Onsdagen den 4 Mars 1868

ProtokollRiksdagens protokoll 1868:304

Den 4 Mars, f. m.

453

Onsdagen den 4 Mars 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades tre protokollsutdrag för den 2 dennes och protokollet
för den 26 sistlidne Februari, f. ni.

Vid ånyo skedd föredragning af Ståts-Utskottets den 29 sistlidne
Februari och den 2 dennes pä bordet lagda Memorial:

N:o 38. med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om anvisande af särskildt anslag för
allmänna arbeten under är 1868, till beredande af arbetsförtjenst ät den
i följd af missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa delar
af landet; samt

N:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af Karorarnes
skiljaktiga beslut i fråga om användande af medel, som i Riksgälds-kontoret
innestå och blifvit anvisade till allmänna arbeten, hvilka
icke kommit till stånd, blefvo de i dessa Memorial föreslagna voteringspropositionerna
af Kammaren godkända.

Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 26 sistlidne Februari
och 2 dennes bordlagda Betänkande N:o 5, i anledning af en inom
Första Kammaren väckt motion om särskild beskattning af cigarrer.

Friherre Raab, Adam: Vid förra Riksdagen, då tullfrågorna voro
under behandling, yttrade jag den mening att å tobak borde sättas en
tull af minst 1 R.dr på skålpundet. Ingen vara lämpar sig bättre än
tobaken för en ökad beskattning. När man tager i betraktande, hvilka
stora inkomster, andra länder hemta utaf tobaken, men att vårt förhållande
till Norge lägger hinder för en betydligare förhöjning af tullen derå,
synes man böra varmt behjerta förevarande förslag. Med tillkännagifvande
af denna min åsigt vill jag erinra derom, att i Frankrike
tobaken, åtminstone för några är sedan, inbringade Staten en inkomst
af nära 300,000,000 francs, ehuru, i förhållande till folkmängden, man

Den 4 Mars, f m.

454

icke röker sä mycket i Frankrike som hos oss. Derföre böra vi oek
begagna hvarje tillfälle att lägga skatt pa denna öfverflödsartikel, helst
det beklagligen visar sig. att vara behof äro större än vara inkomster,
och det kan tyckas vara bättre att hafva en sädan inkomst än att behöfva
lana sig fram. ty förr eller sednare skall man ju i alla fall betala hvad
man länar. och hvad skall man dä betala med ? Det var fördenskull
med nöje jag afhörde Herr Fhrengranats motion, och som jag ej utan
ledsnad sett, att Utskottet afstyrkt det väckta förslaget. Om man genomläser
Betänkandet pcb de deremot afgifna reservationerna, finner
man emellertid, att del til i fv it af tJ tskottet erkändt, att tobak i allmänhet
egnar sig för beskattning, men att man varit bekymrad om sättet
för tillämpningen. Jag tror att detta kan anses för de obotfärdigt
förhinder; man vill erkänna principen, men ryggar tillbaka lör hvarje
förslag, som framdeles för principens tillämpning^ Det är vid sådant
förhållande omöjligt att åstadkomma skatt på någon slags lyxartikel.
Vi hafva — jag vill för exemplets skull anföra detta — en stämpelskatt
å kort, och det är i lag förbjudet att spela med andrg kort än
sådana, som äro behörigen stämplade Det är vidare förbjudet att sälja
och på sitt bord hafva vildt, som skjutits under viss tid. Jag tror ej
att man behöfver vara mera ömtålig i afseende på kontrollen å tobaks
beskattning, och frågan är dä endast om huru man skall kunna tilllämpa
denna skatt. I detta afseende tror jag det sätt, Friherre Alströmer
i sin reservation föreslagit, att anbringa en stämpel, närmast jemförlig
med breffrimärken, å hvarje cigarr, vara det lämpligare. Kontrollen
blir ock derigenom ganska lätt. Jag kan således ej finna några
stora svårigheter härutinnan, och hvad angår kostnaderna lör anbringandet
af nämnda märken ä cigarrerna, blifva de sä obetydliga, att man
för deras skull ej bör afhålla sig ifrån att införa skatten. Man skulle,
om man jemför kostnaden för postmärkens förfärdigande, kun(na antaga
att hvarje märke ä en cigarr komrne att kosta högst r’--dels öre. hvilket pris
dock troligen i framtiden komme att sjunka än ytterligare. Hvad beträffar
märkenas anbringande, så kan detta ske. ä importerade cigarrer
vid försäljningen, utan någon tids- eller penningeföriust och å de. som
här tillverkas, af cigarrarbetare, som. utan särdeles tillökning i arbete,
vid cigarrens hopläggning kunna påsätta märket. Jag har underrättat
mig närmare, huru detta arbete på det billigaste sätt skulle kunna
åstadkommas, och cigarrbandlandé hafva medgifvit, att ett fruntimmer
skulle kunna anbringa sådana märken ä aldra minst 1,000 cigarrer
om dagen. Kostnaden härför är således obetydlig. Tager man nu i betraktande
att det kostar, för att fä in tullinkomsterna. 20 procent af
dem. så är ju kostnaden för indrifvandet af tobaksskatten i procentväg
jemförelsevis ganska ringa, och derföre, samt emedan cigarrer ovilkorligen
måste anses såsom en öfverflödsvara, ville jag högeligen önska att
Kammaren i öfverensstämmelse med mina nu uttalade äsigter ville återremittera
Betänkandet; dock, innan jag slutar, vill jag bemöta ett inkast,
som måhända skall göras, nemligen att cigarrerna till följd af de
å dem anbringade märkena, skola komma att smaka papper. Hvar och
en vet emellertid att det gär an att röka k. papperscigarrer. Papperet,
som användes i dessa, är på särskildt sätt prepareradt, och sä kan

Den i Mara, f. m.

455

äfven papperet, hvaraf märkena göras, blifva, hvarefter jag icke tror
att det skall skada smaken ens för den finaste gom.

Slutligen ber jag, att. Kammaren mätte varmt behjerta hvad uti
Herr Ehrengranats motion blifvit föreslaget, äfvensom Statens förevarande
behof af inkomster, hvarjemte jag anhåller om äterremiss af Betänkandet,
dervid jag anser Bevillnings-Utskottet. böra anmodas att inkomma
med förslag till sättet och grunderna för beskattningen och huru
densamma med minsta möjliga kostnader må komma till stånd.

Ilerr Odelberg: Dä det är alldeles ostridigt att Svenska Statsverket
är i behof af ökade inkomster, och då man icke heller lärer kunna
bestrida att den indirekta beskattningen är att föredraga framför den
direkta, isynnerhet när fråga är om beskattning ä en vara, som under
ingen synpunkt kan betraktas såsom nödvändighetsvara — sä kan jag
ej annat än varmt förorda bifall till Herr Ehrengranats motion om beskattning
ä cigarrer, så mycket heldre som skatten ä tobak här i Sverige.
jemförd med samma skatt i andra länder, är i högsta grad obetydlig.
Såsom en jemförelse i detta hänseende vill jag anmärka, huru högt beskattningen
i några Europeiska länder uppgått under är 1866. I Sverige
uppgick tullen ä tobak nämnda är till 1,469,133 R:dr, hviiket belopp,
fördelad! på hvarje af värt lands 4 millioner innevånare, utgör en skatt
för hvarje individ af 36 öre. I England var tullen under år 1866

6,232,000 pund sterling, motsvarande, efter en kurs af 18 R:dr i Svenskt
riksmynt 112.176.000 R:dr, och om man antager att Stor-Britannien dä
hade en folkmängd af 30 millioner innevånare, gör det pä hvarje af
dessa en skatt af 3 R:dr 74 öre. England har härförutom en betydlig
accis på tobak; huru stor känner jag ej, men att den med ett betydligt
belopp ökar ofvannämnda 3 R:dr 74 öre är säkert. I Frankrike är
tobak ett monopol, och uppgick statsinkomsten deraf under är 1866 till
236 millioner francs eller 170 millioner R:dr R:mt. På hvarje af Frankrikes
38 millioner innevånare belöper således häraf 5 R:dr 67 öro. Äfven
i Italien uppgick tullen ä tobak under nämnda är till 90 millioner francs,
hvilke^ gör för hvarje dess innevånare ett belopp af omkring 2 R:dr 70 öre.

Då det gatt an att hemta sä stor inkomst af tobaken i andra länder,
och enär Bevillnings-Utskottet synes hafva egnat alltför liten uppmärksamhet
åt frågans utredning, så och dä vidare det icke synes omöjligt
att, på sätt reservanten, Friherre Alströmer, föreslagit, stämpla cigarrerna,
vare sig lådvis eller styckevis, och såmedelst åstadkomma ifrågavarande
beskattning, önskar jag att förslaget mätte af BevillningsUtskottet
varmare behjertas och noggrannare behandlas; hvarföre äfven
jag yrkar att Betänkandet måtte återremitteras.

Herr Hazelius: Utskottet har medgifvit. och derför är jag tacksam,
att tobak är en lämplig beskattningsartikel, enär, såsom det heter
i Betänkandet, »den, utan att vara en oumbärlig förnödenhetsvara, utgör
föremål för en vidsträckt förbrukning», men jag beklagar derjemte,
att Utskottet straxt derefter kommer till det påståendet, att cigarrer
numera utgöra en »allmän förbrukningsartikel» för de mindre bemedlade.
Det synes mig vara nog mycket att cigarren på detta sätt så
godt som erkännes för att vara ett bröd för den mindre bemedlade klassen,

456

Den 4 Mars, f. m.

och upphöjes till samma rang med den förnämsta förnödenhetsvaran.
Kan detta vara rimligt? Men om beklagligen sä vore, skulle detta vara
ett ytterligare skäl att söka för Staten vinna en inkomst, då den kunde
på ett så lätt sätt vinnas, som att lägga en skatt, alldeles icke känbar,
på en sä allmän förbrukningsartikel. Utskottets afstyrkande skäl synas
mig föga bevisande. Det yttras »att kontrollen öfver skattens behöriga
utgående skulle påkalla reglementariska föreskrifter och fiskalisk» åtgärder
af särdeles störande beskaffenhet»; men. tnine Herrar, när i ett så
fritt land som England, Engelsmannen, som är sä öm om sin sjelfständighet,
underkastar sig fiskaliska åtgärder i afseende på tobaksskattens indrifvande.
hvarföre skulle icke äfven detta kunna gä an för oss? Utskottet
anför vidare, att det icke liar sig bekant att en sådan skatt, som den
föreslagna, någonstädes varit påbjuden i något annat land än Ryssland.
Jag kan icke förstå, att Utskottet icke skulle hafva sig bekant den betydliga
skatt, som blifvit lagd på denna vara i England. Jag har bär
i min hand en uppgift öfver den oerhördt stora tullen på tobaksinförseln
samt öfver försäljnings- och tillverkningsskatten ä tobak i England. Jag vill
blott i förbigående nämna, att tullen i detta land ä cigarrer utgör 41 Engelsk
shilling ä skålpundet, motsvarande 4 till 4^ R:dr Svenskt Runt, och
ä snus allt efter dess olika beskaffenhet från 3 till 4 shilling eller 2 4 till 4
R:dr; pä all annan tobak är tullen mellan 2 R;dr 40 öre och 3 R:dr 60
öre. En betydlig såväl tillverknings- som försäljningsskatt är äfven
lagd ä ail slags tobak. De. som anmäla sig att handla med tobak, snus
och cigarrer, äro i England. likasom de. hvilka hos oss försälja bränvin.
ålagda en skatt, hvilken är sä betydlig, att för ett belopp af till

20,000 skålpund betalas 5 4 Pund sterling, motsvarande 100 R:dr: från

20,000 till 40,000 skålpund 200 R:dr, och sedan 100 R:dr för hvarje

20,000 skålpund ända till 100,000 skålpund, då skatten är 600 R:dr
Svenskt Runt. Dä detta, såsom sagd t, skett i England, kan jag ej inse,
hvarföre ej vi skulle kunna vara sä uppfinningsrika och hitta på ett
sätt, hvarigenom skatten skulle hos oss kunna utgå. Ett lämpligt beskattningssätt
är äfven af motionären föreslaget; och jag önskade att de,
som bestrida detta, behagade uppgifva något annat, att genom en lika
enkel utväg skaffa Staten en ganska betydlig inkomst. För min del
hade jag heldre sett. att motionären, i stället att föreslå en skatt af 1
öre för hvarje cigarr, föreslagit 2 öre, ty skatten af några ören ä en så
dyr vara som cigarren, ökar alldeles omärkbart dess pris: och är den
en nödvändighetsvara. — sä mycket bättre för Statens inkomst, om oek
så mycket värre för hetsan. Dä jag emellertid ej känner något bättre sätt
för det närvarande, än det som motionären föreslagit, men litar på Utskottets
både beredvillighet och uppfinningsförmåga, att föreslå något lämpligt
sätt för införande af denna angelägna beskattning, vill äfven jagyrka
på återremiss af Betänkandet i den syftning, att Utskottet mätte
anmodas att angifva några lämpliga åtgärder, hvarigenom beskattning å
tobak kunde åstadkommas.

Herr Hasselrot: Jag har till största delen i hvad jag ämnat säga
blifvit förekommen af föregående värde talare. För min del hade
jag helst önskat, att en ganska hög importtull blefve lagd å tobak. Dä
nu detta ej kan ske, till följd af värt förhållande till Norge, hade det

Den 4 Mars, f. m.

457

varit önskvärdt, om en försäljningsafgift kunnat åsättas all handel med
tobak och dess fabrikat snus, men dä detta ej blifvit ifrågasatt, återstår
endast den föreslagna beskattningen ä cigarrer, hvilken jag således förordar.
Man har sagt, att dessa skulle utgöra en förnödenhetsvara
för den mindre bemedlade klassen. Denna åsigt kan jag omöjligen
gilla. Om de mindre bemedlade hafva råd att röka cigarrer, böra
de ock hafva råd att betala försäljningsskatten derå. Cigarrökningen
har gått till sådan öfverdrift, att man till och med ser små pojkby
tingar om 11 å 12 är med cigarr i mun. Det skulle vara ganska
nyttigt, att på något sätt afstyra och staf ja ett sådant oskick. Åtminstone
rnä den, som vill hafva nöjet att röka cigarr, bidraga till Staten
med ett öre för hvarje sådan. Man tyckes vara ense derom, att
Staten behöfver ökade inkomster, och något enklare sätt att afhjelpa
detta behof finnes ej, än att åstadkomma en indirekt beskattning ä tobak.
Detta synes mig klart. Pä hvad sätt åter tillämpningen skall
verkställas, öfverlernnar jag åt Utskottet, till hvars förnyade behandling
jag yrkar att Betänkandet mätte återremitteras.

Grefve Ehrensvärd: Frågan om beskattning ä tobak i den ena
eller andra formen är ej ny, om det ock är första gängen den nu förekommer
i denna Kammare. Redan vid 1859—1860 årens riksdag behandlades
denna fråga ganska omständligt af Sammansatta Bevillning,?-,
Lag- och Ekonomi-Utskottet, som afgaf ett förslag, hvarigenom en beskattning
ä cigarrer skulle komma till stånd på det sätt, att stämplar
anbringades ä lådorna, likasom förhållandet är i Ryssland, det enda
land, der en sådan skatt, som den ifrågavarande, blifvit införd: jag ber
en föregående talare ursäkta, att jag vidhåller detta emot hans yttranden,
hviska jag dock medgifver, att han under fortgången af sitt anförande
något ändrade. Utskottet föreslog dä. som sagdi att cigarrer
skulle beskattas pä så sätt, att lådorna stämplades från och. med sådana,
som innehöilo 1,000 cigarrer och ner till 100 stycken; vidare att cigarrerna
ej skulle fä utminuteras i mindre parti än i stämplade paketer om
5 stycken. Dä detta förslag förekom till behandling hos Ständerna, antogs
detsamma af två Stånd, nemligen Preste- och Bonde-Stånden, hvaremot
de öfriga tvä Stånden förkastade det. Under votering derefter i
Förstärkt Bevilinings-Utskott blef förslaget jemväl med 72 röster emot
48 förkastadt.

Dä nu icke förflutit längre tid, sedan ett dylikt förslag, som förevarande,
bos Representationen erhållit en sådan utgång, så är det väl ej så
underligt om Utskottet tvekat att genast ingå på motionärens förslag, och
ehuru eu talare förmenat, att Utskottet ej egnat tillräcklig uppmärksamhet
åt detsamma, ber jag fä nämna, att sä ej varit förhållandet. Jag
har bär vid min sida motionären, som kan intyga, att Utskottet tvärtom
gjort sig mycken möda att utreda saken. Han har blifvit anmodad att
sjelf närvara vid Utskottets sammanträden och först efter långvarig
och omständlig diskussion, först ä afdelningen och sedan hos Utskottet
in pleno, hafva vi kommit till den slutsats, att intet af de föreslagna
sätten var lämpligt. Motionärens förslag om stämpelskatt ä cigarrer
upptogs inom Utskottet af en reservant, Friherre Alströmer, som ville
att stämpel skulle anbringas ä hvarje i landet tillverkad eller importe -

458

Den 4 Mars, f. m.

råd cigarr. I sin reservation säger han nemligen: »Bland andra förslag
synes det, att anbringa en stämpel, närmast jemförlig med breffrimärken,
ä hvarje cigarr, samt att bestämma bötesansvar för innehafvare af
ostämplade cigarrer, vara ett ganska enkelt sätt», och enligt hans i Utskottet
utvecklade förslag skulle man anbringa stämpeln antingen tvärs
öfver eller i ändan af cigarren. Reservanten räknar vidare ut att kostnaden
för anskaffande af stämpelmärken är obetydlig, och derutinnan är
Utskottet ense med honom. Deremot är det ej klart, att man skall få
stämpeln anbringad utan ej så ringa kostnader. Man har sagt. att delta
skulle kunna gä lätt för sig vid tillverkningen; ja, derom är ingen fråga.
, men man måste i alla fall inse, att, huru och på hvad sätt stämpeln
ock anbringas, fordras alltid dertill någon tid. Och tid är också
penningar, inine ilorrar. Jag har här under öfverläggningen fatt se åtskilliga
prof på stämplade cigarrer. Jag har t. ex. här en sådan cigarr,
der stämpeln blifvit virad omkring densamma. Skall stämpeln så anbringas.
åtgår ganska mycken tid. För några dagar sedan erinrade en
talare derom, att man borde taga tid i beräkning. Det var då fråga
om räkning af fjerdedelsspecier, som vid vexling skulle erhållas i Banken.
Hvad dä yttrades gäller äfven här. Jag har, liksom den förste
ärade talaren, i detta afseende gjort en liten uträkning och sä till vida
äfven ingått på hans äsigter, att jag antagit, att fruntimmer företrädesvis
kunde användas vid arbetet med anbringandet af stämplarne å cigarrerna.
Jag antager sålunda, att ett fruntimmer, som är händigt, hinner
att i minuten påsätta 10 stycken stämplar, — likväl då ej så artistiskt
virade, som ä. den jäg nu håller i min hand, — men om jag
ock utgår härifrån, sä gör det dock endast 600 stycken i timmen och,
med 10 timmars arbetstid, 6,000 stycken om dagen, på tio dagar 60,000,
på hundra dagar 600,000. på tusen dagar sex millioner, på tiotusen dagar
sextio millioner stycken o. s. v. Enligt uppgift i Friherre Alströmers
reservation skulle här i Sverige ärligen förbrukas 72,571,500
stycken cigarrer. I förbigående vill jag anmärka, att denna uppgift
icke är fullt rigt-ig, ty reservanten har sammanslagit tillverkningen
1866 med importen 1865, fastän importen af cigarrer under år 1866
varit nära 10,000 skålpund mindre än föregående året. Enligt min
nämnda beräkningsgrund behöfvas, på sätt jag nyss visat, ej mindre
än tolftusen dagar för päsättningen af stämplar ä sjuttiotvå millioner cigarrer,
d. v. s. ungefär 40 är. Den förste ärade talaren har emellertid
sagt sig hos en tobaksfabrikant hafva inhemtat upplysningar i
ämnet och att enligt dessa ett fruntimmer skulle kunna stämpla endast

1,000 cigarrer om dagen; för att stämpla de cigarrer, som årligen förbrukas
här i landet, skulle då en tid af 72,000 dagar eller nära 240 år
erfordras. Detta stämplingsarbete skulle således efter min förmening blifva
väl dyrt för fabrikanten, tv 72,000 dagars arbete det utgör dock 72,000
dagsverken.

Sedermera återstår likväl ännu en sak att taga i betraktande. Det
är ej nog med, att cigarrerna stämplas, stämplarne måste ock makuleras,
på det att de ej, till förfång för Staten, må kunna ånyo användas.
Af hvem och huru skall makuleringen af dessa stämplar verkställas?
Skall detta ske på samma gäng, som stämplarne anbringas och således
verkställas af fabrikanten eller importören, så tror jag att kontrollen

Den 4 Marg, f. m.

459

blir ingen, ty stämplarne kunna ju dä sättas pä och tagas af igen samt
pä sådant sätt användas i oändlighet.

En ärad talare här bakom behagade anföra, att stämpelskatten å
tobak i England skulle vara mycket hög. Jag har redan förut haft äran
erinra, att stämpelskatt ej finnes i något annat land än Ryssland oeli
således icke i England. Något sednare talade lian äfven om skatt å
tobaksförsäljningcn i sistnämnda land. Denna skatt finnes der verkligen
och Utskottet har ej förbisett, att en sådan möjligen skulle kunna åsättas
äfven här. men då på all tobaksförsäljning. Att lägga sådan skatt särskildt
å cigarrer, — att förhindra pojkar och mindre bemedlade att röka cigarrer,
såsom en ärad talare lördrat, och såmedelst ingripa i uppfostringsväsendet
tillkommer ej tull-lagstiftningen, — vore dock ej lämpligt. Om
också man lade skatt ensamt ä cigarrer, vore det vä! billigt, att, såsom
motionären föreslagit, samma stämpelskatt, 1 eller 2 Öre, betalades för
den cigarr, som i inköp kostade mig 15, 20, 25 eller 50 öre som för
den. som kostade 2, 5 eller 6 öre. I de större cigarrbodarne säl jas, enligt
hvad jag haft,.tillfälle inhemta, cigarrer, som kosta 1 R:dr 50 öre
hundradel Lägger man på dem en skatt af 1 öre stycket höjes priset
genast till 2 R.dr 50 öre. Detta vore en ojemn fördelning emellan den
rike och den fattige, och det är detta som Utskottet tänkt pä, dä det
sagt, att de mindre bemedlade klasserna skulle drabbas af skatten i jemförelsevis
högre grad, enär, enligt motionen, utgiften borde utgå till lika
belopp å hvarje skålpund cigarrer, utan afseende ä varans olika qvalitet
och pris. Och detta kan jag åtminstone ej anse vara rättvist.

Man har ock yttrat här, att Utskottet velat upphöja cigarrerna till
rang och värdighet af bröd och således tilldela dem samma frihet från
skatt, som denna förnödenhetsvara med rätta åtnjuter. Jag ber att häremot
få erinra, att Utskottet i början af Betänkandet tvärtom förklarat,
att det anser tobak i allmänhet vara en lämplig beskattningsår ikel. enär
den. utan att vara en oumbärlig förnödenhetsvara, utgör föremål för en
vidsträckt förbrukning, men det har tillagt, att den är det ej blott för
de förmögnare klasserna, såsom motionären antagit, utan äfven för de
mindre bemedlade. Utskottet har sagt och står vid hvad det sagt, att
tobak mycket väl lämpar sig för beskattning, men svårigheten är. att
utfinna sättet huru den lämpligast kan och bör beskattas. Genom tull
later det sig ej göra, i följd af förhållandena mellan Sverige och Norge;
ty åsättes högre tull kan man vara säker på att tobak inkommer från
Norge, och hvart taga dä statsinkomsterna vägen? Dä detta sålunda ej kan
ske, återstår ej annat än att lägga skatt ä sjelfva tobaks försäljningen,
likasom ä försäljning af bränvin. Utan tvifvel skulle man derigenom kunna
påräkna betydlig inkomst; men något sådant har ej biifvit föreslaget, och
det synes _ mig vara skäl, att innan man kastar sig in på någonting så
nytt, för värt land och våra föreställningar sä främmande, som licensvåsendet
är, att man noga betänker sig. Jag anser också, att under den
korta tid. Riksdagen är samlad, den ej kan uppgöra de lagförslag, som
härlor erfordras, utan att detta tillhör den, som skall öfverse det hela.
nemligen Regeringen. Man har likväl förebrått Utskottet, att det ej begagnat
denna utväg och afgifvit förslag, att på sådant sätt skaffa Staten
inkomster, — att sä ej skett är sannt, — men jag vet ej att det
åligger Utskottet att angifva alla möjliga utvägar att beskatta folket.

460

Den 4 Mars, f. m.

Man bör vara mera rättvis mot Utskottet och medgifva, att då Kongl.
Maj:t icke blott icke föreslagit någon ny skatt, utan till och med förklarat
den vid sista riksdagen beslutade vapenskatt icke längre vara
behöflig, Bevillnings-Utskottet icke varit skyldigt eller befogad t. att endast
för nöjet att föreslå en ny skatt derom väcka och framkomma med
förslag.

Hvad nu åter angår den stora inkomst, som af en särskild accis å
cigarrer skulle uppstå, sä vill jag göra den erinran, att, om skatten lägges
ä de sämre cigarrerna, följden deraf blir den, att de, som röka dessa
cigarrer — den mindre bemedlade delen af befolkningen — lemna bruket
af cigarrer och röka kardustobaken i stället. Af officiela uppgifter,
som blifyit oss alla delgifna, inhemtas att frän år 1862 importen af cigarrer,
långt ifrån att ökas, något minskats, under det att den inhemska
tillverkningen dock Ökats. Men under samma tid har tillverkningen af
kardustobak högst betydligt ökats och uppgår för närvarande till mycket
högre belopp än tillverkningen ä cigarrer. År 1862 uppgick sålunda
importen af cigarrer till 33.421 skålpund, men 1866 till endast 31.699
skålpund; förstnämnda år belöpte sig tillverkningen inom landet af cigarrer
till 612.955 skålpund, under det den är 1866 uppgifves till 685 441
skålpund. Af cigarrer har således importen minskats med 1.722 skålpund,
under det den inhemska tillverkningen Ökats med 72 486 skålpund.
Men under samma tid har tillverkningen af kardustobak, hvilken är 1862
uppgick till 568.699 skålpund och 1866 utgjorde 861,630 skålpund, ökats
med ej mindre än 292.931 skålpund. Detta visar visserligen en stor
tendens att roka tobak, men man kan ock deraf sluta att begäret att
röka kardustobak dock är större än att röka cigarr. Lägger man nu,
såsom föreslaget är. skatt endast ä cigarrer, kommer förbrukningen deraf
att minskas ännu mera. Och huru går det dä med Friherre Alströmers
beräknade halfva million statsinkomst?

Hvad slutligen frågan om återremiss beträffar, sä tror jag ej, att
den skulle gagna till mycket. Utskottet är. som jag förut sagt. ölvertygadt
att det ej vore lämpligt att beskatta cigarrer ensamt, hvartill
Herr Ehrengranats motion föranleder. Skall accis bestämmas, måste det
vara på hela tobaksfabrikationen eller försäljningen. Härom voro vi
inom Utskottet alla ense. med undantag af Friherre Alströmer och de. som
med honom förenat sig. De öfrigas reservationer hafva blott afsett Utskottets
motivering, ej sjelfva beslutet, hvarom någon votering ej behöfts.
Skulle Kammaren nu besluta återremiss, skulle detta endast leda till
förlängning utaf riksdagen och i {ifrigt ej tjena någonting till. Kägon
särskild underdånig skrifvelse om införandet af accis ä cigarrer eller
tobak i allmänhet, hvilket sednare jag anser vara det enda råtta, om
accis skall införas, behöfves ej heller, ty anser Finansministern, som nu
är här närvarande och åhör den pågående öfverläggningen. något behof
böna framdeles på det föreslagna sättet fyllas, skall han säkert icke underlåta
att vid kommande riksdag derom framlägga förslag frän Legeringen.
Jag kan fördenskull ej annat än motsätta mig återremiss. samt
yrkar för min del bifall till Betänkandet.

Herr Grefvcn och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.

Den 4 Mars, f. ra.

461

Friherre af Ugglas: Da lräga nu är om införande af en ny beskattning,
tillåter jag mig först undersöka om en sådan beskattning i
och för sig sjelf är för år 186!) af behofvct påkallad. Jag anser mig
sa mycket heldre böra göra detta, som jag både enskildt or:h äfven inöm
Andra Kammaren hört förundran uttalas deröfver, att Kongl. Maj:t icke
askat vidare utgörande . al den särskilda bevillning, som vid förra riksf
agen beslutades. Enligt Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflätna nådiga
rioposition förefinnes lör är 1669 sedan utgifterna blifvit bestridda, ett
öfverskott af något mera an 1.10.000 Riksdaler. Rigtigheten af denna
beräkning beror dock i väsendtlig män derpå, om Statsverkets inkomster
olif vit ratt uppskattade. I detta afseende ber jag att fä fästa uppmärksamheten
derpå, att i den nådiga Propositionen inkomsterna blifvit ej
obetydligt nedsatta mot hvad vid förra riksdagen beräknats. I afseende
ar *iar nem*‘Äen Kongl. Mnj:t föreslagit en nedsättning

åt /uo,001) Rdr och i afseende ä stämpelpappc-rsmedlen af 200.000 R:dr.
Det åt således på dessa begge poster 900.000 R:dr mindre, än som derå
aeiaknats vid för ra riksdagen; och. jag liar rörande desse begge medel ej
bort någon anmärkning framställas emot Kongl. Maj:ts beräkning. Det är
endast i afseende ä tullmedlen, som man uttalat några tvifvel, huruvida
dessa medel skulle kunna för är 1869 utgå till det'' beräknade beloppet.
Jag har vid . ett föregående tillfälle yttrat, att stora svårigheter möta
vid att uppgöra en säker beräkning i detta fall, men om man, såsom jag
tror vara det råtta,. lägger till grund för sin beräkning några föregående
a.rs+I.erfarenhet 0(;b icke alltför mycket fäster sig vid förhållandet under
sistlidna ar, som vä! må anses icke hafva varit normalt, tror jag att den
bci åkning-Kongl. Maj.t antagit icke bör blifva föremål för anmärkning.
Emel.lerttd vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att, äfven med någon
nedsättning i den påräknade tullinkomsten. 1869 års statsreglering kan
uppgöras; om nemligen, på sätt Stats-Utskottet, att döma efter'' dess
Betänkande rörande statsregleringens öfverflyttande til! Statskontoret, synes
vi.ja föreslå, de af Statskontoret under är 1867 förskjutna medel,
uppgående till omkring 215.000 R:dr, upptagas till ersättning redan innevarande
ar. frigöres 1869 års statsreglering frän denna, i sjelf va verket
for den alldeles främmande utgift, och, med bibehållande af Kongl.
^ uerakningar i öfrigt, uppkommer dä ett öfverskott af mellan 3
och 400.000 R:dr, hvarmed tullinkomsterna kunna nedsättas. Under sådana
förhallanden tror jag icke att en ökad beskattning för år 1869 är
oundgängligen nödig, för att erhålla jemnvigt emellan samma års inkomster
och utgifter, och kan dä emot en nedsättning i de beräknade inkomsterna
sä mycket mindre hafva något att erinra, som ingen kan 1 i f—
hgare än jag önska att 1869 års statsreglering uppgöres på ett sätt, som
betryggar oss att undgå de obehag, med hvilka vi under några år kämölvergär
till sjelfva frågan, ber jag att få upplysa att
al 1808 ars tullmedel hafva intill den 1 Mars till Statskontoret influtit
samma belopp, som under Januari och Februari månader 1867. Ifråga
om bränvinsmedlen är deremot det influtna beloppet betydligt lägre än
föregående ar, och hvad angår den sannolika uppbörden deraf för innevarande
är, är det svårt att deröfver ännu uppgöra någon beräkning.
Skulle emellertid Riksdagen anse en ökad beskattning för år 1869 nödig
eller skulle för framtiden en ökad bevillning anses erforderlig, er -

462

Den 4 Mars, f. m.

känner jag villigt att ingen artikel dertill är mera lämplig än tobak.
Det förslag till en dylik beskattning, som af en aktad reservant blifvit
frainlagdt, och som går ut på att med särskild stämpel förse hvarje cigarr,
kan jag dock icke biträda. Om sådant också skulle kunna ske
med de inom landet tillverkade cigarrerna, sä hemställer jag, huru man
skall förfara med de importerade. Dessa cigarrer hitkomma vanligen i
större lådor; skulle nu försäljaren förpligtas att uttaga hvarje låda och
belägga hvarje cigarr med en stämpel ? Jag fruktar att sådant skulle gifva
anledning till störa underslef. Mig veterlig! finnes ett sådant system för
denna beskattning icke heller i något annat land. Det enda land, der
ett liknande förekommer, är Ryssland. Der beskattas försäljningen af
cigarrer på det sätt, att tillverkaren eller importören anmäler huru stort
parti cigarrer, vare sig i lådor eller eljest, han önskar fä försedda med
stämpel, dervid dock måste iakttagas att lösa cigarrer hopbuntas i mindre
paketer om minst 10 stycken för de inländske och 25 stycken för de
importerade, hvarefter dessa lådor eller paketer förses med ett pappersomslag,
innehållande uppgift om stämplingen. Den, som anmäler sig till
försäljning, är sålunda berättigad att fä på samma sätt stämplade 100
eller 1.000 cigarrer, eller hvilket belopp han sjelf vill uppgifva. Men någon
beskattning på hvarje särskild cigarr förekommer ej. Utaf personer,
väl hemmastadde med förhållandena der i landet, har jag dock hört,
att äfven detta beskattningssätt gifvit anledning till mänga underslef och
att kontrollen derå är synnerligen svår och obehaglig. Jag kan sålunda
icke för min del förorda en sådan beskattning såsom lämplig. Man har
vidare åberopat England. Jag tillåter mig att i fråga derom fästa uppmärksamheten
på ett misstag af en aktad talare. Herr Ilazelius. lian
yttrade nemligen, att en försäljningsskatt å tobak der skulle finnas, uppgående
till olika belopp för olika qvantum emellan 20 000 skålpund och

100.000 skålpund. En sä beskaffad skatt finnes enligt de uppgifter, jag
fått, ej i England. Han menade sannolikt tillverkningsskatt, ty en sådan
finnes der på all tobak, och uppgår till de angifna beloppen. Deremot
meddelas i England för rättighet att försälja tobak licenser, hviika köpas
för ett pris af 5 shilling 3 pence. Man har äfven uppgifvit, att
Frankrike skulle hafva mycket betydliga inkomster af tobaken. Detta
är otvifvelaktigt sar.nt, men beror på den omständigheten, att tobaken
der är ett regale. Regeringen importerar råvaran, bedrifver tillverkningen
och försäljer fabrikaten samt drager sålunda den direkta vinsten
af hela denna rörelse.

