Onsdagen den 4 april (Riksdagens protokoll 1951:12)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

3—4 april.

Debatter in. m.

Onsdagen den 4 april.

Svar på interpellation av herr Lundqvist om stöd åt landets trädgårdsodling
..............................................

Överenskommelse med Norge i den s. k. räktvisten ..............

Riksbankens valuta- och penningpolitik ........................

Underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa ......

Interpellationer:

av herr Olilon ang. skjututbildningen inom armén............

av herr Andrén om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare
..................................................

Anslag under nionde huvudtiteln:

Inrättande av en lärostol i landsbygdssociologi ..............

Lägre mejeriskolor ........................................

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Understöd åt kontrollföreningsverksamhet ..................

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård ....

Hushållningssällskapen ....................................

Jordbrukarungdomens förbund ............................

Fiskeristyrelsen ..........................................

Befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten ................

Skogsvårdsstyrelserna ....................................

Väg- och flottledsbyggnader å enskilda skogar ................

Lantmäteriets distriktsorganisation ..........................

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 april.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
..................................................

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 12.

Nr 12

Sid.

80
82
84
92
95
95
97
99

100

105

Nr 12,

Innehåll.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. godkännande av en överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa till Sverige och Norge
hörande vattenområden .................................... 17

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. anslag till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn ........................ 20

— nr 54, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 20

— nr 55, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond, statens
utlåningsfonder och diverse kapitalfonder: handelsdepartementet 20

— nr 56, ang. ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten

m. m..................................................... 20

— nr 57, ang. frågor om befrielse från betalningsskyldighet till

kronan .................................................. 20

— nr 58, ang. anslag till uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder
vid Åkers krutbruk................................ 20

— nr 59, ang. vissa anslag till riksförsäkringsanstalten .......... 20

— nr 60, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 20

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning m. m. 20

— nr 6, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning ...................................... 60

Första lagutskottets utlåtande nr 14, om ändrade lagbestämmelser
ang. arrestlokaler ........................................ 60

— nr 15, ang. sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom............................ 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik för transporter
av sockerbetor och betmassa ........................ 60

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln .............................................. 76

— nr 5, ang. anslag till kapitalinvesteringar .................... 108

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 3,
ang. lantbrevbäringens ordnande ............................ 108

— nr 4, ang. ändrade taxebestämmelser för telefonsamtal å landsbygden
.................................................. 108

Tisdagen den 3 april 1951.

Nr 12.

Tisdagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 3/4—21/4 1951.

Stockholm den 2 april 1951.

Harald Nordenson.

Att fil. dr Harald Nordenson på grund
av akut luftvägsinfektion är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete under tiden
3/4—21/4 1951, intygas.

Stockholm den 2 april 1951.

P. Holmström,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 139, angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad
överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets
område, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
146, angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa brandskyddsåtgärder
i Uppsala domkyrka m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 157, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;
samt

nr 158, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
vissa ändringar i personalorganisationen
för riksgäldskontoret och
riksdagens ekonomibyrå.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 53—60, bankoutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, första lagutskottets
utlåtanden nr 14 och 15, andra
lagutskottets utlåtande nr 18, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 5
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 3 och 4.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 105, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303), hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivade av motioner
i anledning av nämnda kungl.
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter fredagen
den 13 innevarande april.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

nr 160, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
rörande privilegier och immunitet för
Förenta Nationernas fackorgan; samt
nr 162, med förslag angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 380, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i

stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.; samt

nr 381, av herr Bergh, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning), m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
mars.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista, blev densamma på gjord proposition
av kammaren godkänd; och förklarades
hava blivit utsedda till ombud i
Europarådets rådgivande församling herrar
Gjöres, Elmgren och Wistrand samt

talman! För detta val ber jag att få avlämna
en gemensam lista med förslag
till ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte suppleanter för dessa.
Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende och
med partibeteckningen »Den gemensamma
listan»:

till suppleanter för dem respektive herrar
Sundström, Fahlander och Dickson.

På framställning av herr talmannen beslöts
att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet un -

Gjöres, A., j Sundström, W.,

generaldirektör j ledamot av andra kammaren

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Fahlander, G. R.,

ledamot av första kammaren

Wistrand, K. K:son,

ledamot av första kammaren

Dickson, J. I. A.,

ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

derrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Lundqvists interpellation om
stöd åt landets trädgårdsodling, och
nu anförde: Herr talman! Herr Lundqvist
har med första kammarens tillstånd
frågat mig, om jag har min uppmärksamhet
riktad på de försämrade produktionsbetingelserna
för landets trädgårdsodling
och om jag har för avsikt att söka
främja odlingen av inhemska trädgårdsprodukter
med förslag till direkta stödåtgärder
eller importbegränsning och
ökat tullskydd under viss del av året.

Till svar vill jag först erinra om att
trädgårdsodlingen, såsom herr Lundqvist
också framhåller i sin interpellation,
har expanderat mycket kraftigt under
det senaste världskriget och åren
närmast därefter. Denna expansion är
givetvis ett uttryck för ett förhållande,
som jag tror erkänns allmänt, nämligen
att näringsgrenen under dessa år arbetat
under goda betingelser och varit relativt
lönande. Näringsidkarna på trädgårdsodlingens
område måste självfallet
på samma sätt som övriga fria företagare
räkna med att konjunkturerna kunna
växla. På den punkten tror jag att
herr Lundqvist har samma uppfattning
som jag. Vad som ur mera allmänna synpunkter
kan ge anledning till oro är
däremot om lönsamheten försämras så
mycket, att det föreligger risk för att
näringsgrenen inte längre skall bli bärkraftig.
Särskilt den senaste tidens utveckling
kan otvivelaktigt ge fog för
vissa farhågor i den riktningen, även
om det är svårt att bedöma, hur allvarlig
situationen är.

Niir herr Lundqvist efterlyser stödåtgärder
i form av importbegränsningar

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
eller ökat tullskydd, vill jag emellertid
erinra om att man inte får se på frågan
om stöd åt trädgårdsnäringen enbart ur
synpunkten av vad som kan vara önskvärt
för att uppehålla eller utvidga denna
näringsgren. Man måste i stället se
den som en del av hela det näringspolitiska
problemkomplexet. Vi kunna inte
bara bygga upp skyddsmurar till förmån
för våra hemmanäringar utan att ägna
en tanke på vad en sådan åtgärd skulle
få för inverkan på exportindustrien, som
ju är av vital betydelse för samhällsekonomien
och därmed för hela vårt folk.
Vi ha ju också under de senaste åren
deltagit i strävanden att öka världshandeln
och åstadkomma ett friare varuutbyte
mellan länderna. Detta ha vi givetvis
gjort därför att vi varit på det klara
med att man på det sättet i det långa
loppet bäst främjar välståndsutvecklingen
både allmänt och i vårt eget land.
Jag vill här till exempel erinra om den
revision av tulltaxan, som riksdagen beslöt
våren 1950 i samband med att riksdagen
godkände Sveriges anslutning till
det s. k. GATT-avtalet samt om den liberalisering
av den västeuropeiska handeln,
som företagits inom Marshallorganisationen.

Jag är inte beredd att nu generellt uttala
mig till förmån för importbegränsande
åtgärder i syfte att skapa förbättrade
produktionsbetingelser för den
svenska trädgårdsodlingen. En sådan
fråga måste, som jag förut framhållit,
ses i ett mycket större sammanhang. Den
avsevärda del av trädgårdsodlingen som
representeras av blomsterproduktionen
kan exempelvis ej ur allmänna synpunkter
ställa samma anspråk på speciella
skyddsåtgärder som en för folkhushållet
nödvändig produktion. Inte heller är jag
beredd att tillstyrka att näringen skall
erhålla något särskilt stöd i form av direkta
statsbidrag.

En annan sak är att även jag finner
det önskvärt, att den import, som vi på
grund av utfästelser i handelsavtal eller
till följd av frilistning alltid måste räkna
med, skall slussas in på det sätt, som
skapar minsta möjliga intrång för de
svenska trädgårdsprodukterna under

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

dessas egentliga avsättningssäsong. Den
saken försöker man också iakttaga både
vid handelsförhandlingar och i andra
sammanhang. Som exempel på hur man
från statsmakternas sida — inom ramen
för våra handelspolitiska möjligheter
och internationella åtaganden — försökt
tillgodose trädgårdsnäringens intressen
kan nämnas, att av grönsakerna
lök, potatis och rötter inte frilistats av
hänsyn till odlarna. Vad frukten angår,
äro varken äpplen, päron eller vindruvor
frilistade, och från och med den 1
april inte heller bananer, fikon, nötter
och mandlar. Som jag redan nämnt har
man vidare beträffande både frilistade
och icke frilistade varor försökt att so
till att varorna åtminstone i huvudsak
skola komma in under de tider, då de
inte ha produktionssäsong i Sverige. Jag
kan i det hänseendet bland annat erinra
om importen av blomkål från Italien
och om importen av tomater och toinatpuré
från Spanien och andra länder.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för vänligheten att besvara
min interpellation så hastigt som har
skett. Jag skulle ha varit glad, om jag
också hade kunnat uttala ett särskilt
hjärtligt tack för innehållet i svaret,
men tyvärr är detta inte möjligt. Svaret
är nämligen enligt min uppfattning uttryck
för en något för negativ inställning
till trädgårdsnäringen.

I svaret framhåller herr statsrådet,
att trädgårdsodlarna måste på samma
sätt som andra fria företagare räkna
med att konjunkturerna kunna växla.
Detta är väl riktigt även enligt min uppfattning
men, herr statsråd, endast under
den bestämda förutsättningen att
inte statsmakterna själva direkt och
medvetet vidtaga sådana åtgärder som
med nödvändighet måste framkalla försämrade
konjunkturer för näringen.
Men är det inte just detta senare, herr
statsråd, som har skett nu i fråga om
trädgårdsodlingen? Ingen kan väl för -

neka att i det handelspolitiska spelet
trädgårdsnäringens intressen skjutits åt
sidan så kraftigt, att situationen för näringens
utövare nu har blivit synnerligen
bekymmersam. Jag understryker
att det här ingalunda gäller bara någon
mindre konjunkturskiftning. Statsrådet
uttalar ju själv sina farhågor för att lönsamheten
kan komma att försämras ända
därhän, att det finnes risk för att
denna näringsgren inte längre kan bli
bärkraftig. Enligt min uppfattning ha
statsmakterna här genom sina åtgöranden
på det handelspolitiska området
ådragit sig ett ansvar gentemot trädgårdsnäringen
som man inte kan blunda
för.

Statsrådet säger vidare, att man inte
får se på frågan om stöd åt trädgårdsnäringen
enbart ur synpunkten av vad
som kan vara önskvärt för denna näringsgren.
Jag delar denna uppfattning.
Den stämmer med vad jag själv framhållit
i min interpellation, där jag bl. a.
sagt, att det helt naturligt är många synpunkter
som måste beaktas vid bedömandet
av i vilken utsträckning import
bör tillåtas. Jag tilläde emellertid omedelbart,
att stor hänsyn dock måste tas
till de försämrade imhemska produktionsbetingelserna.
Någon motsvarande
deklaration återfinnes tyvärr icke i interpellationssvaret.
Jag kan inte heller
finna att svaret övertygar om att de eftergifter
från svensk sida, som måst göras
för att främja vår export, fördelats
på olika näringsgrenar så rättvist som
möjligt och på det ur landets synpunkt
ändamålsenligaste sättet. Jag har tvärtom
fått en stark känsla av att man iiär
följt det minsta motståndets lag — trädgårdsnäringens
folk är ju en relativt liten
kår.

Jordbruksministern säger sig vidare
inte vara beredd att »nu generellt uttala
sig till förmån för importbegränsande
åtgärder». Jag ber i anledning av
detta uttalande att få erinra om att jag
i min interpellation ingalunda har
sträckt mig så långt som till att begära
några generella åtgärder av detta slag.
I full insikt om huru viktigt det är åt!
vårt internationella varuutbyte icke

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

onödigt hindras har jag tvärtom endast
ifrågasatt en importbegränsning eller
tullhöjning under ytterligare blott någon
del av våren. Jag beklagar att jordbruksministern
inte ens velat vara med
om ett övervägande av en så blygsam
och, såvitt jag förstår, trängande åtgärd.
Jag beklagar detta så mycket mera
sedan jag läst i tidningarna i anslutning
till fredagens beslut i frilistningsfrågan
den i detta sammanhang intressanta
uppgiften, att åtskilliga till Parisorganisationen
anslutna länder infört
restriktioner i tidigare gällande frilistor
och genomfört en i allmänhet skärpt importreglering.

Jag understryker detta sista, då jag
därav vågar dra åtminstone den slutsatsen,
att Sverige — utan att göra sig
skyldigt till någon anmärkningsvärd
brist på solidaritet — mycket väl skulle
ha kunnat på samma vägar åtskilligt
bättre än som nu skett stödja vår inhemska
trädgårdsodling.

Det föreföll mig emellertid av interpellationssvaret,
som om jordbruksministern
ansåg, att regeringen dock gjort
ganska mycket för att hjälpa trädgårdsnäringen.
Statsrådet anförde som exempel
bl. a. att lök, potatis och rötter
inte frilistats och att sä icke heller skett
med äpplen, päron och vindruvor och
från och med den 1 april inte heller
med bananer. Detta är givetvis gott och
väl, men herr statsrådet vet säkert minst
lika bra som jag, att importen trots
detta har fortgått i en mycket stor, ja,
i mina ögon alltför stor omfattning. Detta
måste väl visa, att även andra åtgärder
äro erforderliga under vårmånaderna.
Om det sedan skall vara en kvantitativ
reglering eller en tillfällig höjning
av tullskyddet under ytterligare
någon tid av året, lämnar jag för tillfället
därhän. Att tillåta och underlätta
en import av trädgårdsproduktcr under
årstider, då en sådan import icke är
ur folkhushållets synpunkt behövlig, kan
väl icke gärna anses välbetänkt. Jag
fäste mig vid afl herr statsrådet i sitt
svar ingenting hade att säga om bortfallet
i år av den tull på äpplen som tidigare
funnits under februari—juni. Tänk

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
vad endast den åtgärden skadat fruktoch
trädgårdsnäringen i vårt land! Jag
erinrar också om det kaos som vindruveimporten
förorsakade i höstas. Jag skulle
i detta sammanhang även vilja ifrågasätta,
om strykandet från frilistningen
av lök, potatis och rötter verkligen skett
av omtanke om trädgårdsodlingen. Jag
trodde nog att detta i stället främst ägt
rum på grund av dessa produkters samband
med jordbrukskalkylen.

1 min interpellation hade jag framkastat
tanken att även andra vägar skulle
kunna tillgripas för att söka hjälpa
den inhemska trädgårdsodlingen inför
den pressande konkurrensen utifrån. Det
skulle inte ha behövt röra sig om några
större belopp för statskassan. Jag är förvånad
och ledsen över att herr statsrådet
i sitt svar så kategoriskt avvisat
också varje tanke på stöd i form av direkt
statsbidrag i den för trädgårdsnäringen
för närvarande allvarliga situationen.
Nog borde det väl eljest med
god vilja åtminstone vara möjligt att
ordna med maskinlånefonder och på detta
sätt få en motsvarighet till jordbrukets
maskinstationer?

Herr statsrådet nämner ingenting om
beredskapssynpunkterna. Personligen
tror jag emellertid att det finns god
anledning att även tillmäta denna näring
stor betydelse just ur beredskapssvnpunkt.

Jag tillåter mig att vädja till herr
statsrådet att ta trädgårdsnäringens intressen
än en gång under övervägande,
och då helst under ett något välvilligare
övervägande än vad som hittills har
skett. Trädgårdsodlarna och deras arbetare
måste anses ha fullgod rätt att
från statsmakternas sida kunna påräkna
större förståelse än vad jag tycker
att man hittills har visat dem under
de senaste åren. Jag förmodar att herr
statsrådet delar min uppfattning, att
även dessa befolkningsgrupper behöva
få känna något av den trygghet och erhålla
del av de existensmöjligheter som
vi alla gärna önska oss. Statsmakterna
ha här sitt givna ansvar.

Jag tillåter mig att göra denna vädjan
därför att statsrådets svar icke sy -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

nes mig vittna om att man från regeringens
sida hittills utnyttjat alla de
möjligheter som utan olägenhet kunnat
tillgripas för att ge åt trädgårdsnäringen
de ökade utsikter till fortsatt lönsamhet
som denna näring enligt mitt
sätt att se är i behov av både ur landets
synpunkt och med hänsyn till dessa befolkningsgruppers
egna legitima intressen.

Med dessa kommentarer till herr statsrådets
svar ber jag att än en gång få
uttala mitt tack för att jag har fått svar.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tycker nog att det var en både lång
och vacker men framför allt propagandistisk
kommentar som herr Lundqvist
kostade på sig. Men jag måste säga att
det var ganska litet kött på benen, när
jag försökte få fram vad som egentligen
låg i hans kommentar.

Herr Lundqvist började med att förklara,
att mitt svar gav uttryck för ett
negativt intresse för trädgårdsodlingens
berättigade synpunkter. Men det blev ju
av herr Lundqvists kommentar egentligen
ingenting annat än allmänna talesätt.
Vad anser egentligen herr Lundqvist
att man konkret skall göra för
trädgårdsnäringen i dagsläget?

Det finns ju vissa faktorer som herr
Lundqvist och jag äro överens om. Vi
äro t. ex. överens om att det är önskvärt
att utrikeshandeln fungerar så störningsfritt
som möjligt och att de olika
länderna inte omgärda sig med alltför
höga tullmurar. Om jag ställer den frågan
direkt till herr Lundqvist, vilket
som är mest önskvärt: en allmän utveckling
mot högre tullbarriärer eller en utveckling
mot lägre tullar, är jag övertygad
om att herr Lundqvist ger mig rätt
i att den sistnämnda utvecklingen är den
som vi böra eftersträva. Den uppfattningen
har också kommit till uttryck i
olika sammanhang, bl. a. i Parisorganisationens
frilistningsresonemang och vid
de tullförhandlingar som ha förts i Annecv
och Torquav och där man har arbetat
med den måttstocken för ögonen,
att man skall försöka få till stånd dels

en högre grad av fritt handelsumgänge
mellan staterna genom en vidgad frilistning,
och dels lägre tullbarriärer genom
avreglering av de tullar som möjligen
kunna avregleras.

Herr Lundqvist vet vidare, att i fråga
om frilistningen äro alla de stater, som
ha engagerat sig i Parisorganisationens
samarbete på detta område, bundna att
vidta vissa åtgärder. Vi skola mot att vi
tidigare haft en frilistning av 60 procent
nu försöka uppnå en frilistning av
75 procent av den totala import som
Sverige hade år 1948. Vi ha därvid ganska
begränsade spelmöjligheter, ty hela
importområdet är uppdelat på huvudsakligen
tre avsnitt, nämligen livsmedel,
råvaror och färdigvaror. Dessa tre områden
kunna inte användas hur som
helst som utbytesobjekt mot varandra. I
och med att vi ha åtagit oss alt delta i
det internationella samarbetet i Parisorganisationen
har också Sverige förpliktat
sig att för vartdera av dessa tre
importområden åstadkomma en frilistning
upp till en viss procentsats, 60 procent.

Vad ha vi då att välja mellan när det
gäller livsmedelsområdet? Hela jordbruksproduktionen
är tabu i detta fall,
eftersom riksdagen i ett enhälligt beslut
år 1947 uttalat sig för att jordbruksproduktionen,
ur synpunkter som jag här
inte skall trötta kammaren med att referera,
bör hållas utanför de resonemang
som det här varit fråga om. Vi betrakta
jordbruksnäringen som en i detalj
avskärmad näring och detta av skäl, som
riksdagen har anslutit sig till och som
jag, som sagt, här inte behöver utveckla.

Vilka områden ha vi då i övrigt som
vi kunna röra oss med? Ja, vi ha naturligtvis
fisket. Vilja vi frilista fisket, ha
vi möjlighet att hjälpa trädgårdsnäringen
i större utsträckning än för närvarande.
Om jag därvidlag skulle avge något
omdöme, skulle det i så fall vara,
att det ekonomiska läget och inkomstförhållandena
för den svenska fiskarekåren
icke äro bättre än vad de äro för
de svenska trädgårdsodlarna. Skulle jag
rätta mig efter en statistisk jämförelse,
är det ingen tvekan om att fiskarena ha

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

det sämre ställt än trädgårdsodlarna.
Men jag har i alla fall ett bytesobjekt i
fisket. Vill herr Lundqvist yrka, att vi
för att kunna ta bort flera områden av
trädgårdsnäringens produkter ifrån frilistan
skola kompensera detta genom att
i stället placera fiskerinäringens på frilistan?
Man kan ju inte bara vända sig
mot det ena området och tro att de andra
kunna vara orörda. Skola vi uppnå
den fastställda minimiprocenten för frilistningen,
gäller det att välja de varuområden
som konstitutera denna minimiprocent.
Vi ha på livsmedelsområdet
att välja mellan jordbrukets, trädgårdsnäringens
och fiskets produkter. Det är
de grupperna som väga tyngst. Vad som
ligger utanför är sannerligen inte så
mycket att använda som bytesobjekt i
detta sammanhang.

Det är därför oriktigt när herr Lundqvist
påstår, att statsmakterna bara följa
minsta motståndets lag, då det gäller att
här utvälja områden för frilistningen.
Det är möjligt att det finns andra områden,
som inte skulle kunna prestera
större motstånd än trädgårdsnäringen,
men det är icke den synpunkten som
här är avgörande. Man ställs helt enkelt
inför frågan, vad vi skola frilista respektive
icke frilista för att över huvud taget
kunna fylla de åtaganden som vi ha
gjort såsom en nation tillhörande Parisorganisationen.

Herr Lundqvist vände sig i sitt anförande
mot det slopande eller den reducering
av frukttullen som blivit resultatet
av förhandlingarna i Anneey och
som, efter vad jag vill minnas, gäller månaderna
februari—maj. Den frågan har
diskuterats av kammaren tidigare, nämligen
då denna sak var aktuell i höstas
i samband med interpellationer i både
första och andra kammaren rörande
frukten. Skälen för vårt ställningstagande
angåvos vid tillfället i fråga. Det var
inte bara så, att man reducerade eller
tog bort frukttullen under månaderna
februari—maj, utan man höjde också
en del av frukttullen under en höstmånad,
då det är viktigare att ha tullskydd
för den svenska trädgårdsodlingen iin
vad det är under vflrmånaderna. Jag

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
har tidigare hävdat den uppfattningen,
och är beredd att göra det även nu, att
den trädgårdsmästare, som i dag kan
saluföra kvalitetsfrukt på den svenska
marknaden, får ut ett pris därför som
är tillfredsställande. Han har möjligheter
att utan tullskydd konkurrera med
den frukt som importeras från utlandet,
om han haft lagringsmöjligheter och i
dag kan saluföra svensk kvalitetsfrukt.
Problemet är det fruktöverskott som
uppstår under hösten. Vad hösten beträffar,
har det inte gjorts några tullförändringar
i försämrande riktning för trädgårdsnäringen,
utan vi ha i stället genomfört
en åtgärd i stödjande och förbättrande
riktning.

Herr Lundqvist var vidare ledsen över
att jag inte har kunnat ställa i utsikt
ett förslag om direkt statsbidrag till
trädgårdsodlingen. Jag var mycket förväntansfull
att få höra, vilka områden
som herr Lundqvist skulle presentera
såsom lämpliga för statsbidrag. Herr
Lundqvist har kanske en del förslag som
han ännu inte har presenterat för kammaren.
I sitt första anförande framkastade
ju herr Lundqvist den tanken, att
man skulle möjliggöra lån och bidrag
till maskinanskaffning. Jag tror emellertid
inte att det är den väsentliga frågan
för trädgårdsnäringen. Trädgårdsnäringen
med dess relativt begränsade arealer
och kulturodlingar i bänkar, växthus
och under glas har inte samma behov
av maskindrift som det fältmässiga jordbruket.
Och märk väl, herr Lundqvist,
att den fältmässiga odlingen av grönsaker
i dag alltmer är en jordbrukets angelägenhet
och en odling som i ringa
grad hör hemma under trädgårdsnäringens
produktion. Det är för all del riktigt
att en och annan handelsträdgårdsmästare
kan behöva köpa en jordfräs,
som är ett ganska dyrbart redskap, ty
en jordfräs iir ju egentligen en mindre
traktor. Men det är i alla fall en liten
procent av de svenska trädgårdsodlarna
som oundgängligen behöva ha en
jordfräs bland sina arbetsredskap. Jag
är, när jag nu sett att herr Lundqvist
begärt ordet på nytt, mycket intresserad
av att få besked om på vilka områden

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
som han tänker sig den direkta statshjälpen
till trädgårdsodlingen.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat understryka, att när det gäller trädgårdsnäringens
problem, kan man inte
se på saken så kortsynt, att man säger
att svårigheterna bero på att vi inte ha
byggt upp tillräckligt höga tullmurar för
att skydda trädgårdsnäringen, eller genom
att vi ej i tillräcklig omfattning
förbjudit importen från utlandet. Här
ha, säger man, på frilistan uppförts varor,
som konkurrera med den svenska
trädgårdsodlingens produkter, vilket man
anser inte kan vara riktigt. Man får emellertid
inte göra denna argumentation
så enkel och kort. Argumenteringen
måste sammanhänga med hela det tulloch
frilisteresonemang, som vi såsom
medlemmar av Parisorganisationen för
det västerländska ekonomiska samarbetet
måste föra, och man måste vidare
beakta de förpliktelser, som vi ha åtagit
oss i och med att vi ha anslutit oss
till denna organisation.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Det kan inte vara meningen
att jag här skall lämna landets jordbruksminister
en katalog över de åtgärder
som böra vidtagas för att främja
trädgårdsnäringen. Jag hoppas att jordbruksministern
anser sig själv ha större
förutsättningar än jag att anvisa dessa
utvägar. Om jag har tillåtit mig att peka
på vissa stödåtgärder, som staten borde
vidtaga, må detta vara mig tillåtet, så
mycket mer om det är så, som jordbruksministern
säger, att man är bunden
av internationella hänsyn ända därhän,
att man inte kan åstadkomma den
begränsning av importen utifrån som vi
annars skulle anse vara önskvärd. Jag
kan visst närmare precisera mina önskemål,
men jag tror att det är ganska onödigt.
Jag vet att bara den maskinella
utrustningen är av utomordentligt stor betydelse
för många av trädgårdsnäringens
män, och det vore värdefullt, om
de kunde få hjälp med den.

Sedan vill jag bara säga, att jag kan
naturligtvis inte sitta här och bedöma,

huruvida man vid de handelspolitiska
förhandlingarna verkligen har gjort en
avvägning så långt som möjligt till förmån
för trädgårdsnäringen. Men jag
skulle vilja fråga herr statsrådet, om det
inte är så, att i varje fall våra skandinaviska
broderländer, som ju också tillhöra
samma internationella handelsorganisation,
föra en mindre liberal utrikeshandel
på detta område än vad vi
göra. Kunna de göra det, så böra väl
också vi kunna göra det.

Nog borde det väl också vara möjligt
att åstadkomma någon reglering av importen
utöver vad som redan har skett.
Jag tar som exempel systemet för import
av tomater ifrån Holland och Danmark.
Denna import förstör fullständigt
marknaden för våra svenska tomater under
den tid på året, maj—juni, då dessa
äro färdiga att saluföras och då de måste
säljas på grund av att de mogna under
denna tid.

Jag återkommer till beredskapssvnpunkterna,
vilka jag anser att man inte
bör glömma bort. Jag har fått en uppgift
— jag hoppas att den är riktig —
från England om att tomatodlingen under
kriget där ansågs vara så värdefull,
att tomatodlarna blevo frikallade från
militärtjänst till och med i mycket stor
skala. Trädgårdsodlingen har ju möjlighet
att i ett avspärrningsläge utvidga sin
verksamhet praktiskt taget hur mycket
som helst. Då tycker jag att det är ganska
angeläget att försöka hålla stommen
av trädgårdsodlingen uppe och inte låta
den raseras.

Jag nöjer mig, herr talman, med dessa
ytterligare synpunkter.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag kan
i stort sett instämma i vad herr Lundqvisl
här yttrade om trädgårdsodlingens
svårigheter. Jag kan såsom i någon
mån sakkunnig på detta område vittna
om att trädgårdsodlarna med stora bekymmer
se mot framtiden. Under det
att andra näringsgrenar ha fått kompensation
för dyrtiden genom höjda
priser etc., ha trädgårdsodlingens utövare
måst driva sin näring under sta -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

digt sjunkande priser senaste året.
Trädgårdsprodukterna äro faktiskt i
dag billigare än de voro för ett år sedan.

Jag skall här inte närmare ingå på
orsakerna till det bekymmersamma läget
för trädgårdsodlingen, ty interpellanten
bar ju redan i viss mån redovisat
dessa orsaker. Det är i varje fall ett
faktum att konkurrensen från utlandet
har stor del i ansvaret för utvecklingen.
Vi ha vidare fått ett bestämt intryck
av att vid förhandlingar med utlandet
om handelns frilistning etc. trädgårdsodlingen
i viss mån fått sitta emellan
och missgynnats, medan jordbruket
gynnats på trädgårdsodlingens bekostnad.
Man kan inte komma ifrån det intrycket,
om man följer siffrorna noggrant.

Var och en torde väl också förstå, att
det inte är lätt för de svenska trädgårdsodlarna
att konkurrera med trädgårdsodlingen
i sydliga länder. Vi måste
ju alltid räkna med våra svåra klimatiska
förhållanden. Vid medelhavskusten
och på franska Rivieran kunna
odlingarna ske på friland, medan vi här
i Sverige måste odla samma produkter i
växthus och under glas, vilket blir åtskilligt
dyrare. Flera av de länder, vilkas
odlare konkurrera med oss, ha
dessutom lägre levnadsstandard och
därmed också lägre arbetslöner, vilket
gör att man ännu lättare kan konkurrera
med de svenska trädgårdsodlarna. Vidare
äro flygtransporterna numera så utvecklade,
att färska blommor och andra
produkter kunna flygas till Sverige
på ett par timmar. Allt detta gör att det,
som sagt, inte är lätt för de svenska odlarna
att konkurrera med produkterna
utifrån. Det enda skydd vi kunna få är
skydd i form av tullar, eventuellt något
förhöjda i proportion till penningvärdets
förändring. De tullsatser, som vi
här i landet fastställde på 1930-talet,
äro ju i dag med hänsyn till penningvärdets
fall i realiteten knappast mer
än hälften så höga som de voro då de
in fördes.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
i detta sammanhang försöka besvara

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

frågan vad vi ha att föreslå för att hjälpa
trädgårdsodlingen. Denna fråga kommer
nämligen på nytt upp inför riksdagen
om någon vecka. I en motion, som
har väckts i båda kamrarna, har begärts
utredning om trädgårdsodlingens problem.
Glädjande nog har utskottet, enligt
vad jag inhämtat, enhälligt tillstyrkt
kravet på en dylik utredning. Det
är att hoppas att kamrarna i sin tur fatta
beslut därom. Jag hemställer till herr
statsrådet att han, sedan riksdagen,
som jag hoppas, fattat detta beslut, snarast
möjligt igångsätter denna utredning
om trädgårdsodlingens problem och
framlägger dess resultat för riksdagen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Lundqvist sade i sitt första anförande,
att han hade läst i dagspressen,
att man numera inom Parisorganisationen
hade tvingats till en återgång i fråga
om frilistningen på så sätt, att ett störi''e
sortiment varor av olika stater hade
lagts under bunden importlicensiering
än vad man från början hade tänkt sig.
Det är delvis riktigt. Tyvärr har liberaliseringen
inte kunnat genomföras i den
takt som man hade hoppats. Valutapolitiska
och andra skäl ha satt käppar i
hjulet och framtvingat en revision av
frilistorna. Om man kollektivt gör en dylik
revidering, liar naturligtvis Sverige
möjlighet att vid denna kollektiva operation
även göra vissa justeringar. En
dylik justering har också gjorts så till
vida, att vi hävt frilistningen praktiskt
taget när det gäller hela vår råvaruimport,
och på livsmedelsområdet ha vi
numera i fråga om frilistningen gått ner
ända till den gräns, under vilken vi helt
enkelt inte kunna komma på grund av
bestämmelserna i Parisorganisationens
statuter.

Vid denna sista justering har, vilket
jag är angelägen att framhålla, trädgårdsnäringens
intressen faktiskt icke
spelat strykpojkens roll. Jag vet inte, om
herr Lundqvist är underrättad om att genom
denna sista justering har bananimporten
numera blivit reglerad. Bananimporten
till vårt land har ju varit ganska
omfattande. Under år 1950 represente -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
rade den 30 miljoner. Man bär därför
på fruktodlarhåll många gånger varit irriterad
över konkurrensen från bananerna,
men de ha, som sagt, vid denna
sista justering avförts från frilistan,
om det nu kan vara någon favör för
trädgårdsodlarna. Vidare ha inlagda och
syltade frukter och bär samt köksväxter
numera lagts in under licensieringstvång.
Även fruktkonserver och en så
lyxbetonad importvara som avskurna
blommor ha lagts in under importreglering.
När det gäller blommorna är det
ju framför allt flygtrafiken som underlättat
importen, men de äro nu avförda
från frilistan och ligga under importreglering.

Jag har velat göra dessa påpekanden
för att klargöra, att när vi på grund av
en ogunstig internationell ekonomisk utveckling
blevo tvungna att ta ett steg
tillbaka i fråga om frilistningen, ha faktiskt
trädgårdsnäringens intressen beaktats
även vid det arrangemanget.

Herr Lundqvist säger nu, att han inte
är beredd att presentera några ytterligare
konkreta förslag om på vilka områden
staten skall gripa in som direkt
stödjande part för att hjälpa trädgårdsnäringen.
Han hoppades att jordbruksministern
skulle ha större möjligheter
än han själv att komma med uppslag.
Jag måste bekänna att mina förutsättningar
äro begränsade. Jag har inte kunnat
hitta något som har varit så pockande
och angeläget, att det har varit anledning
för mig att lägga ner arbete på
att lösa just det problemet, och var därför
angelägen att efterlysa, om herr
Lundqvist kunde hjälpa mig. Jag beklagar,
att min efterlysning inte gav något
resultat.

Herr Lundqvist sade vidare att han
inte kan sitta här och göra den rätta avvägningen
i fråga om fördelningen av
vad vi måste ta in enligt våra frilistningsregler.
Det är väl förmodligen också
anledningen till att han i sitt andra
anförande inte hävdade samma bestämda
ståndpunkt som han gjorde i sitt
första anförande. Jag har tillåtit mig att
säga, att hans första anförande kanske
delvis var propagandistiskt, och i så fall

finns det ju en förklaring till hans uppläggning.
Men om jag skall bedöma herr
Lundqvists inlägg från icke propagandistiska
synpunkter, hade man kanske
kunnat begära, att herr Lundqvist skulle
ha gjort sig underrättad om de avvägningsmöjligheter,
som det här gäller att
välja mellan, innan han gick så hårt åt
statsmakternas bristande intresse för att
göra något.

Herr Lundqvist förklarade också, att
man i Danmark och Norge behandlar
trädgårdsodlingen på ett ur trädgårdsodlarnas
synpunkt sett bättre sätt än vad
vi göra här i Sverige. Det är möjligt att
man gör det, men då måste saken ses i
hela sitt sammanhang. Danmark klarar
sina frilistningsåtaganden genom att frilista
sin jordbruksproduktion, och Norge
gör det genom att frilista fiskerinäringen.
Båda dessa näringsgrenar äro av
en sådan storleksordning, att man i Danmark
och Norge inte har några bekymmer
att genom detta arrangemang kunna
komma upp i den erforderliga frilistningsprocenten
på livsmedelsområdet.
Vi ha i Sverige icke velat frilista
vare sig jordbrukets eller fiskerinäringens
produkter, och därför ställer sig
problemet för oss något annorlunda. Jag
vill framhålla detta som en förklaring
till herr Lundqvist när han gör gällande,
att vi i Sverige kanske skulle kunna
vara lika generösa som man är i Danmark
och Norge, speciellt då mot trädgårdsodlarna.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag konstaterar, herr statsråd,
att min uppgift, att man i Danmark
ooh i Norge tillämpar en mindre liberal
politik på detta område, var riktig.

Jag bestrider att mitt första anförande
var till sin karaktär propagandistiskt.
Jag tycker att det var ett ganska korrekt
bemötande av det svar, som jordbruksministern
hade lämnat. Jag gjorde
punkt för punkt mina kommentarer, och
jag vågar stå för att de äro sanningsenliga.
Att jag inte bär kom med en mängd
olika förslag — jag tror inte att någon
tycker, att det skulle varit lämpligt —-

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

trodde jag man skulle liålla mig räkning
för. Jag kan inte förstå att inte jordbruksministern
kommit på tanken att
vända sig till de näringsorganisationer,
som finnas och vilkas representanter
helt naturligt äro fackmän på området,
för att fråga dem vad de anse. Svaret
måste bli i mycket hög grad beroende
på hur långt man kan tillgodose
trädgårdsodlingen genom importregleringar
av det ena eller andra slaget. Det
vet jag inte, men det borde väl statsrådet
gå igenom med dessa representanter.
När man fått reda på detta, kan man
sedan diskutera vilka åtgärder som böra
vidtagas utöver vad som redan gjorts på
det här området.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag försöker i den mån tiden ger mig
möjlighet därtill att hålla kontakt med
mina gamla kolleger inom den här branschen,
och jag vågar nog säga att deras
synpunkter äro mig rätt välbekanta. Jag
hade tillfälle för några veckor sedan att
ha ett mycket angenämt sammanträffande
med hela trädgårdsmästarekårens elit
under fyra å fem timmar och diskutera
deras problem. De tyckte som iherr
Lundqvist, att man inte bör frilista trädgårdsprodukter
i den utsträckning som
skett. Jag sökte förklara för dem vad
jag här sökt förklara för herr Lundqvist,
att det finns vissa skäl, som gör att man
inte kan gå trädgårdsodlarna helt till
mötes på den punkten. De tyckte vidare
att vi böra ha högre tullar när det gäller
trädgårdsprodukter för att skydda den
inhemska trädgårdsodlingen. Jag sade
till dem som jag säger här, att detta är
en fråga med vidare aspekter. Trädgårdsnäringen
är numera direkt inkluderad
i de internationella tullförhandlingarna,
och vid tulldiskussionerna i
Torquay sker för närvarande ingenting
som rör trädgårdsnäringen, med mindre
dess representanter äro direkt engagerade
i diskussionen.

I övrigt har man ett mycket starkt
önskemål, och det är att vi skola importrcglera
den holländska blomsterlöken.
Vi ha på den punkten icke kunnat

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

tillmötesgå trädgårdsodlarna, av skäl
som jag inte vill ta kammarens tid i
anspråk för att relatera, ty de äro rätt
många och långa, men jag vill på det
bestämdaste hävda att trädgårdsnäringens
representanter alltid ha möjlighet att
bli väl bemötta, när de komma till jordbruksministern
för att diskutera sina
problem.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag anser att denna fråga
är av sådan betydelse såväl för trädgårdsodlarna
som för folkförsörjningen
och folkhushållet, att jag inte vill underlåta
-att vid detta tillfälle säga några
ord.

De produkter, som odlas i trädgårdarna,
ha kommit att utnyttjas alltmer och
mer. Nästan i alla hem — även inom arbetarklassen
—- där man tidigare inte
haft den rätta förståelsen för grönsakernas
värde i kosten, har man numera
fått upp ögonen för betydelsen av att
använda trädgårdsprodukter i hushållet.
Utvecklingen tyder också på en allt rikligare
användning av trädgårdsprodukter.
Men då bör man också från hela
landets sida ha förståelse för odlarnas
krav på rimlig betalning för sina produkter.
Framförallt fruktodlarna hade
i fjol sommar och höst svårt att finna
avsättning för sin frukt. Det gick inte
att placera den på hemmamarknaden
ens till förhållandevis låga priser. Fruktodlarna
fråga sig litet var vad orsaken
kunde vara. Här säges nu att vi ha tullskydd
under de månader, då den färska
svenska frukten föres ut i marknaden,
och då borde väl, menar man, den svenska
frukten kunna säljas. Men det kan
hända att importörerna av utländsk
frukt lågo inne med stora lager på grund
av att man i tid försett sig, och att detta
var en bidragande orsak till svårigheten
att få ersättning för den svenska
frukten.

Herr statsrådet säger visserligen att
den, som i dag kan saluföra svensk frukt
av god kvalitet, säkerligen icke har någon
svårighet att finna avsättning för
den på den svenska marknaden. Men

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling,
hur många fruktodlare här i landet odla
frukt, som är lämplig att saluföra under
april månad? Det är inte många, och för
att man skulle få en ändring därvidlag,
skulle fordras en omläggning av hela
den svenska fruktodlingen. Från ekonomisk
synpunkt kan det väl inte vara
riktigt att säga: »Lägg om odlingen, så att
ni har god frukt att sälja på vårsidan!»
Det är väl ändå nationalekonomiskt fördelaktigare
att kunna saluföra den svenska
frukten på hösten och förvintern, eftersom
vi ju här i Sverige framförallt
odla sådana fruktsorter som äro bäst
under denna tid. När herr statsrådet
därför talar om att man i dag med god
förtjänst skulle kunna saluföra svensk
frukt, hoppas jag att det inte innebär
någon rekommendation till odlarna att
omlägga sin produktion.

.lag måste nog i likhet med herr Lundqvist
konstatera, att herr statsrådets första
anförande i dag var i viss mån negativt.
Statsrådet nämnde att vi måste inrätta
oss efter växlande konjunkturer,
fa svårigheterna när de komma och se
till, att utrikeshandeln fungerar någorlunda
störningsfritt. Men vad vi önska,
herr statsråd, är att statsmakterna skola
vidtaga sådana åtgärder, att odlarna få
rimlig ersättning för sina svenska produkter,
även med de handelsavtal som
kunna finnas.

Herr statsrådet nämnde vidare att det
i höstas importerades bananer för 30
miljoner kronor. Jag vet inte vilken tidrymd
denna importsiffra avsåg, men
mig synes detta inte vara ett så obetydligt
belopp. Jag hörde fruktodlare i
höstas klaga över att de över huvud taget
inte kunde sälja svensk frukt på
marknaden, beroende på att den köpande
allmänheten i stället ville ha bananer
eller dylikt. Huruvida det ur
hygienisk eller folkförsörjningssynpunkt
är bättre, att folk äter bananer, kan
väl vara tvivelaktigt. Jag vill inte
här rikta något angrepp mot herr statsrådet
utan vill bara framhålla angelägenheten
av att här göres någonting.
Jag hoppas att herr statsrådet också
skall göra vad som är möjligt att göra.

Herr Björck nämnde någonting om att

vid förhandlingarna om frilistningen
trädgårdsodlarna blivit i viss mån förbisedda
eller tillbakatriingda i jämförelse
med jordbrukarna. Jag undrar, om inte
det påståendet innebär en stor överdrift,
herr Björck. Herr statsrådet har ju nyss
sagt, att man därvid haft ögonen öppna
även för trädgårdsnäringens intressen.
Jag tror att man här inte bör skapa
något motsatsförhållande mellan trädgårdsnäringen
och jordbruket. Vi behöva
båda dessa näringar, och det måste
bli samarbete och förståelse dem emellan.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skulle kanske inte ha begärt ordet
på nytt, men jag blev litet konfunderad,
när kammarens förste vice talman höll
sitt inlägg alldeles nyss.

Herr Lundqvist vände sig mot mig i
sitt anförande och sade att statsmakterna
hade sanktionerat ett borttagande av
äppeltullen under februari—maj månader.
Jag replikerade med att säga, att
detta inte hade någon nämnvärd betydelse
för trädgårdsodlingen, ty den
trädgårdsodlare som i dag, d. v. s. under
tiden från februari fram till maj,
har kvalitetsfrukt att sälja, får avsättning
för den till hyggliga priser. Problemet
gäller avsättningen på hösten,
och därvidlag innebar den sista tulluppgörelsen
i Annecy, att man förstärkte
tullskyddet, sett ur den svenska trädgårdsodlingens
synpunkt.

Herr förste vice talmannen verkade
nästan indignerad över detta mitt påpekande
och sade, att det väl inte är något
problem att sälja frukten på våren.
Men det är ett problem att kunna göra
det på hösten, menade han. Ja, det kan
jag hålla med honom om. Det problemet
löser man emellertid inte, om man inför
aldrig så höga skyddstullar. Detta
är saker och ting som vi redan diskuterat,
när vi hade den förra interpellationsdebatten
om fruktimporten.

Herr talman! Jag vill sluta med att
korrigera mig själv. Om jag sade att bananimporten
representerade 30 miljoner
kronor, så är det fel. Det var 30

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

miljoner kilogram bananer vi fingo in
under år 1950, men jag är inte beredd
att i kronor ange den exakta siffran för
importen.

Herr von HELAND: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att resonera om
vissa principer i samband med handelsförhållandena
med hänsyn till herr
statsrådets inlägg i debatten.

Det är väl allmänt erkänt att vårt land
såsom ett framstående exportland går i
täten, när det gäller liberaliseringsåtgärder.
Efter kriget ha vi varit beredda att
ansluta oss till varje organisation, som
velat åstadkomma en friare handel; vi
ha anslutit oss till Havannastadgan och
GATT-överenskommelsen, och vi ha varit
med i Annecv, i Torquav och i Europasamarbetet.
Men, herr statråd, enligt
mitt förmenande gå vi alltid främst
i ledet därvidlag, och jag ifrågasätter,
om vi i dessa tider alltid böra göra det
och alltid främst tänka på exportens intressen.
Bör man inte också tänka på
hemmamarknadsnäringarna? Det är givet
att jag såsom talesman för en hemmamarknadsnäring
anser, att vi inte böra
gå i främsta ledet, när det gäller handelns
frigivande. Jag säger detta mot
bakgrunden av läget för närvarande.
Den amerikanska kongressen har ju
kastat Havannastadgan under bordet.
Det är visserligen GATT-överenskommelsen
som gäller, men som jag tror att
jag påpekat tidigare en gång här i kammaren
har inte ens Amerikas förenta
stater dragit sig för att slänga ut stora
partier på världsmarknaden till fullkomliga
dumpingspriser.

Sedan talas det jämt och ständigt om
frilistning. Men det är väl inte obekant,
att de länder, som inte vilja ligga i täten
när det gäller libcraliseringsåtgärder,
skydda sig samtidigt som de frilista,
nämligen genom att höja tullarna.
Jag iir medveten om svårigheterna och
känner till de resonemang, som pågå
alltjämt om dessa tullförändringar. Sverige
befinner sig ju i det på sätt och vis
olyckliga utgångsläget, att vi tillhöra
lågtariffländerna. Vid dessa pågående

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

överläggningar vill man från de olika
ländernas sida ha tullarna sänkta proportionellt.
Man vill således inte ta någon
hänsyn till om ett land redan har
en kanske mycket låg tull och ett annat
land en mycket hög tull.

Jag tycker att det är ytterst viktigt,
när man diskuterar hemmamarknadsnäringarna,
att trädgårdsodlingens intressen
beaktas i allra högsta grad och att
man inte bara stirrar sig blind på frilistningsbestämmelserna.
Man bör samtidigt
granska, hur andra länder göra
för att, på samma gång som de kanske
frilista till ungefär 60 procent, skydda
sig så mycket som möjligt genom att
höja tullarna eller ha kvar höga tullar.

Nu ha här i viss mån ställts emot varandra
— det var närmast herr Björck
som gjorde det — jordbruket och trädgårdsodlingen.
Det är emellertid ibland
svårt att skilja på vad som är jordbruk
och vad som är trädgårdsodling, framför
allt därför att jordbrukarna kanske
rent av äro de största producenterna
när det gäller trädgårdsprodukter. Men
jag kan gå med på att när det gällde
Havannastadgans avfattning, inriktade
sig de svenska delegaterna främst på att
få en sådan avfattning av stadgan, att
man skulle kunna följa 1947 års jordbrukspolitik,
såsom herr statsrådet mycket
riktigt påpekade. Jag tycker emellertid,
herr statsråd, att det är mycket
märkligt, att man när det gäller frilistningsfrågan
säger att trädgårdsodlingen
fått sitta emellan, under det att jordbruket
skyddats. Vi ha ju här i landet beträffande
jordbruksproduktionen kommit
i ett synnerligen prekärt läge, därför
att vi icke hålla oss inom 1947 års
jordbruksprogram, såsom tanken var,
utan Sverige har blivit ett storexporterande
land även i fråga om jordbruksprodukter.
Herr statsrådet känner ju lika
väl som jag till, hur vidsträckt frilistningen
är på jordbrukets område. Vi
här i Sverige drabbas ju därvidlag av
samma och kanske ännu mera restriktiva
åtgärder än andra länder.

