951 års
riksdag. Vi vann vid det tillfället inte
så stort gehör, och det är glädjande att
se att herr Bergh och herr Sunne å sina
partiers vägnar nu förklarar, att de är
intresserade av detta förslag, ty det var
de inte vid det tillfälle vi föreläde riksdagen
frågan. Jag vill understryka att
vi har den principiella uppfattningen,
att folkpensionerna bör bli avsevärt högre
än vad riksdagen nu går att besluta
om. Detta är endast en etapp på vägen
mot målet.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga några ord om herr Berghs reservation.
När herr Bergh så starkt betonar
att folkpensionsavgiften bör grundas på
försäkringsmässiga beräkningar och
t. o. m. anser att beräkningen bör ske
som om maximiavgift erlagts först från
25 års ålder, tycker jag nog att man bör
bedöma pensionsfrågan i litet större
sammanhang och inte endast stanna vid
folkpensioneringen Det blir alltmer
vanligt att den ena gruppen efter den
andra får sin pensionsfråga ordnad på
andra vägar och får betydligt högre pensioner.
Det gäller tjänstemännen, som
får pension, och det arbetas ju alltmer
intensivt på att genomföra även arbetarpensioner.
I dessa fall tillämpas inte
försäkringsmässiga grunder, utan det
förhåller sig så, att befattningshavaren
betalar en mindre del av avgifterna, och
sedan betalar företaget den större delen
som går åt för att trygga pensioneringen.
Det är självfallet att företagen tar ut
dessa avgifter i form av höjda priser.
Följden blir att de grupper, som inte
kommit i fråga, t. ex. lantarbetare, hantverkare,
jordbrukare och andra, hjälper
till att betala avgifterna också för de
förstnämnda grupperna. Skulle man vara
konsekvent, skulle man fråga herr
Bergh: Bör också inte på detta område
tillämpas fullt försäkringsmässiga grunder?
Det kan för övrigt starkt ifrågasättas,
om man längre bör för folkpensioneringslagens
del tillämpa försök -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.

ringsmässiga grunder. I varje fall kan
inte jag ansluta mig till herr Berghs reservation,
som går ut på att ta ett steg
längre än vad som föreslagits härvidlag.

Jag skall sluta med att uttala min tillfredsställelse
över den höjning som nu
under så stor enighet kommer att beslutas.
Men samtidigt vill jag betona, att vi
ser höjningen som ett steg i riktning
mot ännu högre pensioner, varav alla
bör bli delaktiga. Vi anser att pensionsfrågan
inte bör tillfredsställande ordnas
endast för den ena eller andra gruppen,
utan ordnas på det sättet, att folkpensionerna
höjes. Det är den vägen man
bör gå.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH (h): Herr talman! Statsrådet
Sträng började sitt första anförande
med att göra en smula reklam, framhållande
det socialdemokratiska partiet
som vägröjare när det gällde hjälpen åt
gamla och arbetsoförmögna. Denna reklam
har tydligen inte lämnat herr Bengtson
någon ro. Han har velat anmäla sig
som koalitionsbroder även i det fallet.
Det har han rätt till, och jag skall inte
polemisera mot honom på den punkten,
ehuruväl jag inte kan erinra mig att intresset
varit så särskilt framträdande.

Däremot förefaller det nog angeläget
att försöka reda ut begreppen för herr
Bengtson en liten smula, när han å ena
sidan talar om kravet på försäkringsmässig
beräkning när det gäller folkpensioner
och å andra sidan talar om att sådana
beräkningar inte skulle föreligga när det
gällde tjänstepensionen. Det förefaller
vara herr Bengtson obekant, att en tjänstepension
tidigare betraktades till en del
som en uppskjuten lön och till den andra
delen som en försäkring, för vilken befattningshavaren
själv erlade avgift. När
1947 års nya civilavlöningsreglemente beslöts,
bibehölls tanken på den försäkringsmässiga
andelen så till vida som
man även fortfarande i princip tänkte
sig en avgift, men den tänktes fråndragen
redan när lönen betalades, så att den lön,
som betalas ut, följaktligen är en netto -

lön, medan för den andra delen fortfarande
principen om den uppskjutna lönen
bibehölls. Så hänger det ihop.

Sedan skulle jag vilja harangera andra
lagutskottets högt ärade ordförande en
smula. Han har på sitt sedvanliga sympatiska
sätt stått och kåserat en smula kring
utskottsutlåtandet, detta hans händers
verk, som han naturligen funnit ganska
gott. Han har också vänligt försökt leda
även mig till rätta från vad han förmodligen
anser vara villovägar.

Han hade därvid en verkligt intressant
synpunkt, när han talar om att ifall
man skulle gå ännu längre på avgiftsuttagandets
väg, skulle det uppkomma
gnissel.. Man måste se saken på längre
sikt, sade han, och han menade, att folk
skulle ha svårt att uppskatta att man på
detta sätt tog ut förhållandevis mera i
avgifter än i form av skatter. Jag undrar,
om inte herr Norman gör sig skyldig
till en felbedömning, som han i så fall
delar med många andra. Ifall man skulle
se det här mot bakgrunden av hur folk
reagerar, är det tvärtom så, skulle jag
tro, att vi litet var är villiga att göra
uppoffringar och minska vår konsumtion,
bara vi vet, att det är någonting
som vi är säkra på att få nytta av. Att
betona försäkringssidan av socialförsäkringen
har, såvitt jag förstår, inte bara
ett stort folkuppfostrande värde utan ansluter
sig också på ett mycket naturligt
sätt till hur folk i allmänhet resonerar.
Om man betonar försäkringssynpunkten,
tänker man: »Denna uppoffring gör jag
för att få trygghet på ålderdomen. Jag
vet vad dessa avgifter på skattsedeln
egentligen används till.» Man får, som jag
sade, ett betydligt mera påtagligt sammanhang
mellan förmån på ålderdomen
och uppoffring under den produktiva åldern,
än om pensionerna skall finansieras
skattevägen. Om, såsom herr Norman
befarar, gnissel skulle kunna uppstå,
skulle jag alltså tro att det i så fall
beror på helt andra saker.

Det är väl lika litet för herr Norman
som för oss andra en hemlighet, att skattetrycket
nu börjar kännas så besvärande
inte bara bland de stora inkomsttagarna
utan även i de lägre inkomstskikten,

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

att en reaktion håller på att växa fram
här i landet.

Det är, i den mån vi anser att folkhushållets
samlade resurser räcker till
för att åstadkomma bättre sociala förmåner,
av dessa bägge antydda skäl riktigt
att betona försäkringstanken.

Herr Norman raljerade också litet
grand om vårt förslag att ta ut de förhöjda
avgifterna från den tidpunkt då
pensionsförhöjningen börjar. Det tyckte
han var principiellt välmotiverat, men
lian ansåg, att det skulle bli för krångligt.
Visst blir det krångligt, men, som jag sade
i mitt första inlägg, att blir det krångligt
beror det inte på oss utan på att denna
proposition förberetts alltför sent.
Hade man börjat i hygglig tid i stället
för att signalera dessa förslag först
under valrörelsen, hade vi kanske fått
litet bättre fason på dem. Det är krångligt
men vi är vana vid krångel nu, och
detta är inte krångligare än vad som sett
dagen i kanslihuset. Detta är ett klent
försvar i och för sig, medger jag, men
eftersom det både av statsfinansiella och
folkpsykologiska skäl är angeläget att
snarast möjligt börja ta ut avgifter, så
får man ta den olägenheten. Problemet
inskränker sig till om det föreslagna förfarandet
är oöverkomligt eller om man
kan klara det, och efter vad jag låtit mig
underättas, går det att klara. Jag tycker
nog därför att den ståndpunkt, åt vilken
jag försökt ge uttryck, är riktig och jag
ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr NORMAN (s) kort genmäle: Herr
talman! Mitt tal om »gnissel» hänger
ihop med att jag ser på detta spörsmål
på följande sätt. Här har vi ett förslag
om att från 1 maj förbättra folkpensionerna.
Detta går ekonomiskt ihop med
de finansiella beräkningar och planer
som är gjorda, om vi betalar en höjd
avgift på nästa års inkomst och i fortsättningen.
Skall vi nu lägga på denna
höjda avgift redan från 1 maj, så innebär
det att vi bara tillför statskassan
pengar, som den inte behöver då för
detta ändamål, och därför tycker jag det

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
är ganska naturligt, om det i så fall börjar
gnissla ute bland medborgarna.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! För
min del kan jag också tillåta mig att uttala
en mycket djup tillfredsställelse
över det beslut, som första kammaren,
liksom andra kammaren också, inom
kort går att fatta. Jag kommer inte att
diskutera de detaljer, som i och för sig
väl kunde behöva belysas ytterligare litet
grand, men jag kan inte finna att det
tjänar något ändamål. Däremot är det en
punkt, där jag för min del måste anmäla
en bestämd mening, och den rör
blindtillägget.

.lag känner ganska bra till blindtilläggets
historia här i landet. Det motionerades
i slutet på 20-talet och i början på
30-talet om införandet av ett blindtillägg
— beloppets storlek kommer jag inte nu
ihåg. De blindas organisationer hade under
åtskilliga år yrkat på ett sådant
blindtillägg. Motionerna behandlades på
den tiden av andra lagutskottet, och var
gång en motion i detta ärende kom till
utskottets behandling, förklarade andra
lagutskottet i sitt utlåtande och dess ledamöter
i debatterna här, att de var
mycket intresserade av att ett blindtilllägg
beslutades. Tyvärr hade emellertid
pensionsstyrelsen något tiotal år tidigare
fått i uppdrag att undersöka, huruvida
man på ett särskilt sätt skulle kunna
stödja olika personer, som hade medfödda
eller förvärvade lyten, vilka i
hög grad försvårade deras möjligheter
att själva försörja sig på vanligt arbete.
Med den motiveringen lyckades man i
åtskilliga år hindra positiva beslut beträffande
ersättning åt de blinda.

Jag vet ju mycket väl, det måste jag
erkänna, hur utskottsledamöter reagerar,
när de får höra talas om att det planeras
eller pågår en utredning. Det är
ett argument som alltid slår i denna konservativa
riksdag. Jag hade inte ändå
tänkt yttra mig i denna fråga i dag, men
det hade varit önskvärt, om man redan
i utskottet hade gjort vissa reflexioner.
Blindlillägget är mycket enkelt till sin
konstruktion. Där förekommer inte nå -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
gon inkomstprövning, utan det är bara
fråga om huruvida en människa har
ledsyn eller saknar sådan. Om det konstateras,
att en person inte har ledsyn,
är denne berättigad till blindtillägg och
betraktas omedelbart som invalid i pensionslagens
mening och får då de 200
kronor i grundpension, som utgår till
invalider även i högre inkomstskikt. 900
kronor skall alltså utgå till den som är
blind och saknar ledsyn. Däremot blir
det avdrag på invalidpensionen, om vederbörandes
inkomster, inberäknat
blindersättningen, uppgår till en viss
siffra, för närvarande 1 000 å 1 500 kronor.

Hur skall det då förfaras beträffande
andra personer, som har lyten? Det är
alldeles uppenbart, att så enkla regler,
som man ansett sig kunna godkänna när
det gäller blindersättningen, inte kan
komma att tillämpas för andra vanföra.
I fråga om antalet blinda rör det sig
faktiskt om 3 000 eller kanske 3 100 personer,
som har blindtillägg, och det är
ett ganska stationärt antal. När det gäller
andra vanföra — det är egentligen
självklart — måste det även tillkomma
en inkomstprövning, som reglerar inte
bara invalidpensionen, såsom nu sker,
utan också svårighetstilläggen. Hur skall
man då bära sig åt för att komma till
något resultat? Skall man ge svårighetstillägg
även till sådana, som inte är berättigade
till invalidpension?

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
jag på grund av vissa omständigheter
har nödgats att speciellt intressera mig
för barnförlamningsfrågor. De barnförlarnade
blir ofta väsentligen bättre efter
genomgången sjukdom. Efter omskolning
lar de ofta nog inte någon invalidpension,
ty de kan komma upp i inkomstlägen
som gör att de inte kan få sådan
pension, eller också får de mycket reducerade
invalidpensioner. Det finns
inte något så enkelt kriterium för dem,
som det finns för de blinda i ledsynen.
Jag fruktar därför att utredningen kommer
att ta lång tid. Det måste ju ha någon
orsak, att man inte löste frågan i
ett sammanhang, när man på mitt förslag,
då jag kom in i regeringen, äntli -

gen tog upp saken, utan införde blindtillägget
och lät det andra vara. Naturligtvis
har de flesta vanföra, som inte
har försörjningsmöjligheter, invalidpension,
men man gjorde ingenting för att
ordna med svårighetstillägg åt andra än
de blinda. Jag tror att det var 1934 som
den saken var före, ty det var en av
mina första åtgärder som socialminister,
så att det är nu snart 20 år sedan blindtilläggen
infördes här i landet, och att
frågan i övrigt inte blivit löst, beror inte
på att man liar saknat viljan att sörja
för ett bättre stöd även åt andra än de
invalidiserade blinda, utan det beror
helt säkert därpå, att det är mycket svårare
att lösa frågan för de andras del.
Det måste ju finnas något sådant administrativt
eller tekniskt skäl.

För min del hoppas jag därför, att
även om vi nu skall svälja utskottets
motivering för att inte tillstyrka bifall
till motionerna vid denna riksdag, utskottet
i alla fall, om pensions,styrelsens
utredning inte blir färdig i sådan tid,
att det kan komma förslag på basis av
det vid 1954 års riksdag, skall avstå
från den i detta fall alltför enkla motiveringen,
att det pågår en utredning.
Vi skall inte nu återigen ha ett uppskov
på flera år, ty den föreslagna förbättringen
är uppenbart befogad. Vi ger 35
procents tillägg på folkpensionerna, och
om vi bär lägger till 300 kronor till nuvarande
700, så blir det ju en liknande
höjning av blindtilläggen, och den är
fullt motiverad vad beträffar beloppets
storlek.

Jag hoppas alltså, att även om vi nu
sväljer utskottets motivering för ett uppskov,
vi alla skall sörja för att uppskovet
inte räcker mer än ett år.

Herr WAHLUND (bf): Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av
herr Bergbs replik till herr Bengtson.
Herr Bergh polemiserade mot vissa detaljer
men avstod helt från att beröra
den grundprincip som herr Bengtson
hävdade.

Kärnan i herr Bengtsons resonemang
var ju, att här kommer grupp efter

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

grupp och tillförsäkrar sig pensioner —
stora pensioner, långt större än de belopp
som kommer folkpensionärerna till
del. När det gäller statens och kommunernas
tjänstemän, får ju skattebetalarna
vara med om att betala kalaset, och
när det gäller pensionerna för andra kategorier
i samhället — industritjänstemän
och andra —- så får skattebetalarna
vara med genom att betala högre priser
på de varor som de köper.

Jag vill här i debattens sista minuter
slå fast, att vi från bondeförbundet med
oro ser på denna utveckling och bland
annat av detta skäl med glädje ser att
de allmänna folkpensionernas realbelopp
höjes. Jag vill också säga, herr talman,
att vi betraktar vad som i dag sker
som en etapp på vägen till ännu högre
folkpensioner.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Jag ber om ursäkt för att jag
återkommer och ändrar något i mitt
förra anförande, men jag har från andra
kammaren fått veta, att där ställts
yrkande om bifall till motionen nr 240
i andra kammaren, och jag ber att få
framställa samma yrkande, nämligen
att riksdagen måtte besluta att höja nu
utgående blindtillägg från 700 till 1 000
kronor från och med den 1 januari
1954.