Slutligen ber jag att fä förklara, att. i händelse ökad beskattning å
tobak skulle ifrågakomma, sådan efter min åsigt bör omfatta all slags
tobak och icke endast cigarrer.

Herr Frisk: Dä jag i likhet med flere andra talare anser det vara
nödigt att öka statsinkomsterna, hvaraf jag tror Staten är i stort behof,
förenar jag mig med motionären uti hans förslag, att beskattning bör
läggas ä cigarrer, och tror att, om man verkligen önskar något sådant,
det icke bör blifva svårt att utfinna något lämpligt sätt för beskattningen,
anseende jag. för min del, det lämpligaste sättet vara att cigarrerna,
såväl de som här i landet tillverkas som de hviika utifrån införskrifvas,
läggas i paket ä 5 å 10 stycken i hvarje, hviika paket förses med

Den 4 Mars, f. m.

463

en lämplig stämpel, då således ock vid detaljhandel ej mindre än ett
paket må säljas.

På denna grund får jag instämma med dem. som yrkat Betänkandets
återförvisande till Utskottet.

Friherre Sprengtporten: Den värde ordföranden i Utskottet
yttrade, att han icke hade något emot att lägga beskattning på tobak i
allmänhet, men att han deremot icke kunde medgifva att man borde
lägga skatt blott på cigarrer. I anledning deraf far jag erinra, att jag
vid sista riksdagen väckte motion derom att tobak borde med högre
afgift beläggas, men att detta mitt förslag dä bief underkändt af Utskottet
och Kammaren; och har jag någon anledning att tro att, om vid
denna Riksdag enahanda motion blifvit vackt, utgången skulle bSifvit
densamma. Jag anser mig icke böra följa talaren uti de af honom
gjorda berakningarne angående den tid, som skulle åtgå för att förse cigarrer
med stämplar, elier omkostnaden derför, men jag har trott mig
finna, att det råder en ganska bestämd åsigt derom, att en accis på tobak
bör ega rum; och om än åtskilliga svårigheter må vara förenade
med frågan huru detta praktiskt skall kunna lösas, tror jag dock icke,
att de äro större, än att Kammaren, efter erhållande af vidare upplysningar
i saken frän Utskottet, skall kunna lösa dem, och att således ett
lyckligt resultat kan uppnås.

Samme talare, jag nyss omförmälde, yttrade, att det vore obilligt
att pålägga samma skatt på olika sorters cigarrer, men jag hemställer
till en hvar, om icke samma anmärkning skulle kunna göras i fråga om
tullen ä tobaken, tv den utgår med lika belopp för gröfre och finare
sorter och är således lika för den mindre bemedlade som den mera
bemedlade.

Kriarenheten har ådagalagt, att ingen stat i Europa numera finnes,
som icke städse behöfver se sig om efter nya inkomstkällor för att anskaffa
medel till betalande af räntorna ä sina statslån och bestridande af de
ofantliga utgifterna för försvarsverkets ordnande, som i vår tid tagit
större proportioner än någonsin, äfvensom att det är otänkbart att anskaffä
nya inkomster på annat sätt än genom indirekt beskattning; och
vi iära väi icke kunna utgöra ett undantag frän detta allmänna förhållande.
Jag instämmer villigt med dem, som yttrat, att det är lyckligast
i fall sådana frågor, som gä: ut på åstadkommande af jemnvigt emellan
Statens inkomster och utgifter, tagas om hand och väckas af Regeringen,
men dä nu sä icke skott, bör man icke klandra den enskilde motionären
för det att han sökt utfinna ett sätt, hvarpå denna jemnvigt skulle
kunna åstadkommas. På dessa och af andra talare anförda grunder yrkar
jag. att ifrågavarande Betänkande mätte till Utskottet återförvisas,
och gör mig förvissad, att Utskottet ej haller så strängt på sin sjelfständjghet,
att det icke, i fall det anser det af motionären föreslagna sättet
för cigarrers beskattning ej vara lämpligt, i allt fall fäster det afseende
på den i motionen uttalade tanken, att Utskottet sjelft framkommer med
förslag i ämnet.

Ilcrr Ehrengranat: Då ingen yttrat sig emot saken utan blott emot
sättet att utföra beskattningen (äfven Finansministern har, om lian också

404

Den 4 Mar*, f. m.

icke yttrade sig för, icke heller yttrat sig emot saken) så vill jag inskränka
mig att blott nämna några ord i fråga om sättet att utiöra beskattningen.
„

Jag får först nämna, att jag i min motion alldeles icke yrkat, såsom
här blifvit påstädt, att hvarenda cigarr borde stämplas, utan har tvärtom
yttrat att, i afseende på frågan huruvida det minimum som borde tillåtas
till stämpling borde vara en ort eller liera t. ex. fem eller tio, tankarne
möjligen kunde vara delade, men att detta väl just icke betydde
mycket, samt att jag höll före att fem ort borde vara minimum. ^

Hvad nu sjelfva sättet för cigarrernas beskattning vidkommer, sa tror
jag att. derest en lag utfärdades, som bestämde, att. alla cigarrer, som
säljas, skola vara stämplade vid äfventyr af laga påföljd, sä skulle följden
blifva att det vore omöjligt för detaljhandlaren att innehafva cigarrer
som ej vore stämplade; ty antingen måste han taga dem från den
inhemske tillverkaren eller frän importören, och båda hade försyndat
sig emot lagen om de sålde ostämplade cigarrer.

Det enda underslef, som sedan återstår, är lurendrejeri &{förbrukaren
; men den faran kan man väl ej anse stor, dä man besinnar den obetydliga
vinst som han kunde göra derpå.

Från tullen skulle ej några cigarrer få utlemnas, som ej vore stämplade,
och borde importören vara skyldig att betala en lämplig afgift för
hvarje stämpel som påsättes.

Dä jag således icke tror, att beskattning af cigarrer är förenad med
så stora svårigheter, som man uppgifvit, förenar jag mig med dem, som
yrkat att Betänkandet mätte till Utskottet återremitteras.

Friherre Raab, Carl: Det fägnar mig, att de mot Utskottets Betänkande
gjorda anmärkningar framkallat en förklaring öiver de deri
uttalade åsigter. hvilka likt gengångare återkommit i alla de Betänkanden.
som under de sista 14 å 15 åren frän detta Utskott utgått. Den
talare, som gjorde denna förklaring, yttrade, att samma fråga behandlats
under en föregående riksdag, då ännu Ståndsrepresentationen fanns
till: men han kunde gerna tillagt, att frågan förevarit jemväl vid sista
riksdag. Vidare sade han, att. dä frågan vid närnnda riksdag behandlades.
föll den i förstärkt Utskott med 72 röster mot 48: men derölver
var ej att undra, ty dä man icke beliöfver ökade,, inkomster, kan man
naturligtvis icke vara villig att öka skatterna. Äfven yttrade samme
talare, att Bevillnings-Utskottet ej skulle vara skyldigt att reda ut, huru
man skall skaffa Staten större inkomster, utan att Regeringen i detta hänseende
borde taga initiativet. Men om han hade genomläst den instruktion
för Bevillnings-Utskottet. som finnes uti Riksdags-ordningens 40 de
paragraf sä skulle han finna, att Utskottet har en ganska vidsträckt
skyldighet i berörda hänseende, emedan det heter uti denna paragraf,
att Ber llnings-Utskottet åligger att, sedan Statsverkets behof blifvit utrodda
v ch bestämda, opämindt föreslå sättet för bevillningens ökande,
och i sammanhang dermed till Riksdagen afgifva förslag till bevillningsstadga,
hvarjemte Utskottet eger att uti bevillningsfrågor föreslå, hvad
det anser billigt och nyttigt.

Föregående års Bevillnings-Utskott yttrar:

»Da

Den 4 Mars, f. m.

465

»Dä stats regleringen ännu ej är afslutad. saknar Utskottet tillräcklig
grund för att kunna bestämdt yttra sig, om den föreslagna »betydliga
förhöjningen» af beskattningen ä''tobak kan vara af behofvet påkallad
men vägar dock hoppas, med stöd af Kongl. Maj.-fs nådiga Proposition’
om Statsverkets tillstånd och behof, att någon dylik förhöjning utöfver
den af Kongl. Maj:t föreslagna och af Utskottet” i dess Betänkande om
tullbeviliningen tillstyrkta ej skall befinnas erforderlig.»

”Lämpligheten äter att medelst en salu-aeeis till Statens förmän höja
beskattningen ä tobak torde ined skäl kunna ifrågasättas, och Utskottet
för sin del vägar ej hoppas, att denna nya skatt skulle kännas mindre
tung än de flesta andra, dä bruket af denna vara numera sä införlifvats
med vara vanor, att den nästan kan anses såsom en förnödenhetsvara. Dä
dertill kommer, att tobaken egentligen för de mindre bemedlade klasserna
utgör en särdeles begärlig förbrukningsartikel, skulle förhöjd beskattning
deraf möjligen kunna anses såsom obillig, emedan den komrne
att stä i motsatt förhållande till förmågan att genom skatt bidraga till
Statens upprätthållande.»

Jag tillstår, att dessa äsigter äro högst besynnerliga, och jag vet
sannerligen icke, hvarifrån man lätt dem. Icke komma de frän ''frihandelstheorierna,
ty enligt alla de frihandelssystem, derom jag tagit kännedom,
är beskattning af rena konsumtionsvaror medgifven. Man må
bekänna sig till hviiket statsekonomiskt system man än behagar, sä äro
nnanstullar tillåtna, da Statens helsot tarfva dem. Förenämnde talare
yttrade, att det vore obilligt om alla sorters cigarrer blefve lika beskattade,
ty derigenom skulle den mindre bemedlade som konsumerar de
billiga komma att känna denna skutt tyngre än den mera bemedlade.
Men denna tlieori kan väl tillämpas pä nödvändighetsvaror men icke på
öfverllödsvaror. Föröfrigt, medgifver jag gerna, att det vore klokt, om
beskattningen utginge i en viss skala, sä att de,'' som röka dyrbarare cigarrer,
finge betala högre skatt, likasom jag äfven tror, att det ej skulle
vara svårt att åstadkomma något dylikt. Det har äfven förefallit minbesynnerligt,
att samme talare velat ådagalägga, att det skulle vara förenadt
med svårigheter och stor kostnad att förse cigarrerna med stämplar.
Dä till exempel en blindt tändstickor om 100 stycken stickor, hvilka
alla skola skäras af en stock-ända. rensas, torkas, ''satsas och inläggas i
papper med vignet. vidare läggas i större omslag, äfvenledes med vignet,
och nedpackas i lådor, kan säljas lör 3 I, öre, huru kan man då säga,
att det skulle vara dyrt att förse en bundt cigarrer med stämpel. ”

Finansministern har yttrat att i Statsregleringen för är 1869 ett
öfverskott i inkomsterna bör uppstå uppgående till 400,000 R:dr. 1 visst
hänseende kan detta icke förnekas, men han har dervid förglömt att ibland
inkomsterna för sagda är upptagits jemväl jernvägsmedel till ett belopp
af 21 millioner, hvilka tillförene gått till Riksgälds-kontoret, men nu Öka
tillgängarne. i Kong]. Maj.-ts statsregleringsförslag. Och för öfrig t hvad
tjenar det till att tala om ett blonistertilistand i finanserna, da en hvar
vet, att på den extra statsregleringen finnes betydlig brist, som endast
genom län kan fyllas. Talade man icke på samma sätt vid sista riksdagen,
att man icke skuile behöfva låna, att inkomster och utgifter skulle
balansera hvarandra, men det oaktadt slutade det så, att man måste udd Riksd.

Prot. 1868. 1 Afd. 1 Band. 30

466

Den 4 Mars, f. m.

lana mellan sex och sju millioner. Nu talar man den ena stunden om öfverskott.
medan man den andra ifrågasätter ett nytt lån till större belopp
är det vid sista riksdagen beslutade. Men inine Herrar, om man oupphörligt
länar. gär man en ekonomisk undergång till mötes. Jan kan
icke tro. att någon med vett och vilja vill tillstyrka Representationen
att oupphörligt låna. ty detta sätt att tillvägagä hämmar industrien och
skall förstöra de inkomstkällor, som vi ännu ega. Om man detta oaktadt
ändå dermed fortfar, så fruktar jag. att man kanske snart nog far
uppbära förebråelser, som det torde blifva svårt att bära. Dä jag för
min del icke viil på något sätt bidraga att rubba de nu gällande tullsatserna,
finnes, så vidt jag förstår, ingen annan utväg att åstadkomma
jemnvigt emellan inkomster och utgifter än att åsätta finanstullar
och dermed fortfara, riksdag för riksdag, till dess jemn vigten uppnäs
Hvarje annat förfaringssätt leder enligt min tanke oundvikligen till

förderf. „ ...

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag. att Betankandet ma till

Utskottet återförvisas.

Ilerr Tornerhjelm: Jag vill icke följa den siste talaren på hans
finansiela utflygter, då jag icke tror, att de egentligen höra till ämnet.
Naturligt är att, dä man behöfver mera penningar, man ock far se sig
om efter nva inkomstkällor. Men jag tror icke, att det af motionären
föreslagna ‘sätt att skaffa Staten förökade inkomster, är synnerligen
lyckligt funnet. Jag anser fastmera förslaget vara nära på praktiskt
outförbart, likasom jag ock är öfvertygad, att det icke finnes något
land i Europa, der den af motionären ifrågasatta beskattningen sa tillämpats
som motionären synes önska. Ordföranden för Bevillnings-Utskottgt
liar redan framlagt de svårigheter, som med det praktiska utförandet
af motionärens förslag skulle vara förenade. .Jag vill i detta
afseende blott tillägga några få ord. Motionären har väl icke sagt, att
hvarje cigarr skulle stämplas, utan att man kunde stämpla bundtar om
fem till tio cigarrer. Men om någon kontroll skall kunna utöfyas, är
det ju alldeles omöjligt att tillvägagä på det sättet, utan vill man
stämpla bundtar om 5 å 10 cigarrer, måste man jemväl stämpla hvarje
cigarr; och hvilket ofantligt besvär blefve det icke att årligen stämpla
70 å 80 millioner cigarrer! Dessutom, livilka trakasserier och olägenheter
medlör icke en sådan stämpling! När skall stämpeln ditsättas och
när borttagas? Antag t. ex. att min betjent af oförstånd eller okynne
borttager stämplarne å de cigarrer, som finnas i mitt fordral. Dä jag
kommer ut på gatan, vill jag röka en cigarr och tager upp en sådan ur
cigarrfodralct. Eu i närheten stående polisbetjent har sett. att jag i
mitt fodral har ostämplade cigarrer och anmäler genast förhållandet hos
vederbörande, och jag blir måhända kallad för domstol och får plikta,
för det jag innehar ostämplade cigarrer. Dessutom är, såsom förut anmärkt
blifvit, motionärens förslag orättvist. Om sådana cigarrer, som
ja" röker, blifva ett eller 1 i öre dyrare betyder ej sä mycket; men
om eu cigarr, som förut kostat 1 eller 1 A öre, kominer att kosta 3 öre,
är det eu stor skilnad. — Hvad nu slutligen angår Irågan om Betänkandets
återförvisande, anser jag eu sådan återförvisning icke till något
gagna, emedan Bevillnings-Utskottet väl icke derigenom lärer förmås

Den 4 Mars, f. m.

467

att frångå sin i ämnet en gång uttalade åsigt. Då jag således tror
att man för närvarande icke kan komma till annat resultat än det soin
Utskottet ifragastallt, får jag yrka på bifall till detsamma.

flen II a 11 ep b o rg: För min del får jag uppri"ti"t tillstå att ikt
byser en ganska liflig afsky för begagnandet af toba^.livilket/päsåmma
gång sonr det oranleder stora utgifter, tillika störande inve.kar på
va,a S0(:.,ala forballandcn; men icke desto mindre bär jag kommit till
samma åsigt som Utskottet, af det skal att niotionärens förda.'' sV

OrätS MTrP7r°ri-tVif °Cl‘ 1 Urakti-kr hänseende outbörbart.

i l " ° ''"‘f’ fl.P,lorc att* om ,,n accis af en riksdaler

sattes pa lnaijc skålpund cigarrer utan afseende på dessas qvalitet
denna accis skulle drabba de mindre bemedlade tyngre än de mera bemedlade.
Man bär dervid invänd t, att mot detta förhållande ej kunde
vara my eket att anmärka, da jemväl tullen ä bättre och sämre tobak
ai bka; men just derföre att tullen är orättvis, är det ej skäl att je.nfjfPÄa
011 orättvis accis. Jag anser förslaget varaoutlörbart.derfoic
att det skulle gifvas sa nianga sätt att undandraga sig beskattningen
och föranleda sa manga underslef samt vore förenad t med sä
störa svangbeter , dess verkställighet. Ett annat sätt att beskatta tobaksrökningen
vore det att låta förbrukaren af tobak erinra bevillning
derför: men älven detta torde icke vara utförbart. emellan konseqvensen
fordrade, att man da skulle erlägga bevillning jemväl för bruvPt
“!• |''.;l i)jX;lr''''kl;ir, hvarigenom våra debetsedlar dä skulle erhålla

v''!l0 |V !iåbi'',?f: ,I()ct||lattaste 0(.,1.1 heovämaste sättet vore kanske lik\
n frP-‘ J ’ a, al,a» -orn sa,Ja Iobilk- derför böra erlägga en särskdd
al-ilU nren derom har icke något förslag blifvit framstählt. Man
h. i foiebratt Utskottet att det icke inkommit med något eget förslå" i
detta ämne; men Utskottet kan icke vara skvldigt att framställa°cn
mängd olika. förslag i olika ämnen, h vilket dessutom skulle i väsendtlig
man förlänga riksdagen och efter all sannolikhet i utomordentlig
grad <>ka antalet .al motioner, h vilka, derest .le ej vore klara och tydliga,
Utskottet derefter skulle såsom en komité behöfva utreda. För

ketgttiil''Em,|Ja?’ /''''v,’ w !(on.7r|,n Maj:ts Proposition angående StatsverT!t
I n o i 1 nibelc .,''ck(: dnigasatts, att bevillningen skulle ökas,
utskotti icke heller tillkommit att derom sjelfmant göra förslå". Ja"

upprepar, att, om det väckts ett förslag af den beskaffenhet att tobaksrökningen
derigenom kunnat inskränkas det skulle varit mig synnerligen
gladjandc att hafva lätt biträda detsamma; men då ifrågavarande
orslag enligt min åsigt ej kunnat leda till det åsyftade ändamålet, har
•}‘ e ckp kunnat tillstyrka dess godkännande; och yrkar ja" derföre att
hvad Utskottet hemställt måtte bifallas. J ° C’ aU

.. -H°" Schartau: De invändningar, man framställt mot bifall till förslå?
al det sylte motionen innehåller, hafva varit hufvudsakligen dels att förl869
ars statsregleirng icke någon ny beskattning skulle vara behöflig, dels ock
att dy lika förslags praktiska utforbarhet skulle vara med stora svåri"hctor
förenad. Hvad nu den första invändningen angår, är det i sanniu" trös
ande att hora densamma från det pålitliga häll, hvarifrån den framställts;
men jag kan dock icke neka, att denna tanke synes mig hafva

468

Deu 4 Mars, f ni.

en viss likhet, med den, som lörefinnes hos en person, hvilken ämnar
begifva sig ut itu en lång resa och då uträknar noga pa orct huru
mycket denna resa skall kosta, men icke medtager medel att dermed
bestrida den minsta oförutsedda utgift. Den, som sa förfar, synes mig icke
vara en klok räknemästare. Dessutom veta vi alla, att, om man ock
möilmen kan få 1869 års ordinarie statsreglering att ga ihop, pa .ten

J e . . » i . r._____ ______DI.AlK.lliirM ntrpiftor tliDfl llVll -

ka vi måhända skola hafva svårt nog att komma till rätta. Huru gerna
kulle se, att vi för år 1809 icke behöfva mera penningar an
skola inflyta, vägar jag dock icke hysa eu sådan forhoppniiio-
Dp finansiela svårigheterna äro redan nu svara och bekymmer -

1*1 (III Iltll Utn ov/rvi. ''.v*. -------~ ” y .... , .

koinst genom beskattning af cigarrer, pa sätt motionaren loreslagit

mig nemligen finna, att de svårigheter, som man velat anse vara lorena.
le med förslaget att förse cigarrer med stämplar, icke aro ootvervinnerlma,
blott man icke nödvändigt vill förse hvarje cigarr med stämpel,
hvilket icke heller lärer kunna behöfvas. Men innan jag gar vidare, tillåter
ja<r mig i förbigående yttra, att af alla föremal lör beskattning
det icke finnes något, som lämpar sig bättre derför än tobak, och al
alla sorters tobak ingen mera än cigarrer, al det enkla skal att det icke
finnes något sätt att förbruka tobak, som är så slösande, som det att
roka cigarrer. Vi veta nemligen, att en cigarr svårligen kan rökas till
slutet och att detta nästan aldrig sker, utan att i de flesta fal fjerdedelen
bortkastas till ingen nytta. Genom detta sätt att använda en olvcrflödsartikcl
uppstår eu verklig statslörlust. Emellertid vill jag icke
härmed sä>a, att det är klokt att beskatta ensamt cigarrerna, utan anser
jag att i detta fall allt för gerna all tobak må göra sällskap; och
jag kan icke inse svårigheten att förse tobaken, det ma vara en
eller annan sort, inlagd i kardus eller lada med stämplar. Man kan
nemligen föreskrifva, att ett visst antal, t. ex. 20 eller 25 cigarier uti
en blindt eller låda, lika väl som en kardus eller vissa rullar tobak,
skola vara med stämpel försedde och ålägga såväl fabrikanten som försäljaren
att icke afyttra någon tobak som ej blifvit stämplad. Jag tror
derföre, att, om man verkligen vill saken, det icke skall vara omöjligt
att verkställa den. Nu vet jag väl, att en återförvisning ti Utskottet
ej torde verka mycket, men om Första Kammaren skulle godkänna lliagavaramle
hemställan, och framför allt om den skulle lata de i Betänkandet
anlörda motiv passera oanmärkta, skulle ilen derigenom
be"å ett fel, som för framtiden blefve skadligt, hvarföre jag icke ansett
mig kunna med tystnad förbigå Utskottets Betänkande; och da jag
tror, att Utskottet hädanefter icke kommer att blifva synnerligen nedtryckt
af göromål, anser jag mig icke begå någon ogrannlagenhet emot
detsamma, om jag förenar mig med dem, som yrkat pa Betänkandets

Den 4 Mars, f. m.

469

återförvisande, på det att Utskottet måtte taga frågan ånyo i ötvervägande.

Uerr Ilazelins: Jag ber att få rätta ett misstag, hvartill jag
gjorde mig skyldig, då jag förra gången yttrade mig. De siffror jag
uppgaf för försäljningsskatt å tobak i England gällde, såsom jag ser i
den bok, jag har för mig, tillverkningsskatten.

Jag begagnar tillfället uttala min stora glädje deröfver, att frågan
om att med skatt, med försäljnings- eller tillverkningsafgift, belägga tobak,
hlifvit under öfverläggningcn i dag så allmänt mött med bifall, äfven
af dem som för innevarande riksdag ansett beskattningen vara mindre
lämplig. Jag är säker om att, om Regeringen till nästa Riksdag framställer
ett förslag i nämnda syftning, skall det med allmänt bifall i landet
helsas.

Flerr Eilliehök: De skäl, som tala för beskattning af cigarrer,
hafva blifvit af andra talare sä utförligt framställda, att jag icke behöfver
besvära Kammaren med att dertill göra några tillägg. Jag vill
endast uttala min förhoppning, att vi snart mätte fä se denna beskattning
förverkligad. Dä jag emellertid tror, att ett detaljeradt förslag i
ämnet svårligen kan af denna Riksdag uppgöras, skulle jag vilja hemställa,
om det icke vore lämpligt att en underdånig skrifvelse aflätes, med
begäran att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
uti frågan; och på det att Utskottet måtte taga detta i öfvervägande
samt möjligen uppgöra förslag till den underdåniga skrifvelsens
innehåll, får jemväl jag yrka, att förevarande Betänkande måtte
till Utskottet återförvisas.

Friherre Raab, A. C.: Jag vill icke vidare vidlyftigt orda i denna
fråga, då de fleste talare erkänt, att tobak såsom beskatfningsartikel är
lämplig. Hufvudsaken här synes mig vara den, om sådan beskattning
behöfs eller ej. Ena sidans talare hafva yttrat, att den icke behöfs,
emedan man kan låna penningar för att betacka bristen i inkomsterna;
andra sidans talare hafva deremot påyrkat sådan beskattning
just för att undvika lån. Hvem har rätt? För min del tror jag
att det är bättre att fylla nutidens behof genom att beskatta den nuvarande
generationen, än att skjuta allt framför sig och välta bördan
på våra efterkommande. 1 afseende på sättet, huru denna beskattning
skall åvägabringas, är det för mig naturligtvis likgiltigt, hvilket man
begagnar. Man har under diskussionen uppgifvit liera olika sätt; och
den, sotn vill saken, finner nog ock medlen derför, hvilket jag ock hoppas
Utskottet skall praktiskt ådagalägga, om Betänkandet, dit återförvisas.
Hvad beträffar Herr Toriierhjelms yttrande, har litet hvar troligen
märkt, att han hufvudsakligen fruktat derföre att de fina cigarrerna
skulle lida af den bismak, som uppkomme derigenom att cigarren
förseddes med pappersmärke, men jag får lugna Herr Tornerhjelm
dermed, att, dä det finnas åtskilliga sorters cigaretter, som utan tvifvel
med god smak rökas af honom, ehuru tobaken är inlindad i papper,
ett lika beskaffad! papper kan användas till stämpling af vanliga cigarrer,
hvilket icke behöfver gifva någon osmak. Jag skall icke besvära
Kammaren vidare, utan yrkar på Betänkandets återförvisande.

470

Den 4 Mars. f. m.

Herr Eken man: I fullkomlig öfverensstämmelse med de åsigfer,
jag förut gilvit. till känna, d i Kammaren behandlade Stats-Utskottets Betänkande
rörande Kong!. Maj:ts Proposition om anvisande af 500,000
l?:dr till utförande af allmänna arheten, sii att niiden i landet mii kunna
lindras, får jag nu understödja Herr Ehrengranats motion, hvarigenom
tillgångar till delta anslag erhållas. Väl vet jag, att berörda anslag
skall utgå redan under loppet af innevarande är, och att motionen
alscr år 18(9, såsom det. första, da beskattning af cigarrer skulle kunna
ifrågakomma; men då det är uppenbart, att Staten behöfver förökade
inkomster, för att icke skuldbördan skall år för år ackumuleras, måste
man i tid söka vidtaga nödiga mått och steg för sagda ändamåls vinnande.
Under diskussionen synes man hafva kommit öfverens derom,
att tobaken är cn synnerligt lämplig vara att beskatta, men detta kan
icke ske i annan form än såsom accis eller licens, enär, enligt mitt förmenande,
tullsatsens höjning icke är lämplig ej blott, med afseende å
förhållandena till Norge, utan äfven derför att tullförsnillningar skulle
blifva ännu mera lönande och frestelserna dertill således större. En
talare har sagt, att förslaget att stämpla hvarje särskild cigarr skulle
vara icke blott outförbart utan till och med löjligt. Icke desto mindre
vidblifver jag detta förslag såsom varande det enda, hvilket medgifver
nödiga kontroller i afseende på skattens utgående, och vill man blott
saken, skall man nog finna praktiska utvägar för dess åstadkommande.
En annan talare har yttrat, att en återremiss icke skulle till något
gagna, emedan Utskottet antagligen icke kunde åt motionärens förslag
egna mera uppmärksamhet än föuit. För min del kan jag deremot icke
föreställa mig annat än att, om Kammaren tydligt uttalar hvad den
med återremissen åsyftat, Utskottet skall omfatta frågan med den allvarliga
omsorg, som den ovedersägligen förtjenar; och med hänseende
härtill instämmer äfven jag i yrkandet på återremiss.

Grefve Mörner. Carl Göran: Bevillnings-Utskottets ordförande
sökte ett skäl för bifall till Utskottets hemställan deri, att verkställandet
af hvad motionären föreslagit skulle vara lörenadt med allt för stora
svårigheter och han framkastade en beräkning öfver huru det skulle
tillgå att fä den ifrågasatta stämplingen gjord. Ser man närmare på
denna beräkning, sä reducerar sig saken derhän att. för att lä de uppgifna
72 millioner cigarrer stämplade, skulle man behöfva lemna anfiöning
åt fyratio qvinnor, hvilket väl ej vore sä farligt, och hvartill skulle
åtgå ett vida mindre belopp, än som nu för mänga andra anstalter inom
Tullverket betalas för inbringande af en ringare summa, än som genom
den föreslagna åtgärden skulle erhållas. Dertill kommer att en stor del
af de omnämnda cigarrerna tillverkas inom landet, ä hvilka stämpeln
alltså kunde påsättas på samma gäng de göras färdiga, och härigenom
skulle antalet af de jungfrur eller mamseller, som eljest borde verkställa
stämplingen, kunna ytterligare reduceras.

Man har äfven emot förslaget erinrat, att afseende icke blifvit fästadt
vid cigarrernas olika värde. Det är förvånande, att de, som vid
tullagstiftningen ansett afseende endast böra fästas vid varors vigt, nu
kasta om och vilja att värdet skall afses. Vid förtullning betalas lika
mycket för de fina regalia-cigarrerna, som för ctt-öres-cigarrerna, eller

Den 4 Mars, f m.

471

1 R:dr 3) öre per skålpund; men nu anses det vara orätt att man icke
skiljer mellan de fina och de mindre fina cigarrerna. Äfven i andra fall
kunde en sådan skilnad vara lämplig. Dä den stora mängden af personer,
tillhörande arbetsklassen, företrädesvis begagnar grofva och starka
tyger, hvilka väga mycket, borde derföre i öfverensstämmelse med den
af ätskillige talare nu framställda åsigten, betalas mindre tull, än som erlägges
för de fina lätta varorna, som äro vida dyrbarare; men sä är
dock icke förhållandet.

Man har frågat, om icke samma ändamål skulle vinnas genom högre
tull å cigarrerna eller ä tobaken. Att åsätta en sådan vore lämpligt,
om man ville föröka våra fabrikanters redan nog stora behållning på sin
rörelse. Det är mig sagdt, att den lilla tillökning af ett öre, hvarmed
tullen ä tobak vid förra riksdagen höjdes, redan har inbringat åt en och
annan fabrikant en förökad inkomst af 50,000 R:dr. De hafva med 10
öre per skålpund höjt priset, icke på cigarrer, utan på snus, och den
som förbrukar sådant, tänker icke på, att han får betala något mer, men
för den, som säljer varan, gör denna prishöjning en stor summa. Jag
tror derföre det ändamålsenligaste vara att särskild afgift lägges på hela
artikeln.

Den minskade importen af cigarrer och den nedgående inhemska
tillverkningen deraf har man velat anse som ett bevis på minskad förbrukning.
Jag tror att skälet till denna minskning snarare är att söka
i den höga tull, hvarmed cigarrer blifvit belagda i jemförelse med tullen
å råvaran, hvilket är ett verkligt premium för smugglingen, dertill
denna vara särdeles väl lämpar sig. Den gjorda konklusionen, att förbrukningen
skulle hafva aftagit, tror jag icke häller streck. Man kan
dagligen se bevis på motsatsen. Nära nog hvar och en går nu med cigarr,
från gubben till och med den åtta- eller tioåriga pojken, ja. man
skulle tro att de komma till verlden med cigarr i mun. Att hastigt och
på en gäng borttaga donna ovana later sig nog icke göra, men att sätta
ett hinder för slöseriet härutinnan tror jag ej skulle vara olämpligt.
Om det är ett behof för den fattigare klassen att nyttja tobak, och det
är möjligt att sä är, må man då söka leda dem til! att göra det på ett
hushållsaktigt sätt, och ej i den mest slösaktiga form, hvilket sker genom
bruket af cigarrer, deraf ungefär en tredjedel ofta kastas bort. Nu
tvekar man att pä denna artikel lägga en liten afgift, som ej på långt
när svarar emot värdet af denna tredjedel, som onyttigt bortkastas.

Jag är fullkomligt öfvertygad att Bevilinings-Utskottet kan lösa
denna fråga; och i olikhet med den värde talare, som ansåg att en återremiss.
icke skulle tjena till något, tror jag att det vore allt skäl att söka
bringa denna fråga under en förnyad pröfning inom Utskottet, och jag
anser mig för denna min åsigt hafva sä mycket mera anledning, som
jag bland reservanterne mot Utskottets förslag funnit til! och med en
ledamot, som är känd för att hylla ganska liberala åsigter i fråga om
tullagstiftningen, men hvilken dock ställt sig på deras sida, som bär
anse en beskattning vara lämplig.

Jag anhåller att Betänkandet mätte till Utskottet återförvisas.

Herr Wsern: Jag vill icke förlänga diskussionen med att ingå i
detaljer af frågan, utan jag viil se den frän dess praktiska sida, eller

472

Den 4 Mars. i’, m.

om något kan vara att vinna med en återremiss. Man säger att Utskottet
nog kan lösa denna fråga, om det vill. Om vi tänka på hvad som
under diskussionen är sagd t. sä skulle Utskottet hafva att utreda: huruvida
en afgift öfverhufvud hör åläggas, och om den i sä fall skall omfatta
alla sorters tobakstillverkningar. eller blott, cigarrer: huruvida den
bör stå i något förhållande till värdet, eller utan allt afseende derpå
utgå efter stycketal: huruvida den bör utgå i form af tull, licens eller
stämpel: om i sistnämnda fäll en sådan stämpel skall sättas på hvarje
cigarr eller på lädan, hvari den förvaras: hviika särskilda förhållanden
i detta, afseende måste iakttagas vid import, olika med dem som böra
gälla för fabriker ''inom landet: huru stämpeln skall makuleras: m. m.
I alla dessa frågor skulle Utskottet sätta sig in, och deröfver afgifva
Utlåtande. Jag tror det ej vara möjligt under denna korta, tid af riksdagen
som återstår. Om man åsyftar endast en opinionsyttring, hvartill
skall då en återremiss tjena? Uti Kammaren hafva alla eller nästan alla
talare förklarat sig anse tobak vara en lämplig beskattningsartikel, och
efter det yttrande vi nyss hafva hört af föredraganden i finansärenden,
kunna vi antaga att denna fråga redan blifvit af Regeringen uppmärksammad;
och att dä ingå med en skrifvelse och begära att frågan mätte
framkomma till en viss tid. anser jag ej lämpligt.

