Onsdagen den 4 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1959:3
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1959
ANDRA KAMMAREN
Nr 3
4—11 februari
Debatter m. m.
Onsdagen den 4 februari
Sid.
Svar på frågor av:
herr Eliasson i Sundborn ang. förhandlingarna rörande åtgärder till
skydd för laxbeståndet i Östersjön........................ 3
herr Braconier ang. åtgärder mot brister i anonymitetsskyddet . . 4
herr Elmwall ang. de hygieniska kraven vid transporter av slaktkroppar
....................................... 5
Interpellationer av:
herr Björkman ang. av dragsrätt vid beskattningen för studiekostnader
m. m........................................... 8
herr Nelander ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar 8
Lördagen den 7 februari
Interpellationer av:
herr Lundberg ang. tillämpningen av stadgandena i konventionen
om de mänskliga rättigheterna, m. m..................... 12
herr Nihlfors ang. åtgärder för effektivisering av konsumentskyddet 15
Tisdagen den 10 februari
Interpellation av herr Rimmerfors ang. beskattningen av välgören -
hetsorganisationer ...................................... 18
Onsdagen den 11 februari
Svar på interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. tidpunkten
för slutförande av författningsutredningens arbete.............. 20
Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning ........ 23
Anslag till oförutsedda utgifter .............................. 25
Förhandlingsordningen för de statsanställda.................... 26
Överlåtelse av fastigheter utmed järnvägslinjen Åmål—Årjäng .... 33
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten...... 34
1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 3
2
Nr 3
Innehåll
Sid.
Interpellationer av:
herr Larsson i Luttra ang. planerade industrianläggningar i Otter
bäcken
och vid Ranstad................................ 52
herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder för tryggande av trafiken
vintertid ............................................ 53
herr Nilsson i Göingegården ang. bestämmelserna om ersättning för
inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti............ 53
herr Eliasson i Moholm ang. försörjningsberedskapen .......... 54
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 4 februari
Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i
riksbanken berättelse.................................... 8
— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse
................................................ 8
Onsdagen den 11 februari
Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .............................. 23
— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 25
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tiiläggsstat II (jord
bruksärenden).
......................................... 25
— nr 3, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan........ 25
Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter .. 25
— nr 14, ang. Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.......................................... 26
— nr 15, ang. samarbete med Stockholms stad för uppförande och
drift av en psykiatrisk klinik vid S:t Görans sjukhus i Stockholm 32
— nr 16, ang. utgifter å tiiläggsstat II (försvarsdepartementet) .... 32
— nr 17, ang. utgifter å tiiläggsstat II (socialdepartementet)...... 32
— nr 18, ang. utgifter åtiiläggsstat II (kommunikationsdepartementet) 33
— nr 19, ang. utgifter å tiiläggsstat II (ecklesiastikdepartementet). . 33
— nr 20, ang. utgifter å tiiläggsstat II (handelsdepartementet) .... 33
— nr 21, ang. utgifter å tiiläggsstat II (inrikesdepartementet)...... 33
— nr 22, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 33
— nr 23, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter m. in. 33
— nr 24, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 34
— nr 25, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsf örluster 51
•—- nr 26, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 51
Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. in.................................. 54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av förordningen
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom...... 51
Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. försäljning av vissa kronoegen
domar
m. m........................................ 54
Onsdagen den 4 februari 1959
Nr 3
3
Onsdagen den 4 februari
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollen för den 26, den
27, den 28 och den 29 nästlidne januari.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Kristenson i Göteborg, som vid kammarens
sammanträde den 27 januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 3 februari åter intagit sin plats
i kammaren.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Vice talman Oskar Malmborg, som
på grund av öronsjukdom kommer att
genomgå större öronoperation, är på
grund härav oförmögen till arbete under
tiden 5 t. o. in. 25 februari 1959,
betygas
Stockholm den 21 januari 1959
Lennart Holmgren
Leg. läk.
Till andra kammarens kansli
Riksdagshuset,
Stockholm
Ledamoten av Andra Kammaren Ture
Königson har denna dag av mig tagits
under behandling för en psykisk depression.
Han är på grund därav under
återstoden av februari månad oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete; vilket
härigenom på heder och samvete
intygas.
Göteborg den 3 februari 1959
Hans Forssman
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr andre vice talmannen
Malmborg under tiden den 5—den 25
och herr Königson under tiden den 3—
den 28 innevarande februari.
Vidare upplästes följande ansökan:
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
9 t. o. m. 13 febr. för deltagande i en
av »Kommittén för översyn av hälsooch
sjukvården i riket» ordnad studieresa.
Stockholm den 4 februari 1959
Eva Karlsson
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4
Svar på fråga ang. förhandlingarna rörande
åtgärder till skydd för laxbeståndet
i Östersjön
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Eliasson i Sundborn har
frågat mig, om jag kan säga huruvida
förhandlingarna med berörda länder
rörande åtgärder till skydd för laxbeståndet
i Östersjön väntas bli slutförda
inom den närmaste tiden.
Som svar på denna fråga vill jag meddela
följande.
Vid sitt möte i Helsingfors i februari
1957 rekommenderade Nordiska rådet
de nordiska regeringarna att träffa anstalter
till skydd för laxbeståndet i Östersjön.
Som en följd av Nordiska rådets re -
4
Nr 3
Onsdagen den 4 februari 1959
Svar på fråga ang. åtgärder mot brister i anonymitetsskyddet
kommendation ägde i augusti 1957 förhandlingar
rum i Stockholm mellan
svenska, danska och finska expertdelegationer
och i november samma år mellan
svenska, danska och västtyska delegationer.
I februari 1958 sammanträdde
svenska, polska och sovjetiska expertdelegationer
i Stockholm för att överlägga
om samma sak. De skyddsåtgärder
förhandlingarna gällt är framför
allt minimistorlek dels på fångad lax,
dels på maskor i laxdrivgarn och gapet
å krok vid laxlinor samt slutligen en
fredningsperiod för laxfisket, överläggningarna,
vilka f. n. fortgår via diplomatiska
kanaler, har hittills närmast
haft karaktären av en första förhandlingsomgång,
under vilken det gällt att
fastställa förutsättningarna för en kommande
uppgörelse om laxfisket i Östersjön.
Något säkert uttalande kan i dagens
läge ej göras i frågan, om en dylik
uppgörelse ska’l kunna uppnås, än mindre
i frågan, huruvida förhandlingarna
kan väntas bli slutförda inom den närmaste
tiden. Emellertid ser det ut som
om överläggningarna hittills skulle ha
präglats av en positiv inställning till
sakfrågorna från de deltagande ländernas
sida. Jag vill här uttrycka förhoppningen
att förhandlingarna skall leda
till ett positivt resultat.
Härefter anförde
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr utrikesministern få framföra
ett tack för svaret på min fråga.
Frågan om vissa åtgärder till skydd för
laxbeståndet i Östersjön har diskuterats
i olika sammanhang. Bland annat var
frågan, som herr utrikesministern
nämnde, föremål för överläggningar vid
Nordiska rådets session i Helsingfors
1957. Där rådde enighet mellan de nordiska
länderna om att man borde söka
åstadkomma någon överenskommelse.
För Sveriges del föreligger helt naturligt
ett start intresse av att man kan
nå en överenskommelse. Därest man
inte kan göra det, måste detta givetvis
komma att i varje fall på längre sikt
menligt inverka på laxfisket både i
Östersjön och i älvar och andra vattendrag.
Bakgrunden till min fråga är det allmänna
intresse vi har av att en överenskommelse
kan komma till stånd,
men den har också framställts därför att
jag vet, att man bland de närmast berörda
grupperna av fiskare är intresserad
av att i den mån det är möjligt få
veta, om något resultat av de pågående
överläggningarna kan väntas inom
en nära framtid.
Hans excellens utrikesministern har
i sitt svar uttalat, att något säkert besked
i dagens läge inte kan ges om
huruvida en dylik uppgörelse kan uppnås,
och ännu mindre om förhandlingarna
kan slutföras inom den närmaste
tiden; emellertid ser det ut som om
överläggningarna hittills skulle ha präglats
av en positiv inställning till sakfrågorna
från de deltagande ländernas
sida. Jag noterar detta uttalande från
hans excellens herr utrikesministern
med tillfredsställelse och hoppas liksom
han att förhandlingarna skall kunna
slutföras inom en nära framtid.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. åtgärder mot brister
i anonymitetsskyddet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:
Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag avser att vidtaga åtgärder
för att bota de brister i anonymitetsskyddet
som gällande rätt företer
och som påtalats av pressens samarbetsnämnd.
Yad som föranlett herr Braconiers
fråga torde vara en utredning angående
anonymitetsskyddet som pressens
Onsdagen den 4 februari 1959
Nr 3
5
Svar på fråga ang. de hygieniska kraven vid transporter av slaktkroppar
samarbetsnämnd verkställt i anslutning
till ett JO-ärende (se årets ämbetsberättelse
s. 75 ff). Nämnden påtalade
därvid vissa brister i detta skydd. I dagarna
har nämnden även hos Kungl.
Maj:t hemställt om utredning för avhjälpande
av bristerna.
Det finns ingen anledning att här —
i svar på en enkel fråga — gå närmare
in på det ganska komplicerade problemet
om innebörden av anonymitetsskyddet.
Jag vill endast konstatera, att
ett vidsträckt anonymitetsskydd utgör
en av hörnstenarna i vår tryckfrihetslagstiftning.
Den undersökning av anonymitetsskyddets
utformning, som skett
i anslutning till JO-ärendet, synes visa,
att anledning kan föreligga att göra en
översyn av lagstiftningen på området.
Jag är för min del beredd att medverka
därtill, ehuru jag inte för dagen kan
precisera i vilka former och vid vilken
tidpunkt en sådan utredning kan komma
till stånd.
Vidare anförde
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
fråga.
Det kom till klart uttryck från justitieministerns
sida, att han har en positiv
uppfattning om anonymitetsskyddets
betydelse för den svenska tryckfrihetslagstiftningen,
som onekligen är en
av de mest liberala i världen — det har
till och med sagts den kanske mest liberala.
Det är ingen hemlighet att det i ett
domstolsfall i Göteborg förekom, att
en redaktör blev anmodad av domaren
— en domare har naturligtvis rätt till
det -—- att uppge källan för en nyhet.
Nu finns det vissa yrkeskategorier,
präster, läkare o. s. v., som i en del
sammanhang slipper uppge källan.
Om det inte görs någonting för att
avhjiilpa de brister, som nu för andra
gången i direkt skrivelse till justitieministern
påtalats av pressens samarbetsnämnd,
kommer anonymitetsskyddet
att kringgås. Det sker faktiskt redan
nu genom television och radio, där det
ibland lämnas uppgifter om källan, vilka
står i strid med de principer som
är nedlagda i vår tryckfrihetslagstiftning.
Jag vill inte ställa någon ytterligare
fråga till justitieministern, men jag vill
uttrycka förhoppningen att denna utredning
snarast kommer till stånd och
att pressen blir representerad i densamma.
Jag vill tacka justitieministern för
den positiva inställning till den svenska
tryckfriheten, som jag inlägger i det
svar jag fått.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. de hygieniska kraven
vid transporter av slaktkroppar
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Elmwall, har frågat
chefen för jordbruksdepartementet, huruvida
han uppmärksammat hälsovårdsnämndernas
olika uppfattning om de
hygieniska kraven vid transporter av
slaktkroppar och om enhetliga transportbestämmelser
kan förväntas i syfte
att få till stånd bästa möjliga hygien.
Då den framställda frågan främst berör
inrikesdepartementet, torde jag — efter
överenskommelse med jordbruksministern
— få besvara densamma.
I livsmedelsstadgan ges vissa allmänna
bestämmelser rörande transport av
livsmedel. Sålunda stadgas att fordonet
skall vara lämpligt för ändamålet samt
snyggt och rent hållet, att tillsammans
med livsmedel icke får transporteras
annan vara på sådant sätt att livsmedlet
kan bli otjänligt till människoföda
samt att för ömtåliga livsmedel skall
6
Nr 3
Onsdagen den 4 februari 1959
Svar på fråga ang. de hygieniska kraven vid transporter av slaktkroppar
användas rent och snyggt omhölje eller
underlag. I fråga om transport av kött
eller andra köttvaror kan dessa bestämmelser
kompletteras med lokala föreskrifter.
Till ledning för sådana föreskrifter
har i normallivsmedelsordningen
upptagits en bestämmelse av innehåll,
att fordon för transport av kött
eller andra köttvaror om möjligt skall
vara försett med särskilt skåp för varorna
och att, om fordonet är öppet,
dess botten skall vara beskaffad på
särskilt angivet sätt och varorna vara
väl övertäckta med rent skynke.
Frågan om den hygieniska kontrollen
vid transport av animala livsmedel har
varit föremål för utredning av en särskilt
tillkallad utredningsman, landshövdingen
Tottie. Resultatet av utredningen
redovisades i en promemoria i
oktober 1955. Utredningsmannen fann,
att de nuvarande bestämmelserna angående
transport av kött i stort sett var
tillfredsställande, om de blott tillämpades
så, som avsetts vid deras tillkomst.
Vissa praktiska svårigheter hade dock
visat sig, när det gällt övervakningen
av bestämmelsernas efterlevnad vid
transport av kött på öppna bilar. Fördenskull
hade utredningsmannen undersökt,
om man kunde skärpa bestämmelserna
på det sättet att kött bara
skulle få transporteras i slutna utrymmen.
Efter ingående överläggningar
med representanter för veterinärstyrelsen
och åtskilliga organisationer inom
handeln med och distributionen av livsmedel
hade han emellertid kommit till
den bestämda uppfattningen, att det av
praktiska och ekonomiska skäl icke
var lämpligt att vidtaga sådan skärpning.
Det skulle nämligen medföra avsevärda
kostnadsökningar, som för en del
företagare i branschen skulle bli helt
oöverkomliga och som under alla förhållanden
skulle verka höjande på priset
för kött. Utredningsmannen förordade i
stället en skärpt övervakning från de
hälsovårdande myndigheternas sida och
ansåg att veterinärstyrelsen borde ge
-
nom cirkulär fästa deras uppmärksamhet
på vikten härav.
Efter att ha tagit del av promemorian
och de avgivna remissyttrandena har
jag för egen del kommit till samma
uppfattning som utredningsmannen,
nämligen att man för närvarande icke
bör utfärda några skärpta bestämmelser
i ämnet, enär transportbestämmelserna
i livsmedelsstadgan och normallivsmedelsordningen
får anses tillräckliga
för att de hygieniska kraven vid
transport av kött skall kunna upprätthållas.
Det bör vidare vara möjligt för
veterinärstyrelsen att genom råd och
anvisningar till hälsovårdsnämnderna
åstadkomma en enhetlig praxis på området.
Härefter anförde
Herr ELMWALL (ep):
Herr talman! Samtidigt som jag vill
uttrycka min tacksamhet till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga, vill jag framhålla
att jag nog väntat mig att de
skärpta krav, som den konsumerande
allmänheten nu ställer i fråga om hygienen,
skulle ha fått motsvarighet även
beträffande transporterna i det lagförslag
om köttbesiktning och slakthus
m. m. som regeringen lägger fram proposition
om.
Jag beklagar, om jag ställt till något
trassel genom att framställa frågan till
fel statsråd. Men jag trodde, eftersom
propositionen framlägges av jordbruksministern
och transporterna till och
från besiktningsbyråer och från slakterierna
ut till konsumtionsplatserna är
en viktig del av den behandling djurkropparna
får på vägen till konsumtion,
att jordbrukets målsman var rätte
mannen att rikta frågan till.
Jag vill konstatera att producenten
har ett stort intresse av att varan kommer
fram till konsumenten i högsta
möjliga kvalitet. Skall detta kunna ske,
kräves att varan under hela vägen fram
till konsumenten, så långt möjligt även
Onsdagen den 4 februari 1959
Nr 3
7
Svar pa fråga ang. de hygieniska kraven vid transporter av slaktkroppar
under transporterna, skyddas från tänkbara
och påtagliga infektionsmöjligheter.
Transporten är ett av de led i behandlingen
som väl mest uppmärksammas
av konsumenterna.
Utvecklingen under senare år i detta
hänseende har inneburit att på flera
håll specialbyggda bilar begagnats, utrustade
med slutna rum och för längre
transporter med hängande last. Den
övervägande delen av de långväga
transporterna, t. ex. till Stockholm,
sker numera med sådana bilar. För
kortare transporter har en rad olika
typer av transportbilar prövats, och
några tekniska svårigheter att lösa hithörande
problem föreligger inte.
Enligt veterinärstyrelsens förslag
skulle tills vidare även ganska enkla
konstruktioner kunna godkännas. I anslutning
till landshövding Totties utredning
om den sanitära kontrollen av
livsmedel har veterinärstyrelsen yttrat,
att det är nödvändigt med bestämmelser,
och föreslår därför bl. a. att transporterna
skall ske i slutet rum, d. v. s.
i täckta bilar.
Den formulering livsmedelsstadgan
nu har i detta hänseende är helt allmänt
hållen. Den kräver endast »att
fordonet är lämpligt för ändamålet och
rent och snyggt hållet». Det beror givetvis
på hälsovårdsnämnderna, hurudan
tolkningen och även efterlevnaden
blir — tolkningen blir tämligen fri och
kraven mycket olika inom olika områden.
På många håll ser man ännu
transporter på öppna flakbilar med endast
ett skynke eller en presenning
över, och man kan till och med få bevittna
hur djurkroppar pressas in i bagageutrymmet
på en personbil. Skall
vederbörande använda köttet endast i
eget hushåll, kan man måhända anse
att det är hans ensak, på vilket sätt
transporten går till, men många gånger
sker nog styckning och försäljning över
disk till den konsumerande allmänheten.
Finns då anledning till klagomål
hör man aldrig sägas, att skador vållats
under transporten, utan skulden läggs
alltid på slakteriet eller inköpsstället.
Vi har ju vant oss att smått yvas
över vår hygieniska standard. I vissa
fall finns kanske underlag härför men
i andra inte. Medmänniskor i så lyckliga
omständigheter, att deras tid och
kassa tillåter semestervistelse i sydligare
länder, brukar berätta om under
dessa vistelser påkomna magbesvär.
Man brukar höra på, måhända med ett
visst medlidande, samtidigt som man
konstaterar, att sådana magbesvär slipper
den undan som stannar här hemma.
De sydligare länderna ställer ju i
allmänhet inte så höga krav på hygien
som vi. Men ser vi på transportbestämmelserna
i t. ex. Italien och Grekland
finner vi att det stadgas, att transport
av köttvaror i regel skall ske med
täckta bilar.
Herr talman! Jag vill slå fast att vår
höga standard vid behandlingen av
livsmedel inte får äventyras i denna del
av köttvarans väg till konsumenten.
Den tekniska utvecklingen ger oss medel
till en mera enhetlig behandling,
och tiden är nu enligt min mening mogen
för en översyn av transporthestämmelserna,
måhända med utgångspunkt
just från veterinärstyrelsens uppfattning
och förslag. Det erfordras säkerligen
några år med övergångsbestämmelser
för att tillämpningen skall kunna
bli enhetlig.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 7
Föredrogs den av herr Gustafsson
i Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående planerade
militära övningar med s. k. fingerad
atomaska.
Kammaren biföll denna anhållan.
8
Nr 3
Onsdagen den 4 februari 1959
Interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader m. m. —
Interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar
i 8
Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående tidpunkten
för slutförande av författningsutredningens
arbete.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
Föredrogos vart för sig och lades till
handlingarna bankoutskottets memorial:
nr
1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och
nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.
§ 10
Interpellation ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studiekostnader m. m.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:
Herr talman! Frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för studiekostnader
och periodiska understöd till studerande
har under de senaste femton åren
flera gånger behandlats i riksdagen.
Framställningar om ändrade bestämmelser
i dessa avseenden har vid upprepade
tillfällen gjorts av TCO, SACO,
SR och SFS. Sedan dessa frågor under
flera år tagits upp i motioner, beslöt
1952 års riksdag att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om proposition
»om möjligt till 1953 års riksdag». Då
något förslag icke heller detta år förelädes
riksdagen, förnyades yrkandena i
motioner vid 1953 års riksdag. Bevillningsutskottet
uttalade därvid att det
vore önskvärt, att riksdagen så snart
som möjligt erhölle förslag till lösning
av dessa frågor.