Sedan herr talmannen gjort fru Sjöström-Bengtsson
uppmärksam på att,
med hänsyn till formuleringen av ifrågavarande
motion, proposition på bifall
till densamma icke kunde framställas,
lämnades ordet på begäran ånyo till

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s), som
anförde: Herr talman! Enligt vad jag nu
erfarit måste jag — tyvärr — be att få
återta mitt nyss framställda yrkande. Jag
är mycket ledsen över att jag måste göra
det, men det lär av formella skäl vara
omöjligt att få det ställt under proposition.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner

Ang. höjning av folkpensionerna m. m.
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
174 och II: 233; samt 3:o), av herr Persson,
Ola, att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till senare delen
av motionen II: 74.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Berghs under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

Ja — 120;

Nej — 14.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten C hemställt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten D förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 11:75; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten E hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i taxeringsförordningen, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om skattesänkning för gengasdrivna
fordon.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner om sänkning av skatten för fordon,
som drives med användande av inhemskt
fast bränsle.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 84 av
herr Werner in. fl. och 11:110 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. samt

2) motionen I: 289 av herrar Osvald
och Hansson.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skatten för fordon,
som dreves med användande av inhemskt
fast bränsle, skulle utgå med
hälften av det belopp, varmed skatten
för övriga fordon utginge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 84
av herr Werner in. fl. och II: 110 av herr

Jonsson i Skedsbygd in. fl. om sänkning
av skatten för fordon, som drives med
användande av inhemskt fast bränsle,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen 1:289 av herrar Osvald
och Hansson om lindring av beskattningen
av gengasdrivna fordon icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Werner, Patrick Nilsson
och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 84 av herr Werner
in. fl. och II: 110 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. om sänkning av skatten för
fordon, som drives med användande av
inhemskt fast bränsle, samt motionen I:
289 av herrar Osvald och Hansson om
lindring av beskattningen av gengasdrivna
fordon måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t anhålla om proposition till
nästkommande års riksdag med förslag
till sådana lättnader i beskattningen av
gengasdrivna motorfordon vilka, jämte i
övrigt erforderliga åtgärder, kunde vara
ägnade att stimulera till en vidgad användning
av inhemskt fast bränsle såsom
drivmedel för motorfordon;

II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 84 av herr
Werner m. fl. och 11:110 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. om sänkning av
skatten för fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle, samt
motionen I: 289 av herrar Osvald och
Hansson om lindring i beskattningen av
gengasdrivna fordon i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville efter närmare övervägande av vad i
motionerna samt av reservanterna i det
föregående anförts för riksdagen fram -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

lägga de förslag, vartill detta övervägande
kunde föranleda; samt

2) att samtliga ifrågavarande motioner
måtte, till den del de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
under punkt 1) föreslagit, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr WERNER (bf): Herr talman: Frågan
om att i viss mån kunna ersätta
det importerade flytande motorbränslet
med inhemskt fast bränsle är inte av
nytt datum. Redan under 1930-talet behandlades
frågan av riksdagen gång efter
annan, och jag vill erinra om att år
1938 genomfördes en viss lättnad i beskattningen
för gengasdrivna motorfordon
för att därigenom stimulera till en
ökad användning av det inhemska
bränslet. När kriget bröt ut år 1939 var
nog hela nationen synnerligen tacksam
över att vi hade att tillgå detta ersättningsbränsle,
förutan vilket hela vårt
näringsliv skulle ha kommit att förlamas
under krigsårens avspärrning. Genom
ytterligare beslut vid 1940 års riksdag
befriades de gengasdrivna motorfordonen
helt och hållet från fordonsskatten,
men det befanns sedan av statsfinansiella
skäl vara nödvändigt att återinföra
en viss beskattning för att därmed
få nödvändiga medel för vägunderhållet.

Efter kriget har vi — kanske därför
att vi är en nation som inte gärna vill
veta av några besvärligheter —- funnit
lämpligt att helt och hållet övergå till
importbränslet, de fossila oljorna. Jag
vill erinra om att importen av dessa företer
ett stigande crescendo. Från år
1950 till 1951 utvisar siffrorna för importen
av det fossila bränslet en ökning
på inte mindre än 700 miljoner kronor,
och vi är alltså nu uppe i en total importsiffra
på omkring en och tre kvarts
miljard kronor.

Ur nationalekonomisk synpunkt gäller
frågan, om vi ändå inte borde söka
att i viss omfattning på något sätt finna
ersättning för denna import, kanske inte
i större omfattning, men i varje fall
så att vi hade en reserv att tillgå om det

skattesänkning för gengasdrivna fordon,
skulle hända något ute i världen. Vi frågar
oss nog med oro vad som annars
skulle inträffa, sedan vi väl har skrotat
ned alla våra gengasaggregat, när våra
reservlager av flytande bränsle förbrukats
och vi på nytt måste sätta i gång en
produktion, vilket väl kommer att bli så
mycket svårare som industrien i ett sådant
läge skulle ha många andra uppgifter
att fylla. Det är den frågan som
vi genom våra motioner har velat sätta
i förgrunden — angelägenheten av beredskap
vid en avspärrning — och
samtidigt frågan om vad som kan sparas
till nytta för vår handelsbalans, i
den mån vi utnyttjar inhemskt fast
bränsle som drivkraft.

Inom utskottet har i diskussionerna
kunnat påvisas, att tekniken har gått
framåt på gengasområdet. Man har förbättrat
aggregaten och gjort dem användbarare,
gengasförgiftningsfaran är
mindre, och här finns en möjlighet att
använda fast bränsle i större utsträckning,
om vi bara kan skaka av oss något
av den bekväma lojhet, som i hög
grad börjar bemäktiga sig nationen.

Vi motionärer har i utskottets motivering
fått stöd för våra synpunkter,
och denna motivering utgör i själva verket
en mycket användbar grund för ett
yrkande om bifall till motionerna. Därför
har vi med förvåning konstaterat,
att utskottet har gjort en tvärvändning
när utskottet kommit till sin hemställan
och yrkat, att man inte skall göra någonting.
Vi är inte nöjda med detta utskottets
slutyrkande, utan vi vågar hemställa
till kamrarna att i sin prövning
åtminstone gå så långt som begäres i de
reservationer, som har avgivits av mig
och mina partikamrater, och också i reservationerna
— med ungefär samma
innehåll — av högerns företrädare
inom utskottet.

Jag har förvånat mig över att mycket
framskjutna ledamöter av folkpartiet,
vilka har hyst samma uppfattning som
vi motionärer, inte har funnit det
minsta stöd hos sina partikamrater
inom utskottet. Det kommer kanske någon
förklaring härtill i den kommande
debatten. Vi vidhåller att det här gäller

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

en angelägen beredskapsfråga och en
fråga av mycket stor nationalekonomisk
räckvidd. Avfallsvirke! i våra lövskogar
visar en tillväxt, som rör sig om några
miljoner kubikmeter per år. Det bör ur
skogsvårdssynpunkt komma bort ur skogen,
och det kan också användas som
ett billigt bränsle för den tyngre trafiken
och kanske också för motordriften
inom jordbruket. Man kan inte finna
den minsta anledning till att en beskattning,
som drabbar motortrafiken ganska
hårt, skall upprätthållas till sin fulla
effekt när det gäller gengasdriften. Jag
tycker att här skulle föreligga goda skäl
för statsmakterna att i första hand genom
skattelättnader och även genom
andra åtgärder ge en stimulans till att i
större utsträckning än nu använda de
bränsleresurser som vi har inom landet.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid dessa synpunkter. Jag
skall be att få hemställa om kammarens
bifall till den reservation, som har avgivits
i ärendet av mig med flera.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Den som studerar det föreliggande utskottsbelänkandet
och uppmärksammar
de båda reservationerna kan fråga sig,
varför det egentligen behövts två reservationer
— de erbjuder ju så stora likheter.
Jag kan nu, herr talman, inte besvara
den frågan. Men jag kommer nog
fram till att det ändå föreligger en viss
skillnad mellan bondeförbundsreservanternas
och högerreservanternas inställning.

Av utskottsbelänkandet framgår, att
alla är mycket angelägna om att kunna
falla tillbaka på gengasdriften, när det
gäller vår beredskap, särskilt då den militära
beredskapen och folkförsörjningen.
Motionärerna, utskottsmajoriteten och reservanterna
understryker ju var på sitt
sätt betydelsen härav.

I själva verket förhåller det sig också
så, att man kan räkna med att på detta
område försiggår en experiment- och
försöksverksamhet av inte föraktliga
mått. Det skulle vara ägnat att utlösa
tillfredsställelse, om man kunde känna

sig förvissad om att denna verksamhet
även vinner stöd och uppmuntran ifrån
det allmännas sida. Det kan hända att
så sker i någon form, men det har i varje
fall icke inom utskottet kunnat konstateras.

När det gäller att ta konsekvenserna
av den inställning, som till äventyrs hyses,
går man inom utskottet till väga på
olika sätt. Utskottsmajoriteten understryker,
hur angelägen frågan är, och därtill
nämnas en del antydningar om i vilket
läge vi faktiskt skulle komma att försättas
i händelse av en avspärrning, exempelvis
på grund av krig, även om vi inte
vore direkt engagerade däri. Utskottet
överraskar dock med att till slut stanna
för den ståndpunkten, att strävandena
på detta område befordras bäst och effektivast
genom att man avvisar motionerna,
om man då kostar på sig en mycket
välvillig motivering!

Reservationen från bondeförbundshåll
är kanske inte så alldeles följdriktig.
Herr Werner in. fl. åberopar bland annat
följande uttalande från utskottets sida:
»Utskottet ställer sig emellertid synnerligen
tveksamt till huruvida ett genomförande
av den utav motionärerna yrkade
lättnaden i beskattningen för de
gengasdrivna fordonen skulle på ett mera
verksamt sätt stödja avsedda strävanden.
Utskottet har därvid fäst särskilt avseende
vid det förhållandet, att en skattelättnad
i yrkad omfattning icke torde
för den enskilde fordonsägaren uppväga
de nackdelar som gengasdriften
medför ur andra synpunkter.» Jämför
man detta uttalande med klämmen i reservationen,
att man skall i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om proposition till
nästkommande års riksdag med förslag
till sådana lättnader i beskattningen av
gengasdrivna motorfordon, som kan vara
ägnade att stimulera till en vidgad
användning av inhemskt fast bränsle,
finner man att reservanterna ändock biter
sig fast vid tanken att stimulansen
skall ske genom en sänkning av skatten.

Jag och min medreservant har i och
för sig inte något emot en skattelättnad,
men vi tänker oss också andra åtgärder,
och det hade även utskottet bort komma

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

in på. Det pågår för närvarande en bränsleutredning
av år 1951. Dess uppgift är att
ge riktlinjer för bränsleproblemets lösning
ur ekonomiska, handelspolitiska och
beredskapsmässiga synpunkter, och målet
för utredningens arbete skall vara att
framlägga en plan för landets bränsleförsörjning,
i första rummet en tioårsplan.
När man talar om bränsle i det
sammanhanget, menar man inte blott fossilt
bränsle utan också flytande bränsle.
Utredningen har redan tagit en del initiativ,
som också kan sägas ha givit positiva
resultat.

Jag och min medreservant har menat,
att det inte är tillräckligt att blott bita
sig fast vid frågeställningen skattelindring
eller icke skattelindring för motorfordon,
som är gengasdrivna. Man bör
se saken i ett något vidare sammanhang,
och Kungl. Maj:t bör därför sättas i
tillfälle att mera ingående överväga
hithörande spörsmål med utgångspunkt
från innehållet i motionerna och vad
utskottet även har anfört. Det kan ju
hända, att sådana synpunkter framkommer
genom exempelvis riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
att man kan få nya perspektiv. Det
kan också hända, att Kungl. Maj:t därigenom
kan finna lämpligt att underställa
riksdagen förslag som går något längre
och kan medföra en större effekt i fråga
om utvecklingen på gengasområdet än
vad motionärerna har vågat förutsätta.

Från antydda utgångspunkter, herr talman,
ber jag få hemställa om bifall till
den av mig och herr Nilsson i Svalöv
avgivna, till utskottsbetänkande! fogade
reservationen.

Herr WERNER (bf) kort genmäle: Herr
talman! Av gammal erfarenhet vet jag,
att det är mycket svårt att i detaljerna
komma på samma linje som herr Velander
när det gäller att tillfredsställa hans
mycket noggranna tolkningar av ett
språkinnehåll, men det väsentliga är väl
ändå att vi i det slutliga syftet är av
samma uppfattning.

.lag medger att vi har bibehållit utskottets
yttrande när utskottet säger, att

skattesänkning för gengasdrivna fordon,
»utskottet har därvid fäst särskilt avseende
vid det förhållandet, att en skattelättnad
i yrkad omfattning icke torde för
den enskilde fordonsägaren uppväga de
nackdelar som gengasdriften medför ur
andra synpunkter.»

Detta är ju riktigt, liksom också att enbart
en skattelättnad inte leder till den
stimulans som vi anser vara önskvärd.
Det är därför vi i vår reservation lagt till
orden »jämte i övrigt erforderliga åtgärder».
När vi begär att få en proposition
med förslag om skattelättnader för
gengasdrivna motorfordon till nästa års
riksdag, är vi medvetna om att även
andra åtgärder behöver vidtas, och det
tror jag att herr Velander själv alldeles
nyss också förklarade sig anse.

Jag kan inte förstå att vi skall behöva
tvista om dessa saker. Tvärtom är det
väl så, att vi avser att uppnå samma
resultat, nämligen att åtgärder med hänsyn
till beredskaps- och andra försörjningssynpunkter
skall genomföras som
kan leda till att det inhemska motorbränslet
i ökad omfattning kommer till
användning.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Till det senaste anförandet vill jag endast
säga, att eftersom herr Werner är
beredd att ansluta sig till de åtgärder,
som, enligt vad jag har anfört, åsyftas
med den reservation, som avgivits av
mig och herr Nilsson i Svalöv, och det
är alldeles klart, att sådana åtgärder icke
åsyftas i den reservation, som har avgivits
av herr Werner m. fl., då bör väl
konsekvensen bli den, att herr Werner
och de, som har samma inställning som
han, biträder den reservation, som avgivits
av mig och herr Nilsson i Svalöv.

Herr WERNER (bf) kort genmäle: Herr
talman! Att vi inte i vår reservation
skrev det, som herr Velander här syftar
på, berodde på att det yrkandet ligger
något utanför motionernas ram. Det förelåg
därför en viss tvekan, huruvida talmannen
skulle kunna ställa proposition
på ett sådant yrkande, som syftade vidare
än motionerna.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! I
egenskap av motionär vill jag först uttala
min tillfredsställelse över den positiva
inställning till själva sakfrågan som
utskottet här har haft. Denna positiva
inställning tar sig uttryck både då utskottet
talar om gengasdriftens betydelse
för landets försvarsberedskap och då
utskottet säger att det är en angelägen
uppgift för det allmänna att stödja pågående
strävanden att befrämja utvecklingen
på gengasdriftens område. Den
positiva inställningen tar sig också uttryck
i att utskottet tämligen utförligt
återgivit den argumentering som framförts
i motionerna.

Då nu utskottet ändå inte ansett sig
kunna tillstyrka bifall till åtgärder av
det slag, som motionärerna har föreslagit,
kan jag inte se någon annan förklaring
till detta än att utskottet har förbisett
en del av de argument som anförts
till förmån bl. a. för nedsättning av
fordonsskatten.