Af dessa, skäl anser jag att med en återremiss icke något skulle
vinnas: och får jag derföre anhålla om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve af Ugglas: Om icke Kammarens ledamöter redan vore
uttröttade af den långa diskussionen, skulle jag vilja något närmare skärskåda
ett yttrande af Friherre A. C. Raab. som ansåg att Bevillningsutskottet
borde tillse, huru beskattningar skulle åstadkommas. Jag tror
.icke att det är Bevillnings-Utskottets skyldighet. Detta Utskott skall
väl enligt grundlagen tillse, huru statsbehofven genom bevillningar skola
fyllas, men icke hvarken kan eller bör det åligga Utskottet att, oberoende
af behof, föreslå att nya bevillningar skola införas, eller förhöjande
af gamla ske. Vi hafva för en stund sedan hört från Regeringen, att
den icke anser ställningen förändrad, sedan Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof afgafs. Vilja vi nu till någon grad bereda oss för,
hvad en talare nyss nämnde: oförutsedda utgifter, skulle jag icke hafva
något emot. att en beskattning lädes på denna artikel, som jag anser
dertill vara, ganska lämplig, om jag nemligen kunde se huru detta skulle
kunna ske på ett lämpligt verkande sätt. Att godkänna motionen kan
jag icke gå in på; ty följden af att lägga beskattning på endast cigarrer
skulle endast blifva, att man i stället för cigarrer komme att röka
karfvad tobak. Följden härutaf åter skulle otvifvelaktigt blifva att, för
att icke gä miste om den afsedda bovillning.sinkoinsten, öfvergå till särskild
beskattning äfven af tobaken; det vore dä ärligare och bättre att
genast beskatta denna vara i allmänhet. Jag tviflar på att Utskottet
kan lösa denna fråga på ett tillfredsställande sätt. med iakttagande af
alla de omständigheter, som böra påaktas. Då. denna beskattning icke
är af något trängande behof påkallad, anser, jag att dermed bör få
anstå, tills den tid är inne. dä den blir behöflig, och att Regeringen då
må taga initiativ i frågan. Lika med den siste värde talaren, hemställer
jag hvad som med en återremiss skulle vinnas. Utskottet skulle
komma att behandla frågan ånyo; men Utskottet kan icke tvingas att.

Den 4 Mars, f m -

473

mot sin vilja, begagna sin egen motionsrätt i denna sak, och dä motionärens
förslag afser endast cigarrer, sä skulle man ej komma till det önskade
resultatet. Man säger att en opinion borde uttalas; men har det
icke redan skett, dä alla talare, som uppträdt i frägan, och jag tror att
de äro öfver tjugu, yttrat, att de anse detta vara ett lämpligt beskattningsämne?
Man har äfven såsom skäl för återremiss anfört, att Utskottet
skulle inkomma med förslag till skrifvelse till Regeringen att
taga frägan i öfvervägande. Hvad dessa skrifvelse]- beträffar, sä stä de
qvar mera som en vålnad frän förra tider, då Representationen och Regeringen
icke stodo i sä nära förhållande till hvarandra som nu. Nu äro ju
Regeringens ledamöter här. midt ibland oss, och vi''kunna väl icke antaga
att de sitta här med döfva öron; och dä vet jag ej hvartill en sådan
skrifvelse skulle tjena, isynnerhet i denna fråga, hvarom den Regeringens
ledamot, som har mest dermed att göra, redan yttrat, att lian
derå fästat uppmärksamhet, och att han vore "betänkt på att, om behofvet
sådant påkallade, framlägga förslag till en beskattning i detta hänseende.

Jag kan icke annat än yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Bennicb: Till de skäl flere af Utskottets ledamöter redan
anfört torde jag fä tillägga, att, enligt min tanke, Bevillnings-Utskottet
ingalunda har till uppgift att utfinna nya beskattningsformcr, för att tillvägabringa
inkomster, som man icke vet vara af behofvet påkallad e
Endast för skatternas skull må väl icke nya sådana påläggas.

Vid beträdande af den bana, hvarom nu är fråga, eller införande
af särskilda beskattningar ä s. k. lyx och öfverflöd, måste man väi betänka,
sig; ty går man in på den vägen, så kominer man lätt från ett
föremål till ett annat, och man är då snart inne på en beskattningsmethod.
som man i vårt land lyckligtvis längesedan ansett vara utdömd.

Att under en tid, då ställningen i allmänhet är betryckt och skatterna
redan förut nog dryga, utan tvingande nödvändighet pålägga en
ny skattebörda, under hvad form det vara må, kan jag ej finna" annat
än högst olämpligt; beskattningsforinen må nemligen vara hvilken som
helst, sä utgår dock skatten från folket, minskar dess tillgångar och försvårar
dess bergningstftvägar.

En talare, som eljest icke är känd för att hylla frihandeln, har i
detta fall velat tillgodogöra sig dess äsigfer och tillika, i strid med sin
allmänna klagan öfver fabriksväsendets betryck, nu funnit att åtminstone
vissa af dess kikare äro alltför väl lottade/ Det skall blifva angenämt
att vid förekommande tillämpning af dessa äsigter få påräkna hans kraftiga
bistånd.

Om nu ändtligen den skatt, hvarom bär är fråga, skulle påläggas,
borde man åtminstone hafva klart för sig. att den med säkerhet utgfiigej
sä att underslef dervid kunde förekominas. och att folket ej behöfde
alltför mycket utsättas för förhatliga, fiskaliska undersökningar. Jagtror
ej. att dessa frågor äro så lätta att lösa, och jag hemställer, om af
de många ledamöter, som här yttrat sig, någon enda framställt ett praktiskt
möjligt förslag härtill. Och då detta ej kunnat ske här inom denna
talrika och upplysta församling, lärer det vara ringa utsigt, att Utskottet
härutinnan skulle komma att lyckas bättre.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

474

Den 4 Mars, f. m.

Friherre Raab, Carl: Jag ber att fä yttra endast några ord rörande
äsigter, som jag anser icke böra fä tullfritt passera. Man anser
det icke vara rätt att gä in på den banan att beskatta lyxartiklar. År
det dä bättre att begagna den direkta beskattningen? Kan man ifrågasätta
att af dessa bcskattningsvägar icke välja den förra? Det„är en
åsigt, som är vederlagd pä samma gäng som den framställes. Är det
värdigt att tala om. att vi icke äro i behof af inkomster, att för hela
landet säga detta, dä vi oupphörligt mäste läna och stä pä randen af
en afgrund af skulder, som oupphörligt ökas? Om vi nu besluta denna
beskattning och sätta den i gäng, sä inflyta medlen icke förr än 1870
eller 1871; detta är vid samma tid. som det sist upptagna statslånet skall
återbetalas, och dä torde de väl kunna användas, till och med behöfvas.
Om man vill en sak, mäste man vilja utvägarne dertill. Dä man sagt,
att man icke kan tvinga Utskottet att framkomma med ett förslag i
denna fråga, så förklarar jag, att jag anser det vara Kammarens fulla
rätt att ålägga Utskottet detta. Om vi betänka vära utgifter för jernvägsbyggnader
och andra företag och de skulder, som pä alla håll omgifva
oss, sä böra vi icke skjuta ifrån oss ett förslag, hvars genomförande
kan bringa oss så stora inkomster. Jag yrkar äterremiss af Betänkandet.

Grefve M örner: Jag vill icke nu inlåta mig i granskning af
statsregleringen, dess brister och behof. Detta skulle föra oss alltför
långt från cigarrerna. Yi veta alla, att en brist finnes, som är afsedd
att fyllas genom län. Ju mera man kan slippa låna, ju mindre skuld
fär man; hvaremot, om man icke vill pä något sätt genom beskattning
öka inkomsterna, man fär låna mera. Jag tror att om den förra Riksdagen
icke kommit Regeringen till hjelp med en opåräknad beskattning,
hade tillståndet nu varit vida svårare än det är. Herrarne torde alla
förstå hvaruppå detta syftar. Det kan vara ovisst, huru tullinkomsterna
för den nästa tiden komma att slä ut; att resultatet af förra årets tulluppbörd
visade eu betydlig brist mot hvad som varit beräknadt. veta vi.
En talare har ansett frågan vara för Bevillnings-Utskottet olöslig. Jag
har det förtroende till hans obestridliga förmåga, att jag är säker, att,
om han vill använda den pä denna fråga, den nog blir pä ett. tillfredsställande
sätt löst. Vi hafva icke alltid varit sä känsliga för fiskal i ska
aktioner, som förhållandet nu tyckes visa sig. Man torde komma ihåg,
att i Jagtstadgan är det icke blott den, som skjuter vildt, utan äfven
den, som köper sådant, som är äiagd böter; och i fråga om spelkort äro
äfven sä stränga föreskrifter meddelade emot bruket af ostämplade sådana,
att något dylikt pa långt när icke kan blifva behöfligt, om stämpling
af cigarrer skulle påbjudas. Jag fortsätter min anhållan, att Betänkandet
mätte återremitteras.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till
förevarande Betänkande och dels äterremiss deraf; framställde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till Betänkandet, hvar -

Den 4 Mars, f. ra.

475

vid svarades talrika nej blandade med ja, och sedermera proposition på
återrcmiss deraf, dä svaren utföllo med talrika ja blandade med nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

Den. som bifaller Bevillnings-Utskottet.s Betänkande N:o 5, angående
särskild beskattning af cigarrer, röstar

Ja:

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, återförvisar Kammaren detta Betänkande.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunno.s vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

J a 3o;

Nej—52.

Föredrogs ånvo Bevillnings-Utskottets den 26 sistlidne Februari
och 2 dennes bordlagda Betänkande N:o 4, angående tullbeviilningen.

Grefve Ehrensvärd: Jag får hemställa, att förevarande Betänkande
föredrages punktvis, och i sammanhang härmed får jag anhålla,
att 12 te punkten föredrages näst efter den 19:de.

höfter förmälan, att Grefve Ehrensvärd hade föreslagit, att Betänkandet
skulle punktvis företagas till afgörande, dervid borde iakttagas
att den 12 te punkten föredroges näst efter den 19:de. hemställde Ilerr
Grofven och Talmannen, huruvida Kammaren villo härtill lemna bifall.

Ropades ja.

l:sta punkten.

Friherre Sprengtporten: Såsom inledning till Tullhetänkandet
och sitt afslag af min motion rörande införandet af en inregistrerings -

476

Den 4 Mars, m.

afgift för tui!fria varor, anför Utskottet: »att då det funnit de grunder,
■på hvilka nu gällande tulltaxa hvilar, vara af erfarenheten bekräftade surt
riqtiga, dels äfven ansett nödig stadga i denna del af lagstiftningen vara
för handelns och näringarnes ostörda utveckling ett väsendtligt vilkor», Utskottet
inskränkt sig till att föreslå de förändringar, för hvilka Utskottet
derefter redogör.

Jag måste dä fråga, hvarifrån Utskottet herntat denna erfarenhet
som med sä mycken axiomatisk visshet tramhälles, beträffande ligtighcten
af de principer, uppå hvilka vår tull-lagstiftning stödjer sig? ty probat
pa ett finanssystems förtjenster, af hviiket tull-lagstiftningen utgör en sa
väsendtlig del, kan icke sökas annorstädes än i dess följder, men dessa
måste öfverensstämma med ändamålet, som är: att framkalla allmän välmåga
under bibehållande af en lycklig jemnvigt emellan Statsverkets
tillgångar och de utgifter, som äro oundvikliga för bevarandet af samhällets^trygghet
och utvecklingen af dess. krafter i alla rigtningar. __
Jag befarar emellertid, att, om det är från det nuvarande tillståndet
inom oss. soin Utskottet herntat sin föreställning, detta dä icke äi
mycket bevisande för dess satser.

Utskottet förordar dernäst: stabiliteten i tull-lagstiftningen; men
en na har ju endast en relativ betydelse, ty om stabilitet i det väjbetänkta,
det''rättvisa och gagneligt alltid är att önska, kan man ju icke
förorda samma oföränderlighet i sådana lagar, som kunnat verka i en
motsatt rigtning och möjligen framkallat oreda i statens finanser och
tunga bekymmer på mänga sätt. ,

Stabiliteten, don öfvergafs 1856, dä med ett penndrag ett statshusluillnings-system
förkastades, som likväl skänkt Staten styrka och gifvit
en‘lyftning åt affärslifvet. som aldrig sedan uppnåtts; och detta för att
efterträdas af ett annat, som, utan att låta uppehålla sig af nagra betänkligheter
eller motgångar, fortgått i en alldeles motsatt och. jag vagar
säga det, äfventyrlig rigtning.

Det synes mig derför som borde den skola, hvarifrån detta system
uto-ått, icke lägga alltför stor vigt pä stabiliteten för att icke belasta
systemets upphofsman med alltför tunga förebråelser.

Utskottet framhåller vidare en af dessa välkända satser, som skulle
säga mycket, men'' som säga ingenting, dä frågan endast är att bereda
Staten en motsvarande ersättning för de utgifter, den måste ikläda sig
för att kunna bereda tullfrihet för en mängd importvaror:

ratt tullbeskattning af lifsmedel icke är förenligt med aktgifvande på
konsumenternas behof och en sund tull-lagstiftning

Bestämmandet af en inregistrerings-afgift, sorti icke ofverstiger 5
procent, och hvilken, om den äfven fastställdes till detta belopp, icke
skulle belasta eu kubikfot råg med högre afgift än 10 öre, kan icke betraktas
annorlunda än som en finan-uitgård; som en sådan har jng
sett densamma och stödjer i detta afseende initi omdöme pa utmål k to
författare i statsekonomien, en Leonee Lavergne, Macculloc och Sir
Robert Peel, som. dä han genomförde spaninälslagarne i England, bibehöll
den inregistreringsafgift, som ännu der utgår och inbringar staten
en årlig inkomst af omkring 800.000 £ sterling. I frankrike och
Norge, som icke heller torde sakna statsmän och filantroper, är en tull

Den 4 Mars, f. in.

477

pä spamnäl bibehållen. Det mä dä iorlätas mig, om jag icke åt denna
anmärkning af Utskottet kan skänka någon synnerlig betydelse.

Jag öfvergår nu till att kasta en blick på några af vår tull-lagstiftnings
fenomen. Sålunda har jag icke kunnat underlåta att finna det
ainuärkningsvärdt: att, pä samma gäng Rikets import 1866 stigit till det
höga beloppet af 112,910,000 R:dr. tullinkomsterna för samma är nedgått
med icke mindre än omkring 800,000 li:dr under det föregående
året, dä importen utgjorde 7.000.000 R:dr mindre.

En annan jemförelse torde äfven förtjena att göras. Jag menar,
emellan produkten för Statsverken af Sveriges tull-lagstiftning i förhållande
till Norges. Sålunda finner man. att Norge med en folkmängd af
1.700,000 Innevånare räknar af sina tullar eu inkomst af 3,000.000
speciel'', motsvarande 12,000,000 R:dr, dä Sverige med 4,200,000 innevånare
uppbär endast 14,000,000 R.dr, men borde efter samma proportion
hafva en intägt af omkring 30.000.000 R:dr.

Detta är emellertid ingenting att förundra sig öfver, dä v är tulllagstiftning
tillvägagätt med en sådan liberalitet, att icke mindre än 240
artiklar äro i tulltaxan antecknade fria från tull.

För att sätta Kammaren i tillfälle bedöma, huru mycket Staten genom
denna obegränsade importfrihet efterskänker af sina inkomster,
eller såsom jag tillätit mig benämna denna eftergift, huru stora de importpremier
äro, hvarmed denna införsel hugnats, har jag, med ledning
af Kommers-kollegii underdåniga berättelse för 1866. sammanfört i en
tabell, som jag nu går att uppläsa, summan af tullvärdet i runda tal af
sexton de mest betydande tullfria iroportartiklarne och dervid funnit, att
detta värde, enligt den uppgift som legat till grund för samma berättelse,
uppgår till den ansenliga summan af 45,860,000 R:dr, hvaraf mig
synes med sannolikhet följa, att, om samma beräkning äfven utsträckes
till de öfriga 224 artikiarne, det skulle visa sig att minst hälften af Sveriges
import icke betalar någon tull eller ens letnnar den ringaste ersättning
till Staten för dess bevakningskostnader och tolagsutgifter.

Dessa afdrag af brutto-tu!luppbörden uppgå emellertid till 3.000.000
R:dr nemligen Tullverkets anslag 2,000,000 R:dr och tolagsersättning till
städerna 1,000,000 R:dr. Sä framt det anses billigt att den fria importen,
under åtnjutande af full tullfrihet för öfrigt, åtminstone vidkännes sin
andel i dessa kostnader för Staten, skulle denna andel sålunda, enligt
den beräkning jag framlagt, uppgå till 1,500,000 R:dr, och till detta belopp
skulle man i det närmaste komma genom att pålägga de
fria varorna, i hvad det kunde ske, utan hinder af traktaterna, en inregistreringsafgift
al 3 procent, hvilken, om endast den oppgifna siffran
af 45,000,000 R:dr tages i betraktande, skulle inbringa. 1.350,000 K:dr.

Efter 5 procent skulle denna intägt utgöra 2.250,000 I?:dr.

Jag anhåller att Utskottet ville taga dessa mina anmärkningar i
öfvervägande, för den händelse att Kammaren beviljar den äterrcmiss,
bvaronr jag anhåller.

473

Den 4 Mars, f. m,

Införsel 18G6 i runda tal, enligt Kotniners-kollegii underdåniga berättelse.
beräknad enligt uppgifna priser ä Stockholms börs, samt för
spanmäl, gräsfrö och mineral-oljor, efter inhemtade upplysningar:

Varans namn.	Mått eller vist.	Qvantitet.	Tullvärde.	S:a i värde.'' af införseln.
Bomull........	Skålpund	11.000,504	1 R:dr 63 ö.	17,930,000
Hampa och Lin . . .	Centner	51,650	32 R:dr 50 ö.	1,570,000
Hudar och Skinn . .	Centner	54,191	48 R:dr -	2,600,000
Koksalt .......	Kubikfot	1.771,632	65 ö.	1,150,000
Ull.......... Stenkol........	Kubikfot	2 682,000 17.487,^67	1 R:dr 35 ö. 40 ö.	3,580,1000 7,000,000
Gräsfrö........	Skölp und	2.052,855	uppt:s å 30 ö.	600,000
Smör.........	Centner	23,''45	65 R:dr	1,630,000
Ost..........	d:o	8,514	30 R:dr	240,90 t
Fläsk.........	d:o	15,281	35 R:dr	520,000
Spanmäl: Råg..........	Kubikfot	1.373,076	2 R:dr	27,40,000
Andra slag......	cl: o	301,996	2 R:dr	600,000
Mjöl och gryn af in-hemska sädesslag .	Centner	391,117	6 R.dr	1,300,000
Talg.........	d:o	41,475	37 R:dr 50 ö.	1,500,000
Maskinerier och red-skap.........	__	2.602,343*		2,600,000
Oljor, nativa, mineral	Skålpund	1,609,778	uppi: t å20ö.	300,000
		Summa införsel	45,810,000

• Maskinerier och redskap äro inbegripna under den Franska traktaten, men då.
största delen af denna import inkommer från länder, med hvilka inga traktater
äro afslntade,. är hela summan här antagen.

Friherre af Ugglas: Samma ärade ledamot, som nu framställt det
förslag, hvaröfver Bevillnings-Utskottet i denna punkt afgifvit yttrande,
hade äfven vid sistlidne riksdag väckt motion om en inregistreringsafgift;
denna motion afstyrkfes dä likasom nu af Utskottet, och blef denna Utskottets
åsigt af Kammaren godkänd. Jag hoppas, att äfven nu sä mätte
ske och vill, utan att ingå i någon vidlyftig undersökning, endast anföra
några skäl för denna min åsigt.

Man klagar öfver det mindre lyckliga tillstånd, hvari våra näringar
befinna sig, och man vill, på samma gäng man klagar häröfver, införa
en beskattning, hvarigenom detta tillstånd skulle ännu mera försämras.
Den siste ärade talaren uppräknade en mängd artiklar, som
enligt hans åsigt skulle vara lämpliga att belägga med en inregistreringsafgift.
lian nämnde hampa, lin, hudar, ull, stenkol m. m. — med
ett ord råämnen, som äro nödvändiga för våra läbriker. Belägger man
nu dessa oumbärliga råämnen med en inregistrerings-, eller, rättare sagdt,
tullafgift, sä blir naturligtvis följden den, att man fördyrar dem för fabrikanten
och försvårar deras införsel på ett sätt, som aldrig och aldraminst
nu är lämpligt. Genom att dessa artiklar äro tullfria kan en sådan
vara som t. ex. stenkol af en bruks- eller fabriksegare införas till hvilken
hamn som helst; skulle de åsättas tull, sä måste antingen tullbevak -

Den 4 Mars, f, m.

479

ningspersonalen ökas eller också vissa hamnar anvisas för lossandet af
dessa varor. Härigenom skulle man ju uppresa ännu större svårigheter
för våra näringar, under det man ä andra sidan talar om deras tryckta
ställning. Häri ligger onekligen en uppenbar motsägelse.

Det andra slaget af artiklar, som af talaren uppräknades, utgjordes
af lifsförnödenheter, som nu är o och en längre tid varit fria frän tull.

Jag hemställer, om tiden nu kan vara lämplig att fördyra dessa varor ?
För min del kan jag icke instämma i en sådan åsigt.

Värdet af öfriga artiklar, som. enligt Friherre Sprengtportens motion,
skulle med en inregistrcringsafgift beläggas, kan af Utskottet ej
högre beräknas än till cirka 200.C00 R:dr i medeltal per är; och, om
äfven dem äsattes den högsta inregcstreringsafgift-, som enligt motionen
bör ifrågakomma, eller 5 procent af värdet, sä skulle hela den inkomst, som
härigenom iemnades Statsverket, utgöra 10,000 R:dr, hvilken inkomst
ingalunda motsvarar de med dess upptagande förenade ökade kostnader.

På grund häraf får jagUmhälla om bifall till Utskottets Utlåtande.

Friherre Sprengtporten: Jag mäsfe protestera mot den siste
värde talarens yttrande, att här vore fråga om tull, då mitt förslag endast
afser införandet af en inregistreringsafgift, som skulle fråntaga importören
den premie han nu åtnjuter, och hvars åtnjutande jag icke
anser vara öfverensstämmande med rättvisa och med grunderna för en
sund lagstiftning.

Hvad beträffar faran af att under landets nuvarande betryckta ställning
lagga skatt ä nödvändighetsvaror, sä är de t visserligen lugnande
höra, att samme ärade talare är emot all ny beskattning såsom icke
nödvändig. Jag fruktar emellertid, att den kommer igen på annat häll.

Med mitt förslag har jag åsyftat en jemna re fördelning af de bördor,
livilka nu hulvudsakligen äro väitade på en enda klass och har
visserligen ingen förhoppning, att min motion skall vinna framgång; men
dä jag anser de deri uttalade äsigterna vara sunda och rätta, har jag icke
velat underlåta att genom yrkande af en återremiss fä frågan före ännu
en gäng.

Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall tili punkten
och dels återremiss deraf; framställde* Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten, och då dervid svarades mänga ja jemte
några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra punkten.

Friherre Flcetwood: Sedan jag Tinkom till Riksdagen samt förnam
att endast län voro föreslagna tili upphjelpande af våra brister i Statskassan.
hade jag visserligen inga förhoppningar att min motion skulle
fä framgång vid denna riksdag, men »gömdt är ej giömdt» säger ordspråket,
och dä torde det möjligen ej blifva till fromma för städerna, hvilket
mitt andra alternativ uti motionen kunnat undanrödja.

Herrarne må ej tro, att den vid 1858 års riksdag gjorda förändring
blef föreslagen endast för att afhjelpa de uti Utskottets'' Utlåtande åberopade
olägenheter, hvilka uppkommit sä småningom genom nitiske re -

480

Den 4 Mars, f. m.

presentanters framställningar om behof, och som föranledt dessa olikheter
m. m., hvilket allt kunnat.genom mitt nu framställda andra alternativ
undanrödja-;:, nej, det var för att undanrödja möjligheten för frihandelns
fullständiga genomdrifvande, h vilket var omöjligt, sä länge
städernas och Borgarståndets intresse var förknippadt med toiagens uppbärande
i förhållande till tullen.

Men med samma stund som statsanslag kunde beredas, var äfven
denna gordiska knut afhuggen.

Man ser äfven rigtigheten af denna min framställning af sättet på
hvilken denna förändring åstadkoms, nemligen derigenom att man förespeglade
dä varande Rikets Ständer att. genom den lilla tullförhöjning
som föreslogs, skulle Staten ej förlora något, samt togo de tre högsta
åren af tullinkomsten till beräkning, men, sä fort Kong!. Maj:t sanktionerat
detta beslut, började genast tuilnedsättningare att. göra sig gällande
för att lyckliggöra landet, som äfven lyckats genom att bereda en
öfverstigande import emot exporten.

Sedan jag nu genomgått de verkliga orsakerna till detta förhållande
och hvarmed jag således kunnat sluta, vill jag äfven med några ord besvara
en del af Utskottets motiv.

Utskottet har sned kursiv stil uttryckt ordet privilegier, men om ordet
privilegier tyckes mig nu mera ej böra talas i dessa tider. Dessutom
har Utskottet längre fram i Betänkandet erkänt, att denna med städerna
gjorda öfverenskommelse kan genom Kong!. Maj:ts och Riksdagens
gemensamma beslut förändras.

Utskottet har äfven helt knapphändigt afspisat mitt andra alternativ
uti motionen, jag undrar ej derpå, tv med densammas antagande, hade alla
de föregående'' olägenheterna blifvit afhulpna. men deremot hvarje stad
blifvit "inskränkt "til! en rättvis inkomst af hvad deras handelsrörelse
och skeppsfart inbringat - ocli som skal härför endast åberopat de olika
tolagsnamnen, hvilka sä småningom tillkommit genom representantcrnes
större eller mindre förmåga att göra dem gällande inför Kongl. Maj:t.

Härvid torde endast den första tillhöra ändamålet med tolagen, och
de öfriga på förenämnda sätt sedan tillkommit.

Hvad inqvartering stolagen beträffar, sä torde den hafva tillkommit
för förr varande oroliga tider, men sedan numera Staten betalar all
omkostnad för tågande trupper samt underhåller kaserner m. m. för
garnison, torde den kunna minskas.

Fattigvårdstolagen torde Kafva uppkommit för underhållet af fattige
i sjömän, i annat fall är den orättvis mot andra städer: men dä borde
äfven städerna tillse, att ej desse kringvandrande sjömän komma att belasta
landsbygden, ty desse jemte kringvandrande gesäller utgöra flertalet
af de långväga bettlande besökarne.

Öfverftödsafgifter na torde endast genom namnet utvisa sin otillbörlighet
utsträckt''skala uti desse tider, men för att visa huru dermed tillgår, får
jag endast upplysa om några förhållanden; Stockholm med sin stora befolkning
och tjensteman derefter i proportion, upptager i sin uppgifna
rapport, till aflöning af stadens embets- och tjensteman 262.152 R:dr 90
öre. dä Gutheborg med en vida mindre befolkning upptager 312,750 R:dr

77 öre,

Den 4 Mars, f. m.

481

77 öre, samt till amortering af ett för staden upptaget enskildt lån i
Hamburg 109.443 R:dr.

Dessutom får jag anmärka, att i tullstatcn är begärdt ett anslag af
9,250 R:dr för tullrnåls behandlande, och i Statens tillhörigheter finnes
upptaget Stockholms tullhus, värderadt till 58.535 R:dr. Bro- och hamnpenningar
uppbäras, ehuru Staten tillsläppt betydliga summor dertill.

Hvilken skatt drabbar rättvisast, antingen den direkta eller indirekta,
som till en obetydlig del ingår i den lägre befolkningens nödvändiga
belioi, men mera uti den bemedlades njutningsbegär, och skulle
tjänstepersonalen fä betala några ören mera för sina öfverflödsartiklar,
så tror jag det ej skadar, kanske lyxen skulle derigenom blifva något
hämmad.

Jag hade ämnat yrka äterreiniss på detta Betänkande: men dä jag
nyss hört, att Andra Kammaren, med ogillande af Utskottets motiv,
ansett motionen för närvarande icke kunna till någon åtgärd föranleda,
har jag intet annat yrkande att framställa, än att Betänkandet, med samma
ogillande af deri uttalade motiv, må läggas till handlingarne.

Herr Bennich: Då motionären sjelf synes vara benägen att nedlägga
sitt förslag, sä har jag här icke behof att ingå i närmare vederläggning
af detsamma.

Jag vill dock i anledning af hans nu fällda yttranden erinra, att
det hvarken var handelsfrihetens vänner eller städerna, utan konsumenterna,
som yrkade toiagens upphörande, emedan denna tolag, såsom den
dä utgick, innebar en tryckande och ojemn beskattning ä de varor, som
i olika städer in- och utfördes.

Utskottet har i Betänkandet antydt, huru denna fråga, som förut utgjorde
föremål för ofta återkommande, stundom bittra strider, slutligen
vid 1856 års riksdag till allmän belåtenhet och på ett fullkomligt rättvist
sätt löstes; och jag kan icke föreställa mig, att någon, som tagit
närmare kännedom om dessa förhandlingar, skall önska en återgång till
hvad förut egde rum eller antagande af den lika litet lyckliga lösning,
sotn motionärens förslag alternativt innehåller. Jag yrkar alltså afslag
ä detta förslag och bifall till Utskottets Utlåtande.

Friherre Fleetwood: Som jag blifvit upplyst, att denna fråga
icke kan läggas till handlingarne med gillande eller ogillande af Utskottets
Utlåtande, får jag anhålla, att mitt andra alternativ måtte af
Kammaren antagas.

Friherre Raab. Carl: Vi veta, att tolagen varit ett slags privilegium
och. att den utgått efter olika grunder för olika städer, hvilket
vållade åtskilliga olägenheter, som af den föregående talaren blifvit påpekade
och hvilka gåfvo anledning till de flera gånger upprepade försöken
att ordna dessa förhållanden.

Först vid 1856 års riksdag genomfördes en allmän reglering i detta
hänseende.

Vi känna grunderna för denna reglering, och att som norm för
tolagsafgiftens godtgörelse antogs beloppet af denna afgift för åren

Riksd. Prot. 1868. 1 Afd. / Band. 31

482

Den 4 Mars, f. m.

1853—1855. När sedan den tulltaxan blifvit förändrad, synes mig. att
om to lagen blifvit jemkad efter denna, den icke borde uppgå anda till

en million, som den nu utgör. .

Dä emellertid det är faktiskt, att tolagen belöper sig till denna
summa, som tagen af Statens medel, och vi veta, att kostnaden för underhållet
af de tullbyggnader, som finnas i städerna, icke kan uppgå till
denna summa, sä kan jag ej annat finna, än att tolagen ar ett privilegium,
som icke bör fä qvarstå i en tid, da man ej vill hora talas om

PllVijag^fär derför yrka bifall till Friherre Fleetwods motion pä den
grund, ''''att Staten bör komma i åtnjutande af sin rätt och städerna ej
fä mer än de böra hafva.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bilall till Utskottets
i denna punkt gjorda hemställan, dels afslag derå samt bifall
till det sednare alternativet i Friherre Fleetwoods motion; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bilall till Utskottets hemställan
och. då dervid svarades mänga ja jemte några nej. förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

3:dje punkten.

Herr Berlin: På grund ,af hvad jag vid rubriken kemiskt-tekniska
preparat utber mig att få anföra, anser jag (Ether vara ett under
denna rubrik hänförligt preparat, som efter nu gällande bestämmelser
bör fä införas af apotekare utan afgift, af andra mot 5 procent af värdet;
dä likväl setherns användning af läkare ej är särdeles vidsträckt och
i tekniken kommer i fråga endast i fotografien, men deremot detta preparat
mångenstädes i landet, i blandning med sprit eller bränvin, forsäljes
och användes såsom rusmedel, instämmer jag med hvad Utskottet
föreslagit rörande särskild tulls åsättande å sether och blandningar deråt

med sprit. , ,

Utom den mer eller mindre rena sether. hvarom har ar fråga, förekomma
såsom kemiskt-tekniska preparat äfven åtskilliga sammansatta
setherarter. hvilka, blandade med en större eller mindre mängd sprit, införas
och begagnas dels till hvad en motionär i Andra Kammaren kallar
bränvinsförädling. d. v. s. för att af bränvin göra konjak, rom och arrak,
dels till att sätta smak och lukt af frukter och bär pa åtskilliga konditorivaror.
Bland dessa många sammanfatta setherarter finnas endast tva,
nemligen ättik-sether och s. k. salpeter-aether, hvilka äfven användas ^såsom
läkemedel, och detta i ytterst ringa mängd. Dä alla dessa förekomma
sprithaltiga och vanligen med en ej ringa sprithalt, och. sa vidt
ja»- vet sprithaltiga vätskor af andra slag icke äro tullfria, anhallerjag
att fä fästa Utskottets uppmärksamhet härpå och underställa dess bepröfvande.
huruvida icke tull äfven bör åsättas sammansatta setherarter,
rena eller lösta i sprit (frukt-sether, rom-sether, konjaks-essence).

Grefve Uhrensvärd: dag kan försäkra, att da, eftei det tullen a

Den 4 Mars, f. ra.

483

bränvin och sprit blifvit af Riksdagen bestämd, Utskottet inkommer med
förslag till tullsatser å sether, skall behörigt afseende fästas ä den siste,
värde talarens framställning.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

4:de punkten.

Herr Berlin: Att Utskottet skiljt albumin och anilin frän hvarandra
bör icke kunna undgå att gillas, enär dessa båda ämnen icke
hafva någon annan likhet eller analogi med hvarandra, än att bådas
namn börja med A. Hvad särskildt angår anilin torde emellertid
icke en enda ort deraf någonsin hafva blifvit i riket införd, åtminstone annorlunda
än såsom en kemisk sällsynthet, hvarföre jag förmodar att Utskottet
härmed velat förstå anilinfärger, hvaraf finnas mänga olika
slag, såsom anilin-rödt, -blått, -violett, -brunt, -gult. -orange, -grönt,
-svart, hvilka under sednare år blifvit upptäckta och för sina briljanta
färger och lätta användning i stor mängd förbrukas. Dessa anilinfärger
införas dels under fast form och kosta dä efter olika beskaffenhet
8 till 70 R:dr för Svenskt skålpund, eller ock i löst form, ofta losta i
sprit, med ett värde af 1 till 9 R:dr för skålpundet.