Så som statsmakterna utnyttjat jordbruksproduktionen
direkt för att tjäna
pengar under de senaste åren, kan man

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Om stöd åt landets trädgårdsodling.

ju finna det anmärkningsvärt att inte regeringen
nu gör någonting för att skydda
jordbruket. Jag har velat säga detta, herr
talman, därför att jordbruket här förts
på tal i samband med frågan om trädgårdsodlingen.
Man har gjort lysande affärer
med den billiga svenska spannmålen
och på sista tiden även utnyttjat
den svenska rapsodlingen genom export
av oljan. Man subsidierar till och med
den inhemska margarinindustrien genom
att cleara den dyra utländska oljan
med den prisbilliga svenska rapsoljan.
Det billiga margarinet gör att smör
måste lagras i sådana mängder, att våra
fryslager nästan hota att sprängas. Vi
ha ingen möjlighet att bli av med överskottet,
därför att tyskarna — som egentligen
skulle frilista och ge oss licenser
för smörexport — ha stoppat sin import
på grund av betalningsförhållandena.
Mellan 6 000 och 7 000 ton smör
försämras nu genom lagring, samtidigt
som man säger att det svenska jordbruket
skall skyddas från frilistning och
samtidigt som man subsidierar den
svenska margarinindustrien genom det
billiga rapsoljepriset på den inhemska
marknaden.

Jag skulle inte ha gått upp i denna
debatt, herr talman, om den inte kommit
att beröra frågor, där en viss opposition
gör sig gällande bland dem som
representera såväl jordbruksnäringen
som trädgårdsodlingen. Jag förstår inte,
herr talman, hur man i år skall kunna
komma överens med dem som representera
såväl jordbruksnäringen som trädgårdsodlingen,
om man handelspolitiskt
lämnar dem åt sitt öde i det svåra läge
som nu råder.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
De svårigheter, som den svenska fruktodlingen
haft att kämpa mot särskilt
under förra året, ha väsentligen två orsaker.

Fruktodlingens expansion torde vara
den främsta anledningen. Avsättningsmöjligheterna
ha kanske inte kunnat
ökas i takt med nyplanteringen av frukt -

träd, och organisationen har nog inte
heller hållit jämna steg med utvecklingen.
På detta område försiggår emellertid
nu ett intensivt organisationsarbete, och
jag tror att de svenska fruktodlarna å
sin sida göra vad de kunna för att skapa
större marknad åt sin vara både då
det gäller avsättning inom det närmaste
området och exempelvis i Norrland samt
genom ökade möjligheter att tillvarataga
fabriksfrukten.

Men vidare har tullskyddet försämrats
under senare år. Ett tullskydd av 20 öre
hetyder inte detsamma nu som för några
år sedan, eftersom den svenska kronan
har försämrats, sedan detta tullskydd
fastställdes. Härtill kommer att tullskyddet
under vissa månader av året liar
minskats eller borttagits.

Nu sade statsrådet, om jag inte missuppfattade
honom, att de, som sålde
svensk frukt under februari och mars i
år, hade fått bra betalt. Jag kunde dock
den 1 mars köpa prima svensk frukt på
Hötorget här i Stockholm för en krona
kilot, och om man räknar med lagringskostnaderna
och lagringsförlusterna under
tiden fram till mars samt handelsoch
fraktkostnader, förstår man att odlarna
inte kunnat få mycket för sitt arbete.

Det är säkerligen alldeles riktigt att
läget blivit bättre genom att licensieringen
av svensk frukt har trätt i stället
för den tidigare i större utsträckning
medgivna frilistningen. Jag tror ju inte
att denna ändring har skett uteslutande
i syfte att stödja fruktodlingen, utan
man har kanske i lika hög grad anlagt
finans- och valutasynpunkter. Det kan
emellertid i detta sammanhang göra
detsamma, tv det väsentliga är att den
svenska fruktodlingen får ett stöd, och
det är bara gott och väl om detta stöd
kan sammanfalla med svenska folkets
ekonomiska intressen i övrigt. Både denna
säsong och tidigare ha vi importerat
bananer för 30 miljoner kronor eller
mera och apelsiner för ännu högre belopp,
och då en del av dessa utländska
frukter inte funnit avsättning utan ruttnat
och måst kastas i sjön, är det klart
att denna import inte bär sammanfallit

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. överenskommelse med Norge i den s. k. räktvisten.

med vare sig svenska folkets eller den
svenska fruktodlingens intressen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
160, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention rörande
privilegier och immunitet för Förenta
Nationernas fackorgan.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel.

Vid föredragning av den av herr Andersson,
Axel, väckta motionen, nr 380,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., hänvisades motionen,
såvitt angick den del av den kungl. propositionen,
som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott samt i
övrigt till konstitutionsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Berghs motion, nr
381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m.

Ang. överenskommelse med Norge i den
s. k. räktvisten.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av en mellan Sverige
och Norge träffad överenskommlse om
fiskeriförhållandena i vissa till Sverige
ocli Norge hörande vattenområden.

Genom en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 28, hade Kungl. Maj:t,

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 1''

under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen
över jordbruks- och utrikesdepartementsärenden
för den 16 december 1950 samt
över jordbruksärenden för samma dag,
begärt riksdagens godkännande av en
den 20 december 1950 mellan Sverige
och Norge träffad överenskommelse om
fiskeriförhållandena i vissa till Sverige
och Norge hörande vattenområden jämte
slutprotokoll.

Till förenämnda statsrådsprotokoll
över jordbruksärenden hade departementschefen
anfört: »Det är enligt min
mening ur flera synpunkter angeläget,
att den föreliggande tvisten snarast möjligt
bringas ur världen. Det framlagda
förslaget till överenskommelse innefattar
ett försök till uppgörelse i fiskeförhållandena
genom ömsesidiga eftergifter.
Frågan om territorialvattnens utsträckning
lämnas emellertid öppen. Det
i avtalstexten förekommande uttrycket
svenskt resp. norskt vattenområde får
därför icke fattas så, att området därmed
erkännes tillhöra svenskt resp.
norskt territorialvatten, utan innebär endast,
att det angivna landet självt hävdar
att området befinner sig innanför dess
territorialgräns. Vid sådant förhållande
synes förslaget innefatta en med hänsyn
till det föreliggande läget godtagbar uppgörelse.
»

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet, som inhämtat ytterligare
upplysningar under ärendets föredragning,
har icke funnit anledning till erinran
mot ifrågavarande till fiskeriförhållanden
begränsade överenskommelse
och får, under instämmande i vad
chefen för jordbruksdepartementet till
statsrådsprotokollet anfört, hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, meddela
av Kungl. Maj:t iiskat godkännande av
den med propositionen överlämnade,
den 20 december 1950 mellan Sverige
och Norge träffade överenskommelsen
om fiskeriförhållandena i vissa till Sverige
och Norge hörande vattenområden
jämte slutprotokoll.»

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. överenskommelse med Norge i den s

Reservation hade anförts av herr
Svensson i Ljungskile, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade. I det
av reservanten föreslagna utlåtandet
hade den nyss återgivna delen av utskottets
yttrande utbytts mot följande uttalande: »Utskottet,

som icke funnit anledning
till erinran mot ifrågavarande överenskommelse
om fiskeriförhållandena, har
observerat att det i avtalstexten såsom
norskt betecknade vattenområdet synes
innesluta, dels områden innanför den
tidigare från norsk sida hävdade territorialvattengränsen
och dels områden
utanför denna gräns. Uttrycket norskt
vattenområde i avtalstexten får alltså
icke uppfattas som ett godkännande
från svensk sida av det norska territorialvattnets
utvidgning. Utskottet anser
det därför önskvärt att svenska regeringen
snarast möjligt söker ernå en
överenskommelse rörande gränserna för
de två ländernas territorialvatten.

Utskottet hemställer att riksdagen
---slutprotokoll.»

Herr SPETZ: Herr talman! I sitt svar
på min enkla fråga rörande den s. k.
räktvisten uttalade hans excellens herr
utrikesministern den 25 januari sin förhoppning,
att det träffade preliminära
avtalet skulle vara klart inom några
veckor. Jag vill endast konstatera att
det i stället för ett par veckor har dröjt
ett par månader. Jag vet att anledningen
till att utrikesutskottets utlåtande —
som är daterat den 15 februari 1951
— först i dag kan behandlas av riksdagen
är vissa tolkningssvårigheter. Under
de omständigheterna tycker jag emellertid
för min de! att utskottet bort skriva
på ett något tydligare sätt. Den yrkesgrupp,
som beröres av den träffade överenskommelsen,
är ju för sin inkomst
beroende av att förhållandena stabiliseras.
FiSkarna äro inte betjänta av en
överenskommelse endast för en kortare
tid, ty det kapital de måste investera i
sina båtar och redskap är av den storleksordning,
att det är ett livsvillkor

. k. räktvisten.

för dem att kunna planera på längre
sikt.

Hans excellens herr utrikesministern
bestred i det nyss nämnda svaret att
det skulle föreligga något bristande intresse
från regeringens sida för den befolkningsgrupp
det här gäller. Men ett
intresse visar man kanske allra bäst genom
att sätta handling bakom orden.
När jag, herr talman, inte har annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslås i den till utlåtandet fogade
reservationen, vill jag alltså till
mitt yrkande anknyta den förhoppningen,
att regeringen utan dröjsmål skall
upptaga förhandlingar med norska regeringen
om en definitiv reglering av
dessa fiskeriförhållanden. Den nu träffade
överenskommelsen kan ju uppsägas
av endera parten, och denna yrkesgrupp
skulle vid en uppsägning ställas
inför samma svårigheter som under förlidet
år.

Jag ber, herr talman, att med uttalande
av den förhoppningen få yrka bifall
till reservationen.

Herr SANDLER: Herr talman! Utrikesutskottet
har betraktat och behandlat
detta ärende som en fråga om fiskeriförhållandena
och i sitt utlåtande även
betonat den begränsningen.

Meningen med den förhandling, som
i detta ärende ägt rum mellan norska
och svenska myndigheter, har just varit
att söka finna en möjlighet att lösa den
angelägna frågan om en reglering av
rätten till fiske, oavsett vilken utgång
frågan om territorialvattengränsen kan
få. Syftet med förhandlingen har vunnits.
Utskottet har förvissat sig om att
den träffade uppgörelsen är acceptabel
och stödes av de representanter för den
berörda näringen, som haft tillfälle att
deltaga i förhandlingen.

Detta bestrides inte heller av reservanten,
som icke riktar sig mot överenskommelsen
utan vill begagna tillfället
att i utskottets utlåtande få in vissa
uttalanden rörande den fråga om territorialvattengränsen,
som man med av -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. överenskommelse med Norge i den s. k. räktvisten.

sikt velat hålla utanför denna förhandling.
Därom vill jag endast säga, att
utskottet hade gjort vederbörande befolkningsgrupp
en mycket tvivelaktig
tjänst genom att skriva så som reservanten
påyrkat.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
motivering och hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Till vad utrikesutskottets ordförande nu
bär sagt vill jag endast lägga, att reservationens
uppmaning till svenska regeringen
att söka ernå en överenskommelse
rörande gränserna för de två ländernas
territorialvatten är litet besynnerlig.
I regel träffar ju inte ett land
avtal med ett annat om sina territorialvatten,
utan den angelägenheten bestämmer
vederbörande land självt. Om sedan
andra länder ha några invändningar, få
de göra deim gällande i den mån de ha
grunder att åberopa och i sista hand
draga saken inför internationellt forum,
om möjlighet därtill finnes. Två länder
kunna mycket väl träffa avtal om sin
inbördes gräns, men att Sverige skulle
söka ernå en överenskommelse om hur
Norge skall beräkna sitt territorialvatten,
är ju ett något besynnerligt förslag.

Härtill kommer att denna fråga, såsom
torde ha framgått av herr Sandlers anförande,
i rådande läge är synnerligen
ömtålig för Norges vidkommande, eftersom
detta land ligger i process med
England inför Haagdomstolen om territorialvattengränsen
i vissa vikar på
nordkusten. Det finns all anledning tro
att en dom i det målet kommer att få
stor betydelse genom domstolens uttalanden
om beräkningen av territorialvatten
över huvud taget.

Sedan må det kanske tillåtas mig att
säga, i anledning av vad herr Spetz uttalade
just då jag kom in i kammaren, att
regeringen i denna fråga har låtit göra
ganska ingående juridiska undersökningar,
som tagit sin rundliga tid och som
naturligtvis inte kunnat publiceras. Vi
ha måst räkna med möjligheten att frå -

gan i någon viss del skulle kunna hänskjutas
till internationell skiljedom mellan
Sverige och Norge, och vi ha därför
självfallet inte kunnat lägga alla våra
kort på bordet i fråga om de juridiska
argument som tala för och mot. Den del
av undersökningen, som allmänheten
inte har sett, därför att den inte kunnat
publiceras, har alltså varit oundgängligen
nödvändig för att svenska regeringen
skulle kunna handla i denna fråga.

Herr von HELAND: Herr talman! Efter
de anföranden, som hållits av excellensen
Undén och av utskottets ordförande,
torde det stå klart, att utskottsmajoriteten
handlat synnerligen klokt
dels med hänsyn till fiskarnas intressen
och dels med tanke på förhållandet till
Norge. Även om vi i utskottet hade fått
se herr Svenssons i Ljungskile reservation
före justeringen, tror jag att ingen
av utskottsmajoriteten skulle ha velat
följa reservanten, detta främst kanske
av det skälet att det av honom föreslagna
utskottsuttalandet säkerligen, såsom
utskottets ordförande här har sagt, skulle
ha varit till skada för fiskarna, ty
norrmännens godkännande är självklart
beroende av avtalstextens formulering.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag inser
för min del inte vilket uttryck i reservationen
som i detta fall skulle kunna
lända till skada. Den sista satsen, att
det anses »önskvärt att svenska regeringen
snarast möjligt söker ernå en
överenskommelse rörande gränserna för
de två ländernas territorialvatten», uttrycker
ju endast en önskan, och jag har
mycket svårt att förstå att detta skulle
kunna på något sätt vålla fiskarna
ohägn. Vad som vållar ohägn är ju den
osäkerhet och ovisshet, som vidlåder
den träffade överenskommelsen.

Hans excellens herr utrikesministern
nämnde tvisten rörande fjordarna i
Nordnorge, och jag anser då att det bör
stå i riksdagens protokoll att man från
västkusthåll inte torde erkänna någon
parallellitet mellan detta fail och det nu

20 Nr 12. Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. överenskommelse med Norge i den s. k. räktvisten.

aktuella. När det gäller exempelvis Vestfjorden
är det ju Norge som äger bägge
kusterna, men i fråga om yttre Oslofjorden
gäller att ena kustremsan är svenskt
land.

Då hans excellens säger, att man över
huvud taget inte kan blanda sig i hur
ett land bestämmer sin territorialvattengräns,
eftersom det är en inre angelägenhet,
vill man ju nästan beklaga att
inte svenska regeringen var först på
detta område och utsträckte Sveriges
territorialvatten ett lämpligt stycke från
Bohusläns kust. Då hade ju Norge i detta
fall kommit i efterhand.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1951/52 till iståndsättande av
beskickningsfastigheten i Köpenhamn,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder m. m.

Punkterna 1—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna
fastighetsfond, statens utlåningsfonder
och diverse kapitalfonder, i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten
m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 58, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till
uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder
vid Åkers krutbruk;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående dels verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, dels ock
väckt motion med anledning av att riksbanken
utgivit sedlar till högre belopp
än vad gällande lag medgiver.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Punkten 1.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

I denna punkt hade utskottet till en
början lämnat en översikt av den allmänna
ekonomiska utvecklingen under
år 1950, varefter utskottet gjort vissa
uttalanden rörande bankofullmäktiges
åtgärder beträffande valuta- och penningpolitiken.
Punkten avslutades med
en förklaring, att utskottet velat för
riksdagen omförmäla vad i detta ärende
förekommit.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och
von Seth, som ansett, att utskottets utlåtande
under punkten bort hava den
lydelse, reservationen visade;

2) av herrar Söderquist, Frödenberg
och Schmidt, som ansett, att utskottets
utlåtande under punkten bort lyda så,
som i denna reservation angivits.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Vid
hankoutskottets granskning av riksbankens
verksamhet under år 1950, varom
det nu föreliggande utlåtandet handlar,
ha folkpartiets utskottsrepresentanter
inte kommit till alldeles samma resultat
som övriga utskottsledamöter. Det framgår
av den reservation, som avlämnats
av herrar Fröderberg och Schmidt i
andra kammaren samt av mig.

Liksom utskottet i övrigt ha vi under
granskningen alldeles särskilt uppmärksammat
bankofullmäktiges åtgärder i
fråga om valuta- och penningpolitiken,
och vi ha härvidlag funnit oss ha en
viss anledning att sätta ett par frågetecken
och göra vissa erinringar. Jag
skall här endast helt kort beröra några
av synpunkterna, då jag förutsätter att
kammarens ledamöter tagit del av både
utskottsutlåtandet och reservationerna.

Man kan konstatera en rätt avsevärd
skillnad i fråga om utvecklingen av betalningsbalansen
och valutareserven under
året — i runt tal var skillnaden 275
miljoner kronor. Enligt vad som upp -

lysts vid föredragningar inför utskottet
anser sig riksbanken kunna i huvudsak
förklara denna differens på följande
sätt. I fråga om kapitaltransaktionerna
heräknas utgående belopp överstiga ingående
med cirka 100 miljoner kronor.
Inkomstöverskottet i betalningsbalansen
— det rörde sig, såsom framgår av
utskottets utlåtande, om cirka 90 miljoner
kronor —• motväges alltså i stort
sett av en nettoutgift inom kapitalbalansen.
Den återstående skillnaden mellan
siffrorna för utrikeshandeln och för valutautvecklingen
skulle — jag ber fortfarande
att få hänvisa till utskottsutlåtandet
och reservationerna •— bero på
en förskjutning i tiden mellan ianspråktagandet
av valuta och den faktiska införseln.
Sålunda skulle ökad förskottsbetalning
ha ägt rum, varjämte de forcerade
inköpen mot årets slut skulle
lett till en anhopning av importvaror,
som betalats men icke förtullats före
årsskiftet. ■— Enligt vår mening synes
det i varje fall nu icke vara möjligt att
avgöra, om riksbankens förklaring härvidlag
är fullt uttömmande.

Vi ha vidare velat särskilt framhålla
den minskning i valutareserven, som
kan konstateras vid jämförelse med tiden
närmast efter krigsslutet. Om möjlighet
över huvud taget skall förefinnas
att bevara erforderlig rörelsefrihet i utrikeshandeln,
kräves en icke obetydlig
valutareserv — den saken har ju framhållits
i reservationen, och jag har velat
understryka den även vid detta tillfälle.

I fråga om penningpolitiken ha vi velat
framhålla, att det enligt vårt sätt att
se varit olyckligt, att pris- och inkomstförändringarna
inom landet uppskjutits
så länge, som nu blev fallet. Det hade
— anse vi — varit bättre, om åtstramningen
av penning- och kredittillgången,
alltså höjningen av diskontot
och av riintan vid växelrediskontering
och vid belåning av guldkantade obligationer,
ägt rum tidigare än som nu
skedde. Åtgärden skulle då, såvitt vi
kunna finna, ha blivit effektivare och
haft en kraftigare dämpande inverkan
på den alltför stora investeringsbenä -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

genheten och alltså motverkat inflationstendenserna.
Vi förmena vidare att
det skulle varit endast naturligt, att
man i större utsträckning sökt placera
skattkammarväxlar i öppna marknaden
och i konkurrens med enskilda kreditsökande,
även om detta skulle ha åstadkommit
ett ytterligare tryck uppåt på
räntebildningen.

Vad sedelutgivningen beträffar ha vi,
liksom övriga utskottsmedlemmar, funnit
det särskilt anmärkningsvärt att ett
överskridande skett. Vi ha därvid —
det kan inte hjälpas — icke kunnat tillägna
oss en uppfattning, som skulle innebära
att bankledningen uteslutande
eller i varje fall i huvudsak varit offer
för ett blint och obevekligt öde. Visst
medge vi gärna att en svår situation var
för handen, men med den erfarenhet
riksbanken har borde ändå ett större
förutseende kunnat påräknas och en
större marginal för sedelutgivningsrätten
kunnat hållas. Att den vid årssluten
vanliga höga belastningen icke skulle
bli mindre år 1950 utan tämligen säkert
tvärtom, borde kunnat förutses. Vi anse,
såsom framgår av vår reservation,
att utskottet bort uttala, att det förutsattes
att ett överskridande av den riksbanken
tillkommande sedelutgivningsrätten
icke upprepas utan att banken
under alla förhållanden — alltså även
oavsett de bestämmelser för framtiden,
som kunna komma att beslutas under
denna riksdag — söker vidmakthålla en
outnyttjad sedelutgivningsrätt i sådan
omfattning, att tillfälliga belastningar
under förhållanden, som icke kunna betraktas
såsom utomordentliga —- och av
det slaget anse vi icke att förhållandena
vid senaste årsskiftet voro — kunna
klaras inom ramen för den lagliga sedelutgi
vningsrätten.

Slutligen ha vi icke velat underlåta
att framhålla, att en ökning av det frivilliga
sparandet är nödvändig med hänsyn
till näringslivets och det allmännas
stora kapitalanspråk. Det är med beklagande
man nödgas konstatera, att
sparandet under senare delen av år 1950
visat en relativt stark nedgång. En av
de väsentliga och aktuella anledning -

arna härtill torde vara de förutsedda
prisrörelserna vid årsskiftet 1950/51. Är
denna uppfattning riktig, borde tendensen
kunna anses såsom tillfällig. Förutsättningen
för återställande av tidigare
sparvilja och ännu mera för en önskvärd
och varaktig ökning av sparandet
är emellertid, att statsmakternas ekonomiska
politik gives en sådan utformning,
att den inflationistiska utvecklingen brytes
och förtroendet till penningvärdet
återställes. Den på längre sikt avgörande
betingelsen för det enskilda sparandet
är utan tvivel, herr talman, ett stabilt
penningvärde.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herrar Fröderberg och Schmidt
samt mig avlämnade reservationen.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
kanske här kommer in litet olämpligt
mellan de båda talesmännen för reservationerna,
men det kan nu inte hjälpas.

Mitt främsta ärende i denna debatt
är att ge uttryck för den oro envar känner
eller borde känna inför den inflatoriska
utveckling, som redovisas i bankoutskottets
utlåtande. Jag har mött denna
oro inför prisstegringarna hos jordbrukets
folk, men jag vet att den också
finns hos småföretagare, tjänstemän och
arbetare, särskilt i låglönegrupperna.
Vad hjälper det, att man fått mera pengar
i avlöningskuvertet, när hustrun
strax efteråt märker att dessa pengar
blivit långt mindre dryga, då hon skall
köpa varor för dem i butiken.

Konsumtionsprisindex utgjorde i december
185, hade i januari stigit till 191
och i februari till 195, och skulle jag
våga en gissning, står den just nu i
över 200.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex
för mars är ännu inte färdiguträknad,
men jag skulle tro att siffran kommer att
ligga vid bortemot 190 mot 171 i december.

Så mycket torde man säkert kunna
säga, att den prisförhöjning, man i januari
räknade med för hela år 1951,

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

redan nu är en realitet. Och denna brist
på balans, eller jag kanske lika gärna
kan säga brist på förtroende, uppträder
i en tid, då bankoutskottet med allt
skäl kan teckna en i många hänseenden
ljus bild av den ekonomiska situationen.
Det framgår av bankoutskottets utlåtande,
att det ekonomiska läget just
nu mycket lätt kan karakteriseras. Det
kan karakteriseras med sex ord: vikande
penningvärde, god folkekonomi, dålig
statsekonomi. De sektorer av det ekonomiska
livet, där privat företagsamhet
kan göra sig gällande, stå sig gott.
Besvärligheterna hänföra sig till de områden,
som mer eller mindre äro föremål
för centraldirigering. Vi ha god
folkekonomi. Bankoutskottet pekar på
att vår svenska produktion steg med 5
procent under år 1950. Det är något annat
än den 3-procentiga ökning vi voro
vana vid under mellankrigstiden. Riksbankens
valutaställning kunde ju ha varit
bättre, men någon större oro behöva
vi faktiskt inte känna, åtminstone inte
tills vidare.

Om man nu, herr talman, går igenom
de statistiska siffror, som bankoutskottet
redovisar i sitt utlåtande, skall man
snart finna att överallt, där dessa siffror
markera en oförmånlig utveckling,
sammanhänger detta på det ena eller
andra sättet med att svenska folket förlorat
sin tilltro till penningens framtidsvärde.
Importörer skynda sig att betala
i förskott för varor med lång leveranstid.
Företagare försöka placera sina
pengar i investeringar. Alla restriktioner
till trots steg, såsom bankoutskottet
redovisar, investeringsvolymen under
år 1950 med 5 procent. Och för den
stora allmänheten tyckas pengarna bränna
i händerna. Den privata konsumtionen
steg med 0 procent under år 1950.
Den starka ökningen i importen får delvis
ses mot bakgrunden av denna siffra.

Just nu liar kommerskollegium färdigställt
siffrorna för utrikeshandeln under
februari. Jag kan därför som komplettering
till den av bankoutskottet redovisade
statistiken omnämna, att importöverskottet
under detta års båda första
månader uppgick till 389 miljoner kro -

nor mot endast 12 miljoner kronor under
motsvarande månader i fjol. Från
sommaren 1948 till januari månad i år
hände det ej en enda gång att importöverskottet
någon månad översteg 100
miljoner kronor. Under februari månad
i år noterades siffran 211 miljoner för
vårt importöverskott.

Vad är det då för varor man importerar?
Är det varor som äro förstaliandsnödvändiga
för vår folkförsörjning eller
vår krigsberedskap? Det torde man, herr
talman, knappast kunna säga. Det råder
som bekant brist på kol och koks just
nu. Det är därför med ledsnad man konstaterar,
att kol- och koksimporten minskat
från 50 miljoner i februari i fjol till
42 miljoner i februari i år. Den huvudgrupp
av importvaror, som visat den
kraftigaste procentuella ökningen, har i
statistiken rubriken transportmedel. Den
omfattar i främsta rummet bilar, dessa
bilar som finansminister Sköld nu i efterhand
vill lägga extra skatt på. Denna
import representerade i februari i fjol
15 miljoner kronor, men hade i februari
i år ökat till 46 miljoner, en tredubbling
alltså. För enbart bilar har ökningen
varit ändå större.

Men låt mig, herr talman, fortsätta
min axplockning i bankoutskottets sifferuppgifter!
Vår frejdade landsman
doktor Dahlén sade en gång, att deflation
utgör en stöld från dem som låna
pengar och inflation, alltså penningvärdesförsämring,
utgör en stöld från dem
som låna ut pengar, alltså från spararna.
Jag vill inte använda så hårda ord.
Men låt mig uttrycka saken så att penningvärdesförsämring
reellt förminskar
spararnas kapital och att i tider, då
penningvärdet dalar, det är fördelaktigt
att låna pengar. Detta senare tycks det
svenska folket ha fullt klart för sig. Affärsbankernas
utlåning steg med över en
miljard under år 1950 mot ett par hundra
miljoner under år 1949.

Det är alldeles klart att riksbanken i
en sådan situation utsatts för stora påfrestningar.
Och när allmänheten mot
slutet av förra året började störtköpa inför
de väntade prisstegringarna, måste,
som vi veta, riksbanken överskrida sin

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

lagliga sedelutgivningsrätt, låt vara tillfälligt.
Det är fullt befogat, när herr
Dickson påtalar den saken i sin motion.
Vi ha vant oss vid att betrakta herr
Dickson som riksdagens store skämtare,
som en person med den där gudabenådade
gåvan att kunna betrakta också
våra förehavanden i kamrarna med humor.
Men den här gången är herr Dickson
ute i ett allvarligt ärende. Riksbanksledningen
har överskridit sina befogenheter.
Även utskottsmajoriteten har
velat påtala den saken. Men det förvånar
mig, herr talman, att utskottsmajoriteten
kan beteckna riksbanksledningens
handlingssätt med orden att det är
»i viss mån ursäktligt». Här gäller det
dock en klar överträdelse av en av riksdagen
stiftad lag.

Nu är det ju meningen att ge sedelpressarna
ännu mer arbete, och nu skall
det slungas ut ännu fler sedlar med den
vanliga försäkringen om inlösen i guld
och med den kända devisen »hinc robur
et securitas». Jag skulle nästan vilja
förorda, att man i stället sätter »sic
transit gloria mundi». Nåja, naturligtvis
kan det finnas skäl att höja maximibeloppet
för riksbankens sedelutgivningsrätt,
3 500 miljoner kronor. Ett skäl är ju
att penningvärdet sjunkit och att följaktligen
dessa 3 500 miljoner kronor nu inte
representera ett lika stort värde som
tidigare, och att penningvärdet tyvärr
med all säkerhet kommer att ytterligare
försämras. På denna punkt är det allt
skäl att rikta en varning, om — jag säger
om, herr talman — det skulle bli så,
att riksbanken med hjälp av sedelpressarna
ökar sina krediter till staten eller
till den öppna marknaden. Resultatet
måste då bli att pengar komma att
strömma in till bankerna, och bankerna
måste i sin tur låna ut dessa pengar.
Slutet på det hela kan bli, att man i
stället för en önskvärd kreditbegränsning
erhåller en ökad tillgång på krediter.

Ett annat uttryck för inflationstendenserna,
för det svenska folkets alltmer
minskade tilltro till pengarnas framtidsvärde.
möta vi i avtalsrörelserna. Det
är påfallande att de avtal, som till en

början träffades, inneburo relativt måttliga
löneförhöjningar, under det att löntagarnas
krav alltmer skärpts fram till
den dag som är. Arbetarna inom den
kemisk-tekniska industrien hade sin
uppgörelse i december och fingo en löneökning
på så där en 10 procent. Denna
förbättring har redan nu försvunnit
på grund av ökade levnadsomkostnader.
Metallarbetarna fingo sitt avtal klart i
januari, och ganska snart kan samma
omdöme fällas om dem, nämligen att deras
löneförbättring är uppäten av de
ökade priserna. På senare tiden ha avtalsförhandlingarna
som regel lett till
långt högre löneförhöjningar.

Det är naturligtvis ännu alldeles för
tidigt att försöka sig på att ge en samlad
översikt över vad som hänt under de
s. k. fria lönerörelsernas period, och vi
komma ju senare att få tillfälle att diskutera
den saken. Låt mig emellertid
redan nu notera, att jordbrukets folk
som vanligt blir efter trots alla tidigare
löften om att jordbruksfolket skall beredas
en ställning likvärdig med jämförliga
folkgruppers. Och om vi gå till
industriarbetare och andra, har åtminstone
jag fått det intrycket att det
ingalunda är tidigare lågavlönade grupper,
som nu fått det bättre ställt, snarare
tvärtom. Men det är ju så, herr talman,
att framgången vid en avtalsrörelse inte
sammanhänger med vederbörande folkgrupps
behov utan med vederbörande
folkgrupps makt.

Jag vet, att huvudföremålet för denna
debatt är att granska fjolårets valutapolitik
och penningpolitik. Såvitt jag har
kunnat förstå, har dock debatten i vår
medkammare hunnit svälla ut till en allmän
ekonomisk debatt. Jag skall i alla
fall försöka vara återhållsam och hålla
mig till ämnet. Jag skall därför inte diskutera
finansministerns nya åtgärder att
minska köpkraften genom höjd bilskatt
och genom elektricitetsskatt o. s. v. Vi
få ju tillfälle att senare dryfta dessa
spörsmål. Men en sak, som har ett direkt
samband med de frågor vi i dag ha att
ta ställning till, vill jag'' i detta sammanhang
i största korthet ta upp, och
det är finansministerns planer att ge -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

nomföra ett tvångssparande. Dessa planer
torde befinna sig på ett relativt preliminärt
stadium, ocli just därför vågar
man kanske ha en liten förhoppning om
att en opinionsyttring här i riksdagen
måhända skulle kunna påverka finansministerns
ställningstagande.

Finansministern har förklarat, att det
i nuvarande situation ej kan bli tal om
att höja de direkta skatterna. Jag noterar
detta uttalande med stor tillfredsställelse.
Men jag vill samtidigt framhålla,
att ett tvångssparande ju ändå måste betraktas
som ett slags metod att höja de
direkta skatterna. Detta omdöme får särskild
styrka i tider av penningvärdeförsämring.
Om man inför tvångssparande
på, låt oss säga 6 procent, och de sparade
pengarnas värde sjunkit till hälften,
då de skola återbetalas en gång i
tiden, ja, då är detta liktydigt med en
höjning av direktskatten med 3 procent.

Jag skulle vilja be finansministern att
titta ett slag på det förslag till frivilligt
ungdomssparande, som befolkningsutredningen
på sin tid avgav. Jag beklagar
att statsministern för en stund sedan
lämnade kammaren. Han var ordförande
i denna utredning, och förslaget
var enhälligt.

Om finansministern trots allt skulle
vilja framlägga en proposition om
tvångssparande, hoppas jag att detta förslag
tar all hänsyn till de olika medborgarnas
förmåga att spara. Och denna
förmåga att spara sammanhänger i hög
grad med försörjningsbördan. En inkomslfattig,
barnrik familj skall ej belastas
med ett tvångssparande — det torde
väl stå utom all diskussion. Men
även om man kommer en bit upp i inkomstskalan
är det så — det ha talrika
undersökningar visat — att den barnrika
familjen redan under normala tider
måst draga in på mera lyxbetonade
saker, ja, till och med på ting, som för
många anses höra till livets nödtorft.
Familjen bär helt enkelt för att få pengar
(iver till barnens uppfostran redan
utnyttjat sina möjligheter att spara. Den
barnrika familjens situation kan bli mycket
prekär i tider som just dessa, då va -

rupriserna gå i höjden. Man riktar sig
inte till en sådan barnrik familj, tycker
jag, med ukaser om tvångssparande.

Jag vet inte, om finansministern betraktar
Karl Marx som någon auktoritet.
Men Karl Marx sade en gång så här:
»Man skall kräva av envar efter hans
förmåga och ge åt envar efter hans behov.
» Jag skulle vilja be herr finansministern
tänka på dessa Karl Marx’
ord, när han tar ställning till barnfamiljernas
problem. En lag om tvångssparande
bör helst ej komma till stånd, men bör
under alla förhållanden taga hänsyn till
vederbörandes försörjningsbörda.

Jag vill här till sist ansluta mig till
dem som snarast möjligt vilja ha till
stånd en rundabordskonferens kring inflationsproblemet.
Jag skulle önska att denna
rundabordskonferens inte bara skulle
behandla de medel som böra tillgripas
för att komma till rätta med penningvärdeförsämringen.
Jag skulle önska att
man vid konferensen också skulle ägna
några tankar åt vad jag vill kalla penningpolitikens
martyrer, åt småspararna,
åt folkpensionärerna, vilka väl få
sin indexhöjning formellt men ej reellt,
åt barnfamiljerna, som inte fått någon
indexreglering alls, utan vilkas barnbidrag
nu hastigt sjunka i realvärde. Jag
skulle också önska att man ägnade en
tanke åt de folkgrupper, det må sedan
gälla jordbrukare eller olika kategorier
av småföretagare, arbetare och tjänstemän,
vilka kommit efter i inkomstutvecklingen
och nu få sin levnadsstandard
ytterligare försämrad i takt med
den kraftiga prisstegringen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Vi ha
inom bankoutskottet på vanligt sätt
planlagt vårt arbete så, att vi först skulle
behandla deehargen för riksbanken
och i ett senare sammanhang återkomma
till frågan om den allmänna ekonomiska
politiken. Vi ha räknat med att i början
av nästa månad kunna syssla med de allmänna
riktlinjerna. Därför påkallas ju
inte ur de synpunkter, som bankoutskottet
närmast företräder, i detta sammanhang
en diskussion, som sträcker sig

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fin.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

över hela fältet. Nu förefaller det som
om man önskat utvidga debatten till att
gälla även den allmänna ekonomiska politiken,
och det återstår väl att se hur den
i fortsättningen kommer att utveckla sig.
Jag vill emellertid för min del säga, att
jag utgått från att debatten väsentligen
skulle röra sig kring dechargen för riksbanken,
och när jag nu har begärt ordet,
herr talman, är det närmast för att med
några ord kommentera den reservation
till bankoutskottets utlåtande, som avgivits
av mig jämte herrar Nordenson och
von Seth.

Det finns i årets statsverksproposition
ett uttalande av finansministern, om vilket
knappast någon meningsskiljaktighet
torde råda, nämligen när han säger att
omsorgen om penningvärdet måste vara
den främsta angelägenheten för statsmakternas
ekonomiska politik, icke
minst därför att ett stabilt penningvärde
är en väsentlig och i längden nödvändig
förutsättning för det enskilda
sparandet. Ja, detta är ju en regel som
alltid borde gälla. Att den nu bär blivit
på detta sätt understruken i årets
statsverksproposition beror väl därpå,
att penningvärdet för närvarande står
inför ett hot, som är allvarligare än på
långliga tider.

I en sådan situation, där penningvärdet
på detta sätt trätt i förgrunden såsom
vår främsta angelägenhet, måste
riksbankens göranden och låtanden bli
alldeles särskilt uppmärksammade, eftersom
ju riksbanken i fråga om vården av
penningvärdet intar en nyckelställning.
Jag har emellertid ett intryck av att riksbankens
ledning inte riktigt vill tas med
det självständiga ansvar för vården om
penningvärdet, som författningsenligt
tillkommer densamma. Det är många tecken
som tyda på att man mera vill fatta
sin uppgift som om det gällde att spela
den anspråkslösa rollen av verkställare
av uppifrån, och då framför allt från regeringens
sida, lämnade direktiv. Jag är
naturligtvis fullt medveten om att en
samordning av den ekonomiska politiken
måste ske och att samma majoritet
som behärskar regering och riksdag också
återspeglas hos riksbanksfullmäktige,

men då riksbanken speciellt har vården
om penningvärdet sig anförtrodd, borde
man kunna förvänta att riksbanksledningen
med sin överblick och erfarenhet
i olika sammanhang skulle hävda de
krav, som måste ställas på den ekonomiska
politiken för att penningvärdet i
möjligaste mån skall bevaras. På senare
tid har det åtminstone utåt förmärkts
mycket litet av en sådan verksamhet.
Jag tillät mig att vid diskussionen inom
bankoutskottet med representanter för
riksbanken åberopa såsom exempel finansministerns
ställning gentemot kollegerna
i en alltigenom politiskt enhetlig
regering. Det gäller för finansministern
att söka balansera de expansionistiska
krafter, som enligt sakens natur företrädas
av övriga departementschefer. På
samma sätt är det efter mitt sätt att se
riksbanksledningens uppgift att, även
om den styres av samma majoritet som
regering och riksdag, inför dessa instanser
klart hävda de intressen, som den
satts att vårda. Sker inte detta, ger den
kraftparallcllogram, om vilken det här
är fråga, ett oriktigt utslag. I vilket fall
som helst har iu riksbanken nu genom
finansministerns av mig nyss citerade
uttalande i statsverkspropositionen fått
såsom direktiv, att omsorgen om penningvärdet
måste vara den främsta angelägenheten
för statsmakternas ekonomiska
politik.

När vi inom bankoutskottet haft att
granska riksbankens förvaltning under
det gångna året har det för mig och mina
medreservanter varit natuiligt att göra
det ur samma synpunkter, som vi anlade
vid behandlingen av motsvarande
ärende i fjol. Vi påyrkade redan då en
restriktivare penningpolitik, och utvecklingen
har sedan dess i alltmera skärpt
grad gjort en sådan politik ofrånkomlig.
Vi påpekade redan då riskerna för penningvärdet
av den bundna räntans politik,
som föranledde riksbanken att genom
stödköp på marknaden eller absorbering
av den statliga upplåningen pumpa
ut nya pengar på marknaden.

Inför den situation, som inträdde i
och med Koreakriget, inleddes också på
sommaren 1950 en omläggning av riks -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

bankspolitiken, som slutligen resulterade
i en höjning av diskontot med en halv
procent från den 1 december. Dessförinnan
hade riksgäldskontoret upptagit ett
femtonårigt lån på marknaden till 31]i
procent. Allt detta var steg i rätt riktning.
Men den som trodde, att riksbanken
därmed övergått till en rörlig ränta,
till en aktiv penningpolitik i den mening
som vi ha ansett att den måste fattas,
bedrog sig. Det förefaller i stället
som om riksbanken bestämt sig för att
hävda den nya räntenivån med samma
medel som tidigare tillämpats för treprocentsnivån.
Stödköpen fortsätta. Senast
under gårdagen skedde ju sådana
köp till ett belopp av mellan 12 och 13
miljoner. Skattkammarväxlar ha fortsättningsvis
övertagits av riksbanken i
stor omfattning både i slutet av förra
året och under den tilländagångna delen
av detta år. Detta har lett till en stark
likviditet på marknaden med ty åtföljande
kreditexpansion, d. v. s. just motsatsen
till vad som kräves, om man vill
motverka inflationen.

Det är ju särskilt betänkligt, att denna
politik kom att föras omkring årsskiftet
med alla de påfrestningar, som vi då
hade att möta i sammanhang med övergången
till den s. k. friare ekonomien
och de fria lönerörelserna. Vi tilläto oss
vid motsvarande tid i fjol att här i kammaren
särskilt understryka, vilken utomordentlig
betydelse det måste ha att
marknaden inte hölls för likvid inför
denna situation, så att man fick någon
motståndskraft hos marknaden för de
påfrestningar, som voro att motse från
och med det nya årets inträde. Jag vill
för min del understryka, att det över
huvud taget inte är möjligt att komma
till rätta med inflationsproblemet utan
eu restriktiv penningpolitik. Därmed vill
jag inte ha sagt, att detta medel är allena
saliggörande och att det skulle kunna
ensamt för sig räcka för att komma
till rätta med situationen, .lag är fullt på
det klara med att det här behövs en rad
av samordnade åtgärder. Men jag har å
andra sidan den uppfattningen, att om
man inte dessutom tillgriper en restriktivare
penningpolitik, så blir snart sagt

varje annan åtgärd mer eller mindre
verkningslös. Det är fruktlöst att försöka
komma till rätta med denna situation,
ifall man fortsätter med att bedriva den
kreditexpansionistiska politik, som alltjämt
upprätthålles.

Förloppet är ju det, att när priser och
löner stiga, så krävs det en ökad insats
av pengar för att hålla den ökade rörelsen
i gång, det behövs för löner, det
behövs för investeringar, som stiga i
pris, det behövs för lagerhållningen,
som blir dyrare, och för importen, som
också blir dyrare o. s. v. Inflationen avspeglar
sig i den kreditexpansion, som
sker inom bankerna. Det är inte så,
att kreditexpansion i och för sig är orsaken
till inflationen, utan inflationen
har dessa andra orsaker, varibland jag
inte vill underskatta betydelsen av den
utifrån inkommande impulsen genom
prisstegringen utomlands. Men inflationen
förutsätter för sitt fortlöpande, att
den hålles i gång med medel undan för
undan på marknaden. Det gäller därför
att begränsa kreditgivningen, vilket endast
kan ske effektivt genom att riksbanken
på lämpligt sätt reglerar penningtillgången.
Det är väsentligt att skapa
lagom knapphet på pengar och kredit.

I det sammanhanget är räntan, som ju
ofta får komma i förgrunden för diskussionen,
en sekundär företeelse. Det är
inte räntehöjningen i och för sig, som
är eftersträvansvärd, utan vad man
måste kräva är en åtstramning av marknaden,
en minskning av möjligheterna
att hålla uppe den kreditexpansion, som
nu sker i takt med den fortgående inflationen.
Det är ju tämligen givet, att
om man åstadkommer en sådan åtstramning
av marknaden, kommer detta förr
eller senare också att dra med sig en
höjning av riintan såsom en sekundär
företeelse. Men det måste man låta ske,
och man måste låta det ske så, att räntan
verkligen förblir rörlig. Man måste
låta folk utgå från att det inte finns
något absolut fixerat mått på vart räntan
skall gå — nu har man det intrycket
att den nuvarande 3''/=-procentgränsen
skall betraktas som ett sådant mått

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 {in.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

— utan den skall vara rörlig. Tills vidare
måste detta innebära att den kommer
att röra sig uppåt, om marknaden
åtstramas. Men frågan är, om det inte
är värt sitt pris att tillgripa denna utväg,
om inte alla de intressen, som här
äro involverade, äro bäst betjänta av
att man använder detta medel, som, efter
vad jag nyss försökt framhålla, är
en förutsättning för att man skall få någon
effekt av de övriga åtgärder, som
också måste till.

Vi känna ju till från diskussionen, att
räntans inverkan på hyresmarknaden
brukar åberopas såsom ett avgörande
hinder för att tillåta en räntestegring.
Ja, det är ju alldeles klart, att en räntestegring
återverkar på hyresmarknaden,
men vi skola ju dock komma ihåg, att
hyresmarknaden väl i genomsnitt inte
representerar mer än i stort sett 10 procent
av de allmänna levnadskostnaderna
i nuvarande läge. Skall man på grund
av de speciella förutsättningar, som föreligga
på detta område, avstå från att
tillgripa ett medel, som måhända är det
enda möjliga för att med avseende på
de återstående 90 procenten av levnadskostnaderna
kunna åstadkomma den begränsning,
som är nödvändig? Och det
gäller också att ta i betraktande, att i
de stegringar, som i övrigt komma att
ske, ingå också byggnadskostnaderna. Vi
torde i närvarande läge ha en stegring
av byggnadskostnaderna på bortåt 30
procent, som ju kommer att påverka hyresmarknaden
i högsta grad.

Skall man då för detta, att man inte
vill låta en höjd ränta inverka på hyresmarknaden,
tillåta en fortsatt inflation
och denna stegring av byggnadskostnader
och allt vad därtill hör, som
också kommer att återverka på hyrorna?
Det gäller att väga emot vartannat,
vilket medel som så att säga är det billigaste
med hänsyn till totalresultatet,
och jag är övertygad om att man vid en
verkligt saklig prövning av dessa förhållanden
skall komma till det resultatet,
att denna väg är den första och säkraste
som måste beträdas.

Det ligger så mycket fördomar emot
den s. k. aktiva penningpolitiken och

stegringen av räntorna, och man har ju
använt de gångna åren till att informera
folket på ett sådant sätt att det lever
i den föreställningen, att en räntehöjning
över huvud taget är det farligaste
som skulle kunna ske. Men om
man verkligen ville sprida saklig upplysning
på detta område, är jag övertygad
om att man skulle kunna få folk
att förstå, att vi nu befinna oss i ett sådant
läge, att vi alla sitta i samma båt
och inte kunna lösa problemet med
mindre vi äro beredda att ta detta steg.

I fråga om valutapolitiken ha vi i vår
reservation till skillnad från majoriteten
velat understryka det betänkliga i
den kraftiga nedgång av valutareserven,
som ägde rum under förra året, till och
med under den typiska exportsäsongen.
Majoriteten, som i sitt uttalande ju finner
allting vara gott och väl, säger i fråga
om denna minskning av valutatillgångarna
— den var ju inte mindre än
275 miljoner kronor — att då den närmast
beror på förskottsbetalningar och
på att varor, som blivit betalade, ännu
inte hunnit förtullas på det gamla
året, ger inte situationen anledning till
några större farhågor. Jag har det bestämda
intrycket, att just utvecklingen
på valutamarknaden ger anledning till
mycket stora farhågor. Om det nu hade
varit så, att minskningen hade berott
på dessa mera tillfälliga omständigheter,
skulle det ju ha återspeglat sig i
en förstärkning av valutafonden under
de första månaderna av detta år. Men
så har inte skett, utan utflödet av valutor
har fortsatt ända till den sista månaden,
då ju återigen en mindre förbättring
har inträtt. Men under januari
och februari minskades valutareserven
med ytterligare 237 miljoner kronor.
Detta förklaras till stor del av de forcerade
inköpen av råvaror och angelägna
varor över huvud taget, men de
förklara inte hela saken, utan även i
vår förekommer en import av ofantlig
omfattning, som inte är av denna angelägna
beskaffenhet.

Detta utflöde av valutor, trots den
mycket stora export vi haft och den
goda betalning för exporten som bär

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

erhållits, måste tvda på en bristande
samordning mellan vår handelspolitik
och vår interna penning- och finanspolitik.
Det är helt enkelt ett uttryck för
att vi inte längre ha den inre balansen.
Det sågo vi redan 1946, då vi gjorde
samma erfarenhet som nu, när den stora
valutareserv, som vi då hade, ganska
hastigt förbrukades. Det berodde helt
enkelt på en bristande inre balans.