Utskottet säger att frågan om landets
beredskap på försvarets och folkförsörjningens
område närmast bör ankomma
på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och att det är nämndens uppgift
att på detta område tillvarata de
allmänna intressena. De personer, som
för närvarande sysslar med ifrågavarande
arbeten, är emellertid av den uppfattningen
att det inte räcker med att
man har ett antal specialister, till exempel
inom försvaret, som ägnar sig åt
gengasdriftens problem, utan att det
också behövs att man bland allmänheten
i viss utsträckning får tillfälle att pröva
de nya konstruktionerna på gengasdriftens
område i praktiken, såsom också
har framhållits i motionerna. Det är
även av vikt att reparationsverkstäderna
hålls åtminstone i någon mån förtrogna
med de arbeten som måste utföras på
gengasfordon. Det är för att uppnå en
beredskap även i det avseendet som vi
motionärer menar att det skulle vara
befogat att genomföra en lindring av
fordonsskatten i detta fall.

Utskottet har den uppfattningen att
en sådan sänkning av fordonsskatten
inte skulle komma att betyda någonting,

därför att gengasdriftens nackdelar är
så stora att även en viss sänkning av
skatten sannolikt inte skulle leda till någon
ökad användning av gengasdrivna
fordon. Om det förhöll sig på det sättet,
skulle emellertid en sådan skattelättnad
heller inte betyda någonting ekonomiskt
för staten. Men de, som sysslar med
dessa frågor, anser att en sådan skattelindring
kanske i alla fall skulle kunna
ge till resultat att något fler gengasbilar
kom i praktisk användning. Säkerligen
skulle det inte bli många, och det blev
därför inte några stora belopp som staten
ginge förlustig. Men det skulle ändå
kunna ge något resultat.

Till det föreliggande utlåtandet har
fogats två reservationer, och som motionär
ställer man sig då frågan, vilken
av dessa reservationer man bör ansluta
sig till. När jag jämför dem, finner jag
alt reservationen av herr Werner in. fl.
genom uttalandet, att det bör närmast
ankomma på riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap att stödja pågående
experimentarbeten och tillvarataga
de allmänna intressena, i viss mån begränsar
framställningens syfte till vad
som hör till riksnämndens verksamhet.
Däremot krävs det i den av herrar Veländer
och Nilsson avgivna reservationen
olika åtgärder i syfte att stärka beredskapen
och främja användandet av
gengasdrift. Jag måste därför, herr talman,
för min del yrka bifall till den av
herrar Velander och Nilsson avgivna reservationen.

Herr Werner ställde den frågan, vad
anledningen kunde vara till att folkpartiets
representanter i utskottet inte ställt
sig bakom den av herr Hansson och mig
väckta motionen. Jag kan bara svara,
att jag inte har någon förklaring att ge.
Jag kan endast djupt beklaga att så inte
skett.

Jag yrkar, herr talman, med dessa ord
bifall till den av herrar Velander och
Nilsson avgivna reservationen.

Herr FALK (s): Herr talman! Såsom
redan har framgått av den här förda debatten
är både utskottsmajoriteten och

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

reservanterna i sak ense om denna frågas
stora betydelse ur beredskaps- och
folkförsörjningssynpunkt. Vi är alltså
medvetna om det läge, vari vi kan komma
i händelse av avspärrning och dålig
beredskap på detta område. För att avhjälpa
den brist, som vi alla anser finnas,
föreslår motionärerna skattelättnad
för gengasdrivna fordon. TJtskottsmajoriteten
anser emellertid att en dylik åtgärd
icke skulle leda till det åsyftade
målet.

Vi har inom utskottet haft tillgång till
sakkunnigt folk på detta område. Det
är för övrigt lätt för envar att konstatera
att den minskning av skatten, som
skulle bli en följd av ett bifall till motionerna,
inte är tillräckligt stor för att
kunna motväga de besvärligheter som
åkare och andra bilägare nödgas ikläda
sig vid övergång till gengasdrift. En dylik
åtgärd medför nämligen en betydande
kapitalinvestering, vartill kommer att
bilen får sämre lastförmåga och dragkraft.
Åkarens dagsinkomster minskar.
Ingen enskild bilägare torde heller våga
sig på att övergå till gengasdrift så länge
som det inte finns någon som helst ordnad
service. Det finns för närvarande
inte några handlare eller servicestationer
som tillhandahåller gengasbränsle.
Om en åkare monterar in gengasaggregat
på sin bil, måste han därför också skaffa
sig ett lager av gengasbränsle, som han
får föra med sig på sina färder.

Vi har inom utskottsmajoriteten även
resonerat på det sättet, att i en sådan
viktig fråga som denna, som rör hela
landets livsnerv i händelse av avspärrning,
är det alldeles uppenbart att den
nämnd som särskilt har att sörja för vår
beredskap, nämligen riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, inte kan
undgå att med största uppmärksamhet
följa detta problem. Det har ju också
skett på så sätt, att det för närvarande
pågår experiment med gengasdrift på
flera håll i landet. Vi vet att man kommit
ganska långt med förbättrade konstruktioner.
Det pågår utprovning ute i
marknaden av olika gengasaggregat dels
i verkstädernas egen regi, dels inom det
militära.

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr S.

skattesänkning för gengasdrivna fordon.

Om man skall kunna få till stånd en
ökad användning av gengasaggregat
måste nämnden för ekonomisk försvarsberedskap
komma med uppslag. Det kan
tänkas att statens järnvägar vid sina billinjer
skulle kunna ordna med gengasdrift
och upprätta en egen service. Det
är även tänkbart att en del större företag,
till exempel domänverket och andra
skogsbolag, skulle kunna göra vissa experiment
inom sina områden. Det må
gärna utgå statsbidrag och statligt stöd
till dylik verksamhet. Men man skall inte
inbilla sig att man genom en så enkel
åtgärd som skattelättnad med 50 procent
på fordonsskatten skulle kunna förmå
enskilda bilägare att påta sig alla de besvärligheter
som är förenade med övergång
till gengasdrift. Det skulle enligt
vår mening innebära att göra saken en
björntjänst om man söker gå fram på
den linjen. Därigenom skulle nämligen
andra initiativ läggas åt sidan i avvaktan
på det resultat, som man kan uppnå
genom denna skattesänkning.

Detta är, herr talman, utskottets motiv
för att avstyrka motionerna. Vi har,
som sagt, klart hänvisat till nämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, som
ju är det organ som måste anses ha det
största ansvaret på detta område och
som bör ta initiativ i sådana situationer
som denna. Med denna motivering
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SöDERQUIST (fp): Herr talman!
Jag kan i allt väsentligt instämma med
vad harr Falk sagt. Han har redan anfört
det huvudsakliga av vad jag har att säga.

.lag vill emellertid gärna framhålla,
att det, såsom både herr Falk och andra
talare redan anfört, icke förekommit någon
som helst meningsskiljaktighet inom
utskottet i fråga om det värdefulla ur
beredskapssynpunkt med den av motionärerna
förordade ökade ansvändningen
av gengasdrift. Alla inom utskottet var
eniga om, att det vore utomordentligt
värdefullt, om man kunde få till stånd
fortsatta experiment med gengasdrift. På
den punkten har det alltså inte före -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

kommit några delade uppfattningar.
Skiljaktiga meningar uppstod först, när
man kom fram till att diskutera effekten
av de åtgärder, som motionärerna
föreslår. Inom utskottsmajoriteten tror
man inte, att motionärernas förslag skulle
få det åsyftade resultatet. Herr Falk
liar nyss förklarat varför utskottsmajoriteten
inte kunde dela motionärernas
uppfattning.

Man har från ett par håll efterlyst
folkpartirepresentanternas inställning till
denna fråga. Jag kan säga, att den sammanfaller
med de synpunkter, som herr
Falk anfört. Vi tror alltså i likhet med
utskottsmajoriteten i övrigt icke att lastbilsägare
och andra bilägare skulle bry
sig om att gå över till gengasdrift bara
därför, att bilskatten sänks med 50 procent.

Vi tyckte dessutom, vilket också herr
Falk framhållit, att det var rimligt, att
statsmakterna på ett eller annat sätt tog
hand om denna fråga, då den faktiskt
är så utomordentligt viktig just ur beredskapssynpunkt.
Vi hade dessutom
den meningen, att om så skedde, skulle
experimenten i fortsättningen kunna
följas på ett helt annat sätt av det allmänna.
Man skulle kunna se dag för dag
och månad för månad, vad de aggregat
har för värde, som man får fram, och
man skulle rent av, såsom herr Falk antydde,
kunna hjälpa till ekonomiskt för
att få ännu effektivare experiment till
stånd.

Det var, herr talman, de skäl, som ligger
till grund för det ställningstagande,
som utskottsmajoriteten har tagit och
som folkpartirepresentanterna till fullo
delat.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Herr
Falk och herr Söderquist säger, att då
utskottet intagit den ståndpunkten, att
det inte tror att en skattelindring skulle
få någon effekt, så har utskottet haft
stöd av sakkunskap. När vi skrev vår
motion, hade vi också stöd av sakkunskap,
och därtill av eu sakkunskap som
arbetar just med gengasdriftsproblem
och som varit sysselsatt därmed i många

år och som har den uppfattningen, att
en skattelindring skulle kunna få betydelse.

Herr Falk säger också, att man kan
inte tänka sig att föra ut gengasdriften
i praktisk användning, därför att det
inte finns några servicestationer; det
skulle utgöra ett hinder. Så länge vi inte
har några servicestationer, skulle vi alltså
inte kunna få några gengasbilar. Men
å andra sidan, herr talman, skulle man
kunna säga, att så länge vi inte har några
gengasbilar, får vi inte heller några
servicestationer för sådana fordon. Då
befinner vi oss i en cirkel, som vi inte
kan komma ur. Någon gång måste vi
bryta den cirkeln. Det hade man kanske
kunnat göra genom att genomföra den
föreslagna skattelindringen och därmed
stimulera användningen av gengasdrivna
fordon.

Herr VELANDER (h): Herr talman! Jag
är förekommen av herr Osvald. Jag
skall därför fatta mig kort.

De båda talesmännen för utskottet utgår
ifrån att alla är på det klara med
angelägenheten av att befordra utvecklingen
på detta område och att det även
är angeläget att statsmakterna på ett eller
annat sätt engagerar sig för att stödja
gengasdriften. Men sedan man nått
så långt, hänvisar man till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och
menar att det ankommer på denna att
tillvarata det allmännas intressen. Man
gör sig dock inte på något sätt underrättad
om vad som göres eller gjorts
från riksnämndens sida, och man antyder
inte heller vad som egentligen bör
göras.

Om utskottet icke velat hålla sig inom
motionernas ram, hade utskottet med
användande av sin initiativrätt kunnat
framföra alla de tankegångar, som utskottet
funnit vara av värde för befordrandet
av den angelägenhet, det här
gäller. Det har emellertid utskottet inte
sökt göra ens på något sätt. Kanske har
under diskussionen någonting sagts i
den stilen, att utskottet då skulle ha
kommit in på ett område, som inte hör

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

bevillningsutskottet till. Jag tycker emellertid,
att man inte behövt känna någon
så förfärligt stor rädsla därför och att
man därtill kunnat resonera sig fram
till även en i sak positiv utformning av
utskottets kläm. Och det svagaste av allt
det är, att utskottets talesmän här tar
upp ett resonemang om en skattelättnad
kan ha betydelse eller icke.

Herr FALK (s): Herr talman! Herr Osvald
påstod att motionärerna vid avfattande
av motionen haft tillgång till
sakkunnigt folk, som många år sysslat
med frågor om gengasdrift och som var
mycket kunniga på området, tydligen i
motsats till den sakkunskap, som utskottet
haft tillgång till och som kommit
till ett rakt motsatt resultat.

Ja det är tyvärr ofta som sakkunskapen
kommer till rakt motsatta slutsatser!
Det ser man nästan dagligdags. I det
här fallet har utskottet resonerat med
åkeriägare, som i sin dagliga gärning
sysslar med dessa saker och som har
erfarenhet av gengasdrift och icke gengasdrift
och som känner både för- och
nackdelar, både kostnadssidan och inkomstsidan.
I varje fall vi inom utskottet
har litat på denna sakkunskap.

Nu säger herr Osvald, att vårt resonemang
om att det inte finns service är
ohållbart, därför att om vi inte får gengasdrift
så får vi aldrig någon service.
Men herr Osvald tror väl inte, att det
kommer att utbildas en serviceorganisation,
om det blir ett 50-tal bilar i detta
land som kör med gengas? Därtill fordras
naturligtvis en mera allmän övergång
till gengasdrift. Jag sade i mitt tidigare
anförande, att det däremot kunde
tänkas att stora företag, statens järnvägar
med sina bussar eller andra stora
bolag, kan ordna med egen service,
och där kan experimenten kanske komma
till stånd.

När reservanterna klandrar oss för
att vi hänvisat till nämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, förstår jag inte
varför reservanterna inte kan acceptera
den tankegången, att detta är den myndighet,
som i första hand har ansvaret

och som bör taga initiativ. Är det ett
misstroende mot denna nämnd, som
föranleder reservanterna att begära en
skrivelse till Kungl. Maj:t i denna fråga?

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
skulle bara vilja understryka en sak,
som redan påpekats från utskottets sida,
nämligen att motionärerna ju i båda
fallen närmast avsett en sänkning
av fordonsskatten, men att reservanterna
i båda fallen praktiskt taget lämnar
sänkningen av fordonsskatten ur sikte
och inriktar sig på en allmän undersökning
av hur man skall kunna stödja
gengasdriften ur försvarssynpunkt här i
landet.

Jag vill erinra om att herr Werner
och hans kamrater har varit med om
utskottets alla tvivelsmål om att man
beskattningsvägen skall komma någonstans
i detta fall. De tar visserligen med
i sitt yrkande, att Kungl. Maj:t skall undersöka
möjligheterna att sänka skatten,
men jag tror att huvudpunkten i
deras reservation ligger i orden »jämte
i övrigt erforderliga åtgärder», som syftar
utanför beskattningsfältet.

Herr Velander och herr Nilsson i
Svalöv har i sin motivering inte nämnt
ett ord om själva skatten utan bara talat
om att gengasdriften kräver en särskild
uppmärksamhet från statsmakternas
sida och att här får undersökas, vilka
olika åtgärder som kan vidtas för att
stödja olika strävanden av myndigheter
och enskilda att främja utvecklingen på
gengasdriftens område. De har alltså i
sin motivering helt och hållet lämnat
frågan om en skattesänkning åt sidan.
Därmed erkännes att motionerna, som
haft ett skattesänkningssyfte, av reservanterna
övergivits såsom skattemotioner.
De har i stället fått en syftning,
som närmast pekar mot statsutskottets
arbetsområde.

När man här säger att bevillningsutskottet
kunnat använda sitt initiativ,
vill jag säga, att bevillningsutskottet väl
inte rimligen kan använda sitt initiativ
för att föreslå riksdagen åtgärder, som
närmast kräver en behandling från ett

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om skattesänkning för gengasdrivna fordon.

helt annat utskotts sida, med de erfarenheter
som detta har för stödjandet av
den ena eller andra grenen av kommunikationsväsendet.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
bara angiva som min och jag tror utskottets
mening, att detta visserligen är
frågor som får tagas upp, men som får
tagas upp i en annan ordning.

Utskottet och reservanterna är ense i
fråga om hela sin syn på detta spörsmål
och de är i grund och botten också
ense om — det visar reservanternas motiveringar
och deras klämmar ■— att
skattesänkningen i detta fall ingenting
betyder. Med ett sådant sätt att se på
saken tror jag att utskottet handlat fullt
riktigt, när det avstyrkt motionerna.

Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Herr
Falk ställde nyss frågan, om motionärernas
uppfattning var uttryck för ett misstroende
mot riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Så är ingalunda fallet,
utan vi har tvärtom i motionerna pekat
på vad som gjorts av riksnämnden.
Det är värdefullt och uppskattas till
fullo.