Såvida anilinfärgerna skola vara fria, torde vid dem hänvisning
böra göras till rubriken »färger och färgämnen, andra slag» eller ock
desamma alldeles icke nämnas, dä de i alla fall kommc att dit hänföras;
detta kunde ske lika väl som att det vigtiga färgämnet krapp icke
finnes i tulltaxan upptaget med detta namn. utan i stället, besynnerligt
nog, litzari, som utmärker endast Levantisk krapp och Jiöthe, ett nairm
hvarmed Schlesisk krapp stundom betecknas. Men dä kochenilj. hvars
bruk af de röda anilinfärgerna blifvit nästan alldeles utträngd t, ännu
drager tull, kan det med skal ifrågasättas, om icke äfven anilinfärger höra
göra det, särdeles dä de införas i upplöst eller flytande tillstånd och
lösningsmedlet är sprit.

På grund af det nu anförda anhåller jag om återremiss af ifrågavarande
punkt.

Herr Bennich: Tullbehandlingen af anilin har hittills icke gifvit
anledning till behof af förändrade föreskrifter. Visserligen hafva förekommit
försök. att genom tillsats af en mindre qvantitet anilin fä under
namn af anilinfärg införa spritvaror; men tullförvaltningen i landsorterna
har blifvit gjord uppmärksam härpå och försöket har ej lyckats.

Utskottets förslag åsyftar icke heller annan förändring, än att i tulltaxan
under särskilda rubriker upptaga de tvänne olika ämnen, anilin
och albumin. som äro sammanförda under en rubrik: hvaremot den föregående
talarens yrkande afser en förändring i sak, hvilken icke lärer
nu kunna bifallas, då motionstiden redan är tilländagängen.

Jag anhåller derföre om bifall till förevarande punkt.

Herr Berlin: Mitt yrkande gick ut på, att det ämne, som här afses,
skulle benämnas med sitt rätta namn. Jag ville, att det skulle
kallas anilinfärger.

484

Den 4 Mars, f. m.

Sedan Sfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till punkten och
dels återremiss deraf; framställde Herr Grefven och Talmannen törst proposition
pä bifall till punkten, hvarvid svarades mänga nej jemte åtskilliga
ju, och sedermera proposition pa återremiss deraf, dä svaren
utföllo med mänga ja jemte åtskilliga nej: och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

5:te punkten.

Herr Berlin: Sitt förslag i denna punkt har Utskottet, grundat
på ett fullkomligt erkännande af det befogade i de anmärkningar, hvilka
uti en inom Andra Kammaren väckt motion bli f vit framställda mot
den nu gällande inskränkningen i rättigheten till införsel af de till rubriken
apoteksvaror hänförliga artiklar.

Uti punkterna 19 och ll af detta Betänkande har Utskottet föreslagit,
dels att rubriken medicinskt salt skall utgå, dels att kemiskt-tekniska
preparat, ej specificerade, skola blifva för hvar och en till införsel
fria. Under förutsättning att dessa förslag, hvilka jag lör min
del anser vara af förhållandena påkallade, _ vinna Riksdagens godkännande,
har jag beräknat huru många och hvilka apoteksvaror qvarstå såsom
införbara endast af apotekare och hvilka bland dessa apoteksvaror äro
behölliga för näringsidkare; till dessa sednare har jag likväl icke räknat
kikare af oloflig medikamentsförsäljning.

Det visar sig dä att af de i gällande farmakopé upptagna .352 sa
kallade enkla apoteksvaror 228 kunna af hvem som helst införas, och
att af de återstående 124 icke mindre än 34 äro delar af öfverallt förekommande
vilda växter och 14 åt i trädgårdar allmänt odlade. Således
återstå 76, för hvilka inskränkningen gäller, och bland dem opium,
räfkakor, arsenik, belladonna, spanska flugor, prustrot, euphorbia, digitalis
och mänga andra gifter; men deribland finnas äfven de af motionären
uppräknade althsearot, violrot, storax, salebrot, karagheen, muskot*
och ricinolja samt pomeransblad. Motionärens uppgift, att cascaiillbark,
pomeransblommor och catechu äfven skulle höra hit, grundar sig
på ett. misstag; tv barker och blommor äro fria, och af catechu införas
ärligen betydliga qvantiteter under rubriken färgningsämnen, dit
den äfven rätteligen hör, dä den ej fått särskild rubrik.

Den andra afdelningen af gällande farmakopé, hvilken innefattar
de så kallade sammansatta apoteksvarorna, räknar 497 sådana.. Bland
dessa utgöras 348 af dekokter, sprittinkturer, infusioner, blandade pulver,
piller, plaster, salvor, mixturer tn. m., allt läkemedel, som apotekaren måste
sjelf bereda och aldrig af honom kunna införas eller blifvit införda,
men hvilka enlift Utskottets förslag hvar och en annan skulle kunna
införa, ehuru de påtagligen icke hafva annat bruk än som medikamenter.
Vidare innefattas under de 497 så kallade sammansatta apoteksvarorna
99 för hvilkas införande af hvar man intet hinder möter. Återstå
då 50, hvilka skulle vara apotekare till införsel förbehållna och
deribland strychnin, hvars farliga bruk till rofdjurs dödande icke lärer
kunna sägas vara tekniskt, morfin, blåsyra, sublimat och flera andra
bland våra häftigaste gifter; men dit höra äfven enbärsmos, flädermos,

Den 4 Mars, f. m

485

mandel- och cacao-o!ja. Hvad det förstnämnda angår, kan det beredas
af hvar man, som ej vill köpa det af apotekaren eller drogisten: fläderbär
ssaft hör enligt tulltaxan tydligen under bärsaft likaväl som deri i
farmakopéen upptagna hallonsaften, och flädermos, som är med socker
inkokad flädersaft, hör under likör. Mandelolja och cacaoolja, hvilka
lära vara behöfiiga för parfymörer och konditorer, kunna ju Semnas till
införsel tillåtna likasom andra feta oljor; apotekaren måste bereda dem
sjelf för att vara säker att den förra är oförfalskad och fri från blåsyra,
samt att den sednare icke är uppblandad med bocktalg.

Några andra än de nu uppräknade enkla oeh sammansatta apoteksvaror,
som möjligen kunna användas uti industrien, har jag icke kunnat
finna. De i tulltaxan till apoteksvaror hänförda rnulbärssaft, persikokärnor,
cassia fistula och paradiskorn äro det icke och hafva till en
del aldrig varit det; de hafva ock knappt någon användning uti industrien.

För egen del anför Utskottet dessutom såsom grunder för sitt förslag:
dels att. de öfverklagade inskränkningarne stå i alltför skarp strid
mot nu antagna friare handels- och näringsförfattningar; dels att de
motverka uppkomsten af en väl ordnad drogerihandel inom landet; dels
slutligen att de stadgande!! och föreskrifter etc, (se Betänkandet sid. 8).

Hvad angår den »skarpa striden», tillåter jag mig anmärka att den
nu antagna eller, kanske det heldre borde heta, nu gällande handels- och
näringsförfattningen af den 14 Juni 1864 från hvad som är stadgadt,
om rättighet att. idka handel eller annat näringsfång uttryckligen undantager
handel med gifter eller andra vådliga ämnen samt. apoteksrörelse
eller handel med apoteksvaror. Handel ut.göres väl icke endast,
af försäljning, utan äfven af inköp. Om en resande medför en dosa
piller eller en flaska droppar lärer väl ingen kunna förmena honom sådant;
men om en näringsidkare införskrifver piller eller droppar, månne
det. sker för att använda dem i parfymeri- eller konditoriyrket?

Utskottets skäl för det framställda förslaget, att derigenom en väl
ordnad drogerihandel skulle uppkomma, förmår jag icke fatta. Ingen
lärer kunna egna sig åt drogerihandel, om han icke har rättighet att
försälja droger; och har han en sådan rättighet, sä eget lian ju äfven,
enligt nu gällande stadgande rättighet att införa droger. Vi ega redan
inom landet åtminstone två ganska väl ordnade drogerirörelser, der
hvar och en kan köpa violrot, althsearot eller saleb till priser, som föga
öfverstiga hvad dessa droger kosta i Lybeck eller Hamburg, om dertill
läggas frakt och andra omkostnader. Eller är det Utskottets mening
att drogerihandeln blefve bättre ordnad, om hvar och en. vore han
än så okunnig om sina varors beskaffenhet, skulle kunna deråt egna
sig? Lät om oss ihågkomma huruledes i. Bradford i England 17 personer
oinkornmo och 183 farligt insjuknade, derigenom att en droghandlare
förvexlade arsenik med gips: liksom att i samma land genom en
på samma sätt skedd förvexling af blysocker med alun, h vilket ämne,
mjölnare använda . . till mjöls förfalskande, mer än 500 personer blefvo
förgiftade. Det är i sanning icke underligt, om de i England med dess
fria medikamentshandol årligen inträffande förgiftningsfall af Taylor i
hans bok »om gifterna i forensiskt-medicinskt afseende», uppskattas till
icke mindre än 1,600.

486

Den 4 Mars. f. m.

Det af Utskottet till sist anförda skal. »att de stadganden och föreskrifter
angående distributionen af och handeln nipd åtskilliga af de
till rubriken apoteksvaror hänförliga varor, hvilka kunna vara af nödig
omtanke för allmänt väl påkallade, icke lämpligen falla inom tull-lagstiftningens
område» medgilver jag i allmänhet och såsom princip hafva
sin rigtighet, förutsatt att inom landet intet tullförbud finnes; men om
sådana äfven i vårt land funnes, lärer väl icke kunna förnekas, att föreskrifter
derom måste i tulltaxan intagas. Jag skulle emellertid icke
nu hafva uppfrädt emot borttagandet af ifrågavarande inskränkning uti
införselrätten, om icke Utskottet i strid med sin uttalade princip bibehållit
densamma för arsenik, och om icke denna inskränkning i alla tider
funnits i vår tulltaxa och det på grund af Medicinalordningen af
är 1688. Denna ordning är visserligen gammal, mine Herrar, men med
några få förändringar eger den ännu fullt gällande kraft och har ännu
under sista året blifvit mer än en gång till och med af domstolarne
tillämpad. I gällande Medicinalordnings 31 § läses: »och pa det all
god ordning mätte handhafvas, bör man också hafva uppsigt påkryddkrämarne,
att desamrne ej handtera sädane saker, som dem ej ögnar
och bör; och emedan Wi äfven fördenskull väre apotekare förbudit att
intet införskrifva utifrån medicamenta composita; ty bör också mycket
mindre sådant någon kryddkrämare tillstädjas, efter som slikt intet hörer
till hans profession, och han sig på sådant icke förstår, kunnandes
genom konfusioner i det fallet mångahanda skador härröra; fördenskull
vele Wi ock, att ingen kryddkrämare må hafva eller låta finna hos sig i
dess bod till salu det ringaste compositum medicamentum chymicum
eller galenicum.» Dessa ord synas mig klara, och föreskriften är icke
mindre klok derföre att den är gammal. Förbudet för apotekare att
införa medicamenta composita får väl anses undanröjdt genom de af
Kong!. Maj:t utfärdade tulltaxor och måste äfven anses såsom mindre
behöfligt, då, såsom jag redan anfört, största delen af dylika medikamenter
måste af apotekaren beredas, om han skall kunna utstå den kontroll,
hvilken han är underkastad; såvidt det gäller kryddkrämare, är
deri ännu ingen ändring gjord, men just en sådan skulle antagandet af
Utskottets förslag innebära. Det torde emellertid vara tydligt, att Riksdagen
icke eger befogenhet att besluta en sådan ändring i medicinalförfattningarne;
den tillkommer Kongl. Maj:t allena. Vill deremot Riksdagen
anhålla om en sådan ändrings vidtagande, lärer det icke kunna
ske på Bevillnings-Utskottets förslag och i sammanhang med tulltaxans
upprättande.

Vi hafva i dessa dagar hört och läst huruledes besparandet af brottslingars
lif är ett bevis på den grad af kultur och civilisation, på hvilken
en stat befinner sig. .lag häller före att ett vida säkrare bevis i
detta afseende ligger i den omsorg Staten egnar åt vården om hvarje
medborgares helsa och lif genom uppsigt öfver behandlingen och försäljningen
af sådana nödvändighetsvaror, hvilkas nytta eller skada, godhet
eller dåliga beskaffenhet icke hvar och en kan sjelf bedöma. I
detta fall, såsom i många andra, torde den enskildes rätt att göra hvad
han behagar få maka åt sig för det allmänna bästa. Vi ega nu ett
ordnadt apoteksväsende. Jag tror mig kunna påstå, att våra apotek är o
så väl vårdade och kontrollerade som något annat lands, der man åt

Den 4 Mars, f. m.

487

denna vigtiga sak egnat tillbörlig uppmärksamhet, såsom i Norge, Danmark,
Österrike och alla Tyska stater. Medikamenten äro goda och
de fastställda prisen ä dem ingalunda högre, snarare lägre än i andra
länder. Med tillståndet i Frankrike och särdeles i England för ögonen,
i England der man till följd af inedical act af 1858 nu söker att införa
en normerad apoteksrörelse och derigenom förekomma de beklagliga
följderna af den förut fria medikamentsförsäljningen samt äfven underlätta
läkaren i hans mödosamma kall, måste jag allvarligen motsätta
mig hvarje försök att äfven hos oss införa dylikt sjelfsvåld. Jag talar
icke i apotekarnes intresse, ehuruväl många af dessa och i synnerhet
de 50—60, som erhållit sina apoteksrättigheter gratis af Staten, icke
befinna sig i någon afundsvärd ställning; men jag talar i allmänhetens
och i läkarnes intresse, och det är min pligt att göra så. En allt större
benägenhet till oloflig medikamentshandel visar sig öfverallt i landet.
Man kan uti konditorier köpa läkemedel, som äro intagna i farmakopéen
såsom börande ä apoteken beredas och som icke begagnas för
annat ändamål, ja till och med sådana utifrån införda bröstmedel, som
innehålla opium och morfin; i åtskilliga städer hållas i öppna bodar
läkemedel till salu, icke allenast sådana, som hvar man kan köpa på
apoteken, såsom häftplåster och cerat, utan af häftigt verkande, såsom
aloe, säfvenbom, bolmörtsextrakt, hvilka apotekaren icke får utlemna
utan läkares recept. Icke allenast i hattstofferarebodar i hufvudstaden,
utan ock mångenstädes på landet säljas Morrisons piller och andra
s. k. specialiteter och hemliga läkemedel, till exorbitant^ pris.
Dessa specialiteter hota liera länder med öfversvämning, oaktadt lagstiftningen
af alla krafter arbetar deremot; de flesta utgå från Frankrike,
som beräknas ärligen utföra sådane till ett belopp af 8,000,000
francs; rörelsen är lukrativ. Du Barry hlef millionär på sin revalenta
arabica, som bestod af lins- eller bönmjöl med litet salt; likaså i
våra dagar Hoff på sitt maltextrakt, som består af inkokadt schwarzbier
med tillsats efter behag stundom af frangula, stundom af baggsöta eller
trifolium. Tänken eder, mine Herrar, huru mycket aloe, gummigutta,
jalappa och scammonium (våra skarpaste purgermedel) tillverkaren af
Morrisons piller lurat in i menniskoslägte!, då han kunnat för puffar
och annonser utbetala ärligen 6,000 pund sterling. Jag är ledsen att
nödgas tillägga, att några läkare, dock säkert helt få, äfven någon gång
föreskrifvit dylika läkemedel, om hvilkas beståndsdelar de icke ega säker
kännedom, eller för hvilkas konstanta sammansättning de icke ega
ringaste garanti; och att till följd häraf slika hemliga medel försäljas äfven
på några apotek.

Innan detta års utgång torde vi hafva en ny farmakopé stadfästad,
uppställd efter andra principer än den gamla; och vid nästa års slut
hafva vi med all sannolikhet tätt ett nytt apotekarereglemente och en
ny giftstadga, afpassade efter tidens fordringar. Det kan iske under
dessa omständigheter vara rätt välbetänkt att vidtaga åtgärder för ifrågavarande
stadgandes undanrödjande, dä härigenom ett redan nog betänkligt
sjelfsvåld och missbruk vid behandling och försäljning af gifter
och läkemedel skulle vinna ett sådant insteg, att föga utsigt återstår
att få de nya författningarne efterlefda. Hela tulltaxan innehåller
dessutom, till följd af de är efter är skeende pålappningarne, sä mänga

488

Den 4 Mors, f. m.

inkonseqvenser, oegentligheter och origtigheter i rubrikerna, att den
rätt snart i dessa afseenden tarfvar en omarbetning.

Motionären har till de af honom öfverldagade olägenheternas afhjelpande
gjort tvänne alternativa förslag, det ena om frihet för både
apoteksvaror och kemiskt-tekniska preparat det andra lemnande apoteksvarorna
orörda, sedan några för näringarne nödiga blifvit
derifrån undantagna och specificerade, samt äfven de ämnen blifvit
uppräknade, hvilka borde såsom kemiskt-tekniska preparat anses. Enligt
min åsigt är ett sådant uppräknande öfverflödigt, om kemiskt-tekniska
preparat lemnas fria såsom Utskottet föreslagit; ty ingå andra kemiska
preparat äro tekniska, än de som hafva en teknisk användning,
och de förlora ej sin betydelse af tekniska, derföre att de äfven användas
som läkemedel. Strychnin, morfin, blåsyra höra således ej dit, ej
heller kunna dit hänföras opium och andra växtprodukter eller växtdelar.
Om sedan bland de af motionären uppräknade varor:

Enbärsmos, som är inkokad enbärsinfusion, sättes fritt;

Flädersaft som sig bör hänvisas på bärsaft;

Flädermos, som är med socker inkokad flädersaft, hänvisas på likör;

Mulbärssaft och persikokärnor samt salt uppföras enligt Utskottets
förslag;

Storax och violrot göras fria:

Caragheen likaledes;

Cascarillbark, eathechu och pomeransblommor lemnas utan afseende,
emedan de redan äro fria;

Pomeransblad likaledes, emedan de, utgöra en ytterlig obetydlighet;

Althcearot och Salebrot föras under rötter med tillägg »andra slag. icke
specificerade, fria», hvarigenom alla rötter kornme i samma kategori som
icke specificerade barker och frön;

sä återstå endast de feta oljorna. Att låta deras rubrik stå oförändrad,
lärer icke gä för sig, äfven om Utskottets förslag i (ifrigt antoges.
ty så skulle mandel-, recin- och de öfriga uppräknade både draga tull
och tillika draga ingen tull. Om efter hamp-, kokosnöt- etc. sättes »andra
slag» är saken klar; ty några andra feta oljor utom de i taxan redan
specificerade och de af motionären uppräknade, finnas icke utom krotonolja.
som apotekaren sjelf måste bereda och ingen annan har anledning
att införa.

Sedan rubriken kemiskt-tekniska preparat blifvit så aftattad, att
den icke innebär någon tvetydighet, anser jag för ruin del de öfrig» af
motionären uppräknade apoteksvarorna vara af så obetydlig vigt i afseende
på näringar och yrken, helst de kunna hos drogister för lika
billigt pris köpas som utifrån, att, de icke förtjena upptaga Utskottetsoch
Riksdagens tid; men jag vill icke med min röst motsätta mig deras
undantagande.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om proposition på
återremiss af ifrågavarande punkt.

Grefve Ehrensvärd: Det måste naturligtvis vara ganska vanskligt
för mig att i denna speciela fråga nu uppträda efter en man af
facket, och dertill en sådan som den ärade ledamot, som nyss slutade,

Den 4 Mars, f. m.

489

efter att länge hafva fängslat Kammarens uppmärksamhet. Jag skall
emellertid försöka att visa, att Utskottet dock icke varit så alldeles
obefogad! att föreslå den förändring, hvarom nu är fråga. Till en början
vill jag erinra om en omständighet, som tyckes hafva undfallit min
högt ärade motståndare, den nemligen att just derigenom att Utskottet
tillstyrkt förändring af rubriken apoteksvaror i hufvudsaklig enlighet
med motionären Herr Grafströms första alternativ, har det, efter mitt
förmenande, på ett alldeles otvetydigt sätt visat, att det ej fästat något
afseende å hans andra alternativ. Och dä Utskottet billigtvis väl ej
bör, svara för annat, än hvad det gjort, och ej för motionärens möjliga
misstag, förstår jag ej rätt hvad plats den grundliga argumentationen emot
motionärens andra alternativ har i en diskussion, som ej kan omfatta
annat än hans första. Det är emellertid icke. som man här tyckes vilja
tro, med uteslutande afseende på motionärens förslag, som Utskottet föreslagit
den förändring i tullbehandling af apoteksvaror, hvarom fråga,
är. Redan för ett par är sedan uttalades af den tuilkomité, som är
1863 blifvit nedsatt, den åsigt, att apoteksvaror borde vara fria till
införsel. Utskottet har upptagit den komitéens åsigt och det har grundat
sitt förslag på de skäl. som i det af denna komité afgifna betänkande
anfördes; de återfinnas i komiténs betänkande pag. 82, till hvilken
jag ber att få hänvisa, för att slippa att trötta Kammaren med att
uppläsa dem.

Men äfven af förhållandet i andra länder har Utskottet hemtat anledning
till och ledning för sitt förslag. Antagligtvis är man der, ej
mindre än här, män om att värna folket emot faran af en okontrollerad
handel med gifter eller farliga medikamenter: men man har dock icke
genom tullsatser sökt förebygga den faran, utan öfveriemnat denna omsorg
åt lagstiftningen i allmänhet. Endast i Finland och Ryssland finnas
i detta hänseende stadganden, som motsvara våra. I England,
Holland och Belgien deremot äro apoteksvaror vid införsel fria. I
Tyska tullföreningens stater, inom hvilka apoteksväsendet visst står
lika högt som hos oss, och der man visserligen ej är rädd för att på
allehanda sätt låta administrationen ingripa, i dessa stater har man utgått
från en alldeles motsatt synpunkt mot den. vi hittills ansett vara
den rätta. Man har der nemligen stadgat tullfrihet för dem af detta
slags varor, som äro nödvändiga för näringarna, d. v. s. de kemiskt-tekniska,
men belagt dem som endast behöfvas för medicinskt bruk, med
tull.

Bland de anmärkningar, som blifvit gjorda, liar man äfven häntydt
på den fara, som uppstår derigenom, att genom den tullfria införseln af
apoteksvaror sä mänga farliga ämnen skulle spridas i landet, men har
i sammanhang dermed beskyllt Utskottet för den inkonseqvensen, att dä
sä mänga andra vida farligare ämnen blifvit föreslagna till tullfri införsel,
förbudet i detta hänseende för arsenik fått qvarstå. Med afseende
härå ber jag få nämna, att det ingalunda var Utskottet obekant, att arsenik
numera icke är — hvad det förr ansågs vara — det farligaste af alla
gifter; utan har Utskottet nogsamt känt. att vetenskapen upptäckt och
frambringat många vida farligare och vida hastigare verkande gifter än
arsenik. Men dä detta gift i folkföreställningen ännu spelar en så stor
rol, ansåg Utskottet sig böra derpå göra afseende och låta undantaget

490

Den 4 Mars, f. m.

qvarstå. Enahanda är förhållandet med räfkakor. af hvilka, som bekant,
strychnin kan beredas. Äfven för denna artikel har Utskottet låtit inskränkningen
qvarstå, fastän Utskottet hade sig väl bekant, att tulltaxans
stadgande, att räfkakor ej få införas af andra än apotekare, icke förhindrat
att landet i närvarande stund är. sä att säga. öfversvämmadt af
strychnin. Af den föregående talarens yttrande i allmänhet vet jag
emellertid ej, om jag kunde vara sä synnerligen befogad att antaga, att
en större konseqvens i detta fall frän Utskottets sida af honom mött
mera understöd.

Samme ärade talare anförde äfven, att landet var öfversvämmadt
af en massa s. k. specialiteter, hvilka såldes isynnerhet af kryddkrämare,
och han omnämnde särskildt Morrisons piller, innehållande ej obetydligt
giftämne. Om dessa varor nu kommit in i landet, oaktadt tulltaxan uttryckligen
säger, att de ej fä införas af andra än apotekare, hvad bevisar
det om ej att bestämmelser i tulltaxan äro vanmägtiga att förhindra
en dylik införsel och spridning bland allmänheten? De lagar och
författningar, som skola förekomma spridandet och missbruket af sådana
ämnen, böra derföre, mina Herrar, gifvas i en annan väg än tull-lagstiftningens.
Detta har varit Utskottets mening och det är fortfarande
äfven min. Såsom ett ytterligare bevis för min sats ber jag att fä anföra
hvad som blifvit mig berättadt angående försäljning i öppna bodar
af ett utländskt preparat, hvilket, såsom ganska farligt, väckt medicinalstyrelsens
uppmärksamhet. Huru hade detta preparat, emot tulltaxans
tydliga föreskrift, kunnat införtullas, ty förtulladt hade det blifvit, ej
inlurendrejadt? Jo. en apotekare hade med stöd af samma tulltaxa
intagit det och derefter försålt det till detaljister, hvilka i sin ordning
afyttrat det till allmänheten. Sä har det åtminstone blifvit för mig af
trovärdig person berättadt. och då jag sjelf köpt dylika främmande apoteksvaror.
anser jag berättelsen ganska trolig. Jag har för öfrigt skäl
att antaga, det min ärade motståndare är sjelf bäst i tillfälle att upplysa,
om denna berättelse eger grund. Och för öfrigt, har en apotekare
rättighet att intaga och försälja utländska apoteksvaror, hvad hindrar
honom då att i partier af 10. 20 askar sälja sådana till detaljister, som
derefter i sin ordning utminutera det farliga ämnet? Och då man vill
lägga hinder för spridning af gifter, får man icke glömma att taga i
betraktande deras ringa volym och den lätthet för deras införande och
beredande, som ä ena sidan förbättrade kommunikationsanstalter, a den
andra vetenskapens framsteg åstadkommit.

Den ärade talaren har vidare anmärkt, att Utskottet fästat sin uppmärksamhet
särskildt vid ett par artiklar af ringa betydelse, såsom mulbärssaft
och persikokärnor. hvilka för närvarande äro rubricerade som
apoteksvaror och derför endast fä på apotek försäljas, men deremot
icke vidrört andra dylika, hvilka han uppräknat, och för hvilka det hade
varit skäl att äfven föreslå en mera lämplig tullbehandling. Hvad dessa
tvä artiklar beträffar, har Utskottet, dä dess uppmärksamhet blifvit fästad
på dem och det blifvit visad t. att de ej hafva någon användning i medicinen
— och detta har den ärade talaren medgifvit — ansett sig höra
föreslå, att de tullbehandlades i likhet med andra i tulltaxan upptagna,
med dem jernlorliga ämnen. De äro behöflig» för näringarne. och Utskottet,
har icke kunnat finna något skäl, hvarför ej en näringsidkare

Den 4 Mars, f. m.

491

skulle fä införa dem direkte, utan nödgas förse sig med dem frän apotekaren.

Man säger så ofta. liksom den ärade talaren nu, att tulltaxan innehåller
så mänga artiklar, som numera icke borde finnas der, äfvensom
många andra oegentliga stadganden. Några fä af dessa hafva vi velat
rätta, och gör man det ej så småningom sä lärer det väl aldrig ske. Att
döma af hvad i dag här förekommit, synes hågen för dylika reformer
ej vara sä stor. att vi just kunnat hoppas, att ett förslag i en mera genomgripande
syftning skulle vunnit mera understöd än de små steg vi
nu vägat taga.

Hvad apoteksvaror särskildt beträffar, har Utskottet ansett sig höra
föreslå dem vid införsel fria för en hvar man, derföre att ibland apoteksvaror
förekomma en hel del ämnen, hvilka för näringarne behöfvas, och
hvilka dessa väl borde fä förskaffa sig i första hand. På lagstiftningen,
på Sundhets-kollegium må det sedermera ankomma att meddela sådana
stadganden, att denna frihet mindre missbrukas, än som det nu sker i
trots af eller i skydd af förbudet.

Ehuru utan hopp om framgång får jag derföre yrka bifall till Utskottets
Utlåtande i förevarande punkt.

Grefve Mörner. C. G.: Den siste talaren ansåg, att tullsatserna
icke skulle vara tillräckliga att förhindra spridningen af de skadliga
ämnen, som under nämn af apoteksvaror äro att tillgå och att de derföre
gerna kunde borttagas. Vill man utgå från den synpunkten, att man
bör upphäfva allt, som icke fullkomligt uppnår sitt ändamål, så blefve
konseqvensen den, att vi icke finge några lagar alls, ty ingen lag är så
fullkomlig, att den icke någon gång kan öfverträdas. Det ligger en
stor skilnad emellan att icke alltid kunna förekomma en öfverträdelse
och att genom borttagande af alla band lemna fältet fritt för missbruk.
Den siste värde talaren nämnde, att den talare, som var näst före honom,
yttrat, att landet vore öfvefsvämmadt af stryehnin. Att sä skulle
vara förhållandet, kan jag icke finna af denne talares yttrande. Han
befarade, att det skulle kunna blifva alltför ymnig tillgäng på denna
skadliga vara. men han sade icke. att sä nu är.

Att ordföranden i Bevillnings-Utskottet kunde komma fram med ett
sådant påstående som det, att näringarne icke få fritt de ämnen, som
de behöfva för sin rörelse, förvånar mig på det högsta. Våra nuvarande
tullstadgar innehålla dock, att de hafva denna rättighet, men under
en kontroll som gör, att icke hvem som helst kan handla med skadliga
ämnen.

Jag tycker, att vi denna gång gerna kunde låta tulltaxan vara utan
tumning; men om detta ej låter sig göra, sä får jag förena mig med dem.
som yrkat återremiss.

Herr Berlin: Ordföranden i Bevillnings-Utskottet har nämnt, att
utom för arsenik vore äfven inskränkning vid införseln föreslagen för
räfkakor. Jag har icke funnit detta i Utskottets Betänkande ; och högst
inkonseqvent skulle det ock vara att göra inskränkningar vid införseln
af räfkakor. dä man leinnat stryehnin fritt.

Jag inäste tyvärr vitsorda, att stryehnin är i icke obetydlig mängd

492

Den 4 Mars, f. m.

spridt i landet. Här i Stockholm lära finnas 2 personer, som sälja denna
vara till hvem som vill betala; men jag kan derför icke gå in pa, att
på den grund, att man icke kan förekomma öfverträdelser af en lag.
sjelfva lagen är obehöflig. . ^ , . ...

Att äfven apotekare gjort sig skyldige till öfverträdelser åt lorfattningarne
rörande försäljning af farliga ämnen, kan beklagligtvis ej
nekas, men detta hör dock till undantagen, och flere hafva bli (vit lör
dylika öfverträdelser bötfälide.

Jag upprepar hvad jag förut yttrat, eller att jag icke anser Riksdagen
vara behörig att besluta ändringar i medicinal-törfattningen och vidblifver
mitt förra yrkande.

Herr Bennich: Det är nogsamt bekant, att missbruk med gifter
och andra farliga ämnen ingalunda förekommits af nu gällande stadga liden
i tulltaxan, och det bör lätt kunna inses, att pa denna lagstiftningsväg
något verksamt medel emot sådana missbruk icke står att finna.
Den förändring Utskottet föreslagit afser tillämpning af en vigtig grundsats,
som nu gällande stadgande» helt ocli hållet åsidosätta, och 11-skottets förslag berör ett förhållande, som visserligen icke utgjort föremål
för de öfverklagade täta rubbningarne i förevarande lagstiftning.
Sä långt jag minnes tillbaka, har tulltaxans ifrågavarande föreskrift varit
hufvudsakligen oförändrad.

Denna föreskrift innebär monopol för ett visst slag af näringsidkare
att beskatta alla öfrige näringsidkare, som äro i behof af sådana ämnen,
hvilka endast och uteslutande fä införas af de förstnämnde.

Utskottet har icke ansett det vara förenligt med grunderna för en
sund lagstiftning, att en klass, som har till uppgift att bereda och i minut
tillhandahålla läkemedel, skulle hafva uteslutande rätt att införa rudimaterie!''.
som väl till större eller mindre de! ingå i medikamentsberedningen,
men tillika utgöra föremål för ett mångfaldigt användande i industriens
tjenst. Det är detta monopol, som biifvit öfyerkiagadt och
gifvit anledning till motionen, hvilken Utskottet ansett sig böra understödja.
och detta med sä mycket större skäl som här det besynnerliga
förhållandet eget- rum. att för att idka droghandel icke ens är nog att
hafva för värf va t alla de härtill erforderliga insigter och aflagt de kunskapsprof,
som för utöfning af apotekareyrket utgöra vilkor, utan derjemte
erfordras att innehafva apotekspriviiegier och utöfva det dermed
.förknippade yrket, hvarigenom naturligen i hög grad inskränkes den fria
täflan, som eu verklig drogerihandel. om den skall lända till allmänhetens
gagn, måste, likasom hvarje annan handelsrörelse, vara underkastad.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag i förevarande punkt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Att Bevillnings-Utskottet skulle
vilja bestämma rättigheterna att idka drogerihandel, hade jag icke kunnat
föreställa mig och ännu mindre att man ville lura på oss frågan
härom utan all förberedelse. Nog hade vi kunnat fä veta åt detta på
förhand!

Dä jag förra gängen hade ordet, yttrade jag, att jag helst skulle
yrka afislag: men som jag hade föga förhoppning, att denna åsigt skulle
vinna gehör, förenade jag mig med dem, som yrkade återremiss.

Den 4 Mars, f. m.

493

Nu då jag hört, att Andra Kammaren ansett, att vi kunna reda oss,
om denna punkt får vara oförändrad, yrkar jag afslag å Utskottets
förslag.

Sedan öfveriäggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till
punkten, dels återremiss deraf och dels afslag derå; framställde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades många nej jemte åtskilliga ja, sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej. bländade med ja, och
slutligen proposition på afslag å punkten, hvilken proposition besvarades
med många ja jemte åtskilliga nej: och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.

Den vidare föredragningen af Betänkandet uppsköts till sammanträdet
å e. m.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott samt Andra
Kammaren ankomna Utlåtanden, Memorial, Betänkande och protokollsutdrag,
nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 30, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjette
Hufvudtitel:

N:o 31. angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjunde
Hufvudtitel;

N:o 32, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Åttonde
Hufvudtitel;

N:o 33. angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Nionde
Hufvudtitel;

N:o 34, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition angående
öfverlåtelse till enskildt bolag af Ronneby helsobrunn i Ronneby socken.
Medelstads härad och Blekinge län;

N:o 35, i anledning af väckt motion angående försäljning af Statens
egendom i Constantinopel;

N:o 36, i anledning af väckt motion om upplåtelse af ett mantal
Orum Storgården i Gäseneds härad till boställe åt fjerde afdelningschefen
vid Elfsborgs kompani af Westgöta regemente;

N:o 37, i anledning af väckt motion om upphörandet af arrendet
utaf Sala silfververk, m. m.;

N:o 40, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Statsutskottets
Memorial N:o 9, om nedsättning i den vid sednaste riksdag
för Andra Kammarens ledamöter bestämda resekostnadsersättning;

494

Den 4 Mars, f. m.