Man återkommer således även i detta
sammanhang till att det är nödvändigt
att skapa inre balans för bevarande av
våra valutatillgångar och för den förstärkning
av vautareserven, som ju för
oss i detta läge är utomordentligt angelägen.
Och denna inre balans, jag
återkommer till detta ännu en gång, den
nå vi inte med mindre än att vi åstadkomma
stramhet på penningmarknaden.

Dessutom ha vi i vår reservation tagit
upp frågan om riksbankens överskridande
av sedelutgivningsrätten.
Även om den sakens betydelse inte bör
överdrivas, så bör den inte heller bagatelliseras,
som det förefaller mig att
riksbanken och i viss mån även bankoutskottets
majoritet ha varit benägna
att göra. Det har gjort ett dåligt intryck
i landet, att riksbanken åsidosatt den
enda bestämmelse, som numera begränsar
dess sedelutgivningsrätt. Riksbanken
har åberopat, att sedelbehovet under
de sista veckorna av december var
abnormt stort, större än vad som rimligen
kunde förutses, och att däri skulle
ligga förklaringen till överskridandet.
Vi ha emellertid i vår reservation tagit
in vissa siffror, som vi mena äro ägnade
att visa, att det i själva verket inte
kan sägas ha varit någon så abnorm
situation att den inte hade hort kunna
förutses i god tid från riksbankens sida.

Om vi jämföra med 1948 så finna vi,
att sedelomloppet efter den 15 december
och till årets slut ökade med 174 miljoner
kronor, under det att den lo december
förra året det till taket återstod allenast
172 miljoner kronor. Man kunde
alltså den 15 december förra året säga
sig, att vi hade mindre kvar till taket då
än vad som faktiskt förbrukades motsvarande
tid 1948. Man visste att julhandeln

var av exceptionell omfattning och att
det fanns faktorer, som gåvo anledning
tro att den skulle fortsätta även efter
jul. Under sådana förhållanden förelåg
uppenbarligen risk för att man skulle
koinma att slå igenom taket. Det borde
inte ha mött några större svårigheter för
riksbanken att vid denna tidpunkt på
ena eller andra sättet gardera sig för
denna risk. Man hade ju kunnat med
bankerna träffa arrangemang om vissa
insättningar, man hade kanske kunnat
placera någon skattkammarväxel för belopp,
som givit betryggande marginal. Vi
ha således inte velat ställa oss bakom
vad utskottsmajoriteten skriver om att
det var en abnorm situation, som överraskade
riksbanken, tv vi anse inte att så
var förhållandet. Att däremot inte riksbanken
i denna situation vände sig till
Kungl. Maj:t och begärde att få en utvidgad
fullmakt, det sätta vi ju värde på,
ty hela bankoutskottet har haft den meningen,
att de utomordentliga förhållanden,
som skola föreligga för att Kungl.
Maj:t skall kunna medge en tillfällig höjning,
inte förelågo.

Vi ha därför ansett oss böra påtala
det skedda i ordalag, som äro mer bestämda
än vad majoriteten bär kostat på
sig. Men dessa ordalag överensstämma
i själva verket mycket nära med de ordalag,
som förekommo i det första utkast
till yttrande, som förelåg inom
bankoutskottet. Sedermera valde majoriteten
-— jag vet inte om det skedde efter
kontakt med riksbanken — ett mjukare
skrivsätt, varför vi även på denna punkt
ha måst reservera oss.

Jag skall, herr talman, i detta sammanhang
inte gå mera in på detaljerna i vår
reservation, då jag har den måhända fåvitska
förhoppningen, att kammarens ledamöter
litet till mans ha tagit del av
den i trycket, och jag skall som sagt inte
nu utvidga debatten till att gälla mer
än vad som har sammanhang med deohargen.
Kommer debatten i fortsättningen
att förlöpa på ett annat sätt, blir
det måhända anledning att återkomma.

•lag ber nu, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig, herr Nordenson och
herr von Seth avgivna reservationen.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag skall
be att få understryka vad den föregående
ärade talaren sade om att man i utskottet
varit överens om att detta utlåtande
skulle betraktas som ett decliargeutlåtande
och att vi sedan skulle få tillfälle
att yttra oss om den fortsatta penning-
och valutapolitiken. Men trots
detta har, som synes, utskottet inte kunnat
komma fram till ett enhälligt utlåtande.
Högern och folkpartiet ha ju var
för sig reserverat sig.

Högern framhåller särskilt i sin reservation,
att en tillräckligt stram kreditpolitik
ej förts under det gångna året
och att försörjningen med betalningsmedel
har varit för riklig. Jag frågar då:
Hur går högerns krav på en stramare
kreditpolitik ihop med högerns krav i
höstas under valrörelsen, som då bland
annat lyste fram på stora affischer:
»Bygg mer åt fler»? Om den parollen
hade följts, skulle inte det ha medfört,
att marknaden tillförts mera betalningsmedel,
så att det blivit en större efterfrågan
på varor? Det kravet är ju raka
motsatsen till högerns nu framförda
ståndpunkt.

Vad beträffar högerns krav på en
stramare kreditpolitik, vill jag fråga om
inte regeringen särskilt under den senaste
tiden just varit inriktad på att genomföra
en sådan. Det är ju en lång råd av
åtgärder, som ha vidtagits i den riktningen.
För det första söker man genom
skärpning av t Bistånd sgivn ingen hålla
tillbaka investeringarna. Dessutom har
man vidtagit sådana åtgärder på kreditmarknaden,
att företagen inte nu kunna
låna upp så mvoket som under förra
året. Den långa räntan har gått upp med
en kvarts procent, vissa gränser ha satts
för affärsbankernas utlåning genom
skärpta regler om kassareservernas storlek,
och därjämte har riksbanken vädjat
till de större långivarna på marknaden
att vara återhållsamma med sin kreditgivning.
För det andra skall man ju
försöka hindra självförsörjande företag
att öka sina investeringar genom den
kommande investeringsskatten. Den vid
slutet av förra året införda exportavgiften
på pappersmassa, papper och träva -

ror kommer vidare att minska både vederbörandes
vinster och prisspänningen
mellan export- och hemmamarknaden.
För det tredje liar man vidtagit finanspolitiska
åtgärder. Den 1 december förra
året infördes ju vissa lyxskatter, och nu
ha vi fått förslag om höjd bilskatt och
skatt på elektrisk kraft. Om man dessutom
konstaterar, att finansministern
strävar efter att åstadkomma större
återhållsamhet med statens och kommunernas
utgifter, tycker man att allt
detta tillsammantaget blir en stor summa
av aktningsvärda åtgärder som ha
vidtagits.

Den föregående talaren framhöll, att
riksbankens politik under det gångna
året, då det gällt att förse marknaden
med likvida medel inte hade varit sådan
den skulle ha varit. Men sådan sitiationen
var i december tycker jag att
det tillvägagångssätt, som då användes,
i viss mån är försvarligt. Privatbankerna
hade ju en stor efterfrågan på likvida
medel. För att tillgodose sina kunder
måste de sälja de skattkammarväxlar,
som de hade inne, till riksbanken.
Räntan har höjts från den 1 december.
Riksgäldskontoret behövde i december
likvida medel, och på grund därav sålde
det skattkammarväxlar till riksbanken.
Skulle man ha vänt sig till den öppna
marknaden och därifrån infordrat
anbud på skattkammarväxlar, skulle
detta säkert ha medfört, att räntan då
omedelbart hade pressats upp rätt betydligt.
Med det ansträngda läge, som
rådde på kreditmarknaden, är det klart
att det då inte hade gått att placera
skattkammarväxlar på den öppna marknaden
utan en betydande räntehöjning.
Endast under den förutsättningen kan
det tänkas att den öppna marknaden hade
absorberat skattkammarväxlarna.
Här ha vi i alla fall ett problem och
ett problem som är beaktansvärt. Vi
veta att här i landet var under senare
delen av förra året kreditmarknaden åtstramad,
och det var smått om ledigt
kapital. Detta fortsatte hela året ut, kan
man säga, men sedan, när riksbanken
hade köpt de där skattkammarväxlarna
och försörjt marknaden med nya pen -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ningmedel, har marknaden lättat. Högern
har ju framfört sina synpunkter
här under flera år, och man ser att dylika
åtgärder inverka på penningmarknaden.
Det är givetvis av betydelse att
en sådan politik föres från riksbanksledningens
sida att penningmarknaden,
särskilt under nuvarande förhållanden,
hålles stram. Men det är dessa synpunkter,
som finansministern har beaktat,
när han strävar efter att hålla budgeten
överbalanserad för att på så sätt undgå
att riksgäldskontoret skall behöva sälja
skattkammarväxlar för att skaffa sig
likvida medel.

Folkpartiet har också i sin reservation
framhållit, att en åtstramning på
penning- och kreditmarknaden borde
ha kommit till stånd på ett tidigare stadium.
Men är det något parti som bär fört
en mera högljudd propaganda beträffande
ökad byggnadsverksamhet än vad
folkpartiet har gjort? Folkpartiet bär ju
också ansett, att det är olyckligt att den
inhemska pris- och inkomstnivåns förändring
uppskjutits från årsskiftet 1949
—1950 till 1950—1951. Det anser att det
hade varit förmånligare med ändrade
avtal vid årsskiftet 1949—1950. Man skulle
då ha fått en ny uppgörelse vid ingången
av år 1951. Den prisstegring,
som har skett på den utländska marknaden
och som slagit igenom här, har
ju varit större än den, som har åstadkommits
genom subventionernas borttagande
o. s. v. Om index hade stigit
så högt 1950, att arbetarna hade haft
rätt att få höjda tillägg och det hade
blivit avtalsförhandlingar, skulle de ha
återkommit med nya krav även detta år.
För min del tycker jag inte det ter sig
som det bästa att man årligen skall behöva
komma tillbaka med krav på sådana
här tillägg. Bränslet t. ex. har ju
visat den största prisstegringen hittills,
och när så är förhållandet, kunde man
naturligtvis inte förvänta, att arbetsmarknadens
parter skulle hålla sig lugna
vid senaste årsskiftet.

Våra egna ansträngningar äro ju mer
eller mindre förgäves, om vi inte kunna
avskärma oss från prisstegringarna utifrån.
Om folkpartiet hade kunnat läm -

na några recept på hur vi skulle ha
kunnat göra detta, skulle det ha varit
mycket bättre än att som de nu göra
uppstämma en klagan över det minskade
sparandet. Sparandet har verkligen
gått tillbaka under den senare delen av
förra året, men det är ju också helt naturligt
att så skett. Alla tidningar voro
ju fulla med uppgifter om stora prisstegringar,
t. ex. väntade prisstegringar
på skor. Folk tog ju ut pengar ifrån
bankerna för att förse sig med varor,
som de trodde skulle stiga i pris eller
kanske bli omöjliga att erhålla. Av den
anledningen blev det rusning, och den
upplysningsverksamhet om dessa förhållanden
som då bedrevs medverkade inte
till att skapa förutsättningar för en
större sparvilja.

Nu har ju herr Wahlund efterlyst, om
regeringen tänker genomföra ett tvångssparande.
Det skulle givetvis vara intressant
att få veta det, men jag förmodar
att regeringen kommer att undersöka,
om det är lämpligt att genomföra
en sådan åtgärd i det nuvarande läget.
Men jag säger liksom herr Wahlund, att
jag anser att ett tvångjssparande bör
avvägas på sådant sätt, att det träffar
de större inkomsttagarna, som ha möjlighet
till sparande.

Herr Wahlund förmenade också, att
jordbrukarna hade blivit eftersatta i
fråga om bättre försörjning; de hade
inte fått de priser som de borde ha
haft. Men jag väntade då att herr Wahlund
som den statistiker han är skulle
lämna siffror på hur stor jordbrukarnas
inkomstförbättring har varit i förhållande
till andra befolkningsgruppers.
Om man ser på tiden mellan låt oss säga
1940 och nu, så förmodar jag att herr
Wahlund har siffror på hur jordbrukets
inkomstförhållanden ha förbättrats under
den tiden, och om man ställer dem
i relation till siffrorna för övriga befolkningsgrupper,
kanske inte resultatet
blir så dåligt som herr Wahlund ville
låta påskina.

Både folkpartiet och högern ha ju i
sina reservationer tryckt hårdare på det
överskridande som riksbanken har gjort
av sedelutgivningsrätten. Utskottsmajo -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

riteten har ju också sagt ifrån, att den
anser det anmärkningsvärt, men med
hänsyn till den förklaring som riksbanken
lämnat om orsakerna har utskottet
ansett det vara tillräckligt att omnämna,
att vi anse detta överskridande icke
vara förenligt med gällande lag.

I och med detta skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr OHLON: Herr talman! I samband
med remissdebatten vid senaste höstsession
framhölls det från LO närstående
håll, att det inte är parterna på arbetsmarknaden
— arbetare och arbetsgivare
—- som ha ansvaret för penningvärdet,
utan att ansvaret för penningvärdet åvilar
statsmakterna och i främsta rummet
riksbanken. Man skulle kunna säga, att
peningvärdets konsolidering är ett statens
monopol. Och det är nog alldeles
riktigt. Det kan då vara av intresse att
se, hur stalen har förvaltat detta monopol.

Om vi se på levnadskostnaderna, kunna
vi konstatera, att indexsiffran 1938
rörde sig omkring 106, räknat från en
bas av 100 år 1935. Så steg siffran 1939
till 109. I början av kriget — från 1939
till 1940 — hoppade den upp med 14
enheter till 123, från 1940 till 1941 med
16 enheter till 139, och från 1941 till
1942 var det ett språng med 11 enheter
till 150. Sedan höllo sig levnadskostnaderna
konstanta under inte mindre än
fem år, 1942—1946. Från krigets slut
och fram till senaste årsskiftet fingo vi
ett nytt språng uppåt från 151 till 171.
Hur stor siffran är i dag, torde ingen
människa veta, men den rör sig väl någonstans
upp emot 190. Detta betyder,
att om vi utgå, inte från 1935 utan för
att vara mera älskvärda, från 1938, så
voro 100 kronor från år 1938 år 1941
värda 76:20, vid krigsslutet 70:20, vid
senaste årsskiftet 62 kronor och i år
någonting omkring 55 å 56 kronor. Under
efterkrigsperioden fram till senaste
årsskiftet hade alltså kronans värde
sänkts med inte mindre än 11,7 procent
efter att det under en femårsperiod hade

hållit sig konstant, och under de tre
första månaderna av detta år har det
sannolikt sjunkit ytterligare med någonting
på drygt 10 procent.

Nu kan man ju säga, att kronan var
övervärderad under tiden efter krigets
slut. Det var en hel del saker, som gjorde
att kronans värde blev fördolt för
allmänheten, men detta är ju inte ägnat
att glädja allmänheten den dag som i
dag är. Allmänheten har ett allt uppslukande
intresse för de starka prisstegringar
som inträtt och som man fruktar
komma att fortsätta, om också inte
precis i samma takt som under dessa
tre månader, ifall inte några effektiva
spärrar sättas emot. Redan nu kan man
emellertid säga, att levnadskostnaderna
vid årets slut komma att ligga minst
25 procent högre än vid krigsutbrottet.
Det är lågt räknat. Den nuvarande regeringen
kan således berömma sig av
att levnadskostnaderna under dess tillvaro
ha stigit på ett sätt som betecknar
ett rekord inte bara under fredstid utan
också under krigstid. Inte ens under
de ödesdigra avspärrningsåren, innan
trafiken ut mot världshaven återigen
öppnades genom lej dtrafiken —- åren
1940 och 1941 —- försiggingo prisstegringarna
fortare än nu, och det är värre
nu än efter första världskriget, då vi
ändå hade mindre erfarenhet om hur
prisstegringar skola bemästras. Sannolikt
få vi gå tillbaka till tiden för den
senaste myntrealisationen i vårt land —
om jag inte missminner mig, var det år
1834 — för att konstatera något liknande.
Vad som sker är i själva verket en
fortlöpande myntrealisation.

Under senaste remissdebatten den 19
januari försökte man på regeringstroget
håll göra gällande, att prisstegringsvågen
efter kriget bara skulle ha höjt sig
med 5 procent till senaste årsskiftet. Jag
nämnde nyss, att den riktiga siffran är
11,7. De där presumerade 5 procenten
bottnade dels i en felräkning och dels i
en misstolkning därutöver av det framlagda
räkneresultatet. För allmänheten
ter sig situationen mindre teoretisk. Folk
som skall köpa kläder, mat och vad
man i övrigt för sin timliga näring be -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang

liöver vet precis, hur mycket kostymen,
klänningen eller smöret stigit i pris. Det
är ingen överdrift att säga, att det läge,
i vilket vi nu befinna oss, framkallat
verklig ängslan och bekymmer i de vidaste
kretsar. Många sparare, många fria
företagare, som ha slitit och släpat ett
helt liv för att hålla sig ekonomiskt flytande
under ålderns dagar, hålla på att
råka i fullkomlig misär.

Frågan är, huru vi nu skola bemästra
den föreliggande situationen. Det råder
iu delade meningar om vilka möjligheter
som stå till buds, vilket inte
minst framgår av föreliggande dechargebe
tänkande. Regeringen svär sig i mycket
fri från ansvaret för den hittills
försiggående utvecklingen. Den klarade
krisen före valet, och den rår inte för
den kris som kom efter valet. Det är visserligen
sant, att Koreakriget, rustningskonjunkturen
och därav följande internationella
prisstegringar ha haft en
mycket avgörande betydelse, men lika
klart är, att vad som sker nu på prisfronten
är en följd av den uppskjutna
inflation, som förut hölls tillbaka med
konstlade medel. Jag hade tillfälle att
framhålla detta senast under remissdebatten.
För att minska eller förhindra
prisstegringar tidigare tillkommo subventionerna
samt pris- och lönestoppen.
Om subventionerna bär det sagts, att de
verka såsom tidsinställda bomber: de
se mycket oskyldiga ut, så länge de äro
intakta, men när de spricka, ha de förödande
verkningar. När nu subventionerna
försvinna och det ackumulerade
hoppet på lönestegringar släpps löst,
har ingen kunnat förhindra, att prisspärrarna
ha brutits.

Den metod som man främst vill pröva
tycks vara budgetens överbalansering.
På olika håll har man också yrkat på
alt det i inflationsbekämpande syfte borde
påläggas en ny omsättningsskatt. Vi
ha inom folkpartiet tagit avstånd från
den tanken liksom från andra förslag
till skatteförhöjningar. Vårt motstånd
mot omsättningsskatter av olika slag baserar
sig främst därpå, att de träffa så
blint och orättvist. Detta gäller då framför
allt omsättningsskatter på nödviin ,

''{ Försitt kammarens protokoll 19Öl. Nr 12.

riksbankens valuta- och penningpolitik.

diga tjänster och varor. Enligt vår uppfattning
utgöra för övrigt ökade skatter
icke ett tillräckligt medel mot inflationen.
De kunna icke användas i stället
för en fast penningpolitik, ökade skatteintäkter
ge statsmakterna mera pengar
att röra sig med och föranleda, enligt
vad erfarenheten har visat, förminskad
återhållsamhet med utgifterna. Om de
medel som flyta in genom skatterna
återigen ges ut, bär något inflationsmotstånd
icke satts in, i varje fall icke
i högre grad. Om de i stället användas
för att täcka kapitalinvesteringar,
kan resultatet bli, att staten därigenom
försummar att genomföra den åtstramning
på penningmarknaden, som är ett
ofrånkomligt kompletterande antiinflationsmedel.
Inflationens bekämpande
ligger lika mycket på penningpolitikens
som på skattepolitikens område.

Därmed är jag framme vid de allt för
stora, omotiverade stödköpen av statens
egna eller av staten garanterade obligationer,
som ägt rum under de sista åren.
Det har sagts, att dessa stödköp skulle
vara dikterade av omtanke om obligationsinnehavarna
och ha skett för att
dessa icke genom en sänkning av obligationskurserna
skulle gå miste om sitt
kapital. Detta är en illusion och en farlig
illusion. Obligationsköpen äro nämligen
inflationsdrivande. Mera penningar
sättas ju härigenom i omlopp på
marknaden. Balansen mellan tillgängliga
penningar och tillgängliga varor på
marknaden rubbas till förmån för de tillgängliga
pengarna. Resultatet blir prisstegringar,
och resultatet för obligationsinnehavarna
blir, att de ha förlorat mycket
mera pengar i efterkrigstidens Sverige
genom stödköpens inflationsverkan
än vad de skulle ha gjort, om kurserna
hade fått söka sitt naturliga jämviktsläge.
För övrigt återfå ju obligationsinnehavarna
sina obligationers parivärden
vid obligationernas inlösning oberoende
av deras tidigare kursvärde.

När man i höstas genom olika åtgärder
försökte stoppa den osedvanligt stora
kreditexpansionen inom bankväsendet,
var man sannolikt inne på en riktig
väg. Jag tänker då främst på de

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

skärpta bestämmelserna om kassareserv,
som ju innebära, att bankerna för närvarande
ha åtskilligt över 200 miljoner
kronor innestående räntefritt i riksbanken.
Dessa penningar ha alltså undandragits
den allmänna lånemarknaden.
Men dylika åtgärder hjälpa föga, om man
inte samtidigt ser till, att penningtillgången
i bankerna hålles nere. Få bankerna
mottaga ett ständigt tillflöde avnva
medel på sina inlåningsräkningar,
så är det helt naturligt, att de sträva att
utnyttja pengarna för ökad utlåning, och
följden blir en press på investeringssidan.
Vill man få till stånd en återhållsamhet
i bankernas kreditgivning, är det
också ett krav, att riksbanken inte pumpar
ut nya pengar på kreditmarknaden
genom att köpa obligationer i kursstödjande
syfte eller genom att öka sin utlåning
till staten såsom skett exempelvis
under detta års tre första månader. Det
är inte privatbankerna, som skola bedriva
penningpolitik — det äro de inte
kapabla till. Det är inte deras uppgift,
lika litet som det är arbetsmarknadens
parters uppgift att svara för penningvärdet.
Det är riksbanken, som är den
enda institution som har möjligheten att
reglera penningtillgången i samhället
och se till, att detta sker i överensstämmelse
med den målsättning för den allmänna
ekonomiska politiken som fastställes
av regeringen och riksdagen.

Utvecklingen i vårt land under slutet
av förra året och början av detta år tyder
på att man nu på ansvarigt håll efter
ett kort mellanspel under andra halvåret
1950 återigen är i färd med att
koppla av penningpolitiken såsom en
kompletterande stabiliseringsfaktor när
det gäller att motverka inflationskrafterna.
De senaste månadernas penningpolitik
utgör ett tragiskt återfall i inflationssjukan
efter en kort friskhetsperiod. Vi
få komma ihåg, att staten har via riksgäldskontoret
från och med den 1 oktober
och fram till innevarande datum i
riksbanken placerat lån om sammanlagt
745 miljoner. Det är inte bara dessa 745
miljoner som betyda någonting för den
ökade kreditgivningen, utan pengarna
vandra ju ut och in i bankerna, och

dessa 745 miljoner ha medfört en kedjeprocess
av ökad kreditgivning.

Det är frågetecken vart man ser. Om
statsmakterna icke skola förlora greppet
om utvecklingen, så få de lov att ta sig
samman och ge ett program för kronans
försvar. Vi ha under de senaste
åren försökt med regleringar och invesleringsbegränsningar
av olika slag. Vi
ha försökt med budgetpolitik, överbalansering,
eller vad man kallar finanspolitik.
Vi ha under korta mellantider också
kopplat in penningpolitiken. Vi ha ändå
inte lyckats med uppgiften att hålla inflationen
stången. Varför? Jo, sannolikt
därför att vi inte tagit till alla dessa
medel på en gång och åstadkommit en
samordning av alla de krafter som behövas
för att hålla i styr åtminstone den
inflation som beror på oss själva, på
våra egna åtgöranden.

Av detta dechargebetänkande framgår
också, att sparverksamheten i landet har
minskats högst avsevärt under den senaste
tiden. Detta är ett utslag av allmänhetens
misstroende mot penningvärdet.
I och med att sparverksamheten
inte försiggår i takt med det föreliggande
investeringsbehovet ha vi ytterligare
en inflationsfaktor att räkna med. Jag
föreställer mig att om allmänheten får
klart för sig, att statsmakterna äro beredda
att tillgripa alla medel i samordnande
syfte för att hålla penningvärdet
intakt, då kommer sparverksamheten
återigen att ökas, och vi komma att återigen
kunna nå en konsolidering.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr förste vice talman! Det är riktigt,
som det tidigare har sagts, att bankoutskoltets
betänkande sysslar med dechargen
för riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
för 1950, och följaktligen skulle
kammaren kunna begränsa sin debatt
till vad som avser den tidsperioden. Om
vi skulle göra det, så funnes det väl
ingen anledning till så mycken oro, eftersom
1950 inte markerar någon särskilt
oroande kurva i fråga om penningvärdeförsämring
eller prisstegring. Indextalet
var vid början av året 166 och

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

i slutet av året 171; det betyder i stort
sett inte mer än 3 procents försämring i
detta avseende. Penningrörelserna under
året ha inte heller i och för sig varit
oroande. Utrikeshandeln har i det närmaste
balanserats. Föreligger det något
underskott på betalningssidan, har det
sin grund i lagerinköp eller förskottsinbetalningar
på beställda varor. Någon
särskild oro ger det icke anledning till.

Statens affärer i övrigt ha inte heller
varit så särskilt oroande under 1950, och
det har under året från riksbankens sida
vidtagits vissa åtgärder, som till och
med oppositionen har kunnat beteckna
såsom glädjande. Räntan har ju höjts
från 3 till 3,3 procent. Själv tycker jag
detta är en diskutabel åtgärd, men det
finns ju de som tycka att det är ett steg
i rätt riktning. Jag vet inte om det medverkat
till att prisstabiliteten varit så
pass hygglig som den har varit under
1950, men den som tror det får ju vara
salig i sin tro.

Det är emellertid ett faktum, att i dag
finns det anledning till oro. Det finns en
oro som sprider sig i vida kretsar, en
oro över utvecklingen på det ekonomiska
området. Denna oro kan icke stillas
av bankoutskottets föreliggande utlåtande
och inte heller av de reservationer
som äro fogade till utlåtandet. Anledningen
är de våldsamma prisstegringar
som förekomma och som dagligen tillkännages
i tidningarna, många gånger
på ett sätt som kanske i och för sig kan
åstadkomma panik, men det kvarstår ju
detta till trots, att prisstegringarna äro
ett faktum och att omfattningen av dem
är betydande. Det är fråga om prisstegringar,
som inte bara innebära ett hot
mot reallöner och levnadsstandard för
stora delar av vårt folk utan som redan
ha gjort detta till en faktisk realitet, alltså
en nedpressning av standarden under
1950 års nivå. Oron är så mycket mer
motiverad som en sådan nedpressning
icke är nödvändig. Landets resurser
fordra icke en sådan nedpressning.

I konjunkturinstitutets beräkningar
hösten 1950 talades om en trolig prisökning
på mellan 5 och 7 procent. Dessa
beräkningar justerades senare under

året, och man talade något om att siffrorna
8 å 10 procent skulle vara sannolikare,
om man räknade med hela året.
Det var också på basis av dessa beräkningar
som avtalsförslagen gjordes upp
och avtalen sedermera träffades. De
första avtalsuppgörelserna slötos redan
före årsskiftet. De inneburo lönehöjningar
på högst 10 procent, och beräkningarna
gingo väl ut på att dessa 10 procent
skulle dels täcka den väntade prishöjningen
och dels innebära en viss marginal
för den standardförbättring som
konjunkturinstitutet också tidigare siat
om i sin höstrapport; det skulle enligt
denna finnas en möjlighet till inkomstförbättringar
på cirka 3 procent, som
skulle vara av standardförbättrande natur.

Redan i dag kunna vi konstatera, att
beräkningarna i konjunkturinstitutets
höstrapport ha varit alltför optimistiska.
Sannolikheten talar för att prishöjningarna
bli minst dubbelt så stora som
de justerade siffror, som nämndes under
december månad 1950. Det är ganska naturligt,
att detta är en källa till mycket
stark oro hos alla dem som redan äro
bundna av avtal, gällande för hela året.
De känna sig på något sätt lurade av de
siffror, som ha tillkännagivits.

Även om det är riktigt, som herr Ewerlöf
redan har sagt, att bankoutskottets
utlåtande icke behandlar den allmänna
ekonomiska situationen utan är begränsat
till verksamheten i riksbanken och
riksgäldsfullmäktige, så kan det väl ändå
vara förlåtligt, herr förste vice talman,
om man i dagens läge ookså ger sig
in på någonting annat av det, som rör
sig i tiden och är särskilt aktuellt ute i
våra medlemskretsar och i breda lager av
vår befolkning. Där råder inte bara oro
över penningvärdeförsämringen. I och
för sig kan den vara förklarlig. Det råder
en mycket starkare oro över den
allmänna försämring, som stora delar av
folket redan nu känna med sig, att de
komma att bli delaktiga av under året.

Jag har för min del ingen som helst
tilltro till att en aktivare penningpolitik
enligt reservanternas visserligen vagt utformade
mening skulle hjälpt oss så

36 Nr 12. Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolit

långt på vägen mot en eftersträvansvärd
stabilisering av den svenska kronans
värde. Därtill ha de internationella prisrörelserna
varit alltför starka. Jag skulle
vilja ställa frågan: Stå dessa internationella
prisrörelser utanför varje diskussion?
Är det helt uteslutet, att man i
riksdagen skulle kunna diskutera sig
fram till vägar och former för en effektivare
utjämning mellan de stigande exportinkomsterna
och de stigande priserna
på vår import, en utjämning som
skulle vara mycket effektivare än den,
som redan nu i begränsad omfattning
sker genom skatter på exportvinsterna
och även i viss utsträckning genom de
avgifter, som lagts på exporten. Jag är
för min del övertygad om att kan man
inte finna en tillfredsställande lösning
på den frågan, är det inte att räkna med
att riksdagen skall kunna finna lösningen
på problemet om penningvärdets bevarande,
och det är heller inte att räkna
med att riksdagen skall kunna bidraga
på något verksamt sätt till att stilla den
oro, som redan nu finns ute bland massorna.

Jag har redan tidigare sagt, att den
standardförsämring, som inte bara hotar
utan som säkerligen kommer att bli en
realitet innan året har gått, icke i och
för sig är nödvändig. Landets ekonomiska
läge har icke försämrats i sådan utsträckning,
att folk i allmänhet skulle
behöva finna sig i låt oss säga en standardförsämring
på fem procent eller däröver.
Enligt föreliggande siffror ha importpriserna
sedan hösten 1949 stigit till
150, om man sätter september 1949 till
100, medan exportprisnivån gått upp
till 199 under samma period. Då skall
man naturligtvis lägga märke till att våra
exportpriser lågo särskilt ogynnsamt till
i september 1949, eftersom det var före
devalveringen. Relationen mellan de här
båda talen är sålunda kanske något bättre
än vad det vill förefalla. Ända tror
jag inte man kommer så långt ned att
inte importprishöjningen mer än väl
kompenseras av de stigande priserna på
våra exportvaror. Men jag har redan påpekat
i en ekonomisk debatt förra hösten,
att de stigande importpriserna får

folket i sin helhet betala, medan däremot
de stegrade exportpriserna gå till en
mycket liten del av industrien. Då det
rör sig om sådana stora tal, är jag inte
alldeles säker på att vi utan vidare kunna
finna oss i att en sådan ordning råder
för någon längre tid. Det är inte fråga
om några tiotal eller hundratal miljoner,
utan förmodligen är det miljarder,
som på detta sätt gå över till en mycket
liten del av vårt näringsliv, medan
de stora delarna av detta och folket i
sin helhet få betala de stigande importpriserna.
Detta är förklaringen till att
man för 1951 skall behöva konstatera, att
den stora massan av folket får en sänkt
reallön, en sänkt standard, medan andra
delar ha mycket gott om pengar.

Jag tror, att det är nödvändigt, att
man inte bara diskuterar en penningpolitik,
som syftar till att hålla tillbaka den
icke önskvärda kreditexpansionen, att
över huvud taget slå vakt om vårt penningvärde
genom sådana åtgärder, som
kunna vara motiverade med hänsyn till
låt oss säga rent inrepolitiska angelägenheter.
Det är i dagens läge mera väsentligt,
att vi också diskutera vad som
sker på grund av den allmänna prisnivån
ute på världsmarknaden, där Sverige
icke har något ogynnsamt läge men
där verkningarna ändå bli ogynnsamma
på grund av denna orimliga ordning,
som vi måste konstatera i dag.

Det var ingen svårighet för de förhandlande
parterna på arbetsmarknaden
att sluta överenskommelser, när de kunde
göra det på basis av de beräkningar
vi hade vid årsskiftet eller strax därefter.
Vårt folk accepterade utan vidare
en uppgörelse, som skulle innebära kompensation
för väntade levnadskostnadshöjningar
plus en liten marginal för en
eventuell standardförbättring. Det är
ganska naturligt, att det har blivit svårare,
när vi ha kommit in i en period, då
ingen kan säga var vi hamna i prisutvecklingen.
Det är ganska naturligt, att
de, som ännu icke ha träffat sina avtal,
ställa sig litet betänksamma och över huvud
taget inte veta, vilken ståndpunkt
de skola inta, när de icke kunnat få någon
säker beräkning av prisutveckling -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

en. Herr Ohlon bär här tidigare sagt,
att sannolikheten talar för att levnadskostnadsstegringarna
i ftr antagligen
komma upp i ett procenttal som närmar
sig siffran 25. Den siffran synes nu sannolikare
än den som tidigare har nämnts
såsom toppsiffra, nämligen 15. Jag tror
inte att vare sig riksbanken med sin penningpolitik
eller vi med några åtgärder
inom landet skulle kunna komma till
rätta med det problem jag här talat om.
Detta är ingen inrepolitisk fråga. Det är
ett faktum, som alldeles säkert är känt
av alla dem som syssla med ekonomiska
ting och ha intresse av att följa utvecklingen
icke bara i Sverige utan också i
andra länder, att man överallt har samma
problem. De våldsamma prisrörelserna
ute på världsmarknaden hålla på att
omkullkasta varje strävan inom landet
att hålla en lugn utveckling. Svårigheterna
äro naturligtvis störst i länder, där
exportpriserna icke stiga, så att de kunna
kompensera prisstegringen på importen.
Jag skulle tro att Danmark har svårigheter
av helt annat slag än vi, men den
breda allmänheten här får ändå samma
svårigheter som i de länder, som icke
ha resurser att utjämna prisstegringarna
på de varor som måste importeras.
Därför, herr Ewerlöf, har jag inte kunnat
begränsa mitt inlägg i denna debatt
till det som nu står i bankoutskottets
utlåtande, ty jag tror att i dagens läge är
det inte det väsentligaste. Jag betraktar
det såsom mycket mera väsentligt, att
vi få tillfälle att diskutera de problem,
som sammanhänga med prisstegringarna.
Jag är övertygad om att vi förr eller
senare tvingas att inte bara ta upp en
diskussion i denna fråga utan också finna
en lösning på den, om vi över huvud
taget skola kunna vänta att finna både
arbetsro och lugn ute hland inte bara
arbetarna utan alla, som äro beroende
av ett stabilt penningvärde och icke ha
möjlighet att kompensera sig på något
annat siitt än genom sina händers arbete.
Det gäller bönderna i lika stor utsträckning
som arbetarna.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är ju ett beklagligt faktum, att de

beräkningar, som gjorts om prisstegringarna
till följd av anpassningen av
den svenska prisnivån till världsmarknadspriserna,
visat sig slå ganska mycket
fel. Man kan naturligtvis nu efteråt
med indignation, om man så vill,
fråga: Varför slogo nu dessa beräkningar
fel? Om man tittar litet på de nya
beräkningar, som ha kommit fram, och
försöker jämföra med prognoserna, finner
man, att beräkningarna om de borttagna
subventionernas inverkan och om
de indirekta skatternas betydelse stämma
tämligen väl; de ligga kanske något
i underkant. Inverkan av de prisstegringar
som bero på de internationella
prisernas uppgång ligger något
över beräkningarna, och dock är att
märka, att åtskilliga av verkningarna av
dessa prisstegringar ännu inte ha slagit
igenom. Där finns alltså en väsentlig
felkälla. En annan är, att det inte har
visat sig möjligt att från början beräkna
vad kompensationen i löner och priser
för dessa prisstegringar i sin tur har
medfört för inverkan på priserna. Där
ha utan tvivel beräkningarna slagit fel.
Men jag skulle vilja säga till herr Strand,
att det kanske är lika farligt att nu på
grund av vad som bär hänt göra en ny
prognos, som slår över åt rakt motsatt
håll. Det är kanske ändå bäst att vänta
och se, vad som i verkligheten kommer
att hända.

Det är fullständigt naturligt, att det
inträffade har medfört en djup oro hos
menige man i landet. Den oron har
kanske spritt sig till kretsar, där man
skulle kunna räkna med någon större
översikt över händelseförloppet. Med
detta vill jag inte ha sagt, att den prisstegring,
som nu inträder, skulle vara
någonting att nonchalera. Den kommer
ju att innebära ett högt kostnadsläge i
vårt land och kommer att försvåra vår
konkurrens i framtiden gentemot utlandet.
Själva händelseförloppet har ju skapat
en snedvridning på arbetsmarknaden,
som givetvis också leder till betydande
svårigheter. Jag vill inte på något
sätt förringa betydelsen av den verkan,
som här har inträtt.

Eftersom det väl utan vidare går att

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

konstatera, att prisstegringen här har
sin primära grund i den fortsatta stegringen
av utlandspriserna ända fram åtminstone
till mitten av februari och sin
sekundära grund i inkomstkompensationerna,
ställer jag den frågan: Har verkligen
någon på allvar tänkt sig att vi
skulle kunna undgå denna prisstegring,
om vi ville anpassa oss? Jag skall inte
ge mig in på en historieskrivning tillbaka
till 1939, som herr Ohlon här gjorde.
Han staplar ju det ena argumentet
på det andra för att visa, att om vi hade
varit kloka under denna långa tid, skulle
det som nu har inträffat inte ha skett.
Jag överlämnar den historieskrivningen
åt framtidens dom, och jag tror herr
Ohlon riskerar att bli åtskilligt korrigerad
såsom hävdatecknare.

Om jag går ut från det läge, vari vi
befunno oss inför årsskiftet, och alltså
bara tar hänsyn till den föresats vi hade,
att vi nu skulle göra en anpassning,
frågar jag: Tror någon, att vi, om vi
ville driva den politiken, skulle kunna
undgå den prisstegring, som nu kommer
att inträffa genom anpassningen? Det
är väl ändå omöjligt att tänka sig det.
Det är klart, att vi skulle kunna undgå
denna prisstegring. Det finns åtminstone
teoretiska möjligheter för det, men det
skulle vara till priset av att vi avstode
från att anpassa oss. Om vi hade velat
hålla fast vid ett pris- och lönestopp, om
vi hade kombinerat det med subventioner,
om vi hade infört kraftiga import-
och exportrestriktioner samt konsumtionsregleringar,
skulle det ju inte
varit omöjligt att förvandla Sverige åtminstone
temporärt till en isolerad ö i
världen. De tankegångar som herr Strand
bär förde fram, om en utjämning mellan
exportinkomster och levnadskostnader,
ligger det kanske samma drag av
isolering över. Det är måhända bäst, att
vi tänka oss för, men givetvis kan man
diskutera och resonera om den saken.

Det kan alltså här inte vara fråga om
att förhindra de prisstegringar, som
äro ofrånkomliga i samband med anpassningen
till världsmarknadsläget.
Vad det kan och skall vara fråga om
är att föra en sådan politik, att vi icke

få prisstegringar som gå därutöver, prisstegringar
som skapas av förväntningar
hos allmänheten om en fortsatt prisstegring.
Jag vill då fråga: Kan man säga, att
de prisstegringar vi hittills ha haft i någon
mån äro av den naturen? Jag tror,
att man i stort sett bär rätt att förneka
detta. För det första äro ju i stort sett
alla prisstegringar som ha inträffat av
den naturen, att de ha kunnat godkännas
av priskontrollen. De vila alltså på
en helt annan materiell grund än förväntningar.
Därtill kan man lägga, som
jag redan antydde, att åtskilliga av importprisstegringarna
ännu hållas tillbaka,
i viss mån även de av priskontrollen,
och ännu icke ha slagit igenom.
.lag menar därför, att det väl inte
är möjligt att säga, att de priser, som
hittills ha satts, äro av i egentlig mening
inflationsartad karaktär. Det leks
ju så mycket med ordet inflation från
alla håll.

Då kan man kanske fråga: Ha de kompensationer
i löner och priser som genomförts
blivit av den naturen, att de
ha färgats av förväntningarna och sålunda
kommit att bli större än vad som
motsvarar prisanpassningen? Jag har
faktiskt på de sista veckorna inte hört
någon, som offentligen har velat förklara,
att dessa kompensationer ha blivit
för höga. Här hörde vi alldeles nyss
Landsorganisationens ordförande förklara,
att det fanns utsikter till att de
tvärtom skulle leda till en sänkt levnadsstandard.
Hur det blir med den saken
är det kanske litet för tidigt att
ta ståndpunkt till, men så mycket är ju
säkert, att troligen åtminstone vissa
grupper få en sänkt levnadsstandard,
medan andra kanske få en smula över
standarden hittills. Men i genomsnitt
tror jag inte man kan säga, att det blir
någon höjd levnadsstandard. Det är beklagligt.
Yi räknade med att det skulle
finnas utrymme för en viss ökning av
levnadsstandarden. Det är möjligt, att
det utrymmet försvinner genom de höjda
försvarskostnaderna och genom att
jordbrukets produktionsutveckling icke
har blivit så gynnsam som vi från början
räknade med.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

Regeringens mål för den ekonomiska
politiken har som sagt varit att söka förhindra
prisstegringar på grund av förväntningar
om en ytterligare prisökning.
Jag skall inte här på nytt berätta om de
åtgärder, som vi i det avseendet ha vidtagit
och planera att vidta. Alla veta ju,
att det är åtgärder för att på olika sätt
hindra tendenserna till investering. Dessa
åtgärder komma i många fall sekundärt
att verka även konsumtionsminskande.
Vidare inrikta sig våra åtgärder
på att förhindra, att statens egen konsumtion
och investeringar skola verka
prisdrivande.

Med detta har jag inte velat säga, att
det inte har funnits förväntningstendenser
i vårt ekonomiska liv. Vad jag har
velat säga är, att dessa tendenser ännu
icke ha nått den styrka, att de kunnat
färga av sig på priserna. De ha kanske
hållits tillbaka genom de vidtagna åtgärderna.
Alla veta vi, att det finns en benägenhet
att öka lagren. Alla veta vi, att
många människor försöka skaffa sig varaktiga
konsumtionsföremål. I det sista
avseendet ha vi vid vissa tillfällen kunnat
tala om en hamstring. Det verkar,
som om denna hamstringsvåg nu började
att sjunka ihop. Vad beror det på, om
den gör det? Givetvis på att det är själva
anpassningen, som har framkallat dessa
företeelser. Man har vetat att det skulle
bli en prisstegring, och det har gjort att
man har försökt köpa till billiga priser.
Om priserna bli stabila, komma med all
sannolikhet både hamstringen och lagringstendenserna
att i mycket hög grad
minskas. Jag vet ju inte, om det blir en
sådan prisstabilitet. Sedan mitten av februari
ha rörelserna på de internationella
varubörserna varit mycket obetydliga.
Det räknas allmänt med alt den amerikanska
stabiliseringspolitiken börjar göra
verkan. Det kan naturligtvis därför
finnas en viss förhoppning, alt de internationella
priserna nu ha nått upp till
en höjdplatå, där de komma att stanna.

Den fråga, som man från oppositionens
sida ställer och som ligger bakom
angreppen på regeringspolitiken, är ju:
Räcka de av regeringen vidtagna åtgärderna?
Man besvarar frågan nekande,

och man kräver mera. Då frågar jag: På
vilka punkter kräver man mera? Herr
Ohlon gick ju inte djupare in på spörsmålet,
men det finns kanske ändå vissa
möjligheter att klara ut vad folkpartiet
menar, eftersom jag för en stund sedan
hade nöjet att lyssna till vad partiets ledare
hade att säga om saken.

Jag vill då först konstatera, att oppositionen
ingalunda anser, att den statliga
budgetpolitiken är för litet hård.
Man begär inte, att statens budgetpolitik
skall göras hårdare än vad regeringen
har tänkt sig. Det är inte bara det, att
man från oppositionens sida säger: Det
och det förslaget till stärkande av statens
inkomster vilja vi inte veta av. Man
säger: Det behövs ingenting i stället.
Budgeten är tillräckligt överbalanserad
ändå.

Jag har inte heller hört, att man har
föreslagit några direkta åtgärder för att
förhindra investeringarnas tillväxt eller
för att sätta någon bom för den pågående
vinstkonjunkturen. Herr Ohlins punkter,
som jag inte här skall gå vidare in
på, äro av den beskaffenheten, att de
med undantag för en enda punkt icke
hänföra sig till dagens situation, utan till
åtgärder som kunna tänkas i framtiden.
Det enda han förde fram med mera omedelbar
verkan gällde kredit- och penningpolitiken.

Jag kan tillägga, att jag inte heller
hört t. ex. i herr Ewerlöfs anförande eller
i herr Ohlons, att de pekat på någonting
annat än kredit- och penningpolitiken.
För herr Ewerlöfs del var det
kanske naturligt med hänsyn till att han
så strikt höll sig till det föreliggande
ärendet.

Efter denna marsch vid sidan om dagens
ärende kommer jag då in på det
föreliggande bankoutskottsutlåtandet och
de därtill fogade reservationerna.

När jag har läst reservationerna, har
jag gjort den iakttagelsen, att det egentligen
är endast en sak som man lägger
någon större vikt vid ur reell synpunkt.
Det är frågan, huruvida riksbanken genom
sina åtgärder förstärker likviditeten
i penningmarknaden och på det sättet
förhindrar eu stram penningpolitik.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

I högerreservationen tar man upp en
anmärkning som från motsatt håll har
gjorts om att riksbankens förstärkande
av marknadens likviditet är en säsongmässig
företeelse, som i huvudsak är
koncentrerad till kalenderårets fjärde
kvartal. Det bestrider högern, men det
kan inte bestridas, herr Ewerlöf. Det är
i verkligheten så, att slutresultatet av
riksbankens operationer domineras av
verkningarna av det fjärde kvartalet.
Varför är det så? Det beror helt enkelt
därpå — jag håller mig nu till det praktiska
livet och bryr mig inte om den
nationalekonomiska läroboken — att vi
visserligen under detta kvartal lxa en
skattebetalningstermin, men den sammanfaller
för denna enda gång under
året med en utbetalning till kommunerna
av kommunmedel. Det gör, att statens
anspråk på medel är särskilt starkt
under denna tid.

Nu kan man säga, att riksbanken väl
borde kunna tvinga riksgäldskontoret att
låna på marknaden. Men är det alldeles
säkert, att det är en riktig politik att
pressa ut riksgäldskontoret på lånemarknaden
just vid det tillfället? Vi skola
nämligen komma ihåg, att traditionellt
sett är fjärde kvartalet ett importkvartal,
då det alltid finns ett nettoanspråk på
valutor. Detta gör, att riksbanken ger ut
pengar, därför att marknaden i sig själv
blir illikvid genom anspråken på importbetalningarna.

Jag skulle vilja fråga, om det är en
riktig politik att genom sitt handlande
sörja för att ränteläget anpassas efter
förhållandena vid den tidpunkt på året,
då anspråken på marknaden äro som
störst. Blir det inte i grund och botten
en förfalskning av läget? Jag förstår, att
för den som i en räntehöjning ser ett
magiskt medel för att bota allt ont är
det bara tacknämligt, om man kan tvinga
fram en räntehöjning genom att anlita
marknaden i full utsträckning på den
känsligaste punkten. Men de som inte
ha denna uppfattning -— och det verkar
ju som om folkpartiet i varje fall offentligt
räknar sig till dem -— borde väl
ändå, såsom herr Ohlon också gjorde,
finna det vanskligt att lägga förhållan -

dena under en så begränsad tidsperiod
till grund för sin inställning. Jag vill
belysa detta med ett enda exempel.