Berörda frågor har varit föremål för
utredning av såväl 1944 års allmänna
skattekommitté som 1950 års skattelagssakkunniga,
vilka framlagt förslag 1950,
1951 och 1956. Oaktat riksdagen för
snart sju år sedan hemställde om proposition
från Kungl. Maj:t och nämnda
utredningar framlagt förslag om ändrade
bestämmelser, har riksdagen ännu
icke beretts tillfälle att ta ställning till
dessa spörsmål. I förteckningen över
propositioner, avsedda att föreläggas
årets riksdag, finns denna fråga icke
upptagen.
Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet meddela kammaren,
när riksdagen kan emotse förslag
om avdragsrätt vid beskattningen för
studiekostnader och periodiska understöd
till studerande?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation ang. rekryteringen till
försvarets arvodistbefattningar
Ordet lämnades på begäran till
Herr NELANDER (fp), som anförde:
Herr talman! I enlighet med ett beslut
av 1950 års riksdag uppdrog Kungl.
Maj:t i skrivelse den 1 juni 1951 åt försvarets
civilförvaltning att undersöka
behovet av en allmän översyn av bestämmelserna
angående lönesättningen
för pensionerad personal inom försvaret.
Efter att civilförvaltningen först
hade återsänt ärendet till Kungl. Maj:t
med en rekommendation att frågan borde
beredas hos tjänsteförteckningskommittén
remitterades ärendet tillbaka
Onsdagen den 4 februari 1959
Nr 3
9
Interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar
till civilförvaltningen, som i juni 1954
med instämmande från försvarsgrensclieferna
och chefen för försvarsstaben
fastslog att behov av en översyn förelåg.
Uppdraget att göra den aktualiserade
översynen lämnades till civilförvaltningen,
som den 30 maj 1958 avlämnade
sitt betänkande.
Av detta framgår, att utredningsmännen
anser att det nuvarande systemet
med arvodistbefattningar för pensionerad
personal inom försvaret bör bibehållas.
Åtgärder bör emellertid enligt
utredningsmännen vidtagas för att göra
befattningarna mera lockande för den
formellt kompetenta personalen.
För närvarande är situationen nämligen
den, att behovet av pensionerade
underofficerare och officerare inte har
kunnat fyllas. I stället har man i
icke obetydlig omfattning tvingats anlita
reservinkallad personal.
Härigenom har kostnaderna för dessa
tjänster blivit högre än de hade behövt
bli om tjänsterna helt kunnat besättas
med pensionärer. För närvarande
uppgår således kostnaderna för arvodespersonalen
till närmare 13 miljoner
kronor, medan medelsåtgången, om
samtliga tjänster varit besatta med personal
ur de formellt kompetenta pensionärskategorierna,
hade kunnat begränsas
till något mer än 7 miljoner
kronor.
De nuvarande lönebestämmelserna
för arvodister innebär i princip att lönen
utgår med skillnaden mellan utgående
pension och slutlönen för fanjunkare
respektive kapten.
Inom den civila förva''tningen är det
däremot vanligt, att arvodesersiittningen
utgör 125 procent av vederbörandes
slutlön. Det är därför naturligt att försvarets
arvodister gjort ansträngningar
för att uppnå bättre anställningsförhållanden.
Det synes också ur statsfinansiell
synpunkt vara angeliiget att
cn sådan revidering av lönebestämmelserna
kommer till stånd att rekryte
-
ringsmöjligheterna väsentligt förbättras.
Från flera håll har också framförts
krav på att arvodisterna efter vissa års
tjänstgöring skulle få en till två klassers
löneuppflyttning. Bl. a. har arméchefen
i sina äskanden under flera år
framfört anspråk på en uppflyttning
med åtminstone en löneklass. I den motion
som låg till grund för riksdagens
tidigare omnämnda beslut framfördes
ett liknande anspråk, varom riksdagen
uttalade, att frågan borde tagas upp
i ett större sammanhang.
Under tiden har vissa justeringar
gjorts i den aktiva personalens löneoch
pensionsförhållanden. Sålunda har
t. ex. pensionerna för underofficerare
höjts fr. o. in. 1952, medan de underofficerare,
som pensionerats dessförinnan
och nu tjänstgör på arvodistbefattningar,
däremot inte fått del av
några förbättrade löneförmåner.
Det förhåller sig vidare så, att om
en underofficer under sin aktiva tid erhållit
någon extra löneklassuppflyttning
eller annan liknande förmån utöver
slutlön för fanjunkare får han inte behålla
denna förmån sedan han inträtt
i arvodistbefattning.
Det är anmärkningsvärt, att denna
fråga ännu inte fått någon lösning trots
att det nu är omkring åtta år sedan
den aktualiserades i riksdagen. En
onormalt lång tid synes ha åtgått endast
för att bedöma behovet av en översyn
— ett behov om vilket de flesta
berörda instanser varit ense.
Då nu ett utredningsförslag föreligger
är det enligt min mening angeläget,
att man snarast möjligt från regeringens
sida vidtager lämpliga åtgärder för
att få till stånd förhandlingar med berörda
personalorganisationer.
Syftet med dessa förhandlingar bör
vara att genom förbättrade anställningsvillkor
för arvodister inom försvaret
åstadkomma ökad rekrytering, vilket i
sin tur, genom det därmed minskande
behovet av reservinkallad personal,
10
Nr 3
Onsdagen den 4 februari 1959
Interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattninga
kommer att innebära lägre lönekostnader
för arvodistbefattningarna.
Det kan nämnas att en uppflyttning
med en lönegrad för arvodesanställd
officer och underofficer medför en
merkostnad i förhållande till den ursprungliga
beräknade medelsåtgången
med ca 1 miljon kronor.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för förvarsdepartementet
ställa följande fråga:
Vill herr statsrådet med anledning
av den i maj 1958 slutförda utredningen
angående lönebestämmelserna för
pensionerad personal inom försvaret
inför kammaren redogöra för de åtgärder
man från regeringens sida ämnar
vidtaga i syfte att öka rekryteringen
av pensionerade officerare och underofficerare
till försvarets arvodistbefattningar
och därigenom minska
statsverkets härmed förenade kostnader?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 12
Till bordläggning anmäldes
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och
nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.
§ 13
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren:
-
nr 31, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
nr 33, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m.,
nr 34, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, in. m.,
nr 35, angående åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis,
nr 36, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.,
nr 37, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. m.,
nr 38, med förslag till allmän tjänstepliktslag,
m. m., och
nr 39, angående godkännande av förordnanden
om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 14
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen
nr 455, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 6, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
nr 456, av herrar Etmwall och Antonsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 11, med förslag till lag om
köttbesiktning m. m.,
nr 457, av herr Wahrendorff m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 11,
nr 458, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 23, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konfe
-
Lördagen den 7 februari 1959
Nr 3
11
rens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde
fattade beslut, och
nr 459, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.26.
In fidem
Sune K. Johansson
Lördagen den 7 februari
Kl. 14.00
§ 1
Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 31, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;
till
bankoutskottet propositionen nr
33, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 54 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 34, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.;
till jordbruksutskottet propositionen
nr 35, angående åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis;
till statsutskottet propositionen nr
36, angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, in. in.;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 37, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. in.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 38, med förslag till allmän
tjänstepliktslag, m. m.; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 39, angående godkännande av förordnanden
om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag.
§ 2
Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner.
Därvid remitterades
till bevillningsutskottet motionen nr
455; och
till behandling av lagutskott motionerna
nr 456—459.
§ 3
Föredrogos men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
2 och 3.
§ 4
Föredrogs den av herr Björkman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående avdragsrätt vid
beskattningen för studiekostnader m. m.
Kammaren biföll denna anhållan.
Nr 3
12
Lördagen den 7 februari 1959
Interpellation ang. tillämpningen av stadgandena i konventionen om de mänskliga
rättigheterna, in. m.
§ 5
Föredrogs den av herr A''eländer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående rekryteringen
till försvarets arvodistbefattningar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Interpellation ang. tillämpningen av stadgandena
i konventionen om de mänskliga
rättigheterna, m. m.
Herr LUNDBERG (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! För tio år sedan undertecknades
Europarådets stadga om de
mänskliga rättigheterna av bl. a. Sverige.
De rättigheter som skall skyddas
skall vara till gagn för demokratien
och individen, och det konstateras att
diktaturerna förkväver individens frihet
och undertrycker de mänskliga rättigheterna.
Det sägs även att det räcker
inte att platoniskt proklamera i en
aldrig så högtidlig förklaring, att den
eller den rättigheten är väsentlig. Det
är nödvändigt, att staterna förbinder sig
i en konvention att respektera dem.
Konventionen om de mänskliga rättigheterna
innesluter, att utan hänsyn
till politisk eller annan åskådning, nationell
eller social härkomst etc. individen
skall skyddas mot förnedrande
behandling, ha rätt till tankefrihet, samvetsfrihet,
religionsfrihet, yttrandefrihet,
häri inbegripet pressfrihet. I den
informationsskrift som Europarådet utgav
1953 sägs jämväl, att människan i
alla tider kämpat för att få sina rättigheter
erkända, sina politiska, ekonomiska
och sociala rättigheter beskyddade.
Denna kamp har hon fört mot
forntidens tyranner, mot kejsare, envåldshärskare,
diktatorer. Trots de deklarationer
om de mänskliga rättighe
-
terna som kommit till efter hårda strider
har dessa rättigheter inte kunnat
tillförsäkras fullt skydd. Därför har
Europarådets femton medlemsstater undertecknat
en konvention för att garantera
att de mänskliga rättigheterna effektivt
skyddas inom deras områden.
I en riksdagspolemik 1954 framhöll
jag bl. a. att för en demokrati är personlig
kultbildning livsfarlig. Det är genom
ärlig övertygelse, fri och öppen
diskussion och respekt för åsikter som
både partier och samhällsliv inåt och
utåt skall få förmåga att i samhällslivet
ingjuta den personliga men jämväl samfällda
kraft som gör att demokratien
både andligt och materiellt blir livskraftig.
Jag kan absolut inte se något
som helst gudomligt i partiledarna herrar
Hagberg, Ohlin, Hedlund, Hjalmarson
eller min egen partiledare herr Erlander,
än mindre kan jag placera några
änglavingar på dem och tro att de
har den gudabenådade förmågan att
forma och famna det rätta och riktiga
i vårt mångsidiga samhälle.
Andlig lättja är demokratiens gift,
men det är lätt för s. k. överordnad att
förväxla lättja med klokhet, karriärjakt
med idealitet och lämplighet. Eftersom
vi i ämbetsverk, politik och industri
etc. har lång väg till dess att vi placerat
rätt man eller kvinna på rätt arbetsuppgift,
så kommer vi överallt att möta
händelser i verkställigheten, där även
makt att bestämma över andra förväxlas
med att överordnad alltid har rätt. Detta
måste ur demokratisk synpunkt inge
betänkligheter.
För att tysta en opinion tillgrips
många både fysiska men framför allt
psykiska medel. I diktaturerna är det
självklart att tryck- och yttrandefriheten
är lagd under censur. Ett fåtal människor
bestämmer vad folket officiellt
skall läsa, tänka och handla. En som
kommer i onåd och bryter mot spelreglerna
är ovillkorligt dömd. Han kan inte
13
Lördagen den 7 februari 1959 Nr 3
Interpellation ang. tillämpningen av stadgandena i konventionen om de mänskliga
rättigheterna, m. m.
i en fri press, radio, TV eller på annat
sätt göra sin stämma hörd eller få sina
åsikter prövade i en öppen och fri diskussion.
Han kan alltså icke försvara sig.
Diktatorn avgör själv domen och skapar
med olika medel den opinion som för
tillfället bäst gagnar diktatorn. Europarådets
stater, som godtagit konventionen
om de mänskliga rättigheterna, har velat
sätta en gränssten mellan demokratiska
och diktaturstaters principer.
Bl. a. av två skäl finns det i dag
anledning påminna om de två samhällsåskådningarnas
principiella skiljelinjer.
I en diktaturstat har vi följt
en stor kongress där principerna att
acceptera och inte diskutera brutalt
kommit till uttryck. De mänskliga tragedier
som även passerat i detta sammanhang
har kommenterats och fördömts
i press och jämväl i riksdagen.
Där får vi bevittna den fullständiga bekännelsen
och underkastelsens ångest
eller andlig och kroppslig undergång för
den som av en tillfällighet hamnat på
de anklagades sida. Eftersom liv oftare
är kärare än död, påverkas ofta ett
ställningstagande därav. I bekännelserna
återkommer kusligt och monotont:
»Jag betraktar alla åtgärder som vidtagits
av centralkommittén under de senaste
åren som fullt riktiga. Jag tackar
centralkommittén för att den givit mig
tillfälle att göra avbön för mina för partiet
så skadliga angrepp.» Ledarens gudomliga
klarsynthet och ofelbarhet understryks
alltid i de av partiledningen
på förhand noggrant utarbetade resolutionerna,
som självklart enhälligt godkännes
av församlingen. Människan, ja
jämväl mindre folk och nationer, är
borta ur synkretsen.
I demokratierna har vi inför diktaturernas
hemska skådespel talat om inkvisitionens
arvtagare. Inkvisitionen var
som känt den romersk-katolska kyrkans
upprättade domstol med uppgift att uppspåra
och bestraffa irrläriga avfällingar
och med rätt och plikt att bestämma
över sina medlemmars tro och sed och
bevara dem från kätteri. Det första
kända kättarbålet tändes visst år 1022.
Diktatorer i olika land har med glädje
anammat metoden men gjort den tekniskt
effektivare under de ca 1 000 år
som gått.
För demokratien är det en livsfråga att
noggrant vaka över att dessa läror eller
tendenser direkt eller på omvägar icke
gör sitt intåg. Vårt eget lands regeringsform
talar om »ingens samvete tvinga
eller tvinga låta», och för riksdagsledamöterna
gäller att »riksdagsmännen
kunna i utövningen av sin befattning
icke bindas av andra föreskrifter än rikets
grundlagar». Partiernas ledamöter
än knutna till partier av sina principiella
och ideologiska uppfattningar men
icke till partiledningens taktiska spekulationer
och finter. Partiernas inre liv
kan ingen utifrån bedöma. Men då ett
parti i partitaktiskt nit och utövning
kränker demokratisk anständighet och
de principer vi i konventionen om de
mänskliga rättigheterna godtagit, måste
riksdagen själv bevaka att när en av dess
lagligt valda ledamöter efter en andlig
tortyr måste ta sjukledigt från riksdagsarbetet
på grund av en psykisk depression,
att principerna i vår demokrati
och de mänskliga rättigheterna
icke opåtalt kränkes. Allt talar för att
den enskilda ledamoten följt sin rättskänsla,
sitt sociala patos och sin djupa
religiösa övertygelse och rättfärdighetskänsla.
Om man i riksdagen icke beaktar
dessa principer, kan riksdagens ledamöter
lätt bli nummerbrickor i ett
skådespel.
I tidningarna refereras att i det med
hjälp av »rikspolitisk expertis» utformade
och av representantskapet för
folkpartiet enhälligt beslutade uttalandet
sägs bl. a.: att det uttalar »sin uppskattning
av det arbete professor Bertil
Ohlin och riksdagsgruppen härvidlag
14 Nr 3 Lördagen den 7 februari 1959
Interpellation ang. tillämpningen av stadgandena i konventionen om de mänskliga
rättigheterna, m. m.
uträttat och ger sin fulla anslutning till
folkpartiets riktlinje för frågans lösning»,
och »vi tar avstånd från de obalanserade
utfall som herr Königson gjort
mot folkpartiets politik i pensionsfrågan.
Likaledes tar vi avstånd från det
klasstänkande som kommit till uttryck
i tidningsartikeln».
Mig veterligt är det första gången sedan
demokratien genomfördes i vårt
land som vi mera allvarligt fått bevittna
en så markant kränkning av de mänskliga
rättigheterna från ett parti som just
i det s. k. fallet Königson. Om dessa partitendenser
opåtalt får passera görs demokratiens
grundprincip till en chimär.
En »obehaglig» person inom ett parti
eller någon utanför detsamma kan så
småningom även i vårt land, om det inte
i tid uppmärksammas, avstängas från
den »trogna» pressen, radio, TV eller
andra medel som en anklagad måste ha
tillgång till för att kunna hävda sina
åsikter och sin principiella och ideologiska
uppfattning gentemot sina vedersakare.
En regering och en riksdag i ett
demokratiskt land kan skydda enskilda
och demokratien mot denna fara genom
att vaket och eftertryckligt hävda Europarådets
konvention om de mänskliga
rättigheterna.
Riksdagen måste i detta fall lita till
den i särklass fria press vi har i vårt
land, att den fortsätter sin för land och
folk viktiga demokratiska uppgift i
opinionsbildning och objektivitet. Från
samhällets sida bör det vara angeläget
att underlätta journalistikens krav på
snabba nyhetsförbindelser, kommunikationer
och andra tekniska hjälpmedel
till överkomliga priser. Det är jämväl
nödvändigt att radion ges ökade resurser
till bättre förmedling av kontakt
mellan förtroendemän och valmanskår
och speciellt beaktar de för demokratien
viktigaste principerna. TV är kanske
det förnämsta medlet för att riksdagen
och valmanskåren skall kunna få en
direkt och personlig kontakt med var
-
andra. Detta förutsätter att remiss- eller
andra viktigare debatter helt utsändes i
TV och att inte privilegierade förmåner
för partiledare eller något slags censur
tolereras. Men utöver de mera allmänna
opinionsbildande medlen måste även
riksdagen själv påta sig ansvaret att,
när det gäller kränkning av demokratiska
principer och de mänskliga rättigheterna,
ständigt vara på sin vakt att
värna och skydda det som är demokratiens
särart.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:
Har herr statsrådet uppmärksammat
att en enskild ledamot av denna kammare
genom åtgärder som synes stå i
uppenbar strid med de i Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna
godtagna och som okränkbara betecknade
principerna om bl. a. tankefrihet,
samvetsfrihet, religionsfrihet
vållats sjukdom som tvingat honom till
att begära sjukledighet och på så sätt
hindrats att utföra sitt riksdagsarbete?
Om så är fallet, kan man förvänta
att herr statsrådet kan ge kammaren
en redogörelse för de möjligheter och
medel som står till regeringens och
riksdagens förfogande för att konventionen
om de mänskliga rättigheterna
och skydd för de demokratiska principerna
praktiskt skall kunna upprätthållas
på det sätt Europarådet förutsätter,
och kan man förutsätta
att regeringen vidtager alla erforderliga
åtgärder för att vidga pressens,
radions, TV:s och andra betydelsefulla
opinions- och upplysningsförmedlande
organs möjligheter att stärka skyddet
för demokratien och de mänskliga rättigheterna,
samt att erforderliga åtgärder
för att underlätta pressens, radions
och TV:s arbete i riksdagen snarast möjligt
vidtages?
Denna anhållan bordlädes.
Lördagen den 7 februari 1959
Nr 3
15
§ 7
Interpellation ang. åtgärder för effektivisering
av konsumentskyddet
Ordet lämnades på begäran till
Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:
Herr talman! Sedan länge har i vårt
land funnits starkt intresse för att på
olika sätt förebygga de risker för
olycksfall och ohälsa i arbete, som uppstår
i en alltmer mekaniserad industriell
tillverkning. I förgrunden har
därför självfallet stått skyddet för dem,
som i sin anställning utsätts för dessa
risker. Redan år 1912 stiftades en lag
om arbetarskydd, som moderniserades
år 1949.
Faror uppkommer emellertid inte
bara i våra fabriker, i jordbruket eller
annan rörelse eller på våra vägar utan
även inom hemmets fyra väggar. Många
kampanjer har genomförts under årens
lopp för att klargöra dessa faror. I
hemmen har ofta gifter, livsfarliga vätskor
o. d. förvarats och kanske alltjämt
förvaras lättillgängliga för småbarn.
Upprepade anmaningar till föräldrar
att skydda sina barn mot dessa faror
har förekommit i dagspress, radio osv.
På det elektriska området har införts
den s. k. S-märkningen på den elektriska
armaturen som en garanti för säkerhet.
Även andra exempel på åtgärder för
att stärka skyddet mot faror, som uppkommer
inom ett hem, torde kunna
andras.
Helt nyligen har allmänheten upprörts
över en dödsolycka, som inträffat
i en s. k. bäddsoffa, vars lock fallit ned
och därigenom åstadkommit eu sovande
människas kvävning till döds. Tidigare
lär liknande händelser eller tillbud
ha förekommit. I dagspressen har
omnämnts att Chalmers provningsanstalt
gjort en teknisk undersökning av
den typ av soffa, varom här är fråga.
Undersökningen skulle ha lett till att
sofftypen bedömts som en verklig dödsfiilla.