Men vad vi har velat fästa uppmärksamheten
på är att detta inte räcker. Vi
måste få gengasdriften ut i praktiken.
Och den sakkunskap, som vi motionärer
därvidlag åberopar, är personer som under
många år har sysslat med gengasdriftens
problem. Om man vänder sig
till åkeriägare, kan man säkerligen få
många olika svar, beroende på i vilken
del av landet man frågar.

Före kriget hade vi en sådan reduktion
av fordonsskatten som här föreslås,
och detta föranledde en ökning av fordonsbeståndet
med gengasaggregat. Det
finns därför all anledning att tro, att en
liknande åtgärd nu skulle få samma effekt,
i all synnerhet som gengasaggregaten
numera är bättre konstruerade än före
kriget.

Herr WERNER (bf): Herr talman!

Efter herr Sjödahls sista anförande kan

jag inte undertrycka mina tvivel på hans
förmåga att rätt läsa och uppfatta vad
som står skrivet. Jag betraktar eljest
herr Sjödahl som en mycket skicklig
språkman, men nog är det litet underligt
när han inte förstår yrkandet att
riksdagen i anledning av motionerna
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla
om proposition till nästkommande års
riksdag med förslag till sådana lättnader
i beskattningen av gengasdrivna motorfordon
vilka, jämte i övrigt erforderliga
åtgärder, kan vara ägnade att stimulera
till en vidgad användning av inhemskt
fast bränsle såsom drivmedel för motorfordon.
Den inskjutna lilla bisatsen i detta
yrkande innebär ju endast ett påpekande,
att det kan krävas ytterligare åtgärder.
Men att yrkandet klart överensstämmer
med motionsyrkandet finns det
ingen anledning att ifrågasätta.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag skall inte bestrida herr Sjödahls uppfattning,
när han här yttrar, att utskottet
har alldeles rätt och att dess resonemang
är det enda logiskt riktiga. Dock skulle
jag vilja tillåta mig den blygsamma erinran,
att, när herr Sjödahl säger, att reservationen
går utanför motionerna, han
väl ändå har bortsett från vad som är
motionernas syfte. Detta markeras till
sitt innehåll, då utskottsmajoriteten understryker,
att det bör vara en angelägen
uppgift för staten att som ett led i
olika åtgärder i syfte att stärka vår försvarsberedskap
stödja pågående strävanden
av både myndigheter och enskilda
att befrämja utvecklingen på gengasdriftens
område. Motionärerna avser att detta
syfte skall tillgodoses genom skattelättnaden,
och följaktligen ställes denna
med hänsyn till motionernas innehåll i
förgrunden även i reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
skulle till herr Werner vilja säga, att han
visserligen i reservationen har ett yrkande
om lättnader i beskattningen av gengasdrivna
motorfordon, men att han i
motiveringen framför alla argument som

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

över huvud taget kan åberopas för att
en sänkning av skatten egentligen inte
skulle betyda någonting alls.

Vad beträffar herr Velander, så har
han varken i sin motivering eller i sitt
förslag till skrivelse nämnt ett ord om
skattelättnad. Det är talande nog, herr
talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Werner,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Velander, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Nilsson
i Svalöv vid betänkandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Werner äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 12 antager bifall
till herr Velanders yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

skattesänkning för gengasdrivna fordon.

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Werners yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 42;

Nej — 56.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Werner m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 85;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om avskaffande av rätten till avdrag för representation.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning
av väckt motion om skattebefrielse
för vissa litterära stipendiestiftelser,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om avskaffande av rätten till avdrag för
representation.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av rätten att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för representation.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 272 av herr Anderberg
in. fl. samt II: 372 av herrar Ekdahl och
Jönsson i Gärds Köpinge hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i skattelagarna, att avdrag
för representation icke skulle kunna
medgivas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:272 av herr Anderberg m. fl. samt
II: 372 av herrar Ekdahl och Jönsson
i Gärds Köpinge om avskaffande av rätten
att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för representation icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Einar Eriksson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Anledningen till att jag fogat en
blank reservation till förevarande utskottsutlåtande
är, att jag helt sympatiserar
med den principiella syftning, åt
vilken motionärerna liar givit uttryck.
Att jag inte har kunnat reservera mig
till förmån för motionärernas yrkande,
beror på att motionärerna har hemställt
om ett definitivt besked av riksdagen,
huruvida avdrag för representation skall
medgivas eller icke. Jag anser att frågan
är så pass komplicerad, att riksdagen
nog knappast kan avgöra den med mind -

re än att frågekomplexet blir föremål
för utredning.

Jag kan inte heller riktigt gå med på
utskottets skrivning, eftersom utskottet
enligt min mening något för ensidigt
sysslar med den representationskostnad,
som kan gälla löntagare eller inkomsttagare
av tjänst. Jag är i likhet med utskottet
alldeles övertygad om att den
formen av representationskostnader säkerligen
blir föremål för en mycket restriktiv
prövning av taxeringsmyndigheterna.
Men vad motionärerna särskilt
framhåller och som jag tror också är
den fråga, som är mest iögonenfallande,
gäller vad som kan kallas för företagsrepresentation.
Jag vill ingalunda förneka
att företagen har en legitim representationsskyldighet,
men man kan enligt
min mening ställa frågan, huruvida
denna representation skall betraktas såsom
en driftkostnad och därmed såsom
avdragsgill omkostnad. Det kan — ehuru
jag inte har något skäl att hysa överdriven
misstänksamhet — naturligtvis
tänkas att företagen är mindre måna om
att begränsa sin representation, när omkostnaden
betraktas som avdragsgill, än
om representationskostnaderna skulle
anses såsom icke avdragsgilla.

Eftersom skattetrycket är för alla
mycket hårt, kan det naturligtvis ur
många synpunkter anses vara nästan
stötande att veta att företagen har denna
möjlighet att få avdrag för sina representationskostnader
även i fall där
representationskostnaderna uppgår till
ganska betydande belopp. Tyvärr finns
det också faktiskt företagare som offentligen
ger uttryck för att de kan kosta
på sig en mera vidlyftig representation
nu, eftersom staten bidrar till kostnaderna
med ungefär halva beloppet. Jag
vill, herr förste vice talman, understryka
att jag nog anser att sådana uttryck
från vissa företagare, som jag hoppas i
varje fall utgör ett litet fåtal, ger vid
handen att vederbörande hör till de
mindre nogräknade.

Herr förste vice talman! Jag skulle ha
velat ställa ett yrkande gentemot utskottets
hemställan, som skulle gå ut på
att bringa denna fråga till en vidare

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om avskaffande av rätten till avdrag för representation.

prövning, men eftersom jag inte har någon
grund för ett sådant yrkande och
då motionärerna här kräver definitivt
besked från riksdagen, vill jag, herr
förste vice talman, inte ställa något yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
instämde herr Hesselbom.

Herr FRANZON (s): Herr förste vice
talman! Den föreliggande frågan är ju
inte direkt ny. Såsom utskottet här har
redovisat, har frågan varit föremål för
behandling av riksdagen vid två tillfällen,
och de då väckta motionerna har i
enlighet med vad utskottet föreslagit
inte föranlett någon riksdagens åtgärd.
Motionärerna i år liksom föregående år
bestrider inte att representation i vissa
fall kan vara nödvändig, utan de vill
endast hävda att avdrag för representation
inte skall medgivas, och det är därom
tvisten står.

Vad det gäller löntagare och inkomsttagare
av tjänst är det naturligtvis ganska
lätt för en skattemyndighet att pröva,
i vad mån denna representation är skälig
och om representationen är nödvändig
för inkomstens förvärvande, ty
tjänstinnehavaren måsto på deklarationen
ange med hur stort belopp han yrkar
avdrag för denna representation.
Det är riktigt, såsom herr Eriksson också
anger, att rörelseidkare i regel bokför
representation såsom omkostnader,
och det är synnerligen svårt för en taxeringsmyndighet
att kontrollera avdrag
för denna representation med mindre
det blir en s. k. bokföringsgranskning.

Jag måste som företagare säga, att det
är riktigt att det är en gammal vana, att
affärsmän skall ha representation. Men
jag anser inte att herr Eriksson är inne
på rätt bana, när han liksom motionärerna
säger, att ingen affär kan påbörjas
eller avslutas, om det inte blir representation.
Den representation som förekommer
äger nog i regel rum, när en affär
är avslutad. Så har det varit i många
år, och taxeringsmyndigheterna har

medgivit ett visst avdrag därför. Jag får
ju säga, att även statliga verk har representation,
liksom också kommunala
verk. Jämförelsen kanske haltar något,
eftersom man då inte kan tala om omkostnader
för intäktens förvärvande,
men representationen hos statliga och
kommunala verk anses höra till god ton
och tillför verket en viss goodwill, eftersom
den skapar personliga kontakter,
som man kan ha nytta av i framtiden,
om någon ny fråga uppkommer. Då
man erkänner denna praxis, som kommunalmän
och representanter för statliga
verk tillämpar, kan det med fog
frågas, om inte det enskilda näringslivet
och löntagare, som har anslag för
representation, bör få göra avdrag för
representationskostnader.

Jag vågar också påstå, att företagarna
många gånger nog inte skulle högre
önska än att få slippa representationsskyldigheten,
både av ekonomiska och
kanske inte minst av personliga skäl.
Ingen företagare representerar gärna
enbart för sitt nöjes skull, men vi som
gör affärer har blivit vana vid den här
saken, och när konkurrenterna representerar,
måste man själv göra det, om
man vill behålla sin kundkrets. Det är
naturligtvis här bara fråga om vad som
kan vara en rimlig representationskostnad.

Motionärerna har talat om att det
funnits företag, som representerat för
belopp upp till 10 000 kronor, och att
det förekommit middagar och luncher,
där varje kuvert kostat 100 kronor. Jag
tror säkert, att det förekommit så omfattande
representation, men i den mån
sådana belopp kommit under taxeringsmyndigheternas
ögon, är jag övertygad
om att avdrag medgivits endast för en
mindre del av vad representationen
verkligen kostat. Endast det belopp,
som kan anses ha varit nödvändigt för
intäktens förvärvande, får ju avdragas.

När det speciellt gäller rörelseidkare
vill jag framhålla, att det många gånger
är ganska svårt att draga upp gränsen
mellan representationskostnader och
andra driftkostnader, som rörelseidkaren
äger avdraga.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om avskaffande av rätten till avdrag för

Jag kan inte instämma med herr
Eriksson, då han säger att utskottet har
skrivit ganska ensidigt. Utskottet har
endast hänvisat till den utredning, som
nu bedrivs av 1950 års skattelagssakkunniga
och som även berör frågan i
vad mån en innehavare av tjänst i fortsättningen
skall få ett högre eller lägre
avdrag för representation. Vad vi trycker
på är att man inte ensidigt bör säga,
att löntagare, som öppet visar sin representationskostnad
i sin deklaration,
skall förvägras avdrag för densamma,
medan rörelseidkare, som icke anger
kostnaden för representationen, får avdrag
för denna. Jag tror att kammarens
ledamöter skall hålla med mig om att
om ett ingripande skall ske, bör det beröra
alla. Det är svårt att på detta område
få den rätta överblicken. Med den
inställning, som skattemyndigheterna —
både de lokala och prövningsnämnderna
— har, tror jag att det är lyckligast
att man fortsätter på den inslagna vägen
och därvid liksom tidigare är mycket
restriktiv när det gäller representationens
omfattning. Att helt och hållet
komma ifrån den tror jag inte går för
närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERBERG (s): Herr förste
vice talman! Från motionärernas sida
har det framhållits, att man borde taga
upp denna fråga till behandling och undersöka,
om man inte kunde finna en
väg att komma ifrån de stora avdrag
för representation som nu görs. Utskottet
har ju i sitt utlåtande liksom utskottets
talesman här redogjort för sina synpunkter.
I slutklämmen har utskottet erinrat
om att 1950 års skattelagssakkunniga
skall göra en översyn av bl. a. denna
fråga, men jag bär liksom reservanten
fäst mig vid att man därvid har sagt,
att det särskilt gäller avdrag för representationskostnader
i förvärvskällan inkomst
av tjänst. Ja, det är nog gott och
väl — det är många som har inkomst av
tjänst som gör dessa avdrag, men det
är också många bolag och enskilda företagare
som gör dessa avdrag redan på

representation.

omkostnadskontot, så att man inte får
reda på dem utan bokföringsgranskning.
Folk reagerar mycket starkt mot att vissa
människor skall ha möjligheter att göra
dessa stora avdrag från sina inkomster.
Avdrag för cykelslitning kan man sitta
och pruta ned från 100 till 60 kronor,
och värdet av besparade levnadskostnader
vid bortovaro från hemmet ändrar
man ofta, men när det gäller dessa representationskostnader
eller gästpengar, som
de ibland kallas, är det fråga om rätt
stora summor, och då har skattemyndigheterna
mycket svårt att vara restriktiva.

Jag har sett på regeringsrättens utslag
på detta område för de sista åren, och
jag fann t. ex. ett fall, där den skattskyldige
begärde 77 000 kronor i avdrag
för representationskostnad och fick
21 306 kronor av beskattningsnämnderna
och 15 000 kronor av regeringsrätten.
Detta var visserligen ett särfall, men
det är ofta mycket svårt att nedsätta dessa
stora belopp, när man har prejudicerande
utslag från regeringsrätten, och
därför medges betydligt större avdrag
än man kan anse skäligt. Det är ofta
fråga om lyxluncher och andra stora
kostnader, som läggs på det allmänna genom
att man har rätt att göra avdrag
för dem, och den som kommer i åtnjutande
av representationen behöver inte
skatta för denna. Om däremot en anställd
har förmån av lunch från ett företag, så
värderas ju den förmånen, och han får
skatta för den. Yi anser att denna fråga
är av sådan storleksordning, att den bör
hållas öppen och att man, fastän det säkerligen
inte går att få igenom ett beslut
nu, får försöka så småningom komma
fram till att slopa de missbruk som
sker på detta område.

Jag har en del siffror från olika prejudikat,
där man har medgivit avdrag för
representation. Det finns en restaurangnota
på 1 100 kronor från ett enda tillfälle.
Vi som inte rör oss på det planet
förstår ju inte, om det är behövligt med
så stora kostnader för restaurangbesök,
men skillnaden mellan vad som är representation
och vad som är personlig
gästfrihet är mycket svår att draga upp,

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr S.

Om avskaffande av rätten till avdrag för representation.

och vi anser att liksom folk i allmänhet
inte får göra avdrag för personlig
gästfrihet, är det inte heller nödvändigt
att medge dessa stora avdrag.

Herr förste vice talman! Som saken nu
ligger är det givetvis inte möjligt att
få riksdagen att fatta ett beslut i den
riktning som motionen åsyftar, men jag
anser att vi bör följa frågan med uppmärksamhet
och se till, om det inte när
den nya utredningen föreligger kan bli
någon förbättring på detta område. Om
behov föreligger får vi sedan återkomma
och se, om inte riksdagen och bevillningsutskottet
vid ett senare tillfälle
kan finna en framkomlig väg.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Det förvånar mig att motionärerna
föreslår, att man skulle ta bort
hela representationsavdraget, så att man
inte skulle få rätt till något avdrag i sådant
hänseende. Om vi ser på affärsvärlden,
och särskilt om vi tänker på
alla de utländska uppköpare och andra
gäster som kommer hit till Sverige, kan
vi nog inte komma ifrån att företagen
måste ha en viss representationsskyldighet.
Sådant förekommer i andra länder,
och det skulle se ganska märkvärdigt
ut, om det vore annorlunda här.
Företagen kan väl kanske klara ut det
själva, men nog är det en utgift som de
har för att förvärva sina inkomster,
t. ex. då det gäller att avsluta ett köp,
och då tycker man att ett avdrag bör
vara motiverat, om det håller sig inom
rimliga gränser. Representation i hemmen
godkänns numera inte av skattemyndigheterna.
Det är självklart att avdragen
ibland går till överdrift, men jag
tror, herr talman, att de i genomsnitt
inte är så förfärligt vidlyftiga här i landet,
att vi har anledning att som motionärerna
föreslagit helt vägra dessa avdrag.
Det kan ju vara tänkbart, att en
viss översyn är av behovet påkallad,
men jag tror inte att vi skall gå in för
att helt slopa avdragen, och det har ju
också motionärerna avstått ifrån.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Denna fråga är ofta föremål för offentlig
uppmärksamhet. Jag vill gärna hålla
med herr Eriksson om att det ibland förekommer
överdrifter i fråga om representation,
och det beklagar vi företagare.
Men man får här akta sig för att kasta
ut barnet med badvattnet, ty en viss representation
innebär en legitim utgift.