Den 28 februari publicerade en bankdirektör
en artikel, i vilken han påvisade,
att det rådde en mycket stark likviditet
hos bankerna. Han ansåg, att det
vore naturligt, om riksbanken ingrep för
att minska likviditeten och göra marknaden
stramare. Det är alldeles riktigt,
att bankernas likviditet var mycket
stark vid månadsskiftet februari—mars.
Då höllo nämligen skattebetalarna på att
ladda upp sig för den största skattebetalningstermin
som hittills har förekommit
i detta land. Det hopades pengar i
bankerna. Skattebetalningen började den
G mars. Den 7 mars förelåg ett överskott
av 328 miljoner kronor på bankernas
checkräkningar i riksbanken, sedan avdrag
skett för de lagenligt avsatta reserverna,
och det var onekligen ett tecken
på god likviditet. Men om jag gör
samma operation den 15 mars, finner
jag, att bankerna skulle ha behövt i det
närmaste ytterligare 30 miljoner kronor
på sina checkräkningar för att kunna
uppfylla det lagenliga kravet på kassareserver.
Det gick alltså från en topppunkt
av hög likviditet rakt ned till en
underlikviditet. Denna illikviditet var av
längre varaktighet än riksbankens underskott
på 13 miljoner kronor vid årsskiftet.
Den 22 mars var det fortfarande
ett minus på i det närmaste 30 miljoner
kronor, och först vid månadsskiftet
hade man kommit upp till ett överskott
av fattiga 37 miljoner kronor. I verkligheten,
herr Ewerlöf, är det i dag en mycket
stram penningmarknad och en mycket
ringa likviditet på marknaden. Jag
vill fråga, om det skulle ha varit rimligt,
att man omedelbart före denna stora
skattebetalning hade tillgripit åtstramande
medel.

Men med vad jag har sagt nu vill jag
inte ha gjort det påståendet, att den
politik som statsmakterna bedriva på
kreditmarknaden är utan vank och lyte.
Det visar sig ju tvärtom, att man
genast möter ett par betydelsefulla frågetecken.

Den första frågan lyder: Skall det va -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ra alldeles nödvändigt för staten och
riksgäldskontoret att mobilisera sitt lånebehov
i så hög grad till fjärde kvartalet,
vid en illikvid tidpunkt? Det bör
ju inte vara omöjligt, tycker man, att
genom organisatoriska omläggningar
sprida ut statens behov av lånemedel
över året. Det är klart, att detta blir
mycket lättare, om man genom en överbalansering
av budgeten inte får så stora
lånebehov att presentera på marknaden.

Den andra frågan man kan ställa sig
är helt enkelt den: Finns det inte några
möjligheter att motverka de stora säsongvariationerna
på penningmarknaden?
Jag vet inte det, men jag anser
i alla fall, att det kan vara väl värt för
oss att övervväga detta problem och se
efter, om man kan finna någon lösning.
Ty det är ju klart, att vi inte
böra ha en penningpolitik, som leder
till inflation. Vi måste ha en nödig
stramhet på penningmarknaden. Därom
äro vi ju överens. Det är egentligen
bara en fråga om hur långt vi där vilja
gå. Den fråga som inställer sig är: Skola
vi sikta på att skapa en sådan stramhet,
att vi kunna räkna med att den
utan vidare leder till en räntestegring?
Kammarens ledamöter veta ju, att jag
inte anser att man bör göra det. Jag
vill inte, att räntan skall vara en primär
företeelse ens i kreditpolitiken,
men jag betraktar inte heller en bunden
ränta såsom något som man skall
hålla på.

Men om det nu är så, att man vill
ha en räntestegring, blir jag litet konfunderad.
Herr Ewerlöf sade här: Kan
det vara så märkvärdigt, om man höjer
räntan och får litet högre hyror?
Fn stegring där betyder ju inte så förfärligt
mycket på index — det kan ju
vara sant. Men, herr Ewerlöf, den betyder
bra mycket mer än den elskatt
som jag föreslagit och som oppositionen
nu avvisar med den huvudmotiveringen,
att man genom denna skatt
skapar ytterligare prisstegringar. En
högre ränta leder till hyresstegringar
och till höjda byggnadskostnader, och
jag måste för min del fråga mig, varför

denna metod att skapa stramhet är
bättre än metoden med skatter. Är det
inte så, att man gör räntan till ett magiskt
medel? Man tror, att om man bara
höjer räntan, får man enbart välgörande
följder. Vad man skapar är kostnadsstegringar.
Var träffa dessa? Det
är verkligen inte så lätt att avgöra. Räntehöjningen
är i det avseendet ett vapen,
som slår blint. I fråga om de åtgärder
av samma natur som regeringen
vidtagit — prisutjämningsavgifterna,
investeringsskatten och förslagen
till elskatt och till höjd fordonsskatt
— kan man ändå med någon grad av
sannolikhet beräkna, vilka verkningar
de komma att få, men det kan man inte
med räntan. Man skall låta räntan vara
vad den är. Den är en faktor som
höjer kostnaderna på vissa element och
därmed verkar åtstramande, men det
finns många andra metoder att höja
kostnader och få åtstramning, och jag
förstår uppriktigt sagt inte varför denna
metod skall vara bättre än andra.

Jag skulle dessutom vilja fråga: Är en
sådan skärpning erforderlig i dagens
läge? Då understryker jag ordet dagens
■—- jag menar en relativt kort period
och vill inte satsa på någon längre bort
liggande framtid. Är det ändå inte bäst,
att man ser sig litet om först? I själva
verket finns det ju ofantligt åtstramande
krafter i rörelse i vår ekonomi
just nu vid sidan av de andra rörelserna
som driva mot prisstegring och
inflation. Man får nu räkna med minst
20 procent höjning av byggnadskostnaderna,
väsentligen på grund av stegringen
i priserna på kol, trä och järn,
men även i viss mån på grund av arbetslönernas
ökning. Veta vi riktigt vad
denna stegring av byggnadskostnaderna
kommer att betyda konjunkturmässigt?
De som syssla med dessa ting ha
på sista tiden kunnat förmärka en tvekan
hos dem som fått byggnadstillstånd
om de skola bygga, och åtskilliga
ha lämnat tillbaka sina byggnadstillstånd.
Jag vill inte med detta säga,
att vi stå inför en kris. Det är mycket
möjligt, att det iindå finns tillräckligt
många som vilja bygga för att man skall

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

kunna upprätthålla byggnadsverksamheten.
Men jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att vi nu för första gången
här ha tecken på en åtstramande
verkan, och vi kunna icke i dag veta,
hur långt den går och vad den åstadkommer.

Jag skall inte gå igenom hela registret,
men jag vill erinra om att vi i lördags
hade en liten remissdebatt i andra
kammaren. Därvid diskuterade professor
Ohlin på allvar, huruvida icke
prisutjämningsavgifterna kunde komma
att leda till en sådan åtstramning inom
kreditmarknaden, att vi rent av icke
skulle kunna hålla räntan i styr. Jag
vill inte alls på något sätt gå med på
hans slutsatser — de voro säkert betydligt
överdrivna — men det kan ju inte
förnekas, att prisutjämningsavgifterna,
särskilt om de nu komma att uppgå till
en summa av 700 miljoner kronor, komma
att få en betydande åtstramande
verkan.

Jag menar därför, att vi här befinna
oss i ett läge, där anpassningen ännu
icke är färdig. Icke alla de prisstegringar,
som bero av de höjda utlandspriserna,
ha slagit igenom. Alla avtal
äro inte slutna. Vi märka hur det bär
börjat att uppkomma åstramande tendenser
i samhällsekonomien. Jag skulle
för min del tro, att det vore ganska
olyckligt, om man just nu gav sig till
att ytterligare förstärka dessa krafter
med ett vapen, som är så pass oberäkneligt
som en räntehöjning.

Med vad jag nu har sagt har jag —
det vill jag med kraft understryka —
endast berört det läge som är i dag —
jag räknar icke med att det skall räcka
så många veckor till. Jag har också utgått
från den förutsättningen, att det
blir en internationell prisstabilisering.
Jag tror inte vi behöva leka med tanken
att det under överskådlig tid kommer
att bli någon prissänkning att tala om.
Men det kan ju bli en ny rustningsvåg'',
som kan leda till ytterligare skärpningar,
och då gäller inte det som jag
nu har sagt. Därför menar jag, att vi
måste vara inriktade på att möta en
försämring, om en sådan skulle komma.

Vi inom regeringen ha alls ingenting
emot att, när vi kunna se saken på litet
längre sikt, diskutera de frågor som
herr Strand här fört fram. Men som jag
redan har antytt, vill jag inte ge något
på hand för de föreslagna lösningarna.
Det är också klart, att vi för vår del gärna
vilja diskutera även de ting som framförts
från andra håll. Jag kan inte tänka
annat än att vi mycket väl kunna diskutera
herr Ohlins lilla lista i andra
kammaren. Han fick det till elva punkter,
men när jag renodlade dem kom
jag inte till mer än sex. Jag vill icke
på något sätt bestrida, att vi där kunna
finna saker och ting att diskutera.

Vi inom regeringen ha sedan länge
haft våra tankar riktade på vad som
skall kunna göras om det i en framtid
blir ett skärpt läge, och vi försöka att
studera saker och ting, så att vi skola
vara beredda att vid minsta tecken tillgripa
åtgärder. Men det är klart, att åtskilligt
av det som vi studera kanske
inte kommer att tillämpas, dels därför
att det kanske inte kommer att behövas
och dels därför att det kanske kommer
att visa sig vara opraktiskt. Jag vill särskilt
säga, att när det häromdagen kom
ut i en tidning, att vi inom finansdepartementet
studerat frågan om ett tvångssparande,
gjorde man det till en självklar
sak att det skall bli ett tvångssparande.
Men det finns inte någon grund
för den tanken. Om den saken vet jag
ingenting i dag. Ingen vet någonting. Resultatet
beror för det första på om våra
studier leda till att vi finna, att det är en
så praktisk anordning att det kan vara
lönt att ge ut pengar för att få den utarbetad.
För det andra kan det ju diskuteras,
om den ur andra synpunkter är
lämplig, och för det tredje blir det alltid
frågan, om den kan komma att behövas.

Jag vill sluta med att säga följande.
Jag vet inte riktigt, om det kanske tas
illa upp, men jag vill gärna säga det
ändå, ty det kanhända är nyttigt.

Efter vad jag har kunnat få fram av
de hittills gjorda inläggen har jag inte
kunnat tycka, att den politiska stöt som
oppositionen de sista dagarna har riktat
emot regeringen ger någonting för

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

dagens situation. Om den endast tar
sikte på att bereda marken för överväganden
angående framtiden, kan det ju
inte vara så mycket mening med att
blåsa i trumpeterna för att få regeringen
att falla liksom Jerikos murar. Jag betraktar
denna stöt som ett vällovligt
försök från oppositionens sida att utnyttja
den oroande och svåra situation,
som nu faktiskt föreligger. Sådant förekommer
ju i all parlamentarism, och
vi i regeringen känna oss inte på något
sätt kränkta eller ledsna över detta. Vi
tycka nog att det kan vara en naturens
ordning.

Men det kan ju tänkas, att det ligger
någonting annat bakom. År 1947 riktades
det på samma sätt som nu en stöt
mot regeringen. År 1947 höll en välkänd
bankdirektör ett anförande, i vilket
han krävde en politik med höjd
ränta. Strax efter detta yttrande blev
det ett osedvanligt utbud av obligationer
på börsen. År 1951 riktar oppositionen
en liknande stöt mot regeringen.
I förrgår höll en välkänd bankdirektör
ett anförande, i vilket han yrkade på
en politik som innefattade räntehöjning.
I går hade vi ett visserligen icke stort,
men efter tidens förhållanden osedvanligt
utbud av obligationer på börsen,
och det har varit en liten efterdyning
i dag. Jag vet icke, om det finns något
sammanhang mellan 1947 och 1951, och
jag vet inte heller, om det finns något
sammanhang mellan de olika ting som
jag här har talat om. Men om det skulle
vara så, kan jag försäkra, att spekulationen
kommer att misslyckas i år också
och att den kommer att kosta mer
än den kostade år 1947, ty nu äro vi
litet bättre beredda på sådana ting.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar till en början
med tillfredsställelse, att finansministern
med vad han här har yttrat inte har velat
låsa sig för framtiden när det gäller
det spörsmål, som jag särskilt hade anledning
att uppehålla mig vid i mitt tidigare
anförande. Men det sätt varpå finansministern
vände sig mot mig ger
mig anledning att försöka i någon mån

förtydliga innebörden av vad jag tidigare
har sagt. Det föreföll, som om finansministern
utgick från att jag närmast hade
yrkat på höjda räntor. Det har jag
inte gjort, utan jag har varit mycket
angelägen att betona, att vad som i nuvarande
situation kräves är en åtstramning
av marknaden och att man, i den
mån denna åtstramning leder till en räntehöjning,
måste betala detta pris. Men
det är själva åtstramningen av marknaden,
som är det primära och som enligt
min mening är ofrånkomlig.

Nu säger statsrådet, att en sådan åtstramning
i viss mån har ägt rum, och
han menar, att vad som skedde i slutet
av förra året och i början av detta år
inte kan sägas innebära annat än en åtstramande
politik. Ja, det är där som
meningarna dela sig. Under sista kvartalet
i fjol tillförde riksbanken marknaden
600 miljoner kronor. Statsrådet säger,
att detta var en konjunkturföreteelse,
föranledd av tillfälliga omständigheter.
Året därförut förekom en utspädning
under sista kvartalet på omkring
500 miljoner kronor. Men skillnaden är,
att i januari månad 1950 återbetalades
350 miljoner kronor, under det att i början
av innevarande år praktiskt taget
ingenting betalades tillbaka av de 600
miljoner kronor, varmed man spädde ut
marknaden i slutet av förra året, utan
utspädningen har fortsatt även under
1951. Under januari och februari tillförde
riksbanken marknaden på olika
vägar inte mindre än 460 miljoner kronor.
Visserligen motbalanserades detta
av valutaköp till ett belopp av 237 miljoner
kronor, men skillnaden innebar en
fortsatt, kvarstående utspädning av likviditeten
på marknaden.

Vad jag har velat göra gällande — inte
bara nu, ulan konsekvent under en
rad av år — bär varit nödvändigheten
att lägga om riksbankspolitiken därhän,
att riksgäldskontoret icke skall ta upp
statslånen i riksbanken för annat ändamål
än att utjämna tillfälliga konjunkturväxlingar,
således inte för en upplåning
som har visat sig bli mer eller
mindre kvarstående.

Jag har också varnat för den bundna

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

räntans politik, som gjort det nödvändigt
att tillföra marknaden medel för
stödköp för att kunna hålla kursen oförändrad
under alla förhållanden. Jag menar,
att detta blir för dyrt och att det
blir billigare att gå den andra vägen:
att staten tar upp de mera långfristiga
lånen i marknaden och får finna sig i
den ränta, som marknaden vid varje särskild
tid kommer att ge anledning till.

Med hänsyn till just den konsekvens,
med vilken vi från vårt håll -— och inte
minst jag personligen — ha försökt hävda
dessa synpunkter under loppet av
flera år, tycker jag att statsrådet bort
bespara sig insinuationen av ett samband
mellan vad jag har sagt här i dag
till stöd för vår reservation och vissa åtgärder
på marknaden i de yttersta av
dessa dagar. Här finns inte någon som
helst koordination emellan vad som där
tagit sig uttryck och de uppfattningar i
dessa frågor, som vi konsekvent ha förfäktat
sedan flera år tillbaka. Det finns
nog mycket naturliga förklaringar till
den nuvarande oron på marknaden, och
statsrådet saknar varje anledning misstänka
att det föreligger något slags kombinerad
attack emot regeringens politik.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet gick in på de åtgärder,
som folkpartiet har föreslagit för
att begränsa investeringarna. Vi motsatte
oss inte investeringsskatten. I nuvarande
läge få vi också dras med byggnadsregleringen.
Men felet med de invesringsbegränsande
åtgärder, som statsmakterna
hittills ha företagit, har varit
att de verkat uteslutande punktvis och
alltså godtyckligt. De ha träffat vissa
viktiga sidor av näringslivet och ofta
träffat dem på ett orättvist sätt. Herr
statsrådet nämnde nyss ett eklatant
exempel på detta i fråga om byggnadsverksamheten.

Genom en generellt gällande kreditåtstramning
träffar man hela fältet och
når alla vinklar och vrår då det gäller
att bemästra en alltför expansiv kreditgivning.

Den som vill ha en bild av hur ut -

vecklingen försiggått under de sista åren
med riksbanken såsom en pådrivande
faktor kan hämta den bilden från en redogörelse
om sedelomloppet under åren
från och med 1935. I slutet av år 1935
var sedelomloppet 786 miljoner kronor,
år 1940 var det 1 482 miljoner, år 1945
hade det stigit till 2 781 miljoner — under
denna period ökade alltså sedelomloppet
efter en geometrisk serie — och
år 1950 utgjorde det icke mindre än
3 513 miljoner. Ökningen från 1945 till
1950, alltså under den sista fredsperioden,
var större än hela sedelomloppet
under 1930 och nästan lika stor som hela
sedelomloppet år 1935.

Där har man en klar bild av den faktor
som ytterst ligger och driver på den
alltför stora investeringsverksamheten.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Vad beträffar det sista, som herr Ohlon
yttrade om sedelomloppet, vill jag säga,
att det är alldeles riktigt: Med sodelomloppet
kan man mäta omsättningens storlek
och prisnivåns höjd. Men någonting
annat visar inte en sådan serie.

Vidare vill jag till herr Ohlon säga,
att jag inte alls efterlyste några åtgärder
från folkpartiets sida emot investeringar.
Jag sade bara, att man från folkpartiets
sida inte ställer några krav på ytterligare
åtgärder mot investeringar.
Och det är väl riktigt?

Vad herr Ewerlöf beträffar vill jag
bara säga, att herr Ewerlöfs statistik
kanske behöver en liten komplettering.
Herr Ewerlöfs tes var den, att det visserligen
är sant att det ägt rum en stor
upplåning hos riksbanken även tidigare
år under det sista kvartalet, men det
skedde omedelbart en stor återbetalning
under det första kvartalet året därpå;
nu däremot är det så, att under 1951 års
första kvartal ha riksbankens operationer
på marknaden medfört ytterligare
minskad likviditet med 201 miljoner
kronor.

Ja, det är visserligen sant, att minskningen
av likviditeten på marknaden
första kvartalet 1950 belöpte sig till 458
miljoner kronor, men, herr Ewerlöf, vi

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

behöva bara gå till riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken för att finna
anledningen till den skillnad han har
påtalat. Man bär vidtagit den anordningen,
att man inte som tidigare gjort inbetalning
från riksgäldskontoret så snart
pengarna flutit in, utan man har låtit en
del stå kvar på checkräkning; pengarna
stå ju lika tryggt där.

Slutligen vill jag säga att jag är tacksam,
herr Ewerlöf, för den deklaration,
som herr Ewerlöf till sist gjorde.

Herr von HELAND: Herr talman! Finansministern
slutade sitt anförande
med att förmoda, att oppositionen blåser
i trumpet för att utnyttja den oroande
situationen. Men varför skall väl statsrådet
alltid misstänka någonting tråkigt,
om man vågar att ha en annan uppfattning
än den statsrådet själv har?

Herr statsrådet förklarade, att regeringen
studerar problemet och är beredd
att handla, men jag tycker att det skulle
vara mycket önskvärt om regeringen
även försökte att samarbeta politiskt.
Statsrådet Sköld var också skämtsam, ty
han blandade in någonting om obligationsköpen
i oppositionens anmärkningar
här i dag. Han räknade då inte med
att LO-ordföranden, herr Strand, också
blåser i lurarna, eftersom även han tydligen
hyser samma oro för utvecklingen
som andra talare här i dag. Jag håller
med herr Strand om att det i dagens läge
finns anledning till mycket stor oro
över prisstegringarna. Det är väl därför
självklart, att diskussionen inte kunnat
begränsas till bankoutskottets utlåtande
beträffande dechargcn.

Herr Strand såg mycket dystert på läget,
men han ville i likhet med finansministern
nästan helt lägga skulden på
den internationella utvecklingen.

Den som var med om depressionsåren
under 1930-talet har väl all anledning att
påstå, att läget nu är ruskigare — om
jag får använda ett sådant uttryck — ty
nu försämras penningvärde och .samhällsekonomi
under lysande produktionsresultat
och högkonjunktur och full
sysselsättning. När man emellertid från

oppositionshåll kommer med kritik, så
får man som svar från regeringen: Vad
ha de borgerliga partierna för alternativ?
— Det synes mig dock att det är
regeringen såsom den styrande, som
borde planlägga och komma med förslag.
Härtill ha inte de kritiserande samma
goda möjligheter. Men i själva kritiken
får man väl ändå ofta fram de andra
alternativen. När vi från bondeförbundets
håll kritiserat regeringen, ha
vi också trott oss samtidigt framföra
riktlinjer för hur vi skulle vilja ha handlandet.

Tillåt mig göra en mycket kortfattad
tillbakablick på efterkrigsåren! Det synes
mig framgå, hurusom oppositionen
har velat ha ett annat handlande, vilket
säkerligen skulle ha varit lyckligare
för utvecklingen. Omedelbart efter
världskriget skulle socialdemokraterna
»skörda frukterna» och släppte med ens
loss utrikeshandeln och investeringarna.
Från vårt håll kritiserade vi, att regeringen
på detta sätt omedelbart efter
kriget släppte loss allting. Men regeringen
lyssnade inte på varningarna. Därför
gick det så galet, att regeringen efter
endast ett par år blev nödsakad att helt
ändra om sitt handlande. Då talades det
i stället om ett »inflationsgap på en miljard»
och att man måste »dra åt svångremmen»,
varvid de borgerliga partierna
lojalt stödde den hårda, nödvändiga
återhämtningspolitiken. Återhämtningen
gick ju relativt bra och följden blev, att
vid höstens valrörelse myntade socialdemokraterna
ett nytt slagord: »Vi klarade
krisen.»

Redan i höstas varnade emellertid
bondeförbundet för alltför stark optimism
om läget och uttalade önskemålet
om en rundabordskonferens för att hålla
pris- och lönerörelserna inom de nationalekonomiska
gränsernas ram. Men
inte heller denna gång ville regeringen
lyssna till varningarna utan släppte loss
lönerörelserna, och därmed måste också
priserna bli fria. Nu skulle man ha en
»engångsförskjutning», helte det. Resultatet
känna vi i dag. De som äro särskilt
lurade äro spararna, försäkringsocli
pensionstagarna samt alla de låg -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

lönegrupper, som slöto sina avtal omkring
jul och nyår.

Kan verkligen regeringen, även med
hänsynstagande till den internationella
situationen, fritaga sig från ansvar? och
kan regeringen verkligen påstå, att oppositionen
inte haft alternativ till handlande? Beträffande

penningpolitiken har bondeförbundet
anslutit sig till anmärkningen
angående riksbankens sedelutgivning,
och därutöver ligger bondeförbundets
kritik främst på finanspolitikens
område. Vi kunna nämligen inte
riktigt följa med det resonemang, som
av den övriga oppositionen föres i räntefrågan
till förmån för en högre ränta,
utan vi vilja iakttaga en viss försiktighet
när det gäller uppåtgående ränterörelser.

Det har säkerligen framgått och kommer
ytterligare att framgå, att bondeförbundet
ogillar en viss del av regeringens
hårdhänta skattepolitik, en skattepolitik
som avser att överbalansera budgeten.
Om regeringen verkligen lät sterilisera
dessa överskott, skulle givetvis
penningmängden minskas och inflationen
motverkas. En sådan åtgärd kunde
vara nyttig. Men regeringen avser ju enligt
finansministern att ge ut dessa
pengar på kapitalbudgeten för att utbygga
kraftverk, telefonnät o. s. v. Om staten
skaffar pengar för sådana investeringar
genom skatt eller lån spelar uppenbarligen
ingen roll ur inflationshämmande
synpunkt, ty i båda fallen cirkulerar
samma penningmängd hos
svenska folket.

Från vårt håll har framhållits, att en
ökad sparsamhet hos svenska folket
skulle vara inflationshämmande och till
stor fördel för samhällsekonomien. Nationalbudgetberäkningen
visar emellertid,
att det enskilda sparandet legat på
en låg nivå år 1950, och för år 1951
torde man kunna spå ett än sämre resultat.
Detta är också förklarligt, ty hur
kan en sparintresserad ha förtroende för
regeringens politik? Den penningvärdeförsämring
som ägt rum och äger rum
och regeringens skattepolitik kunna
omöjligen vara stimulerande för sparintresset.

Pengarna ha förlorat katastrofalt i
värde. Prisstegringen från år 1939 till
nu ligger någonstans mellan 80 och 100
procent. Skatteskärpningen bidrar ytterligare
till att försämra värdet av varje
inkomst. I tidskriften Sunt förnuft finns
en tabell, som visar att om hänsyn även
tas till skatten, så är en inkomst nu av
6 000 kronor i realvärde liktydigt med
3 100 kronor, före kriget, 9 000 kronor
nu med 4 700 före kriget och 18 000 kronor
nu med 8 800 kronor före kriget.

Det är självklart, att den tillåtna löneoch
priskarusellen är mycket impopulär,
i all synnerhet hos de låglönegrupper,
som känna sig lurade. Och dit hör i allra
högsta grad jordbrukets folk. Jag
hoppas därför att man inte tillåter de
kommunalanställda att ytterligare vrida
det galet och än mer ockra på låglönegruppernas
offervilja. Eftersom nationalinkomsten
är den gemensamma kakan,
finns det intet mer att dela. Svenska
folket måste rätta munnen efter matsäcken.
Det kan inte gärna bli något
mer värde i kakan, om man med en inflationspump
blåser in luft i den. Jag
vågar påstå — jag beklagar att LO:s
ordförande inte är kvar här inne —
att det inte blir lugnt här så länge som
regeringen och LO och exempelvis folkpartiet
i Stockholm tillåta sådana lönejusteringar
som ske för höglönegrupperna.
Höglönegrupperna ta hem de stora
vinsterna i detta läge på låglönegruppernas
bekostnad. Det synes mig
ansvarslöst alt på detta sätt lura låglönegrupperna.

Den »kedjereaktion» som finansministern
befarar — det är också ett nytt
ord, som socialdemokraterna hittat på
— har väl den förda politiken själv förorsakat.
Penning- och finanspolitiken
synes nämligen ha givit till resultat:
minskad tilltro till penningvärdet, återhållsamhet
att sälja i väntan på prisstegring
och bristande intresse för sparsamhet.

Det erfordras alltså, herr talman, enligt
min uppfattning någonting mer än
en hårdhänt politik för att få bukt med
inflationen. Man måste skapa förtroende
hos allmänheten och få hela svenska

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

folket att känna ansvar för samhällsekonomien.
Solidaritet och samhällsanda
äro begrepp, som åter borde komma
till heders inom de olika samhällsgrupperna.

Det är därför som bondeförbundets
viktigaste recept har varit och fortfarande
är att man skapar rundabordskonferenser
för att stoppa karusellen
och möjliggöra för de låglönegrupper,
som i år fått för små bitar av kakan,
att under nästa år få en rättvisare fördelning
av den gemensamma nationalinkomsten.

Det synes mig också, att en överenskommelse
är absolut nödvändig före nyår,
ty jag begriper inte hur regeringen
skall kunna undslippa ett upprepande
av årets lönerörelser, om regeringen inte
kan skapa den samarbetsvilja, som är
nödvändig för att få slut på denna lönekarusell.
Säkerligen återkomma alla de,
som genom att sluta avtal i början av
året blivit lurade, för att få kompensation
vid nästa nyår.

Jag vet inte om regeringen på minsta
sätt har intresse av att diskutera denna
fråga eller ens har funderat över den,
men den synes vara en av de viktigaste
när det gäller att hejda den pågående
inflationen.

Finansministern sade i sitt anförande,
som jag nyss berörde, att en del av vad
som nu inträffat berodde på att jordbrukets
produktionsutveckling inte har
blivit så god som väntats. Herr talman!
Jag måste här deklarera, att om statsmakterna
inte ta hänsyn till de löften
som äro givna åt jordbrukets folk utan
låter dem få bära alla de svårigheter,
som detta år fört med sig -— ja, då får
jordbrukets folk ta konsekvenserna! Om
dessa konsekvenser vet jag att mina
kamrater exempelvis i jordbrukets underhandlingsdelegation
ha ungefär samma
uppfattning: vi få rätta vår produktion
efter vad 1947 års jordbruksprogram
förutsatte och alltså driva svenskt
jordbruk extensivare genom att låta bli
att köpa produktionsmedel. Vi förstå
mycket väl, att detta kommer att vara
besvärligt ur samhällsekonomisk synpunkt.
Men man kan väl inte begära att

låglönegrupperna skola vara de, som få
bära de svårigheter som landet nu utsättes
för.

Jag vill dock, herr talman, påstå, att
läget inte är värre än att de olika samhällsgrupperna
i samförstånd skulle
kunna lösa dessa frågor. Det viktigaste
när det gäller att klara krisen — jag
återkommer här till vad jag nyss sade -—
är väl att åter skapa samarbetsvilja, att
mera solidariskt än för närvarande fördela
den gemensamma nationalinkomsten
— den nationalinkomst, som vi säkerligen
även i fortsättningen få stora
möjligheter att i normal takt förbättra.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det föreliggande
utlåtandet handlar ju formellt
om en granskning av riksbankens verksamhet,
framförallt i fråga om valutaoch
penningpolitiken. Nu har debatten
vidgats betydligt utöver de ramar, som
den ursprungligen var avsedd att ha. Jag
tror att detta är riktigt, ty man kan inte
bedöma penningpolitiken isolerat från
den allmänna ekonomiska politiken. Därför
tillåter även jag mig, herr talman,
att knyta an till några drag i det aktuella
ekonomiska läget och orsakerna
till detsamma. Innan jag gör det vill jag
emellertid peka på en annan sak, nämligen
på den utpräglade cynism och det
krassa grupptänkande, som kommit till
uttryck i de reservationer, som avgivits,
och de uttalanden, som gjorts här från
borgerligt håll.

Herr Ewerlöf och de andra, som här
företräda monopolkapitalets intressen,
äro verkligen stränga, och jag vill också
säga orättvisa, när det gäller att hålla
uppsikt över den socialdemokratiska regeringens
förvaltarskap. Hur göra de?
Jo, först pressa de regeringen, som finansministern
för någon tid sedan intygade,
att gå med på att skriva ned den
svenska kronan med 44 procent i förhållande
till dollarn, sedan njuta de frukterna
av denna penningpolitiska manipulation
i form av fantastiska vinstökningar,
varefter de på nytt ge regeringen
snubbor och ställa nya krav, bl. a. på
ytterligare räntehöjning, vilket skulle ge

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

monopolkapitalisterna ännu större möjligheter
att utplundra det svenska folket.
Sannolikt räknar man med från det hållet
att även denna utpressning skall lyckas.
Man har ju lång erfarenhet att bygga
på när det gäller frågan om hur socialdemokratiska
ministrar skola behandlas
för att den avsedda effekten
skall uppnås!

Nå, herr talman, det förefaller mig
som om det i verkligheten inte är så
värst mycket som skiljer utskottsmajoritetens
— d. v. s. regeringens -— ställning
från reservanternas, ty varken utskottet
eller reservanterna ha ju i sina
yttranden velat beröra de verkliga orsakerna
till det rådande ekonomiska läget.
Orsakerna kunna i korthet uttryckas
så, att det samhällssystem, som ännu
härskar i detta land, befinner sig i en
kris, en kris så djup och så allvarlig, att
det aldrig kan komma ur densamma. De
åtgärder, som vidtagits från kapitalistiskt
håll för att bota krissjukdomen, får
inte, och jag vågar påstå kan inte heller
få någon annan verkan än att krisen fördjupas
och förvärras.

Jag vill bara erinra om några åtgärder,
som redan tidigare prövats. Tillåt
mig då först med ett par ord erinra om
att alla partier i riksdagen utom det
kommunistiska gemensamt äro ansvariga
för att vårt land för tre år sedan kedjades
fast vid Marshallblocket, skrev under
ett av Amerika dikterat avtal och
öppnade gränserna för den amerikanska
kontrollkommission, som genom olika
åtgärder har fått en för folket fördärvbringande
bestämmanderätt i avgörande
ekonomiska frågor. Denna åtgärd skulle,
sade man, vara en god hjälp för att övervinna
krisen. I verkligheten är ju krisen
resultatet utav denna krismedicin, som
ännu blott har börjat visa sin verkan.

Jag vill fråga er, som var anhängare
av att landet skulle klavbinda sig vid
Marshallblocket, som påstodo att Sverige
skulle få hjälp och att de ekonomiska
svårigheterna skulle bli mindre: Vart tog
hjälpen vägen? Jag vill be er i denna
kammare, som äro och voro anhängare
av marshallpolitiken: Redovisa nu inför
folket någon enda fördel, som kan skri -

vas på denna politiks konto! Jag är övertygad
om att ni inte kunna klara den
uppgiften, ty det blev inga fördelar. Vad
blev resultatet? Jo, det rakt motsatta. Vi
fingo devalveringen av kronan, något
som betydde hundratals miljoner i extra
vinster för vissa kapitalistiska monopol.
Vi fingo en oerhörd prisstegring och
sänkt levnadsstandard för folkets breda
massa. Vi drogos in i en våldsam upprustning,
som dels pressar folkets bärkraft
till det yttersta och dels utgör en
av huvudorsakerna till den inflation,
vars slut ännu ingen kan se, men vars
början ingen kan undgå att på det mest
påtagliga sätt ha känning av. Vi fingo
elt skattetryck, vars motsvarighet vårt
folk aldrig tidigare upplevat.

Detta är några av resultaten av att
Sverige slog följe med den anglo-amerikanska
storfinansen och lät de utländska
och inhemska kapitalintressena bli
bestämmande för landets ekonomiska
politik.

Hur vill man nu bemästra situationen?
Det framgår av utlåtandet och av debatten.
Högern och folkpartiet, som i sak
äro på samma linje, ha egentligen endast
ett medel att rekommendera, nämligen
räntehöjning, eller, som det heter,
»en stramare penningpolitik». I verkligheten
medför en sådan politik ytterligare
våldsamma prisstegringar över hela
linjen, d. v. s. i verkligheten en ytterligare
försämring av penningvärdet, en
ytterligare utarmning av folket å ena
sidan och å andra sidan en ytterligare
stegring av inkomsterna för dem som
äro i besittning av kapitalet.

Finansministern bär ända tills i dag
envist talat om att det nu gäller bara en
så kallad engångsinflation, som snabbt
skulle vara övervunnen. Men i dag erkänner
finansministern i sitt yttrande
här i kammaren att han inte vet, när någon
prisstabilisering eller över huvud
taget om någon prisstabilisering kommer
mer att ske, och han varnade för att umgås
med tanken på att prissänkning skall
kunna komma till stånd.

Vad gör man nu från regeringshåll i
praktiken? Jo, för att bemästra inflationen,
vidtar regeringen åtgärder, som en -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ligt min mening endast fördjupar och
förlänger densamma och försätter löntagarna
i allt sämre läge. Under motivering
att hålla priserna nere går regeringen
i själva verket i spetsen för ett
ökat skattetryck genom skärpt indirekt
beskattning och genom taxehöjningar.
Regeringen försöker att göra de s. k. fria
löneförhandlingarna illusoriska genom
att befordra en prisstegring, som redan
bär ätit upp den blygsamma höjning av
penninglönerna, som arbetarna tidigare
erhållit.

Jag tvingas därför att konstatera, att
i sak är regeringen och de borgerliga
ense. Det är endast metoderna som skiljer.
Båda parterna bedriver en politik,
som har till riktpunkt att bördorna vältras
över på de små inkomsttagarnas
skuldror.

Landsorganisationens ordförande,
herr Strand, har här i dag hållit ett
mycket uppmärksammat anförande, i
vilket han påpekade att exportörernas
vinster till följd av den nuvarande politiken
kunna räknas inte bara i hundratals
miljoner utan i miljarder kronor.
Han påpekade vidare, att dessa vinster
skulle med en annan politik kunna kompensera
och motverka de prisstegringar,
som inträffat på de varor vi importera.
Han påpekade också, att landets läge
inte är sådant att en standardsänkning
är nödvändig. Jag ber att få instämma
med herr Strand i detta. Men jag måste
samtidigt efterlysa: Varför sätter inte
landsorganisationen in sin kraft på att
genomdriva en annan ekonomisk politik,
den ekonomiska politik herr Strand
själv förfäktade såsom riktigare ur folkets
synpunkt än den som regeringen
och statsmakterna och monopolkapitalet
för närvarande genomföra?

Ifrån vårt håll rekommenderas en annan
väg, som jag i största korthet vill
sammanfatta i följande punkter. Sverige
utträder ur Marshallblocket och stöder
fredens krafter i världen, Sveriges handel
med Sovjetunionen och övriga krisoch
inflationsfria marknader utbygges.
Upprustningen inställcs och extrainkallelserna
avbrytas. Exportkapitalisternas
extraprofiter indragas till statskassan

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 12.

och användas för att nedbringa importvarornas
priser. Priskontrollen omvandlas
till ett folkets intresseorgan och får
till uppgift att förhindra prisstegringar.
Kapitalets vinster underkastas skärpt beskattning,
särskilt genom slopande av
den fria avskrivningsrätten.

Det är i korthet den linje för den ekonomiska
politiken, som kommunisterna
vilja fullfölja. Vi iiro medvetna om att
den kan genomföras, om alla löntagare
och deras familjer verkligen sluta sig
samman till kamp för sin levnadsstandard.
Så sker också, och kommer att
ske. Husmödrarna börja revoltera, inte
bara i Hökarängen utan också på en rad
andra platser i denna stad och i detta
land. Hamnarbetarstrejkerna voro ett
annat uttryck för att arbetarna inte
längre vilja finna sig i den nuvarande
politiken. Kommunalarbetarnas aktioner,
som just nu pågå, äro ytterligare uttryck
för att revoltstämningen håller på att
sprida sig i vida kretsar. Vi mena att
liknande och ännu större aktioner äro
det enda medel, som arbetarmassorna ha
till sitt förfogande och som de komma
att använda för att genomdriva en nödvändig
ändring i den ekonomiska politiken.

Herr talman! Det är dessa reflexioner
jag ville göra i anledning av denna debatt
och föreliggande utlåtande. Av det
anförda har ju framgått, att jag inte kan
dela vare sig utskottsmajoritetens eller
reservanternas uppfattning. Utan att
närmare ingå på detaljerna i utskottets
skrivning ber jag få föreslå, att i bankoutskottets
utlåtande på s. 10 följande
stycke måtte tillföras utskottets motivering
efter det stycke, som slutar med orden
»belastningar svarande sedelreserv»:

»Devalveringsbeslutet, som avsåg att
med monetära medel åstadkomma en
prisstegring för att på de svenska konsumenternas
bekostnad upprätthålla de
höga exportvinsterna, har stegrat inflationens
verkningar, inom landet varit
dess direkta drivkraft och åstadkommit
de största skador för folket. Den ytterligare
uppskrivning av dollarvärdet, som
devalveringen inneburit, bär för vårt
iands del försämrat utbytet av handeln

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

med dollarområdet och underlättat ett
valutautflöde i spekulationssyfte, som
riksbanken inte i tid ingripit mot. Den
av riksbanksledningen inledda räntehöjningspolitiken
har ytterligare ökat inflationens
skadeverkningar för folket.
Riksdagen understryker vikten av att
dessa konsekvenser beaktas vid utformningen
av riksbankens kommande beslut,
så att denna serie av missgrepp och
felbedömningar inte upprepas och får
ändå mera ödeläggande konsekvenser.»

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det har
några gånger blivit mitt öde att komma
upp i denna talarstol efter herr öhman.
Jag måste säga att det inte är något privilegium,
ty herr Öhman har främst av
allt en sällsynt förmåga att tömma denna
kammare. Jag skulle efter en kvickhet,
som en gång begagnades av en av
denna kammares ledamöter, vilja säga:
»Vilken idealisk polismästare skulle inte
herr Öhman ha blivit; ingen kan som
han skingra folkmassorna!» Sedan vill
jag skynda mig att tillägga, att jag ur
alla andra synpunkter inte skulle kunna
acceptera herr Öhman såsom polismästare.

Jag behöver inte heller gå in på herr
Öhmans politik. Det är ingen praktisk
politik, gudskelov. Men jag finner det
högst signifikativt, att herr Öhman med
sådan styrka understryker sina uppdragsgivares
önskemål att Sverige helt
och hållet skall avstå från all upprustning.

Det finns en gammal vers, som särskilt
gäller riksdagsmän och som löd: »I
herredagsmän, resen icke så fort, vad
göras skall är redan gjort!» Jag skulle
kunna variera det på det sättet, att jag
byter ut de sista orden mot: »Vad sägas
skall är redan sagt.» Jag skall emellertid
tillåta mig att göra några små kommentarer
till dagens debatt; så sent som i
lördags hade jag med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 tillfälle
att uttala mig om det ekonomiska läget,
ja, jag kan nästan säga om den ekonomiska
kris, som vi nu stå inför.

Jag skall inte dölja för kammarens ledamöter,
herr talman, att det varit min
förhoppning att vi i dag skulle få en
restriktiv debatt, som strikt höll sig till
ämnet, nämligen bankoutskottets dechargeutlåtande.
Nu har emellertid debatten
svävat ut, och jag skall tillåta
mig att i någon ringa mån kommentera
även dessa utsvävningar.

Jag har haft denna förhoppning om
en restriktiv debatt framför allt därför,
att när om någon tid konjunkturinstitutets
nya rapport föreligger ha vi i alla
fall en mycket klarare överblick över
läget, än vad vi ha i dag, och ökade
möjligheter att ta ställning till dagens
problem. Nu har emellertid debatten utvecklat
sig på annat sätt, och jag skall
därför, som sagt, tillåta mig några kommentarer.

Den, som har lyssnat till dagens diskussion,
har inte kunnat undgå att märka
att det i alla läger i denna kammare
finnes en allmän oro, framför allt över
det läge vi nu ha råkat in i. Men jag tror
jag kan tillägga, att det består en allmän
oro också därför att regeringen, planhushållningens
regering, i detta läge har
givit prov på en påfallande planlöshet.
Ännu ha icke några som helst anvisningar
givits från regeringshåll angående
de planer, som den till äventyrs bär
när det gäller att bekämpa den kris vi
för närvarande befinna oss i. Jag skulle
vilja rikta en fråga till finansministern
— om han hade varit här — nämligen
när man kan förvänta att regeringen
lägger fram den plan eller det
program, som väl i alla fall förr eller
senare måste komma för bekämpande av
de inflatoriska krafter, som nu driva sitt
spel i vårt svenska samhälle.

Jag kan instämma i mycket av vad
som förut sagts här i dag, speciellt av
herr Ewerlöf och herr Ohlon. Men när
herr Ohlon nu med sådan styrka framförde
kravet på samordnande åtgärder
av allehanda slag, och inte minst penningpolitiska
åtgärder, kan jag inte un -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

danhålla en liten suck. Det hade väl i
alla fall varit bra nyttigt, om herr Ohlin
hade hållit ett liknande anförande 1947
eller 1948, även om jag får erkänna, att
herr Ohlons anförande i dag var välkommet.

Jag skall emellertid framför allt hålla
mig till det intressanta och ur många
synpunkter sakliga anförande, som vår
finansminister har hållit bär i kammaren.
Finansministern erkände öppet att
åtskilliga av de prognoser, som förut
ställts, ha visat sig felaktiga, och han
höll till och med den möjligheten öppen,
att nya justeringar skulle visa sig behövliga.
Vi stå ju i ett läge med så många
ovissa moment, att jag tror vi allesammans
göra klokt i att uttala oss med någon
försiktighet, ja, med mycken försiktighet.
Och jag tror jag skall kunna uppfylla
detta krav.

Jag måste också ge finansministern
det erkännandet att han inte sökt bagatellisera
lägets allvar, även om han i vissa
stycken, föreföll det mig, kanske
trodde eller låtsades tro, att rent av inga
åtgärder alls skulle behövas för att komma
till rätta med den inflation, som för
närvarande går igenom vårt samhälle.
Men om han således inte bagatelliserade
lägets allvar, så måste jag konstatera,
att han liksom regeringen i övrigt överskattade
betydelsen av de utländska inflytelserna
precis på samma sätt som regeringen
1932 och följande år överskattade
betydelsen och värdet av de insatser,
som regeringen den gången gjorde i
fråga om den ekonomiska utvecklingen.

Det var särskilt en passus i finansministerns
anförande, som jag vill ägna
några kommentarer. Finansministern
ansåg att det var nödvändigt med eu
anpassning till världsmarknadsläget och
dess priser, och det kan naturligtvis
låta säga sig, tv Sverige kan ju inte bli
en sluten handelsstat av den typ, som en
tysk nationalekonom icke utan en mer
eller mindre tillfällig framgång propagerade
för under 1800-talets förra hälft.
Men det är vid ändå inte svårt att konstatera,
att det hade varit oerhört mycket
biittre om vi hade låtit denna anpassning
till världsmarknadsläget kom -

ma 1949, då vi i stället uppsköto anpassningen
genom den stora felspekulation,
som heter subventioner, och läto anpassningen
äga rum i januari och februari
1951, när världsmarknadens priser ligga
betydligt högre än de gjorde på hösten
1949. Jag tror att ingen skall kunna förneka,
att bär har den nu sittande regeringen
gjort sig skyldig till en felspekulation,
som saknar motstycke i hela Sveriges
historia. Och jag vill tillägga, att
denna felspekulation på ett eklatant sätt
illustrerar faran av centraldirigering
över huvud taget. I ett fritt ekonomiskt
liv spekuleras det visserligen också, men
spekulationerna neutralisera då delvis
varandra och man får aldrig en så katastrofal
effekt som man har fått denna
gång, när ett centraliserat näringsliv av
en mäktig regering drivits till spekulationer
i en och samma riktning. Jag tror
att denna spekulation på ett utomordentligt
sätt belyser själva grundfelet i
den socialistiska samhällsåskådningen
och samhällsstrukturen.

Finansministern hade emellertid en
tröst: han ansåg att inflationen skulle
—- om jag så får uttrycka saken — äta
upp sig själv. Han konstaterade att det i
den inflation, som vi stå mitt uppe i, finnas
hämmande moment. Priserna stiga
på byggnadsmaterial och på andra ting,
och det i sin tur stoppar upp investeringsverksamheten,
och därigenom få vi
möjlighet till en ny balans.

Ja, mina herrar, det är ju som regel
så, att en inflation är en mycket smärtsam
process, men med en klar tendens
alt komma fram till en ny balans. Men
till vilket pris får man denna balans? Jo,
priset är här som alltid först och främst
clt försämrat penningvärde. Och vad
detta försämrade penningvärde i sin tur
för med sig, veta vi allesammans. Men
kanske det ändå kan vara tillåtet att med
några få ord belysa några av de allvarligaste
verkningarna, som måste inställa
sig vid ett dylikt försämrat penningvärde.

Vi ha först och främst mycket allvarliga
sociala olägenheter. Jag har både
en och flera gånger talat om de olägenheter,
som inställa sig för pensionärer

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

och småsparare, som sitta med sina små
fasta inkomster och se, hur dessas värde
ständigt sjunker. Det är en olägenhet,
som denna kammares ledamöter kanske
inte ha någon personlig känning av men
som är mycket spridd och som jag själv
har varit i tillfälle att iakttaga. Och vi
borde väl allesammans kunna ha så mycken
fantasi, att vi förstå vad det vill
säga att se sina möjligheter till en hygglig
levnadsstandard ständigt krympa
samman.

Redan den hämmande effekt, som de
högre priserna få på investeringsverksamheten,
betyder ju självklart också ett
försvårat läge på bostadsmarknaden. Finansministern
talade ju alldeles nyss om
hur åtskilliga byggnadstillstånd tagits
tillbaka, helt enkelt därför att priserna
hiivit för höga för dem som hade tänkt
att bygga. Ha vi egentligen råd — av
sociala skäl —- att ytterligare förvärra
läget på vår bostadsmarknad? Och härtill
komma ju alla de andra fortsatta
svårigheter, som de nya priserna komma
att föra med sig, inte minst i fråga om
vår bostadspolitik.

Det finns en synpunkt till, som inte
har blivit beaktad i denna debatt. Här
har ju framhållits, att exportindustrien
gör mycket stora vinster just nu. Det är
fallet vid åtskilliga exportindustrier.
Men vi få icke glömma, att i det långa
loppet kommer inflationen att bereda
vår exportindustri mycket stora svårigheter.
De nya priserna och det försämrade
penningvärdet komma att minska
vår industris möjligheter att med framgång
tävla på de utländska marknaderna;
det är en sak, som kanske inte
så många tänka på i dag men som kan
komma att bli ett allvarligt bekymmer
längre fram. Jag behöver inte i denna
upplysta krets säga någonting om hur
oerhört betydelsefull vår export är för
hela vårt ekonomiska liv; vi veta ju hur
det var i början av 1930-talet, när just
vår exportindustri hade att kämpa med
motgångar på grund av svårigheterna att
fä ut våra svenska produkter på den utländska
marknaden.