Från polishåll lär ha uttalats att något
direkt förbud att tillverka och sälja
ifrågavarande sofftyp inte skulle kunna
utfärdas men att statens institut för
konsumentfrågor borde upplysa folk om
riskerna vid användning av denna sofftyp
För
konsumenterna är självfallet upplysning
värdefull, men många kan nog
ställa sig undrande, om det skulle förhålla
sig så, att tillverkning och försäljning
av livsfarliga, felkonstruerade artiklar,
vare sig det är fråga om viss typ
av möbler eller helt andra saker som
har användning i ett hem eller ett hushåll,
inte skulle kunna förhindras.
Många skulle då ställa sig den frågan
om den omtänksamhet, som genom
tvingande lagbestämmelser visas arbetstagarna,
som utsätts för risker för
olycksfall eller ohälsa i sitt arbete, inte
också borde komma dem till del — i
många fall samma personer — vilka i
egenskap av konsumenter skall använda
sig av de tillverkade varorna.
Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet fru Ulla
Lindström få ställa följande frågor:
1. Vilka åtgärder kan f. n. av myndigheter
tillgripas för att minska de
risker för skador, som konsumenterna
kan utsättas för vid köp av varor, som
blivit felkonstruerade eller på annat sätt
visat sig vara farliga vid användning
eller förtäring?
2. Om nuvarande möjligheter till inskridande
av statsrådet anses vara icke
till fyllest i vissa fall, planeras då andra
åtgärder för att effektivisera konsumentskyddet?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 8
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
CO till oförutsedda utgifter,
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudge
-
16
Nr 3
Lördagen den 7 februari 1959
ten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och
drift av en psykiatrisk klinik vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster, och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1959/60;
första lagutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 16 februari 1934
(nr 19) om fullgörande i vissa fall av
betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet in. in.;
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
in. in.
§ 9
Anmäldes följande Kungl. Maj ds till
kammaren överlämnade propositioner,
nämligen
nr 40, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59
till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten,
nr 41, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet,
nr 42, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.,
nr 43, angående vissa frågor rörande
bekämpandet av växtsjukdomar m. in.,
nr 45, angående statens stöd åt hästaveln,
och
nr 46, angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper.
Dessa propositioner bordlädes.
Tisdagen den 10 februari 1959
Nr 3
17
§ 10
Tillkännagavs, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 27, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955 (nr 255)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370):
nr 460, av herr Hedlund m. fl.,
nr 461, av herr Ohlin m. fl., och
nr 462, av herr Hjalmarson m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll:
Protokoll,
hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 4 februari 1959.
Till ersättare att vid förfall för sekreteraren
bestrida sekreterargöromålen
inom kammaren m. m. utsågs sekreteraren,
fil. kand. Tolle Ramstedt.
På särskild anmodan hade Ramstedt
inträtt i tjänstgöring hos kammaren
redan den 1 februari.
In fidem
Sune K. Johansson
§ 12
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.12.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 10 februari
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollet för den 4 innevarande
februari.
§ 2
Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades
till statsutskottet propositionerna:
nr 40, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59
till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten, och
nr 41, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till studiccir
-
kelverksamhet och till ungdomens fritidsverksamhet;
till
behandling av lagutskott propositionen
nr 42, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.;
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr
43, angående vissa frågor rörande
bekämpandet av växtsjukdomar
m. in., och
nr 45, angående statens stöd åt liästaveln;
samt
till statsutskottet propositionen nr
46, angående täckande av vissa medelsbrister,
redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper.
2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 3
18
Nr 3
Tisdagen den 10 februari 1959
Interpellation ang. beskattningen av
§ 3
Föredrogos var för sig och remitterades
till bevillningsutskottet de å
kammarens bord vilande motionerna
nr 400—462.
§ 4
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13—26, första
lagutskottets utlåtande nr 3, tredje lagutskottets
utlåtande nr 1 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 4.
§ 5
Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen av
stadgandena i konventionen om de
mänskliga rättigheterna, m. m.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till statsrådet
fru Lindström angående åtgärder
för effektivisering av konsumentskyddet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Interpellation ang. beskattningen av
välgörenhetsorganisationer
Ordet lämnades på begäran till
Herr RIMMERFORS (fp), som anförde:
Herr
talman! Barnensdagsföreningen
i Arboga har av taxeringsmyndigheterna
ålagts att deklarera sina inkomster
av fester och insamlingar och därefter
ålagts att för 1957 års insamlingsverk
-
välgörenhetsorganisationer
samhet, som inbragte 13 540 kronor, betala
en restskatt på 4 352 kronor.
Enligt den nya kommunalskattelagen
kan en hjälporganisation av Barnens
dags karaktär otvivelaktigt åläggas att
deklarera sina inkomster. Däremot torde
det vara första gången här i landet
som en dylik organisation ålagts att betala
skatt.
Skattemyndigheterna har nämligen
ansett att lagen ger rum även för denna
tolkning. Taxeringsinspektören vid
länsstyrelsen i Västerås ger uttryck för
den uppfattningen, att arrangörer av
fester enligt kommunalskattelagen är
skattepliktiga för inkomster härav. Han
hänvisar till ett prejudikat i kammarrätten,
som fastställde att även s. k.
hjälpföreningar skall betala skatt. Beträffande
beskattningen av Barnensdagsföreningen
i Arboga hävdar taxeringsinspektören
att endast en lagändring
kan befria föreningen från skatteplikten.
Skulle arbogafallet bli prejudicerande
för all liknande insamlingsverksamhet
inom ideella folkrörelser och humanitär
verksamhet, kan man vänta de
mest ödesdigra konsekvenser. Barnensdagsföreningen
i Arboga har redan
fattat beslut att inställa sommarens festarrangemang
och insamlingar för den
ytterst behjärtade verksamhet, som föreningen
bedriver. Liknande beslut kommer
otvivelaktigt att fattas på andra
håll i landet. Skattebeslutet har visserligen
överklagats, men i väntan på utslaget
råder stor oro beträffande framtiden.
Kvar står, även efter ett eventuellt
friande utslag i nu aktuella ärende,
att kommunalskattelagen på denna punkt
tycks vara så formulerad att eri insamlande
välgörenhetsorganisation löper
risk att bli inkomstbeskattad.
Med hänsyn till de allmänna, humanitära
värden som här står på spel måste
det anses ytterligt angeläget: att en sådan
ändring vidtages i skattelagstiftningen,
att det klarlägges att föreningar
av här ifrågavarande slag, vilka uteslu
-
Tisdagen den 10 februari 1959
Nr 3
19
Interpellation ang. beskattningen av välgörenhetsorganisationer
tande bedriver sin verksamhet för välgörenhet,
skall vara befriade från inkomstskatt.
För närvarande kan de enligt
53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen
bli beskattade för inkomst av rörelse.
— Jag bortser från att de är
skattepliktiga för inkomst av fastighet,
vilket följer av fastighetsskattens karaktär
av garantiskatt. Fastighetsskatten
skall å andra sidan enligt principuttalande
av riksdagen avvecklas. — Det
torde emellertid stå klart, att därest sådan
förenings insamlingsmedel — även
om de uppburits i samband med lotteri-
eller basarförsäljning — skulle beskattas
såsom »inkomst av rörelse», leder
det, såsom förut anförts, till att
verksamheten lamslås eller i varje fall
allvarligt beskäres. Det synes dock vara
ett samhällsintresse av betydande räckvidd
att enskild hjälpverksamhet och
humanitära insatser icke lamslås genom
samhällets egna åtgärder. En så kortsynt
skattepolitik skulle kunna leda till
raserande av alltför stora värden.
Det är vidare angeläget att sådan
klarläggande ändring i skattelagstiftningen
sker utan dröjsmål och att den
med hänsyn till de speciella omständigheterna
gives tillbakaverkande kraft.
Det bör påpekas att sådan klarläggande
ändring i skattelagstiftningen tidigare
skett med tillbakaverkande kraft. Så
var t. ex fallet med den i fjol beslutade
ändringen om skattefrihet för belopp,
som utgår -på grund av vissa s. k. riskgarantier.
Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet ta initiativ till
sådan ändring i skattelagstiftningen att
det klarlägges, att Barnensdagsförening
i egenskap av välgörenhetsorganisation
och andra föreningar, som bedriver
liknande verksamhet för välgörenhet,
skall vara befriad från inkomstskatt,
och vill herr statsrådet med hänsyn till
de särskilda omständigheterna och i
likhet med vad som tidigare skett i liknande
fall medverka till att sådan klarläggande
ändring i skattelagstiftningen
gives tillbakaverkande kraft?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, angående anslag för
budgetåret 1959/60 till seminarier för
huslig utbildning överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 9
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 463, av herrar Adamsson och
Persson i Appuna, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 37, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. m.
Denna motion bordlädes.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.
In fidem
Sune K. Johansson
20
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Onsdagen den 11 februari
Kl. 14.00
§ 1
Svar på interpellation ang. tidpunkten
för slutförande av författningsutredningens
arbete
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig, om jag avser att genom
tilläggsdirektiv eller i annan form delge
författningsutredningen angelägenheten
av att dess arbete inriktas så, att
det kan slutföras redan mycket tidigt
under instundande höst. Bakgrunden
till interpellationen är uppgiften i årets
riksdagsberättelse, att utredningen »inriktar
sitt arbete så, att det skall kunna
slutföras under 1959». Interpellanten
framhåller, att betänkandet måste bli
tillgängligt för remissbehandling och
offentlig debatt redan tidigt under hösten,
om proposition med förslag till
grundlagsreform skall kunna framläggas
till 1960 års riksdag. Om proposition
icke medhinnes till 1960 års riksdag,
skulle hela reformen — till följd
av kravet på två beslut med val emellan
— komma att fördröjas ända fram
till åren 1964 och 1865, om icke upplösning
och extraval tillgripes.
Med anledning av interpellationen
har författningsutredningen tillställt
mig följande uttalande:
»Utredningens arbete har redan från
början varit och är fortfarande inriktat
på att slutföras under innevarande
år. Det är alltjämt utredningens strävan
att dess arbete skall kunna avslutas
vid sådan tidpunkt att ett övervägande
kan ske om förslag rörande författningsfrågorna
till 1960 års riksdag. Att
nu binda utredningen vid att avge sitt
slutbetänkande senast vid den tidpunkt
interpellanten angivit skulle emellertid
medföra en uppenbar risk för att utredningsuppdraget
icke på behörigt sätt
skulle kunna fullgöras; härvid bör också
beaktas utredningens möjlighet att
redan före slutbetänkandets överlämnande
offentliggöra material till den
allmänna debattens tjänst.»
Såsom framgår av författningsutredningens
uttalande instämmer utredningen
i önskemålet att det skall bli
möjligt att taga upp denna fråga vid
1960 års riksdag. Jag är övertygad om
att utredningen utan särskild åtgärd
från regeringens sida kommer att göra
allt vad i dess förmåga står för att
önskemålet skall kunna förverkligas.
Det finns därför ingen anledning att
vidtaga någon sådan åtgärd som interpellanten
ifrågasatt.
Härpå anförde:
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för svaret på interpellationen.
Jag ber också att få utta:a min tillfredsställelse
över den positiva inställning,
som finns i författningsutredningens
remissvar på denna interpellation.
Där sägs ju, att man siktar på att
få fram författningsfrågorna i sådan
tid, att de kan föreläggas nästa års riksdag.
Jag noterar också att man räknar
med att kunna ställa ytterligare material
till den allmänna debattens förfogande,
så att en del resonemang kan
21
Onsdagen den 11 februari 1959 Nr 3
Svar på interpellation ang. tidpunkten för slutförande av författningsutredningens
arbete
vara undangjorda när det slutliga betänkandet
läggs fram.
Anledningen till att jag framställde
min interpellation är delvis en sak som
kanske är en smula känslomässig. Vi
vet ju allesammans, att vi närmar oss
tvåkammarsystemets hundraårsjubileum.
Det var på sin tid en stor reform
av den svenska representationen som
då ägde rum. Nu har denna ordning
— med mindre modifikationer -— bestått
i snart hundra år — hundra år av
en samhällsutveckling, som förlöpt i
mycket hastigare takt än samhällsutvecklingen
gjorde tidigare. Skillnaden
mellan det medeltida samhället och
Sverige 1864—65 var mindre än skillnaden
mellan dagens samhälle och
1860-talets svenska samhälle. Det är
alltså inte på något sätt underligt, att
vi nu bör vara mogna för en ny representationsreform.
Nu tycker jag inte att en folkrepresentation
kan fira minnet av en stor
reform på ett värdigare sätt än att gå
vidare och anpassa representationen
efter de samhällsförhållanden som nu
föreligger. Jag tycker därför att det
skulle vara en fjäder i hatten för den
nuvarande ledningen av svensk politik
och svensk demokrati samt en fördel
ur folkpsykologisk synpunkt, om man
kunde genomföra denna reform vid en
tidpunkt, som sammanfaller med den
förra reformens hundraårsminne.
En annan sak betyder kanske i realiteten
mera i detta sammanhang. De två
beslut som måste fattas i dessa grundlagsfrågor
kan av praktiska skäl inte
ligga varandra alltför nära i tiden.
Detta gäller särskilt om man skulle besluta
om ett enkammarsystem. Det går
helt enkelt inte att fatta beslut året före
ett andrakammarval och sedan fatta ett
nytt beslut efter valet och genomföra
detta omedelbart. Vi har ju I. ex. byggnadsfrågorna
att tänka på. Detta hus
kan ju inte utnyttjas för ett enkammarsystem
utan en genomgripande föränd
-
ring. Enligt de preliminära undersökningar
som gjorts tycks det finnas
byggnadstekniska möjligheter att vidga
denna kammare, så att den kan rymma
300 personer. Byggnadskonstruktionen
lägger inte hinder i vägen enligt vad
preliminära undersökningar visar. Man
kan ju dock inte definitivt planlägga
detta och än mindre genomföra saken
förrän man har ett principbeslut på
det. Detta gör, att det måste förlöpa en
relativt lång tid mellan beslut och
verkställighet.
Förutom byggnadsfrågorna har vi ju
även personfrågorna att tänka på. Det
finns ju ingen anledning till att dessa
personfrågor skall behöva tillspetsas.
Övergången till ett enkammarsystem
skulle innebära — förmodar jag — att
antalet riksdagsmän skulle minska med
omkring ett hundratal. Man får inte fatta
det så, att den ena kammaren skulle
avskaffas till förmån för den andra.
Båda kamrarna skulle i så fall avskaffas
till förmån för ett enkammarsystem.
Både med hänsyn till läget ute i valkretsarna,
med hänsyn till ledamöterna
samt med hänsyn till de personalförändringar
på tjänstemannaplanet som
måste ske inom riksdagsorganisationen
är det önskvärt, att det förlöper en
viss tid mellan beslut och verkställighet.
Om man nu inte kan få ett första
principbeslut vid nästa års riksdag, så
flyttas ju hela denna fråga framåt — i
varje fall om man inte skall tillgripa
extra val. Jag tycker därför att det
verkligen är av vikt att man kan få
fram författningsutredningens förslag
och få ett principbeslut redan vid nästa
års riksdag.
Jag är som sagt tillfredsställd med
den positiva inställning som framgår
av detta svar. Jag skulle dock vara ännu
mera tillfredsställd, om justitieministern
till detta ville lägga en personlig
deklaration om regeringens eget intresse
alt verkligen få fram ett förslag
till nästa års riksdag.
22 Nr 3 Onsdagen den 11 februari 1959
Svar på interpellation ang. tidpunkten för slutförande av författningsutredningens
arbete
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:
Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
efterlyser en personlig deklaration
från mig beträffande mitt intresse att
få fram betänkandet i så god tid stundande
höst, att förslag kan hinna framläggas
till nästa års riksdag. Jag vill
till det endast svara, att jag delar herr
Svenssons förhoppningar att författningsutredningens
prognos för arbetsgången
enligt dess meddelande till mig
kommer att visa sig realistisk och att
alltså herr Svenssons önskemål kommer
att bli tillgodosett.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Även om jag i viss mån
kan förstå herr Svenssons i Ljungskile
inställning, vill jag framföra några
andra synpunkter som jag tror bör
komma med i detta sammanhang.
Yi firar i år 150-årsminnet av Europas
äldsta skrivna författning. Man kan
anse vad man vill om den; den har likväl
stått sig i 150 år. Den skrevs ganska
fort, men den hade föregått? av en lång
konstitutionell debatt som byggde på
ett genomtänkt system, utformat i viss
mån efter Montesquieus principer. Bakom
författningen låg en klar principdeklaration.
Även om många av de
grundlagsparagrafer som alltjämt står
kvar har av utvecklingen åsidosatts,
har författningen visat sig kunna göra
tjänst under en mycket lång tid. Nog
ligger det ett stort värde i att den nu
pågående utredningen arbetar precis så
länge som den anser vara nödvändigt
för att vi skall få en grundlag, som
håller måttet betydligt längre än t. ex.
de franska författningarna, som under
de senaste åren ständigt växlat. Att döma
av författningsutredningens ytterligt
oklara presskommuniké, som kan
tolkas både på det ena och det andra
sättet, gäller det här att skapa ett nytt
system, till och med med dagordningsinstitut,
misstroendevotum mot stats
-
råd och andra nyheter. Vi får ta ställning
till en princip beträffande förhållandet
mellan regering och riksdag,
som —■ även om vi redan har parlamentarism
— kan medföra ganska besvärliga
problem. Dessutom är det ett
faktum, att vi i vårt land under senare
år inte har haft någon särskilt livfull
konstitutionell debatt.
Här står på dagordningen frågan om
ett nytt valsystem. Herr Svensson i
Ljungskile tog för givet, att enkammarsystem
kommer att införas och att detta
riksdagshus därför behöver byggas
om. Riksdagen har väl ännu inte uttalat
sig bestämt för ett sådant system.
1949 års konstitutionsutskott och 1953
års konstitutionsutskott slog praktiskt
taget enhälligt vakt om det proportionella
valsystemet. Det har visserligen
sagts, att den som då var ordförande
i konstitutionsutskottet har ändrat
mening, men om man läser skrivningen
i 1949 års på den punkten
praktiskt taget enhälliga betänkande,
finner man att utskottet utgick ifrån att
frågan om ett nytt valsystem inte var
aktuell, ja, man skrev till och och med
klart ut, att det proportionella valsystemet
skulle bestå.
Skriver riksdagens grundlagsvårdande
utskott på detta sätt — någonting
liknande framkom även 1953 — skall
det verkligen starka skäl till, byggda
på utredningar under hänsynstagande
till den livliga debatten b’and annat
i den utländska statsvetenskapliga litteraturen,
innan man framlägger ett
nytt förslag. Det skulle se underligt ut
om konstitutionsutskottet på tre, fyra
år helt ändrar uppfattning.
Förslaget till tvåkammarsystemet i
dess nuvarande utformning lades på sin
tid fram av en liberal statsminister,
och samtliga liberala statsrättsexperter
i tidigare utredningar ■— professor Brusewitz
m. fl. — har klart sagt ifrån, att
tvåkammarsystemet är överlägset enkammarsystemet.
Det kan följaktligen
23
Onsdagen den 11 februari 1959 Nr 3
Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
inte vara någon självklar liberal tradition
i svensk politik att kräva övergång
från tvåkammarsystem till enkammarsystem.
Jag säger inte detta för att ta upp en
debatt i denna fråga utan för att poängtera
att en författningsrevision inte
kan göras i en handvändning, om man
inte anser att detta är någonting som
kan ändras vart fjärde eller vart femte
år. Redan nu föres ju en många gånger
hård strid om paragrafernas tydning.
Om en författningsutredning under
press skall skriva en författning mycket
snabbt med hänsyn till förändrade
förhållanden, är det risk att det blir
ett hastverk, och framför allt är det
risk för att man inte får den principiella
bakgrund som behövs för en helt
ny författning. Det gäller ju inte bara
att plocka in en ny paragraf här och
en ny paragraf där eller att bara ta
upp vissa paragrafer till diskussion och
hoppa över alla de andra. På det viset
får man ett styckeverk.
Anser författningsutredningen att den
kan lägga fram sitt förslag snart, får
den ta ansvaret för det, men jag tycker
att det vid detta tillfälle inte bör saknas
en röst i denna kammare som säger
ifrån, att det gäller stora centrala
problem, om vilka den svenska opinionen
i viss mån är desorienterad av
det skälet att vi ännu inte har haft någon
så ingående konstitutionell debatt
som frågan förtjänar.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 2
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 48, angående anslag
för budgetåret 1959/60 till seminarier
för huslig utbildning.