Bevillninys-Utskottet:

N:o 8, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker;

Andra Kammaren:

N:o 135, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälfälliga
Utskotts Betänkande N:o 2, i anledning af Herr Carl Orres motion.
N:o 19, angående fördelning emellan kyrkoherdar och komministrar
af de pastorala göromälen.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.

In fideiri
O Brakel,

Den 4 Mars, e. m.

495

Onsdagen den 4 Mars 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 26 sistlidne Februari eftermiddagen.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kansli-deputerades nedannämnda
förslag till underdånig skrifvelse och förordnanden, nemligen:

N:o 2, angående val af Justitie-ombudsman och hans suppleant:

N:o 3, för Justitie-ornbudsmannen; och
N:o 4, för Justitie-ombudsmannens suppleant.

Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o
4, angående tullbevillningen.

6:te, 7:de och 8;de punkterna.

Biföllos.

9:de punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Som det förslag till ändring i nu
gällande tullagstiftning, Utskottet i denna punkt framlagt,-redan blifvit
af Andra Kammaren ogilladt och några verkliga skäl icke tala för bifall
till detsamma, anhåller jag att äfven denna Kammare mätte ogilla
Utskottets ifrågavarande hemställan.

Herr Bennich: Som den värde talaren till stöd för sitt yrkande
om afslag ä Utskottets hemställan endast åberopade den utgång saken
fått i Andra Kammaren, men för sitt yrkande ej anförde några skäl. som
kunna föranleda till en vederläggning, inskränker jag mig för närvarande
till att. under åberopande af Utskottets välgrundade motivering, hemställa
att dess förslag i den föredragna punkten måtte af Kammaren bifallas.

496

Den 4 Mars, e. m.

Herr Hallenborg: För min del tillhör jag icke dem. som anse
att Andra Kammarens beslut böra lända oss till någon ovilkorlig efterrättelse.
Vi äro efter mitt förmenande fullt berättigade att fatta det
beslut, vi sjelfve anse vara rigtigt: och som jag icke kan finna annat,
än att Utskottet haft fullgiltiga skäl för sitt förslag, tillstyrker äfven jag
att detsamma mätte af Kammaren bifallas.

Herr S c har t au: Då för en sä kort tid sedan vår tulltaxa blifvit
väsendtligt ändrad, säväl till karakter som detaljer, trodde jag att man
skulle kunna väga göra sig förhoppning om att nya tumningar, i annat
fall än dä nödvändigheten sä verkligen fordrade, ej skulle ifrågakomma.
Som jag nu ej kan finna, att de föreslagna förändringarne äro af behofvet
påkallade, får jag för min del yrka afslag pä Utskottets hemställan
i denna punkt, hvilken, efter hvad jag försport, redan blifvit af Andra
Kammaren ogillad.

Grefve Ehrensvärd: Det inä väl sä vara, att den siste värde talaren,
och kanske många med honom, icke tycka om tumningar i tulltaxan:
jag undrar icke derpå. Man bör dock göra sig klart för hvad
med tumningar egentligen menas. Utskottets ifrågavarande förslag. inskränker
sig ju här vid lag endast till att åstadkomma en förenkling i för
handen varande förhållanden genom att föreslå afskaffande! af den föreskrift,
hvilken stadgar erläggande af åtskilliga tullafgifter, som sedermera skola
återbäras, och hvilken återbäring icke kan ske utan förlust för Statsverket,
Enligt mitt sätt att se saken kan detta ingalunda fä namn af
tumning.

Här är icke fråga om att beröfva Statsverket en inkomst genom
borttagande af förut bestämda tullsatser, ty enligt gällande tullagstiftning
är redan medgifven restitution af erlagda införselsafgifter för de materialier,
som bevisligen blifvit använda till reparering, byggnad, tackling
och utredning af vid Svenskt varf nybyggda eller reparerade fartyg, och
den minskning i inkomst, som uppstår genom den föreslagna tullfrihet för
det tågvirke, som ej åtgår för skeppsbyggerierna, är så ringa, att den
näppeligen kan komma i betraktande. Då Utskottet således funnit sig
föranlåtet att föreslå den ifrågasatta förändringen i 8 § af Taxeunderrättelserna,
har det ej skett af något rätt häfver eller begär att få tumma
utan endast för att åstadkomma en förenkling och undvika det mångskrifveri.
hvartill tullafgifternas uppbärande och återbäring måste giiva
anledning. Och finner jag mig af denna anledning föranlåten att yrka
bifall till Utskottets hemställan.

Friherre af Ugglas: Med Bevillnings-Utskottet instämmer jag till
alla delar uti dess förslag beträffande tullfrihet för »skeppsinventarier,
ej specificerade», och anser att dess hemställan i afseende härå varit
ganska välbetänkt.

Importvärdet af nya. ej specificerade skeppsinventarier har under
åren 1864 och 1866 i medeltal utgjort 10.000 R:dr och tullinkomsten
deraf omkring 500 R:dr. Dä nu detta sednare belopp af fartygens egare
eller den. som byggt och reparerat dem, i form af restitution återbe kommes,

497

Den 4 Mars, e. m.

kornmes. finner jag icke något skåf vara för handen att underkasta oivannaimida
artiklar en tull som sedermera måste återbäras. Enahanda är
förhållandet med de under rubriken »jern. smidt eller valsadt» upptagna
artiklar, hvaraf importen under de sednaste åren varit en obetydlighet,
och, äfven hvad dessa sistnämnda artiklar vidkommer, finner jag skäl uti
att antaga Utskottets hemställan, såsom fullt rigtig.

Annat är förhållandet äter med »tågvirke», hvilket Utskottet föreslagit.
»kulle »fa tullfritt inforas», ehuru Utskottet icke funnit sig föran!atet
att hemställa om tullfri införsel för »segel och segelduk» Det
synes mig som Utskottet i detta afseende ej vidhållit något system helst
tågvirke och segelduk ungefärligen lika mycket begge tvä äro föremål
*•,1 mh,en!/ka fabrikationen och lör en ungefär likartad import. Båda
artiklarne befinna sig således på ungefärligen samma ståndpunkt: och
da den ena frigores från all tull. sä borde den andra också dela samma
ode: och något undantag särskildt för en artikel icke göra- Artikeln
»tågvirke» har hittills dragit en tull af 3 öre för skålpund: och den inhemska
fabrikationen deraf har derigenom varit tillförsäkrad ett skydd,
efter beräkning af 40 % utaf arbetskostnaden. Men detta höga skydd
ioL'' • ej ,drilt att »nporton af tågvirke varit i ständigt stigande
1862 importerades 190.000 # och 1866 330.000 ft. under det att tillverkningen
vid repslagerierna i riket uppgick i värde 1862 ti i i 811 000
R:dr och 1866 till 388.000 R:dr. Såle/e^viU deffl „ 2
satserna icke förhindrade importen, likasom denna sednare ej heller hindrade
fabrikationens tillväxt inom landet.

Artikeln »segelduk» drager en tull af 8 öre per <S. Huru denna
tullsats forhaller sig i procenttal till arbetskostnaden, är jag nu oi i tillfälle
att saga; men jag vet. att det skydd den inhemska fabrikationen
derigenom åtnjutit, ingalunda förhindrat import af denna artikel Emellertid
finnas fabriker inom Jandet för tillverkning af såväl tågvirke -om
segelduk: och saväl i afseende på den inhemska fabrikationen sou. importen
aro dessa artiklar nästan fullkomligt likställda, hvadan det -vnes
förn om äfven samma skäl hort tala för deras befriande från tull "Anledningen
hvarföre Utskottet emellertid icke funnit sig föranlåtet att föresla
begge artiklarne till tullfri införsel, synes vara den. att. då tullinkomsten
pa tågvirke vant,,ganska ringa, intraden ä segelduk utgjort
186b omkring 20 000 R:dr. Äfven synes den omständigheten hafva''billvit
tagen i betraktande, att segel- och tältduk kunna användas till måm-a
andra andamal an fartygs utrustande, och att den tullfrihet som för
dessa artiklar kunde medgifva-, således kunde komma andra än skemnredare
till godo. '' !t

Då emellertid, efter min uppfattning, hvarje förändring i tulltaxan
80.“ ej bringar densamma i bättre system och ej är af nödvändigheten
påkallad, icke skäligen bör vidtagas, har jag för min del funnit någon
tvekan uppstå om lämpligheten att godkänna hvad Ut-kottet i denna
punkt beträffande »tågvirke» hemställt.

Jag vill dessutom erinra Kammaren om. att vid sista riksdagen
skedde den andringen i taxeunderrättelserna. att. dä förut restitution
endast vant medgifven för materiaiier. använda till nybvnpia fartyg
denna rättighet utsträcktes äfven till materiaiier. använda lih reparerade

Rihd. Prof. 1868. 1 Afä. 1 Band. 32

498

Den 4 Mara, e. m.

fartyg. Derigenom blef ett steg taget framåt; och för det närvarande
kunna vi alltför väl inskränka oss till att medgifva tullfri införsel endast
för »skeppsinventarier, nya. ej specificerade-;, samt för de under rubriken
”jern, smidt eller valsad t;; upptagna artiklar: och hemställer jag
i anledning häraf att orden »jemte tågvirke» mätte i den föreslagna 8 §
af taxeunderrättelserna efter orden »segel och segelduk» införas.

Herr YV al lenberg: Jag tillhör visserligen dem. som icke önska
att få tulltaxan omskrifven för hvarje riksdag, men jag vill dock icke
drifva min åsigt sä långt, att jag totalt motsätter mig hvilken som helst
jemkning i densamma, om den ock skulle finnas alldeles nödvändig, roihållanden
kunna inträffa, som renta!'' tvinga til! förändringars vidtagande.
Handel, rörelse och industri stå ej stilla utan förändras al ltjemnt; och
med hänsyn till deri förekommande vexlingar måste ock tulf-lagstiftmngen
modifieras och till en del omarbetas. .... ■

Någon på verkliga skäl grundad anmärkning mot Utskottets foislag
har ej blifvit framställd i något annat afseende än hvad beträffar ■•tågvirke».
men som jag icke kan inse att denna artikel, med fastadt afseende
på skeppsbyggeriet. kan betraktas annorlunda än öfriga tor denna
industrigren nödvändiga materialier, kan jag äfven i detta afseende icke
finna annat än att Utskottet haft fullkomligt rätt. Hvad man kan gorå
till sjöfartens befrämjande anser jag vara till vinst för hela landet; och
förnämsta vil koret härför anser jag vara möjliggörandet af skeppsbyggeriets
utveckling och fortkomst.

Störa summor hafva blifvit uppoffrade pa arbeten, hvilkas pioduktiva
beskaffenhet verkligen kunna sättas i fråga, da deremot andra företa*.
- hvilka nödvändigt måste leda till industriens höjande, tryckas al
tunga bördor. Sä är förhållandet äfven med skeppsbyggeriet och skeppsfarten.
Ännu befinna vi oss nemligen på den punkten, att skeppsegaie
fä betala dubbla utgifter till Staten, först och främst för fartyget i och
för sig, såsom vehickel, och sedan för den inkomst, som deraf kan erhållas.
Detta är i sanning tryckande för sjöfarten; och rattvisan fordrar
att åtgärder vidtagas för att i detta afseende bereda en behöflig

lättnad. f„ „ende ta]are yttrade, att han ej ansåg lämpligt ändra den
nu gällande tull-lagstiftningen i afseende ä tågvirke, derföre att i sammanhang
dermed förslag ej blifvit framstaldt beträffande segelduk. Mig
tyckes dock som hans premiss bort leda till den konklusionen, att saval
tågvirke som segelduk bort utstrvkas ur förteckningen pa fortullbart

”°dS>Den nu förevarande frågans afgörande beror helt och hållet pa
Första Kammarens beslut, ty dä Andra Kammaren, med en röstplui alltet
af 78 mot 75. afslagit Utskottets hemställan i fragan, har den ock
afsagt sig beslutanderätten deri. Jag hemställer nu. om det kan anses
lämpligt att bibehålla en restitution, som endast föranleder till omvao-ar
och om det ej är vida bättre att förebygga de olägenheter, som
uppkomma genom tullafgifternas erläggande och återbärande, samt yrkar
att Utskottets förslag i dess helhet mätte bifallas.

Den 4 Mars, e. m

499

uppstått

Harr Bo linie ii.■ Inom Utskottet har någon tvekan icke
afseende a forslaget om tullfrihet för tågvirke.

Billigt hvad sednaste tullkomités betänkande upplyser, har nem •m-lm

fraV Krr^01^ ■Jepsla"fil''ifab,''ik inom huvudstaden det bestämda
folklaiande blifvit algifvet, att labrikationen af denna vara inom landet

eke behover något skydd. Detta fabrikat, eller tågvirke, an värdes

vid Yo,-dhr!£t “nef UtaVde •® * '' 00,1 för n,rt>’Ss »frustande, dels också
v d joidbiuket och andra narmgar, som för sina redskap och maskine 1

‘delcir antagits hora åtnjuta tullfrihet. Något sådant förklarande som

och täduWniv’ La''; (leremoVck,e blifvit ‘‘%ifvet, hvad beträffar segel
väfnndp d faritln ’knUlgen'' .°?h f,et är bekant att mänga andra slag af

fabrikat hvilka Tnii f0™ K^6 no?? kunil;l skiljas frän sistnämnda
labnkat. hvilka alla hafva en ganska vidsträckt användning äfven inom

nii'' ‘‘ Utskottet0hiUhc!n?.,f Tm f1”"'' ;ul®es bdra vidkännas tulibeskatti
^ skottet har h<iiuta,f hem tal ett såsom mi(v svme^ ^ansk^

Kkat att föreslå tullens afskaffande på »tågvÄ. }pftnwwa iÄ

forordat dess bibehållande för »segelduk och tältduk- &

« ,f „nieiötiefft0m h;igeiigen önskli»f att de,‘ tull restitution, som i 8
s l n si" ,Vi tuIltaxa"s tillämpning medgifves, blir inskränkt.

, :;0,n de.nna § för det närvarande är affattad kan skeppsbvg-nnästare
legara och erhålla restitution af tullumgälder, som blifvit érlagda för
iänia^förnödenheter hvilka vid utrustande af ett fartyg blifvit anolh
iärip fw er arenhe . d,rf at.t räkningar inkommit, som upptagit

hafva it ifvifi K ih f" °andll& ''mångfald af artiklar, hvilka uppgifvTts
hafva blifvit förbrukade (or nämnda ändamål. Sä beskaffade uppgifter

kunna svårligen med full säkerhet kontrolleras och det vorePfeS
onskvaidt att rättigheten till restitution inskränktes till nå°ra fä artiklar

!lÄrhetVbned5"ts U,),)gifna a,lda,niilot kand“ llied ldigre grad

bifall1''™ iÄ SJ"""'' jas >“ yrt»

förra riksdagen

Grefve M örner: Bevillnings-Utskottet hade vid

att bland sina ledamöter räkna den siste värde talaren,
ullkomiteen hade också den fördelen att ega honom bland sina Han
hai''.,SaJf.del^ke sakl.''.at Vilfalle att såväl inom Utskottet som i komité™

gorå sina

äsigter

gällande.

att

Var nuvarande tul taxa af den 3 September 1867. som är afsedd
galla Iran innevarande ars början, har intill närvarande dag i sielfva
verket, icke uppnatt en högre ålder än tvä månader: och under denna
t d har det vant sträng vinter och skeppsfarten således icke varit i gång
Innan nu_ denna taxa ens hunnit komma till tillämpning, finner dock Herr
General-tulldirektoren det vara nödvändigt att göra förändringar deri
oc,1’ hai'' uiedverkat till framläggande af ett förslag om borttagande af
tullafgifter. sou» dock inbringat flera tusen Riksdaler. Mig syne* det

vh!1 TtrTm tldlf re k,in;l:‘t ta?a ''koma sak i öfvervägande och redan
I :l,''!S S framlägga det förslag, man nu önskat genomdrifva,
mim " Ä huj;u ogynnsamt (fetta yttrande än synes blifva upp aget.

att dessa ständig» tmnnmgar pa tulltaxan äro i högsta grad olämpliga.
Det ai dock ett satt. som alltjemnt blifvit begagnadt af dem, som

500

Den 4 Mars, e. m

önskat så småningom borttaga tullafgifterna. Man har börjat med att
nedsätta tulisatserna för hvarjehanda artiklar under förevändning att tullen
varit tryckande; och dä detta haft till följd att tullinkomsterna för
dem nedsjunkit till en obetydlighet, har man åberopat detta förhållande
såsom ett skäl för tullafgifternas totala borttagande. Det kan vara godt
och väl att följa denna väg, dä det ej är behof att taga vara på smulorna,
men dä vi nu tyvärr befinna oss på en sådan ståndpunkt, att vi
måste anse äfven små smulor för bröd. är ett sådant förfaringssätt icke

att förorda. , - ^ . ..... ...

Dä gällande tulltaxa medger skeppsbyggare att återfå de tuilalgitter
som de erlagt för materialier, hvilka bJifvit använda för byggnad
och reparering af‘fartyg vid Svenskt varf, kan jag för min del ej finna
angelägenheten af den föreslagna förändringen; dess nödvändighet har
för mig icke blifvit uppdagad. Den enda fördelen, som genom förändringen
skulle vinnas, är. enligt min uppfattning, den. att tullverket skulle
befrias frän besväret att registrera dessa varor, uppbära afgifterna och
sedermera ombestyra restitutionernas verkställande. Det maste således
vara af denna orsak man är sä angelägen om förändringens vidtagande.

Det var ej längesedan en motion väcktes med anledning af en framställning
af General-tullstyrelsen rörande äteriniörda Svenska varor. I
denna framställning omtalade Styrelsen, att de anteckningar, som i berörda
afseende gjordes, ej verkställdes i och för uppbärande al tullen
utan för statistiska ändamål, och att de voro sä otillförlitliga, att Styrelsen
ej tilltrodde sig att på dem grunda några säkra uppgifter rörande
de varor som blifvit återinförda. Månne det då kan vara ändamålsenlig
att öka antalet af dessa mindre tillförlitliga anteckningar? Jag lemnär
åt någon annan att besvara denna fråga, och fortsätter lör min del
yrkandet om afslag på Utskottets hemställan.

Herr Tornerhjelm: Jag har till en viss grad hyllat frihandelns
äsigter ehuru jag icke alltid funnit lämpligt att följa vara fiihandlait
på deras raska flygt genom okända rymder. Och om jag icke kunnat
annat än “illa deras grundsatser, har jag dock ansett att någon rnodererin°''
borde iakttagas vid deras tillämpning i värt land. Hvad nu
skeppsbyggeriet beträffar är det en sorglig erfarenhet, att det hos oss
är tillbakagående, hvilket bevisar sig deraf att vår handelsflotta icke ökas
i samma, män som grannländernas. Orsaken härtill kan man
söka i brist på kapitalstyrka, men en medverkande anledning måste
dock antagas vara. att vår lagstiftning ej gynnar eller underlättar skeppsbyggeriet.
. ,

Betrakta vi särskildt repsiageriarbeien sa har det visat sig att. oaktadt
dessa vid importen dragit en tull af 3 öre per skålpund, har importen
dock tilltagit: och deraf är klart, att tillverkningen inom landet
ligger i lägervall och ej kan bedrifvas med samma fördel som den utländska.
„ . ,

Hyllande samma åsigt som en föregående talare, att små smulor ock
äro bröd. tror jag det vara största skal uti att taga noga vara på Statens
äfven obetydligaste inkomster. Men att detta icke sker genom de
ifrågavarande tulirestitutionerna å importerade skeppsförnödenheter visar
"sig bäst deraf, att de restituerade afgifterna uppgått till öfver 16,000

501

Den 4 Mars, e. m,

R:dr, ehuruväl de vid förtuliningarne erlagda endast helt obetydligt öfverstigit
15,000 R:dr. Detta tyckes tala för afskaffande af tull på nämnda
artiklar.

Derest Utskottet således icke begått en inkonseqvens genom underlåtenhet
att tillstyrka borttagande af tull för segelduk skulle jag obetingadt
hafva bifallit förslaget, hvilket jag i allt fall och i dess nuvarande
skick anser, om det antages, böra lända landet till fördel.

Herr Bennich: Jag anhåller om ursäkt, att jag ånyo begärt ordet
i denna fråga, men en emot mig personligen rigfad förebråelse har
föranledt mig dertill. En föregående talare har nemligen lågt mig till
last, att det. förslag, som nu är föremål för Kammarens öfverläggning,
icke förr blifvit framlagdt vid de tillfällen, då tulltaxan varit under
pröfning. Jag vill i anledning häraf upplysa, att jag så väl i tuilkomiteen
som i Bevillnings-Utskottet vid förra riksdagen sökt genomdrifva
den åsigt,, som ligger till grund för Utskottets ifrågavarande förslag.
Tullkomitéen godkände val detsamma; men icke så de sista riksdagarne.
Dock kan jag försäkra, att denna motgång icke var en följd af bristande
god vilja hos mig att göra det nu åter framlagda förslaget gällande.

flerr Wall enberg: Jag vill blott fästa mig vid ett yttrande, som
nyss fälldes af Grefve Mörner, hvars ord visserligen äro tilldragande,
men ej alltid bevisande. Han yttrade nemligen, att tullafgifternas uppbärande.
. för skeppsmaterialier icke skulle medföra någon olägenhet, då
på begäran restitution kan erhållas. Men om dessa afgifter skola restitueras,
. hvarföre skall man då uppbära dem: det leder ju endast till
en omväg, till vidtagande af obehötliga åtgärder, hvilket Staten emellertid
får betala. Denna restitution föranleder äfven besvär och obehag
fördem, af hvilka den skall sökas; och detta har ock alltjemnt gifvit
skeppsredarne anledning, att sorgfälligt undvika behofvet att söka restitution.
Hela det restituerade beloppet har på ett år icke uppgått till
mera an 8,000 R:dr; och genom obetydligheten af denna summa visar
det sig derföre ock, huru föga skal det är. att motsätta sig borttagandet
af dessa tu 11 afgifter.

Herr Nordström: Uti inledningen till detta Betänkande förekommer
följande yttrande af Bevillnings-Utskottet: »Utskottet anhåller likväl härvid
fä främst anmäla, att, dä Utskottet dels funnit de grunder, på hviika nu
gällande tulltaxa hvilar, vara af erfarenheten bekräftade såsom rigtiga.
dels äfven ansett nödig stadga i denna del af lagstiftningen vara för
handel,ris och näringarnes ostörda utveckling ett väsendtligt vilkor, så»
etc. Ar detta Utskottets verkliga öfvertygelse och var det, hvilket man
äfven måste antaga, sista Riksdagens Bevilinings-Utskotts öfvertygelse,
oaktadt man då kände till do olägenheter, hviika nu blifvit åberopade
såsom skäl för de föreslagna förändringarnes vidtagande, utan att likväl
dä tillmäta dem det afseende, att med hänsyn till dem rubbning borde
göras i de grunder, hvarpå nu gällande tulltaxa h vilar, sä må man med
skal göra sig den frågan, huru kan nu en ny erfarenhet påkalla en sådan
rubbning, dä den fid. hvarunder sednaste tulltaxa haft gällande
kraft, varit sä obetydlig, att den knappt ännu hunnit tillämpas? Månne

502

Den 4 Mars, e. m.

det verkligen är på grund af vunnen erfarenhet om de olägenheter,
hvilka skola föranledas genom restitution af tullumgälderna för åtskilliga
af de här omförmälda skeppsbyggnadsartiklar, som man söker frigifva
hela massor af artiklar från all tull? Jag kan åtminstone icke
inse. att. med hänsyn till den utgångspunkt Utskottet valt för sin argumentering.
någon bevisning blilvit förebragt om nödvändigheten eller
nyttan af den föreslagna förändringen. Med anledning häraf och dä
jag derjemte tager i betraktande, att den vid nästföregående riksdag
beslutade tulltaxa först med detta års början trädt i kraft, kan jag ej
annat än tillstyrka afslag på Utskottets hemställan uti ifrågavarande
hänseende.

Grefve Ehrensvärd: Liksom en föregående talare ber jag Kammaren
om ursäkt, att jag ånyo begärt ordet, Jag har funnit mig föranledd
att ånyo uppträda i frågan med anledning af ett yttrande, som
afgafs af den siste talaren, Herr Nordström. Han
punkten af Betänkandet, som nu är under behandling, och uppsökte
i Betänkandets början en punkt, som gaf honom anledning att tillvita
Utskottet inkonseqvens och påstå att Utskottet der uttalat principer,
som det sedermera frånträda Jag anser det vara min skyldighet i allmänhet.
att uppträda till Utskottets försvar, och vill ej heller nu undandraga
mig fullgörandet af denna pligt. Den af föregående talaren
citerade delen af Utskottets motivering tillåter jag mig upprepa; den
har följande lydelse: »Utskottet anhåller likväl härvid fä främst anmäla,
att dä Utskottet dels funnit de grunder, på hvilka nu gällande tulltaxa
hvila!'', vara af erfarenheten bekräftade såsom rigtiga, dels äfven
ansett nödig stadga i denna del af lagstiftningen vara för handelns och
näringarnes ostörda utveckling ett väsendtligt vilkor». Här är icke
punkt, ehuru talaren stadnade här och ej fann lämpligt att längre fullfölja.
citatet. Det heter vidare: »så har Utskottet, velat föreslå endast
sådana förändringar, som af rättvisa och billighet mot de olika näringsidkare.
befunnits särdeles påkallade, äfvensom sådana af mera formel
beskaffenhet, som ansetts nödvändiga».

Den nu föreslagna förändringen är också nästan helt och hållet ni formel
beskaffenhet. Den länder icke till lindring för någon, åtminstone icke för
skeppsbyggare, ty de äro redan förut tillförsäkrade ersättning af Staten för
de tullumgäider, de för ifrågavarande skeppsinventarier fatt betala. Den
enda, som kommer att njuta någon fördel af förändringen, blir i sjeifva
verket Staten; och Utskottets förslag vittnar derföre om dess benägenhet
att rädda något af de smulor, hvarom här förut blifvit taladt, Det
är jemväl för at.t, undvika att restitutionerna mä^utgä med högre belopp
än sjeifva intraderna, som vi föreslagit dessa tulluingälders borttagande.

Den 8 § uti underrättelserna till nu gällande tulltaxa, som den
siste värde talaren önskade fortfarande mätte tillämpas, tillåter restitution
af erlagda införselsafgifter för »alla de materialier och skeppsförnödenheter»,
som blifvit använda till byggnad, reparering och utredning
af Svenska fartyg. Detta har gifvit anledning till en mängd anspråk
pä restitution af erlagda afgifter för de mest olika slags varor, linolja,
färgstofter och andra artiklar, som kunna erfordras för att sätta ett skepp

Den 4 Mars, e. ra.

503

komplett i ordning och som ej ens kunna specificeras. Vi begära nu
endast tullfrihet för de i 9:de punkten uppräknade artiklar, för hvilka
restitution nu är redan beviljad, och som samtliga nästan uteslutande
kunna användas endast till fartygs utredning. Genom beviljandet af
denna tullfrihet skall Staten befrias frän olägenheten att tvingas återbära
större belopp», än den uppburit, och slippa betala denna särskilda
provision, som i och för uppbörden af dessa tullintrader, hvilka sedermera
skola restitueras. utbetalas till åtskilliga tjensteman, hvilka äro berättigade
att utbekomma denna provision, för hvilken Staten ensam får vidkännas
kostnaden.

Jag tror derföre, att förslaget ej är sä obefogad! som frän ett par
häll här blifvit antydt, och anser att Kammaren utan tvekan bör kunna
antaga detsamma.

Grefve Mö mer: Jag ber om ursäkt, att jag ånyo tager Kammarens
tid i anspråk, men då jag hörde, att den siste värde talaren anmärkte,
att en annan föregående talare icke läst till punkt, så ber jag
att få göra samma anmärkning emot honom. Uti Utskottets Betänkande,
der det talas om förändringar af formel beskaffenhet, som Utskottet ansett
nödiga, heter det nemligen vidare: »enär nu antagna rubriker gifvit anledningtill
tvetydighet och svårigheter vid taxans tillämpning». De formela
förändringar, som Utskottet föreslagit, hafva således endast förorsakats af
rubrikernas otydlighet; men hvad den ifrågavarande förändringen angår,
så är det icke rubriken, som ändrats, utan tullsatsen.

Ibland andra orsaker till förändringen har anmärkts, att restitution
för skeppsinventarier under sistlidet är uppgått till omkring 1,000 R:dr
mer än som under samma tid influtit i tulJafgifter för denna artikel.
Men härvid lärer det väl ej hafva undfallit den värde talaren, att det
ej är gifvet. att denna restitution uteslutande afsett sådana byggnadsmaterialier
och skeppsförnödenheter. som blifvit förtullade under sista
året. dä förtullningen ju kunnat ske året förut. Ett fartyg är icke
bygdt eller vepareradt derföre, att man för sådant ändamål införskrifvit
effekter. Det är således ingenting att fästa sig vid, om restitution
skulle gå det ena året till större belopp än det andra; och jag fortsätter
derföre mitt yrkande, att rubriken må blifva oförändrad.

Herr von Möller: Äfven jag tillhör dem, som ej älska några
»trimningar», och jag anser för min del. att Bevillnings-Utskottct handlat
rätt. om det icke brytt sig om, att i nu ifrågavarande afseende ändra
en tulltaxa, som ännu icke hunnit att tillämpas, ty om den tillämpats,
har det först skett i dessa dagar i städerna på vestra kusten.

Det har yttrats, att restitutionsafgifterna skulle uppgå till ett högre
belopp, än de erlagda införselsafgifterna. Jag kan icke fatta detta, och
om icke en talare bakom mig redan yttrat sig tre särskilda gånger i
denna fråga, skulle jag bedja, honom förklara detta förhållande.

Om medeltalet af restitufioner under 1866 och 1867. såsom den i tabell
2 angifves, afdrages frän den af Utskottet föreslagna minskning, i tullinkomst,
sä återstår dock ett belopp af 22,667 R:dr, hvarmed Statsverkets
inkomster sålunda skulle förringas. Det är möjligt, att jag misstagit
mig i beräkningen, och på sjelfva sifferbeloppet ligger icke heller syn -

504

Den 4 Mars, e. m.

nerligen stor vigt. Hvad jag deremot fäster mera afseende på, är den
iilitjeinnt sig visande benägenhet hos Beviilnings-Utskottet att upphäfva
befintliga tullsatser. Jag trodde, att sedan tullkomitéens betänkande
blifvit till största delen gilladt. och den Franska handelstraktaten,
till följd af förhållanden, måste antagas, att vår tulltaxa skulle fä vara
i fred.

Med anledning häraf samt hvad Herr Finansministern yttrat, yrkar
jag afslag pä Utskottets Betänkande i denna punkt.

Herr Hallenborg: Då det tyckes blifvit brukligt att bedja om
ursäkt, dä man begär ordet, sedan man redan en gäng förut yttrat sig
i eu fråga, vill jag göra det nu, då jag ånyo besvärar Kammaren.

Man har anmärkt emot Utskottets Utlåtande, att detsamma föreslagit
ändringar, som borde hafva blifvit gjorda förut. I anledning häraf
vill jag upplysa, att vid näst föregående riksdagen inom Utskottet väcktes
förslag till samma förändringar, som nu blifvit föreslagna, men att
majoriteten inom Utskottet då icke var af den frisinnade åsigt, att desamma
kunde godkännas. Hade de emellertid redan dä blifvit. antagna,
hade man sluppit detta nederlag i dag. Försök har således gjorts för
att iniöra dessa ändringar, och ehuru de ej vunnit framgång bör man
val ej säga, att vi sökt införa nya stadganden i en tulltaxa, som ej
blifvit tillämpad, dä vi tvärtom sökt införa sådana, som man förut ansett
nyttiga.

Hvad det beträffar, att Utskottet i afseende på frågan om tågvirke
gatt längre än som vore förenadt med skyldig ömhet emot repslagerierna
i landet, vill jag endast nämna, att efter hvad tullkomitéens handlingar
gifva vid handen, komitéen svnes rädfört sig med repslagarne,
hviika ansett att någon tull ä denna vara icke vore af nöden. Och jag
har sjelf af en i Göteborg bosatt repslagare, som drifver sin tillverkning
i stor skala, hört samma åsigt uttalas.

Dä de personer, som ega rättighet till restitution, sa snart fartyget
blifvit bygdt eller repareradt. göra anspråk på restitution af erlagda
afgifter af de mest olika slags varor såsom oljor, färgstofter m. m.. samt
dessa, anspråks rättmätighet ofta äro svåra att kontrollera, tror jag, att
stora fördelar skulle erhållas och att man handlade klokt, derest Utskottets
hemställan vunne framgång.

Jag fortfar derföre att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Nordström: De upplysningar, som Utskottets ordförande
meddelat derom, att restitutionsafgifterna sistlidet år skola uppgått till
nära 16,000 R:dr, förefalla visserligen märkvärdiga, men förklaras sannolikt
deraf, att en del af detta belopp utgjort restitution af under föregående
år förtullade varor. Det är naturligt, att man i detta afseende
icke kan iakttaga någon kalenderårs-period.

Att den närvarande ledamoten af Beviilnings-Utskottet finner Utskottets
förslag vara konseqvent, finner jag väl naturligt: men å andra
sidan finner jag det vara lika naturligt, att Riksdagen anser, det någon
erfarenhet ännu ej förefinnes, som kan gifva stöd åt de af Utskottet i
detta hänseende föreslagna förändringar, hviika således, om denna godkändes,
kunde antagas lika väl medföra skada, som gagn.

Den 4 Mars, e. m.

505

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan oförändrad, dels af Friherre af Ugglas,
att Kammaren mätte bifalla hvad Utskottet hemställt och föreslagit
med de förändringar, att från den förevarande punkten uteslötos orden:
»jemte tågvirke, nytt»; att denna rubrik i taxan bibehölls vid sin nuvarande
lydelse samt att i den af Utskottet föreslagna 8 § uti Tulltaxeunderrättelserna
orden »samt tågvirke» tillädes efter ordet »segelduk»;
och dels slutligen, att Utskottets hemställan skulle afsläs.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till Utskottets hemställan oförändrad och. dä dervid svarades
många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

.Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
till kontraproposition vid voteringen antagit afslag å merberörda
hemställan, uppsattes och justerades följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets hemställan i 9:de punkten
af Betänkandet N:o 4, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna hemställan.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunno.s vid dess slut rösterna halva utfallit sålunda:

Ja — 55:

Nej — 26.

10 de punkten.

Bifölls.

ll:ie punkten.