Det är en enda punkt till, herr talman,
som jag skulle vilja beröra. Finansminis -

tern kom nyss med några antydningar,
relativt dunkla; men så mycket var i alla
fall tydligt att bovarna i stycket voro ett
par icke namngivna bankdirektörer. Jag
har självklart inte någon skyldighet att
gripa in till försvar för bankdirektörer,
vilkas namn icke ens blivit nämnda. Men
finansministern kom med antydningar,
som icke desto mindre förtjäna vissa
kommentarer. Bakom antj''dningarna funnos
nämligen ingenting annat och ingenting
mindre än antydningar om skumma
spekulationer, som skulle ha företagits
åren 1947 och 1951. Det är uppenbart,
herr talman, att en framstående bankdirektör
alltid har en bättre överblick
över penningmarknaden än de flesta
andra medborgare. Det är ju hans fack
alt ha en överblick över penningmarknaden.
Det är väl då inte heller så märkvärdigt,
om en bankdirektör i sin egenskap
av expert uttalar sig om de företeelser,
som utmärka penningmarknaden
vid en viss tidpunkt. Skulle verkligen
finansministern vilja sätta munlås på
våra experter för att på det sättet kunna
föra en politik, som är mera obesvärad
av sakkunskap? Men finansministern
gick längre: han ville också antyda att
det skulle ha funnits något slags organiserat
sammanhang mellan några uttalanden,
som de borgerliga partiledarna gjorde
förra veckan, och ett föredrag, som
bankdirektör Jacob Wallenberg höll ungefär
samtidigt.

Har finansministern någon som helst
anledning att påstå någonting sådant?
Finns det en skymt av bevis för en sådan
antydan? Det kanske består ett sammanhang,
men det är inte ett organiserat
sammanhang, utan ett fullt naturligt
sammanhang. Det är det sammanhanget,
att när man står mitt uppe i en ekonomisk
kris är det ytterst naturligt, om
såväl experterna som politikerna uttala
sig om läget och de krav, som detta läge
ställer.

Det förvånar mig mycket att inte finansministern
ens ett ögonblick snuddade
vid detta naturliga sammanhang mellan
uttalanden, som kommo ungefär samtidigt.
Jag kan för min del inte förstå,
hur en politiskt ansvarig man i finans -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

ministerns ställning kan vilja komma
med antydningar av det slag, som finansministern
i dag tillät sig.

Herr PETRÉN: Utvecklingen under de
senaste månaderna har klart visat, hur
litet man haft de ekonomiska tingen i
sin hand. Det är särskilt riksbanken,
som har att tänka på vården om penningvärdet.
I reservationerna påpekas,
att de kreditåtstramande åtgärderna ha
satts in för sent, och jag delar den uppfattningen.
Nu är det emellertid inte så
lätt att skilja på regeringens och riksbankens
politik, och det är då naturligt
att en sådan här debatt går utanför
ramen för vad som egentligen hör till
bankoutskottets utlåtande.

Jag tror att det är oriktigt att så
ensidigt som sker från regeringsliåll
skylla på den internationella prisutvecklingen,
då man talar om orsakerna till
inflationen. Finansministern har också
i dag framhållit, hur den internationella
prisutvecklingen avmattats sedan mitten
av februari. Här hemma kunna vi inte
märka någon avmattning i prisutvecklingen;
prisvågen rullar vidare. Det är
nog så, att inflationen till icke ringa
del är hemmagjord. Den sammanhänger
med den ekonomiska politik, som har
förts under gångna år. Regeringens prognoser
ha slagit fel, prishöjningarna
äro långt större än beräknade. Därmed
har också ganska naturligt följt, att
kraven på avtalsfronten, där förhandlingarna
ännu icke slutförts, ha ökats.
Detta kommer att leda till ojämnheter
i inkomstutvecklingen, vilka säkerligen
medföra besvärligheter under kommande
år.

Under lönestoppet hade ackumulerat
sig eu hel del ojämnheter i lönebildningen,
ojämnheter, som man hade hoppats
få bort vid årets fria avtalsrörelser.
Nu komma ojämnheter av annat slag att
uppstå: risk förefinnes för att de, som
voro ute i begynnelsen av avtalsrörelsen,
komma att bli missgynnade i förhållande
till dem, som deltagit i slutloppet.
Vad detta i sin helhet betyder
vill jag inte uttala mig om, men en sak

är säker: sådant ger inte den bästa
jordmånen för lugna avtalsuppgörelser i
framtiden. Det ger en antydan om vilka
störningar som kunna uppstå, om inte
en regering lyckas föra en fast ekonomisk
politik, som inger förtroende.

En verkligt allvarlig realitet är penningvärdets
försämring. Finansministern
skildrade i mycket tydliga ordalag, hur
det är de väntade prishöjningarna som
gjort att investeringsviljan och konsumtionen
öka. Det är dessa spekulationer
i förväntade prishöjningar, som äro så
farliga.

Folkpartiet klandrades för att dess
förslag till åtgärder knappast kunde få
någon omedelbar verkan. Det gäller, som
finansministern sade, att stoppa förväntningarna
på fortgående prishöjningar,
med andra ord att söka skapa
en tilltro till penningvärdet. Detta, herr
talman, gör man enligt min mening inte
så mycket med tillfälliga åtgärder, utan
det är just långsiktigt verkande medel
som måste tillgripas. Och de måste sättas
in i tid. Det är ett kritiskt läge vi
befinna oss i, och det behövs enligt min
uppfattning en samverkan mellan alla
goda krafter, och hänsyn måste tas till
oppositionens förslag.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag konstaterar
att de, som ha fört oppositionens
talan här i dag, ha varit något
försiktigare än oppositionspressen, när
de talat om penningvärdet och vad man
syftar till med eu stabilisering. Man
säger inom oppositionspressen, att det
gäller att »återställa ett fast penningvärde».

Jag konstaterar, att det har aldrig
någonsin funnits ett fast penningvärde.
T. o. m. för årtusenden sedan, när man
använde boskap, slavar och t. o. m.
kvinnor, d. v. s. hustrur, som betalningsmedel,
så fluktuerade värdet av
dessa betalningsmedel i förhållande till
tillgången på de varor eller tjänster,
som man ville tillhandla sig. Men även
om vi hålla oss inom den korta period
av 221) år, under vilken vi kunna slatis -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

tiskt konstatera prisrörelsernas — d. v.

s. penningvärdets — förändringar, kunna
vi konstatera med ledning av den
Åmarkska prisstatistiken, att det inte
har förekommit ett fast penningvärde
annat än under mycket korta perioder,

t. ex. en sådan period — den kanske
för övrigt effektivaste som förekommit
i vår ekonomihistoria — som vi genom
prisstoppet hade från 1942 till 1940.
Men den var ju, liksom alla föregående
jämförbara perioder, så kortvarig att
man inte kan tala om ett verkligt fast
penningvärde. Prisrörelserna hade bara
bromsats upp för en kortare tid. Men
i övrigt kan man säga rörande hela utvecklingen,
att den har gått i vågor
upp och ned men i stort alltid i stigande
riktning.

Vår främste ekonomihistoriker i detta
land, professor Eli Heckseher, har
också helt nyligen i en tidskrift, som
heter »Balans» och som alla ledamöter
av riksdagen fått, slagit fast följande:
»Det faktum måste därför enligt
min mening anses oemotsägligt, att prisutvecklingen
hittills icke har företett
någon som helst allmän tendens i vare
sig den ena riktningen eller den andra,
med andra ord att det enda varaktiga
har bestått i dess ständiga våldsamma
förskjutningar i motsatta riktningar»
— men, såsom jag nyss sade, alltid med
den stigande tendensen som den dominerande.

Jag menar att man under sådana förhållanden
icke har anledning till den
våldsamma panikpropaganda, som under
de senare månaderna förekommit
med anledning av de prisstegringar
som nu genomförts. Jag återkommer i
annat sammanhang delvis till saken.

Herr talman! Det var egentligen för
att rikta några ord till herr Ewerlöf
som jag begärde ordet. Herr Ewerlöf
har sedan i en kort replik bestritt, att
han rekommenderade en räntehöjning.
Men han talade dock om räntehöjning
med sådan entusiasm, att man inte kan
missta sig på hans uppfattning rörande
de välgörande verkningarna av en
räntehöjning, och han har tidigare,
liksom andra representanter för oppo -

sitionen, direkt rekommenderat räntehöjning.
Då man talar om penningpolitiska
medel från oppositionens sida, så
är det naturligtvis först och främst
räntepolitiken som man tänker på.

Beträffande herr Ewerlöf kan jag vidare
konstatera, att han omedelbart efter
det han talat entusiastiskt om räntehöjning
som penningpolitiskt medel reagerade
mycket kraftigt mot prisstegringarna
och framför allt mot stegringen
av byggnadskostnaderna. På den
punkten skall jag ge honom rätt. Stegringen
av byggnadskostnaderna, alltså
stegringen först och främst av materialpriserna,
borde ha hållits tillbaka kraftigare
än vad som skett. Men då hade
man fått börja vid rotvärdet för
trävarorna och sedan gå hela vägen
ända fram till dags dato, då Skånska
cementaktiebolaget har affischerat, att
det kommer att höja priset på cement
med icke mindre än SO procent. Jag
medger att dessa stegringar borde ha
bromsats hela vägen, tv byggnadskostnaderna
böra hållas på lägsta möjliga
nivå.

Jag vantolkar väl inte herr Ewerlöfs
uppfattning, om jag antar, att hans
klander mot stegringen av byggnadskostnaderna
byggde på det faktum, att
den betyder stegrade hyror och följaktligen
stegrade levnadskostnader för
alla, som befinna sig i den situationen,
att de måste hyra lägenheter, liksom
även för egnahemsägare, lägenhetsägare
o. s. v. 1 detta sammanhang måste
man dock konstatera bristen på överensstämmelse
mellan herr Ewerlöfs
olika uppfattningar — jag vill inte säga
bristen på logik, även om det uttrycket
kanske skulle kunna anses försvarligt.
Tv omedelbart efter det att han talat
om räntestegring som någonting önskvärt,
eller i varje fall någonting som
inte kunde undvikas enligt hans senaste
version, klandrade han stegringen av
byggnadskostnaderna. Vad han ville
förebygga beträffande byggnadskostnaderna,
det rekommenderade han alltså,
när han kom till räntefrågan.

Om alla kostnader i samband med byggandet
av ett hus, alltså även tomtvär -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

det, arkitektarvodet, entreprenörernas
vinst och naturligtvis också arbetslönerna,
d. v. s. kort sagt alla kostnader som
skola förräntas, stegrades till det dubbla
— jag talar nu om någonting som
sannolikt icke kommer att inträffa, men
det gör ingenting, jag använder fiktiva
siffror bara för att åskådliggöra sammanhanget
— skulle det årliga räntebeloppet
som ingår i hyran också fördubblas.
Men en fördubbling av räntan
skulle ju åstadkomma precis samma effekt,
även om byggnadskostnaderna icke
stegrades med ett enda öre.

Jag skall illustrera det med exakta
siffror. Om man ökar byggnadskostnaderna
på ett hus från en till två miljoner
kronor men bibehåller räntan vid
3 procent, så ökar det årliga räntebeloppet
från 30 000 till 60 000 kronor. Om
man inte stegrar byggnadskostnaderna,
men i stället stegrar räntan till det dubbla,
åstadkommer man samma effekt,
d. v. s. de årliga räntekostnaderna öka
från 30 000 till 60 000 kronor per år. Att
<lå fördöma det ena och rekommendera
det andra, måste ju betyda att man anser
den stegring som åstadkommes genom
räntehöjning vara en fördelaktigare
stegring, även om den beträffande
hyran medför samma resultat.

Varför skulle den då vara fördelaktigare?
Skulle det till äventyrs vara därför
att den även stegrar en hel mängd
andra kostnader, ja, praktiskt taget alla
kostnader? Ty en räntestegring kommer
att påverka även varupriserna via hyror
och lån o. s. v.

Vid full sysselsättning måste en räntestegring
alltid få en prisstegrande, alltså
en inflationsdrivande effekt. Vi ha
exempel även på det. Vi ha bl. a. exemplet
från första världskriget och de närmast
följande efterkrigsåren, alltså tiden
1914—oktober 1920. Under den tiden
hade vi den högsta ränta som inregistrerats
i detta land på hundra år, troligen
den högsta på 200 å 300 år, men det veta
vi inte säkert, ty vår räntestatistik iir
bara 100 år gammal; den började någon
gång på 1850-talet. Vi hade alltså under
den perioden den högsta genomsnittliga
ränta, som inregistrerats i vår officiella

statistik. Men vi hade samtidigt också
den största inflation som vi kunna konstatera
har förekommit under alla de år,
som vi ha möjligheter att statistiskt överblicka,
nämligen under den nyssnämnda
tidsperioden av 220 år. Stegringen av
levnadskostnaderna uppgick till 180 procent
på sex år, d. v. s. en tre gånger så
kraftig inflation som den vi niu kunna
konstatera såsom resultat av prisutvecklingen
under tiden från andra världskrigets
utbrott till årsskiftet 1950—1951,
alltså under en nästan dubbelt så lång
tid.

Endast om räntestegringen är så stor
att den i betydande utsträckning stoppar
investeringsverksamheten och alltså
åstadkommer massarbetslöshet, kan den
få en prisdämpande, eventuellt prissänkande
effekt. Vi ha erfarenhet även av
det. Vi fingo inkassera den erfarenheten
efter första världskriget genom massarbetslösheten.
Vi veta alltså vad en massarbetslöshet
kostar alla, icke bara löntagarna
utan även företagarna från toppen
och ända ned. Vi kunna också räkna
med att en massarbetslöshet icke bara
åstadkommer ekonomiska utan även
folkpsykologiska och kanske icke minst
politiska skadeverkningar. Utvecklingen
under 1930-talet liar åtskilligt att berätta
oss om den saken. Vi ha sviter av den
utvecklingen att kämpa emot ännu den
dag som är.

Åtskilliga av uttalandena i reservationerna
skulle kunna förtjäna ett närmare
observandum, men jag skall inte uppehålla
tiden med det. Jag skall endast
peka på en enda passus i högerreservationen.
Där står: »Frånvaron av en tillräckligt
stram kreditpolitik var särskilt
betänklig vid en tidpunkt, då avtalsrörelserna
på arbetsmarknaden togo sin
början. Därmed undanrycktes en icke
oväsentlig förutsättning för att arbetsmarknadens
parter vid löneuppgörelserna
skulle komma att iakttaga den återhållsamhet,
som jämväl bankoutskottets
majoritet i sitt utlåtande nr 20 till 1950
års riksdag ansett önskvärd i samband
med övergången till fria avtalsrörelser.»

På vilket sätt har man nu menat, att
eu stramare kreditpolitik skulle åstad -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

komma ökad återhållsamhet hos löntagarna?
Det är icke en stramare kreditpolitik,
icke den högre räntan, icke den
utelöpande sedelmassan o. s. v., som bestämma
löntagarnas anspråk på lönestegringar,
utan det är pristegringarna
som ha den avgörande betydelsen därvidlag.
Skulle alltså en stramare kreditpolitik
ha lett till återhållsamhet hos löntagarna,
skulle den ha åstadkommit en
prisdämpande effekt, och på vilket sätt
skulle denna effekt ha framkallats? Icke
genom kreditpolitiken i och för sig, och
icke genom räntehöjningar! Ha månne
icke högerreservanterna i detta sammanhang
även tänkt på konsekvenserna av
en räntehöjning och en ytterligare
åtstramad kreditpolitik, nämligen stagnation
inom näringslivet, följaktligen
också större eller mindre arbetslöshet
och via den utvecklingen en återhållsamhet
i löneanspråken eller rent av lönesänkningar? Man

skulle alltså kunna konstatera
att oppositionen i varje fall enligt högerreservationen
har räknat med för det
första räntestegring, som skulle vara primus
motor, för det andra och som en
följd av räntestegringen arbetslöshet och
för det tredje prisreduceringar. Först i
fjärde ledet kommer återhållsamhet, en
framtvingad återhållsamhet hos löntagarna
— eller en naturlig återhållsamhet,
naturlig därför att man hade skapat en
lågkonjunktur. Är det inte den utvecklingen,
som har föresvävat oppositionen
även i detta sammanhang?

Jag skulle ha anledning att polemisera
litet mot herr Andrén, men tiden är så
långt framskriden så att jag inte skall
göra det. Men jag skulle vilja tillråda herr
Andrén, att om lian ikläder sig garantier
på spekulanternas vägnar inom affärslivet
och produktionen, så bör han
nog vara något försiktigare än lian var
här i dag. Ty spekulation är någonting
som hör oskiljaktigt ihop med vårt nuvarande
samhällssystem, liksom inflation
är det kapitalistiska samhällssystemets
eviga följeslagare. Jag skulle också
vilja säga herr Andrén, att då han tar
till brösttoner på grund av vissa insinuationer
från finansministerns sida gent

emot de borgerliga partiledarna, borde
han också vara något försiktigare, ty det
är inte alldeles säkert att insinuationerna
äro ogrundade.

Herr WEHTJE: Herr talman! Gentemot
den siste ärade talaren skall jag först
säga några ord. Han riktade sina frågor
till dem av mina partikamrater, som
yttrat sig tidigare här i debatten, men
då jag nu ser att de äro närvarande
här i salen, skall jag inte ge herr Uhlén
ett alltför utförligt bemötande.

Herr Uhlén frågade, varthän man
egentligen syftade med en åtstramande
penningpolitik och en stramare kreditpolitik.
Man syftar väl, sade han, ytterst
till arbetslöshet för att på den vägen
få till stånd en önskad ekonomisk utveckling
här i landet. På dessa tidigare
talares vägnar kan jag försäkra, att de
alls icke sträva till någon arbetslöshet.
Vi inse till fullo betydelsen för landet
av full sysselsättning, och vi ha även
velat medverka till den. Men genom en
åtstramande penningpolitik kan man nå
en effekt utan att det behöver gå till
sådana ytterligheter som arbetslöshet.
Genom att åstadkomma en åtstramning
av penningmarknaden får man nämligen
till stånd minskad efterfrågan på
varor och tjänster. Likaså får man till
stånd en minskad efterfrågan på investeringsområdet.
Det är dithän vi syfta,
herr talman, och inte till någonting annat.
Detta ingår ju också i regeringens
politik, vilket herr Uhlén borde vara på
det klara med.

Tillåt mig sedan, herr talman, att säga
några få ord med anledning av herr
Uhléns omnämnande av prisutvecklingen
inom den bransch där jag har min
dagliga gärning. Frågan om cementpriset
borde, sade herr Uhlén, ha underkastats
en mera allvarlig prövning, innan
man vidtog en sådan höjning som
nu skett. Även jag beklagar att denna
prishöjning blivit nödvändig, men jag
bestrider att vi inte skulle ha grundligt
övervägt och granskat vad som var
nödvändigt att göra. Jag bär på förfrå -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

gan för pressen gjort uttalanden, sonf
jag hade hoppats skulle vara tillräckligt
klarläggande på denna punkt. Denna redogörelse,
som återfunnits i dagspressen
de sista dagarna, måste ha förbigått
herr Uhlén.

Förhållandet är ju det, att medan priset
på cement nu ökat med ungefär 30
procent, så ha bränslepriserna under de
sista åtta månaderna stigit med ungefär
100 procent, alltså fördubblats sedan
sommaren 1950. Papperspriset har också
i det närmaste fördubblats, och arbetslönerna
ha, enligt det helt nyligen
träffade avtalet, ökat med 18 å 20 procent,
liksom även lönerna till övriga
anställda. Totalt har prisstegringen på
detta viktiga byggnadsmaterial sedan
före kriget varit 70 procent. Denna prisstegring
får ses mot bakgrunden av att
bränslepriserna f. n. äro ungefär fem
gånger så höga som före kriget. Papperspriset,
som också är av stor betydelse
för cementindustrien, är nära fyra
gånger så högt nu som före kriget. Det
är endast tack vare en långt driven rationalisering
som vi ha lyckats hålla
prisstegringen på cement inom denna
ram av 70 procent. De rationaliseringsvinster
som uppkommit ha helt kommit
konsumenterna till godo, varför jag tycker
att man skall ha starkare fog för
anmärkningar, när de framföras, än
vad herr Uhlén här hade för sin kritik.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
gå över till finansministerns inlägg i debatten.
Liksom i förut gjorda uttalanden
— finansministern talade i Malmö
för några veckor sedan — rörde han
sig med en tankegång, som förtjänar
ett alldeles särskilt begrundande. Jag
återfinner samma tankegång i elskattepropositionen.
Finansministern gör en
uppdelning av prisstegringarna i vad
lian väl skulle kalla förorsakande prisstegringar
och åtföljande prisstegringar.
De senare kallar han »kedjereaktioner».
Det förra slaget kan han f. n. ingenting
göra åt åtminstone vad beträffar inflytandena
från den utländska prisstegringen,
medan frågan om de indirekta
skatterna sammanhänger med det statsfinansiella
läget, och möjligheterna att

göra något där bedömas som så ringa,
att även denna prisstegring i praktiken
blir ofrånkomlig. Kedjereaktionerna äro
i huvudsak undandragna inflytande
från finansministerns sida, därför att
de äro resultatet av de fria lönerörelserna
på arbetsmarknaden.

Om jag förstått finansministerns uppläggning
av problemet rätt, skulle det
egentligen inte vara något annat att göra
än att sätta sig ner och hoppas och
vänta på ett utländskt prisfall och att
löne- och prisstegringarna här hemma
bli så små som möjligt. Av handelsministerns
nyligen gjorda uttalanden förefaller
det, som om inväntandet av utländska
prisfall skulle vara den viktigaste
beståndsdelen i regeringens ekonomiska
politik just nu. Det förefaller
mig dock vara befogat att inte dra alltför
stora växlar på de rekylrörelser i
priserna på vissa stora stapelvaror, som
för dagen kunnat iakttagas. Bli dessa av
mera stadigvarande natur, är det väl
blott anledning att vara tillfredsställd
över själva förhållandet och söka dra
största möjliga fördel därav, men inte
att bygga någon egentlig ekonomisk politik
därpå. Dessutom komma vid sjunkande
priser på importvarorna att beledsagas
av fallande priser även på våra
exportvaror, och en slor del av våra
ekonomiska problem komma att bestå
även för detta fall.

Den uppfattning finansministern gör
sig till tolk för om de s. k. kedjereaktionernas
oskyldighet och oundviklighet
är emellertid ett tal från regeringens
sida, som har sina konsekvenser
även på allmänhetens reaktion och sätt
att bedöma det ekonomiska läget. Det
är ju dock inte utan anledning som priserna
stiga på de utländska råvarorna,
ocli på våra egna exportvaror med för
den delen. Prisstegringen är givetvis ett
uttryck för att det är knapphet på dessa
varor, och avsikten med prisstegringen
är att inskränka förbrukningen för vissa,
huvudsakligen civila, ändamål. Därav
blir det emellertid ingen kiinsla hos
allmänheten, och att dess reaktion verkligen
är den, att vi ha råd till lika mycket
nu som förr reellt sett, ja t. o. in.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

något mer, kommer framför allt till synes
i de, såvitt jag förstår, fullkomligt
ärligt och såsom berättigade framförda
kraven på kompensation för dyrtiden.
T vissa fall, där kompensationen inte är
en effektiv metod att klara av ett ekonomiskt
bekymmer, krävas i stället subventioner
med allmänna medel. I såväl
nationalbudgetprognosen som regeringens
egna uttalanden bibringas allmänheten
ingalunda någon sådan uppfattning,
som kunde motivera återhållsamhet
i kraven på förhöjd eller bibehållen
standard.

De vägar regeringen väljer för att i
praktiken bringa anspråken i bättre
överensstämmelse med de verkliga reala
resurserna, gå i stället ut på att med
olika tvångsmedel reducera den köpkraft,
som redan tillskapats via lönerörelser
och prisstegringar. Härigenom
tror sig regeringen kunna dämpa efterfrågan
till att i huvudsak motsvara tillgången.
Det har ju sagts tidigare och finansministern
har varit inne på det temat
i dag också, att vi om utvecklingen
går därhän eventuellt måste överväga
tvångssparande till den rad av andra
tvångsåtgärder i form av skatter, varom
förslag redan framlagts på riksdagens
bord — investeringsskatt, elskatt, fordonsskatt
och skatt genom överdrivet
höjda post- och telefontaxor för att nämna
de mest aktuella.

Rent principiellt och erfarenhetsmässigt
tycker jag, att frågan om frivillighet
eller tvång, när det gäller att hämma en
alltför stor köpkraft så att den inte förvandlas
till efterfrågan, förtjänar övervägande.
Det är ju tydligt, dels att tanken
på kompensation är starkt förankrad
i allmänhetens medvetande, dels att
de olika intresseorganisationerna ha betydande
möjligheter att genomdriva sina
uppdragsgivares kompensationskrav.
Särskilt när det gäller tvångsåtgärder,
som i verkligheten uppenbarligen inte
godtas av den allmänna opinionen, måste
man nog räkna med att krav på kompensation
äro oundvikliga. Finansministern
liar ju själv medgett detta, när han
talar om kedjereaktioner på de indirekta
skatterna, även om han, i överensstäm -

melse med de intressen han har att bevaka,
söker bagatellisera verkningarna
så mycket som möjligt.

Det problem, som det tydligen framför
allt gäller att bemästra, är hur man skall
komma förbi de s. k. kedjereaktionerna
eller i alla händelser dämpa dessa, eftersom
möjligheten att påverka den utländska
prisstegringen i varje fall inte enligt
regeringens egna utsagor är för handen.
I den offentliga debatten har den
tanken framförts, att något måhända stode
att vinna genom en rundabordskonferens,
och statsministern har tydligen
inte avvisat den tanken. Tror man sig
kunna nå ett gynnsamt resultat den vägen,
ser jag för min del inte någon anledning
varför man skulle tveka. Men jag
anser mig inte kunna underlåta att framhålla,
att vid runda bordet mötas visserligen
organisationernas ledande män
med statens representanter, men vad det
här framför allt gäller är att komma till
tals med svenska folket och med gemene
man, som i sitt dagliga handlande är den
som bestämmer, hur han skall använda
sin köpkraft. Och gemene man sitter inte
med vid runda bordet! Om regeringen å
sin sida på olika sätt tillkännager, att
gemene man kan upprätthålla och även
höja sin standard, misstänker jag, att organisationernas
ledande män inte förmå
påverka sina medlemmar i så särskilt
liög grad. Fn vida bättre samordning
mellan vad som sägs från regeringens
sida och vad regeringen önskar att folket
skall göra är nog nödvändig.

I elskattepropositionen återfinns ett
resonemang, som går ut på att det skulle
finnas möjlighet att tvinga av medborgarna
de önskade penningbeloppen. Det
sägs till genmäle på vattenfallsstyrelsens
resonemang, att om nettotillflödet av
skatt till statskassan inte kommer att bli
så stort, som utredningsmannen beräknat,
så kan skatten övervältras på konsumenterna.
Men om konsumenterna i
sin tur lyckas övervältra på arbetsgivarna
via lönerna och dessa åter i sin
tur lyckas föra kostnadsstegringen över
på varupriserna — ja, då går ju inflationen
bara vidare. Elskatten synes mig
i detta hänseende vara alldeles särskilt

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik.

illa lagd, eftersom den till största delen
kommer att försvinna som omkostnad i
produktionen och med en viss, enligt
uppgift i propositionen, ringa procentsats
ingå i slutprodukternas pris. Att den
kommer att ligga där och bidraga till
prishöjningar är obestridligt. •— Detsamma
gäller, såvitt jag kan se, också fordonsskatten
beträffande lastbilar och
personbilar i yrkesmässig trafik. Mer
eller mindre osynliga prisstegringar,
framkallade av dessa skatter, komma att
vara fördyringar av levnadsomkostnaderna
och motiv för kompensationskrav,
eftersom allmänheten inte förstår och
inser anledningen till fördyringen, nämligen
ofrånkomligheten att i någon män
inskränka sig.

Därtill kommer en annan omständighet
av teknisk natur av stor betydelse.
Den gäller elskatten, vilken ligger på ett
olyckligt sätt på produktionsstadiet. I
den mån den kommer att försvåra och
hämma produktionen — och helt får
man nog inte bortse från den möjligheten
— kommer den alltså att förhala
takten i produktionen och därigenom
begränsa tillgången på varor och tjänster.
Medan vi väl i allmänhet äro ense
om att inflationen effektivt kan motverkas
genom en snabb och riklig varutillförsel,
förefaller elskatten inte precis
vara ägnad att tjäna detta syfte. För min
del tycker jag nog därför, att detta är
en av de allvarligaste invändningar man
kan rikta mot det framförda förslaget ur
inflationssynpunkt, och detsamma gäller
i stor utsträckning även de övriga
skatter, som på senare tid föreslagits
av finansministern.

Det förefaller, som om vi i det allmänt
psykologiska klimat, vari vi befinna oss
och som regeringen nog i allt väsentligt
bidragit till att skapa, skulle ha nått
och kanhända överskridit gränsen för
den beskattning, som kan läggas såväl
på produktionen som på konsumtionen
utan att framkalla s. k. kedjereaktioner
och nytt inflationstryck under förefintliga
förhållanden.

I så fall förefalla mig nya tvångsåtgärder
t. ex. i form av tvångssparande
kunna på goda grunder ifrågasättas.

Kommer inte allmänheten att uppfatta
tvångssparandet som en ny pålaga och
fordra kompensation för det? För många
människor kommer det nog att bli så.
Om det däremot av andra uppfattas som
ett verkligt sparande, bortfaller väl anledningen
till ett frivilligt sparande, och
människorna komma då bara att skära
bort detta i motsvarande utsträckning
som man för in tvångssparande.

Det är naturligtvis för tidigt för mig
att här fälla något slutligt omdöme. Man
får väl vänta och se. Men jag undrar, om
inte det psykologiska läget i landet gör
det ofrånkomligt med en viss kursändring
bort från det myckna talet om
tvångsåtgärder och från de ständiga skatteskärpningarna
och i stället hän mot
vädjanden till frivillig medverkan på
rimliga villkor för det allmänna såväl
som för de enskilda medborgarna.

För allmänhetens förståelse och medverkan
fordras från regeringens sida
andra tonfall och en ärlig strävan att
informera allmänheten sakligt och riktigt
om det verkliga läget — utan alla
förskönande omskrivningar och utan
alla bortförklaringar om att utvecklingen
ute i världen bär hela skulden till
det besvärliga läge vi nu befinna oss i.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig alt säga några ord med
anledning av herr Wehtjes anförande.

Jag vill påpeka att jag i mitt tidigare
anförande här i dag talade både om elskatten
och om tvångssparande. Jag hänvisar
till vad jag då yttrade.

Vidare vill jag fästa herr Wehtjes uppmärksamhet
på att jag så långt ifrån räknar
med ett utländskt prisfall att jag
tvärtom i mitt förra anförande i dag sade,
att detta är något som man under
överskådlig tid icke har att räkna med.

Slutligen vill jag säga, att det nog är
gott och väl att göra gällande, att jag bör
gå ut till svenska folket och deklarera:
»Nu se ni väl hur importpriserna stiga,
och då höra ni väl förstå att ni måste
sänka er konsumtion!» Man skulle bara
svara mig, att de stegrade importpriserna
ju uppvägas av de stegrade export -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

priserna. Jag kan för min del inte propagera
utan att stå på verklighetens
mark. Folk kommer helt enkelt inte att
tro mig om jag ginge ut med en dylik
förkunnelse.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten förekommit följande yrkanden:
1 :o) att punkten skulle läggas till handlingarna;
2:o) att den av herr Ewerlof
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
skulle godkännas; 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Söderquists
m. fl. vid utlåtandet fogade reservation;
och 4:o) att efter sista stycket i utskottets
motivering skulle införas ett nytt
stycke av följande lydelse: »Devalveringsbeslutet,
som avsåg att med monetära
medel åstadkomma en prisstegring
för att på de svenska konsumenternas
bekostnad upprätthålla de höga exportvinsterna,
har stegrat inflationens verkningar,
inom landet varit dess direkta
drivkraft och åstadkommit de största
skador för folket. Den ytterligare uppskrivning
av dollarvärdet, som devalveringen
inneburit, har för vårt lands del
försämrat utbytet av handeln med dollarområdet
och underlättat ett valutautflöde
i spekulationssyfte, som riksbanken
inte i tid ingripit mot. Den av riksbanksledningen
inledda räntehöjningspolitiken
har ytterligare ökat inflationens
skadeverkningar för folket. Riksdagen
understryker vikten av att dessa
konsekvenser beaktas vid utformningen
av riksbankens kommande beslut, så att
denna serie av missgrepp och felbedömningar
inte upprepas och får ändå mera
ödeläggande konsekvenser.»

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på punktens läggande till
handlingarna vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arrestlokaler; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande
sättet för tillfälligt omhändertagande av
sjuka personer samt av barn och ungdom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. underlättande av transporter av
sockerbetor och betmassa.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik för transporter av sockerbetor
och betmassa.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 34
i första kammaren av herr Persson,
Ivar, m. fl. samt nr 19 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära, att
från tillämpningen av bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik enligt
kungl. förordningen den 25 oktober
1940 måtte, utöver vad som nu gällde
beträffande transporter av mjölk, mejeriprodukter,
ägg samt slaktdjur, även
undantagas transport av sockerbetor och
betmassa.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 34 och II: 19 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Öl

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

Maj:t ville från tillämpningen av bestämmelserna
om yrkesmässig trafik enligt
föreniimnda förordning den 25 oktober
1940 undantaga även transporter
av sockerbetor och betmassa.

Reservation hade anmälts av herrar
Norman, Forslund, Nils Eloivsson och
Hellbackcn, fru Nordgren och herr Nilsson
i Göteborg vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner
I: 34 och II: 19 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
ett speciellt transportproblem, som närmast
rör våra sydliga landsändar, som
har kommit upp till behandling i detta
utskottsutlåtande, nämligen transporten
av betor och betmassa.

Utskottet anser att de skäl, som ha anförts
i motionerna, äro så starka att åtgärder
böra vidtagas för att underlätta
dessa transporter. Utskottet uttrycker
därför en önskan att man för transporter
av betor och betmassa skall kunna
utnyttja de mjölktransportbilar, som för
närvarande få fritt frakta dessa produkter,
utan att behöva iakttaga de bestämmelser
som gälla för yrkesmässig automobiltrafik.
Likaså önskar utskottet att
privata ägare av motorfordon skola få
använda lastbilar, som de lia för egen
räkning, för dessa transporter. Denna
önskan skall enligt utskottsinajoriteten
tillmötesgås genom att transporter av
betor och betmassa undantas från tilllämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig
trafik. Utskottet poängterar
dock, att det inte åsyftar att på något
sätt äventyra det syfte som man har velat
förverkliga med lagstiftningen om yrkesmässig
au lomobil trafik.

Detta är ingen ny fråga. Vi hade den
uppe till behandling i riksdagen år 1940,
då de nu gällande bestämmelserna om
yrkesmässig automobiltrafik voro föremål
för yttrande från riksdagens sida.
Andra lagutskottet undersökte då noga
detta problem och inskaffade upplysningar
genom atl inhämta yttranden av

olika intressenter, organisationer och
sammanslutningar som besitta sakkunskap
på detta område. Dessa yttranden
redovisas i utskottets utlåtande i år. Jag
behöver här bara hänvisa till dessa yttranden,
ty vi reservanter, som inte ha
kunnat följa utskottet i dess ställningstagande,
anse att vad som sades år 1940
i denna fråga fortfarande är bärande.

Vi befara att ett frigivande av transporter
av här ifrågavarande produkter
kan äventyra syftet med vad man bar
velat åstadkomma genom införandet av
bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik.
Jag erinrar om vad järnvägsstyrelsen
och Svenska järnvägsföreningen
i detta fall anförde förra gången, da
vi hade denna fråga uppe till behandling.
De betonade i sina remissyttranden,
att om här ifrågavarande produkter
eller andra undantoges från bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik,
skulle en bestämd risk föreligga för att
detta komme att ställa till oreda inom
hela transportområdet. Det kunde komma
att medföra eu utökning av den privata
lastbilspark, som i första hand har
till syfte att tillgodose dessa transporter.
De som inköpt dessa lastbilar skulle
snart finna att de spekulerat fel och icke
fingo den ränta på det insatta kapitalet,
som man hade räknat med, bara genom
att utföra transporter av betor och betmassa.
De skulle då förmodligen komma
att resa krav på att även få tränga in på
den så att säga ordinarie transportmarknaden.
Särskilt i dessa dagar, då det ju
är en mycket stark önskan att begränsa
investeringarna inom olika områden,
tror jag att även denna synpunkt är värd
att beaktas, så att det inte bär genom åtgärder
från riksdagens sida stimuleras
till ökade investeringar, som inte i längden
kunna fylla ett lojalt önskemål beträffande
transportsystemet.

När andra lagutskottet år 1940 behandlade
detta problem, påpekade vi att
det inte är nödvändigt att låta dessa
transporter undantas från bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik, utan
att det behov, som här otvivelaktigt föreligger,
bör tillgodoses på annat sätt,
nämligen genom utnyttjande av de möj -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

ligheter som länsstyrelserna ha att ge
tillfälliga koncessioner för transport av
viss vara eller för transporter inom viss
tid. Länsstyrelserna ha nämligen möjlighet
att överflytta ett icke fullt utnyttjat
transportmedel från en ort till en annan
eller att ge tillfälliga koncessioner åt
ägare av privata lastbilar. Vi ha den bestämda
uppfattningen, att de svårigheter
som kunna föreligga på grund av den
sammanträngda tid, under vilken här
ifrågavarande transporter måste utföras,
mycket väl kunna lösas på detta sätt. I
reservationen rekommendera vi också
att dessa svårigheter skola lösas genom
utnyttjande av dylika mera begränsade
koncessioner.

Beträffande önskemålet att kunna utnyttja
mjölkbilarna även för transport
av sockerbetor och betmassa gjordes
mycket bestämda erinringar häremot
från husmodersintressen i de sydliga
landsändarna. En kvinnlig ledamot av
utskottet påpekade, att transporter av
sockerbetor och betmassa äro ganska
otrevliga i hygieniskt avseende. Dessa
produkter smutsa ned bilarna oerhört,
och de som syssla med transporterna i
fråga bli även själva nedsmutsade. Den
kvinnliga utskottsledamoten menade
därför att det skulle vara synnerligen
olyckligt, om mjölkbilarna finge användas
för transport av särskilt betmassa.

Med dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Såsom motionär i denna fråga är jag
givetvis tacksam mot utskottsmajoriteten
för att den har beaktat de svårigheter,
som öro förbundna med bettransporterna
på hösten, vilka måste sammanträngas
under en mycket kort tid.

Jag måste konstatera, att reservanterna,
vilkas talan nyss fördes från denna
plats, stå kvar på 1940 års ståndpunkt
och åberopa yttranden som avgåvos vid
den tidpunkten. Med den hastiga utveckling,
som vårt näringsliv för närvarande
genomgår och som inte minst har
visat sig på transportområdet, vill jag

starkt ifrågasätta, huruvida dessa yttranden
i dagens läge kunna tillmätas
något värde. I varje fall har deras tyngd
säkerligen avsevärt minskats. Den allmänna
rationaliseringsverksamheten
har avsatt stora spår inte minst pa
transportområdet. Det gäller nu att
utan besvärliga omlastningar söka få
transporterna att fungera så smidigt
som möjligt och att spara arbetskraft
där detta över huvud taget kan ske.

I dessa dagar erfara vi hurusom statsmakterna
önska en så stor sockerbetsodling
som möjligt inom landet. Vi äro
nämligen ännu inte självförsörjande på
sockerbetsodlingens område, vilket vi
ju för övrigt numera äro på flertalet
av de mera betydande områdena inom
vår livsmedelsförsörjning. Sockerbetsodlingen
behöver emellertid ytterligare
ökas. För att kunna odla sockerbetor
behöver man framför allt ha tillgång
till arbetskraft. Det gäller att kunna
trygga tillgången på erforderlig arbetskraft
under vissa säsonger. Inte minst
med tanke på de höjda löner och andra
omkostnader som vi nu måste räkna
med på grund av den allmänna ekonomiska
utveckling, som vi ha debatterat
flera timmar här i dag, är del
ytterst önskvärt att man på alla sätt
försöker rationalisera och förbilliga
transporterna inom sockerbetsodlingen.
Man har hittills många gånger måst utföra
en del av dessa transporter efter
häst till relativt långt bort belägna järnvägsstationer.
Även om en mycket betydande
del av transporterna av bär
ifrågavarande produkter också i fortsättningen
kommer att ske per järnväg,
har det otvivelaktigt med åren och inte
minst nu gjort sig gällande ett allt
större behov att kunna företa dessa
transporter med bil direkt från fältet till
sockerfabriken och vice versa beträffande
betmassan. Särskilt värdefullt är
att man härigenom skulle kunna friställa
en del arbetskraft som skulle kunna
utnyttjas inom jordbruket för upptagning
av sockerbetor, vilket ju är ett
utpräglat säsongarbete.

Reservanterna hänvisa till att tillfälliga
trafiktillstånd kunna meddelas. Dy -

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

lika tillstånd lia också beviljats i åtskilliga
fall. Men vi ha också exempel på att
myndigheterna ställt sig helt avvisande
eller att den byråkratiska apparaten
med inhämtande av yttranden o. s. v.
kunnat leda till att man inte har fått
de erforderliga tillstånden förrän det
redan varit för sent. Det vore därför
enligt min uppfattning en stor vinst för
betodlingen, om man för transporterna
av betor och betmassa finge tillämpa
samma enkla regler som gälla för transporter
av mjölk och slaktdjur.

Herr Norman sade, att det bär bara
gäller att överflytta bilar från en ort
till en annan. Ja, herr Norman, det gäller
att så mycket som möjligt undvika
att det uppstår behov av dylika överflyttningar
genom att i stället utnyttja
de bilar som redan finnas på de olika
orterna. Det är sannerligen inte alltför
många lastbilar som kunna utnyttjas för
dessa transporter. Det är inte alla
chaufförer, som äro vana att köra över
leriga och uppblötta fält. Det är nödvändigt
att utnyttja de chaufförer som
ha vana vid dylika körningar och som
intressera sig för detta arbete. Det är
sannerligen inte alla chaufförer som
vilja utföra dylika transporter, och än
besvärligare skulle det bli om man
skulle överflytta chaufförer från den
ena orten till den andra.

Vad herr Norman sade om att både
bilar och chaufförer smutsas ner av
dessa transporter är naturligtvis i viss
mån riktigt. Men förhållandet är väl
detsamma vid de flesta transporter —
man transporterar väl inte heller slaktdjur
och mjölk omedelbart efter vartannat
med en och samma bil utan att
först dessemellan rengöra bilen. Detsamma
kommer naturligtvis att bli fallet
om man kör betmassa och sedan
mjölk med samma bil. För övrigt ha ju
många mjölkbilar trafiktillstånd och
användas också till transporter av betor
och betmassa under sockerbetssäsongen.
Man har därför redan prövat ocli
funnit det möjligt alt utföra dessa
transporter under de enklare former
som här föreslås.

Trafikapparaten utsattes för en sådan

toppbelastnig under den korta tid på
hösten, då betkampanjen pågår, att vi
måste utnyttja alla möjligheter för att
tillgodose här ifrågavarande transportbehov.
Det är i det läget nödvändigt
att bortse från de synpunkter, som från
vissa håll framfördes då denna fråga
behandlades år 1940, om vår transportapparat
skall fungera så smidigt som
möjligt. Detta är desto angelägnare som
det, enligt vad jag redan har påpekat,
har framförts önskemål från statsmakternas
sida om att man måtte söka få
till stånd så stor sockerproduktion som
möjligt på den svenska jorden.

Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottes hemställan.

Häri instämde herrar Hjalmar Nilsson,
Werner och Domö.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
De som väckt förevarande motion ha
inte givit några exempel på att det i
verkligheten förekommit sådana olägenheter
av den nuvarande ordningen, att
det skulle motivera ett avsteg från densamma
av den art som de föreslå. Om
man vill ha detta system att löpa smidigt,
böra naturligtvis lantbrukarna
handla på samma sätt som sockerbolaget
gjort, d. v. s. göra upp en tidtabell,
så att vederbörande betodlare, när han
skall leverera sina betor, har möjlighet
att i god tid träffa överenskommelse
med den lastbilschaufför eller det lastbilsåkeri,
som skall forsla betorna. Om
han inte kan få löfte om att få transport
just vid de tillfällen, då han är
i behov av sådana, bar han självfallet
att påkalla ingripande från länsstyrelsens
sida för att på orten få den hjälp
beträffande transporterna som han kan
behöva. På det sättet tror jag att man
skall kunna klara upp det här problemet
utan svårigheter.

Det finns ytterligare en mycket välgrundad
anledning att rösta för reservationen,
nämligen hänsynen till säkerheten
på vägarna. Dessa bettransporter utgöra
nämligen eu icke föraktlig del av
lastbilschaufförernas inkomster, och

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Interpellation ang. skjututbildningen inom armén.

eftersom dessa chaufförer redan nu i
sin konkurrens med järnvägarna äro
ganska hårt trängda, råder det nog inte
något tvivel om att de dels komma att
öka lasterna på de andra körslorna så
mycket de kunna och dels komma att
köre längre tid än de ha rätt att göra.
Det kommer att leda till att säkerheten
på vägarna blir mindre än den nu är.
Om tröttkörda lastbilschaufförer, med
de stora fordon de ha, skola köra tyngre
lass, är det ingen tvekan om att det
utgör en fara för säkerheten på vägarna.
Den vinst, som jordbruket på detta
sätt kan ernå, uppväger på intet sätt
den risk beträffande trafiksäkerheten
som man därigenom skulle löpa.

Det är bland annat dessa omständigheter
som gjort att vi på reservanthåll
inte kunnat tillstyrka förslaget i motiotien.
Om man i motionen hade kunnat
visa, att betorna blivit liggande på fälten
och ruttnat ned, att man fått betala
oskäligt mycket för att få transporterna
utförda eller om länsstyrelsen sagt nej
till framställningar om transporthjälp,
om det alltså i verklig mening hade varit
ett sådant läge, att jordbruket haft
stora svårigheter, hade det nog inte blivit
någon reservation, i varje fall inte
i denna form. Såsom det hela nu ligger
till finns det inte för närvarande någon
anledning att biträda motionens yrkande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva till
vetenskapliga institutioner.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 382, av herr Arrhén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän
in. in.;

nr 383, av herr Wahlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
in. in.;

nr 384, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 385, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. in.; samt

nr 386, av herrar Franzon och Herlitz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.

Interpellation ang. skjututbildningen
inom armén.

Herr OHLON erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Enligt uttalande
i pressen av infanteriinspektören
överste Alf Meyerhöffer ha varken de
högre befattningshavarna vid armén eller
dem underlydande militär personal
själva skjutit ett skarpt pansarskott. De
ha inte heller skjutit med stridsamnmnition
till raketgevär eller till granatgevär.
I samma uttalande konstaterar
överste Meyerhöffer, att utbildningen
vid den svenska krigsmakten icke omfattar
skjutövningar med sådan stridsammunition
till skillnad mot vad förhållandet
är i andra länder. Skjutning
har enligt överste Meyerhöffer endast
skett med övningsammunition och med
denna i mycket begränsad omfattning.

Med anledning av detta uttalande får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Nr 12.

(35

Interpellation om åtgärder mot bristen pa kompetenta ämneslärare.

för försvarsdepartementet framställa följande
frågor:

Kan statsrådet bekräfta de av infanteriinspektören
här ovan refererade uttalandena? Om

så är fallet, vad är anledningen
till att ifrågavarande skjutövningar icke
kommit till stånd eller anordnats i ytterst
begränsad omfattning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder mot bristen
på kompetenta ämneslärare.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRÉN, som anförde: Herr talman!
Läroverkens krisutredning har nyligen i
ett betänkande redovisat ämneslärarbristen
vid de högre skolorna i övre och mellersta
Norrland. Betänkandet utgör en
skrämmande läsning för var och en som
är intresserad av svenskt kulturliv och
dess framtid. Här är icke platsen att referera
betänkandet, och det är heller icke
nödvändigt. Det räcker med ett citat:
»En tendens, som först på sistone börjat
göra sig märkbar, är den kanske mest
betänkliga, nämligen att svårigheter börjat
uppstå, när det gällt att över huvud taget
uppbringa personer med vilja att åtaga
sig viss undervisning och med minimiförmåga
att gå i land med uppgiften.»