Herr Elofsson var inne på frågan om
exporten. Exporthanteringen har mycket
stora och nödvändiga utgifter för representation.
Jag vill särskilt påpeka att
detta gäller handeln med vissa exotiska
länder bortom haven, t. ex. sydamerikanska
stater. När det kommer hit till
landet regeringsdelegationer eller andra
delegationer, som skall göra upphandlingar
här, kräver de ovillkorligen en
mycket stor representation, och det är
nödvändigt att bjuda dem inte bara på
luncher och middagar utan även på logi
på hotell, reser etc. Det är ett svenskt intresse
att genom dylik representation
kunna gynna vår försäljning på utlandet.

Jag vill hålla med herr Franzon om
att det ibland är svårt att dra gränsen
mellan vad som är representation och
vad som inte är det. Om ett industriföretag
vill befrämja sin rörelse och t. ex.
ett företag, som säljer stållinor, vill lära ut
konsten att splitsa linorna, eller ett, som
säljer svetstråd, vill förkovra konsten att
svetsa, brukar sådana företag ofta anordna
kurser i hamnstäderna eller på
andra konsumtionsorter och inbjuda
verkmästare och förmän. Man vill då
också gärna bjuda dem på en middag eller
en lunch, och kostnaden därför anser
jag också vara en synnerligen legitim
utgift, som bör vara avdragsgill.

Jag vill instämma med de föregående
talare, som sagt att vi bör vara försiktiga
med lagstiftning, men att skattemyndigheterna
gärna må vara stränga när
det gäller överdrifter. Även därvidlag är
det emellertid svårt att uppställa några
generella regler såsom att t. ex. en viss
procent av omsättningen får vara representationskostnad
— jag har hört nämnas
något sådant förslag. Ett exportföretag
har mycket större representations -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om avskaffande av rätten till avdrag för
kostnader än ett företag, som endast arbetar
på den inhemska marknaden.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!

När jag lyssnade till herr Anderbergs anförande,
fann jag, att jag inte gärna kunde
erkänna det som ett adekvat uttryck
för vad som faktiskt gäller på detta område.
Detta klarlägges ju på s. 2 i bevillningsutskottets
betänkande i uttalandet
av regeringsrådet Lundevall. Däri hävdas
den uppfattningen, att praxis är mycket
försiktig, när det gäller avdrag för representation.
Utskottet hävdar samma
mening och därtill att denna praxis bör
fortsätta.

När jag säger, att jag har svårt att erkänna
att herr Anderbergs anförande
var ett adekvat uttryck för vad som faktiskt
gäller på detta område, kan det
hända att denna min inställning även
påverkats av vad herr Anderberg anför
i motionen. Om kammarens ärade ledamöter
uppmärksammar s. 3 längst ned i
utskottets betänkande, befinnes, att där
står, att resultatet av den nu gällande
ordningen »bleve, att många skattskyldiga
på en omväg finge avdrag för en
väsentlig del av sina levnadskostnader
utan att taxeringsmyndigheterna hade
möjlighet att vidtaga rättelse. Det gällde
i många fall avdrag på 10 000 kronor och
mera eller mer än genomsnittsinkomsten
i landet. Otaliga vore de fall, där beskattningsnämnderna
stillatigande nödgades
medge avdrag, då representationen
verifierades och visat sig bestå i ren
lyxkonsumtion, exempelvis lunch på
över 100 kronor kuvertet och liknande.»

Jag tycker, att herr Anderberg, när
han jämför detta uttalande med den redogörelse,
som lämnats av regeringsrådet
Lundevall, inte borde kunna undgå
att göra vissa reflexioner. Jag kan ju inte
precisera i vilken utsträckning dessa
stora avdrag förekommer, men personligen
har jag endast uppmärksammat ett
enda fall, där avdraget slutligen kom
att fastställas till ett belopp, överstigande
10 000 kronor. Jag skulle tro, att det
låg vid cirka 15 000 kronor. Men det var
då fråga om ett av landets allra största

representation.

företag, och det framgick av utredningen,
att den som hade att stå för representationen,
var i en mycket livlig kontakt
bl. a. med utländska resenärer, som besökte
Stockholm och som besökte hans
företag. Det kan hända, att liknande fall
har förekommit, det vill jag inte bestrida,
men detta är det enda, som jag har
uppmärksammat. Jag vill gärna säga att,
innan detta representationsavdrag godkändes,
hade presterats en utredning,
som var mycket föredömlig såsom underlag
för bedömandet av dess behörighet.

Jag tror, att människornas sinnen alldeles
i onödan förvirras genom att det
resoneras så utomordentligt lättvindigt
som motionärerna här gjort, och jag har
litet svårt att tänka mig, att herr Anderberg
såsom taxeringsman och ledamot
av prövningsnämnd nödgats, såsom i
motionerna anförts, stillatigande medge
avdrag, då exempelvis representationen
verifierats och visat sig bestå i ren lyxkonsumtion
etc. Om en sådan praxis
verkligen föreligger i Skåne, måste åtminstone
vi »lappar» känna oss mycket
»underliga till mods», när man kan påstå
sådant vara möjligt.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman!
Herr De Geer och jag har precis
samma uppfattning när det gäller representationens
berättigande. Jag sade också
tidigare att representationen är en så
pass viktig del i vårt sätt att umgås både
affärsmässigt och i övrigt att man inte
kan bryta staven över den. Jag har mig
också bekant att näringslivets egna organisationer
har uppmanat sina medlemmar
att iakttaga återhållsamhet på detta
område. Men om jag således medger att
representation kan vara nödvändig i
många sammanhang, skiljer jag mig från
herr De Geer på den punkten, att jag
inte kan, i varje fall inte helhjärtat, acceptera
representationen som en avdragsgill
driftkostnad. Jag fattar nämligen
herr De Geer så att han anser att den
är en driftkostnad, fullt jämställd med
övriga driftkostnader inom ett företag.
Där går skiljelinjen mellan oss.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Tyvärr har jag inte kunnat framställa
något yrkande som skulle kunna gå ut på
närmare prövning av denna fråga.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Bara ett par ord till herr Velander. Vi
i Skåne har inga särskilda lagbestämmelser,
utan där tillämpas precis desamma
som i övriga landet. Vi följer
gällande lag och regeringsrättens utslag.
Jag har intresserat mig för dem och därav
sett, att det i mycket stor utsträckning
har medgivits rätt till avdrag för
representation. Men dessa fall är dock
bara ett litet fåtal. Vi vet ingenting om
alla de fall då det inte har varit någon
bokföringsgranskning och då representationen
kommer på omkostnadskontot.
Jag är ävertygad om att skattemyndigheterna
knappast på något annat område
skulle kunna ha så mycket att hämta
som här, om man hade tillräckligt med
folk och kunde bedriva granskningen
effektivt. Jag kan inte alls följa herr Velander.

Däremot förstår jag mera de synpunkter
herr De Geer framförde. Vi har inte
funnit något sätt att avgöra, vilket representationsavdrag
som är skäligt, utan
har ansett att vederbörande borde få
stå för utgifterna själva. Vem får då betala?
År det en affärsman, får kunderna
betala. År det en fabrikant får de som
köper av honom betala — han måste slå
ut representationen på varupriset. Kan
det vara till gagn för det allmänna med
de stora representationer som ofta äger
rum? Samhället som sådant har ingen
som helst nytta av dem, utan de innebär
en del utgifter, som sedan måste
täckas på olika sätt. Jag skulle inte tro
att samhället bleve lidande av en inskränkning
på detta område.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Herr Anderberg anför, att det säkerligen
inte förekommer någon särskild rättstillämpning
på skatteväsendets område i
Skåne, utan att den är enhetlig landet
över. Om det nu är så, vill jag blott

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.
framhålla, att det avsnitt i motionerna,
som jag tillät mig återge i mitt förra anförande,
inte kan vara adekvat och att
det uppenbarligen inte har med gällande
lag att göra. Det är alldeles klart, att en
sådan rättstillämpning, som skildras i
motionerna, avseende många skattskyldiga,
otaliga fall o. s. v. inte har med
gällande skattelagstiftning att göra. Det
kan icke heller herr Anderberg hävda,
åtminstone inte sedan han har tagit del
av regeringsrådet Lundevalls klarläggande
uttalande.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
grunderna för äkta makars beskattning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 276 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 208 av herr Nilsson i Svalöv
fm. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna införda förslag
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Det i motionerna framställda yrkandet
avsåg en sådan ändring i bestämmelserna
om förvärvsavdrag, att gift kvinna
med inkomst av jordbruk, som hon själv
bedrivit, skulle vara berättigad till dylikt
avdrag i samma omfattning som nu
gällde i det fall, att hon hade inkomst
av rörelse eller eget arbete. Denna av
motionärerna förordade ändring hade
sålunda avseende å taxering till såväl
kommunal som statlig inkomstskatt. Därjämte
hade i motionerna yrkats att gift
man, vars hustru biträdde honom i hans
förvärvsverksamhet — jordbruk eller rörelse
— skulle erhålla rätt till avdrag

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag in. m.
vid den kommunala taxeringen enligt
samma regler som nu gällde vid statsbeskattningen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemstält, att
de likalydande motionerna I: 276 av
herr Ebbe Ohlsson och II: 208 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. angående vissa
ändringar i grunderna för äkta makars
beskattning icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Magnusson och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 276
av herr Ebbe Ohlsson och II: 208 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. angående
vissa ändringar i grunderna för äkta
makars beskattning, antaga de i motionerna
framlagda förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

II) av herrar Werner och Patrick
Nilsson, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr MAGNUSSON (h): Herr vice talman!
Till bevillningsutskottets betänkande
nr 17 har jag tillsammans med herr
Nilsson i Svalöv tagit mig friheten att
avlämna en reservation. Denna går ut
på att riksdagen måtte bifalla den motion
som här föreligger. I denna motion
yrkas att förvärvsavdrag skulle medgigas
även den gifta kvinna som själv bedriver
jordbruk. Dessutom skulle det 300-kronorsavdrag som får göras när en hustru
är mannen behjälplig i hans rörelse
eller hans jordbruk även bli giltigt vid
den kommunala beskattningen. Detta yrkande
överensstämmer med det som från
högerhåll gjordes vid föregående års
riksdag i bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Utskottet säger nu i sitt utlåtande att
förvärvsavdragets utformning i skattelagarna
är att betrakta såsom ett resultat

av en sammanjämkning av olika ståndpunkter.
När denna sammanjämkning
skulle ha förekommit är emellertid obekant,
då såväl i 1949 års skatteutredning
som vid föregående års riksdag olika
meningar från flera håll gjorde sig gällande
i denna fråga.

Utskottet finner vidare att förvärvsavdraget
för gift kvinna i och för sig inte
är önskvärt. Vid olika prövningar har
man emellertid kommit fram till att det
icke kan undvaras i vår skattelagstiftning.
När nu denna möjlighet till avdrag
förefinns i vår lagstiftning är det
ju synnerligen angeläget att man försöker
att skapa rättvisa för de olika grupperna
av samhällsmedborgare. I ifrågavarande
motion framhålles att det icke
kan anses rättvist att en gift kvinna som
själv driver sitt jordbruk förmenas rätten
till förvärvsavdrag, medan däremot
den som driver rörelse skall kunna komma
i åtnjutande av ett sådant avdrag. Den
jordbrukande hustrun bör givetvis även
kunna jämställas med de kvinnor som
har inkomst av tjänst.

Vidare anser vi att 300-kronorsavdraget
för gift man, vilkens hustru är honom
behjälplig i hans jordbruk eller rörelse,
bör få medgivas även vid den kommunala
beskattningen. Det finns inte
något som helst motiv för att man i detta
fall skall skilja på den statliga och den
kommunala beskattningen. Finns det ett
motiv för att avdrag skall få göras vid
den statliga beskattningen, så måste detta
motiv vara giltigt även för den kommunala
beskattningen. Något krångel med
taxeringsarbetet skulle inte heller behöva
uppstå här, alldenstund man redan
för den statliga beskattningen har varit
tvungen att pröva om rätt till sådant avdrag
föreligger för vederbörande. Här
uppstår sålunda icke något som helst
merarbete. Skattebortfallet för kommumunerna
är heller inte av den storleksordningen
att det bör lägga hinder i
vägen.

Ur rättevisesynpunkt finner jag det
därför angeläget att denna ändring nu
göres i våra skattelagar, så att likställighet
uppstår emellan dessa olika grupper
i samhället. Det förhållandet att de kvin -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

nor som är sina män behjälpliga i deras
rörelse eller jordbruk har intagit en sämre
ställning än de som har inkomst av
tjänst kan icke motivera ett ytterligare
uppskov med lösandet av denna fråga.
Ett bifall till en reform innebär enligt
mitt förmenande eu ringa uppskattning
från samhällets sida av det uppoffrande
arbete som dessa gifta kvinnor utför för
att höja produktionen i vårt land.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till min reservation.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
vice talman! Jag har avgivit en blank
reservation vid behandlingen av detta
ärende, och det fordrar kanske att jag
här säger några ord.

Jag är ense i sak med den föregående
talaren. Det är alldeles riktigt, som han
sade, att det är ett rättvisekrav att den
arbetande jordbrukarhustrun blir tillerkänd
samma rätt som tillkommer gift
kvinna när det gäller inkomst från rörelse
eller tjänst. Riksdagen har ju också
så sent som förra året godkänt denna
princip vid statsbeskattningen men har,
så att säga, inte velat ta steget fullt ut,
när det är fråga om den kommunala
beskattningen. Det parti som jag företräder
har vid många tillfällen gjort
framstötar i denna fråga, sist vid 1952
års riksdag. Att det från detta parti inte
bär väckts någon motion i saken i år
beror uteslutande på att frågan blev föremål
för handläggning så sent som vid
riksdagen 1952.

Vid den statliga beskattningen gäller,
som utskottet skriver på s. 3, »gift man,
som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse och vars hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av
minst 300 kronor, berättigad att, om och
i den mån inkomsten i förvärvskällan
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300
kronor». Som jag nämnde inledningsvis
tycker jag att det skulle ha varit möjligt
att ta steget fullt ut och låta detta gälla
även den kommunala beskattningen. Motionärerna
har ju, såsom framgår av utlåtandet,
föreslagit att gift kvinna, som
levt tillsammans med sin man och un -

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.
der större delen av beskattningsåret varit
här i riket bo-satt, under året haft
inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit
eller av rörelse eller eget arbete,
må, i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 300 kronor. I nästa
stycke av motionärernas förslag säges:
»Har gift man, som levt tillsammans med
sin hustru och under större delen av
beskattningsåret varit här i riket bosatt,
under året haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har den skattskyldiges
hustru utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor,
må mannen, i den mån inkomsten
i förvärvskällan därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300
kronor.»