Herr Berlin: Rubriken kemiskt-tekmska preparater, ej specificerade,
har i den nu gällande tulltaxan erhållit eu ganska tvetydig redaktion.
Så som den i allmänhet blifvit tydd och äfven tillämpad, skulle den
innebära, att hvar och en egde att mot 5 procent af värdet införa kemiskt-tekniska
preparater. såvida icke dessa derjemte användas äfven
för medicinskt behof, i hviiket fall de skulle få införas endast af apotekare
och afgiftsfritt. En dylik inskränkning träffar alltför känbart män -

506 Den 4 Mars, e. m.

gen industri-idkare, och medför för tulltjenstemännen icke obetydliga
svårigheter i enskilda fall.

Kemiskt-tekniska preparater d. v. s. kemiska preparater. som användas
i konster och handtverk, förlora väl icke sin egenskap att vara
tekniska derföre, att de tillika hafva användning såsom läkemedel. Enligt
min mening afser tulltaxans föreskrift det stadgande, att ifrågavarande
preparater skola draga 5 procent tull dä de införas för tekniska
behof, men att dä deras införande sker för medicinskt behof, d. v. s. af
apotekare, skulle de vara afgiftsfria. Hänvisningen till apoteksvaror
, skulle således icke afse den uteslutande rättigheten att införa dem,
utan endast afgiftsfriheten, hvilken stadgas icke i apotekarnes intresse,
utan i den medikamentsförbrukande allmänhetens. Denna min mening
vinner stöd i hvad som förr varit föreskrifvet i detta afseende. Ifrågavarande
rubrik förekommer nemligen första gängen i 1845 års tulltaxa
med följande bestämningar: »till införsel för fabrikernas behof efter
särskild anmälan hos Kommers-kollegium och af detsamma lemnadt tillstånd,
100 R:dr. 5 R:dr», ,

»för medicinskt behof, se apoteksvaror.»

Här är således ingen inskränkning gjord i rättigheten att med behörigt
tillstånd införa hvilket preparat som helst, äfven om detsamma
har medicinsk användning; och dä i 1857 års tulltaxa föreskriften om
Kommers-kollegii tillstånd uteslöts, lärer derigenom ingen ändring härutinnan
hafva uppkommit.

Emellertid måste denna rubrik förändras dels till undanrödjande af
all tvetydighet, dels til! förekommande deraf, att apotekarne nu införa
dylika preparater tullfritt äfven för tekniska behof och således komma
i åtnjutande af de 5 procent af värdet, som annars skulle tillfalla Staten.
Förändringen kan ske på två sätt. Antingen sålunda, att dessa preparater
få införas af hvar man, men mot 5 procent tull, i hvilket fall
likväl priset pä åtskilliga läkemedel kommer att blifva högre; eller ock
derigenom att, i enlighet med Utskottets förslag, tullafgiften helt och
hållet försvinner, såvida Staten anses kunna umbära den summa af omkring
7,000 R:dr tullen ä dessa varor inbringat, har jag, såsom redan
förut jag haft tillfälle tillkännagifva, ingenting att invända mot hvad
Utskottet föreslagit.

Grefve Ehrensvärd: Jag erkänner min tacksamhet emot föregående
talare, för det han åtminstone en gång velat instämma med
Utskottet. Jag har ej fatt vara af samma tanke som han pa förmiddagen,
men det är emellertid glädjande att sä kunnat ske på eftermiddagen.
De af honom framställda anmärkningar tror jag äro beroende
derpå, att han endast fästat sig vid 10:de punkten i Utskottets Betänkande
och icke kastat ögat på det förslag till ändringar i tulltaxan, som
är Betänkandet bifogadt. Utskottet har nemligen i den tariff.. som förekommer
på 20:dc sidan, föreslagit att, med uteslutande af de i nu
gällande tulltaxa förekommande 2 raderna: »för medicinska behof, hänföras
till apotheksvaror. ej specificerade», ifrågavarande rubrik i taxan
skulle erhålla följande lydelse: »kemiskt-tekniska preparater. ej specificerade,
fria».

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

Den 4 Mats, e. tn.

307

13:de—17 :ä,r> punkterna.

Biföllos.

18:de punkten.

Ilerr Bennich: Sedan Kammaren på förmiddagen afsiagit Utskottets
förslag, beträffande artikeln apotheksvaror, torde, hvad Utskottet i
denna punkt föreslagit, böra förfalla.

öfverläggningen förklarades slutad och punkten afslogs.

19:de, 12:de och 20:de punkterna.

Biföllos.

2l:sta punkten.

Grefve Ehrensvärd: Sedan Kammaren på förmiddagen skänkt
oss tillbaka Herr Ehrengranats motion om särskild beskattning å cigarrer,
torde deraf blifva en följd, att Utskottet får återtaga jemväl denna
punkt. Jag hemställer alltså, att punkten måtte återremitteras till Utskottet.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.

22:dra—25:te punkterna.

Biföllos.

26:te punkten.

Herr Ros: Jag får till en början tillkännagifva, att så beskaffade
skogseffekter, som pitprops och .-parrar, ej afverkas på Kronans skogar
till salu, om ej denna utverkning är förenad med en rationel skogshushållning,
äfvensom att, i enlighet med begge statsrnagternas uttalade
äsigter, till grund för det förslag till skogslagstiftning, som af Skogsstyrelsen
uppgjorts och som af Kong!. Maj:t till en del redan godkänts,
icke blifvit lagda några sådana bestämmelser, som angå enskildes rätt
att disponera öfver sin skogsegendom. Jag beklagar, att ehuru redan
för längre tid tillbaka en så betydlig afverkning skedde å den enskildes
skogar af omoget virke, man ej sökte att genom lagstiftningen förekomma
detta. Da fanns väl icke pitprops utgöra en handelsvara för
Sverige, men deremot sparrhygget redan uppdrifvet till stor höjd, ehuru
tull fanns åsatt sparrar och bräder under 7 tums dimensioner, hvarigenom
åtminstone något gagn för skogshushållningen åstadkoms. Dåvarande
Finansministern ansåg detta undantag från frihandelssystemet
nödvändigt, för att spara den unga skogen, men åtskilliga af Regeringens
öfrige ledamöter voro af annan tanke och tullen förföll.

För närvarande tror jag, att till följd af den Franska handelstrak -

508

Den 4 Mars, e. m.

taten ingenting är att göra i denna fråga, om man icke genom en förändring
i skogslagstiftningen kunde komma derhän, att helt och hållet,
der en rationel skogshushållning icke vore införd, vid ansvar förbjuda
afver lin ing af sådana skogs effekt er, som förut vid export deraf varit belagda
med tull.

Herr Almqvist, Erik Victor: Att landets framtida utveckling
och bestånd är beroende derpå, att en ändamålsenlig och väl ordnad
skogshushållning finnes, är numera så allmänt utveckladt att några vidare
bevis derför icke erfordras. Men för att en sådan skogshushållning,
som blifver betryggande för skogarnas framtid, skulle kunna införas,
måste sådana åtgärder så fort som möjligt vidtagas, att ungskogens
förödelse derigenom hindras. Man läser huru det nu tillgår i Norrland:
det gröfsta virket tages till bjelkar, det finare till sparrar, det
som är ändå finare till spakar och det finaste till årämnen. På sii sätt
afverkas helt och hållet skogsmarken i kustprovinserna och den mark,
som är afsedd till skogsväxt, blir sä blottställd för de härda vindarne,
att någon återväxt på de sköflade fälten icke är möjlig. Om den äldre
skogen toges och åtminstone den yngre sparades, vore det icke så farligt,
men sä är icke förhållandet: ungskogen afhugges medan den ännu
har föga värde och exporteras. Af dessa skäl åberopar jag de motioner,
som föranledt till Utskottets Utlåtande. Att frågan är omfattad
med intresse af befolkningen inom Norrland synes deraf, att fem af
Andra Kammarens ledamöter från Norr- och Westerbotten instämt i
dessa motioner. Jag skulle, såvida jag icke befarade att Franska handelstraktaten
lägger hinder i vägen för att lägga tull på ifrågavarande
skogselfekter, tillstyrka en sådan; men då jag anser mig icke kunna
detta, vill jag endast uttrycka min önskan att sådana åtgärder i lagstiftningsväg
må vidtagas, att band lägges på skogssköflingen.

Medan jag har ordet vill jag nedlägga min protest emot de motiver
Utskottet anfört för afsläendet af de väckta motionerna. Sedan
Utskottet yttrat, att skogarne under en föregående tid genom en mängd
olika inskränkningar i den enskilde egarens fria dispositionsrätt af desamma
saknat nästan allt värde, säger Utskottet slutligen, efter att hafva
talat om fördelarne af den fria afverkningen, »om också derigenom till
en början bJifvit, en följd, att en eller annan med kanske alltför stor
äflan sökt tillgodogöra sig den nya friheten, bör det likväl anses otvifvelaktigt,
att det stegrade värde landets skogsprodukter derigenom erhållit,
snart skall framkalla en allmännare insigt om nödvändigheten af
skogens vård och om fördelarne af en förståndigt ordnad skogshushållning,
hvilken åter skall sjelfmant gifva skogsskötsel ail den omtanka
och omsorg, som i allmänhet egnas hvarje rik och jemnt flödande näringskälla».

Dä Riksdagen med detta uttryck, om detsamma godkännes, skulle
uttala den åsigt, att Riksdagen icke ansåg några särskilda stadgande!!
för en lämplig skogshushållning vara af nöden, men jag deremot är innerligt
öfvertygad derom, att ett sådant stadgande, derest skogarna
skola hafva bestånd, måste införas, får jag emot samma uttryck nedlägga
min protest.

Den 4 Mars, e. m.

509

Herr Nordström: Likasom den sednaste talaren anser jag en
allvarlig protest höra nedläggas mot de motiver. på hvilka Utskottet
förklarat sig icke kunna tillstyrka att afseende måtte fästas vid ifrågavarande
tvä motioner om åtgärder till ungskogens fredande mot sköfling
och utförsel. Det är oantastbarheten af den enskildes eganderätt
samt handelstraktaten sned Frankrike från år 1865, som utgöra hufvudpunkterna
i Utskottets för sitt afstyrkande anförda skal. Utskottet
tyckes uti den enskildes eganderätt se något så upphöjdt, att sjelfva
samhällets rätt och pligt att inom sig ordna allt med afseende i första
rummet på alias gemensamma rätt, förde] och förmåga af utveckling,
skulle inför densamma böra stå tillbaka. Eganderätten hade likväl
hela garantien för sin tillvaro och sitt erkännande i och genom samhället.
och så väsendtligt och fundamentalt nödvändigt dess upprätthållande
de enskilda emellan än vore för all både materiel och sedlig utveckling,
kunde dock individens utöfning af sin eganderätt icke få
sträckas derhän, att sjelfva samhällets tillvaro eller allas gemensamma
rätt och fördel derigenom kunde sättas i fara. Samhället är allsmägtigt
och lör dess förnuftiga vilja måste allt böja sig. Att den enskildes
eganderätt härifrån icke utgör något undantag, derpå hafva vi äfven
i våra egna lagar ganska bestämda bevis. Så, till exempel, får

jordeganderätten stå tillbaka för inmutningsrätten, på det att den vinst
af mångahanda slag. som tillgodogörandet af mineralrikets alster kan
medföra för det heia, ej må kunna undanhållas samhället genom hinder
från den enskilde jordegarens sida. Så är, vidare, den enskilde jordegaren
genom lag underkastad vissa inskränkningar i utöfningen af sin
rätt till fiske eller annan disposition af vattendragen på sitt område,
till jagt på sin mark, i valet af sätt för bebrukande af sin jord o.s. v.,

allt pa det att hvarken fisket eller jagten genom ett hänsynslöst begag nande

frän hans sida ej måtte för samtida och kommande generationer
försämras eller förstöras, eller vattendragen göras obrukbara för det
nyttjande, som för allas bästa måste vara kringliggande bygd eller det
hela förbehållet, eller jordens växtkraft för århundraden försvagas, försämras
eller förstöras: och slutligen innefatta ej våra storskiftes- och
expropriationslagar slående bevis på inskränkningar i jordeganderätten,
eller på omöjligheten att i det lefvande samhället låta densamma träda
hindrande eller förlamande emellan i fråga om samhällets anspråk på
allmän utveckling och allas välbefinnande?

Vid sådant förhållande, huru skulle man då kunna med goda skäl
påstå, att i fråga om den på enskild mans mark växande skogens begagnande
jordeganderätten skulle vara sä oantastelig och så absolut,
att samhället icke vore befogadt att genom lag binda dess utöfning vid
vissa inskränkningar och iakttaganden, påkallade af omsorgen och vården
om allas gemensamma väl. Den upplysta församling, inför hvilken
jag nu har äran tala, behöfver ej erinras om den stora betydelse, skogen
eger för de, klimatiska förhållandena och jordens växtlighet i alla
länder. Särskildt gäller detta i vår höga nord. der den äfven är ämnad
att bryta eller mildra den förstörande kraften af polarhafvens isiga
vindar och dymedelst uppehålla de nordliga landskapens beboelighet:
förhållanden, i och för sig nog vigtiga, att berättiga samhället, att genom
sina till riksmöte församlade ombud besluta, i afseende å skogens

510

Den 4 Mars, e. m.

begagnande äfven på de enskildes skogsmarker, hvilka inskränkningar
som helst kunna anses nödiga för upprätthållandet af så stora samhällsintressen.
Skogen är dessutom i de flesta fall hos oss icke en produkt
af menniskans arbete, utan deremot en omedelbar produkt af naturens
egen sådd, och eganderätten till skogen på de enskilda samhällsmedlemmarnes
marker således en skänk af samhället, som upprätthåller densamma,
men dervid dock ej kan gä längre, än sä vidt det med dess
eget sjelfbestånd är förenligt. Finner samhället genom sina ombud det
med detta sjelfbestånd icke förenligt, att ungskogen obehindradt må få
nedhuggas och utföras, sä är det i sin fulla rätt, då det deremot utfärdar,
de enskilde skogsegarne till efterrättelse, ett förbud. Finner det
lämpligt, att äfven i andra afseenden föreskrifva en efter vissa reglor
ordnad "skogshushållning, sä är det likaledes i sin fulla rätt.

Utskottet anmärker emellertid att följden af de tillförene af Staten
vidtagna inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver skogen endast
skall hafva varit skoga nies vanvård och först öring, och anser det
såsom otvifvelaktigt att, sedan i nyaste tider man vägat medgifva hvarje
skogsegare rättighet att utan några i tulltaxan lagda hinder fritt disponera
öfver sin skog och så väl genom utförsel som annorlunda deraf
draga all möjlig vinst, en mera förståndigt ordnad skogshushållning sjelfmant
skall inträda! Häremot vittnar likväl all hittills vunnen erfarenhet.
Så stark och hänsynslös, som skogssköflingen i våra dagar framträder,
öfverträffar den allt hvad förra tider derom kände. Man behöfver
härvid blott erinra sig, huru det gått med de allmänningsskogar,
hvilka i följd af besluten vid riksdagen år 1823 blifvit på enskilda
jordegare utskiftade; och de klagomål, som från alla delar af riket allt
ljudligare ifvåra” dagar förspörjas öfver hejdlös misshushållning med,
bland annat, äfven ungskogen, förtjena utan tvifvel vida större afseende
och tillit, än'' Utskottets i allmänna satser hållna förklaringar,
huruledes genom sköflingen den vårdade skogshushållningen skall uppkomma.
Den generation, som lefver och verkar i dag, kan ej erkännas
vara berättigad att sig tili nytta använda naturens alster på ett
sätt, som förstörande ingriper i reproduktiviteten och framtidens
ekonomi. Den mogna skogen tillhör nutiden; ungskogen tillhör
framtiden.

För sitt afstyrkande af bifall till motionärernas förslag har Utskottet
trott sig äfven hafva funnit ett skäl i den med Frankrike sednast
afslutade handelstraktaten, hvars 4 g innehåller, att i afseende å utförseln
af handelsvaror från Frankrike till de förenade rikena samt från
dessa sednare till Frankrike skall icke kunna föreskrifvas en mindre
gynnsam behandling, än den nu stadgade, — uti hvilka ord Utskottet
anser hinder mot förbud af export af ungskog äfven vara innefattadt.
En sådan tolkning af denna punkt i traktaten skulle tvifvelsutan dock
ingendera af de respektiva Regeringarne vilja godkänna eller påyrka.
Den internationala rätten medgilver i allmänhet ej extensiva tolkningar
och aldraminst i dithörande kontrakter eller traktater. Det är den bokstafliga
tolkningen, tagen så restriktivt som möjligt, eller såsom omständigheterna
det medgifva, som der utgör regeln. Hvad innehåller nu
uti ifrågavarande hänseende handelstraktaten med Frankrike? en öfverenskommelse
om, huruledes vid införsel till det ena riket af det an -

Den 4 Mars, e. m.

511

dras produkter dessa skola behandlas, och om den tull, som för dem
skall erläggas enligt särskilda tariffer. Detta är traktatens föremål och
innehåll och beträffande särskildt 4 § i densamma, hvari de nyss förut
anförda orden rörande^ utförseln förekomma, sä, ehuru det utan tvifvel
varit klokast att icke låta en sådan der inflyta, innehåller den dock intet,
som kunde hindra Sverige att i allmänhet angående sin egen skogshushållning
vidtaga de beslut och åtgärder, som för iandets väl anses
nödiga och nyttiga, och således ock att med utförselsförbud belägga
ungskog.

Ut; de traktaten bifogade tariffer äro väl vissa slags skog-svaror och
effekter upptagna: men ej ett ord förekommer der om pitprops. eller den
ungskog, som nu med denna benämning betecknas, och särskildt afses
uti ifrågavarande motioner. Alltsedan den tvist, som under tiden mellan
1860 och 1863 års riksdagar uppkom i afseende å frågan, huruvida pitprops
skulle tullbehandlas lika med de sparrar af då bestämda minsta
dimensioner, som till utförsel voro tillåtna, har under denna benämning
lörstätts ungskog med mindre dimensioner, än sparrar af sju tums fyrkant.
om jag ej missminner mig: och dä nu pitprops är en term, som
icke omförmäles i traktaten, kan hvad dertill räknas icke heller falla
under någon af de bestämmelser, traktaten fastställer. Man skulle dessutom,
huru man för (ifrigt inä vilja bedöma ifrågavarande handelstraktat,
utan tvifvel göra vår Regering orätt, om man antoge, att hon genom
densamma för flera är betagit samhället till och med sjelfva rättigheten
att lör sitt sjelfbestånd och allas gemensamma väl i sin inre ekonomi
vidtaga alla de åtgärder, som kunde befinnas lämpliga och nödiga. På
en sådan traktat med ett annat land kan ingen Regering ingå, utan att
förneka sig sjelf och sitt lands sjelfständighet: och ännu mindre välbetänkt
skulle det derföre vara. att den ena af de kontraherande staterna
sjelfvilligt sökte att uti traktaten genom en alldeles obefogad extensiv
tolkning^ intvinga. satser och meningar, som uti ordalagen icke hafva
något stöd och uti sina resultater kunde för densamma sjelf blifva förderfliga.

Pä grund af ålit detta tillåter jag mig föreslå återremiss af denna
punkt, hysande jag den förhoppning, att Utskottet,, vid närmare öfvervägande
al dess nu anförda skäl. skall finna deras innehäilslösbet och
komma till annat resultat.

Herr Sä ve: Tvänneföregående talare hafva redogjort för förhandlingarne
vid föregående riksdagar i detta vigtiga ämne. Saken .är också
i sjeltva verket alltför vigtig, för att ej här en och annan röst bordo
höjas jemte deras, som ej gilla Utskottets anförda, på frihandel stödda
skäl, och som tro, att man ej bör på grund af dem gifva efter något af
hvad man anser utgöra samhällets och fosterlandets väl. .lag har så
mycket mera skal, att uttala dessa åsigter. som jag vid tvä föregående
riksdagar har gjort erinran och tili och med väckt motion om tull på
artikeln sparrar. Efter dä gällande åsigter förkastades hvarje förslag i
detta syfte: men nöden och farhågorna för Svenska ungskogens bevarande
påtränga nu med allt större kraft och liflighet, sä att jag förmodar,
att en eller annan nu skall kunna behjerta de skäl, som dä anfördes,
men förkastades. Jag skall likväl ej gä långt i denna myc -

512

Den i Mars, e. m.

ket ventilerade fråga. Jag vill blott nämna, att det svnes mig. liksom
de förutnämnde talarne, att vid intet tillfälle den enskildes rätt och fördel
bör få gälla framför det. som är nödigt för hela samhällets bestånd.
Den olyckliga handeln med trävaror af mindre dimensioner har på sednare
tider med hvarje år betydligt ökats och det är ej blott vid vestra
kusten eller i Norrland, utan äfven i orter, der man har tillräckligt af
mogen skog att förarbeta, som man börjat att i ofantliga massor exportera
pitprops. Vid sådant förhållande tyckes det väl vara hög tid. att
draga öronen åt sig och besinna hvilka följderna blifva häraf i en framtid.
Om Franska traktaten verkligen skulle — hvilket jag dock efter
de upplysningar, som nyss blifvit här gitna, ej tror — lägga hinder i
vägen för åsättande af en lämplig tull å nyssnämnde artikel, sä tror jag
likväl, att det vore Kammaren värdigt, att låta höra sina betänkligheter
mot en frihet, som hotar Statens välfärd och bestånd, och att, låta landets
upplysta Regering höra den önskan, att den måtte vidtaga de åtgärder.
som äro nödvändiga för den Svenska ungskogens bevarande.

Herr Has sel rot: Jag anser det vara min pligt att begagna hvarje
tillfälle som erbjudes. för att söka lägga hinder i vägen för den nu rådande
skogssköflingen. I afseende å frågan om den enskildes skyldighet
att subordinera sin rätt under Statens bästa instämmer jag till alla delar
med den siste värde talaren. Jag ber också att fä erinra, att i min
provins ser man. när man reser fram. på många ställen millioner pitprops
ligga hopade vid vägen. Man kan verkligen ej annat än fasa vid
den sköfling, som der bedrifves. Der råder också allmänt den mening,
att något verksammare hinder att förekomma skogens fullkomliga utrotande
ej finnes än exportförbud eller hög tullsats å trävaror af små dimensioner.
. ..... ,

Jag får, för att om möjligt ernå ett förslag till lagstiftning i sadant
syfte, påyrka äterremiss af förevarande punkt i Bevillnings-Utskottets
Betänkande.

Herr Beckman: Ehuru jag pä intet, sätt vill eller kan tillmäta
mig speciela insigter i skogshushällningsfrågan, känner jag rnig dock
manad att uttala mig angående de allmänna principer, Utskottet i detta
moment framstäldt. Huru varm man må vara för bevarande af cganderättens
helgd och den enskildes frihet att disponera öfver sin egendom,
måste man dock, såsom mig synes, fasthålla att det allmännas väl i detta
hänseende utstakar vissa gränser, hvilka den enskilde måste underkasta
sig att respektera. Det sätt, hvarpå skogsafverkningen, särdeles just
sparrhuggningen, i åtskilliga bland de trakter, hvilka äro mig bekanta,
för närvarande bedrifves. synes verkligen hota att snart göra en betydande
del af värt land obeboeligt. Jag vill icke genom stillatigande
synas hafva för min de! godkänt grundsatser, hvilka synas lägga hinder
i vägen för ordnande af den enskildes verksamhet i detta hänseende
till förenlighet med det allmänna bästa, och instämmer derföre med de
talare, hvilka förut yttrat sig i samma syftning, stödjande mig oek hufvudsakligen
vid skal som af dessa redan blifvit anförda. Dä jag likväl
icke är förvissad derom, att det skäl, Utskottet hemtat frän Fransyska

traktaten

Deri 4 Mars, e. m.

513

traktaten, saknar befogenhet, sä vågar jag icke för närvarande instämma
i yrkandet på återremiss.

Herr Bergstedt: Jag ber att få börja det lilla jag har att säga
med den bekännelsen, att jag ej är någon ovän af skogar, och att det
ärligt förargat mig, när jag sett hur de här och der'' i landet blifvit
sköilade. Jag har också såsom landtbrukare sökt i min män att intressera
mina grannar och mitt eget folk för skogens helgd och särskild!
för löfskogen, hvilken sednare hittills tyckes vara alldeles rättslös och
sakna de lifiiga förespråkare som barrskogen eger. Men jag måste be*
känna, att jag det oaktadt icke kan dela de åsigter, som blifvit anförda
af de tre siste värde talarne, och med verklig bestörtning hört de satser, som
blilvit uttalade af en högt lagfaren ledamot högre upp i salen, och som
tyckas vara delade af två högvördige talare, hvilka efter honom yttrat sig.
Det Betänkande här afhandlas är Beviilnings-Utskottets, och likväl debatteras
här skogens rättsliga, jag skulle nästan vilja säga, moraliska
anspråk att exsistera; och jag tillstår, att jag förvånat mig deröfver, att
de ärade talare, som vilja göra tullbehandlingen af grufstöttor till en
slags pedagogisk fråga för rikets ungskog, ej sökt att, på den väg som
Riksdags-ordningen bestämt, genom motion som kunnat remitteras
till Lag-Utskottet, verka för ett mål, som med rätta ligger dem sä nära
om hjertat. Hade frågan om en förbättrad skogsvård kommit under
Kammarens pröfning i samma ordning som hvarje annan civil lagstift—
ningsfråga, så hade en diskussion, sådan som den föregående, här varit
på sin plats. Nu är det åter fråga derom, huruvida Staten skall draga
någon inkomst af en exporttull på trävaror, och under den rubriken kan
man väl ej inrymma allt hvad som här blifvit yttradt om skogarnes
behandling.

Jag hemställer till Kammarens ledamöter, hvar den ömhet för barr*
kogen, som man här gifvit till känna, slutligen skall stadna. Jag hörde
nyss en värd talare säga, att felet i afseende på skogens vard är det.
att man ej gått till botten med densamma. Jag måste tillstå, att dä häri
yttrade det, slog mig samvetet. Jag erinrade mig huru jag sjelf, efter
hans sätt att se saken, gjort mig skyldig till en ryslig misshandel af
skogen. Den ekonomiska verksamhet som tillhör mig är kolning af skog
lör att dermed tillverka tackjern samt smälta och uträcka det till stångjern,
och jag har. under utöfningen af densamma ej väntat att afverka
skog för kolning, till dess den blifvit utvuxet sågtimmer. Jag har verkligen
huggit den, innan den blifvit 150 är gammal; ja, jag måste medgifva
^det i vissa fall, redan dä den ej upphunnit högre ålder än JO—40
är. Sådant är det. allmänna förhållandet. Jag vet till och med exempel
på en skogstrakt i. mitt grannskap, der växtligheten är stark, och der
man fem gånger i mannaminne afverkat skogen till kolning. Om nu
Staten skulle bestämma, att skogen borde växa i 80—100 är, innan deri
finge afverkas, huru skulle dä den enskilde kunna tillgodogöra sig sin
kolskog? och om Staten beträdde en sådan bana i sin lagstiftning, hvart
skulle då Statens ingrepp — jag ber om förlåtelse! — Statens befattning
med den enskildes ekonomi slutligen leda? Det är med skogen
som med spanmälen, den växer bra nä somliga ställen, illa på andra;

Itiksd. Prot. 1868. 1 Afd. 1 Band. J3

514

Den 4 Mars. e. m.

somliga trakter alstra företrädesvis högskog; andra aro uteslutande anvSe
pä lägskogsbehandling. Under det att man i en trakt ej kan
h'' duo-lin- kolskog pä mindre än 80 är. kan man i en annan, såsom ag
nyss nämnde, afverka samma häfder fem gånger under en menniskoålder.
Skall verkligen nägot kunna vinnas för en förbättrad skogshushållning
i värt land. sä bör man ej göra försök med stränga restriktiva atgai der
och minst af allt med sådana mätt och steg, som har i sammanhang med
fråo-an om tullagstiftningen blifvit payrkade, utan man bor \ al söka att,
genom en förbättrad civillagstiftning, en okad upplysning och medelst den
verksamhet, som vära lantbruksskolor och skogsskolor kmina utöfva,
Kihrino"i folket ri°-ti°-are begrepp om skogens varde, om sattet foi densam,
n^a tillgodogörande .nedborsta ekonomiska fördel både för det
närvarande och för framtiden. Man skall da också lära sig att forsta
och tillämpa den satsen, att skogen bor afverka» vid den tid, da den
förhållande till sin ålder gifver den högsta afkasta ingen

Hvad särakildt beträffar exporten åt pitprops. hvilken, efter hvad
m in bär uppgifvit, varit så stor, att under detsednastc aret 72 millioner
fot pitprops skola hafva blifvit utförda, sa ar det val att förmoda, att
denna Rörelse skall reglera sig sjelf. Skogsafverkarne skola nemligen
otvifvelaktigt finna, att de genom att föra alltför störa qvantiteter deraf
till marknaden sjelfva nedtrycka priset dera, och de större exporthusen
lära ej underlåta att derpå fästa skogsegarnes uppmärksamhet. Sa snart
varan ej lemnar någon vinst utöfver transport- och afverknmgskostnaden,
lärer väl utförseln upphöra af sig sjelf.

Jag yrkar för min del bifall till Utskottets förslag.

Friherre Sprengtporten: Eganderätten bör visserligen af Staten på
anf =«++ omhuldas. Jag gör mig äfven förvissad, att om densamma vid
nä^ot tillfälle skulle hotas, denna dä skulle tagas i mera vard af denna Kammare
Men eganderätten kan under ingå vilkor utsträckas anda deilian,
att nåfron skulle vara berättigad att till en ödemark förvandla äfven den
minsta5 del af landets område: Sådant sker likväl när skogen utan omtanke
för dess återväxt kalt afhugges a sådan mark som enligt ekonomiska
grunder icke är tjenlig för annat ändamål an till skogsväxt. _ Jag
skulle’ derföre gerna biträda en lagstiftning, hvilken alade hvarje jordet
re som behandlade sin skog pa detta sätt. att vidtaga åtgärder till
•1 tom ond rakande af skog ä den afröjda skogsmarken, och detta stadgande
£leP a" vilja hafva utsträckt ej blott till barrskog, utan äfven till den
1 f ko" som uppväxer inom hemegorna. .Jag inser visserligen att svari
[] cter skulle i mänga fall möta upprätthållandet af ett sadant hugsa
n-ande intill det yttersta, men jag anser, att det ändock skulle kunna
beo-annas såsom ett memento för att motverka a ltför störa missbruk.
Det torde visserligen dröja länge, innan vi kunna fa en sa ändamålsenlig
lao-stiftniim- och det synes mig derföre vara med samhällets basta öfverensstämmande
att under tiden sådana åtgärder vidtagas, som kunna lago-a
hinder i vägen för ungskogens utrotande, hvilken allmänt ofverklagas
äfven frän de landskaper som eljest ansetts synnerligen skogrika. Af
j o—, «käl ber ia°- att fä vrka bifall till de motioner, hvarom förevarande
punkt handlar, och jag får tillika nedlägga min protest emot de
o-rundsatser som Utskottet i detta Betänkande uttalat, hvilka grundsatser

Den 4 Mars, e, in.

515

eftei min öfvertygelse strida emot begreppet om skogens vård och omanken
för densammas bevarande. Jag gör detta så mycket heldre, som
jag anser det vara lagstiftningens oeftergifliga pligt att gorå Statens rätt
gällande emot den enskildes missbruk af sin frihet. Hvad slutligen an<4r
fraga.n °''n de,n ganska traktaten och det inflytande som den" kan esa
pa loreva,•ande ärende, sa ber jag att få instämma i det yttrande som
en utmärkt rattslard nyss uttalat. J

I ä dessa skål får jag yrka äterremiss af förevarande punkt.

Hen Bcnnich: För min del förstår jag ej rätt, huru man vid behandlingen
af detta Betänkande kommit in på frågan om den enskildes
eganderatt till sin skog eller till den slutsats#.att Bevillnings-UDkottet
skulle anse, att Staten ej vore i sin fulla rätt. dä den lagstiftade i afseende
pa skogen. Utskottet har aldrig sagt något dylikt. Det liar blott
a.be,r.?Pa‘ dc »ftgter, enligt Indika det ansett, att en sådan lagstiftning
ej bor förblandas med tullagstiftningen.

En värd talare förmenade, att den Franska traktaten ej iade näirra
hinder i vägen för asättande af en utförseltull ä pitprops. och anfördo
sa,om skal derför, att artikeln pitprops ej stod uppförd i de traktaten
biiagda tarifferna.

Med anledning häraf tillåter jag mig erinra, att nyssnämnde tariffer
endast afse varor, som till de respektive länderna införas och dervid
skola åtnjuta bestamda lindringar, men att samma tariffer deremot alls
icke angå varor, som frän ena eller andra riket utföras.

I afseende å dessa sednare tillåter jag mig att än eu gång för Kammaren
upprepa innehållet af den en gäng förut här i afton upplästa 4ale
artikeln i nämnda traktat. Der står tydligt: »att i afseende ä utförseln
af handelsvaror från Frankrike til! de förenade rikena samt från dessa
sednare till Frankrike skall icke kunna föreskrifva^ en mindre gynnsam
behandling än den nu gällande. J

Om tillkomsten och betydelsen af donna artikel i traktaten torde det
tillåtas mig. som i följd af .särskild! nådigt uppdrag ganska nära följde
traktatsförhandlingarne. att meddela den upplysning, att det till en början
äskades, att ett uttryckligt stadgande skulle i densamma inflyta derom,
att någon utförseltull ej fick stadgas å trävaror; men att dä det befanns
att i Norge trävaror voro belagda med utförseltull, och att Norska statskassan
af denna tull hemtade en sä betydlig del af sina inkomster att
densamma icke kunde undvaras, så formulerades texten derhän, att/ såsom
här står. någon mindre gynnsam behandling af dessa varor än den
dä stadgade ej finge i afseende ä deras utförsel föreskrifvas. Efter mitt
förmenande ligger således både i traktatens anda och i dess bokstaf ett
bestämdt förbud deremot, att trävaror, som vid traktatens afslutande voro
vid utförsel tullfria, nu beläggas med utförseltull.

Grefve Ehrensvärd: Det är ej ovanligt, att dä man ej kan anmärka
något emot ett Utskotts beslut, man söker så mveket mera efter
anledningar att anmärka emot motiven till detsamma. Sådant har
händt förut i denna Kammare och sådant har inträffat här äfven i afton;
och det är denna omständighet, som närmast gifvit mig anledning att
nu uppträda. Det har nemligen här blifvit af en ärad ledamot af Kam -

516

Den 4 Mars, e. m.

maren yttrad t och i ganska oförtydbara ord, att Utskottets förevarande
Betänkande vore innehållslöst. Jag kan ej medgifva, att denna dom ar
befogad, och ber att fä erinra, att det star likväl i Betankandet, »att
hvarje i utförseltariffen stadgadt hinder mot fri utförsel af skogens produkter
snarare motverkar än befrämjar det allmänna införandet af en or< -

nåd skogshushållning». Jag vei ej om detta yttrande ar sa innehållslöst.
som den värde talaren velat lata påskina För mitt satt Att se saken
finnes i dessa ord ganska god mening och bestämdt inneha 1, och
Utskottets åsigt härutinnan har blifvit ytterligare utvecklad i_dekliande
orden: »hvarföre äfven den särskilda lagstiftning, som för detta
ändamåls vinnande möjligen kan vara af nöden hvarken kan ellei bor
i tulltaxan finna sin plats». Detta är hvad Utskottet sagt och hvad

Utskottet anser sig kunna sta vid.