§ 3
Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
den å bordet liggande
motionen nr 463.
§ 4
Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående beskattningen
av välgörenhetsorganisationer.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
Sedan utskottets anmälan föredragits,
yttrade
Herr von FRIESEN (fp):
Herr talman! Då jag har begärt ordet
vid föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 1, som rör justitieombudsmannaämbetets
förvaltning,
är det inte min avsikt att rikta några
anmärkningar mot det sätt, på vilket
justitieombudsmannen under granskningsåret
har skött sitt ämbete.
Justitieombudsmannainstitutionen har
med åren fått en allt större betydelse
och har kallats en klagomur för den
stora allmänheten, som där kan söka ett
skydd mot förmenta eller verkliga övergrepp
från ämbetsmäns eller förvaltningars
sida. Jag tror att det är riktigt
att vi även i fortsättningen slår vakt
kring denna institution, som ju under
de senaste åren har fått ganska vidgade
befogenheter.
Det som framför allt har gjort att jag
har begärt ordet är en detalj i justitieombudsmannens
berättelse, som är redovisad
på s. 3 i utskottets utlåtande
under punkten 12) »behovet av när
-
24 Nr 3 Onsdagen den 11 februari 1959
Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
mare bestämmelser rörande jäv med
avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt Svenska bostadskreditkassan»;
framställningen innehåller
tillika redogörelser för vissa påstådda
missförhållanden inom kassorna.
Som kammarens ledamöter torde erinra
sig var faktiskt den här frågan
föremål för handläggning av B-riksdagen
1958 vid ett par tillfällen. Jag
väckte på sommaren en anmärkning
mot vederbörande statsråd — det var
finansministern. Anmärkningen gällde
som bekant, att en revisor vid dessa
institutioner inte hade fått förnyat förordnande.
Debatten fortsatte sedan under
hösten i anslutning till ett memorial
från konstitutionsutskottet.
I denna fråga har sedan dess inträffat,
såsom är redovisat i justitieombudsmannens
berättelse, att justitieombudsmannen
i slutet av december
1958 framlade en redogörelse för fallet.
Redogörelsen återfinnes i JO:s ämbetsberättelse
på s. 447.
Jag vill med tillfredsställelse notera,
att justitieombudsmannen på en punkt
har funnit anledning att göra en framställning
till Kungl. Maj :t. Det rör de
bekanta jävsförliållandena inom kassan,
som också påtalades av revisorn. Detta
visar att vederbörande revisor inte har
varit ute i ogjort väder när det gällt
hans anmärkningar — ytterligare en
av anmärkningspunkterna är ju föremål
för allmänt åtal och beträffande en
annan har åtgärder för rättelse redan
vidtagits. Det ankommer väl nu närmast
på Kungl. Maj:t att se till, att
det förhållandet, att man har låtit den
ordinarie platsen så länge stå vakant
och endast har haft en suppleant, upphör
och att Kungl. Maj :t tar ställning
till fyllande av vakansen.
Jag kommer så till sist till en annan
fråga, den som behandlades vid slutet
av B-riksdagen. Jag var på grund av
offentligt uppdrag mycket långt från
Sverige vid det tillfället. Hade jag va
-
rit närvarande vid den debatt som då
fördes i kammaren, skulle jag utan tvivel
ha varit i tillfälle att lämna vissa
kompletterande upplysningar till de
påpekanden som där gjordes framför
allt från utskottsmajoritetens sida. Det
framgick nämligen alldeles uppenbart,
att här hade inträffat någonting, som
åtminstone hade sken av påtryckningar.
Det återgavs i ett tidningsuttalande
faktiskt från samma dag som riksdagsdebatten
ägde rum. Den kunskap, som
utskottet och riksdagen vid det tillfället
fick och som måste i väsentlig
grad ha kompletterat de informationer
som man hade fått under ärendets
handläggning, måste ha betraktats som
något så anmärkningsvärt, att jag mycket
väl skulle kunnat förstå, om man
hade funnit anledning att återremittera
ärendet för förnyad handläggning.
Min slutkläm här har icke adress till
justitieombudsmannen — det har nämligen
inte på något sätt kunnat visas,
att han har varit mottaglig för dessa
påtryckningar — utan den riktas till
den nu plötsligt tomma regeringsbänken
eller till hans excellens statsministern,
som jag upptäcker där framme
hos talmannen, och som det är mig ett
nöje att vända mig till i det sammanhanget.
Det finns en moralregel, som
torde vara bekant och som mycket väl
kan tillämpas i det här fallet, att det
säkraste sättet att bevara sin dygd är
att inte utsättas för några frestelser.
Jag skulle därför vilja uttala den förhoppningen,
att regeringen aldrig mera
försätter justitieombudsmannen i en
så obehaglig situation som den ovan
antydda.
Jag slutar därför med att uttala en
förväntan, att det i fortsättningen inte
får förekomma ens ett sken av direkta
eller indirekta påtryckningar på vare
sig den ene eller den andre av de av
riksdagen valda ombudsmännen.
Vidare anfördes ej.
Utlåtandet lades till handlingarna.
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
25
§ 6
Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
§ 7
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.
Punkterna 1—6
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7
Lades till handlingarna.
§ 8
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till
kronan.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 9
Anslag till oförutsedda utgifter
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till oförutsedda utgifter.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! Som redan i remissdebatten
framhölls från vår sida hävdar
vi, att inga utgiftsbeslut i år bör
betraktas som definitiva förrän riksstaten
antagits. Att riksdagen slutgiltigt
skall bestämma om utgifter utan alt ha
klarhet om vilka inkomster som kan
Anslag till oförutsedda utgifter
beräknas stå till förfogande är enligt
vår uppfattning en orimlig ordning.
För vår del anser vi, att det över
huvud taget bör finnas möjlighet att
ställa alternativa yrkanden, då riksstaten
skall fastställas i slutet på maj, och
att följaktligen alla anslagsbeslut principiellt
bör betraktas som preliminära.
Det har emellertid visat sig att meningarna
på denna punkt går isär inom
sakkunskapen. Frågan är nu föremål
för undersökning, och vi vet att ett
auktoritativt besked från talmännens
sida är att vänta inom kort. Vi har lovat
talmannen att nu inte ställa frågan
på dess spets. I avvaktan på det kommande
beskedet avstår vi således från
att för ögonblicket ställa något yrkande.
Detta, herr talman, är bakgrunden till
det från vårt håfl vid denna punkt fogade
särskilda yttrandet.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! I anledning av herr
Hjalmarsons yttrande vill jag inför
kammaren framhålla, att även den
grupp jag representerar med intresse
avvaktar det slutliga ställningstagandet
till den fråga, som rests i det här föreliggande
särskilda yttrandet. Utan att
i dag taga ställning till själva sakfrågan
vill jag uttala en förhoppning om snabbast
möjliga behandling av detta i och
för sig ganska komplicerade spörsmål.
Jag hoppas att den prövning, som frågan
nu skall underkastas, kan ske i
positiv anda. För vår del förbehåller
vi oss alltså det slutliga ställningstagandet,
tills den formella prövningen är
klar och frågan föreläggs riksdagen för
definitivt beslut.
Med dessa ord har jag i dag endast
velat anmäla vårt intresse för den tanke
som har framförts. Jag tror att det
under de särskilda förhållanden, som
kännetecknar årets riksdag, finns mycket
starkt fog för en anordning av
denna typ, även om jag därmed inte
26
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Förhandlingsordningen för de statsanställda
på något sätt vill binda vårt slutliga
ställningstagande.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 10
Förhandlingsordningen för de statsanställda
Föredrogs
statsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta
motioner.
I propositionen nr 1 (bilaga 2) hade
under denna rubrik till behandling
upptagits vissa spörsmål, redovisade
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 3 januari 1959.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen
dels en inom andra kammaren av
herr Bubbestad väckt motion (11:336),
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
tillsättande av en parlamentarisk kommitté
att fungera som förhandlande
part när det gällde statstjänstemannens
lönefrågor;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Bengtson (1:272)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Eliasson i Sundborn och Gustavsson
i Alvesta (11:337), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att bereda riksdagen möjlighet
att följa och taga del i förhandlingar
angående de statsanställdas löner och
övriga anställningsvillkor i enlighet
med motionernas syfte.
Utskottet hemställde
A. att riksdagen måtte
1. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1959/60 i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 3 januari 1959 förordats medge
a) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, eller
till avlöningar till icke-ordinarie personal,
som erfordrades till följd av att
dylik anslagspost blivit i en icke förutsedd
omfattning belastad antingen med
utgifter för avlöningar åt icke-ordinarie
tjänsteman, som vikarierat å ordinarie
tjänst, vilken vore obesatt eller
vars innehavare åtnjutit ledighet för
offentligt uppdrag eller av annan anledning
mot avstående av hela lönen,
eller med kostnader, som sammanhängde
med att icke-ordinarie ersättare
behövde anlitas vid vakanthållande av
ordinarie tjänst eller vid längre tids ledighet
för sjukdom eller av annan därmed
jämförlig anledning,
b) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som påkallades med
hänsyn till regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal
samt därmed jämförlig personal,
c) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som kunde bli erforderliga
för bestridande av övergångsförmåner
till befattningshavare å vissa i
ortsgruppshänseende nedflyttade orter;
2. besluta, att de personalförteckningar,
som riksdagen fastställde innan
riksdagen meddelat beslut i anledning
av lönegradsplaceringsförslag, som
frandades i särskild ordning, skulle
gälla endast i den mån annat icke följde
av vad riksdagen beslutade i samband
med behandlingen av nämnda
förslag;
3. godkänna de i bilaga till förenämnda
statsrådsprotokoll intagna förslagen
om placering i lönegrad av vissa
tjänster m. m.;
4. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för genom
-
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
27
förande av sistnämnda förslag från och
med den 1 juli 1959;
5. godkänna de i statsrådsprotokollet
redovisade grunderna för klassificering
av statens fasta maskinanläggningar;
6.
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändring av i statsrådsprotokollet
angiven innebörd i 28 § V Saar och
motsvarande stadganden i andra av
Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut utfärdade avlöningsförfattningar;
B.
att motionen II: 336 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 272 och II: 337
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Rubbestad, som ansett att viss del av
utskottets yttrande bort ersättas med
text av i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort under B och C
hemställa
B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 336, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
parlamentarisk kommitté, som skulle
fungera som förhandlande part när det
gällde tjänstemännens löne- och anställningsfrågor;
C.
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 272 och II: 337, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Jag vill först poängtera
att den fråga vi nu behandlar är ganska
viktig. Den sammanhänger med det beslut
riksdagen fattade i fjol rörande den
successiva höjningen av folkpensionerna.
I samband därmed beslöt vi vilka
avgifter olika medborgargrupper skall
erlägga för pensionernas finansiering,
och samtidigt fastställdes också de regler,
som skall gälla härför.
Förhandlingsordningen för de statsanställda
h Nu inträffade emellertid under fjolåret
det egendomliga, att många tjänste1-
män lösgjordes från dessa förpliktelser,
i- trots att ingenting sagts därom när
g- riksdagen tog sin ståndpunkt i pensionsfrågan.
I statsverkspropositionen
I- återfinnes på flera ställen poster av
et varierande storleksordning, vilka avser
h kompensation för tidigare erlagda peniv
sionsavgifter. Det är ganska betydande
is belopp det här rör sig om. Jag kan
t- som exempel nämna, att det under andra
huvudtiteln upptagits ungefär en
le halv miljon kronor och under fjärde
huvudtiteln cirka 3 200 000 kronor. Vi17
dare finns det på en enda post under
is elfte huvudtiteln upptaget ett anslag på
inte mindre än 848 000 kronor. Om alla
dessa poster i statsverkspropositionen
sammanräknas, så kommer vi upp till
mellan 20 och 30 miljoner kronor —
‘Q
'' och då skall vi ändå betänka, att vi
q ännu inte på långt när har de uttag
för pensionsändamål, som särskilda utskottet
i fjol föreslog och riksdagen
, beslutade om. Yi har följaktligen att
’ '' förvänta än mer betydande kompensa.
tionsposter av detta slag undan för un
et
dan''
tt_ Man ställer sig onekligen frågan, hur
sådana kompensationsåtgärder kunnat
,g vidtagas efter det beslut riksdagen förj_
ra året fattade. Felet måste ligga däri,
la att den förhandlingsorganisation som
gäller beträffande tjänstemänens lönefrågor
inte är sådan, att riksdagens inr"
tressen på tillbörligt sätt bevakas. Detta
är anledningen till att jag väckt den
motion, som nu behandlas, och i vilken
jag hemställt att riksdagen skall
•a hos Kungl. Maj :t anhålla att det till:a
sättes en särskild förhandlingspart gente-
emot tjänstemännen. Jag föreslår i mött
tionen, att denna part skall vara en
r- parlamentarisk kommitté, sammansatt
;a av representanter för samtliga politiska
11 grupper. Den kommittén skall vara
g, med vid förhandlingarna och på ett
g- tidigt stadium säga sin mening i de
olika frågorna. Om vi hade haft en så
-
28
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Förhandlingsordningen för de statsanställda
dan kommitté, så skulle vi i dag inte
ha behövt ha dessa stora kompensationsutgifter
till tjänstemännen för tidigare
erlagda pensionsavgifter.
Statsutskottet har visserligen nu för
sin del ansett det vara lämpligt med en
kommitté av föreslagen art, men utskottet
vill ändå avvakta utlåtandena från
de två kommittéer som redan arbetar
med dessa spörsmål, nämligen författningsutredningen
och 1956 års förhandlingsrättsutredning.
Jag anser emellertid
denna fråga vara så brännande, att
vi icke bör avvakta resultatet av dessa
två utredningars arbete utan snarast
möjligt bör tillsätta en sådan kommitté
som jag föreslagit. Detta är anledningen
till att jag avgivit en reservation till
statsutskottets utlåtande, i vilken jag
som synes betonat nödvändigheten av
att något göres snarast möjligt. Jag vidhåller
sålunda vad jag hemställt i motionen,
nämligen att riksdagen ofördröjligen
gör en framställning till
Kungl. Maj:t om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté med den sammansättning
jag föreslagit.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
jag avgivit vid föreliggande utskottsutlåtande.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag håller gärna med
herr Rubbestad om att det är en viktig
fråga vi har att behandla. Utskottet har
också, som herr Rubbestad påpekade, i
sitt utlåtande sagt att det väntar sig att
åtgärder snarast möjligt skall vidtas
för att åstadkomma ett bättre inflytande
från riksdagens sida på dessa förhandlingar.
Jag tror emellertid att frågan är
viktig även ur en annan synpunkt, nämligen
huruvida man bör hålla ingångna
överenskommelser. Jag vill erinra om
att det förelåg en överenskommelse om
kompensation för de höjda folkpensionsavgifterna
och att denna uppgörelse
godkändes av riksdagen i fjol. Jag
tycker därför att det inte finns större
anledning att nu ta upp någon diskussion
på den punkten. Vi får för övrigt
tillfälle att återkomma till saken vid
behandlingen av en annan motion, som
också väckts från centerpartihåll, där
man vill att denna kompensation till
statstjänstemännen skall inarbetas i lönerna.
Herr Rubbestad har den uppfattningen,
att en sådan parlamentarisk kommitté
skulle kunna åstadkomma en mera
objektiv förhandling, som det heter
i motionen. Herr Rubbestad menar tydligen
att lönerna skulle kunna fastställas
på ett mera objektivt sätt om det
fanns en parlamentarisk kommitté. Jag
ger för min del inte mycket för resonemanget
om vare sig rättvis eller objektiv
lönesättning. Enligt mitt sätt att
se är det helt andra, många gånger irrationella
faktorer, som bestämmer lönesättningen;
det är varken objektiviteteten
eller rättvisan som är det avgörande.
Från utskottets sida har vi menat, att
när det nu finns två utredningar, som
herr Rubbestad redan sagt, som sysslar
med dessa frågor, bör det väl vara
angeläget att avvakta resultatet av dessa
utredningar innan man vidtar någon
åtgärd.
Jag vill peka på ett par problem, som
vi anser måste klaras ut innan några
åtgärder vidtas. Det första av dessa problem
är ansvarsfördelningen: hur skall
ansvaret fördelas mellan exempelvis
denna parlamentariska kommitté, civildepartementet
och riksdagen? Jag frågade
herr Rubbestad i statsutskottet om
han ville vara med om att helt och hållet
koppla bort riksdagen och ge denna
parlamentariska kommitté rätt att träffa
bindande uppgörelser vid bordel. Herr
Rubbestad har förklarat att han inte
vill vara med om detta. Han menar att
ledamöterna av denna kommitté skulle
skaffa sig förankring bakåt i sina respektive
partier för de beslut i lönefrågor,
som skulle fattas och som sedan
ändå skulle underställas riksdagen.
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
29
Förhandlingsordningen för de statsanställda
Jag vet inte om detta sakligt sett egentligen
skulle komma att ge så stort utbyte
och tillåter mig mycket starkt
betvivla, att objektiviteten i någon större
utsträckning skulle tjäna på ett dylikt
förfaringssätt.
Ett andra problem jag skall peka på,
som också är föremål för utredning i
en sittande kommitté, är frågan om
statstjänstemännens förhandlingsrätt.
Den frågan är ju också mycket oklar.
Utskottet menar alltså att man bör
avvakta till dess båda dessa saker •—■
ansvarsfördelningen och förhandlingsrätten
— blir någorlunda klart penetrerade,
innan man bestämmer sig för att
tillsätta någon parlamentarisk kommitté,
som skulle delta i dessa förhandlingar.
Herr talman! Detta är i korthet bakgrunden
till statsutskottets ställningstagande.
Jag ber med detta få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! På den fråga herr Gustafsson
i Stockholm riktade till mig i
statsutskottet, huruvida jag ville vara
med om att avkoppla riksdagen från
dess inflytande vid det slutliga ståndpunktstagandet,
gav jag det svaret, att
jag icke ville vara med om något sådant.
Jag har i stället den uppfattningen, att
det är riksdagen som är statstjänstemännens
huvudman och att det därför är
riksdagen som skall fatta dessa beslut.
Men det är just för att möjliggöra ett
mera objektivt bedömande av det hela,
som jag ansett det vara lämpligt att en
parlamentarisk kommitté tillsättes. Jag
utgår naturligtvis från att inga statstjänstemän
skall utses till ledamöter av
den, ty i så fall vore inte så mycket
vunnet. Jag vill att utanför statstjänstemännens
led stående skall bereda ärendena
och följa dem hela vägen fram.
Då skulle man åtminstone kunna frigöra
sig från misstanken, att de som förhandlar
inte gör det på elt objektivt
sätt. .lag tror att exempelvis en sådan
sak som denna kompensation, som åter
-
finnes på så många punkter i statsverkspropositionen,
under sådana förhållanden
inte skulle ha kommit i fråga.
När vi fattade beslut om den allmänna
folkpensionen gick vi ju ut ifrån att
bördorna skulle bäras solidariskt av
alla och inte bara av en och annan. Denna
uppfattning är jag inte ensam om.
Statsrådet sade själv vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition 1958:55,
pensionspropositionen, att tanken är, att
kostnaderna skall bäras solidariskt av
alla och att folkpensionerna skall ligga
till grund för pensioneringen i allmänhet.
Och jag har sett att även en sådan
tidning som Dagens Nyheter är av samma
mening: bördorna skall bäras solidariskt
av alla, och någon viss grupp
skall inte undantas och premieras. Om
statstjänstemännen redan tidigare haft
fördelar i förhållande till andra — och
det är ju en sak som varit utmärkande
för dem — så är det väl inte meningen
att man i och med att en ny pensionsreform
genomföres samtidigt skall favorisera
dem ytterligare. Tanken med
pensionsreformen är ju i stället att det
skall ske en utjämning av de orättvisor
som tidigare varit rådande, en utjämning
mellan statstjänstemännen, mellan
dem som har pensioner och dem som
inte har det. Skall man nu ge kompensation
till dem som redan har pension,
kommer orättvisorna alltjämt att bli bestående.
Det är detta jag anser vara
oriktigt.
Jag har ingen anledning, herr talman,
att ändra mitt tidigare yrkande.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Bara några ord med
anledning av herr Rubbestads sista anförande.
Det är ju ändå på det sättet,
att de statsanställda haft sina pensioner
mycket länge. Höjningen av folkpensionsavgiften
skulle ju motsvaras av
en motsvarande höjning av folkpensionen,
men höjningen av folkpensionen
får de statsanställda tjänstemännen inte
någon del av. Nu menar herr Rubbc
-
30
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Förhandlingsordningen för de statsanställda
stad ändå, att det skulle vara rättvist,
att de är med och betalar den högre
avgiften utan att få motsvarande förmåner
i form av högre folkpension.