Bristen på kompetent arbetskraft är
emellertid icke enbart ett norrlandsproblem.
Praktiskt taget varje högre skola
utanför de större tätorterna är för
nuvarande hänvisad till att i större eller
minde utsträckning hjälpa sig över svårigheterna
genom att anlita för uppgiften
icke fullt utbildad arbetskraft eller
genom att år efter år överanstränga de
kompetenta lärarna med kontinuerligt
övertidsarbete eller ock genom att arbeta
med alltför stora klasser. I allmänhet
tvingas rektor att begagna sig av alla
möjliga nödlösningar för att över huvud
taget få schemat att gå ihop.

Detta är den aktuella situationen. Tyvärr
kan man icke våga hoppas att det
är ett övergående ont, som botar sig

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 12.

självt. För närvarande och under ett antal
år framåt rekryteras realskolan ur de
stora årskullarna kring fyrtiotalet. Om
några år tränga dessa årskullar upp till
gymnasiet. Behovet av fullt kompetenta
ämneslärare kommer under sådana omständigheter
att växa, och det säger sig
självt att situationen måste snabbt försämras.

I detta läge lägger krisutredningen
fram ett förslag som siktar till en partiell
provisorisk lönereglering'' men samtidigt
på vissa punkter innebär en försämring
i anställningsvillkoren. Det är
högst tvivelaktigt om man kan lösa problemet
med lärarbristen med sådana
metoder. Ännu vanskligare blir det om
vederbörande lärarorganisation med
hänsyn till föreslagna försämringar finner
sig nödsakad gå emot förslaget.

Den nuvarande bristsituationen öppnar
vida perspektiv, och det skulle reni
av i en framtid kunna tänkas att skolmyndigheterna
ställas inför frågan huruvida
vissa allmänna läroverk med hänsyn
till undervisningens bedrivande vore
berättigade att behålla sin examensrätt.
En jämförelse med bestämmelserna
för privatläroverk ligger nära till hands.
För dessa läroverks dimissionsrätt kräves
t. ex. att ett visst antal lektorskompetenta
lärare skola vara verksamma vid
skolan.

Vill man emellertid — utan att beskära
utbildningsmöjligheterna — bevara
den standard till vilken vår undervisning
nått upp, finns det blott en väg att
komma undan katastrofhotet: att göra
lärarbanan mera lockande. Och den är
icke lockande för närvarande. Vi ha den
största bristen på kompetent arbetskraft
i de naturvetenskapliga ämnena. Detta
beror inte på att universitet och högskolor
utbilda färre naturvetare nu än tidigare
utan på att dessa ha goda möjligheter
att vinna en bättre utkomst inom
andra —• även statliga! — yrkesområden.
Man må icke förtänka den fil. mag.
eller fil. kand. som föredrar att gå till
karolinska sjukhusets radiofysiska laboratorium
med möjligheter till fortsatt
forskning och med en erbjuden lön på
1100—1300 kronor i månaden och två

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 fm.

Interpellation om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare.

månaders semester framför att gå till
lärartjänst med 900 kronor i månaden
och med det förlustbringande provåret
som nära förestående hot mot ekonomi
och familjebildning. En rundfråga bland
studenterna inom de naturvetenskapliga
disciplinerna har visat, att mindretalet
utbilda sig med tanke på läraryrket medan
övriga hoppas vinna annan anställning.

Jag är fullt medveten om att man icke
löser lärarbristen med ett penndrag, men
jag är lika övertygad om att den icke löser
sig själv, och därför anhåller jag att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

Planerar statsrådet åtgärder, som kunna
antagas tillföra lärarkåren ett bättre
ekonomiskt vederlag för arbetsprestationerna
för att därigenom på längre sikt
skapa de enda möjliga förutsättningarna
för att våra högre skolor tillförsäkras
arbetskraft med den kompetens, som är
erforderlig för utbildningsmålet?

Även denna anhållan bifölls.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: -

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit
utsedda alt jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 4 april 1951.

På därom gjord ansökning beviljades
stenografen Olof Nilsson tjänstledighet
för enskilda angelägenheter från och
med denna dag till slutet av innevarande
vårsession. Till vikarie för Nilsson
under ifrågavarande tid antogs Bengt
Olof Gunnarsson.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. underlättande av transporter av

sockerbetor och betmassa. (Forts.)

Fortsattes överläggningen rörande
andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Herr STEN: He«T talman! Om jag skulle
yttra några ord på utskottsmajoritetens
vägnar och samtidigt redovisa anledningen
till att jag tillhör denna majoritet, kan
jag fatta mig mycket kort.

Under frågans behandling i utskottet
blevo vi övertygade om att bär föreligger
ett problem. Det är ju ganska naturligt,
om man tar hänsyn till de stora
kvantiteter det bär gäller att forsla under
en relativt kort tidrymd, att det kan
vara svårt för järnvägstrafiken och för
den reguljära lastbilstrafiken att klara
hela detta problem.

När det sedan gällde att ta ställning
till den väg, som motionärerna hade anvisat,
så var det ju för mitt vidkommande
på det sättet, att jag i ett annat avseende,
alltså när det gällde transport av
skogsprodukter ifrån avverkningsplats
— en fråga som ju förekommer i reciten
—• hade sympatiserat med den ståndpunkt,
som utskottet vid ett tillfälle hade
intagit, nämligen att dessa produkter
borde inbegripas i samma bestämmelser
som gälla för transport av mjölk och
slaktdjur, och jag hade ur dessa synpunkter
inga principiella betänkligheter
emot att vara med om att tillstyrka en
riksdagsskrivelse i de här föreliggande
motionernas syfte. Jag menade, att den
ståndpunkt, som jag ansåg vara riktig för
Norrlands och för skogsbrukets vidkommande,
var lika riktig när det gällde de
sydsvenska provinserna och betmassan,
i den mån som sakliga motiv härför
förelågo, och det ansåg ju, som jag nyss
sade, utskottet att det gjorde.

Vidare kom utskottet till den uppfattningen,
att ett tillmötesgående av motionen
inte skulle äventyra de syften, som
uppbära lagstiftningen på förevarande
område. Jag hyser med andra ord fullt
förtroende för Kungl. Maj :ts regering att
den, om den får en riksdagsskrivelse sådan
som den utskottet bär har tillstyrkt,
vid behandlingen av densamma
också skall beakta de övriga intressen,
som i det sammanhanget anmäla sig.

Härutöver skall jag inte ingå på polemik
emot föregående talare. Den siste
talaren före middagspausen, herr Elowsson
i Kristianstad, befriade för övrigt både
mig och övriga, som ha intagit en annan
ståndpunkt än han, från en sådan
polemik, därför att han på effektivaste
möjliga sätt vederläde sig själv undan
för undan i sitt anförande. Jag vill alltså
endast säga, att i fråga om trafiksäkerheten
inför ju en sådan ordning som den
motionärerna ha tänkt sig inte något nytt
moment i trafiken, utan det är ju fråga
om fordon, som i alla fall användas, alltså
för mjölktransporterna, även för
transport av betor och betmassa. Huruvida
de, om jag får använda ett vardagligt
uttryckssätt, sköta sig sämre på vägarna
än de övriga lastbilarna, det vet
jag ingenting om, men det kan som sagt
inte vara något argument i detta sammanhang,
ty de finnas ju redan nu i trafiken.

Herr Elowsson talade också om att han
hyste en viss farhåga för den merbelastning,
som det skulle bli för förarna av
dessa lastbilar. Men han tänkte inte i det
sammanhanget på den oerhörda påfrestningen
på den mänskliga arbetskraften
inom den reguljära lastbilstrafiken under
betsäsongen. Det förhåller sig, såvitt
man kan förstå, tvärtom på det sättet, att
om den reguljära lastbilstrafiken får en
hjälp just under dessa hektiska veckor,
så blir trycket så att säga fördelat på
flera händer, och man måste alltså ur
den synpunkten komma till ett annat re -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

sultat än den ärade talaren på kristian.
stadslänsbänken gjorde.

Med hänvisning alltså till denna deklaration
om de argument och synpunkter,
som ha varit bestämmande dels för utskottsmajoriteten
i dess helhet och dels
för mig personligen såsom en av dem,
som ingå i denna majoritet i vilken alla
partier inom utskottet äro representerade,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skall erkänna, att jag i mycket av
vad jag tänkt säga har blivit förekommen
av den föregående ärade talaren.
Jag begärde ordet just i anledning av
vad min ärade vän på kristianstadslänsbänken
sade, då han drog in trafiksäkerhetssynpunkterna
i denna sak.

Om de, som ordinärt ha trafikrättigheter,
få en avlastning i sin arbetsbörda
genom att det föreslagna undantaget
medgives, måste ju riskerna bli mindre
än om de skola köra så att säga ensamma
utan tillskott av den bilpark, som
skulle kunna komma till användning enligt
förslaget. De skulle då få köra ännu
längre in på nätterna. Det momentet i
diskussionen tror jag därför att det är
lika bra att genast avföra.

Herr talman! Jag har en ganska stark
erfarenhet av vilken verkligt stor apparat
en betkampanj är inom sockerbetsodlingsdistrikten.
Det är knappast rimligt
begära, att en bygd skall ordinärt kunna
hålla sig med en så stor lastbilspark
med trafikrättigheter, som behövs för
att ta upp den oerhörda extra belastnigen
under betkampanjen. Sockerbetan
är en vara, som verkligen slår till ton
och mängder av ton, och skulle man
hålla så många trafikberättigade lastbilar
i vauliga fall som man skulle behöva
för att ta upp den stora extra trafikmängden
vid betkampanjen, så skulle
det vara överdimensionerat, opraktiskt
och oekonomiskt.

Det är ett argument, som inte har
framförts här, som jag tycker att man
borde ha framfört mest. Det skulle vara
att när vi nu ha en sådan förord -

ning som denna angående den yrkesmässiga
trafiken, så skall man inte göra
för många undantag och plåstra för
mycket med sådana. Det tycker jag
möjligen skulle ha kunnat vara ett princinpiellt
skäl emot ett bifall till motionen.

Men å andra sidan ha vi ju redan
gjort många avsteg ifrån denna förordning.
Jag skulle vilja fråga kammarens
ledamöter: På 1930-talet sökte man lägga
hinder i vägen för att mjölktransporierna
skulle befrias från denna förordnings
tillämpning, men hur skulle det
ha sett ut nu, om inte andra lastbilar
hade fått sköta dessa transporter? Jo,
det hade varit en ytterligare försvagning
av våra transportmöjligheter åtminstone
i de genuina landsbygdsdistrikten,
en försvagning som hade varit
oläglig och som i synnerhet under kriget
kanske hade medfört, att det varit
omöjligt att klara av dessa nödvändiga
transporter. När det redan nu finns så
pass betydelsefulla undantag ifrån förordningen,
så tycker jag faktiskt inte
alls, att det spelar någon roll, om man
även skulle låta bettransporterna, som
just på grund av sin säsongbetonade
karaktär kräva ett så stort extra tillskott
i trafikkapacitet, gå med i samma
kategori som mjölktransporterna. Det
gäller ju i båda fallen transporter, som
beröra samma kategori av producenter.

Jag skulle vilja gå så långt, herr talman,
att jag säger: Är inte hela denna
gamla förordning ganska förlegad?
ålan måste väl försöka rycka upp sig
ur det betraktelsesätt, som tydligen legat
till grund för reservanterna här, att
man under alla omständigheter skall
bevara en sak, därför att den redan
existerar. Jag finner av förteckningen
över reservanterna i denna fråga, att
de äro män, som jag känner såsom stabila
och sådana som inte vilja ändra på
något i onödan. Men man får väl i alla
fall tänka sig in i vad förordningen
skulle tjäna till. När den kom till, så
kanske den ursprungligen hade till ändamål
att förhindra, att det blev en
mängd trafikbilägare, som sedan kanske
inte kunde amortera sina lastbilar

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

eller försörja sig, och vidare var tanken
att man i samband därmed skulle
kunna uppställa vissa krav på trafiksäkerhet
o. s. v. Detta saknar väl numera
all relevans. .Tåg tycker därför, att tiden
nu vore mogen att ta upp till övervägande
frågan, om man inte kunde slopa
hela denna förordning om yrkesmässig
trafik och låta vem som helst, som har
en lastbil, köra och utföra trafikarbete
åt inte bara sig siälv utan vem som
helst annan. Ty, herr talman, allmänheten
kan inte annat än tjäna på den
saken, och frågan är, om inte allmänhetens
synpunkter och intressen härvidlag
böra vara ganska tungt vägande.
Numera ha ju lastbilägarna, tror jag,
överallt starka organisationer, som nog
komma att veta att hävda sina medlemmars
intressen. De nämnda skälen
kunna väl därför inte anses vara så
tungt vägande nu, som de eventuellt
voro, när förordningen kom till.

Men detta sista, herr talman, vill jag
inte låta vara ett skäl för bifall till utskottets
hemställan och till motionen,
utan det var en parentes, som jag tyckte
det kunde vara lämpligt att framföra
ändå. Skälen för att göra undantag
här tycker jag äro så pass starkt
dokumenterade, bl. a. av min ärade vän
på kristianstadslänsbänken, att jag inte
alls tvekar att rösta med utskottet.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag skulle kunna avstå från att yttra
mig vidare. Jag hade tänkt att replikera
herr Elowsson i Kristianstad. Det ha nu
emellertid de föregående talarna gjort
på ett så utmärkt sätt, att jag i det väsentliga
kan låta bli det. Jag vill i alla
fall framhålla ett par saker, herr talman,
när jag nu ändå fått ordet.

Herr Elowsson säger, att vi inte ha
presterat några exempel på behovet av
detta undantag. Jo, herr Elowsson, det
ha vi gjort. Jag sade i mitt första anförande,
att det hade blivit avslag i en del
fall även på ansökningar om tillfälliga
tillstånd, där det enligt den mening, vi
som betodlare hysa, hade varit mycket
väl motiverat med ett bifall. Behovet kan

för övrigt inte så klart bedömas. Jag
har här tidigare framhållit att behovet
av biltransporter kommer att öka, och
det står jag för också. Men att bilar, som
redan ha rättigheter, skulle stå till förfogande
i större utsträckning, det ha vi
i varje fall inte alls kommit underfund
med i mina bygder.

Herr Elowsson sade mot slutet av sitt
anförande, att lian inte hade märkt, att
några betor hade blivit liggande kvar på
fälten. Nej, det fattas bara det. Det finns
ju de alternativen att köra bort betorna
med häst, traktor eller bil, och räcka bilarna
sedan inte till, så får man ju försöka
att ta till något av de andra transportmedel,
som man eventuellt kan ha
till förfogande. Denna min argumentering
gick ut på att i så fall toge det avsevärt
mera arbetskraft och sådan arbetskraft,
som med större fördel borde
användas till annat just under den tid,
som det här är fråga om. Därför menar
jag, att det nog är ett mycket klart behov
av att lätta på restriktionerna beträffande
dessa transporter, och det
skulle vara av stort värde för betodlingen
i dess helhet.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Jag
har blivit förekommen av såväl herrar
Sten och Mannerskantz som herr Persson
i Skabersjö. Jag skall därför fatta
mig mycket kort.

Inom utskottet har jag varit med om
att behandla detta ärende, och jag har
därvid sökt gå ut ifrån tanken att på ett
ändamålsenligt sätt söka tillgodose det
syfte, som motionärerna haft. Det är
klart att om man bifaller detta utskottets
förslag, bör det i varje fall inte
kunna medföra några större risker. Det
föreligger ett behov av att tillmötesgå
motionärernas önskemål.

Reservanterna ha emellertid i sin motivering
framhållit, att de inte velat förorda
att transport av betor och betmassa
får ske vid sidan av den yrkesmässiga
trafiken. Men reservanterna påpeka
dock, att förordningen redan i sin nu -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

varande lydelse erbjuder vissa möjligheter
till ett bemästrande av de svårigheter,
som i motionerna påtalats, och de
framhålla, att trafiktillstånd exempelvis
kan meddelas av myndigheterna att gälla
allenast vissa slag av transporter eller
under viss kortare tid. Alltså mena väl
reservanterna, att man på detta sätt i
viss omfattning kan vinna vad som åsyftas
med motionärernas förslag.

Men här gäller det, som jag förut har
sagt, att mera rationellt utnyttja de lastbilar,
som endast användas under en
liten del av dagen för transport av mjölk
och mjölkprodukter, genom att lämna
detta medgivande om trafiktillstånd under
den korta tid av året, då betkampanjen
pågår. I motionen framhålles, att
det under den senaste betkampanjen i
många fall har visat sig vara svårt att
få transport av sockerbetor och betmassa
utförd, och under sådana förhållanden
föreligger det ett stort behov av att
undanröja dessa svårigheter. Det förefaller
därför som om det finnes starka
skäl för att bifalla motionen. Yi som stå
för utskottets utlåtande anse, att det är
ändamålsenligt att medgiva detta undantag.

När man vidare åberopar sig på att
vissa myndigheter år 1940 intogo en avvisande
hållning, så får man väl inte
glömma, att det har hänt rätt mycket
under de tio år, som gått sedan dess. Utvecklingen
har gått därhän, att man på
allt sätt och på alla områden söker tillgodose
kravet på en rationalisering av
produktionen. Så bör väl ske även i detta
fall. Det synes mig ändamålsenligt,
herr talman, att bifalla vad utskottet
föreslagit, och därför ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag är
ju ännu mer förekommen i vad jag tänkt
säga än vad övriga talare sagt sig vara.
Det är inte mindre än fem stycken i
råd som nu yrkat bifall till utskottets
hemställan. Emellertid vill jag för min
del betrakta detta som cn relativt liten
fråga, ehuru den på ett sätt kan ha rätt
stor betydelse.

Det är ju så, att vad som här begärts
från utskottets sida bär en begränsad
räckvidd i geografiskt hänseende — det
avser egentligen inte mer än områdena
för betodling bär i landet. Men frågan
kan ändå ha en rätt stor betydelse, ty
den är rätt viktig bland annat därför,
att man ju bör försöka se till, alt de
upptagna betorna också på ett lämpligt
och praktiskt sätt kunna komma fram
till fabrikerna. Såsom någon talare tidigare
sade, försöka vi ju i vårt land
uppmuntra just betodlingen, och jag
tror för min del, att betodlarna äro
tacksamma för varje liten uppmuntran
och då även för en sådan uppmuntran
som denna.

Det gäller nu egentligen bara att bereda
möjlighet för de s. k. mjölkbilarna
att vid särskilda tillfällen, speciellt vid
den tid då man är mitt uppe i betkampanjen,
biträda med körning av betor
och avhämtande av betmassa.

Utskottets ärade ordförande, herr
Norman, antydde i sitt anförande, att
det särskilt från husmodershåll hade
gjorts bestämda erinringar emot att man
utsträckte dessa transporttillstånd på
sätt som nu är föreslaget. Han sade, att
dessa erinringar berodde på att bilarna
skulle ha nedsmutsats vid bettransporterna.
Det göres egentligen inte någon
erinran emot detta utan mot att mjölken
skulle kunna ta en viss smak av lukten
från den transporterade betmassan. Jag
vill emellertid för min del säga, att för
det första luktar inte färsk, prima betmassa
så farligt, och för det andra är
det väl så, att den mjölk, som transporteras
per bil, förvaras i täta kärl och
flaskor med väl tillslutna lock. En tredje
sak är, att jordbrukarna numera äro
synnerligen måna om att få fram en
prima god och välsmakande mjölk, för
att inte konsumtionen av mjölk skall
minskas utan tvärtom ökas. Jag tror sålunda,
att man med mycket varm hand
kan överlåta åt jordbrukarna själva att
se till, att inte mjölken på något sätt
tar skada vid transporten. Skulle den ta
skada av att transporteras med samma
bil som tidigare kört betmassa, komma
jordbrukarna också att se till att

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Ang'', underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

dessa transporter av betmassa komma att
upphöra fortare än de ha kommit till.

Jag skulle också i någon mån vilja
opponera mot vad herr Elowsson i
Kristianstad anförde, när han sade, att
det här varken från motionärernas eller
utskottets sida hade företetts bevis på
något egentligt behov av ett sådant undantag
beträffande bettransporterna.
Utskottets ordförande sade visserligen,
att det fanns ett sådant behov — det
hade han konstaterat — och givetvis
borde frågan lösas. Men nu förhåller det
sig på det sättet, att man, såsom här
har antytts, visserligen kan erhålla länsstyrelsernas
tillåtelse att få transportera
betor och betmassa i likhet med vad
som sker beträffande mjölktransporter,
men det fordras dock att tillstånd varje
år inhämtas därtill hos vederbörande
länsstyrelse. Inget ont sagt om våra
myndigheter, men det brukar dock
mången gång ta en ganska rundlig tid,
innan man får en på detta sätt begärd
dispens, och man tycker ju, att alla
praktiska skäl tala för att ett sådant tillstånd
borde kunna lämnas generellt.
.lag tror inte att detta skulle innebära
något som helst revolutionerande.

Så säger herr Elowsson, att om man
nu medger dessa lättnader, skulle köpen
av lastbilar bli högst väsentligt ökade,
och för att de personer, som av denna
anledning köpte en lastbil, skulle kunna
klara sig ekonomiskt, skulle de bli
tvungna att köra både bittida ocli sent,
så att trafiksäkerhetens krav skulle
komma att eftersättas. Jag vill för min
del säga, att jag knappast kan tro, att
herr Elowsson verkligen menade allvar
med dessa sina antaganden.

Herr talman! .Tåg ber också att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr FORSLUND: Herr talman! Om
man skulle söka sig på att få litet av
verklighetens ljus över denna debatt,
så måste jag säga mig, att motionärerna
inte ha lämnat något styrkt besked om
behovet av undantag ifrån tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik
för transporter av sockerbe -

tor och betmassa. Jordbrukarna, som
äro mycket väl organiserade för att inte
säga överorganiserade, ha inte genom
sina organisationer gjort några som helst
framställningar till vederbörande myndigheter,
som ha att förbereda en ändring
i detta avseende.

Med den erfarenhet man har av vad
som sker nu för tiden, tycker man dock
inte det kan sägas att jordbrukarnas organisationer
tillhöra de tysta i samhället.
Om det vore ett verkligt behov, skulle
det väl inte vara så omöjligt, tycker jag,
att föra fram ärendet i vanlig ordning
och med en stark bevisföring för behovet
av ett undantag i detta fall. Skulle
det inte ha varit klokare, om motionärerna
hade försökt att på sina egna föreningsmöten
få fram frågan och få den
utredd?

Utskottet har nu här bara anammat ett
löst framkastat påstående. Men det är väl
inte den ordning, vi bruka följa, när vi
hemställa till Kungl. Maj :t om någon
ändring, och här är det så mycket
mindre lämpligt med hänsyn till att för
inte längre tid sedan än år 1910 i de
många yttranden, som då inlämnades,
ingen annan än betodlarna, och de endast
med några få rader, tillstyrkte en
ändring på detta område. Jag får ju säga,
att jag är mycket förvånad över att framstående
män inom jordbrukarrörelsen
och jordbrukarorganisationerna handlägga
ärenden på ett så lättvindigt sätt som
har skett i detta fall.

Sedan skulle jag vilja fråga herrar
jordbrukare om ytterligare en sak. Det
är ju så, att motortrafiken på våra vägar
är reglerad genom särskilda bestämmelser.
Jordbrukarorganisationerna om några
äro väl särskilt förtrogna jned regleringar,
och ni hävda inbördes och på annat
sätt varmt och innerligt dessa regleringars
bestånd på många områden. Skulle
ni då känna er tilltalade, om er rörelse
skulle bli utsatt för ett sådant intrång,
som ni själva vilja göra bär för
trafikfolket, och skulle ni finna att det
vore så riktigt? Nej, ni skulle ta till de
höga röstlägena och säga: »Det där få ni
låta bli. Vi skola ha detta för oss själva
!»

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

Jag tycker att om vi skola ha någon
ordning och reda på motortrafiken,
måste det vara så få undantag som möjligt
från den allmänna regeln, och de få
undantagen äro redan givna 1936. År
1940 har också prövats förslag om en
sådan utvidgning av transporttillstånden
som den nu ifrågasatta, men detta
förslag blev avslaget, och betodlingen är
väl inte nämnvärt större i dag än på den
tiden. Varken beträffande betmassa eller
betor förekomma väl nu större transporter
än tidigare. Under sådana förhållanden
tycker jag, att majoriteten inom utskottet
inte har angivit tillräckliga skäl
för att riksdagen skulle göra en framställning
till Kungl. Maj:t i denna fråga.

Man bör ändå komma ihåg att av de
båda länsstyrelserna, Malmöhus läns och
Kristianstads läns, avstyrkte år 1940 den
ena direkt framställningen om undantag,
medan den andra sade, att den inte var
helt övertygad om att det var riktigt att
göra undantag för sådana transporter.
Om detta hade sagts av dessa länsstyrelser
i dag, hur skulle då Kungl. Maj :t på
sådana grunder kunna vidtaga någon åtgärd
för att på den punkten ändra förordningen?
Det tror jag inte att Kungl.
Maj:t skulle kunna göra. Kungl. Maj:t
kan inte med anledning av en motion i
riksdagen av t. ex. herr Persson eller någon
annan förbigå vad de myndigheter,
som haft att syssla med regleringarna på
motortrafikens område, kunna säga i en
sådan sak.

Jag tror, mina damer och herrar, att de
starkaste skälen tala för att följa reservanterna.
Sedan må det ankomma på
dem, som äro intresserade av en ändring,
att föra fram frågan därom till övervägande
på för dem lämpligaste sätt. Men
de böra då åvägabringa något slags bevisföring
och inte bara komma med lösa
påståenden.

Herr BENGTSON: Herr talman! Transporter
av betor och betmassa pågå under
en relativt kort tid av året, 6 å 8
veckor, och mängden torde nu vara ungefär
densamma som angavs i yttranden
till 1940 års riksdag, nämligen över en

miljon ton betor som framföras till fabrikerna
och över en och en halv miljon
ton betmassa som forslas från fabrikerna
till jordbrukarna. Det säger sig självt
att trafikapparaten under dessa perioder
utsiittes för en mycket stark belastning.

När nu både herr Elowsson och herr
Forslund säga att det inte är bevisat att
behov av ett undantag föreligger, kan
man ju i första hand peka på att motionärerna
dock höra hemma i bctodlardistrikten
och att man därför kanske i
någon mån bör tillerkänna dem sakkunskap
på området. Och vidare kan man,
eftersom reservanterna åberopa uttalanden
från år 1940, hänvisa till att exempelvis
länsstyrelsen i Kristianstads län
då anförde, att betodlare och betodlarföreningar
under de senare åren i en
del 1''all framfört klagomål rörande svårigheterna
att få transporter till sockerfabrikerna
utförda. Länsstyrelsen i
Malmöhus län uttalade att den erfarit,
att odlare av betor å mindre areal hos
betodlarföreningen framfört klagomål
över svårighet att få betorna transporterade
under sista betkampanjen. Sveriges
betodlares centralförening yttrade
att de i motionen påtalade olägenheterna
gjort sig i högsta grad kännbara, och
föreningen ansåg därför, att sockerbetsodlingens
intressen ovillkorligen krävde
den ifrågasatta lättnaden. Om man skall
hålla sig till de år 1940 avgivna yttrandena,
såsom reservanterna delvis gjort, finner
man i alla händelser att åtskilliga
skäl där åberopats till stöd för motionärernas
yrkande.

Jag skulle emellertid vilja vända mig
mot vad som förefaller att vara en inkonsekvens
i reservanternas motivering.
Man talar om en hel del svårigheter och
olägenheter av att frigiva ifrågavarande
transporter, men poängterar därefter att
det finns möjlighet att hos vederbörande
länsstyrelser erhålla särskilda trafiktillstånd.
Det måste väl vara det ena
eller det andra. Man får den uppfattningen,
att reservanterna principiellt
inte ha några invändningar mot undantag
i detta fall men önska att tillståndet
skall lämnas av länsstyrelserna. Här har
redan talats om den tid det kan ta innan

Onsdagen den i april 1951 em.

Nr 12.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

ett tillstånd hunnit beviljas, och att en
sådan väg måste skapa mera krångel synes
i varje fall uppenbart.

Utskottets ärade ordförande herr Norman
åberopade gent emot utskottsmajoritetens
ståndpunkt vissa år 1940 avgivna
yttranden, men man får komma ihåg
att det dock är intresseorganisationer
som yttrat sig och av lättförståeliga skäl
intagit sin ståndpunkt. När t. ex. järnvägsstyrelsen
och Svenska järnvägsföreningen
yttrade att ett betydande kapital
nedlagts i vagnanskaffning för bettrafiken,
i modernisering av godsvagnar,
utvidgning av bangårdar och liknande,
så nr det ju mycket begripligt att man
från det hållet framhävde detta. Yttrandena
skola givetvis ses utifrån de synpunkter
vederbörande instanser anlagt
på frågan. Såsom herr Forslund nämnde,
finns det också tillstyrkande utlåtanden
— Sveriges betodlares centralförening
tillstyrkte sålunda förslaget på det
livligaste.

Jag vet inte om det var herr Normans
egen uppfattning, men han framförde i
varje fall att en husmor från södra Sverige
ansett att det av hygieniska skäl
skulle vara olämpligt att använda mjölkbilar
till bettransporter. Jag vill i anledning
härav endast säga, att det inte
finns något förbud mot att bilar med
trafiktillstånd användas för transporter
av både mjölk, frukt, betmassa och andra
sakor. Vill man komma till rätta med
missförhållanden i det avseendet, förefaller
det alltså som om ingripandet borde
ske någon annanstans än just här.
Jag tror för min del, att bilägarna i allmänhet
iakttaga de hygieniska åtgärder
som i sådana fall äro påkallade.

Jag finner alltså, herr talman, att starka
skäl tala för motionen, och jag ber
därför att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
När jag yttrade mig i denna debatt före
middagsrasten, sökte jag begränsa milt
anförande, då jag1 hyste förhoppningen
att ärendet skulle bli avgjort redan vid
den tidpunkten. Därvid råkade jag tyd -

ligen uttrycka mig mindre klart än jag
borde ha gjort, åtminstone i fråga om
trafiksäkerheten och den inverkan dessa
transporter eventuellt skulle kunna
ha på den.

Det är ett känt förhållande att i varje
fall innehavarna av lasttrafikbilar i de
betodlande distrikten i Skåne räkna
med bettransporterna under höstarna
såsom en icke föraktlig del av sin inkomst.
Under sådana förhållanden är
det alldeles givet att de också ställa
in sig på att kunna tillgodose detta
transportbehov, i den män det anmäler
sig.

Problemet ligger inte i att antalet fordon
skulle vara otillräckligt utan i hur
man skall utnyttja de fordon som finnas.
Såsom jag nämnde kan saken organiseras
på det sättet att vederbörande
betodlare, sedan han fått leveranstabell
från den fabrik där han skall
leverera sina betor, träffar avtal antingen
med en vanlig lastbilägare eller med
en lastbileentral om den tidpunkt, när
transporten av hans sockerbetor skall
ske. I de fall bilar inte skulle finnas
tillgängliga just på orten, kunna lastbilcentralerna
skaffa fordon från närbelägna
lastbilcentraler. Om man organiserar
det hela på detta sätt, skulle
jag för min del knappast tro att någon
brist på transportmedel av detta slag
skall föreligga.

Reservanterna mena att man bör pröva
dessa omständigheter innan man tar
steget att ändra trafikförordningen i
detta avseende. Det förvånar mig mycket,
att herr Mannerskantz uppenbarligen
på fullaste allvar ifrågasätter, om
inte hela koncessionslagstiftningen för
lastbilstrafik borde slopas. Jag vet inte
hur glömsk herr Mannerskantz är, men
jag föreställer mig att de flesta av oss
här i kammaren ha ett mycket livligt
minne av den fruktansvärda oreda som
rådde på detta område innan koncessionslagstiftningen
genomfördes. Lastbilsförsöljarna
kunde då locka snarl
sagt vem som helst att köpa en lastbil
och sätta i gång med körningar. Konkurrensen
blev knivskarp och körtiderna
långa, vilket gick ut över lastbil -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

chaufförerna som ofta måste köra natt
och dag så att de slutligen inte hängde
ihop och inte visste hur de körde.

Jag får uppriktigt säga att jag inte
vill vara med om att återinföra en dylik
ordning, men det är ju här som i
många andra fall, att om man ger liin
ett’ finger så tar han snart hela handen.
Den som kör slaktdjur eller mjölk på
sin bil och som kanske får tillstånd att
köra sockerbetor eller något annat slags
varor vill gärna börja med yrkesmässig
lastbilstrafik, och vi känna ju i alla
delar av landet till att det inte är ovanligt
att man anordnar petitioner till
länsstyrelsen med namnunderskrifter
och en förklaring att den eller den personen
bör få tillstånd att bedriva yrkesmässig
lastbilstrafik. Konkurrensen mellan
lastbilarna blir lätt så isvår att vederbörande,
som jag tidigare nämnt,
måste tumma på bestämmelserna både
om last och om körtid, för att han
skaii kunna klara sig. Följden blir att
vägarna trafikeras av uttröttade förare
och att riskerna för trafikolyckor bli
större, och det är en sådan utveckling
vi inte vilja medverka till.

Herr Hallagård sade att någonting inträffat
på detta område sedan år 1940,
och det är onekligen riktigt. Vad som
inträffat är att vi ha fått flera lastbilar,
så att det måste vara lättare nu än
1940 att tillgodose behovet av transportmedel
för sockerbetor och betmassa.

Herr NORMAN: Herr talman! .lag fick
anledning att begära ordet då herr Mannerskantz
ifrågasatte — han kallade det
en parentes — huruvida det inte skulle
vara skäl att undersöka om tillståndsgivningen
för yrkesmässig lastbilstrafik
alls behöver tillämpas i fortsättningen. I
mitt första yttrande ansåg jag mig böra
framföra endast sådana uppfattningar
som jag visste omfattades av samtliga
reservanter, medan jag sökte hålla tillbaka
mina mera personliga synpunkter.
Nu vill jag begagna tillfället att trycka
litet på dessa senare.

Jag har nog vid flera tillfällen, då vi
diskuterat dessa spörsmål, haft den gans -

ka bestämda inställningen att här finnas
en del kanske rätt skråmässiga bestämmelser,
som nog behöva rättas till.
Jag vill erinra om att vi år 1947 behandlade
en motion av dåvarande ledamoten
i andra kammaren herr Werner, nu
vår kamrat bär i första kammaren, däri
han påpekade hur bestämmelserna i en
del avseenden tillämpats så restriktivt
att ett rationellt utnyttjande av tillgängliga
transportmedel omöjliggjordes. Utskottet,
som såg rätt välvilligt på de i
motionen framförda synpunkterna, förordade
att motionen skulle överlämnas
till 1944 års trafikutredning. Dess betänkande
blev klart samma år, alltså
1947, och det är i detta avseende ganska
intressant, ehuru vi inte sett något resultat
av det. Där talas om hur transportkonsumenterna
lämpligen kunde
sammansluta sig i ett slags kooperativa
företag. Deras intressen skulle på det viset
bättre kunna tillgodoses utan att man
gjorde något större intrång på den rent
yrkesmässiga trafiken. Trafikutredningen
ställde sig sympatisk till det uppslag
herr Werner motionerat om och
framlade i sitt betänkande ett förslag
till ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga trafiken i enlighet
med herr Werners önskemål.

Jag var intresserad av spörsmålet då
och är det fortfarande, och jag har för
min del inom utskottet sökt att i utlåtandet
få med några vänliga ord om
den tanke jag nyss nämnde och en förhoppning
att Kungl. Maj:t snart nog
skulle ta trafikutredningens resultat under
övervägande och föreslå de ändringar
i förordningarna, som kunde vara
lämpliga. Jag har fortfarande samma inställning
som tidigare, och det motiverar
bland annat att jag inte velat vara
med om att så som här är föreslaget
undantaga en vara från den yrkesmässiga
trafiken.

Jag tror liksom herr Mannerskantz att
förhållandena utvecklat sig på ett sådant
sätt att en översyn i detta fall behövs.
Efter vad jag kan förstå kommer också
en sådan att verkställas i ett eller annat
avseende. Jag antar att Kungl. Maj:t inte
kommer att ligga på trafikutredningens

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Ang. underlättande av transporter av sockerbetor och betmassa.

förslag hur länge som lielst. När vägtrafikförordningen
— som vi nu liålla på
med — blir klar, föreställer jag mig att
vi kunna räkna med en fortsättning berörande
förordningar som nära ansluta
till den, bland annat regleringarna rörande
den yrkesmässiga trafiken.

Jag skulle alltså önska att Kungl.
Maj:t snarast möjligt ville ta upp detta
problem, men har den bestämda uppfattningen
— som jag också fann att
herr Mannerskantz hyste förståelse för
— att man inte skall plottra och på
grund av ett uppslag här och ett annat
där rycka undan den ena varan efter
den andra. Jag vill alltså gärna medverka
till att den av herr Mannerskantz
önskade översynen kommer till stånd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Forslund framhöll att jordbrukets
egna organisationer inte gjort
några framställningar i denna fråga, något
som han fann egendomligt då jordbrukarna
inte visat sig så tystlåtna att
de inte skulle kunnat höra av sig. Jag
vill säga herr Forslund att framstötar
nog ha gjorts, en sak som jag mycket
väl känner till då jag är ordförande i
Karpalunds betodlareförening.

Jag vet också vilka svårigheter som
förekommit. Jag tror inte det är så lätt
som man här har velat göra gällande
att skaffa bilar till bettransporterna under
de sex veckor säsongen varar. Om
herr Forslund i höstas velat göra en tur
ut till betfälten och ta del av vad lastbilägarna
hade att säga när de kommo
för att hämta betor, tror jag att han
skulle haft en annan inställning än den
han i kväll gett uttryck åt. De sade bara:
»Vill Ni inte forsla upp betorna till vägen,
får Ni ha dem kvar. Vi tänka inte
riskera att köra sönder våra bilar genom
att hämta betor ute på åkrarna i
det svåra väglag som nu är rådande.»

Ar det torrt och fint, så att man kan
få lass mycket kvickt, vilja samtliga
lastbilägare köra, men om det inträffar
en situation som är svår att bemästra
— så som det var i höstas — så vill jag
bara säga att lastbilarna inte komma i

den omfattning som min namne från
Kristianstad talade om.

Herr Forslund undrade också hur
jordbrukarna skulle ställa sig, om andra
organisationer ville blanda sig i leken på
jordbrukets område ungefär på samma
sätt som jordbrukarna nu vilja göra när
det gäller lastbilstrafiken. Herr Forslund
menade, att vi nog då skulle framhålla
att vi ville klara jordbruket själva. Ja,
om jag får ta detta ad notam så bör det
väl betyda att herr Forslund inte vill
vara med om den dubbla bilskatten när
vi skola besluta om den, tv den måste
väl ändå medföra svårigheter för samtliga
som ha en bil att köra med.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
har ganska ringa betydelse för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken. Något intrång
på dess område tror jag knappast
kommer att ske, eftersom samtliga tillgängliga
lastbilar torde få fullt upp att
göra med bettransporterna. Den korta
säsongen och de många gånger otjänliga
väderleksförhållandena kunna däremot
vålla svårigheter som göra det fullt rimligt
att en privatperson, som äger en
lastbil men inte har trafikrättigheter,
bör kunna få tillåtelse att använda sin
bil för att transportera betor till fabrikerna
och hämta massan därifrån.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr UHLÉN: Herr talman! Det är väl
bekant för alla, som kommit i kontakt
med dessa förhållanden, att betodlarna
ha mycket stora svårigheter när det gäller
att anskaffa de bilar som behövas
för bet- och massatransporterna under
de fem å sex veckor dessa transporter
pågå. Det är nämligen inte möjligt att
hålla en tillräckligt stor bilreserv för
att transporterna skulle kunna klaras
ulan svårigheter.

Nu finns det ju undantag från trafikbestämmelserna
när det gäller mjölkoch
slaktdjurstransporter. Mjölkbilarna
användas bara några timmar på morgonen,
och här har man alltså en reserv
som skulle kunna utnyttjas för bettrans -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Om inrättande av en lärostol i landsbygdssociologi.

porter under den övriga delen av dagen.
Förutsättningen är dock att det nuvarande
undantaget från trafikbestämmelserna
utsträckes så att dessa bilar också få
köra betor och betmassa. Det är alltså
en ganska enkel liten ändring som här
är ifrågasatt.

Med dessa ord vill jag deklarera, herr
talman, att jag utan minsta tvekan kommer
att rösta för utskottsmajoritetens
förslag, och jag tillåter mig att yrka bifall
till detsamma.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
oinröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Om inrättande av en lärostol i landsbygdssociologi.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantbruksliögskolan och statens lantbruksförsök,
som i statsverkspropositionen
angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksliögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantbruksliögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
2 6C6 500 kronor;

II. att de likalydande motionerna I:
234 och II: 307 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att de likalydande motionerna I: 6
cch II: 2 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 6 av
herr Persson, Ivar, och herr Nilsson,
Bror, samt II: 2 av herrar Ericsson i Näs
och Hedlund i Rådom hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning,
syftande till att antingen vid lantbrulcshögskolan
eller vid Uppsala universitet
upprätta en lärostol i landsbygdssociologi.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Bror Nilsson,
Ahlsten och Boman i Stafsund ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
hort hemställa,

I. att riksdagen---(lika med utskottet)
--—-2 606 500 kronor;

II. att de---(lika med utskottet)

—---- riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 6 och II: 2,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Om inrättande av en lärostol i landsbygdssociologi.

en skyndsam utredning, syftande till inrättandet
av en lärostol i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan eller
Uppsala universitet.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Frågan om att upprätta en lärostol i
landsbygdssociologi vid lantbrukshögskolan
eller vid Uppsala universitet behandlades
av riksdagen i fjol. Genom att
motionera om saken även i år lia vi velat
markera hur angelägen vi finna denna
fråga vara.

Jordbruksutskottet bär ställt sig mera
förstående till saken nu än i fjol, i det
att utskottet framhåller att en ökad vetenskaplig
bearbetning av landsbygdens
sociologiska problem otvivelaktigt skulle
vara av stort värde och att motionärernas
uppfattning vore värd all uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Men så kommer det tungt vägande motivet
för utskottets avslagsyrkande, nämligen
den nuvarande ekonomiska situationen.
Gent emot denna motivering vill
jag i första hand påpeka, att motionärerna
endast hemställa om en skyndsam utredning,
syftande till att antingen vid
lantbrukshögskolan i Ultuna eller vid
Uppsala universitet upprätta en lärostol
i landsbygdssociologi. Det är sålunda
inte för närvarande fråga om någon utgift.

I andra hand skulle jag emellertid vilja
ställa den lilla utgift som det här
gäller — en professorslön — i relation
till de ständigt stegrade utgifterna för
jordbrukets rationalisering. .Tåg erinrar
om vad jag anförde i årets remissdebatt,
nämligen att statsutgifterna för
jordbrukets rationalisering fördubblats
genom 1948 års riksdagsbeslut att lantbruksnämnderna
skulle övertaga egnahemsnämndernas
verksamhet. Utgifterna
ha i runda tal ökats från fem till tio
miljoner kronor utan att några mera betydelsefulla
resultat hittills kunnat konstateras
som följd av stegringen. Skulle
vi då inte ha råd att bedriva ordnad
forskning rörande en av vårt lands väldigaste
folkförflyttningar, kanske den
märkligaste sociologiska företeelsen i
våra dagars Sverige, nämligen flykten

från landsbygden till städer och tätorter?
Den tilltagande emigrationen från
Sverige tvingade oss slutligen att igångsätta
den stora emigrationsutredningen,
men något vetenskapligt klarläggande av
orsakerna till landsbygdens avfolkning
har ännu icke ägt rum.

Man kan då fråga sig, om det anses
att denna oerhörda folkförflyttning icke
utgör något samhällsproblem, värt att underkasta
vetenskaplig behandling och belysning.
I Förenta staterna ägnas stor
uppmärksamhet åt frågor av detta slag.
Lärostolar i landsbygdssociologi saknas
endast vid 7 av de 34 lantbruksliögskolorna
i USA, och även vid icke agrikulturellt
betonade högskolor förekomma
undervisning och forskning i detta
ämne. Den omständigheten, att en professur
i ämnet landsbygdssociologi icke
ingick i 1946 års högskoleutrednings betänkande,
borde icke åberopas såsom
skäl för avslag, vilket emellertid jordbruksutskottet
har gjort. Hur ofta uppkomma
icke nya krav på lärostolar vid
våra universitet och högskolor? Nya frågor
uppstå, och även nya insikter i gamla
frågor och problemställningar.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Tjällgren m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Persson,
Ivar.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Som den föregående talaren framhållit,
hade vi även i fjol att behandla denna
fråga, och de argument som nu framföras
vore också det väsentliga i debatten
i fjol. Jag vill även nu säga, att också
vi i utskottsmajoriteten ha den bestämda
uppfattningen, att avflyttningen från
landsbygden, den omgestaltning av de
strukturella förhållandena där som nu
sker, är av stor .social betydelse, och de
problem som därigenom skapas böra bli
föremål för vetenskaplig forskning och
undersökning. På den punkten äro vi
eniga. Jag vill också tillägga — vilket utskottet
iiven i år har poängterat — att
det är ett verkligt samhällsintresse att

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Om inrättande av en lärostol i landsbygdssociologi.

man följer detta, utreder de djupare sammanhangen
bakom det, som för närvarande
försiggår ute på den svenska landsbygden.
Men jag tror inte, att man kan betrakta
landsbygden såsom ett isolerat forskningsområde,
sociologiskt sett. Hela vårt
samhälle hänger ihop så intimt, och här
ha vi orsak och verkan förlagda på så
olika håll, att det är nödvändigt att man
knyter ihop den sociologiska forskningen.
Jag vill framhålla, att när det gäller
avflyttningen från landsbygden, äro orsakerna
inte bara förlagda till landsbygden.
Det är många gånger kanske inte så
mycket vantrivsel på landsbygden, som
gör att ungdomen flyttar därifrån, utan
en uppfattning om att det är bättre i städerna
och tätorterna. Det är sugningen
därifrån, som i hög grad påverkar ungdomens
avflyttning från landsbygden.
Man bör alltså sammanknyta den sociologiska
forskningen beträffande landsbygden
och städerna till en allmän sociologisk
forskning, och därför kommer
jag liksom utskottsmajoriteten till den
uppfattningen, att i den utsträckning
som det anses nödvändigt med en sociologisk
forskning, bör den bedrivas vid
den institution, som redan finns vid
universitetet i Uppsala. Jag tillät mig i
fjol att framhålla som min mening, att
det borde finnas en docent eller professor
vid denna institution, som skulle
kunna specialisera sig på landsbygdens
sociologiska förhållanden och problem
men som också uppehöll kontakten med
den allmänna forskningen och på så
sätt skulle kunna åstadkomma något av
verkligt stor betydelse.

Jag vill i år liksom i fjol framhålla, att
1946 tillsattes en högskoleutredning, som
skulle komma fram med förslag om upprustning
av de högskolor, som stå jordbruket
nära, nämligen lantbrukhögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan.
Den kom med förslag därutinnan,
och 1948 års riksdag — vill jag minnas
— behandlade ärendet. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att trots alt denna
utredning inte ligger längre tillbaka i tiden,
kom den icke med något förslag att
vid Ultuna inrätta en professur i sociologi.

Jag vill också säga, att det program,
som då drogs upp, ännu bara till en del
är genomfört. Jag vill även i år understryka,
att det väl ändå är nödvändigt att
man, om riksdagen har antagit ett program
för utbyggande av lantbrukshögskolan,
genomför det programmet först,
innan man börjar ge den nya uppgifter.

Därtill vill jag säga, att jag tror, att
det går lika bra att åstadkomma en samordning
av dessa uppgifter på det agrikulturella
och på det sociologiska området
genom att låta den person, som inom
institutionen i Uppsala har specialiserat
sig på landsbygdens sociologiska problem,
ge studenterna vid lantbrukshögskolan
den undervisning, som kan vara
önskvärd och nödvändig. Ultuna ligger
ju så nära Uppsala.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, BROR: Motionärerna
säga ju i år, att de kunna gå med på en
utredning även om att förlägga denna
forskning till den lilla sociala klinik,
som finns vid universitetet i Uppsala. Om
man kallar den, som kommer att handlägga
frågorna om landsbygdssociologien,
för docent eller professor behöva
vi inte tvista om. Det är ju sådant som
utredningen skulle utreda. Om vi, såsom
nu herr Jonsson förespeglade, skola vänta
till dess 1946 års högskolesakkunnigas
plan till alla delar blivit genomförd vid
vår lantbrukshögskola, kommer det att
dröja, innan adepterna där kunna studera
detta ämne. Jag vill påpeka betydelsen
av att det på detta område bedrivs
inte bara forskning utan också undervisning,
så att de människor, som komma
ut på landsbygden och där skola genomföra
de vittgående förändringar som
riksdagen ifrågasätter i form av den igångsatta
rationaliseringen, också ha insikt
och förståelse för landsbygdens förhållanden
och tänkesätt. I annat fall blir
det mycket svårt för dem att ernå den
kontakt med landsbygdsbefolkningen,
som är en grundförutsättning för att man
skall lyckas väl med detta arbete.