Nu skulle jag ha velat yrka bifall till
reservationen, men då jag är av den meningen
— trots vad som sagts från herr
Magnussons sida om att detta inte är en
så stor fråga i vad avser det skattebortfall
som skulle inträffa — är det inte
klokt att besluta i denna fråga utan någon
närmare utredning. Det blir givetvis
ändå fråga om ett visst skattebortfall,
kanske inte så alldeles ringa. Man
kan naturligtvis ha olika meningar om
dess storlek, men jag tror ändå att försiktigheten
kräver, att man först, och
givetvis inom den allra närmaste tiden,
får en utredning till stånd.

Då motionen såvitt jag kan finna
frambär ett rättvist krav, skulle jag, herr
förste vice talman, vilja med ett principiellt
instämmande i dess syfte vilja
uttala den förhoppningen, att Iiungl.
Maj :t med det snaraste verkställer den
erforderliga utredningen och framlägger
förslag till lösning av frågan till nästa
riksdag.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Vid riksdagens behandling förra året av
bevillningsutskottets betänkande nr 50,
framkom att det rådde mycket delade
meningar mellan partierna om förvärvsavdragen
för gifta kvinnor, liksom om
avdragen för hustrur som deltar i mannens
förvärvsverksamhet. Från folkpar -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.
tiets sida yrkades både på ej oväsentligt
större avdrag samt på att det så kallade
300-kronorsavdraget skulle tillämpas
vid den kommunala beskattningen
och inte endast vid den statliga beskattningen,
en enligt min mening välmotiverad
ståndpunkt.

Departementschefen förutsatte, att beslutet
i fjol skulle betraktas som provisoriskt,
vilket måste innebära att en omprövning
skulle äga rum sedan en viss
tids erfarenheter vunnits av de nya bestämmelserna.
Dessa bestämmelser har
för övrigt ännu ej tillämpats vid taxeringarna.

Att under dessa förhållanden åter ta
upp hela spörsmålet redan i år har inte
förefallit vara naturligt eller ge möjligheter
till praktiska resultat. Inte heller
synes det vara motiverat att i år ta
upp en detalj på det sätt man gjort i
de motioner, som här föreligger till behandling.
Denna del av problemet kan
väl knappast tillerkännas någon prioritetsställning.
Jag kan därför ansluta mig
till utskottets avslagsyrkande.

Jag kan däremot inte ansluta mig till
utskottets motivering, då den innehåller
vissa uttalanden, som jag anser i viss
mån binder ett framtida ställningstagande
till dessa frågor. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag yrkar därjämte att
motiveringen i utskottets betänkande utgår.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
kan i vissa stycken instämma med den
siste ärade talaren. Han pekar på att
vad som åstadkoms förra året var att
betrakta som ett provisorium, av vilket
man borde avvakta erfarenheter. Dessa
erfarenheter har inte gjorts än, och det
tar några år innan de är gjorda. Redan
detta är ett skäl att inte ändra på den
kompromiss som genomfördes förra året.
Yi vet alla, att det då fanns sådana som
ville ha bort alla förvärvsavdrag, emedan
de komplicerade uppbördsförfarandet
och taxeringsförfarandet i allra högsta
grad. Man ville göra det så enkelt som
möjligt, så att man skulle kunna få störs -

ta effekt av den granskning av deklarationerna
som taxeringsmyndigheterna
skulle genomföra. Men det hade förut
funnits en del bestämmelser om avdrag,
och redan i propositionen framlades den
kompromiss, som sedermera i huvudsak
antogs av riksdagen. Redan av dessa skäl
skulle jag alltså vilja yrka bifall till utskottets
förslag och avslag på reservationen.

Jag vill emellertid säga ytterligare
några ord om reservationen. Yad reservanterna
först kräver är att gift kvinna
med inkomst av jordbruk dels vid taxering
till kommunal inkomstskatt skall
få göra förvärvsavdrag med 300 kronor,
deis när det gäller statsskatten skall få
göra avdrag icke bara på 300 kronor,
utan med 10 procent av inkomsten,
dock högst 1 000 kronor. Som motiv för
detta anförs att för gift kvinna med inkomst
av jordbruk bör gälla likartade
bestämmelser som för kvinna med inkomst
av rörelse eller av tjänst. Men
varför skall man stanna vid jordbruksfastighet,
frågar utskottet. Varför kan
man inte lika gärna säga att gift kvinna
med inkomst av hyresfastighet också
skall få ha 300 kronor i kommunalt
avdrag och upp till 1 000 kronor i statligt
avdrag? Och varför stanna vid hyresfastighet?
Varför inte utsträcka bestämmelsen
till villafastighet och även
där tillåta sådana avdrag? Det skulle
ju betyda att om låt mig säga hustrun
till en affärsman äger en hyresfastighet
och makarna har barn i den bidragsgilla
åldern, så skulle de få göra ett avdrag
på 1 000 kronor därför att fastigheten
formellt ägs av henne. Det skulle
leda till mycket upprörande resultat.
Det skulle inte alls bli någon rättvisa,
det skulle bli orättvisa med stora bokstäver.

Jag tror att det är klokt att stanna
vid den kompromiss, som beslöts förra
året, och inte gå vidare i detta avseende.

Den andra fråga som har väckts är att
gift man vid taxering till kommunal inkomstskatt
skall få göra avdrag för sin
hustru med högst 300 kronor, under
förutsättning att hon utför arbete för

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

minst 300 kronor i jordbruket. Jag vill
erinra kammaren om att vi har ett ortsavdrag
i lägsta skattegruppen på 1 600
kronor för gifta och 1 180 kronor för
ogifta. Det är så abnormt lågt att det ju
är uppenbart att intet gift par kan klara
sig under den dubbla eller kanske
tredubbla inkomsten. Samtidigt som
riksdagen på grund av den kommunalmännens
konservatism, som förefinns,
inte velat vara med om en höjning av
dessa orimligt låga ortsavdrag, så att de
fick åtminstone samma reella värde som
de hade, då de höjdes för några år sedan,
skulle man alltså ge den gifta jordbrukaren
ett extra avdrag på 300 kronor.
Det kan icke ligga någon rättvisa i
detta. Även där skulle det bli en orättvisa
med mycket stora bokstäver, herr
Magnusson.

Jag kan inte finna annat än att utskottets
förslag om avslag på motionerna
bör av riksdagen bifallas. Men det
bör bifallas med den motivering som
det har fått, det bör inte få sväva fritt
i luften. Praktiskt taget hela utskottet
står för denna motivering. Det är endast
fyra ledamöter som haft en annan
uppfattning, två som reserverat sig
blankt och två andra. I övrigt står hela
utskottet bakom motiveringen, och denna
måste otvivelaktigt bibehållas, om
riksdagen skall kunna veta vad den gör.
Att utan vidare stryka utskottets motivering
anser jag vara otillbörligt — jag
höll på att använda ett ännu kraftigare
ord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Utöver vad jag nu sagt skulle jag bara
vilja tillägga att herr Patrick Nilsson ju
så småningom får lära sig vad som står
i svensk grundlag. Det är emellertid uteslutet
enligt svensk grundlag att en proposition
i ett ärende som detta skulle
kunna framläggas till höstriksdagen —
för så vitt inte en underlåtenhet atl
framlägga den skulle lända riket till allvarligt
men.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! När
jag Jiar anslutit mig till utskottets såväl

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.
kläm som motivering, har det skett på i
huvudsak de skäl som anförts av herr
Sundelin och delvis av herr Patrick Nilsson.
Jag tycker att det i dag inte finns
någon anledning att ingå i en diskussion
om huruvida den eller den detaljen
är rättvis eller sakligt motiverad. Därom
kan omdömena falla mycket olika.
Jag skulle emellertid tro att utformningen
av de förslag som innefattas i reservationen
inte fyller de krav som man
rimligen bör ställa på en lagtext.

Men det avgörande skälet synes mig
vara den anmärkning som ofta riktas
mot statsmakterna, att författningarna
ändras så ofta, att snart sagt ingen människa
kan hålla reda på vad författningarna
egentligen innehåller. Detta är enligt
min uppfattning ett så starkt skäl,
att vi icke i nuvarande läge, då vi så sent
som i fjol beslutade om dessa avdrag, nu
åter bör ändra gällande regler.

Såsom jag läser utskottets utlåtande,
kan jag inte finna att utskottet har tagit
ställning till några särskilda detaljer när
det gäller frågan om rättvisa eller icke
rättvisa. Herr Magnusson läste upp utskottets
uttalande: »För sin del är utskottet
av den uppfattningen» etc. Vi
kan väl alla vara ganska eniga om att
det måste innebära en mindre önskvärd
komplicering av förfarandet att nu gå
den av motionärerna föreslagna vägen.
Med sitt uttalande har utskottet emellertid
inte sagt någonting om huruvida man
anser det vara möjligt eller rättvist att
ordna saken på annat sätt. Jag tror för
min del att det nuvarande skattesystemet
inte kommer att bli mycket äldre än de
system som vi tidigare haft under de senaste
tre årtiondena. Innan ett nytt system
införes, måste det emellertid föregås
av en utredning, där alla dessa frågor tas
upp till övervägande.

Såsom jag ser saken, binder inte utskottets
motivering vare sig utskottet,
den blivande utredningen eller riksdagen
i fråga om ställningstagandet till de
förslag som senare kan framkomma.

Med detta, herr talman, ber jag att få
understryka, att det i sak icke föreligger
någon meningsskiljaktighet mellan herr
Sundelin och mig.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Jag måste säga att det anförande, som av
en representant för bondeförbundet här
har hållits, i någon mån förvånade mig.
På grund av anförandets hela uppläggning
kunde jag inte tänka mig annat än
att det skulle utmynna i ett instämmande
i den reservation som jag och herr
Nilsson har avgett.

Redan vid föregående års riksdag
framhöll bondeförbundet i sin reservation
till bevillningsutskottets betänkande
nr 50: »Vi förutsätta därför att Kungl.
Maj:t ägnar denna fråga uppmärksamhet,
så att förvärvsavdrag kan införas
även vid den kommunala beskattningen
för gifta kvinnor, som äro verksamma i
mannens jordbruk eller rörelse.»

I den debatt, som fördes här i kammaren
föregående år, yttrade en talare
från bondeförbundet: »Det hade givetvis
varit önskvärt att de kvinnor, som arbetar
i jordbruket, hade fått samma förmån
i fråga om avdrag i den kommunala
beskattningen som kvinnorna i andra yrken.
Jag hoppas också att vi i framtiden
skall kunna få till stånd en rättelse på
denna punkt, så att full likställighet
uppnås.»

Då man från bondeförbundets sida så
klart har deklarerat, att man anser att
för åstadkommande av rättvisa bör denna
förändring genomföras i skattelagarna,
är det för mig förvånansvärt att bondeförbundet
nu inte kan vara med om
det yrkande som framställts från högerns
sida. Jag måste verkligen fråga när
man anser att den framtid kommer då
det skall bli möjligt för bondeförbundet
att rösta för högerns förslag på denna
punkt.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
ord med anledning av herr Sjödahls
yttrande. Herr Sjödahl sade, att vi bör
vänta och se vilka erfarenheter som man
kommer att få i och med att de bestämmelser
som vi för närvarande har kommer
i tillämpning. Jag har verkligen
svårt att förstå, vilka erfarenheter som
skattemyndigheterna skulle kunna få
när det gäller dessa avdrag. Jag tror för
min del inte att det kan bli tal om några
andra erfarenheter än de erfarenheter,

som de människor, vilka berörs av dessa
bestämmelser, kommer att göra.

Herr Sjödahl förklarade vidare, att det
skulle medföra en ny orättvisa att införa
den av oss föreslagna bestämmelsen.
Ägare av villafastighet eller över huvud
taget av kapital skulle, ansåg han, då
komma i en orättvis förmånsställning
gentemot dem som driver jordbruk. Jag
måste då erinra om att det aldrig från
vår sida framställts krav på att dessa
grupper skall komma i åtnjutande av ett
sådant här avdrag. Här gäller det endast
sådana kvinnor som är verksamma i
mannens jordbruk eller rörelse. Det kan
aldrig bli fråga om att kräva att en kvinna,
som äger en villafastighet som familjen
själv bebor, skall kunna få detta
avdrag.

Herr Sjödahl sade vidare att med hänsyn
till att ortsavdragen är så låga som
de för närvarande är skulle det inte vara
berättigat att bevilja detta avdrag på 300
kronor även för hustrur som är mannen
behjälpliga i hans jordbruk eller rörelse.
Detta uttalande är, tycker jag, ganska
förvånansvärt. Detta avdrag av 300 kronor
är ju i alla fall avsett att utgöra ersättning
för de kostnader som vederbörande
hustru har för att utföra detta arbete.
Då skall man väl inte blanda ihop
detta med de ortsavdrag som finns i den
kommunala beskattningen.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle vilja erinra herr
Magnusson om att den erfarenhet som
man bör vinna är den erfarenhet, som
man får vid taxeringsarbetet, liksom
vid uppbörden. Frågan gäller, hur det
nya förslaget förliker sig med det uppbördsförfarande
när det gäller källskatt,
som vi har nu, och om den nya ordningen
inte kommer att bli i hög grad
besvärande för taxeringsmyndigheterna.
Det är alltså de erfarenheterna, som det
gäller att avvakta.

Vad sedan gäller kravet på rättvisa
vill jag säga, att när man, såsom herr
Magnusson gör, utgår från en princip,
så bör man, när man vill genomföra den
principen, inte låta den halta. Skall för -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

slaget genomföras för gift kvinna med
eget jordbruk, måste jag fråga, varför
det inte också bör genomföras för kvinna
som äger hyresfastighet eller villafastighet.
Det skulle emellertid säkert
leda till utomordentligt stora missbruk.
Herr Magnusson känner väl själv tillräckligt
människorna för att begripa,
hur det skulle bli, om man slog in på
den vägen.

Vad slutligen beträffar förvärvsavdraget
på 300 kronor för i jordbruket arbetande
hustrur, så erkänner jag att om
man, såsom herr Magnusson gör, vill införa
avdrag på upp till 1 000 kronor för
den som arbetar i rörelse eller för gift
kvinna med inkomst, kunde man också
ta 300-kronorsavdraget för jordbrukarhustrur.
När nu utskottet inte vill gå
på den linjen, bör man varken ta det
ena eller det andra förslaget.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Jag
har till utskottets utlåtande tecknat en
blank reservation för att därmed markera,
att jag inte kan dela utskottets avvisande
hållning utan i långa stycken
sympatiserar med motionärerna och deras
reservation.

Fjolårets beslut att medge jordbrukarliustrur,
som arbetar i familjens eller
mannens jordbruk, ett avdrag med 300
kronor innebar ett mycket stort framsteg,
som vi från vårt håll hälsade med
stor tillfredsställelse. När herr Magnusson
säger, att detta var ett gammalt högerförslag,
kan det kanske riktas eu invändning
mot det påståendet, ty det avdraget
är just vad vi inom bondeförbundet
arbetat för under många år. Det ligger
givetvis en haltande logik i att man
medger avdraget vid den statliga beskattningen
men inte vid den kommunala,
liksom också att en man som arbetar
i hustruns jordbruk — i de fall
där det förekommer — inte skall få
samma rätt till förvärvsavdrag som en
hustru som arbetar i mannens jordbruk.
Det gäller visserligen bara ett fåtal fall,
men bedömningen av en orättvisa får
inte bli beroende av hur många som
drabbas av orättvisan. Tvärtom erkän 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr S.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag m. m.
ner jag att det ligger logik i resonemanget,
att mannen i dessa fall bör äga
samma avdragsrätt som hustrun. Vad
som emellertid gör att jag hyser någon
tvekan är, att riksdagen så nyligen fattat
beslut i saken. Vi, som har varit med
tjugo år i riksdagen, har lärt oss att
hysa respekt för riksdagens beslut och
bär motvilja mot att sätta ett riksdagsbeslut
ur funktion, innan trycksvärtan
hunnit torka.