Herr Rubbestad gör också gällande,
att detta att statstjänstemannen skulle
vara med att betala de högre pensionsavgifterna
skulle ha varit ett led i det
senaste beslutet om höjning av folkpensionerna.
.lag tror att det är ett
missförstånd från herr Rubbestads sida.
Jag tror inte alls att socialministern i
det sammanhanget hade någon tanke på
att folkpensionen skulle läggas som
grundpension även för statsanställda.
Det skulle ske en samordning mellan
folkpensionen och tjänstepensionen
även för denna kategori, men jag har
inte någon minnesbild av att socialministern
sträckte sig längre vid detta
tillfälle.
Herr Rubbestad tror att en parlamentarisk
kommitté, som varit med vid dessa
förhandlingar, skulle ha kunnat
åstadkomma ett bättre resultat, men det
betvivlar jag. Om inte de statsanställda
tjänstemännen fått kompensation för de
höjda folkpensionsavgifterna den här
vägen, är jag ganska övertygad om att
man näppeligen kommit ifrån att kompensera
dem på lönesidan, och det tror
jag för min del i varje fall inte hade
blivit billigare för staten som arbetsgivare.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Jag har med visst intresse
lyssnat till min gamle vän herr
Rubbestad, när han i dag vädrat några
synpunkter som han tidigare vid skilda
tillfällen fört fram.
Vi har inom den statliga sektorn eftersträvat
att skapa en förhandlingsrätt
och förhandlingsordning som så långt
det är möjligt överensstämmer med den
som byggts upp inom den enskilda sektorn.
Vi har varit överens om att statstjänstemännens
organisationer skall beredas
möjlighet att genom fria förhandlingar
träffa uppgörelser om statstjänstemannens
löner och anställningsvillkor. Det
är klart att den målsättningen har skapat
vissa brytningar med det traditionella
tänkande, som tidigare har funnits
beträffande dessa spörsmål. Innan
vi började med det moderna förhandlingsförfarandet,
fick tjänstemännen
bildligt talat stå i riksdagskorridorerna
med hatten i hand och be riksdagsledamöterna
hjälpa dem med en lönegradsupplyftning
eller en procentuell upplyftning
av lönerna. Den som lever kvar
i den mentaliteten tycker givetvis att
ett modernt förhandlingsförfarande,
som knyter an till vad som tillämpas
på andra områden, inte riktigt passar.
Jag skall villigt erkänna att1 det uppstår
vissa brytningsproblem; problemet
om riksdagens ställning, problemet om
utbyggnaden av förhandlingsrätten, så
att den i olika avseenden blir mera lik
den som förekommer på andra områden
o. s. v.
I och med att civildepartementet inrättades
blev den diskussionen aktuell
på ett annat sätt än tidigare. Jag
vill erinra om att det väckts en hel del
motioner om riksdagens ställning till
och medverkan i förhandlingsförfarandet.
Det är nämligen klart, att skall man
respektera statstjänstemännens rätt att
genom fria förhandlingar träffa en uppgörelse,
så begränsar • man samtidigt
riksdagens möjligheter att öva inflytande
på det slutliga beslutet om utformningen.
Man har att anta eller förkasta
förhandlingsprodukten, ty de olika
delarna i densamma är beroende av
varandra. Jag erkänner gärna att detta
inneburit en stark brytning mot tidigare
förfarande, framför allt för dem
som tycker att de ensidigt vill peta litet
här och där i förhandlingsuppgörelsen.
Därför har också riksdagen i skrivelse
begärt en utredning. Det var herr
Håstad i denna kammare som väckte
en motton härom. Motionen tillstyrktes
enhälligt av statsutskottet, som också
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
31
Förhandlingsordningen för de statsanställda
gjorde bruk av sin initiativrätt och företog
vissa utvidgningar. Motionen har
remitterats till författningsutredningen.
Dessutom sitter den Ekblomska utredningen,
som sysslar med förhandlingsrättsfrågan
och penetrerar problem av
samma natur. Där har man således nu
börjat tränga in i problemen. De i motionerna
framförda önskemålen är alltså
föremål för en prövning, och det är
min förhoppning att vi inom en begränsad
tid skall från dessa utredningar
få förslag som kan föreläggas riksdagen.
När herr Rubbestad sedan delvis kritiserar
de tjänstemän, som sitter på den
s. k. arbetsgivarsidan och förhandlar
med statstjänstemannen om lönerna,
måste jag ändå säga till herr Rubbestad,
att, oavsett i vilken form förhandlingar
förs, får man lov att ha vissa
experter till hjälp vid förhandlingsförfarandet.
Om det vore en parlamentarisk
kommitté som förr i världen, hade
den ju också experter av samma slag
som dem som nu används. Sedan är det
en brytning mellan de båda sidorna, där
syntesen är förhandlingsresultatet, och
utan att på något sätt vilja förhäva mig
själv eller ge mina företrädare någon
otillbörlig ära vågar jag påstå, att förhandlingsresultatet
inte skulle ha skilt
sig så värst mycket från det nu uppnådda,
om det hade varit herr Rubbestad
och några till som fört dessa förhandlingar.
Jag vet nämligen att de
tjänstemän som sitter på den statliga delegationens
sida uppträder fullt korrekt.
De har inte ett ögonblick sneglat på
egna favörer vid de förhandlingar som
ägt rum, ocli därför finns det inget underlag
för den kritik som framförts.
Herr Rubbestad tog också upp eu
fråga som avgjordes vid föregående års
riksdag, nämligen frågan om kompensation
för folkpensionsavgifterna. Herr
Rubbestad använde, när han talade om
den saken, ett uttryck, som egentligen
borde ha lett honom till ett helt annat
resultat än det han kom till. Rån sade*
att man siktade till en utjämning. Ja,
det är just det som har skett, herr Rubbestad,
ty om vi inte vid fastställandet
av det nya pensionsreglementet hade
träffat den överenskommelse som vi
träffade skulle, med den utveckling
som folkpensionerna har, vissa statstjänstemän
ha fått en inkomstökning,
när de gick i pension. De hade nämligen
grunden förut, och bygger man på
den grunden på det sätt som riksdagen
beslutat, skulle en mycket stor del av
statstjänstemännen ha fått en pension
som varit högre än vad de haft i lön under
den aktiva tiden. Vi var fullt överens
med organisationerna om att detta
var en olämplig ordning, och därför
överenskom vi också om ett kompensationsförfarande.
Vi räknade med en
del av folkpensionen som en del av
statstjänstemännens pensionsnivå, och
det som låg ovanför den delen skulle
de kompenseras för. Om herr Rubbestad
droge den riktiga konklusionen
av sitt eget resonemang, skulle han därför
på det livligaste tillstyrka den överenskommelse
som vi tidigare har godkänt
i denna kammare.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Jag måste säga att jag
tycker att statsrådet Lindholm försöker
blanda bort korten. Till grund för
den uppgörelse som träffades i höstas
låg ju det s. k. bruttosystemet, som innebär
att vad som är för tjänstemännen
bäst, det skall utan vidare gälla. Det var
:nte alls något annat system som låg till
grund för denna uppgörelse, så inte förlorade
tjänstemännen på saken. Det
är tvärtom just de som får mycket stora
fördelar av överenskommelsen i fråga.
Den ersättning för erlagda pensionsavgifter
som utgår är mycket orättvist
avvägd. Kompensationen enligt beslutet
av regeringen i höstas utgår ju inte till
alla, som har sin pensionsfråga löst,
utan endast efter vissa grunder till
32
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Förhandlingsordningen för de statsanställda
tjänstemän, ehuru inte till dem alla.
Det är cirka 200 000 som får denna
kompensation. Men vi har väl inalles
— alltså om vi räknar med alla och inte
endast statstjänstemannen — 600 000 å
700 000 tjänstemän i landet. Och skall
den ene ha denna ersättning bör väl också
den andre ha den, om man skall vara
rättvis. I så fall bleve det väldiga kompensationsbelopp
som måste utanordnas.
Jag tror därför att det i alla fall skulle
vara till fördel med en parlamentarisk
utredning eller kommitté, som vid samtliga
förhandlingar med tjänstemän kunde
på ett tidigt stadium ta del av ärendena.
Därigenom tror jag att många
misstag — av den typ som nu har gjorts
— skulle förebyggas. Det kan inte bestridas
att det inte är som det bör vara
i alla avseenden på detta område. I varje
fall skulle man få större förtroende för
förhandlingar, förda av en sådan parlamentarisk
kommitté, än man har för
dem som nu föres. Jag medger att det
är mycket duktigt folk som förhandlar,
men de är dock tjänstemän. Och man
kommer inte ifrån att bakom det hela
ligger en tanke hos förhandlarna, att
fördelar för dem, som de förhandlar
med, tillfaller dem själva i samma grad.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Jag vill bara ge min
vän herr Rubbestad rådet att studera
bruttosystemets metodik. Då kanske han
också kommer underfund med att vad
jag förut anfört håller.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Rubbestad
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 172 ja
och 9 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 11
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och
drift av en psykiatrisk klinik vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
33
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 12
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Majt:s proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59,
i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Lades till handlingarna.
§ 13
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.
§ 14
Överlåtelse av fastigheter m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter in. m.
Punkterna 1—4
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5
Fastigheter utmed järnvägslinjen Åmål
—Årjäng
Efter föredragning av punkten yttrade
Herr
STÅHL (fp):
Herr talman! De fastigheter som här
är berörda är en del gamla järnvägshus,
som blivit stående tomma med anledning
av den nedläggning av driften
vid en del av Åmål—Årjängs järnväg,
som vi tidigare vid olika tillfällen diskuterat
här i kammaren. Den blanka reservation
som jag fogat till denna punkt
av utskottsutlåtandet vill bara —- och
det är inte så bara, herr talman — utgöra
en påminnelse till vederbörande
myndigheter att i samband med dessa
fastighetsförsäljningar, som jag inte har
anledning att motsätta mig i och för sig,
känna sig förpliktade att iordningställa
den väg som utlovades i samband med
järnvägsnedläggelsen.
Det är klart att dessa fastigheter kan
komma till nytta på olika sätt. Men det
står kvar, att vägförbindelsen måste
ordnas. Jag har ansett det angeläget att
göra denna påminnelse för att det inte
skall bli så, att fastigheterna försäljs
och därmed allt anses vara väl beställt
i denna landsända. I stället bör gången
bli den, som man ställt i utsikt, nämligen
att vägarna kommer att ordnas på
nöjaktigt sätt, sedan järnvägen är borta,
och att detta sker oberoende av de fastighetsavhändelser,
varom riksdagen nu
fattar beslut.
Kammaren biföll vad utskottet i des- Vidare anfördes ej.
sa utlåtanden hemställt. Utskottets hemställan bifölls.
3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 3
34
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Punkterna 6—8
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 15
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
24, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 120) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 139), hade hemställts
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, vilka funnes
upptagna i vid motionerna fogad bilaga,
dels att anslagen till diverse utgifter
måtte beräknas till i motionerna angivna
belopp under andra—åttonde
samt tionde—tolfte huvudtitlarna, dels
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels
anslag till diverse utgifter, dels
ock att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa, att vid varje budgetårs slut
till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under förflutna budgetår
av anslagen till diverse utgifter.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 120 och II: 139 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 120 och II: 139,
1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till diverse utgiftsanslag,
vilken överflyttning beräknades med
-
giva en total minskning av medelsbeliovet
med omkring 20 procent;
2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna
en redovisning för diverseanslagens användning
under det förflutna budgetåret.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Den fråga som här är
under behandling har ju diskuterats av
kammaren vid två tillfällen under förra
året, dels under vårriksdagen, dels i
största korthet under sommarriksdagen.
Om man ser på motionerna och utskottsutlåtandet,
så framgår det tydligt,
att det egentligen rör sig om två olika
frågor. Den ena är att motionärerna, till
vilka jag hör, vill, att man skall sammanföra
en mängd småanslag, som nu
är upptagna vart för sig i riksstaten, under
diverse utgiftsanslag, och den andra
är, att man i detta sammanhang skall
räkna med en besparing av 20 procent.
Beträffande den första frågan, nämligen
om ändamålsenligheten av att sammanföra
småanslag till större enheter,
finns det, såvitt jag kan förstå, inom
utskottet egentligen inte så förfärligt
stor meningsskiljaktighet. Men frågan
har en ganska stor principiell betydelse
— den har varit debatterad tidigare i
denna kammare — och jag skall därför
försöka utveckla det resonemang,
som ligger bakom motionärernas ståndpunkt
i denna fråga.
En huvudsynpunkt har varit, att den
nuvarande uppdelningen av budgeten
på en mängd var för sig låsta småposter
ur förvaltningsarbetets synpunkt
måste innebära betydande svårigheter.
Ett stelt system av denna typ vållar
onödigt arbete, försvårar anpassning till
behoven, som ju i alla fall förändrar
sig under det löpande budgetårets gång,
och kan t. o. m. medföra oekonomisk
förvaltning, därför att man ofta hos
myndigheterna är angelägen att göra
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
35
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
av med ett anslag som cn gång är beviljat,
även om det skulle finnas möjligheter
att där göra en del besparingar.
Detta gäller i själva verket både myndigheterna,
som handhar förvaltningen
av särskilda anslag och grupper av anslag,
och departementen, därför att,
även om vi icke har ministerstyrelse och
icke vill ha det, är det uppenbart, att
fackdepartementen har som en av sina
uppgifter att planlägga och i stort dirigera
verksamheten inom var sitt väsentliga
område av förvaltningen. För
den uppgiften krävs det en avsevärd
rörelsefrihet, så att man efter hand kan
sätta in resurserna, där de bäst behövs.
Å andra sidan är det klart, att
riksdagen icke kan gå med på att ställa
obegränsade resurser till förfogande.
Riksdagen måste fastställa ramen för
utgifterna. Vad som enligt min mening
är rimligt är att riksdagen fastställer
ramen för utgifterna i stort och vidare
lämnar detaljerade anvisningar, när det
rör sig om stora summor eller saken på
ett eller annat sätt bär större principiell
betydelse, men i övrigt nöjer sig
med kontroll i efterhand. Detsamma
måste gälla förhållandet mellan departementen
och ämbetsverken. Också där
skall man nöja sig med att fastställa ramen
och lämna direktiv samt kontrollera
i efterhand. Det är väl över huvud
taget det administrativt rimligaste förfarandet
att ha rörelsefrihet vid arbetets
utförande och så vitt möjligt en effektiv
kontroll därefter.
Nu brukar det häremot invändas och
har också tidigare i denna kammare invänts,
att detta skulle förstöra ett värdefullt
inflytande från riksdagen. I och
för sig måste sådana synpunkter givetvis
uppmärksammas. Det är en konstitutionell
fråga, och de konstitutionella
frågorna måste vägas mot praktiska
lämplighetsfrågor. Naturligtvis är det
sant att riksdagen efter hand har tillkämpat
sig ett ökat inflytande över de
särskilda detaljanslagen inom huvudtitlarna,
men man skall komma ihåg att
denna insats från riksdagens sida skedde
i ett läge, som i två hänseenden var
helt och hållet olikt nuvarande läge.
För det första hade man då egentligen
inte alls något parlamentariskt system.
Man hade en regering, som var
mer eller mindre ämbetsmannabetonad,
som inte var ett uttryck för viljan hos
någon majoritet, hos vare sig riksdagen
eller väljarna. Även om majoriteten kan
bero på 375 röster bland väljarna, så
är det i varje fall en majoritet. Vi har
en parlamentarisk regering, som på visst
sätt åtnjuter riksdagens och väljarnas
förtroende. Under tidigare rådande förhållanden
kunde det vara naturligt för
riksdagen, som då mot regeringen företrädde
folkmeningen, att svartsjukt vaka
över sin makt även i småsaker.
För det andra — och det är efter min
uppfattning det väsentliga i sammanhanget
— hade budgetens detaljer på
den tiden inte större omfattning än att
riksdagen mycket väl hade tid att syssla
med så gott som allting. Ännu på 30-talet kunde utskotten handla med en
självständighet i förhållande till regeringen
och med en grundlighet i detaljer,
som för närvarande är ouppnåelig,
hur mycket man än anstränger sig och
hur villigt man än arbetar. Jag hade för
egen del tillfälle så sent som i slutet
av kriget — det var 1945 — att tjänstgöra
som föredragande i ett ärende på
en av statsutskottets avdelningar. När
jag sedan 1957, bara tolv år senare, för
första gången åter gjorde bekantskap
med utskottets arbetssätt, märkte jag
ögonblickligen i hur hög grad förutsättningarna
ändrats, hur mycket starkare
pressen blivit och hur mycket
svårare det var för utskotten att hinna
med en ordentlig detaljbehandling även
av mindre ärenden. Man kan önska den
gamla tiden tillbaka, man kan beklaga
att det inte längre är som det var då.
Men den gamla tiden kommer ändå inte
tillbaka, och det är då föga mening i
att handla som om allting skulle vara
oförändrat. Romantik är ur många syn
-
36
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
punkter tilltalande, men det kan otvivelaktigt
ha sina risker med en alltför romantisk
syn på sådana saker som budgetarbetet.
Men sedan har frågan om riksdagens
tid i detta sammanhang också en annan
aspekt — skillnaden mellan riksdagens
formella och verkliga inflytande.
Om vi är överens om att riksdagen
skall försöka bevara åt sig en så stark
ställning som möjligt i statslivet, betyder
då det att riksdagen får denna starka
ställning genom att handlägga så
många detaljfrågor som möjligt? Vilket
är viktigare: att riksdagen får tid att
koncentrera sig på de stora och väsentliga
frågorna eller att den kan gå in på
detaljer, som alltid väljes ut på ett tämligen
tillfälligt sätt? Vi har kommit in
i ett läge där partisystemet i de stora
frågorna inte sällan fungerar så att
riksdagen på sin höjd debatterar men
inte har något reellt inflytande. Vi har
fått en tendens att lösa de stora och viktiga
frågorna genom partiledaröverenskommelser.
Vid den här riksdagen föreligger
för övrigt en motion — undertecknad
av riksdagsmän med betydligt större
erfarenhet än jag kan göra anspråk
på -—• om att det skall införas tidsbegränsning
vid riksdagens förhandlingar,
eftersom vi inte hinner debattera ärendena
med den frihet vi tidigare varit
vana vid. Är det under sådana omständigheter
rimligt att strängt hålla på att
riksdagen skall handlägga lika mycket
detaljfrågor som förut? Är det rimligt
att hysa den tilltron för finansministern,
att han i realiteten får utöva svenska
folkets urgamla rätt att sig själv beskatta
tämligen på egen hand eller i
varje fall utan någon inblandning från
riksdagens sida, men samtidigt inte tilltro
honom att bestämma om och till
vilken storlek bidrag skall utgå till Föreningen
Fruktdrycker? Skall ecklesiastikministern
kunna föra igenom en stor
universitetsreform praktiskt taget utan
debatt i riksdagen, men inte få bestäm
-
ma hur mycket pengar som skall utgå
till bokinköp och bokbindning vid Pedagogiska
biblioteket eller i bidrag till
Hörselfrämjandet? Eller skall partiledarna
kunna komma överens om försvarets
planläggning och kostnadsplan
på ett sätt som i verkligheten binder
riksdagen, medan riksdagen i detalj
skall pröva hur mycket som skall lämnas
i bidrag till sjövärnskåren? En viktig
förutsättning för att riksdagen skall
hävda sin ställning i statslivet är väl
att dess uppgifter begränsas kvantitativt,
så att riksdagens ledamöter får tid
att sätta sig in i viktiga ting och ordentligt
debattera dem.
En annan fråga är var gränsen skall
dras mellan stora och små anslag. Svaret
på den frågan kan givetvis lätt bli
en smula godtyckligt. När vi för vår del
satt gränsen vid siffran 500 000 kronor,
har denna siffra inte valts alldeles på
måfå. Undersökningar har givit vid handen
att det stora antalet »småanslag»
ligger under denna gräns och att relativt
få poster befinner sig i närheten
eller just ovanför. I den mån man tvingas
sätta en gräns vid siffror, har det därför
nu liksom förra året förefallit oss
som om den nämnda gränsen skulle
vara den rimligaste.