Det har här redan för en stund sedan blifvit yttradt af en annan
talare, att de restriktioner, som man inå anse nödiga och onskvarda tor

skogens bevarande, ej lämpligen kunna inläggas i en tulltaxa, och att

det således ej tillhör Bevillnings-Utskottet att föreslå dem. De matte
väl också i sjelfva verket tillhöra ett helt annat slag af lagstiftning.
Vill någon derföre påyrka några sådana, sä ma. han vacka motion derom,
hvilken i grundlagsenlig ordning sedan kan remitteras till vederborlio-t
Utskott; men att. såsom här skett i afton, vidlyftigt tala om skogshushållning
och göra det i sammanhang med en fråga om exportförbud
eller utförseltull å vissa trävaror, kan jag ej finna i sin ordning. Utskottet
har deremot icke tänkt på att öfverskrida gränserna för sin
grundlagsenlig^ befogenhet, utan i stället erinrat, att skogslagstiftnmgen

Cj hHärmhaiIatocksåUllbfifVi,t taladt om jagt och fiske för att ställa dessa
näringsfång i paritet med skogshushållningen och har har blifvit yttradt,
att liksom man ej får jaga eller fiska nar eller .hur man vill, borde
man ej fä handtera sin skog hur man vill. Ja! detta ar mycket ratt!
Men det har aldrig fallit lagstiftningen in att i tulltaxan eller chartasio-illata-förordningen
eller någon annan författning, hvars utarbetande
tillhör Bevillnings-Utskottet, inlägga bestämmelser i namnda afseende.
I samma ordning som lagstiftningen inskränkt den enskildes i att attbeirao-na
sin ja »t''och sitt fiske, i samma ordning ma lagstiftningen äfven
inskränka den enskildes disposition öfver sm skog, men icke i någon
annan. Och för öfrigt tror jag, att, sa länge btaten ej genom särskild
lag lagt några hinder i vägen för den enski de att afverka sm skog. s<
är det fåfängt och orätt att söka genom tulltaxan förhindra honom att
di^Donora de skogsprodukter han obehindradt fatt al verka.

1 Man har också'' anmärkt emot Utskottet, att Utskottet i sista punkten
af Betänkandet åberopat 4:de artikeln af handelstraktaten med Frankrike.
Denna artikel innehåller: »att i afseende a utförseln af handelsvaror från
Frankrike till de förenade rikena och från dessa sednare till Frankrike
skall icke kunna föreskrifva? en mindre gynnsam behandling an den nu
stadgade». Dä nämnda traktat afslöts, egde utforse tull a travaroi ej
ruin. Om nu Riksdagen skulle besluta en tull pa dylika varor, sa synes
det mig. som om exporten af desamma erhöll en mindre gynnsam behandling.
än den hade då traktaten afslutades. Om också detta ar innehållslöst
vet jag ej, men mig synes det ej sa.

Den 4 Mars, e. m

517

Här har blifvit framstäldt yrkande om återremiss. Jag vill visserligen
ej förhäfva mig, men jag ber dock att få nämna att, såsom af
Betänkandet synes, ej en enda reservation blifvit anförd emot detsamma,
äfvensom att Utskottets beslut i denna punkt blifvit fattadt utan votering.
Huruvida det under sådana förhållanden kan anses lämpligt att
återremittera Betänkandet för att söka förmå Utskottet att ingripa i ett
annat Utskotts verksamhetskrets vill jag lemna derhän. Jag ber derföre
att få motsätta mig den påyrkade äterremissen. En^ stor författare
har sagt: »detta är detta, och detta är något annat.» Låt nu detta Betänkande
fä gälla för hvad det är — ett Utlåtande om ifrågasatt tull å
trävaror, och söken ej, mine Herrar, att göra det till hvad det icke är
och ej kan eller bör vara: en lagstiftning angående den enskildes rätt
att disponera öfver sin skog!

Jag yrkar bifall till Betänkandets förevarande punkt.

Friherre Raab, Ad. C hr.: Jag skall ej beskylla Utskottets förevarande
Betänkande för att vara innehållslöst. Tvärtom är det emot detsauunas
innehåll, som jag ämnar rigta mina anmärkningar.

Jag ber att få återföra i Kammarens minne, huru för två dagar
sedan Kammaren med stor majoritet återremitterade en motion i skogslagstiftningen
och då uttryckte åsigter, som stå i rak strid emot de nu
som äro uttalade i detta Betänkande. Det är nu ganska vanligt, att da
man vill anföra motiv för eller emot en åsigt, man i ett gammalt protokollsband
uppsöker sådana, som vid eu förutgången behandling af samma
eller en dermed likartad fråga blifvit åberopade. Jag tror derföre,
att det ligger rätt mycken våda uti att godkänna motiv, som man i
sjelfva verket ogillar.

Den förste värde talaren anmärkte en strof i Utskottets Betänkande,
hvilken jag vill utbedja mig att få för bättre minnes skull än en gång
uppläsa, ty den är verkligen ganska märkvärdig. Sedan Utskottet talat
om, att den fria tull-lagstiftningen medfört en betydlig vinst för afverkarne
af skogsprodukter, säger Utskottet: »om också derigenom till en
början blifvit en följd, att en eller annan med kanske alltför stor äflan

sökt tillgodogöra sig den nya friheten, bör det likväl anses otvifvelak tigt»

(märk otvifvelaktigt) »att det stegrade värde landets skogsprodukter
derigenom erhållit skall snart framkalla en allmännare insigt om nödvändigheten
af skogens vård och om fördelarne af en förståndigt ordnad
skogshushållning.» Jag ber att fä uttala en alldeles motsatt mening.
Jag är nemligen fullkomligt öfvertygad derom, att, så snart skogsprodukterna
fä ett högre pris och erfarenheten gifver vid handen, att i

skogen ligger ett kapital, så skall kännedomen derom ovilkorligen för anleda

nästan all skogs totala uthuggning. Betänkandet är således, åtminstone
i denna del, ej innehållslöst, ty det innefattar just motsatsen
mot de begrepp om skogshushållning, som Kammaren för två dagar
sedan uttalade. Deremot vill jag för min del ej förneka, att för närvarande
finnes ett hinder för att belägga pitprops och sparrar med tull,
och detta ligger i den Franska traktaten. Jag bekänner gerna, att jag
vid 1862 års riksdag med min röst bidrog dertill, att utförseln af trävaror
blef tullfri, jag ansåg då denna frihet ej vara farlig, och jag

518

Den 4 Mars, e. m.

skalle cj heller na anse någon fara ligga i densamma, om blott Staten
vidtoge^ några åtgärder för äterplanterande af den nedhuggna skogen.

Från det län, för hvilket jag har äran att vara Representant, har
jag nyligen haft underrättelser om, huruledes man der med bekymmer
talar om, att exporten .af pitprops föranleder sköfling af den skog, på
hvilken provinsen förr byggt sitt hopp. Denna sköfling skulle ej vara
oroväckande, om skogen äterplanterades, och det är fullkomligt rigtigt,
som Herr Bergstedt redan anmärkt, att skogen kan under gynnsamma
förhållanden inom 40 är växa äter. Det är just denna äterplanteringsskylrlighct
som erfordras, ty sjelfva utförseln af sparrar eiier pitprops
är i och för sig cj farligare för skogen än vär nu gällande stängselförfattning.
Men om vi på en gång hemta hela värt behof af bränsle
och byggnadsmaterialier äfvensom till utförsel lämpliga plank och bräder
ur skogen och derjemte hugga ned resten till pitprops, och allt detta
utan att äterplantera något, sä blir landet till sist skoglöst och kålt;
och vi komma i olycka för den Franska traktaten.

Jag tror ej, att Franska Regeringen skulle vara så småaktig, att, om
vi lyckades att åstadkomma en förståndig författning i afseende på vär
skogshushållning, och vi sedan i ministeriel väg ingingo till nämnda Regering
med en anhållan om den Franska traktatens ändrande i öfverensstämmelse
med samma lagstiftning, att då. säger jag, denna Regering
oj skulle ingå på en sådan förändring. Men dä jag på grund af hvad
jag nu anfört ej är böjd för att åstadkomma utförselförbud eller tull på
pitprops och små sparrar, utan jag fäster mitt hopp vid att under nästa
riksdag fä motse frän Regeringen ett. förslag till en författning i skogs*
lagstiftningen, som gör utförseln af nämnda trävaror mindre vådlig, sä
är det nu af sä mycket större vigt att underkänna Utskottets motiv
i detta Betänkande, hvilka innehålla just motsatsen mot hvad vi förut i
samma ämne yttrat. Jag får derföre hemställa, att Kammaren måtte besluta,
att med ogillande af Utskottets motiv låta vid Utskottets förslag
bero.

Herr Beckman: En af de föregående talarne har mot dem, hvilka
ogillat Utskottets motiv, rigtat den förebråelsen, att de skulle hafva
fört frågan in på ett främmande område. Efter mitt förmenande är det
Utskottet ensamt, som måste bära ansvaret, derest en förirring i detta
hänseende egt rum, dä Utskottet såsom ett af de tvänne hufvudskälen
försitt beslut i frågan upptager just den theori, som af andra blifvit
till sin riktighet bestridd.

Lika litet befogad synes mig den förebråelse samme talare rigtat
mot dem, som klaga öfver enskildes missvård om skogarne, nemligen förebråelsen
att de icke framkommit med motioner för afhjelpande af det
onda genom lagstiftningsåtgärder. Då jag måste anse, att förebråelsen
gäller äfven mig, ber jag att få till min ursäkt anföra, det jag känner
åtskilliga motioner i ämnet afgifna vid donna riksdag, i hvilkas syften
jag instämmer, och att jag icke anser nödigt eller nyttigt att alltid gifva
dubbla motioner i samma sak. Detta anser jag vara nog för att afskudda
förebråelsen.

Grefve IIamilton, Hugo Bengt Archibald: Bland skäl, som

Den 4 Mars, e. m.

519

blifvit anförda mot Utskottets förslag, har äfven varit det, att det ej
vore med en rationel skogshushållning förenligt att afverka ungskog.
För min del nödgas jag motsätta mig en sådan åsigt. Dej är nemligen
klart, att om den, som slagit sig på skogsodling, skall lä sina derå nedlagda
kostnader betalda, sä måste han ega rätt att afverka och tillgodogöra
sig sin skog, vid den tid då densamma gifver honom största
afkastningen. Dä på ett tunnland kunna rymmas 4.000 plantor eller yngre
träd, kan man deremot ej räkna på att ä detsamma afverka mera än
300 fullvuxna träd. I samma män således som träden på en viss rymd
tilltaga i ålder, minskas de i antal. I öfrigt får jag protestera mot de
här framställda yrkanden om inskränkning i den enskildes eganderätt.
Jag tror ej att Statens väl befordras derigenom, att den lägger hinder
i vägen för den enskilde att sköta sin egendom. Vi hafva dessutom
förut en lag. som i vida högre grad än exporten af pilprops är skadlig
för skogen, nemligen stängselförordningen, hvilken i hög grad motverkar
skogarnes tillväxt. Slutligen är det här ej fråga om att åstadkomma
någon ny skogslagstiftning. Och att genom tullsatser söka verka för
skogshushållning torde, såsom en värd talare förut redan anmärkt, ej
vara fullt lämpligt. Då härtill kommer, att Andra Kammaren redan
bifallit förevarande punkt, får jag pä alla dessa skäl yrka, att den matte
blifva äfven af Första Kammaren bifallen.

Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.

Herr Nordström: Af hvad här förekommit, sedan jag sednast hade
ordet, känner jag mig uppmanad att än en gång uppträda i denna fråga.

Tvä af Bevillnings-Utskottets ledamöter hafva klandrat dep omständigheten,
att diskussionen här skall hafva rört sig hufvudsakligast omkring
frågan om den enskildes eganderätt till skogen, dels ock om den
Franska traktaten; och en ledamot af Kammaren har uttalat, såsom lian
yttrade, »sin bestörtning» deröfver, att man i en tulltaxa ville införa lagar
om skogshushållningen. Förhållandet härmed är i sjelfva verket
följande: två riksdagsmän hafva väckt motioner, deri de till förekommande
af skogens förstöring föreslagit en utförseltull ä pitprops och spärrar.
Bevillnings-Utskottet, som behandlat frågan och afstyrkt bifall till
motionerna, har i sin motivering af detta afstyrkande utgått från fragan
om den enskildes oantastbara eganderätt till skogen och slutat med att
förklara hinder mot bifall till motionerna äfven ligga uti den Franska
handelstraktaten. När nu en ledamot, som är af olika åsigt med Utskottet,
vill uppträda, för att framställa sina skal och gendrifva Utskottets
förslag, kan väl något dä vara naturligare, än att han först, vänder
sig mot Utskottets egna motiv och underkastar dem en kritik? Jag
förmodar att rigtigheten af denna erinran ej skall kunna bestridas, och
torde, vid sådant förhållande, så väl den ena ledamotens bestörtning
som de tvä andras erinringar mot diskussionens gång visa sig vara i
sjelfva verket väl mycket obefogade.

Hvad derefter beträffar mitt uttryck om Utskotts-betänkandets innehållslöshet,
ber jag att få erinra att, då Utskottets hela resonnement.
grundar sig på den förutsättning, att eganderätten till skogen skulle vara
oantastlig och Franska handelstraktaten oåtkomlig, men jag deremot för

520

Den 4 Mars», e. m.

min del ej kan erkänna nämnda sats’ sanning, på skäl dem jag omständligen
sökt utveckla, sä följer naturligtvis deraf, att, frän min synpunkt
sedt. hela den på berörde grundsats af Utskottet byggda bevisning
måste förfalla såsom saknande innehåll.

Herr Schartau: Den liHiga diskussion, som här uppstår hvarje
gång. som frågan om våra skogar kommer på tal, vittnar nogsamt om
Kammarens intresse för dem och om den fara, som de för närvarande
äro underkastade. Man har sagt, att det ej ligger inom Bevillningsutskottets
befogenhet att afgifva det förslag, som här blifvit ifrågasatt,
och hvilket kunde vara af så stort inflytande på hela skogsfrågan. Jag
måste beklaga, att, efter mitt förmenande, så verkligen är förhållandet.
Ty ehuru jag för min del ej vill godkänna Utskottets motiv, så måste
jag dock medgifva, att Utskottet har rätt, då det åberopar den —
jag säger det rent ut — olyckliga Franska handelstraktaten. Den står
onekligen i vägen för den här föreslagna åtgärden, hvars vidtagande
eljest kunnat bero på Bevillnings-Utskottet. Den står i vägen, derföre
att man ej kan utan förtydning af traktatens bokstaf komma derhän
att belägga vissa skogsprodukter med tull. Annars vore kanhända en
lämplig tullsats den bästa åtgärd bland de många, som kunde vidtagas
till skogens skyddande. Nu är emellertid vägen stängd och vi kunna
ej genomborra muren. Mitt enda hopp är, att kanhända under dessa
tio traktatsåren förstörelselustan ej hinner att fullborda sitt verk.

Man har här yrkat rent bifall til! Utskottets förslag. Att biträda
detta yrkande är mig omöjligt, ty då skulle jag bifalla äfven Utskottets
motiv. Man har yrkat äterremiss; dertill kan jag icke heller rösta ja.
emedan jag inser att en sådan åtgärd vore ändamålslös. Slutligen har
man också begärt, att Utlåtandet skulle med ogillande af motiven
läggas till handiingarne; denna mening skulle jag gerna biträda, om ej
Utskottet anfört ett motiv, hvilket jag nödgades gilla.

Jag får derföre föreslå, att Kammaren måtte, sans phrase, lägga
Utskottets förslag till svar på ifrågavarande motioner til! handiingarne,
och jag skulle anse. att den diskussion, som här blifvit hållen i ämnet
kan tillräckligt fylla den lucka som ligger i detta beslut att utan anförda
motiv lägga Betänkandet tiil handiingarne.

Ropen på proposition förnyades.

Friherre Raab, Carl: Jag kan ej neka, att denna fråga blifvit
behandlad på ett ganska besynnerligt sätt. Alla äro ense derom,
att i skogens missvårdande ligger en den största fara. Hvart helst man
reser inom landet finner man, att ej blott barrskogen, utan äfven löfskogen
nedhugges. Det är, som om ett raseri farit i folket att förstöra
skogen. Då sedan frågor väckas vid Riksdagen om stäfjande af detta
missförhållande, och man begär ett Särskild! Utskott för frågornas behandling,
så afsläs denna begäran såsom onödig.. Kommer man sedan
och begär anslag till skogsskolor för att bibringa folket upplysning om
skogens rätta vård. sä svaras det, att man ej har råd tiii sadana anslag.

Förevarande fråga, som blifvit hänskjuten till Bevillnings-Utskottet,
har blifvit väckt för att i någon mån hejda förstörelsen, hvilken redan

Den 4 Mars. e. m.

521

gått så långt, att ett enda hus har på ett år exporterat 22 millioner
pitprops.

Man har begärt endast att fä en exporttull på nämnda artikel, men
till denna framställning svarar man också nej. På hvad väg skall man
dä försöka att hämma detta onda? Då frågan befinner sig i detta stadium,
samt den ej bör fä afspisas på ett så snöpligt sätt, som Bevillnings-Utskottet
föreslagit, så får jag, enär jag ganska väl inser, att intet
vinnes hvarken med att ogilla Betänkandet eller att återremittera
det, härmed förnya min vördsamma anhållan, att Riksdagen måtte ingå
med en skrifvelse till Kongl. Maj:t och begära att Kongl. Maj:t ville vidtaga
de åtgärder, som kunde vara lämpliga för hämmande af skogsförödelsen.

Herr Ros: Jag ber att,jemte det jag önskar att få göra den rättelse
uti mitt förra anförande, nemligen att ej Finans-ministern ensam utan
Regeringens pluralitet vid 1862—1863 årens riksdag föreslog tull ä
sparrar och mindre virke, endast i korthet få nämna, att enligt min öfvertygelse
står en förändring i nuvarande missförhållanden i afseende å
den enskildes sätt att behandla sin skog ej att vinna genom något stadgande
i tulltaxan. Deremot hoppas jag. att genom den diskussion som
nu egt rum, det goda skall vinnas, att, om en proposition af Regeringen
framställes om inskränkning i den enskildes rätt att disponera den
omogna delen af sin skog, sä skall Regeringen finna Representationen
förberedd på en sådan förändring och villig att biträda densamma.

Grefve Ha milton. Henning: Jag hade ej ämnat att deltaga i
dagens diskussion, dä redan förut allt synes vara anfördt, som i frågan
hufvudsakligen kan sägas. Det har dock här förekommit en omständighet,
som jag anser vara af den vigt, att det torde vara nödvändigt, ätt
densamma något närmare utredes, innan Kammaren fattar sitt beslut.
Jag åsyftar här det sista motivet i Utskottets Betänkande, enligt hvilket
Utskottet på grund af den Franska traktaten afstyrker de väckta
förslagen. Mot detta motiv nödgas jag protestera. Det är visserligen
sannt, att 4:de artikeln i nämnda traktat kan gifva något slags stöd åt
en sådan tydning, men obestridlig är den visserligen, och i ett visst
hänseende, efter min uppfattning, alldeles origtig. Nu kan det aldrig
vara rätt och klokt att mot eget land åberopa en traktat, afslutad med
en främmande magt, och aldraminst bör det ske, om man derigenom inskränker
sin egen handlingsfrihet mer, än traktaten nödvändigt fordrar.
Efter mitt*sätt att se saken är det alldeles tydligt, att om Kongl. Maj:t
behagade belägga utförseln af pitprops med förbud, sä skulle traktaten
ej utgöra något hinder deremot. Dessutom innehåller 17 § af samma
traktat, att om någondera af de kontraherande magterna skulle erfara,
att någon af traktatens bestämmelser vore för landet mindre fördelaktig,
sä kan genom öfverenskommelse dem emellan en rättelse härutinnan
åvägabringas. Den Franska traktaten kan således göra vissa åtgärder
nödiga, innan tullafgifterna å en i densamma upptagen artikel kunna
förhöjas, men ingalunda gör den en sådan förhöjning omöjlig. Årligt
måste hvarje traktat tolkas, m?n ingen kan klandra ilen magt, som, sä
långt med ärligheten låter sig förenas, tolkar den till sin fördel. Derföre
anser jag också det både orätt och oklokt, att, genom ett bifall till

522

Den 4 Mars, e. m.

Utskottets Utlåtande i hvad det angår motiven till dess beslut, vilja
för framtiden binda våra händer och att, för den händelse att erfarenheten
skulle inom de tolf i traktaten bestämda åren visa, att cn
ändring vore nyttig och nödig, på förhand förpligta oss att under dessa
tolf är ej vidtaga en sådan. Det är hufvudsakligen af detta
skal, som jag ej obetingadt vill bifalla Utskottets motivering. Man säger
visserligen, att genom att bifalla sj elfva förslaget har man ej äfven
bifallit de anförda grunderna för detsamma; och detta är till en viss
grad sannt. Men erfarenheten har dock lärt, att under en diskussion
tager man ofta fram ett gammalt Betänkande och visar att samma motiv
blifvit bifallna en gäng förut, och man har således ett prejudikat
gifvet, som man har svårt att komma ifrån. Det är således ej utan vigt,
att vi vid ett tillfälle sådant som detta ej tillåta en för oss oförmånlig tolkning
af den Franska traktaten, hvartill densammas ordalag ej föranleda.

Åtskilliga yrkanden hafva här blifvit framställda dels om bifall,
dels om äterremiss, dels oek om Betänkandets läggande till handlingarne
med ogillande af motiven till detsamma. Bifalla det obetingadt kan jag
ej. Hvad äterremiss beträffar, så skulle jag vara böjd derför, om man derigenom
kunde förmå Utskottet att för sitt tillstyrkande gifva andra och bättre
skäl, men detta torde ej vara att hoppas. Andra Kammaren har redan bifallit
det med en betydlig majoritet, och en stor del denna Kammare torde komma
att rösta på samma sätt: och med återremissen blefve under sådana förhållanden
ej något vunnet. Att lägga Betänkandet till handlingarne lärer ej
grundlagsenlig! låta sig göra, dä det är af sådan beskaffenhet, att vid
skiljaktiga beslut i afseende ä detsamma gemensam votering måste företagas.
Den ena Kammaren kan således ej lägga Betänkandet till handlingarne,
dä den andra redan bifallit det, utan måste fatta sitt beslut i
hufvud frågan, .lag får derföre hemställa, att Kammaren måtte med
ogillande af Utskottets motiv bifalla ifrågavarande punkt sådan den
blifvit af Utskottet föreslagen; och anhåller jag vördsamt om proposition
på detta mitt yrkande.

Friherre Raab, Adam Christian: .Jag begärde ordet endast för
att få fästa uppmärksamheten derpå, att som ifrågavarande Betänkande
utgått frän Bevillnings-Utskottot, ett bestämdt beslut angående detsamma
måste fattas. Jag får derföre än en gäng begära framställning om
proposition på bifall till mitt nyss gjorda yrkande, att Kammaren med
ogillande af Utskottets motiv måtte bifalla punkten sådan den blifvit
af Utskottet föreslagen.

Herr Sch art au: Gjord uppmärksam derpå, att det af mig framställda
förslag ej är fullt grundlagsenlig^ återkallar jag naturligtvis detsamma;
och då vid sådant förhållande ej något annat förslag ligger
närmare mitt än det af Grefve Hamilton väckta, får jag förena mig
med honom i yrkande, att med ogillande af Utskottets, motiv Kammaren
mätte bifalla ifrågavarande punkt sådan den blifvit af Utskottet
föreslagen. •

Friherre Sprengtporten: Då jag beträrde ordet, var det för att
yttra mig i afseende å Utskottets ä den Franska traktaten grundade

Den 4 Mars, c. m.

523

motivering nf Betänkandet. Jag har i detta afseende blifvit förekommen
af Grefve IIninilton, och jag inskränker mig derföre till att i allo
instämma i de åsigt er, som lian uttalat. Jag fär äfven, för undvikande
af skiljaktighet, förena mig i det af honom gjorda yrkande om proposition
pa bifall till Utskottets förslag med ogillande af motiven för
detsamma.

Fiiherre Itaab, Carl Adam: Jag afstår från mitt förslag och
förenar mig med Grefve Henning Ilamilton.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grofven
och I almannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till punkten,
dels af Grefve Ilamilton, att Kammaren med ogillande af de skäl
Utskottet anfört till stöo för sin hemställan skulle bifalla det slut, hvartill
Utskottet kommit, och dels att punkten måtte till Utskottet återförvisas.

„ Härefter framställde Herr Grelven och Talmannen först proposition
på bifall till punkter.-, hvarvid svarades många nej, blandade med ja
sedermera proposition på Grefve Hamiltons yrkande, då svaren utföllo
med många ja, blandade med nej, och slutligen proposition på återremiss
af punkten, hvilken proposition besvarades med många nej jemte
åtskilliga ja; hvarefter och sedan proposition på Grefve Hamiltons yrkande
förnyats samt med talrika ja, blandade med nej, besvarats, [förr
Grofven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Grefve Ehrcnsvärd begärde votering.

Efter förmälan, det Kammaren ogde att afgöra, hvilketdera af de
öfrig a yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den begärda
voteringen, hemställde Ilerr Grofven och Talmannen först, att ''bifall
till punkten skulle intagas ä kontrapropositionen, hvarvid svarades många
nej, blandade med ja, och sedermera att återremiss af punkten skulle
blifva kontrapropositionens innehåll, då svaren utlöllo med många ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Till följd af gjord begäran om votering i afseende ä kontrapropositionens
innehall uppsattes och justerades en sa lydande voteringsproposition:
n

Den som vill att, vid blifvande votering derom att Kammaren
med ogillande af de skäl Bevillnings-Utskottet anlort till stöd för sin i
2ö:tc punkten af Betänkandet N:o 4 gjorda hemställan skall bifalla det
slut, hvartill Utskottet i samma punkt kommit, kontrapropositionen
skall innefatta återremiss af den ifrågavarande punkten, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

nh;

Vinner Nej, antager Kammaren till kontraproposition vid voteringen
bifall till den förevarande punkten.

524

Den 4 Mars, e. in.

Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna halva utfallit sålunda:

Ja—46;

Nej—64.

Upplästes och godkändes följande voteringsproposition för hufvud voteringen:

. ,

Den som vill, att Kammaren med ogillande af de skal Bevillningsutskottet
anfört till stöd för sin i 26:te punkten af Betänkandet N:o 4
gjorda hemställan skall bifalla det slut. hvartill Utskottet i samma punkt
kommit, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, återförvisar Kammaren den ifrågavarande punkten.

Vid denna voterings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja - 54;

Nej - 20.

Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets den 26 sistlidne Februari
och 2 dennes bordlagda Betänkande N:o 6, angående stämpelpappersafgiften,
biföll Kammaren Utskottets första hemställan och lade den
sednare delen af Betänkandet till handlingarne.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 26 sistlidne Februari och den 2 dennes bordlagda Utlåtande N:o 9, i
anledning af väckta motioner om upphörande af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet,
till ordförandeskap i skolråd, med flera ändringar i Kongl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

Utskottets å sidan 7 afgifna förslag till förändrad lydelse af 23 §:n i
ofvannämnda förordning.

Herr von Gegerfelt: När denna fråga vid sista riksdagen förevar,
tillstyrkte Lag-Utskottet, att kyrkoherden, eller den hans embete
förvaltade, fortfarande skulle vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet,
så vida församlingen ej »frikallade» honom frän en sådan skyldighet.. I
min då mot Utskottets Betänkande afgifna reservation framställde jag
den åsigt, att kyrkoherdens sjelfskrifvenhet borde upphöra, såvida ordförandeskapet
i skolrådet kunde göras till ett kommunalt bestyr, till
hvars bestridande kyrkoherde ej skulle vara i större män skyldig än
hvarje annan medlem af kommunen; men att, enär det pa flera ställen
saknades män med insigt, förmåga och vilja att handhafva denna magtpåliggande
befattning, jag ej ansåg det lämpligt, hvarken att, då samma

Den 4 Mars, e, m.

525

befattning ålåg kyrkoherden såsom en skyldighet, han icke äfven skulle
hafva rätt att utöfva densamma, ej heller att låta på församlingen bero
att frikalla d. v. s. afsätta kyrkoherden från en del af hans embetsåligganden.
Jag har ej nu funnit skäl att frångå dessa åsigter; och
jag har derföre ej kunnat biträda Utskottets förslag. Utskottet har i
förevarande Utlåtande tillstyrkt, att kyrkoherden skulle vara sjelfskrifven
ledamot i skolrådet, och att skolrådets ledamöter skulle sig emellan
välja ordförande. Följden af ett sådant stadgande skulle blilva
den, att skolrådets ledamöter genom att välja kyrkoherden till ordförande
skulle på detta sätt tvinga honom att ständigt innehafva denna
befattning, helst han icke kunde liksom de öfrige ledamöterne efter fyra
års förlopp från skolrådet afgå och dymedelst från ordförandebefattningen
befrias. Den i det förra Betänkandet omnämnda frikallelsen
finnes äfven i detta, fastän den blifvit fintligt un dandold; men den synes
mig ej vara antagligare derföre, att den blifvit öfverflyftad från
kyrkostämman till skolrådet.

Utskottet finner det vara principielt rigtigt och praktiskt lämpligt,
att kyrkoherden skulle vara ständig ledamot i skolrådet; men anser
deraf ej följa, att han skulle vara sjelfskrifven ordförande. Jag vågar
i detta afseende hysa en motsatt mening. Skall kyrkoherden vara ständig
ledamot af skolrådet, så är hans rätta plats på ordförandestolen
och detta så väl i följd af hans befattning såsom ordförande i kyrkostämma
och kyrkoråd, som i följd af hans ställning i öfrigt till församlingen,
och särskildt just med afseende å den vidsträcktare verksamhet,
som äfven Utskottet ansett för folkskolans utveckling^nödigt att honom
ålägga. Detta tyckes också Utskottet hafva antagit, då Utskottet yttrat,
att om kyrkoherden är lämplig till ifrågavarande befattning, så blir han säkerligen^
de flesta fall vald dertill. Om han ej blir vald, så beror detta
derpå, att han antingen ej är läinplig, eller ock, såsom någon gång kan
hända, att han är alltför lämplig. Är han nu ej lämplig, så hemställer jag
om det är skäl att han qvarstär såsom ledamot af skolstyrelsen; hans
ställning derinom skulle i sådant fall vara hvarken angenäm för honom
sjelf eller gagnande för skolan. Blir han åter förbigången af den
jemväl af Utskottet såsom möjlig förutsatta händelse, att han är för nitisk
om folkskolan, men församlingen för njugg i beviljande af de för
skolan erfordeijiga medel eller eljest motvillig, så är ej mycket vunnet
med Utskottets förslag, att skolrådet, hvilket sjelf motverkade skolans
utveckling, skulle få utse sin ordförande.

Några satser i Utskottets Betänkande kan jag ej låta utan anmärkning
passera. Utskottet yttrar nemligen, att om kyrkoherden är försundig
i handhafvande af folkskolans angelägenheter, skulle det inträffa,
att ingen annan ledamot af skolrådet ansåge sig behörig att falla honom
i embetet. Jag vågar påstå, att tvärtom, just då kyrkoherden är
försumlig, måste denna omständighet vara en den kraftigaste uppfordran
för ledamöterne att verksamt arbeta för skolan. Utskottet säger vidare,
att val alstrar förtroende, men sjelfskrifvenhet afund och ovilja.
Denna sats, drifven till sin konseqvens, skulle leda derhän, att hvarje
befattning borde, för att framkalla förtroende till innehafvaren, göras
till en kommunal angelägenhet. Med all aktning för den kommunala

526

Pen 4 Jlars, c. in

verksamheten, vagar jag dock antaga, att äfven embetsmannaverksamheten
både förtjena!'' och åtnjuter förtroende, likasom att den, åtminstone
ännu i en oberäknelig framtid, icke kan undvaras.

Ostridigt finnas dock tillfällen dä kyrkoherde i följd af öfriga embetsgöroinäl.
ålder och sjuklighet eller annan orsak måste anses mindre
lämplig till .ordförande i skolrådet. En utväg måste för sådana fall beredas.
hvarigenom han kan derifrån befrias: men denna befrielse bör
honom meddelas genom hans närmast öfverordnade myndighet, domkapitlet.
Utskottet anser ett sådant entledigande vara för presten mera
sårande, än om lian ej blefve vald till ordförande. Äfven denna Utskottets
åsigt vågar jag bestrida. I de flesta fall skulle entledigandet komma
att ske på kyrkoherdens egen begäran: och. i (ifrigt, om giltiga
skäl dertill anföras, sä ligger ej deri något för honom särande. Jag
ber att fä nämna, att något häremot svarande finnes förut i en annan
lag, i Skiltesstadgan. Enligt den är häradshöfding sjelfskrifven ordförande
i Lgodelningsrätfen, om ej Kongl. Maj:t finner skäl att annan i
hans ställe dertill förordna. Lämpligt torde det deremot vara. att skolrådet
utser en vice ordförande.

Jag får på de af mig nu anförda skäl påyrka bifall till Herr Faxe*
i reservation emot Utskottets Betänkande framlagda förslag till lag i
ämnet.

Herr Landgren: Ehuru jag som part i saken borde öfverlemna
denna fråga åt andras afgörande, så bjuder dock omsorgen om folkskolans
framtida välfärd att för Kammaren framlägga de skäl som öfvertygat
mig, att det beslut, hvartill Lag-Utskottet kommit, är i högsta mätto
förderfligt för folkundervisningens sak. Likaväl som Lag-Utskottet värderar
jag den kommunala sjeifstyrelsen såsom ett medel att sprida samfundsandan
till alla folkklasser. Men icke dess mindre måste man
tillse, att sådana saker icke hänvisas åt valda myndigheter, som man på
förhand vet att dessa myndigheter hvarken äro villiga eller dugliga att
till samhällets vällärd handhafva. Under en långvarig embetstid har
jag haft tillfälle att blifva förtrogen med tänkesätten icke blott i de 18
församlingar som höra till mitt distrikt, utan äfven med tillståndet inom
hela det län, i hvars landstingskomité för folkskoleväsendet jag är ledamot.
Den Öfvertygelse, hvartill jag härvid kommit, är att de" ojemförligt
flesta församlingarue alldeles icke älska och med välvilja omfatta
folkskolan i det skick, som Kongl. Mnj:t och Rikets Ständer föreskrifva
utan med den stiirsta ovilja möta de stegrade fordringarne. Då frå°a
uppstod i en kyrkostämma helt nyligen i en af do största församlingarna
i mitt grannskap om folkskolesaken, och pastor meddelade Kongl.''Maj:ts
och Riksdagens beslut, sä uppstod en bonde och förklarade, att" lian ansåg
det icke öfverensstämma med en själaherdes kall att oupphörligen tvinga
sina åhörare med nya pålagor, fastmera tillhörde det honom att såsom
Gamla Testamentets profeter träda fram inför Konung och myndigheter
och säga dem i ansigtet, att deras beslut äro dåraktiga och förderfliga.
Frågan gällde likväl endast tio veckors skoltid för hvart barn
och lämpliga ruin för undervisningen.,»sä alt ej läraren skulle behöfva
flytta från gård till gärd. Och det är intet tvifvel att ju denne man uttalat
hvad tusende af hans gelikar tänka. Också tillkännagifver man gan -

Den 4 Mars, e. m.