Vi motionärer mena, att saken bråds -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

kar. Den är aktuell. Vi hålla ju på med
det oerhört kostnadskrävande, med
många tjänstemän igångsatta arbetet på
landsbygden, men vi ha mycket litet
verklig vetskap om vad det är vi syssla
med där. Ämnet behövde berikas, utforskas
och studeras på helt annat sätt
än vad som sker för närvarande i vårt
land. .lag hoppas, att frågan en gång skall
väcka riksdagens intresse, så att vi kunna
komma någon vart.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yr kan den, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Anslag till lägre mejeriskolor.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:162 och 11:209,
till Lägre lantbruksundervisning in. m.:
Lägre mejeriskolor för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
15 400 kronor.

I de likalydande motionerna I: 162 av
herr Andersson, Lars, m. fl. samt II: 209
av herr Johansson i Norrfors m. fl. hade
hemställts, att ifrågavarande anslag måtte
för budgetåret 1951/52 höjas till
21 550 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Tjållgren, Bror Nilsson och Boman i
Stafsund, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

Anslag till lägre mejeriskolor,
samt med bifall till de likalydande motionerna
1:162 och 11:209, till Lägre
lantbruksundervisning in. in.: Lägre mejeriskolor
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 21 550 kronor.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
I förevarande punkt har utskottet
haft att behandla en av mig och medmotionärer
inlämnad motion, i vilken vi
hemställt, att bidraget till de lägre mejeriskolorna
skulle uppskrivas -från 15 400
kronor till 21 550, alltså med 6 150 kronor.
Utskottet bär emellertid förmodligen
inte ansett tillräckliga skäl föreligga
för ett bifall till motionen, och det
är ägnat att förvåna, eftersom enbart billighetsskäl
hade varit tillräckligt för ett
bifall. Innehavarna av dessa lägre mejeriskolor
ha ju alltsedan 1921, när dessa inrättades,
årligen åtnjutit ett grundanslag
på 2 000 kronor per skola och år. Detta
anslag har varit avsett att täcka de merutgifter,
som förorsakats mejerierna för
deras skolverksamhet. Trots de efter
hand på detta område liksom på alla
ökade omkostnaderna har detta grundanslag
bibehållits vid de ursprungliga
2 000 kronorna, och -detta bär haft till
följd, att mejeriinnehavarna inte ha fått
täckning för de merutgifter, som verksamheten
har medfört. Det i sin ordning
innebär, att dessa mejeriinnehavare börja
förlora intresset för att hålla skolorna,
och verksamheten är på grund härav
i viss mån utsatt för risken att upphöra.

Jag tycker, att i detta läge bör det vara
angeläget för statsmakten att öka sitt bidrag,
så att de enskilda mejeriinnehavarna
kompenseras för de merkostnader,
som de ökade utgifterna ha medfört.

Mejeriundervisningen är ju en del av
den lägre lantbruksundervisningen, och
den betecknas även så i nionde huvudtiteln.
Följdriktigast vore väl då, att
statsbidrag för de lägre mejeriskolorna
utginge efter samma normer som gälla
för övriga lägre lantbruksundervisningsanstalter.
.lag tänker på lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor.
Att så inte är förhållandet -får
väl närmast anses vara rent av ett förbiseende,
då bidragsgrunderna för de nyss -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 cm.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

nämnda skolorna utformades 1942. Att
låta de tre arbetande mejeriskolorna
komma i åtnjutande av statsbidrag efter
de normer, som gälla för nyssnämnda
lantbruksundervisningsanstalter, vilket
måste anses som billigt och rättvist, skulle
medföra en böjning av anslaget med —
som jag nyss nämnde — 6 150 kronor, ett
belopp som så vitt jag förstår icke är av
den storleksordning, att det ekonomiska
läget kan motivera ett avslag på motionen.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, betecknad
nr 2 och avgiven av iherr Tjällgren m. fl.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Sedan
motionären redogjort för sina synpunkter
på denna fråga, vill jag för utskottsmajoritetens
del också erinra om
en del synpunkter, som vi ha lagt på
frågan, när vi avstyrkt motionerna.

Den lägre mejeriundervisningen var ju
föremål för en sakkunnigutredning, som
resulterade i att vi vid 1949 års riksdag
fingo en proposition, som ordnade den
saken. Utskottet anser, att när dessa bestämmelser
varit i tillämpning under så
kort tid, bör inte någon ändring ske i
gällande bidragsgrunder. Det är fråga
om tre mejeriskolor, en i Fellingsbro, en
i Dvärsätt och en ny, som man väl räknar
med i stället för den vid Rörbäcks
mejeri. Praktikanterna vid dessa mejeriskolor
arbeta ju. Det är inte detsamma
som vid en lantmannaskola, där eleverna
mera äro skolelever. Därför får man
anse, att betingelserna inte äro desamma
som vid lantmannaskolorna. Följaktligen
ha också bidragsgrunderna varit olika.
Detta bär gjort, att utskottet, särskilt
med hänsyn till att man velat pröva de
nya normerna, inte ansett sig vid detta
tillfälle kunna göra någon ändring i den
undervisningsplan och de kostnadsförslag,
som föreligga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först

på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 37 och 3S.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3!).

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:106 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. samt II: 144 av herr Svensson
i Grönvik in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte under ifrågavarande anslag
anvisa ett belopp av 2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
106 och 11:144, till Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Bror Nilsson och Boman i
Stafsund, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till de likalydande motionerna T:
106 och II: 144, till Lägre lantbruksundervisning
in. in.: Bidrag till byggnads -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till byggnadsarbeten
arbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag vet inte vilken gång i ordningen jag
står här och försöker beveka kammaren
att hålla vid makt det lilla statsbidrag,
som utgår till byggandet av våra lantmannaskolor.
Det har gett mycket klent
resultat. Det visar sig, att ansökningar
från skolorna hopa sig hos lantbruksstvrelsen.
Det finns för all del de, som
äro tillfredsställande utrustade, men
flertalet äro klent utrustade. För närvarande
uppgå ansökningarna om statsbidrag,
som ligga på hög hos lantbruksstyrelsen,
till över 22 miljoner kronor.
Bvggnadsstoppet, som vi ju alla ha respekt
för, har förorsakat detta, men vi
hysa nog den uppfattningen, att man
på detta område är onödigt restriktiv
och att dessa skolor äro missgynnade i
jämförelse med andra skolor på landsbygden
och annorstädes. Jag tror. att
vi skulle kunna ta itu med denna utomordentligt
viktiga uppgift något kraftigare.

Nu säger visserligen utskottet, att det
inte vill vara med om att någon inskränkning
äger rum av byggnadsverksamheten
i förhållande till dess omfattning
under de senaste åren. Det är gott
och väl, och jag är tacksam för att utskottet
har gjort detta uttalande, men
för att det skall kunna ske behövas de
medel, som kungl. lantbruksstyrelsen
har äskat för ändamålet, nämligen
2 000 000 kronor. På detta belopp har
statsrådet prutat med hänvisning till
befintliga reservationer, uppkomna på
de små belopp som riksdagen bär beviljat
för ändamålet. Vi tycka, att dessa
reservationer böra användas för sitt ändamål
och att riksdagen ånyo bör bevilja
de medel, som behövas för att
man skall kunna bedriva denna byggnadsverksamhet
i, som utskottet siiger,
den omfattning som bär skett under de
senare åren.

Man kunde tala om hur man har det
ställt. Inte minst kunde jag göra det

(i Förslå hammarens protokoll 1951. Nr 12.

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
från min egen bygd, där vi ha en lantmannaskola,
som bär väntat på tillstånd
till byggnation i fem år, tror jag,
och som nödgas ha lokaler tillsammans
med en lanthushållsskola. Det är otillfredsställande
för båda skolorna. På
många andra platser har man det likadant
ställt. Skola vi få ha kvar vår ungdom
vid jordbruket och utbilda den för
denna livsuppgift, är det nödvändigt
att vi utrusta våra ungdomsskolor för
lantmannayrkets inlärande, alltså våra
lantmannaskolor och lanthushållsskolor.
Jag vädjar än en gång till herr statsrådet
att beakta detta, och jag ber att
få yrka bifall till den reservation, som
på denna punkt är avgiven av herr
Tjällgren m. fl. och som endast syftar
till att vi skola få ha kvar det anslag
på två miljoner, som har varit uppfört
i staten under de senare åren. Tidigare
hade vi fyra miljoner, men beloppet sackade
ned under kristiden. Nu är det två
miljoner, och herr statsrådet vill ha
ned det till en och en halv. Jag hoppas,
att riksdagen vill biträda reservationen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
denna.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Herr
Bror Nilssons synpunkter på denna fråga
äro ju väl kända för utskottet, och
vi ha, såsom han sade, också i kammaren
vid ett flertal tillfällen diskuterat
denna fråga om ytterligare anslag till
lantmannaskolbyggnader. I år är läget
kanske mera svårt på detta område än
tidigare, och därför har också byggnadsverksamheten
fått inskränkas i
synnerligen stor omfattning. Här redogöres
i propositionen för att en minskning
har fått ske. Vi äro visserligen
medvetna — det tror jag både departementschefen
och utskottsmajoriteten äro
om att hade det varit möjligt för
oss att ordna byggnadsverksamheten på
det sätt, som vi skulle ha önskat, hade
nog den där halva miljonen, som lierr
Nilsson nu yrkar bifall till utöver vad
Kungl. Maj:t har föreslagit och utskottsmajoriteten
kommit till, varit behövlig.
Men nu skola vi göra klart för oss, att

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

vi måste inskränka oss någonstans, och
bär är ett område, där byggnadsbegränsningen
nödvändiggör en inskränkning.
Vi ha inte kunnat gå längre än
Kungl. Maj:t här har föreslagit. Vi ha
iakttagit den återhållsamhet, som man
ständigt predikar men som ingen vill
skall effektivt tillämpas när det verkligen
kommer till kritan och som i stället
mötes med yrkanden om höjda anslag.
Då det här gäller ett så pass stort
belopp, och då det måste iakttas en begränsning
på byggområdet, ha vi ansett
att man måste hålla anslaget inom den
ram, som Kungl. Maj:t här har föreslagit.

Jag skall inte förlänga debatten utan
ber endast, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 40—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 383 400 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:286 av herr Mannerskantz
samt II: 380 av herrar Nolin och
Larsson i Karlstad, vari hemställts, att
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget
måtte höjas med 15 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Det i motionerna 1:286 och 11:380
framställda yrkandet om höjning av anslaget
har föranletts av att motionärerna
förordat, att de hos kontrollnämnden
anställda överkontrollassistenterna — i
avvaktan på inrättandet av de föreslagna
befattningarna som husdjursinstruktör
— skola tillerkännas en provisorisk löneförbättring.

Utskottet finner vad motionärerna anfört
i och för sig beaktansvärt. Med hänsyn
till nödvändigheten att iakttaga
största möjliga sparsamhet med statsverkets
medel anser utskottet sig dock icke
kunna biträda det i motionerna framförda
yrkandet.

Då Kungl. Maj:ts framställning icke
föranleder någon erinran från utskottets
sida, hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 286 och II: 380, till
Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
383 400 kronor.»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vid denna punkt har jag en liten motion.
Det är ingen stor sak. Det rör sig om avlöning
till sex stycken befattningshavare,
som äro överkontrollanter hos den s. k.
kontrollnämnden. De skulle inte ha behövt
vara det, om lantbruksstyrelsen hade
fått igenom sitt äskande, d. v. s. hushållningssällskapen
fått anslag till att anställa
dessa sex. Det finns nämligen ett
stort antal sådana befattningshavare anställda
hos hushållningssällskapen, och
deras löneförhållanden äro reglerade på
ett sätt, som man kan säga är något så
när tillfredsställande. Samtliga utom en
ha placerats i sextonde lönegraden. Men
här gäller det sex, som man inte kunnat
bereda hushållningssällskapen möjlighet
att anställa. De sortera alltså direkt under
kontrollnämnden. Kammarens ledamöter
må tro mig eller inte, men av dem,
som alltså skola kontrollera 50—60 kontrollassistenter
inom sina distrikt, avlönas
tre med 5 900 kronor om året, två
med 5 600 och en med 5 000 kronor. Det

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

utgår inga som helst kristillägg eller rörliga
tillägg eller sådant, utan detta är
alla deras löneförmåner. Vidare ha de semester
under tolv dagar, det minsta de
kunna ha enligt semesterlagen. Det finns
numera, herr talman, strängt taget inte
någon jordbruksarbetare, som har en
så låg lön. Jag frågar mig: Är detta rimligt
och riktigt? Utskottet anför nödvändigheten
att iaktta största möjliga sparsamhet
med statsverkets medel. Något
annat har inte utskottet anfört. Kan man
säga, att det är skäl nog att avlöna dessa
överkontrollanter så lågt, när de kontrollassistenter,
som de skola kontrollera,
samtliga ha ett par tre tusen kronor
mera? Jag skulle vilja föreslå, herr talman,
att vi antingen avskaffa dessa överkontrollanter
eller betala dem så, att vi
slippa att bli beskyllda för att hålla svältlöner.

Jag har hört sägas, att det skulle finnas
några andra vägar, på vilka dessa
tjänstemän skulle kunna få tillskott. Från
lantbruksstyrelsen har detta inte kunnat
göras gällande, och jag vet inte, om det
därutöver finns några möjligheter att
ge en lön, som något så när svarar mot
deras ansvar och deras behov att leva.

Jag förstår, att det är mycket liten utsikt
att få kammaren att bifalla denna
motion, men jag tycker den är så rimlig
och riktig, och jag har rätt svårt att förstå
jordbruksutskottets bekvämlighet att
inte motivera sitt avslag bättre. Det rör
15 000 kronor för att kunna öka avlöningarna
från 5 000 upp till 7 500 kronor
eller så för befattningshavare, som borde
stå i minst sextonde lönegraden enligl
alla generella bedömningsgrunder.

I anledning härav ber jag i alla fall,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna,
som innebära, att riksdagen vid
behandlingen av nionde huvudtiteln,
punkt 56, Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet,
måtte öka av Kungl. Maj:t föreslaget
anslag å 383 400 kronor med 15 000
kronor till 398 400 kronor.

Jag yrkar alltså bifall till motionen nr
286 i första kammaren.

Häri instämde herr Osvald.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande under
denna punkt ha de av motionärerna
framställda yrkandena om höjning av anslaget
föranletts av att motionärerna förordat,
att vissa hos kontrollnämnden anställda
befattningshavare skulle erhålla
en provisorisk löneförhöjning. Detta
skulle ske i avvaktan på inrättandet av
de föreslagna befattningarna som husdjursinstruktör.
Jag skall inte förneka,
att utskottsmajoriteten nog har ansett,
att vad motionärerna föreslagit kan vara
värt beaktande. Men det är två skäl som
ha gjort att utskottet inte har velat tillstyrka
motionerna. Vad som kanske varit
mest avgörande är, att utskottet inte
gärna vill ge sig in på en lönereglering,
även om den är provisorisk, för en viss
grupp befattningshavare och därmed lösrycka
denna grupp ur sitt sammanhang.
Vidare har utskottet skrivit här liksom
på så gott som de flesta andra punkter,
där utskottet avstyrkt motionerna, att
man måste ta hänsyn till de nu rådande
ekonomiska förhållandena.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är en ganska stor skillnad mellan
att fatta beslut på grundval av en motion
om uppflyttning i lönegrad, vilket
innebär en lönereglering, och att bara
justera ett arvode. Detta senare kan inte
på något sätt ha sådana konsekvenser
som när det är fråga om att ändra lönegradsplaceringen.
Jag tycker därför, alt
jordbruksutskottet inte hade behövt vara
så oroligt. När nu utskottet inte har velat
tillstyrka denna ändring, hade det
varit bättre att dra in tjänsterna. Jag
tror inte att det går att behålla befattningshavarna
med nuvarande avlöning.
Ett så lågt arvode som det här är fråga
om är unikt, i varje fall i denna huvudtitel.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad ut -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

skottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
att anslagsbeloppet bestämdes till
398 400 kronor; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Anslag till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lindring'' i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor. Tillika hade föreslagits
ändring av den nuvarande inkomstgränsen
för erhållande av bidrag
från anslaget, innebärande att bidraget
till djurägare, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst överstege 2 500
men ej 3 500 kronor, skulle begränsas
till belopp motsvarande hälften av veterinärkostnaderna.
Även dessa djurägare
borde dock alltid i första hand svara
för ett belopp av tio kronor. Länsstyrelserna
borde vidare äga medgiva, att
nu avsedda personer i ömmande fall erhölle
fullt bidrag.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 227 av herr Gränebo
m. fl. och II: 306 av herr Hedlund i
Rådom m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att nu gällande inkomstgräns
av 3 500 kronor till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst skulle bibehållas
som villkor för bidrag från förevarande
anslag.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»Såsom departementschefen anfört erhöll
ifrågavarande bidragsverksamhet
sin nuvarande utformning vid 1949 års
riksdag. Efter förslag av utskottet fastställdes
därvid gränsen för bidragsrätten

till ett belopp av 3 500 kronor till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst. Utskottet
åsyftade med detta förslag att i
stort sett bibehålla den dåvarande kretsen
av bidragsberättigade djurägare.
Den allmänna ekonomiska utvecklingen
med därav betingade ofta blott nominella
inkomsthöjningar medför emellertid
otvivelaktigt en icke ringa begränsning
av de bidragsberättigades antal. Redan
på grund härav finner utskottet, att den
av Kungl. Maj :t föreslagna inskränkningen
av verksamheten icke bör vidtagas.
Mot den ifrågasatta ändringen av bidragsbestämmelserna
talar enligt utskottets
mening även den omständigheten,
att tillräckliga erfarenheter ännu saknas
i fråga om verksamhetens bedrivande i
dess nuvarande form. Med hänsyn till
det anförda biträder utskottet det i motionerna
I: 227 och II: 306 framställda
yrkandet om bibehållande av gällande
inkomstgräns.

I enlighet med Kungl. Maj:ts framställning
torde anslaget för nästa budgetår
böra uppföras med ett oförändrat
belopp av 700 000 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

1) att riksdagen må till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 700 000 kronor;

2) att riksdagen må, med bifall till
de likalydande motionerna I: 227 och
II: 306, avslå Kungl. Maj:ts framställning
i vad den avser ändring av bestämmelserna
för ifrågaravarande bidragsverksamhet.
»

Reservation hade anmälts av herrar
Anderberg, Bertil Andersson och Andersson
i Tungelsta samt fru Eriksson
i Hallstahammar, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Vid
denna punkt bär jag jämte tre andra av
utskottets ledamöter antecknat en blank
reservation.

Det är inte i fråga om beloppets storlek
utan i fråga om grunderna för utbetalandet
av dessa bidrag som utskottet
har gått ifrån Kungl. Maj:ts förslag.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Vi reservanter lia ställt oss på samma
linje som Kungl. Maj:t. Vi ha menat att
man bör iaktta återhållsamhet på detta
område såväl som på andra, och därför
ha vi inte ansett oss kunna gå med på
de ändringar av grunderna som utskottet
här föreslår. Det gäller ju ett förslagsanslag,
och vi veta inte, vad ändringarna
komma att innebära.

Med hänsyn till nödvändigheten att
iakttaga återhållsamhet i nuvarande
statsfinansiella läge finna vi reservanter,
att en viss begränsning av utgifterna
från förevarande anslag bör komma till
stånd. Vid övervägande av de olika tillvägagångssätt
som härvid kunna komma
i fråga ha vi funnit det av Kungl. Maj:t
förordade alternativet innebära den ur
djurägarnas synpunkt lämpligaste lösningen.
Vi tillstyrka således, att bidrag
till djurägare, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst överstiger 2 500
men ej 3 500 kronor, skall begränsas till
ett belopp som motsvarar hälften av veterinärkostnaderna.
Dock bör länsstyrelsen
kunna få medgiva, att nu angivna
djurägare i ömmande fall skola erhålla
fullt bidrag. Vi vilja i detta sammanhang
understryka, att de sålunda förordade
riktlinjerna böra betraktas som ett provisorium
i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av verksamheten.

Då vi ej heller i övrigt ha något att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställa
vi om samma belopp som utskottsmajoriteten
— 700 000 kronor — och att
de likalvdande motionerna 1:227 och
11:300 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! .Tåg skall be att få yrka
bifall till denna här nämnda hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När riksdagen år 1949 på förslag av
utskottet höjde den av Kungl. Maj:l föreslagna
gränsen för bidrag från 2 500
till 3 500 kronor taxerad inkomst, föregicks
detta riksdagsbeslut av en ganska
lång debatt. Jag tillät mig vid det tillfället
att framhålla riskerna för att denna
höjning av inkomstgränsen för rätt
till bidrag kunde föranleda en anslags -

belastning, som man i det läget inte
borde ta. Jag tillät mig att sia om att man
kunde få räkna med konsekvenser, som
kammaren vid beslutets fattande kanske
inte hade riktigt klargjort för sig. Nu
kan man ju överblicka utvecklingen så
mycket, att man har tendenserna rätt
klara. Med den gamla bidragsgränsen gick
det åt varje år ungefär 750 000 kronor
till denna veterinärhjälp för mindre bemedlade
jordbrukare. Man kan räkna
med att denna summa för innevarande
budgetår kommer att höjas med ca 50
procent. Utvecklingen ger vid handen,
att vi ha att motse en kostnadsbelastning,
som går över miljonen med något
eller några hundra tusen. Det är ju klart,
att denna rätt snabba utgiftsstegring
inger betänkligheter. Jag tror att stegringen
kommer att fortsätta med hänsyn
till just den strukturomläggning av
den svenska mjölkproduktionen, som vi
för närvarande bevittna: de norrländska
distrikten väga tyngre och tyngre i
mjölkproduktionen, och följaktligen blir
behovet att sköta sin djurbesättning efter
vetenskapens möjligheter starkare
och starkare. Jag spår nog inte fel, om
jag säger att vi här ha att förvänta en
ganska bestämd och stark stegring av
detta anslag. Det rör sig om en kostnadsstegring
under något eller några år
på närmare en halv miljon, och fortsätter
stegringen, bli som sagt konsekvenserna
allvarliga.

Kungl. Maj:t har även räknat med att
man skulle lägga om själva grunden för
bidragens utbetalande. Vi ha kommit till
den slutsatsen, att den bestämda gränsen
slår markerat hårt — de som ha
mindre än 3 000 kronor taxerad inkomst
få bidrag, och de som ha däröver få
vara utan. Vi 1m sett konsekvenserna
framför allt i norra Sverige. Jag hade bara
för några dagar sedan tillfälle att tala
med några jordbrukare i Jämtland vid
gränsen mot Norge. I denna gränstrakt
kostar ett veterinärbesök en hundralapp
eller kanske till och med 150 kronor.
Slutar den taxerade inkomsten på några
tior under 3 000 kronor, då får jordbrukaren
betala tio kronor och staten betalar
de 90 eller de 140 kronorna. Slutar där -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

emot den taxerade inkomsten på några
tior över 3 000 kronor, får jordbrukaren
betala liela kostnaden. Man måste nog
konstatera, att betalningsförmågan lios
de här båda jordbrukarna är praktiskt
taget lika. Barnantalet kan ju vara avgörande,
och den som ligger några tior
högre liar det kanske faktiskt sämre
ställt än den andre.

För att om möjligt få ett tröskelarrangemang,
så att inte gränsen verkar så
markerat hårt som den nu gör, har
Kungl. Maj:t föreslagit, att man skall
ändra förordningen därhän, att de som
ligga under 2 500 kronor taxerad inkomst
få fullt bidrag, de som ligga i skiktet
mellan 2 500 och 3 500 få halvt bidrag
— tian skall dock betalas av dem
själva i båda fallen — och de som ligga
över 3 500 kronor icke få något bidrag.
Jag vill inte säga, att man når all önskvärd
rättvisa med delta arrangemang.Men''
jag tror kammaren ger mig rätt, om jag
säger, att övergången blir mildare och
att kontrasten mellan den som får och
den som inte får inte kommer att lysa i
ögonen så skarpt som i dag.

Nu kan naturligtvis kammaren säga:
Om jordbruksministern hade föreslagit
detta tröskelarrangemang med gränserna
3 500 och 4 500 kronor, hade han ju nått
den smidighet han åsyftar, och säkerligen
hade både utskott och kammare
med glädje accepterat den linjen. Man
kan självfallet säga så. Men jag vill erinra
om bakgrunden — de kostnadsstegringar,
som jag här har redovisat -— och
tillägga, att man genom att placera tröskeln
i ett högre inkomstläge självfallet
hade ytterligare skärpt och markerat
kostnadsutvecklingen.

Det är ju inte på alltför många punkter
som besparingsutredningen — d. v. s.
herr Wärn — har fått gehör i det arbete
som ligger bakom statsverkspropositionen.
Oppositionen anför ju rätt ofta klagomål
— kanske inte här i kammaren —
då det gäller den ena eller den andra
konkreta punkten. Men när oppositionen
i allmänna ordalag talar om regeringens
nonchalans gent emot herr Wärns besparingsförslag,
vill jag understryka, att herr
Wärn sagt ifrån, att det borde vara ange -

läget just med hänsyn till utvecklingen
att försöka spara här. Regeringen har
ställt sig bakom herr Wärn på denna
punkt. Jag föreställer mig, att detta i
den allmänna diskussionen kommer att
betraktas som ett prisvärt ställningstagande.
Nu ha vi i riksdagen ett konkret
exempel, där den allmänna uppfattningen
kan omsättas i en praktisk handling.
Jag är ju medveten om att det då kanske
är litet svårare att vara konsekvent. Men
jag tycker ändå, herr talman, att jag
här har anfört tillräckligt starka skäl
för att kammaren skall följa reservanterna.
Reservanternas ståndpunkt, som förordats
av herr Anderberg, överensstämmer
med regeringens uppfattning.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Med
anledning av vad som här har yttrats
dels av lierr Anderberg, dels nu senast
av herr statsrådet skall jag be att få
säga några ord och anföra de huvudsakliga
skäl som legat till grund för utskottets
ställningstagande.

.lag anser mig då först böra erinra om
att det här icke gäller någon ökning av
anslaget. Det är i propositionen föreslaget
ett förslagsanslag på 700 000 kronor,
och utskottet begär icke någon ökning.

Anslag för här ifrågavarande ändamål
beviljades första gången av 1937 års
riksdag. I den proposition, som låg till
grund för detta riksdagsbeslut, uttalade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
att ett verkligt behov av lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård förelåg. Departementschefen
syftade härvid närmast på mindre
bemedlade djurägare, som äro bosatta på
ett mera betydande avstånd från veterinärens
stationsort. Han framhöll, att
kostnaden för dylika djurägare mången
gång torde vara nära nog oöverkomlig.

Såsom motionärerna anföra i motion
1:227 uppfördes detta anslag första
gången som förslagsanslag med 50 000
kronor. Medelsåtgången ökades efter
hand som möjligheterna att erhålla bidrag
blevo kända, och anslaget är i innevarande
års budget, som jag nyss
nämnde, upptaget med ett belopp av
700 000 kronor.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Grunderna för bidragets utgående ha,
såsom också framgick av herr statsrådets
anförande, tid efter annan ändrats,
senast vid 1949 års riksdag. Före ändringen
detta år kunde bidrag utgå til!
djurägare, för vilken det senast fastställda
beskattningsbara beloppet enligt
förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt icke översteg 600 kronor
eller det senast fastställda taxerade
beloppet enligt nämnda förordning uppgick
till högst 2 200 kronor. Statsbidrag
utgick dock icke till den som hade en
skattepliktig förmögenhet, överstigande
20 000 kronor. Bidraget utgick till bestridande
av den del av veterinärarvodet
och resekostnaden, som översteg tio kronor.

Jag skall inte trötta med att närmare
redogöra för hur detta anslag har utgått,
men det är kanske lämpligt att jag erinrar
om att departementschefen i proposition
till 1949 års riksdag uttalade,
att bland annat med hänsyn till nödvändigheten
att i dåvarande ekonomiska
läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna
man borde vid utformningen av
de nya bidragsgrunderna icke ytterligare
utvidga kretsen av bidragsberättigade
djurägare utan snarare något minska
densamma. I anslutning härtill föreslogs
i nyssnämnda proposition, att bidrag
endast skulle utgå till djurägare,
som hade en till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst, ej överstigande 2 500
kronor. Samtidigt föreslogs förmögenhetsgränsen
höjd till 30 000 kronor med
hänsyn till den nya skattelagstiftningen.

På förslag av jordbruksutskottet beslöt
emellertid 1949 års riksdag, att bidragsgränsen
skulle sättas till 3 500 kronor
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

1 årets statsverksproposition föreslås
under hänvisning till besparingsutredningen,
alt bidraget till djurägare, vars
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
överstiger 2 500 kronor men ej 3 500 kronor.
begränsas till belopp motsvarande
hälften av veterinärkostnaderna. Även
dessa djurägare skola alltid i första hand
svara för elt belopp av tio kronor.

Nu bär utskottet i år föreslagit den

ändringen i den kungl. propositionen,
att man bibehåller de bestämmelser som
gälla under innevarande budgetår. Utskottet
säger bland annat: »Den allmänna
ekonomiska utvecklingen med därav
betingade ofta blott nominella inkomsthöjningar
medför emellertid otvivelaktigt
en icke ringa begränsning av de bidragsberättigades
antal. Redan på grund
härav finner utskottet, att den av Kungl.
Maj :t föreslagna inskränkningen av verksamheten
icke bör vidtagas. Mot den
ifrågasatta ändringen av bidragsbestämmelserna
talar enligt utskottets mening
även den omständigheten, att tillräckliga
erfarenheter ännu saknas i fråga
om verksamhetens bedrivande i dess nuvarande
form». Jag skulle dessutom kunna
erinra om penningvärdets fall, vilket
i detta fall spelar en icke oväsentlig
roll.

Om det någonsin är berättigat att tala
om ett verkligt behov eller ömmande
fall, är det enligt min mening i fråga
om det anslag vi nu diskutera. Man kan
inte komma ifrån detta, om man vill
vara objektiv.

För min del kan jag inte med bästa
vilja ansluta mig till de synpunkter som
i den kungl. propositionen anförts för
nedprutning av anslaget, d. v. s. för
ändring av grunderna för anslagets utgående.
Skulle de av Kungl. Maj :t föreslagna
grunderna för bidraget godkännas,
komme säkerligen ett stort antal av
dem som för närvarande äro bidragsberättigade
att ställas utanför, vilket enligt
min mening vore ur flera synpunkter
att beklaga.

Nu har jordbruksutskottet, som jag
nyss nämnt, föreslagit den ändringen i
den kungl. propositionen, att de regler
som för närvarande gälla skola tillämpas
även under nästa budgetår. Mot utskottets
beslut ha fyra ledamöter anmält
sin reservation och yrkat bifall till den
kungl. propositionen. Dessa fyra ledamöter
äro samtliga socialdemokrater.
.lag kan inte låta bli att tillägga, att då
ifrågavarande bidrag är avsett för jordbrukare
i mycket små ekonomiska omständigheter,
i regel boende på avlägsna,
glest bebodda orter, är jag i viss män

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

förvånad över nämnda reservanters inställning
till frågan.

Herr statsrådet drog några exempel på
vilka egendomligheter som skulle kunna
uppkomma just i gränsfallen mellan de
olika inkomsterna. Men när man har en
gräns blir det alltid en skillnad mellan
dem som äro på den ena sidan och dem
som äro på den andra sidan av gränsen.
En person blir ju, om jag får ta ett
exempel, myndig vid 21 års ålder, men
den som är en dag under 21 år är omyndig.
Jag skulle kunna räkna upp flera
sådana fall.

Eftersom det bär gäller en så pass behjärtansvärd
sak och vi som sagt inte
hemställt om något högre anslag, tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När jag tillåter mig att polemisera mot
utskottet och dess värderade ordförande,
är det därför, att jag faktiskt känner mig
ha skyldighet att göra det, inte så mycket
i min egenskap av statsråd och chef
för jordbruksdepartementet, utan framför
allt i min egenskap av riksdagsman
och ledamot av denna kammare. År 1949
motiverades Kungl. Maj:ts förslag med en
kostnadsutveckling, som redan då var
avskräckande. Jag kunde i debatten påvisa,
att riksdagens egna revisorer hade
satt upp ett varningens finger och sagt
ifrån, att om det visade sig, att anslagsbelastningen
översteg en halv miljon,
fanns det anledning att uppmärksamma
denna punkt i huvudtiteln. Riksdagen
hade tidigare godkänt detta uttalande av
riksdagens egen granskande myndighet.

I den år 1950 framlagda huvudtiteln
höjdes förslagsanslaget från 500 000 till
700 000 kronor, d. v. s. med 40 procent.
Jag förmenar, att denna höjning innebär
en relativt tillfredsställande kompensation
för penningvärdesförsämringen.
Höjningen av anslaget var så stor, att
man inte nu kan motivera en ytterligare
höjning genom att åberopa penningvärdets
fall.

Men vad jag framför allt fäste mig vid
i utskottsordförandens inlägg var att han

sade, att utskottet inte har begärt mera
pengar: utskottet har stannat vid 700 0011
kronor i år liksom i fjol. Men det gäller
ju här ett förslagsanslag. Herr Tjällgren
kan själv läsa i nionde huvudtiteln, att
när förslagsanslaget var 500 000 kronor,
blev den verkliga kostnadsbelastningen
750 000 kronor. När förslagsanslaget för
innevarande år är 700 000 kronor, torde
kostnaderna i verkligheten överstiga en
miljon kronor. Och om man för nästa år
sätter förslagsanslaget till 700 000 kronor
och, såsom utskottet har föreslagit,
inte ändrar utbetalningsreglerna i begränsande
riktning, får man väl en kostnadsbelastning
på ytterligare några
hundratusen kronor.

Jag skall sluta, herr talman, med att
uttala min beundran för herr Tjällgrens
personliga mod att inför en krets av
gamla och erfarna riksdagsmän handskas
så lättsinnigt med siffrorna, när det
gäller ett förslagsanslag, som han här
har gjort.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
måste uttala min förvåning över statsrådets
argumentering här i kväll. Han sade
i sitt första anförande, att direktör
Wärn inte vunnit gehör på alltför många
punkter i sin besparingsutredning. Därför
menar statsrådet att det måste vara
prisvärt av regeringen att nu verkligen
ha tagit ett initiativ när det gäller att
iaktta sparsamliet, då regeringen prutar
på en punkt, som rör ett av de få sociala
anslagen under jordbrukets huvudtitel,
vilket är avsett som hjälp åt de sämst
ställda. Detta är, herr talman, en underlig
socialpolitik. Jag känner inte till, att
man när det gäller ett enda socialt anslag
i övrigt i statsverkspropositionen i
år har följt herr Wärn, men på denna
punkt har man gjort det. En taxerad inkomst
på 2 500 kronor lär i dessa tider
inte konstituera någon gynnsam ekonomisk
ställning. Statsrådet har själv efter
ett besök i Jämtland konstaterat, hur dyra
veterinärresorna äro. Jag tycker detta
borde ha avhållit honom från det anförande
han i dag höll.

Jag ber också få erinra om hur för -

Onsdagen den 4 april 1951 cm.

Nr 12.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

hållandena gestalta sig på andra områden.
I höstas — jag tror det var i december
-— hade vi en interpcllationsdebatt
bär i kammaren angående bibehållande
av bostadsbidrag vid inkomsthöjning.
Av statsrådet Möllers redogörelse
framgick, att de sociala bostadsbidragen
i princip lämnades till familjer med
högst 4 000 kronors beskattningsbar inkomst.
Men han tilläde, att bidragen brukade
utgå i fortsättningen, även om familjens
inkomst ökats med 50 procent
under högst två år. Alltså kan en familj
ha ända upp till 6 000 kronors beskattningsbar
inkomst och ändå erhålla dylikt
bidrag. Det blir, skulle jag tro, en
taxerad inkomst på 8 000 ä 9 000 kronor.
Men i detta fall kan man inte lämna fullt
bidrag, när den taxerade inkomsten överstiger
2 500 kronor, utan då skall man
tillgripa detta krångelsystem, som innebär
att bidraget till djurägare, vars taxerade
inkomst överstiger 2 500 men ej
3 500 kronor, begränsas till belopp motsvarande
hälften av veterinärkostnaderna.

Nu säger statsrådet, att gränsfallen alltid
äro tråkiga. Det är självklart, att sådana
förekomma överallt, där man infört
spärrar av detta slag. Statsrådet har
dock själv bidragit till att åstadkomma
sådana här spärrar, när han år 1949 föreslog
borttagandet av det villkoret, att
statsbidrag finge åtnjutas av djurägare,
för vilken det senast fastställda beskattningsbara
beloppet icke översteg 600 kronor,
och i stället förordade att såsom
villkor skulle gälla att djurägarens taxerade
inkomst icke finge överstiga 2 500
kronor. Det var en så pass avsevärd försämring,
att riksdagen inte kunde vara
med om detta utan i stället fastställde
gränsen för bidragsrätten till 3 500 kronor
taxerad inkomst.

•lag tycker verkligen att man, när riksdagen
nu en gång har beviljat ett socialt
betonat anslag på detta område, inte
skall lägga fram så futtiga prutningsförslag,
som reservanterna här gjort i överensstämmelse
med Kungi. Maj ds proposition.

Jag vill också till sist påpeka, att ett
av de skäl, som jordbruksministern åbe -

ropade i 1949 års proposition nu har
bortfallit. Han sade där, att i betraktande
av bl. a. den inverkan på veterinärernas
resekostnader, som tilläggsskatten på
bensin fått, syntes det ej osannolikt, att
utgifterna för bidragen komma att stiga
ytterligare — en mycket underlig motivering,
må jag säga. Den motiveringen
kan nu i alla fall inte anföras, när den
extra bensinskatten slopats.

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Endast
några ord i anledning av vad herr
statsrådet nyss yttrade.

Herr statsrådet tyckte att jag handskats
en smula lättsinnigt med siffrorna
när det gäller ifrågavarande anslag, men
jag vill säga, att jag har nämnt precis det
belopp, som är äskat i propositionen,
nämligen 700 000 kronor, och jag försökte
inte undanhålla, att det var ett förslagsanslag,
utan jag tror att jag två
gånger nämnde detta ord, varför ingen
kan påstå att jag kommit med oriktiga
uppgifter. Jag står för de siffror jag
nämnt.

Sedan vore det ju orimligt att försöka
räkna ut —■ och det gav jag mig inte
heller in på, ty jag tror inte jag är
kompetent att göra det — vad de verkliga
kostnaderna skulle belöpa sig till.
Det yttrade jag mig inte om. Det kan
mycket väl tänkas — och jag tror att
-herr statsrådets uppgifter voro riktiga
— att kostnaderna komma att stiga åtskilligt
mer. Men det är orimligt att begära,
att en enskild riksdagsman skall
räkna ut de verkliga beloppen — åtminstone
kan inte jag göra det.

Jag vill upprepa att jag står för vad jag
har sagt, och det är min bestämda uppfattning
att förevarande anslag är av
mycket stor betydelse för de befolkningsgrupper,
för vilka det närmast är avsett.
Det är ju så, att endast 4 av utskottets
20 ledamöter ha ansett sig böra
reservera sig mot utskottets förslag, och
bland dessa återstående 10 ledamöter finnas
ju åtskilliga, som tillhöra samma
parti som herr statsrådet själv. Det vitt -

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

nar väl ändå om att det beslut, som utskottet
bär fattat, inte alls kan vara så
galet.

Vidare vill jag säga, att vi lia nog försökt
inom utskottet att iaktta stor sparsamhet.
Vi ha inom utskottet behandlat
åtskilliga motioner, som åtminstone jag
skulle ha velat tillstyrka, men med hänsyn
till de rådande ekonomiska förhållandena
ha vi inte ansett oss kunna göra
det. Den, som läser utlåtandet i anledning
av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar, skall
finna att nästan på varannan punkt åberopas
det nuvarande statsfinansiella läget
som stöd för att utskottet inte har
ansett sig kunna gå med på den och den
anslagshöjningen, och jag tror således att
utskottet med gott samvete har kunnat
tillstyrka det föreliggande förslaget.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Bara en kort replik! Jag skall inte förneka
det formellt riktiga i herr Tjällgrens
argumentering, att förslagsanslaget
i det föreliggande utskottsutlåtandet uppgår
till 700 000 kronor, precis som i fjol.
Men det är väl ändå att bolla med fakta,
när man talar om förslagsanslagets formella
storlek och ser bort ifrån kostnadsutvecklingen.
Och det är denna
kostnadsutveckling, som ger mig anledning
att vara orolig, eftersom vi under
innevarande budgetår med all sannolikhet
komma att passera miljonstrecket
och riksdagens revisorer tidigare sagt
ifrån, att vi borde ha uppmärksamheten
fäst på kostnadsutvecklingen redan när
halvmiljonstrecket skulle komma att passeras.

Sedan vill jag till herr Näsgård bara
säga, att betraktar han det såsom futtiga
prutningsförslag och små bagateller, när
diskussionen gäller belopp på en halv
miljon kronor, rör han sig för all del
med stora format. Men för en departementschef,
som skall sitta och knåpa
ihop en budget inom den ram som det
samhällsekonomiska läget motiverar, ter
sig denna kostnadsutveckling så pass av -

skräckande, att man har anledning göra
ett försök att återföra utgiften till de
proportioner, som man förutsåg, när
man diskuterade denna fråga år 1949.

Jag vill också konstatera att sedan den
extra bensinskatten slopades, visa månadssiffrorna
för kostnadsbelastningen
sådana toppnoteringar, som vi aldrig haft
tidigare, varför just den omständigheten,
att det blivit billigare för veterinärerna
att resa, sannerligen inte befriat statskassan
från några utgifter, utan siffrorna
visa faktiskt det motsatta förhållandet.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Det är
en synpunkt, som inte blivit berörd i
denna överläggning och som jag anser
bör framföras. När man nu lyssnar till
herr statsrådet och chefens för jordbruksdepartementet
redogörelse för
kostnadsutvecklingen, kan man ju inte
bestrida, att de siffror, som han nämnt,
äro riktiga. Men jag vill, herr statsråd,
fästa uppmärksamheten vid att vi
inte böra glömma bort, att vi i långliga
tider haft en betydande eftersläpning
i fråga om husdjursvården i detta
land, och för åtskilliga år sedan antog
ju riksdagen ett program för utbyggnad
av husdjursvården med inrättande av
ett flertal veterinärdistrikt varje år. Det
innebar naturligtvis en betydligt förbättrad
husdjursvård, som självklart
medförde, särskilt när det gäller distrikt
med stora avstånd, väsentliga
kostnader. Jag tycker att det vore oriktigt,
om man inte i detta sammanhang
också beaktade detta förhållande. Strävar
man efter att få en förbättrad husdjursvård
och har man gått in för principen
om statsbidrag till de sämst ställda
befolkningsskikten för bestridande
av veterinärernas resekostnader, får
man vara beredd på att här inträffa
kostnadsökningar. Jag tror, herr talman,
att vid något tidigare tillfälle i
denna kammare i samband med statsrevisorernas
uttalanden på denna
punkt just framfördes dessa synpunkter,
men jag finner att de måste framföras
gång efter annan för att de inte

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

skola bli bortglömda och sålunda inte
bli beaktade.

Jag sade i början av mitt anförande
att de siffror, som statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet här
nämnt i fråga om kostnadsökningen för
denna verksamhet, otvivelaktigt äro anmärkningsvärt
höga. Men vi böra komma
ihåg, att det här gäller ett socialt
betonat statsbidrag, och då tycker jag
nog, att det inte kan sägas, att man saknar
förståelse för sparsamhet i statsförvaltningen,
om man är frimodig nog
att tillstyrka förslaget om bibehållande
av en anordning, som måhända kostar
några hundratusen kronor mer än
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Ilerr SVEDBERG: Herr talman! Eftersom
jag kommer att stödja utskottsinajoritetens
förslag vid den omröstning,
som här kommer att äga rum, sedan
denna diskussion är avslutad, har
jag begärt ordet närmast för att få framföra
de synpunkter, som varit vägledande
för min inställning till denna
fråga.

Det är förståeligt, att departementschefen
försvarar besparingslinjen, men
jag tror nog, att om man synar huvudtitlarna,
torde man komma till den slutsatsen,
att besparingslinjen har följts
ganska mycket när det gäller nionde
huvudtiteln. Och jag tycker att på denna
punkt i nionde huvudtiteln lorde,
med den motivering som utskottsmajoritetens
representanter här tidigare
framfört, finnas skäl för ett bifall till
utskottets förslag.

Jag representerar den del av landet,
där glesbebyggelsen torde vara nästan
störst — det är möjligt att Norrbotten
har ännu större glesbebyggelse. Där
finnas otaliga kommuner, som göra en
kommunal insats för att hjälpa och nedbringa
omkostnaderna för dem i kommunerna,
som ha sin bostadsort så belägen,
att resekostnaderna och omkostnaderna
för djursjukvården bli särskilt
betungande.

I Västerbottens län t. ex. med dess
27 000 jordbruk ha ungefär 17 000 av
dessa en storlek under 5 ha. Det torde
för alla stå klart, att det med hänsyn
till inkomstläget för den befolkningsgrupp,
som driver jordbruk av denna
storleksordning, torde vara välmotiverat
att statsmakterna i sin omsorg om
lägre inkomsttagare även försöker
åstadkomma lindring i kostnaderna för
djursjukvården.

Jag tror förvisso att liknande förhållanden
äro rådande både i Jämtland
och i Norrbottens län. Det gäller här
kommuner, som i storleksordning äro
jämförbara med hela län i södra Sverige,
där tätbebyggelsen är större och
där veterinärdistrikten äro betydligt
mindre och där följaktligen de, som bo
i periferien av distrikten, lia betydligt
lägre omkostnader för djursjukvården.

Om man alltså ser på subventioneringen
inom olika områden av förvaltningen
— man kan ta ett stickprov var
som helst -—• skall man finna att vi till
och med kunna höja det anslag, som
på denna punkt förordas, utan att man
därför har anledning att beklaga, att utgifterna
bli för stora.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottes hemställan.

I herr Svedbergs yttrande instämde
herr Grym.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag har anslutit mig till majoriteten
inom utskottet och ber att med
några ord få motivera denna min inställning.

Jag är ingalunda oförstående för nödvändigheten
att spara, men här gäller
det en punkt, som, enligt vad jag anser,
sist av alla bör bli föremål för några
besparingsåtgärder. Jag har betraktat
denna fråga som huvudsakligen en norrlandsfråga,
och då jag är fullt medveten
om att den del av befolkningen, som
lever där uppe ocli som skulle erhålla
stöd i form av statsbidrag från föreliggande
anslag, synnerligen väl behöver
denna hjälp, bjöd det mig emot att

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till hushållningssällskapen.

gå med på förslaget om ändring i de
nu gällande bestämmelserna för bidragsverksamlieten.
Det var anledningen
till att jag intog denna ståndpunkt.
Jag är inte blind för att detta är ett
förslagsanslag, men det oaktat anser jag,
även om kostnaderna skulle stiga, att
det här gäller en befolkningsgrupp, som
framför alla andra i vårt land väl behöver
denna hjälp. Jag är därför nog
till freds med mitt samvete, även om
jag här skulle ha bidragit till en ökad
kostnad för statsverket.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Anderberg,
att utskottets yttrande och hemställan
skulle godkännas i följande ändrade avfattning: »Med

hänsyn till nödvändigheten att
iakttaga återhållsamhet i nuvarande
statsfinansiella läge finner utskottet, att
en viss begränsning av utgifterna från
förevarande anslag bör komma till
stånd. Vid övervägande av de olika tillvägagångssätt
som härvid kunna ifrågakomma
har utskottet funnit det av
Kungl. Maj:t förordade alternativet innebära
den ur djurägarnas synpunkt
lämpligaste lösningen. Utskottet tillstyrker
således, att bidrag till djurägare,
vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
överstiger 2 500 men ej 3 500 kronor,
skall begränsas till ett belopp som
motsvarar hälften av veterinärkostnaderna.
Dock bör länsstyrelsen kunna få
medgiva, att nu angivna djurägare i ömmande
fall skola erhålla fullt bidrag.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka,
att de sålunda förordade riktlinjerna
böra betraktas som ett provisorium
i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av verksamheten.

Då utskottet ej heller i övrigt har något
att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer utskottet,

1) att riksdagen---(lika med

utskottet)--- 700 000 kronor;

2) att de likalydande motionerna I:
227 och II: 306 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbrukstskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Anderbergs
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 75.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76.