Jag skall emellertid gärna erkänna att
frågan om denna gränsdragning utgör
en av svagheterna i förslaget. I själva
verket stöter man här på den grundläggande
svårigheten i riksdagens budgetarbete:
att det under nuvarande omständigheter
inte finns tid för en detaljprövning
av ärendena. Det är möjligt
att en verkligt ingående undersökning
skulle visa, att man borde i den gemensamma
potten ta med en del anslag som
ligger över 500 000 kronor och i stället
låta ett eller annat småanslag bli föremål
för riksdagens prövning. Det är
också möjligt att man vid en sådan undersökning
skulle — för att ett ögonblick
tala om möjligheterna till nedskärningar
— komma till det resultatet
att för vissa huvudtitlar kunde ned
-
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
37
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
prutningarna bli mer än 20 procent och
för andra mindre. Men riksdagen har
varken tid eller tillfälle att gå in på en
sådan detaljprövning. Det förutsätter
nämligen att den har tid att ägna uppmärksamhet
åt vart och ett av de femtonhundra
anslag som ingår i budgeten.
Vidtar man däremot i första hand den i
motionen föreslagna åtgärden, är det
tänkbart att Kungl. Maj:t nästa år kunde
ha anledning föreslå riksdagen vissa
begränsade modifikationer av systemet.
Det kan Kungl. Maj:t göra — snart sagt
vid vilken tidpunkt som helst — men
riksdagen har inte möjlighet att ta upp
en detaljprövning av sådana frågor.
Det har också invänts att det skulle
vara olämpligt att i detta sammanhang
skilja ut sakanslag från avlöningsanslag,
eftersom i många fall en detaljprövning
av avlöningsanslag är lika
orimlig som en detaljprövning av sakanslag.
Jag tror åt detta är en riktig invändning
och vi har därför i en annan
motion som lagts fram vid årets riksdag
föreslagit en ändrad ordning för avlöningsanslagens
uppförande i budgeten,
så att anslagen till extra tjänstemän
skulle skiljas från anslagen till extra
ordinarie tjänstemän. Därigenom skulle
det säkert i många fall bli möjligt att
sammanföra anslag för extra arbetskraft
med sakanslag. Så som statsverkspropositionen
för närvarande är uppställd,
kan inte ett sådant sammanförande
ske, och vi har därför nu tvingats
begränsa oss till sakanslagen. Jag har
emellertid velat något utveckla denna
tankegång, eftersom jag tror att den har
en viss principiell betydelse som kanske
inte alla kammarledamöter har haft
anledning att tänka på.
Vad sedan beträffar tillämpningen av
det förslag, som framföres i motionen,
har utskottet i motsats till reservanterna
inte kunnat godta tanken på en
nedskärning med 20 procent. Man frestas
säga att det förhåller sig här såsom
alltid: när regeringen prutar är det rätt,
men då oppositionen vill pruta en aning
mera, är det reaktionärt. Det är emellertid
självklart att det kan möta stora
svårigheter att bestämma en sådan här
allmän nedskärningssiffra. Man står inför
samma problem som i övrigt, nämligen
att riksdagen inte har tillräcklig
tid för att gå in på detaljprövning. Motionstiden
och tiden för behandling i
utskotten ger inte möjlighet till det. Den
här föreslagna metoden innebär, att
riksdagen när det gäller de små anslagen
fastställer en kostnadsram, medan
Kungl. Maj:t får klara ut vad som skall
komma i första rummet, i andra rummet
o. s. v. Vissa av de ifrågavarande
anslagen skulle därvid förmodligen helt
och hållet falla bort, andra skulle kunna
reduceras med 30 eller 40 procent,
andra med 20 procent, andra med 10
procent, medan åter andra anslag skulle
kvarstå helt oförändrade. För att klargöra
innebörden av detta, herr talman,
har jag tillåtit mig att göra en uppställning,
som visar hur man skulle kunna
tillämpa detta system när det gäller
femte huvudtiteln. Denna uppställning
är utdelad, men jag måste besvära kammaren
med en snabbuppläsning av den,
därför att jag tror att det är angeläget
för den framtida diskussionen att vi
också får in den i protokollet. Det är
alltså fråga om en beräkning av mindre
sakanslag under femte huvudtiteln med
tillämpning av förslaget i motionen nr
139 i andra kammaren. Jag går hastigt
igenom punkterna:
K. Maj:t Förslag Minskning
....... 05 500 63 500 2 000
Socialdepartementet:
A. 2 Omkostnader, förslagsanslag
Socialstyrelsen:
B. 2 Avlöningar till viss personal för större
statistiska specialundersökningar, reservationsanslag
......................
50 000
25 000
25 000
38
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
|
|
| K. Maj:t | Förslag | Minskning |
B. | 4 | Ersättning till statistiska centralbyråns | 174 000 | 93 000 | 81 000 |
B. | 5 | Levnadskostnadsundersökning, reserva-tionsanslag .......................... | 134 000 | — | 134 000 |
|
| Statens socialvårdskonsulenter: |
|
|
|
B. | 7 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 113 900 | 113 900 | — |
|
| Arbetsdomstolen: |
|
|
|
B. | 9 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 17 100 | 17 100 | — |
|
| Förlikningsman för medling i arbetstvis-ter m. in.: |
|
|
|
B. | 11 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 40 000 | 40 000 | — |
C. | 4 | Prov- och komplelteringskurser för hem-vårdarinnor, reservationsanslag ........ | 100 000 | 100 000 | _ |
C. | 6 | Socialhjälp och barnavård för lappar, för-slagsanslag ............................ | 250 000 | 250 000 | — |
C. | 8 | Bidrag till utbildning av föreståndare vid | 91 900 | 86 500 | 5 400 |
C. | 9 | Bidrag till driftkostnaderna vid arbetshem, | 05 000 | 60 000 | 5 000 |
C. | 13 | Bidrag till uppförande eller inrättande av | 300 000 | 200 000 | 100 000 |
C. | 15 | Bidrag till utbildning av föreståndare vid | 55 200 | 50 000 | 5 200 |
C. | 17 | Försöksverksamhet rörande daghem m. m., | 100 000 | _ | 100 000 |
C. | 18 | Bidrag till utbildning av personal inom Statens skolor tillhörande barna- och ung-domsvården: | 445 500 | 445 500 | — |
C. | 26 | Engångsanskaffning av inventarier m. m., | 110 000 | no 000 | _ |
C. | 27 | Anordnande och drift av provisoriska | 500 000 | 500 000 | — |
C. | 28 | Utbildning av personal vid skolor tillhö-rande barna- och ungdomsvården, reserva-tionsanslag .......................... | 59 200 | 59 200 |
|
c. | 29 | Bidrag till inrättande av inackorderings-hem, m. m., reservationsanslag......... | 100 | 100 | _ |
c. | 30 | Ersättning till inackorderingshem för | 73 000 | 73 000 | _ |
|
| Statens inom fångvårdsorganisationen an-ordnade vårdanstalt för alkoholmissbru- |
|
|
|
|
| kare: |
|
|
|
D. | 4 | Omkostnader, förslagsanslag ........ | 26 200 | 26 200 | — |
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
39
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
K. Maj:t Förslag Minskning
Statens inom sinnessjukvårdsorganisationen
anordnade vårdanstalt för alkoholmissbrukare:
-
D. | 6 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 104 500 | 104 500 | — |
|
| Statens vårdanstalt å Yenngarn för alko-holmissbrukare : |
|
|
|
D. | 9 | Vårdavdelning i Fagersta, förslagsanslag | 267 300 | 267 300 | — |
|
| Statens vårdanstalt å Brotorp för alkohol-missbrukare: |
|
|
|
D. | 11 | Omkostnader, förslagsanslag.......... Statens vårdanstalt å Gudhem för alkohol-missbrukare: | 79 600 | 79 600 |
|
D. | 13 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 226 900 | 226 900 | — |
D. | 14 | Vissa inventarier, reservationsanslag . . | 160 000 | 160 000 | — |
D. | 18 | Utbildning av nykterhetsvårdspersonal, | 70 000 | 45 000 | 25 000 |
D. | 22 | Främjande av nykterhetsnämndernas verk-samhet m. m......................... | 72 500 | _ | 72 500 |
D. | 23 | Bidrag till Länkrörelsen .............. | 100 000 | 100 000 | — |
E. | 10 | Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens | 100 | 100 | _ |
E. | 11 | Arbetskliniken i Stockholm, reservations-anslag ................................ | 285 000 | 255 000 | 30 000 |
E. | 15 | Bidrag till De blindas förening ........ | 445 000 | 445 000 | — |
E. | 16 | Bidrag till De vanföras riksförbund .... | 25 000 | 25 000 | — |
E. | 17 | Bidrag till Hörselfrämjandets rehabilite-ringscentral .......................... | 50 000 | 50 000 | _ |
F. | 9 | Bidrag till viss upplysningsverksamhet rö-rande byggnadstekniska frågor, reserva-tionsanslag .......................... | 25 000 |
| 25 000 |
F. | 10 | Förberedelser till en bostadsräkning, re-servationsanslag ...................... Statens nämnd för byggnadsforskning: | 300 000 | — | 300 000 |
F. | 12 | Omkostnader, förslagsanslag.......... | 38 500 | 30 000 | 8 500 |
F. | 13 | Byggnadsforskning, reservationsanslag . . | 365 000 | 265 000 | 100 000 |
F. | 14 | Statens nämnd för samlingslokaler, för-slagsanslag ............................ | 53 000 | 25 000 | 28 000 |
F. | 15 | Bidrag till vissa riksorganisationer för | 30 000 | 15 000 | 15 000 |
F. | 16 | Bidrag till anskaffning av inventarier för Statens bosättningslån: | 400 000 | — | 400 000 |
F. | 17 | Ersättning åt ortsombud, förslagsanslag | 65 000 | — | 65 000 |
F. | 18 | Ersättning åt riksbanken, förslagsanslag | 300 000 | — | 300 000 |
40
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Försäkringsrådet:
G. 2 Omkostnader, förslagsanslag ........
Arbetarskyddsstvrelsen:
H. 2 Omkostnader, förslagsanslag ..........
H. 5 Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område..........
Statens hyresråd:
J. 4 Omkostnader ......................
J. 5 Ersättningar för skador vållade av vissa
rymlingar från ungdomsvårdsskolor m. fl.,
förslagsanslag ........................
J. 7 Bidrag till utlandssvenskarnas förening. .
J. 8 Understöd åt utlandssvenskar in. m., förslagsanslag
..........................
J. 10 Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar,
förslagsanslag..................
Anslagen skulle enligt Kungl. Majrts
förslag uppgå till 6 850 800 kronor sammanlagt
och enligt den här gjorda tilllämpningen
av motionens förslag till
5 007 700 kronor, vilket innebär en
minskning med 1 843 100 kronor. Då
emellertid detta belopp är mer än 20
procent kvarstår här en reserv på
473 000 kronor att användas till förefallande
behov utöver den angivna ramen.
Herr talman! Det är klart att detta förslag
är ett exempel. Jag är inte statssekreterare
i socialdepartementet och
har inte tillgång till alla de handlingar
som man där kan ha för att studera saken.
Det är möjligt att man efter ett
detaljerat studium på en eller annan
punkt skulle komma till annat resultat,
men att själva förfarandet skulle kunna
tillämpas på detta sätt förefaller under
sådana förhållanden vara ganska klart.
Jag skall inte här ingå på någon detaljförklaring
av de särskilda posterna, men
jag vill nämna en enda punkt, omkostnadsanslagen.
I denna uppställning har
omkostnadsanslagen över huvud taget
inte rörts annat än i sådana fall då
Kungl. Maj:ts förslag innebär en ökning
i jämförelse med föregående års anslag
eller den angivna anslagsbelastningen.
K. Maj:t | Förslag | Minskning |
32 100 | 32 100 |
|
216 500 | 200 000 | 10 500 |
100 000 | 100 000 | — |
73 200 | 73 200 | — |
90 000 | 90 000 |
|
50 000 | 50 000 | — |
50 000 | 50 000 | — |
6 000 | 6 000 | — |
3 tro, att man därvidlag kunde |
det inte är möjligt att begränsa personalen
samtidigt med omkostnadsanslaget.
I själva verket går det dock att spara
pengar — om också inte så stora —
om man kan disponera dem på i varje
läge fördelaktigaste sätt. Statsunderstödda
organisationer har i regel en låst
ram för sina omkostnader. Det betyder
— för att ta ett praktiskt exempel —
att de får köpa sina inventarier det år,
då det inte varit alltför kall vinter eller
då personalen inte har varit för mycket
sjuk. Detta kan ha sina olägenheter, men
många både statsunderstödda och privata
organisationer liksom enskilda företag
vet, att det mycket väl går för sig
att handla på det sättet. Självfallet blir
möjligheterna till besparingar ännu
mycket större, om man i någon mån
lossar på gränsen mellan personalanslag
och sakanslag. Man kan då träffa ett val
mellan att köpa en diktafon eller att
anställa en stenograf. Det är viktigt att
alla statliga myndigheter uppmuntras
till sparsamhet av denna typ, d. v. s.
till att utföra sin verksamhet på det billigaste
sättet, men det kan de inte göra,
om de inte får en rörelsefrihet som för
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
41
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
närvarande saknas. Får de den, skall
det också vara möjligt för dem att klara
sig med mindre totala belopp än som
för närvarande står till förfogande.
Det skulle till slut, herr talman, ligga
nära till hands att gå på samma linje
som statsutskottet gjorde förra året och
som riksdagen följde — statsutskottet
gör det på sätt och vis också i år —
nämligen att hänvisa till en utredning
och överlämna till Kungl. Maj :t att nästa
år komma igen med förslag. Olägenheterna
är emellertid två. För det första
uppnår man då ingen begränsning eller
reducering av utgifterna för budgetåret
1959/60, vilket i och för sig är påkallat.
För det andra kan man förutsätta, att
saken dras i långbänk. Regeringen har,
såvitt jag förstår, inte gjort något för
att företa den utredning, som statsutskottet
i sitt utlåtande förra året talade
om. På vissa huvudtitlar, exempelvis
den sjunde, kan man spåra en viss reduktion
av antalet småanslag, men i
stort sett har man veterligen inte undersökt
denna frågeställning närmare än
man eventuellt kan ha gjort redan tidigare.
Vi har tillräcklig erfarenhet av regeringens
förmåga att lämna obekväma
riksdagsuttalanden åt sitt öde för att
inse, att man inte kommer någon vart
med att bara göra allmänt hållna uttalanden.
Därför är jag av den uppfattningen,
herr talman, att man bör gå något
längre. På den grunden ber jag att
få yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson in. fl.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Efter den behandling
som detta ärende blev föremål för i
fjol vid såväl A- som B-riksdagen skall
jag fatta mig mycket kort. Jag har också
på känn, att det så småningom kommer
att segla upp en professorsdiskussion
i detta ärende mellan två av kammarens
framstående statsvetare.
Om jag tar hänsyn till de rent sakliga
synpunkterna, sönderfaller detta
problem i två delar. Dels är det fråga
om att sammanföra ett visst antal anslag
till klumpanslag, dels att samtidigt
pruta ned dessa klumpanslag med
20 procent.
Sammanförandet av ett visst antal
mindre anslag till ett klumpanslag har
vi inom statsutskottet — både i fjol
och nu — haft vissa sympatier för.
Naturligtvis kan det medföra en viss
rationalisering om man inte har alltför
många anslagsposter att syssla med.
Vi har ändå inte varit beredda att på
grundval av det material vi har föreslå
en sådan åtgärd. Frågan kompliceras
ju av att man samtidigt vill att dessa
anslag skall skäras ned med i genomsnitt
20 procent. Enligt vår mening
finns det ännu osäkrare underlag för
en bedömning av den frågan. Dessa
anslagsposter har, på samma sätt som
alla andra, granskats och skurits ned
hårt vid den sedvanliga budgetbehandlingen.
Jag går, herr talman, inte närmare
in på dessa sipeciella anslagsposter.
Jag tilltror kammarens ledamöter
konsten att läsa innantill, annars
skulle jag kunna fortsätta herr Heckschers
uppräkning. Låt mig bara säga
att själva sättet att minska sakanslagen
och omkostnadsanslagen med 20
procent, utan att samtidigt föreslå en
hopkrympning av organisationen, för
mig framstår som tämligen meningslöst.
Vill man åstadkomma någonting,
herr Hecksclier, då bör man komma
med ett konkret förslag till en organisation
med mindre anslag. Skall man
minska på denna typ av anslag så innebär
det väl ingenting annat än att
man på vederbörande verk kanske får
elda mindre, man får kanske släcka
lyset tidigare, man får skaffa ljussvagare
lampor, man får använda ett
mindre antal blyertspennor och papper
etc. Samma personal kommer väl
att sitta kvar.
Vill herr Heckscher uppnå någonting
i detta avseende, tror jag att det
42
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
är nödvändigt att först ange den organisation
som skall handlägga dessa
uppgifter. Därefter kan vi säga att vi
skall krympa ner på olika områden.
Att gå den andra vägen och krympa
på anslag, som ju i många fall är förslagsanslag
som kan överskridas, det
ger inte så mycket ur besparingssynpunkt.
Herr talman! Med hänvisning till
vad som sagts i fjol i detta ärende och
med hänvisning till statsutskottets utlåtande
i år ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr HASTAD (h):
Herr talman! Herr Gustafsson i
Stockholm förebådade en professorsstrid
här. Jag har inte fattat situationen
så att det i och för sig skulle behöva
råda så stora principiella motsättningar
mellan herr Heckscher och
mig. Jag vill sålunda redan från början
säga, att jag självfallet delar herr
Heckschers allmänna synpunkter på
nödvändigheten av att utnyttja alla
tänkbara utvägar till besparingar. Jag
har vidare en stor sympati för en hopträngning
av smärre anslagsposter till
större anslag ehuru blott under vissa
klart fastställda och inramade huvudanslag,
exempelvis lägre tjänster vid
universiteten, poster som inte borde
behöva vara så specificerade eller pulvriserade
som de för närvarande är i
budgeten. Så långt kan jag alltså principiellt
följa herr Heckscher.
Jag är emellertid —- i år liksom i
fjol, då jag deltog i motsvarande debatt
— mycket förvånad över herr
Heckschers allmänna inställning, att
just i budgetfrågor överlämna större
makt till regeringen och sedan kalla
motståndet häremot för romantik och
ingenting annat än romantik. Så enkel
är väl ändå inte hela denna problemsituation.
Att riksdagen vill ha en fast
hand över budgeten och bör ha en fast
hand över budgeten det sammanhänger
med att riksdagen har en kontrollerande
uppgift i statslivet. Riksdagens
kontroll kan aldrig nå en sådan effektivitet
som önskligt är, om den inte
för det första där så kan ske sätts in i
förväg och verkligen innebär ej blott
en bestämning av ändamålet av statsverksamheten
utan även en bestämning
av omfattningen av densamma
inom dess olika grenar. Hur man än
kommer att förändra statsskicket har
jag svårt att föreställa mig, att ett parlament
som vill göra rätt för namnet
någonsin vill avstå från dessa befogenheter
— att bestämma statsverksamhetens
inriktning och omfattning.
Detta måste väl gälla vare sig statsverksamhetens
omfattning är större
eller mindre.
Naturligtvis kan inte riksdagen få
sjunka ner i en massa detaljer. Anslag
under 500 000 kronor är ibland kanske
en liten detalj för riksdagen, men sådana
anslag är mestadels inga detaljer
för de grenar det gäller — kanske en
viktig kulturell, social eller ekonomisk
verksamhet av betydelse för massor av
medborgare. Redan detta att låta gränsen
500 000 vara avgörande för värderingen
av olika anslag innebär, tycker
jag, stora vådor. Att den kan leda till
machinationer i motionerandet, så att
man föreslår 505 000 kronor och därmed
får frågan behandlad som vanligt,
det nämnde jag förra året. Den anmärkningen
står kvar, trots att syftemålet i
hög grad preciserats och förtydligats i
årets Heckscherska motion.
Dessutom må vi inte glömma att det
i dag föreligger en skyldighet för
Kungl. Maj:t — och denna skyldighet
kommer att stå inskriven i varje författning
som kommer att skrivas här i
landet — att, efter det att riksdagen anvisat
medel, pröva om medlen skall utanordnas.
Det fick vi nogsamt bevis för
när Per Edvin Sköld var finansminister
och när han lät ukaser utgå till verken
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
43
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
att så och så mycket skulle sparas, eller
rättare sagt att de och de omkostnaderna
för olika expenser måste omprövas.
En skyldighet för Kungl. Maj:t att ompröva
anslagen, efter det att riksdagen
anvisat dem, föreligger under alla förhållanden.