527

ska öppet, att just sädana personer som kraftigt motverka folkskolesaken
företrädesvis gjort sig förtjentc af offentligt förtroende. Att vackra undantag
frän detta förhällande förefinnas, äfven inom det län jag tillhör,
erkänner jag med glädje; men jag talar här om det stora flertalet. Mångenstädes
skulle man med jubel emottaga tillåtelsen att återvända till den
ordning som gällde före 1842.

.Jag frågar eder, mine Herrar, om det under sådana förhållanden
är klokt att öfverlemna folkskolesaken åt sålunda valde ordförande.
Man skall svara, att förhållandena gestalta sig annorlunda i andra rikets
trakter. Besynnerligt dä att Geileborgs län stått i främsta lédet i uppoffring
för skomakeri.

Men om äfven alla rikets församlingar verkligen nitälskade för sin
folkskolas utveckling, så finnas, särdeles i norra Sverige, en stor mängd
socknar, der ingen man finnes med någon vidsträcktare bildning än presten.
Man kan visserligen välja denne den första gängen till ordförande:
men när han tjenat ut sina fyra är, sä lärer han väl icke emot sin
vilja vidare kunna omväljas, sä länge man hyser någon aktning för de
grundsatser, på hvilka allt val måste hvila. Men man bör väl icke gerna
begära, att presterskapet godvilligt skall åtaga sig detta ordförandeskap
sedan det blifvit i massa sä snöpligen afskedadt, som detta föreliggande
tadelvotum från Riksdagen åsyftar. Det blir ett tadelvotum i dubbel
mening: från Riksdagens sida! derföre att presterne gjort för litet: men
försainlingarne skola mångenstädes triumfera, derföre att presternes bråk
med skolsakcn nu ändtligen blifvit stäfjadt.

Dä nu således en mängd församlingar med eller emot sin vilja måste tillsätta
män af allmogen till ordförande i skolstyrelserna, sä frågas, om
desse i allmänhet äro i stånd att uppfylla de pligter, som medfölja eu
sådan plats. Aro väl de skicklige att föra matriklar, att uppgöra de
årliga skoltabellerna, att till inspektorerne afgifva de föreskrifva berättelserna
om undervisningens tillstånd, att kontrollera skoilärarnes undervisningssätt
i grammatik, naturlära, aritmetik, med flera ämnen i hvilka
de ej ega den aldraringaste kännedom. Men om äfven de valde ordtöranderne
bland allmogen egde erforderlig skicklighet, kan man väl inbilla
sig att de utan ansenlig ersättning skulle kunna uppoffra sä mycken
tid som detta ordförandeskap erfordrar? och tagerjnan således icke ett
nytt steg för att ännu mer föröka de allaredan öfver bulvan stegrade
kommunalskatterna? På mänga ställen har det väckt icke liten ovilja,
att man nödgas till dyrt pris bortlega ordförandeskapet i sockenstämma
och kommunalstyrelse. Men jag vägar tro, att dessa befattningar äro
ojemförligt mindre besvärliga än ordförandeskapet i skolstyrelsen, om
det i någon män skall motsvara sin bestämmelse.

Liten tack får derföre Riksdagen af allmogen, som i det föreslagna
beslutet skall se en ny yttring al dess beskattningslust; och ännu mindre
erkänsla skall förslaget röna af folkskolans verkliga vänner, som
klart förutse att dess antagande skall ådraga densamma ett mångdubbelt
antal odugliga ordförande mot hvad den nu eger. Man borde åtminstone
vänta till den tid, då folkbildningen blifvit så allmän, att menigheten
sjelf kan värda denna angelägenhet, likasom en förståndig trädgårdsmästare
ej rycker stödet från den späda telningen, förrän den slagit
nog djupa rötter för att emotstå stormen.

528

Den 4 Mars, e. m.

Härmed vill jag icke undandraga mig att medverka til! undanrödjande
af det missförhållande, som gifvit anledning till motionen, om
diskussionen visar, att man om något antagligt förslag kan förena sig.
Folkbildningens sak är för vigtig att presterskapet icke skulle underkasta
sig de vilkor som finnas nödvändiga att föreskrifva. För närvarande
inskränker jag mig att yrka afslag ä Betänkandet.

Herr Hazelius: Skilnaden emellan det förslag, som Utskottet
framställt, och den nu gällande författningen, är den, att dä den sednare
bestämmer, att kyrkoherden, eller den hans embete förestår, skall vara
sjelfskrifven ordförande i såväl kyrkorådet som skolrådet, sä föreslår
Utskottet deremot, att ordföranden i skolrådet skall väljas samt att en
vice ordförande skall tillsättas.

Utskottet erkänner, att frågan om upphörande af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet
till ordförandebefattning ä skolråd är magtpåliggande och
ömtålig. Utskottet erkänner vidare, att presterskapet, »till följd af sin
bildning och sin öfvervägande intellektuela verksamhet, synes vara i höggrad
egnadt att tätta folkskolans stora betydelse och att inom församlingen
fora dess talan». Dessa äro Utskottets egna ord: och Utskottet
yttrar vidare, »att de nuvarande skolrådsordföranderne i allmänhet med
samvetsgrannhet utöfvat sitt vigtiga uppdrag, och foikskoieinspektörernes
berättelser hafva många bevis att anföra på deras nit och verksamhet
för folkundervisningens lyftande till en allt högre ståndpunkt»; men.
säger Utskottet: dessa berättelser tala dock äfven om fall, dä motsatsen
inträffat; dä kyrkoherdarne varit åldrige eller sjuklige eller ölverhopade
af arbete, tillhörande deras förnämsta embetsäligganden. pastoralvården.
Det hade till och med någon gång inträffat, att. utan dessa skäl, presterskapet
lamt handhaft folkskolans angelägenheter. Utskottets omdöme
är dock, såsom vi finna, i det hela berömmande och blott undantagsvis
klandrande. Således är, efter mitt sätt att se, omdömet i det
hela fördelaktigt, och i sådant fall är en ny förordning onödig, ty man
stiftar lag för regeln, icke för undantagen. Hvad Utskottets första skal
för förändringen angår, eller att, då presterne äro åldrige eller bräcklige,
de skulle låta folkskolans angelägenheter hvila, så synes mig detta
kunna lätt förekommas, enär gällande författning åt kyrkoherden inrymmer
rättigheten att sätta annan person i sitt ställe. Hvad åter den andra
omständigheten angår, eller det lama handhafvandet af folkskolans
angelägenheter, som någon gång inträffat, sä kan väl icke detta utgöra
något skäl att fråntaga presterskapet dess sjelfskrifvenhet till ordförandebefattningen
i skolrådet, dä det lama handhafvandet uppgifves tillhöra
undantagen. Inga förhållanden finnas, som icke undantagsvis kunna
vara förenade med olägenheter: och man måste finna sig tillfredsställd,
om de. såsom i detta fall, kunna i allmänhet fördelaktigt bedömas. Jag
kan ej se annat än, dä kyrkoherdarne under läng tid, eller alltsedan den
nya folkskolestadgans utfärdande, således i tjugufem är — varit sjelfskrifne
ordförande i skolrådet, att ett upphäfvande af denna deras ställning
måste anses såsom ett verkligt misstroendevotum, såsom ett öppet
uttaladt ogillande af det sätt, hvarpå de hittills skott ordförandebefattningen.
Detta är i strid emot Utskottets egna gillande ord, nemligen:

»att

Den 4 Mars, e. m.

529

»att de nuvarande skolrådsordföranderne i allmänhet med samvetsgrannhet
utöfva t dt t yigtiga uppdrag»; hvilket vitsord är så. invecket mera
betydelsefullt, då ifrågavarande befattning skötts af flera tusende personer.
Jag tror ej, att något stånd finnes, som ej skulle vara ganska belåtet
med ett sådant. omdöme som det Utskottet gifvit, Jag tror ej.
att någon domare, civil embetsman, eller militär skulle vara missnöjd
med det omdömet, att han i allmänhet samvetsgrännt uppfyllt sin pligt
att berättelser omtala, det han varit verksam till sitt yrkes lyftande, men
att någon gång åliggandena blifvit lamt utförda. Gånge hvar och en
till sig sjelf! Huru skulle det kännas, om man erhållit ett förtroende
af denna beskaffenhet och man förlorade det genom en ny författning?
Jag hemställer till Kammaren, huruvida det vore rätt och ädelt att möjligen
hos piesterskapet framkalla missnöje ölver en sådan afsättning.
Jag vill visserligen icke frånkänna présterne försakelsens dyed, men
anser.det.ej
missnöje öfver att blifva tillbakasatt eller undanskjuten. Kyrkoherdens
nit för folkskolan skulle möjligen härigenom svalna, och denna olägenhet
vore betydligt större än den. om på ett och annat ställe skulle finnas
en kyrkoherde, som något lamt sköter skolans angelägenheter. Det
må vara möjligt, att i några församlingar skulle kunna finnas persöner
hvilka vore lämpligare til! ordförande i skolrådet, än kyrkoherdarna* oclt
hastigare skulle drifva folkskolans sak framåt: men detta hörer dock till
undantagen. Förslaget skulle haft mera skal för sig straxt efter folkskolestadgans
utfärdande, dä mera grundad anmärkning förelänns vid
presterskapet.? afgörande. Men nu lättar det i allmänhet med nit folkskolans
sak. Vi hafva sannerligen icke råd att förlora prestens stöd i
folkskolesaken. Hans inflytande behöfves ganska väl att öfvervinna det
motstånd, som menigheterna ofta ådagalägga i folkskolans sak. Jag är
ingalunda fången i blind beundran för den verksamhet, jag här försvarar;
jag har tvärtom, vid några tillfällen i förra tider, dä jag varit bland
dem som i hufvudstaden något deltagit i folkskolans frågor, icke sett
saken så understödd af presterskapet som önskligt varit. Jag är således
fullkomligt oväldig, dä jag i denna sak önskar bibehålla presterskapets
nuvarande ställning. Det, enda tillägg som i författningen kunde hehöfvas,
vore val af en vice ordförande, men detta är en så enkel åtgärd,
att den synes utan någon särskild föreskrift kunna vidtagas. Helst” önskar
jag således, att Lag-Utskottets förslag skall i sin helhet ogillas, så
mycket. mera som det, har den brist, som en af reservanterne anmärkt,
att det inrymme^ åt kyrkoherden skyldighet att ständigt vara ledamot i
skolrådet och pålägger honom _ således större tvång än hvarje annan
medlem i
vara ledamot, skulle han likväl vara skyldig stå qvar. Hufvudsakliga
skälet,, hvarföre jag önskar förslagets förkastande, är, att jag, just på
grund al den värme, med hvilken jag omfattar folkskolan, vill göra presjen
ansvarig för densammas vård; men ansvarig kunde lian icke blifva
till samma grad, om han icke är sjelfskrifven ordförande i skolrådet,
Ty denna ställning gör presterskapet solidariskt ansvarigt för folkskolans
vård. En prest, som af folkskoleinspektören får det klander, att han
lamt handhafver folkskolans angelägenheter, vet att det är en anmärkning
emot hela hans stånd.

Kiksd. Prof, ISO8. 1 Afd. I Band.

34

530

Den 4 Mars, e. m.

Pä grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anhåller jag om afslag.
å det nu föredragna Utlåtandet.

Grefve Sparre. Eric: Jag har vid förra riksdagen varit af samma
mening som den förste värde talaren; och då jag nu erkänner, att
jag är af en annan åsigt, sä är det icke utan en viss förlägenhet, som jag
begärt ordet, särdeles jsom jag ej älskar att vexla åsigter. Det är likväl
omöjligt för mig att neka, att goda skäl tala för Utskottets förslag.
Man kan °ju ej bestrida, att, under obetingadt erkännande al allt det
o-oda. presterskapet kan göra och gör för folkskolan, likväl vissa naturer
finnas, som ej rätt val passa för ordförandeskap. Jag kan vara
ytterst nitisk prest, en skicklig och lärd man, men min karakter har
öfvervägande passivitet eller saknar den aktivitet, som ordförandeskapet
kräfver. Det kan dessutom inträffa, att jemväl inom presteständet
personel'' finnas, som icke hafva tillräckligt nit, som älska företrädesvis
det presterliga kallet eller som hafva obenägenhet för skolfrågor. Kan
det, under sådana förhållanden, vara lämpligt att ålägga presterskapet
ordförandeplatsen i skolrådet. Vi kunna ej heller förneka, att obenägenheten
för sjelfskrifvenheten är ganska stor, att tidsandan fordrar dess
upphörande; och jag kan ej föreställa mig, att presterne skulle vilja
mera än andra sätta sig emot tidsandan. En föregående talare har sagt,
att presternes nit för folkskolan skulle svalna, om ordförandebefattmno-en
i skolrådet fräntogcs dem. Man har fråntagit oss sjelfskrifvenheten;
men vårt nit har val derföre icke svalnat. Den förste äiade talaren
ans?«• att, om ledamotskapet i skolrådet skulle vara en presten åliggande
skyldighet, sä borde det också vara en rättighet för honom att der vara
ordförande; men detta kan jag omöjligt inse. Prestens egenskap af bildnin°ens
målsman gör honom till en''lämplig ledamot af skolrådet, der
han” har ett rikt fält för sin verksamhet, Min kamrat i Utskottet k änner
nog. att lian, med den plats lian intager i Utskottet, der väsendtligen

och mera än jag. som är ordförande, bidrager till besluten, och att hans

inflytande ingalunda är förminskadt, derföre att han icke sitter såsom
ordförande. Jag tror äfven, att en person, som är vald till ordförande,
ever mera säkerhet och hållning än en, som på grund af sjelfskrifvenhet
intager denna plats. Dessutom, mine Herrar, kunnen I vai a förvissade
derom, att den prest, som eger förmåga att vara ordförande, också
blir dertill vald. Blir han det ej, sä är det derföre, att lian ej barden

aktiva karakter, som en ordförande bör ega. Den ärade talaren, som

yttrade sig näst före den siste, ansåg, att. liksorn trädgårdsmästaren icke
borttog frän den unga plantan det stöd. lian gifvit henne, förrän hon
slagit rötter, sä böra ej heller vi beröfva folkskolan det stod. hon sa
väf behöfver. Det är sannt, men vi skola ej heller binda henne så hardt
vid detta stöd, att hon icke fritt kan af sig sjelf utveckla sig. Man har
sagt. att folket skulle hafva obenägenhet för folkskolan. Säd an t ar dock
icke förhållandet. Vi hafva tvärtom sett. huru vid löregaende riksdagar
Bonde-Ståndet, och på sednare tider landstinget med synnerligt intresse
omfattat folkskolans angelägenheter. Jag har vid flera landsting
inom det lön. der jag är landshöfding, sett, att, under det man halt sval t
att få fram andra anslag, sådana propositioner, hvilka rört- anslag till
folkskolan, gatt igenom. Detta landsting har visat ett sådant intresse

Den 4 Mars, e. m.

531

för folkskolan, att det tillsatt 14 a 15 inspektörer för att hafva tillsyn
öfver skolan. Jag tror derföre icke. att det är farligt öfverlemna rättigheten
att välja skolrådsordförande åt kommunerna sjelfva. Har man
ej till kommunalstyrelserna det förtroende, att. med risk det de någon
gäng kunna verka lamt, de dock för det hela skola verka godt, sä bör
man utdöma hela institutionen. Men som jag tror, att de skola verka
godt för folkskolan, sä vill jag lemna denna planta den frihet, som den
behöfver. Jag vill ej binda skolan vid en gammal utlefvad gubbe. Jag
vill gifva den en ung lefvande kraft, och jag tror, att det skall göra
skolan godt; viss som jag är, att, der presten dertill finnes lämplig, han
skalig blifva vald till ordförande i skolrådet, synnerligast enär besväret
är sa stort, att ingen lärer stå derefter. Dessa äro de skäl, som föranledt
mig instämma i Utskottets förslag. Jag har ansett mig höra underställa
dem Kammarens pröfning. Jag slutar med att upprepa, att Utskottet
obetingadt erkänner allt det goda, presterskapet för folkskolan
verkat, och att Ujtskottets förslag således ingalunda är ett klandervotum
emot presterskapet.

Jag anhåller om bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Herr Dickson Charles: Det skulle vara mycket sorgligt, om.
såsom en föregående talare yttrat, antagande af Utskottets förslag skulle
innebära ett tadelvotum emot presterne såsom ordförande i skolrådet.
Det är, min öfvertygelse, att presterne i de flesta fall skola blifva valde
till ordförande, och de skola då, såsom den siste talaren yttrade, sitta
mera säkert på denna plats och kunna verka mera godt. Jag får på
det varmaste tillstyrka bifall till Utskottets förslag, och jag gör idetta på
principiela grunder och af kärlek till våra kommunala institutioner. Ty
jag anser det vara principenligt rätt, att ordförande i kommunalangelägenheter
böra väljas och icke vara sjelfskrifne. Då jag granskar hvad
en af reservanterne sagt, så finner jag, att han erkänt, det prester kunna
finnas, som på ett mindre tillfredsställande sätt sköta sin befattning såsom
ordförande, och härigenom har han sjelf dömt, att presterne icke böra
vara sjelfskrifne ordförande. Han har ä andra sidan sagt, att, om ordföranderne
koinme att väljas, skulle på ett eller annat ställe komma att
afses mera personens sannolika benägenhet att inskränka utgifterna för
skolan, än hans nit för dess ändamålsenliga ordnande. Att ingen författning
är sådan, att missbruk skola kunna undvikas, veta vi alla. Men
inom hvarje stift finnas ju folkskoleinspektörer, och deras tillsvn måste
väl skola utöfva inflytande på folkskolan och förekomma missbruk.

Jag inskränker mig till att, på de af Grefve Sparre åberopade skäl,
yrka bifall till Lag-Utskottets ifrågavarande Utlåtande.

Herr Hasselrot: Jag kan ej nog ofta förklara, att min motion ej
innefattar ett klandervotum emot presterskapet, och hvarje gäng jag
yttrat mig i denna sak har jag villigt erkänt hvad vi hafva att tacka
presterskapet för samt att presten i allmänhet är skolans bäste målsman.
Dock kan det ej nekas, att undantag gifvas, dä pastor, till följd af sjuklighet
eller till följd deraf att han är öfverlupen af andra göromål, icke
kan sköta befattningen såsom ordförande i skolråd. Dä sådana förhållanden
finnas, är det orätt bibehålla stadgandet, att presten skall vara

532

Den 4 Mars, e. m.

ordförande. För att undanrödja denna orättvisa i det nuvarande stadgandet,
mäste således en förändring ske. och frågan är derföre endast
huru den skall ske. Jag kan dä ej förstå annat, än att Utskottets förslag
är rigtigt, emedan det bibehåller presten vid sin rätt att inom skolrådet
verka, på samma gång det lemnar skolrådet öppet att sjelf välja
ordförande, hvilken påtagligen icke blir någon annan än presten, så snart
han finnes dertill lämplig. Här har yttrats en särdeles ömhet om presterskapet;
man tyckes vara rädd att, genom antagande af detta förslag,
såra det. För min del kan jag ej finna, att presten bör vara särad af
detta förslag, men det är i alla fall en sekundär fråga; den förnämsta
frågan är folkskolan. Denna, är en kommunens angelägenhet och kommunen
bör derföre också få taga den om hand. Detta har Utskottet
ansett, och derföre har Utskottet också framställt det ifrågavarande förslaget,
till hvilket jag. som icke längre vill upptaga Kammarens tid,
vördsamt får tillstyrka bifall.

Herr Faxe: Det synes kanske vara öfverflödigt, då jag är reservant i
donna fråga och i min reservation anfört de skäl, som föranledt mig att ej instämma
i Utskottets förslag, att jag yttrar mig, men jag vill blott ånyo upprepa,
attjag anser, det hvarje stadgande bör vara bygd t på rättvisa. Jag tror,
att Utskottets konseqvenser icke äro af denna beskaffenhet. Pastor skulle,
enligt Utskottets förslag, ej allenast vara sjelfskrifven ledamot i skolrådet,
utan ock kunna tvingas att blifva ordförande, derest församlingen
ville lemna honom detta uppdrag. Han skulle således icke ega
samma rätt som kommunens Öfrige medlemmar, att efter fyra års tid
fä afsåga sig ledamotskapet. Vidare tror jag att. ehuru det icke finnes
i Utskottets Betänkande omförmäldt, meningen är den. att presten, äfven
om han icke vore ordförande i skolrådet, likväl skplle vara dess sekreterare.
Jag hemställer, om det är billigt att på sådant sätt behandla
presten. Man säger, att enligt nu gällande författning skulle pastor
vara bunden att vara ordförande. I min reservation har jag föreslagit,
att pastor skall kunna hos konsistorium söka och erhålla detta entledigande.
Detta kan icke ske, hvarken på grund af nu gällande stadgande
eller enligt Utskottets förslag.

På grund af hvad jag nu anfört samt de skäl Assessor Gegerfelt
åberopat, anhåller jag om bifall till min reservation.

Biskop Beckman: Icke utan tvekan uppträder jag emot Utskottets
förslag. I min ställning fäller det sig icke så lätt att förorda bibehållandet
af ett drygt, och ansvarsfullt, icke sällan med obehag förenadt
åliggande för presterskapet, dä välvilliga händer äro färdiga att befria
detsamma frän denna börda. Flera bland de skäl Utskottet anfört har
jag ock funnit behjertansvärda.. Såsom ruin reservation utvisar, har
jag dock funnit skälen emot afgjordt öfvervägande. Den diskussion,
som nu fortgått, har icke varit egnad att förändra min ställning. De
skal. som från motsatta sidan blifvit framställda, hafva i allmänhet varit
desamma Utskottet redan angifvit. Endast vid ett ibland dem önskar
jag fä göra en anmärkning, nemligen vid det som sökes i tidsandans
obenägenhet emot sjelfskrifvenheten. Går denna obenägenhet derhän att
vilja afskaffa en ernbetsmans sjelfskrifvenhet till fullgörande af de ålig -

Den 4 Mars, e. m.

533

galiden, som med rätta tillhöra just hans embete, sä går den ögonskenligen
för långt. För min del anser jag värden om folkskolan vara ett
sådant embetsäliggande för presten, just derföre att folkskolan ännu har
hos oss till sin uppgift att bibringa kristlig bildning, att det religiösa
bildningselementet har och bör hafva derstädes en öfvervägande betydelse,
och att de elementer af allmän bildning, som i denna böra och
kunna ingå, ännu icke öfverskrida det mått, som gör deras uppmuntrande
och öfvervakande för presten väl möjligt. Jag är derföre fortfarande
af den tanke, att Sveriges folk utan obillighet kan fordra, det
presterskapet underkastar sig bördan: att denna ordning bäst främjar
folkskolans utveckling; och att pastors sjelfskrifvenhet såsom ordförande
icke står i strid med det lofvärda syftet att framkalla ett Ulligare deltagande
från de öfriga församlingsmedlemmarnes. särskildt skolrådets
sida, utan snarare är egnad att befordra detta syfte, att således denna
sjelfskrifvenhet fortfarande bör vara regel.

Herr Statsrådet Carlson: Det djupt ingripande förslag, som
blifvit af motionären vackt och af Utskottet förordadt, ehuru det’ otvifvelaktigt
har sin rot i ett varmt nit för folkskolan och de kommunala
inrättningarnes utveckling, synes mig dock. ur synpunkten af skolans
väl. möta ej ringa betänkligheter. Den klaraste bilden af vårt lands
folkskoleväsende i det hela, jag säger med afsigt det hela, är den. som
innehälles i inspektörernes afgifna berättelser, och dessa berättelser meddela
sådana upplysningar, som omisskänneligen synas gifva vid handen,
att åtminstone ännu tiden ej är inne för den föreslagna förändringens genomförande.
Endast i största korthet vill jag vidröra hvad af dessa berättelser
kan för frågans belysning vara af vigt. En af desse folkskoleinspektörer,
som sjelf är lektor vid en högre lärdomsskola och hvars
uttalade omdöme bör vara fullt tillförlitligt, yttrar, att han skulle anse
såsom det största men för folkskolan, om presterskapets pligt att vara
ordförande i styrelsen upphörde, enär skolans upprätthållande i de aldra
flesta fallär af pastor beroende. En annan yttrar, att skolans värd i allmänhet
beror af presterskapet allena; en tredje, att skolrådets ordförande nästan
uteslutande besörjer folkskolans angelägenheter, samt att öfrige ledamöter
föga eller intet deråt egna sina omsorger; en fjerde, att skolrådet
anser sitt uppdrag endast som en börda: en femte, att skolrådets ledamöter
icke på långt när uträtta hvad de borde, och att presterne hafva
stort inflytande på skolväsendets framgång; en sjette, att skolrådets ledamöter
till följd af likgiltighet och bristande insigt föga egna sig åt.
skolan, och att, der denna förbättrats, förtjensten hufvudsakligen varit
presterskapets; en sjunde, att skolans tillsyn till största delen hvilar på
presten ensam, att de öfrige skoirädsledainöterne sällan besöka skolan
och ej ens infinna sig på sammankomsterna, o. s. v. Inspektörerne vitsorda
alla presterskapets nit för folkskolan och anse, att något inflytande
på skolväsendet icke på länge skall kunna förväntas af skolrådet. Om
nu förhållandet är sådant —och tvifvel om sanningen af dessa vittnesbörd
bör icke kunna ega rum — har man svårt att inse skälen för en lagförändring,
hvarigenom det vigtiga åliggande, hvilket hittills såsom embetspligt
tillhört presten, skulle hädanefter af honom utöfvas endast i fall
han till ordförande blefve vald. Steget synes åtminstone vägadt. År

534

Den 4 Mars, e. m.

fråga endast derom, att han, till följd af val, bör vaka öfver skolans
bästa, så kan man med skäl säga, att detta äfven för närvarande merändels
eger rum, dä nemligen i de flesta fall kyrkoherden, på grund af
val, innehar sitt prestembete. Af hvilka skulle åter denna magtpåliggande
valrätt utöfvas? Af desse samma skolrådsledamöter, om hvilkas
nit och insigt i skolans angelägenheter, när man betraktar förhållandena
i sin allmänhet och företrädesvis på landet, folkskoleinspektörerne
yttrat sig på det sätt jag redan haft äran antyda. Otvifvelaktigt
åligger det lagstiftaren att fästa sin uppmärksamhet vid för handen varande
förhållanden, då en förändring ifrågasättes. Dervid bör ock uppmärksammas,
att helt annorlunda är förhållandet att vara ordförande i
en församling, sådan som den en föregående talare vidrört, bestående af
idel insigtsfull och tänkande män, eller uti en, der man måste frukta,
att den ännu icke kommit till klar uppfattning af sin bestämmelse.
Otvifvelaktigt skulle det synas nuvarande ordförande i skolråd oväntadt,
om. sedan såväl Statens som landstingens förordnade inspektörer
uttalat äsigter, vittnande om dessa ordförandes nit för skolan, de genom
en åtgärd, hvilken, man säge hvad man vill. svårligen kan anses som
ett bevis på förtroende, plötsligen skiljdes frän sina befattningar. Det
förekommer mig äfven såsom varande af vigt att tillse, hurudan ställningen
genom lagförslagets antagande sannolikt skulle komma att blifva.
Visserligen komme det att inträffa att, i åtskilliga församlingar, valet
af ordförande faller på pastor, enär, såsom här blifvit anförd t, befattningen
är besvärlig och ingen annan inom skolrådet kunde finnas benägen
att uppoffra tid och krafter derför; men för ingen del är otänkbart,
att pastor ej väljes just derföre, att han alltför ifrigt befrämjat skolans
sak, samt församlingen och dess representanter i skolstyrelsen ej finnas
hugade att fortgå i samma rigtning. Det bör dessutom tagas i betraktande,
att de ombyten af ordförande, som kunna följa af val, återkommande
efter några få års mellantid, skola verka ofördelaktigt på
skolans förvaltning. Numera äro. genom nyare föreskrifter, de i skollagen
förekommande allmänna stadganden om skolrådets åligganden närmare
bestämda, och dessa åligganden äro sådana, som fordra ganska mycken
insigt i undervisningens väsende. Jag vill i detta afseende erinra derom,
att skolråden åligger, bland annat, att anställa pröfning med de barn,
som ej besöka skolan, att pröfva barnens kunskapsförråd, då skolgången
slutar, att tillse, det läroämnena i lämplig ordning följa på hvarandra och
mera dylikt. Nuvarande ordförande kunna, till följd af sin öfverlägsna bildning
och såsom sjelfve lärare finna dessa uppgifter lätta; och deras ställning
till församlingen undanrödjer pätagligen åtskilliga hinder för befrämjande
af skolans väl. Dessa grundsatser, som hos oss varit bestämmande,
med hänseende till den nu ifrågasatta lämpligheten af ordförandens
sjelfskrifvenhet, hafva ock blifvit erkända ej blott hos oss. utan äfven i
våra grannländer och liera andra af Europas stater. I Norge, i Danmark,
i det Protestantiska Tyskland, i Skottland innehar presten i kraft af
sitt embete en likartad ställning. Det är sannt. att undantag finnas,
och måhända icke fä, der prestens föreställningar, att den kunskap, som''
är gagnelig för medborgaren, ej låter förena sig med kristendomsundervisningen.
och att skolan på sådana ställen endast ensidigt utvecklar
sin verksamhet, men dessa undantag, som icke kunna försvaras, utan

Den 4 Mars, e. m.

535

måste beklagas, böra ej föranleda till vidtagande af förändringar, som
kunna äfventyra skolans framtida väl. Man arfberättigad hoppas, att
dessa partiela missförhållanden, som med hvarje ar minskats, skola småningom
helt och hållet bortnötas, i samma män som man införlifvar sig
med de grundsanningar, hvilka, om ock alltför plötsligt, framkallade
folkskoleväsendet i värt land och gåfvo deråt den prägel, det hittills
bibehållit.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utskottets förevarande förslag, dels antagande af det förslag till den
ifrågavarande §:ns lydelse, som Herr Faxe i sin reservation framställt,
och dels afslag ä Utskottets merberörda förslag; framställde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets förslag,
hvarvid svarades mänga nej, blandade'' med ja, sedermera proposition på
antagande af Herr Faxes förslag, dä svaren utföllo med mänga ja, blandade
med nej, och slutligen proposition pä afslag å Utskottets förslag,
hvilken proposition besvarades med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter,
och sedan proposition på antagande af Herr Faxes förslag förnyats
samt med mänga ja, blandade med nej, besvarats, Herr Grefven och
Talmannen förklarade’ sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Sedan flere ledamöter begärt votering, samt Kammaren, uppå Herr
Grefven och Talmannens framställning, till kontraproposition vid voteringen
antagit bifall till Utskottets oftaberörda förslag; uppsattes och
justerades följande voteringsproposition:

Den, som vill. att Kammaren skall bifalla det förslag till förändrad
lydelse af 23 § i fcongl. Förordningen om kyrkostämma, som Herr Faxe
i sin reservation emot Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9 afgifvit, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, antager Kammaren Lag-Utskottets förslag till nämnda
lydelse.

Sedan voteringspropositionen anslagits, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 38.
Nej-23.

Utskottets å sid. 7 framställda förslag om aflåtande af en underdånig
skrifvelse rörande ändringar i Folkskolestadgan m. rn.

Grefve Sparre, Eric: Vid det förhållande, att Kammaren afslagit
Utskottets förslag i första punkten och bifallit hvad Herr Faxe i

536

Den 4 Mars, e. m.

sin reservation föreslagit hemställer jag, huruvida Kammaren icke skulle
finna lämpligt till Utskottet återremittera den nu föredragna punkten.

Herr von Ge ger fe it: Jag anhåller, att Kammaren mätte bifalla
denna punkt, sådan den lyder i Herr Faxes reservation.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till förslaget,
sådant detsamma lydde i Herr Faxes reservation, och dels äterreiniss
deraf; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
förstberörda yrkande och, då dervid svarades mänga ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Utskottets hemställan öfverst å sid. 8.

Bifölls.

Utskottets förslag till förändrad lydelse af 24 § i Förordningen om
kyrkostämma m. m.

Grefve Sparre, Eric: Denna punkt måste alldeles förfalla till
följd af Kammarens beslut i l:sta punkten, och jag anhåller derföre, att
Herr Talmannen mätte framställa proposition derpå.

Öfverläggningen förklarades slutad och förslaget afslogs.

Utskottets hemställan öfverst å sid. 9.

Bifölls. '' ,

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 26 sistlidne Februari och 2
dennes bordlagda Utlåtande N:o 10, i anledning af väckt motion angående
skyldighet för dem inom kommunerna, som icke ega fastighet,
att deltaga i kostnaderna för uppförande och underhåll af allmänna
byggnader m. m.

Herr von Koch: Det har ingalunda varit mig obekant, att Rikets
Ständer afgifvit förslag i detta ämne; men enär jag trodde att de gått väl
långt, ville jag framställa ett förmedlingsförlag, för att se om man icke
skulle kunna, såsom det heter, ställa kyrkan midt i byn. Emellertid är
förslaget så nytt, att jag knappast vågade hoppas, att det skulle bifallas
vid denna Riksdag. Innehåller det någonting rigtigt är det ett frö som
gror, linnes äter intet rigtigt deruti må det för alltid nu begrafvas. För
närvarande har jag derföre icke heller något yrkande att framställa.

Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.

Den 4 Mars, e. m.

537

Friherre Fleetwood: För högst vigtiga angelägenheter får jag
hos Kammaren anhålla om ledighet frän riksdagsgöromålen under tre
veckor frän den 10 dennes.

Denna anhållan bifölls.

Herr Hassel ro t: Jag får vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från den 7 dennes.

Jemväl till denna begäran leinnade Kammaren sitt samtycke.

Kammaren åtskiljdes kl. ^ 12 e. m.

In fidem
O. Brakel.

it; i i