Anslag till hushållningssällskapen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å de likalydande motionerna
1:46 och 11:66, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för bud -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

getåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 3 100 000 kronor.

I de likalydande motionerna, 1:46 av
herr Näslund in. fl. och II: GG av herr
Norup m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ifrågavarande
anslag skulle för budgetåret 1951/52 höjas
med 200 000 kronor till 3 300 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Näslund,
Bror Nilsson, Johnsson i Rastanjegården,
Heeggblom, Ahlsten och Boman i Stafsund
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
de likalydande motionerna 1:46 och II:
GG, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
3 300 000 kronor

Herr NÄSLUND: Herr talman! På den
föreliggande punkten har jag jämte några
andra av utskottets ledamöter avgivit
en reservation, där vi hemställa, att
riksdagen må med bifall till motionerna
I: 46 och II: 66 höja det till hushållningssällskapen
utgående omkostnadsanslaget
med 200 000 kronor.

Under den nu pågående rationaliseringsverksamheten,
som ju är en nödvändighet
för det svenska jordbruket,
faller en del av denna rationaliseringsverksamhet
på hushållningssällskapen,
nämligen den s. k. driftsrationaliseringen.
Det har visat sig under de år sällskapen
drivit denna verksamhet, att den
har omfattats med mycket stor förståelse;
de kurser, föredrag, demonstrationer
m. in. som hushållningssällskapen
ha anordnat ha också tacksamt anammats
av folket ute i bygderna, såväl män
som kvinnor, och det föreligger här ett
intresse som det inte är att ta miste på.

Den anslagshöjning, som nu påyrkas
i de föreliggande motionerna, är avsedd
att i någon mån kompensera hushållningssällskapen
för de ökade omkostnader,
som föranlctts av dels dyrtiden,

Anslag till hushållningssällskapen,
dels penningvärdesförändringen. Jag
kan nämna att mer än hälften av landets
hushållningssällskap har ett flertal
år nödgats fastställa stater med underskott
och följaktligen för att kunna upprätthålla
verksamheten nödgats tillgripa
kapitaltillgångar. Detta har pågått ett
flertal år, och ju längre man tär på tillgångarna,
ju svårare blir det naturligtvis
att på den vägen upprätthålla verksamheten
i önskvärd utsträckning.

Den anslagshöjning, som här påyrkas,
motsvarar knappt 7 procent av de statsanslag,
som utgå till hushållningssällskapen,
och då vi veta vilken utgiftsstegring,
som har ägt rum under de senare
åren och inte minst det senaste
året, få vi, om vi skola uttrycka det i
procent, säga att 7 procent är en siffra,
som icke motsvarar den verkliga kostnadsökningen.

Vi ha nu på grund av att landets hushållningssällskap
nödgats tära på sina
kapitaltillgångar kommit i det läget, att
man för att kunna bedriva verksamheten
i önskvärd omfattning inte har någon
annan råd än att söka utverka ett
förhöjt statsbidrag eller att begränsa
verksamheten. Det måste väl ändå sägas,
att en begränsning av verksamheten inte
kan innebära en riktig användning av
arbetskraften och en organisation sådan
som hushållningssällskapens, som
dock ha sin bestämda uppgift och som
vid åtskilliga tillfällen fått statsmakternas
erkännande för sina insatser på det
svenska jordbrukets område. Det är sålunda,
herr talman, en ytterst prekär
situation, som hushållningssällskapen nu
befinna sig i.

Nu anser utskottsmajoriteten, att man
med hänsyn till det statsfinansiella läget
och med hänsyn till att Kungl. Maj:t
föregående år tillsatt en utredning, som
skall verkställa en översyn över grunderna
för medelsfördelningen hland
hushållningssällskapen, bör stödja
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Härtill vill jag säga att den utredningen
syftar ju inte till att pröva frågan
om cn anslagshöjning, utan endast frågan
om ändrade grunder för fördelningen
av nu utgående .statsbidrag, och det

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till hushållningssällskapen.

är ju ingalunda säkert, att det stora flertalet
av landets hushållningssällskap
härigenom kommer i något bättre ekonomiskt
läge.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat motivera den uppfattning, som vi
reservanter hysa, och jag ber att få yrka
bifall till den vid detta utlåtande fogade,
som nr 6) betecknade reservationen.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
ber att få instämma i vad herr Näslund
yttrade om hushållningssällskapens stora
betydelse för lanthushållningen både
tidigare och för närvarande. Jag vill
också säga, att den upplysnings- och
försöksverksamhet, som hushållningssällskapen
bedriva, är av stor betydelse
för jordbruket och bör givetvis i den utsträckning,
som anses skälig och möjlig,
erhålla statsmakternas stöd.

Hushållningssällskapen blevo ju för
några år sedan föremål för en omorganisation,
och det har visat sig, att sällskapen
också i denna nya form alltjämt
fylla en betydelsefull uppgift. Omorganisationen
har emellertid medfört en
mindre glädjande konsekvens, nämligen
att inom en del sällskap medlemsantalet
har sjunkit rätt avsevärt — kanske
främst beroende på att andra uppbördsformer
för närvarande tillämpas -— något
som givetvis också föranlett en viss
försämring av ekonomien. Men nu befinna
vi oss ju i ett ekonomiskt läge, där
inte bara hushållningssällskapen utan
många andra både helt statliga och
statsunderstödda organisationer och organ
ha vissa besvärligheter med sin ekonomi
och måste söka iakttaga en viss
återhållsamhet. Jag är fullt medveten
om att den utredning, som herr Näslund
här också omnämnt, nämligen angående
fördelningen av de statsmedel, som
utgå till hushållningssällskapen, inte direkt
syftar till att åstadkomma en höjning
av de statsbidrag som hushållningssällskapen
kunna få. Men jag föreställer
mig ändå att man, när denna utredning
blivit färdig och man kan se, hur dispositionen
i förhållande till de olika hushållningssällskapen
bör ändras, får en

klarare överblick över önskvärdheten
och nödvändigheten av att höja anslaget
och hur stora anslagshöjningarna
böra bli.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att även lantbruksstyrelsen, som ju är
överinstans när det gäller hushållningssällskapen,
säger i sina petita beträffande
anslag, att »med hänsyn till det ekonomiska
läget samt i avvaktan på resultatet
av den pågående utredningen rörande
hushållningssällskapens omkostnader
avstår styrelsen från att framställa
yrkanden om högre anslag». Vi ha
inom utskottsmajoriteten också ansett
detta skäl fullt bärande, och med hänsyn
till att man bör söka hålla sig inom
kostnadsramen för varje huvudtitel ha
vi icke kunnat gå med på någon höjning.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Tjällgren
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tjällgren m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund. — Anslag till fiskeristyrelsen.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 77-—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 228 och II: 305, till
Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 175 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:228 av
herr Sundelin m. fl. och II: 305 av herr
Antby m. fl. hade hemställts, att riksdagen
för ifrågavarande ändamål måtte
anvisa ett anslag av 200 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Näslund, Johnsson i Kastanjegården,
Antby och Ahlslen, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:228 och II: 305, till
Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 200 000 kronor.

Herr NÄSLUND: På denna punkt ha
jag och några andra utskottsledamöter
avgivit reservation med yrkande om
bifall till motionerna 1:228 och 11:305,
innebärande en anslagshöjning med
25 000 kronor, vilken höjning även förordats
av lantbruksstyrelsen.

Jordbrukarungdomens förbunds verksamhet
är så väl känd, att jag vid denna
sena timme inte skall besvära kammaren
med någon redogörelse för den.
Jag vädjar, herr talman, till kammarledamöterna
att, med tanke på den nytta
förbundet gör, bifalla den med 7)
betecknade reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Jag skall be att få
instämma med herr Näslund i att Jordbrukarungdomens
förbunds verksamhet
är mycket väl känd; det är inte tu tal
om att förbundet har gjort en hel del
nytta, och jag har också sympati för
Jordbrukarungdomens förbund. Jag vill
emellertid, eftersom det har begärts ytterligare
anslag utöver vad Kungl. Maj:t
äskat, erinra om att redan förra året
fick Jordbrukarungdomens förbund anslaget
ökat med inte mindre än 15 000
kronor. Det höjdes nämligen då från
160 000 till 175 000 kronor. Nu har departementschefen,
såsom också framgår
av utskottets utlåtande, inte ansett sig
även i år böra föreslå någon höjning,
och det bär också varit utskottsmajoritetens
uppfattning att man under nu
rådande ekonomiska förhållanden inte
gärna kunde gå med på en höjning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 110—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Anslag till fiskeristyrelsen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
och med avslag å motionen 11:214,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök överföra en byrådirektörstjänst
i lönegrad Ce 31 å ordinarie
stat;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

Onsdagen den 4 april 19ol em.

96 Nr 12.

Anslag till fiskeristyrelsen.

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
C32 000 kronor.

I motionen II: 214 av herrar Skoglund
i Umeå och Levin hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
anslag för budgetåret 1951/52 måtte
besluta att vid fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök inrätta en laboratorsbefattning
för ostkustfisket i lönegrad
Ce 29.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Antbg och Utbult ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionen
II: 214,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök överföra en
byrådirektönstjänst i lönegrad Ce 31
å ordinarie stat ävensom uppföra ytterligare
en befattning såsom laborator i
lönegrad Ce 29;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
645 900 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Vid denna
punkt finns det en reservation, i vilken
det yrkas på inrättande av en laboratorstjänst
för ostkustfisket. Det är
en tjänst, som fiskeristyrelsen begärt
flera gånger, och redan vid förra årets
riksdag uttalade jordbruksutskottet att
det ansåg goda skäl tala för att denna
tjänst inrättades. Det kan väl också sägas
vara ett utomordentligt viktigt problem,
som denne laborator skulle komma
att få ägna sig åt. Det gäller framför
allt näringsförhållandena för strömmingen,
och för strömmingsfisket kommer
den forskning, som skulle kunna

bedrivas på detta område, att vara av
stor betydelse.

De statsfinansiella skäl, som anförts,
förefalla mig inte vara särskilt tungt
vägande i detta fall. Det är ju dock endast
fråga om en ytterst obetydlig ökning
av utgifterna, och det är fråga
om en utgift, som med all säkerhet
kan sägas ha ett rent produktivt syfte.

Även andra grenar av fiskeristyrelsens
verksamhet bli i viss mån lidande
på att denna laboratorstjänst ännu inte
har kunnat inrättas, och fiskeristyrelsen
bär framhållit att detta är en fråga
av allra högsta angelägenhetsgrad.

Jag skall inte vid denna sena timme
uppehålla kammaren med någon längre
utläggning rörande de problem, som
närmast skulle komma att belysas av
innehavaren av den laboratorstjänst,
som här är ifrågasatt, utan jag vill inskränka
mig till att yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen,
som är betecknad med 8).

Herr TJÄLLGREN: På denna punkt har
utskottet haft att taga ställning till ett
par motioner, i vilka det har yrkats
att riksdagen måtte besluta att hos fiskeristyrelsen
inrätta ytterligare en befattning
såsom laborator i lönegrad Ce 29.

Utskottet har ju här sagt, att det anser
att det finns skäl, som tala för att
en sådan laboratorstjänst skulle inrättas,
men man har på samma gång ansett
att tiden inte är lämplig för att inrätta
en dylik tjänst, och över huvud
taget har man inte velat vara med på
inrättandet av nya tjänster.

Jag skulle emellertid vilja understryka,
att motionärerna här åtminstone till
en del fått sitt syfte tillgodosett, i det
att utskottet säger: »Härvid förutsätter
utskottet likväl, att Kungl. Maj:t har
uppmärksamheten riktad på behovet av
ifrågavarande tjänst samt till nästkommande
års riksdag framlägger det förslag
i frågan, vartill förhållandena kunna
föranleda.» Utskottet har alltså
Själpt till att ge äskandet i motionen en
stöt framåt, så att säga.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

Anslag till befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 123—127.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 128.

Anslag till befrämjande av fiske på avlägsna
fiskevatten.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 231 av herr Arrhén och
II: 210 av herr Staxång m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels till Avsättning
till fonden för befrämjande av
fiske på avlägsna fiskevatten för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 150 000
kronor, dels besluta, att lån ur fonden
skulle få utlämnas till stöd åt islandsfisket,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande möjligheterna
att ställa statsgaranti för försöksfiske
på avlägsna fiskevatten.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom med
avslag å de likalydande motionerna I:
231 och 11:210 såvitt nu vore i fråga,
till Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
30 000 kronor;

2) att de likalydande motionerna I:
231 och II: 210, i vad avsågc yrkandet om

7 Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 12.

lån till stöd åt islandsfisket, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

3) att de likalydande motionerna I:
231 och II: 210, såvitt avsåge yrkandet i
fråga om utredning rörande möjligheterna
till statsgaranti för försöksfiske på avlägsna
fiskevatten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Utbult,
vilken ansett, att utskottets yttrande
hort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 231 och II: 210, såvitt
nu vore i fråga, till Avsättning till
fonden för befrämjande av fiske på avlägsna
fiskevatten för budgetåret 1951/
52 anvisa ett anslag av 150 000 kronor;

2) med bifall i denna del till de likalydande
motionerna I: 231 och II: 210 besluta,
att lån ur ifrågavarande fond skulle
få utlämnas till stöd åt islandsfisket;

3) med bifall till de likalydande motionerna
I: 231 och II: 210, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande möjligheterna
till statsgaranti för försöksfiske på
avlägsna fiskevatten.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Ändamålet
med det anslag det här gäller är
främjande av fiske på avlägsna fiskevatten,
och till dessa fiskevatten ha intill
fjolåret räknats även farvattnen kring
Island. Emellertid uttalade utskottet vid
fjolårets riksdag att »detta fiske numera
har för Sveriges del fått en sådan omfattning,
att förutsättningarna för utlämnandet
av understödslån knappast kunna
sägas vara uppfyllda». Det statliga
stödet borde därför, menade utskottet,
lämnas i andra former än vad som hittills
varit fallet. Genom detta uttalande,
som riksdagen gjorde i fjol, kom man
alltså fram till den situationen, att islandsfiskarena
utestängdes från dessa
lånemöjligheter närmast när det gällde
redskap, något som hittills förelegat, och
som varit av utomordentligt stor betydelse
för detta islandsfiskes utveckling.

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

Nu äro fiskarena fortfarande i mycket
stort behov av dessa lån, i all synnerhet
i år, eftersom ju under fjolårets säsong
fisket slog fel, och vidare behöver man
endast erinra om de prisstegringar, som
blivit resultatet av utvecklingen under
det nu löpande året. Man kan exemplifiera
detta med en detalj. En garnlänk,
alltså ett nät som en sådan bär fiskebåt
har behov av, kostade i fjol 16 000 kronor;
i dagens läge är den uppe i 23 000
kronor.

Det ligger visserligen en hel del i vad
utskottet här erinrar om att man med
avlägsna fiskevatten skulle avse farvattnen
omkring Grönland eller uppe i Berings
hav. Men det är ganska osmakligt,
att på detta vis sätta upp en del av näringen
mot en annan. Det tycker jag inte
att det finns någon anledning till. Island
ligger i alla fall där det ligger, och
det betyder, att det fiske, som där bedrives,
får bedrivas på ett världshav,
med alla de säregna förhållanden i fråga
om väder och vind och påfrestningar
på båtar och redskap som det innebär.

Det fiske, som bedrives omkring Island,
är för folkförsörjningen av mycket
stor betydelse. Det gäller dels saltsill
och dels råvaror för den stora konservindustrien
runt hela västkusten.
Om vi inte hade detta egna nationella
fiske, eller vad vi skola kalla det, skulle
det betyda, att vi skulle få importera
motsvarande råvaror, och följaktligen
betecknar detta fiske en motsvarande
valutabesparing.

I det här sammanhanget är det måhända
värt att antckna, att fiskeristyrelsen,
som utgår från de bestämmelser,
som fastställdes i fjol, anser att stödet
borde vara väsentligt större än det nu
är, 30 000 kronor. Den föreslår för sin
del en höjning med 60 000 kronor, vilket
då skulle ge ett sammanlagt belopp på
90 000 kronor, och lägger man sedan till
fondens nuvarande besparing på 10 000,
skulle man komma upp till en summa av
100 000 kronor. Även denna summa har
passerat statskontorets skärseld utan att
där föranleda någon erinran, vilket är
tämligen märkligt, när man vet med vil -

ka argusögon statskontoret brukar skärskåda
alla anslag.

Statsrådet har för sin del intagit den
ståndpunkten, att det beslut, som fattades
i fjol angående islandsfiskets uteslutande,
skall godtagas även i år, men har
för sin del på fiskeristyrelsens förslag
gått med på att lånebestämmelserna skola
ändras därhän, att lån skulle kunna utgå
till andra ändamål än till anskaffning av
redskap. Det oaktat vägrar han emellertid
att höja anslagsbeloppet till 30 000
kronor. Detta är i dessa sammanhang en
löjlig summa, när det gäller att täcka så
många ytterligare ökade behov. Det hela
blir från Kungl. Maj:ts sida en tom
gest och ingenting annat.

Utskottets inställning kännetecknas
därav, att man uttalar ett platoniskt intresse
för islandsfisket och islandsfiskarena
— man tar av sig hatten för islandsfiskarenas
mödor ute i vreda väder, men
sedan blir det ingenting mer.

Man hänvisar till 1950 års beslut och
till att Kungl. Maj:t begärt ett anslag för
utsändande av ett bevakningsfartyg till
Island. Det är alltså, mina herrar, denna
åtgärd, att Kungl. Maj:t i fjol gick med
på utsändande av ett bevakningsfartyg
till Island, som skall kompensera islandsfiskarena
för att de uteslutits från lånemöjligheter.
Därför är det beklämmande
att i årets proposition se, att Kungl.
Maj :t även beträffande denna saik gör ett
förbehåll, i det att nämligen Kungl.
Maj:t förbehåller sig rätt att bedöma,
huruvida med hänsyn till anslutningen
till fisket vid Island ett bevakningsfartyg
bör utsändas eller inte. Jag finner
en dylik kvantitativ bedömning i fråga
om vidtagandet av en sådan direkt motbjudande.
Vare sig det gäller flera eller
färre fiskare, som gå ut till det hårda
arbetet omkring Island, gäller det i alla
fall svenska fiskare och svenska fiskares
liv. De ha rätt att påfordra en dylik
åtgärd från statsmakternas sida, och därtill
kommer ju att en sådan inskränkning
inte kan undgå att verka hämmande
på fisket, när man nu trots de dåliga
erfarenheterna under fjolåret försöker
förmå islandsfiskarena att gå upp till arbetet
i farvattnen omkring Island.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

För närvarande äro 30 båtar antecknade.
Om statsrådet varit närvarande,
vilket tyvärr icke är fallet, hade jag velat
ställa till honom den direkta frågan:
Anser herr statsrådet att de antecknade
30 båtarna äro tillräckliga för att motivera
utsändandet av bevakningsfartyget?
Det har nämligen kommit till min kännedom,
att man i den valkrets jag representerar
är mycket angelägen om att
få klart besked på den punkten, ty frågan
sammanhänger med möjligheten att
få vår fiskeflotta i farvattnen kring Island
rekryterad.

Vi motionärer ha nu begärt ett anslag
på 150 000 kronor för att kunna tillgodose
både islandsfiskarena och de fiskare
som gå på än fjärmare vatten. Vi
ha också begärt, att fiskeristyrelsen skulle
få företaga en utredning rörande statsgaranti
för försöksfiske på avlägsna fiskevatten.

Utskottet har emellertid även här överraskande
nog föreburit kostnadsskäl och
nekat utredning, trots att avsikten varit
att denna utredning skulle företagas i
fiskeristyrelsen. Eftersom förslag från
utredningen kan väntas först 1952 och
som det väl kan tagas som en självklar
sak att regeringen till nästa år har klarat
krisen — det har ju regeringen en viss
vana att göra — tycker jag, att utskottets
pessimism här är något malplacerad.

Jag fick nyss meddelande om att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
skulle vara i kammaren närvarande.
Jag avslutar därför mitt anförande
med att till herr statsrådet rikta en
vädjan att här besvara min fråga beträffande
herr statsrådets villighet att mot
bakgrunden av de 30 nu antecknade båtarna
låta utsända bevakningsfartyget
till Island, ty jag tror att herr statsrådets
besked därom skulle mottagas med
intresse av alla, som äro berörda av
denna sak.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr TJÄLLGREN: På grund av den
sena timmen skall jag inskränka mig till

Anslag till skogsvårdsstyrelserna.
att med hänvisning till utskottets motivering
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 129—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16 b.

Anslag till skogsvårdsstyrelserna.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning ävensom med
avslag å de likalydande motionerna I:
102 och II: 141 såvitt nu vore i fråga, till
Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
4 562 000 kronor;

2) medgiva, att återstående tillgängliga
skogsvårdsavgiftsmedel finge anlitas till
bestridande av kostnaderna för viss under
punkten angiven publikationsverksamhet
och till centrala fortbildningskurser
för skogsvårdsstyrelsernas personal.

I de likalydande motionerna I: 102 av
herr Ohlsson, Ebbe, m. fl. samt II: 141 av
herr Hxggblom m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att till Skogsvård
m. in.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader måtte för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
4 787 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Carl Sundberg, Hjalmar
Nilsson och Hceggblom ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

100

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å enskilda skogar.

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 102 och II: 141, såvitt
nu vore i fråga, till Skogsvård m. m.:
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 4 787 000 kronor; 2)

medgiva att---(lika med ut skottet)

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
I motionerna I: 102 och II: 141 har föreslagits,
att det avlöningsanslag, som tidigare
utgått till tillfällig personal hos
skogsvårdsstyrelserna, skulle bibehållas
vid oförändrad nivå och att alltså den
minskning med 300 000 kronor inte
skulle genomföras som föreslagits i propositionen
och som även utskottsmajoriteten
har stannat för.

Det torde vara 1950 års besparingsutredning
som har föranlett denna anslagsminskning.
Besparingsutredningen
har ju förklarat att det är möjligt att
göra vissa besparingar genom rationalisering
av myndigheternas verksamhet,
utmönstring av mindre betydelsefulla
arbetsuppgifter samt decentraliseringsåtgärder.
Inga som helst utredningar ha
skett om hur detta i praktiken skall kunna
genomföras utan att den service försämras,
som skogsvårdsstyrelserna författningsenligt
ha att tillhandahålla den
skogsägande allmänheten. Skulle man ge
sig i kast med den uppgiften, är jag
övertygad om att man inte skulle gå i
land därmed, ty det föreligger enligt
mitt förmenande inom det verksamhetsområde,
varom här är fråga, inga sådana
missförhållanden eller förbiseenden
att verkställa erforderliga rationaliseringar.
Därför existera inte heller de
förutsättningar från vilka 1950 års besparingsutredning
i detta fall har utgått
när den föreslagit den anslagsminskning
som nu har tillstyrkts av utskottsmajoriteten.

Med hänsyn till den stora betydelse
som skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
har för en rationell skogsvård ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den

reservation som är avgiven vid denna
punkt.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
ber att helt kort få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades

1 den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 165.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 166.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å
enskilda skogar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 161 av herr Andersson,
Lars, och herr Elofsson, Gustaf, samt
II: 216 av herr Johansson i Norrfors m.
fl., vari hemställts, att ifrågavarande anslag
måtte för budgetåret 1951/52 upptagas
med ett oförändrat belopp av

2 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
de likalydande motionerna I: 161 och
11:216, till Skogsvård m. m.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Andersson, Anderberg, Svedberg,

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

101

Anslag till väg Jon

Jonsson, Bertil Andersson, Andersson
i Tungelsta, Gustafson i Dädesjö, Andersson
i Hyssna och Jonsson i Järvsand
samt fru Eriksson i Hallstahammar,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
161 och 11:216, till Skogsvård m. m.:
Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000
kronor.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Vid
behadlingen inom utskottet av denna
punkt i nionde huvudtiteln delade sig
utskottet i två lika stora läger, varför
lotten fick avgöra vilkendera uppfattningen
som skulle företrädas i utskottets
hemställan. Hälften av utskottets ledamöter
hade således en mot utskottet
i övrigt avvikande mening i fråga om
reservationsanslagets storlek, och denna
grupp bär fogat en reservation till utlåtandet.
Jag har nu här begärt ordet
närmast för att framföra de synpunkter
som ha varit vägledande för oss reservanter
vid vårt ställningstagande.

I fråga om skogsvägarnas betydelse
och nödvändigheten av att statsmakterna
även för framtiden stödja denna verksamhet
har det inom utskottet nog rått
hundraprocentig enighet. Meningsskiljaktigheten
rör endast reservationsanslagets
storlek. Reservanterna yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebär ett
anslagsbelopp av 1 700 000 kronor, medan
utskottet förordar en ökning av anslaget
med ytterligare 500 000 kronor.

Det är klart alt skogsvägarna äro av
stor betydelse ur flera synpunkter, inte
minst i övre Norrland. Tack vare skogsvägarna
ökas inte endast möjligheterna
att framtransportera virket, utan de, som
arbeta i skogen, få samtidigt lättare att
ta sig fram från bebyggelsen till arbetsplatsen
och tillbaka. Skogsvägarna äro
iiven av stor betydelse under sommartiden,
då brandfara föreligger och då det
gäller för befolkningen inte minst i gles -

och flottledsbyggnader å enskilda skogar,
bebyggda trakter att snabbt kunna ta sig
fram i skogarna för att kunna släcka
uppkomna skogsbränder.

När detta anslag på sin tid tillkom avsåg
det, om jag läst rätt i riksdagstrycket,
att ställa medel till förfogande för
flottledsbyggnader. Det var under 1930-talets arbetslöshetskris. Under det senaste
kriget ändrades grunderna för bidragets
utgående, med tanke på att det
då var särskilt angeläget att få fram
virkesfångsten, framför allt brännveden,
från otillgängliga skogsområden.

Om man undersöker, vilka skogsägare
som ha fått del av detta anslag, finner
man att det egentligen endast är de
större skogsägarna och de stora trävarubolagen
som ha kunnat utnyttja de
möjligheter till statsbidrag som här föreligga.
Orsaken härtill är bidragsbestämmelsernas
utformning. Reservanterna
ha därför ansett det nödvändigt att
förorda, att Kungl. Maj:t skall verkställa
en översyn av de för anslaget tillämpade
bidragsgrunderna.

Den besparing, som Kungl. Maj:t har
förordat på denna punkt i nionde huvudtiteln,
torde näppeligen kunna anses
annat än välmotiverad, särskilt om man
ser saken mot bakgrunden av den allmänna
besparingsdiskussionen. Virkespriserna,
som ju måste anses ligga till
grund för skogsägarnas förutsättningar
att i större omfattning än hittills överta
ansvaret för byggandet av skogsvägar,
uppvisa väsentliga förskjutningar från
den tidpunkt i mitten av 1930-talet, då
anslaget första gången beviljades för att
man skulle bekämpa arbetslösheten och
förbättra flottlederna. Massapriset låg,
om jag minns rätt, år 1935 under 150
kronor per ton. År 1943, när bidragsgrunderna
ändrades, var massapriset 300
kronor per ton. År 1947 hade det stigit
till 600 å 700 kronor per ton, och i dag
torde genomsnittspriset röra sig mellan
1 000 och 2 000 kronor per ton. Man
kan viil härav vara berättigad att dra
den slutsatsen, att de större skogsägarna
i dag böra ha både större intresse och
bättre ekonomiska förutsättningar att
själva kunna svara för byggandet av
skogsvägar än de tidigare haft.

102

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å enskilda skogar.

Reservanterna önska framför allt att
en större del av anslaget skall gå till de
mindre skogsägarna. I övre Norrland ha
de mindre skogsägarna ofta många skiften.
Eftersom omloppstid, återväxt och
bonitet i övre Norrlands skogar uppvisa
betydligt sämre siffror än som är vanligt
i de sydligare delarna av landet, ha
de mindre skogsägarna i Norrland haft
svårt att utnyttja de statsbidragsmöjligheter
som här finnas för byggandet av
skogsvägar. De större skogsägarna och
bolagen, som ha stora skogskomplex, ha
lättare kunnat utnyttja möjligheten att
bygga skogsvägar med statsbidrag.

Byggandet av skogsvägar i övre Norrland
är inte att betrakta enbart som en
beredskapsåtgärd för att underlätta framforsling
av virke ur skogarna, utan det
torde också vara en militär beredskapsåtgärd
av stor angelägenhetsgrad, att
tillräckligt med skogsvägar anläggas. I
en krigssituation, då brandbomber i
mängd kunna komma singlande ner över
de stora skogarna i övre Norrland, kan
det vara ytterst angeläget för befolkningen
att ha tillgång till skogsvägar
för att snabbt kunna ta sig fram till
brandplatserna och släcka skogseldarna.
Det är därför ett hela samhällets intresse
att understödja tillkomsten av skogsvägar.
Enligt nuvarande bestämmelser
byggas skogsvägarna visserligen i allmänhet
endast med tanke på att de skola
vara framkomliga vintertid, och de gå
ofta över sumpmarker som frysa till
på vintern men som äro oframkomliga
på sommaren. Även på den punkten torde
en översyn av de nuvarande bidragsbestämmelserna
vara motiverad.

Om större bidragsmöjligheter beredas
de mindre skogsägarna, kommer detta
nog också att medföra, att skogsvägarna
i större utsträckning dras fram på sådant
sätt i skogarna, att vägarna anknyta
till bebyggelsen. De stora skogsägarna
intressera sig av naturliga skäl
främst för att skogsvägarna skola få anknytning
till närmaste utfartsväg, som
ibland kan ligga ganska långt från bebyggelsen.
Bolagen och de stora skogsägarna
sträva nu för tiden efter att i
största möjliga utsträckning transportera

virket vägledes. Därigenom bibehålies
virkets kvalitet, och man eliminerar
sjunkningsprocenten vid flottning, vilket
är av stor nationalekonomisk betydelse.
Man måste nämligen vid flottning i allmänhet
räkna med en sjunkningssiffra
av två procent. Vissa år kan sjunkningsprocenten
till och med stiga till sju.
Det är miljonvärden som under årens
lopp ha gått till spillo på grund av att
virke sjunkit under flottningen. Dessutom
blir det ofta en kvalitetsförsämring
hos virket på grund av att stockarna
kanske bli liggande kvar i flottleden
till nästa års flottningssäsong.

Vid eu genomgång av de olika punkterna
under nionde huvudtiteln och de
besparingsmöjligheter, som där finnas,
måste man nog konstatera, att den besparing,
som Kungl. Maj :t och reservanterna
föreslå på denna punkt, är starkt
motiverad. Det är enligt vår uppfattning
lämpligt att tillvarata denna besparingsmöjlighet,
i varje fall till dess att
grunderna för bidragets utgående ändras
på så sätt, att de mindre skogsägarna
i större utsträckning än hittills kunna
tillgodogöra sig detta anslag.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
denna punkt av utskottets utlåtande fogade
och med nr 13) betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Jag vill till att börja med erinra
om att det för byggande av skogsvägar
föreligger ett medelsbehov, som av
skogsstyrelsen beräknats till sammanlagt
14,3 miljoner kronor. 1936 års skogsutredning
beräknade i sitt år 1943 avgivna
betänkande att man för detta ändamål
skulle behöva använda 4 miljoner
kronor per år under en tioårsperiod.
Det är alltså ett mycket stort medelsbehov
som här förefinnes. I rådande läge
har skogsstyrelsen emellertid i sitt äskande
åtnöjt sig med samma belopp som
utgått för innevarande budgetår, d. v. s.
2,2 miljoner kronor. Departementschefen
har uppenbarligen inte varit belåten

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

103

Anslag till vägmed
skogsstyrelsens blygsamma äskande
utan skurit ned anslaget med ytterligare
500 000 kronor till 1 700 000 kronor.

Vi äro naturligtvis alla medvetna om
nödvändigheten aft skära ned investeringarna,
men jag undrar ändå, om det
är lämpligt att gå så hårt fram på det
område som det här gäller. Skogsbruket
har ju både under det senaste kriget och
åren därefter spelat stor roll för vårt
lands ekonomi och försörjning. Vi stå i
dag inför stora bekymmer, hur vår
bränsleförsörjning skall kunna tryggas.
Det kan då enligt min uppfattning icke
vara förståndigt att så kraftigt skära
ned anslaget till skogsvägar, som ju spela
stor roll då det gäller att få fram
bränsle och andra skogsprodukter ur
våra skogar.

Jag skall, herr talman, inte bli mångordig.
Jag vill blott säga till herr Svedberg,
att allt det som han androg innebar
en så kraftig motivering för byggandet
av skogsvägar, att jag nästan hade
väntat mig att hans anförande skulle ha
utmynnat i ett yrkande om bifall till utskottets
hemställan. Det hade inte alls
överraskat mig om så hade skett. Under
diskussionen i utskottet var herr Svedberg
för övrigt så positivt inställd till
en höjning av anslaget, att han till och
med ifrågasatte, om det inte vore skäl
att ändra anslaget från reservationsanslag
till förslagsanslag.

Som motivering för sitt avslagsyrkande
anförde herr Svedberg, att det vore
nödvändigt att få till stånd en översyn
av de nuvarande bidragsgrunderna,
så att detta anslag i större utsträckning
komme de mindre skogsägarna till
godo. Men, herr Svedberg, redan nu är
det så, att enskilda mindre skogsägare,
om jag inte missminner mig, få bidrag
med 50 procent och mer av byggnadskostnaderna
för dessa vägar, medan bolagen
blott få 40 procent. Det tillämpas
således redan med nuvarande bestämmelser
en skillnad i bidragspropositionen.
Att sedan de mindre skogsägarna
hittills inte utnyttjat detta anslag i önskvärd
utsträckning, beror inte på bidragsgrunderna
i och för sig. Det sammanhänger
naturligtvis med alt de stora

och flottledsbyggnader å enskilda skogar,
skogsbolagen kommit i gång litet tidigare
med byggandet av skogsvägar. Deras
skogskomplex ligga ju också ofta i sådana
trakter, att ägarna faktiskt ha större
behov av att få till stånd skogsvägar. Det
är väl för övrigt inte den enskilde skogsägaren
som drar den största nyttan av
skogsvägarna, utan det är hela samhället.
Det är ju nationalekonomiskt fördelaktigt
för samhället att få till stånd
skogsvägar, så att skogens produkter
kunna forslas fram även från avlägsna
trakter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
på denna punkt.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har begärt ordet närmast för att
framföra en synpunkt, som icke kommit
fram i de båda inlägg som hittills
gjorts i den här frågan.

Regeringen har betraktat det här anslaget
såsom, låt mig säga, i viss mån
ett konjunkturanslag. När vi för två år
sedan diskuterade huvudtiteln, hade vi
inte kommit in i den senaste exceptionella
högkonjunkturen på skogsindustriens
område, utan befunno oss då i ett
helt annat läge än nu. Vissa avsättningssvårigheter
för den svenska massan till
dåvarande priser voro för handen, och
vissa tendenser till arbetslöshet hade visat
sig uppe i Norrland. Det var då rimligt
att man skrev upp det här anslaget
från 1,5 till 2,2 miljoner kronor just för
att möta den arbetslöshetstendens, som
visserligen inte gjort sig gällande i någon
större mån men som ändå var ett
märkbart fenomen. Nu gick utvecklingen
efter en mycket kort period åt rakt
motsatta hållet. Vi fingo denna exempellösa
högkonjunktur inom trävaruindustriens
område med en prisutveckling,
som vi väl praktiskt taget alla äro
nära nog förskräckta över. Jag tror
t. o. m. att bolagen och skogsägarna
själva ibland ta sig för huvudet, när de
se den prisutveckling som ägt rum under
det senaste året. Det finns således
icke några som helst ekonomiska hinder
i dagens läge för att bygga vägar i

104

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å
de fall, då det är industrien som skall
svara för kostnaderna.

I reservationen föreslås att det med
0,5 miljon kronor reducerade anslaget
i huvudsak skall få disponeras av mindre
skogsägare, som icke äro lika välrustade
i ekonomiskt avseende som de
stora bolagen. Dessa bidrag ha tidigare
utgått och komma att utgå, om riksdagen
följer utskottsmajoriteten, till vem
som helst, bortsett från vederbörandes
ekonomiska situation. Versteeghs Graningeverken,
Mo och Domsjö, Sandvikens
Ångsåg, för att nu nämna några
kända bolagskonstellationer i Norrland,
ha samma rättigheter som varje annan
skogsägare att begära statsbidrag och få
statsbidrag med 40, 50 och i vissa fall
60 procent för att bygga vägar. Det må
väl ändå vara en ganska rimlig ståndpunkt
att följa reservationen och säga
att i detta läge, då det inte kan föreligga
några som helst ekonomiska bekymmer
för bolagen att kosta på vägbyggen,
kan man reducera anslaget och
ställa de kapitalstarka bolagen vid sidan
om statsbidragsgivningen framöver.

När vi tidigare här idag diskuterade
veterinärhjälpen, framfördes ju med
förkärlek just de sociala motiven för
att riksdagen här skulle vara generös.
Jag föreställer mig att utskottsmajorifeten
inte med bästa vilja i världen kan
åberopa liknande skäl på den punkt,
som vi diskutera nu. Här finns möjlighet
att göra en besparing. Omfattningen
av vägbyggandet i de enskilda skogarna
är helt en fråga om tillgången på arbetskraft.
Den är knapp för närvarande,
och den arbetskraft som finns kommer
att användas även under sommarhalvåret
för att hugga brännved och
massaved i proportionellt större utsträckning
och i mindre utsträckning
för att bygga vägar än man gjort i en
konjunktur, där prisläget icke är detsamma
som idag.

Jag tycker, herr talman, att det vore
ganska underligt, om riksdagen mot
denna bakgrund skulle följa utskottsmajoriteten.
Reservanterna ha, när de
följt Kungl. Maj:t, haft så pass starka
skäl för sin ståndpunkt, att jag vill hem -

enskilda skogar.

ställa att kammaren måtte följa reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därundör förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 166, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Lars,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej -— 65.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 167—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

105

Punkten 178.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att, utom annat, till Lantmäteriets
distriktsorganisation: Avlöningar för

budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 9 485 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:102 av herr Ohlsson, Ebbe m.
fl., likalydande med II: 141 av herr
Haeggblom m. fl., vari, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att till förevarande
ändamål måtte anvisas ett förslagsanslag
av 9 655 000 kronor;

2) I: 163 av herr Sundberg, Carl, m.
fl., likalydande med II: 208 av herr
Ericsson i Näs m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla om upprättande av en speciell
skiftesorganisation för Kalmar län;

3) 1:285 av herr Holmbäck, vari föreslagits,
att riksdagen måtte dels besluta,
att 23 lantmätaraspiranter skulle
få antagas under budgetåret 1951/52,
dels uppräkna förevarande avlöningsanslag
med därför erforderligt belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:163 och II:
208, 1:102 och 11:141, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, samt 1:285,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ur personalförteckningen
för lantmäteriets distriktsorganisation
avföra fem lantinätartjänster
å övergångsstat;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation:
Avlöningar för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 9 485 000
kronor.

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 12.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.
Reservation hade anförts av herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och
Haeggblom, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall i denna del till motionerna
1:102 och 11:141 ävensom med
avslag å motionerna 1:163 och 11:208
samt I: 285,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t--- —

(lika med utskottet)--— å över gångsstat; b)

fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;

c) till Lantmäteriets distriktsorganisation:
Avlöningar för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 9 655 000
kronor.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Då man vet att en omfattande arbetsbalans
föreligger inom lantmäteriets
distriktsorganisation, förefaller det mig
föga motiverat att vidta en sådan minskning
av anslagsposten till icke-ordinarie
personal inom lantmäteriväsendet som
nu skett med ett belopp uppgående till
170 000 kronor. Det hade snarare synts
mig motiverat med hänsyn till den betydande
eftersläpning av arbetsuppgifter,
som föreligger, att anslaget ökats,
men det är ju inte lämpligt eller möjligt
med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Status quo förefaller mig därför
vara en lämplig medelväg i detta fall.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven till denna punkt.

Vad sedan angår den motion som ett
par ledamöter, däribland undertecknad,
väckt i denna kammare om inrättande
av en speciell skiftesorganisation i Kalmar
län, skall jag icke orda mycket, då
jag uppträdde i den frågan i denna
kammare förra året och då framlade
mina synpunkter. Jag skall endast till
jordbruksutskottet framföra ett tack för
dess starka understrykande av behovet

106

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.

av en sådan skiftesorganisation och tilllika
rikta en vädjan till jordbruksministern
att han har denna sak i minnet,
när han nästa år upprättar budgeten,
och då ser till att det blir ett anslag
för detta ändamål.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
denna punkt har jag väckt en motion,
och trots den sena timmen kanske
jag kan få besvära kammaren ett par
minuter.

År 1948 beslöt man att antaga ett
ökat antal studenter vid lantmäteriundervisningen
vid tekniska högskolan.
Det var arbetsbelastningen vid lantmätc-riet
som därvid spelade en roll. Det
skrevs och trycktes en reklambroschyr
för att förmå studenter att söka sig in
vid lantmäteriavdelningen. Det skrevs i
denna reklambroschyr, att de som erhöllo
godkänd examen från lantmäteriavdelningen
med säkerhet kunde påräkna
anställning såsom aspiranter i lantmäteristaten.
Denna reklambroschyr var
undertecknad icke bara av lantmätarnas
förening utan också av kungl. lantrnäteristyrelsen.

Nu, tre år senare, föreslår jordbruksministern,
att av de 23 studenter, som
beräknas ta examen vid lantmäteriavdelningen
i år, icke mer än 16 skola
anställas, trots att lantmäteristyrelsen
bär anhållit att samtliga studenter, alltså
alla 23, som gått igenom avdelningen,
skola anställas, och trots att man vet
att arbetsbalansen inom lantmäteriet är
ofantligt stor. Statsrådet anger inte något
skäl för sitt förslag. Han bara säger
att han anser, att utökningen av lantmäteripersonalen
bör ske i långsammare
takt än vad lantmäteristyrelsen föreslagit.
Men jag föreställer mig att det är
den sparsamhetssträvan, som går igenom
i budgeten, som här gör sig gällande.
Det måste emellertid sägas, att
det inte gör ett gott intryck, att man
först uppmanar folk att söka in på en
bana, och gör det i sådana former som
här tydligen skett, och sedan tre år senare
stänger denna bana i betydande
mån.

Jag har väckt en motion i syfte att
samtliga dessa studenter skulle anställas
och alltså icke behöva hänvisas till
andra levnadsbanor. Det är särskilt kartverket
i vilket de beräknas få anställning
men deras utbildning där har inte
samma betydelse som den skulle ha för
lantmäteriet. Jag konstaterar att utskottet
visserligen formellt avslagit motionen
men att man dock gjort det på ett
sådant sätt, att det skall bli möjligt att
anställa flera av de studenter som det
här är fråga om. Saken kommer emellertid
tillbaka också nästa år, och det
är därför som jag har begärt ordet, särskilt
då jordbruksministern är närvarande
här. Nästa år blir det fråga om just
de studenter, som genom reklambroschyren
fått en försäkran att de komma att
bli anställda på den levnadsbana, som
de dock ägnat fyra år av sitt liv och
för vilken utbildningen är av mycket
speciell karaktär. Jag anser, herr talman,
att vid avfattandet av nästa års
proposition också dessa synpunkter
böra få komma fram. Det är naturligtvis
riktigt att genomföra sparsamhet
på lantmäteriväsendets som på alla
andra områden, men sparsamheten, herr
talman, bör inte genomföras så, att man
tar bort arbetskraft som måste anses
vara fullständigt nödvändig och därmed
försämrar allmänhetens möjligheter att
få lagstiftningen ordentligt tillämpad.
Vad man i stället bör göra är naturligtvis
att eftersträva enklare regler, ta
bort dubbelarbetet o. s. v., en fråga som
jag tror att vi när det gäller just lantmäteriets
område redan i nästa vecka
kommer tillbaka till.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr tal man!

Kungl. Maj:ts förslag är, såsom
herr Holmbäok säger, ett uttryck för
den sparsamhetstendens som lyser igenom
hela statsverkspropositionen i år.
Lantmäteristaten är icke utbyggd ännu.
Det finns program för hur det skall ske.
Man kan göra det i snabbare takt och
man kan göra det i långsammare takt.

Det är riktigt att arbetsbalansen i lantmäteriet
ännu är ganska respektingivan -

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Nr 12.

10T

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.

de, men vi kunna ändå glädjande nog
konstatera, att en viss och icke oväsentlig
avarbetning av arbetsbalansen nu har
skett genom att modernare metoder kunnat
användas. Genom att man numera
arbetar med fotogrammetiska metoder i
lantmäteriet sker en ständig rationalisering,
och det har också varit anledningen
till att regeringen ansett att utbyggnaden
kan gå i något långsammare takt.

Vad sedan gäller utfästelsen att alla
studenter, som utexamineras, skulle vara
så där utan vidare garanterade anställning
som aspiranter i lantniäteristaten,
ligger ju saken så till att i någonting
som jag också kan kalla för en broschyr
från lantmäteristyrelsen har man för att
locka aspiranter till lantmäteristaten
sagt, att alla som utexaminerats med
säkerhet kunde räkna med att omedelbart
få anställning. Det är emellertid
icke någon garanti utställd från Kungl.
Maj:t, utan det är verket, som velat
locka studenterna med dessa uttalanden.
Nu äro dessa utexaminerade ynglingar
inte i något predikament i fråga om
sysselsättning. Det lantmäteriet mycket
närbesläktade Svea rikes allmänna kartverk
har en besvärande brist på personal,
och jag kan försäkra att kartverket
med öppna armar kommer att ta emot
alla, som icke kunnat tas in i lantmäteristaten.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
begärde ordet när herr Holmbäck började
sitt anförande. Jag hade endast
tänkt yrka bifall till utskottets förslag.
Efter herr statsrådets anförande skulle
jag dock vilja något redogöra för hur
detta ärende behandlades inom utskottet.

Vi hade i utskottet besök av en del
av dessa omtalade studenter. De framförde
sitt missnöje med att inte samtliga
kunde bli anställda inom lantmäteriet
utan att de övertaliga i brist på
plats inom lantmäteriet hade, såsom
herr statsrådet också nämnde, blivit
hänvisade till kartverket. De sade att de
hade gått in för att bli lantmätare och
att de naturligtvis icke kunde vara nöjda
med alt bli skickade till Svea rikes all -

männa kartverk i stället. Vad de kände
sig mest besvikna över var det cirkulär,
som utfärdats från lantmäteristyrelsen
och vari man under rubriken »Lantmätarnas
arbetsuppgifter och avlöningsförhållanden»
kan läsa bl. a. följande: »Efter
avlagd lantmäteriexamen erhålles —
med säkerhet — anställning i lantmäteristaten
som aspirant i lönegrad Cf 19
(668 kr.). Efter ett års aspiranttjänstgöring»
etc. — fortsättningen behöver
jag inte läsa upp.

Ja, det är klart att dessa aspiranter
ha viss anledning att känna sig besvikna.
Nu har utskottet i alla fall till den
kraft och verkan det hava kan sökt att
gå dessa aspiranter till mötes i någon
mån genom att skriva på följande vis:
»Enligt utskottets mening torde hinder
dock ej böra möta för lantmäteristyrelsen
att inom ramen av de medel, som
anvisas under ifrågakommande delpost,
anställa sådana aspiranter i något större
utsträckning än som avsetts i Kungl.
Maj :ts förslag.» Vi kunde icke gå till
mötes dessa aspiranter på annat sätt,
men vi hoppas att det skall kunna leda
till ett gott resultat för vederbörande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har med glädje noterat utskottets tillmötesgående
inställning. Jag skulle dock
vilja säga två saker till herr statsrådet.

Herr statsrådet sade, att under den
sista tiden har arbetsbalansen inom
lantmäteriet minskat något. För ett par
tre år sedan gjordes en utredning, och
det visade sig att det skulle ta ettusen
arbetsår för att avverka arbetsbalansen!
Om arbetsbalansen nu bär minskat, så
måste det ha varit obetydligt.

Sedan är det alldeles riktigt, att Kungl.
Maj:t icke utställt något löfte till dessa
studerande. Men det är illa nog att det
ämbetsverk, varom här är fråga, har utställt
detta löfte, som vi nu hört uppläsas
av herr Tjällgren.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden.

108

Nr 12.

Onsdagen den 4 april 1951 em.

Anslag till lantmäteriets distriktsorganisation.

som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 179—209.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 210.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av Kung],
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
:

nr 3, i anledning av väckt motion angående
lantbrevbäringens ordnande;
och

nr 4, i anledning av väckt motion angående
påskyndande av den inom telegrafstyrelsen
pågående utredningen rörande
ändrade taxebestämmelser för telefonsamtal
å landsbygden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan
Sverige och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa
till Sverige och Norge börande vattenområden.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.19
eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

511177