Man kan fråga, om man inte
avtrubbar känslan för denna skyldighet
genom en fullmakt av den karaktär som
här ifrågasätts i motionen. Om man
skulle utforma ett riksdagsbeslut så, att
en viss summa får anvisas men 20 procent
därav inte får tas i bruk av regeringen,
är det psykologiskt möjligt att
regeringen i vetskap därom avsiktligt
höjer beloppen något, så att sparnettoeffekten
i verkligheten inte alls blir så
stor som tänkt om än någon alls.
Jag hade tillfälle att utveckla mina
synpunkter på allt detta föregående år,
och skall nu inte än en gång gå in på
detaljer. Jag vill ändå tillägga ett par
allmänna synpunkter.
Den första är: Kommer inte den föreslagna
ordningen att leda till att riksdagen
blir mindre och mindre informerad
om budgetarbetet? Såvitt jag förstår
kommer mer och mer arbete i utskottet
att läggas ner på att kalla in ämbetsmän
och andra för att få vetskap om
vilka planer verken har och vad som
ligger till grund för regeringens allmänna
omnämnande, märk väl omnämnande,
av en tänkt utgift. Naturligtvis
kan riksdagen genom interpellationer
framkalla ett offentligt klarläggande,
men vi kan väl här i kammaren inte
bara interpellera, vi skall väl i första
hand säga vår mening vid behandlingen
av sakfrågorna. Det förefaller för övrigt
som om kammarens eget intresse för interpcllationerna
på tisdagarna i allra
högsta grad gått ned.
En kontroll i efterhand skulle innebära
att riksdagen vad beträffar t. ex.
1959/60 års utgifter först omkring den
30 juni 1960 skulle kunna få fullständig
kännedom om hur regeringen behandlat
anslagen under fullmakten. Sedan skulle
riksdagen i bästa fall under 1961 kunna
ta upp kontrollfrågan, men det skulle
också kunna hända att behandlingen i
vissa fall dröjde till 1962. Är det en
snabbhet som svarar mot tidsutvecklingens
krav, att kontrollen kan utövas
minst två år efteråt? Att statsrevisorerna
skulle kunna träda i riksdagens ställe
när det gäller att avgöra huruvida anslag
bör utgå för det ena eller andra ändamålet
är väl en oss ganska främmande
tanke. Statsrevisorerna har haft och bör
ha till uppgift att granska att de av riksdagen
anvisade medlen användes på rätt
sätt, men de har inte haft att uttala vilka
beviljade anslag, som skall tas i bruk
eller å riksdagens vägnar precisera, hur
en viss anslagsfullmakt skall tolkas.
Herr Heckselier nämnde att stora
förändringar skett i riksdagen sedan
1940-talet. Han meddelade oss hur han
uppfattade riksdagens arbete när han
någon kort stund under andra världskriget
hade tillfälle att föredra ett ärende
i statsutskottet, och han jämförde arbetstakten
då med den snabbhet med
vilken ärendena nu behandlas. Oavsett
om ett sådant kort besök under kriget
är tillräckligt för att grunda ett omdöme
om olika perioder, skulle jag vilja säga
att man nog kan dra andra slutsatser av
herr Heckschers iakttagelser än att vi
bör accelerera den fart med vilken makten
överlämnas från riksdagen till regeringen.
Man kan ju alternativt intensifiera
arbetet i riksdagen. Jag har väldigt
svårt att göra gällande, att vi skulle
ha mindre tid i dag än de riksdagsmän
hade som satt här exempelvis på 1920-talet. Då var det alltid två nattplena i
veckan och utskottsarbetet var mycket
mera träget än nu. Det går inte att bara
säga att tiden inte räcker till för exempelvis
statsutskottet att granska ärendena
grundligare. Det finns god tid för
detta. Den första konklusionen av de rön
som herr Heckscher ansåg sig ha gjort,
synes mig vara just att i mån av behov
intensifiera riksdagens budgetära kontrollarbete.
Att vi kanske inte i dag har
så intensiv kontroll sammanhänger
44
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
dessutom nog med att budgeten i dessa
finansiellt brydsamma tider knappast
lämnar utrymme för många nya anslag.
Vi har ju mest haft att syssla med, huruvida
och i vilken grad gamla anslag bör
begränsas eller inte.
Jag skall inte heller gå närmare in på
det spörsmål, som jag berörde i förbifarten
förra gången, nämligen om meningsskiljaktigheter
mellan kamrarna
beträffande uttalandena om vad dessa
klumpanslag skall få disponeras för.
Kammarkonflikter om motiveringen kan
behandlas som en fråga som bör bli föremål
för gemensam votering, eller också
som en fråga, varom vardera kammaren
har veto. Har man fastslagit anslagets
storlek, har man egentligen uppfyllt
vad som grundlagsenligt avser
»budgetens reglering», ett område som
faller under gemensam votering. I så fall
kan man hävda, att det sedan är tämligen
likgiltigt, vad som skrives i motiveringen,
och detta skulle kunna tala för
att kamrarna utrustas med veto mot
varandra. Det är dock en viktig statsrättslig
fråga, som borde ha klarats upp
i förväg.
Men, herr talman, till sist: Om vi i dag
sätter en gräns vid 500 000 kronor utan
grundlagsändring och utan något närmare
övervägande, vad hindrar då att
en majoritet ett annat år sätter gränsen
vid en miljon, tio miljoner, trettio miljoner
etc.? Minoriteten kan protestera,
men majoriteten handlar ju med ett prejudikat
som bakgrund. Därför är det ett
språng ut i det ovissa, om vi skulle slå
in på den nya statsrättsliga metod som
motionen rekommenderar.
Jag är, herr talman, ledsen över att
säga, att jag inte kan dela mina partivänners
uppfattning i denna principiella
fråga. Jag har ett statsvetenskapligt
eller konstitutionellt ideal med riksdagen
som kontrollmakt även i en tid
av parlamentarism — ja, jag skulle vilja
säga att ju mer parlamentarism vi får,
desto större blir behovet av kontroll
från riksdagens sida, och denna kontroll
kan enligt min mening aldrig utövas så
intensivt, så sakligt och så grundligt som
i sammanhang med budgetens fastställande.
Därför är det mig omöjligt att i
dag rösta med mina partivänner i denna
fråga.
Herr Heeggblom (h) instämde häri.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Jag skall be att först
och främst få uttrycka min glädje över
att nu inför detta forum få diskutera
denna fråga med min ärade vän herr
Håstad vid en tidpunkt då riksdagen
också har tid att tala om de här frågorna.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
herr Håstad har ett konstitutionellt
ideal, och jag är övertygad om att han
är benägen att ge mig samma förtroende.
Jag tror inte heller att det är så
stor olikhet mellan våra konstitutionella
ideal. I likhet med herr Håstad
tror jag att en av riksdagens viktigaste
uppgifter, kanske på sätt och vis den
enda kvarstående, är att kontrollera regeringens
arbete, och i likhet med herr
Håstad tror jag också att budgetarbetet
därvidlag är det kanske allra väsentligaste
instrumentet.
Men våra åsikter skiljer sig i fråga
om den praktiska tillämpningen av detta
ideal. Är det så att denna kontroll
utövas mest effektivt genom att man
sysslar med största möjliga antal ärenden,
eller är det så att kontrollen blir
mer effektiv om man begränsar antalet
ärenden som man tar upp och i stället
kan öka grundligheten i kontrollen
på de punkter där den äger rum? Jag
tror för min del inte alls att det innebär
någon acceleration i minskningen
av riksdagens inflytande om man tar
bort från detaljprövningen i budgetarbetet
en mängd småärenden.
Herr Håstad sade att riksdagen vill
ha en hand över budgeten för kontrollens
skull. Det tror jag är alldeles
riktigt, men när herr Håstad talar om
att en majoritet kunde gå ännu längre
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
45
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
än till 500 000 kronor, skulle jag vilja
ställa en fråga: Har herr Håstad märkt,
vilka anslag som i år inte är upptagna
fristående i budgeten men som var det
förra året? Jag undrar hur många av
kammarens ledamöter som har observerat,
vilka anslag som har överflyttats
på regeringens initiativ i statsverkspropositionen
från att behandlas var för
sig till att tas i klump. Jag tror att
den iakttagelsen begränsar sig ungefär
till de personer som i utskotten har att
göra med vederbörande huvudtitlar.
Jag tror inte att riksdagens övriga ledamöter
i allmänhet märker vad som
händer därvidlag, och det kan väl ändå
inte anses vara lämpligare att låta
regeringen i största tysthet företaga sådana
här förändringar än att lämna
den saken åt en ordentlig principbehandling
i riksdagen.
Om man förfar på det sättet, att man
går över till att medvetet och uttalat
slå samman vissa anslag till större
klumpanslag, så ger jag herr Håstad
rätt i att gränsen 500 000 inte är sakrosankt.
Jag ber också herr Håstad observera
att det i motionen är skrivet på
sådant sätt att man nu sätter gränsen
där, och att jag i mitt anförande talade
om att det kanske rentav kunde finnas
anledning till ändring av den gränsen.
Det är inte meningen att lägga fram
förslag om en grundlagsändring om att
gränsen skall gå vid 500 000, utan det
är ett sätt att med en gång få fram en
rationalisering i budgeten, som skulle
ge riksdagen möjlighet att ägna tid och
uppmärksamhet åt prövningen av de
väsentliga budgetfrågorna.
Sedan säger herr Håstad att intet
parlament vill avstå från rätten att kontrollera
budgeten. Det är alldeles riktigt,
men det finns såvitt jag vet inte
heller i västerlandet något parlament
som beslutar om en budget med så
många detaljer som den svenska. Såvitt
jag vet är i praktiskt taget alla
andra västerländska länder budgeten
sammanförd till väsentligt färre poster
än fallet är hos oss, och jag har inte
märkt att det har berövat parlamenten
i låt oss säga England, Holland, Belgien
eller vad det nu må vara för länder
deras inflytande och deras kontrollmöjligheter
— tvärtom är det mycket
som tyder på att dessa parlament
har möjlighet att visa större självständighet
och grundlighet i prövningen än
vi har tillfälle till.
Talet om macliinationer i motioneringen
och allt vad därmed sammanhänger
faller väl i och med att denna
gräns vid 500 000 kronor inte är en
konstitutionell princip, utan helt enkelt
ett förfarande nu som skall göra
det möjligt att genomföra en väsentlig
förändring men naturligtvis inte för
all framtid behöva uppehållas exakt vid
den punkten.
Däremot skulle jag gärna vilja säga
några ord till herr Håstad beträffande
efterkontrollen. Jag kan inte riktigt
förstå, hur herr Håstad i det sammanhanget
resonerar. Jag utgår från att han
har läst motionen; där står som förslag
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att vid varje budgetårs slut
till riksdagen lämnas en redovisning för
användningen under förflutna budgetår
av anslagen till diverse utgifter. Den
redovisningen bör rimligtvis inte dröja
ett helt år. Den bör såvitt jag förstår
kunna lämnas någon månad efter budgetårets
slut, och det bör finnas möjlighet
för statsrevisorerna att ta del av
den i sitt arbete och för riksdagen att
ta del av den vid höstriksdagen, om
det är bråttom, och i annat fall vid vårriksdagen.
Efterkontrollen bör alltså
kunna komma visserligen med ett budgetårs
uppehåll men i god tid till det
budgetarbete som äger rum under det
budgetår som följer omedelbart efter
det då utgifterna har skett. Att det ligger
ett år mellan budgetbesluten och
efterliandskontrollen är ett förhållande
som råder redan nu i det vanliga budgetarbetet
i riksdagen. Vi får inte uppgifter
om belastningen under senast
40
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
förflutna budgetår, utan om belastningen
under budgetåret dessförinnan.
Till slut ett par ord till herr Gustafsson
i Stockholm. Herr Gustafssons argumentation
var såvitt jag kunde finna
väsentligen inriktad på frågan om omkostnadsanslagen.
Får jag först säga,
att det inte var på grund av någon
misstro mot kammarledamöternas läskunnighet
som jag föredrog denna tabell;
den kunde helt enkelt inte på annat
sätt inflyta i protokollet. Herr Gustafsson
har säkerligen observerat, att
omkostnadsanslagen i mycket ringa
grad berörs av de här upptagna förslagen.
Hans argumentation på den punkten
träffade alltså egentligen inte det
som jag här sade.
Herr talman! Detta är en principfråga.
Jag skall gärna erkänna, att jag
inte har några illusioner om att omedelbart
få kammaren med på min
ståndpunkt, men tillåter mig ändå ånyo
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.
Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill framhålla, att
jag långt innan herr Heckscher hade
kommit till detta hus var en varm anhängare
av en sammanträngning av
småposter under bestämda anslag. I det
fallet har jag alltså haft en uppfattning
som i vissa hänseenden ansluter sig till
herr Heckschers önskemål om större
koncentration. Men detta är en sak; en
annan sak är att till en enda post sammanföra
— för att nu ta herr Heckschers
lista — låt oss säga anslag till
arbetsdomstolen, till nykterhetsvårdspersonal,
till byggnadsforskning, till
samlingslokaler, till arbetarskyddsstyrelsen,
till ersättning för skador vållade
av rymlingar, till uppfinningar gjorda
av arbetstagare, etc. Om sådana anslag
sammanförs till en enda post, måste det
enligt min mening bli utomordentligt
mycket svårare för riksdagen än nu att
fastställa statsverksamhetens ändamål
och omfattning.
Vad förhållandena utomlands beträffar
är det möjligt att budgeten där inte
är lika pulvriserad i andra länder som
i Sverige. Jag tror dock att den i varje
fall i Schweiz är specialiserad i lika
hög grad som hos oss, jag tror det ar
likadant i de övriga nordiska länderna,
och i Amerika diskuterar man hur
många detaljer som helst. Men alldeles
oavsett hur härmed förhåller sig bör
vi svenskar kunna gå våra egna vägar
och framför allt följa den stig som har
trampats upp ända sedan 1809 genom
riksdagens stora ansträngningar, särskilt
under 1800-talet, att få sin makt
härutinnan klarlagd och fastslagen.
Vad efterkontrollen beträffar sade
herr Heckscher, att jag skulle ha räknat
fel. Om vi återigen tar det exempel som
jag anförde, nämligen statsverkspropositionen
i januari 1959, skulle riksdagen
kunna göra vissa uttalanden på
sätt motionen anvisar. Regeringen kan
inte sända riksdagen ett meddelande,
hur denna fullmakt har använts, förrän
efter den 30 juni 1960, alltså efter slutet
av budgetåret 1959/60. Då är vi emellertid
inne i ett nytt budgetår, 1960/61.
För budgetåret 1960/61 har en fullmakt
fastställts av riksdagen vid 1960 års
riksdag, men i den kan riksdagen
inte gärna ändra under 1961 års riksdag,
utan vad riksdagen 1961 kan vilja
uttala kommer att ha avseende först på
budgetåret 1961/62, och då är vi precis
vid de två års eftersläpning av kontrollen,
som jag nyss talade om i mitt första
anförande.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Vad beträffar efterliandskontrollen
befinner man sig här i
precis samma läge som man gör för
närvarande beträffande större anslag i
budgetarbetet. En av de stora besvärligheterna
är att man inte har klart för
sig, hur mycket som kommer att gå åt
under löpande budgetår, utan bara känner
till den redovisning som avser belastningen
under föregående år. Det
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
47
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
är en stor men såvitt jag förstår ofrånkomlig
olägenhet så länge budgetarbetet
tar så lång tid som det gör för närvarande.
Också därvidlag skulle en rationalisering,
som medförde att man hade
kortare intervall, förmodligen kunna
medföra en förbättring.
Jag skulle inte ha dragit upp frågan
om hur andra parlament gör, om inte
herr Håstad sagt att intet parlament i
världen —- jag tror hans ord föl! så —
vill avstå från den rättigheten. Då vill
jag som svar säga, att andra parlament
tydligen tolkat saken på annat sätt. Att
vi skulle vara bundna av deras praxis
har jag inte velat sätta i fråga, men
däremot tycker jag att vi bör känna
oss bundna av vad som är rimligt i det
förevarande läget. Lika litet som vi
är bundna av andra länders praxis, lika
litet behöver vi i och för sig vara
bundna av den svenska riksdagens budgetpraxis
vid en tid då budgeten hade
oerhört mycket mindre omfattning än
nu, då man inte hade något parlamentariskt
system och då följaktligen hela
budgetsystemet hade en annan karaktär.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Utan att kunna berika
denna intressanta debatt har jag ändå
velat ta till orda för att göra ett litet
påpekande i anledning av herr Heckschers
tidigare anförande.
Herr Heckscher påstod, att det redan
nu på regeringens initiativ förekommer
i betydande utsträckning att olika anslag
sammanföres under gemensamma
rubriker. Han antydde också att detta
många gånger skett utan att riksdagens
ledamöter haft någon möjlighet att observera
saken.
.lag har bland annat från min tidigare
verksamhet i kanslihuset fått en viss
erfarenhet av att anslag sammanföres
under gemensamma rubriker. Sådant
har förekommit, och det förekommer
alltjämt. Men i intet fall, herr Heckscher,
har jag sett att detta skett utan
att det samtidigt har redovisats under
vilka anslagsrubriker vederbörande anslag
varit uppförda i tidigare års statsverksproposition!
Jag
tror att bara detta visar hur lättvindig
och föga övertygande herr Heckschers
argumentering är på denna
punkt.
Herr HECKSCHER (li):
Herr talman! I anslutning till de sista
orden i statsrådet Langes yttrande vill
jag säga, att hur lättvindig och föga
övertygande herr statsrådets egen argumentation
är framgår av att han citerade
fel.
Jag har aldrig påstått att riksdagens
ledamöter saknar möjlighet att observera
vilka förändringar som skett, och
jag har heller aldrig påstått att ändringarna
inte redovisats. Jag sade bara:
Har herr Håstad observerat i vilka fall
detta i verkligheten skett? Och jag har
också sagt att ändringarna observeras
här i riksdagen icke av några andra än
dem som har med dessa saker att göra
i vederbörande utskott. Jag tror att det
stenografiska referatet kommer att visa,
att jag inte på något sätt framställde
den beskyllning mot regeringen, som
statsrådet Lange här lade i min mun,
och därmed undanryckes ju också
grunden för vad statsrådet sade i övrigt.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag vill fästa herr Heckscliers
uppmärksamhet på att han använde
uttrycket »i största tysthet». Det
är väl knappast något, som är betecknande
för när man utförligt och klart i
statsverkspropositionen redovisar de
förändringar som vidtagits.
Jag är ledsen, om herr Heckscher menade
något annat med sitt uttryck. Om
så är, faller kanske min beskyllning.
Men om man säger »i största tysthet»,
och om detta skall utgöra en karakteristik
på det sätt på vilket dessa
48
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
anslagsförändringar är redovisade från
regeringens sida, då tror jag nog det
finns anledning att göra det påpekande
jag gjorde.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Hecksclier sade
att jag missuppfattat honom. Ja, det är
möjligt att jag gjorde det. Jag vill därför
redogöra för hur jag uppfattat denna
sak.
I den avgivna motionen säges, att de
anslagsposter som finns upptagna i åberopad
bilaga skall avföras ur budgeten
och tagas upp som klumpsumma, vilken
reduceras med ungefär 20 procent.
I nämnda bilaga finns under andra huvudtiteln
en hel rad omkostnadsanslag
-— t. ex. till justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
högsta domstolen, regeringsrätten,
vattendomstolarna och
fångvårdsstyrelsen ■— vilka i runt tal
uppgår till 600 000 kronor. Menar herr
Heckscher att dessa omkostnadsanslag
inte är berörda av den reducering på
20 procent som tidigare diskuterats?
Om så är, måste ju övriga anslag vara
berörda i så mycket högre grad, och
då måste det vara mycket svårare att
inom ramen för anslagsyrkandena tillgodose
de behov som där finns.
Om det är så att även omkostnadsanslagen
skall reduceras med 20 procent
— vilket jag tagit för givet — så
vidhåller jag vad jag tidigare sagt, nämligen
att då har man beträtt en besparingsväg
som är orealistisk, om man
inte samtidigt vill vara med om att skära
ned hela den organisationsapparat
som skall hållas i gång med de på det
sättet reducerade anslagen.
det kanske står en eller annan mening
om förändringarna i statsverkspropositionen
och att det där finns en redovisning,
vilken kan observeras av dem som
sitter med i den utskottsavdelning som
handlägger frågorna, men den observeras
inte av riksdagens övriga ledamöter.