Dessutom möter man vissa besvärligheter,
när det gäller att utsträcka avdragsrätfen
till den kommunala beskattningen.
Den kommunala beskattningen
vilar på två faktorer, fastighet och inkomst.
Repartitionen mellan dessa två
skatteunderlag förflyttas i mycket snabb
takt, i samma mån som man minskar
exempelvis inkomstskatteunderlaget. Jag
vill erinra herr Sjödahl om just dessa
svårigheter, när han nu talade om de
orimligt låga ortsavdragen i den kommunala
beskattningen. Det är inte så alldeles
lätt att göra de önskvärda ingreppen
här och införa avsevärt höjda skattefria
ortsavdrag, när man vet att skattebördan
samtidigt därmed i en våldsam
omfattning övervältras från inkomsten
och det därpå baserade skattetrycket till
fastigheterna. Därmed drabbas ägare av
andra fastigheter liksom även villaägare
av en skattebelastning, som ofta icke
uppbäres av någon inkomst.

Det är denna tvekan, hur reformen
skulle komma att verka, som gjort mig
något tveksam rörande möjligheterna att
utan vidare genomföra den av motionärerna
föreslagna ordningen. Men om
herr Magnusson hyser någon tvekan om
min inställning, kan jag säga, att jag
känner mig oförhindrad att rösta med
motionärerna och reservationen till den
verkan det hava kan. Jag tror, att om
man lyckas åstadkomma en reform i
åsyftad riktning utan att därmed alltför
mycket rubba grunderna, alltså förhållandetalet
mellan de båda kommunala
skattefaktorerna, fastighet och inkomst,
tror jag att man är inne på rätt väg.

Jag har med detta anförande velat
klarlägga min och jag tror partiets hållning
i denna fråga.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om ändrade bestämmelser för biskopsval.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves, hade i avseende på det nu ifrågavarande
betänkandet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Magnusson
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Magnusson
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 26.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets motivering skulle god -

kännas, dels ock att densamma skulle
ogillas.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Om ändrade bestämmelser för biskopsval.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser för val
av biskop.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 61, vilken
behandlats av första lagutskottet, hade
herr Fahlander hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
för erhållande av bättre och
tidsenligare bestämmelser för val av biskop.

I motiveringen till sitt yrkande hade
motionären huvudsakligen framhållit såsom
angeläget, att kyrkomenigheten
finge möjlighet att öva inflytande vid
val för upprättande av förslag till biskopsämbete,
samt påtalat, att det för
närvarande rådde osäkerhet om vilka
prästmän inom ett stift som ägde deltaga
vid sådant val.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 61, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr FAHLANDER (s): Herr talman!
Jag har i en i denna kammare väckt
motion hemställt, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
i syfte att erhålla bättre och tidsenligare
regler vid biskopsval.

Första lagutskottet, som haft motionen
till behandling, har uttalat sig mycket
positivt. Ja, jag vet mig aldrig ha
läst ett utlåtande, där utskottet till och
med överträffat motionären när det
gäller att bevisa nödvändigheten av att
en reform genomföres. Utskottet har
påpekat att detta krav är sekelgammalt.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om ändrade bestämmelser för biskopsval.

Det har förklarat, att nu gällande regler
är bristfälliga och ofullständiga och
har slutligen nämnt att Sverige numera
är det enda land i Norden, där denna
reform inte är genomförd. När man läst
så långt, hade man hoppats, att utskottet
skulle ha stannat för ett bifall till
motionen, men så har inte blivit fallet.
Utskottet tycks mena att det formellt
inte varit möjligt, eftersom år 1949 en
liknande framställning gjordes till regeringen
från riksdagens sida. Jag tycker
nog, att då regeringen har vilat på hanen
i fyra år, skulle det inte ha skadat,
om den fått en ny påminnelse att försöka
effektuera ett önskemål, som är så
gammalt, så allmänt och så erkänt som
detta.

.Tåg vill nu endast uttrycka den förhoppningen
att Kungl. Maj:t skall försöka
effektuera detta önskemål, och jag
har, herr talman, icke något yrkande.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Såsom
den föregående ärade talaren sade,
motiverar utskottet sitt avslag på motionen
med att riksdagen redan för fyra
år sedan skrev till Kungl. Maj :t i frågan.

Riksdagens skrivelse den gången föranleddes
av en motion av herr Sjödahl
och mig. Motionen var begränsad i sin
syftning. Den åtnöjde sig med en önskan
att få mera resonabla metoder tilllämpade
beträffande sammanräkningsförfarandet
vid biskopsval än som för
närvarande finns. Det har ju nämligen
visat sig, att det nuvarande förfarandet
har kunnat leda till ganska egendomliga
resultat, som tydligen inte motsvarat
väljarnas mening.

I motiveringen till den skrivelse, som
riksdagen beslöt år 1949, underströks
inte bara nödvändigheten av att få en
mera rättvis metod vid sammanräkningen
utan också att regler skapades, som
tillgodosåg minoritetens intressen. Utskottet
begärde till slut i sitt yttrande —
ett yttrande som för övrigt godtogs av
riksdagen — att i anslutning till motionens
yrkande nya bestämmelser skulle
utformas rörande biskops- och ärke -

biskopsval, därvid tyngdpunkten främst
lades på sammanräkningsförfarandet.
Nu har fyra år gått, och ingenting har
åtgjorts i frågan från Kungl. Maj:ts
sida.

Herr justitieministern, som är närvarande
här i kammaren, är ju allmänt
känd såsom en snäll och välvillig man,
och det är därför desto mera förvånande,
att han inte har ansett sig böra effektuera
den enkla begäran, som riksdagen
framställde för fyra år sedan. Jag
vill, herr talman, understryka det anmärkningsvärda
i herr justitieministerns
beteende.

Herr AHLKVIST (s): Herr talman! Såväl
motionären som herr Ohlon uttalar
sin förvåning över att utskottet icke har
tillstyrkt motionen, med den motivering
utskottet anfört. Jag förmodar att
man menar att utskottet, med sin inställning
till denna fråga, borde ha föreslagit
riksdagen att ånyo skriva till
Kungl. Maj:t i ärendet, eftersom fyra år
förflutit sedan riksdagen tog sitt initiativ.

Jag vill, herr talman, passa på att göra
en liten parentes med anledning av
herr Ohlons vänlighet till justitieministern:
detta ärende ligger inte i hans departement,
utan i ecklesiastikdepartementet.

Fyra år kan ju anses vara en lång tid,
men om man tänker på hur länge detta
ärende diskuterats, får man nog säga
att fyra år är en mycket kort tidrymd.
Utskottet har också förvissat sig om att
ärendet ingalunda blivit avskrivet, utan
alltjämt är föremål för Kungl. Maj:ts intresse.
Det står på listan för utredningar.

Här föreligger kanske en liten skiljaktighet
mellan å ena sidan motionären
och herr Ohlon och å andra sidan utskottet,
eller i varje fall mig personligen.
Jag har nämligen den uppfattningen
att riksdagen inte sällan alltför
lättvindigt begär utredningar av Kungl.
Maj:t. För att utredningar skall kunna
komma till stånd krävs det både ekonomiska
och personella resurser, och

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m,
Kungl. Maj :t måste givetvis bedöma i
vilken ordning utredningarna kan verkställas.
Jag för min del har den uppfattningen
att man inte, även om man är
positivt inställd till saken, kan vara beredd
att skriva att detta ärende är av
den angelägenhetsgraden, att det bör gå
före andra, kanske än viktigare utredningar.

Detta är, herr Fahlander, motiveringen
till att vi, trots utskottets välvilliga
inställning, icke ansett det motiverat att
riksdagen ånyo skulle göra en framställning
i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talmän! T anledning av herr Ohlons vänliga
personliga hänvändelse ber jag att
få upplysa, att ifrågavarande riksdagsskrivelse
ligger i ecklesiastikdepartementet.
Jag får alltså be herr Ohlon att
vända sig till min kollega ecklesiastikministern.
Han är förvisso en mycket
snäll och älskvärd man!

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
får be justitieministern om tillgift för
att jag apostroferade honom, men jag
trodde att han var den skyldige, eftersom
han var närvarande vid detta ärendes
behandling. Får jag sålunda be om
en hälsning från herr justitieministern
till herr ecklesiastikministern, att han
sätter fart på det hela!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om domkapitel; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj
1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare
av motorfordon, motorredskap och

traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 14, i anledning av Kungl Maj:ts proposition
angående godkännande av konvention
för skydd av den industriella
äganderätten, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om viss ändring av
lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om lagfästande av likalönsprincipen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning om löner.

Ändra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom

första kammaren:

nr 45 av herr Norling och herr Persson,
Ola, och

nr 320 av herr Persson, Helmer, in. fl.
samt

inom andra kammaren:

nr 380 av fru Nilsson m. fl.

I motionen I: 45 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till lag om
arbetsgivares skyldighet att utbetala lön
för helgdagar.

I motionerna 1:320 och 11:380, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till lag

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. in.

på grundval av artikel 23 moment 2 i
den av Förenta Nationerna år 1948 antagna
»Allmän förklaring om de mänskliga
rättigheterna»; samt att sådant förslag
måtte framläggas i så god tid, att
lagen — vid bifall av riksdagen — kunde
träda i kraft den 1 januari 1954.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet återgivit artikel 23 moment 2
i berörda förklaring, så lydande: »Envar
har utan åtskillnad rätt till lika lön
för lika arbete.»

För egen del hade utskottet anfört:

»Då fjolårets riksdag i anledning av
propositionen nr 47 behandlade frågan
om svensk ratificering av en konvention
angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, anslöt sig
riksdagen till den av såväl föredragande
departementschefen som hörda myndigheter
och organisationer hävdade
uppfattningen, att lagstiftning rörande
den allmänna arbetsmarknadens lönesättning
principiellt icke borde förekomma.
Samma uppfattning ha statsmakterna
liksom arbetsmarknadens parter
även tidigare hävdat. Utskottet finner
ej anledning att nu frångå denna
uppfattning och kan därför icke tillstyrka
de i motionerna 1: 320 och II: 380
gjorda yrkandena.

De kollektivanställda arbetarna åtnjuta
i regel icke lön under helgdagar. De få
därför vid helgerna vidkännas en inkomstminskning,
som kan bliva kännbar.
Det kan därför te sig önskvärt att
pröva, huruvida ett lönesystem, enligt
vilket lön oavsett förekomsten av helgdagar
utginge för vecka eller annan tidsperiod
vore lämpligare. Emellertid anser
utskottet, i överensstämmelse med sin
ovan uttalade uppfattning, att denna fråga
bör regleras av arbetsmarknadens
parter genom fria förhandlingar utan påverkan
av statsmakterna. Utskottet kan
därför icke förorda lagstiftning i förevarande
ämne.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 320 och II: 380
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionen I: 45 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr NORLING (k): Herr talman! I de
föreliggande motionerna I: 320 och
II: 380 har yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om förslag till lag på grundval av artikeln
23, moment 2, i den av Förenta
Nationerna antagna »Allmän förklaring
om de mänskliga rättigheterna». Det åberopade
momentet i Förenta Nationernas
förklaring innehåller ett förslag om att
de olika staterna skulle införa likalönsprincipen.

Utskottet, som har avstyrkt motionerna,
har hänvisat till det beslut, som fattades
av förra årets riksdag i anledning
av ifrågasatt ratificering av konventionen
angående lika lön för män och kvinnor
för arbete ay lika värde. Därvid
följde riksdagen departementschefen,
som uttalade sig emot en sådan ratificering.
När frågan då debatterades anförde
jag de sakskäl, som vi ansåg bärande
för ett godkännande av den föreslagna
konventionen. Jag skall inte upprepa
vad jag då framhöll, men jag kan
inte undgå att påpeka det något underliga
handlingssättet, att man först i FN
godkänner en allmän förklaring om lika
lön för likvärdigt arbete och sedan, när
riksdagen skall ta ställning till denna
förklaring genom anslutning till en internationell
konvention, avböjer att i
praktisk handling omsätta principförklaringen.
Man tycker, att då Sverige
har en av ålder erkänd demokratisk samhällsform,
ett yrkande om lika lön för
likvärdigt arbete inte ens skulle behöva
ställas, än mindre avstyrkas och avslås.

Utskottet åberopar nu liksom tidigare
arbetsmarknadsparternas motstånd mot
att statsmakterna befattar sig med lönefrågor.
Det anser att dessa frågor kan lösas
genom förhandling mellan parterna
på arbetsmarknaden. Under de 40 år,
man försökt att på det sättet lösa frågan
om lika lön, har detta givit mycket dåliga
resultat. Ännu i dag är kvinnan underbetald.
Hennes lön understiger med
omkring 30 procent mannens lön vid
likvärdigt arbete. Så är det inom metall -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m,
industrien, textilindustrien, affärsbranschen
och kontorsverksamheten. överallt
är kvinnan underbetald i jämförelse med
mannen, oaktat hon utför samma arbete.
Medan löneskillnaden i Sverige är omkring
30 procent, är den exempelvis i
Frankrike, där man följer en annan linje,
endast omkring 18 procent. Där synes
utjämningen av löneskillnaden således
ha gått betydligt fortare än här i Sverige.

Utskottet har i sitt utlåtande citerat
ett betänkande av en av Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
gemensamt tillsatt kommitté, som behandlat
denna fråga. Utskottet utgår
från att såväl Arbetsgivareföreningen
som Landsorganisationen godkänt betänkandet
och accepterat principen om
lika lön för likvärdig arbetsinsats men,
säger man, godkännandet innebär emellertid
icke, enligt en protokollsanteckning
vid sammanträde med organisationernas
arbetsmarknadskommitté den 27
februari 1951, att parterna tagit ställning
till frågan om en övergång till ett
mera individualiserat lönesystem. Denna
fråga finge prövas med hänsyn till alla
de konsekvenser en sådan förändring av
kollektivavtalens uppbyggnad skulle
medföra.

Utskottet får ursäkta mig, men jag har
av det citat, som utskottet har gjort, förgäves
försökt utfinna någonting som pekar
på att man försöker införa principen
om likalön. Såvitt jag kan finna av
citatet, propagerar man endast för att
påverka kvinnorna att i utövningen av
sitt arbete bli yrkesmedvetna och försöka
sprida kännedom om könens likställlighet
på arbetsmarknaden. Jag tror inte
att man behöver påverka kvinnorna så
värst mycket för att de skall förstå, att
om de utför ett likartat arbete med männen,
skall de också ha lika mycket betalt.

Kommittén har utarbetat och framlagt
ett allmänt uttalande, men man tar inte
ställning till hur man skall förverkliga
det, vari uttalandena utmynnar. Själv har
jag varit organiserad i fackförening i
över 40 år, och jag kan inte finna att
det skulle behövas så synnerligen stora

ändringar i avtalen, om man skulle gå
in för likalönsprincipen. Det enda man
behöver göra är att ta bort uttrycket
»kvinna» i avtalen, och sedan är det
bara att ge kvinnorna lika mycket betalt
som männen.

Vad beträffar den principiella inställningen
hos arbetsmarknadens parter, att
samhället icke skall lägga sig i arbetsmarknadsfrågor,
skiftar denna tydligen
från fall till fall. År 1920 antogs en lag
om medling i arbetskonflikter, som man
utnyttjar ganska flitigt i pågående förhandlingar
om avtal mellan arbetsmarknadens
parter. År 1928 antogs lagen om
kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol,
båda typiska klasslagar. Dessutom
brukar riksdagen fatta beslut om reglering
av jordbruket och därvid bestämma
priserna på jordbruksprodukter.
Härvid förutsättes att lantarbetarnas
löner skall regleras i enlighet med
beslutet.

Herr talman! Jag kan nästan föreställa
mig, hur riksdagen skulle reagera, om
man händelsevis här ställdes inför den
princip, som nu tillämpas på den allmänna
arbetsmarknaden, nämligen att
arvodena skulle utgå med olika belopp
efter kön också här i kammaren. Jag är
övertygad om att en sådan åtgärd skulle
möta enhälligt motstånd inom riksdagen,
men när det gäller den allmänna arbetsmarknaden,
ser man tydligen ganska
kallt på problemet.

Vad beträffar motionen nr 45 i denna
kammare instämmer utskottet i den
framförda motiverigen, att det inte kan
vara riktigt, att ju fler helgdagar som av
samhället instiftas, ju större inkomst
förlorar de, som avlönas per timme, eller
de kollektivanställda. Arbetarna resonerar
som så: Varför skall avtalsformerna
få avgöra om en del anställda inom ett
företag skall erhålla betalt, hur många
helgdagar som samhället än inför, medan
andra anställda inom samma företag
inte erhåller lön för samma tid? Arbetarna
resonerar helt logiskt på följande
sätt: Inför samhället! helgdagar, må

samhället också se till, att vi för den
skull inte skall tjäna mindre och få det
ekonomiskt sämre ställt. Principen om

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m.

att samhället kan bestämma ersättning
är ingen ny princip. När åttatimmarsdagen
antogs, uttalades att inkomsten ej
fick minskas, och när semesterlagen antogs,
beslöts att lön skulle utgå under
semestertiden.

Såsom framhålles i motionen, har flera
stater redan infört principen om skyldighet
för arbetsgivare att betala lön under
helgdagar. Denna princip har fastställts
dels genom lag och dels genom
frivillig överenskommelse mellan arbetsmarknadens
parter. Arbetstidsutredningen,
som också behandlade denna fråga
i samband med helgdagssakkunnigas betänkande,
nämner i detta sammanhang
att vårt land har ett mycket stort antal
helgdagar, flera än de flesta andra länder,
och att detta minskar inkomsterna för
en del lönearbetare, nämligen de kollektivanställda.
Har arbetsgivaren råd att
betala en del anställda lön under dessa
dagar, kan han utan tvekan även betala
dem, som utför det produktiva arbetet.
De företagarvinster, som nu redovisas,
synes vara av den storleksordning att de
kan bära de utgifter, som skulle uppkomma,
om man betalade denna lön under
helgdagar. Personligen har jag den
uppfattningen, att denna fråga, som utskottet
anser bör regleras av arbetsmarknadens
parter genom fria förhandlingar,
bör lösas lagstiftningsvägen; annars
blir den olöst.

Herr talman! Även med vetskap om att
förevarande motioner, som enhälligt avstyrkts
av utskottet, inte kan vinna något
bifall, hemställer jag likväl om bifall
under punkten A till motionerna nr
320 i första kammaren och 380 i andra
kammaren samt under punkt B till
motionen nr 45 i första kammaren.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
är två spörsmål, som utskottet i detta
utlåtande har tagit ståndpunkt till. Det
gemensamma för dem är att de båda är
lönefrågor; eljest har de icke något samband
med varandra, utan kammaren
kan mycket väl besluta positivt beträffande
punkten A och negativt beträffande
punkten B eller tvärtom, eller posi -

tivt respektive negativt beträffande bägge
punkterna.

.lag har, herr talman, ett behov att beträffande
den fösta frågan lyckönska
herr Norling och hans medmotionärer,
och jag har två anledningar till denna
lyckönskan. Den ena gäller motionen
som sådan. Här har dessa fyra motionärer
enat sig om en motion på sex rader
för att förmå riksdagen att fatta ett mycket
viktigt beslut, och det ligger någonting
sympatiskt däri, att motionärerna
anser att frågan är så klar, att de inte behöver
motivera den utan bara behöver
påpeka vad det gäller för att riksdagen
skall acceptera deras hemställan. Detta
sammanhänger med motionärernas sympatier
och — kanske jag skall säga —
entusiasm för Förenta Nationernas verksamhet,
och det är till den uppfattningen
som jag i andra hand vill lyckönska
motionärerna. Herr Norling har en smula
varit inne på vad det här gäller, men
jag tror att jag skall be att få referera
litet grand i alla fall.

Denna artikel 23, mom. 2 i förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
lyder: »Envar har utan åtskillnad rätt
till lika lön för lika arbete.» Att bara uttala
detta säger ju ingenting. Men om vi
går till ingressen till denna förklaring,
får vi ju veta litet mera om vad det gäller.
Det heter där att den här antagna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
skall tjäna som en gemensam riktlinje
för alla folk och alla nationer, så
att individerna — jag citerar inte ordagrant
— och samhällsorganen under
ständigt besinnande av denna förklaring
strävar att i undervisning och uppfostran
befordra respekten för dessa frioch
rättigheter och genom framstegsfrämjande
nationella och internationella
åtgärder säkerställa ett allmänt erkännande
och iakttagande av desamma både
bland medlemsstaternas egna folk och
bland folken i områden under deras
överhöghet.

Hur skall vi nu kunna lagstifta om allt
detta? Jag skulle tro att det blir en rätt
besvärlig sak, men vad som kanske är
det betydelsefulla och viktiga är, att här
har uppställts en gemensam riktlinje,

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m

och då kanske vi skall se efter något,
hur Sverige såsom medlem av Förenta
Nationerna följer denna riktlinje.

Frågan om lika lön för lika arbete är
ju inte ny här i riksdagen. I utskottets
utlåtande refereras litet, hur den har legat
till. År 1948 väcktes en motion om
lagfästande av kvinnors rätt till samma
lön som män för samma prestation. Denna
motion behandlades i ett par av de
tillfälliga utskott, som då fanns i kamrarna,
och föranledde inte något riksdagens
positiva beslut. År 1950 hade motionärerna
tydligen varit föregångare till
den tanke, som nu mer och mer gör sig
gällande, att den reaktionära församling,
som första kammaren är, så fort som
möjligt bör avskaffas, och därför brydde
vederbörande sig då bara om att motionera
i andra kammaren. Det hjälpte inte,
utan resultatet blev detsamma även då.
Så försökte de motionera i bägge kamrarna
1951. Kamrarna var då lika omedgörliga.
Delta sammanhänger, som herr
Norling också har anfört, med att vi hysér
en principiell motvilja mot att lagstifta
i lönefrågor på det sätt som det
här är fråga om. Nu har herr Norling
visserligen påpekat* att riksdagen har
beslutat i en hel del lagstiftningsspörsmål,
som berör lönefrågor, och det kan
ju vara riktigt, men de fallen är inte
precis jämförliga med det nu föreliggande.

Jag tror nog att det är viktigare att
vi, såsom jag sade, ser efter vad vi kan
uträtta i den anda, som denna förklaring
är motiverad av, och det tycker jag
faktiskt att vi har gjort litet grand.

Herr Norling har själv erinrat om en
del. Yi bär inom statsverket en likalönskommitté
arbetande, vars betänkande
väl när soin helst blir tillgängligt att
läsa. Vi har vidare den kommitté som de
bägge stora partsorganisationerna på arbetsmarknaden
gemensamt har tillsatt
och som har grundligt ventilerat spörsmålet
om kvinnolönen i den s. k. arbetsmarknadskommitténs
kvinnoutredning,
från vilken man kan få en hel del intressanta
synpunkter på detta spörsmål
och få klart för sig att det bär inte bara
gäller frågan om rätt till lika lön för

lika arbete — ett spörsmål om männens
och kvinnornas löner — ulan också ett
spörsmål om prestationernas värde. Där
möter vi väl den största svårigheten att
med de grunder, som nu sedan länge tilllämpats
här i landet, med kollektivavtal
och däri bestämda löner m. in., komma
någon vart i lagstiftningshänseende, då
väl en strikt tillämpning av denna princip
om lika rätt måste bygga på en individualiserad
lönesättning efter prestationens
värde, som ju kan vara olika för
olika män och för olika kvinnor lika väl
som för män som sådana och kvinnor
som sådana.

Vi kommer nog i fråga om detta spörsmål
inte längre än till att fortsätta med
denna upplysning och detta arbete i
uppfostrans tjänst o. s. v. för att göra
principen mer och mer levande och därmed
också tillämplig i allt större utsträckning.
I princip tror jag inte någon
som helst skillnad föreligger mellan utskottets
ståndpunkt och herr Norlings,
i varje fall inte mellan hans ståndpunkt
och min, då jag sedan lång tid tillbaka
här i kammaren haft tillfälle att deklarera,
att jag är fullt och helt anhängare
av principen som sådan, när det gäller
lönesättningen för män och för kvinnor.

Låt oss nu ta upp det andra spörsmålet,
som ju är ett spörsmål, som vi självständigt
kan diskutera. Det är kanske en
tillfällighet, men det är en rätt lustig tillfällighet,
att här har motionärerna i
motsats till när det vid ett tillfälle gällde
likalönen, då de bara hade motionerat i
andra kammaren, nu bara motionerat i
första kammaren. Det kanske har sin
psykologiska bakgrund. Det här är ju
något av ett religiöst spörsmål, och det
kan passa denna ärevördiga församling
med dess aktning för traditioner och
känslor, kanske speciellt i religiöst avseende.

Nu har vi, trots denna vår allmänna
inställning, inte lyckats göra någonting
åt denna motion heller, och det sammanhänger
naturligtvis med att vi anser
att parterna själva bör lösa denna fråga,
men vi har också frågat oss, vad man
skulle vinna med en lagstiftning bär.
Det är inte säkert, att herr Norling och

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m.

hans arbetskamrater skulle få ett öre
mera i årslön, om det vore bestämt, att
de skulle ha lön även för helgdagar, ty
det blir ju en förhandlingsfråga i varje
särskilt fall, hur stor lön de skall ha, och
jag är säker på att en lagbestämmelse,
att lönen skulle beräknas även för helgdagarna,
skulle tagas i betraktande när
det diskuterades och förhandlades om
lönesättningen, så att resultatet, utslaget
över hela året, skulle bli precis detsamma
som det nu är.

Vi har den uppfattningen, att arbetsmarknadens
parter får resonera om dessa
spösmål och förhandlingsvägen helst komma
till ett resultat, och vi ser gärna att
det resultatet blir sådant, att det samlade
lönebeloppet blir utslaget så, att arbetaren
inte känner sig förlora inkomst, därför
att han på grund av våra kalenderbestämmelser
inte har tillfälle att arbeta.
I varje fall har vi inte kunnat göra något
annat än helt platoniskt sympatisera
med motionerna i detta fall, och jag
hemställer, herr talman, om bifall till utskottsutlåtandet
i bägge punkterna.

Herr NORLING (k): Herr talman! Jag
får säga till utskottets ärade ordförande,
herr Norman, att det är glädjande att utskottet
har tagit del av vad Förenta Nationernas
antagna förklaring innebär
och att han erkänner att Sverige i likhet
med andra stater har godkänt denna förklaring,
fast man säger att detta inte betyder
något annat än att vi skall bedriva
upplysning om vad förklaringen innebär.
Det är väl ändå inte precis det som
är meningen, utan det är väl också meningen
att man skall kunna förverkliga
denna tanke; annars är det precis som
den nu tillsatta arbetsmarknadskommittén
har gjort. Den har författat ett uttalande,
som bara innehåller upplysning
men inte ett dugg annat.

Herr Norman erkänner också att vi
har lagstiftat i vissa lönefrågor, och det
kan man ju inte komma ifrån. Det har
lagstiftats om att lönen skall utgå under
semester, och jag kan inte förstå,
varför man här är så rädd för att göra
ett principuttalande om att en kvinna i

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr S.

lönehänseende är likvärdig med mannen,
om hon utför precis samma arbete.
Om en kvinna står vid en svarv och
inom metallindustrien utför ett visst arbete,
varför skall hon då ha bara 75 eller
kanske 60 öre, när en man har en krona
för samma arbete? Hon gör precis lika
många detaljer som mannen, men hon
får bara 6 kronor för hundra, när mannen
får 10. Kan det vara rättvisa i ett
sådant system? Skall det vara så väldigt
svårt att här formulera, att kvinnan skall
ha samma lön som mannen? Utför hon
inte samma arbete, utan ett annat arbete,
så värdesätts det efter förtjänst.

Samma är förhållandet inom affärsbranschen.
Om ett kvinnligt biträde står
bakom en disk och säljer en sorts vara
och vid sidan om henne står ett manligt
biträde som säljer samma vara, varför
skall det manliga biträdet ha flera hundra
kronor högre lön i månaden än det
kvinnliga? Det måste vara en orättvisa
i detta, som inte heller riksdagen kan
blunda för, och jag är, som jag nyss
sade, övertygad om att det till slut måste
bli lagstiftning på detta område.

Då herr Norman talar om att vi bara
motionerat i en kammare, vill jag säga
att det finns flera motioner, som bara
har framförts i en kammare, men de
skall ändå behandlas i båda. Jag har
t. ex. i denna kammare ofta tagit till
orda i fråga om motioner som bara har
framförts i andra kammaren. Det är inte
någon motivering för att nonchalera motionerna
i deras helhet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
har den uppfattningen att upplysning
har sin stora betydelse och så småningom
leder till resultat. Jag var med om
att besluta här om likalönsprincipens
tillämpning när det gäller lärarkåren vid
våra folkskolor. En hel del av mina kamrater
var då mycket misstänksamma, för
att inte säga direkta motståndare till
den principen, men kvinnorna framför
allt hade lyckats övertyga riksdagen om
att den var riktig, och riksdagen beslöt
i enlighet därmed.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Om lagfästande av likalönsprincipen m. m.

Här håller herr Norling på med sin
upplysning år efter år. Jag är övertygad
om att det så småningom blir resultat,
så att en gång när ni sätter er vid förhandlingsbordet
i metallindustriarbetaravdelningen
där nere i Göteborg så har
herr Norling övertygat inte bara sina
kamrater utan även arbetsgivarna om
riktigheten av detta, så att det blir ett
avtal där denna princip tillämpas. Vi
skall inte nonchalera verkningarna av
denna propaganda. Herr Norling skall
inte vara så blygsam, utan han bör fortsätta.
Droppen urholkar ju så småningom
stenen, och till slut har vi bägge fått
våra önskemål uppfyllda.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock bifall till
motionerna I: 320 och II: 380.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare på
bifall till motionen 1:45; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket;
och

nr 7, i anledning av väckt motion om
höjning av de allmänna barnbidragen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till stödlån till jordbrukare
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 59, i anledning av väckta motioner
om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren
S. V. Zacco.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 57, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 20 december 1946 (nr 781) om kontroll
å överlåtelse av vattenkraft.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 73, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut;

nr 74, angående anslag till odontologisk
försöksverksamhet vid Vipeholms
sjukhus i Lund; och

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

nr 75, angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till riksarkivet.

Anmäldes och bordlädes en av herr De
Geer under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 362, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till Sveriges geologiska undersökning.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under den tid
som angives i intyget eller under tiden
11 mars—31 maj 1953.

Vadstena den 3 mars 1953.

Gottfrid Karlsson.

Att riksdagsmannen Gottfrid Karlsson,
född den 6 februari 1882, Vadstena, på
grund av sviter efter genomgången organisk
nervsjukdom är i behov av fortsatt
sjukledighet från sitt riksdagsmannauppdrag
intill den 31 maj 1953 intygas härmed
på heder och samvete.

Vadstena den 27 februari 1953.

Frey Lundmark,
med. dr, lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.