Jag har ingenting att invända emot
att regeringen förfar på det sätt den gör
i detta fall, och det finns heller ingen
anledning att skriva om den saken sida
upp och sida ned. Vad jag ville ha fram
var helt enkelt, att så som saken nu
ligger till kan man inte tala om någon
reell detaljprövning från riksdagsledamöternas
sida. För ovanlighetens skull
är jag här inte ute efter vare sig statsrådet
Langes eller någon annan regeringsledamots
skalp, utan jag har bara
velat diskutera själva förfarandet.
Sedan vill jag säga till herr Gustafsson
i Stockholm, att jag gärna än en
gång kan klargöra —- ehuru jag trodde
att det framgick av såväl motionen som
av mitt anförande ■— att det här icke
är tal om att varje anslag skall reduceras
likformigt med 20 procent. Det är
här fråga om att sammanföra anslagen
till en enhet, där summan sedan reduceras
med nämnda procenttal. Utrymme
skall sålunda lämnas för oförändrade
anslag i vissa fall, tack vare att andra
anslag helt kan bortfalla. Större eller
mindre förskjutningar kan sålunda göras.
Det var för att illustrera detta sakförhållande
som jag tillät mig dela ut
och läsa upp de beräkningar som i detta
avseende är gjorda beträffande femte
huvudtiteln.
Jag tror att denna redovisning bör
klargöra dessa ting också för framtida
diskussioner.
Herr HECKSCHER (h): Chefen för ecklesiastikdepartementet,
Herr talman! Det var kanske förklar- herr statsrådet EDENMAN:
ligt att statsrådet Lange tolkade uttryc- Herr talman! Jag tänker inte blanda
ket »i största tysthet» som han gjorde. mig i debatten om riksdagens budget
Jag
beklagar i så fall att jag använde prövning utan ta upp den andra delen
ett oklart uttryck. av högermotionen, nämligen själva be
Vad
jag menade var emellertid, att sparingsaspekterna på budgetarbetet.
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
49
Andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Jag vill göra detta med utgångspunkt
från vad herr Heckscher sade senast.
Herr Heckscher tycks fortfarande, efter
en hd valrörelse, leva i den föreställningen
att det inte sker någon detaljprövning
här i riksdagen och än
mindre i kanslihuset när det gäller de
små anslagen. Men, herr Heckscher, det
är precis tvärtom. Det är dessa anslag
på 10, 15, 20, 50 tusen kronor som är
oerhört hårt prövade, och dessa anslag
bevakas inånga gånger noggrant av riksdagens
ledamöter eller i varje fall grupper
av riksdagens ledamöter.
När vi i olika sammanhang under valrörelsen
hade glädjen att upplysa högeropponenterna
om konsekvensen av deras
aktioner — vi tog fram det ena anslaget
efter det andra, och från min
huvudtitel kan man plocka fram många
ytterligt betydelsefulla små anslag —
resulterade det i att de i stort sett använde
samma taktik som herr Heckscher
gör i dag. De sade att det var inte
det anslaget man skulle pruta på, och
inte heller det som man skulle göra en
attack emot etc.
I motionen har man t. ex. från åttonde
huvudtitelns område nu tagit bort den
frejdade författaren E. H. Thörnberg.
Hans pension skall inte minskas. Jag har
föreslagit att den skall höjas med en
tusenlapp per år. Man har tagit bort talboken
för de blinda, hörselfrämjandet
hland döva o. s. v. Det är naturligtvis
bra, men därmed har man också tvingats
att exemplifiera vilken form av anslag
som måste finnas kvar att göra en besparingsaktion
emot. Där kommer t. ex.
(jag går hiir efter trycket) konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader. Det
är etl anslag som är alldeles för lågt,
nämligen 200 000 kronor. Om vi av ekonomiska
skäl kunnat fullfölja Arthur
Engbergs politik på detta plan borde det
anslaget ha varit uppe i ungefär 3 miljoner
kronor. Tror verkligen herr Heckscher
att en ecklesiastikminister utan
vidare under ett klumpanslags täckmantel
skulle kunna pruta några tusenlap
-
par eller 20 procent på detta anslag utan
att tvingas göra en ordentlig skriftlig
redovisning för riksdagen?
Eller ett annat exempel. Det gäller
anslaget till kurser för folkskollärare för
att vinna behörighet att undervisa i
engelska. Det är ett oerhört betydelsefullt
anslag. Det är orimligt att departementschefen
skulle ha detta anslag instoppat
i en klumpsumma och fritt
kunna laborera upp och ner därmed.
Jag anser därför att hela detta tal om
möjlighet att göra generell prutning är
en dimridå för att dölja något annat.
Men skall man här verkligen konkret nå
ett besparingssyfte får man — och det
är självfallet tillåtet — ta upp anslag
efter anslag och försöka pruta därpå.
Jag vill sluta med att säga att jag i år
lyckades få fram ett obetydligt anslag
på 25 000 kronor till ett institut i Aten.
Inte ens herr Rubbestad kommer att gå
emot det anslaget, det vet jag. Det är
ett mycket fint anslag. Det är mycket
mödosamt att få fram de pengarna. Är
det någon som tror att en prövning av
den typen av anslag med någon framgång
skulle kunna drivas i skydd av ett
klumpanslag?
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Herr Edenman återgår
till valrörelsen, och det må vara honom
förunnat att göra det, om han så vill.
Jag skall strax komma in på de exempel
herr Edenman nämnde i sitt anförande.
Jag vill först bara säga att jag
är fullt medveten om och har inte ett
ögonblick förnekat att det pågår en
prövning i kanslihuset. Det förhåller
sig bara på det sättet att den prövningen
äger rum under mycket längre
tid och med mycket större resurser än
vad riksdagens prövning kan göra. Detta
betyder i realiteten att riksdagen endast
i undantagsfall har möjlighet att avvika
från de resultat man kommit till
vid prövningen i kanslihuset. Det är inte
bara fråga om den parlamentariska
majoriteten — ty det rör sig många
Andra kammarens protokoll 1959. Nr 3
50
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Andrad ordning- för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
gånger om frågor som inte har partipolitisk
karaktär — men av rent praktiska
skäl är möjligheterna för en prövning
under riksdagsbehandlingen begränsade.
Jag tror inte att herr Edenman,
med kännedom om hur saker och
ting faktiskt går till, i grund och botten
vill förneka detta. Med en behandling av
över 1 500 anslag per år är det självfallet
att granskningen i riksdagen måste bli
ganska hastig på en hel rad punkter,
i synnerhet som en del av de stora
och viktiga frågorna verkligen kräver
avsevärd uppmärksamhet. Jag har aldrig
sagt att denna granskning var mindre i
kanslihuset, och det vare mig fjärran att
mena en sådan sak. Riksdagen blir emellertid
bunden av kanslihusets bedömande
även i frågor som rör stora anslag,
därför att den inte får koncentrera sig
på dessa.
Beträffande de exempel som herr
Edenman nämnde vill jag bara säga, att
jag förstår mycket väl att han som departementschef
tycker det är mycket
trevligt att inför allmänheten, t. ex. i
en valrörelse, kunna säga: Tänk så mycket
jag har åstadkommit genom att få
fram detta anslag! Det är en förklarlig
och aktningsvärd ambition. För min del
har jag emellertid den uppfattningen
att flera av de anförda exemplen just
är anslag som med fördel borde prövas
i annan ordning. Anslaget till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader
måste väl ändå bli beroende av de allmänna
resurser man har till förfogande.
Det är typen för sådana anslag som
i viss mån måste avvägas med hänsyn
till hur möjligheterna utvecklar sig under
budgetåret. Med det förfarande, som
här ifrågasatts är det möjligt att herr
Edenman ett år på andra punkter skulle
kunna spara ihop till litet mera konstnärlig
utsmyckning, under andra år kan
han däremot få avstå från en del utsmyckning.
När det gäller kurser för folkskollärare
för att vinna behörighet att undervisa
i engelska blir förhållandet lik
-
artat. Dessa kurser sammanhänger mycket
nära med i vilken utsträckning det
finns tillgång till andra språklärare.
Över huvud taget framgick av herr
Edenmans yttrande en egendomlig tendens.
Att man under behandlingen i
kanslihuset enligt uppgift skurit ned
omkring 2 400 000 000 kronor på myndigheternas
äskanden är riktigt! Det är
motiverat! Det försvarar man till varje
pris! Om vi däremot försöker att på någon
punkt komma med ytterligare någon
besparingsaktion, är detta fullkomligt
oförsvarligt. Detta kan väl inte vara
rimligt? Är det inte så att detta just är
exempel på svårigheten för riksdagen
att under det nuvarande systemet ingå i
realprövning av de olika posterna i
budgeten?
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Jag vill bara replikera
herr Heckscher på en väsentlig punkt.
Jag har icke påstått, att man inte i riksdagen
skall göra försök att spara på
olika punkter. Jag har tvärtom sagt, att
det är den naturliga vägen, att man tar
fram punkt efter punkt. Det är inte på
det sättet att jag föreställer mig att regeringen
är ofelbar i sitt ekonomiska bedömande
av vad som är angeläget, men
vad jag reagerar mot är ett uttryck som
nyss fälldes och som fällts tidigare i
dag. Man vill ge riksdagens ledamöter
och allmänheten den föreställningen, att
man skulle kunna spara ihop på andra
punkter, och — för att ta detta exempel
om den konstnärliga utsmyckningen av
offentliga byggnader — då kanske herr
Edenman kunde få mera pengar! Det är
en mycket försåtlig metod att argumentera,
då man vill göra gällande att det
finns möjligheter på de små anslagens
bekostnad göra stora vinster på andra
områden. Detta är omöjligt, om man inte
tvingas fram ur buskarna och talar om
vad det är man vill spara på.
Om man säger att 200 000 till konstnärlig
utsmyckning är för mycket, så
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
51
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
är detta en saklig uppfattning i den
frågan. Då får man diskutera det. Men
man kan inte göra gällande, att om
man bara vill plocka fram dem, så finns
pengarna där. Vi vågar, när vi går till
riksdagen med våra huvudtitlar, påstå
att även de små anslagen är berättigade.
Även dem är vi beredda att kämpa och
slåss för, men självfallet är det därmed
inte sagt att oppositionen och riksdagen
inte skulle kunna ha en annan uppfattning
om anslagens storlek. Det är hemligheterna,
de dolda tillgångarna som
högermotionerna så ofta åberopar på
detta område, som vi gärna vill ha fram
i ljuset.
Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 142 ja och 29 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades härefter på begäran
till
Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som anförde:
Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel. Min avsikt var inte
att avstå från att rösta ulan att rösta för
utskottets hemställan.
§ 16
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster, och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1959/60;
första lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 16 februari 1934
(nr 19) om fullgörande i vissa fall av
betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet in. in.;
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendoinar,
in. in.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
52
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
§ 17
Interpellation ang. planerade industrianläggningar
i Otterbäcken och vid
Ranstad
Herr LARSSON i Luttra (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Befolkningsutvecklingen
inom Skaraborgs län ger anledning
till bekymmer. Den genom jordbrukets
rationalisering friställda arbetskraften
har icke kunnat beredas sysselsättning
i full utsträckning i företag av annat
slag inom länet. Varje nyetablering av
företag inom länet har därför hälsats
med tillfredsställelse.
AB Statens skogsindustrier har planerat
att uppföra en massafabrik i Otterbäcken
i Annehärads kommun. Dessa
planer tog form redan 1954—1955. Sedermera
har bolaget inköpt en betydande
del av den för industriändamål bäst
lämpade marken vid Otterbäckens hamn
samt har erhållit vattendom på anläggningens
uppförande. Bolaget har också
påverkat kommunen att ikläda sig kostnader
för planering, anläggande av vatten
och avlopp samt bostadsbyggande
m. m. Kommunen har tillmötesgått bolagets
önskemål och har gjort mycket
betydande investeringar för att möta de
krav den planerade anläggningen skulle
komma att ställa. Bolagets avsikt har
varit, att anläggningen skulle påbörjas
under innevarande år.
I de planer beträffande Statens skogsindustrier
som redovisas i årets statsverksproposition
finns intet nämnt om
den planerade anläggningen i Otterbäcken.
Av informationer som kommunen erhållit
kan man nu dra den slutsatsen,
att anläggningens utförande ställts på
framtiden. Med hänsyn till, dels de stora
investeringar kommunen gjort och
dels, att bolaget förfogar över den bästa
tomtmarken och därigenom begränsar
förutsättningarna för andra företag att
lokalisera sig till orten, ser kommunen
med bekymmer på situationen.
AB Atomenergi har också planerat en
anläggning inom Skaraborgs län, näm
-
ligen ett uranverk vid Ranstad. Ursprungligen
avsågs att detta skulle vara
färdigt under 1963. I årets statsverksproposition
säges om planerna bl. a.
följande:
»Ställningstagande till ett fullföljande
av utbyggnaden av Ranstadsverket torde
få göras beroende av att först importmöjligheterna
ingående undersökes.
Det torde därför få ankomma på Kungl.
Maj:t att efter förslag av delegationen
för atomenergifrågor taga ställning till
fullföljandet av Ranstadsprojektet i enlighet
med riksdagens beslut förra året,
sedan möjligheterna för import av uran
på godtagbara villkor undersökts. Det
är sannolikt, att, om importalternativet
visar sig gynnsammast, lagringsköp av
uran kan komma att aktualiseras. Vid
min anslagsavvägning har jag funnit, att
ett oförändrat belopp om 10 miljoner
kronor torde böra ställas till förfogande
för budgetåret 1959/60 för uranverkets
fullföljande eller lagring av
uran» ...
AB Atomenergi har senare meddelat
att det belopp som ställts till förfogande
inte ger möjligheter att realisera
byggnadsprojektet vid Ranstad, vilket
sålunda måste ställas på framtiden och
för sitt förverkligande göras beroende
av om statsmakterna senare finner anledning
att ta frågan under omprövning.
Planerna på uranverkets anläggande
har givit upphov till stora förväntningar
såväl i fråga om anställning som beträffande
ekonomiska expansionsmöjligheter
inom berörda kommuner. En redovisning
för den nuvarande situationen
för byggnadsprojektet skulle därför
vara av betydande intresse, liksom
hur man ser på frågan om ersättning
till de berörda markägarna.
Med hänvisning till vad som anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:
Är statsrådet beredd att redogöra för
1) de omständigheter som föranlett
att av AB Statens skogsindustrier pla
-
Onsdagen den 11 februari 1959
Nr 3
53
Interpellation ang. åtgärder för tryggande av trafiken vintertid — Interpellation
ang. bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund av
epizooti
nerat företag i Otterbäcken samt av AB
Atomenergi projekterad anläggning vid
Ranstad icke fullföljts i enlighet med
planerna, samt
2) vilka åtgärder som kan bli erforderliga
med anledning av de förhållanden
som berörts i interpellationen?
Denna anhållan bordlädes.
§ 18
Interpellation ang. åtgärder för tryggande
av trafiken vintertid
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:
Herr talman! Det är väl känt att den
starka ökningen av trafiken på gator
och vägar ställer alltmer stegrade krav
på vägunderhållet. Bilismens tillväxt
medför stora krav på vägunderhållet inte
minst vintertid. Vägarna måste oavsett
vädret vara trafikbara och trafiksäkra.
Denna vinter synes vara synnerligen
besvärlig i fråga om ishalka och därav
följande risker för olyckor. Många sådana
har inträffat, flera med dödlig
utgång, och många frågar sig om väglagarna
verkligen efterleves och praktiseras
av dem som bl. a. har till uppgift
att förebygga olyckstillbud. Väg skall
ju enligt lagen hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande eller fargillt
skick. Att så kategoriskt inte är möjligt
känner vi alla till, men fråga är dock
om inte mycket av det möjliga får stå
tillbaka av olika skäl. Ishalkan vintertid
är en företeelse som uppträder under
synnerligen divergerande former
och uppvisar olika egenskaper i skilda
delar av landet. Norr och söder förete
högst varierande krav på sändning till
skydd för bilisterna. Fråga är om och
på vad sätt de åtgärder som vidtagits
för bekämpande av riskmomenten fungerar.
Halkan bekämpas praktiskt med
sändning, saltning eller isrivning. Patrullering
skall ske, sandlagringar finnas,
jourtjänst har införts och modern
teknik ger möjlighet till snabba ingrepp.
Om jourtjänsten icke fungerar på grund
av bristande ekonomiska resurser, bör
givetvis detta ändras. Den mänskliga
faktorn måste man ju alltid räkna med
och försiktighet i trafiken bör varje
bilist odla, men glashala vägar är det
samhällets sak att enligt gällande lag
neutralisera.
Med hänvisning till det ovan anförda
vill jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande
frågor:
1. Anser herr statsrådet att nu gällande
bestämmelser för sändning av
vägar vid förekommande ishalka är
till fyllest och att erforderliga anslagsmedel
är skäliga för täckande av åtgärder,
som till följd av exceptionella
vägförhållanden måste vidtagas för att
undvika olyckor i trafiken?
2. Om så inte är fallet, vill då herr
statsrådet vidtaga åtgärder som bättre
kan trygga trafiken vintertid?
Denna anhållan bordlädes.
§ 19
Interpellation ang. bestämmelserna om
ersättning för inkomstbortfall vid isolering
på grund av epizooti
Ordet lämnades på begäran till
Herr NILSSON i Göingegården (h),
som anförde:
Herr talman! I motion vid 1952 års
riksdag hemställdes att frågan om ersättningsmöjligheterna
för sådana personer,
som drabbas av inkomstbortfall
genom isolering till följd av utbruten
epidemi eller epizooti, måtte utredas.
Andra kammarens allmänna beredningsutskott
framhöll i sitt utlåtande (nr 7)
att ny utredning ej var påkallad men
54
Nr 3
Onsdagen den 11 februari 1959
Interpellation ang. försörjningsberedskapen
hemställde att andra kammaren för sin
del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om översyn av bestämmelserna om ersättning
för inkomstbortfall vid isolering
på grund av epizooti. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.
Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
anmäldes den 23 september 1953. Därvid
uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
företaga ifrågavarande översyn. Såvitt
jag kunnat finna har något ytterligare
i saken sedan dess inte förekommit.
Frågan om ersättning har emellertid
åter aktualiserats.
Under tiden september—oktober 1956
importerades från Belgien genom Svenska
lantmännens riksförbund ett parti
köttmjöl om ca 400 ton. Importen skedde
i enlighet med kungl. veterinärstyrelsens
bestämmelser i vad gäller nödig
kontroll över dylikt foder, när detsamma
användes i främst foderblandningar
avsedda för nötkreatur, svin och
höns. Under december månad 1956 började
plötsligt fall av mjältbrand uppträda
bland såväl nötkreatur som svin
i bygder där ovannämnda fodermedel
använts. Vid undersökning lokaliserades
smittan till ovannämnda köttmjöl
och såväl utfodrings- som transportförbud
utfärdades av myndigheterna för
detsamma. Något beslag på partiet i
fråga företogs emellertid inte — och
alltjämt kvarligger stora partier av
nämnda foder i lager hos centralföreningar
på flera platser i landet. De
förluster, som såväl lantmännens organisationer
som de lantbrukare, vilkas
besättningar blivit smittade, fått vidkännas,
har inte blivit reglerade på något
sätt.
Under åberopande av det anförda
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:
1) Avser herr statsrådet att i enlighet
med de önskemål riksdagen uttryckt
framlägga förslag om nya bestämmelser
angående ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti?
2) Har herr statsrådet för avsikt att
i avbidan på sådana nya bestämmelser
vidtaga åtgärder för att reglera de förluster,
som såväl lantmännens organisationer
som de lantbrukare som utfodrat
med nämnda köttmjöl lidit?
Denna anhållan bordlädes.
§ 20
Interpellation ang. försörjningsberedskapen
Herr
ELIASSON i Moholm (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Under de senaste åren
bär vid upprepade tillfällen lämnats
uppgifter, hurusom produktionsökningen
inom jordbruket alltmer avtagit för
att kanske till och med helt ha avstannat.
Dessa uppgifter i samband med
den yttre rationaliseringen och överförandet
av åkermark till skogsmark
kommer uppenbarligen att påskynda
denna utveckling. I nummer 6 av årets
RLF-tidning anges att under de senaste
åren landets jordbruksproduktion icke
skulle förmått att mer än till 60 å 70
procent täcka vår livsmedelsförsörjning
i händelse av en avspärrning.
Med dessa uppgifter som motivering
hemställer jag att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:
1. Anser statsrådet att vår försörjningsberedskap
är tillfredsställande?
2. Om statsrådet inte anser detta vara
fallet, vilka åtgärder har statsrådet för
avsikt att vidtaga för att stärka vår försörjningsberedskap?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 21
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.
In fidem
Sune K. Johansson
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 5»
902527